1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 12 (Riksdagens protokoll 1958:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 12

21—26 november

Debatter m. m.

Fredagen den 21 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Lothigius ang. jordbruksproduktionens omfattning ........ 3

herr Lassinantti ang. tillämpningen av de principer, som bära upp

den gemensamma nordiska arbetsmarknaden............... 5

Svar på interpellation av herr Rimmerfors i anledning av den ökade
brottsfrekvensen i fråga om förfalskning av narkotikarecept, m. m. 7
Interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. omhändertagande av ungdomar i enskilda
hem .......................................... 11

herr Haglund ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader 11

Tisdagen den 25 november

Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås ang. säkerhetsanordningar

vid viss korsning mellan enskild väg och järnväg.............. 13

Svar på interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. skolchefers

och skolledares arbetsuppgifter ............................ 16

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. de svenska mjölkprodukternas
avsättning.................................. 22

Onsdagen den 26 november fm.

Svar på frågor av:

fru Thorsson ang. en eventuell aktion med anledning av kärnvapenexperimenten
vid Novaja Semlja ........................ 26

fru Jäderberg ang. information om de kärnvapenprov som nyligen

ägt rum i Norra Ishavet................................ 26

fru Thorsson ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten

på atomområdet ............. 28

översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation ...... 44

Påskyndande av lokaliseringsutredningens arbete................ 48

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 12

Nr B 12

Innehåll

Sid.

Trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar ............ 50

Bro mellan Öland och fastlandet ............................ 52

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras steg ringstendens.

........................................... 54

Ändring i förordningen om automobilskatt m. in................. 67

Förslag till 1959 års riksdag ang. vissa ändrade regler för avskrivning

å fartyg vid beskattningen................................ 77

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område in. in., tillika svar på
fråga av herr Eliasson i Moholm ang. de principer, efter vilka
statens jordbruksnämnd verkställt riksdagens beslut rörande differentieringen
av utjämnings- och mjölkavgifter, och på interpellation
av herr Gustavsson i Alvesta i anledning av beslutad höining av
den kvantitet livsmedel varje resande avgiftsfritt får införa i landet 93
Interpellation av herr Nihlfors ang. åtgärder för att göra samhällsläran
till ett självständigt ämne vid våra gymnasier............ 106

Onsdagen-den 26 november em,

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, in. in. (Forts.) .... 108
Interpellation av herr Fälldin ang. statsbidrag till röjningsarbeten
som utföras av enskild skogsägare.......................... 154

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 november fm.

Statsutskottets utlåtande nr B 82, om översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation .............................. 44

— nr B 83, om påskyndande av lokaliseringsutredningens arbete såvitt
avser den centrala militära förvaltningen................ 48

— nr B 84, om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader ........ 50

— nr B 85, om åtgärder för främjande av småföretagsamheten .... 50

— nr B 86, rörande trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—

Kalmar .............................................. 50

— nr B 87, ang. en bro mellan Öland och fastlandet ............ 52

— nr B 88, om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

och deras stegringstendens .............................. 54

— nr B 89, rörande statliga normerande författningar, som framtvinga
en onödigt hög utgiftsnivå för kommunerna .......... 67

Bevillningsutskottets betänkande nr B 11, om avskrivning å vissa olje lagringsanläggningar,

in. m............................... 67

— nr B 12, om ändring i förordningen om automobilskatt m. m. . . 67

nr B 23, om förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade
regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen ............ 77

Onsdagen den 26 november em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 14, ang. prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område, m. m................................. 108

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

Fredagen den 21 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. jordbruksproduktionens
omfattning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har frågat
mig, om jag är villig att meddela,
huruvida det finns någon grund för
uppgifterna att regeringen har för avsikt
att frångå den av alla partier omfattade
inställningen att vår jordbruksproduktion
i fredstid bör vara av den
omfattningen, att vår livsmedelsförsörjning
i händelse av avspärrning är tryggad.

Som svar på frågan vill jag meddela
att regeringen fortfarande har den uppfattningen,
att jordbruksproduktion och
lagerhållning i fredstid skall motsvara
rimliga krav på tryggad livsmedelsförsörjning
i händelse av avspärrning.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret.

Bakgrunden till att jag ställt denna
fråga är, att inom jordbrukarpressen
farhågor allt oftare framförts för att
regeringen är på väg att frångå den
inställning, som klart uttrycktes i 1947
års beslut, nämligen att vår jordbruksproduktion
i fredstid skall vara av den

storleken att vår livsmedelsförsörjning
i händelse av avspärrning är tryggad.
Dessa farhågor sprider sig också bland
jordbrukarna. Vi är väl alla medvetna
om att det är en ytterst allvarlig misstanke.
Jag har därför velat ge jordbruksministern
ett tillfälle att inför riksdagen
dementera detta.

Nu känner jag mig, trots allt, föranlåten
att fråga jordbruksministern
om orsaken till att detta svar till sitt
innehåll inte är lika klart som 1947 och
1955 års beslut. Läget i världen har
ingalunda förbättrats. Om vi gör avkall
på beredskapssynpunkten är hela
fältet för jordbrukspolitikens utformning
upprivet. Jag måste framföra några
synpunkter på detta.

I en ledare i RLF-tidningen den 1 oktober
har beredskapsfrågan berörts.
Där framhålles, att om vi utgår från
1939, det år då vår beredskap sattes
på prov, så finner vi, att Sveriges folkmängd
sedan dess ökat med IG procent
under det att jordbruksproduktionen
ökat med endast 5 procent. Man påstår
därvid, att den reella försämringen per
capita i fråga om inhemsk livsmedelsförsörjning
är 9 procent. Härtill kommer,
att vi nu är mera beroende av
viss import än tidigare.

Sålunda importerade vi 1939 handelsgödsel
för 74,2 miljoner kronor. 1956
var vi uppe i 281 miljoner. 1939 importerade
vi vidare för 102,8 miljoner kronor
köpfodermedel. 195G hade denna
siffra stigit till inte mindre än 456,2
miljoner. Vi har nära fyrdubblat importen
i kilogram räknat. Vi importerar
mängder av växtskyddsmedel jämfört
med 1939, vilket naturligtvis också bidrar
till produktionens höjande. Vi har
gjort oss av med eu halv miljon hästar

4 Nr B 12 Fredagen den 21 november 1958

Svar på fråga ang. jordbruksproduktionens omfattning

på samma tid, femdubblat antalet
traktorer och mer än tiodubblat drivmedelskonsumtionen.

Rent kalorimässigt sett har vi här i
landet inget överskott. Borträknar vi
importen av sydfrukter får vi ett kalorimässigt
underskott.

Lägger man alltså ihop allt detta så
blir nästa fundering: hur stor produktion
kan vi uppehålla om vi blir avspärrade
från denna import? Jag hoppas
att regeringen och jordbruksministern
bedömer läget med en nödvändig
realism. Vi kan nämligen bli utsatta
för en lång avspärrningsperiod. Någon
annan tankegång får man inte bygga
någon beredskap på. Självförsörjningen
är också nödvändig för att kunna upprätthålla
neutraliteten.

Kontentan av detta måste bli, att trots
att vi i dag har en viss överproduktion,
så är det ytterst osäkert att vi har en
produktion som kan klara en beredskap.

Jag vet att jordbruksministern har
pläderat för en produktionsminskning.
Jag förmodar att jordbruksministern då
övervägt frågan, om en ytterligare nedskärning
kan ske utan att åsidosätta
beredskapen, när vi nu har klart för
oss de importerade produktionsmedlens
betydelse. Jag tror att man måste vara
mycket försiktig med att tala om för
hög produktion och invagga människorna
i tron att jordbruket kan skäras ned
kraftigt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag gissar att herr Lotliigius
ändå har uppfattat att det jag
har sagt är ett svar på precis den fråga
han har ställt, nämligen om det
finns några grunder till de uppgifter
han har vidarebefordrat. På den frågan
är mitt svar nog tillräckligt. De
saker han i övrigt var inne på saknar
jag ingalunda kännedom om, men det
är ett par synpunkter som jag önskar
komplettera hans kommentar med.

Det är kanske inte alldeles riktigt att
utan vidare påstå, att vi kalorimässigt
sett befinner oss i ett så svagt beredskapsläge,
som man kan tro av herr
Lothigius’ siffror. Om vi ser på självförsörjningsgraden
mätt i kalorier under
en period, som sträcker sig från
30-talet fram till nu, finner vi att självförsörjningsgraden
för 1957/58 såvitt
man kan bedöma av preliminära siffror
är lägst 98 och kan komma upp till 100
eller 101. Samma siffra var 1956/57 100.
Däremot var detta tal 1955/56, missväxtåret,
nere i 91, under det att det åren
dessförinnan befann sig över 100. Medeltalet
för åren 1930—1939 var 96,
1950/51 var siffran 97. Den relativa förskjutningen
är alltså inte så stor, men
däremot är det riktigt att samtidigt de
förnödenheter, som behövs för att upprätthålla
produktionskapaciteten, har
ökat. Emellertid har vår egen kapacitet
glädjande nog i ett par väsentliga
avseenden kraftigt ökat. Jag tänker
då på utvecklingen av den inhemska
tillverkningen av kvävegödsel, som 1936,
1939 och 1940 uppgick till 42,7 miljoner
kg, svarande mot 24 procent av behovet,
men nu under sista året varit
inte mindre än 95,5 miljoner kg, vilket
är detsamma som ungefär 35 procent.
Utan att i övrigt bestrida innebörden
av de siffror som herr Lothigius har
nämnt, vill jag bara framhålla att dessa
synpunkter självfallet måste beaktas
när man bedömer framtida och aktuella
jordbrukspolitiska åtgärder.

Herr Lothigius var vänlig att missuppfatta
innebörden i några synpunkter
jag tillåtit mig att framföra. Det är
inte renodlat så, herr Lothigius, att det
är fråga om produktionsminskning. Det
har varit resonemang mera om produktionsanpassning,
som skulle ge jordbrukarna
bättre ekonomiskt utbyte av
deras insats i produktionslivet.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag är tacksam för detta
klarläggande från jordbruksministern.

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

Svar på fråga ang. tillämpningen av de principer, som bära upp den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden

Jag vill bara läsa upp ett utdrag ur särskilda
utskottets utlåtande nr 2 för år
1947, där departementschefen säger:
»Det torde vidare vara nödvändigt, att
man av beredskapsskäl under normala
förhållanden uppehåller en produktion
av den storlek, som erfordras för tryggande
av landets försörjning i en avspärrningssituation,
även om en dylik
produktion rent ekonomiskt sett ej
skulle vara konkurrenskraftig i förhållande
till utlandets.»

Vidare säger han: »Alla torde vara
ense om att man så länge det internationella
läget ej klarnat bör söka uppehålla
vår livsmedelsproduktion på en
betryggande nivå.»

Det internationella läget har minsann
inte klarnat, det kan var och en
se. Jordbruksministerns siffror om vår
försörjning kalorimässigt sett är säkert
riktiga. Men har jordbruksministern då
också räknat med den stora import av
olika förnödenheter som ägt rum? Om
man räknar ut vår kalorimässiga försörjning
med denna import bortskuren,
då måste vi komma betydligt under de
angivna siffrorna. Jag hoppas emellertid,
herr jordbruksminister, att dessa
synpunkter kommer att ge en större
klarhet ute i landet över hur regeringen
ser på vår jordbruksproduktion
för närvarande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, herr
talman, men jag vill gärna komplettera
herr Lothigius’ uppläsning ur propositionen
nr 75/1947. Det finns i fortsättningen
av den propositionen på sidan
128 ännu ett besked som mycket klart
markerar den synpunkt som herr Lothigius
velat understryka. Där sammanfattas
det föregående resonemanget med
följande ord: »Jordbruksproduktionen
bör alltså i stort sett få utveckla sig
fritt under nyssnämnda gräns. Detta bör
dock endast gälla, såvida produktio -

nen inte sjunker till en nivå, som ingiver
mera allvarliga betänkligheter ur
beredskapssynpunkt. Därest så skulle
bliva fallet, torde frågan om formerna
för och omfattningen av det statliga stödet
åt jordbruksnäringen böra omprövas
i syfte att förhindra, att produktionen
skall sjunka under den lägsta nivå,
som kan anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.
» Detta är de allmänna
riktlinjer som angavs i departementschefens
uttalande 1947. Det finns för
närvarande ingen anledning att frångå
de riktlinjerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tillämpningen av de
principer, som bära upp den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Lassinantti, har frågat
mig om jag delar den uppfattningen,
att medicinalstyrelsens åtgärd att inte
godtaga en finländsk läkare som skolläkare
vid folkskoleseminariet i Haparanda
avviker från det hävdvunna samarbete,
som på läkarvårdens område ägt
rum i Tornedalen, samt strider mot de
principer, som bär upp den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden. Till
svar härpå vill jag anföra följande.

Till en början vill jag framhålla, att
besvär anförts över skolöverstyrelsens
beslut i förevarande ärende, varför frågan
sålunda kommer att bli föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Utan att
föregripa denna prövning kan jag meddela
följande.

Enligt de normer medicinalstyrelsen
tillämpar brukar styrelsen för förordnande
av nordisk liikarc såsom vikarie
i öppen sjukvård kräva, att läkaren har
fyra månaders väl vitsordad tjänstgö -

C Nr B 12 Fredagen den 21 november 1958

Svar på fråga ang. tillämpningen av de principer, som bära upp den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden

ring i Sverige vid odelat lasarett eller
vid kirurgisk eller medicinsk avdelning.
Den finländska, legitimerade läkare,
som avses med frågan, hade, enligt vad
medicinalstyrelsen uppgivit, icke fullgjort
någon som helst tjänstgöring i
Sverige.

Vidare må framhållas, att medicinalstyrelsen
för tiden 15 oktober—14 december
1958 förordnat svensk legitimerad
läkare att bestrida provinsialläkartjänsten
i Haparanda distrikt. I regel
åtager sig provinsialläkare att tjänstgöra
som skolläkare. Med hänsyn härtill
ansåg medicinalstyrelsen icke sådana
omständigheter föreligga, som motiverade
ett avsteg från gängse principer.

Styrelsen har emellertid förklarat sig
beredd att om provinsialläkartjänsten
i distriktet icke i fortsättningen kan
besättas ta upp frågan om förordnande
av skolläkare till ny prövning.

För egen del vill jag tillägga, att jag
är mycket positivt inställd till ett vidgat
nordiskt samarbete på ifrågavarande
område. Detta gäller såväl direkt
samarbete över gränserna som den större
frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad
för läkare och annan medicinalpersonal.
Båda dessa frågor är
f. n. föremål för utredning av särskilda
internordiska kommittéer, och detta utredningsarbete
bedrives så skyndsamt
som möjligt. Det av herr Lassinantti
upptagna spörsmålet kommer sålunda
att särskilt uppmärksammas och prövas.

Härpå anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för det
positiva svar, som jag här fått på min
fråga. Jag är till freds med svaret,
och jäg vill särskilt understryka betydelsen
av statsrådets anförande i sista
stycket av svaret.

När vi diskuterar den här frågan får
vi inte glömma bort, att den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden i exempelvis
östra Norrbotten, som regelmässigt
får dras med arbetslöshet, innebar
inte oväsentliga olägenheter. Men
befolkningen fick böja sig för den nya
ordningen i helhetens intresse.

Mot denna psykologiska bakgrund är
det närmast ofattbart, att en finländsk
läkare inte har kunnat godtagas som
skolläkare i Haparanda. Traditionellt
har vi ju samarbete över gränsen på detta
område. Att uppställa kravet att den
finländska läkaren, som är bosatt i Torneå,
skulle göra fyra månaders tjänstgöring
i Sverige, är inte rationellt. Jag
tror, att man i klokhetens intresse hade
bort ge avkall på detta krav. Allmänheten
har frågat sig, hur det kan komma
sig att medicinalstyrelsen har intagit
denna ståndpunkt, trots att vi har brist
på läkare just i gränsbygden. Man har
frågat sig, om den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden gäller bara plebejerna
men inte patricierna.

Det bör också slås fast att när skolledningarna
i Haparanda har velat engagera
den finländska läkaren, har detta
skett av omsorg om elevernas bästa.
Det är ju ytterst ovisst hur det hlir med
en svensk innehavare av provinsialläkartjänsten
i orten. För att få kontinuitet
i läkarvården, vilket måste tillmätas
en avgörande vikt i detta sammanhang,
beslöt skolledningarna att anlita
den finländska läkaren. Medicinalstyrelsens
negativa ståndpunkt har oroat
skolledningarna. Jag är emellertid mycket
till freds med medicinalstyrelsens
förklaring att den är beredd att ompröva
sin ställning. Statsrådets besked här
i dag har inte lämnat något tvivel om
vad Kungl. Maj:ts vilja är på det principiella
planet, och jag hoppas att vederbörande
myndigheter helhjärtat söker
omsätta dessa intentioner i praktiska
realiteter.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

§ 4

Svar på interpellation i anledning av
den ökade brottsfrekvensen i fråga om
förfalskning av narkotikarecept, m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Rimmerfors, har i en
interpellation frågat mig, om jag anser
att den senaste tidens ökade brottsfrekvens,
när det gäller förfalskning av
narkotikarecept, apoteksinbrott och
andra förfaranden som tyder på olaglig
narkotikatrafik, motiverar några ytterligare
åtgärder från myndigheternas
sida, särskilt med tanke på att narkotikamissbruket
håller på att tränga ned
i allt yngre åldersgrupper, samt om jag
i så fall vill medverka till en allsidig
undersökning av läget, åstadkomma en
samordning av insatserna från läkarkårens
och polismyndigheternas sida i
kampen mot den illegala narkotikatrafiken
samt föreslå författningsändringar
i syfte att ge polismyndigheterna ökat
stöd i denna kamp.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I det svar på en enkel fråga i samma
ämne, som den 27 april 1954 lämnades
herr Rimmerfors, redogjorde min
företrädare i ämbetet i korthet för lagstiftningen
på ifrågavarande område.
Han konstaterade därvid, att vår lagstiftning
anses gå längre i restriktiv
riktning än andra länders regleringar.
I den s. k. narkotikakungörelsen meddelas
sålunda noggranna kontrollbestämmelser
om import, export, tillverkning,
innehav, förvaring och överlåtelse av
narkotika. Särskilda bestämmelser gäller
för utlämnande av narkotika från
apotek. Härför krävs läkarrecept, och
endast en expedition får ske mot varje
recept. Dessa förvaras på apoteket och
granskas vid årligen förekommande inspektioner.
Medicinalstyrelsen har speciella
befogenheter att inskrida mot läkare,
som missbrukat sill behörighet

att utfärda narkotikarecept. — I förenämnda
svar framhölls vidare, att både
medicinalstyrelsen och polisen då hade
den uppfattningen, att narkotikamissbrukarna
i regel fick narkotikan på
legal väg från apotek mot recept. Min
företrädare uttalade slutligen, att han
på grundval av den utredning som företagits
fått det intrycket att, även om
allt inte var väl beställt, narkotikamissbruket
dock inte var något mera allvarligt
problem i vårt land, att det emellertid
var nödvändigt att noggrant följa
utvecklingen samt att medicinalstyrelsen,
som direkt eller indirekt handhade
all kontroll över narkotika, syntes
ha goda möjligheter att bedöma läget
och behovet av åtgärder.

SedsÉn 1954 har otvivelaktigt en ändring
skett i fråga om det sätt, på vilket
narkotikamissbrukarna kommer
över narkotika. Medan giftet tidigare i
de flesta fall anskaffades på legal väg,
är det numera, som interpellanten påpekat,
vanligare att det åtkommes i
samband med brott, såsom stöld av narkotika
vid inbrott på apotek, förfalskning
av läkarrecept, ibland på stulna
receptblanketter, och bedrägeri i form
av falska narkotikaordinationer.

Mycket talar för att denna utveckling
sammanhänger med att de föreskrifter,
som gäller för utfärande av recept på
narkotika samt beträffande apotekens
handhavande av dessa medel skärpts. I
slutet av 1954 föreskrev sålunda medicinalstyrelsen
bl. a., att recept på narkotika
icke får utfärdas för annan än
av den ordinerande känd person eller
för person vars identitet blivit styrkt
på betryggande sätt, att receptet skall
skrivas ut på blankett med receptutfärdarens
eller sjukhusets namn i tryck
samt att farmacevt, som mottager telefonordination
avseende narkotika, är
skyldig att förvissa sig om den ordinerandes
identitet. Den 1 januari i år
trädde vidare nya bestämmelser i kraft
rörande apotekens handhavande av narkotika,
vilket medförde utvidgad kontroll
och redovisningsskyldighet samt

Nr B 12

Fredagen den 21 november 1958

Svar på interpellation i anledning av den

falskning av narkotikarecept, m. m.

skyldighet att förvara medlen under
lås. Skärpningen av kontrollen, som
redan i flera fall lett till disciplinära
åtgärder mot läkare, har medfört större
vaksamhet och försiktighet från läkarkårens
sida.

Den ökning av antalet brott i samband
med narkotikatrafiken, som skett
under senare tid, har också uppmärksammats
av medicinalstyrelsen och föranlett
styrelsen att efter samråd med
kriminalpolisen i skrivelse den 16 juni
i år hos Kungl. Maj:t föreslå skärpning
av straffbestämmelserna för brott mot
narkotikalagstiftningen. Efter remissbehandling
av förslaget har sådan skärpning
genomförts. Enligt kungörelse den
17 oktober 1958 (nr 523) kan sålunda
fängelse ådömas för brott mot narkotikakungörelsen
även om försvårande
omständigheter icke föreligger. Betydelsen
av denna straffskärpning ligger
framför allt däri, att polisen får befogenhet
att företaga husrannsakan och
kroppsvisitation vid misstanke om illegal
narkotikhandel eller annat brott
mot kungörelsen. Genom kungörelsen
den 17 oktober 1958 vidtogs på förslag
av medicinalstyrelsen också den ändringen,
att fenedrin uppfördes som narkotika.
Möjligheterna att använda nyssnämnda
tvångsmedel kommer alltså att
avse även fenedrin.

I detta sammanhang vill jag vidare
tillägga, att numera samtliga mål rörande
narkotikabrott i Stockholm tilldelas
samme åklagare.

Efter 1954 har ett flertal undersökningar
företagits rörande narkomaniens
utbredning. 1955 inhämtade sålunda
medicinalstyrelsen uppgifter från
samtliga sinnessjukhus och lasarett angående
antalet fall av narkomani, som
behandlats på sjukhusen under 1954.
Det totala antalet sådana fall uppgick
till 147. Av dessa hade 60 icke tidigare
behandlats på sjukhus för narkomani,
medan de övriga alltså var recidivfall.
Ingen av patienterna var under 16 år,

ökade brottsfrekvensen i fråga om för och

endast två hänfördes till gruppen
16—20 år.

En annan undersökning tog sikte på
narkotikamissbruket bland ungdom och
utfördes enligt beslut av barnavårdsnämnden
i Stockholm av socialläkaren
vid stadens central för psykisk barnavård.
Undersökningen avsåg åren 1955,
1956 och 1957. Barnavårdsnämndens
ungdomsbyrås personal ägnade då särskild
uppmärksamhet åt narkotikamissbruk
bland ungdom i Stockholm i åldern
14—21 år, och under samma period
undersöktes ca 1 000 ungdomar
tillhörande denna åldersgrupp av nämnde
socialläkare. Det visade sig att
mindre än ett dussin av dessa ungdomar
kunde klassificeras som läkemedelsberoende,
de flesta endast under
en kort tid, samt att antalet säkra fall
av narkomani uppgick till tre. Undersökaren
framhåller att undersökningsresultatet
kan ha påverkats av vissa
felkällor, men även med hänsyn tagen
härtill anser han sig kunna uttala, att
endast ett fåtal ungdomar missbrukar
läkemedel över huvud taget.

Den konstaterade ökningen av kriminaliteten
i samband med narkotikaförvärv
behöver i och för sig inte anses
motsäga resultatet av de verkställda
undersökningarna. Det kan nämligen
förhålla sig så, att narkotikamissbruket
fortfarande har liten omfattning men
att missbrukarna nu blir mer uppmärksammade
på grund av att de i allt
större utsträckning måste anskaffa narkotikan
illegalt.

Oavsett att narkotikamissbruket inte
torde kunna sägas utgöra ett kvantitativt
sett stort problem i vårt land, är
jag ense med interpellanten om att det
bör ägnas oavlåtlig uppmärksamhet från
myndigheternas sida. Så har också skett
som torde framgå av min nu lämnade
redogörelse. Åtskilliga av de åtgärder
som herr Rimmerfors ansett böra övervägas
har också redan vidtagits. En avvägning
måste dock alltid ske mellan

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

Svar på interpellation i anledning av den

falskning av narkotikarecept, m. m.

behovet och effektiviteten av viss åtgärd
mot narkotikamissbruk, å ena
sidan, samt de olägenheter åtgärden kan
medföra för dem som på grund av ordination
tillfälligt använder narkotika,
å andra sidan. Läget synes mig f. n.
icke vara sådant att man redan nu bör
tillgripa så ingripande åtgärder som
ifrågasättes i interpellationen, nämligen
att införa legitimationstvång för utlämning
av narkotika eller att göra narkotikamissbruk
i och för sig till en ny
grund för administrativt frihetsberövande.
Tills vidare synes man böra avvakta
resultatet av de åtgärder, som
hittills vidtagits, och jag vill då särskilt
fästa uppmärksamheten på de senast
beslutade skärpningarna av bestämmelserna
i narkotikakungörelsen.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
om narkotikaproblemet. Svaret
är präglat av den ansvarskänsla som
man kan vänta av inrikesministern, och
det bäres upp av det allvar som den här
frågan faktiskt är värd. Här gäller det
att med alla de medel som står samhället
till buds söka att förhindra ytterligare
skadeverkningar inom vår ungdomsvärld,
skadeverkningar som ofta
orsakas av samvetslösa sabotörer och
andra skumraskfigurer på rättssamhällets
utmarker. Det gäller för övrigt inte
bara ungdomen. Många olyckliga människor,
som kommit till mogen ålder
men som livet farit illa fram med och
som mest av allt är i behov av läkarvård
och god mänsklig omvårdnad, frestas
söka sig ut på narkotikamarknaden. Där
tillhandlar de sig för orimligt höga priser
eu del preparat som för tillfället
skänker dem stimulans eller bedövning,

ökade brottsfrekvensen i fråga om förde
två hjälpmedel som en piskad och
olycklig människa tycker sig behöva.
Samtidigt förvärrar man sitt lidande
och blir slav under det som man trodde
vara en befrielse. Här måste ökad upplysning
sätta in, men samtidigt också
en långt effektivare människovärd och
själavård. Ty det är nog mestadels själen
som är sjuk, innan kroppen börjar
kräva narkotika.

På två områden konstaterar inrikesministern
att interpellantens iakttagelser
varit riktiga. Narkotikamissbruket
har ökat sedan vi sist hade den frågan
uppe vid 1954 års riksdag, och en ändring
har skett i fråga om det sätt, varpå
man vanligen kommer åt narkotikan,
nämligen via receptförfalskningar och
inbrott. Förr kom de största posterna
otvivelaktigt från utlandet, givetvis illegalt
via hamnarna eller flyget. Med kännedom
om aktiviteten på den internationella
narkotikamarknaden är jag tämligen
övertygad om att den trafiken
fortsätter. Det är högeligen önskvärt, att
den svenska polisen har tillräcklig arbetskraft
avdelad för att bevaka den
delen av problemet. De kostnaderna lönar
sig många gånger om, i fall vi därigenom
kunde spärra en del av handelsvägarna
till Kungsträdgården i Stockholm
och andra narkotikamarknader
i våra svenska storstäder.

När jag förra gången talade i det här
ärendet, påyrkade jag främst en sådan
ändring i straffbestämmelserna för brott
mot narkotikalagstiftningen, att kroppsvisitation
och husrannsakan kunde
verkställas. Tidigare kunde som bekant
ingen husrannsakan eller kroppsundersökning
ske, därför att brott mot narkotikalagstiftningen
inte kunde föranleda
frihetsstraff, .lag har i handlingar från
kriminalpolisen sett hårresande exempel
på hur den gamla lagen verkade.
Låt mig liiir endast nämna ett par exempel.

Fn kvinna i Stockholm var hos kriminalpolisen
känd som försäljare av

Nr B 12

Fredagen den 21 november 1958

Svar på interpellation i anledning av den ökade brottsfrekvensen i fråga om för
falskning av narkotikarecept, m. m.

narkotika. Hon hade under en tid av
åtta månader genom recept från olika
läkare inköpt minst 3 000 tabletter av
olika narkotiska preparat. Det ansågs
otroligt att hon själv skulle ha kunnat
konsumera alltsammans. Någon husrannsakan
fick inte verkställas.

En man var misstänkt för försäljning
av gift av första klassen. Han ertappades
med att, som han påstod, skänka
bort tabletterna till vänner och arbetskamrater.
Han hade skaffat dem
genom sjömän i Hammarbyhamnen. Då
husrannsakan och kroppsvisitation var
uteslutna, kunde polisen ingenting göra.

I ett tredje fall greps en narkotikahandlare
i Kungsträdgården. Han råkade
medföra 8 000 ortédrine-tabletter, avsedda
för avyttring. Han sade sig ha
fått dem av en okänd man, som sannolikt
fått dem insmugglade med en turistbuss
från utlandet. Lagen hindrade
fortsatt undersökning för att komma
åt källan.

Nu meddelar statsrådet att denna
orimliga »skyddslag» är ändrad. Ingen
del av inrikesministerns positiva svar
på min interpellation kan utlösa större
tillfredsställelse hos interpellanten än
det meddelandet. Bara vetskapen därom
kommer att skapa en hälsosam respekt
i de ingalunda alltid slumartade våningar,
där narkotikahandelns ledare
bor. Det länder kungl. medicinalstyrelsen
till heder, att man den 16 juni
i år förslog Kungl. Maj :t en dylik skärpning
av straffbestämmelserna för brott
mot narkotikalagstiftningen. Kungl.
Maj :t har nu i en kungörelse av den
17 oktober i år (nr 523) stadgat att
fängelse kan ådömas för brott mot narkotikakungörelsen,
även om försvårande
omständigheter inte föreligger. Detta
innebär att polisen får befogenhet att
företa husrannsakan och kroppsvisitation
vid misstanke om illegal narkotikatrafik
eller annat brott mot kungörelsen.
En annan nyhet i kungörelsen av
den 17 oktober 1958 är också, som herr

statsrådet påpekade, att även fenedrin
uppförts som narkotika. Det kommer
att i hög grad bidra till en sanering av
marknaden.

Stockholms barnavårdsnämnds undersökning
av narkotikavanorna bland
skolungdomen är mera optimistisk än
de slutsatser jag kommit till. Låt oss
hoppas att barnavårdsnämnden och
socialläkaren har rätt. Under alla omständigheter
noterar jag med tacksamhet
inrikesministerns löfte att myndigheterna
även i fortsättningen kommer
att ägna denna fråga »oavlåtlig uppmärksamhet».

Det är för interpellanten en stor tillfredsställelse
att veta, med vilket levande
intresse medicinalstyrelsen följer
detta ärende. Kanske ligger det närmast
inom detta ämbetsverks domvärjo
att ta nästa steg, när det gäller omvårdnaden
av narkotikatrafikens offer. Här
finns dock ett icke ringa antal unga
människor, som blivit beroende av narkotika,
på samma sätt som stora skaror
av vårt folk är hemfallna åt alkoholism.
Yi håller på att nå bättre resultat med
vår medicinskt inriktade alkoholistvård,
kompletterad med en i djupaste mening
medmänsklig personlig omvårdnad.
Kanske måste vi i större omfattning
göra något liknande för narkomanerna.

Att det i stor utsträckning här gäller
ungdom råder det ingen tvekan om.
Av rättegångsprotokollet från Stockholms
rådshusrätt av den 18 augusti i
år framgår, att av den narkotikaliga,
som då dömdes för en rad apoteksinbrott
och andra lagbrott för att komma
över narkotika, ofta till ett värde av
mellan 500 och 800 kronor varje gång,
befann sig alla utom en i åldern mellan
18 och 27 år.

Herr talman! Jag är tacksam för det
positiva svaret, men jag anser ingalunda
frågan löst. De juridiska betingelserna
har förbättrats, nu återstår att
sätta in de medicinska resurserna. Och,
främst av allt, här gäller det att släppa

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

Interpellation ang. omhändertagande av ungdomar i enskilda hem — Interpellation
ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader

lös de uppbyggande krafter i vårt samhälle
som skapar ett lyckligare folk,
en djupare inre tillfredsställelse, en
bättre folkhälsa och ett större ansvar
för alla de livets gåvor som Livets Herre
har skänkt oss.

Ytterst bottnar väl behovet av såväl
sprit som narkotika och andra bedövnings-
eller stimulansmedel i en inre
otillfredsställdhet, som kan botas endast
av en djupare inre upplevelse.
Där har de kristna samfunden och de
ideella folkrörelserna sitt stora ansvar,
när det gäller att inte bara klandra den
moraliska uppluckringen och försöka ta
ifrån människorna sådant, som bryter
ned och fördärvar, utan främst i att ge
dem något i stället.

Jag tackar herr statsrådet än en gång
för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet liggande motionen
nr B 275, av herr Senander in. fl.

§ G

Interpellation ang. omhändertagande av
ungdomar i enskilda hem

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den stigande ungdomsbrottsligheten
och bristen på resurser
från samhällets sida för omhändertagande
av behövande ungdomar aktualiserar
frågan om icke goda enskilda
hem kunde stimuleras till att göra en
insats. Särskilt skulle hem i landsorten,
inte minst rena jordbrukarhem, vara
lämpliga som miljö och för en uppfostran,
som kunde ge den unge en livsföring
som harmonierade med ett normalt
samhällsliv. Självfallet bör det i
första hand gälla åt! skaffa goda enskilda
hem åt ungdomar, som ännu icke

varit straffade men där barnavårdsmyndigheterna
är på det klara med att
det ursprungliga hemmet fallit sönder
och att den unge är på väg emot en
tillvaro, där risken för hemfallande åt
brottslighet är påtaglig. Om anknytning
till ett fosterhem kunde ske så tidigt att
fosterföräldrarna finge sörja för den
unges sista folkskoleår och konfirmation
vore säkerligen ett viktigt led i
förebyggandet uppnått. Givetvis bör undersökas
om icke den, som en gång varit
straffad, kan beredas ett gott fosterhem;
men i första hand bör verksamheten
inriktas på förebyggande av ungdomsbrottslighet.

Enligt uppgift uppgår årskostnaden
vid en ungdomsvårdsskola i vissa fall
till 20 000 kronor per år och elev. Den
ersättning, som nu utgår till enskilda
hem, som försöker sig på uppgiften att
fostra behövande ungdomar, är, jämfört
med det allmännas kostnader, obetydlig.
Här anmäler sig frågan, om icke
samhället ur många synpunkter skulle
vinna på att ge en högre ersättning till
de privata hem, som omhändertar behövande
ungdomar.

Med stöd av vad ovan anförts anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill statsrådet intensifiera verksamheten
för att enskilda hem i större utsträckning
än hitintills erbjudes möjlighet
att omhänderta ungdomar till förebyggande
av brottslighet, och vill statsrådet
genom att föreslå högre ekonomisk
ersättning underlätta för enskilda
hem att omhänderta behövande ungdomar? Denna

anhållan bordlädes.

S 7

Interpellation ang. de mindre inkomsttagarnas
bostadskostnader

Herr HAGLUNI) (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Nr B 12

Fredagen den 21 november 1958

Interpellation ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader

Herr talman! Den socialt inriktade bostadspolitik,
som under de senaste åren
har förts under statens och kommunernas
ledning, har betytt oerhört mycket
för att skapa drägligare förhållanden
i vårt land. Men de i dag starkt ökade
kostnaderna för lägenheter i nyproducerade
fastigheter ger anledning till
oro främst därför att hyrorna på nytt
tenderar att bli för höga i förhållande
till de inflyttande familjernas inkomster.
Som exempel kan nämnas, att en
tvårumslägenhet på 60 kvm i dag kostar
cirka 3 300 kr eller mellan 54 och 55 kr
per kvm. Tar man sedan hänsyn till
vilka inkomsttagare, som befinner sig i
bostadskön, blir problemet ännu allvarligare.
I Gävle stad har exempelvis en
undersökning gjorts beträffande de bostadssökandes
inkomstförhållanden. Av
denna framgår att 63 procent av de bostadssökande
har under 12 000 kr. i
inkomst. Det kan tilläggas att ungefär
hälften av dessa har en inkomst understigande
10 000 kr. Självklart blir
det kännbart för människor i de inkomstklasserna
att betala en hyra, som
för dem uppgår till 25—30 procent av
inkomsten.

Med stöd av ovanstående motivering
hemställes om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Överväger statsrådet några ytterligare
åtgärder för att underlätta för lägre inkomsttagare
att till för dem rimliga
kostnader erhålla bostad?

Vilka möjligheter föreligger enligt
statsrådets mening att pressa byggnadskostnaderna
och vidga kretsen av dem
som kan få sina lägenhetshyror sänkta
genom sociala bostadsbidrag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr B 82, i anledning av väckt motion

om översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation,

nr B 83, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av lokaliseringsutredningens
arbete, såvitt avser den
centrala militära förvaltningen,

nr B 84, i anledning av väckta motioner
om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader,

nr B 85, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för främjande av
småföretagsamheten,

nr B 86, i anledning av väckta motioner
rörande trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar,

nr B 87, i anledning av väckta motioner
angående en bro mellan Öland och
fastlandet,

nr B 88, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att begränsa de
offentliga utgifterna och deras stegringstendens,
och

nr B 89, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande statliga
normerande författningar, som framtvinga
en onödigt hög utgiftsnivå för
kommunerna;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr Bil, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.,

nr B 12, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m., och

nr B 23, i anledning av väckta motioner
om förslag till 1959 års riksdag angående
vissa ändrade regler för avskrivning
å fartyg vid beskattningen;

jordbruksutskottets utlåtande nr B 14,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, m. m.; och

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande.

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

§ 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 108, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. m.;

nr B 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatte -

flykt beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter;
och

nr B 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för
undvikande av dubbelbeskattning av inkomst.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 25 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. säkerhetsanordningar
vid viss korsning mellan enskild väg och
järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag vill medverka till
att snara åtgärder vidtas för att få till
stånd säkerhetsanordningar vid korsningen
mellan enskild väg och järnväg
vid Sparsörs station nära Borås, där
flera svåra olyckstillbud inträffat.

Den enskilda väg herr Gustafsson
åsyftar utgör utfartsväg för en trikåfabrik,
som enligt uppgift hade 30 anställda
år 1957.

Efter en kollision 1954 mellan ett tåg
och eu personbil, tillhörig trikåfabri -

ken, verkställdes en trafikräkning, som
utvisade att vägen uteslutande trafikerades
för trikåfabrikens räkning. Med
hänsyn härtill bedömdes vägen som
icke allmänneligen befaren, och några
andra skyddsanordningar vid vägkorsningen
än uppsättning av kryssmärken
ansågs inte erforderliga. Kryssmärkena
sattes upp 1954.

Med anledning av en ny kollision den
8 november 1958 mellan ett tåg och
en bil, tillhörig trikåfabriken, kommer
■— enligt vad jag inhämtat från järnvägsstyrelsen
— frågan att undersökas
på nytt och resultatet härav underställas
delegationen för korsningar järnväg
—väg för prövning av vägens karaktär
och behov av skyddsanordningar. Härvid
kommer också möjliga profilförbättringsåtgärder
att undersökas.

Då sålunda frågan om säkerhetsanordningarna
vid vägkorsningen är under
förnyat övervägande hos de närmast
ansvariga myndigheterna, anser jag något
initiativ från min sida icke vara
erforderligt.

Härefter anförde:

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Svar på fråga ang. säkerhetsanordningar vid viss korsning mellan enskild väg och
järnväg

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill på övligt sätt
tacka kommunikationsministern för svaret
på min fråga, även om det var nära
nog helt negativt, om jag fattade det
rätt.

.lag är fullt på det klara med att hur
man än lagstiftar och vilka åtgärder
man än vidtar, så finns alltid en del
riskmoment kvar. Den s. k. mänskliga
faktorn kommer man ju aldrig ifrån.
Vårdslöshet, våghalsighet, trötthet och
oförstånd kommer in i bilden och bedömningen,
men det hindrar ju inte, att
det framstår som en bjudande plikt för
samhället att vidta alla de åtgärder som
kan minska olycksrisken vid järnvägsövergångar,
om man i kraven håller sig
inom skälighetens och rimlighetens
gränser.

När jag menar, att SJ är pliktigt att
t. ex. sätta upp ljussignaler vid övergången
vid Sparsör, så tror jag detta
är sakligt motiverat. Platsen är en fälla,
och den olycka som inträffade för ett
par årtionden sedan var av allvarligt
slag. Den krävde två människoliv. Den
ligger visserligen många år tillbaka,
men den andra olyckan inträffade 1954,
då en skåpbil krossades av tåget och
man gott kan säga att föraren klarade
sig som genom ett under. Han var ju
kvar i bilen. Det sista olyckstillbudet
kom nu i höst och kunde ha fått mycket
ödesdigra följder. Hade inte föraren
haft sinnesnärvaro nog att i sista stund
kasta sig ur bilen, som på grund av
motorstopp blivit stående på spåret,
hade en mycket svår olycka inträffat.

Snabbtågen mellan Herrljunga och
Borås är ganska talrika. En del av dem
är direkttåg, och det finns andra som
inte stannar vid de mindre stationerna,
vilket ju ökar risken i hög grad, då
sikten är skymd både från fabrikssidan
och från stationssidan. Från den sida
där Sparsörs trikåfabrik ligger är sikten
så skymd, inte minst på sommaren
när träden är lövade, att man inte ser ett

kommande tåg, förrän man är uppe på
linjen eller i farlig närhet av spåret. Jag
kan försäkra kommunikationsministern,
att de olyckor som jag refererat inte är
påmålade. Tillbuden är legio. Man har
sagt mig, att det inte går en månad,
utan att man kan tala om verkligt allvarliga
tillbud. Under sådana omständigheter
anser jag att SJ bör gripa in så
fort som möjligt.

När olyckan 1954 inträffade, anhöll
Sparsörs trikåfabrik hos SJ om lämpliga
skyddsanordningar. SJ undersökte saken
och erkände att sådana var behövliga
men sköt frågan ifrån sig med att
vägkorsningen enligt SJ:s åsikt var av
privat karaktär. Såvitt jag kan förstå,
är detta också kommunikationsministerns
åsikt. SJ var villigt att sätta upp
signalanordningar, men de skulle bekostas
av fabriken. Kostnaderna beräknades
till 30 000 å 35 000 kronor. Det är
en ganska hård åtgärd att kräva att en
fabrik med 30 å 40 anställda skall lägga
ut så mycket pengar.

Såvitt de uppgifter är hållbara, som
jag fått av chefen för Sparsörs trikåfabrik,
så är SJ:s uppfattning, att vägen
är av privat karaktär, felaktig. Man har
konstaterat att överfarten inte är privat
enligt byggnadsplanen, utan vägen är
i plankartan upptagen som allmän väg.
Och tacka för det: järnvägen byggdes
ju på den gamla vägbanken, och i och
med järnvägens framdragande avskars
möjligheterna för dem som bodde vid
sjön att få en väg som inte korsade järnvägen.

Enligt min uppfattning — och den
delas av dem som berörs av saken —
skulle vanliga ljussignaler vara tillräckliga
för att riskmomenten skulle
försvinna. Däremot är det inte till
fyllest att bara höja vägen i nivå med
järnvägen, en åtgärd som visst diskuterats
inom SJ.

Till sist ett par ord om trafikmängden
vid denna övergång. Det är riktigt,
att man gjorde en trafikräkning 1954.

Tisdagen den 25 november 1958 Nr B 12

Svar på fråga ang. säkerhetsanordningar vid viss korsning mellan enskild väg och
järnväg

Just i dagarna har en ny trafikräkning
verkställts, men den förefaller mig vara
verkligt problematisk. Den började
på fredag morgon och fortsatte till söndag
eftermiddag. Fredagen må gå, men
en lördag och en söndag ger ingen hållbar
bild av trafikintensiteten på vägen.
Det mesta av trafiken på denna väg
kommer på Sparsörs trikåfabrik. Jag
vill visst inte säga, att man medvetet
velat få fram en löjligt låg siffra, men
nog hade det varit riktigare om man
valt att räkna trafiken under ett par tre
dagar i början av veckan. Det är ju då
trafiken är som starkast.

Till sist skulle jag vilja framföra ett
tack till SJ för de effektiva åtgärder
som vidtagits vid Häggåstrands väveri
i Kinnahult på Varbergsvägen. Där
finns nu fällbommar, vilket samhällets
folk är mycket glada och tacksamma
över. Olycksfallsrisken har nu så gott
som eliminerats. Jag skulle önska att
samma åtgärder som vidtagits på bandelen
Borås—Varberg också kunde vidtas
på sträckan Borås—Herrljunga. Många
skulle vara tacksamma, om de riskmoment
som finns på dessa vägar kom
bort. Jag hoppas trots allt, att kommunikationsministern
vill följa frågan, åtminstone
på det sättet, att han tar emot
rapport från SJ och ser på de åtgärder
som vidtas för att kanske senare återkomma.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafsson i Borås yttrade vill jag
nämna, alt man på grund av den olycka
som inträffade 1954 gjorde en trafikräkning
under tiden den 2—4 april
samma år. Den trafikräkningen utvisade,
att vägen trafikerades uteslutande
för trikåfabrikens räkning. Samtliga
motorfordonsöverfarter den 2 april 1954
skedde sålunda med trikåfabrikens bil
— det var samma bil som kolliderade
den .''1 februari. Den april gjorde sam -

ma bil 11 passager, en annan personbil
2 passager och en lastbil 10 passager.
Söndagen den 4 april 1954 förekom
ingen fordonstrafik.

Herr Gustafsson i Borås anmärker
på att man gjorde trafikräkning på en
söndag. Men eftersom det gäller att få
utrönt, huruvida vägen är att betrakta
som allmänneligen befaren, är det lämpligt
och önskvärt att trafikräkningen
även sträcker sig över ett söndagsdygn.
Med anledning av denna trafikräkning
bedömdes vägen såsom icke allmänneligen
befaren, men man satte ändå upp
kryssmärken.

Med anledning av den olycka som inträffat
i år har man beslutat företa en
ny trafikräkning. Vilka anordningar i
övrigt som skall vidtagas till skydd för
trafikanterna kommer att bli beroende
på resultatet av denna räkning.

Jag tycker därför att herr Gustafsson
i Borås inte skall ha ett så bestämt omdöme
om resultatet av denna utredning,
innan det föreligger.

Jag kan tillägga att båda de olyckor
som inträffat har berott på motorstopp
på själva spåret. I sådana fall hjälper
ju inte ens eu belysningsanordning utan
endast bommar. Det är en dyr anordning.
Jag har inget omdöme, huruvida
sådana är nödvändiga eller inte. Jag
avvaktar resultatet av trafikräkningen
och delegationens ståndpunktstagande i
frågan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror att trafikräkningen
1954 var korrekt och riktig. Jag
kan mycket väl förstå resonemanget att
man även vill ta med ett söndagsdygn.
Men om det gäller att få fram frekvensen
av besökare på trikåfabriken,
ger ju en undersökning på fredag, lördag
och söndag inte något korrekt utslag.
Man har sagt mig att frekvensen
de första dagarna i veckan ligger någonstans
mellan 50 och 100 bilar. Det kan
ju inte vara så värst många som besö -

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Svar på interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

ker de andra fastigheterna, men det
finns ändå en hel del fastigheter på andra
sidan järnvägen, och de människor
som bor där är också berörda av denna
övergång.

Jag tror också att man bör undersöka
frågan huruvida vägen är att betrakta
som privat väg bara därför att det är
trikåfabriken som betjänas av den. Vad
är det grundläggande när man fixerar
begreppet enskild väg? Vägen står ändå
upptagen på plankartan som allmän
väg, och då skall den betraktas som
allmän och inte som privat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste ett ögonblick
få framträda som frågande jag också:
Varför, herr Gustafsson, är frekvensen
så stor måndag och tisdag och så liten
fredag och lördag?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. skolchefers
och skolledares arbetsuppgifter

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Tvärålund
under hänvisning till en ganska utförlig
motivering ställt flera frågor till
mig — frågor som har det gemensamt
att de gäller den nya skolledarorganisationen
i rikets kommuner och grundas
på den uppfattningen att vissa skolledare,
särskilt förste rektorerna, fått för
stor arbetsbörda. Med hänsyn till frågans
vikt kommer mitt svar att bli
ganska utförligt.

Den nya skolledarorganisationen är
ett viktigt led i den skolstyrelsereform
som — efter mycket ingående utredningar
och överväganden samt prövning
från riksdagens sida i olika etapper
— genomförts fr. o. m. den 1 juli
i år. Liksom det i varje kommun skall

finnas en skolstyrelse med — i princip
— samlat ansvar för kommunens hela
skolväsen skall det också i varje kommun
finnas eu skolchef, som närmast
under skolstyrelsen skall vara ledare av
skolväsendet. Som bekant kan skolcheferna
alltefter skolväsendets omfattning
vara av tre olika slag. I 46 större kommuner
har de nya bestämmelserna medfört
inrättande av särskilda chefstjänster
som skoldirektör; de största städerna
har dessutom inrättat tjänster som
biträdande skoldirektör. I 218 kommuner,
där skolväsendet inte nått gränsen
för att få skoldirektörstjänst, finns
det vid skolorna under skolstyrelsens
förvaltning två eller flera heltidsanställda
rektorer. Varje sådan kommun
har inrättat en befattning som förste
rektor, avsedd att förenas med någon
av rektorstjänsterna. I återstående kommuner,
omkring 770 stycken, finns som
regel en heltidsanställd rektor, motsvarande
den tidigare distriktsöverläraren,
och där blir denne rektor tillika
skolchef.

På den obligatoriska skolans område
har skolstyrelsereformen också medfört
andra väsentliga ändringar av skolledarorganisationen.
Antalet rektorer —
motsvarande de gamla överlärarna —
har genom automatiskt verkande regler
ställts i relation till skolväsendets omfattning.
Detta har medfört att 120 nya
tjänster inrättats, därav 30 i kommuner
som tidigare saknat skolledare. Vidare
har kommunerna genom de nya bestämmelserna
ålagts att inrätta tillsynslärarbefattningar
vid alla de skolanläggningar
tillhörande det obligatoriska
skolväsendet, som omfattar tre eller flera
läraravdelningar och som inte har
rektor knuten till sig. Är skolchefen såsom
rektor knuten till skolanläggningen
skall tillsynslärare också finnas i vissa
fall. Dessa bestämmelser har lett till att
ett mycket stort antal tillsynslärarbefattningar
inrättats.

Beträffande skolledarorganisationen
vid de icke-obligatoriska skolorna —

Tisdagen den 25 november 1958 Nr B12 17

Svar på interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

läroverk, högre kommunala skolor, yrkesskolor
etc. -—- bör framhållas att,
om rektor vid högre allmänt läroverk
med minst 600 elever förordnas till förste
rektor i kommunen, så kan befattning
som biträdande rektor inrättas vid
läroverket. Så har hittills skett i 16 fall.
Jag vill också erinra om den omläggning
av läroverkens ekonomiska förvaltning,
som genomförts i syfte bland annat
att avlasta rektorerna en del kamerala
arbetsuppgifter.

Jag har lämnat denna översikt över
reformen för att erinra kammarens ledamöter
om vilken betydande utbyggnad
av vår skolledarorganisation det
här faktiskt gäller. Det är inte att vänta
att en sådan utbyggnad skall kunna genomföras
utan vissa initialsvårigheter.
En väsentlig princip i skolstyrelsereformen
är att det i åtskilliga hänseenden
överlämnats åt skolstyrelserna och kommunerna
att ge organisationen dess slutliga
utformning, att fördela arbetsuppgifter
m. m. Dessa problem måste man
på det lokala planet få tid på sig att
lösa på ett förnuftigt sätt. Jag menar
därför, att interpellantens frågor är för
tidigt väckta. Det betyder emellertid
inte att jag här vill dra mig undan en
diskussion i ämnet. Tvärtom finner jag
det angeläget att lägga till rätta några
enligt min mening oriktiga föreställningar,
som skymtar bakom frågorna.

En av interpellantens frågor gäller,
om jag är beredd att vidtaga åtgärder i
syfte att i sådana kommuner, där förste
rektor nu har alltför tung arbetsbörda,
åstadkomma en ordning, som motsvarar
en ändamålsenlig arbetsfördelning med
hänsyn till förste rektors arbetsuppgifter,
särskilt med hänsyn till de förste
rektorer som är knutna till realskolor.

I anledning härav vill jag framhålla
följande. Förste rektor skall med ledarskapet
för en viss skolenhet och undervisningsskyldighet
där förena skolchefsskapet
för hela kommunens skolväsen.
Vad åligger honom då i hans egenskap
av skolchef? Ja, det varierar mycket

från fall till fall. Skolväsendets omfattning
och struktur är givetvis viktiga
faktorer; som interpellanten framhåller
kan även rent geografiska förhållanden
spela in. Men vad som här är av stor
— kanske största — betydelse, det är,
hur mycket skolstyrelsen uppdrar åt
förste rektor att besluta och bestyra.
Interpellanten utgår i motiveringen till
sina frågor t. ex. från att förste rektor
skall planlägga och övervaka skolskjutsorganisationen
och att han skall
föra protokoll vid styrelse- och avdelningssammanträden.
Detta är nu inte
alls så säkert. Om förste rektor är realskolerektor,
skulle det ofta vara mindre
ändamålsenligt, att på honom lägga ansvaret
för planeringen av skolskjutsarna.
Det har ju distriktsöverläraren hittills
haft och det kan han nog med fördel behålla
såsom rektor vid det obligatoriska
skolväsendet, även om någon annan blivit
skolchef. Normalinstruktionen för
skolchef gör ett sådant arrangemang
möjligt. Bestyret med protokollföring
kan också överlämnas till annan. Jag
vill i detta sammanhang passa på tillfället
att understryka vikten av att frågan
om expeditionshjälp och kameral
hjälp åt skolledarna, särskilt skolcheferna,
får en tillfredsställande lösning.
Min företrädare som departementschef
framhöll i skolstyrelsepropositionen, att
effekten av de olika åtgärder, som vidtas
i syfte att skapa en tillfredsställande
pedagogisk ledning, skulle till väsentlig
del gå förlorad, om resultatet huvudsakligen
blir att vi får expeditionsmänniskor,
som tvnges av administrativa
rutingöromål. Om staten nu åtar sig
huvudparten av kostnaderna för den
fackliga ledningen, borde det — ansåg
han — från varje kommuns sida betraktas
som ett självklart och skäligt åtagande
att sörja för att de rent arbetstekniska
förutsättningarna för skolledarna
blir tillfredsställande ordnade.

Till detta uttalande vill jag helt ansluta
mig och jag ämnar också infria
min företrädares utfästelse att noga föl -

2— Andra kammarens protokoll 1958. Nr II 12

18 Nr B12 Tisdagen den 25 november 1958

Svar på interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

ja utvecklingen på det här området.
Självklart är emellertid att kommunerna
måste få skäligt rådrum att ordna med
biträdeshjälp åt skolledarna.

Jag vill gärna bekräfta att jag visst
inser, att åtskilliga förste rektorer har
en tung arbetsbörda nu i begynnelseskedet,
särskilt om de ställts inför helt nya
planerings- och samordningsuppgifter.
Men av vad jag anfört framgår att det
än så länge är omöjligt att bilda sig
någon säker uppfattning om hur förste
rektors arbetsbörda som skolchef kommer
att gestalta sig på längre sikt.

Vilka åtgärder är det nu, som interpellanten
väntar sig av mig? Det förefaller
som om herr Nilsson i första hand
vill ha ändrade bestämmelser om förste
rektors undervisningsskyldighet. Enligt
gällande bestämmelser har varje rektor
vid skola under skolstyrelsen en viss
undervisningsskyldighet. Om rektor
samtidigt är förste rektor i kommunen,
kan hans vanliga undervisningsskyldighet
som rektor nedsättas med 5 veckotimmar,
dock lägst till 4 veckotimmar.
För innevarande läsår är det skolöverstyrelsen
som har att fastställa undervisningsskvldigheten.
I fortsättningen
är det meningen att detta skall ankomma
på länsskolnämnderna, med stöd av
anvisningar från överstyrelsens sida.
Enligt uppgift har överstyrelsen i år
graderat nedsättningen för försterektorsarbetet
huvudsakligen efter poängsumman
för skolväsendet i kommunen
men också tagit hänsyn till vissa särskilda
omständigheter. En grupp har
fått nedsättning med 3, en med 4 och en
med 5 veckotimmar. Naturligtvis kan
erfarenheterna från det här året ge skolöverstyrelsen
anledning att framdeles
ändra sin bedömning beträffande denna
nedsättning.

En rektor vid högre allmänt läroverk
liksom en rektor vid det obligatoriska
skolväsendet kan redan i sin egenskap
av rektor ha så låg undervisningsskyidighet
att nedsättningen för försterektorsskapet
inte helt eller — i undantags -

fall — inte alls kan tas ut. Men han får
viss kompensation på annat vis. Den
förste rektor, som är rektor vid allmänt
läroverk, har i dessa fall en biträdande
rektor vid sin sida. Och den som är
rektor vid det obligatoriska skolväsendet
får i regel åtminstone en tillsynslärare
som hjälp vid sin egen skola.
Att helt befria en rektor från undervisningsskyldighet
eller att sätta denna
skyldighet lägre än 4—5 veckotimmar
måste av pedagogiska skäl anses olämpligt.

Jag går så över till en annan av interpellantens
frågor. Den gäller, om jag
är beredd medverka till att tillsynslärare
eller liknande får tillsättas vid
realskola, vars rektor samtidigt är skolchef.

På denna fråga kan jag svara helt
kort, att skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden
för nästa budgetår föreslagit
inrättande av befattningar som biträdande
rektor även vid vissa statliga
realskolor och högre kommunala skolor.
Ärendet är föremål för beredning
inom ecklesiastikdepartementet. Jag kan
inte här föregripa något ställningstagande.

Interpellanten har slutligen frågat, om
jag vill pröva möjligheten att även befria
sådan rektor vid det obligatoriska
skolväsendet som ej är skolchef från
»skyldigheten att vara tillsvnslärare vid
den skola, till vilken han är knuten med
sin undervisningsskyldighet», och i stället
tillsätta annan tillsynslärare, i all
synnerhet då distriktet har betydande
omfattning.

Jag vill framhålla att den möjligheten
redan föreligger, och den kan utnyttjas
utan att regeringen behöver göra något
åt saken. Folkskolestadgans bestämmelser
om tillsynslärare innebär endast, att
statsmakterna reglerat en minimistandard
som kommunerna måste hålla.

Herr talman! Med detta anser jag mig
ha besvarat interpellantens frågor.

Härpå anförde

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Svar på interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det utförliga svaret
på min interpellation. Liksom statsrådet
vill jag understryka att det inte är
att vänta att en så genomgripande omorganisation
av skolväsendet skall kunna
genomföras utan att initialsvårigheter
uppträder. Jag är också medveten om
att skolorganisationen är så ny att man
inte hunnit skaffa sig tillräckliga erfarenheter
om hur denna organisation i
framtiden kommer att verka. Vissa problem
tycks dock pocka på sin lösning eller
i varje fall kräva speciell uppmärksamhet.

De meningar jag framfört grundar
sig på praktiska erfarenheter från Västerbotten.
Om dessa meningar är felaktiga,
kanske detta kan hänföras till att
skolstyrelserna och vederbörande skolchefer
har tolkat sina instruktioner,
Normalinstruktion för skolchefer, på annat
sätt än som varit meningen. Detta
kan givetvis vara startsvårigheter men
det kan också vara problem av annan
art.

Jag har inte ansett det vara fel att ta
upp dessa saker på detta tidiga stadium.
Tvärtom tycker jag att det är angeläget
att ta upp dem just nu för att de som
sysslar med skolorganisationen och som
nu trevar sig fram, skall få reda på statsrådets
inställning för att ha någon vägledning
vid utformandet av den framtida
skolorganisationen. Ur den synpunkten
tycker jag statsrådets svar är
värdefullt. Min interpellation kan nog
ur samma synpunkt anses befogad.

Enligt min mening är skolorganisationen
mycket beroende av de geografiska
förhållandena. .lag har direkta erfarenheter
från min hemkommun. Det
iir en kommun med en yta motsvarande
Blekinge läns, och den har drygt 19 000
invånare. De besvärligheter vi har står
huvudsakligen i samband med befolkningsgleshcten
— det rör sig bl. a. om
skolindragningar och skolskjutssvårig -

heter. Just nu planerar vi genomförandet
av enhetsskolan. Skolbyggen är i
gång och skolbyggen planeras; vi har
t. ex. ett skolbygge sex mil från kommunens
centralort som är kostnadsberäknat
till 900 000 kronor. Skolchefens resor
har många veckor visat sig ta längre
tid än den tid han fått som kompensation.
Kompensationen är nu maximerad
till fem timmar per vecka. Skolchefen
i vår kommun hade fått fyra timmar,
men det har efter särskild framställning
blivit höjt till fem timmar. Vi
har en förste rektor som tillika är rektor
för realskolan, en rektor för den
obligatoriska skolan, en skolassistent,
ett heltidsanställt skrivbiträde och ett
halvtidsanstiillt skrivbiträde. Jag vet
inte om statsrådet kan säga att skolorganisationen
är underbemannad.

Om de erfarenheter som jag grundat
min interpellation på härrört enbart
från min hemkommun, kunde man ju
misstänka att skolchefen där skulle ha
organiserat sin tid och sitt arbete på
ett mindre lämpligt sätt. överläggningar
har emellertid ägt rum mellan skolcheferna
av den kategori jag här nämnt
inom Västerbottens län, och man har
därvid kunnat konstatera, att förhållandena
är enahanda inom detta område.
Skolchefsuppdraget anses där ta
i anspråk en tid av mellan 25 och 30 timmar
per vecka, medan kompensationen
är fem timmar. Det är alltså fråga om
rent orimliga proportioner.

Det iir uppenbart att någon del av
skolchefens arbetsuppgifter måste bli
lidande av denna stora arbetsbörda.
Var felet än kan ligga ankommer det på
skolmyndigheterna, såväl centrala som
lokala, att försöka åstadkomma en lämpligare
avvägning av arbetsuppgifterna.
De som direkt berörs av dessa problem
iir ense om att problemen fordrar speciell
uppmärksamhet och snara åtgärder.

Den instruktion, som skolchefer och
skolstyrelser har att rätta sig efter, iir
normalinstruktionen för skolchefer. Diir

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Svar på interpellation ang. skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

står i 2 §, som berör protokollskrivning,
bl. a. att då så påfordras skall skolchef
föredraga ärenden och vara sekreterare.
Han skall dessutom tillse att styrelsens
beslut verkställes — han skall alltså
vara verkställande ledamot. Det står att
han skall föra protokoll då så erfordras.
I 7 § står att skolchef skall planlägga
och övervaka erforderliga skolskjutsar
samt ha tillsyn över inackorderingshem
och elevhem.

Inom vår skolkommun handlägges
dessa uppgifter i stor utsträckning genom
skolassistent, och det är väl vanligt
inom stora kommuner. Jag anser att
statsrådets svar på denna punkt är ett
värdefullt komplement till normalstadgan
för skolchefer. Den har ju upprättats
utan några egentliga erfarenheter
och skall ju också handhas av folk som
inte har några egentliga erfarenheter
angående den nya skolorganisationen.

Beträffande skolchefs undervisningsskyldighet
pekar statsrådet på att rektorer
vid allmänna läroverk från och
med en viss storlek har möjlighet att få
hjälp av biträdande rektorer. Det gäller
hittills 16 fall. Skolorna skall ha över
C00 elever. Det är inte om sådana rektorer
jag har frågat. Denna ordning
gäller inte för t. ex. kommunala realskolor
med upp till 300 elever. De förhållanden
jag frågat om i min interpellation
gäller sådana fall där förste rektor
är rektor i realskolan och har undervisningsskyldighet
motsvarande ungefär
en halv lärartjänst. Han skall
dessutom vara tillsynslärare. Han har
ingen biträdande rektor vid sin sida.
Svårigheterna för en rektor av denna
kategori kan många gånger vara lika
stora som för rektorn vid en skola med
600 elever, där skolenheterna är koncenterade
på kanske ett par, tre ställen
och förlagda till samma ort.

Om rektorns arbetsuppgifter kunde
avlastas genom en tillsynslärare vore
mycket vunnet. Biträdande rektor kanske
inte alls är nödvändig i ett sådant
fall. För att skolarbetet skall löpa så

smidigt som möjligt är det nödvändigt
att tillsynsläraren är närvarande praktiskt
taget hela skoldagen. Det är inte
möjligt för en skolchef i en glesortskommun.
Han är ålagd att besöka skolor
inom skoldistriktet, och andra ärenden
fordrar hans frånvaro från skolan.
Skolchef, som är tillsynslärare vid en
kommunal realskola, bindes vid skolan
så att hans tillsynsuppgift försvårar
hans pedagogiska uppgift och planläggningen
av den framtida skolan. Skolexpeditionen
kan t. ex. ligga i ett annat
hus och i en annan del av samhället. Det
är opraktiskt ur skolsynpunkt men
praktiskt ur andra synpunkter, särskilt
under en övergångstid. Det får inte vara
så att skolchefen bindes vid rutinmässiga
göromål och administrativa
plikter på ett sådant sätt att hans uppgifter
som pedagogisk ledare och som
ledare för planläggningen av enhetsskolan
åsidosättes.

Mig synes att en lämplig övergångsform
mellan en skola där en rektor kan
anställas och en skola där två rektorer
får anställas vore att vid sidan av rektorn
ha en tillsynslärare. Då får skolorganisationen
en elasticitet, som är nödvändig
för att den skall kunna anpassas
till lokala förhållanden. Elevantalet
är inte alltid normgivande för arbetsuppgifterna
i en skola, och det gäller i
synnerhet landsbygdskommuner.

Beträffande undervisningsskyldigheten
för förste rektor är jag ense med
statsrådet om att det är olämpligt ur
pedagogisk synpunkt att befria skolchefen
från undervisningsskyldighet.
Det har jag här inte heller ifrågasatt i
min interpellation. Tvärtom vill jag säga
att skolchefen bör ha största möjliga
undervisningsskyldighet.

