1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 11 (Riksdagens protokoll 1958:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Si* I»iOSS

gEHj

a /

1958 ANDRA KAMMAREN Nr B 11

14—19 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 november

sid.

Svar på fråga av herr Elmwall ang. av vissa affärsbanker förmedlade

konsumtionskrediter utan borgen.......................... 7

Svar på interpellationer av :

herr Vigelsbo ang. vissa jordbrukares svårigheter att fullgöra betalning
av räntor och amorteringar å tidigare utlämnade stödlån . . 8

herr Brandt i Sätila ang. formerna för förhandlingarna om jordbrukets
prisfrågor .................................... 12

Interpellationer av:

herr Antonsson ang. förhandlingarna om ett europeiskt frihandels område.

............................................. 13

herr Senander ang. upprätthållande av sysselsättningen i allmän
tjänst .............................................. 14

Onsdagen den 19 november fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläg -

gande principer.......................................... 17

Landsbygdens näringsliv m. m............................... 27

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av

socialpolitiken.......................................... 42

Införande av fem dagars skolarbetsvecka ...................... 63

Den koncessionerade inrikes lufttrafiken ...................... 64

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m....................... 67

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande............ 73

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretag samheten

m. in......................................... 78

1—Andra kammarens protokoll l!).r>8. Nr Bil

Nr B 11

Innehåll

Onsdagen den 19 november em.

sid.

Ny ärvdabalk m. m....................................... 84

Lag om ersättning för krigsskada å egendom.................... 94

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m..... 95

Ändring av lagen om socialhjälp och barnavårdslagen............ 97

Lagstiftning för säkrande av rätt till arbete m. m............... 98

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar.................... 102

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 november fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 2, om införande i grundlag av

vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer .... 17

Bankoutskottets utlåtande nr B 9, ang. landsbygdens näringsliv och övriga
vitala problem samt den framtida utformningen av närings och

bebyggelsestrukturen i landet ........................ 27

Konstitutionsutskottets utlåtande nr B 6, om utvidgning av kommuns
kompetensområde i fråga om drivande av industri- eller affärsverksamhet
.......................................... 42

Statsutskottets utlåtande nr B 74 ang. kompletterande direktiv för utredningen
om en allmän översyn av socialpolitiken .......... 42

—■ nr B 75, ang. befolkningsfrågan ... ...................... 63

■— nr B 76, om sjuksköterskeskolornas inordnande i yrkesskol väsendet.

............................................. 63

— nr B 77, ang. införande av fem dagars skolarbetsvecka........ 63

— nr B 78, om uppskov med förändring till lägre skolform ...... 64

-— nr B 79, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers

uttalande rörande anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m. . . 64

— nr B 80, ang. den koncessioneradé inrikes lufttrafiken.......... 64

— nr B 81, om uppflyttning i högre lönegrad av en tjänst såsom

förste taxeringsinspektör vid överståthållarämbetets skatteavdelning
................................................ 67

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13, om vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m..................................... 67

— nr B 15, om befrielse för utländska medborgare från retroaktiv

skyldighet att erlägga folkpensionsavgift.................... 73

— nr B 16, om främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande 73

— nr B 17, om förbud mot utminutering av rusdrycker vissa dagar

före större helger ...................................... 78

— nr B 22, om särskild tullavgift för damstrumpor av nylonsilkem. m. 78

Innehåll

Nr B 11

sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 24, ang. avtal med Förenade

Arabrepubliken mot dubbelbeskattning och skatteflykt ........ 78

— nr B 25, ang. avtal med Indien mot dubbelbeskattning........ 78

Bankoutskottets utlåtande nr B 10, rörande finans-och kreditpolitikens

inverkan under senare tid på driften inom småföretagsamhetenm. m. 78

— nr B 11, om pension för Signe Axelsson .................... 83

— nr B 12, ang. pension till Vanja Fagerström ................ 84

— memorial nr B 13, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott.......................................... 84

Onsdagen den 19 november em.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14, ang. ny ärvdabalk m. m..... 84

Andra lagutskottets utlåtande nr B 12, ang. lag om ersättning för
krigsskada å egendom ................................. 94

— nr B 13, om utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
m. m............................................. 95

— nr B 16, om ändring av lagen om socialhjälp och barnavårdslagen 97

— nr B 17, ang. lagstiftning för säkrande av rätt till arbete m. m. . . 98

— nr B 18, om återkommande säkerhetsbesiktning av bilar ...... 102

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 3, ang. åtgärder för att

bemästra den ökade belastningen på de rättsvårdande myndigheterna
............................................... 106

Fredagen den 14 november 1958

Nr Bil

Fredagen den 14 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman
Bernhard Fredrik Sundelin, född 20/8
1911 och boende i Bredbyn, vårdas å
härvarande kirurgiska avdelning under
diagnos: Contusio dorsi et fractura

proc. transversi vertebrae L I dx., vilken
skada han ådragit sig vid olycksfall den
7 november 1958.

Länslasarettet, Örnsköldsvik
den 13/11 1958
K. Tronhjem

t.f. ex.läk.

Herr Sundelin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 7
november tills vidare.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr B 54, angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer
in. m.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
B 6, i anledning av väckta motioner om
utvidgning av kommuns kompetensområde
i fråga om drivande av industrieller
affärsverksamhet;

statsutskottets utlåtanden:

nr B 74, i anledning av väckta motioner
angående kompletterande direktiv

för utredningen om en allmän översyn
av socialpolitiken,

nr B 75, i anledning av väckta motioner
angående befolkningsfrågan,

nr B 76, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet,

nr B 77, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag angående införande
av fem dagars skolarbetsvecka,
nr B 78, i anledning av väckta motioner
i fråga om uppskov med förändring
till lägre skolform,

nr B 79, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers uttalande rörande
anstaltsvårdades rätt till folkpension
m. in.,

nr B 80, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige, och

nr B 81, i anledning av väckt motion
om uppflyttning i högre lönegrad av
en tjänst såsom förste taxeringsinspektör
vid överståthållarämbetets skatteavdelning; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr B 13, i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.,

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om befrielse för utländska medborgare
från retroaktiv skyldighet att
erlägga folkpensionsavgift,

nr B 16, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
bostads-, egnahems- och aktiesparande,
nr B 17, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före större helger,
nr B 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild

Nr Bil

Fredagen den 14 november 1958

tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. m.,

nr B 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter,
och

nr B 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för
•undvikande av dubbelbeskattning av inkomst; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

B 10, i anledning av väckta motioner
rörande undersökning av finansoch
kreditpolitikens inverkan under senare
tid på driften inom småföretagsamheten
m. in.,

nr B 11, i anledning av fullmäktiges
i riksgäldskontoret framställning om
pension för städerskan vid riksdagshuset
Signe Axelsson,

nr B 12, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension till fru Vanja Fagerström, och
nr B 13, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtande nr B 14,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ärvdabalk m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom,
nr B 13, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde m. m.,

nr B 16, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om socialhjälp
och barnavårdslagen,

nr B 17, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning för säkrande av
rätt till arbete, full sysselsättning och
trygghet i anställningen, in. m., och
nr B 18, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande återkommande
säkerhetsbesiktning av bilar;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för att bemästra
den ökade belastningen på de
rättsvårdande myndigheterna.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 18 november 1958

Nr Bil

Tisdagen den 18 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. av vissa affärsbanker
förmedlade konsumtionskrediter
utan borgen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat,
om jag anser att de nya konsumtionskrediter
utan borgen, som ett par
affärsbanker nu börjat förmedla, överensstämmer
med den konsumtionsbegränsande
politik, som eftersträvats i
syfte att främja näringslivets investeringar.

Först vill jag framhålla, att den form
för kreditgivning som nu introducerats
inte synes i och för sig strida emot
banklagen. Vad sedan låneformens betydelse
för samhällsekonomien beträffar
blir denna givetvis helt beroende
på vilken omfattning och inriktning utlåningen
får. Den totala kreditvolymen
måste anpassas till förändringarna i
vårt ekonomiska läge och eftersom i
varje situation den totala kreditgivningen
måste hållas inom en viss given ram,
kommer de nya krediterna att konkurrera
med andra kreditbehov. Vi vet
emellertid ännu för litet om i vilken
utsträckning kreditgivning av denna
typ kan komma att äga rum och för
vilka ändamål den utnyttjas för att säga
något om dess verkningar. Givetvis får
man utgå från att riksbanken kommer

att bevaka utvecklingen av den nya låneformen.
Visar det sig att den får en
ur samhällets synpunkt mindre önskvärd
inriktning får detta på lämpligt
sätt rättas till.

Härpå anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Samtidigt som jag uttrycker
min tacksamhet till finansministern
för att han med så liten tidsutdräkt
svarat på min fråga, vill jag understryka
att sakförhållandet givit anledning
till undran. Vi har här i landet
en mot företagarna riktad restriktiv utlåning
med synnerligen höga räntor.
Allmänheten har bibringats den uppfattningen
att detta syftar till att öka sparande
och investeringar i produktionsfrämjande
riktning.

Om uppgifterna i pressen är riktiga,
syftar denna uppmjukning av långivningen
i form av borgensfria konsumtionskrediter
till att hjälpa konsumenterna
att göra inköp av vissa varugrupper,
t. ex. TV-apparater och bilar. Om
alla banker följer exemplet, så blir Sverige
säkerligen inom kort bil- och TVlandet
nummer ett i hela världen. Men
kvar står faktum att de krafter i näringslivet
som jag vill kalla produktiva
och samhällsbärande i dag ropar efter
billigare produktionsmedel — och däri
innefattas även billigare pengar.

Många frågar om systemet med avbetalningsköp
blir smakligare på detta
sätt. Billigare för konsumenten blir det
säkerligen icke, då den verkliga räntesatsen
på dessa lån enligt uppgift ligger
mellan 9 och 10 procent. Om systemet
vinner spridning, lockas säkerligen

8 Nr B IT Tisdagen den 18 november 1958

Svar på interpellation ang. vissa jordbrukares svårigheter att fullgöra betalning av
räntor och amorteringar å tidigare utlämnade stödlån

många till köp, långt innan deras ekonomi
tillåter det. Lyckligtvis finns det
bankmän som tar avstånd från här efter
utländskt mönster knäsatt metod. Förfaringssättet
tyder på ett överskott på
pengar, som bör användas på annat
sätt. Produktionen har behov av investeringar
på områden, där bestående värden
skapas.

Herr talman! Dessa och även andra
omständigheter tycker jag talar för att
räntan omedelbart bör sänkas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. vissa jordbrukares
svårigheter att fullgöra betalning
av räntor och amorteringar å
tidigare utlämnade stödlån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Yigelsbo frågat mig,
om jag uppmärksammat de svårigheter,
som många jordbrukare nu har att
fullgöra betalning av räntor och amorteringar
på tidigare utlämnade stödlån
och om jag i så fall har för avsikt att
vidtaga åtgärder till hjälp för dem i
denna situation.

I anledning härav torde jag få anföra
följande.

Antalet utestående stödlån till jordbrukare
utgjorde per den 30 augusti
i år 54 401 till ett sammanlagt belopp
av drygt 137 miljoner kronor, fördelade
på 6 olika låneserier. Genom beslut av
1958 års riksdag har bestämmelserna
för alla serierna samordnats. Samordningen
innebär bland annat möjligheter
till betydande lättnader i förhållande
till tidigare gällande bestämmelser.

Det förtjänar sålunda erinras om att
riksbanken genom riksdagsbeslutet bemyndigats
medge förlängning av den
amorteringsfria tiden till högst 4 år för

1954 och 1955 års lån. Detta innebär,
att riksbanken nu kan uppskjuta hela
amorteringsplanens ikraftträdande till
den 31 december 1959 beträffande 1954
års lån och till den 1 december 1960
beträffande 1955 års lån. För 1957 års
lån skall enligt den ursprungliga kungörelsen
amorteringarna påbörjas först
den 1 december 1960. Även för dessa
lån kan emellertid, om det skulle visa
sig erforderligt, framdeles den amorteringsfria
tiden utsträckas med ytterligare
2 år.

Vidare bör erinras om att genom
riksdagsbeslutet för alla serier av stödlån
införts enhetliga bestämmelser rörande
riksbankens befogenheter att förlänga
amorteringstiden. Riksbanken kan
sålunda vid särskilda skäl förlänga
amorteringstiden till högst 10 och i undantagsfall
till högst 15 år. De sålunda
tillskapade möjligheterna att sprida
återbetalningen av stödlånen över avsevärt
längre tid än vad som fastställts
i de ursprungliga lånevillkoren innebär
naturligtvis, att de årliga amorteringarna
kan minskas i motsvarande grad.
Detta torde vara av särskild vikt i fråga
om de äldre stödlåneserierna, enär beträffande
dessa lån möjligheter saknas
att ytterligare förlänga den amorteringsfria
tiden.

Det torde också böra framhållas, att
riksbankens kontor har möjlighet att
efter fri prövning i det enskilda fallet
meddela anstånd med erläggande av
ränta och amortering för stödlån.

Med de lättnader i de ursprungliga
lånevillkoren, som meddelats genom de
nu åberopade författningsändringarna
samt de befogenheter, som lämnats riksbanken,
att härutöver anpassa lånevillkoren
efter vederbörande låntagares
ekonomiska situation, torde sådana hänsyn
kunna tagas, som i det enskilda fallet
kan befinnas erforderliga.

Enligt vad jag under hand inhämtat
från riksbanken har under höstens lopp
hos riksbankskontoren gjorts en del för -

Tisdagen den 18 november 1958

Nr Bil

Svar på interpellation ang. vissa jordbrukares svårigheter att fullgöra betalning av
räntor och amorteringar å tidigare utlämnade stödlån

frågningar och ansökningar om lättnader
beträffande stödlånen. Hittills synes
detta emellertid icke ha skett i någon
nämnvärd omfattning.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
den av herr Vigelsbo framställda
interpellationen.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det svar jag fått på
mina frågor.

Såvitt interpellationssvaret gäller
amorteringsskyldigheten för 1954 och
1955 års stödlån finner jag att de åtgärder
riksdagen tidigare godkänt och
statsrådet nu åberopat är tacknämliga.
De innebär att riksbanken gives rätt att
för 1954 års lån uppskjuta hela amorteringsplanens
ikraftträdande till den
31 december 1959 och för 1955 års lån
till den 1 december 1960. Beträffande
1957 års stödlån är amorteringstiden —
som statsrådet mycket riktigt erinrat
om — inte aktuell förrän den 1 december
1960. Problemen med amorteringarna
för de nämnda tre årens stödlån
kan sålunda anses vara för dagen icke
överhängande.

Men så har vi också 1952 års stödlån,
för vilka amorteringarna redan påbörjats.
I fråga om dessa lån, vilka tillhör
en tidigare låneserie, framhåller statsrådet
att möjligheter saknas att ytterligare
förlänga den amorteringsfria
tiden. Jag tycker emellertid att den situation
som många såväl större som
mindre jordbrukare nu befinner sig i
är sådan, att det även för dessa låntagare
borde finnas någon form av uppskov.
Statsrådet framhåller att riksbankskontoren
även beträffande dessa
lån bär möjlighet att efter fri prövning
i varje särskilt fall meddela anstånd
med inbetalning av ränta och amortering.
Uppskovstiden är bär emellertid
— om jag inte är alldeles fel underrät -

tad — endast sex månader. Om lånet
är förfallet till amortering den 1 december
i höst samt riksbanken medger ett
uppskov på sex månader, innebär detta
att betalning skall verkställas före den
1 juni nästa år. Betalningsskyldigheten
infaller således innan den nya skörden
hunnit bärgas. Om man saknar betalningsmöjlighet
den 1 december i år,
torde följaktligen denna oförmåga vara
än mera påtaglig den 1 juni nästa år.
Kostnaderna för vårsådd och en hel
del andra arbeten, som är förknippade
med den, ligger honom då också i fatet.
Vinterinkomsterna, såväl för huggning
som för körning, synes åtminstone för
den vinter som nu står för dörren bli
synnerligen begränsade, varför man har
att befara att en betalningskris för
många jordbrukare kommer att inträffa
också 1959, även om inte stödlånsamorteringarna
skulle förfalla just då.

Jag tillåter mig därför hemställa till
herr statsrådet, om inte herr statsrådet
vid ett mera ingående övervägande av
denna fråga skulle kunna undersöka
möjligheterna för ett uppskov även för
dessa amorteringar. Det är vid en mycket
olycklig tidpunkt de förfaller till
betalning.

Så har vi till sist även räntor och
amorteringar på garantilånen. Även
många av dessa låntagare befinner sig
i den situationen att de har synnerligen
svårt att komma ut med erforderliga
betalningsmedel. De år efter år återkommande
skördeskadorna gör att betalningsförmågan
— åtminstone i våra
bygder och jag kan nog säga i hela
Mälardeltat — är kraftigt försvagad.
Någon anhopning av uppskovsansökningar
föreligger alltjämt inte, säger
herr statsrådet. Han har inhämtat detta
från riksbankskontoren. Nu går det
emellertid till på så sätt — vilket nog
är felaktigt — att låntagarna skickar
uppskovsansökningarna inte direkt till
riksbanken utan lill lantbruksnämnden.
Jag är övertygad om att vid den tid -

10 Nr Bil Tisdagen den 18 november 1958

Svar på interpellation ang. vissa jordbrukares svårigheter att fullgöra betalning av
räntor och amorteringar å tidigare utlämnade stödlån

punkt då statsrådet erhöll denna uppgift
många ansökningar låg hos lantbruksnämnderna,
ehuru de inte hade
hunnit redovisas till riksbanken. Jag
skulle tro att ansökningarna före den 1
december kommer att ha hopats ännu
mera. Det är även stor risk för att en
hel del låntagare anser den ekonomiska
situationen så hopplös att de över huvud
taget inte ens skickar in ansökningar.

Slutligen må det också, herr statsråd,
vara mig tillåtet att i något grova drag
söka teckna bakgrunden till det läge,
som nu föreligger. Den reella bakgrunden
torde i hög grad vara att hänföra
till 1950-talets många årligen återkommande
felslagna skördar.

Som jag tidigare sade, synes mälarlandskapen
ha drabbats särskilt hårt
härav. Det är många årgångar av stödlån
och skördeskadebidrag vi har att ståta
med där. Det ger en tydlig bild av vilka
skador som inträffat. Jag har här några
siffror, hämtade från mitt eget län, Västmanlands.
Det gäller Arosbygdens lantmannaförbund
i Västerås. Man har gjort
jämförelser mellan invägningen för
åren 1956, 1957 och 1958, när skörden
levererats in till centralföreningen.

1956 levererades således till Arosbygdens
lantmannaförbund i Västerås
292 835 deciton brödsäd. 1957 hade siffran
sjunkit till 173 605 dt eller 59,3 procent
av 1956 års skörd, och 1958 har den
gått ner ytterligare till 100 913 dt eller
34,4 procent av 1956 års skörd. Tittar
man på fodersäden, finner man att 1956
levererades 240 959 dt, 1957 levererades
130 770 dt eller 54,3 procent av 1956
års skörd, och 1958 levererades 171 826
dt eller 71,3 procent av 1956 års skörd.
Oljeväxterna slutligen har kanske inte
så stor utbredning i Västmanlands län,
men det visar sig i alla fall, att det år
1958 levererades 16 289 dt eller 27,5
procent av vad som levererades 1957.

Skördeförhållandena bär alltså medfört
en mycket kraftig nedgång i de

kvantiteter som har levererats in, och
man får inte glömma bort att det kvalitativa
utfallet givetvis också har påverkat
prissättningen.

Ser man nu dessa siffror mot bakgrund
av vad som hänt i andra avseenden
för jordbrukets vidkommande, så
visar det sig när det gäller utgifterna,
att maskin- och redskapskostnaderna
enligt utredningsinstitutets statistik har
ökat med 10 å 12 procent under loppet
av två år, arbetskraftskostnaderna har
ökat med mellan 11 och 12 procent under
samma tid samt kostnaderna för
bränn- och smörjoljor och drivmedel
med 8 procent. Dessutom har vi ju räntestegringen,
som berördes i en tidigare
interpellation, och elskatten. Det skulle
vara intressant att höra, hur länge statsrådet
tror att denna utveckling kan
fortsätta, innan det sker en katastrof —
jag kan inte finna att den kan leda till
något annat.

Jag hemställer sålunda, att statsrådet
ville beordra vederbörande myndigheter
att behandla de framställningar som
kommer att göras välvilligt. Det vore ju
beklagligt om de som det nu är fråga om
på grund av de nu påtalade omständigheterna
skulle tvingas gå ifrån sina gårdar.
Och det blir ju så mycket mera
beklagligt, som detta inträffar under en
tid då vi har att befara mycket svåra
förhållanden också på arbetsmarknaden
och man följaktligen inte ens där kan
tänka sig att få den kompensation man
behöver för den fortlöpande inkomstförsämringen
inom jordbruket.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation,
och jag hoppas på statsrådets välvilliga
medverkan, om det överhuvudtaget går
att göra något ytterligare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Får jag lov att återvända
till den fråga som interpellationen

Tisdagen den 18 november 1958

Nr Bil

Svar på interpellation ang. vissa jordbrukares svårigheter att fullgöra betalning av
räntor och amorteringar å tidigare utlämnade stödlån

i första rummet gäller; jag vill inte ett
ögonblick ifrågasätta riktigheten av de
uppgifter och den dystra bild beträffande
läget för många jordbrukare i
Västmanland, som herr Vigelsbo lämnat
— den är utan tvekan alldeles riktig
— men den saken ligger med förlov
sagt ändå något vid sidan av den frågeställning,
som herr Vigelsbo hade fäst
uppmärksamheten på i sin interpellation.

Jag är fullt medveten om att lånen av
äldre modell, t. ex. 1952 års stödlåneserie,
så till vida har kommit i ett sämre
läge, att man i efterhand inte kunnat
förlänga den amorteringsfria tiden med
mer än dessa sex månader. Men möjlighet
finns till en ytterligare förlängning
av själva amorteringstiden, vilket jag
har tillåtit mig att beteckna som en
lättnad. Ursprungligen var amorteringstiden
fixerad till fem år, men man har
numera möjlighet att förlänga den till
tio eller, där särskilda skäl finns, till
femton år. Det innebär alltså en lättnad
också för denna grupp.

Kammarledamöterna är kanske intresserade
av att höra vilken andel 1952
års stödlåneserie utgör av det totala
stödlånebelopp som utgår i de olika
serierna. Som jag nämnde i svaret uppgår
den totala summan av utgående
stödlån till cirka 137 miljoner kronor,
fördelade på 54 401 lån. Av detta belopp
belöper sig i runt tal 22 miljoner
kronor på 1952 års serie, och antalet
lån är cirka 15 000. Det iir i och för sig
elt viil så respektingivande antal, men
det är dess bättre ändå förhållandevis
ringa, jämfört med senare serier av
stödlån.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att endast några
ögonblick få ta kammarens tid i anspråk.

Detta är för många jordbrukare eu
mycket viktig och väsentlig fråga. Möj -

ligheterna för många jordbrukare att
fullgöra sina till stödlånen knutna förpliktelser
är mycket beskurna. Det är
tacknämligt att lånebestämmelserna har
lindrats i den utsträckning som skett,
men jag ifrågasätter om det är tillräckligt.

Jag skall här inte gå in på någon
längre motivering — jag hade tänkt
göra det men kan avstå efter de besked
vi fått. Jag skulle emellertid vilja fråga,
om inte jordbruksministern vill överväga
ytterligare lindringar både när det
gäller amorteringstiden och räntevillkoren.
Jag anser att dessa lån borde
likställas med egnahemslån. Det borde
inte gälla hårdare villkor när det gäller
att hjälpa människor att behålla sina
hem än när det gäller att hjälpa andra
att bygga nya hem, andra som kanske
inte fått sina inkomster beskurna. Jag
hemställer sålunda till jordbruksministern
att överväga ett initiativ i den riktningen.
Jag tror att det skulle hjälpa
många att klara sina lån. De flesta jordbrukare
vill fullgöra sina skyldigheter,
men jag tror också att de flesta i dag
efter fyra års skördeskador — i varje
fall är det så i Sörmland — liar det
ytterligt besvärligt i det avseendet.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det är riktigt som jordbruksministern
säger att man kan förlänga
amorteringstiden till 10 å 15 år.
Men det medför ju bara en utjämning;
amorteringstiden sträcks ut över flera
år. De jordbrukare som saknar pengar
har svårt att klara amorteringarna, även
om amorteringstiden förlängs till 10 å
15 år. Denna förlängning medför inte
att jordbrukarna befrias från amortering
några år utan endast att den årliga
amorteringen blir mindre. Med hänsyn
till den amortering som redan verkställts
på 1952 års lån, kan man räkna
med att på de lån som återstår blir
amorteringarna rätt betungande, även

Nr Bil

Tisdagen den 18 november 1958

Svar på interpellation ang. formerna för förhandlingarna om jordbrukets prisfrågor

om amorteringstiden förlängs till tio
eller femton år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. formerna för
förhandlingarna om jordbrukets
prisfrågor

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Brandt frågat, om jag
anser, att den sekretess varmed förhandlingar
på t. ex. arbetsmarknaden
omges också bör vara för handen beträffande
jordbrukets prisförhandlingar
och — om så är fallet — om jag då är
beredd att i samråd med jordbrukets
förhandlingsdelegation överenskomma
om de former, varunder en för förhandlingarnas
förlopp ändamålsenlig pressinformation
skall ordnas.

Av den första frågan liksom av den
inledande motiveringen i interpellationen
synes kunna utläsas, att interpellanten
eftersträvar riktlinjer från min
sida, som skulle minska pressens möjligheter
att utifrån sina intressen följa
prisförhandlingarna på jordbrukets område
och informera läsekretsen därom.
I anledning härav vill jag klargöra, att
jag inte ämnar medverka till några särbestämmelser
för detta område, som
skulle lägga hinder i vägen för de i vårt
land erkända arbetsformerna hos en
fri press och en fri journalistik.

Med anledning av de framställda frågorna
vill jag vidare framhålla, att
spörsmålet om, i vad mån och på vad
sött gången av förhandlingar på jordbruksprisområdet
— liksom förhandlingar
på andra områden — skall offentliggöras
är en oskiljaktig och ingalunda
oviktig del av själva förhandlingen. Att
särskilja denna sida av parternas rätt
att ge direktiv till sina förhandlare synes
därför om icke ogörligt så i vart

fall klart olämpligt. Exempel från de av
interpellanten nämnda avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden visar, att
man på detta område — liksom i fråga
om jordbrukets prisförhandlingar —
i allmänhet varit ense mellan förhandlingsparterna
om återhållsamhet i fråga
om upplysningar utåt angående det vid
varje tidpunkt aktuella förhandlingsläget.
Det har dock inte uteslutit avsteg
från denna praxis vid vissa tillfällen.
Inte ens enighet om sekretessen kan
emellertid alltid — däri hoppas jag interpellanten
är överens med mig — förhindra
företagsamma tidningsmän att
förse läsekretsen med nyheter.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
framhålla, att det enligt min mening
bör ankomma på de förhandlande organen
— statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation —
att överenskomma, om och i vad mån
gången av en förhandling om jordbrukspriserna
skall meddelas pressen. Dessa
organ bör då givetvis tillsammans få
avgöra formerna för en dylik information.
Enligt vad som är känt har motsättningar
mellan förliandlingsorganen
i dessa frågor knappast förekommit.

Härefter anförde

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Svarets sammanfattningsvis
framställda sista del inrymmer de
former för en ändamålsenlig pressinformation,
som, utom av mig själv i
egenskap av interpellant, säkert åstundas
även av de berörda förhandlingsparterna.

Låt mig emellertid, herr talman, slå
fast, att min interpellation inte dikterats
av någon som helst strävan att utverka
några särbestämmelser beträffande information
till pressen från jordbrukets
prisförhandlingar, som skulle bli till
hinders för den fria pressen och den

Tisdagen den 18 november 1958 Nr Bil

g av förhandlingarna om ett europeiskt frihandelsområde

Interpellation i anlednin

fria journalistikens arbetsformer. Det
är inte pressens uppträdande som nyhetsförmedlare
beträffande förhandlingarnas
gång som jag klandrar. Tvärtom,
jag har, liksom jordbruket i sin helhet,
anledning att uttala stor tillfredsställelse
över artiklar exempelvis i huvudstadstidningar,
där det jordhruksekonomiska
utgångsläge, varifrån förhandlingarna
hade att starta, refererades på
ett ambitiöst och objektivt sätt. Jag kan
också åberopa artiklar under det senaste
förhandlingsskedet, bland andra i en
kvällstidning här i Stockholm, som på
ett mycket kvalificerat sätt behandlade
de omständigheter som influerade på ett
viktigt producentpris inom jordbruket.
De anförda exemplen kan säkert flerfaldigas
om hänsyn tas till hela vår
press.

Min interpellation avser någonting
helt annat. I den sista delen av sitt svar
uttalar statsrådet, att det enligt hans
mening bör ankomma på de förhandlande
organen, statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
att bestämma i vad mån gången av en
förhandling om jordbrukspriserna skall
meddelas pressen samt överenskomma
om formerna för dylik information.

Där föreslås en form för pressinformationen,
som jag oförbehållsamt accepterar,
bl. a. av det skälet att systemet
ju redan existerar — men det fungerar
inte.

Även om förhandlingsparterna, såsom
skedde också vid de senaste förhandlingarna,
kommit överens om att
vissa detaljer i förhandlingsgången för
tillfället skulle förtigas, har ingående
uppgifter om sammanhangen ställts till
pressens förfogande och även publicerats.
Vidare har jag mig bekant, att när
man i ett för förhandlingarna mycket
kritiskt skede under den sista omgången
enades om att utforma en gemensam
kommuniké, där man refererade det som
vid tillfället i fråga av båda förhandlingsparterna
ansågs liimpligt att offentliggöra,
så förfogade det oaktat pressen

över och publicerade givetvis också alla
de detaljer, som de fungerande förhandlingsparterna
avsåg att förtiga just då.

Till sist skulle jag också vilja nämna,
att det i samband med de senaste 6-procentsregelsförhandlingarna
inträffade,
att ett bud från jordbruksnämnden till
jordbrukets förhandlingsdelegation vid
förhandlingsbordet lämnades jämsides
med att det bekantgjordes i pressen.
Pressen låg långt framme och tidningsmännen
hade som rappa nyhetsförmedlare
givetvis full rätt att utnyttja en
läcka.

Sådana här för förhandlingarna otvivelaktigt
störande intermezzon skulle
säkerligen kunna undvikas, om inte
andra informationskällor än de fungerande
förhandlingsparterna utnyttjades.
Jag hoppas att statsrådet är villig medge,
att dylika utvikningar i pressinformationsverksamheten
inte är möjliga att
förena med den form för pressens information,
som statsrådet i sista delen
av sitt svar själv förutsätter bör bli utnyttjad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr B 6, statsutskottets
utlåtanden nr B 74—B 81, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 13,
B 15—B 17, B 22, B 24 och B 25, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr
B 10—B 13, första lagutskottets utlåtande
nr B 14, andra lagutskottets utlåtanden
nr B 12, B 13 och B IG—B 18 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 3.

§ G

Interpellation i anledning av förhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Den dramatik som ut -

14 Nr Bil Tisdagen den 18 november 1958

Interpellation ang. upprätthållande av sysselsättningen i allmän tjänst

vecklats kring förhandlingarna om det
europeiska frihandelsområdet har dominerat
den ekonomiska och politiska
debatten den senaste tiden. Det kritiska
skede, som förhandlingarna i Paris uppenbarligen
befunnit sig i sedan någon
vecka, har nu avlösts av ett avbrott i de
direkta förhandlingskontakterna i vederbörande
ministerkommitté. Särskilt
oroväckande ter sig Englands beslut att
tills vidare ej deltaga i fortsatta förhandlingar.
Man kan ha anledning fråga
sig om det i realiteten finns möjlighet
att undvika en utveckling mot ett i ekonomiskt
avseende kluvet Europa. Givetvis
måste vi förstå att den franska
ståndpunkten grundas på länge kända
ekonomiska svårigheter inom den franska
republiken. Det rör sig emellertid
om svårigheter av, såvitt man kan bedöma,
i det stora hela temporär karaktär,
medan ett i ekonomiskt avseende
på två eller flera block splittrat Europa
skulle få synnerligen ödesdigra konsekvenser
för överskådlig framtid.

Frihandelsförhandlingarnas sammanbrott
ställer oss inför det direkta hotet
av att de interna tullsänkningar och
kvoteringar, som från årsskiftet är det
första reella tecknet på att sexstatsunionen
trätt i kraft, kommer att diskriminera
vår handel med unionens stater.
Det förvånar att våra handelspartner
inom sexstatsunionen utsätter handelsutbytet
med vårt land för en sådan påfrestning,
som måste få konsekvenser i
båda riktningarna, och vi kan givetvis
inte stillatigande acceptera de negativa
verkningar detta kan få för vårt näringsliv.

Med tillfredsställelse måste konstateras
att den vilja till nordiskt samarbete,
som dokumenterades vid Nordiska rådets
nyligen hållna session i Oslo, nu i
första hand inriktas på att bringa förhandlingarna
till ett positivt resultat så
snart som möjligt. Vi får hoppas att
denna nordiska enighet skall kunna
bidraga till att förhandlingskontakterna
återupptages och att i varje fall en pro -

visorisk lösning kan åstadkommas som
besparar vårt näringsliv verkningarna
av den hotande diskrimineringen av exporten
till sexstatsunionens medlemsstater.

Jag har tidigare i denna kammare påtalat
betydelsen av en bättre information
och av bättre kontakt mellan å
ena sidan regeringen och å andra sidan
olika näringslivsorganisationer och parlamentariker
från skilda grupper i denna
fråga. När nu frågan om den europeiska
frihandeln befinner sig mitt uppe
i ett kritiskt och avgörande skede bör
det framhållas att denna breda, mera
kontinuerliga kontakt är angelägnare än
någonsin.

Härvid måste man överväga såväl förhandlingsläget
i och för sig som de speciella
anpassningsproblem, som vårt näringsliv
och särskilt vissa delar av småföretagsamheten
möter i ett europeiskt
frihandelsområde.

Jag hemställer därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
rikta följande frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att lämna
kammaren en allsidig redogörelse för
det aktuella förhandlingsläget i frågan
om ett europeiskt frihandelsområde?

2) Är herr statsrådet vidare beredd
att lämna kammaren informationer beträffande
formerna för och resultatet av
de framställningar som i denna fråga på
diplomatisk väg gjorts bl. a. till regeringarna
i Bonn, Paris och Washington?

3) Vill herr statsrådet lämna sin medverkan
till etablerandet av ett forum för
kontakt med näringslivets organisationer
och parlamentariker ur olika läger
för debatt och kontinuerlig kontakt i
denna fråga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. upprätthållande av
sysselsättningen i allmän tjänst

Herr SEN ANDER (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Tisdagen den 18 november 1958

Nr Bil

Interpellation ang. upprätthållande av sysselsättningen i allmän tjänst

Herr talman! Arbetslösheten har numera
en betydande omfattning. Så gott
som dagligen inflyter rapporter om
driftsinskränkningar med åtföljande avskedanden
av anställda. Den fulla sysselsättningen
har avlösts av en kraftig
nedsättning av sysselsättningsgraden.

Staten, som åtagit sig att garantera
full sysselsättning, står till synes maktlös
inför den förändrade situationen.
I stället för att ingripa i syfte att förmå
företagarna, som i stor utsträckning
gjort jättevinster under högkonjunkturen,
att undvika avskedanden, uppträder
staten i sin egenskap av arbetsgivare
på i sak samma sätt som de privata
arbetsgivarna. Avskedanden har
skett och varsel om nya sådana föreligger.

Enligt uppgift i dagspressen synes de
varslade uppsägningarna av 1 200 banarbetare
icke komma till stånd. Detta
är enbart att hälsa med tillfredsställelse.
Det är nämligen orimligt att statsmakterna
genom uppsägningar av sina anställda
bidrar till att förvärra situationen
på arbetsmarknaden. Staten bör
tvärtom i sin egenskap av arbetsgivare
uppträda som ett föredöme för övriga
arbetsgivare och bibehålla de anställda
vid sina anställningar. Skall staten för
övrigt kunna uppträda med tillbörlig
auktoritet mot de privata arbetsgivarna
måste det anses vara förkastligt att den
själv utnyttjar situationen till att avskeda
den egna personalen.

Avskedanden av personer i allmän
tjänst i arbetslöshetstider är knappast
ens motiverat ur ekonomisk synpunkt.
Staten och i förekommande fall kommunerna
måste svara för försörjningen
- även om denna är i knappaste laget
— av de avskedade och deras familjer.
Medan de privata arbetsgivarna anser
sig befriade från allt ansvar för de
anställda i och med att dessa skils från
företagen och därmed kan tillgodoriikna
sig hela vinsten av minskningen i aviöningskontot,
så måste det allmänna ta
hela anvaret för försörjningen av dem

som avskedas ur dess tjänst. Det verkar
därför närmast som en meningslöshet
att staten eller kommunerna avskedar
anställda ena dagen för att nästa dag ta
hand om ansvaret och kostnaderna för
deras försörjning i fortsättningen.

På det kommunala området bär sedan
ganska lång tid tillbaka företagits avskedanden
på grund av, som det hetat, arbetsbrist.
I verkligheten har det inte
funnits brist på angelägna arbetsobjekt
men väl brist på erforderligt kapital.
Genom statens restriktiva kreditpolitik
gentemot kommunerna har dessa i stor
utsträckning måst ställa nödvändiga investeringar
på framtiden. Därigenom
har staten även på detta sätt bidragit
till att förvärra situationen på arbetsmarknaden.

Det måste ur alla synpunkter anses
vara oriktigt att i offentlig tjänst anställda
avskedas i arbetslöshetstider.
Utan tvekan kan såväl staten som kommunerna
bereda full sysselsättning åt
sina anställda i stället för att sända ut
dem i arbetslöshet. Det finns uppsjö på
angelägna arbetsobjekt som år efter år
skjutits på framtiden av såväl staten som
kommunerna. Enbart ökad takt i bostadsbyggandet
i statlig och kommunal
regi skulle med alla dess återverkningar
på olika områden medföra en betydande
förbättring av arbetstillgången.

Under alla omständigheter kan det
inte accepteras att det allmänna i tider
av vikande konjunkturer bidrar till en
försämring av läget genom att företa
avskedanden av sina anställda. Om inget
annat återstår bör arbetstidsförkortning
genomföras, givetvis utan löneminskning.

Principen om trygghet i anställningen
är redan i betydande utsträckning fastslagen
för de offentliga tjänstemännen.
De ordinarie tjänstemännen kan inte
avskedas annat än för fel i tjänsten. I
praktiken gäller detsamma för den extra
ordinarie personalen. Principen om
trygghet i anställningen borde logiskt

Nr Bil

Tisdagen den 18 november 1958

Interpellation ang. upprätthållande av sysselsättningen i allmän tjänst

utsträckas till att gälla även den kollektivavtalsanställda
personalen.

Med hänvisning till vad jag anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
framställa följande frågor:

Kan det förväntas att regeringen utfärdar
direktiv till de statliga verken
och institutionerna i syfte att förhindra
avskedanden inom statstjänsten?

Har regeringen för avsikt att genomföra
sådana lättnader i kreditrestriktionerna
att landets kommuner blir i stånd
att upprätthålla sysselsättningen för sina
anställda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr B 106, till Konungen
angående beredande av möjlighet för
statens medicinska forskningsråd att
fullfölja det skisserade forskningsarbetet
rörande tobakens skadeverkningar.

§ 9

Tillkännagavs, att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr B 56, angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll
nr 2 till det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955, m. m., och

nr B 57, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels
ock tillskapande av en kulturfond.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr B 46, med förslag till
hälsovårdsstadga:

nr B 268, av herr Svenning,
nr B 269, av herr Petterson i Degerfors
m. fl.,

nr B 270, av herrar Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora,

nr B 271, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr B 272, av fru Svensson m. fl.,
nr B 273, av fröken Höjer och fröken
Elmén, samt

nr B 274, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

Onsdagen den 19 november

Kl. 10.00

§ 1

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts å bordet liggande proposition nr
B 56, angående godkännande dels av
tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr 2
till det europeiska monetära avtalet den
5 augusti 1955, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anvisande av investeringsanslag
till Kredit till Turkiet,
till statsutskottet samt i övrigt till utrikesutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr B 57, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående dels nedsättning
av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels
ock tillskapande av en kulturfond.

§ 2

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott de å bordet
liggande motionerna:

nr B 268, av herr Svenning,
nr B 269, av herr Petterson i Degerfors
m. fl.,

nr B 270, av herrar Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora,

nr B 271, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr B 272, av fru Svensson m. fl.,
nr B 273, av fröken Höjer och fröken
Etmén, samt

nr B 274, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.

§ 3

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i anledning av förhandlingarna
om ett europeiskt frihandelsområde.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående
upprätthållande av sysselsättningen i
allmän tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Införande i grundlag av vissa för svensk
rättsuppfattning grundläggande
principer

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av väckta
motioner om utredning och förslag rörande
införande i grundlag av vissa för
svensk rättsuppfattning grundläggande
principer.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr B 155
i första kammaren av herr Olrlon m. fl.
och nr B 218 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. hemställdes »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära
eu förnyad utredning rörande införande
i regeringsformen av bestämmelser, som
uttrycker för svensk rättsuppfattning
fundamentala principer, t. ex. skydd för
enskild äganderätt, och inför riksdagen
framlägga därav föranledda förslag».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 155 och It: B 218 icke måtte till någon
riksdagens åtgiird föranleda.

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr Bil

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk

Reservation hade avgivits av herrar
Källqvist, Per-Olof Hanson, Hammar och
Hamrin, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: B 155 och
II: B 218 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att efter förnyad utredning
förslag framlades för riksdagen om
införande i grundlag av bestämmelser
som uttryckte för svensk rättsuppfattning
grundläggande principer, såsom
förenings-, församlings-, yttrande- och
religionsfrihet samt skydd för personlig
äganderätt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Det ärende, som just nu
föreligger till avgörande i riksdagen innehåller
förvisso inga uppseendeväckande
nyheter. I själva verket är frågorna
om den enskildes rättssäkerhetsgarantier
gentemot statsmakten av mycket
gammalt datum. Vad angår motionernas
hemställan — det är motionerna
I:B155 av herr Ohlon m. fl. och
II: B 218 av herr Ohlin m. fl. — att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära en utredning rörande införande
i regeringsformen av bestämmelser, som
uttrycker för svensk rättsuppfattning
fundamentala principer, och inför riksdagen
framlägga därav föranledda förslag,
så är denna hemställan mer än
20 år gammal.

Redan 1938 blev frågan om de grundlagsfästa
rättigheterna föremål för riksdagens
prövning. I en skrivelse begärde
riksdagen också att Kungl. Maj :t skulle
utreda möjligheterna av att i grundlagen
införa vissa för den svenska rättsordningen
grundläggande principer på
sådant sätt, att dessa grundsatser inte
kunde sättas åsido utan en ändring av
grundlagen. Riksdagsbeslutet blev inte
utan resultat. Särskilt tillkallade sakkunniga
inom justitiedepartementet utredde
ärendet och avgav i maj 1941 ett
förslag till ändrad lydelse av § 16 rege -

rättsuppfattning grundläggande principer

ringsformen. Sakkunnigförslaget blev
emellertid ■— tyvärr kan man kanske
säga — inte utsänt på remiss, ej heller
föremål för någon överarbetning inom
justitiedepartementet.

