1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 6 (Riksdagens protokoll 1958:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

[)MJ

1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 6

28—29 juli

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 juli fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. utredning av frågan om återförande
av de av 1942 års militära markersättningsnämnd inköpta och
arrenderade markområdena till de fastigheter, som de tidigare

tillhörde, m. m........................................ 4

herr Johansson i Norrköping ang. åtgärder i anledning av markvärdeutredningens
betänkande........................... 6

Svar på fråga av herr Svenungsson ang. anordnande av rulltrappor

vid centralstationen i Stockholm och liknande stationer......... 25

Svar på interpellation av herr Wachtmeister ang. medelsanvisningen
till Drakauddens kraftverk i Lule älv samt vattenfallsstyrelsens

propagandaverksamhet................................... 26

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon........... 30

Anslag under fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder: Försvarets
utformning på längre sikt............................. 70

Tisdagen den 29 juli em.

Anslag under fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder: Försvarets
utformning på längre sikt (Forts.).................... 83

Avgjort ärende

Statsutskottets utlåtande nr B 54, ang. svensk medverkan i FN :s observationsgrupp
i Libanon................................ 30

1 —Andra kammarens protokoll 1958. Nr Bli

Måndagen den 28 juli 1958

Nr B 6

Måndagen den 28 juli

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
juli.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Skövde den 27 juli 1958

Andra kammarens kansli
Stockholm

Åberopande tidigare insända läkarintyg
får jag anhålla om fortsatt ledighet
från riksdagsgöromålen till och med
den 2 aug. 1958 för konvalescens.

Walter Sandström

Kammaren, som vid sammanträdet
den 1 innevarande juli beviljat herr
Sundström ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
BIO och B 53—B 62, bevillningsutskottets
betiinkanden nr Bl, B 4 och B 5,
bankoutskottets utlåtanden nr B 5, B 7
och B 8, första lagutskottets utlåtanden
nr Bil) och B 13, andra lagutskottets
utlåtanden nr BIO och Bil samt jordbruksutskottets
utlåtande nr B 12.

§ 4

Föredrogs herr Svenssons i Stenkyrka
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående färdigställande
av vissa bokföringsresultat för
åren 1954—1957 att användas vid förhandlingarna
om prissättningen på
jordbrukets produkter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr B 54 och nr B 53 i nu
nämnd ordning skulle uppföras främst
samt statsutskottets memorial nr B 62
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 98, till Konungen i anledning av
väckta motioner om anslag för budgetåret
1958/59 till Göteborgs musikkonservatorium.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr B 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och
11 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;

nr B 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat; och

nr B 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och
16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 29 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
juli.

§ 2

Svar på interpellation ang. utredning av
frågan om återförande av de av 1942 års
militära markersättningsnämnd inköpta
och arrenderade markområdena till de

fastigheter, som de tidigare tillhörde,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Larsson i Hedenäset frågat mig

1) om Kungl. Maj:t vidtagit åtgärder
för utredning av frågan om återförande
i en eller annan form av de av 1942 års
militära markersättningsnämnd inköpta
och arrenderade markområdena till de
fastigheter, som de tidigare tillhört,
samt

2) när i så fall utredningsarbetet kan
beräknas vara slutfört och förslag eller
åtgärder i frågan vara att förvänta.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I början av 1940-talet inköpte eller
långtidsarrenderade kronan betydande
markområden i Övre Norrland för att
få mark till olika försvarsanläggningar.

I en motion i denna kammare den 20
januari 1956 föreslog interpellanten, att
en utredning skulle företagas för att
undersöka möjligheterna att återföra de
ifrågavarande markområdena till de ursprungliga
fastigheterna. I de fall detta
ur försvarssynpunkt icke var möjligt,
borde man söka på något annat sätt
t. ex. genom omräkning av de utgivna
ersättningsbeloppen kompensera de
ägare som vid ifrågavarande tillfälle avstod
mark till kronan. Som skäl åberopades
i motionen bland annat, att markområdena
utgjordes av värdefull skogsmark
som ofta upptog betydande del av
de berörda jordbruksfastigheternas totala
skogsinnehav och att förvärven
skedde på villkor som för säljarna respektive
arrendeupplåtarna framstått
som synnerligen oförmånliga.

Statsutskottet inhämtade yttranden
över motionen av chefen för försvarsstaben
i samråd med fortifikationsförvaltningen
samt av försvarets fastighetsnämnd.
I sitt utlåtande anförde utskottet,
att någon återgång av markområdena
till de ursprungliga ägarna icke

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om återförande av de av 1942 års
militära markersättningsnämnd inköpta och arrenderade markområdena till de
fastigheter, som de tidigare tillhörde, m. m.

syntes böra ifrågakomma med hänsyn
till att områdena alltjämt var av väsentlig
betydelse ur försvarssynpunkt. Någon
allmän omprövning av de en gång
träffade uppgörelserna var enligt utskottets
mening icke heller tillrådlig på
grund av den prejudicerande verkan en
sådan omräkning kunde få. Utskottet
erinrade emellertid om att chefen för
försvarsstaben och fortifikationsförvaltningen
funnit det tänkbart att minska
olägenheterna av kronans disposition
av ifrågavarande markområden på ett
annat sätt. Myndigheterna hade nämligen
ifrågasatt, att kronan skulle kunna
mot viss ersättning återställa avverkningsrätten
till skogen på de arrenderade
markområdena till vederbörande
fastighetsägare, respektive upplåta avverkningsrätt
till ägarna av de stamfastigheter,
från vilka mark försålts till
kronan. Utskottet förklarade sig förutsätta
att Kungl. Maj :t ägnade frågan
uppmärksamhet och att frågan, på sätt
Kungl. Maj:t funne lämpligt, blev föremål
för närmare undersökning. Riksdagen
beslöt i enlighet med vad utskottet
föreslagit.

Till svar på frågan, vilka åtgärder
som vidtagits med anledning av riksdagens
beslut, får jag meddela att Kungl.
Maj:t den 8 mars 1957 uppdrog åt chefen
för försvarsstaben att utreda, i vad
mån förutsättningar ur militära synpunkter
finnes att på sätt ifrågasatts
återställa avverkningsrätt eller upplåta
sådan rätt, samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag som föranledes
av utredningen.

Utredningen har ännu icke hunnit
slutföras. Enligt vad som uppgivits från
försvarsstaben torde den icke kunna bli
färdig förrän under år 1959.

•lag vill framhålla att uppdraget till
försvarsstaben har begränsad räckvidd
och endast syftar till att klarlägga om
de av försvarsstabschefen och fortifikationsförvaltningen
ifrågasatta åtgärder -

na är praktiskt genomförbara. Det är
sannolikt att ett återställande av skogsavverkningsrätt
kommer att medföra
betydande svårigheter. Även om ett sådant
återställande visar sig vara möjligt
från militära synpunkter, återstår frågan
huruvida det kan genomföras på
sådant sätt att man inte tillskapar nya
och måhända mera omfattande irritationsanledningar
än redan förefintliga.
Avverkningsrätten kan nämligen bli av
mycket skiftande värde för de olika
fastighetsägarna, beroende bland annat
på redan verkställda avverkningar samt
olikheter beträffande vad som på skilda
områden i framtiden kan få uttagas.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Larssons interpellation.

Härpå anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Av svaret framgår, att Kungl. Maj :t
vidtagit åtgärder för att få den aktuella
frågan utredd men att denna utredning
ej kan bli färdig förrän år 1959. Även
om det hade varit önskvärt att klarhet
kunnat vinnas tidigare än vad som synes
bli fallet, är det dock tillfredsställande
att utredningsarbetet igångsatts.

I slutet av interpellationssvaret framhåller
statsrådet, att utredningsuppdraget
begränsats till att klarlägga om det
är möjligt att lösa denna fråga genom
att kronan återställer avverkningsrätten
till skogen på de arrenderade markområdena
till vederbörande fastighetsägare
respektive upplåter avverkningsrätt till
ägarna av de stamfastigheter, från vilka
mark försålts till kronan. Låt mig i anslutning
härtill tillägga följande. Även
med denna begränsning är det angeläget
alt få frågan utredd. De direkt be -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

rörda fastighetsägarna i Torne och Kalix
älvdalar som jag varit i kontakt med
har varit intresserade av att få belyst
om det finns möjligheter att på detta
sätt få frågan löst.

Herr statsrådet anför till sist att det
är förenat med svårigheter att ernå en
fullt tillfredsställande lösning av detta
problem. Jag vill på intet sätt, herr
statsråd, förringa de svårigheter som
finns. Det synes mig dock vara så angeläget
— inte minst ur försvarets egen
synpunkt — att få de irritationsanledningar
som här föreligger eliminerade,
att ingen möda bör lämnas ospard för
att få klarhet i detta.

Jag vill på nytt framföra mitt tack
för interpellationssvaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder med
anledning av markvärdeutredningens
betänkande

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johansson i Norrköping
frågat mig, vilka åtgärder jag överväger
att vidtaga med anledning av
markvärdeutredningens betänkande
och hur man inom regeringen bedömer
möjligheten att förverkliga de förslag
som där redovisats.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Frågan om indragning till det allmänna
av oförtjänt markvärdestegring
har under mer än ett halvt sekel tilldragit
sig stor uppmärksamhet. Åtskilliga
utredningar har under årens lopp
arbetat med detta problem. Vid fem särskilda
tillfällen under åren 1909—1942
har författningsförslag utarbetats, vilka
syftat till att införa en allmän värdestegringsskatt
på jord. De utredningar
som syftat till att på civilrättslig väg

åstadkomma en värdestegringsindragning
har i allmänhet arbetat med ett
mera begränsat mål i sikte; framför allt
har det här gällt att komma åt sådan
värdestegring, som förorsakas av åtgärder
bekostade av kommun eller som
uppkommer när mark genom planläggning
får annan användning än tidigare.
Såvitt man därvid begränsat strävandena
att åt det allmänna bevara möjligheten
att tillgodogöra sig en eventuell
framtida uppkommande värdeökning
har vissa resultat uppnåtts genom reformer
inom fastighets-, expropriationsocli
byggnadslagstiftningen. I övrigt har
dock försöken att inom civillagstiftningens
ram finna former för en lösning
av problemet lika litet som skatteförslagen
lett till något resultat.

Den år 1946 tillsatta s. k. markutredningen,
som fick i uppdrag att utreda
frågan om utformningen av en rationell
markpolitik såvitt anginge jordens användning
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk, framförde i sitt år
1947 avgivna betänkande i ett större
sammanhang tanken att med begagnande
av expropriationsinstitutet indraga
oförtjänt värdestegring. Med anledning
av den kritik som framfördes mot utredningens
förslag utarbetades inom
justitiedepartementet en promemoria
med ett lagförslag, som åsyftade att genom
införande av en exploateringsavgift
tillskapa en värdeindragningsmetod
oberoende av expropriation. Även detta
förslag möttes emellertid av stark kritik,
och dåvarande departementschefen ansåg
det icke möjligt att på grundval av
det föreliggande materialet lösa frågan
om värdestegringsindragning.

År 1954 tillsatte regeringen på föredragning
av min företrädare i ämbetet
en ny utredning, den s. k. markvärdeutredningen,
för att ta itu med problemet.
I direktiven för utredningen framhölls,
att det mötte synnerligen stora
svårigheter att finna en praktiskt framkomlig
lösning av problemet om att av -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

skaffa eller indraga oförtjänt jordvärdestegring
och att flera tidigare reformförslag
på grund härav ej befunnits genomförbara.
Likväl vore det -— uttalades
vidare i direktiven -— med hänsyn
till problemets utomordentligt stora ekonomiska
och sociala betydelse angeläget
att ett nytt försök gjordes att angripa
detsamma. Några närmare riktlinjer för
utredningsarbetet uppdrogs ej i direktiven,
utan utredningen fick fria händer
att efter hand som utredningsarbetet
fortskred upptaga olika alternativ till
bedömande.

Resultatet av markvärdeutredningens
arbete framlades i slutet av förra året i
ett digert betänkande. Utredningens förslag
är i hög grad splittrat; det innehåller
inte mindre än tre olika förslag
till frågans lösning, och intet av förslagen
har samlat majoritet.

Bakom förslag nr 1 står två av utredningens
ledamöter, nämligen ordföranden
häradshövdingen Anderberg och
bostadsexperten förste byråingenjören
i bostadsstyrelsen Lantz. Detta är det
enda förslag som föreligger fullt utarbetat
med lagtext och motiv; de båda övriga
förslagen är närmast att anse som
skisser.

Enligt förslag nr 1 skall det allmänna,
d. v. s. stat och kommun, framför fastighetsägaren
få tillgodogöra sig sådan
jordvärdestegring, som inte uppkommit
genom fastighetsägarens egna investeringar
och inte heller är en följd av
penningvärdets fall. Indragningen skall
enligt förslaget ske på så sätt att vissa
fastigheter skall kunna beläggas med
värdestegringshypotck. Värdeindragningen
skall ske genom att fastighetsägaren
betalar en årlig ränta på hypoteket
— förutsatt dock att han kan utnyttja
värdestegringen. Jordbruks- och
skogsfastigheter på landsbygden skall
enligt förslaget vara undantagna från
lagstiftningen.

Bakom förslag nr 2 står utredningens
båda socialdemokratiska ledamöter,

borgarrådet Garpe och ledamoten av
första kammaren Holmqvist. Enligt deras
förslag bör oförtjänt jordvärdestegring
indragas då den är markant och
gripbar. De framhåller tomträttens fördelar,
när det gäller att ordna modern
stadsbebyggelse och sätter därför tomträttsexpropriation
främst som metod
för indragning av oförtjänt jordvärdestegring.
De avvisar tanken på värdestegringshypotek.
Fortsatt utredning
förordas med den målsättningen, att
värdestegringsindragningen inriktas på
markens men icke byggnadernas värdeökning.
Värdestegringsindragningen
bör, då det gäller mark i enskild ägo,
enligt dessa båda ledamöters åsikt ske
genom en skatt på den oförtjänta jordvärdestegringen.

I förslag nr 3 redovisar återstående
tre ledamöter — docenten Anners (högern),
ledamoten av andra kammaren
Boija (folkpartiet) och ledamoten av
första kammaren andre vice talmannen
Lodenius (centerpartiet) — sin ståndpunkt.
Detta förslag betecknar som oförtjänt
värdestegring sådan jordvärdestegring,
som är en följd av offentlig investering.
Om en fastighetsägare tillföres
värdestegring å sin fastighet exempelvis
genom att kommunen bygger en tunnelbana,
bör han enligt detta förslag deltaga
i anläggningskostnaderna, vilket i
så fall bör ske i form av båtnadsbidrag
till kommunen.

Då interpellanten frågar vilka åtgärder
som jag överväger med anledning
av markvärdeutredningens betänkande
och bur man inom regeringen bedömer
möjligheten att förverkliga de förslag
som framkommit, vill jag till en början
understryka att regeringen givetvis inte
är ansvarig för eller eljest på något sätt
bunden till det ena eller andra av de
framlagda förslagen. Som jag förut
nämnde bar markvärdeutredningen inte
fått några närmare direktiv av regeringen
för sitt arbete utan lämnats fria
händer att arbeta på lösningen av frå -

8 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

gan. De påståenden som i den politiska
debatten, sedan detta kommittébetänkande
blivit offentliggjort, förekommit
angående regeringens planer på omfattande
ingrepp i den enskilda äganderätten
är således helt grundlösa. Jag
saknar därför anledning att här närmare
gå in på de starkt vilseledande
uppgifter angående innebörden av de
olika förslagen, som förekommit i pressen
och i valbroschyrer. Det räcker i
detta sammanhang med att påpeka att
i det förslag — förslag nr 2 — som
framlagts av de socialdemokratiska ledamöterna
i kommittén givits uttryck åt
den principen att sådan värdeökning
som kan uppkomma på bl. a. villafastigheter
bör hållas utanför beskattning genom
en lämpligt avvägd minimiregel.

Såsom framgår av det sagda har det
enda förslag som föreligger i utarbetat
skick — förslag nr 1 — inte stötts av
någon av de i utredningen deltagande
representanterna för de politiska partierna.
Dessa ledamöter hava tvärtom
samtliga utsatt detta förslag för en hård
kritik, varför detsamma får anses vara
ur räkningen. De båda förslag åter som
framlagts av partirepresentanterna är
endast skisser med riktlinjer för fortsatt
utredning av frågan. Kommitténs betänkande
är på grund härav inte ägnat
att tjäna som grundval för ett regeringsförslag.
Betänkandet har inte heller
sänts ut på remiss. Självfallet har regeringen
i det läge vari frågan befinner
sig inte kunnat taga närmare ståndpunkt
till vilka vägar som bör följas för att
åstadkomma ett resultat. Uppenbart torde
emellertid vara att ytterligare utredning
krävs. Då samtliga politiska partier
torde vara eniga om att åtgärder är
motiverade på detta område — ingen
vill väl lämna fritt spelrum åt oblygt
tomtjobberi på det allmännas bekostnad
— tror jag, trots det negativa utfallet
av de hittillsvarande utredningarna, att
det dock till slut skall lyckas att komma
fram till en samlande, praktisk och med

den allmänna rättsuppfattningen överensstämmande
lösning av ifrågavarande
betydelsefulla samhällsproblem.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jutitiedepartementet
få rikta ett tack för det snabba
och mycket klargörande svaret på min
interpellation.

Bakgrunden till min interpellation
var intresse för markvärdestegringsfrågornas
lösning samt de ganska vilseledande
uppgifter, som i valrörelsen till
andrakammarvalet i maj månad förekom
om markvärdeutredningens olika
förslag. I en av folkpartiet utgiven valbroschyr
skrev man bland annat att
»kommitténs förslag var inlåst i någon
av regeringens skrivbordslådor för att
tas fram vid lämplig tidpunkt» och att
huvudsyftet skulle vara att »socialisera
villafastigheterna».

Högerpartiet gav en presentation av
förslagen och talade då om förslag
nr 1 och 2 som »det första och andra
socialistiska alternativet» som kunde
genomföras av en »socialistisk riksdagsmajoritet».
Ja, så hette det i valrörelsen.
Det är ju ganska stora överdrifter, om
man nu tar del av statsrådets svar på
interpellationen.

Jag trodde, herr talman, att de partier,
som i maj månad i år hade ett så
brinnande intresse för regeringens ställningstagande
till markvärdeutredningens
förslag, själva skulle ha frågat regeringen
om förslagets fortsatta öden.
När tystnaden från deras sida hållit sig
under hela sommarriksdagen, tyckte
jag, att det var på sin plats med en
interpellation. Jag är därför mycket
glad när justitieministern i sitt svar i
dag säger att »regeringen givetvis inte
är ansvarig för eller eljest på något sätt
bunden till det ena eller andra av de
framlagda förslagen. Som jag förut
nämnde har markvärdeutredningen

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

inte fått några närmare direktiv av regeringen
för sitt arbete utan lämnats
fria händer att arbeta på lösningen av
frågan. De påståenden, som i den politiska
debatten, sedan detta kommittébetänkande
blivit offentliggjort, förekommit
angående regeringens planer på omfattande
ingrepp i den enskilda äganderätten,
är således helt grundlösa. Jag
saknar därför anledning att här närmare
gå in på de starkt vilseledande
uppgifter angående innebörden av de
olika förslagen, som förekommit i pressen
och i valbroschyrer. Det räcker i
detta sammanhang med att påpeka att i
förslag nr 2, som framlagts av de socialdemokratiska
ledamöterna i kommittén,
givits uttryck åt den principen,
att sådan värdeökning som kan uppkomma
på bl. a. villafastigheter bör hållas
utanför beskattning genom en lämpligt
avvägd minimiregel.»

Jag tycker att detta är en klargörande
deklaration från regeringens sida. Statsrådet
säger vidare i sitt svar, att då det
enda utarbetade förslaget — förslag
nr 1 — utsatts för hård kritik och ingen
av de politiska representanterna i kommittén
stött detsamma, så får man anse
detta vara ur räkningen. De andra förslagen
vore ju skisser och riktlinjer för
ett fortsatt utredningsarbete. Statsrådet
kommer därför fram till att nya utredningar
krävs. Jag delar statsrådets uppfattning
helt.

Som kommunalman stöter man många
gånger på de problem, som utredningen
sysslat med men inte lyckades lösa. Alla
delar vi väl den uppfattningen, att där
samhälls- och gemenskapsintresset det
betingar, får vi söka finna lösningar,
som ger samhället möjligheter, på samma
gång det även måste finnas ett skydd
för den enskilde mot att inte bli orättvist
behandlad, .lag vill därför uppmana
justitieministern och regeringen att få
i gång ytterligare en utredning, som
fullföljer markvärdeutredningens arbete
och framlägger ett nytt förslag.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ännu en gång tacka för svaret på min
interpellation.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Efter allt som har förekommit
i denna fråga tidigare och här
i dag skall jag be att få lämna en kort
redogörelse för vad som har förevarit.

Det torde inte råda något tvivel om
att det förslag, som har framlagts av
häradshövding Anderberg och byråingenjör
Lantz i bostadsstyrelsen, är ett
radikalt, socialistiskt färgat förslag. Det
bygger i korthet på att en fastighet, både
mark och byggnad, som undergår en
viss markvärdestegring, skall beläggas
med värdestegringshypotek såsom justitieministern
här tidigare sade. Detta
skulle delas lika mellan staten och kommunen,
vilka på så sätt skulle bli meddelägare
i fastigheten. Värdestegringshypoteket
skulle också förräntas av fastighetsägaren
efter en räntesats, som
skulle fastställas av riksdagen. Men inte
nog med detta: på grund av förslitning
eller bristande underhåll av byggnaderna
skulle å fastigheter som belagts
med värdestegringshypotek också i vissa
fall en s. k. jämkningsavgift kunna uttagas,
vars storlek skulle kunna uppgå
till maximalt en procent av fastighetens
byggnadskostnader.

Såsom oförtjänt skulle enligt de två
förslagsställarna i regel anses sådan värdestegring
som uppkommit genom offentlig
investering, värdestegring som
berott på samhällets allmänna utveckling
samt s. k. rättsutvidgning. Det är
alltså de värdestegringskategorier, som
man har framfört.

För att i någon mån belysa avgiftens
konstruktion och verkningarna av viirdestegringsliypoteket
vill jag ta ett exempel.
Antag att en hyresfastighet påföres
ett ingångsvärde av 1 miljon kronor,
varav 100 000 kronor för tomtmarken
och 900 000 för byggnaden. Efter

10 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

en femårsperiod, då den första omvärderingen
skall ske — därefter har man
i förslaget tänkt sig att värderingarna
skall ske vart tionde år — fastställes
ett utgångsvärde. Låt oss anta att marken
då åsätts ett värde på 155 000 kronor,
medan byggnaden minskat i värde
1 procent per år eller 45 000 kronor på
grund av normal förslitning. Utgångsvärdet
blir då 1 010 000 kronor, och ett
hypotek på 10 000 kronor kan således
påföras fastigheten. Detta hypotek skall
förräntas, låt oss anta efter 5 procent
— det blir 500 kronor. Därjämte kan
påläggas en årlig jämkningsavgift med
maximalt 1 procent av byggnadsvärdet,
eller 9 000 kronor. Fastighetsägaren har
att årligen erlägga till stat och kommun

9 500 kronor, eller på en tioårsperiod
95 000 kronor.

Att dessa kostnader inte kan bäras
enbart av fastighetsägaren är självklart.
De måste i en fri hyresmarknad direkt
återverka på hyrorna — förslaget är
för övrigt otänkbart utan en fri hyresmarknad.

Antag vidare att en villa — villorna
är ingalunda undantagna i förslag 1 —
åsättes ett värde av 60 000 kronor, varav
byggnadsvärde 50 000 och tomtvärde

10 000. Låt oss anta att villan efter värdering
åsättes ett värde av 70 000 kronor
— det är inte onormalt, om vi ser
på de senaste årens fastighetstaxeringar.
Ett värdestegringshypotek på 10 000
kronor skulle alltså kunna påföras detta
egna hem. Hypoteket skall förräntas, låt
oss anta efter 5 procent med 500 kronor,
och i detta fall kan också jämkningsavgift
utgå — den blir 500 kronor.
Tillsammans är det en avgift på 1 000
kronor per år, som direkt drabbar villaägaren
personligen.

Om staten kräver att s. k. oförtjänt
markvärdestegring skall helt indragas
till det allmänna, borde konsekvensen
bli att kompensation ges för värdeminskning,
men någon tanke i den riktningen
har inte framförts.

Förslaget innebär dessutom att industrifastigheter
skulle komma in i bilden.
Det är klart att vi som står bakom
förslag 3 inte kunde biträda någonting
sådant, då skattebelastningen på näringslivet
torde vara fullt tillräcklig
ändå.

Vi har bestämt tagit avstånd från
den här metoden, som i princip syftar
till indragning av hela värdestegringen
i den mån indragning begäres av det
allmänna. Inga undantag för egna hem,
sportstugor eller villafastigheter har
här gjorts, utan endast — såsom justitieministern
antydde — för skogs- och
jordbruksfastigheter enligt de direktiv
som givits.

Förslag 2 omfattas av borgarrådet
Garpe och riksdagsman Holmqvist. De
ansåg lämpligt att inte alltför hårt engagera
sig i förslag 1, även om de i stor
utsträckning ansluter sig till de principer
som framförts i detta förslag. Av
praktiska skäl tar de avstånd från hypotekstanken
såsom princip för indragningen
— det är alltså om metoderna
man är oense.

I tidskriften Tiden har det om de här
två förslagen sagts: »Inte heller är de
så oförenliga som kan synas vid ett
första studium. Både i fråga om själva
värdestegringsindragningen och om bestämmandet
av värdestegringens omfattning
är man inne på principiellt samma
linje.» — Herrar Garpe och Holmqvist
anser vidare att en generell värdestegringsskatt
här bör införas i princip enligt
1942 års förslag. Skattefrågan vill
man dock närmare utreda. Även här
är jordbruks- och skogsfastigheter undantagna.

Skattevägen har visat sig mycket svårframkomlig,
och remissinstanserna har
ställt sig negativa till de förslag som
här tidigare har framkommit på beskattningens
område. Det sägs också i
Tiden: »Tanken på ett värdestegringshypotek
har otvivelaktigt mycket som
talar för sig, medan en ny skatt inte

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

synes kunna bli tillräckligt effektiv,
bortsett från att beskattningsformen i
det här sammanhanget synes principiellt
tveksam.»

I förslag 2 har man även velat dra in
vinst som uppkommer genom inflation.
Detta är väl något av en konfiskation.
Ägaren gör ju inga som helst vinster,
när penningvärdet faller. Tvärtom har
spararna under årens lopp gjort stora
förluster, som i detta fall t. o.m. föreslås
till beskattning. Det är något orimligt
i detta.

På vissa punkter i övrigt är man också
av en annan uppfattning än i förslag
nr 1. Förslag nr 2 är genomgående något
mjukare än förslag nr 1 men torde
därför inte vara mindre farligt. Man
menar också att värdestegringen skulle
kunna fördelas mellan staten, kommunen
och fastighetsägaren. Jag tror att
det finns all anledning att i fortsättningen
följa denna fråga med största
uppmärksamhet, eftersom förslagets genomförande
skulle komma att mycket
hårt ingripa i den enskildes rätt och
innebära nya skatter och pålagor på
fastighetsägarna och de enskilda människorna.

Folkpartiets, högerns och centerpartiets
representanter i utredningen har
varit bestämda motståndare till planer,
som skulle bryta sönder vad sparsamhet
och omtanke har skapat i form av
bl. a. egnahem i olika former. Folkpartiet
har även tagit upp denna fråga vid
årets B-riksdag, där vi i en motion av
professor Ohlin m. fl. begär en utredning
och förslag rörande införandet i
grundlagen, i regeringsformen, av vissa
för svensk rättsuppfattning grundläggande
principer, t. ex. skydd för enskild
äganderätt. Vi får hoppas att regeringen
nu efter många år är beredd
att villfara riksdagens sedan länge uttalade
önskan.

I förslag nr 3 tar vi avstånd från
samtliga i förslag nr 1 framlagda lagförslag,
och vi gör det av praktiska,

ekonomiska, sociala och rättviseskäl.

Hur skall då denna fråga lämpligen
kunna lösas? Att den inte kan lösas på
den väg som tidigare förutsatts, torde
de många misslyckade utredningarna
visa. Redan nu kan fastslås att värdestegringen
på fast egendom med gällande
skattelagstiftning i praktiken blir
indragen till det allmänna i viss utsträckning.
Värdestegring som tagit sig
uttryck i ökad avkastning träffas i allmänhet
av inkomstskatt. 1 den händelse
värdestegringen ger utslag vid fastighetstaxering
i form av höjt taxeringsvärde,
kan detta leda till höjd förmögenhetsbeskattning,
och när fastighetsägaren
tillgodogjort sig en värdestegring
genom att försälja fastigheten, så
beskattas värdestegringen såsom realisationsvinst,
om försäljningen har ägt
rum inom 10 år från förvärvet. Även
arvsskatt, gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt
kan medföra att viss del av inträdd
värdestegring övergått till det
allmänna.

Efter att ha fastslagit detta kan man
knappast — såsom företrädarna för
linje nr 1 gör — tala om att »befria den
privata jordäganderätten från en så att
säga moralisk belastning, ägnad att
framkalla bristande social jämlikhet»
genom att indraga den s. k. oförtjänta
värdestegringen.

Representanterna för folkpartiet, högern
och centerpartiet vidgår i sitt förslag
att man kan tala om en i egentlig
mening oförtjänt värdestegring i sådana
fall, då markvärdestegringen uppkommit
till följd av offentlig investering,
t. ex. trafikomläggningar o. d., och där
den således kan härledas till en direkt
insats av kapital från det allmännas
sida. Vi menar att samhället då skulle
kunna kräva någon form av »båtnadsbidrag»,
men denna fråga bör utredas,
för att man skall bli i tillfälle att avgöra
om denna metod kan tillgodose
rimliga och rättvisa krav.

Jag vill i sammanhanget erinra om

12 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

att representanterna för förslag nr 2
och nr 3 i kommittén har begärt vissa
utredningar men förvägrats detta. Om
utredning kommit till stånd i det stycket,
skulle kanske alternativen nu inte
behövt vara så skissartade som här har
antytts.

Båtnadsbidraget skulle enligt vår mening
kunna komplettera redan befintliga
institut, såsom gatumarks- och
gatubyggnadsersättningar. Vi har dessutom
den sedan några år gällande zonexpropriationslagen,
som i större sammanhang
skulle kunna utnyttjas av
kommunerna.

Vi vill också i förslag nr 3 medverka
till att tomträttsexpropriation skall kunna
ifrågakomma i vissa speciella fall för
att tillgodose kommunernas behov av
mark, varvid dock två krav måste uppfyllas.
För det första måste marken på
grund av offentlig investering kunna
beräknas undergå betydande värdestegring,
och för det andra bör läget vara
sådant att den värdestegrande effekten
framstår som säker och såsom förestående
inom en nära framtid. Kommunen
skulle alltså kunna förvärva marken,
medan byggnaden behålles av fastighetsägaren,
som också erhåller rätt att
få marken upplåten med tomträtt.

Vi menar att man bör gå fram på de
partiella reformernas väg och efter
principer som vunnit hävd i svensk
rättsuppfattning. Därigenom tror vi oss
bäst kunna gagna såväl samhällets som
de enskilda människornas intressen.

Vad beträffar den valbroschyr som
här citeras vill jag påpeka, att vad som
där framförts helt överensstämmer med
de förslag som framkommit i utredningen.
Man kan ju fråga sig vilket som
bäst gagnar de enskildas intressen, att
följa de föreslagna vägarna att indraga
den s. k. oförtjänta markvärdestegringen
eller att följa förslag nr 3 och helt
ta avstånd från sådana principer och i
stället bygga ut de institut som redan
finns.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag förstår att herr
Boija efter tre års deltagande i utredningsarbetet
anser sig böra göra en sådan
deklaration som han här gjort om
utredningens arbete och det resultat utredningen
kommit fram till. Men efter
det svar justitieministern här givit behöver
vi väl ändå inte tala om förslag
nr 1 som ett socialistiskt alternativ.
Statsrådet har ju sagt att ingen av de
politiska partiernas representanter har
stött det förslaget, och han sade vidare
att de andra förslagen måste bli föremål
för förnyade utredningar. Men frågan
huruvida de utredningarna skall ske
efter förslag nr 2 eller förslag nr 3 har
statsrådet inte tagit ställning till. Därför
tycker jag att man kunde vänta med
kritik till dess regeringen tagit ställning
till frågan om förnyad utredning.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att den ärade interpellanten i sitt
inlägg hänsyftade på den broschyr i
denna fråga, som högerpartiet gav ut
under den gångna valrörelsen.

Det finns ingenting att ta tillbaka i
denna broschyr. Det är riktigt att de
två av regeringens sakkunniga, som är
mantalsskrivna i det socialdemokratiska
partiet, hoppade av tanken att staten
skulle lägga sig till med gratis inteckningar
i egna hem och andra fastigheter,
som enligt myndigheternas mening
ökat i värde, och detta har också
från vår sida framhållits i broschyren.

Men, herr talman, avhoppet skedde i
juni 1957! De sakkunniga hade arbetat
från oktober 1954. Det tog alltså nära
tre år för de socialdemokratiska ledamöterna
att fatta galoppen. När de bestämt
sig, låg det monstruösa förslag
diskussionen gäller redan färdigt i tryckeriet.

Trots den märkligt långa betänketiden
har socialdemokraterna i utred -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

ningen inte tagit avstånd från tanken
att egnahemsägare, som av myndigheterna
anses ha villor som blivit för mycket
värda, skall utsättas för en särskild
skatt. De förutsätter tvärtom en sådan
extra skatt men talar om »en lämpligt
avvägd minimiregel». Vad menas med
en lämpligt avvägd minimiregel? Vad
lämpligt avvägda skatter enligt socialdemokratisk
mening betyder vet landets
egnahemsägare av bitter erfarenhet.

Förslaget att på olika sätt socialisera
det som myndigheterna tror att ett eget
hem har växt i värde med utgår från
tanken att den personliga äganderättens
innebörd kan tunnas ut mer och mer.
Den personliga äganderätten är, framhöll
för inte länge sedan en av regeringens
ledamöter, inte så särskilt helig,
även om den brukar respekteras av
statsmakterna. Brukar respekteras! Det
skulle alltså inte vara någon princip,
inte någon fast regel. För vår del har vi
med utgivandet av denna broschyr velat
reagera bl. a. mot den löslighet i tänkesättet,
som har framkommit från socialdemokratiskt
håll i denna för landets
egnahemsägare utomordentligt viktiga
fråga.

Jag slutar, herr talman, med att ännu
en gång stryka under att det finns inte
någonting, som behöver tagas tillbaka
i den från vårt parti utgivna broschyren.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Boija gav en ingående
redogörelse för förslag nr 1, som
han liopknöt med socialistiska tankegångar.
Det är samma metodik — fast
inte i så grov form —- som kom till uttryck
i de påtalade broschyrerna från
högern och folkpartiet. I motsats till
herr Hjalmarson måste jag säga att högerns
valbroschyr innehöll mycket som
var klart vilseledande. Metodiken i denna
broschyr — som jag för min del anser
var ett mycket fult inslag i valkam -

panjen, ett verkligt slag under bältet —
var först en skräckskildring av förslag
nr 1 av samma typ som vi har i dessa
horror comics, sedan en sammanblandning
med förslag 2 och därefter ett förrädiskt
hoplänkande av detta skräckförslag
med det socialdemokratiska partiet
och den socialdemokratiska regeringen.
Det hela var upplagt efter mönster av
1928 års s. k. kosackval.

»Vår villas värde», säger högerbroschyren,
»menar ni min villa? Ja, se
själv.» Så kommer en skildring av
förslag nr 1, alltså det förslag som har
underkänts av de parlamentariskt utsedda
ledamöterna i utredningen och
vilket regeringen bär förklarat inte kan
tänkas bli genomfört. Det har alltså fallit
under bordet. Kommittébetänkandet
har ju inte ens utsänts på remiss. Så
kommer i broschyren en redogörelse för
detta förslag som jag måste säga är
ganska kuslig. Man ser hur hypoteket
läggs på den lilla villafastigheten, som
har åstadkommits genom sparsamhet
och strävanden under många år. Hypoteket
ligger där, det växer, det utgår
ränta på hypoteket. Riksdagen har bestämt,
står det, att »Ni skall betala 9
procents ränta». Varför just 9 procent?
Varför inte 15 eller 25 procent?

Det hela slutar med att villaägaren
inte kan betala den av riksdagen fastställda
hypoteksräntan, och då »kan Ni
tvingas att gå ifrån Ert egnahem, som
då kan försäljas på exekutiv auktion».

Jag fortsätter att citera: »Men, säger
Ni, allt detta måste vara orimliga fantasier.
Nej, denna framtidsbild skulle faktiskt
kunna bli verklighet, om ett förslag
går igenom som förts fram från
socialistiskt håll.»

Härefter omtalas att detta förslag
framlagts av »förre justitieministern
Zetterbergs betrodde medarbetare i de
senaste årens socialiseringsaktioner
gentemot den fasta egendomen, häradshövdingen
Einar Anderberg, och en av
socialdemokraternas radikalaste krafter,

14 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

förste byråingenjören i bostadsstyrelsen,
Hans Lantz». Om förslaget anföres
vidare: »Det kan inte råda någon tvekan
om att detta socialistiska förslag på ett
markant sätt strider mot svensk rättsuppfattning.
»

Beträffande det av de båda socialdemokratiska
partirepresentanterna i
utredningen, borgarrådet Garpe och
riksdagsmannen Holmqvist, framlagda
förslaget framhålles följande: »Det andra
socialistiska förslaget undantar visserligen»
— hör nu — »tills vidare egnahemmen,
men med tanke på statens och
kommunernas ständiga behov av nya
inkomster, kan man förutsätta, att när
principen en gång slagits fast, kommer
också egnahemmen så småningom att
drabbas av en markvärdestegringsskatt,
vars verkningar i praktiken blir nästan
lika betungande som värdestegringshypoteket.
»

Sedan slutar det hela med en försäkran,
att högerpartiet kan man i alla
fall lita på.

Den folkpartistiska broschyren, som
jag har här i min hand, arbetar med
exakt samma metodik. »Socialistiskt hot
mot villägarna», heter den, och den inledes
med frågan: »Har Ni reda på socialdemokraternas
planer mot villor och
andra bostadsfastigheter?» Efter ett
kortfattat omnämnande av olika utredningar
rörande s. k. oförtjänt värdestegring
på fastigheter, säges det: »Men i
denna sista utredning har några socialdemokrater
framlagt förslag, som skulle
bli fullständigt katastrofala för fastighetsägarna,
om de genomfördes. Se
här!»

Så följer en lång redogörelse för förslaget
nr 1, alltså det förslag som är ur
räkningen. På nästa sida göres verkligen
ett litet förbehåll: »Bakom detta
förslag står utredningens ordförande,
häradshövding Einar Anderberg, samt
byråingenjör Hans Lantz i bostadsstyrelsen,
känd socialdemokrat.» »Två andra
socialdemokrater, borgarrådet Joa -

kim Garpe och riksdagsman Eric Holmqvist,
som också tillhörde utredningen,
har hittat på en annan metod.»

Jag måste säga att jag finner en dylik
metod att argumentera vara ganska fördomsfri.

Herr Boija sade nyss att även förslaget
nr 2 — beträffande vilket han
för resten glömde bort att påpeka att det
uttryckligen undantar villaägarna från
den tilltänkta värdestegringsskatten —
är ytterst farligt. Därmed avsåg han väl
att det skulle innebära ingrepp i äganderätten,
som inte kunde försvaras. Regeringen
har ju inte på något sätt tagit
ståndpunkt i denna fråga i vidare mån
än att det fastslagits att det inte kommer
att framläggas något regeringsförslag
på grundval av det nu föreliggande
betänkandet, och jag saknar därför anledning
att försvara förslaget nr 2. Jag
vill emellertid påpeka att det förslaget
närmast innebär en hänvisning till och
rekommendation av ett förslag om värdestegringsskatt,
som avgavs av en kommitté
år 1942. Den kommittén hade parlamentarisk
förankring, och dess förslag
var enhälligt och stöddes utan någon
som helst reservation även av högermannen
herr Hagberg i Malmö och
folkpartisten herr Elon Andersson. Var
förslaget lika farligt den gången? Det
då framlagda förslaget fick emellertid
inte någon god kritik, och det föranledde
inte någon proposition. Inte heller
det nu föreliggande kommittébetänkandet
kommer att leda till någon
lagstiftning. En ny utredning är behövlig
och jag är för min del så optimistisk
att jag tror att det skulle kunna gå
att sammanfatta och göra praktiskt genomförbara
de uppslag och idéer, som
framförts av parlamentarikerna i denna
utredning. Om vi skulle ge upp vore det
sannerligen ett underbetyg åt vårt demokratiska
system.

Lika uppenbart är att en slutlig lagstiftning
inte kommer att beröra villor
och egnahem. Syftet med denna lag -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

stiftning är ju tvärtom att främja egnahemsbildningen
genom att förhindra
uppkomsten av spekulationsvärden på
mark som är lämplig för sådan bebyggelse.
Jag tror inte heller att dessa
otäcka broschyrer har lett till så många
napp. Villaägarna och egnahemsägarna
har en alltför lång och säker kännedom
om socialdemokratiens strävan då det
gäller att stödja och hjälpa dem, och de
har inte trott på de uppgifter om konfiskation
och hemska anslag mot deras
hem, som de fördomsfria broschyrförfattarna
har velat pådyvla det socialdemokratiska
partiet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag lade märke till att
herr Hjalmarson i sitt förra anförande
tillät sig följande uttryck: »Egnahemsägarna
vet av bitter erfarenhet vad som
menas med socialdemokratisk skattepolitik.
»

Nu vore jag ytterst tacksam, om herr
Hjalmarson ville utveckla detta litet närmare
i det anförande, som jag vet att
herr Hjalmarson kommer att hålla om
en liten stund.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindell kunde
inte på någon enda punkt ange vad
det var för konkreta fel i den broschyr
som utgivits från vårt håll. Han nöjde
sig med att tala i allmänna ordalag utan
att kunna påvisa en enda felaktig sakuppgift.

Herr Lindell kallade återgivandet av
förslag nr 1 för en skräckskildring. I
själva verket innehåller broschyren icke
någonting annat än ett återgivande av
själva fakta, och det är alltså detta att
vi återger förslaget sådant det är som
herr Lindell betecknar som en skräckskildring.
Förslaget är, herr talman,
utan tvekan för egnahemsägarna en
skräckbild av vad som skulle kunna
hända.

Herr Lindell reagerade emot att det
har angivits, att detta förslag har framlagts
från socialistiskt håll. Ja, herr talman,
jag påstår verkligen att det är
mycket sannolikt att det kommit från
socialistiskt håll. Från vilket annat håll
skulle annars ett sådant här förslag
komma? Inte tror man väl att något
borgerligt parti eller borgerligt tänkande
personer skulle kunna lägga fram ett
förslag av denna innebörd.

Statsrådet framhöll vidare att det
måste betecknas som ett slag under bältet
att ge ut denna broschyr, när regeringen
ändå klart och tydligt sagt ifrån
att detta förslag inte ens skulle remitteras.
Ja, herr talman, det är inte alltid
så lätt att vara profet; denna broschyr
gavs nämligen ut långt innan regeringen
över huvud hade tagit någon ställning
till detta förslag.

Vad skattefrågan angår vet ni, att ger
man en gång en socialdemokratisk regering
ett finger i en skattefråga, så
dröjer det inte länge förrän den tar hela
handen. Det har även landets egnahemsägare
en bitter erfarenhet av. Finansministern
undrade vad jag här
åsyftade. Jag syftade bland annat på
den högst besynnerliga utformningen
av själva egnahemsbeskattningen, som
vi år efter år i riksdagen har reagerat
emot. Vad innebär då denna egnaliemsbeskattning?
Jo, den betyder helt enkelt
att egnahemsägarna i motsats till de
flesta andra människor inte får skatta
för sina verkliga inkomster utan för den
inkomst som regeringen anser att de
borde ha haft. En egnahemsägare, som
fått röta i taket, explosion i värmepannan
eller översvämning i källaren ■—-jag talar här i någon mån av personlig
erfarenhet — och som i själva verket
inte haft någon inkomst av sitt egnahem
utan i stället en förlust, får i alla
fall skatta för en inkomst som över
huvud taget inte existerar.

Tänk, herr talman, om man skulle
tillämpa en sådan princip även på and -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

16 Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med
tänkande

ra områden! Skulle inte det då leda till
ganska egendomliga resultat? Herr
Sträng är ju en man som vet allting
mycket bättre än alla andra! Tänk vilken
kolossal nytta vårt enskilda näringsliv
skulle ha av en så framstående
man som herr Sträng! Måste man då
inte fråga sig så här: Kan det verkligen
vara riktigt att herr Sträng bara skall
skatta för den inkomst han haft, när
han borde ha kunnat göra sig en bra
mycket större inkomst, bara han hamnat
på rätt plats i livet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag hörde faktiskt på så
uppmärksamt jag kunde, men det var
mycket svårt, helt enkelt omöjligt, att
av herr Hjalmarsons sista anförande
få ut någonting av den förklaring jag
efterlyste.

Tillåt mig, herr talman, att göra herr
Hjalmarson uppmärksam på ett par
mycket enkla ting på fastighetsbeskattningens
område — det var ju där man
hade så bittra erfarenheter av socialdemokratisk
skattepolitik.

Det är ju till att börja med inte alldeles
ovidkommande, att inte en krona
av fastighetsskatten går till staten, utan
att det här är fråga om en rent kommunal
skatteinkomst. Man bör nog ha den
saken så att säga i botten när man resonerar
om detta.

Vidare representerar ju fastigheten
ett realvärde, och vi har varit överens
om — jag vet inte att herr Hjalmarson
reserverat sig på den punkten -— att
vi vart femte år skall se över fastighetsvärdena
och fastställa dem med ledning
av de statistiska data beträffande salufastigheter,
som kan vara ett rättvisande
uttryck för vad detta realvärde skall
upptaxeras till. När detta skedde sista
gången gjorde emellertid regeringen en
hel del modifikationer som balanserade
den skattehöjningseffekt, som de höjda

anledning av markvärdeutredningens be taxeringsvärdena

eljest skulle ha inneburit.
Jag vill inte ta hela den äran till
det socialdemokratiska partiet, ty vid
det tillfället samregerade vi med centerpartiet,
och båda partierna skall väl
följaktligen äras lika i detta sammanhang.
Vad som då skedde var att vi
sänkte repartitionstalet från 4 till 2,5
och att vi införde ett schablonavdrag
av 200 kronor för varje egnahemsdeklarant.
Med dessa båda åtgärder lyckades
vi helt ta bort effekten av de höjda
taxeringsvärdena för egna hem och andra
fastigheter, vilkas taxeringsvärde ligger
under gränsen 60 000 kronor. Om
man följaktligen har vidtagit den åtgärden
att alla, vars fastigheter har ett taxeringsvärde
av 60 000, undgått skatteskärpning,
och alla, vars fastigheter
har lägre fastighetsvärde än 60 000 kronor,
faktiskt har fått en skattevinst, kan
jag inte alls förstå hur detta kan offentligen
förklaras vara ett utslag av något
slags socialdemokratisk närighet på det
fiskala området.

Jag frågar mig vidare om herr Hjalmarson,
som gärna använder grova beskrivningar
och sorgfälligt undviker
preciseringar, med anklagelsen att regeringen
behandlat villaägarna illa, möjligen
tänkt på bostadspolitiken. Vad är
det socialdemokratien skall läggas till
last här? Jo, det är att vi via en bostadslånegivning
med egnahemslån till låga
garanterade räntor och subventionering
har möjliggjort för dem som till äventyrs
önskar skaffa sig ett eget hem, att
göra det för en rimlig kostnad.

När herr Hjalmarson i sina diskussioner
med mig inte har någonting att
föra fram, är det vanligt att han säger:
Men ni är ju ändå skyldiga till inflationen.
Inte ens på den punkten kan man
väl gärna göra gällande att egnahemsägarna
är den kategori, som har burit
någon speciell tunga. Jag vill inte påstå
att de har tjänat på den, men de
har i varje fall inte förlorat på den.

I sitt lilla försök till precisering sä -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

ger herr Hjalmarson: Men vi får ju ändå
inte avdrag om det blir röta i taket.
Jag vill inte vara elak —- uttrycket kan
faktiskt ge anledning till vissa associationer.
Den gamla beskattningen hade
sina regler för värdeavdragen. Numera
har vi en schablonering, som är konstruerad
på sådant sätt att den tar hänsyn
till det, som herr Hjalmarson efterlyser.

Herr Hjalmarson gjorde ett försök att
försvara sig mot justitieministerns senaste
inlägg genom att säga (om jag fattade
herr Hjalmarson rätt): Broschyren
gav vi ut innan regeringen tog ställning,
och vi visste ju inte vad regeringen
skulle ta för ställning (eller underförstått,
om vi hade vetat detta,
skulle vi kanske ha varit litet försiktigare).
Nu tog regeringen ställning tidigt
på året 1958 — jag minns inte om
det var i januari eller februari månad
— och strax därefter publicerades regeringens
ställningstagande. Om det hade
funnits någon ärlig vilja hos herr
Hjalmarson att reparera den faute, som
högerns broschyr representerar, så
fanns möjlighet därtill under den valrörelse,
som kom så långt efter som i
maj månad. Någon dementi hörde vi
emellertid inte från herr Hjalmarson i
det avseendet.

Ja, herr talman, jag är fortfarande
lika intresserad av en precisering från
herr Hjalmarsons sida vad det är i den
socialdemokratiska skattepolitiken —
med undantag för det där med rötan i
taket — som så speciellt riktar sig mot
egnahemsägarna.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern läste
ett stycke ur vår broschyr, men såvitt
jag kunde uppfatta, kunde han icke där
påvisa något som helst fel. Jag kan
emellertid själv erkänna ett fel, som insmugit
sig i broschyren, vilket också
påtalats av justitieministern, nämligen
2 — Andra kammarens

där det står: »Men i denna sista utredning
har några socialdemokrater framlagt
förslag, som skulle bli fullständigt
katastrofala för fastighetsägarna, om de
genomfördes.» Dessa socialdemokrater
skulle alltså ha varit ordföranden häradshövdingen
Anderberg samt byråingenjören
Lantz i bostadsstyrelsen.
Som bekant är häradshövding Anderberg
opolitisk. Att kalla honom socialdemokrat
är alltså ett beklagligt fel. För
detta fel har jag till häradshövdingen
Anderberg personligen framfört mitt beklagande.
Däremot är herr Lantz känd
socialdemokrat, och han skäms nog heller
inte för det. Tvärtom, han var den
som i utredningen hävdade, att målsättningen
för denna utredning skulle eller
borde vara att överföra fastighetsbeståndet
i samhällets ägo. Ett sådant uttalande
— som jag anser vara mycket väsentligt
—- kan bara göras från socialdemokratiskt
håll. Jag skulle vara intresserad
av att höra om justitieministern kan påvisa
något annat fel i vår broschyr?

Man har också påstått att det socialdemokratiska
förslaget, skulle vara det,
som bäst tillgodoser egnahemsägarnas
intressen — som klarast undantager
egnahem. Med den utformning, som givits
uttalandet i förslag nr 2 är detta
till intet förpliktande. Vi är övertygade
om att — som jag tidigare sagt -—- både
fastighetsägare, egnahemsägare och hyresgäster
är bäst betjänta om sådana
förslag icke genomföres. Beträffande utformningen
av förslag nr 1 kanske jag
också får ge uttryck för den mening,
som jag även hävdat i kommittén men
inte funnit resonans för där, nämligen
att egnahemsägare borde fritagas för åtminstone
de första 100 000 kronorna av
värdestegringen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson påstod
att allt vad som stod i högerns valbro -

protokoll 19.r>X. Nr Ii (i

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

schyr var sant. Herr Hjalmarson sade
också att broschyren skrivits på ett tidigt
stadium, och det kan man ju begripa.
Jag skall inte fortsätta att läsa
valda stycken ur broschyren, ehuru jag
väl skulle kunna göra det. Låt mig bara
nämna, att vid ett samtal nere i Östergötland
under valrörelsen visade sig den
här broschyren för stark till och med
för en högerombudsman, så han tog avstånd
från den och sade, att den inte
skulle spridas i länet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den uppgift som nu senast
lämnades får faktiskt stå för den
ärade talarens egen räkning.

När herr Sträng ställde sin fråga till
mig, gjorde sig herr Sträng alldeles i
onödan okunnig. Finansministern vet
mycket väl vår inställning. Vi har gång
på gång lagt fram preciserade förslag
till ändring av beskattningen av egnahemmen,
och detta kan ju inte vara finansministern
obekant. Där har finansministern
vår ståndpunkt preciserad,
där har han fått veta vad vi kritiserar,
där ser han precis hur vi vill ha beskattningen
utformad.

Vad vi vänder oss mot är själva schablontaxeringen
som princip, vilken får
den verkan, att de egnahemsägare, som
verkligen råkar illa ut och drabbas av
de stora förlusterna, blir högst orättvist
behandlade. De får inte alls de fördelar,
som finansministern hänvisat till.

Låt mig bara ta ett konkret exempel,
hämtat från Lidingö. Det gäller en av
mina grannar. Man har beräknat att han
på sitt egnahem ett visst år — jag minns
inte exakt vilket — skulle ha en taxerad
inkomst på några hundra kronor.
Samtidigt inträffade för honom en, jag
tvekar inte att kalla det katastrof i egnahemmet,
som framtvingade omfattande
reparationsarbeten till en kostnad av
mellan 3 000 och 4 000 kronor, vilket var
ett väldigt belopp för honom.

Det är självklart, herr talman, att det
för en sådan egnahemsägare ter sig fullständigt
orimligt att han, då han vet att
han gjort en förlust på mellan 3 000 och
4 000 kronor, skall vara tvungen att ta
upp en inkomst på så och så många
hundra kronor. Det är denna princip
som vi på det kraftigaste reagerat mot.
Vi vill att egnahemsägarna skall skatta
för den verkliga inkomsten men inte
för inkomster som de i själva verket inte
haft.

Jag skall emellertid ta med mig herr
Strängs besked från denna debatt och
efter måttet av mina krafter upplysa
egnahemsägarna om att enligt landets
finansminister är det inte så mycket att
tala om ifall en egnahemsägare råkar ut
för sådana här olyckor när det gäller
takkonstruktioner eller andra ting. Det
är problem, som från finansministerns
höga synvinkel inte tillhör de mera
trängande. Men, herr finansminister, för
människorna som bor i egnahemmen är
detta nu problem, som de ständigt måste
brottas med och som de måste söka finna
en lösning på — även om de inte observeras
av herr finansministern.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern förklarade
att centerpartiet delar ansvaret
med det socialdemokratiska partiet för
dessa skattebestämmelser rörande egnahemmen.
Det är alldeles riktigt. Och jag
vill stryka under att vi delar inte bara
ansvaret — vi delar också tillfredsställelsen
över att finna, att dessa bestämmelser
är mycket bra.

Jag har mer än en gång av villaägare,
inte precis på Lidingön kanske
-— det kommer jag inte ihåg —- men det
finns ju andra platser, fått det beskedet,
att detta är en väldigt fin skatteregel för
villaägarna. Jaså, tycker du det, har jag
sagt och fått till svar: Ja, man kan väl
inte göra annat, när det ligger till på
ungefär följande sätt.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens be
tänkande

Antag att jag har så mycket pengar
själv som 75 000 kronor — vi skall ta
till ett ordentligt belopp för att det klarare
skall framstå, hur det hela verkar.
Så går jag och köper mig en villa. Jag
ger 125 000 för den, ty det anser jag den
värd. Jag måste då naturligtvis låna
50 000 kronor. Taxeringsvärdet är bara
100 000 —• jag tror inte det är så ovanligt
att man får ge 125 000 i sådana fall.

Nåja, om jag hade satt in mina pengar
på banken, säger vederbörande, och fått
4 eller 4 Vs procents ränta, så hade jag
fått lov att skatta för något över 3 000
kronor. (Jag tror inte att herr Hjalmarson
skulle vilja stiga upp i talarstolen
och säga, att man kan bli alldeles rosenrasande
över att man skall skatta för de
pengarna.) Men hur blir det nu då? Jo,
nu skall jag skatta för 2 V2 procent av de
100 000 kronorna. Det är 2 500 kronor,
och därifrån får jag dra räntan på lånet,
som efter 4 procent blir 2 000 kr, och
dessutom 200 kr. Det blir alltså 300 kronor
kvar.