Vad jag ifrågasatt är, att undervisningsskyldigheten
skall sänkas från nuvarande
12 å 14 timmar för rektor i
realskola, vilket motsvarar ungefär en
halv lärartjänst, till ett något lägre timtal.
Statsrådet har inte direkt svarat på
det. 4—5 timmar är nog ett minimum

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Svar på interpellation ang.

för att en rektor skall kunna hålla kontakt
med sin skola. Men 12—14 timmar
är så pass mycket att det så att säga
finns något att ta av. Här måste man göra
en avvägning med hänsyn till skolchefens
andra många gånger oundgängliga
och viktiga arbetsuppgifter.
Om en rektors undervisningsskyldighet
vid en kommunal realskola sänktes ned
emot 5 timmar — till 6 eller 8 timmar
— tror jag inte, att rektorns kontaktmöjligheter
med realskolan därigenom
skulle försvåras eller riskeras.

Jag håller före att det är svårt att kategoriskt
uttala sig om undervisningsskyldighetens
lämpliga omfattning, men
jag tror ändå att saken bör diskuteras.
Det är en avvägningsfråga som jag vill
uttala mig mycket försiktigt om och
som enligt min mening bör närmare
övervägas. Jag hoppas att den frågan
hålles öppen för en framtida förutsättningslös
diskussion.

Den tredje frågan gäller möjligheten
att befria rektor vid den obligatoriska
skolan i skoldistrikt av mera betydande
omfattning från att vara tillsynslärare.
Den frågan har statsrådet besvarat rätt
kortfattat. Han säger att möjlighet härtill
redan föreligger. Hemkommunen
kan tillsätta annan tillsynslärare. Jag
skall ta exemplet från min egen hemkommun.
Där fattas det en poäng för
att man skulle ha rätt att tillsätta ännu
en rektor. Den nuvarande rektorn är
emellertid och skall enligt instruktionen
vara tillsynslärare. Givetvis har kommunen
rättighet att tillsätta tillsynslärare,
men något statsbidrag utgår då
inte. Jag tycker att såväl i det högre stadiet
som i den obligatoriska skolan vore
tillsynslärare vid sidan av rektor den
lämpligaste övergångsformen mellan en
skola med en rektor och en skola med
två rektorer. En rektor har ju många
andra och viktigare arbetsuppgifter än
en tillsynslärare. Den senare har ju endast
rutingöromål som en annan lärare
mycket väl kan uträtta.

Som jag förut sagt bör skolorganisa -

skolchefers och skolledares arbetsuppgifter

tionen vara elastisk, möjlig att forma.
Det är troligt att skolstyrelserna inte
har utnyttjat de möjligheter nuvarande
skolstadga ger att forma skolorganisationen
på bästa möjliga sätt.

Jag har med dessa frågor velat sätta
tummen på vad jag tror är en svag
punkt i skolorganisationen. Jag vill
framhålla att just dessa frågor är föremål
för speciell uppmärksamhet av den
kategori som berörs härav. Läroverkslärarnas
riksförbund har i början av
denna månad sänt ut en enkät till rektorerna,
som nu är besvarad och som
man nu håller på att göra en sammanställning
av.

Herr talman! Jag har tagit upp detta
problem, därför att jag tror att det är
viktigt att man på tidigt stadium får
höra statsrådets mening, så att hans synpunkter
skall kunna bli vägledande för
det fortsatta arbetet inom skolorganisationen.
Vad han anfört i svaret Iror jag
också i viss mån kan tjäna som vägledning
för skolstyrelserna. Enhetsskoleorganisationen
trevar sig fram. Vitt
skilda förhållanden och stora svårigheter
måste bemästras. De största svårigheterna
kanske föreligger i glesorterna,
där enhetsskolan innebär en verklig nyhet.
Denna skola utgör där en chans för
ungdomen att få samma utbildningsmöjligheter
som ungdomen i bättre lottade
orter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr B 82—B 89, bevillningsutskottets
betänkanden nr Bil,
B 12 och B 23, jordbruksutskottets utlåtande
nr B 14 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 4.

§ 5

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation

22 Nr B12 Tisdagen den 25 november 1958

Interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående omhändertagande
av ungdomar i enskilda hem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Haglunds vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de mindre inkomsttagarnas
bostadskostnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas
avsättning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp), som
yttrade:

Herr talman! På hösten 1955 hemställde
riksdagen att den i motionerna
1:555 och 11:690 föreslagna utredningen
angående avsättningen av torrmjölk
måtte komma till stånd. Saken hade tidigare
behandlats i motion 11:645 vid
riksdagens vårsession och i småbruksutredningens
betänkande SOU 1955: 7.
Med anledning härav uppdrog dåvarande
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
den 9 november 1956 åt
statens jordbruksnämnd att verkställa
den begärda utredningen. För fullgörandet
av detta uppdrag skulle nämnden
få tillkalla högst fem sakkunniga. Dessa
tillkallades den 16 maj 1957.

Vid innevarande års A-riksdag begärdes
i motionerna 1:423 och 11:533 att
9 milj. kronor skulle anvisas för att man
i den internationella hjälpverksamheten
skulle kunna använda svenska mejeriprodukter.
Härom yttrade jordbruksutskottet
:

»Utskottet, som finner sistnämnda
uppslag vara väl värt beaktande, förut -

sätter att Kungl. Maj :t upptager frågan
om mjölkprodukternas avsättning för
internationell hjälpverksamhet till närmare
övervägande vid utarbetande av
definitiva förslag angående smörproblemets
lösning.»

Med anledning härav yttrade statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
bl. a. följande i proposition nr
B 39:

»I varmare länder användes en av
smör och kärnmjölk framställd produkt,
s. k. smörolja (ghee). Det har anmälts,
att ett årligt behov beräknat till 4 000 å
5 000 ton finnes av denna vara i flyktinglägren
i de arabiska länderna. För
närvarande saknas dock i vårt land erforderlig
utrustning för framställning
av smörolja. Undersökningar om framställningsmetoder
uppges pågå men någon
produktion i större skala synes ej
möjlig förrän under nästkommande år.

En mjölkprodukt, som visat sig väl
lämpad för internationella hjälpsändningar,
är den feta torrmjölken. Denna
kan på grund av sin allsidiga sammansättning
användas i utspisning även
utan samband med andra livsmedel.
Den kokta smak, som vidlåder vissa
kvaliteter, spelar ingen negativ roll vid
hjälpverksamhet i varmare länder, där
mjölken ändock regelbundet kokas.
Torrmjölken är enkel att distribuera.
Viss övervakning kräves dock vid utspisningen,
så att tillblandade kvantiteter
ej får stå och surna. En sådan
övervakning torde kunna garanteras av
hjälporganisationerna.

De kvantiteter fet torrmjölk, som kan
förbrukas i hjälpverksamheten, är enligt
uppgift från hjälporganisationerna
mycket betydande. Avgörande för vilka
mängder av varan Sverige kan bidraga
med är ej endast vilka ekonomiska resurser
som ställes till förfogande för
ändamålet utan även vilken produktionskapacitet
vid de befintliga anläggningarna
för framställning av torrmjölk,
som utöver kommersiella behov kan disponeras
för tillverkningen. Den totala

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Interpellation ang.

lediga kapaciteten inom landet uppges
för närvarande vara något mer än
15 000 ton per år. Då emellertid en stor
del av denna kapacitet är förlagd till de
delar av året, då mjölkinvägningen huvudsakligen
måste disponeras för framställning
av konsumtionsmjölk, torde
den i realiteten tillgängliga kapaciteten
begränsa sig till 5 000 å 8 000 ton per
år. Då torrmjölken innehåller cirka
25 procent fett motsvarar dessa kvantiteter
1 500 å 2 400 ton smör. Exportpriset
fob för fet torrmjölk uppgår nu
till cirka 2 kronor per kilogram.

Med utgångspunkt från de uppgifter,
varför jag nyss redogjort, har jag funnit
att möjligheterna att vinna ökad avsättning
av svenska mjölkprodukter genom
utvidgad internationell hjälpverksamhet
för närvarande är starkt begränsade.
De förefintliga möjligheterna bör dock
enligt min uppfattning tillvaratagas.
Hjälpverksamheten torde därvid böra
så gott som helt inriktas på sändningar
av fel torrmjölk. På grund av de säsongmässiga
växlingarna i den inhemska
mjölkinvägningen och den ringa produktionskapacitet,
som står till förfogande
för ökad tillverkning av torrmjölk,
kan hjälpsändningarna av denna
produkt antagas kunna under en höstoch
vintersäsong omfatta högst 2 000
ton. Kvantitetsangivningen är mycket
ungefärlig och kan icke närmare preciseras
förrän mera ingående förhandlingar
ägt rum med de svenska och internationella
hjälporganisationerna, i vars
regi verksamheten bör bedrivas, ävensom
med torrmjölkproducenterna.»

På grund av denna redovisning framhöll
jordbruksutskottet i sitt utlåtande
nr B 8 betydelsen av att jordbruksnämndens
utredningsarbete intensifierades
ocli gjordes så allsidigt som möjligt
samt förutsatte »att Kungl. Maj :t
skulle vidtaga åtgärder i detta syfte». På
begäran av statsrådet den 28 juli har
jordbruksnämnden i skrivelse den 4
november redovisat vad som hittills
gjorts.

de svenska mjölkprodukternas avsättning

Av denna skrivelse framgår för det
första att dåvarande statsrådet icke närmare
preciserade utredningsuppdraget,
när det lämnades till jordbruksnämnden,
och för det andra att utredningsuppdraget
på grund härav icke blivit
inriktat på den frågeställning, som var
central i de 1955 väckta motionerna.
Inte nog härmed. Sedan nu tre år har
gått sedan riksdagen skrev till Kungl.
Maj:t förklarar jordbruksnämnden att
den i realiteten saknar förutsättningar
att slutföra uppdraget. Det heter i skrivelsen: »Att

vidtaga något egentligt utredningsarbete
rörande möjligheterna att
finna nya marknader eller nya användningsområden
för de i mjölken ingående
näringsämnena torde knappast
vara möjligt för ett organ av jordbruksnämndens
karaktär. Den förra frågan
synes sålunda vara av rent kommersiell
natur och den senare framför allt
en forskningsuppgift. Jordbruksnämnden
vill dessutom i detta sammanhang
erinra om att samtliga de länder, vilka
exporterar mejeriprodukter i större omfattning,
under senare år ägnat dessa
frågor mycket stor uppmärksamhet och
satsat mycket betydande belopp på desamma.
Detta gäller icke minst strävandena
att finna avsättning för mjölkäggvita.
»

Under senare år har jordbruksdebatten
i vårt land i hög grad koncentrerats
omkring frågan hur man skall minska
produktionen. Och detta krav på produktionsminskning
har i första hand
riktats mot mjölkproduktionen, som utgör
den viktigaste inkomstkällan vid
flertalet mindre jordbruk. För dessa
spelar ekonomiska analyser över de
enskilda produkternas framstiillningskostnader
ingen större roll. Avgörande
vid det mindre jordbruket är, att man
får en sådan kombination av växtodling
och djurhållning att de fasta anläggningarna
och familjens arbetskraft kan
utnyttjas. Ur denna kombination kan
mjölkproduktionen i flertalet fall icke

24 Nr B12 Tisdagen den 25 november 1958

Interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

uteslutas. Naturligtvis kan dess volym
ändras, men den bundenhet i arbetet
och den speciella rytm i de dagliga sysslorna
som mjölkkorna framtvingar blir
densamma vare sig man bedriver mjölkhushållningen
i något större eller i något
mindre skala. Har man ladugården
och mjölkningsmaskinerna, skall man
sköta disk och mjölktransporter, så betyder
det för arbetet på gården mycket
litet, om man har en eller ett par kor
mer eller mindre. Detta gör att marginalkostnaden
för en vidgad mjölkproduktion
vid det mindre jordbruket är
liten i förhållande till den genomsnittliga
produktionskostnaden. Detsamma
gäller även intensiteten i utfodringen.
Det finns knappast någon mera givande
rationaliseringsåtgärd i vårt jordbruk
än en verkligt rationell utfodring
av mjölkboskapen. Den marginalproduktion
som därigenom vinnes är i flertalet
fall lönsam. Kostnaden för mjölkens
transport och mejeribehandling
blir också dyrare per kg när produktionen
minskar.

Även från nationalekonomisk synpunkt
är korna utan tvivel bättre än
sitt rykte. Professor Yngve Zotterman
framhåller såsom jag tidigare anfört i
en motion, att korna står i särklass
bland våra husdjur som energiomvandlare.
Jag citerar:

»Våmmens mikroorganismer syntetiserar
äggviteämnen från sådana enkla
kvävehaltiga föreningar som urinämne.
De bildar också B-vitaminer och en rad
organiska syror. Tack vare denna stora
jäsningskammare kan kon konsumera
och smälta oerhörda kvantiteter grovfoder
som svin, höns och människor
varken kan få ner eller smälta. Mjölkens
näringsämnen erhåller vi därför
delvis som en oväntad gåva från material
som egentligen är värdelös föda för
oss människor och sådana enmagade
husdjur som svin och höns.»

Professor Zotterman framhåller vidare,
att kons »verkningsgrad» är hög.

Inte mindre än 35 % av fodrets energivärde
kan överföras i mjölk.

»Mjölkproduktionens verkningsgrad är
omkring dubbelt så hög som äggproduktionens
och många gånger högre än nötköttproduktionens.
Fläskproduktionen
är mera effektiv än köttproduktionen,
men svinen konkurrerar med människorna
om spannmål och vitaminer,
vilket kon gör i långt mindre utsträckning.
En god mjölkko utgör därför, tack
vare sina våmbakterier, en synnerligen
effektiv omvandlare och nyskapare av
animalisk föda för oss människor.»

En jordbruks- och landsbygdspolitik
som medför en stark minskning av kostammen
kommer att leda till att en stor
del av vårt lands produktionsresurser i
fråga om livsmedel icke blir utnyttjade.
Den kan inrymma jordbruk med hög avkastning
per arbetstimme och stor lönsamhet
från privatekonomisk synpunkt,
men den är raka motsatsen till rationalisering,
om man ser saken på längre
sikt och från hela folkets synpunkt. På
detta område föreligger — eller kan i
varje fall uppkomma — en motsättning
emellan privatintresse och samhällsintresse
av samma principiella art som
inom skogshushållningen.

En av mjölkhushållningens svårigheter
ligger däri att betalningen av produktmjölken
till övervägande del lagts
på mjölkfettet. Av 12 å 13 procent torrsubstans
är emellertid endast 3 å 4 procent
fett, medan 8 å 9 procent består av
äggvita, mjölksocker och salter. Rent
kalorimässigt är den fettfria substansen
värd ungefär lika mycket som smörfettet.
Näringsfysiologiskt är den värd
väsentligt mera.

Vi vet att större delen av jordens befolkning
lider brist på kalorier i allmänhet
och biologiskt fullvärdig äggvita i
synnerhet. Vi vet vidare att jordens befolkning
växer med 30 å 40 miljoner
varje år och att de s. k. underutvecklade
länderna håller på att bygga upp en effektivare
förvaltning och en egen industri.
Det behövs endast att Asiens

Tisdagen den 25 november 1958 Nr B12 25

Interpellation ang. de svenska mjölkprodukternas avsättning

folkrika länder tvingas att skaffa en balanserad
kost för förvaltningspersonal,
militärpersonal och kvalificerade industriarbetargrupper
för att en stor avsättningsmarknad
för torrmjölk skall
uppstå. Om dessa länders hela befolkning
skulle få sitt äggvitebehov tillgodosett,
bleve marknaden för torrmjölk
praktiskt taget obegränsad. Globalt sett
och på lång sikt behöver man därför
icke räkna med någon överproduktion
av mjölkäggvita. Den rationella nötkreatursskötseln
torde nämligen i stort sett
förbli begränsad till de icke alltför
folkrika områdena med tempererat klimat.
Det vore enligt min uppfattning ett
svårt misstag, om vi inte i stället för att
krympa jordbruket och satsa allt på industriexporten
försökte finna en positiv
lösning av de problem, som hör samman
med vår mjölkhushållning. På den
vägen skulle våra naturliga produktionsmöjligheter
utnyttjas, en god balans
inom vårt jordbruk främjas samtidigt
som vi kunde bidraga till att övervinna
livsmedelsbristen i världen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har utredningen om den svenska
mjölkäggvitans problem växlats in
på fel spår i vad det gäller de kommersiella
problemen. Även frågan om
dessa produkters användning i internationell
hjälpverksamhet vore förtjänt av
en ingående utredning. Möjligt är, att
en del av dessa problem bör lösas i samverkan
med andra länder som har exportöverskott
av mejeriprodukter.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att frågan om
de svenska mjölkprodukternas avsättning
— dels på rent kommersiella grunder
dels inom den internationella hjälpverksamheten
—- bör underkastas en så
allsidig och så snabb utredning som
möjligt?

2. Ämnar herr statsrådet härför till -

sätta en särskild utredning med erforderlig
kommersiell och handelspolitisk
sakkunskap?

3. Är regeringen beredd att om så
skulle visa sig lämpligt för dessa frågors
lösning taga upp samarbete med
andra länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
pension till extra tjänstemannen i
riksgäldskontoret Herman Julius Lindqvist.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr B 111, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet;

nr B 112, i anledning av väckta motioner
i fråga om uppskov med förändring
till lägre skolform; och

nr B 113, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige; samt
från andra lagutskottet:
nr B 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom; och
nr B 115, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

§ 10

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr B 54, angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer
m. in.:

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

nr B 276, av herr Björkänge, och
nr B 277, av herr Wahrendorff m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.44.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 november

Kl. 10.00

§ 1

Svar på frågor ang. dels en eventuell
aktion med anledning av kärnvapenexperimenten
vid Novaja Semlja, dels information
om de kärnvapenprov som
nyligen ägt rum i Norra ishavet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, fru Jäderberg, har frågat statsministern,
om regeringen kan meddela
vad svenska myndigheter känner till
om de nyligen i Norra ishavet verkställda
kärnvapenproven samt dessas inverkan
på radioaktiviteten över svenskt
territorium. Vidare har ledamoten av
denna kammare fru Thorsson frågat
mig, huruvida regeringen överväger någon
aktion med anledning av de iakttagelser
som gjorts i fråga om luftens radioaktivitet
efter de ryska kärnvapenproven
den gångna månaden.

I samförstånd med statsministern tilllåter
jag mig att i ett sammanhang besvara
dessa båda enkla frågor.

Sedan fru Jäderbergs fråga framställdes,
har försvarets forskningsanstalt
och radiofysiska institutionen i ett gemensamt
meddelande offentliggjort sina
iakttagelser rörande nyssnämnda kärn -

vapenprov. Jag kan sålunda hänvisa till
denna redogörelse.

Vad angår fru Thorssons fråga vill jag
svara följande.

Regeringen har förordnat den svenske
ledamoten av FN:s strålningskommitté,
professor Sievert, till medlem av
Sveriges delegation vid FN:s församling,
i syfte att han skall deltaga i behandlingen
av strålningskommitténs
rapport. Professor Sievert kommer att i
detta sammanhang redogöra för de iakttagelser
om strålningsökning inom
svenskt territorium som nyligen gjorts
av försvarets forskningsanstalt och radiofysiska
institutionen. Denna strålningsökning
är tydligen förorsakad av
de senaste sovjetryska kärnvapenproven
inom det arktiska området.

Den svenska allmänheten är med rätta
oroad av kärnvapenproven. Svenska
regeringen uttryckte på sin tid sin tillfredsställelse
över att sovjetregeringen
ensidigt inställde alla kärnvapenprov
med början den 31 mars detta år. Det
var med besvikelse och beklagande vi
sedan konstaterade, att sovjetregeringen
startade en ny serie experiment denna
höst. Jag är medveten om att detta motiverats
med att de andra två atommakterna
inte omedelbart inställde sina
prov och att enighet inte hittills kunnat
uppnås om villkoren för stoppande av
proven. Utan att ingå på denna fråga vill

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Svar på frågor ang. dels en eventuell aktion med anledning av kärnvapenexperimenten
vid Novaja Semlja, dels information om de kärnvapenprov som nyligen
ägt rum i Norra ishavet

jag erinra om det förhållandet, att skulle
kärnvapenproven upprepas i den omfatt
ning de haft de senaste månaderna med
endast någon eller några månaders mellanrum,
man får räkna med att snabbare
än vad tidigare förutsetts nå en strålningsnivå,
som ur hälsosynpunkt kan
anses innebär en verklig fara.

Jag vill till slut ge uttryck åt svenska
regeringens livliga förhoppning, att den
pågående konferensen i Geneve om
upphörande av kärnvapenproven skall
leda till positivt resultat.

Härefter anförde:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens utrikesministern för svaret på
min enkla fråga om händelser som
djupt har engagerat och upprört människor
under den senaste tiden. Vad vi
alla hoppats på och fortfarande hoppas
på, det är att som ett första steg mot internationell
nedrustning de tre hittills
enda kärnvapenproducerande länderna
skall ena sig om ett upphörande av alla
vidare kärnvapenexperiment. Det angelägna
i att så sker framstår allt klarare,
ju mer man studerar rapporten från
FN:s vetenskapliga kommitté angående
den joniserande strålningens verkningar,
där vetenskapsmännens återhållsamma
försiktighet i ordvalen icke kan dölja
deras djupa oro för vad som kan hända
med människorna, om icke den nu
pågående utvecklingen stoppas.

På flera punkter saknar vetenskapsmännen
fortfarande tillräckliga kunskaper.
De befinner sig därför på osäker
mark och redovisar i vissa fall delade
meningar — detta måste av naturliga
skäl särskilt gälla de genetiska skador,
som vållas av joniserande strålning,
eftersom måttet av dessa inte kan bli uppenbart
förrän efter flera generationer.
Men även på dessa punkter måste man
med den amerikanske presidentkandi -

daten Adlai Stevenson säga, att man
måste bedöma den mest pessimistiska
vetenskapliga riktningen som den mest
tillförlitliga, därför att en optimistisk
felbedömning på detta mardrömslika
område vore irreparabel.

Att man med detta för ögonen och i
medvetenhet om de ständiga varningarna
från dem som vet mest, ändå i både
Väst och Öst intill de sista av dessa dagar
— beträffande Sovjet även efter det
att Genévekonferensen om experimentstoppet
öppnades den 31 oktober —
fortsatt experimenten, det åskådliggör
det dilemma i vilket mänskligheten befinner
sig.

Jag har observerat, att enligt de senaste
rapporterna det radioaktiva utfallet
efter de sovjetryska proven med vätebomber
av hög megatonklass icke, såsom
man först förmodade, kommit att
bli särskilt starkt koncentrerat i Skandinavien,
utan att de vid bombfällningarna
rådande vindarna gjorde att den
högsta intensiteten radioaktivitet observerats
i Kalifornien. Detta förhållande
kan ju inte utgöra någon källa till tillfredsställelse
för oss; det ger endast anledning
till erinran om att de radioaktiva
skadeverkningarna icke känner av
några gränser, att man här — och därtill
i fredstid — släpper loss krigförande
krafter, som icke vet av någon annan
överbefälhavare än väder och vind.

Det finns forskare, både här i landet
och på andra håll, benägna alt redovisa
de risker, som människorna löper genom
de radioaktiva skadeverkningarna
från kärnvapenexperimenten, i globala
termer, såsom medelvärden för hela
jorden, såsom förkortande medellivslängden
med en obetydlighet, .lag tillåter
mig, herr talman, att beteckna detta
som statistiskt skrivbordsresonemang.
En människa lever inte en medellivslängd,
har det drastiskt sagts, hon har
sitt eget liv, enda liv. Och för de hundratusentals
människor, som vid fort -

28 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fin.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

satta experiment skulle komma att do
en för tidig död genom sjukdomar som
annars icke skulle ha inträffat, är det
till ringa tröst, att mänsklighetens medellivslängd
därigenom förkortas någon
vecka. För de barn som kommer
till världen med genetiska defekter av
fysiskt eller psykiskt slag, orsakade av
kärnvapenexperiment, är det till ringa
tröst, att de utgör en mycket ringa andel
av nytillskotten till jordens befolkning.

Herr talman! När jag i min fråga använt
ordet »aktion» har jag inte åsyftat
något initiativ på det diplomatiska planet.
En med fog oroad opinion följer
emellertid med uppmärksamhet — och
såsom under denna höst med tacksamhet
— insatser av svenska representanter
i de officiella mellanfolkliga organen
för att medverka till samlande lösningar
av detta mänsklighetens livsproblem.
Denna opinion hoppas, att vad
som nu inträffat skall ge ytterligare material
för fortsatta svenska aktioner på
detta plan. Det har bekräftats genom
utrikesministerns svar. Likaså tror jag
mig tolka en utbredd opinions känslor,
när jag uttalar en varm förhoppning om
att de tre stormakterna vid den pågående
Genévekonferensen skall kunna bortse
från nationell prestige eller tillfälliga
fördelar och i positiv anda pröva alla
uppslag, som kan leda fram till i första
hand en överenskommelse om förbud
mot ytterligare experiment med kärnvapen.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr utrikesministern få framföra
mitt tack för svaret på min enkla
fråga. Frågan föranleddes av att man i
Norrbotten blivit synnerligen orolig
över de kärnvapenprov, som företagits
i Norra ishavet, mycket nära vår trakt:
De enklaste människor börjar förstå, att
det här är fara å färde, när man i närheten
av oss fäller bomber med 500
gånger så stor explosionsstyrka som

Hiroshima-bombens. Människorna har
börjat fråga om det är på grund av
dessa kärnvapenprov som de börjar få
ont i huvudet och komma i kontakt med
olika sorters sjukdomar.

Om man också tänker på den ensidiga
propaganda, som SKV — Svenska
Kvinnors Vänsterförbund — har bedrivit,
blir man litet fundersam. Från detta
håll har det aldrig sagts ett ord i pressen
om de ryska proven i Ishavet, utan
dessa har liksom accepterats som överensstämmande
med vad som kan få förekomma.
Detta underliga ställningstagande
har också spritt oro omkring sig.

Jag är glad över att man följer dessa
prov och över att vetenskapen skall
försöka att på alla sätt medverka till
att farorna inte kommer att ytterligare
öka. Jag skall be att få tacka än eu gång
för svaret, om jag också inte känner mig
lycklig och nöjd, men jag hyser de bästa
förhoppningar om att allt göres som
kan göras i denna för oss så viktiga
fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning

av forskningsverksamheten på atomområdet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Thorsson har frågat
mig om ett bifall till överbefälhavarens
framställning av den 3 oktober 1958
om utvidgad forskningsverksamhet på
atomområdet att även avse forskning
med direkt inriktning på konstruktion
av ett svenskt atomvapen är förenligt
med riksdagens beslut den 31 juli 1958
om uppskov i atomvapenfrågan, formulerat
i enlighet med statsutskottets utlåtande
nr B 53/1958.

Såsom svar på fru Thorssons fråga
vill jag anföra följande.

I proposition 110/1958 föreslogs, i full

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

anslutning till vad försvarsberedningen
anfört, att försvarets forskningsanstalt
skulle få ökade medel till förfogande i
syfte att möjliggöra en ökning av den
sedan flera år inom anstalten bedrivna
forskningen för utveckling av skyddet
mot atomvapen. Jag uttalade i samband
därmed i propositionen att det självfallet
inte var en forskning med direkt sikte
på konstruktion av atomvapen. Jag
framhöll vidare att ett sådant arbete
icke kommer att ske utan att riksdagen
fattat beslut därom. Statsutskottet anslöt
sig helt till denna ståndpunkt och
bedömning, som sedermera också blev
riksdagens beslut. Något formellt beslut
som binder statsmakterna för någon
viss tid fattades dock inte.

I fråga om det i överbefälhavarens utredningar
1957 gjorda uttalandet att
alla militära synpunkter talar för en anskaffning
av atomvapen, anslöt sig riksdagen
till den av försvarsberedningen
och mig intagna ståndpunkten att tills
vidare uppskjuta ställningstagandet i
denna fråga. Uppskovet motiverades
med att frågan om svensk atombeväpning
har många andra aspekter än rent
militära. Vidare anfördes att de tekniska
förutsättningarna var sådana att ett
visst uppskov kunde ske. I debatten i
denna kammare framhöll jag också att
ett ytterligare skäl för att inte taga ställning
var att det rådde stor oenighet i
sakfrågan och att man var ense om att
undvika en upprivande strid, när enighet
förelåg i försvarsfrågorna i övrigt.

Enligt min mening kvarstår alltjämt
samma skäl för att uppskjuta ett ställningstagande.
Denna min uppfattning
kommer att ligga till grund för min
prövning av det av fru Thorsson åberopade
äskandet om 2,8 miljoner kronor,
som försvarets forskningsanstalt —
på överbefälhavarens förslag — framfört
i sina petita för budgetåret 1959/60.

Vidare anförde

forskningsverksamheten på atomområdet

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min enkla
fråga. Jag hoppas att jag tolkar svaret
rätt, om jag ur detta utläser en avsikt
att icke låta driva en målforskning
med direkt sikte på konstruktion av en
svensk atombomb under den tid som
återstår till dess riksdagen skall ta definitiv
ställning för eller emot svenska
kärnvapen.

I de diskussioner, som under våren
och sommaren följde på partiöverenskommelsen
i denna fråga och de uttalanden
som i proposition och utskottsutlåtande
knöts till överenskommelsen,
sades följande klart ut från alla de
mångas sida som tagit personlig ställning
mot svenska kärnvapen: Medan vi
accepterar en grundforskning på atombombområdet,
vars syfte är att för
skyddsändamål klargöra atomvapnens
egenskaper och verkningar, så är villkoret
för att vi icke nu ansluter oss till
kravet på ett omedelbart riksdagens nej
att någon målforskning för egen konstruktion
icke sker under uppskovstiden.

Vi respekterade svårigheten för
många att vid denna tidpunkt ta ställning
till den väl tyngsta fråga som riksdagen
kan tänkas bli förelagd, men vi
krävde också respekt för vår ståndpunkt,
att ingenting skulle igångsättas
som en gång kan föregripa riksdagens
fria prövning eller som kunde utanför
våra gränser ge ett intryck av frågans
läge här hemma som icke är det riktiga.

Min avsikt, herr talman, är självfallet
inte att här öppna en sakdebatt kring
innehållet i överbefälhavarens framställning
till regeringen av den 3 oktober,
ehuru detta kanske kunde vara
frestande nog på grund av åtskilliga
märkliga uttalanden som där görs, bl. a.
beträffande verkningarna av de experiment
med kärnvapen som överbefälhavaren
förutsätter skulle företas inom
landets gränser. Jag vill dock påtala
militärledningens politiskt och inte

30 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

minst psykologiskt olyckliga åtgärd att
göra denna framställning vid en tidpunkt
då riksdagen nyligen har godkänt
uppskovsbeslutet, då allmänna opinionen
med skäl är djupt oroad av de
fortsatta kärnvapenexperimenten, då
förnyade försök görs på det internationella
planet att nå överenskommelse om
förbud mot kärnvapenexperiment och
då det i den internationella debatten
gång på gång betonas, att det viktiga
just nu är att kretsen av kärnvapenproducerande
länder icke utvidgas.

Eftersom det svenska kärnvapenproblemet
till sitt innersta väsen självfallet
är ett internationellt problem, vill
jag ett ögonblick kommentera den effekt
som ett bifall till överbefälhavarens
framställning skulle få i internationellt
avseende. Jag gör det genom att till en
början bringa i kammarens erinran vad
som här sades i somras om den ställning
som man i Schweiz intagit i kärnvapenfrågan.

Då jag i början av oktober hade tillfälle
att i Geneve följa den då och fortfarande
mycket intensiva debatten för
och emot kärnvapen, kunde jag konstatera,
att vad som här i somras beskrevs
som ett redan fattat beslut i Schweiz att
skaffa kärnvapen och som ansågs vara
ett föredöme för oss, ser ut att i verkligheten
innebära ett uppdrag till det
schweiziska försvarsdepartementet att
studera, hur var och när sådana vapen
kunde anskaffas. Socialdemokratien i
Schweiz har vid extra kongress i oktober
krävt folkomröstning innan beslut
fattas i någon riktning, och det talas i
den schweiziska debatten om att infoga
en paragraf i den, federala konstitutionen
som förbjuder kärnvapen. Men vad
tror man i Schweiz om Sverige? Jo, att
vi redan fattat principbeslut och att
överbefälhavarens framställning nu avsåg
att driva forskningen för effektuering
av principbeslutet ytterligare ett
steg vidare.

Det vore från internationell synpunkt
— och så måste man betrakta kärnva -

penproblemet — ytterst olyckligt om
opinionen i olika länder genom missuppfattningar,
liknande dessa, driver
fram ståndpunkter och förmår regeringar
och parlament att vidta åtgärder som
icke underlättar, utan försvårar en internationell
lösning. Hoppet om en överenskommelse
på det internationella planet
har sin grund främst i det faktum,
att det ännu endast finns tre kärnvapenproducerande
länder. I samma ögonblick
som fördämningen brister och nya
länder med egna kärnvapen kommer till
skulle det hoppet kraftigt förminskas.
Vi i Sverige skulle försvaga fördämningen
på en viktig punkt om det i nuvarande
läge gavs klarsignal för en
målforskning av det slag som överbefälhavaren
önskar sig. Det skulle både
här hemma och utåt uppfattas som en
klarsignal för någonting med betydligt
större räckvidd, det skulle både här
hemma och utåt få följdverkningar av
framför allt psykologisk art, som icke
skulle gagna utan försvåra strävandena
till en internationell lösning av kärnvapenproblemet.
Därför, herr talman, är
jag tacksam för vad försvarsministern
här haft att säga som svar på min fråga.

Herr talmannen meddelade, att ordet
begärts av herr Hjalmarson; och beslöt
kammaren på framställd proposition att
beträffande denna fråga upphäva den i
§ 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen av yttranderätten.
Ordet lämnades härpå till

Herr HJALMARSON (h), som yttrade:

Herr talman! I Schweiz har förbundsrådet
klart uttalat sig för att ett litet
land som Schweiz måste ha en fullt
modern försvarsutrustning, i vilken
även ingår taktiska atomstridsmedel,
för att landet skall kunna åtnjuta ett
effektivt skydd för sin integritet.

I försvarsuppgörelsen ingick att vi
inte omedelbart skulle påyrka något
ställningstagande — något som försvarsministern
här också erinrat om, närmast
med tanke på tiden före valet i

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

år — dels till frågan huruvida vårt försvar
skall förses med ett taktiskt atomvapen,
dels ock till frågan om den inhemska
vetenskapliga forskningen skall
inriktas på konstrueringen av ett sådant
vapen, två frågor som måste hållas isär,
herr talman.

Vi på vår kant biträdde uppgörelsen,
men förbehöll oss alltjämt att få ge uttryck
åt vår tidigare uppfattning i dessa
ting. Uppskovet med forskningsarbetet
ansågs möjligt utan större olägenheter,
eftersom detta arbete det närmaste året
under alla förhållanden främst måste
koncentreras på att studera verkningarna
av atomvapen och hur vi skall kunna
skydda oss mot dessa verkningar. Det
ligger i sakens natur att sådana undersökningar
inte kan göras utan att man
också utför en del studier i atomprojektilernas
konstruktion. Om emellertid
den vetenskapliga forskningen, sedan
det första året gått till ända, skulle få
vänta ytterligare ett år med att ge sig
i kast med problemet om att skapa ett
taktisk svenskt atomvapen — uteslutande
avsett att skydda hemorten och bekämpa
en militär angripare på slagfältet,
alltså för att öka våra chanser att
få leva i fred med bevarad frihet —- ja,
då riskerar vi en allvarlig försening av
detta arbete. Man kan diskutera, om
den tidpunkt då det skulle vara möjligt
att framställa ett taktiskt svenskt atomvapen
härigenom skulle framflyttas sex
månader, ett år eller halvtannat år. Det
avgörande är att det blir ett dröjsmål
och att detta är högst allvarligt både
ekonomiskt och försvarspolitiskt.

Bakom en sådan värdering ligger naturligtvis
övertygelsen att vårt försvar
måste tillföras taktiska atomstridsmedel
för alt det skall få avsedd effektivitet
och för att vi även på längre sikt skall
kunna hålla våra försvarskostnader nere
på en rimlig nivå. Detta är vår utgångspunkt
i högerpartiet, det är inte någon
hemlighet. De närmare skälen härför
skall jag inte gå in på. Vi diskuterade
denna sak bara för några månader se -

dan här i kammaren, och det blir säkerligen
tillfälle att återkomma till den
längre fram.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, vilja göra en invändning gentemot
fru Thorssons framställning nyss.
Den ärade talarinnan kritiserade överbefälhavaren
för att han hade ingivit
en framställning till Kungl. Maj :t om att
forskningsanstalten skulle få sätta i gång
forskningsarbetet i atomvapenfrågan.
Överbefälhavaren har ju helt enkelt utgått
från sin uppfattning, att om inte
detta arbete kommer i gång och så småningom
leder till resultat, så kan inte
vårt land försvaras på ett tillfredsställande
sätt. Det skulle eljest kunna inträffa
en katastrofsituation för Sveriges
försvar. Det är alldeles självfallet att
hans framställning måste uppfattas som
ett uttryck för hans ämbetsmannaplikt.
Man skulle ha försummat sin ämbetsmannaplikt
om han inte gjort denna
framställning. Därför skulle jag, herr
talman, djupt beklaga om någon skulle
vilja rikta kritik mot överbefälhavarens
handlingssätt.

Det viktigaste just nu är emellertid
att understryka, att varken ett bifall till
överbefälhavarens framställning eller ett
beslut om de investeringar som kan bli
en konsekvens härav skulle innebära ett
ståndpunktstagande i frågan om atomvapen
skall insättas i vårt försvar. Det
skulle endast betyda att vi underlättar
möjligheterna för ett positivt ställningstagande
framdeles, skapar förutsättningar
för valfrihet. Det skulle alltså inte på
något sätt föregripa de utredningar som
igångsatts inom ett par partier.

Att vi verkligen ser till att vi får valfrihet
i detta fall, inte bara teoretiskt
utan eu reell sådan, borde, synes det
mig, vara ett starkt intresse även för
dem som velat uppskjuta sitt ställningstagande
till försvaret med atomstridsmedel.

Det finns, herr talman, förvisso inte
någon i denna kammare eller över huvud
taget någon medborgare i detta

32 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

land, som inte av hela sitt hjärta skulle
önska att vi fick till stånd en internationell
överenskommelse om en effektivt
kontrollerad nedrustning, både på
kärnvapensidan och av de konventionella
vapnen. Det måste vara en nedrustning
på bägge dessa avsnitt för att
inte maktbalansen skall gå förlorad och
Västeuropa läggas öppet för en kommunistisk
infiltration och ockupation.

Vad ett litet land som vårt kan göra
för att hjälpa fram en sådan överenskommelse
är kanske inte så mycket. Vi
gör allt vad vi förmår. Men vem ser inte
att utsikterna att inom överskådlig tid
nå resultat ter sig mörka. På förhoppningar
utan stöd i verkligheten kan vi
omöjligen bygga vår försvarspolitik.

Det skulle förvisso inte försvåra möjligheterna
att uppnå en internationell
överenskommelse, om vi i vårt land
satte i gång ett forskningsarbete om
konstrueringen av ett svenskt atomstridsvapen.
Om ett beslut i sådant hänseende
skulle ha någon inverkan på det
internationella fältet, borde det vara den
rakt motsatta.

De kostnader, som ett godtagande av
ÖB:s hemställan beträffande atomvapenforskning
skulle medföra nu och i fortsättningen,
ligger helt inom den antagna
ekonomiska ramen. Det är inte fråga
om att i något hänseende gå utanför
denna. Skulle vi om ett antal år — som
vi alla innerligt skulle vilja hoppas — få
uppleva ett internationellt beslut om
nedrustning i den ena eller den andra
formen av kärnvapnen, är dessa kostnader
alls inte bortkastade. Nära hela
den investering vi har gjort skulle
snabbt komma den civila produktionen
av atomenergi till godo. Förlusten skulle
röra sig om något sådant som en halv
procent av ett års försvarsutgifter utslagen
över ett flertal år.

Detta, herr talman, är bakgrunden till
att jag för min del djupt beklagar det
beslut som försvarsministern nyss meddelade
kammaren att inte framlägga
ÖB:s förslag för riksdagen.

forskningsverksamheten på atomområdet

Vidare anförde:

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få kommentera
den första meningen i herr
Hjalmarsons yttrande, den som gällde
Schweiz med hänvisning till vad jag
hade att säga i mitt anförande nyss
om frågans verkliga läge där. Eftersom
jag har deklarerat min avsikt att i dag
inte driva någon sakdebatt i kärnvapenfrågan,
skall jag avstå från att argumentera
mot herr Hjalmarsons beskrivning
av den roll, som ett svenskt kärnvapen
skulle komma att spela, eller hans
utläggningar om öB:s motiv för sin
framställning till regeringen.

Jag vill bara helt kort kommentera
herr Hjalmarsons resonemang om att
ett bifall till denna framställning inte
i något avseende skulle komma att binda
riksdagens framtida ställningstagande.
Ingen skall få mig att tro att riksdagen
en gång skulle komma att pröva frågan
i samma obundenhet, om den redan innan
denna prövning skedde hade varit
med om att satsa åtskilliga miljoner
på en direkt forskning för atomvapenframställning.
Enligt vad vi nyss hörde
av försvarsministern skulle kostnaderna
uppgå till 2,8 miljoner kronor enbart
för nästa budgetår. Nej, läget skulle i
praktiken bli detsamma som om ett jabeslut
redan hade fattats. Men den allsidiga
och ingående belysning av problemen,
som är oundgängligen nödvändig,
hade då icke ägt rum. Därtill kommer,
herr talman, de enligt min mening
ytterst negativa internationella konsekvenserna
av ett beslut om en direkt
atomvapenforskning. På denna punkt
har jag alltså en mening helt avvikande
mot herr Hjalmarsons, och denna grundar
jag på de försök jag under de senaste
åren har gjort att relativt ingående
följa den internationella debatten på
detta område.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det schweiziska förbundsrådets
— den högsta myndigheten

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Svar pa fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

i Schweiz — inställning är inte så svår
att utröna, för varken fru Thorsson eller
mig. Det är bara att gå till tillgängliga
handlingar. Detta är vad jag har gjort,
och om man studerar dessa handlingar,
finner man att förbundsrådets inställning
är den jag här redogjort för.

I själva verket är det ju så att om
vi inom den närmaste framtiden inte
skulle ha utfört det grundläggande
forskningsarbetet för konstrueringen av
ett atomstridsvapen, har vi, när vi skall
ta ställning till frågan för eller emot
detta vapens insättande i vårt försvar,
inte någon verklig valfrihet. För att ha
verklig valfrihet måste man ha möjlighet
att kunna realisera bägge alternativen
— inte bara det ena. Vi vet allesammans
att om man skall kunna nå en
internationell överenskommelse i atomvapenfrågan,
krävs ansträngningar från
alla länders sida. Vi försummar ingenting
därvidlag. För min del är jag övertygad
därom, att om man ute i världen
upptäcker, att ett litet land som vårt
med våra tekniska resurser är i stånd att
konstruera ett atomstridsvapen och är
berett att göra det, har detta förhållande
närmast den inverkan att det påskyndar
ansträngningarna från stormakternas
sida att nå fram till en uppgörelse.
Att det skulle ha en negativ inverkan,
herr talman, tror jag alls inte. Ingen ute
i världen kan hysa några som helst tvivel
om att vad vi gör i vårt land på detta
område uteslutande tjänar bara en sak.
fredens sak, i första hand freden för
vårt eget land. möjligheterna att kunna
överleva under den hårda tid som vi
kan komma att gå till mötes på det internationella
fältet.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hjalmarson, att det inte är förbundsrådet
i Schweiz som har att ta det slutliga
beslutet i denna fråga, utan det iir det
schweiziska parlamentet och i sista
hand det schweiziska folket i folkomröstning
som har att göra det, och där
Andra kammarens protokoll l!).r>S. A

forskningsverksamheten på atomområdet

finns stämningar i opinionen av det
slag jag har redovisat. Något beslut är
icke fattat.

Sedan vill jag säga, att vi nog inte behöver
gå till beslut om en målforskning
av det här slaget för att visa världen, att
vi tekniskt är i stånd att konstruera ett
kärnvapen, om vi så skulle önska. Det
framgår av alla kommentarer i internationell
press till frågans läge att man
är medveten om att vi befinner oss på
ett så avancerat tekniskt stadium, att vi
har möjligheter därtill, om — vilket
jag hoppas aldrig skall ske — ett beslut
i denna riktning skulle komma att
fattas.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde att herr Hjalmarson ville bryta
tystnaden bland oss som inte är direkt
involverade i de föreliggande framställda
frågorna.

Fru Thorsson önskade att den här debatten
inte skulle utvecklas till en sakdebatt
i kärnvapenfrågan, och jag skall
för min del också försöka undvika det.
Herr Hjalmarson gjorde en distinktion
— jag håller honom räkning för det —
mellan å ena sidan spörsmålet, om vi i
Sverige skall skaffa oss kärnvapen, och
å andra sidan spörsmålet, hur forskningen
på det här området skall bedrivas.
Som de framställda frågorna inställda
är det ju forskningssidan som i
dag kommer i centrum för intresset.

Kanske får jag, herr talman, börja
med några allmänna reflexioner. Det inrätt
märkligt att man skall behöva föra
debatter av det här innehållet i den
svenska riksdagen och i parlament världen
runt. Naturvetenskapen har gjort
stora landvinningar, trängt in i atomernas
miniatyrvärld och kommit underfund
om de lagar som gäller där. Men
inte nog med det. De vetenskapliga
vinsterna ligger inte bara på grundforskningens
område, utan man har
också endels praktiskt mobiliserat de
jättekrafter som finns i den atomala
r II VA

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. Ifrågasatt utvidgning av

materien kring oss, landvinningar har
genom isotopforskningen gjorts inom
jordbruksteknik och medicin etc. Skulle
vi då inte vara nöjda? Nej, vi är inte
det. Vi är rädda. Vi litar inte på att
statsmännen i väst och i öst skall kunna
förvalta de medel, som de fått i sin
hand, till mänsklighetens fromma. Det
är farliga leksaker vi fått.

Fru Thorsson talade litet om statistiska
skrivbortsresonemang, och det
stack mig litet. Jag skall säga fru Thorsson
att det finns mycket att hämta, även
om man går in på sådana där »statistiska
skrivbordsresonemang», just för
fru Thorssons argumentering. Det har
gjorts omfattande undersökningar i det
bär ämnet, och som statistiker med intresse
för ärftlighetsforskning har jag
sett litet på dem.

Fru Thorsson talade om dödligheten.
Det har i Förenta staterna gjorts en stor
undersökning beträffande läkares livslängd.
Denna visar att till och med sådana
läkare som inte är utsatta för särskilt
stora risker i strålningshänseende
— jag tänker på dermatologer och urologer
— får sin livslängd förkortad med
2,5 år, medan radiologernas livslängd
förkortas med i genomsnitt 5 år.

Nu har ju effekten av testningarna
kommit in i bilden och naturligtvis skapat
oro, men det vill jag säga fru Thorsson,
med den omfattning som dessa
testningar hittills har haft är strålningsverkan
inte så stor. Vi bör komma ihåg
att vi normalt är utsatta för .strålning.
Styrkan varierar — personer som bor
i fjälltrakterna får kraftigare strålning,
medan andra får svagare — men man
har funnit att en människa i trettioårsåldern
i genomsnitt har blivit utsatt för
en strålning på 4—5 röntgen — man har
valt att mäta strålningen i trettioårsåldern
med tanke på de genetiska verkningarna.
Nu använder läkare och även
tandläkare apparater som medför risker
i strålningsavseende, och man har
beräknat att den strålning som en trettioåring
utsatts för på detta sätt uppgår

forskningsverksamheten på atomområdet

till sammanlagt 3 röntgen. Det är naturligtvis
mycket svårt att mäta den genomsnittliga
effekten av testningarna i
det här hänseendet — man får komma
ihåg att den geografiska variationen är
mycket stor, som fru Thorsson också
påpekade — men man beräknar att med
den genomsnittliga omfattning teststrålningen
har haft uppgår effekten för en
trettioåring till mycket under 1 röntgen.

Jag säger inte detta för att bagatellisera
frågan. Riskerna finns och man
skall, som fru Thorsson mycket riktigt
sade, vara pessimistisk när man resonerar
om så här allvarliga ting. Testernas
omfattning kan ökas. Vi kan råka in i
ett atomkrig och då blir strålningsdoserna
också för mänskligheten genomsnittligt
mycket stora. En kommitté
inom amerikanska vetenskapsakademien
har kommit fram till att all ökning
av strålningen naturligtvis är riskabel,
men om strålningen håller sig under tio
röntgen för en trettioåring, är riskerna
inte så stora, även om de finns där. Enligt
sina visserligen mycket lösliga beräkningar
har dessa amerikanska vetenskapsmän
kommit fram till att om två
procent av de födda barnen för närvarande
har genetiska skador skulle man
komma upp till fem procent vid en kumulerad
strålningsdos på de nämnda
tio röntgen.

När jag lyssnade på fru Thorsson frågade
jag mig: Vad är det som gör att vi
är så oroliga just beträffande strålningsrisker
i fråga om dessa tester och i fråga
om atombomber och kärnvapen över
huvud taget? Vi känner ju alla till dessas
katastrofala verkningar, långt starkare
än för de kvartersbomber som agerade
under sista kriget. Men här föreligger
en gradskillnad mer än en artskillnad.
Det är emellertid något annat,
åtminstone för mig, som skapar oro
och det är de arvsbiologiska verkningarna
av strålningen. Det är riktigt som
fru Thorsson sade att vi vet mycket litet
om den effekten. Som fru Thorsson
också antydde kommer dessa arvsbiolo -

Onsdagen den 20 november 1958 fm. Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

giska verkningar inte fram omedelbart,
inte förrän i senare generationer vid
kusingifte, fortsatt släktgifte och isolatverkan.
Vi riskerar alltså att i dag lägga
grunden till någonting om vars omfattning
vi föga vet till skada för kommande
generationer. Det är just det som är
det allvarliga, det väsentliga, och mitt
främsta ärende i dag är att förorda att
vi inte minst på ärftlighetsområdet tar
reda på hur förhållandena egentligen
ligger till. Det kan naturligtvis sägas att
sådana här forskningar bedrivs världen
runt och att vi kan utnyttja forskningsresultaten
från andra länder. Det råkar
emellertid vara så att Sverige troligen
är det land i världen där man lättast
kan göra forskningar av här antydda
typ, genom att vår utomordentliga folkbokföring
gör det möjligt för oss att
följa generationerna långt tillbaka i tiden,
kanske till 1600-talets slut. De möjligheterna
anser jag att vi skall tillvarata.

I detta sammanhang vill jag peka på
en liten detalj. Jag vet att det inom ecklesiastikdepartementet
finns planer på
att föra över rasbiologiska institutet
till medicinska fakulteten i Uppsala.
Detta institut bör ju i första hand ha
hand om forskningar av här ifrågavarande
slag, och jag hoppas att vid den
omorganisation som förestår man ser
till att forskningar rörande strålningens
genetiska verkningar inte kommer ur
bilden. Jag önskar framhålla detta eftersom
jag ser, att ecklesiastikministern iir
närvarande i kammaren.

Jag vill i sakfrågan om kärnvapen
slutligen endast säga, att om och när
detta spörsmål kommer till Sveriges
riksdag jag hoppas och förväntar att det
inte sker abrupt, så att vi ställs inför
ett fait accompli.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! .lag skall också försöka
undgå själva den stora sakfrågan. Fru
Thorsson förklarade sig vilja det, fast

i gärning blev det väl inte så. Hennes
bägge anföranden har ju varit propagandatal
för en viss ståndpunkt.

Jag vill emellertid inledningsvis säga,
att det helt naturligt kommer att
bli det internationella politiska läget
och det internationella militärpolitiska
liiget som kommer att bli avgörande
för oss den gång vi skall taga ståndpunkt
i denna fråga. Vi får naturligtvis
där också infoga vårt eget utrikespolitiska
läge med vår alliansfria politik
och vår neutralitetspolitik samt
vårt eget militärpolitiska läge. Jag tror
inte att det, när det kommer till kritan,
blir möjligt att fästa en avgörande
vikt vid de humanitära synpunkter,
som vi alla starkt beaktar. Även om frp
Thorsson kanske framställer dem värre
än vad verkligheten egentligen utvisar
är det alldeles givet, att vi där
står inför problem, som djupt berör oss
och där vi gärna skulle vilja låta
mänskliga synpunkter fälla utslaget. Det
blir ändå till slut så att de som i regering
och riksdag bär ansvaret för
svenska folkets liv och frihet måste
hålla sig till de andra, de väsentliga
tingen, de som avgör om det finns risk
för att vi kastas in i ett krig eller ger
oss utsikter till att kunna leva i fred.

Det finns emellertid andra ting, som
man inte skall nonchalera. Jag tänker
här på de rent tekniska frågorna. Har
vi t. ex. möjligheter att ta de tekniska
och ekonomiska konsekvenser, som en
framställning av ett svenskt atomvapen
skulle medföra?

När jag lyssnade till herr statsrådets
svar på fru Thorssons fråga, fick jag
närmast intrycket att han medgav att
vi här i riksdagen icke är bundna av
någon tidpunkt för upptagande av delta
spörsmål, och dessutom fanns det
i svaret ett uttryck, som i viss mån
delade upp frågan. Det iir ju framställningen
av en svensk atombomb som
man här vill ha skjuten på framtiden.
•lag skall inlc här ingå på huruvida
målforskning med uppgift att klargöra

36 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten pa atomområdét

förutsättningarna för framställning av
en svensk atombomb är detsamma som
att starta tillverkningen av en dylik
bomb. .lag anser nämligen att framställningen
av en sådan bomb är en
fråga av på sitt sätt tekniskt underordnad
natur för oss, som i långa tider
själva bär framställt en stor del av vår
krigsmateriel och själva löst många
problem på det vapentekniska området.
Det bör därför inte möta några
alltför svåra problem för oss att konstruera
en atombomb, även om det kan
ta litet tid innan vi kommer fram till
de bästa lösningarna. För min del
känner jag mig inte på något sätt oroad
beträffande våra möjligheter därvidlag,
och jag ser därför med stort jämnmod
om regeringen icke vid nästa
års riksdag föreslår pengar för påbörjandet
av en atombomb.

Det är emellertid en annan teknisk
fråga, som bekymrar mig, nämligen
vad det ekonomiskt kan betyda att
framställa vapenplntonium och om vi
kan skapa ett verk med uppgift att
framställa sådant. Vi måste nämligen
ha vapenplutonium, om vi skall kunna
göra en atombomb, och där är vi inne
på ett fullständigt nytt fält. Vi står
där inför betydande tekniska och fysikaliska
svårigheter. Vi andra, som inte
är lika ensidigt humanitärt inriktade
till dessa problem som fru Thorsson
— hon kommer visserligen att förneka
denna ensidighet, men man hör ju tydligt
hennes inställning, när man lyssnar
på hennes anförande här — vill
gärna grunda vårt slutliga ställningstagande
på djupast möjliga kunskap
om inte bara de militärpolitiska och
utrikespolitiska tingen utan också om
de tekniska frågorna. Och vi skulle
faktiskt vara betjänta av att regeringen
ville anslå medel åt AB Atomenergi
för att man där skall kunna göra de
utkast, som kan visa oss vad det tekniskt
och ekonomiskt betyder att tillskapa
ett verk för framställning av
vapenplutonium. Det bör väl kunna

ske utan att någonting därmed har
förutsatts om vår framtida ställning.

Sedan finns det en ny sak till, som
jag vill rikta regeringens uppmärksamhet
på. För en tid sedan spreds
genom pressen en uppgift om att man
i Förenta staterna hade gjort vissa
provsprängningar av atombomber i
bergrum för att förhindra spridning
av radioaktiv strålning och radioaktivt
avfall. Det meddelades samtidigt
att en sprängning hade misslyckats,
och att radioaktiv strålning hade kommit
ut genom en släppa i berget. 1
Nevada, där sprängningen försiggått,
finns emellertid företrädesvis tuffberg,
och sådan bergart är inte mycket
mera hållfast än en jordkulle. Det inträffade
säger därför ingenting om vad
vi skulle kunna göra i våra granitberg.

Om man närmare forskar i denna
sak, finner man att det i F''örenta staterna
har utarbetats ett memorandum
om strålningsriskerna, vilket överlämnats
till strålningskonferensen i Geneve.
Det ledde emellertid icke till något
resultat där. Man lär visa att det
finns, åtminstone teoretiskt sett, fysiologiska
och kemiska förutsättningar
för att skapa ett effektivt skydd mot
radioaktiv strålning och radioaktivt
avfall vid atombombsprängningar, vilket
skydd är minst lika hållfast som
det vi försöker skapa vid de reaktorer
för civilt bruk som nu är i gång
eller håller på att byggas. Det vore
verkligen en uppgift för oss här i Sverige
att sätta folk på att tränga in i
detta problem, inte därför att jag menar
att det på något sätt är avgörande
om vi lyckas med detta, men det är i
alla fall en strävan hos dem som har
följt den radioaktiva strålningen i alla
dess skiftningar att försöka skapa
skydd för människor.

Herr Wahlund talade om de offer
som krävs inom olika områden för den
radioaktiva strålningen. Hur många
vetenskapsmän, läkare och sjuksköterskor
har icke fått sätta till livet för

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdel

sitt arbete med medicinsk röntgen?
Många, många fler än de som hittills
blivit offer för sprängningar av atombomber.
Vi vet inte hur många mutationer,
hur mycket genetiska skador,
som våra läkare och sjuksköterskor
har överfört till barn, men att så har
varit fallet är väl självklart. Vi bör
därför kanske inte överdriva betydelsen
av denna synpunkt. Själv känner
jag mig ingalunda skakad. Jag kom i
går morse hit till Stockholm från min
skånska landsbygd, och jag vet att i
och med att jag satte min fot på Stockholms
mark utsattes jag för en radioaktivitet
som var 0,15 röntgen starkare
än den jag hade hemma i Norra
Rörum. Den dos jag fick var alltså
väsentligt mycket större än den som
hittills åstadkommits genom radioaktiv
strålning.

Jag menar alltså att denna synpunkt
inte är avgörande, men rent psykologiskt,
inte som propagandamedel utan
för mig personligen och för alla andra
— det kan ju hända att jag själv slipper
ta ansvar för ett svenskt atomvapenbeslut
men andra kommer en vacker
dag att tvingas till det — skulle det
vara en viss tröst att samtidigt ha klart
för sig, att om vi på prov spränger
några atombomber, sprider vi varken
någon strålning eller något radioaktivt
avfall därigenom. Därför borde
man kanske ändå intressera sig något
för den saken.

Till slut vill jag också yttra några
ord om vår ställning till utlandet. Fru
Thorsson gav ju ingående skildringar
av hur man missuppfattat Schweiz i
Sverige och Sverige i Schweiz. Ja, fru
Thorsson, om jag inte minns fel, sade
redan Edgar Allan 1’oe på sin tid, att
tidningarna inte är till för att sprida
sanning utan för att skapa stämning,
och om stämningen kommer i strid
med sanningen, så får sanningen stryka
på foten. Visst sprids det en hel del
stämning via pressen, som gör att den
stora allmänheten får felaktiga uppfatt -

ningar om vad som sker. Men det kan
inte vara det väsentliga. Det väsentliga
är ändå vad de ansvariga ute i världen,
regeringarna, vet om Sveriges
ställning till dessa problem. Har inte
den svenska utrikestjänsten lyckats
göra detta klart, så är det en stor brist,
ty det måste ingå som ett mycket väsentligt
led i vår utrikespolitik, vår
alliansfria politik, att se till att man
ute i världen i ansvariga kretsar och
ända ut till människomassorna får kunskap
om var vi står. Har vi brustit något
i detta avseende, så låt oss sätta i
gång att göra klart för världen var vi
står just nu. Och tar vi ståndpunkt, bör
man väl få veta det också.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! För fyra månader sedan
behandlades dessa frågor i riksdagen.
Vi var då överens om och riksdagen
godkände uttalanden som innebar,
att vi uppsköt ett ställningstagande
till ÖB-framställningarna om att vi
skulle utrusta försvaret med atomvapen.
I fråga om forskningen begränsades
vårt beslut i riksdagen till anslag som
avsåg forskning för skydd mot kärnvapen.

Om jag fattade herr Hjalmarson rätt,
menade han att vi väl ändå skulle kunna
tillåta en forskning som mera tar
sikte på en konstruktion av atomvapen.
Det innebär ju inte att man binder sig.
Riksdagen har fria händer, även om
den skulle tillåta sådan forskning och
till och med tillåta vissa investeringar
för att framställa vapenplutonium. Dessa
frågor var vi fullt på det klara med
inom försvarsberedningen och naturligtvis
också för fyra månader sedan,
när vi var överens här i riksdagen.
Mitt ställningstagande baserar jag på
att jag inte kan finna, att det under
denna tid har inträffat något som gör
alt det är mera brådskande att fatta beslut
nu än det var för så kort tid sedan.
Jag anser alt de skiil för ett uppskov

Nr B 12

Onsdagen (len 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

som vi då anförde och var eniga om
alltjämt gäller. Ett av dessa skäl var
självfallet de internationella diskussioner
som pågår och de förhandlingar,
som vi visste skulle komma till stånd
mellan stormakterna. Dessa förhandlingar
pågår nu i Geneve. Man försöker
där bl. a. att komma överens om att
stoppa proven med kärnvapen.

Om vi här i riksdagen under de närmaste
månaderna skulle fatta beslut om
att anslå medel till en forskning som
tar sikte på att konstruera atomvapen,
finns det en mycket allvarlig risk för
att detta utåt i världen skulle uppfattas
som ett ställningstagande och ett
definitivt beslut. Jag tycker att vi i
herr Hjalmarsons tolkning av det beslut
som fattats i Schweiz har ett litet bevis
på att det kan och kommer att uppfattas
så. Herr Hjalmarson fattar detta beslut
som ett ställningstagande i princip
till atomvapen. Jag är övertygad om att
ifall vi skulle anslå medel, vilket man
inte gjort i Schweiz, fick vi nog finna
oss i att man i Schweiz och andra länder
skulle fatta det som ett ställningstagande,
vars fortsättning skulle innebära
investeringar och annat som är
nödvändigt för att framställa atombomber.

Enligt min mening bör vi avvakta
dessa förhandlingar på det internationella
planet och inte ta ställning ännu.
Så länge det finns en chans till överenskommelse,
bör Sverige med den
hållning vi intagit i de internationella
förhandlingarna i denna fråga avstå
från att nu fatta beslut.

Det finns andra skäl som gör att vi
kan vänta med ställningstagandet. Ett
av de skälen är att även vi politiker
bör ta tid på oss att tänka igenom alla
de konsekvenser som ett sådant beslut
skulle innebära för vårt land, vår utrikespolitik,
vårt försvar, vår strategi,
våra möjligheter att hålla oss utanför
ett krig, o. s. v. Det är inte bara forskare
och tekniker som behöver tid på
sig. Det är vi som är huvudansvariga,

forskningsverksamheten på atomområdet

och vi bör utnyttja den tidsfrist, som
vi gett oss själva, till forskning på områden
som sannerligen inte är alldeles
klara.

Herr Sköld kom in på en mängd problem.
Jag tänker framför allt på de avsnitt
av hans anförande som gällde de
tekniska frågor, problemställningar,
överväganden och beslut, som kommer
in i bilden. Det är intressanta frågeställningar.
Jag skall inte gå in på dem,
även om jag skulle kunna göra påpekanden
om vad vi har i gång. Jag kan
väl säga så mycket, att en del av de
stora problem som herr Sköld berörde
självfallet är föremål för prövning och
övervägande. I sinom tid får vi naturligtvis
reda på vad det finns för förutsättningar.
Det finns ju ett samband
mellan det civila atomprogrammet och
det program, som vi måste ta ställning
till om vi skulle besluta att införa ett
svenskt atomvapen. Om det har hänt
någonting beträffande de tekniska förutsättningarna
för ett svenskt atomvapen,
framför allt när det gäller tidsplanen,
så är det bara det att det skett
en viss försening i det civila atomprogrammet,
vilket kommer in i bilden,
men som kanske inte är av så avgörande
betydelse, att det bör tas upp i
denna diskussion.

Jag vill till slut, herr talman, säga
några ord med anledning av vad fru
Thorsson yttrade om det kloka eller
okloka i att överbefälhavaren nu har
aktualiserat frågan om forskning med
direkt sikte på atomvapen. Vi har väl
ändå den meningen, att överbefälhavaren
är i sin fulla rätt att, som han gjort,
lägga fram förslag och äska medel, lika
väl som vi är i vår fulla rätt att acceptera
eller förkasta dessa förslag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över det
sista uttalandet som försvarsministern
gjorde. Jag vill bara tillägga, att överbefälhavaren
naturligtvis inte bara är i
sin fulla rätt att framlägga de förslag

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

som lian anser vara nödvändiga och
nyttiga för det svenska försvaret. Det
är enligt för överbefälhavaren gällande
instruktion hans ämbetsmannaskyldighet
att göra det. Han skulle göra sig
skyldig till försummelse, om han inte
handlade på det sätt han gjort.

I försvarsberedningen, herr försvarsminister,
konstaterade vi i våras, att en
forskningsverksamhet på atomområdet
under tiden fram till den 1 juli 1959
av olika skäl måste ta sikte på problemet
om skydd mot atomstridsmedel.
Något mera kunde man inte hinna med.
Däremot var vi då också fullt på det
klara med att om man icke nästa år tog
positiv ställning till och fattade beslut
om den forskning, som överbefälhavaren
nu har begärt från den 1 juli nästa
år, så riskerade vi att detta skulle medföra
ett väsentligt dröjsmål i fråga om
våra möjligheter att framställa ett
svenskt taktiskt atomvapen.

Om den vetenskapliga forskningen
får inrikta sig på konstruktion av ett
sådant vapen, skulle vi så småningom
få frihet att utrusta vårt försvar med
taktiska atomstridsmedel — för den
händelse en internationell överenskommelse
icke kommer till stånd. Vi önskar
allesamman att en sådan överenskommelse
skall komma till stånd, men
vi vet att utsikterna härtill i dag ter sig
små. Om emellertid ett svenskt beslut
att igångsätta forskningsarbete får någon
verkan på det internationella planet,
måste denna verkan rimligtvis bli
att ansträngningarna ytterligare ökas
för att få till stånd en internationell
uppgörelse.

Försvarsministern berörde mitt yttrande
här rörande förhållandena i
Schweiz, men vi behöver kanske inte
befara något missförstånd mellan försvarsministern
och mig på den punkten.

Fru Thorsson kritiserade vad som
sagts om förhållandena i Schweiz, och
iiven jag fick mig en släng i det sammanhanget.
Vad jag i mitt svar ville.

forskningsverksamheten på atomområdet

herr talman, var helt enkelt att i all
vördsamhet erinra om att vad jag i
kammaren tidigare anfört rörande
Schweiz uteslutande byggt på tillgängliga
offentliga handlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att jag tycker att det sätt, på vilket
enkla frågor har kommit att utnyttjas
av fru Thorsson här i dag, klart — och
säkert medvetet — strider emot det beslut
som har fattats rörande användningen
av enkla frågor. Fru Thorsson
har här vid två tillfällen tagit svar på
en enkel fråga till utgångspunkt för vittsvävande
utläggningar, riktiga små föreläsningar,
tydligen i avsikt att uppnå
propagandaverkningar långt utanför
den enkla frågans räckvidd. Det blir
nog nödvändigt att talmanskonferensen
tar upp detta problem och återför praxis
till vad som har varit avsikten med
de enkla frågorna.