Vid 1948 års riksdag, alltså tio år efter
det riksdagen första gången begärt
en utredning i frågan, väcktes ånyo en
motion om ett generellt stadfästande av
de i vårt land erkända medborgerliga
fri- och rättigheterna. Denna gång hemställde
man att riksdagen för vidare
grundlagsenlig behandling ville anta ett
förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen,
i det väsentliga överensstämmande
med det av de sakkunniga
framlagda förslaget. I enlighet med konstitutionsutskottets
utlåtande beslöt
riksdagen att hos Kungl. Maj :t begära
en sådan förnyad utredning beträffande
frågan om införande i regeringsformen
av bestämmelser, vilka ger ett uttryck
åt det svenska rättssamhällets grundläggande
principer, samt att för riksdagen
framlägga de förslag som härav föranleddes.

Då ännu efter tio år varken någon utredning
verkställts eller något förslag
av Kungl. Maj:t framlagts i hithörande
frågor, väcktes vid 1958 års B-riksdag
de motioner, som nu behandlas. Konstitutionsutskottet
har även denna gång
strukit under det angelägna i att åt de
för den svenska rättsordningen fundamentala
principerna ges det skydd som
ett grundlagsfästande innebär. På den
punkten är således motionärerna och
utskottet fullt ense. Majoriteten i utskottet
anser emellertid att en skrivelse
i motionernas syfte är obehövlig. Just
de frågor, som beröres av motionärerna,
har nämligen den 1954 tillsatta författningsutredningen
under arbete, säger
utskottet. Utredningen har nämligen
i en den 3 oktober dagtecknad kommuniké
upplyst, att den uppdragit riktlinjerna
för en modernisering av den
skrivna författningen och givit direktiv
om fortsatt arbete innevarande höst
med författningstext, som i en enda

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr B 11

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer

grundlag sammanfattar nuvarande regeringsform
och riksdagsordning. Detta
arbete åsyftar en förenkling, säger kommunikén,
och en förkortning av nuvarande
grundlagsbestämmelser.

Allt skulle således vara väl beställt.
Efter 20 års väntan står Sveriges riksdag
omsider inför det faktum, att utredningen
av grundlagsskyddet för de medborgerliga
rättigheterna verkligen kommer
att bli av. Om det sedan blir föremål
för en kungl. proposition är det
med tanke på 1951 års sakkunnigförslags
öde inte så alldeles säkert. Vi får
väl hoppas på det bästa.

Mot utskottets avslagsyrkande har
emellertid anförts reservation av herr
Källqvist m. fl. I likhet med motionärerna,
vill reservanterna stryka under
vikten av att frågorna om den enskilda
rättssäkerhetsgarantien uttryckligen
fastslås genom grundlag. Regeringsordningen
§ 16 i all ära, men det gångna
århundradets historia om t. ex. vårt
lands andliga frihetskamp ger tyvärr
vid handen, att denna paragraf inte
skänker något säkert stöd. Den kan
nämligen uttolkas och omtolkas på olika
sätt. Detta gäller flera för svensk rättsuppfattning
grundläggande principer.

Ett ytterligare skäl för komplettering
av här nämnda grundlagsbestämmelser
enligt motionärernas hemställan ger det
faktum, att Sverige på det internationella
planet — jag tänker då närmast på
ratificeringen av Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna — har förbundit sig att
iaktta sådana rättsgrundsatser, som enligt
riksdagens tidigare uttalanden borde
ges grundlagsskydd.

Utskottet hänvisar till författningsutredningen.
Den har redan upptagit de i
motionerna berörda problemen till behandling,
säger utskottet, och pekar på
kommunikén av den 3 oktober. Det skall
inte bestridas, att utredningen av eget
initiativ har möjlighet att, om den så
vill, ta upp problemen. Men något uttryckligt
givet uppdrag att utarbeta och

framlägga förslag i ärendet innehåller
icke direktiven. Dessa viktiga problem
är över huvud taget inte nämnda där.
Så mycket betänksammare blir man,
när man erfar, att Kungl. Maj :t först
den 7 november i år — jag vill för
kammaren påpeka, att utskottets egen
hemställan är daterad den 6 november
— förordnat att riksdagsskrivelserna
av den 1 juni 1938 och den 17 april
1948 samt sakkunnigbetänkandet i maj
1941 skall överlämnas till författningsutredningen
för att »vara tillgängliga
vid fullgörande av utredningens uppdrag».
Formuleringen av detta förordnande
ger anledning till funderingar. I
detta hus ligger det tyvärr nära till
hands att pröva orden och ordens värde.
Kungl. Maj:ts förordnande brukar
överlämnas till vederbörande »att beaktas»,
»tagas i betraktande», »tagas i
övervägande» o. s. v. men sällan eller
aldrig överlämnas »för att vara tillgängligt».
Vad som döljer sig bakom denna
sällsamma och för mig litet villsamma
formulering undandrar sig mitt bedömande.
Den förmodan ligger emellertid
nära till hands, att regeringen velat
lämna ifrån sig ärendet så här innan
det har kommit på riksdagens bord för
sakbehandling.

Herr talman! Om de här berörda frågornas
stora vikt och betydelse råder —
därom är jag övertygad — inte delade
meningar. Reservanterna tillmäter emellertid
dessa frågor så stor vikt, att de
menar, att riksdagen i en särskild skrivelse
till Kungl. Maj:t bör uttryckligen
begära en förnyad utredning och att efter
denna utrednings förslag framlägges
för riksdagen om införande i grundlag
av bestämmelser som uttrycker för
svensk rättsuppfattning fundamentala
principer.

De gångna 20 årens väntetid, det faktum
att frågan inte omnämnts i författningsutredningens
direktiv och nu senast
denna för oss inte klarläggande
formulering från Kungl. Maj:ts sida då
det siiges »att saken överlämnas för att

20 Nr Bil Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk

vara tillgänglig» för författningsutredningen,
allt detta ger faktiskt fog för
en sådan uttrycklig begäran.

Under hänvisning härtill yrkar jag,
herr talman, bifall till den hemställan
som återfinns i den av herr Källqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman, mina damer och herrar!
Varje riksdagsman som motionerar, riskerar
ju att hans motion på sin framfart
mot obekanta öden råkar ut för
några blindskär. Det värsta blindskär,
som hotar motionerna, är kanske att
det svaras att saken ligger under utredning
i en eller annan form, ibland med
det tillägget att utredningens resultat
kan förväntas då och då. Det är ju en
metod, som alla utskott tid efter annan
använder, att på formella grunder
avvisa en motion, som till sin karaktär
och innehåll i övrigt kan vara alldeles
befogad. Inte minst gör konstitutionsutskottet
ofta sådana hänvisningar, särskilt
till författningsutredningen men
även till den s. k. valutredningen. Jag
vill bara erinra om hur olika motioner
sedan 1955 behandlats av denna anledning.

År 1955 förelåg en motion med förslag
till en tidsenlig demokratisk författning
i stort sett, och det är klart
att denna motion avslogs med hänvisning
till pågående utredning. Samma
år väcktes en motion angående bestämmelserna
om partibeteckning på valsedlar
vid allmänna val. Denna avslogs med
hänvisning till igångsatt utredning. Senast
i år men även i fjol förelåg en motion
om ändring av bestämmelserna om
röstavlämning på svenska konsulat och
beskickningar. Det upplystes att saken
var under utredning i själva justitiedepartementet,
och detta föranledde motionären
herr Heckscher, såsom kammarens
ledamöter torde erinra sig, att
med erkännande av att en utredning
alltså var i gång själv yrka avslag på sin

rättsuppfattning grundläggande principer

motion — ett föredömligt exempel för
en hel del motionärer.

I år har det vidare kommit en motion
angående ändrad ordning för val
av statsrevisorer. Denna motion avslogs
med hänvisning till att författningsutredningen
har saken under behandling.
Detsamma gäller en motion om ändring
av bestämmelserna för kamrarnas val
av talmän och sekreterare och ledamöter
av talmanskonferensen samt en motion
om ändrad lydelse av § 38 i lagen
om val till riksdagen. Senast för någon
vecka sedan avslog vi en motion med
hänvisning till att saken ligger under
valutredningens domvärjo. Det gällde en
undersökning av sjöfolks och fiskares
möjligheter att utöva sin rösträtt.

I fråga om den nu föreliggande motionen
tillät jag mig — i syfte att spara
onödigt arbete och tidsutdräkt — den
ganska ovanliga åtgärden att såsom ledamot
av den sittande författningsrevisionen
meddela utskottet, att utredningen
hade i kraft av sina direktiv
angående en omarbetning av grundlagen
i tidsenlig form tagit upp just denna
fråga och att det t. o. m. förelåg ett
förslag till omarbetning av regeringsformens
§ 16 i just den riktning som
påyrkas i motionen och de båda riksdagsskrivelserna.
Utskottet tog denna
upplysning ad notam, och med hänsyn
till det pågående utredningsarbetet fann
utskottet en ny utredning obehövlig.
Utskottet har sålunda följt den praxis
som oavbrutet gällt här i riksdagen.

De folkpartistiska reservanterna har
emellertid panna att tiga ihjäl och bagatellisera
dessa fakta och skriver bl. a.:
»Utredningen torde givetvis av eget initiativ
ha möjlighet att — därest utredningen
så anser — ta upp problemen.»
Så skriver man sedan jag i utskottet har
meddelat att författningsutredningen
har självmant och för övrigt i överensstämmelse
med de allmänna direktiven
om att ge regeringsformen en tidsenlig
utgestaltning tagit upp frågan och
t. o. m. utarbetat ett förslag. Detta låtsas

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer

icke reservanterna om, ty det går inte
i stil med den taktik som de och väl
också deras parti i dag ämnar föra. Man
bagatelliserar dessa upplysningar och
liksom skyller på att det inte har i
officiell form lämnats något meddelande
från författningsutredningen. Men
man glömmer då att i en hel rad andra
fall har vi med fullt fog kunnat avvisa
motioner under åberopande av att författningsutredningen
har frågorna under
bearbetning utan att det förelegat
någon skrivelse från författningsutredningen
eller ens funnits några direktiv
om saken. Utskottet har helt enkelt tagit
för gott att författningsutredningen korrekt
återgivit verkliga förhållandet.

Jag måste säga att det alldeles uppenbart
strider mot gängse riksdagspraxis
att nu skriva till Kungl. Maj :t. Dessutom
har, såsom även den förre ärade
talaren var tvungen medge, Kungl. Maj :t
den 7 november, alltså bara för någon
vecka sedan, beslutat överlämna dessa
skrivelser angående framför allt § 16
till författningsutredningen. Utredningen
har dock ända sedan i somras hållit
på med denna sak under sin session i
Falkenberg, och upplysning har lämnats
om att den fortfarande är föremål för
beredning. Jag kunde naturligtvis inte
gärna läsa upp författningsutredningens
förslag, som förresten inte är justerat.
Det finns emellertid inte en skugga av
tvivel om att denna författningsutredning
är lika besjälad av intresse för
rättssäkerhetens tryggande för medborgarna
som någonsin motionärerna. Det
iir solklart — det har även reservanten
medgett — att det inte finns någon motsättning
på denna punkt. Trots det faktum
att vi har arbetat med saken i utredningen,
att det redan föreligger ett
förslag och att utredningen kommer att
positivt gå till lösningen av denna fråga
och trots att regeringen den 7 november
har beslutat att formligen remittera
ärendet liil författningsutredningen simulerar
man att det iir fara på fiirde
och att det visas olust och ovilja från de -

partementets sida. Jag är ingen talesman
för departementet — det får självt
klara upp sina angelägenheter —- men
jag vill framhålla, att konstitutionsutskottet
och författningsutredningen är
besjälade av precis samma positiva intresse
för den enskildes rättsskydd och
söker att skapa en förnämlig form för
detta i § 16 regeringsformen. Såvitt jag
vet, herr talman, föreligger inte ett uns
av tveksamhet om att man nu begär en
totalt överflödig utredning. Skulle riksdagen
— vilket jag inte alls tror — verkligen
resonera såsom reservanterna och
synbarligen folkpartiet, skulle den införa
en splitter ny praxis, en hittills i
riksdagen osedd praxis.

Jag skulle vilja sluta med att till
detta knyta en liten reflexion, som skulle
försöka utgöra ett svar på frågan
varför man beter sig på detta sätt mot
all riksdagspraxis. Är orsaken ärendets
vikt och betydelse? Det är inte meningen,
att reservanterna skall ha monopol
på intresset för den enskildes rättsskydd;
det är lika stort på bägge sidor.
Det måste vara något annat som har
kommit fram, och jag har resonerat som
så: Kanhända hela detta märkvärdiga
tillvägagångssätt utan motstycke har sin
grund i att detta inte är en vanlig motion
utan en motion som kräver en särskilt
gynnad behandling, ty den är framburen
av självaste förtroenderådet inom
folkpartiet, något som i så fall väl uttrycker
en ny giv. Det har talats om att
partiet skall försöka en sådan, men i
den mån som denna även omfattar ett
sönderbrytande av en gängse riksdagspraxis
ser säkerligen riksdagen med
förvåning på denna nya giv. För egen
del skulle jag med ett neutralt uttryck
vilja sägn, att det åtminstone iir en unik
giv som vi här bevittnar. I själva verket
ådagalägger folkpartiet här en överkänslighet,
som osökt för tanken till
den gamla sagan av II. C. Andersen om
prinsessan på ärten, som var så överkänslig
att det slog alla rekord. .lag tycker,
atl något av detsamma kan skiinjas

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer

i denna misstro med krav på att denna
viktiga fråga inte skall komma under
sedvanlig behandling, då det i realiteten
har upplysts att den nästan står inför
sin slutgiltiga lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Såvitt det inte kommer
att sägas mera här i debatten kan jag
bli ganska kortfattad och koncentrerad.
När 1938 års utredning om utvidgning
av § 16 kom till stånd skedde detta
på initiativ framför allt av högermän,
professor Andrén m. fl. Sedermera har
vi inom högern också gjort försök att
intressera regeringen för detta spörsmål,
sedan ju ett enigt kommittébetänkande
år 1941 hade lagts på regeringens
bord. Jag vill säga detta för att framhålla
för herr Hammar, att högern i
själva principfrågan helt delar hans
uppfattning. Jag vill ytterligare tillägga
att jag finner det beklagligt att de regeringar,
som vi har haft alltifrån år
1941, inte har ägnat större intresse åt
denna fråga. Detta är så mycket mera
förvånande, som ju riksdagen har gjort
påminnelser i ämnet. Vad jag här säger
gäller självfallet alla justitieministrar
under denna tid, inklusive den folkpartistiske
justitieministern, herr Bergquist,
som närmast hade att behandla
detta ärende under de år han satt som
justitieminister i samlingsregeringen.

Jag vill ytterligare tillfoga, att jag
finner det i och för sig ytterst egendomligt
och kanske litet kuriöst, att regeringen
först den 7 november i år
överlämnar hithörande handlingar till
den utredning, som bär varit i verksamhet
ända sedan år 1954, och gör det
först sedan en kommuniké har utskickats
om att just detta ärende är föremål
för behandling. Det är väl troligt,
att den formulering som herr Hammar
här återgav just hänför sig till kommunikén.

Emellertid måste jag säga att i det

läge, vari frågan nu kommit, har jag
svårt att förstå, att det skulle vara i
överensstämmelse med riksdagens
praxis att riksdagen nu gjorde ett nytt
uttalande. Jag vill inte gå in på några
detaljer om vad som tilldragit sig i författningsutredningen.
Jag kan dock
komplettera herr Halléns yttrande genom
att säga, att denna fråga togs upp
redan år 1957 i Lysekil, där utredningen
hade en mycket utförlig diskussion
i ämnet. Diskussionen började alltså
inte först vid författningsutredningens
session i Falkenberg denna höst.

I folkpartiets motion begär man här
att i grundlagen skall införas bestämmelser,
som uttrycker för svensk rättsuppfattning
grundläggande principer,
såsom förenings-, församlings-, yttrande-
och religionsfrihet samt skydd för
personlig egendom. Jag vill tillägga, att
jag uppfattat läget inom författningsutredningen
så att vi alla, oberoende av
partier, har samma mening åtminstone
i denna fråga om de grundläggande
principerna. I åtskilliga andra frågor
bryter sig däremot ganska naturligt
meningarna mycket starkt och kanske
t. o. m. hopplöst med tanke på hoppet
om ett enigt uttalande. Beträffande detta
avsnitt är vi alltså alla av absolut
samma mening. Jag är litet förvånad
över att det inte finns en bättre rapport
mellan folkpartiets representanter
i denna utredning och folkpartiets
riksdagsgrupp.

Nu vill jag inte säga att hela detta
utomordentligt svåra problem är löst
genom att man kan fastslå de nämnda
grundläggande principerna. Kvar står
ju den mycket stora och mycket svåra
frågan huruvida domstolarna skall äga
rätt att kontrollera efterlevnaden av
grundlagsbestämmelsen. Denna fråga är
dock, såvitt jag förstår, inte alls berörd
i den motion som kammaren nu har att
behandla. Den får alltså tas upp i ett
annat sammanhang.

Jag har, herr talman, bara velat göra
denna deklaration för att meddela att

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer

vi — jag och de jag representerar —
är lika intresserade nu som tidigare
för att rättsskyddets principer skall
komma till ett mycket bättre uttryck
än hittills i regeringsformen. Vad därutöver
är finns det inte någon möjlighet
att — med utgångspunkt från denna
motion — nu diskutera. Klokheten bjuder
också att författningsutredningen
först lägger sina papper på bordet innan
diskussionen här kan begynna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Håstad liksom herr
Hammar vidrörde det i och för sig ganska
uppseendeväckande förhållandet
att regeringen dagen efter det att det
hade offentliggjorts, att utskottet tagit
ståndpunkt i denna fråga, till den sittande
utredningen översände ett riksdagsuttalande
som var mer än tio år
gammalt. Man måste fråga sig vad det
är som ligger bakom att regeringen
inte på tio år bär gjort någonting åt
detta och inte skickat över skrivelsen
under de år som författningsutredningen
arbetat men att den just dagen efter
offentliggörandet av meddelandet fick
den lysande idén, att riksdagens bestämda
meningsyttring kunde vara av
intresse för utredningen. Är det en ren
tillfällighet, herr justitieminister? Det
skulle vara intressant att höra. Slumpen
har ju så egendomliga verkningar
ibland. Eller är det någonting annat
än en slump, som förklarar detta sammanträffande,
och vad är det i så fall?
Vad är det för tankegång som ligger
bakom?

Man tvingas nog till slutsatsen att regeringens
förfarande innebär ett erkännande
av att det är en underlåtenhetssynd
att man låtit denna riksdagsskrivelse
ligga i tio år. Allt tyder på att regeringen
vid författandet av direktiven för
utredningen inte alls haft det i motionerna
resta spörsmålet i tankarna, ty hade
man haft detta spörsmål i tankarna niir
direktiven författades, är det väl själv -

klart att riksdagsskrivelsen skulle ha
översänts till utredningen. Inte sant,
herr justitieminister? Jag är tacksam
om justitieministern vill ge ett explicit
svar på den frågan. Man har skickat
över andra skrivelser till utredningen,
men inte denna. Inte kan det väl vara
så att regeringen tänkt, att författningsutredningen
skulle utreda dessa
spörsmål men ansett det där som riksdagen
uttalade för tio år sedan vara
sådant löst prat, att den inte ville
skicka över det till utredningen? Om
det inte varit så, kan man ju inte stanna
för någon annan slutsats än den att regeringen
vid författandet av direktiven
för utredningen alls icke haft detta
spörsmål i tankarna trots dess obestridligen
stora vikt. Direktiven innehåller
ju ingenting som tyder på att regeringen
har tänkt på detta. Kort sagt, vi har
fått en bekräftelse på det förhållandet.

Om det emellertid skulle vara så att
utredningen verkligen hade uppdrag att
utreda detta spörsmål, måste det vara
fråga om en försummelse, och då måste
riksdagen verkligen reagera mot att
regeringen inte till utredningen skickar
över denna meningsyttring från riksdagen.

Vi kan alltså vara överens om att
det inte finns något sådant uppdrag —-att det är fullt tydligt att det inte finns.
Jag skulle då vilja säga till ett par av
de föregående talarna — även till herr
Håstad — att den omständigheten, att
en utredning utan direktiv tar upp ett
spörsmål, inte under alla förhållanden
kan ersätta en meningsyttring från riksdagens
sida, om riksdagen anser att
det är ett stort och viktigt spörsmål.
Man kan t. ex. vilja ha ett klart principiellt
ställningstagande före utredningsarbetets
utförande i detalj. Vem
säger att det alltid är onödigt att ta
upp en fråga som en utredning har
börjat syssla med, vilket herr Håstad
tycktes mena? Nej, herr Håstad, det är
inte alls onödigt att ta upp frågan för
det. Man kan vilja ha ett klart princi -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk

piellt ställningstagande till grund för
utredningsarbetet eller en debatt som
verkar klargörande. Man behöver inte
alls tycka att det räcker att ta upp en
debatt när utredningen kommer med
sitt förslag.

1948 års uttalande är inte i alla avseenden
så konkret och så bestämt utformat
som uttalandet i den föreliggande
motionen och reservationen. I den
här refererade delen av 1948 års uttalande
saknas t. ex. såvitt jag kan finna
en hänvisning till spörsmålet om
skydd för den personliga äganderätten.
Enligt min mening är det ingalunda
oviktigt att riksdagen genom att stödja
reservationen markerar att den är intresserad
av att man vid frågans behandling
även tar upp skyddet för den
personliga äganderätten. Det skulle
vara intressant om högerpartiet fann
att en sådan markering skulle kunna
vara till någon skada.

Såsom jag ser det finns det alla skäl,
herr talman, att göra den mera klara
och bestämda meningsyttring till förmån
för att utredningen får ett bestämt
principiellt ställningstagande till
ledning för sitt arbete. Det finns alla
skäl att ge den klarare meningsyttring
som bifall till reservationen utgör, och
därför yrkar jag liksom herr Hammar
bifall till reservationen.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte så stor anledning
att polemisera med herr Ohlin
eftersom vi, såvitt jag förstår, i stort
sett hyser samma mening i sak. Jag har
emellertid ställt mig den frågan, vilket
praktiskt resultat man vinner genom
att här fastslå någonting som — vilket
ju alla vet, naturligtvis även folkpartiets
ledare — redan är av kommittén i
princip fastslaget. Alla representanter
i författningsutredningen har ju — naturligtvis
med reservation för justeringar
i sista ögonblicket — stannat på
en gemensam linje. Att då skriva till

rättsuppfattning grundläggande principer

regeringen i saken överensstämmer
inte med riksdagens arbetssätt.

En annan sak är det om kammaren i
dag vill ta upp en verklig sakdebatt i
frågan. Som en av kommitténs nio ledamöter
vill jag säga, att ingen skulle vara
tacksammare än jag att få lyssna till
olika principiella eller praktiska synpunkter
på frågan. Det skulle vara av
mycket stort värde för oss. Hittills har
dock ingen tagit upp någon sakfråga
med undantag av vad herr Ohlin nyss
nämnde om 1948 års skrivelse. Man har
annars bara diskuterat frågan, om regeringen
riktigt handlagt denna fråga och
om riksdagen bör skriva i saken till
regeringen eller inte. Det är alltså rena
formfrågor, som ställts under debatt.

Ännu en gång välkomnar jag en debatt,
som ger oss verkligt positiva och
sakliga bidrag till ett utomordentligt
svårt och komplicerat problem —
oändligt mycket svårare och mera komplicerat
än som framgår av den debatt
som hittills förts här i dag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde nyss
gällande att regeringen möjligen skulle
ha haft vissa djupa funderingar när vi
behandlade detta ärende.

Jag har här tillgängliga de direktiv
som är utfärdade för författningsutredningen.
I den handlingen upptas först
en del stora punkter. Det är folkrepresentationens
sammansättning och arbetsformer,
regeringens arbetsformer
samt andra mycket stora och centrala
problem för författningsutredningens
arbete. På slutet sägs det i direktiven,
att det bör stå utredningen fritt att även
uppta andra närliggande konstitutionella
problem till prövning i den mån
sådana kan anses ha aktuell betydelse.
Därvid bör utredningen dock söka undvika
att alltför mycket gå in på detaljfrågor.

Under författningsutredningens ar -

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr B 11

Införande i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning grundläggande principer

bete har självklart uppkommit en hel
del spörsmål, beträffande vilka utredningen
måst ställa sig fundersam huruvida
de skall upptagas eller inte. Det
kan gälla bestämmelser, som ter sig föråldrade
och som man inte gärna vill
infoga i en modern författning, modern
även beträffande den språkliga dräkten.
Nu har vi emellertid fått besked
om att författningsutredningen ansett
sig böra ta upp det mycket viktiga
spörsmål som här behandlas, och vi
har nu till och med hört att den har
kommit så långt att ett preliminärt
grundlagsförfattningsförslag upprättats.
När regeringen fick veta att författningsutredningen
upptagit frågan, var
det fullt i sin ordning att regeringen
överlämnade dessa äldre riksdagsskrivelser
till författningsutredningen för
att vara tillgängliga då arbetet fullföljdes.
Jag tycker att motionärerna i
denna fråga skulle vara nöjda med den
utredning som nu pågår.

Herr OHLIN (fp):

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
anser, att vi alla skall
vara fullt till freds med att riksdagen år
1948 gör ett uttalande i en mycket viktig
fråga och att regeringen sedan först
tio år efteråt översänder detta till en
utredning. Herr statsråd! Jag tror inte
att vi är fullt så blygsamma. Vi finner,
att det tvärtom vittnar om ett bristande
intresse för det berörda spörsmålet och
vi finner också att detta markeras av
att i direktiven till utredningen ingenting
nämnes därom.

Nu säger justitieministern, att utredningen
hade fullmakt att ta upp även
andra frågor. Ja visst, men när regeringen
inte nämner detta viktiga spörsmål
och inte skickar över riksdagsuttalandet,
ligger det däri en klar anvisning
att regeringen icke har tänkt på
eller velat på minsta sätt framhäva
detta spörsmål, trots att riksdagen för
tio år sedan uttalat en mening i saken.

Jag kanske får tillägga, herr talman,
att justitieministern sade att jag gjorde
gällande, att regeringen haft vissa djupa
funderingar vid behandlingen av detta
ärende. Nej, herr justitieministern, den
beskyllningen har jag inte riktat mot
regeringen, tvärt om.

Till herr Håstad skulle jag bara
vilja säga, att det finns en skillnad
mellan 1948 års uttalande och det som
nu föreslås. Här föreligger en klarare
markering av vissa synpunkter. Det
förefaller mig vara av värde att de, som
vill ha en klarare markering av sådana
synpunkter som t. ex. skyddet för den
personliga äganderätten, begagnar det
tillfälle som här erbjuder sig. Jag tror,
att en ingående diskussion av vad som
är riksdagspraxis i fråga om skrivelser
inte leder till något resultat, men däremot
kan en bestämd meningsyttring
från riksdagens sida under vissa förhållanden
utöva ett stort inflytande,
kanske inte på herr Håstad, ty det behövs
inte i det här fallet, men det kan
finnas andra. Frågan är om herr Håstad
vill medverka till ett sådant inflytande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Herr Ohlin gjorde aktningsvärda
försök att samla sina trogna
till en attack, och han försökte övertyga
kammaren om vikten och nyttan
av att trots den föreliggande utredningen
i alla fall begära en utredning.
Han skyler sig då med det argumentet,
att regeringen inte har lämnat klara
direktiv på den här punkten, ja, att den
inte har sagt någonting. Men i de skrivelser
som vi har fått till beaktande har
riksdagen uttalat att det bör verkställas
en utredning om grundlagens modernisering
och tidsenlighet. Hör inte det
till tidsenlighet i allra högsta grad att
nu tillfredsställa den enskildes både
rättssäkerhet och skydd för sin egendom?
Det är ett behov i nutiden, inte
minst med tanke på det tilltagande
statsviildet, att skydda den enskilda

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Införande i grundlag av vissa för svensk

människan. Vi är fullständigt eniga i
sak, herr Ohlin. Jag förstår den grämelse
som måste komma då man får
veta att inte bara sedan ett år, som jag
sade, utan sedan två år tillbaka denna
sak grundligt har utretts av författningsutredningen
och att ett preliminärt
utkast ligger färdigt, och sedan tillkommer
detta regeringsbeslut i konseljen
den 7 november. Under sådana förhållanden
är det alldeles meningslöst
att begära en ytterligare utredning. Jag
säger ännu en gång att det strider absolut
mot den praxis som riksdagen undantagslöst
sedan många år följer.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan vill bara konstatera att
konstitutionsutskottets ärade ordförande
här med underförstått gillande omnämner
att regeringen dagen efter det
att konstitutionsutskottets behandling
av frågan meddelats i pressen skickar
över till den ifrågavarande utredningen
ett riksdagsyttrande, som är mer än tio
år gammalt. Det är verkligen en blygsamhet
som är monumental. Jag måste
anmäla, att jag hellre skulle se att konstitutionsutskottets
ordförande varit
litet mera aktiv i att gentemot regeringen
hävda riksdagens intresse av att
dess uttalanden inte skall behandlas på
det sättet.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Herr Ohlin frågade mig
om inte den omständigheten, att 1948
års riksdagsskrivelse skulle vara litet
oklar beträffande skyddet för den enskilda
äganderätten, vore tillräcklig anledning
för mig att förena mig med
honom och alltså rösta för reservationen.
Jag tror inte det finns någon meningsmotsättning
mellan herr Ohlin och
mig i frågan om äganderätten, men jag
vill framhålla för kammaren, att vad vi
här i dag behandlar inte är 1948 års

rättsuppfattning grundläggande principer

konstitutionsutskotts görande. Det är
visserligen nämnt i årets utlåtande,
men detta kan inte vara avgörande för
oss. Vad vi i dag har att behandla är
den motion som väckts 1958 och som
nu kan sägas redan vara behandlad av
författningsutredningen. Jag kan därför
inte finna att den omständigheten,
att herr Ohlin mot slutet har fört över
debatten på ett sidospår, ger mig någon
som helst anledning att ändra mitt ställningstagande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Håstad måtte inte
ha läst konstitutionsutskottets majoritets
yttrande, som han tydligen är beredd
att rösta för. Kvintessensen i detta
yttrande är nämligen att den av riksdagen
år 1948 begärda utredningen bör
komma till stånd och att utskottet alltjämt
vidhåller den uppfattning som
kom till uttryck i dess utlåtande då.
När herr Håstad säger att det inte är
1948 års yttrande vi här behandlar,
vill jag svara att vi behandlar ett KUyttrande,
vars centrala punkt är ett instämmande
i 1948 års yttrande. Jag
behöver väl inte säga mer för att visa
att herr Håstads replik inte var något
bemötande av vad jag sade. Obestridligt
är f. ö. att det finns en klarare markering
i reservationen och motionen. Det
finns nu ett tillfälle för envar att medverka
till denna klarare markering genom
att rösta för reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att vi har varit ense i princip inom författningsutredningen,
och det torde väl
i detta fall innebära, att även de personer
som där företräder folkpartiet
har ansett sig kunna acceptera den nya
lokutionen av grundlagen även i avseende
å skyddet för privategendom.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag måste beklaga att
det tycks ha brustit i information på

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

många håll i de här frågorna. Det hade
väl varit enklast om folkpartiet hade
upprättat kontakt med sina egna representanter
i författningsutredningen —
jag är absolut övertygad om att de med
kraft och styrka skulle ha avrått från
den här aktionen.

Sedan vill jag säga personligt en sak
till herr Ohlin. Herr Ohlin tycker att
jag brister i hängivenhet och intresse
för att riksdagens vilja och synpunkter
blir beaktade. Jag vill tala om för herr
Ohlin — det är visserligen en intern
historia från utskottet — att jag i utskottet
har hyst starkt intresse för en
konservativ representants framstöt, att
riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle efterlysa en ordentlig redovisning
av riksdagsskrivelser som inte föranlett
någon åtgärd. Denna tanke har
jag varmt sympatiserat med. Alltså högg
herr Ohlin i sten även där.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att herr
Lindström, som med läkarintyg styrkt
sig från och med den 21 oktober tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 7

Landsbygdens näringsliv m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 9, i anledning av väckta motioner
angående landsbygdens näringsliv och
övriga vitala problem samt angående
den framtida utformningen av näringsoch
bebyggelsestrukturen i landet.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade

Landsbygdens näringsliv m. m.

motioner, nämligen nr I:B93 av herr
Ohlon in. fl. och nr II: B 123 av herr
Ohlin m.fl., likalydande, samt nr I:B146
av herr Andersson, Torsten, och herr
Larsson, Sigfrid, och nr II: B 160 av herrar
Björkänge och Larsson i Hedenäset,
likaledes likalydande.

I de båda förstnämnda motionerna
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära dels en sammanställning
av väsentliga fakta rörande
landsbygdens näringsliv, dels en
översyn av de lagar som berörde landsbygdens
vitala problem, varvid hänsyn
borde tagas till de synpunkter som framförts
i motionerna, dels ock framläggande
av de förslag till åtgärder som
med hänsyn till de nya förhållandena
borde ingå som led i en positiv landsbygdspolitik.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 93 och II: B 123 samt I:B146 och
II: B 160 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Danmans och Ågren, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till
känna vad reservanterna anfört, innebärande
anslutning till de i motionerna
I:B93 och II: B 123 anförda synpunkterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr B 9 har fogats en reservation
av herr Danmans och mig, och jag
vill därför, herr talman, ta kammarens
tid i anspråk för att framföra reservanternas
synpunkter på denna stora och
viktiga fråga.

Som reservanter vill vi först med
glädje konstatera att mycket i utskottets
skrivning sammanfaller med vår egen
åsikt. Liksom utskottet hoppas reservanterna
att arbetsmarknadsstyrelsen
snarast skall kunna slutföra sitt upp -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

drag och även att ett samarbete skall
kunna etableras mellan olika pågående
utredningar. Här stannar dock utskottet
och konstaterar, att utskottet icke är berett
att nu ingå på en bedömning av
lämpligheten att göra en framställning
till Kungl. Maj :t med begäran att göra
en översyn av de lagar som berör landsbygdens
vitala problem. Utskottet anser
att man bör invänta arbetsmarknadsstyrelsens
slutrapport innan en sådan
översyn kan begäras. Även här har
utskottet framhållit betydelsen av att
arbetsmarknadsstyrelsen slutför sitt
uppdrag med skyndsamhet.

Vi reservanter tror att hela denna
fråga skulle få en ytterligare knuff
framåt, om det förslag till utskottsutlåtande
som vår reservation omfattar
bleve antaget av kammaren. Ett tillkännagivande
till Kungl. Maj:t enligt vårt
förslag skulle kunna påskynda redan
pågående utredningar och där så visar
sig nödvändigt skapa nya initiativ. Vi
får inte glömma att dessa frågor är av
brådskande natur. Det talas ofta i denna
kammare om värdet av en levande
landsbygd. Vi är alla, oberoende av politisk
hemvist, eniga om att något måste
göras från statsmakternas sida, om
inte alla förutsättningar för en stor del
av vår landsbygd att fortleva helt skall
komma att försvinna. Folkpartiets motion
behandlar flera av landsbygdens
vitala spörsmål. Här liksom när det
gäller de flesta frågor i denna riksdag
kan man peka på förekomsten av pågående
utredningar och att därför ingenting
finns att göra för ögonblicket. Ett
gammalt ordspråk vill osökt komma in
i bilden: Medan gräset växer dör kon.

Många faktorer spelar in när en bygd
avfolkas. Indragningen av skolan blir
ofta den första orsaken och därtill kommer
som en naturlig följd att den befolkning,
som ej genom ägoförhållanden
o. d. är särskilt bunden till platsen,
söker sig boplats på annan ort. Vad
innebär nu detta? Jo, att även ortens
handlare, det må gälla enskild handel

eller kooperativ, inte längre kan driva
sin näring. Handelsboden, som ännu på
många platser är bygdens naturliga
samlingspunkt, försvinner och kan i det
syftet inte ersättas av ens den modernaste
varubuss. När detta skett kommer
nästa fas. De tidigare sparsamma men
ändå regelbundna kommunikationsmedlen
dras också in, och utan att vara
pessimist kan man säga att avfolkningsprocessen
är fullbordad.

I motionen framhålles att landsbygdens
problem i hög grad är en fråga
om kommunikationer. Här finns mycket
att göra, och kan denna fråga med alla
dess aspekter lösas vore en stor framgång
given för landsbygden och främst
för glesbygden.

Utskottet har liksom reservanterna
också understrukit nödvändigheten av
att arbetet inom 1953 års trafikutredning
påskyndas, så att åtgärder i tid kan
vidtagas för att lösa glesbygdernas trafikproblem.
Reservanterna vill dock
poängtera vikten av ett effektivt samarbete
mellan SJ och ortsbefolkningen
på ett mycket tidigt stadium när det
gäller nedläggande av trafiklinjer. Detta
gäller även den busstrafik som bedrives
av järnvägen eller dess dotterföretag.
Man får i dessa fall inte se endast till
bärigheten. Som tidigare i denna kammare
uttalats, när subventionen till SJ
beslutades, måste även andra åsikter än
de rent ekonomiska få göra sig gällande.

Hur fungerar i praktiken detta samarbete
och hur går det till vid ett sådant
möte? Eftersom jag för en tid sedan
hade tillfälle att vara med om en
sådan sammankomst vill jag gärna delgiva
kammaren mina erfarenheter.

För det första måste alla förstå att
det aldrig vid sådana möten kan bli
fråga om någon förutsättningslös diskussion.
Naturligt nog har järnvägens
representanter sina planer klara. Bygdens
representanter får yttra sig, det
blir kontentan av det hela — resultatet
är givet på förhand. Men en detaljfråga

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

är svårare att besvara: Hur blir det
sedan? Vid dessa sammanträden är också
representanter för vägmyndigheterna
närvarande. Som alla i denna kammare
vet har vi gott om dåliga vägar.
Vad får den fåkunnige för upplysning
om vägarnas förbättring? Jo, vägplaner
spännande över årtionden framåt. I
våra skogsbygder blir det så att om
våra järnvägar läggs ned måste landsvägarna
upprustas. Trafiken blir tyngre
och nötningen på vägbanan kraftigare,
våra smala och tidigare utnötta
vägar blir ännu sämre.

Vi reservanter delar motionärernas
uppfattning att här krävs inte nya stora
detaljutredningar, men vad som behövs
är en översiktlig sammanställning av
alla väsentliga fakta som berör landsbygden,
nya överväganden på grundval
därav och ett vidare och mera samlat
grepp från statsmakternas sida med beaktande
av nödvändigheten av en levande
landsbygd. Vidare behövs en
översyn av lagstiftningen om landsbygdens
vitala problem, exempelvis om
jordbrukets rationalisering, skogsnäringen,
planering och bebyggelse.

Mycket tyder på att det finns goda
möjligheter för landsbygden att leva
vidare. Strömmen kan vändas, men om
detta skall lyckas måste vi förena alla
våra ansträngningar. Vi reservanter
tror att vårt förslag till uttalande skulle
möjliggöra en snabbare lösning av dessa
stora frågor och därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
borde egentligen ha varit tillräckligt
svar på de motioner, som har
avgivits, och jag tycker det är något
egendomligt med den reservation som
iir fogad till utskottsutlåtandet.

Det råder ju ingen som helst meningsskiljaktighet
beträffande de problem
som finns på landsbygden, och

Landsbygdens näringsliv m. m.

när herr Ågren sade att en levande
landsbygd bör skapas, tror jag att alla
ledamöter i denna kammare har precis
samma uppfattning. Det är emellertid
ett utomordentligt komplicerat problem,
vilket illustreras redan av den mängd
utredningar som pågår och som visar
att riksdagen och Kungl. Maj :t ägnat
denna fråga all den uppmärksamhet,
som man rimligen kan begära. Att medan
alla dessa utredningar ännu pågår
begära ytterligare en utredning ter sig
för mig egendomligt. Utredningarna bör
inte vara något självändamål. Det kan
ju aldrig bli tal om att den nu begärda
utredningen skall kunna samordna alla
andra utredningar som pågår, och det
skulle vara i högsta grad anmärkningsvärt
om inte pågående utredningar i
lugn och ro får fortsätta sitt arbete.

Den inventering som arbetsmarknadsstyrelsen
företagit är ett första led
i denna utredning. Den har avlämnats
och finns tillgänglig. Arbetet fortsätter.
Vidare redovisar utskottet en lång rad
utredningar. Inte förty har denna reservation
gjorts och den utmynnar i
ett egendomligt yrkande i detta sammanhang,
nämligen att riksdagen skall
ge vad som där anföres »till känna» för
Kungl. Maj :t. Liksom om Kungl. Maj :t
inte visste detta!

Egentligen är alla dessa motioner ett
helt valprogram för landsbygden. Det
har kanske hänt en del sedan motionerna
skrevs, men jag tycker det är egendomligt
att de nu resulterar i en reservation
efter den inventering som utskottet
gjort och redovisat. Landsbygdens
avfolkning har fortgått i en takt, som
givetvis måste föranleda synnerligen
allvarliga överväganden. År 1932 var
två tredjedelar av befolkningen i landet
bosatt på landsbygden, men i dag lever
fler människor i städerna än ute på
landsbygden. Detta betyder en befolkningsomflyttning
av gigantiska mått under
denna korta tid, och det är alldeles
givet att den saken måste ägnas den
största uppmärksamhet.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

När vi talar om en levande landsbygd
bör emellertid också andra problem
komma med i bilden. Det är nog bra
med vad som åstadkommes här i riksdagen
och i de utredningar som pågår,
men när det gäller att skapa en levande
landsbygd är frågan, huruvida inte
kommunerna kan göra minst lika mycket
som vi kan i detta hus. Den senaste
kommunindelningen var inte någon tillräckligt
långt gående åtgärd, det har vi
redan kunnat konstatera. Och även om
vi här i landet torde ha de största komnninbildningarna
i världen, är ändå alla
i dag ense om att våra kommuner är
för små!

Man kan för övrigt utvidga frågan
ytterligare och säga att det inte längre
gäller enbart landsbygden, här gäller
det hela regioner. Det gäller småstäder
och något större städer med omgivande
landsbygd. Dessa problem måste självfallet
utredas grundligt inom de regionplaneringar
som sker. Vi får inte en levande
landsbygd, om hela landsdelar
blir mindre bärkraftiga än tidigare. Det
är felaktigt att här bara tala om rena
landsbygden. Vi måste utsträcka begreppet
till att omfatta även de tätorter
som ingår i landsbygdens naturliga liv.

Det finns ingen anledning för mig att
här närmare analysera reservationen,
men jag måste ändå säga att den innehåller
så många underliga påståenden,
att den gör ett minst sagt egendomligt
intryck. Reservanterna talar t. ex. om
lanthandelns besvärligheter. Lanthandeln
kan inte, säger reservanterna, lämna
krediter i samma omfattning som de
större affärerna. Ja, visst har handeln
på landsbygden undergått en genomgripande
förvandling, och visst har lanthandeln
i dag mycket svårt att hävda
sig, men vem skall svara för lanthandelns
krediter, om den inte kan göra
det själv? Är det inte bärigheten på
landsbygden, som är det utslagsgivande,
eller vad menar reservanterna?