Det är en ganska god affär för den
som har dessa pengar att placera dem i
en villa.

Detta om den saken. Debatten gällde
markvärdestegringen och kommittéförslaget
där. Vårt partis inställning är ju
fullt klar, eftersom vår representant gick
emot förslaget sådant det presenterades
av dem som kom att stå bakom det.

Mera skall jag inte säga i den här lilla
förövningen till valrörelsen, som väl
annars skall börja i slutet på augusti.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den nye oppositionsledaren,
herr Hedlund, har ju till skillnad
mot den gamle, herr Hjalmarson,
den prisvärda egenskapen att han har
möjlighet att uttrycka sig exakt och
preciserat, och det har han gjort nu så
pass utförligt, att jag inte behöver orda
om detta utförligare.

Jag vill ändå göra gällande, att om
man jämför det gamla egnahemsbeskattningssystemet
med det nuvarande
schablonsystemet, kan man ge herr
Hjalmarson rätt i att grosshandlarna på
Lidingö, i Bromma och Ängby som har
villor med taxeringsvärden över 100 000
kronor förmodligen har förlorat på det
nya systemet. Men alla regelrätta »egnahemmare»
har vunnit på det nya systemet.
Spörsmålet att få en slutlig lösning
på det beklagliga taket som ramlade
ihop är väl närmast en försäkringsfråga
och inte en skattefråga. Herr
Hjalmarson med sina gamla förbindelser
med försäkringsvärlden kan i varje
fall inte vara alldeles okunnig om detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Hjalmarson sade
att jag inte hade påvisat några oriktigheter
i högerbroschyren. Jag har aldrig
sagt att det fanns sådana. Däremot
har jag sagt att sammanställandet av
uppgifterna är sådant, att det gör ett
försåtligt och förledande intryck.

Vad beträffar den skildring av experternas
förslag nr 1 som förekommer
där, kan jag säga, att jag inte har studerat
den närmare och jämfört den
med den tjocka luntan som utgör kommittébetänkandet.
Men jag har här ett
uttalande av ordföranden i kommittén,
häradshövding Anderberg. Herr Anderberg
är, som någon av de tidigare talarna
sagt, i varje fall inte socialdemokrat.
flans politiska hemvist är väl närmast
något av de borgerliga partierna.
Han säger om en av dessa broschyrer:
»Det är utomordentligt missvisande, ja
helt felaktigt. Jag känner inte igen eu
enda av de uppgifter och sifferexempel
som presenteras. Jag kan begripa att
uppgifter blir ytliga i valtider, men vad
som här sägs saknar all saklig grund
och måste betecknas som rent demagogiska,
som en partipolitisk manöver inför
ett val.»

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

20 Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med

tänkande

Jag kan som sagt varken vitsorda eller
bestrida att uppgifterna är riktiga,
men så mycket kan jag säga, att de är
synnerligen extremt uträknade. Men
som sagt, detta förslag har fallit under
bordet, och det är ingenting mera att
säga om det.

Beträffande herr Boijas uppgift, att
det hade insmugit sig en felaktighet i
den folkpartistiska broschyren, nämligen
att herr Anderberg angivits vara
socialdemokrat, så vill jag säga, att det
inte är en liten felaktighet i detta sammanhang.
Det var ju just detta att pådyvla
socialdemokratien förslag nr 1
som utgjorde själva vilseledandet, och
jag undrar, om herr Boija såg till att
denna felaktighet också blev offentligt
korrigerad under valdebatten.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det finns inte mer av
socialism i det här omnämnda förslaget
av herr Anderberg eller i det andra förslaget
av socialdemokraterna i denna
värdestegringsutredning än vad det
finns av socialism i våra röda stolsitsar
här i andra kammaren.

Detta försök att behandla frågan på
ett sådant sätt går förbi det väsentliga
i sammanhanget. Det är att göra en
vrångbild av hela frågan. Det är lika
grovt demagogiskt som när högern mot
en lösning av detta spörsmål åberopar
de små egnahemsägarnas intressen. Jag
tror det räcker att erinra om högerns
förslag om räntehöjningar för egnahemsägarna
för att fastslå detta.

Det är väl 21 år, om inte mitt minne
sviker mig, sedan jag första gången
reste denna fråga i andra kammaren i
form av en motion, och jag var verkligen
inte den förste. Nu har en utredning
arbetat under åtskilliga år av ett
utpräglat jobberi med tomtmark och
fastigheter i vårt land. Varje månad byter
miljoner kronor ägare, d. v. s. de
tas från egnahemsägare, från sådana,

anledning av markvärdeutredningens be som

planerat att skaffa sig ett eget hem
eller en sommarstuga liksom från hyresgästerna,
och hamnar i fickorna på
företagsamma människor, som har varit
förutseende nog att köpa upp så mycket
tomtmark som möjligt. Det är den
enkla sanningen. Det är ett oerhört rofferi
som sker i det moderna samhället,
och man behöver verkligen inte vara
socialist för att vara upprörd över detta
förhållande.

Jag tror därför inte att den socialdemokratiska
interpellanten och inte
heller herr justitieministern behöver
mobilisera någon indignation för att
man insinuerar socialistiska avsikter
bakom eventuella planer på att komma
åt detta jobberi. Jag tror att det skulle
behövas litet av socialistisk ambition i
detta fall. Men det är inte alldeles nödvändigt,
därför att den trafik som pågår
är så upprörande, att den borde få
även borgerligt tänkande människor att
reagera inför densamma. Det är varken
mer eller mindre än en skamlöshet att
åberopa de små egnahemsägarnas intressen
för att argumentera mot en lagstiftning
på detta område.

Jag begärde emellertid ordet för att
uttrycka mitt beklagande av det negativa
innehållet i justitieministerns svar.
I många årtionden har detta skoj försiggått,
och jag antar att justitieministern
och regeringen som helhet finner
det lika upprörande som jag själv att
det skall kunna försiggå. Jag medger att
det är en svår fråga, som inte är lätt att
komma till rätta med. Men att på detta
sätt bara vifta den åt sidan och säga
att saken måste utredas ytterligare
o. s. v., det kan jag för min del bara
tolka som en ovilja mot eller i varje
fall en fruktan för att ta itu med detta
problem. Jag är ledsen däröver, herr
talman, men jag tyckte att jag i alla fall
skulle använda detta tillfälle för att uttrycka
mitt beklagande över att vi efter
så många år av utredning och efter så
många års demonstrationer av skoj på

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning av markvärdeutredningens betänkande -

detta område inte har kommit längre
än att regeringen skall göra en ny utredning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var ju mycket oväntat
att regeringen här skulle ställa till
med en extra debatt i denna elfte timme
angående ett par valbroschyrer. Jag
tycker att regeringen kanske skulle ha
varskott oss att herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet nu har fått
sig en ny uppgift tilldelad, nämligen att
här granska vissa av oppositionens valbroschyrer,
tydligen dock utan förpliktelse
att läsa socialdemokratiska partiets
egna broschyrer. I annat fall skulle
herr statsrådet inte kunnat förfasa sig
på det sätt som här har skett.

Får jag bara lov att konstatera att justitieministern
inte har lyckats påvisa att
den skildring av förslagen, som herr
Boija har givit här och som finns i
vår broschyr, ger ett oriktigt intryck av
dessa förslag. Om justitieministern menar
att det skulle vara en väsentlig upplysning
i denna fråga att, som herr Boija
nu har påpekat, herr Anderberg inte är
medlem av det socialdemokratiska partiet,
så föreslår jag att regeringen inrättar
ett särskilt korrigeringsdepartement
för att korrigera alla socialdemokratiska
broschyrer, som vi har fått se under
denna valkampanj. Tydligen studerar
inte justitieministern dem. Jag har här
en broschyr utgiven av det socialdemokratiska
partiet, som lämnar en grovt
missvisande redogörelse för folkpartiets
ståndpunkter i pensionsfrågan. Jag skulle
kunna hänvisa till andra broschyrer,
där man helt lögnaktigt påstår att oppositionen
motsatt sig dyrtidstillägg på
folkpensionerna, när sanningen är den
att det är folkpartiet som drivit fram indexreglering
av folkpensionerna. Även
i denna trycksak upprepas denna osanning.

Herr justitieminister! Studera det

egna partiets valbroschyrer innan Ni ger
Er till att här föra något försvarstal för
regeringspartiet och framföra kritik mot
vår verksamhet! Jag konstaterar än en
gång, att justitieministern icke har lyckats
påvisa att det var något vilseledande
i den broschyr, som herr Boija närmare
har diskuterat. Kanske skulle vi,
herr talman, få en särskild debatt för att
diskutera regeringspartiets valbroschyrer.
Det skulle sannerligen vara ett nöje
att se justitieministern när den debatten
är slut.

Herr talman! Det är emellertid en annan
sak som jag här vill tala om, nämligen
frågan huruvida det har något intresse
vilken ståndpunkt partirepresentanter
intar i en kommitté i storpolitiska
frågor, och huruvida det har något
intresse hur regeringen lägger till rätta
en utredning i storpolitiska frågor. Vi
vet sedan gammalt att regeringen i sådana
utredningar brukar sörja för att
det blir en sådan majoritet att man får
uttalanden i den riktning, som regeringen
sympatiserar med. Jag vågar väl anta
att ingen av herrarna på regeringsbänken
vill bestrida att det sedan många år
råder en sådan tendens hos regeringen
att tillse att det finns ett flertal i kommittéerna,
som tryggar förslag i storpolitiska
frågor i den riktning regeringen
sympatiserar med.

Nu har regeringen tillsatt en kommitté,
där det visar sig att fyra ledamöter av
sju intar vad den socialdemokratiska tidskriften
Tiden förklarar vara en socialistisk
hållning. Både förslag 1 och förslag
2 karaktäriseras ju på det sättet. Jag tycker
att detta väl förtjänar att uppmärksammas.
Det är inte så, som justitieministern
nyss har sagt, att det här i förslag
2 skulle finnas något uttalande, som
klargör att t. ex. ägare av villafastigheter
säkert skulle gå fria. Justitieministern
underlåter nämligen att nämna den avgörande
satsen, som står i den åberopade
meningen och som jag skall be att
få läsa upp: »Om detta inte ger en be -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med anledning
tänkande

tryggande avgränsning av sådana markvärdesökningar
som ganska allmänt kan
uppkomma även för villafastigheter
utan att det enligt vår mening finns tillräcklig
anledning att dra in dem, så bör
de hållas utanför.» Om det alltså inte
finns tillräcklig anledning att dra in
dem,bör de hållas utanför! Tacka för det,
det är ju ett banalt yttrande. Men man
förbehåller sig till och med i denna mening
att tycka att de bör kunna dras in.
Det är en sådan brasklapp som justitieministern
förvisso, för att i likhet med
herr Hedlund förtjäna herr Strängs betyg,
att kunna göra distinktioner, inte
borde ha underlåtit att upplysa kammaren
om, när justitieministern här uppträder
såsom förfäktare av den höga politiska
moralen.

Jag har många gånger märkt att man
på socialdemokratiskt håll i hög grad
observerar och utlägger ståndpunkter
som intages av folkpartiets representanter
i kommittéer vilka arbetar med storpolitiska
frågor. Alla i denna kammare
vet att det förhåller sig så. Skulle det då
inte, när det gäller en i så eminent grad
socialistiskt betonad fråga som denna,
ha intresse vilken ståndpunkt som intas
av den majoritet som finns i en av regeringen
tillsatt kommitté, detta så mycket
mer som regeringen inte efter betänkandets
publicerande före valkamjens
början hade tagit avstånd från den
socialistiska tendensen? Det är ett alldeles
nytt krav som man här ställer — att
oppositionen skall lämna detta obeaktat
— ett krav på en helt annan ordning
än den ni på socialdemokratiskt håll
själva följt, när ni många gånger utgått
från ståndpunkter som folkpartirepresentanter
intagit i kommittéer. Ni har
visserligen inte sagt att dessa ståndpunkter
skulle vara direkt bindande för
partiet, men det har hetat ungefär som så:
»Ja, nu ser man i alla fall hurudant tänkesättet
är inom folkpartiet.» Nog finns
det väl all anledning att säga att förslag
nr 1 och 2 visar hurudant tänkesättet är

av markvärdeutredningens be i

denna fråga inom det socialdemokratiska
partiet.

Nu får vi höra — och det skall vi ta ad
notam — att regeringen inte har någon
ståndpunkt i sak då det gäller denna
fråga. Regeringen har alltså inte någon
ståndpunkt i fråga om indragning av
oförtjänt värdestegring. Samtidigt vet vi
att i 27-punktsprogrammet, som är auktoriserat
av det socialdemokratiska partiet,
talas om att tomtmark och hyreshus
i städerna gradvis skall överföras i kommunal
ägo. Motiveringen därför anges
bl. a. vara följande: »Därmed undvikes
också att framtida tomtvärdestegring
ger anledning till oförtjänta inkomster
åt enskilda.» Det säges alltså i ett officiellt
program att man delvis för att
undgå oförtjänt tomtvärdestegring vill
i samhällets ägo överföra hela tomtmarken
i städerna. Om man inte ändrat mening
på denna punkt, bestyrker ju detta
uttalande det som från vår sida framhållits,
att det socialdemokratiska partiet
har en i hög grad socialistisk inställning
därvidlag.

Detta belyses ytterligare därav att i
det förslag nr 2, som framlagts av de i
särskild grad socialdemokratiska ledamöterna,
talar man om att även markvärdestegring
som beror på inflation skall
kunna beskattas, så att värdestegringen
helt eller delvis indras. Observera alltså:
om markvärdet stiger uteslutande i
formell mening genom att det blir inflation
och det alltså inte uppkommer någon
reell ökning av markens värde, skall
man i alla fall tänka sig att beskatta denna
värdestegring. Detta är ingenting
annat än i många fall en expropriation
av en del av markvärdet, utan ersättning
till ägaren. Man påpekar att tomten ju
kan vara bebyggd och fastighetsägaren
kan ha belånat fastigheten och därigenom
fått kompensation. Ja, det kan hända,
men å andra sidan finns det fastigheter
som inte är belånade och tomter
som inte är bebyggda, och då får alltså

Tisdagen den 29 juli 1958 fm. Nr B 6

Svar på interpellation ang. åtgärder med

tänkande

inte fastighetsägaren någon kompensation.

Jag anser det vara utomordentligt viktigt
och något som svenska folket bör
veta, att i en fråga av så stor central betydelse
som denna har — efter att regeringen
planerat så noga och efter att de
socialdemokratiska ledamöterna under
flera år varit helt inne på de tankegångar
som ligger i linje nr 1 — dessa
ledamöter gått över till en ny linje som
bl. a. innebär att samhället kan expropriera
en del av värdet av mark som inte
undergår någon värdestegring.

Herr talman! Detta är verkligen mycket
intressant. Vi har ju av regeringen
fått veta att den inte har någon ståndpunkt
i fråga om metoderna att dra in
oförtjänt värdestegring, men kvar står,
förmodar jag, 27-punktsprogrammet,
som andas samma tankegångar som
linje nr 1 och 2. Om regeringen har
avsett att lämna svenska folket i ovisshet
om vad det är som man längre
fram tänker göra, så har man lyckats.
Men hittills har det inte, såvitt jag
kan finna, inträffat någonting som ändrat
regeringens principiella inställning,
därest man inte på socialdemokratiskt
håll vill ta avstånd från 27-punktsprogrammet.
Att det under sådana förhållanden
varit alltigenom berättigat att vi
från oppositionens sida belyst de ståndpunkter,
som företrätts av regeringspartiets
representanter i kommittén, därom
kan väl inte råda mer än en mening.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Ohlin raljerade
över att regeringen inte skulle ha någon
ståndpunkt i denna fråga. Vad jag sagt
är att regeringen inte tagit någon ståndpunkt
till de förslag som framlagts av
de parlamentariskt utsedda ledamöterna
i kommittén och vilka betecknats såsom
förslag nr 2 och 3. Däremot har regeringen
den ståndpunkten att jättelika

anledning av markvärdeutredningens be spekulationsvinster

på mark, gjorda på
skattebetalarnas bekostnad, skall förhindras.

Herr Ohlin gör nu också gällande att
i det projekt, som framförts av de båda
socialdemokratiska ledamöterna i utredningen,
man inte skulle ha klart nog undantagit
villa- och egnahemsägarna. När
herr Ohlin här citerade vad som sagts
av dessa båda ledamöter, tog han emellertid
inte med den förmening som utgör
så att säga grunden till utlåtandet
och som lyder på följande sätt — jag låter
alltså herrar Holmqvist och Garpe
själva tala: »Som vi redan deklarerat, är
det de markanta, klart oförtjänta värdestegringarna,
som en reform bör inriktas
på. Därav följer att vi räknar med att
skatteplikten skulle vara latent på onyttjad
värdestegring. Om detta inte ger en
betryggande avgränsning av sådana
markvärdeökningar som ganska allmänt
kan uppkomma t. ex. på villafastigheter,
utan att det enligt vår mening finns tillräcklig
anledning att dra in dem, bör
dessa värdeökningar hållas utanför beskattning
genom en lämpligt avvägd minimiregel.
»

Det kan kanske uttryckas i vackrare
språklig form, men det sakliga innehållet
är alldeles klart. Om värdeökningar
på villafastigheter och dylikt inte skärs
bort ut bilden genom den uppställda förutsättningen
att endast en markant,
klart oförtjänt värdestegring bör indras,
bör man, säger dessa herrar, genom en
särskild lagregel hålla sådana utanför
beskattningen. Till och med författaren
till högerbrosehyren har liist förslaget
så. Då tycker jag också, att herr Ohlin
borde kunna förstå denna tydliga mening.
Annars kan han kanske få hjälp av
herr Boija, som kan ta fram mätstickan
— om man nu inte mäter med olika stickor
och olika mått, allteftersom det gäller
ett socialdemokratiskt eller ett borgerligt
förslag.

Här beskylls herr Garpe och herr
Holmqvist för att inte klart nog ha sku -

24 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder med
tänkande

rit bort villor och egnahem från sitt
förslag, men ser man på det borgerliga
förslaget, som ändå till sidantalet är tre
gånger så omfattande som de socialdemokratiska,
har intet undantag alls
gjorts eller signalerats för villor och
egnahem från den föreslagna skyldigheten
att utge båtnadsbidrag. Vi vill inte
begagna oss av denna lapsus utan vi har
den goda viljan att tro, att inte heller de
borgerliga ledamöterna hyser några
onda avsikter att komma åt villaägarna
med sina båtnadsbidrag.

Slutligen vill jag gentemot herr Ohlins
förnyade påstående att inte något oriktigt
eller vilseledande förekommit i den
folkpartistiska broschyren bara peka på
rubriken: »Socialistiskt hot mot villaägarna
. .. Har Ni reda på socialdemokraternas
planer mot villor och andra
bostadsfastigheter?» Detta säger man
trots att man vet, att förslaget nr 1 av
regeringen har underkänts och fallit under
bordet, och trots att man ser, att de
båda parlamentariskt utsedda socialdemokraterna
i utredningen uttryckligen
har undantagit villa- och egnahemsfastigheter.
Det anser jag vara i högsta
grad vilseledande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte varifrån
justitieministern har fått uppgiften att
regeringen klart tagit avstånd från linje
1, när valkampanjen började. Det har
åtminstone inte meddelats till oppositionen.
Det är något som justitieministern
här finner på.

Beträffande denna mening i utlåtandet
nr 2 får jag lov att klargöra, att den har
blivit oklar genom en infogad sats. Utan
detta lilla tillägg skulle meningen lyda
så här: »Om detta inte ger en betryggande
avgränsning av sådana markvärdeökningar
som ganska allmänt kan
uppkomma t. ex. på villafastigheter, bör
dessa värdeökningar hållas utanför beskattningen
genom en lämpligt avvägd

anledning av markvärdeutredningens be minimiregel.

» Hade det stått så, hade
det varit inte bara bättre svenska —
vilket inte är så viktigt — utan också
en någorlunda klar tankegång. Nu har
emellertid författarna kastat in satsen
»utan att det enligt vår mening finns
tillräcklig anledning att dra in den».

Är det inte en brasklapp, när man talar
om fall då det finns »tillräcklig anledning
att dra in den»? Mot bakgrunden
av den inställning som socialdemokratien
har, när den vill överföra hela
tomtmarken steg för steg i samhällets
ägo, är det berättigat att man fäster vikt
vid att dess representanter sticker in en
sådan brasklapp i den avgörande formuleringen.
Det gör de inte utan avsikter,
det är något vi har lång erfarenhet
av.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande häradshövdingen
Einar Anderberg vill jag, herr
justitieminister, genast bidra till upplysningen
genom att på nytt läsa upp
just de rader, som justitieministern själv
citerade ur vår broschyr: »Bakom detta
förslag står utredningens ordförande,
häradshövding Einar Anderberg, samt
byråingenjör Hans Lantz i bostadsstyrelsen,
känd socialdemokrat.»

Här är alltså för den som noga läser
innantill i broschyren det påståendet
tillrättalagt, som finns på en tidigare
sida. Kvar står i varje fall de socialistiska
tankegångarna.

På det sista justitieministern yttrade
vill jag svara, att vi som står bakom
förslag nr 3 helt har tagit avstånd från
de principer, som man dragit upp i förslagen
nr 1 och 2. Vi har i stället rekommenderar
båtnadsbidragen såsom
komplettering av redan befintliga institut
på detta område, och vi har ansett
det skäligt att när det allmänna av
skattemedel har utgifter, som medför
värdestegring för enskilda fastighetsägare,
bör dessa — liksom nu när det

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

gäller gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättningen
samt avgifter enligt
vatten- och avloppslagen, som trädde
i kraft för något år sedan — också
vara med och betala, men när dessa
kostnader är erlagda blir fastighetsägarna
enligt det förslag vi framlagt
därutöver inte föremål för någon typ av
indragning av s. k. oförtjänt markvärdestegring.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Ohlin säga, att det redan i början av
året meddelades till pressen att regeringen
inte ansåg att kommittébetänkandet
kunde tjäna som grundval för
ett regeringsförslag i ämnet och att det
inte ens skulle föranleda remiss. Detta
uttalande stod att läsa i samtliga tidningar
och föranledde också kommentarer.
Herr Ohlin läser väl tidningar?

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ohlin, att jag i min interpellation
inte bett justitieministern att tolka några
valbroschyrer. Herr Ohlin har tydligen
inte läst interpellationen. Jag frågade
justitieministern vilka åtgärder statsrådet
överväger att vidta med anledning
av markvärdeutredningskommitténs betänkande
och hur man inom justitiedepartementet
bedömer möjligheten att
förverkliga det förslag som här redovisats.
Det är väl ändå inte underligt
att en riksdagsman — efter detta val i
juni och det som föregick valet — ställer
frågan till regeringen så att vi får
sopa bort alla missförstånd i fortsättningen.

Jag vill vidare säga till herr Ohlin att
jag för min del, om det finns anledning
därtill, kommer att ställa frågor till vilket
statsråd som helst utan att fråga
herr Ohlin.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. anordnande av rulltrappor
vid centralstationen i Stockholm
och liknande stationer

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Svenungsson har
frågat mig om jag med hänsyn till svårigheterna
för gamla och invalider att
gå i trappor vill medverka till att centralstationen
i Stockholm och liknande
stationer förses med rulltrappor.

Som svar vill jag meddela följande.

På grund av den pågående ombyggnaden
av centralstationen i Stockholm
är de förbindelser, som nu finns mellan
södra spårområdet och stationshuset
provisoriska. Personer, som inte kan gå
i trappor, kan dock nu liksom tidigare
passera spårområdet i plan, de kan
alltså komma till och från tågen genom
att gå över spåren. För att få tillstånd
härtill behöver man endast hänvända
sig till vederbörande stationspersonal
eller konduktörspersonal. Rullstol kan,
om så önskas, också ställas till förfogande
av stationspersonalen.

Efter färdigställandet av centralstationen
behöver resenärerna till och från
norra plattformarna liksom för närvarande
inte passera genom någon gångtunnel
eller några trappor. Beträffande
de södra plattformarna skall normalt
samtliga ankommande resenärer och
en del av resenärerna till avgående tåg
passera genom en gångtunnel till den
underjordiska hallen eller till tunnelbanestationen
»Centralen». Denna tunnel,
som redan i höst kommer att öppnas
för trafikanter från och till tunnelbanan,
får oundvikliga trappförbindelser
i båda ändarna. År 1961 skall dock
tunneln ha rulltrappor med markytan
inom stationshuset. Då rulltrapporna
bl. a. är kiinsliga för skiftningar i väderleken,
iir det inte nu avsett att installera

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till Drakauddens kraftverk i Lule älv

samt vattenfallsstyrelsens propagandaverksamhet

sådana utomhus mellan tunneln och
plattformarna.

De möjligheter, som nu finns att passera
spårområdet i plan, kommer därför
att finnas kvar även efter det ombyggnaden
blivit helt klar. Vid andra
stationer med underjordiska gångtunnlar
finns likaså möjlighet att på angivet
sätt få passera spårområdet i plan.

I allmänhet torde sjuka och gamla
bland SJ:s resenärer icke känna till de
möjligheter som står till buds för att få
passera spårområdena i plan och få
begagna SJ :s rullstolar. Upplysningar
om vilka stationer, som förfogar över
rullstolar, finns i Sveriges kommunikationer
och SJ:s personal står vid förfrågan
till förfogande med hjälp och
upplysningar. Då behovet av ytterligare
upplysningar i nämnda avseenden tycks
vara stort, överväger man inom SJ att
genom anslag på plattformarna ge allmänheten
ökad information härom.

Jag vill slutligen framhäva att installation
i större utsträckning av rulltrappor
på stationer med gångtunnlar skulle
dra mycket betydande kostnader. Med
hänsyn bl. a. härtill anser jag nuvarande
anordningar för passering av spårområdet
i plan i varje fall för närvarande
få vara tillfyllest.

Vidare anförde

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Eftersom den föregående
interpellationsdebatten blev så långt
utdragen, skall jag fatta mig kort för
att spara tid åt kammaren.

Jag tackar herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
det snabba svaret på min fråga. Så till
vida är jag tillfredsställd med svaret
som uppmärksamheten blivit riktad på
detta problem.

I likhet med statsrådet tar jag för
givet, att förhållandena på Stockholms
centralstation blir bättre när provisorierna
kommer att ersättas med perma -

nenta anordningar. De för gamla människor
så tröttsamma utetrapporna kommer
dock att finnas där.

Dessa trappor är faktiskt ett problem.
Jag har själv sett det och fått belägg för
det från olika håll sedan jag framställde
denna fråga. SJ säger att det finns rullstolar
till förfogande. Det står på sidan
16 i Sveriges kommunikationer. Men —•
rullstolar måste antingen rekvireras i
förväg eller också måste man leja ett
stadsbud för några kronor. Folk behöver
inte heller vara så illa däran att de
behöver rullstol. De kan helt enkelt vara
trötta.

Det kan hända att det för närvarande
är svårt att få rulltrappor att
fungera utomhus, men våra skickliga
tekniker kommer nog att klara den saken.
Statsrådet säger att det kommer
att bli dyrt, men man kanske kan spara
in på någon annan mindre nödvändig
finess.

Av allt att döma får vi vad det lider
en tip-top centralstation som vi med
stolthet kan visa upp för in- och utländska
resenärer. Vi bör då skaffa undan
sådana skönhetsfläckar som vi vet
om och som kanske beror på glömska
vid planeringen. Huvudsaken är att allt
blir gjort som kan göras för att bereda
lättnad åt gamla och orkeslösa, invalider
samt människor som helt enkelt
är trötta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen
till Drakauddens kraftverk i Lule
älv samt vattenfallsstyrelsens propagandaverksamhet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Wachtmeister har
frågat mig dels om jag anser att i sam -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till Drakauddens kraftverk i Lule älv

samt vattenfallsstyrelsens propagandaverksamhet

band med medelsanvisningen till Drakauddens
kraftverk vidtaga sådana åtgärder,
att inga anläggningsarbeten eller
övriga investeringar göres, förrän ett
eventuellt tillstånd från Porsi kraftverk
vunnit laga kraft, dels om jag anser,
att vattenfallsstyrelsens filmpropagandaverksamhet
har sådant värde, att den
bör fortsättas, dels ock om jag för det
fall jag hyser denna uppfattning avser
att utfärda sådana bestämmelser, att
denna verksamhet ges en mera objektiv
inriktning än vad hittills varit fallet.

Som svar vill jag meddela följande.

Sedan Kungl. Maj :t i gårdagens konselj
lämnat medgivande under vissa villkor
för Porsi-anläggningen har interpellantens
första fråga förlorat sin aktualitet.
I fortsättningen uppehåller jag mig
därför endast med frågorna rörande
vattenfallsstyrelsens filmproduktion.

Vattenfallsstyrelsens inspelning av
film har tre syften: information till den
egna personalen, information för befolkningen
i de bygder, där styrelsen
har arbeten i gång eller planerar att
starta arbeten, och slutligen information
för allmänheten i stort. Riktlinjerna har
därvid varit att få fram bra, upplysande
filmer om olika verksamhetsgrenar
och insatser inom verket. Filmerna skall
vidare vara populärt hållna och kunna
visas för alla.

Av det i statsliggaren för budgetåret
1957/58 upptagna beloppet av 460 000
kronor för propaganda och upplysningsverksamhet
faller 180 000 kronor
på sådana ändamål som deltagande i
utställningar, propaganda för elkraftens
rationella användning, inköp av kundtidning
till detaljabonnenter och turistvisningar.
Återstående 280 000 kronor
har utnyttjats för upplysning och information
genom film. Härav har ca
två tredjedelar använts till inspelning
av film och en tredjedel till visningarna.

Filmverksamheten har för det senast
förflutna budgetåret omfattat framställ -

ning av fyra filmer, en landskapsfilm,
som skall ligga som dokument om hur
en viss bygd såg ut, innan vattenkraftutbyggnaderna
genomfördes, en teknisk
årsrevy samt två good-willbetonade filmer,
båda belysande sjöregleringsproblemet.
I de båda sistnämnda filmerna
har man strävat efter att så objektivt
som möjligt söka förmedla en filminformation
rörande sjöregleringar. Det
är alltså inte fråga om några propagandafilmer.
Beträffande dessa filmer
är det dock måhända möjligt, att man
i vissa detaljer kan ha olika uppfattningar
beroende på om man tillhör
kraftindustrien eller någon grupp med
andra intressen.

Jag anser det självklart, att vattenfallsstyrelsen,
som årligen lägger ner
hundratals milj. kronor på kraftverksutbyggnader,
vilka kraftigt ingriper i olika
bygders liv skall ha möjlighet att informera
allmänheten om sin verksamhet.
Vid denna information bör givetvis
objektivitet eftersträvas och all möjlig
sparsamhet iakttagas. Några särskilda
föreskrifter härom anser jag dock
inte erforderliga.

Härefter anförde:

Herr WACHTMEISTEll (h):

Herr talman! När jag väckte interpellationer!
hoppades jag kunna höra
till de relativt få interpellanter som
har anledning att tacka statsrådet för
ett positivt och snabbt svar på interpellationcn.
.lag beklagar att jag nu nödgas
inskränka mig till att tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar jag sent
omsider har fått.

När statsrådet hänvisar till det beslut
som konseljen fattade i går angående
Porsi kraftverk skall han inte tro
att jag tänker låta honom komma undan
så liitt. .lag skulle vilja föra upp frågan
på det principiella planet. Avsikten
med interpellationen var att få stats -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till Drakauddens kraftverk i Lule älv

samt vattenfallsstyrelsens propagandaverksamhet

rådet att deklarera sin inställning till
det oskick som förekommer, när stora
belopp investeras i förberedelser till
vattenkraftsanläggningar, så att domstolarna
sedan inte gärna kan låta dessa
arbeten ha blivit utförda förgäves. Häromdagen
var i tidningen Expressen i
samband med en artikel om Gullbergsskjutfältet
en bild av en gubbe som satt
och filosoferade och sade: »Jag kräver
bara rätt att få bo kvar i mitt eget hem.»
Det kommer att bli ett flertal sådana
tragedier på grund av detta skjutfält,
men det är dock intet jämfört med alla
dem som följer med de regleringar för
vattenkraftsändamål som sker på olika
håll i vårt land. Det är därför av vikt
att dessa ärenden får prövas i laga ordning
av vattendomstolarna. Det räcker
inte med att hänvisa till den tidsförlust
som uppkommer genom att domstolarna
är överbelastade med arbete.
Om domstolarna har för stor arbetsbörda
får vi i avvaktan på deras utbyggnad
ta förlusten och i den allmänna
rättssäkerhetens intresse vänta med
kraftverksbyggena.

Nu sker för all del inte något olagligt
när man bygger dessa dammfästen
och allt annat man uppför på stränderna,
där man redan äger marken. Man
har rätt att bygga hela den »landbaserade»
delen av kraftverket, det är bara
i vattnet man inte får bygga utan tillstånd
enligt vattenlagen. Anser då inte
kommunikationsministern att det vore
skäl att ändra vattenlagen så, att ingenting
som har att göra med kommande
kraftverk eller regleringsanläggningar
får uppföras förrän vattendom föreligger
eller eventuellt regeringen har
fattat sitt beslut. Det var den sidan av
saken jag ville beröra med interpellationens
första del angående medelsanvisningen
till Drakauddens kraftverk.
Nu kringgår man lagen eller man utnyttjar
en lucka i lagen klart i strid
med dess anda. Alla är lika stora syndare,
enskilda kraftverksbyggare och

staten, men det känns särskilt olustigt
när staten i form av vattenfallsstyrelsen
föregår med ytterligt dåligt exempel.

Vad den senare delen av svaret beträffar,
den angående filmverksamheten,
finns självfallet, såsom jag också
påpekade redan i interpellationen, ingenting
att invända mot den tekniska årsrevyn
eller filmer av sådan inriktning,
men det finns också några andra filmer.
I svaret påpekas landskapsfilmernas
värde. Ja, även det kan diskuteras. När
det gäller den senast framställda landskapsfilmen,
om Tärna, kan inte värdet
diskuteras, eftersom det inte finns
något värde i den filmen.

Det är beklagligt att vattenfallsstyrelsen
lagt ned ett mycket stort belopp
på denna film, uppenbarligen utan att
ha sökt någon eller i varje fall icke tillräcklig
kontakt med den lokala sakkunskapen.
Där finns dock en så erkänt
sakkunnig man som folkskollärare Sjöberg
i Hemavan. Om man hade talat
med honom, hade man väl fått med den
verkligt intressanta fjällbygden och inte
som nu bara ett svep med helikopter
över skog och fjäll och sjö.

Herr kommunikationsministern säger
i sitt interpellationssvar, att man när
det gäller några filmer — det är väl
fråga om Tärnafilmen och två andra —
har försökt att så objektivt som möjligt
förmedla en filminformation rörande
sjöregleringarna. Ja, om det är gjort så
objektivt som möjligt, måste jag med
beklagande konstatera, att vattenfallsstyrelsen
inte tycks ha stora möjligheter
att vara objektiv. En film som heter
»Öden bortom horisonten» utgör en
falsk snyftromantik, och filmen om
Suorva lämnar en klart vilseledande
bild. Att Västerbottens-Kuriren reagerar
är kanske inte så märkvärdigt, men när
t. o. m. en sådan tidning som Svenska
Dagbladet tycker att det är för stor brist
på objektivitet, måste man vara inne på
galen väg. Vattenfallsstyrelsen framstäl -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svar på interpellation ang. medelsanvisningen till Drakauddens kraftverk i Lule älv

samt vattenfallsstyrelsens propagandaverksamhet

ler sig själv som den store välgöraren,
någonting som den långt ifrån alltid är.
Att kommunalmän och de få procent
av befolkningen som vill sälja sina gårdar
har en annan åsikt hindrar inte,
att ödet för den majoritet av befolkningen
som direkt drabbas av sjöregleringen
blir hårt ändå.

Staten har genom naturskyddslagen
direkt engagerat sig i naturskyddet på
ett helt annat sätt än tidigare. Det är
därför stötande att staten nu lägger ned
så stora summor som det här är fråga
om på direkt vilseledande filmer.

Statsrådet ansåg att det inte var propagandafilmer,
men i så fall vet jag sannerligen
inte vad propaganda skall vara.
Vattenfallsstyrelsen kan självfallet inte
gärna binda ris åt egen rygg, och den
kan inte ta upp en film som visar regleringarnas
alla nackdelar. Filmer av
typen »öden bortom horisonten» är
diskutabla, ty det är så svårt att göra
dem objektiva, om inte propagandavärdet
skall gå förlorat. Att vattenfallsstyrelsen
misslyckats med objektiviteten
står fullkomligt klart, och från kommunikationsministern
är tydligen inte att
vänta några åtgärder för att leda styrelsen
på rätta vägar.

Svenska naturskyddsföreningen har
efter mycket besvär fått 35 000 kronor
av statens fritidsnämnd för att ta upp
en film om allmänt naturvett, nedskräpningen
utmed vägarna, etc. Det vore
väl inte mer än rätt om naturskyddet
nu fick ett ordentligt handtag, så att
man också där kan spela in en film,
en film även om alla nackdelar med regleringarna
uppe i norr. Vågar man hoppas
att kommunikationsministern hjälper
till med den saken? I så fall ber jag
att få återkomma med ett tack senare
utöver det tack för interpellationssvaret
som jag härmed ber att ännu en gång
få framföra.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill påpeka en sak
för interpellanten, nämligen att dåvarande
kommunikationsministern i statsverkspropositionen
1950 uttalade som
sin uppfattning, att man inte borde
föregripa vattendomstolarnas meddelande
av deldom och följaktligen inte heller
göra några alltför stora investeringar
innan dom meddelats. För mig har
det tett sig självklart att detta uttalande
skulle äga sin riktighet även vad
gäller andra kraftstationsbyggen. Det
tillkommer emellertid inte mig att uttala
någon bestämd mening om det inträffade
i de av interpellanten påtalade
fallen. Vi har ju för det ändamålet
vattenfallsstyrelsens överrevisorer, som
ju får bedöma, om man i det konkreta
fallet har gått för långt eller inte.

Vad sedan frågan om en ändring av
vattenlagen beträffar är det en fråga
som inte faller under mitt departement
utan under justitiedepartementet.

Interpellanten hade sedan några ord
att säga om de filmer som hade inspelats.
Han anmärkte exempelvis på standarden
på den s. k. Tärnafilmen. Nu
vet jag, eftersom det gäller ett område
som ligger inom mitt eget län, att en av
de främsta kännarna av Tärna kommun,
nämligen överlärare Knut Nseselius,
hade mycket god kontakt med de filminspelare
som arbetade där uppe och
med dem som skrev filmmanuskriptet.

För övrigt visas ju avsnitt av de här
filmerna på de allmänna biograferna
och uppfattas tydligen av biografägarna
såsom objektiva och värdefulla. Jag
kan vidare säga till interpellanten, att
åtskilliga föreningar har förhyrt de här
filmerna för att ha dem som programinslag
vid sina möten. Till och med
politiska organisationer, som står interpellanten
nära, har utnyttjat filmerna
för underliållningsändamål, och det
måste väl på sitt sätt vara ett uttryck
för att man även där betraktar filmerna
såsom objektiva.

Jag förstår att det framför allt är de

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

s. k. goodwillfilmerna, som interpellanten
vill komma till rätta med. Jag
har sett en del av dem, och jag kan i
varje fall beträffande dessa säga att de
är objektivt gjorda. Men det är klart
att man, såsom jag redan sade i interpellationssvaret,
kan ha delade meningar
om objektiviteten, beroende på vilken
sida man representerar. I fråga om dessa
filmer liksom många andra saker,
kommer meningarna alltid att vara delade
och uppfattning stå mot uppfattning.
Jag tror dock inte att man mot
den filmproduktion, som vattenfallsstyrelsen
i gemen har ägnat sig åt, kan
rikta någon beskyllning för bristande
objektivitet.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Det allvarliga är just
att man, såsom statsrådet påpekade, hyr
filmerna därför att man är i den tron
att de är objektiva. När ett statligt verk
spelar in en film, utgår man ifrån att
den skall vara objektiv, men det är just
vad dessa filmer inte är.

Det är självklart, som statsrådet säger,
att man kan ha olika uppfattningar
om detaljer, beroende på vilket läger
man tillhör, men när filmerna är så
grovt tendentiösa som en del av dessa
filmer är, har man all anledning att
opponera sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 29 juli 1958.

Till justitiedepartementet hade den 28
juli 1958 från länsstyrelsen i Gävleborgs
län inkommit fullmakt för skräddarmästaren
Hans Per Wilhelm Nordgren, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens and -

ra kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den däri
avsedda fullmakten för skräddarmästaren
Hans Per Wilhelm Nordgren att inträda
såsom ledamot av kammaren för
tiden till den 1 januari 1961 efter herr
Gerhard Nilsson i Gävle.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Nordgren intagit sin plats i
kammaren.

§ 7

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående svensk medverkan i
FN :s observationsgrupp i Libanon.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! På det utrikespolitiska
området är det mer än på de flesta
andra av betydelse inte bara vad man
gör, utan också hur man gör det. I själva
verket är det väl omöjligt att skilja
på dessa båda ting.

Regeringens handläggning av de svenska
åtgärderna med anledning av krisen
i Mellanöstern har utmärkts av en
ensidighet, som inte förefaller tillfällig
utan måhända karakteristisk för en då
och då framträdande sida av utrikesledningens
tänkande. I varje fall är det

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

inte omotiverat att regeringens ståndpunkter
blir belysta. För att göra detta
måste jag något beröra kontakten mellan
regeringen och oppositionen i Mellanöstern-frågorna.
I vanliga fall är jag
för min del ytterst återhållsam när det
gäller att i offentliga redogörelser beröra
sådana ting, men regeringen har
spelat upp en grammofonskiva om enighet
så ofta och så energiskt, att det kan
ge ett överdrivet, kanske vilseledande
intryck. Jag tror inte att det skadar att
i frågor av nu aktuellt slag våra meningsskiljaktigheter
kort redovisas lika
väl som våra åsiktsöverensstämmelser.

Kanske har vi här i Sverige ibland
överdrivit vikten av att enighet uppnås
och demonstreras utåt i utrikespolitiska
frågor. Betydelsen härav är mycket
stor när det gäller huvudlinjerna av vår
försvars- och utrikespolitik. Men vi bör
naturligtvis akta oss för att i onödan
hindra en svensk offentlig utrikespolitisk
debatt i aktuella spörsmål.

Låt mig börja med frågan om de neutrala
FN-observatörerna i Libanon. Enligt
min mening var den av regeringen
från början intagna ståndpunkten att
artikel 51 i Förenta Nationernas stadga
inte kunde åberopas, så som amerikanarna
ville göra, helt befogad. Jag finner
det naturligt att Sverige såsom medlem
av säkerhetsrådet här måste reagera.
Vårt land kan inte snabbt finna
sig i tolkning av den art som amerikanarna
här försökt. Att de inte skulle bli
glada över den svenska ståndpunkten
kunde man förutsätta, men svensk utrikespolitik
kan inte låta sig ledas av
hänsyn till huruvida den ena eller den
andra staten tycker om vad vi gör. En
helt annan sak, som jag senare återkommer
till, är att vi naturligtvis inte
skall uppträda så, att det ger intryck av
ensidighet eller partiskhet i vårt ställningstagande.

Vidare delade jag och delar alltjämt
regeringens av ambassadör Jarring i
säkerhetsrådet uttryckta uppfattning att
genom den amerikanska interventionen

i Libanon på libanesiska regeringens
inbjudan skapades andra förutsättningar
än de som var rådande när F"N på
svenskt förslag beslöt att skicka observatörer.
Den möjligheten fanns bl. a.,
att amerikanska styrkor skulle komma
att överta gränsbevakningen. Det skulle
också för den libanesiska befolkningen
kunna te sig som en sammanblandning
mellan de amerikanska styrkorna och
FN-observatörerna. Det föreföll mig
därför berättigat att man övervägde, att
FN tills vidare skulle ha inställt denna
observatörverksamhet i avvaktan på att
läget klarnade. Enligt min mening kunde
läget ha klarnat inte bara genom att
amerikanarna beslöt att dra tillbaka
sina trupper utan mycket väl även på
annat sätt, t. ex. genom att de amerikanska
trupperna förlädes till vissa
områden fjärran från gränszonen. Jag
ville över huvud taget inte i förväg precisera
under vilka förutsättningar observatörerna
skulle kunna återuppta sin
verksamhet. Jag framförde vid detta
tillfälle en bestämd önskan, att regeringen
inte — vilket den tycktes ha för
avsikt att göra — skulle uttala att observatörerna
borde liemkallas, eftersom
det enligt min mening var en betydande
skillnad mellan att tills vidare inställa
observatörernas verksamhet och att i
all hast besluta att nu skall observatörerna
kallas hem.

Vid överläggningen presenterade regeringen
också ett resolutionsförslag.
Jag var tveksam men reste ingen invändning
mot att svenska regeringen
skulle framlägga en resolution. Klart är
att framläggande av resolutionsförslag
liksom modifierande eller återkallande
av sådana är en fråga som göres beroende
av hur läget utvecklas och på vad
sätt man bäst anser sig kunna gagna
den utveckling man vill främja. Därför
är det givet att ett ställningstagande vid
en tidpunkt inte i och för sig innebär
en preciserad uppfattning att den svenska
regeringen under alla omständigheter,
oberoende av hur liiget skiftar,

32 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

skall längre fram vidhålla tanken att
presentera ett visst resolutionsförslag
eller exakt detta resolutionsförslag. Detta
är väl alltför självklart för att behöva
särskilt understrykas.

Mycket snart fick regeringen upplysning
från FN-kretsar, vilkas ord vi har
anledning att tillmäta betydelse, att man
menade att det vore bättre att regeringen
inte framlade något resolutionsförslag;
man ansåg att det skulle skapa
gynnsammare förutsättningar för bl. a.
generalsekreterarens verksamhet, om
regeringen inte lade fram förslaget.
Härtill kom att effekten av herr Jarrings
yttrande i säkerhetsrådet blev
kraftigare än vad vi kanske hade beräknat.
Att det i många kretsar fanns
en viss tveksamhet rörande lämpligheten
av det svenska resolutionsförslaget
torde för övrigt ha framgått även
av upplysningar om den danska och
norska reaktionen, sådan den redovisats
i pressen.

Regeringen beslöt sig emellertid för
att framlägga resolutionen och tog inte
dessförinnan någon kontakt med oppositionens
företrädare för att fråga, om
vi i detta läge fortfarande ansåg att resolutionsförslaget
borde framföras. Med
hänvisning till vad jag strax kommer
att anföra om en överläggning påföljande
dag anser jag mig på goda skäl
kunna säga, att därest regeringen hade
gjort en sådan förfrågan, skulle jag utan
tvekan ha tillrått, att regeringen inhiherat
framläggandet av det svenska resolutionsförslaget.
Jag tyckte bl. a. att
man hade uppnått en tillräcklig effekt
genom herr Jarrings yttrande.

I samband med resolutionsförslagets
framförande instruerades herr Jarring
av regeringen att hålla ett kort anförande,
varom vi i oppositionen inte
hade någon kännedom. I detta anförande,
som jag fick vetskap om dagen efter,
förekommer en passus som kanske
var menad såsom en viss uppmjukning
av den svenska hållningen men som jag
tror kan visa sig innebära en onödig

skärpning av den svenska ståndpunkten,
genom vilken regeringens senare
inställning får ett drag av inkonsekvens.
Herr Jarring uttalade nämligen,
att det är klart att den svenska regeringen
kan tänka sig att observatörerna
skulle kunna återuppta sin verksamhet,
om en plan för tillbakadragande av de
amerikanska trupperna i Libanon blir
antagen. Genom denna mening bands
den svenska uppfattningen om observatörernas
fortsatta verksamhet eller
återupptagande av verksamheten hårt
till frågan om de amerikanska truppernas
närvaro i Libanon. Man får intrycket
att regeringen inte tänkte sig andra
möjligheter till att läget kunde klarna
på ett sådant sätt, att det var rimligt att
observatörerna fortsatte eller återupptog
sin verksamhet, t. ex. ett sådant fall
som att amerikanarna begränsade truppernas
vistelseort till huvudstaden och
trakten däromkring samt vissa hamnstäder
och kommunikationerna mellan
dessa orter, varigenom gränsområdena
kunde bli helt upplåtna åt FN:s observatörer.

Dagen efter resolutionens framläggande
höll regeringen en presskonferens
och meddelade där, att oppositionspartierna
stödde regeringens åtgärder
i denna sak, vilket vad mig beträffar
utan tvivel var reellt och riktigt
i fråga om herr Jarrings anförande och
formellt riktigt beträffande resolutionsförslaget.
Men man förbisåg den självklara
omständigheten, att frågan om
framläggande eller inte framläggande
av resolutionsförslaget borde ha gjorts
beroende av vad som hade inträffat under
mellantiden, vilket oppositionspartierna
inte fått tillfälle att ta ställning
till.

Vid en sammankomst med företrädarna
för oppositionen någon timme
efter presskonferensen påföljande dag
hade jag tillfälle att uttala den meningen,
att regeringen inte borde driva sitt
resolutionsförslag till votering utan
borde söka ett tillfälle att återkalla det.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

Man kunde försöka skapa en sådan situation
— t. ex. genom förhandlingar
med japanerna, som man väntade skulle
framlägga en medlande resolution —-att Sverige kunde ansluta sig till detta
eller något annat förslag.

För den händelse den svenska resolutionen
emellertid kom till votering
skulle den frågan inställa sig, vad svenska
regeringen skulle göra efter det att
Sveriges resolutionsförslag röstats ned.
Jag tillrådde för min del regeringen
mycket bestämt att inte vidhålla sin avsikt
att återkalla observatörerna, som
Sverige hade ställt till FN:s generalsekreterares
förfogande. Jag uttalade den
uppfattningen, att Sverige som lojal
medlem av Förenta Nationerna borde
se det som naturligt att låta observatörerna
fortsätta sin verksamhet, även
om betingelserna var annorlunda än vi
i och för sig skulle funnit naturligt eller
tidigare räknat med. Man borde låta
generalsekreterare Hammarskjöld där
träffa ett avgörande. .lag är glad att regeringen
i varje fall tills vidare beslutat
sig för att följa en sådan linje.

I fråga om toppkonferensen är det
klart att den ryske premiärministern
Chrustjevs initiativ inte får betraktas
såsom varande bara en propagandamanöver.
Säkert är det också uttryck
för en allvarlig oro över världsläget, en
oro som vi naturligtvis alla delar.

När fråga uppkom att den svenska
regeringen skulle ta initiativ till ett
omedelbart nordiskt stöd åt den Tyska
planen, gav jag uttryck för eu uppfattning
som jag här vill kort sammanfatta.

Frågan giillde inte om man önskar
något slag av toppkonferens utan dröjsmål
utan gällde lämpligheten av ett
svenskt initiativ till ett nordiskt stöd åt
det speciella ryska förslaget i nuvarande
känsliga läge.

Det bar varit en rad taktiska manövrar
under det senaste halvåret — särskilt
från ryssarnas sida — kring frågan om
ett toppmöte. Man bar i Moskva eftersträvat
propagandamöjligheter och har

varit intresserad av ett sådant möte vid
en tidpunkt, då förutsättningarna för
propaganda varit goda. Däremot har
ryssarna vägrat att förbereda toppmötet
genom förhandlingar på sådana punkter
som inte passat ur denna synvinkel.
Nu föreligger åter en situation, där ett
toppmöte ur rysk synpunkt är tilltalande,
därför att det skulle domineras
av ett spörsmål, där västmakterna bleve
ställda på defensiven i debatten.

Den psykologiska effekten av ett
svenskt stöd inte bara åt tanken på en
toppkonferens i och för sig utan också
åt det ryska initiativet genom noter till
västmakterna skulle enligt min mening
bli mycket olycklig för oss. Varför en
påtryckning blott åt ena sidan, herr utrikesminister?
Vårt läge är för närvarande
känsligt mot bakgrunden av reaktionen
bland annat i våra nordiska
grannländer men också på många andra
håll till det nyssnämnda svenska förslaget
om FN:s observatörer i Libanon.
Detta förslag har nämligen tolkats som
en kritik mot västmakterna i högre grad
än väl någon förutsåg. Chrustjev hade
genom sina starkt propagandabetonade
brev i anslutning till förslaget om toppmöte
sörjt för att detta förslag mer än
nödvändigt erhållit en propagandaprägel.
Ja, han har visserligen varierat breven
till de olika regeringscheferna, men
propagandaprägeln fanns med mer eller
mindre i alla brev. Detta förfaringssätt
måste ett land som Sverige beakta.

Det föreföll önskvärt att ett toppmöte
kunde hållas inom FN:s ram, medan det
ryska förslaget snarast hade en annan
tendens. För övrigt borde vi inte genom
alltför tätt på varandra förekommande
initiativ ge intryck av att vi försöker
spela eu mera framträdande roll på den
världspolitiska arenan un som är berättigat.
Det var mycket möjligt att man
från västmaktshåll skulle komma med
ett förslag om ett modifierat toppmöte.
Ingen kan i förväg veta, om detta med

hänsyn till omständigheterna vore bättre
än eller lika bra som det ryska förAndru
kammtirrns protokoll 1958. Nr Uti

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

slaget. Därför fanns det skäl att avvakta
en eller annan dag. Skulle svenska regeringen
emellertid besluta sig för ett initiativ
i denna sak, så föreslog jag att
utrikesnämnden före beslutets verkställande
blixtinkallades.

Jag har i dag inte mycket att tillägga
till detta. Efter överläggning i utrikesutskottet
beslöt regeringen trots yrkanden
från oppositionshåll att avsända
svenska noter till de tre västmakterna,
men däremot inte till Moskva, som skulle
få en genomslagskopia för information.
Detta var ett mera ensidigt uttrycksmedel
än om utrikesministern
hade hållit ett tal, eller om ambassadör
Jarring hade hållit ett anförande i säkerhetsrådet
vid lämpligt tillfälle.

Enligt min mening borde Sverige ha
undvikit en aktion, som uppenbarligen
var avsedd som en påtryckning enbart
på västmakterna. Om man skulle göra
någon aktion, fanns det minst lika stor
anledning att rikta påtryckningarna
även åt öster. Man kunde i så fall bl. a.
ha framhållit vikten av att förutsättningarna
för ett toppmöte inte försämrades
genom att förbindas med propagandamanövrer
stormakterna emellan.

Vad jag vänder mig emot är alltså att
regeringen ville skynda fram på ett sätt
som skulle uppfattas som att Sverige
stödde Chrustjev. Trots vissa modifikationer
och ett par dagars uppskov blev
detta likväl i viss mån intrycket, bl. a.
därför att man gjorde démarchen uteslutande
hos de tre västmakterna. Detta
måste beklagas.

En helt annan sak är om ett land uttrycker
sin mening utan en sådan ensidighet.
Danmark har ju i NATO-rådet,
där det har att ta ställning, och där
saken kommer till behandling, i ett försiktigt
uttalande givit sin mening till
känna på ett sätt som jag finner helt
naturligt. Även Sverige hade haft möjlighet
att undgå den skevhet och ensidighet
i vårt uppträdande, som kom att
utmärka regeringens handläggning av
denna fråga.

Naturligtvis skall vi avhålla oss från
att låta vår politik ledas av känsloskäl.
Därvidlag delar jag den uppfattning,
som utrikesministern ofta företräder.
Men icke desto mindre kan jag omöjligt
avstå från att framhålla att den sovjetryska
stormakten, vid vars händer klibbar
färskt blod från de nyligen avrättade
ungerska frihetskämparna, är sällsynt
illa kvalificerad att uppträda som
försvarare av de små nationernas frihet.
De ryska applåderna till den svenska
regeringens aktion — med dess ensidiga
inriktning mot de demokratiska
västmakterna — ljuder illa i mina öron,
och jag hoppas också i regeringens.
Herr Chrustjevs senaste propagandamanövrer
i de brev som redovisas i dagens
tidningar och som berör villkoren
och formerna för en toppkonferens
stärker ytterligare skälen mot att en stat
som Sverige ger intryck av att stödja
hans speciella aktion. Det förefaller nu
som om man på rysk sida hade förkastat
tanken på ett möte inom säkerhetsrådets
ram, alltså förkastat den
tanke som även svenska regeringen har
givit sitt stöd. Det skall bli intressant att
få informationer om regeringens reaktioner
i det läget och om man överväger
att göra några hänvändelser och påtryckningar,
kanske med annan adress
än de senaste.