Men, herr talman, det var inte för att
säga detta som jag begärde ordet; jag
får ju tillfälle att inom talmanskonferensen
framlägga mina synpunkter på
detta spörsmål. Det var ett yttrande av
försvarsministern nu allra senast som
uppkallade mig. Annars hade jag inte
alls tänkt delta i denna debatt, enär —
såvitt jag kan förstå — fullständig enighet
råder därom att kammaren i dag
inte har att ta ställning till vare sig de
större atomvapenproblemen eller de
mindre. Fn enkel fråga av fru Thorsson
kan inte utgöra anledning för kammaren
att här i förväg binda sig genom
att deklarera ståndpunkter i betydelsefulla
frågor, som senare kommer till
behandling.

Det som jag till förebyggande av
framtida missförstånd, som kan försvåra
en saklig behandling av frågan, skulle
vilja slå fast är följande:

Beträffande distinktionen mellan å
ena sidan ett beslut om en rent förberedande
forskning kring atomenergiens
problem, eu forskning som även har till

40 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av

uppgift att för experterna bättre klargöra
förutsättningarna för ett eventuellt
militärt utnyttjande av atomenergi och
å andra sidan ett eventuellt framtida
beslut om anskaffande av atomvapen,
har det, såvitt jag kan se, rått enighet
i försvarsberedningen. Man har varit
enig om att detta är en mycket viktig
distinktion. Försvarsministern har
vid flera tillfällen hänvisat till försvarsberedningen,
men jag vågar inte nu på
rak arm ta ställning till hans uttalanden
utan att först studera dem i protokollet
för att se om jag kan ansluta
mig till hans referat från beredningen
eller inte. .lag vill emellertid begagna
tillfället att här ge uttryck åt uppfattningen,
att försvarsberedningen var
enig om den grundläggande betydelsen
av nyssnämnda distinktion mellan å ena
sidan en sådan förberedande forskning
som icke skulle kunna eller behöva innebära
något politiskt engagemang samt
å andra sidan den stora, mycket betydelsefulla,
även politiskt viktiga frågan
om ett eventuellt framtida beslut rörande
anskaffande av atomvapen.

Jag fäste mig vid att försvarsministern
med hänvisning till vad som sagts
om farhågorna för att missförstånd
skulle kunna uppkomma i utlandet
tycktes i praktiken sudda ut denna distinktion.
Om man tar försvarsministern
på orden, skulle hans yttrande innebära
att denna distinktion skulle kunna i
praktisk politik försvinna för flera år
framåt. Så allmänt hållen var den hänsyftning
som försvarsministern gjorde
på det internationella läget. Det vore enligt
min mening högst olyckligt, om
riksdagen skulle ha att behandla frågorna
sedan man suddat ut gränserna
mellan dessa båda spörsmål, det ena
rätt begränsat, det andra av utomordentlig
räckvidd. Man bör i stället hålla
fast vid den distinktion, varom stor
enighet råder — i varje fall rådde i
försvarsberedningen. Det var för att uttrycka
detta, herr talman, som jag begärde
ordet, utan att därför vilja i min -

forskningsverksamheten på atomområdet

sta mån ta ställning vare sig till det mera
begränsade spörsmålet eller till den
större frågan.

Herr Sköld gjorde en del uttalanden
om eventuella missförstånd i utlandet,
vilka uttalanden jag tycker förtjänar
stor uppmärksamhet. Herr Skölds uttalanden
i övrigt innehöll flera saker,
som vi alla i kammaren nog gör klokt
i att ägna mycket stor uppmärksamhet,
dock utan att alltför ingående kommentera
dem i dag.

Vi får väl tillfälle härtill senare efter
att ha övervägt de nya tankar som herr
Sköld förde fram och som förefaller
mig värda den allra största uppmärksamhet.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte låta det
första avsnittet av herr Ohlins yttrande
stå oemotsagt i kammarens protokoll
och vill därför till honom ställa två
frågor:

1) Var det verkligen herr Ohlins mening,
att mina anföranden här i dag
kommit frågeinstitutet att få en annan
innebörd än vad som är avsett och fört
debatten utanför det ämne som frågorna
gällde?

2) Vill herr Ohlin ifrågasätta en enskild
riksdagsledamots rätt att inom en
enkel frågas ämnesområde knyta kommentarer
till det sedvanliga tacket för
svaret?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hänvisar fru Thorsson
till de bestämmelser som fastställts
för enkla frågor och de kommentarer
som fogats till dessa bestämmelser. Det
betonas där att en enkel fråga icke får
innehålla någon motivering — detta
just för att markera, att det skall röra
sig om en begränsad frågeställning —
och det anges tydligt, att det är meningen
att svaret på en enkel fråga endast
skall ge anledning till en kort kommentar
i nära anslutning till frågan och
svaret. Det är alltså klart utsagt att en

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

enkel fråga inte skall vara någon sådan
ersättning för en interpellation att den
som vill framställa ett spörsmål lika
giirna kan begagna frågeinstitutet och
på så sätt få behålla meningsutbytet
med det svarande statsrådet för sig
själv, om inte kammaren fattar särskilt
beslut om att diskussionen får vara allmän.
Jag tror det är viktigt att vi håller
fast vid en klar gräns mellan enkla
frågor och interpellationer.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Ohlins replik nyss ber jag få påpeka för
det första, att mina frågor icke innehållit
någon motivering, och för det
andra att mitt tack och mina kommentarer
varit korta.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Några av de föregående
talarna har berört de missuppfattningar
som uppstått här och var i utlandet
angående de svenska statsmakternas
ståndpunktstaganden i denna fråga, och
särskilt har herr Sköld framhållit, att
om det föreligger sådana missuppfattningar
är det utrikesledningens plikt att
försöka rätta dem, så att de inte sprider
sig. Jag vill med anledning därav säga.
att vi har nog på vanliga vägar givit
fullt korrekta framställningar rörande
de svenska statsmakternas inställning.
Men vi kan ju inte förebygga att tidningskorrespondenter
drar den slutsatsen
av en rätt påfallande agitation för
atomvapen, att läget i Sverige är ett
annat än det verkligen är. Och man
kan väl heller inte förtänka politikerna
i en del andra länder att de, när de tar
del av överbefälhavarens framställning,
inte tror att denna skulle ha tillkommit
annat än i samförstånd med regeringen.

På grund av dessa missförstånd var
det mig angeläget att under debatten i
Förenta Nationernas politiska utskott i
höst starkt framhålla, att de svenska
statsmakterna inte tagit ståndpunkt till

själva atomvapenfrågan och inte beslutat
att några förberedande undersökningar
rörande konstruktion av atomvapen
skulle ske, utan att man på svensk
sida stod helt fri. I det sammanhanget
kanske jag bör nämna att det under
denna debatt, som huvudsakligen gällde
kärnvapenproven, rådde nära nog
enighet om det önskvärda i att stoppa
dessa prov, ehuru man inte var enig
om de olika modaliteterna. Det var
egentligen bara Frankrikes representanter
som motsatte sig en resolution i
denna riktning, under framhållande av
att Frankrike inte ville uppge tanken
på att komma med bland atommakterna.

Herr Hjalmarson trodde tydligen att
en missuppfattning rörande Sveriges
stådpunktstagande av den art, att vi
redan beslutat oss för atomvapen, nödvändigtvis
skulle föranleda ännu större
iver hos internationella instanser att
skynda på med förslag om stopp för
kärnvapenprov och förbud för kärnvapen.
Men det är väl inte så alldeles
säkert att den slutsatsen kan dras. Man
kan också tänka sig att uppfattningen
om ett svenskt positivt ställningstagande
kan få en rakt motsatt inverkan,
t. ex. den som upplysningen om att
Schweiz skulle vara principiellt för ett
införande av atomvapen tydligen haft
på herr Hjalmarson. Jag menar, att
uppfattningen att Sverige skulle vilja
räknas bland atommakterna ju kunde
leda till att en del andra stater slog in
på samma väg som Sverige, vare sig de
kan göra det genom egen produktion
eller genom ett förvärv från andra stater.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår egentligen
inte varför utrikesministern skall fortsälta
denna polemik om Schweiz. Vad
har hänt i fråga om Schweiz? .lag har
här i kammaren i våras återgivit vissa
offentliga dokument, som jag fått bl. a.
via utrikesdepartementet och som inte
på något sätt varit hemligstämplade,

42 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

och därtill har jag knutit några personliga
kommentarer. Jag har inte missuppfattat
den schweiziska inställningen,
jag känner läget ganska väl. Den
omständigheten att fru Inga Thorsson
sätter i gång en underlig ryktesspridning
behöver väl inte ge anledning för
våra ärade herrar på statsrådsbänken
att fortsätta på samma tema. Vi kan
vara fullständigt överens i fråga om
Schweiz och jag hemställer, herr talman,
att den saken blir avförd från
denna debatt.

Ett positivt ställningstagande från
svensk sida i själva forskningsfrågan
med den uttryckliga förutsättningen,
att vi hoppas på ett internationellt avtal,
kan inte — låt mig ännu en gång
understryka detta — rimligtvis försvåra
möjligheterna att nå en internationell
uppgörelse. Om ett sådant svenskt beslut
skulle kunna tänkas intressera även
andra små länder för ett liknande ställningstagande,
så borde det påverka
stormakterna att ytterligare intensifiera
sina ansträngningar för att verkligen
komma fram till ett avtal om en nedrustning
i fråga om både kärnvapnen
och de konventionella vapnen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag förstår inte hur herr
Hjalmarson har fått den uppfattningen,
att jag har blandat mig i hans debatt
med fru Thorsson. Vad han sade om den
saken var ju fullständigt meningslöst.
Han måtte inte ha hört på vad jag sade
utan suttit och sovit i sin bänk eller på
annat sätt varit frånvarande.

Vad jag sade var ju bara att herr
Hjalmarson hade framfört det argumentet,
att om Sverige kom med bland
atommakterna eller inriktade sig på en
sådan utveckling, skulle detta rimligen
ha den effekten på andra stater att de
skulle söka påskynda ett beslut om att
stoppa atomvapnen. Då gjorde jag den
lilla reflexionen, att det väl inte är givet
att en sådan psykologisk verkan upp -

står. Herr Hjalmarson har tydligen, när
han hört inställningen i Schweiz, blivit
uppmuntrad och ansett den vara ett argument
för Sverige att skaffa sig atomvapen.

År det så svårt att förstå, herr Hjalmarson,
att det var den reflexionen hos
herr Hjalmarson som jag vände mig
emot? Det kan också hända att en rakt
motsatt internationell effekt inträffar,
nämligen att man i andra länder säger
sig att om Sverige skaffar dessa vapen
är det också tid för dem att skaffa
atomvapen. Det är ju inte bara fråga
om stater som kan producera dessa vapen
själva, utan det är också fråga om
stater som av någon allierad kan få
atomvapen till förfogande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi behöver inte låta
någon irriterad stämning stå kvar från
denna diskussion. Jag vill bara säga att
jag tycker att hans excellens utrikesministern
var djupt orättvis mot mig, när
han ifrågasatte att jag skulle ha suttit
och sovit i bänken under hans anförande,
när jag i verkligheten stod här nästan
alldeles framför honom som en
högst intensivt lyssnande åhörare vid
Gamaliels fötter.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Fru Thorsson uttalade
för sin del, att hon inte ville gå in på
själva sakfrågan i denna debatt. Jag anser
att det är nära nog otänkbart att
skilja dessa båda frågor åt. Man måste
också beröra sakfrågan. Jag skall emellertid
respektera de önskningar som här
uttalats och skall inte mer än tangera
själva sakfrågan, nämligen den om anskaffande
av atomvapen för det svenska
försvaret.

För oss är det uppenbart att om man
skaffar atomvapen för det svenska försvaret,
ökar man inte därmed möjligheterna
för Sverige att hålla sig utanför
en eventuell stormaktsuppgörelse. Vi
har tidigare anfört en utförlig motive -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 43

Svar på fråga ang. ifrågasatt utvidgning av forskningsverksamheten på atomområdet

ring till att vi är motståndare till tanken
att anskaffa atomvapen till den
svenska krigsmakten, och har därvid
framför allt understrukit det faktum, att
om Sverige utrustas med dylika vapen,
skulle det innebära en större frestelse
för de krigförande att söka »pacificera»
Sverige under en eventuell stormaktsuppgörelse
än om den svenska försvarsmakten
inte hade tillgång till atomvapen.

Det kanske allra viktigaste i denna
sak är emellertid de omedelbara konsekvenserna.
Man talar här så oskyldigt
om att det bara gäller att anskaffa taktiska
atomvapen, och man aktar sig
nogsamt för att säga något om andra
arter av atomvapen. Men är det någon
som tror att atomvapenanhängarna, om
taktiska atomvapen anskaffades för det
svenska försvaret, därmed skulle känna
sig tillfredsställda och inte vilja gå vidare?
Den som tror att det skulle
stanna vid endast taktiska atomvapen
är väl ändå bra naiv. Kraven skulle
föras vidare ända därhän, att man begärde
att Sverige också skulle anskaffa
vätevapen. Ett konsekvent fullföljande
av tanken att Sverige skall kunna effektivt
försvara sig i händelse av ett stormaktsangrepp
leder till att man också
anskaffar vätevapen, och då är vårt land
indraget i helvetesdansen. Det borde
vara uppenbart för var och en som vet,
hur militära anspråk brukar utveckla
sig, att man börjar så vackert och slutar
med att anstränga resurserna så
långt det över huvud taget är möjligt.
•lag anser därför att de som högröstat
gör anspråk på att Sveriges försvarsmakt
skall utrustas med taktiska atomvapen
har begränsat sig till detta krav
för att öppna eu inkörsport till ett vida
större fält och att man därmed räknar
med den yttersta konsekvensen, nämligen
att vi skall anskaffa även vätevapen.

Vi menar att de miljoner som man avser
alt offra på förberedelserna till att
utrusta den svenska försvarsmakten med

atomvapen och utföra forskningar i
syfte att tillverka sådana nu måste finna
en angelägnare användning än för
dylika ändamål. Vi har stor arbetslöshet
i landet. Dess bekämpande kommer att
kräva hundratals miljoner. Det är viktigare
att vi inriktar oss på att skapa
en inre försvarslinje mot arbetslösheten
och dess konsekvenser än att syssla med
tanken på att offra miljoner på forskningar
för att tillverka svenska atomvapen.

Vi kommunister har den uppfattningen
att man inte kommer ifrån en uppgörelse,
som avser i första hand förbud
mot kärnvapenexperiment och i andra
hand ett förbud mot kärnvapen. Därför
tycker vi att de, som nu högröstat ställer
anspråk på att man skall påskynda
ett svenskt ställningstagande i atomvapenfrågan,
borde stämma ner tonen
åtskilligt och avvakta utvecklingen.

Slutligen skulle jag vilja säga att vi
inte anser det vara tillräckligt, att riksdagen
tar ståndpunkt till denna fråga.
Frågan är av så vittomfattande betydelse,
inte bara för hela det svenska
folket, utan även för utvecklingen på
detta område i hela världen att det inte
räcker med att riksdagen tar ställning.
Frågan måste underställas folket i en
allmän folkomröstning. Fn motion i
detta syfte väcktes av oss vid vårriksdagen.
Tyvärr avslogs den, men därmed
anser vi inte saken vara ur världen.
Kravet kommer att upprepas, och vi anser
att svenska folket, som får bära de
yttersta konsekvenserna av det beslut
som fattas i denna viktiga fråga, måste
få det slutliga och avgörande ordet.

Överläggningen var härmed slutad,
ä 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Sundelin, som med läkarintyg styrkt sig
från och med den 7 november tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålcn,
denna dag åter intagit sill
plats i kammaren.

44 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension till
extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Herman Julius Lindqvist.

§ 5

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna:

nr B 276, av herr Björkunge, och

nr B 277, av herr Wahrendorff m. fl.

§ 6

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
de svenska mjölkprodukternas avsättning.

Kammaren biföll denna anhållan.

$ 7

Översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 82, i anledning av väckt motion om
översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det förefaller kanske
onödigt att göra ett inlägg i en fråga,
i vilken det föreligger full enighet inom
statsutskottet. Men det är så angeläget,
att vi just nu vidtager åtgärder för att
främja de svenska exportansträngningarna,
att det väl ändock kan anses motiverat
att knyta några ytterligare synpunkter
till utskottets hemställan om

en utredning. Både motionären herr
Christenson och statsutskottet har pekat
på det alltmer hårdnande klimatet för
den svenska utrikeshandeln. Jag skulle
vilja understryka, att de frågor som nu
aktualiserats måste bedömas just mot
bakgrunden av vad som kommer att ske
på den europeiska kontinenten redan
den 1 januari 1959. Den dagen markerar
som bekant inledningen till ett nytt
handelspolitiskt skede i Västeuropa.

Det första steget som då tages på
tullsänkningarnas väg är — även om
det i och för sig inte är stort —- ägnat
att markera början till en nyorientering.
Tullsänkningsåtgärden kommer för övrigt
att kombineras med en begränsning
av de kvantitativa regleringarna inom
sexstatsmarknaden i sådan utsträckning,
att vissa menliga konsekvenser kan befaras
för svensk exportindustri. Det är
både naturligt och förklarligt, att åtskilliga
företagare i tullunionens länder,
som tidigare varit kunder hos den svenska
exportindustrien, nu anser det förenligt
med sina intressen att göra en
omläggning mot ett mera intensivt varuutbyte
inom sexstatsmarknaden. Vi har
redan på åtskilliga håll i svensk exportindustri
aviserats från tidigare kunder
om en sådan omläggning. Även om farhågorna
inte bör överdrivas, är det uppenbart,
att svenskt näringsliv kan förorsakas
stora svårigheter under själva
omställningsperioden. Det förefaller
också som om svårigheterna aktualiserats
snabbare än man tidigare väntat
sig.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att uppförstora den svenska exportnäringens
svårigheter efter den 1 januari,
helst som jag personligen har
den uppfattningen, att man inte får se
alltför pessimistiskt på möjligheterna
att nå någon form för förnuftig samordning
mellan tullunionens stater och
de övriga intressenterna i det europeiska
frihandelsområdet. Jag har bara
velat sätta in herr Christensons motion
i sitt rätta sammanhang. Behovet att

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation

främja exportnäringen på detta och
andra områden måste med andra ord
bedömas mot bakgrunden av de problem
och de övergångssvårigheter, som
det svenska näringslivet måste räkna
med, oavsett hur frågan om den västeuropeiska
samhandeln kommer att lösas.
Det är i detta läge ytterst betydelsefullt
att försäljningsstimulerande åtgärder
av skilda slag tages upp till övervägande
skyndsammast möjligt. Den
upprustning av utrikeshandelns kontaktpunkter
på våra exportmarknader,
som herr Christenson begärt, hör hit,
liksom också de ytterligare åtgärder
som statsutskottet ansett böra komma i
fråga.

Jag skall inte uppehålla mig vid statsutskottets
avvisande ståndpunkt till
frågan om en utredning rörande utrikesförvaltningens
verksamhet. Däri ligger
självfallet ingen underskattning av vår
utrikesrepresentations stora insatser på
det tull- och handelspolitiska planet.
Givetvis är det också angeläget, att utrikesrepresentationen
i fortsättningen
liksom tidigare effektivt sprider korrekta
och initierade upplysningar och
förmedlar kontinuerliga informationer
till det svenska näringslivet. Den officiella
utrikesrepresentationen är emellertid
inte uppbyggd och inte rustad
för det direkta främjande av den svenska
exportnäringens kommersiella intressen,
varom här är fråga. Vid sidan
av de åtgärder som de enskilda företagen
själva måste vidtaga för att intensivt
bearbeta exportmarknaden bör
— såsom utskottet framhåller — den
svenska utrikeshandeln baseras på ett
nät av stödjepunkter, som genom informations-
och kontaktskapande verksamhet
kan ge de enskilda företagen ett
mera konkret bistånd och på olika sätt
stimulera vår export.

Herr Christenson har framför allt pekat
på handelssekreterareorganisationen.
Utskottet har gått längre och ansett,
att en utredning om det allmännas stöd
åt utrikeshandeln inte bör begränsas

bara till handelssekreterareinstitutionen
utan också omfatta de svenska liandelskamrarna
i utlandet. Det har hävdats,
att formerna för sådant stöd måste bli
beroende av omständigheterna i varje
särskilt fall och övervägas i samråd med
näringslivets företrädare.

Jag vill gärna uttala min tillfredsställelse
över detta ståndpunktstagande.
Det tillgodoser önskemål framförda av
såvitt jag kan finna — alla hörda
remissinstanser. Det förtjänar också att
erinras om att Exportföreningen i våras
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttryckligen
begärde, att just de svenska handelskamrarna
i utlandet skulle förstärkas
och byggas ut. Utrikeshandeln bör alltså
stödjas genom både handelssekreterare
och handelskamrar, allt efter karaktären
av de marknader som skall bearbetas.
Erfarenheterna av handelssekreterareinstitutionen
är tillfredsställande.
.Särskilt på de transoceana marknaderna
har denna i hög grad motsvarat de förväntningar
som en gång ställdes på den.
På europeiska och mera närliggande
marknader, där vårt handelsutbyte är
jämförelsevis omfattande och där svenska
kolonier växt upp, torde emellertid
svenska handelskamrar bättre tillgodose
exportnäringens intressen.

Det må kanske tillåtas mig att här i
kammaren understryka några av handelskammarinstitutionens
egenskaper,
som gör den särskilt lämplig som utrikeshandelsfrämjande
organ. Handelskammarväsendet
har internationellt erkänts
och accepterats. Handelskamrarna
åtnjuter ett officiellt anseende. Deras
auktoritet ifrågasättes icke på något håll.
De har samtidigt förmånen av att kunna
arbeta smidigt och med större rörelsefrihet
i arbetsformerna än de statliga
organen. Handelskamrarna bygger på
företag, som sedan länge varit verksamma
i just det land, vars marknad
skall bearbetas. I handelskamrarnas ledning
sitter personer med lokalkännedom
och goda kontakter. En ny handelskammare
kan byggas upp förhållande -

46 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation

vis lätt och utan långvariga förberedelser.

En fördel, som också förtjänar att särskilt
framhållas, är att handelskamrarna
i motsats till företrädarna för den officiella
utrikesrepresentationen och handelssekreterarna
inte betraktas som
emissarier från Sverige med uteslutande
uppgift att hävda just den svenska exportnäringens
intressen. Eftersom de
svenska handelskamrarna består av företag
— svenska och utländska — som i
förhållande till Sverige bedriver både
export- och importhandel, och eftersom
de syftar till att främja samhandeln,
blir de inte »misstänkta» på samma sätt
som de andra organen. Man utgår inte
ifrån att de under alla förhållanden
skall företräda svenska intressen utan
gemensamma. Denna omständighet underlättar
för handelskamrarna att få
förbindelser och informationer, som kan
förmedlas till de svenska exportörerna.

Det frivilliga arbete, som aktiva näringsidkare
lägger ner inom handelskamrarna
och den kontakt med företagare
av olika slag som därvid vinnes,
gör handelskamrarna till replipunkter,
vilkas betydelse inte får underskattas.
Handelskamrarna är stationära och växer
in i näringslivet i det land, där de
verkar, och får därigenom förutsättningar
för kontinuitet i arbetet. De får
en marknadskännedom som kan utnyttjas
inte minst av de mindre och medelstora
företag här hemma som önskar slå
sig fram på nya utländska marknader.
De stora svenska exportföretagen å andra
sidan som i exportlandet ofta bygger
ut egna handelsrepresentationer —
antingen ensamma eller i förening med
andra svenska företag — berikar verksamheten
genom sin anknytning till
handelskamrarna som basorganisation.
Härigenom blir kontaktnätet inom
handelskammarens verksamhetsområde
utomordentligt vidsträckt. Handelskamrarna
blir också en central, hos vilken
nya exportföretag och blivande affärsmän
kan skaffa sig erfarenheter och ut -

bildning. Och sist men icke minst: i
förhållande till andra former för statlig
medverkan att främja den svenska
exporten blir handelskammarorganisationen
relativt billig för staten genom
de medverkande företagens egna stora
ekonomiska insatser.

Herr talman! Jag vill upprepa, att
jag med det här anförandet inte tagit
ställning för handelskamrar i utlandet
mot handelssekreterare. Jag har bara
velat framhålla några karakteristiska
drag hos handelskammarinstitutionen
som kanske inte kommit till klart uttryck
i de föreliggande handlingarna.
Och jag vill hävda, att både handelssekreterare
och handelskamrar har sina
speciella uppgifter och att det bör ankomma
på den utredning riksdagen enligt
min mening bör begära av Kungl.
Maj:t att avgöra, var och hur de stödjande
åtgärderna bör insättas och hur
de bör utformas. Det är inte alls uteslutet
att på vissa håll en kombination av
handelskammare och handelssekreterare
kan utgöra den bästa lösningen.

Jag vill emellertid särskilt understryka
brådskan. Det är verkligen angeläget,
att vi står väl rustade inför den
omstöpningsprocess som om någon månad
tar sin början ute i Europa. En sådan
bättre beredskap kan naturligtvis
skapas på många sätt — inte minst genom
att här hemma ge vår industri
bättre arbets- och konkurrensbetingelser
— men också genom den utbyggnad
av utrikeshandelns lyssnarposter, som
enligt statsutskottets mening Kungl.
Maj :t bör utreda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag noterar med stor
tillfredsställelse utskottets positiva uttalande
med anledning av min motion.

I anslutning till herr Bohmans anförande
vill jag erinra om att i motionens
motivering räknas upp en rad konkreta
åtgärder för att främja en expansion av

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Översyn och utredning av utrikesförvaltningens organisation

vår export. Det talas sålunda bl. a. om
ökade anslag till småindustriens exportbyrå,
vidgade exportkrediter, en allmän
propaganda- och utställningsverksamhet,
bättre kontakt med handelsresandeorgan
i utlandet, utökning av utrikeshandelsstipendierna,
konsolidering
av handelssekreterarinstitutionen, förbättring
av handelskamrarnas i utlandet
resurser och en mera kommersiell
inriktning av vår utrikesförvaltning och
utrikesrepresentation. Om det allmänna
satsade mera på sådana åtgärder, skulle
det enligt min övertygelse leda till en
intensivare verksamhet på exportfronten.

När det gäller handelssekreterarna
bör det — och det var närmast därför
jag begärde ordet, herr talman — ske
en viss omprövning. Under de år, som
systemet praktiserats, har det vunnits
en hel del erfarenheter, till gagn för
vår handel på de utomeuropeiska marknaderna.
Det är påkallat med en effektiv
handelasekreterarinstitution, men
dess arbetsmetoder och organisation
måste bli mer rationella. Handelssekreterarna
måste ha en bas att arbeta från,
och det måste skapas en naturlig kontakt
även med våra legationer i utlandet.
Därigenom skulle, herr talman,
vår utrikesrepresentation få en kommersiell
förstärkning.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag vill endast framhålla
att vi inom utskottet har tagit
mycket allvarligt på denna fråga, som
enligt vår mening berör ett synnerligen
väsentligt problem för näringslivet. Vi
har kommit till det resultatet att det,
såsom både motionären och remissinstanserna
framhållit, i första hand bör
ankomma på näringslivet självt att vidta
de åtgiirder som är erforderliga och
möjliga för att bearbeta nya marknader
och behålla gamla marknader. Därutöver
får sedan statsmakterna liimn; sitt

stöd, så att ett stärkande av vår exportberedskap
snarast möjligt kommer till
stånd.

Utskottet har slutat med en hemställan
»att riksdagen må, i anledning av
motionen II: B 58, i skrivelse till Kungl.
Maj.-t hemställa, att frågan om skyndsamma
åtgärder till främjande av den
svenska utrikeshandeln, särskilt i Västeuropa,
på lämpligt sätt utredes». Med
detta har vi, herr talman, velat säga att
vi inte tror att det i dagens läge skulle
vara någon särskilt stor vinning med
att sätta i gång en omfattande parlamentarisk
utredning eller någon annan utredning
som skulle ta lång tid. Vi har i
stället velat rekommendera Kungl. Maj :t
att genom handelsdepartementet eller
på annat sätt undersöka vilka åtgärder
som utan onödigt dröjsmål skulle kunna
åstadkommas. Av den föredragning, som
skedde i utskottet, har också framgått
att handelsdepartementet har vissa uppslag,
som jag anser att man på allt sätt
bör söka fullfölja.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Här har av tidigare talare
framhållits att det gäller för statsmakterna
att vidta försäljningsstimulerande
åtgärder, så att vår export inte
kommer i fara. Ja, det går ju bra att
säga så från denna talarstol, och jag vill
inte bestrida riktigheten av påståendet,
men jag tror att utskottets talesman kom
verkligheten avsevärt närmare, när lian
som sin och utskottets mening anförde,
att det i första hand måste ankomma på
näringslivet självt att anpassa sin verksamhet
efter de ändrade förhållandena.

Efter att ha sagt detta vill jag också
tillägga, alt statsmakterna ingalunda har
försummat något på detta område.
Tvärtom liar staten offrat betydande
belopp på den verksamhet det här gäller,
och de anslag som beviljats begränsar
sig icke till sådana medel som an -

48 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Påskyndande av lokaliseringsutredningens arbete, såvitt avser den centrala militära

förvaltningen

visats via budgeten. Jag vill i sammanhanget
hänvisa till vad kommerskollegium
framhållit i sitt yttrande, nämligen
att utöver de riksstatsanslag som beviljats
har även mycket större summor
ställts till förfogande från handels- och
sjöfartsfonden.

Det var egentligen den saken som
fick mig att begära ordet. Jag tror mig
nämligen veta att de medel, som tidigare
funnits i nämnda fond, nu börjar sina
och är i det närmaste förbrukade.
Därmed inträder en situation, som jag
tror det är nödvändigt att uppmärksamma,
nämligen att handelsdepartementet
för att kunna upprätthålla och om möjligt
utöka den verksamhet, som bedrives
genom handelssekreterarinstitutionen
och av handelskamrarna, måste tillföras
medel, och detta torde inte kunna ske
på annat sätt än via budgeten.

Herr Bohman sade nyss att det är en
ur statsmakternas synpunkt billig verksamhet
som bedrives av handelskamrarna.
Jag tror inte jag vågar stryka under
det. Och i varje fall måste det vara ett
starkt önskemål att näringslivet självt
skall vara mera aktivt när det gäller
handelskamrarnas verksamhet och inte
i så stor utsträckning som nu lita till
statsmakterna. Jag tycker den saken bör
sägas ut, sedan herr Bohman deklarerat
att liandelskammarverksamheten är billig
för staten. De anslag som beviljas av
statsmakterna för denna verksamhet
tror jag nog är väl använda pengar,
men jag tycker ändå att det bör visas
litet större aktivitet från näringslivets
sida visavi handelskamrarnas verksamhet.

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att bringa i erinran den brist på medel
som kan uppstå i en nära framtid —
en brist som handelsministern givetvis
bör beakta — men jag upprepar att det
i första hand måste ankomma på näringslivet
självt att vidta de nödvändiga
åtgärderna för att hävda den svenska
exportnäringen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill i all korthet
uttala min tillfredsställelse med utskottets
utlåtande i denna fråga.

När jag läste motionen, fick jag det
intrycket att en hel del av uttalandena
där egentligen var mera kategoriska än
välgenomtänkta. Dessutom föreföll det
som om motionären ansåg att utrikesförvaltningen
hade visat stor passivitet
och att den inte stod i nivå med de
uppgifter förvaltningen har. I de många
till utskottets utlåtande fogade bilagorna
med uttalanden från näringslivets
organisationer får utrikesförvaltningens
verksamhet emellertid ett mycket gott
betyg.

Jag har givetvis också med tillfredsställelse
bemärkt att utskottet genom
sin omskrivning och ändring av motionärens
yrkande tagit avstånd från vissa
huvudtankar i motionen och lagt frågan
på en enligt min mening mera praktisk
och riktig basis.

Herr talman! Jag vill uttala min anslutning
till de synpunkter som redovisats
av utskottet och som går ut på att
man på ett praktiskt och lämpligt sätt
skall överväga huruvida det kan vidtagas
ytterligare åtgärder för att främja
den svenska exporten under de svåra
tider vi nu står inför.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Påskyndande av lokaliseringsutredning ens

arbete, såvitt avser den centrala
militära förvaltningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 83, i anledning av väckta motioner om
påskyndande av lokaliseringsutredningens
arbete, såvitt avser den centrala
militära förvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Påskyndande av lokaliseringsutredningens

förvaltningen

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Efter den långa debatt
som förts här nyss om ett eventuellt
svenskt atomvapen, är det med största
tvekan som jag tar till orda för att ta
kammarens tid i anspråk ett par minuter
i en speciell fråga. Jag vill doek
säga att denna fråga faktiskt har en
viss anknytning till den föregående debatten.

Det ärende som nu behandlas gäller
förslag om utflyttning av den centrala
militära förvaltningen från Stockholm.
Vi motionärer har begärt, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla att lokaliseringsulredningens
arbete påskyndas
i denna del och förslag snarast föreläggs
riksdagen.

Självfallet är det mycket angelägna
beredskapsskäl som ligger bakom motionens
begäran. I dag är i stort sett
hela landets centrala administration,
både den civila och den militära, samlad
i stockholmsområdet. Vi måste konstatera,
att den moderna krigstekniken
med atomvapnen, som vi nyss debatterade,
och det totala kriget har gjort
dessa stora befolkningscentra utomordentligt
sårbara. Det måste strykas under,
att denna ansamling av människor
och myndigheter till en centralort i
landet kanske är en av de allra största
svagheterna i hela vår beredskap. I ett
katastrofläge kan vi helt enkelt bli försatta
i en tvångssituation, där vår riksledning
får utomordentligt svårt att fungera,
därest myndigheter och befolkning
helt hastigt måste utrymma huvudstaden.

Varför har då motionärerna inte velat
avvakta lokaliseringsutredningens
arbete i dess helhet, utan velat bryta ut
och påskynda den del av arbetet som
gäller den centrala militära administrationens
utflyttning? .lag vill svara, att
det i första hand är insikten om nackdelarna
av försvarets och riksledningens
koncentration till stockholmsområdet.
Men jag vill stryka under, att motionen
1 Andra kammarens protokoll l!).r>8. ?

arbete, såvitt avser den centrala militära

inte är betingad av någon överdriven
rädsla för en snabbt inträdande skärpning
av den utrikespolitiska situationen.

Jag tror att vi gör en realistisk bedömning
om vi säger, att lokaliseringsutredningens
arbete kommer att ta ett
par år i anspråk. Sedan kommer det
att dröja ytterligare ett par år, då man
måste undersöka och överväga lämpliga
orter för utflyttningen, innan förslag
kan föreläggas riksdagen. Som nästa
etapp kommer sedan uppförandet av
administrationsbyggnader och allt som
i övrigt är förenat med en eventuell
utflyttning. Detta kommer att ta ytterligare
ett eller annat år i anspråk. Det
är nog därför en realistisk åsikt, att
även om riksdagen i dag skulle besluta
i enlighet med motionen, så skulle det
ändå dröja ett decennium innan en utflyttning
av försvarsadministrationen
vore ett faktum.

Nu har utskottet sagt, att det helt delar
motionärernas uppfattning om ärendets
angelägenhetsgrad. Utskottet anmäler
också att särskild expertis ställts
till lokaliseringsutredningens förfogande
för ärendets bearbetning. Detta är
gott och väl. Sedan utskottet väl gjort
detta positiva uttalande, hade vägen inte
varit lång för att tillgodose motionärernas
önskemål om en skrivelse till Kungl.
Maj:t i detta ärende. Därmed hade riksdagen
enligt min mening visat, att den
fäster särskild vikt vid denna mycket
angelägna beredskapsfråga.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande, men jag har inte kunnat
underlåta att stryka under detta ärendes
vikt. Jag vill tillägga att vi motionärer
kommer igen, om det skulle visa
sig att åren går utan att någonting blir
gjort i denna angelägna beredskapsfråga.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag kan instämma med
,Tr I112

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar

den föregående ärade talaren när han
säger, att även utskottet —• som han
uppfattade det — lade stor vikt vid
denna fråga. Det är allvarligt menat
när vi skrivit detta.

Så sent som den 5 april 1957 — det
är ju dock inte mer än drygt lialvtannat
år sedan — tillsatte Kungl. Maj:t
lokaliseringsutredningen, som skulle
syssla med frågor som ligger motionärernas
syfte mycket nära. Det är väl
ändå riktigt, att den får tillräcklig tid
på sig att komma fram med ett förslag.
Kommer utredningen att bli långsam
av sig, skall jag gärna för min del instämma
i motionärernas önskan att vi
skall påminna Kungl. Maj:t om denna
sak.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 84, i anledning av väckta motioner
om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader,
och

nr B 85, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för främjande
av småföretagsamheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Trafiken på järnvägen Karlskrona—
Torsås—Kalmar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 86, i anledning av väckta motioner
rörande trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
börja på samma sätt som herr Antonsson
och säga, att efter den stora de -

batt, som förekommit tidigare i dag,
borde man kanske inte säga så mycket
i den relativt begränsade fråga som nu
föreligger. Emellertid anser jag mig
böra säga ett par ord och understryka
vissa synpunkter. Jag skall dock inte
ställa något yrkande om bifall till motionerna,
eftersom jag finner att det
skulle vara tämligen meningslöst.

Vad jag vill framhålla är, att denna
fråga ur lokal synpunkt är rätt betydelsefull.
Jag vill också erinra om att
representanter för landstingen såväl i
Blekinge som i Kalmar läns södra område
under utskottsbehandlingen uppvaktat
statsutskottet och framfört synpunkter
på ärendet.

Den järnvägslinje som det här är
fråga om, nämligen Karlskrona—Torsås
—Kalmar, hör till dem som befinner sig
i farozonen. Vi har i våra motioner
yrkat på att en viss förbättring skall ske
i själva trafikeringsformen, och i sitt
yttrande över dessa motioner har järnvägsstyrelsen
anfört att den anser sig
vara nödsakad att föreslå att järnvägen
lägges ned. Det är ju alldeles självklart
att denna inställning från järnvägssty''-relsens sida ganska illa rimmar med de
önskemål, som finns i de berörda bygderna
och som har kommit till uttryck
såväl i remissyttrandena från vederbörande
länsmyndigheter som vid de uppvaktningar
som jag tidigare har talat om.
Det rör sig här om en industrifattig
bygd. Om järnvägen lägges ned, innebär
detta en ytterligare försvagning av möjligheterna
att åstadkomma en upprustning
av näringslivet och andra institutioner
som bygden och dess befolkning
behöver. Man arbetar därför intensivt
för att få behålla sin järnväg
och för att den skall utnyttjas på bästa
möjliga sätt.

Jag vill också erinra om att vid 1955
års riksdag motionerades om en utredning
om breddning av denna handel.
Dessa motioner ledde till att statsutskottets
fjärde avdelning gjorde ett besök
i ifrågavarande bygder och tog en

Onsdagen den 20 november 1958 fm.

Nr B 12

Trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar

titt på järnvägen. Sedan enade sig statsutskottet
och senare även riksdagen om
ett uttalande, som var ganska positivt.
Det är inte för mycket sagt att vad riksdagen
då uttalade sig för har skapat en
viss optimism hos befolkningen angående
järnvägens fortsatta bestånd. Men
vad som sedan har hänt har haft en
rakt motsatt effekt, och som lök på
laxen kommer nu detta uttalande från
järnvägsstyrelsen om att järnvägen torde
komma att läggas ned.

Det är ju så att vi som kämpar här i
riksdagen för att få behålla olika järnvägslinjer
ute i landet, vilka hotas av
att bli nedlagda, minsann inte har det
så lätt; vi får ofta dra det kortaste
strået. Jag vill dock i alla fall uttala den
förhoppningen att järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar
blir kvar så länge
som möjligt. Som skäl för detta önskemål
skulle jag kunna citera vad som har
sagts i de remissyttranden, till vilka jag
tidigare har refererat, men jag skall inte
närmare fördjupa mig i de olika argument
för järnvägens bibehållande som
föreligger. Jag vill dock fastslå, att befolkningen
i bygderna har mycket svårt
att förstå den järnvägspolitik som här
bedrives. Man bär faktiskt dragit in de
förbindelser som befolkningen har den
största nyttan av, t. ex. en förbindelse
med Karlskrona, som utnyttjats av arbetare
som bor ute på landsbygden men
har sin sysselsättning i staden. För dem
har resekostnaderna till arbetsplatsen
nu avsevärt fördyrats genom att de
måste anlita landsvägsbuss i stället för
den rälsbuss som tidigare kunde utnyttjas.
Jag vill också erinra om att de förbindelser
som har indragits varit av stor
betydelse för den skolungdom som bor
ute på landsbygden men går i skola
inne i staden. Att dessa förbindelser har
indragits har väckt inte bara förvåning
utan även stark irritation och stort missnöje,
något som också kommit fram i de
yttranden, som har avgivits av järnvägskommittéerna
i de olika kommuner som
järnvägen genomlöper.

Till sist, herr talman, kan det visserligen
sägas att de ekonomiska kalkylerna
visar att här ifrågavarande järnväg
kanske inte är räntabel, men det finns,
som utskottet också påpekar och som
vi naturligtvis är tacksamma för i och
för sig, även andra hänsyn att ta än
rent ekonomiska. Frågan har även sociala,
kulturella och näringspolitiska
aspekter, för att använda det ordval som
utskottet självt har använt.

Jag vill nöja mig med att framhålla
dessa synpunkter, men jag vill ytterligare
understryka önskemålet om att så
länge järnvägen består bör man ordna
förbindelserna så, att de på bästa möjliga
vis kan betjäna allmänheten. Utskottet
har i sin skrivning framhållit
att frågan om återinförande av rälsbusstrafik
och taxesättningen i samband
därmed är en sak som i första
hand bör prövas av Kungl. Maj :t, och
jag hoppas att den prövning som här
skall ske leder till att vi får de bättre
förbindelser som vi eftersträvar genom
våra motioner. Om så blir fallet har
väl i alla fall något vunnits av det syfte
som vi motionärer har inriktat oss på.

Herr talman! Jag har som jag inledningsvis
sade inget yrkande om bifall
till motionen men jag hoppas ändå att
den skall ge något resultat.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Nyberg underströk
att det bör vara vederbörande
myndigheters skyldighet att söka ordna
kommunikationerna så praktiskt och
ändamålsenligt som möjligt, och det tror
jag att vi inom utskottet är fullt ense
med honom om. Det har vi också understrukit
vid många tillfällen.

I det här speciella fallet utmynnar
motionen i tre konkreta förslag. Det
första av dem avser åtgärder som järnvägsmyndigheterna
skulle vidta för att
återställa trafiken med rälsbuss i stället
för landsvägsbuss, och det andra förslaget
går ut på att taxan för bussre -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Bro mellan Öland och fastlandet

sorna skulle vara lika med den som
gäller för järnvägsresor.

I utskottsutlåtandet har vi understrukit,
att detta är frågor av sådan karaktär
att riksdagen näppeligen kan ta
ståndpunkt till dem, utan det måste
vara vederbörande järnvägsmyndighets
sak. Det är väl också bekant för herr
Nyberg att, såsom vi har omnämnt i utskottsutlåtandet,
en framställning från
bygden har gjorts till Kungl. Maj :t, och
vi anser att det bör få bli Kungl. Maj :ts
sak att uppta frågan till prövning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 11

Bro mellan Öland och fastlandet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 87, i anledning av väckta motioner
angående en bro mellan Öland och fastlandet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bertil Petersson (I: B 131) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
in. fl. (II: B 176), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppdroges att skyndsammast
låta utarbeta arbetsplan för en
bro mellan Öland och fastlandet samt i
övrigt vidtaga erforderliga åtgärder, så
att ifrågavarande broföretag snarast
möjligt kunde intagas i flerårsplan för
byggande av storbroar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 131 och II: B 176 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bertil Petersson och Xils Theodor Larsson,
vilka ansett att utskottet bort hem -

ställa, att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 131 och II: B 176, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att det
uppdroges åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att skyndsammast låta utarbeta
arbetsplan för en bro mellan Öland och
fastlandet samt i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder, så att ifrågavarande
broföretag snarast möjligt kunde intagas
i flerårsplan för byggande av storbroar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Det här föreliggande utskottsutlåtandet
är välvilligt formulerat
— man får ofta se en kyligare skrivning
i utskottsutlåtanden — och jag vill tacka
för de positiva ord som utskottet har
yttrat. Men även om det tänder ett visst
hopp om att frågan i sinom tid skall
kunna lösas, är jag ändå bekymrad över
att lösningen kan komma att skjutas alltför
långt in i framtiden.

Öliinningarna i synnerhet men också
åtskilliga av Sveriges invånare i övrigt
är fast övertygade om att det skulle vara
på många sätt lyckligt om denna trafikförbindelse
kunde komma till stånd.
Det kan ju sägas, som utskottet har påpekat
i sitt utlåtande, att det är stor
konkurrens om vägskattemcdlen och
att investeringsbehoven är många, men
när det gäller anslaget till storbroar kan
det ändå inte vara fråga om så många
objekt. Förbindelsen till Orust och
Tjörn är ju beslutad och kommer väl
att vara klar inom överskådlig tid, och
sedan kan det knappast bli fråga om
mer än en bro till Öland och en bro till
Alnön utanför Sundsvall.

Här i riksdagen kommer man ju ofta
i den situationen, att man motionerar
om saker som på ett eller annat sätt är
under utredning och som riksdagen därför
inte vill ta ställning till, men i det
här fallet har en statlig, av riksdagen beslutad
utredning, nämligen 1954 års
ö-utredning, i sitt yttrande sagt, att det
är nödvändigt för Ölands näringsliv och

Onsdagen den 20 november 1958 fm.

Nr B 12

befolkning att en fast förbindelse kommer
till stånd.

När väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt yttrande säger, att vissa ytterligare
undersökningar beträffande närings-
och befolkningsutvecklingen
skulle behöva göras, befarar jag dock
att sådana utredningar, som ändå inte
kan ge ett verkligt svar på det man
frågar efter, kan komma att långdraga
ärendet. Länsstyrelsen i Kalmar län
och Kalmar läns kommunikationsråd
har starkt understrukit att denna trafikled
bör komma till stånd. Nyttan av
en sådan är väl uppenbar för alla, och
dess betydelse för näringslivet kan
knappast överskattas.

För att belysa den stora nyttan av en
broförbindelse skulle jag, utöver denna
allmänna hänvisning till betydelsen för
näringslivet i stort, också vilja peka på
betydelsen för turismen. Bilturismen till
landskapet är omfattande. Under senare
år har vi fått räkna med långa bilköer
och väntetider som kunnat gå upp till
6—8 timmar och mycket ofta hållit sig
vid 4—5 timmar. När trafikförhållandena
för Orust och Tjörn diskuterades
minns jag att man också talade om
långa väntetider, som på den då aktuella
kommunikationsleden kunde vara ungefär
4 timmar.

En annan faktor är att vi öster om
Öland har en av landets bästa fiskeplatser,
där omfattande fiske bedrives.
Nu har staten — och det är vi mycket
glada över — lagt ner mycket pengar
på fiskehamnar på östra ölandskusten.
Men fiskarna säger att det är nödvändigt
att få bättre möjlighet att snabbt
transportera fisken till fastlandet, ty
båtarnas gångtider till hamnar på fastlandskusten
är alldeles för långa.

Kostnaderna kan tyckas vara stora,
men erfarenheter från senare år av vad
det kostar att bygga vanliga 7%-meters
landsvägar visar att dessa i de fall, då
man är tvungen att påla eller göra
andra förstärkningar för vägen, kan bli
lika dyra per sträckmeter som denna

Bro mellan Öland och fastlandet

bro skulle bli. För brobygget är förhållandena
gynnsamma. Det är mycket
grunt vatten och god botten.

Förutom nyttan för jordbruk och industri
och för motorismen bör man
beakta det sociala värdet att isoleringen
brytes.

Av administrativa skäl kan inte bilskatten
vara olika för olika bilägare,
men eu bilägare som bor på en ö kan
ju inte dra samma nytta av sitt fordon
och fordonsskatten som den som bor
på andra håll. I längden kan det icke
vara vare sig praktiskt eller ekonomiskt
för landet att hålla samfärdseln i gång
med färjöverfart.

På uppdrag av Kalmar läns kommunikationsråd
har institutionen för kommunikationsteknik
vid tekniska högskolan
verkställt en utredning, som visar
att färjförbindelsen under vissa förutsättningar
under en tjugoårsperiod blir
dyrare än både en tvåfilig och en fyrfilig
bro. När tillkomsten av en bro därtill
för de 25 000 människor, som är bosatta
på Öland och där finner sin utkomst,
är en angelägenhet av första
ordningen, bör ingen tvekan längre
råda.

Reservanterna i utskottet instämmer
i motionens förslag. Jag skall därför be,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation som är bifogad utskottets
utlåtande nr B 87 av herrar Bertil Petersson
och Nils Theodor Larsson.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som av handlingarna
framgår har denna fråga varit föremål
för behandling i riksdagen vid flera
tillfällen tidigare, senast 1956. Vid det
tillfället kunde statsutskottet i sitt utlåtande
erinra om att frågan var föremål
för utredning inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
men all denna utredning
ännu inte var slutförd. I dag
kan utskottet hänvisa till att denna utredning
är slutförd och all således för -

Nr Ii 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga

utsättningar föreligger för ett mera definitivt
bedömande.

Herr Börjesson uttalade sina bekymmer
över det långa dröjsmålet med frågans
avgörande, och det kan jag väl
förstå. I synnerhet om jag hringar i
erinran vad som anförts i den motion
som ligger till grund för utskottets utlåtande,
nämligen att ur öländsk synpunkt
måste det sägas vara ett oeftergivligt
krav att få besked om när en bro
mellan Öland och fastlandet kan komma
till stånd.

Jag vill också påminna om att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande
— under hänvisning till tidigare
utredningar — säger: »Av det sagda
torde framgå att styrelsen nu icke kan
taga ställning till frågan om brons utförande.
» Det är självklart att utskottet
vid sitt ståndpunktstagande och även i
sitt resonemang har knutit an till detta
utlåtande.

Herr Börjesson har mycket klart och
ingående belyst de motiv som kan tala
för ett förverkligande av detta projekt.
Jag vill tillägga att utskottet har varit
mycket lyhört för dessa sakliga motiveringar.
Jag hänvisar till vad utskottet
sade i sitt utlåtande förra gången, nämligen
att vissa omständigheter kan åberopas
till förmån för upprättande av
den föreslagna broförbindelsen. Även i
det utlåtande, som föreligger i dag, har
utskottet uttalat att det förstår att denna
förbindelse kan vara av stor betydelse
för stärkande av det öländska näringslivets
konkurrenskraft samt möjligheterna
att utbygga detsamma. Utskottet
har även vidare utvecklat de
tankarna.

Tyvärr måste man emellertid taga
hänsyn till de kalla realiteterna. Utskottet
har också berört det spörsmålet
och hänvisat till att det rör sig om en
betydande kapitalinvestering, nämligen
55 å 80 miljoner kronor. Det finns
många andra projekt, för vilka tungt
vägande motivering kan framföras, och
det gäller att göra en avvägning beträf -

utgifterna och deras stegringstendens

fande de medel som står till buds. I det
läget har utskottet inte kunnat komma
till annan slutsats än den här företrädda
och kan alltså inte biträda motionärernas
förslag.

Jag vill emellertid starkt betona att
vid denna frågas behandling nu såväl
som tidigare har vi inom statsutskottet
varit mycket noga med att få en följdriktig
skrivning och ett följdriktigt
ståndpunktstagande. Trots att redan
omfattande utredningar föreligger är
det ett faktum att åtskilligt ännu återstår
av utredningsarbetet, vi har kommit
till den slutsatsen, att innan detta
utredningsarbete fullföljs, kan inte
riksdagen taga ställning till frågan. Vi
har emellertid hänvisat till att det finns
möjligheter att söka i vanlig ordning få
in detta projekt i de vägplaner som
upprättas för skilda perioder.

Jag har velat göra dessa kommentarer
för att visa, att vi förstår att detta
är ett för Öland mycket väsentligt problem,
men att vi i dagens situation inte
kunnat komma längre än till denna
skrivning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga
utgifterna och deras stegringstendens

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 88, i anledning av väckta motioner om
åtgärder i syfte att begränsa de offentliga
utgifterna och deras stegringstendens.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I:B 189) och den andra

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr 15 12 5o

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: B 205), hade hemställts,
att riksdagen måtte hesluta 1) att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
Kungl. Maj:t med beaktande av vad i
motionerna anförts ville anmana underställda
myndigheter att i sina petita
framlägga alternativa förslag till sin
verksamhets ordnande, varvid det ena
av alternativen skulle resultera i sammanlagda
anslagsäskanden som med
skälig differentiering understege anslagen
för budgetåret 1958/59 med i genomsnitt
fem procent; samt 2) att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
måtte bereda representanter för de i
riksdagens utskott företrädda partierna
tillfälle att på ett förberedande stadium
framföra sina allmänna synpunkter vid
utformningen av budgeten för 1959/60
— särskilt med avseende på investeringsfrågorna
— i syfte att på detta sätt
skapa politiska förutsättningar för en
statlig investeringspolitik, som varken
förutsatte företrädesrätt för statlig upplåning
eller ledde till en överansträngd
kapitalmarknad, som utginge från en
produktions- och produktivitetsbefrämjande
målsättning och som därför kunde
användas som ett av leden i en sysselsättningsunderbyggande
politik vid en
konjunkturavmattning utan att medföra
risker för inflationsuppladdning i
svensk ekonomi.

Utskottet hemställde, att motionerna
!:B139 och II: B 205 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.

Såsom utskottet i tidigare sammanhang
anfört, kan utskottet för sin del
inte acceptera en generell norm som
utgångspunkt för besparingsåtgärder i
statsverksamheten. Lika litet kan utskottet
under nuvarande förhållanden
förorda eu åtgärd som skulle innebära
tillskapandet av ett slags parlamentarisk
budgetdeputation. Härtill kommer alt
numera tillsatts en särskild besparingsutredning,
som har alt undersöka möj -

ligheterna att åstadkomma en begränsning
av statsutgifterna.

Utskottet kan därför inte tillstyrka
de i motionerna framställda yrkandena.

Reservationer hade avgivits

l:o) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäny och
Bohman, vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande
lydelse:

Såsom i motioner till de senare årens
riksdagar i olika sammanhang framhållits,
har den i vårt land förda efterkrigspolitiken
präglats av successivt stigande
offentliga utgifter med alla de
skilda problem en dylik utveckling med
nödvändighet medför. Dessa problem
är av statsfinansiell, konjunkturpolitisk
och allmänt skattepolitisk natur. Det är
utskottets uppfattning, att de för ett
rationellt utnyttjande av utvecklingen
nödvändiga ekonomiska resurserna kan
åstadkommas genom frivillig samverkan.
Härvid ansluter sig utskottet till de
tankegångar, som utvecklas i de föreliggande
motionerna. Besparingsarbetet
träder härvid främst i förgrunden.

I motionsväg har i andra sammanhang
framförts preciserade krav på nedskärning
av statsutgifterna. När nu i
de förevarande motionerna hemställs
om ett mera principiellt ståndpunktstagande
från riksdagens sida, synes det
utskottet önskvärt, att riksdagen markerar
sin föresats att skapa betingelser
för uppnående av det eftersträvade målet,
liksom även att riksdagen medverkar
till att praktiska former för ett
fruktbärande samarbete härvidlag tillskapas.
I vad motionerna avser budgeten
för budgetåret 1959/60 torde desamma
emellertid med hänsyn till den numera
långt framskridna liden endast
kunna föranleda ett uttalande från riksdagens
sida av innebörd, att riksdagen
delar motionärernas principiella syn
på de i motionerna berörda frågorna.

Utskottet föreslår atl riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet i detta utlåtande anfört.

Nr B 12

5 (i

Onsdagen den 20 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

Åberopande det anförda hemställer
utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna
I:B139 och II: B 205, i skrivelse
till Kungl.'' Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

2:o) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Nils Theodor Larsson,
fru Svenson samt herrar Anders Johansson,
Malmborg, Ståhl, Hansson i Skegrie,
Hansson i önnarp och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

Frågan om åtgärder i syfte att begränsa
de statliga utgifterna har vid
upprepade tillfällen under senare år
varit föremål för riksdagens behandling.
Vid 1957 års riksdag biföll andra
kammaren förslag om att en allmän översyn
av statsutgifterna skulle företagas
i syfte att åstadkomma besparingar, men
första kammaren avslog förslaget. Vid
innevarande års förra riksdag begärdes
i de likalydande motionerna I: 276 och
II: 391 samt i de ävenledes likalydande
motionerna I: 547 och II: 686 att en allmän
besparingsutredning skulle tillsättas
i nämnda syfte. Innan motionerna
behandlats i riksdagen, tillsattes en
allmän besparingsutredning med syfte
att åstadkomma besparingar i statsutgifterna.

Sedan sålunda en allmän besparingsutredning
med företrädare för samtliga
de demokratiska partierna nu tillsatts,
finner utskottet att syftet med de nu förevarande
motionerna i allt väsentligt
tillgodosetts. Resultatet av den pågående
utredningen bör avvaktas, innan ytterligare
åtgärder vidtages. De förevarande
motionerna torde därför inte påkalla
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är otvivelaktigt riktigt
— som statsutskottets majoritet anför
— att de nu föreliggande motionerna
till såväl innebörd som syfte är nära

besläktade med de besparingsmotioner
som väcktes vid 1952—1955 års riksdagar
och som åsyftade en sänkning av
de sammanlagda löpande statsutgifterna
utanför folkpensioneringens och försvarets
områden. I varje fall så långt
kan vi vara ense, majoriteten och reservanterna.
Jag tror också, att jag vågar
försäkra, att det parti jag representerar
inte kommer att förtröttas utan
fortsätta den inledda kampanjen för
ökad sparsamhet och större återhållsamhet
i fråga om de statliga utgifterna.
Och det är vår förhoppning, att vi
så småningom skall komma så långt, att
vi verkligen får gehör för våra synpunkter,
att den nuvarande expansiva
utgiftspolitiken helt enkelt inte i längden
kan — och inte heller behöver —
fullföljas.

Jag har en känsla av att många redan
fått en tankeställare av vad som hänt
inom näringslivet inom det snart tilländalupna
året. Det finns förvisso
ingen anledning att måla läget i alltför
mörka färgtoner. I själva verket behöver
situationen inte inge någon direkt
oro. Men det är uppenbart, att de fanfarer
med vilka arbetsåret inleddes i
viss utsträckning förstummats. Överkonjunkturen
har brutits. Vårt valutaläge
är inte tillräckligt stabilt och arbetslöshetssiffrorna
kunde vara lägre.
Produktivitetsutvecklingen är inte längre
vad den tidigare varit. Som framhållits
i debatten förut här i dag har det
svenska näringslivet att räkna med svårigheter
och omställningsproblem i
samband med integrationen på den europeiska
kontinenten. Den utvecklingen
skulle kunnat mötas med större tillförsikt,
om vårt kostnadsläge och våra
konkurrensbetingelser varit mer tillfredsställande
och om vi inte i stor utsträckning
förbrukat våra reserver under
de goda åren. Vi behöver just nu i
hög grad ett — för att använda en rätt
sliten kliché — företagsvänligt klimat.

Det är särskilt mot den bakgrunden
som jag skulle vilja bedöma de nu före -

Onsdagen den 2(i november 1958 fm. Nr B 12

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

liggande motionerna. Jag vill göra detta
därför att den övertygelse om nödvändigheten
av en mer ekonomisk allmän
hushållning, på vilken motionerna
bygger, måste få alldeles speciell resonans
i en situation som den i vilken vi
befinner oss. Skall vi kunna hålla exporten
och näringslivets hjul i gång,
kan vi inte räkna med nya skattepålagor.
Vi måste tvärtom genom skattesänkningar
skapa stimulans för företagsamheten
och den enskildes produktiva
insatser. Och vi måste se till att det
allmänna — staten och kommunerna —
inte disponerar så stor del av våra investeringsresurser
att produktionen blir
underförsörjd. Särskilt i sistnämnda
hänseende är riskerna just nu påtagliga.

.lag tror inte att jag med vad jag hittills
anfört utmanat någon eller någon
grupp till opposition. I själva verket är
väl alla överens om att återhållsamhet
på både utgifts- och investeringssidan
är behövlig. Men då det gäller att gå
från ord till handling, är enigheten inte
lika fullständig. Vi har visserligen nyligen
fått en särskild besparingsutredning,
som för övrigt även högern efterlyst,
och den förhoppningen må här
framföras, att utredningen skall leda
till konkreta besparingsresultat. Men
det räcker enligt vår mening inte med
det. Besparingsutredningen lär väl inte
bli färdig under det närmaste året. Och
de konkreta förslag, vartill utredningen
kan komma, borde under alla förhållanden
kunna kompletteras med
mer principiellt upplagda bcsparingsaktioner.

Låt mig innan jag går in på motionärernas
yrkanden i detta hänseende
påminna om att det parti jag företräder
vid olika tillfällen lagt fram specificerade
förslag till statliga utgiftsminskningar.
Vi har faktiskt försökt framlägga
alternativ till den förda expansiva
politiken, men vi har inte fått gehör
för våra synpunkter. Man kan under
sådana förhållanden knappast häv -

da att vi är medskyldiga i utgiftspolitiken.
Vi kommer att fortsätta på den
vägen.

Vad motionärerna emellertid nu
åsyftat — och härtill har högerns företrädare
i statsutskottet anslutit sig —
är ett principiellt uttalande från riksdagens
sida om önskvärdheten av en
allmän besparingsaktion, vidtagen på
det sättet att de olika myndigheterna
— som ju bättre än någon annan kan
bedöma angelägenheten av sina egna
äskanden och möjligheten att beskära
de olika anslagskraven — i sina petita
gör alternativa förslag, av vilka det ena
skall — med skälig differentiering —
understiga anslagen för innevarande
budgetår med genomsnittligt 5 procent.
På grund av den framskridna tidCn
kan motionärernas tanke tyvärr icke
förverkligas för det kommande budgetåret,
och högerreservanterna i statsutskottet
har därför begränsat sitt yrkande
till att avse ett principuttalande
från riksdagens sida om riktigheten
av motionärernas syn på frågan.

Det andra av de av motionärerna
aktualiserade problemen avser möjligheten
att samla alla de demokratiska
partierna kring sådana arbetsformer
att de nödvändiga besparingsåtgärder
- om vilkas behövlighet vi tror att
många i själva verket är övertygade —
verkligen kan genomföras i praktiken.
Motionärerna liksom högerreservanterna
vill med andra ord skapa reella betingelser
för en beskäring av statsutgifterna.

■lag har personligen aldrig varit beredd
att acceptera den invändningen
mot i och för sig förnuftiga och kloka
förslag, all de är politiskt omöjliga.
Begreppen politisk omöjlighet eller politisk
möjlighet borde inte få förekomma
i sådana allvarliga sammanhang.
Men så länge »impopulära» åtgärder
är svårare att genomföra än populära
är det vid inte alldeles oförståeligt att
eu grupp kan dra sig för att — annat
iin i alldeles exceptionella lägen - en -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

sam ställa sig bakom impopulära åtgärder
och att taga risken, att andra
grupper utnyttjar detta i propagandan.
Men man behöver inte gå så långt
som till sandingsregerande för att lösa
sådana konfliktsituationer. Motionärerna
har den uppfattningen •—- och
den delas av högerns utskottsrepresentanter
— att underhandsöverläggningar
på ett tidigt stadium skulle skapa
förutsättningar för en budget som bättre
än de senare årens kunde anpassas
efter det statsfinansiella och allmänekonomiska
läget.

Även den frågan är nu vad beträffar
nästa budgetår passerad. Också i det
hänseendet vore det emellertid värdefullt
med ett principuttalande från
riksdagens sida om anslutning till motionärernas
tankegång.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fördjupa mig i ämnet. Jag ber
bara att få yrka bifall till reservationen
nr 1 till statsutskottets utlåtande.

Herr Staxäng (h) instämde häri.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi bör nog inte på något
sätt försöka att från ena eller
andra hållet göra pretentioner på något
slags monopol på besparingar i
statsutgifterna. Jag tror att vi allesammans
är överens om att i all den utsträckning
det är möjligt försöka att
bringa ner dessa.

Vi skall emellertid ha klart för oss
att kraven på minskade statsutgifter
ingalunda är något nytt för denna tid.
Vill vi besvära oss med att gå igenom
gamla tiders protokoll skall vi finna,
att även under tidigare årtionden, när
statsbudgeten var en liten bråkdel av
vad den nu är, hade man precis samma
bekymmer. Man ansåg även då att
statsutgifterna var alldeles för höga
och att allt måste göras för att bringa
ned dem. Det är mänskligt att se det
på det sättet, och det är också nyttigt
att bekymren för de till synes alltför
hastigt stigande utgifterna observeras.

Vi kommer aldrig i den situationen
att vi kan säga: Nu är det bra som det
är, nu finns inte längre något att bekymra
sig över i fråga om statsutgifternas
höjning.

Vi är bekymrade just nu. Det är alldeles
självklart, när vi ser den ökning
som noteras. Det har sagts att statsutgifterna
budgetåret 1938/39 var ungefär
12 procent av den dåvarande nationalinkomsten.
I dag utgör de ungefär
30 procent av denna. Sådana siffror
säger en del, men inte hela sanningen,
tv vi har ju en annan nationalinkomst
i dag än på den tiden, ett annat
penningvärde etc. Statsförvaltningens
omfattning har under ett tiotal
år ökat med 80 procent. Det är också
en sak som är värd all uppmärksamhet,
inte minst därför att våra möjligheter
att kontrollera och överblicka
det berättigade i det ena eller det andra
avsnittet av den statliga förvaltningsapparaten
är ganska begränsade.
Det är mycket möjligt att det finns stora
besparingsmöjligheter inom förvaltningsapparaten,
men det är utomordentligt
besvärligt att komma just dessa
möjligheter på spåren.

De automatiska utgifterna fortsätter
ju att öka. I de uppgångstider vi
haft i vårt land under de senare åren
har ju ökade statsutgifter kunnat bäras
genom förbättrade inkomster och ett
ökat skatteunderlag. Denna högkonjunktur
har kanske också verkat befrämjande
på lusten att öka belastningen
på statsfinanserna. Många har levat
i den tron att denna högkonjunktur
är en företeelse som är beständig
för all framtid. Nu spårar vi emellertid
tendenser i annan riktning. Detta
kan i sin tur innebära nya krav på
statsutgifter för att klara sysselsättningen
och försörja de redan arbetslösa.