Den nya giv bankerna kommit med
genom att bevilja lån utan borgen kan -

ske i det sammanhanget kan vara värdefull.
Under förra året fick man t. ex.
vid köp av TV-apparater, denna nya
kapitalvara, betala upp till 40 procent
i ränta vid avbetalningsköp. Det är möjligt
att det kan betyda en ny giv också
för lanthandeln att inte längre behöva
ge krediter i sådana fall utan kunna
överlåta den saken åt bankerna. Är det
sådana ting reservanterna har tänkt
på, när de skrivit reservationen — eller
är det stat och kommun som skall
garantera krediterna? Det skulle vara
bra att veta litet om vad som ligger
bakom de allmänna påståendena i reservationen,
vilken jag för min del tycker
är underligt hopkommen. I varje
fall anser jag att den redovisning utskottet
gjort bör vara fullt tillräcklig även
för den, som i dessa avseenden är hur
progressiv som helst när det gäller att
ge landsbygden dess chans.

Här är det inte fråga om någon motsättning
mellan stad och landsbygd,
men om vi skall ha sjuka lemmar att
dras med så blir det ingen glädje heller
för dem, som bor i bättre lottade orter.
Vi hänger i det fallet alla samman som
trådarna i en väv. Skulle det inte vara
klokt att i detta fall följa vanlig praxis
och avvakta vad pågående utredningar
kan komma med för''resultat?

Jag tror att det är ett realistiskt ställningstagande
utskottet gjort i denna
fråga, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anföra
några synpunkter i anslutning till
detta utskottsutlåtande, bland annat därför
att jag intresserat mig för dessa
problem och även undertecknat den
folkpartimotion som föranlett detta utlåtande.

I slutet av 1940-talet och i början av
1950-talet fick vi en översyn av ett helt
komplex av lagar som bland annat berörde
landsbygden. Det gällde bygg -

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

nadslagstiftningen, samhällsplaneringen,
jordbrukets rationalisering m. m.
De utredningar, som föregick denna
lagstiftning, hade arbetat under kriget
eller åren allra närmast efter kriget. Utvecklingen
under krigstiden vågade man
inte lägga till grund för några prognoser
på vare sig det ena eller andra området,
och det var naturligtvis alldeles
riktigt. Resultatet blev, att de utredningar,
som under och åren närmast
efter kriget arbetade med samhällsplanering
och som skulle använda den
kända och i många fall enda möjliga
metoden att skriva fram utvecklingstendenserna
med hjälp av befintlig statistik,
blev hänvisade till 1930-talet. Det
gjorde att den lagstiftning, som kom till
under 1940-talets sista år och i början
av 1950-talet, i allt väsentligt grundade
sig på erfarenheterna från tiden före
kriget.

I denna lagstiftning märks ett mycket
utpräglat intresse för städernas och
andra tätorters förhållanden och en
mycket pessimistisk uppfattning om den
fortsatta utvecklingen på landsbygden.
Enligt denna lagstiftning och i ännu
högre grad enligt de administrativa anvisningar
som tillkom i anslutning till
denna lagstiftning — det finns mycket
vidlyftiga sådana administrativa anvisningar
— kunde man praktiskt taget
inte räkna med någon ny bebyggelse på
den egentliga landsbygden annat än när
det gäller jordbruk, skogsbruk och fiske
eller de allra nödvändigaste serviceanordningarna
för dessa näringar. Vad beträffar
jordbruket var två tredjedelar
av brukningsdelarna så små, att man
enligt bestämmelserna vid prövning av
nybyggnader måste dra in en bedömning
av dessa jordbruks fortsatta bestånd
i prövningen.

Om man utan att nyansera alltför
mycket sammanfattar, kan man säga att
myndigheterna praktiskt taget hade den
uppfattningen, att det inte fanns utrymme
eller förutsättningar för någon ny
bostadsbebyggelse på landsbygden. Man

Landsbygdens näringsliv m. m.

hade gett upp i det fallet. Sådana anvisningar
och en sådan uppfattning i
toppen, en uppfattning som sedan sprids
genom konferenser i Stockholm med vederbörande
tjänstemän beträffande lagstiftningens
tillämpning, ger en depressiv
stämning och en inställning av hopplöshet
när det gäller landsbygdens problem.

Vid en bedömning av landsbygdens
framtid och utvecklingstendenserna på
landsbygden finner man emellertid, att
det på 1950-talet har hänt mycket mera
än på 1930-talet. Folkvandringen från
landsbygden bär gått med ännu våldsammare
fart än förr. Det beror dels på
befolkningsförhållandena, ålderssammansättningen,
dels på den fulla sysselsättningen
och i viss mån på den lagstiftning
och den inställning som jag
nyss talade om. Men samtidigt som dessa
gamla utvecklingstendenser har fortsatt
att göra sig gällande har det hänt nya
saker. Motoriseringen har utvecklat sig
med en hastighet, som man knappast vågade
räkna med för ett tiotal år sedan.
Och även om den stegrade levnadsstandarden
inte är så märkvärdig som man
ibland försöker göra gällande, när man
är upplagd för att skryta, så är den dock
i viss mån en verklighet; den och den
ökade fritiden hetyder också mycket.

När det gäller avfolkningen av landsbygden
finns det en del enligt min mening
alldeles för pessimistiska prognoser.
Dit tror jag professor Wahlunds
siffror hör: han ställer ju i utsikt att
jordbruksbefolkningen år 1970 skall ha
sjunkit till 733 000 personer, till stor del
i de högre åldersgrupperna. De mycket
pessimistiska prognoserna beträffande
antalet brukningsdelar och jordbrukets
utveckling bygger på den tanken, att
man inte kan räkna med någon återflyttning
till jordbruket från andra
samhällsgrupper. Den tanken tror jag
för min del inte är riktig. Det finns redan
nu eu del människor från städer
och samhällen som flyttar tillbaka till
jordbruket. Visserligen är de nuvaran -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

de böndernas barn i allmänhet för fast
rotade i tätorterna, för att vilja flytta
tillbaka, men barnbarnen är det inte.
Det finns många barnbarn till nuvarande
jordbrukare som kommer att se och
välja tämligen fritt, när det gäller valet
mellan stad och land. Man bör inte se
uteslutande pessimistiskt på detta, och
jag tror inte man ständigt skall lägga
den kvarvarande resten av jordbruksbefolkningen
till grund för en framtidsprognos.
Världen är inte sådan, dessbättre.

Ändå är jag för min del fullt på det
klara med, att om man skulle bygga i
huvudsak på jordbruket, så vore landsbygdens
fortsatta krympande i hög grad
ofrånkomligt. Men det finns andra tendenser,
som har gjort sig gällande i
andra länder och gör sig gällande även
här. På grund av motoriseringen, den
ökade fritiden, möjligheterna för många
människor att välja boplats i tätort eller
på landsbygd mera fritt tror jag det
finns betydligt större förutsättningar för
en vanlig bostadsbebyggelse ute på
landsbygden än man föreställde sig, när
den nuvarande lagstiftningen för tio år
sedan kom till. Det är sorgligt, att man
på socialdemokratiskt håll skall vara så
konservativ och så senfärdig med att
notera tecknen på nya tendenser i samhällsutvecklingen,
att man försvarar
gamla ståndpunkter ända tills man
överflyglas av vad som händer och
sker.

Många människor kommer i fortsättningen
att ha att välja mellan å ena
sidan att ha en lägenhet i staden eller
tätorten och en bil och ett sommarställe
— en ganska dyr kombination —-och å andra sidan att ha sin fasta bostad
ute på landsbygden och ha bil. Den senare
tendensen kommer såvitt jag förstår
att göra sig gällande med ökad
kraft. Därför är själva den mentalitet,
den syn på landsbygdens utveckling,
som låg till grund för den nuvarande
lagstiftningen och för alla de konferenser
som hölls, när det gällde att så att

säga köra in denna lagtillämpning, alltför
gammalmodig. Här behövs en grundlig
omorientering.

Jag väckte 1956 en motion i denna
kammare, där jag tog upp en del av
dessa synpunkter. Jag vände en frågeställning
upp och ned i den motionen.
Man har ju i denna kammare och över
huvud taget i den offentliga debatten under
årtionden gång på gång frågat: Vad
skall vi göra för att hindra flykten från
landsbygden? Jag vände alltså frågan
upp och ned och sade: Vad gör vi för
närvarande för att hindra folk från att
bo på landsbygden?

Tack vare kontakt med de tjänstemän
som arbetar enligt denna lagstiftning
kunde jag i motionen anföra en rad
konkreta, hundraprocentigt belagda exempel
på att man i vissa fall direkt hindrar
människor, som vill bo på landsbygden,
att stanna kvar där. Jag skall
inte trötta kammaren med att upprepa
dessa exempel. De gjorde inte så stort
intryck här i riksdagen — av skäl som
jag redan har berört — men de gjorde
ett ganska stort, och bestående, intryck
ute i den allmänna debatten. Naturligtvis
blev motionen avslagen. Vi hade
knappast vågat hoppas annat. Men sedan
motionen blev avslagen har den i åtminstone
tre punkter bifallits.

Jag pekade på bl. a. den otydlighet,
som vidlåder tätortsbegreppet. Man har
i lagstiftningen infört begreppet tätort
utan att på något sätt klargöra vad detta
begrepp i realiteten skall innehålla.
Följaktligen har lagtillämpningen blivit
mycket restriktiv. Mitt påpekande resulterade
i att frågan hänsköts till utredning.
Regeringen nödgades nämligen senare
i samband med interpellationer erkänna,
att tätortsbegreppet måste utredas
och klarläggas. Jag tog upp den
s. k. aktualitetsparagrafen, som innebär
att man på landsbygden inte kan få en
tomt avstyckad, om man inte omedelbart
kan säga vad man skall ha den till
och när man skall ta den i bruk. Inom
ett stadsplanelagt område däremot kan

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr B 11

man köpa en tomt och låta den ligga i
50 år, innan man bygger på den. Om en
gammal småbrukare, som anser sig
tvingad att sälja sin gård men av denna
gård, där han själv och hans barn arbetat,
skulle vilja sälja eller skänka en
tomt till något av sina barn för att bygga
ett hus på — men ungdomarna kanske
inte förrän om några år — kan bebygga
tomten så kan de inte få denna
tomt avsöndrad på grund av ifrågavarande
bestämmelser. Denna aktualitetsparagraf,
som är klart orättvis mot
landsbygden och orimlig i största allmänhet,
har också hänskjutits till ny utredning.
Sålunda har motionen segrat
även i detta fall — men inte genom bifall
i kammaren.

Vi förde fram önskemålet om att man
skulle driva på forskning och konstruktionsarbeten
för att få andra sanitära
anordningar än den nuvarande vattenklosetten,
tv uppenbart är att vattenklosetten
till stor del varit den styrande
faktorn i den svenska samhällskonstruktionen
under senare år, och det är inte
särskilt gynnsamt. Vi menar att det med
den ingenjörskonst vi nu har inte borde
vara omöjligt att åstadkomma något annat.
Följande år väckte herr Hamrin i
Kalmar och jag en motion, som innebar
att man skulle ge regeringen fullmakt
att av det stora anslaget på 26,5 miljoner
till vatten och avlopp använda erforderliga
medel till nyssnämnda projekt.
Resultatet blev att statsrådet Eliasson
på hösten 1957 kunde lämna en ingenjör
ett lån på 300 000 kronor. Som
de flesta torde veta genom pressen har
denne ingenjör nu världspatent på en
annan sanitär anläggning, som förefaller
att ha framtiden för sig.

I den motion som vi väckte i början
av detta år har vi inte bara utvecklat
de här synpunkterna, utan vi har gått
vidare och tagit upp landsbygdens problem
i vidare bemärkelse. Vad vi tidigare
har sagt i fråga om jordbruket och
om annan bebyggelse på landsbygden,

Landsbygdens näringsliv m. m.

sökt beröra även andra problem och
funnit att det är två saker som blir så
att säga besvärjelsepunkterna när det
gäller att åstadkomma en utveckling,
som främjar en levande landsbygd. Dessa
två punkter är kreditfrågorna och
kommunikationsfrågorna som herr
Ågren här tidigare har nämnt.

Herr Andersson i Ronneby kunde
inte begripa, vad denna kammare har
med lanthandelns kreditfrågor att göra.
Vi pekar i motionen bl. a. på att det är
svårt för en lanthandlare att ha samma
lagerhållning som en handlare i tätort,
men att å andra sidan lanthandlarens
mycket intima personliga förbindelser
med kundkretsen borde kunna göra det
möjligt för honom att sälja en del dyrare
och för långvarig användning avsedda
förbrukningsartiklar på grundval
av priskurant. Det förutsätter emellertid
att han också har samma möjlighet
att ge kredit vid sådana inköp som den
större handlaren har. Men herr Andersson
säger: Vad har vi med dessa kreditfrågor
att göra — dem får väl lanthandlarna
ordna själva!

Ja, den inställningen kan man naturligtvis
ha; det är en god manchesterliberal
inställning. Men vad har hänt
på jordbrukets område, herr Andersson?
Jo, där finns jordbrukets kreditkassor,
där finns hypoteksrörelsen, där
finns en rad lånefonder och en rad bidrag
i rationaliseringssyfte. Detta bär
vi här i riksdagen kunnat intressera oss
för med all rätt. Men om nu lanthandeln
är en för den svenska landsbygden
absolut nödvändig del av näringslivet,
så förstår jag inte att det skulle kunna
vara på något sätt ovidkommande att i
riksdagen också framhålla, att här är
ett samhällsproblem som behöver beaktas.
Det är fråga om rationalisering
också när det gäller lanthandeln. Man
får naturligtvis inte pressa parallellerna,
men här finns ett problem av ungefär
liknande art som inom jordbruket.
Det gäller lanthandeln och det kan i
vissa fall gälla även bygdekvarnarna,

det står kvar. Men vi har som sagt för3
— Andra kammarens protokoll 19.rtH. Nr till

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

det kan förekomma i flera variationer
och det blir i sista hand och i många
fall ett kreditproblem.

Vad kommunikationerna beträffar är
förhållandet precis detsamma. Vi går
ju uppenbarligen mot en fortsatt och
förvärrad kris för våra järnvägar, och
därmed kommer hela kommunikationssystemet
i blickpunkten. I motionen
har vi framhållit att man inte bör lägga
ned en järnväg utan att ta hänsyn till
bygden och till de samhällsekonomiska
förhållandena. Det kan ju hända att den
eller den järnvägen borde läggas ned,
om man bedömde saken enbart järnvägsekonomiskt.
Men om den ifrågavarande
järnvägen under sin tillvaro
har bestämt hela bygdens struktur —
föranlett tätorternas placering och bebyggelsen
i övrigt — och järnvägen
lägges ned utan att det finns tillräckliga
landsvägar — buss- och bilförbindelser
-— kan ju detta dra med sig en
omflyttning i bygden, som från samhällsekonomisk
synpunkt kostar mycket
mera än vad man tjänar på att lägga
ned järnvägen.

Det vore, såsom vi påpekat, önskvärt
med trafikkommittéer, där företag,
kommuner, organisationer och bygdeintressena
över huvud taget kunde göra
sig gällande, och den betydelse sådana
trafikkommittéer skulle kunna få har
understrukits av flera remissinstanser.
Men från järnvägsstyrelsen har kommit
ett ganska syrligt yttrande, delvis
tydligen byggt på den missuppfattningen
att vi skulle ha menat, att det i lag
borde föreskrivas, att sådana kommittéer
skall finnas. Vad vi ville var att
fästa uppmärksamheten på saken. Initiativet
kan mycket väl komma utifrån
bygderna, men man bör från myndigheternas
och från järnvägens sida
framför allt visa en välvillig attityd.
Jag skall emellertid inte trötta kammaren
med att mera i detalj gå in på järnvägsstyrelsens
som sagt mycket syrliga
och även tämligen inkonsekventa yttrande.

Låt mig sammanfattningsvis säga —
och detta inte minst med tanke på arbetsmarknadsstyrelsens
utredning, som
utskottet i huvudsak åberopar — att
vad vi vill för den egentliga landsbygdens
del är inte en hårdare och mera
omfattande planering. Vi vill inte alls
strama åt utan snarare ge större utrymme
för de enskilda människorna när
det gäller att bosätta sig och finna sig
till rätta på landsbygden. Men i den
mån det är nödvändigt med planering
— och det är det ju alltid i viss utsträckning
— är det önskvärt att själva
inventeringen, statistikinsamlingen o. d.
kunde rationaliseras.

Herr Andersson i Ronneby kunde
inte förstå hur man nu kan begära en
ny stor utredning. Svaret är att vi inte
har gjort det. Vi har tvärtom sagt ifrån
att nya stora detaljutredningar inte är
vad som nu erfordras, utan vad som erfordras
är en sammanställning av de
många fakta som redan finns beträffande
landsbygden. Och man bör se
dessa fakta i ljuset av en ny tid, som
herr Andersson ännu inte bär upptäckt.
Denna sammanställning skulle regeringen
kunna göra själv, och det vore
önskvärt att den gjorde det. Men det
förefaller inte som om det finns någon
lyssnarapparat på den våglängden ännu,
och därför kan man inte göra annat
än att på detta sätt propagera för saken.
Även om det inte går här, så finns det
i alla fall folk ute i bygderna som lyssnar,
och så småningom når naturligtvis
rösterna i mångfaldig upplaga även hit.

Herr talman! Som saken nu ligger till
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kanske inte behöver
anklaga varandra för vad vi inte upptäckt
eller inte sett. Jag tror nog, herr
Svensson i Ljungskile, att alla som sitter
här i kammaren har upptäckt den

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

nya tiden, och många är beredda att
dra andra slutsatser än lierr Svensson
i Ljungskile. Jag tror inte att det på
lång sikt är den allra bästa åtgärden för
den levande landsbygden, herr Svensson,
att i enbart negativa och dystra
ordalag beskriva hur eländigt och
svårt det är på den svenska landsbygden.
Är det så man vill hålla kvar människorna
där? Är det verkligen så besvärligt
i alla avseenden? Är storstäderna
vad människorna helst önskar?
Säkerligen inte. Det är helt enkelt näringsförutsättningarna
som i hög grad
bestämmer människornas bosättningsorter.

Har statens åtgärder varit negativa
för landsbygdens vidkommande? Man
skall vara bra djärv för att göra ett sådant
påstående. En serie av åtgärder
från statens sida har på många håll
möjliggjort en levande landsbygd. Sedan
kan man diskutera detaljerna. Ur
liberal synpunkt anser herr Svensson
det utmärkt att vi skall reglera detaljhandeln.
Ur mina synpunkter anser jag
det inte vara särskilt lämpligt. Här brukar
man tala om att staten lägger sin
döda hand över näringsliv och handel.
I nästa ögonblick begär man rakt motsatta
åtgärder. Detta kan vi alltså diskutera.
Vi kan också diskutera de nya
byggnadslagarna, framför allt dess
praktiska konsekvenser och huruvida
den nya bostadspolitiken varit negativ
för landsbygden. Jag vågar påstå motsatsen,
herr Svensson. Jag har faktiskt
sysslat litet med det avsnittet.

Vi kan hur länge som helst diskutera
sådana intrikata problem som tätort
och glesort, vilket i det sammanhanget
är av sekundär betydelse. Det är felaktigt
att påstå att gällande föreskrifter
och lag hindrar människorna från att
bosätta sig på landsbygden. Det är rättare
alt säga att staten vidtagit åtgärder
för att ställa kapital till förfogande
för bostadsbyggandet på landsbygden,
ibland med ringa säkerhet. Där bankerna
av rena säkerhetsskäl inte vågat

Landsbygdens näringsliv m. m.

göra det får staten träda in. Vad har
inte bostadsförbättringarna betytt på
landsbygden liksom alla de pengar vi
i övrigt satsat för att skapa en levande
landsbygd och göra det möjligt för
människorna att bo där? Det är utomordentliga
insatser, men de har inte
varit tillräckliga därför att näringsunderlaget
har fattats.

Det är felaktigt att framställa förhållandena
i en sådan dager att därför att
en människa inte får bosätta sig exakt
på den tomt i ett samhälle, där hon
önskar bo, har man gjort hennes möjligheter
att bo i det samhället obefintliga.
Här föreligger ett omfattande samarbete
med de kommunala myndigheterna,
och deras kompetensområde vill
väl inte herr Svensson i Ljungskile
minska. Av reservationen framgår inte
om man vill öka eller minska kompetensen.
Det kanske jag kan få ett svar
på. Men samarbetet i det avseendet,
herr talman, tror jag är ganska omfattande.
Jag hinner tyvärr inte belysa
detta på den korta repliktiden, men jag
skall kanske be att få återkomma.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp>
kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte under
repliktiden ge faktiska exempel på att
man hindrar folk från att bo på landsbygden,
jag kan eventuellt göra det senare.
Men jag vill be herr Andersson i
Ronneby att ta del av vad som står i
195ö års motion.

Herr Andersson säger att man inte
bara skall tala om hur eländigt och
svårt allting är på landsbygden. Jag
trodde att själva grundtonen i mitt inledningsanförande
var, att vi vid sidan
av de depressiva tendenser som vi har
fått från 1930- och 1940-talcn skönjer
nya optimistiska utvecklingslinjer. Det
var detta som jag tyckte att herr Andersson
i Ronneby inte upptäckt, och
jag har därvidlag inte ändrat uppfattning.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

Det är klart att staten gjort en del för
landsbygden, och det är bra, men det
finns en del som verkar negativt och
som vi borde ändra. Herr Andersson
säger att jag skulle vilja ha en reglering
av lanthandeln. Det har jag inte sagt
någonting om. Däremot har jag sagt att
staten borde intressera sig för lanthandelns
kreditfrågor lika väl som staten
har intresserat sig för andra stora sektioner
av näringslivet och deras kreditfrågor.
Det gäller fisket, det gäller skärgårdstrafiken
— tyvärr i alltför ringa
omfattning — och det gäller jordbruket.
Varför skulle man inte kunna intressera
sig för handelns kreditsvårigheter
litet mera än vad som har skett
hittills?

I mars i år diskuterade vi jordförvärvslagen.
Majoriteten ansåg då att det
inte fanns någon som helst anledning
att göra några ändringar i denna. Men
en eller två månader senare, under
trycket av smörkrisen, tillsatte jordbruksministern
en utredning, som skulle
behandla just den frågan. Man vet
alltså aldrig vad som kan hända så småningom.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har i sakfrågan inte
mycket att tillägga till vad herr Andersson
i Ronneby här anfört. Jag tror
det finns anledning att avvakta de utredningar
som pågår inom detta område.
Det är enligt min mening helt felaktigt
att som herr Svensson i Ljungskile
påstå, att vi från socialdemokratiskt
håll skulle så att säga handla sedan utvecklingen
gått förbi oss. Det är möjligt
att vad herr Svensson i Ljungskile
siade om för framtiden är riktigt. Jag
har ingen anledning att polemisera mot
honom på den punkten och skall inte ta
upp de frågor han därvid berörde.

Däremot är jag fullt på det klara med
att kommunikationsfrågorna spelar en
ganska stor roll för landsbygden. Jag
tror nämligen inte, att man skulle kun -

na lösa landsbygdens problem genom att
placera en liten industri i varenda kommun.
Det är naturligtvis önskvärt, att
man i stället ger de människor som bo
ute på landsbygden möjlighet att åka
till den tätort eller stad där de har sin
arbetsplats.

Det var närmast en passus i reservationen
som jag tänkte ta upp. Herr
Svensson i Ljungskile var inne på den,
när han talade om jordförvärvslagen. På
den punkten har reservanterna sagt:
»Även om en del av de föreliggande
prognoserna beträffande nedgången i
befolkningssiffrorna för inom jordbruket
verksamma liksom beträffande antalet
brukningsdelar är väl pessimistiska,
råder det knappast någon tvekan
om att bortrationaliseringen av brukningsdelar
ändå kommer att fortgå i
sådan omfattning att den nuvarande lagstiftningen
inom detta område behöver
omprövas.» Det är väl ändå på det
sättet, herr Svensson i Ljungskile, att
jordförvärvslagen varit en återhållande
faktor vad beträffar avflyttningen från
landsbygden. Folkpartiet och högern
har ju vid åtskilliga tillfällen motionerat
om att jordförvärvslagen borde avskaffas.
Om så skett skulle man ha fått
en snabbare avfolkning av landsbygden.

Jag vill också nämna något om en annan
sak, som man tagit upp i reservationen.
Man har sagt att det borde undersökas,
om inte de kommunala kompetensreglerna
behöver omprövas. Med anledning
därav vill jag säga till folkpartiet,
att partiet har möjlighet att vid
nästa punkt på föredragningslistan visa
en positiv inställning. Där föreligger
nämligen en reservation av herr Spångberg,
vari begärs utredning om en översyn
av de kommunala kompetensreglerna.
Folkpartisterna i utskottet har
dock inte accepterat vad som föreslagits
i reservationen utan har bara gjort antydningar.

I den stora motion som folkpartiet
avgivit har man endast analyserat dessa
frågor utan att komma fram till några

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

konkreta resultat. Man talar om olika
saker utan att ge något besked. Det enda
som folkpartiet lyckats komma fram
till i sin motion är att man borde avskaffa
förmalningsavgiften för bygdekvarnar.
Nej, herrar folkpartister, så
lätt löser man inte landsbygdsproblemen.
Jag tror att det finns anledning
att avvakta resultatet av nu pågående
utredningar och sedan ta ställning till
hela denna fråga.

Jag ber, herr talman, att med det nu
anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord, delvis
därför att det var en sak som jag skulle
ha sagt i min förra replik men som föll
bort. Herr Andersson i Ronneby pekade
på att bosättningen på landsbygden är
beroende av näringslivet, och herr Persson
i Appuna säger att man inte kan
placera en liten industri i varje kommun.
Jag har talat rätt utförligt om vår
grundläggande syn på dessa lokaliseringsproblem,
men vad herrarna gått
förbi — och det tycker jag är rätt underligt
— är, att det finns så stora möjligheter
till bosättning på landsbygden
numera inom vida räjonger utan att näringslivet
följer med, eftersom man med
nuvarande kommunikationer kan bo på
ett ställe och arbeta på ett annat.

Herr Persson var inne på frågan om
förmalningsavgiften. Låt mig bara, eftersom
den kom på tal, säga, att det är
ju ett bra sätt att förstöra bygdekvarnarna.
Genom den nya jordbruksuppgörelsen
har vi kommit i det läget, att
de pengar man samlar ihop delar man
ut i pristillägg på brödsäd. Det får småbrukarna
vara med att betala, och det
tycker viil herr Persson också är bra,
förmodar jag.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå herr

Landsbygdens näringsliv m. m.

Svensson i Ljungskile litet bättre nu.
Bakom uttrycket, att vi inte såg den nya
tiden, skulle tydligen ligga att vi inte
upptäckt, att man kan bo utanför en ort
där industrien är lokaliserad. Om herr
Svensson i Ljungskile hade lyssnat uppmärksamt
på mitt första anförande skulle
han ha hört, att jag faktiskt sade att
vi inte skall begränsa detta till den rena
landsbygdens problem. Vi måste tänka i
regioner, där kanske mindre och även
medelstora städer kommer in i sammanhanget.
Det är alldeles uppenbart
att landsbygden måste kunna ge samma
service som tätorter och städer, om
människorna skall bo kvar där i längden.
Detta kan kanske ge herr Svensson
i Ljungskile en tankeställare, när
han här talar som om det inte vore rimligt
att bedriva en sådan planeringspolitik
för landsbygdens del, att bostadsförhållandena
där kommer i jämnhöjd
med städernas och tätorternas. Planeringspolitiken
handhas ju av kommunerna,
men det är länsbostadsnämnderna
som prövar bostadsfrågorna, och jag
vill i anslutning till min förra replik
påstå, att man inte hindrar någon människa
att skaffa sig den bostad som vederbörande
önskar, bara detta kan anses
ligga inom ramen för en riktig lösning
av bostadsfrågorna. Jag skulle i
detta sammanhang vilja för herr Svensson
i Ljungskile relatera ett fall som
jag redan förut berättat.

Länsbostadsnämnden i mitt län hade
vid ett tillfälle att ta ställning till en
ansökan från en man som ville bygga ett
eget hus på eu plats fyra kilometer in
i skogen. Stället låg bredvid en sjö, men
det förde inga vägar dit genom skogen,
och vi kunde inte förstå att det fanns
något skiil till att mannen skulle bo just
där. Vi frågade hans hustru, om hon
ville bo på denna plats. Nej, det ville
hon inte; det var mannen som hade
valt ut platsen. Vi frågade då honom,
varför han ville bo där, och han svarade
att han ville göra det därför alt han
fick möjlighet att jaga och fiska. Och

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

det kunde han sannerligen göra; han
kunde t. ex. slänga ut metspöet genom
fönstret, eftersom huset skulle ligga på
en bergsknalle alldeles vid sjön.

Det kan väl inte vara felaktigt att
hindra en bebyggelse av detta slag. Mannen
i fråga kom så småningom att bo
i närheten av tätorten och kunde där
hjälpa till att göra förhållandena bättre.
Samtidigt fick hans barn det rimligare
ordnat för sig. Om det är ingripanden
av detta slag som herr Svensson avser,
när han talar om att den enskildes väl
inte står i samklang med samhällets, så
har jag svårt att följa med i svängarna.

Jag tycker att vi skall reducera detta
problem till vad det är. Alla dessa frågor
håller nu på att utredas. Den katalog
över åtgärder, som herr Svensson
m. fl. lämnat i sin motion, är i och för
sig mycket överskådlig och belysande,
men vi kan inte göra någon sådan sammanställning,
som påyrkas i motionen,
ty utredningarna pågår och vi har ännu
inte i våra händer det material som erfordras
för denna sammanställning.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Förmalningsavgiften
var inte fördelad på det sätt, som har
skett vid prisuppgörelsen, när folkpartisterna
skrev sin motion. Av motionen
framgår dock klart och tydligt, att motionärerna
menar att dessa bygdekvarnar
skulle ha det så besvärligt med förmalningsavgiften,
att de på grund därav
måste lägga ned sin verksamhet. Enligt
min uppfattning är detta inte riktigt.

Jag skall ta upp ett annat problem,
herr Svensson i Ljungskile, för att bevisa,
att det är svårt med dessa landsbygdsfrågor.
Jag skall ta en kommun på
3 000 invånare i norra Östergötland.
Den har fått en provinsialläkare, men
han kommer inte att tillträda denna befattning
förrän den angränsande staden
— det är 2,5 mil dit — har ordnat en
bostad åt honom inom sina gränser.

Det är klart att även en sådan sak har
betydelse, därför att människorna onekligen
har behov av att söka läkare vid
något tillfälle och av att då ha nära till
honom. Det är naturligtvis inte tillfredsställande
att ha en sådan här ordning.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De problem, som motionärerna
och reservanterna tagit upp, är
naturligtvis i allra högsta grad värda
uppmärksamhet. För min del förutsätter
jag att det handlar om oro inför den
utveckling, som nu sker på landsbygden,
och även om vilja att åstadkomma
åtgärder från statens sida för avhjälpande
av de personliga svårigheter och
den ekonomiska förödelse som blivit
följden av den nuvarande produktionsordningen.
Jag behöver därvidlag inte
måla läget i mörkare färger än motionärerna
själva har gjort, även om det naturligtvis
skulle vara lätt att bidra med
exempel ur verkligheten, vilka understryker
att läget är ännu besvärligare
än vad som här anförts.

Men det är säkerligen många med
mig som tycker att motionärernas slutsatser
och förslag knappast bidrar till
att göra bilden ljusare. Det hela går
nämligen ut på att vi skulle begära att
få en sammanställning av redan verkställda
utredningar och att även vissa
nya utredningar skulle göras. Det talas
visserligen, också om en skyndsam omprövning
av statsmakternas landsbygdspolitik,
men det ges inga antydningar
om vilka praktiska åtgärder motionärerna
och reservanterna åsyftar för att
åstadkomma sådana grundliga och genomgripande
förändringar, som är nödvändiga
för att det skall bli någonting
av det hela. Till sådana åtgärder kan
man ju inte räkna de hugskott som reservanterna
exempelvis kommer med,
när de säger att man nu skulle ge landsbygden
en ny chans genom att animera
lanthandlarna att »försälja vissa dyrare

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Öl!

varor på kredit». Det är nog inte många
på landsbygden som tror, att den medicinen
är så verkningsfull, när 10—15
jordbruk om dagen läggs ned, när massor
av småjordbruk övergår till kreaturslös
drift, som ju är ett första steg
till totalt nedläggande av jordbruket,
och när över huvud taget läget på landsbygden
präglas av den väldiga utflyttning
som motionärerna beskrivit. Om
lanthandeln verkligen skall få någon
marknad, vare sig det nu sker genom
kontant- eller kreditköp, måste man vidta
åtgärder som gör att det på landsbygden
finns folk att sälja varor till.

Utskottsmajoriteten har naturligtvis
rätt, när den förklarar att det näppeligen
är nya utredningar som behövs.
Utskottets uppräkning av den väldiga
mängd utredningar, som redan finns,
visar ju också att man egentligen har
kört fast i utredningsmaskineriet. Och
för mig står det uppenbart att man har
kört fast därför att man liksom motionärerna
och reservanterna inte vill erkänna
att den ekonomiska politikens
problem inte längre kan lösas med hittillsvarande
metoder. Man har kört fast
därför att man är så rädd för att de
praktiska åtgärder, spm verkligen skulle
kunna få någon effekt redan nu, pekar
mot en utveckling som motionärerna
och deras politiska meningsfränder
brukar kritisera, enär den anses ha en
socialistisk tendens. I förbigående bör
det dock kanske noteras att man nu från
folkpartiets och centerpartiets sida i
alla fall är beredd att ordna kollektivbruk
inom skogsdriften.

Över huvud taget borde det vara klart
för alla att det endast är genom en omdaning
av produktionsförhållandena i
socialistisk riktning — såsom det för
övrigt stod i efterkrigsprogrammet —
som man nu skulle kunna lösa även
landsbygdens problem. Detta är numera
ingen teoretisk tvistefråga; det är
bevisat genom den politik som förts i
de socialistiska länderna. I dessa hinder
förekommer inte heller på lands -

Landshygdens näringsliv m. m.

bygden något av de destruktiva tendenser,
som det har varit mycket tal om
här i debatten och som är så målande
beskrivna i motionerna. Tvärtom råder
där ett allmänt uppsving också för
landsbygdens ekonomiska liv, medan
det i länder med en borgerlig ekonomisk
ordning är det rakt motsatta förhållandet.

Egentligen har väl också motionärerna
begärt ett ökat statligt ingripande
inom näringslivet. Jag vill på den punkten
understryka vad som redan har
sagts av utskottets talesmän, nämligen
att det är värt att uppmärksamma
att detta krav kommer från ett håll, där
man mycket energiskt brukar kritisera
sådana statliga ingripanden i näringslivet.
Jag tycker, att det är en framgång
att sådana tankar nu också kommer
från det hållet. Omedelbart efter
det att man konstaterat behovet av sådana
ökade statliga ingripanden inom näringslivet
för alt bereda landsbygden
bättre förhållanden inställer sig emellertid
de principiella betänkligheterna,
så att det hela utmynnar enbart i diffusa
utredningskrav. Vi känner igen denna
attityd från många debatter i riksdagen
när det har gällt näringspolitiken
i samband med särskilt svårartade förhållanden
på vissa platser. Jag nämner
debatterna om Torpshammar, Byske,
Töre och Tornedalen liksom många
andra trakter, där statsingripanden har
påkallats i anledning av en ekonomisk
kollaps för den privata företagsamheten,
som betytt allt för det ekonomiska
livet i bygden. Då har emellertid de,
som nu önskar ökat statligt ingripande,
ställt sig helt negativa. Vid alla sådana
tillfällen har man från borgerligt håll
motsatt sig att statsmakterna skulle vidta
några åtgärder, som påverkade framför
allt industriens lokalisering. Man
kan nog vara med på vissa förbättringar
av kreditförhållanden, kanske ett visst
stöd åt hantverket och även småindustrien
och, som bekant, vissa åtgärder
till fromma för jordbruket, men när det

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Landsbygdens näringsliv m. m.

gäller det utslagsgivande, nämligen frågan
om lokalisering av industri av någon
större betydelse, som kan bli hörnpelare
i landsbygdens ekonomiska liv,
då hesiterar man under hänvisning till
att staten inte skall blanda sig i det
ekonomiska skeendet. Det är väl alldeles
tydligt, att sådana åtgärder nu är
oundgängliga, om man över huvud taget
vill göra något av verkligt bestående
värde för att åstadkomma en motvikt
till den negativa utvecklingen på landsbygden.

Jag har egentligen begärt ordet för att
påvisa, att det tydligen är denna avgörande
fråga som motionärer och reservanter
inte vill ta itu med. Inom den
kommunistiska gruppen har vi vid upprepade
tillfällen föreslagit statliga ingripanden
i fråga om industrilokaliseringen
och även i fråga om andra delar
av den ekonomiska politiken. För övrigt
anser vi, att det inte längre räcker med
bara punktvisa ingripanden av den typ
jag talat om tidigare. Jag har vid ett
tillfälle, när vi diskuterade dessa frågor,
påpekat att i många län — bland andra
det län jag kommer ifrån — den ekonomiska
utvecklingen, inklusive de statliga
ingripandena, redan har lett dithän,
att situationen är mogen för planmässiga
ekonomiska åtgärder från statens
sida, omfattande hela länet. Därför delar
vi inte heller utskottets mening att
man nu bara skall nöja sig med att hänvisa
till pågående utredningar och mer
eller mindre sarkastiskt erinra motionärer
och reservanter om att det är
Gudi nog med sådana åtgärder. Man
kommer ingen vart med denna metod
och denna inställning. Skall man få något
resultat redan i nuvarande tid är
det alldeles uppenbart, att man måste
vidta åtgärder främst i fråga om industrilokaliseringen,
så att det skapas bestående
arbetstillfällen för dem, som
inte längre kan ges sysselsättning inom
jordbruk och annan hittillsvarande
verksamhet på landsbygden. Jag vill
gärna instämma i vad herr Svensson i

Ljungskile och andra sagt om nödvändigheten
av att åstadkomma förändringar
också beträffande de lagar och
andra bestämmelser, som reglerar t. ex.
byggnadspolitiken och mycket annat
på landsbygden, men om människor
skall få något intresse för att bo på
landsbygden är det alldeles uppenbart,
att de först och främst måste ha arbete
där. Därför är det avgörande frågan
om att från statens sida åstadkomma
en sådan lokaliseringspolitik och andra
åtgärder av motsvarande innebörd, att
det kan bli en levande landsbygd i den
meningen, att det där finns livskraftiga
företag, som kan ge sysselsättning åt
dem, som inte i fortsättningen kan få
arbete inom jordbruket.

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Det ärende vi nu behandlar
har gett upphov till en flerpartidebatt.
Därför bör det kanske
också redovisas hur högerrepresentanterna
i utskottet ställt sig till ärendet.

Det kan ju inte finnas skilda åsikter
om att dessa landsbygdsfrågor är utomordentligt
betydelsefulla — betydelsefulla
inte bara för landsbygden utan
för hela samhället. Ingen vill väl heller
förneka att folkpartimotionen är en välskriven
katalog över olika aspekter av
problemet. Herr Svensson i Ljungskile
har sedan i dag i sitt anförande ytterligare
kompletterat folkpartimotionen.

Vad motionärerna fört fram är utan
tvivel sanningar — men det är inga nya
sanningar. Vid riksdag efter riksdag
har dessa frågor aktualiserats från högerhåll,
från folkpartihåll och från centerpartihåll.

Utskottet redovisar att utredningsarbetet
håller på att komma till residtat.
Det har då för oss högerrepresentanter
tett sig rimligast att vänta på utredningsresultaten
innan vi kräver översyn
av lagar eller förslag till nya åtgärder.

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Ingen skulle väl kunna
tro att vi inte till alla delar skulle vilja
instämma i vad folkpartisterna här har
anfört som motivering för sin reservation,
men efter de resonemang som
förts i utskottet har vi funnit att utskottets
hänvisning till de utredningar
som pågår täcker de synpunkter som
har förts fram i reservationen.

Läser man utskottets utlåtande och
reservationen, finner man att skillnaden
inte är så stor. Vad utskottet säger är
baserat på beslut som riksdagen tidigare
har fattat i anledning av motioner
från vårt håll i det här ämnet. Nu kan
man fråga sig, hur många utredningar
som skall sättas i gång i en kedja för
att man skall nå ett visst mål. Jag har
för min del ansett att vi nu bör avvakta
de utredningar som pågår inom
arbetsmarknadstyrelsen in. fl. instanser
och se, till vilka resultat de kan leda.

Om folkpartisterna tror att de inte i
huvudsak skulle ha stöd för vad de har
skrivit, är det nog fel. Jag har funnit
att alla grupper i utskottet var välvilligt
inställda till de synpunkter som har
förts fram, men man har som sagt inte
nu velat medverka till att några speciella
utredningar tillsätts för dessa
frågor.

Herr Waldemar Svensson i Ljungskile
har här dragit fram åtskilligt utöver
vad som behandlas i utlåtandet. Han
gick till och med så långt, att han i
några drastiska ordalag sade, att WCstolen
blivit den styrande faktorn i vårt
samhällsliv. Det finns kanske anledning
att återkomma till den saken när
riksdagen senare i höst skall behandla
hälsovårdsstadgan.

Vad jag här vill ha sagt är bara att
vi är fullt ense med motionärerna om
behovet av att de svåra förhållandena
för landsbygdens näringsliv uppmärksammas.
Vi har emellertid liksom remissinstanserna
funnit, att det inte är
möjligt att nå de önskade resultaten på
den viig som reservanterna nu anvisar.

Landsbygdens näringsliv m. m.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte i egentlig
mening fortsätta debatten. Jag vill bara
göra ett förtydligande eller på nytt
stryka under en sak.

Herr Andersson i Ronneby menar,
att man måste avvakta det utredningsmaterial
som kan komma fram innan
man tar några sådana ståndpunkter
som vi i motionen påyrkat. Jag tror
att detta delvis innebär en felaktig tolkning
av vad vi menar. Jag tror att det
finns — detta har vi också sagt i motionen
— alldeles tillräckligt med material,
om man sammanställer allting, för
att man skall kunna göra de principiella
överväganden beträffande statsmakternas
inställning till landsbygden,
som vi anser att de nya förhållandena
har aktualiserat. När man gjort det
kan det hända, att det fordras kompletterande
utredningar i vissa detaljer.

Nu har man i utskottets utlåtande
lagt stor vikt vid den utredning som
pågår inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Den har på fyra år gjort en del siffersammanställningar,
som inte säger så
förfärligt mycket. Det kan dröja många
år ännu innan man kommer någonstans.
Jag tycker inte att detta i och för
sig borde hindra Kungl. Maj :t att samla
de fakta som kan läggas till grund för
ett principiellt övervägande om statsmakternas
inställning till landsbygden.
Det är ju framför allt till detta vi syftat.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen först, beträffande motionerna
I: B 93 och 11:15 123, propositioner
dels på bifall til! utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ågren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

utlåtande nr B 9, såvitt avser motionerna
I: B 93 och II: B 123, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Ågren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
139 ja och 46 nej, varjämte 23 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan beträffande motionerna
I: B 93 och II: B 123.

Härefter biföll kammaren på framställd
proposition utskottets hemställan
i övrigt.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av väckta
motioner om utvidgning av kommuns
kompetensområde i fråga om drivande
av industri- eller affärsverksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Kompletterande direktiv för utredningen
om en allmän översyn av socialpolitiken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 74, i anledning av väckta motioner
angående kompletterande direktiv för
utredningen om en allmän översyn av
socialpolitiken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

om en allmän översyn av socialpolitiken

Ohlon m.fl. (I: B 28) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m.fl. (II: B19), hade föreslagits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en komplettering
av den socialpolitiska kommitténs direktiv
med sådan innebörd, att kommitténs
huvuduppgift bleve att dra upp riktlinjer
för socialpolitikens principiella ställning
i dagens och morgondagens samhälle,
och att kommittén vid sin behandling
av de s. k. eftersatta grupperna
gåves möjlighet att själv utföra eller ta
initiativ till intensivundersökningar i
syfte att kartlägga låglönegrupperna och
undersöka deras försörjningssituation.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 28 och II: B 19 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Svärd, Malmborg, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Nilsson i
Göingegården, Wedén, Hansson i Skegrie,
Gustafsson i Skellefteå och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I:B28 och II: B19, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en komplettering av den socialpolitiska
kommitténs direktiv med sådan innebörd,

1) att kommitténs huvuduppgift bleve
att dra upp riktlinjer för socialpolitikens
principiella ställning i dagens och
morgondagens samhälle,

2) att kommittén vid sin behandling
av de s. k. eftersatta grupperna gåves
möjlighet att själv utföra eller ta initiativ
till intensivundersökningar i syfte
att kartlägga låglönegrupperna och undersöka
deras försörjningssituation.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Under motionstiden i
januari väcktes från folkpartiet en partimotion
om en omprövning av social -

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

politiken, en framstöt som snart följdes
av motioner från högern och centerpartiet.
Motionerna hann inte behandlas
under vårriksdagen, och i maj tillsatte
regeringen en utredning, som i långa
stycken fick de uppgifter som föreslagits
i motionerna. Det problem som vi
anser viktigast är emellertid frågan om
hur socialpolitiken skall utformas i ett
samhälle med stigande levnadsstandard
och en fortgående inkomstutjämning,
och det problemet blev tyvärr behandlat
endast i förbigående i direktiven.
De är mycket ordrika, men de handlar
till största delen om detaljer, som visserligen
är viktiga men som enligt vår
mening inte bör göras till huvudsak i
utredningen.

Det var därför som vi vid sommarriksdagen
föreslog att en komplettering
av direktiven skulle ske, innebärande
att kommitténs huvuduppgift skulle
vara att dra upp riktlinjerna för socialpolitikens
utformning i dagens och
morgondagens samhälle. Eftersom det
inte blev någon debatt i samband med
motionerna om socialpolitiken, kan det
vara anledning att något motivera varför
vi ansett det nödvändigt just nu
med en omprövning av vår socialpolitik.

Det är säkerligen ingen som bestrider
att sedan den moderna socialpolitiken
började utformas i vårt land har levnadsstandarden
förbättrats i så hög
grad, att man utan överdrift kan tala
om en omvandling av det svenska samhället.
Detta beror naturligtvis inte
främst på socialpolitiken, utan det är
tekniken och industrialiseringen, som
har givit oss ökade resurser. Vad som
har inträffat är emellertid inte endast
att den genomsnittliga reallönen har
ökat kraftigt, utan vi har dessutom fått
eu betydligt jämnare inkomstfördelning.
De lägre inkomstskikten har erhållit
inte endast sin andel av den växande
standarden utan en ökad del av
inkomsten.

Docent Ragnar Bentzel har belyst

detta i en avhandling om inkomstfördelningen
i Sverige. Han påvisar bland
annat, att den maximala utjämningsprocenten,
som anger hur stor del av
samtliga inkomster som skulle behöva
flyttas från de högre inkomsttagarna
till de lägre för att alla skulle ha lika
inkomster, utgjorde år 1935 37 procent
men 1948 endast 28 procent. Här har
alltså skett en betydande utjämning,
och den har naturligtvis fortsatt även
efter 1948. Docent Bentzel har också
undersökt hur stor del av den inkomstutjämning,
vilken ägt rum sedan början
på 1930-talet, som beror på skatteoch
socialpolitiken och hur stor del
som kan hänföras till förändringar av
förvärvsinkomsterna. Denna utjämning
kallar han automatisk. »Det har konstaterats»,
skriver han, »att den mellan
1935 och 1948 inträffade inkomstutjämningen
huvudsakligen kan sägas vara
automatisk och endast i relativt liten
omfattning — kanske till en fjärdedel
— kan hänföras till ökad skattepolitisk
utjämning.»

Det är tydligt att om den inkomstutjämning,
som uppnåddes genom skatteoch
socialpolitiken under perioden
1935—1948 inte var av särskilt stor betydelse,
så bör den ha betytt ännu
mindre i fortsättningen. Ju högre reallönen
blir och ju längre den automatiska
inkomstutjämningen går, desto
svårare blir det att åstadkomma en ytterligare
utjämning genom socialpolitik,
bekostad med progressiva skatter.
Man kan säga att när socialpolitiska åtgärder
innebär att en skattebetalare
med eu genomsnittlig industriarbetarinkomst
själv får betala förmånerna i
form av skatter, då har socialpolitiken
förlorat det mesta av sin inkomstutjämnandc
effekt. Detta påstående är emellertid
riktigt endast om man syftar på
hela befolkningsgrupper, ty man kan
inte höja standarden för exempelvis
industriarbetarna som grupp betraktade
genom mera socialpolitik och högre
skatter. Men om man ser på de enskilda

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

individerna inom gruppen, är det obestridligt
att socialpolitiken kan ha en
viss utjämnande effekt, en utjämning
som behövs även i ett samhälle med
hög standard.

Det påstås ibland i propagandan att
vi alla själva får betala för de förmåner
vi får. Detta påstående är givetvis
oriktigt. En människa som har oturen
att ofta vara sjuk får naturligtvis under
sitt liv betydligt mer i sjukersättning
än vad hon betalar in till sjukkassan,
medan däremot en människa som nästan
alltid är frisk får betydligt mindre.
Inom sjukförsäkringens ram sker här
alltså en inkomstfördelning mellan sjuka
och friska, och detta gäller även om
de andra stora socialförsäkringarna.
Man kan också säga, att de sämst ställda
i samhället får en lyftning genom
sociala åtgärder. Den sortens utjämning
kommer säkerligen att behövas även i
fortsättningen, men däremot blir det
inte möjligt att lyfta hela befolkningsgrupper
genom socialpolitik och progressiv
beskattning. Man gör sig ibland
stort besvär med att bevisa, att en barnfamilj
själv under sin livstid får betala
det barnbidrag den har erhållit. Jag är
litet skeptisk mot dessa uträkningar, ty
vi har ju ändå ensamstående och familjer
utan barn, som också betalar skatt
till barnbidrag, och därför måste här
ske en utjämning inte bara mellan olika
perioder i barnfamiljens liv utan också
mellan barnfamiljer och barnlösa. Det
kostar att ha barn, och en barnfamilj
tvingas naturligtvis att leva på en lägre
standard än en familj utan barn i samma
inkomstläge.

I direktiven för utredningen heter
det att barnbidragen bör prövas i sitt
sammanhang med skattepolitiken. Häri
kan jag instämma. Jag tror att frågan
om barnbidragen bör ses som en skattefråga.
Det finns ett stort antal människor
som ställer sig kritiska till de
kontanta barnbidragen och sympatiserar
med förslaget om att ta bort barnbidraget
för första barnet. Ett barn bör

föräldrarna kunna klara själva, menar
man. Och de äldre säger: »Vi fick försörja
våra barn själva utan hjälp av staten.
Skall inte de som nu är unga och
har bättre inkomster än vi hade kunna
klara ett barn utan hjälp av det allmänna?»
Resonemanget kan låta bestickande
men man glömmer därvid att barnbidragen
infördes i stället för skatteavdrag.
De är närmast att betrakta som
en återbäring av skatt, en återbäring
som är fullt motiverad eftersom barnfamiljerna
har sämre skatteförmåga än
barnlösa i samma inkomstläge. Om man
därför försöker undgå en skattehöjning
genom en kraftig prutning på barnbidragen
så släpper man i själva verket
fram höjningen men låter den bäras av
barnfamiljerna. Metoden att rädda oss
undan en skattehöjning genom att ge
den ett annat namn och låta den drabba
barnfamiljerna verkar inte särskilt lockande.

Det brukar inte utan rätt framhållas
att de höga statsutgifterna innebär att
den enskilde själv får förfoga över en
alltför liten del av sin inkomst. Detta
argument kan ha en viss bärkraft men
kan emellertid inte med framgång användas
mot barnbidragen. Skatteuttag
till barnbidrag innebär visserligen att
barnlösa får mindre att själva förfoga
över. Men i stället får barnfamiljerna
mer att själva använda efter fritt val.
Det kan ju inte heller gärna göras gällande
att en omfördelning av barnkostnaderna
innebär en belastning på samhällsekonomien.

Den befolkningspolitiska motiveringen
för barnbidragen kan det också vara
anledning erinra om. Det är så mycket
större skäl till detta som vi som nästa
punkt på föredragningslistan har en
högermotion om aktivare befolkningspolitik.

Om någon tror att socialpolitiken blir
utan uppgifter i ett samhälle med hög
levnadsstandard, så gör han sig säkerligen
skyldig till ett misstag. Trygghetsskapande
åtgärder från samhällets sida

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

kommer att behövas i alla fall men socialpolitiken
kan komma att utformas
på ett annat sätt, och det är främst det
problemet vi vill ha utrett. Det kan
mycket väl tänkas att vissa åtgärder,
som föreföll behövliga när de infördes,
under nuvarande förhållanden snarast
kan betecknas som ett rätt överflödigt
plotter. Hjälpen ger i vissa fall ett så
obetydligt tillskott till mottagaren att
den inte står i rimlig proportion till det
arbete som är förenat med förundersökning
och prövning av ärendet. För närvarande
utgår t. o. m. bidrag av storleksordningen
10—20 kronor, exempelvis
vissa resebidrag, efter prövning av
vederbörandes ekonomiska ställning.
Det är ingalunda otroligt att administrationskostnaden
är lika stor som bidragsbeloppet.
Att låta personalen inom
socialvården syssla med att handlägga
ärenden om bidrag, som är så
obetydliga att de egentligen inte betyder
någonting för mottagaren, är slöseri
med deras arbetskraft.

Vid en omprövning av socialpolitiken
bör man också fråga sig om det i ett
samhälle av den typ vi nu har är motiverat
att subventionera vissa konsumtionsvaror.
Åtgärder avsedda att stimulera
viss konsumtion, som betraktas som
livsviktig, kan vara befogade i ett samhälle,
där stora delar av befolkningen
befinner sig på en hälsovådligt låg standard
beträffande exempelvis livsmedel,
kläder och bostäder. I ett sådant samhälle
kan det vara ett allmänt intresse
att de otillräckliga resurserna i första
hand användes just för dessa viktiga
ändamål.

Livsmedels- och klädstandarden i vårt
land torde numera vara så hög att en
statlig subventionering för att stimulera
till ökad konsumtion av dessa varor synes
vara helt omotiverad.

Vad bostadsfrågan beträffar iir det
däremot mera tveksamt, om standarden
redan nu kan bli betryggande utan stimulans
från det allmänna. Det iir inte
endast fråga om familjernas hyresbetal -

ningsförmåga utan även om bostadsvanor
och villighet att använda tillräckligt
stor del av inkomsten till bostad.
Först när innehavet av en god bostad
betraktas som en förstahandsangelägenhet
kan man med säkerhet vänta sig att
barnfamiljerna inte låter hyreskostnaden
skrämma sig till att bo i undermåliga
lägenheter. Bidrag till barnfamiljernas
bostadskostnader är därför motiverade
tills vidare i väntan på att bostadsvanorna
ändras, särskilt som dessa
bidrag bör medverka till en snabbare
förskjutning av dessa vanor. Denna bidragsform
är emellertid besvärlig att
administrera, inte minst för kommunerna,
och man kan mycket väl tänka
sig att den i en framtid skall kunna avvecklas.
Denna avveckling bör emellertid
ske försiktigt, exempelvis genom att
man inte höjer inkomstgränserna på
grund av reallönestegringen. På detta
sätt kommer bidragen att kvarstå för
de sämst ställda familjerna. Det stöd
som skall utgå till barnfamiljerna kan
i stället ges genom kontanta barnbidrag,
skatteavdrag eller hjälp till utbildning.

De sammanlagda utgifterna för sociala
ändamål torde för såväl stat som
kommun för närvarande närma sig sex
miljarder kronor per år. Det kan då
vara befogat att ställa frågan: Använder
vi verkligen dessa pengar på bästa sätt?
Den frågan är angelägen inte minst därför
att vi behöver ökade resurser för
att upprusta eftersatta vårdområden och
för att på ett effektivare sätt hjälpa enskilda
människor, som trots våra sociala
välfärdsanordningar lever under förhållanden
som inte kan accepteras. Att
det här inte är fråga om större grupper
gör inte svårigheterna för de enskilda
individerna mindre. Det är människor
som är handikappade av olika anledningar,
vissa långvarigt sjuka, alkoholsjuka,
ungdomsbrottslingar in. fl. Anpassningssvårigheterna
för dem som
utskrivits från sinnessjukhus iir också
i många fall mycket stora och motverkar
ofta ett tillfrisknande.

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

Det finns också andra grupper som
har det svårt, exempelvis en del människor
före folkpensionsåldern, oftast
ensamstående kvinnor, och i det fall det
rör sig om frånskilda är det känt att
skilsmässorna ofta beror på att mannen
varit alkoholist, vilket innebär att kvinnan
redan före skilsmässan varit utsatt
för en påfrestning utöver det normala.
Det är i detta fall ofta fråga om en utslitning
i förväg. Men det kan också vara
svårigheter för andra ensamstående
kvinnor. Att placera äldre kvinnor utan
yrkesutbildning i arbetslivet är ofta
mycket svårt, och det är ännu svårare
om vederbörande dessutom har arbetsförmågan
nedsatt på grund av vissa utslitningssjukdomar.
Omskolning är här
ofta otänkbar. Sjukförsäkringen erbjuder
ofta inte någon hjälp för dessa kvinnor.
På grund av långvarig sjukdom och
åldersklenhet är de utförsäkrade eller
också har de inte haft så stor arbetsförtjänst
att de är berättigade till sjukpenning.
Det är inte utan att de ensamstående
kvinnorna är missgynnade. En
gift kvinna kan få hustrutillägg om hon
är över 60 år och mannen är pensionerad,
men någon sådan utväg finns inte
för ensamstående kvinnor. Här tror jag
vi har en grupp människor som behöver
effektivare hjälp än vi nu ger.

Andra exempel kunde också anföras.
I gränsområdena mellan våra stora försäkringsformer
finns människor vilkas
problem liksom inte passar in i de lösningar
vi åstadkommit, och det är dessa
problem som nu måste angripas. Det
kostar i många fall kanske inte så mycket
pengar men det kräver arbete och
intresse.

Direktiven har endast med ett par meningar
snuddat vid det vi anser borde
vara utredningens huvuduppgift nämligen
att uppdraga riktlinjer för hur socialpolitiken
bör utformas i ett samhälle
av det slag vi nu har, som kännetecknas
av stigande standard och fortgående
inkomstutjämning. Direktiven säger heller
ingenting om en sådan detalj inom

om en allmän översyn av socialpolitiken

socialpolitiken som missbruk av sociala
förmåner. Jag vill redan från början
för att undvika missförstånd understryka,
att jag inte tror att dessa missbruk
har en sådan omfattning, att det betyder
någonting väsentligt för det allmännas
finanser. Men jag tror de är allvarliga
ur en annan synpunkt. Socialpolitiken
befinner sig för närvarande i viss motvind
hos den allmänna opinionen. Om
det är någonting som är ägnat att hos
allmänheten bidraga till att underblåsa
en negativ inställning till socialpolitiken
så är det exempel på påtagliga missbruk
eller exempel på att människor,
som inte har behov därav, i alla fall fått
inkomst genom sociala bidrag. De som
är intresserade av trygghetspolitikens
bestånd och vill att den skall bygga på
en bred allmän opinion borde därför
framför allt vara angelägna om att vi
skall kunna undvika missbruk av sociala
förmåner så långt det är möjligt.
En utredning om socialpolitiken borde
inte alldeles förbigå denna sida av saken,
men den finns tyvärr inte omnämnd
i direktiven.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga att vad som nu behövs på det sociala
området är inte att de politiska
partierna tävlar med varandra om att
utlova nya förmåner. Statens finanser
är så ansträngda att detta måste undvikas,
och vi måste vara återhållsamma
med nya utgifter även här. Men de dåliga
statsfinanserna får inte heller tagas
som något slags undanflykt för oss
när det gäller att hjälpa människor som
verkligen har det svårt. Vad vi nu behöver
är enligt min mening en radikalism
på det sociala området, vilken innebär
att man inte slår vakt om varje tidigare
genomförd reform bara därför
att den blivit en tradition men inte heller
drar sig för nya åtgärder, om det visar
sig att det moderna industrisamhället
skapar problem som måste lösas i
samverkan.

Jag bär tyckt mig finna att socialdemokraterna
ofta har rätt svårt att till -

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

ägna sig en dylik radikalism. Om den
iakttagelsen är riktig, är den inte svår
att förklara. Socialdemokratiska partiet
har gjort en betydelsefull insats vid
utformningen av den moderna socialpolitiken.
Det finns ingen anledning att
förneka det. Det faller sig därför måhända
naturligt för dem som nu är
verksamma att slå vakt om varje åtgärd
som en tidigare generation socialdemokrater
har medverkat till att genomföra,
ofta under hårt motstånd från konservativa
grupper.

Jag tycker att rätt mycket av den mentaliteten
avspeglar sig i de direktiv som
vi nu diskuterar. Man har varit ängslig
för att säga någonting, som möjligen
kunde tolkas som en kritisk syn på vissa
företeelser inom vår socialpolitik. Socialministern
förefaller vara mest angelägen
att lugna dem som ingenting vill
ändra. »Ni skall inte vara oroliga», menar
han, »det blir i alla fall inte någon
grundlig och djupgående översyn.»

Vi anser att om översynen verkligen
skall bli effektiv får man inte göra detaljfrågor
till huvudsak. Det måste i
första hand klargöras, hur vår socialpolitik
skall gestaltas i fortsättningen
och vilka syften vi vill nå med det allmännas
åtgärder. Och denna målsättning
måste bestämmas med hänsyn dels
till den ekonomiska situationen just nu,
dels också till en bedömning av den
framtida ekonomiska utvecklingen.

Jag vill inte påstå att direktiven direkt
utgör något hinder för utredningen att
arbeta ungefär efter dessa riktlinjer
om den så vill, men jag påstår att direktiven
sådana de nu är inte utgör någon
garanti för att det verkligen blir en
översyn av det slag vi tänkt oss.

Med anledning härav, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
förhandlingarnas ledning.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Riksdagens revisorer
har i sin berättelse, som omprövades av
statsutskottet och riksdagen 1957, framhållit
att man borde se litet närmare på
socialpolitikens utformning och tillämpning
på vissa punkter. I sitt utlåtande
nr 93 vid förra årets riksdag instämde
statsutskottet i att det vore bra med en
inventering av den förda socialpolitikens
verkningar, trots att de flesta frågor
som kan inrymmas under begreppet
socialpolitik har varit föremål för
så mycken översyn och så många kompletterande
utredningar att knappast
några bestämmelser är särskilt gamla.
Utskottet förklarade ändå, att det skulle
vara av värde att ha tillgång till så
noggranna uppgifter som möjligt rörande
socialpolitikens faktiska innebörd
och verkningar. Därför ställde man sig
i utskottet i princip positiv till tanken
att en kartläggning och en analys av
förhållandena borde komma till stånd,
när Kungl. Maj :t ansåg tidpunkten härför
lämplig.

Kungl. Maj:ts synpunkter på dessa
frågor finns även redovisade på sidorna
23 och 24 i statsverkspropositionen,
femte huvudtiteln, till innevarande års
riksdag, och som herr Gustafsson i
Skellefteå framhållit har det sedan också
väckts motioner i ämnet. Den senaste
motionen, som ligger till grund för
den vid föreliggande utskottsutlåtande
fogade reservationen, är en speciell
folkpartimotion, som tillkommit för alt
ge uttryck åt att man på den kanten
inte iir riktigt nöjd med de direktiv,
som Kungl. Maj :t utfärdat för här ifrågavarande
utredning.

Efter de föredragningar som förevarit
på avdelningen och den enligt min
mening noggranna och systematiska
genomgång av ärendet som ägt rum i
utskottet har majoriteten emellertid förklarat,
att om motionärerna inte menar
något annat än vad som skrivits i motionen,
så bör de mycket omfattande
direktiv som utfärdats vara tillräckliga

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

48 Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen

för att tillgodose även reservanternas
anspråk. För egen del har jag också
uppfattat läget så, att när vi behandlade
dessa frågor var utskottsmajoritetens
ställningstagande ett uttryck för en
strävan att vinna enighet i utskottet.
Men jag måste bekänna att jag fick intrycket
att reservanterna då inte var
särskilt intresserade av att uppnå enighet
i frågan.

Vi har konstaterat att det egentligen
endast är högern som kräver en nedrustning
på det sociala området, och
man kan bara hoppas att inte de två
andra partier, som finns företrädda
bland reservanterna, nu börjat glida
över på högerns ståndpunkt.

Reservanternas formulering i klämmen,
att man bör »dra upp riktlinjer
för socialpolitikens principiella ställning
i dagens och morgondagens samhälle»,
gör på mig ett mera pretentiöst
intryck. Man kräver en utredning som
måste bli mycket mera långtgående och
säkerligen också mycket mera tidsödande.
Redan den utredning, som nu har
tillsatts och som har en mera begränsad
uppgift än vad reservanterna vill
att den skall ha, behöver säkert arbeta
fem, sex år innan den blir färdig. Skulle
utredningen få de uppgifter som reservanterna
önskar, skulle det säkerligen
ta ytterligare åtskilliga år, och under
tiden sker det väl någonting.

Socialministern har sagt i direktiven,
att han inte har för avsikt att ställa sig
bakom någon socialpolitisk avrustning.
Om reservanterna ytterst syftar till en
socialpolitisk avrustning, vågar jag nog
säga, att också samtliga socialdemokrater
i utskottet vägrar att ställa sig bakom
ett sådant krav. Om reservanternas
formulering däremot avser en mera avgränsad
utredning, ungefär av den omfattning
vi önskar, så kommer vi att bli
överens. Det är väl ingenting som hindrar
att man genom en sådan kartläggning
kommer fram till att man rekommenderar
vissa justeringar. I direktiven
uppmanas utredarna att studera

om en allmän översyn av socialpolitiken

alla detaljer och undersöka vad man
bör göra. Man skall föra en viss diskussion
och klarlägga hela detta stora och
viktiga område, och på grundval härav
bör det sedan givetvis vara möjligt
att vidta åtgärder.

För herr Gustafsson i Skellefteå var
missbruket en av huvudsakerna i detta
sammanhang. Han har emellertid —•
det noterar jag med tillfredsställelse
— själv givit uttryck åt den uppfattningen,
att man visserligen inte skulle
göra så stora vinster, om man kunde
komma ifrån dessa missbruk, men att
alla vi som har ett levande intresse för
socialpolitiken borde vara intresserade
av att få bort missbruket. Jag instämmer
helt och fullt med herr Gustafsson
så långt i hans resonemang. Jag tror
emellertid att vi på detta område aldrig
kan komma ifrån missbruk; det är liksom
någonting som hör dit. Detta får
emellertid inte uppfattas på det sättet
att jag menar, att vi inte bör eftersträva
en ordning som kan förhindra missbruk.
Ett visst parti — jag vågar väl
säga att det är högerpartiet — har
i sin propaganda mot den svenska socialpolitiken
av i dag gjort stort nummer
av en del fall av missbruk. Utredningen
är oförhindrad att studera även
denna fråga, och vi fick väl vid föredragningen
det intrycket, att den ämnar
göra det. Jag är personligen angelägen
om att man tar upp några av de
fall som förekommit i tidningspressen.
Det skall nog då visa sig, att dessa beskrivningar
innehåller överdrifter. I
och för sig är inte heller dessa missbruk
så fruktansvärda som man på vissa
håll velat framställa dem. Men vi är
som sagt angelägna att sådana saker
också klargörs i dessa sammanhang.

Jag skall inte som herr Gustafsson
ge mig in på någon analys av vad en
förändring i levnadsstandarden kan betyda
för den enskilda individen. Jag
är fullt på det klara med att man med
en viss rätt kan säga, att inte alla grupper
i vårt samhälle kunnat hävda sig

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

och att det alltjämt finns eftersatta
grupper. En av uppgifterna för denna
utredning är ju att klargöra i vilken
omfattning vi har eftersatta grupper
och vilka de utgöres av. Jag vågar påstå
att den utbyggnad av socialpolitiken
som åstadkommits här i landet under
socialdemokratiens ledning har fört
med sig, att de eftersatta gruppernas antal
undan för undan har reducerats.
Men alltjämt finns säkert mycket att
göra.

Jag vill inte fördjupa mig mer i detta
ämne utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det var med mycket
stort intresse jag lyssnade till herr Gustafssons
anförande för att av detta få
klarhet i vad som låg bakom reservationen.
Det framgick emellertid med all
önskvärd tydlighet, att det inte låg så
mycket bakom, eftersom herr Gustafsson
kunde sluta anförandet med att slå
fast, att de direktiv som kommittén
fått att arbeta efter inte på något sätt
utgör hinder för att man utreder det
som reservanterna önskar få utrett.
Herr Gustafsson ansåg sig dock kunna
konstatera, att man saknade garantier.
Men man kan väl aldrig garantera något
om resultatet av en utredning, förrän
den dag vi diskuterar utredningsresultatet! Jag

skulle, herr talman, i samband
med behandlingen av detta utskottsutlåtande
vilja kommentera tre punkter,
nämligen för det första de socialpolitiska
kostnaderna, för det andra talet om
socialpolitiskt missbruk och för det
tredje de eftersatta grupperna.

De socialpolitiska kostnaderna har
ökat enormt de senaste åren, samtidigt
som reallönerna och levnadsnivån har
höjts. Det är ju i själva verket det som
ligger bakom i varje fall ett par av de
motioner med krav på utredning, som
väcktes vid vårriksdagen: man vill ha en
översyn av socialpolitiken på grund av

den höjda levnadsnivån i samhället,
man menar att vi inte har samma behov
av socialpolitik i våra dagar som
tidigare. Jag vill ägna ett par funderingar
åt denna fråga.

Har nu verkligen den höjda levnadsnivån
inneburit ett minskat behov av
socialpolitik? Det är klart att många
svarar obetingat ja på den frågan. Jag
föreställer mig emellertid att meningarna
är delade bland reservanterna på den
punkten. Svarar man ja på frågan, då
föreligger naturligtvis ett minskat behov
av socialpolitiska åtgärder. För egen
del svarar jag nej på frågan. Den höjda
levnadsnivån har nämligen inte på något
sätt inneburit, att den enskilde kan
erhålla en trygghet som är till fyllest.

Det lämpligaste tillvägagångssättet när
man undersöker denna sak är enligt min
mening, att man försöker klara ut vad
den höjda levnadsnivån egentligen innebär,
vad den i praktiken betyder för den
enskilda människan. Är det inte så, att
människorna nu har skaffat sig dyrare
bostäder, dyrare utbildning åt sina barn
och i övrigt bundit sig för fasta utgifter
som är högre, tack vare att lönerna är
högre? Lönen går med andra ord i våra
dagar till sådant som vi numera betraktar
som livets nödtorft: en god bostad,
utbildning för barnen och mycket, mycket
annat. Jag är också helt övertygad
om att lönerna kan höjas väsentligt, och
fortfarande är det väl så, att för många
människor är anspråk som vi kan beteckna
som rimliga ännu inte tillgodosedda.
Fortfarande finns det många ting
som den vanliga människan får avstå
från trots den höjda reallönen. Den höjda
reallönen har alltså omsatts i högre
levnadsnivå. Detta betyder, att människorna
inte har stort mycket mera
pengar kvar av lönen nu än de hade
tidigare.

Det finns de som säger att vi har för
hög levnadsstandard. Oftast är detta sådana
som själva har en standard som
ligger skyhögt över den som de betecknar
som för hög.

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ull

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

50 Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen

Men när lönen uteblir en längre tid
på grund av att sjukdom eller arbetslöshet
inträffar eller man råkar ut för
olycksfall, är ju bekymren praktiskt taget
lika stora nu som de var tidigare,
och bekymren blir paradoxalt nog till
synes större och besvärligare i våra dagar:
löntagarnas fasta utgifter är större,
hyrorna är högre och allting är dyrare.

Detta har ju f. ö. påverkat socialpolitikens
utformning, varom vi alla varit
ense. Vi har ju i stort sett varit ense
om att när man blir arbetslös, skall
man få ersättning i förhållande till
den uteblivna inkomsten. Likadant är
det när sjukdom berövar en medborgare
lönen: då får han ersättning i förhållande
till den uteblivna lönen, och sak samma
är det vid olycksfall.

Håller vi fast vid denna princip, och
det tycks ju ändå majoriteten göra, då
får vi räkna med att utgifterna för socialpolitiken
kommer att öka, och öka
i takt med den socialpolitiska utvecklingen.
Vad som överraskar är den förvåning
människor lägger i dagen inför
de stegrade kostnaderna för socialpolitiken,
mot bakgrund av den utformning
av socialpolitiken, varom praktiskt taget
alla i riksdagen varit ense.

Självfallet är det så, herr talman, att
socialpolitiken påverkas av förhållandena
i samhället. Det finns ingen som
kan se in i framtiden och följaktligen
ingen som med bestämdhet kan avgöra,
hur man i framtiden skall utforma socialpolitiken.
Lika fullt kan man göra
vissa, ganska bestämda antaganden. Den
del av socialpolitiken som jag berört,
alltså den som avser att kompensera
utebliven inkomst, kommer säkert att
dominera. Även framgent blir detta själva
grunden för socialpolitiken.

Det är riktigt som påpekats av herr
Gustafsson i Skellefteå och flera andra,
att de generella förmånerna inte alltid
ger den hjälp som den enskilda människan
behöver. Ingen har väl någon
annan mening än att framtidens socialpolitik,
med den nuvarande trygghets -

om en allmän översyn av socialpolitiken

skapande socialpolitiken som grund,
kommer att utvecklas så, att man i
mycket större utsträckning ägnar sig
åt vad vi kan kalla den individuella
människovärden. Kommittén får säkert
många tillfällen att fundera över dessa
ting. Jag kan helt enkelt inte tänka mig,
herr Gustafsson i Skellefteå, att kommittén
kan komma förbi dem, om nämligen
kommittén skall handla efter sina
direktiv: den skall ju utreda socialpolitikens
lämpliga utformning. Dessa bekymmer
behöver herr Gustafsson i
Skellefteå följaktligen inte ha.

.lag kommer därefter till talet om
missbruk. Jag tror det är en angelägen
uppgift för kommittén att undersöka,
hur mycket det ligger i talet om att de
sociala förmånerna missbrukas. Denna
sak har ju ändå fått ett enormt utrymme
i den socialpolitiska diskussionen,
och jag vågar påstå att herrarna inte
gör allt för att åvägabringa jämvikt på
detta område. Det finns många människor
som lever i den föreställningen, att
sociala förmåner utnyttjas otillständigt.
Naturligtvis skall allt missbruk bekämpas
— därom kan bara råda en mening.
En person som orättmätigt tillskansar
sig en social förmån skall självfallet
behandlas som alla andra som begår
brottsliga handlingar. Jag tror emellertid
att diskussionen skulle vinna i klarhet,
om man redde ut vad man egentligen
menar med missbruk. Det är ju
så att många människor betraktar vissa
sociala förmåner som onödiga. Exempelvis
generella bostadsbidrag och
allmänna barnbidrag anses ju av vissa
vara överflödiga, och då vill man gärna
förväxla mottagandet av sådana bidrag
med missbruk. Men när man talar om
missbruk skall man väl ändå hålla sig
till de människor som orättmätigt tillskansar
sig sociala förmåner — detta
är missbruk.

Herr Åkerström har varit inne på
frågan om hur omfattande detta missbruk
egentligen kan vara. Jag rekommenderar
kammarens ledamöter att gå

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

igenom de sociala utgifterna punkt för
punkt och se på de olika socialförmåner
som kan utgå till en medborgare
på hans väg från vaggan in i ålderdomen.
Man skall då strax komma underfund
med att de största posterna går
fria från misstankar om missbruk. Förmåner
som sjukvården, barnbidragen
och ålderdomspensioneringen kan ju
helt enkelt inte missbrukas, och dessa
utgör huvudparten av socialutgifterna.

Men hur stora är möjligheterna inom
andra områden? Visst kan det förekomma
att människor orättmätigt tar ut ersättning
från sjukförsäkringen, visst
finns det människor som tar ut arbetslöshetsunderstöd
utan att vara berättigade
därtill och visst finns det människor
som lurar skattemyndigheterna och
därigenom orättmätigt skaffar sig bostadsbidrag.
Jag tror emellertid att man
ändå kommer fram till att reformernas
utformning tillsammans med de kontrollåtgärder
som vidtagits starkt begränsar
möjligheterna till missbruk.

Det förefaller emellertid som om reservanterna
uteslutande tänker på de
behovsprövade förmånerna, och då är
det angeläget att ta reda på i vilken
omfattning socialförmånerna är behovsprövade.
Socialhjälpen dominerar ju de
behovsprövade hjälpformerna, men den
representerar allenast två procent av de
totala socialutgifterna.

Är det för övrigt säkert att de socialfall,
som blir stora tidningsrubriker,
i verkligheten kan rubriceras som fall
av missbruk? Hur kan den utomstående
med bestämdhet veta någonting om
detta? .lag trodde, att om eu medborgare
lämnade uppgifter till socialnämnden
rörande sin belägenhet, så stannade de
uppgifterna hos socialnämnden. Jag
trodde all det var omöjligt för någon
annan än sökanden och nämnden att
veta någonting om hjälpbehovet och den
hjälp vederbörande fått. Jag trodde inte
det var möjligt att på gator och torg basunera
ul de uppgifter som medborgarna
lämnar till elt socialt organ. Jag är så -

ledes inte alldeles övertygad om att de
stora rubrikerna om sociala förmåner
som missbrukas är med sanningen överensstämmande,
ty man kan inte veta
hela sanningen.

Den lösning på problemet som reservanterna
tänkt sig är ju rätt lustig. Det
heter att missbruk skall förebyggas och
administrationskostnaderna nedbringas.
Man skall alltså minska kontrollmöjligheterna
samtidigt som man förebygger
missbruk! Det vore intressant att få en
redogörelse för hur man tänkt sig detta
i praktiken. Jag vill för min del slå fast
såsom min absoluta mening, att en utredning
om missbruket är nyttig, ty den
kommer utan tvekan att ge rätta proportioner
åt detta tal, och det kan behövas.

Till sist, herr talman, bara några ord
om de eftersatta grupperna. Alla politiker
talar rätt ofta vid högtidliga tillfällen
om eftersatta grupper. Jag är inte
helt övertygad om att man alltid gjort
klart för sig, vad man menar därmed. Vi
var några stycken som härförleden motionerade
i denna fråga. Vi hade klart
för oss att visst finns det eftersatta grupper,
men vi ansåg också att den mest
näraliggande uppgiften var att få en
kartläggning över detta område för att
få veta vilka eftersatta grupper som
finns och vilka problem de har —
problem som de inte delar med andra
medborgare. Kommittén har tagit ett
initiativ som lovar mycket gott, när
kommittén skall skaffa sig en uppfattning
om de eftersatta gruppernas
problem. De flesla handikappade medborgarna
har egna intresseorganisationer.
Dessa har naturligtvis stor erfarenhet
av sina medlemmars problem och
de känner också medlemmarnas önskemål.
Nu har kommittén sagt att den
skall låta de olika organisationerna redovisa
sina erfarenheter och uttala sina
önskemål. Redan i nästa vecka kommer
kommittén att ta kontakt med eu organisation
för de vanföra i samhället. Organisationen
kommer då alt framlägga
sina synpunkter på vad samhället har

52 Nr Bil Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

underlåtit att göra för denna stora
grupp av medborgare. Det är med tillfredsställelse
vi hälsar detta initiativ
från kommittén.

Direktiven till en utredning är alltid
intressanta och det är dessa direktiv
också. Men viktigast är väl ändå det resultat
av kommitténs utförda arbete,
som vi småningom får diskutera. I avvaktan
på detta resultat, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Svensson i Kungälv
(s).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson sade att
jag inte hade så mycket att anmärka
mot direktiven, eftersom jag slutade
med att säga att de inte utgjorde något
hinder för kommittén att göra en utredning
av det slag som vi vill ha. Är man
nöjd med så litet som att direktiven inte
utgör hinder för utredningen, kan nog
dessa direktiv anses vara till fyllest. De
är väldigt ordrika och handlar om allt
möjligt, så det är nog inte svårt att
finna täckning för en utredning om den
vill syssla med nästan vad som helst.

Jag menade emellertid att vi skulle
ha direktiv som utgör en garanti för att
utredningen kommer att syssla med de
viktiga problem som vi har lagt fram.
Sådana är inte direktiven.

Både herr Åkerström och herr Bengtsson
har varit inne på frågan om missbruket,
och båda anser att detta är en
viktig sak som bör utredas. Om denna
sak står ingenting i direktiven.

Herr Bengtsson säger vidare att han
inte anser att den höjda levnadsnivån
har betytt minskat behov av sociala åtgärder.
Det anser inte jag heller. En
rätt stor del av mitt tidigare anförande
upptogs av att påvisa att den höjda nivån
inte gör socialhjälp överflödig, men

jag menade att det kanske blir nödvändigt
att socialpolitiken får en annan
form.

Herr Bengtsson fortsatte med att säga
att det fortfarande finns många ting
som den vanliga människan får avstå
ifrån. Detta tyder nästan på att herr
Bengtsson menar att vi med socialpolitiken
skulle kunna lyfta den allmänna
standarden hos befolkningen. Det tror
inte jag. Den allmänna standarden skall
lyftas genom ökad produktion och inte
genom socialpolitik. Däremot kan man
via socialpolitiken hjälpa dem som trots
den höga standarden råkat i svårigheter.
Den senare delen av herr Bengtssons anförande
visade att han är av samma
uppfattning.

För att återgå till frågan om missbruket
skulle jag vilja säga att det inte bara
är själva missbruket som folk lägger
märke till utan även det förhållandet att
cn del människor får inkomstprövade
bidrag utan att egentligen vara berättigade
därtill. Detta har jag observerat
särskilt i fråga om familjebostadsbidragen.
Dessa bidrag har varit ytterst populära
och det har varit lätt att tala om
dem med folk. Men nu händer det ofta
att någon pekar på ett fall där vederbörande
fått familjebostadsbidrag trots att
han haft så och så stor inkomst och haft
bil, sommarstuga och allt möjligt. Vad
beror detta på? Det beror på att man
vid prövningen har gått efter inkomsttaxeringen,
och detta har medfört eftersläpning.
Vidare har prövningen tidigare
skett vartannat år. Detta har alltså
betytt att människor kan ha haft väsentligt
ökade inkomster under tre, fyra
år och ändå fått familjebostadsbidrag.
Sådant har folk lagt märke till och det
har gjort att den allmänna opinionen
inte är lika positivt inställd till familjebostadsbidrag
som tidigare.

Jag har nämnt dessa exempel för att
visa att det är viktigt att undvika sådana
här saker om man, som jag förut
sade, vill ha socialpolitiken fotad på en
verkligt bred folkopinion.

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr B 11

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

Herr BENGTSSON i Yarberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara fästa herr
Gustafssons i Skellefteå uppmärksamhet
på att det sista exemplet inte kan rubriceras
som missbruk, eftersom det handlar
om medborgare som erhållit en förmån
efter ett beslut helt i överensstämmelse
med utfärdade bestämmelser.

Beträffande frågan om utredning av
missbruket ber jag herr Gustafsson titta
på direktiven som bl. a. innehåller att
kommittén har sig ålagt att pröva varje
uppslag till ökad effektivitet i fråga om
socialpolitikens utformning och förvaltning.
Det måtte vara en ganska lustig
kommitté som inte med ledning av detta
angriper de s. k. missbruksriskerna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Ingenting här i världen
är evigt bestående och givetvis inte
heller grunden för socialpolitiken. I
och med att det sker förändringar i inkomstfördelningen
i samhället kommer
givetvis tidigare betraktelsesätt att behöva
omprövas. Utvecklingen av samhällsförhållandena
har gjort att vi i dag
inte har samma bakgrund till socialpolitiken,
som vi hade för några årtionden
sedan. Sådana krav på översyn av
socialpolitiken, som nu har framställts,
får därför inte — som dock tyvärr ofta
sker — betraktas som ingrepp för att
förminska socialvården i princip. En
sådan tolkning är felaktig. En god socialvård
bör väl utvecklas efter verkliga
behov. Den är en absolut nödvändighet
i ett välordnat samhälle.

Socialvård kommer alltid att behövas
hur utvecklingen än blir. Även vid
en aldrig så hög standard kan ingen
människa skydda sig mot t. ex. arbetslöshet,
mot olycksfall eller sjukdom,
och man kan heller inte förhindra ett
obevekligt åldrande. För vår del anser
vi alltså, att kravet på en översyn av
socialpolitiken ingalunda får, som tidigare
påpekats, betraktas som ett krav

på avrustning av denna samhällets angelägenhet.
Därför vill jag för vårt vidkommande
vända mig mot och tillbakavisa
den misstanke, som herr Åkerström
för en stund sedan framkastade, att
vissa andra partier var på glid mot
högerns ståndpunkt i fråga om socialpolitiken.
Vi tänker inte följa högern i
dess avrustningspolitik. Våra krav på
översyn avser en anpassning med hänsyn
till den ekonomiska utvecklingen
av vårdbehov och vårdformer.

Det är dock även nödvändigt att observera
att socialvårdsbehoven kan genom
denna ekonomiska utveckling förflyttas
från grupper som tidigare har
betraktats såsom det egentliga socialvårdsklientelet
till andra grupper som
förut inte har ansetts höra dit.

Från vårt håll har vi velat uttrycka
det så att det allmänna i princip endast
bör svara för en tillfredsställande
grundtrygghet, och vad som därutöver
önskas bör vara av frivillig karaktär.
En fortsatt inkomstutveckling bland de
s. k. »bredare folklagren» bör peka mot
att en sådan grundtrygghet ges lika åt
alla samtidigt som ett större ansvar för
en påbyggnad överlämnas åt den enskilde.
Behovsprincipen får alltså vara
avgörande för ett samhälleligt ingripande
utöver grundskyddet.

Det sociala momentet kommer i vissa
fall att utsuddas vid tillämpningen av
socialpolitiken. Felet ligger alltså inte
bara i ett föråldrat betraktelsesätt, där
verkligheten ridit ifrån den ursprungliga
utgångspunkten utan även ofta i
slentrianmässig tillämpning av föreskrifterna.
Mest markerat framstår denna
orättvisa vid fördelningen av samhällets
insatser i samband med bostadsförsörjningen.
De som ur socialvårdssynpunkt
verkligen behöver en bättre
bostadsstandard avskärs nu ofta genom
mer eller mindre generella tillämpningsbestäinmelser.
Jag pekar särskilt
på detta område, därför all man i direktiven
säger, alt det förefaller diskutabelt,
huruvida man i en socialpolitik

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

i vanlig mening skall inräkna bostadspolitik.
Man gör det vågade påståendet
att i fortsättningen säga att därest man
skall kalla bostadspolitiken för socialpolitik,
så skall väl även det stöd som
utgår till jordbruket och annan småföretagsamhet
också inrangeras bland
socialpolitiken. Det är ett synnerligen
vågat skrivsätt. Jag skall inte ingå i
någon bedömning av jordbrukspolitikens
förutsättningar och grunder jämförda
med bostadspolitikens förutsättningar
och ursprungliga grunder. Det
var dock på det sättet beträffande bostadspolitiken
— jag ber att få uppehålla
mig vid den därför att man här
velat göra ett undantag — att utvecklingen
på detta område ridit ifrån vad
vad man ursprungligen avsåg, vilket
kan vara ganska belysande för hur socialpolitiken
kan komma på avvägar
genom dessa tillämpningsbestämmelser.

Bostadspolitiken har ju sin upprinnelse
i den förslumning av bostäderna,
som man upptäckte på 1930-talet. Den
politik man sedan igångsatte fick namnet
den sociala bostadsförsörjningen.
Man strök under att det gällde en social
åtgärd. Men även om man nu i våra
dagar sanerar ett slumkvarter, så blir
de moderna lägenheterna så dyra, att
de människor som bort flytta dit ofta
inte rår med kostnaderna för detta. Det
som avskär dessa människor från detta
är precis samma sak som stipulerar deras
socialvårdsbehov, nämligen för låg
inkomst, sjukdom, ålderdom etc. Däremot
kan unga, friska och starka människor
med goda inkomster nu ha ett
övertag i konkurrensen om samhällets
insatser för att bereda i socialt hänseende
goda bostadsmöjligheter. Men dessa
sistnämnda människor tillhör inte
socialvårdsklientelet och borde med
hänsyn därtill och till den ursprungliga
avsikten inte ha detta övertag. Det
är också upprörande att människor,
som är bundna vid ett litet företag och
har sin försörjning där, i många fall
avskärmas från bostadsförbättring där -

om en allmän översyn av socialpolitiken

för att deras berättigade krav sammankopplas
med företagets vara eller icke
vara. I många fall har dessa människor
en mycket låg bostadsstandard, men de
får vara med och betala till dem som
har det bättre.

Socialvårdens motivering är väl ändå
ursprungligen den — och med all
rätt — att folkgrupper, som har låga
inkomster och därför inte kan bidraga
till sin egen trygghet vid sjukdom och
arbetslöshet eller i övrigt inte kan skaffa
sig eu miinniskovärdigare tillvaro,
bör erhålla samhällets stöd. Det är ett
riktigt betraktelsesätt för socialvården.
Tidigare har väl särskilt arbetargrupperna
varit de samhällsgrupper som
befunnit sig i en sådan ställning, att
man hade underlag för att anlägga detta
betraktelsesätt beträffande dem. Nu
har emellertid andra grupper intagit
platsen som de lägsta inkomsttagarna.
Det gäller t. ex. vissa småföretagare,
och bland dessa vill jag främst nämna
småbrukarna. Deras inkomster är i dag
i de allra flesta fall mycket låga, men
de inrangeras nu bland de fria företagarna,
och för den skull har de trots
sina låga inkomster en sämre ställning
ur social synpunkt än anställda med
väsentligt bättre inkomstförhållanden.
Detta gäller t. ex. rätten till sjukpenning,
olycksfallsersättning, bostadsstöd
m. m. Dessa människors inkomster räcker
inte till för att de själva skall kunna
skaffa sig den grundtrygghet som
samhället bör ge alla, men ur social
synpunkt kan intet berättigat undantag
göras därför att de inte är anställda
hos någon annan. Sådana folkgruppers
ställning pekar därför enligt min mening
på att en undersökning bör göras
huruvida inte behovsprövningens principer
bör tillämpas mera i socialpolitiken
än vad som hittills har skett.

Jag vill i detta sammanhang också
fästa uppmärksamheten på ålderstryggheten.
Vi har ju därvidlag delade meningar
om samhällets värdesättning av
olika medborgares insatser i samhällets

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen

tjänst under deras krafts dagar. Framför
allt på åldersförsörjningens och bostadsförsörjningens
områden är inkomstutvecklingen
i färd med att skapa
grundtrygghetsbehov åt folkgrupper,
som åtminstone tidigare inte betrakades
som det primära socialvårdsklientelet.

Med detta har jag försökt att i någon
mån motivera vår syn på vissa
framtida socialpolitiska problem som
inte kan förbigås, om socialpolitiken
även framöver skall innefatta vad vi
vill tolka in i detta begrepp.

Beträffande utredningsdirektivens utformning
och tolkning skall jag gärna
för min del erkänna, att tolkningen
naturligtvis i hög grad beror på vem
som läser direktiven. Även om jag kanske
finner vissa uttalanden i direktiven
något opreciserade så vill jag för
min del inte bestrida att det är möjligt
att utläsa en positivare innebörd
än vad som kanske framgår vid första
påseendet. Vagt skrivna direktiv — det
vill jag slå fast som en regel — behöver
inte betyda en sämre genomförd
utredning. Det är i sista hand viljan till
mer eller mindre positiva insatser inom
utredningen och dess ledning som skapar
det slutgiltiga resultatet. Det förhållandet,
att vi här i reservationen
påtalat utformningen av motiven, bör i
alla fall bli orsak till eftertanke hos
dem som svarar för utredningens arbete,
och detta påtalande kan måhända
ha den effekten att tillämpningen av
direktiven även inriktas på de synpunkter
reservanterna anför. Då har ju reservationen
i alla fall fyllt ett ändamål.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
använde, om jag uppfattade honom rätt,
uttrycket behovsprövning, och det kunde
fattas — jag gjorde det i alla fall

om en allmän översyn av socialpolitiken

så att han ville ge förord åt individuell
behovsprövning. Socialpolitikens utformning,
även om man har vissa schabloner
och mera generella metoder, har
ju ursprungligen fastställts utifrån behovsprincipen.

Om man menar, att man skall gå
mera över till individuell behovsprövning,
som t. ex. när det gäller mödrahjälpen,
då stegrar jag mig av hänsyn
inte minst till att det finns områden,
där vi från socialdemokratisk sida alltid
kommer att hålla på att någon individuell
granskning icke skall behöva
förekomma. Vad beträffar exemplet
mödralijälpen har dessutom försöket att
skapa rättvisa och kontrollera att det
inte blir något missbruk lett till en
oförsvarlig kostnad för handhavandet
av denna verksamhet, vilket i sin tur
kan åberopas av en del människor som
skäl för att mödrahjälpen skall avskaffas.

När herr Hansson i Skegrie var inne
på frågan om direktiven sade han något,
som i sak innebar att han kunde ha
avstått från att yrka bifall till reservationen,
nämligen att var man villig att
läsa såsom man bör läsa — jag tolkar
honom litet fritt — fanns i direktiven
allt vad reservanterna kräver. Varför
skall man då sluta med att yrka bifall
till reservationen?

Herr Bengtsson i Varberg har citerat
ett stycke i sin replik till herr Gustafsson
i Skellefteå, och herr Gustafsson
beskyller oss för att inte vilja vara med
om eu utformning av direktiv för en
sådan utredning av hänsyn till att vi
inte är beredda att ta tillräckligt radikala
grepp på detta område. Vad är
radikalism i detta sammanhang? Jag
kunde läsa upp dessa direktiv i sin
helhet för att kammarens ledamöter
skulle få klart för sig, att reservanternas
resonemang om vagheter och oklarheter
och all vi tappat bort sådant, som
skulle vara väsentligt, är ogrundade,
men jag avstår från det. Jag citerar i
stället, herr Gustafsson i Skellefteå, vad

56 Nr Bil Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

som står på sidan 4: »En undersökning
om socialpolitikens nuvarande innebörd
bör därför även avse verkningarna
och ändamålsenligheten av gällande
regler för inkomstprövning av sociala
förmåner, övriga inslag i en allmän
behovsprövning bör också diskuteras
i sammanhanget.» Det borde räcka.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag för min del framställde
inte något generellt krav på individuell
behovsprövning. Det var ganska
typiskt för herr Åkerström att ta
fram ett område, där man kanske inte
bör ha sådan. Jag begär i stället att få
ställa denna fråga till herr Åkerström:
»Anser herr Åkerström att det är väl
beställt nu i fråga om behovsprövningen
på bostadsbyggandets område, där en
människa, därför att han har för liten
inkomst och följaktligen är i sådana
omständigheter, att han borde ha stöd
av socialvården, utestänges från möjligheten
att få en ordentlig bostad, medan
däremot den, som har tillräckligt höga
inkomster — de kan vara hur höga som
helst — och inte behöver detta socialstöd
är prioriterad och har ett övertag?»
Det är på sådana områden jag
menar att man bör överväga att sätta
in behovsprövning på ett annat sätt.

När det gäller att läsa direktiven förhåller
det sig väl så med allt som är
skrivet i den vägen, att man kan läsa
det åtminstone på två sätt: både positivt
och mera negativt. Vi på reservanternas
sida har närmast menat, att man
skall läsa dessa direktiv med en positiv
inställning, vilket vi inte är säkra
hade blivit gjort, om man inte sagt till.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerström ställde
den frågan till mig vad jag menade med
»radikala grepp». Det talade jag om redan
i mitt första anförande. Radikalism

i socialpolitiken innebär enligt min mening,
att man inte slår vakt om allt vi
har på det sociala området på grund av
vana och tradition men inte heller drar
sig för nya åtgärder, om industrisamhället
kommit med nya problem, som
måste lösas i gemenskap. Jag tror, att
det är en rätt god definition på vad
jag menar med radikalism på det sociala
området.

Herr Åkerström slutade med att citera
en mening ur detta långa utlåtande som
skulle tyda på att man mycket väl kunde
utreda vad vi vill ha utrett. Jag känner
mycket bra till denna mening. Det
finns t. o. m. ytterligare två meningar,
som herr Åkerström skulle ha kunnat
citera och som talar i samma riktning.
Det stencilerade exemplar av direktiven
som jag fått omfattar 16,5 sidor, och
i detta långa aktstycke är ungefär tre
meningar insmugglade, som talar om
det som borde vara utredningens huvuduppgift.
Jag tycker, att det är ett
ganska besynnerligt sätt att skriva
direktiv. Skall man använda den metoden
i fortsättningen, måste utredningarna
lära sig att läsa direktiv på ett
speciellt sätt för att veta vad de skall
ägna sig åt.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det nu finns ledamöter
av denna kammare, som har
svårt att begripa vad de läser, behöver
inte det innebära, att man har fått stöd
för påståendet, att direktiven är vaga,
oklara och mindre lyckat utformade.
Svaret på herr Hanssons fråga låg i
vad jag citerade. Yi har anslutit oss till
detta. Tillåt mig att läsa upp det en
gång till, så att det får avlyssnas och
inte bara läsas av vederbörande: »En
undersökning om socialpolitikens nuvarande
innebörd bör därför även avse
verkningarna och ändamålsenligheten
av gällande regler för inkomstprövning
av sociala förmåner, övriga inslag i en
allmän behovsprövning bör också diskuteras
i sammanhanget.»

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

Ilerr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
och herr Hansson i Skegrie har
redan rätt utförligt utvecklat reservanternas
motivering. Jag lyssnade med
mycket intresse på vad de sade, särskilt
nu senast på herr Hanssons i Skegrie
anförande. Jag konstaterade att han
började med att säga att hans parti inte
under några förhållanden kunde tänka
sig gå på samma linje som högern. Men
när jag sedan lyssnade till vad han hade
att säga hade jag svårt att finna, att man
därav kunde utläsa några större motsättningar
mellan hans och i varje fall
min uppfattning om hur socialpolitiken
skall vara beskaffad. För att vara
alldeles uppriktig tyckte jag att herr
Hanssons anförande var ett riktigt bra
högeranförande och jag skulle gärna
vilja engagera honom som talare i dessa
frågor.

Bakom det hela ligger nog egentligen
att när man från andra partiers sida
talar om högerns ståndpunkt till socialpolitiken,
så är det en vrångbild av
denna ståndpunkt som man talar om och
inte den ståndpunkt som högern verkligen
intar. Detta utgör enligt min mening
ett mycket gott skäl för att det
inom utredningen kommer till stånd en
ordentlig diskussion, så att man på
olika håll möjligen kan komma till litet
bättre klarhet om vad den ena och
andra riktningen avser med begreppet
socialpolitik och vad de åsyftar med
de åtgärder som vidtagits på området.

I reservationen finns det några ord
som enligt min mening på ett ovanligt
klart och bestämt sätt markerar vart
man bär vill komma. Reservanterna säger
att man synes »i direktiven inte tillräckligt
ha beaktat den enligt utskottets
mening grundläggande frågan hur
eu human och rationell socialpolitik
skall utformas i ett samhälle med stigande
levnadsstandard och fortgående
inkomstutjämning. Man bör även undersöka
huruvida vissa under andra samhällsekonomiska
betingelser genom -

förda bidragstyper kan utgå och åtgärderna
i stället koncentreras på nu eftersatta
grupper». Om detta har man
från centerpartiets, folkpartiets och högerns
sida varit överens. När vi sedan
kommer fram till diskussionen av de
olika åtgärderna, skall det säkerligen
befinnas att det råder vissa åsiktsskillnader
mellan herr Gustafsson, herr
Hansson och mig. Vilka av oss som kommer
bäst överens och vilka som kominer
sämst överens i denna diskussion,
är det väl för tidigt att nu yttra sig om.
Vad det gäller är att man bör undersöka
hur det förhåller sig med dessa saker.

Nu säger herr Åkerström att reservationen
bara beror på att man inte har
velat komma överens och att direktiven
redan ger möjlighet att ta upp alla dessa
saker. Ja, jag har läst direktiven och
jag måste säga att det på sätt och vis
är synd att herr Åkerström inte gjorde
allvar av sin hotelse att föredra dem
in extenso inför kammarens ledamöter.
Det skulle visserligen ha förlängt överläggningen
med någon halvtimme, men
det skulle kanske vara nyttigt att få direktiven
återgivna i protokollet. Direktiven
kan nämligen liknas vid ett stort
allmänt smörgåsbord av det format som
numera inte förekommer på några restauranger
eller värdshus och där man
tagit med allting, utan något system i
presentationen. Det går sålunda, herr
Åkerström, att utan minsta svårighet i
direktiven hitta praktiskt taget allt vad
man vill ha, liksom man på ett allmänt
smörgåsbord kan få tag i både det
ena och det andra. Men det är inte detta
frågan gäller utan vad som är huvudsaken
med den utredning som här skall
företas, och detta kan man inte få fram
i dessa mångordiga och tämligen oklara
direktiv.

Vi på vårt håll känner en viss oro
över vad det kan komma att bli av denna
utredning, och vi gör detta delvis
mot bakgrunden av den erfarenhet som
man på sin tid hade då det gällde social
vårdskommittén. Denna kommitté

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

satt mycket länge. Den gjorde en mängd
nyttiga utredningar och lade fram en
rad intressanta förslag på särskilda
punkter. Men den ursprungliga uppgiften,
att åstadkomma en bättre systematisering
av socialvården, blev utredningen
till stor del förhindrad att fullfölja
just därför att man slängde till utredningen
det ena detaljuppdraget efter det
andra.

Det är t. ex. fråga om hur socialvården
skall organiseras och administreras,
i vilken utsträckning man kan samordna
förefintliga hjälpformer på ett
sådant sätt att dessa blir mer effektiva
och samtidigt drar mindre kostnader.
Våra olika sociala reformer har tillkommit
var för sig. Det har egentligen aldrig
gjorts något försök att åstadkomma en
ordentlig samordning av dem vare sig
vid planläggningen eller administrationen.
Detta är en uppgift som socialvårdskommittén
ursprungligen skulle
ha fullgjort men som den inte fick tillfälle
fullgöra och som en utredning sådan
som den nu aktuella borde kunna
ta sig an.

Jag kommer sedan till det nya läge
som reservanterna talar om och som
herr Hansson i Skegrie också ingående
uppehöll sig vid och vilket motiverar
att man ändrar inställning även till redan
befintliga bidragstyper. Det säges
i utredningsdirektiven att statsrådet för
sin del inte vill vara med på »en s. k.
radikal omprövning av socialpolitiken,
varvid åsyftas en kraftig nedskärning
av samhällets socialpolitiska åtaganden.
Någon socialpolitisk nedrustning har
jag för min del inte för avsikt att ställa
mig bakom. Trots den omfattande reformverksamhet
vi bedrivit finns det
alltjämt i viss utsträckning otillfredsställda
behov av den art, att de bör tillgodoses
med samhällets bistånd. Välfärdspolitiken
måste alltså fortsätta. En
återgång till svunna tiders otrygghet för
grupper och enskilda kan inte komma
på tal». Ja, detta är ju sådant som alla
kan vara överens om och som inte vän -

om en allmän översyn av socialpolitiken

der sig mot någon här i landet befintlig
riktning. Var finns den som skulle vilja
återgå till gamla tiders otrygghet? I
varje fall lär det inte här i kammaren
finnas någon som skulle vilja göra detta.

Däremot kan man, när man läser direktiven,
få det intrycket, såsom tydligen
herr Hansson i Skegrie fått och
möjligen även herr Gustafsson, nämligen
att en hel del av hittills genomförda
åtgärder betraktas såsom heliga,
såsom någonting som över huvud taget
inte får ruckas på. Om detta är innebörden,
då skall utredningen enligt vår
uppfattning — och jag tror även enligt
reservanternas — just som herr Åkeström
sade vara betydligt mer långtgående
än man i så fall skulle kunna anse
att den borde vara.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Bengtsson i Varberg, som faktiskt
gick in på en principdiskussion av socialpolitikens
karaktär. Jag är ledsen
att han nu är förhindrad att här närvara,
men jag måste i alla fall svara
honom med några ord.

Jag kunde inte känna mig lika imponerad
som herr Bengtsson över det enastående
i kommitténs grepp att inbjuda
organisationerna till överläggningar.
Det är väl en rätt självklar åtgärd. Jag
har svårt att tänka mig någon kommitté
här i landet som inte skulle börja
sitt arbete med att höra intresserade
organisationer.

Herr Bengtsson red på ordet missbruk.
Han sade att om någon får bidrag
som stämmer med gällande författningar,
så kan detta inte vara missbruk.
Men författningarna kan ju vara
utformade så, att de ger anledning till
bidrag som vi i princip inte anser böra
utgå, såsom herr Gustafsson exemplifierade.

Herr Bengtsson undrade också hur
utomstående kunde veta något om eventuella
missbruk, då ju socialärendena
är hemliga. Jag fick uppfattningen att
han menade, att han som sitter i en socialnämnd
vet om hur det ligger till,

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

men att vi andra som inte sitter i en
sådan nämnd inte ens skulle få tala om
saken. I den mån det är fråga om missbruk,
blir naturligtvis principen om
hemlighållande inte längre giltig. Förekomsten
av missbruk måste få komma
till offentlighetens kännedom, i bästa
fall utan att man nämner namnet på
den det gäller.

Det allra intressantaste och samtidigt
det egendomligaste i herr Bengtssons
anförande var hans förklaring, att behovet
av socialpolitiska åtgärder av bidragstyp
ökar allteftersom levnadsstandarden
stiger. Ju högre inkomsten blir
desto större inkomst skulle ersättas vid
inkomstbortfallet. Jag kunde inte riktigt
förstå av herr Bengtssons anförande om
det enligt honom över huvud taget finns
någon övre gräns eller om det vore en
socialpolitisk uppgift även att ersätta
låt oss säga ett statsråds inkomstbortfall,
om han blir arbetslös. I varje fall
tydde ingenting i herr Bengtssons resonemang
på att han räknade med någon
som helst gräns. Här finns en principiell
meningsskiljaktighet. Jag för min
del menar att det är socialpolitikens
uppgift att garantera en miniminivå
som alla skall ha. Jag tror att det är
riktigt att denna miniminivå inte en
gång för alla är bestämd utan att den
bör förändra sig allteftersom samhället
utvecklas. Men detta betyder inte att
det är eu socialpolitisk uppgift att ersätta
varje inkomstbortfall, på vilken
nivå det än inträffar. För jordbrukarnas
del har man absolut inte följt den
principen, att varje inkomstbortfall
skall ersättas. Om den allmänna inkomstnivån
stiger och mer och mer avlägsnar
sig även från den miniminivå
man nu anser vara rimlig, måste folk i
större utsträckning än tidigare kunna
klara också riskmomenten i tillvaron
sjiilva utan att samhället griper in. Det
är nog så det förhåller sig och inte
tvärtom så, att den stigande inkomstnivån
medför ständigt ökade krav på
socialpolitiken.

I utredningsdirektiven fästes mycket
stort avseende vid en distinktion mellan
sådana former av socialpolitik som
avser personlig omvårdnad och sådana
som avser ekonomiskt bistånd. Teoretiskt
bör naturligtvis denna distinktion
iakttas, men i praktiken kan man inte
alltid rätta sig efter den. De resurser vi
har att röra oss med är trots allt begränsade.
Oavsett vilken politisk riktning
vi tillhör och oavsett om vi är
oeniga om var gränsen bör dras — och
det är vi förmodligen — är vi alla på
det klara med att det måste finnas en
gräns för socialpolitikens omfattning.
Det måste träffas ett val mellan olika
typer av sociala åtgärder.

Jag skall klargöra vad jag menar med
ett litet exempel. Vi har nyligen höjt
barnbidragen och ökat anslagen till
ungdomens fritidsverksamhet. Samtidigt
råder en skriande brist på platser
vid våra ungdomsvårdsskolor. Det har
framhållits av riksåklagarämbetet att
situationen för ungdomsvårdsskolorna
är fullkomligt förtvivlad. Begränsningen
av anslagen till dessa skolor har
delvis motiverats av statsfinansiella
hänsyn. Jag skall inte på denna punkt
gå in på vilket som är viktigare, att anslå
medel till instruktörer i fritidsföreningar
eller till ungdomsvårdsskolorna.
Men faktum är att man har ansett
sig ha råd att anslå pengar till instruktörer
men inte har ansett sig ha råd att
anslå erforderliga medel för att hålla
ungdomsvårdsskolorna på önskvärd
nivå. Är inte detta en situation som
verkligen ger anledning att tänka efter,
om den fördelning vi nu gör är den
riktiga eller om man i nuvarande läge
kanske borde räkna med att sådana
saker som ungdomens fritidsverksamhet
skulle kunna bekostas på andra vägar,
medan däremot ungdomsvårdsskolorna,
som inte kan bekostas på annat
sätt, vore en väsentligare uppgift för
staten? Jag ställer frågan och jag är
övertygad om att svaren bland reservanterna
skulle bli olika. Man har an -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

ledning att diskutera den frågan. Det
är även skäl att ompröva avvägningen
mellan de egentliga vårdnadsuppgifterna
och de mera allmänna bidragsuppgifterna.

Jag tror, herr talman, att det finns
en rad sådana frågor som verkligen behöver
tas upp till allvarlig diskussion.
Jag skall be att få sluta med att säga
något om vart den diskussionen kan
föra.

Ända till för några år sedan rådde
här i landet ganska allmän enighet i de
socialpolitiska frågorna. De reformer,
som genomfördes, genomfördes i allmänhet
under anslutning från alla större
politiska grupper. Det berodde delvis
på att det var reformer som var så
klart nödvändiga, att man inte just kunde
ha mer än en åsikt om dem, men
också på att man under reformarbetets
gång systematiskt arbetade på att få
alla riktningar med under förberedelserna
och att ta hänsyn till alla rimliga
önskemål och synpunkter.

För närvarande har vi i de socialpolitiska
spörsmålen återigen utpräglade
motsättningar. Jag är inte övertygad
om att detta är ett önskvärt tillstånd ur
någon synpunkt. Bland annat medför
det ett ömsesidigt misstänkliggörande.
Man beskyller varandra för mindre aktning
för människovärdet och de allmänna
principer som ligger bakom de
sociala åtgärderna. Det finns inte, tror
jag, sådana grundläggande motsättningar
mellan de olika riktningarna här i
Sverige. Vi är överens om de allmänna
sociala och mänskliga värderingarna.
Meningsskiljaktigheterna gäller den
praktiska tillämpningen. Det utredningsarbete
som här nu är i fråga borde
bland annat ha till uppgift att så ingående
behandla de grundläggande
principerna att vi å ömse håll kunde
bli medvetna om och göra allmänheten
medveten om vad vi är överens om och
var meningsskiljaktigheterna kvarstår.
Detta skulle vara en viktig sanering av
den politiska diskussionen här i landet.

om en allmän översyn av socialpolitiken

Det skulle rensa luften och underlätta
det praktiska arbetet på att bevara det
välfärdssamhälle vi har — bevara det
till rimliga kostnader och utan att fördenskull
ha kvar sådant som numera
är föråldrat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag
skall betrakta det som något slags artighet
av herr Heckscher att inbjuda
mig att tala för högern i dessa frågor.
Jag fick nog den uppfattningen när jag
lyssnade till herr Heckscher, att han i
viss fall skulle kunna ge uttryck åt
ungefär de ståndpunkter vi har i socialpolitiken.
Om jag skulle ha talat
så illa i detta ämne att jag kan bli
förväxlad med en högerman, ber jag
att få beklaga det. Herr Heckscher
höll ett ganska hovsamt anförande här
som på ett fördelaktigt sätt skilde
sig från de signaler vi tidigare hört
och sett i skrift från högern. Det beror
kanske på att man på högerhåll har
tänkt om i socialpolitiken. Har man
närmat sig centerpartiets ställning i
den frågan är det inte första gången
som högern så att säga hoppar över på
en linje som ursprungligen är centerpartiets.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det är
mycken idé att fortsätta diskussionen
med herr Hansson i Skegrie om vem som
bytt åsikter med vem. Det brukar inte
vara särdeles fruktbart. Jag är alldeles
övertygad om att jag inte får herr Hansson
i Skegrie med som talare på några
högermöten. Det vore en from förhoppning,
som inte hade någon som helst
verklighetsbakgrund, det är jag alldeles
på det klara med.

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Kompletterande direktiv för utredningen om en allmän översyn av socialpolitiken

Vad som är väsentligt här är — och
detta kom fram både när herr Hansson
och herr Gustafsson i Skellefteå talade
och jag tror att det också kommer
fram i den fortsatta debatten — att
meningsskiljaktigheterna i dessa frågor
i verkligheten inte alls är så stora och
framför allt inte så principiella som
man ibland vill göra gällande. Det är
klart att vi har olika åsikter på särskilda
punkter, och det är klart att vi inte
alltid kommer att rösta på samma sätt
i olika förslag som läggs fram. Detta
betyder dock inte att vi står så förfärligt
långt ifrån varandra när det gäller
de grundläggande principerna. Jag
måste dock bekänna att jag står ganska
långt från den ståndpunkt som herr
Ingemund Bengtsson i Varberg intog —
om jag nu tolkade honom rätt och inte
missförstod honom.

Jag vill ha sagt att det vore idé att
även vid diskussionen om socialpolitiska
spörsmål försöka komma ned till
att undersöka vad vi är överens om och
samtidigt undersöka vad vi är oense
om. Detta bör denna utredning ha till
uppgift.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det här lilla kärleksgnabbet
mellan herr Heckscher och
herr Hansson i Skegrie var väl egentligen
ganska överflödigt. Alla här närvarande
känner nämligen mer än väl till
att de borgerliga är ense i sak när det
gäller socialpolitiken och att det inte
existerar en sådan skillnad som man
här försöker konstruera för att söka
upprätthålla vad man kallar en egen
linje i denna fråga. Den gemensamma
reservationen från de borgerliga
visar ju, att vi nu har att göra med
en kompakt borgerlig majoritet, som
vill vrida klockan tillbaka på det socialpolitiska
området. Tidigare försökte
ju till och med högern att framställa
sig som intresserad för vissa
socialpolitiska åtgärder. Centerpartiet

följde med så gott det gick. Folkpartiet
å sin sida har ju alltid försökt framställa
sig som ett socialpolitiskt parti
framför alla andra och har som bekant
myntat den pretentiösa benämningen
socialliberalismen. Den vackra
attityden stod sig emellertid inte länge.
Den sociala fernissan håller nu på att
ramla av i stora flagor, och folkpartiet
framstår i sin nakenhet som ett renodlat
storfinansens parti vid sidan av högern.

Folkpartiets motion från i våras om
socialpolitiken bär sannerligen syn för
sägen. Fortsättning följde vid B-riksdagen,
och nu har hela borgerligheten
samlats på folkpartiets linje. De direktiv
som regeringen utfärdat för den socialpolitiska
kommittén är inte tillräckliga
för de socialpolitiska nedrustarna.
De vill gå längre och förvandla kommittén
till ett organ för sitt sociala bakåtsträveri.

Ett studium av folkpartiets motion
från i våras visar att detta omdöme
inte är överdrivet. I motionen hävdar
man att standarden i vårt land undergått
en så stark stegring, att hela socialpolitiken
»ställts i ett nytt läge».

I stort sett anser de folkpartistiska
motionärerna att de sociala stödåtgärderna
bör inskränkas till att gälla arbetslöshet
och sjukdom. Folkpartiet är
inne på en klar social nedrustningslinje
då det gäller vad man kallar konsumtionssubventioner.
Till dessa räknar
motionärerna skolbarnsbespisning,
bostadssubventioner av skilda slag, subventionerade
rekreationsresor för barn
och husmödrar in. in. Dessa socialpolitiska
åtgärder måste enligt folkpartiet
bli föremål för eu omvärdering, vilket
bara är en försiktig omskrivning av
kravet att de bör slopas.

Ännu tydligare visar folkpartiet sitt
rätta sociala ansikte, då det kommer in
på finansieringen av socialpolitiken.
Här uttalas: »De ekonomiska betingelser
som huvuddelen av vår befolkning
f. n. lever under innebär enligt vår

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Kompletterande direktiv för utredningen

mening, att det nu finns goda förutsättningar
för en ökad insats från den enskilde
i form av avgifter.» »Härigenom»,
fortsätter man, »skulle samhällets socialvårdande
uppgift mer än nu få karaktären
av serviceåtgärd.»

I samma andedrag påstås att vissa
generella subventioner, exempelvis bostadssubventionerna,
kan ifrågasättas.
Slutligen förklarar motionärerna att när
pensionsfrågan blivit löst är de stora
kostnadskrävande generella subventionernas
tid förbi i svensk socialpolitik.
Det skall, med andra ord, bli reformstopp.
Här har man alltså folkpartiets
nya giv i socialpolitiken. Tydligen har
högerns reaktionära offensiv på området
inte lämnat folkpartiet någon ro.
Folkpartiet tävlar numera framgångsrikt
med högern i socialpolitiskt bakåtsträveri.
Detta bevisas inte minst av att
högern ansett sig kunna acceptera folkpartiets
linje, som går ut på att försämra
eller slopa de socialpolitiska förmånerna
och att, i de fall där man inte
sträcker sig så långt, socialpolitiken
skall finansieras av dem, som kommer
i åtnjutande av förmånerna. Det är
folkpartiets försäkringstekniska linje
från pensionsdebattens dagar som här
går igen.

Jag kan berätta att under en budgetdebatt
i Göteborgs stadsfullmäktige för
icke så länge sedan framhöll folkpartiets
ledande man, att tidpunkten nu
var inne för att övergå till att de som
kommer i åtnjutande av de förmåner
samhället bjuder också skulle betala för
dem.

Som motivering för folkpartiets linje
anföres, att vi nu har en så hög standard
i vårt land, att socialpolitiken
måste omvärderas på det sätt jag här givit
några provstycken på ur folkpartiets
motion från i våras. Må det förlåtas
mig, om jag säger att talet om den
höga standarden i vårt land vittnar om
en kompakt okunnighet om det verkliga
läget. Det är därför som jag nu
tänker sticka hål på den granna såp -

om en allmän översyn av socialpolitiken

bubbla, som heter svenska folkets höga
levnadsstandard.

Jag vill visst inte förneka att standarden
i vårt land är högre än många
andra länders, men däremot bestrider
jag att antalet bilar, TV-apparater, kylskåp
o. s. v. är en riktig värdemätare
på den svenska standarden.

Uppgifter som jag inhämtat från Göteborgs
stads statistiska byrå över inkomstfördelningen
under 1957 visar
ihåligheten i talet om det höga välståndet.
Det finns i vårt land cirka
3 800 000 inkomsttagare. Av dessa hade
i runt tal 2,5 miljoner inkomster som
låg under 10 000 kronor om året. 2 miljoner
hade under 8 000 kronor om året.
Av företagarna hade 51 procent eller
över hälften en årsinkomst som understeg
8 000 kronor och 65 procent inkomst
under 10 000 kronor. Detta borde
kunna ge en tankeställare åt de borgerliga
reservanterna, som tydligen anser
detta vara en sådan standard, att
socialpolitiken skulle kunna nedrustas.
Utan tvekan finns det tusentals småföretagare,
som har behov av de både
generella och andra stödåtgärder som
socialpolitiken kan ge. Man kan här
ställa frågan: Hur är det egentligen
med damernas och herrarnas på den
borgerliga sidan intresse för den stora
kategorien småföretagare?

Låt mig så till sist också ange några
siffror som rör de sambeskattade, vilka
ju också brukar vara föremål för de
borgerligas intresse.

13 procent av de sambeskattade, alltså
fall där både man och hustru förvärvsarbetar,
har inkomster som understiger
8 000 kronor om året och 20
procent under 10 000 kronor. Det bör
noteras att dessa siffror avser den
verkliga inkomsten utan andra avdrag
än kostnader för intäkternas förvärvande.

Ja, så ser det svenska välståndet ut i
statistisk belysning. Det är denna standard
som de borgerliga anser vara så
hög, att socialpolitiken kan omvärde -

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr B 11

ras. Men de siffror som jag här har anfört
ur den officiella statistiken visar,
att talet om den höga standarden från
borgerlig sida när de attackerar socialpolitiken
endast är ett svepskäl för det
verkliga syftet, nämligen att i de rika
skattebetalarnas och bolagens intresse
nedrusta socialpolitiken och övervältra
kostnaderna för dess finansiering på de
små inkomsttagarna.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 102 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Införande av fem dagars skolarbetsvecka

§ 10

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 75, i anledning av väckta motioner
angående befolkningsfrågan, och

nr B 76, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Införande av fem dagars skolarbetsvecka

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 77, i anledning av väckt motion om
utredning och förslag angående införande
av fem dagars skolarbetsvecka.

I en inom första kammaren av herrar
Öhman och Norling väckt motion
(I: B 76) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj :t måtte hemställa
om vidgade direktiv till 1957 års
skolberedning i syfte att få till stånd
nödvändig utredning och förslag för införande
av fem dagars skolarbetsvecka.

Utskottet hemställde, att motionen
I: B 76 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottets hemställan i
denna fråga står i underlig motsättning
till remissinstansernas yttranden. Sedan
vi väckt vår motion visade det sig
ganska snart att detta var en fråga som
satte färg på den offentliga debatten.
På grund av arbetstidens fortskridande
förkortning och införandet av femdagars
arbetsvecka vid många arbetsplatser
— visserligen ännu bara på
sommaren — stod det klart för såväl
målsmän som lärare att man i tid måste
vidtaga åtgärder, eftersom vi inom något
År kan befinna oss i den situationen,
att föräldrarna har fria lördagar men

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Den koncessionerade inrikes lufttrafiken

barnen då måste gå i skolan. Det förslag
som framföres i vår motion fick
därför ganska allmän anslutning, även
om man givetvis betonade de svårigheter
som föreligger med hänsyn till de
stora krav som nu ställes på skolungdomens
utbildning och möjligheter att få
den återstående tiden att räcka till för
skolarbetet.

Uppenbart var emellertid, att för
många familjer skulle femdagarsveckan
bli ganska illusorisk, om inte barnen
samtidigt hade fritt på lördagarna. Jag
konstaterar i dag att den främsta remissinstansen,
nämligen skolöverstyrelsen,
är helt överens med oss. Skolöverstyrelsen
förklarar att man sedan
länge har uppmärksammat frågan, att
man redan 1955 började utarbeta en
promemoria om arbetstidsförkortningens
konsekvenser, att man redan satt
i gång försöksverksamhet på två platser
-— jag tror att sådan verksamhet numera
pågår på flera platser — samt att resultaten
från dessa försök bör kunna utnyttjas,
om en sådan utredning kommer
till stånd som motionärerna föreslår.
Skolöverstyrelsen vill sålunda att de påtalade
problemen utredes, och att utredningen
bör vara avslutad i god tid
före den 1 januari 1960, då frågan blir
aktuell för betydande kategorier medborgare.
Man tillstyrker därför vårt förslag
att 1957 års skolberedning skall få
vidgade direktiv rörande denna fråga.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning
och målsmännen har understrukit
frågans allvarliga karaktär, låt vara
att ett par remissinstanser har förordat
att man väntar en tid med utredningen.
Med den utredningstakt vi har här i
landet är det uppenbart att åtgärder,
som måste föranleda så stora ändringar
av kursplanerna och av skolans dispositioner
i övrigt, inte kan vidtagas i
sista stund. Vi har inte heller föreslagit
någon ny utredning utan endast vidgade
direktiv för den utredning som redan
arbetar. Jag är övertygad om att
denna fråga kommer att tvinga sig fram

— det har den för övrigt redan gjort

— och vissa förberedande åtgärder är
som nämnts redan vidtagna.

Herr talman! Det är närmast som en
protest mot utskottets inkonsekvens som
jag nu ber att få yrka bifall till vår motion.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet anfört ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 78, i anledning av väckta motioner i
fråga om uppskov med förändring till
lägre skolform.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets utlåtande nr B 79, i anledning
av riksdagens år 1957 församlade
revisorers uttalande rörande anstaltsvårdades
rätt till folkpension in. m.

§ 14

Den koncessionerade inrikes lufttrafiken

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 80, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DE JOUNGE (h):

Herr talman! I här föreliggande motion
av herrar Cassel m. fl. angående
den koncessionerade inrikes lufttrafiken
påtalas bl. a. Linjeflygs prispolitik

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

på gotlandslinjen. Sålunda göres vissa
intressanta jämförelser mellan flvgpriserna
på inrikeslinjerna i övrigt och
priserna på gotlandslinjen, varav framgår
att de senare ligger väsentligt över
genomsnittet för riket i övrigt.

Jag vill i anslutning härtill med några
ord beröra den roll gotlandsflyget
spelar för gotlänningarna och den prispolitik
som bedrivits på linjen.

För gotlänningarna finns endast två
medel för kommunikation med riket i
övrigt, fartyg och flyg. Gotlänningarna
saknar sålunda de billiga och snabba
kommunikationsmedlen tåg, buss och
bil, vilka befolkningen i övrigt allmänt
kan anlita. I valet mellan flyg och tåg
anlitar gotlänningarna numera, sedan
flyget blivit ett riskfritt och säkert kommunikationsmedel,
i allt större utsträckning
flyget, främst kanske på grund av
den tidsbesparing de därvid gör men
även för att undvika en tröttsam och
ansträngande sjöresa.

Av resenärerna till och från Gotland
transporterades sålunda år 1939 139 500
med båt och 1 700 eller endast 1,2 procent
av totala antalet med flyg. År 1955
var passagerarantalet med båt 194 000
och med flyg 52 000 eller 25 procent.
Från detta år har båtpassagerarnas antal
stadigt sjunkit såväl relativt som
absolut sett, under det att flygtransporterna
fortsatt sin ökning i accelererad
takt. Antalet passagerare med båt var
sålunda år 1957 163 000 och i år t. o. m.
oktober 152 000, och motsvarande antal
flygpassagerare var 74 000 respektive
82 000. Däri är charterflyget inräknat.
I år har sålunda flyget transporterat 35
procent av det totala antalet eller mer
än var tredje resenär till och från Gotland.
Fortsätter utvecklingen i samma
takt kommer mer än hälften av alla passagerare
till och från Gotland att transporteras
med flyg år 1965.

I flyghänseende intar Gotland också
på det sättet en särställning i förhållande
till riket i övrigt, att Visby flygplats
ligger på tredje plats vad gäller

Den koncessionerade inrikes lufttrafiken

den inrikes passagerartrafiken med
31 000 passagerare under första halvåret
i år. Endast Bromma i Stockholm
och Torslanda i Göteborg ligger över.
Att Visby flygplats med sitt ringa befolkningsunderlag
och uppland ligger
så högt uppe på skalan visar med önskvärd
tydlighet det stora behov av flyget
som transportmedel som Gotland
har.

I fråga om den på linjen bedrivna
taxepolitiken må nämnas att en tur- och
returbiljett år 1939 enligt taxan kostade
kronor 67: 50, år 1950 110 och åren 1953
—1957 125 kronor. Sedan 10 år tillbaka
har emellertid 15 procents rabatt allmänt
lämnats till gotlänningarna, varför
det faktiska priset för deras del under
senare år utgjort 107 kronor. I samband
med ett allmänt slopande av rabatterna
på de inrikes linjerna borttogs dock i
våras rabatten på gotlandslinjen. Sedan
från flera håll på Gotland framhållits
att rabatten där givits så allmänt — man
uppskattar det till omkring 60 procent
av resandeantalet — att ett borttagande
innebure en väsentlig taxehöjning, fastställde
luftfartsstyrelsen ett till 117 kronor
sänkt biljettpris för tur- och returbiljetten
på linjen.

I samband med frågan om rabatternas
slopande fick jag tillfälle att sätta
mig in i den av Linjeflyg förda taxepolitiken.
Jag fann därvid att jag inte kunde
godtaga det av luftfartsstyrelsen fastställda
priset om 65 kronor för enkel
och 117 kronor för tur- och returbiljett
Stockholm—Visby såsom skäligt. Det
innebar visserligen en sänkning med 7
procent av taxan, men jämfört med det
för gotlänningarna allmänt gällande rabatterade
priset utgjorde det en höjning
med över 10 procent. Vidare framgick
det att inom landet i övrigt tillämpades
elt genomsnittligt flygkilometerpris av
cirka 23 öre med variation uppåt och
nedåt på högst något öre, medan kilometerpriset
på visbylinjen låg på 32
öre, eller alltså nära 50 procent högre
än genomsnittet. Ej heller syntes bola -

Antlra kammarens protokoll 1958. Nr 1)11

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Den koncessionerade inrikes lufttrafiken

gets argument, att den korta flygsträckan
medförde högre pris på grund av de
fasta kostnadernas större andel däri,
bärande. Nackdelen med den kortare
flygsträckan kompenserades nämligen
mer än väl av den större turtätheten på
linjen och planets högre beläggning jämfört
med övriga flyglinjers. Jag kom på
grundval härav fram till ett pris om
48 kronor för enkel och 86 kronor för
tur- och retur såsom skäligt.

Den av bolaget tillämpade prispolitiken
på linjen synes helt ha dikterats av
bolagets faktiska monopolställning, där
konkurrens saknades från såväl annat
flyg som från bil, buss och järnväg. Då
jag ansåg, att det inginge i den koncessionsbeviljande
och taxefastställande
myndighetens uppgifter att se till, att
koncession icke utnyttjas till att utta
högre priser än som är motiverade av
kostnadsskäl, överklagade jag luftfartsstyrelsens
beslut hos Kungl. Maj :t. Härtill
bidrog även, att jag ansåg det ur lokaliseringspolitisk
synpunkt vara ytterst
önskvärt, att flygpriserna hölls
nere, då därigenom bl. a. öns näringsliv
får större möjlighet att konkurrera med
fastlandets, och befolkningens känsla av
isolering häves. Detta är ett villkor för
att avfolkningen skall kunna hejdas.

Överklagandet har i dagarna lett till
att Kungl. Maj:t upphävt luftfartsstyrelsens
beslut i denna del och återförvisat
målet till styrelsen för ny behandling i
samband med en allmän översyn av
taxorna i den reguljära inrikesluftfarten,
vilken översyn angivits böra vara
klar i god tid före införandet av nästa
års sommarturlista. Kungl. Maj:t framhöll
i sammanhanget särskilt, att Gotlandslinjerna
syntes dels ha påförts
kostnader, som inte till hela sitt belopp
kunde anses uteslutande förorsakade av
linjernas trafikering, dels också belastats
med en något större andel av de
gemensamma kostnaderna för bolagets
trafikrörelse än som framstod som
skäligt.

I statsutskottets utlåtande refereras

uttalanden från SAS’ och Linjeflygs sida,
att taxan på Gotlandslinjen sänkts med 7
procent, att den alltjämt kvarstående
prisdifferensen mellan den kortare Gotlandslinjen
och övriga linjer vore betingad
av trafikföretagets högre fasta
kostnader på denna linje samt att med
hänsyn härtill det från gotländskt håll
framförda kravet på ett lägre kilometerpris
vore i rimlig utsträckning tillgodosett.
Med hänsyn till vad bär anförts har
jag inte ansett mig kunna låta dessa
uttalanden stå oemotsagda.

Då emellertid Kungl. Maj:t nu givit
luftfartsstyrelsen i uppdrag att göra en
översyn av inrikesflygets taxor och därvid
särskilt beakta gotlandsflygets förhållanden,
anser jag mig i avvaktan på
resultatet av denna översyn inte nu böra
framställa något yrkande om en särskild
utredning i frågan. Den åt luftfartsstyrelsen
uppdragna översynen torde
i stället kunna anses innefattad bland
de utredningar, vartill statsutskottet
hänvisar i utlåtandets slut.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Den föregående talaren
har inte ställt något yrkande och
följaktligen inte påyrkat någon ändring
i vare sig utskottets kläm eller utskottets
motivering. Från utskottets sida
kan alltså inte finnas någon anledning
att invända mot vad den föregående
talaren anförde.

När jag nu har begärt ordet, är det
emellertid av det skälet, att jag vill instämma
i de synpunkter som anförts,
i all synnerhet som jag i huvudsak
framförde samma synpunkter vid statsutskottets
behandling av denna motion,
och också av det skälet, att jag
redan i januari, när taxehöjningen företogs,
framställde en interpellation
till kommunikationsministern, vilken
väl i sin tur medförde, att den föreslagna
höjningen till 125 kronor sänktes
till 117 kronor. Men vi var självfallet
inte tillfredsställda med en så
obetydlig sänkning.

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

Denna fråga om taxesänkningen är
egentligen ett påhäng till den motion
vi nu behandlar. Motionen har ju inget
yrkande beträffande taxorna, utan den
saken ingår i motiveringen, men när
nu utskottet föreslår, att riksdagen
skriver till Kungl. Maj :t, är det angeläget
att till den skrivelsen också fogas
en liten biljett angående gotlandstrafiken
och flygtaxorna.

Jag vill begagna tillfället att säga
också en annan sak; det är ju inte enbart
flygpriserna vi sysslar med. 1945
beslöt riksdagen efter motioner från
gotlandsliåll, att en utredning beträffande
sjötrafiken skulle verkställas. Så
skedde också, och 1951 framlade vederbörande
kommitté ett förslag, som
ännu vilar, nu i en särskild kommittés
sköte. Jag är tacksam för att den
föregående talaren speciellt intresserade
sig för flyglinjerna och flygtaxorna,
och jag förutsätter också, att han i
sin egenskap av ordförande i Gotlands
handelskammare är lika angelägen att
understryka sjötrafikens betydelse. Då
1951 års utredning framlade sitt förslag,
möttes det inte av någon större
entusiasm från handelskammarens sida.
Den gången var visserligen inte den
föregående talaren ordförande i handelskammaren,
men han var ledamot
av den. När nu riksdagen sänder över
en skrivelse till Kungl. Maj :t, skulle jag
bara vilja tillägga, att även beträffande
sjötrafiken står numera gotlandsrepresentanterna
eniga. Vi hoppas där
på ett snabbt resultat. Den kommitté
som sysslar med detta, har ju också
lovat att inom den närmaste tiden
framlägga förslag beträffande sjötrafiken
mellan Gotland och fastlandet.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

S 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 81, i anledning av väckt motion om
uppflyttning i högre lönegrad av en

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

tjänst såsom förste taxeringsinspektör
vid överståthållarämbetets skatteavdelning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 13, i anledning av väckta
motioner rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: B 170
av herr Ewerlöf m.fl. och II: B 233 av
herr Hjalmar son m.fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga ett
vid motionerna fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § 1
mom. och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; II)

de likalydande motionerna I:B171
av herr O hlon m.fl. och II: B 232 av
herr Ohlin m.fl., vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utarbetande av en plan
för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område.

Såvitt avsåg de likalydande motionerna
I:B170 och II: B 233 hade utskottet
i detta sammanhang endast upptagit det
yrkande, som ovan återgivits.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I:B170 av herr Ewerlöf m.fl. och
II: B 233 av herr Hjalmarson m.fl. om
vissa lättnader i beskattningen av fysiska
personer, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, samt

2) att de likalydande motionerna
I: B 171 av herr Ohlon in. fl. och II: B 232
av herr Ohlin in. fl. om en plan för fortsatt
reformarbete på inkomstbeskattningens
område,

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) vid punkten 1 (ortsavdrag för
barnfamiljer och ändring i de statliga
skatteskalorna)

1) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och de Jounge, vilka — under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I:B170 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: B 233 av herr Hjalmarson
m. fl. — ansett, att utskottet under
punkt 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till nämnda motioner
antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

2) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Stenberg, utan
angivet yrkande;

b) vid punkten 2 (utarbetande av en
plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område)

1) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Stenberg, vilka —
under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna I: B 171 av herr
Ohlon m. fl. och II: B 232 av herr Ohlin
m. fl. — ansett att utskottet under punkt
2) bort hemställa, att riksdagen med
bifall till nämnda motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utarbetande av en plan för fortsatt reformarbete
på inkomstbeskattningens
område;

2) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och de Jounge, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Riksdagen har här att
behandla en av högerpartiets partimotioner,
som väcktes vid årets vårriksdag
och som har åtarupptagits vid sommarriksdagen.
Då denna fråga i våras

var föremål för en längre debatt, skall
jag nu inte trötta kammaren med att
göra någon längre utredning om vad det
här gäller. Jag skall endast i all korthet
motivera de yrkanden som vi framställt.

Vårt första yrkande är att ortsavdraget
vid den statliga beskattningen
skulle höjas med 500 kronor för familjer
med barn. Jag tror inte att någon
kan förneka, att skattekraften är
mindre hos de familjer som har minderåriga
barn.

Det andra yrkandet avser skatteskalorna.
Vårt yrkande är, att man i fortsättningen
skall uttaga den direkta statliga
skatten efter nya skatteskalor. De
skatteskalor som vi nu föreslagit har
bland annat den fördelen att de tar
bort sambeskattningens orättvisor för
inkomster på upp till 30 000 kronor.
Vi får dessutom en mindre progressivitet
för de inkomster, som ligger mellan
10 000 och 30 000 kronor. Härigenom
kommer marginalskatten i de inkomstlägena
att bli betydligt mindre.
Jag tror att det har en utomordentligt
stor betydelse, att man får ned skatten
för just dessa grupper, alldenstund den
nuvarande hårda beskattningen motarbetar
en utveckling som i det långa
loppet skulle vara till gagn för en höjning
av standarden.

Dessa skalor torde kunna accepteras
även av dem som vill föra en högskattepolitik
i motsats till den lågskattepolitik
som högerpartiet gjort till sin. Man
skulle nämligen med dessa skalor få
en rättvisare beskattning än den som
nu förekommer. Bevillningsutskottets
majoritet synes emellertid i dag hysa
den uppfattningen, att det inte skulle
finnas några förhoppningar om att vi
under de närmaste åren skulle kunna
räkna med några skatteminskningar.
Jag tror att det finns anledning för
riksdagen att noggrant tänka på det,
när man beviljar stora anslag. Hyser
man hos majoriteten inte någon som
helst förhoppning att den besparingsutredning
som är tillsatt skall ha möj -

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

(59

ligheter att lägga fram förslag som
kommer att medföra minskningar i statens
utgifter? Vi inom högerpartiet har
tagit ansvaret för en hel del prutningar
på olika anslag, och det är de utgiftsminskningar
vi där föreslagit som ligger
till grund för den skattelättnad vi
nu föreslår. Det är viktigt att man försöker
precisera var man är beredd att
sänka utgifterna; det är inte tillräckligt
att bara deklarera, att man har intresse
för att minska statsutgifterna, utan
man bör också säga var minskningarna
skall göras. Det har vi gjort, och det
är därför som vi alltjämt med samma
styrka kan vidhålla våra krav att beskattningen
för fysiska personer skall
sänkas. Vi tror att det har utomordentligt
stor betydelse för våra framtida
möjligheter att upprätthålla standarden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den med a 1 betecknade
reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr B 13 omfattar två motioner,
dels högerpartiets motion om
ändring av skatteskalorna och införande
av ortsavdrag för barnfamiljer, dels
folkpartiets motion om en plan för
skattesänkning.

Från folkpartiets sida har vi inte
kunnat ansluta oss till de av högern
föreslagna skatteskalorna, dels av budgetmässiga
skäl, dels med hänsyn till
dessa skatteskalors verkningar i vissa
fall. Detta vårt ställningstagande innebär
inte att vi avvisar varje tanke på
eu motion angående skatteskalorna.
När dessa infördes 1956 ansåg vi dom
vara godtagbara i dåvarande läge. Men
sedan dess har penningvärdeförsämringen
skärpt skattetrycket.

När det talas så mycket om skattesänkningar
som genomförts på initiativ
av den sittande regeringen, bör man
komma ihåg att för de vanliga inkomstklasserna
är det reella skattetryc -

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

ket hårdare i dag än det var 1948. Vårt
parti har tidigare väckt tanken att skatteskalorna
automatiskt skulle kunna anpassas
efter penningvärdeförsämringen
så att skattetrycket på realinkomsten
förblev oförändrat vid oförändrad uttagningsprocent.
Även högerpartiet har
varit inne på den linjen. Denna tanke
reser visserligen stora problem, men
den är nog i alla fall värd att överväga.

Jag är ense med herr Magnusson i
Borås om att barnfamiljerna har mindre
skattekraft än övriga familjer. Jag vill
bara påpeka att högerns förslag om
borttagande av barnbidraget för det
första barnet i kombination med införande
av ortsavdrag för barnfamiljer
tyvärr innebär en ökad belastning för
de allra flesta barnfamiljerna.

Herr talman! Vi har från folkpartiets
sida intet annat yrkande än utskottets
i detta sammanhang, men vi
har avgivit blank reservation därför att
vi inte kan instämma i utskottets motivering.

Beträffande folkpartiets partimotion
om uppgörande av en plan för skattesänkning
är läget det som herr Magnusson
i Borås skildrat och som jag
har försökt ytterligare belysa: skattetrycket
här i landet har de facto ökat
under den senaste tioårsperioden trots
olika skattesänkningsreformer. Det värsta
är att utsikterna för framtiden ter
sig mycket mörka. Bevillningsutskottets
ärade talesman har tidigare framhållit
att vi, med den politik som regeringen
för, riskerar ytterligare skattehöjningar
inom eu nära framtid. Detta perspektiv
kan vi inte godta. Det måste bli ett
slut på de ständiga skattehöjningarna.
Vi måste planera både i fråga om statens
utgifter och i fråga om skatterna.

Vårt förslag om en besparingskommission
har sent omsider förverkligats,
och vi vill uttrycka den innerliga förhoppningen
att denna kommission skall
kunna verka återhållande på statsutgifterna.
Jag hoppas också att kammaren
skall bifalla vår motion om en planc -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

ring när det gäller skattereformerna.
Inget parti vill i dagens läge, för innevarande
budgetår och för början av
nästa budgetår föreslå någon sänkning
av den direkta inkomstskatten, men vi
borde vara överens om att vi måste
sträva efter skattesänkning.

Vi har en råd andra olösta skatteproblem:
lindring av sambeskattningen genom
höjda förvärvsavdrag, revidering
av ortsgrupperingen, frågan om periodiskt
understöd till studerande och för
amortering av studieskulder och vissa
barnfamiljers beskattning. Om jag i
denna uppräkning inte har nämnt resultatutjämningen
beror detta på att
jag hoppas, att riksdagen redan nästa
år skall kunna fatta beslut i den frågan.
De övriga frågorna är alla viktiga. De
är befogade var och en för sig. Det kan
ingen förneka. Men samtidigt måste vi
ha klart för oss att våra statsfinansiella
resurser är knappa. Vi kan inte genomföra
alla reformer på en gång. Därför
menar vi i folkpartiet att vi måste
planera skattereformerna. Har man
överflöd i statskassan är det inte så
viktigt med planeringen. Då kan man
dela ut till höger och vänster. Men för
staten gäller lika väl som för en familj,
att om det är ont om pengar i
kassan måste man planera sina åtgärder
med förstånd. Den svenska skattepolitiken
har under de senaste tio åren
kännetecknats av — det vågar nog ingen
bestrida — höggradig ryckighet och
planlöshet. Jag kan därför inte förstå
varför majoriteten här inte vill gå med
på en planering på detta område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservation b 1 till
bevillningsutskottets betänkande nr
B 13.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte det finns
anledning att i dag dra upp någon stor
debatt om denna fråga, ty de väckta
motionerna kan väl lämpligen karak -

teriseras som dyningar efter årets stormar.

Högermotionen är närmast att betrakta
som inaktuell. Den bygger nämligen
på förutsättningen att man skall kunna
sänka skatterna med 700 miljoner kronor
för helt år och kompensera detta
med besparingar. Alla känner ju till
att högern fullkomligt misslyckats i att
få riksdagen att gå med på de ifrågavarande
besparingarna, och följaktligen
har grunden för den föreslagna
skattesänkningen totalt undanryckts.

Inte mera lyckat är det när man upprepar
kravet på skatteavdrag för ett
barn, såsom alternativ till borttagande
av barnbidraget för första barnet.
Riksdagen har ju redan avvisat förslaget
att barnbidraget för första barnet
skulle slopas, och då faller alltså även
denna propå om barnavdrag vid beskattningen.

Herr Magnusson i Borås föredrog att
inte gå in på detaljer, och jag skall inte
heller göra någon sådan granskning.
Jag vill emellertid säga några ord om
de av högern föreslagna skatteskalorna.

Det är klart att man med denna metod
för progression kan få jämnare och
vackrare skalor, men huruvida dessa
jämnare och vackrare skalor är mera
rättvisa än dem som nu tillämpas, därom
råder mycket delade meningar. Det
är ett faktum att de nya skalorna har
den effekten, att lättnaden för de mindre
inkomsttagarna är obetydlig i jämförelse
med lättnaden för de större inkomsttagarna.
Huruvida detta kan anses
vara någon högre grad av rättvisa, när
man anser att skattekraften är grunden
för beskattningen, finns det säkerligen
anledning att tvista om. Jag skall emellertid
inte uppehålla mig mera vid
denna fråga nu.

Folkpartiets motion går ut på att en
plan skall upprättas för framtida skattereformer,
och herr Gustafson i Göteborg
anförde en hel rad säkerligen betydelsefulla
skattereformer. Men jag
vill bara erinra om att det väl inte är

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

någon av de frågor, som herr Gustafson
nämnde, som inte redan ligger under
utredning. Att vi nu i förhand skulle
bestämma oss för i vilken ordning
de förslag skall genomföras, som utredningarna
kan framlägga, tror jag
vore en mycket opraktisk lösning. Jag
föreställer mig att man får handla som
hittills och plocka ihop de skatter som
behövs vid uppkommande medelsbehov.
Att i förväg bestämma sig för att
den eller den skatten skall avvecklas
under alla omständigheter anser jag
inte vara möjligt, ty då skulle vi komma
i en situation som ur synpunkten av att
rättvisa skatter skall uttagas vore ohållbar.

Jag vill också passa på att säga någonting
om det av herr Gustafson så
älskade påståendet, att jag skulle ha
propagerat för nya skatter. Herr Gustafson
syftar väl på ett uttalande som
jag gjorde för några år sedan, att därest
vi skulle nödgas tillgripa nya skatter,
så var punktskatter inte de lämpligaste.
Det var vad jag sade, herr Gustafson
i Göteborg. Av denna lilla fjäder
har nu blivit en hel hönsgård, och under
valkampanjen ingick ju i folkpartiledarens
samtliga föredrag ute i bygderna
ett påstående, att jag, med min
oerhörda auktoritet som skatteexpert,
hade förordat nya skatter. Jag hoppas
emellertid att denna hönsgård nu skall
kunna anses avlivad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att herr Sundström propagerat för nya
skatter. Jag sade att herr Sundström
förutsett att vi kunde få nya skatter, och
jag syftade inte på något uttalande som
herr Sundström skulle ha gjort för ett
par år sedan utan på ett yttrande som
han fällde här i kammaren den 11 februari
i år. Herr Sundström sade: »Trots
de möjligheter som finns i fråga om pro -

Lättnader i inkomstbeskattningen, m. m.

duktionsstegring och besparingar kan
det emellertid under en övergångstid, på
grund av de väldiga utfästelser vi har
gjort på utgiftssidan, bli oundvikligt att
tillgripa nya skatter. Att utan vidare
säga att vi skall ha en allmän omsättningsskatt
är kanske litet förhastat.
Därför tror jag att det nu finns anledning
för finansdepartementet att söka
utarbeta någon sorts beredskap, när det
gäller att skaffa staten större inkomster.
Improvisationer av det slag vi nu har
gjort kommer oro åstad. De är naturligtvis
nödvändiga och oundvikliga i vissa
sammanhang men det är inte ett idealiskt
sätt att skaffa staten ökade inkomster.
»

Jag har citerat hela stycket för att det
inte skall bli något missförstånd. Det
är ju ostridigt att herr Sundström sagt
att det finns risk för nya skatter och att
herr Sundström även menat, att man
inom finansdepartementet skall utarbeta
någon plan för att, om ökade statsinkomster
skulle behövas, ha planerade
åtgärder att tillgripa.

Men om herr Sundström är en sådan
vän av planering, varför kan då inte
herr Sundström tänka sig en planering
också när det gäller skattereformer?
Varför skall man ständigt planera för
skattehöjningar i detta land? Skall vi
inte gemensamt försöka sträva efter att
sänka skattetrycket? Det har reellt ökat
sedan 1948, och jag skulle vara mycket
glad om herr Sundström ville utsträcka
sitt intresse av att planera också till det
område, som gäller möjligheten att genomföra
en skattereform i för skattebetalarna
fördelaktig riktning, ty det
tror jag är eu riktning som är fördelaktig
för hela landet och för vår samhällsekonomi.

Herr Sundström sade att de frågor,
som jag omnämnde i mitt första anförande,
redan är föremål för utredning,
och jag vill inte förneka det. Det finns
en utredning som heter skattelagsakkunniga,
och den har ett 50-tal olösta skattefrågor
att utreda, som den aldrig tycks

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Lättnader i Inkomstbeskattningen, m. m.

hinna med därför att den är överbelastad
och tydligen inte har tillräckliga resurser.
Nog har vi många skatteförslag
som är föremål för utredningar. Men
folkpartiets förslag innebär inte att man
skall ta alla dessa frågor under förnyad
utredning, utan det innebär att man
skall gradera dessa reformer efter vad
som är viktigast och mest önskvärt, så
att man inte en vacker dag har genomfört
reformer, som visserligen i och för
sig är berättigade men mindre viktiga,
och sedan inte har finansiella resurser
att genomföra de viktiga skattereformer,
som kan bli aktuella. Jag kan inte se att
det är orimligt, utan jag finner det
tvärtom mycket skäligt att man gör denna
angelägenhetsgradering. Det är därför,
herr talman, som jag yrkar bifall till
folkpartireservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! När herr Sundström säger
att den av högerpartiet framlagda
motionen inte längre skulle äga aktualitet,
vill jag bara i all korthet erinra
kammaren om att det förslag, som föreligger
beträffande skatteskalor, avses
träda i kraft den 1 januari 1960, alltså
vid en tidpunkt senare än den för vilken
riksdagen tagit ställning till utgiftspolitiken.
Därmed finns det ju utomordentligt
stora möjligheter såväl för
Kungl. Maj:t som för riksdagen att anpassa
sin utgiftspolitik med hänsyn till
de beslut, som riksdagen nu skulle kunna
fatta beträffande skalorna. Vi inom
högerpartiet hyser inte några illusioner
om att den nuvarande regeringen skulle
vara benägen att lägga fram en plan
för skattesänkningar, ty en sådan benägenhet
har ju inte varit utmärkande för
regeringen. Vi har därför föreslagit alla
dessa olika utgiftsbegränsningar för att
skapa förutsättningar för ett genomförande
av den skattesänkningsplan, som
vi själva i olika sammanhang preciserat.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är andra gången som
herr Gustafson i Göteborg läser upp det
där avsnittet av vad jag yttrade i skattedebatten
i februari och inför det i kammarens
protokoll, så att det borde vara
känt nu. Men märk väl att jag yttrade
endast, att det kan bli nödvändigt höja
skatterna i framtiden på grund av en
hel rad ofrånkomliga ökade utgifter.
Däremot har jag på intet sätt förordat
någon skattehöjning. Den planering som
jag talade om där avsåg allenast att
finna några nya skatteformer i stället
för att ideligen tillgripa punktskatter.
Jag uttalade inte heller någon sympati
för en allmän omsättningsskatt. Nu hoppas
jag att detta har idisslats så många
gånger, att vi slipper att vidare belasta
kammarens protokoll med detta mycket
enkla uttalande, som har gjorts av hundratals
personer med mycket mera framskjuten
ställning än jag och med mycket
större kännedom om statsfinanserna
än vad jag har.

Herr Magnusson i Borås vidhåller,
att det är berättigat att göra dessa framställningar
om skattesänkningar, därför
att högern har föreslagit vissa utgiftsjämkningar.
Det må vara högerns ensak
att bedöma den frågan. Jag finner emellertid
metoden egendomlig. Att man
gjorde dessa framställningar under vårriksdagen
och där försökte vinna gehör
för dem är begripligt men däremot inte
att man under B-riksdagen upprepar
samma motioner, när i varje fall för närvarande
ingen som helst möjlighet finns
att genomföra saken.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag tolkade herr Sundström på
riktigt sätt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen först, beträffande punkten
i, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reserva -

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil 73

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

tionen al) av herr Hagberg m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr B 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
a 1) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 44 nej, varjämte 24
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan under punkten 1).

Beträffande punkten 2 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen
bl) av herr Spetz m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

ten 2) i utskottets betänkande nr B 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
b 1) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 74 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit jämväl
utskottets under punkten 2) gjorda hemställan.

§ 17

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 15, i anledning av väckta
motioner om befrielse för utländska
medborgare från retroaktiv skyldighet
att erlägga folkpensionsavgift.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Främjande av bostads-, egnahems- och
aktiesparande

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 16, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till främjande
av bostads-, egnahems- och aktiesparande.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I:B172 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: B 231 av herr Hjalmarson
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måt -

74 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

te antaga i motionerna intagna förslag
till förordning om bostadssparande
samt lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I:B172 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: B 231 av herr
Hjalmarson in. fl. om vissa åtgärder till
främjande av bostads-, egnahems- och
aktiesparande icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Magnusson i Borås och de
Jounge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till ovannämnda motioner antaga
de i motionerna intagna förslagen till

1) förordning om bostadssparande,
samt

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Riksdagen har här att
behandla ytterligare en av högerpartiets
partimotioner, och jag vill nu i all
korthet ange innehållet i denna motion,
som avser åtgärder i syfte att uppmuntra
det enskilda frivilliga sparandet.

Först och främst har vi föreslagit att
det skulle beredas möjlighet att göra
avsättningar på ett särskilt bostadskonto
i bank. Förslaget innebär att man i inkomstdeklarationerna
skulle under åren
1958 t. o. m. 1962 få göra avdrag för ett
belopp på totalt 5 000 kronor för ensamstående
och 10 000 kronor för gifta.
Om dessa medel sedan togs i anspråk
för anskaffande av ett eget hem eller en
bostadsrättslägenhet, skulle skattefriheten
bli definitiv. Vi har också ansett att
de människor, som redan nu skaffat sig
ett eget hem och som gör amorteringar,
vilka ligger utöver 1,5 procent av fastighetens
taxeringsvärde, vid sin inkomst -

beskattning skall få göra avdrag för ett
belopp intill 700 kronor. Vidare har vi
föreslagit en premiering av sådant sparande
som sker i form av aktier eller
andelar i ekonomiska föreningar.
Skattefriheten bör i detta avseende begränsas
till 200 kronor per år för ensamstående
och 400 kronor för gifta.

Det står väl numera klart för alla att
sparandet i vårt land är för litet och att
vi måste göra något för att rätta till
detta förhållande. Att sparandet är för
litet, framgår bland annat av det förhållandet,
att vi i dag har ett ganska högt
ränteläge, något som uteslutande beror
på att det inte råder balans mellan tillgång
och efterfrågan på kapital. Vi inom
högerpartiet anser att det bör ske en
ökning av sparandet hos de enskilda
människorna och detta så snart som
möjligt. Det kommer att ställas mycket
stora krav på kapital, om vi här i landet
även i framtiden skall kunna bevara
och ytterligare höja levnadsstandarden.
Enligt högerpartiets åsikt måste vi i
framtiden främst lita till småspararnas
möjligheter att åstadkomma ett ökat
sparande. En av de allra första förutsättningarna
härför är att det föres en
sådan skattepolitik att de enskilda människorna
själva får disponera en större
del av sina arbetsförtjänster och kan
avsätta dessa till sparande. Vi inom
högerpartiet är angelägna att understryka
att detta sparande skall ske på frivillighetens
bas, och vi säger nej till
alla former av tvångssparande.

Men för att sparandet skall göras attraktivt
måste man också försöka bevara
penningvärdet. Det får inte bli så,
såsom fallet varit under de senaste tio
åren här i landet, att inkomsten av kapital
i verkligheten är negativ. Detta
måste leda till att det inte blir något
intresse för sparande.

Hur skall då sparandet i framtiden
kunna ökas? Ja, det är den fråga som
vi försökt besvara i motionen. De åtgärder,
som vi där föreslagit, tar speciellt
sikte på de mindre inkomsttagarna. Vi

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil 75

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

har den uppfattningen att man måste
skapa direkta sparmål för att öka intresset
för sparandet, och vi har därvid
funnit att bostadssparande skulle vara
en mycket lämplig form av sådant sparande.
Det råder ju alltjämt bostadsbrist
i vårt land. För närvarande finns det
mycket god tillgång på arbetskraft, men
det saknas det kapital som behövs för
att kunna avskaffa bostadsbristen. Vi
tror därför att man i bostadssparandet
har ett utomordentligt lämpligt objekt
då det gäller att intressera människorna
för ökat sparande. Det måste också vara
av mycket stort intresse för den enskilde
att försöka bli ägare till sin bostad.
Den som därvid amorterar mer än som
är brukligt och normalt bör enligt vår
mening erhålla kompensation härför,
och vi har sålunda föreslagit att större
amorteringar på egnahem skulle premieras.

Den framtida tekniska utvecklingen
kommer säkerligen att ta i anspråk en
mycket stor del av det riskvilliga kapitalet.
Det kommer att behövas ett betydande
kapital som är berett att ställa
sig till förfogande för utnyttjande av de
tekniska resurserna. Frågan blir då den,
om det allmänna eller de enskilda människorna
skall äga produktionsmedlen.
Vi inom högerpartiet anser att de enskilda
människorna även i framtiden
skall äga produktionsmedlen. Det är
därför nödvändigt att försöka få till
stånd ett mera allmänt sparande i aktier
hos småspararna. Därigenom beredes
också denna grupp möjlighet till ett
värdebeständigt sparande.

Jag tror således att man utan någon
som helst överdrift kan säga, att det
måste vara ett samhällsintresse att småspararna
i framtiden ställer ett riskvilligt
kapital till förfogande.

Bevillningsutskottets majoritet har yrkat
avslag på vår motion under hänvisning
till den utredning som Kungl.
Maj:t helt nyligen tillsatt i syfte att befrämja
det enskilda sparandet. Det är
ingenting annat än gott att säga om detta

initiativ; vi hälsar med största tillfredsställelse
tillkomsten av denna utredning.
Den enda anmärkning som skulle kunna
göras är att man har fått vänta väl
länge på utredningen. Jag tror, att man
i dag inte har tid att vänta på att en
mycket långt utdragen utredning skall
lösa detta problem. Det brådskar med
att man åstadkommer något för en ökning
av det personliga sparandet. Det
är därför som vi, trots att denna utredning
nu är tillsatt, ändå fasthåller vid
det förslag, som vi har framlagt i denna
motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag kan rationalisera
denna debatt genom att när det gäller
frågan om vikten av att öka det frivilliga
enskilda sparandet helt instämma
i vad herr Magnusson i Borås nyss sagt.
Sedan gäller frågan emellertid vilka åtgärder
man skall vidta för att stimulera
sparandet. Den utredning, som herr
Magnusson här omnämnde och som har
tillsatts i dagarna, har ju fått mycket
vittgående direktiv. Den skall utreda
frågan allsidigt och förutsättningslöst.
Eftersom jag ser åtminstone en av ledamöterna
av den nyligen tillsatta utredningen
i kammaren, skulle jag vilja uttrycka
det önskemålet, att dessa ord
»allsidigt» och »förutsättningslöst» inte
skall tolkas på så sätt, att utredningen
skall försöka omfatta så många förslag
och uppslag att den aldrig hinner bli
färdig. Det är nämligen, menar vi, viktigt
att åtgärder vidtages snarast. Jag
tycker också, att det är beklagligt att
den utredning riksdagen enhälligt begärt
har dröjt så länge.

Det är beaktansvärt att man nu har
börjat få intresse för ett sparande, som
är något så när inflationssäkert. Vi har
från folkpartiets sida år efter år talat
för alt man skall stimulera sparandet i

76 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

aktier, som ju i de flesta fall ger en möjlighet
till kompensation för penningvärdets
fall. Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att olika institut ute i
marknaden på olika sätt nu försökt stimulera
detta sparande.

När det gäller åtgärderna skulle jag
här särskilt vilja peka på den motion,
som har lagts fram från folkpartiets
håll och som jag anser kommer med
det intressantaste bidraget och kan
göra den största nyttan. Där föreslås
inrättandet av särskilda skattesparkonton.
Herr Magnusson i Borås sade nyss,
att skall man kunna öka det enskilda
sparandet här i landet måste man föra
en skattepolitik, som gör det möjligt för
människorna att behålla en så stor del
som möjligt av sina arbetsförtjänster.
Det förslag som fanns i folkpartiets
motion tillgodosåg detta syfte i och med
att det gavs möjlighet för en människa
att av sin löpande inkomst spara intill
3 000 kronor per år och slippa betala
källskatt på det belopp han på detta sätt
sparar. Skatt skall betalas först när man
disponerar beloppet, och åtar man sig
att spara en längre tid får man en betydande
skattelättnad. Jag skulle vilja
vädja till utredningen att först pröva
detta förslag och försöka komma fram
till en lösning på detta område så snart
som det någonsin är möjligt.

Nu har emellertid statsrådet i direktiven
gjort en inskränkning, som gör
mig litet betänksam. Han säger: »Med
hänsyn till statsfinansernas ansträngda
läge måste gränsen för sparfrämjande
åtgärder via skattepolitiken under alla
förhållanden dragas ganska snävt.» Jag
är rädd, herr talman, att detta är ett
bevis på ett alltför statiskt tänkande.
En stimulans av det enskilda sparandet
här i landet kommer, även om det
sker på skattepolitikens område, att ge
mycket goda resultat och ge möjlighet
till ökade investeringar och en höjning
av vår nationalinkomst, vilket i sin tur
kommer att gynnsamt påverka utvecklingen
på skatteområdet. Jag hoppas

därför, att utredningens ledamöter inte
skall läsa in alltför mycket i detta yttrande
i direktiven. Här gäller, som jag
ser det, att komma med ganska radikala
åtgärder och göra det ganska
snabbt. Skulle utredningen dröja alltför
länge, skulle den inrikta sig på att hålla
på i flera år, kan det bli nödvändigt för
oss att kräva direkta konkreta åtgärder
inom en nära framtid. Intill dess,
herr talman, har jag intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan herr Gustafson i
Göteborg nu har yrkat bifall till utskottets
hemställan skulle jag egentligen
inte behöva säga något. Jag skall
också inskränka mig till några ytterst
kortfattade anmärkningar.

Jag instämmer livligt i vad som yttrats
om behovet av ökat individuellt
sparande, och jag vill hoppas att den
kommitté som sitter skall inventera alla
möjligheter som finns för att stimulera
till detta. Varje bidrag som kan vara av
värde måste sålunda hälsas med tillfredsställelse.

När jag har sagt detta måste jag emellertid
för min personliga del uttala
tvivel på att de uppslag som har kommit
fram i motionen verkligen kan läggas
till grund för lagstiftning eller andra
åtgärder, som leder till det ökade
sparande vi alla eftersträvar. Utskottet
har inte gått in i någon sakprövning av
dessa frågor utan hänvisar till den stora
förutsättningslösa utredningen. Eftersom
högerpartiet har en inflytelserik
ledamot i denna kommer väl alla
dessa projekt att prövas. Det skulle inte
förvåna mig om de vägar högern här
anvisat inte visar sig framkomliga. Jag
tror inte på möjligheterna att ernå
märkliga resultat genom att sammankoppla
sparandet med slcattelindringar,
som gynnar dem som kan sätta in större
kapital på visst slag av bankräkning.
Detta system kommer att likna det pre -

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Nr Bil

Främjande av bostads-, egnahems- och aktiesparande

miesparande vi försökte oss på och spåren
därifrån förskräcker. Det sparande
som uppkom genom premiesparmetoden
har nämligen visat sig bli kortvarigt.
Det har inte dröjt länge förrän
belopp på premiesparkontona tagits ut
därifrån. Det systemet har inte givit
på långa vägar vad man hoppats. Jag
fruktar att om vissa belopp kan sättas
in skattefritt, så kommer det också att
finnas möjligheter att manipulera med
dessa konton.

Detta var några rent personliga reflexioner
därför att jag betvivlar att det
går att nå till målet på de vägar som
föreslagits. Men jag vill tillönska den
blivande utredningen all möjlig framgång
då den skall pröva dessa uppslag
för att finna en lösning. Bifall till
utskottet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När herr Sundström
här har sagt att det inte dröjt länge
förrän premiesparkontona belånats, vill
jag bara lämna upplysningen att det
inte går att belåna premiesparkonton.
Däremot står det insättaren fritt att ta
ut pengarna, men då försvinner kontot
och då går han miste om sparpremien.
Likadant är det med skattesparkontot
enligt folkpartiförslaget. Det skall
inte heller kunna belånas.

Jag var litet ledsen över att höra att
herr Sundström verkade så pessimistisk
beträffande möjligheterna att öka det
enskilda sparandet på denna väg. Det
är mycket tråkigt eftersom det är absolut
nödvändigt att öka sparandet om
vi skall undgå inflation och kunna göra
vårt näringsliv konkurrenskraftigt. Jag
får väl fästa litet större avseende vid de
sista orden som herr Sundström sade,
då han önskade utredningen lycka till.
Jag hoppas att denna lyckönskan skall
vara det kvarblivande intrycket av bevillningsutskottets
hållning i denna sak.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! För undvikande av alla

missförstånd skulle jag vilja säga ytterligare
några ord.

Herr Sundström sade, att detta förslag
skulle komma att gynna dem som
har möjligheter att sätta in mycket
stora belopp. Det är inte så, herr Sundström.
I varje fall det förslag som är
framlagt av högerpartiet begränsar sig
till att gynna mycket små besparingar.
Förslaget är uteslutande inriktat på att
skapa möjligheter för de mindre spararna
att få en premie. När det gäller
bostadssparandet skall beloppet begränsas
till 5 000 kronor för ensamstående
och 10 000 kronor för gifta under en
femårsperiod. Aktiesparande! är begränsat
till en utdelning av 200 kronor
per år för ensamstående och 400 kronor
per år för gifta.

Av detta måste klart och tydligt framgå,
att det här gäller åtgärder som är
avsedda att gynna småspararna.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det beror nu på, herr
Magnusson, vad man menar med små
och stora sparbelopp. Om en ordinär familj
skall försöka spara 10 000 kronor
till ett eget hem på fem år måste man
spara 2 000 kronor om året. Det är väl
ganska realistiskt att anta, att det måste
till andra möjligheter än en ordinär
lön för att åstadkomma dessa 2 000 kronor
i besparingar om året under fem år.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag bara säga, att den tveksamhet jag
uttalade mot de projekt som framkommit,
vill jag på intet sätt tillmäta avgörande
betydelse. Projekten bör prövas
grundligt. Finns det möjligheter att
åstadkomma ett effektivt sparande på
den vägen så kommer ingen att bli gladare
än jag över att ha varit en falsk
profet.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med över -

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m.

vägande ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B1G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 45 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr B 17, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före större helger;

nr B 22, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. in.;

nr B 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatte -

flykt beträffande inkomst och förmögenhetsskatter;
och

nr B 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 20

Finans- och kreditpolitikens inverkan på
driften inom småföretagsamheten m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 10, i anledning av väckta motioner
rörande undersökning av finans- och
kreditpolitikens inverkan under senare
tid på driften inom småföretagsamheten
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr B 147 i första kammaren
av herr Lodenius m. fl. och nr B 185 i
andra kammaren av herr Elmwall in. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels
om en undersökning av hur finans- och
kreditpolitiken under senare tid inverkat
på driften inom småföretagsamheten,
dels om utredning på grundval härav
om sådana riktlinjer för den framtida
finans- och kreditpolitiken i olika
konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses på tillfredsställande
sätt.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 147 och II: B 185 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Börjesson, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna I: B 147 och
II: B185, i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om undersökning av hur
finans- och kreditpolitiken under senare
tid inverkat på driften inom småföretagsamheten
samt på grundval härav om
utredning om sådana riktlinjer för den

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr B 11

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m.

framtida finans- och kreditpolitiken i
olika konjunkturlägen, att småföretagsamhetens
intressen kunde tillgodoses
på tillfredsställande sätt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Småföretagsamheten, i
vilken man måste inkludera jordbruk,
är i klämma i vårt nuvarande ekonomiska
läge. Nu har det i vårt land framträtt
vissa krafter som inte tycks vilja
värna om den mindre företagsamheten,
utan som gör sig till talesmän för de
stora enheterna: storföretag och sammanslagningar
av mindre företag.

Jag hoppas att denna riktning i vårt
land inte skall bli så dominerande, att
dess önskemål kommer att förverkligas.
Utskottet talar visserligen om att det
statliga stöd som utgår till småföretagsamheten
skulle vara sådant att det inte
finns anledning att ta upp de här frågorna
i enlighet med motionens syftemål;
men bättre än det statliga stödet
vore om det skapades en sådan ekonomisk
atmosfär, att företagen i största
möjliga utsträckning kunde klara sig
själva.

En av de betungande faktorerna är
fortfarande i dagens läge den höga räntan.
Jag har talat om den tidigare, och
jag håller fast vid vad jag därvidlag har
sagt. När räntan för de högre liggande
krediterna är sådan, att långivarens kapital
fördubblas på 10—12 år, då är
räntekostnaden för företagen att anse
som alltför hög.

Det har sagts inom utskottet, att alla
företag ändå har samma möjligheter,
men så är det inte. De större företagen
känner på många områden inle av de
små företagens besvärligheter, och med
hänsyn till utvecklingen på en del områden
— jag tänker på arbetstidsförkortningen
och den nu skymtande tjänstepensioneringen
— är inte småföretagen
jämbördiga med de stora företagen.

Det finns mycket som skulle kunna

anföras i den här frågan, men jag skall
inte orda längre om den, utan jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! En motionär kan ibland
konstatera, att det förslag som han framställt
har fått en välvillig behandling,
även om motionen kanske inte helt har
funnit nåd hos utskottet. Om jag nu
befinner mig i den belägenheten vill
jag överlämna till bedömning av de stora
grupper småföretagare, vilka i sin
verksamhet beröres av de förhållanden
som vi har påtalat i motionen.

Utskottet har inte velat rekommendera
den undersökning som vi begärt
om den ekonomiska politikens inverkan
på småföretagsamheten och inte heller
en utredning om sådana riktlinjer för
den framtida finans- och kreditpolitiken,
alt småföretagsamhetens intressen
kan tillgodoses på tillfredsställande sätt.
Man hänvisar till den pågående utredningen
om kreditstödet till hantverk och
småindustri och till stabiliseringsutredningen,
vilka sysslar med närliggande
problem. Man hänvisar också till de undersökningar,
som gjordes 1955 rörande
kreditgivningen. Allt detta kan nog vara
bra i och för sig — men det ger inte den
klarhet, som vi efterlyst i motionen. Här
kan konstateras, att läget har förändrats
avsevärt sedan 1955. Helt nya faktorer
har tillkommit. Vad vi i motionen åsyftat
vinnes knappast med nu pågående
utredningar. Dessa skulle i så fall behöva
kompletteras med tilläggsdirektiv
och med representanter för olika småföretagaregrupper.
De utredningar, som
åberopas i remissyttrandena, kan enligt
min mening knappast betecknas som representativa
i de sammanhang vi åsyftat.

Småföretagarna har stora svårigheter.
Och dessa svårigheter blev verkligt akuta
först med högräntepolitiken. Socialdemokraterna
föll ju undan för högerns
och folkpartiets krav på s. k. rörlig rån -

80 Nr B 11 Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. in.

ta. En del av remissinstanserna har ganska
mycket sysslat med just räntefrågan,
och därför skall jag be att i någon mån
här få beröra denna. Framstötarna för
den s. k. rörliga räntan avsåg ju hela
tiden en räntehöjning. Diskontot har nu
sedan den hoppande räntan infördes
höjts fyra gånger och sänkts två gånger,
och resultatet är en nettohöjning på 2
procent. Hur mycket pengar som på
detta sätt överförts från låntagare till
långivare kan jag ej exakt ange. Troligen
rör det sig om miljardbelopp. Att dessa
genom räntehöjning till långivarna överflyttade
pengar skulle vara mindre inflationsdrivande
i långivarens hand — det
torde utvecklingen för länge sedan ha
gendrivit. Snarare är det väl så, att de
överförts på mer spekulativa händer.
När bankerna nu bjuder ut pengar utan
att begära borgen, så kan det vara ett
bevis för detta. Dessa pengar skulle säkerligen
göra bättre nytta på produktiva
händer.

De för utlåning tillgängliga medlei
har varit underkastade de restriktioner
som överenskommits mellan riksbanken
och kreditinrättningarna. Man säger, att
utlåningen till småföretagarna inte minskat.
Ja, men har det inte varit så, att
småföretagarnas ökade behov av krediter
inte tillgodosetts. Och att detta har
bidragit till varuknapphet, efterfrågeöverskott
och inflation? Effekten har
alltså blivit den direkta motsatsen till
vad man sagt sig eftersträva med räntehöjningen.
De räntesatser, som tillämpas
av kreditinrättningarna, ligger mycket
högre än diskontot. Det kan vara skäl
att erinra om att den tid, då vi hade en
fast och rimlig ränta, var både gagnande
och lyckosam för vårt näringsliv. Kreditinstitutens
marginaler har ökats under
högräntepolitiken. Det är givet att
de skall ha marginaler, ty de har omkostnader.
Men det är skäl att observera,
att marginalerna är större nu.

Någon remissinstans har sagt, att småspararna
skulle ha intresse av höga räntor.
Den utveckling som vi haft ger inte

belägg för detta. När räntan är en i hög
grad inflationsdrivande faktor — se t. ex.
på hyrorna — så kan det ju fastslås, att
småspararna inte har någon som helst
nytta av alt få en krona mer i ränta för
varje sparad hundralapp, när de samtidigt
får betala två kronor mer i ökade
levnadskostnader. Detta torde i många
fall nu vara förhållandet.

Jag beklagar, att utskottet inte velat
visa större tillmötesgående mot vad vi
begärt i motionerna. Jag tror, att utvecklingen
kommer att visa nödvändigheten
av att vi får en klarare överblick
än hittills av de verkningar, som de
penningpolitiska åtgärderna haft på
småföretagsamheten. Dessa åtgärder berör
ju så oerhört nära de mindre företagarna,
deras produktion och ekonomi.
Det kan ju ändå inte bestridas, att de
små företagen är känsligare för dessa
åtgärder än de stora företagen, som i betydligt
större utsträckning kan klara sin
finansiering utan lån. Först sedan vi
fått en sådan undersökning som vi begärt
i motionerna kan en riktig planering
göras och sådana åtgärder vidtas
som främjar företagsamheten i stället
för att riva ned. Här vill jag understryka
vikten av att den penningpolitiska makten
liandhaves med all nödig varsamhet.
Plötsliga räntekupper väcker oro och
verkar nedbrytande på vårt näringsliv
—- men klart motiverade och till orsak
och verkningar väl klarlagda åtgärder
behöver inte göra det.

Herr talman! Jag vill således yrka bifall
till den till utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Börjesson.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Detta ärende företer
ganska många likheter med det ärende
från bankoutskottet som vi behandlade
tidigare i dag, nämligen bankoutskottets
utlåtande nr B 9. Likheterna består
till att börja med i att det i båda fallen
är viktiga områden som berörs — i utlåtandet
nr B 9 var det fråga om lands -

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m.

bygdens problem, och här är det fråga
om den mindre företagsamhetens problem.

Jag skall be att få nämna ett par siffror
för att belysa, hnr stor del av det
svenska folket som berörs av de frågor
som här har aktualiserats.

Det uppges att av samtliga industrioeh
hantverksföretag i Sverige är det
inte mindre än mellan 90 och 95 procent
som inte sysselsätter mer än 25 anställda
och med den definitionen skulle
kunna kallas för småföretag. Tar man
antalet anställda till utgångspunkt, finner
man att mellan 25 och 30 procent
av det totala antalet inom denna sektor
sysselsatta arbetar just inom dessa
mindre företag. Dessa siffror räcker för
att ange problemets omfattning. De säger
också att vi här har att göra med
ett problem för inte bara den mindre
företagsamheten utan för landet i dess
helhet.

Nästa likhet mellan det ärende vi nu
behandlar, bankoutskottets utlåtande nr
B 10, och det vi behandlade tidigare i
dag, bankoutskottets utlåtande nr B 9,
är att motionärerna i båda fallen med
breda penseldrag målar upp en bild av
det nuvarande läget och kräver en utredning
men därvid möts av beskedet
att utredningar redan pågår. Ja, det är
väl inte någon nyhet för vare sig riksdagens
ledamöter eller dem, som eljest
sysslar med dessa frågor, att det på
detta område finns mycket att utreda.
Därför har krav på utredningar redan
tidigare rests, och de har beaktats.
Bankoutskottet redovisar i sitt utlåtande
de olika utredningar som arbetar på
detta område, och vi här i kammaren
har väl inte direkt någon känsla av att
vi iir underförsörjda med utredningar.
Snarare har vi väl i det fallet ibland
viilsignats över hövan. Departementscheferna
klagar då och då över den
otillräckliga tillgången på sådana personer,
som kan anlitas för arbete i
kommittéer och utredningar, och om
arbetskraften splittras ytterligare ge -

nom att utredningar får arbeta parallellt
med samma arbetsmaterial, så vinnes
ju därmed ingenting.

Nästa avsnitt i motionen går ut på att
vi på basis av vad som kan komma
fram vid utredningarna skall dra upp
riktlinjer för den framtida finans- och
kreditpolitiken i olika konjunkturlägen,
så att även småföretagsamhetens intressen
på ett tillfredsställande sätt blir
tillgodosedda. Men om man accepterar
utskottsmajoritetens uppfattning att redan
arbetande utredningar i tillräckligt
stor utsträckning tillgodoser de intressen
motionärerna talar för, så följer
därav som självklart att utskottet inte
heller är berett att innan dessa utredningars
resultat föreligger hemställa om
nya riktlinjer på grundval av resultat,
som vi ännu inte känner. Denna slutsats
har rent logiskt fått utskottsmajoriteten
att också i denna del avstyrka
de i motionen framförda yrkandena.

Tidigare talare har här litet parentetiskt
också kommit in på räntefrågan.
Det har emellertid inte framställts något
yrkande om en utredning i det
stycket, och jag skall därför inte uppehålla
mig länge vid den saken. Jag
finner det dock angeläget att den tankegång,
som därvidlag låg bakom herr Elmwalls
anförande, inte får stå oemotsagd.
Herr Elmwall framhöll att stora belopp
på grund av det höga ränteläget flyttas
över från låntagar- till långivarsidan,
och detta konstaterande fick honom sedan
att betrakta räntans nuvarande höjd
såsom mindre lämplig. Men man får ju
aldrig glömma att en långivare i sina
kalkyler inte enbart räknar med den
ränta han får av låntagaren — eller,
för att konkretisera det ytterligare, via
sparbank eller annan kreditinrättning
får av låntagaren. Vi skall komma ihåg
att vi här i vårt land har haft och har
en kontinuerlig penningvärdeförsämring
och att långivaren som ett minimikrav
måste uppställa att det belopp, han
lånar ut, i sinom tid skall lämnas tillbaka
med åtminstone oförändrad köp -

(i — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 1111

82 Nr Bil Onsdagen den 19 november 1958 fm.

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m.

kraft. Så har icke skett här i landet. År
efter år har räntan varit lägre än penningvärdeförsämringen.
Teoretikerna
kallar detta för en negativ ränta, och så
länge ett land har ett negativt ränteläge
kan man inte med utsikt till framgång
arbeta för en förbättrad kapitalbildning
— vilket til syvende og sidst är ett
intresse inte minst för dem som uppträder
som låntagare.

Denna tanke har redovisats i remissyttrande
från Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, som just framhållit
att motionärerna har underskattat
nödvändigheten av en rörlig ränta. Organisationen
säger bland annat: »Självfallet
har de delar av näringslivet, som
är beroende av tillgång till lånade medel,
all anledning att eftersträva en så
låg räntenivå som möjligt.» Men å andra
sidan, framhåller Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, bör det
vara lika tydligt att det just för dessa
låntagare är ett förstahandsintresse att
kapital över huvud taget ställes till förfogande.
Och man kan räkna med att
kapital på längre sikt ställes till förfogande
för näringslivet endast under
den förutsättningen att penningvärdeförsämringen
schackas för spararnas
räkning genom en ränta som kompenserar
den sparande för penningvärdets
fall.

Herr talman! Det finns ganska många
andra problem, som det kunde vara intressant
att här fördjupa sig i, men då
detta skulle föra alltför långt, inskränker
jag mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Herr Regnéll sade i sitt
anförande nyss att man skall inte ha
för många utredningar. I min reservation
har jag också skrivit, att det kan
tänkas att 1955 års stabiliseringsutredning
eller 1957 års kreditmarknadsutredning
kan göra en översyn av dessa
frågor. Det innebär att nya utrednings -

krafter i den utsträckning, som herr
Regnéll varnat kammaren för, inte
skulle behöva anlitas.

När jag lyssnade på herr Regnélls
resonemang, slog det mig att det var en
representant för den typiska bankinstitutionen
som talade. Det är klart att
bankerna kan se saken på det sättet att
den ränta banken får in är inte absolut
avgörande för att banken skall hålla
sina affärer flytande.

Vad sedan gäller penningvärdeförsämringen
har väl denna försiggått oavsett
vad räntesatsen varit. På penningvärdeförsämringen
inverkar ju i första
hand det sedan många år tillbaka genomförda
kravet på högre löner, vilket
i sin tur fört med sig ökade omkostnader
för företagen och pressat priserna
uppåt.

Sedan skulle jag även vilja beröra
sparmomentet. Det heter att räntan
måste vara hög för att kunna stimulera
sparandet och på så sätt även stimulera
det ekonomiska livet i landet. Man bör
emellertid inte glömma att företagen
och den enskilda människan, som har
sina krediter, också har ett behov av
att kunna spara, och om räntesatsen är
alltför hög får de mindre möjligheter
till sparbildning än de skulle haft om
räntekostnaden varit skälig.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Börjesson sade
nyss att han av mitt yttrande hade kunnat
identifiera mig som representant
för en typisk bankinstitution. Jag vet
inte om herr Börjesson menade, att
detta diskvalificerade mig från att tala
i dessa frågor, men jag vill gärna understryka
att bankernas uppgift är inte
enbart att låna ut pengar, utan bankernas
uppgift är i minst lika hög grad att
främja sparsamheten inom landet, att
främja kapitalbildningen, ty först därigenom
kan bankerna över huvud taget
låna ut några pengar.

Om herr Börjesson tänker sig in i den

Onsdagen den 19 november 1958 fm. Nr Bil

Finans- och kreditpolitikens inverkan på driften inom småföretagsamheten m. m.

situation man som bankman befinner
sig i, skulle han nog vara tvungen medge,
att det inte är så lockande att gå
runt på arbetsplatser och propagera för
lönsparande eller över huvud taget att gå
runt till olika medborgare i samhället
och propagera för att de skall inskränka
sin konsumtion i dagens läge och sätta
in pengar på bankerna, när man har
grundad anledning befara, att detta sparade
belopp, när vederbörande i sinom
tid kommer till banken för att lyfta det,
har en lägre köpkraft än vad det har i
dag. Den utvecklingen korrigeras enbart
genom räntegottgörelse. Om vi har
en årlig inflation på 5 procent, innebär
det att köpkraften hos 1 000 kronor från
årets början till årets slut sjunker med
50 kronor. Om det då på denna samma
tusenlapp gottgöres en ränta på 40 kronor,
så räcker det ju inte till för att vederbörande
kontoinnehavare skall ha
samma köpkraft vid årets slut som vid
dess början. Om herr Börjesson tror att
man under sådana omständigheter skall
kunna räkna med att upparbeta en större
kapitalmarknad här i landet, tror jag
herr Börjesson räknar fel.

Med den erfarenhet jag har från bankverksamhet
skulle jag vilja påstå att det
behövs mycket pengar här i landet inte
minst inom småföretagsamheten. Man
behöver rationalisera för att minska
t. ex. de dryga lönekostnader, som herr
Börjesson nyss talade om och som han
utpekade som en av de orsaker som ligger
bakom den långtgående inflationen
här i landet.

Jag tror att herr Börjesson och de
som tänker som han ser litet väl kringskuret
på dessa problem, om de tror
att det enbart gäller att ställa pengar till
förfogande till lägsta möjliga ränta för
småföretagsamheten. Ta med litet andra
faktorer i räkningen! Då skall man finna,
att det just för de intressen som här
beröres är väsentligare att kapital över
huvud taget ställes till förfogande. Man
skall finna att det är den allmänna ekonomiska
politiken som måste läggas till

rätta och att man enbart kommer längre
in i ett besvärande reglerande om man
sektor efter sektor söker komma fram
till ytterligare ingripanden utöver dem
som vi redan varit utsatta för.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Börjesson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
Kil ja och 37 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr Bil, i anledning av fullmäktiges
i riksgiildskontorct framställning om
pension för städerskan vid riksdagshuset
Signe Axelsson,

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

nr B 12, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension till fru Vanja Fagerström, och
nr B13, angående instruktion för
nästkommande riksdags bankoutskott.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr tal -

mannen att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme afl
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§ 1

Ny ärvdabalk m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ärvdabalk
m. m.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr B 23, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt i statsrådet
fört protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) ärvdabalk, 2) lag om införande av
nya ärvdabalken, 3) lag om ändring i
giftermålsbalken, 4) lag om ändring i
föräldrabalken, 5) lag om ändring i rättegångsbalken,
6) lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap, och 7) lag angående
ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Den föreslagna lagstiftningen avsågs
skola träda i kraft den 1 januari 1959.

I förslaget till lag angående blodundersökning
m. in. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap voro 1 och 2 §§ av följande
lydelse:

1 §•

I mål om äktenskaplig börd eller om
faderskapet till barn utom äktenskap
äger rätten, där det yrkas av part eller
eljest finnes erforderligt, förordna att
blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper,
som kan ske utan nämnvärt men, skall
äga rum med avseende å modern och
barnet ävensom, såvitt angår mål om
äktenskaplig börd, mannen i äktenskapet
och, i mål om faderskapet till barn
utom äktenskap, man mot vilken talan
föres. Förekommer anledning till antagande,
att annan haft samlag med modern
å tid, då barnet kan vara avlat, må
förordnande om undersökning avse jämväl
honom.

Rätten äger ock, där det för utredningens
fullständigande finnes erforderligt,
förordna att undersökningen skall
omfatta syskon till barnet eller föräldrar
till annan som avses med förordnande
enligt första stycket.

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr B 11

Innan förordnande meddelas, skall
tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §.

Rätten äger vid vite förelägga den
som avses med förordnande enligt 1 §
att med intyg av behörig sakkunnig visa,
att för blodundersökning erforderligt
blodprov tagits å honom eller att han
undergått annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt
angår barn som ej fyllt aderton år,
skall föreläggandet givas den som har
vårdnaden om barnet.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till ärvdabalk;

B) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om införande av
nya ärvdabalken — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen
däri, att de i 1 § första stycket
intagna orden »den 1 januari 1959» utbyttes
mot orden »den 1 juli 1959»;

C) att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i övriga genom propositionen
framlagda lagförslag — måtte för sin
del antaga dessa lagförslag med den
ändringen beträffande vart och ett av
dem att de i slutbestämmelserna intagna
orden »den 1 januari 1959» utbyttes mot
orden »den 1 juli 1959».

Reservation hade vid förslaget till lag
angående blodundersökning m. m. i mål
om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap avgivits av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Löfqvist,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Att jag avgivit eu blank
reservation vid förslaget till lag angående
blodundersökning in. m. i mål

Ny ärvdabalk m. m.

om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap beror på att
jag känner ett behov av att framföra
några reflexioner och iakttagelser samt
en vädjan.

I lagen om blodundersökning i mål
om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskapet har nu i 1
och 2 §§ gjorts väsentliga ändringar i
förhållande till gällande rätt. Om jag
rätt tolkat ärvdabalksakkunnigas uttalande
och förslag angående utvidgning
av blodundersökningen i mål om äktenskaplig
börd eller faderskap till barn
utom äktenskapet, liksom förslagen till
övriga regler för fastställande av faderskap
till barn utom äktenskapet, så har
dessa motiverats av en fast vilja att
skapa en stabil grund för de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Då nu inte
de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
efter fäder och fädernesläkt ansetts
mogen att tas med i ärvdabalken och
det inte gjorts någon utredning i övrigt
om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskapet, anser jag det ännu
mindre motiverat att i propositionen
föreslå sådan blodundersökning som avses
i 1 och 2 §§.

Jag sade att förslaget innebär väsentliga
ändringar i förhållande till vad
som nu gäller. Sålunda har föreslagits
vidgade möjligheter att förordna om
blodundersökning eller annan antropologisk
undersökning. Nyheterna i berörda
avseende har samband med den
av de sakkunniga behandlade frågan
rörande ändrade regler för fastställande
av faderskap till barn utom äktenskapet.
Men trots att det i sistnämnda
avseende inte framlägges något förslag
i propositionen har det ändock ansetts
lämpligt att genomföra de föreslagna
ändringarna rörande blodundersökning
m. m. redan nu. De vidgade möjligheter
att genom blodundersökning m. in. fullständiga
eller förstärka utredningen i
faderskapsmål, som därigenom öppnas,
har nämligen enligt såväl departementschefens
som lagrådets uppfattning an -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Ny ärvdabalk m. m.

setts vara av sådant värde, att man icke
heller i nuvarande läge ansett sig böra
avstå från dem. Det har också antagits
att den nya lagen skulle kunna bidraga
till att värdefulla erfarenheter vinnes
för ett slutligt ståndpunktstagande till
utformningen av reglerna om faderskapsprövningen.
Det är just på denna
punkt som jag har en del samvetsbetänkligheter
och känner en viss oro inför
vad som kommer att hända, när den
nya lagen träder i kraft.

Det finns väl ingen som förnekar att
vi skall göra allt vad som står i mänsklig
makt för att få faderskap fastställt
så effektivt som möjligt och i så många
fall det över huvud taget går. Men problemen
tornar upp sig, och jag frågar
mig: Vad vinnes med denna nya lag?
Kan vi i något fall få ett verkligt, biologiskt
faderskap fastställt i fall, där
tvist råder, så seglar dock andra svårigheter
upp.

Först och främst möter vi ett helt
nytt rättsbegrepp. Att vid vite ålägga
helt utanför processen stående personer
— barnets syskon, förmenta syskon
och ålderstigna föräldrar — att genomgå
blodprov och antropologisk undersökning
måste uppenbarligen skapa
problem. Om dylika ålägganden medförde
garantier för fastställandet av det
biologiska faderskapet i någon större
utsträckning, vore ändå något vunnet.
Jag tror dock inte att så kommer att bli
fallet. Vad lagrummet däremot enligt
mitt förmenande ger är forskningsmaterial
för vetenskapsmännen, och att
levande material genom ett åläggande
skall ställas till förfogande på samma
sätt som annat forskningsmaterial är
en tanke som jag inte kan förlika mig
med.

Här bör framför allt den frivilliga
forskningen ha möjlighet att sätta in.
Endast material från sådana frivilliga
undersökningar anser jag ha något positivt
värde.

Jag har också undrat hur jurister,
forskare och rätt ställer sig i andra

känsliga sammanhang. Jag skall ta ett
enda exempel: En barnafaders föräldrar
blir ålagda att vid vite genomgå och
visa intyg på att de verkligen genomgått
blodundersökning och antropologisk
undersökning. Vad kan inträffa i
ett sådant fall? Ärvdabalken innehåller
en bestämmelse som innebär garanti för
att ett barn kan få vistas inkognito hos
sina adoptivföräldrar. Men om dessa
föräldrar blir av rätt ålagda att inställa
sig för en undersökning, kommer det
att avslöjas för vederbörande att de
människor hos vilka han vistats hela
sitt liv icke är hans verkliga föräldrar.
Detta är en tragedi. Vad händer om det
vid en sådan undersökning, varom här
är fråga, kommer fram att mormor en
gång i tiden har varit otrogen och att
det på grund därav är omöjligt att fastställa
i vilken blodgrupp barnafadern
skall sökas? I sådana här fall kommer
såväl rätt som barnavårdsnämnd att få
bevittna upprivande scener där barn
och anhöriga åsamkas lidanden.

På grund av de uppgifter som lämnats
från sakkunnigehåll är jag också övertygad
om att man ännu inte kommit så
långt på den vetenskapliga forskningens
område därvidlag att man kan vare
sig fria eller fälla i ett faderskapsmål.
Att undersökningsmöjligheterna utökats
kan, enligt mitt sätt att se, inte skapa
större förutsättningar att fastställa ett
faderskap. Å andra sidan har beträffande
just den antropologiska undersökningen
också framkommit att den endast
i ytterst få fall kan tillmätas något
verkligt värde och då endast under förutsättning
att den kan kompletteras med
andra undersökningar.

Då varken bestämmelser om övriga
grunder för fastställande av faderskap
eller bestämmelser angående arvsrätt
medtagits i utskottets förslag, anser jag
att vi inte heller här bör fatta ett förhastat
beslut i ärendet. Jag varken kan
eller vill yrka avslag på propositionen,
men jag vädjar till dem det vederbör
att rekommendera medicinalstyrelsen

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr Bil

att vid utformandet av tilläggsföreskrifter
gå fram med yttersta försiktighet
och skicklighet så att några förhastade
och för framtiden ödesdigra beslut ej
fattas.

Varken i sakkunnigas utredning
angående ärvdabalken eller i departementschefens
skrivning kan spåras några
som helst betänkligheter emot att
just nu ge utomäktenskapliga barn arvsrätt.
Man frågar sig då varför detta
ärende ställts på framtiden. Största delen
av de utomäktenskapliga barnens
faderskap är fastställt genom avtal och
man behöver aldrig tvista om den biologiska
fadern. Alla dessa barn skulle
enligt föreliggande förslag få vänta ytterligare
en tid på att få samma rättsliga
ställning i samhället, som ges alla
andra barn. Jag hemställer därför att
justitieministern på nytt tar upp frågan
i departementet, så att vi så snart som
till nästa års riksdag får möjlighet att
ta ställning till arvsfrågan för utomäktenskapliga
barn. Att ge dessa barn
samma skydd och samma rättsliga ställning
som barn inom äktenskapet är en
länge närd önskan framför allt hos dem
som sysslar med dessa problem men givetvis
även hos andra. Jag hoppas att
denna min vädjan beaktas och att vi
har att emotse ett förslag i ärendet.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Eftersom fru Löfqvists
uttalade betänkligheter mot den nya
blodundersökningslagen inte utmynnade
i något yrkande, skall jag tills
vidare inte ge mig in på något bemötande
av vad hon sade. Jag har egentligen
begärt ordet för att yttra mig om
en helt annan sak.

Utskottet har ju inte föreslagit annan
ändring av propositionsförslaget än att
utskottet föreslagit att lagkomplexet
skall träda i kraft den 1 juli 1959 i
stället för enligt propositionen den 1
januari 1959. Bakom det ställningstagandet
ligger eu kompromiss. Inom ut -

Ny ärvdabalk m. m.

skottet var det nämligen en del ledamöter
som av vissa skäl ville sätta tidpunkten
för ikraftträdandet redan till
den 1 januari 1959, medan andra ledamöter
— bland dem jag — ville ha
ikraftträdandet uppskjutet till den 1 januari
1960. Till grund för den senare
ståndpunkten låg bl. a. önskemålet om
att ett så vidlyftigt lagkomplex som
det nu är fråga om borde hinna inflyta
i lagboken för det år, då ikraftträdandet
skall äga rum.

Anledningen till att jag trots detta
önskemål biträdde kompromissen var,
att man inom utskottet fick den upplysningen
att det nog inte var omöjligt att
få dessa lagar utfärdade som supplement
i en eller annan form till 1960
års lagbok. Jag skulle här vilja till justitiedepartementet
rikta den vädjan,
att man inom departementet försöker
intressera utgivaren av lagboken för att
ett sådant supplement också kommer
till stånd.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det verkar vara en ganska
stor brådska med den här lagstiftningen.
Jag kan för kammarens ledamöter
nämna, att reglerna för fastställande
av faderskap kvarstår helt oförändrade.
Intet barn kommer att bli försatt
i en sämre situation i det hänseendet
än för närvarande. Jag har velat
nämna detta för att inte några av kammarens
ledamöter skall tro, att den föreslagna
ändringen av lagen om blodundersökning
skulle inverka på antalet
fastställda faderskap.

Jag kan inskränka mig till att instämma
i de farhågor fru Löfqvist här framfört.
Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk med att relatera flera fall, då
betänkliga konsekvenser kan uppkomma.
Jag skall nöja mig med att säga, att
de farhågorna föranleder mig att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
B 28 med den ändringen beträffande
ikraftträdandet som utskottet har före -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Ny ärvdabalk m. m.

slagit och dessutom med den ändringen
beträffande lagen angående blodundersökningen,
sid. 51 i utskottsutlåtandet,
att § 1 andra stycket utgår.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Om man granskar detta
lagförslag, så framkommer en rad principiella
betänkligheter, som icke har
blivit analyserade i de handlingar vi
har haft till vår ledning. Jag skall dra
fram en del av de problem och svårigheter
som denna lag kan komma att
skapa.

Jag ber att få hänvisa till sidan 82 i utskottets
utlåtande där man säger att
denna nya lag, d. v. s. de vidgade möjligheter
att ta blodprov genom vitesföreläggande
i detta syfte som lagen
föreskriver, kan komma att bidraga till
att värdefulla erfarenheter vinnes för
ett riktigt ståndpunktstagande till reglerna
om faderskapsprövning. Det betyder
med andra ord, att då forskarna i
dag icke äger tillräckliga kunskaper,
som kan läggas till grund för en lagstiftning,
så vill man bakvägen genom
sådana förelägganden från domstolarnas
sida ge dem möjligheter att tvångsmässigt
undersöka en rad människor,
nämligen anhöriga till de för faderskap
misstänkta och till den kvinna som det
i det aktuella målet kan komma att gälla.
Man väntar att med ledning av de
erfarenheter, dessa undersökningar kommer
att ge forskarna, fastare regler sedermera
skall kunna utformas för en
lagstiftning om faderskapsprövning.

För mig framstår det som principiellt
mycket betänkligt att förfara på det sättet.
Vetenskapsmännen i all ära, men på
det sättet skall inte deras forskningar
få bedrivas. De skall ske på frivillighetens
väg. Det råder en viss likhet mellan
detta förslag och dem vi stötte på
i Hitlertyskland, där läkarna fick rätt
att via lagstiftningen göra undersökningar.
Det är den ena betänkligheten.

Beträffande den andra betänkligheten

hänvisar jag till den diskussion som
fördes i riksdagen 1949, då detta problem
senast var uppe till debatt. Man
framhåller där dels att obehaget att underkasta
sig undersökningen visserligen
var ringa men samtidigt tryckte
man på grundsatsen om den kroppsliga
okränkbarheten. Förslaget om en dylik
lagstiftning avslogs alltså 1949.

Vad beträffar den kroppsliga integriteten
i samband med blodprov har vi,
då vi diskuterade blodprovet vid rattonykterhet
senast haft detta problem
uppe till debatt i riksdagen. Då inskärptes
med kraft den kroppsliga integriteten.
Man skulle alltså inte ens i undersökningssyfte
få ta blodprov på människor
som kan vara rattonyktra. I sak
kan de nämligen vara detta, fastän polisen
saknar möjlighet att avgöra det
så att de inte faller inom den misstänkta
kategorien. Där gällde det trots
allt människor som var indragna i en
aktuell händelse och där avvisade man
möjligheten att tvinga dem att genomgå
ett prov. Nu vidgar vi kretsen,
visserligen till anhöriga men i sak till
människor som inte på något sätt är delaktiga
i den aktuella händelsen, och så
vill vi att dessa tvångsmässigt skall underkastas
en undersökning.

Jag vill i det sammanhanget påpeka
att vi icke har rätt att ålägga människor
undersökningar i andra sammanhang,
där det medicinska underlaget för en
undersökning är långt mera vetenskapligt
grundat än detta blodprov vid faderskapsmål
och där det är ett mycket
litet antal människor som kan tvingas
genomgå sådana undersökningar. Men
här vill man alltså utan vidare vidga
kretsen.

När man talar om att obehaget att genomgå
denna undersökning är ringa, så
är det visserligen riktigt att obehaget
i samband med själva undersökningen,
nämligen tagandet av blodprov, är
ringa. Men det finns andra risker som
förvisso inte är ringa och vilkas psykologiska
följder kan bli djupt tra -

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr Bil

giska. Fru Löfqvist har berört den situation
som uppkommer då någon part,
alltså barnafadern eller den unga modern,
är ovetande om att han eller hon
är adoptivbarn och detta blottas i samband
med den undersökning det gäller.
Den andra risken är då endera parten
i målet är gift och har varit otrogen
och detta blottas för vederbörandes familj
med de konsekvenser det kan medföra.
Den tredje och enligt min mening
på sitt sätt allvarligaste risken är den,
som kan drabba föräldragenerationen.
Vi skall alltså vidga undersökningen dithän.
Jag vill ta det mest tillspetsade
exemplet i detta fall. Det är situationen
för en ung man eller ung kvinna där
vederbörandes mor har varit otrogen.
Det kan ju hända att det yngsta barnet
i en familj kommer att vara jämngammalt
med eller till och med yngre än det
barn om vilket bördstalan förs, och det
genom dessa blodprovsundersökningar
blottas att denna kvinna varit otrogen.
Faller detta barns födelse då inom de
tidsgränser, som ger hennes man möjlighet
att väcka bördstalan, uppkommer
alltså problemet hur han skall ställa
sig när han får vetskap om förhållandet.
Risken är inte så obetydlig, eftersom
bördstalan ofta förs för unga parter, vilkas
föräldrar också är relativt unga.

Jag tror dock det kommer att vara
ännu allvarligare när långt tillbaka i
tiden inträffade händelser av denna karaktär
kommer att blottas och skapa
tragiska följder av något som ligger tio
å femton år tillbaka i tiden och som hittills
varit dolt kommer fram.

Enligt det förslag, som nu föreligger,
vidgar man också kretsen av de människor,
som kan bli undersökta i föräldra-
och syskonfamiljerna. Man har
nämligen uppmjukat bestämmelsen om
vilka parter som kan bli föremål för
undersökning. Tidigare gällde att det
skulle hållas för visst att samlag ägt
rum med den man det var fråga om. Nu
skall det kunna ske om anledning finnes
att antaga att samlag skett. Det bety -

Ny ärvdabalk m. m.

der att flera familjer kommer att dras
in i dessa undersökningar, och riskerna
för dylika tragedier kommer att öka.
Otrohet är nu en gång inte en alldeles
sällsynt företeelse. Vi kan till och med
hamna i den situationen att en kvinna
instämmer två män — låt oss kalla dem
Andersson och Pettersson — och man
fortsätter att undersöka föräldragenerationen.
Då blottas en otrohet i Anderssons
familj, men Andersson visar sig
inte vara barnafadern utan Pettersson
är barnafader. Man måste också komma
ihåg att även om detta lagförslag vidgar
möjligheterna att ibland fastställa ett
faderskap, måste vi säga oss att vi härigenom
sannolikt inte i någon större utsträckning
med nuvarande kunskaper
kan fastställa faderskap.

Om dessa undersökningar leder till
att tragedier blottas i föräldra- och
syskonkretsar som kan leda till skilsmässa,
till bördstalan o. s. v. eller i varje
fall till svåra psykologiska följder, så
hamnar vi i den situationen att den
äldre generationen, som icke varit med
om den aktuella händelsen, på sätt och
vis kommer att få sona vad dess unga
barn i en tillfälliglietsförbindelse kanske
brutit. Vi tillåter oss alltså att inte
bara syssla med det aktuella »brottet»
— låt oss använda ordet trots att jag är
medveten om att det inte är korrekt i
sammanhanget — utan vi går vidare till
den äldre generationen och gräver fram
gamla händelser, vilket kan bli ett hårt
slag för vederbörande. Är detta vad vi
avser med en lagstiftning? Måste inte
lagstiftningen utformas så att dylika
följder inte kan uppkomma av densamma?
Så har man enligt min mening icke
gjort här.

Jag skulle också vilja fråga: Vad blir
situationen för den domare eller läkare,
som får reda på att detta har blivit
konsekvensen av blodprovsundersökningen
när den vidgas på detta sätt?

Skall domaren och läkaren använda
materialet eller skall de förliga vad de
har upptäckt för att inte därigenom

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Ny ärvdabalk m. m.

åstadkomma skadeverkningar för den
äldre generationen? Blir det vanligt att
man förtiger undersökningsresultaten
kommer redan detta att skapa oro hos
berörda parter, och de kommer att ställa
sig den frågan: »Varför nyttjas inte här
det material man har funnit?» Så kommer
nästa fråga: »Har det förekommit
otrohet?» Sedan är vi på samma osäkra
mark vad beträffar föräldragenerationen.

Slutligen skulle jag vilja säga, när jag
kommer att instämma i fru Holmqvists
avslagsyrkande, att det är en ovanlighet
att man yrkar avslag under dessa former.
Sommarriksdagen trasslade emellertid
till arbetsvillkoren för många av
oss. Vi gick och hämtade råd på vad vi
trodde vara auktorativt håll — det finns
ju inga riktigt fasta regler — och fick
den uppfattningen, att vi skulle äga möjlighet
att motionera vid höstriksdagen,
men så blev inte fallet. De av oss i kammaren
som är kritiska mot denna lag
står alltså i ett tvångsläge. Skulle vi i
dag ha varit tysta och acceptera — alltså
blivit offer för okända regler i samband
med tre riksdagar under ett år —•
eller skulle vi framföra våra kritiska
synpunkter? Om vi skulle motionera
nästföljande riksdag skulle man bara
fråga oss: »Varför yrkade ni inte avslag
förra gången?» I denna nödsituation befinner
vi oss, och vi har inte kunnat finna
någon annan möjlighet än att yrka avslag.
Eftersom barnets rätt icke trädes
för när, om riksdagen icke accepterar
detta lagförslag utan genomarbetar det
mera och även tänker på de konsekvenser
det kan ha, anser jag personligen,
att man inte gör barnet någon orätt.
Däremot skulle jag vilja varna mot de
skador man kan vålla på ett annat håll,
och därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till fru Holmqvists avslagsyrkande.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Eftersom avslagsyrkan -

de nu är framställt är jag tyvärr tvungen
att gå vidare i texten.

Syftet bakom ändringarna av blodundersökningslagen
har varit att skapa
större säkerhet vid faderskapsbedömningen,
så att det rättsliga, av domstol
fastställda faderskapet i så många fall
som möjligt kommer att överensstämma
med det biologiska. Det slag av undersökningar
som regleras i denna lag är
för närvarande det enda hjälpmedel
man har för att skapa klarhet i faderskapsfrågor.
Enligt utskottets mening är
det därför högst angeläget att också ge
lagliga möjligheter att utnyttja detta
hjälpmedel i av vetenskapen önskad omfattning.

Utskottet har vid sin behandling av
denna fråga inhämtat upplysningar av
sakkunniga, och det har därvid framkommit,
att dessa ansett det önskvärt
att i lagen öppnas möjligheter till den
nu föreslagna utvidgningen av undersökningsplikten.
Utskottet har med stöd
av denna uppfattning hos de sakkunniga
ansett sig böra inta den ståndpunkten,
att om man genom en utvidgning av undersökningsplikten
till dessa kategorier
får bättre förutsättningar för en riktigare
faderskapsbedömning — och det
har de sakkunniga ansett — bör man
inte tveka att genomföra en lagändring
på denna punkt. Det gäller att väga två
intressen mot varandra. Det allmännas
och även barnets intresse av ett såvitt
möjligt materiellt riktigt resultat i faderskapsfrågan
står på ena sidan. På andra
sidan står dessa släktingars anspråk på
respekt för den kroppsliga integriteten.
Det kan enligt utskottets mening inte
råda något tvivel om att det allmännas
intresse här bör få väga över, detta särskilt
som denna undersökning i och för
sig inte är förenad med några större
obehag.

Beträffande den av fru Sjövall uttalade
farhågan för avslöjandet av vissa
äldre snedsprång vill jag framhålla, att
utlåtandet om blodundersökningen enligt
vad vi fått upplysning om aldrig in -

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr B 11

nehåller något direkt uttalande om annat
än det i målet ifrågasatta faderskapet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om forskningen på detta
område vore så avancerad, att man med
säkerhet visste att resultatet av en föreslagen
lagstiftning ledde till mera gagn
än skada, skulle jag kunna acceptera
herr Frödings och utskottets ståndpunktstagande,
men forskningen ligger
inte så långt framme ännu. Vi på fältet,
som möter skadeeffekten, står också inför
problemet hur denna skall kunna
undvikas.

Jag har här exemplifierat problemet
genom att peka på den skadeeffekt som
kan åstadkommas. Men redan den omständigheten
att forskarna via lagstiftningen
får möjlighet att kränka
den kroppsliga integriteten hos part,
som inte ens är inblandad i saken, medan
man i andra sammanhang inte har
laglig rätt att göra det i fråga om part
i målet samt att man sålunda kan rulla
upp saker och ting, som inte bara drabbar
en av parterna utan också vederbörandes
föräldrar, måste inge mycket
starka principiella betänkligheter mot
att lägga ett förslag som det förevarande
till grund för en lagstiftning. Alldeles
oavsett de personliga tragedier, som det
här kan bli fråga om, är enligt min mening
dessa principiella skäl tillräckliga
för att man skall säga, att så får inte
lag stiftas.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! När vi i första lagutskottet
behandlat denna proposition har det
gång på gång understrukits att man i
första hand bör ha barnens bästa för
ögonen. Det är också detta som varit
vägledande för mig när jag anslutit mig
till utskottsmajoritetens utlåtande. Jag
har vägt för- och nackdelar mot varandra,
och jag har därvid funnit att för -

Ny ärvdabalk m. m.

delarna vägt tyngre än nackdelarna,
som man givetvis inte heller får blunda
för. Jag anser det vara ytterst viktigt för
barnens skull att man så långt som möjligt
försöker skapa klarhet om det verkliga
faderskapet.

Här har av doktor Sjövall och flera
andra framhållits att dessa undersökningar
för fastställande av faderskapet
skulle medföra intrång i den kroppsliga
integriteten. Men det kommer alldeles
säkert att finnas tillfällen, då föräldrarna
till den man, som utpekats såsom fader,
anser det som en förmån att kunna
bidra till att klarlägga hur det ligger
till med faderskapet. Jag anser det alldeles
riktigt att barn utom äktenskapet
skall få samma arvsrätt som barn inom
äktenskapet, men jag måste i ärlighetens
namn säga att då bör man också så
långt som möjligt söka fastställa det
verkliga faderskapet. Om föräldrarna till
en man, som blivit beskylld för faderskapet
till ett barn, känner sig ganska
övertygade om att sonen är oskyldig tiir
detta faderskap, så skulle de ju genom
att underkasta sig en blodundersökning
eller antropologisk undersökning kunna
bidra till att skapa klarhet om hur
det ligger till med faderskapet.

Jag tror sålunda att det hela jämnar
ut sig. Även om vissa personer i detta
sammanhang inte gärna skulle vilja underkasta
sig dessa undersökningar, så
finns det andra som anser det vara en
förmån att få göra det.

Jag vill också — eftersom det inte här
sagts så mycket om den saken — understryka
att från utskottets sida har mycket
starkt poängterats att undersökningar
inte får ske hur som helst. Jag skall
be att få citera vad utskottet säger: »Det
må emellertid erinras om att enligt förslaget
förordnande om undersökning av
de ifrågavarande anförvanterna icke får
meddelas i andra fall än då den utredning,
som eljest står till buds, icke ger
tillräckliga möjligheter att fastställa faderskapet
utan behöver fullständigas.
Utskottet vill understryka betydelsen av

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Ny ärvdabalk m. m.

att detta krav strängt upprätthålles i
tillämpningen, enär det är av vikt att
den personkrets det här gäller icke onödigtvis
tvingas att underkasta sig undersökning.
Det måste förväntas att begagnandet
av denna möjlighet föregås av
ett noggrant övervägande från domstolarnas
sida rörande åtgärdens betydelse
i bevishänseende.»

Jag anser att detta borgar för att man
inte kommer att hur lättvindigt som
helst föreslå undersökning av berörda
parters anförvanter. Av denna anledning
vill jag, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Jacobsson i Sala (s) instämde
häri.

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Johansson pekar på
möjligheten att delta i den frivilliga undersökningen.
En sådan har vi redan
och den har vi inte diskuterat. Det är
tvångsundersökningen som vi i detta
sammanhang har diskuterat. Den fria
undersökningen anser jag vara det rätta
sättet att ge vetenskapsmännen möjligheter
att utföra sin vetenskapliga forskning.
Den är betydligt bättre än att tillgripa
en lag, som tvingar människor att
underkasta sig undersökning.

I detta fall skulle man väl också kunna
säga, att den utpekade barnafadern
borde vara den som åläggs att bevisa om
han är skyldig till faderskapet eller inte.
Det är bättre än att på rättslig väg
tvinga släktingar och anhöriga att bidra
till bevisning.

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast till fru
Löfqvist säga att jag verkligen också har
fattat sakens innebörd. Under tiden jag
suttit på ärendet i första lagutskottet har
jag inte kunnat undvika komma underfund
med, att det här är fråga om att
rätten skall kunna ålägga parternas anförvanter
att underkasta sig en undersökning.
Jag vet inte om jag uttryckte

mig otydligt, men jag vill endast understryka
att jag är fullt medveten om vad
saken gäller.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! För lekmannen som
hört på denna debatt förefaller det,
som om utskottet inte tagit vederbörlig
hänsyn till alla de frågor som berör
detta problem. Jag har främst lyssnat
till vad fru Sjövall här sagt och jag kom
fram till att man egentligen borde yrka
återremiss till utskottet av hela ärendet,
så att utskottet skulle kunna ta del av
de »motioner» som här är väckta. Det
är dock kanske inte lämpligt att ställa
ett sådant yrkande, varför jag avstår.
Jag har bara velat säga att saken inte
förefaller fullt utredd. Blir det någon
röstning kommer jag att stödja avslagsyrkandet.

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Här har ju två kvinnor
reserverat sig och från början var det
bara kvinnor som gav uttryck för sin
betänksamhet här i kammaren. Detta
får, såvitt jag förstår, betraktas som en
tillfällighet. Detta är ju ingen speciell
kvinnofråga. Vi var alla betänksamma i
utskottet, det kan man gott erkänna.
I sådana här faderskapsmål gäller det
att få fram sanningen. Det är ett samhällsintresse
av första ordningen att få
fastslaget vem som är fadern till det
utomäktenskapliga barnet. Givetvis ligger
det också i den enskildes intresse
att få veta detta.

Bakom detta förslag ligger, som alla
märker, förslaget om utomäktenskapliga
barns arvsrätt. Departementschefen hade
ursprungligen även tagit med detta förslag
och han har inte släppt det. Skulle
detta genomföras, så måste ju alla medel
som över huvud taget är tänkbara
utnyttjas för att få fram sanningen om
vem som verkligen är barnets fader. Här
får, som sagt, den enskildes intressen
vika. På en mångfald områden får den

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr Bil

enskildes intressen vika för samhällets
—även om inte den kroppsliga integriteten
alltid berörs.

Det är i och för sig bra att denna betänksamhet
kommit till synes i debatten.
Vi som står bakom utskottet förutsätter,
att domstolarna kommer att behandla
dessa frågor med den känsla för ansvar
som ömtåliga frågor kräver.