Det finns en sida av skeendet i Mellersta
östern som vi i Sverige har särskild
anledning att intressera oss för.
Den arabiska nationalismen tycks vara
inriktad på att förgöra Israel. Vi är väl
alla ense om att en varaktig och tillfredsställande
lösning av krisen inte är
tänkbar utan att Israels integritet och
frihet tryggas. De ryska vapenleveranserna
till arabstaterna medför växande
risker för en rakt motsatt utveckling.
Är Sveriges regering beredd att göra det
inflytande gällande, som vi kan utöva,
för en lösning som skyddar Israels fortbestånd?
Har regeringen något förslag
att framföra i detta syfte? Om en sådan
aktion skulle vända spetsen inte mot

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

väster utan snarare mot det ryska understödet
åt en överdriven arabisk nationalism
kan väl inte detta förhållande
åberopas som skäl mot aktionen.

Till sist, herr talman, den svenska
regeringens attityd både i fråga om de
neutrala observatörerna och det ryska
förslaget om ett toppmöte innebär enligt
mitt sätt att se en bristande vaksamhet
eller möjligen — vilket jag ogärna vill
tro — ett otillräckligt intresse för FN:s
arbetsmöjligheter. Jag vill konstatera
den förbättring som noterna innebär i
förhållande till tidigare ståndpunkter,
men jag måste ändå betrakta regeringens
attityd som uttryck för otillräcklig
vaksamhet. För ett land som Sverige bör
det vara en naturlig sak att stärka FN
och se till att FN inte utan tillräcklig
grund skjuts åt sidan. Detta skulle nämligen
ha kunnat bli fallet om det Chrustjevska
förslaget, som ju regeringen på
ett tidigt stadium syntes beredd att på
ett alltför okvalificerat sätt understödja,
förverkligats. Jag är emellertid glad, att
regeringen på flera väsentliga punkter
modifierat sin hållning. Jag skulle vara
ändå gladare, om jag hela tiden hos
utrikesledningen funnit den känslan
företrädd, att det bör vara en central
sak för Sverige att inte demonstrera på
något sådant sätt, att FN:s möjligheter
att verka för en fredlig lösning kan
inskränkas. I grund och botten är vi väl''
alla överens om huvudprincipen härvidlag,
men det är utförandet som regeringen
under de senaste veckorna enligt
min mening har skött på ett sådant sätt,
att man inte kan underlåta att här framföra
en kritisk reflexion.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
helt ställa mig bakom den redogörelse,
som herr Ohlin har lämnat för överläggningarna
i olika sammanhang mellan regeringen
och oppositionen.

Herr talman! New York Times är inte
något officiellt organ för den amerikanska
utrikesledningen, men tidningen anses
— säkerligen inte utan grund ■— ganska
bra återspegla vad den nuvarande
amerikanska regimen går omkring och
funderar på. Utan att vara upplagemässigt
stor påverkar New York Times dessutom
på ett alldeles särskilt sätt opinionsbildningen
i bestämmande kretsar
inom och utom Förenta staterna.

För ungefär en vecka sedan tog redaktionsledningen
i denna mycket välunderrättade
och sansade publikation upp
frågan om »neutralismen» i den internationella
politiken. En viss förståelse
för denna benägenhet att ställa sig vid
sidan och oombedd ge goda råd åt dem,
som brottas med världsproblemen, hyser
tidningen, om neutralisterna hör
hemma i ett förutvarande kolonialland.
Det är då psykologiskt förklarligt att de
har svårigheter att känna sig solidariska
med de stora demokratierna, som ju
samtliga — med undantag för USA ■—
varit stora kolonialmakter. Men det är
nästan obegripligt, fortsätter författaren
sitt resonemang, att andra inte är politiskt
tillräckligt erfarna att känna igen
kommunistfaran när de möter den, att
de inte inser att vad som står på spel är
människors och staters frihet. Neutralismen
kan leda till ståndpunkter, som
sakligt sett innebär oerhörda favörer för
frihetens fiender, vilket inte minst för
de neutrala på någon sikt är livsfarlig.
Det kan medföra att neutralisterna, om
än omedvetet, rycker undan grunden för
sin egen politik och, vilket är oändligt
mycket värre, för de egna folkens faktiska
frihet och oberoende. New York
Times nämner i detta sammanhang direkt
Sverige och det brittiska socialistpartiets
vänsterflygel.

Det finns skäl för oss att notera och
tänka över både resonemanget som sådant
och den tidpunkt då det fördes
fram offentligt. Naturligtvis bestämmer
inte uppfattningarna i New York och
Washington hur svensk utrikespolitik

36 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

skall utformas, men vi kan föra en alliansfri
politik — den som vi är överens
om — endast så länge västmakterna är
beredda att bära huvudbördorna för frihetens
försvar, endast så länge framför
andra det amerikanska folket ser friheten
i världen som något odelbart och
helt. I all kritik och i den inte sällan begripliga
kritiken mot amerikansk utrikespolitik
bör detta inte glömmas bort.
Ett Förenta staterna, som helt koncentrerade
sig på sina egna intressen, skulle
göra också vår situation omöjlig.

Inte bara på andra sidan Atlanten
utan också på andra sidan Öresund och
på andra sidan Kölen har själva det sätt,
på vilket vår utrikesledning agerat under
de gångna hektiska krisveckorna,
väckt förvåning och föranlett sarkastiska
kommentarer. Människorna har
fått ett intryck av en svensk utrikespolitik,
som på en gång varit envist formalistisk,
osäker och onödigt framfusig.

Herr talman! Nu är emellertid allt detta
passerat. Till slut har vi hamnat där
vi bör vara — bland dem som vill förstärka
Förenta Nationernas möjligheter
att handskas med mellanösternkrisen
och att finna vad USA från början begärt,
nämligen en utväg att med bibehållen
stabilitet i området avlösa de
amerikanska styrkorna i Libanon och
de engelska i Jordanien. Vi har också
anslutit oss till tanken att den internationella
freds- och säkerhetsorganisationen
borde kunna erbjuda en lämplig
ram för de politiska överläggningar på
högsta nivå, av vilka man kanske kan
hoppas något men absolut inte bör vänta
sig allt.

Den arabiska nationalismen är ingen
ny företeelse. Det nya är att denna rörelse
har blivit en storpolitisk faktor,
främst därigenom att arabfolken bor i
ett område, som Sovjet redan i MolotovRibbentroppakten
försökte få förvandlat
till ett ryskt s. k. intresseområde.
Det kan erinras om att i samma pakt
samma beteckning klistrades på Estland,
Lettland och Litauen. De arabiska

stammarnas bosättningsområde gömmer
därtill naturrikedomar, av vilka Europas
försörjning i väsentlig grad beror.
Det är ingalunda bara de s. k. oljemiljonärernas
intressen det här rör sig om,
utan miljoner oljekonsumenters. Till allt
detta kommer så, att den arabiska nationalismen
bryter sig mot sionismen, som
inte bara har sett den gamla drömmen
om ett judarnas eget land realiserad i
det nya Israel utan där också bokstavligen
förmått förvandla öknen till blommande
trädgård.

De nya staterna i Mellersta Östern har
inte vuxit fram organiskt. De har ritats
fram på kartorna. Deras gränser är demarkationslinjer,
som inte finns i verkligheten
utan bara i den politiska geografien.
Befolkningsmässigt är knappast
någon av dessa stater enhetlig. Nästan
var och en av dem har komplicerade
och kvantitativt sett betydande minoritetsproblem.
Intet land i Mellersta östern
har någon egen, levande politisk tradition.
I vartenda ett av dem kämpar
gamla föreställningar om en feodal samhällsorganisation
med en delvis yrvaken
radikal demokratism, som hämtar sin
näring ur orimliga sociala förhållanden,
en orimlig och tröstlös massfattigdom
och ett slagordsförråd, som ständigt
spädes på inte minst av professionella
kommunistiska propagandister.
Om man därtill lägger, att nationalismen
bland arabfolken utgår från en för
oss nästan obegriplig religiös fanatism,
har man bilden av en rörelse i tiden,
som inte bara hopar politisk dynamik
utan också politisk dynamit i en del av
vår värld, där alla kraftlinjer skär varandra.
Det är sannerligen inte lätt att
finna trådarna i detta virrvarr. Det går
inte att måla i svart och vitt eller att förlita
sig på någon demokratisk tumregel.

Vi måste i Mellersta Östern räkna med
en omdaningsperiod, som tar decennier
och då världsfreden hela tiden är lika
sårbar. Kris kommer med all säkerhet
att följa på kris. Att utvecklingen går
mot successivt vidgad självständighet

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

för arabfolken och förmodligen en allt
intimare samverkan dem emellan är
självklart. Likaledes är det självklart
att helt nya former för samhällsstrukturen
måste utkristallisera sig också
här. Detta är arabernas egna problem.
Vad som däremot i hög grad är en
angelägenhet för FN är att försöka se
till, att förloppet inte blir sådant att
oron vid Medelhavet och Persiska viken
blir en kris för världsfreden. Det är väl
helt enkelt fråga om att FN måste ge
vissa besked och ge dem på sådant sätt
att de inte kan missförstås.

För det första: Mellersta Östern får
inte förvandlas till en del av väldet
bakom järnridån — varken genom direkt
eller genom indirekt kommunistisk
aggression. Det är inte klädseln — civil
eller militär — på dem som går över
gränsen som avgör, huruvida aggression
föreligger eller ej, utan det ärende de
utsända har.

För det andra: Världen kommer inte
att köpa fred och lugn till priset av det
självständiga Israels förintelse. Vårt gemensamma
ansvar för detta experiment
i mänsklig tro och mänsklig hängivenhet
är orubbat. Våra garantier gäller nu och
i framtiden.

För det tredje: Minoriteterna i de olika
staterna, nuvarande och blivande,
har rätt och måste få rätt till egen
existens.

Vad det gäller är alltså, att garantera
en lugn utveckling och stabilitet i Mellersta
östern, däremot absolut inte status
quo. Alla är vi överens om, att detta
icke kan ske, om inte problemet med
Palestina-flyktingarna löses, vilket förutsätter
materiella insatser av FN:s
samtliga medlemsstater, men också en
vilja att komma till sak hos de närmast
berörda, även bos dem, som kanske förmenar
att de många hundratusen hemlösa
är en politisk tillgång, någonting
som ständigt håller infektionen vid liv
i ett varande sår.

Det är alldeles uppenbart, herr talman,
att en verklig lösning av Mellersta

Östern-krisen, som förebygger en långt
värre kris, kräver engagement av oss
alla. Vi kan inte längre bara se på och
skaka på huvudet. Vi är med, antingen
vi vill eller ej.

USA ingrep i Libanon i enlighet med
en långt tidigare öppet redovisad och öppet
diskuterad politisk princip, i enlighet
med Eisenhower-doktrinen. Redan
från första stund hölls säkerhetsrådet
underrättat. Redan från första stund deklarerades,
att trupperna inte kommit
för att stanna utan för att lämna. Redan
från första stund förklarade Förenta staterna
sig beredda att dra sig undan, när
Förenta nationerna var beredda att rycka
in.

Man måste också ställa frågan. Vad
hade hänt, om västmakterna inte snabbt
och resolut ingripit i Mellersta Östern?
Hade läget lika fort stabiliserat sig i
Bagdad? Hade inte ett blodbad med
oöverskådliga följder brutit ut i Jordaniens
huvudstad? Hade inte krisen i Libanon
fått uttryck, som omedelbart återverkat
i hela Levanten och en uppmarsch
mot Israel nu varit under full
utveckling? Därmed skulle en situation
ha skapats med stora möjligheter för
kommunistiska agenter, men också med
stora risker för en förlupen kula, som
kunnat tända en världsbrand. Vi vet
ingenting om detta. I själva verket har vi
hara uppgifter från västmaktshåll att
bygga våra sannolikhetsberäkningar på,
men dessa förefaller måttfulla och i och
för sig inte osannolika. Detta aktualiserar
en följdfråga. Om det värsta fått
hända i Mellersta östern med passiva
västmakter på åskådarläktarna, skulle
inte då en djup besvikelse ha spritt sig
över världen och en ström av anklagelser
mot västmakterna ha brutit fram?
Skulle inte då både den ene och den
andre ha talat om ett nytt löftessvek
från de stora demokratiernas sida?

Hur som helst, herr talman! När denna
fråga inom kort kommer upp på l*''N:s
dagordning är det väsentligt att hålla
fast vid själva utgångspunkten. Det är

38 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

inte USA som framkallat en kris i Mellersta
östern, utan en kris i Mellersta
östern som framkallat ett amerikanskt
ingripande och nu framkallar FN:s insats.

Varhelst Sovjetunionen direkt eller
indirekt gått till anfall har dess trupper
stannat. En lydregering under
Moskva har etablerats, s. k. folkdemokrati
införts, gränserna spärrats och förberedelser
för en långsiktig ekonomisk
utplundring vidtagits. I Budapest sitter
en fjärrstyrd kommunistregering,
i Nord-Korea likaså, ja överallt, där
ryssarna skaffat sig greppet över utvecklingen.
Det går helt enkelt inte att
fälla samma omdöme om USA:s mellanhavande
med andra folk. Visst är den
sydkoreanska regeringen beroende av
USA, men inte därför att amerikanarna
önskar det, utan helt enkelt därför att
landets och regeringens ekonomiska resurser
efter det långa kriget är i det
närmaste uttömda. Att målet är en självständig
stat kan emellertid inte betvivlas.
Amerikanarna ingriper i hotfulla
stunder för att bygga under självständigheten,
inte som Sovjetryssland för att
rasera den. Även om sådana ingripanden
ur formellt folkrättsliga synpunkter
till äventyrs skulle kunna bedömas
som likartade, är den reella skillnaden
himmelsvid.

Sovjetsystemet bygger i alla sina yttringar
på våld och förtryck, på förakt
för den internationella rätt, som kanske
kan växa fram och som Sovjet så gärna
åberopar, när det passar dess intressen.
Förenta staterna är en levande,
rörlig och aktiv demokrati, där människor
av snart sagt alla nationer —
också miljoner svenskar och svenskättlingar
— gör sin insats, sin demokratiska
insats. Det är fullkomligt meningslöst
att inte låtsas om detta, att när man
räknar med vad som kan ske, inte räkna
med att utrikesledningen i varje demokratiskt
land i varje stund har miljoner
människors uppmärksamhet på
sig och att varenda en av dem har obe -

skuren rätt att säga vad han tycker och
tänker. De stora demokratierna kan säkert
göra hårresande utrikespolitiska
misstag. De kan handla med skymd
sikt. Men kontrollen och kritiken lever,
och det ger oss garantier, som måste
göra det lättare för oss att se till syftet
och att undvika jämförelser, som
kan leda till att vi i våra omdömen låter
oss bestämmas av ett abstrakt principrytteri
utan anknytning till vår egen
verklighet.

Naturligtvis låter det sig sägas, att
också en stormakt i en krissituation
skall överlåta initiativet till FN och
hålla sig själv tillbaka. Amerikanarna
har själva predikat den tesen och i påfallande
utsträckning agerat i och genom
FN, som därigenom uppenbarligen
fått starkare auktoritet och större praktiska
möjligheter att sätta makt bakom
orden.

Men — alltjämt har vi stormakternas
veto, vilket ju faktiskt betyder, att när
en stormakt är direkt eller indirekt engagerad
och inte vill böja sig för FN,
så är säkerhetsrådet lamslaget. Generalsekreteraren
kan i dag fungera i
Mellersta östern-krisen, därför att han
med föredömligt civilkurage och verklighetssinne
tänjer tolkningen av en
gammal resolution. Vetot innebär ju
reellt sett, att säkerhetsrådet inte kan
ingripa mot direkt eller indirekt kommunistisk
aggression. Då kommer det
Tyska vetot som ett brev på posten.

Genom Achesonplanen finns nu en
möjlighet att komma förbi detta tidigare
helt förlamande hinder, men för
dess tillgripande krävs en generalförsamling,
som det tar tid att sammankalla
och vars procedur också tar tid.

Den som vet, vilken benägenhet
Moskvas män har att snabbt åstadkomma
fullbordade fakta, som sedan ingen
resolution kan ändra, måste också inse,
att det kan tänkas situationer, där FN
måste kompletteras, där det är ofrånkomligt
med handling i FN :s anda även
utan dess formella sanktion. Det sia -

Tisdagen den 29 juli 1958 fin.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

gets aktivitet kan naturligtvis utformas
mer eller mindre klokt. Att man tar
syftet till utgångspunkt vid sin bedömning
innebär självfallet inte, att man
avstår från rätten till fri kritik men väl
att man sätter frihetens bestånd före
formaliteternas.

Det är uppenbart att varje ingripande
i en kris skapar en påfrestning på
världsfreden. Läget är så inflammerat,
prestigen väger så tungt, propagandan
har drivits så intensivt, att den i en tillspetsad
situation hotar att glida propagandisterna
ur händerna.

Men, herr talman, det är ingalunda
bara vi som vet på vilken smal nålspets
som balansen vilar, hur riskfylld situationen
är. Det är alltså ingalunda bara
vi som vet hur angeläget det är med
yttersta försiktighet. Känslan härför
ingår säkert i varje ledande statsmans
kalkyler, utan att vi behöver göra erinringar
i saken. Detta är problemets
ena sida. Den andra är vetskapen och
övertygelsen om att man inte i verkligheten
tjänar fredens sak genom att
styckevis svika frihetens. Vår generation
har en gång gjort försöket att rädda
sin fred genom att steg för steg ge
efter för en utpressare. Det misslyckades.
Mot utpressning finns inget annat
medel än fasthet och klara besked, ingenting
som hjälper utom mod att tydligt
säga vad man innerst känner och handla
därefter.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! De som efter andra
världskrigets slut trodde, att det skulle
bli en period av utrikespolitiskt lugn,
har sannerligen blivit djupt besvikna.
Motsättningarna mellan öst och väst
har ju helt dominerat bilden.

I en sådan situation är en fast utrikespolitisk
kurs nödvändig. Sverige fullföljer
sin gamla utrikespolitiska linje,
neutralitet i förhållande till militärallianser.
Sicksacksprång kring den valda
linjen inger ingen respekt och kan

t. o. m. vara rent äventyrliga. Det har
förekommit sådana sicksacksprång tidigare,
inte precis från regeringens
sida men från vissa partiers.

Under inga förhållanden får vi i syfte
att behaga den ena eller den andra
sidan ta ståndpunkt i utrikespolitiska
frågor — det gäller i förhållande till
både öst och väst. Här kan det bli fråga
om att ibland prestera ett icke ringa
mått av politiskt mod.

Att vår utrikespolitiska linje skall
underbyggas av ett effektivt och modernt
försvar, tycker jag bör vara självklart
vid ett realistiskt bedömande.

Men den omständigheten att vi ämnar
stå utanför stormaktsblocken innebär,
som vi så många gånger har framhållit
för varandra, inte på något sätt att vi
skulle jämställa den kommunistiska diktaturen
och den västerländska demokratien
— tvärtom. De flesta bedömare är
väl ändå på det klara med att mellan
dessa två styrelseformer finns ett oöverkomligt
svalg och att vi svenskar helt
enkelt inte kan tänka oss ett liv under
diktaturens osäkra, nyckfulla och godtyckliga
förhållanden. Detta är någonting
som vi upprepat så ofta, att det
kanske verkar tjatigt att på nytt tala
om det, men jag gör det i alla fall. Jag
tror det är viktigt att vi hjälps åt att
inskärpa detta hos människorna så långt
vår förmåga räcker.

Dagens utrikespolitiska debatt, som ju
formellt är knuten till en proposition
om FN-observatörerna i Libanon, gäller
väl egentligen ett par ställningstaganden
från svensk sida, det ena inom FN:s
säkerhetsråd och det andra i fråga om
förslaget från ryskt håll om en toppkonferens.
Jag avstår här helt från att försöka
gå igenom de olika problemen i
Mellersta östern; de spelar inte någon
avgörande roll för dessa två ställningstaganden.
Att vårt arbete inom FN måste
syfta till att i Mellersta östern liksom
i alla andra delar av världen hindra
sammandrabbningar mellan olika makter
är uppenbart, och vi måste för den

40 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

skull i olika skeden slå vakt om Förenta
Nationerna. Det gör vi bl. a. genom
att inte misströsta, om resultaten vid
vissa tillfällen inte blir vad vi skulle
önska. Då får vi vara beredda att i
stället ta nya tag och börja om i den
förvissningen, att vi en gång skall nå
fram till målet, nämligen att i Förenta
Nationerna finna det instrument för
fredens bevarande, som vi alla så innerligt
önskar och längtar efter att Förenta
Nationerna skall bli.

Låt mig så ta upp dessa två ställningstaganden,
som jag betraktar som
debattämnena här i dag. Det första gällde
Sveriges uppträdande i FN efter den
amerikanska landstigningen i Libanon.
Om det uttalandet rådde vid sammanträdet
på onsdagen för fjorton dagar sedan
full enighet mellan vår regering,
högern, folkpartiet och centerpartiet.
Ståndpunkten tillkännagavs i Förenta
Nationerna redan samma dag, och förslaget
till resolution dagen därpå. Under
mellantiden, alltså från onsdagen
till torsdagen, hade såvitt jag vet inte
från något parti anmälts ändrad ståndpunkt
eller hemställts om att frågan på
nytt skulle tas under omprövning. Det
är ett faktum, som man inte ruckar på
med aldrig så svassiga fraser om att
man snabbt bör ta hänsyn till skiftande
förhållanden, eller med varningar för
att stelt hävda ståndpunkter som är passerade,
eller, som skett här i dag, med
hänvisning till att en ståndpunkt inte
innebär att man längre fram ovillkorligen
behöver inta samma ståndpunkt.
Ja, »längre fram» var det väl knappast
fråga om, herr Ohlin. Det gällde ju dagen
därpå. När jag talar om tiden mellan
onsdagen och torsdagen, ett dygn, och
inte räknar med två dygn, mellan onsdagen
och fredagen — det var på fredagen
röstningen skedde — beror det
på att jag har en känsla av att det sedan
resolutionen en gång var framlagd inte
var så lätt att ta den tillbaka.

Om vi alltså var överens om att för
tillfället dra tillbaka FN-observatörerna,

så var vi förvisso också överens om att
det kunde bli fråga om att sätta in dem
i tjänstgöring på nytt. Enligt min mening
behöver man ingalunda tolka herr
Jarrings uttalande på den punkten så
som herr Ohlin gör. Herr Ohlin tolkar
detta uttalande så, att herr Jarring skulle
ha menat att endast under förutsättning
att eu dylik plan föreligger kunde
vi tänka oss att observatörerna sättes
in igen. Jag vill inte lägga in mer i
uttalandet än att herr Jarring sade, att
om det blir en sådan plan kan vi sätta
in dem i tjänstgöring igen. Att han sedan
ville utesluta andra situationer där
man kunde sätta in dem, har jag svårt
att tro.

Det har gjorts gällande, att syftet med
vårt lands ståndpunkt angående inställandet
tills vidare av FN-observatörernas
verksamhet skulle ha varit en önskan
att ge uttryck för ett ogillande av
USA-interventionen i Libanon. Det är
klart, att det undandrar sig mitt bedömande
vad som har varit det innersta
motivet till handlandet på olika håll,
och jag kan därför bara tala för mig
själv. Jag vill då säga, att jag är på det
klara med att Förenta staterna varit i
sin fulla rätt när de på begäran av Libanons
regering ryckte in i landet. Men
det kan vara av betydelse att stryka under,
att en sådan åtgärd inte hör till
F^Nrs uppgifter, sådana som statuterna
nu är utformade, och att det därför inte,
såsom det till en början synes ha satts i
fråga på vissa håll, kunde vara möjligt
för Förenta Nationerna att överta Förenta
staternas roll i detta sammanhang.
Att detta skulle falla utanför ramen av
statuterna och därför inte kunde komma
i fråga tror jag att vi inom de olika
partierna har varit överens om.

Sedan vill jag säga, att även jag var
angelägen om att man skulle gå in för
sådana formuleringar i våra uttalanden
inom FN, som innebar att ståndpunktstagandet
i fråga om observatörerna ingalunda
var definitivt. Det kom vi ju fram
till, och det tycker jag var glädjande.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

Att i övrigt gå igenom de förslag, som
den ene eller andre framförde och lyckades
vinna gehör för, anser jag inte
är mycket mening med.

Det andra svenska ställningstagandet,
som är aktuellt i denna debatt, gäller
rekommendationen att acceptera förslaget
om en toppkonferens. Om innehållet
i den rekommendationen rådde i stort
sett enighet mellan regeringen, högern,
folkpartiet och centerpartiet, däremot
inte beträffande sättet för hur denna
rekommendation skulle ges. Jag tar fasta
på herr Ohlins klara tillkännagivande
på den punkten. Jag har det intrycket,
att i fråga om händelseförloppet finns
inte något utrymme för meningsskiljaktighet
härvidlag.

Beträffande sättet för framförandet
gick däremot som sagt meningarna isär.
Från högern och folkpartiet förordade
man ett offentligt tal av stats- eller
utrikesministern, där ifrågavarande
synpunkter skulle föras fram. Regeringen
valde att tillställa västmakterna en
not. Vad beträffar innehållet i noten
är jag mycket angelägen att stryka under,
att rekommendationen i dess slutliga
avfattning syftade till att återföra
ärendet till Förenta Nationerna. Formuleringen
var sådan.

Visst kan man hysa önskemål om att
det i ett eller annat hänseende skulle ha
förfarits annorlunda i de sammanhang
det nu gäller. För egen del skulle jag ha
önskat, att det bättre hade kunnat klargöras
varför man vid ett tillfälle ansåg,
att observatörerna borde dragas tillhaka,
och vid ett annat tillfälle förklarade
att vi t. o. m. kunde vara med om
att öka ut antalet. Jag tycker att det inte
i den offentliga debatten tillräckligt
klart har kommit fram, att det var fråga
om skilda situationer.

Beträffande så rekommendationen
om en toppkonferens anser jag, att det
hade varit bättre, om man valt att föra
fram denna rekommendation på samma
sätt åt olika håll, så att man inte valt
formen av en not västerut och av en

kopia av densamma till Sovjet. Jag vet
ju att man säger, att den skillnaden
betingades av att Sovjet var intresserat
av en toppkonferens, medan man däremot
inte visste hur västmakterna förhöll
sig i det avseendet. Ja, men den
svenska rekommendationen gick ju ut
på att man skulle syfta till en lösning
av tvisten inom FN :s ram. Det kunde
ha motiverat, tycker jag, ett handlande
som hade inneburit, att man hade låtit
ryssarna få del av vår uppfattning på
samma sätt som västmakterna. Det är
väl på sätt och vis fråga om en formalitet,
men jag tror att opinionen skulle
ha satt värde på att man hade valt samma
väg för meddelandet.

Jag har tämligen utförligt uppehållit
mig vid vad man har varit ense om.
Det har jag gjort, därför att enigheten
ändå omspänner så pass mycket, att det
enligt min mening inte finns utrymme
för något ramaskri eller några högljudda
protester från dem som varit med om
denna enighet. Om andra, som inte har
varit med om detta och givit sin tillstyrkan
och har en helt annan mening,
höjer sitt röstläge, må det vara deras
sak. I dag har glädjande nog både herr
Ohlins och herr Hjalmarsons anföranden
präglats av moderation och måttfullhet.
Det bör, förefaller det mig,
stärka vår ställning inåt och utåt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
till vilket denna utrikesdebatt är knuten,
kan föras tillbaka till ett initiativ av
den svenska regeringen i säkerhetsrådet
den 11 juni i år. Då beslöts uppsättandet
av en grupp observatörer med uppgift
att kontrollera om det skedde en illegal
infiltration av vapen och manskap från
Syrien över Libanons gränser. Att vi tog
detta initiativ hade sin grund i att vi
med stor oro iakttog händelserna i Mellersta
Östern och att det föreföll som om

42 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

de ledande makterna i säkerhetsrådet
inte hade någon bestämd politik att följa
i rådet.

Den region som vi kallar Mellersta
Östern är sedan gammalt ett ytterst oroligt
område. De stater som bildats där
utgör delvis inga naturliga statliga enheter.
Gränserna ligger till dels öppna. Den
arabiska nationalismen har emellertid
starkt stegrats under senare år. Inte
minst betingades vår oro av det faktum,
att Israels läge, inklämt som landet är
mellan arabstaterna, är farofyllt och
starkt utsatt.

Kunde FN i detta speciella fall —
så resonerade vi — medverka till att
fred kunde åstadkommas inom Libanon,
där det fanns en brandhärd, vore det en
insats för freden i hela området. Jag är
för min del inte beredd att avge sådana
kategoriska förklaringar som herr Hjalmarson
här har förkunnat för kammaren,
t. ex. att status quo under inga förhållanden
får bibehållas o. s. v. Att ställa
upp ett program för lösningen av de
många problemen i Mellersta östern tycker
jag inte är Sveriges sak. Vi brukar
inte föra en så oförsiktig politik, att vi
kastar oss ut och förkunnar, att i detta
område måste ske statliga förändringar,
varvid vi väl också måste lägga till
anvisningar om hur dessa skall ske.
Som sagt, sådant är inte Sveriges sak
men väl att efter ringa förmåga främja
överläggningar mellan stormakterna,
som är starkt engagerade och intresserade
i detta område. Dessa överläggningar
bör enligt vår uppfattning gå ut på
att söka samförstånd om riktlinjerna
för lösningen av de många problem —
eller en del av dem — som är aktuella i
Mellersta Östern.

Jag tror inte heller, att det kan väntas
av oss, att vi skall göra insatser genom
stolta politiska engagemang för Sveriges
del. Så starka är vi inte, herr Hjalmarson,
ens med den nya försvarsreformen,
att vi kan uppträda som stormakt och
utlova allianser. Vill man föra en sådan
politik bör Sverige först som sist ansluta

sig till Atlantpakten och följa i en stormaktsgrupps
spår.

Vårt förslag i säkerhetsrådet om utsändande
av observatörer visade vår
principiella inställning till denna form
av FN:s insatser. Sammanlagt torde de
internationella observatörer, som f. n.
finns där nere, utgöra 140 man. De är
vapenlösa och skall inte med maktmedel
stoppa någon illegal trafik, som de kan
komma underfund med, utan blott göra
iakttagelser och avge rapport.

Det föreföll som om observatörernas
blotta närvaro i Libanon skulle ha ett
visst dämpande inflytande på inbördesstriderna
i landet. Möjligheten av en politisk
uppgörelse mellan de olika partier,
som låg i öppen strid med varandra,
tycktes inte utesluten. Observatörerna
skickade också efter några veckor en
rapport till generalsekreteraren angående
sina iakttagelser, och de meddelade
där, att de inte hade lagt märke till någon
illegal trafik.

Så inträffade omvälvningen i Irak, det
gamla Mesopotamien, den 14 juli. Irak
hade fört den mest prononcerat provästliga
politiken bland arabstaterna.
Revolutionen väckte därför stor bestörtning
i USA och England. Man fruktade
revolutionens spridning till Libanon
och Jordanien, och det läge som sålunda
uppstått ansågs kräva en militär intervention
från västmakternas sida. En
första avdelning amerikanska marinsoldater
på 5 000 man landsattes i Libanon,
och några dagar senare följde en styrka
på några tusen engelska fallskärmssoldater,
som landade i Jordanien.

USA:s regering, liksom senare Englands,
anmälde interventionen till FN:s
säkerhetsråd, där även Sverige som bekant
har säte för närvarande. I denna
anmälan låg den tanken uttalad, att interventionen
hade skett enligt artikel 51
i FN:s stadga, som handlar om s. k. kollektivt
självförsvar. Hela uppläggningen
av den amerikanska motiveringen för
interventionen var också byggd på samma
grund. Artikel 51 i stadgan handlar

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

emellertid om internationella krig, inte
om inbördeskrig. Den amerikanska uppfattningen
var, att de spridda hjälpinsatser
utifrån till rebellerna, som uppgavs
ha skett från Syrien, inte bara utgjorde
illegala åtgärder utan också var
av den omfattningen, att inbördeskriget
reellt sett kunde betraktas som ett internationellt
krig mellan Libanon och
Förenade arabrepubliken. Utan denna
juridiska konstruktion kunde inte artikel
51 anses tillämplig.

Anmälan till säkerhetsrådet betydde
en inbjudan till debatt. Från amerikansk
sida hade givits en utförlig motivering,
först av president Eisenhower strax före
rådsdebatten och sedan av den amerikanske
delegaten i säkerhetsrådet. Av
särskild vikt var givetvis, att USA:s regering
förklarade sig beredd snarast
bortdra sina trupper igen, ifall ansvaret
för Libanons trygghet och oberoende
kunde övertas av Förenta Nationerna.
England har avgivit en liknande förklaring.
Åtskilliga av delegaterna i säkerhetsrådet
uttryckte sitt gillande av aktionen.
Två delegater, Japans och Sovjets,
kritiserade den med skärpa. Den
svenska regeringen framförde ingen kritik
av interventionen ur politisk synpunkt,
detta i enlighet med den varsamhet
vi brukar iaktta i fråga om ett bedömande
av andra länders politik. Herr
Hjalmarson ogillar tydligen en dylik
varsamhet, ocli han gör för egen del uttalanden,
som måste betyda att enligt
hans mening FN borde ta det fulla ansvaret
för den amerikanska interventionen.

Om vi sålunda kunde för svensk del
lämna den politiska aspekten åt sidan,
fanns det däremot anledning ta ställning
till den rättsliga sidan av aktionen. Det
gällde först frågan om huruvida ett
lands intervention i ett annat lands inre
förhållanden kunde anses vara ett rättsligt
övergrepp. Jag använde ordet rättslig;
herr Hjalmarson brukar säga formalistisk.

Det har ofta varit så, att staterna valt

till rättesnöre för sin politik att inte intervenera
i andra staters interna förhållanden.
Detta har t. ex. Sverige gjort
vid kända tillfällen i den nyaste historien,
och — för att ta ett annat exempel
-— var den bekanta Monroedoktrinen ett
uttryck för att USA inte ville tolerera
europeiska staters intervention i Latinamerika.
Men allt detta gäller ju noninterventionsprincipen,
och det är fråga
om politiska regler, som staterna härvidlag
uppställer för sig själva och som
inte har någon folkrättslig underbyggnad.
Staterna är enligt folkrätten oförhindrade
att på begäran av den legala
regeringen i en annan stat ge denna bistånd,
även om det t. ex. gäller kuvandet
av uppror.

Denna fråga om en enskild stats inblandning
i en annan stats inre förhållanden
på begäran av dess legala regering
bör skiljas från frågan om FN:s
inblandning. För FN gäller som allmän
regel, att organisationen skall avhålla
sig från dylik inblandning.

Emellertid finns det ett annat rättsligt
problem i detta sammanhang, nämligen
det som jag nyss antydde då jag
berörde frågan om huruvida aktionen
kunde anses täckt av FN:s stadga, artikel
51. Det är, såsom herr Ohlin underströk,
ett viktigt problem även med hänsyn
till framtida tolkningar av stadgan.

Regeringen kom till den slutsatsen,
att vi inte kunde finna denna tolkning
befogad. Militäraktionen var alltså enligt
vår mening icke grundad på stadgan,
men den var inte heller förbjuden vare
sig i stadgan eller i något annat folkrättsligt
dokument. Sveriges delegat i rådet
fick instruktion framföra denna
åsikt, och vid samråd med partiledarna
var dessa helt ense därom.

Det var denna vår kritik mot grundandet
av aktionen på stadgan, som
omedelbart föll mest i ögonen och framkallade
ett visst missnöje i andra länder.
Den svenska kritiken underkände
en grundval för aktionen, som tillmättes

44 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

stor psykologisk betydelse särskilt i
USA.

En annan fråga uppstod i samband
med den militära interventionen, och
den gällde observatörernas ställning. Av
flera skäl ansåg svenska regeringen, att
observatörerna skulle komma i en falsk
position, om de fortsatte såsom förut
sedan de amerikanska trupperna installerat
sig i landet. Interventionen hade
ändrat förutsättningarna för deras verksamhet.
Skulle inte befolkningen både i
Libanon och andra arabländer blanda
ihop de två kategorierna av militärer
och anse observatörerna såsom ett slags
assistenter till den amerikanska militären,
ett betraktelsesätt som skulle skada
FN:s ställning såsom opolitisk internationell
organisation? Skulle vidare FN:s
observatörer rapportera till den amerikanska
militärledningen, om de träffade
på någon illegal trafik med vapen? Skulle
bevakningen av gränserna delas upp
mellan de amerikanska trupperna och
observatörerna? Kunde över huvud taget
ett samröre undvikas?

USA:s delegat hade i debatten utgått
ifrån, att det skulle ske ett samarbete
mellan observatörerna och den amerikanska
militären.

Ledningen för gruppen av observatörer
var uppmärksam på dessa svårigheter
och bestämde med generalsekreterarens
gillande, att observatörerna
inte skulle ta någon kontakt med de
amerikanska trupperna. Frågan är om
denna ståndpunkt kan i praktiken upprätthållas.

Till de nyss angivna skälen kom, att
när trupperna är så talrika i förhållande
till den lilla gruppen observatörer,
kunde denna knappast väntas ha
praktisk betydelse sedan väl trupperna
hade stationerats i landet.

På somliga håll både i Sverige och
utomlands har man haft svårt att förstå
betänkligheterna mot ett samröre mellan
de två kategorierna. Resonemanget
är helt enkelt, att FN:s medverkan i
krisartade lägen väl alltid är av godo.

I länder som är anslutna till Atlantalliansen
kan måhända distinktionen
mellan FN-kontingenter och amerikanska
soldater te sig formalistisk. Ser man
på de amerikanska trupperna så, att de
egentligen är ute i Förenta Nationernas
ärenden, kan det tyckas likgiltigt om
en sammanblandning sker. Så, förefaller
det, har några tidningar i Norge
och Danmark resonerat. Men jag vill
ge de svenska partiledarna det erkännandet,
att de inte alls har tvekat om
det nya lägets konsekvenser. Att observatörerna
skulle ligga i beredskap och
inte längre fungera, som någon uttryckte
saken, ansågs av dem fullt naturligt.

Även i tidningar, som annars är anhängare
av svenskt medlemskap i
Atlantalliansen, kunde sammanhanget
på denna punkt stå klart. Jag tillåter
mig att citera följande utdrag ur tidningen
Expressen: »Svenska regeringen
anser att förutsättningarna för FNobservatörernas
stationering i Libanon
bortfallit efter den amerikanska interventionen
där. De bör följaktligen dras
bort och deras uppgift övertas av amerikanerna.
» »En alldeles riktig inställning»,
fortsätter tidningen, »och för
närvarande har FN ingenting i Libanon
att göra. Ett fåtal flygplan och observatörsgrupper
har ingen möjlighet att
göra sig gällande när amerikanarna ändå
har den fullständiga kontrollen. Tills
FN på allvar kopplats in på problemet
i Libanon — vilket man som president
Eisenhower hoppas att det snart skall
göra — kan det lika gärna hålla sig
därifrån.»

I säkerhetsrådet förelåg i fråga om
Libanon till en början två resolutioner:
en amerikansk och en rysk. Vi kunde
inte rösta för någondera; därom rådde
inga delade meningar vid samrådet med
partiledarna. Skulle Sverige då stanna
vid att rösta blankt vid behandlingen
av Libanonfrågan? Vi kritiseras ofta här
hemma för att vi lägger ner vår röst alltför
ofta i stället för att följa en egen
linje. Kritiken är ofta obefogad, men

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

jag iir av den meningen, att vi om det
inte vållar alltför stora olägenheter bör
ta en position som visar vad vi tänker.
I detta fall hade vi elementen till en
resolution. Vi ville avvisa tesen om
kollektivt självförsvar, och vi ansåg
att observatörerna borde provisoriskt
dras ur sin verksamhet i avbidan på
en ändring av läget.

Även beträffande resolutionens innehåll
nåddes full enighet med partiledarna.
Två av dessa, herrar Ohlin och
Hjalmarson, har sedan blivit ångerköpta.
Ångern koncentreras på den
.svenska resolutionens framläggande,
inte dess innehåll. Det ansågs ha varit
inopportunt att lägga fram den.
Ju längre tiden gick, dess flera skäl hittade
de bägge partiledarna för den ändrade
ståndpunkten. De kom fram till
att de skulle under vissa förutsättningar
ha avgivit ett motsatt råd angående
framläggande av resolutionen eller kanske
rent av ha yrkat på att man skulle
återkalla den. Men tidens hjul kan nu
en gång inte vridas tillbaka. Resolutionen
var framlagd och ett återkallande
skulle ju ha sina konsekvenser. Herr
Hjalmarson, som tycker att regeringens
framstötar i denna fråga varit osammanhängande,
är uppenbarligen av den
meningen, att han själv företräder sammanhang
och konsekvens när han ena
dagen förordar att resolutionen läggs
fram och ett par dagar senare att den
kallas tillbaka, därför att den blivit kritiserad
av en del tidningar eller politiker.

Herr Hjalmarson har också ett annat
skäl, som är högst karakteristiskt för
honom. Ett återkallande vore enligt
hans mening motiverat också därav,
att vi borde undvika att komma på samma
sida som Sovjetunionen i voteringen
för eu resolution, därför att Sovjetunionen
vore dåligt sällskap för Sverige.
Tänk vilken sjiilvstiindig partiledare
som förordar som rättesnöre för vårt
land, att vi ska rösta på motsatt sätt
mot Sovjetunionen! .lag vet inte om herr

Hjalmarson var inne i första kammaren
för några dagar sedan. Om han
inte var det — det vore mycket synd
— kan jag nämna för honom, att en
kvinnlig partivän till honom förebråddes
därför att hon kommit på samma
sida som kommunisterna i en tvistefråga.
Hon sade då: Om jag har kommit
till den ståndpunkten att två gånger
två är fyra, står jag fast vid detta även
om Belsebub själv kommit till samma
ståndpunkt. Detta vore något för herr
Hjalmarson att lära.

Med resolutionerna gick det så, att
alla tre förkastades i rådet. Då trädde
Japan fram med ett kompromissförslag.
Jag påminner om att Japan varit starkt
kritiskt mot den amerikanska militärinterventionen
i Libanon men ändå hade
röstat för den amerikanska resolutionen.
Nu lade Japan alltså fram ett
kompromissförslag, som — starkt förkortat
— innehöll att alla premisser i
resolutionen rensades bort — premisserna
kunde ju tolkas som ett slags godkännande
av den aktion som skett, och
detta ville Japan inte medverka till. Det
fanns två klämmar i den resolution som
har intresse i detta sammanhang. Den
första var en anmodan till observatörerna
att fortsätta som förut och den
andra ett förslag till generalsekreteraren
att utarbeta arrangemang angående
insättande av FN-kontingenter för att
skydda Libanons oberoende och integritet.
Så långt var det en ganska nära
överensstämmelse med det amerikanska
resolutionsförslaget. Det tillädes
dock »med syfte att möjliggöra truppernas
återkallande». Det stod visserligen
ett uttalande om truppernas återkallande
även i den amerikanska resolutionen
men i ingressen och inte i den
s. k. operativa delen. Detta var alltså
en förstärkning av bandet mellan uppsättandet
av FN-kontingenterna och
återkallandet av de amerikanska trupperna.

Vid förfrågan som riktades till Sverige
från japansk sida, om vi kunde

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

rösta för detta kompromissförslag svarades,
att den första klämmen gick
stick i stäv mot den ståndpunkt vi förfäktat.
Denna kunde vi således inte rösta
för. Däremot hade vi inga invändningar
mot den andra, som avsåg att
uppdra åt generalsekreteraren att utarbeta
vissa planer. Vi fick sedan ett besked
om att den japanska regeringen
ändrat sin resolution på det sättet, att
den strök bort den första klämmen —
just det parti som vi sagt att vi på svensk
sida inte kunde rösta för. Vi förklarade
då, att när detta hinder var borta skulle
vi rösta för den japanska resolutionen
i det ändrade skicket. Resolutionen blev
ändå inte antagen på grund av ryskt
veto. Härigenom kom hela frågan i ett
dödläge.

Inget direktiv hade således givits till
generalsekreteraren, eftersom ingen resolution
blivit antagen. Generalsekreterare
Hammarskjöld gjorde emellertid
då ett uttalande, vari han meddelade,
att han i alla fall ämnade fortsätta att
förbereda en lösning av frågan efter de
linjer som han tidigare varit inne på.

Som avslutning på denna exposé angående
vår inställning till observatörsfrågan
vill jag säga följande. Regeringen
bar tagit en ståndpunkt som innebär,
att vi håller på Förenta Nationerna
och vill undvika att Förenta Nationernas
observatörer betraktas som
ett slags symboliska hjälptrupper till de
amerikanska trupperna. Denna vår
ståndpunkt tycker vi fortfarande är
riktig och vi ångrar den inte. Den har
begripits och gillats av de borgerliga
partiledarna men framkallat kritik både
i USA och i våra skandinaviska grannländer.
Kritiken utifrån riktar sig i
samma grad mot regeringen och mot de
partiledare som var av samma mening
som regeringen. Kanske kan det vara de
två ångerköpta partiledarna till tröst,
att kritiken är obefogad.

Till sist skall jag säga några ord om
den andra fråga, som varit föremål för
debatt i dag. Regeringens kritiker vän -

der sig mot den diplomatiska demarsch
svenska regeringen gjort i syfte att
främja uppslaget om en konferens på
högsta nivå angående Mellersta östern.
Det rådde som bekant på många håll
i världen stark oro över läget efter de
militära interventionerna och efter säkerhetsrådets
misslyckande att vinna
enighet om riktlinjer för en lösning av
frågan. Ifall den lokala krisen i Mellersta
östern utmynnade i öppna strider
skulle ju detta innebära den största
risk inte bara för de lokala områdena
utan för en spridning av konflikten.
Inte minst skulle det vara risk för
Israel med dess utsatta läge.

Var det då något fel med en sådan
fredlig och vänskaplig framställning
som regeringen trädde in för?

Ja, det var inte innehållet i uttalandet,
som herrar Ohlin och Hjalmarson fann
olämpligt. De ställde sig heller inte avvisande
till tanken på att Sverige höjde
sin stämma och gav uttryck för oro
över det spända läget. De var heller
inte motståndare till konferensidén som
sådan. Nej, det är tidpunkten och formen
för uttalandet de inte gillar. Det
är alltså en procedurfråga de fastnat på.
Regeringen borde ha väntat med att
säga sin mening till dess västmakterna
uttalat sig. Det hade emellertid inte varit
någon mening med att komma med
ett uttalande i efterhand. Då skulle Sverige
antingen ha uttalat sin tillfredsställelse
över ett fattat positivt beslut
eller sitt klander över en negativ hållning.
Intetdera skulle ha varit någon
uppgift för oss.

Jag vill bara säga att det finns många
former att välja på. En diplomatisk
demarsch är dock en vanlig och naturlig
form. Vi får ibland själva motta
framställningar om den hållning i FN
eller i andra sammanhang, som andra
stater vill att vi skall inta. Vi betraktar
inte sådana framställningar till svenska
regeringen som påtryckningar. Ännu
mindre är det rimligt att tala om svenska
påtryckningar på stormakterna, om

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

vi artigt och vänskapligt ger till känna
oro och våra förhoppningar om att stormakterna
måtte samlas till överläggningar.

Det har också sagts, att vi inte fått
något stöd av Danmark och Norge för
en sådan aktion. Jovisst fick vi stöd,
men vi hade aldrig krävt en viss procedur
utan lämnat öppet vilken väg som
kunde vara lämplig. Vi försökte inte ett
ögonblick pressa våra skandinaviska
grannländer att välja en viss form.
Tvärtom kom vi mycket snart fram till
att varje land borde välja den väg som
det fann lämpligast. I sak rådde det
inga delade meningar mellan oss å ena
sidan och danska och norska regeringarna
å den andra om lämpligheten av
att på ett eller annat sätt ge uttryck åt
vår oro och våra förhoppningar.

För fullständighetens skull skall jag
väl beröra ytterligare en anmärkning.
Varför har inte regeringen, frågas det,
gjort identiska demarscher i de berörda
huvudstäderna? Varför har en direkt
demarsch gjorts till somliga länder, medan
blott en kopia av uttalandet överlämnades
till Moskva? Här måste ju
dölja sig en oerhörd ensidighet, menar
man.

Ja, förklaringen är mycket enkel, och
herr Hedlund har redan antytt den. Ett
förslag om konferens på högsta nivå
hade väckts av sovjetregeringen. Redan
hade Indiens regering och generalsekreterare
Hammarskjöld i princip svarat
positivt på förslaget, medan USA, England
och Frankrike ännu inte hade svarat.
Det föll av sig självt, tyckte vi, att
man inte behövde plädera för idén hos
dem som redan hade accepterat den,
men det var i sin ordning att vi framlade
ett meddelande till dem om vår demarsch.
Så enkel var den saken. Det
var en rutinmässig lösning av en formfråga.

Det enda som med visst fog kan invändas
mot aktionen var att den blev
fördröjd, men det berodde inte på regeringen
utan det berodde på herr Ohlins

yrkande om ett sammanträde i utrikesnämnden
för diskussion, en sak vilken
vi inte ville motsätta oss.

För dem av kammarens ledamöter,
som möjligen tror att den svenska demarschen
varit opassande och uttryck
för en önskan att spela en roll i storpolitiken,
vill jag citera vad Canadas
premiärminister uttalade i underhuset
samma söndag då svenska regeringen
tog kontakt med Danmarks och Norges
regeringar:

»Jag behöver knappast säga underhuset,
att när situationen redan nått
kritiska proportioner ett sådant förslag
som sovjetregeringens måste få en betydande
verkan överallt på människors
tänkande. Mycket av det språk vari Sovjets
inbjudan är klädd är så provocerande
i tonen, att det fogar en ny komplicerande
faktor till ett redan mycket
allvarligt ögonblick i världens händelser
genom att fresta till förkastande av
inbjudan på den grunden, att den inte
skulle vara äkta.

Emellertid har spänningen nått ett
sådant stadium, att varje tillfälle bör
användas för att få en debatt om orsakerna
till spänningen i förhoppning om
att avvärja möjligheten av ett krig. President
Eisenliower har sagt mer än en
gång, att han är beredd sammanträffa
med sovjetledarna, om ett möte skulle
bidra till fredens sak ... Med tanke på
den senaste utvecklingen i Mellersta
Östern tror jag att problemen i denna
region bör diskuteras på högsta nivå
och att sådana samtal bör äga rum så
snart som möjligt på grund av det nuvarande
farofyllda läget, vars risker har
i så hög grad intensifierats de senaste
dagarna.

I det explosiva läget och i syfte att
inte åstadkomma att den internationella
temperaturen stiger, förväntar Canadas
regering, att status quo bibehålies i Mellersta
östern-regionen och skulle vidare
välkomna försäkringar från alla berörda
länder liknande dem som premiärminister
MacMillan givit i fråga om Irak i

48 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

brittiska underhuset den 17 juli. I synnerhet
skulle kanadensiska regeringen
välkomna att alla medlemmar av NATO
iakttog största försiktighet i fråga om
aktioner som kan dra in alliansen i dess
helhet. ..

Under veckoslutet har jag personligen
sänt brådskande budskap till brittiske
premiärministern, till Indiens premiärminister
och president Eisenliower med
förslag, att det lämnas ett positivt och
omedelbart svar på Chrustjevs budskap.
»

Detta uttalande ställer hemmakritiken
i den rätta dagern.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Under de båda senaste
veckorna har hela världen ställts inför
frågan: Befinner vi oss på tröskeln till
ett nytt världskrig eller i varje fall ett
Koreakrig i större skala? De viktigaste
fakta som aktualiserat denna fråga är
att Libanon och Jordanien ockuperats
av amerikanska och engelska trupper.
Amerikas 6:e flotta, dess flyg och dess
trupper i Medelhavet har med stridsvagnar,
kanoner och atomvapen trängt
in på libanesiskt territorium och besatt
alla dess strategiska positioner. I Jordanien
har Englands »röda djävlar» repeterat
samma bravad. Vilda krigshotelser,
en diplomatisk offensiv, FN-möten
på löpande band och den ökade möjligheten
av ett stormaktsmöte har dominerat
pressens spalter. Börskurserna i
New York och London, som tidigare
varit baisseinfekterade av den amerikanska
ekonomiska krisen, har skjutit
i höjden. Dödens köpmän, alla spekulanter
i krig och krigsrustningar, har
vädrat morgonluft. Det är demonstrationen
av den Dulles’ska doktrinen om
politikens konst att balansera på krigets
yttersta avgrund, som har utlöst detta.

Konflikten i Främre Östern har sin
grund i oljebolagens krav att få ostörda
exploatera världens rikaste oljetillgångar,
i den imperialistiska strävan att vin -

na strategiska positioner och upprätthålla
en kolonialism som är dömd av
utvecklingen själv. För araberna gäller
frågan att vinna nationell frihet och att
likvidera den feodala ordningen. De har
rest sig efter ett tusenårigt förtryck. De
vill rasera den feodala ordningen med
dess slavmarknader och utplundring
och göra slut på shejkernas envälde
att bestämma över medmänniskors liv
och lem.

Där finns också problemet Israel,
Amerikas särskilda skyddsling och
bandhund mot de arabiska folken. Enbart
i Jordanien bor 900 000 araber,
som drivits i väg från sina hem för att
landsflyktiga judar skulle få ett nationellt
hem i Israel. Man må sympatisera
eller fördöma tillkomsten av denna
statsbildning — man kommer dock inte
ifrån att för varje judisk familj som
vandrat in i Israel har en arabisk familj
fått flytta ut i öknarna. Detta jämte Israels
dåraktiga politik gentemot araberna
— bland annat två krig mot
Egypten på kort tid — har grundlagt
ett hat hos araberna som inte känner
några gränser. Det är klart att araberna
i Nassers Egypten, som störtat över
ända faraonernas gamla tron, som har
gjort sig till herre över Suezkanalen
som går igenom dess område och som
lyckats befria sitt land från den brittiska
ockupationen, ser det stora föredömet.
Att de också i oktoberrevolutionen,
som inledde en ny era i mänsklighetens
utveckling, ser en bundsförvant
i sin egen nationella frihetskamp, är
självklart.

Det är tre länders läge som särskilt har
fått motivera den anglo-amerikanska interventionen:
Irak, Libanon och Jordanien.
I bakgrunden skymtar också imperialisternas
oro för Kuwait, SaudiArabien,
Oman, Aden, Jemen och andra
områden, kanske även för Iran. För att
försvara oljeintressena och fullfölja sina
strategiska strävanden allierar USA—
England sig med genomruttna, despotiska
och feodala regimer och deras fala

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

härskare mot folken, mot arméerna, mot
parlamenten — i den mån sådana finnes.
Imperialisterna trodde sig ha gjort
Irak till en hörnpelare för sina intressen
i Främre Östern, men Irak föll under
några tidiga morgontimmar för en
liten pust av arabfolkens indignation.
I Libanon försökte president Chamoun,
som mot sig har folkets överväldigande
majoritet liksom parlamentets, amerikanskt
beskydd. Till Jordanien skyndade
engelsmännen för att upprätthålla en
genomrutten monarki mot folket och
mot landets egna stridskrafter.

Dessa interventioner kan inte försvaras
med några för folken godtagbara
skäl. Om de demonstrerar något, så är
det hänsynslösheten mot folken och mot
Förenta Nationerna, mot dess stadga och
mot dess särskilda beslut rörande Libanon.

Förenta staterna har erhållit välsignelse
för våldshandlingarna i Förenta
Nationernas säkerhetsråd. Men man bör
då inte glömma, att i detta sitter huvudsakligen
representanter som är beroende
av Förenta staterna. Där har vi förutom
Förenta staterna själv och dess allierade
i kampen mot Främre Orienten
— England och det oljeinflammerade
Frankrike — Canada, Japan, Panama,
Colombia och Chiang Kai-Sheks representant
jämte den störtade irakiska regimens
representant. Mot dessa nio och
deras sanktion åt våldspolitiken mot
araberna har stått Sovjetunionen och
Sverige.

De frågor som fredskrafterna ställt i
dessa dagar har rört sig om att göra slut
på interventionen, att upprätthålla Iraks
suveränitet och att åstadkomma en toppkonferens
för att lösa stridsfrågorna genom
förhandlingar. I det väsentliga har
Sveriges regering därvid försvarat fredens
sak och uppfyllt sin plikt som representant
för ett land, vilket vill stå
utanför blocken men göra sin insats i
världsfredens tjänst.