Men på samma gång minskas också
statens inkomster genom det minskade
skatteunderlaget från såväl enskilda
som från företag. Den statsfinansiella

Onsdagen den 2f> november 1958 fm. Nr B 12 59

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

ställningen försämras således härvidlag
från bägge hållen. I en sådan situation
är det självklart att det höga
utgiftsläge vi nu hamnat i inger allvarliga
bekymmer, och bekymren
minskas inte av de fallande konjunkturerna.
Att göra reduceringar i statsutgifterna
så snabbt, att dessa korresponderar
med de samtidigt fallande
inkomsterna, är just nu en ytterst aktuell
uppgift. Skulle det krävas en ökning
av statsutgifterna för att lindra
verkningarna av en vikande konjunktur,
så är det riktigare och bättre att
i möjligaste mån försöka bereda utrymme
för sådana utgiftsstegringar
genom att göra besparingar på andra
titlar. Detta är i varje fall bättre än
att såsom nyligen antytts genom nya
skatter på ett redan pressat näringsliv
täcka eventuella nya utgifter.

Jag tror nog att vi allesammans vill
att det skall sparas. Vi behöver inte
bli eniga om att det skall sparas. Det
iir vi redan. Vad vi behöver bli eniga
om är var vi skall spara och på vilket
sätt det skall ske. Här finns det delade
meningar. På vårt håll anser vi det inte
vara någon besparing i verklig mening
att minska statens utgifter och
vältra över dem på kommunerna. Vi
vill inte heller vara med om besparingar
som får bäras av de minst bärkraftiga
i samhället.

Jag nämnde nyss att de automatiska
utgiftsstegringarna är ganska allvarliga.
De är det bl. a. därför att de är
besvärliga att komma ifrån. De grundar
sig i regel på tidigare beslut och
är i mycket stor utsträckning beroende
av huruvida vi kan hålla ekonomisk
jämvikt eller inte i samhället. Lyckas
vi inte med detta blir de automatiska
utgiftsökningarna ännu hastigare.

De automatiska utgiftsökningarna
beror som sagt på tidigare beslut. Jag
vill erinra om alt vi var ganska eniga
på den tiden när vi fattade en del av
dessa stora beslut. Det iir nog så, herr
Bohman, att vi allesamman som var

med på den tiden i viss utsträckning
är medskyldiga. När vi grundläde försvarsutgifterna,
de stora sociala utgifterna,
utgifterna för bostadspolitiken,
för pensionsförsäkringen och för den
omfattande kulturella upprustningen
etc., var vi allesamman eniga. Det är
på de grunderna som en stor del av
den automatiska utgiftsökningen nu vilar.
Jag menar sålunda, att när vi ser
på de stora statsutgifterna, så bör vi
nog ta oss själva i kragen och inte
kasta skulden på andra.

Den optimism, som nog behärskade
oss litet för mycket i det här huset när
vi en gång införde dessa stora utgifter,
ger oss en tankeställare och måhända
också en varning. När man beslutat
om en utgiftspost, är det ganska besvärligt
att ändra den, i varje fall att
minska den eller att helt ta bort den.
Det är svårt därför att alla sådana beslut
politiseras och användes i den naturliga
konkurrensen om väljarna. Det
är alltid populärare att ge än att ta,
och det finns alltid sådana som utnyttjar
detta. Det politiska spelet om väljarna
och politiseringen av utgiftsstegringen
och besparingskraven kommer
vi inte ifrån när det gäller att undersöka
möjligheterna att sänka statsutgifterna.
Tyvärr är det så! På längre
sikt vore det nog lättare, om vi kunde
försöka att hålla tillbaka nya utgiftskrav.
Det är lättare att bromsa en ny
utgift och låta inkomsterna så att säga
växa ifatt än att rucka på en redan
beslutad sak. Det är lättare därför att
det då inte är någon som blir berövad
någonting som han redan fått; det
enda som händer är att man får vänta
på en förmån som har signalerats.

Men även om man flyttar över besparingsmöjligheterna
på nya utgiftskrav
och försöker bromsa dem, kommer vi
inte ifrån vad jag nyss nämnde: politiseringens
inverkan. Här spelar löftespolitiken
sin roll. Så länge det finns
partier obundna, slipper vi inte ifrån
politiseringen i det statsfinansiella re -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

sonemanget. Det finns, enligt mitt sätt
att se, bara en enda verkligt effektiv
form för att dämpa denna politisering,
nämligen att alla partier delar regeringsansvaret.
Men detta är icke politiskt
gångbart och därför skall jag inte
alls utveckla denna lösning. Då skulle
emellertid partierna bli väsentligt låsta
och icke ha denna frihet att politisera
kring nya utgiftslöften och kritisera
krävda besparingar.

Jag sade att det inte var en politiskt
framkomlig väg. Det förslag, som högermotionen
grundas på och som reservation
nr 1 egentligen utmynnar i, nämligen
att man skulle ha en parlamentarisk
budgetdelegation från oppositionspartierna,
kan jag icke heller betrakta
som någon i praktisk politik framkomlig
väg. Det finns nog ingen regering —
den må vara sammansatt på vilket sätt
som helst eller representera vilket parti
som helst — som skulle tillåta att andra
partier finge vara med och göra sin
mening gällande just när det gäller budgeten.
Ty budgetens uppställning är i
sin tur i hög grad avgörande för regeringens
rörelsefrihet på en hel del andra
områden. Detta vore inte praktisk
politik även om det skulle se bra ut.
Jag tror inte heller, att man från högerhåll,
om man vill tänka sig in i saken,
skulle vilja hli bunden i kompromisser
på ett sådant stadium. En sådan
budgetdelegation måste givetvis i sitt
arbetssätt utnyttja kompromissen som
arbetshypotes, men skulle något parti
— även det som kommit med förslag —
vilja bli låst på detta tidiga stadium?
Jag har svårt att tro, att man skulle
vilja vara med på någonting sådant, av
den orsaken nämligen att samtidigt som
man låser sin egen rätt till kritik, möjligheten
att handla, överlåter man också
hela den administrativa makten och hela
inflytandet till ett annat parti i regeringsställning.
Detta är, sade jag, omöjligt
ur praktisk politisk synpunkt.

Nu har en parlamentarisk kommitté
tillsatts, där alla partier är represente -

rade. Krav på en sådan kommitté har
framställts från olika håll under senare
år. Nu är detta krav realiserat och vi
får hoppas att vi därmed fått ett forum,
där alla partier har möjlighet att genom
sina representanter föra fram krav
beträffande de statliga utgifterna och
dessas beskärning. Skulle denna kommitté
icke komma fram med tillräckligt
effektiva förslag, får väl kommittén forsöka
komma längre med andra åtgärder.
Vilka dessa åtgärder skulle vara skall
jag inte gå in på.

En annan viktig fråga, som man inte
heller kommer förbi när man diskuterar
statsutgifter och deras eventuella
beskärning, är fördelningen av statsutgifterna.
Det kan finnas utgiftsposter
som är rätt betydande, men vilkas syfte
man icke med skäl kan rikta någon kritik
mot. Det finns också utgiftsposter
som är väsentligt mindre men vilkas berättigande
kan ifrågasättas. En omfördelning
av utgifterna kan bli aktuell.
Detta är enligt min mening en uppgift
som denna besparingskommitté icke
minst bör syssla med. Kan man få till
stånd en sådan omfördelning av utgiftsposterna,
kan man nog också för framtiden
minska den av mig tidigare nämnda
politiseringens möjligheter att dels
verka uppdrivande på statsutgifterna,
dels hindra nedskärning av desamma.

Det råder nog inga större meningsskiljaktigheter
oss emellan rent principiellt.
Det gäller, som jag nämnde, vilka
vägar vi skall beträda och i vilken takt
vi skall vandra. Vi i centerpartiet och
främst de av oss som står under reservation
nr 2, vill uttala den förhoppningen
att denna kommitté skall kunna komma
fram till verkliga resultat. Tyvärr
har vi tidigare haft exempel på liknande
kommittéer, vars resultat icke varit
så värst berömliga. Vi hoppas att den
här kommittén skall komma till bättre
resultat och att detta skall ske relativt
snabbt, så att resultatet i sin tur kan
omsättas i praktiska beslut i denna församling.

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 61

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

Herr talman! Härmed ber jag få yrka
bifall till reservationen nr 2 av herr Bohman
m. fl.

Häri instämde herr Vic/elsbo (ep).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr Bohman sade att
vi är ense om att utgifterna måste begränsas,
och det tror jag man kan hålla
med honom om. Det statsfinansiella läget
är onekligen sådant just nu, att det
måste föras en mycket återhållsam utgiftspolitik,
och jag tror att det läget
kommer att bestå några år, även om vi
får en rätt gynnsam ekonomisk utveckling.
Vi har så att säga en utgiftspuckel
under de närmaste åren, som vi kommer
att ha besvär med.

Att det finns anledning till besparingsåtgärder
är vi sålunda fullt ense
om. Framför allt från högerns sida
men även från vårt håll har under de
senaste åren väckts en del besparingsmotioner.
Vi har för vår del när vi utarbetat
dessa motioner gjort den erfarenheten,
att det är rätt svårt för ett
oppositionsparti att under motionstiden
så grundligt gå igenom statsverkspropositionen,
att ett verkligt besparingsprogram
kan framläggas, som då det kommer
i utskottet står sig för en kritisk
granskning. Viljan finns alltså men tiden
är för kort och möjligheterna att
få uppgifter för små för att man skall
nå det resultat man vill. Risken är därför
att de besparingsförslag som kommer
till på detta sätt inte är så hållbara
som de borde vara. Den erfarenheten
tycker jag nog att högern bör ha
gjort i minst lika hög grad som vi.

Det var detta som gjorde att vi förde
fram tanken på en parlamentarisk besparingsutredning,
som naturligtvis
måste ha helt andra möjligheter än ett
oppositionsparti har under motionstiden.
Det är viil för tidigt att säga vad
utredningen kan komma att leda till,
men så mycket tror jag mig kunna siiga,
alt den granskning som diir sker är på

ett helt annat sätt ingående än den som
ett partikansli eller en partigrupp kan
göra. En sådan kommitté har helt andra
möjligheter att skaffa de informationer
som behövs för att en välgrundad ställning
skall kunna tas till de olika besparingsförslagen.
Jag är ense med herr
Hansson i Skegrie om att det är rätt
rimligt att vi väntar och ser vad denna
besparingsutredning kan komma till för
resultat.

I högermotionen har framförts ett
förslag som väl syftar till en parlamentarisk
budgetberedning och som jag tycker
i och för sig är intressant. Herr
Hansson i Skegrie trodde inte att det
var praktiskt genomförbart, och jag delar
nog hans tveksamhet i det avseendet.
Men samtidigt tycker jag att den behandling
av statsverkspropositionen,
som nu sker här i riksdagen, kanske
inte riktigt är sådan den borde vara. De
olika statsutskottsavdelningarna behandlar
sina respektive huvudtitlar, och
att denna granskning är noggrann råder
det inget tvivel om, men det sker egentligen
ingen riktig avvägning mellan de
olika huvudtitlarna. Om en fackminister
har god hand med finansdepartementet
och lyckas få sitt departement väl tillgodosett,
medan en annan fackminister
inte har samma framgång, sker ju en
snedvridning, och det finns egentligen
inga utsikter till att detta skall kunna
rättas till under riksdagsbehandlingen
med de metoder vi nu har. Det är möjligt
att det finns skäl för att överväga
någon form för en prövning, som skulle
innebära att det även skedde en översiktlig
granskning av utgifterna. Men
jag delar som sagt herr Hanssons uppfattning,
att det nog är rätt otänkbart
med ett samarbete mellan opposition
och regering under budgetbehandlingen
i finansdepartementet. Hur som helst iir
detta en fråga som kräver grundligare
överväganden, om det skall kunna bli
något annat än bara ett löst framkastat
förslag.

När det giiller budgetåret 1960/61 kan

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga

man ju säga att det förekommer ett sådant
här samarbete i besparingsutredningen,
där ju samtliga demokratiska
partier är representerade. Vi är, som
jag sade, på vårt håll fullt medvetna om
att det får lov att föras en återhållsam
utgiftspolitik under de närmaste åren
och att alla möjligheter att hålla statsutgifterna
nere måste utnyttjas. Men
jag kan inte riktigt dela herr Bohmans
uppfattning, när han liksom ställer högern
utan skuld till den situation, i vilken
vi nu befinner oss. Det är väl
egentligen bara på en punkt som man
kan säga att högern har alibi, och det
är höjningen av barnbidragen. Men jag
vill upprepa vad jag sade i debatten om
socialpolitiken för några dagar sedan:
jag betraktar barnbidragen mest som en
återbäring av skatt till barnfamiljerna.
Barnbidragen utgör en ersättning för de
tidigare barnavdragen, och återbäringen
är motiverad därför att barnfamiljerna
har sämre skatteförmåga än familjer
utan barn i samma inkomstläge.
Försöker man undvika skattehöjningar
genom att sänka barnbidragen, släpper
man ju i själva verket igenom en skattehöjning
men på ett sådant sätt, att den
drabbar endast barnfamiljerna, och det
tycker jag inte är den utväg som bör
ligga närmast till hands, när man går
att begränsa statens utgifter.

Herr talman! Jag tycker inte det finns
någon anledning att just nu närmare gå
in på det statsfinansiella läget utan ber
kort och gott att med dessa ord få yrka
bifall till den med 2 ro) betecknade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När jag för en stund sedan
på nytt läste igenom högermotionen
och högerns yttrande i reservation nr
1 fick jag närmast den föreställningen,
att i motionen stiger högerns besparingar
upp som en mycket fräsande sputnik,
men i utskottets utlåtande dalar det hela
ned som en tämligen tom plåthylsa. Man
har i motionen mycket bestämda krav

utgifterna och deras stegringstendens

på hur besparingarna skall ordnas. Det
skall vara en generell femprocentig
sänkning av statsutgifterna, i varje fall
skall de olika myndigheterna framlägga
alternativa förslag om en kostnadsram,
som ligger fem procent lägre än den så
att säga ordinarie kostnadsramen. Man
har också i motionen mycket bestämda
krav på att det skall tillsättas någon
form av budgetdelegation, som på ett
förberedande stadium skall få vara med
om att bestämma utvecklingen av statens
kostnadsram. I utskottsutlåtandet
är det såvitt jag kan finna i stort sett
inte någonting annat än mycket allmänna
uttalanden om hur man vill ha
detta ordnat.

Låt mig, herr talman, börja med att
säga att en budgetdelegation, som högern
i sin motion förordar, mellan de i
utskotten representerade partierna måste
såvitt jag kan begripa ske på kanslihusplanet.
Vad skall den budgetdelegationen
ha för ställning gentemot riksdagen?
Vi har redan i utskottet vid
behandlingen av detta ärende från vårt
håll sagt ifrån, att vi nog anser att detta
egentligen inte kan ske annat än under
en samlingsregering. Jag skall inte förneka
att man i vissa frågor kan gå till
väga på det sättet. Vi har försvarsfrågan
som ett exempel. Även om det kanske
inte ens där ur demokratisk synpunkt
är så alldeles invändningsfritt,
så är det uppenbart att man kan använda
den formen att de olika partierna på
förhand kommer överens i en viss bestämd
fråga. Men att göra det till en
regel för hela budgetarbetet tycker jag
ändå att man ur demokratiska synpunkter
inte kan vara med om. Jag tror ändå
att med det samhälle och den utveckling
vi har det är bäst att samhällsmaskineriet
får arbeta med en regering
och en opposition, varvid den senare
får framlägga sina alternativa förslag
till de förslag regeringen kommer med.

Vad sedan gäller det andra yrkandet
i högermotionen, att myndigheterna i
sina petita skall upptaga ett alternativ

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

med fem procent lägre utgifter, så vill
jag bara erinra om att riksdagen i början
på detta år avvisade ett liknande
förslag från högerns sida. Vid det tillfället
gällde det visserligen en 20-procentig
nedskärning av anslagen. Nu har
högern prutat från 20 till 5 procent, och
det är ju vackert så. Men jag tror inte
att den vägen är framkomlig, jag tror
inte att man kan skära statsförvaltningen
över en kam och säga att vi här skall
pruta 5 procent över lag — utom beträffande
folkpensionerna och försvaret,
som högern vill undanta. Jag tror inte
verksamheten är av den arten att man
kan göra en nedskärning överallt med
5 procent, utan det måste bli en prövning
från fall till fall huruvida och
med vilken procentsats man eventuellt
kan bringa ned utgifterna. Jag kan i
det avsnittet nöja mig med vad jag nu
sagt och i övrigt hänvisa till vad som
sades i ärendet då motionen i våras behandlades.

Herr Bohman sade i början av sitt anförande,
att högern inte kommer att
förtröttas i sina strävanden att sänka
statsutgifterna. Det är ju i och för sig
en vacker programförklaring. Låt mig
bara replikera, att jag för min del inte
heller kommer att förtröttas då det gäller
att motarbeta högerns strävanden
att sänka den sociala standarden för de
breda massorna i samhället till förmån
för en liten grupp höga inkomsttagare,
tv det är ju egentligen innebörden i de
förslag högern kommit med i fråga om
skattesänkning och annat.

Sedan säger herr Bohman att en sänkning
av statsutgifterna betraktas — jag
förutsätter att han menar av andra partier
än hans eget — som en politisk
omöjlighet, att det skulle vara av rädsla
för väljarna, för opinionen, som de övriga
partierna inte skulle våga sig på en
sådan sänkning av statsutgifterna. Nej,
herr Bohman, jag tror inte det ligger
till på det sättet. Det är nog de uppenbara
sociala orättvisorna i högerns förslag
som gjort att de andra partierna

reagerat emot dem och avböjt att ansluta
sig till de förslag högern i dessa
avseenden framlagt.

Herr Hansson i Skegrie förde i huvudsak
ett principiellt resonemang om önskvärdheten
av besparingar. Det råder
inga delade meningar om den önskvärdheten,
och herr Hansson framförde
i det samanhanget såvitt jag kunde finna
inte en enda synpunkt, som inte tidigare
framförts och debatterats i denna
kammare.

Jag skall därför inte trötta kammarens
ledamöter genom att ge mig in på
det området och därmed förlänga debatten,
som enligt min mening är tämligen
överflödig i denna del.

Vad sedan beträffar budgetdelegationen
är väl herr Hansson i Skegrie på
ungefär samma linje som jag, även om
han kanske var litet mera nyanserad.
Jag kan emellertid i stort sett instämma
med honom på den punkten.

Herr Hansson i Skegrie och även herr
Gustafsson i Skellefteå slutade med att
yrka bifall till reservationen nr 2. Jag
måste erkänna min oförmåga att finna,
att reservation 2 i något väsentligt avseende
skiljer sig från vad statsutskottets
majoritet har anfört. Beservationen förelädes
inte femte avdelningen utan föredrogs
först i statsutskottets plenum.
Jag är övertygad om att, därest vi hade
haft det papperet tillgängligt på femte
avdelningen, det inte skulle ha varit
så svårt att jämka ihop meningarna. Det
föreligger enligt min uppfattning inte
någon anledning att frångå den ståndpunkt
som utskottsmajoriteten intagit.

Jag ber därför att med stöd av vad
jag nu anfört få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Ilcrr talman! .lag har redan förut
instämt i herr Bohmans anförande och
kan därför i hög grad förkorta mitt inlägg.
Bedan nu vill jag deklarera, att
jag på eu punkt instämmer i herr Gustafssons
i Stockholm yttrande, niimli -

64 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga

gen beträffande svårigheterna att upptäcka
någon skillnad mellan reservation
2 och utskottsutlåtandet.

Som bekant väcktes en motion av högern
i denna fråga vid årets början,
vilken upprepades vid sonnnarriksdagen.
Det är inte riktigt att som herr
Gustafsson i Stockholm göra gällande,
att vi i någon mån skulle ha frångått
vår ståndpunkt i högermotionen, där
möjliga besparingar på en hel rad punkter
har redovisats. Motionen som väcktes
vid årets början fick upprepas vid
sommarriksdagen och blev sedan uppskjuten
till höstriksdagen. Dröjsmålet
med motionens behandling har gjort att
en del av de åtgärder som där rekommenderas
i anledning av årets petita
inte kan genomföras vid den avsedda
tidpunkten. Därför har man också, som
herr Bohman framhöll, gjort det principiella
uttalande som vi hade önskat
skulle bli utskottets förslag.

Grundtanken i högerns motion var att
man skulle betrakta besparingsåtgärderna
ur två synpunkter, nämligen åtgärder
på längre sikt och vidare åtgärder
med omedelbar verkan. Varför är
åtgärder nödvändiga omedelbart? Jo,
därför att det statsfinansiella läget är
så kritiskt att det faktiskt kräver omedelbara
åtgärder.

I motionen har bl. a. framhållits att
utgifterna i den framlagda budgeten för
året 1958 59 inte täcks av inkomster.
Lån måste således upptagas för att
täcka utgifterna icke bara på kapitalbudgeten
utan även på driftbudgeten.
Inte minst finansministerns uttalanden,
när kvarlåtenskapsskattens avskaffande
debatterades, visar mycket tydligt hur
ansträngt statens budgetläge är. Då sade
finansministern rent av ifrån, att han
med hänsyn till den inkomstminskning
som förslaget innebar skulle ha tvekat
att framlägga detsamma, om den statsfinansiella
situationen vid propositionens
avlämnande varit densamma som
då frågan debatterades.

Vid den konferens som nyligen hölls

utgifterna och deras stegringstendens

på Harpsund med näringslivets man
framhölls från näringslivets sida, att
den främsta uppgiften icke är att kvantitativt
öka produktionen utan att rationalisera,
förbilliga, höja kvaliteten och
skapa kompletterande anläggningar,
men för detta fordras kapital.

Den nuvarande skattepolitiken, säges
det vidare, förhindrar självfinansiering,
och här måste en ändring komma till
stånd. Skall en skattelättnad bli möjlig
måste man också åstadkomma minskade
statsutgifter för att kunna finansiera
den. Detta är bakgrunden till att vi från
högerns sida kräver såväl omedelbara
åtgärder som åtgärder på längre sikt.

Till de omedelbara åtgärderna hör
vad som i högermotionens första punkt
omnämnes, nämligen att från underställda
myndigheter få fram petita, där
man framlägger alternativa förslag och
där man har inriktat sig på en viss generell,
genomsnittlig sänkning med fem
procent. Denna linje kan givetvis vara
hård, men i ett kritiskt läge är ofta en
sådan väg den enda möjliga. Det har
visat sig förut, när man måst och även
lyckats åstadkomma en sänkning av de
.statliga utgifterna.

Vad beträffar den andra punkten har
man ställt sig tveksam inför den kontakt
som skulle tagas från partiernas sida
med Kungl. Maj:t angående hudgeten.
Man har i utskottets förslag kallat detta
för en »budgetdeputation». Jag vill här
läsa upp vad som verkligen står i klämmen
om denna sak. Där anhålles, »att
Kungl. Maj :t måtte bereda representanter
för de i riksdagens utskott företrädda
partierna tillfälle att på ett förberedande
stadium framföra sina allmänna
synpunkter vid utformningen av
budgeten.» Jag kan inte finna, att detta
skulle innebära ett fullkomligt klavbindande
av regeringens budgetpolitik.
Det är fråga om att framföra de olika
partiernas synpunkter på ett förberedande
stadium, och i en kritisk situation,
då det kanske gäller att åstadkomma
en utgiftsminskning på vissa käns -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

liga punkter, borde väl en sådan kontakt
rent av betraktas som önskvärd av regeringen.
Jag skulle här ha kunnat ge en
liten ytterligare redovisning av läget,
men jag skall avstå från det.

Vad som är innebörden av högerns
reservation har herr Bohman på ett
mycket klart sätt framhållit, och jag har
ingen anledning att ytterligare kommentera
den saken. Härav framgår, att
högern finner det statsfinansiella läget
så kritiskt att, oavsett en besparingsutredning
nu tillsatts — där besparingsåtgärderna
inriktas på längre sikt —
riksdagen även bör uttala sig för att
omedelbara besparingsåtgärder vidtages.

Jag ber med detta, herr talman, att
få ansluta mig till det yrkande, som
gjorts av herr Bohman.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Staxäng ryckte ju
här in till herr Bohmans försvar. För
min del behöver jag inte alls rycka in
till herr Gustafssons i Stockholm försvar,
men herr Bohman fällde ett par
yttranden som jag inte kan låta stå
oemotsagda.

Herr Bohman hänvisade till de olika
motionerna från högerhåll. Jag vill då
erinra om att på första sidan av den nu
föreliggande motionen heter det: »Om
bifall i riksdagen kunnat vinnas till
högerpartiets under senare år i belopp
preciserade besparingsförslag,
skulle statens utgifter för nästa budgetår
ha kunnat sänkas med minst 900
miljoner kronor.» Ja, det är just detta
om. Jag kan instämma med herr Hansson
i Skegrie däri, att vi inte har velat
vara med om de besparingar högern
föreslagit. Det gäller barnbidragen, skolmåltiderna,
statsbidraget till kommunerna,
riinte- och bostadspolitiken, bostadssubventionerna
och den fria skolmatcrielen.
Vi bär inte kunnat vara
med om en omfördelning
som skulle gå ut över

komsttagarna, och på detta sätt har det
kommit emellan ett om.

Herr Bohman ansåg också att staten
och kommunerna tar i anspråk för stor
del av investeringsresurserna. Jag skall
inte i detta sammanhang gå in på frågan,
huruvida statens investeringar är
för stora eller för små. Jag vill bara
säga några ord om de kommunala investeringarna.

Vad är kommunernas stora bekymmer
i dag? Jo, hur de skall kunna skaffa medel
för att fullgöra de ålägganden som
de till stor del fått av statsmakterna.
Det gäller skolbyggnader, vatten och
avlopp, vägar, bostadsbyggande och annat.
Om man bygger ut ett bostadsområde,
måste man inte bara se till
att det finns vägar och kommunikationer,
så att människorna har möjlighet
att ta sig till och ifrån sina bostäder,
utan också att det finns vatten och avlopp,
och därigenom kommer frågan
om vattenvården in i bilden. Många
kommuner kan inte i dag, trots bristen
på bostäder, fortsätta med bostadsbyggandet,
eftersom vattenföroreningarna
fått en alltför stor omfattning. För kommunernas
del är sålunda en förbättring
av vattenvården den mest trängande
uppgiften.

Det är problem av detta slag som våra
kommuner för närvarande har att brottas
med. Det finns inte för deras del
någon särskild önskan att utvidga investeringarna,
utan det är fråga om
arbeten som under alla förhållanden
måste fullföljas.

Om man ser på de olika förslag som
kommit från högerhåll, finner man att
det skett rätt stora ändringar av högerns
ståndpunkt. Först framfördes det någonting
som kallats herr Mannerskantz’
schablonavdrag och som gick ut på att
utgifterna på olika punkter skulle utan
vidare motivering kunna minskas med
så och så många hundra tusen eller
miljoner kronor. Vidare har man på
högerhåll en gång varit inne på tanken
med generella besparingar på 20 pro -

härvidlag
de minsta inAndra
kammarens protokoll 1958. Nr 1) 12

66 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna och deras stegringstendens

cent. Nu har man skurit ned detta till
5 procent. Jag tror att det över huvud
taget är omöjligt att fastställa någon viss
procentsats, efter vilken besparingarna
skall ske, utan detta måste prövas från
fall till fall.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall inte i onödan
förlänga debatten, men jag vill helt kort
knyta några reflexioner till de inlägg
som nyss gjorts.

Det är glädjande att det tycks råda så
fullständig enighet om nödvändigheten
att göra besparingar då det gäller statens
utgifter. Det är bara beklagligt, att
inte någon av de föregående talarna
pekat på en enda konkret åtgärd i det
hänseendet. Man har gömt sig bakom
den tillsatta besparingsutredningen och
sagt många vackra ord om den. I dessa
vackra ord vill jag personligen instämma.
Jag hoppas verkligen att det arbete,
som igångsatts, skall leda till resultat.
Men det behöver inte här vara fråga om
ett antingen-eller. Det kan vara ett bådeoch.
Vi inom högern vill skapa dels
ett psykologiskt klimat för utgiftssänkningstänkandet,
dels en praktisk väg att
realisera även sådana besparingsåtgärder
som kan betraktas såsom impopulära.

Herr Gustafsson i Stockholm har anfört
en del argument mot den budgetberedning
som vi tänkt oss. På vissa
punkter kan jag faktiskt följa med honom,
men på andra kan jag inte göra
det. Jag tror inte att motionärerna har
åsyftat en sådan ordning, att man på
varje särskild punkt skulle gå igenom
budgetförslaget, utan meningen måste
vara att det på väsentliga punkter skulle
kunna internt tas upp en förutsättningslös
diskussion.

Låt mig, herr talman, också rätta en
missuppfattning från herr Gustafssons
sida. Den 20-procentiga reducering, som
högern i andra sammanhang har på -

yrkat, rör helt andra utgiftsposter än
dem som berörs av den 5-procentiga,
som det nu är fråga om. Det är två helt
skilda saker.

Jag tror inte, att det är vare sig rättvist
eller riktigt att säga, att högerns
försök att sänka statsutgifterna har syftat
till att göra det sämre för den stora
gruppen av små inkomsttagare och göra
det bättre för en liten grupp höga inkomsttagare.
Vi inom högern gör inte
den uppdelningen av människorna i
vårt land. De åtgärder högern har eftersträvat
tar inte sikte på en viss grupp.

Herr Gustafsson i Stockholm ironiserade
över föreliggande motioner, som
sköt upp som en sputnik och lämnade
efter sig en tomhylsa i form av reservanternas
utlåtande i statsutskottet. Det
har hänt en del sedan denna sputnik
sköts upp och hylsan kom tillbaka. Den
besparingsutredning som nu kommit till
skulle för övrigt med herr Gustafssons
terminologi kunna betecknas som sputnik
nummer 2. Det återstår verkligen
att se hur tom dess hylsa kommer att
vara, när den en gång i tiden dimper
ned på jorden.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen i avseende å
utskottets hemställan propositioner dels
på bifall till denna dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 :o); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Bohman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 88, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 :o) av fröken Andersson m. fl.

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 152 ja och 41 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr förste vice talmannen
beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den med 2:o) betecknade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr B 88, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i reservationen
2:o) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu eu gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 111 ja och
70 nej, varjämte 36 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från all
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 13

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtande nr B 89, i
anledning av väckta motioner angående
utredning rörande statliga normerande
författningar, som framtvinga en
onödigt hög utgiftsnivå för kommunerna;
och

bevillningsutskottets betänkande nr
Bil, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

Herr talmannen tog nu åter ledningen
av förhandlingarna.

§ 14

Ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 12, i anledning av väckta
motioner om ändring i förordningen om
automobilskatt m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
fyra inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner.

I de likalydande motionerna I:B65
av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt II: B 61 av herrar Stenberg och
östlund hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta en lättnad i beskattningen
av den tunga motorfordonstrafiken och
därvid antaga i motionerna intagna förslag
till dels förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
dels förordning om ändrad lydelse av

3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: B 65 av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt II: B 61 av herrar Stenberg
och östlund om vissa lindringar i motorfordons-
och drivmedelsbeskattningen,
ävensom

2) att de likalydande motionerna
I:B178 av herr Torsten Andersson
m. fl. och II: B 228 av herr Börjesson
m. fl. om utredning och förslag till
1959 års riksdag angående sänkning av
fordonsskatten för den tyngre biltrafiken,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Anders Johansson, Kronstrand,
Gustafson i Göteborg, Darlin, Stenberg
och de Jounge, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I:B65 av herrar Sveningsson
och Kronstrand samt II: B 61 av herrar
Stenberg och östlund — ansett att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda
motioner måtte antaga

dels det i motionerna intagna förslaget
till förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

dels ock följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 21 maj 195b (nr 260)
om brånnoljeskatt

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen
den 21 maj 1954 om brännoljeskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

3 §.

Brånnoljeskatt utgår med tjugofem
öre för liter.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1959.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Den fråga kammaren nu
har att avgöra gäller förordningen om
automobilskatt. Här har vi i en motion
föreslagit viss lättnad i beskattningen
av den tunga motorfordonstrafiken —-den s. k. nyttotrafiken.

Denna fråga har varit föremål för behandling
i riksdagen varje år sedan det
provisoriska förslaget antogs 1954. Därför
kanske det inte finns någon anledning
att gå in på någon längre sakdebatt.
Jag vill försöka fatta mig så kort
som möjligt och motivera, varför vi
motionärer ansett att man nu skulle försöka
rätta till denna beskattning innan
det femåriga provisoriet löper ut i och
med innevarande budgetår.

Med 1954 års beslut avsåg man att
under en femårsperiod förbättra vårt
vägväsende. För att kunna vidta dessa
förbättringar var man tvungen att skärpa
fordonsbeskattningen för att få in
tillräckliga medel till statskassan. Det
har sedan visat sig att prognoserna som
den utredning kommit med som föregick
1954 års beslut i två delar inte
riktigt överensstämt med den verkliga
utvecklingen. Beräkningen av hur mycket
medel man skulle få in till statskassan
genom den skärpta beskattningen
stämmer mycket bra. Denna summa
har dock överskridits på grund av den
starka tillväxten av antalet bilar i landet.
När det sedan gällt att göra investeringar
i vägarna har man inte uppfyllt
vad man åtog sig i och med det
provisoriska beslutet 1954. Man har investerat
betydligt mindre än man skisserade
i beslutet, och detta trots att bilskattemedelsfonden
för varje år har
växt. Det är detta vi motionärer funnit
det angeläget för riksdagen att rätta till.
Vi bör med andra ord inte ta ut mer i
skatt än vad man förmår investera i
vägarna.

Den första beräkningen gick ut på
alt man skulle få in 20 miljoner kronor
mindre än man trodde sig kunna investera.
Situationen i dag är att man

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

i bilskattemedelsfonden har ett överskott
på 587 miljoner kronor. Dessutom
har man reservationer på 549 miljoner.
Man har således ett överskott på över
1 100 miljoner kronor som man inte
har kunnat använda för väginvesteringar.

Jag skall inte diskutera huruvida det
ur samhällsekonomisk synpunkt funnits
möjlighet att göra större investeringar
än som gjorts. Jag vill bara hålla mig
till frågan om det rättvisa i denna beskattning.
Jag finner ingen anledning
till att man från statsmakternas sida
skall fortsälta med att belasta denna
trafik med denna skärpta beskattning,
när man en gång anvisat vart pengarna
skall gå. När man sedan under perioden
ser att man inte kan använda så mycket
pengar som man tar in, då tycker
jag att det är ett rimligt och rättvist
krav att rätta till denna beskattning.
Det är detta som riksdagen inte velat
göra under de gångna åren. Vi har därför
från folkpartiets och högerns sida
vid flera tillfällen motionerat om att
rätta till detta.

Nu vill utskottsmajoriteten liksom tidigare
avvakta 1953 års trafikutrednings
förslag, innan nya ändringar företas.
Det är rätt anmärkningsvärt att åberopa
arbetet inom 1953 års trafikutredning
som skäl för dröjsmål med att förbättra
den tunga trafikens läge, när det
finns så betydande fonderingar — kanske
jag får kalla det fordringar — till
förmån för vårt vägväsende och förutsättningarna
är gynnsamma för att tillgodose
näringens önskemål om omedelbar
lättnad i avvaktan på den grundligare
kartläggning vi möjligen kan få
genom 1953 års trafikutredning. När
den nuvarande skattläggningen genomfördes
förutsattes det att det skulle
vara ett provisorium. Vi vill nu utbyta
ett i vissa avseenden misslyckat provisorium
mot ett bättre i avvaktan på erforderliga
utredningar. Det kan då inte
vara något fel att nu företa en ändring,
och vad vi har funnit anmärkningsvärt

är att utskottsmajoriteten inte velat
göra detta.

Jag skall till sist bara på ett par
punkter kommentera utskottets utlåtande.
Utskottsmajoriteten skriver: »Då utredningen
enligt vad utskottet inhämtat
bedriver sitt arbete med sikte på att
om möjligt under niistföljande år kunna
avlämna betänkande rörande motorfordonstrafikens
beskattning kommer
ett utförligare och säkrare material för
frågans bedömande att föreligga inom
en nära framtid.» Något sådant har 1953
års utredning inte sagt. Utredningen har
tvärtom förklarat för utskottet att det
dröjer något år innan den kan framlägga
förslag. Men för att den socialdemokratiska
delen av utskottet skulle
få bondeförbundet-centerpartiet att ansluta
sig, har man skrivit att man väntade
att få förslag från denna utredning
nästa år, trots att utredningen uppgivit
för utskottet att det dröjer något
år. Det är en anmärkningsvärd skrivning,
när utskottet fått ett klart och
preciserat svar från utredningen. Detta
svar borde utskottet ha accepterat och
redovisat för riksdagen i stället för att
försöka vrida det till att man kan vänta
att utredningen skall komma med förslag
nästa år.

Vidare skulle jag vilja göra den kommentaren,
att det förvånar mig att inte
bondeförbundet-centerpartiet kan ansluta
sig till motionärernas krav. Det
gäller ju här ändå en fråga om kommunikationerna
i glesbygderna, och det
gäller en fråga som berör en grupp
mindre näringsidkare. Det gamla bondeförbundet
måste vä! ha ett visst intresse
för trafiken i glesbygderna på
landet, och det nya centerpartiet bör
väl la hänsyn till att detta är en beskattningsfråga
som berör den mindre
företagsamheten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som inom utskottet har avgivits av herr
Hagberg in. fl.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

I detta anf örande instämde herr Östlund
(h) och fröken Höjer (fp).

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Denna fråga är en gammal
bekant. Vi har flera gånger i riksdagen
behandlat den, bland annat i våras.
Såväl utskottsmajoriteten som vi
reservanter tycks vara eniga på en
punkt, nämligen att den tunga trafiken
för närvarande kämpar med stora ekonomiska
svårigheter. Den naturligaste
följden av detta förhållande anser jag
vara att man i görligaste mån söker
komma till rätta med svårigheterna. Så
har vi reservanter i bevillningsutskottet
också resonerat, då vi förordat en
lindring i beskattningen för den tyngre
trafiken. Naturligtvis finns det också
andra vägar. Man kan t. ex. höja taxorna,
då det råder en ganska allvarlig
eftersläpning i detta avseende. Vi anser
emellertid att det är bättre att gå den
väg vi har förordat än att höja taxorna.
Detta kan nämligen medföra konsekvenser
för vår ekonomi, som jag väl
här inte närmare behöver gå in på.

Majoriteten i bevillningsutskottet vill
däremot inte nu vara med om en skattesänkning
för den tyngre trafiken. Den
anser att man skall vänta tills 1953 års
trafikutrednings förslag ligger på riksdagens
bord. Om detta förslag skulle
komma fram nästa år, skall det remissbeliandlas,
och det tar därför ett par år
innan en eventuell skattelättnad kan
komma åkarna till godo. Vad åkeriägarna
behöver är hjälp nu och inte i
en oviss framtid. Medan gräset gror
dör kon.

Som bevis på de hårda ekonomiska
förhållanden, under vilka den tunga
trafiken bedrives, vill jag nämna några
siffror som rör eftersläpningen i inbetalningen
av brännoljeskatt. Av de cirka
21 000 objekt, som har att erlägga
brännoljeskatt, hade inte mindre än
3 930 i augusti i år en eftersläpning i
inbetalningar. Restantierna uppgick till
ett belopp av ungefär 11 miljoner kro -

nor. Den 30 november 1957 var motsvarande
belopp 9,2 miljoner kronor,
d. v. s. en ökning av statens fordringar
under denna tid med inte mindre än
1,8 miljoner kronor. Ingen tvekan råder
om att konkurserna stadigt ökar, och
för närvarande uppgår dessa bland
åkeriägarna till mellan 60 och 70 per
år. Det är uppenbart att det här rör
sig om ett onormalt stort antal och att
också välskötta åkeriföretag går i konkurs
på grund av den dåliga lönsamheten.

Från ett par av våra större lastbilsförsäljare
har jag erhållit den upplysningen,
att det nu är mycket vanligt
med begäran om uppskov med amorteringar
för att man inte skall behöva inställa
sina betalningar. Kontantinsatserna
blir också mindre för varje år.

Motiveringen för 1954 års beslut om
en höjning av skatten på motorismen
var som bekant att man skulle upprusta
vårt lands vägväsende. De ökade kostnaderna
på grund av skattens höjning
skulle motsvaras av en minskning av
driftkostnaderna, men så har inte blivit
fallet. Våra vägar är inte upprustade
i den takt som utlovats, trots att
bilskattemedelsfonden för närvarande
är uppe i ca 1,1 miljard kronor. Jag
kan kanske påpeka att det har upplagts
en investeringsplan som kostar 21 miljarder
kronor, och jag vill passa på att
fråga utskottets talesman, om han kan
garantera att denna investeringsplan
följes. Har vi icke tidigare haft liknande
planer utan att dessa följts? Och för
övrigt: Finns dessa pengar annat än på
papperet eller skall man gå fram med
nya skatter för bilismen? Man kan med
rätta fråga sig varför just bilismen skall
lämna tvångslån till finansministern.

I en skrivelse till regeringen för inte
så länge sedan har DO hemställt om att
en utredning skulle tillsättas för att
åstadkomma en tillfredsställande arbetstidsreglering
inom den tunga trafiken.
En reglering av arbetstiden för
trafikpersonalen inom det yrkesmäs -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

siga bilväsendet måste naturligtvis hälsas
med tillfredsställelse. Men om en
förkortning av arbetstiden kommer att
genomföras, kommer denna att kosta
mycket pengar. Då måste man försöka
skapa gynnsammare ekonomiska förutsättningar
för åkeriägarna än de nu
har. Det är väl allmänt bekant att åkeribranschens
folk på grund av den försämrade
lönsamheten i stor utsträckning
redan måste arbeta på övertid och
på tid som måste betecknas som rent
olaglig. Detta medför givetvis risker för
olyckor i trafiken på grund av trötthet
hos föraren. Genom att lätta på skattetrycket
och därmed den totala kostnaden
skulle kanske en reglering av arbetstiden
kunna genomföras snabbare
och trafikolyckor kanske motverkas.

Den försämrade lönsamheten medför
också att lastbilarna ej hålles i det skick
som man kan fordra utan endast de
allra nödvändigaste reparationerna vidtagas.
Detta framgår klart av de utredningar
som gjorts av polisen.

Herr talman! Jag vill också med några
ord beröra centerpartiets underliga
roll i denna fråga. Då vi under vårriksdagen
diskuterade förslaget om en
sänkning av skatten på den tyngre trafiken,
framhöll centerpartiets talesman
här i riksdagen, att han ställde sig bakom
utskottets utlåtande då han ville
avvakta 1953 års trafikutredningsförslag.
Jag kunde då delvis förstå hans
inställning, men jag kan inte underlåta
att påpeka att han tycktes vara mycket
dåligt informerad när han talade om
att lastbilstrafiken inte var »så illa ute».

Men sedan kom sommaren och då
växte det upp nya blomster på den centerpartistiska
busken. Den mest uppseendeväckande
blomman var ett förslag
om en ny utredning av den tyngre trafikens
problem. Även den som inte iir
trädgårdskunnig måste hålla med mig
om att detta är ungefär som att hitta eu
tulpan i en rosenbuske — utan alla
jämförelser i övrigt. Men för all del,
tulipanarosor med etiketten »ny utred -

ning» hör ju till de växter som centerpartiet
har varit mest framgångsrikt i
att producera. Och nog var det mången
centerpartist som i höstens valrörelse
viftade med det nya utredningsförslaget,
när de talade om småföretagen.
Den kategori det här gäller är verkliga
småföretag. Cirka 75 procent av alla
lastbilsåkare äger endast en lastbil, cirka
10 procent äger två lastbilar och de
resterande mer än två.

Att utredningsförslaget inte var så
allvarligt menat, visar väl det förhållandet
att centerpartisterna i utskottet
nu åter går på samma linje som socialdemokraterna
och att de alltså har
övergivit sitt utredningskrav. Jag kan
inte underlåta att här citera vad centerpartisten
herr Andersson i Brämhult
yttrade i riksdagen: »Då räcker det
inte med vackra ord, det gäller att gå
från ord till handling.» Jag beklagar
att centerpartiet inte ansett sig kunna
gå från ord till handling i dag genom
att positivt stödja de hårt trängda småföretagarna
åkarna. Som jag tidigare
sade är vi alla överens om att den
tyngre trafiken kämpar med stora ekonomiska
svårigheter och att läget förvärras
månad efter månad, år efter år.
Jag är medveten om att de av oss föreslagna
skattelättnaderna inte är tillräckliga
för att helt komma till rätta
med dessa svårigheter, men förslaget är
ett första steg i riktning mot att förbättra
denna näringsgrens svåra ställning.
Kan vi i så fall också förbättra
vägarna, skall, tror jag, den tyngre trafiken
åter bli bärkraftig.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som avgivits av herr Hagberg
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det är nu andra gången
i År som riksdagen tar upp till prövning
frågan om fordonsbeskattningen,
och det bör ju få anses vara tillräckligt.

Denna andra gång har motionärerna

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

i avsaknad av några som helst nya sakargument
slagit in på en helt ny väg.
Motionen innehåller nämligen till övervägande
del polemik mot utskottets yttrande
vid A-riksdagen. Det är ju, herr
talman, en alldeles ny metod som här
lanseras, att man gör ett utskottsbetänkande
till föremål för kritisk granskning
i en motion.

Både herr Stenberg och herr Darlin
lämnade här precis samma deklaration,
att de ömmar för den tyngre trafiken
som näringsgren. Herr Darlin var nu
senast inne på de bekymmer som åkeriägarna
för närvarande lär ha, och han
talade om deras taxor. Nu vill jag erinra
att det enligt senaste statistiska
uppgifter finns omkring 113 000 lastbilar
här i landet, av vilka något över
20 000 går i yrkesmässig trafik. Jag tror
jag utan överdrift kan säga att det är
vilseledande att, som herrarna här gör,
knyta hela resonemanget till åkerinäringen.
Det är ju ingalunda säkert att
ett bifall till motionärernas önskan om
sänkning av fordonsskatten och skatten
på brännoljor skulle komma yrkesbilägarna
till godo. Herr Darlin säger
själv att taxorna släpar efter, och all
erfarenhet hittills säger att när det blir
någon lättnad, utnyttjar man den vid
förhandlingar för att få ned den yrkesmässiga
biltrafikens taxor. Jag är inte
övertygad, herr talman, att inte resultatet
skulle bli detsamma nu: sänkningen
skulle inte komma den yrkesmässiga
trafiken till godo, utan den
skulle bli utsatt för en press att sänka
de nuvarande taxorna. Som herr Darlin
vet är ju detta en ren underhandlingsfråga,
och vid förhandlingarna kan
man komma till sådana resultat.

De lastbilar som inte används i yrkesmässig
trafik utgör till övervägande
del arbetsredskap i företag av skilda
slag. Det är främst från den synpunkten
man skall se bevillningsutskottets
uttalande förra gången frågan behandlades,
att beskattningen av motorfordon
— antingen det är fråga om for -

donsskatt eller skatt på bensin och
brännolja — inte är någon avgörande
post i utgiftskalkylerna för dem som
äger lastbilarna.

Framför allt är inte det förhållandet
beträffande de över 90 000 bilar,
som inte går i yrkesmässig trafik men
som givetvis i allra högsta grad hör till
nyttotrafiken. Man använder ju inte
lastbilar för lyxbruk.

Givetvis räknar man i alla företag
med driftkostnaderna för bilarna som
en utgiftspost; den tages med i kalkylerna.
Därför kan man inte se på denna
fråga så ensidigt som motionärerna gör.
De försöker skapa föreställningen att
det här gäller en yrkeskår på fallrepet.
Så är det inte.

Man får se på brännoljebeskattningen
med hänsyn till fördelningen av lastbilarna
i yrkesmässig trafik. Av hela
antalet lastbilar i landet är 24 procent
dieseldrivna, och den allra största delen
av lastbilsbeståndet drivs sålunda
fortfarande med andra drivmedel,
framför allt då med bensin. Det är
detta som gjort att utskottet inte har
velat gå med på vad motionärerna föreslagit.

Sedan underströk herr Stenberg gång
på gång, att när vi senast fattade beslut
i dessa frågor, så var beslutet ett provisorium
och att skatten höjdes bara
för att få medel till en upprustning av
vägväsendet. Men, herr Stenberg, beslutet
var inte ett provisorium ur den
synpunkten att vi efter femårsperiodens
slut skulle gå tillbaka igen till den skatt
som gällde tidigare. Provisoriet låg i
stället däri, att dåvarande departementschefen
inte ville göra den omfördelning
av hela fordonsbeskattningen
som föreslogs av den s. k. Niteliusska utredningen.
Där hade man rent tekniskt
kommit till att vi borde ha en avsevärt
högre beskattning på bussar och övriga
tunga fordon och en lägre beskattning
av lättare fordon. Det var den saken
som skulle utredas ytterligare, och det
var där provisoriet låg. Man ville så -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

lunda se, om den företagna utredningens
resultat var till alla delar hållbara
och riktiga, innan man gjorde en sådan
kraftig omfördelning av skattebördan
olika fordon emellan. Det förhöll sig
sålunda inte alls så som herr Stenberg
vill göra gällande, och det är i högsta
grad vilseledande att polemisera som
herr Stenberg gjorde.

Vidare sade herr Stenberg att vi
måste undanröja orättvisorna i provisoriet.
Ja, men om det föreligger orättvisor
på detta område, så innebär ju
utskottets förslag att vi skall avvakta
och se vad utredningen kommer till för
resultat. Först då det föreligger kan vi
se vari orättvisorna består. Det är inte
säkert, herr Stenberg, att orättvisorna
drabbar den tunga trafiken, att den är
för högt beskattad. Förhållandet kan
vara det rakt motsatta, alltså att den
lätta trafiken är för hårt beskattad. Den
saken tar jag dock ingen ställning till,
utan jag vill avvakta och se vad utredningen
kommer fram till.

Sedan gjorde herr Stenberg ett uttalande
som gick ut på att utskottets
skrivning var oriktig. Men som herr
Stenberg vet ville utskottet, att den pågående
utredningen skulle bli färdig
med sitt arbete så snart som möjligt,
och därför blev utskottets skrivning
som den blev. Den saken kan vi väl
vara överens om. Och inte behöver vi
där tvista om formuleringarna »nästa
år» eller »om något år». Utskottet har
med sin skrivning velat understryka
sin önskan att utredningen måtte bli
klar så fort som möjligt, och därför
innebär utskottets skrivning en skärpning,
jämfört med om man i stället
skulle skrivit »om något år». Det är
denna skyndsamhet som varit huvudtanken.

Vi skall inte ta ut mera i bilskatter
än vad vi har möjlighet att investera i
vägarna, uttalade herr Stenberg. Detta
föranleder mig att fråga, om herr Stenberg
tycker att det iir bra som det är
nu. Är det tillräckligt att investera på

nuvarande nivå? Så kan det väl knappast
vara. Som framgår av utskottets
utlåtande och av den vägplan som upprättats
är ännu mycket ogjort på vägväsendets
område, och några överskott
lär vi sannerligen inte få framdeles, om
vi får ett sådant konjunkturläge att vi
kan öka investeringarna.

Jag tror att det även ur den yrkesmässiga
biltrafikens synpunkt och ur
fordonsägarnas synpunkt över huvud
taget är klokast att denna fråga utredes
ordentligt, så att vi kommer fram till
bästa möjliga resultat.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander vill
göra gällande att motionärerna endast
talar för den kår, som är sysselsatt med
lastbilstrafik och i synnerhet den
tyngre trafiken. Detta är inte riktigt.
Jag inledde mitt anförande med och
uppehöll mig i huvudsak vid att det var
en orättvis beskattning vi här har, och
det påståendet grundar jag på att 1954
års beslut innebar att vi skulle investera
20 miljoner kronor mera i vägväsendet
än vi tog ut under den kommande
5-årsperioden. Och när vi nu är
framme vid det sista av de fem åren,
så har vi 1,1 miljard kronor i bilskattemedel,
som vi icke har kunnat investera
i våra vägar. Är det då orimligt att
begära att riksdagen skall rätta till beskattningen
och göra det just på nyttotrafikens
område, där lättnaderna ju
kommer hela samhället och folkhushållet
till godo?

Eu ändring av denna beskattning behöver
nämligen i och för sig inte innebära
en taxeändring, ty om denna näring
— för att ett ögonblick hålla mig
till denna — för närvarande skulle behöva
en förändring i sin taxesättning,
kan det bli en oförändrad taxesättning
om man får eu lättnad i beskattningen.
När det gäller den del av näringslivet,

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

som inte hör till yrkeskategorien åkare
och har med lastbilar och bussar att
göra, är det väl inte orimligt att de får
lättnader i sina allmänna kostnader,
om denna skattesänkning kan åstadkommas
genom ändring i det orättvisa
uttaget av bilbeskattning. Jag kallar det
fortfarande så eftersom man tar ut så
mycket mer än man kan investera i
vägarna.

Beträffande utskottets skrivning säger
herr Kärrlander, att jag far med
oriktiga uppgifter. Det gör jag inte, ty
utskottet refererar ju vad 1953 års utredning
sagt, och den har inte sagt att
den är färdig med förslag nästa år utan
»om något år». Det är en väsentlig skillnad,
herr Kärrlander, och jag tycker
det skulle varit riktigt, att utskottsmajoriteten
refererat utredningen rätt på
den punkten och inte velat tolka in att
utskottet begär, att utredningen skall
vara färdig nästa år. Diskussionen här
har gällt att referera utredningen och
jag har ansett det referatet felaktigt.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander framhöll
att det finns cirka 12 000 åkare i
detta land. Vi vet också att det stora
flertalet lastbilar används i privat-statlig
och kommunal tjänst, men skulle
denna motivering vara utslagsgivande
för bibehållande av de nuvarande skatterna?
Detta är riktigt. Vilket utöver
sänkt skatt för alla betyder billigare
transporter och därmed billigare varor.
Kan vi låta 12 000 åkeriföretagare gå under
bara för principens skull?

Herr Kärrlander säger strax efteråt
att utredningen visade, att endast cirka
24 procent av Sveriges lastbilar är dieseldrivna.
Det kan nog vara riktigt,
men det procenttalet kanske betyder att
flertalet av åkarna innehar dieseldrivna
lastbilar, och de andra privata och statliga
företagen o. s. v. kör med bensin.

Varför skall vi då inte kunna sänka
skatten i första hand för åkarna, den
mycket hårt trängda kategorien?

Jag har låtit ett åkeriförbund göra
upp en kalkyl på vad det kostar att
hålla en 6-tons lastbil. De fasta kostnaderna
med 5 000 mil per år och en årlig
körtid av 2 300 timmar är 8 025 kronor,
d. v. s. 16 öre per kilometer. Avlöningskostnaderna
uppgår till 14 200 kronor,
d. v. s. 28 öre per kilometer, driftkostnaderna
blir cirka 45 öre per kilometer.
Totala driftkostnaden blir 22 455 kronor
och totala kostnaderna för bilen
44 680 kronor. Inkörningen för 2 300
timmar efter en taxa av 18:40 kronor
blir 42 320 kronor per år. Det blir alltså
en förlust för åkaren med 2 360 kronor
per år. Är detta skäligt, herr Kärrlander? Jag

vidhåller mitt tidigare yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Stenberg envisas
med att tala om det överskott som uppstått
— vi behöver väl inte upprepa på
vilket sätt det uppkommit; vi vet ju att
det, under de ekonomiska förhållanden
som varit rådande, inte gått att investera
i den takt som skulle varit önskvärt.
Jag har emellertid väldigt svårt att förstå
att man skall behöva minska till en
som det säges rimlig beskattning på
fordonen därför att man råkat få vad
som kan betraktas som ett års överskott.

Jag har inte sagt att herr Stenberg
lämnar oriktiga uppgifter, det är jag
angelägen att framhålla. Jag har bara
sagt att det var ganska märkligt, att
herr Stenberg så som han gjorde tog
upp denna formulering från utredningen,
att den inte vill garantera att dess
betänkande kommer nästa år. När jag
använde uttrycket gav jag det en något
försiktigare formulering. Det är inte på
något sätt felaktigt, om utskottet självt
skriver att utredningen bedriver sitt

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

arbete med sikte på att kunna avlämna
detta betänkande under nästa år. Utredningen
arbetar fortfarande med sikte
därpå. Den har inte övergivit denna
målsättning men vill inte garantera det.

Får jag sedan säga till herr Darlin,
att jag ingalunda har menat att man
skulle bortse från de 12 000 åkarna med
de 20 000 lastbilarna, men jag har sagt
att det är felaktigt att hänga upp hela
argumenteringen på enbart dessa. Frågan
rör ju många andra företag också.
Jag tror att herr Darlin har rätt på en
punkt, nämligen att det bland yrkesåkarna
finns en större procentuell andel
dieseldrivna bilar än de 24 procent
jag nämnde och som gällde hela lastbilsparken,
ty de tyngre lastfordonen
har ju fördel av att använda dieselolja.
Det var ju därför den Niteliusska utredningen
föreslog att skatten på dieselolja
skulle vara högre. Den oljan är ju 33
procent effektivare. När herr Darlin
talade om att man skulle komma fram
till reglerad eller normal arbetstid även
för åkarna, så trodde väl inte herr Darlin
på allvar, att en skattelättnad på
den här punkten skulle lösa den frågan.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att vi vet att det under de fem åren inte
gått att investera i vägarna så mycket
pengar som vi tagit in i skatt. Om vi
är överens om detta att vi inte kan investera
så mycket som vi tagit in då
har vi den andra vägen att välja, nämligen
att lätta på skatten, och det är
därför vi föreslagit detta.

Den av motionärerna föreslagna lättnaden
gäller 33 miljoner kronor på ett
halvt år för fordonsbeskattningen och
3/4 år för hrännoljebeskattningen. Totalt
blir det alltså cirka 65 miljoner. Vi
liar redan nu ett överskott på 1 100 miljoner,
och när budgetåret gått ut kan
man räkna med ett överskott på över
1 400 miljoner. Då är det vid rimligt
och rättvist att riksdagen går med på
den lilla skattelättnad som vi begär.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! .lag hävdar bestämt att
den av oss begärda skattelättnaden kan
vara en god hjälp för att ge åkeriägarna
möjlighet att låta sina anställda arbeta
åttatimmarsdag, så att de inte som nu
behöver pressa de anställda till övertidsarbete
för att över huvud taget kunna
hålla företagen i gång. Vi vet alla,
att överlass i den tunga trafiken är en
vanlig företeelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort en stor utredning
som talar sitt tydliga språk om detta.
Den utredningen har också visat att
de ekonomiska betingelserna för trafiken
är en av orsakerna till att olaglig
överlastning fått fortgå och fortgår.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig bara helt kort
säga, att efter herr Stenbergs erinran
om att detta skulle betyda en lättnad
med 65 miljoner kronor per år, är det
ju därmed klarlagt, hur dåligt underbyggt
motionärernas krav är. Man gör
gällande att detta skulle vara en sådan
lättnad för den tunga trafiken, att då
20 000 är yrkesmässiga, skulle det få en
avgörande betydelse att 65 miljoner
kronor för ett helt år fördelades på
113 000 lastbilar.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Kärrlander inte tycker att 65 miljoner
är någon skattelättnad. Men har man
under en femårsperiod tagit ut ett helt
års skatt mer än man kunnat investera,
då tycker jag ändå att man skulle kunna
inse det rimliga i att göra en lättnad.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det har ju i denna debatt
sagts en hel del ofördelaktiga saker
om centerpartiet och dess inställning
till den fråga som nu behandlas. Med
våra erfarenheter har vi emellertid funnit
att hellre än att dra upp en fråga på
det sättet, att man ställer bifall och av -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

slag mot varandra, är det i många fält
bättre att verkställa en utredning, som
kanske tar litet längre tid men som
dock slutligen ger ett resultat. Det finns
ju ingen inom vårt parti som har någon
annan mening än reservanterna.
Den skattelättnad som föreslås bör genomföras.
Frågan är när och på vilket
sätt vi kan få denna lättnad och om vi
skall gå till väga på det sätt som reservanterna
föreslår. Jag är inte säker
på att vi når målet snabbare så. Vi får
vänta längre på resultat än om vi godkänner
utskottets förslag.

Jag vill peka på två andra saker som
inträffat. Den ena är frågan om kvarlåtenskapsskatten.
Vi hade där kunnat
gå på rena avslaget, som man påyrkat
år efter år, men vi har gått på ett utredningsyrkande.
Den utredningen har
också givit ett positivt resultat i och
med att kvarlåtenskapsskatten i år kunnat
avvecklas. Samma är förhållandet
med vinst- och förlustutjämningen: vi
har gått med på utredning även på den
punkten; det har skett en utredning
och vi har uppnått positiva resultat utredningsvägen.
Vi anser alltså att det
är bättre alt gå på en utredning som ger
resultat än att gå på ett bestämt yrkande
utan föregående utredning, vilket endast
utmynnar i en tom demonstration.

Herr Darlin talade om en tulipanaros
i en blomsterbuske. Den var tillägnad
centerpartiet, och vi ber att få tacka.
Det är i alla fall småsaker, om man
jämför med de stora blomster som förekom
på högerns affischer under valrörelsen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte herr Vigelsbos
resonemang, att man skulle få
vänta längre om vi bifölle reservationen
än om vi gick på utskottets förslag.
Reservationens yrkande innebär, att det
redan från den 1 januari skall bli en
lättnad i fordonsskatten. Utskottsmajoriteten
vill däremot att 1953 års utredning
skall avvaktas, och 1953 års utred -

ning säger, att det dröjer något år innan
den kommer med ett förslag. Hur
kan man då komma till den konklusion
som herr Vigelsbo kommer till, nämligen
att vi får vänta längre, om vi går
på reservationen än om vi följer utskottets
förslag?

Herr Vigelsbo säger att vårt förslag
endast är en demonstration. Är det en
demonstration att begära 65 miljoner
kronor i lättnad för den tunga fordonstrafiken?
Att det verkligen är en skattelättnad
borde väl centerpartiet kunna
instämma i.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Vigelsbo sade att
det var bättre med en utredning. Men
herr Vigelsbo och hans partikamrater
har ju gått ifrån utredningsyrkandet i
sin motion.

Herr Vigelsbo berörde kvarlåtenskapsskatten.
Den frågan kanske inte
direkt hör hit, men jag vill poängtera,
att när frågan om kvarlåtenskapsskattens
slopande tidigare var uppe hade
folkpartiet, bondeförbundet och högern
tillsammans stor majoritet i andra kammaren
och att vi under den s. k. koalitionsepoken
kunnat få en för vårt folk
betydligt fördelaktigare kvarlåtenskapsskatt
än vad nu blev fallet.

Herr Vigelsbo har talat om tulipanarosor
och blommor. Jag vill säga, att de
blomsterkvastar, som centerpartiet består
småföretagarna med, vill vi betacka
oss för, om de i fortsättningen kommer
att innehålla samma slags blommor
som hittills.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Att jag kallat det här
förslaget för en demonstration beror på
att det inte finns praktiska möjligheter
att genomdriva det. Oavsett vilken ställning
centerpartiet intar, faller frågan,
och då är det ingenting att göra. Om vi
däremot kräver en utredning och begär
att den skall verkställas så fort som
möjligt, får vi kanske möjligheter att

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

lösa frågan i en nära framtid. Vi ser
till det praktiska resultatet.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Herr Vigelsbo menar
väl ändå inte att man skall frånträda
en uppfattning som man har i en beskattningsfråga,
endast av det formella
skälet, att frågan faller på grund av att
kamrarna kommer att fatta olika beslut.
Man ger väi inte upp ett ställningstagande
i en skattefråga av den anledningen.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag anser att man bör
följa den linje, på vilken man kan lösa
frågan enligt de önskemål man har.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen i fråga om punkten i)
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stenberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr B 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Stenberg begärde emellertid rösträk -

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 82 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Förslag till 1959 års riksdag angående
vissa ändrade regler för avskrivning å
fartyg vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 23, i anledning av väckta
motioner om förslag till 1959 års
riksdag angående vissa ändrade regler
för avskrivning å fartyg vid beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: B 177 av herrar Svärcl
och Per-Otof Hanson samt II: B 226 av
fru Sandström och herr Regnéll, hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att sådana
ändringar vidtagas i gällande
skatteförfattningar, att rederierna medgivas
rätt att göra avdrag för avskrivning
å leveranskontrakt rörande fartyg
under byggnadstiden — oberoende av
om prisfall under sagda tid inträffat eller
risk härför föreligger — med 40
procent å kontraktspriset samt att, sedan
fartyget levererats, verkställa avskrivningar
å fartygets totala anskaffningsvärde.
Förslag till sådana ändrade
bestämmelser böra föreläggas 1959 års
riksdag.»

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I:B177 av herrar
Svärd och Per-Olof Hanson samt II:
B 226 av fru Sandström och herr Regnéll
angående vissa ändringar i gällande
författningar för avskrivning å far -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

tyg vid beskattningen måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Darlin och de
Jounge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
nämnda motioner måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte förelägga 1959 års riksdag förslag
till sådana ändringar i gällande skatteförfattningar,
att rederierna medgåves
rätt att göra avdrag för avskrivning å
leveranskontrakt rörande fartyg under
byggnadstiden — oberoende av om
prisfall under sagda tid inträffat eller
risk härför förelåge — med viss procent
av kontraktspriset, förslagsvis 40,
samt att, sedan fartyget levererats, verkställa
avskrivningar å fartygets totala
anskaffningsvärde.

II) av herrar Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett
utskottet böra hemställa

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I:B177 av herrar
Svärd och Per-Olof Hanson samt II:
B 226 av fru Sandström och herr Regnéll
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte förelägga
1959 års riksdag förslag till sådana
ändringar i gällande skatteförfattningar,
att rederierna medgåves rätt att
göra avdrag för avskrivning å leveranskontrakt
rörande fartyg under byggnadstiden
— oberoende av om prisfall
under sagda tid inträffat eller risk härför
förelåge — med 40 procent å kontraktspriset,
samt

att motionerna i övrigt skulle anses
besvarade genom vad dessa reservanter
anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi har nu att behandla

en motion vari föreslås vissa lättnader
i skattereglerna för rederinäringen i
syfte att stärka näringens konkurrenskraft
gentemot utlandet.

Den första fråga man måste ställa sig
är om sjöfarten, som onekligen tidigare
haft några år av goda konjunkturer, nu
kommit i ett så besvärligt läge, att speciella
åtgärder är motiverade. De sakkunniga
instanserna tvekar inte om
svaret. Handelstidningen i Göteborg utgav
nyligen ett mycket intressant och
innehållsrikt specialnummer om sjöfarten,
där generaldirektör Widell i sjöfartsverket
hade ett uttalande. Han
framhöll att de allmänna ekonomiska
förhållandena på sjöfartens område ingav
bekymmer. Inte minst med hänsyn
till valutareserven måste det anses vara
ett stort samhällsintresse att man tar
särskild hänsyn till de valutaskapande
näringsgrenarna. Enligt generaldirektör
Widells uppfattning ger rederinäringen
per investerad krona större utbyte i
valutor än någon annan näringsgren,
och en stor del av dessa valutor intjänas
i trafik mellan utländska hamnar
och i mycket hård konkurrens med
andra länders fartyg.