Vi som står för utskottets utlåtande
har inte kunnat ta på vårt ansvar att gå
emot förslaget och beröva de lagstiftande
myndigheterna de möjligheter
som här yppar sig att komma fram till.
sanningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Man säger ifrån utskottets
sida att man har haft betänkligheter
— och det förstår jag mycket väl —
men att man har övervunnit dem därför
att man vill ha fram sanningen. Detta
är i och för sig lovvärt, men har man i
utskottet tänkt på att man den vägen
i sitt sökande efter sanningen kan ta
lögnen som bevis? Om en ung man antas
vara far till ett barn men nekar och
blodprovet inte utesluter faderskapet,
kan det inträffa att man vid en undersökning
av föräldrarna blir styrkt i uppfattningen
att han icke är far till barnet,
därför att mannens moder gjort
ett felsteg i sin ungdom och den fader
som gäller för att vara hans icke är
hans. Har man då i sitt sökande icke
kommit på fel väg?

Herr talman! Det man här föreslår,
betraktar jag som ett lagens missfoster,
till vilket jag inte vill ha någon del av
faderskapet.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Här har talats om återremiss
av ärendet som ett tredje alternativ.
Jag tror det vore lyckligare om
lagutskottet och departementet från helt
nya utgångspunkter finge ta upp frågan
och penetrera den. Jag vill påminna

Ny ärvdabalk m. m.

om vad jag framhöll i mitt tidigare anförande
att man här vidgar kretsen av
de människor som kan komma i fråga
för undersökning och att denna vidgning
i detta sammanhang är ganska allvarlig.
Förut krävdes ändå tämligen
starka skäl att tro att en man är barnafadern
för att undersökning skulle kunna
begäras. Nu kan man på grundval av
lösa antaganden instämma flera människor.
Även den detaljen i förslaget är
av sådan art, att jag mot bakgrunden
av vad som sagts här vill vidhålla mitt
yrkande om avslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C såvitt avser förslaget till
lag angående blodundersökning m. m.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det av
fru Holmqvist under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Holmqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets i utskottets utlåtande
nr B 14 under punkten C berörda
förslag till lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit fru
Holmqvists under överläggningen framställda
yrkande, att lagförslaget godkännes
med — utöver av utskottet föreslagen
ändring —• den ändringen, att 1 §
andra stycket utgår.

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 57
ja och 107 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta. Förslaget till lag angående
blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till
barn utom äktenskap hade alltså av
kammaren godkänts med — utöver av
utskottet föreslagen ändring — den ändringen,
att 1 § andra stycket skulle utgå.

Punkten C i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken SANDELL (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag röstade fel i denna votering.
Min avsikt var att rösta nej.

§ 2

Lag om ersättning för krigsskada å
egendom

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag har knutit en
blank reservation till föreliggande utskottsutlåtande,
beror det på att jag inte
likt utskottet, som egentligen inte vet
vad propositionen materiellt innehåller,
har lyft på hatten och av vördnad
för regeringen gått förbi frågan. Jag har
i stället ansett det vara angeläget att
ange en avvikande principiell mening

när det ges sken av att lagen skall få
ett materiellt innehåll som den inte
har. När det gäller att i lag fastställa
principer som skall gälla i framtiden
och som måste utformas av framtidens
lagstiftare, anser jag det vara angeläget
att också den principiella inställning
man har i dag kommer till uttryck i
sammanhanget.

I propositionen och utskottets utlåtande
föreslås att egendomsägarna skall
erhålla ersättning för krigsskada å
egendom av de medel som efter kriget
finns tillgängliga och att ersättningarna
skall fördelas efter grunder som
kan betecknas såsom rättsliga normer
Ersättning skall sålunda i princip utgå,
icke i förhållande till vederbörandes
behov, utan i förhållande till den
krigsskada hans egendom varit utsatt
för — i annat fall torde nämligen lagförslagets
värde ur trygghetssynpunkt
för egendomsägarna vara ringa.

Med min politiska och principiella
uppfattning kan jag icke acceptera det
nuvarande egendomsägandet, och jag
vill inte säga ifrån för framtiden, att
om en olycka skulle inträffa för vårt
land, så skall egendomsägarna i första
hand bli tillgodosedda. De befolkningsgrupper
som saknar egendom skulle då
få vara med om att återställa en egendomsfördelning,
som åtminstone jag inte
kan acceptera. Jag anser att man här
principiellt är inne på vägar som inte
borde beträdas av den svenska riksdagen.
Jag vill erinra om att regeringsrådet
Klackenberg uttryckligen säger
ifrån, att han anser det orimligt att
följa dessa principer när det gäller att
tillgodose ett återuppbyggnadsbehov på
skilda områden. Lagstiftningen och
rättstillämpningen måste ta hänsyn till
de förhållanden som i socialt hänseende
och andra hänseenden råder bland
folket i dess helhet i ett sådant läge.

Jag kan sålunda icke ur principiell
synpunkt acceptera det som föreslås i
propositionen och utskottsutlåtandet.
Om det materiella innehållet vill jag

Onsdagen den 19 november 1958 em. Nr B 11

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m.

säga att det är en pytt i panna som serveras
här och att varken utskottet eller
statsrådet vet vad den innehåller. Förslaget
har inget som helst materiellt
värde när riksdagen i dag skall ange de
normer som skall följas vid en skadeersättning,
om landet eventuellt kommer
i krig.

Herr talman! Eftersom jag anser att
propositionen inte hade bort läggas på
bordet och att den materiellt är en nullitet,
är det givet att jag har nöjt mig
med att foga en blank reservation till
utskottets utlåtande, men jag hoppas
innerligt att statsrådet och andra som
skall tänka på hur det principiellt skall
bli i framtiden beaktar, att det efter ett
krig kommer att gälla andra normer än
före och under kriget.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Min ärade länskamrat
herr Lundberg har här gjort gällande att
varken utskottet eller det statsråd som
har lagt fram propositionen skulle ha
förstått den här saken. Jag skall inte gå
in i något bemötande av det omdömet.
Jag skall bara säga, att vi inom utskottet
vid prövningen av den framlagda
propositionen har kommit till att dess
förslag innebär en modernisering och
förbättring av motsvarande tidigare
lagstiftning, och med hänsyn till det har
utskottet tillstyrkt det föreliggande förslaget.

Det är givet, att detta är en beredskapslagstiftning,
och ingen kan säga
vad det materiella innehållet kommer
att vara vid den tidpunkt då olyckan
skulle kunna drabba oss. Förslaget innebär
dock ett principiellt åtagande av
statsmakterna att i den mån det är möjligt
försöka ersätta dessa skador och
ordna så, att den produktion som är
nödvändig för oss alla att leva vidare
skall komma i gång igen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag sade att utskottet
bara har lyft på hatten och gått
förbi de olika frågorna när man inte
har förstått dem, gällde detta det materiella
innehållet. Jag förstår mer än väl,
att herr Jacobsson i Tobo och flera
andra rent principiellt accepterar det
här resonemanget, men jag kan inte
förstå hur statsrådet har kunnat inlägga
ett principiellt förslag av denna
innebörd i en proposition. Jag tycker
att han inte borde ha tagit med det i
propositionen.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Utvidgning av arbetarskyddslagens tilllämpningsområde
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 13, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
gärna betyga att motionärerna är tillfredsställda
med att andra lagutskottet
har tillstyrkt motionen, i varje fall i den
del där det föreslås vidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.
Hädanefter finns det möjligheter att
komma till rätta med de missförhållanden
från arbetarskyddssynpunkt,
som har rått och råder inom den statliga
och den kommunala förvaltningen.

Däremot har utskottet inte biträtt
motionen i vad den gäller en vidgning
av arbetstidslagens tillämpningsområde.
I motionen föreslog vi, att arbetstidslagen
i enlighet med arbetstidsutredningens
förslag skulle utsträckas att
gälla iivcn grupper av anställda, som
nu är undantagna från lagens bestämmelser.
Det är betydande grupper som
står utanför arbetstidslagens tillämp -

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m.

ningsområden, bland andra de som
sysselsattes med arbete som bedrives
av staten, arbeten som åligger trafikpersonal
vid järnväg som är upplåten
för allmän trafik, sjukvårdspersonal.
En hel del av dessa arbetstagare har avtalsvägen
fått åttatimmarsdag, men andra
grupper har inte lyckats få sina arbetstidsbestämmelser
utformade på ett
tillfredsställande sätt. En del har lyckats
att avtalsvägen få en reglerad arbetstid
men andra står sämre till. Vi
kan som ett exempel ta brandmännen.
I motionen har jag yrkat att arbetstidslagen
skulle sättas i kraft enligt
arbetstidsutredningens förslag. I arbetstidsutredningen
har jag en reservation
i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområden,
där jag föreslår att denna
lag skall tillämpas även på brandmännen.

Jag har alltså inte gått så långt med
motionens yrkande som jag själv skulle
ha önskat, men om man kunde aktualisera
arbetstidsutredningens förslag i
fråga om arbetstidslagens tillämpningsområden,
menar jag att man skulle kunna
fånga in brandmännens krav i en
arbetstidsbestämmelse, som står i bättre
överensstämmelse med vad som tilllämpas
inom andra områden.

För brandmännen i Stockholm har
jag inga andra uppgifter än dem som
arbetstidsutredningen angav 1953, men
vid den tidpunkten hade de 75 arbetstimmar
per vecka. Jag tror emellertid
att arbetstiden minskats till omkring 70
timmar i veckan numera.

I Göteborg och Malmö hade brandmännen
vid samma tid 78 timmars arbetsvecka,
och sedan varierar arbetstiden
alltefter invånarantalet i de olika
städerna, så att man i vissa städer hade
upp till 101 timmar i veckan. Det är
emellertid vissa svårigheter förknippade
med beräkningen av beredskapstjänsten.
Det må nu vara hur det vill
med den saken, men klart är att brandmännens
arbetstider på något sätt bör
göras mera anpassningsbara till de

framsteg övriga grupper på arbetsmarknaden
har gjort i fråga om sina arbetstider.

Arbetstidsutredningens förslag om
förkortning av arbetstiden för vissa arbetargrupper
medförde, att skiftarbetare
och viss trafikpersonal kom ned
till 45 timmar per vecka, och nu kommer
ju arbetstiden att generellt förkortas
till detta timantal. För skiftarbetarna
innebär emellertid en 45-timmars
arbetsvecka att nämnda arbetstid
får uttagas genomsnittligt med 135 timmar
under en treveckorsperiod, och arbetsgivaren
kan därför ta ut övertid
till vad som blir 144 timmar per vecka.
Övertidsbestämmelserna står sålunda i
intimt samband med arbetstidsutredningens
förslag, och om detta sättes i
kraft, så måste vi också ha efter arbetstiden
anpassningsbara övertidsbestämmelser.

Då jag icke har kunnat ställa något
direkt förslag i denna fråga, har jag
tillsammans med två andra kammarledamöter
avgivit en blank reservation
till utskottets utlåtande. Jag har emellertid
velat framhålla angelägenheten av
att arbetstidsutredningens förslag till ny
arbetstidslag kommer upp till prövning
här i riksdagen utan alltför långt dröjsmål.

Herr talman! Så som frågan för dagen
ligger till har jag icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det är egentligen två
olika saker som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande. Den ena är en arhetstidslagstiftningsfråga
och den andra
en arbetarskyddsfråga. Vad beträffar
motionens yrkande om ändringar i arbetarskyddslagen
har utskottet föreslagit
att den begärda ändringen genomföres.
Utskottet har sålunda i det stycket
tillstyrkt motionen.

Även då det gäller arbetstidslagstiftningsfrågan
har utskottet i princip varit

Onsdagen den 1!) november 1958 em.

Nr B 11

Ändring av lagen om socialhjälp och barnavårdslagen

enigt och sagt att den föreslagna ändringen
bör genomföras. Jag vill emellertid
erinra om att när vi 1957 fattade beslut
om en förkortning av arbetstiden,
så framhölls det i propositionen att ställning
icke borde tagas till arbetstidsutredningens
förslag rörande arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde,
förrän erfarenhet hade vunnits om verkningarna
av den generella arbetstidsförkortningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

lifter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Ändring av lagen om socialhjälp och
barnavårdslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B It), i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om socialhjälp
och barnavårdslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B124,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Henning Nilsson i Gävle
in. fl. hemställt, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t föreslår sådan
ändring av lagen om socialhjälp och
barnavårdslagen, att kommuns rätt att
uttaga ersättning för ekonomisk hjälp
som lämnats för invalidiserade och på
annat siitt handikappade barn under It!
ar npphäves».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: B 124, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

rätt att uttaga ersättning för ekonomisk
hjälp, som lämnats för invalidiserade
och på annat sätt handikappade barn under
It] år, skall upphävas. Jag skall villigt
erkänna att vårt förslag inte berör
särskilt många barn, men i de familjer,
där det ändå finns invalidiserade barn,
kan det vara mycket svårt för föräldrarna
att betala ut de dryga kostnader, som
det här kan bli fråga om.

Socialstyrelsen har förklarat att styrelsen
principiellt ansluter sig till motionens
syfte att åstadkomma en lättnad
i den ekonomiska börda som åvilar föräldrarna
till invalidiserade eller på annat
sätt handikappade barn. Men samtidigt
förklarar socialstyrelsen att den
begärda lagändringen endast skulle ha
verkningar i ett mycket begränsat antal
fall. Nå, låt gå för att det endast i ett
begränsat antal fall skulle vara till hjälp.
Det finns dock bland dem sådana, där
verkningarna är desto ohyggligare. De
vanföras riksförbund instämmer i motionärernas
åsikt och anser att vår motion
är riktig.

Från utskottets sida har hänvisats till
en del pågående utredningar, och utskottet
anser att det egentligen är bra
som det är. Jag vill inte rikta några som
helst anmärkningar mot vare sig personal
i barnavårdsnämnder eller annan
personal som sysslar med dessa problem,
men jag vill understryka att det
ibland inträffar olycksfall i arbete, om
jag så får uttrycka mig. Det finns exempel
på att kommuner har begärt ersättning
för sina utlägg av föräldrar som
haft mycket små inkomster och där
framställningarna sannerligen gjorts på
ett stötande sätt. Det finns även exem -

• Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

'' Herr HENNING NILSSON j Gävle (k):

Ilbrr talman! Jag skall be att få''säga
några ord i anledning av förevarande
motion.

•lag har tillsammans med mina medmotioniirer
föreslagit, att kommunens
7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

pel, där föräldrar begärt invalidstol och
fått avslag på sin framställning. Den instans
som gav avslaget, hade förmodligen
skäl för. detta, jag vill inte alls yttra
mig om det. Del-visade -sig emellertid
att''de skäl den byggde på inte var tillräckligt
starka, varför den fick ändra
sitt beslut. Sådant tar dock tid och
skulle kunna undvikas om denna moll
11

Nr B 11

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Lagstiftning för säkrande av rätt till arbete m. m.

tion bifölls. Det är ju inte fråga om
några stora kostnader.

Jag tycker inte att utskottet har handlagt
denna fråga bra. Det gäller dock
föräldrar, vilkas barn är invalidiserade,
föräldrar som har tillräckligt svåra problem
utom de ekonomiska, och man
skulle kunna ha hjälpt dem genom att
bifalla motionen.

Jag är alltså inte övertygad om, herr
talman, att utskottet handlat rätt, och
jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Då andra lagutskottet
behandlat denna motion har det inhämtat
en hel del upplysningar om hur det
förhåller sig med de här fallen. Det gäller
ju, som motionären nyss framhöll,
beklagansvärda människor och särskilt
barn.

Vad först sjukhusvården beträffar blir
nu genom den rekommendation, som
har antagits av praktiskt taget alla sjukhushuvudmän,
dessa barn vårdade utan
någon kostnad, sedan de är utförsäkrade
från sjukförsäkringen. Vidare erinrar
jag om att Kungl. Maj:t fastställer
vårdavgifterna för vissa anstalter, de
statliga sjukhusen, vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet. Det har ännu inte
fattats något beslut om avgifterna där;
därför har utskottet för sin del uttryckt
det önskemålet, att Kungl. Maj:t vid fastställande
av dessa vårdavgifter skall
tillämpa samma regler som de kommunägda
sjukhusen har tillämpat.

När det gäller de ortopediska hjälpmedlen
lämnas nu statsbidrag med i
regel tre fjärdedelar av konstnaderna,
och i vissa fall har landstingen och städerna
utanför landsting skjutit till bidrag,
som kan vara av något olika storleksordning.
Jag erinrar också om att
medicinalstyrelsen håller på med en
utredning på detta område, vilken man
hoppas kunna slutföra inom innevarande
år.

Vi är i utskottet medvetna om att
även en relativt liten kostnad, som drab -

bar vederbörande föräldrar, kan vara
tung nog att bära. Enligt vad vi har inhämtat
tillämpar dock kommunerna som
regel en mycket frikostig princip när
det gäller dessa fall. Det kan naturligtvis,
som motionären var inne på, förekomma
olika behandling av ärendena.
Ett beslut kan dock underställas länsstyrelsens
prövning, och om vederbörande
skulle sakna medel till sitt uppehälle
eller om eljest synnerliga skäl
skulle finnas för bifall till framställningen,
kan länsstyrelsen föreskriva att
sådant bifall ges. Vi väntar därför att
kommunerna inte kommer att göra gällande
sin återkravsrätt, där detta skulle
te sig stötande.

Herr talman! Med vad jag här har
framhållit ber jag få yrka bifall till
andra lagutskottets förslag i dess utlåtande
nr B 16.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Lagstiftning för säkrande av rätt till
arbete m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 17, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning för säkrande
av rätt till arbete, full sysselsättning och
trygghet i anställningen, in. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr B 126,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande
av förslag till lagstiftning i överensstämmelse
med vissa i motionen angivna
punkter samt att detta snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: B 126, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr Bil

Lagstiftning- för säkrande av rätt till arbete m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vid detta års båda val
dominerade två frågor, tjänstepensionen
och den fulla sysselsättningen. Båda
dessa frågor är brännande, båda är olösta,
båda är mycket svåra, båda är ofrånkomliga,
båda handlar om rättvisa, om
trygghet och människovärde. Tack vare
dessa frågors betydelse förändrades
riksdagens sammansättning och kraftförhållandena
i Stockholm liksom bland
de svenska väljarna. Hela arbetarklassen,
och med den massan av tjänstemän,
kommer att låta behandlingen av
arbetslösheten avgöra sina framtida reaktioner
och handlingar. Denna fråga
om en arbetsbalk är sålunda inte något
rutinärende, inte något som bör viftas
bort med juridiskt hårklyveri eller formalistiska
petitesser. Vi har föreslagit
en skrivelse till regeringen med begäran
om förslag till lagstiftning om åtgärder
för att säkra rätten till arbete,
full sysselsättning och trygghet i anställningen.
Vi har pekat på följande
fyra områden:

1. Envars rätt till arbete, till fritt val
av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden och
till skydd mot arbetslöshet förankras
i lag.

2. Samhälleliga planeringsåtgärder
för upprätthållande av produktion och
full sysselsättning inledes.

8. Kapitalisterna berövas rätten att
själva avgöra om företag skall drivas
eller slå igen. Där de vägrar att hålla
i gång viktig produktion, övertar samhället
företagen och driver dem i egen
regi.

4. Skyldighet för företag att varsla
om planerade förändringar av driften
i så god tid, exempelvis två månader i
förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidta lämpliga
åtgärder.

Andra lagutskottet har i sitt utlåtande
ägnat det största utrymmet åt en utredning
rörande punkt 4, nämligen vår begäran
om uttrycklig varselplikt. Det är
ingen nyhet, att de minsta frågorna får
den omsorgsfullaste behandlingen och
de största förbigås med tystnad. Jag kan
medge, att det just nu råder bättre
praxis när det gäller varsel vid driftsinskränkningar
än tidigare, men de löften
som kapitalisterna har givit på dessa
områden och som andra lagutskottet
nu tillmäter sådan betydelse är samtidigt
fullspäckade med reservationer. I
tre punkter, a), b) och c), lovar man
att varsla två månader i förväg vid
driftsinskränkningar, men i efterföljande
tre punkter reduceras värdet av
detta. I punkt d) sägs, att varslet skall
ske »i god tid», i e) »i god tid före åtgärdens
vidtagande» och i f) »i så god
tid som möjligt».

Därmed låter sig utskottet nöja, men
vi för vår del är inte nöjda, och de anställda
är det inte heller. Beträffande
den viktiga punkt 2 om samhälleliga
planeringsåtgärder för att upprätthålla
produktion och full sysselsättning hänvisar
andra lagutskottet till att regeringen
den 5 juni i år har tillsatt en
utredning för att behandla problemet.
Bättre sent än aldrig, naturligtvis, men
den 5 juni har ju nästan fem månader
gått, sedan det kommunistiska yrkandet
i frågan ställdes.

I vintras hade vi 60 000 registrerade
arbetslösa. Denna vinter blir det tydligen
betydligt fler. Under många år har
stora och förpliktande löften givits den
svenska arbetarklassen om full sysselsättning,
men det besked som nu givits
uppenbarar ju det svaga underlaget för
dessa löften. Detta visar, att det inte
finns någon samhällelig planering eller
statlig beredskap för att möta en arbetslöshet
av låt mig säga 1930-talets
karaktär. Allt skall ske från fall till fall.

Vi har vidare begärt, att FN-stadgans
punkt om rätten till arbete, till fritt val
av sysselsättning, till rättvisa och till -

100 Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Lagstiftning för säkrande av rätt till arbete m. m.

fredsställande arbetsförhållanden skall
inskrivas i den svenska lagstiftningen.
Vi har därvid hänvisat till att en rad
länder, .särskilt de länder som slagit in
på socialismens väg, men även andra,
exempelvis Norge, har lagfäst denna
oförytterliga mänskliga rättighet.

Andra lagutskottet vänder sig emellertid
mot detta förslag med både en
politisk och en juridisk motivering. Politiskt
hänvisar utskottet till direktiven
för den s. k. stabiliseringsutredningen.
Enligt utskottets referat av dessa direktiv
måste mot rätten till arbete ställas
krav om stabilt penningvärde, om att
man skall slå vakt om de kapitalistiska
organisationernas rörelsefrihet, om att
trygga varuutbytet med andra länder,
om en skälig inkomstfördelning, vad nu
detta skall innebära, och om hög produktivitet
och snabbt framåtskridande.
Detta för ju i minnet professor Ohlins
famösa uttalande om att en 5-procentig
arbetslöshet nog är det bästa om man
vill trygga högsta möjliga produktion.

Mot rätten till arbete uppställer utskottet
alltså sex olika invändningar.
Om den fulla sysselsättningen kolliderar
med dessa eller med något av dessa intressen,
vill utskottet alltså hellre ha
arbetslöshet. Detta är nämligen den enda
rimliga slutsats man kan dra av utskottets
resonemang.

Det finns såvitt jag vet inte något
land i världen som har uppställt sådana
förbehåll gentemot kravet om rätt till
arbete. FN-stadgan som ju Sverige har
godkänt, d. v. s. att den skall gälla för
alla andra länder utom för Sverige,
upptar ju inte heller några förbehåll.

Så långt lagutskottets politiska argumentation
mot att man skulle lagfästa
rätten till arbete.

Vad den juridiska motiveringen beträffar
så får utskottet ursäkta mig, om
jag tycker den är kostlig. Utskottet säger,
att Sverige inte kan lagfästa rätten
till arbete, emedan detta bara skulle innebära
en allmän deklaration, Ja men
titta på vår grundlag, titta på den be -

römda § IG i regeringsformen! Kan
man inte överflytta precis samma karakteristik
på alla dessa högtidliga löften
till medborgarna som utskottet nu
anför i frågan om man skall skriva in
rätten till arbete i lagen?

I dag när vi började förhandlingarna,
alltså vid punkt 1 på dagordningen,
meddelades det från konstitutionsutskottets
sida att den arbetande författningsutredningen
tänker komma med
förslag som tar upp folkpartiets krav
om skydd för bl. a. riitten till egendom.
Inom parentes sagt måste väl därmed
avses ett skydd för de förmögna mot de
egendomslösa, ett skydd för 30 procent
av befolkningen mot de 70 procent som
inte har någon egendom. Detta sagt endast
inom parentes. Jag måste emellertid
fråga: Hur stämmer nu !? 16 i regeringsformen
och den nya propån om att
man skall utbygga de mänskliga rättigheterna
med lagutskottets motivering
mot att man skall skriva in rätten till
arbete i lagen? Nej, det stämmer inte
alls.

Utskottet slår in öppna dörrar när det
konstaterar att svensk lagstiftning inte
innehåller något om rätten till arbete.
Det är just detsamma vi har konstaterat
och som vi anser vara en komprometterande
svaghet i den svenska lagstiftningen.
Men för att återvända från
juridikens och lagutskottssofistikens
värld till verkligheten, så står vi nu
troligen inför den största arbetslösheten
på åratal i vårt land. I vintras var det
60 000 arbetslösa, som jag redan tidigare
erinrat om. Kring årsskiftet var
det 70 000 permitterade korttidsarbetare.
Ingen vet riktigt hur det kommer att
bli i år, men experterna är i alla fall
eniga om att det kommer att bli värre
än vad det var under den senaste vintern.

För alla dessa som hotas av långpermittering
eller arbetslöshet väntar något
av en katastrof. Det är det egna
hemmet, kanske bilen,, kanske förhoppningarna
om att kunna ordna en .god

Onsdagen den 1!) november 1958 eni.

Nr Bil

101

Lagstiftning'' för säkrande av rätt till arbete m. m.

utbildning för barnen som står på spel
för tiotusentals människor i vårt land.
Och för dem som får stanna kvar i
produktionen betyder en stor arbetslöshet
samtidigt press på deras löner, ett
konkret hot om lönesänkning, om sänkt
standard. För kapitalisterna däremot
öppnar en sådan massarbetslöshet möjlighet
till högre vinster. Här framträder
ju återigen klassmotsättningarna i öppen
dag. Grova orättvisor praktiseras
nu nästan dagligen. Tidningarna berättar
om människor med 25 års arbete
bakom sig och med medalj för lång och
trogen tjänst som utan vidare kastas
ut på gatan i arbetslöshet.

Det är inte bara den äldre arbetskraften
som nu utsätts för stora påfrestningar.
Ofta är det också tyvärr
ungdomen som får sitta emellan härvidlag.
Just med hänsyn härtill är det
anmärkningsvärt att lagutskottet med
tystnad gått förbi vår tredje punkt i den
arbetsbalk, som vi skisserat, nämligen
rätten för den enskilde kapitalisten att
själv avgöra om företaget skall hållas
i gång eller slås igen. Detta säger utskottet
inte ett ord om, och inte ens
dess socialdemokratiska ledamöter
tycks finna det märkligt -— att döma av
deras tystnad på denna punkt — att
en enda man skall kunna bestämma
över tiotusens arbete och försörjning.
Detta förhållande vittnar om hur begränsade
de demokratiska fri- och rättigheterna.
är för arbetarklassens vidkommande.

Summan av denna granskning är alltså
att vi i verkligheten än i dag inte har
några garantier bakom löftena om full
Sysselsättning. Frågan om ökad sysselsättning
— efter alla efterkrigsårens löften,
om full sysselsättning — ligger nu
under utredning. Och riksdagen — åtminstone
i den mån den ställer sig solidarisk
med andra lagutskottets resonemang
— ställer rätten till arbete i motsiittriing
till andra önskemål. .lag beklagar,
herr talman, att denna fråga
inte, bär nvancerat så långt, att det verk -

ligen finns eu stark opinion i denna
riksdag för nödvändigheten av att skapa
några som helst rättsregler i enlighet
med löntagarnas behov och i enlighet
med den folkrätt, som Sverige
understöder för alla andra stater än sig
själv.

.lag vet att det är eu demonstration,
men jag kan på grund av frågans vikt
inte låta ldi att trots ett enhälligt utskotts
avstyrkande yrka bifall till motion
nr B 120.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Då utskottet haft att behandla
denna motion har utskottet följt
samma riktlinjer som tidigare vid behandling
av liknande ärenden. Vi har
påpekat, som herr Hagberg nyss sade,
att vi principiellt inte önskar en lagstiftning
av sådan karaktär som den åberopade
artikel 23 moment 1 i FN:s förklaring
om människans rättigheter. Vi
har strävat efter att i stället för dessa
allmänna deklarationer ge lagstiftningen
ett konkret innehåll och i det hänseendet
försöka finna åtgärder till tryggande
av en god och jämn sysselsättning, främjande
av yrkesutbildning, åstadkommande
av en effektiv arbetsförmedling
in. m. Det pågår också utredningar
för att försöka klara sysselsättningsfrågorna.
Rörande det av motionärerna
berörda varslandet om arbetsinskränkningar
liar arbetsmarknadsstyrelsen
och de olika parterna på arbetsmarknaden
lyckats komma till ganska
tillfredsställande resultat. Vi har,
som herr Hagberg sade, icke vidrört den
viktiga punkten om kapitalisternas skötsel
av företagen. Vi liar sagt att vi inte
finner skiil biträda motionens yrkande
i övrigt och därför hemställt, att motionen
It: B 126 inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Vi bär inte tagit
upp denna fråga till debatt ty skillnaden
i samhällsuppfattning mellan
motionärerna och oss är så pass stor,
att vi inte ansett oss böra argumentera.

Herr talman! Med det anförda her

102

Nr Bil

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

jag få yrka bifall till utskottets hem- Utskottets hemställan föredrogs; och
ställan. anförde därvid:

§ 6

Återkommande säkerhetsbesiktning
av bilar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 18, i anledning av väckta
motioner om viss utredning rörande
återkommande säkerhetsbesiktning av
bilar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
B 149 i första kammaren av herr Lundström
in. fl. samt nr B 244 i andra kammaren
av herr Nelander m. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
Kungl. Maj :t i samråd med Sveriges bilprovningsnämnd
och statens bilinspektion
utreder frågan om införandet av
återkommande säkerhetsbesiktning av
bilar enligt de i motionen framförda
riktlinjerna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: B 149 och II: B 244, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Edström samt fröken Höjer,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
I:B149 och II: B 244 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
Kungl. Maj :t måtte tillsätta en skyndsam
utredning av frågan om införande av
återkommande säkerhetsbesiktning av
bilar.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Reservanterna till andra
lagutskottets utlåtande nr B18 finner
att återkommande säkerhetsbesiktning
av äldre motorfordon är en fråga av så
vital betydelse för hela trafiksäkerheten
att en skyndsam utredning av
denna fråga är av behovet påkallad.

I motion I:B149 och II: B 244 sägs
att det utan tvekan framstår som synnerligen
önskvärt, att kontinuerlig kontrollbesiktning
av motorfordon kommer
till stånd. Motionärerna framhåller att av
MHF:s statistik på cirka 20 000 fordonstestningar
under 1957 framgår, att endast
18 procent av de testade bilarna
var helt utan anmärkning. Bara 18 procent!
52 procent hade större eller
mindre fel på framvagnslager, styrsnäcka
och andra ur trafiksäkerhetssynpunkt
viktiga detaljer. 58 procent
hade vissa fel på strålkastarna, o. s. v.
Ilet är verkligen märkliga saker som
man får fram vid en sådan där undersökning.
Det är förhållanden som gör
att man måste fundera på vad som kan
göras åt detta.

1953 års trafiksäkerhetsutredning
framhöll i sitt betänkande »Trafiksäkerhet
II», att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
vore berättigat att låta samtliga
motorfordon med vissa regelbundna
mellanrum bli föremål för en kontrollbesiktning.
Då den befintliga besiktningsorganisationen
emellertid icke på
långt när hade vare sig de personella
eller materiella resurserna för en så
vidlyftig fordonskontroll, ansåg sig utredningen
icke böra framlägga ett så
långt gående förslag. Det gällde att få
till stånd en förbättrad fordonskontroll,
men detta borde ske med minsta möjliga
arbetsökning för besiktningsorganisationen,
och man anknöt därför i
sitt förslag till den tidpunkt, då ett fordon
bytte ägare. Då skulle skyldighet

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr Bil

103

föreligga till ny besiktning, men denna
skyldighet skulle endast gälla fordon
som bytte ägare sedan fem år förflutit
efter utgången av det år, som på besiktningsinstrumentet
antecknats såsom
fordonets modellår. Det skedde alltså
en uppmjukning på denna punkt, men
det var i alla fall en kontroll för dessa
äldre fordon som föreslogs.

Förslaget skickades ut på remiss och
tillstyrktes i denna del — ja, från flera
håll föreslogs t. o. in. skärpningar.

I proposition nr 69 till årets A-riksdag
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
in. m. upptogs inte
utredningens förslag till kontrollbesiktning
av äldre fordon. Föredragande
departementschefen anförde, att det
utan tvekan är en brist i trafiklagstiftningen,
att någon allmän föreskrift inte
finns om skyldighet att låta äldre motorfordon
undergå periodisk kontrollbesiktning,
men han ansåg att utredningens
förslag att sådan skyldighet
skall föreskrivas beträffande äldre fordon,
som blir föremål för överlåtelse,
var välbetänkt. Men så kommer han till
svårigheten att få tillräckligt kunnigt
folk för att göra dessa besiktningar:
»Det torde icke vara möjligt att med
bibehållande av lämpliga kompetenskrav
få till stånd en personalökning av
den omfattning, som erfordras för att
hålla befattningshavarnas göromål på
en rimlig nivå och samtidigt genomföra
den av utredningen förordade
reformen.» Därför fick saken bero.

Andra lagutskottet har remitterat motionerna
till bland andra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som »kommit till
den bestämda uppfattningen, att kontrollbesiktningar
av det slag motionärerna
avsett och vilka är av stor betydelse
för trafiksäkerheten bör utföras av
statens bilinspektion, som således bör
utbyggas för ändamålet. Utbyggnaden
till den omfattning som slutligt krävs behöver
dock ej ske på en gång, säger styrelsen,
utan kontrollbcsiktningstvånget
kan införas successivt. Lämpligt är en -

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

i ligt styrelsens mening att börja med den
i kontrollbesiktning vid ägarebyte som

t föreslagits av 1953 års trafiksäkerhetsut redning.

I så fall torde behovet av perl
sonalförstärkning vid bilinspektionen

i för detta ändamål stanna vid omkring

i 15 man.

» Från alla håll intygas, att det föreligger
ett stort behov av viss kontinuerlig
i kontrollbesiktning av motorfordon. Vi

i har så många bilolyckor på våra vägar
med svåra följder, att alla förebyggande
åtgärder givetvis bör vidtagas. Det gäller
nu att finna praktiska möjligheter för
viss kontinuerlig kontrollbesiktning av
motorfordon, med andra ord att tillför:
säkra bilinspektionen den förstärkning

t med kunnig personal som behövs. Detta

torde, efter vad väg-och vattenbyggnads>
styrelsen framhållit, kunna ske genom

en snabbutredning. Kan vi då inte låta
en sådan snabbutredning komma till
stånd, så att vi fortast möjligt får ett
t förslag på riksdagens bord och kan

sätta i gång med de erforderliga bil,
inspektionerna?

[ Herr talman! Jag yrkar med dessa
ord bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag anser i likhet med
fröken Höjer, att den trafiksäkerhetsfråga,
som aktualiserats genom de föreliggande
motionerna, är synnerligen betydelsefull.
Det erkänner faktiskt också
alla de instanser, som har yttrat sig i
ärendet. Man har redan citerat 1953
års trafiksäkerhetsutrednings uttalande,
att det vore behövligt med vissa regelbundna
kontrollbesiktningar av motorfordon.
Kommunikationsministern har
också i proposition till A-riksdagen sagt,
att det är utan tvekan en brist i trafiklagstiftningen,
att någon allmän föreskrift
inte finns om skyldighet att låta
äldre motorfordon undergå periodisk
kontrollbesiktning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
medger i sitt utlåtande, att i medeltal endast
vart tionde fordon drabbas av flv -

Nr Bil

Onsdagen den 1!) november 1958 em.

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

gande bilbesiktning. Med andra ord: föraren
behöver inte räkna med att råka
ut för en sådan besiktning mer än vart
tionde år. Med hänsyn till den väldiga
ökningen av bilparken under senare
år, vilken enligt alla prognoser kommer
att fortsätta, och med tanke på det större
antal fordon som kommer att rulla
på våra vägar, har man verkligen anledning
att se med oro på dessa problem.

De äldre och slitna fordonen löper väl
på grund av mindre intensivt utnyttjande
mindre risk för kontroll än genomsnittet.
Jag tycker att statspolisintendentens
uppgift, att man vid flygande
besiktningar under 1957 kom på 66 606
bristfälliga fordon och att det av dem
var nära 2 000 som drabbades av körförbud,
är verkligt skrämmande.

Jag har för min del ingenting emot
att statens bilinspektion kunde utbyggas
till att utföra denna kontroll, men
de instanser som yttrat sig har ju sagt
alt resurser saknas för detta ändamål.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
ansett, att ett successivt införande av
kontrollbesiktning skulle kräva förstärkningar
i inledningsskedet med 15
och i slutskedet med 80—90 man. För
min del tror jag att ett betydligt större
tillskott av arbetskraft, kanske det treoch
eller fvrdubbla, skulle behövas fölen
dylik uppgift. Här bör också erinras
om — vilket kanske alla känner till —
att klagomål redan nu förekommer över
de långa väntetiderna vid förrättningar
bos bilinspektionen.

I motionen har vi påvisat en framkomlig
väg utanför bilinspektionen, som
bär den förtjänsten, att den inte kräver
några, nämnvärda kostnader för det
allmänna. Jag . vid erinra kammarens
ärade ledamöter om vad . statspolisim
tendenten säger; i.sitt.yttrande, som återfinnes
nederst på sidan 8 i utskottsutlåtandet.
Där sägs: »Då en besiktning
i den omfattning som föreslagits av
1953 års trafiksäkerhetsutredning av

flera olika anledningar icke ansetts
kunna läggas på bilinspektionen är det
ur trafiksäkerhetssynpunkt angeläget
att pröva andra möjligheter för åstadkommande
utav en tillfredsställande
fordonskontroll. Jag tillstyrker därför
den i motionerna upptagna hemställan
om utredning av frågan om införande
av en återkommande besiktning utanför
bilinspektionen.»

Motionen pekar som sagt på eu väg
utanför bilinspektionen att få till stånd
en sådan periodisk fordonskontroll,
nämligen genom Sveriges bilprovningsnämnd,
i vilken ingår representanter för
motororganisationerna, bilhandlare, bilverkstäder
och handelskamrar. Denna
nämnd är ännu inte färdigkonstruerad.
Den utgör en utbyggnad av Sveriges bilprovningsnämnd.
Ordförande är direktören
i Stockholms handelskammare,
och utformandet av stadgarna för nämndens
verksamhet pågår just nu. De
testanstalter, som redan finns eller som
planerats, har god utrustning för såväl
enklare som niera avancerade testningar
av motorfordon. Om de skulle kunna
användas för den uppgift som bär
nämnts, kunde det naturligtvis räcka
med att ett intyg från dessa testanstalter
uppvisas för polisen.

Vederbörande utskott har angivit att
sex sådana testanstalter för närvarande
skulle finnas i landet. Denna uppgift
torde emellertid inte vara relevant. Enligt
vad jag har undersökt lär antalet
befintliga testanstalter för närvarande
uppgå till ett 15-tal, och genom bilbranschens
försorg är redan ett trettiotal
nya planerade.

Ett mindre., trafikdugligt. fordon är
givetvis, en fara - inte bara. för.. dess förare.
och.passagerare- utan för den allmänna
trafiken,: och. det är ;iörvissa sbara
.kostnader .sam vållas.genoin. bristfäh
liga. motorfordon,, irsynneriiet äldre sådana.
Jag bortser då; från. de ännu Värre
följderna i form av spillda människoliv.
Jag anser att man inte kan sitta med
armarna i kors och ingenting göra.

Onsdagen den 19 november 1958 em.

Nr B 11

105

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

Herr talman! Jag tror det vore klokt
om kammaren antoge den vid utlåtandet
fogade reservationen, som föreslår
tillsättande av en snabbutredning angående
införandet av återkommande säkerhetsbesiktning
för bilar, och jag ber
att få yrka bifall till den reservationen.

Herr Löfgren (fp) instämde häri.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Rörande behovet av en
utvidgad bilinspektion råder inga skilda
meningar mellan utskottet och reservanterna.
När utskottet tidigare i år
hade att behandla motionen om vissa
ändringar i vägtrafikförordningen hade
vederbörande departementschef, kommunikationsministern,
inte ansett sig
kunna föreslå en utvidgning i enlighet
med trafiksäkerhetsutredningen av år
1957, alltså till återkommande bilbesiktningar.
Utskottet betonade då i sitt utlåtande
nödvändigheten av att kraftiga
åtgärder vidtages för en förstärkning av
bilinspektionens resurser, så att genomförandet
av välbetänkta reformer i stil
med den av utredningen föreslagna icke
onödigtvis skulle skjutas på framtiden.

Den konstruktion som motionärerna
har föreslagit, nämligen denna biltrafiknämnd,
beträffande vilken motionärerna
mycket riktigt här i dag har medgivit
att den ännu inte finns, borde
knappast kunna åberopas i detta sammanhang.
Då har man i stället föreslagit
en särskild utredning rörande säkerhetsbesiktning
av bilar. Utskottet har
anfört att den utredningen pågår och att
det alltså blir regeringens och kommunikationsministern
sak att se till att
materialet kommer till användning på
sätt som utskottet velat göra gällande.
Vad utskottet säger om detta är alltså
en upprepning av vad utskottet sade vid
handläggandet av propositionen.

Vi liar inte blivit övertygade om att
den väg motionärerna är inne på —■ testanstalter
och allt detta som herr Nelander
nyss talade om ■— är framkomlig,

utan man får angripa problemet från
andra utgångspunkter. Detta är orsaken,
herr talman, till att utskottet inte har
kunnat tillstyrka motionernas yrkande,
och jag tillåter mig att med det anförda
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
det finns en passus i 1953 års trafiksäkerhetsutredning,
som talar om att det
vore nödvändigt med denna kontrollbesiktning,
men samma utredning säger
att det inte finns personella och materiella
resurser för denna fordonskontroll.

Vad vi velat framhålla är att det nu
är alldeles tydligt att om man, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslår,
går fram successivt, kan man mycket
snabbt sätta igång denna ytterligare
kontroll. Men utredningen har sagt att
här fattas viktiga förutsättningar, nämligen
personella och materiella resurser.
Då menar vi att man skall tillsätta eu
snabbutredning, så att vi verkligen fort
får reda på hur väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tänkt sig denna successiva
kontroll. Så viktigt menar vi
att det är att denna snabbutredning
tillsattes och genast får börja behandla
dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Höjer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottet
utlåtande nr B 18, röstar

Ja;

106 Nr Bil Onsdagen den 19 november 1958 em.

Återkommande säkerhetsbesiktning av bilar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 3, i anledning av
väckta motioner angående åtgärder för
att bemästra den ökade belastningen på
de rättsvårdande myndigheterna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anmäldes, att till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnats
en motion, nr B 275, av herr Senander
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr B 57, angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland
träffad överenskommelse angående dels
nedsättning av räntebetalningarna på
vissa till Finland lämnade svenska statskrediter,
dels ock tillskapande av en
kulturfond.

Denna motion bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.48.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
810023