Herr talman! Jag vill säga att jag har
känt mig varm om hjärtat i dessa dagar

över de ansträngningar, som från svensk
sida har gjorts för att bevara freden.
Sverige har för kravet om att de amerikanska
ockupationstrupperna skulle
dras bort från Libanon kunnat åberopa
sig på FN-chefens egen rapport, liksom
på rapporterna av den kontrollstyrka,
som på Förenta Nationernas uppdrag
övervakat att ingen utländsk intervention
skulle försiggå i Libanon. Sverige
har kunnat försvara FN-stadgans bestämda
förbud mot inblandning i andra
länders inre angelägenheter, och regeringen
har genom stödet för en toppkonferens
givit ett viktigt bidrag för att befrämja
politiken: förhandlingar i stället
för krig. Vi är glada över denna insats
och övertygade om att Sverige därmed
har vunnit större aktning och förtroende
i hela världen än genom något tidigare
ståndpunktstagande.

Det är betecknande, att när Sveriges
regering på detta sätt försöker göra slut
på en konflikt, som hotar att inleda ett
världskrig, kastar sig folkpartiet och
särskilt högern över regeringen. Herr
Erlander vill gärna ge omvärlden och
det svenska folket intrycket av att högern
och folkpartiet är eniga med regeringens
utrikespolitik. Så sent som häromkvällen
när Sveriges Radio hade organiserat
en konspiration för att ge herrar
Hjalmarson och Ohlin tillfälle att
vädra sina antisovjetiska komplex och
misstänkliggöra den svenska utrikespolitiken
i utlandets ögon, försökte herr
Erlander upprätthålla tesen om en enighet
som inte finns. Herrar Hjalmarson
och Ohlin befriade dock omedelbart det
svenska folket från sådana illusioner.
Herr Hjalmarsons huvudteser var, att
Sverige hade tagit ställning mot väst
och då hamnat i dåligt sällskap; att det
var fel att stödja en toppkonferens och
att det var fel med »neutralistisk aktivitet».
Regeringen kunde denna gång
inte få siillskap med Chiang Kai-Sheks
Formosa, som genom en våldsakt framställcs
som representanten för Kinas
G50 miljoner människor, när det bara

Andra kammarens protokoll L958. Nr II 0

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

kan anses företräda en sjuttiondedel av
dessa. Regeringen fick inte heller sällskap
med den avsatte och förmodligen
redan döde kung Feisals representant,
som inte ens vågar resa tillbaka till sitt
land.

Herr Hjalmarson vill inte veta av en
toppkonferens — han föredrar ett storkrig,
ja t. o. m. ett storkrig för Israel,
om man får tro hans uttalanden nyss.
Han tycker lika litet om en neutralistisk
aktivitet, därför att denna misshagar
USA.

Nästan lika komprometterande var
folkpartiledarens invändningar. Enligt
dessa var det fel att stödja kravet att dra
tillbaka ockupationstrupperna, eftersom
detta krav rests från Sovjetunionens sida.
Det var vidare fel att stödja kravet
på en toppkonferens, därför att regeringen
inte kunde veta vilka planer västmakterna
hade i bakfickan. Detta skall
vara en självständig svensk politik i
folkpartiets version! Kontentan i dessa
partiers invändningar mot regeringen
är alltså att USA inte vill ha någon toppkonferens,
och därför får inte Sverige
anse en sådan vara bra. Deras slutsatser
är också, att när västmakterna inleder
krigshandlingar, skall de kasta sig över
den makt som försöker mäkla fred. Atlantblocket
och Förenta staternas strävanden
är allt för dessa herrar, Sverige
intet.

Om man skulle dra en slutsats av alla
de otidigheter herr Hjalmarson och inte
minst Dagens Nyheter har öst över Sovjetunionen
i dessa dagar, så är det väl
den mycket lugnande att de numera inte
tror att Sovjetunionen hotar Sverige.
Under krigsåren genomdrev högern
transportförbud, beslag och tryckfrihetsåtal
mot vår press. Man motiverade
officiöst alla dessa antidemokratiska
våldsåtgärder med Sveriges intresse av
att inte bli föremål för Hitler-tysk aggression.
Ingenting som kunde ge de tyska
makthavarna intrycket att deras politik
ogillades i Sverige skulle få förekomma.

Om nu Sovjetunionen bara vore tiondelen
så usel som den utmålas av herr
Hjalmarson, skulle väl högern räkna
med att man borde iaktta en viss försiktighet
och inte uppamma några misstankar
om att Sverige vill annat än vara
en god granne och vän med alla länder.
Herr Hjalmarson gör raka motsatsen,
och det kan väl inte bero på att han är
särskilt modig. Ytterst måste det väl
grundas därpå att han inte tror på vad
han säger, att han anser att lögner och
hets mot Sovjetunionen inte berör dess
ledande män mer än när hunden skäller
på månen. Mongolerna har ett ordstäv
som säger: Hundarna skäller, karavanen
går vidare.

I mer än 40 år har Sovjetunionen varit
föremål för en organiserad förtalskampanj.
Men alla vrångbilder har undan
för undan förbleknat och dementerats
av utvecklingen själv. Herrar Hjalmarson
och Ohlin driver sin förtalskampanj
mot bättre vetande och övertygade
om att Sovjetunionen inte är sådan
som de försöker intala folk. Regeringen
får säga vad den vill, högern och
folkpartiet är icke eniga med den om
de grundläggande förutsättningarna för
den svenska utrikespolitiken: alliansfrihet
och neutralitet. Så fort det drar
ihop sig till en kris, faller de regeringen
i ryggen och förtalar alla hederliga
strävanden att förhindra en ny
krigsbrand.

Herr talman! Vi anser inte att faran
nu är ur världen. Tvärtom anser vi att
kampen för freden måste fortsätta och
att Sverige skall delta i denna kamp.
Men det finns vissa tecken, som gör att
man vågar hysa en liten förhoppning om
att branden i Främre Orienten är begränsad,
att den planerade motattacken
mot Iraks revolution kommit bort och
att den omtalade toppkonferensen trots
alla hinder som reses i dess väg skall
komma till stånd. Det är för tidigt att
tala om ett nytt fiasko för krigspolitiken,
men det är möjligt att sådana uttalanden
senare kan vara motiverade.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

Vi lever inte längre i kolonialismens
gyllene tidevarv. De gamla och de nya
kolonialmakterna är inte längre så starka
och avskräckande. De befinner sig
nu i en förkrossande minoritet. Mot sig
har de två tredjedelar av jordens befolkning,
folken i det socialistiska lägret
och folken i ett 25-tal nya stater, som
har uppstått efter det andra världskriget
på grundvalen av att de befriat sig från
kolonial utsugning och utplundring. Och
i alla länder höjer i dag människorna
sin röst för fred och samarbete mellan
folken. Valet är enkelt: krig eller fredlig
samlevnad. Och folken vill inte veta av
krig.

Låt mig sedan bara, innan jag sätter
punkt, göra en erinran vid sidan härom
rörande den redovisning som regeringen
har givit över Sveriges medverkan i
Europarådet 1957. Mot åtskilliga av församlingen
och rådet antagna resolutioner
har den svenska regeringens representant
uppträtt. Han har påpekat att
sådana resolutioner strider mot stadgan
och att de icke är förenliga med den politik,
som Sverige vill föra. Men trots
detta riktiga handlingssätt har sådana
resolutioner mot Sveriges röst antagits.
Därjämte har riksdagens representanter
i »Europaförsamlingen» röstat för en resolution,
som innebär att Sverige tar
ställning mot nuvarande status quo i
Europa och fordrar en förändring av de
europeiska gränserna som villkor för
fredliga uppgörelser med Sovjetunionen.
Detta är komprometterande.

Vore det inte skäl att Sverige äntligen
lämnade detta illustra sällskap, som
ständigt komprometterar vår alliansfrihet
och Sveriges uppriktiga strävan till
neutralitet?

Herr IIJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Genom ett tekniskt
missöde kommer denna replik först nu
— det var meningen att den skulle kommit
före det sista anförandet.

Naturligtvis är det inte Sveriges sak
att lägga fram ett program för en lösning
av krisen i Mellersta Östern. Men
vad är det som är vår sak här i riksdagen?
Jo, naturligtvis att försöka bilda
oss ett omdöme om vad som sker, att
försöka klarlägga den verklighet i vilken
vi lever, att försöka finna riktlinjer
för vårt ställningstagande i det utrikespolitiska
skeendet inte bara efter
allmänna talesätt och juridiska principer
utan efter de realiteter som alla
människor ändå innerst inne brottas
med. Vad vi behöver här i vårt land
och framför allt här i vår riksdag när
utrikespolitiken diskuteras, är en levande
diskussion — en diskussion av samma
typ som man har t. ex. i de danska
och norska parlamenten — som kan ge
oss själva och ge människorna här i
landet ett bidrag till en orientering i
den värld, i vilken vi lever. Eljest blir
ju bakgrunden obegriplig till de engagemang,
som vi ändå oavbrutet måste
ikläda oss som medlem av FN, som
medlem av säkerhetsrådet, som aktivt
agerande när det gäller lösningen av
problemet med palestinaflyktingarna
o. s. v. Och mitt lilla inlägg här tidigare,
herr talman, var ett försök att bidraga
till en sådan diskussion. Då svarar
utrikesministern med den obegripliga
repliken: Borde inte herr Hjalmarson
erbjuda andra länder en allians?
Borde inte herr Hjalmarson föreslå att
vi skall gå in i Atlantpakten?

Det är så många socialdemokrater
som förut här har talat om hur kolossalt
klok och förståndig herr Hedlund
är. Borde inte hans excellens utrikesministern
då erinra sig vad herr Hedlund
frågade för en stund sedan i ett
replikskifte i andra kammaren: Är det
meningen att vi skall börja valrörelsen
redan i dag? Skall vi inte vänta, som vi
tidigare varit överens om, till slutet av
augusti?

Det är två frågor vi diskuterat under
den gångna krisveckan. Den första gällde
observatörerna. När vi träffades den

52 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

berömda onsdagen var det tre saker
som var avgörande, åtminstone för oss.
Man räknade med dels att de amerikanska
trupperna skulle besätta de libanesiska
gränserna, dels risken för öppna
krigshandlingar och dels svårigheter
eller helt enkelt livsfara för de svenska
FN-observatörerna. Vi kom då överens
om att FN-observatörerna tills vidare
borde inställa sin verksamhet. Då frågar
man: Varför begärde vi inte en ny
överläggning redan på torsdagen? Herr
talman! Under onsdagen och torsdagen
fick regeringen påstötningar både av
generalsekreteraren och av den svenske
ambassadören om den situation som
förelåg. Ingenting av detta meddelades
oss. Det var dessa påstötningar som gav
en ny bild av läget och visade att de
farhågor vi utgick från på onsdagen i
verkligheten inte existerade. Det är helt
naturligt att om vi verkligen hade fått
dessa informationer hade vi önskat att
man skulle taga frågan om resolutionens
framläggande under omprövning.
Detta desto hellre som det var vi som
begärde, att observatörerna skulle läggas
i beredskap, inte återkallas, vilket
för övrigt var en ståndpunkt som regeringen
drev t. o. m. på fredagen efter
den påtalade onsdagen.

Den andra frågan vi diskuterat under
veckan är toppmötet. För vår del har
vi frågat oss: Varför kunde inte hans
excellens utrikesministern nöja sig med
att hålla ett tal, som inte skulle innehålla
det som stod i demarschen utan ge
uttryck för vår allmänna oro för läget,
vår önskan om en lösning inom ramen
för FN, deklarera vår beredvillighet att
efter måttet av våra krafter bidraga till
en sådan lösning? Bakom ett sådant
framträdande hade det varit möjligt att
samla hela den svenska nationen och
alla de politiska partierna. Det hade
aldrig blivit en kontroversiell fråga.
Varför i all världens dar kunde man
inte då ha nöjt sig med detta från regeringens
sida?!

Utrikesministern citerade ett utta -

lande av Canadas premiärminister. Jag
kunde inte följa med exakt men det var
en formulering i detta uttalande, som
slog mig. Det hette där att Sovjetunionens
inbjudan var så provocerande att
den frestade till förkastande. Eftersom
nu herr utrikesministern med såvitt jag
förstår sympati citerade yttrandet tilllåter
jag mig fråga: Gillar utrikesministern
också den delen därav?

Med anledning av vad utrikesministern
sade om min brist på självständighet
därför att jag ogillade att Sverige
kom att rösta med Sovjetunionen när
det gällde resolutionsfrågan om observatörerna,
vill jag framhålla följande.
Det var olyckligt att vi lade fram resolutionen.
Det innebar ett försvagande
av FN. Jag liksom många andra tvivlar
på Sovjetunionens goda vilja att arbeta
efter de grundsatser som bär upp hela
arbetet inom FN. Att vi i detta läge kom
på Sovjetunionens sida förstärkte intrycket
av att vi inte helhjärtat ställde
oss bakom FN. Diskussionen gällde inte
alls huruvida 2x2 = 4. Hade den gällt
det, då hade vi mycket väl kunnat rösta
med Sovjetunionen. Diskussionen gällde
att vi skulle ge ett intryck av att
hävda att 2 x 2 = 5 genom att ställa oss
på samma linje som Sovjetunionen, och
det ville jag inte vara med om.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Hjalmarson förvanskade
mitt uttalande beträffande
den erbjudna alliansen. När herr Hjalmarson
talade om Sveriges engagemang
och om vår plikt att engagera oss, tolkade
jag detta så att vi enligt herr Hjalmarsons
mening borde förklara oss beredda
att gå ut och försvara Israel, för
den händelse det skulle uppstå konflikt
där. Och på det svarade jag, att vi inte
är någon stormakt, och att vi därför
inte bör utlova några allianser på det
sätt herr Hjalmarson enligt min tolkning
hade gjort.

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

Beträffande mitt citat av den kanadensiske
premiärministern, var den
enda del därav som herr Hjalmarson
gillade, av följande lydelse:

»Mycket av det språk vari Sovjets inbjudan
är klädd, är så provocerande i
tonen att det fogar en ny komplicerande
faktor till ett redan mycket allvarligt
ögonblick i världens händelser genom
att fresta till förkastande av inbjudningen
på den grund att den inte
skulle vara äkta.»

Det var alltså något annat än vad
herr Hjalmarson ville göra gällande.
Uttalandet i denna del riktade sig, och
med allt fog, mot tonfallen i det ryska
brevet.

Med anledning av talet om att vi kommer
i dåligt sällskap om vi röstar på
samma sida som Sovjet vill jag framhålla,
att herr Hjalmarson ju inte kan
komma ifrån att han både i sina uttalanden
i radio och i annat sammanhang
just betonat att vi kommer i dåligt
sällskap och att detta vore ett skäl
för att vi inte bort rösta på det sätt vi
gjorde.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast några korta observationer.
Enligt min mening skedde
det en hel del under den torsdag, som
bland andra herr Hedlund här talade
om, bl. a. att reaktionen från Hammarskjöld
och andra tydligen var av sådan
art, att den svenska regeringen enligt
min uppfattning haft anledning att ta
hänsyn därtill om man velat befrämja
FN :s arbetsmöjligheter. Regeringen tog
inte någon kontakt med oppositionen
för informationer i detta avseende. Vi
kan ju inte varannan timme springa och
fråga utrikesministern vad som skett,
utan om regeringen, som i övrigt varit
angelägen att hålla kontakt med oppositionen,
eftersträvat enighet och samförstånd
i denna fråga, tycker jag det
varit naturligt att regeringen upplyst
oppositionen om det i viss mån nya lä -

get. Herr Hedlund fann att läget ändrat
sig några dagar senare men inte just
vid detta tillfälle. Tydligen hade herr
Hedlund inte tagit närmare kontakt med
sin partikollega herr Wahlund innan
han yttrade sig på denna punkt. Om
herr Hedlund, som tyvärr inte befinner
sig i kammaren just nu, läst igenom
herr Jarrings yttrande på torsdagen,
tror jag att han skulle ha funnit att det
på ett onödigt sätt band hela frågan
om observatörernas verksamhet till
spörsmålet om de amerikanska truppernas
närvaro i Libanon över huvud
taget eller en plan för deras tillbakadragande
och att det inte, som herr
Hedlund tycks mena, bara angav något
exempel.

Om regeringens åtgärd att skicka noter
endast till västmakterna, vilket innebar
en uppenbar påtryckning på dem,
säger utrikesminister Undén att det bara
var en rutinmässig lösning av en
formfråga. Men, herr utrikesminister,
vi måste räkna med de psykologiska
realiteterna. När det kommit ett ryskt
förslag av denna art, med starkt propagandamässiga
inslag, och den svenska
regeringen bara informerar andra
makter om sin uppfattning, så ger det
intrycket av en sådan ensidighet som
herr Hedlund påtalade. På denna punkt
är alltså oppositionens företrädare hitintills
fullständigt överens. Det gäller
f. ö. bara frågan om en toppkonferens
eller ej. Vi får ingen toppkonferens om
en sida vidhåller sådana krav på förutsättningar
för konferensens inkallande,
att den andra sidan inte kan acceptera
dem. Det blir då kanske inte någon
konferens. USA och Storbritannien
tycks nu hålla på att det skall vara en
konferens inom FN:s ram, och det förefaller
som om Chrustjev retirerat och
nu närmast står avhöjande till en konferens
inom FN:s ram. När Chrustjev
utnyttjar denna nya attityd till en rad
propagandaframstötar, är den svenska
regeringen då fortfarande nöjd med
ståndpunkten att det som behövdes var

54 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

en påtryckning på västmakterna allena
att inte säga nej till en konferens? Hade
det inte varit möjligt, herr utrikesminister,
att regeringen kunnat göra en
allmän framställning rörande önskvärdheten
av en toppkonferens utan någon
speciell adress, så att regeringen i detta
läge kanske haft möjlighet att utöva en
viss påtryckning på den part som tycks
ställa sig negativ till en konferens inom
FN:s ram? Om Ryssland vidhåller den
negativa inställningen till en konferens
inom FN:s ram, vilka slutsatser kommer
den svenska regeringen att dra av
detta?

Utrikesministern slutade med att såsom
en huvudpunkt ange, att vi håller
på FN. Jag tror visst att utrikesministern
ärligt menar vad han här säger,
men jag kan ju inte finna att den attityd,
som den svenska regeringen intog
när den drev frågan om observatörerna
i sin resolution, mot råd bl. a.
från generalsekreteraren, var en attityd
som underlättade FN :s verksamhet.
Snarare har den väl haft motsatt verkan.

Till sist en fråga, herr talman! Har
utrikesministern något att säga om de
tidigare framförda synpunkterna, att
en varaktig och tillfredsställande lösning
av mellerstaösternkrisen endast är
tänkbar om Israels integritet och oberoende
tryggas, och kan man förvänta
att hänsyn härtill kommer att vara ett
inslag i den svenska regeringens verksamhet
under den närmaste framtiden?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det är mycket motvilligt
jag går in på det samtal jag hade med
generalsekreteraren, ty jag känner hans
önskan att hans uttalanden till en delegat
skall behandlas med diskretion och
icke senare publiceras. Samtalet ägde
dessutom rum på förnatten, tio minuter
före det sammanträde med säkerhetsrådet,
där denna fråga skulle behand -

las. Jag vill emellertid omtala att han
ringde till mig för att få 24 timmars
uppskov med framläggandet av den
svenska resolutionen. Detta uppskov beviljades.
Hans motiv för att Sverige
skulle dröja med framläggandet av sin
resolution var, såvitt jag förstod, att
han fruktade att Sveriges uppfattning,
att observatörerna inte borde fungera
i Libanon medan utländska trupper
var stationerade där, skulle kunna sprida
sig så att det kunde bli svårt att
värva nya kontingenter observatörer i
Libanon. Det var alltså ett mycket speciellt
motiv, som hade ganska litet sammanhang
med de överväganden vi hade
här hemma.

Jag har väldigt svårt att förstå herr
Ohlins resonemang om formen för den
aktion, genom vilken vi ville främja en
överläggning mellan stormakterna. Det
verkar på mig så till den grad krystat
och konstlat, att jag inte riktigt uppfattar
herr Ohlins skäl för detta resonemang.
Han tycker att vi hade kunnat
säga samma sak i ett offentligt uttalande,
tv då hade det inte blivit denna
ensidighet. Hade det hållits ett offentligt
tal mot bakgrunden av det av Ryssland
väckta förslaget om en toppkonferens,
hade det väl i lika hög grad
uppfattats som ensidigt, eftersom anledningen
till talet hade varit detta förslag
om en toppkonferens. Herr Ohlins
benägenhet att efterrationalisera och säga,
att vi borde ha tagit hänsyn till
en massa faktorer, som blivit uppenbara
först sedan utvecklingen gått på
det och det sättet, är ett nytt försök att
vrida tiden tillbaka, något som jag inte
tror är möjligt.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Milt inlägg beträffande
Israel åsyftade vårt handlingssätt i FN.
Inte annat än jag kan förstå måste det
vara ett gemensamt intresse för oss alla,
som håller på FN:s inställning i denna
fråga — FN har ju varit med om att

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

skapa Israel — att finna en form för
att säga ifrån att vi inte kan släppa
Israel, att vi inte kan tolerera att detta
lilla land kommer att förintas och att
detta måste vara en av förutsättningarna
för FN:s aktiva medverkan för en
lösning i fredliga former av krisen i
Mellersta Östern. Detta har självfallet
inte ett dugg med frågan om alliansfriheten
att skaffa.

Vi kan emellertid inte behandla den
svenska utrikespolitiken i ett krisläge
utan att ta upp själva krisläget till behandling.
Svensk utrikespolitik kan med
andra ord inte väsentligen bli en serie
juridiska bedömningar, där vår utrikesledning
ofta synes agera utan hänsyn
till vad som händer och sker och till
vad som kan hända i världen.

Självfallet hade jag ett syfte med det
inlägg i radion, som herr utrikesministern
berörde, nämligen att efler måttet
av min förmåga söka sätta in den svenska
utrikespolitiken i dess verkliga sammanhang.
Om det, herr talman, strider
mot alliansfrihetens heliga principer att
klargöra, att det verkliga hotet mot friheten
i världen och mot de små ländernas
möjligheter att existera är den
kommunistiska aggressionen, att klargöra
vår samhörighet med de stora demokratierna
och vårt faktiska utrikesoch
försvarspolitiska beroende av de
insatser i fredens och frihetens tjänst
som de stora demokratierna gör, ja, herr
talman, då är jag inte alliansfri, och
jag undrar hur många svenskar utanför
det kommunistiska partiet som
egentligen är det!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast göra en
sammanfattning på två punkter.

Under den torsdag som här diskuteras
beslöt regeringen att driva sitt resolutionsförslag
och att låta Jarring göra
ett uttalande, vilket band fast den svenska
ståndpunkten på ett onödigt hårt
siitt vid frågan om de amerikanska

truppernas närvaro i Libanon eller en
plan för deras tillbakadragande. Det
skulle ha varit i bättre överensstämmelse
med regeringens hållning följande
måndag, om man på torsdagen handlat
på det sätt jag här förordat.

Även herr Hedlund bär ju — lägg
märke till det, herr utrikesminister! —
framhållit att det hade varit högst angeläget
att man hade upplyst hur det
kommer sig att den svenska regeringen
på måndagen handlade på ett sätt som
inte helt överensstämde med tidigare
handlande.

Ensidigheten i den svenska påtryckningen
framgår väl klart, när utrikesministern
säger, att det inte skulle ha
varit någon mening med ett svenskt uttalande,
om västmakterna redan bestämt
sig. Utrikesministern skjuter alltså åt
sidan hela denna problematik, att man
— om alla stormakter talar för en toppkonferens,
men några vill ha den inom
FN:s ram och andra utom FN:s ram —
borde förvänta sig, att den svenska regeringen
står på deras sida, som vill ha
konferensen inom FN och försöker utöva
påtryckning på dem som vill ha
konferensen utanför FN:s ram. I detta
läge befinner sig nu inte regeringen.
Detta är inte någon efterrationalisering
av mig, utan det är bara uttryck för
vad nog alla i denna kammare mycket
väl insåg, nämligen att Chrustjevs uppläggning
var sådan, att man kunde befara
att han skulle komma att ställa vissa
speciella villkor och vissa speciella
förutsättningar för en toppkonferens.
Som jag ser det, kan det bli en angelägen
uppgift för alla goda krafter att
försöka arbeta för att det verkligen blir
en toppkonferens och att inte det enda
resultatet blir, att man på rysk sida
ställer upp sådana villkor, att det endast
blir fråga om en fortsatt propaganda
av den sort, som vi kan liisa om i
dagens morgontidningar i redogörelserna
för det nya brev som Chrustjev skrivit.
Enligt min uppfattning skulle Sverige
här göra en bättre insats, om vi

56 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

konsekvent arbetade för att ingen stormakt
ställer upp sådana villkor, att det
inte kan bli någon toppkonferens inom
FN :s ram.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill först säga att
svenska regeringen hade precis samma
uppfattning som Canadas premiärminister.
Vi var inte så där förfärligt ängsliga
att ta ståndpunkt till modaliteterna:
var månne detta förslag exakt det som
västmakterna kunde anta eller inte? Det
var inte vår sak. Vi ville göra en opinionsyttring
till förmån för en överläggning
mellan stormakterna. Detta var
precis samma tanke som Canadas premiärminister
hade, och inte vill väl herr
Ohlin karakterisera honom såsom ensidig
och utan sinne för den skillnad
det är om man vänder sig till den ena
sidan och inte till den andra.

Jag glömde att svara på herr Ohlins
frågor om Israel. Jag vill då säga att
ingen kan väl missta sig på svenska regeringens
intresse för Israel och dess
framtid. Vi har givit ett officiellt uttryck
för detta för inte länge sedan, när vi
lämnade ett extra, nytt bidrag till palestinaflyktingarna.
Det var på svenskt
förslag som de nordiska länderna till
detta meddelande om anslaget fogade
en skrivelse till generalsekreteraren som
gick ut på att konflikten mellan Israel
och arabländerna måste lösas. Vidare
underströk vi särskilt vikten av en verklig
ekonomisk hjälp till Israel. Däremot
talade vi naturligtvis inte i mer eller
mindre suddiga ordalag om militära
engagemang för Israel.

Jag tror att detta slag av hjälp är vad
som kan lösa Israels problem och inte
patetiska uttalanden om att om Israels
integritet är i fara, så är detta också vår
sak, etc. Jag vågar inte som representant
för svenska regeringen göra några
som helst uttalanden om hur vi kommer
att ställa oss om det blir fråga om

sanktioner eller militära ingripanden i
Mellersta östern. Jag är inte beredd att
på stående fot ge några förklaringar av
den sorten.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Ohlin åberopade
mig i sin näst föregående replik; jag
skulle sitta inne med en del upplysningar
som herr Hedlund inte fått del av.
Jag förmodar att herr Ohlin åsyftar vad
som hände på fredagen efter den mångomtalade
torsdagen vid det sammanträde,
som ägde rum med statsministern
och utrikesministern och där jag representerade
centerpartiet, då herr Hedlund
inte hade tillfälle närvara. Jag har
givit herr Hedlund en detaljerad redogörelse
för vad som då skedde och för
de upplysningar vi då fick, inklusive
torsdagserfarenheterna. För att det inte
skall uppstå något missförstånd vill jag
säga att jag i detalj delar den uppfattning
som herr Hedlund givit uttryck
för beträffande de utrikespolitiska händelser,
som ägt rum under de senaste
veckorna. På grund av vad herr Ohlin
anförde, herr talman, vill jag i fortsättningen
uppehålla mig något utförligare
än jag annars skulle ha gjort vid enskildheterna
i den svenska utrikespolitiken
under den senaste tiden.

För att få en bakgrund skulle jag först
vilja säga något om den diskussion som
vi hittills fört i denna kammare. Den
ter sig, trots den debatt som senast utspunnit
sig här, som en västanfläkt i
jämförelse med vad man fått läsa i tidningarna
på sista tiden. En utländsk betraktare,
som endast skulle hämta sin
kunskap om svensk utrikespolitik från
svensk tidningspress under denna tid,
skulle tro att det råder djupa motsättningar
mellan de demokratiska partierna
här i landet. Men det är så, herr Hagberg,
att de fyra demokratiska partierna
är överens i det väsentliga då det
gäller utrikespolitiken. Vi är överens
om grundritningarna till denna svenska

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

utrikespolitik och om mycket mer. Vi
är överens om den alliansfria linjen —
jag skulle vilja kalla den en alliansfrihetens
linje. Vi är överens om att vi
vill vara fria från stormaktskonstellationer,
att vi i varje situation vill handla
så som vi anser bäst gagna vårt land.
Vi är överens om att vår politik skall
väcka det förtroendet utåt att man vet,
att skulle det uppkomma en krigisk konflikt
här uppe, skall vi i Sverige försöka
med alla våra resurser att behålla vår
neutralitet. Det är dock detta som är
det väsentliga och kanske inte så mycket
de ting som vi diskuterar här i dag.

Herr Ohlin säger — jag skall citera
honom ordagrant — att Sverige skall
inte försöka spela en mer framträdande
roll än vad som är berättigat. Jag håller
med om det. Och jag håller med herr
Ohlin när han häromdagen deklarerade,
att vi i vårt land har ett förtroendekapital
internationellt. Vi har ett förtroendekapital
därigenom att vi har
uppträtt återhållsamt och objektivt i det
internationella umgänget. Jag håller också
med herr Ohlin om att vi skall vara
försiktiga med detta förtroendekapital,
men det betyder inte att vi i varje situation
skall underlåta att handla.

Jag tror det är viktigt, när man bedömer
vad som skett under den senaste
tiden, att man — såsom utrikesministern
sade för en kort stund sedan —
tänker på tidsföljden, att man försöker
att se på vad som skett inte med tanke
på dagens läge utan med hänsyn till
den situation som man befann sig i, då
man fattade ifrågavarande beslut. Vi får
då tänka oss tillbaka till hurudan miljön
var för halvannan vecka sedan eller
kanske för ett par veckor sedan. Dramatiska
händelser hade kommit i snabb
följd: statsvälvningen i Irak, kungamordet,
de amerikanska styrkornas landsättning
i Libanon, de engelska truppernas
landsättning i Jordanien, samtidigt
som det förekom stora truppkoncentrationer
längs Sovjets gräns mot Turkiet
och Iran och även truppkoncentrationer

i Bulgarien — manövrer kallade man
det — med bistånd av sovjetflyg. Det
var vid det laget som Nasser gjorde sitt
snabbesök i Moskva, och det var då som
både Chrustjev och Nasser, liksom nu
och intensivare än nu, förde ett mycket
hotfullt språk, på samma gång som framstående
amerikanska politici sade, att
interventionen i Libanon vore bara en
halvmesyr, man måste fortsätta och göra
det hela färdigt — man syftade klart på
att intervenera i Irak.

Sådan var situationen, och dessutom
såg man i engelska och amerikanska
tidningar uppgifter om att Turkiet ämnade
intervenera i Irak, uppgifter som
sedan endels har blivit bekräftade.

Det var alltså i den miljön som vi
möttes, när vi resonerade om dessa ting.
Även den mest sangviniske fredsoptimist
måste vid det laget säga sig, att
läget var farligt. Det kunde bli en konflikt
i Mellersta Östern — detta låg klart
inom möjligheternas gränser -— och det
var risk för att vad som skedde där nere
kunde bli luntan som tände en världsbrand.

Det var i den situationen som regeringen
kallade representanter för de tre
demokratiska partierna utanför regeringen
till allvarligt rådslag, och alla —
det har också betygats här i dag — var
överens om att något skulle göras. Låt
mig först ta problemet om en toppkonferens
!

Vi var alla överens om nödvändigheten
av att Sverige på något sätt skulle
ge uttryck för sin oro och för sin önskan
att det skulle komma till stånd inte
krigiska förvecklingar utan resonemang
på högsta stormaktsnivå. Så såg vi saken,
och vad som här i dag diskuteras
— det skall slås fast — är modaliteterna.
Man kan anse de där modaliteterna
som mer eller mindre viktiga, men i
det huvudsakliga, i det substantiella, är
vi överens.

Här har sagts av både herr Hjalmarson
och herr Ohlin, då det giillcr den
svenska manifestationen angående en

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

toppkonferens: Skulle det inte ha kunnat
gå till så, att utrikesministern eller
statsministern eller någon annan hållit
ett anförande, som sedan citerats i pressen?
Javisst, visst var det en möjlig väg.
Men åtminstone vi ansåg, att varför
skulle man inte också denna gång kunna
gå fram som vanligt och använda de
gängse diplomatiska kanalerna? Vi ansåg
detta vara det rimliga, och i en
sådan åtgärd ligger i och för sig inget
uppseendeväckande. Det väsentliga var
ju manifestationens innehåll, och mot
det har vi praktiskt taget inte hört någon
kritik.

Så långt om den not som skickades
västerut — med kopior för kännedom
österut. Herr Hedlund sade nyss, att det
riktiga varit att noten gått också till
Sovjet. Ja, det anser vi. Men — och jag
vet att herr Hedlund har samma inställning
som jag — vi vill inte driva denna
sak med någon särskild emfas. Vi har
aldrig kommit med något yrkande i
detta sammanhang vid partiöverläggningarna.
Vi skulle ha haft möjligheter
att göra det, men vi gjorde det inte. Det
bör emellertid sägas ifrån, att dessa ting
diskuterades över huvud taget inte vid
överläggningarna.

Detta om toppkonferensen.

Så var det Libanon-affären. Där har
ju herr Hedlund tidigare mycket utförligt
redogjort för vår inställning. Det
var ju så till en början, att vi var fullständigt
överens även här. Jag var själv
inte med vid underhandlingarna i denna
fråga. Men Libanons regering hade
ju klagat över att rebellerna i Libanon
ville störta den sittande regeringen.
Detta utgjorde ingen anledning för FN
att ingripa, men den libanesiska regeringen
sade också, att här smugglades
det vapen över landets gränser, och menade,
att en intervention av främmande
makt förelåg. Detta gjorde situationen
annorlunda. Då hade ju FN verkligen
ett ärende i Libanon, och den svenska
resolutionen om FN :s observations -

grupp framlades inom säkerhetsrådet
och antogs.

Så långt var allt gott och väl. Som vi
hörde av utrikesministern nyss fick F’N
underrättelser från den observationsgrupp
som skickats till Libanon, att nu
förekom ingen vapensmuggling längre.
Man hade anledning tro, att sådan förekommit
tidigare, och det betyder, att
observationsgruppen gjort nytta.

Men så kom den amerikanska interventionen,
och då ansåg vi nog alla —
det vågar jag gott säga — att det var
självklart, att denna observationsgrupp
inte hade utrymme för sin verksamhet,
när trupper landsattes i Libanon. Slutet
på det hela blev att observationsgruppen
förpuppades. Man ville vänta
och se. Jag tycker att det inte var något
orimligt. Det liar stått i tidningarna att
Sverige har ändrat ståndpunkt. Det är
alldeles klart att i vissa lägen är en sådan
observationsgrupp önskvärd i andra
lägen icke. Det är inte mer med den
saken! För att slippa upprepningar skall
jag beträffande Libanon-frågan inskränka
mig till att instämma i vad herr Hedlund
nyss har anfört.

Jag vill inte alls här göra gällande,
att högerns och folkpartiets kritik inskränker
sig till sådana här modaliteter.
Det är alldeles klart att de båda partierna
har vissa principiella skäl för sin
inställning. Ett skäl är att Sverige skall
vara återhållsamt i sin politik. Det är
tillfredsställande att man säger detta.
Man har många gånger kritiserat särskilt
FN-delegationen, därför att den så
sällan uppträder i generalförsamlingen
och därför att den så ofta avstår vid
omröstningar. Vi kan nu i enighet konstatera
att det är förenligt med Sveriges
ställning som neutral stat och som liten
makt att föra en försiktig politik.

En underton i herrar Hjalmarsons
och Ohlins anföranden har varit att vi
inte skall uppträda på ett sätt som kan
uppfattas som aggressivt väster ut; vi
skall tänka på den amerikanska opinionen,
menar man. Farhågorna härvidlag

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

är enligt min mening överdrivna. Jag
tror att vi svenskar står ganska väl till
boks där ute. Herr Hjalmarson citerade
en artikel i New York Times. Jag tror
jag har läst den artikeln. Om det är
samma artikel som jag tänker på, så
var uttalandena där inte alls aggressiva
mot Sverige.

I Förenta staterna tänker man inte så
mycket på vårt lilla land, även om vårt
land stått i förgrunden i diskussionen
de båda senaste veckorna. När man där
ute talar om Sverige, gör man det med
respekt. Det står alldeles klart för mig
efter resonemang, år efter år, med människor
där. Respekt är det rätta ordet.
Jag vet mycket väl, att när Sverige vägrade
gå in i Atlantpakten, kunde man
märka en viss reservation där ute, men
den gick snart över. Nu säger man, att
man uppskattar Sveriges uppträdande
såsom en neutral nation, och vad man
framför allt uppskattar, är att vi bygger
upp ett starkt försvar. Det gör inte alla
atlantpaktsstaterna i den utsträckning
man skulle önska, säger man. Genom
att vi bygger upp ett starkt försvar
väcker vi respekt västerut och även
österut, och det är ju precis det som
är meningen.

Herr Hjalmarson tecknade bakgrunden
till vad som händer i Främre Orienten
på ett alldeles riktigt sätt. Han talade
om oljeintressena, men han sade också,
att det är eu annan sak som kanske är
mer väsentlig, nämligen dessa länders
strategiska läge. Det är riktigt. Själv menar
jag med det strategiska läget inte
bara det geografiska utan också det
psykologiska, alltså frågan om arabstaternas
inställning till öst och till Väst.

Herr Hjalmarson talar om dessa länders
nationalism. Skall vi inte hellre
säga deras önskan till självbestämmanderätt?
Det är klart att detta är en mycket
väsentlig ingrediens i deras politik.
Ifrågavarande nationers önskan om
självbestämmanderätt är fullt förklarlig,
även om man ibland tycker, att deras

ledare inte just är några lämpliga exponenter
för vad de pläderar för.

Det finns emellertid en annan sak
som också är väsentlig. Herr Hjalmarson
nämnde den bara i form av ett
adjektiv. Det är dessa länders ytterligt
låga levnadsstandard. Världssvälten och
världsnöden har större pådrivande verkan
i internationell politik än många
tror och kommer att få ännu större betydelse
i framtiden. Fn sak, herr talman,
som jag tycker bör understrykas i
en sådan här debatt, är, att vi måste
intressera oss för det som sker beträffande
dessa folks materiella utveckling.
Då tänker jag inte bara på Främre
Orienten utan på alla de länder som vi
brukar beteckna som underutvecklade.

Vi skall göra klart för oss att världen
har blivit liten genom kommunikationernas
utveckling och att vi har fått
folken där nere till våra grannar. Den
saken är säker, att vi inte får sitta här
i det långa loppet vid våra köttgrytor
medan halva jordens befolkning svälter,
d. v. s. inte får tillräckligt med mat för
att upprätthålla en rimlig hälsostandard.
Här uppe, däremot, har vi ju
ibland bekymmer för hur vi skall få avsättning
för våra jordbruksprodukter.

En sak är, eller borde vara, mer framträdande
i vår motivbild än faran för
framtida krigiska förvecklingar, nämligen
de humanitära skälen. Sverige har
praktiskt taget aldrig varit kolonialmakt
med den belastning detta innebär,
och det är få länder i världen där människovärdet
sätts så högt som i vårt
land. Vi ser på människor där söderut
inte som orientaler eller negrer eller
dylikt, vi ser på dem som medmänniskor
som lider nöd och som vi bör
hjälpa. Vi bör kanske tänka på den
saken litet mer än vad vi gör, också då
vi liar att behandla propositioner och
motioner angående den internationella
sociala hjälpen här i riksdagen.

•lag har velat säga detta till sist, herr
talman! Vi talar om öst och Väst, men
det finns ett problem Syd, som kommer

60 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

att bli alltmer viktigt i internationell
politik, ett problem Syd, av vilket vad
som sker där nere i Främre Orienten
bara utgör ett symtom och en detalj.

Under detta anförande återtog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Under debatten hittills
har några gånger figurerat frågan om
kontakten mellan utrikesledningen, partierna
och partiledarna. Det finns en
annan kontakt som inte är mindre viktig,
nämligen den mellan utrikesledningen
å ena sidan samt pressen och
allmänheten å den andra. Jag har begärt
ordet för att begagna detta tillfälle,
som jag faktiskt länge har väntat
på, att få fästa utrikesministerns
uppmärksamhet på den mycket bristfälliga
informationstjänst, som inte
minst under kritiska veckor som de senaste
tillhandahållits från utrikesledningens
sida för att hålla allmänheten
å jour med svenska ståndspunktstaganden.
Jag skall alltså inte gå in på den
sakfråga, som här tidigare behandlats,
utan begränsa mig till denna del med
bara några korta randanteckningar.

Efter den senaste veckan borde enighet
råda om att inte allt är bra som
det är beträffande handläggningen av
informationsärendena. Jag skall inte i
detalj rekapitulera hur man har gått till
väga, men jag vill konstatera att efter
den presskonferens, som hölls på middagen
fredagen den 18 juli och som
enligt många närvarandes uppfattning
gav alltför litet, har utrikesministerns
radioekon i främsta rummet haft till
uppgift att klarlägga utrikesledningens
syn på sakläget delvis i polemik mot
pressen, däremot mindre att ge objektiv
information. Jag vill också konstatera
att det tisdagssammanträde inom
utrikesutskottet, som blev mörklagt så
effektivt att vi väl inte här i riksdagen
sedan krigets slut har varit med om

något liknande, avskärmade inte bara
allmänheten och pressen utan även
riksdagsgrupperna och riksdagsgruppernas
förtroenderåd från varje besked.
Detta gällde inte bara den tidsperiod
under vilken jag kan förstå att
utrikesministern var mån om att ingenting
skulle komma ut, utan det gällde
även senare. Beviset för hur meningslös
den hårda sekretessen var fick man
så i tre av Stockholms morgontidningar
på onsdagsmorgonen, där man kunde
läsa relativt fylliga redogörelser för
vad som hade förevarit. Ingen av oss
i denna kammare, som icke tillhör utrikesutskottet,
hade dessförinnan såvitt
jag förstår någon i varje fall konkret bild
av vad som hade hänt, men dessa tre
tidningar gav denna information. Och
att allmänheten under dessa dagar relativt
kontinuerligt kunde följa vad som
skedde berodde helt och hållet på den
mycket skickliga — det måste väl även
utrikesministern medge — nyhetstjänst,
som utövades av dessa tidningar. Allmänheten
och riksdagen hölls underrättade
inte tack vare utan trots informationstjänsten
i utrikesdepartementet.

Jag tror man kan konstatera, att sekretessen
från utrikesledningens sida och
den offentlighet, som pressen trots sekretessen
lyckades ge åt vad som skedde,
har kastat något av ett lätt löje över
sekretessträvandena, och jag tror att det
därför är nödvändigt att ganska grundligt
ompröva vad som här har skett.
Det finns ju tidningar utanför Stockholm
med en läsekrets, som har precis
samma rätt till information som dessa
tre stockholmstidningars läsare.

Jag skulle alltså vilja hemställa till
utrikesministern — det är f. ö. ett gammalt
önskemål — att man på nytt tar
upp frågan om en effektiv gränsdragning
mellan vad som är offentligt och
vad som måste vara sekret. Gränsen för
det offentliga bör i enlighet med vår
här i landet sedan gammalt generösa
offentlighetsprincip dras så vid som
möjligt. Det skulle kunna göras genom

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

den mycket skickligt skötta pressbyrån
inom utrikesdepartementet. Även sakkunnigt
folk inom pressens egna led
skulle kunna stå till tjänst med goda
råd. Man bär nu faktiskt — och får alltmer,
om nuvarande förhållanden fortsätter
— svårt att respektera även sådant
som det kan vara legitimt för utrikesledningen
att vilja ha sekretessbelagt.
Jag är den förste att förstå, att
dylikt kan förekomma, men det är just
bristen på nyansering vid gränsdragningen
som utgör risken.

Jag skulle, herr talman, vilja tillägga,
att det är en slående kontrast mellan
vad som skedde i Sverige den tisdag
jag här talat om och vad som inträffade
i England samma eftermiddag, nämligen
utrikesdebatten i underhuset, där
utrikesminister Selwyn Lloyd inför hela
landet gav en, såvitt man kan läsa i
svenska tidningar, på relevanta och
viktiga punkter förvånansvärt uttömmande
redogörelse både för krisens förlopp
och för det engelska ställningstagandet.
Jag vill inte påstå, att man
borde ha gjort något liknande i Sverige
just då; jag undviker här att uttala
mig exakt, eftersom jag inte följt
händelseutvecklingen bakom kulisserna,
men jag måste konstatera, att det
är märkligt att man i England var mån
om att hålla allmänheten informerad
om händelseförloppets olika detaljer,
medan man i Sverige samma dag så
effektivt att det nästan är exempellöst
införde praktiskt taget total sekretess.

Detta vittnar om en skillnad i själva
sättet att se på förhållandet till allmänheten.
I England uppfattas god kontakt
som en tillgång, men i Sverige har man
en känsla av att utrikesledningen finner
den störande och vill meddela endast
vad som är alldeles oundgängligt.
Jag skall inte tala om riksdagen i detta
sammanhang; vi diskuterar denna kris
i dag, precis åtta dagar efter den stora
debatten i brittiska underhuset.

.lag vill också tillägga, herr talman,
om utrikesministern möjligen anför alt

partiledarna har hållits informerade,
att man inte ur allmän synpunkt kan
betrakta kontakten med partiledarna
som ett substitut för kontakten med allmänheten.
Det är ju offentlighetsprincipen
frågan gäller och icke informationer
bakom stängda dörrar för partiledarna.
Jag begär inte, herr talman,
att utrikesministern — lika litet som
någon annan — skall vara färdig här
i dag att säga hur denna informationstjänst
skall organiseras, men jag begär
att han skall på allvar intressera
sig för att få en bättre ordning till
stånd. Jag tror, att det är ett intresse
inte minst för utrikesledningen att få
en intimare, mjukare och bättre kontakt
mellan denna och den stora allmänheten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag känner mig fullständigt
oskyldig i fråga om vad som
skedde i utrikesutskottet. Herr Ståhl
skall inte rikta sig mot mig; jag får
inte tala om vad som skett där, men
vill herr Ståhl ha sådana upplysningar
som må vara tillåtliga får han vända
sig till sin partivän ordföranden i utskottet
och få besked. Jag har inte att
svara för vad som skedde i detta avseende
i utrikesutskottet.

Inom utrikesdepartementet får man
naturligtvis hålla sig till vad man själv
gör. I detta fall har alla inlägg i New
York tillställts pressen vid samma tidpunkt
som de gjorts där ute. Däremot
är det klart, att pressbyrån inte kan
förse de .svenska tidningarna med material
utifrån, som det är deras egen
sak att skaffa sig.

Slutligen vill jag bara göra den lilla
anmärkningen, att jag inte är så imponerad
av vad herr Ståhl kallar det
skickliga reportage som skett, då vissa
medarbetare i några tidningar lyckats
få fram vad som förekommit i utrikesnämnd
och utrikesutskott. Detta grun -

62 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

dar sig tydligen på privata samtal med
en hel rad ledamöter, varvid man fått
fram litet här och litet där och av detta
pussel gjort något som får någon mening.
Vanligen är det stora och grova
fel i dessa reportage. Jag har över huvud
taget ingen beundran för den sorlens
nyhetstjänst.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga till
utrikesministern, att jag hoppas att han
inte fått det intrycket av mitt inlägg
här, att jag på något sätt var ledsen
över att jag inte fått personlig information
från utrikesutskottet. Utrikesministern
råder mig att vända mig till
ordföranden i utskottet, men det torde
vara ett dåligt råd, eftersom samtliga
ledamöter av utrikesutskottet torde vara
ålagda samma sekretess.

Det skulle emellertid göra mig ledsen,
om utrikesministern i sin ovilja
mot att ordna den informationstjänst,
som jag här har talat om, av olust inför
dessa reportage eller med andra förevändningar
försöker att undandra sig
det väsentliga i saken, nämligen att förbättra
kontakten mellan utrikesledningen
och allmänheten. Den måste gå genom
pressen, och jag tycker att det borde
vara möjligt att utbygga den väg
som utrikesledningen då och då använder,
nämligen presskonferenserna
och i övrigt meddelanden till pressen.
Jag vet, att excellensen Undén inom sitt
departement har medarbetare, som på
denna punkt kan stå till tjänst med
mycket goda råd hur man skall gå till
väga. Jag tillåter mig uttala en förhoppning
om åtgärder och resultat.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Med hänsyn till kammarens
ledamöter — herr Ståhl för sin
del känner till saken —• vill jag komplettera
mitt förra anförande med att
säga, att det hålles regelbundna presskonferenser
var fjortonde dag under

sådana tider då det inte är allmän semester.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
anknyta till de synpunkter som här anförts
av herr Ståhl, när han som publicist
och kanhända också i egenskap av
nyss avgången ordförande i Publicistklubben
klandrat den bristande kontakten
mellan utrikesdepartementet och
pressen. Jag har inte några noggrannare
informationer just om den saken, men
jag har tidigare hört denna kritik framföras,
och jag skulle vilja instämma med
herr Ståhl, när han begär en bättre sakernas
ordning. För min del skall jag
här säga några ord om regeringens kontakt
med riksdagen i denna fråga, eftersom
jag ju inte kan tala som publicist
utan enbart som ledamot av denna kammare.

Även om man kanske kan anse att det
nätt och jämnt har upprätthållits de kontakter
som våra grundlagar föreskriver,
har jag ändå då det gäller den speciella
fråga som vi i dag diskuterar ett intryck
att det inte varit så helt med nyhetsförmedlingen
från regeringens sida till
riksdagen. Hur ter sig den kronologiska
ordningen? Jo, först sammankallades
partiledarna till en konferens med regeringen,
och det har uppenbarligen sedan
hållits flera konferenser. Därefter
kom tydligen ett sammanträde i utrikesutskottet,
där utrikesministern lämnade
ett meddelande. Ett par dagar därefter
hölls den i grundlagen föreskrivna rådplägningen
mellan av riksdagen utsedda
representanter och Konungen om dessa
mycket viktiga angelägenheter.

De anmärkningar, som jag har att
göra mot detta förfaringssätt och den
tendens detta uttrycker, är tvåfaldiga.
Den ena är den att partiledarkonferenser,
hur viktiga och nödvändiga de än
må anses vara, icke kan ersätta en bredare
kontakt med riksdagen. Jag skulle
vilja tillägga att det förefaller som om
det så småningom utbildat sig en praxis

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

att enbart eller i första hand höra partiledarna
med uteslutande av övriga riksdagens
ledamöter. Det har, såsom häromdagen
påpekades i dechargedebatten,
förekommit vissa oroväckande tendenser,
i det alt sådana partiledarkonferenser
fattat mycket vittgående beslut
om finansiering av den svenska försvarsbördan
och träffat ur grundlagssynpunkt
tvivelaktiga avgöranden beträffande
sockerskatten som gjorts retroaktiv.

Här har vi nu ett nytt exempel på att
regeringen ansett dessa kontakter med
enbart partiledarna tillräckliga. Vi håller
tydligen på att här i landet få en partiledardemokrati,
något som inte är alldeles
lyckligt och som nog skulle förtjäna
synas i sömmarna. Detta sagt med
allt erkännande självfallet av den kunskap
och skicklighet som våra partiledare
besitter.

Vad den andra anmärkningen gäller,
kontakten med utrikesutskottet och utrikesnämnden
— vilket som bekant är
precis samma personer — kanske man
till nöds kan säga att sammankallandet
av utrikesutskottet formellt skedde innan
regeringen hade fattat sitt beslut i
den andra av de här diskuterade frågorna,
nämligen om noten till olika länder
angående en toppkonferens. I realiteten
var dock frågan avgjord redan
ett par dagar tidigare, på söndagen. Och
vad utrikesnämnden hade att göra på
torsdagen var ju bara att ta del av ett
meddelande från regeringen, ett meddelande
om vars innehåll man inte kunde
vara helt okunnig, eftersom man redan
hade kunnat läsa en del därom i tidningarna.
Utrikesnämnden hade alltså
bara att godkänna eller förkasta det som
regeringen kom med.

Det vore önskvärt att rådplägningen
inom utrikesnämnden kunde ske —
såsom faktiskt också tidigare har varit
fallet — på ett stadium då de reella avgörandena
ännu inte träffats. Jag är naturligtvis
fullt på det klara med att regeringen
skall vara fullständigt obunden

vid sitt slutliga ställningstagande. Det
kan här hara röra sig om en mer konsultativ
verksamhet från riksdagsrepresentanternas
sida.

Denna riksdagsdebatt kommer också,
såsom även påpekats av herr Ståhl, på
ett rätt sent stadium. Vår enda uppgift
här är att till debatt uppta de olika åtgärder
som regeringen närmast är ansvarig
för. Vi kan inte nämnvärt påverka
utvecklingen av de frågor som här
står i förgrunden.

Jag vill härefter beröra det som enligt
min uppfattning är debattens huvudämne,
nämligen de båda åtgärder som
regeringen företagit och som blivit föremål
för, låt mig säga ganska skiftande
bedömningar. Den första frågan gäller
bibehållandet av FN:s observatörsgrupp
i Libanon även efter den amerikanska
landstigningen. Trots den enighet, som
gjort sig gällande vid partiledaröverläggningarna
och tydligen även senare
inom utrikesutskottet, tillåter jag mig
ifrågasätta det sakligt befogade i regeringens
åtgärd att lämna de instruktioner
som man gjorde till Sveriges ständige
representant i Förenta Nationerna
och just nu dess representant i säkerhetsrådet.
Jag är nämligen inte övertygad
om att det var befogat eller nödvändigt
att i dagens läge — även med
tanke på den amerikanska landstigningen
— kalla tillbaka dessa observatörer.
Jag håller före att de mycket väl
hade kunnat fullgöra sin viktiga uppgift
även vid sidan av de amerikanska trupperna.

Regeringen har här lämnat en utförlig
motivering till sitt ställningstagande.
Man ansåg kvarstannandet onödigt, ja,
i viss mån också skadligt. Man befarade
friktioner mellan observatörsgruppen
och dessa främmande trupper, och man
befarade också — och här talade man
direkt i FN:s anda, menade man — att
närvaron av observatörsgruppen skulle
ge en FN-sanktion åt hela denna amerikanska
landstigning, som företagits på
begäran av den libanesiska regeringen.

64 Nr B 6 Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

Jag tror emellertid att det fanns skäl som
talade för att dessa observatörer skulle
kvarstanna. Jag tror inte på att konflikter
behövde bli nödvändiga. Utan
tvivel kunde dessa båda organ ha samarbetat
ganska friktionsfritt.

Motiveringen för observatörernas tillkallande
anges ju i det statsutskottsutlåtande
som vi formellt här har att diskutera.
De skulle skickas till Libanon för
att tillse att någon infiltration eller tillförsel
av vapen eller annan materiel
icke förekom. Bakgrunden var helt enkelt
den, att en motståndsrörelse uppstått
i Libanon. Till att börja med var
det väl alldeles uppenbart medborgare
i det egna landet som stod för denna
motståndsrörelse. Denna hade i huvudsak
att arbeta med strejker och andra
åtgärder för att påverka regeringen
— framför allt med tanke på det kommande
presidentvalet. Så småningom utvecklade
sig läget till en mera väpnad
konflikt. Dessa rebeller fick vapen, som
otvivelaktigt måste ha kommit utifrån.
Jag tror knappast det råder någon som
helst tvekan om att det här verkligen
rör sig om en vapentransport över gränserna.
Det är väl knappast möjligt att
dessa rebellstyrkor skulle ha kunnat hålla
sig i trim så länge som de gjort utan
främmande vapenunderstöd.

När man konstaterade detta och när
Libanon anförde klagomål så skickade
ju säkerhetsrådet också dessa observatörer,
som säkerligen i fortsättningen
kommer att behöva vara kvar och säkerligen
också bör förstärkas betydligt. Jag
hyser den uppfattningen att det kanske
t. o. m. mycket snart bör röra sig om
en verklig FN-styrka av typen internationell
polis, som har att upprätthålla
ordningen.

Dessutom har vi en annan ganska viktig
synpunkt att ta hänsyn till. Dessa observatörer,
som kommer från olika länder,
kan inte vara särskilt förtrogna med
de speciella geografiska förhållandena
eller .språket där nere i dessa för dem
främmande områden. Det har visat sig

i början av observatörernas verksamhet
att de hade vissa svårigheter att nå kontakt
med de personer som de skulle ha
kontakt med, och detta framför allt på
grund av språksvårigheterna. Det vore
då lämpligt om observatörerna finge tillfälle
att kvarstanna för att ytterligare
vidga sina erfarenheter och inhämta de
nödiga kunskaperna för ett fortsatt fullföljande
av sina uppdrag.

Jag skall så säga ett par ord om själva
proceduren och om den resolution, som
lades fram i säkerhetsrådet. Från mina
utgångspunkter anser jag dem vara obefogade
och onödiga. Vi hade inte behövt
hamna i den situationen. Skulle man ha
gjort någonting skulle det möjligen —
med hänvisning till § 51 eller något liknande
— ha räckt med en deklaration i
säkerhetsrådet av herr Jarring. När resolutionen
sedan var framlagd och det
stod klart att den sovjetryske delegaten
var den enda som stödde den, hade det
varit angeläget för Sverige att ta tillbaka
resolutionen.

Herr Hedlund, som yttrade sig här i
debatten, talade på ett sätt som antydde,
att en tillbakatagen resolution skulle
vara någonting främmande för sedvänjorna
på internationella konferenser. Så
är visst inte förhållandet. Det händer
många gånger att resolutionsförslag
läggs fram som man efter närmare övervägande
av alla möjliga olika skäl inte
finner det vara lämpligt att fullfölja. Det
hade inte på något sätt väckt uppseende
om man före omröstningen hade tagit
tillbaka denna resolution om observatörer.
Detta var så mycket mera angeläget
som resolutionen endast kunde påräkna
stöd från Ryssland.

Hans excellens utrikesministern har
bär ironiserat en smula mot föregående
talare som uttryckte en oro över vårt
sällskap med ryssarna. Jag skulle här
vilja göra den nyanseringen att det i
och för sig inte var det faktum, att vi
stod på samma sida som ryssarna i denna
fråga, som var olustigt. Saken var den
att ryssarna var de enda som stödde den

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

svenska uppfattningen. Det är ju en viss
skillnad. Det gör att jag inte tycker att
man här kan åberopa den gamla, ofta
citerade, satsen om att 2x2 =4. Det
faktum att de enda som stödde detta förslag
just var ryssarna väckte uppseende
och åtskillig olust både inom och utom
landet.

Den andra frågan som också debatterats
här rör sig om den not, som avgivits
av svenska regeringen till olika länder i
anslutning till Chrustjevs förslag till en
toppkonferens. Jag medger gärna att när
man vid radioapparaterna hörde detta
förslag refereras, återgivet i den mycket
friserade form det hade, sade man sig
litet vagt att detta just är det vi väntat
på, ett utmärkt uppslag för att bevara
världsfreden. Detta vore en ny form
för sammankomst mellan dem som makten
hava. Litet mera betänksam blev
man onekligen när man så småningom
— dessa dokument fick naturligtvis regeringen
tillgång till redan på ett tidigt
stadium — fick läsa de mycket egenartade
motiveringar som åtföljde noterna
till de olika länderna.

Man torde mycket sällan i det diplomatiska
umgänget finna ett språk sådant
som i dessa noter, där allt möjligt
blandas, oförtäckt hot, prålande med
den egna styrkan, misstänkliggöranden
och grova anklagelser mot namngivna
ämbetsmän, framför allt i Förenta staterna,
och tendentiös historieskrivning.
Detta gäller i synnerhet noten till den
franske konseljpresidenten. I allt detta
inströs en smula överlägsna och skenbart
välvilliga och älskvärda omdömen
om i varje fall en del av dessa adressater.
Västmakterna som ju är vid förtrogna
med propagandasyftet med de
ryska aktionerna, bör ju — det kan man
inte förtänka dem — ha blivit ganska
betänksamma när de hade tillfälle att
in extenso läsa hela detta ackompanjemang
till ryssarnas sakförslag.

Den anmärkning jag i främsta rummet
riktar mot regeringen i detta sammanhang
är

betonade FN:s roll i sammanhanget och
inte klarare gav uttryck för den meningen
att en dylik konferens skall äga
rum under F’N:s egid. Jag är fullt medveten
om att, sannolikt efter påpekande
från ett par av oppositionens ledare,
några meningar av denna art kom med,
fastän de inte fanns i den ursprungliga
editionen, men denna synpunkt underströks
inte tillräckligt, och man laborerade
till och med med tanken på konferenser
vid sidan om FN. Det är inte
Sveriges sak att påpeka något sådant.
Det framhålles ständigt att anslutningen
till FN-politiken är en av hörnstenarna
i vår utrikespolitik. Det finns
så många krafter bland stormakterna
som säkert i kritiska situationer är beredda
att ta kontakt vid sidan av FN
att det måste anses opåkallat att ett
land som vårt gör ett sådant påpekande.

Vad regeringen här vidtagit har kritiserats
inte bara här i landet utan också
i andra länder, i världspressen och
av andra observatörer. Ett helhjärtat
bifall har utrikesministern under dagens
debatt bara fått från kommunistledaren
herr Hagberg, som i mycket
svassande ordalag berömde utrikesministern
för hans ställningstaganden. När
herr Undén alltså dansar sin björndans
på storteatern, finns det en som ropar
»Bravo, excellent, bravissimo» — jag
syftar på den kända fabeldikten av
Anna Maria Lenngren — och denne
ende är kommunistledaren i Sverige.
Annars har ju de svenska åtgärderna
vållat ganska oförtäckt kritik litet varstans
i världen. Detta tycker jag är en
mycket allvarlig sak. Jag var i tillfälle
att höra hur man på engelskt håll hade
reagerat mot de svenska åtgärderna. En
vän till mig hade fått sig meddelat från
en person där ute en spydig fråga, om
Sverige nu hade anslutit sig till ett
svensk-afro-asiatiskt block, en blockbildning
där förutom Sverige, Nassers
Egypten, Ghana och Indonesien vore
anslutna. Det är betecknande för dessa

att den inte tillräckligt observationer, som icke kom från presAndra
kammarens protokoll Nr HO

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

sen — det var faktiskt en person som
tillhör det engelska foreign Office som
hade ställt den relaterade frågan — att
de framförs i denna ironiska, lätt nedlåtande
ton.

Kritiken har varit hård också i de
andra skandinaviska länderna, något
som också berörts här under debatten.
Över huvud taget är Sveriges good will
just nu inte anmärkningsvärt stor. Det
är att beklaga och det ger denna fråga
ett större perspektiv. I vårt läge är det
ju önskvärt att vi inom ramen för vår
alliansfria politik vidtar åtgärder som
är ägnade att skapa respekt för vår hållning,
inte att ådra oss löje. Vi lyckades
göra detta under andra världskriget, då
vi förde en utrikespolitik som möjliggjorde
den för oss livsviktiga lejdbåtstrafiken.
Det bör vara ett rättesnöre
för den svenska politiken i fortsättningen
att vi skall uppträda så att vi inte
ådrar oss onödig kritik från dem vi eljest
brukar räkna till våra vänner.

Herr talman! Jag skall sluta med detta.
Händelseförloppet kommer säkert
att utveckla sig vår bön förutan. Att
situationen är allvarlig lär väl ingen
människa bestrida. Jag tror inte att det
som just nu händer i Främre Orienten
skulle leda till allvarliga krigiska
konflikter. Det är väl möjligt att det
sker uppgörelser kompromissvägen, men
sådana uppgörelser efterlämnar ofta en
bismak som inte ter sig alltför angenäm
för oss. När man skall kompromissa
mellan företrädare för diktaturstater
och demokratier, måste det alltid
vid avgörandena vidlåda någonting
som inte passar och inte stämmer med
våra tänkesätt, som ju utgör en bekännelse
till vad man i allmänhet kallar
för de västerländska idealen.

Jag finner anledning att framföra en
reflexion om en sak som glädjande nog
har berörts flera gånger i denna debatt.
Det är anledning att befara, att en mera
långsiktig uppgörelse om de politiska
förhållandena i Främre Orienten kommer
att hårt drabba ett land som vi inte

minst av känsloskäl är starkt bundna
till, nämligen det lilla Israel, som ju
såsom har påpekats tidigare kan komma
i kläm mellan olika intressen, dels stormakterna
och dels den arabiska nationalismen.
Det är angeläget att vi på
vårt håll intar en sådan ståndpunkt, att
vi begagnar det inflytande, som vi till
äventyrs kan ha, för att tillförsäkra
Israel en tryggad plats i nationernas
samliv och se till att detta lilla tappra
land, som har haft att kämpa med så
oerhörda svårigheter, får en möjlighet
att fortleva.

Med dessa ord, i vilka jag vill sammanfatta
det mera positiva i denna debatt,
det som jag tycker vi borde kunna
vara eniga om, vill jag uttrycka en förhoppning
att regeringen skall finna det
vara angeläget att med alla de medel
som den har till sitt förfogande ingripa
i antydd riktning.

Herr DICKSON (h):

Jag är rädd, herr talman, att jag av
omständigheterna tvingas göra någonting
mycket fult, nämligen att tala mer
till läktarna än till kammaren, eftersom
kammaren tydligen är i minoritet i lokalen
för ögonblicket.

Jag har suttit på olika platser här och
lyssnat till vad som har sagts, och jag
har frågat mig, vart man vill komma
med en sådan här debatt. Tonen är ju
den traditionsenliga, den som har blivit
den vanliga här i riksdagen genom åren,
men om man nu är av olika åsikter och
skall försöka övertyga den andra parten,
så gör man väl inte det effektivast
genom att domdera och höja rösten.
Går det till så i riksdagsmännens familjer
när man resonerar om saker och
ting? Jag är ju inte bekant i alla familjerna,
men jag tvivlar på att det är på
det sättet. Skulle vi kunna få en litet
mindre arrogant ton här i kammaren,
skulle vi komma betydligt längre.

Jag skall försöka hålla mig på oavbetad
mark så mycket som möjligt, men

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon

jag skall understryka vad herr Wahlund
sade i slutet av sitt anförande, där
han var inne på vår hjälp till underutvecklade
länder. Den hjälpen går ju
ut i olika former, men jag skall speciellt
nämna den form som består i att vi tar
emot gäster från andra länder, framför
allt studerande vid våra högskolor. Detta
görs över hela västerlandet, och jag
misstänker att de allra flesta människor
inbillar sig, att vi därmed gör en väldig
insats för mänskligheten.

Jag läste för några dagar sedan en artikel
i Aftonbladet — en tidning vars
sanningsenlighet ibland kan dras i tvivelsmål
men som jag i detta fall kan
sätta tilltro till, då jag känner den rapporterande
journalisten. Han hade varit
i förbindelse med en del utländska studenter
som njuter gästfrihet och allt
möjligt annat här i Sverige. Rubriken
handlade om att det sups och dansas i
svenskt studentliv. En av studenterna
som hade studerat även på andra sidan
järnridån hade sagt, att på de platserna
lär man sig politik och ideologi, men
här bara sups och dansas det.

Det var väl ett överdrivet uttryck,
men det ligger säkerligen någonting i
det. Jag vill understryka vilken fara
som ligger i att det sprides gift ifrån
vårt land och ut till dessa andra länder,
som i många fall lever på en moraliskt
högre nivå än vi gör.

Jag träffade häromdagen en asiat i
ledande ställning och han sade ungefär
så här: Vi vill inte ha kommunism, vi
tycker inte om den, men vi är inte så
rädda för kommunismen som för »västerlandets
vanor och civilisation», som
han uttryckte sig.

Jag tror att vi skall tiinka på det där
ibland. Vi bör också tänka på att vi här
i västerlandet sannerligen inte har anledning
att slå oss för vårt hröst för vad
vi exporterar till den övriga världen.
Vi kan t. ex. se på de båda världskrigen
-— det är en europeisk vara. Det finns
inte en söderhavsö som inte blivit fördärvad
genom direkt eller indirekt eu -

ropeisk påverkan, t. ex. av soldater, som
lever sitt tämligen fördomsfria liv när
de vet att de några dagar senare kanske
skall do. Det är inte alltid så roligt för
invånarna i de orter eller på de öar där
detta sker.

Men, herr talman, det är kanske nog
härom — det blir bara en antydan, men
det kunde och borde hållas långa föredrag
om den här saken. Jag skall nu
bara säga ett par ord om toppkonferensen
och vad därmed sammanhänger.

Jag har en delvis annan mening än
den som kommit till uttryck om regeringens
initiativ: Varför skall inte Sverige
ta initiativ? Sveriges röst skall höras
också ibland, när anledning finnes.
Det är roligt att höra Sveriges röst, såsom
Sven Backlund brukade säga —
jag menar Sven Backlund d. ä. Detta
har nu skett, och det måste väl ha någon
avsikt utöver nöjet att skriva ett
brev och känna att man har gjort någonting.
Avsikten har naturligtvis varit
att man inom regeringen och även inom
oppositionen tycker att en toppkonferens
vore bra, men vad vill man egentligen
att toppkonferensen skall göra?
Har man inga direktiv därvidlag eller
litar man helt och hållet på att dessa
höga toppfigurer har en lösning till
hands, som skall göra att det blir en
överenskommelse mellan de olika parterna?
Parterna är ju världskommunismen
å ena sidan och de olika västerlandsindividerna
å den andra.

Vad är det sålunda västerlandet vill?
Har det ett program, har det en ideologi
att siitta emot, eller vill vi bara
vara i fred och göra vad vi vill, precis
som förut? Det har sagts förut här i
kammaren, att många människor tror
att vi har fred i nuvarande stund, och
det har också understrukits att det har
vi inte. Det pågår ett ideologiskt krig
hela tiden. Vi är så ovana vid att tiinka
ideologiskt här i västerlandet, att vi
tror att allting måste gå till på det konventionella
sättet med kanoner och annat
som överbefälhavaren som sitter

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Svensk medverkan i FN:s observationsgrupp

däruppe på läktaren har hand om, men
i verkligheten kan ju krig föras på annat
sätt också, och det är vad man håller
på med nu.

Vi får komma ihåg att i en ideologiskt
tänkande stat sker ingenting, säges
ingenting och skrives ingenting som
inte tjänar ideologiens syften. Det skickas
inte en balettflicka till Sydamerika,
skickas inte en professor att hålla föredrag
någonstans i Västeuropa utan att
det har det syfte som denna ideologi
siktar till, nämligen att världskommunismen
skall ta hand om världen i dess
helhet.

Det är av detta skäl som jag inte helt
delar den uppfattning som här har pläderats
för, att det är likgiltigt om vi
stannar ensamma tillsammans med Sovjetunionen
i en omröstning. Det är inte
säkert att det måste vara fel, men vår
uppmärksamhet borde väckas om en
sådan situation inträffar. Sovjetunionen
ställer sig inte där den ställer sig om
det inte gagnar dess syften. Jag tror att
vi kan vara säkra på att det förhåller
sig på det sättet.

Ja, herr talman, jag vet att det är
flera som skall upp i den här talarstolen
efter mig, och jag skall nog inte förlänga
debatten så mycket.

Jag är skeptisk till de resultat, som
kan nås på en toppkonferens, därför att
ideologiskt fullkomligt otränade statschefer
kommer att råka tillsammans
med en ideologiskt fulltränad person,
som vet vad han vill, vilket motparten
icke kommer att veta. Och jag fruktar
att resultatet bara blir att kommunismen
tar ytterligare ett litet steg mot
väster. Men vi skulle kunna mota detta
genom att själva skaffa oss någonting
att samla oss omkring, genom att verkligen
se till att västerlandet också får
en ideologi, som är värd att kämpa för
och att leva för.

Kammaren är inte så värst intresserad
av sådant här, det vet jag. Herr
Lundberg vet jag är det, och det finns
kanske en och annan till. Vi måste

i Libanon

emellertid ta upp denna fråga på allvar
någon gång och få den genomdebatterad,
så att vi vet vad det är vi vill och
vart vi strävar. Det duger inte att bara
säga att det är någonting som vi inte
vill ha, utan vi måste tala om vad det
är vi vill ha, annars drar vi hela tiden
det kortaste strået.

Kommunisterna här i landet är ju så
få, men kammen växer på dem, och det
begriper jag. Tittar vi på vad som skett
under efterkrigsperioden, är det inte så
få steg världskommunismen har tagit.
Och den kommer att fortsätta, om vi
inte rycker upp oss. Läget är alltså tämligen
allvarligt.

Nu vet kammaren att jag är litet belastad
med en lära som kallas »moralisk
upprustning», och därför kanske
det inte alldeles förvånar om jag säger,
att finge man de här toppgubbarna samlade
nere i Caux med öppna sinnen och
redo att resonera i en annan atmosfär
än den vanliga, skulle man kanske kunna
lösa hela konflikten på fyra och en
halv timme eller något sådant. Alltsamman
beror ju på hur människor ställer
sig, vilka beslut de vill fatta. Kan man
få dem allesamman att fatta riktiga beslut,
kommer också lösningen att bli
god.

Men lösningen ligger inte i den kommunistiska
världsideologien. Målet för
kommunismen sådant det en gång skisserades
kanske var vackert, och det är
väl det som gör, att så pass många ännu
håller fast vid det. Men min tro är
att man aldrig kan nå ett fullgott resultat
med dåliga medel, och att de medel
som används inom världskommunismen
är dåliga tror jag inte det är många som
vill bestrida.

Med detta, herr talman, skall jag sluta
detta inlägg i utrikesdebatten av i dag,
och jag hoppas att vad jag har sagt kan
ha sått något frö hos någon av de närvarande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Här pågår utan tvivel

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Svensk medverkan i FN :s observationsgrupp i Libanon

eu debatt och en opinionsbildning i utrikespolitiska
frågor som är världsomspännande.
Vad som sägs även i ett litet
lands parlament är naturligtvis ett bidrag
— även om det är ett litet sådant
— till denna debatt, och det är därför
kanske inte alldeles betydelselöst vad
som här säges. Man får många gånger
ett intensivt intryck av hur angelägna
de folk är, som hamnar i en svårartad
kris, att få kontakt med världsopinionen.
Det visar ju att denna i och för sig
är en makt av betydelse.

I debatten i dag har från samtliga
demokratiska partier deklarerats ett
klart intresse för Israel, den nya demokratiska
staten i Mellersta Östern, och
det är glädjande att opinionen är sådan
i vårt land. Det är också av allra största
betydelse att denna stat får leva vidare.
Det skulle för västerländskt tänkesätt
och för allt det vi sätter värde på
vara en katastrof, om detta försök att
lösa det judiska folkets problem skulle
misslyckas. Men vi har naturligtvis anledning
att vara intresserade även av
vad som i övrigt sker i Mellersta Östern.

För Europa och för den demokratiska
världen skulle det betyda en verklig
olycka om Mellersta Östern kom under
ryskt inflytande, med de materiella tillgångar
och den strategiska betydelse
denna del av världen har — för att inte
tala om vad det skulle betyda för utvecklingen
för de breda lagren i berörda
länder.

Förra gängen vi diskuterade Mellersta
Östern-frågan här i kammaren var den
20 mars 1957, alltså för ett och ett tredjedels
år sedan. Då hade vi bakom oss
som ämne för överläggningen den kris,
som började i slutet på oktober 1956
och som vid debattillfället nätt och jämt
var avslutad, .lag skall inte här uppta
tiden med att rekapitulera vad som den
gången förekom, men jag tror det finns
anledning att på en punkt återknyta till
händelseförloppet då. När Israel till sist
gav efter för påtryckningarna från För -

enta Nationerna och stormakterna och
drog tillbaka sina trupper från Ghazaområdet,
så skedde det efter ett direkt
amerikanskt ingripande. Det viktigaste
var kanske ett brev från president Eisenhower
till Ben Gurion, i vilket den amerikanske
presidenten lovade att Förenta
staterna skulle verka för att de förhoppningar
på vilka Israel baserade sin eftergift
inte skulle visa sig vara ogrundade.
Man blev den gången en smula förbryllad,
då den amerikanske chefsdelegaten
i Förenta Nationerna dagen därpå —
eller i varje fall i omedelbar anslutning
till detta brev — inför den arabiska
kritiken förklarade, att Amerika inte
hade lovat Israel någonting. Man ställde
sig med all rätt frågande till vad det var
som egentligen här skedde.

I debatten den 20 mars i fjol yttrade
jag följande: »Det är ännu för tidigt att
dra några definitiva slutsatser, men så
mycket kan redan nu sägas att USA:s
nuvarande regering har mycket ogjort,
många ''förhoppningar’ och ''förväntningar''
att infria, om inte slutintrycket skall
bli att här bedrivits ett föraktligt dubbelspel
med ett litet demokratiskt folks
öde som insats.

Det är förmodligen ingen mer än jag
själv som nu kommer ihåg dessa ord,
men då det nu har gått över ett år sedan
dess, kan jag i alla fall för egen del
ha ett visst behov av att konstatera, att
man från amerikanskt håll faktiskt har
gjort en hel del. Vad som sedan hänt
visar att det inte bara var tomma ord i
Eisenhowers budskap till Ben Gurion.
Amerika baserade sin sjätte flotta i
östra Medelhavet, och man har vid flera
tillfällen gripit in i enlighet med Eisenhower-doktrinen.
Man har gjort det
även nu på begäran av Libanons regering.

Utrikesministern har här framhållit,
och jag tror det är värdefullt att det
stryks under, att det är i full överensstämmelse
med folkrätten att en stat
agerar på det sätt Amerika här gjort,
även om det inte kan ske i Förenta

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

Nationernas namn eller i dess regi. Och
med tanke på det ytterst labila tillståndet
i Transjordanien — inbördeskriget
i Libanon och revolutionen i Irak —
kan man ju fråga sig hurudant läget i
dag skulle ha varit, om Amerika inte
hade ingripit. Transjordaniens geografi
är ju numera sådan att även gamla Jerusalem
hör dit tillsammans med hela det
gamla Samarien med dess långa, krokiga
gränser mot den israeliska republiken.
Om Förenade arabrepubliken
utan vidare hade kunnat ansluta även
Libanon och Transjordanien, så är det
svårt att förstå hur detta skulle ha kunnat
resultera i annat än en katastrof för
Israel — och detta gäller för övrigt inte
bara Israel.

Herr Dickson talade här om ideologier.
Jag skall inte ta upp detta stora
ämne, men det kan vara skäl att erinra
om att det är inom den israeliska republiken
som vi har det judiska folket.

De bortåt ett par hundratusen araber,
som finns i denna republik, är i huvudsak
kristna. I Libanon är ungefär halva
befolkningen kristen, och dessutom
finns det en betydande grupp druser.
Det är alltså i dessa två länder, Israel
och Libanon, vi har en icke mohammedansk
befolkning, och från strategisk
synpunkt är det av betydelse att det
också är dessa länder som har kusten
mot Medelhavet från Turkiet till Ghaza.

När jag här tagit till orda är det framför
allt en sak jag tycker mig ha behov
av att få säga, nämligen att sådant läget
nu är för västerlandet, för demokratien
och för frihetsvärdena, så är det ofrånkomligt
att det måste ske en hel del
utanför FN:s ram. Där finns ju de stora
demokratiernas militärmakt och deras
allianssystem. Inom FN:s ram finns alla
de världsomspännande motsättningarna
men mycket litet av resurser att reda
upp någonting. Att därför proklamera
och oupphörligen slå fast, att allt skall
ske inom FN:s ram, förefaller mig vara
att göra en rad problem helt olösliga
från västerländsk synpunkt. Sedan är

det en annan sak, att FN inte kan ta
ansvaret för stormakternas handlingar;
man kan ju ändå ibland vara glad för
vad de gör.

Jag tror alltså att det från allmän
opinionsbildande synpunkt är ogynnsamt
om man oupphörligen hamrar in
i det allmänna medvetandet, att allting
skall lösas inom FN :s ram, detta av den
enkla anledningen att FN inte kan lösa
så förfärligt många problem, med ett
säkerhetsråd, som vilken stormakt som
helst kan blockera genom sin vetorätt,
och med en generalförsamling, där majoritetsförhållandena
är ytterst komplicerade
och osäkra och ofta oförmånliga
från västerländsk synpunkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anslag under fjärde huvudtiteln och
under försvarets fonder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
rörande vissa anslag för budgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr B 1 under fjärde huvudtiteln (bilaga
6) och under kapitalbudgeten (bilaga
26), under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollen över försvarsärenden
för den 6 juni 1958, framlagt
vissa förslag; utredningen i ärendet hade
intagits i det vid propositionen
nr 110 till innevarande års förra riksdag
fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 14
mars 1958.

Punkten 1

Försvarets utformning på längre sikt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 1) att dels godkänna i propositionen
1958:110 under punkten 1 an -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

givna riktlinjer för försvarets utformning
inom en kostnadsram av 2 700 miljoner
kronor för försvarets driftbudget
för budgetåret 1958/59, dels ock för
nämnda budgetår medgiva, att därest av
beredskapsskäl värnpliktiga skulle inkallas
till repetitionsövning av större
omfattning eller beredskapsövning eller
ock av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda
reservationsanslag, nämligen Armén:
Övningar m. in., Armén: Underhåll av
tygmateriel in. in., Marinen: Övningar
m. in., Marinen: Underhåll av fartyg

in. in., Flygvapnet: övningar m. m. samt
Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
in. m., finge enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande överskridas. Kungl. Maj:t
hade bl. a. föreslagit avbeställning av de
utav 1956 års riksdag beslutade jagarna
Lappland och Värmland samt minfartyget
Älvsborg.

t detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg (I: B 16) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Ronneby (II:B 17), hade hemställts,
att byggandet av jagarna Lappland
och Värmland måtte fullföljas i enlighet
med 1956 års riksdagsbeslut.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg m. fl. (I: B 17) och den
andra inom kammaren av herr Andersson
i Ronneby m. fl. (IDB 27), hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr Ilo måtte besluta
att marinens anslagsram i avvaktan på
1960 års flottplan angåves till en ungefärlig
nivå av, i stället för av Kungl.
Maj:t föreslagna 420 miljoner kronor,
450 miljoner kronor för att underlätta
marinens materiella nyinriktning och
möjliggöra att av riksdagen tidigare beslutade
fartygsbyggen fullföljdes, så att
den effekt kunde utvinnas vid marinen

Försvarets utformning på längre sikt

som försvarsberedningen avsett, alternativt
dels uttala, att marinens andel avförsvarets
anslag i avvaktan på 1960 års
flottplan icke ytterligare skulle minskas
utan för budgetåret 1959/60 angivas till
minst samma belopp som för budgetåret
1958/59, eller 420 miljoner kronor, dels
besluta att eventuella avbeställningskostnader
för under byggnad varande
minfartyg och jagare icke skulle belasta
marinens anslag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahl m. fl. (I:B 103) och den andra
inom andra kammaren av herr Åkerström
m. fl. (II: B 87), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 110
måtte dels besluta att en parlamentarisk
utredning snarast skulle tillsättas med
uppgift att utreda och framlägga förslag
om en successiv avrustning ävensom
förslag om ökade insatser för internationell
hjälpverksamhet och formerna
härför, dels i princip uttala sig mot att
atomvapen införlivades med det svenska
försvaret, dels ock uttala att försvarets
driftbudget för de närmaste åren icke
finge överstiga 2 500 miljoner kronor
ävensom att kapitalbudgetens slutsumma
under samma tid icke finge överstiga
i propositionen upptagna belopp.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II:B 1) hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen i anslutning till Kungl. Maj ds
proposition 1958: 110 angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret och för att få ett för överkomliga
ekonomiska kostnader och med hänsyn
till personella avvägningar även vid
en krigssituation funktionsdugligt försvar
måtte besluta dels att, med beaktande av
de synpunkter i fråga om målsättning,
ekonomi, industriella, personella, organisatoriska
in. fl. problem som i motionen
anförts och i avvaktan på resultatet
av delutredningar i försvarsfrågan, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om eu

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

skyndsam, allsidig och grundlig utredning,
som kunde läggas till grund för ett
riksdagens beslut i fråga om organisations-
och anslagsfrågor och att i avvaktan
på resultatet av densamma ge Kungl.
Maj:t i uppdrag att efter samråd med
försvarsledningen m. fl. och med beaktande
av i samband därmed uppkomna
problem påbörja den nödvändiga
krympning av försvarsorganisationen,
som i propositionen förutsattes, dels att
kostnaderna för försvaret skulle begränsas
och för budgetåret 1958/59 inte finge
överskrida 2 500 miljoner kronor samt
att Kungl. Maj:t och försvarsledningen
inom ramen för detta anslag finge i uppdrag
att göra de omräkningar mellan de
olika vapenslagen, som det krympta anslaget
förutsatte, dels att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttalade, att
tjänstgöringen för armén, marinen och
flygvapnet tilldelade värnpliktiga — utom
till befälstjänst och liknande uttagna
— tills vidare begränsades till sex månader,
dels ock att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala, att repetitionsövningar
tills vidare endast skulle
äga rum med värnpliktiga krigsplacerade
vid förband tillhörande fälthären
och motsvarande vid kustartilleriet och
endast om förbandet skulle deltaga i
krigsförbandsvisa övningar och vore utrustat
med modern, krigsduglig materiel.

I en inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. väckt motion (II: B 88)
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en allsidig utredning av ett neutralitetsförsvar
i huvudsaklig överensstämmelse
med de grundlinjer som i motionen
skisserats.

I en inom andra kammaren av herr
Henning Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(II: B 90) hade bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta inställa repetitionsövningarna
för hösten 1958 och våren
1959.

I en inom andra kammaren av herr

Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: B 92) hade hemställts, att riksdagen
för sin del beslutade uttala sig för
att frågan om det svenska försvarets utrustning
med kärnvapen bleve föremål
för allmän folkomröstning enligt 49 § 2
mom. regeringsformen samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag och bestämmelser
för en sådan folkomröstning och om
tidpunkten för densamma.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I:B1G och II: B 17
icke måtte av riksdagen bifallas,

II. att motionerna I: B 17 och II B: 27
icke måtte av riksdagen bifallas,

III. att motionerna I: B 53 och II: B 55
icke måtte av riksdagen bifallas.

IV. att motionerna I:B103 och II:B87,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas,

V. att motionen II: B 1, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas,

VI. att motionen II: B 82 icke måtte av
riksdagen bifallas,

VII. att motionen II: B 88 icke måtte
av riksdagen bifallas,

VIII. att motionen II: B 90, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas,

IX. att motionen II: B 92 icke måtte av
riksdagen bifallas,

X. att motionen II: B 195 icke måtte av
riksdagen bifallas,

XI. att riksdagen måtte godkänna av
utskottet angivna riktlinjer för försvarets
utformning,

XII. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 medgiva, att därest av beredskapsskäl
värnpliktiga skulle inkallas
till repetitionsövning av större omfattning
eller beredskapsövning eller
ock av samma skäl andra särskilda åtgärder
måste vidtagas, följande under
riksstatens fjärde huvudtitel uppförda
reservationsanslag, nämligen Armén:
Övningar m. m., Armén: Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. m., Marinen: Underhåll av fartyg
m. in., Flygvapnet: Övningar m. in. samt

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
m. m., måtte enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande få överskridas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Rikard Svensson
och Söderberg, vilka ansett att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: B 16
och II: B 17, besluta, att byggandet av
jagarna Lappland och Värmland skulle
fullföljas i enlighet med 1956 års riksdagsbeslut
ävensom bemyndiga Kungl.
Maj:t dels att fördela härför erforderliga
kostnader proportionellt på de tre
försvarsgrenarnas materielanslag, dels
ock att lämna marinförvaltningen härför
behövligt beställningsbemyndigande;

b) av herr Åkerström, som ansett att
utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 103 och II: B 87, såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta att en parlamentarisk utredning
snarast skulle tillsättas med
uppgift att utreda och framlägga förslag
om en successiv avrustning ävensom
förslag om ökade insatser för internationell
hjälpverksamhet och formerna härför; b)

i princip uttala sig mot att atomvapen
införlivades med det svenska försvaret; c)

uttala att försvarets driftbudget för
de närmaste åren icke finge överstiga en
summa av 2 500 miljoner kronor ävensom
att kapitalbudgetens slutsumma under
samma tid icke finge överstiga i propositionen
upptagna belopp;

c) av herr Rubbestad,

d) av herr Svensson i Stenkyrka,

e) av herr Karlsson i Olofström, och

f) av fru Thorsson,

de fyra sistnämnda utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr TRAPPER (s):

Herr talman! Det statsutskottsutlåtande
i försvarsfrågan som vi nu går att

Försvarets utformning på längre sikt

behandla bygger i allt väsentligt dels på
försvarsberedningens förslag rörande de
allmänna riktlinjerna för krigsmaktens
fortsatta utveckling, dels på den samförståndslösning,
som har överenskommits
mellan de fyra demokratiska partierna.
Personligen är jag övertygad om
att den enighet kring försvarsfrågan,
som kunnat åstadkommas, är synnerligen
värdefull ur många synpunkter, inte
minst därigenom att den manifesterar
vår vilja att så långt det i vår förmåga
står värna vår frihet och vårt oberoende,
och därigenom att den utgör en fortsatt
grund för vår alliansfria utrikespolitik.
Inom statsutskottets första avdelning
har vi därför vinnlagt oss om att
i allt väsentligt bibehålla denna enighet,
och det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att detta varit möjligt. Jag tror
mig även våga göra det konstaterandet,
att även om det fogats reservationer till
statsutskottets nu föreliggande utlåtande,
så är enigheten även där förefintlig,
i varje fall i huvudsak, då det alltså gäller
frågan att vi skall ha ett försvar.

Det är i och för sig inte ägnat att
förvåna, att den stora kostnadssumma
på 2 700 miljoner kronor för nästa budgetår,
som det nu föreliggande förslaget
innebär, inger människorna ute i
landet ekonomiska betänkligheter, icke
minst med hänsyn till den agitation som
bedrives för begränsning av statens utgifter
och nedskärning av skatterna.
Därvid kan man givetvis inte undgå att
ta med i beräkningen också de stora
summor militärutgifterna slukar, och
det ligger i sakens natur att dessa inte
kan få vara tabu för besparingsåtgärder.

Försvarsberedningens arbete har emellertid,
det vill jag understryka, gått ut
på att få det mesta möjliga för de pengar
som nu anslås till försvaret. Det är också
rätt betecknande att man, trots att
kostnaderna ökar, måste vidtaga ganska
långtgående inskränkningar i försvarets
organisation för alt kunna följa med i
den tekniska utvecklingen. Det är denna
hektiska utveckling på det tekniska om -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

rådet som gör försvarsfrågan så besvärlig,
framför allt för en liten nation som
vår, om man skall söka följa med och
skaffa försvaret erforderlig modern materiel
på olika områden. Som exempel
härpå behöver man endast erinra om
att de moderna flygplanen nu kostar
omkring tre gånger så mycket som för
endast några år sedan. Om man ser på
marinens materiel, finner man förhållandet
vara ungefär detsamma. Om vi
här i riksdagen under krigsåren ansåg
75 miljoner kronor för en kryssare vara
oerhörda pengar, så kostar en modern
jagare i dag åtskilligt mer. Förhållandet
är utan tvekan enahanda beträffande arméns
materiel. Dessutom måste vi försöka
hänga med när det gäller forskningen
och utvecklingen av ny materiel,
t. ex. robotar, som ju enligt rådande
uppfattning inom några få år kan
komma att ersätta våra nuvarande flygplan.
Utskottet understryker angelägenheten
av att arbetet med utveckling och
anskaffning av robotvapen intensifieras
så att de snarast möjligt kan tillföras
krigsmakten. Det är därför inte ägnat
att förvåna att kostnaderna stiger så
kraftigt som de gör, men det medför
svåra avvägningsproblem. Det måste avgöras
varifrån pengarna skall skaffas,
och andra angelägna samhälleliga uppgifter
får inte eftersättas på grund av att
försvarsutgifterna tillätes utgöra för stor
andel av statens utgifter. Denna avvägning
är mycket svår men måste dock
göras.

Jag anser alltså att den överenskommelse
i försvarsfrågan som nu har träffats
och den avvägning med anledning
därav som skett i det av statsutskottsmajoriteten
tillstyrkta förslaget är en
kompromiss som kan godtas. Men jag
skulle vilja understryka vad utskottet
framhållit, nämligen att det inte är fråga
om en ny försvarsordning, utan om en
plan av principiell struktur, och att man
genom det föreliggande förslaget inte
hinder sig för en under lång tid framåt
låst försvarsorganisation.

Försvarsfrågan har en benägenhet att
återkomma med jämna mellanrum, och
däråt är väl ingenting att göra. Vad man
kan beklaga är, att försvaret för varje
gång frågan återkommer tenderar att bli
allt dyrare. Men det sammanhänger med
saker och ting, varåt vi i vårt lilla land
ingenting kan göra. Vi kan beklaga att
världen och människorna är så oförnuftiga,
att man skall få lov att offra så
stora belopp på improduktiva ändamål,
men av ren självbevarelsedrift tvingas
även vi att se om vårt hus.

Det är med stor tillfredsställelse vi
kan konstatera att svensk utrikespolitik,
som tidigare i dag framhållits, oförtrutet
söker verka för samförstånd och avspänning
i världspolitiken och därmed
för en förnuftigare ordning i världen
även när det gäller rustningskostnaderna.

Det är också allmänt känt och erkänt,
att vad vi med våra försvarsanordningar
eftersträvar endast är att vi skall få
leva i fred i vårt hörn av världen. Men
för att vi skall få göra det, måste vi ha
ett försvar, som följer med i den tekniska
utsvecklingen och är så modernt
som möjligt. För att åstadkomma detta
och ändå hålla kostnaderna inom rimliga
gränser har det varit nödvändigt
att skära ned organisationen. Annars
skulle vi ha fått ännu högre kostnader
än vad som nu är fallet. Problemet med
vår hittillsvarande organisation och de
låsta kostnaderna har varit, att den undan
för undan har urholkats på grund
av att den inte kunnat förses med den
nödvändiga moderna och tekniska materielen.

När man talar om modern teknisk materiel
för försvarsorganisationen, kommer
man lätt över på frågan om vi skall
ha atomvapen eller inte. Överbefälhavaren
har uttalat, att alla militära synpunkter
entydigt och starkt talar för anskaffning
av atomvapen, så länge man
måste räkna med att en angripare kan
komma att använda sådana. Men det är
utan tvivel också riktigt som departe -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

mentsehefen anfört, att atomvapenfrågan
har många andra aspekter. Den
reaktion mot att även vi skulle begagna
oss av detta djävulska förintelsevapen,
vilken finns inom stora delar av vårt
folk, är fullt begriplig och förståelig. Det
finns därför ingen anledning att driva
fram frågan till ett avgörande nu, då, vad
vi än skulle ha beslutat i dag, situationen
är sådan, att vi själva inte kan framställa
atomvapen och ej heller kan skaffa
dem utifrån. De tekniska förutsättningarna
är sådana, att ett uppskov med
ställningstagandet kan ske. Skulle jag i
dag med nuvarande förutsättningar ha
tvingats att ta ställning, hade jag röstat
emot atomvapen.

Däremot finner jag det ganska naturligt
att medel ställs till förfogande för
studium av atomvapnens verkningar, så
att vi kan utveckla ett skydd mot sådana
vapen. Första avdelningen och statsutskottsmajoriteten
ansluter sig därför till
departementschefens uttalande, att denna
forskning är av stor betydelse men
att det självfallet inte är fråga om en
forskning med direkt sikte på konstruktion
av atomvapen. Ett sådant arbete
kommer icke att ske utan att riksdagen
fattat beslut härom, säger departementschefen.
Detta uttalande innebär klara
verba på denna punkt, och till detta har
vi i avdelningen och utskottet anslutit
oss. Mer behöver inte sägas på denna
punkt än att här ingenting sker förrän
riksdagen har beslutat.

För att återgå till kostnaderna vill jag
nämna, att man för att undvika de stora
eftersläpningar, som under senare år
uppkommit på grund av prisstegringarna
på den alltmer tekniska matericlen,
nu föreslår att en kostnadsstegring på
2,5 procent får ske. För budgetåret
1958/59 är denna kostnadsstegring inräknad
i de 2 700 miljonerna. Utskottet
förutsätter att nämnda anslagsstegring
är genomsnittligt beräknad.

Ett av de svårare problemen har varit
avviigningen av kostnadssumman
2 700 miljoner mellan de olika försvars -

Försvarets utformning på längre sikt

grenarna. Problemet bär givetvis inte
blivit lättare därigenom att man trots
kostnadsökningen måste skära ned organisationen.
Enligt det nu tillstyrkta
förslaget fördelas kostnadssumman med
989 miljoner på armén, 420 miljoner på
marinen och 1 102 miljoner på flygvapnet,
varjämte omkring 189 miljoner avses
för gemensamma ändamål.

Detta innebär begränsningar i samtliga
vapengrenars organisation, begränsningar
som åtminstone som jag ser det
har drabbat marinen särskilt starkt. I
det av överbefälhavaren framlagda alternativet
Adam var dock minskningen
ändå större för marinen, varför redan i
försvarsberedningen uttalades att det
skulle bli möjligt att uppnå en högre
effekt för marinen än vad som förutsattes
i nämnda alternativ. Särskilt var
det angeläget, att effekten vid kustartilleriet
inte nedginge på ett sådant sätt,
att målsättningen för invasionsförsvaret
allvarligt påverkades. Detta uttalande
har utskottet anslutit sig till.

I det nu framlagda förslaget har också
departementschefen räknat upp marinens
andel från 400 miljoner till 420
miljoner för det påbörjade budgetåret,
och för budgetåret 1959/60 innebär förslaget
en uppräkning av marinens anslag
från 365 miljoner till 400 miljoner
jämfört med alternativet Adam. Detta
innebär alltså en avsevärd uppräkning
för marinens del för nämnda budgetår
och bör ge en betydligt större effekt.

Den fastställda ramen för marinen
medger ändock inte fullföljande av det
av 1956 års riksdag fattade beslutet om
byggandet av jagarna Lappland och
Värmland och minfartyget Älvsborg.
Chefen för marinen har framhållit, att
ett fullföljande av dessa fartygsbyggen
skulle medföra en så stor belastning på
det reducerade fartygsbyggnadsanslaget,
att oproportionerligt litet utrymme
skulle erhållas för andra nödvändiga
utbyggnader för marinen. Inom avdelningen
och utskottets majoritet har vi
därför kommit till den uppfattningen,

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

att det inom ramen för de 2 700 miljoner,
som försvarsuppgörelsen innebär,
inte finns utrymme för ett fullföljande
av dessa fartygsbyggen. Beslut måste
därför nu fattas om avbeställning av de
båda jagarna. I och för sig är det beklagligt,
att avbeställningskostnaderna
kommer att uppgå till avsevärda belopp.
För förra budgetåret har utbetalts drygt
29 miljoner och för innevarande budgetår
kommer ytterligare omkring 23 miljoner
att behöva utbetalas.

Nu är ju den materiel som får betalas
trots avbeställningen inte helt värdelös
utan kan nyttiggöras i viss utsträckning.
Enligt skrivelse från marinförvaltningen
kan materiel med ett beställningsvärde
av i runt tal 40,5 miljoner ur
teknisk synpunkt finna användning.
Men det framhålles vidare, att för att
kunna utnyttja materiel för cirka 30,2
miljoner erfordras avsevärda belopp för
moderniseringar, installationer etc., för
vilket ändamål medel ej kunnat inrymmas
i nu förordade kostnadsramar.

Utskottet understryker också vikten
av att intensifierade ansträngningar görs
för att åstadkomma en försäljning eller
överlåtelse av materielen i fråga. Inkomster
som kan komma att uppstå härigenom
bör tillföras fartygsbyggnadsanslaget.
Vi framhåller från avdelningens
och utskottets sida, att dessa avbeställningskostnader
måste rymmas inom
den för fjärde huvudtiteln förordade
kostnadsramen. Om, vilket väl är att
befara, inkomsterna från försäljningen
av materiel till de beställda jagarna och
försäljningen av äldre fartygsmateriel
m. m. inte förslår för att täcka kostnaderna,
har utskottet pekat på det belopp
av 68 miljoner kronor som finns upptaget
under flygmaterielanslaget och är
avsett att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för att utnyttjas endast om och
i den mån inträffade pris- och lönehöjningar
kan befaras föranleda försening
av flygmaterielanskaffningar. Beloppet
är också avsett att utgöra en re -

serv för att möta eventuellt kommande
ökning av lönekostnaderna.

Vi säger alltså från utskottets sida,
att om de 68 miljonerna inte skulle gå
åt för dessa ändamål, kan de användas
för bestridande av avbeställningskostnader
för jagarna. Skulle medlen ändå
inte förslå för att täcka kostnaderna för
avbeställningen, kan det, som vi inom
utskottets majoritet ansett, inte vara
rimligt, att kostnaderna skall bäras
av marinen ensam, utan då får frågan
om kostnadstäckningen och fördelningen
ånyo underställas riksdagen. Men vi
understryker, som jag förut sade, att
kostnaderna skall rymmas inom den av
försvarsberedningen angivna totala
kostnadsramen.

Vad beträffar den begränsning av
fredsorganisationen, som blir en följd
av den kostnadsram som föreslagits,
har vi inom avdelningen inte ansett oss
ha haft tillräckligt med tid till förfogande
under sommarriksdagen för att
ta ställning till de indragningar eller
sammanslagningar av förband och utbildningsanstalter,
som föreslagits av
departementschefen. Jag behöver väl
knappast särskilt understryka att tiden
har varit ytterst knapp för att ta ställning
till detta omfattande och genomgripande
förslag rörande försvarets organisation
och utformning. Vi föreslår
därför att med prövningen av dessa frågor
får anstå till höstsessionen. Det gäller
hithörande spörsmål för samtliga tre
försvarsgrenar. Vi har också inhämtat
att detta inte innebär någon försening
av försvarsomläggningens tidtabellsenliga
genomförande. Utskottet understryker
dock redan nu angelägenheten av
att fredsorganisationen så nedskäres, att
den endast motsvarar vad som är oundgängligen
nödvändigt för att vidmakthålla
den reducerade krigsorganisationen.

Det står därför klart, säger utskottet,
att organisationsförändringar i minst
den av departementschefen angivna omfattningen
måste genomföras. Det måste

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

anses synnerligen angeläget att den kostnadsram,
som nu uppdragits för försvaret,
också visar sig hålla. Ansträngningarna
måste därför inriktas på att alla
möjligheter till besparingar tillvaratages
och att resurserna och de anvisade medlen
användes på det mest ändamålsenliga
sättet.

Trots att jag är stark anhängare av
besparingar skulle jag ändå här gärna
vilja framhålla, att jag liksom de andra
inom avdelningen och utskottet har haft
sympati för de motioner som framförts
om en höjning av bland annat de värnpliktigas
penningbidrag. Det har dock
Inte varit möjligt, att därvidlag gå
motionärerna till mötes, tv de har föreslagit,
att pengarna skulle tas av arméns
tvgmateriel, vilket vi inte ansett tillrådligt.
Utskottet har i stället uttalat sig för
önskvärdheten av att departementschefen
för nästa års riksdag framlägger
förslag på den punkten.

Det är klart att, som jag inledningsvis
framhöll, ett belopp på 2 700 miljoner
för de flesta framstår som oerhört
mycket pengar. Men trots detta visar det
sig ändå nödvändigt att icke oväsentligt
skära ned vår militära organisation. Det
är vidare klart att det kan föreligga
olika meningar om hur stort beloppet
i fråga oundgängligen bör vara. Men
att ytterligare väsentligt skära ned detta
belopp är säkerligen inte tillrådligt. Det
måste betyda, med hänsyn till att det
är den tekniska materielen som kostar
de stora pengarna, att man skulle skära
ner synnerligen kraftigt på organisationen.
Man kan konstatera att även om ett
par reservanter i statsutskottet vill gå
ned till 2 500 miljoner på driftbudgeten,
blir ändå inte skillnaden i pengar alltför
betydande. Men jag skall gärna erkänna
att 200 miljoner är mycket pengar,
även om man ser beloppet i relation
till de 2 700 miljonerna. Skillnaden
är dock knappast av avgörande betydelse.
Frågan är om inte ett tillstyrkande
av det lägre beloppet måste innebära
den mycket allvarliga åtgärd som består

Försvarets utformning på längre sikt

i en ytterligare kraftig beskärning av
den organisation, som redan har måst
skäras ned på det sätt jag här erinrat
om.

Att söka bibehålla en stor organisation
utan att förse den med modern
materiel kan absolut inte vara tillrådligt.
Det är därför i nuvarande läge säkerligen
det klokaste att hålla fast vid
den överenskommelse, som har träffats
mellan de fyra demokratiska partierna
rörande försvarets utformning och kostnaderna
härför under de närmaste tre,
fyra åren. Vi har varit eniga härom
inom statsutskottets första avdelning,
och denna vår ståndpunkt biträddes
också av utskottets majoritet. Personligen
är jag övertygad om att inte minst
i nuvarande världsläge en enighet i
försvarsfrågan innebär en värdefull manifestation
utåt som tecken på att vi vill
värna vår frihet och vårt oberoende.
Denna enighet innebär samtidigt att vi
helhjärtat hoppas på och arbetar för en
förnuftigare ordning i umgänget mellan
nationerna och folken, så att man skall
kunna gå mot en minskning av militärutgifterna.

Jag är fullt medveten om att detta inte
är tillrådligt i nuvarande läge, men ansträngningarna
måste ändå på längre
sikt inriktas mot detta mål. Som jag
förut sagt vet jag, att vi efter måttet av
våra krafter verkar härför, även om
våra insatser som en liten nation inte
kan eller får övervärderas. Jag skulle
också vilja understryka vad jag inledningsvis
framhöll, att uppräkningen av
försvarskostnaderna med 400 miljoner
medfört extra punktskatter på detta belopp
och att redan den tidigare utgiftssumman
var så stor, att man inte kommer
förbi den, när man talar om statsutgifter
eller skatter.

Herr talman! Jag är övertygad om
att det beslut som vi nu går att fatta i
försvarsfrågan är nödvändigt och riktigt.
.lag är också övertygad om att den
enighet som åstadkommits mellan partierna
i försvarsfrågan är av största be -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

tydelse, och det är därför, herr talman,
som jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag, vilket i allt väsentligt bygger på
denna överenskommelse.

Herr andre vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Liksom herr Thapper
vill jag erinra om att världsläget, som
vi nyss har diskuterat här, med den
kris som arabvärlden genomgår och
som vidgat klyftan mellan stormakterna
och samtidigt utgjort en fara för de
små ländernas fred, att hela denna situation
är en allvarlig bakgrund till
det försvarsbeslut vi nu skall fatta. Det
har påmint oss om den för oss alla från
andra världskriget kända erfarenheten,
att vårt bästa bidrag till både vår egen
och omvärldens fred och säkerhet är
att genom ett för våra förhållanden relativt
starkt försvar söka hålla oss utanför
konflikter och ett storkrigs obeskrivliga
fasor. Att ge avkall på motståndskraft
och därmed vår egen säkerhet
skulle i nuvarande labila världsläge
öka otryggheten såväl för oss själva som
i viss mån för omvärlden. Insikten härom
är en förklaring till att det statsutskottsutlåtande,
som här föreligger,
samlat en större enighet inom statsutskottet
än, såvitt jag kan erinra mig,
något försvarsbetänkande under de senaste
åren.

Man får inte förbise det grundläggande
faktum att ett litet land, som
liksom vårt är inriktat endast på eget
försvar, genom att söka värna sin egen
fred bidrar till den allmänna säkerheten
— jag är angelägen att understryka
detta. Nedrustning och avrustning är
naturligtvis mål som vi skall se fram
emot, men vi lämnar intet bidrag till
nedrustning och säkerhet genom att i ett
labilt världsläge riskera vår egen säkerhet.
Det går inte att i ett sådant
världsläge upphöja eller nedsänka, vilket
man vill kalla det, det pacifistiska

idealet till praktisk politik. När andra
världskriget bröt ut, krävde hela vårt
folk inte uppgivelse utan motstånd och
försvar mot det nazistiska barbariet.
Herr Sköld i denna kammare har i artiklar
i Morgon-Tidningen verkningsfullt
skildrat sina erfarenheter därvidlag
från krigets första skede, då mödrarna
krävde fullgoda vapen åt sina
söner som skulle ut. En statsledning
som av än så ideella bevekelsegrunder
i fred ödeläde eller underminerade vår
förmåga att försvara oss i händelse av
krig skulle dömas av folket för att ha
svikit sin viktigaste plikt.

Hur kan vi då — mot denna allmänna
bakgrund — i dag fatta ett beslut, som
i varje fall delvis kan sägas innebära
en nedrustning? Innebörden av det förslag
som föreligger kan kanske kortast
och enklast uttryckas så, att vi nu över
hela linjen som utslagsgivande genomför
den princip, som hittills gällt för
flyget och marinen, nämligen att kvaliteten,
slagkraften, vapensystemen skall
vara avgörande för kvantiteten, organisationen,
personaltillgången. Den osynliga
krigsorganisationen skall konstituera
fredsförbandens omfattning. Vid
sidan därom får ingenting onödigt finnas.

Bestämmande för krigsorganisationen
är självfallet i främsta rummet behovet,
vårt försvars förmåga att värna
landet, hålla det utanför ett angrepp,
ge ryggrad och eftertryck åt vår utrikespolitiska
strävan att föra en alliansfri
och även i övrigt självständig utrikespolitik.
Det bör inte fördöljas, att
erfarenheterna från närmast Norge och
Danmark tyder på att även vi, om vi
frånträdde vår alliansfrihet och inlemmade
oss i Atlantpakten, inte minst genom
fördelaktiga materielleveranser
skulle kunna upprätthålla ett lika starkt
eller kanske starkare försvar till lägre
kostnad än nu. Men vi har valt att betala
vad alliansfriheten kostar. Om denna
fråga lämnas utanför dagens debatt,
beror det sålunda ingalunda därpå att

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

den förbisetts eller negligerats. Orsaken
är, att en omprövning av alliansfriheten
inte är och inte i detta sammanhang
har varit aktuell.

Däremot har självfallet kostnadsfaktorn,
avvägningen av utgifterna för försvaret
gentemot andra statsutgifter, varit
i hög grad betydelsefull. Den har i
inte ringa mån begränsat vad önskan
om försvarseffekt i och för sig skulle
ha bjudit. Det bör även här i kammaren
påminnas om och understrykas, att
ingen av våra militära myndigheter velat
rekommendera eller påtaga sig ansvaret
för det försvar på 2,7 miljarder,
som här föreligger till beslut. Det är
därför de politiska instanserna, i sista
hand riksdagen, som bär ansvaret för
vad som nu bestämmes. Försvarets män
får göra det bästa möjliga av de resurser
som ställes till deras disposition,
och det är min övertygelse att de kommer
att göra det. Nya tekniska resurser
ställs till förfogande, vi får bättre möjligheter
att följa med i den snabba utvecklingen.
Genom de utfästa kompensationerna
för såväl teknisk utveckling
som stigande priser — herr Thapper
har berört innebörden av de dubbla
kompensationerna — skapas en relativ
garanti mot den urholkning av organisationen,
som ägt rum genom de nominellt
oförändrade anslagen under flera
av de senaste åren. Det är givet, att
dessa kompensationsutfästelser i hög
grad underlättat för både de politiska
och militära instanserna att nu acceptera
den nerbantade organisationen. Jag
vill använda detta tillfälle att påminna
finansministern om hans förpliktelse att
i denna del infria de utfästelser som
han medverkat till att ge. Han har nämligen
redan från början tagit med i beräkningen
detta dubbla system av kompensationer.
Om de utfästelserna inte
infrias, blir det försvar vi i dag beslutar
i längden inte en förbättring utan
snarare en försämring av det gamla.

I reservationerna av herr Åkerström
hävdas, att det nya försvaret blir allt -

Försvarets utformning på längre sikt

för kostsamt för vårt folkhushåll. Jag
håller med herr Thapper om att skillnaden
inte är av avgörande betydelse.
Det står emellertid fast, och jag vill
gärna understryka det, att i förhållande
till vårt lands nationalprodukt är vårt
försvar bland de billigaste i med Sverige
jämförliga länder.

Vidare vill jag i viss motsättning mot
herr Thapper säga, att skillnaden mellan
kostnaden under det nyss avslutade
budgetåret för det nuvarande försvarsprovisoriet
och den organisation, som
vi här går att ta ställning till, är ganska
liten. Den belöper sig i runt tal till 100
miljoner kronor, eftersom försvarets
kostnader under det senast avslutade
budgetåret icke uppgick till det nominella
beloppet 2 240 miljoner, utan budgetutfallet
rörde sig om ungefär 2 600
miljoner. Ökningen är alltså i runt tal
100 miljoner, vilket utgör icke fullt 4
procent. Där finns det alltså inte något
starkt ekonomiskt motiv för det yrkande
herr Åkerström ställde. Om man
däremot rent allmänt anser att försvaret
bör förbilligas, att världsläget och andra
förhållanden möjliggör en sådan beskärning
som herr Åkerström här yrkar,
så bör detta sägas. Motiveringen
från reservanternas sida är i den delen
knapphändig.

Men om man går på den linjen, måste
nog ifrån utskottets sida invändas, att
försvarseffekten nedgår med det flerdubbla
jämfört med besparingen. Var
och en, som något studerat de lägre
ÖB-alternativen Bertil, Cesar och David,
har måst konstatera att det just är toppeller
marginalkostnaderna som ger effekten,
helt enkelt därför att de fasta
kostnaderna är stora vid försvaret liksom
vid alla andra omfattande organisationer.
Toppkostnaderna är mycket
svåra att beskära, eftersom en relativt
liten beskärning av toppen tar bort en
så betydande del av den försvarseffekt
vi behöver uppnå. Den som kräver mer
långtgående prutningar niirmar sig den
gräns diir meningen, effekten, innebor -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

den av de återstående beloppen löper
risk att förlora i verklig betydelse.

I debatten om kostnaderna för effektivt
utnyttjande och största möjliga effekt
har — även från militärt håll —
med styrka hävdats att den försvarsplan,
som här föreligger, är ofullgången,
när icke kärnvapen med deras
stridseffekt infogas häri. Jag utgår ifrån
att ingen bestrider det faktum — ty det
är ett faktum — att även i vårt försvar
taktiska atomvapen, som det här endast
kan bli fråga om, skulle på ett högst
betydelsefullt sätt öka dess slagkraft.
Detta faktum bör vi godta, oavsett om
vi sedan av andra skäl är emot kärnvapen
eller ställer oss avvaktande. Faktum
bör man icke bestrida.

Då man på sina håll, bland annat i
vissa motioner, redan nu är färdig att
ta ställning mot atomvapen i det svenska
försvaret, är det alltså andra skäl
än försvarspolitiska som har fått fälla
avgörandet. Utskottet har i likhet med
departementschefen, som herr Thapper
här har anfört, och liksom den enhälliga
försvarsberedningen icke funnit anledning
att ta ställning till denna svårlösta
och säkerligen också ganska upprivande
fråga. Det är nämligen så — och här
instämmer jag med herr Thapper — att
våra tekniska resurser för närvarande
befinner sig på ett sådant stadium, att
ett beslut i dag i atomvapenfrågan skulle
varken påskynda eller fördröja utvecklingen
på detta område. Enda utvägen
vore i så fall att söka köpa atomvapen
utifrån, en utväg som icke torde stå
öppen ens teoretiskt, än mindre i praktiken.
Att riksdagen i sinom tid skall
ta ställning till och ansvar för eventuell
tillverkning av kärnvapen här
hemma, har varit en självklarhet även
för utskottet. Under sådana förhållanden
är det både principiellt och praktiskt
betingat att inte nu söka forcera
fram ett beslut eller ta upp en debatt i
den frågan. Jag har undertecknat utskottsutlåtandet,
och jag ger även på
den punkten helt min anslutning åt vad

utskottsutlåtandet innebär. Åtskilliga erfarenheter,
både här hemifrån och kanske
framför allt från det internationella
nedrustningsarbetet, behöver avvaktas
innan vi är färdiga att ta ställning.

Anskaffningen av utskjutningsanordningar,
som också har förts in i debatten
om atomvapen, är -— det vill jag
säga som en ren upplysning — en annan
sak, som i och för sig är oberoende
av ett beslut om atomvapen. I den motion,
som är framförd av fru Thorsson,
har uppgivits att inköp utifrån av sådana
utskjutningsanordningar i många
fall skulle ställa sig mycket dyrbara,
så dyrbara att de som konsekvens skulle
framtvinga anskaffning av atomvapen.
Om man undantager långdistansrobotar,
strategiska vapen, som för vårt vidkommande,
såvitt vi nu kan överblicka, icke
vare sig nu eller under överskådlig tid
kan ifrågakomma och som verkligen är
dyrbara utskjutningsanordningar, så är
uppgiften om att dessa anordningar
skulle vara mycket kostnadskrävande
icke riktig.

Då utskottet liksom försvarsministern
och beredningen ställt atomfrågan på
framtiden har det ingalunda berott på
någon önskan att mörklägga eller någon
ovilja mot att ta ställning, utan det
har helt och hållet skett av det skälet,
att vi inte vill binda vår handlingsfrihet
förrän beslut är påkallat och olika
erfarenheter som behöver komma in i
bilden, bl. a. synpunkter på smärre staters
innehav av atomvapen, kan bedömas.
Vårt land kan ju inte på detta område
i längden komma att inta någon
särställning. Även med hänsyn därtill
ansluter jag mig till uppfattningen, att
frågan om atomvapen för dagen icke är
mogen för sin lösning.

Även om det, såsom jag nyss sökte
framhålla, är ostridigt att kärnvapen
skulle i hög grad stärka också vårt försvar,
är det uppenbart att även s. k.
konventionella vapen av modern typ
representerar en höggradig effekt. Under
två världskrig har ett sådant för -

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Nr B 6

svar av s. k. konventionell typ, givetvis
i förening med andra lyckliga omständigheter,
tjänat syftet att bevara Sveriges
fred. Det vore även i det nya läget
oriktigt och riskabelt att så hårt betona
kärnvapnens omistlighet att varje
annan form av försvar komme att framstå
som relativt värdelös och därför
också som kanske relativt meningslös.

Jag är angelägen om att betona detta
för att det inte i skuggan av atomvapendebatten
skall insmyga sig en känsla av
misströstan då det gäller det konventionella
försvaret. Jag skulle också vilja
framhålla att under den tid, som återstår
tills vi måste ta ställning till kärnvapenfrågan,
det är av stor vikt med en
saklig och såvitt möjligt lidelsefri diskussion,
som i debatten för in vederhäftiga
element, till upplysning för dem
som har att bedöma denna mycket svåra
fråga. Hittills har det kastats fram
påståenden och motpåståenden, som
inte har gjort det möjligt för den stora
allmänheten att få en verkligt saklig
vägledning.

Om jag därefter ett ögonblick får
uppehålla mig vid den avvägning som
inom kostnadsramen gjorts mellan de
olika försvarsgrenarna, så vill jag betona
att denna tar sikte på en relativt
kort period, tre å fyra år, och att den
även ur våra synpunkter, som har undertecknat
utskottsmajoritetens utlåtande,
naturligtvis kan diskuteras. Jag
skulle i detta sammanhang vilja understryka,
att det enligt min tanke är både
naturligt och av stort värde för försvarsdebatten,
att försvarsgrenscheferna
vid denna avvägning framfört olika
åsikter. Inom tidigare försvarsberedningar,
där även jag varit ledamot, har
man snarast känt det som en brist att
de militära cheferna på ett tidigt stadium
avböjt att deklarera olika åsikter.
Nu har de framfört sådana åsikter, och
detta har i vissa fall renderat dem klander
för att de alltför öppet och frankt
deklarerat sina meningar. Jag anser
denna kritik alltigenom oriktig. Enligt

Försvarets utformning på längre sikt

min uppfattning har debatten inte minst
på militärt håll bidragit till en ökad
upplysning och större känsla av ansvar
för försvarsfrågan.

Denna interna avvägningsfråga, om
jag så får kalla den, har — det vill jag
intyga — ägnats mycket allvarligt övervägande
inom statsutskottets första avdelning,
och det är klart att i synnerhet
marinens nedkrympta kostnadsandel
ingivit oss bekymmer. Man känner
sig osäker om vart flygets fortsatta utveckling
till någon form av robotvapen
kommer att leda, när de bemannade
flygplanens epok inom överskådlig tid
lider mot sitt slut. Osäker känner man
sig också inför den bedömningen, att
övervattensfartygen, det moderna luftförsvaret
till trots, skulle bli lättfångna
offer för flygets attacker. Ovissheten på
detta område torde vara den djupaste
anledningen till flottans nuvarande
kris. Man vet icke hur mycket man vågar
satsa på dyrbara övervattensfartyg.

Även tesen om det korta kriget och
nödvändigheten av ett avsevärt förstärkt
luftförsvar har naturligtvis bidragit
till att frågan om invasionsförsvar
och importskyddet, sjöfartsskyddet,
i någon mån skjutits i bakgrunden.

Det är denna ovisshet, kännetecknande
för dagens läge även i flera andra
länder, och en nyansering över huvud
taget av de synpunkter, jag här sökt
referera, som förklarar att utskottet i
fråga om marinen gått försiktigare fram
än vad både ÖB och departementschefen
gjort. Det är inte betydelselöst att
marinen får hjälp med de dryga avbeställningskostnaderna
och att riksdagen
utfäster sig, att marinen i sista hand
skall kunna återkomma med frågan om
dessa kostnader.

Det är inte heller utan betydelse att
marinchefen nu i anledning av utskottets
skrivning är mindre bunden än tidigare
vid en fix summa, då han om
något år skall presentera sin efter den
krympta anslagsramen avpassade materielplan.
Från utomstående håll har re -

0 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 6

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 fm.

Försvarets utformning på längre sikt

kommenderats att avbeställningskostnaderna
skulle täckas genom medel
utanför 2,7-miljardersramen. Inom statsutskottet
vet vi vad det vill säga att i
den situation som vi nu befinner oss
anvisa nya miljoner, och därför har vi
visligen avstått ifrån att lyda råd av
detta slag.

Marinens utveckling, inte minst med
hänsyn till sjöfartsskyddet, finns det
anledning för försvarsministern att i
fortsättningen noggrant följa. Det är
inte säkert att någon människa kan
förutsäga hur kort eller hur långt ett
krig kan bli, om det nu skulle komma,
och därför är det inte heller säkert att
vi kan undvara en import liksom inte
heller en export av ganska betydande
omfattning, vilket självfallet framtvingar
ganska betydande resurser till skydd
för sådan sjöfart.

I samband med marinens nya ställning
har Karlskrona stad och hela Blekinge
kommit in i akuta bekymmer,
som vi fått oss utförligt förelagda inom
utskottets första avdelning. Jag vill tilllåta
mig att här understryka som min
personliga åsikt, att kronan genom sina
omfattande företag i Karlskrona, som
nu är flerhundraåriga, gentemot denna
stad har särskilda förpliktelser. Om nu
genom den förändring av det försvarspolitiska
läget som framtvingats genom
den tekniska utvecklingen även de ekonomiska
betingelserna förändras för
Karlskrona, måste man från statsmakternas
sida uppmärksamma detta och
försöka hålla Karlskrona stad så skadeslös
som det är möjligt på den civila
sidan för de förluster, som staden av
mycket att döma kan tvingas göra på
den militära.

Betydligt mindre är de svårigheter,
som kommer att drabba de samhällen
som beröres av de aviserade förbandsindragningarna
— eller kanske snarare
förbandsföriindringarna — inom armén
och flygvapnet, men naturligtvis kommer
också dessa att bli kännbara. När
vi i utskottet har avböjt att nu ta ställ -

ning till Kungl. Maj:ts förslag i den delen
utan skjutit dem till hösten, beror
det därpå, att vi inom avdelningen under
senare år har måst uppleva flera
krossade illusioner beträffande indragning
av förband än statsrådet, som är
ganska ny i tjänsten, har hunnit med.
Det är sannolikt av den anledningen
han har haft lättare att ansluta sig till
de av de militära myndigheterna framlagda
förslagen än vi haft inom utskottet.
De informationer som vi inhämtat
har visat, att uppgift i många fall står
emot uppgift. Därför har vi sagt oss, att
eftersom ingen förhalning sker och eftersom
vi dessutom förbundit oss att
iaktta de kostnadsbeskärningar, som
departementschefen föreslagit, har vi
tid på oss att i höst mera grundligt än
under den korta sessionen nu i sommar
sätta oss in i konsekvenserna av de föreslagna
förändringarna och kan alltså
skjuta dem till denna tidpunkt, en anordning
som — det utgår jag ifrån —
militärerna skall uppskatta.

Herr talman! Av hela den mängd av
betydelsefulla frågor som vi har framför
oss — jag kan t. ex. nämna fortifikationens
omorganisation och en rad
djupt ingripande reformer beträffande
olika kårer på försvarets område o. s. v.
— skall jag bara uppehålla mig ett
ögonblick vid ytterligare en, nämligen
den i utsikt ställda och delvis redan påbörjade
utredningen om försvarets högsta
ledning. Den har föranlett en motion
här i kammaren, som jag anser
vara av betydelse. Om ett krig nu skulle
bryta ut, blir det både globalt och totalt
på ett helt annat sätt än även andra
världskriget. Den ene medborgaren blir
lika berörd av ett krig som den andre.
Att dra upp gränser och göra graderingar
av riskerna för den som står vid
fronten och den som är hemma torde
inte längre vara möjligt. Jag tror också,
att den gamla gränsdragningen mellan
olika försvarsgrenar ganska hastigt
går emot en uppluckring och att vi
tvingas fram till ett enhetligt bedöman -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 cm.

de på annat sätt än hittills. I ett sådant
radikalt förändrat läge måste, såvitt jag
förstår, försvarets ledning få en annan
sammansättning och även i långa stycken
förändrade funktioner. Därför
framstår det för mig som ytterst angeläget,
att den utredning om den högsta
ledningen som departementschefen
ställt i utsikt tillsättes och bedrives med
största möjliga kraft, grundlighet och
skyndsamhet. Den måste vara så sammansatt,
att den äger hela folkets och
samtliga försvarsgrenars oinskränkta
förtroende.

Herr talman! Det är klart att det förslag
till förändringar och omläggningar
av vårt försvar som föreligger är behäftat
med brister och svagheter. Den
nya ordningen är ingalunda färdig men
den innebär början till en avsevärd förbättring
jämfört med vårt nuvarande
provisorium.

För mig är det ett gott tecken, att de
demokratiska partierna även nu har
kunnat samla sig till en enhällig lösning.
Reservanterna är få och representerar
ingen utbredd riksdagsopinion.
Det är ett faktum, herr talman, att gan -

ska väsentliga meningsskiljaktigheter
döljer sig under formuleringarna, men
man har funnit det bättre att ge avkall
på sina egna särmeningar än att fatta
beslut i oenighet. Den samling från
samtliga de demokratiska partiernas
sida, som det föreliggande utskottsutlåtandet
representerar, är också en god
början för den nya försvarsordning
som vi går att besluta.

Jag ber att med hänvisning till vad
jag här har anfört, som inte på någon
väsentlig punkt innebär avvikelse från
utskottets uppfattning, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 29 juli

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Anslag under fjärde huvudtiteln och
under försvarets fonder

Punkten i (Forts.)

Försvarets utformning på längre sikt

Herr andre vice talmannen meddelade,
alt överläggningen rörande statsut -

skottets utlåtande nr B 53, i anledning
av Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar rörande
vissa anslag för budgetåret 1958/59 under
fjärde huvudtiteln och under försvarets
fonder jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr HECKSCHEK (h), som yttrade:

Herr talman! Det hade ju varit naturligt,
om statsutskottets och avdelningens
ordförande hade lagt fram sin syn på

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

försvarsfrågan här i dag. Omständigheterna
har gjort att han inte har möjlighet
att tala i kammaren, och det har därför
fallit på min lott att försöka att åtminstone
i någon mån träda in i den
lucka, som därmed har uppstått.

Jag kanske till att börja med får säga
att för oss inom högerpartiet har försvarsfrågan
en alldeles särskild betydelse.
Sedan mycket lång tid tillbaka
har uppfattningen i försvarsfrågan för
oss framstått som kanske det allra starkaste
bindemedlet, och vi har försökt
arbeta för ett starkt försvar under många
årtionden. Om vi går litet längre tillbaka,
var högern under långa tider så
gott som ensam om att principiellt förorda
och praktiskt arbeta för ett starkt
svenskt försvar. På den tiden, på 1920-talet och i början av 1930-talet, rönte vi
i försvarsfrågan ganska liten förståelse
från andra håll. Det var åren efter det
första världskriget, och man kunde då
inte finna något större intresse för försvarsfrågor
i allmänhet.

Vi befinner oss nu 13 år efter det andra
världskrigets slut. Går vi tillbaka i
tiden och tänker efter hur det var 13 år
efter det första världskrigets slut, minns
vi att år 1932 utomordentligt starka krafter
krävde en isolerad svensk avrustning.
Nu tror jag inte alls, att detta berodde
på någon brist på nationell känsla
hos andra meningsriktningar, utan det
berodde på en rad andra omständigheter.
Dels berodde det kanske på en ganska
optimistisk tro på att världsfreden
skulle kunna bevaras genom det gamla
Nationernas Förbund, dels berodde det
på en misströstan om att ett litet land
som Sverige över huvud taget skulle
kunna uträtta något med ett militärt försvar,
dels slutligen berodde det kanske
också på att andra partiers uppfattning
i andra frågor än försvarsfrågan influerade
på deras ställningstagande i den
frågan.

Hos dessa andra riktningar inträdde
så småningom en ändrad inställning,
men man kan inte säga att detta skedde

förrän efter nationalsocialismens seger
i Tyskland och sedermera under det
andra världskriget. Då fick man på alla
håll en stark känsla av vad det betydde
att ha ett starkt försvar och vad det
skulle betyda att vara utan ett sådant
försvar. Vi fick mot slutet av 1930-talet
och framför allt under kriget en enighet
i försvarsfrågan, som jag tror har
betytt oerhört mycket för att över huvud
taget förbättra den politiska atmosfären
i vårt land. Försvarsfrågan är ju en av
de frågor, där man inte kan komma
ifrån ett känslomässigt engagemang, där
man inte kan resonera enbart på grundval
av rent principiella resonemang och
praktiska synpunkter, där värderingar
av olika slag alltid måste spela en ganska
stor roll.

Jag tror att de där åren under andra
världskriget har vi all anledning att
komma ihåg i det här sammanhanget. Vi
börjar kanske glömma dem, men det
finns säkerligen många i denna kammare
som minns hur man som beredskapsman
kände sig under de där åren. Jag
tror att det finns skäl att erinra sig
vissa lärdomar som vi drog under det
andra världskriget, när vi nu 13 år efter
detta krigs slut ånyo har att ta ställning
till försvarsfrågan.

Först och främst bör vi erinra oss,
att trots de förbättringar i försvaret som
man hade fattat beslut om 1936 och 1938
var det svenska försvaret, när det andra
världskriget bröt ut 1939, ändå helt otillräckligt
för de uppgifter som förelåg
och i själva verket var det — det vet
man nu efteråt — delvis lyckliga tillfälligheter
som gjorde att detta svaga försvar
inte ställdes på prov, som det inte
hade kunnat klara.

Men det var inte bara tillfälligheter.
Försvarets svaghet inverkade också på
hela landets politik under kriget. Den
eftergiftspolitik gentemot tyskarna, som
vi under den tiden sörjde över och som
kanske de som var tvungna att ta ansvaret
inte sörjde minst över, den politiken
orsakades i huvudsak av att de

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

Svenska försvarskrafterna var så svaga.
Men trots denna svaghet hos försvaret
var ändå själva dess existens och kanske
framför allt andra länders föreställningar
om att vi hade ett användbart försvar
en huvudorsak till att vi trots allt lyckades
hålla oss utanför kriget. Med ökad
styrka hos våra försvarskrafter blev
också förutsättningarna för en självständig
svensk politik under krigsåren större
och större, så att vi mot slutet av kriget,
då besluten om försvarets stärkande
hade slagit igenom, verkligen hade helt
andra möjligheter än exempelvis på
sommaren 1940 att själva bestämma över
våra öden.

Också här har man kanske anledning
att formulera några tankar om försvarets
uppgift, och jag ber, herr talman,
att få stryka under en sak i detta sammanhang:
försvaret är icke något självändamål,
det existerar inte för sin egen
skull. Tvärtom är det så, att mellanfolklig
avspänning och en därmed sammanhängande
internationell nedrustning är
någonting, som i allra högsta grad ligger
i Sveriges intresse och som alla meningsriktningar
i Sverige i dag önskar.
I atombombens värld kan ingen som är
vid sina sinnens fulla bruk önska att ett
krig skall bryta ut, och jag skulle vilja
tillägga, att erfarenheterna från det andra
världskriget visar, att till och med ett
krig utan atombomber är någonting så
ohyggligt, att man inte kan se några som
helst positiva drag hos det.

Men nu bär vi inte fått den här internationella
avspänningen och avdelningen.
I brist på det kan vi icke undvara
ett fredsbevarande svenskt försvar.
Ingen kan misstänka vårt land för att
ha annat än fredliga avsikter, men om
Sverige skulle bli ett militärt tomrum,
så innebär detta, hur fredliga våra avsikter
än är, en ökad fara för att vi kan
komma att dras in i krig. Försvarets
uppgift är att se till att det kostar mer
än det smakar att anfalla oss. Ett starkt
svenskt försvar har som huvudsaklig
uppgift att icke behöva användas.

Försvarets utformning på längre sikt

Ger det utrikespolitiska läget i världen
anledning till optimism eller till
pessimism? Departementschefen har redan
i ett anförande i första kammaren
sagt ifrån, att han inte ser någon egentlig
grund till optimism i dagens läge.
Visserligen förs det en internationell
jämviktspolitik som på sätt och vis verkar
fredsbevarande, men jämvikten är
så osäker och balansen så labil, att det
finns stora risker för att man kan råka
ut för en ny världsbrand.

Vi kan t. ex. bara tänka oss en sådan
sak som att det förtryckta folket låt oss
säga i Östtyskland inte i längden står ut
med förtrycket. Vi har inte lov att på
deras bekostnad göra anspråk på att få
leva i lugn och ro. Samtidigt är dock
jämvikten så osäker, att varje förändring
som rubbar den kan ge en stormakt
anledning att tillgripa åtgärder som för
fram till ett nytt världskrig.

I själva verket är det t. o. in. så, att ett
s. k. småkrig av den typ som har varit
aktuell nu ett par gånger i Främre
Orienten medför en risk för utvidgning,
så att man i vissa ögonblick inte vet, om
inte ett tredje världskrig ånyo kan vara
förestående. Vi kan alltså inte vara alltför
optimistiska. Vi kan inte räkna med
att den internationella situationen är sådan,
att vi kan undvara ett verkligt,
kraftfullt svenskt försvar.

Dessutom ställer vår alliansfria utrikespolitik
alldeles särskilda krav — det
har för övrigt departementschefen flera
gånger framhävt i propositionen. Bland
annat har han pekat på att andra länder
såsom Danmark och Norge får en hel del
av sin materiel utifrån. Det får inte vi.
Vi som skall föra en alliansfri politik
måste själva betala varje öre av vad vårt
försvar kostar.

Den alliansfria utrikespolitiken, vilken
vi såsom herr Hjalmarson på förmiddagen
i dag framhöll alla är ense
om, kan inte upprätthållas annat än med
en tillräcklig militär styrka. Om försvaret
försvagas alltför mycket, kan vi bli
tvungna att ställa oss under någon an -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

nans paraply, och det kan liända att vi
inte längre kan föra en självständig och
alliansfri politik. Den utrikespolitiska
enigheten och den försvarspolitiska
enigheten är därför mycket nära sammanknutna
under de förhållanden, i vilka
vi för närvarande lever.

Mot bakgrunden av detta skall man
också se de stora utgifterna för försvaret.
De är stora. Om man gör en jämförelse
mellan de siffror som diskuterades
1936 och de siffror som diskuteras i dag,
finner man, även om man tar hänsyn till
penningvärdets förändringar, att vi nu
rör oss med belopp av en helt annan
storleksordning än tidigare. Det beror
delvis på de omständigheter jag nu har
talat om, men det beror också på att
själva försvarskrafterna har blivit alltmera
tekniskt betonade, mer mekaniserade
och därmed också dyrare, samtidigt
som den mänskliga insatsens betydelse
alltjämt står kvar.

Under sådana förhållanden spelar de
stora utgifterna för materieländamål en
mycket större roll än tidigare, och under
sådana förhållanden spelar också
planläggning på lång sikt en mycket större
roll än tidigare. Jag vill peka på en
siffra som departementschefen anför.
Han talar om att man räknar med att det
i genomsnitt tar sju år från den tidpunkt
då materiel har beställts till den tidpunkt
då man kan ta den i bruk. Det är
ett mycket långt tidsintervall, och det
betyder att man måste träffa sina avgöranden
sju år i förväg och därefter är
bunden vid dessa avgöranden.

Det sägs ibland i försvarsdebatten,
att de belopp som bär anges inte kan
vara bindande för framtiden och att
man får göra en nedskärning om det
statsfinansiella läget försämras. Vi
måste ha klart för oss vad något sådant
skulle innebära. Det innebär antingen
att man inte kan betala räkningen för
det man har beställt sju år tidigare och
skall erlägga likvid för i dag eller också
att man inte kan skaffa sig just de allra
modernaste sakerna, varigenom försva -

rets kvalitet sjunker i högre grad än
som svarar mot den kvantitativa nedskärningen,
uttryckt i pengar.

Den tanke som har framförts av både
försvarsberedningen, departementschefen
och utskottet, att försvarets huvudtitel
nu måste få kompensation för de
fortgående kostnadsökningarna, är därför
av grundläggande betydelse. Vi kan
över huvud taget inte genomföra en
försvarslösning, om vi inte accepterar
den. På vilken nivå vi än sätter försvarskostnaderna
måste vi alltid räkna med
att en sådan kompensation skall utgå,
om vi skall kunna genomföra det som
vi har tänkt oss. Detta har hittills inte
skett. Vi har varit i det läget, som kammaren
vet, att vi ibland inte har kunnat
betala våra räkningar och att försvarets
kvalitet ibland har sjunkit mycket
mera än beloppen, just därför att
man inte har givit någon kompensation
för kostnadsökningarna. Det har alltså
betytt att utgifter, som man verkställt
tidigare, i viss utsträckning kommit att
bli bortkastade, därför att man inte haft
råd att fullfölja arbetet enligt de ursprungliga
planerna.

Samtidigt är det emellertid klart, att
största möjliga rörlighet är önskvärd.
Tekniken utvecklar sig oerhört snabbt,
och det är angeläget att man inte binder
sig mera än som är absolut nödvändigt,
så att man inte hindras att
anpassa sig efter de tekniska förändringar
som inträder. Låt mig bara peka
på en enda sak, nämligen robotvapnens
utveckling. Den kan medföra att
hela det nuvarande flygvapnet så småningom
kan komma att framstå som
omodernt, därför att man där rör sig
med obemannade i stället för med bemannade
luftfarkoster.

Jag skall i det sammanhanget ta upp
frågan om kärnvapnen, som ju är ett
av grundproblemen för den framtida
utvecklingen av försvaret. Departementschefen
understryker vilken roll kärnvapnen
numera spelar, internationellt
sett, i den moderna krigstekniken. Vilka

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

är konsekvenserna för Sverige av den
förändringen? Inom högerpartiet har
vi där en bestämd ståndpunkt i princip.
Kärnvapnen är ett ohyggligt stridsmedel.
Deras användning i ett storkrig
kan under vissa omständigheter komma
att få verkligt förödande konsekvenser
för mänsklighetens utveckling. Detta
behöver kanske inte ske. Det beror
på vilka begränsningar, vilken självbehärskning
som kan komma i fråga. Men
det är utomordentligt angeläget att man
genom internationell samverkan försöker
få bort kärnvapnen. Denna internationella
samverkan gäller inte enbart
frågan om användning av kärnvapen
utan den måste också onödiggöra användning
av kärnvapen och därför
sträcka sig till hela frågan om avrustning.
En sådan uppgörelse är i hög
grad önskvärd, och Sverige bör om
möjligt medverka till en sådan.

Det beror emellertid, herr talman,
självfallet inte annat än i utomordentligt
liten grad på oss, om detta kommer
att lyckas eller inte. Det är andra som
träffar de avgörandena, och vi måste
realistiskt dra konsekvenserna av det
läge, i vilket vi befinner oss och där
faktiskt möjligheten att kärnvapen kommer
att användas i kommande storkrig
ligger utomordentligt nära. Vissa av de
konsekvenserna ligger utanför ramen
för de frågor, som vi i dag diskuterar.
De ligger på civilförsvarets område. Det
är hela frågan om utrymningsplanliiggning
och vad därmed sammanhänger.
I den frågan tror jag inte att det finns
några motsättningar. Men frågorna är
oerhört svårlösta och kommer naturligtvis
att ställa mycket stora krav på
svenska folkets disciplin, om vi kommer
i det läge att vi skall genomföra
eu sådan utrymning till försvar mot
kärnvapenanfall.

I övrigt kan man dock inte komma
ifrån, att kärnvapnens ställning och
betydelse måste ses från samma synpunkt
som försvarsfrågan över huvud
taget. Vi vill upprätthålla ett starkt för -

Försvarets utformning på längre sikt

svar, och vi har då inte möjlighet att
ensidigt avsäga oss bruket av stridsmedel,
som en angripare kan förväntas använda
för att betvinga oss. Den slutsatsen
har nyligen också dragits av en
annan neutral småstat, Schweiz, och
där har man såvitt jag kan förstå dragit
slutsatsen under mycket hög grad
av politisk enighet. I Sverige har vi
för närvarande inte den enigheten. Här
råder delade meningar. Dessutom är det
så, att av tekniska skäl är atomvapenfrågan
inte omedelbart aktuell för vårt
land just för närvarande.

Vi har därför, samtidigt som vi vidhåller
vår uppfattning i denna fråga,
gått med på att avgörandet skall skjutas
på framtiden. Vi har inget intresse
av att driva fram en känslobetonad
debatt i denna fråga, innan det är nödvändigt.
Ett sakligt meningsutbyte, som
äger rum under andra omständigheter
än under trycket av att man måste besluta
i morgon och som är utan partipolitisk
innebörd, kan kanske föra oss
ett steg närmare den enighet, som är
mycket önskvärd i en fråga av denna
typ, även om den kanske inte alltid kan
uppnås. Jag vill understryka vad herr
Stålil sade i samma fråga — jag tror
att han har rätt däri — att det finns
inget skäl att driva fram en sådan debatt
just nu. Vi har alla skäl att som
försvarsberedningen, Kungl. Maj :t och
utskottet föreslagit uppskjuta avgörandet
av denna fråga till ett senare tillfälle.

I en motion av fru Thorsson och
många medmotionärer sägs, att det skall
vara fråga om »ett uppskov i alla avseenden».
Uttrycket är en smula dunkelt,
men ett ganska långt stycke kan
jag gå med på detta. Vi bör i dag inte
göra någonting, som kan binda statsmakterna
i denna fråga. Det innebär,
att man inte skall göra någonting och
inte tillåta att någonting göres, som ställer
statsmakterna inför ett fullbordat
faktum och tvingar dem att träffa eif
positivt avgörande. Men det innebär

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

självfallet också, att ingenting skall underlåtas
som kan göra det möjligt för
statsmakterna att träffa ett positivt avgörande,
om detta skulle vara det beslut
som man kommer till. Ett uppskov i
alla avseenden betyder, att frågan hålles
fullständigt öppen och att man skall
ha lika stora möjligheter att träffa ett
avgörande i den ena riktningen som i
den andra riktningen när den dagen
kommer. Jag tror att det finns stora
möjligheter för att göra detta. Det finns
exempelvis på forskningens område
stora möjligheter att bedriva en forskning,
som å ena sidan kan vara nyttig,
om vi skulle bestämma oss för att skaffa
atomvapen, men å andra sidan inte
binder oss, om beslutet blir att vi inte
skall ha atomvapen. Det är den tanken,
som ligger bakom både departementschefens
och utskottets yttranden i denna
fråga så som jag har förstått dem.

Det är klart att försvarsfrågans lösning,
som vi nu skall besluta om, måste
innebära en kompromiss. Det gör ju
lösningar också på andra områden. Såväl
försvarsberedningen som departementschefen
— och herr Thapper här
i kammaren — har ju också hävdat,
att det föreliggande förslaget i viss mån
innebär en nedskärning av vårt hittillsvarande
försvar. Det är mycket viktigt
att ha fått fastställt, att det trots kostnadsökningarna
ändå är fråga om nedskärning.
Samtidigt har man dock eftersträvat
en kvalitetsförbättring och en
modernisering. Vi skall med andra ord
skaffa oss ett litet men effektivt försvar.

Ur högerpartiets synpunkt hade det
emellertid varit önskvärt, om vi hade
kunnat gå ett steg längre. Lösningen är
inte på alla punkter idealisk, och vi tror
att man skulle ha kunnat gå med på ett
ännu starkare försvar än det föreslagna.
De uppgifter departementschefen därvid
lämnat om förhållandet till nationalprodukten
är i det sammanhanget
intressanta. Han säger »Försvarsutgifternas
andel av bruttonationalprodukt,
skatter och statsutgifter har därför icke

oväsentligt sjunkit.» Vi menar att denna
andel kanske inte hade behövt sjunka
på sätt som skett. Politiken är emellertid
det möjligas konst, och det är
meningslöst att föra demonstrationspolitik
i en fråga av så stor betydelse som
denna. Vi kan därför gärna erkänna, att
det har gjorts mycket stora och väsentliga
eftergifter och att det har visats en
mycket påtaglig vilja till samförstånd
från den andra sidan. Vi är också beredda
att i det hänseendet dra vårt strå
till stacken.

Det har i försvarsdebatten talats ganska
mycket om att vi här bara har en
partiledaruppgörelse, och att viktiga
grupper har ställts utanför. Försvarsberedningen
har emellertid arbetat under
ganska lång tid, och den har innefattat
en ganska fyllig representation
för de politiska riktningarna. När en
uppgörelse i sista omgången träffades
mellan partiledarna, hade den väl närmast
karaktären av en sådan kontakt,
som alltid måste skapas i det avgörande
skedet av en utredning. Ingenting
har hemlighållits, ingenting har bundits
och ingenting har man smusslat med i
denna fråga. Den träffade uppgörelsen
är enligt vårt sätt att se bindande. Den
kan man inte ändra på åt något håll
utan att riva upp själva grunden för
enigheten.

Men utskottet har funnit en punkt,
där man har ansett sig kunna gå ifrån
förslaget, nämligen när det gällt benämningen
på den fond, som skall skapas
efter försäljningen av pansarskeppet
Sverige. Utskottet har beslutat, att den
fonden inte får heta »Pansarskeppet
Sveriges minnesfond», utan den skall
kallas »Flottans ungdomsfond». Herr
Skoglund i Doverstorp och jag har avgivit
en blank reservation på den punkten.
Vi tycker att ändringen är småsint
klåfingrighet, men jag försäkrar att det
inte betyder att försvarsuppgörelsen är
bruten därför att man gjort den omotiverade
ändringen. Utskottsmajoriteten
har troligen bara känt en oemotståndlig

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

längtan att på någon punkt avvika från
propositionen, och så har den ändringen
konnnit till.

Den träffade uppgörelsen omfattar
emellertid inte bara kostnadsramen utan
också avvägningen inom denna kostnadsram.
Även i tidigare försvarsdebatter
har avvägningen mellan försvarsgrenarna
spelat en mycket stor roll,
men särskilt nu när försvaret har blivit
så oerhört tekniskt komplicerat har
denna avvägning blivit nästan omöjlig
att göra för en lekman. I första hand
måste avvägningen göras av de militära
myndigheterna själva, och jag vill uttala
den förhoppningen, att diskussionen
härom militärerna emellan skall
fortgå på sådant sätt och i sådan riktning,
att man så småningom når fram
till både större enighet och större entydighet
vid bedömningen av avvägningsfrågorna.

Striden om denna avvägning hänför
sig till den s. k. motsättningen mellan
försvarsgrenarna. Jag undrar emellertid
om man inte på längre sikt kan säga,
att själva begreppet försvarsgrenar
har förlorat huvuddelen av sin praktiska
betydelse. Om man t. ex. ser på
robotvapnen, så är det inte lätt att säga
att sådana vapen ombord på ett fartyg
hör till en försvarsgren, samma vapen
på land däremot hör till en annan försvarsgren
och robotvapen som användes
i flygplan tillhör en tredje försvarsgren.
Man har ju ändå i ganska hög
grad gemensamma drag i robotvapnens
användning. Teknikens utveckling löser
till stor del upp skillnaden mellan
försvarsgrenarna. Det är mycket glädjande
att departementschefen i sitt yttrande
gång på gång i stället för ordet
försvarsgren använder begreppet försvarsfunktion.
Han rör sig med uttrycket
olika försvarsfunktioner — och de
är betydligt fler än tre.

Personligen — och jag talar här uteslutande
för mig själv — skulle jag
gärna ha sett att fartygs- och kustbaserade
stridskrafter hade fått ett något

Försvarets utformning på längre sikt

större utrymme, men jag kan inte säga
att jag som lekman skulle ha kunnat
påvisa vilken minskning som man inom
ramen för den hårda rationaliseringen
på alla områden skulle ha behövt göra
härför. Och politiskt är det som vi vet
ogörligt att vidga den totala ramen.

Som tidigare framhållits har utskottet
dock på sätt och vis gått ifrån propositionen
på en punkt, nämligen när
det gäller förbandsindragningarna. Hela
den frågan har skjutits upp, därför att
man inte har haft tillräckligt med tid.
Det bör dock understrykas, att vi inte
kommer ifrån de obehagliga avgöranden
som förbandsindragningarna innebär.
Det är kanske bra att vi får hämta
krafter under sommaren, innan vi ger
oss in på dessa obehagliga saker, men
vi kommer inte ifrån, att vissa orter
och bygder måste underkasta sig de
konsekvenser, som minskningarna i den
totala organisationen innebär.

Till slut bara ett par ord om ytterligare
en punkt, nämligen om försvarets
ledning. Vad jag nyss sagt om försvarsgrenarna
och försvarsfunktionerna innebär
väl också, att själva ledningen av
försvarsmakten efter hand måste få en
annan karaktär än den hittills haft. Det
finns ett växande behov av samordning
i både tekniskt och operativt hänseende,
och det gäller inte bara det militära försvaret
utan också totalförsvaret. Man
kommer självfallet inte inom överskådlig
framtid därhän, att man har en militär
ledning för totalförsvaret — det är
kanske inte ens önskvärt att få det —
men frågan om det militära försvarets
högsta ledning och frågan om en samordning
inom det totala försvarets högsta
ledning måste båda lösas inom den
närmaste tiden. Utskottet har här ytterligare
understrukit vad departementschefen
sagt på denna punkt, och jag
kanske får tillägga att detta är ett område
där också riksdagen kan ha särskild
anledning att göra sin mening gällande.

Herr talman! Med stöd av vad jag här

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr
B 53.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Även om jag inte tillhör
statsutskottets första avdelning må det
dock tillåtas mig att här anföra några
allmänna synpunkter på den fråga vi
nu har att behandla.

Försvarsberedningen har fastslagit,
att vårt utrikes- och militärpolitiska
läge alltjämt nödvändiggör ett starkt försvar,
och detta understrykes ytterligare
av det dramatiska händelseförlopp, som
under den allra senaste tiden utspelats
och alltjämt utspelas. Det är det starkast
tänkbara argumentet i nuläget för
bibehållandet och vidmakthållandet av
ett effektivt försvar i vårt land. Vi för
en alliansfri utrikespolitik, och några
intressemotsättningar av allvarlig natur
finns inte mellan vårt land och något
annat land. Detta utgör likväl inte någon
garanti för att vi får leva i fred om
en ny allmän världskonflikt skulle utbryta.
När en stormakt ser sina livsintressen
hotade kan hänsynen till ett
litet och fredligt folk få vika för tillgodoseendet
av dessa intressen. Den
enda chansen för ett land som vårt att
undgå indragning i en militär konflikt
är att landet håller en så pass stark
försvarsmakt, att en presumtiv angripare
tvekar att betala det pris som ett
anfall mot landet skulle kosta.

Vi hoppas alla, att mänskligheten
skall besparas den katastrof som ett
tredje världskrig skulle utgöra. Det
skulle emellertid vara orealistiskt och
farligt att inrätta sig som om en ny
världsbrand under alla förhållanden
skulle kunna elimineras. Världen är
fylld av politiskt sprängstoff, och det
behövs inte någon alltför stor gnista
för att en explosion skall ske. De olösta
världspolitiska problem, som utgör ett

ständigt hot mot freden, är bekanta för
oss alla. Det är onödigt att ingå härpå.
Låt mig endast nämna frågan om Tysklands
återförening, frågan om den fortsatta
avvecklingen av kolonialväldena,
den arabiska nationalismen och över
huvud taget de nationalistiska strömningarna
och aspirationerna hos Asiens
och Afrikas folk.

Mot bakgrunden av detta farofyllda
världspolitiska läge ter sig enigheten
om vårt försvars framtida utformning
mer nödvändig än någonsin. Vi kan
också med tillfredsställelse konstatera,
att försvarsfrågans behandling gått i
enighetens och samarbetets tecken. Från
meningsbrytningar i vissa detaljfrågor
kan bortses i sammanhanget, eftersom
de inte rubbar något väsentligt i denna
bild av samverkan och enighet. Såväl
inom försvarsberedningen som vid
partiledarkonferenserna och i statsutskottets
föreliggande betänkande understrykes
ytterligare denna enighet om en
så stark försvarsmakt som möjligt. Partipolitiska
säraktioner har lyst med sin
frånvaro, vilket måste betecknas som en
betydande tillgång i det skärpta internationella
läge som inträtt.

Den lösning av försvarsfrågan, som
nu på grundval av regeringens proposition
presenteras av statsutskottet, kan
karakteriseras som ett principprogram
med allmänna riktlinjer för försvarets
utformning under de närmast framförliggande
åren. En ram för försvarsplaneringen
har dragits upp, och innehållet
får utformas undan för undan
med hänsyn till de krav, som det utrikespolitiska
lägets skiftningar samt
den tekniska och ekonomiska utvecklingen
ställer. Någon upprustning av vår
försvarsmakt innebär förslaget inte.
Tvärtom kommer såväl fredsorganisationen
som krigsorganisationen att
krympas.

Med tanke på de ovissa och spända
relationerna mellan stormaktsblocken
och andra omständigheter, som utgör
ett latent hot mot världsfreden, skulle

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

denna krympning'' av försvarets kvantitativa
sida kunna inge bekymmer. Frågan
kan emellertid inte betraktas enbart
ur denna synvinkel. Man tvingas
också att ta hänsyn till såväl vårt lands
ekonomiska resurser som de personella
resurser man ställer i försvarets tjänst.
Genom den fantastiskt snabba utvecklingen
på det tekniska området har materielen
för försvaret — såväl vapen
som annan materiel — blivit så komplicerad
och så dyrbar, att det överstiger
våra ekonomiska möjligheter att
helt upprätthålla en så kvantitativt omfattande
organisation som vi hittills
haft. På grund av kostnadsstegringarna
har det ju inte heller varit möjligt att
i realiteten upprätthålla denna försvarsordning.
Den har undan för undan urholkats.

Det moderna kriget är totalt, och därav
följer också att försvaret måste bli
totalt. Det kan inte längre omfatta endast
den rent militära apparaten, utan
hela näringslivet och våra kommunikationer
måste i händelse av krig omställas,
så att de gemensamt med den
militära apparaten bildar en enhetlig
organisation. Den personal, som kan avdelas
för det rent militära försvaret,
måste begränsas för att verksamheten
bakom fronterna skall kunna ge det militära
försvaret dess ryggrad och styrka.
Kraven på utbildning för att kunna
sköta och handha den komplicerade
materielen måste också ställas mycket
högt.

Vid beredningen av försvarsfrågan
har man också tagit hänsyn till dessa
faktorer. Den kvantitativa begränsningen
av försvarsorganisationen har man
så långt det varit möjligt sökt ersätta
med en kvalitativ förstärkning. Man har
försökt avväga försvarskostnaderna mot
andra kostnader för statlig verksamhet,
så alt en rimlig balans i fredstid
uppstår mellan anslagen till militära och
civila ändamål. Vidare har man sökt
utforma riktlinjerna för såväl fred- som
krigsorganisationen för försvaret så, att

Försvarets utformning på längre sikt

största möjliga effektivitet kan utvinnas
av försvaret i dess helhet.

Fredsorganisationens ändamål är ju
att utbilda personal för tjänstgöring i
krigstid, och dess utformning måste
därför ske med hänsyn till detta ändamål.
Ett fredsförband är i och för sig
inte något självändamål, och därför
måste fredsorganisationen ordnas rationellt,
så att man med begränsade kostnader
kan få bästa möjliga utbildningsresultat.

För en rationalisering av fredsorganisationen
krävs nedläggning av vissa
förband och sammanslagning av andra.
För den personal, som är fast anställd
vid förbanden, och för de orter, dit de
är förlagda, kan känsliga problem av
både personlig och ekonomisk natur
uppstå. De i propositionen föreslagna
omorganisationerna av fredsförbanden
har uppskjutits för behandling vid höstens
riksdag. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att dessa frågor under tiden
grundligt förberedes, så att de med
rationaliseringen förknippade olägenheterna
i största möjliga utsträckning
mildras.

Beträffande avvägningen av anslagen
mellan de olika försvarsgrenarna — armén,
marinen och flyget — har det rått
delade meningar. Denna fråga är naturligtvis
mycket svår att bedöma, och för
den som inte är militär fackman är det
inte lätt att bilda sig en uppfattning om
vilken avvägning som ur olika synpunkter
är den lämpligaste.

Marinen har för nästa budgetår erhållit
endast 420 miljoner kronor, medan
armén får 989 miljoner och flygvapnet
1 102 miljoner kronor. Härtill
kommer närmare ett par hundra miljoner
kronor för gemensamma ändamål.
Samma proportioner är avsedda
att tillämpas även för kommande budgetår.
Marinen får således vida mindre
summor att röra sig med än de övriga
vapenslagen, vilket naturligtvis
för med sig en mycket stark begränsning
av flottans fartygsbestånd och

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

övrig materiel. Att såväl flygvapnet
som armén måste vara relativt starkare
än flottan är det väl ingen som vill ifrågasätta,
men man måste dock ställa sig
betänksam till den nedvärdering av flottans
uppgifter i krig, som förslaget till
försvarsreform innebär. Vårt land har
mycket långa kuststräckor, och man kan
ifrågasätta om flyget verkligen kan ersätta
flottans bevaknings-, patrulleringsoch
konvojtjänst i den utsträckning som
avses i förslaget. Jag vill i varje fall anmäla
min tveksamhet i detta avseende.

Riktigheten av förslaget om avbeställning
av de båda jagarna Lappland och
Värmland kan också starkt ifrågasättas,
icke endast därför att beslutet om deras
byggande fattades så sent som 1956 och
av experterna då ansågs som riktigt
under så lång tid som kunde överblickas,
utan också därför att denna bedömning
inte heller senare bestritts. Skälet
för avbeställningen är i stället de starkt
nedskurna anslagen. Man tillåter emellertid
genom dessa avbeställningar att
de cirka 50 miljoner kronor som redan
nedlagts på båtarna går till spillo. I reservation
1 a) framhålles med rätta:
»Utvecklingen går visserligen hastigt på
det militärtekniska området men det
förefaller ändock egendomligt, att krigsfartyg,
som år 1956 betraktades som
oundgängligen nödvändiga för vårt försvar,
redan år 1957 kunna föreslås obehövliga.
Det bör väl ändock vara så, att
dessa båda moderna jagare, om de få
ingå i vår marin, innebära en väsentlig
förstärkning av vårt kustförsvar och
handelsskydd.»

Nu är det säkert många som hyser
den meningen — det var den föregående
talaren också inne på — att försvarsgrenstänkandet
är föråldrat och att hela
försvarsmakten organisatoriskt bör betraktas
som en enhet och bör ställas under
en mera enhetlig högsta ledning än
som nu är fallet. Dessa problem skall
vi emellertid inte ta ställning till i dag,
eftersom frågan om försvarets högsta
ledning befinner sig under utredning.

Men frågan är likväl av utomordentlig
vikt, och då ett krig i våra dagar
ställer stora anspråk på högsta försvarsledningen
måste en samordning
te sig ofrånkomlig.

Ännu en betydelsefull del av det samlade
försvaret är civilförsvaret, som
organisatoriskt inte räknas till det militära
försvaret utan har förlagts under
inrikesdepartementet. Detta är en organisationsform
som bör upphöra, då det
är angeläget att försvaret bildar en enhet.
För att civilförsvaret skall kunna
fylla sin uppgift krävs också med all
säkerhet, att utbildad personal med
lämplig materiel bildar stommen i detsamma.
Den hittillsvarande organisationen
för det allmänna civilförsvaret, som
bygger på kvinnornas, pojkarnas och de
överåriga männens insatser, håller inte
vid en krigisk förveckling.

Jag vill slutligen understryka, att utskottet
anslutit sig till propositionen
om anskaffande av modern krigsmateriel
och kraftig upprustning av försvarets
forskningsanstalt. Vi måste följa
med i den vapentekniska utvecklingen
så långt våra ekonomiska och personella
resurser medger, ty vi får inte
tvingas att strida med omoderna vapen
mot en väl utrustad fiendemakt. Den
som inte accepterar detta tar på sig ett
tungt ansvar, eftersom soldaterna skulle
tvingas att kämpa med vapen som
vore utan effekt mot tekniskt bättre rustade
trupper.

Häri instämde herr Rubbestad (ep).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Efter de kompletteringar
som nu gjorts till utskottets utlåtande
av dess ledamöter får åhöraren
en känsla av att partiernas talesmän
har ansett innehållet så magert, att man
måst komplettera det med känslomässiga
vittnesbörd.

Försvarsfrågans utformning på längre
sikt är en mycket allvarlig fråga för
land och folk. Tyvärr synes huvud -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

delen av vår militärledning -— liksom
även de politiker vi hört här i dag —
trots detta leva kvar i den underliga
föreställningen, att ett modernt försvar
är parader, mannekänguppvisningar
och en sysselsättningsorganisation. Politikerna
synes främst tro att försvarsintresset
ligger i antalet miljarder och
en oformlig organisation i stället för
i effektivitet och funktionskraft.

fferr Hecksclier poängterade, att uppgörelsen
mellan partiledarna träffats i
enighet och att det enda man kunde
tänka sig att ändra vore ett kommatecken
eller ett namn, men ingenting därutöver
kunde man göra. Ja, med en
fri omskrivning av Parkinsons lag skulle
man väl kunna säga, att när de sex inom
partiledarkretsen fattat sina beslut,
återstår föga för den nominella riksdagen
eller vederbörande utskott att
uträtta och att som följd därav upphör
allt motstånd mot partiledarnas utvidgade
befogenheter. Att utskottet och
riksdagen behandlar försvarsfrågan betyder
inte att mer tid går till spillo,
eftersom hela behandlingen inom dessa
instanser ändå är ren tidspillan.

Jag vill protestera emot att försvarsfrågan
skall avgöras inom en inre cirkel,
ty om vi skall tala om folk och försvar
är det nödvändigt att riksdagen
såväl som hela svenska folket får vara
med om att bestämma försvarsprogrammet.
Herr Ståhl spelade mycket på
känslosträngarna. Såvitt jag kunde förstå
låg det ingen som helst prövning
av sakfrågan till grund för hans anförande.
Vårt försvar kan inte bygga
på känslor, det måste ha en reell bakgrund.

Jag vill bara konstatera, att vårt
främsta försvar ligger i en åt alla håll
konsekvent och realistisk neutralitetspolitik.
Tyvärr finns en del ledande
politiker, som i denna viktiga fråga
inte förstår sitt ansvar gentemot Sverige
utan som av taktiska och andra
skäl genom lättsinniga talesätt urholkar
omvärldens förtroende för denna

Försvarets utformning på längre sikt

hos den överväldigande delen av vårt
folk grundmurade neutralitetsvilja. Dagens
debatt har visat, att det är många
frågetecken man kan sätta för de borgerligas
neutralitetsvilja.

Jag tror vidare, att det är nödvändigt
att vårt försvar anpassas efter vår
begränsade folkmängd och vår industri.
Samtidigt skall man komma ihåg att reformpolitiken
är det kitt, som hinder
land och folk samman och tar sig uttryck
i en positiv försvarsvilja. Hänsynen
till dessa faktorer tvingar oss att
planera en försvarsorganisation, som
måste begränsas till omfånget men som
skall vara så effektiv och funktionsduglig
som möjligt.

Jag tror att svagheten hos alla våra
försvarsplaner hittills främst legat däri,
att vi stirrat oss blinda på kvantiteten
i pengar och organisation. Detta har
ständigt fört till att försvarets kostym
blivit för stor. Vi måste göra klart för
oss, att krig är omänsklig råhet och
bryter alla gränser för förnuft, hänsyn
och omdöme. Krig har aldrig varit och
kan aldrig bli vare sig romantik eller
hjältedåd. Här gäller det inte att försöka
leva kvar i en gammal romantisk
föreställningsvärld, utan det gäller att
realistiskt bygga upp ett neutralitetsförsvar
som håller, om olyckan skulle
drabba vårt land.

I fred såväl som i krig kan en dålig
planering och brist på hänsynstagande
till de olika faktorerna leda till katastrof
ekonomiskt och befolkningsmässigt.
Låt mig bara konstatera som bakgrund,
att första världskriget kostade
cirka 10 miljoner i döda, andra världskriget
cirka 55 miljoner döda. En generallöjtnant
sade inför ett utskott i
Amerika, att 110 bomber över USA
skulle medföra att 70 miljoner människor
dödades eller lemlästades.

Vi skall också komma ihåg, att Bikinibomben
var 000 gånger kraftigare
än Hiroshimabomben. Trcstegsbombcn
U är 10 000 gånger kraftigare och den
s. k. C-bomben, innehållande isotopen

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

Kobolt 60, anses ensam kunna förinta
hela mänskligheten, och den uppges
kosta cirka 1 miljard.

Med robotvapnen kan man nu enligt
uppgift nå vilken punkt som lielst på
jordklotet, och avstånden spelar ingen
roll. En robot har den egenheten att
den bryr sig varken om nationsgränser,
luftvärn, flygplan, högtidliga talesätt
e. d. Den tekniska utvecklingen har inneburit,
att vid ett stormaktskrig kan
Sovjet tvinga Amerika på knä utan att
behöva landsätta en enda man på den
amerikanska kontinenten, eller vice
versa.

Någon har sagt att eftersom atomåldern,
med dess fruktansvärda atomvapen,
är vetenskapens, matematikens
och elektronhjärnornas tidsålder, är den
också intellektets tidsålder. Om detta
vore riktigt, ärade kammarledamöter,
skulle det väl inte vara så, att freden
behövde bygga på att stormakterna inför
ett krigshot i ren rädsla för varandra
skulle avstå från krigshandlingar,
därför att de vet att båda parter har
oerhörda stridsmedel till lands, till
sjöss och i luften. Vi vet även att dessa
stridsmedel kan utlösas på grund av en
olyckshändelse med en radarskärm. Att
de H-bombbärande flygplanen ständigt
måste hållas i luften för att man inte
skall riskera att de blir oskadliggjorda
på marken vid ett överraskande anfall,
visar även den oerhörda roll tidsfaktorn
spelar, när man måste räkna i sekunder
och minuter.

Oavsett om det gäller en stor eller
liten nation är det nu på tiden att uppmärksamma,
såsom någon sagt, att tapperliet
är en soldatdvgd, som raketkriget
klarar sig utan — viktigare än tapperhet
är det tekniska kunnandet. Både
det interkontinentala raketkriget och
den s. k. konventionella krigföringen är
elektronhjärnornas krig. överallt tvingas
man till operationsanalyser. Den som
räknar rätt har den teoretiska utsikten
att vinna, och detta har inget som
helst samband med arm- och benföring -

ar vid parader för riksdagsmän och
andra. De ryska sputnikarna är resultatet
av att man funnit lösningen på
en invecklad räkneuppgift med många
obekanta.

Det är alltså angeläget att konstatera,
att atom- och raketvapnen är realiter.
Jag vill också påpeka, att på grund av
den ökade hastigheten hos bombplanen
måste man numera följa dessa plan med
jaktflyg, som dirigeras genom radar
från marken. Markpersonalen följer
bomplanet och ser även till att avskjutningen
sker automatiskt utan pilotens
medverkan — dennes enda uppgift
är att ta ned planet.

Jag vill också erinra om att skall vi
hygga upp ett atomförsvar, får vi räkna
med att ett enda verktyg kan kosta
över en halv miljard kronor.

Med anledning av allt detta skriver
en amerikansk journalist, att endast
Sovjet och USA i fortsättningen har de
finansiella, vetenskapliga och tekniska
förutsättningarna för ett allsidigt uppbyggt
försvar. Men även för dessa stater
blir frågan snart ett finansiellt problem
till följd inte bara av att materielen
är så dyrbar att framställa utan
även därför att den har så kort livslängd.
Vi bör därför ha klart för oss
att militären och vetenskapen har gjort
krig så farligt för alla parter och så
ekonomiskt kostsamt, att man tvingas
att välja mellan mänsklig förintelse eller
fred. Tyvärr förefaller det som om
de i Sverige arbetande experterna inte
har beaktat denna utveckling. Jag kan
nog utan att överdriva konstatera, att
om vi skall kunna bygga upp ett funktionsdugligt
försvar, måste vi ta hänsyn
till den tekniska utvecklingen.

Vi inbjuds i dag att fatta beslut om
att anslå en klumpsumma på 2,7 miljarder
kronor till det militära försvaret
och att sedan höja den summan
med 2,5 procent om året, vartill kommer
ökade lönekostnader och prisstegringar.
Det är ungefär som att säga att
nu anslår vi en summa pengar och nu

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

får ni försöka göra av med dem. Man
borde väl gå den motsatta vägen. Jag
vill erinra om att vi i dagens penningvärde
1925 gav ut 224 miljoner kronor
till försvaret, 1936 370 miljoner kronor,
1947 1 613 miljoner kronor, och
1958 säger vi, att vi stannar vid 2 700
miljoner kronor. På kortare tid än fem
år skall vi lia militäranslag på över
3 miljarder kronor, om nu beräkningarna
håller.

Detta är emellertid inte hela kostnaden
för vårt totala försvar. Vi bör lägga
till kostnaderna för civilförsvaret, för
industriförsvaret och för olika slag av
subventioner och anslag till beredskap
under andra huvudtitlar. Förslaget att
bygga ut civilförsvaret bygger på Parkinsons
lag, att man nu skall försöka
ordna det så, att sju människor skall
göra det som eu har gjort förut och att
dessa sju skall få mera att göra än vad
den ende har gjort förut. Försvarsministern
bör nog se till, att vi inte skapar ett
civilförsvar, som både blir funktionsodugligt
och ekonomiskt omöjligt för
vårt land. Kostnaderna för vårt försvar
utöver det militära försvaret går väl på
ungefär 1 miljard kronor. Det innebär

— det borde väl högern uppmärksamma

— att cirka hälften eller kanske bortåt
två tredjedelar av kronoskatten går åt
till försvaret.

Jag vill säga, att det är angeläget för
oss, som skall vara med och betala detta,
att dessa pengar förbrukas på ett förnuftigt
sätt, om man nu kan ta ordet förnuft i
sin mun i fråga om försvar. De bör också
användas på ett fredsbevarande siitt.

Försvarsbered ningen, försvarsministern
och nu också utskottet är eniga om
att man i föreliggande förslag har dragit
upp de allmänna riktlinjerna för
krigsmaktens fortsatta utveckling. »Biktlinjerna
skapar en fast grundval för planering
på lång sikt inom krigsmakten»,
siiger departementschefen. Jag tillåter
mig att säga, att det enda vissa i allt det
som här läggs fram är väl att varje
grundval där saknas för riktlinjer till

Försvarets utformning på längre sikt

krigsmaktens framtida utformning. Jag
skall ta några exempel.

Man tar inte ställning till frågan om
vårt militära försvar skall beväpnas med
kärnvapen eller inte. Det är en mycket
viktig fråga. Man må vara hur oenig
som helst vad angår spörsmålet om Sveriges
försvar skall beväpnas med kärnvapen.
Men både inom regering, riksdag
och militärledning borde man dock
kunna vara enig om att det är omöjligt
att »dra upp de allmänna riktlinjerna
för krigsmaktens fortsatta utveckling»
utan att man först fattar beslut om huruvida
denna krigsmakt skall beväpnas
med kärnvapen eller inte. Av både organisatoriska
och ekonomiska skäl är det
en omöjlighet.

Personligen har jag den uppfattningen
att kärnvapen icke i fråga om inhumanitet
när det gäller att döda människor
är något värre än konventionella vapen.
Men det ohyggliga arv det lämnar till
ungdomen, till framtiden i flera släktled,
är av den arten, att varje förnuftig
människa måste fråga sig: Kan det vara
någon rim och reson i att vi skulle bygga
upp ett kärnvapen för vårt vidkommande? Marinen

har berörts här och vi har
fått höra en del vittnesbörd även om
den. Jag bar i min motion sökt visa hur
frågan om marinen under de senaste
50 åren olöst flutit vidare på provisorier,
kompromisser och totalt föråldrad,
ofta från början misslyckad krigsmateriel.
Nu inbjuds vi på nytt att anslå
många hundra miljoner till en flotta,
som ingen vet hur den skall se ut, enbart
på löftet om en kommande okänd flottplan.
I det sammanhanget inbjuds vi
också att resa ett monument över det
sista stora försöket att med utomparlamentariska
medel sätta landets lagliga
styrelse ur spel, pansarbåtsinsamlingen,
bondetåget och borggårdskuppen. Något
ljushuvud inom marinledningen hittade
på alt minnet av pansarbåtsinsamlingcn
borde hugfästas genom en donation
till föreningen Sveriges flottas ma -

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

ritima ungdomsstiftelse. När nu pansarbåten
Sverige lyckligtvis skrotas ned
lagom till 45-årsjubileet av borggårdskuppen
borde inkomsterna av skrotförsäljningen
anslås till en fond under marinförvaltningen
för ändamål, som innebär
maritim fostran av ungdomen. Det
måste sägas att det nog är litet underligt
att försvarsministern myntar en medalj
»Med F-båten för fosterlandet» nu år
1958. Jag vill också säga ifrån, att jag
kan förstå att herr Heckscher var känslig
på detta område, ty den nye oppositionsledaren
herr Hjalmarson anser
väl att pansarbåtsinsamlingen med bondetåg
och borggårdskupp skulle vara ett
lämpligt monument att resa å det svenska
försvaret. Men jag förstår inte hur
andre oppositionsledaren herr Ohlin,
som säger sig vara arvtagare till Karl
Staaff och den svenska liberalismen, kan
vara med i dansen kring pansarbåtsinsamlingen
och nu vill vara med om att
stryka ett streck över allt som skedde i
samband med F-båten in. m. på Staaffs
tid. Det är väl i alla fall att ta farväl av
liberalismen på ett hårt sätt.

Herr Hedlund representerar ju numera
centerpartiet, men nog skulle det vara
interessant att få höra vad han tänker
om teaterbönderna kring bondetåget och
hur han för övrigt ser på denna underliga
företeelse. Vi hade visst en grosshandlare
och även några andra från
Uppsala län som deltog i spektaklet. Vi
får väl tro att i och med att herr Hedlund
tar avstånd från namnet »bondeförbundet»
till förmån för »centerpartiet»
har han också liksom markerat att
han inte var med på denna sak. Jag hoppas
innerligt att riksdagen skall avstyra
detta spektakel och att vi skall slippa
undan ett sådant minne.

Sedan har vi frågan om försvarets fast
anställda personal. Hur många miljarder
vi än årligen anslår till försvaret så
tjänar det litet till om vi inte kan skaffa
en väl rekryterad och utbildad kår av
militära yrkesmän, forskare och tekniker.
Sedan mer än ett årtionde är det

omvittnat och genom flera utredningar
bestyrkt, att särskilt inom armén officersrekryteringen
kvalitativt och kvantitativt
är otillfredsställande. Det är nu
fem år sedan befälsutredningen avgav
sitt betänkande. Däri klargjordes också
att befälsorganisationen inom armén såväl
i fred som i krig är föga rationell.
På ansvarigt militärt håll har man upprepade
gånger givit uttryck för tvivel på
att det skall bli möjligt att rekrytera befattningar
från bataljonschef och uppåt
samt stabsbefattningar med kvalificerad
personal. Åren går, miljarderna i försvarsanslag
ökas ständigt, men frågan
om kvalificerat militärt befäl, militära
forskare och tekniker, kvarstår olöst.

I propositionen föreslås nu — som
vanligt de sista åren — anslag till robotbyrån,
men som nyhet också anslag till
»anskaffning av ett mindre antal utländska
robotar». Flygförvaltningen anmälde
i sammanhanget, att förseningar i arbetet
på robotbyrån uppkommit till
följd av personalbrist och att dessa förseningar
aktualiserat den föreslagna anskaffningen
av utländska robotar. Jag
skulle vilja fråga utskottet om det inte
finns välgrundad anledning att anta, att
arbetet på robotbyrån fullständigt havererat
på grund av omöjligheten att rekrytera
och behålla kvalificerad personal
och att vi i själva verket nu är helt
hänvisade till att försöka köpa robotvapen
från utlandet.

Tyvärr anser jag mig också ha välgrundad
anledning tro, att läget är liknande
inom samtliga försvarsgrenar vad
gäller kvalificerade officerare och tekniker.
Det är bara det att man inom stora
delar av det militära försvaret kan
sysselsätta okvalificerad personal utan
att tillståndet blir lika uppenbart som
nu beträffande robotbyrån. Det märks
när det inte kommer fram några robotar.
Men om officerare och manskap
åker omkring på skonare, pansarbåtar
och motorfordon, som inte går att använda
i krig, så väcker det tyvärr mindre
uppseende.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

I sammanhanget måste också understrykas
att vi får den befälskår vi förtjänar.
Om vi under högtidligt tal om
landets totala försvar, den demokratiska
enigheten och de nya allmänna riktlinjerna
för krigsmaktens fortsatta utveckling
fortsätter med ideliga provisorier
och kompromisser, fortsätter med en
krigsmakt som är en sysselsättningsorganisation
i stället för ett realistiskt
neutralitetsförsvar, då får vi också en
befälskår som domineras av folk som
leker med papper och ord i stället för att
syssla med realiteter.

I en tidningsartikel helt nyligen berörde
vår avgående ambassadör i Washington
de krav som måste ställas på våra
diplomaters utbildning och svårigheterna
för dem att vinna befordran. Det är
angeläget att inte försvaret kommer i
samma besvärliga situation när det gäller
personalrekryteringen. Det kan inte
vara vettigt att det inom armén förra
året fanns två majorer som var 40 år och
ingen som var yngre. Det är nu alltför
vanligt att en kapten några år före pensionsåldern
50 år befordras till major
främst därför att han är hygglig och
snäll och man vill att han på gamla dagar
skall få ett erkännande.

Vi kan inte genom att anslå 3 miljarder
om året köpa oss fria från ansvaret
att ordna ett freds- och frilietsbefrämjande
svenskt försvar. Det är vår skyldighet
att ge försvarsmakten begripliga
uppgifter och effektiva vapen, men detta
räcker inte. Uppgifterna kan inte fullgöras
och vapnen inte användas, om vi
inte ser till att den militära ledningen
ligger i händerna på en högtstående och
väl utbildad kår av både officerare, tekniker
och manskap. Med nuvarande arbetsordning
och befordringsgång inom
det militära kan vi inte lösa problemen,
även om vi anslår 6 miljarder om året
till försvaret.

Jag nämnde nyss att vi måste ge det
militära försvaret begripliga uppgifter,
och därmed är jag inne på frågan om
vilka risker vårt land står inför och vil -

Försvarets utformning på längre sikt

ka uppgifter i anslutning därtill som ett
svenskt militärt försvar rimligen kan
åläggas.

Den vapentekniska utvecklingen, hittills
med vätebomben som kronan på
verket — snart buren runt hela vårt
jordklot av interkontinentala raketer —
gör att inte en gång en stormakt numera
kan ordna ett »totalt» försvar, bara en
total tillintetgörelse. En liten stat som
vårt land kan inte hjälpa till vid en sådan
total förstörelse, men den kan lika
litet som en stormakt med militära medel
skydda sig mot en sådan. Vår militära
organisation kan därför aldrig åläggas
uppgifterna att försvara och skydda
oss för en mot oss riktad allvarlig kärnvapenaggression.

Från militärt håll har det sagts att
vi kunde bli utsatta för ett isolerat angrepp
ungefär av Koreatyp och med
konventionella vapen, möjligen utökade
med taktiska kärnvapen. Händelserna i
Egypten för två år sedan och nu öster
om Medelhavet har man i dag känslomässigt
pekat på såsom varande exempel
som vi måste ta hänsyn till. Jag tror
inte att isolerade aktioner tillätes att bli
isolerade så särskilt länge, även om det
militära motståndet i det för en aktion
utsatta området är svagt eller obefintligt.
Man kan därför våga anta att även
ett mycket måttligt svenskt försvar skall
avhålla från alla isolerade aggressioner
i ett så relativt centralt beläget område
som Skandinavien.

Råkar däremot vår världsdel ut för en
storkonflikt — som nu endast kan tänkas
med vätebomber inblandade — då
kommer nog huvudmotståndarna att bli
mycket hårt för att inte säga dödligt
engagerade, och då behöver vi inte räkna
med annat än neutralitetskränkningar
eller diversionsmanövrer av mindre
allvarligt slag. Naturligtvis bortser jag
då från kärnvapenangrepp, men mot
dem kan vi ju i alla fall inte militärt
skydda oss.

Slutsatsen för vår del av dessa förutsättningar
borde då bli att vi skall ha

7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr RIS

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

ett neutralitetsförsvar, av, låt mig säga
brandkårstyp, som snabbt kan rycka ut,
om något hotar eller händer, och som
utesluter en inmarsch av samma typ som
i Danmark och Ungern. Och bakom detta
mera yrkesbetonade neutralitetsförsvar
bör vi ha en organisation av partisantyp
— för att återigen göra en jämförelse
med brandförsvaret: vi skall ha
högkvalificerade medborgarbrandkårer
bakom yrkesbrandkåren.

Jag vill emellertid särskilt framhålla
ÖB-studiens slutsats att ett storkrig synes
mindre sannolikt så länge den nuvarande
maktbalansen — jag tillägger:
terrorbalansen — i världen består samt
att Sverige, om storkriget trots allt kommer,
har hyggliga möjligheter att inte
bli indraget. Därför bör vi nu göra ett
militärt stopp för att överväga vårt försvars
framtida organisation och utrustning.

Det går inte längre att i teknikens
tidevarv såsom här föreslås fortsätta på
provisoriernas, halvmesyrernas och de
halvhjärtade politiska kompromissernas
väg. Jag vill erinra denna kammares
ledamöter om att vi för två år sedan beslöt
byggandet av två stora jagare och
ett minfartyg. I dag kommer vi tydligen
att stoppa dessa nu påbörjade byggen,
trots att vi gör en mycket betydande
ekonomisk förlust. Beslutet för två år
sedan var just en halvhjärtad politisk
och militär kompromiss. Jag tror, att
det kan vara angeläget att säga ifrån,
att vi innan vi binder oss för att bygga
upp vårt försvar måste företa en realistisk
prövning, inte minst ur teknisk synpunkt.
I min motion till vårriksdagen
har jag sökt att på grundval av äldre
erfarenheter från vårt militära försvar
realistiskt pröva de möjligheter vårt
land har att bygga upp ett till omfånget
nödvändigtvis begränsat men dock funktionsdugligt
försvar till stöd för vår
neutralitetspolitik och svarande mot de
risker, som vi i utrikespolitiska avseenden
rimligen kan ha att räkna med. Jag
tror mig klart ha kunnat visa, att vår

nuvarande militära organisation är belastad
med en massa tyngande och onödigt
gods på grund av gammal slentrian
och en mängd sakligt omotiverad, traditionell
bråte. Det andra världskriget
tog oss på sängen år 1939. Vi fick brådstörtat
laga efter läglighet, och vi lyckades
lotsa oss oskadda genom den onda
tiden.

Vår utrikespolitik behöver inte ändras
— den stora majoriteten av vårt
folk sluter upp kring neutralitetspolitiken.
Vår försvarsorganisation behöver
däremot enligt min och mångas mening
— och till de många hör ett stort antal
yrkesmilitärer — omprövas och därefter
nybyggas från grunden. Jag måste
därför beklaga, att utskottet efter partiledarenigheten
inte velat sakligt pröva
de i motionen framförda synpunkterna.
Jag kan för övrigt inte heller se att utskottet
sökt pröva propositionen. Det
synes mig som om det begränsat sin
uppgift till att endast skriva om propositionen
till ett utskottsutlåtande, med
undantag för den del av propositionen
där det föreslås rationaliseringar och
besparingar i form av indragning av
fredsförbund.

Jag anser, att ett försvarsbeslut som
skall bli något annat än ett provisorium
måste bygga på en mycket grundlig utredning
av våra ekonomiska, industriella,
tekniska och vetenskapliga resurser.
Jag har förut påpekat hur det förhåller
sig med vårt befolkningsunderlag. Jag
tror även, att vi skall ha klart för oss,
att vi inte har råd att ha så mycket folk
som möjligt i tjänst med vapen i hand
utan att det tvärtom nu gäller att ta ut
så litet folk som möjligt i militärtjänst.
Förutsättningarna för ett framgångsrikt
försvarskrig är nämligen numera att
samhället bakom de väpnade styrkorna
kan höja sin produktion till det yttersta.
Vidare måste den största hänsyn tas till
den ideologiska krigföring, som herr
Dickson här förut har talat om och som
vi endast kan försvara oss mot genom
en beslutsamt fortsatt reformpolitik i

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende.
Det är litet värde med tillfällig
enighet beträffande de militära anstalterna
och anslagen, om det råder djupgående
oenighet i fråga om reformviljan.

Det är sålunda en mycket villkorlig
försvarsvilja som högern deklarerar. Jag
kan inte förstå herr Heckschers uttalande
på denna punkt, ty man kan inte
komma bort från att högern vill ha stora
anslag till den militära apparaten men
samtidigt nedrusta den sociala och kulturella
standarden eller genomdriva allsköns
skattesänkningar för de ekonomiskt
bärkraftiga och övervältra de ökade
försvarskostnaderna på de ekonomiskt
svaga. Om högern håller fast vid
en sådan reaktionär politik och får de
andra borgerliga partierna med sig, blir
varje anslag till det militära en fullständig
felinvestering, och vi kommer
att på det ideologiska planet bli helt
försvarslösa mot både kommunism, fascism
och nationalsocialism.

Jag är också övertygad om att vår
försvarsfråga kan få en vettig lösning
endast genom en kraftfull samverkan
mellan statsmakterna, militärerna, ledarna
för industrien och huvudmännen
för den vetenskapliga och tekniska
forskningen i vårt land. Jag tror att vi
endast på den vägen kan komma fram,
och därför kommer jag, herr talman,
till den uppfattningen, att vad vi behöver
i dag är ett militärstopp — att vi
sätter upp en anslagsgräns som man
icke får överskrida för att därmed
tvinga alla berörda parter till att sakligt
begrunda försvarsfrågan — innan
vi kan skapa ett bestående försvarsbeslut.

.lag har förut framhållit att det inte
gäller att ta ut så många som möjligt
till militärtjänst. När man möter argumentet,
framfört av utskottet och andra,
att vi är tvungna för konsekvensens
skull att ta ut så många som möjligt till
militärtjänst och att om vi avskiljer
någon grupp från militärtjänst så skulle
detta leda till oriittvisor, vill jag erinra

Försvarets utformning på längre sikt

om att många familjer här i landet har
fem pojkar, andra fem flickor, och andra
har inga barn alls. Kan man då tala
om rättvisa för dem som har fem pojkar?
Vi bör sålunda inskränka försvarsövningarna
till vad som motsvarar ett
realistiskt behov och göra värnpliktstiden
kortare.

Jag har också föreslagit att vi skulle
höja dagpenningen åt våra värnpliktiga.
Utskottet har presterat en väldigt trevlig
för att inte säga meningslös utredning
och menar att vi inte har råd att
ge mer än 22 öre mera. Anser vi att landet
har råd att ha ett försvar och att yi
kan tvinga ungdomen till att under en
lång följd av månader under den mest
kritiska delen av sitt liv ligga inne i
militärtjänst, är det orimligt att säga att
kostnaderna för detta skall övervältras
på ungdomarna, deras föräldrar och
andra.

Eftersom försvarsfrågan måste anses
vara vida viktigare än tolkningen av
deklarationer till främmande makter,
har jag vågat ta kammarens tid i anspråk.
Jag har gjort det därför att jag
anser att ett bifall till den motion, nr
B 1 i denna kammare som jag har väckt
skulle innebära att vi verkligen försökte
nå en vettig lösning. Det kan vi aldrig
göra genom att några politiker sammanträffar
och överenskommer om en
summa pengar utan det måste ske efter
realistisk prövning med hänsyn till
svensk industris förmåga och med hänsyn
till vad som fordras för att vi om
olyckan kommer skall kunna ha ett försvar
som kan fungera,

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till min motion. Jag tror att
om vi bifaller den kan vi göra det
svenska försvaret den biista tjänsten, ty
den bygger på realistisk bedömning i
stället för obestyrkta vittnesbörd.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen
kammarens förhandlingar.

100 Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Thapper började
med att säga att utskottets förslag om
hur vårt försvar skall utformas de närmaste
åren är ett resultat av försvarsberedningens
arbete och enhälliga beslut.
Det är väl dock i främsta rummet
resultatet av uppgörelsen mellan partiledarna.
Vad som efter den uppgörelsen
beslöts i försvarsberedningen utmärker
sig ju för god följsamhet till innebörden
i den uppgörelsen.

Herr Heckscher berättade för lyssnarna
om svenska folkets försvarsvilja i
gångna tider och erinrade om att arbetarklassen
och med dem likställda undan
för undan hade fått ökad förståelse
för nödvändigheten av ett starkt försvar.
Jag anvisar, herr Heckscher, att
betrakta som förklaring av detta förhållande
det som sägs i en motion som
vi tre ledamöter har väckt här i kammaren
och som liar fått numret B 87.
Där sägs bl. a. i inledningen: »Inom arbetarklassen
och med dem jämställda
har försvarsviljan under de senaste årtiondena
stärkts, vilket sammanhänger
med det demokratiska genombrottet i
vårt land med åtföljande utbyggnad av
den sociala omvårdnaden.» Nu är herr
Heckscher en av dem som vill radikalt
försämra denna sociala omvårdnad, som
enligt mitt sätt att se i så hög grad har
bidragit till den ökade förståelsen för
försvaret.

Jag har ju varit i tillfälle att här i
riksdagens andra kammare under snart
22 år votera om de olika förslag, som
under dessa år lagts fram i försvarsfrågan.
Under tiden före det sista
världskriget och under detta krig har
jag slängt samma argument omkring
mig som här presenterats av bl. a. herr
Heckscher och försvarsministern — och
även utskottet — argument till försvar
för de åtgärder man röstat för när det
gällt vår värnkraft. Nu hör jag emellertid
till dem som har den uppfattningen
att dessa argument inte har samma
tyngd som tidigare. Varför det? Jo, den

främsta anledningen är utvecklingen på
anfallsvapnens område.

Jag har ju också haft nöjet att vara
med i försvarsberedningen, även om
jag inte varit med på slutet, vilket berott
på mig själv. Jag har även där
varit i tillfälle att ta del av de argument
som den militära sakkunskapen
har presterat för sin uppfattning om
vad som är ett minimum för att vårt
försvar skall kunna lösa sina uppgifter.
Upplysningarna från denna sakkunskap
har gått ut på att de förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, inte
gör det möjligt för det svenska försvaret
att — som det brukar heta — lösa
sina uppgifter. Eftersom de uppgifter
man uppställt är att försvaret skall
vara fredsbevarande, verka avskräckande
och hindra en annan stat att ge
sig på oss så säger jag mig, att med de
möjligheter som finns för dem som
vill anfalla oss orkar vi inte med att
skaffa oss ett försvar med denna avskräckande
och fredsbevarande effekt.
Jag tycker att det är mest realistiskt att
konstatera detta faktum.

Om man ändå är med om att vi tills
vidare bör kunna ha kvar ett visst mått
av konventionellt försvar så gör man
det utifrån den förhoppningen —- vilken
jag betraktar som rätt osannolik
-—- att det krig som skulle komma att
beröra Sverige skulle vara ett krig med
konventionella vapen. Jag erkänner att
i den situationen kunde ett försvar som
kostar 2 500 miljoner kronor fylla en
uppgift — en begränsad uppgift.

Jag har läst en del tidningsrubriker
som satts över ledare som kommenterat
detta förslag till försvarsorganisation
under de närmaste åren. En tidning
har skrivit »Ett starkt försvar», en annan
»2 700 miljoner för ett svagt försvar».
Säkert är det svagt och meningslöst
om vi förutsätter, att den som angriper
oss omedelbart tillgriper kärnvapen.
Men i det förut tänkta fallet
kan det möjligen fylla en viss funktion.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

101

Kontentan av vad jag vill ha sagt
är i första omgången det, att vi bör
tänka om i försvarspolitiken med hänsyn
till det som skett under de senaste
åren beträffande anfallsvapnen. Jag tror
inte längre på att det man här lägger
fram har den fredsbevarande och avskräckande
effekt, som man gör gällande.
Jag har delvis samma åsikt som vissa
personer som framträtt under senare
tid — någon berättade för mig att försvarsministern
i första kammaren kallat
denna inställning för nypacifism.
Denna nypacifism går ut på att vi skall
behålla våra försvarskostnader på samma
höjd och vi skall också behålla
värnplikten, men vi skall sysselsätta de
värnpliktiga med civila, nyttiga arbetsuppgifter
till gagn för och främst till
stöd för de länder som man i dagligt
tal brukar benämna underutvecklade.
Själv har jag den uppfattningen att det
är alldeles uppenbart, att svensk hjälpverksamhet
som bedrivits har haft sin
stora betydelse. Denna verksamhet har
även varit ett stöd för den alliansfria
politiken. I konsekvens härmed tror jag
på att man genom att utöka denna verksamhet
skall få ett ökat stöd för denna
politik. Om vi kan begränsa utgifterna
för militära ändamål, ökas ju också
våra förutsättningar härför; annars är
det nog rätt svårt.

Därmed är vi inne på det påståendet
som såväl regeringen som utskottet gör,
att det försvarssystem som här föreslås
är väl avvägt i förhållande till folkhushållets
samlade resurser. Jag anser det
vara skäl att erinra om att det här gäller
de resurser som staten skaffar sig genom
att dra in skatter av medborgarna.
Det där talet om hur många procent
av bruttonationalinkomsten som går till
försvaret är rätt ointressant i sammanhanget
— jag har tidigare gjort gällande
att man hör uttrycka försvarskostnaderna
t. ex. i procent av den skatt
som tas ut av fysiska personer, vilket
ger ett mer påtagligt besked om vilka
summor det rör sig om.

Försvarets utformning på längre sikt

Flertalet i riksdagen och även i denna
kammare har bundit sig för en hel
del åtgärder på det sociala området
vilka kräver stora pengar i framtiden.
Här finns en automatik i utgiftsstegringen
som icke är betydelselös, utan
tvärtom är betydande. Vi har i vår motion
i anslutning till talet om att en
skälig andel av landets resurser skall
tilldelas försvaret sagt, att vi inte kan
finna avvägningen riktig. De åtaganden
som föreslås i propositionen gör att
andra angelägna behov måste eftersättas.

Man svarar nu att det inte är alldeles
nödvändigt att de andra behoven eftersätts
—• i alla fall av tvång kan vi
skaffa nya inkomster för staten. Ja, vi
ställs säkert inför den uppgiften ganska
snart, kanske redan nästa år, ty
det förslag som föreligger innebär att
vi skall fortsätta med utgiftsstegringen.
I år föreslås t. ex. på kapitalbudgeten
114 miljoner kronor, men både Kungl.
Maj:t och utskottet har bundit sig för
ganska betydande ökningar. Det blir
vidare ökningar för prisstegringar och
lönestegringar som kan förekomma, och
vi skall dessutom binda oss för att årligen
anslå 2,5 procent mera för att,
som det heter, följa med i den tekniska
utvecklingen.

Jag hörde för en tid sedan en högerman,
som skulle försvara högerns uppfattning
beträffande bostadsförsörjningen,
säga att han ville göra frågan
till en statsfinansiell fråga. Jag säger
på samma sätt, att jag har behov av att
göra även försvarsfrågan till en statsfinansiell
fråga. År samtliga de som
enligt uppgörelsen är beredda att ta
ansvaret för de framtida utgifterna på
detta område eniga om att ge stöd åt
eventuella förslag från regeringen om
nya inkomster åt staten? Det kan ha
ett visst intresse att veta, hur man
ställer sig härvidlag.

Vi kommer så återigen till frågan:
Får vi ett starkt försvar genom de
åtgärder som här föreslås? Jag hörde

102

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

för någon timme sedan en professor i
första kammaren säga, att det kan göras
vissa invändningar mot påståendet, att
det föreslagna systemet skulle innebära
ett starkt försvar. Han kom omedelbart
över till att försvaret inte kan bli
starkt förrän vi med det införlivar
kärnvapen. I dag, hörde jag, nöjde han
sig med vad man kallar taktiska atomvapen,
men jag har ju märkt att samme
professor ändå inte är nöjd. Kanske är
han å andra sidan konsekvent när han
säger, att vi också, om det visar sig
nödvändigt, skall skaffa oss vätevapen,
som ju också är kärnvapen men har
ännu mycket större effekt.

Jag har lagt märke till vad som har
sagts och skrivits emellanåt om på vad
sätt man skulle kunna tänka sig använda
taktiska atomvapen här i landet.
Man säger att dessa vapen förstärker
den avskräckande effekten och
därmed befrämjar freden. Jag hör till
dem som har svårt att tro det. I vilken
tänkt situation skall dessa taktiska
atomvapen komma att användas?

En del av riksdagens ledamöter har
fått en hök som propagerar för flygvapnet
och enligt uppgift lämnar en
mängd sakliga upplysningar. Det framgår
att man i första hand tänker sig
att vi själva skulle kunna tillverka detta
taktiska atomvapen, som vi dock inte
kan ha förrän tidigast om åtta år och
sannolikt om tio år. Inte heller efter
den tiden kommer vi att ha dem i sådan
mängd, att vi kan sägas vara verkligt
rustade med taktiska atomvapen.

Ja, det har sagts förut och kan därför
sägas också av mig, att det är fråga om
en bomb som har ungefär samma sprängkraft
som Hiroshimabomben men är så
mycket lättare — den väger omkring
450 kilo. De attackplan vi har kan ta en
sådan här bomb under vardera vingen.
Nu nämner man i den här boken eller
katalogen över olika modeller av krigsflygplan
attackflygets mål vid en luftinvasion.
Man tänker sig att ett attackplan
har en sådan bär bomb under var -

dera vingen och skickas i väg till områden
där fienden lastar ut trupp och materiel.

Om det kommer en invasion ställes
regeringen och försvarsledningen inför
ett mycket allvarligt beslut. Därest det
föreligger en situation där man gör försök
att provocera oss, finns det risk för
att Sverige, om vi hade dessa vapen,
skulle provoceras till att vara först med
att använda kärnvapen. Den som provocerade
oss skulle kunna säga, att det
var vi som började men att han har större
»piller» än vi har kunnat åstadkomma
trots talet om att följa med i den
tekniska utvecklingen och att vi nu har
att välja mellan att vara »snälla gossar»
och göra som han säger eller att. få ta
emot ett sådant där »piller».

I denna skrift talas det, såsom jag redan
har citerat, om att man skulle anfalla
ilastningsbaser. Ja, alla i försvarsberedningen
fick ju vissa informationer
om de förutsättningar som här finnes.
Här är det ju fråga om i vilket väderstreck
vi skall rikta blickarna, om vi
tror på anfall. Det har under många år
rekommenderats att vi skulle rikta blickarna
åt ett visst håll och bara åt det
hållet. Själv tillhör jag dem som säger,
att om vi lever tillräckligt länge, kan
det hända att vi får anledning att rikta
blickarna åt mer än ett håll. Men om vi
riktar blickarna åt det där hållet — alla
förstår nog vilket jag menar — så är det
uteslutet att de uppgifter är riktiga, som
här lämnas av expertisen och som anses
vara sakliga.

I motionen föres det, såsom jag redan
har åberopat, ett resonemang kring
atomvapnen. Det går ut på att den avskräckande
effekten hos atomvapnen
främst ligger i möjligheten av att de kan
användas för vad mati kallar strategisk
krigföring. Den som anfaller oss
skall vara medveten om att vi är rustade
för att rikta anfall med motsvarande vapen
mot hans hemmafront, och det är
främst där det avskräckande momentet
ligger.

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

103

Den militära expertisen här i landet
argumenterar för anskaffande av ett taktiskt
atomvapen av ungefär den här typen
i första omgången. Herr Ståhl, herr
Hjalmarson och en del andra leker med
tanken att vi inte skall stanna för bara
den här typen utan också gå vidare. Militärledningen
säger, att om den som vill
anfalla oss är medveten om att vi har
taktiska atomvapen och dess vapenbärare,
tvingas vederbörande att sprida sina
styrkor, och då har vi större möjligheter
att bekämpa honom. Jag har redan
givit ett exempel på vilka situationer
som kan tänkas inträda, där det vore
ett fördärv om vi hade atomvapen och
kunde skicka ut vapenbärare ett stycke
över vattnen. De här vapenbärarna har
en begränsad räckvidd och kan inte
gärna tänkas orka med att utföra en operation,
släppa bomberna och ta sig tillbaka
till sina baser. Jag utgår själv ifrån
att vi heller inte i framtiden skall få
vapenbärare med sådan räckvidd. Det
hör ihop med vår utrikespolitiska målsättning
och speciellt med vad vi tidigare
bundit oss för beträffande försvarets
utformning, nämligen att vårt försvar
skulle bestå av klart defensiva militära
resurser.

Jag har förstått att man på en del håll
tänker sig att vi inte skall stanna vid att
använda dessa taktiska vapen, och eftersom
de också kan användas för strategisk
krigföring, är det sålunda på vapenbärarna
det beror. Som jag tidigare
erinrat om har emellertid attackplanen
inte en räckvidd, som gör det möjligt att
använda atombomber som strategiska
vapen. Om vi därför så småningom
skaffar oss atomvapen här i landet, så
måste vi ändra på målsättningen.

Det har också sagts alt det kommer att
dröja för länge, om vi skall vänta till
dess vi själva kan tillverka atomvapen,
och diirför bör vi undersöka möjligheterna
att förvärva dem från annat håll.
Ja, då står vi på nytt inför frågan huruvida
vi skall ändra på vår utrikespolitik.
Skall vi där vidta åtgärder, som för

Försvarets utformning på längre sikt

oss in i Atlantpakten? Tror de som tänker
sig att vi kan köpa atomvapen från
västsidan, d. v. s. från Amerika, att detta
överallt skulle komma att betraktas
som förenligt med vår allianfria utrikespolitik?
Jag tror det inte. Om vi riktar
oss mot väster, så bör väl detta inte vara
omöjligt, tycker många. Men vad skulle
samma herrar säga, om vi i stället vände
oss till ryssarna och frågade om de ville
leverera atomvapen? Hur skulle samma
herrar och damer då se på frågan?

Herr talman! Jag är uppriktigt bekymrad
över hur vi skall kunna finansiera
vårt försvar i enlighet med det
förslag som riksdagen skall besluta om,
och jag har försökt ange vilka konsekvenser
jag tror att ett beslut enligt förslaget
kommer att föra med sig. Jag vill
då säga, att jag hellre tar de konsekvenser
som följer av att vi inte skaffar oss
kärnvapen eller binder oss för försvarskostnader
av denna storleksordning, vilka
rör sig om sammanlagt tre miljarder
kronor redan för kommande budgetår
— om jag i försvaret även inräknar civilförsvaret.
Jag betonar att jag tillhör
dem som hellre tar konsekvenserna av
att pruta på här föreliggande förslag.

Till utskottets utlåtande är en del reservationer
fogade, och för egen del har
jag kommit att bli ensam om yrkandet
att riksdagen måtte besluta att snarast
tillsätta en parlamentarisk utredning
med uppgift att utreda och framlägga
förslag om en successiv avrustning ävensom
förslag om ökade insatser för internationell
hjälpverksamhet och formerna
härför. Utskottet har icke ansett sig kunna
gå med på detta yrkande. Jag vill i
sammanhanget säga att den sortens utredningar
som förekommit under senare
tid, ovanpå vilka man liar tillsatt en
beredning, är ur min synpunkt ingenting
att reflektera på. Jag anser mig personligen
ha sådana erfarenheter av dylika
utredningar, att jag vill att vi återgår
lill parlamentariska utredningar.
Dessa tar emellertid längre tid. Om man
därför snart nog tillsätter en parlamen -

104

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

tarisk utredning, så sitter den troligen
i åtskilliga år, innan den är färdig med
sitt arbete, och därför är det all anledning
att densamma tillsättes snarast. Jag
vill också att man här i princip uttalar
sig mot att atomvapen införlivas i det
svenska försvaret.

Man har sagt, att det är klokast att
vänta med detta. Ja, herr talman, om jag
kunde tro på att motståndet här i riksdagen
och ute i landet mot tanken på att
vi skulle skaffa oss kärnvapen kommer
att växa från år till år, skulle jag kunna
tänka mig att vara med om detta förslag.
Men, ärade kammarledamöter, jag är tyvärr
skeptisk. HerrStålils uttalande i dag
gick ut på att vi måste skaffa kärnvapen
om vårt försvar skall bli starkt. Detta
hindrar emellertid inte att han kan
tala om det som starkt i 8—10 år i alla
fall. Jag skulle tro att såväl herr Ståhl
som herr Heckscher har vissa funderingar
om hur den allmänna opinionen
och hur inställningen i riksdagen till
denna fråga kommer att utveckla sig.
De hoppas givetvis på motsatsen mot
vad jag gör. Jag fruktar att de, som tror
att motståndet mot kärnvapen undan för
undan skall kunna mjukas upp genom
mer eller mindre missvisande information
om vilken nytta och vilken förstärkning
i alla situationer det skulle
föra med sig om vi fick detta taktiska
atomvapen införlivat med det svenska
försvaret, till sist kommer att få majoritet
för beslutet. Det är därför jag
skulle vilja ha ett principbeslut nu. Om
alla här i kammaren kunde handla i
full frihet och inte kände sig bundna
av partiledaruppgörelsen, skulle jag
kunna hoppas på att vi fått ett beslut i
överensstämmelse med detta yrkande.
Detta var punkt IV c.

Dessutom finns här ett yrkande om att
riksdagen borde stanna för att uttala
att försvarets driftbudgetsumma —
märk väl vi har kapitalbudgeten, pensionerna,
civilförsvaret och litet till ovanpå
den — skulle stanna vid 2 500 miljoner
kronor. Detta innebär självfallet att

man måste sträva efter att fortsätta med
att krympa organisationen. Det innebär
i så fall en viss successiv nedrustning.
Beträffande förslaget om att en parlamentarisk
utredning snarast skall tillsättas
med uppgift att utreda och framlägga
förslag om en successiv avrustning
går det ju ytterligare ett steg längre genom
att ordet »avrustning» användes.

Självfallet är jag av den uppfattningen
•— vilket jag vill framhålla för att det
inte här skall uppstå något missförstånd
— att vi bör ha kvar en neutralitetsvakt.
Jag kan mycket väl tänka mig,
ehuru jag inte brytt mig om att föra det
på tal själv, ungefär detsamma som angavs
av herr Lundberg. Jag tror att vi
skulle komma att ha ungefär samma
nytta av att förstärka vår internationella
hjälpverksamhet som att skaffa det
försvar som här presenteras.

Jag har tillsammans med herr Karlsson
i Olofström yrkande på punkterna
29, 40 och 54, och dessutom har jag blivit
ensam när det gäller försvarets forskningsanstalt.
För det första — det har
jag redan varit inne på — bör man här
besluta att säga nej till att atomvapen
införlivas med det svenska försvaret.
Jag anser heller inte att hela den ökning
av lönekontot som försvarsministern
föreslagit, är nödvändig. När jag
nu yrkar på en prutning där, som svarar
mot ungefär 10 procent av ökningen,
så är detta ett understrykande av den
uppfattningen, att man inte på något sätt
bör syssla med att förbereda en atomvapentillverkning.
Jag kanske skulle
kunna vara nöjd, om man i utskottet
från den sida dör man motionerat om
ett uttalande i den riktningen kunnat gå
med på att stryka ett ord. I det uttalande
som utskottet gjort i denna fråga, där
man nöjer sig med att citera försvarsministern,
heter det att denna forskning
självfallet inte skall vara inriktad på en
direkt framställning av atomvapen. Om
man hade strukit ordet »direkt», kunde
jag måhända ha varit med om den kompromissen.
Då har jag emellertid ändå

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6 105

kommit att framhålla att därav följer att
vad man menar bäst understrykes av
yrkandet i punkt 56 om en nedprutning
på löneanslaget som svarar mot 10 procent.

Herr talman! Jag ber att nu först få
yrka bifall till reservationen av mig
ensam under punkt IV. Jag vill även
yrka bifall till de andra punkterna, men
därtill skall jag be att få återkomma
med särskilt yrkande senare.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den lösning av försvarsfrågan
i samförståndets tecken som nu
förestår tolkar jag så, att de demokratiska
partierna både inåt och utåt vill
markera det gemensamma ansvaret för
vår nations säkerhet. Den innebär också,
att den allmänna samling kring försvaret,
som grundlädes under det andra
världskriget, alltjämt består i vårt land.

Vi som tillhör en generation, som bar
upplevt två världskrig och ständigt lever
under botet om ett tredje, behöver
inte särskilt övertygas om behovet av
ett försvar. Vi har också sedan det andra
världskriget började, utan stöd av
några internationella allianser, byggt
upp ett respektingivande försvar. Sverige
bar inte sökt några allianser. Vi har
valt att gå vår egen väg dels därför att
det svarar mot vår uppfattning om hur
vi bäst gagnar vår frihet och vårt oberoende
och dels överensstämmer med
vår uppfattning om vad som bäst gagnar
freden i den del av världen som vi
lever i.

Vår alliansfria utrikespolitik skulle
inte ha tillvunnit sig respekt utåt på något
håll, om den inte liaft stöd i vårt
starka försvar. Både utrikespolitik och
försvarspolitik i vårt land tjänar ju uppgiften
att hålla oss utanför kriget, att
skydda vår fred och vårt oberoende.
Att hävda att vi skulle kunna fortsätta
neutralitetspolitiken och samtidigt avrusta
eller kraftigt reducera försvarets

Försvarets utformning på längre sikt

styrka är enligt min uppfattning en fullständigt
ohållbar ståndpunkt. Ett avrustat
Sverige skulle inte kunna föra
en självständig utrikespolitik. Det är
bland annat vetskapen om detta faktum
som främjat den enighet i försvarsfrågan,
som blev resultatet av arbetet
i försvarsberedningen och av förhandlingarna
mellan de demokratiska
partiernas ledningar.

Vi vill alltså fullfölja vår alliansfria
utrikespolitik, men konsekvenserna av
denna hållning får vi ta i form av vidmakthållande
och utvecklande av ett
starkt försvar. Hur starkt det skall vara
är beroende av många olika omständigheter.
Naturligtvis spelar bedömningen
av det internationella läget på både kortare
och längre sikt in. Hade vi bedömt
läget så, att vi nu kunde se fram mot
en lång period av internationell avspänning
och fredlig samlevnad mellan folken,
skulle vi väl ha kunnat begränsa
våra försvarsanstalter. Men en sådan
bedömning svarar inte mot den faktiska
verkligheten. Förhållandet mellan
stormaktsblocken i öst och väst visar
ingen tendens att förbättras. Misstron
har väl under senare år snarare tilltagit
än avtagit. Vi har under de senaste
veckorna upplevt skärpningen av läget
i Mellersta Östern, ett av de många oroliga
hörnen i världen. Vi vet att de
största och mest djupgående tvistefrågorna
mellan stormakterna varken finns
i Mellersta östern, i Afrika eller i Asien,
utan här i vår världsdel alldeles inpå
våra gränser. Frågan om Tysklands
återförening och frågan om de ryska
satellitstaternas framtida ställning har
inte kunnat lösas. Inte heller de frågor
som gäller rustnings- och atomvapenkontrollen.
För oss som strävar
efter en fredlig lösning av dessa frågor
inom Förenta Nationernas ram är det
nog nödvändigt att konstatera, att möjligheterna
till positiva lösningar av dessa
frågor inte verkar särskilt stora just
nu.

Att det trots de många olösta problc -

106

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

men och de många svåra konfliktanledningarna
ändå varit möjligt att bevara
freden i stort sammanhänger, som alla
vet, med den maktpolitiska jämvikt som
råder i världen, i första hand när det
gäller innehav av kärnvapen med en
fullständigt förödande verkan. Vi har
inte minst under krisen i Mellersta
Östern upplevat hur allvarliga ansträngningar
som görs för att hejda en öppen
militärkonflikt mellan de stater som
innehar dessa resurser. Om dessa ansträngningar
inte skulle vinna framgång,
kan det hela utmynna i en fullständig
katastrof för mänskligheten, och
vi får innerligt hoppas, att den fulla
vetskapen om den förödande karaktären
av ett kärnvapenkrig skall förmå
de båda sidorna att finna andra vägar
ur det aktuella krisläget, vägar som räddar
freden.

Vid bedömningen av våra försvarsansträngningars
omfattning måste naturligtvis
även hänsyn tas till folkhushållets
tillgångar. Det gäller med andra
ord att göra en avvägning mellan å ena
sidan det i denna situation påträngande
behovet av ett militärt försvar och å
andra sidan vad vi rimligen orkar med.

Jag skall säga några ord om bakgrunden
till den försvarsordning vi nu behandlar.
De förändringar som här sker
föranledes ju i första hand av den militärtekniska
utvecklingen men också
av den kostnadsstegring som följt med
denna tekniska utveckling. Vapnen blir
effektivare och tekniskt mera fulländade,
men dyrare. För att få råd att
följa med i den tekniska utvecklingen
och inte komma vid sidan av och bli
hopplöst efter, tvingas vi att göra förändringar
i besparande riktning inom
vår försvarsorganisation. Vi måste helt
enkelt krympa den, och det är vad som
nu påbörjats. Vårt försvar minskas rent
kvantitativt, men detta uppväges av kvalitativa
förstärkningar på vapensidan.
Samtliga försvarsgrenar drabbas av nedskärningar
i organisationen, men samtliga
försvarsgrenar tillföres också efter

hand nya, bättre, effektivare vapen.
Vi ger ökade anslag åt forskningen, och
vi utvecklar också robotvapnen.

I fråga om kostnaderna har jag i departementsanförandet
tillåtit mig konstatera
att den föreslagna kostnadsramen
för detta budgetår, 2 700 miljoner
kronor, bör bedömas mot bakgrunden
av vad kostnaderna för ett fortsatt provisorium
skulle ha blivit. Utfallet av
fjärde huvudtiteln för budgetåret 1957/
58, alltså förra budgetåret, blir cirka
2 530 miljoner kronor. För innevarande
budgetår hade jag måst räkna med att
de stora materielanslagen skulle ha synkroniserats
med de långsiktiga anskaffningsplaner
som tidigare godkänts av
riksdagen. Vidare hade man fått räkna
med vissa automatiska anslagsstegringar
på grund av prisstegringar, lönestegringar
o. s. v. De försvarsutgifter, som
vi utifrån dessa förutsättningar skulle
ha fått, kan beräknas till i runt tal
2 650 miljoner kronor. De 2,7 miljarder,
som nu föreslås för innevarande budgetår,
ansluter sig sålunda ganska väl
till vad kostnaderna skulle ha blivit om
allt tillåtits förbli vid det gamla. Jag är
emellertid övertygad om att vi genom
den nya inriktning vårt försvar nu ges
får ut mer av pengarna i form av försvarseffekt
än vad som eljest skulle ha
blivit fallet.

Jag vill också peka på att försvaret
genom detta beslut icke kommer att fä
sin andel av våra samlade resurser väsentligt
ökad. För innevarande budgetår
kommer försvarskostnadernas andel
av bruttonationalprodukten — jag
använder den jämförelsen, ty det är enda
möjligheten, herr Åkerström, att
åstadkomma en jämförelse med förhållandena
i andra länder — att uppgå
till i runt tal 4,5 procent, d. v. s. samma
procenttal som för de sista sex ä sju
åren. När man vet att motsvarande relationstal
för USA är 10 procent, för
England 8 procent, för Sovjet i varje
fall minst 12 procent och för de flesta
av Europas mindre stater ungefär sam -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

107

ma eller högre procenttal som vi har,
kan man inte påstå att vi genom detta
beslut tar på oss en försvarsbörda som
vi inte kan bära. Andra folk offrar mycket
mer. Icke heller i fortsättningen,
då de automatiska tillägg, som dagens
beslut innebär, utgår, kommer försvarets
andel att öka eller att väga lika
tungt i vårt land som i flertalet- andra
länder.

Vårt försvar är ju uppbyggt för rent
defensiva syften. Någon tanke på att utrusta
försvaret i vårt land med kärnvapen
eller fjärrvapen för vedergällningskrigföring
har vi inte. Våra tekniska
och ekonomiska resurser medger
oss inte heller att ta upp konkurrensen
med stormakterna på dessa områden.
De förestående förändringarna i
vår beväpning avser därför i första
hand en anpassning efter teknikens utveckling
på de konventionella vapnens
område. Trots stormakternas kapprustning
på kärnvapenområdet utvecklas
de vanliga vapnen, dels för att bevara
den militära slagkraften i nuet och dels
för att göra det möjligt att föra krig
utan insats av kärnvapen. De som behärskar
kärnvapnen känner bäst deras
förödande verkningar. De vet att krig
med full insats av sådana vapen är en
ren omöjlighet, i varje fall en omöjlighet
om vår civilisation skall överleva. Att
ta första steget till ett sådant krig betyder
självmord. Jag anser det vara realistiskt
att räkna med att stormakterna
nästan till varje pris kommer att söka
undvika krig med vedergällningsvapen.
Eftersom man däremot inte tror sig om
att kunna lösa alla konflikter på fredlig
väg, behålles och utvecklas de konventionella
vapnen. Det förhållandet, att vi
i Sverige inte är utrustade med kärnvapen,
betyder därför inte att vårt försvar
är meningslöst eller hopplöst otidsenligt.
Vår utrustning är nämligen i övrigt
fullt i nivå med andra länders.

När det gäller frågan om eventuella
svenska atomvapen vill jag erinra om
att enligt öB-utredningarna måste det

Försvarets utformning på längre sikt

under alla förhållanden dröja cirka tio
år, innan vi är i stånd att ur egen produktion
tillföra vårt försvar atombeväpning.
Vårt lands tillgångar och resurser
på detta område medger icke en
snabbare takt i framställandet av eventuella
atomvapen. Jag har bl. a. av det
skälet kunnat helt ansluta mig till försvarsberedningens
mening rörande ett
uppskov med ställningstagandet i denna
fråga, och jag noterar med tillfredsställelse
att statsutskottet har intagit samma
ståndpunkt. Uppskovet motiveras
med att de tekniska förutsättningarna
är sådana, att ett visst uppskov med
ställningstagandet kan ske. Vi avstår
alltså från att ta ställning nu.

Jag skall gärna medge att ett icke
öppet redovisat skäl för uppskov är
det faktum som alla känner, att vi är
djupt oeniga i denna fråga. Meningarna
går mycket starkt isär, och jag skall
inte orda vidare om det. Bakom enigheten
i försvarsberedningen låg nämligen
en stark önskan från alla håll att
tills vidare undvika politiska strider i
denna fråga, och jag anser att riksdagen
kan kräva respekt för en sådan hållning.

Nu vill reservanten i statsutskottet —
det är herr Åkerström — att riksdagen
redan nu skall ta ställning i sakfrågan
och göra ett bestämt uttalande emot
svensk atombeväpning. Andra högljudda
krafter inom opinionen hävdar motsatsen,
att vi bör följa det neutrala Schweiz’
exempel och redan nu söka inträde i
atomklubben. Till detta vill jag bara
säga: Atomklubben är världens exklusivaste
sällskap. Endast det land som
har utfört ett lyckat atombombprov kan
bli medlem, och inträdesavgiften överstiger
de flesta länders förmåga. Nu
tycker inte jag att vi i Sverige vare sig
skall meddela världsopinionen att vi
aldrig tänker söka medlemskap eller
göra som ett annat land har gjort, en
förhandsanmälan om medlemskap. Intetdera
tjänar något till, ty det exklusiva
sällskapet är ändå slutet tills in -

108 Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 cm.

Försvarets utformning på längre sikt

trädesprovet är avlagt. Föranmälningar
tas inte emot, och avböjande av medlemskap,
då ingen har bett oss att bli medlem,
kan väl inte tjäna något ändamål.

Att nu spekulera i liur vi kommer att
ställa oss i en framtid tjänar kanske i
dagens debatt inte heller så mycket till.
Vad vi i första hand eftersträvar — och
där jag föreställer mig att det råder
fullständig nationell enighet — är internationella
överenskommelser, som gör
slut på kärnvapenproven och ställer
produktion och innehav av sådana vapen
under betryggande internationell
kontroll. Någon önskan att bidra till
rustningarna i världen på det här området
har vi inte. Genom att hålla frågan
öppen nu har vi undvikit att få
en upprivande strid i försvarsfrågan
inom riksdagen och inom nationen.
Skulle kärnvapenrustningarna trots allt
inte stå att hejda genom internationella
överenskommelser, ja, då är de svenska
statsmakterna obundna.

I skuggan av de fruktansvärda perspektiv
som ett krig med moderna vapen
innebär har det hos oss uppstått
nypacifistiska riktningar, som inte bara
vänder sig mot dessa vapen utan som
ifrågasätter, om vi över huvud taget
skall rusta för ett väpnat motstånd. De
som vill att vi skall söka vårt försvar
— de menar att man bör försvara sig
på annat sätt — i ett vapenlöst passivt
motstånd eller i någon förberedd partisankrigföring,
pläderar också för att
vi samtidigt skall använda de pengar,
som vårt försvar kostar, till att hjälpa
sjuka och nödlidande i andra länder, i
länder med överbefolkning, fattiga länder.
Därmed skulle vi visa världsopinionen
att det inte är för snöd vinnings
skull vi avstår från militärt försvar. Det
är för att göra en humanitär insats vi
gör det, det är för att använda pengarna
på ett för freden gagneligt sätt.

Detta alternativ till vårt nuvarande
försvar utgår både ifrån att våra rustningar
är otillräckliga och därför meningslösa
och från den gamla pacifis -

tiska tesen, att allt det blod som flyter
vid militärt motstånd och krig inte tjänar
något till, inte löser några problem.
Det är alltså ytterst mot krig och mot
våld som man vänder sig. Denna avsky
mot krig och våld delas väl i vårt land
av hela befolkningen, militären inräknad.
Ingen vill krig. Men lika mycket
som vi är emot krig och lika mycket
som vi avskyr blodsutgjutelse, lika mycket
avskyr vi ju tvång, ofrihet, andligt
förtryck och rättslöshet. Hade vi inte
löpt några som helst risker att hamna i
ett sådant läge som så många av Europas
stater för närvarande befinner sig i,
där befolkningen är förslavad, kunde
möjligen nypacifismen ha blivit ett allvarligt
alternativ. Men så länge dessa
och andra risker för vårt oberoende
och vår frihet finns och är så handgripliga
som de är, är den inget alternativ.
Vi får nämligen inte glömma bort att
vi lever i en värld, där humanitetens
grundsatser ingalunda har slagit igenom
i det internationella umgänget. I denna
brutala värld kan man väl önska sig
bort ur krigets system, men ingen kan
köpa sig fred genom aldrig så goda
gärningar i människokärlekens eller
människosolidaritetens namn. Vi kan
varken vända oss till världsopinionen
eller till Förenta Nationerna för att få
vår frihet och vår suveränitet garanterade.
Den utvägen står ingen till buds.

Nej, avstår vi från att hålla ett militärt
försvar, får vi också vara beredda
att avstå från vår frihet och vår rätt att
bestämma i vårt eget land. Vi har på
nåd och onåd utlämnat oss åt de krafter
som kämpar om världsherraväldet.
Blir vi ockuperade av den ena sidan i
en storkonflikt, drar vi över oss angrepp
från den andra. Den som ger upp
utan strid för att slippa blodsutgjutelse,
får finna sig i att se sitt land förvandlat
till den blodigaste av alla krigsskådeplatser.

Det kan inte gärna ha undgått dem
som predikar detta slag av motstånd,
det passiva, och som vill ställa oss i en

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

109

fullkomligt ohållbar situation, att det
bland de krafter som kämpar om världsherraväldet
finns krafter, som har en
rik erfarenhet av hur man på ett mycket
effektivt sätt kan göra sluta på ett
passivt motstånd och tysta den humanistiska
livssynens förkunnare. Vår enda
chans att undgå sådana katastrofer ligger
— jag säger gärna tyvärr — i att
vara så starkt militärt rustade som vi
har råd till, så starkt att det inger respekt
och om möjligt avhåller från angrepp.
Det är för att få leva i fred, för
att i vår del av världen kunna rädda den
enskilde individens rätt att leva sitt liv
enligt vår humanistiska livssyn, som vi
håller oss med ett försvar. Nypacifismen
är därför ingen lösning på detta ytterligt
komplicerade och svåra problem,
som vi alla brottas med.

Sedan gammalt finns det i denna kammare
också en grupp som förordar, att
vi väl skall ha ett försvar, men som alltid
lyckas att med sina förslag komma
fram till prutningar. Det skall vara ett
försvar som är så billigt som möjligt.
Herr Åkerström pläderade nyss för sin
reservation, som innebär att vi skulle
pruta ned de av statsutskottet förslagna
anslagen med cirka 200 miljoner. Herr
Åkerström vill alltså att försvarskostnaderna
för detta budgetår skall bli 2
miljarder 500 miljoner och inte såsom
föreslagits 2 miljarder 700 miljoner.
Jag skall inte gå in på någon längre
polemik med vännen Åkerström. Jag
hörde hela hans anförande. Alla försök
tidigare i varje fall att övertyga honom
har misslyckats, och jag vet att
jag inte skulle kunna nå resultat nu heller.
Men jag vill peka på att i den motion,
som ligger till grund för den Åkerströmska
reservationen och i vilken det
preciseras, var man skall pruta, framgår
det ■— vilket kanske även är fallet
med reservationen — att det är i första
hand anskaffningen av flygmateriel och
underhåll av våra flygplan som vi skall
pruta på, och dessutom skall det göras
vissa prutningar på arméns tygmateriel.

Försvarets utformning på längre sikt

Herr Åkerström har i sin motion ställt
frågan, om vårt försvar ger oss trygghet.
Givetvis kan man inte onyanserat
svara ja eller nej på denna fråga. Men
mig förefaller det som om ett förhållandevis
starkt försvar ger oss större
trygghet än ett svagare försvar. Reservanternas
förslag att materielanslagen
skall skäras ned just på de områden,
där vi ämnar utveckla de nya vapnen —
flygmateriel, arméns tygmateriel — och
där den tekniska utvecklingen är som
mest framträdande, leder ju uppenbarligen
till en försvagning av försvaret.
Herr Åkerström föreslår att vi skall
pruta 7 procent på kostnaderna, men
detta medför en väsentligt kraftigare
minskning av effektiviteten än med 7
procent. Då skulle vi alltjämt ha ett
dyrt försvar, nämligen för 2 500 miljoner,
men så långt jag förstår ineffektivt.
Och härtill kommer — det vill jag
fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
på — att reservanternas yrkande
om minskning av anslaget för anskaffning
av flygmateriel utan tvekan är
orealistiskt mot bakgrunden av de beslut
om beställningsbemyndiganden,
som tidigare riksdagar har fattat. Vi
skall väl inte upprepa vad vi fick vara
med om förra året, nämligen stora tillläggsanslag
för att kunna täcka utgifter
som vi på det sättet hade bundit oss för.

En av de frågor, som har vållat både
mig, statsutskottet och även försvarsberedningen
de största bekymren, har
varit avvägningen mellan försvarsgrenarna,
och svårigheterna har i första
hand gällt anslaget till marinen. Nu vet
vi ju sedan gammalt att avvägningsfrågorna
är kinkiga och besvärliga problem,
som lätt leder till oenighet, oavsett
om det är den militära ledningen
eller politikerna som handhar dem.
Eftersom det slutliga avgörandet måste
ligga hos riksdagen får vi finna oss i
att bli överösta med argument, litteratur
och allt vad det är som sakkunskapen
uppvaktar oss med.

Statsutskottet har ju i stort sett ställt

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

sig bakom den fördelning av anslagen
mellan försvarsgrenarna, som jag i likhet
med försvarsberedningen har kommit
fram till, och i allt väsentligt följt
ÖB-utredningarnas riktlinjer. En mindre
justering till förmån för marinen har
dock gjorts. Eftersom det i stort sett
råder enighet skall jag inte fördjupa mig
i dessa frågor, men jag vill peka på
några omständigheter som ligger till
grund för den avvägning vi kommit
fram till.

Det är då viktigt att ha klart för sig,
att krigsoperationer nu och i framtiden
inte utföres försvarsgrensvis utan i samverkan
mellan enheter ur olika försvarsgrenar.
Avvägningen sker inte mellan
försvarsgrenar utan mellan stridsmedel.
Den snabba utvecklingen ändrar ständigt
den relativa effekten hos och kostnaderna
för vissa stridsmedel mer än
för andra — det måste man också ta
hänsyn till. För var och en, som försöker
tränga in i denna problematik,
står det klart att en under alla tider
oförändrad fördelning mellan marin,
armé och flygvapen under sådana förhållanden
väl endast kan vara följden
av mycket tillfälliga sammanträffanden.

När det gäller flottans ställning har
det länge rått tveksamhet på en punkt,
nämligen beträffande de större övervattensfartygens
möjligheter och stridsvärde
i luftkrigföringens tidevarv. Yi
har också efter hand anpassat vår flotta
efter de nya förhållandena. Egentligen
har ÖB-utredningarna inte kommit fram
med några nya synpunkter på dessa
problem. Vad man har gjort är att man
något starkare än tidigare betonat behovet
av att övergå till vad vi länge har
talat om, nämligen en flotta med mindre
fartygstyper: ubåtar, minsvepare, motortorpedbåtar,
antiubåtsfartyg.

Att tveksamheten beträffande de större
övervattensfartygen har ökat beror
också på den militärtekniska utvecklingen.
Jag skall bara peka på några
omständigheter, som vi tvingas ta hänsyn
till. Hela östersjöområdet kan ju i

dag kontinuerligt övervakas med radar
i flygplan eller radar på kusterna. Det
är endast inom de trängre skärgårdarna
som fartygsrörelser på ytan kan förekomma
utan upptäckt. Radarn ser lika
bra i mörker som under dagen. Utvecklingen
av vapen och stridsmedel har
dessutom gjort att flyganfall kan ske
utom räckhåll för fartygens luftvärnseld.
Ett fartyg skall försvaras bl. a. med
luftvärnseld, men de moderna anfallsmetoderna
från flygets sida gör att attackplanen
aldrig behöver gå ned i luftvärnselden.
Då vi måste räkna med att
en eventuell motståndare dessutom är
utrustad med robotar med målsökande
egenskaper och eventuellt atomladdningar,
så kan man ju räkna ut att utsikterna
för övervattensfartygen att undgå
träffar har minskat. Försvarsmedlen
har nämligen inte hunnit lika långt som
anfallsmedlen, varför angreppet på detta
område i dag har ett mycket bastant
övertag. Vi får naturligtvis räkna med
att luftförsvaret ombord på fartyg kommer
att kräva luftvärnsrobotar, men utvecklingen
tyder på att även i fråga om
robotar försvarets styrka i varje fall inte
håller jämna steg med anfallets. Skulle
vi nu, som reservanterna har föreslagit,
besluta oss för att bygga flera större
övervattensfartvg — jag tänker nu på
de två jagare som diskuterats — så får
vi räkna med att dessa inte blir färdiga
ännu på många år. Dessa fartyg skulle
sedan stå kvar i krigsorganisationen
ända in på 1980-talet. Då man redan nu
är och länge har varit tveksam om deras
användbarhet är det väl inte skäl i
att bygga flera jagare nu för 100 miljoner
kronor per styck.

Vi tvingas ju alltid att inom ramen
för de ekonomiska resurserna väga olika
vapens användbarhet mot varandra med
hänsyn till deras försvarsfunktioner.
Jag har därvid ansett mig böra gå med
på att föreslå ett avbrytande av byggandet
av de två jagare som riksdagen för
några år sedan beslöt att tillföra flottan.
Jag medger att en viss olägenhet och

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

111

vissa ekonomiska förluster inte kan
undvikas i samband därmed, men färdigställandet
är, så långt jag kan se,
omöjligt inom ramen för de anslag som
nu diskuteras.

Nu frågar man på sina håll: Har vi
då råd att kasta bort de pengar som
redan har nedlagts i dessa fartyg? Frågan
är naturlig, men om man ser på de
siffror som det rör sig om för de båda
alternativen, nämligen att bygga färdigt
eller att avbryta, tror jag nog, att man
kan acceptera avbrytandet. De båda jagarna
beräknas nämligen kosta 200 miljoner
kronor i färdigt skick, 100 miljoner
per styck. Vid budgetårsskiftet hade vi
utbetalat ungefär 25 miljoner kronor för
de arbeten som hade utförts på jagarna,
som ju inte är kölsträckta. Om vi skulle
välja att bygga jagarna färdiga, kommer
vi alltså att göra ett ytterligare åtagande
på minst 175 miljoner kronor. För
detta budgetår kan vi räkna med avbeställningskostnader
på cirka 20 miljoner,
men härifrån skall man naturligtvis
avräkna värdet för sådan materiel,
som kronan kan använda för andra ändamål
eller sälja. För min del tror jag
att en betydande del av avvecklingskostnaderna
kan täckas denna väg. Man kan
därför räkna med att skillnaden mellan
reservanternas förslag om färdigställande
och utskottets förslag om avbrytande
närmar sig dessa 175 miljoner
kronor. Jag tycker att det mot bakgrunden
av denna kostnadsskillnad inte bör
vara så svårt att bestämma sig för en
anslutning till utskottets linje. Jag vill
tillägga att jag inte heller har någon
annan erinran mot de ytterligare förslag
som utskottet lagt fram i fråga om
bestridande av avvecklingskostnaderna.

Jag vill, herr talman, till sist framföra
ett tack till statsutskottet för en mycket
välvillig behandling av propositionen nr
110. Man har ju uppskjutit behandlingen
av en del av propositionen till hösten.
Det gäller de föreslagna förbandsindragningarna
eller förbandsrationaliseringarna.
Jag skall inte opponera mig

Försvarets utformning på längre sikt

mot denna försening, men jag tar fasta
på vad utskottet skriver om att organisationsändringar
måste genomföras
minst i den omfattning som departementschefen
föreslagit.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern förefaller
upptäcka ett hot mot vår frihet
nu eller inom en snar framtid som jag
inte är i stånd att se. Det kan ju förklara
en ganska avsevärd skillnad mellan
oss i uppfattningen om hur mycket
av våra gemensamma resurser vi skall
spendera på försvaret. Den jämförelse
med andra länder angående försvarets
andel av bruttonationalinkomsten, som
dagens försvarsminister hade behov av
att göra, kan måhända för en försvarsminister
vara av intresse, men för mig
har det intet intresse, särskilt med hänsyn
till att man jämför med länder som
har ett helt annat läge och helt andra
engagemang.

Jag har den uppfattningen att vi skall
mera lita till något annat än de fysiska
maktmedlen för att säkra vår trygghet.
Vi skall bland annat lita till en förnuftig
utrikespolitik, ungefär sådan som
den som Torts under senare år, och vi
skall söka verka för att hindra att en
del av dem som uppträtt i dag i den
utrikespolitiska debatten får ökat inflytande
på den svenska utrikespolitiken.

Vad beträffar frågan om konsekvenserna
av prutningarna beträffande flyget
hör jag till dem som menar att det
inte kommer att dröja så länge, innan
det bemannade flyget har ett ganska
ringa stridsvärde. Om vi inte får alla
dessa pengar kommer vi i den situationen
att vi inte kan betala redan beställda
flygplan. Men, herr försvarsminister,
om det är önskvärt att prutningar
kan ske på andra punkter, är jag villig
att diskutera det.

Det bemannade flyget kommer säkerligen
i en krigssituation, diir Sverige
kan tänkas indraget, inte att ha någon

112

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

egentlig betydelse. Det är, herr försvarsminister,
min uppfattning om det bemannade
flyg som vi i dag har. Men jag
vill inte heller att det obemannade flyget,
robotvapnet, skall utvecklas i sådan
omfattning att det inte skall vara möjligt
att klara sig med de pengar det här
föreslagits i reservationen.

Försvarsministern får väl, om inte
frågan kan lösas på annat sätt, undersöka
möjligheterna att sälja de effektiva
och bra flygplan som vi lär tillverka
här i landet.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Flera talare här har redan
utförligt kommenterat utskottets
ståndpunkt, och jag har därför inte,
fastän jag tillhör utskottsmajoriteten,
någon anledning att nu agera för utskottets
räkning. Jag har i stället begärt ordet
i första hand för att beröra några
omständigheter som måhända inte tillmätes
någon väsentlig vikt överallt i
landet men som i den landsända jag
representerar i många fall är mycket
uppmärksammade.

För ett par år sedan nämndes ganska
ofta i den offentliga debatten en betydelsefull
fråga. En del talesmän för ett
starkt försvar utgick ifrån att om anslagsramen
inte blev den som de militära
representanterna önskade, så måste
man redan vid planläggningen uppge
tanken att hela vårt territorium skulle
försvaras. Även här i riksdagen ställdes
frågan, vilka delar av vårt land man
skulle avstå från att söka försvara. Sådana
upplysningar skulle naturligtvis ha
varit utomordentligt värdefulla för den,
som kunde ha intresse av de sålunda
»övergivna» områdena.

Nu vet vi att hela denna frågeställning
var alltför hastigt konstruerad.
Efter den redovisning av vår försvarspolitiska
målsättning, som här ligger på
riksdagens bord, kan vi lämna dessa
förhastade uttalanden åt sitt eget värde.
Målet är ju att skydda hela vårt lands

territorium från att falla i händerna på
främmande inkräktare.

Kännedomen om detta faktum bör
verka lugnande på människorna framför
allt i gränsbygderna. Med rötterna
i vår nordliga gränsbygd känner jag
mycket väl till att gränsbefolkningen
liksom känner på sig, att den löper de
största riskerna, om freden går förlorad.
Människorna i en gränsbygd är
därför redan av självbevarelsedrift sanna
fredsvänner. Kanske mer än andras
sysslar deras tankar — särskilt i orostider
—- med frågan om fredens bevarande.
För några veckor sedan hölls i
mellersta Tornedalen en försvarsfest
med mycket talrik uppslutning från
ortsbefolkningens sida. Dessa enkla
människor närde sannerligen inga Karl
XH-drömmar, utan de ville endast ge
uttryck för sin inneboende önskan att
leva i fred.

Den isolerade avrustningen hade före
det andra världskriget många anhängare
i Norrbotten. I dag möter man i regel
en annan, mer nyanserad syn på
vår försvarsfråga. När grannfolken utsattes
för militärt anfall, var det för
många som om deras egna lemmar blivit
avhuggna. Sakta men säkert har
också inom arbetarrörelsen vuxit fram
en känsla av att samhället i dag representerar
värden som är i hög grad värda
att försvaras.

Ännu för tjugo år sedan kunde Sveriges
utrikesminister deklarera, att vi
kände oss trygga när vi blickade mot
norr, mot nordpolen, tv där fanns inga
människor, som kunde hota andra människor.
Ingen objektiv människa kan
längre fälla ett sådant omdöme om polarregionerna.
Rickard Sandlers på sin
tid riktiga konstaterande har i dag endast
historiskt värde. I dag vet vi, att
nordkalotten och de arktiska områdena
blivit i högsta grad strategiskt betydelsefulla
för stormakternas generalstaber.

Detta förhållande ökar självfallet riskerna
för att de nordliga delarna av
vårt land skall bli begärliga för stor -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

113

maktsblocken. För att undgå obehagligheter
fordras stor försiktighet. Enligt
min mening vilar svensk utrikespolitik
av i dag på en dylik försiktighet. Den
alliansfria utrikespolitiken omfattas av
en överväldigande folkmajoritet i Norrbotten.
Människorna har den fasta övertygelsen,
att denna utrikespolitik ger
oss de bästa chanserna att överleva, om
krigets gissel i stor skala skulle drabba
mänskligheten.

Utrikespolitiken har emellertid ett
direkt samband med försvarspolitiken.
Enbart vår hängivna fredsvilja kan inte
rädda oss, om vi med två tomma händer
ställs inför en angripare, som vill
sätta sig i besittning av vårt lands territorium,
helt eller delvis. Redan Pascal
konstaterade, att »rätten utan makt är
vanmakt», och den satsen är aktuell
även i dag. Den vanmäktige är ett lätt
byte för den som agerar målmedvetet.
Och då kan man få erfara, att makten
utan rätt är tyrannisk, nu liksom på
Pascals tid.

Som representant för Norrbotten vill
jag i denna debatt erinra om det betydande
intresse, som de krigförande under
andra världskriget visade våra
lappländska malmfält. Genom Churchills
memoarer och andra publicerade
aktstycken vet vi numera, att vår nationalrikedom
höll på att bli vår nationalolycka.
Malmen höll på att utsätta oss
för ett militärt angrepp.

Vi vet vidare att man redan före det
andra världskriget på visst håll gjorde
upp allvarliga planer som syftade till
att genom sabotagehandlingar lamslå
malmexporten.

Det torde vara realistiskt att räkna
med att våra rikedomar i norr även i
framtiden kan komma att bli en stark
lockelse för en främmande makt, som i
ett trängt läge kanske vill få kontrollen
över en viktig råvara. Nu säger måhända
någon, att detta är omöjligt, när vi
för en alliansfri utrikespolitik, men då
vill jag erinra om att vi öven under
andra världskriget sökte föra en sådan

Försvarets utformning på längre sikt

politik. En alliansfri neutralitetspolitik
skrämmer ingen, om den är helt tandlös.
Om den presumtive fridstöraren
däremot vet, att vi kan bita ifrån oss,
blir han säkert försiktigare, och våra
utsikter att få leva i fred blir större.
Försvarets uppgift är att stödja utrikespolitiken,
så att vår fred och vår neutralitet
respekteras.

Försvarets största betydelse är enligt
min mening preventiv. Sveriges försvar
i dag måste vara knuten till en sund
fredsvilja. Krigsyran, av vilket slag den
vara må, har inte plats i vårt samhälle.

Herr talman! Det vore frestande att
godtaga regeringens utrikespolitik som
uttryck för det kloka, det upphöjt ideala
i regeringssjälen och betrakta den
aktuella försvarsplanen som ett utslag
av dolda krigiska instinkter hos samma
regering. Ett sådant ställningstagande
skulle kanske vara populärt.

Jag vill emellertid betona, att jag biträder
utskottsförslaget därför att jag
uppfattar försvarsplanen som ett nödvändigt
komplement till vår neutralitetspolitik,
som jag önskar all framgång.
När den för utrikespolitiken
främst ansvarige är ense med den övriga
regeringen om den nu föreliggande
försvarsorganisationen, är detta för mig
ett bärande bevis för att tryggandet av
vår alliansfria neutralitetspolitik kräver
de försvarsutgifter vi nu nödgas ta
på oss.

I detta sammanhang vill jag säga, att
mitt ställningstagande självfallet rönt
påverkan av de geopolitiska faktorerna
i min egen valkrets. Många mellansvenskar
kanske inte alltid förstår reaktionerna
hos dem som under många år
upplevt kriget på nära håll. Den som
på själva gränslinjen upplevde vinterkrigets
utbrott, de två evakueringarna
från Finland, ockupationen av Norge
och den tragiska flyktingströmmen därifrån
och som dessutom sett ett par
svenska samhällen bombarderas blir

ingen beundrare av kriget. Däremot blir
8 — Andra kammarens protokoll 11)58. Nr B ti

114

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

han lyhörd för frågeställningen: Hur
kan vi undgå allt detta fruktansvärda?

Jag finner, att det vore djupt olyckligt,
om ett militärt vacuum tilläts uppstå
längst i norr och stimulera utomstående
att känna lust exempelvis att ockupera
våra malmfält eller att lamslå
vårt ekonomiska liv genom angrepp på
våra kraftverk.

De geografiska faktorerna gör, att ett
hyggligt försvar i Norrbotten kan i Västerbotten
väcka drömmar om en isolerad
avrustning. Härmed syftar jag naturligtvis
inte på min ärade kamrat på
västerbottensbänken, herr Åkerström.
Skillnaden i kostnadshänseende mellan
hans och utskottsmajoritetens förslag
är alltför liten för att i detta sammanhang
berättiga antydningar av detta
slag.

Försvaret kostar pengar. Man kan beklaga,
att situationen i världen tvingar
oss att hålla ett försvar. För svar smiljarderna
erinrar oss om en kulen värld,
som sannolikt inte skulle bli ett dugg
bättre genom att vi avskaffade vårt försvar.
Litet var önskar vi oss ifrån denna
dystra tillvaro, men vi kan inte komma
därifrån. Vårt försvar är ett uttryck
för vår vilja att få leva i fred.

De flesta andra länder offrar mer av
sin bruttonationalprodukt på försvaret
än vi, det har försvarsministern nyss
erinrat om från denna plats. Vidare är
utbildningstiderna i andra länder genomgående
längre än hos oss. Sverige
är ingen vägvisare på upprustningens
väg.

Vi skall inte heller förglömma, att
även försvarskostnadernas storlek är i
mycket beroende av vår utrikespolitik.
Sverige har inte förlorat något krig, och
därför har ingen segrare kunnat diktera,
att vårt försvar skall vara symboliskt
— en attrapp. Vi är inte medlemmar
i något stormaktsblock, och följaktligen
bärs inte våra försvarskostnader
till någon del av andra. Inte heller
har vi vänskapligt sinnade främmande
trupper i landet för att skydda vår

överhet. Därför kan vi inte heller, t. ex.
på partikongresserna, hugnas av budskap
att vi i fortsättningen slipper bekosta
de främmande trupperna, för vilka
kostnaderna i fortsättningen bärs av
hemlandet. Vår alliansfria utrikespolitik
ålägger oss att själva bära våra försvarsutgifter.
I gengäld får vi njuta av
förmånen att vara herrar i eget hus.
Syftet med våra ansträngningar är ju
endast vår önskan att inte bli angripna.
Vi riktar oss inte mot någon och misstänkliggör
ingen.

För några år sedan — när regeringsmedlemmarna
betecknades som krigslietsare
— talade man om Norrbotten
som ett hemvist för antingen krigsruiner
eller välstånd. Det talades också om
att regeringen, ja, t. o. m. arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ha bestämt, att
Tornedalen — vår östra gränsbygd —
skulle bli krigsskådeplats.

Denna propaganda hade ett uppenbart
syfte. Den riktade sig ju till en
gränsbefolkning. Även sådana yttringar
bör enligt min mening noteras i denna
debatt.

Herr talman! Vi har talat mest om
vår förmåga att försvara oss emot främmande
angripare. Jag skulle som avslutning
vilja föra en annan faktor in i
bilden, nämligen försvarsviljan. Saknas
viljan, då kommer förmågan aldrig till
sin rätt. I detta sammanhang vill jag
fästa uppmärksamheten på att vad statsmakterna
gjort i exempelvis Norrbotten
för att ge människorna arbete och utkomst
varit av större betydelse för
folkförsvaret än många renodlat militära
anstalter. Enligt min mening har
exempelvis Statens skogsindustrier och
Norrbottens järnverk varit för försvarsviljan
lika betydelsefulla som någonsin
Bodens fästning.

Just nu brottas östra Norrbotten —
hela gränsbygden — med oerhörda sysselsättningssvårigheter
och andra sociala
problem, som är ytterst svårbemästrade.
Dessa problem tarvar snabba åtgärder
och har utan tvekan direkt sam -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

115

band — i vidare mening — med den
frågeställning som nu ligger på riksdagens
bord. Enligt min mening har statsmakterna
plikt att känna sitt ansvar
och handla därefter. Det synes mig uppenbart.
Social rättvisa bör innefatta
bl. a. rätt till arbete. En sådan social
rättvisa är, enligt mitt sätt att se, försvarsviljans
naturliga fundament.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag kanske skall deklarera
— ehuru det är alldeles överflödigt
— att jag naturligtvis inte talar å
något partis vägnar i denna fråga. Jag
vill emellertid samtidigt tillägga, att
jag säkert talar för många inom samtliga
partier — i varje fall utanför
detta hus.

Försvarsministern deklarerade, att
överensstämmelsen mellan samtliga partier
visar ett gemensamt ansvar för vårt
land. Jag förstod faktiskt inte riktigt
meningen i försvarsministerns uttalande.
Det finns nämligen folk inom alla
partier som ser annorlunda på dessa
saker än man gjorde i partiledaruppgörelsen.
Jag är faktiskt mycket glad åt
att få vara med och framföra deras
synpunkter här i riksdagen.

Jag vill inte alls tävla i patriotiskt
överdrivna tal, men jag sätter ett frågetecken
inför försvarsministerns uttalande
om ansvaret för vårt land. Jag
tror att ansvaret hos dem, som tror
mindre på våld och vapen och mer på
andra metoder, kanske är minst lika
stort som det hos dem som tror på
vapnens och våldets välsignande verkan.
Jag skulle vilja fråga försvarsministern
om han vill bestrida detta.

När jag hörde försvarsministerns motivering
— en motivering som försvarsministern
inte är ensam om utan som
slagit igenom i så gott som hela världen,
däri har han alldeles rätt — så
tänkte jag på den tyske kejsaren Wil -

Försvarets utformning på längre sikt

helms tes om att »den som vill fred
skall rusta för krig». Debatten här i
dag är egentligen ett typexempel på hur
det går till i alla parlament, och det är
kanske också ett bevis för att vi inte
kommer någon vart trots all vår kunskap.
Trots all vår omskrutna kultur
och vetenskap och trots att vi nu håller
på att erövra världsrymden kan vi inte
lyfta oss från den stenåldersmentalitet
som i så stor utsträckning behärskar
mänskligheten. Många har här i dag
resonerat som så, att vi måste gå så
långt i rustningarna som våra ekonomiska
resurser tillåter. Så resonerar
man väl också i alla andra parlament.
Man måste ju då fråga sig: När kommer
man på den vägen och med det resonemanget
in på den förnuftiga väg
som alla dock erkänner måste ligga i
en nedrustning?

För vårt lands vidkommande — och
det är också förhållandet med andra
länder ■— har kostnaderna för militärorganisationen
blivit dyrare och dyrare.
Här har anförts, att man stöder
sig på överbefälhavarens beräkningar
från 1954. Jag upprepar emellertid vad
jag sagt här vid något tidigare tillfälle,
att aptiten har växt betydligt under den
tid som behövts för att skriva ut matsedeln.
Enligt överbefälhavarens beräkningar
— han har då tagit hänsyn
till prisstegringen och till de nya vapen
som kan tänkas — skulle vi för
det år som det nu är fråga om, 1958/59,
komma upp till en kostnad av 2 384
miljoner kronor. Nu begär man i stället
2 700 miljoner, och det beloppet innefattar
ändå bara eu del av de verkliga
kostnaderna. Det utgör bara driftkostnaderna.
Därtill kommer alla de hundratals
miljoner kronorna för investeringar
och andra ändamål. Det vore intressant
att få höra en deklaration, kanske
av någon talesman för utskottet
eller av finansministern, om vad de
verkliga kostnaderna för vårt lands försvarsväsende
egentligen belöper sig till.

Min partikamrat, herr Lnssinantti,

116

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

talade om att gränsborna kände särskild
försvarsvänlighet. Man kan nog
se olika på militärfrågan vare sig man
är gränsbo eller inte. Jag tror inte det
inverkar så mycket var man bor. Själv
är jag gränsbo i högsta grad där jag
bor inte fullt en mil ifrån en gräns, där
under senaste världskriget krig pågick
och där ockupationen sedan blev verklighet.
Men inte kände jag vare sig då
eller senare något behov av att begära
eller hade någon tro på att vapen skulle
skapa lycka åt mänskligheten. Det rådde
stor enighet om att nazismen måste
kämpas ned. Vi hörde från ledande
statsmän deklarationer om att när nazismen
var tillintetgjord skulle tryggheten
vara säkrad här i världen. Jag
brukade säga då, att det värsta nog blev
vad som kom efteråt, när man hade insett
att de som kämpade och föll hade
fallit förgäves. Det blev inte den fred
som man hade hoppats på. Nå, vi
gränsbor trodde på andra medel och
begagnade oss av andra medel. Många
av oss fick erkännande från Norge för
de insatser vi hade gjort. Dessa erfarenheter
bevisar kanske inte mycket,
men de är i varje fall inget bevis på
vapnens välsignelse.

Vi anser därför, såsom har anförts
av herr Åkerström och herr Lundberg,
att anslaget borde begränsas och successivt
minskas med början redan innevarande
år, då det skulle skäras ned
med omkring 200 miljoner kronor, så
att kostnaderna i år kunde hållas nere
vid 2 500 miljoner kronor. Det är inte
så mycket som skiljer, har det invänts.
Det är riktigt att skillnaden inte är så
stor i år, men just därför att vi avser,
att denna ram inte skall få överskridas,
blir vårt förslag verkligt betydelsefullt.
Genom denna begränsning får vi redan
i år något hundratal miljoner kronor
som välkommet bidrag till budgeten.
Med statsutskottets plan på en ständigt
återkommande ökning av anslagen —
en ökning med 214 procent om året —
skulle vi om några år få avsevärt större

årlig besparing på försvarsutgifterna.
Försvaret skulle efter få år kräva en
miljard kronor mera per år enligt statsutskottets
förslag jämfört med vårt. Vi
kan göra oss en föreställning om vad de
sparade medlen skulle betyda för vårt
ekonomiska välstånd. Det skulle exempelvis
göra det möjligt att genomföra
den skattesänkning som allmänt deklareras
som önskvärd, ge resurser för
nödvändiga investeringar för undervisning,
sjukvård, vattenvård, vägväsende
o. s. v. Om vi skulle utgå ifrån att det
är riktigt vad som sagts exempelvis från
högerhåll i denna kammare om skattesänkningarnas
välsignelse för enskilda
och för företag, måste vi betrakta det
nödvändigt att ta vara på denna möjlighet
att nu spara en miljard. Jag har
vid något tillfälle framkastat tanken
att man kanske borde bestämma försvarskostnaderna
med ledning av den
gräns där klagomålen på skatten skulle
upphöra. Om de upphörde vid den
kostnadsnivå vi nu har, borde vi kunna
finna oss till rätta med de nuvarande
försvarskostnaderna, men om de inte
upphör förrän vid en betydligt lägre
nivå, borde vi rätta oss därefter och
tänka på att just militärväsendet betyder
så mycket för beskattningen •— det
tar mer än hälften av inkomst- och
förmögenhetsskatten, och en besparing
på det området ger utrymme för fantastiska
skattesänkningar. Men det har
på borgerligt håll iakttagits en besynnerlig
tystnad om skatten under denna
debatt.

Nu vet vi ju för all del att det vid
många olika tillfällen har framlagts förslag
om sänkning av statens utgifter.
Herr Hjalmarson har senast i dag påvisat
att högern har framlagt ett alternativ
till regeringens förslag. I dag är
man emellertid alldeles tyst på det hållet
när det gäller skatter, och i dag låter
det precis som om vi skulle ha råd
till ännu högre skatter än vi för närvarande
har.

Nu kan ju högerns representanter

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

117

försvara sig med att de inte har tänkt
att det skulle gå ut över militärväsendet.
Det är sant, högern vill lägga bördorna
på barnfamiljerna, på mödrarna,
på de sjuka, på de arbetslösa — där
kan man dra in och spara pengar, säger
högern, så ser det alternativ ut som
man talar om. Högern vill ta bort det
som gör det möjligt för alla i detta
land att känna trygghet och människovärde.
Det är inte säkert att det bara
är fattigt folk som råkar i olycka, sjukdom
och svårigheter — det går inte
alltid efter de linjerna.

Vi är alltså eniga om att vi bör spara,
men vi har inte samma uppfattning om
var vi skall spara. I dag finns det möjligheter
för oss att spara stora summor,
när vi om någon timme skall votera
om de här sakerna. Besparingarna skall
ju göras när beställningen lämnas och
inte när notan kommer. Det är för sent
att protestera när allt är serverat och
uppätet och man krävs på betalning,
i detta fall i form av skatter.

Man kanske inte skulle tala så mycket
om ekonomi i det här sammanhanget,
men hur mycket vi måste ge åt
försvaret och hur mycket vi kan spara
är grundläggande för hur mycket vi får
betala i skatt. Eftersom skatten är det
väsentliga i vissa partiers politik, kan
man ju inte komma ifrån ett resonemang
om skatten i denna miljardrullning,
som ensam tar mer än halva
skatten.

Nu finns det väl ingen i något land i
vår tid som inte vid vissa tillfällen i
ljusa ögonblick har förklarat att vi
måste komma fram till en annan ordning
än krig. Vi kan inte hålla på att
mörda varandra kollektivt på sätt som
sker, utan vi måste gå fram efter förnuftiga
linjer. Jag skall inte ta upp
några citat, men det finns gott om uttalanden
av många personer, med
Krustjev och Eisenhower i spetsen,
som på fullt allvar erkänner detta.

Men det hjälper inte bara att veta
vad som är rätt, vad som skall göras

Försvarets utformning på längre sikt

och hur man skall handla. Det som betyder
någonting i det här sammanhanget
är ju egentligen att man gör det
som är riktigt. Enligt vad vår morallära
säger oss är det synd hos dem som
vet det rätta men ändå inte gör det.
När man gör de här deklarationerna
bör man ju slå in på vägar, om vilka
man vet är de riktiga vägarna, de som
leder fram till målet. Kanske det behövs
den bättre moral, som vännen
Dickson brukar tala om. Men nationerna
har så lätt att bli högmodiga. Man
möter ofta den här frågan: Är det inte
vårt land som har rätt, och är det inte
vårt land som skall ha ett starkt försvar
?

Hela frågeställningen är alldeles meningslös,
mina damer och herrar, eftersom
varje land ställer samma fråga.
Det vore därför bättre att söka efter
krigets orsaker och bekämpa dem.

Orsakerna ligger inte hos de fattiga
människorna som dödas i kriget, hos
barnen, de sjuka och de gamla som får
sätta livet till när bomberna faller. Dessa
människor är heller inte de drivande
krafterna bakom kriget. De ansvariga
befinner sig i regel på betydande
avstånd och under rätt betryggande förhållanden
och fortsätter där sitt spel
mot människor, som egentligen har gemensamma
intressen och inte har någon
anledning att döda varandra vare
sig kollektivt eller enskilt.

Vad är orsaken? Herr Dickson snuddade
vid den, och herr Wahlund berörde
den också i debatten om det förra
ärendet, då han talade om hjälpen
till svältande delar av mänskligheten.
Svälten, maktlystnaden, imperialismen
—• där har vi orsakerna! Dem löser vi
inte med krig, även om vi rustar aldrig
så långt utöver vår förmåga.

Det finns de som anser, att vårt land
borde bli en rödakorsstat snarare än en
militärstat. .lag är inte nu beredd att
ta ståndpunkt till den frågan i hela dess
vidd, men nog tilltalar tanken mig, och
nog anser jag idén värd att bevaras.

118 Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

Den dag den slår igenom i varje land
blir det inget krig.

Hjälpen åt de svältande är dagens
stora problem. Det kanske ligger åtskilligt
i Stig Dagermans dikt, där han på
konstnärens sätt talar om att »en svältande
människa mindre betyder en broder
mer» — det är den idé som ligger
bakom kraven på hjälp åt dessa svältande
människor.

Ett gammalt argument som har framförts
i debatten av flera talare är att
ju starkare försvaret är, desto större
möjligheter har vi att klara oss undan
kriget. Många gör gällande, att vi förra
gången klarade oss undan kriget tack
vare våra militära rustningar. Det finns
inget bevis för det påståendet, utan det
är ett tomt antagande. Jag kan säga som
herr Heekscher, utan att i övrigt instämma
i hans anförande, att det var tur
att vårt försvar inte sattes på prov under
andra världskriget.

I stället har vi faktiskt bevis för att
det fanns kritiska situationer då vi undgick
att dras med i kriget tack vare att
vi hade svaga militära resurser. Dessa
bevis borde inte vara obekanta för dem
som i dag uteslutande har talat för att
vi skall ha en så stark och så dyr militärorganisation
som möjligt. Om vi inte
hade haft andra resurser än vapnen och
om inte andra orsaker hade spelat in
vid olika tillfällen, hade vi kanske kommit
med i dödsdansen även med mångdubbelt
starkare rustningar.

Man kan för övrigt utvidga frågan
och spörja, om de starka rustningarna
räddade något land från att dras in i
kriget eller om rustningarna löste de
motsättningar som utlöste kriget.

Jag skall inte ge mig in på någon
lång historieskrivning. Inte därför att
tiden är långt framskriden — vi har
alldeles för viktiga uppgifter att syssla
med för att man skall behöva säga att
klockan snart är tolv — men jag skall
ändå inte ta så lång tid i anspråk. Jag
vill bara erinra om att Tyskland började
det andra världskriget väl rustat

i fråga om både människor och industri
och dessutom med hela Europa på knä
för der Fiihrer, men har någon makt
i världen under modern tid blivit mer
slaget sönder och samman i ett krig
än det välrustade Tyskland blev? Jag
behöver inte svara på den frågan. Vi vet
hur det var.

Man kan också fråga: Vad blir resultatet
över huvud taget av ett krig? Fanns
det någon militär myndighet som trodde,
att världen och maktfördelningen
efter kriget skulle bli vad den nu är?
Hur kan man under sådana förhållanden
tala om effektivt försvar?

Det allvarligaste problemet i vår tid
är egentligen, att det inte finns något
effektivt försvar, att det är fullständigt
meningslöst och falskt att tala om att
något land skulle kunna skaffa sig ett
effektivt försvar. Detta är omöjligt, ty
det finns inte något försvar mot nutidens
effektiva anfallsmedel. Man kan
förstöra ett land, men man kan inte försvara
sig mot dessa bomber som kommer.
Jag har ställt följande fråga tidigare
till försvarsministern, men jag har
inte fått något svar på den: Vad skall
man exempelvis göra här i landet, om
någon stormakt säger: »Om någon timma
kommer vi med en atombomb, om ni
inte går med på det eller det?» Och vad
skall man säga sedan atombomber under
en kvarts timmes tid har fällts över
vårt land? Då kanske man är färdig att
ge upp.

Herr Ståhl har talat om atombomber
som en framtidsmelodi för vårt land.
Han kanske inte använde ordet »framtidsmelodi»,
men han spelade upp ungefär
de tongångarna. Man skulle då ha
taktiska och inte strategiska atombomber,
d. v. s. man skulle bara spränga
atombomber inom vårt eget land. Då
herr Hecksclier var inne på samma fråga
sade han: »Vi måste se realistiskt
på den frågan.» Jag antecknade det och
tänkte, att det måste vi göra. Men hur
skall vi då se på den? Vi kan först
fråga: Vad är en atombomb? Och vad

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

119

är en taktisk atombomb? Ja, Hiroshima
och Nagasaki ger svar på vad en atombomb
betyder. Det var taktiska atombomber
som användes där. Erfarenheten
därifrån visar sannerligen, att i ett
atomkrig är vi alla sålda. Därför försvinner
realismen i talet om starka försvarsvapen
mot atomvapen.

Hiroshima och Nagasaki kostade över
200 000 människor livet. Men det kanske
inte är det viktigaste. Bomberna
där visade — och det är ju någonting
som vi inte skall förbise — att atomkrig
är krig även mot kommande generationer.
Vi behöver ju inte vara okunniga
om det, och då bör vi heller inte
spela okunniga på detta område. Japan
står även här redo med uppgifter om
hur det går för kommande släkten. Från
det kejserliga japanska atomforskningsinstitutet
i Hiroshima har man publicerat
en del siffror över skadorna på
efter 1945 födda barn i detta område.
Det visar sig att en mycket hög procent
av dem har kommit till världen
vanskapta, dödfödda eller livsodugliga.
Man uppräknar som brister hos de barn,
som fötts levande: bristfällig benbyggnad,
medfödd muskelförtvining, ickeandningsduglig
hud, svåra nervsjukdomar,
barn med endast ett öga, barn med
inga ögon alls, barn som inte ens har
ögonhålor, barn utan hjärna, barn med
missbildad hjärna o. s. v. En japansk
författarinna har besökt ett av sjukhusen
som vårdar en del av dessa sjuka
människor från Hiroshima, och hon
skriver: »Den som efter händelserna
i Hiroshima och Nagasaki fortfarande
går in för upprustning med atomvapen,
den borde tvingas» — och här förordar
hon alltså tvång — »att i åtta dagar vistas
på sjukhuset. Är han sedan inte botad
från sitt vansinne, torde han inte
vara någon människa.»

Avstånden är inte långa i vår tid, och
vi har all anledning att se efter vad vi
kollektivt håller på att åstadkomma. Jag
har ingenting alls emot att mäla mig
ut ur gemenskapen från den krets, som

Försvarets utformning på längre sikt

anser att vapnen är det viktigaste och
att atombomben är någonting som vi
måste sikta på i framtiden.

Det meddelades häromdagen att amerikanarna
som ett experiment hade fällt
en 15 megaton vätebomb. Vi kan knappast
tänka oss vad en sådan bomb egentligen
betyder, men någon föreställning
får man kanske, när man hör att en
enda sådan bomb har åtta gånger så
stor sprängverkan som alla bomber tillsammans
som sprängdes över Tyskland
under hela det senaste världskriget. De
som har besökt Tyskland efter kriget
vet hur de tyska städerna såg ut. Det är
dit tekniken fört mänskligheten! Och
ändå envisas man med att säga att även
ett litet land kan skaffa ett effektivt
försvar.

Vi har i en motion i denna kammare
av herr Åkerström och av herr Dahl i
första kammaren föreslagit att riksdagen
bör göra ett uttalande mot atombomben
— och göra det nu. Det är sant
som bland andra försvarsministern och
herrar Thapper och Heckscher framhållit,
att vi inte kan skaffa några atomvapen
under de närmaste åren. Men jag
delar inte den slutsats man drar härav,
nämligen att det därför inte finns något
skäl för oss att nu ta avstånd från atombomben.
Det finns alla skäl för alla
människor innanför och utanför riksdagen
att fördöma atombomben vid
varje tillfälle och det vore klokt av
Sveriges riksdag att göra det! Då skulle
riksdagen göra eu moralisk gärning.

Det har förut sagts i andra sammanhang
att vårt land kanske inte betyder
så mycket, men i den mån vi betyder
någonting är det ju ändå en styrka åt
de krafter som arbetar emot atomvapnen.

Det är svårare att fördöma, om man
själv är tveksam, och det är svårare att
predika moral för den som inte bryr
sig om vad moral är. .lag tänker här
närmast på nationernas förhållanden.
Men det är underligt att det har förbigått
utskottet vilka starka krafter som

120

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

inom alla partier utanför parlamentet
arbetar mot atombomben och mot förslaget
att vi skall införliva den i vårt
försvar. Jag skall gärna erkänna att de
krafterna kanske är starkast inom det
socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen,
men det finns inom alla
partier liksom utanför partierna.

Är det månne någon av dem, som talar
om ett effektivt försvar, som verkligen
med nutidens teknik tror på möjligheterna
av ett sådant försvar för något
land? Både Krustjev och Eisenhower
har erkänt, att något sådant försvar inte
finns och inte kan åstadkommas. Man
kan naturligtvis säga som någon stormakt,
att »vi skall förvandla våra fienders
båtar till likkistor», om de kommer
in till våra kuster. Ett sådant uttalande
innehåller en hundraprocentig sanning.
Det är bara det att båda parter i det
fallet befinner sig så att säga i samma
båt. Man kan förstöra för varandra, och
man kan förvandla varandras båtar till
likkistor, men man kan inte försvara sig
i sin egen båt. Vi svenskar har ingen
anledning att säga på det sättet, och vi
vill inte säga det. Atombomben kan inte
betraktas som annat än ett katastrofmedel,
som över ett obeskrivligt lidande
leder till mänsklighetens undergång.

Jag kommer just att tänka på ett brev
som jag för någon tid sedan fick från
en högerman. Han hade lyssnat i radion
på ett anförande, som jag hållit i denna
talarstol. Han skriver, att han lyssnat
på anförandet och gör sedan några reflexioner
kring detta. Han erkänner sig
vara högerman och prenumerant på
Svenska Dagbladet. Men han säger, att
om herr Hjalmarson och Svenska Dagbladet
kommer att försvara atombomben,
så kommer han att lämna både
högern och Svenska Dagbladet. Och så
tillägger han: »Då blir jag utan parti.»

Det kan sägas att detta bara är en
röst. Det är en människa som känner
sig besviken, det har träffats en överenskommelse,
vars ställningstagande i
frågan om atombomben gör honom tvek -

sam. Han lämnar högerskutan, och andra
människor lämnar kanske av samma
skäl sina partiskutor.

Det finns emellertid en större vaksamhet
på detta område än den som
framgår av ett enstaka brev, och det är
den oro för och opinion mot atombomben
som vi fått åtskilliga bevis för.
Många möten och organisationer har
uttalat sig både mot krigsrustningarna
som sådana — de vill att man skall försöka
andra vägar — och framför allt
mot atombomben. För en tid sedan utskickades
ett upprop av ett hundratal
statskyrkopräster med olika politiska
åskådningar, som tog bestämt avstånd
från atombomben. Nyligen kom några
hundra svenska läkare, även de med
olika politiska uppfattningar, med en
hemställan om att atombomben icke
skulle införlivas i det svenska försvaret.
I hela världen varnar vetenskapsmän
för atombomben. Detta är små ljusglimtar
i ett eljest mörkt tillstånd.

Nu, ärade kammarledamöter, skall jag
inte uppehålla er längre. Jag tackar er
som hållit ut men även er som litet
grand demonstrerat ert missnöje med
att jag framhållit dessa synpunkter; ni
har ju ändå haft vänligheten att lyssna.
Det skulle vara en moralisk tillgång, om
riksdagen i dag uttalade sig mot atomvapnet.
Tiden är kort och dyrbar; vad
som kan göras i dag bör inte skjutas på
framtiden.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som av
herr Åkerström fogats till utskottets utlåtande
och som innebär ett bifall till
motionerna B103 i första kammaren
och B 87 i denna kammare.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att mycket
kortfattat få belysa några av konsekvenserna
av det förslag till ny försvarsordning,
som regeringen och statsutskottet
nu förelagt riksdagen.

För det första tar jag upp de ekono -

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Nr B 6

121

miska konsekvenserna. Det föreliggande
förslaget till ny försvarsorganisation,
tillyxat efter en slumpvis tillkommen
överenskommelse mellan fyra partiledare
om kostnadsramen, skall kosta i
runt tal 2,7 miljarder kronor förutom
anslag på kapitalbudgeten, anslag till
civilförsvaret och till militära pensioner
och annat som inte kan kontrolleras.
Vi startar alltså det nya budgetåret
med i runt tal 3 miljarder i militärutgifter.

Nästa budgetår skall den militära
kapitalbudgeten fördubblas, och driftbudgeten
skall höjas med minst 70
miljoner kronor plus kompensationen
för pris- och lönestegringar. Erfarenheten
av prisutvecklingen detta årtionde
talar för en prisstegring på 4 å 5
procent om året, vilket utslaget på de
militära kostnaderna i enlighet med den
föreliggande uppgörelsen innebär, att
riksdagen framdeles binder sig för en
årlig utgiftsökning med omkring 200
miljoner kronor om året. På fem år är
vi alltså uppe i 4 miljarder kronor i
försvarsutgifter, d. v. s. praktiskt taget
hela den direkta statliga inkomstskatten.

För att finansiera den väntade omedelbara
utgiftsökningen har vi i år beslutat
att ta ut punktskatter, som skall
ge i runt tal 500 miljoner kronor. Om
statsutskottets förslag till militärorganisation
bifalles, permanentas inte bara
dessa skatter, utan vi tvingas att varje
år anskaffa några hundra miljoner kronor
i nva skatter för att kunna effektuera
beslutet.

Detta sker i en situation, karakteriserad
av otillräckliga statsinkomster och
inför hotet om en ekonomisk kris, som
kommer att drastiskt minska statsinkomsterna.
Regeringsförslaget aktualiserar
alltså ett olyckligt perspektiv för
skattebetalarna och statsinkomsterna.
Om krisen vidareutvecklas kommer regeringen
inom något år att tvingas meddela
riksdagen, att den svenska staten
är insolvent och ur stånd att inlösa de
växlar, som utstiilles genom uppgörel9
— Andra kammarens protokoll I95S. N

Försvarets utformning på längre sikt

sen i försvarsfrågan. Dagens byggnad
reses därför på en underminerad
grund. Den blir inte hållfast; den kan
inte bestå i många år.

Försvarsbeslutet kommer att ge nya
injektioner åt inflationen. Åtskilligt mer
än ett hundratusental dagsverken skall
varje dag disponeras för improduktiva
militära ändamål. Konsekvenserna för
statskassan och skattebetalarna är redan
angivna därvidlag. Konsekvenserna
för samhällsekonomien har vi kunnat
räkna oss till i det föregående. En av
de samhällsekonomiska konsekvenserna
har vi kunnat utläsa i prisutvecklingen
under detta årtionde sedan upprustningen
på allvar inleddes. Den svenska
kronans värde har minskat med drygt
en tredjedel under 1950-talet. Om det
föreliggande förslaget godkännes kan
ytterligare en tredjedel av kronans värde
förspillas på hälften så lång tid.

Hur mycket fler bostäder, sjukhus,
skolor, fabriker, vägar och annat nödvändigt,
som vi skulle kunna bygga med
måttligare insatser för försvaret, låter
sig inte så lätt beräknas. Först och
främst kan emellertid varje miljard
som inbesparas förutsättas vara användbar
för dessa nyttiga, ja, livsnödvändiga
civila ändamål. Enbart de sammanlagda
ökningarna under nästa femårsperiod
kan uppskattas till 4,5 miljarder
kronor; under en tioårsperiod
stiger den samlade merkostnaden till
15 miljarder kronor. Fantasien vägrar
att följa med vid uppskattningen av hur
många nyttigheter som skall förvandlas
till granater, atombomber, jaktflyg,
stridsvagnar och bortslösad mänsklig
energi. I runt tal 300 000 bostäder till
en kostnad av 50 000 kronor per styck
representerar enbart de föreslagna utgiftsökningarna
till försvaret under en
tioårsperiod.

För det andra: De som tycker att vårt
folk har råd därtill — och det iir ju
en hel del i denna kammare — måste
dock ställa sig frågan om dessa offer
motsvarar vad vi får för pengarna. Får
r II Ii

122

Nr B 6

Tisdagen den 29 juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

vi ett starkt, modernt och tidsenligt
försvar? Låt oss då först göra klart för
oss, att uppgörelsen förutsätter att flyget
så småningom får nästan lika mycket
som armén och marinen tillsammantagna.
Vi reducerar starkt den levande
försvarskraften i armén och skär
ner flottan drastiskt. I stället får vi
ett i fråga om antalet flygplan och förmodligen
även när det gäller prestanda
ganska starkt flygvapen, starkare än
vissa stormakters. Man skall emellertid
då göra klart för sig följande.

Vi skapar ett försvar som är starkast
dagen före ett krigsutbrott men som,
att döma av andra världskrigets erfarenheter
från Polen, Holland, Belgien,
Frankrike, Grekland och Jugoslavien,
torde vara sönderslaget dagen efter
krigsutbrottet.

Vi skapar ett vapen, som på sin höjd
och under gynnsamt väder kan verka
under en timme per dygn och som vid
dåligt väder, alltså i vårt lands klimat
under kanske hälften av året, måste
hållas på marken, d. v. s. inte kan fylla
någon som helst militär funktion.

Vi genomför detta i de interkontinentala
kulbaneraketernas tid, vilka gör den
dubbla farten jämfört med de modernaste
flygplanen och mot vilka inga
försvarsvapen ännu konstruerats, när de
ledande stormakterna alltmer övergår
till dessa raketvapen på det bemannade
flygets bekostnad. Vi bygger alltså ut
ett vapenslag som inom kort tid är
museifärdigt.

Min slutsats av detta är att vi icke
nu kommer att fatta beslut om ett
starkt och uthålligt försvar utan om ett
relativt svagt och oerhört dyrt försvar.

För det tredje: Det av den militära
expertisen utformade förslaget bygger
på atombomben som det utslagsgivande
vapnet. Man har därvid tagit ringa hänsyn
till att det tar tiotalet år för Sverige
att konstruera en egen atombomb,
att vi icke har plats att experimentera
med en sådan och att den skall utnyttjas
mot svenskt territorium eller i var -

je fall i svenska farvatten. Atombomben
skall alltså brukas mot svenska anläggningar
och samhällsbildningar, mot
svenskt fiske, svensk sjöfart och kanske
även mot svensk befolkning. Lika litet
har expertisen tagit hänsyn till att om
Sverige hotar en motståndare med atombomber
eller atomgranater kommer
denne att känna sig moraliskt berättigad
att utnyttja den tusen gånger mera
förödande vätebomben. Över huvud taget
undviker man den i det militära
sammanhanget centrala frågan, om ett
atomvapenkrig alls kan föras av ett åtminstone
på bredden så geografiskt
sammanpressat land som Sverige.

Utskottet vill skjuta det definitiva
ställningstagandet i denna fråga på
framtiden, vilket kan vara välbetänkt.
Men själva försvarsorganisationen skall
dock byggas upp som om vi disponerade
eller förbereder oss på att disponera
över atomvapen.

Jag har begränsat mitt resonemang i
atomvapenfrågan till det militära området
och har alltså inte uppehållit mig
vid de genetiska farorna eller vid det
faktum, att atombomben mera är ett
terrorvapen mot civilbefolkningen än
ett militärt vapen.

För det fjärde: Frågan om målsättningen.
Det nu föreliggande förslaget
motsvarar inte vårt lands utrikespolitiska
målsättning. Ja, jag går ännu ett
steg och säger: Detta försvar står i
strid mot denna målsättning. I propositionen
erkännes sålunda, att försvarsorganisationen
inte har utformats med
sikte på att trygga landets neutralitet.

Vilken målsättning har då försvaret?
Det skall, säges det, verka avskräckande
på en eventuell angripare. Jag frågar:
Är detta realistiskt? Stormakterna
hade alla ett »avskräckande» försvar,
men det avskräckte ingen. Om de inte
kunde avskräcka sina fiender, hur skulle
då en småstat som Sverige kunna
åstadkomma ett så avskräckande försvar? Vidare

skall försvaret trygga vårt

Nr B 6 123

Tisdagen den 29

lands gränser, men den militära ledningen
förklarar samtidigt att detta endast
är möjligt vid vissa gränser. Tror
vederbörande därpå? Hur kunde det
då komma sig, att varje planlagd invasion
under det andra världskriget lyckades
och blev betydligt mindre kostnadskrävande
för angriparen än för
försvararen?

Vi har med hänsyn till detta illusionsmakeri
kring försvarsfrågan rekommenderat
en utredning om hur ett
neutralitetsförsvar borde utformas som
motsvarar Sveriges utrikespolitiska
målsättning, neutraliteten. Man borde
enligt vår mening göra rent hus med
illusionerna om att Sverige skulle kunna
utkämpa ett atomvapenkrig, att
tyngdpunkten i försvaret borde läggas
vid flyget, att vi skulle ha resurser att
skapa ett s. k. avskräckande försvar
och att detta skulle komma att utkämpas
vid Sveriges gränser. Grundtanken
skulle enligt vår mening vara: ett folk
i vapen. Eftersom erfarenheterna visar,
att det militära besegrandet av ett land
är billigare för angriparen än att besätta
detsamma, under förutsättning att
folket vill försvara sin nationella frihet
och att det utbildats och utrustats
därför, borde detta bli vägledande för
försvarsorganisationens utformning.

Vi tror också att Sverige borde liksom
Schweiz och Österrike kunna erhålla
stormaktsgarantier för sin neutralitet
och att detta skulle öka tryggheten
och kunna reducera de improduktiva
militärutgifterna.

Till sist, herr talman, har vi föreslagit
omedelbara besparingar på materiel-
och övningsanslag, vilka bespa -

juli 1958 em.

Försvarets utformning på längre sikt

ringar uppgår till omkring 450 miljoner
kronor. Vi har inte inbillat oss att sådana
besparingar skulle lösa några försvarsproblem,
men det gör inte heller
det föreliggande regeringsförslaget. Åtskilliga
socialdemokratiska motionärer
är inne på liknande tankebanor, och vi
kommer att i varje votering stödja sådana
besparingssträvanden. Att statsutskottet
för sin del avvisar besparingsförslag
och rationaliseringsförslag och
därvid åberopar bristande tid är lika
bekant som banalt, lika komiskt som
tragiskt.

Med hänvisning härtill yrkar jag bifall
till motionerna nr B 88, B 90 och
B 92 i andra kammaren.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till morgondagens plenum kl. 10.00.

§ 2

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
B 84, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.51.

In fidem
Gunnar Britth