Generaldirektör Widell kommer i sitt
uttalande sedan in på den fråga som
står i förgrunden i den motion vi nu
behandlar, nämligen frågan om avskrivningsreglerna
för nybyggnadskontrakt
för fartyg. Han säger:

»Det finns en tendens runt om i världen
att på olika sätt söka främja den
egna rederirörelsen i valutaskapande
syfte och det är därför naturligt att vi
är försiktiga så att inte vår egen rederirörelse
kommer i underläge. En av de
frågor som i det sammanhanget är
särskilt aktuell gidler avskrivningen på
fartyg. Frakterna har nått bottenläge,
konkurrensläget hårdnar men de tidigare
beställda fartygen har kontrakterats
till priser som inte harmonierar
med dagens fraktläge. Det är en angelägen
sak icke bara för det enskilda

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

rederiet och svensk sjöfartsnäring utan
även för samhället i dess helhet att
dessa värden så snabbt som möjligt
bringas ned till en rimlig nivå, i den
mån detta nu låter sig göra exempelvis
tack vare en tidigare bortchartring för
långa perioder och till tillfredsställande
priser.»

I ett remissyttrande till riksskattenämnden
säger sjöfartsstyrelsen bl. a.
följande:

»För den svenska rederinäringen med
dess höga kostnadsläge måste förutses
mycket stora påfrestningar under de
närmaste åren. Om dessa skall kunna
bemästras beror i väsentlig grad på rederiföretagens
finansiella styrka.»

Herr talman! Dessa uttalanden från
en opartisk statlig instans ger en bild
av den krissituation som den svenska
sjöfarten kommit in i. De kan kompletteras
med den statistik som finns tillgänglig
och som redovisas i det betänkande
vi nu behandlar. Frakterna på
den internationella marknaden har fallit
katastrofalt. Kommerskollegium har
två fraktindex, båda med 1948 som basår.
Det ena, som gäller trampfrakter,
har fallit från 189 i december 1956 till
106 nu. Det andra, som gäller tankfrakter,
har fallit från 306 — toppnoteringen
i december 1956 — till 55. Index för
tankfrakter visar alltså fraktsatser, som
inte är stort mer än hälften av dem
som noterades för tio år sedan.

Det svenska sjöfartsnettot, d. v. s.
nettoinkomsten av vår utrikes sjöfart,
måste givetvis påverkas av detta ras på
fraktmarknaden. Under de första åtta
månaderna i år har det varit cirka 20
procent lägre än under motsvarande tid
förra året. Den uppgiften lämnas i konjunkturinstitutets
nyligen publicerade
rapport. Vi förstår vad det innebär, då
en näringsgren får 20 procent lägre
netto än tidigare år. Våra statliga myndigheter,
som i januari kalkylerade med
ett sjöfartsnetto som var avsevärt mindre
än förra året, har nu i höst fått sän -

ka kalkylen med ytterligare 100 miljoner
och är ändå inte säkra på alt det
är en riktig siffra. Att sänkningen inte
blir ändå större beror dels på att frakterna
i linjefarten inte minskat lika
mycket, dels och framför allt på att
många fartyg fortfarande är långtidsbefraktade
efter de relativt fördelaktiga
fraktsatser som tidigare gällde. Läget
kan därför ytterligare försämras, och
det är en sak som utskottsmajoriteten
har klart för sig, när den på s. 14 i
betänkandet säger: »Såvitt utskottet kan
bedöma är det åtskilliga omständigheter
som talar för uppfattningen, att rederinäringen
går en tid av hårdnande
utländsk konkurrens till mötes.»

I en sådan situation, herr talman,
som utmärkes av en allt hårdare konkurrens
mellan de olika ländernas handelsflottor,
är det givetvis synnerligen
nödvändigt att de svenska rederiernas
konkurrenskraft inte undergräves. Detta
är en sak som inte bara berör rederierna
och det anställda sjöfolket utan
vårt näringsliv över huvud taget. Sjöfartsnettot
är en oundgängligen nödvändig
inkomstpost i vår betalningsbalans
med utlandet. Det årliga sjöfartsnettot
har motsvarat ungefär hälften av hela
vår valutareserv. En minskning av detta
sjöfartsnetto äventyrar självfallet valutareserven
och därmed våra möjligheter
att upprätthålla sysselsättningen på alla
näringslivets områden i en tid av exportsvårigheter.

De svenska rederierna har inte som
många av sina utländska konkurrenter
fått några statliga subventioner och har
inte heller begärt några sådana. Däremot
bär de begärt lättnader på skatteområdet
för att bli konkurrenskraftiga
mot de rederier som har sina fartyg
registrerade i länder som Panama, Liberia
och Honduras och alltså seglar under
s. k. bekvämlighetsflagg. Förutom
eu del andra fördelar vinner dessa rederier
därigenom också att de blir
praktiskt taget helt befriade från att

80 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

betala skatt. De betalar en liten registreringsavgift
till det land, där de är
formellt registrerade, men är sedan
praktiskt taget befriade från skatt. Mer
än fyra gånger så stort tonnage som hela
den svenska handelsflottan seglar f. n.
under sådan bekvämlighetsflagg, och
det verkar som om detta tonnage kunde
öka. Liberia, som i sig självt inte har
några större förutsättningar att bli en
framstående sjöfartsnation, har nyligen
gått om Norge och ligger nu på tredje
platsen bland världens sjöfartsnationer.
Detta visar vilken omfattning denna
segling under bekvämlighetsflagg har.

Bevillningsutskottets majoritet säger
nu att det är klart att man inte kan
råda bot på alla bekvämlighetsflaggans
nackdelar genom lättnader i skattereglerna.
Så långt kan man vara överens
med utskottsmajoriteten. Men sedan
kommer utskottet till den överraskande
slutsatsen att eftersom man inte kan
vinna allt, skall man inte göra någonting
alls förrän man prövat alla andra
åtgärder. För oss reservanter är det naturligt
att man på skatteområdet i görligaste
mån eliminerar de olägenheter
som rederierna just i skattehänseende
har av bekvämlighetsflaggan. Man kan
väl utan överdrift, herr talman, säga att
den konkurrens de svenska rederierna
nu har att utstå från de länder som
seglar under bekvämlighetsflagg är en
motsvarighet till den dumping som en
del svenska företag har att möta på
andra områden, och det borde vara angeläget
för oss alla att kunna motverka
dessa olägenheter.

De åtgärder som då först kommer i
fråga är motionens förslag att rederierna
skall ha möjlighet att göra större
nedskrivningar på nybyggnadskontrakt.
Raset på fraktmarknaden har, som generaldirektör
Widell påpekade i det
tidningsuttalande som jag nyss citerade,
givetvis också påverkat fartygens värde,
vilket gör att de som under tidigare
år beställt nybyggen — en leve -

ranstid på tre, fyra år är inte ovanlig
vid större fartygsbyggen — till de höga
priser som då gällde riskerar allvarliga
förluster. Sveriges redarförening
har i en framställning till riksskattenämnden
anfört ett exempel som är
ganska belysande. Det var ett tankfartyg
som beställdes år 1955 och som nyligen
levererades till ett pris av 19 miljoner
kronor. Ett systerfartyg till detta
tankfartyg var praktiskt taget färdigbyggt,
då varvet fick en annullation och
alltså måste placera detta fartyg på annat
håll. Man lyckades sälja detta fartyg
men fick endast ut 14 miljoner kronor.
På en tid av endast några månader
hade man alltså kunnat inregistrera ett
prisfall på 30 procent. Att man över
huvud taget lyckades placera fartyget
för 14 miljoner kronor berodde på att
den nye köparen hade ett långtidskontrakt
som var fördelaktigt. I annat fall
hade det varit ännu svårare att sälja
fartyget.

Den nuvarande lagstiftningen ger
skattemyndigheterna möjlighet att medgiva
avskrivning på nybyggnadskontrakt,
dock under en förutsättning, nämligen
att man kan konstatera att prisfall
ägt rum eller att risk för prisfall
föreligger. Anvisningar om avskrivningarnas
storlek ges vid slutet av varje år
av riksskattenämnden. Hittills har
nämnden varit ganska restriktiv på detta
område och då det är svårt för en
redare som beställer fartyg att i förväg
bedöma hur stor avskrivning som riksskattenämnden
i slutet av året skall
medgiva, har rederierna haft svårt att
planera finansieringen av sina nybyggen.
De har dessutom stått inför risken
att under goda år få betala skatt på belopp
som rätteligen bort få användas
för avskrivning.

Motionärerna och reservanterna har
nu begärt att avskrivning på nybyggnadskontrakt
skall få göras intill 40 procent
utan att rederierna skall vara beroende
av myndigheternas bedömning

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

av riskerna för prisfall. Härigenom
skulle rederierna i god tid kunna planera
finansieringen av sina nybyggen
och dessutom kunna använda de inkomster
de fortfarande kan ha på grund
av de relativt gynnsamma långtidsbefraktningarna
till att konsolidera företagen
så att de skulle kunna stå starkare,
om och när förhållandena försämras.
Detta måste anses synnerligen
välmotiverat.

Man kan visserligen invända att på
detta sätt skulle fartygskontrakt komma
att behandlas på ett fördelaktigare sätt
än kontrakt över huvud taget inom näringslivet.
Detta är visserligen riktigt
men det råder på rederinäringens område
alldeles speciella förhållanden.
Detta har också utskottsmajoriteten intygat
när den sagt, att utskottet kan
instämma i motionärernas uttalande att
för rederinäringen föreligger alldeles
speciella förhållanden. Vi har i dag i
tidningarna sett att regeringen ämnar
uppskjuta ikraftträdandet av de skärpta
varulagerbeslämmelserna på grund
av konjunkturen. Rederierna har som
regel inga varulager att skriva ner, men
det borde finnas möjlighet för dem att
i dagens läge genom generösare bestämmelser
för avskrivningar på nybyggnadskontrakt
kunna vinna de fördelar
som är nödvändiga för att rederierna
på lång sikt skall kunna upprätthålla
sin konkurrenskraft.

Motionärerna har emellertid velat gå
ett steg längre. Sedan avskrivning på
kontraktet gjorts med 40 procent skulle
rederierna enligt motionärernas förslag
få skriva av hela anskaffningsvärdet.
Det blir alltså först 40 procent
på kontraktpriset och sedan 100 procent
på anskaffningsvärdet. Populärt uttryckt
kan man säga att rederierna
skulle få skriva av 140 procent av anskaffningsvärdet.
Motiveringen för denna
i svensk skattelagstiftning alldeles
nya regel, alt man alltså skulle få skriva
av avsevärt större belopp än an6
— Andra kammarens protokoll 1958. A

skaffningspriset, är att man finner det
skäligt att bevilja avskrivning på återanskaffningsvärdet.

Vi inom folkpartiet är av den principiella
uppfattningen att det vore skäligt
att medgiva avskrivning på återanskaffningsvärdet,
men det har hittills visat
sig vara praktiskt mycket svårt för att
inte säga omöjligt att i den svenska
skattelagstiftningen skriva in författningsregler,
som gör det möjligt att
åstadkomma en avskrivning på återanskaffningsvärdet.
I företagsbeskattningskommittén
arbetade vi representanter
från högern och folkpartiet i ett par år
för att försöka få fram lämpliga regler
på detta område, men vi fann att det
inte gick praktiskt att genomföra. Vår
rekommendation var därför att man
genom en generös lagstiftning på det
övriga skatteområdet skulle kunna ge
företagen en möjlighet att i praktiken
göra en sådan avskrivning genom större
möjligheter till avskrivning på annat
sätt.

Nu menar jag givetvis, herr talman,
att man skall fortsätta att försöka få
praktiskt tillämpliga regler för avskrivning
på åleranskaffningsvärdet, men
man torde nog vara överens om att en
sådan åtgärd inte kan vidtas utan en
mycket ingående utredning. Vi får väl
också vara överens om att man här gör
ett så stort ingrepp i företagsbeskattningens
huvudprinciper att man inte
gärna kan besluta en sådan avskrivning
på återanskaffningsvärdet utan att också
ta hänsyn till förhållandena i de övriga
näringsgrenarna. Det är därför vi
menar att motionärerna här har gått för
långt och att man lämpligen bör nöja
sig med det första steget, att tillåta intill
40 procents avskrivning på nybyggnadskontrakt
utan att det behöver bevisas
att något prisfall ägt rum. På det
sättet får rederinäringen ett betydande
handtag, det kan man inte förneka.
Om man skall motivera en avskrivning
på återanskaffningsvärdet måste man
r II 12

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade
vid beskattningen

också göra gällande att priserna skall
gå upp betydligt under de närmaste
åren, och prognoserna beträffande fartygsbyggen
går väl snarast i motsatt riktning.
Det är ytterligare ett skäl för att
man inte just i dagens läge har anledning
att driva tanken på avskrivning
på återanskaffningsvärdet.

Högerpartiets representanter i utskottet
har anslutit sig till motionen
även på denna punkt. Enligt min uppfattning
innebär detta en risk för att
effektiva åtgärder till stöd för rederinäringen
fördröjs. Skall man nu ta upp
hela detta område till behandling i ett
sammanhang, både den mindre frågan
om generösare avskrivning på nybyggnadskontrakt,
som kan lösas omedelbart,
och den stora principiella frågan
om avskrivning av återanskaffningsvärdet,
riskerar man att några förslag inte
kommer att framläggas under de närmaste
åren. Vad rederinäringen behöver
är enligt min mening omedelbara
åtgärder. Den kan inte ha så stort intresse
av en demonstrationspolitik som
av snabba och konkreta åtgärder på detta
område.

Vårt förslag innebär att man vidtar
en åtgärd som är praktiskt genomförbar
omedelbart och som utgör ett betydande
steg framåt till mera ändamålsenliga
skatteregler. Jag tror för övrigt
att i den konjunktur rederinäringen för
närvarande har är denna avskrivningsmöjlighet
av 40 procent på kontrakt
fullt tillräcklig för de vinstmedel som
rederierna kan ha. Jag tror inte de har
möjlighet att göra större avskrivningar
i dagens läge. Får vi sedan detta kompletterat
med ett borttagande av den
extra bolagsskatten på hela näringslivets
område, tror jag att riksdagen och
regeringen har gjort en verklig insats
för att stärka rederinäringens konkurrenskraft
i förhållande till utlandet.

Jag vill inte förneka, herr talman,
att utskottsmajoriteten i sin skrivning
är mycket välvilligt och positivt in -

regler för avskrivning å fartyg

ställd. Den rekommenderar att man
inom de nuvarande författningsbestämmelsernas
ram tillämpar en generös politik.
Detta uppskattar vi givetvis. Men
jag vill personligen säga, att jag tror
att detta inte räcker, utan att det behövs
en författningsändring som går
ut på att skattemyndigheterna skall ha
rätt att bevilja nedskrivning med 40
procent för fartygskontrakt, utan att
någon bevisning skall behöva förebringas
om prisfallsriskerna.

Herr talman! En rad andra åtgärder
är också föremål för Kungl. Maj :ts prövning
på grund av framställningar från
rederihåll. Jag vill uttrycka den förhoppningen
att regeringen verkligen
skall följa utvecklingen med stor uppmärksamhet
och snabbt vidta de åtgärder
på dessa andra områden som är
nödvändiga.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation nr II av herr Söderquist
in. fl.

Fröken Elmén (fp) instämde häri.

Herr de JOUNGE (h):

Herr talman! Sjöfartens svårigheter
och dess insatser i det svenska folkhushållets
tjänst är i stora delar relativt
litet kända. Detta beror naturligen
främst på att den arbetar under helt
andra förhållanden än näringslivet i
övrigt. Vår handelsflotta verkar till
största delen långt utanför landets gränser,
där den är undandragen vår direkta
åsyn. Av rikets totala import sker cirka
95 procent sjöledes, färjetrafiken frånräknad.
År 1957 infördes varor för
11,6 miljarder kronor — till jämförelse
kan nämnas, att bruttonationalprodukten
nämnda år uppgick till 50,3 miljarder
kronor. Av denna import gick visserligen
en stor del på utländska kölar,
men den svenska handelsflottan gjorde
i stället sin insats inom andra delar av
det internationella varuutbytet.

Handelsflottans fraktinkomster tillförde
därvid landet betydande utländsk

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

valuta. Landets stora importöverskott
-— cirka 1 miljard kronor årligen -—
har sålunda till större delen kunnat
betalas genom det inseglade sjöfartsnettot.
Den svenska handelsflottans
sammanlagda tonnage vid ingången av
år 1958 uppgick till 3,2 miljoner bruttoton.
Sverige torde numera vara en
bland de tio främsta sjöfartsnationerna
i tonnage räknat. Särskilt väl har rederinäringen
därvid förmått hävda sin
ställning inom storsjöfarten. Däremot
har konkurrensen utifrån, särskilt i
fråga om kust- och östersjöfarten, medfört
en försämring och decimering av
det mindre tonnaget, vilket är ytterst
allvarligt.

Det är främst tack vare en effektiv
planering från sjöfartens män som den
i stort sett gynnsamma ställning, den
svenska handelsflottan intagit under senare
år, kunnat upprätthållas. På få
andra områden är nämligen konjunkturväxlingarna
så stora och konkurrensen
så hård som på sjöfartens. Till belysning
av konjunkturväxlingarna kan
anföras kommerskollegii fraktindex.
Det gjordes av föregående talare, varför
jag inte behöver ta upp detta. Variationerna
är emellertid avsevärda såväl
för torrlastfartyg som för tankfartyg.

Ser man till de värden, som är investerade
i handelsflottan, inses de svårigheter
en alltför låg räntabilitet för
med sig. Ett torrlastfartyg om 9 000
bruttoregisterton kostar sålunda cirka
20 miljoner kronor att bygga och ett
tankfartyg om 15 000 bruttoton cirka
25 miljoner kronor. Den ekonomiska
livslängden för sådana fartyg är omkring
10 å 15 år.

Konkurrensen i den internationella
handelsjöfarten är vidare ytterst hård.
Den beror ej enbart på enskilda rederiers
åtgöranden. Vissa länders handelsflottor
är dessutom gynnade genom statliga
ingripanden av olika slag, såsom
ekonomiskt stöd åt skeppsbyggeri och
sjöfart, fraktutfyllnader och skilda

flaggdiskriminerande åtgärder. Därjämte
inverkar naturligen kraven på lön
och standard i övrigt hos olika länders
sjöfolk på driftkostnaderna. Det är
kanske främst omständigheter av sistnämnda
slag som gjort de svenska handelsfartygen
mindre konkurrenskraftiga
inom kust- och östersjöfarten.

Det för den svenska sjöfarten allvarligaste
hotet torde dock vara konkurrensen
från fartyg som seglar under
s. k. bekviimlighetsflagg. Härmed avses
ju fartyg som registrerats hos länder,
där beskattningen av sjöfarten är ringa
eller ingen, främst Panama, Liberia,
Honduras och Costa Rica. År 1939 var
bruttotonaget för dessa länder 750 000
ton, år 1957 14 miljoner ton. Det torde
vara ett samhällsintresse av största rang
såväl att förhindra en flykt i större utsträckning
av svenska fartyg till dessa
länder som att stöda de svenska rederierna
i deras konkurrens med de havens
fribytare, som fartyg förande dessa
länders flagg utgör. Eljest torde risk
förefinnas att Sveriges ställning som
sjöfartsnation försvagas och att en av
de näringar, på vilka landets välstånd
nu beror, förlorar sin betydelse.

På många andra håll har man redan
insett vad hotet från dessa bekvämlighetsflottor
innebär och förberett eller
vidtagit motåtgärder. Sålunda har Västtyskland
beslutat att hälften av rederiernas
inkomster från internationell
fart skall beskattas efter lägre skala.
Danska rederier är helt befriade från
ordinarie skatter för inkomster som
förvärvats i trafik mellan icke-danska
hamnar. 1 Finland har skattelättnader
för främjande av sjöfarten beslutats, såsom
extra värdeminskningsavdrag,
.skattefrihet för vissa medel, avsatta för
inköp av fartyg, avdragsrätt under flera
år för klassningsreparationer etc. I England
beslöts förra året rätt till avskrivning
med 40 procent av gjorda inbetalningar
på fartygsnybyggnadskontrakt.
Dessa avskrivningar skall icke sedan

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg

vid beskattningen

inverka på rätten att genom årliga avskrivningar
avskriva hela anskaffningskostnaden.

Vidtages icke från svensk sida motsvarande
åtgärder kommer icke blott
trycket från bekvämlighetsflottorna att
verka övermäktigt, utan konkurrensen
från de länder som medgivit de nyssnämnda
lättnaderna kommer även att
bli alltför svår, detta så mycket mer
som företagsbeskattningen i Sverige är
i nivå med flertalet av dessa länders.

Många skäl talar för att man från
svensk sida väljer just vägen med en
rätt till 40 procents kontraktsavskrivning
jämte rätt att därutöver avskriva
fartyget med fulla värdet. Härigenom
uppnås en viss'' likställighet med den
största sjöfartsnationen, England. Vidare
skapas en större reda i ekonomiskt
hänseende för fartygsbeställarna, jämfört
med det nuvarande osäkerhetstillståndet
i fråga om kontraktsavskrivningar,
så att hållbara ekonomiska kalkyler
kan göras upp rörande de mångmiljonbeställningar,
löpande under flera
års tid, som det här är fråga om. Slutligen
tages härigenom skälig hänsyn till
redarnas behov av att kunna genom
avskrivningar reservera medel för inköp
av ersättningsfartyg, när det i gång
varande fartyget ej längre är ekonomiskt
lönsamt.

Det må framhållas, att ett nytt fartyg
regelmässigt är väsentligt dyrbarare än
det som det ersätter. Detta beror ej blott
på inflatoriska omständigheter utan
även på den tekniska och sociala utvecklingen,
som ständigt kräver förbättrade
maskiner och annan teknisk
utrustning och förbättringar för personalen
i bostadshänseende och liknande.

Den föreslagna åtgärden syftar närmast
till att höja stortonnagets konkurrenskraft
på den internationella fraktmarknaden.
Den torde även få gynnsamma
verkningar för den borttynande
mindre och medelstora skeppsfarten
kring rikets kuster. Därvidlag kan den

bli ett verksamt komplement till de åtgärder,
som i skilda hänseenden föreslagits
och vidtagits. Jag vill i sammanhanget
endast erinra om den s. k. Lindbergska
kommitténs alarmsignaler i fråga
om detta tonnage.

Slutligen, herr talman, vill jag omnämna,
att handelsministern i sitt interpellationssvar
i går till herr Hagberg i
första kammaren uppgav, att de svenska
åtgärderna i denna fråga hittills endast
givit skäligen obetydliga resultat och att
frågan är mycket komplicerad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I av herrar
Hagberg m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Vi kan väl alla vara
ense om att de krav på avskrivningar
av fartyg, som motionärerna här har
framlagt och som först kom från rederiföreningen,
går mycket långt. Herr
Gustafson i Göteborg har utförligt beskrivit
hur sådana åtgärder kommer att
verka, och jag skall inte göra mig skyldig
till någon upprepning. Jag vill bara
erinra om att — som herr Gustafson
också underströk — avskrivningen kommer
att uppgå till inte mindre än 140
procent av fartygens anskaffningsvärde.

Det är alldeles uppenbart att det
måste mobiliseras mycket starka skäl
för en så kraftig ökning av avskrivningsmöjligheterna.
De skäl som har
framlagts är också i viss mån mycket
starka. När jag nu skall försöka att något
litet modifiera den pessimistiska
bild, som har målats av rederinäringen,
sker det inte för att vi helt och hållet
skall bortse från rederinäringens hårdnade
villkor utan därför att vi inte skall
måla en stor näringsgrens tillstånd i
onödigt mörka färger.

När det påpekas, att världshandeln
krymper och därmed naturligtvis möjligheterna
för sjöfartsnäringen att få
ökade frakter förminskas, är detta visserligen
riktigt, men vi vet också att ute

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

i världen mycket starka krafter verkar
för att stimulera och öka världshandeln.
Om man tar ett sådant exempel som
den europeiska marknaden är det tydligt,
att avsikten därmed i första hand
är att kunna stimulera och öka utbytet
mellan länderna. Det behöver sålunda
inte anses självklart, att denna
krympning av världshandeln skall bli
en evigt beståndande företeelse och fortskrida
undan för undan. Det kan mycket
väl tänkas, att vi även här får vänta ett
omslag och att utvecklingen kommer
att gå i uppåtstigande riktning.

Jag vill också — herr Gustafson har
redan framhållit något liknande —
mildra det intryck, som kommerskollegii
fraktindex till äventyrs har gjort
på dem, som har läst bevillningsutskottets
betänkande. Kommerskollegii fraktindex
bygger nämligen på förhållanden,
som inte på långa vägar är jämförbara
med de svenska. Vad exempelvis beträffar
tankfarten har visserligen frakterna
sjunkit mycket kraftigt, såsom herr Gustafson
påpekade, men det är att märka,
att med dessa frakter seglar en ytterst
ringa del av det svenska tanktonnaget.
Den överväldigande delen — kanske
över 90 procent — av den svenska tankflottan
är chartrad för oljebolagens räkning
för mycket långa perioder, i vissa
fall 10 till 15 år. Därigenom blir rederierna
visserligen urståndsatta att dra
fördel av topparna på fraktmarknaden,
men de är också skyddade mot katastrofala
prisfall i fråga om frakterna.
Inkomsterna blir mera utjämnade.

Det är mycket viktigt att lägga märke
till denna sak, så att vi inte handlar i
panik. Vi har ingen anledning att brådstörtat
skrida till förändring av avskrivningsreglerna,
utan vi kan, såsom utskottet
säger, se tiden an och inte utan
vidare företa de åtgärder motionärerna
föreslagit.

Samma förhållande som när det gäller
tankfartygen föreligger också för
den s. k. trampfartens vidkommande.

Kommerskollegii index omfattar visserligen
även denna, men den största delen
av de fartyg, som räknas till trampflottan,
går i linjetrafik och har därigenom
möjligheter till helt andra inkomster.

Det är riktigt att det har skett en
mycket betydande uppläggning av tonnage.
Världstonnaget uppskattas f. n. till
sammanlagt 174 miljoner ton, och därav
är upplagt 14 miljoner ton eller 8 procent.
Men detta är en tämligen förklarlig
åtgärd, eftersom världstonnaget är
något överdimensionerat.

Det är väl ingen tvekan om att den
s. k. bekvämlighetsflaggen är en mycket
osund företeelse. Utskottet har också
understrukit detta, men utskottet
framhåller samtidigt att man bör genom
andra åtgärder försöka komma till rätta
med denna trafik. I detta sammanhang
vill jag tacka herr de Jounge för att han
talade om en sak som jag tidigare inte
kände till, nämligen att Västtyskland beskattar
tyska fartyg som seglar under
bekvämlighetsflagg. Visserligen sker
denna beskattning, såvitt jag förstår,
efter en lägre skattesats, men fartygen
får dock erlägga skatt till västtyska staten.
Detta vore kanske en utväg, som
jämte andra åtgärder, vilka vidtagits av
framstående organisationer på området,
skulle kunna ta bort lusten att överföra
fartyg till bekvämlighetsflagg.

Herr de Jounge förklarade att den
svenska rederinäringen uppvisar en
svag räntabilitet. Ja, det är kanske
fallet med vissa företag, men inte med
alla. .lag har här i min hand en offentlig
skrift, som utges av ett av våra större
rederiföretag och som heter Transbladet.
Där kan man läsa att företaget i
fråga har en flotta på 38 fartyg, vilka
är sjöförsäkrade emot totalt haveri för
en summa av 422 miljoner kronor. Dessa
fartyg har företaget kunnat nedskriva
till cirka 40 milj. kronor. Detta vittnar
sannerligen inte om någon svag räntabilitet.
År 1957 var inte heller något

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg

vid beskattningen

dåligt år för företaget, ty då hade man
möjlighet att göra avskrivningar på
styvt 17 miljoner kronor. Företagets
likviditet är mycket tillfredsställande;
det har kassa- och banktillgodohavanden
på inte mindre än drygt 31 miljoner
kronor.

Jag har velat anföra detta exempel för
att visa, att det finns rederier som står
sig mycket gott och att rederinäringen
som helhet nog inte befinner sig i det
prekära läge, som man till äventyrs
skulle kunna tro, när man hör vilket
behov av ytterligare avskrivningar, som
anses föreligga. Det kan ju tänkas att
exempelvis Transatlantic har behov av
nya avskrivningsobjekt i form av kontrakten
på bestämda fartyg, eftersom
man i fortsättningen troligtvis får svårt
att utnyttja de regelmässiga avskrivningsmöjligheter
som redan finns, då
företagets inventarier, främst dess fartyg,
redan är i så hög grad avskrivna.

Utskottet har givetvis i sitt ställningstagande
till denna fråga beaktat de synpunkter
som herr Gustafson i Göteborg
här anfört, nämligen att det är fråga om
en valutaskapande näring och att de
närmaste årens hårdnande konkurrens
kommer att medföra svårigheter för
företagen, även om dessa nu har en konsoliderad
ställning.

Men utskottet har inte kunnat låta
detta vara avgörande för att redan nu
skriva till Ivungl. Maj :t och begära en
lagstiftning i den riktning som motionärerna
föreslår. Vi kan nämligen inte
tro att de övriga näringarna skulle acceptera
att rederinäringen befinner sig
i en sådan särställning, att den framför
andra skall ha särskilt förmånliga avskrivningsregler.
Jag tror att man här
måste ha klart för sig, att om vi beviljar
detta åt rederinäringen, så råder
ingen tvekan om att många andra företag
med samma rätt och med samma
goda motivering kan säga, att även de
är i en särställning, vilket påfordrar alldeles
speciella åtgärder. Jag tror där -

för att det är riktigast att följa utskottet
på den här punkten. Vi i utskottet har
klart för oss att rederinäringen kan
råka in i en kamp för sin existens. Det
är därför angeläget att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på förhållandena.
Kungl. Maj :t har redan genom
skrivelser från berörda organisationer
gjorts uppmärksam på att konkurrensen
tyvärr hårdnar och villkoren försvåras.

Jag vill för min del på intet sätt underskatta
betydelsen av att sjöfartsnäringen
tillför oss utländska valutor
och att denna näring bidrar till att upprätthålla
den nödvändiga valutareserven.
Jag skulle emellertid vilja varna
för att jämföra dessa skattelättnader
med dumping, som herr Gustafson i Göteborg
gjorde.

Herr de Jounge var också inne på
frågan om företagsbeskattningen och
ville göra gällande, att den var synnerligen
hård här i Sverige. För år 1957
föreligger det en utredning från OEEG
om de direkta och indirekta skatternas
fördelning, beskattningen av företag
och beskattningen av enskilda. Det visar
sig då att företagsbeskattningen i
Sverige, England, Västtyskland och Holland
— de länder vi närmast kan jämföras
med — är förvånansvärt likformig.
Här i Sverige tar vi ut 3,6 procent
av företagen, i England, där siffran är
högst, tar man ut 4,5 procent, i Västtyskland
3,3 procent och i Holland 3
procent. Vi ser således att med undantag
av England, som har en högre skatt än
vi, är det ungefär jämnt länderna emellan.
Detta torde ge vid handen, att rederinäringen
här inte kan anses vara
hårdare beskattad än i de sjöfartsländer
som vi skall konkurrera med.

Jag vill, herr talman, sammanfatta
vad jag här velat framföra. Det är skäl
att hålla uppmärksamheten på utvecklingen
på sjöfartsnäringens område. Det
föreligger dock inte tillräckliga skäl
för ett omedelbart ingripande. Tvärtom

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

talar alla skäl för att man bör vänta och
se hur utvecklingen blir samt överlåta
åt Kungl. Maj som är den främsta företrädaren
för vårt ekonomiska liv, att
ha uppmärksamheten riktad på saken
och till äventyrs föreslå de åtgärder som
kan anses ovillkorligen påkallade.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström ifrågasatte
huruvida det för rederinäringen
rådde så speciella förhållanden, att det
skulle motivera särskilda avskrivningsregler.
Herr Sundström är med bland
utskottsmajoritetens ledamöter och har
sagt, att utskottet kan instämma i motionärernas
uttalande att speciella förhållanden
föreligger för rederinäringen.
Utskottet säger också att dessa förhållanden
har föranlett vissa avsteg
från eljest gällande beskattningsregler.

Vi reservanter från folkpartiet vill att
man skall göra de avvikelser, som är
motiverade av de olika förhållandena
inom de olika näringarna. Rederinäringen
står här, som jag påvisade i mitt
första anförande, i en särställning. Den
har särskilt stora konkurrenssvårigheter.
Jag påpekade att rederinäringen,
som icke har några egentliga varulager
att skriva av på, bör ha andra möjligheter
till avskrivning ^på andra områden.

Nu säger herr Sundström att 90 procent
av båtarna är långtidschartrade,
varför läget inte är så farligt. Ja, det
vore ju förfärligt om vi skulle räkna
med att hela vårt tanktonnage skulle gå
efter dessa låga fraktsatser, som bara iir
hälften av 1948 års. Detta skulle innebära
en fullständig katastrof för hela
vår rederinäring och för vår valutareserv.
Dessa låga fraktsatser är emellertid
inte någon tillfällighet. De har inte
bara gällt några månader. I december

förra året var fraktindexsiffran 48, nu
är den 55. Siffran har svängt en smula
under mellantiden men är på en mycket
låg nivå. En stor del av handelsflottans
inkomster, säger herr Sundström,
kommer från linjefartyg. Detta är riktigt,
men även deras inkomster går ned,
om än i långsammare takt. De måste
också finna sig i bulklaster till allmänna
marknadens fraktsatser.

Herr Sundström bagatelliserade i början
av sitt anförande sjöfartsnäringens
svårigheter och pekade på att det dock
finns ett rederiföretag som har god ekonomisk
ställning. Sjöfartsverket, som är
en opartisk statlig instans, säger dock
att läget inger bekymmer och att sjöfartsnäringen
kan råka ut för mycket
stora svårigheter. Huruvida dessa bemästras,
beror enligt sjöfartsverkets
uppfattning på företagens finansiella
styrka. Ja, just det! Vi menar på vårt
håll att viktigare än att rederiföretagen
ger sina aktieägare utdelningar och betalar
skatt till staten är, att de kan konsolidera
sig och i tider av nedpressad
konjunktur driva sin näring och hålla
sitt folk sysselsatt.

Herr de JOUNGE (li) kort genmäle:

Herr talman! De synpunkter som här
anförts har vi beaktat då vi tagit ställning
till frågan. Trots detta har vi funnit
det nödvändigt att förfara på samma
sätt som den stora sjöfartsnationen
England. De föreslagna åtgärderna skall
vidtas endast såsom stridsåtgärder mot
bekvämlighetsflottorna och är inte avsedda
som något annat heller i svenska
handelsflottan.

Jag ämnar inte gå in på alla detaljer,
men jag vill i alla fall rätta till en del
felaktigheter.

Herr Sundström menade att vi inte
skulle måla i alltför pessimistiska färger,
ty världshandeln skulle öka, hoppades
han. Det hoppas jag också. Men
samtidigt som världshandeln ökar, växer
också tonnaget avsevärt och detta

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å farty;

vid beskattningen

mest i de länder där det är lättast bl. a.
att få kredit.

Herr Sundström berörde också det
fraktindex, som kommerskollegium beräknar.
Men som redan herr Gustafsson
påpekar räddar långtidschartringen
rederinäringen. I den mån kontrakten
går ut kommer emellertid också de
chartrade fartygen att behöva acceptera
seglation på oerhört dåliga villkor eller
också lägga upp. Det finns faktiskt nybyggda
svenska fartyg upplagda.

Jag måtte ha uttryckt mig otydligt
då herr Sundström kunde få den uppfattningen
att jag hade sagt, att tyskarna
har tagit skatt av Panama-båtar. Detta
sade jag inte. Jag sade: »Sålunda har
Västtyskland beslutat att hälften av rederiernas
inkomst från internationell
fart skall beskattas efter lägre skala.»
Det är fråga om tyska rederiers inkomst
av internationell fart, givetvis.

Låt mig beträffande räntabiliteten,
som herr Sundström också berörde,
bara få framhålla, att jag nämnde att,
om man ser till det värde som är investerat
i handelsflottan, så inses vilka
svårigheter en alltför låg räntabilitet för
med sig. Som väl är har vi även svenska
rederiföretag, som tack vare mångårig
erfarenhet kan uppnå god räntabilitet,
men många yngre företag har det svårt
ställt.

Enligt herr Sundström skulle jag ha
gjort gällande, att företagsbeskattningen
i Sverige är synnerligen hård. I mitt
koncept stod det att företagsbeskattningen
är i nivå med andra länders, och
så sade jag också. Men när herr Sundström
jämför med England och Holland,
blir han förvånad över överensstämmelsen
beträffande skattenivån.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte påstått att
rederinäringen inte kan inta en särställning.
Jag sade att denna särställning
inte nu motiverar riksdagens di -

rekta ingripande, vilket jag uttryckligen
betonade i slutet av mitt anförande.

Herr Gustafson säger vidare att rederinäringen
har en särställning i fråga
om avskrivningsregler, och det är
riktigt. Riksskattenämnden har möjlighet
att bevilja ökade avskrivningar just
i händelse av prisfall på beställda fartyg.
Denna sak kan säkerligen ingen
anse vara prejudicerande för andra näringar.

När jag anförde ett visst rederi med
god ekonomi, var min avsikt inte att
generalisera utan allenast att slå fast,
att talet om rederinäringens svaga räntabilitet
inte över hela linjen var berättigat.
Herr de Jounge har redan sagt,
att det finns rederiföretag som har god
räntabilitet och rederiföretag som har
dålig räntabilitet. Ja, det är precis vad
som gäller inom alla andra näringar, så
av det skälet kan det inte finnas anledning
att vidta särskilda åtgärder i enlighet
med motionärernas önskan.

Slutligen vill jag säga att jag är glad
över att jag har lyckats klargöra, att
kommerskollegii fraktindex inte är tilllämpligt
i någon nämnvärd omfattning
på den svenska sjöfarten för närvarande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström sade
att han var glad över att ha kunnat klargöra,
att kommerskollegii fraktindex
inte är tillämpligt på den svenska sjöfarten.
Det tycker jag dock är att gå
litet för långt. Jag undrar vad kommerskollegium
självt säger angående en sådan
uppfattning om dess fraktindex.

Jag sade redan i mitt första anförande
att det är väl att en stor del av tonnaget
är långtidschartrat, ty skulle de
låga fraktsatserna slå igenom med en
gång, skulle vi befinna oss i en katastrofsituation.

Jag vill påpeka att detta är en fråga
inte bara för rederinäringen, utan för

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

hela vårt lands ekonomiska liv. Vi har
alla i högsta grad intresse av hur stora
inkomster rederinäringen kan få på
den utrikes sjöfarten, ty den tillför vår
valutareserv ovärderliga summor. Jag
sade i mitt första anförande, att sjöfartsnettot
på ett enda år motsvarar
halva vår valutareserv och att den
minskning som nu börjat visa sig — 20
procents minskning i år och kanske
t. o. m. mera — skulle kunna äventyra
vår valutareserv om den fortsätter och
göra det svårare inte bara för rederinäringen,
utan för näringslivet i dess
helhet och för myndigheterna att upprätthålla
full sysselsättning i ett läge då
arbetslöshet hotar.

Detta är alltså inte någon specialfråga,
utan en fråga som gäller hela vårt
näringsliv. Det förslag som här har lagts
fram från folkpartiets sida tycker vi är
moderat och motiverat, och det syftar
till en åtgärd som skulle kunna verkningsfullt
bidra till att stärka rederinäringens
konkurrenskraft gentemot andra
länders flottor.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson framhåller
här sjöfartsnäringen som fullkomligt
avgörande för hela vårt ekonomiska
liv, därför att den årligen inbringar
utländska valutor till ett belopp
som motsvarar hälften av vår valutareserv.
Det resonemanget är inte
riktigt hållbart. Man skulle med samma
rätt kunna hävda att t. ex. den svenska
träindustrien måste ställas i särklass
och få väsentliga skattesänkningar, eftersom
den på ett år säkerligen inbringar
ett lika stort belopp i utländska
valutor som hela vår valutareserv. Det
exemplet visar sålunda inte att rederinäringen
just nu måste bli föremål för
en särlagstiftning.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som motionär borde
man kanske till att börja med uttala

glädje över att utskottet i stort sett har
visat förståelse för de problem, som
motionen tar upp. Visserligen har utskottets
talesman herr Sundström något
försökt att modifiera bakgrunden för
resonemanget, men jag tror ändå att
sakframställningen som helhet håller
bra.

De första 14 sidorna av bevillningsutskottets
betänkande läser man som
motionär med odelad tillfredsställelse.
På de två återstående sidorna redovisar
emellertid utskottsmajoriteten sina betänkligheter.
Dessa är av två slag: dels
skvggar man inför att i beskattningshänseende
behandla en viss näringsgren
enligt speciella regler, dels uttalar man
sin rädsla för att komma in på problemet
huruvida återanskaffningsvärdet
skall få bilda underlag för avskrivningarna.

Låt mig kort kommentera dessa båda
invändningar.

Bevillningsutskottet har just haft två
andra betänkanden på föredragningslistan.
Det första gällde specialbestämmelser
för rörelser, omfattande vissa
oljelagringsanläggningar. Det andra rörde
beskattningen av tunga lastfordon.
I båda fallen laborerar vi utan betänkligheter
med specialregler för. beskattningen.

Vi har särskilda skatteregler för banker,
särskilda för försäkringsbolag. Vi
har — för all lämna företagsbeskattningens
sfär — särskilda skattebestämmelser
för egnahem, särskilda för flerfamiljsfastigheter,
särskilda för byggnader
använda i jordbruksdrift. För att återvända
till sjöfarten: vi har här nyligen
antagit bestämmelser om särskild utformning
av beskattningen för sjöfolk.
Utskottet erinrar för övrigt självt om
att på sjöfartens område redan gäller
specialbestämmelser, nämligen i fråga
om beskattning av försäkringsersättning
för fartyg och i fråga om fartygsfonder.

Vad så beträffar utskottets rädsla att
i vårt bcskattningssystem införa som

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående

vid beskattningen

avskrivningsunderlag något som knyter
an till återanskaffningsvärdet, kan man
också göra vissa reflexioner. Utskottet
erinrar om att företagsbeskattningskommittén
år 1954 — herr Gustafson i Göteborg
tillhörde också den — var skeptisk
mot att arbeta med återanskaffningsvärdet
som avskrivningsunderlag.
Man citerar kommitténs uttalande, att
det på den punkten från varken teoretiska
eller praktiska utgångspunkter föreligger
någon enhetlig uppfattning.

Ärade kammarledamöter! Om vi i
denna kammare skulle komma till beslut
bara i de ärenden, där det både ur
teoretiska och praktiska utgångspunkter
föreligger en enhetlig uppfattning,
då skulle vi inte besvära Kungl. Maj:t
med många expedierade riksdagsbeslut.

På tal om detta uttalande av 1954 års
skattekommitté vill jag dessutom erinra
om att det gjordes före höjningen
av den statliga bolagsskatten från 40
till 45 procent, som gällde från 1956
års taxering, och före höjningen från
45 till 50 procent, som gällde från 1957
års taxering.

De båda skärpningarna av bolagsskatten
har inneburit att bolagens möjligheter
till självfinansiering reducerats.
Ju mindre möjligheterna till självfinansiering
är, desto större blir behovet av
skattekredit för återanskaffning av maskiner
och andra inventarier. Och så
en annan sak: ju mera normalt det blir
med fortskridande penningvärdeförsämring,
desto angelägnare blir det att godta
återanskaffningsvärdet som grund
för avskrivningar.

Om jag inte tar miste har vi i fråga
om ett kommunikationsmedel, som står
riksdagen nära, nämligen SJ, fört ett
resonemang just om nödvändigheten
att göra avsättningar svarande mot objektens
återanskaffningspris — och accepterat
det resonemanget.

Tankar sådana som de jag här nu
har lagt fram gör att jag inte blir övertygad
av bevillningsutskottets invänd -

vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg

ningar mot förslaget i vår motion. Differentierade
skattebestämmelser har vi
redan — och orimligt vore det väl annars.
Motionen pläderar inte för att
knäsätta återanskaffningsvärdet som avskrivningsgrund
utan arbetar med ett
schablonbelopp, som i ljuset av fakta
ter sig mycket rimligt. Farhågorna för
att ett tekniskt svårbemästrat nytt element
skulle föras in i svensk skattelagstiftning
är således ogrundade.

Slutligen en synpunkt till som herr
Gustafson i Göteborg redan har varit
inne på. Den kunde inte komma fram i
motionen av den 3 juli, ja, inte ens i
betänkandet av den 18 november. Jag
tänker på den omständighet som i går
blev bekant, nämligen att regeringen
accepterat oppositionskravet att i varje
fall uppskjuta den skärpta varulagervärderingen.
Jag såg i tidningarna att
skatteexperter beräknar att den faktiska
innebörden av förslaget blir, att de berörda
företagen kan skjuta en skatteutgift
på en kvarts miljard ett år framåt
i tiden.

Till de berörda företagen hör inte
rederierna. Som utskottet självt säger
saknar rederierna i stort sett varulager,
på vilka konsolideringsnedskrivningar
skulle kunna göras. Här har man på ett
avsnitt förklarat sig beredd att ge välbehövliga
utvidgningar av skattekrediten.
Sjöfartsnäringen, vars beträngda
läge och stora betydelse för landets
ekonomi fullt ut vitsordats av utskottet,
bör få komma i fråga för lättnader på
sitt håll. Att beteckna motionens förslag
som »demonstrationspolitik», som en tidigare
talare gjort, är enligt min mening
helt ogrundat.

Får jag, herr talman, sluta med att
läsa upp två meningar ur motionen:

»För undvikande av varje misstolkning
må här framhållas, att svensk sjöfart
ej begärt att få några subventioner
från det allmänna och ej heller önskar
att få några sådana. Vad som från
svensk sjöfarts sida rimligtvis kan på -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg
vid beskattningen

fordras är, att våra beskattningsregler
erhålla en sådan utformning, att de ej
hämma näringens sunda utveckling
samt att rederierna ej drabbas av en
sådan skärpt beskattning, att deras fortbestånd
kan äventyras.»

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservation
nr I.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll påpekade
att vi har särlagstiftning på andra områden,
t. ex. när det gäller egnahem eller
bilar, men jag tror att den jämförelsen
inte är relevant i det här sammanhanget.
Vad utskottet anser om
denna särlagstiftning framgår av s. 15
i utlåtandet, där utskottet säger:

»En lagstiftning enligt de av motionärerna
uppdragna riktlinjerna skulle
innebära att ett fartyg i avskrivningshänseende
skulle komma att behandlas
gynnsammare än andra maskiner och
inventarier, framför allt därigenom att
avskrivningen på fartyget skulle få ske
med större belopp än som motsvarar
fulla anskaffningsvärdet.» Det är däri
den särbehandling ligger som skiljer
detta yrkande från andra framstötar
på det här området.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Regnéll citerade ur
utskottets betänkande vad företagsbeskattningskommittén
1954 hade sagt beträffande
tanken på en avskrivning på
återanskaffningsvärdet, nämligen att det
varken från teoretiska eller praktiska
utgångspunkter förelåg någon enhetlig
uppfattning i fråga om det berättigade i
att beräkna avskrivningen på nuvärdet
och att kommittén därför ansåg sig böra
avvisa tanken på en avskrivning på
detta värde.

Så nämnde herr Regnéll att jag var
ledamot av den kommittén. Jag vill därför
i saklighetens intresse upplysa om
att det som herr Regnéll citerade ur ut -

skottsutlåtandet är kommittémajoritetens
uppfattning. Till företagsbeskattningskommitténs
betänkande fanns fogad
en reservation, undertecknad av högerns
representant herr Wehtje och mig,
i vilken vi förklarade att vi från principiella
synpunkter fann det skäligt att
räkna avskrivningen på återanskaffningsvärdet.
Vi hänvisade i reservationen
till att man vid SJ tillämpade ett
sådant system, men anledningen till att
SJ kan göra det är, att man där inte behöver
göra beräkningen för att få fram
ett bokslut, som skall ligga som underlag
för beskattning. Vid SJ är det nämligen
inte fråga om någon beskattning.
Vi arbetade intensivt på att få fram
lämpliga regler för avskrivning på återanskaffningsvärdet,
men herr Wehtje
och jag var ense om att vi inte kunde få
fram några praktiskt tillämpliga författningsbestämmelser.

Nu säger herr Regnéll att en avskrivning
på 140 procent inte motiveras med
återanskaffningsvärdet, utan det är en
schablonregel; därför behöver man inte
befara att med denna regel få in något
främmande element i vår skattelagstiftning.
Jag måste då säga, att den motivering
jag kan finna för en sådan tanke
just är avskrivning på återanskaffningsvärdet.
Tv om det inte är för att män
konstaterar att tillgången har stigit i pris,
vad syfte har då en avskrivning på 140
procent? Jo, det är en subvention till
sjöfarten från statens sida — men herr
Regnéll har själv förklarat att någon
subvention vill inte sjöfarten ha. Jag
kan mycket väl tänka mig alt man efter
att ha undersökt denna sak närmare
kan komma att införa regler om avskrivning
på återanskaffningsvärdet på
fartyg och att detta innebär att man får
skriva av mer än 100 procent, men det
beror i så fall på att man konstaterat en
viss prisstegring. Och då är det som jag
ser det eu fullt skälig och rättvis åtgärd.

Sedan karakteriserade jag motionen
på elt siitt som herr Regnéll inte alls

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Förslag till 1959 års riksdag angående vissa

vid beskattningen

uppskattade. Jag förklarade, att det viktiga
i nuvarande sjöfartskris är att vidta
omedelbara åtgärder. Jag sade också,
att om vi här gör som motionärerna vill
och tar upp inte bara frågan om avskrivning
av kontrakt utan hela den
stora frågan om avskrivning på återanskaffningsvärdet,
så riskerar vi att
detta kommer att ta så lång tid att motionärernas
krav blir en demonstration
— och det är en uppfattning som jag
vidhåller.

Det lämpligaste vi kan göra tror jag
är att här följa folkpartireservationen.

Då får vi möjligheter att vidta åtgärder
omedelbart, och rederierna kan i nuvarande
pressade situation knappast orka
med större avskrivningar. Övriga åtgärder
i avskrivningshänseende beträffande
återanskaffningsvärdet ställes då på
framtiden. Yi skall inte avföra dem, ty
de tål säkert att närmare undersökas,
men därvid måste man ta hänsyn till''
förhållandena i andra näringsgrenar.

Herr talman! Det är av de skäl jag
här anfört som jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation II).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall inte bidra till
att denna diskussion leds in på ett sidospår
och enbart blir en diskussion om
användning av begreppet återanskaffningsvärde
i skattelagstiftningen. Vad
jag genom att använda uttrycket »schablonberäkning»
ville säga var att man
genom den föreslagna 40 + 100-procentiga
nedskrivningen skulle komma ifrån
den svårighet, som alltid ligger i att man
vid beräkningen av ett återanskaffningsvärde
måste ta ställning till huruvida
detta återanskaffningsvärde skall framräknas
för nyttigheten som sådan i det
individuella fallet eller om det skall
framräknas med ledning av något index
och i så fall vilket index. Dessa svårigheter
behöver man över huvud taget
inte ta ställning till, om man redan från
början fixerar återanskaffningsvärdet

ändrade regler för avskrivning å fartyg

till en viss procentsats av det ursprungliga
anskaffningsvärdet.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
detta kan komma att innebära en subventionering,
alltså en överavskrivning.
Det är riktigt att så kan bli fallet, men
herr Gustafson i Göteborg får då inte
glömma att överavskrivningar kan komma
till stånd även i nuvarande läge med
de bestämmelser, som herr Gustafson
som sakkunnig varit med om att arbeta
fram. Jag tror att det är mycket väsentligt
att problemen kring återanskaffningsvärdet
har blivit så uppmärksammade
som fallet är.

Herr Sundström nämnde några siffror
ur ett rederiaktiebolags balans. Det är
otillräckligt att konstatera att en flotta
på 38 fartyg är bokad till ett belopp av
40 miljoner kronor och att avskrivningar
skett med så och så mycket. Vill man
konstatera — vilket är det väsentliga i
sammanhanget — att bolaget befinner
sig i den situationen att det inte vidkänts
några kapitalavtappningar utan
att det skall kunna ersätta de 38 fartygen
med likvärdiga fartyg, måste man
veta, att en försäljning av den nuvarande
flottan inbringar så mycket att den
summan plus de belopp som finns tillgängliga
i form av tidigare gjorda avskrivningar
räcker till för en sådan ersättning
av den nuvarande flottan. För
att komma dithän kräves att avskrivningar
sker på det faktiska återanskaffningsvärdet.
Personligen tror jag att
detta är synpunkter som mer och mer
kommer att beaktas i hela vår skattelagstiftning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Hagberg
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Söderquist m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde lik -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

väl votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Gustafson i Göteborg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr B 23 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl. avgivna,
med I) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 68 ja och 56 nej, varjämte
94 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
nr I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr de Jounge begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 48 nej, varjämte
43 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte svar på viss fråga ang.
statens jordbruksnämnd, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner,
m. in.

I en till riksdagen den 24 oktober
1958 avlåten proposition, nr B 50, vilken
hänvisats till jordbruksutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande av
bilagt utdrag av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen, att

dels till Fortsatt prisrabattering av
smör å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
30 500 000 kronor, att

a) till ett belopp av 1 500 000 kronor
jämte förefintlig behållning å medel,

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
jordbruksnämnd, m. m.

som tidigare ställts till statens jordbruksnämnds
förfogande för rabattering
av smör till allmänna inrättningar, användas
för dylik rabattering enligt hittillsvarande
grunder under tiden januari
—augusti 1959 samt

b) i övrigt användas för allmän prisrabattering
av smör under tiden december
1958—augusti 1959 i den omfattning
och under de villkor, som angivits
i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för i
propositionen angivet ändamål av det
å riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska
mejeriernas riksförening utbetala ett
belopp av 12 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett antal till utskottet hänvisade
motioner, bland andra motionerna
I: B 203 av herr Hedström m. fl., likalydande
med II: B 266 av fru Boman
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att det belopp
å 12 000 000 kronor, som föreslagits tillgodoföras
det mindre jordbruket i sin
helhet, skulle utgå som en förstärkning
av det extra mjölkpristillägget proportionsvis
i enlighet med nuvarande grunder; I:B

204 av herr Andersson, Torsten,
m. fl., likalvdande med II: B 267 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa

om sådan snabböversyn av jordbrukets
prissättningsfrågor, att förslag kunde
föreligga inför de kommande jordbruksförhandlingarna
till sådana automatiskt
verkande skyddsregler, att inkomstlikställigheten
kunde upprätthållas
i enlighet med 1947 års riktlinjer,
ävensom

om åtgärder i syfte att till nämnda
förhandlingar framförskaffa sådant sta -

område jämte svar på viss fråga ang. statens

tistiskt material, att inkomstjämförelse
mellan jordbruket och jämförelsegrup1
perna kunde baseras på arbetsersättning
per timme samt med hänsyn till förekomsten
av s. k. obekväm arbetstid och
kraven på yrkeskunskaper;

b) besluta om fullmakt för Kungl.
Maj :t att i enlighet med vad i motionerna
förordats vidtaga sådan höjning
av regleringsavgiften å fettvaror, att
margarinpriset höjdes med 50 öre per
kilogram;

c) medge, att det villkor, som vore
knutet till den särskilda smörsubventionen
med 50 öre per kilogram, icke
skulle utgöra hinder för Svenska mejeriernas
riksförening att höja mejeripriset
i den utsträckning, som erfordrades
för att jordbruket vid försäljningen
av smör på den inhemska marknaden
under tiden december 1958—augusti
1959 skulle erhålla ett inkomsttillskott
av cirka 33 miljoner kronor jämfört
med nu gällande försäljningspris;

d) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att till kompensation av
den enligt ovan förordade prishöjningen
på smör och margarin förslag måtte
föreläggas nästa års riksdag om avskaffande
av sockerskatten;

e) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utfärdande av sådana
föreskrifter, att avgiftsfri resandeinförsel
av avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
begränsades per person och
resa till en kvantitet av högst 5 kilogram,
varav högst 2 kilogram matfett
och därav högst 1 kilogram smör; samt

f) medge att de 12 000 000 kronor,
som skulle tillföras Svenska mejeriernas
regleringskassa, i den utsträckning, som
befunnes möjlig, finge användas till förstärkning
av mjölkpriset för det mindre
jordbruket i enlighet med motionernas
syfte;

I:B 205 av herr Ewerlöf m. fl., likalydande
med II: B 262 av herr Hjalmarson
m. fl., i vilka motioner hemställts

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

att riksdagen vid behandlingen av
ifrågavarande proposition måtte

a) hos Kungl. Maj :t hemställa

dels om utfärdande av kungörelse om
följande ändring av 2 § i kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den
7 juni 1956 (nr 403) angående regleringen
av införseln av fettråvaror och
fettvaror in. m. ''

§ 2.

För i---erläggas regleringsav gift.

Regleringsavgiften må ej sättas till
högre belopp än en krona 50 öre för
kilogram fett, olja eller fettsyra, varvid
i fråga om varor, som upptagits under
C i bilagan, avgiften skall avse den
kvantitet fett eller olja som ingår i importvaran.

Vid förändring---sådan vara;

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna;

b) uttala, att nu utgående smörsubvention
borde avvecklas fr. o. m. den
1 september 1959 och i samband därmed
nu utgående sockerskatt avskaffas,
samt

c) uttala, att resandes rätt att fritt införa
sådana jordbruksregleringsvaror
som vore avgiftsbelagda skulle begränsas
till sammanlagt 5 kilogram, varav
högst 1 kilogram smör.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte till Fortsatt
prisrabattering av smör å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 30 500 000 kronor
att

a) till ett belopp av 1 500 000 kronor,
jämte förefintlig behållning å medel,
som tidigare ställts till statens jordbruksnämnds
förfogande för rabattering
av smör till allmänna inrättningar, an -

vändas för dylik rabattering enligt hittillsvarande
grunder under tiden januari—augusti
1959, samt

b) i övrigt användas för allmän prisrabattering
av smör under tiden december
1958—augusti 1959 i den omfattning
och under de villkor, som angivits i utlåtandet; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I:B 205 och II: B 262, såvitt de
avsåge bemyndigande för statens jordbruksnämnd
att med stöd av vederbörande
författning vidtaga den ändring
av regleringsavgiften för fettvaror, som
angivits i motionerna;

C. att motionerna I: B 204 och
II: B 267, såvitt de avsåge fullmakt för
Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i motionerna
förordats vidtaga sådan höjning
av regleringsavgiften för fettvaror
att margarinpriset höjdes med 50 öre
per kilogram, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 204 och II: B 267, såvitt de avsåge
medgivande att det villkor, som
vore knutet till den särskilda smörsubventionen
med 50 öre per kilogram, icke
skulle utgöra hinder för Svenska mejeriernas
riksförening att höja mejeripriset
i den utsträckning som erfordrades
för att jordbruket vid försäljningen av
smör på den inhemska marknaden under
tiden december 1958—augusti 1959
skulle erhålla ett inkomsttillskott av
cirka 33 000 000 kronor jämfört med nu
gällande försäljningspris;

E. att riksdagen måtte medgiva att en
för motverkande av hamstring före den
1 december 1958 genomförd höjning av
priset på smör icke skulle utgöra hinder
för Svenska mejeriernas riksförening
att även för återstående tid intill sagda
dag komma i åtnjutande av den statliga
prisrabatten med 50 öre per kilogram
smör, dock under förutsättning att
det inkomsttillskott, som erhöllcs under
november månad som följd av prisökningen,
inräknades i det belopp av

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

96 Nr B 12

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

16 500 000 kronor, som genom smörprishöjning
skulle tillföras jordbruket under
tiden fram till den 1 september
1959;

F. att motionerna T: B 205 och
II: B 262, såvitt de avsåge hemställan att
liksdagen måtte uttala att nu utgående
statliga smörsubvention borde avvecklas
fr. o. m. den 1 september 1959, icke måtte
någon riksdagens åtgärd föranleda;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
I:B 205 och II: B 262 ävensom
I: B 204 och II: B 267, såvitt motionerna
åsyftade avskaffande under nästa år
av varuskatten på socker;

H. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna II: B 263, 1:B 203 och

II: B 266 ävensom I: B 204 och II: B 267,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att för i det föregående angivet ändamål
av det å riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade
reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område till
Svenska mejeriernas riksförening utbetala
ett belopp av 12 000 000 kronor;

I. att motionerna I:B 206 och
II: B 264 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionen II: B 265
anfört angående förslag rörande det
framtida stödet åt småbruket;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 205 och II: B 262 ävensom
I: B 204 och II: B 267, såvitt de avsåge
ändring i gällande föreskrifter rörande
resandes rätt att från utlandet fritt införa
sådana jordbruksregleringsvaror
som vore avgiftsbelagda;

L. att motionerna I:B153 och
II: B 192, I: B 190 och II: B 248 ävensom
I: B 204 och II: B 267, sistnämnda båda
motioner såvitt de berörde grunderna
för prissättningen på jordbrukets produkter
samt det statistiska material,

varpå inkomstjämförelsen mellan jordbruket
och jämförelsegrupperna skulle
baseras, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

M. att motionerna I:B 205 och
II: B 262, såvitt de ej besvarats i det
föregående, icke måtte någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I motiveringen yttrade utskottet bl. a.:

I anslutning till förevarande proposition
har i motionerna I:B 205 och
II: B 262 samt I: B 204 och II: B 267 yrkats
åtgärder för skärpning av de nyligen
ändrade bestämmelserna i fråga om
resandes rätt att från utlandet fritt in.
föra sådana jordbruksregleringsvaror
som är avgiftsbelagda. Under hänvisning
till motiveringen vid riksdagens
beslut i detta ämne den 28 april i år
och till Nordiska rådets rekommendation
i samma ämne den 10 innevarande
månad finner utskottet icke skäl nu
föreslå någon inskränkning av den fullmakt
Kungl. Maj :t för närvarande har
att, utifrån det marknadsmässiga läget
i stort, i gängse administrativ ordning
jämka reglerna för gränshandeln med
jordbruksvaror, beträffande feltvaror
dock inom viss angiven kvantitetsgräns.
Gällande begränsning i rätten att i
gränstrafik avgiftsfritt införa matfett
har för övrigt ej ändrats genom Kungl.
Maj:ts senaste beslut rörande ifrågavarande
införselbestämmelser. Utskottet
förordar i enlighet med det nu sagda avslag
å de fyra sist angivna motionerna.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Sigfrid Larsson, Franzén och
Pettersson i Dahl.

Vid utlåtandet hade fogats reservationer 1.

av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Heeggblom
och Eliasson i Moholm, vilka ansett
att utskottets hemställan under C
bort utgå samt dess hemställan under B,
G och K lyda sålunda:

B. att riksdagen må i anledning av

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Prisreglerande åtgärder pa jordbrukets område jamte svar pa viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I:B 204 och II: B 267 samt
med bifall till motionerna I:B 205 och
II: B 262, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om sådan ändring i kungörelsen den
7 juni 1956 (nr 417) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen samma
dag (nr 403) angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror
m. m. att i enlighet med vad i det föregående
anförts regleringsavgiften höjes
med 50 öre för kilogram fett;

G. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
motionerna I:B 205 och II: B 262 samt
I:B 204 och II: B 267, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att förslag förelägges
nästa års riksdag om avskaffande
av varuskatten på socker;

K. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I:B 205 och II: B 262 samt
med bifall till motionerna I:B 204 och
II: B 267 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utfärdande av sådana föreskrifter,
att avgiftsfri resandeinförsel av
avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
begränsas per person och resa till en
kvantitet av högst 5 kilogram, varav
högst 2 kilogram må utgöras av matfett
och av sistnämnda kvantitet högst 1
kilogram av smör;

2. av herrar Eskilsson, Hseggblom och
Eliasson i Moholm, vilka ansett att utskottet
under F bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionerna I:B 205 och II: B 262, såvitt
nu vore i fråga, uttala att nu utgående
smörsubvention borde avvecklas
fr. o. in. den 1 september 1959;

3. av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Allmän, vilka
ansett att utskottet under II bort
föreslå riksdagen att i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: B 263, I: B 20.3 och

7 — Andra kammarens protokoll 1958. N

II: B 266 ävensom I: B 204 och II: B 267,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t

dels att för disposition på sätt i reservationen
föreslagits av det i riksstaten
under nionde huvudtiteln för budgetåret
1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område till Svenska mejeriernas
riksförening utbetala ett belopp av
12 000 000 kronor,

dels att genom utnyttjande av jämväl
andra i reservationen berörda, till
förfogande stående medel för innevarande
regleringsår höja leveranstillägget
för mjölk från 3 till 5 öre per kilogram; 4.

av herrar Eskilsson, Hteggblom och
Eliasson i Moholm, vilka ansett att utskottet
under H bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
II: B 263, I: B 203 och II: B 266
ävensom I:B 204 och II: B 267, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att av
det i riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade
reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område till
Svenska mejeriernas riksförening utbetala
ett belopp av 12 000 000 kronor,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att riksdagen icke hade något att erinra
mot att det här avsedda stöd åt mjölkproduktionen,
som i första hand skulle
komma det mindre jordbruket till del,
fördelades enligt det förslag om leveranstillägg,
som utarbetats av utredningen
om småbruksstöd;

5. av herr Hedström, som ansett att utskottets
hemställan under II bort lyda
sålunda:

H. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj ds framställning ävensom
med bifall lill motionerna I: B 203 och
II: B 266 samt med avslag å motionerna
II: B 263, I: B 204 och II: B 267, sistr
11 12

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

nämnda båda motioner såvitt nu är i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att av det
å riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska
mejeriernas riksförening utbetala ett belopp
av 12 000 000 kronor för förstärkning
av det extra mjölkpristillägget proportionsvis
i enlighet med nuvarande
grunder;

6. av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Åhman, vilka
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
utlåtande bort ersättas med text av
följande lydelse:

I anslutning--— (lika med ut skottet)

— — —-är avgiftsbelagda. I
likhet med motionärerna finner utskottet
det anmärkningsvärt, att Kungl.
Maj :t utan att frågan berörts vid förhandlingarna
ändrade de administrativa
bestämmelserna för gränshandeln
omedelbart efter det en prisöverkommelse
med jordbruket träffats. Utskottet
anser jämväl att den nu medgivna
kvantiteten livsmedel, 15 kilogram per
varje enskild person över 12 år, är
större än som kan anses motsvara behovet
för gränshandel i egentlig mening.
Med hänsyn till riksdagens den 28
april i år fattade beslut som givit Kungl.
Maj :t fullmakt att utfärda erforderliga
bestämmelser samt vidare med hänsyn
till att Nordiska rådet i en rekommendation
den 10 innevarande månad enhälligt
förordat att inga ändringar bör ske
utan föregående konsultationer emellan
berörda länder anser sig utskottet icke
kunna biträda förevarande motioner.
Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Maj:t följer utvecklingen på detta
område och söker nå fram till en med
hänsyn till olika intressen hållbar avvägning
av bestämmelserna angående
gränshandeln.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ären -

de besvara dels herr Eliassons i Moholm
fråga angående de principer, efter
vilka statens jordbruksnämnd verkställt
riksdagens beslut rörande differentieringen
av utjämnings- och mjölkavgifter,
dels ock herr Gustavssons i
Alvesta interpellation i anledning av
beslutad höjning av den kvantitet livsmedel
varje resande avgiftsfritt får införa
i landet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat mig, om jag vill lämna en
redogörelse för de principer, efter vilka
statens jordbruksnämnd verkställt
riksdagens beslut angående differentieringen
av utjämnings- och mjölkavgifter.

Med anledning härav torde jag först
få erinra om att jordbruksutskottet utan
erinran från riksdagens sida i sitt utlåtande
1958: B 8 uttalade, att Kungl.
Maj:t borde tillse att vid bestämmandet
av de differentierade mjölk- och utjämningsavgifterna
hänsyn tages till de
speciella produktionsbetingelserna i
Norrland och jämförbara produktionsområden
ävensom till nödvändigheten
av att totalproduktionen av mjölk icke
i nuvarande läge stimuleras att öka.
Utskottet biträdde vidare Kungl. Maj :ts
förslag om en sådan jämkning av grunderna
för den interna utjämningen av
intäkterna från olika grenar av mejerirörelsen,
att önskemålet beaktas att genom
avgiftsdifferentiering åstadkomma
sådan lokalisering av mjölkproduktionen,
att de stora konsumtionsorternas
behov av konsumtionsmjölk kan tillfredsställas
utan alltför långa transporter.

Riksdagens beslut har i olika etapper
föranlett beslut av Kungl. Maj :t och statens
jordbruksnämnd. I enlighet med
ett av jordbruksnämnden tillstyrkt förslag
från Svenska mejeriernas riksför -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

ening har Kungl. Maj :t beslutat att från
och med den 1 september 1958 slopa
mjölkavgiften helt i Norrbottens län
och Västerbottens läns lappmark. För
Norrland i övrigt samt för vissa delar
av norra Svealand sänktes mjölkavgiften
till 1 öre per kilogram och i Värmlands
län till 1,5 öre. I riket i övrigt
bibehölls mjölkavgiften oförändrad i 2
öre per kilogram. Utjämningsavgiften
på konsumtionsmjölk, som det ankommer
på jordbruksnämnden att fastställa,
sänkte nämnden efter förslag av riksföreningen
den 1 september 1958 med
1 öre per kilogram i hela riket.

En av utgångspunkterna för avvägningen
av omfattningen utav de sålunda
vidtagna avgiftssänkningarna har
varit tillgången på medel i Svenska mejeriernas
riksförenings regleringskassa.
Enligt den prognos för kassan, som i
augusti 1958 kunde göras, sedan läget
på smörmarknaden efter prissänkningen
i maj kunde överblickas, kunde man
räkna med att visst utrymme skulle
komma att finnas för att minska avgiftsbelastningen
för mjölkproduktionen
eller återupptaga utbetalningen av
utjämningsbidrag, vilken varit inställd
sedan den 1 april 1958. Hela det belopp,
som då avsågs kunna disponeras
för dylika lättnader, användes såsom
nyss nämnts till avgiftssänkningar. Med
utgångspunkt från riksdagens beslut
och de möjligheter, som sålunda stod
till buds, sökte man genom differentieringen
av mjölkavgiften åstadkomma
en förbättring av förhållandena för
mjölkproduktionen i norra Sverige, särskilt
övre Norrland. Den generella
sänkningen av utjämningsavgiften för
konsumtionsmjölk avsågs medföra en
förbättring av den relativa lönsamheten
för de områden, som har den största
avsättningen av konsumtionsmjölk.

Det förtjänar vidare nämnas, att i enlighet
med den överenskommelse mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, som triiffals i
anledning av 6-procentrcgelns utlös -

ning och som senare i dag kommer att
behandlas av kammaren, skall med anlitande
av under prisregleringsanslaget
tillgängliga medel till Svenska mejeriernas
riksförenings regleringskassa utbetalas
ett belopp av 12 000 000 kronor.
Beloppet avses i första hand komma det
mindre jordbruket till godo. Fördelningsförslag
i huvudsaklig överensstämmelse
härmed har numera av jordbruksnämnden
underställts Kungl.
Maj:t. Förslaget, till vilket Kungl. Maj:t
dock ännu icke tagit ställning, innebär
att det utrymme för lättnader, som nu
finnes i anledning av bland annat nyssnämnda
tillskott till riksföreningens
regleringskassa, skall utnyttjas på ett
sätt, som innebär en kombination av
utbetalning av utjämningsbidrag för
mjölk och vissa lättnader i avgiftsbelastningen
dels inom de delar av landet,
inom vilka extra mjölkpristillägg
utgår, dels inom Jönköpings och Kronobergs
län.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Eliassons fråga.

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på den enkla frågan. Alla vet ju att det
är en prisspänning mellan konsumtionsmjölk
och produktmjölk. Det har
inom jordbrukarleden ständigt varit
strid om hur stor denna prisspänning
skall vara.

Nu kan man öka eller minska prisspänningen
på två olika sätt: antingen
kan man höja k-mjölkpriset eller också
kan man, som man gjorde den 1 september
i år, sänka mjölkavgifterna.
Spännvidden ökas i båda fallen.

Det är det gamla systemet som man
nu har tillämpat. När vi i somras diskuterade
detta, fick jag vid läsningen
av propositionen eu bestämd känsla av
att här skulle komma någonting helt
nytt. Jordbruksnämnden hade skrivit,
att möjlighet borde införas alt geogra -

100

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

fiskt differentiera utjämningsavgifterna
för konsumtionsmjölk och grädde.
Statsrådet kompletterade det med att
förorda en sådan lokalisering av mjölkproduktionen,
att de stora konsumtionsorternas
behov av konsumtionsmjölk
kunde tillfredsställas utan alltför
långa transporter, och han har i sitt
svar till mig i dag understrukit detta.

När förslaget lades fram sades det
dessutom att man ville ha bättre lokalisering
även för att få högre kvalitet på
mjölken. Det var ju en utomordentligt
fin motivering, helt enkelt en bestickande
motivering för att genomföra något
nytt. Jag kan i dag konstatera, att
det gamla är kvar. Om jordbrukare som
bor på långt avstånd från konsumtionsorter
skulle komma underfund med att
det vore bättre att sälja mjölken som
konsumtionsmjölk, därför att prisspänningen
är så stor, har man icke åstadkommit
någon kortare transport, utan
man har i stället nått rakt motsatt effekt
mot vad man föresatt sig.

Innan riksdagen gör sådana här förändringar
eller, rättare sagt, innan den
ger jordbruksnämnden fullmakt att göra
sådana här förändringar, vill jag trots
allt erinra om att bakgrunden till prisökningarna
på konsumtionsmjölken
ständigt varit att det i jordbrukskalkylen
rått en brist som måst täckas av
olika slags inkomster. Man har av marknadsmässiga
skäl inte alltid kunnat lägga
höjningarna på spannmål, kött eller
andra produkter, och då återstod egentligen
endast konsumtionsmjölken. Så
har man dragit slutsatsen, att det gällde
att höja konsumtionsmjölkpriset.
Men bristen var inte orsakad vare sig
av att konsumtionsmjölkpriset var för
lågt eller av att lönsamheten varit sämre
i de områden där konsumtionsmjölk
producerats, utan det var det samlade
jordbruket som råkade ut för denna
brist. Därför har man också beslutat
att täckningen skulle clearas till all
mjölkproduktion i landet. Givetvis har
det blivit olika clearingavgifter, och

dessas storlek har hela tiden föranlett
diskussioner inom jordbrukets organisationer.

I somras beslöt riksdagen under löpande
avtal och utan att ett enda öre
tillfördes det svenska jordbruket att
befullmäktiga jordbruksnämnden att
ändra dessa utjämningsavgifter. Vi vet
att praktiskt taget alla jordbruk i hela
landet hade fått sänkt inkomst, vilket
ju sedermera bekräftats vid de förhandlingar
som förts nu i höst. I den situationen
vidtog man en sådan förändring,
att man tog från dem som hade det
lägsta mjölkpriset och gav till dem som
hade det högsta. Jag ber, herr talman,
att få understryka att vi alla var överens
om de bestämmelser som gäller i
Norrland. De speciella förhållanden
som där hade uppstått på grund av de
vikande skogskonjunkturerna gav anledning
till att man där lämnade en särskild
kompensation i detta hänseende.

Då kanske någon kan fråga, om det
är orimligt att det finns någon differentiering.
Jag vill bara svara, att det
alltid kommer att finnas en differentiering,
som är riktig, nämligen den som
är orsakad av att kostnaderna att transportera
mjölken från olika platser till
konsumtionsorter varierar. Transporterna
har rationaliserats. De har rationaliserats
så att man kan få mjölken väsentligt
snabbare till de stora konsumtionsorterna,
och de har rationaliserats genom
att vi med hjälp av kylvagnar
o. s. v. kan få fram mjölk av väsentligt
bättre kvalitet.

Jag tror att det dessutom finns andra
motiveringar för att ej geografiskt differentiera
avgifterna. Det är inte alldeles
bergsäkert att, såsom man tydligen vill
göra gällande, frakterna är det enda avgörande.
De klimatiska förhållandena
gör exempelvis att vissa delar av landet
är bättre lämpade för mjölkproduktion
än andra, och produktionen där bör inte
stoppas genom en prispolitik som jag
anser vara felaktig.

Jag sade tidigare att jag inte kan för -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

101

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

jordbruksnämnd, m. m.

stå jordbruksnämndens sätt att expediera
riksdagens beslut. Vi har inte fått
en geografisk differentiering, utan vi
har fått en differentiering efter mejeriområden,
precis samma som har tillämpats
tidigare. Det är bara motiveringen
man har ändrat på. Resultatet kan emellertid
såsom jag sade bli ett helt annat,
nämligen att vi får ta mjölk från längre
bort liggande orter. Jag tror inte på en
geografisk differentiering. Jag vill erinra
om att det i det ärende vi nu skall
behandla ingår ett förslag att 12 miljoner
kronor skall fördelas genom Svenska
mejeriernas riksförening. Det är den
väsentliga skillnaden från i somras, att
jordbruket här alltså tillförs pengar, och
vi kan därför diskutera hur de skall fördelas.

Det framgår av statsrådets svar att
det skall ske en geografisk differentiering
och en prisdifferentiering som
gynnar Norrland. Jag har ingenting att
erinra mot det sistnämnda. Men så talar
statsrådet om att Jönköpings län och
Kronobergs län också skall få en väsentlig
förbättring.

Jag skulle vilja ta statsrådet och kammarens
ledamöter i övrigt med på en
resa som började i Gränna, ett av våra
bästa jordbruksområden, och fortsatte
ner till Jönköping. Då skulle man kunna
konstatera, att vi här skall få en förbättring
av mjölkpriset efter den 1 december.
Sedan skulle vi vända och resa
upp över Hökensås och Tiveden, de områden
av Skaraborgs län där vi har de
allra största problemen med avfolkningen
— jag kan garantera att det inte beror
på att människorna där tjänar för
mycket pengar, utan de anser snarare
att deras inkomster är för låga. När vi
fortsatt ett stycke till skulle vi komma
till Värmland, där mjölkproducenterna
får 1,5 öres förbättring. Inom de sämsta
jordbruksområdena som vi rest igenom
skulle det alltså icke bli någon förbättring
utan i stället, i varje fall enligt septemberbeslutet,
en väsentligt försämrad
lönsamhet. Kunde vi göra den resan,

område jämte svar på viss fråga ang. statens

tror jag vi kunde vara överens om att
en geografisk differentiering aldrig blir
rättvis. Vi kan säkert gå också till andra
gränsområden och finna ett liknande
förhållande. Därför bör vi inte ge oss in
på någon geografisk differentiering.

I det utlåtande som nu föreligger finns
en reservation beträffande förslaget om
fördelning av de 12 miljonerna. Det har
uttalats från förhandlarnas sida, att
pengarna i första hand bör gå till det
svenska småbruket. För att slippa varje
form av geografisk differentiering föreslår
vi, att pengarna i stället fördelas
på det sätt som småbruksutredningen
har föreslagit. Jag tror, herr statsråd, att
de svenska jordbrukarna aldrig kommer
att bli tillfredsställda med en geografisk
differentiering, och jag tror man
kan säga att en sådan aldrig blir rättvis.
Det är stora områden som kommer att
bli helt utan, och därför vore det intressant
om herr statsrådet ville lämna besked
till jordbrukarna om den väg, som
man nu är beredd att slå in på, och om
statsrådet ämnar gå den vägen fortsättningsvis.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag gissar att jag får anledning
återkomma till den fråga som
herr Eliasson i Moholm senast förde på
tal. Den har kanske sitt mest direkta
samband med de frågeställningar som
det föreliggande huvudärendet gäller.

Jag vill emellertid, herr talman, begagna
tillfället att svara på en interpellation
av herr Gustavsson i Alvesta.
Han har frågat mig av vilken anledning
regeringen beslutat höja den avgiftsfria
kvantitet livsmedel, som av resande må
införas, från 10 till 15 kg per person
samt varför kontakt inte tagits med
jordbruks- och köpmannaorganisationerna
innan detta beslut fattades.

Tillämpningen av de regler rörande
resandes rätt att licens- och avgiftsfritt
införa varor, som beslöts i våras, har
väckt stor irritation i Norge. Detta har

102

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

föranlett, att norska regeringen hemställt
om en återgång till den praxis, vilken
i fråga om den sammanlagda kvantitet
varor som en resande fick medföra,
gällde före den 8 maj 1958.

Regeringen, som fäster det största avseende
vid befrämjandet av de ekonomiska
och politiska förbindelserna med
övriga nordiska länder, har alltsedan
införandet av de nya bestämmelserna
följt utvecklingen på hithörande område
med stor uppmärksamhet. Den har
därvid även undersökt möjligheterna
att med tillmötesgående av de norska
önskemålen lätta på restriktionerna, som
självfallet icke bör vara strängare än
vad som erfordras med hänsyn till det
svenska jordbruksskyddet och angelägenheten
av att förhindra rena missbruk
i resandetrafiken. Efter ingående överväganden
av frågans olika aspekter har
regeringen ansett det möjligt att lätta på
tillämpningen av de bestämmelser, som
i våras uppställdes för resandes rätt att
införa livsmedel till Sverige. Härvid har
regeringen fäst särskilt avseende vid att
spänningen i priserna på vissa viktigare
jordbruksvaror i Sverige jämfört med
Danmark och Norge under tiden efter
den 8 maj väsentligt minskat.

Regeringen har enligt författningarna
varit bemyndigad att fatta det av interpellanten
nu kritiserade beslutet. Ej heller
riksdagens uttalanden i samband
med aprilbeslutet kan anses utgöra hinder.
Avsikten med detta beslut var att
regeringen skulle kunna smidigt anpassa
bestämmelserna efter ändrade förhållanden.
Vad man främst hade i sikte var
avsättningen av smöret och önskemålet
att uppställa regler, som tullmyndigheterna
hade möjlighet att tillämpa. I riksdagens
beslut underströks emellertid
särskilt, att de åtgärder regeringen enligt
bemyndigandet företog måste avvägas
så att de icke föranledde irritation
i de internordiska strävandena.

Regeringen har bedömt den marknadsmässiga
situationen vara sådan att
uppmjukningen av bestämmelserna ej

skulle komma att leda till någon sådan
ökning av införseln av livsmedel från
grannländerna, som kunde vara till
nämnvärd olägenhet generellt taget för
det svenska jordbruket och de svenska
handlandena i gränstrakterna.

Under sådana förhållanden har det
varit regeringen angeläget att i de
svensk-norska handelsförbindelsernas
intresse och med beaktande av riksdagens
direktiv lätta på sådana restriktioner
i gränshandeln som ej längre påkallas
av de skäl som var bestämmande
för restriktionerna vid dessas tillkomst.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
för det svar jag fått av herr statsrådet.
Att regeringens beslut i denna fråga
väckt ganska stor förbittring inom såväl
jordbruks- som köpmannakretsar är väl
knappast att förvåna sig över. Man har
i färskt minne den omfattning som
gränshandeln tidigare hade och vilka
problem den förde med sig.

Inledningsvis vill jag stryka under
särskilt två saker. För det första riktar
man inte sin kritik mot den gränshandel
som sedan en lång följd av år förekommit
och som möjliggjort för den befolkning
som bor utmed våra gränser
att handla på båda sidor om gränsen.
Detta är vad man kallar den lilla gränshandeln.
Nej, det man reagerar mot i
detta fall är den onormala ansvällning
av resandeströmmen som tidigare förekommit
och som man befarar nu åter
kommer i gång. Den består ju i att folk
företar renodlade inköpsresor till
grannländerna för att tillgodogöra sig
de lägre livsmedelspriserna. Denna införsel
har medfört allvarliga avbräck
för såväl jordbruket som detaljhandeln
inom dessa områden. Särskilt för detaljhandlarna
inom livsmedelsbranschen
har förhållandena varit mycket påfrestande
och i många fall inneburit att

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

103

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

eljest bärkraftiga rörelser sett grunden
för sin verksamhet undanryckt.

För det andra står inte denna gränshandel
i överensstämmelse med den
prisreglering vi har på jordbruksprodukter,
en prisreglering som denna
kammares ledamöter varit eniga om att
införa. I proposition nr 98, avlåten den

14 mars i år, uttalar herr statsrådet att
»den av mig föreslagna utformningen av
villkoren bör ge tullmyndigheterna bättre
möjligheter att inskrida i uppenbara
fall av missbruk, t. ex. om det konstateras
att större mängder livsmedel fördelas
på olika medlemmar av samma familj
eller att samma person gjort uprepade
inköpsresor med mycket korta
mellanrum». Regeringens senaste beslut
i denna fråga innebär ju att större
mängder kan fördelas på olika medlemmar
i samma familj genom att kvantiteterna
höjts från 10 kilo per familj till

15 kilo per person. Jordbruksutskottet
har i sitt utlåtande nr B 14 uttalat: »Gällande
begränsning i rätten att i gränstrafik
avgiftsfritt införa matfett har för
övrigt ej ändrats genom Kungl. Maj:ts
senaste beslut rörande ifrågavarande införselbestämmelser.
» Faktum är ju att
den ändringen har inträtt, att en familj
på fem personer nu har möjlighet att
ta med sig 75 kilo livsmedel, varav 25
kilo matfett mot tidigare 10 kilo.

Vad är det då, herr statsråd, som har
hänt under tiden 14 mars—24 oktober,
då det som den 14 mars av herr statsrådet
betraktades som missbruk — vilket
statsrådet även underströk här i
kammaren den 25 april — den 24 oktober
av regeringen legaliseras och uppliöjes
till lag och rätt?

Nu säger herr statsrådet, att de regler
som infördes i våras väckte irritation i
Norge och att detta föranlett den norska
regeringen att hemställa om återgång
till den praxis som gällde före den 8
maj i år. Förhåller det sig så anser jag
det sensationellt så till vida att herr
statsrådet mig veterligt inte i något sammanhang
meddelat detta. Ilerr statsrå -

det framhåller vidare i sitt svar, att regeringen
varit bemyndigad att fatta beslut
i denna fråga. Men även om så är
fallet har regeringen dock icke varit
förhindrad att ta kontakt med de parter
som här är berörda, särskilt som man
såväl från jordbruks- som från köpmannahåll
vid olika tillfällen till myndigheterna
framfört sina synpunkter på
gränshandeln. Därtill kommejr, herr
statsråd, att förhandlingar helt nyligen
förts mellan jordbrukets representanter
och statens jordbruksnämnd rörande
kompensation för 6-procentregelns
utlösning. Den överenskommelse som
då träffades grundade sig på de då gällande
bestämmelserna angående gränshandeln.
Och helt naturligt har jordbruksförhandlarna
förutsatt att de dåvarande
bestämmelserna alltjämt skulle
gälla. Jag betraktar det som mycket anmärkningsvärt
att regeringens avsikter
att ändra bestämmelserna icke meddelats
jordbruksförhandlarna.

Herr statsrådet framhåller vidare att
regeringen har bedömt den marknadsmässiga
situationen vara sådan, att en
uppmjukning av ifrågavarande bestämmelser
icke skulle leda till någon nämnvärd
ökning av införseln av livsmedel
från grannländerna, och på grund härav
skulle någon nämnvärd olägenhet generellt
taget för det svenska jordbruket
och den svenska handeln icke uppstå.
Enligt beräkningar som gjorts på köpmannahån
kommer på detta sätt att införas
cirka tre miljoner kilo margarin.
Detta kommer att innebära ganska stora
inkomstbortfall för handelns folk. Det
blir också bortfall i medel som går till
clearingkassan.

Herr statsrådet framhöll inledningsvis
i sitt svar att regeringens beslut fattats
bl. a. med hänsyn till den irritation
som uppstått i Norge. Anledningen till
denna irritation var de ändrade bestämmelserna,
som trädde i kraft den 8 maj
och i följd därav minskad gränshandel.
Genom det nu fattade beslutet förutsattes
att gränshandeln skall få eu helt an -

104 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

nan omfattning än den haft under sommaren
och hösten. Under sådana förhållanden
måste detta beslut innebära
väsentliga olägenheter för de näringsutövare
i vårt land, som beröres därav.
Samtidigt innebär regeringens åtgärd
att den enligt herr statsrådets uppgifter
förekommande irritationen i Norge
har överflyttats på svenskt område.

Jag vill, herr talman, slutligen framhålla
att jag är fullt införstådd med angelägenheten
av att vårt land även ur
handelssynpunkt har goda relationer
med våra nordiska grannländer, men
detta möjliggöres nog utan åtgärder av
det slag som här skett. Jag vill även
framhålla att det bör vara angeläget för
våra myndigheter att i samband härmed
visa respekt för två så viktiga näringsgrenar
i vårt land som dock jordbruket
och handeln utgör.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo (ep) och Eriksson i Bäckmora
(ep).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har självfallet ingen
svårighet åt förstå bakgrunden till de
synpunkter herr Gustavsson i Alvesta
framfört. Han har för övrigt själv varit
vänlig nog att i någon mån förklara hur
man bland jordbrukets organisationer
har kommit att bedöma denna fråga.
Detta gjordes bekant i våras, det har
gjorts bekant tidigare och för närvarande
vet vi också om det. Emellertid
finns det kanske anledning att knyta
an till ett par saker som herr Gustavsson
i Alvesta berörde och som också
har framförts i missnöjesyttringar mot
att lättnaderna infördes i höst, nämligen
att man reagerar emot att resandeströmmen
har ökat eller kommer att
öka och att detta medför allvarligt avbräck.
Jag vågar inte säga huruvida
några säkra uppgifter framkommit som
bestyrker eller motsäger denna uppfattning.
För övrigt har ju så kort tid

förflutit sedan de nya bestämmelserna
trädde i kraft. De siffror som nu är tillgängliga
bestyrker icke de farhågor
som herr Gustavsson i Alvesta hyser,
men fördenskull betvivlar jag icke att
det kan te sig på ett annat sätt senare.
Tillgängliga siffror visar emellertid att
de bedömanden, som förestavat regeringens
åtgärder, har varit riktiga så
till vida att de genomförda lättnaderna
icke har inneburit de våldsamma olägenheter
som befarats såväl på köpmannahåll
som bland jordbrukarnas organisationer.

Jag har, herr, talman, en sifferuppställning
som redovisar de genomsnittskvantiteter
av olika varuslag som enligt
uppgifter från tullen införts före
och efter det de nya bestämmelserna
trädde i kraft. Innan de nya bestämmelserna
trädde i kraft infördes exempelvis
i Malmö 1,1 kilo smör per resande.
Under dagarna 3—8 november var
den genomsnittliga kvantiteten smör 0,2
kilo, och veckan 17—22 november var
det samma kvantitet. I Hälsingborg var
siffran något högre, nämligen 0,7. Det
är exakt samma siffra som redovisas
som genomsnittskvantitet per resande
i december 1956, och det är alltså inte
fråga om någon ökning. Vid Svinesund,
Håve, Vassbotten, Eda och Högen finns
inga som helst uppgifter om kvantiteter
infört smör i resandetrafiken under tiden
efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Beträffande margarin
var den kvantitet, som infördes under
veckan innan de nya bestämmelserna
trädde i kraft, per resande 0,9 kilo.
Veckan 3—8 november var den 0,7, och
den senaste veckan för vilken vi har
siffror hade kvantiteten gått ned till
0,5 kilo. Detta gäller Malmö. I Hälsingborg
är siffran 1 kilo, vilket är 2 kilo
mindre än i december 1956 och 1 hekto
mer än veckan före bestämmelsernas genomförande.

Anledningen till att det varierar något
känner jag självfallet inte närmare
till.

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

105

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Får jag så fortsätta, herr talman, och
bara nämna ytterligare ett par varuslag.
Självfallet ger jag mig inte in på en bedömning
av vad som är lönsamt eller
inte lönsamt att föra in, men redan dessa
kvantiteter lämnar alla initierade
besked om att det knappast är lönsamheten
som i detta fall spelar någon roll.
För åtskilliga av dessa varuslag är nämligen
prisskillnaderna närmast obefintliga.
Beträffande socker var i Malmö de
genomsnittliga kvantiteterna 2,4 kilo
hos de resande som tullverket hade
kontrollerat. Veckan efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, den
första kontrollperioden, hade kvantiteten
sjunkit till 1,3, och för den sista
veckan 17—22 november var genomsnittskvantiteten
per resande precis 1
kilo. I Hälsingborg var det mera, 2,7.
Resande från Norge införde ännu större
kvantiteter socker — mjöl spelar här
kanske inte så stor roll. Beträffande
ost, där prisdifferenserna i menlig riktning
för vårt vidkommande är mest påtagliga,
är det utomordentligt små kvantiteter
och inga förskjutningar. I genomsnitt
per resande var det under sista
veckan i september 0,2 kilo. Det var
den 3—8 november 0,3 kilo, och den
sista veckan är kvantiteten återigen 0,3
kilo. Detta gäller Malmö. I Hälsingborg
är siffran 0,3, i Svinesund intet, Håve
intet, Vassbotten 0,1 kilo, Eda 0,02 och
slutligen Högen 0,1 kilo per person.

Jag överlåter åt kammarens ärade
ledamöter att själva dra slutsatser av
dessa siffror. Jag avser inte att bevisa
någonting annat än vad dessa siffror
ger besked om. Men de bekräftar, synes
det mig, att man inte bör överbetona betydelsen
av denna fråga sedd ur de synpunkter,
som herr Gustavsson i Alvesta
har anlagt i första delen av sitt anförande.

I den andra delen av anförandet medger
han, att man också bör ta rimlig
hänsyn till de nordiska samarbetssträvandena
och att det inte är alldeles lik -

giltigt, om det verkligen visar sig föreligga
norsk irritation. Det kan nämligen
inte förbises att motsvarighet till de
restriktioner vi tidigare haft och nu har
inte existerar på den andra sidan. Där
kan man föra med sig för 275 kronor.
Det finns siffror — om det behövs är
jag beredd att redovisa dem — som visar
hur trafiken går i motsatt riktning.
När det visar sig uppkomma ett läge där
den minskade prisspänningen inte gör
det lika farligt eller inte ger upphov till
lika allvarliga olägenheter som när bestämmelserna
tillkom, tror jag att man
med långt större jämnmod än som nu
visas kan införa den lättnad och visa
det tillmötesgående som här förekommit.

Herr Gustavsson i Alvesta talade sedan
om den förändring som består i
att bestämmelserna om den största kvantitet
som får medföras inte gäller per
familj, utan per resande, och jag vill
med ett par ord kommentera vad han
därvidlag sade. Som vi alla känner till
har passkontrollen mellan de nordiska
länderna upphävts. På vad sätt skall då
familjetillhörigheten kunna kontrolleras?
De hittills gällande bestämmelserna
har mer eller mindre hängt i luften, och
i varje fall har det varit omöjligt för
tullmännen att klara ut, vilka resande
som tillhört samma familj. När denna
fråga senast diskuterades gällde tillämpningsföreskrifterna
liksom före den 8
maj endast den resande personligen,
och det framgick också av de uppgifter
som reservanterna i jordbruksutskottet
i våras gav.

Herr talman! Jag har ansett det vara
nödvändigt att foga dessa synpunkter
till det som herr Gustavsson i Alvesta
här har anfört.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Av de siffror statsrådet
nämnde framgår inte förändringen i resandefrekvensen
utan endast hur det

106 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Interpellation ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt ämne
vid våra gymnasier

ligger till beträffande den kvantitet per
person som införts. Nu ifrågasätter jag
om den tidigare kontrollen avsåg kvantiteterna
per person. Bestämmelserna
gällde ju då kvantiteten per familj.

Hur kommer det att bli om relationerna
mellan priserna exempelvis i Danmark
och i Sverige ändras? Det kan väl
inte gagna det svensk-norska handelsutbytet,
om exempelvis det svenska smöröverskottets
storlek skall läggas till
grund för regeringens bedömning av i
vilken utsträckning gränshandeln fritt
skall få förekomma och utvecklas.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
lierr talmannens förslag att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 17

Interpellation ang. åtgärder för att göra
samhällsläran till ett självständigt ämne
vid våra gymnasier

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som anförde:

Herr talman! I en utredning som två
av skolöverstyrelsen tillsatta sakkunniga
verkställt och som överlämnades till
skolöverstyrelsen den 1 augusti 1957 föreslogs,
att samhällsläran skulle göras
till självständigt ämne dels i realskolans
högsta klass dels i gymnasiets båda
högsta ringar. Förslag till tim- och kursplaner
avgavs samtidigt. Vidare föreslogs
att för lärarkompetens i samhällslära
skulle krävas två akademiska betyg
i ettdera av ämnena nationalekonomi
ev. ekonomisk historia eller statskunskap
och ett betyg i det andra ämnet.

I en skrivelse den 3 november 1958
till Konungen ansluter sig skolöverstyrelsen
i princip till tanken att samhällsläran
skall bli självständigt ämne på det

allmänna gymnasiet. Skolöverstyrelsen
vill emellertid inte ange någon närmare
tidpunkt för en sådan reforms genomförande
utan nöjer sig med att förklara,
att överstyrelsen som en första åtgärd
kommer att utfärda anvisningar om hur
många timmar av dem, som nu anslagits
till historia med samhällslära, skall användas
till undervisning i samhällslära.
Överstyrelsen räknar tydligen med att
samhällsläran skall kunna bli självständigt
ämne tidigast inom den nya gymnasieorganisation,
som successivt skall
träda i kraft kort efter det enhetsskolan
från och med läsåret 1962/63 börjat
införas som obligatorisk skolform.

Skolöverstyrelsen begär vidare i en
skrivelse samma dag till universitetskanslern,
att en utredning skall göras
om lämpligaste utbildningen av lärare i
samhällslära. Överstyrelsen tänker sig
att man tillskapar ett nytt examensämne
vid universitet och högskolor, förslagsvis
kallat samhällskunskap och omfattande
moment av historia, statskunskap,
nationalekonomi, juridik och sociologi.
Överstyrelsen pekar även på att
till undervisningen i samhällskunskap
hör frågor beträffande yrkesval, utbildningsvägar,
arbetsmarknadsläge m. m.

I fråga om lärartjänsterna framhåller
skolöverstyrelsen att en ämneskombination
sådan som historia och samhällslära
måste liksom geografi och samhällslära
få antagas ej bli vanlig. Samhällsläran
anses helst böra kombineras med
något skrivämne, i första hand modersmålet,
men även engelska (tyska) och
matematik synes tänkbara som andra
undervisningsämne vid sidan av samhällslära.

Det kan emellertid ifrågasättas, om
man måste vänta ända in till mitten av
1960-talet på att ämnet samhällslära göres
till ett självständigt ämne på det allmänbildande
gymnasiets schema. I den
utredning skolöverstyrelsen yttrat sig
om heter det bl. a.: »Ett fristående ämne
samhällskunskap torde i praktiken vara

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 107

Interpellation ang. åtgärder för att göra samhällsläran till ett självständigt ämne
vid våra gymnasier

den effektivaste garantien för att studiet
av det nutida samhället verkligen
får sin berättigade andel av undervisningstiden.
»

Det kan också diskuteras om inte en
annan utbildningsgång av lärare i ett
skolämne samhällslära än den skolöverstyrelsen
skisserar är att föredra. Det
synes tveksamt om man, som överstyrelsen
tycks göra, skall avstå från utredningens
förslag om att kräva två akademiska
betyg i ettdera av ämnena nationalekonomi
(ekonomisk historia) eller
statskunskap och ett betyg i det andra
av dessa ämnen. Ett sådant krav skulle
ge lärarna i samhällskunskap en vetenskaplig
utbildning likvärdig med den
som i regel krävs av andra ämneslärare.
Givetvis kan till sådana betygskrav knytas
krav på vissa kurser i yrkesvägledning,
sociologi och juridik i den utsträckning
den akademiska undervisningen
i nationalekonomi och statskunskap
inte behandlar erforderliga moment
från dessa ämnen.

Man skulle alltså kunna få nya kombinationer
i filosofie magisterexamen,
som gav undervisningskompetensiminst
två skolämnen, varav ett skulle vara
samhällslära. Genom en sådan anordning
skulle det vara relativt lätt för dem
som nu har statsvetenskaplig utbildning
att genom viss komplettering skaffa sig
kompetens för adjunkts- och ämneslärartjänster.

Skolöverstyrelsens nu redovisade uppfattning
att ämnet samhällslära i lärartjänsterna
helst bör förenas med något
skrivningsämne, i första hand modersmålet,
inger betänkligheter, även om
man kan förstå den i och för sig vällovliga
viljan att sprida skrivningsämnena
på så många lärare som möjligt. Som i
utredningen av den 1 augusti 1957 framliålles
ter det sig naturligast att lärarna
i samhällslära som andra undervisningsämne
normalt har historia, undantagsvis
geografi.

Det förtjänar även understrykas att

till förespråkarna för en uppdelning
av historia med samhällslära på två
skolämnen hör bland remissinstanserna
Målsmännens riksförbund, Sveriges förenade
studentkårer, Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen.

Under hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet rikta
följande frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder för att inom den närmaste
tiden genomföra den ordningen
att samhällsläran blir självständigt ämne
på det allmänna gymnasiets tre
linjer?

2. Är statsrådet beredd att i fråga om
rekryteringen av lärare i samhällskunskap
bereda möjlighet för dem som redan
har statsvetenskaplig utbildning att
efter viss komplettering övergå till lärartjänst,
varigenom en fördröjning av
reformens genomförande kan undvikas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att ledamoten av
riksdagens andra kammare herr Axel
Rubbestad, ödeborg, är på grund av
Hypertonia, gravis förhindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen från och med
den 26/11 till och med den 2/12 1958.

Färgelanda den 22/11 1958

Bengt Toss
Prov.läk.

Färgelanda

Herr Rubbestad beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
denna dag till och med den 2 nästkommande
december.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

108 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Onsdagen den 26 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får meddela att behandlingen av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 4 angående åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande kommer
att uppskjutas till kammarens plenum
tisdagen den 2 december. Detta sammanträde
börjar kl. 14.00.

§ 2

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte svar på viss fråga ang.
statens jordbruksnämnd, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr B 14, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner,
m. m. nu komme att fortsättas;
och lämnades jämlikt förut gjord anteckning
ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl (ep), som
anförde:

Herr talman! Det må kanske tillåtas
mig — även om det kan synas malplacerat
då det här gäller en jordbruksdebatt
— att anknyta något till ett begrepp,
som det talas rätt mycket om under
detta år, nämligen grundtryggheten.
Det har ju ansetts så värdefullt att
denna blir säkrad för alla människor i
fortsättningen. För jordbrukets del

har vi under detta år vid inte mindre
än tre tillfällen diskuterat de ekonomiska
förmånerna. Enligt vad som påståtts
var det en bomb som exploderade
här i kammaren den 18 april, men denna
bomb gav i varje fall till resultat motioner
från fyra partier, och dessa behandlades
sedan av kammaren den 25
april, då kammaren fattade beslut om
att ordna förhållandena på smörmarknaden
— det var närmast detta saken
gällde — för tre månader framåt. Den
25 juli, alltså tre månader senare, var
kammaren igen färdig att behandla samma
sak och då fattades det ett beslut
som avsåg fyra månader framåt i tiden.
Nu har vi den 26 november och då föreligger
ett förslag i samma ärende, som
gäller en tid av tio månader framöver.

Jag kan inte finna att det innebär någon
särskild trygghet för jordbruksnäringens
utövare att riksdagen på detta
sätt fattar beslut för tre, fyra och tio månader
i taget. Inom praktiskt taget alla
andra näringar och yrken har man inkomstförhållandena
ordnade för lång
tid, för att inte säga år framöver, och
därigenom uppkommer inte den irritation
som onekligen följer därav, att det
inte fattas beslut för längre tid än som
här skett för jordbrukets vidkommande.

Detta är kanske, herr talman, en anmärkning
i marginalen, men jag har
inte kunnat undgå att beröra saken.

När vi nu skall diskutera jordbruksavtalet,
har jag också svårt att låta bli
att något kommentera resultatet av det
beslut som riksdagen fattade år 1955, då
man antog ett jordbruksavtal för tre år
framåt på grundval av en proposition,
som framlagts efter en utredning, samt
en kompromiss mellan förhandlarna,

Onsdagen den 2G november 1958 em.

Nr B 12

109

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

producenter och konsumenter. Från
vårt håll anmälde vi tveksamhet i fråga
om avtalets innebörd. Vi menade att det
fanns för många osäkra moment i det
framlagda förslaget. Från andra håll
framhöll man att den nya ordningen innebar
ett mycket enklare och bättre system
än den gamla, och man underströk
särskilt att jordbrukarna i fortsättningen
inte skulle bli så mycket beroende av
staten, utan själva skulle få ta vissa risker,
men också ha vissa chanser att kunna
förbättra sina inkomster. Jordbruket
skulle bli en fri näring.

Jag måste säga — och jag gör det inte
som någon triumf — att våra betänkligheter
har visat sig mycket riktiga.
Andra grupper inom näringslivet har
inte haft sina inkomstförhållanden så
tidsbundna som jordbrukarna. Dessa
har haft treårsavtal, medan löntagare
och andra haft ettåriga avtal, vilket inneburit
att om läget ändrats för deras
del, har detta efter ett år kunnat komma
till uttryck i avtalet. Vi på vårt håll ansåg
därför att det var nödvändigt med
bättre spärregler än de föreslagna, och
jag vågar nu efteråt påstå att det som
skedde vid utskotts- och riksdagsbehandlingen
innebar en viss vinst för oss.
Men resultatet har i alla fall inte blivit
så lysande. Enligt 1947 års riksdagsbeslut
skulle det ju åstadkommas likställighet
i inkomstavseende mellan jordbruket
och andra näringar i vårt
samhälle, och det var den saken som
det för två år sedan gällde att ordna
och som det även nu gäller att ordna.

Nu har som sagt två år förflutit, och
det återstår alltså ett år av giltighetstiden
för det avtal riksdagen antog 1955.
Det förslag, som här ligger på riksdagens
bord, måste således sägas utgöra ett
tillägg till avtalet för det sista året av
avtalsperioden. Visserligen har det från
vissa håll påståtts — och det kommer
säkerligen att göras även under denna
debatt — alt det nya systemet egentligen
har fungerat bra och att felet bara

varit, att de uppsatta spärreglerna inte
kunnat träda i verkställighet och säkra
utvecklingen. Jag tror emellertid att det
är lika riktigt att säga att systemet inte
har fungerat så som avsikten varit och
att de farhågor, som vi på vårt håll uttalade
v:d antagandet av den nya ordningen,
har visat sig fullt berättigade.
Det här föreliggande förslaget innebär
ju att man har fått släppa hela garantisystemet
och gå in för en marknadsbedömning.
Det har med andra ord fått
lov att ske en återgång till den gamla
kalkylen, som tidigare på många håll
ansågs vara så dålig.

Då kan det i alla fall inte vara någon
överdrift, om man nu konstaterar,
att systemet inte alls har motsvarat förväntningarna.

Det är kanhända onödigt att tala om
den snö som föll i fjol, och jag skall i
stället gå in på den fråga som vi egentligen
skall behandla, nämligen vad som
skall gälla tio månader framåt i tiden.
Vad som egentligen hade skett var att
6-procentregeln slagit igenom. Enligt
denna skulle man försöka återföra mittprisnivån
till det ursprungliga beloppet.
Något kom emellertid emellan,
som man nu konstruerar fram och kallar
för 25-procentregeln. När vi behandlade
denna fråga år 1955 nämndes
visserligen något, att priserna inte får
stiga mer än 25 procent, men att detta
skulle vara någon regel var det aldrig
tal om. Jag måste hänvisa till det särskilda
yttrande, som vi tre medlemmar
av utskottet har gjort, i vilket vi säger
att vi finner det alldeles orimligt att
25-procentavtalet, skulle vara en spärr
bara åt ena sidan. Det var i varje fall
aldrig avsett den gång då det antogs.
Jag skall, herr talman, inte spilla flera
ord på detta. Jag tror, att andra talare
efter mig kommer att beröra saken.

Vi kan emellertid inte på något vis gå
ifrån det avtal, som 1947 års riksdagsbeslut
innebär, nämligen att jordbruket
skall vara likställt med andra grupper.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Vad är det som skett? Här har man
träffat ett avtal om att jordbruket skall
kompenseras med 120 miljoner kronor
på dessa tio månader. Man kan naturligtvis
fråga sig: Är jordbruket kompenserat
med detta? Det är ju en överenskommelse
mellan förhandlare som har
givit detta avtal till resultat, eftersom
man inte kunde komma längre. Jag erkänner
också att det är ett förhandlingsresultat,
och jag har inte tänkt
försöka spränga det, men jag vill ändå
slå fast, att om man skall se saken ur
jordbrukets synpunkt är resultatet ingalunda
tillfredsställande. Skörden innevarande
år har varit mycket dålig, och
jordbruket bär släpat efter i jämförelse
med andra näringar. Jag tror, att det är
riktigare som sagts i många kommentarer,
bland annat i pressen, att resultatet
är magert. Nu föreligger emellertid
en överenskommelse, och man får
hoppas att den också blir effektuerad,
så att jordbruket får vad det enligt denna
skall ha.

Det kan förefalla självklart, att om
det finns eu överenskommelse enligt
avtal kommer naturligtvis denna att följas.
Är man säker på detta? Det har
skett så mycket under senare tid att
man nog har anledning att sätta ett
stort frågetecken i kanten. Jag kan inte
låta bli att hänvisa till jordbruksministerns
eget uttalande på Arosmässan i
Västerås om jordbruket och dess framtid.
Enligt tidningsreferatet — jag har
inte sett det dementerat på något sätt,
så jag förutsätter att det är riktigt —
resonerar han om att man inom denna
näringsgren inte i evighet kan räkna
med basjordbruk på 10—20 hektar utan
att man skulle kunna ändra på detta förhållande.
Såvitt jag kan läsa tidningar
och kommentarer riktigt skulle hans
uttalande innebära, att man skulle gå
in för högre arealtal, exempelvis 30—
35 hektar. Vi yrkesutövare inom jordbruket
kan inte godta detta resonemang.
Jag vill bestämt hävda, att den

storlek på basjordbruken — 10—20 hektar
— som här nämnts inte rimligtvis
kan släppas. Det skulle nämligen betyda,
att man avskaffade tryggheten för
cirka 170 000 jordbrukare med familjer.

Tanken bakom jordbruksministerns
framställning är säkerligen den, att man
på större brukningsdelar kan producera
livsmedel billigare. Kan man verkligen
det? Är den uppfattningen riktig? För
min del har jag en helt annan mening
om denna sak. Det är inte storleken på
jordbruket som avgör produktionspriserna.
Det är inte hektarantalet som bestämmer
utan det är brukarens personliga
insatser och hans duglighet. Jag
tror, att det finns anledning att tänka
om här. Utan tvivel har de produktionsenheter,
där ägarna själva deltar i arbetet
och kanske är de huvudsakliga
arbetarna, den säkraste och billigaste
produktionen.

Sedan kan man fråga sig: Om man nu
skall friställa alla dessa 170 000 jordbrukare
eller hur många det är fråga
om, vart skall de ta vägen? Kan industrien
absorbera dem? Vi vet ju — och
det har antytts här i dag och många
andra gånger — att även industrien har
stora svårigheter.

I industrien hägrar en mycket stor
arbetslöshet. Hur mycket får vi anslå
för denna arbetslöshet i vinter? Detta
är den ena detaljen. Den andra är väl
om verkligen inte jordbruket betyder
någonting för vår beredskap. Vi offrar
i runt tal 2,7 miljarder på vårt militära
försvar. Finns det inte anledning
att offra en hel del också på vårt civila
försvar?

Man talar här om överproduktion,
men har vi verkligen en sådan? Man
säger, att jordbruket inte har kunnat
anpassa sig. Jordbruket har inte kunnat
följa med i utvecklingen, inte kunnat
rationalisera o. s. v. För endast några
månader sedan hörde vi från högsta
ort att vi hade 250 000 kor för mycket.
Hur är det i dag? I det utlåtande som

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

nu presenteras på riksdagens bord har
vi ett uttalande om hamstring av smör.
För närvarande går det åt 8 000 ton
smör per månad. Smörkonsumtionen
har stigit med 57 procent. Kanske vi
inte har för många kor utan i stället
har brist på kor.

Enligt alla vetenskapliga beräkningar
har den samlade jordbruksproduktionen
under de sista åtta åren gått tillbaka.
Vi förlorar årligen i genomsnitt
3,7 procent av åkerarealen för vår produktion
eller cirka 12 000 hektar. Jag
nämnde här att vi har ett uttalande i
utlåtandet mot hamstring. Säkerställer
vi produktionen av smör med den politik
som vi för? Är det lönsamt att producera
smör? Är mjölkproduktionen
verkligen lönsam? Jag skulle tro att
producenterna själva svarar ganska bra
på detta när de minskar sin produktion.
Kammaren vet nog om att jordbrukarna
för närvarande reflekterar
och drar sina slutsatser. Den mjölkproduktion
som inte är lönsam inställer
de.

Vi har här presenterat en reservation
till utskottets utlåtande där vi menar,
att producenterna bör ha en skälig
prishöjning för mjölken så att denna
produktion blir lönsam. Jag skall inte
gå in så mycket på detta resonemang.
Jag tror att andra efter mig närmare
kommer att beröra detta problem.

Som vanligt är margarinet den stora
konkurrenten. Vi har tidigare två gånger
haft en debatt om smör kontra margarin.
Vi har talat om vilket av dessa
två födoämnen som är smakligast, vilket
konsumenterna helst äter, vilket
som är värdefullast o. s. v. Jag kan
inte underlåta atl här om igen nämna,
att margarinproduktionen huvudsakligen
baserar sig på importerad arbetskraft.
Det margarin som går bäst i handeln,
Milda, framställs till 75 procent
av importerad arbetskraft. En ännu förnämligare
margarinsort, som enbart

framställs av kokos, tillverkas helt av
utländsk arbetskraft.

Jag tror inte att riksdagen i allmänhet
gillar att utländsk arbetskraft konkurrerar
med den svenska. När det
gäller jordbruket är emellertid majoriteten
fullt nöjd med detta och menar
att det inte är felaktigt.

Man säger här att detta skulle fördyra
livsmedlen och levnadsomkostnaderna.
Som kompensation härför har vi framhållit
att man kan sänka sockerskatten.
Då blir det ingen fördyring för konsumenterna
utan i stället kanske en förtjänst.

Vi har en annan reservation som är
fogad till detta utlåtande. Den gäller
resandetrafiken mellan Sverige och
Danmark samt Sverige och Norge. Jag
har tidigare sagt att det finns vissa
orosmoln som gör det litet tveksamt
vad jordbruket kan ta ut för sina produkter.
Denna trafik är ett orosmoln.
Vi har tidigare haft en debatt mellan
jordbruksministern och en interpellant.
Jag kan inte undgå att komma tillbaka
till detta. Vi diskuterade även i våras
denna gränstrafik. Efter det beslut som
fattades i våras trodde man att läget
hade stabiliserats. I varje fall kunde
man göra den iakttagelsen att irritationen
från april och maj månad praktiskt
taget hade försvunnit. Det är nu tydligt
att genom det beslut jordbruksministern
här fattat har en inkomstminskning
för jordbruket ägt run. Om man
alltså fattar ett sådant regeringsbeslut
två dagar efter det avtalet är ingånget
mellan producenter och konsumenter
— ett avtal där man bygger på vissa
förhållanden och vissa möjligheter att
få betalt för jordbruksprodukterna —
så måste detta kapitalt försämra jordbrukarnas
inkomstläge.

I sitt svar här sade jordbruksministern
att det egentligen inte var någon
fara å fiirdc. Det har inte blivit någon
större resandetrafik, ökningen är inte
så stor att det spelar någon egentlig

112

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar pa viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

roll. På en dag, allhelgonadagen, reste
84 000 människor mellan Sverige och
Danmark och köpte varor för 1 miljon
kronor! Beträffande Norge är det väl
också riktigt att en affärsman, Lökken,
anställt 50 stycken biträden för att kunna
ta emot den resandetrafik som var
alt vänta från Sverige.

Jordbruksministerns förklaring stämmer
alltså inte.

Herr Gustavsson i Alvesta sade mycket
riktigt att bestämmelserna förut avsett
kvantitet per familj men nu avser
kvantiteter per resande. Det är en väsentlig
skillnad.

En annan stor skillnad mot tidigare
år är att man i Danmark har höjt priset
på smör, så att smörsmugglingen
eller vad man skall kalla det inte längre
är så lockande.

Nu är det inte bara smör, margarin
och socker som importeras på detta vis
utan också väldiga kvantiteter andra
varor. Jag har med mig ett par annonser
som jag tycker är betecknande. En
av dem är ur Arbetet i Malmö för den
20/11. Det är en helsidesannons som
uppmanar läsarna att resa till Holbergsgade
i Köpenhamn för att köpa en massa
olika förnödenheter. Det räknas upp
sammanlagt 121 sorter från taffelakvavit,
Aalborg och likörer till raktvål,
tandkräm och potatismjöl och en bröstkaramell
som heter Kungen av Danmark.
Det kan inte hjälpas att en sådan
trafik måste irritera och betraktas som
osund.

Jag har här en annan annons som
vill locka läsarna att resa till Norge på
allhelgonadagen. Annonsen jämför priserna
här i Sverige och i Norge. Jag
skall inte trötta med att nämna priserna,
men jag skall nämna rubrikerna:
Socker, sirap, margarin, mjöl, likörextrakt,
brvlcreme. Detta kan inte heller
vara en sund gränshandel.

Här i debatten åberopas, liksom folkpartiet
har gjort i sin reservation, en
rekommendation från Nordiska rådet.

Jag förstår inte hur man kan åberopa
den. Den innebär inte annat än att regeringarna
tillråds »åt de i vedtak av
lovmessig eller administrativ karakter
i grensehandelsspprsmål erklserer seg
villig til å konsultere vedkommende berprte
nordisk naboland innen beslutninger
tas». Jag tror inte att jag begår
något brott om jag relaterar ett samtal
jag hade med jordbruksministern under
Nordiska rådets session. Då jag frågade
honom om han hade haft kontakt
med regeringen i Norge eller Danmark
innan detta beslut fattades, svarade han
att han inte haft det. Hur kan man då
åberopa denna rekommendation som
motivering för det som i detta fall har
skett?

Jordbruksministern säger att han stöder
sig på en fullmakt som riksdagen
antagit i våras. Jag vågar mig inte på
att tolka en fullmakt. Vem som helst
kan själv läsa på sidan 6 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 i år ett citat
av statsrådets eget uttalande om resandetrafiken.
Statsrådet säger: »Av de inkomna
framställningarna framgår, att
införseln av jordbruksvaror i samband
med resandetrafiken för närvarande
huvudsakligen avser smör och socker.
Särskilt stora nackdelar har införseln
av smör medfört, då stora exportöverskott
finnes inom landet och kvantitativ
importreglering tillgripits för att
skydda det inhemska priset. Starka
skäl talar därför enligt min mening för
att nu direkt fixera den kvantitet matfett
som av resande får licens- och avgiftsfritt
införas. I fråga om sockret torde
jag få erinra om att chefen för finansdepartementet
i propositionen nr
50 till årets riksdag uttalat, att Kungl.
Maj:t, därest gränshandeln med denna
vara skulle öka på ett oroande sätt, torde
få utfärda bestämmelser om kvantitetsgräns
med en innebörd i huvudsak
motsvarande de för margarinet gällande.
Detta uttalande har ej föranlett någon
erinran från riksdagens sida. Då

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

113

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

marknadsutvecklingen för övriga jordbruksvaror
snabbt kan växla, torde
Kungl. Maj :t även beträffande dessa
böra erhålla en liknande fullmakt.»

En sådan lämnades också av riksdagen,
men jag kan inte utläsa ur fullmakten
annat än att regeringen skulle
söka nedbringa importkvantiteten. I
stället har det blivit en våldsam ökning.
Nu tillkommer det inte mig att
konstitutionellt pröva huruvida statsrådet
tolkat fullmakten rätt men jag
kan inte låta bli att sätta ett stort frågetecken
i kanten. I varje fall hävdar
jag bestämt att vi i riksdagen i våras
när vi beslöt att ge fullmakten hade
den meningen att den skulle få till
följd att kvantiteten blev mindre.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att vi i utskottet slogs om två fullmakter.
I det ena fallet var det fråga
om att ge Kungl. Maj :t en fullmakt att
höja regleringsavgiften för fettvaror,
men det ville Kungl. Maj:t inte ha. När
det gällde den andra fullmakten var
det egentligen inte någon process, men
jag är av den bestämda meningen, att
fullmakten innebar att det inte skulle
bli någon ökning.

Nu säger statsrådet här i dag att de
nya reglerna innebär en återgång till
vad som gällde tidigare. Ja, gör de faktiskt
det? Det är riktigt att det har varit
en gräns på 5 kilo per person, men det
fanns samtidigt en begränsning till 275
kronor i värde. Denna sista regel är
struken nu — nu är det 15 kilo per person,
varav högst 5 kilo fettvaror. Jag
kan inte se annat än att det har blivit
en ändring i förhållande till vad det
var tidigare.

•lag kan som sagt inte finna annat än
att det beslut som här har kommit till
är oriktigt, och jag tror att det är en
sak som måste inverka på jordbrukets
framtida möjligheter att få betalt för
sina produkter på (let sätt som är avsett.

.lag har här sagt att det finns en hel
8 — Andra kammarens protokoll 1958. A

del saker som utgör oroselement för
framtiden. I motioner från vårt håll har
det framhållits, att så allsidigt material
som det över huvud taget är möjligt att
åstadkomma bör föreligga vid de förhandlingar
som nu har börjat. Vid utskottsbehandlingen
har det talats om
att så kommer att bli fallet, och jag vill
verkligen hoppas och tro att det påståendet
är riktigt, men det kan ju inte
hjälpas att man vid förhandlingar för
en näring som jordbruket om ett nytt
avtal bör kunna bedöma förhållandena
så allsidigt och korrekt som möjligt och
att man måste kunna ta hänsyn till alla
detaljer som påverkar läget.

Jag tror ändå att det finns anledning
att vara litet skeptisk här. Vi säger i
vårt särskilda yttrande, att man när
man bedömer jordbruket som näring
bör jämföra likvärdiga arbetsprestationer.
Målsättningen för inkomstjämförelse
bör liksom när det gäller andra
yrken vara arbetsersättning per timme,
och man bör därvid också ta hänsyn
till obekväm arbetstid och olika tillägg
som kan utgå på lönerna.

Nu är man kanske ändå orolig för
vad som kan ske. Här är mycket som
hägrar i framtiden. Hur kommer det
att ställa sig för jordbruket, om vi får
en nordisk eller europeisk frihandelsmarknad?
Är det säkert att man kan
binda sig för längre avtal än ett år?

Jag kan, herr talman, inte undgå att
här hänvisa till den konferens som regeringen
hade anordnat på Harpsund.
Där deltog fyra ledamöter av regeringen
med statsministern i spetsen, och
man kallade fem representanter för DO
och TEO samt 16 representanter för
industrien. .lag hörde i kommentaren i
Dagens eko att statsministern och chefen
för Industriförbundet var mycket
belåtna med de resultat som hade uppnåtts.
Anmärkningsvärt är emellertid att
jordbruket inte var representerat vid
denna konferens på Harpsund. Innebär
inte detta en diskriminering av jord''/•
II 11

114 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

bruket? Jag kan inte förstå annat än att
man nonchalerar jordbruket såsom en
näring som inte är värd att få ha någon
representant med när man diskuterar
framtiden. Hade det inte varit
riktigare att låta jordbruket vara representerat
vid denna konferens?

Nu kanske det invändes att konferensen
gällde industrien, men är inte jordbruket
också en industri? Svenska mejeriernas
riksförbund t. ex. är med alla
sina avläggare dock Sveriges största
industri. Om det nu ansågs onödigt att
jordbruket skulle vara representerat på
en dylik konferens, tycker jag ändå att
jordbrukets organisationer kunde ha
ansetts likvärdiga med industrien.

Jag har ingen annan möjlighet än att
här framföra min protest mot det som
har skett. Det är möjligt att det nu
kommer att sägas, att jordbruket naturligtvis
blir kallat till diskussioner med
regeringen om dessa ting. Ja, det är
möjligt, och jag skulle nästan tro det.
Såvitt jag vet är jordbruksproblemet en
av de detaljer som är mest uppmärksammad
i debatten kring Europamarknaden,
men enligt kommentarerna i
Dagens eko, som jag hörde på ganska
noga, nämndes på Harpsund inte ett
ord om jordbruket, utan det hela gällde
industrien för hela slanten.

Jag vill också framhålla en del andra
saker, som jag anser bör komma med
i förhandlingarna. Vid Nordiska rådets
sammanträde i Oslo diskuterades en
fråga, som kanhända inte anses vara så
stor, nämligen sommartid. Norge har
beslutat införa sommartid. Yi som arbetar
inom jordbruket är ganska avogt
inställda mot denna tanke, av den anledningen
att det självfallet blir ökad
övertid. Då är det fråga om jordbruket
får betalt för sina kostnader.

Också femdagarsveckan, som riksdagen
har beslutat och som håller på
att förverkligas, kommer med i bilden.
Att den medför en fördyring vet vi.
Beslut om femdagarsvecka har träffats

för många områden med hundratusentals
löneanställda, och det är väl självklart
att jordbruket inte får bli diskriminerat
också här. Skall det bli femdagarsvecka
är väl jordbruket liksom
andra näringar berättigat att få vara
med, men det medför en fördyring av
kostnaderna som vi inte kan bortse
ifrån.

Jag vill med detta säga, att det är
stor risk för att låta avtalet löpa på
mer än ett år. Här finns så många osäkra
moment som är vanskliga att bedöma
i förväg, och därför bör beslut
fattas från år till år. Jag tycker att detta
bör framhållas vid de förhandlingar,
vilkas resultat nu snart skall behandlas.

Sedan, herr talman, vill jag bara beröra
ytterligare ett par saker i anslutning
till jordbruksutskottets utlåtande
nr B 14. Yi har i det särskilda yttrandet
tagit upp förslaget om fördelningen av
12 miljoner kronor. Enligt den överenskommelse
som har träffats skall pengarna
tillföras Svenska mejeriernas riksförenings
regleringskassa, och vi vill
att de skall fördelas på sådant sätt, att
de i största möjliga grad kommer det
mindre jordbruket till godo. Vi har i
vårt särskilda yttrande också tagit upp
den fråga som berörs i reservationen
från högerhåll, nämligen att stödet kommer,
förutom Norrland, även Kronobergs
och Jönköpings län till godo. Vi
tycker det är oriktigt att strikt följa
länsgränserna, eftersom det finns delar
också av andra län som bör vara lika
berättigade att få del av stödet som
Kronobergs och Jönköpings län får, och
vi har velat framhålla, att all möjlig
hänsyn bör tas till detta önskemål.

Slutligen tar vi upp ytterligare en detalj,
nämligen ersättningen för icke
kvarngill vara, särskilt råg. Vi önskar
att man skall ta all möjlig hänsyn till
den dåliga kvaliteten hos rågskörden
och medge den efterbetalning som kan
anses vara skälig.

Herr talman! Med dessa kommentarer

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

115

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan med undantag för punkterna
B, G och K, där jag yrkar bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen nr 1.

Härefter yttrade:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Såsom här har erinrats
om förut i kväll och många gånger tidigare
var de svenska partierna för ett
tiotal år sedan överens om en målsättning
för jordbrukspolitiken som innebar
att man skulle försöka åstadkomma
inkomstlikställighet mellan arbetskraften
på 10—20 hektars rationella familjejordbruk
och industriarbetare eller
andra jämförbara grupper i de lägre
dyrortsklasserna.

När detta diskuterades inom den stora
kommitté som arbetade med förslagen
innan de kom till riksdagen fanns det
både de som menade att man borde anknyta
till en grupp av mindre gårdar
och de som menade att man borde anknyta
till närmast större grupp, med
20—30 hektar åker. För min del var jag
från början inställd på att man måste
försöka anknyta till gruppen 10—20
hektar. Alt räkna med mindre jordbruksenheter
ansåg jag vara praktiskt
taget uteslutet, ty om ett jordbruk inte
är så stort att familjen har full sysselsättning
med det, blir arbetskraftredovisningen
praktiskt taget omöjlig. Å
andra sidan ville jag heller inte vara
med om att gå högre upp.

En sådan anknytning till en bestämd
grupp innebär naturligtvis inte att man
kan styra prissättningen enbart med
hänsyn till den gruppen, utan man måste
så långt det är möjligt ta hänsyn till
hela jordbruksnäringen.

Detta innebär, att om det större jordbruket
blir utpräglat överkompenserat,
så måste vi försöka motverka detta,
likaväl som vi måste göra något för att
stödja den stora grupp av minusva -

rianter, som det mindre jordbruket
kommer att utgöra. Om detta har man i
princip varit överens, och tankegången
finns återgiven i många variationer i
utredningens betänkande och i riksdagens
tryck. Under senare tid har det
emellertid uppstått debatt kring denna
fråga, där en del talesmän har ifrågasatt,
om vi inte nu skulle ändra målsättningen
och försöka anknyta till en
annan grupp jordbrukare med större
åkerareal. Jag tror för min del inte
att det finns sakliga skäl för att nu ompröva
denna målsättning. Det gagnar
inte någon grupps intressen. Jag tror
också det är en villfarelse att inbilla
sig, att vi genom att ändra målsättningen
skulle ta ett krafttag för att öka rationaliseringen
och för en bättre inpassning
över huvud taget av jordbruket i
det svenska näringslivet. Från jordbrukets
sida har vi därför all anledning att
hålla fast vid vad som i princip beslöts
förra gången. Vi vet att det alltid kan bli
diskussioner om den praktiska tillämpningen,
men dem får man ta allteftersom
de olika fallen blir aktuella.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord i jordbruksutskottets utlåtande
nr B 14 inrymmer en komplettering
av prisuppgörelsen för återstoden av löpande
treårsperiod, d. v. s. för 10 månader.
Alla vet att det inte har varit
möjligt att i den överenskommelsen
realisera den uppställda målsättningen,
alltså att åstadkomma en inkomstlikställighet
av det slag vi i princip är
överens om att vi borde ha. Såvitt jag
vet har heller ingen gjort gällande att
vi lyckats åstadkomma en dylik inkomstlikställighet.
Men å andra sidan
har de marknadsmässiga förhållandena
varit sådana, att jordbrukets förhandlare
har accepterat uppgörelsen och varit
införstådda med att den kanske var vad
som kunde åstadkommas i nuvarande
läge. Ingen i jordbruksutskottet har heller
på allvar ifrågasatt att vi skulle rucka
på den överenskommelsen i vad gäl -

116

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

ler avvägningen mellan producenter
och konsumenter. Visserligen bär det
väckts en motion, i vilken man räknat
med en 25-öring till på smöret, men den
frågan har knappast drivits i utskottet.

Det är emellertid en annan sak, som
man kan resonera om i detta sammanhang.
Även om överenskommelse träffats
om en prisuppgörelse, som bestämmer
belastning och förmåner för jordbrukarna
och konsumenterna, så återstår
ändå frågan hur medlen skall fördelas
bland jordbrukarna. Den saken
har vi varit inne på här i riksdagen i
åtskilliga sammanhang, och många motionärer
har också varit inne på frågan
i anslutning till förevarande proposition.
Vi kan nämligen konstatera att det
har lagts proportionellt mera av prishöjningarna
på vegetabilierna än på
animalierna. Om vi ser på de inkomstsiffror
som redovisas i propositionen,
så finner vi att vegetabilierna motsvarar
23 procent och animalierna 77 procent
av jordbrukets inkomster. Men av
de 100 miljoner kronorna får vegetabilierna
46 miljoner av prishöjningen, medan
animalierna —• som alltså motsvarar
77 procent av inkomsterna — får
54 procent.

Nu kan man ytterligare säga att de
siffrorna inte förklaras av att vegetabilierna
har gått ner mera, därför att den
viktigaste av animalieprodukterna nämligen
smöret — vilket även återverkar
på det samlade mjölkpriset — framför
allt har blivit utsatt för en prissänkning.
I motion nr B 260, som herr Hansson i
Skegrie och några av hans partikamrater
lämnade i somras, säges också att
»för småbruket är mjölkproduktionen
den huvudsakliga inkomstkällan, och
den hårdaste inkomstminskningen har
härigenom drabbat de mindre brukningsdelarna».
Detta är alldeles riktigt
och oemotsägligt. I motion nr B 267 i
andra kammaren av herr Hansson i
Skegrie in. fl. i anslutning till denna
proposition står det en del också om

mjölkpriset och det mindre jordbruket.
Det säges där att en utväg att hjälpa
det mindre jordbruket skulle vara att
använda en skälig del av de tolv miljonerna
till att förstärka leveranstillägget
och vidare att även andra åtgärder för
förstärkning av mjölkpriset för det
mindre jordbruket bör övervägas. Man
kan exempelvis tänka sig att den allmänna
mjölkavgiften differentieras till
förmån för det mindre jordbruket.

Herr Hansson och hans kamrater, de
är ganska många, menar alltså att man
både skall använda en skälig del av de
tolv miljonerna och vidta vissa andra
åtgärder för att förstärka mjölkpriset,
men de preciserar inte vart de vill komma.
Det har inte heller hans partikamrater
inom jordbruksutskottet gjort. De
nöjer sig med att i ett särskilt yttrande
utan något yrkande i allmänna ordalag
rekommendera åtgärder till förmån för
det mindre jordbruket.

T ill att börja med kan vi väl vara överens
om att det instrument, som lättast skulle
kunna användas under nu löpande
regleringsår, är en höjning av leveransbidraget.
Så snart man ger sig in på någonting
annat, kommer man i vägen för
jordbruksministern, som står i begrepp
att lägga fram en proposition om ett förbättrat
småbruksstöd. En höjning av
leveransbidraget för innevarande regleringsår,
som alltså utlöper den 31 augusti,
kan dock inte på något sätt vara
i vägen för en omläggning av småbruksstödet,
som skall börja den 1 september
— jag förmodar att det inte kan börja
förr. Man behöver inte på något sätt
anse sig ha föregripit eller trasslat till
frågan för jordbruksministern när det
gäller den fortsatta utformningen av
småbruksstödet, i fall man nu skulle
höja leveransbidraget. Därför har vi i
en reservation föreslagit att leveransbidraget
för nu löpande regleringsår
höjes från tre till fem öre. Det betyder
att de mindre jordbrukarna nästa november
skulle få 500 kronor i stället för

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

117

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

300 kronor, om de levererar 10 000 kg
mjölk men inte kommer över 25 000 kg.

Om man vill göra någonting som är
mera än en tom gest för jordbruket, kan
man knappast ta till mindre än detta.
Ä andra sidan kan ett par hundralappar
till de 300 kronor som förut utgår komma
väl till pass på hösten när det är
ont om pengar, konstgödsel skall betalas
och foder skall köpas.

När vi tidigare från folkpartiets sida
har ställt förslag om liknande små justeringar,
har det sagts, att vi inte kan
ändra en träffad överenskommelse. Nu
kan man i varje fall inte från centerpartiets
eller högerns sida komma med
den invändningen, ty från dem föreligger
förslag om i princip likartade ändringar.
Den debatten kanske vi alltså
kan avfärda den här gången.

Sedan uppstår frågan: Kan vi mobilisera
de pengar, som skulle behövas för
detta ändamål? Enligt vad vi har inhämtat
kostar det tolv miljoner kronor
att höja leveransbidraget med ett öre.
Ett genomförande av vårt förslag skulle
alltså kosta tjugofyra miljoner kronor.

Enligt propositionen skulle Mejeriernas
riksförenings regleringskassa tillföras
12 miljoner kronor. Dessa 12 miljoner
kan enligt herr Hansson i Skegrie
och herr Pettersson i Dahl användas i
skälig omfattning. Dem kan man ju ta,
tv jag tycker det är skäligt att ta dem
allesammans, och så tycker jag det är
skäligt att lägga till 12 miljoner till. Och
då är frågan: Finns det möjlighet att
mobilisera de där andra 12 miljonerna?
Ja, för det första har man ju de medel
som annars går som allmänna mjölkpristillägg.
Där kan en omdisponering
ske om man vill. Men det finns också
andra möjligheter. .lag har tagit reda på
litet grand hur det står till i de reglcringskassor
där ganska många miljoner
ligger och flyter omkring. I fall vi tar
Svensk spannmålshandels regleringsfond,
så gick den in i det här regleringsåret
med 33 miljoner i behållning, och

man kan räkna med ytterligare inkomster
på 51,5 miljoner. Jag skall inte specificera
några utgifter, men man räknar
med att den 31 augusti ha 38 miljoner
kronor i denna spannmålsregleringsfond.

Härtill skulle jag vilja säga en sak i
marginalen. Vi bär diskuterat förmalningsbidrag
i åtskilliga sammanhang
här. Under de år som förmalningsavgift
vid bygdekvarnarna tagits ut har de,
huvudsakligen småbrukare, som betalat
dessa avgifter vid bygdekvarnarna erlagt
ungefär 12 miljoner kronor till
denna kassa. I och för sig skulle det sålunda
inte vara ur vägen, att man toge
dessa 12 miljoner till mjölken.

Men tar man Kassan för svensk kötthandel,
den så att säga diversebetonade
delen av denna kassa, så räknar man
där med inkomster på nära 39 miljoner
och en behållning den 31 augusti på nära
25 miljoner. Lite mera oberäkneliga
är kanske införselavgifterna för fodermedel
under regleringsåret, men man
räknar med att inkomsterna där kan
närma sig ett 40-tal miljoner, medan de
ofrånkomliga utgifterna håller sig någonstans
ett stycke över 10 miljoner.
Där har man alltså cirka 25 miljoner,
om man vill mobilisera 12 miljoner
extra. Man kan ta dessa 12 miljoner i
vilken som helst av dessa tre kassor,
eller man kan ta 4 miljoner i varje eller
ta 3 i varje och 3 från det allmänna
mjölkbidraget.

Var man helst bör ta dem är en praktisk
sak som jag inte kan bedöma. Jag
vill bara konstatera, att det inte föreligger
någon som helst svårighet, om
man vill mobilisera de där 12 miljonerna,
vilka ju inte skall utbetalas förrän
i november nästa år. Man har alltså hela
nästa år på sig att se till att pengarna
finns disponibla.

Jag skulle därför vilja vädja till kammarens
ledamöter att gå med på denna
mycket rimliga begäran. Jag kan
tillägga atl såsom leveransbidraget nu

118

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

är konstruerat med bidrag på 10 000 kg
mjölk, som ligger kvar orubbat så
länge leveransen inte överstiger 25 000
och sedan avvecklas vid 30 000 kg. Detta
leveransbidrag utgår till drygt 80
procent av jordbrukarna.

Med hela den bakgrund som vi här
har i fråga om prisförskjutning och annat,
tycker jag att detta vore en ganska
rimlig sak. Jag har svårt att föreställa
mig att jordbruksministern skulle behöva
ha något emot en sådan här justering,
om riksdagen uttalar sig för
detta, utan nog kan väl jordbruksministern
vidarebefordra detta önskemål
med sin välsignelse till jordbrukets förhandlingsdelegerade.

Jag har väckt en liten motion som
frambär det önskemålet, att riksdagen
skulle hemställa om att få proposition
om förbättrat stöd till småbruket före
den allmänna prisuppgörelsen nästa år.
Det finns mycket som talar för det önskemålet.
De stora förhandlingarna blir
säkert svåra och långsamma, och det
har ju alltid förhållit sig så att vi har
fått denna stora prisuppgörelse under
riksdagens allra sista och mest bråda
dagar. Har man då även en proposition
om förändrat småbruksstöd invävd i
detta andra, så blir det icke så lätt för
utskott och riksdag att hinna med en
noggrann prövning. Där har nu jordbruksutskottet
enat sig om ett uttalande,
och detta har jag som motionär också
nöjt mig med. Där står det att utskottet
»finner sig böra starkt framhålla önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t finner utvägar
att påskynda denna propositionsfrågas
handläggning». Jag vill starkt
understryka detta och vädja till jordbruksministern
att försöka komma med
en proposition i någorlunda god tid.

Från vissa håll föreligger förslag om
att man skall uttala sig för sockerskattens
avveckling 1 september nästa år.
Mina kamrater i jordbruksutskottet och
jag har inte tyckt att det finns någon
anledning att bestämma sig för det nu,

eftersom det torde bli åtminstone tre
tillfällen till att motionera om den saken
före 1 september nästa år, tillfällen
då bakgrunden är lättare att genomskåda
än den är nu.

Detsamma kan sägas om förslaget att
man skall avveckla smörsubventionerna
1 september nästa år. Detta är ju
egentligen en av de frågor som måste
ingå i nästa uppgörelse. Utan att vilja
polemisera eller över huvud taget ge
mig in på någon sakdiskussion så tror
jag ju att vi kan vänta med att ta ståndpunkt
till detta tills den stora uppgörelsen
föreligger vid nästa riksdag, då
ju der saken måste komma med.

Jag vill också säga ett par ord om
margarinaccisen. När man nu har accepterat
en fortsatt subventionering av
smör och när det inte föreligger något
avsättningsproblem för smör just nu —
det skulle ju inte skada om vi haft ett
eller annat tusen ton smör att sälja just
nu när vi får relativt bra betalt för det
— och när det från jordbrukets förhandlingsdelegerade
icke har satts i
fråga att margarinaccisen skulle höjas,
så har vi från vår sida inte känt något
behov av att yrka på detta. Vi har nämligen
aldrig ansett margarinaccisen vara
något i och för sig önskvärt eller något
särskilt bra statsfinansiellt instrument.
Den går ju till statskassan, och
dessutom förstärker ett höjt margarinpris
den gränshandel som man samtidigt
vänder sig emot.

Vi håller fast vid den principiella
uppfattning beträffande margarinaccisen,
som vi har givit uttryck åt senast
i ett särskilt yttrande i somras, men vi
har inte, herr talman, något behov av att
just yrka på en höjning utan vi är med
på utskottslinjen.

Sedan ett par ord om gränshandeln.
Vi har där en reservation beträffande
motiveringen. Vi har i den reservationen
sagt ifrån, att vi i likhet med motionärerna
tycker att det är anmärkningsvärt
att Kungl. Maj :t, utan att frå -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

119

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

gan berörts vid förhandlingarna, ändrat
de administrativa bestämmelserna
för gränshandeln alldeles dagarna efter
det att man träffat en överenskommelse
beträffande jordbrukspriserna.
Vi har också den uppfattningen att
ändringen i fråga om kvantiteten livsmedel
— 15 kilo per person över 12 år
i stället för 10 kilo per familj — är ett
orimligt stort hopp. Vi tycker att det
borde gå att hålla en rakare kurs och
inte göra så hårda och tvära svängar.

Men nu har vi å andra sidan den
fullmakt Kungl. Maj :t fick i våras att
sköta denna sak, och vi har vidare den
rekommendation som enhälligt antogs
av Nordiska rådet beträffande kontakt
och viss samverkan mellan berörda parter.
Dessutom är ju situationen, i varje
fall när det gäller smöret, inte kritisk
på samma sätt som den var i våras.
Därför har vi inte biträtt motionsyrkandet,
men vi säger i motiveringen att
vi förutsätter att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
på detta område och söker
nå fram till en med hänsyn till olika
intressen hållbar avvägning av bestämmelserna
angående gränshandeln.

Herr talman! Jag ber till slut att få
yrka bifall till utskottets förslag, utom
beträffande punkt H., där jag yrkar
bifall till den av herr Nord m. fl. avgivna
reservationen. Jag kan i det sammanhanget
säga, att skulle den reservationen
bli utslagen i voteringen om
kontraproposition, kommer jag att rösta
med reservation 4, även om jag inte
anser den tillfredsställande, ty man tar
ju hellre något än intet. Dessutom ber
jag att få yrka bifall till reservation 6
av herr Nord m. fl., som gäller en ändring
i motiveringen.

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad utskottets ärade ordförande sagt om
reservation nr 1, som framförts av utskottets
höger- och centerpartiledamöter
gemensamt och som gäller frågorna om

en höjning av margarinpriset och gränshandeln.

Det är i första hand tre saker som
gör att vi åter har velat föra fram frågan
om ett höjt margarinpris. Vi har
stannat inför problemet varifrån de 30
miljoner kronorna skall tas, som subventionen
av smöret med 50 öre per kilogram
fram till nästkommande 1 september
kommer att kosta. Ett landsting
eller en kommun är enligt lagstiftning
skyldig att anvisa på vilket sätt medel
skall anskaffas för de utgifter som beslutas
— lånevägen eller skattevägen.
Men vi i riksdagen är i den gynnsamma
ställningen att vi inte behöver följa denna
annars mycket efterföljansvärda regel.
Jag kan erinra om vad förre finansministern
Sköld i våras under remissdebatten
yttrade om det moraliska kritstrecket,
som borde tvinga oss i riksdagen
att när vi fattar beslut om utgifter
göra klart för oss varifrån pengarna
skall tas. I propositionen finns ingen
sådan anvisning. Och skall vi inte nöja
oss med lånevägen med alla dess konsekvenser,
har vi från vår sida inte sett
någon annan utväg än att ta det nära
till hands liggande förslaget att höja avgifterna
på margarinråvaror med ett belopp
som täcker utgifterna för smörsubventioneringen.
Det som herr Sköld
i våras ansåg vara aktuellt har inte förlorat
något av sin aktualitet, vilket vi i
vår motion påpekat när vi erinrat om
vad finansministern bara för ett par
veckor sedan i diskussionen rörande
kvarlåtenskapen yttrade om det inkomstbortfall
som denna operation skulle
föra med sig och som gällde mindre
belopp än vad smörsubventionen föranleder.
Detta var det första skälet till
värt yrkande.

Det andra skälet är att vi för den tid
som återstår till nästa 1 september, då
vi skall ha ett nytt avtal om prissättningen
på jordbrukets produkter, velat få
prövat vad en höjning av priset på margarin
kan betyda för konsumtionen av

120

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

jordbruksnämnd, m. m.

smör. Jag anser en sådan prövning
mycket viktig, ty det är inte så lätt att
rent teoretiskt spekulera ut konsekvenserna
av en sådan höjning. Tidigare har
man kanske räknat med att det inte spelar
så stor roll om man åstadkommer en
utjämning mellan priserna på olika slag
av matfett genom att sänka smörpriset
eller genom att höja margarinpriset.
Men vad som nu redovisats i fråga om
smörkonsumtionens ökning ger oss besked
om att denna ökning är större än
den samtida minskningen av margarinkonsumtionen.
En total sänkning av
kostnaden för matfett har sålunda fört
med sig en total ökning av matfettskonsumtionen,
och denna ökning har kommit
smöret till godo. Men skall vi räkna
med att vi inte i alla tider skall ha
tvånget att genom subventioner hålla
smörpriset nere på den nivå där det nu
ligger, måste vi veta hur konsumtionen
kommer att utveckla sig om vi i stället
för subventionering av smöret låter höja
margarinpriset. Och för detta ändamål
har vi ansett att de månader som återstår
till nästa 1 september är en ganska
lämplig tidsperiod. Det är det andra
skälet till att vi velat aktualisera detta
gamla förslag.

Det tredje skälet är att i det förslag,
som nu föreligger i fråga om matfettet,
ingår att jordbruket skall ha rätt att för
tiden fram till nästa 1 september höja
priset med i medeltal 25 eller högst 50
öre. För att detta skall kunna ske utan
att vi skall behöva riskera en icke önskvärd
konsumtionsminskning, måste en
samtidig höjning av margarinpriset anses
fördelaktig för genomförande av
denna inkomstökning, som avser att ge
jordbruket inte mindre än 16 miljoner
kronor. Detta är alltså det tredje skälet
till att vi har velat aktualisera detta
tidigare väckta förslag. Vi beklagar att
jordbruksutskottet inte velat lyssna på
oss, och vi har alltså all anledning att
ställa oss bakom det yrkande som återfinnes
i reservation nr 1.

område jämte svar på viss fråga ang. statens

Vårt andra yrkande gäller gränshandeln,
och där faller vi tillbaka på den
framställning som gjordes i våras av generaltullstyrelsen,
lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden. Jag förde redan
då på tal, att det åligger ett statsråd att
vid beredning av ärenden ta reda på
vad ansvariga ämbetsverk har att säga.
Detta har vi reservanter gjort, och vi
har från berörda ämbetsverk inte fått
besked om någon ändrad inställning på
den punkten.

De åtgärder som regeringen vidtagit
anser jag mig inte behöva närmare gå
in på. Jag instämmer därvidlag i stort
sett med vad utskottsordföranden yttrade.
Han gjorde visserligen gällande
att vad regeringen gjort kanske rent av
stod i strid med riksdagsbeslutet i våras.
Den synpunkten skall jag inte argumentera
för, men jag vill säga, att det finns
ju det som är värre än till och med ett
brott, och det är en dumhet. Visserligen
heter det att även dumheten är en Guds
gåva, men den bör nog användas med
ett visst förstånd, alltefter den situation
som är för handen. Jag beklagar att
jordbruksministern genom det sätt, på
vilket denna förändring skett, såvitt jag
förstår åstadkommit en ytterligare vidgning
av det avstånd som föreligger mellan
honom och jordbrukets organisationer
och som gör att det förtroendefulla
samarbete som i tidigare skeden -— inte
bara när det satt centerpartister vid
konungens rådsbord och svarade för
jordbruksdepartementet, utan även när
där satt partivänner till den nuvarande
jordbruksministern -— säkert var en
ofantlig tillgång både för departementschefen
och för jordbruket i dess helhet.
Det var ett samarbete som kunde brygga
över svårigheter. Inom jordbruket
har man betraktat det som ett hårt slag,
att man bara ett par dagar efter en träffad
överenskommelse ställts inför en sådan
förändring rörande gränshandeln
som här skett. Ur den synpunkten anser
jag det inträffade vara beklagligt.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

121

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Vad övriga reservationer beträffar
vill jag nämna — i anslutning till vad
jag sagt om nödvändigheten av att få
fram de pengar som går åt för subventionerna,
så att inte statskassan i framtiden
behöver betungas med utgifter som
går att undvika — att vi velat ha ett
uttalande, att smörsubventionerna skulle
upphöra den 1 september nästa år.
Eljest har vi inte ställt något yrkande i
högerns partimotion. Enligt propositionen
avsågs de 12 miljoner, som skulle
ställas till förfogande för Svenska mejeriernas
riksförening, bli använda så, att
de i första hand komme det mindre jordbruket
till del. Det ansåg vi från högerpartiets
sida vara acceptabelt. Sedan
upplystes det, när jordbruksnämnderfs
chef generaldirektör Nordlander föredrog
ärendet i jordbruksutskottet, att
sättet på vilket man tänkte sig att använda
en del av dessa pengar, så att de
kom det mindre jordbruket till del, var
det som jordbruksministern i dag redovisat
i sitt interpellationssvar, alltså en
förstärkning av det extra mjölkpristilllägget
i de områden, där det utgår, och
dessutom en motsvarande förstärkning
för mjölken i Jönköpings och Kronobergs
län. Detta innebär att man kopplar
det stöd, som enligt propositionen skall
ges åt det mindre jordbruket, i huvudsak
till det extra mjölkpristillägget. Förslaget
verkar hastigt tillkommet, ty det
extra mjölkpristillägget har aldrig varit
ett instrument att tillföra speciellt
det mindre jordbruket en fördel, utan
det har utan någon storleksbegränsning
placerats inom sådana bygder, där klimatiska
eller andra betingelser för odlingen
varit sämre än i landet i övrigt,
alltså speciellt i Norrland. Detta extra
mjölkpristillägg har differentierats med
betydande variationer i fråga om det
belopp som utgår inom områdets södra
delar där tillägget, om jag inte minns fel,
varit bara ett öre per liter, och i de
nordligaste delarna, där man haft ett
sju å åtta gånger så stort belopp. Nu

skall på beloppet, om jag får tro de upplysningar
vi fått, läggas ett halvt öre
överallt. Detta betyder att man i de
södra delarna av området får en förbättring
med 50 procent, medan man
längst i norr får en mycket liten pocentuell
förbättring.

Enbart detta visar att systemet inte är
genomtänkt. Det finns ju också ett annat
instrument som sedan gammalt använts
när det gällt att genom differentiering
av mjölkpriset speciellt ge det
mindre jordbruket fördelar, och det är
leveranstillägget. Jag tror, att skall
man på ett förnuftigt sätt förverkliga
avsikten att i första hand stödja det
mindre jordbruket, så får man gå till
leveranstillägget. Låt mig ge ytterligare
ett exempel på hur illa de geografiska
gränser verkar som uppdragits inom
jordbruksnämnden men till vilka regeringen
dess bättre ännu inte tagit ställning! Jag

har gjort en stickprovsundersökning
bland jordbrukarna här i kammaren
och för oktober månad fått besked
om avräkningspriser på 50, 40 och 30
öre per liter mjölk.

Nu är det ju inte något statistiskt
tillfredsställande material jag haft att
bygga på, men det underliga var att den
som fått 30 öre befann sig utanför det
område, som får någon del av dessa
extra tillägg enligt det föreliggande förslaget.
Han bodde nämligen på andra
sidan länsgränsen i norra Kalmar län,
där småbruket har precis samma besvär
som i Jönköpings och Kronobergs
län. Det kan inte vara en acceptabel
form att på det sättet stödja det mindre
jordbruket. Om vi räknar ut hur många
av de mindre jordbruken under 10 hektar
som befinner sig innanför gränsen
där man får hjälp och hur många som
befinner sig utanför, kommer man till
att 54 procent befinner sig utanför och
46 innanför, och det kan ju inte heller
vara tillfredsställande.

Skall man komma till rätta med detta

122

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

är nog leveranstillägget det vettigaste.
Därvidlag skulle man kunna reflektera
på det som herr Svensson i Ljungskile
föreslagit och herr Jansson i Benestad
motionerat om, att öka det nuvarande
leveranstillägget. Men det finns ett förslag
som på ett helt annat sätt för pengarna
till det mindre jordbruket, nämligen
det förslag utredningen om småbruksstöd
för åtskillig tid sedan överlämnat
till jordbruksministern. Vi har
hört att jordbruksministern varit litet
tveksam om att framlägga det därför
att man kunde befara, att det stöd åt
mjölkproduktionen, som denna utredning
avsåg, skulle kunna medföra obehagliga
konsekvenser i fråga om en produktionsökning.
Nu är man i alla fall
beredd att använda åtskilliga miljoner
just till ett stöd åt mjölkproduktionen,
och då synes det mig vara den vettigaste
lösningen att biträda småbruksutredningens
förslag till ändrad utformning
av leveranstillägget. Det betyder
nämligen att per år räknat får jordbruk
under 10 hektar 13 miljoner kronor mer
än tidigare och jordbruk mellan 10 och
20 hektar 3 miljoner kronor mer än
tidigare. De 12 miljonerna bör kunna
räcka till för den tid som nu återstår,
och då blir det en slussning av dessa
pengar till det mindre jordbrukets fördel
i alla delar av landet.

Vi visste ingenting om detta förrän
vi i utskottet fick kännedom om saken,
och någon genomarbetning av förslaget
har vi därför inte kunnat prestera. Men
vår reservation är i det fallet så pass
måttligt hållen, att vi endast föreslår
att riksdagen skall uttala att den inte
har någonting att invända om Kungl.
Maj:t, som enligt propositionen skall få
träffa det slutliga avgörandet efter förslag
från mejeriorganisation och jordbruksnämnd,
vill genomföra detta förslag
som utarbetats av utredningen om
småbrukarstöd. Det är detta vi yrkar
bifall till i reservation nr 4.

Därmed har jag gått igenom dessa

frågor och har bara en liten sak att tilllägga.
Bland de motioner, som begravs
i tysthet i detta utskottsutlåtande, befinner
sig även den motion, som från
högerhåll väcktes i somras och som avsåg
omprövning av nu gällande regler
för prissättningen på jordbrukets produkter.
Vi var på det klara med att
dessa regler var sådana, att de aldrig
skulle kunna leda fram till en överenskommelse,
som jordbruket skulle kunna
acceptera. Därför menade vi att tillvägagångssättet
borde vara att riksdagen
först medger, att reglerna får sättas ur
funktion, varefter jordbruksnämnd och
förhandlingsdelegerade från jordbrukets
sida får komma överens enligt det medgivande
riksdagen givit. Nu har man
gått tvärtemot detta tillvägagångssätt
och gladeligen satt sig över de regler
1955 års riksdag bestämde, och så har
man kommit överens. Vi vill inte på
något sätt söka sak därför att man på
det viset gått i bakvänd ordning. Riksdagen
har fått möjlighet att nu i efterhand
pröva vad som är gjort, och den
saken kan vi acceptera. Men vad som
låg bakom vår tanke var, att här behövdes
en omprövning av de aktuella frågorna,
och vad som sedan hänt har
ingalunda minskat vår förståelse för att
man här faktiskt behöver sätta sig in i
saken, inte bara inom den lilla grupp
som möts vid förhandlingsbordet utan
i en större krets, om också inte fullt så
stor som 27-mannakommittén. Det har
bär kommit fram en mängd olika propåer,
och jag skulle vilja säga att man
om dem alla kan tillämpa Oliver Cromwells
ord, att ingen går så långt som
den, som inte vet vart han är på väg.
Detta gäller jordbruksministerns propå
om att vi skulle skjuta inkomstlikställigheten
ett långt stycke uppåt i storleksskalan
utan att man vet vad det har
för inverkan på vår möjlighet att producera
tillräckligt med livsmedel i händelse
av en avspärrning.

Många tidningar, bland andra Dagens

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

123

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Nyheter, har sagt att detta inte är aktuellt,
därför att vårt avsättningsutrymme
för jordbruksprodukter nu är så begränsat
att jordbruksproduktionen är
för stor. Men avsättningsutrymmet i
fredstid omfattar vad som är kvar för
jordbruket att avsätta, sedan en hel del
importerade livsmedel, främst margarinråvarorna,
bär fått fylla en del av
konsumtionsbehovet. Den dag vi eventuellt
är avspärrade har vi inte dessa
importerade varor. Vi har inte tillgång
till det som kommer in genom gränshandeln,
inte heller alla dessa mängder
av konserver o. d. Det påstås att livsmedelsimporten
representerar ett värde
av ungefär en miljard. Denna livsmedelsmängd
har vi inte att räkna med,
om vi skall bedöma vad som behövs ur
beredskapssynpunkt. Därför tycker jag,
att man, när man yrkar på ändring av
1947 års beslut, skulle kunna på detta
yrkande tillämpa satsen, att man går så
långt därför att man inte vet vart man
är på väg. Detsamma gäller förslaget
att vi skall radikalt kasta om till en
lågprislinje, vilket naturligtvis kan diskuteras
och utredas, men som man också
talar om utan att känna till vad det
skulle innebära i fråga om kostnader.
Även därvidlag tycks man vara på väg
bra långt därför att man inte vet vart
man syftar.

Herr talman! Med detta har jag velat
motivera att jag yrkar bifall till reservationerna
nr 1, 2 och 4.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Med hänsyn till de talare
som tidigare har uppträtt i debatten
i denna fråga kan jag inte komma ifrån
känslan att här kommer en katt hland
hermelinerna, men jag får väl i den
egenskapen i alla fall försöka framföra
några allmänna synpunkter på den uppgörelse
som jordbruket fått träffa.

Här har ett par talare berört statsrådet
Netzéns anförande på Arosmässan
och framhållit, att statsrådet i det sam -

manhanget skulle ha ansett det nödvändigt
att ändra målsättningen för den
1947 beslutade jordbrukspolitiken. Det
gäller alltså inkomstlikställigheten för
basjordbruken. Den skulle förbehållas
norrjordbruken.

Jag har i dag grundligt läst igenom
det TT-referat över föredraget som
finns, och märkligt nog har jag i det
referatet inte funnit något som helst belägg
för att statsrådet har sagt vad som
här gjorts gällande. Det är av utomordentlig
vikt att denna fråga blir klarlagd,
och jag vill direkt vädja till statsrådet
Netzén att i detta sammanhang
klart säga ut, huruvida detta över huvud
taget har diskuterats i föredraget
vid Arosmässan. TT-referatet ger icke
belägg för att så är fallet. Jag tror att
jordbrukets företrädare mycket intresserat
väntar på ett besked härom.

Låt mig så, herr talman, framlägga
några allmänna synpunkter på det som
är upphovet till de upprörda känslor
som har kommit till uttryck i jordbruksdebatten.
Den uppgörelse som har
träffats är icke tillfredsställande ur
jordbrukets synpunkt framför allt därför
att den måst träffas under sådana
förhållanden att man fick uppge basen
för förhandlingarna i det avgörande
skedet. Jag tänker därvidlag på att den
slutliga uppgörelsen träffades på grundval
av en kalkyl mycket nära överensstämmande
med den tidigare totalkalkylen
— i varje fall en kalkyl över
kostnadsutvecklingen — men man fick
uppge den utlösta ö-procentregelns
strikta tillämpning därför att man vid
tolkningen av denna regel stannade på
principiellt skiljaktiga ståndpunkter
som inte kunde förenas. Förhandlingarna
stannade alltså vid att man konstaterade
dessa principiella skiljaktigheter
och valde en kompromissväg för
att lösa frågan.

Förhandlingsresultatet innebar inte
alt jordbruket fick vad O-procentregeln,
mycket tolerant tolkad, borde ha gett.

124

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

jordbruksnämnd, m. m.

Man får väl säga, att den bittra eftersmak,
som detta faktum lämnar, också
är ett belägg för att regeringen inte
beträffande jordbruket har velat ta konsekvenserna
av den inhemska penningvärdeförsämringen,
som är det egentliga
och avgörande skälet till att 6-procentregelns
tillämpning har blivit aktuell.
Det är den inhemska penningvärdeförsämringen
som är problemet. Man
hade därför väntat sig, att jordbruket
skulle ha fått diskutera sina bekymmer
under trycket av denna penningvärdeförsämring
på ungefär samma sätt som
andra har fått göra.

Jag vill nämna som ett exempel, att
statstjänstemännen fick tillfälle att nollställa
sina löner i förhållande till utvecklingen
på den enskilda sektorn vid
årsskiftet 1956/57. Hela den enskilda
sektorns arbetstagargrupp kan också
peka på reallöneökningar under åren
1956 och 1957. Men när jordbruket
begärde en nollställning av sin prissättning
vid den nivå, som rådde den 1 september
1956, stötte detta på patrull.
Detta är ett faktum, som lämnar litet
bitter smak.

Det kan vara rätt intressant att i
pengar beskriva vad denna uppgörelse
gällde. Om jordbruket vid effektueringen
av 6-procentregeln hade fått 0,7 öre
mer av konsumentens krona, hade uppgörelsen
varit klar. Större belopp rörde
det sig inte om. Summorna har emellertid
i betydelse förstorats, och man
har skapat motsättningar — jag vågar
nog påstå onödigtvis — då andra former
av konsumtion har inneburit väsentligt
högre kostnadsstegringar och ställt
större anspråk på konsumenternas medel,
vilket emellertid har tolererats utan
några uppseendeväckande reaktioner.

Det förtjänar också framhållas, att
det svenska jordbruket i dag icke i jämförelse
med andra länders ställer några
uppskruvade krav på konsumtionen.
Dess bättre kan vi här åberopa utländsk
statistik — den respekteras ju mest. Vi

område jämte svar på viss fråga ang. statens

har FAO-statistik, som ger belägg för
att det svenska jordbrukets anspråk på
konsumentkretsarna snarare ligger under
än över det europeiska genomsnittet.
Under sådana omständigheter kan
man nog säga, att jordbruksanspråken
är högst försvarbara, i all synnerhet
som svenskt jordbruk arbetar med kostnader,
som alldeles avgjort är de högsta
i de europeiska, med Sverige jämförbara,
jordbrukande länderna. Vi har en
lantarbetarlönenivå som ungefär 35-procentigt överstiger genomsnittet. Vi
har en kostnadsnivå i övrigt — på vilken
den allmänna kostnadsnivån för
svensk företagsamhet har slagit igenom
— som också tillhör de högre i Europa.
Jag tänker då t. ex. på byggnadskostnaderna.

Svenskt jordbruk har alltså anspråk
på konsumtionen, som med hänsyn till
de kostnader jordbruket bär i jämförelse
med andra länder avgjort hör till Europas
lägsta. Vi har även en teknisk standard
i vårt jordbruk, som är mycket
väl internationellt kvalificerad.

I samband med ett interpellationssvar
har statsrådet Netzén talat om, hur vår
beredskap inom jordbruket bör betraktas.
Vi är väl alla medvetna om vad
slags roll jordbruket spelar ur beredskapssynpunkt
liksom om att jordbruket
som försörjningsunderlag är ett
omistligt led i vår allmänna beredskap,
i vårt totalförsvar, om vi vill kalla det
så. Enligt av statens jordbruksnämnd
publicerade siffror har vår beredskap
klart försämrats, och det bör inte heller
vara svårt att förstå, om vi tar hänsyn
till att vi har en tämligen stabil produktionsvolym
— något sjunkande de
sista åren — samtidigt som vi har haft
en mycket påtaglig befolkningsökning
■—- cirka en miljon sedan förkrigstiden.
En större och större del av vår livsmedelskonsumtion
består vidare av importerade
varor. Man räknar med att
ungefär 25 procent av livsmedlen importeras.
Att vår beredskap i detta sam -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

125

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

manhang stadigt måste ha försämrats
är ingenting att förvåna sig över. Jag
vilt invända mot det påståendet, att vi
skulle ha en beredskapsgrad som ligger
omkring 95—98 procent. Jag vill
minnas att statsrådet Netzén nämnde
dessa siffror i interpellationssvaret.
Statens jordbruksnämnd har angivit, att
vår beredskapsgrad under visst avspärrningsläge
under åren 1938—1939
uppgick till 79 procent. Under motsvarande
förhållanden skulle den för närvarande
vara 68 procent.

Det är givet att vi kan se till att det
sker en ändring av konsumtionsvanorna
i form av en övergång från animalietill
vegetabiliekonsumtion, så att vi därigenom
i ett avspärrningsläge skulle
kalorimässigt klara oss litet bättre. Men
man kan inte enbart räkna med kaloriförsörjningen,
utan man måste också
ta hänsyn till att det skett vissa förändringar
av produktionsförhållandena.
Låt mig ge ett exempel. Hur skulle det
se ut med vår matfettsförsörjning, om
vi måste börja odla raps i större utsträckning?
De bästa rapsområdena är
sjukdomsinfekterade. Vi har klumprot
och en massa skadeinsekter, och vi
måste ta i anspråk nya och delvis jungfruliga
områden för en rapsodling som
skulle kunna säkerställa beredskapsbehovet
av matfett och olja. Samtidigt
kan vi, trots ohämmad tillgång på importerade
fodermedel, notera den lägsta
totala mjölkproduktion som förekommit
sedan år 1942. Det finns också anledning
att i detta sammanhang uppmärksamma
vårt mycket stora beroende
av importerade bränslen, smörjmedel
och maskiner i form av traktorer och
andra jordbruksmaskiner. Allt detta talar
för att vår beredskapsgrad på jordbrukets
område icke är sådan som den
i interpellationssvaret angavs vara, utan
att vi i ett avspiirrningsläge kommer
att vara mycket mer sårbara än tidigare.

.lag har, herr talman, i egenskap av

motionär hemställt att för den groddskadade
spannmål som har levererats
av 1958 års skörd skulle, oavsett om den
ansågs vara kvarngill eller ej, utgå samma
efterbetalning på 4 kronor per deciton
som föreslagits för den fullgoda
brödspannmålen. Utskottet anser att
denna motion icke bör föranleda till
någon riksdagens åtgärd. I motiveringen
skriver likväl utskottet, att sedan
utskottet upplysts om att överväganden
redan äger rum inom föreningen Svensk
spannmålshandel om möjligheten att
verkställa vissa tilläggsbetalningar även
för sådana slag av brödsädsgrödor som
åsyftas av motionärerna, så har man
sagt sig att motionens syfte skulle vara
på det hela taget tillgodosett.

Det är klart att vi motionärer gärna
hade sett att utskottets hemställan utformats
med hänsyn till denna motivering,
men då så inte skett får vi väl
nöja oss med att konstatera, att motiveringen
är i hög grad positiv och att
utskottet förutsätter att åtgärder i motionens
syfte kommer att vidtas.

Under sådana förhållanden har jag
inte något särskilt yrkande beträffande
motionen, utan jag vill, herr talman,
instämma i vad utskottets ordförande i
detta sammanhang yrkat.

Herr GUSTAFSON i Diidesjö (s):

Herr talman! Under den uthållighetstävlan
som nu pågår har man talat som
om det gällde en principiell omläggning
av grundvalarna för hela vår jordbrukspolitik.
Herr Svensson i Ljungskile, som
tänker mycket och talar sakta, gav
emellertid en ganska exakt definition
av vad som här iir föremål för överläggningarna,
när han sade att det giiller
en kompletterande prisuppgörelse för
återstoden av löpande treårsperiod. Det
iir precis vad det iir fråga om, och jag
skall därför inte gå närmare in på alla
de synpunkter, som här luftats och som
egentligen ligger utanför ramen för vad
vi skall avhandla.

126

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Det föreligger alltså nu ett avtal om
kompletterande åtgärder för återstoden
av löpande treårsperiod. Inom jordbruksutskottet
har vi alltid hyst mycket
stor respekt för överenskommelserna
i jordbrukets pris- och regleringsfrågor
och sällan i onödan fingrat på
dessa överenskommelser. Vi har ansett
att ett avtal är ett avtal, och att avsteg
i principfrågor inte bör förekomma,
om det inte under tiden från avtalets
träffande fram till riksdagsbehandlingen
har skett någonting som motiverar
detta. Av de reservationer, som är knutna
till det föreliggande utskottsutlåtandet
och av de inlägg som gjorts i debatten
framgår, att det bland jordbrukarna
råder ett visst missnöje med ett
och annat i förhandlingsresultatet. Men
jag tror ändå att det förhåller sig ungefär
på det sätt, som bl. a. RLF:s ordförande
i en kommentar till uppgörelsen
uttryckte saken: »Vi har fått vad
som under förhandenvarande omständigheter
går att ta ut.» De omstridda
tolkningsfrågorna om spärreglerna har
med andra ord lagts åt sidan, och man
har byggt överenskommelsen om justeringar
på de marknadsmässiga möjligheterna.
Denna realistiska syn har enat
parterna. Man har från ömse håll —
inte minst från jordbrukets förhandlingsdelegerade
— visat en god förhandlingsvilja.
Kungl. Maj:t har för
sin del godkänt överenskommelsen.
Jordbruksutskottet har inte funnit skäl
att — som jag nyss nämnde — rekommendera
spekulationer vid sidan om.

Även om det har yrkats på ändringar
i detaljspörsmål har utskottet varit enigt
om att i princip godkänna propositionen
men med ganska betydelsefulla förbehåll,
som här har sagts. Propositionen
rekommenderar en förlängning av prisrabatteringen
på smör intill den 1 september
1959. Som villkor förutsätter
överenskommelsen att margarinpriset
hålles oförändrat.

Reservanterna från centerpartiet och

högern framför ånyo förslagen från i
våras om en höjning av margarinaccisen
och i samband därmed en avlysning
av varuskatten på socker. Det sistnämnda
för att reducera hushållens samlade
livsmedelskostnader. Försiktigtvis
säger de beträffande avskaffandet av
varuskatten på socker att det skall »ske
vid första tillfälle då detta är möjligt».
Denna formulering måste innebära, att
det inte torde bli under så lång tid av
den regleringsperiod som nu avses, som
hushållen skall kunna kompenseras för
de höjda kostnaderna, om margarinaccisen
skulle höjas genom ett borttagande
av varuskatten på socker.

Enligt reservationen av herrar Eskilsson,
Hseggblom och Eliasson i Moholm
skall riksdagen uttala, att smörsubventionerna
avvecklas från den 1 september
1959. Till detta vill jag för min del
säga, att det väl inte torde finnas någon
jordbruksminister och inte heller
någon förhandlare som är angelägen
om att bibehålla en subvention för dess
egen skull. Vilka förhållanden som föreligger
nästa höst på smörmarknaden
och vilken roll den frågan kommer att
spela i nästa förhandlingsomgång om
jordbrukspolitikens alla problemställningar,
det har vi i dag knappast några
hållpunkter för. Då kan det inte vara
rimligt med ett förhandsuttalande av
riksdagen, som binder parterna eller
Kungl. Maj:t. Det är ett principiellt
ståndpunktstagande från utskottets sida
som har avseende även på andra, motionsvis
framförda yrkanden om rekommendationer
och skrivelse till
Kungl. Maj :t.

I propositionen ingår bland annat
förslag om att till stöd för småbruket
ställa 12 miljoner kronor till mejeriernas
riksförbunds förfogande för att förbättra
lönsamheten företrädesvis för
mjölkproduktionen. Vi fick — som
framhållits av de föregående talarna —
under utskottsbehandlingen del av ett
fördelningsförslag av dessa medel som

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

127

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

har utarbetats av statens jordbruksnämnd.
Detta går ut på att ett utjämningsbidrag
från SMR:s regleringsfond
skall utgå till glesbygderna i Norrland
och i Småland. Här har herr Nord m. fl.
och herrar Eskilsson, Hseggblom och
Eliasson anmält reservation.

Folkpartiets reservanter vill knyta
detta stöd till leveranstillägget utan regional
fördelning och fördubbla beloppet
genom att ta i anspråk ytterligare
12 miljoner kronor från medel för det
allmänna mjölkpristillägget och importprisavgifterna
för fodermedel, enligt
vad som framgår av reservationen.
Under debatten här har herr Svensson
i Ljungskile talat om att det är en mycket
lätt sak att ordna med en fördubbling
av detta stöd åt småbrukarnas
mjölkproduktion från 12 miljoner kronor
till 24 miljoner kronor genom att
ta i anspråk medel som är avsedda för
helt andra ändamål —- t. ex. ur tillgångar
som disponeras av svensk spannmålshandel,
svensk kötthandel o. s. v.

En sådan omdisponering av medel
som avsetts för andra ändamål kan —
enligt majoriteten i jordbruksutskottet
— inte utan närmare utredning göras
av riksdagen. Därför har vi avstyrkt
detta. I stället har vi ansett att vi nu
borde förorda det av jordbruksnämnden
utarbetade fördelningsförslaget
men uttalat, att Kungl. Maj:t vid behandlingen
av fördelningsförslaget noga
skall beakta överenskommelsens anda
att berörda medel väsentligen utgår som
inkonfstförstärkning för brukare av
mindre jordbruk.

Det har rests invändningar mot detta
jordbruksnämndens förslag. Även jag
förstår att det inte är oantastligt, men
att i stället laborera med mjölkpristilllägget
torde också skapa svårigheter vid
fördelningen och ge upphov till gränsfall,
där folk känner sig orättvist behandlade.
Herr Eliasson inbjöd under
sitt anförande efter interpellationssvaret
till en resa genom delar av Jönkö -

pings och Skaraborgs län och åtog sig
att visa vem som helst, att vissa delar
av Skaraborgs län är missgynnade, medan
Jönköpings län är gynnat av detta
förslag. Det säger ingenting. Jag skulle
kunna ordna en resa som gav resenärerna
en alldeles motsatt uppfattning,
om den sträcktes t. ex. genom Kronobergs
och Jönköpings län och ut över
vilket som helst av de angränsande länen.

Småbruksstödet behöver jag inte uppehålla
mig vid länge. Jag förstår mycket
väl att de ledamöter, som deltagit i
småbruksutredningen och framlagt ett
enhälligt förslag om förbättring av småbrukets
inkomster, är angelägna om att
få detta förslag genomfört så snart som
möjligt. Departementschefen har ju i
ett svar i kammaren meddelat att frågan
övervägts, och utskottet har enigt
understrukit, att det är betydelsefullt
inte minst för riksdagens arbete att
småbruksstödet får ett förslag från
Kungl. Maj :t så tidigt som möjligt och
att propositionen härom påskyndas.

Jag skall sluta med att sammanfattningsvis
säga, att det inte finns någon
anledning att föregripa utredningar eller
överväganden i samband med den
stora översyn av prissättningssystemet
för en ny avtalsperiod, som vi står inför
nästa år.

De åtgärder som nu föreslås är baserade
på de goda erfarenheter som har
vunnits från tillämpningsmånaderna i
år. Med de kompletteringar som i övrigt
föreslås vill utskottet tillstyrka propositionen
och låta övervägandena av vad
som skall komma ha sin gilla gång utan
bindande uttalanden från riksdagen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är bara på en enda
punkt som jag skulle vilja foga en sak -

128 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

lig erinran till vad föregående talare
sade.

Jag har enligt honom rekommenderat
en höjning av leveransbidraget till det
dubbla genom att ta i anspråk medel
som är avsedda för helt andra ändamål.
Detta har utskottet inte kunnat vara
med om och detta var enligt herr Gustafson
i Dädesjö motiveringen till avslaget.

Nu förhåller det sig så, att man på
flera olika punkter redan för länge sedan
har genombrutit dessa gamla principer.
För det första har man tagit 24
miljoner i kvarnavgifter för att höja
producentpriset på brödsäd och det var
ursprungligen inte meningen. För det
andra beslöt man i våras att man skulle
få ta i anspråk förmalningsavgifter för
exportbidrag till fodersäd. Det ursprungliga
beslutet var att exporten av
fodersäd skulle få subventioneras endast
i den mån det stod importavgifter
på fodersäd till förfogande. För det
tredje skänkte vi för tre år sedan oljeväxthandlarna
10 miljoner kronor i
grundplåt till deras kassa för exportavgifter.
Av dessa tar man nu 7 miljoner
för att höja priset.

Om herr Gustafson efter alla dessa
kullerbyttor i principiellt avseende anser
att man inte skulle kunna genombryta
gränsen när det gäller det mindre
jordbruket, väger han med olika mått
när det är fråga om olika grupper av
jordbrukare. Därtill kommer att man
alls icke behöver gå den vägen, eftersom
man skulle kunna utnyttja det allmänna
mjölkprisbidraget eller importavgifterna
på foder. Det kan alltså icke
gärna ha varit utskottets mening, herr
Gustafson, att dessa principiella betänkligheter
står i vägen.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa talarlistan och att flertalet av de
frågor som vi skall behandla i anslutning
till detta utskottsutlåtande redan

har blivit mycket grundligt behandlade
och även i fortsättningen torde komma
att bli det, tänker jag inskränka mig
till att bara säga några ord om en enda
detaljfråga, nämligen det fortfarande
uteblivna stödet till det mindre jordbruket.

Vi minns alla att när 1955 års riksdag
fattade sitt beslut om den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter, ansåg man att man
måste bryta ut stödet till det mindre
jordbruket till separat behandling och
att det måste göras till föremål för en
särskild utredning. Det utlovades också,
att en sådan utredning skulle komma,
och efter den tidpunkten har vi vid åtskilliga
tillfällen fått löfte om att det
skulle lämnas ett stöd till det mindre
jordbruket. Man har likaså åtskilliga
gånger efterlyst sådana åtgärder, och
jordbruksutskottet har understrukit behovet
av åtgärder på området. Men
kvarnarna har tyvärr malt mycket långsamt,
och medan utredningar och överarbetningar
pågår, blir småbrukaren
bara fattigare och fattigare.

Om jag inte minns fel förebådades
för övrigt i våras eller i somras en proposition
om småbruksstödet i förteckningen
över väntade propositioner, men
som vi alla vet har det inte avlämnats
någon sådan. Nu har jordbruksministern
ställt i utsikt en proposition till
nästa år, men han har gjort det med
ett litet förbehåll. Han sade nämligen
»därest icke något oförutsett inträffar».
Ja, alltid lär det inträffa något oförutsett
också på det här området. Utan
att vilja på något sätt ifrågasätta jordbruksministerns
ärliga vilja och avsikt
i detta hänseende kan man inte känna
sig riktigt säker på att det inte blir nya
uppskov, förrän man ser ett definitivt
resultat.

Det är många som med mig tycker,
att vi väntat tillräckligt länge redan.
Nu vill jag naturligtvis inte uteslutande
lasta jordbruksministern för det långa

Onsdagen den 20 november 1958 em.

Nr B 12 129

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

dröjsmålet. Det är flera som delar det
ansvaret.

Jag vet att det är svårt att lösa problemet
hur stödet till det mindre jordbruket
skall utformas till rimliga kostnader.
Det är klart att frågan tål att
noga övervägas. Jag är också övertygad
om att det inte finns några mirakelmediciner.
Det finns troligen lika många
önskemål som småbrukare eller i varje
fall som det finns remissyttranden. Det
blir här i viss mån också fråga om en
avvägning av jordbruksproduktionens
omfattning och inriktning, vilket är en
mycket svår sak. Men detta hindrar
inte att man någon gång måste ta ställning,
och jag anser att småbrukarna nu
har rätt att kräva det. För övrigt gäller
det också den kategori som jag
själv tillhör, nämligen tjänstemän som
arbetar inom institutioner på jordbruksområdet.
Vi vill mycket gärna veta vilka
riktlinjer vi i framtiden skall arbeta
efter.

Den här frågan berör för övrigt inte
bara småbrukarna själva — jag tänker
kanske speciellt på skogsbygderna uppe
i Norrland och på övriga skogsbygder,
där småbrukarna utgör en mycket stor
del av befolkningen som helhet. Med
den utveckling som nu pågår är det
där praktiskt taget fråga om en avfolkning.
När en så stor del av befolkningen,
som småbrukarna utgör, försvinner,
blir det självfallet inte möjligt för den
övriga befolkningen heller att bo kvar.
Var och en förstår vad det betyder inte
minst med hänsyn till möjligheterna att
utvinna skogsprodukterna. Det har för
övrigt i dessa dagar, när arbetstillfällena
i skogen tryter, visat sig att småbruken
ändå är bra att falla tillbaka på som
ett litet bidrag till försörjningen.

Den här utvecklingen har gått mycket
snabbt på sista tiden. Vi har i varje
fall inom mitt län i år fått se de första
mjölkbillinjerna till avlägsna bygder
dras in. Del betyder ingenting annat
än ett definitivt nedläggande av allt

jordbruk i dessa trakter, eftersom man
bara har mjölkproduktionen att lita
till. Denna snabba utveckling sammanhänger
givetvis med minskad lönsamhet
för småbruken. Det har skett en
långsam försämring från början av
1950-talet. Om man ser på räkenskapsresultaten
från den jordbruksekonomiska
undersökningen finner man, med all
reservation för att de inte är exakta,
att de ändå visar tendensen mycket
tydligt. Räkenskapsresultaten visade för
1956 en viss förbättring men för 1957
en stark försämring. I år vet vi att det
blir ett ännu sämre resultat. Därtill
kommer ju att utbytet från skogen blir
sämre. Vi vet också att den prisöverenskommelse,
som vi nu står i begrepp
att godkänna, medför en avgjord försämring
för animalieproduktionen, och
det är klart att detta särskilt hårt drabbar
småbruken, som är helt beroende
av animalieproduktionen. Man har tydligen
inte kunnat undvika denna fördelning
av inkomstförbättringarna mellan
vegetabilie- och animalieproduktionen,
men ingen kan förneka att denna
utveckling drabbar småbrukarna hårt.

Som jag sade nyss måste man ändå
förr eller senare ta ställning till denna
fråga. Man måste ge besked utan onödigt
dröjsmål, och man måste ta ansvaret
för småbrukarbygdernas framtid.
Det talas ju rätt allmänt i sådana här
sammanhang om rationaliseringar i
form av sammanläggning av brukningsdelar
som ett radikalmedel, men var och
en som känner de geografiska förhållandena
och strukturförhållandena inom
småbrukarbygderna och speciellt skogsbygderna
vet, att det helt enkelt inte
går att driva en sammanläggning i större
eller ens nämnvärd utsträckning. Det
ligger helt enkelt så till att det inte går
att slå ihop brukningsdelarna till större
enheter.

Vad jag tidigare har pläderat för här
i kammaren och även nu vill plädera
för är alltså inte bara en så välvillig

9 — Andra kammarens protokoll li),r>8. Nr B 12

130 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

behandling som möjligt av småbrukarna,
utan också en så snar behandling
som möjligt av den här frågan.

Herr Svensson i Ljungskile har, såsom
han själv har omnämnt i debatten, lagt
fram en motion där han yrkar att riksdagen
i samband med behandlingen av
den nu föreliggande propositionen nr
B 50 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att propositionen om stöd åt
det mindre jordbruket framlägges för
1959 års riksdag i så god tid, att den
kan behandlas tidigare än förslaget om
det allmänna prisstödet för nästa avtalsperiod.
Jag tycker det ligger mycket i
hans förslag och jag instämmer gärna i
motiveringen. Om man kopplar samman
frågan om stödet till småbruken med
en kommande prisuppgörelse för jordbruket
i dess helhet, tror jag att det
är stor risk för att småbruket än en
gång lämnas i sticket.

Nu har herr Svensson i Ljungskile
inte vidhållit sitt yrkande, utan han har
nöjt sig med det kompromissförslag som
har blivit jordbruksutskottets utlåtande
på den här punkten. Jag förstår att herr
Svensson i Ljungskile har ansett att en
mager förlikning ändå är bättre än
en ännu magrare process, och även om
jag hade god lust att yrka bifall till
herr Svenssons motion, skall jag i det
här läget avstå från det. Jordbruksutskottet
har ju ändå gjort ett ganska välvilligt
uttalande i slutet på det stycke
som behandlar den här punkten, där
utskottet säger, att det finner sig böra
starkt framhålla önskvärdheten av att
Kungl. Maj :t finner utvägar att påskynda
denna propositionsfrågas handläggning.
Jag ber att få helhjärtat instämma
på denna punkt.

I stället för att framställa ett direkt
yrkande får jag alltså uttrycka den förhoppningen,
att jordbruksministern,
när han nu går att tillgodose det önskemål
som jordbruksutskottet har uttalat
och som jag hoppas riksdagen skall biträda,
måtte finna möjlighet att tillgo -

dose det önskemålet i så stor utsträckning,
att varken motionären eller alla
vi andra som delar hans uppfattning
på den här punkten blir besvikna på
nytt.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! På detta stadium i debatten
skall jag för att söka undvika att
upprepa vad som har sagts i de många
anföranden, som tidigare har hållits
här, inte gå in i någon detaljgranskning
av den uppgörelse som har träffats,
utan mera hålla mig till principiella
resonemang och kanske även beröra
utvecklingen framöver.

Jag skall först stanna vid den svårighet
som tydligen har uppstått när det
gäller att tolka 6-procentregeln. Jag tycker
nog att man vid förhandlingarna
borde ha observerat, att ingen av de
viktigaste förutsättningarna för det nya
prissättningssystemet, nämligen en stabil
världsmarknad och en stabil prisnivå
inom landet, har varit uppfylld
under de två år avtalet har gällt. När
beslutet fattades 1955 byggde vi dock
på uttalanden om att vi kunde påräkna
ett stabilt världsmarknadsläge, och när
detta system gjordes upp hade vi också
lyckats ernå stabilitet på den svenska
hemmamarknaden.

Världsmarknadens utveckling kan vi
knappast påverka, men däremot kan vi
i viss mån påverka utvecklingen inom
vårt eget land, och det är inte utan att
man skulle ha lust att diskutera orsakerna
och skulden till att den jämvikt
gått förlorad som rådde när avtalet
träffades. Den stabilitet som rådde i
vårt land 1954 bröts vid årsskiftet
1954/1955 — av vilka orsaker det skedde
skall jag inte beröra här, eftersom
vi alla känner till dem — och då grundades
den inflationsutveckling som har

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

131

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

lett till bristande inkomstlikställighet
för jordbruket.

Det är alldeles riktigt som här har
sagts, att systemet så till vida har motsvarat
förväntningarna, att de nominella
priserna praktiskt taget har hållits, men
däremot har inte de reella priserna hållits,
eftersom jordbrukets kostnadsnivå
stegrats väsentligt genom en försämring
av penningvärdet. Jordbruket har under
dessa år bidragit i ganska stor utsträckning
till en stabiliserande insats i
detta fall. Det hade därför, menar jag,
varit ganska klädsamt om man på visst
håll vid denna uppgörelse och i samband
med den svåra tolkningen hade
beaktat den roll man eventuellt har
spelat för den förändring av det ekonomiska
läget, som jordbruket här har fått
känning av.

Jag skall inte gå närmare in på en
bedömning av den nya regel som har
döpts till 25-procentregeln, men jag instämmer
helt i den kritik som herr Pettersson
i Dahl här framförde. Jag tycker
nog att det inte borde ha uppstått någon
svårighet med tolkningen när 6-procentregeln
utlöstes, om man hade beaktat
avsikten med denna regel. Innan den
utlöstes hade ju konsumenterna gjort
betydande vinster genom att de under
ganska lång tid har erhållit livsmedel
till väsentligt lägre priser än riktpriserna
egentligen avsåg.

Om vi hade lyckats att hela tiden hålla
jordbrukspriserna vid mittprislinjen
— vilket vi förutsatte — så hade alla
ansett att vi nått precis dit vi ville. Därför
menar jag att man kan betrakta det
som en vinst för konsumenterna, att priserna
inte har givit jordbrukarna den
inkomstlikställighet de räknat med.

I uttrycket att man vid O-procentregelns
utlösning skall återföra priserna
till mittprisnivån har jordbrukarna
velat tolka in, att man avsett ett återställande
av inkomstlikställigheten. Så
är det tydligen inte. Därför får man
kanske säga att jordbrukarna har hand -

lat i god tro, när de accepterade systemet
i tanke att ett återställande av mittprisnivån
betydde en ny inkomstlikställighet.

I den motion vi väckte i somras, nr
B 248 i denna kammare, talade vi för att
6-procentregeln borde tillämpas så, att
man återställde den reella inkomstlikställigheten.
Vid de förhandlingar som
förevarit har jag sett att jordbrukets
förhandlare för sin del har gjort den
tolkningen att — som det hette i den
förhandlingsomgången — jordbruket
har rätt till en kompensation på 300 å
350 miljoner kronor, vilket väl lär vara
den faktiska eftersläpningen för jordbruket
i dag. Vår motion uppsköts emellertid
till hösten och nu har det saknats
anledning att ta upp den. Riksdagen
slapp sålunda att tolka vad den
själv skrev 1955.

Då 6-procentregeln nu har åsidosatts,
har vi i eu motion begärt en snabb översyn
för att till den nya förhandlingsomgången
om nytt avtal få fram sådana
spärregler att vi kan uppnå verklig inkomstlikställighet.
För min del tror jag
det blir svårt att träffa ny överenskommelse,
om inte tillräckliga garantier gives
för en sådan inkomstlikställighet.
Det bör därför ligga i allas intresse att
sådana garantier skapas, eller i varje
fall bättre garantier än de nuvarande
och så säkra garantier som möjligt.

Sedan skall jag också, herr talman,
med några få ord beröra gränshandeln.
Jag instämmer där i den kritik, som
tidigare i dag framförts från denna
talarstol, och jag tycker nog att herr
statsrådet bagatelliserade gränshandeln
en smula, när han svarade på den framställda
interpellationen. Det är nämligen
obestridligt att företagarna inom såväl
jordbruk som handel — och jag skulle
tro också inom viss del av industrien —
betraktar den vidgade gränshandeln
som en ovänlig åtgärd. Vid resorna över
gränsen köper folk nämligen inte bara
livsmedel, ulan man fyller samtidigt

132

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

korgarna med varor av alla möjliga
slag, d. v. s. sådana varor som lika väl
hade kunnat köpas i den ordinarie
hemmaaffären.

Jag instämmer gärna i vad jordbruksministern
sade om att vi inte skall
överdimensionera den praktiska och
politiska betydelsen av denna handel,
men jag tror ändå man skall beakta den
psykologiska effekt gränshandeln har.
Man skall inte bortse från den psykologiska
effekt denna ovänliga åtgärd att
vidga gränshandeln kan utlösa hos företagarna.
Vi befinner oss nu i ett konjunkturläge,
där alla resurser bör sättas
in för att förhindra ytterligare arbetslöshet
och för att hjälpa sådana företag
som kan hållas i gång. Men härför behövs
allas insatser, inte minst arbetsgivarnas.
Men är det någon som tror att
den psykologiska effekten av sådana
ovänliga handlingar, som den vidgade
gränshandeln anses vara, utgör någon
stark bakgrund till uppmaningar om
medverkan i krisbekämpandet?

Det finns industriföretagare här i landet,
som behöver ha kvar alla kunder
på den svenska marknaden. Jordbrukarna
har avsättningssvårigheter i fråga
om just sådana varor som köpes mest
vid resorna över gränsen, och affärsidkarna
längs våra gränser måste, som
jag tidigare en gång framhållit, alltid
ha färska varor i sina butiker. Om det
t. ex. blåser så hårt på västkusten, att
köparna inte vågar resa till Danmark,
så kommer de i stället till sina ordinarie
handlare, som då skall ha färska
varor och full service. Men om vädret
är vackert och folk följaktligen vågar
resa över, så köper man allt vad man
behöver på andra sidan Sundet. Detta
är inte som det skall vara, och den
protest som affärsmännen i gränstrakterna
avgivit är därför fullt berättigad.

Vinsten av gränshandeln går till ett
ganska ringa antal människor i gränstrakterna,
men jag tror inte att den
vinsten uppväger nackdelarna med den

psykologiskt negativa effekten på företagarsidan.
Låt oss inte glömma det
gamla ordspråket »Liten tuva stjälper
ofta stort lass». Med detta vill jag ha
sagt, att vi inte skall undervärdera den
reaktion som kan uppkomma av den
fria gränshandeln.

Inför de nya förhandlingar som skall
påbörjas knyter intresset sig väl rätt
mycket till de uttalanden som gjorts och
som här tidigare har apostroferats, bl.a.
att man skall sätta ett nytt riktmärke för
inkomstlikställigheten till 20 å 30 hektars
jordbruk. Menar man allvar med
detta, är det ett klart avsteg från 1947
års riktlinjer. Det har emellertid ännu
stannat vid detta uttalande. Vad skulle
det innebära i praktisk politik, om vi
gjorde ett nytt riktmärke vid den nivån?
Jo, det skulle innebära att endast omkring
36 000 jordbruk kommer inom
eller över den gränsen. Det betyder att
kalkylerna för en ny mittprissättning
skall upprättas på basis av räntabiliteten
av 20 å 30 hektar jordbruk. Alla de
jordbrukare, som har mindre gårdar än
20 å 30 hektar, måste om möjligt genom
rationaliseringar komma upp till en inkomst
likvärdig med den som inkomstlikställigheten
har uppmätts till.

Vilka praktiska möjligheter det finns
för en mindre jordbrukare med låt oss
säga 10 ä 20 hektar att genom rationalisering
komma upp till samma inkomst
som den som har 20 å 30 hektar, förstår
den som bedriver jordbruk. De möjligheterna
är relativt begränsade. Vilka
andra möjligheter har de då? De har givetvis
möjlighet att lägga samman gårdarna
för att få större enhet. Det är möjligt
att man med detta nya riktmärke
vill påskynda denna strukturrationalisering.
Men är det möjligt rent praktiskt?
Ja, på sina håll är det möjligt. Vårt jordbruks
topografiska förhållanden medför
emellertid att möjligheterna till strukturrationalisering
är ganska begränsade.
En stor del av dessa mindre gårdar ligger
i skogsområdena, och där är redan

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

133

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

nu ägosplittringen ganska besvärande.
Jag har svårt att förstå att det kan bli
bättre för jordbrukare, som redan har
en ägosplittring, att få denna utvidgad
till lotter, som ligger ännu längre bort.
Vinsten av en sådan åtgärd tror jag är
mycket tvivelaktig. Det är lättare för
slättbygderna att lägga samman mindre
gårdar. Där behöver man bara fylla igen
ett dike eller plöja upp en vall. De
mindre gårdarna ligger dock i allmänhet
inte på slättbygderna utan i trakter,
där det redan finns besvärande ägosplittring.

Om de mindre jordbrukarna inte låter
sig nöja härmed, kan de kanske sälja
gårdarna. Men har de verkligen möjlighet
till detta? De yngre innehavarna av
sådana jordbruk är i regel skuldsatta
och kan inte sälja sin gård, därför att
de kan riskera att komma på ekonomiskt
obestånd. De tvingas egentligen
indirekt att sitta kvar på sin lilla gård
av hänsyn till skuldsättningen. De gamla
som sitter kvar på en sådan liten gård
vill inte sälja den, därför att de har
sparkapitalet och en del av sin ålderstrygghet
fastlåst i denna gård. De vill
inte sälja därför att de har inte råd att
förlora något. Sannolikt kommer nämligen
vid en sådan högre mittprissättning
priset på dessa mindre gårdar, som inte
når upp till inkomstlikställigheten, att
pressas rätt väsentligt nedåt.

Det är sådana synpunkter som bör
tagas i beaktande, när man i fortsättningen
resonerar om att flytta upp inkomstlikställigheten
till en annan nivå.
Nu tycks det emellertid växa upp jordbruksexperter
som svampar ur jorden.
Att ordna jordbrukets framtid tycks
vara den enklaste sak i världen för
dessa. Nog stannar man ibland mera i
undran än i beundran för dessa herrars
sätt att resonera. Det förefaller mig i
mångt och mycket mer vara sköna
önskedrömmar än realistiskt underlag
för nya riktlinjer. Mycket talar därför
enligt min mening för alt kravet på en

höjning av riktmärket för inkomstlikställigheten
till 20 å 30 hektars gårdar,
genom det indirekta tvånget att stanna
kvar som många blir utsatta för, kan resultera
i att det kommer att produceras
livsmedel till lägre lön än vad som utgår
för någon annan motsvarande produktion
i detta land.

Det kan inte hjälpas att man ibland
ställer sig litet frågande till den kylighet
som tycks ha insmugit sig på jordbrukspolitikens
område. Man frågar sig
om det varslar om någon bestämd målsättning
eller inte. Oavsett om det är så
eller inte tror jag att denna atmosfär
främjar dem som alltid betraktat svenskt
jordbruk med kritiska blickar. Det kan
inte vara lyckligt att uppmuntra sådana
negativa betraktelsesätt på den inhemska
livsmedelsproduktionen.

Det har sagts i den aktuella jordbrukspolitiska
debatten, att jordbrukets
läge nu påminner om läget på 1930-talet.
Jag skall inte bedöma huruvida detta är
riktigt eller innebär en överdrift. Jag
vill bara säga att det sagts så, och det är
möjligt att det finns en del som talar
för att jämförelsen inte är helt felaktig.
Vid 1930-talets kris tillät man jordbruket
att genom underbetalning av sin
produktion ganska länge bidraga till att
underlätta krisens verkningar på produktionen
i övrigt och för att nedbringa
samhällets kostnader i samband därmed.
Detta fick fortgå ända till dess att
krisläget inom jordbruket återverkade
på och förvärrade situationen inom andra
grenar av näringslivet. Jag hoppas att
inte samma kortsynta politik kommer
alt upprepas en gång till, om vi skulle
komma i ett liknande läge.

Det är självklart att frestelsen kan
vara stor för andra grupper att i en
vikande konjunktur i det längsta söka
bibehålla sin realinkomst oförminskad
genom alt tillåta en underbetalning av
inhemsk livsmedelsproduktion. Jag säger
bara att frestelsen kan finnas. Man
bör emellertid ha klart för sig, att en

134 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

krissituation inom svenskt jordbruk i
dag får en annan och för samhällsekonomien
väsentligt allvarligare karaktär
och snabbare leder till återverkningar
på andra näringsgrenar, än fallet var
för några årtionden sedan.

I dag är näringslivet betydligt mera
beroende av det konsumtionsutrymme
som finns inom vårt moderna jordbruk,
och likaså kan det moderna jordbruket
vid pressade konjunkturer tvingas till
sådana driftsförändringar, att långvariga
återverkningar på folkförsörjningen
kan bli följden. Under den krisperiod
jag tidigare nämnde måste jordbrukarna
fortsätta med sin kontinuerliga
drift och bära förlusterna, men det
kommer de inte att göra i dag i en liknande
krissituation. Den långt drivna
mekaniseringen av vårt moderna jordbruk
kan utnyttjas för att söka hålla den
enskilde skadeslös så långt det går. Effekten
blir en extensifierad drift och
en minskning av sysselsättningen inom
jordbruket.

Jag har velat göra dessa reflexioner,
därför att jag tror att de inte är helt
grundlösa, när vi befinner oss i en konjunkturutveckling
i den riktning som
redan har förmärkts. Värdet av en tillräcklig
inhemsk produktion av livsmedel
och betydelsen av ett svenskt jordbruk
som en nödvändig del av näringslivet,
som både konsument och producent,
bör vi beakta, och beakta i rätt
tid.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skall inte fresta
kammarens tålamod med att ge mig in
på uppgiften att i detalj söka kommentera
allt som sagts i debatten, men några
synpunkter vill jag ändå tillåta mig att
anlägga på en del av de frågor som har
samband med det ärende vi diskuterar
i dag. Efter att ha hört en del av det
som framförts i debatten, gissar jag att
åtskilliga kammarledamöter kanske bi -

bringats den föreställningen, att det är
ett nytt prisavtal för jordbruket vi diskuterar.
Det är det ju ändå inte.

Vad är det då frågan gäller? Den gäller
kort och gott den överenskommelse,
som träffades mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
i anledning av den diskussion,
som utlösningen av 6-procentregeln
föranledde. Här tycker jag nog
att man offrat litet för mycket åt effekter
vid sidan av själva saken, då de
principiella frågorna har kommit att
dominera bilden så starkt som fallet har
varit. Det har talats om det märkliga i
den kontroversiella tolkningsfrågan, när
det gäller valet mellan 6-procentregeln
å ena sidan och — för att tala med herr
Pettersson i Dahl och andra — den »så
kallade» 25-procentregeln å andra sidan.
För egen räkning har jag tydligt
och klart i propositionen förklarat, att
jag i detta sammanhang inte funnit anledning
att ta ställning till denna tolkningsfråga.
Den har redovisats av jordbruksnämnden
tillsammans med de synpunkter
och de skäl som företrädarna
för de olika tolkningarna har funnit
angeläget framföra. Det är väl inte obekant
för någon, att den diskussionen
pågått under en mycket lång tid denna
höst.

Vad var det som statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
visade sig mäktiga till i ett
läge, där det från alla håll bestyrktes
att jordbrukets situation inte var så tillfredsställande
som önskvärt vore? På
grund av de faktorer som några talare
pekat på motsvarar inte jordbrukets situation
de förväntningar, som kunde
hysas den dag då treårsavtalet trädde
i kraft hösten 1956. På vilket material
och på vilka skäl grundar sig den uppgörelse
som nu presenterats efter utskottets
genomgång?

Båda parter bortsåg från de principiella
bedömningarna och försökte i
stället räkna ut måtten på den direkta

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 135

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

nettoeftersläpningen på jordbrukets inkomstutveckling
— detta avtals mekanik
ger möjligheter, ehuru ofta mycket
bristfälliga, att göra en sådan värdering
— och träffade på den grundvalen en
uppgörelse, som jag personligen anser
vara väl avvägd ur såväl producentsom
konsumentsynpunkt. Jag tror dessutom
att den är samhällsekonomiskt försvarbar.
Det är detta som denna fråga
ändå i första hand gäller. Många av de
synpunkter som framförts vid sidan av
borde därför lämpligen anstå till dess
riksdagen får tillfälle att diskutera hur
beräkningarna för en kommande avtalsperiod
bör utföras. Jag har velat säga
detta inte minst med anledning av att
herr Hansson i Skegrie så gott som uteslutande
uppehöll sig vid principer, som
inte berör den sakfråga vi i dag har att
behandla.

Jag skulle med några ord vilja beröra
ytterligare ett par uttalanden i denna
debatt.

Tyvärr hörde jag inte själv herr Petterssons
i Dahl anförande, men jag har
fått det refererat. Även herr Pettersson
i Dahl var inne på de principiella frågorna
om målsättning o. s. v. Jag tror
inte att de frågorna hör riktigt hemma
i denna debatt. Herr Pettersson i Dahl
förnekade tydligen att det över huvud
taget finns ett produktionsöverskott. Jag
vet inte hur den frågeställningen har
föresvävat jordbruksutskottets ärade
ordförande, när han i polemisk avsikt
lar upp den frågan. Den har nämligen
inte diskuterats på det sättet, i varje
fall inte på det håll jag representerar.
Vad vi däremot haft anledning att ur
jordbrukets synpunkt fästa uppmärksamheten
på är, att vi haft ett produktionsöverskott
på vissa områden, något
som har medfört försämrad lönsamhet
för jordbrukarna.

Det är vid ändå litet svårt att förneka,
att det med hänsyn till den situation,
i vilken vi befann oss i våras och i
vilken vi befunnit oss sedan mer än ett

år tillbaka, funnits anledning diskutera
vad som kunde göras för att åstadkomma
en produktionsanpassning, som kunde
ge näringens utövare bättre utkomstmöjligheter.
Det har sagts mig, att herr
Pettersson i Dahl inte tillmätt de siffror
jag redovisade i fråga om gränstrafiken
vitsord. Jag kan inte vara ledsen för
det, ty det är generaltullstyrelsens siffror
jag refererat. Jag för min del tilltror
uppgiftslämnarna den vederhäftighet
som erfordras för att jag skall tro
de vittnesbörd siffrorna representerar.

Herr Pettersson i Dahl tycks i motsats
till herr Haeggblom vara tveksam
om innebörden av den fullmakt som
riksdagen i våras gav regeringen. Herr
Pettersson i Dahl tycks leva i den föreställningen,
att fullmakten skulle vara
begränsad till att endast gälla minskning
av de kvantiteter som man i resandetrafiken
får föra med sig. Det är
oriktigt, herr Pettersson i Dahl! Riksdagsbeslutet
i våras gav klart besked
om att man avsåg en fullmakt, som medgav
rättighet att justera kvantitetsbestämmelserna
för resandetrafiken uppåt
eller nedåt. Därtill kommer, vilket jag
tillät mig säga i svaret på herr Gustavssons
i Alvesta interpellation, att riksdagens
beslut avsåg att skapa förutsättningar
för att undvika irritationsmoment
i det nordiska umgänget över huvud
taget. Personligen tycker jag — och
den uppfattningen delas av regeringen
— att det har tillräckligt stor betydelse
för att man måste ta hänsyn till det.
Det redovisades i svaret till herr Gustavsson,
och jag behöver kanske inte
närmare utveckla det ånyo.

Får jag dessutom bara tillfoga en synpunkt,
som herr Hansson i Skegrie överraskande
nog förbisåg när han talade
om underlaget för den irritation, som
affärsmännen känner för att befolkningen
skulle gå över ån efter vatten, om
jag får använda uttrycket. Herr Hansson
är ju väl medveten om alt trafiken
över de internordiska gränserna går i

136

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. in.

båda riktningar. Vårt land har inte ensamt
nackdelarna av denna trafik. Jag
erinrade i svaret till herr Gustavsson i
Alvesta om att Norge, som på många
områden har större svårigheter än vi,
inte har infört några inskränkningar
eller begränsningar utan fullt tillämpar
den regel, som ger resande i gränstrafiken
rättigheter att föra med sig varor
för 275 kronor per resa.

Jag har i min hand ett pressklipp,
enligt vilket vice talmannen i norska
stortinget helt nyligen tagit upp denna
fråga och talat om en orimlig svensk
aktion i samband med de svenska jordbrukarorganisationernas
och tjänstemannaorganisationernas
något —• som
han försiktigt uttrycker det — överdrivna
reaktion kring denna fråga. Han
nämner — och givetvis får den uppgiften
stå för hans räkning — att man
räknat ut, att de svenska margarinköpen
i Norge under ett år i pengar räknat är
av precis samma storlek som de norska
inköpen i Sverige en enda dag i en
enda svensk stad, Strömstad. Man skall,
menar jag, fördenskull inte betrakta
denna fråga fullt så ensidigt som några
av deltagarna i debatten tidigare i dag
har gjort. Det gäller inte bara för norgetrafiken
— det gäller i lika hög grad för
trafiken i utskeppningshamnarna på den
sydsvenska kusten, där varuhusen i
Malmö, Hälsingborg och Landskrona
sannolikt kan bära vittnesbörd om att
strömmen av danskar inte är alldeles
betydelselös för deras affärsrörelse. Det
är klart att det är vissa som får vidkännas
olägenheter — det har aldrig
bestritts — men jag föreställer mig att
man måste göra en avvägning. Och vi
som sökt bedöma möjligheterna för en
sådan avvägning har sagt oss, att den
minskade prisspänningen under sommaren
och hösten förorsakat, att det ej
blev de allvarliga olägenheter, som alltför
överdrivande röster velat göra gällande,
när man pekat på den katastrof
som skulle inträffa.

Jag har velat upprepa en del av dessa
synpunkter, som också ingick i svaret
till herr Gustavsson i Alvesta, därför att
frågan väl endast i den mån, som de
minskade hindren för gränshandeln
minskar utrymmet för den svenska jordbruksproduktionens
avsättning, har samband
med den prisuppgörelse som 6-procentregelns utlösning medförde.

Herr Pettersson i Dahl var inne på en
fråga, som det väl egentligen inte tillkommer
mig att svara på. Men jag har
uppfattat det så att herr Pettersson i
Dahl uttryckt sin missbelåtenhet över
att inte jordbrukets organisationer var
bjudna till Harpsund, när LO och TCO
och representanter för regeringen diskuterade
med företrädare för industrien.
Ja, det var ju företrädare för exportindustrien.
Eftersom herr Pettersson i
Dahl nämnde Svenska mejeriernas riksförening
fanns det naturligtvis under
sådana förhållanden något skäl för ett
deltagande av jordbruksrepresentanter,
ty åtminstone under en tid var ju denna
organisation en stor exportfirma, även
om resultatet av kända skäl blev mindre
gott. Men trots att några representanter
för jordbruket inte var inbjudna denna
gång är det väl tänkbart att sådana
framdeles kan komma att ingå i centrala
överläggningar, och herr Pettersson
i Dahl bör kanske inte vara så otålig.

Herr Svensson i Ljungskile berörde
en fråga som jag i sak har mycket stor
förståelse för, och det var frågan om att
ge ökat stöd åt mjölkproduktionen på de
mindre jordbruken genom att ta ytterligare
12 miljoner av inflytande importavgifter
för fodermedel. Det är riktigt
som det är sagt — det var väl herr
Svensson i Ljungskile som redovisade
dessa siffror — att sammanlagt ungefär
38 miljoner kronor beräknas inflyta av
dessa importavgifter under de närmaste
månaderna. Det kan kanske ifrågasättas,
om jordbruket härigenom skulle
tillföras större belopp än dem som
ingår i själva prisuppgörelsen — det

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

137

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

tror jag att det kan finnas sakligt underlag
för. Givetvis går det att säga —
jag tror herr Svensson i Ljungskile var
inne på det — att fodermedelsavgifterna
genom den metod som folkpartirepresentanterna
och här herr Svensson
föreslagit i viss mån skulle återföra
dessa avgifter till samma brukare som
erlagt dem. Men kan det verkligen vara
lämpligt? Jag ställer den frågan, samtidigt
som jag vill passa på att lugna
herr Agerberg, som inte ville bli besviken
en gång till på ett förslag från regeringen
om småbrukarstöd. Jag vill säga
som jag hade tillfälle att påpeka i ett
interpellationssvar för några dagar sedan
och som herr Agerberg är väl medveten
om, att förbehållet »därest intet
oförutsett inträffar» är av mycket formell
natur. Men är det då riktigt, herr
Svensson i Ljungskile, att man i en
uppgörelse på basis av nu gällande avtal
skapar ett förstärkt småbrukarstöd
av den räckvidd som här skulle uppkomma,
innan riksdagen har möjlighet
att pröva, hur stödet i sin helhet skall
utformas? Dessutom får jag kanske lov
att tillägga, att det som måhända talar
mot leveranstillägget som den enda vägledande
principen är att Norrland skulle
hamna i ett icke önskvärt läge. Men
jag medger att det finns ett diskussionsunderlag
för denna fråga.

I det sammanhanget vill jag beröra
en sak som herr Haeggblom var allvarligt
engagerad i, när han gjorde sig till
talesman för »den enda riktiga lösningen»
av hjälpen till småbruket. Det är
klart att herr Haeggblom vet, under vilka
förutsättningar denna överenskommelse
triiffats, och förmodligen känner
han också ganska väl till att jordbruksorganisationerna
haft intresse av att
fördela stödet till mjölkproduktionen
så jämt som möjligt utan renodlande
av synpunkten, att det helt skulle komma
småbruket till godo. På den frågan
behöver jag alltså inte gå närmare in.
Men däremot vill jag gärna nämna, alt

det i reservationen nr 4, som bl. a. herr
Haeggblom står för, trots allt finns en
uppgift som inte är riktig. Jag har
ingen anledning att gå närmare in på
frågan om den interna bedömning som
mejeriorganisationen kan vara skyldig
att göra härvidlag och som givetvis
inte har saknat inflytande på jordbrukets
förhandlingsdelegations och statens
jordbruksnämnds ställningstagande.
Men uppgiften i högerns reservation,
att enligt denna fördelningsmetod
inte ens hälften av de anvisade pengarna
skulle komma småbruket till godo,
är inte riktig. Som herr Haeggblom och
även godsägare Liedberg vet, kommer
nästan hälften av vår mjölkproduktion
från de mindre jordbruken. Räknar man
som mindre jordbruk dylika upp till
15 har, svarar småbrukarna för 50 procent
av mjölkproduktionen. Om man
då utgår från de tolv miljonerna och de
minskade mjölkavgifter och utjämningsbidrag,
som gäller för översta
Norrland samt de mellansvenska och
sydsvenska län som kommer i fråga, så
tillförs de mindre brukningsdelarna
fem miljoner. Beräknar man att av återstående
sju miljoner nästan hälften
också tillfaller småbruket, blir detta
alltså 5 miljoner plus hälften av sju
miljoner, alltså ca åtta miljoner, kanske
t. o. m. drygt åtta, av dessa tolv
miljoner.

Herr talman! Jag skulle också vilja
ägna några ord åt en del annat av det
minst bombastiska i herr Haeggbloms
förkunnelse. Den enda patentlösning
som herr Haeggblom uppenbarligen är
mäktig att fundera ut är ett höjt margarinpris.
Jag har varit mycket tveksam
huruvida denna fråga skulle behöva
diskuteras ytterligare; inte därför att
jag är övertygad om att denna kammare
liksom medkammaren inte är beredd
att välja den utvägen utan därför att
varken statens jordbruksnämnd eller
jordbrukets förhandlare har den frågan
med i sin uppgörelse. Det är bara högern

138

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

och herr Hseggblom som försöker tvinga
på jordbrukets förhandlare och statens
jordbruksnämnd denna lösning som den
enda riktiga.

Herr Hseggblom erinrar sig säkert
med vilken iver och ambition han förfäktade
att vi i våras borde ha följt de
riktlinjer som dragits upp av jordbruksnämnden.
Denna herr Hseggbloms mening
anser jag i och för sig inte vara
invändningsfri. Man kan givetvis mycket
väl diskutera även detaljerna i en
sådan här uppgörelse, men frågan om
margarinpriset är kanske ändå inte en
sådan detalj. Statens jordbruksnämnds
och jordbrukets förhandlingsdelegations
utväg att gå fram utan margarinprishöjning
var nog den lämpligaste.

Herr Brandt i Sätila var angelägen
om att få ett auktoriserat referat av vad
som verkligen förekom vid det famösa
västeråsmötet, där herr Vigelsbo och
jag hade en utomordentligt intressant
stund tillsammans utan några allvarligare
komplikationer och där vi förde
en mycket hypotetisk diskussion samt
försökte för auditoriet förklara grundvalarna
för kravet på inkomstlikställighet.
Den frågan är jag gärna beredd att
diskutera även i detta sammanhang. Jag
delar nämligen inte herrarnas mening
att inte ens detaljer i fråga om jordbrukets
framtida utformning finge diskuteras
på det politiska planet, det kan
inte vara tabu. Jag föreställer mig att
jordbruket självt har stort intresse av
att dess vitala och nog så brydsamma
problem i dag och i framtiden diskuteras
också utanför dess egna kretsar.
Sedan må man som här sagts misstro
expertisen eller tilltro den allt vetande,
det har inte nämnvärd betydelse. Men
det finns väl inga givna förbehåll om
var de principiella jordbruksfrågorna
må diskuteras.

Vidare skulle jag, herr Brandt i Sätila,
på en enda punkt vilja tillägga:
Herr Brandts bedömning av självförsörjningsgraden
är väl inte alldeles rätt -

visande. Till utgångspunkt för mitt svar
till herr Lothigius härom dagen hade
jag valt vår självförsörjningsgrad kalorimässigt
sett från slutet av 1930-talet
fram till 1957—1958. Om jag inte i hastigheten
minns fel uppgick denna självförsörjningsgrad
under 1938—1939 till
siffran 96 — med fredsbehovet som bas.
Under de första efterkrigsåren, på
1950-talet, steg vår självförsörjningsgrad
till 106—107, något år till 108. Men
den sjönk i samma mån som vi hade
felslagna skördar och var, när den var
lägst, nere i 91. Därefter uppskattade
jordbruksnämnden självförsörjningsgraden
1957—1958 till ungefär lägst 98
och högst 101. Man kan inte ange någon
mera exakt siffra. Att den kommer att
nedgå 1959, tar man för givet. Dessa
siffror tror jag inte man kan komma
ifrån, herr Brandt i Sätila, även om jag
medger, att det givetvis finns skäl för
att diskutera också frågan om i hur
hög grad vi för denna prduktionskapacitet
och självförsörjningsgrad är beroende
av importerad handelsgödsel och
importerade fodermedel. Det är självklart
att det är stora kvantiteter, även
om vi i fråga om den mest aktuella av
de produktionsfaktorer vi behöver, kvävet,
är långt bättre rustade i dag än vi
var efter kriget, för att inte tala om
hur vår situation beträffande självförsörjningsgraden
var dessförinnan. På
den punkten har dess bättre utvecklingen
gått i rätt riktning.

Det återstår bara att nämna en sak
som jag förbisåg nyss. Det gäller högerreservationen.
Där framföres ett delyrkande
om att man borde lägga småbruksutredningens
förslag till grund
för ett bättre fördelningssystem. Min
erfarenhet är kanske inte tillräckligt
lång och omfattande, men nog förefaller
det mig personligen egendomligt,
om riksdagen skulle följa rekommendationen
att upphöja ett av en utredning
framlagt förslag, som ännu inte är
prövat av vare sig regering eller riks -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

139

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

dag, till normgivande fördelningsgrund.
Här föreligger dock ett förhandlingsresultat,
beträffande vilket de båda parter
som har förhandlat varit överens om
att det är den enda möjliga vägen att
åstadkomma den mycket relativa rättvisa
som det alltid blir fråga om i detta
sammanhang. Det har i alla fall visat
sig möjligt att tillföra de mindre
jordbruken en förhållandevis hygglig
andel av det extra belopp som behövs
för att komplettera prisjusteringarna
och nå fram till en acceptabel uppgörelse
för båda parterna.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet menar att den
uppgörelse som vi här diskuterat är
väl avvägd ur alla synpunkter, såväl för
producenterna som för konsumenterna
och hela samhället. Jag skall inte kommentera
detta på annat sätt än att jag
hänvisar till vad jag tidigare sagt, nämligen
att därom är meningarna mycket
delade. Jag vill bestämt hävda att om
jordbruket skall vara likställt med andra
näringar är detta inte tillräckligt väl
avvägt.

Statsrådet sade vidare att både jag
och herr Hansson i Skegrie talat om saker
som inte hör hit. Jag bestrider detta.
Statsrådet var själv i slutet av sitt anförande
inne på att jordbrukets principiella
frågor bör kunna diskuteras i ett
större sammanhang. Vi jordbrukare har
naturligtvis ingenting emot det. Men å
andra sidan kan man väl inte bara tala
om de siffror, som här föreligger, utan
man måste också beakta orsakerna till
att siffrorna blivit sådana och även
framtiden. Man kan sålunda inte endast
tala om dessa nakna siffror. Jag
bestrider bestämt att jag i detta fall hoppat
över skaklarna.

Men statsrådet säger också, att jag
gjort gällande, att det inte finns något
överskott, och så säger statsrådet, att
det föreligger ett överskott på vissa

områden. Jag kan hänvisa till statsrådets
eget uttalande i våras utanför riksdagen,
att vi hade 250 000 kor för mycket
och på tok för stor smörproduktion.
Nu har vi inte för mycket smör.
Det går kanske åt här hemma. Nu går
det åt 57 procent mera smör än i våras.
Det har gått åt 8 000 ton i månaden.
Det är alltså fråga om ganska stora
kvantiteter.

Mitt uttalande stöder sig på jordbrukets
utredningsinstituts egna undersökningar.
Under dessa sista år har jordbrukets
totala produktion minskats.
Stora arealer jordbruksjord har tagits i
anspråk för andra ändamål. Hänvisar
bär till mitt förra anförande.

Vad beträffar fullmakten har jag faktiskt
satt i fråga, huruvida den är sådan,
att statsrådet kan använda den på
detta sätt. Jag vidhåller mina misstankar.
Jag har försökt läsa vad som står i
jordbruksutskottets utlåtande nr B18.
Statsrådet visar nu på reservationen, men
jag har talat om statsrådets egna uttalanden
angående vad en fullmakt skall
innebära. I det uttalande som gjordes
av jordbruksutskottet var det i varje
fall inte alls tal om annat än att det
skulle vara en justering nedåt.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av jordbruksministerns
admonition till dem
som uppträtt här, att de skulle hålla sig
på den smala vägen, som markeras av
propositionen, ber jag att få påpeka, att
utskottsutlåtandet ingalunda enbart behandlar
propositionen utan även två vid
sommarriksdagen väckta motioner, där
det talas om inkomstlikställigheten och
prisnivån. Vi torde därför vara i vår
fulla rätt att utan någon som helst admonition
från jordbruksministerns sida
diskutera vad som behandlas i utskottsutlåtandet.

Jordbruksministern påstår att i vår
reservation skulle ha stått att inte hälften
av det belopp, som ställts till regle -

140

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

ringskassans förfogande, skulle komma
det mindre jordbruket till del, men jag
vill påpeka att vi inte har skrivit så,
utan vi har skrivit att hälften av de
mindre jordbrukarna befinner sig utanför
den gräns inom vilken dessa pengar
delas ut. Är det så som jordbruksministern
säger, att man inom dessa geografiska
gränser, där inte hälften av
antalet småbrukare med under 10 hektar
jord befinner sig, delar ut mer än
hälften av beloppet, så är väl orättvisan
mot dem som bor utanför gränsen
ännu mera markerad. Detta får väl jordbruksministern
uppmärksamma.

Beträffande denna frågas handläggning
vill jag påpeka, att så länge det
bara var tal om att ställa pengar till
förfogande för stöd åt mjölkproduktionen
enligt avtalets text och därmed
i första hand stödja det mindre jordbruket,
så var det aldrig fråga om några
regionala gränser. Jag är för min del
övertygad om att jordbrukets fackliga
föreningsrörelses avvisande av ett liknande
förslag om sådana regionala gränser
gav en antydan om vilken inställning
man hade till den saken.

Vi har sedan fått dessa förslag, som
framlagts av jordbruksnämnden om en
sådan gränsdragning. Där har vi i all
rimlighets namn i den mån vi sitter här
i riksdagen rätt att använda vårt sunda
förstånd. Vi skall inte handla som den
helige Basilius, som avstod från bruket
av sitt förstånd i för en högre makt
lämpliga ögonblick, utan vi får väl som
representanter för ett parti och en grupp
av människor använda vårt förstånd
så långt det nu kan räcka.

Detta tal om att margarinpriset skulle
vara det enda saliggörande berodde
kanske på att jordbruksministern inte
var inne under hela mitt anförande,
fast han lyssnade uppmärksamt till vad
jag sade i början. Han hade eljest kunnat
uppfatta att det starkaste argumentet
för vår önskan att få margarinprishöjning
var anskaffande av pengar till

subventionerna. Det har inte förhandlingarna
mellan jordbrukets delegation
och jordbruksnämnden haft anledning
att ta ställning till, utan det är ju en
riksdagsfråga hur pengarna skall skaffas
fram. Det är inte heller regeringen
som beviljar anslag utan det är riksdagen,
och då tycker jag att man mycket
väl kan få peka på att när man beslutar
så stora utgifter skall man också veta
varifrån pengarna skall tas. Vill jordbruksministern
tala om var pengarna
skall tas, är jag mycket tacksam om vi
kan få ett litet klarare besked än det vi
fick nyss.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet avvisade
vårt förslag om höjning av leveransbidraget
huvudsakligen med den motiveringen,
att det skulle föregripa utredningen
om småbrukarstödet. Nu har vi
ju bara föreslagit att vi skulle använda
det leveransbidrag som föreligger i princip
oförändrat, och detta kan alltså icke
föregripa utredningen i organisatoriskt
avseende. Dessa 200 kronor skulle alltså
innebära att man förde upp det hela till
eu ekonomisk nivå som man inte kunde
hålla i fortsättningen. Jag vill beklaga
om det skulle vara på det sättet. Skall
man med det ständigt sjunkande penningvärdet
och de stigande priser vi har
ordna ett småbrukarstöd på en så låg
nivå att dessa 200 kronor skulle vara i
vägen, då kan jag som sagt inte göra annat
än beklaga.

Beträffande finansieringen av detta
har vi pekat på olika möjligheter utan
att vilja säga vilken möjlighet man skulle
använda. Jag har inte tänkt mig att man
skulle öka jordbrukets totala inkomstsumma
— det brukar man ju inte våga.
Vi har pekat på fodermedelsavgifterna
som en utväg. Det finns annat, däribland
det allmänna mjölkprisbidraget, som
kan fördelas om. Men vi menar att jordbruksnämnden
och förhandlarna skulle

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

141

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

kunna syssla med detta och bestämma
hur problemet bäst skall lösas praktiskt.
Någon svårighet föreligger inte att klara
det. Man har tagit 31 miljoner ur regleringskassan
till den vegetabiliska produktionen,
och denna, som omfattar 23
procent av jordbrukets inkomster, har
fått 46 procent av prishöjningarna.

I fråga om Norrland har jag inte gjort
någon uträkning om vilket förslag som
blir fördelaktigast och det är kanske en
brist. Jag vet alltså inte om Norrland enligt
det nu föreliggande förslaget får
mer än de av oss föreslagna två örena i
höjt mjölkpris. Jag har försökt att i alla
möjliga sammanhang ta hänsyn till det
svenska jordbruket landet över, men någon
gång kanske det kan vara tillåtet att
även nämna Bohuslän, eftersom en del
talare nämnt andra landskap. Vi har
13 000 brukningsdelar i Bohuslän. Av
dessa omfattar cirka 500 över 20 hektar
och 10 500 under 10 hektar. Därtill kan
läggas att arbetslösheten är större i Bohuslän
än i de flesta andra län.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet pekar på ett
avsnitt reservationer i utskottsutlåtandet,
som jag inte hann beröra i mitt
förra anförande. Där står att utskottet
funne det ändamålsenligt att Kungl. Maj :t
skulle äga anpassa särskilt maximigränserna
för dylik införsel alltefter lägets
krav på vad som kunde bedömas vara
skäligt. Statsrådet menar då att det var
lägets krav som föranledde att det över
huvud taget blev ändrat på detta sätt.
Han menar att detta är otroligt med den
fantastiska resandetrafik som nu uppstått.
Då tycker jag att lägets krav och
otroligheten bedömts illa. Vi har annars
trott att detta berodde på att regeringen
här skulle stå väl till boks inför Nordiska
rådet. Vidare skulle jag vilja säga
elt par ord om överläggningarna på
Harpsund. Det är enligt min mening rätt
uppseendeväckande att till dessa över -

läggningar kallats företrädare för LO,
TCO och alla Sveriges stora industrier,
men inte för jordbruket. Man kan aldrig
komma ifrån att jordbruket är en integrerande
del av vårt näringsliv, och när
det i fortsättningen blir fråga om förhandlingar
och överläggningar av detta
slag bör även jordbruket vara representerat.

Statsrådet kom här med en gliring om
att SMR också arbetar som en exportindustri,
men med mindre gott resultat.
Vad beror detta på, herr statsråd?
Och vilka industrier har, oavsett om de
varit representerade på Harpsund eller
icke, kunnat uppvisa ett gott resultat?
För övrigt diskuterades, såvitt jag förstår,
vid överläggningarna på Harpsund
de svårigheter som kan komma i framtiden,
och då borde väl också mejerierna
liksom jordbruket över huvud taget
ha varit representerade.

Men regeringen kanske resonerar som
så att det går lättare att få som man vill,
om man inte tar med alla på en gång,
utan gör som fadern med de sju sönerna,
som tog itu med sina söner en
och en i taget för att kunna få bukt
med dem.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill gärna tolka
statsrådet Netzéns svar på frågan angående
1947 års målsättning för jordbrukspolitiken
så, att statsrådet alltjämt
håller på att denna målsättning gäller
men att den kan och bör diskuteras inte
bara inom utan även utom jordbruket.
Så vill jag tolka svaret, och jag är glad
över att ha anledning att göra det.

Beträffande självförsörjningsgraden
råder väl inga egentliga åsiktsskillnader
oss emellan. Jag utgår ifrån att när den
skall bedömas måste man göra det mot
bakgrunden av ett avspärrningsläge och
icke i självförsörjningskvantiteten inordna
importkvantiteter från andra länder.
Också jag åberopar jordbruksnämn -

142

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

dens siffermaterial och anser att det är
hållbart.

Självförsörjningen med kväve är en
glädjande företeelse. Det är bara synd
att också den är beroende av en importerad
råvara, kol. Försörjningen med
fosfat och kalisalter är alltjämt ett
problem.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Ur det föreliggande utskottsutlåtandet
tillåter jag mig att föredraga
och samtidigt understryka följande
mening, som återfinnes på s. 12:
»Spörsmålet om ett särskilt hänsynstagande
till jordbrukets produktionsbetingelser
i övre Norrland och behovet
av stöd till bland annat mjölkproduktionen
där anser utskottet böra bli föremål
för ingående överväganden i samband
med utformandet av den aviserade
propositionen angående det fortsatta
stödet åt det mindre jordbruket.»

Jag vill uttala min fulla anslutning till
.den uppfattningen, att en mera långsiktig
lösning av frågan om det norrländska
jordbrukets lönsamhet och fortbestånd
intimt är beroende av ställningstagandet
till de problem som aktualiseras
i samband med den väntade småbrukspropositionen.
Det finns därför all
anledning att understryka utskottets
förhoppning om att en proposition i
denna fråga måtte framläggas så fort
som möjligt.

Med all uppskattning av detta utskottets
uttalande måste dock framhållas
att vad vi i dag behandlar är åtgärder
av mera temporär karaktär. Det är här
fråga om ett engångsbelopp till det samlade
svenska jordbruket och fördelningen
av detta belopp. Det föreligger
alla skäl att i detta sammanhang framföra
synpunkter och önskemål med
norrländsk accent.

Samhället behöver det norrländska
jordbruket. Ur beredskapssynpunkt och
för utnyttjande av landsdelens naturtillgångar,
skogen och malmen, måste

det finnas ett jordbruk och en jordbruksbefolkning
i denna landsdel. Den
senaste tidens utveckling signalerar
emellertid att det är fara å färde. Mjölkproduktionen
i Norrbottens län har sedan
år 1950 minskat med nära en fjärdedel.
Betydande svårigheter att kontinuerligt
förse malmfältens gruvarbetare
med erforderliga mjölkkvantiteter föreligger
redan. Det är därför anledning
att erinra om riksdagens uttalande i samband
med principbeslutet om jordbruksregleringen.
Jordbruksutskottet och
riksdagen anförde bland annat följande:
»Enligt utskottets uppfattning bör vidare
de tidigare berörda riskerna med
en i vissa områden starkt vikande
mjölkproduktion icke bagatelliseras. En
fortsatt utveckling i denna riktning
kan utsätta mejeriorganisationen för
svåra påfrestningar samt allvarligt
äventyra många tätorters försörjning
med konsumtionsmjölk. Med hänsyn till
såväl jordbrukets som konsumenternas
intressen bör enligt utskottets mening
statsmakterna ägna utvecklingen på området
all uppmärksamhet.»

Med instämmande i detta riksdagens
tidigare uttalande tillåter jag mig ge
uttryck åt den uppfattningen, att frågan
om jordbruket i övre Norrland, dess
lönsamhet och framtid, bör ges prioritet
i dagens och morgondagens jordbruksdebatt.
Det må även konstateras att det
här är fråga om bevakandet av intressen
som, när allt kommer omkring, också
är den samlade nationens. Därför har
statsmakterna otvivelaktigt ett betydande
ekonomiskt ansvar härvidlag.

Jordbruksbefolkningen i vårt land
brottas med ekonomiska svårigheter.
Detta gäller väl dock framför allt näringens
utövare i övre Norrland. För
Norrbottens vidkommande föreligger
en opartisk utredning som belyser hur
illa det i verkligheten är ställt i detta
avseende. Den av professor Lennart
Hjelm företagna lönsamhetsutredningen,
som just i dagarna offentliggöres,

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

143

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

säger oss att jordbrukarna i Norrbotten
inte får ut någon företagarvinst på sina
jordbruk och inte ens halv lantarbetarlön
för sina arbetsinsatser.

Utifrån dessa synpunkter framstår
det för mig som välmotiverat att riksdagen
gör det uttalandet att de 12 miljoner
kronor, som enligt den föreliggande
förhandlingsuppgörelsen och propositionen
skall tillgodogöras i första hand
det mindre jordbruket, skall utgå i form
av en förstärkning av det extra mjölkpristillägget.
Detta innebär att beloppet
i sin helhet kommer det norrländska
jordbruket tillgodo. Det är här endast
fråga om 12 av de 100 miljoner som
jordbruket sammanlagf tillerkännes i
anledning av 6-procentregelns utlösning,
och det synes mig välmotiverat
att det norrländska jordbruket sålunda
tillföres 12 procent av det sammanlagda
inkomsttillskottet.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Hedström
till utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Förhandlingsuppgörelsen
mellan jordbruket och jordbruksnämnden,
som riksdagen nu står i begrepp
att konfirmera, missgynnar skogsbygden
i allmänhet och småbruket i
övre Norrland i synnerhet. Detta är påtagligt
och har också bekräftats av jordbrukets
utredningsinstitut. Anledningen
till att resultatet har blivit sådant är
väl närmast den att prishöjningarna
har fått läggas på produkter, där marknadsläge
och tillgång till clearingkassor
gjort det möjligt. Det minsta motståndets
lag har varit vägledande. Att
mjölkproduktionen har missgynnats är
uppenbart och kanske också försvarligt
med hänsyn till den överproduktion vi

har haft att brottas med under de senaste
åren. Man kan därför räkna med
att uppgörelsen kommer att medföra en
produktionsminskning, en riktigare anpassning
av mjölkproduktionens volym
totalt sett, men vad man här synes ha
förbisett är spörsmålet om den regionala
anpassningen. Missgynnandet av
mjölkproduktionen drabbar övre Norrland
synnerligen hårt, då jordbruket
där praktiskt taget helt baseras på
mjölkproduktion.

Jag föreställer mig, att ingen finner
det rimligt och riktigt att ödelägga jordbruket
inom stora delar av övre Norrland,
även om produktionsvillkoren där
många gånger är mycket ogynnsamma.
Detta blir emellertid det sannolika resultatet,
därest den pågående utvecklingen
icke bryts. Det var därför en
verklig besvikelse att få erfara hurusom
de 12 miljoner kronor, som enligt såväl
Kungl. Maj :ts proposition som jordbruksnämndens
redogörelse för avtalet
skulle komma det mindre jordbruket till
godo, nu till avsevärd del går detta
förbi.

Norrbottensmotionen och herr Larssons
i Hedenäset uppgifter har här illustrerat
svårigheterna i Norrbotten. I
Västerbottens inland är produktionsminskningen
vid mejerierna och därmed
följande problem ännu svårare. Det
är uppenbart att en fortsatt produktionsminskning
vad det gäller mjölk
till mejerierna kommer att äventyra
mejeriorganisationen och därigenom
bli en katastrof för jordbruket. Som
jag redan har sagt består lantbruket dår
uppe av ladugårdsskötsel och mjölkproduktion,
och några nämnvärda differentieringsmöjligheter
finns inte.
Lappmarkens mejeriförening, som svarar
för mejerihanteringen inom Västerbottens
inland — ett område som är
cirka fem gånger så stor som Södermanland
— hade under fjolåret en genomsnittlig
driftkostnad vid sina nio mejerier
på 17 öre per liter mjölk. Häri är

144

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar pa viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

då också transportkostnaderna inräknade.
Det är självklart att en fortsatt
produktionsminskning medför ytterligare
en stegring av driftkostnaderna,
som så småningom blir så höga, att
mejerierna måste slå igen, och därmed
raseras möjligheterna till försörjning
med mjölk i den glesbygd det här är
fråga om.

Även om denna landsända — jag tänker
nu på övre Norrland i allmänhet —
i fortsättningen endast skall leverera
råvaror är det ändå nödvändigt, att det
finns människor där, som tar vara på
våra skogar och vår malm och som bygger
våra kraftverk och sköter dem.

Vi är också medvetna om att mjölken
hör till de primära behoven. Det är
därför nödvändigt med en regional produktionsanpassning,
som säkerställer
denna vara. Det här är icke blott en
fråga om social rättvisa, utan kanske i
högre grad en befolkningspolitisk och
allmänt näringspolitisk fråga.

Hade de tolv miljoner som här stod
till buds fördelats helt på det mindre
jordbruket, som förutsatts, skulle det
ha gett en synlig förbättring, vilket i
varje fall haft en god psykologisk verkan.
För bevarandet av en önskvärd och
nödvändig mjölkproduktion i de nordligaste
delarna av vårt land är det nödvändigt
att åtgärder snarast möjligt vidtas,
som bryter den defaitism, som alltmer
sprider sig bland jordbrukarna där
uppe, åtgärder som inger hopp och tillförsikt
om jordbrukets fortsatta existens.
De tolv miljonerna, använda som
förstärkning av det extra mjölktillägget,
skulle verka i den riktningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5 i jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Som redan herr Larsson
i Hedenäset nämnde är vi några
stycken i kammaren som velat öka stödet
åt jordbruket i övre Norrland. Mo -

tionens yrkande återfinns i den av herr
Hedström avgivna reservationen.

Som en av dessa motionärer vill jag
framföra några synpunkter på de förslag,
som nu ligger på kammarens bord.

Jordbruket i övre Norrland spelar
en stor roll redan av sysselsättningsskäl.
Visst kan man säga, att det
inte lönar sig med småbruk, men enligt
min mening måste man då kunna peka
på ett alternativ, som är bättre än att
vara småbrukare. Det är orealistiskt
att säga: Sluta upp att vara småbrukare
och bli i stället arbetslös! Jag är anhängare
av ett rationaliserat jordbruk
—- även i övre Norrland — men jag
har velat peka på småbruket som en betydelsefull
faktor på arbetsmarknaden.
Och jag tror också, att var och en, som
vill se realistiskt på våra arbetsmarknadsproblem,
måste erkänna, att småbrukets
sysselsättningspolitiska betydelse
accentuerats under den senaste
tiden, då arbetslöshetens spöke — en
gammal bekant i övre Norrland — numera
varit synligt även på sydligare
luftstreck.

Småbruket och skogsbruket går hand
i hand i övre Norrland. Småbruket har
levererat arbetskraft till skogen — och
gör det alltjämt. Under högkonjunkturen
hade vi säkert inte kunnat klara arbetskraftsituationen
i skogarna, om inte
småbruket stått till förfogande som en
arbetskraftsreserv. Det norrländska småbruket
har därigenom gjort vår exportindustri
och därmed hela vårt folkhushåll
stora tjänster.

Jag vill inte på några villkor irritera
någon eller några skolor, som bildats
kring den svenska jordbrukspolitiken.
Vad jag här sagt är ingenting annat än
vad jag själv erfarit om småbrukets roll
i övre Norrland. Och jag vill — ifrån
dagsaktuella synpunkter — betona, att
det vid arbetslöshetskriser har visat
sig, att småbruket har en betydande förmåga
att dämpa de sociala verkningarna
av en påtvingad sysslolöshet. Innan

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

145

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

skogsarbetarna blev delaktiga av arbetslöshetsförsäkringen,
var småbrukets betydelse
som social buffert ännu större,
men den är även i dagens läge utomordentligt
betydelsefull.

Statsmakterna har erkänt, att det
norrländska småbruket är förtjänt av
speciellt stöd. Olika åtgärder har genomförts
i detta syfte. Och man får
hoppas, att, när småbruksutredningens
förslag skall omsättas i praktisk politik,
man då skall finna realistiska, såväl
ekonomiskt som näringsmässigt förnuftiga
utvägar för att förbättra småbrukarnas
läge i Norrland.

Längst uppe i norr har vi ett län som
utgör ett underskottsområde i fråga
om konsumtionsmjölk och smör. Smöret
kan naturligtvis transporteras med lätthet
söderifrån, fast nog förefaller det
mig vara en klok arbetsmarknadspolitik,
om man i arbetslöshetsområdena
försöker öka sysselsättningen genom att
framställa livsmedel för ortens behov.

Vad återigen konsumtionsmjölken beträffar,
så möter det närapå oöverkomliga
praktiska svårigheter att transportera
mjölk till underskottsområden i
skogsbygderna, där folk är sysselsatt
med arbete inom skogsbruket. Småbrukets
betydelse som mjölkproducent i
sådana skogsbygder får inte underskattas.
Det är synnerligen viktigt ur arbetsmarknadssynpunkt,
ja, även ur vidare
samhällelig synpunkt.

Enligt min mening måste det framstå
som en angelägen uppgift för statsmakterna
att stimulera övre Norrland
att bli självförsörjande i fråga om konsumtionsmjölk
och helst också i fråga
om smör. Jag måste då bekänna, att jag
mot denna bakgrund har ytterst svårt
att förstå att konsumtionsmjölken, som
produceras i Norrbottens län, får bära
en utjämningsavgift på 10,85 öre per
kilogram för att kompensera förlusterna
på smöröverskottet söderut. Jag frågar
mig och det frågar sig många jordbrukare
och det frågar sig också organisa10
— Andra kammarens protokoll 1.958.

tionerna inom jordbrukets föreningsrörelse
i Norrbotten: Är det försvarligt
att ha denna kraftiga extra pålaga på
konsumtionsmjölken i ett underskottsområde
för att öka inkomsterna i överskottsområdena,
när man samtidigt inskärper
angelägenheten av att statsmakterna
skall öka jordbrukets inkomster
i det sålunda beskattade underskottsområdet
genom pengar från statskassan?
Solidaritet är bra, men nog tycker
jag att det går för långt, när solidariteten
medför sådana konsekvenser för
den svagare parten, som i detta fall är
den norrländska mjölkproducenten.

Frågan om utjämningsavgiftens slopande
i övre Norrland har varit föremål
för en särskild debatt i första kammaren
tidigare i dag. Jag vill här endast
understryka, att det är angeläget
att man från regeringens sida gör allt
som är möjligt för att bringa problemet
till en snar lösning. Departementschefen
har i dag förklarat, att frågan om
utjämningsavgiften bör upptagas till behandling
inom jordbrukets organisationer
samt vid överläggningar mellan
dessa och statens jordbruksnämnd.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att en representant för mejerinäringen
i Norrbotten i denna fråga uttalat sig
på sådant sätt, att man fick uppfattningen
att avgiftens vara eller icke
vara helt beror på regeringens ståndpunkt
i ärendet. Om detta är riktigt,
så bör regeringen handla. Om jordbruksministern
vore här skulle jag vilja
säga, att han borde handla rent av i
självförsvar. Är det däremot så, att avgörandet
ligger i andras hand, så skall
även detta offentligen fastslås.

Mig förefaller det rimligt, att när det
norrländska jordbruket skall hjälpas,
så skall det i första hand få sina egna
pengar. Ett slopande av utjämningsavgiften
skulle ge jordbrukarna i Norrland
just deras egna pengar.

Vår motion och herr Hedströms reservation
bör ses mot denna allmänna
Vr B 12

146

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

bakgrund. Ingen vet nu om och när
utjämningsavgiften för underskottsområdena
kan slopas. Därför anser vi, att
de tolv miljoner kronor, som nu skall
tillföras jordbruket av statsmedel, skall
utgå till det norrländska jordbruket och
fördelas proportionsvis efter samma
grunder, som nu gäller för det extra
mjölkpristillägget.

Utskottsmajoriteten vitsordar, att den
norrländska mjölkproduktionen behöver
särskilt stöd.

Mjölkproduktionens lönsamhet bestämmer
del norrländska jordbrukets
lönsamhet och alldeles särskilt dess lönsamhet
i övre Norrland. Där kan man
inte ändra inriktning på produktionen
på samma sätt som söderut. Som jag
redan framhållit är mjölkproduktionen
ytterst betydelsefull redan ur sociala
och allmänt samhälleliga synpunkter i
övre Norrland.

Reservationen går ut på att Svenska
mejeriernas riksförbund inte får en förhållandevis
vidsträckt fullmakt att fördela
här ifrågavarande tolv statliga miljoner
utan att riksdagen skall ge bestämdare
direktiv. Erfarenheten har
utan tvekan gett vid handen, att den
nuvarande ordningen inte varit tillfredsställande
sedd ur övre Norrlands
synpunkt.

Låt mig nu säga några ord om gränshandeln!
Betänk att vi genomfört en
gemensam nordisk arbetsmarknad. Vad
innebär detta i östra Norrbotten, som
redan dessförinnan hade en besvärande
arbetslöshet? Det innebar en tillströmning
av utländsk arbetskraft, men vi
fick inte alls motsvarande avsättning
av arbetskraft till utlandet. Men befolkningen
i gränsbygden tog ändå den gemensamma
arbetsmarknaden för att vara
trogen en stor princip. Gränshandeln
innebär många lättnader för befolkningen
i glesbygderna. Den fyller ett
praktiskt behov.

Det vore oförsynt mot den gränsbefolkning,
som villigt underkastat sig

den gemensamma nordiska arbetsmarknaden,
om man nu skulle börja uppföra
en järnridå vid våra gränser för att
stoppa rent praktiskt motiverade livsmedelsinköp
i grannlandet. Måhända
skulle man då fråga sig om det nordiska
samarbetet skall gälla allt utom konsumtion
av smör och margarin.

Reservationen utgör ingen partifråga.
Motionärerna representerar tre olika
partier och jordbrukarna i övre Norrland
ha gett motionen sin välsignelse.
Frågan är en rättvisefråga, som går ut
på att hjälp skall lämnas först där hjälpen
bäst behövs. Det gäller att fördela
statens pengar på ett rättvist sätt. Jag
vädjar till alla ledamöter, som har hjärtat
på rätta stället, att stödja den av
herr Hedström avgivna, med nr 5 betecknade
reservationen, till vilken jag,
herr talman, yrkar bifall.

Fru Jäderberg (s) och herr Berglund
(s) instämde i detta yttrande.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. När utskottet här talat mycket
vackert och förstående om småbrukare
i allmänhet och — jag höll på att säga
•— norrländska småbrukare i synnerhet,
så kommer utskottet i alla fall fram till
den slutsatsen, att det inte kan tillstyrka
de önskemål som motionärerna här
framställt i den av herrar Larsson i Hedenäset
och Lassinantti omnämnda motionen.
Utskottet säger att det inte kan
göra detta, »bl. a. av det skälet att ett bifall
till förslaget skulle innebära ett avsteg
från den under denna punkt i överenskommelsen
angivna grundprincipen».
Det har varit uppe i många olika
sammanhang här i dag. Jag tror att de
flesta talarna har varit inne på överenskommelsen
och vad den innebär, och,
vet ni ärade kammarledamöter, jag har
om och om igen kommit att tänka på att
vi här fattar beslut — ganska enigt
ibland, med olika meningar andra gång -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

147

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

er — i både utskotten och kammaren,
men när vi kommer hem till vår bygd
passar de där besluten kanske inte alls
in i bilden. Det är inte säkert att de som
bor i de bygder vi företräder sanktionerar
de överenskommelser vi har träffat,
utan de har kanske en annan uppfattning,
därför att den praktiska tillämpningen
skulle betyda någonting helt annat
för dem än vad vi ansett som stått
bakom uppgörelsen.

Så är det faktiskt också i den här
frågan. Visst har också Norrland haft
med sina representanter när överenskommelse
träffats, men icke förty har
invånarna i vår landsända opponerat sig
mot det beslut som har fattats. Naturligtvis
har beslutet kommit till på så sätt att
man på olika håll och kanter har försökt
att såvitt möjligt närma sig en gemensam
ståndpunkt.

Vi har inte många basjordbruk i Norrbotten,
utan där är jordbrukarna av naturliga
skäl småbrukare. Av många skäl
som här har utvecklats förut är de i behov
av hjälp. De är upprörda över den
överenskommelse som har träffats och
skulle, som herr Lassinantti här nyss
underströk, med glädje se att hjälp skulle
komma dem till del i annan ordning.

Herr Lassinantti tog upp en mycket
intressant fråga, nämligen vad ett småbruk
betyder i tider med arbetslöshet.
Man kan lägga också eu annan synpunkt
på den frågan. Jag vill påminna om att
dessa småbrukare i regel måste ha en
annan inkomst vid sidan om för att
kunna försörja sina i regel stora familjer.
I detta nu har vi den största arbetslösheten
i landet. Det har redan påpekats
här, att lönsamheten för jordbruket
är dålig, ja, verkligt minimal.
Så kommer arbetslöshet. Jordbrukarna
har visserligen sitt lilla jordbruk att
sätta in sin arbetskraft på, men den extra
inkomsten uteblir.

.lag vill nämna en annan sak som under
senare år har drabbat våra småbrukare
i Norrbotten utan att de ännu har

fått någon ersättning. Jag tänker på de
inkomstbortfall som uppstod genom
förlorade fisken i samband med den
nya fiskelagens tillkomst. Det har varit
ganska vanligt att småbrukarna haft en
biinkomst på fiske, som nu uteblir. Att
arrendera bort fisket går inte heller.
Men detta är en sak för sig — jag vill
bara föra in den i bilden för att vi skall
förstå att småbrukarna har att dras inte
bara med de skördeskador som kommit
år efter år och som försvårat utgångsläget
för dem, utan också mycket annat.
Kraftverksbyggena i vår landsända
minskar skogsarealerna i rätt stor utsträckning
för småbrukarna. Det finns
en rad sådana olägenheter att peka på.
Man har då inte annat än mjölkproduktionen
att falla tillbaka på.

Vad som avses med motionen om detta
tillskott har tidigare redovisats, och jag
skall inte utveckla det närmare, men jag
vill påpeka att det är välbehövligt och
behjärtansvärt.

Herr Lassinantti underströk hur viktig
mjölken är för skogsarbetarna, och
herr Larsson pekade på vikten av att
malmfälten har god mjölktillförsel. Till
de stora samhällen, som växer upp i
samband med kraftverksbyggena, flyttar
också många människor, vilka skulle
klara sig ganska dåligt om de inte hade
tillgång till mjölk, vår bästa färskvara
i Norrbotten. Det finns alltså mycket
som talar för att vad som begäres i motionen
är välbetänkt och riktigt.

Jag kan inte hjälpa att jag nog haft
en känsla av att vi, trots vad vi kunnat
redovisa om det verkliga behovet, varit
en aning själviska, när vi velat få de
här 12 miljonerna för oss själva, men
jag blev glad när jag hörde herr Svensson
i Ljungskile tala om hur mycket som
finns alt tillgå, så nu iir jag inte betänksam
alls.

Jag vill därför sluta med att tillsammans
med mina kamrater på norrbottcnsbiinken
yrka bifall till reservation
nr 5 av herr Hedström.

148

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens

jordbruksnämnd, m. m.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva (h):

Herr talman! Bara några ord i den
s. k. gränsliandelsfrågan.

Detaljhandeln vill fri tävlan och frihandeln
därmed, men den bör vara på
lika villkor. Vi respekterar under alla
förhållanden jordbruksuppgörelsen. Detta
innebär, att om vi skall ha avgifter
på jordbruksprodukterna, vilket vi
är överens om, så skall alla konsumenter
vara med om att betala dessa.

Jag vill här klart deklarera att vi
med denna reglering inte avser den
s. k. lilla gränshandeln, den som herr
Lassinantti förut berörde. Den skall finnas
och den kan finnas även om vi har
den andra handeln reglerad.

Jag anser den nuvarande gränshandeln
innebära en stor orättvisa mot dem
som bor avlägset och inte kan utnyttja
de förmånliga priserna i ett annat land,
och jag höll på att säga att det är en
skatteförmån för dem som bor nära
gränserna. Jag tror nämligen att de som
bor ganska långt bort inte kan utnyttja
dessa fördelar ens i dag, trots alla billighetsresor
som anordnas. Denna handel
måste irritera detaljhandeln i stor
utsträckning.

I dag eller kanske för några dagar
sedan annonserades matpriser i tidningen
Arbetet i Malmö: Socker 78 öre,
smör 5:18, margarin 2:32, 45-procentig
ost 4: 18, 30-procentig ost 3: 19. Med
köttvarorna är det likadant. Alla kan ju
förstå att konsumenterna vill utnyttja
denna möjlighet att göra goda affärer.

Referaten i tidningarna, sedan denna
handel har kommit att utökas till 15
kilo per resande över tolv år, talar sitt
tydliga språk. Jag har här ett par klipp
ur Skånska Dagbladet den 3 november
och där står rubriker sådana som »Livsmedelsbutikerna
stormades i Köpenhamn»,
»Danmarksresorna slog alla rekord
i lördags» — det var premiär för
de 15 kilona i livsmedelskassen, och den
stora köprushen satte in med förödande
kraft. Vid gränsen till Norge var

det likadant. I Göteborgs-Tidningen för
den 2 november talas det om »Enorm
köprush över Kölen, bilkaravaner, margarin
måste återlämnas» — således sådant
som man köpt för mycket.

När vi hade en begränsning till 10
kilo per familj var svårigheterna stora,
men ingen har kunnat anklaga tullen
för att ha gjort några större missgrepp.
Det visade sig att man då hade en möjlighet
att dämpa ner gränshandeln och
återföra den till mera normala förhållanden.
Jag tror nog att det hade varit
lyckligt, om man hade kunnat hålla fast
vid den linjen ännu ett tag.

Jag vill till sist bara säga ifrån, att
handeln under inga förhållanden slår
vakt om dessa avarter, och inte ens
handeln i våra grannländer gillar det
uppkomna läget.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Som jag inte tror mig
om att ha möjlighet att vid denna sena
timme påverka någon att ändra ståndpunkt
och som vi, folkpartiets representanter
i jordbruksutskottet, är helt ense
med herr Svensson i Ljungskile, som
här på ett så övertygande och grundligt
sätt har framlagt sin åsikt, ber jag, herr
talman, att få instämma i de synpunkter
som herr Svensson har framfört och
även instämma i hans yrkande.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Debatten här har till
stor del rört sig om fördelningen av de
tolv miljonerna i leveranstillägg. Om
någon småbrukare hade hört debatten,
tror jag att han hade blivit litet fundersam.
Från vårt håll har vi motionerat
om att de tolv miljonerna skall utgå i
form av leveranstillägg enligt nuvarande
skala, folkpartiet har i sin reservation
begärt att leveranstillägget skall
höjas från tre till fem öre, vilket naturligtvis
är en förbättring, och högern har
tagit upp den skala, som vi utarbetat i
småbruksutredningen och som ännu be -

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 149

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

finner sig under granskning i jordbruksdepartementet,
och begär att den skall
läggas till grund för bestämningen av
leveranstillägget. Det är väl ändå en
optimism i överkant att tänka sig att
riksdagen kunde besluta någonting sådant.

Alla de tre borgerliga partierna har
alltså talat om leveranstillägget och fördelningen
av de tolv miljonerna men
har inte lyckats jämka ihop sina ståndpunkter.
Hur skall det gå för oss om vi
skall hilda en borgerlig regering och
försöka ena oss om miljardanslag, när
vi inte ens kan ena oss om tolv miljoner
till småbruket? Det är beklämmande att
höra debatten på den punkten.

Sedan har man också talat om differentierade
priser. I våras gav vi jordbruksministern
fullmakt att ta ut mjölkavgift
på två öre och differentiera priset
geografiskt över landet. Nu framställde
herr Eliasson i Moholm saken som om
det nästan var mot föreningsrörelsens
vilja denna fullmakt använts. Jag sitter
som ordförande i mejeriföreningen
hemma, och jag vill säga att vi på ett
tidigt stadium fick besked om att Svenska
mejeriernas riksförening hade med
majoritetsbeslut och i samråd med jordbruksnämnden
beslutat en geografisk
differentiering av mjölkpriset som riksdagen
tidigare hade uttalat sig om. Det
innebar att man skall ta ut en avgift av
två öre, men Norrbotten skulle slippa
helt och hållet. Ansvaret för fördelningen
delas alltså av Svenska mejeriernas
riksförening, jordbruksnämnden och
statsrådet. Jag tycker att den saken skall
läggas till rätta som den verkligen är.

Sedan är det alldeles uppenbart att
man kan anlägga lokala synpunkter på
frågan, och jag förstår norrlänningarna.
Men mjölkpriset iir ändå 50 öre per kg
i Norrland, medan det i mina bygder
håller sig omkring .80 å 35 öre. Det är
alltså en skillnad på 15 öre.

På det sydsvenska höglandet har vi
de mest typiska exempel som finns på

sådana jordbruk, där man försörjer sig
på jorden i kombination med skogen.
Jag vill här deklarera min uppfattning
att det var mycket olyckligt att förra
året ge fullmakt att differentiera mjölkpriset.
Och det var absolut galet att använda
fullmakten på det sättet att sådana
typiska jordbruksområden som Skaraborgs,
Jönköpings, Kalmar och Kronobergs
län nu betungas med en avgift på
två öre, till fördel för andra landsändar.
Det var fel bl. a. ur den synpunkten att
strukturrationaliseringen i dessa bygder,
även om den näppeligen kan förhindras,
fortskrider mycket långsammare
än någon annanstans, helt enkelt
därför att där inte finns någon möjlighet
till differentiering av näringsliv och
arbetskraft.

Även om fullmakten inte nu kan avskaffas
av riksdagen, vill jag ändå vädja
till herr statsrådet att han själv inte
tillämpar den mera. Låt oss slippa denna
mjölkavgift, sådan den nu är upplagd! Herr

LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
nämnde de mjölkpriser som finns i övre
Norrland eller närmast i Norrbotten.
Även om produktionskostnaderna kan
vara betydande på det småländska höglandet
— det skall jag erkänna — så
måste de vara högre i Norrbotten och i
varje fall i inlandet, i våra lappmarker.
En väsentlig orsak till att vi bär ett något
så när mjölkpris jämfört med andra
trakter är att det där uppe har skett en
intensiv rationalisering i fråga om mejeridriften.
De norrbottniska småbrukarna
bör dock rimligen inte lastas för
att de rationaliserat sin mejeridrift.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är med viss tvekan
jag begär att få säga några ord vid denna
sena tidpunkt och särskilt efter den
avbasning, som jordbruksministern, eu -

150 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

ligt egen uppfattning, med mild hand,
har givit åtskilliga äldre ledamöter av
denna kammare.

Det är emellertid en kategori jordbrukare,
som inte tidigare nämnts här i dag
och som finns överallt, nämligen arrendatorerna.
I mitt hemlän är ungefär 40
procent av jordbrukarna arrendatorer.
Med hänsyn till läget även för skogen,
där arrendatorerna i vinter kanske går
miste om både huggnings- och körningsförtjänster,
är jag angelägen att understryka
att vad de kan få av mjölktillägg
och eventuellt tillägg på levererad
spannmål är av behovet påkallat. Jag
skall ta ett par exempel.

Eskilstuna- och Flen-kontoren i centralföreningen
har i år till den 31 oktober
fått inlevererat 27 procent brödsäd,
om man jämför med leveranserna under
1954, som är det sista år vi kan räkna
som normalt. Har man inte möjlighet
att fylla ut inkomsterna på något sätt
— och det har i varje fall inte arrendatorerna
— blir läget ytterligt prekärt.

Jordbruksministern var i Björkvik
under valrörelsen, och om tidningarna
refererade honom rätt sade han, att
jordbruket skall ha sitt, men livsmedlen
får inte bli dyrare. Jag skall ta ett konkret
exempel just från Björkvik som just
gäller arrendatorer. Jag kan ta andra
exempel, men jag känner särskilt väl till
detta. Det är en gård på 200 tunnland.
Den arrenderades 1955 av två unga män
i 30-års åldern. De är arbetsamma, driftiga,
har god utbildning och skulle således
vara väl lämpade för den uppgift
de har påtagit sig. Om vi i dag räknar
fram resultatet av deras arbete finner
man att deras timpenning från den 14
mars 1955 till och med 1957 har utgjort
kr. 1: 75. Räknar vi fram arbetsförtjänsten
till den 31 oktober i år ligger
den på kr. 1: 60. Detta är faktiska förhållandet.
Gården är inte ansedd för att
vara bland de sämre i Björkvik, utan
den hör snarare till de bättre.

Jag vill med detta exempel endast un -

derstryka nödvändigheten av att dessa
människor får de tillägg som är möjliga
enligt den uppgörelse, som nu är träffad.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B och C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till vad utskottet
i dessa punkter hemställt dels ock på
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkterna
B och C i utskottets utlåtande
nr B 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 138 ja och 68
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 151

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

Punkterna D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten F

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2);
och fann herr f.örste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Haeggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
F i utskottets utlåtande nr B 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1); och
fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
G i utskottets utlåtande nr B 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 66
nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten H

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Nord m. fl. avgivna reservationen 3);
3:o) bifall till den reservation, nr 4),
som avgivits av herr Eskilsson in. fl.;
samt 4:o) bifall till reservationen 5) av
herr Hedström; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening fiir sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Lassinantti votering, i anledning

152 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

jordbruksnämnd, m. m.

varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen i
votering om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande denna kontraproposition
äskade dock herr Lassinantti
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten H i jordbruksutskottets utlåtande
nr B 14 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Eskilsson m. fl.
avgivna reservationen 4), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i förstnämnda votering
antagit reservationen 5) av herr Hedström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 72 ja och
85 nej, varjämte 53 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under
4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

område jämte svar på viss fråga ang. statens

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten H i jordbruksutskottets
utlåtande nr B 14 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Nord
m. fl. avgivna reservationen 3), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 5) av herr Hedström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lassinantti
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 47
ja och 82 nej, varjämte 81 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
H i utskottets utlåtande nr B14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
5) av herr Hedström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämn -

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 153

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte svar på viss fråga ang. statens
jordbruksnämnd, m. m.

da voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Lassinantti
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå vos 122 ja
och 39 nej, varjämte 50 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna I och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten K

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1); och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
K i utskottets utlåtande nr B 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

av kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 69
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna L och M

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på godkännande dels av utskottets
motivering dels ock av denna
motivering med den ändring däri, som
föreslagits i den med 6) betecknade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr B 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
6) av herr Nord m. fl.

vadan votering medelst omröstningsap11—
Andra kammarens protokoll 1958. Nr 1112

154 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 em.

Interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild skogsägare

parat verkställdes. Därvid avgåvos 151
ja och 34 nej, varjämte 26 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Herr HJALMARSON, som på begäran
erhöll ordet, anförde:

Herr talman! I den sista voteringen
skulle jag ha avstått från att rösta men
kom av misstag att trycka på ja-knappen.

§ 3

Interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten
som utföras av enskild
skogsägare

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr FÄLLDIN (c), som yttrade:

Herr talman! Arbetslösheten har under
den senaste tiden fått ökad omfattning.
Särskilt gäller detta inom skogsbruket.
De beredskapsarbeten, som med
statsbidrag får utföras i skogarna, blir
härvid av stor betydelse. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nu bemyndigande att
bevilja statsbidrag till skogsröjningsarbeten
som utförs som beredskapsarbeten.
Detta statsbidrag utgår i allmänhet
med 25 procent av den beräknade kostnaden.
Även om dessa beredskapsarbeten
kanske inte fått den omfattning som
varit önskvärd, kan man dock konstatera,
att de verksamt bidragit till upprätthållandet
av sysselsättningen.

I stort sett torde det vara för tidigt
att nu avge något omdöme om huruvida
de gällande bestämmelserna i fråga om
dessa beredskapsarbeten är tillfredsställande
för sitt syfte. I ett avseende kan
man dock konstatera, att bestämmelserna
fått en alltför snäv utformning. Det
bär förutsatts, att dessa beredskapsarbeten
skall utföras av arbetslag om minst
5 man. Följden härav har blivit, att bondeskogsbrukets
vanliga arbetskraft i stor
utsträckning utestängts från denna möjlighet
till sysselsättning.

Arbetslösheten har i stor utsträckning
drabbat det egentliga bondeskogsbruket,
där skogsbrukaren själv och en å två anställda
skall sysselsättas. Den har också
drabbat småbrukare, som under normala
avverkningssäsonger arbetar i andras
skogar men i år inte har möjlighet
att få sådant arbete. Det vore naturligt,
att sådan arbetskraft nu finge sysselsättas
med skogsröjningsarbeten inom
bondeskogsbruket. Men det är också naturligt,
att arbetet utförs i det vanliga
arbetslaget, bestående av en till tre personer,
och oftast av skogsbrukaren själv.
Men då kan det enligt nuvarande bestämmelser
inte godtas som beredskapsarbete,
och det blir sålunda inte berättigat
till statsbidrag.

Man har ofta pekat på angelägenheten
av att skogsvården intensifieras. När
nu avverkningarna är betydligt mindre
än vanligt, borde tillfället utnyttjas till
skogsvårdande arbeten. Om detta skall
kunna ske på tillfredsställande sätt inom
bondeskogsbruket, synes det nödvändigt
att statsbidragsbestämmelserna ändras,
så att röjningsarbeten, som utförs av
skogsägare och en å två anställda, godtas
som beredskapsarbete och bli berättigade
till statsbidrag via arbetsmarknadsstyrelsen.
De bestämmelser, som
gäller i fråga om skogsförbättringsanslaget,
är i olika avseenden betydligt smidigare
och borde kanske kunna tillämpas
även i fråga om de statsbidrag, som
utgår via arbetsmarknadsstyrelsen till
skogsröjningsarbeten.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidta sådana
åtgärder, att arbetsmarknadsstyrelsen
får bevilja statsbidrag även till
röjningsarbeten, som utförs av enskild
skogsägare ensam eller med biträde av
mindre än fem anställda?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 155

§ 4

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 116, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner, m. m.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.22 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson