1958 ANDRA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1958:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 9

7—12 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 7 mars

Sid.

Svar på frågor av:

fru Eriksson i Stockholm ang. ersättning från sjukkassorna för vissa

laboratorieundersökningar................................... 5

herr Carbell ang. slutförandet av 1954 års befälsutredning......... 5

Svar på interpellationer av:

fru Sandström ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.......... 6

herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. bestämmelser om anstånd för
elev med studiernas påbörjande på grund av militärtjänst eller
andra särskilda omständigheter.............................. 24

Interpellation av herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. samebefolkningens
fortsatta utövning av renskötseln, m. m.................. 26

Tisdagen den 11 mars

Svar på frågor av:

herr Hedin ang. utredningen om Sveriges Meteorologiska och Hydro logiska

institut............................................ 31

herr Kilsmo ang. tillämpningen av den s. k. dumpingregeln till skydd
för den undre prisgränsen på jordbrukets område............... 32

Svar på interpellation av herr Löfroth ang. den utländska flygpersonalens
rörelsefrihet i Luleå.................................... 33

Interpellationer av:

herr Björkänge ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk.... 36

herr Ståhl ang. ändring av lagen med vissa föreskrifter vid hyresregleringens
upphörande.................................... 37

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Onsdagen den 12 mars fm.

Sid.

Hertiginnans av Västergötland frånfälle.......................... 40

Ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag........... 41

Upphävande av kyrkomötets vetorätt............................ 45

Utgifter under femte huvudtiteln:

Levnadskostnadsundersökning................................. 47

Förlikningsmän för medling i arbetstvister m. m.: Avlöningar...... 49

D:o: Omkostnader........................................... 50

Mödrahjälp................................................. 51

Mödrahjälpsnämnderna....................................... 55

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor........................ 55

Allmänna barnbidrag......................................... 59

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård........... 60

Försöksverksamhet rörande daghem m. m....................... 63

Utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m. m..... 64

Ferieresor för barn........................................... 65

Ferieresor för husmödrar...................................... 77

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar.. 78

Ombyggnads- och reparationsarbeten vid erkända vårdanstalter

för alkoholmissbrukare..................................... 87

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder...................... 89

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m........... 91

Bidrag till länkrörelsen....................................... 93

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m................. 94

Kostnader för överflyttning av arbetskraft...................... 96

Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m.................................................. 101

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud................. 102

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken................ 102

Bidrag till sjukkassor m. m.................................... 103

Social upplysningsfilm........................................ 104

Utgifter under sjunde huvudtiteln:

Skatteersättning till kommunerna, m. m......................... 106

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m....... 121

Onsdagen den 12 mars em.

Utgifter under sjunde huvudtiteln (Forts.):

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker....................... 122

Televerkets anslagsbehov..................................... 126

Ridhus för livgardesskvadronen................................ 146

Innehål]

Nr 9

Sid.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.................. 152

Vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för skattskyldig,
som anfört besvär rörande sin taxering................ 164

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m..... 167

Ändrade beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga familjer

m. m..................................................... 177

Skattefrihet för sparande..................................... 180

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning

och import av tobaksvaror, m. m............................. 180

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965........................................... 192

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 mars fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. konvention mellan OEEC-ländema
om säkerhetskontroll på atomenergiens område................. 41

— nr 4, rörande ratifikation av europeisk konvention angående fredlig

lösning av tvister........................................... 41

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om utredning angående ekonomisk
ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag............. 41

— nr 7, om sådan ändring av § 87 mom. 2:o regeringsformen att kyrkomötets
vetorätt upphäves.................................... 45

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifter under femte huvudtiteln
(socialdepartementet)........................................ 47

— nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
....................................................... 106

Onsdagen den 12 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) (Forts.)................................ 122

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet.
................................................... 126

— nr 36, om upptagande å riksstaten av underskottet för Luftfarts fonden.

................................................... 146

— nr 37, ang. försäljning av lektorsprebendefastigheter i Linköping. . 146

— nr 38, ang. ersättning till Rut Britta Marianne Eek m. fl........... 146

— nr 39, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m.... 146

— nr 40, om ridhus för livgardesskvadronen...................... 146

— memorial nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om

anslag till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.................... 152

Nr 9

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändring i förordningen om
automobilskatt m. m......................................... 152

— nr 19, ang. ändring i bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatte förmåga.

.................................................. 164

— nr 20, om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt

för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering.......... 164

— nr 25, ang. nedbringande av kostnaderna för preliminärskattetabellerna.
................................................. 167

— nr 26, om förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger,

m. m...................................................... 167

— nr 27, om ändrade beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga

familjer m. m............................................... 177

— nr 29, om skattefrihet för sparande............................ 180

— nr 30, om ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å

tillverkning och import av tobaksvaror, m. m................... 180

— nr 31, ang. ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kom muns,

landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965.................................... 192

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Fredagen den 7 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. ersättning från sjukkassorna
för vissa laboratorieundersökningar Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat om jag har för avsikt
att för riksdagen framlägga förslag om
sådan ändring i sjukförsäkringsbestämmelserna,
att kostnaderna för laboratorieundersökningar
på centrallasaretten,
exempelvis de sockersjukas blod- och
urinsockerprov, ersättes av sjukkassorna.

Som svar härpå får jag meddela, att
sjukkassetaxan f. n. överses av en särskilt
tillkallad utredningsman, som bl. a.
har att överväga, i vad mån kostnader
för laboratorieundersökningar inom klinisk
kemi och klinisk fysiologi bör ersättas
av den allmänna sjukförsäkringen.
Enligt vad jag inhämtat kommer
utredningsmannen att denna månad
framlägga ett separat förslag i denna
fråga. Sedan förslaget remissbehandlats
kommer jag att utan dröjsmål ta ståndpunkt
till detsamma.

Härpå anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det snabba och ytterst positiva svaret.

Det var roligt att det finns så mycket
mod, att man vågar rycka loss just denna
sak från utredningsmannens arbete.
Från sockersjukehåll har vi några gånger
stött på och uttalat förhoppningen att
utredningsmannen skulle bli färdig med
detta, men vi har fått den föreställningen
att denna fråga var sammanvävd med
andra och inte kunde behandlas separat.
Det är glädjande att se att detta nu
är möjligt.

I början innan man riktigt visste hur
man skulle tolka sjukförsäkringslagen
ersattes kostnaderna för sådana undersökningar
som det här gäller. Man får
väl närmast betrakta dem som sjukvård.
De är mindre av diagnostisk art än av
sjukvårdande art, ty de måste för stora
grupper sjuka göras fortlöpande för att
man skall kunna dosera behandlingen
och följa sjukdomen.

Jag är tacksam för svaret och tycker
att det är utmärkt, att det kan bli en
så snabb lösning av frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. slutförandet av 1954
års befälsutredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Carbell har frågat
mig om jag hr i tillfälle meddeia uruvida
1954 års befälsutredning kan beräknas
slutföra sitt arbete under den
närmaste tiden så att därigenom vinnes
underlag för en befälsreform i nära anslutning
till beslutet om försvarsordningen.

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

Enligt vad jag inhämtat avser befälsutredningen
att framlägga sitt betänkande
under senare delen av detta år. Någon
proposition i befälsfrågan kan därför
icke lämnas till årets riksdag. Jag
vill framhålla att något direkt samband
mellan en eventuell befälsreform och
det försvarsbeslut, som avses skola
fattas vid årets riksdag rörande krigsmaktens
fortsatta utformning, icke föreligger.

Vidare anförde

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag tackar chefen för
försvarsdepartementet för det snabba
svaret på min enkla fråga. Anledningen
till att jag ställde densamma var att jag
ansåg det fördelaktigt om ett beslut angående
befälsreformen kunde komma
så nära i tiden som möjligt till beslutet
om den nya försvarsorganisationen. Den
nya försvarsorganisationen innebär ju
en rationalisering av försvaret, och jag
har ansett att denna rationalisering
skulle nå bättre effekt, om en befälsreform
kunde ansluta sig till den. Den
nya ordningen kommer att innebära
nya krav på utbildarna, och det torde
kanske vara nödvändigt att så snabbt
som möjligt att fylla vakanserna bland
dem.

Detta var anledningen till frågan. Jag
tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. redogörelse
för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
följts m. m.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Fru Sandström har i
en interpellation frågat

1) om jag är i stånd att lämna riks -

dagen en redogörelse för hur fjolårets
riksdagsbeslut beträffande Statens
skogsindustrier under det gångna året
följts,

2) vilka investeringar av mig bedömts
så angelägna att de bör fullföljas
och vilka ekonomiska och andra
bedömningar därvid legat till grund,

3) om jag är i stånd att lämna en
redogörelse för hur bolagets utländska
skulder reglerats eller avsetts att bli
reglerade, samt

4) på vilket sätt och i vilken utsträckning
man avser att låta bolaget i fortsättningen
belasta den svenska lånemarknaden
i och med det bebådade
långfristiga lånet.

Innan jag svarar på dessa frågor vill
jag i korthet erinra om den huvudsakliga
innebörden av riksdagens i fjol
fattade beslut om Aktiebolaget Statens
skogsindustrier.

Bolaget skulle snarast möjligt skiljas
från domänverket. Efter omregleringen
borde bolagets styrelseledamöter och
revisorer, av vilka vissa tidigare förordnats
av Kungl. Maj:t, utses vid bolagsstämma
enligt vanliga regler. Antalet
ledamöter borde bestämmas till
högst sex. Bolaget borde i fortsättningen
sortera under handelsdepartementet,
men det ansågs lämpligt, att två
av de ordinarie styrelseledamöterna representerade
domänstyrelsen. Mellan
styrelsen och bolaget borde träffas avtal
om virkesleveranser, löpande på tio
år i sänder.

Bolagets avskiljande från domänverket
förutsatte vissa bokföringsmässiga
transaktioner i statens räkenskaper.
Dessa åtgärder, som riksdagen godkände
och för vilka erforderligt anslag
beviljades, kan jag i detta sammanhang
gå förbi.

Till aktieteckning i bolaget anvisade
riksdagen ett investeringsanslag av 35
miljoner kronor. Genom detta kapitaltillskott,
i förening med en ej alltför
ringa minskning av lagret, avsågs bo -

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

laget erhålla möjligheter att nedbringa
sina kortfristiga skulder till vad som
med hänsyn till det egna kapitalet kunde
anses rimligt och därvid i första
hand avveckla dåvarande förskott från
kunder. Kapitalförstärkningen förbands
med villkoret att bolagets investeringar
inte utan statsmakternas föregående
prövning skulle givas större omfattning
än att de kunde täckas genom självfinansiering
och att bolagets kortfristiga skulder
kunde hållas på normal nivå. Vidare
skulle bolaget inte få pantförskriva inteckningar
i sin fasta egendom i större
omfattning än Kungl. Maj:t för viss period
medgivit.

Jag övergår nu till att svara på den
första av interpellantens frågor.

Med stöd av riksdagens beslut meddelade
Kungl. Maj :t på finansdepartementets
föredragning bestämmelser om
de åtgärder, som erfordrades för att
skilja bolaget från domänverket. Bland
annat uppdrogs åt chefen för handelsdepartementet
att för tiden efter 1957
års ordinarie bolagsstämma föra talan
och utöva rösträtt för statens aktier i
bolaget. Vidare uppdrogs åt statskontoret
att för statens räkning teckna
aktier å nominellt 35 miljoner kronor
och att utbetala beloppet till bolaget.
Därvid erinrades om vad som anförts
i propositionen angående dispositionen
av ifrågavarande kapitaltillskott samt
villkoren för detsamma. Slutligen uppdrog
Kungl. Maj :t åt domänstyrelsen
att med bolaget träffa avtal rörande
virkesleveranser.

Vid bolagets ordinarie stämma 1957
antogs ny bolagsordning, enligt vilken,
i överensstämmelse med riksdagsbeslutet,
samtliga styrelseledamöter, revisorer
och suppleanter skulle väljas årligen
vid ordinarie bolagsstämma samt
två av ledamöterna utgöras av representanter
för domänverket.

I anslutning till stämman inlämnade
samtliga av stämman utsedda styrelseledamöter,
revisorer och suppleanter

avsägelse från respektive uppdrag. Sedan
Kungl. Maj:t fastställt den nya bolagsordningen,
valdes vid extra stämma
den 1 juli 1957 den nu fungerande bolagsstyrelsen,
vilken består av sex ledamöter,
varav två representerar domänstyrelsen.

Med anledning av interpellantens
andra fråga, som avser bolagets investeringar,
vill jag meddela, att bolagets
investeringsverksamhet begränsats till
fullföljandet av redan tidigare beslutade
och även påbörjade nyanläggningar.
Den närmare motiveringen för och
omfattningen av denna utbyggnad, som
i huvudsak syftar till en ur lönsamhetssynpunkt
önskvärd produktionsökning
beträffande cellulosa, papper och wallboard,
framgår av redogörelsen i fjolårets
proposition. Något uttalande, som
innebär att denna pågående anläggningsverksamhet
skulle avbrytas — vilket
f. ö. skulle åsamka bolaget avsevärd
ekonomisk förlust — har inte
gjorts, vare sig i propositionen eller
från riksdagens sida. I likhet med bolaget
anser även jag att ifrågavarande
nyanläggningar bör fullföljas. Kostnaden
härför uppgick under år 1957 till 42
miljoner kronor. Härigenom ökas bolagets
produktionskapacitet med 95 000
ton cellulosa, papper och wallboard
med ett exportvärde av storleksordningen
70 miljoner kronor.

Bolagets utländska skulder, som är
föremålet för fru Sandströms tredje
fråga, utgjorde den 31 december 1956
cirka 105 miljoner kronor. För avvecklingen
av dessa skulder har bolaget
hösten 1957 uppgjort en plan, enligt
vilken skuldbeloppet skall minskas med
10 miljoner kronor om året. Under år
1957 har det dock visat sig möjligt för
bolaget att nedbringa de utländska krediterna
med 30 miljoner kronor. Den
31 december 1957 uppgick således ifrågavarande
skulder till omkring 75 miljoner
kronor.

Den fjärde och sista av interpellan -

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

tens frågor torde närmast gälla den
långfristiga upplåning, som enligt vad
jag meddelat i statsverkspropositionen
ansetts lämplig för att ytterligare
konsolidera bolagets ställning. Den konsolidering
som här avses innebär, att
en del av bolagets inländska kortfristiga
skulder förvandlas till långfristiga.
Någon avsikt att härigenom bereda bolaget
möjlighet till ökad investeringsverksamhet
föreligger icke. Vid upplåningen
skall iakttagas samma regler
som gäller för vilken som helst enskild
lånesökande på den långfristiga
kapitalmarknaden. Upplåningens omfattning
torde bli beroende på de faktiska
möjligheterna att erhålla lån samt
på riksbankens bedömning. Det kan
nämnas, att bolaget hos Kungl. Maj :t
begärt medgivande att som säkerhet för
lånet få pantförskriva inteckningar i sin
fasta egendom intill ett belopp av 50
miljoner kronor. Härtill har ställning
ännu inte tagits. Då det emellertid uppenbarligen
är till fördel för bolaget
att en viss konsolidering av dess
skulder äger rum är jag för egen del
beredd tillstyrka att ett medgivande
lämnas, i varje fall till någon del av
det begärda beloppet. Inte minst med
hänsyn till den roll, som Statens skogsindustrier
spelar för sysselsättningen
i de nordligaste delarna av vårt land,
är det ett allmänt intresse att de förutsättningar,
under vilka verksamheten
bedrives, blir så gynnsamma som möjligt
och i varje fall ej sämre än de under
vilka enskilda företag i branschen
arbetar.

Härefter anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
tacka statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Interpellationen utmynnade ju i fyra
preciserade frågor, som alla har an -

knytning till fjolårets riksdagsbehandling
av det här aktuella statliga bolaget.
Den första frågan gällde helt allmänt på
vad sätt fjolårsbeslutet i riksdagen hittills
fullföljts. Herr statsrådet ägnar sig
därvid åt en utförlig redogörelse för
vilka ändringar i bolagets administration
som vidtagits i enlighet med beslutet.
Man kan härvidlag konstatera, att
bolaget nu erhållit den administration
som beslutet innebar. Det har blivit ett
fristående företag under handelsdepartementet
i stället för att tidigare ha
varit dotterbolag till ett verk. Bolaget
har fått en rekonstruerad styrelse och
en annan representation för bolagsstämmans
del o. s. v. Allt detta har den
som följt utvecklingen på området redan
kunnat konstatera.

Men varför beslutades nu alla dessa
ändringar? Jo, enbart därför att regeringen
i fjol insett att bolaget måste
stå under en bättre kontroll från statsmakternas
sida. Vad jag i min interpellation
var intresserad av var inte främst
att få bekräftat det jag redan visste,
nämligen att alla dessa administrativa
förändringar skett, utan hur man på
handelsdepartementet nu fullföljer den
kontroll, som de administrativa förändringarna
gett möjlighet till.

Jag fick anledning att framställa denna
interpellation, när jag läste vad handelsministern
meddelar i årets statsverksproposition
beträffande just Statens
skogsindustrier. Där sägs, att bolaget
skall fullfölja påbörjade investeringar
och därefter börja tänka på att
nedbringa sina kortfristiga skulder. Vidare
bebådar statsrådet, att bolaget ytterligare
bör erhålla långfristig upplåning
av kapitalmedel.

Såvitt man kan se innebär inte detta
att fjolårsbeslutets intentioner i någon
högre grad har följts. Som bekant redovisades
i fjolårets proposition remissinstansernas
yttranden beträffande bolagets
önskemål. Vidare framlades en
promemoria med en kartläggning av

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

bolagets ställning och rekommendationer
till de förändringar i administrationen,
som nu skett. Slutligen fick man
finansministerns egen syn på hela frågan.

Om man börjar med finansministerns
yttrande i propositionen, finner man
att han ansåg att det var nödvändigt
med »stor restriktivitet i fråga om såväl
investeringar som kreditgivning
jämväl beträffande detta statliga organ».
Bolagets önskemål betecknades av finansministern
som helt enkelt oförenliga
med den eftersträvade ekonomiska
återhållsamheten. Icke förty var bolagets
ställning sådan, att det var i trängande
behov av kapitalförstärkning, och
därför gick finansministern med på att
35 miljoner kronor skulle ställas till
förfogande i form av nyteckning av aktier.
Därefter sade finansministern:
»Statsmakternas medverkan till en förbättring
av bolagets kapitalförsörjning
bör begränsas till vad som erfordras för
att bolagets kortfristiga skulder skall
kunna nedbringas till en skälig nivå.»

Eftersom finansministern satte detta
ovillkorliga krav för fjolårets av honom
föreslagna kapitaltillskott, kunde vi på
vårt håll oförbehållsamt gå med på
detta, men det skedde från vår sida
just med hänvisning till detta villkor:
att medlen skulle användas till att nedbringa
skulderna. Finansministern ansåg
vidare att — eftersom de 35 miljonerna
inte förslog så långt — bolaget
självt skulle medverka till en sanering
beträffande den kortfristiga upplåningen
genom »en ej alltför ringa minskning
av lagret». Dessutom uppställdes ytterligare
ett villkor. För att nu få denna
förstärkning för nedbringande av skulderna
borde även det villkoret uppställas,
att bolagets investeringar »icke utan
statsmakternas pågående prövning gives
större omfattning än att de kan täckas
genom självfinansiering».

Allt detta blev också i huvudsak
riksdagens beslut i fjol, och just därför

kan man ha anledning att fråga hur beslutet
har fullföljts. Nu meddelar handelsministern,
att bolaget i fjol i nyanläggningar
investerat 42 miljoner
kronor. När dessa nyanläggningar påbörjats
och hur långt de hunnit vid tiden
för riksdagens beslut, ges inget besked
om. Tittar man emellertid på vad
riksräkenskapsverket uttalade i sitt remissyttrande
i fjol kan man inhämta
följande: Riksräkenskapsverket ansåg

att det under alla förhållanden borde
övervägas, huruvida det var möjligt att
minska takten i bolagets investeringar.
Riksräkenskapsverket hade erhållit bolagets
investeringsplaner för de närmaste
åren och kunde konstatera, att bolaget
i nyinvesteringar beräknade 43,9
miljoner kronor för år 1956, 41,6 för
1957, 23,5 för 1958, 10,5 för 1959 o. s. v.
eller tillhopa 124,9 miljoner fram till
1963. Utöver detta krävdes 27 miljoner
kronor till rationaliseringar. Dessa uppgifter
hänför sig till ett av riksräkenskapsverket
tidigare avgivet och nu
återgivet utlåtande, och vad verket hade
att säga i fjol var, att i det ekonomiska
läge som förelåg 1957 borde statsmakternas
medverkan begränsas till vad
som erfordrades för att bolagets kortfristiga
skulder skulle nedbringas till
skälig nivå. Bolagets onormalt stora lager
borde kunna minskas, ansåg även
riksräkenskapsverket.

Vad som är intressant i denna redogörelse
är emellertid redovisningen av
den tidigare uppgjorda investeringsplanen
för bolaget. Under 1957 skulle alltså
enligt denna plan 41,6 miljoner kronor
erfordras. Nu meddelar handelsministern
att för 1957 har investerats för 42
miljoner kronor. Det förefaller då som
om bolaget — alldeles oavsett vad finansministern
ansåg och riksdagen i
fjol beslutade — fullföljt de uppgjorda
investeringsplanerna och till detta förbrukat
mera pengar än som i fjol ställdes
till förfogande för skuldernas betalning
samt att skuldbetalningarna helt

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

satts i efterhand. Såvitt man kan se är
detta i alla fall inte riktigt i enlighet
med statsmakternas beslut i fjol.

När handelsministern dessutom med
stor försiktighet svarar på min fråga om
innebörden i det av honom bebådade
nya långfristiga lånet för bolagets del,
anger han att vad som avses är att de
inländska kortfristiga skulderna skall
förvandlas till långfristiga sådana. Detta
understryker ytterligare att hittills
inga större ansträngningar har gjorts
från bolagets sida att i enlighet med
villkoren för kapitaltillskottet i fjol
börja med en sanering av kortfristiga
skulder.

De skulder, som i fjol tilldrog sig särskild
uppmärksamhet, var de utländska
lånen. Om dessas karaktär gavs inget
besked. Däremot uttalade finansministern
i kammaren, att han fann dessa utländska
skulder »olustiga» och att ett
nedbringande av skulderna i första
hand borde ske beträffande dessa utländska
lån. Den 31 december utgjorde
de cirka 105 miljoner kronor. Nu får
man veta att bolaget hösten 1957 har
uPPgjort en plan för dessa skulders
avveckling. De har under fjolåret nedbringats
med 30 miljoner kronor. Vad
som nu återstår är alltså 75 miljoner
kronor, och denna skuld avses att återbetalas
med cirka 10 miljoner kronor
om året. Jag skulle till dessa uppgifter
vilja fråga om statsrådet är i stånd att
lämna en redogörelse för dessa skulders
art. Ibland har de sagts vara »kundförskott»,
ibland »vanliga rembursaffärer».
På vilka villkor har nu ett statens
eget företag skaffat sig dessa utländska
krediter, och har den hittillsvarande
avvecklingen skett på det av
finansministern i fjol anvisade sättet,
d. v. s. genom lagerminskningar?

I slutet av sitt svar erinrar handelsministern
om den roll som Statens skogsindustrier
spelar för de nordliga delarna
av vårt land. Jag vill till detta och
för undvikande av alla missförstånd de -

klarera, att från min sida har det aldrig
ifrågasatts att inte Statens skogsindustrier
i detta hänseende fyller en stor
uppgift. För mig liksom för många andra
är det ganska naturligt att eftersom
staten är ägare av större delen av naturtillgångarna
i den nordligaste landsändan,
bör staten också driva den förädlingsverksamhet,
som dessa naturtillgångar
utgör en grundval för. Men
just på grund av denna dubbla uppgift
att dels tillvarata naturtillgångarna p!
bästa sätt, dels ge en hel landsända en
livskraftig industri är det nödvändigt,
att statens företag drives på ett sätt som
är ekonomiskt försvarligt och leder till
en stabil ekonomi. En så hastig expansion
som detta företag visat under ekonomiska
betingelser, vilka ideligen
ställt statsmakterna i efterhand beträffande
kapitalförsörjning, kan inte ha
varit försvarlig, och denna mening fick
i fjol från regeringens sida de mest
pregnanta uttryck. När regeringen dessutom
visade en fast vilja till att lägga
bolagets verksamhet på en annan bog
med huvudvikt på ekonomisk konsolidering,
fanns från vår sida intet att invända.
Men frågan är nu i vad mån dessa
intentioner har fullföljts och kommer
att fullföljas. Från min sida skall för
närvarande inga ytterligare frågor framställas
— jag tror emellertid att det varit
av en viss betydelse att få dessa
problem belysta mot bakgrunden av
vad som skedde i fjol, och därför vill
jag för min del ännu en gång tacka
handelsministern för att han haft vänligheten
att lämna dessa upplysningar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
den deklaration som fru
Sandström gjorde i sista delen av sitt
anförande. Jag kan emellertid inte undvika
att än en gång ta till orda i anledning
av vad fru Sandström i övrigt
framhöll i sitt anförande.

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

Fru Sandström frågade mig, hur den
kontroll fullföljdes som riksdagen förutsatte
vid beslutet i fjol. Jag trodde det
framgick ganska klart av interpellationssvaret,
men jag kan här göra det
tillägget, att kontrollen givetvis utövas
i samband med granskningen av bokslutet,
när det föreligger, av bolagsstämman
och den som har att företräda aktieägarnas
intresse — då närmast chefen
för handelsdepartementet. En sådan
granskning kommer att ske. Hittills
har ingenting framkommit som
tyder på att Statens skogsindustrier
inte ställt sig till efterrättelse de beslut
som riksdagen fattat.

Utgående från några uttalanden av
finansministern i propositionen i fjol
gör fru Sandström vidare gällande, att
man egentligen frångått det beslut som
fattades och medgivit bolaget möjligheter
att fortsätta investeringsverksamheten.
Det är nu inte riktigt. Det har
aldrig krävts av bolaget att dess pågående
investeringsverksamhet skulle
avbrytas eller dess kortfristiga skulder
redan under 1957 nedbringas med det
belopp som riksdagen anvisade det året.
Såsom finansministern påpekade i debatten
i fjol, fru Sandström, gällde det
att hjälpa bolaget »runt knuten», d. v. s.
hålla bolaget flytande ur likviditetssynpunkt
tills det stora, redan beslutade investeringsprogrammet
avverkats, vilket
beräknas ha skett under 1957. Redan
1958 och 1959 har de ofrånkomliga
investeringsutgifterna väsentligt mindre
omfattning enligt de planer efter vilka
bolaget nu arbetar. Snart bör de gjorda
investeringarna mogna ut i ökade vinster,
och då är tiden inne för en mera
genomgripande sanering och konsolidering.

Fru Sandström säger att inga allvarliga
ansträngningar egentligen gjorts för
att nedbringa bolagets kortfristiga upplåning.
Detta är oriktigt. Som framgår
av mitt interpellationssvar har denna
utländska kreditdel nedbringats från

105 till 75 miljoner, d. v. s. med 30 miljoner
kronor på ett år. Det är en ganska
aktningsvärd siffra. Det är riktigt att
i en promemoria, som ställdes i ordning
under hösten 1956, siffran 54 miljoner
kronor angavs beträffande bolagets
utländska skuldsättning. Det var
emellertid bekant för riksdagen vid behandlingen
av propositionen här i kammaren
och i första kammaren, att den
siffran hade ändrats och att skuldsättningen
i själva verket låg vid 100 miljoner.
Om jag minns rätt, fru Sandström,
åberopade Ni till och med den
siffran i ett av Era debattinlägg i fjol.

Sedan frågar fru Sandström, hur bolaget
skaffat sig denna utländska skuldsättning.
Såvitt det är mig bekant har
bolaget följt den praxis, som många
andra bolag tillämpar, att belåna gjorda
leveranskontrakt och därigenom på
remburser skaffa sig utländsk kredit.
Det är så det har gått till, och det tror
jag också lämnades en antydan om i
samband med riksdagsbehandlingen i
fjol.

Jag har för egen del — och därmed
vill jag avslutningsvis tillåta mig några
kommentarer av mera allmän natur,
herr talman — all förståelse för fru
Sandströms synpunkter. Hon har alltid
hyst ett påfallande intresse för de statsägda
företagen i övre Norrland. Det
har för resten fru Sandström visat vid
åtskilliga tillfällen här i riksdagen. Om
detta verkligen vore uttryck för en positiv
vilja hos interpellanten att skapa
så gynnsamma villkor som möjligt för
dessa företag, skulle jag betraktat det
som ganska naturligt. Fru Sandströms
senaste yttrande lät åtminstone förstå,
att någon strävan i den riktningen föreligger.
Fru Sandström har ju länge varit
verksam i övre Norrland, och hon
om någon bör känna de svårigheter, under
vilka befolkningen i dessa trakter
av landet har att dra sig fram. Hon kan
av egen erfarenhet vittna om trycket
av ständigt ökande befolkning mot

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

knappa och framför allt outvecklade resurser,
hur de växande årskullarna som
träder in i arbetsför ålder fått kämpa
för att finna sysselsättning och utkomst,
tyvärr ofta utan framgång. Ty även om
de nordligaste delarna av landet ingalunda
är vanlottade av naturen — malmen,
skogen och vattenfallen borde ju
tvärtom gynna en stark industrialisering
— har förädlingsindustrier haft
ovanligt svårt att slå rot i dessa delar av
landet. Kanske är det de stora avstånden,
de långa transporterna och det hårda
klimatet som verkat avskräckande på
enskild företagsamhet och medfört ett
i alltför ringa grad differentierat näringsliv.
Trots en betydande utflyttning
har det inte ens under de bästa åren
funnits arbetstillfällen i tillräcklig utsträckning
för att bereda den kvarvarande
befolkningen full sysselsättning.
Mest utsatt har onekligen Norrbotten
varit, men inte heller i Västerbotten, fru
Sandströms eget län, är förhållandena i
dessa hänseenden helt tillfredsställande.
Därför har det allmänna på olika
sätt fått träda in, där det enskilda initiativet
inte räckt till. Som fru Sandström
säkerligen vet har en mycket betydande
del av de medel, som genom
statsmakternas försorg skall användas
för stöd åt de mindre företagen, gått
till de två nordligaste länen. Det är ingen
tillfällighet utan helt enkelt ett uttryck
för statsmakternas förståelse för
att särskilda ansträngningar är påkallade
för en sund uteckling av näringslivet
i övre Norrland.

I sin omtanke om Statens skogsindustrier
skulle fru Sandström onekligen
haft tillgång till en alldeles särskild inspirationskälla.
När ledaren för det parti,
från vilket våra dagars folkparti kan
räkna anor, C. G. Ekman, som statsminister
lät domänverket träda in och
upprätthålla driften vid de norrländska
sågverken, när en enskild koncern fann
det ekonomiskt fördelaktigt att slå igen,
var det knappast någon ideologisk över -

tygelse som dikterade hans beslut. Ordet
social-libcral hade inte ens uppfunnits
på den tiden. Och någon vän
av statlig företagsamhet var sannerligen
inte det frisinnade partiets ledare.
Men han hade säkerligen en bestämd
uppfattning om det allmännas ansvar
inför de människor som lever i dessa
delar av riket. Där den enskilda företagsledningen
ansåg aktieägarna vara
mest betjänta av att man slog igen och
lade ner driften, fick samhället träda
in, hålla verksamheten i gång och sysselsättningen
uppe.

Sedan dess har Statens skogsindustrier
utvecklats till ett av vårt lands
största industrier på sitt område. Jag
skall villigt erkänna, att detta ofta har
skett med åsidosättande av intresset att
få största möjliga utdelning på aktiekapitalet.
I betydande utsträckning har
företaget använt de vinster, som gynnsamma
konjunkturer givit, till att investera
i nyanläggningar och förbättringar
av produktionsmetoderna. Helt
nya tillverkningsgrenar har öppnats.
Sågverksrörelsen har minskat i betydelse,
och tillverkningen av wallboard,
cellulosa och nu senast papper har fått
cn med tiden alltmer framskjuten plats.
Jag tror ingen kan bestrida, att företaget
i tekniskt hänseende ligger på toppen.
I denna framgångsrika verksamhet
har företaget utnyttjat de finansiella
möjligheter, som stått företaget
till buds, så långt att man råkade i ett
besvärligt likviditetsläge. Det var denna
situation som riksdagen hade att ta
ställning till i fjol och som föranledde
de förändringar som berördes i interpellationen.

Jag är emellertid angelägen att slå
fast, att även om berättigad kritik kan
riktas mot den självrådighet, om man
nu vill använda ett starkt ord, som företagsledningen
i viss mån visat i sina
tidigare dispositioner, så är det dock
ett faktum att härigenom förhållandena
vid företaget förbättrats och nya ar -

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

betstillfällen kunnat skapas, där de så
väl behövts. För egen del anser jag inte
att företagets utveckling numera skulle
vara avslutad. Jag hoppas och tror att
Statens skogsindustrier även i framtiden
skall få vinstmedel över för att göra
fortsatta investeringar för en vidare
utveckling i första hand av sin cellulosaoch
papperstillverkning. Det är alltjämt
betydligt viktigare, att näringslivet
i övre Norrland utvecklas så att
man i mindre utsträckning behöver hänvisa
människorna till olika beredskapsprojekt
och arbetslöshetsarbeten än att
det av staten nedlagda kapitalet ger en
god förräntning. Om fru Sandström —
mot förmodan, skulle jag vilja säga —
hyser en avvikande uppfattning härvidlag,
så har hon naturligtvis rätt att göra
det. Jag nödgas emellertid då också konstatera,
att hon har en bristfälligare
förståelse för samhällets skyldigheter
när det gäller att bereda arbetstillfällen
för befolkningen i våra nordligaste
län än den som besjälade C. G. Ekman
vid Statens skogsindustriers tillkomst.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju ett mycket
ståtligt anförande som handelsministern
höll. Jag förstår, att det kanske är
början till valrörelsen. Men, herr handelsminister,
låt oss nu inte vara så patetiska! Om

jag skulle få kvittera den artighet,
som handelsministern visade mig
och folkpartiet genom att frammana
minnet av den store socialliberalen
C. G. Ekman vid den tid, då Statens
skogsindustrier igångsattes, kanske jag
i min tur får minna om vår gemensamme
vän, handelsministerns partivän
O. W. Lövgren. Vid tiden för bildandet
av Statens skogsindustrier gav han till
känna eu mening, som hans partivänner
visserligen inte följde men som jag
tror var fullkomligt riktig. Han ansåg
nämligen, att när nu en del smärre fö -

retag tillhörande domänverket skulle
sättas under en hatt och tillsammans
med Karlsborgs-industrierna bilda Statens
skogsindustrier med huvudvikten
lagd där uppe i norr — som jag förut
har deklarerat, finner jag det inte alls
märkvärdigt att där finns en statlig industri,
och jag är beredd att göra vad
jag i min ringa mån kan för att den
skall fortsätta att leva där — borde
man, för att Statens skogsindustrier där
skulle få den bästa ekonomiska grundvalen,
ha tilldelat industrierna så mycket
av domänverkets skogar — ett överförande
av skogskapital från statens ena
ficka till den andra — att Statens skogsindustrier
därmed fått samma ekonomiska
ryggrad i fråga om skogskapital
som de privata industrierna hade. Han
ansåg att en sådan anordning skulle
varit naturlig och tänkte sig, att Statens
skogsindustrier då skulle haft
samma möjlighet att expandera på
samma villkor som de privata industrierna.

Men, herr handelsminister, Ni kan väl
ändå inte förneka att det här många
gånger har sagts — och det verifierades
också i fjol — att Statens skogsindustrier
har expanderat för fort och
därför ställt statsmakterna i efterhand
med kapitalförsörjningen. Och när handelsministern
här säger, att det är nödvändigt
att fullfölja investeringarna,
vill jag erinra om att varken riksräkenskapsverket
eller riksgäldskontoret i
fjol var av den meningen, att de stora
investeringsplanerna behövde fullföljas
i den skyndsamma takt som då var
tänkt.

Nu anser handelsministern att planerna
skall fullföljas — och det må han ju
göra. Den saken kan jag ju inte göra
något åt. Men vi har olika åsikter här.
Jag tror att riksräkenskapsverket och
riksgäldskontoret i fjol hade rätt i att
man borde nedbringa takten en smula.
Detta är emellertid inte detsamma som
att det hela skall avstanna.

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

Herr WIKLUND (s):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med vad som nu sist anfördes av
handelsministern, men jag tror ändå det
kan vara på sin plats att ännu en lokal
röst norrifrån utöver fru Sandströms
gör sig hörd i denna diskussion.

I fru Sandströms interpellation om
Statens skogsindustrier möter man
samma kritiklusta — jag höll på att
säga grinighet •—• som tidigare präglat
hennes inställning till statliga företag
i allmänhet och, jag vågar väl säga till
ASSI i synnerhet. Även om fru Sandström
personligen är allergisk för statlig
verksamhet över huvud taget i nästan
alla dess former, kan man faktiskt
ändå fråga sig, om inte avsikten med
hennes upprepade kritiska framställningar
är att i allmänhetens ögon söka
göra detta företag till en prototyp för
ett bolag, som kostar staten pengar och
som misskötes och i vilket de pengar
som kastas in är till nästan ingen nytta.

Statens skogsindustrier begärde i fjol
ett kapitaltillskott på 110 miljoner kronor,
vilket motiverades med bolagets
starkt växande rörelse. Riksdagen beviljade
en tredjedel av beloppet eller 35
miljoner kronor. I dag, tre kvarts år
efteråt, kräver fru Sandström en redovisning
för pågående investeringar och
skälen för dem, och likaledes en redovisning
för de utländska skulderna och
den ifrågasatta omläggningen av korta
inländska lån till långa lån.

På allt detta har statsrådet svarat, och
om jag här sammanfattningsvis skall
beröra svaret, vill jag erinra om att bolaget
under 1957 har fullföljt de pågående
investeringarna till ett värde av
42 miljoner kronor. Och investeringar
av denna storleksordning är inte något
som man helt plötsligt och utan vidare
kan avbryta eller ändra på! Sådana
ting är planerade långt i förväg och
måste omsättas i handling. Med de
gjorda investeringar har bolaget ökat
produktionskapaciteten på cellulosa,

papper och wallboard med 95 000 årston
till ett årsvärde av 70 miljoner kronor.

Beträffande de beryktade utländska
lånen, de s. k. remburskrediterna, som
den 31/12 1956 uppgick till 105 l/2 miljoner
kronor, har man från bolaget sagt
ifrån, att avsikten är att planmässigt
avbetala dem med 10 miljoner kronor
om året. Under 1957 reducerades de
med 30 miljoner kronor.

Vad sedan angår lagerminskningen,
så är det en sak, som faktiskt inte är
så enkel som den verkar vid första påseendet.
Man måste där ta hänsyn till
bolagets struktur. Sågverksrörelsen är
huvudlinjen i produktionen, och den
kräver ett stort varulager och ett stort
lager av färdigvaror. Där måste man
ha timmer för ett års behov, beroende
dels på klimatet i de trakter där produktionsanläggningarna
är belägna och
dels på skeppningssäsongens längd. Om
man uppskattar det normallager som
krävs för bolagets verksamhet till cirka
120 miljoner kronor, så innebär det att
sågverksrörelsen ensamt tar ungefär 100
miljoner kronor härav i anspråk. Härtill
kommer givetvis sedan de lager, som
konjunktursvängningarna gör nödvändiga,
eftersom man ur företagarsynpunkt
alltid måste göra en avvägning
av huruvida det är klokt eller oklokt att
sälja.

Vidare har vi frågan om de långa
lånen. Vad är nu avsikten med dem?
Jo, man avser helt enkelt att omplacera
tidigare, korta inländska lån mot långa
lån. Det är alltså inga nya pengar det
rör sig om, utan här gäller det en sak,
som inte minst fru Sandström och
hennes partivänner talade mycket om
vid folkomröstningen i fjol, nämligen
huruvida Statens skogsindustrier skall
få återlåna medel, som bolaget tidigare
placerat i pensions- och andra värdeförsäkringar.
Värre är det inte. Om
vi ser på dessa försäkringars totalvärde,
finner vi att det här är fråga endast om
återlån av ungefär en tredjedel av de

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

gjorda placeringarna. Och bör inte ett
statligt bolag i det avseendet kunna utnyttja
samma möjligheter som vi anser
det naturligt att kräva för enskilda bolag? Vad

sedan angår bolagets ytterligare
investeringar, så sade riksdagen i fjol
ifrån, att de måste baseras på en ytterligare
förädling av fiberproduktionen
och avvägas efter tillgången på egna
vinstmedel.

Till sist är det väl naturligt, att jag
i någon mån berör bakgrunden till detta
bolags tillkomst och verksamhet. Om
man nämligen syftar till att ge detta
bolag en rättvis bedömning, vilket jag
hoppas alla i detta hus strävar efter,
bör detta komma med i bilden.

När domänverket på 1930-talet övertog
sågverk i övre Norrland, var flertalet
nedlagda och nedkörda, och alla
var omoderna, övertagandet motiverades
då, märk väl, av sysselsättningsskäl;
det gällde att bereda människor sysselsättning.
Enskilda företag lade ned
verksamheten, men de behöll de skogsvärden
som hörde till dessa industrier.
Det gick inte att driva industriell
verksamhet så långt norrut, var det
officiella motivet. Samhället hade helt
enkelt att välja mellan antingen en avfolkning
av dessa områden eller igångsättande
av lönande produktion. I fru
Sandströms län tog avfolkningen sådana
uttryck att anläggningarna i Brännfors
och Furugrund och på en del andra
platser måste läggas ned. Det blev en
den brända markens väg på det industriella
området däruppe. Detsamma
höll på att hända med Sandviks sågverk
utanför Umeå. Domänverket måste
ingripa, och det skedde i den formen,
att legosågning anordnades vid
sågverk som annars hade måst läggas
ned. Det måste enligt min mening slås
fast, att så fort det blev industriella
bekymmer måste domänverket rycka ut
som ett slags industriell brandkår för

att få till stånd en hygglig sysselsättning
för människorna.

Hur ser det ut inom dessa områden
i dag? Nu är nästan samtliga anläggningar
moderniserade och rationaliserade
och har ny- eller ombyggts. Produktionen
har, för att kunna tillvarata
avfall och bli lönande, måst kompletteras
med tillverkning av massa, papper,
wallboard och snickerier. Dessa investeringar
för nyanläggningar och rationaliseringar
har kostat pengar. Omslutningen
har ökat, vilket kräver ett
rörelsekapital av helt andra proportioner
än de av riksdagen anvisade medlen.
Man kan på fullt allvar ifrågasätta
om inte staten såsom ägare av dessa
företag bort tillföra medel i snabbare
takt än hittills skett.

Om man ser bolagets verksamhet mot
den bakgrund jag här skisserat, är resultatet
en rad moderna, välskötta anläggningar
med en produktion som är
fullt i klass med enskilda företags och
med möjligheter till trygghet i anställningen
för cirka 2 000 människor i
Norrbotten och Västerbotten. Det är
något som bör värdesättas. Ägarenstaten
har genom bolaget även fått ett
medel att påverka prissättningen på
den råvara staten säljer, och man har
fått en försörjning i en naturlig
produktion på egen råvara i arbetslöshetsområdena.
Denna verksamhet har
bedrivits så att den gått ihop och lämnat
en väsentlig vinst. Även om denna
vinst nu en tid måste reinvesteras, så
representerar de anläggningar den nedlägges
i ett realvärde.

Herr talman! Inför den kör av kritiker,
som tid efter annan angriper detta
bolag, har jag önskat framföra dessa
synpunkter. De iir inte enbart mina,
utan jag vågar nog påstå att de delas av
det stora flertalet människor norröver
och av alla bolagets anställda. Ett företag
som skötes på detta sätt är sannerligen
ingenting att skämmas över,
varken för staten-ägaren eller för dem

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

som står i företagets ledning. Hur skulle
det vara om vi sökte tänka en smula
på vad som sades vid bildandet av detta
bolag, nämligen att det skall arbeta
under samma betingelser som enskilda
företag inom branschen? Jag undrar
vilket enskilt bolag som fått finna sig i
att bli föremål för diskussion på samma
sätt som Statens skogsindustrier. Det är
min förhoppning att vi skall tänka på
detta en smula sedan de administrativa
frågorna nu lösts.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr Wiklund,
när han nu jungfrutalade här i
kammaren i egenskap av styrelseledamot
eller revisor — vilket det nu är —■
i det nya bolaget, höll ett mycket ståtligt
anförande. Herr Wiklund sade att
ingen behövde skämmas för detta bolag,
rekapitulerade förhållandena vid
bolagets tillkomst och framhöll vilken
betydelse detta initiativ hade. Allt detta
är ju saker som ideligen rekapitulerats
och som vi alla känner till och som
ingen, i varje fall inte jag, har vänt sig
mot. Jag tycker att vi skulle kunna
hoppa över detta och i stället se på
dagens läge.

Jag vet inte om finansminister Sträng
skämdes litet i fjol, men i varje fall
sade han så här:

»När jag nu ändå signerat en proposition
som i vissa avsnitt är kritisk mot
Statens skogsindustrier, så är det helt
enkelt därför att ett företag även kan
bli för expansivt •— sett emot bakgrunden
av det allmänna ekonomiska läge
som vi allesammans är tvingade att se
i ögonen. Även de bästa syften är således
inte tillräckliga för att försvara en
expansion, som går snabbare än vad
man vid en objektiv bedömning skulle
vilja ha den att gå. Det är långt ifrån
angenämt för regeringen — och det är
lika litet angenämt för riksdagen — att
ställas inför ett fait accompli, att få

ingripa i efterhand. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att just anskaffandet
av ett kapitaltillskott så här i
efterhand trasar sönder mycket av den
ekonomiska planering som vi i varje
fall försöker lägga till grund för vårt
handlande.»

Detta sade herr Sträng i fjol. För herr
Wiklund vill jag påpeka att jag, när jag
sysslat med dessa frågor, egentligen inte
sagt någonting annat än att bolaget tydligen
expanderat för fort och har satt
sina skulder i efterhand för att fullfölja
en expansion som borde ha gått långsammare.
Man behöver därför inte vara
motståndare till en expansion över huvud
taget. När en regeringsledamot i
fjol anlade här återgivna synpunkter,
kan väl herr Wiklund inte säga annat
än att de är riktiga. I stort sett har jag
inte sagt någonting annat.

Herr Wiklund är som många andra
irriterad över att jag ideligen sysslar
med statliga bolag och i synnerhet med
Statens skogsindustrier. Jag kan förstå
den irritationen. Det är fullkomligt naturligt
att herr Wiklund och herr handelsministern
och över huvud taget
socialdemokrater arbetar för en vidgad
statlig verksamhet. Men det är lika naturligt
för mig, som inte är socialist och
inte tycker om att staten skall dominera
på detta sätt, att vända mig mot en allt
större sådan verksamhet. Jag måste väl
i all sin dar ha rätt att göra det!

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill inte förekomma
herr Wiklund genom att bemöta de invändningar
mot hans inlägg som fru
Sandström gjorde, men jag kan inte underlåta
att säga, att åtminstone jag inte
på något sätt är irriterad över det intresse
som fru Sandström visar för Statens
skogsindustrier. Det ger mig ett
mycket kärkommet tillfälle att peka på
den framgångsrika och för befolkningen

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

gagnande verksamhet som Statens
skogsindustrier bedriver. Jag tycker,
fru Sandström, att vi inte behöver vänta
till valrörelsen för att redovisa det,
utan det bör kunna ske i Sveriges riksdag.

Så långt är jag tvärtom fru Sandström
tacksam för att hon tar upp frågan
i riksdagen. Jag skulle vara henne
ännu mera tacksam, om de positiva antydningar
hon gjorde i sin första deklaration
också omsattes i gärningar både
här i riksdagen och på andra håll och
om hon visade en något större förståelse
för de behov som Statens skogsindustrier
har för en fortsatt utveckling
till gagn för människorna i övre Norrland.
Någon sådan förståelse har hon
inte visat, även om hon så där i förbigående
givit en munnens bekännelse
till Statens skogsindustriers existensberättigande.

Jag vill gärna erkänna att jag i allmänhet
hellre citerar förre riksdagsmannen
och landshövdingen, socialdemokraten
O. W. Lövgren, än jag citerar
C. G. Ekman, ty jag har oftare anledning
att ta fasta på de anföranden
som herr Lövgren hållit. Men jag vill
inte gå så långt att jag anser, att man
skulle behöva tillföra Statens skogsindustrier
särskilda delar av domänverkets
skogar för att ge bolaget fortsatta
möjligheter till en gynnsam utveckling.
Utan att vilja i någon större utsträckning
gå in på en debatt härom vill jag
uttala den uppfattningen, att ju större
förvaltningsenheter vi har på det skogliga
området, dess bättre är det ur
skogsbrukets och även ur förädlingsindustriernas
synpunkt.

Fru Sandström uppehåller sig förfärligt
mycket vid det läge som vi hade i
fjol. Men läget har ju förändrats, fru
Sandström. Det finns anledning för oss
att diskutera hur situationen är i dag
och inte upprepa den debatt som vi
hade, när propositionen och utskottslåtandet
var föremål för riksdagens be -

for hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

handling. I det sammanhanget säger
emellertid fru Sandström med hänvisning
till ett utlåtande av riksräkenskapsverket
och riksgäldskontoret, att
dessa verk var av den uppfattningen att
detta investeringsprogram inte borde få
fullföljas. Men Statens skogsindustrier
och aktieägarens representant, som hittills
varit jag, skall ju inte ta hänsyn till
vad riksräkenskapsverket och riksgäldskontoret
sagt, utan har att ta hänsyn till
det beslut som Sveriges riksdag fattat.
Beslutet innebar inte, vilket jag tillät
mig påpeka i mitt interpellationssvar,
att de investeringar som igångsatts
skulle avbrytas. Jag kunde därför säga
i mitt interpellationssvar, att jag tyckte
det var klokt att bolaget fick fullfölja
investeringarna. Såsom herr Wiklund
nyss påpekade har det medfört ett icke
oväsentligt tillskott i bolagets utländska
försäljningsinkomster.

Jag vill, herr talman, till slut än en
gång understryka att dessa frågor är avbetydelse
och vikt. Det är tacknämligt
att fru Sandström berett oss tillfälle att
diskutera dem, tv jag hyser den uppfattningen,
att de väl tål att diskuteras
även och särskilt här i riksdagen. Om
fru Sandström sedan är litet missnöjd
med att vi från regeringens och det
socialdemokratiska partiets sida understryker
betydelsen för befolkningen i
Norrbotten av detta företags utveckling,
så får hon väl vara det. Jag tror ändå,
som jag nyss antydde, att om hon ville
i handling omsätta vad hon här ibland
ger munnens bekännelse till, skulle hennes
slutsatser inte komma så långt från
våra.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beundrar herr statsrådet
för att han kan åhöra en debatt
och sedan avgöra vad som är verkligt
inenat och vad som är »munnens bekännelse».
Herr statsrådet säger att det
positiva lian kan utläsa ur mitt anfö -

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

rande bara är en »munnens bekännelse».
Jag skall inte diskutera med
statsrådet på den punkten, ty jag kan
försäkra att jag verkligen menar allt
vad jag säger. Men vill herr statsrådet
inte tro mig, må han göra precis som
han vill.

Jag kan emellertid inte finna att herr
statsrådet har täckning för sitt påstående,
att det i fjolårets proposition står,
att ASSI:s storslagna investeringsprogram
skall fullföljas. Vi tolkar vad som
står där på litet olika sätt, och det må
vara hänt.

Jag är själv glad för att jag då och då
får ta upp sådana här frågor, och jag
hör att herr statsrådet också tycker att
det är roligt att få diskutera dem. För all
del, jag tror att det är nödvändigt att
tala om dem då och då. Men sedan sade
herr statsrådet någonting mycket intressant.
Han sade att han som representant
för aktieägaren-svenska folket
inte behöver bry sig om vad riksräkenskapsverket
och riksgåldskontoret säger.
Det var intressant! Men varför frågar
man då?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Utan att vilja förlänga
denna debatt måste jag, med anledning
av det spörsmål, som fru Sandström sist
reste, vilja fråga: Anser inte fru Sandström,
att vi i första hand har att ta
hänsyn till det riksdagsbeslut som föreligger
och inte till de uppfattningar
som kan finnas i olika ämbetsverks
utredningar?

Jag begagnar också tillfället att på
nytt säga, att jag vill tro på en allvarlig
och positiv strävan från fru Sandströms
sida att skapa gynnsamma betingelser
för Statens skogsindustrier. Men jag
hoppas då också, fru Sandström, att min
tro skall bekräftas och att vi skall få
bevis för riktigheten av min uppfattning
härvidlag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Att jag nu begärt ordet
och något förlänger debatten beror på
att jag följt denna fråga och gärna
vill framföra några synpunkter.

Jag var förra året överens med handelsministern
och finansministern om
riktigheten av att föra in Statens skogsindustrier
under handelsdepartementet.
Motiveringen var ju, att riksdagen skulle
få en bättre insyn. Jag trodde därför
givetvis, att vi skulle erhålla en mera
utförlig redogörelse rörande ASSI:s
framtid och planeringen över huvud taget
än de sex raderna i tionde huvudtiteln
i årets statsverksproposition.
Men när någon ingående redogörelse
alltså inte lämnats, anser jag fru Sandströms
interpellation vara både nödvändig
och riktig.

För mig är det anmärkningsvärt —
och fru Sandström har gjort samma påpekande
— att man i första hand talar
om att fullfölja redan påbörjade investeringar
och endast i andra hand säger,
att man därefter så långt möjligt
vill nedbringa de kortfristiga skulderna.
Det är det vi hänger upp oss på.
Det rör sig här om en utomordentligt
betydelsefull sak. Jag förstår väl att
man för att det inte skall bli förluster
måste fullfölja vissa investeringar. Men
det måste vara synnerligen angeläget
att man inte får göra detta utan att
först minska de kortfristiga skulderna.
Det är ju en avvägningsfråga. Här har
varmt talats om nödvändigheten av investeringarna
och om Statens skogsindustriers
betydelse för Norrland. Jag
erkänner att Statens skogsindustrier där
uppe fyller en synnerligen stor uppgift,
men var och en som följt Statens
skogsindustriers utveckling vet ju, att
företaget utvidgat sin verksamhet allt
längre och längre söderut och där börjat
investera i en hel del olika företag.
Stor tveksamhet råder t. ex. om de planer
som gjorts upp för Otterbäcken,
trots alt det där inte finns tillräckligt

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

med skog för att de investeringar, som
man tänkt göra, skall kunna klaras.

Vi inom högerpartiet framhöll förra
året, att vi inte ville gå med på att kapital
lämnas till Statens skogsindustrier,
om vi inte först fick en ordentlig
utredning om alla Statens skogsindustriers
engagemang. För att man
skall kunna undvika, att denna debatt
om Statens skogsindustrier tas upp varje
år, vill jag hemställa, att handelsministern
sätter i gång en sådan i detalj
klargörande utredning.

Jag kan inte heller förstå att det —
som här sagts — skulle vara olämpligt
att rikta kritik mot Statens skogsindustrier.
Vår uppgift här är ju inte att
tala om hur bra allt är utan att påvisa
var olika fel ligger samt försöka hjälpa
till att rätta dem. Herr Wiklund säger
att företaget sköts på ett exemplariskt
sätt. Ja, det är nog i vissa hänseenden
riktigt, men låt oss då få en utredning
som bevisar, att så är fallet. På en
mängd punkter har nämligen kritik anförts
mot företaget: det gäller tidigare
investeringar i Böda kronopark, Laxå,
Otterbäcken o. s. v.

Handelsministern gjorde i detta sammanhang
ett anmärkningsvärt uttalande,
tycker jag. Han sade, att ju större
enheter man har i skogsmark, desto
bättre är det. Jag är för min del inte
alls övertygad om att så är förhållandet.
Nej, jag har en stark känsla av
att det väsentliga i detta sammanhang
är skötseln. Det är inte alls nödvändigt
att stora arealer läggs samman för att
fä en god skogsproduktion, utan det
viktiga är hur skogen sköts — det skall
vi vara på det klara med bl. a. med
tanke på våra svenska bönder.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Lothigius önskade
en ordentlig redovisning i detalj för
Statens skogsindustrier, dess förhållan -

den och dess planering för framtiden.
Men därvidlag tror jag, herr Lothigius,
att vi skall vara en smula försiktiga. Vi
skall inte ge detta bolag sämre möjligheter
än enskilda företag har. Vi diskuterar
inte i denna kammare i detalj
enskilda företag och kommer heller inte
att göra det, och jag anser inte att de
statliga företagen skall i det hänseendet
sättas i ett ogynnsammare läge än
enskilda företag.

Herr Lothigius säger att det gjorts en
hel del investeringar och nämnde bl. a.
Laxå. Ja, det var visserligen innan herr
Lothigius tog säte och stämma i denna
kammare som ställning togs till Laxå,
men ett riksdagsbeslut låg till grund
för åtgärderna. Det var ingalunda så,
att Statens skogsindustrier på eget bevåg
och utan kontakt med statsmakterna
företog den investeringen.

Jag skall inte med herr Lothigius diskutera
förutsättningarna och möjligheterna
för rationell skogsvård, men jag
tror i alla fall att jag har fått något av
en tankeställare när jag kunnat jämföra
det sätt, varpå denna verksamhet
skötes inom domänverket och ibland
har skötts beträffande några av de ecklesiastika
skogarna. Det är detta som
är utgångspunkten för mitt påstående,
att större förvaltningsenheter i allmänhet
underlättar en rationell och god
skogsvård.

Herr Lothigius säger sig vara kritisk
mot att man fullföljt investeringarna i
stället för att i första hand nedbringa
skulderna. Det framgår av mitt interpellationssvar,
att de utländska skulderna
nedbringats med 30 miljoner kronor,
alltså mera än man ursprungligen
trodde vara möjligt. Fullföljandet av investeringarna
har kostat 42 miljoner
kronor. Detta har givit ett beräknat tillskott
till försäljningsinkomsterna på 70
miljoner kronor — inte i vinst alltså
utan som ett tillskott till försäljningsinkomsterna.

Menar verkligen herr Lothigius, att

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

riksdagsbeslutet i fjol hade den innebörden,
att man skulle ha avbrutit de
pågående investeringarna? Den uppfattningen
fick inte jag, och det är därför
jag har sagt att det var naturligt, att
dessa investeringar i första hand fullföljdes.
Därigenom skulle bolaget komma
i ett bättre ekonomiskt läge, och därmed
skulle dess möjligheter att nedbringa
extraordinära korta krediter bli
större. Det är den tågordningen jag tror
man i första hand har anledning godkänna.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet envisas med
att efterlysa bevis på att jag menar vad
jag säger. Kan det finnas något bättre
bevis på en positiv inställning än att
jag — precis som statsrådet för egen
del har deklarerat — vill att detta företag
skall ha en stabil ekonomi? Det
är därför jag frågar hur detta skall gå
till och hur fjolårsbeslutet har fullföljts.
Vi tolkar fjolårsbeslutet litet olika, handelsministern
och jag, men låt oss inte
tvista om det, ty ingenting blir ju annorlunda
för den saken.

Statsrådet vänder sig mot vad herr
O. W. Lövgren på sin tid yttrade om
tillförande av skogskapital till Statens
skogsindustrier och säger att detta kan
inte vara bra, ty det medför bara en
splittring av skogsinnehavet. Att jag tog
upp detta spörsmål beror på att nästan
varje gång som Statens skogsindustrier
hos regeringen har äskat medel till ytterligare
investeringar, har man pekat
på att man icke har eget skogskapital
och därför inte är i paritet med övriga
företag. ASSI måste väl själv veta hur
det ligger till, när man säger att det
skulle ha varit bättre om man haft eget
skogskapital.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte min mening
att Statens skogsindustrier skall
komma i ett sämre läge än andra bolag.

Men situationen är ju den, att det är
Sveriges skattebetalare som kan få betala
kalaset, om inte Statens skogsindustrier
driver en ekonomiskt vettig
linje. Av just den anledningen anser
jag, att Sveriges representanter här i
riksdagen bör få klarhet i hur det ligger
till.

Det är givet — såsom jag tidigare
framhållit — att de investeringar som
måste göras och är ekonomiskt betingade
också skall göras. Man måste
emellertid vara på det klara med att
man måste minska de kortfristiga skulderna.

Till sist vill jag uttrycka min tacksamhet
över att handelsministern så intensivt
deltagit i denna debatt. Jag tycker
att det bådar gott för framtiden. Jag
hemställer emellertid ännu en gång, att
handelsministern mycket noga följer
bolagets utveckling, och det vore tacknämligt
om vi finge en utredning beträffande
dess framtida verksamhet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast ett par ord till
fru Sandström. Jag efterlyser visst inte
några bevis nu, fru Sandström, men
jag hoppas att vi skall få dem i framtiden.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Man får en känsla av
att denna debatt skall tagas upp varje
år — det skall inte lämnas någon andningspaus
för bolaget att ens fullfölja
redan igångsatta investeringar — men
den debatten börjar faktiskt på att bli
litet tråkig. Och fru Sandström får ursäkta
mig om jag har fått för mig, att
hon är ute i valagitationen och inte
i sådana syften som hon vill låta påskina
här i dag.

Först emellertid några ord till herr
Lothigius. Det är väl ändå så, att det
är de enskilda bolagen, exempelvis
uppe i Norrland, som kullbytterat och

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

medfört arbetslöshet och nedslitna industrier,
som har kostat Sveriges arbetare
och Sveriges löntagare — svenska
skattebetalare över huvud taget —
alla de pengar som vi har måst investera
i de statliga företagen för att reda
upp situationen efter de enskilda företagarna.
Vi skall därför inte försöka
måla den bilden av Statens skogsindustrier,
att det är detta bolag som kostat
skattebetalarna pengar, under det
att de enskilda företagen är de som
tillför skattebetalarna pengar.

Det kan nog, såsom också handelsministern
antydde, bli lika angeläget
för statsmakterna att granska de enskilda
bolagens bekymmer och glädjeämnen.
Men hur skulle detta te sig
mot bakgrunden av den internationella
marknaden? Jag tror inte att vi skall
fördjupa oss så mycket i dessa funderingar.
Det skulle säkerligen inte vara
fruktbärande för svensk industri.

Fru Sandström nämnde, att O. W.
Lövgren ville tillföra Statens skogsindustrier
skogskapital. Jag förstår herr
Lövgren på den punkten. Vi har i
Norrbotten i olika sammanhang varit
inne på den tanken, att det vore lämpligt
att tillföra Statens skogsindustrier
skogstillgångar, som staten har där
uppe, så att det statliga företaget i detta
avseende bleve jämställt med den enskilda
industrien, som nu har skogstillgångar.
Det är ju industriföretagen
som äger skogstillgångarna och inte
skogstillgångarna som äger industriföretagen.

Man kan också anlägga en annan
synpunkt på detta. Staten äger skogstillgångar
där uppe, och staten äger
Statens skogsindustrier. Man skulle
kunna samordna det på ett sådant sätt,
att inte såsom nu skett Statens skogsindustrier
skall behöva vara den prisreglerande
faktorn vid skogsauktionerna
uppe i dessa områden. Om man har
god vilja, finns det möjligheter att ordna
denna sak utan att tillföra Statens

skogsindustrier egna skogar. Vi skall
väl hoppas, att vi en dag skall kunna
nå enighet med fru Sandström på denna
punkt till gagn för industrien där
uppe.

Jag vill understryka vad herr Wiklund
sade, nämligen att det inte skett
några nyinvesteringar på detta område.
Statens skogindustrier har inte lagt
ned några pengar på Otterbäcken och
inte heller såvitt jag vet på något annat
håll. Företaget har däremot fullföljt
de investeringsplaner på lång sikt,
som redan tidigare varit uppgjorda.
Inte menar väl fru Sandström, att investeringarna
på tiotals miljoner kronor
för utbyggnad av cellulosaindustrien
och pappersbruket vid Karlsborgsverken
skulle avbrytas i och med
fjolårets beslut? Det skulle ju vara vanvettigt
att inte fullfölja den investeringsverksamhet,
som har pågått under
åren 1954—1957. Slutmålet för denna
investeringsverksamhet var ju för Karlsborgsindustrien
satt till 120 000 ton sulfatmassa,
varjämte man skulle bygga ut
pappersbruket med ännu en pappersmaskin.
Beställningar härför gjordes
långt före fjolårets debatt.

Statens skogsindustrier har sålunda
under det gångna året endast fullföljt
de investeringsplaner, som var kända
för riksdagen förra året. Något nytt har
inte skett. Men jag förmodar att Statens
skogsindustrier, såsom också framhölls
av herr Wiklund, gjort avbetalningar
på de utländska skulderna och
att man nu vill bringa ordning och reda
i sina affärer genom att byta ut kortfristiga
lån mot långfristiga sådana.
Alla som sysslar med lån vet ju, att
långfristiga lån är billigare än kortfristiga.
Sålunda måste man säga, att
en sanering av företaget sker, som helt
ligger i linje med de intentioner, som
riksdagen gav uttryck åt förra året.
Om dessa intentioner inte sammanfaller
med fru Sandströms och herr Lothigius’,
kan det ju inte hjälpas. Men riks -

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar pa interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande

Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m.

dagens mening har Statens skogsindustrier
i varje fall sökt att följa. Jag tror
inte man kan rikta en berättigad kritik
mot vad som sålunda gjorts, utan en
sådan kritik måste betraktas, såsom
herr Wiklund karakteriserar den, som
en grinighetens politik mot ett statligt
företag, som har tillkommit för att
skapa arbetstillfällen åt en landsända
och som lyckats i sina strävanden att
göra det.

Jag vill också framhålla, att Kalixälven
är eu av de största timmerförande
älvarna här i landet. Man flottar där
ungefär 12 miljoner kubikfot om året.
Det finns mellan 300 och 450 arbetare
anställda där ute vid kusten, inte för
att ta vara på det timmer som sedan
förädlas av Karlsborgsindustrien, utan
det timmer, som förädlas i södra Norrland
och längre söderut ända nere i
Norrköping.

Kalix kommun får ta på sig det sociala
ansvaret för att hålla dessa människor
i arbete under fyra å fem månader
till nytta för den enskilda industrien.
Därvidlag behöver inte den enskilda
industrien träda in och hjälpa,
utan staten och kommunen hjälper den
enskilda industrien att få den råvara,
som mycket väl skulle kunna förädlas i
Norrbotten och därigenom skapa arbetstillfällen.
Jag vill erinra om att
inte mindre än fyra generaldirektörer
i arbetsmarknadsstyrelsen försökt lösa
detta problem. Hittills är det olöst.
Kommunen skulle vara fru Sandström
och dem som delar hennes uppfattning
synnerligen tacksam, om de kunde
lämna anvisning på hur man skall kunna
lösa detta problem, så att man
sluppe denna årligen återkommande säsongarbetslöshet
för dessa 300—450 arbetare,
som tjänar den enskilda industrien.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Lothigius’ önskan om att få

en redogörelse för Statens skogsindustriers
affärer för att man med hjälp av
den skulle kunna diskutera olika hjälpåtgärder
för företaget här i kammaren.
Det är intressant att notera, att önskemål
om detaljredogörelse för de allmänfigda
företagen kommer från borgerligt
håll, med tanke på det ringa intresset
hos de privata företagen att redovisa
ens så pass mycket som aktiebolagslagen
föreskriver. Jag tänker på det
företag, vars största aktieägare och
chef är folkpartiets vice ordförande
herr Wedén och vars ordförande är
talmannen i första kammaren Bergvall.
Deras företag i Eskilstuna vill inte ens
redovisa vad aktiebolagslagen finner
lämpligt att alla företag redovisar, nämligen
omsättningssiffran.

Herr Lothigius vill nu att de statliga
företagen inte bara skall visa vad de
redan nu visar utan i detalj lägga fram
sina papper. Varför vill man då inte på
borgerligt håll redovisa sina egna företag
ens i så stor utsträckning som lagen
föreskriver, utan tar vara på den undantagsklausul,
som finns i aktiebolagslagen?
Det är naturligtvis därför att
man är rädd att släppa ut uppgifter,
som kan skada företagen. Den rädslan
finns det inte ett spår av när det gäller
de allmänna företagen. Då är man tvärtom
angelägen att få fram mer än vad
aktiebolagslagen föreskriver. Del kan
alltid leda till någon skada för företaget,
och blir företaget skadat kan
man visa på att det inte gått så bra. Sedan
kan man använda detta som bevis
för att samhällsägda företag inte är
något att satsa på ulan det bör vara
privatägda företag över hela linjen.

Den arbetslöshet, som vuxit i Norrland
på senaste tiden, bör bekämpas
genom en expansion av den ordinarie
industrien. Jag tror inte det finns några
hinder för det enskilda näringslivet att
expandera där uppe. Om man kan skaffa
pengar från sina skogar, kan man
bygga upp skogsindustrierna. Om staten

Fredagen den 7 mars 1958 Nr 9 -*>

Svar på interpellation ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. ro.

kan skaffa pengar från sina skogar där
uppe, bör också staten bygga ut skogsindustrierna.
Om man inte vill lägga
skogsmarkerna och skogsindustrierna
under ett gemensamt företag utan på
grund av fördelarna med separat redovisning
vill ha skilda företag vore det
naturligt att föra över pengarna från
de skogsägande företagen till de skogsindustriella
företagen. Möjligheterna att
göra detta bör vara desamma för de
statsägda eller samhällsägda företagen
som för de enskilda, och dessa möjligheter
ökas om man ger de samhällsägda
företagen samma arbetsform som de enskilda,
nämligen aktiebolagsform. Man
behöver då inte vara så snäv i sin redovisning
från de samhällsägda aktiebolagen
som man från era egna privata
företag i många fall är. Det visar sig
också att de samhällsägda företagen har
lättare att följa maximibestämmclserna
och inte bara minimibestämmelserna i
aktiebolagslagen på den punkten.

Jag tycker alltså, att innan ni begär
detaljredovisningar långt utöver vad
aktiebolagslagen fordrar av de samhällsägda
företagen bör ni åtminstone
uppfylla de generella bestämmelserna i
aktiebolagsslagen och inte krypa bakom
undantagsklausulen.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är alltid på något
sätt rörande att höra herr Hagnell deklarera
sina åsikter i dessa frågor. Nu
vänder sig herr Hagnell i eu replik till
mig, men han talar om herr Wedén,
som inte är närvarande, och kallar herr
Wedéns företag för »era företag». Motsatsen
är »våra företag». .lag förmodar
att delägarna i herr Wedéns företag
kan få reda på vad de vill veta, men
varken herr Hagnell eller jag torde ha
aktier i detta företag. Däremot är väl,
såvitt jag kunnat förstå av tidigare inlägg
av herr Hagnell, både herr Hagnell
och jag delägare i alla statliga aktiebolag;
det är ju »våra» bolag. Herr

Lundberg stod häromdagen och slog ut
med armarna och sade: Kan man gå
längre än att låta hela svenska folket
äga de statliga bolagen? Eller är det så
att det bara är en viss grupp med en
viss politisk uppfattning som äger de
statliga bolagen, medan vi andra är
utanför? Såvitt jag förstår är jag delägare
i Statens skogsindustrier, och jag har
lärt mig att man bör ha »vi-känsla» för
de statliga bolagen och intressera sig
för dem. Det är precis vad jag gör. Men
det faller tydligen inte herrarna på
läppen!

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Hagnell och jag
tillhör ju samma generation, och vi kan
egentligen diskutera detta efteråt. Jag
måste dock säga att herr Hagnell är
civilekonom. (Herr Hagnell: Nej.) Inte
det? Men i så fall hade jag måst ta bort
»civil», och jag är rädd att jag också
fått ta bort »ekonom», tv jag har en
stark känsla av att herr Hagnell inte
förstår vår önskan att här försöka rätta
till de ekonomiska betingelserna. Vad
vi vill ha är en undersökning av de
olika företag som Statens skogsindustrier
äger, en undersökning av deras
arbetssätt, deras framtida planering
o. s. v. Det tycker jag man kan begära,
att de som är delägarna i detta företag
skall få ett besked om.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
en del folkpartiledamöter inte är närvarande
i kammaren i dag. Jag vill bara
knyta an till det intresse man från folkparti-
och högerhåll visat för en mycket
långtgående detaljredovisning när det
gäller de samhällsägda företagen, medan
man inte ens följer de generella bestämmelserna
i aktiebolagslagen när det
gäller ens egna privata företag. En folkpartiledamot,
som nu inte är närvarande,
sade för ett ögonblick sedan, att hon
menade alt det var en stor skillnad i

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Svar på interpellation ang. bestämmelser
börjande på grund av militärtjänst eller

detta avseende. Jag tror inte att skillnaden
är så stor, eftersom det ur sysselsättningssynpunkt
inte spelar någon
roll för befolkningen på en ort, om
företaget är statligt, kommunalt, kooperativt
eller enskilt ägt. Det är inte
ägandeförhållandena som alltid är de
mest betydelsefulla utan sysselsättningsförhållandena,
och beträffande
dessa finns inte några olikheter. Man
kan med hänsyn till sysselsättningsförhållandena
för en landsändas befolkning
kräva lika långtgående redovisningar
i detalj från det enskilt ägda
som från det samhällsägda företaget.

»Vi vill rätta till betingelserna för de
samhällsägda företagen» — så fattar
jag herr Lothigius. Hjälp då det samhällsägda
företaget att få arbeta på lika
förmånliga grunder som de enskilda,
d. v. s. att få ta ut pengar från skogen
och satsa dem på skogsindustrierna! Så
har de enskilda företagarna byggt upp
sina skogsindustrier i Norrland. Låt det
få vara modellen också för det samhällsägda
företaget där!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. bestämmelser
om anstånd för elev med studiernas
påbörjande på grund av militärtjänst
eller andra särskilda omständigheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jönsson i Jämtlands
Sikås frågat, om jag vill medverka till
att sådana bestämmelser utfärdas, som
skulle göra det möjligt för en till undervisning
antagen elev att erhålla anstånd
med studiernas påbörjande, när
detta motiveras med militärtjänst eller
andra särskilda omständigheter.

Det problem, som upptagits i inter -

om anstånd för elev med studiernas påandra
särskilda omständigheter

pellationen, är aktuellt beträffande sådana
fakulteter, högskolor och jämförliga
högre läroanstalter, där utbildningsplatserna
är fixerade till ett visst
antal och där alltså intagningen av studerande
sker enligt poängsystem eller
liknande metod.

Enligt interpellantens mening bör
det vara möjligt för den, som före militärtjänstgöringens
början antagits till
studerande vid här avsedd utbildningsanstalt,
att få anstånd med studiernas
påbörjande till dess den första värnpliktstjänstgöringen
fullgjorts. Medges
inte dylikt anstånd och förfaller därmed
antagningen kan det, som interpellanten
påpekar, inträffa att antagning
såsom studerande ett påföljande år inte
är möjlig därför att poänggränsen för
antagning kommit att höjas.

Till svar på interpellationen får jag,
efter samråd med cheferna för jordbruks-
och handelsdepartementen, anföra
följande.

Jag delar helt interpellantens uppfattning,
att det måste ligga i samhällets
intresse att så långt möjligt eliminera
de nackdelar, som värnpliktstjänstgöringen
kan medföra med avseende på
den civila utbildningen.

För att få klarhet i hur det av interpellanten
väckta spörsmålet i praktiken
löses har jag låtit göra en närmare undersökning
av praxis i förevarande avseende
vid berörda utbildningsanstalter.

Det har därvid visat sig, att några
problem på denna punkt inte föreligger
beträffande lärarhögskolan, folkskoleseminarierna,
de tekniska högskolorna,
socialinstituten och lantbrukshögskolan.
Vid dessa utbildningsanstalter medges
antagen studerande regelmässigt anstånd
med studiernas påbörjande på
grund av militärtjänst eller andra särskilda
omständigheter.

Beträffande läkar-, tandläkar- och
veterinärutbildningen sker i anslutning
till värnpliktslagen med tillhörande be -

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. bestämmelser om anstånd för elev med studiernas påbörjande
på grund av militärtjänst eller andra särskilda omständigheter

stämmelser en samordning mellan den
civila och militära utbildningen av blivande
värnpliktiga läkare, tandläkare
och veterinärer på så sätt, att militärtjänstgöringen
fullgöres under ferier.
Anstånd med påbörjande av den civila
utbildningen kan därför bli aktuellt
endast i undantagsfall, såsom när vederbörande
ämnar utbilda sig till reservofficer
eller av andra särskilda skäl
önskar fullgöra militärtjänsten i ett
sammanhang. I dylika fall kan — enligt
vad jag inhämtat — anstånd med
studiernas påbörjande erhållas efter ansökning
av den antagne.

Beträffande farmaceututbildningen
föreligger ett speciellt förhållande så
till vida, att antagning av studerande
sker i samband med antagning till den
praktiska apotekstjänstgöring, som skall
föregå utbildningen vid farmaceutiska
institutet. För att det begränsade platsantalet
vid institutet skall kunna utnyttjas
effektivt är det betydelsefullt,
att en nära samordning sker mellan
apotekstjänstgöringen och antagningen
av studerande vid institutet. Om militärtjänstgöring
hindrat uppnående av
full praktiktid, brukar därför dispens
beviljas från kravet på full praktiktjänstgöring.

Det är, så vitt jag kunnat finna, endast
vid gymnastiska centralinstitutet,
skogshögskolan och handelshögskolorna,
som i här avsedda fall anstånd med
studiernas påbörjande enligt nu tillämpad
praxis ej beviljas. Från skogshögskolans
sida har emellertid i samband
med den av mig föranstaltade undersökningen
framhållits, att lärarrådet beslutit
tillstyrka, att anstånd med studiernas
påbörjande skall kunna beviljas,
när detta motiveras med inkallelse
till militärtjänst eller andra viktiga
mellankommande omständigheter.

Såsom framgår av det anförda är den
av intcrpellanten väckta frågan löst på
ett enligt min mening tillfredsställande
sätt vid de flesta av de här avsedda ut -

bildningsanstalterna. Med hänsyn härtill
och till de vid de skilda läroanstalterna
rätt olikartade studieförhållandena
synes mig några generella bestämmelser
i det av interpellanten angivna
syftet inte påkallade. Beträffande
de läroanstalter, där antagen studerande
enligt nu tillämpad praxis inte kan
få anstånd med studiernas påbörjande
lör fullgörande av militärtjänst eller på
grund av andra särskilda omständigheter,
bör enligt min mening närmare
övervägas, huruvida inte en ändring av
nämnda praxis kan komma till stånd
utan förfång för vederbörande läroanstalts
verksamhet. Jag har för avsikt att
föranstalta om att en närmare prövning
av detta spörsmål snarast kommer
till stånd.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Jönssons interpellation.

Härpå anförde

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag har inte några egentliga invändningar
att göra. Det är tacknämligt, att
statsrådet verkligen försökt få klarhet
i det av mig framförda spörsmålet, och
jag noterar att vi i sak är överens. Statsrådet
säger nämligen, att han delar in''rpellantens
uppfattning att »det måste
ligga i samhällets intresse att så långt
möjligt eliminera de nackdelar, som
värnpliktstjänstgöringen kan medföra
med avseende på den civila utbildningen».

Statsrådet har dock inte ansett att
eu generell bestämmelse bör utfärdas,
och för min del är jag naturligtvis nöjd,
om man kan få till stånd en förbiittring
utan några generella bestämmelser. Jag
hyser vissa förhoppningar om att så
skall ske. Av svaret framgår ju, att för

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

Interpellation ang. samebefolkningens fortsatta utövning av renskötseln, m. m.

skogshögskolans del har man i samband
med den förestående utredningen
tagit upp frågan inom högskolans styrelse
och där beslutat tillämpa sådana
bestämmelser, att den studerande kan
beviljas uppskov med studiernas påbörjande
på grund av militärtjänstgöring.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka statsrådet för det positiva och
ur mina synpunkter gynnsamma svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs den av herr Hamrin i Jönköping
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående myndigheternas
befogenhet att genom upprepade
beslut eller yrkanden göra en
person till föremål för sinnesundersökning
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Johansson i
Norrköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
osunda konkurrensmetoder från
textilimportörers sida.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. samebefolkningens
fortsatta utövning av renskötseln, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp),
som yttrade:

Herr talman! Under den nyligen hållna
sameriksdagen i Östersund framkom
yttringar av den ovisshet, som råder

inom samebefolkningen beträffande de
framtida levnadsbetingelserna.

Det svenska samhällets kulturella och
tekniska expansion har för samernas
del medfört delvis ganska allvarliga omställningsproblem.
Stora områden i
norr, som sedan gammalt begagnas av
samerna för renskötseln, har exploaterats
för skogsvård och gruvdrift in. in.
På sistone har de omfattande sjöregleringarna
lagt stora arealer av renbetesmark
under vatten. Utrymmet för renskötselns
bedrivande har härigenom
minskat, och denna har i övrigt försvårats
genom att goda flyttvägar avskurits.

Ett resultat av denna utveckling har
blivit, att den yngre samegenerationen
— särskilt kvinnorna — i ökad omfattning
söker sig till samhällena för att
försörja sig inom andra näringsgrenar.
Kontakten med den höga levnadsstandarden
där har gjort, att samerna upplever
den skillnad i levadsstandard och
komfort, som råder mellan dem och
den bofasta befolkningen. Särskilt gäller
detta bostadsstandarden.

Vid den inledningsvis omnämnda
sameriksdagen berördes även andra vitala
problem, däribland vissa missförhållanden
i gränstrakterna mellan Sverige
och Norge bestående i att svenska
renar kommer över på norskt område
och att de norska samernas renar inkräktar
på .svenska renbetesmarker.

De aktuella »sameproblemen» kan
ses ur i huvudsak två aspekter. Den ena
gäller hur man skall förbättra levnadsbetingelserna
för de ännu nomadiserande
lapparna, den andra vilka åt.
gärder som skall vidtagas för att underlätta
för de samer som så önskar att
övergå till andra näringsgrenar än renskötseln.

Beträffande den sistnämnda frågan
är bl. a. yrkesutbildningen aktuell.

För den nomadiserande befolkningen
är bostadsfrågan ett allvarligt problem.
Det bör göras möjligt för en samefamilj
att komma i åtnjutande av de kreditförmåner
som egnaliemslånegivningen

Fredagen den 7 mars 1958

Nr 9

Interpellation ang. samebefolkningens

innebär. Detta kräver särbestämmelser
för dessa, som tar hänsyn till samernas
levnadsförhållanden. En samefamilj har
t. ex. behov av två bostäder. Terrängoch
klimatförhållanden gör att särskilda
bestämmelser måste gälla för
bostadens tekniska utrustning o. s. v.
Dessutom måste frågan om samernas
nyttjanderätt till tomtmark inom kronopark
omprövas.

De omnämnda gränsproblemen bör
uppmärksammas vid en kommande revidering
av renbeteskonventionen mellan
Norge och Sverige.

Även i övrigt bör de lagar och förordningar
som reglerar lappväsendet
bli föremål för en förutsättningslös omprövning.
Många av de gällande författningarna
är föråldrade och innehåller
åtskilliga bestämmelser utan anknytning
till dagens situation.

Jag har här endast antytt några av de
mest aktuella spörsmålen som berör
samebefolkningens trygghet och fortsatta
existensmöjligheter som utövare
av renskötseln. Problemet är mycket
vittförgrenat. De två nu pågående utredningarna,
renbetesutredningen och
nomadskoleutredningen, arbetar enligt
direktiv som endast tillåter dem att behandla
vissa avgränsade delar av problemkomplexet.
De bör enligt min mening
ges vidgade direktiv eller också
kompletteras med — eventuellt uppgå
i — en utredning med uppgift att föreslå
åtgärder även inom andra områden.

De nämnda utredningsdirektiven är
knappast till fyllest för att undanröja
den ovisshet om framtiden, som så tydligt
kom till uttryck under diskussionerna
vid årets sameriksdag.

Med hänvisning till det här anförda
och till att de spörsmål som har berörts
handlägges i olika departement anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens statsministern få rikta
följande fråga:

Är herr statsministern villig att medverka
till att frågor rörande samebefolkningens
fortsatta utövning av ren -

fortsatta utövning av renskötseln, m. m.

skötseln och deras levnadsförhållanden
i övrigt blir föremål för en allsidig utredning
i syfte att komma till rätta med
de aktuella närings- och trygghetsproblemen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
mellan OEEC-länderna om upprättande
av säkerhetskontroll på atomenergiens
område, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig
lösning av tvister;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att öppna möjligheter
till ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktigeuppdrag, och

nr 7, i anledning av väckt motion
om sådan ändring av § 87 mom. 2:o regeringsformen
att kyrkomötets vetorätt
upphäves;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.,
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9. i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapital -

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

budgeten för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för Luftfartsfonden,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastiglieter i Linköping,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan in. m.,

nr 40, i anledning av Kungl. Majrts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen,
och

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ändring i bestämmelserna om
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
nr 20, i anledning av väckta motioner
om vidgad möjlighet till anstånd med
inbetalning av skatt för skattskyldig,
som anfört besvär rörande sin taxering,
nr 25, i anledning av väckt motion
angående nedbringande av kostnaderna
för framställningen och distributionen
av preliminärskattetabellerna,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före vissa helger,
m. m.,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om ändrade beskattningsregler be -

träffande s. k. ofullständiga familjer
m. m.,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för sparande,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående ändring av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa skärpta åtgärder mot bilstölder
m. in.,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om vidgad offentlighet beträffande
promemorior i resningsärenden hos
högsta domstolen,

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om skärpta straffbestämmelser för vissa
våldsbrott;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående
utredning för verkställande av
omprövning av lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens,
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av sjukpenningersättningen
till icke förvärvsarbetande husmödrar,
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 105 §
lagen om allmän sjukförsäkring,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nuvarande tillämpning
av sjukkassetaxan,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1
mom. förordningen den 14 december

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
och

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess
fyrtionde sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckt motion;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om skyddsbestämmelser för omogna
lingon, och

nr 8, i anledning av väckt motion
om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål
på fastighetsbildningens område;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion
om utredning rörande almanacksprivilegiet
m. in.,

nr 5, i anledning av väckta motioner
om rening av spillolja i ökad omfattning,
och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om minskning av kostnaderna för det
statliga trycket genom tryckeribeställningars
spridning till landsortstrvckerier.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 106, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av statsrådseden;
från bevillningsutskottet:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623), in. in.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositio -

nen angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1958 skall
utgå; och

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.; samt
från andra lagutskottet:
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillvaratagande
av vävnader och annat
biologiskt material från avliden person;
och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till strålskyddslag
in. in.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse nr 92, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 93, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 94, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 95, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 96, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

97, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 98, för herr Gunnar Heckscher att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 99, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 100, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådet
rådgivande församling;

nr 101, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 102, för herr Gerard De Geer att

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1958

vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 103, för herr Torsten Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 104, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren: nr

76, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8
mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), och

nr 78, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes,

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 430, av herrar Lothigius och Ge -

zelius, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 69, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.,
och

nr 431, av herr Gustafsson i Stockholm,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 69.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Meddelades, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att
till utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning
om ersättande av en extra ordinarie
bibliotekariebefattning i lönegraden
Ae 21 med en biblioteksassistentbefattning
i lönegraden Ao 10.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.44.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 11 mars 1958

Nr 9

Tisdagen den 11 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 4
och den 5 innevarande mars.

§ 2

Svar på fråga ang. utredningen om
Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska
institut

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om den s. k. SMHI-utredningen har
eller kommer att få till uppgift att jämte
andra frågor även utreda om den
numera fristående Lavinkommitténs
uppgifter skulle kunna övertagas av
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut.

Enligt vad jag inhämtat av utredningen
bildades på privat initiativ den
s. k. Lavinkommittén i början av 1940-talet. Nämnda kommitté var i verksamhet
till slutet av 1940-talet, varefter
denna upphörde i det närmaste. I anledning
av den svåra lavinkatastrofen
vid Snasahögarna i februari 1957 beslöts
emellertid att återupptaga verksamheten
och reorganisera kommittén.
I kommittén ingår f. n. representanter
för Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, Svenska sällskapet för
antropologi och geografi, Svenska turistföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet
och Svenska fjällklubben. Kommittén
har till uppgift att ägna sig åt
vetenskaplig och praktisk verksamhet
för att förhindra lavinolyckor. Det gäller
att få till stånd en på meteorolo -

giska förutsättningar grundad varningstjänst
och att därvid på längre sikt
även kartlägga lavinfarliga områden i
landet.

Kungl. Maj:t har nyligen anvisat medel
för att möjliggöra för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut
att bearbeta redan föreliggande observationsmaterial
om laviner och undersöka
väderleksförhållandena i samband
med och före uppkomsten av dylika.

SMHI-utredningen, som har att verkställa
en översyn av institutets arbetsuppgifter
och organisation torde genom
sitt uppdrag få ta ställning till i
vad mån institutets uppgifter inom lavinforskningen
bör ingå som ett led i
institutets allmänna verksamhet. I samband
därmed torde inom utredningen
få övervägas, om institutets roll inom
Lavinkommittén är så dominerande, att
kommitténs uppgifter på den grund bör
övertagas av institutet.

Härpå anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.
Lavinkommitténs
inrangering i SMHI har aktualiserats
ett flertal gånger av fjällräddningsexperter,
men hittills har påstötningarna
bara givit det resultat vi hörde här, att
kommittén har ombildats, så att det nu
ingår representanter för SMHI i denna
kommitté som för övrigt är helt fristående
och arbetar frivilligt.

Jag tog upp ämnet i fjol i ett anförande
i anledning av ett svar från inrikesministern
på en fråga som jag hade
ställt angående lavinhundar. I mitt anförande
då berörde jag fjällräddningstjänsten
över huvud taget, som mot

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Svar på fråga ang. tillämpningen av den s. k. dumpingregeln till skydd för den
undre prisgränsen på jordbrukets område

bakgrunden av de stora olycksriskerna
för tusentals turister är en angelägenhet
av största vikt.

Till min stora glädje har jag erfarit
att en statlig utredning på senhösten
har fått i uppdrag att utöver vad som
hade angivits i tidigare givna direktiv
göra en översyn av fjällräddningstjänsten.
Att jag nu ändå har ställt denna
fråga beror på att jag hittade i berättelsen
till 1958 års riksdag om vad
i rikets styrelse sig tilldragit, att det
fanns en utredning om SMHI. Efter vad
jag där kunde se var dock den fråga jag
här har tagit upp inte med bland utredningens
uppgifter.

Av de enligt uppgift 50 dödsoffer som
har krävts enbart i jämtlandsfjällen sedan
1920 har under senare år allt flera
orsakats just av lavinras. Det måste
vara synnerligen angeläget att vetenskapligt
och praktiskt göres allt som
göras kan för att utreda orsakerna till
och förutsättningarna för lavinras. Lika
viktigt är naturligtvis att på alla sätt
tala om för allmänheten, hur man skall
bära sig åt för att undgå de med sådana
ras förbundna farorna. Lavinkommittén
har uträttat en hel del arbete under
de år den funnits till, men resurserna
har varit helt otillräckliga för
egentlig forskning på området. Man har
i stort sett måst bygga sina kunskaper
enbart på utländsk forskning och litteratur,
men de utländska erfarenheterna
passar inte helt in på svenska förhållanden.
Jag är alldeles övertygad om
att det vore ändamålsenligt att inrangera
denna verksamhet i SMHI. Turistorganisationerna
har självfallet stort
intresse av att medverka, men också
detta samarbete bör kunna ordnas organisatoriskt.

Jag är tacksam för svaret, som jag
tyder så, att utredningen verkligen
kommer alt ta hand om detta problem
och överväga om det inte är lämpligt
att dessa uppgifter helt övertas av
SMHI, som, hoppas jag, kan få erfor -

derliga resurser för att lägga ned
grundligt arbete på detta viktiga område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tillämpningen av den
s. k. dumpingregeln till skydd för den
undre prisgränsen på jordbrukets område Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Kilsmo frågat mig,
om jag är i tillfälle att i kammaren redogöra
för hur den s. k. dumpingregeln
tillämpats och fungerat under det sista
året till skydd för den nedre prisgränsen
på jordbrukets produkter.

Innan jag besvarar frågan, torde jag
få erinra om innebörden av den utav
herr Kilsmo åberopade dumpingregeln.

Enligt de av riksdagen år 1956 godtagna
reglerna till skydd mot dumping
på jordbruksområdet skall motåtgärder
kunna tillgripas mot sådan dumping,
som förorsakat eller hotar att förorsaka
väsentlig skada för den inhemska
prisbildningen på jordbruksprodukter.
Det rör sig alltså om sådan dumping,
som man icke tagit hänsyn till redan
vid fastställandet av mittpriserna och
införselavgifterna. Reglerna förutsätter,
att motåtgärder skall kunna sättas
in, redan innan sådan dumping medfört,
att det inhemska priset pressats
ned till den nedre prisgränsen. De särskilda
reglerna för att motverka dumping
har sålunda icke tillkommit för
att direkt skydda den nedre prisgränsen
utan för att skydda de inhemska
priserna redan mellan prisgränserna.
Vad åter angår åtgärder till skydd för
den nedre prisgränsen gäller, att dylika
skall sättas in oberoende av om pris -

Tisdagen den 11 mars 1958

Nr 9

Svar på interpellation ang. den utländska flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå

fallet har sin grund i dumping eller
icke.

Vad därefter angår tillämpningen av
den s. k. dumpingregeln kan anföras
att, sedan det nya prissystemet trädde i
kraft, i några enstaka fall import måst
förhindras, då det klarlagts, att skadlig
dumping förelegat. Det har därvid rört
sig om partier, som enligt gällande importbestämmelser
varit underkastade
licenstvång, varför motåtgärderna bestått
i att vederbörande licensansökningar
avslagits. För fullständighetens
skull bör jag även nämna, att under
viss period, nämligen den 12 april—2
juni 1957, formellt licenstvång tillämpades
vid import av ägg i syfte att lättare
kunna bevaka dumpingtendenser
på detta område.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Kilsmos fråga.

Vidare anförde

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min enkla fråga. Det föranleder
mig inte att dra upp någon diskussion.
Det förhållandet att svaret är
en smula magert beror uppenbarligen
inte på jordbruksministern utan på regeln
själv. När jag nu lyssnade till detta
svar fick jag intrycket, att vi har blivit
en erfarenhet rikare och en illusion
fattigare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. den utländska
flygpersonalens rörelsefrihet i
Luleå

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Löfroth uppgivit, att utländska
3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

flygexperter i Luleå fått underkasta sig
mycket rigorösa inskränkningar i sin
rörelsefrihet, vilka inskränkningar
skulle grunda sig på militära myndigheters
beslut enligt skyddsområdeskungörelsen.
Herr Löfroth har i anslutning
härtill frågat mig, om de för beslutet
ansvariga militära myndigheterna, innan
beslutet fattades, inhämtat utlåtande
från vederbörande civila myndigheter
samt om jag är beredd att medverka
till att de utfärdade föreskrifterna, som
inskränker utlänningarnas legitima rörelsefrihet,
undanröjes helt eller — om
detta icke är möjligt — ges ett praktiskt
och förnuftigt innehåll.

I det av herr Löfroth påtalade fallet
är omständigheterna följande. SAS har
erhållit tillstånd att under februari
1958 utföra provflygningar med ett Caravelle-flygplan
på Kallax flygplats
utanför Luleå. I skrivelse till kommendanten
i Boden har SAS begärt, att 22
franska, 2 danska och 2 finska medborgare,
vilka skulle deltaga i provflygningen,
skulle under tiden den 15—22
februari 1958 få vistas »i första hand
inom Luleå stad», varjämte SAS utbett
sig »separata direktiv, därest sådana
anses påkallade». Kommendanten
har i samband med att vistelsetillstånd
beviljats fastställt ett fritidsområde för
utlänningarna, vilket omfattade Luleå
innerstad. Vidare har kommendanten
föreskrivit, att förflyttningen mellan
fritidsområdet och flygplatsen skulle
ske som gemensam färd under uppsikt
av tjänsteman från SAS.

Det är upplyst, att de av kommendanten
utfärdade bestämmelserna tillkommit
i samråd med landsfogden i
Norrbottens län och polischefen i Luleå.
Bestämmelserna grundar sig på föreskrifter
i skyddsområdeskungörelsen
och ansluter till SAS’ i skrivelsen uttryckta
önskemål. Bestämmelserna kan
enligt min mening icke anses ha inneburit
otillbörliga inskränkningar i utlänningarnas
rörelsefrihet. Dessa har
fått vistas fritt i de centrala delarna
9

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Svar på interpellation ang. den utländska flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå

av Luleå stad, där alla institutioner och
inrättningar finnes, som de kunnat tänkas
behöva. Utlänningarna har även
haft möjlighet att från Luleå göra utflykter
till platser utanför skyddsområdet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr LöFROTH (fp):

Herr talman! För svaret på min interpellation
ber jag att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Alltsedan skyddsområdet för Bodens
fästning utökades att gälla även Luleåområdet,
har dessa bestämmelser åstadkommit
en del friktioner, som emellertid
dess bättre något minskats, allteftersom
de aktuella fallen förts fram i riksdagen
interpellationsvägen.

Som bekant finnes inom Luleå-området
och inom övriga delar av Norrbotten
ett stort antal utlänningar — av
dessa en stor del värdefull arbetskraft,
som vi under många år haft brist på
inom länet; jag tänker närmast på läkare,
tandläkare, ingenjörer och hushållsbiträden.
Enligt de bestämmelser
som tillkom 1952 kunde t. ex. en utlänning,
som vistades inom skyddsområdet,
endast få stanna 90 dagar med
fästningskommendantens medgivande,
och med Kungl. Maj ds medgivande ytterligare
ett år. Många av dessa utlänningar,
som arbetat flera år inom länet,
ingick äktenskap och bildade hem, men
nåddes av den oangenäma underrättelsen
åt! ett förlängt uppehållstillstånd
icke skulle komma att beviljas. Genom
att frågan bringades på tal i riksdagen
blev det genast en lättnad i bestämmelserna
eller rättare sagt, man återgick
till de gamla mindre stränga förordningarna.

Hösten 1956 hade jag anledning att
återigen föra frågan om skyddsområ -

desbestämmelserna på riksdagens bord.
Det gällde då uppehållstillståndet för
ett 80-tal tyska specialarbetare, som för
en östtysk firma var sysselsatta med
uppförande av ett antal oljecisterner i
Luleå. Egentligen var det militärbefälets
på högsta ort mycket tafatta och
oskickliga handläggning av frågan —
något som dåvarande försvarsministern
starkt underströk under debatten —
som jag då kritiserade. Jag ifrågasatte
då om inte tillståndsgivningen för utlänningars
uppehåll inom s. k. skyddsområden
borde anförtros andra än de
militära myndigheterna. Jag åberopade
vad länsstyrelsen i Norrbottens län
framhållit i sina utlåtanden dels den
25 november 1954 och dels den 12 maj
1956, då frågan om skyddsområdenas
omfattning var föremål för en allmän
översyn. Jag beklagade då — och jag
har all anledning att ytterligare understryka
det — att länsstyrelsens vettiga
synpunkter inte beaktades mer än vad
som skedde.

Det nu aktuella fallet — de utländska
flygexperternas uppehåll i Luleå i februari
— var anledningen till min fråga
till herr statsrådet, om inte länsstyrelsen
i Norrbottens län varit inkopplad
innan de ansvariga militära myndigheterna
fattade sitt beslut. På detta
har herr statsrådet icke givit något
klart besked, utan endast sagt att de
av kommendanten utfärdade bestämmelserna
tillkommit i samråd med
landsfogden i Norrbottens län och polischefen
i Luleå. Varför fick inte länets
högsta polismyndighet ha sitt ord
med i denna fråga?

Min andra fråga gällde om herr statsrådet
var beredd att medverka till att
de utfärdade föreskrifter, som inskränker
utlänningars legitima rörelsefrihet,
undanröjs helt eller — om detta inte
är möjligt —• ges ett mera praktiskt och
förnuftigt innehåll. Detta förbigår herr
statsrådet helt. Herr statsrådet svarar
rörande det aktuella fallet, som för övrigt
inte längre är aktuellt, enär ifråga -

Tisdagen den 11 mars 1958 Nr 9 35

Svar på interpellation ang. den utländska flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå

varande utlänningar redan lämnat Sverige
efter förrättat värv.

Men vad som inträffat och den publicitet
som interpellationen har väckt ger
mig anledning hysa den förhoppningen
alt skyddsområdesbestämmelserna för
Luleå-området kommer upp till förnyad
prövning och detta så snart som möjligt.
Landsfogden i länet har i en tidningsintervju
också uttalat detta, men
samtidigt har han betonat att det kommer
att ske »alldeles oavsett herr Löfroths
framstöt». Jo, det gäller att haka
på där det passar.

Tidningen Norrländska Socialdemokraten
i Boden skrev i en ledare för
ett par veckor sedan i anledning av
min interpellation bl. a. följande: »Herr
Löfroth har ifrågasatt om inte länsstyrelsen
bör vara en lämpligare instans
än den militäre kommendanten för att
avgöra slika frågor. I denna spalt har
vi i tidigare sammanhang gett uttryck
för samma mening. Men det kanske
finns skäl för en reservation, nämligen
att vi därvid förutsatt ett större mått
av civil frimodighet och mindre formalism
än landsfogden synes ha gett uttryck
åt i detta fall, när han så räddhågat
bevakat sin polisiära övervakningsskyldighet.
»

I detta tidningsuttalande vill jag oförbehållsamt
instämma.

När jag citerat detta tidningsuttalande
kan jag icke heller underlåta att också
citera vad högertidningen Norrbottens-Kuriren
i sin ledare skrev den 23
oktober 1952, då Bodens skyddsområde
svällde ut att även omfatta Luleå med
omnejd: »Vaksamhet och effektiv kontroll
är en sak, panik och formalism en
annan. Vi vägrar att utan vidare vilja
betrakta varje utlänning som en fiende
till oss svenskar. Den bevakning, som
är ofrånkomlig och som måste göras
mer effektiv än den varit hittills, kan
förvisso genomföras utan att man tillgriper
metoder som ser ut att vara hämtade
från Sydafrika.»

Först som sist vill jag starkt fram -

hålla att de nuvarande skyddsområdesbestämmelserna
är alltför rigoröst hållna.
Att som här skett med de utländska
flygexperterna, 22 franska, 2 danska
och 2 finska medborgare, vid deras vistelse
i Luleå, ställa dem under sträng
uppsikt av en tjänsteman från SAS vid
förflyttning morgon och kväll mellan
hotellet i Luleå och flygplatsen ute vid
Kallax, vittnar föga om att förnuft och
omdöme haft något större utrymme
hos de herrar som handlagt tillämpningen
av bestämmelserna. Det bör härtill
läggas att enligt uppgift från tillförlitlig
källa skedde dessa transporter till
och från flygplatsen de första dagarna
eller till dess interpellationen blev känd
under polisbevakning. Det var detta
som en hel del luleåbor fann anmärkningsvärt,
ja, pinsamt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till bevillningsutskottet propositionen
nr 76, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 §
8 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623); och

till statutskottet propositionen nr 78,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning om ersättande
av eu extra ordinarie bibliotekariebefattning
i lönegraden Ac 21 med en
biblioteksassistentbefattning i lönegraden
Ao 10.

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Interpellation ang. älgarnas skadegörelse på skog och jordbruk

§ 7

Föredrogos var efter annan och
hänvisades till behandling av lagutskott
de å kammarens bord liggande
motionerna:

nr 430, av herrar Lothigius och Gezelius,
samt

nr 431, av herr Gustafsson i Stockholm.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter
utrikesutskottets utlåtanden nr 3 och
4, konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 6 och 7, statsutskottets utlåtanden
och memorial nr 5, 7, 9 och 36—41,
bevillningsutskottets betänkanden nr
18—20, 25—27 och 29—31, första lagutskottets
utlåtanden nr 9—12, andra
lagutskottets utlåtanden nr 5, 10—12,
14 och 15, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 7 och 8, jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4—6.

§ 9

Föredrogs den av herr Jönsson i
Jämtlands Sikås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till hans excellens
herr statsministern angående samebefolkningens
fortsatta utövning av renskötseln,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. älgarnas skadegörelse
på skog och jordbruk

Herr BJÖRKÄNGE (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt en notis i pressen
har Svenska jägarförbundets överstyrelse
beslutat hemställa hos Kungl.
Maj:t om en förkortning av den gällande
allmänna jakttiden för älg med en

dag i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Kalmar, Skaraborgs, Örebro och
Västmanlands län. Detta synes mig vara
olämpligt i en tid, då älgstammen
är så stor, att den inte har möjlighet
att föda sig på det för djuren naturliga
betet i skogarna. Undernäringen
medför att en hel del av djuren inte på
rimlig tid uppnår full storlek. Men näringsbristen
medför också, att djuren i
stor utsträckning lämnar skogen och
söker sin föda på odlade marker till
stort förfång för den i landets skogstrakter
boende jordbrukarbefolkningen.
Som exempel kan nämnas, att på ett
arrendeboställe under Klotens revir
inte mindre än tio älgar på en gång
betade på ett åkerfält förliden sommar.
Även om invasionen inte är så stor
överallt, så är det nog om ett eller två
djur uppträder på odlade marker, varvid
grödan ätes upp eller trampas ned.
Den skada, som vid riklig förekomst av
älg åstadkommes på unga tallplanteringar,
börjar bli av sådan storleksordning,
att den inte längre ohämmad bör
få fortsätta.

Vid ett sådant förhållande borde det
ju vara angeläget att öka avskjutningen
och på så sätt minska älgstammen,
så att denna kunde finna sin föda i skogen.
Lämpligt vore ju i detta läge att
öka den allmänna jakttiden på älg i de
ovannämnda områdena med två eller
tre dagar. Skulle det efter några år
visa sig att stammen decimerades för
hårt, kan man ju åter minska jakttiden.

Under hänvisning till det anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

Anser statsrådet att det är nödvändigt
att söka motverka älgarnas skadegörelse
på skog och jordbruk?

Om så är fallet, vilka åtgärder ämnar
statsrådet vidtaga för att alla berättigade
intressen rimligen skall kunna
tillgodoses?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 11 mars 1958

Nr 9

§ 11

Interpellation ang. ändring av lagen med
vissa föreskrifter vid hyresregleringens
upphörande

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp), som anförde:

Herr talman! Den 1 januari 1957 trädde
en lag i kraft med vissa bestämmelser,
som skall tillämpas, när hyresregleringen
upphör. Enligt andra paragrafen
i denna lag skall hyreskontrakt
vara bundet vid samma hyresnivå som
under hyresregleringen, alltså även för
tiden efteråt till dess kontraktet upphör.

Motivet för denna bestämmelse var
att man ville förhindra en mera allmän
hyreshöjning så snart regleringen upphörde.

Hyresregleringskommittén hade föreslagit,
att bestämmelsen inte borde göras
tvingande. I långtidskontrakt brukade
nämligen parterna ofta genom en
särskild bestämmelse förbehålla sig rätt
att jämka hyran i händelse av framtida
oförutsedda kostnadsstegringar. Departementschefen
gick emellertid emot de
sakkunniga på denna punkt i proposition
nr 168/1956. I motioner nr I: 588
och II: 771 vid 1956 års riksdag yrkades,
att lagen skulle tillåta privata överenskommelser,
såsom de sakkunniga
föreslagit. En lagstiftning enligt departementschefens
förslag skulle nämligen
få menliga verkningar för hyresavtal,
som slutas på lång sikt. Den grupp hyreseavtal
det här gällde var av stor ekonomisk
betydelse. Hyrorna uppgick ofta
till flera tiotusental kronor om året.
Som exempel på lokaler, där långtidskontrakt
var vanliga, nämndes kontorsoch
affärslokaler, restauranglokaler,
biograflokaler etc.

Den tvingande lagstiftning, som
kom till stånd på departementschefens
inrådan, måste nog tyvärr sägas avvika
från gängse lagstiftningstraditioner.
Många långtidsavtal hade säkerligen ingåtts
före lagens tillkomst under bl. a.
den förutsättningen, alt hyran skulle

kunna jämkas i förhållande till penningvärdets
fall efter det hyresregleringen
upphört. Lagen ingriper här i
bestående rättsförhållanden på ett betänkligt
sätt genom att förklara sådana
bestämmelser vara utan verkan. Statens
hyresråd påpekade dessutom under förarbetena,
att orättvisor kunde uppstå
vid en regional avveckling. Långtidskontrakt
i hyresreglerade orter kunde
nämligen då räkna med generella hyreshöjningar,
som myndigheterna beslutar.
Men i orter, där hyresregleringen
redan upphört, skulle långtidskontrakten
vara fixerade vid en äldre, lägre
nivå. Departementschefen säger härom
(prop. sid. 45) att »Problemet förlorar
för övrigt, i betraktande av de i regel
korta avtalstiderna — ---det mesta
av sin betydelse---.» Man för ordar

alltså här från ansvarigt håll en
lagstiftning med otillfredsställande konsekvenser
för enskilda parter under
hänvisning till att dessa utgör en mindre
betydande grupp. Egendomliga
synpunkter framkom också i utskottets
utlåtande. Utskottet medger, att
konsekvenserna kan bli besvärande för
långtidskontraktens vidkommande men

påpekar, »—--att hyra, som vid

långtidsavtal blir otillbörligt låg, kan
jämkas jämlikt 43 § hyreslagen». Hyreslagen
§ 43 stadgar, att villkor, som uppenbart
strider mot god sed i hyresförhållanden,
kan jämkas. Utskottet
lämnar sålunda sitt samtycke till en
lagstiftning, som kan medföra sådana
konsekvenser, som man i annat sammanhang
velat förhindra i avtal enskilda
parter emellan genom en särskild
lagstiftning mot otillbörliga avtalsvillkor.
För undvikande av alltför menliga
följder lämnar utskottet t. o. m. en anvisning
om hur den av utskottet förordade
lagstiftningen i nödfall kan kringgås.
Utskottet anför: (III lagutsk. uti.
nr 28/1956 s. 70) »En ytterligare möjlighet,
som kan tänkas få praktisk betydelse
vid långtidsavtal, är att parterna
i avtalet intager en bestämmelse om
att detta upphör att gälla, för den hän -

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1958

Interpellation ang. ändring av lagen med vissa föreskrifter vid hyresregleringens
upphörande

delse hyresregleringen avvecklas, och
samtidigt för tiden efter det att det tidigare
avtalet upphört träffar ett annat
avtal, innehållande andra villkor, exempelvis
om högre hyra.» Utskottet menar
med andra ord, att en bestämmelse,
som frånkännes verkan när den förekommer
i en handling, kan tillmätas
betydelse, om man i stället upprättar
två handlingar. Konstruktionen är säregen,
särskilt med tanke på att hyresregleringslagen
innehåller mycket detaljerade
föreskrifter, som syftar till att
förhindra kringgående av lagen genom
bl. a. liknande metoder. Utskottets uttalande
medför stor ovisshet om gällande
rätt. Det är nämligen ingalunda
säkert, att utskottets synpunkter accepteras
av domstolarna, som plägar se till
det verkliga innehållet i en överenskommelse.

Då hyresregleringen i stort sett kvarstår
orubbad, kunde det tyckas som om
de här påtalade olägenheterna inte vore
särskilt överhängande. I själva verket
har emellertid verkningarna redan inträtt,
vilket framgår av en skrivelse,
som Sveriges fastighetsägareförbund
riktat till regeringen. Behovet av att
kunna justera hyresnivån vid långtidskontrakt
är nämligen särskilt stor i
lider av instabilt penningvärde. Men
när det blir allmänt känt att överenskommelser
om jämkning inte är bindande,
befaras långtidskontrakten komma
att i det närmaste försvinna. Fastighetsägarna
tvingas att ställa sig negativa
till uthyrning för längre tid. Syftet med
den här påtalade paragrafen var att bereda
hyresgästerna skydd. En åtgärd
i samma riktning, som samtidigt genomfördes,
var den provisoriska lagen
om besittningsskydd för hyresgäst. Besittningsskyddslagen
syftar till att trygga
hyresgästens rätt att behålla lägenheten
på längre sikt. Allra säkrast blir hyresgästens
ställning emellertid, om han
kan utverka ett kontrakt med lång giltighetstid.
Den antagna paragrafen

hindrar nu hyresgäster från att erhålla
långtidskontrakt och motverkar därför
de intentioner, som föranledde den av
lagstiftaren samtidigt lanserade besittningsskyddslagen.
Som framgått av det
föregående medför paragrafen dessutom
mycket otillfredsställande konsekvenser
för enskilda parter på ett viktigt rättsområde.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga: Vill

herr statsrådet medverka till sådan
skyndsam ändring av de nu gällande
bestämmelserna i lagen med vissa
föreskrifter vid hyresregleringens upphörande,
att hyresgästers berättigade
intresse att erhålla långtidskontrakt ej
motverkas av lagens utformning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

110, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna
fastiglietsfond in. m., i vad propositio -

Tisdagen den 11 mars 1958 Nr 9 39

nen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss kronans fordran; och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring av vissa
avtal rörande lån till Föreningen för
skidlöpningens och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 115, i anledning av väckta motioner
om höjning av den s. k. försvarsavgiften
enligt gruvlagen m. m.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 77, angående driftbidrag till statens
järnvägar,

nr 83, angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m.,
och

nr 86, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59.

Dessa propositioner bordlädes.

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 64, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m. motionen nr
432, av herr Magnusson i Borås in. fl.,
och

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 69, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m. motionerna: nr

433, av fru Svensson m. fl.,

nr 434, av herr Henningsson m. fl.,

nr 435, av herr Eliasson i Stockholm,

nr 436, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 437, av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl., samt

nr 438, av herrar Carlsson i Stockholm
och Löfroth.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.28.

In fidein

§ 14 Gunnar Britth

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Onsdagen den 12 mars

Kl. 10.00

§ 1

Hertiginnans av Västergötland frånfälle

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Omedelbart före detta sammanträde
nåddes vi av budskapet att hertiginnan av
Västergötland, prinsessan Ingeborg, avlidit.
Detta oväntade dödsbud innebär
sorg icke blott för den bortgångnas närmaste
utan för hela vårt land. Riksdagens
andra kammare uttalar ett varmt
och uppriktigt deltagande i denna sorg,
som nu drabbat konung och konungahus
och främst hennes anhöriga.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Jag hemställer att kammaren behagade
uppdraga åt sin talman att till
Hans Majestät Konungen och Hennes
Majestät Drottningen samt den övriga
kungliga familjen framföra kammarens
djupt kända och varma deltagande i den
sorg som drabbat dem.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 77, angående driftbidrag till statens
järnvägar,

nr 83, angående organisationen av
statens institut för folkhälsan m. m., och
nr 86, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1958/59.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bankoutskottet motionen nr 432,
av herr Magnusson i Borås m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

433, av fru Svensson m. fl.,
nr 434, av herr Henningsson m. fl.,
nr 435, av herr Eliasson i Stockholm,
nr 436, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 437, av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl., samt

nr 438, av herrar Carlsson i Stockholm
och Löfroth.

§ 4

Föredrogs den av herr Björkänge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående älgarnas
skadegörelse på skog och jordbruk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Stähl vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändring av lagen
med vissa föreskrifter vid hyresregleringens
upphörande.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm. Nr 9

Ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag

§ 6

Föredrogos vart för sig utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
mellan OEEC-länderna om upprättande
av säkerhetskontroll på atomenergiens
område, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktigeuppdrag

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att öppna
möjligheter till ekonomisk ersättning
för kommunala fullmäktigeuppdrag.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 78 i
första kammaren av herr Carl Albert Anderson
in. fl. och nr 51 i andra kammaren
av herr Sköldin m. fl. hade hemställts
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en utredning
i syfte att öppna möjligheter
till ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktigeuppdrag».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av likalydande motionerna
1:78 och 11:51 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös
utredning av frågan om ekonomisk
ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag.

Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Norregård, Sveningsson och
Magnusson i Tumhult, vilka hemställt
att förevarande motioner I: 78 och II: 51
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Tillsammans med två
andra utskottsledamöter har jag reserverat
mig mot utskottets hemställan i
föreliggande utlåtande. Vi har gjort det
därför att riksdagen ju så sent som
1953 och 1957 beslöt att icke ge kommunerna
rätt att lämna arvode för kommunala
fullmäktigeuppdrag.

I kommunallagskommittén, som utarbetade
förslag till våra nuvarande kommunallagar,
hade man ett ganska omfattande
remissförfarande, vid vilket
det visade sig att kommunerna själva
inte ville införa arvoden till fullmäktigeledamöter.
Kommittén menade också
att dessa sysslor är förtroendeuppdrag,
som inte bör jämställas med
andra, avlönade uppdrag.

I princip är jag visserligen av den
uppfattningen att medborgarna inte
skall betungas med oavlönade uppdrag,
utan att var och en utan ekonomiska
olägenheter skall kunna fullgöra dem.
Men vi reservanter har inte ansett de
kommunala fullmäktigeuppdragen vara
så betungande, att någon av ekonomiska
skäl behöver hindras från att fullgöra
dem, trots att arvode icke utgår.

Den huvudsakliga orsaken till att vi
har reserverat oss mot utskottets hemställan
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
är emellertid den, som jag förut nämnde,
att riksdagen så nyligen som fallet
är har prövat frågan. Departementschefen
förklarade också vid båda de
nämnda tillfällena att han ansåg de
kommunala sysslorna i vad de berör
fullmäktige vara förtroendeuppdrag av
sådan karaktär, att arvode icke borde
utgå för dem.

Dessutom har vi reservanter ansett,
att vi inte skall resa krav på utredningar
av detta slag, som vi anser vara
ganska onödiga. Det har ju från många
håll klankats på att vi har för många
utredningar i olika frågor, och att då

42 Nr 9 Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag

komma med en begäran om utredning
redan fem respektive 2 år efter det att
riksdagen fattat beslut i frågan, anser
vi vara orimligt. Yi tycker det är onödigt
att skriva till Kungl. Maj:t i denna
sak, och därför har vi reserverat oss
för avslag på motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Gentemot den ärade reservantens
påpekanden vill jag erinra
om att visserligen är det inte många år
sedan riksdagen intog en annan ståndpunkt,
men utvecklingen har gått ganska
fort och kommunernas uppgifter blir
mer och mer vittomfattande. Det är inte
nu som i gamla tider, då man kunde
sammanträda en eller ett par timmar,
och sedan var det hela över. Ärendena
blir alltmer komplicerade och behandlingen
tidsödande. Nu krävs det ofta
långa förberedelser, och folk vill inte
hålla sammanträden på t. ex. söndagar,
knappast ens på lördagskvällar. Det inkräktar
på fritiden och kan dessutom
vara direkt förlustbringande. För övrigt
finns en god regulator i den omständigheten
att partierna håller ett vakande
öga på varandra. I sådana fall
och i sådana kommuner, där ekonomisk
ersättning för fullmäktigeuppdrag
är obefogad, kommer detta att verka
återhållande, så att man inte behöver
frukta något slöseri.

Vi har endast begärt en förutsättningslös
utredning av den frågan, och
jag ber att få yrka bifall härtill.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Såsom herr Pettersson
i Norregård framhöll har denna fråga
nyss behandlats av riksdagen och i reservationen
till utlåtandet framhålles,
att sedan den allmänna kommunallagen
av år 1953 och den särskilda kommunallagen
för Stockholm av år 1957 antogs,
synes inte sådana ändrade förhål -

landen ha inträtt, att en ny utredning
nu är behövlig.

För min del har jag helt anslutit mig
till denna mening och anser, att motionen
bort avstyrkas. I de kommunallagar,
som riksdagen antog nämnda år, finns
ingen föreskrift om ekonomisk ersättning
för kommunala fullmäktigeuppdrag,
och att nu efter endast något år
göra en ändring utan att det inträffat
särskilda förhållanden, som påkallar sådan,
är närmast att betrakta som att
riksdagen inkompetensförklarar sig
själv efter ett så nyligen fattat beslut.

Kommunallagarna medger rätt till
ekonomisk ersättning för ledamöter i
styrelser och nämnder men — som jag
nyss nämnt — ej för ledamöter i fullmäktige.
De senare äger dock vid längre
resa rätt att utbekomma reseersättning.
I de flesta fall är det obetydlig tidspillan,
som en fullmäktigeledamot behöver
ägna per år för fullgörande av sitt
uppdrag och den är ej jämförbar med
den tid, som ledamot av kommunal styrelse
eller nämnd årligen måste offra.

Så länge några mera bärande skäl
för en ändring av nu gällande bestämmelser
inte framkommit, anser jag att
riksdagen inte bör gå in för någon utredning.
Ett beslut om en sådan utredning
under den motivering som utskottet
anför innebär en direkt rekommendation
om ekonomisk ersättning till ledamöter
i kommunernas representativa
organ. Jag kan för närvarande inte dela
uppfattningen att en sådan ersättning
bör utgå, enär man därmed bl. a. skulle
göra avsteg från den gamla grundsatsen,
att dessa förtroendeuppdrag bör vara
oavlönade.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Med den storlek som
våra kommuner tidigare hade var avståndet
till saminanträdesplatserna avsevärt
kortare än vad de är i dag. Även
om det fortfarande finns en råd kom -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag

muner, där fullmäktigeledamöterna inte
behöver resa så långa sträckor för att
komma till sammanträdena, så är ändå
förhållandena i dag avsevärt annorlunda.
Jag vill erinra om att lagstiftningen
om kommunalförbund har medfört,
att allt fler kommuner slår sig tillsammans
för att lösa frågor, som de saknar
förutsättningar att lösa var för sig. Representanterna
i dessa kommunalförbunds
institutioner måste ofta resa avsevärda
sträckor för att ta sig till sammanträdesorten.

Då därtill kommer att arbetet inom
dessa institutioner är mycket omfattande
och man, som konstitutionsutskottets
ordförande framhöll, får lägga ner
ett stort arbete på att läsa in de ärenden
som skall behandlas, har vi motionärer
ansett det vara rimligt att kommunerna
får rätt att betala ut arvoden
för fullmäktigeuppdrag.

Till övriga motiv för vårt yrkande
kommer att vi nu fått en lagstiftning
angående regionplaneförbund. För
Stockholmstrakten finns ett regionplaneförbund
som sträcker sig från Norrtälje
till Södertälje och Nynäshamn. Det
tar för många representanter inom
denna räjong mycket lång tid att komma
till fullmäktigesammanträden, och
det går mycket arbetstid förlorad genom
resorna, eftersom sammanträdena
hålles på dagtid.

Även om det skulle utgå ersättning
för deltagande i sådana här sammanträden,
kan man inte säga att det är
fråga om ett avlönat uppdrag. Ersättningen
blir mycket liten i förhållande
till de förluster som många gör på
grund av förlorad arbetsförtjänst.

Jag vet inte hur det förhåller sig,
men jag har åtminstone fått uppgift om
att man i de större kommunerna i Norrbotten
betalar ut sådan här ersättning.
Jag föreställer mig att det kommer att
bli flera lagbrytare på detta område, om
man inte ser till att det blir en sådan
ändring som vi har påfordrat i motionen.
Det är en rättviseåtgärd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Luiulqvist (s).

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Då herr Sköldin säger
att det i Norrbotten inte är ovanligt
att ersättning utgår för fullmäktigeuppdrag,
vill jag framhålla att det i
kommunallagarna stadgas att traktamente
utgår om en person har så lång
väg till sammanträdesorten, att bevistandet
av sammanträdet kräver två dagar.
Dessa förhållanden är sålunda redan
ordnade med nuvarande bestämmelser.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att de föreliggande motionerna
inte bara gäller arvoden till fullmäktigeledamöter,
utan i motionerna har
också inryckts ett förslag om att ersättning
skall utgå för förlorad arbetsförtjänst.
Det är en fråga som har mycket
vida perspektiv. Jag vet inte om herrar
Sköldin och Hallén, som här talat för
utskottets förslag, är villiga att införa en
sådan princip överallt. Om den skulle
införas exempelvis här i riksdagen, innebure
det ofantliga kostnader. Motionärernas
förslag om ersättning för förlorad
arbetsinkomst öppnar alltså som
sagt stora perspektiv.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Pettersson i
Norregård nu sist anförde var riktigt så
till vida att man har rätt till ersättning
för utgifterna för resa till och från sammanträdet,
och om man nödgas övernatta
utgår också traktamente. Vad herr
Pettersson i övrigt uttalade angående
ersättningarna var emellertid felaktigt.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Det har i denna debatt
sagts att det inte är länge sedan riksdagen
hade att ta ställning till frågan om
de kommunala förtroendeuppdragens

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ekonomisk ersättning för kommunala

eventuella avlönande med arvode. Det
är kanske sant, men tidsbegreppet är
ju alltid relativt och i all synnerhet i
våra dagar, då tiden rinner så fort. Sedan
riksdagen sist tog ställning till dessa
spörsmål kan den kommunala arbetsbördan
väl sägas ha ökat på ett mycket
påfallande sätt, och det kan därför
finnas anledning att ta upp saken till
en förnyad prövning.

När riksdagen förra året hade att ta
ställning till kommunallagen för Stockholms
stad och därvid behandlade frågan
om en eventuell vidgning av möjligheterna
att utgiva arvoden, framhölls
det att denna fråga borde avgöras i sin
helhet, sålunda inte bara för Stockholms
stads vidkommande utan med hänsyn
till hela landets förhållanden. Detta är
väl en av orsakerna till att frågan nu
kommit upp igen.

Även om det för närvarande finns rätt
stora möjligheter att betala vissa ersättningar
för inkomstbortfall i samband
med kommunala uppdrag och
kommunerna kanske redan nu i någon
mån betalar ut ersättning för förlorad
arbetsförtjänst enligt gällande bestämmelser,
kan stadgandena på detta område
i alla fall sägas vara så pass oklara
att de behöver ses över. Man behöver
få fram klarare direktiv för vad kommunerna
i de olika fallen kan göra. Utskottet
har ju här endast begärt en
förutsättningslös utredning, och jag har
svårt att förstå herr Magnusson i Tumhult
då han säger att detta skulle innebära
en rekommendation om kommunala
arvoden. Vi har i utskottet av olika
skäl begärt en förutsättningslös utredning,
och när en sådan utrednings resultat
ligger på bordet kan det gå i
antingen den ena eller den andra riktningen.

Det har också sagts att de kommunala
uppdragen är förtroendeuppdrag, och
självfallet bör de vara det. Å andra sidan
kräver emellertid de kommunala
uppdragen mer och mer tid av dem som
skall ägna sig åt sådan verksamhet, och

fullmäktigeuppdrag

om man inte får några större möjligheter
att betala ut ersättning för inkomstbortfall
och för de utgifter, som är förenade
med de kommunala uppdragen,
blir det lätt så att det bara blir en liten
grupp ekonomiskt gynnsamt situerade i
samhället, som har möjlighet att åtaga
sig kommunala uppdrag. Även detta förefaller
mig, herr talman, peka på att
det behövs en ny förutsättningslös utredning
för att få ett ordentligt grepp
på denna sak, och jag ber därför att
få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Norregård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Norregård begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 144 ja och 53 nej,
varjämte 40 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

§ 8

Upphävande av kyrkomötets vetorätt

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om sådan ändring av § 87 mom.
2:o regeringsformen att kyrkomötets
vetorätt upphäves.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 50, hade herr Holmberg m. fl. hemställt,
»att riksdagen för sin del måtte
besluta att för ytterligare behandling
i den ordning grundlagsändring förutsätter
med upphävande av moment 2 i
regeringsformen § 87 giva nämnda paragraf
moment 1 följande lydelse: Riksdagen
äge gemensamt med konungen
makt att stifta allmän civil- och kriminallag
samt kyrkolag ävensom kriminallag
för krigsmakten och att sådan förut
stiftad lag förändra och upphäva. Ej
må ... såsom i riksdagsordningen sägs».
Vidare föreslogs »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om de förslag till ändringar i
grundlagar och andra författningar, som
i anledning av den angivna ändringen
kan vara nödvändiga».

Utskottet hemställde, att motionen nr
11:50 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Jag vill först påpeka, att den kommunistiska
motionen inte handlar om
skilsmässa mellan stat och kyrka. Vår
uppfattning därvidlag är känd: vi anser
att det bör bli en sådan åtskillnad mellan
statens och kyrkans angelägenheter,
och numera delas ju denna uppfattning
av mycket stora grupper inom alla partier
och alla befolkningskategorier.
Skälen för en sådan inställning är olika,
men jag överdriver nog inte om jag
säger, att de flesta människor som motsätter
sig sammankopplingen av statens
och kyrkans angelägenheter gör detta

med en religiös motivering. Uppkomsten
av de s. k. frikyrkorna har ju ett
tydligt samband med denna inställning.

Frågan om det framtida förhållandet
mellan staten och kyrkan håller ju
emellertid nu på att utredas. Men oavsett
vad resultatet blir av utredningen
bör man enligt vår mening ta itu med
den fråga vi behandlat i motionen,
nämligen kyrkomötets vetorätt mot riksdagens
beslut i vissa frågor.

Konstitutionsutskottet avfärdar det
hela med förklaringen, att det inte förebragts
några skäl för att utskottet nu
skulle tillstyrka en grundlagsändring.
Det tycker jag är en minst sagt underlig
förklaring, bland annat därför att
det i utlåtandet finns en erinran om
att konstitutionsutskottet redan för 64
år sedan ansåg att det fanns sådana
skäl och därför tillstyrkte en motion
med samma syfte som den vi nu behandlar.
Det är alltså knappast vi motionärer
som kan vara skyldiga att förebringa
ytterligare skäl för vår ståndpunkt.
Men däremot borde kanske konstitutionsutskottets
medlemmar av år
1958 anföra åtminstone något skäl till
att de motsätter sig en reform, som deras
företrädare ansåg behövlig redan
1894. Eller har konstitutionsutskottet
verkligen någon bärande invändning
mot utlåtandet av 1894, som för övrigt
konstitutionsutskottet också så sent
som 1920 instämde i? Det förklarades
att den nuvarande grundlagsbestämmelsen,
som ger kyrkan lagstiftningsmakt,
är motsägelsefylld och orimlig, ja att
detta stadgande är »främmande för hela
vårt statsskick». Har det nuvarande
konstitutionsutskottet någon annan mening
om den saken? Är så inte fallet
borde väl utskottet kunna medverka
till åtgärder som förordades av dess
föregångare redan långt, långt före det
demokratiska genombrottet i vårt land.

Jag vill emellertid säga, att sedan
dess har det inträffat åtskilligt som enligt
min mening ger ytterligare många
goda skäl för att nu äntligen få till
stånd en förändring. Ett avgörande skäl
är att det efter arbetarrörelsens ökade

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Upphävande av kyrkomötets vetorätt

inflytande i svensk politik blivit allmänt
erkänt, att lagstiftning och samhällsförvaltning
skall ske enligt den
demokratiska parlamentarismens regler.
I det syftet har rösträttsbestämmelser
och representationsforiner både i
riksdagen och i de kommunala församlingarna
givits en något så när tidsenlig
utformning. Det skall inte som tidigare
vara några små juntor som bestämmer.

Det är bara i fråga om kyrkans inflytande
som vi ännu har kvarlevor av de
medeltida formerna för lagstiftningen.
(Ja, och så i fråga om hovet förstås,
men den saken kommer vi ju till senare
under denna riksdag.) Som bekant är
det nu frågan om de kvinnliga prästerna
som tillspetsat saken. En ledande klick
inom det högre prästerskapet intar därvidlag
en hållning som strider mot en
praktiskt taget enhällig mening i vårt
land. Denna lilla grupp satte sin prägel
på fjolårets kyrkomöte och kunde i
kraft av nuvarande grundlag omintetgöra
riksdagens beslut. Är det någonting,
om vilket man kan använda den
ofta brukade frasen att det är stötande
för rättsuppfattning och god demokratisk
sedvänja, så är det väl detta. Här
kan ju fortfarande en handfull människor
diktera sin vilja mot regering
och riksdag. Vi skall senare i dag förnya
riksdagsbeslutet av i fjol om de
kvinnliga prästerna. Jag förutsätter
nämligen att det inte blir många som
följer de reservanter som vill förhala
även denna sak ytterligare — bland annat
med hänsyn till valet i höst! Men
till och med ett enhälligt riksdagsbeslut
väger lätt mot biskoparnas veto. Skall
man döma av vad som hände i fjol är
det mycket troligt att kyrkomötet även
i år omintetgör en reform, som riksdagen
för sin del tillmäter stor principiell
betydelse -— även denna gång rider
spärr mot elementära demokratiska
regler.

Nu har det emellertid sagts att kyrkomötet
kanske i år kommer att inta en

annan hållning med hänsyn till den
folkopinion, som man utlöste genom
fjolårets beslut. Jag skall inte närmare
ta upp frågan hur det i så fall är ställt
med de teologiska och principiella skäl,
som anfördes till stöd för kyrkomötets
beslut i fjol. Även om det i så grundläggande
frågor kan ske en helomvändning
i tänkandet från det ena året till
det andra, finner jag detta i och för sig
inte överraskande med hänsyn till den
församling det gäller, men detta bör å
andra sidan också vara en varning för
riksdagen att inte tro på allvaret och
beständigheten i så hastigt påkomna
sinnesändringar.

Vidare vill jag så kraftigt som möjligt
understryka att det inte enbart är
detta enskilda fall det gäller. Det handlar
om att göra grundlagen oantastlig
för klickvälde. Det svenska folket väljer
sina representanter till riksdagen
med avsikt att de och inga andra skall
ha det avgörande inflytandet på lagstiftningen,
och denna demokratiska
ordning skall inte kunna åsidosättas av
kyrkomötet.

Konstitutionsutskottet ansåg för flera
årtionden sedan, att en sådan grundlagsändring
kunde genomföras och borde
genomföras utan att sammankoppla
detta med den större frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka över
huvud taget. Det finns inte heller nu
någon anledning att vänta på vad utredningen
om den saken kommer att
föreslå, så mycket mindre som det har
förutsatts, både vid tillsättandet av denna
utredning och i kommentarerna till
densamma, att utredningsarbetet kommer
att ta mycket lång tid.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till yrkandet i vår motion nr 50.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Vi har i dag en ovanligt
lång föredragningslista och därför är
det av högsta vikt att vi koncentrerar
våra anföranden. Jag skall i min ringa

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

mån bidra härtill genom att undvika
att ta upp motionärens alla resonemang.

Den omständigheten, att regeringen
tillsatt en kommitté för att utreda förhållandet
mellan stat och kyrka, gör
att denna motion har kommit i en helt
annan ställning än eljest skulle ha varit
fallet. Jag kan därför nöja mig med att
citera statsrådet Lindell som, när det
interpellerades angående denna fråga i
fjol, påpekade att han tillsatt denna utredning
och därvid vidare yttrade:

»Tydligt är nämligen att en principiell
ändring av kyrkans ställning såsom
statskyrka återverkar på frågan om
kyrkomötets uppgifter och befogenheter.
Mitt svar är alltså att jag anser,
att man inte bör ta principiell ställning
till kyrkomötets befogenheter förrän i
samband med den av riksdagen begärda
utredningen om förhållandet mellan
stat och,kyrka.»

Det är nämligen så, som kammaren
vet, att 1951 års kyrkomöteskommitté
dragit upp gränserna mellan statsmaktens
och kyrkomötets befogenheter, en
fråga som skall närmare regleras och
utredas. Och då är det ju detsamma
som att föregripa den beslutade utredningen,
om vi nu skulle bryta loss denna
fråga och behandla den separat. Detta
har statsrådet avstyrkt och utskottet
delar hans uppfattning.

Detta anser jag vara tillräckligt skäl
för att yrka avslag på motionen. Jag
yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Det är klart, herr talman, att frågan
om kyrkans skiljande från staten kommer
att påverka också den detalj vi nu
talar om, vilket jag redan har understrukit.
Beträffande frågan om när man
skall ta itu med det ena och det andra,
har herr Hallén och jag olika uppfattningar,
som tydligen inte går att förena.

Levnadskostnadsundersökning

Jag delar fortfarande den uppfattning
som konstitutionsutskottet intog för
över 60 år sedan, nämligen att man inte
behöver koppla ihop dessa angelägenheter.
De hänger inte så samman att de
nödvändigtvis behöver lösas i ett sammanhang.
Frågan om att upphäva kyrkomötets
vetorätt emot av riksdagen
fattat beslut är en fråga, som man
kan lösa alldeles oavsett huruvida man
vill skilja staten från kyrkan eller inte.
Nu handlar det om, att åstadkomma en
demokratisering av grundlagen, göra
grundlagen oantastlig för det klickvälde
som nu kan åsidosätta riksdagens
beslut.

Eftersom herr Hallén vill undvika att
gå in på de punkter jag tog upp i mitt
resonemang, har jag ingen anledning
att orda vidare om saken. Jag vidhåller
mitt yrkande, herr talman.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Levnadskostnadsundersökning

Kungl. Maj:t hade (punkt 7, s. 15 och
16) föreslagit riksdagen att till Lev -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Levnadskostnadsundersökning

nadskostnadsundersökning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Birke (I: 279)
och den andra inom andra kammaren av
herr Dickson och fru Lidman-Frostenson
(II: 368), i vilka motioner — såvitt
nu vore i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett anslag
för budgetåret 1958/59 till levnadskostnadsundersökning
av 25 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lindblom och Aastrup (I: 280)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Löfroth och Rydén (II: 396),
i vilka motioner — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisande av
25 000 kronor till levnadskostnadsundersökning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1: 279 och II: 368 samt 1: 280 och II: 396,
samtliga motioner såvitt nu.vore i fråga,
till Uevnadskostnadsundersökning för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén, herrar Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Löfroth och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:279 och 11:368
samt I: 280 och II: 396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! På denna punkt har
inte mindre än fjorton ledamöter av utskottet
reserverat sig. Vi anser att det
anslag som riksdagen i fjol beslutade
för denna undersökning räcker. Det
begärda anslaget bör kunna inrymmas
inom den ram, inom vilken kostnaderna
för dessa levnadskostnadsundersökningar
ansetts skola räcka.

Vi anser att det är onödigt med ytterligare
anslag och yrkar därför avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om en medelsanvisning
av 25 000 kronor.

Jag yrkar därför bifall till den av
herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! I detta utlåtande redovisas
fjolårets beslut om anvisande av
ett reservationsanslag av 450 000 kronor
för den redan omnämnda levnadskostnadsundersökningen.
Sedermera
har man kommit på att vissa uppgifter
för denna undersökning skulle kunna
erhållas i samband med en sparandeundersökning.
Materialet från sistnämnda
undersökning måste emellertid för
att bli av verkligt värde bearbetas inom
socialstyrelsen. Det är för att klara kostnaderna
för denna bearbetning, som
syftar till att göra undersökningen verkligt
värdefull, som Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att anslå 25 000 kronor.

Det måste ju te sig oförsvarligt att
säga nej till en åtgärd, som är det sista
ledet i en undersökning och som gör
att undersökningen blir av verkligt
värde. När jag såg Kungl. Maj:ts förslag,
gjorde jag den reflexionen, att
kanske till och med Kungl. Maj:ts belopp
är i underkant.

Jag ber med det sagda få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig deklarera
att jag under denna punkt avser
att biträda utskottsmajoritetens förslag.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Förlikningsman för medling i arbetstvister m. m.: Avlöningar

Det i och för sig obetydliga anslag
som här begärts avser komplettering av
en större undersökning, varom riksdagen
fattade beslut i fjol. Undersökningen
som sådan har bland annat tillkommit
för att ge material till förhandlingarna
om det fortsatta jordbruksstödet.
Ur sakliga synpunkter finner
jag det angeläget, att det vid dessa
underhandlingar föreligger ett ordentligt
och auktoritativt utredningsmaterial.
Jag kan inte finna det förenligt
med jordbrukets intresse att motsätta
sig detta.

Av dessa orsaker ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl (ep) instämde
i detta yttrande.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Som herr Åkerström
nyss nämnde anslog fjolårets riksdag
450 000 kronor för detta ändamål. Dessa
pengar skulle delvis tas från jordbrukets
huvudtitel, från det som var
avsett till stöd åt jordbruket. Nu har
man hittat på att vid sidan om detta
göra en sparandeundersökning, och för
det ändamålet har man nu begärt dessa
ytterligare 25 000 kronor. Vi biträdde
den undersökning, som avsågs
i fjol, då en hel mängd tjänstemän blev
tillsatta för att göra sammanräkningarna.
Vi som står för reservationen
menar, att de då anvisade pengarna
mycket väl bör räcka till för sammanräkning
även av denna sparandeundersökning.
Här begär man nu i stället en
aktuarietjänst i Ag 23 och ytterligare
en tjänsteman för att göra denna sammanräkning.
Enligt min och reservanternas
mening är detta alldeles onödigt.
Vi anser att det bör kunna gå med den
personal som tillsattes i fjol.

.lag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Ilcrr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Löfroth
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 115 ja och 96 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 8—il

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Förlikningsman för medling i arbetstvister
m. m.: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 12, s. 20
och 21) föreslagit riksdagen att till Förlikningsmän
för medling i arbetstvister
m.m.: Avlöningar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 235 000
kronor.

T de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:280 och 11:396
hade — såvitt nu vore i fråga — hein -

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Förlikningsman för medling i arbetstvister m. m.: Omkostnader

ställts, att riksdagen måtte bestämma
förevarande anslag till 185 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 280 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Förlikningsmän för medling i arbetstvister
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 235 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson
och Ståhl, fröken Elmén, herr
Löfroth och fröken Liljedahl, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 280 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Förlikningsmän för medling i arbetstvister
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 185 000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

LÖFROTH (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har 7
folkpartister reserverat sig. Vi anser att
det räcker med ett anslag på 185 000
kronor, då vi vet att det t. ex. för
1955/56 åtgick endast 138 000 kronor
och för 1956/57 96 000 kronor. Kungl.
Maj :t begär 235 000 kronor, och vi har
velat pruta 50 000.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Omkostnaderna för förlikningsmannaorganisationen
har ju
varierat avsevärt från ett år till ett
annat. Den omständigheten, att man ett
tidigare år har kommit undan med den
kostnad herr Löfroth nämnde, bevisar
ju inte att man kan göra det för det
budgetår detta anslag skall avse. Vi har
nog anledning att räkna med att det blir
behov av mycket omfattande ingripanden
från denna organisation under det

år anslaget skall gälla. Eftersom detta
också är ett förslagsanslag innebär det
ju inte att man i verklig mening spar
några pengar genom att följa reservanterna,
utan man utsätter sig bara för
risken att det blir ett underskott på
detta anslag.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 13

Förlikningsmän för medling i arbetstvister
m. m.: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 13, s. 21)
föreslagit riksdagen att till Förlikningsmän
för medling i arbetstvister m. m.:
Omkostnader för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 40 000
kronor.

I de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna I: 280 och II: 396
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte bestämma
förevarande anslag till 30 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 280 och II: 396, såvitt nu vore i fråga,
till Förlikningsmän för medling i arbetstvister
in. m.: Omkostnader för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 kronor.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

vore i fråga, till Förlikningsman för
medling i arbetstvister m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 30 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LöFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 74

Mödrahjälp

Kungl. Maj :t hade (punkt 14, s. 22—
24) föreslagit riksdagen att till Mödrahjälp
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 5 000 000 kronor.

I de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:279 och 11:368
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1958/59
till mödrahjälp av 5 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 279 och II: 308, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälp för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 5 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:279 och 11:368,

Mödrahjälp

såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! När vi förra året här i
kammaren hade femte huvudtiteln uppe
till behandling kände väl de flesta av
oss inom sig, även om vi inte gav uttryck
för det, en mycket stark oro över
att inte bara många andra huvudtitlar
utan även just femte huvudtiteln under
en stark överkonjunktur med full sysselsättning
och kraftigt stigande reallöner
bara fortsatte att öka och hade
ökat så kraftigt, att slutsumman var icke
mindre än 527 miljoner kronor högre
än närmast föregående år. Man frågade
sig: »Om detta händer under goda

år, vad kommer då att inträffa i det
ögonblick när en gång konjunkturen
svänger och det verkligen blir ett stort
behov att hjälpa människor här i landet?»
Litet till mans tyckte vi därför
att man borde se över — och det med
friska ögon — hela det sociala fältet för
att försöka klarlägga, om det verkligen
var nödvändigt att bibehålla alla olika
bidragsformer, som tillkommit under
helt andra sociala och ekonomiska förhållanden,
och om det inte vore bättre
att länka in socialhjälpspolitiken och
socialvården på andra vägar och kanske
koncentrera sig på att vidta effektiva
åtgärder på vissa avsnitt där hjälpbehovet
hade hög angelägenhetsgrad.

Denna frågeställning har alltså varit
aktuell för riksdagens ledamöter, och
riksdagen gjorde också förra året ett
uttalande om att det borde företagas en
utredning. Någon sådan utredning har
emellertid inte kommit till stånd ännu.
Detta är att beklaga, ty det är bråttom
med saken. Det är en lång och besvärlig
väg som ligger framför dem som
skall göra denna utredning, och det är
angeläget att de kommer i gång med
arbetet så fort ske kan.

De 3 349 miljoner kronor, som femte

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Mödrahjälp

huvudtiteln förra året omfattade, föreföll
oss då vara en gigantisk summa,
men när vi nu på nytt skall behandla
femte huvudtiteln, har utgifterna fortsatt
att stiga. Stegringstakten har inte
varit lika snabb, men det behövs dock
ytterligare 228 miljoner kronor på femte
huvudtiteln. Likväl har departementschefen
— det erkännandet är jag den
förste att vilja ge honom — visat en
betydande fasthet och oförvägenhet när
det gällt att stå emot anslagsäskanden
— dessa har på en del punkter varit,
jag skulle vilja säga skyhöga. Av den
totala anslagsökningen faller icke mindre
än 100 miljoner kronor på de höjda
barnbidragen, som vi ju resonerade om
förra veckan och som jag inte nu skall
beröra.

De reservationer, vartill högern har
medverkat och till vilka vi här kommer
att yrka bifall, är inga nyheter för kammaren.
Vi kommer därför inte att ta
upp tiden med några längre resonemang,
eftersom våra synpunkter är alltför väl
kända från föregående debatter i ämnet.
Det är i alla fall en sak som jag
vill stryka under och det med så stor
kraft som möjligt: våra argument för
sparsamhet på olika punkter har icke
minskat i styrka under det år som gått.
När femte huvudtiteln behandlades vid
föregående års riksdag, trodde man sig
stå — åtminstone fanns det de som
gjorde det — inför en överskottsbudget,
men överskottet har utbytts mot ett
underskott på driftbudgeten, vars storlek
vi ännu inte känner men som torde
komma att röra sig om åtskilliga hundra
miljoner kronor. När det gäller den
budget, som vi nu har framför oss, går
driftbudgeten formellt ihop, men i realiteten
torde den komma att bli ännu
mera underbalanserad än föregående
års driftbudget.

I en sådan situation, ärade kammarledamöter,
blir det nödvändigt för oss
alla och envar här i riksdagen som väl
vill rykta sitt uppdrag — och det gäller
inte bara oss inom högerpartiet —

att verkligen göra kraftansträngningar
för att få rätsida på statens finanser.
Till detta måste höra att oavlåtligt och
med största uppmärksamhet speja efter
varje möjlighet att pressa ned utgifterna,
där man kan göra detta utan att
uppoffra primära statliga uppgifter.

Många av kammarens ledamöter säger
sig naturligtvis, att de förslag högern
kommer med är illa valda; högern
har inte satt in sparsamheten på
de rätta punkterna. Den som resonerar
på detta sätt har en oavvislig plikt att
anvisa andra och bättre möjligheter att
begränsa statens kostnader.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! I anslutning till vad
herr Cassel redan har sagt vill jag ytterligare
understryka det faktum, som väl
knappast kan ha undgått någon här i
kammaren, nämligen att statens affärer
är mycket dåliga. Vi måste spara, tyvärr
också på punkter där det är ganska
impopulärt.

Framför mig har jag en hel lista på
olika besparingsförslag. Jag skall inte
trötta kammaren med att motivera dem
alla allteftersom de kommer, utan jag
skall endast ange den summa som vi
har trott att besparingen skall uppgå
till, därest kammaren bifaller de förslag
som jag här i det följande kommer att
framställa.

Den här ifrågavarande punkten, nr
14, rör mödrahjälpen. Vi har fäst oss
bland annat vid att administrationen är
så dyrbar. Per beviljad ansökan har 124
kronor av 290 gått till administrationsomkostnader,
och det förefaller ganska
egendomligt och ineffektivt. Jag skall
nu endast, herr talman, yrka bifall till
den vid punkten fogade reservationen
under förmälan att om denna reservation
godkännes, det innebär en besparing
för statsverket på fem miljoner
kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ju riktigt, som

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

herr Cassel sade, att riksdagen gjorde
ett uttalande i fjol på förslag av statsutskottet,
i vilket den ytterst tänkte sig
en översyn av denna hjälpform. Den
föredragande har nu såsom sin uppfattning
angivit, att denna fråga bör tas
upp i ett större sammanhang tillsammans
med prövning av den sociala biståndsverksamhetens
medel och metoder.
Detta betyder, att det inte kan bli
tal om att avgränsa denna utredning
till speciellt mödrahjälpen.

Herr Cassel yttrade, att riksdagens
ledamöter bör väl rykta sitt värv. Det
skulle, menade han, ske genom att vi
följer reservanterna och säger nej till
detta anslag. Vi har ständigt, när vi
tidigare bär behandlat frågan i utskottsavdelningen,
haft att närmare söka
komma underfund med vem det är som
får hjälpen och stödet, och vi har kommit
fram till att det har varit människor,
som varit i stort behov av detta
ekonomiska bistånd. Det blir inte heller
möjligt att med den summa, som
här föreslås, ge människor hjälp som
inte behöver den. Frågan är då om vi
skall rykta vårt värv på det sättet, att
vi skall ta hjälpen från människor, som
väl behöver ett litet tillskott i en viss
situation, och sedan träda fram för
folket och säga: Här ser ni en som väl
ryktat sitt värv i riksdagen. Jag har
inte den uppfattningen att man ryktar
sitt värv i riksdagen på det rätta sättet
om man handlar så. Vill man spara och
hålla igen utgifterna, har man enligt
mitt förmenande andra områden, på
vilka man får mera att spara, så att det
verkligen blir ett bidrag till — om jag
så får uttrycka det — att sanera statens
finanser och förebygga alt man ger ut
så mycket pengar att inkomsterna inte
räcker till. .lag hör till dem som är
fullt medvetna om att vi skall söka anlägga
dessa synpunkter i varje sammanhang,
när vi prövar en utgiftspost.
Vi bör, som jag redan sagt, skjuta in oss
på områden, där de verkligt stora besparingarna
är att finna. Om jag skulle

Mödrahjälp

få hoppas på herr Cassels bistånd i de
fall, där jag vill vara med om att ställa
besparingsyrkanden, skulle jag ta det
som ett uttryck för att han väl vårdade
sitt värv här i riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det börjar bli en vana
att vi diskuterar mödrahjälp här i riksdagen
varje vår. Riksdagshögern repeterar
sålunda ihärdigt sitt förslag att
helt avskaffa mödrahjälpsanslaget och
ersätta det med socialvård i stället. Den
åberopar det minskade antalet mödrahjälpsärenden,
talar om den nya sociallagstiftningen,
de höga administrationskostnaderna
för mödrahjälpen och
det statsfinansiella läget.

Enligt min mening fyller mödrahjälpen
alltjämt en stor uppgift. När högern
vill spara cirka fem miljoner kronor
åt staten på detta område är det
fråga om ett sparande, som går ut över
de ekonomiskt sämst ställda mödrarna
i landet och även över kommunerna,
som skulle betala socialhjälp i stället.
Jag har nämligen inte fattat högerreservanterna
så, att de sämst ställda
skulle bli utan hjälp i fortsättningen,
utan kommunerna skulle få ta hand
om dem.

Både motionärerna och jag kan kanske
vara ense om att det skulle vara bra,
om vi kunde nedbringa administrationskostnaderna
i den nuvarande mödrahjälpsorganisationen.
De är höga men
knappast så höga som de siffror jag
hörde herr Dickson citera ur familjeberedningens
betänkande, när jag nyss
kom in i kammaren. Den siffran, 124
kronor per beviljad ansökan, blev
starkt kritiserad av remissopinionen
när familjeberedningens promemoria
var ute på remiss. Det påpekades därvid
från olika håll att kostnaderna låg
betydligt lägre. Men även om kostnaderna
bör reduceras, är jag fullt på det

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Mödrahjälp

klara med att arbetsgången skulle behöva
förenklas. Det är också av det
skälet som socialdepartementet haft två
förslag ute på rundgång bland remissinstanserna
i syfte att förenkla handläggningen
av mödrahjälpsärendena.

Det första förslaget, att överflytta
mödrahjälpen till sjukkassorna och låta
den utgå efter vissa schabloner såsom
taxerad inkomst och barnantal, blev
underkänt av remissinstanserna. Befolkningsgrupper
med stora naturainkomster
och små kontantinkomster —
t. ex. inom jordbruk, handel och hantverk
— skulle nämligen bli otillbörligt
gynnade av detta system. Förslaget nr
två, att flytta över mödrahjälpen till
barnavårdsnämnderna och låta staten
stå för 3/4 av kostnaderna och kommunerna
för 1/4, mötte också motstånd,
inte minst från kommunalt håll.
De båda stora kommunförbunden gick
sålunda emot förslaget. Det är på sätt
och vis en tankeställare för reservanterna
här, som tror, att man utan någon
protest från kommunerna kan vältra
över på dem inte bara 1/4 av mödralijälpskostnaderna
utan till och med
hela kostnaden.

Intetdera av förslagen är alltså riktigt
bra. Vi behöver därför avvakta den
kartläggning av mödrahjälpsklientelets
sammansättning, som socialstyrelsen
håller på med. Sedan kan vi kanske ha
lättare att finna en lämplig lösning.
Tills vidare har därför regeringen hemställt
om ett oförändrat anslag och förutsätter
en oförändrad organisation.
Det är min förhoppning, att kammaren
bifaller denna hemställan.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När man hör herr Åkerström
tala här i kammaren kan man
lätt få den uppfattningen, att femte
huvudtiteln skulle vara sakrosankt, att
det över huvud taget inte går att vidta
några prutningar inom den huvudtiteln.
Så kan inte vara fallet.

Om man tittar på de petita som blivit
behandlade av departementschefen
och nagelfarna i finansdepartementet
får man se, att där vidtagits omfattande
prutningar, och jag har redan uttalat
min belåtenhet med detta. Jag kan nämna
mödrahjälpen. Där hade socialstyrelsen
begärt en ökning från 4,5 miljoner
till 11 miljoner, alltså med 6,5 miljoner
kronor. Departementschefen nöjde
sig emellertid med en ökning på
500 000 kronor. Den verksamhet, som
departementschefen och finansdepartementet
utövar för att skära ned även
inom femte huvudtiteln, är nödvändig.
Man kan dock inte säga att det är alldeles
säkert, att socialministern och
finansdepartementet på alla punkter
kommit till det absolut riktiga resultatet,
som sedan inte kan rubbas. Nog
får väl vi som sitter här i kammaren
också fundera över om vi inte vill
skära ned ytterligare på några punkter.
Naturligtvis kan det också inträffa att
vi vill öka anslaget på en annan punkt.
Vi får inte känna oss så bundna av
socialministerns förslag, att vi anser att
de är orubbliga.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Förliden onsdag gick
jag i likhet med herr Cassel in för åtskilliga
besparingar på socialhuvudtiteln.
När det gäller mödrahjälpen har
jag emellertid inte kunnat biträda högerns
förslag i detta hänseende, tv där
ligger det till på ett helt annat sätt än
herr Cassel antagligen föreställer sig.

Mödrarna får visserligen en betydande
hjälp, om de har rätt stora inkomster.
De är då anslutna till sjukkassorna
och kan få ett betydande belopp. Men
alla hemarbetande kvinnor i lanthushållen
in. fl. kommer inte i åtnjutande
av denna hjälp. Det är för dem dessa
tillskott från mödrahjälpsnämnderna
behövs. Jag hoppas att den utredning
som kommer att sätta i gång finner, att
man här behöver ha betydande belopp

Onsdagen den 12 mars 1958 fm. Nr 9 55

Mödrahjälpsnämnderna — Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

till dessa lägst avlönade ute på landet
.— naturligtvis också till vissa mödrar
i städerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 15

Mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 24
och 25) föreslagit riksdagen att till
Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
175 000 kronor.

I de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:279 och II: 368
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1958/59
till mödrahjälpsnämnderna av 175 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 368, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 175 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! På denna punkt ber jag
att helt kort få yrka bifall till reservationen
av herr Bergh in. fl. och med -

delar i samband med detta, att besparingen,
om reservationen bifalles, uppgår
till 175 000 kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Punkten 16

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj:t hade (punkt 16, s. 25—■
27) föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att för år 1959 statsbidrag måtte
utgå till avlönande av högst 3 500 heltidsanställda
eller däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor,
dels ock till Bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 4 625 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar och fru Hamrin-Thorell
(1:217) och den andra inom andra
kammaren av fröken Elmén m. fl. (II:
269), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta, att statsbidrag för kalenderåret
1959 måtte utgå till 3 600 heltidsanställda
eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor,

dels ock de under punkten 7 nämnda
likalydande motionerna I: 279 och II:
368 i vilka — såvitt nu vore i fråga —
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 809 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag ä

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

motionerna I: 217 och II: 269 medgiva,
att för år 1959 statsbidrag måtte få utgå
till avlönande av högst 3 500 heltidsanställda
eller däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor;

b) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
4 625 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Elmén och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort under
a) hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 217 och
11:269 medgiva, att för år 1959 statsbidrag
måtte få utgå till avlönande av
högst 3 600 heltidsanställda eller däremot
svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:279 och 11:368, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 3 809 000
kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan tyckas ekonomiskt
oansvarigt att i en tid som
denna plädera för en reservation, som
begär statsbidrag till ytterligare 100
hemvårdarinnor utöver vad Kungl.
Maj :t och utskottsmajoriteten räknar
med. Hemvårdarinnornas verksamhet
står utom all diskussion vad beträffar
det sociala och det humanitära värdet.
Jag skulle vilja framhålla att deras
arbete också har stor rent ekonomisk
betydelse. En utökning av hemvårda -

rinnornas antal minskar behovet av
dyrbar institutionsvård på t. ex sjukhus,
barnbördshus och anstalter för
åldringsvård. Om hemvårdarinnor
finns tillgängliga, kan detta minska
den tid vederbörande behöver ligga på
sådana vårdinstitutioner.

Jag har en dagsfärsk utredning som
gäller förhållandena inom och kring
förlossningsvården. Expertisen har
även utrett hur förhållandena kan ordnas
hemma medan modern vistas på
barnbördshus. Man har undersökt 226
fall. Det har visat sig att i endast 37
procent av dessa hade man haft möjlighet
att låta de övriga barnen i familjen
stanna hemma under den tid
modern var borta. I 50 procent av
fallen måste barnen skickas bort. I de
återstående hade det arrangerats så,
att barnen kunde vara borta på dagen
och hemma på natten. Det var oftast
släktingar som fick ta hand om barnen.
I var fjärde av de familjer, där
barnen stannade hemma, fick pappan
ta ledigt från arbetet för att ta hand
om barnen. I endast 14 procent av
fallen kunde man anlita hemsyster.

Sorgligt att se är särskilt att man i
7 procent av fallen har måst tillgripa
utvägen att skicka barnen till koloni
och att man i 5 procent av fallen måst
sända dem till barnhem. Det framliålles
vidare i denna utredning att det
är mycket otillfredsställande, att man
på detta sätt måste spränga hemmiljön
för barnen på grund av att det inte
finns tillgång på hemsystrar och hemvårdarinnor.
Utredningen betonar att
en utökning av hemsystrarnas antal är
nödvändig, om berättigade krav skall
kunna tillgodoses.

Reservanterna anser att det är av
rent ekonomiskt värde att bygga ut
denna institution och begär därför
statsbidrag till ytterligare 100 hemvårdarinnor.
Denna begäran sammanfaller
med socialstyrelsens förslag.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till den av mig själv och

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

fröken Liljedahl framförda reservationen,
betecknad med a), vid punkten
16.

Häri instämde fröken Liljedahl (fp).

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är ganska tråkigt
att komma upp efter fröken Elmén och
ställa ett yrkande av den karaktär
som det jag har föreslagit. Hon har
säkerligen så rätt i vad hon säger om
hemvårdarinnorna och deras stora
insats.

Jag sade för en stund sedan i ett
annat sammanhang, att det inte är
något nöje att stå här i talarstolen och
yrka på en krympning av anslagen,
men jag måste på nytt ställa den fråga
som jag framställde häromdagen: Var
skall vi ta pengarna? Ge oss andra
besparingsobjekt, och vi skall gärna
ta dem i stället, om vi finner att det
är riktigare, men nu har nöden ingen
lag. Det är lätt att sitta här i kammaren
och anslå en massa pengar,
men finansministern blir ju tvungen
att klämma ut dem på något sätt, och
vi vet alla vad resultatet av det kommer
att bli.

Jag önskar att jag vore i samma
situation som herr Åkerström och
hade ett stort prutningsobjekt. Han är
säkerligen övertygad om att det är
riktigt att göra prutningar där, men
dem kan jag inte gå med på, herr
Åkerström! Jag tror att de sociala anslag
vi här voterar om blir fullkomligt
bortkastade, om vi inte har ett någorlunda
betryggande försvar.

Jag vill, herr talman, helt kort och
gott yrka bifall till reservation b) av
herr Bergh m. fl. vilken innebär en
besparing på 816 000 kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det som fröken Elmén
har anfört till stöd för förslaget
om en höjning av det antal hemvårdarinnor,
för vilka statsbidrag kan utgå,
är säkert alldeles riktigt. Vi är

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

fullt medvetna om det värde som
denna verksamhet har ute i kommunerna,
men jag vill erinra om att riksdagen
i fjol beslöt en betydande ökning,
och vi tror att man får nöja sig
med den tills vidare.

I högermotionen föreslås att vi
skall gå tillbaka till det statsbidrag
på 1 400 kronor som lämnades till
kommunerna innan bidraget höjdes till
1 700 kronor. Herr Dickson anser att
jag är lycklig som har ett större objekt
att hänvisa till, varifrån man kan
ta litet pengar och göra besparingar.
Han sade i det sammanhanget någonting
som föranleder mig att säga, att
det kan ifrågasättas om inte försvaret
får ett problematiskt värde, om vi inte
har tillräckligt intresse för den sociala
omvårdnaden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara bemöta
vad herr Dickson sade. Herr Dickson
talar i detta sammanhang om onödiga
och ökade utgifter. Jag vill säga att jag
ser den föreslagna höjningen som en
ren besparing. Vi har ont om plats på
sjukhusen, och många patienter ligger
kvar för länge på dyrbara platser på
sjukhusen därför att de inte kan få konvalescentvård
eller komma hem, eftersom
det inte finns någon som kan hjälpa
dem i hemmen.

Jag vill också peka på en annan
aspekt av denna fråga. Man får ofta höra
att männen måste ta ledigt från sitt arbete
för att sköta hemmet, när hustrun
är sjuk, och det kan många gånger leda
till svårigheter. Jag vet t. ex. att kommunikationsverken
ofta har svårigheter
med att mannen ryckes bort från arbetet
därför att hustrun är sjuk. Det
skulle vara rätt intressant att se en utredning
om vilka ekonomiska förluster
det för med sig.

Såsom jag ser denna fråga är det från
ekonomisk synpunkt angeläget, att

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

liemvårdarinnesystemet bygges ut så
snabbt som möjligt och att man med
statsbidrag stimulerar fram så många
tjänster som möjligt ute i kommunerna.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är ju så med detta
anslag att det mycket snart kommer att
bakas in i de anslag som utgår till kommunerna.
Det är sålunda endast under
en kort period som det nuvarande tillståndet
kommer att rent tekniskt bestå
på samma sätt som nu. Men det är för
dagen som vi behöver pengarna, och
det är det penibla i den här situationen.

Jag vidhåller, herr talman, det yrkande
jag tidigare har ställt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman, bara ett par ord! Det
föreligger här två reservationer. I reservationen
från högern anföres att bidraget
inte betyder något för kommunernas
benägenhet att inrätta hemvårdarinnetjänster
och att man därför
skulle kunna minska statsbidraget.
Emellertid minskar man ju därmed inte
samhällets kostnader totalt, herr Dickson,
eftersom ingen på högersidan tänker
sig färre hemvårdarinnetjänster.
Det är alltså bara en fråga om överflyttning
av kostnaderna till kommunerna.
Mot den reservationen kan anföras, att
statsbidraget enligt socialstyrelsens erfarenheter
är en avgörande faktor, särskilt
för många landsbygdskommuner,
när det gäller att introducera denna
verksamhet. Statsbidraget är avsett att
vara ett stimulansbidrag. Det är riktigt,
att det om två år skall uppgå i ett
klumpanslag till kommunerna, men vi
menar att det behövs som en stimulans
under tiden fram till dess.

Den andra reservationen — från folkpartihåll
— som fröken Elmén här redogjort
för, utgår ifrån att antalet statsbidragsrum
skall svara mot hela den
hittills genomförda utbyggnaden av
den sociala hemhjälpen och den ytter -

ligare utbyggnad som kan beräknas för
nästa budgetår. Man begär en fördubbling
av antalet statsbidragsrum, från
100 till 200, vilket medför en merkostnad
på 170 000 kronor. Därmed skulle
man komma i nivå med socialstyrelsens
mest optimistiska förutsägelser om inrättande
av nya hemvårdarinnetjänster
under nästa budgetår, men huruvida dessa
förutsägelser kommer att slå in, beror
bl. a. på tillgången av hemvårdarinnor.
Den vidgade utbildningskapacitet,
som vi beviljade pengar till i fjol,
har ju inte helt tagis i anspråk, och
därtill kommer att hemvårdarinneyrket
har en stor avgångsprocent — hemvårdarinnorna
är nämligen mycket begärliga
på äktenskapsmarknaden.

Här har vi alltså två motstridiga reservationer,
och detta är ett intressant
tillfälle att studera hur de båda
oppositionspartierna drar åt olika sociala
väderstreck. När man hör herr
Dickson och fröken Elmén tala här,
kan man inte låta bli att undra hur
sådana här problem skall kunna lösas
enligt ett eventuellt borgerligt regeringsalternativ.
Men eftersom vi ännu
inte är där, kanske vi i dag kan gå den
gyllene medelvägen och rösta för Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag måste fortfarande
ställa frågan: Var skall man ta dessa
pengar, om man inte tar dem här? Jag
är öppen för varje förslag i detta avseende.

Beträffande statsrådet Ulla Lindströms
yttrande vill jag säga, att jag
inte vet om detta är det rätta stället att
pruta, men vi har i vår enfald inte kunnat
hitta några andra ställen.

Det dilemma som uppstår genom att
hemvårdarinnorna är benägna att gifta
sig skulle kanske kunna klaras upp genom
ett från exteriörsynpunkt annorlunda
lagt urval.

Det var ytterligare en sak som jag
tänkte säga, men den glömde jag bort

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

när jag såg fru Lindströms vänliga ansikte.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om mom. a), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen
av fröken Elmén och fröken
Liljedahl; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
fröken Elmén och fröken Liljedahl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen i fråga
om mom b) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

Allmänna barnbidrag

16 :o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Dickson
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 178 ja och
34 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 11—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Allmänna barnbidrag

Kungl. Maj:t hade (punkt 23, s. 34
och 35) föreslagit riksdagen att till Allmänna
barnbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
734 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:279 och 11:368,
i vilka — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 355 000 000
kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rubbcslad väckt motion (11:388),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
till Allmänna barnbidrag för budgetåret

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
400 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:388 samt 1:279 och 11:368, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Allmänna barnbidrag för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 734 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:388 samt med bifall till motionerna
1:279 och 11:368, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
355 000 000 kronor;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Eftersom lagen om
dessa ting redan har passerat kamrarnas
bord, kan jag inte ställa ett yrkande.
Jag vill därför bara anmäla, att
därest förhållandena varit annorlunda
— om vi sålunda i dag skulle fatta ett
beslut i sak — så hade den reservation
av herr Ragnar Bergh m. fl., som är fogad
till ärendet, medfört en besparing
på 313 miljoner kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 42
och 43) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
3 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Norling (1:214) och
den andra inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. (11:266), hade
hemställts, att riksdagen måtte uppräkna
förevarande anslag till 9 525 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:214 och 11:266 till Bidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 3 800 000 kronor.

Reservation utan yrkande hade avgivits
av fröken Elmén.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har icke något yrkande
vid denna punkt, utan jag skall
endast i korthet anföra några allmänna
reflexioner i frågan.

Beträffande den halvöppna barnavården
och den försöksverksamhet som
gjorts på det området har det visat sig,
att utbildningen av de personer, som
skall ha hand om denna verksamhet, är
oerhört viktig. Den tekniska utvecklingen
ändrar samhället i våra dagar på
ett sätt som gör att barnen kommer i
kläm, eftersom vi sanerar bort alla
möjligheter för dem att leka och att få
utlopp för sin aktivitet. Den frågan
måste beaktas i samband med plane -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

ringen av våra bostäder, som många
gånger är alldeles för trånga för att ge
barnen tillfredsställande lekmöjligheter.
Men inte heller ute i det brusande gatulivet
gives det plats för barnen att leka.
Det är därför nödvändigt att för barn
i förskoleåldern skapa möjligheter, som
kan ge utlopp för deras lek- och verksamhetslust,
t. ex. lekskolor, förskolor
och daghem.

Det är här inte bara fråga om barn
till förvärvsarbetande mödrar, utan det
rör även sådana barn vilkas mödrar är
hemma om dagarna. I sådana hem gäller
det för mödrar och barn att komma
ifrån varandra, komma ifrån den trånga
atmosfären i hemmet, och att barnen
får komma till ett ställe, där de får leka
på ett sätt som utvecklar deras fantasi
och främjar deras verksamhetslust.

Företagna utredningar rörande ungdomsbrottsligheten
visar, att en mycket
stor del av barnen i skolåldern är
missanpassade, och detta måste bero
på förhållandena för barnen i förskoleåldern.
Resultaten av bl. a. utredningen
daghem och barnstugor och den stora
familjesociala utredningen visar också
att verksamheten på här ifrågavarande
område måste byggas ut, och att vi
måste ta nya initiativ. Den försöksverksamhet
som nu påbörjats är enligt
min mening mycket väl motiverad och
behövlig, och jag förstår att det förefinnes
stora svårigheter, på grund av
att vår tillgång på utbildad personal
är otillräcklig. Jag anser därför att utbildningen
av dylik personal måste
byggas ut framdeles. Jag ser det för övrigt
som en absolut nödvändighet att
bygga ut hela denna verksamhet, inte
minst med hänsyn till barnens fortsatta
anpassning till skolan och senare ute i
livet.

Herr SEN ANDER (k):

Herr talman! Jag skulle vilja instämma
i vad föregående talare sade, nämligen
att denna verksamhet måste utbyggas.
Men då får man inte, som folkpar -

tiet gör acceptera de nedskärningar av
anslagen som nu förekommer.

Vid denna punkt har vi en motion
med yrkande att anslaget för driften av
anstalter för halvöppen barnavård
måtte uppräknas till 9 525 000 kronor.
Utskottet avstyrker motionen och förklarar
sig inte berett, som termen brukar
lyda, att i nuvarande läge tillstyrka
någon höjning av anslaget. Om man
skall tolka detta uttalande välvilligt,
kanske man kan säga, att utskottet i sak
är överens men på grund av andra skäl
inte är berett o. s. v.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
regeringen företagit en ganska kraftig
nedprutning av detta anslag. Det rör sig
om 220 000 kronor. Detta sker vid en
tidpunkt, då behovet av flera daghemsplatser
blir alltmera påtagligt. Det föreligger
en sådan brist på dessa nödvändiga
sociala anordningar, att läget för
många förvärvsarbetande kvinnor är
outhärdigt. Att i sådana tider sänka
anslaget är inte försvarbart ur några
synpunkter. Alla vet, att de anslag som
nu utgår inte stimulerar kommunerna
till en behövlig verksamhet på området.
Statsbidragen är sådana, att kommunerna
i många fall måste företaga kraftiga
höjningar av avgifterna för att kunna
passa in utgifterna i deras stora sammanhang.
Kommunerna har det ju på
grund av den statliga ekonomiska politiken
mycket bekymmersamt i dessa
dagar. Dessa avgiftshöjningar har satts
så högt, att de i åtskilliga fall omöjliggör
ett utnyttjande av daghemmen. I
Göteborg exempelvis företogs vid nyåret
höjningar av avgifterna för makar,
som sammanlagt hade en inkomst
av över 242 kronor i veckan, vilket ju
är en mycket dålig inkomst, när båda
makarna arbetar. Den högsta avgiften
sattes till nio kronor per barn och dag.
Sådant främjar självfallet inte strävandet
bos kvinnorna att deltaga i produktionen.
Uppenbart är att en kvinna
med exempelvis två barn inte bär möjligheter
att anlita barndaghemmet an -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

nät än om hon har mycket hög inkomst,
om hon. för dessa två barn skall erlägga
18 kronor om dagen. Denna utgift tillsammans
med sambeskattningen och de
ökade kostnader för vården av hemmet,
som följer med förvärvsarbetet,
gör att det, som jag tidigare sade, fordras
mycket stora inkomster för att förvärvsarbetet
skall vara till någon ekonomisk
nytta för familjen.

Om man verkligen menar allvar med
det tal om en tillfredsställande familjevård
och respekt för kvinnans likställighetssträvanden,
som så ofta framförs,
måste betydligt effektivare åtgärder vidtas
i detta syfte. Det skall erkännas, att
det tidigare gjorts många goda insatser
på detta område, vilka givit löfte om
en utveckling i rätt riktning. Men när
man nu står i begrepp att skära ned
anslagen — inte bara detta anslag utan
även andra viktiga sociala anslag —
är det på tiden att reagera.

Socialstyrelsen har ansett det nödvändigt,
att statsbidragen till den halvöppna
barnavården återfår sitt tidigare
värde. Den finner det vara nödvändigt,
att relationerna mellan statens och kommunens
kostnader återställs och föreslår
därför, att statsbidraget skall fastställas
till 60 procent för daghem och
eftermiddagsliem och till 35 procent för
lekskolor. Detta skulle medföra, att anslaget
måste uppräknas till 9 525 000
kronor. På detta socialstyrelsens förslag
har vi baserat vår motion. Regeringen
har emellertid svarat på socialstyrelsens
förslag med den nedprutning
som jag nyss nämnde. Vi finner detta
vara minst sagt beklagligt, och vi anser
det vara en eftergift för de borgerliga
partierna, som numera spelar rollen av
sociala mörkmän och vid årets riksdag
förenat sig i en attack för atc stoppa
den utveckling på socialpolitikens område,
som varit kännetecknande för de
senaste årtiondena.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nyss sagt ber jag få yrka bifall till
motionen.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt, där den halvöppna barnavården
diskuteras, vill jag endast anföra några
synpunkter på de förvärvsarbetande
kvinnornas problem.

Vi har med oro sett den utveckling,
som bidrar till att det i kommunerna
kommer till stånd lekskolor i större utsträckning
än daghem. Det är alldeles
givet, att lekskolorna har en mycket
stor betydelse, och vi skulle väl alla
vara glada om denna verksamhet kunde
utbyggas så, att hela den stora efterfrågan
på lekskoleplatser kunde tillgodoses.
I valet mellan daghem och lekskolor
måste emellertid önskemålet hos
de förvärvsarbetande kvinnorna bli en
utbyggnad av daghemmen.

Jag har, herr talman, icke något yrkande
men har i detta sammanhang velat
påtala denna tendens och framhålla
de förvärvsarbetande kvinnornas oro
över utvecklingen beträffande daghemmen
och lekskolorna.

Häri instämde fru Johansson (s).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är sant, att det anslag
som nu föreslås är lägre än det som
anvisats för innevarande budgetår. Beloppet
är 3 800 000 kronor gentemot
4 220 000 kronor. Det må emellertid
tillåtas mig att erinra om att det vid
början av innevarande budgetår fanns
en reservation på 844 759 kronor, och
om detta belopp lägges till det nu föreslagna
anslaget, 3 800 000 kronor, kommer
vi upp till ett högre belopp än det
som upptagits i gällande stat. Den halvöppna
barnavården kan alltså inte sägas
vara illa tillgodosedd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i äm -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

net väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 30

Försöksverksamhet rörande daghem
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 30, s. 43—-45) föreslagit riksdagen att till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 368, såvitt nu vore i fråga,
till Försöksverksamhet rörande daghem
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Pålsson, Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson och herr Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 279 och II: 368, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

DICKSON (h):

Herr talman! Får jag först meddela
kammaren att min i sparsamhetsfrågor
eminent initierade bänkkamrat herr
Axel Rubbestad fäste min uppmärksamhet
på att jag hade angivit siffran för
besparingarna under punkt 23 20 miljoner
kronor för lågt. Den skall sålunda
vara 333 000 kronor i stället för

Försöksverksamhet rörande daghem m. m.

313 000 kronor. Jag ber att inför
kammaren få tacka för detta tillrättaläggande.

I fråga om anslaget till försöksverksamhet
rörande daghem förhåller det
sig ju så, att det sedan lång tid tillbaka
har bedrivits en mycket omfattande
verksamhet på detta område. Det förefaller
oss därför som om man skulle
kunna ta bort detta nu ifrågasatta anslag,
och jag yrkar därför bifall till den
vid punkten fogade reservationen. Därest
kammaren beslutar i enlighet med
detta yrkande skulle det uppstå en besparing
på 100 000 kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
kan på sidorna 19 och 20 i det
föreliggande utskottsutlåtandet läsa sig
till vad det är fråga om under denna
punkt. Där inhämtas följande:

»Anslaget är avsett att möjliggöra
praktiska försök med nya verksamhetsformer
inom den halvöppna barnavården
och för barns sommarvistelse. Enligt
av riksdagen godkänt förslag i föregående
års statsverksproposition bör
försöksverksamheten inriktas på att utröna
värdet av nya vårdformer samt att
rationalisera och förbättra de nuvarande.
»

Därefter har angivits några exempel
på olika former av daghem. Det gäller
alltså ett anslag, vars syfte är att
sådan här verksamhet skall kunna bedrivas
med mindre kostnader än för
närvarande, och det är väl då inte så
lämpligt att de, som ansluter sig till
sparsamhetsprincipen, motsätter sig en
sådan försöksverksamhet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (ep):

Ilerr talman! Som herr Dickson sade
rättade jag de sifferuppgifter han tidigare
lämnat, men trots detta sade
herr Dickson ändå fel i sitt sista anförande.
Han angav siffran 333 000 kro -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m. m.

nor, men det är 333 miljoner kronor det
gäller.

Beträffande den punkt vi nu behandlar
instämmer jag, herr talman, i herr
Dicksons jmkande om bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Får jag ytterligare tacka
herr Rubbestad för de tre nollor han
lade till i mitt yttrande för att göra det
korrekt.

Punkten 31

Utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården m. m.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Av punkt 31 i femte
huvudtiteln framgår att socialstyrelsen
överlämnat en promemoria angående
utbildning av förskolelärarinnor och
daghemsföreståndarinnor. I denna promemoria
föreslås bland annat ett principbeslut
om förstatligande av de nuvarande
förskoleseminarierna fr. o. m.
budgetåret 1960/61. Vidare föreslås, att
ett nytt dubbelseminarium inrättas i
Lund eller Malmö och att seminariet
i Norrköping omvandlas till dubbelseminarium.
Detta förslag har sänts på
remiss till ett stort antal myndigheter,
varvid delade meningar om organisationsförslaget
kommit till synes. Föredragande
statsrådet fru Lindström anser
med anledning därav, att frågan bör
bli föremål för kompletterande utredningar.
Det är att beklaga att inte heller
denna riksdag skall kunna besluta i en
fråga, som varit aktuell i många år.

Förskoleseminarierna arbetar under

mycket svåra förhållanden och med
dryga kostnader. De har därför inte
möjlighet att öka utbildningskapaciteten,
vilket man måste allvarligt beklaga,
eftersom det verkligen är av nöden
påkallat. Det har sagts tidigare i
debatten, att lekskole- och daghemsverksamheten
i kommunerna inte har den
omfattning som man skulle önska. Det
beror bland annat på den omständigheten,
att det är mycket svårt att få
personal. Jag kan helt ansluta mig till
vad fröken Elmén och övriga talare,
som varit positivt inställda till denna
verksamhet, sagt om behovet av lekskolor
och daghem.

Det finns gott om flickor, som vill gå
in på denna bana. Det finns över huvud
taget gott om kvinnlig ungdom,
som önskar utbildning i praktiska yrken.
Inte bara på de utbildningsanstalter
som utbildar förskolelärarinnor,
utan även på dem som utbildar sjukhusgymnaster,
arbetsterapeuter och
hushållslärarinnor förekommer en
enorm köbildning. Detta pressar ungdomarna
till att skaffa sig flera års
förkunskaper för att bli meriterade
för inträde. Flickorna är när det gäller
den praktiska yrkesutbildningen
sämre ställda än sina jämnåriga manliga
kamrater, som har tillgång till
mera differentierade yrkesskolor och
lärlingsanställningar.

Dessutom är det faktiskt så, att många
flickor som vill skaffa sig yrkesutbildning
ofta får gå arbetslösa vissa tider
på året. Jag vet från min egen bekantskapskrets,
att många flickor i åldern
18—21 år gick arbetslösa flera månader
i höstas när turistsäsongen var
över. De ville ha utbildning men kunde
inte komma in på någon av dessa kurser.
Det fanns inga hembiträdesplatser
eller ens sjukvårdsbiträdesplatser. I ett
fall som jag känner sökte en flicka,
som ville bli förskolelärarinna, in på
en barnsköterskekurs, som man måste
ha för att komma in på seminariet. Till
denna kurs kunde man ta emot 18 ele -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

ver, men det var 200 sökande. De flesta
sökande ville ha denna barnsköterskeutbildning
just för att meritera sig för
utbildning vid ett förskoleseminarium.

Samhället behöver mer än väl förskolelärare,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter
och hushållslärarinnor. Det finns
också ungdomar som vill utbilda sig
i dessa yrken, men skolorna räcker inte
till.

Eftersom förskoleseminarierna drivs
av enskilda eller stiftelser, måste de ta
ut terminsavgifter på upp till 300 kronor
per år. Då det dessutom krävs
mycket omfattande förkunskaper med
flera års praktik, blir dessa elever ekonomiskt
sämre ställda än de som studerar
vid småskole- och folkskoleseminarierna
eller vid högskolorna. Dessutom
erhåller de efter avslutad utbildning
inte ens småskollärarinnans lön.
Tyvärr är löneställningen i de vårdande
yrkena särskilt låg.

Men, herr talman, det är inte lönefrågan
vi skall diskutera i dag. Vad jag
är orolig för är det statskontorets yttrande,
som finns återgivet på s. 47 i
femte huvudtiteln: »Statskontoret har
erinrat, att ämbetsverket i sitt utlåtande
över socialstyrelsens promemoria
med förslag angående utbildning av
personal inom den halvöppna barnavården
uttalat, att behov föreligger av
en allmän översyn på området. I avbidan
härpå borde mera genomgripande
förändringar beträffande organisation
och utbildning vid förskoleseminarierna
inte vidtagas.»

»En allmän översyn» låter för mig
skrämmande. En sådan brukar ta tid,
och jag hoppas innerligt att detta inte
skall vara nödvändigt i det bär fallet.
Jag vädjar därför till statsrådet fru
Lindström, som handlagt detta ärende,
att de av henne omtalade kompletterande
utredningarna snarast måtte
komma till stånd, så att vi senast vid
nästa års riksdag får ett förslag, som
ger förbättrade utbildningsmöjligheter
på detta område och som därmed ock -

Ferieresor för barn

så ger samhället ökade möjligheter att
bygga ut denna viktiga verksamhet.

Herr talman! Jag har inget yrkande
på denna punkt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom fröken Liljedahl
inte ställde något yrkande skulle
jag egentligen inte ha behövt göra mer
än yrka bifall till utskottets hemställan.
Hon var emellertid själv också
inne på varför man inte redan nu kunde
göra något mera på detta område
och berörde därvid ett remissyttrande.
Vad utskottet redovisar i anslutning
till denna punkt läser vi på s. 21.
Där framgår det, att socialstyrelsen
överlämnat en promemoria angående
denna utbildning av personal inom den
halvöppna barnavården och att denna
varit ute på remiss hos ett stort antal
myndigheter och organisationer. Härvid
har delade meningar gjort sig gällande
beträffande väsentliga punkter i
förslaget. Frågan bör enligt föredragande
statsrådets mening göras till föremål
för kompletterande utredningar
och ytterligare överväganden, innan
ställning kan tagas till densamma.

Detta anser jag vara tillräckligt goda
skäl för utskottet att gå på Kungl. Maj :ts
förslag, till vilket jag, herr talman, nu
yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 32

Ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 48—
50) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 2 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr !)

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fin.

Ferieresor för barn

Lundström m. fl. (1:163) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helander m. fl. (II: 186), i vilka — såvitt
nu vore i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte dels besluta att bestämmelserna
angående ferieresor för
barn skulle ändras så att 1) ferieresa
till enskilt ordnad ferievistelse, som
helt eller delvis företoges med järnväg,
bekostades av statsmedel till den
del resekostnaderna för barn och vårdare
fram och åter överstege tio kronor
vardera, samt 2) ferieresa till barnkoloni,
som helt eller delvis företoges
med järnväg, bekostades med statsmedel
till den del resekostnaderna för
barn och vårdare fram och åter överstege
fem kronor, dels ock till ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 1 740 000
kronor;

dels de under punkten 7 nämnda
likalydande motionerna 1:279 och
II: 368, i vilka -— såvitt nu vore i fråga
-—• hemställts, att riksdagen måtte
till Ferieresor för barn för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
1 700 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. väckt motion
(11:222), vari hemställts, att riksdadagen
måtte besluta att i enlighet med
socialstyrelsens förslag höja inkomstgränsen
för erhållande av förmånen
med fria ferieresor för barn från nuvarande
5 700 kronor beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor och att den
särskilda avgift, som nu uttoges, avskaffades,
samt att i anledning därav
anslaget till Ferieresor för barn för
budgetåret 1958/59 uppräknades till
5 400 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:222, 1:163 och 11:186 samt 1:279
och II: 368, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén, herrar Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Löfroth och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:279 och 11:368 ävensom
med bifall till motionerna I: 163 och
II: 186 samt med avslag å motionen
II: 222, förstnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, till Ferieresor för
barn för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 1 740 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
en reservation avgivits, som går ut på
att man skulle höja de enskildas avgifter
för resor för barn och resor för
husmödrar. Jag ber om herr talmannens
tillstånd att på en gång få behandla
dessa båda punkter, som alltså
gäller fria resor för barn resp. fria
resor för husmödrar. Det gäller dels
att höja avgifterna för de redan avgiftsbelagda
resorna och vidare att belägga
de fria resorna med avgift.

Alla känner till denna fråga, som ju
tidigare har varit uppe till diskussion
i olika omgångar. Vi vet också att dessa
resor är av mycket stort värde för att
möjliggöra sommarvistelse för barnen
och för att bereda husmödrarna rekreation.
Barn som reser till koloni får nu
fri resa. Far de till enskilt ordnad ferievistelse
betalas fem kronor för barn
och fem kronor för vårdare. När det gäller
husmödrar är resan fri till av socialstyrelsen
godkänt semesterhem — till
enskilt ordnad semester får man själv
betala upp till tio kronor.

Sedan 1951, då dessa bestämmelser
tillkom, har som villkor för bidrag
gällt att den beskattningsbara inkomsten
ej får överstiga 5 700 kronor, vilket

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

torde motsvara en bruttoinkomst på
omkring 10 000 kronor. På detta som
på alla andra inkomstområden har naturligtvis
en utveckling skett, varför
inkomsterna inom denna grupp förskjutits
mot 10 000 kronor.

Beträffande dessa resor, vilka som
sagt är av utomordentligt värde, ställer
man sig frågan, om man icke kan tänka
sig att den enskilde skulle kunna bidra
i något större utsträckning än vad nu
är fallet. Bet är därför vi i en motion
bär föreslagit, att för barn skall uttagas
en avgift på fem kronor om de reser
till koloni och på tio kronor för vardera
barn och vårdare, om de reser till
enskilt ordnad ferievistelse. När det
gäller husmödrarna föreslår vi en avgift
på tio kronor för resa till semesterhem
och, om det är en enskilt ordnad resa,
ett bidrag till kostnaden på upp till
20 kronor. Om dessa resor skulle fortgå
i nuvarande omfattning kan man
räkna med att vårt förslag skulle medföra
en besparing av 360 000 kronor på
barnresorna och av 225 000 kronor på
husmödrarnas resor, d. v. s. en sammanlagd
besparing på 585 000 kronor.

Det kan tyckas hårt att på detta sätt
beskära bidragen till en grupp i mycket
låg inkomstnivå, men det gäller här en
avvägning. Jag har tidigare berört frågan
om hemvårdarinneverksamheten.
Många gånger är det säkerligen nödvändigt
att skaffa en hemvårdarinna, om
en husmor skall kunna få en ordnad semester.
Detta är kanske ofta viktigare
än att få ihop den där tian eller de tjugo
kronorna betalda. Ja, vilket är nödvändigast?
Det är sådana avvägningsproblem
vi står inför när det gäller att
undersöka, var vi kan göra några besparingar.

Jag ber, herr talman, att få hänvisa
till den inkomstutveckling som skett.
Med stöd av denna har jag som sagt
vågat gå fram med förslag om förhöjning
av avgifterna till dessa resor och
ber att få yrka bifall till reservationerna
vid punkterna 32 och 33.

Ferieresor för barn

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Även jag hemställer
att få yttra mig över såväl punkt 32
som punkt 33. Utskottet har tillstyrkt
föredragande statsrådets förslag härvidlag
och har alltså avvisat samtliga
motioner som väckts under punkterna.
Utskottet har i sin motivering hänvisat
till de utredningar som pågår såväl inom
järnvägstaxekommittén, när det gäller
ferieresorna, som inom en särskilt
tillsatt utredning beträffande husmorssemestrar.

När det gäller folkpartimotionerna
har det i utskottet blivit nära nog borgerlig
samling kring reservationen till
förmån för bifall till dessa motioner.
Vi har för vår del ansett, att yrkandet
om avslag på folkpartimotionerna kan
motiveras med mycket goda skäl utöver
den hänvisning, som gjorts till de pågående
utredningarna. Folkpartiet har
på det sätt, som nu är modernt och
naturligtvis ytterligt vällovligt, försökt
finna praktiska uttryck för sin besparingsvilja
när det gäller statens utgifter.
Ändå kan man väl knappast påstå
att letandet har givit särskilt märkbart
resultat.

Man har nu slagit ned på ferieresorna
för barn och husmödrar och föreslår
en höjning av de avgifter, som resenärerna
själva skall betala, och har funnit
att man på detta sätt kan spara
360 000 kronor under punkt 32 och
225 000 kronor under punkt 33. Man
gör detta med ett resonemang, som såvitt
jag förstår antingen är inkonsekvent
eller också uttryck för cn, jag
vill gärna tro omedvetet reaktionär inställning
i socialpolitiken, som illa rimmar
med uppläggningen av folkpartiets
stora partimotion, där man ju
ändå säger, att det är tydligt att en
allmän standardstegring icke motiverar
en nedrustning av familjepolitiken. Nu
hänvisar folkpartiet till den väsentligt
förbättrade ekonomiska standarden för
stora grupper av medborgare. Med anledning
av denna standardförbättring

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ferieresor för barn

vill man alltså för en grupp barnfamiljer
och husmödrar försämra en socialförmån,
som genom ett sedan 1956
fixerat inkomststreck på 5 700 kronor
garanteras utgå till de lägsta inkomsttagarna.
Fröken Elmén säger, att det
även inom gruppen under inkomststrecket
skett en lyftning upp mot inkomstgränsen.
Men, fröken Elmén, även om
vederbörande kommer upp till 7 700
kronor eller 8 700 kronor i de högre
ortsgrupperna, så är det väl ändå i
praktiken en lägre inkomstgrupp. Det
hade varit konsekvent att säga, att den
omständigheten, att ett så stort antal
barnfamiljer lyfts upp ovanför det fastställda
inkomststrecket, kan medföra
en ännu större minskning i belastningen
på denna anslagspost än vad föredragande
statsrådet beräknat ■—- det
hade varit konsekvent men enligt min
uppfattning också felaktigt. Statsrådet
har nämligen redan minskat anslaget
med 300 000 kronor i förhållande till
innevarande budgetår och våra innersta
önskningar är — det vill jag
gärna betona — att dessa ohanterliga
avgifter skulle tagits bort helt och
hållet.

Nu vill man emellertid på folkpartihåll
försvåra dessa ferieresor för människor,
som inte fått någon särskilt
kraftig standardlyftning, med motiveringen
att så många andra människor
fått det bättre. Men för dem det gäller
är det väl fortfarande lika väsentligt
som tidigare att kunna sända sina barn
på ferieresor eller att själva kunna resa
på husmoderssemester. Den som
träffat människorna på ett semesterhem
för husmödrar vet, att det är människor,
för vilka både en tia och lägre
belopp betyder någonting när det gäller
att kunna komma i väg på en husmoderssemester.

Vi skall akta oss för att försämra villkoren
för en grupp bara därför att den
är liten. Ett sådant handlande går också
stick i stäv mot tendensen i modern
socialpolitik. På ett ställe i den nämnda

partimotionen säger folkpartiet, att den
omständigheten att det rör sig om minoritetsgrupper
inte är något skäl till
att dessa grupper skulle ägnas mindre
uppmärksamhet. Men nu har man kommit
med detta förslag bara för att göra
ett par hundra tusen kronors besparing.
Jag tycker personligen, att det
liksom är litet mera rejält med högern,
som på barnfamiljernas bekostnad på
ett bräde ville inbespara 380 miljoner
enbart på de allmänna barnbidragen.
— Jag vill i detta sammanhang säga
att den räknelektion, som herr Rubbestad
nyss gav herr Dickson, väl ändå
inte redovisade ett riktigt resultat, ty
såvitt jag förstår blir beloppet för högerns
besparingar 380 miljoner. — Denna
besparing gick ju folkpartiet för en
vecka sedan bestämt emot. Jag efterlyser,
fröken Elmén, antingen konsekvens
eller också det rätta sociala sinnelaget
hos folkpartiet. Jag vill gärna
tro, att det är i det förra avseendet det
brister. Men det är ju beklagligt, att
man i denna fråga samlat även högerledamöterna
bakom sitt yrkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Också jag ber att samtidigt
få beröra punkterna 32 och 33
rörande ferieresor för barn och husmödrar,
där vi från vårt håll väckt en
motion, 11:186.

Det behöver väl vid detta laget inte
särskilt framhållas, att anledningen till
de många besparingsmotioner som både
vi och andra lagt fram är det
statsfinansiella läget. Jag vill dock understryka,
att statsutgifterna på driftbudgeten
sedan år 1946, omräknade i
oförändrat penningvärde, mer än fördubblats
och att deras andel av nationalinkomsten
ökat från 16 till 23 procent.
Det förhållandet, att den föreliggande
driftbudgeten i verkligheten inte
kunnat balanseras, gör ju också att vi

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

allesamman är överens om nödvändigheten
av besparingar.

Fru Thorsson sade nyss, att denna
besparing gjorts på ett sätt som numera
blivit modernt. Men jag trodde,
att vi var överens om att besparingarna
måste göras om möjligt på alla
huvudtitlar, även på socialdepartementets.
Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar om på vilka punkter aktionerna
kan sättas in —- det blir en
avvägningsfråga. Fru Thorsson tyckte
att det var mera rejält med högerns
363 miljoner sparade på barnbidragen.
Vi har inte velat avrusta på det sättet,
men vi har ansett att det här finns några
punkter där vi bör kunna göra besparingar.

Den sociala utveckling, som vårt land
under de senaste decennierna genomgått
allteftersom de ekonomiska förutsättningarna
förändrats, är i sanning
glädjande. Det är emellertid så, att de
olika åtgärderna satts in var för sig och
inte alltid samordnats. Det borde därför
kunna åstadkommas enighet om behovet
av den allmänna översyn av socialpolitiken,
som folkpartiet begärt.

I väntan på en sådan översyn och
med hänsyn till det skärpta ekonomiska
läge, i vilket vi nu befinner oss,
är det emellertid nödvändigt att också
på det sociala området se efter var besparingar
kan göras. Dessa motionsförslag,
som upptagits i reservationerna,
innebär sammanlagt 585 000 kronor i
besparingar.

I mera permanent form har dessa
ferieresor funnits sedan 1946. Syftet
liar ju varit dels att stimulera och popularisera
dylika resor, som framför
allt ur hälsosynpunkt bedömes värdefulla,
dels att göra det möjligt för mindre
bemedlade att kunna företaga sådana
resor. Jag vill gärna understryka, att
denna hjälp för många varit av stort
värde. Särskilt gäller detta beträffande
barn från städer och tätorter, som under
några sommarveckor beretts möjlighet
till en stärkande lantvistelse.

Ferieresor för barn

Även den för husmödrar beredda möjligheten
till avkoppling under någon
tids sommarvistelse borta från hemmet
och hemorten är givetvis av värde.

Man kan emellertid inte komma från
det faktum, som fröken Elmén också
berörde, att den fortgående inkomstutjämningen
och den allmänt höjda levnadsstandarden
gjort det möjligt även
för barnfamiljer att i stor utsträckning
själva ordna sin semestervistelse.
Inkomstfördelningen inom denna grupp
under 10 000 kronors inkomst -— den
ungefärliga gräns, under vilken bidrag
utbetalas — bär successivt förskjutits
uppåt, och den genomsnittliga inkomstnivån
hos dem, som kommer i åtnjutande
av dessa reseförmåner, har höjts.

Folk i allmänhet satsar också allt
större del av sin inkomst på semesterresor.
I det betänkande, som 1948 års
järnvägstaxekommitté framlagt, redovisas
en ökning av antalet semesterbiljetter
från 527 000 år 1953 till 871 000
år 1955 eller en ökning med mer än
60 procent. Häremot kan ställas socialstyrelsens
i propositionen lämnade uppgift,
att resefrekvensen för ferieresorna
under 1956 minskat i förhållande till
1955 trots att inkomstgränsen för rätt
till ferieresa höjts fr. o. m. den 1 maj
1956.

Ännu en sak är värd att ta med i bilden.
Socialstyrelsen beräknar för budgetåret
1958/59 49 740 resor för vårdare
men endast 44 100 resor för barn.
Det ligger nog eu hel del i statskonto
rets anmärkning, att resorna bör ordnas
så, att kostnaderna för vårdare i största
möjliga utsträckning begränsas. Här bör
barnavårdsnämnderna, som på de olika
platserna organiserar ferieresor,
kunna samordna dessa så, att varje vårdare
får ta hand om flera barn. Åtskilligt
torde finnas att spara på denna
väg.

Motionärer och reservanter anser sålunda
att kostnaden för järnvägsresor
bör bestridas av statsmedel till den del
som den överstiger: för barn och vår -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ferieresor för barn

dare till enskilt ordnad ferievistelse
fram och åter 10 kronor, till barnkoloni
fram och åter 5 kronor samt för husmödrar
till enskilt ordnad semestervistelse
20 kronor och till godkänt semesterhem
10 kronor.

Det är således från vårt håll ingen
avsikt att ta bort dessa förmåner. Men
vi anser att detta pålägg med 5 kronor
eller i vissa fall 10 kronor för en semesterresa
inte kommer att utgöra något
större hinder. Och skulle ändock
så vara förhållandet i något speciellt
fall, kan hjälp erhållas på annat sätt.
Erfarenheter från socialbyråer —- liksom
från min egen tjänst — bestyrker
dessa antaganden.

Jag vill också erinra om att för flerbarnsfamiljer
och för ensamstående
mödrar anser vi, att hela resekostnaden
liksom hittills bör utgå av statsmedel.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till de vid punkterna 32 och
33 fogade reservationerna.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle efter herr
Nelanders anförande egentligen kunna
avstå från att yttra mig vidare. Det är
emellertid egendomligt, att när fru
Thorsson och undertecknad har delade
meningar i en sak ifrågasätter alltid
fru Thorsson mitt sociala ansvar och
min sociala inställning, medan jag icke
ifrågasätter fru Thorssons sociala ansvar
även om fru Thorsson i någon
punkt vill ha ett lägre anslag än jag
förordar. Dessa yttranden, som i olika
sammanhang förekommer, är mycket
märkliga.

Beträffande dessa resor har herr Nelander
sagt det mesta. Resorna till husmoderssemesterhemmen
har ju betytt
kolossalt mycket under åren för husmödrarna,
men vi märker ju att antalet
husmödrar på dessa semesterhem minskar
undan för undan. Jag vet inte om
det är samhället som håller på att förändras
och växer ifrån dessa hem. De

kan ju ha en uppgift att fylla på annat
sätt i fortsättningen såsom konvalescenthem
för dem som behöver återhämtning
efter sjukdom eller dylikt.
Man ser en allmän förändring i samhället,
som gör att vi måste pröva om
dessa frågor undan för undan.

Sedan ber jag att få instämma i vad
herr Nelander framhöll, att i dagens
läge med de inkomstförhållanden som
råder ordnar även barnfamiljerna i stor
utsträckning själva sin semestervistelse.
Det blir naturligtvis också inom familjen
en avvägning av vad som är nödvändigt
eller icke nödvändigt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! För ordningens skull
vill jag lägga till rätta en sak i anledning
av vad fru Thorsson sade om den
besparing, som högerförslaget i fråga
om barnbidraget innebär. Det är riktigt
att bruttobesparingen visserligen
inte blir 380 men 379 miljoner kronor.
Det är alltid roligt med generösa människor,
som inte ser så noga på detaljer,
men en miljon är en miljon, fru
Thorsson. Vi har så ont om pengar.
Från detta bruttobelopp måste man
emellertid dra de 46 miljoner kronor,
som högern har föreslagit skulle anslås
till ökning av bidraget till ofullständiga
familjer, således till änkors och invaliders
barn. Då blir besparingen, som
herr Rubbestad nyss så riktigt angav,
333 miljoner kronor.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Dickson, att jag gärna medger att jag
lade en extra miljon till högerns besparingsnit.
Jag är också tacksam för påminnelsen
om att högern dock beträffande
ensamstående mödrar visat sitt
sociala sinnelag. Jag hade glömt bort
det, och jag ber om ursäkt.

Till fröken Elmén vill jag säga, att

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

jag efterlyste antingen konsekvensen
eller det sociala sinnelaget. Jag sade
emellertid också, att jag gärna ville tro,
att det var i konsekvensen det brast.
Det tyckte jag framgick av fröken
Elméns replik.

Jag vill ta upp ett par synpunkter
som herr Nelander anförde. Det är riktigt
att vi har en svår situation. Det
statsfinansiella läget inger allvarliga bekymmer.
Men varför skall de sämst
ställda grupperna i samhället balansera
statsbudgeten och ställas i skottgluggen
för åtgärder betingade av det
statsfinansiella läget? Man bör inrikta
sig på helt andra anslag, där man med
större framgång och bevarande av sitt
sociala samvete skulle kunna få ned
utgifterna om man verkligen ville göra
en allvarlig insats. Det har sagts, att
man skall försöka göra det i den samlade
översyn, som man krävt från olika
håll. Jag vill erinra om att den översynen
av vår socialpolitik är utlovad och
kommer i sinom tid. Varför skall man
då med ständigt hänvisande till kravet
på denna utredning knussla på anslagen
till dessa smågrupper bland de
lägsta inkomsttagarna?

Herr Nelander säger, att det är familjer
med 10 000 kronor i inkomst,
som vi hjälper till ferieresor genom
detta anslag. Jag vill erinra om att
övre gränsen för inkomsterna växlar
beroende på bostadsort från 7 700 till
9 700 kronor, och att vi inte vet, var på
inkomstskalan de människor ligger, som
får dessa reseförmåner. Men med den
personliga kännedom jag har om de
människor, som utnyttjar ferieresorna,
tror jag mig kunna säga, att de ligger
på lägre och inte på övre halvan av
denna inkomstskala.

Det är riktigt att rescfrekvensen
minskat, vilket givetvis är ett uttryck
för att människor har större förmåga
att på egen hand ordna hygglig semcstcrvistclse
både för sina barn och sig
själva. Detta har också motiverat den
anslagsminskning på 300 000 kronor,

Ferieresor för barn

som utskottet tillstyrkt i fråga om ferieresor
för barn.

Det är också riktigt att antalet husmödrar
på semesterhemmen minskat.
Också i fråga om anslaget till ferieresor
för husmödrar har utskottet tillstyrkt
en minskning, nämligen med
200 000 kronor. Minskning av antalet
husmödrar på semesterhemmen kan
emellertid inte motivera, att man försvårar
utnyttjandet av ifrågavarande
förmån för dem som fortfarande behöver
denna hjälp genom att göra denna
välbehövliga semestervistelse dyrare för
dem.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag hoppas att talmannen
inte har någonting emot att
jag behandlar samtliga motioner som
vi har under punkterna 32, 33 och 35

1 ett sammanhang. De har nämligen
ett sådant samband med varandra, att
jag tycker att inte något hinder bör
finnas mot att jag nu yttrar mig i anslutning
till samtliga.

Motionen under punkt 32 gäller ferieresor
för barn. Vi har där påyrkat,
att riksdagen måtte besluta höja inkomstgränsen
för erhållande av förmånen
från nuvarande 5 700 kronors
beskattningsbar årsinkomst till 8 000
kronor och att den särskilda avgift
som nu uttages slopas. Detta föranleder
en uppräkning av anslaget från

2 100 000 kronor till 5 400 000 kronor.
Vår motion baserar sig på socialstyrelsens
förslag i denna punkt.

I proposiitionen nedprutas sås<om
redan framhållits anslaget med 300 000
kronor. Detta motiveras med väntad
minskad frekvens. Utskottet förklarar,
att det inte är berett att nu aktualisera
någon ändring av villkoren.

Propositionens motivering för
minskning av anslaget, nämligen att
man väntar ett minskat utnyttjande
av förmånen, kan inte godtagas som
ett sakskäl. Frågan har nämligen inte
ställts, varför frekvensen kan väntas

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ferieresor för barn

minska. Uppenbart är, att detta inte
kan bero på att förmånen är mindre
eftersträvansvärd än tidigare eller,
såsom här framhållits, att folk fått det
så mycket bättre ställt, att man nu
icke behöver utnyttja förmånen i samma
utsträckning som tidigare. Förklaringen
till att frekvensen kanske inte
varit lika stor på senare tid som förr
är att kretsen av de förmånsberättigade
minskat.

En minskning eller ökning av frekvensen
beror självfallet på de villkor
som gäller för att erhålla förmånen.
Försämras villkoren måste helt
logiskt följa en minskning av frekvensen.
Det ligger i sakens natur, att om
man fastställer en viss inkomstgräns
■— i detta fall 5 700 kronor ■— sjunker
antalet förmånsberättigade i samma
mån som penningvärdet försämras. En
beskattningsbar inkomst av 5 700 kronor
är en låg total inkomst för en
barnfamilj. Detta har också uppmärksammats
och påtalats av familjeberedningen.

Redan med denna inkomstgräns blir
alltså antalet förmånsberättigade
starkt begränsat. När så penningvärdeförsämringen
fortskrider, är det
orimligt att utgå ifrån att frekvensen
skall bestå eller öka. Den kan helt
enkelt inte öka utan måste minska till
följd av penningvärdeförsämringen.

Detta borde ju leda till att man vidtog
åtgärder för att stimulera frekvensen
i stället för att finna sig i att
den på grund av dylika skäl minskar.
Anser man att det tillhör god familjepolitik
att underlätta för de små inkomsttagarnas
barn att få sommarvistelse,
så måste man ta konsekvenserna
av denna inställning. I stället förklaras
rätt och slätt i propositionen, att anslaget
kan räknas ned på grund av en
väntad minskning i efterfrågan på förmånen.
Och då är dessa beräkningar
grundade på att penningvärdeförsämringen
och i viss mån också den
för några år sedan införda särskilda

avgiften i allt större utsträckning
omöjliggör för barnfamiljerna att utnyttja
förmånen.

Vi anser att minskningen av anslaget
med 300 000 kronor är ett steg
tillbaka och inte kan förenas med en
god familj epolitik. För vår del accepterar
vi inte några statsfinansiella
skäl för denna nedskärning. Jag vill
gärna instämma med fru Thorsson när
hon säger, att även om det statsfinansiella
läget i dessa dagar är mindre
gott än tidigare, bör inte detta gå ut
över dem, som har det sämst ställt,
eller över socialpolitiken. Vi finner
för övrigt det vara groteskt att sådana
skäl åberopas när det gäller sociala
ändamål, samtidigt som man rundhänt
och utan större betänkligheter voterar
hundratals miljoner till militärmakten.

Socialstyrelsen har föreslagit, att
inkomstgränsen höjes till 8 000 kronors
beskattningsbar årsinkomst. Vi anser
denna åtgärd vara ett minimum av vad
som erfordras för att göra förmånen
till en effektiv sådan för barnfamiljerna.
Samtidigt har vi ansett, att den
särskilda avgift som nu utgår bör slopas.

Detta är en riktig väg för att öka
frekvensen, vilken ökning vi förmodar
vara eftersträvansvärd för regeringen,
som i sin programförklaring
uttalat, att den särskilt vill inrikta sig
på en förbättring av barnfamiljernas
materiella läge. Det borde vara otilllåtligt
med en minskning av frekvensen.
Tvärtom måste kretsen av förmånsberättigade
utvidgas, så att den
efter hand svarar mot behovet.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till vår motion under
denna punkt.

Vad ferieresorna för husmödrar beträffar
föreslås också en nedprutning
av anslaget, i detta fall med 200 000
kronor. Vi anser att anslaget i stället
bör uppräknas från föreslagna
1 000 000 kronor till 2 530 000 kronor.

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Nedprutningen av anslaget motiveras
i detta fall liksom för barnens ferieresor
med en väntad minskning i
frekvensen. Orsakerna är precis desamma
i båda fallen. Inkomstgränsen
är satt för lågt, och detta tillsammans
med den föreskrivna avgiften av 10
kronor måste självfallet leda till en
minskning av frekvensen.

Liksom när det gällde barnen har
socialstyrelsen föreslagit, att inkomstgränsen
liöjes från 5 700 kronors beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor
och att den särskilda avgiften slopas.
Vår motions yrkande på denna
punkt sammanfaller med socialstyrelsens
förslag, och jag kommer när
punkten föredrages att yrka bifall till
motionen.

Den tredje närbesläktade motioneii
gäller stipendier för underlättande av
husmoderssemester. Vi yrkar i denna
motion, att stipendiet i varje enskilt
fall måtte utgå med högst 75 kronor
eller, därest synnerliga skäl föreligger,
med 125 kronor. Vidare påyrkar vi att
stipendiet till husmoder med småbarn
skall utgå med högst 150 kronor
i de fall där beloppet avser bidrag till
kostnaderna för husmodersvikarie eller
inackordering av barn. Även i detta
fall ansluter sig vårt förslag till det
som framlagts av socialstyrelsen.

Utskottet hänvisar till vad socialministern
anfört. Detta innebär att en
ändring av grunderna för stipendieverksamheten
skjutes på framtiden. I
vår motion har vi framhållit, alt de
stipendier som nu utgår, inte räcker
långt då de skall användas till ersättning
för husmodersvikarie eller för
inackordering. Barnens vård och tillsyn
är ju det svåraste hindret för en
husmor att kunna ta sig en välbehövlig
semester eller liknande ledighet.
De stipendier som nu ges är så otillräckliga
för sitt syfte, att många husmödrar
av ekonomiska skäl tvingas
att avstå från förmånen. Här har vi
alltså återigen att göra med en för -

Ferieresor för barn

mån, där frekvensen begränsas på
grund av att bidragen är för små.

Även på denna punkt kommer jag
givetvis att yrka bifall till vår motion.

I detta sammanhang vill jag — liksom
fru Thorsson — säga några ord i
anledning av de borgerligas framstötar
i syfte att sänka standarden på de sociala
förmånerna. Det förefaller mig
som om särskilt folkpartiet efter att ha
visat sitt rätta ansikte i tjänstepensionsfrågan
nu finner tidpunkten lämplig
för en demaskering även i andra sociala
frågor. Högern skall jag inte befatta
mig med. Vi behandlade dess »sociala
framstötar» vid föregående sammanträde.
Högern har ju sitt huvud för sig
och visar en öppet reaktionär fysionomi
i sådana här frågor.

Att folkpartiet sålunda demaskerat
sig är i och för sig inte att beklaga.
Tvärtom måste det vara ägnat att göra
linjerna klarare, när det s. k. socialliberala
partiet tar konsekvenserna av
sin hållning i vårt lands största socialpolitiska
fråga, i vilken partiet slöt upp
på högerns och arbetsgivarnas sida.
Folkpartiet framträder också vid denna
riksdag ganska öppet tillsammans med
högern i socialpolitiska sammanhang.
Visserligen sker det i försiktiga former
och fortfarande under betonande av
partiets sociala intresse, men detta kan
ändå inte dölja, att det rör sig om att
rikta en stöt mot hela den sociala uppbyggnaden,
att inte bara avbryta den
utveckling som hittills skett utan också
kasta den tillbaka. Typisk är den
framstöt som gjorts beträffande vissa
punkter i femte huvudtiteln. Under de
punkter vi nu behandlar, nr 32 och 33,
finns folkpartimotioner, som så markerar
sitt »intresse» för barnfamiljerna
att där föreslås, att den särskilda avgiften
för ferieresor för barn och husmödrar
skall fördubblas, d. v. s. i det
förra fallet höjas till 10 kronor och i
det senare till 20 kronor. Folkpartiet
vill, att anslaget för ferieresor för barn
sänkes med 3G0 000 kronor utöver den

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ferieresor för barn

sänkning med 300 000 kronor, som propositionen
och utskottet föreslår. Beträffande
husmödrarnas ferieresor kräver
folkpartiet en sänkning av anslaget
med 225 000 kronor utöver de 200 000
kronor, som propositionen och utskottet
föreslår. Detta är ett par utsökta
provstycken på folkpartiets »nya giv» i
fråga om socialpolitiken.

Motiveringen för den »nya given» är
framförd i en annan folkpartimotion,
nr 21 i denna kammare, som för övrigt
apostroferades av fru Thorsson. Där
har det »socialliberala partiet» funnit
sin rätta stil. Nu har folkpartiet upptäckt,
att levnadsstandarden är så hög
i vårt land att -— jag citerar — »gemene
mans skatteförmåga avsevärt förbättrats»
och att »socialpolitiken ställts
i ett helt nytt läge». Därför har — fortfarande
enligt folkpartimotionen —
»de socialpolitiska åtgärdernas roll som
inkomstutjämnande faktor i stort sett
förlorat sin betydelse». Det finns också
i denna motion en tabell, som skall belysa
detta förhållande, men om man
studerar den närmare skall man finna,
att under den inkomst, som skall anses
som normal för en familjeförsörjare,
ligger en mycket stor del av inkomsttagarna.
Jag granskade årets statistiska
årsbok och fann därvid en beräkning
som visade att cirka 83 procent av inkomsttagarna
här i landet förtjänar under
12 000 kronor per år. Det visar,
att levnadsstandarden i vårt land visst
inte är så hög, att man därmed kan motivera
den stöt mot socialpolitiken, som
folkpartiet här gör och som faktiskt
syftar till att avveckla socialpolitiken i
dess nuvarande finansieringsform.

Så kommer man i motionen fram till
pudelns kärna: »Ökade socialpolitiska
utgifter, finansierade genom en skärpning
av skatteskalornas progression,
vore knappast en önskvärd lösning.»

Folkpartiet pläderar, om inte direkt
så indirekt, i sin motion, där det begär
utredning om socialpolitiken, för
att man skall finansiera de starkt be -

gränsade sociala utgifter som avses
genom avgifter från de förmånsberättigade
själva —• en enligt min mening
mycket reaktionär inställning. Det är
ingenting annat än folkpartiets intresse
för sina uppdragsgivare i samhällets
topp, som här träder fram i all sin nakenhet.
Visserligen kostar partiet ännu
på sig gesten att tala om hjälpbehov
»även i ett samhälle med hög standard»,
men detta är och förblir en gest.
Som exempel på vilka folkpartiet anser
vara i behov av socialhjälp i fortsättningen
nämnes de sjuka och arbetslösa.
Därutöver har tydligen folkpartiet för
avsikt att gå in för en avveckling av
de sociala förmånerna, avskaffa finansieringen
skattevägen för att skydda de
högre inkomsttagarnas intressen och i
stället lägga avgifter på de förmånsberättigade.
Jag tycker, att det med
folkpartiets inställning till socialpolitiken
är en falsk ursprungsbeteckning
att använda benämningen »socialliberalt»
parti. Den socialliberala fernissan
ramlar nu av i stora flagor, men — som
jag tidigare sade — detta är i och för
sig inte att beklaga, därför att det klarar
ut linjerna och visar upp vad folkpartiet
i verkligheten för i skölden.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! »Varför skall de sämst
ställda grupperna i samhället drabbas
av besparingsnitet?» — frågade fru
Thorsson och även herr Senander. Jag
tror att de initiativ som gång på gång
tagits av folkpartiet är tillräckliga för
att bevisa, att vi långt ifrån har den avsikten
att avveckla socialpolitiken i
dess nuvarande form — som hr Senander
uttryckte det. Tvärtom har vi
gång på gång visat att det just är de
sämst ställda i samhället vi vill hjälpa.
Man måste väl vara blind om man inte
inser, att någonting måste göras i det
läge vari vi befinner oss och att vi

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

måste se över alltsammans för att kunna
finna var besparingar är möjliga.

Det nya ansikte som folkpartiet enligt
herr Senander visar i tilläggspensionsfrågan
har vi knappast anledning
att diskutera här i dag. Jag tror inte
att vi har någon orsak att skämmas för
det ansiktet. Tvärtom kommer det nog
att visa sig att det är ett förslag, som
skulle kunna bli en samlingspunkt för
de olika partierna.

Mitt anförande i denna fråga var avsett
att visa, att också barnfamiljerna
långt ner i inkomstklasserna numera
ofta synes ha möjligheter att själva ordna
sin semesterresa. Jag hade senast
förra veckan ett samtal med tillsyningsläkaren
för en skollovskoloni. Han berättade
att det många gånger var svårigheter
att få platserna belagda, en
svårighet som alls inte funnits förut.
Föräldrarnas förklaring till detta var
många gånger den, att man ämnade sig
ut på egna semesterresor i bil eller på
annat sätt både i Sverige och till utlandet.

Jag har velat anföra detta eftersom
det säkert finns åtskilliga som på egen
hand kan företa sina semesterresor.
Detta hindrar naturligtvis inte att vi
fortfarande vill understödja möjligheterna
för barn och husmödrar att kunna
företa dessa speciella resor till skollovskolonier,
hem för husmödrar och
allt vad det heter.

Till sist vill jag erinra om att de besparingsmotioner,
som vi från vårt håll
lämnat, inte alls inskränker sig till detta
område, utan förekommer på de allra
flesta huvudtitlar.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nelander säger
att standarden är sådan, att de flesta
kan ordna sina semesterresor själva
och att detta också sker. Jag tror dock
att detta endast sker i enstaka undantagsfall
för de grupper det här gäller.

Jag anförde nyss ur Statistisk årsbok
vissa siffror över inkomsterna. Dessa

Ferieresor för barn

visar att en stor procent av inkomsttagarna
ligger under 10 000 kronor —
jag håller mig till denna siffra i stället
för tidigare nämnda 12 000 kronor. Det
är mer än tre fjärdedelar av inkomsttagarna
här i landet som har inkomster
under 10 000 kronor. Hur skall en barnfamilj
med en sådan inkomst kunna klara
sin semesterresa själv? Dessa familjer
är i behov av stöd och bör också få
det. Man klarar åldring av den för folkpartiet
genanta situationen att man är
ute för att minska möjligheterna för
barnfamiljerna att utnyttja dessa resor.

Sedan vill jag beträffande folkpartiets
nya giv ytterligare framhålla vad
som klart framgår av dess motion under
rubriken »Socialpolitikens nya läge».
Jag menar nu den utredningsmotion,
som kommer att behandlas senare.
Man är där inne på en helt ny linje
i fråga om socialpolitiken i jämförelse
med den man tidigare påstått sig förfäkta.
Man säger exempelvis här: »Yad
som sagts om socialpolitikens nya betingelser
behöver emellertid inte innebära
ett nej till fortsatt socialpolitiskt
reformarbete. Även i ett samhälle med
hög levnadsstandard finns det ett socialt
hjälpbehov. Standardstegringen
hindrar inte att människorna blir sjuka.
Dessutom måste man alltid gardera
sig för viss arbetslöshet antingen den är
lokal eller av större omfattning.»

Det är allt man inskränkt sig till. Men
hur går det med socialförmånerna i övrigt
om man bara talar om sjuka och arbetslösa
och anser standarden numera
vara så hög, att man praktiskt taget inte
behöver tänka på några andra än dessa?
Det är en »ny giv» folkpartiet presenterar
och den är till sitt innehåll icke av
oantastlig karaktär, socialt sett.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! När jag blandar mig
i detta sista replikskifte efter en lång
debatt är det för att göra ett mycket
kort inlägg. Utskottets talesman fru
Thorsson liar redan bemött reservan -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ferieresor för barn

ternas påstående att »väsentligt förbättrade
ekonomiska möjligheter» nu
föreligger för barnfamiljerna att ordna
sin semestervistelse på egen hand och
att vi fördenskull kan begränsa dessa
reseförmåner. Det finns inte mycket
att tillägga om den saken. Jag vill dock
till dem, som här anfört att det rör sig
om en mycket liten höjning, säga att
visst kan man säga att en femma mer eller
mindre inte spelar någon större roll,
men sammantagna blir alla prishöjningar,
som berör barnfamiljernas konsumtion,
en kännbar börda. Man bör
inte resonera som bonden som lastade
hästen och sade: »Orkade du det där,
så orkar du det här också», och så bara
lassade på.

Då jag begärde ordet, var det därför
att herr Nelander i ett tidigare anförande
kom med en uppgift som jag inte
gärna vill låta stå oemotsagd. Han anförde
en del siffror över antalet barnoch
vårdarresor. Man fick intrycket att
vårdarresorna var flera än barnresorna.
Det förhåller sig naturligtvis i verkligheten
inte så. Till siffrorna för barnresorna
skall läggas cirka 16 000 resor
för barn under sex års ålder. Dessa
barn reser gratis på tågen, förutsatt att
de har en vuxen med sig — vårdaren.
Dessa 16 000 resor är inte upptagna i
tablåerna över barnresornas kostnader.
Detta är förklaringen till de disproportionerliga
siffror, som herr Nelander
anförde. Totalt är det cirka 15 000 barnresor,
som företagits utan medföljande
vårdare.

Till sist vill jag peka på att vi har
en utredning som just sysslar med husmoderssemestrar
och i det sammanhanget
även med husmodersresor. Det
vore väl rimligt att avvakta denna utrednings
resultat och till dess lämna
dessa anslag i fred för ett besparingsnit,
som kan komma att gå ut över
många ömmande fall.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag har endast en kort

replik till herr Nelander, som nyss återkom
till motiveringen för folkpartimotionen,
nämligen att så många människor
nu har lättare att ordna semester
själva än tidigare och att det därför
är svårt att få full beläggning på
barnkolonier och semesterhem. Jag
återkommer till min fråga till folkpartiets
talesmän: Varför med denna motivering
göra det svårare för dem som
inte kan ordna sin semester på annat
sätt än genom dessa resor?

Herr Nelander var angelägen att visa
upp en blank socialliberal sköld genom
att hänvisa till de vällovliga initiativ
som på olika punkter hade tagits
av folkpartiet. Jag beklagar, herr talman,
att folkpartiet nu har fläckat denna
sköld genom denna framstöt som
sannerligen var onödig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) biföll till den vid
punkten fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionen 11:222; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 107 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 33

Ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 50
och 51) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels de under punkten 32 nämnda
likalydande motionerna 1:163 och
II: 186, i vilka — såvitt nu vore i fråga
—- hemställts, att riksdagen måtte
dels besluta att bestämmelserna angående
ferieresor för husmödrar ändrades
så att 1) ferieresor för husmödrar
till enskilt ordnad semestervistelse som
helt eller delvis företoges med järnväg
bekostades av statsmedel till den del
resekostnaderna fram och åter överstege
20 kronor, samt 2) sådan ferieresa
som företoges till något av de av
socialstyrelsen godkända semesterhemmen
bekostades av statsmedel till den
del resekostnaderna fram och åter
överstege tio kronor, dels ock till ferieresor
för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
775 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Norling (1:216)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
(11:268), i vilka hemställts, 1) att riksdagen
måtte beträffande Ferieresor för
husmödrar besluta höja inkomstgränsen

Ferieresor för husmödrar

från nuvarande 5 700 kronor i beskattningsbar
inkomst till 8 000 kronor, 2)
att den föreskrivna avgiften på 10 kronor,
som uttoges av husmoder som reste
till semestervistelse i enskilt hem och
färdades helt eller delvis med järnväg,
slopades, samt 3) att i anledning därav
det föreslagna anslaget uppräknades till
2 530 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:216 och 11:268 samt 1:163 och
II: 186, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, till Ferieresor för
husmödrar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp och
Ståhl, fröken Elmén, herrar Rubbestad
och Nilsson i Göingegården, fröken
Karlsson, herr Löfroth och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 163 och II: 186,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med
avslag å motionerna 1:216 och 11:268
till Ferieresor för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 775 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman: Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru THORSSON (s):

Herr talman: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 268 i denna kammare.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till motionen 11:268; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
33 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 108
ja och 108 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr förste
vice talmannen i rösturnan en ja-sedel
och en nej-sedel, varefter på herr förste
vice talmannens anmodan fröken
Vinge ur urnan upptog den ena av dessa
båda sedlar; och befanns den upptagna
sedeln innehålla nej.

Kammaren hade alltså i denna fråga
fattat beslut i enlighet med nej-propositionens
innehåll.

Punkterna 34—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare:
Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 54, s. 78—
87) föreslagit riksdagen att dels besluta
att fastigheten Brotorp t7 i Lekebergs
kommun skulle fr. o. m. den 1 juli 1958
överföras från sinnessjukvården till
nykterhetsvården för att användas såsom
statlig vårdanstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare,
dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med upphävande av personalförteckningen
för statens vårdanstalt
å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning för statens
vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare
i enlighet med vad departementschefen
förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels
ock till Statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare: Avlöningar för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 101 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist och fru Sjöström-Bengtsson
(I: 213) och den andra inom andra kammaren
av herr Rimmerfors och fröken
Olsson (11:265), hade hemställts, att
riksdagen ville besluta att vid den föreslagna
statliga vårdanstalten å Brotorp
för kvinnliga alkoholmissbrukare skulle
i stället för en föreståndartjänst i lönegrad
Ae 17 och en tjänst som biträdande
föreståndare i Ae 10 inrättas en tjänst
som föreståndare i Ae 19 och en tjänst
som biträdande föreståndare i Ae 15.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
såvitt nu vore i fråga, samt med
avslag å motionerna 1:213 och 11:265

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
upphävande av personalförteckningen

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

för statens vårdanstalt å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å
Brotorp för alkoholmissbrukare i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens vårdanstalt å
Brotorp för alkoholmissbrukare, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1958/59;

c) till Statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 101 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ståhl, fröken Elmén, fröken Karlsson,
fru Thorsson och fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt med bifall till motionerna 1:213
och II: 265

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
upphävande av personalförteckningen
för statens vårdanstalt å Haknäs för alkoholmissbrukare,
fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å
Brotorp för alkoholmissbrukare i enlighet
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1958 och utskottet förordat; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens vårdanstalt å
Brotorp för alkoholmissbrukare, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens vårdanstalt å Brotorp
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 106 700 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Vi tycks aldrig komma
ifrån likalönsdebatter, utan de måste
komma fram i ett eller annat samman -

hang. Det är så att den provisoriska
kvinnliga alkoholistanstalten på Haknäs
äntligen skall nedläggas, men tyvärr
för att lämna rum för ett nytt
provisorium —- det blir ingen permanent
anstalt.

Vad detta ärende rör sig om är lönesättningen
för den som skall förestå
anstalten och för den biträdande föreståndarinnan.
Socialstyrelsen har begärt
att den som skall förestå Brotorpsanstalten
skall placeras i 19 lönegraden,
d. v. s. den lönegrad som är den
lägsta för föreståndarna vid de manliga
anstalterna. Socialstyrelsen har vidare
föreslagit att biträdande föreståndaren
skall placeras i 15 lönegraden i likhet
med biträdande föreståndare vid de
manliga anstalterna.

Nu föreslås att föreståndaren skall
placeras i 17 lönegraden, samma som
föreståndarebefattningen på Haknäs.
Här föreligger emellertid en skillnad.
Under det att Haknäs administrativt
lydde under Venngarn skall Brotorpsanstalten
bli en självständig anstalt. Vidare
har den kvinnliga tjänsten som
biträdande föreståndare placerats i lönegrad
10, vilket är fem lönegrader under
motsvarande tjänster på de manliga
alkoholistanstalterna.

Man frågar sig, vad det beror på att
dessa tjänster placeras i 17 respektive
10 lönegraden. Det fordras samma kvalifikationer
som gäller för föreståndare
på de manliga anstalterna, och antalet
interner kan inte utgöra någon motivering
för att denna föreståndartjänst
skall sättas i 17 lönegraden. Vi måste
nog se saken så, att man här räknar
med att det skall vara en kvinnlig föreståndare,
och därför föreslås en lägre
lönegrad. Man kan inte komma ifrån
att det helt enkelt är en kvinnolön som
föreslås för denna tjänst. Det finns ingen
saklig motivering för att denna
tjänst skall placeras i 17 lönegraden
under det att motsvarande tjänster på
de manliga alkoholistanstalterna är placerade
liigst i lönegrad 19.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens vardanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

Denna lönesättning har också en prejudicerande
verkan. Vid en erkänd anstalt
— Hagbyhemmet — skall nämligen
snart en ny föreståndare tillsättas, och
man avvaktar lönesättningen i det nu
ifrågavarande fallet för att sedan placera
föreståndartjänsten i samma lönegrad.
Det beslut vi här fattar kommer
alltså att bli prejudicerande för lönegradsättningen
vid Hagbyhemmet.

Detta är helt enkelt en klar rättvisefråga.
Vi har varit inne på denna sak
förut, och civilministern har då sagt
att vi bär likalön för män och kvinnor
inom statstjänsten. Det är dock framför
allt inom de lägre lönegraderna en
påvisbar skillnad, men här gäller det
lönegraderna 17 och 19. Man sätter en
speciell lön för kvinnliga befattningshavare,
både för föreståndaren och biträdande
föreståndaren.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
vari begäres att föreståndartjänsten
på Brotorp skall placeras i
19 lönegraden och tjänsten som biträdande
föreståndare i 15 lönegraden.
Detta är en klar rättvisesak. Med hänsyn
till alla våra deklarationer om lika
rätt och lika möjligheter för män och
kvinnor — det gäller också lönerna —
anser jag att i all synnerhet staten har
skyldighet att omsätta principerna i
verkligheten.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Innan jag gör ett par
påpekanden angående den föreliggande
personalfrågan vid Brotorpsanstalten,
vill jag med herr talmannens tillstånd
säga några ord beträffande hela
det frågekomplex som vi nu är inne på.
Det är kännetecknande för hela frågan
om nykterhetsvårdens upprustning att
inga reservationer hittills har förelegat
på avsnittet om nykterhetsvården,
och att de förekommer mycket sparsamt
även i fortsättningen.

Eftersom jag tidigare flera gånger
och enligt min mening med all rätt har
uppträtt här i kammaren och kritiserat
eftersläpningen i nykterhetsvårdens
utbyggnad efter den nya lagens genomförande
1954, är jag i dag angelägen
om att kort och gott konstatera att
utvecklingen går åt rätt håll och att
myndigheternas åtgärder kan hälsas
med tillfredsställelse. Det gick trögt att
komma i gång, men nu går det. Vi startade
den 1 oktober 1955 i ett klart underläge
i fråga om nykterhetsvården.
I stället för ett lämpligt antal reservplatser
på våra vårdanstalter hade vi
större platsbrist än tidigare.

Den 1 oktober 1955 hade vi bara
något över 1 000 vårdplatser till förfogande
i hela landet. Nu har vi i alla
fall 1 700. Den ytterligare utbyggnad
som riksdagen i dag biträder betyder,
att vi kommer upp till i runt tal 2 100
vårdplatser. Därtill kommer utbyggnaden
av systemet med inackorderingshem.
Där kan vi också, om vi i dag
biträder utskottets förslag, räkna med
ytterligare 200 platser utöver de 150 vi
har förut. Detta är betydligt mer än en
fördubbling av nykterhetsvårdens resurser,
och det är trots allt bra marscherat
på två och ett halvt år.

Av särskilt stort värde anser jag stödet
till den kommunala nykterhetsvården
vara, inte minst med tanke på
möjligheterna att upprätta polikliniker.
Vi är naturligtvis inte färdiga än.
Mycket mer behöver göras, och mycket
är på väg. Det vore önskvärt om vi
i dag kunde bifalla också de båda återstående
reservationerna; den ena anknyter
sig till herr Nelanders motion
om ökat stöd till Kurön och den andra
till en motion av fröken Liljedahl m. fl.,
vilken gäller arbetsledare inom alkoholistvården.
Jag vill emellertid understryka
vår tacksamhet för vad vi har
fått.

Betydelsefullt är departementschefens
och utskottets understrykande av inackorderingshemmens
och de enskilda

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

insatsernas betydelse. En viss rörlighet
inom anslagsramen hälsar jag med tillfredsställelse.
När departementschefen
understryker — vilket han gjort i propositionen
— att de för olika ändamål
anvisade beloppen inte bör betraktas
som bindande i alla stycken, utan att
Kungl. Maj :t har viss rätt att disponera
tillgängliga och av riksdagen beviljade
anslagsmedel för de behov som befinnes
mest angelägna, tycker jag att han
är inne på rätt väg. Minsta möjliga byråkrati
i människovärden är en fördel,
även om anslagsramarna måste vara
fixerade.

Låt mig sedan övergå till frågan om
Brotorpsanstalten. Som en av motionärerna
i frågan vill jag bara understryka
en enda synpunkt. I övrigt kan jag nöja
mig med att ansluta mig till de utomordentligt
klara och bindande argument,
som här har anförts av fröken
Elmén. Det som jag särskilt vill poängtera
är nödvändigheten av att på ifrågavarande
anstalter få kvalificerad personal.
Jag är själv ordförande i styrelsen
för en vårdanstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare,
där vi har samma problem.
Vi är beroende av att få de bästa
tänkbara medhjälpare, om vården skall
betyda någonting för vårt klientel —
och det kan nu inte hjälpas att det
finns ett visst samband mellan möjligheten
att få kvalificerad personal och
den ersättning vi kan erbjuda.

Vad jag i detta sammanhang inte kan
begripa, är att en föreståndartjänst, som
i övrigt är jämförlig med tjänsten vid
en anstalt för manliga patienter, skall
ligga minst två lönegrader under, bara
därför att innehavaren är kvinna. Det
är ju en kvinna vi behöver på en anstalt
för kvinnliga alkoholmissbrukare!
Varför skall hon underbetalas, bara därför
att hon råkar vara kvinna, ehuru
tjänsten i övrigt är minst lika krävande
som på en anstalt för manliga och när
antalet intagna är minst lika stort? Det
finns exempel på anstalter med manlig
personal, där man har färre intagna

än på här ifrågavarande anstalt, men
där det ändå är självklart att föreståndaren
skall vara placerad i lägst 19 lönegraden.
Här anser man det lika självklart
att föreståndarinnan skall vara
placerad i 17 lönegraden! I det sammanhanget
vill jag säga att arbetet på
en anstalt för kvinnliga alkoholmissbrukare
i vissa fall är svårare än beträffande
manliga. I varje fall torde
det omdömet komma att gälla för Brotorp,
med hänsyn till det klientel vi
tänker föra dit.

När vi nu ändå håller på att rusta
upp nykterhetsvården och när Kungl.
Maj:ts proposition i övrigt anvisar lösningar,
som måste betraktas som tillfredsställande
— och som jag här har
uttalat min tacksamhet för — varför
skall vi då försvåra arbetet för oss på
denna enda punkt, oaktat allting talar
för en annan och bättre lösning? Det
gäller för de två tjänsterna en sammanlagd
utgiftsökning på 5 700 kronor. Ge
oss dessa pengar, och vi kommer att
lyckas bättre med personalanskaffningen! Herr

talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Ståhl m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vad beträffar den föreståndartjänst,
som reservanterna här
anser ha fått för låg löneställning, ligger
det så till att lönenämnden i vanlig
ordning har prövat lönesättningen.
Den prövningen har skett utan hänsyn
till kön och uteslutande med beaktande
av arbetsuppgifterna och de normer,
varom man är överens med berörda
personalorganisation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Utskottets talesman säger,
att lönenämnden prövat och jämfört
med de övriga anstalterna. De övriga
statliga anstalterna är mycket stora

0 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

och har i spetsen en direktör i 24 lönegraden.
Det går inte att jämföra en sådan
här liten anstalt med dem. Vill man
göra jämförelser, får man gå till de enskilda
men erkända alkoholistanstalterna,
där avlöningarna utgår av statsmedel
och där lönesättningen prövas av
socialstyrelsen. Det finns en hel rad sådana.
Jag har tyvärr inte förrän just
nu lyckats få fram vårdplatsantalet, varför
jag inte kan hålla mig till det. Jag
har i stället undersökt antalet anställda,
varav man kan bedöma anstalternas
storlek.

Brotorpsanstalten är föreslagen få 7
anställda med föreståndarinnan i 17
och assistenten i 10 lönegraden. Jämför
vi med de erkända anstalterna finner
vi, att vid Hägerstad med 6 anställda
är föreståndaren placerad i 19 lönegraden
och assistenten i 15; vid Lindåsen
med 6 anställda är föreståndaren
placerad i 19 och assistenten i 15 lönegraden;
vid Härnö, 6 anställda, är
föreståndaren placerad i 19 lönegraden.
Den sistnämnda anstalten tycks inte ha
samma organisation, när det gäller
assistenter.

Skall man göra jämförelser, bör dessa
alltså göras med anstalter av ungefär
motsvarande storlek, och då finner vi,
att det inte finns några manliga anstalter
med föreståndaren placerad lägre
än i 19 lönegraden. Den minsta erkända
manliga anstalten är Lillegården,
som har 16 vårdtagare och 4 anställda.
Där är föreståndaren också placerad i
19 lönegraden.

Hur lönenämnden kan komma till det
resultatet, att föreståndaren vid Brotorp
med hänsyn till arbetsuppgifter
och tjänsteställning skall stå i 17 lönegraden,
är rätt underligt. Man kan inte
förklara det på annat sätt än att lönenämnden
alldeles omedvetet går ut
ifrån att när det är fråga om en kvinnlig
befattningshavare skall det vara en
lägre lönegrad. Det finns inget sakligt
skäl att sätta denna tjänst och därmed
även föreståndaretjänsten vid Hag -

byhemmet i ett annat läge. Så snart en
statsunderstödd manlig anstalt når upp
till 10 anställda, är föreståndaren placerad
i 21 lönegraden. Det är alltså
inte så att det finns en stor spännvidd
på 19 lönegraden.

Det framhålles i propositionen, att
man är tvungen att på Svartsjö flytta
upp biträdande assistenterna i högre
lönegrad. Där är förste assistenten placerad
i 19 lönegraden. Sedan finns där
även andre och tredje assistenter, som
f. n. är placerade i 16 och 14 lönegraderna.
De flyttas nu upp i 17 och 16
lönegraderna, ty annars kan man inte
få och behålla kvalificerat folk.

Nu tror man alltså att man kan få
och behålla kvalificerat folk vid de
kvinnliga anstalterna med en lönegradsplacering,
som en manlig andre assistent
anses lämpligen böra ha. Man kan
kanske säga, att det har gått hittills.
Nu framgår det emellertid av propositionen,
att dessa båda kvinnliga föreståndare
närmar sig pensionsåldern.
Föreståndarinnan vid Hagby går i pension
i år och föreståndarinnan vid Haknäs
1960. Därtill kommer att båda dessa
anstalter före oktoberrevolutionen
hade mycket få vårdtagare. De var aldrig
fullbelagda, och därför ansåg sig
dessa gamla föreståndarinnor kunna
sitta kvar och fullgöra sitt arbete i den
lönegrad de hade.

Man kan förstå, att en personalgrupp,
som består av två personer, har litet
svårt att göra en lönerörelse. Å andra
sidan har de en sådan arbetsuppgift att
det måste vara riksdagen angeläget att
slå vakt om att vi får de bästa möjliga
personer på dessa poster. Hagbyhemmets
föreståndaretjänst annonserades i
17 lönegraden och fick inte en enda
sökande i första omgången, och jag är
rädd för att det kommer att gå likadant
för Brotorp. Om man från början
sätter lönen så lågt, får man ingen sökande.
Man får hanka sig fram med
provisorier, och får man händelsevis en
kvalificerad sökande, lär hon inte stan -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

na länge på en så oerhört krävande
tjänst.

Jag tror att när vi nu är så överens
om att upprusta nykterhetsvården, borde
vi kunna ta det lilla steget att ge
rättvisa åt dessa båda befattningshavare.
Det ligger i öppen dag, att tillämpningen
av likalönsprincipen måste innebära,
att föreståndartjänsten sättes i
19 och assistenttjänsten i 15 lönegraden
i likhet med vad som sker vid manliga
anstalter av liknande storlek.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Åkerström säger
att lönesättningen för ifrågavarande
tjänst har skett i enlighet med resultatet
av lönenämndens prövning. Ja,
vad som ligger bakom den känner jag
inte till, men det förefaller att bygga
på ett orealistiskt betraktelsesätt. Man
bör uppenbarligen ändå jämföra lönesättningen
med vad som tillämpas vid
anstalter med ungefär lika stort klientel.
Gör man det, finner man att ingen
manlig föreståndare på anstalt med
motsvarande antal inackorderingar är
placerad lägre än i 19 lönegraden. Vi
bar manliga anstalter med ned till 16,
ett par anstalter med 19 och en med 21
patienter -— de är alltså jämförbara
med Brotorp eller ännu mindre — och
föreståndarna där är placerade i 19
lönegraden.

Jag vet också att man från personalorganisationens
sida anser det självklart
att de kvinnliga tjänsterna skall
stå i nivå med i varje fall de lägst avlönade
manliga föreståndarnas, och jag
röjer väl bär inte några hemligheter,
om jag säger att denna uppfattning med
all kraft understödes av socialstyrelsens
nykterhetsvårdsbyrå

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka
förhoppningen att den omständigheten,

att jag blivit den ende av statsutskottets
manliga ledamöter, som tillsammans
med ett antal kvinnliga ledamöter
reserverat sig på denna punkt, inte
skall vara en händelse som ser ut som
en tanke. Tvärtom vill jag hoppas att
det här i kammaren skall finnas åtskilliga
manliga ledamöter som har klart
för sig att för det första det här icke
gäller något som helst politiskt ställningstagande,
eftersom det bland reservanterna
finns representanter för i varje
fall tre partier, och för det andra
att det inte heller gäller enbart en
könsfråga.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
den utomordentligt svaga motivering
utskottet anfört. Utskottsutlåtandet innehåller
icke i något avseende någon
saklig motivering. Det konstateras bara
att utskottet följer Kungl. Maj:ts förslag
och därför avstyrker de i motionerna
framförda yrkandena om högre
löneställning för föreståndartjänsterna.
Det är allt som säges, och det nya argument
utskottets talesman här hade att
komplettera med var det faktum att
statens lönenämnd har rekommenderat
den föreslagna lönesättningen. Han ingick
icke på någon saklig granskning
av frågan huruvida detta ställningstagande
är riktigt vare sig ur anstaltens och
vårdklientelets synpunkt eller ur synpunkten
om det över huvud taget är
möjligt att behandla kvinnliga befattningshavare
på det något diskrediterande
sätt som här är på väg att ske.

Jag har för min del sett saken ur båda
dessa synpunkter. Vi har de sista åren
haft erfarenheter från nya sociala anstalter,
som tvungit oss till en lönesättning
långt utöver den i riksdagen påtänkta
för att över huvud taget få kompetent
ledning av anstalterna. Om man
vill försäkra sig om att det kvinnliga
klientel, som skall komma till Brotorp,
får den bästa möjliga vård, måste det
enligt min mening också tillses att man
får en fullgod ledning av anstalten.

EU annat förhållande, som naturligt -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

vis måste göra intryck på en riksdagsman
som tidigare tagit ställning till
principfrågan, är det spörsmål som redan
framförts i denna diskussion: Skall
man på grund av att det här gäller en
kvinnlig befattningshavare sätta henne
i en ekonomisk undantagsställning?
Jag skulle vilja framhålla särskilt för
kammarens manliga ledamöter att det
ligger i öppen dag att om det här varit
fråga om en manlig befattningshavare,
så hade det icke förelegat minsta tanke
på att placera honom i den nu föreslagna
lönegraden. Vi måste väl ändå
alla vara överens om att det förhållandet,
att föreståndaren i detta fall är en
kvinna, icke kan vara skäl för riksdagen
att gå fram med en sådan lönepolitik
som här föreslås. Jag finner alltså
den ståndpunkt utskottet intagit vara
ohållbar av både praktiska och principiella
skäl, och jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp), von Friesen
(fp), Hammar (fp), Sjölin (fp), Berglund
(fp), Ågren (fp), Keijer (fp),
Boija (fp), Hamrin i Jönköping (fp),
Hamrin i Kalmar (fp), Löfgren (fp)
och Helander (fp).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att det kanske är skäl i att föra
ned denna fråga till sina rätta proportioner.
Detta är inte på något sätt en
likalönsfråga. Prövningen av dessa
tjänster har skett på precis samma sätt
som andra tjänster prövas i olika avseenden.
Lönenämndens prövning av
ärendet har tagit hänsyn till storleken
av anstalterna, till arbetsuppgifternas
art o. s. v. Normerna för denna prövning
har godkänts av personalorganisationerna,
och personalorganisationernas
representanter i statens lönenämnd
har icke haft någon avvikande mening
på denna punkt utan har respekterat
vad de tidigare varit med om att god -

känna, nämligen normerna för inplaceringen.

Herr Ståhl gör gällande, att om det
här varit fråga om manliga tjänster
skulle placeringen ha blivit en annan.
Det är en beskyllning som jag inte kan
låta stå oemotsagd, ty prövningen har
skett på samma sätt som om det varit
fråga om manliga tjänster. Låt mig i
detta sammanhang erinra om att det
vid bedömningen av dylika befattningar
inom statsförvaltningen finns ett
ganska vitt register att se på och göra
jämförelser med. Låt mig vidare erinra
om att det inom andra vårdområden
finns anstalter av betydligt större storleksordning
än de här aktuella med
manliga föreståndare, som är placerade
i lönegrad 15.

Jag vill med detta endast på det bestämdaste
avvisa det försök som här
göres att driva upp detta ärende till en
fråga huruvida likalönsprincipen skall
tillämpas eller inte.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Såvitt jag förstår har
lönenämnden vid sin behandling av
denna fråga kanske bara flyttat över
lönen från Haknäsanstalten utan att
beakta att det här blir fråga om en
självständig anstalt. Det är egendomligt
om det inte förekommit någon opposition
från personalorganisationerna, då
i deras tidning upptagits just frågan om
kvinnolön eller likalön. Om vissa förhandlingar
ägt rum i detta ärende
måste det från personalorganisationernas
sida ha framförts krav på att lönesättningen
för de nu aktuella tjänsterna
skulle bli densamma som för motsvarande
tjänster vid de manliga erkända
alkoholistanstalterna.

Jag vill också instämma i vad fröken
Olsson och herr Rimmerfors här
yttrat, nämligen att det gäller att få
människor med mycket goda kvalifika -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm. Nr 9 85

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

tioner, som verkligen kan klara detta
arbete.

Om arbetet är lättare eller svårare
är väl nästan omöjligt att bedöma. Men
eftersom det bara finns en enda statlig
anstalt och man inte har någon möjlighet
att differentiera, får man nog ett
mycket svårt klientel. Jag skulle tro att
det är ett mycket svårt och hårt arbete
som dessa tjänstemän har på Haknäs
och kommer att få på Brotorp. Till
skillnad från Haknäsanstalten blir denna
anstalt administrativt självständig
och sorterar alltså inte under Venngarn.
Det tycker jag också innebär en
viss skillnad jämfört med föregående
tjänst. Dessutom kommer den nya anstalten
att bli större.

Som fröken Olsson framhöll kan man
inte motivera den föreslagna lönesättningen
med antalet intagna, ty antalet
vårdplatser är väl ungefär lika stort
på de manliga erkända anstalterna, och
där ligger motsvarande tjänstemän i
19 lönegraden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att stryka under att
detta icke på något sätt eller till någon
del är en likalönsfråga. När det gäller
föreståndartjänsterna inom anstaltsvården
på den statliga sektorn har vi
tillsammans med organisationerna träffat
överenskommelse om vissa normer,
som skall tillämpas vid lönegradsplacering
av föreståndare. I detta fall har
man alltså prövat lönegradsplaceringen
fullständigt oberoende av om det skulle
bli manlig eller kvinnlig befattningshavare.
Det är en sekundär fråga. Man
har prövat lönegradsplaceringen med
utgångspunkt från hur arbetsuppgifterna
stämmer med de allmänna normer
som är uppdragna i detta fall. Denna
prövning av tjänsten har ju inte bara
skett i lönenämnden utan jämväl hos
en rad andra instanser, som har att

göra en dylik prövning. Samtliga dessa
instanser, bortsett från socialstyrelsen,
har ändå tillstyrkt just den inplacering
som föreslagits i propositionen.

Tror verkligen damerna, som i dag
vill göra detta till en likalönsfråga, att
de personalrepresentanter, som haft att
handlägga denna fråga i lönenämnden,
där de är tre av sju, eller i de pläderingar,
som förekommit i samband
med A-listebehandlingen, stillatigande
skulle ha godtagit denna placering, om
den inte överensstämde med de normer
vi tillämpar? Det är därför jag
ansett det vara ett uttryck för mindre
vederhäftighet när man vill göra detta
till en likalönsfråga. Det är det icke,
utan det är en fråga om att tillämpa de
normer som hittills gällt på vårdområdet
i stort.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara till
herr statsrådet vilja säga att argumentet,
att parterna och lönenämnden har
för det första utarbetat normer och för
det andra kommit överens om lönesättningen,
naturligtvis kan tyckas vara
förkrossande. Vi har numera kommit
in i den vanan här i riksdagen, att vi
böjer oss för de beslut som de förberedande
instanserna har fattat. Å andra
sidan konstaterar jag att båda de
instanser, som herr statsrådet här åberopar,
uppträder anonymt. Det redovisas
från deras sida inga argument
som riksdagen har att ta ställning till.
I utskottet har icke några av dessa argument
anförts. Utskottet har endast
sagt, att eftersom Kungl. Maj:t föreslagit
detta, så tillstyrker utskottet det.
Jag måste hårt hålla på principen att
riksdagen — den uppfattningen har
skymtat tidigare i debatten här i kammaren
— måste förbehålla sig fri prövningsrätt
i alla sådana fall. Det är därför
inte riktigt att — som herr statsrådet
nu gjorde — sätta betyget mindre
vederhäftig på de ledamöter av riks -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare: Avlöningar

dagen som liar en annan uppfattning
än de förberedande instanserna och
Kungl. Maj :t.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde nästan avstå
från att yttra mig efter herr Ståhls
anförande.

Jag förstår inte varför det skall tilllämpas
olika normer för manliga och
kvinnliga anstalter. Efter vad jag förstår,
ställer man samma kvalifikationskrav
på föreståndarna för de manliga
och de kvinnliga anstalterna. Man
fordrar samma kvalifikationer av den
som skall sköta detta arbete, ett arbete
som kräver mycket både i fråga om
kunnighet och uthållighet.

Jag vill instämma i herr Ståhls uttalande,
att vi sitter här för att pröva
frågorna och inte endast för att sanktionera
fattade beslut eller konfirmera
träffade överenskommelser. Riksdagen
har dock rätt att fritt pröva det hela.
Om vi har den uppfattningen, att lönesättningen
här blivit lägre därför att
det är fråga om kvinnliga befattningshavare,
så måste vi ha rätt att inta den
ställning till frågan som vi finner
riktig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Det är, herr talman, fullkomligt riktigt
som fröken Elmén säger, att kammarens
ledamöter sitter här för att
pröva saker och ting. Men av den prövning,
som fröken Elmén och andra tidigare
har gjort av denna fråga under
debatten i kammaren, har jag fått ett
intryck av att det var av behovet påkallat
att peka just på de normer, som
tillämpas för inplacering av tjänst.
Man har nämligen försökt driva denna
debatt till en diskussion om likalönsfrågan,
vilket den icke är. Ty det finns
intet som helst underlag för påståendet,
att man genom denna lönegradsplacering
har diskriminerat vederbörande
därför att det gällt en kvinnlig

befattningshavare. Oberoende av om
det gällde en kvinnlig eller manlig befattningshavare
skulle med hänsyn till
arbetsuppgifterna den lönegrad som
föreslagits ha tillämpats i detta fall.

Sedan vill jag till herr Stålil bara
säga att varken statskontorets eller
lönenämndens uttalanden kan betraktas
som några speciellt anonyma handlingar.
De är offentliga handlingar som
varje svensk medborgare har möjlighet
att ta del av och som en utskottsledamot
bör ha en viss skyldighet att ta del
av, innan han tar ställning i en sakfråga.

Fröken OLSSON (s) kort genmiile:

Herr talman! Statsrådet säger att
man prövat denna fråga efter samma
normer som man annars tillämpat. Nu
vill jag utan vidare säga att jag anser
denna sak vara illa skött från personalorganisationens
sida. Den har icke
fått någon framställning från dessa två
befattningshavare och då har man inte
brytt sig om att ta upp ärendet — man
har haft så mycket annat som varit
angeläget att få igenom, att detta kommit
i skymundan.

Dessa normer kan emellertid inte
syfta på annat än att man tror, att
kvinnliga alkoholister är mer lättskötta
än manliga när det gäller lika stora
anstalter och som i allt väsentligt drives
på samma sätt. Om de gamla normerna
utvisar att det skulle vara mindre
krävande att vara föreståndare för
den kvinnliga avdelningen, måste detta
som sagt bero på att man tror att detta
klientel är mera lättskött. Men därvidlag
vågar jag påstå, att varken lönenämnden
eller statskontoret har någon
sakkunskap. Den myndighet som har
sakkunskap på området är socialstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet. Och
socialstyrelsen anser att är det någon
skillnad så är det kvinnliga klientelet
mer svårskött än det manliga!

Därför anser jag det alldeles riktigt
att i detta fall riksdagen fäster större

Nr 9

Ombyggnads- och reparationsarbeten

brukare

avseende vid vad socialstyrelsen anser
än vad lönenämnden och statskontoret
anser.

Häri instämde fru Thorsson (s).

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Endast

ett par ord, herr talman!
När det gäller normerna, som statsrådet
Lindholm talade om, känner jag inte
till deras formulering, men jag antar
att de måste avse dels storleken av en
anstalt, dels graden av svårighet att
sköta klientelet. I intet av dessa avseenden
kan jag begripa att Brotorp kan
placeras lägre än alla de övriga anstalterna,
som har föreståndareposter i 19
lönegraden. Både det antal människor
som skall vårdas där och klientelets
»svårighetsgrad» utgör tillräcklig motivering.

Vad sedan beträffar ärendets handläggning
riktar vi motionärer ingen
kritik vare sig mot lönenämnden eller
Kungl. Maj:t i det stycket. Vi endast
använder den sakkunskap som vi båda
råkar ha i egenskap av ledamöter i en
anstaltsstyrelse. Från den utgångspunkten
anser vi det katastrofalt, om vi inte
skulle kunna få bra folk därför att det
har begåtts ett administrativt misstag
av en lönenämnd.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag kan inte hålla med
om att lönenämnden här skulle ha begått
ett administrativt misstag, ty jämför
man denna lönesättning med den
som tillämpas inom den statliga sektorn
får man inget stöd för ett sådant uttalande.

Jag skall inte ge mig in på frågan om
det vid vissa enskilda erkända anstalter,
där staten inte har något inflytande,
kan förekomma en i förhållande till
normerna för hög lönesättning. Men
skulle så vara fallet, kan det dock inte
tas till intäkt för ett påstående, att ett
fel begåtts i detta fall.

erkända vårdanstalter för alkoholmiss Överläggningen

förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 113
ja och 104 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 49—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Ombyggnads- och reparationsarbeten vid

erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare Sedan

punkten föredragits, yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt och den motion som vi väckt,

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.
vid

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Ombyggnads- och reparationsarbeten vid erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare -

II: 187, ber jag att få säga några ord
om Frälsningsarméns erkända vårdanstalt
Kurön i Mälaren. Denna, som startades
1911 som enskild anstalt och blev
av staten erkänd 1943, är en av våra
större vårdanstalter för alkoholmissbrukare
— den har 75 vårdplatser.

De ombyggnads- och reparationsarbeten,
som projekterades redan 1951
och igångsattes 1955, hade kostnadsberäknats
till 360 000 kronor. Häri ingick
också byggandet av en fritidslokal, för
vilken man avsett att inköpa en militärbarack
för cirka 30 000 kronor. Någon
sådan fanns emellertid inte att uppdriva,
när det blev aktuellt, varför en
tre gånger så dyr nybyggnad måste
uppföras.

Huvuddelen av de medel, som tidigare
ställts till förfogande för vårdhemmets
del, eller 175 000 kronor, avsågs
täcka kostnaderna för att åstadkomma
en mera ekonomisk uppvärmning
av anläggningen ävensom en förbättring
av den sanitära inredningen
och avloppssystemet. Under arbetets
gång visade det sig, att de uppgjorda
kalkylerna sprängdes. De gamla rörledningarna
var sönderrostade och så
bristfälliga, att det var oundgängligen
nödvändigt att utbyta dem mot ett nytt
rörsystem. Samtliga elektriska ledningar
utdömdes av den nye strömleverantören
och måste ersättas. Anstaltsledningen
ålades av Ekerö kommuns hälsovårdsnämnd
att vidtaga åtgärder för
rening av avloppet, som tidigare gått
direkt ut i Mälaren. Anstaltsläkaren
ifrågasatte att anstalten måste läggas
ned, om inte vattenförsörjningsfrågan
kunde lösas på ett tillfredsställande sätt.
Djupborrning måste företagas på tre olika
ställen, innan man erhöll en tillräcklig
vattentillgång, och sedan visade det
sig, att vattnet måste genomgå både avjärning
och avhärdning för att bli tjänligt.
Reningsverk och rördiken krävde
omfattande schaktningsarbeten med
dels sprängning i berggrund, dels
stämpling för att undvika förskjutning

och sättning i lerlager. Entreprenörerna
ställdes gång på gång inför svårigheter,
som de inte på förhand kunde
bedöma. På grund av anstaltens läge
på en ö i Mälaren var det förenat med
stora kostnader att få över maskiner
och material, och det skulle ha ställt
sig synnerligen svårt att uppskjuta någon
del av det sammanhängande arbetet.

Allt detta har gjort, att de sammanlagda
kostnaderna sprungit upp till
759 807 kronor. Av denna summa har
såsom statsbidrag år 1955 erhållits
175 000 kronor, varjämte för fritidslokalen
utgått 30 000 kronor i form av
ett ränte- och amorteringsfritt lån.
58 807 kronor har påförts fastighetens
underhåll under tiden 1956—57. Härjämte
har för mistad fiskerätt utbetalats
kronor 101 025, ett belopp som enligt
statsrådets mening bör avräknas från
kostnadssuminan.

Orsakerna till de så väsentligt stegrade
kostnaderna torde — utöver tidigare
omnämnda förhållanden — sammanhänga
med att vårdhemmet i brist på
medel inte haft möjlighet att normalt
underhålla det stora byggnadsbeståndet
under de senaste åren, vilket också
framhållits av byggnadsstyrelsen i dess
utlåtande den 29 januari 1957.

Beträffande täckandet av de återstående
kostnaderna, som torde belöpa sig
på cirka 330 000 kronor, föreslår statsrådet
att de i möjligaste mån successivt
får bestridas av utgående driftbidrag.
Dessa har hela tiden varit bland de
lägsta i landet och utgår för närvarande
med 12 kronor i garantibidrag och
6:25 i beläggningbidrag. Maximibidragen
är ju 12 resp. 8 kronor men dessa
föreslås nu höjda till 13 kronor respektive
8: 50 fr. o. m. den 1 juli i år.

Om de högsta bidragen nu — såsom
statsrådet tydligen avser — tilldelas
Kurön bör det givetvis vara möjligt att
successivt avbetala på den ådragna
skulden. I vår motion 187 hade vi hemställt,
att också det extra garantibidrag

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

å högst en krona per vårddag, som departementschefen
begär tillstånd att få
utanordna för medicinska och andra
särskilda ändamål också skulle kunna
få tas i anspråk för Kurön. Det torde
få ankomma på departementschefen att
i mån av möjligheter också använda
denna utväg.

Egentligen är det endast i ett avseende
som motionen går utanför statsrådets
av statsutskottet tillstyrkta förslag.
Det gäller vår anhållan att frågan
om täckning av kostnadsökningen för
ombyggnads- och reparationsarbetena
måtte tas upp till förnyad prövning vid
budgetbehandlingen för året 1959/60.
Statsutskottet har inte velat skriva något
härom. Jag förmodar emellertid att
när Frälsningsarméns Förlagsaktiebolag
inger sin ansökan om fortsatta bidrag
och då redovisar hur stor del av
driftbidragen som kunnat avsättas till
avbetalningarna, så måste departementet
ändå ta upp frågan till ny prövning.

Herr talman! Jag har på grund av
utskottets snäva utlåtande så här utförligt
velat förklara förhållandena i samband
med det föreliggande ärendet.
Som det nu ligger till har jag intet särskilt
yrkande. Jag skulle dock till sist
vilja vädja till statsrådet och till socialstyrelsen
att inom den ram som
dragits upp söka tilldela den så välbehövliga
och välrenommerade vårdanstalten
Kurön så stora bidrag som det
över huvud taget finnes möjligheter
till.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 55—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder

Punkten 59

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder Punkten

föredrogs. Därvid anförde:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag skulle i anslutning
till denna punkt endast vilja dra upp
några principiella frågeställningar om
vår alkoholistvård. När man på tal om
nykterhetsnämndernas arbetsmöjligheter
har föreslagit, att statsbidrag till
alkoholpolikliniker får omfatta även
sängplatser som anordnas i anslutning
till sådan poliklinik, har man från olika
instanser sagt, att nykterhetsvården
och framför allt »den öppna nykterhetsvården
bör betraktas som ett provisorium
i avvaktan på ett slutligt ställningstagande
till den framtida mentalsjukvårdens
utformning». Jag undrar
emellertid om det kan vara riktigt att
göra gällande, att alkoholistvården hör
hemma inom mentalsjukvården. Trots
att det inte finns några exakta siffror,
kan man nog säga, att nykterhetsvården
utgör ett större problem än mentalsjukvården.
Det är därför berättigat
att kräva att nykterhetsvårdens problem
löses både före och på ett annat
sätt än mentalsjukvårdens problem.
Vill man däremot sammankoppla nykterhetsvården
med mentalsjukvården
skjuts mentalsjukvården före.

Både landstingsförbundet och nykterhetsvårdssakkunniga
har intagit den
ståndpunkten, att om alkoholistvården
utbyggs först, riskerar man att försena
utbyggnaden av mentalsjukvården.
Framför allt skulle detta komma att
gälla de psykiatriska lasarettsklinikerna.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att de psykiatriska klinikerna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala
och Lund inte är berättigade till statsbidrag.

Man säger att de psykiatriska klinikerna
skall kunna ta hand om alkoholisterna.
Det är klart att de kan göra

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder

det, inen jag är inte säker på att de
kan göra det på ett riktigt sätt. Dessa
kliniker är dock sjukvårdsenheter av
en speciell karaktär och alkoholismen
är en sjukdom som knappast hör hemma
där. Den är en narkomani med alla
de problem som detta innebär. Samtidigt
är det fråga om mycket stora sociala
problem, som ständigt tränger sig
in i de medicinska. Man kan därför
aldrig tänka sig en entydigt medicinsk
lösning av alkoholistvårdens problem
liksom inte heller en entydigt social
lösning. Denna sammanblandning av
sociala och medicinska faktorer är
större än vid flertalet andra sjukdomar.

Därtill kommer att staten har ett annat
ansvar när det gäller den alkoholsjuke.
Kort och gott kan man säga ätt
staten, såsom ju framgått av en riksdagsfrågas
behandling för någon månad
sedan, utnyttjar denna sjukdom,
vilket den ju inte gör med någon annan
sjukdom. Vi kanske borde betala tillbaka
något för att vi gör på det sättet.

När vi nu får se mycket bättre siffror
i fråga om spritkonsumtionen etc., vill
jag helt kort påminna om att orsaken
till lagändringen i fråga om motboken
fr. o. m. oktober 1955 var de mycket
allvarliga förhållandena på detta område
då. Vi har ännu knappast kommit
tillbaka till det sällsynt allvarliga utgångsläge
som vi då hade.

Varje ställningstagande till alkoholistvården
är i dag på glid på grund av
de medicinska faktorerna, som förskjutit
hela problemet och som kommer att
förskjuta det i fortsättningen. Därför
går vi en balansgång, som blir mycket
svår att klara, framför allt när det
gäller att avgöra vad som är statsbidragsberättigat
och vad som inte är det.
Den saken är emellertid för uppbyggande
av vården mycket viktig. Vi godtar
utan vidare öppna polikliniker —
och där lämnas enbart sjukvård. Vi har
även godtagit läkare på Gudhem och
kommer säkert snart även att få läkare
på flera anstalter. Då kommer de alko -

holsjuka att få sjukhusvård här — och
vi har alltså accepterat detta. Vi godtar
även för vård av alkoholister under
kortare tid avgiftningssängar anslutna
till poliklinikerna. Det blir trots allt
också en form av sjukvård.

Striden står mellan mentalsjukvården
och nykterhetsvården, därför att vi härvidlag
har att möta olika behov. Nykterhetsvården
tar vid, när mentalsjukvården
inte längre tar hand om dem.
Då de utskrivits från sinnessjukhusen,
blir de omhändertagna av nykterhetsvården.
Emellertid vet vi ju att de inte
tas emot av mentalsjukvården med
mindre än att de är allvarligt sjuka.
Det är inte så att vi tvistar om kvaliteten
på vård i olika former, men vi
har olika utgångsläge för och olika erfarenheter
om behoven.

Mentalsjukvårdsdelegationen har framhållit
att om vi förser dessa alkoholistpolikliniker
med sängar, skulle vi omöjliggöra
för de alkoholsjuka att »konkurrera
om de högklassiga medicinska
vårdplatser, där man placerar andra
sjuka i trängande behov av vård». Jag
skulle vilja säga att konkurrensförhållandet
icke alls ligger där. Det är tvärtom
så att de andra sjuka blir utkonkurrerade
av alkoholisterna. Dessutom
vill jag framhålla, att om man bygger
upp en annan form av sjukvård, blir
det inte därmed en sämre form. Det är
icke givet att alkoholistvården behöver
ha universitetsklinikkaraktär för att vi
skall klara den.

Jag vill erinra om att vi en gång byggde
upp ett sanatorieväsen, och sjukhusresurserna
var väl i och för sig även
här av en annan karaktär. Sanatorierna
förlädes till landsorten och fick helt
andra resurser både i fråga om personal
och utrustning än våra sjukhus. Icke
desto mindre har vi med hjälp av dessa
sanatorier nästan lyckats lösa problemet
med tuberkulosen här i landet. Varje
sjukdom skall så att säga ha den vård
den behöver, men den skall heller inte

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.

ha mer än denna vård, ty då blir det
bara att kasta ut mera pengar.

Jag är tacksam för att socialministern
har godtagit avgiftningsbehandlingen
och givit oss sängar till detta ändamål,
men jag måste påminna om att avgiftning
är ett mycket flytande begrepp.
Vad betyder det att avgifta en narkoman?
Vi kan ha honom en dag, två dagar
eller en vecka, och då blir han i
sådant skick att han orkar gå ut, supa
sig full igen och komma tillbaka. Men
vill vi verkligen i medicinsk mening
avgifta honom, kommer det att ta tre
till sex veckor innan vi fått honom i
sådant skick att det lönar sig att släppa
ut honom. Godtar man avgiftningen,
måste man komma ihåg att det är ett
flytande begrepp allteftersom vi får
ökade medicinska resurser. Jag tror det
vore olyckligt att binda läkarna vid att
vårda en sjuk ett bestämt antal dagar,
varefter han skall ut. Inte på något annat
område inom sjukvården har vi en
bestämmelse som omtalar hur länge vederbörande
skall få vårdas. Det är ett
medicinskt avvägningsproblem, och det
måste det vara även när det gäller denna
avgiftning.

Jag skulle vilja vädja till de sakkunniga,
som håller på med nykterhetsvårdens
och mentalsjukvårdens problem,
liksom till socialministern, att omvärdera
en hel rad av de utgångslägen vi
haft och som kanske är fastlåsta och
kommer att motarbeta de syften vi vill
nå fram till. Jag är icke övertygad om
att det är riktigt att alkoholistvården
hör hemma under mentalsjukvården.
Jag skulle tro att den behöver sprängas
ut ur mentalsjukvården på samma sätt
som skett när vi delat alla andra medicinska
vårdgrenar och bilda en egen
enhet ungefär som sanatorierna på sin
tid.

Samtidigt tror jag det är ofrånkomligt
att staten åtar sig andra förpliktelser
mot dessa alkoholsjuka så länge
staten utnyttjar deras sjukdom för att
få inkomster. Detta gör också att vi kan -

ske skall lägga andra principer på bidragsgivningen
än vi gör när det gäller
sjuka människor i övrigt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 60

Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! I motion nr G8 i denna
kammare har jag och herr Jönsson i
Jämtlands Sikås anhållit att nykterhetsvårdsutredningen
närmare måtte
utreda formerna för övervakning av alkoholskadade
genom s. k. arbetsledare.
I motionen omtalar vi, hurusom man
på enskilt initiativ ordnat med övervakning
genom att en arbetskamrat till
den alkoholskadade åtagit sig att ha
ögonen på den sjuke och se till att han
kom till sitt arbete och att han följde
de ordinationer som han fått av läkare.
Ute på arbetsplatserna kan man ju relativt
lätt komina underfund med den
alkoholskadades vanor. Man ser när
han uteblir från arbetet och kan då ha
anledning uppsöka honom i hemmet.
Man märker hur han uppträder i arbetet
och om hans tillstånd är bra eller
dåligt. Man kan också iakttaga hur han
följer de medicinska föreskrifterna.

Utskottets välvilliga skrivning ger naturligtvis
anledning till tacksamhet från
motionärernas sida. .lag kan dock inte
underlåta att uttrycka en viss förvåning
över att utskottet inte ansett sig
kunna gå längre än man gjort. Vi motionärer
har ju inte kommit med några
preciserade krav, utan bara begärt att
uppslaget skulle hänskjutas till nykterhetsvårdskommittén
för att denna skulle

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.

se efter, i vilken utsträckning det förekommit
sådana här privata initiativ
från arbetsgivarnas sida och om det
hela är någonting att ta vara på.

Under ärendets behandling har framkommit
att även arbetstagarorganisationer
börjat intressera sig för initiativ
av detta slag. Vidare har sagts att det
ligger inom ramen för nykterhetsnämndernas
övervakningsverksamhet att följa
de alkoholskadade på det sätt det
här gäller.

Det är givetvis mycket lovvärt med
dessa enskilda initiativ från arbetsgivares
och arbetstagares sida — enskilda
initiativ har ju varit upprinnelsen till
alla våra sociala reformer -—- men tyvärr
räcker det inte med sådana initiativ,
som ju förekommer sporadiskt och
som inte kan föranleda så långtgående
åtgärder. Vad åter beträffar nykterhetsnämndernas
möjligheter till övervakning
av detta slag, utgår, såsom alla
vet, ett statsbidrag med 15 kronor per
månad till övervakare. Det blir alltså
därvidlag fråga om en form av ideellt
övervakningsarbete, som inte är tilllämpligt
i detta fall. Man kan ju inte
begära att en person skall för en ersättning
av 15 kronor i månaden ha
daglig tillsyn av en alkoholskadad. En
förutsättning är vidare att vederbörande
arbetar på samma arbetsplats som
den alkoholskadade, och det är inte säkert
att det finns så många av dessa
ideella övervakare ute på arbetsplatserna.

Vi vet alla hur viktigt det är att de
alkoholskadade inpassas i arbetslivet
— arbete befordrar ju hälsa och välstånd.
övervakningen på arbetsplatserna
kan just stimulera den alkoholskadade
att inte släppa sitt arbete. Därigenom
kan man förebygga att vederbörande
hamnar på alkoholistanstalter
eller inackorderingshem.

Det hade varit värdefullt, om det företagits
en utredning om dessa enskilda
initiativ och hur de verkat, och detta
hade kunnat ske därest motionen re -

mitterats till nykterhetskommittén. Nu
får jag nöja mig med att vädja till de
enskilda medlemmar av kommittén, vilka
befinner sig här i riksdagen, att inom
kommittén ta upp uppslaget och se
vilka fördelar det kan ha.

Herr talman, jag har inte något yrkande.

Herr Jönsson i Jämtlands Sikås (fp)
instämde i detta anförande.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag och några kamrater
i denna kammare har lagt fram en
i och för sig mycket blygsam motion
— så blygsam att vi hade hoppats att
få den bifallen. Tyvärr har utskottet
inte kostat på sig mer än en välvillig
skrivning, trots att motionärerna endast
hemställt om att Kungl. Maj :t skulle
ge Centralförbundet för nykterhetsundervisning
i uppdrag att i samarbete
med socialstyrelsen undersöka möjligheterna
av att inom ramen för nu utgående
anslag anordna kursverksamhet
för i första hand hustrur till alkoholskadade.

Vi motionärer ansåg som sagt att utskottet
hade kunnat sträcka sig så långt
att man lämnat CFN ett sådant uppdrag.
Vår tanke var att denna försöksverksamhet
skulle tillgodose dubbla syften:
dels att bereda dessa hustrur avkoppling
och vila, dels att sprida upplysning
och förståelse för de alkoholskadades
egna problem genom föreläsningar
av läkare, kuratorer eller andra
lämpliga personer om alkoholsjukdomen
och sammanlevnadsfrågor.

Utskottet hänvisar till det allmänna
uppdrag som givits nykterhetsvårdsutredningen.
Till denna utredning står
alltså nu vår förväntan, men vi hoppas
att även CFN skall ta initiativ till verksamhet
av det slag jag här talat om.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Häri instämde fru Löfqvist (s).

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När vi i utskottet behandlade
den motion, som väckts av
fröken Liljedahl m. fl., ställde vi oss
något tveksamma till motiveringen. I
denna upplystes — såsom också skett
här i kammaren — om att man på enskilt
initiativ hade ordnat med övervakare,
vilket motionärerna fann efterföljansvärt.
De menade, att staten borde
intressera sig för en övervakning under
samma former.

Vi var nog — det får jag bekänna -—
mycket tveksamma om vi över huvud
taget skulle tänka oss att rekommendera
ett övervägande av sådana metoder,
ehuru de i de fall där de försökts enligt
motionärerna skulle ha gett goda resultat.
Vi kan knappast finna det lämpligt
att staten skulle anställa människor,
som skulle följa alkoholister nästan
ständigt i hälarna för att söka
hindra dem att komma i beröring med
sprit. Fröken Liljedahl är förvånad
över att utskottet inte har kunnat sträcka
sig längre än skrivningen anger, men
det beror just på denna vår tveksamhet.

Nu har vi en medlem av avdelningen
som tillika är medlem av nykterhetsvårdsutredningen.
Detta kan anföras
som skäl för att vi inte skrivit mera
uttryckligt. Eljest gäller i allmänhet att
när motioner besvaras på detta sätt innebär
det i sak ett uppdrag åt sittande
utredning att granska de uppslag, som
motionärerna kommit med. Det är i
lika hög grad fallet beträffande den
motion, som fru Holmqvist talade för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 61

Bidrag till länkrörelsen

Kungl. Maj:t hade (punkt G7, s. 148
och 149) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till länkrörelsen för budgetåret

Bidrag till länkrörelsen

1958/59 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 88) och den andra
inom andra kammaren av herr Hamrin
i Jönköping m. fl. (11:78), hade hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 som bidrag till länkrörelsen
anvisa ett belopp av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 88
och 11:78 till Bidrag till länkrörelsen
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
det enda syftet att i protokollet ge en
avspegling av den besvikelse jag och
— tror jag —- många med mig känner
över att man ännu inte fullt ut synes
ha fått upp ögonen för det utomordentliga
instrument i nykterhetsvårdens
tjänst som just länkrörelsen utgör. Jag
måste tolka det så, när anslaget alltjämt
utgår med ett så pass ringa belopp.
Jag skall villigt medge, att insikten
om länkarbetets betydelse nog har
vuxit, men så länge denna insikt inte
tar sig några synliga uttryck i form av
tillräckliga anslag måste man ha anledning
att beklaga detta förhållande.

Länkrörelsen når genom sina fina
psykologiska metoder obestridligen i
många fall vida längre än andra organ
och rörelser. Man måste ha lov att beteckna
det som anmärkningsvärt, att
det allmänna inte investerar mera i
denna samhälleliga ambulanstjänst än
vad som sker, ty en ambulanstjänst är
det fråga om i eminent grad och i allra
bästa bemärkelse.

Om man tänker på storleken av de
intäkter, som staten gör sig på alkoholhanteringen
— det rör sig här om enorma
belopp — måste man finna det när -

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

mast genant att det allmänna inte vill
satsa mera på denna verksamhet. Det
gäller dock här att rädda först och
främst mänskliga värden men också
ekonomiska värden på det sättet, att
många, som eljest skulle ha gått under,
på nytt kan få möjlighet utföra ett
produktivt arbete.

Herr talman! Även om jag till fullo
inser det utsiktslösa i att här nå ett
praktiskt, konkret resultat med ett yrkande,
skall jag ändå av ett inre tvång
— om jag får uttrycka mig så högtidligt
—- yrka bifall till motionen, d. v. s.
att länkrörelsen skulle ges ett anslag
om 100 000 kronor, innebärande en
fördubbling av det nu utgående anslaget.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är inte fråga om
annat än att vi betraktar det föreliggande
anslaget som ett uttryck för att
Kungl. Maj :t såväl som utskottet uppskattar
länkrörelsens verksamhet. För
egen del var jag för några år sedan
uppe i denna talarstol och rekommenderade
att beloppet borde höjas. Då löd
det, vill jag minnas, på 15 000 kronor,
och nu har vi kommit upp till 50 000
kronor.

Det är ju alldeles klart, det vet vi, att
det ute i landet lämnas rätt betydande
bidrag från det allmänna, från kommunerna
och kanske även från något
landsting. Samhället har således sin
uppmärksamhet på detta och har både
via staten och kommunerna ådagalagt
sitt utomordentliga intresse. Påståendet
att man inte har detta intresse i tillräcklig
grad kan inte vara väl grundat.

Jag har inte sett så mycket av denna
verksamhet men det är naturligtvis
klart — jag har ett behov av att säga
det — att det beror mycket på vem som
kommer i ledningen för denna länkrörelse.
Man kan inte nu säga att det
på varje plats lyckats så överdådigt bra
med detta. Får man folk i ledningen
som har den rätta inställningen och

det rätta intresset samt i övrigt de förutsättningar
som herr Hamrin talade
om, då är denna rörelse utomordentligt
värdefull ur samhällets synpunkt. Emellertid
tycker vi nog att det får räcka
med detta anslag.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 62

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 75, s. 178—
183) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och herr Ollén (I: 219)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Stockholm (II: 270),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att en utredning verkställdes
rörande under statsverkspropositionens
femte huvudtitel upptagna arkivarbetares
och musikerhjälptas lönevillkor
samt att de förslag utredningen kunde
ge anledning till underställdes riksdagen.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:219 och 11:270
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det har i skilda sammanhang
sagts, att socialpolitiken i
fortsättningen borde inriktas på att
hjälpa mindre grupper som inte har
kraft nog att själva föra fram sina krav
på bättre levnadsvillkor. Denna punkt
i utskottets utlåtande behandlar just en
sådan liten grupp, nämligen arkivarbetarna.
Det är en liten grupp som kvarliålls
i en hjälpform, som utdömdes redan
på 1930-talet. Man använder den
nämligen till sysselsättningar av de
mest skilda slag men man betalar bara
en enhetlig lön, 660 kronor per månad
för närvarande.

Detta är en arbetsform som jag tycker
är fullkomligt antikverad, och man
borde se till, att man snarast möjligt
kommer ifrån den. Till detta kan man
också lägga att det finns förpliktelser
förknippade med denna arbetsform,
förpliktelser som är så hårt formulerade,
att om de skulle tillämpas av de
lokala arbetslöshetsnämnderna skulle
de komma att leda till ganska orimliga
konsekvenser. Nu försöker man vara
så generös som möjligt just inom dessa
nämnder för att förta intrycket av
hårdhet. Egentligen har man dock vissa
samvetskval över att man därigenom
frångår de riktlinjer som finns. Bestämmelserna
är nämligen så utformade,
att i den mån t. ex. en arkivarbetares
hustru får pension, så medför
detta att hans arbete och avlöning inskränks.
Man gör avdrag på denna lilla
ersättningssumma av 660 kronor. Vidare
har vi det underliga förhållandet att
om hustrun skulle råka ut för en bilolycka
och bli skadad samt få invalidpension,
då medför detta att mannen
inte får utnyttja arkivarbetet som förvärvsmöjlighet.
Det är verkligen mycket
underliga bestämmelser.

Jag skall inte närmare gå in på ärendet
i dess nuvarande läge, eftersom utskottsutlåtandet
är enhälligt. Det finns
ingen anledning att göra det. Utskottet
hänvisar bara till att det inte fram -

kommit något nytt i denna sak sedan
förra året, när man behandlade en motion
av likartat innehåll.

Det nya har i alla fall tillkommit, att
arkivarbetarnas antal ökat med 150 å
200 personer beroende på de konjunktursvårigheter
som gjort sig gällande
på arbetsmarknaden. Det är ju ett skäl
så gott som något för att man skall
säga att förhållandena ändrat sig. Man
har nämligen betraktat denna arkivarbetarsyssla
som en stödform, som
man skulle försöka avveckla. Nu visar
det sig att utvecklingen gått åt motsatt
håll. Beroende på konjunktursvårigheterna
har friställd intellektuell arbetskraft
i ökad omfattning beretts arkivarbete.
Dessa har följaktligen också
kommit i denna ogynnsamma situation.

Jag måste säga att jag tycker att utskottet
tagit litet för lätt på denna fråga.
Man hänvisar visserligen till förra årets
utlåtande. Däri sade man mycket riktigt
att förhållandena inte var så bra
som de borde vara. Man ville emellertid
ändå inte göra någonting åt dem på
grund av att en förutvarande socialminister
i en interpellationsdebatt i
detta ärende uttryckt sina bestämda
åsikter om att ingenting kunde göras för
tillfället. Jag har inte kunnat dela dessa
åsikter. Någonting måste kunna göras,
och i motion nr 270 i denna kammare
har det endast hemställts om en
utredning av ärendet, en utredning om
vad man skulle kunna göra för att förbättra
villkoren för dessa arkivarbetare,
när man nu ändå tillgodogör sig deras
arbetskraft.

Till slut vill jag säga, herr talman,
att jag inte hyser något tvivel om att
denna fråga så småningom kommer att
lösas. Jag tror helt enkelt att den måste
lösas. Jag beklagar dock att utskottet
genom att inte förorda en utredning
kommit att förhala lösningen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till det utredningskrav som föreligger
i motionen nr 270 i denna kammare.

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Kostnader för överflyttning av arbetskraft

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har erinrat oss att
vi hade en liknande motion i fjol. Då
tog vi rätt grundligt på den här frågan,
och det har inte, ens efter det nyss
hållna anförandet, framkommit någonting
utöver vad vi då kände till. Att
antalet arkivarbetare varierar är ju
ingenting att åberopa. Därför kan vi
nog inte göra något åt denna fråga utöver
vad som sades förra gången. Det
var väl i sak också detsamma som att,
om Kungl. Maj :t skulle finna att man
borde närmare undersöka denna sak,
utskottet naturligtvis inte skulle sätta
sig emot detta.

Sålunda, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Kostnader för överflyttning av
arbetskraft

Kungl. Maj:t hade (punkt 78, s. 188—
191) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:160) och
den andra inom andra kammaren av
fru Lindskog m. fl. (II: 183), hade hemställts,
att riksdagen måtte medgiva, att
bidrag finge utgå från den under förevarande
anslag uppförda anslagsposten
till omskolning av viss arbetskraft för
anskaffning av specialredskap och tekniska
hjälpmedel till invalidiserade hus -

mödrar samt att detta bidrag i likhet
med bidrag för anskaffning av invalidfordon
m. m. måtte utgå med 3/i av kostnaden.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 160 och II: 183
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fru
Thorsson och fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort under I föreslå
riksdagen att i anledning av motionerna
I: 160 och II: 183 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande på
denna punkt, bygger på ett yrkande i
en motion. Det gäller en grupp invalidiserade
människor, som för närvarande
är lämnade praktiskt taget utan
någon hjälp till att kunna utföra ett arbete,
varav många andra människor
är beroende, nämligen de invalidiserade
husmödrarna. De behöver hjälpmedel
för sin yrkesutövning på samma
sätt som andra yrkesutövare, hjälpmedel
i form av specialredskap och -verktyg,
som sätter dem i stånd att trots
ett fysiskt handikapp sköta sina hem.
På en del håll i landet har de nu möjlighet
att läras upp till detta i träningslägenheter,
som är knutna till arbetsvärden.
Enligt en av svenska vanförevårdens
centralkommitté företagen undersökning
hindras emellertid 90 procent
av de hemvändande husmödrarna
av ekonomiska skäl att sedan själva
skaffa sådana specialverktyg och hushållsmaskiner.

Motionärerna anser — och däri instämmer
vi som i reservationen yrkat

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

Kostnader för överflyttning av arbetskraft

bifall till motionen — att anvisningarna
för anslaget till denna del av
arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdande
verksamhet inte borde behöva tolkas
så snävt, att inte bidrag med 3/4
av kostnaderna för anskaffande av sådana
verktyg och maskiner skulle kunna
beviljas ur anslaget. Jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på att det
alltså inte är en höjning av anslaget
som påyrkas utan en sådan tolkning
av anvisningarna, att anslaget kan användas
också för detta ytterligt behjärtansvärda
ändamål.

Jag vill framhålla, att under diskussionerna
kring motionen inte från något
håll har bestritts att ändamålet är
ytterligt behjärtansvärt, men man har
pekat på att denna uppgift inte borde
ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
utan på pensionsstyrelsen. Jag vill då
erinra om att statsrevisorerna 1957, på
samma sätt som de 1956 föreslog att
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
skulle avvecklas, nu föreslagit
att pensionsstyrelsens verksamhet i
fråga om näringshjälp skall avvecklas
och överföras till den statliga myndighet,
som är huvudman för den arbetsvärd
som vi skall ha i landet, nämligen
arbetsmarknadsstyrelsen. Statsrevisorerna
har ytterligt starkt motiverat detta
förslag. De anser att om man från
pensionsstyrelsen finge avvecklade såväl
sjukvårdsärendena som näringshjälpsärendena,
skulle det möjliggöra
för pensionsstyrelsen att koncentrera
sig på de uppgifter, för vilka styrelsen
egentligen är inrättad.

I remissbehandlingen av statsrevisorernas
förslag har samtliga instanser,
givetvis med undantag av pensionsstyrelsen,
tillstyrkt förslaget. Statsutskottet
har för sin del sagt — vilket återfinnes
under punkt 98 i det föreliggande
statsutskottsutlåtandet -—• att utskottet
räknar med att Kungl. Maj:t efter
ytterligare utredning snarast möjligt till
riksdagen framlägger förslag om en så -

Under sådana förhållanden anser jag
det inte befogat att som har framkastats
i diskussionen kring denna fråga under
punkt 65, lägga på pensionsstyrelsen
en ny uppgift av näringshjälpskaraktär,
då man i stället anser att denna
verksamhet bör avvecklas från pensionsstyrelsen.
Enligt min uppfattning
är arbetsmarknadsstyrelsen det ansvariga
organet för arbetsvården i landet,
och det skall också vara arbetsmarknadsstyrelsen
som skall administrera
den näringshjälp, varom yrkandet
handlar och som vi anser vara ett så
ytterligt behjärtansvärt önskemål.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till reservationen under punkt 65.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Såsom motionär vill
jag till alla delar instämma i vad utskottsreservanten
fru Thorsson här
har anfört. Det är bara ytterligare några
få synpunkter jag vill peka på i sammanhanget.

Först vill jag erinra om att denna
grupp av invalidiserade husmödrar har
ökat genom de polioepidemier som dragit
fram genom landet, inte de allra senaste
åren, men under åren närmast
dessförinnan. Utskottet säger självt i sitt
utlåtande, att det är en stor och behjärtansvärd
uppgift att hjälpa dessa människor.
Samtidigt framhåller emellertid
utskottet, att bostadspolitiska utredningen
har framlagt förslag om stödåtgärder
för specialinredda lägenheter.
Jag anser att det inte finns någon anledning
att koppla samman den bär
frågan med frågan om statsstöd till specialinredda
lägenheter — det är två
helt skilda saker.

Anledningen till att jag anser det vara
riktigare att stödet utgår från arbetsmarknadsstyrelsens
anslag för näringshjälp
är, att dessa människor kommer
mera i kontakt med arbetsvården än de
kommer i kontakt med pensionsnämn -

dan avveckling. derna och pensionsstyrelsen. De allra

7 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Kostnader för överflyttning av arbetskraft

flesta av dem är inte så starkt invalidiserade,
att de kan bli berättigade till invalidpension,
men den arbetsträning
som i många fall är nödvändig för dessa
människor sker genom arbetsvärdens
försorg, och därför anser jag att det är
fullt riktigt att arbetsvärden får hand
om denna verksamhet. Det blir en kortare
väg för de hjälpsökande om de får
vända sig enbart till arbetsvärden än
om de skall gå först till arbetsvärden
och sedan till pensionsnämnden och
pensionsstyrelsen.

Jag vill på det varmaste instämma i
reservanternas yrkande på denna punkt.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Det kanske kan synas
onödigt att så många talar för samma
motion, men jag har en uppfattning
som kanske avviker något från fru
Thorssons och fru Lindskogs, och jag
vill därför redogöra för den.

Jag har anslutit mig till reservationen
för bifall till motionen emedan jag anser
det vara behjärtansvärt och viktigt
att få fram denna sak i ljuset, men jag
skulle vilja säga att det är en motion
på villovägar. Både fru Thorsson och
fru Lindskog säger, att den hör hemma
under arbetsmarknadsstyrelsen, och
själv skulle jag helst vilja sätta den under
punkt 98, Åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet, men som
det ligger till här tycks det inte finnas
möjlighet heller på den punkten att ge
dessa bidrag, eftersom husmödrarna inte
anses vara yrkesarbetare i vanlig bemärkelse.
Jag tycker nog att det bör
fastslås, att husmödrarna är vår största
yrkeskår och att de som drabbats av invaliditet
i någon form behöver all teknisk
hjälp för sitt arbete lika väl som
vilken annan yrkesarbetargrupp som
helst. En annan sak är att hjälpmöjligheterna
under punkt 98 är mycket större.
Det anslag för detta ändamål som arbetsmarknadsstyrelsen
har under den
punkt vi nu behandlar är 50 000 kronor,

medan pensionsstyrelsens anslag utgör
en miljon kronor.

Vad jag framför allt vill säga nu är
att jag beklagar, att avdelningen har
fastnat i de formella hindren för bifall
till motionen och endast ser till vad
som är möjligt enligt nu gällande bestämmelser.
Hade man verkligen velat
se litet djupare på motionens syfte, hade
man kanske kunnat trycka litet starkare
på behovet av att denna sak ordnas.
Huruvida det sker genom det ena
ämbetsverket eller det andra, är för mig
likgiltigt; vad som är viktigt är att teknisk
hjälp kan lämnas till husmödrar
som drabbats av invaliditet. Därför hade
jag helst sett att utskottet tagit ett
initiativ och föreslagit en beställningsskrivelse
på denna punkt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Alla sympatiserar med
denna motions syfte. Här gäller det en
stor grupp, och naturligtvis skall all
hjälp som kan tänkas ges de invalidiserade
husmödrarna så att de skall kunna
klara sitt arbete inom hemmet, men det
rör sig också om den principiella gränsdragningen
mellan två ämbetsverk.

Man vill här hänföra detta ärende till
arbetsmarknadsstyrelsen och hänvisar
till ett anslag som avser överflyttning
av arbetskraft. Det gäller här speciellt
att med kurser och på annat sätt göra
kvinnor, som arbetat hemma och som
skall söka sig ut på arbetsmarknaden,
arbetsdugliga. Det sägs i villkoren bland
annat, att det här icke rör sig om sådana
som kan hänföras till gruppen partiellt
arbetsföra.

Arbetsmarknadsstyrelsens uppgift är
ju arbetsanskaffning och förmedling
av arbete ute på arbetsmarknaden. Jag
kan inte se att den här motionen hör
hemma under denna punkt, utan den
borde snarare komma in under pensionsstyrelsen,
som lämnar näringshjälp
för utkomst och arbete och som har
hand om de invalidiserade och handi -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

kappade. Vid samtal med representanter
såväl för arbetsmarknadsstyrelsen
som för pensionsstyrelsen har en enstämmig
uppfattning kommit fram såtillvida
att arbetsmarknadsstyrelsen icke
vill ha hand om denna grupp utan
anser att den hör hemma under pensionsstyrelsen,
medan pensionsstyrelsen
säger att bestämmelserna bör vidgas
så att även husmödrar kan komma
i åtnjutande av näringshjälp som utgår
från pensionsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
håller fast vid att dess
verksamhet går ut på arbetsanskaffning
och arbetsförmedling för yrkesarbete.
Styrelsen menar, att om gränsdragningen
här förskjutes, blir det svårt att i
fortsättningen upprätthålla skiljelinjen
mellan pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Nu kan man fråga sig hur framtiden
kommer att te sig. Huruvida den nuvarande
verksamheten så småningom skall
överföras från pensionsstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
blir en senare
fråga — det är i nuvarande situation
som vi har att ta ställning, och så vitt
utskottsmajoriteten har kunnat förstå
hör denna fråga icke hemma i den
senare styrelsen. Utskottet ställer sig
mycket sympatiskt till motionen, men
jag anser att motionärerna bör återkomma
och motionera inom pensionsstyrelsens
område om den näringshjälp
som där kan lämnas.

Jag kan i likhet med fröken Liljedahl
beklaga, att vi i utskottet kanske är så
formella att vi inte direkt har kunnat
ta initiativ att flytta över dessa ärenden
till pensionsstyrelsen och yrka på
en utredning. Vi vet nämligen inte hur
många det här rör sig om och hur stora
kostnaderna kommer att bli. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ett mycket litet
anslag för detta ändamål — 50 000 kronor
— och man är mycket rädd om det,
eftersom bidraget alltmer efterfrågas
och anslaget säkerligen icke kommer
att räcka.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Kostnader för överflyttning av arbetskraft

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Visserligen är anslaget
på arbetsmarknadsstyrelsens stat litet,
men enligt vad jag har mig bekant är
också pensionsstyrelsens anslag för näringshjälp
så ytterst ansträngt, att man
rent av har mindre utsikt att få någon
hjälp därifrån än från arbetsmarknadsstyrelsen.

Nu vet jag att uppfattningarna är delade
också inom arbetsmarknadsstyrelsen.
På visst håll anser man dock att
dessa frågor hör hemma inom arbetsvärden.
Här gäller det ju inte det anslag
som arbetsmarknadsstyrelsen har för
omskolning och rehabilitering, utan det
gäller anslaget till näringshjälp, som
bör kunna anlitas i detta fall.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag måste säga att det
är ganska kusligt att höra hur denna
lilla utsatta grupp av människor bollas
från den ena instansen till den andra
därför att alla skyller ifrån sig ansvaret
för att hjälp verkligen skall lämnas. Om
det är så, fröken Liljedahl, att denna
motion är på villovägar, är det ytterligt
angeläget att med det snaraste förankra
den. De här människorna får icke
vandra omkring på detta sätt utan att
någonstans få den hjälp de behöver.

Visst är, fröken Elmén, arbetsmarknadsstyrelsens
huvudsakliga uppgift arbetsanskaffning,
men arbetsmarknadsstyrelsen
är också huvudman för arbetsvärden,
och i arbetsvärden ingår, som
väl är, på allt fler ställen i landet arbetsvärd
till invalidiserade husmödrar,
bl. a. genom upplärning på träningslägenheter.
Som en följdriktig konsekvens
av detta och helt i linje med den verksamhet
som börjar utformas inom arbetsvärden
borde det vara möjligt för
arbetsmarknadsstyrelsen att lämna de
anslag till näringshjälp åt denna grupp
som motionärerna har hemställt om.

Det är inte viktigt, fröken Elmén, att
hålla skiljelinjen mellan pensionsstyrclse
och arbetsmarknadsstyrelse på
denna punkt; det är tvärtom viktigt att

100 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Kostnader för överflyttning av arbetskraft

avskaffa den. Hela denna verksamhet
bör rationellt och effektivt kontrolleras
på arbetsmarknadsstyrelsen där den
hör hemma. Man bör inte, när frågan
aktualiserats genom statsrevisorerna,
skärpa skiljelinjen genom att föra över
denna uppgift till pensionsstyrelsen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! De som handlägger de
här frågorna är mycket rädda för att
gränsdragningen skall göras på detta
sätt, och de säger att de icke kan se
vilka konsekvenser det för med sig,
framför allt vad gäller arbetsmarknadsstyrelsens
blygsamma anslag på 50 000
kronor. Däremot är man i pensionsstyrelsen
fullt överens om att frågorna hör
hemma hos den och att bestämmelserna
bör vidgas så att pensionsstyrelsen kan
ta hand om fallen.

Jag har hört uttalanden från två personer
inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som säger att det inte är möjligt att
lägga ärendena hos arbetsmarknadsstyrelsen,
eftersom dess uppgift är att förmedla
arbetskraft ute på marknaden
och anskaffa arbete.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag vill bara tillägga en
sak som jag glömde i mitt förra anförande.
Om vi icke biträder reservationen,
sker ingenting i år. Det finns då
ingen möjlighet för pensionsstyrelsen
att under det kommande budgetåret
lämna näringshjälp. Biträder vi reservationen,
finns det däremot möjligheter
att redan under kommande budgetår ge
dessa människor ett litet handtag, något
som vi anser att de är i största behov
av.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Det är just därför att
det är så viktigt att få någonting gjort
som jag har förenat mig med fru Thorsson
om bifall till reservationen, trots att
jag för min del tror att motionen är
väckt i fel sammanhang.

Jag vill som sagt att något skall bli
gjort, och därför har jag reagerat emot
att utskottet inte har kunnat rätta till
denna sak och ena sig om en beställningsskrivelse.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag är tacksam för att
fröken Liljedahl har förenat sig med
mig i reservationen, trots att hon anser
att den motion, på vilken reservationen
bygger, är på villovägar — vilket jag
givetvis anser att den inte är.

Sedan vill jag säga till fröken Elmén,
att det väl är helt naturligt att pensionsstyrelsen
förklarat, att denna verksamhet
hör under dess domvärjo, eftersom
man där i sitt remissyttrande över
statsrevisorernas förslag ansett sig böra
behålla hela verksamheten. Pensionsstyrelsen
vill inte släppa ifrån sig någon
del, men statsrevisorerna har ytterligt
tungt vägande skäl för att föra hela
denna verksamhet till arbetsmarknadsstyrelsen,
där den rätteligen hör hemma.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är då egendomligt
att arbetsmarknadsstyrelsen visar denna
verksamhet ifrån sig och säger:
Detta skall inte vi ha. Vår uppgift är
att förmedla arbetskraft ute på marknaden.
Det här är en uppgift för pensionsstyrelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Thorsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 9 101

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

statsutskottets hemställan i punkten
65 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifali
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Thorsson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst oraröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 149 ja och 62 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 66—76

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 77

Bidrag till anskaffning av inventarier

för allmänna samlingslokaler m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 100, s. 232
och 233) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 7 nämnda
likalydande motionerna 1:279 och
11: 368, i vilka — såvitt nu vore i fråga
—- hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till anskaffning

av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. av 600 000 kronor,

dels ock de under samma punkt
nämnda likalydande motionerna I: 280
och 11:396, i vilka — såvitt nu vore i
fråga — hemställts, att riksdagen måtte
bestämma förevarande anslag till
500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:368 samt 1:280 och
11:396, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Ohlon, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén, herr Löfroth och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 280 och
II: 396 samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 368, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:279 och 11:368 ävensom med avslag
å motionerna I: 280 och II: 396, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! .Tåg har många gånger
förut talat i denna fråga och skall därför
inte ta kammarens tid i anspråk,
utan inskränker mig till att yrka bifall

102 Nr 9 Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud f— Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken

till den reservation med beteckning b)
som finns fogad vid punkten av herr
Ragnar Bergh m. fl.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! En reservation a) är
fogad vid denna punkt, vari begärs
minskning med 100 000 kronor av det
av Kungl. Maj:t äskade anslaget till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler, nämligen till 500 000
kronor i stället för 600 000 kronor, som
utskottet tillstyrker. Jag ber att få yrka
bifall till den reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Ragnar Bergh m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 78

Statens bosättningslån: Ersättning åt

ortsombud

Kungl. Maj:t hade (punkt 101, s.
233) föreslagit riksdagen att till Statens
bosättningslån: Ersättning åt ortsombud
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 65 000 kronor.

I de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:279 och 11:368
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 368, såvitt nu vore i fråga,
till Statens bosättningslån: Ersättning
åt ortsombud för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
65 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården, fröken Karlsson
och herr Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:279
och 11:368, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 79

Statens bosättningslån: Ersättning åt

riksbanken

Kungl. Maj:t hade (punkt 102, s.
234) föreslagit riksdagen att till Statens
bosättningslån: Ersättning åt riksbanken
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 315 000 kronor.

I de under punkten 7 nämnda likalydande
motionerna 1:279 och 11:368
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:368, såvitt nu vore i fråga,
till Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
315 000 kronor.

Nr 9 103

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården, fröken Karlsson
och herr Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:279
och II: 368, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
bifölls utskottets hemställan.

Punkterna SO—83

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84

Bidrag till sjukkassor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 107, s.
246—248) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till sjukkassor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 255 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft de under
punkten 7 nämnda motionerna,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 279
och 11:368, i vilka — såvitt nu vore i
fråga — hemställts, att riksdagen måtte
till Bidrag till sjukkassor m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 207 000 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
1:280 och 11:396, i vilka — såvitt nu
vore i fråga — hemställts, att riksda -

Bidrag till sjukkassor m. m.

gen måtte bestämma förevarande anslag
till 250 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:368 samt 1:280 och
II: 396, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till sjukkassor m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 255 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén, herr Löfroth och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 279 och II: 368
ävensom med bifall till motionerna
1:280 och 11:396, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
sjukkassor m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 250 000 000
kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:280 och 11:396 ävensom med bifall
till motionerna 1:279 och 11:368, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till sjukkassor m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 207 000 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogad en reservation av herr Ohlon
m. fl. Riksförsäkringsanstalten har beräknat
det nödvändiga statsbidraget under
denna punkt till 248 miljoner kronor,
men för säkerhets skull har man
satt upp anslaget till 255 miljoner kronor,
vilket belopp av Kungl. Maj:t äskats.
Reservanterna anser, att man kan

104 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Social upplysningsfilm

pruta ned detta anslag med 5 miljoner
kronor, varför de föreslår att anslaget
begränsas till 250 miljoner kronor.

Jag ber att få yrka bifall till den reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet anfört nederst på sid. 74
ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Med hänsyn till utgången
av det ärende beträffande sjukkassorna,
som behandlades i onsdags,
är jag förhindrad yrka bifall till reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.
Jag vill nämna att ett bifall till den reservationen
skulle betyda en besparing
på 48 miljoner kronor.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 85—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Social upplysningsfilm

Kungl. Maj:t hade (punkt 133, s.
279) föreslagit riksdagen att till Social
upplysningsfilm för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 7 nämnda motionerna
1:279 och 11:368, i vilka —
såvitt nu vore i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag,

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rnbbestad och Dickson

väckt motion (11:72), vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:279 och 11:368 samt 11:72, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Rnbbestad och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:279
och 11:368 samt 11:72, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

DICKSON (h):

Herr talman! Min bänkkamrat och
jag har väckt en motion om avslag på
de 30 000 kronor som skulle gå till social
upplysningsfilm. Nu yrkar jag, herr
talman, bifall till den reservation, som
är fogad vid punkten och som bär herr
Ohlons namn först.

Jag vill säga att jag i detta fall, i
motsats till vad förhållandet var då det
gällde flera av de tidigare punkterna,
gör detta yrkande utan några som helst
sociala obehag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Dickson yttrar
sig som han gjorde nyss, undrar jag om
han tänkt över konsekvenserna. Det
pågår redan ett förberedande arbete för
att åstadkomma en film, som skall vara
ett hjälpmedel i kampen mot ungdomens
alkoholmissbruk. Jag förstår inte
hur man om ett sådant arbete kan uttala
sig som herr Dickson gjorde.

En film av detta slag kan man inte

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9 fö5

göra för 30 000 kronor. Man måste slå
ihop dessa anslag på 30 000 kronor för
i varje fall ett par år för att få det belopp
som behövs. Det är vad man håller
på med i arbetet med social upplysningsfilm.
Jag skulle känna det som uttryck
för bristande social ansvarskänsla,
om jag yrkade bifall till reservationen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Efter de upplysningar,
som herr Åkerström nu lämnat mig,
tar jag tillbaka vad jag sade om de sociala
obehagen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Även om herr Dickson
tagit tillbaka sitt föregående yttrande
och nu förklarar att han inte känner
några sociala obehag, kan dock herr
Dickson inte ta tillbaka, att han tillsammans
med herr Rubbestad i motion
yrkat avslag på detta anslag och att han
dessutom yrkat bifall till reservationen
för avslag.

Jag vill upplysa om att de sociala filmer,
som framställts för detta begränsade
anslag, fram till den 1 juli 1957 har
visats för drygt 852 000 personer i detta
land. Det föreligger stort behov av denna
filmverksamhet, inte minst på landsbygden,
där det på många ställen inte
finns möjligheter att visa bredfilm.

Den sociala upplysningsfilmen är ett
hjälpmedel i samhällets verksamhet att
bistå människor. Det förvånar mig att
herr Dickson inte känner något socialt
obehag när han yrkar avslag på detta
begränsade anslag. Jag beklagar att anslaget
är så pass lågt, ty uppgifterna och
behoven är mycket stora.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg slår in
en öppen dörr, ty jag bär ju — visser -

Social upplysningsfilm

ligen först efter herr Åkerströms mellankomst
— medgivit att jag härvidlag
numera verkligen känner socialt obehag.
På denna punkt tror jag alltså att herr
Lundbergs beklagande hänger i luften.

Jag vill vidare framhålla att jag inte
kan tillmäta den omständigheten, att
drygt 850 000 människor har sett en
film, någon avgörande betydelse. Detta
har troligen skett hundratals gånger
tidigare med mycket sämre filmer, och
det bevisar inte att det föreligger ett
legitimt och nödvändigt behov av att
visa en film.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i herr
Dicksons sista uttalande, att herr Lundbergs
uppgift, att filmen visats för
850 000 människor väl inte kan tillmätas
någon som helst betydelse. Filmer
vill folk gärna se, och det av herr Lundberg
omnämnda förhållandet är därför
inte alls något belägg för att denna
film spelar så förfärligt stor roll.

Utskottets talesman, herr Åkerström,
gjorde gällande, att man genom denna
film skulle lämna upplysning till framför
allt ungdomarna för att få dem att
avhålla sig från dåliga alkoholvanor etc.
Jag vill med anledning därav meddela
att jag från viss källa hört, att nykterhetsorganisationerna
själva har spelat
in en film, som i detta hänseende lär vara
mycket bättre än den film som här
föreslås erhålla anslag. Jag yrkar alltså
avslag på förslaget om anvisande av
dessa 30 000 kronor.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Filmens uppgift i upplysningens
tjänst kan ju alltid diskuteras.
Jag hade för en tid sedan tillfälle
att se en utomordentlig film som hette
»Frihet». Syftet med denna film var
att söka skapa förståelse för vissa problem
som andra folkgrupper inte hade
beaktat. Det är samma förhållande med
social upplysningsfilm: den vill skapa

106 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

förståelse och ge upplysning i olika
frågor.

Även om herr Dickson säger att han
numera känner socialt obehag, då han
yrkar bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen, vilket innebär avslag
på förslaget om medelsanvisning
för socialfilm, så har han dock inte återtagit
sitt yrkande. Att herr Rubbestad
inte kommer att uppskatta filmen som
upplysningsmedel, kan jag inte göra något
åt. Han torde vara oförbätterlig på
den punkten, och däråt är väl ingenting
att göra. Jag tror emellertid att det är
farligt att deklassera filmens möjligheter
i fråga om upplysningsverksamheten.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag är förhindrad att ta
tillbaka yrkandet om avslag, ty det finns
inga pengar till denna utgift.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
107:o) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 86 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 10S—110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Lades till handlingarna.

§ 10

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Skatteersättning till kommunerna m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 66, s. 95
och 96) föreslagit riksdagen att till
Skatteersättning till kommunerna m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 580 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Persson
i Svensköp och Gustafsson i Skellefteå
väckt motion (11:389), vari hemställts
att riksdagen måtte i enlighet med vad
statsutskottet uttalade vid ärendets
prövning i fjol besluta fastställa ändrade
grunder för statsbidraget till kommunerna
i anledning av den senaste

Nr 9 107

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

ortsavdragsreformen i syfte att motverka
kommunal utgiftsexpansion och
minska statens kostnader samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta dessa
grunder med beaktande av vad i
motionen anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 389,
till Skatteersättning till kommunerna
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 580 000 000 kronor.

I motiveringen yttrade utskottet bl. a.:

»För egen del håller utskottet före att
det synes vanskligt att av utvecklingstendensen
beträffande de senast beslutade
kommunala utdebiteringarna redan
nu draga några bestämda slutsatser
i den riktning, som antyds i motionen
11:389. Utskottet — som erinrar
om att det förutsatts att en omprövning
av grunderna för statsbidraget kommer
till stånd vid en mera påtaglig ökning
i de beräknade kostnaderna för detsamma
— kan därför inte för närvarande
tillstyrka någon åtgärd av det
slag som åsyftas i sistnämnda motion.
Därest emellertid den fortsatta utvecklingen
skulle bestyrka de uttalanden
som gjorts i motionen, synes det utskottet
motiverat att statsbidragssystemet
tas under omprövning.»

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 389, till Skatteersättning
till kommunerna m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 548 000 000 kronor;

b) av herrar PAlsson, Söderberg,
Petterson i Degerfors, Rubbestad och
Lassinantti, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»För egen del håller utskottet före,
att det synes vanskligt att av utvecklings -

Skatteersättning till kommunerna m. m.

tendensen beträffande de senast beslutade
kommunala utdebiteringarna redan
nu draga några bestämda slutsatser
i den riktning, som antyds i motionen
11:389. Det torde icke vara möjligt
att beträffande en inträdd allmän
ökning av de kommunala utdebiteringarna
för ett enstaka år verkligen konstatera,
om densamma är att betrakta
såsom en följd av stegrad kommunal
expansionstakt. Andra omständigheter
kan i och för sig utgöra förklaring till
den nu inträdda utdebiteringsökningen.
Främst må erinras om den utgiftsstegring,
som kommunerna fortgående
drabbats av därigenom att deras kostnadsandel
för flera samhälleliga uppgifter
automatiskt ökas på grund av
gällande reglers konstruktion beträffande
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun. Verkningar av sådan innebörd
har ju gjort sig gällande exempelvis
i fråga om kostnaderna för folkpensioneringen,
byggnader inom det
allmänna skolväsendet, ålderdomshem
samt skolmåltidsverksamheten. Härtill
kommer, att den senaste tidens kreditmarknadsläge
varit i hög grad ägnat
att nödvändiggöra utdebiteringsökningar
i kommunerna. Redan räntehöjningen
har verkat i sådan riktning, och de
minskade upplåningsmöjligheterna för
långsiktiga företag torde ha föranlett
en ökad skattefinansiering, som kanske
i vida högre grad vållat utdebiteringsökningarna.
Sådana omständigheter
som de nu nämnda skulle uppenbarligen
ha verkat utdebiteringshöjande,
även om den i fjol beslutade höjningen
av de kommunala ortsavdragen icke
kommit till stånd, men har givetvis betytt
en ökning i motsvarande mån av
det skattebortfall som denna reform i
realiteten medfört.»;

c) av herr O hlon;

d) av herr Thun;

de båda sistnämnda utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

108 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga har utskottet även tagit
ställning till ett flertal motioner, dels en
i denna kammare med nr 389 och dels
de likalydande motionerna nr 194 i första
kammaren och 233 i andra kammaren.
De två sistnämnda har remitterats
till bevillningsutskottet. Den förstnämnda
motionen remitterades till statsutskottet
och har behandlats i samband
med Kungl. Maj:ts begäran om anslag
till skatteersättning till kommunerna
m. m.

Motionerna berör den vid förra årets
riksdag genomförda höjningen av de
kommunala ortsavdragen. Riksdagen beslöt
ju då i samband därmed att kommunerna
under de tre första åren, sedan
de höjda avdragen börjat tillämpas,
skulle erhålla full kompensation. Under
åren 1961—1965 skulle viss avveckling
av statens bidrag genomföras. Frågan
om en fortsatt reducering eller avveckling
av statsbidraget till de kommuner,
i vilka bidraget vid 1965 års utgång icke
helt indragits, avses att utredas av särskilda
sakkunniga tillsamman med problemet
om en allmän kommunal skatteutjämning.

Genom att skatteersättningen anslutits
till de kommunala utdebiteringarna
och kommunerna i stor utsträckning
höjt sina utdebiteringar under 1957 —
genomsnittet för 1958 är 13: 70 per skattekrona
mot 12: 60 för 1957 — blir statens
bidrag större än som beräknades
1957. För 1958/59 beräknas det till 581,4
miljoner kronor, vilket är nära 55 miljoner
kronor mer än enligt tidigare beräkningar.
Vid ett bibehållande av samma
utdebitering under åren fram till
1965 skulle den totala skatteersättningen
utgöra cirka 3 680 miljoner kronor mot
tidigare 3 330 miljoner kronor, en ökning
av statens utgifter alltså med 350
miljoner kronor.

Utdebiteringsökningen betyder inte
blott en utgiftsökning för staten på omkring
55 miljoner under kommande bud -

getår utan även att den avsedda lättnaden
i den kommunala beskattningen reduceras
med ett belopp, som sammanlagt
ej obetydligt överstiger 300 miljoner
kronor. För staten är denna utgiftsökning
ytterst allvarlig med hänsyn till
den försämring av budgetläget som inträtt
i förhållande till vad som i fjol antagits
i fråga om budgetåret 1957/58.
Vi vet ju att försämringen för detta budgetår
kan uppskattas till mer än 900 miljoner
kronor, vilket innebär att driftbudgeten
i verkligheten kommer att bli
ej oväsentligt underbalanserad. Vad angår
budgetåret 1958/59 är budgeten sådan,
att stark återhållsamhet med statsutgifterna
är påkallad.

Vi reservanter hyser den uppfattning
som kommer till synes i förutnämnda
motioner i fråga om behovet av stor
restriktivitet när det gäller statsutgifterna.
Den försämring av budgetläget,
som inträtt under senare år, är ju oroande.
Möjligheterna att nå ens en balansering
av driftbudgeten är nästan
obefintliga, därest inte utgiftsbeskärningar
företages även på områden, rörande
vilka riksdagen tidigare tagit
ställning. Det synes oss därför inte osannolikt,
att den av kommunerna vidtagna
höjningen av de kommunala utdebiteringarna,
vilken som sagt medfört en
ökad skatteersättning med cirka 55 miljoner
kronor, i många fall funnit sin
motivering just i det förhållandet, att
staten beslutat lämna full kompensation
för skatteunderlagsbortfallet för 1958.
Såsom motionärerna framhållit har dessa
höjningar även inneburit, att den avsedda
och 1957 beslutade lättnaden i
fråga om kommunalbeskattningen i
högst betydande grad har reducerats.

Det finns alltså från olika utgångspunkter
anledning att nu ompröva det
beslut rörande kompensationen till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen
som fattades vid 1957 års riksdag.
Därför synes det oss vara nödvändigt
att en reducering av skatteersättningen
påbörjas redan 1959. Skäl kun -

Nr 9 109

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

de även tala för att denna reducering
skulle ske i snabbare takt än som från
början avsetts. Vi anser dock att riksdagen
tills vidare bör begränsa sig till
att uttala, att skatteersättningen från och
med 1959 reduceras i samma takt som
enligt riksdagens beslut år 1957 gäller
från och med år 1961. Härigenom kan
anslaget till skatteersättning för kommunerna
nedbringas med 32 miljoner
kronor för nästkommande budgetår.

För att hindra att dessa statsbidrag
skulle kunna stimulera till en kommunal
utgiftsexpansion förutsatte utskottet
förra året, att därest en mera påtaglig
ökning av de beräknade kostnaderna
för statsbidraget skulle uppstå till
följd av en ökning av den kommunala
utdebiteringen, så skulle en omprövning
ske av grunderna för detta statsbidrag.
Den oroväckande höjningen av
kommunernas skattesatser, som nu tyvärr
skett — genomsnittshöjningen är
ju faktiskt omkring 1 krona 10 öre —
utgör i och för sig ett skäl till omprövning
redan nu.

Redan när denna fråga förra året behandlades
yrkade vi ifrån den grupp,
som jag representerar, att den fulla
kompensationen från statens sida borde
begränsas till ett år. Den ekonomiska
situationen för närvarande kräver icke
endast en utgiftsbegränsning för statens
del, utan samma krav är också nödvändigt
att ställa på kommunerna. Redan i
utredningskommitténs betänkande framhölls
detta i ett uttalande, om detta också
skedde i ganska försiktiga ordalag.

Jag vet mycket väl, att här i debatten
kan svaras och sannolikt även kommer
att framhållas, att kommunernas utgifter
ofta är påtvingade av staten. Jag vill
gentemot detta säga, att när reservanterna
nu uttalar kravet på att också
kommunerna skall iaktta ökad sparsamhet,
så förutsätter det att kommunernas
arbete i sådant syfte underlättas
och befrämjas genom att statsmakterna
i nuets ekonomiska situation också
minskar sina krav på kommunerna.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen
a) som har avlämnats av fröken Andersson
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det beslut som riksdagen
fattade i fjol innebar ju, att kommunerna
skulle erhålla full kompensation
i tre år för det inkomstbortfall,
som de åsamkades genom höjningen av
de kommunala ortsavdragen, och att
man sedan under en femårsperiod
skulle göra en avtrappning av detta
statsbidrag.

Jag skulle vilja säga till herr Staxäng,
att det yrkande som framställes från
högerns sida i år är identiskt med det
som framställdes vid fjolårets riksdag.
Det har väl därför knappast något samband
med den utgiftsstegring för staten
som sedan dess har inträtt. Man intog
ju exakt samma ståndpunkt redan
vid fjolårets riksdag, innan man visste
hur utgiftsutvecklingen på detta område
skulle komma att gestalta sig.

Jag kan gärna hålla med herr Staxäng
om att budgetläget är besvärligt,
men det förslag som innefattas i högerns
reservation skulle ju, om man förutsätter
att kommunerna inte har möjligheter
att sänka sina utdebiteringar, icke
innebära något annat än att man åstadkommer
en omfördelning av skattebördan
ifrån den statliga till den kommunala
beskattningen. Jag kan livligt förstå,
om herr Staxäng från de synpunkter
han företräder skulle betrakta en
sådan omfördelning av skatterna som
förmånlig, eftersom den statliga skatten
är progressiv och den kommunala proportionell.

Herr Staxäng säger att även vid fjolårets
riksdag innebar skrivningen i
statsutskottets utlåtande, att om det
skulle uppstå en inera väsentlig kostnadsstegring
skulle det finnas skäl för
riksdagen att ompröva normerna för

Ilo Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

detta bidrag. Detta är val närmast en
strid om ordens innebörd, om vad man
skall förstå med en mera väsentlig utgiftsstegring.
Det är alldeles uppenbart
att det skett en utgiftsstegring. Men när
man konstaterar detta måste man väl
också ha med i bilden vad som är orsaken
till denna utgiftsstegring. Jag vill
inte påstå att det inte kan finnas någon
enda kommun, som i spekulativt syfte
skulle ha höjt utdebiteringen för att på
så sätt kunna få bidrag från staten, men
jag tror ändå att det stora flertalet kommuner
har tvingats höja sina utdebiteringar
på grund av helt andra orsaker
än vad som här görs gällande. Det är
den automatiska kostnadsstegringen för
dem liksom för alla andra i samhället,
som här har spelat in. Det är kostnadsstegringar
på grund av löneutvecklingen,
kostnadsstegringar på material, exempelvis
på byggnadssidan, och dylika
förhållanden, som enligt min mening
har föranlett höjningar av de kommunala
utdebiteringarna och inte alls, som
man här försöker göra gällande, en
mycket väsentlig kommunal utgiftsexpansion.

Vid denna punkt i utlåtandet finns
också fogad en reservation av herr Pålsson
m. fl., där man i motiveringen vill
ha en annan skrivning än utskottsmajoritetens.
Vid fjolårets riksdag sade
statsutskottet, att om det skulle visa sig
att det inträdde en mera väsentlig kostnadsstegring
för staten, skulle det finnas
anledning att taga grunderna för
bidraget under omprövning, och jag
tycker för min del inte, att det finns
någon anledning för utskottet och riksdagen
att i år frångå denna skrivning.
Reservationens skrivning är enligt mitt
sätt att se en alltför långt gående uppmjukning,
och ett bifall till reservationen
skulle kanske kunna stimulera
kommunerna att vidtaga utgiftsstegringar,
om vilka man med skäl skulle kunna
säga, att de vore betingade av andra
motiv än önskan att täcka de rent nödvändiga
kostnaderna.

Det skulle inte förvåna mig om man
i denna fråga om ett eller annat år
skulle få uppleva, att det kommer yrkanden
om en förlängning av tiden för
statens kompensation till kommunerna
och en förlängning av den tid, inom
vilken avtrappningen för de bäst ställda
kommunerna ned till noll skall äga
rum.

Herr talman! Under hänvisning till att
denna fråga så ingående diskuterades
vid fjolårets riksdag ber jag att med
stöd av vad jag här anfört få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I motionerna I: 194 och
II: 233, som behandlats av bevillningsutskottet,
föreslås de lagändringar, som
ligger till grund för den minskning av
detta anslag som här har föreslagits i
reservationen a) av fröken Andersson
m. fl. Vi har fått herr talmannens välvilliga
medgivande att diskutera hela
frågan på en gång.

Jag kan för min del till alla delar instämma
i vad herr Staxäng här har anfört.
Jag tror att det är väsentligt, att
vi gör klart för oss, att den minskning
av statsbidraget som här föreslås, endast
avser att träffa de mest bärkraftiga
kommunerna, som har det största antalet
skattekronor per invånare. När vi
från högerns sida vid fjolårets riksdag
ställde krav på att kompensation skulle
lämnas endast under ett år i stället för
under tre år och att avtrappning sålunda
skulle påbörjas omedelbart efter
detta år på det sätt som hade föreslagits
i den kungl. propositionen, så tror
jag att det var ett mycket berättigat
krav. Vi har i år återkommit med detta
krav. Vad som är förvånansvärt är emellertid,
att vi i utskottet inte har erhållit
något stöd för vår uppfattning, trots
att det statsfinansiella läget sedan dess
betydligt har försämrats. Det har ju
inte heller saknats uttalanden från motståndarhåll
om att fjolårets beslut var

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

111

ansvarslöst alldenstund det inte fanns
pengar för att täcka dessa subventioner.

Man frågar sig nu, om det verkligen
skall vara behövligt att i så stor utsträckning
överföra pengar från statskassan
till kommunerna. När man ser de
ofantliga investeringar, som kommunerna
gör och vilka under fjolåret ökades
med 8 procent, medan det enskilda näringslivet
fick nöja sig med en ökning
av 1 procent, så frågar man sig, om det
verkligen kan vara klokt att fortsätta
en sådan politik. Vi måste betänka, att
de kommuner, som i första hand träffas
av minskningen i subventionerna, är de
stora och bärkraftiga kommunerna, där
det finns många skattekronor i förhållande
till antalet innevånare. Vi har
den uppfattningen, att dessa större och
bärkraftigare kommuner redan efter ett
år borde kunna inrikta sin utgiftspolitik
med hänsynstagande till de större
ortsavdragen.

Det måste vara rimligt, att även kommunerna
ålägges en viss återhållsamhet
i det läge, vari vi för närvarande
befinner oss. Livsvillkoret för att vi i
framtiden skall få ökade skatteinkomster
såväl för staten som för kommunerna
är, att näringslivet också får någon
del av investeringsmöjligheterna. Det
är dock detta som är grunden för hela
vårt framåtskridande.

Vi bör även observera, att de kommunala
ortsavdragen har stått kvar på
samma belopp sedan 1950, trots att
penningvärdet försämrats med bortåt 50
procent, och under samma tid har också
skatteunderlaget ökat med över 100
procent. Kommunerna har sålunda under
denna tid tillförts oerhört mycket
skattepengar med inflationens hjälp,
Hade ortsavdragen från början varit
indexberäknade, hade det aldrig blivit
tal om att någon kompensation skulle
lämnas för den höjning av ortsavdragen,
som då rent automatiskt hade skett.
Kommunerna har sålunda under alla
dessa år fått in stora skattepengar ge -

Skalteersättning till kommunerna m. m.

nom att beskatta även de småinkomster,
som är nödvändiga för livets nödtorft.

När nu det statsfinansiella läget är
så dåligt, att statens inkomster tydligen
inte ens är tillräckliga för att täcka
statens driftutgifter, kan jag inte finna
det försvarligt att pengar lånas för att
skapa fram möjligheter till denna subvention.
Det är en åtgärd, som ingalunda
kan vara fördelaktig vare sig för
kommunerna eller för kommunmedlemmarna
själva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits
av fröken Andersson m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Motionärerna har här
talat för sin motion men egentligen
glömt att riktigt redovisa vad den innebär.
Om man skulle tillmötesgå dem
på denna punkt skulle det betyda —
kort uttryckt — en skatteomfördelning
till fördel för de ekonomiskt mera bärkraftiga
medborgarna, för vilka statsskatten
på grund av sin progression
spelar en mera framträdande roll än
kommunalbeskattningen, och till nackdel
för de mindre inkomsttagarna.

Därmed är jag inne på vad herr
Magnusson i Borås nyss talade om,
nämligen den stora expansionen inom
kommunerna. Herr Staxäng vidrörde
också denna fråga och sade, att kommunernas
verksamhet har vidgats i en
så väldig omfattning, att de nu måste
söka iakttaga större sparsamhet. Jag
vill inte på något sätt förneka att kommunernas
verksamhet har expanderat
under det senaste årtiondet, men på
vilka områden har det skett? Har expansionen
varit onödig eller något som
man kunnat undslippa? Jag kan inte
inse att den har inneburit någon lyxbetonad
utveckling; den har skett
framför allt på skolväsendets område
och i fråga om byggandet av ålderdomshem
och pensionärshem samt

112 Nr 9 Onsdagen den

Skatteersättning till kommunerna m. m.

12 mars 1958 fm.

ordnandet av vatten och avlopp —• allt
investeringar som vi väl ändå tycker
har varit nödvändiga. Man har i den
mån man haft möjligheter inom primärkommunerna
försökt att hinna fatt den
eftersläpning, som uppstod under kriget,
då det inte var möjligt att utföra en
råd nödvändiga arbeten.

Det råder heller ingen tvekan om
att expansionen inom landstingskommunerna
är stor, men vad har den bestått
i? Jo, i en förbättring av våra
sjukvårdsanstalter, både inom kroppsoch
inom mentalsjukvården, i en utbyggnad
av yrkes- och verkstadsskolor,
i ett försök att hämta in något av eftersläpningen
när det gäller byggandet av
kronikerhem och — som herr Gustafsson
i Stockholm alldeles nyss påpekade
— i den löneutveckling som skett inom
såväl primärkommunerna som landstingskommunerna
och som medfört
mycket stora kostnadsökningar.

Jag tror det var herr Staxäng, som
kom in på förhållandet att riksdagen
varje år ålägger kommunerna en hel
del nya uppgifter, som kostar pengar
att realisera. Om man skall få till
stånd en sparsamhet över hela fältet,
får riksdagen lov att undvika sådant.
Jag tror, att herr Staxäng också ansåg,
att staten bör minska sina nuvarande
krav på kommunerna. Jag vet inte vad
han menade med detta. Om staten
minskar sina krav på kommunerna och
samtidigt också enligt herr Staxängs
uppfattning skall avsevärt minska sina
egna utgifter, så måste endera det hela
då alldeles upphöra att fylla den
funktion som avsetts eller möjligtvis
någon tredje okänd part överta uppgifterna.

Jag förstår mycket väl, att högern
företräder linjen att man skall minska
på subventionerna — såsom herr Magnusson
i Borås anförde — eftersom
detta som jag redan har sagt är till fördel
för de skattebetalare som har det
bättre ställt. Det går också i stil med
vad ett remissorgan yttrade i sitt re -

missvar till Kungl. Maj :t i fråga om
denna reform. Det ansåg, att den betydde
detsamma som om man skulle
sänka uttagningsprocenten till 90 och
att det skulle vara riktigare att göra på
det senare sättet. Nu blir det en orättvis
skatteövervältring på framför allt
den kvalificerade arbetskraften menade
ovannämnda remissorgan. Man kan
här översätta ordet »kvalificerad» till
»mera välavlönad». Remissorganet
framhöll, att det var nödvändigt att man
också gick in för en reform på statsbeskattningens
område, som ledde
fram till en sänkning av statsskatten
motsvarande en uttagningsprocent
av 90.

Låt mig, herr talman, utan att utveckla
detta resonemang vidare bara
säga, att när man ifrån reservanternas
sida vill göra gällande, att en mycket
stor del av den skattehöjning, som
skedde under föregående år, varit motiverad
— som ju också sägs i motionen
— av att kommunerna visste att de
fick hundraprocentig kompensation, är
detta en absolut feluppfattning. Skatteunderlaget
i det alldeles övervägande
antalet kommuner sjönk nämligen under
fjolåret, vilket måste återspeglas i
en höjd utdebitering. Samtidigt med
detta minskade skatteunderlag hade
man, som herr Gustafsson i Stockholm
redan nämnt, dessutom en automatisk
kostnadsstegring.

Om man skulle reducera bidraget så
kraftigt som motionärerna vill skulle
man göra denna reform ganska meningslös.
Jag vill erinra om att därest
en kommun tvingas höja sin utdebitering
med 2 kronor, får inte en gift
inkomsttagare med omkring 15 000 kronor
i årsinkomst någon fördel av denna
fördubbling av ortsavdraget. Resultatet
blir i detta fall ungefär plus minus
noll. Det kan väl ändå inte vara riktigt
att man beslutar en reform, som är avsedd
att skapa större rättvisa genom
att de kommunala ortsavdragen jämställes
med de statliga, och sedan

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

113

genom andra åtgärder gör denna reform
värdelös framför allt för de lägre
inkomsttagarna och de mindre bärkraftiga
kommunerna.

Slutligen vill jag påpeka, att när herr
Magnusson i Borås här säger, att reservanternas
förslag endast skulle träffa
de bärkraftigaste kommunerna med
många skattekronor per capita, så är
inte detta detsamma som att den träffar
de bärkraftigaste skattebetalarna,
utan det kan i stället förhålla sig alldeles
tvärtom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt såsom
herr Gustafsson i Stockholm säger, att
vi på högerhåll här upprepar det yrkande
vi framställde förra året, nämligen
att denna skatteersättning till
kommunerna borde begränsas till ett
år. Men det har ju sedan dess inträffat
någonting nytt. Det har skett en avsevärd
höjning av de kommunala skattesatserna,
och vidare har det ekonomiska
läget blivit ytterst bekymmersamt,
vilket gör det ofrånkomligt både
för staten och kommunerna att iakttaga
sparsamhet. Redan i utredningens
betänkande framhölls för övrigt, att
kommunerna måste iaktta sparsamhet,
ty annars skulle kalkylen slås sönder,
såsom också nu skett.

Det förhållandet, att vårt yrkande
från fjolåret alltså accentuerats genom
det bekymmersamma ekonomiska läget
inte minst för staten, har också kraftigt
vitsordats av en mycket inflytelserik
medlem av denna kammare, nämligen
förre finansminister Sköld. I sitt
anförande under remissdebatten sade
herr Sköld: »Det är onekligen fel att
vi skall fatta beslut, för vilka vi icke
har pengar, såsom vi gjorde i fjol»,
och så nämner han i detta sammanhang
de kommunala ortsavdragen.

Jag har redan förut framhållit, att vi

Skatteersättning till kommunerna m. m.

anser att den besparingsaktion som är
nödvändig inte bara skall ske genom
att kommunerna iakttar sparsamhet,
utan också ■— det erkände herr Kärrlander
— genom att staten lättar sitt
tryck på kommunerna, med andra ord
minskar de krav som staten i olika
avseenden ställer på kommunerna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Kärrlander
säger att vårt förslag endast skulle innebära
en skatteomfördelning från de
större till de mindre inkomsttagarna,
skall jag be att få göra klart för herr
Kärrlander att det inte alls är fråga
om något sådant. Vi har föreslagit att
dessa bidrag till kommunerna skulle
— efter en glidande skala som också
propositionen innehåller — minskas
med 20 procent per år. Därigenom
skulle kommunerna enligt vår mening
få möjlighet att avpassa sin utgiftspolitik
på ett sådant sätt, att man inte
behöver höja den kommunala utdebiteringen.
Det finns också i detta sammanhang
all anledning erinra om att
staten ju inte uteslutande tar ut sina
skatter genom direkt beskattning utan
även genom indirekt beskattning, och
den sistnämnda slår ju ut på samma
sätt som kommunalskatterna.

Det har här diskuterats, huruvida
expansionen inom kommunerna varit
onödigt stor eller icke. Jag tror att de
siffror, som jag angav i mitt förra anförande,
är ganska talande då det gäller
den saken. När kommunerna under
fjolåret ökade sina investeringar med
8 procent, medan det enskilda näringslivet
fick nöja sig med en investeringsökning
på 1 procent, så är nog
detta tillräckligt bevis för att expansionen
inom kommunerna varit alldeles
för stor.

I mitt tidigare anförande framhöll
jag, att kommunerna hade tjänat på
inflationen och de därav följande höga

8 — Andra kammarens protokoll 1058. Nr 9

114

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

skatterna genom att kommunerna fortfarande
hade kvar de låga ortsavdragen.
Men kommunerna har givetvis
också fått vidkännas ökade kostnader
på grund av inflationen, och mot bakgrunden
härav måste det vara utomordentligt
betydelsefullt för våra kommuner
att det här i landet föres en
sådan politik, att inte penningvärdet
försämras alltför mycket.

Det är, herr talman, påpekanden av
detta slag som vi på vårt håll finner
allt skäl att göra, när man för en
sådan utgiftspolitik som det här föreliggande
förslaget innebär.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har ingen annan
åsikt än herr Staxäng beträffande behovet
och önskvärdheten av sparsamhet
för såväl staten som kommunerna.
Jag menar bara att så länge man inte
kan prestera några bevis för att den
kommunala utdebiteringens höjning är
ett uttryck för att kommunerna skulle
spekulera i att få statsbidrag — som
man vill göra gällande — så länge
åstadkommer man genom att hävda
dessa sparsamhetssynpunkter ingenting
annat än en omfördelning av skattebördan.
Jag upprepar vad jag sade förra
gången: Om man förutsätter, att det
inte finns möjligheter för kommunerna
att åstadkomma denna besparing, så
innebär förslaget faktiskt inte något
annat än att man lassar över en större
del av samhällets totala utgifter på
kommunerna och tar bort en del av
statens utgifter. Det blir, som sagt, en
omfördelning, som kommer att drabba
de sämst ställda skattebetalarna i kommunerna,
under det att de bättre ställda
skattebetalarna kommer lindrigare
undan därför att statsskatten är progressiv.

Jag vill här också understryka, att
vi i utskottet varit medvetna om att det
kan finnas kommuner som ser en chans
att klara vissa utgiftsökningar genom

de statliga bidragen. Jag tror dock att
det är ett försvinnande fåtal som resonerar
på det sättet. Jag tror därför att
det finns anledning till den allvarliga
uppmaningen i statsutskottets utlåtande,
att därest denna ordning i fortsättningen
kommer att medföra en mera
väsentlig utgiftsökning, så har man att
räkna med att det kan bli en omprövning
av normerna för bidragen.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad herr Gustafsson i Stockholm sade.
Jag kan endast instämma i det och tilllägga,
att herr Magnussons i Borås påstående,
att det här inte är fråga om
en omfördelning utan att man kan reducera
bidraget till kommunerna utan
att de behöver höja utdebiteringen, endast
är en from önskan. Den har ganska
litet med verkligheten att göra.

Sedan säger herr Magnusson i Borås,
att ett bevis för att kommunerna har
investerat i onödan är, att kommunerna
ökat sina investeringar med 8 procent,
medan näringslivet endast fått
1 procents ökning. Men, herr talman,
ett sådant påstående säger ju ingenting.
Herr Magnusson har nämligen inte på
något sätt kunnat bevisa, att kommunernas
investeringar inte varit nödvändiga
och inte varit sådana som vi alla
varit med om. Vem som helst erkänner
väl, att det finns enstaka fall då någon
kommun har gjort en alltför dyrbar
investering. Detta är emellertid endast
undantag och bevisar alltså ingenting.

Sedan säger herr Magnusson i Borås,
att kommunerna har tjänat på inflationen
och därför bör kunna klara sig
utan subventioner. Samtidigt säger han
också att man måste se till, att inte
kommunerna medverkar till ett försämrat
penningvärde. Dessa två saker går
inte riktigt ihop, ty om kommunerna tjänat
på inflationen vid utdebitering därför
att det varit låga kommunala orts -

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9 115

avdrag, vilket medfört att man fått in
mera pengar än man egentligen skulle
ha fått, så har väl åtminstone inte detta
medverkat till en inflation utan alldeles
tvärtom.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander har
tydligen missförstått mig på den sista
punkten. Jag sade att det för kommunerna
måste vara angeläget att det förs
en sådan politik, att inte inflationen
ökar ytterligare, alldenstund kommunerna
i annat fall får en hel del onödiga
kostnadsökningar i framtiden.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den knappa tiden inte göra någon
historieskrivning över det ämne vi här
behandlar. Jag vill emellertid erinra om
att vi lite till mans — inte bara socialdemokrater
och centerpartister utan
även högermän och folkpartister — ute
i kommunerna talat om att vi skulle
höja ortsavdragen och att kommunerna
skulle få kompensation. Vi har lovat
att de skulle få full kompensation i tre
år och därefter en uttunning.

Jag skulle önska att alla kommunalmän
i högerpartiet hört herr Magnusson
i Borås och herr Staxäng, när de
lade ut texten om kommunernas finanspolitik.
Herr Staxäng säger, att detta
är en allvarlig sak för statsfinanserna.
Ja, visst är det det. Men hur allvarligt
blir det inte för kommunerna om statsmakterna
försöker dra sig ifrån de löften
som de givit kommunerna. Jag tror
att herr Staxäng nämnde någonting om
att kommunernas motivering för höjningen
av skatterna i många fall har varit
statsbidragen. Det är dock en beskyllning,
som man inte borde rikta mot
våra kommunalmän och landstingsmän.
Herr Magnusson var inne på något liknande.
Han sade att det är ansvarslöst.
Ja, om staten skulle hacka ut ur de
löften den gett är det inte bara ansvars -

Skatteersättning till kommunerna m. m.

löst utan rena bedrägeriet mot våra
kommuner, och jag hoppas att kammaren
inte vill vara med om något sådant.

Anledningen till att jag har tagit till
orda är, att jag tycker att utskottet varit
litet för välvilligt mot dem som motionerat
om en omprövning. Motionärerna
säger, sedan de konstaterat en
skattehöjning med 1:10 per skattekrona:
»Denna ökning beror alltså icke på
det bortfall som skedde i skatteunderlaget
genom ortsavdragshöjningen utan
på den ökning av de kommunala utgifterna
som har sin grund i en stegrad
kommunal expansionstakt.» Jag tror att
jag bara kan hänvisa till vad herr
Kärrlander sagt på den punkten beträffande
kommunernas användning av
pengarna och orsaken till att de måste
höja utdebiteringen. Jag citerar vidare
i motionen: »En höjning av utdebiteringssatsen
skapar möjligheter för primärkommunerna
och landstingen att
delvis finansiera sina ökade utgifter
med statsbidrag, vilket icke avsågs
när statsbidragsgrunderna fastställdes.»
Man går ännu längre i sina påståenden
och säger, att här gäller det att tillse,
»att utfärdade statsbidragsgrunder inte
är av sådan konstruktion, att de stimulerar
till en kommunal utgiftsexpansion».
Man säger vidare: »Allra minst
är det i nu rådande ekonomiska läge
önskvärt att stimulera till ökad kommunal
utgiftsexpansion genom höjda
statsbidrag och ökningar av statens förskottsutbetalningar
av den kommunala
inkomstskatten. Med hänsyn härtill anser
vi det angeläget med en omprövning
av grunderna för här ifrågavarande
statsbidrag till kommunerna. Därvid
torde det i första hand vara påkallat
att begränsa den tid varunder kompensationsbidraget
skall utgå oavkortat
till alla kommuner oavsett kommunens
skattekraft.»

•lag tar mig friheten, herr talman,
att bara peka på några av de saker,
som nu börjat slå igenom och som
statsmakterna inte är fullständigt oskyl -

llö Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

diga till. Jag kan t. ex. hänvisa till
kommunernas andel i de behovsprövade
folkpensionerna. Detta har vi varit
med om att övervältra på kommunerna.
Från början var kommunens andel endast
en tredjedel av kostnaderna och
nu har den gått upp till precis hälften.
I pengar har kommunernas andel i folkpensionsökningen
stigit från 64 till
210 miljoner kronor, under det att statens
andel ökat från 127 till 211 miljoner
kronor. Stat och kommun ligger
alltså jämsides i fråga om dessa kostnader.
Bostadsbidragen har i stort sett
följt samma utveckling. Det har vi beslutat
här. Då skall vi inte skylla på
andra omständigheter.

Jag kan ta några exempel till. Jag
fick några uppgifter häromdagen som
jag tycker är rätt intressanta. När vi
startade skolmåltidsverksamheten 1946,
var statsbidraget 80 procent och kommunernas
andel 20 procent. Hur är det
i dag? I dag är statens andel 18,5 procent
och kommunernas är 81,5 procent.

Så vill jag gå in på en annan sak,
som vi har ålagt kommunerna, nämligen
byggandet av ålderdomshem. Där
har statsbidraget konstruerats efter antalet
skattekronor, och jag säger ingenting
om det, men det var byggt på ett
så litet antal skattekronor, att när man
kommer upp i 30 skattekronor per invånare
åker man ned till det lägsta
statsbidraget, nämligen 10 procent, och
där ligger praktiskt taget alla kommuner
nu. Av våra stadskommuner är det
i dagens situation endast tre som har
under 30 skattekronor per invånare,
och bland köpingarna är det sju som
har under 30 skattekronor per invånare.
Det är detta som har åstadkommit
den utgiftsstegring som har skett i
kommunerna.

Jag skall ta ännu ett exempel, de fria
läroböckerna, som vi har beslutat att
ge våra skolbarn. Från början utgjorde
kostnaden härför i genomsnitt 12 kronor
per år och barn. Då gav staten bidrag
med 10 kronor under det att kom -

munerna bidrog med 2 kronor. I dag
är statsbidraget 12 kronor, under det
att medeltalet är omkring 30 kronor
per barn och år.

Det är helt enkelt sådana omständigheter,
som har gjort att kommunernas
utgifter har ökat. Jag tror att det var
herr Kärrlander som nämnde, att kommunerna
1956 på hösten inte hade någon
möjlighet att veta vad de skulle få
för lönestegringar genom den s. k. nollställningen.
Den medförde lönestegringar
för kommunerna med inte mindre
än 8 å 10 procent, och sådant går
inte spårlöst förbi en kommun.

Själva finansieringssvårigheterna, alltså
svårigheten att få låna pengar, varigenom
kommunerna måst gå in för att
i större utsträckning finansiera sig
själva, har också gjort sitt.

Jag kan nämna ytterligare en sak,
och det är eftersläpningen i fråga om
statsbidragen. Min egen kommun har
statsbidrag oreglerade för gator och vägar
fr. o. m. 1950 fram till i dag. Förra
året meddelades, att vi inte fick bygga
fler bostäder förrän vi byggt ett reningsverk.
Det betyder helt enkelt, att
vi måste bygga ett sådant, innan vi kan
få bygga fler bostäder, och det innebär
också att vi måste låna pengar mot
den 6 Vi a 7 procents ränta, som gäller
för kortfristiga lån. Samtidigt har vi,
som jag nyss nämnde, statsbidrag som
släpar efter.

Det är dessa omständigheter, som
man inte tycks ha tagit minsta hänsyn
till när man gått att bedöma kommunernas
svårigheter.

Jag skall inte fortsätta längre. Jag
vill bara hänvisa till att i utskottets
skrivning om motionerna har dessa omständigheter
icke berörts. Man har avstyrkt
motionen men säger i slutet av
näst sista stycket: »Därest emellertid
den fortsatta utvecklingen skulle bestyrka
de uttalanden som gjorts i motionen,
synes det utskottet motiverat att
statsbidragssystemet tas under omprövning.
»

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Nr 9

117

Det är denna välvilliga skrivning
som jag inte kunnat acceptera. Till utlåtandet
är fogad en reservation nr 1 b),
där man utesluter detta uttalande, och
jag ber att få yrka bifall till densamma.

Jag kan sluta med att meddela, att
första kammaren har bifallit den med
66 röster mot 63.

I detta anförande instämde herrar
Hedqvist (s), Sköldin (s), Persson i
Appuna (s) och Johansson i Norrköping
(s), fru Torbrink (s), herrar
Jönsson i Gärds Köpinge (s), Rubbestad
(ep), Lundqvist (s), Björkänge
(ep) och Carlsson i Västerås (s), fru
Svensson (s), herrar Jacobsson i Sala
(s) och Bark (s), fru Thunvall (s), herrar
Ekström i Iggesund (s), Jonsson i
Strömsund (s), Lundmark (s) och Lassinantti
(s) samt fru Jäderberg (s).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag ville vara elak
— vilket jag inte skall vara — skulle
jag kunna tolka de många instämmandena
som om man skulle ha mer eller
mindre dåligt samvete ute i kommunerna
för den här saken.

Nu tycker herr Petterson i Degerfors,
att utskottet i sin skrivning har varit
alltför välvilligt gentemot motionärerna.
Jag vill då erinra kammarens ledamöter
om att den skrivning som vi här
föreslår är exakt lika med vad riksdagen
godkände i fjol, om inte till ordalydelsen
så i varje fall till innebörden.

Alla som har uppträtt i första kammaren
tidigare i dag och även herr Petterson
och jag och lierr Kärrlander har
sagt, att vi inte tror att kommunerna
har spekulerat i detta fall, men om
man vill ha det resultatet, att det inte
heller i fortsättningen skall bli några
spekulationer, anser jag fortfarande att
den skrivning som utskottet här har
föreslagit är fullt befogad, och jag vidhåller
yrkandet om bifall till den skrivningen.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att uttrycka min oro för utvecklingen
i de små och fattiga kommunerna
ute på landsbygden, därest herr Staxängs
och hans medreservanters mening
skulle godkännas av riksdagen. Små
och fattiga kommuner har vi nämligen,
även om de i dagligt språkbruk bär den
något anspråksfulla beteckningen storkommuner.
Icke minst i den valkrets,
som såväl herr Staxäng som jag här
representerar, finner man sådana fattiga
kommuner som kommer att bli försatta
i en ytterst prekär situation, om
riksdagen bryter sitt löfte i fråga om
bidragsgivningen med anledning av
ortsavdragens höjning.

De sakkunniga som förberedde ortsavdragsreformen
företog en provtaxering
av kommunerna, baserad på det
uttaxeringsbehov som då förefanns och
med ledning av det skatteunderlag som
var för handen då denna provtaxering
gjordes. Man tog stickprov litet varstans
i landet, och bland dessa stickprov kom
man även att välja ut Tegneby i Göteborgs
och Bohus län. Det finns all anledning
för oss som representerar länet
att beakta vad man säger om denna
kommun. Man säger: »I Tegneby i Göteborgs
och Bohus län kommer sålunda
skatteunderlaget att nedgå med icke
mindre än 26,7 procent. Minskningen
är här till och med större än den blir
i norrbottenskommunerna med särskilt
låga skatteunderlag.»

I en tabellbilaga redovisar man detta
ytterligare. Man påvisar att skatteunderlaget
i Tegneby kommun kommer
att sjunka från 54 016 skattekronor med
14 441 kronor — detta gör de 26,7 procent
som jag nyss nämnde. Antalet
skattekronor per innevånare sjunker
från 15:32 till 11:23, och om inte statsbidrag
kommer emellan, blir det —
konstaterar de sakkunniga — ett behov
att öka utdebiteringen med 3:69. Antalet
skatlebctalandc kommunmedlemmar
kommer att sjunka från 1 387 till 1 129

118

Nr 9

Önsciagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

eller med 258 personer, vilket utgör
18,6 procents minskning.

Nu är naturligtvis detta bra för de
individer, vilka ligger så nära gränsen
till nedsatt skatteförmåga, att de blir
helt och hållet befriade från skatt, men
kommunen kommer inte i en bättre
ställning för det. Då denna kommun
som jag talar om gjorde upp sin stat
föregående höst, hade man endast att
konstatera detta bortfall av skattekronor
men fann, att staten hade inträtt
och skulle täcka en avsevärd del av det
bortfallande skatteunderlaget. Man kunde
dock inte undgå att höja utdebiteringen,
men det blev en ganska blygsam
höjning, och jag kan försäkra att
det inte var någon spekulation bakom
den. Kommunen befann sig i en sådan
ställning, att man inte vågade jonglera
hur som helst med utdebiteringen. Jag
kan också upplysa om att man i denna
kommun har ett skriande behov av att
förnya beståndet av skolbyggnader, vilket
kommer att ställa stora krav på
kommunen i framtiden.

Skulle nu denna reservation till utskottsutlåtandet
antas av riksdagen, kan
jag försäkra att kommunalmännen och
skattebetalarna i allmänhet i denna
kommun kommer att med största förskräckelse
se framtiden an. Det talas
vid lämpliga tillfällen många vackra
ord om hur man skall motverka landsbygdens
avfolkning. Här står vi inför
ett förslag, som innebär att man skall
göra sitt allra bästa för att driva bort
ungdomen från landsbygden — det är
innebörden i reservanternas förslag.

Då frågan skall avgöras kommer jag
för min del att i fråga om motiveringen
biträda den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Det förefaller av det
anförande som herr Johansson i Torp
höll, som om det skulle vara nödvän -

digt att här lämna en ganska utförlig
redogörelse för vårt förslag, ty jag kan
inte fatta annat än att herr Johansson
inte har klart för sig vad reservationen
innebär eller vad över huvud taget hela
denna reform innebär.

Enligt den reservation, som jag har
yrkat bifall till, kommer de skattesvaga
kommunerna att under hela avvecklingsperioden
få 100 procent i skattesmitning.
Den enda förändringen är
att det blir en två år kortare avvecklingsperiod
enligt vårt förslag. En särskild
utredning skall vidare undersöka
möjligheterna att via den allmänna
kommunala skatteutjämningen stödja
de skattesvaga kommunerna i fortsättningen.
Den utredningen är nu tillsatt,
och jag vill uttala det önskemålet, att
utredningen snart skall kunna komma
till ett resultat.

Sedan vill jag säga ytterligare några
ord, herr talman, i anledning av det
yrkande som herr Petterson i Degerfors
framförde.

Jag talade om nödvändigheten av
sparsamhet från kommunernas sida.
Riksdagen gjorde i fjol det uttalandet,
att om det inträder en väsentlig höjning
av skattesatserna, kan en omprövning
bli nödvändig, och utskottet säger i år:
»Därest emellertid den fortsatta utvecklingen
skulle bestyrka de uttalanden
som gjorts i motionen, synes det
utskottet motiverat att statsbidragssystemet
tas under omprövning.»

Det är att märka att det yrkande
som herr Petterson har framställt innebär,
att detta uttalande tas bort, varigenom
man ger sanktion åt de höjda
skattesatserna. Det föreligger inget hinder
för kommunerna att genom nya utdebiteringshöjningar
åstadkomma en
ytterligare ökning av statsutgifterna i
denna fråga. Jag skulle vilja fråga
andra kammarens ledamöter, om de är
beredda att ta sådana konsekvenser av
det förslag som herr Petterson har yrkat
bifall till.

Nr 9

119

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Herr JOHANSSON i Torp (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om man sammanställer
herr Staxängs reservation och hans
replik nyss, finner man att han gör gällande
att staten skall tjäna hundratals
miljoner men att kommunerna ändå inte
skall gå förlustiga sitt bidrag, tack
vare blivande förslag från den nya utredningen.
Det låter ju mycket vackert,
men skulle vi inte kunna komma överens
om att först avvakta utredningens
resultat innan vi gör avsteg från det
som riksdagen redan har beslutat?

Herr PETTERSON i Degerfors (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några få ord!

Både herr Gustafsson i Stockholm
och herr Staxäng har varit inne på att
utskottet inte säger annat än vad riksdagen
sade i fjol, men om man säger en
dumhet en gång, är man väl inte tvungen
att säga samma dumhet en gång till.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Torp
tycks inte kunna gendriva min replik till
honom. Det som föranledde min replik
var att herr Johansson talade om de fattiga
kommunerna, och jag gav då den
upplysningen, att de fattiga kommunerna
skulle få fullständig kompensation
under de år jag nämnde.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall försöka att inte
alltför länge fördröja kammarens middagsrast.
Jag kan dock inte uraktlåta att
uttala en gensaga emot några domar,
som har fällts dels i det föreliggande
trycket och dels i debatten. Det antydes
nämligen i motion II: 389, att kommunerna
har stimulerats till en investeringsexpansion
av de bestämmelser om
kompensation för skattebortfallet som
beslöts förra året, ocli det talas i reservation
a) om att den skattehöjning som
har skett i kommunerna kanske i betydande
utsträckning beror just på dessa

Skalteersättning till kommunerna m. m.

bestämmelser. Det synes mig vara en
mycket allvarlig anklagelse mot kommunalmännen
i landet, när generella domar
av detta slag fälls. Dessutom synes
de mig mycket svagt motiverade. Det
enda skäl som anföres är ju, att kommunerna
höjt utdebiteringen med 1: 10 per
skattekrona i genomsnitt för hela landet.
Det verkar litet lättvindigt att uteslutande
på basis härav fälla några generella
domar. Det borde ha varit angeläget
att närmare penetrera den situation,
som kommunalmännen har befunnit
sig i när det gällt att fastställa staten
och utdebiteringen för innevarande
år.

Det har nämnts några exempel härpå,
nu senast av herr Petterson i Degerfors.
Jag skall inte upprepa dem, jag vill
bara anföra ytterligare ett exempel.
Kommunerna får ju sin skattelikvid i
etapper. Den slutliga likviden kommer
först efter det taxeringarna är definitivt
fastställda, och den slutliga likviden av
skatteuppbördsmedel, som de borgerliga
primärkommunerna i landet exklusive
landstingen erhöll för 1958, var
1:15 lägre per skattekrona än föregående
år. Enbart minskningen å denna
post var alltså större än den skattehöjning,
som kommunalmännen beslutade.
Det har säkerligen inte utan en rätt
stram ekonomisk politik från i varje fall
de flesta av landskommunerna varit
möjligt att begränsa skattehöjningen
till vad som blev beslutat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation b).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Petterson i Degerfors
här anfört, och därför skall jag
inskränka mig till några kommentarer
till den i frågan avgivna högermotionen.

Utgångspunkten för högerns motion
måste ha varit att kommunalmännen
slösar och inte tar någon hänsyn till
skattebetalarnas och statens intressen.
Men man skall nog känna kommunal -

120

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Skatteersättning till kommunerna m. m.

männen dåligt för att våga göra ett sådant
påstående. Det förhåller sig nämligen
precis tvärtom. I praktiskt taget
alla kommuner har man ytterligt
svårt att pussla ihop budgeten och klara
de allra mest nödvändiga utgifterna.
Några extravaganser finns det sannerligen
inte utrymme för! Tvärtom får
många angelägna behov eftersättas på
grund av de svåra ekonomiska betingelser,
under vilka kommunerna arbetar.

Det är för övrigt mycket, som är
märkligt i högerns s. k. besparingsmotioner.
När vi tidigare i dag debatterade
en annan fråga, sade en av högerns
talare att många människor säkerligen
tycker att högerns förslag till nedprutning
av diverse statliga utgifter är illa
valda. Ja, det tycker jag också. De flesta
människor tycker säkert att högerns
motioner är mycket märkliga, och de
kan antagligen inte fatta att anslagen till
kommunerna, barnbidragen, mödrahjälpen
— ja, t. o. m. de sjukas medicin
— i första hand skall attackeras och utgöra
sparobjekt.

Härtill kommer emellertid att högerns
s. k. sparåtgärder av den typ vi här
diskuterar inte alls handlar om några
besparingar. Motionerna går nämligen
inte ut på att skära ned det allmännas
samlade utgifter, utan de innebär en
övervältring på kommunerna av vissa
utgifter, som staten genom riksdagens
beslut har påtagit sig. I huvudsak skulle
därför åtgärderna komma att verka så,
att kommunalskatterna ökade med i
runt tal samma belopp varmed staten
minskade sina utgifter. Jag inser givetvis
mycket väl att detta är viktigt nog
för högern, eftersom de praktiska verkningarna
av åtgärderna skulle bli en
förskjutning av skattepolitiken i antidemokratisk
riktning. Det har vi talat
om vid många tillfällen, när vi har behandlat
de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna. Det blir
med andra ord inga besparingar för det
allmänna av högerns motioner. Däremot
skulle vi få en besparing för rikt folk

och en motsvarande ökad skattebelastning
för människor med små inkomster.
Så verkar nämligen överförandet av
utgifter från den progressiva statsbeskattningen
till den proportionella kommunalbeskattningen.
Den saken kan
inga propagandakonster dölja, och den
kommer högern säkert inte att kunna
dölja i detta fall heller.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation b).

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av fröken Andersson m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62: o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med
den ändring däri, som föreslagits i den
av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

Nr 9

121

Onsdagen den 12 mars 1958 fm.

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska frågor m. m.

gande ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering under
punkten 62: o) i utskottets utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen av herr
Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 97 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Punkterna 63—68

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69

Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 73, s. 99
och 100) föreslagit riksdagen att till
Upplysningsarbete rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två li -

kalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lindblom
och fru Gärde Widemar (I: 225)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sandström och herr Helén
(11:275), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
begäran under punkt 73, sjunde huvudtiteln,
om ett anslag på 100 000 kronor
till Ekonomisk information samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att den
av samarbetsorganet Ekonomisk information
bedrivna upplysningsverksamheten
avvecklades.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 225 och II: 275, såvitt
de avsåge anslagsfrågan, till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska
frågor m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor;

II. att motionerna 1:225 och 11:275,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Staxäng, Rubbestad,
Widén, Nihlfors, Löfroth och Gerhard
Nilsson i Gävle, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:225 och 11:275, såvitt de
avsåge anslagsfrågan, avslå Kungl.
Maj :ts förslag om ett reservationsanslag
av 100 000 kronor till Upplysningsarbete
rörande samhällsekonomiska frågor
m. in.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 225 och II: 275, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att den av samarbetsorganet
Ekonomisk information bedrivna
upplysningsverksamheten avvecklades.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

122

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som vid denna
punkt fogats av herr Ohlon m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna !0—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Herr talmannen meddelade, att det
med hänsyn till omfattningen av från
utskotten inkommande ärenden kunde
bli nödvändigt att kammaren fr. o. m.
nästa vecka hade arbetsplena även på
fredagarna, vilka fredagsplena i regel
syntes böra utsättas till kl. 13.00.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i detta ärende
samt övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.18.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 12 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel (Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkten 73

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:89) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: 79), hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1958/59 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett anslag till Föreningen Fruktdrycker
på 25 000 kronor, att utgå i enlighet
med samma villkor som tidigare.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 89 och II: 79 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Rikard Svensson, Axel Johan -

Nr 9

123

Onsdagen den 12 mars 1958 ein.

nes Andersson, Jacobsson, Widén och
Löfroth, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 89 och II: 79, till
Bidrag till Föreningen Fruktdrycker
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 25 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Statsutskottet har sett
sig nödsakat att i år dra in anslaget till
Föreningen Fruktdrycker. Jag hoppas
för utskottets egen skull att detta har
skett med tungt hjärta och under många
bekymrade och urskuldande ord, ty det
är en föga berömvärd gärning och den
blir inte bättre av att Kungl. Maj:t har
föreslagit den.

Det gäller här en ovanligt klok och
fruktbärande investering, som påbörjades
när herr Sköld regerade i kanslihuset.
Detta lilla stimulansbidrag — jag
vill gärna kalla det så — som för övrigt
är så konstruerat, att det utbetalas
endast under förutsättning att lika mycket
insamlas från annat håll, har en
tvåfaldig uppgift: föreningens propagandaverksamhet
har en nykterhetsbefrämjande
effekt, främst bland ungdom
och husmödrar. Dessutom har den bevisligen
betytt en hel del till fromma
för svensk fruktodling, som uppenbarligen
inte har det för fett. Låt oss fortsätta
att propagera som hittills och det
kommer att bli kraftig efterfrågan på
äppelmust och drycker av vinbär, körsbär
och andra svenska trädgårdsprodukter!
Att sedan importerade juicer
också kommer i ropet är väl inget att
sörja över — därmed minskar kostnaderna
för de importerade vinerna i
motsvarande grad.

Att denna verksamhet redan burit god
frukt har kammarens ledamöter säkerligen
inte kunnat undgå att märka på
våra restauranger, där man nu kan få
goda fruktdrycker serverade av sakkunniga
servitörer, som ofta inhämtat
sin varukännedom beträffande dessa

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

drycker genom Föreningen Fruktdryckers
verksamhet. Föreningen har nämligen
ett utomordentligt gott samarbete
med restaurangskolan i Stockholm.
Föreningen Fruktdrycker bedriver sin
verksamhet även genom tidningsartiklar,
propagandafilmer, utställningar och
demonstrationer.

Jag skulle totalt fördärva utsikterna
till framgång för denna fråga i dag, om
jag toge mig för att berätta allt positivt
jag känner till om föreningens verksamhet.
Detta är nämligen inte något begravningstal
över en förolyckad motion.
Det är i stället en mycket optimistisk
vädjan till kammaren att denna gång
följa reservanterna. Jag vet att man
med mycket gott resultat har vädjat till
första kammaren härvidlag. Statsutskottet
har sin plikt likmätigt anlagt
sparsamhetssynpunkter även på denna
fråga. Det är ingenting att säga om det.
Jag kan å andra sidan inte tro att utskottet
skulle uppfatta det som någon
större prestigeförlust, om vi här ginge
en annan väg och kammaren toge ansvaret
för att denna verksamhet får
fortsätta ännu ett år. Vi har också fått
många vittnesbörd om att den svenska
nykterhetsrörelsen fäster mycket stort
avseende vid denna fråga.

Av hänsyn till det samhällsekonomiska
läget har vi avstått ifrån att kräva
den större upprustning av nykterhetsverksamheten,
som statsutskottet faktiskt
beställde hos Kungl. Maj:t i fjol.
Vi har nöjt oss med att hemställa om
stöd på ett par tre speciella punkter
med belopp, som med tanke på spritskatteinkomsterna
måste anses blygsamma.
Tvärs över alla partigränser är
vi överens om att den frivilliga, ideella
arbetsinsats, som utföres av Föreningen
Fruktdrycker, är värd riksdagens stöd.

I den övertygelsen, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen av herr
Pålsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Hammar
(fp), herr Rimäs (fp), herr ICeijer
(fp), herr Nilsson i Lönsboda (fp), herr

124

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

Helander (fp), herr Åhman (fp), fröken
Vinge (fp), herr Carlsson i Huskvarna
(fp), herr Widén (fp) och herr
Berglund (fp).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det förhåller sig naturligtvis
inte så, att utgången av den votering
om detta anslag som förestår
kommer att ha någon avgörande betydelse
för hurdant nykterhetstillståndet
blir här i landet. Alldeles säkert är dock
att om man räknar med resultat av upplysning,
uppfostran och påverkning efter
de linjer, som vi har stadfäst här i
riksdagen för nykterhetspolitiken, har
också den lilla åtgärd, som stödet till
Föreningen Fruktdrycker innebär, sitt
värde.

Jag har i andra sammanhang varit
tämligen kallsinnig mot försök att ändra
på den lagstiftning vi genomfört beträffande
linjerna för nykterhetspolitiken.
Även i det här speciella fallet tycker
jag att riksdagen borde fortsätta
att stödja en verksamhet, som enligt
min mening bevisligen har medfört positiva
resultat. När det därtill gäller ett
så pass blygsamt belopp som 25 000
kronor ber jag att med denna korta
motivering, herr talman, få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon nykterhetspolitisk diskussion i
detta sammanhang. Jag vill bara säga
det, att kammaren här har en möjlighet
att spara 25 000 kronor, som jag tycker
att kammaren skall ta till vara. Låt mig
sedan i anledning av vad herrar Rimmerfors
och Engkvist sagt endast påpeka,
att inställningen i denna fråga
väl måste bli beroende av den betydelse
som man tilltror här ifrågavarande åtgärd.
Jag har mycket svårt att föreställa
mig att ett anslag till stöd för propaganda
rörande fruktdrycker har den
ringaste betydelse i nykterhetssammanhang.
Jag tror inte att någon som vill ha

alkoholhaltiga drycker går över till
fruktdrycker, utan den riktiga vägen anser
jag vara den som Nya systemaktiebolaget
är inne på, att i stället försöka få
folk, som nu använder spritdrycker, att
gå över till alkoholsvagare drycker och
därigenom ernå en begränsning av spritkonsumtionen.
Det måste vara en absolutistisk
övertro, om jag får använda
det uttrycket, ifall man på helnykteristiskt
håll inbillar sig, att det går att på
detta sätt påverka missbrukare av spritdrycker.
Nej, det är som sagt bättre att
inrikta ansträngningarna på att få folk
att gå över till alkoholsvagare drycker,
såsom jag nyss sade, och därigenom
komma fram till mera hyfsade supseder.

Jag hoppas att ingen skall missförstå
det resonemang som jag här fört. Jag är
lika angelägen som någon annan att vi
skall få till stånd en begränsning av
spritkonsumtionen. Men jag har ändå
vågat framföra dessa synpunkter, därför
att det är min övertygelse att de som
nu talar för reservationen inte når det
syfte, som de är ute för att tjäna, via
fruktdryckerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
och jag har tydligen olika målsättningar
i den här frågan och därför skiljer
det sig litet även i argumenteringen.
Herr Gustafsson menar att huvudsaken
nu är att få över konsumtionen till
alkoholsvaga drycker. Kan man åstadkomma
det och därmed få en minskning
av starkspritkonsumtionen, så har
jag givetvis ingenting emot detta, men
det är en sak för sig. Här gäller det ju
att försöka propagera för alkoholfria
fruktdrycker, och det är också ett stort
intresse, inte bara när det gäller dem
som redan har alkoholseder, utan ännu
mer när det gäller dem som inte börjat
använda alkohol. Kunde vi få fruktdrvckerna
som ersättningsdrycker i

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

125

sällskapslivet, vore det av stor betydelse.

Herr Gustafsson säger, att han tvivlar
på värdet av en sådan här propaganda,
men samtidigt betygar han sitt
förtroende för den propaganda som
drivs av Nya systemaktiebolaget. Jag
kan inte förstå vad det är för skillnad
—- propaganda som propaganda, även
om man når olika grupper. Jag antydde
nyss vilken propagandainverkan denna
verksamhet har, och jag skall inte säga
mer om det.

Men det finns en sak till som jag vill
begagna tillfället att nämna och det är,
att det är lättare att få näringslivet eller
enskilda att ge bidrag, om man kan
peka på att staten ger lika mycket. Då
innebär ju en gåva från näringslivet
eller från enskilda givare att en dubbelt
så stor insats kan göras. Och dessutom
skall man naturligtvis inte blunda
för att det är en moralisk tillgång för
oss i denna vällovliga verksamhet att
ha ett statens bidrag och ett riksdagsbeslut
att falla tillbaka på.

Det är min varma förhoppning, herr
talman, att riksdagen nu inte tar bort
stödet till denna verksamhet. Varför
inte låta stimulansbidraget utgå ännu
en tid, liksom vi med finansministerns
tillstyrkande och på hans förslag alltjämt
ger stimulansbidrag i överensstämmelse
med 1954 års beslut till övrig
nykterhetsverksamhet ?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag fattade herr
Rimmerfors rätt, är han och jag överens
om att dessa fruktdrycker inte skulle
vara någon ersättning för alkoholhaltiga
drycker. Det föranledde mig att
undra, om man skall behöva propagera
hos dem, som redan är helnykterister,
för att de skall bruka fruktdrycker. Vi
har svårt att tro att det skall behövas
någon propaganda i det fallet, utan de
använder väl ändå dessa drycker. Då
vi är överens om att de inte har något

Statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker

större värde ur nykterhetspolitiska synpunkter
tycker jag fortfarande, herr
talman, att riksdagen mycket väl kan
göra denna besparing på 25 000 kronor
utan att det kommer att hända något
som helst på detta område.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det var herr Gustafsson
i Stockholm som fick mig att begära
ordet. Han undrade om det fanns
något behov av propaganda för alkoholfria
fruktdrycker. Jag kan vittna ifrån
min egen erfarenhet att det ofta kommer
t. ex. föräldrar till mig och frågar:
»Var får man egentligen alkoholfria
drycker ifrån? Vi skall ha en studenthippa
i kväll för vår son och vill inte,
att han skall ha sprit på sin studenthippa.
» Liknande tillfällen förekommer.
Det är ytterligt svårt att över huvud
taget få fram fruktdrycker, som
folk med olika smakriktningar tycker
om. Folk känner inte till de sorter som
finns. Jag är övertygad om att ju mer
folk får kännedom om sådana drycker,
desto större blir omsättningen av dessa,
och det verkar nykterhetsbefrämjande.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att detta lilla anslag började vi bevilja
i samband med reformen av nykterhetslagstiftningen
för några år sedan.
Det finns samma skäl för det anslaget
nu som då, och jag tillåter mig
därför, herr talman, att yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Sjölin
(fp).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är väsentligen förekommen
av herr Sköld och kan fatta
mig mycket kort. Jag vill bara säga, att
herr Gustafsson i sitt resonemang tydligen
bortser ifrån att här föreligger ett
rekryteringsproblem. Han anlägger alltför
statiska synpunkter och resonerar
som om det bara funnes två grupper
medborgare, de som begagnar rusdrycker
och de som inte gör det. Varje

126 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

år är det emellertid tiotusentals människor
som skall välja umgängesseder, och
även för deras skull vill vi ha alternativa
möjligheter.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Engkvist begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
73 ro) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 80 ja
och 103 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

§ 2

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 21—
60) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1958/59 under televerkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 264 301 000
kr., därav till ljudradioanläggningar
10 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:287) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (II: 373) hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta att tillåta kommersiell
television enligt i motionen angivna
riktlinjer, att utbyggnaden av televisions-
och FM-radionätet skulle samordnas
i största möjliga utsträckning
samt att investeringsanslaget till ljudradioanläggningar
skulle anvisas med
ett till 7,5 mkr. sänkt belopp.

I en inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. väckt motion (11:300)
hade hemställts om utredning om den
fortsatta utbyggnaden av trådradionätet
samt om nedsättning från 4,1 mkr.
till högst 1,5 mkr. av anslaget för investeringar
i trådradio.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under televerkets fond anvisa
i punkten upptagna investeringsanslag;

II. att motionerna 1:287 och 11:373,

Nr 9

127

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

i vad de avsåge införandet av kommersiell
teleyision, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna I: 287 och II: 373,
i vad de avsåge samordningen av utbyggnaden
av televisions- och FM-radionätet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att motionen II: 300, i vad den avsåge
utredning om den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen II: 214 icke måtte av
riksdagen bifallas;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:287 och 11:373 samt
II: 300, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag av
10 500 000 kr.;

VII. att motionerna I: 1G8 och II: 191
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna I: 224 och II: 212
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionen II: 213 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Gerhard Nilsson i Gävle
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort under II och VI hemställa,

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 287 och II: 373, i vad de
avsåge införandet av kommersiell television,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna i frågan
anfört;

VI. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:300 samt med bifall till motionerna
I: 287 och II: 373, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret
1958/59 under televerkets fond till Ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag
av 7 500 000 kr.;

b) av herr Slähl, utan angivet yrkande.

Televerkets anslagsbehov

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
herr Ragnar Bergh och de övriga högerledamöterna
i statsutskottet avgivit
en reservation, som avser två frågor.
Den ena frågan är den som vi diskuterade
ganska ingående i kammaren förra
året, nämligen frågan om att inrätta en
en eller annan form för kommersiell
television, för möjligheter till reklam i
televisionen.

Det är en fråga där man, såvitt jag
förstår, i hög grad överdrivit de olägenheter,
som kan följa med sådan reklam,
samtidigt som man bortsett från de
ganska stora ekonomiska vinster, som
man skulle kunna skörda av att lämna
möjlighet till detta. När nu televisionen
har fått en sådan utbredning, är det
uppenbart, att möjligheterna till reklam
i televisionen skulle vara värda så
oerhört mycket för de berörda företagen,
att de med säkerhet skulle vara villiga
att underkasta sig både den kontroll
man kan kräva i fråga om kvaliteten
på reklaminslagen och även de
begränsningar och de anvisningar i fråga
om vilken tid som skulle stå till förfogande,
som man från Radiotjänsts
sida kan uppställa. Under sådana förhållanden
har vi, herr talman, ansett,
att det är både önskvärt och rimligt, att
man inte längre avstår från den möjlighet
till tillskott som här föreligger.

Jag skall också be att få säga några
ord om den andra frågan som reservationen
avser. Det är frågan om investeringarna
för trådradio. I stor utsträckning
har vi under de gångna åren gjort
investeringar för att bygga ut trådradionätet
och därigenom göra det möjligt
för befolkningen att lyssna på radio
även i vissa områden, dit de stora sändarna
inte når. Numera har emellertid
tekniken utvecklats därhän, att man
genom att använda frekvensmodulerade
sändare, FM-sandare, kan uppnå precis
samma fördelar som genom trådradio
till mindre kostnader.

128 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

Ser man på det anslagsförslag, som
man räknar med i år och där man har
förutsatt trådradioinvesteringar på sammanlagt
något över 4 miljoner kronor,
finner man att för detta belopp kan
man bygga 14 stycken FM-stationer,
som är kapabla att sända både program
1 och program 2. Det förefaller därför
reservanterna något egendomligt, att
man i utskottets yttrande bar avvisat
denna tanke och sagt att man skall ställa
den helt och hållet på framtiden.

Det brukar i diskussionen framhållas
att det finns områden som inte kan nås
med direkt radiosändning. Men det är
inte riktigt; det finns inga områden
som inte kan nås med sändningar. Frågan
är helt enkelt om man skall välja
att bygga ut sändningarna för FMdistribution
eller för trådradiodistribution,
och med den utveckling som för
närvarande pågår förefaller det troligt
att investeringar i trådradio inom några
få år kommer att te sig fullständigt
bortkastade. Vi har därför för vår del
velat att man praktiskt taget skall stoppa
investeringarna i trådradio till dess att
man har genomfört den revision av utbyggnadsprogrammet,
som både utskottet
och reservanterna är ense om att
man måste göra och som för övrigt också
telestyrelsen har talat om.

Jag vill i detta sammanhang också
säga några ord om den motion, som här
föreligger. Motionären har yrkat på en
särskild utredning, och vi har naturligtvis
från reservanternas sida haft anledning
fundera på om vi skulle kunna ta
upp motionärens förslag. I stället har vi
i likhet med utskottet förutsatt, att en
revision av programmet skall äga rum
i samarbete med telestyrelsen och Radiotjänst.
Det må vara att telestyrelsen
och Radiotjänst för närvarande på denna
punkt framstår kanske mindre som
samarbetande än som stridande parter,
men vi har nog ändå räknat med att
både i Radiotjänst och telestyrelsen
finns tillräckligt förnuftigt folk för att
man skall kunna göra denna undersök -

ning tillsammans. I den mån det skulle
erfordras något slags skiljedomare må
det väl ankomma antingen på parterna
själva eller på Kungl. Maj :t att se till
att man får en sådan skiljedomare. Från
riksdagens sida finns i varje fall inte
någon anledning att förutsätta annat än
att Radiotjänst och telestyrelsen skall
kunna samarbeta på det sätt som vi från
vår sida har förutsatt.

Herr talman! Vårt förslag går alltså
beträffande televisionen ut på att man
skall bereda möjlighet för kommersiella
inslag i televisionen. De ekonomiska
konsekvenserna kommer vi att ta upp
när vi behandlar sjätte huvudtiteln.
Beträffande trådradioanläggningar går
vårt förslag ut på att man nu skall stoppa
vidare investeringar för detta ändamål
i avvaktan på den revision av programmet,
som skall äga rum.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen, dels i avseende på punkt
2, som gäller kommersiell television,
dels i avseende på punkt 6, som gäller
investeringar för trådradioanläggningar.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några andra ledamöter av denna kammare
väckt en motion, nr 300. Denna
motion utmynnar i två yrkanden, dels
att en i motionen närmare behandlad
förutsättningslös utredning skall begäras
av riksdagen, innan det utföres
en av telestyrelsen redovisad utbyggnad
av trådradioanläggningarna om sammanlagt
23,2 miljoner kronor under fyra
budgetår med 1958/59 som första år, dels
att för budgetåret 1958/59 anslaget på
kapitalbudgeten för investeringar i trådradio
under televerkets fond nedsättes
med 2,6 miljoner kronor från 4,1 miljoner
till 1,5 miljoner kronor.

Utskoltet har inte anslutit sig till yrkandena
i vår motion. Förslaget om en
förutsättningslös utredning avstyrkes,
men utskottet förutsätter att riksdagen
beredes tillfälle ta ställning till frågan

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 129

om utbyggnaden av trådradion efter det
nu aktuella budgetårets utgång, »efter
den revision av utbyggnadsplanen som
av telestyrelsen i samråd med Sveriges
Radio må befinnas erforderlig», såsom
det heter i utskottets utlåtande. Herr
Heckschcr har här redan sagt att enligt
hans mening ingenting bör göras från
riksdagens sida på denna punkt, då man
kan räkna med att telestyrelsen och Sveriges
Radio gemensamt skall kunna
klara saken. Det är i det avseendet vi
motionärer har en annan åsikt.

Utskottet åberopar en under hand inhämtad
redogörelse från telestyrelsen,
vari bl. a. beröres Sveriges Radios synpunkter
på frågan. Däremot har Sveriges
Radio icke beretts tillfälle att själv
framlägga sina synpunkter. Enligt vad
som nu är känt föreligger mycket stora
meningsskiljaktigheter mellan telestyrelsen
och Sveriges Radio.

Enligt uppgifter från Sveriges Radio
är mottagningsförhållandena vid redan
utförda trådradioinstallationer många
gånger miserabla. Visserligen har man på
sådana platser fått dubbelprogram, men
det tråkiga är att man ofta hör båda
programmen på en gång genom s. k.
överhörning. Det var väl inte just detta
som var avsikten när det talats om att
det skulle ske en förbättring av förhållandena
för lyssnarna.

Ur teknisk synpunkt är trådradion
mest lämpad för utbyggnad i tätorter,
där man inte behöver de långa ledningar
som vid utbyggnaden i glesbygder
åstadkommer överhörning och störningar.

Den snabba utvecklingen av televisionen
och det stora intresset för denna
gör att utbyggnaden av FM-sändare kommer
in i bilden. Det synes därför vara
av stor betydelse att FM-utbyggnaden
ägnas en helt annan uppmärksamhet än
man tidigare haft anledning räkna med.
Såsom herr Heckscher här framhållit
skulle man för beloppet 4,1 miljoner
kronor, som föreslås för utbyggnad av
trådradion under budgetåret 1958/59,
9 Andni kammarens protokoll 1!).r>8.

Televerkets anslagsbehov

kunna bygga 14 FM-stationer, kapabla
att sända såväl program 1 som program
2. Om dessa 14 stationer t. ex. placerades
på lämpliga ställen i Norrland, skulle
de kunna täcka 90 procent av befolkningen
ned till en linje Borlänge—Mora.
Praktiskt taget hela Norrland skulle sålunda,
om man i stället gick in för FM,
kunna förses med både program 1 och
program 2, trots att man bara tog i anspråk
ett års anslag av de medel som beräknats
för utbyggnad av trådradion.

Det kan då invändas att befolkningen
i dessa områden skulle tvingas skaffa
nya apparater. Men praktiskt taget alla
radioapparater har numera också mottagningsmöjligheter
för FM, och då mottagningskvalitén
på FM är överlägsen
såväl trådradio som mellanvågsradio,
synes det mig angeläget att man inte fördröjer
skapandet av bättre mottagningsmöjligheter
genom att bygga ut trådradionätet,
som möjligen skulle vara färdigt
vid en tidpunkt då alla eller åtminstone
de allra flesta apparatinnehavare
på grund av den helt naturligt fortgående
förnyelsen av apparatbeståndet har
apparater med mottagningsmöjlighet
för FM-program. Genom statliga felinvesteringar
skulle man kunna befara att
sändare med möjlighet till god utsändning
då saknas. Exemplen från utbyggnaden
i Finland av FM-sändare visar
också tydligt, hur viktigt det är att i
stor utsträckning inrikta sig på FM-sändare.

Det har av Sveriges Radio framhållits
att televisionens utbyggnad kommer
att göra det praktiskt och ekonomiskt
fördelaktigt att övergå till FM i planerade
trådradioområden, vilket även
framhållits av telestyrelsen. Sveriges
Radio befarar att när trådradioutbyggnaden
är fullbordad, kommer det att
visa sig att de medel, som nedlagts på
denna utbyggnad, är helt bortkastade.

Det är bl. a. dessa synpunkter som enligt
vår mening gör det välbetänkt att
inte överlåta åt telestyrelsen, med dess
hittills ådagalagda inställning, att företa

130

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

en omprövning av utbyggnadsplanerna,
även om det kan ske i samråd med Sveriges
Radio. Riktigare vore att, såsom
föreslås i vår motion, frågan om utbyggnaden
av trådradion förutsättningslöst
undersökes av en särskild utredning.

Därför ber jag, herr talman, att beträffande
punkt IV i utskottets utlåtande
få yrka att riksdagen med bifall till motion
nr 300 i denna kammare måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning beträffande den fortsatta utbyggnaden
av trådradionätet.

Jag kommer så till vad som säges under
punkten VI i utskottets utlåtande.

För det kommande budgetåret ingår i
utskottets förslag under televerkets fond
för ljudradioanläggningar även 4,1 miljoner
kronor för trådradions utbyggnad.
I vår motion föreslås, att detta belopp
nedsättes med 2,6 miljoner kronor.
Enligt vårt förslag skulle endast 1,5 miljoner
kronor ställas till televerkets förfogande
för trådradioutbyggnad i avvaktan
på resultatet av den utredning, som
jag i det föregående yrkat på.

I motionen har vi närmare redogjort
för hur det belopp beräknats, som motsvarar
nedsättningen av anslaget. Beloppet
2,6 miljoner kronor förekommer
också som en besparing på anslaget till
televisionsverksamhetens driftkostnader
enligt följdmotion nr 301 i denna kammare,
som kommer att behandlas i annat
sammanhang.

Med hänvisning till vad jag här sagt
vill jag under punkten VI yrka, att riksdagen
må, med anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
nr 300 i andra kammaren, ävensom
med anledning av motionerna 287 i första
kammaren och nr 373 i andra kammaren,
samtliga motioner såvitt nu är
i fråga, för budgetåret 1958/59 under televerkets
fond för ljudradioanläggningar
anvisa ett investeringsanslag av 7,9 miljoner
kronor.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Heckscher har re -

dan utvecklat de synpunkter, som ligger
till grund för den av mig m. fl. väckta
motionen nr 373, och jag kan därför på
denna punkt instämma i vad han här
yttrat.

Jag har emellertid tillsammans med
några andra kammarledamöter väckt en
motion, nr 191 i denna kammare, som
syftar till att man i Älvsborgs län skulle
bygga ut televisionssändarstationer undär
de närmast framförliggande budgetåren.

Man har tidigare koncentrerat utbyggnaden
till storstäderna. Detta har också
medfört att det har blivit ganska många
televisionslicenser. På en tid som är
två år kortare än vad utredningen hade
tänkt sig har det lösts 110 000 sådana.
Jag tycker för min del att detta visar, att
man har fört en riktig politik, när man
koncentrerat sig på dessa tätorter. Nu
vill jag ifrågasätta, om man inte borde
fortsätta på denna linje. Det är därför
vi har lagt fram denna motion. Med
mycket ringa kostnader skulle man kunna
komplettera de FM-sändarstationer
som finns med televisionsutrustning. I
Borås-området skulle det kunna ske för
175 000 kronor. Vänersborgs-sändaren
skulle kosta 375 000 kronor och sändaren
för Örebro-området 300 000 kronor.
Därmed skulle man nå inte mindre än
235 000 personer.

Utskottet ifrågasätter att vi med denna
motion har menat att undantränga
speciellt glesbygderna. Det är en felaktig
uppfattning. Vi avser i stället med
motionen att man, genom att på detta vis
tillföra ett större antal licenser inom ett
tidigare skede, skulle kunna ge de glesast
bebyggda områdena i vårt land möjlighet
att se television.

Jag har inte för avsikt, herr talman,
att yrka bifall till denna motion, alldenstund
utskottet inte har tillstyrkt
den, men jag vågar ge uttryck åt den förhoppningen,
att man inte skall behandla
den plan som nu finns alltför stelbent
utan kunna göra sådana avvikelser, som
skulle komma att innebära att vi inom

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 131

en snarare framtid finge möjlighet att
över hela vårt land se television.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Innan jag övergår till
att göra några kommentarer till den hittills
förda debatten vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på två omständigheter.
För det första är det programspörsmål
och de investeringsproblem,
som vi här diskuterar, faktiskt avgränsade
att gälla under nästa budgetår, året
1958/59. Denna avgränsning kan väl sägas
medföra att det bör bli lättare att
bedöma problemen och ta ställning. För
det andra vill jag erinra om att samråd
förekommer mellan telestyrelsen,
styrelsen för Sveriges Radio Aktiebolag
och byggnadsstyrelsen, innan telestyrelsen
lägger fram petita till Kungl. Maj:t.
Jag har här framför mig kopia av radiobolagets
styrelses skrivelse till Kungl.
Maj :t i dessa frågor. Där heter det i § 7
följande:

»Föredrogs telestyrelsens skrivelse till
Kungl. Maj:t med bl. a. framställning
om anvisande för budgetåret 1958/59 av
dels investeringsanslag för ljudradioanläggningar,
dels anslag av radiolicensmedel
för televerkets andel i ljudradioverksamhetens
driftkostnader.

Beslöt styrelsen på förvaltningsutskottets
tillstyrkan att Radiotjänst skulle
ansluta sig till skrivelsens innehåll i
vad avser budgetåret 1958/59 men att
icke taga ställning till vad i skrivelsen
i övrigt anfördes.»

Jag kan inte förstå annat än att här
tydligt framgår att det på dessa punkter
inte finns någon motsättning mellan
radiobolaget och televerket. Jag är medveten
om att det finns motsättningar
i andra sammanhang, men vi är kanske
benägna att överdriva dem. Där de
finns bör det vara vederbörande parter
angeläget att bringa dem ur världen.

Televerkets anslagsbehov

De utgör en belastning för hela verksamheten.
Jag vågar förutsätta att de
bägge parterna är mäktiga en gemensam
kraftåtgärd för att få bättre arbetsförhållanden
på detta område.

Herr Heckscher talade för reservationen
av herr Bergh m. fl. och kritiserade
liksom herr Löfgren mycket hårt distributionen
med trådradio. I sammanhanget
citerade man för övrigt en anonym
promemoria från radiobolaget. Jag
säger anonym, därför att vi på avdelningen
inte fått del av den och inte
heller utskottet, men här i kammaren
har tydligen ett fåtal utvalda hugnats
med denna promemoria. Jag kommer
längre fram i mitt anförande att citera
ett officiellt uttalande från radiobolagets
styrelse. Detta uttalande stämmer
inte med uppgifterna i denna promemoria.
Man får väl ändå tillmäta officiella
skrivelser större beviskraft än
en promemoria av den karaktär jag här
erinrade om.

Riksdagen antog för ett par år sedan
en plan för distributionen av radioprogrammen.
I den planen ingick trådradio
som en integrerande del. Nu är jag den
förste att erkänna att den planläggningen
ingalunda är sakrosankt. Den har
reviderats och den kommer att revideras.
Men på en punkt står planen och
riksdagens beslut om densamma alltjämt
fast, nämligen att trådradion skall
utbyggas i en omfattning som gör det
möjligt för glesbygdernas radiolyssnare
att få del av radioprogrammen. Den
ståndpunkten har utskottet inte velat
överge. Därför har vi också helhjärtat
kunnat ge vår anslutning till Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag ber om ursäkt om jag tar en liten
stund i anspråk, men jag tycker att det
är av viisentlig betydelse att relatera
fakta. Vi kan räkna med att 170 000
radiolyssnare, om vi hade följt planen,
skulle få programmen genom trådradio.
Nu liar vi fått en ny metod genom s. k.
små mellanvågssändare, och 50 000
lyssnare kan få del av programmen på

132 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

detta sätt. För 30 000 kan man anlita
befintliga telefonledningar. Det återstår
då 90 000, om vilka sakkunskapen bestämt
säger att de inga andra möjligheter
har att få del av programmen än
genom trådradio. Vi är medvetna om
att den metoden är dyrbar, men då vi
en gång har lovat att glesbygdernas
radiolyssnare skall kunna tillgodogöra
sig programmen, kan vi inte frångå
vår ståndpunkt härutinnan.

Jag nämnde nyss radiobolagets officiella
uttalande om trådradio och tilllåter
mig att citera ur den av mig nyss
nämnda skrivelsen till Kungl. Maj:t:
»Trådradion fyller enligt Radiotjänsts
mening ett behov inom vissa befolkningsmässiga
glesbygder som av olika
skäl inte kan täckas med FM eller andra
distributionsmedel. Det torde däremot
kunna ifrågasättas om inte det hittills
begagnade uttrycket ''radiomässiga
glesbygder’, inom vilket trådradio
skulle utbyggas, på grund av den antydda
utvecklingen ändrat betydelse.
Enligt styrelsens mening synes denna
utveckling böra leda till att trådradioutbyggnaden
i fortsättningen helt koncentreras
till glesbygder i egentlig bemärkelse.
» Däri instämmer telestyrelsen,
som framhåller, att »utbyggnaden
av trådradionätet — efter tillkomsten
av de planerade små mellanvågssändarna
i vissa tätorter inom trådradioområdena
— kommer att tills vidare
begränsas till de ''egentliga glesbygderna’».
Överensstämmelsen är faktiskt
hundraprocentig.

Herr Heckscher talade för reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. Enligt
den skulle inget anslag utgå till trådradion.
Såvitt vi kan bedöma -— vi har
haft tillfälle att ingående granska frågan
— och med hänvisning till vad som
anförts i uttalande från radiobolaget
måste det innebära, att många radiolyssnare
på detta sätt icke får möjlighet
att tillgodogöra sig radioprogrammet.
Det strider mot riksdagens beslut,
och det strider också mot sunt förnuft.

Herr Eöfgren talade för sin motion.
Här är motionärerna så välvilliga att de
kan vara med om att ge 1,5 miljoner
till denna verksamhet. Vi har på den
punkten gjort oss noga underrättade.
Skall man bygga ut TR i den omfattning
som måste anses sakligt motiverad
under nästa budgetår, då behöver man
4,1 miljoner kronor. Herr Eöfgren vidhöll
sitt utredningsyrkande. Jag vill erinra
om att vi redan har en utredning
påbörjad — om jag fattat rätt. Det gäller
en av riksdagen anbefalld och av
Kungl. Maj:t igångsatt utredning om televisionsverksamheten
i övre Norrland.
I denna utredning kommer såväl TRsom
FM-problemen in i bilden och även
televisionsproblemen. Det blir en omfattande
samordning här. Vidare har
departementschefen i propositionen anfört,
att man förutsätter en ny femårsplan
för televisionsverksamheten. Det
blir alltså utredning på alla dessa punkter.

Beträffande trådradioproblemet har
telestyrelsen föreslagit en fortsatt utbyggnad.
Jag tror att det rör sig om
en femårsperiod. På den punkten säger
emellertid departementschefen, att han
inte är beredd att ta ställning till den
av telestyrelsen framlagda reviderade
planen för distributionsnätets utbyggnad
under de närmaste åren — vare
sig det är fråga om totalbeloppen eller
fördelningen av de olika delposterna.
Vi har därav dragit den, som vi menar,
logiska slutsatsen, att departementschefen
förutsatt en utredning så eller så på
den punkten.

Nu har man tidigare i debatten citerat
vad utskottet sagt beträffande utredningen.
Jag behöver kanske inte
upprepa det, men såvitt jag kan förstå
svenskt språkbruk är det en otvetydig
hemställan med hänvisning till anförda
fakta, att en utredning på detta område
skall ske. Det kan väl ändå inte vara
avgörande för frågans lyckliga lösning
att man nu omedelbart och i ett sammanhang
utreder hela komplexet, innan

Onsdagen den 12

man går att besluta om åtgärder som
skall vidtas för budgetåret 1958/59.

Ja, herr talman, med det anförda har
jag velat visa, att utskottets förslag att
bifalla Kungl. Maj :ts hemställan beträffande
såväl investering som programverksamhet
för 1958/59 är mycket
starkt grundat.

Jag övergår sedan till att ett ögonblick
beröra herr Magnussons i Borås
yttrande i anslutning till en av honom
m. fl. ledamöter väckt motion. Det gäller
utbyggandet av en televisionssändare
i Borås. Vi är inom utskottet ytterst
välvilligt inställda, och jag föreställer
mig att det egentligen bara är
fråga om hur man skall anskaffa medlen.
Det står ändå fast vad vi säger på
den punkten, att om man inte kan mobilisera
mer pengar måste en utbyggnad
medföra en reducering på andra
håll. Vi har inte kunnat finna att en
sådan åtgärd är berättigad eller sakligt
motiverad.

Vi har sedan reservationen av herr
Bergh m. fl. Herr Hecksclier förordade
reservationens krav på kommersiell
television. Det är av intresse att notera,
att både utskottets majoritet och reservanterna
citerar vad som sades från
utskottets och riksdagens sida när denna
fråga senast var uppe. Där anfördes
att man kan tänka sig, att den dagen
kommer, när kommersiell television är
verkligt motiverad. Från denna utgångspunkt
har vi dragit skilda slutsatser.
Reservanterna med herr Heckscher
som talesman menar att den dagen
nu är inne. Utskottet säger däremot
att ingenting har inträffat sedan 1956/
57 som föranleder oss att revidera vår
tidigare uppfattning och nu förorda
kommersiell television.

Fn enligt min mening tungt vägande
motivering för kommersiell television
måste vara att man skulle slippa bevilja
statsanslag för denna verksamhet.
Den skulle alltså finansieras genom ininflutna
medel. Vad detta beträffar vill
jag erinra om att riksdagen har antagit

mars 1958 em. Nr 9 133

Televerkets anslagsbehov

ett principprogram för televisionsverksamheten.
Det innebär att man räknade
med att vissa underskott skulle uppstå
i början, sedan skulle affärerna bli
bättre och bättre. Så småningom skulle
utgifterna täckas av inkomster från licensmedel,
och sedan skulle verksamheten
lämna ett överskott. Nu har utvecklingen
fått ett förlopp som ingen
har kunnat förutse, och televisionsverksamheten
syns bli en strålande affär.
Redan nästa år räknar man med
att inkomsterna skall täcka utgifterna,
och sedan blir det överskott. Då får väl
de pengarna användas för en sänkning
av licensavgiften, antar jag, och för en
förbättring av programmen.

Mot bakgrunden av den relaterade utvecklingen
menar jag, att det inte kan
vara så trängande att nu ta upp frågan
om kommersiell television. Jag får
därtill öppenhjärtigt säga, att jag omöjligen
kan mobilisera någon entusiasm
för reklam i televisionen och ännu mindre
för kommersiell reklam. Jag läste
häromdagen i ett merkantilt betonat
blad, att den reklamverksamhet som förekommer
i televisionsprogrammen inte
är så mycket att hurra för. Det kanske
är en tankeställare att man här inte
skall forcera utan ta det lugnt.

När man lyssnar till reklambranschens
ivrigaste förespråkare, får man
ibland nästan den uppfattningen att
reklamen är det primära i hela affärslivet.
Jag kan inte tillgodogöra mig den
uppfattningen. Jag tillåter mig att här
citera vad en merkantil avisa säger om
en viss sorts reklam. Under rubriken
»Ovederhäftig annonsering brännmärks
av konsumentinstitutet» anföres: »Nya
typer av kokkärl tillskrives ibland de
mest undergörande egenskaper. På mässor,
i annonser och reklambroschyrer
talas det om stekpannor som steker utan
fett, kondenskokare som aromkokar och
sparsteker och som dessutom ger mat
med färre kalorier och mera vitaminer.
Man spar till yttermera visso 80 pro -

134 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

cent av tiden om man utnyttjar dessa
underbara ting.»

Ja, herr talman, reklamen är nog en
god sak, men den har också sin frånsida,
och jag undrar om det är så angeläget
att få in den i televisionsverksamheten.
I så fall kan det hända, herr talman,
att den sista villan blir värre än
den första. Jag tycker att vi gott kan
lugna oss en tid, avvakta ytterligare
utveckling och sedan ta upp det här
spörsmålet till omprövning.

Herr talman! Jag har berört några
som jag förmenar väsentliga punkter i
det föreliggande problemet. I anslutning
till vad jag har anfört och vad
utskottet har skrivit i sitt utlåtande ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Kalix (s) instämde i
detta anförande.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att jag
inte har möjlighet att tala med den pondus
och den stämma som andre vice talmannen
kan göra, men i all enkelhet
vill jag ändå försöka att läsa vidare på
det ställe där andre vice talmannen
slutade. Jag har nämligen också den ofciella
skrivelsen från radiobolaget. Jag
skall då först fortsätta med att läsa
vidare där herr andre vice talmannen
slutade det första citatet. Där står i nästa
stycke: »Vidare beslöt styrelsen på
förvaltningsutskottets förslag att under
hänvisning särskilt till utvecklingen
på televisionens område och den beräknade
försäljningen av FM-mottagare
under de närmaste åren avlåta en
skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag
om en snabbutredning av rundradions
distributionsfrågor. Åt radiochefen uppdrogs
att utarbeta denna skrivelse, varjämte
ordföranden och radiochefen bemyndigades
att överlåta skrivelsen till
Kungl. Maj :t.»

Sedan skall jag fortsätta att läsa det
stycke som följer efter det, där herr

andre vice talmannen slutade sitt andra
citat. Där står det: »Under hänvisning
till vad ovan anförts hemställer styrelsen
för AB Radiotjänst att Kungl. Maj:t
måtte låta föranstalta en förutsättningslös
snabbutredning om rundradions
distributionsproblem.»

Hade radiobolaget menat att det
skulle vara en vanlig hänvändelse till
televerket, hade man väl sagt det på
ett annat sätt än genom att tala om en
förutsättningslös snabbutredning. Detta
har vi tagit fasta på, och jag tror att
det varit riktigare att inte försöka trolla
bort de här sakerna.

Sedan nämner herr andre vice talmannen
om något anonymt som kommit.
Om man får en PM tillsammans
med skrivelse från det radiobolag som
det just nu är fråga om — jag har nämligen
den skrivelse som följer med denna
PM — må det förlåtas en enkel riksdagsman,
om han tror att det inte är
ett vanligt anonymt papper vilket som
helst, utan att man har anledning att
se, om det kan vara något av värde i
det. Denna skrivelse från Radiotjänst
är daterad den 5 september 1957. Utvecklingen
går ju så förfärligt fort nu
för tiden, och många saker för hundratals
miljoner kronor, som diskuterats
senare mellan den andre vice talmannen
och mig, ter sig nu annorlunda än då.
Det är mycket möjligt att televisionens
snabba utveckling och den snabba utbyggnaden
av FM-sändare i samband
med FM-systemet inom televisionen ger
anledning till att man verkligen förutsättningslöst
prövar den här frågan. Vi
har också i vårt förslag begärt, att tillgängliga
medel för en viss utbyggnad av
trådradionätet i glesbygder skall finnas.
Vi är inte motståndare till att man ordnar
trådradio där det är nödvändigt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Malmborg sade
först, att det inte finns pengar till den
här utbyggnaden i Borås, och sedan
sade han i nästan samma andedrag, att

Onsdagen den 12

televisionen har strålande affärer. Dessutom
säger herr Malmborg, att vi förut
har avvisat förslag om kommersiell television
och att det inte har inträffat
någonting sedan dess som kunde föranleda
oss att ändra ståndpunkt.

Det må vara mig förlåtet om jag har
svårt att inse, vari logiken består. Jag
tvivlar inte på att anförandet är logiskt,
men jag kan inte upptäcka hur det skall
gå till att få detta att hänga ihop. För
mig förefaller det att om man inte kan
göra en utbyggnad som i och för sig
är önskvärd, måste det innebära att
man inte har strålande affärer utan behöver
ytterligare tillskott.

Vidare säger herr Malmborg, att reklamen
har en avigsida. Ja, utan all fråga
finns det både dålig och god reklam
liksom det finns både dålig och god
television eller dålig och god radio,
men att fördenskull avskaffa inte bara
reklam utan också television och radio
är att gå väl långt. Nu har man i detta
sammanhang tänkt sig, att man skall
kunna ordentligt kontrollera det kommersiella
innehållet, och därmed torde
riskerna inte vara så betydande.

Vad beträffar frågan om trådradio
vill jag ta fasta på två saker som herr
Malmborg anförde. För det första sade
han att detta förslag endast avsåg nästa
budgetår. Det är utomordentligt värdefullt
att vi har fått det så klart och preciserat
fastslaget, och det skulle i och
för sig vara tillräcklig motivering för
denna debatt.

För det andra vill jag helt instämma,
när herr Malmborg säger, att det är
önskvärt med samarbete mellan vederbörande
parter på denna punkt. Jag
stryker under att det skall vara ett
samarbete mellan vederbörande parter,
som i detta sammanhang måste betraktas
såsom likställda intressenter. Ett sådant
samarbete får inte ta den formen,
att den ena av parterna betraktar sig
som överordnad och som ensam befogad
att gå till högre myndighet utan
att den andra parten får vara med.

mars 1958 em. Nr 9 135

Televerkets anslagsbehov

Men i sakfrågan kan jag ändå inte
förstå herr Malmborgs resonemang. Om
man har möjlighet att för den kostnad,
som trådradioutbyggnaden för med sig,
skapa FM-sändare, som når ett minst
lika stort antal personer i glesbygderna,
är det väl en dålig investering att använda
pengarna till trådradio. Vi har
menat att eftersom denna fråga är så
stridig, skall man utreda den innan
man gör några ytterligare investeringar
i trådradio. Det innebär inte att man
tar tillbaka ett löfte; det innebär bara
att man undersöker saken för att se, på
vilka vägar man bäst, billigast och effektivast
kan tillgodose glesbygdsbefolkningens
intresse. Det finns intet
område som man inte kan nå med FM
— det finns områden som man inte
når med FM, därför att man ännu inte
har byggt ut FM-sändare. Problemet
gäller, vilket som lönar sig bäst att bygga
ut: FM-sändare eller trådradio. Där
tycks det finnas starka skäl att slå in
på andra linjer än man följt hittills.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Malmborg säger, att han är välvilligt
inställd till uppförande av televisionssändarestation
i Älvsborgs län, och
jag förmodar att han är det även när
det gäller örebroarna. Han säger emellertid
att det inte finns några pengar
och att det är orsaken till att vi inte
kan få det. Nu har jag emellertid gjort
gällande tidigare, att om man gör dessa
mycket små investeringar för att komplettera
de FM-stationer som vi där
har, så garanterar jag att man kommer
att få så stora licensinkomster från de
här områdena, att man inom en snar
framtid får möjlighet att fullfölja den
plan som nu har framlagts.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är uppriktigt ledsen
alt jag inte fortsatte innanläsningen

136 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

av radiobolagets skrivelse till Kungl.
Maj:t — jag hade för avsikt att citera
vad herr Löfgren anförde om bolagets
förslag att pröva distributionsmöjligheterna
för radioprogrammen. Det påverkar
emellertid inte på något sätt
mitt ställningstagande, ty i skrivelsen
sades det ju ifrån att man, när det
gällde 1958/59, var helt ense med telestyrelsen,
och det var detta jag hela
tiden betonade i mitt anförande.

Herr Heckscher citerade ett yttrande
av mig, där jag talade om televisionsverksamhetens
strålande affärer.
Det är att märka, herr Heckscher, att
jag gjorde det med en skämtsam betoning.
Det är ju uppenbart att televisionsverksamheten
ännu inte har blivit
denna goda affär, men vi skymtar
den inom någon tid, och då får vi
större resurser för verksamhetens utbyggande.

Sedan vidhåller herr Heckscher sitt
påstående att TR på sitt sätt är umbärlig.
Jag kan inte acceptera det.
Trots herr Heckschers stora auktoritet
på många områden tillmäter jag telestyrelsen
större auktoritet i här berörda
fall, och jag har lärt mig att dess
propåer är präglade av sakkunnighet
och erfarenhet.

Vad sedan beträffar Borås och dess
televisionssändare hoppas jag liksom
herr Magnusson, att den dag skall komma
då vi kan tillgodose behoven på
detta område. Om en sådan televisionssändare
ger så goda inkomster, öppnas
ju här mycket glädjande perspektiv.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I likhet med herr Magnusson
i Borås har jag och några medmotionärer
väckt en motion, vari vi
yrkat på en forcering av televisionsnätets
utbyggnad. Vår motion gällde ett
tidigare färdigställande av den planerade
televisionssändaren i Örebro.
Statsutskottet har avstyrkt båda motionerna
under motivering att det inte

finns pengar för en ytterligare forcering,
och utskottet säger, att om man
skulle bifalla motionerna, skulle det
innebära att projekterade anläggningar
i Norrland — och då främst i Sundsvall
— fick stå tillbaka.

Jag säger som herr Magnusson i Borås,
att vi motionärer visserligen önskar
cn forcering i utbyggnaden av televisionsnätet
i Mellan- och Västsverige,
men vi vill givetvis inte att den skall
ske på bekostnad av planerade anläggningar
i Norrland. Frågan är dock, om
inte en forcering kan ske utan att inkräkta
på den utbyggnad som pågår
i Norrland. Den forcerade utbyggnad,
som skisserats i statsverkspropositionen
och som riksdagen i dag är beredd
att acceptera, har ju möjliggjorts av de
betydligt ökade inkomsterna av TVlicenserna.
1956 års televisionsutredning
beräknade licensavgifterna för
budgetåret 1958/59 till 6,2 miljoner kronor.
Telestyrelsen har beräknat inkomsterna
till 9,5 miljoner kronor.
Statsrådet har emellertid varit mera
optimistisk och beräknat inkomsterna
till 12 miljoner kronor. Det har han
gjort mot bakgrunden av den utveckling
som ägde rum under senare halvåret
1957, och jag tror att statsrådets
beräkningar är betydligt mera realistiska
än de som gjorts av 1956 års televisionsutredning
och telestyrelsen.

De uppgifter, som i dag lämnas av
en tidning, ger belägg för detta. Där
talas det nämligen om att man kunnat
notera en ständigt ökad stegring av antalet
TV-licenser. Vid årsskiftet hade
87 000 licenser lösts, men bara en månad
senare, alltså i slutet av januari
i år, var siffran uppe i 100 000, och
i dag lär situationen vara den, att omkring
110 000 licenser är lösta. Detta
tyder på att en mycket snabb utveckling
försiggår och att inkomsterna därför
kommer att öka i betydligt snabbare
takt än den beräknade, troligen
också betydligt snabbare än vad den
optimistiske kommunikationsministern

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

137

har räknat med. Jag vill därför här
ställa en fråga till kommunikationsministern,
som jag hoppas att han kan
svara på: Om inkomsterna av TV-licenserna
ökar i ännu snabbare takt än
vad statsrådet räknat med, finns det då
inte anledning att revidera de uppgjorda
planerna på en utbyggnad av televisionsnätet,
en revidering som innebär
en ytterligare forcering utöver den
man räknat med i statsverkspropositionen? -

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att besvara herr Allards fråga,
men först ber jag att få säga några
ord till herr Heckscher. Han blev i hög
grad överraskad av herr Malmborgs
uppgift om att det program, som gjorts
upp för distributionsnätets utbyggnad,
gällde för bara ett år, och herr Hecksclier
konstaterade att debatten hade
fått ett värde bara genom den upplysningen.
Jag vill då upplysa herr Heckscher
om att den saken finns utsagd
redan i statsverkspropositionen. Det
trodde jag man hade observerat, om
man är intresserad av denna sak. I
statsverkspropositionen står nämligen
på sidan 54 följande, som jag ber att
få läsa in i protokollet: »Till den av
telestyrelsen framlagda reviderade planen
för distributionsnätets utbyggnad
under de närmaste åren är jag ej beredd
att ta ställning vare sig i fråga
om totalbeloppen eller fördelningen
mellan de olika delposterna.»

Vad vi har att röra oss med är sålunda
hur medlen skall fördelas för
nästa budgetår, och om den fördelningen
är telestyrelsen och AB Sveriges
Radio helt eniga. Sedan får den som
har till uppgift att utarbeta påföljande
års budget på nytt ta itu med uppgiften.
Någon särskild utredning lär
inte behövas för den sakens skull, herr
Heckscher!

Televerkets anslagsbehov

Sedan frågade herr Allard om möjligheterna
för en utbyggnad av televisionsverksamheten.
Även där vill jag svara,
att det uppgjorda programmet är utformat
bara för nästa budgetår, alltså
budgetåret 1958/59. Och eftersom man
kan räkna med en i varje fall lika stor
medelstillgång nästa år, innebär det
möjligheter för en vidare utbyggnad av
televisionsverksamheten. Det ligger därför
i sakens natur att man vid utarbetandet
av nästa års budget får göra en
överarbetning även av planerna för utbyggandet
av televisionsverksamheten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har inte undgått
mig att man redan i statsverkspropositionen
har gjort detta uttalande. Men
när denna fråga tas upp till diskussion
och behandlas i anledning av propositionen,
är det mycket väsentligt att få
klart för sig, att även utskottets majoritet
icke anser någonting annat än att
man nu tills vidare skall stanna vid
detta. På den punkten ber jag att herr
statsrådet har älskvärdheten att läsa
vad utskottet skrivit, vilket möjligen
också kan ha något intresse i sammanhanget.
På sid. 30 står nämligen:
»Utskottet förutsätter dock att riksdagen
— efter den revision av utbyggnadsplanen
som av telestyrelsen i samråd
med Sveriges radio må befinnas
erforderlig — beredes möjligheter att
taga ställning till frågan om utbyggnaden
efter det nu aktuella budgetårets
utgång.» När här talas om den revision
av utbyggnadsplanen som av telestyrelsen
i samråd med Sveriges radio
må befinnas erforderlig förefaller det
mig utomordentligt nära en utredning,
och om statsrådet inte vill ha en sådan
utredning, kan jag inte förstå annat än
att han måste yrka avslag på utskottets
motivering.

Det förefaller mig rätt väsentligt, att
man får reda på hur de tekniska problemen
är beskaffade. Ilerr Malmborg

138

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

sade sig tro mera på telestyrelsens tekniska
sakkunskap än på min, och det
gör han alldeles rätt i. Min tekniska
sakkunskap är inte särskilt märkvärdig.
Både herr Malmborg och jag är beroende
av vad experter säger, och när experterna—
som så ofta är fallet — säger olika
saker, behövs det en grundlig behandling
av frågan för att man skall få veta
vad som är sant i fråga om behovet av
trådradioanläggningar respektive de felinvesteringar,
som det påstås att de
fortsatta trådradioanläggningarna innebär.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag bara konstaterar,
att det är precis samma sak utskottet
och departementschefen här har yttrat
sig om. Det är bara det, att utskottet
som sådant har velat gå fram med egna
vågor.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag har inte alls en
mening som avviker mot utskottets
och skulle därför inte behöva ta upp
tiden. Men det finns något i resonemanget
här, som jag tycker vi bör belysa.
Kanske även allmänheten kan
vara intresserad därav.

Under mycket lång tid har vi i pressen
och annorstädes fått besked om att
genom reklamen i televisionen skulle
allmänheten spara åtskilligt i licensavgifter.
Men, herr talman, är det verkligen
meningen, att man skall få allmänheten
att tro, att den inte kommer
att behöva betala reklamen? Vem skall
i så fall betala den? Det måste väl stå
klart för envar, att den reklam som
skall finnas i televisionen måste vara
lagd på de stora massvarorna, de som
går ut till allmänheten i mycket stor
mängd. Tror någon att denna reklam
inte behöver betalas? Tror någon att
man får denna gratis?

Med kännedom om hur störande den
reklam som förekommer i televisionen

kan vara tror jag det är bättre, att
allmänheten betalar sin licensavgift där
den skall betalas och reklamen där den
skall betalas. Då tror jag allmänheten
är mera betjänt av vår svenska television.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Då jag tillåtit mig begära
ordet, har det inte skett för att
diskutera en hemlig cirkulärskrivelse.
Denna har jag nämligen inte sett. Jag
vill endast göra tvenne påpekanden
ur norrländsk synpunkt.

När riksdagen i fjol behandlade propositionen
om radions utbyggnad,
både i fråga om program 2 och televisionen,
låg utbyggnaden för Norrland
rätt långt fram i tiden. Vi tillät
oss i en motion hävda den meningen,
att det vore angeläget att söka åstadkomma
en snabbare utbyggnad i Norrland.
Statsutskottet biträdde faktiskt
vår hemställan, och jag anser mig skyldig
att rikta ett tack till kommunikationsministern
för att det program, som
där skisserades upp, har fullföljts. Det
finns bygder i Norrland, som har fått
program 2 tre år tidigare än vad som
var avsikten enligt det ursprungliga
programmet.

I debatten har vidare diskuterats
trådradion och dess värde. Både herr
Löfgren och herr Heckscher har sagt
nej — i varje fall ett temporärt nej —
till frågan om utbyggnad av trådradion.
Det har anförts att endast program 1
kan avlyssnas där. Jag finner det nödvändigt
att säga, att det existerar bygder
i vårt land, där inte ens program 1
kan avlyssnas, där det finns möjligheter
att få in finska och ryska radiosändare
men inte en svensk radiosändare.
Det måste vara ett svenskt intresse
att satsa på att de bygder det
här gäller får kontakt med landet i
övrigt. Den tekniska utvecklingen har
kanske andra möjligheter att åstadkomma
radioförbindelse, men att ordna
ett temporärt stopp, att ordna en isole -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

139

ring för dessa bygder i väntan på att
teknikens eventuella framsteg blir klarlagda,
det är absolut felaktigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag hade begärt ordet
långt tidigare för att säga endast ett
kort ord, men jag är glad över att jag
stod så långt ner på talarelistan att jag
nu har tillfälle att också säga ett par
ord till de två sista ärade talarna.

För att börja med herr Larsson i
Iledenäset tycker jag det förefaller som
om han antingen talade av okunnighet
eller också på grund av att han inte
har satt sig in i vad vi egentligen
är ute efter, då vi försöker få igenom
yrkandena i vår motion. Om så inte är
fallet, kan jag inte fatta vad han talar
om.

Herr Larsson säger att man uppe i
Norrland kan ta in finska stationer, och
jag har ju i mitt första uttalande framhållit,
att man på många ställen har
lätt att ta in finska stationer på grund
av att dessa nu är utbyggda för FM och
att FM-sändarna har mycket god hörbarhet
och mycket god ljudkvalitet. Det
är att göra mig och mina medmotionärer
den största orättvisa, om man en
enda sekund tror att vi med vår framstöt
har velat försöka försvåra möjligheterna
för människorna i Norrlands
glesbygder att lyssna på radio. Här är
bara fråga om att teknikens landvinningar
har öppnat nya möjligheter att
åstadkomma detta på ett annat sätt än
man tänkt sig vid tidigare beslut. Då
det samtidigt från sakkunnigt håll säges,
att man fått rapporter som tyder
på att trådradioutbyggnaden, speciellt
när det gäller långa ledningar, ger miserabla
mottagningsförhållanden och
dubbelhörning genom att båda programmen
slår igenom samtidigt, och vi
bär pekat på möjligheten att genom en
helt annan utbyggnad med FM-sändare
snabbare ge dessa lyssnare goda mot -

Televerkets anslagsbehov

tagningsförhållanden, då måste herr
Larssons missuppfattning antingen bero
på att jag inte uttryckt mig tillräckligt
tydligt, eller också måste det vara väldigt
svårt att fatta vad jag egentligen
menat.

Jag måste också säga ett par ord till
min bänkkamrat, herr Henningsson.
Hans erfarenhet av annonsering inskränker
sig förmodligen huvudsakligen
eller kanske helt och hållet till att
han kunnat konstatera, att det är sköna
slantar som kommer in till dem som
har annonsorgan och att det därför
kan synas som om annonser bara kostar
pengar. Som representant för industrien
och för ett företag, från vilket
jag har en mångårig erfarenhet, kan
jag emellertid säga herr Henningsson,
att vi sannerligen är kritiska då det
gäller att kasta ut pengar på reklam.
Vi slänger inte ut några pengar på reklam,
om vi inte har uppfattningen att
den kan ge oss möjligheter att tillverka
och försälja varor i så mycket större
omfattning att vi samtidigt kan ge
konsumenterna en både bättre och billigare
vara på grund av ökad masstillverkning.
Under sådana förhållanden
är det alldeles självklart att vi ser på
frågorna angående reklamkostnaderna
på ett annat sätt än den som tror att
han får betala vartenda öre av de stora
reklamkostnaderna utan att på något
sätt kunna tänka sig att han i verkligheten
kan köpa varorna billigare på
grund av att de massproduceras i stället
för att på eljest vanligt sätt tillverkas
i mindre omfattning.

Jag hade inte tänkt lägga mig i debatten
om den kommersiella televisionen.
Jag har vid tidigare tillfällen klart
sagt ifrån, att jag anser det vara riktigt
att skapa möjligheter för något sådant,
men jag har inte varit motionär nu, tv
vi har ju sysslat med denna sak rätt
nyligen. När herr Henningsson i detta
sammanhang tog upp frågan och gjorde
sig till tolk för detta tyvärr alldeles
för vanliga men fullständigt felaktiga

140

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

betraktelsesätt, var jag emellertid
tvungen att med några ord framföra
mina synpunkter.

Till sist skall jag bara slå fast att
jag finner det ganska egendomligt, att
utskottet då det behandlar en sådan
fråga som trådradioutbyggnaden inhämtar
uppgifter från den ena parten,
nämligen televerket, men inte bereder
Sveriges Radio tillfälle att framlägga
sina synpunkter, trots att man vet att
det råder mycket delade meningar och
att det för den skull enligt min uppfattning
hade varit anledning att —
som herr Heckscher så riktigt påpekade
— verkligen låta båda parter såsom
likaberättigade få komma till tals
i denna fråga.

Herr Malmborg citerade en skrivelse
och sade att han i alla fall ville slå
fast, att Sveriges Radio är helt överens
med telestyrelsen angående investeringarna
i trådradion för det kommande
budgetåret. Jag har tidigare
framhållit att vi skall komma ihåg, att
denna skrivelse är daterad den 5 september.
Om jag inte uttryckte mig tillräckligt
tydligt när jag förra gången
sade några ord om just detta, vill jag
här upprepa att utvecklingen nu går
så oerhört snabbt, att endast något
kvartal eller någon månad kan ge anledning
till en omprövning. Herr
Heckscher talade så varmt för angelägenheten
av att man verkligen fick en
utredning till stånd och att den blev så
allsidig att olika parters intressen kom
fram, att jag nästan trodde att han
skulle tala för ett bifall till mitt yrkande
i motionen nr 300, och jag hoppas
att han vill rösta för bifall till
detta yrkande. För övrigt hoppas jag
att ingen nu svävar i okunnighet om
att vi är ute efter att ge så stora grupper
av vårt lands invånare som möjligt
betydligt bättre förutsättningar att
få goda avlyssningsförhållanden men
till, med hänsyn till utvecklingen, rimliga
kostnader, då nu utvecklingen pekar
på möjligheten att spara pengar.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
diskutera med herr Löfgren om vem
som förstått respektive missförstått.
Herr Löfgren knöt emellertid an till vad
jag sade om att det finns bygder, där
man lättare tar in finska och ryska stationer
än svenska. Låt mig bara påpeka,
herr Löfgren, att det är bygder
som inte har tillgång till trådradio. Hade
de haft tillgång till trådradio, skulle
de haft möjligheter att höra dagsnyheterna
och de övriga programpunkter
som program 1 erbjuder.

Jag sade vidare, att när FM-sändare
eller någonting annat visat sig vara
bättre, så skall vi givetvis vara med om
att acceptera det. Men att man gör ett
temporärt uppehåll i avvaktan på att
det skall bli klart härom, kan vi inte
finna oss i. Och för uppfattningen att
det inte är klart gav ju herr Löfgrens
meningsfrände herr Heckscher uttryck.
Han sade att experterna har olika uppfattningar.
Hur länge skall vi där uppe
vänta på att experterna blir eniga om
vad som är bäst?

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är inte tal om annat
än att det kan finnas skilda uppfattningar
om reklamen och reklamens betydelse.
Jag vill visst inte säga, att man
inte kan vinna åtskilligt på reklamen
genom en ökad avsättning på en vara.
Men när det göres försök att inbilla folk,
att vi genom att införa kommersiell television
kan sänka licensavgifterna betydligt
— det påståendet finns t. o. m.
i en av de motioner som nu behandlas
— så måste man ha rätt att påpeka, att
denna reklam får betalas av samma allmänhet
som nu betalar licensavgifterna.

Om reklamen bara användes på rätt
sätt, spelar det, kan man naturligtvis
säga, inte så stor roll hur man gör
reklam. Men jag är övertygad om att

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

141

min gode vän på malmöbänken mycket
väl vet att det i dag finns åtskilligt i
reklamen som inte är bra och som är
av den arten, att det inte är nyttigt för
samhället. Det finns t. ex. fabriker som
tillverkar kanske fyra exemplar av ungefär
samma sak och för en våldsam
reklamkampanj för var och en av dessa.
Av varans pris kan i sådana fall 60
procent utgöras av reklamkostnader.
När man vet det, tror jag man har anledning
att tänka sig för mer än en
gång.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Löfgren anknöt till
min erinran om att vad telestyrelsen och
radiobolagets styrelse anfört i den officiella
skrivelsen företedde stor samstämmighet.
Herr Löfgren säger att efter
den 5 september, varmed denna skrivelse
från radiobolaget är daterad, hänt
så mycket, att det som då sades nu inte
kan vara relevant. Här blir jag verkligen
förbryllad. Det gäller dock en skrivelse
med redogörelser för fakta i anslutning
till petitaskrivelsen, och förslagen
i en petitaskrivelse är avsedda
att vara tillämpliga för kommande budgetår.
Skulle vi lägga den måttstocken
på yttranden i anslutning till petitaframställningar,
bleve det ganska besvärligt
att i utskottet ta ställning, tv
då hade man ingen fast utgångspunkt.

Jag vill vidare göra en distinktion
angående uttrycket »anonym promemoria».
Jag gjorde det bl. a. därför att den
skrivelse jag fick ta del av varken innehöll
firmabeteckning eller underskrift,
och då tycker jag det vara riktigt språkbruk
att säga, att det var en anonym
promemoria.

Herr Löfgren uttalade vidare sin stora
förvåning över att vi i avdelningen
inte tagit kontakt med radiobolagets
styrelse för att inhämta dess synpunkter.
Det är väl ändå så, iirade kamrater
i andra kammaren, att när man inom

Televerkets anslagsbehov

en avdelning i ett utskott behandlar ett
ärende och känner behov av upplysningar
vid sidan av handlingarna, så
vänder man sig till vederbörande huvudman,
och vederbörande huvudman i
detta fall — den som sysslar med distributionen
— är telestyrelsen. Därför
tog vi också kontakt med denna styrelse.
Hade man från radiobolagets sida
haft behov och intresse av att ta kontakt
med fjärde avdelningen, så är det
alldeles uppenbart att vi skulle ha tagit
emot dem med öppna armar.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Herr Heckscher sade
i sitt första anförande, att man för de
pengar, som är anslagna till utbyggandet
av trådradionätet, skulle kunna
bygga ytterligare 14 FM-stationer. Därmed
menade väl herr Heckscher att det
inte skulle finnas något behov av att
bygga trådradiostationer och trådradioförbindelser.
Nu är det emellertid så att
Sverige varit med om att träffa ett internationellt
avtal, som innebär att vi i
Sverige får tillstånd att bygga 50 FM-stationer.
Men dessa FM-stationer får inte
ha mer än en viss antenneffekt, och de
får därigenom en ganska begränsad
sträckning. Även om man hade kunnat
utbygga alla dessa 50 stationer — de
är inte utbyggda ännu; man bygger
FM-stationer samtidigt som man bygger
ut trådradionätet — hade det ändå funnits
vita fläckar i detta avseende i Sveriges
avlånga land. Detta vet väl herr
Heckscher som deltagit i avdelningens
arbete!

När telestyrelsen hade sin föredragning
i fjärde avdelningen, angavs det
mycket klart från telestyrelsens sida, att
det inte kunde bli tal om att i nuläge
göra några trådradioutbyggnader till
platser, där man i framtiden kan placera
en FM-station. Trådradioutbyggnaden
sker således enbart på de ställen,
där man inte i framtiden — beroende
just på dessa internationella överens -

142

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

kommelser — kan räkna med att få
några FM-stationer. Är det inte då rimligt
att man för de invånare, som inte
har fullgoda möjligheter att kunna höra
ens ett program —- på många platser
har ju radiolyssnarna möjlighet att höra
två, kanske flera fullgoda program
om de har ultrakortvåg — för invånarna
i glesbygderna, där det inte finns
några möjligheter till denna utbyggnad,
fortsätter med trådradiobyggandet?
Därigenom kunde man ge dem möjlighet
att kunna höra åtminstone ett
program.

Det har under debatten sagts att man
i vissa trakter av Norrland kan lyssna
till både Finland och Ryssland, och det
har gjorts gällande, att detta skulle
bero på att Finland har ett sådant väl
utbyggt FM-nät, att man på grund därav
får en god mottagning därifrån. I
själva verket är det emellertid inte de
finska FM-stationerna som man tar in
i Norrland, utan det är de vanliga mellanvågsstationerna,
som man där har
möjlighet att ta in. FM har inte vare sig
i Finland eller i Sverige sådan räckvidd,
att man kan räkna med att sända dylika
program på långa avstånd.

Frågan om anslag av ytterligare medel
till en sådan utbyggnad som här
föreslagits i Borås och Örebro torde
man kunna se rätt förhoppningsfullt
på. Jag vill erinra om att när telestyrelsen
gjorde upp sina petita i höstas,
äskade man för utbyggnad av TV-nätet
4,6 miljoner kronor. Under departementsbehandlingen
gav emellertid utvecklingen
vid handen, att utbyggnadstakten
tack vare det utökade licensantalet
sannolikt komme att bli något snabbare.
Kommunikationsministern har
därför i årets statsverksproposition
satsat 6,1 miljoner kronor, d. v. s. 1,5
miljoner mer än telestyrelsen i september
äskade. Detta visar ungefär vilken
utbyggnadstakt man härvidlag kan komma
att räkna med.

Utöver detta vill jag endast för dem
som är särskilt intresserade av utbygg -

naden i Örebro och Borås tillägga, att
telestyrelsen i februari månad inför avdelningen
förklarade, att man undersöker
möjligheterna att vid sidan av dessa
utbyggnader förse både Borås och
Örebro med provisoriska sändare.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Egentligen skulle jag
inte ha behövt ta till orda, ty avdelningens
ordförande har fört avdelningens
och väl även statsutskottets
talan på sådant sätt, att det inte råder
någon tvekan om vad statsutskottets
avdelning anser i denna sak. Jag har
instämt i vad han sagt, och jag kan
också framhålla att varken inom avdelningen,
där vi hade tillfälle att få del
av all den sakkunskap vi behövde på
detta område, eller senare i statsutskottet
förekom en sådan utdragen debatt
som här i kammaren. Det är möjligt
att detta berodde på att vi hade sakkunskap
att tillgå, och man är inte riktigt
lika ivrig att då komma med påståenden
som man är när man talar
inför ett tekniskt sett kanske inte lika
kunnigt auditorium.

Vad som uppkallade mig var närmast
den ton av överlägsenhet som
herr Löfgren använde mot herr Larsson
i Hedenäset. Jag är inte släkt med
honom på något sätt, men jag tycker
ändå inte att det hör till god ton att så
överlägset behandla kammarkamrater.
Dessutom tror jag att herr Larsson
i Hedenäset har större möjligheter att
av praktisk erfarenhet tala om trådradion
och dess välsignelser än herr
Löfgren. Jag har i varje fall aldrig under
mina resor i Tornedalen — och de
är rätt många varje år — hört något
klankande på den trådradio som där
finnes från Haparanda och upp till Pajala.
Kommer man däremot norr om
Pajala är det omöjligt att lyssna på
svensk radio. Mot bakgrunden av vad
som nyss sades av herr Andreasson från
Göteborg tror jag för övrigt inte, att

Nr 9

143

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

det finns möjlighet att täcka detta område
med dess väldiga avstånd med
FM-stationer. Glesbygderna kommer
nog att få vänta på radio, ifall områdena
i fråga skall täckas med FM-stationer.

Det är emellertid inte bara Norrland
som är missgynnat i detta avseende. I
avdelningen gavs också vittnesbörd om
att samma miserabla lyssningsförhållanden
råder även inom andra delar
av landet, t. o. m. så långt söderut som
i Värmland, i varje fall i områdena
närmast Norge.

Jag tycker att denna debatt varit tillräckligt
utdragen nu och den lär väl
inte skapa någon större klarhet. Vi lär
väl inte heller frälsa flera själar, om vi
så står här hela natten och pratar. Men
till sist vill jag i alla fall understryka
vad avdelningens ordförande sade:
Nog förefaller det en utskottsledamot
underligt att radiobolaget, som tillsammans
med televerket avlämnade sina
petita så sent som den 5 september,
skall lägga fram en ny syn på saken
den 28 februari, detta enligt en version
som är utsänd endast till ett fåtal av
kammarens ledamöter. Man har dock
före den 28 februari, såsom avdelningens
ordförande mycket riktigt påpekade,
haft möjlighet att informera
avdelningen och genom avdelningen
statsutskottet om de nya erfarenheter
som radiobolaget vunnit. Riksdagen kan
väl ändå inte godtaga det slags remissbehandling
som radiobolaget här
tillämpat — det skulle föra riksdagens
arbete ut i det fullkomligt okända.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr LöFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har mycket svårt
att förstå herr Janssons i Kalix yttrande
om min ton gentemot herr Larsson i
Hcdenäsct. Om herr Jansson i Kalix
skall försöka uppfostra mera nykomna
riksdagsmän i alla frågor, då de yttrar

Televerkets anslagsbehov

sig ungefär som jag gjorde i mitt anförande
för en stund sedan, kommer
han att få förfärligt mycket att göra.
Ty när herr Larsson i Hedenäset här
hävdat, att vi som väckt denna motion
ställt oss helt negativa till utbyggnaden
av trådradion, och därigenom också antytt
att vi skulle vilja förmena många
människor uppe i glesbygderna goda
lyssningsförhållanden, anser jag mig
ha all rätt att kraftigt reagera. Detta
herr Larssons påstående är nämligen
oriktigt och inte rättvist.

Jag inser mycket väl att det är vad
som skrevs i september månad som
helst skall vara utslagsgivande för det
budgetår, som börjar den 1 juli följande
år. Men om det skulle ske en så revolutionerande
utveckling på ett visst tekniskt
område, att en enskild riksdagsman
finner sig ha anledning att uttala
farhågor för att det kan bli felinvesteringar,
om man följer vad experterna
förordat för många månader sedan, så
bör det väl vara denne riksdagsman
obetaget att peka på dessa faror.

Mer skall jag inte säga om detta,
även om det kunde vara angeläget med
ytterligare klargöranden. Jag vill bara
sluta med att framhålla, med anledning
av vad herr Henningsson yttrade, att
det självfallet finns exempel på försäljning
av varor, för vilka reklamkostnaderna
är mycket höga. Det har i alla
tider funnits och kommer alltid att
finnas människor som låter lura sig.
Det finns människor som låter lura sig
på mycket, mycket stora belopp även
om det inte är ett enda öre i reklamkostnad
med i spelet utan bara är
fråga om vanligt bondfångeri. I detta
fall måste det väl ha varit fråga om
ett skönhetspreparat eller något i den
stilen, och jag väntar fortfarande på att
det skall uppträda företag inom ...

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag vill endast påpeka,
att jag inte sagt att herr Löfgren in. fl.

144

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

har varit helt negativa till utbyggnaden
av trådradion. Jag sade att ni förfäktat
ett temporärt stopp för utbyggnaden av
densamma.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Får jag knyta an till
det där. Det är fråga om ett temporärt
uppskov, säger herr Larsson i Hedenäset,
och vi vill inte vänta alls. Men
man blir nog tvungen att vänta ändå,
ty inte heller trådradioutbyggnaden blir
färdig under nästa budgetår, och mycket
talar för att det, om man går över till
FM-sändare, kan bli möjligt med en
snabbare utbyggnad i fortsättningen än
om man skall använda medlen för trådradion.

Herr Andreasson säger att man får
bara bygga 50 FM-sändare. Ja, det är
säkert riktigt, men de moderna FM-sändarna
har en spridningsradie på 60 å
70 kilometer, och får man bygga 50 sådana,
kommer det inte att finnas några
vita fläckar på kartan härvidlag. Det är
just där problemet ligger: om man bygger
ut FM-sändarna på det sätt som tekniken
medger, kan man täcka hela området.
Det blir i själva verket inte nödvändigt
ens att bygga ut alla sändarna
till den omfattningen, utan man kan i
viss utsträckning också arbeta med
mindre sändare.

Till slut vill jag bara, utan att i övrigt
förlänga debatten, säga att jag beklagar
en sak som herr andre vice talmannen
yttrade för en stund sedan,
nämligen att det var naturligt att man
från avdelningens sida vände sig till
»vederbörande huvudman». Nu hade
jag inte tillfälle att deltaga i arbetet
just när remissbeslutet fattades, men
det förvånar mig faktiskt om man fortfarande
säger att televerket är radiobolagets
förmyndare vad gäller radioangelägenheterna
och att det är televerket
som är huvudman. Det är den inställningen
som fört till en konflikt mellan
radiobolaget och televerket, och det är
den inställningen vi på ett eller annat

sätt måste komma ifrån. Det kan inte
hjälpas att om man skall behandla dessa
frågor med någon framgång, måste
televerket och Sveriges radio betraktas
som likställda intressenter med precis
samma rätt att göra sig hörda. De är
därför också tvungna att komma överens,
inte så att den ene bestämmer efter
att ha hört den andre utan så, att de
genom ömsesidiga medgivanden kommer
fram till ett slutligt resultat.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Till herr Heckscher vill
jag säga, att det inte är enbart avgörande
att man får bygga dessa 50 stationer.
De är nämligen också geografiskt
bestämda efter en plan, som förelagts
riksdagen för ett par år sedan och
som riksdagen också har givit sin enhälliga
anslutning till. Av denna plan
framgår, att även om man tänker sig en
sändningsradie på 7 mil, blir det fortfarande
vita fläckar, och det är dessa
vita fläckar, som vi talar om här och
där vi vill ha en utbyggnad av trådradion.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att fråga herr Löfgren vad som skett
på det tekniska området från den 5
september till den 8 februari och som
avdelningen av statsutskottet inte har
haft möjlighet att ta del av. Där känner
vi inte till någonting om det. Vi vet
bara att vad som skett är att radiobolaget
skickat ut en skrivelse till några
personer, som sedan blivit experter på
detta område. Det är det enda som vi
vet inom statsutskottet.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva säga ytterligare ett par ord. Jag
tror nog att herr Jansson i Kalix vet,
att televisionsverksamheten i vårt land
har utvecklats med en oanat stor hastighet.
Om man tar reda på vad som
skett från september fram till dags

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 145

dato finner man, att utvecklingstakten
har varit sådan, att det finns anledning
att tänka sig en möjlighet att sammankoppla
utbyggnaden av TV- och FMsändarna,
för att samtidigt dra nytta av
båda. Mer anser jag mig inte behöva
säga nu.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr förste vice talmannen
momentvis propositioner å vad utskottet
hemställt.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i detta mom. dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. II i utskottets utlåtande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, vadan vo10-—Andra
kammarens protokoll 1958. Nr

Televerkets anslagsbehov

tering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgå vos 144 ja och 60
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i mom. II gjorda hemställan.

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV

Efter propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i detta mom. dels
ock på bifall till det av herr Löfgren
under överläggningen framställda yrkandet
fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. IV i utskottets utlåtande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Löfgren under överläggningar
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 153 ja och 44 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

146 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ridhus för livgardesskvadronen

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh m. fl., avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till herr Löfgrens under överläggningen
gjorda yrkande; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den med 2:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. VI i utskottets utlåtande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 142 ja och 52
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII—IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 3

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för Luftfartsfonden,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Linköping,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek in. fl., och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Ridhus för livgardesskvadronen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
förslag i propositionen nr 2 hemställde
utskottet att riksdagen måtte till Återuppförande
av ridhus för livgardesskvadronen
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58 under försvarets
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 300 000 kronor.

I utskottets utlåtande erinrades om
att ridhuset inom livgardesskvadronens
(K 1) kasernetablissement i juni 1956
helt förstördes av eld, samt att skvadro -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 147

nens behov av ridlokaler tills vidare
kunnat tillgodoses genom att skvadronen
nyttjat bl. a. ridhuset inom Svea
artilleriregementes (Al) förutvarande
kasernetablissement, varav dock en del
vore upplåten till Radiotjänst för televisionsändamål.
Utskottets yttrande var
av följande lydelse:

»Av det anförda framgår, att utnyttjandet
av ridhusen vid arméstabens stall
och A 1 i och för sig innebär vissa olägenheter
ur utbildningssynpunkt, vilka
komma att accentueras i händelse av en
utbyggnad av Musikaliska akademien.
Härtill kommer Sveriges Radios svårigheter
beträffande lokaler för televisionsverksamheten.
Vid sina överväganden
av denna fråga har utskottet funnit det
av departementschefen förordade alternativet
innebära den ur flertalet synpunkter
mest fördelaktiga lösningen.

Utskottet får alltså, med understrykande
av angelägenheten av att åtgärder
icke, såsom i detta fall skett, vidtagas,
innan medel av riksdagen anvisats
för av Kungl. Maj:t föreslagna ändamål,
tillstyrka, att medel i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag nu anvisas för
ridhusbyggets fullföljande. Utskottet förutsätter
emellertid därvid, att livgardesskvadronens
ställning icke beröres av
de omorganisationer, som kunna bliva
en följd av det kommande försvarsbeslutet.
»

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Thnn, Söderberg,
Åkerström och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Av det anförda framgår, att det föreslagna
ridhusbygget i mycket hög
grad förestavas av den civila ridsportens
intressen. Det är därför synnerligen
tveksamt, om kostnaderna för återuppförandet
av ridhuset böra belasta
försvarsdepartementets kapitalbudget.
För militärt ändamål skall det huvudsakligen
tillgodose livgardcsskvadronens
behov av utbildningslokaler. Frågan
huruvida ridhusbygget bör fullföl -

Ridhus för livgardesskvadronen

jas blir därför i hög grad beroende av
i vad mån livgardesskvadronen kommer
att beröras av de omorganisationer, som
kunna bliva en följd av det kommande
försvarsbeslutet. Anslag för ridhusbyggets
fullföljande bör därför självfallet
icke få utnyttjas, förrän klarhet vunnits
i denna fråga. Utskottet vill emellertid
icke motsätta sig att medel anvisas i
enlighet med Kungl. Maj :ts förslag men
förutsätter därvid, att medlen icke tagas
i anspråk, förrän beslut fattats om livgardesskvadronens
ställning inom den
nya försvarsorganisationen. Utskottet
vill till sist understryka, att åtgärder
icke, såsom i detta fall skett, vidtagas,
innan medel av riksdagen anvisats för
av Kungl. Maj:t föreslagna ändamål.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet under
denna punkt för att uttala min förvåning
över statsutskottets förslag och
för att motivera varför jag vill yrka avslag
på det.

Det är litet märkligt att man, när vi
dels talar om bostadsbrist, dels talar
om ett svårt ekonomiskt läge i vårt land
och samtidigt diskuterar försvarsorganisationen,
föreslår att vi skall investera
300 000 kronor för åternppförande av
ridhus för livgardesskvadronen. Jag vill
också erinra om att vi under senare tid
har diskuterat en avkastning av våra
militära förband. Även ur den synpunkten
måste jag uttala min förvåning vad
det gäller behovet av ett nytt ridhus.

Utskottet säger, att livgardesskvadronen
efter branden är för ridutbildningen
helt hänvisad till ridhusen vid arméstabens
stall och vid Al. Vissa olägenheter
är förknippade därmed, bland annat
på grund av avstånden mellan dessa
ridhus. En del av utrymmet vid A 1 är
också uthyrt till Sveriges Radio ÅR.

Efter att ha tagit del av utskottsutlfttandet
har man ett intryck av att det
ur militär synpunkt inte finns någon

148 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ridhus för livgardesskvadronen

som helst anledning att i nuvarande situation
investera dessa 300 000 kronor.
Det är, herr talman, egendomligt att försvarsdepartementet
knappast förefaller
att ha sinne för ekonomi och för vad vi
ändå har diskuterat under senare tid,
nämligen att man skall noggrant pröva
om det kan vara möjligt att göra inbesparingar.
Man borde varken i försvarsdepartementet
eller i finansdepartementet
släppa igenom frågor av denna karaktär,
allra minst i nuvarande läge.

Jag vill också göra en rent principiell
deklaration, nämligen att det vill
synas som om de militära myndigheterna
allt mer och mer har fått den uppfattningen,
att riksdagen skall nonchaleras.
Det har framlagts en proposition
—- det är riktigt — men innan utskott
och riksdag har prövat densamma skaffar
man sig byggnadstillstånd och sätter
i gång byggenskap. Jag må ändå säga,
att även om vi kan svälja de 180 miljonerna
finns det ingen anledning för
riksdagen att fortsätta på denna väg.
Det är inte militären som skall styra
riksdagen, utan riksdagen skall ha rätt
och skyldighet att säga ifrån på en
punkt som denna.

Utskottet har knorrat litet grand men
bär i alla fall gått med på att militären
skall få dessa pengar. Jag måste säga
att detta är ganska anmärkningsvärt. För
en stund sedan motiverade herr Rubbestad
och även herr Dickson ett uteblivet
anslag på 30 000 kronor till social
upplysningsfilm med att säga, att
det inte fanns några pengar till detta
anslag. Men herr Rubbestad har inte, efter
vad jag kan förstå, uppmärksammat
de 300 000 kronor som det här gäller.
Endera måste han ha varit och sett på
några vackra monument eller också
har han i detta sammanhang försummat
sin plikt. Jag måste säga, att herr Rubbestad
har i varje fall i mina ögon
därigenom föga fyllt sitt värv att granska
och spara.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att längre fortsätta detta resone -

mang. Jag vill bara konstatera, att vi
från riksdagens sida måste mycket noggrant
granska sådant som hör till försvarets
kostnader, och jag har ett intryck
av att detta ridhus inte är behövligt
ur försvarets synpunkt.

Jag kan inte heller se, att vi i detta
sammanhang behöver ta hänsyn till polisen,
ty det har inte visats att polisen
har något trängande behov av ridhuset.
När man vidare drar in Sveriges Radio
och televisionen i detta sammanhang,
måste jag säga att det inte kan vara rimligt
att upplåta ett befintligt ridhus åt
televisionen och sedan bygga en ny anläggning
för det ändamål som detta ridhus
egentligen skulle fylla. Jag tror att
man skulle kunna låta televisionen disponera
den ena hälften av ridhuset och
sedan kunna klara sig med övriga utrymmen
utan att behöva bygga något
nytt ridhus.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets utlåtande. Vi måste
visa, att det är riksdagen och inte militären
som bestämmer i en fråga som
denna, och vi skulle också kunna undgå
en investering på 300 000 kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har uppmärksammat, att till denna
punkt är fogad en reservation. Den skiljer
sig från utskottet endast i fråga om
motiveringen.

Jag skall för egen del gärna bekänna,
att jag helst skulle ha velat gå på rent
avslag och därvid ställa mig på samma
ståndpunkt som herr Lundberg. Till
sist bedömde vi dock saken så, som
framgår av reservationen. Märk väl,
ärade kammarledamöter, att för reservationsyrkandet
står två ledamöter i
första avdelningen som behandlar försvarsfrågorna.

Vad som för mig är utslagsgivande
är frågan, huruvida vi skall ha kvar
den här livgardesskvadronen i en fram -

Nr 9 149

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

tid. Jag tänker mig att om någonting
kan avskaffas så är det den. Den fyller
ju inte någon militär funktion. Följaktligen
torde vi kunna vara överens
om att den kan slopas. Detta är min utgångspunkt.
Därför vill jag självfallet
ha lämnat den möjligheten öppen, att
vi utan vidare kan besluta oss för att
undvara denna livgardesskvadron.

Nu har utskottsmajoriteten skrivit på
ett sådant sätt, att man kan diskutera
formuleringarna. Själv är jag av den
meningen, att man egentligen tagit
ståndpunkt till frågan om denna skvadron
och sagt, att dess ställning inte skall
ändras, när man skriver på följande
sätt: »Utskottet förutsätter emellertid
därvid, att livgardesskvadronens ställning
icke beröres av de omorganisationer,
som kunna bliva en följd av det
kommande försvarsbeslutet.» Jag vet
att det i utskottet sades, att det inte
var så nödvändigt att fatta uttalandet på
det nämnda sättet. Om utskottets majoritet
skulle segra, är jag tacksam för att
man åtminstone sagt det.

När det gäller motiveringen har vi
som reservanter sagt ifrån, att dessa
pengar, som även vi varit med om att
bevilja, inte får tas i anspråk förrän
beslut fattats om livgardesskvadronens
ställning inom den nya försvarsorganisationen.
Vi är överens, både utskottsmajoriteten
och reservanterna, om att
uttala kritik av vad som förekommit.
Där är det i stort sett riktigt vad herr
Lundberg anförde, att man har påbörjat
arbetet. Man har verkställt ett visst
arbete med grunden till ett nytt ridhus,
och man lär också t. o. m. ha lagt ut
en beställning på en barack eller en träbyggnad
för ändamålet. Man måste säga,
att detta är ett förfaringssätt som är
fullkomligt förkastligt, och något av
den kritik som herr Lundberg riktade
på den punkten torde också vara berättigat.

Jag tycker att det är så pass rimligt
det vi reservanter yrkar på, att jag hoppas,
att flertalet av kammarens ledamö -

Ridhus för livgardesskvadronen

ter skall säga bestämt ifrån, att här får
man inte göra någonting mera förrän
man har tagit ståndpunkt till skvadronens
ställning inom den nya försvarsorganisationen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen beträffande
utskottets motivering.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre diskussion med herr
Lundberg när han här kritiserar militären.
Det må stå för herr Lundbergs
egen räkning. Jag vill endast understryka,
att denna fråga varit föremål
för en mycket ingående behandling
både inom avdelningen och inom statsutskottet,
där vi haft saken uppe två
gånger. Vi har kommit underfund med,
vilket också utskottsmajoriteten kritiserar,
att arbetet faktiskt påbörjades med
grunden medan vi höll på att behandla
denna sak i utskottet. Detta beror på
ett misstag, och misstag kan vi alla begå.
Misstaget har också fördömts av
utskottsmajoriteten.

När herr Lundberg säger att det inte
finns något behov av detta ridhus — i
varje fall inte för militärt ändamål —
då tror jag att herr Lundberg talar om
en sak som han inte riktigt känner till.
En del av ridhuset vid A 1 disponeras
redan nu av Radiotjänst, som behöver
även den återstående delen. Frågans
behandling har förryckts genom att Radiotjänst
varit i så stort behov av barackerna
vid A 1, att man varit beredd
att satsa pengar på att uppföra ytterligare
en barack för sina ändamål där
ute. Det är ändå, tycker vi, en bakvänd
investering.

Detta ridhus vid K 1 behövs inte enbart
för militärt bruk, det skall medgivas,
men dock till övervägande del
för militärt ändamål. Det skall också
användas av polisen ocli av civila, men
vi skall komina ihåg alt de civila som
tar ridhuset i anspråk kommer att få

150

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ridhus för livgardesskvadronen

betala hyra för detta till staten och alltså
stå för sin andel av kostnaden.

Meningsskiljaktigheten mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten är
som herr Åkerström nyss har sagt inte
särskilt stor. Vi har också, som jag redan
har nämnt, understrukit det oriktiga
i att arbetena påbörjats innan beslut
fattats. Den meningsskiljaktighet
i fråga om den sista meningen i utskottsutlåtandet,
som herr Åkerström citerade,
beror ju alldeles på hur man läser.
Den skall enligt majoritetens mening
tolkas så, att vi förutsätter att det när
dessa medel skall utanordnas kommer
att ha prövats om detta förband skall
finnas kvar. Skall det vara kvar, så råder
ingen tvekan om att det också finns
behov av militär ridutbildning vid sidan
av de civila behov som kan finnas.
Skillnaden mellan reservanternas och
utskottsmajoritetens ståndpunkt är alltså
mycket en strid om ord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle till herr Åkerström
bara vilja säga, att reservanterna
ju också har anvisat pengar, låt vara
att de vill att man skall spara dem en
tid innan de tas i anspråk.

Till herr Thapper vill jag uttala, att
det vore önskvärt att både han och
andra i sådana här sammanhang kommer
ihåg en sak vi talade om för några
år sedan, nämligen att vi behöver ha
litet råg i ryggen när vi bär att göra med
de militära myndigheterna. Jag skulle
också önska mycket mera råg i ryggen
både i försvarsdepartementet och på
andra håll när dessa frågor avgörs. Vi
skall ändå bygga ett militärt ridhus,
vi skall inte bygga åt Radiotjänst eller
polisen och inte heller åt en mängd
civila för att dessa senare för sitt nöjes
skull skall kunna hålla billigare hästar.

Jag skulle vilja fråga utskottets talesman
hur man kan sätta i gång att bygga
utan riksdagens samtycke och en

godkänd ekonomisk plan. Kan dessa
myndigheter utan riksdagens hörande
göra praktiskt taget hur de vill, är det
ju meningslöst att riksdagen fortsätter
med att behandla de militära frågorna.
Vi borde då i stället ge dem fullmakter
och säga, att de begriper detta bättre än
andra. Jag tycker verkligen herr Thapper
borde förstå, att frågan är allvarligare
än han synes vilja göra den till.

Vi har ju inom sjukvården, bostadsbyggandet
in. fl. områden stora krav,
som vi måste säga nej till. Men bara
militären kommer, är statsutskottet villigt
att blunda och svälja.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan framhållit,
att utskottsmajoriteten fördömer att
arbetet påbörjas innan riksdagen fattat
beslut. På den punkten föreligger alltså
ingen meningsskiljaktighet.

Herr Lundbergs önskan om råg i ryggen
för min och andras del är nog
överflödig. Det är naturligtvis alltid
nyttigt att ha råg i ryggen, men därtill
skall man också ha egenskapen att försöka
bedöma saker och ting objektivt.
Det är detta som skett i avdelningen.
Frågan har bedömts från olika synpunkter.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Thapper gjorde
gällande, att det bara är en strid om
ord mellan oss som företräder reservanterna
och honom som företräder utskottsmajoriteten.
Jag skulle då åtminstone
vilja säga det, att följer kammaren
reservanternas formulering blir det
mera klart vad man vill, nämligen att
lämna möjligheten öppen att helt avskaffa
livgardesskvadronen. Denna skillnad
är betydelsefull och skulle kunna
innebära, herr Lundberg, att dessa
pengar aldrig får komma till användning
för nu ifrågavarande ändamål.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 151

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Visserligen säger herr
Thapper, att han fördömer att arbetet
påbörjats innan riksdagen fattat beslut,
men majoriteten vill dock ge pengarna
och godkänna alltihop.

Objektivitet är ett ord som man tar
i munnen när man inte vill gå in på
ett sakligt bemötande. Vid en objektiv
bedömning finner man nog att sakläget
är, att hela försvarsorganisationen
är under diskussion, att vi nu har ett
ekonomiskt läge, som man i andra sammanhang
alltid hänvisar till, och att det
föreligger mycket stora behov, som är
mera trängande än att ordna så, att
exempelvis vissa civila får tillgång till
ett ridhus. Objektiviteten är ett relativt
begrepp, men i detta sammanhang är
det mera relativt än det brukar vara.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte tvista med
herr Lundberg om vem som är mest
objektiv i sammanhanget. Det gagnar
inte saken. Jag har försökt visa att även
majoriteten förutsätter, att det skall
vara klart att livgardesskvadronen skall
vara kvar när man bygger ridhuset.
Herr Åkerström menade att det vore
säkrare att följa reservationen. Jag tror
att man inte vinner ett dugg på detta
utan bara krånglar till saken, allra helst
som första kammaren redan har fattat
beslut i enlighet med utskottets förslag.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Lundberg måste jag säga mig, att
han framförde förnuftsskäl som motiv
för sitt avslagsyrkande. Så länge den
framtida militära organisationen inte
är klar borde man kunna vänta med
detta ridhusbygge. Tills vidare har man
också lyckats tillgodose sitt behov av
ridhus.

Jag har under denna debatt fått klart
för mig, att herr Lundbergs avslagsyrkande
är det enda man rimligen kan
ansluta sig till. När vederbörande har

Ridhus för livgardesskvadronen

kunnat ge sig till att sätta i gång arbetet
innan de fått anslag och ställer utskott
och riksdag inför fullbordat faktum,
bör det nog en gång markeras att
det inte skall gå till på det sättet.

Jag ber sålunda att få instämma i
herr Lundbergs yrkande om avslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 38 nej, varjämte 26
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och

152 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 73 nej, varjämte 20
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 5

Föredrogs statutskottets memorial nr
41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 6

Ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta mo -

tioner om ändring i förordningen om
automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:37
av herr Wärnberg m. fl. och 11:43 av
herr Persson i Appuna m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:197
av herr Sueningsson och II: 236 av herr
Cassel m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga däri framlagda förslag
till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt;

2) Förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 195b (nr

260) om brännoljeskatt.

Utskottet hemställde
1) att de likalydande motionerna
I: 37 av herr Wärnberg m. fl. och II: 43
av herr Persson i Appuna m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna 1:197
av herr Sveningsson och II: 236 av herr
Cassel m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Persson i
Svensköp, Anderson i Sundsvall, Darlin
och Rydén, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 197 av herr Sveningsson och
II: 236 av herr Cassel m. fl. om vissa
lindringar i motorfordons- och drivmedelsbeskattningen
— ansett, att utskottet
under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till ovannämnda
motioner, antaga däri avsedda
förordningsförslag av i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DARLIN (li):

Herr talman! När regeringen lade

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 153

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

fram förslaget om höjd beskattning av
motorismen 1954 motiverades denna åtgärd
av nödvändigheten att höja vägväsendets
standard upp till en nivå,
någorlunda motsvarande motorismens
krav.

Departementschefen anförde såsom
ett väsentligt argument för höjda automobilskatter,
att kostnadsökningen för
vägväsendets upprustning i form av
skattehöjning skulle motsvaras av en
minskning i driftkostnaderna.

Under förutsättning att den åsyftade
standardnivån uppnåddes är denna argumentering
riktig. Vi vet emellertid
alla att detta program — som till yttermera
visso betonades vara ett minimiprogram
•— icke har fullföljts. Motorismen
har följaktligen inte erhållit en
driftkostnadsminskning som uppväger
kostnadsökningen på grund av skattehöjningarna.

I princip låter det sig sägas, att samtliga
bilägare har träffats lika hårt genom
att de väsentliga förutsättningarna
för 1954 års bilskattereform har brustit.
I praktiken är det emellertid så, att
den tunga nyttotrafiken blivit hårdast
drabbad. Särskilt hårt träffades de som
använder brännolja som drivmedel.
Dessa var ganska hårt pressade i kostnadshänseende
redan före 1954 års
skattehöjning.

Situationen lättades inte efter 1954.
Flera omständigheter — huvudsakligen
den ekonomiska politiken — föranledde
drygare amorteringar vid nyinköp av
fordon, lönerna pressades ytterligare i
höjden, omkostnaderna i form av räntor
och reparationskostnader ökade
kraftigt etc. Och därtill kom — som
sagt — ökade skatter.

Den tunga trafiken arbetar under
mycket ogynnsamma omständigheter.
Detta förhållande förutsågs av remissinstanserna
i samband med utredningsförslagets
framläggande 1954. Jag vill
endast erinra om att av det 80-tal instanser
som avgav yttrande över hälften
gick på rent avslag av det betän -

kande på vilket propositionen byggde.
Speciell kritik riktades mot den skattefördelning,
som gjorts mellan den tunga
trafiken och trafiken i övrigt.

Av de 20 000 objekt som har att erlägga
brännoljeskatt är det inte mindre
än ca 3 300 som svarar för de restantier
på brännolja, som f. n. uppgår till
ungefär 9 miljoner kronor. Den 30/11

1956 fanns 2 162 restanticr. Den 30/11

1957 hade antalet restantier ökat till
3 338. Ingen tvekan råder om att en
påtaglig ökning sker av konkurser och
indrivningsärenden just i åkarfacket.

Dessa förhållanden har stärkt mig i
åsikten, att den 1954 genomförda beskattningen
lett till alltför svåra påfrestningar
för den tunga trafiken. Enligt
min personliga uppfattning är den
orättvis. På utredningsspråk skulle man
tala om »olämplig avvägning av beskattningen».
Detta stödes av ett uttalande i
tilläggspropositionen år 1957, enligt
vilket de ekonomiska svårigheter som
den tunga trafiken är utsatt för tas till
intäkt för en reducering av brännoljeskatten
i samband med införandet av
energibeskattningen.

Herr talman! Jag läste i gårdagens
upplaga av Expressen, att lastbilsåkarna
hade tänkt sig att tvinga fram
en avsevärd höjning av sina taxor. Orsaken
till detta skulle till väsentlig del
vara det tunga skattetrycket. En allvarlig
eftersläpning i taxehänseende
har under senare år ägt rum och utan
tvekan medfört en påtagligt minskad
lönsamhet. För de enskilda trafikutövarna
har läget pressats mer och mer.
Kommer dessa taxeökningar att gå igenom,
ja, då är karusellen i gång med
ökade priser, med krav på ökad lönekompensation
och kompensation för
ökade omkostnader, med risk för hland
annat dyrare livsmedel här i landet, och
det är det väl ingen som gärna önskar.

Vi bör därför ej förmena åkarna en
skälig kompensation för de ökade pålagor
de erhållit. Jag tror inte att kompensationskraven
är av tillnärmelsevis

154

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

sådan storleksordning som t. ex. LO
signalerade efter herr Strängs anförande
här i kammaren för några dagar sedan.
Då gällde det diskussionen om
punktskatterna. Herr Sträng yttrade
bland annat att merkostnaden för en
normalfamilj utgjorde cirka 175 å 200
kronor. Samma eftermiddag kunde vi
läsa i LO-organet, att arbetarna skulle
komma att begära kompensation med
inte mindre än 15 procent. För en löntagare
med 10 000 kronor i inkomst blir
det 1 500 kronor mer och för en löntagare
med 12 000 kronor blir det 1 800
kronor mer om året i kompensation för
de 200 kronorna punktskatterna kostar.

Det är väl heller ingen hemlighet att
utövarna i åkeribranschen i stor utsträckning
måste arbeta på sådan tid
som enligt bestämmelserna om yrkesmässig
trafik är att beteckna som olaglig.
Detta skapar givetvis risker för att
olyckor skall inträffa i trafiken på
grund av trötthet. Den tunga trafikens
yrkesutövare kan också förledas till
att transportera större laster än vad
som är tillåtet, givetvis på grund av
branschens dåliga räntabilitet.

Regeringen har uppdragit åt statens
trafiksäkerhetsråd att framlägga förslag
till åtgärder, som kan motverka
olyckor i motorfordonstrafiken, vilka
helt eller delvis förorsakas av uttröttning
hos föraren.

För min del är saken tämligen given.
Genom att lätta på skattetrycket och
därmed på den totala kostnadspressen
kan vi starkt bidraga till att förebygga
olyckor i trafiken. Därmed har vi eliminerat
det största antalet olyckor förorsakade
av uttröttning.

Det är inte bara nyttotrafiken i och
för sig som drabbas av den orättvisa
beskattningen. Indirekt träffas många
människor av dess verkningar. Busslinjer
måste läggas ned — särskilt på
landsbygden —• och härigenom försämras
kommunikationerna. Så har redan
skett i stor utsträckning, vilket tidi -

gare har påpekats här i riksdagen, dock
utan resultat.

Skatteförhållandena inverkar menligt
på näringslivets transporter, vilket
bland annat medför att lokaliseringen
till landsbygden försvåras.

Dessa omständigheter bidrar i sin tur
till att stimulera flykten från landsbygden.
Men det måste väl ligga i allas vårt
intresse att försöka förhindra denna utveckling.
Här bör väl i varje fall samtliga
borgerliga partier ha ett gemensamt
intresse. Vi här i riksdagen bör
göra vad vi kan för att hindra en fortsatt
utveckling i den riktningen.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som i bevillningsutskottet
framförts av herr Hagberg in. fl.

Häri instämde herr Magnusson i
Borås (b).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
i samband med bevillningsutskottets
betänkande nr 18 är ingalunda ny
för riksdagen.

Eftersom jag har biträtt den avgivna
reservationen, vill jag med några ord
beröra den fråga, som avhandlas i betänkandet,
alltså frågan om automobilbeskattningen.
Reservationen anknyter
till en motion, som går ut på att sänka
automobilbeskattningen till vad den var
före 1955, då 1954 års beslut trädde i
kraft, samt att sänka brännoljeskatten
från nuvarande 30 öre till 25 öre per
liter, vilket innebär att brännoljeavgiften,
om man räknar in de två öre, som
erlägges i form av energiskatt, blir 27
öre.

Till 1954 års beslut om böjning av
motorfordonsskatten knöts, som herr
Darlin omnämnde, ett uttalande, som
var utformat som ett löfte om en snabbare
upprustning av vägnätet. Det var
för att få pengar till denna snabbare
upprustning som den böjda motorfordonsbeskattningen
kom till. Departementschefen
anförde då bland annat:

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

155

Ändring i förordningen om automobilskatt m. in.

»Ur bilägarnas synpunkt medför dålig
vägstandard en ökning av kostnaderna
för drivmedel, reparationer, försäkringar
samt vagn- och ringslitage. Kostnadsökningen
för vägväsendets upprustning
i form av skattehöjning motsvaras därför
av en minskning i motorfordonstrafikens
driftkostnader.»

Detta är nog alldeles riktigt. Men den
utökade och snabbare utbyggnaden och
upprustningen av vägväsendet som förutsattes
i samband med 1954 års beslut
har i stort sett uteblivit. Om hänsyn
tages till penningvärdeförsämringen,
kan det ifrågasättas om inte medelstilldelningen
till upprustningen av vägarna
har minskat. I varje fall är medelstilldelningen
alltjämt otillräcklig. Löftet
från 1954 har sålunda inte infriats.

Bilismen — i synnerhet den tunga
landsvägstrafiken — har sålunda tvingats
betala en höjd skatt — en utökad
köpeskilling om man så vill — men
bilismen har inte fått full valuta för
denna större köpeskilling. Samtidigt
har automobilskattemedelsfonden bokföringsmässigt
stigit år från år.

Under de tidigare diskussionerna i
denna fråga har man berört de höjda
bilskatternas inverkan på fraktkostnaderna
och de ökade kostnaderna för
persontrafik o. s. v. Vi vet alla att bussarna
har kommit i ett prekärt läge på
grund av de många pålagorna, som
gjort att åtskilliga busslinjer har dragits
in och andra ligger i dödsryckningarna.
Jag skall inte uppehålla mig
vid de sakerna, utan jag vill här i stället
beröra de dåligt underhållna vägarnas
inverkan på fraktkostnaderna i synnerhet
för industrien i Norrland.

De bristfälliga vägarna har bland annat
haft den konsekvensen, att lastbilarna
många gånger inte kan utnyttjas
till sin fulla kapacitet, vilket verkar direkt
kostnadsfördyrande. I det län jag
representerar, Västernorrlands län, är
skogsindustrien den förhärskande industrien.
ltåvaran, virket, fraktas numera
i allt större utsträckning per lastbil till

fabrikerna. Det blir ofta transporter på
20—25 mil. Allteftersom kraftverken i
älvarna byggts ut har vattendragen förlorat
i betydelse som flottleder. Det
finns vattendrag, där flottningen av
virke helt har upphört. Virket fraktas
i stället per bil direkt till fabrikernas
upplagsplatser. Självfallet är det under
sådana förhållanden ur kostnadssynpunkt
önskvärt att bilar med stor lastkapacitet
kan komma till användning
samt att vägarna och broarna medger
att bilarnas hela kapacitet kan utnyttjas.
Detta är emellertid ingalunda fallet.
Under tjällossningstider är det inte
sällsynt att åtskilliga vägar, som är av
betydelse för virkestransporterna, blir
helt avstängda för tunga transporter.
Det är här alltså fråga om vägar, som
går från inlandet ned mot kustbygden,
där industrien i de norrländska bygderna
i allmänhet ligger. Åtminstone
gäller detta träindustrien. På industrihåll
har jag hört det uttalandet göras,
att det kan ifrågasättas om det inte är
angelägnare att upprusta dessa för industritransporterna
viktiga vägarna än
att rusta upp de vägar, som i stor utsträckning
utnyttjas för turisttrafik.
Det ligger säkerligen åtskilligt i det uttalandet.

Ett särskilt besvärligt kapitel i detta
sammanhang utgör de gamla bristfälliga
broarna. De utgör flaskhalsar för
virkestransporterna. Det tillåtna axeltrycket
medger många gånger inte att
lastbilarnas kapacitet utnyttjas i tillnärmelsevis
full utsträckning, och transporterna
blir därför onödigt dyra. Eu
upprustning av vägarna, inte minst de
för industrien så viktiga transportvägarna,
skulle därför bidraga till att nedbringa
industriens transportkostnader
och därmed även minska produktionskostnaderna,
vilket inte är utan betydelse
nu, då klimatet för skogsindustrien
på exportmarknaden på grund
av flera samverkande omständigheter
som bekant blivit kärvare.

Ett skattebortfall på cirka 38 miljö -

156 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

ner kronor, som ett bifall till reservationen
skulle innebära, är givetvis i nuvarande
läge en allvarlig sak. 38 miljoner
kronor är ett betydande belopp. När
jag emellertid trots detta har biträtt
reservationen, är det därför att jag finner
den skattehöjning som skedde 1954
vara orättvis, eftersom det till beslutet
knutna löftet om en snabbare förbättring
av vägväsendet icke infriats. Jag
tror att åtskilliga lastbil- och bussägare
med ett visst jämnmod skulle fördra
den höjda skatten, om de finge uppleva
att löftet om en snabbare upprustning
av vägarna infriades. Ingenting tyder
emellertid på att man inom den närmaste
tiden har att emotse en ökad medelstilldelning
för en snabbare upprustning
av vägväsendet, och under sådana
förhållanden kvarstår orättvisan,
om inte skatten sänkes till den nivå den
hade före 1955, då 1954 års beslut trädde
i kraft.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Som vi här hört motiveras
sänkningen av skatterna för de
tyngre fordonen och för brännoljan ur
två synpunkter: för det första har automobilskattefonden
ökat kraftigt och för
det andra har vägarna inte kunnat utbyggas
i den takt som förutsatts. Det
är alldeles riktigt att automobilskattefonden
har ökat. Den beräknas den 30
juni 1958 komma att uppgå till 600
miljoner kronor. Vi skall emellertid
inte stirra oss blinda på denna summa.
I dagarna sammanträder länsvägnämnder
och andra vägmyndigheter i hela
riket för att ta slutlig ställning till en
väldig plan för vägarnas upprustning.
Denna stora plan slutar på ett belopp
av inte mindre än 21 miljarder kronor,
och det anses vara nödvändigt att denna
upprustning sker under den närmaste
15—18-årsperioden fram till

1975. Om detta program skall genomföras
och vi skall ha möjlighet att finansiera
denna upprustning med bilskattemedel,
representerar uppenbarligen
den fondering som ägt rum ett relativt
litet belopp.

Vad är då orsaken till att dessa väginvesteringar
inte kunnat hålla jämn
takt med automobilskattemedlens inströmmande?
Det är ju omständigheter
som vi alla känner till. Först och
främst har det varit nödvändigt att begränsa
investeringarna med hänsyn till
andra ofrånkomliga investeringsbehov.
Följden har blivit att vi säkerligen investerat
för litet i vägarna. Det finns
emellertid många andra områden där
vi också investerat för litet. Här har det
gällt en avvägning som varit nödvändig
på grund av att resurserna varit starkt
begränsade. Huruvida en ändring nu
skall kunna ske i detta avseende, så att
den föreliggande omfattande planen för
upprustning av vägarna skall kunna genomföras,
beror till mycket stor del på
konjunkturutvecklingen. Det är möjligt
att denna kommer att gå i den riktningen
att ett forcerat vägbyggande
kommer till stånd ganska snabbt, och
då är det synnerligen värdefullt för
vägintressenterna att ha denna fondering.
Under tiden intill dess man kan
bedöma huruvida så skall ske har emellertid
för år 1959 förutsatts att investeringarna
för vägar skall höjas till 330
miljoner kronor från 1958 års belopp,
295 miljoner kronor. Därutöver kommer
naturligtvis alla underhållskostnader
och andra kostnader. Jag vill sålunda
göra gällande att det med utgångspunkt
från nödvändigheten och
möjligheten av att utbygga vägarna inte
finns motiv för en skattesänkning.

Nu har här anförts ett annat argument,
som herr Darlin underströk mycket
starkt, nämligen att den tunga trafiken,
lastbilar och bussar, bär drabbats
hårdast. Jag vill hävda att detta
påstående är oriktigt, ty det bilbestånd
som kraftigast har bidragit till att öka

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 157

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

automobilskattefonden är personbilarna,
vilkas antal ju ökat med explosionsartad
hastighet och vilka varit föremål
för både ökad fordonsbeskattning och
skärpt drivmedelsbeskattning. Den
tunga trafiken, bussar och lastbilar, har
däremot blivit gynnad, bl. a. därigenom
att den, när energiskatten infördes,
visserligen av tekniska skäl fick betala
sådan skatt men samtidigt erhöll kompensation
härför i form av sänkt skatt
på drivolja. Vidare har vi alldeles nyss
pålagt persontrafiken, d. v. s. alla bensindrivna
fordon, en ökad skatt på bensin
med fyra öre per liter. Drivoljan
har icke belastats med en motsvarande
skatteökning. Påståendet att den tunga
trafiken har drabbats hårdast kan därför
inte verifieras av verkligheten.

Jag vill också framhålla att herr Darlin
i sin argumentering väl ändå skjuter
ganska kraftigt över målet då han
säger att den löneökning, som nu signalerats
för chaufförer och dylik personal,
skulle kunna helt kompenseras
genom skattesänkningar. Detta är ju en
fullkomlig orimlighet. Då han vidare
söker göra gällande att t. o. m. flykten
från landsbygden skulle kunna hejdas
genom en sänkning av skatterna för
lastbilar och bussar och att även chaufförernas
uttröttning skulle röna inflytande
härav, har han ju hängett sig åt
en bra fantasifull argumentering på
detta område.

Jag skall emellertid inte bestrida att
den tunga trafiken kan vara i behov av
en förändrad beskattning; framför allt
gäller detta bussarna. På den punkten
har jag framställt en fråga till kommunikationsministern,
som lovade att so
till att 1953 års trafikutredning toge
hand om denna sak och om möjligt
framlade ett förslag om upphjälpande
av viss busstrafik. En sak som kraftigt
bidrar till att försvåra förhållandena
på landsbygden är nämligen att
goda kommunikationer saknas. Dessutom
finns det ännu en mängd människor
som inte kan köra bil och inte har bil,

och de är mycket beroende av bussarna.
Därför är det viktigt att busstrafiken
inte fullständigt ödeläggs. Därom
råder inga delade meningar! Men att
generellt sänka skatten på brännolja
och fordon skulle vara ett ganska vågat
företag av den enkla anledningen,
att inte alla bussar går med förlust. På
bussar, som går i regelrätt stadstrafik
och som ersätter spårvagnar, kan man
inte anlägga samma synpunkter som på
de busslinjer, vilka avser att förbinda
tätorter med glesbygder. Även om jag
vet att spårvagnstrafik och allmän busstrafik
inte är någon lysande affär, anser
jag att dessa linjer måste bedömas
från helt andra synpunkter.

Likaså är det klart att automobiltrafiken
måste ses med ett vidare perspektiv
än som kan framläggas i en motion.
Därför har också 1953 års trafikutredning
i särskilt uppdrag att utreda frågan
om den tyngre automobiltrafikens
betydelse ur närings- och trafikpolitiska
synpunkter. När denna utredning
framlagt sitt betänkande tror jag tiden
är inne att ta upp detta problemkomplex
och försöka få fram en bättre ordning.

Herr Anderson i Sundsvall var inne
på några funderingar om vägarna och
deras betydelse för trafiken. Jag vill till
alla delar vitsorda vad herr Anderson
här anförde. Men jag vill erinra om
att det inte gärna kan vara så illa ställt
med lastbilarnas konkurrensförmåga i
Norrland som herr Anderson gjorde
gällande. Jag vet att flottleder, där man
tidigare har flottat till mycket låga
kostnader, har nedlagts och att timret
nu transporteras med lastbilar, oaktat
det i dessa flottleder inte finns kraftstationer
som hindrar flottningen. Jag
tycker sålunda inte att det förhållandet,
att man använder lastbilar i stället för
flottleder, tyder på sämre konkurrensmöjligheter
för bilarna i jämförelse med
flottleder.

Jag ber, herr talman, att med dessa

158

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström sade
någonting om att det inte var den tyngre
trafiken som hade drabbats hårdast.
I motionen finns en del uppgifter i det
avseendet, som inte blivit motsagda
vid utskottsbehandlingen. Av dessa
uppgifter framgår att antalet personbilar
från 1954 ökat med 92 procent, lastbilarna
med 10,3 procent, medan det
för bussarna inte varit någon ökning
alls. Det innebär för personbilarna en
mycket kraftig ökning jämfört med regeringens
prognos. Där räknade man
för personbilarna med en ökning på
17,5 procent — den blev 92 procent!
För lastbilarna räknade man med en
ökning på 13,2 procent, medan den i
verkligheten blev 10,3 procent. För bussarna
förutsatte man en ökning med 25
procent, medan det nu visat sig, att
det inte blev någon ökning alls. Detta
tyder på att den tyngre trafiken inte
varit lika utvecklingskraftig som personbilarna.

Herr Sundström nämnde vidare, att
man i dagarna gör upp planer på att
investera 21 miljarder kronor i vägarna
fram till år 1975. Jag skulle vilja
fråga, om herr Sundström tror, att man
vågar lita på den planen. Det har gjorts
upp så många planer, som sedan har
ändrats och prutats ned. Så sent som
hösten 1957, sedan vägförvaltningarna
i länen gjort upp sin femårsplan, fick
man helt plötsligt skära ned planen
med i genomsnitt tio procent. Man har
anledning att misstänka att inte heller
löftet om de 21 miljarderna kommer
att hållas.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng sade vid
ett par tillfällen den 14 oktober 1956
att drivmedelsoljeskatten skulle användas
för att förbättra vägarna. Herr
Sundström säger nu att konjunkturut -

vecklingen skall avgöra, huruvida vi
skall bygga fler vägar. Det är ju faktiskt
litet olika uppgifter!

Herr Sundström säger att min uppgift,
att den tunga trafiken drabbats
hårdast, är felaktig. Jag vidhåller emellertid
min uppfattning därvidlag. Lastbilsägarna
är en kategori företagare,
som drabbats synnerligen hårt. Jag har
vid förfrågan för ett par dagar sedan
fått veta, att denna kategori företagare
de facto i allt större utsträckning går
i konkurs. Även det förhållandet att antalet
restantier ökat i oroväckande fart
talar sitt tydliga språk.

Herr Sundström säger, att den tunga
trafiken så att säga blivit gynnad på
personbilarnas bekostnad, enär personbilarna
drabbats av bensinprishöjningen
på 4 öre per liter. Jag vill då inte
underlåta att påpeka, att åkarna måste
använda sig av dieseldrift för att fordonen
över huvud taget skall bära sig
—- annars skulle det bli för stora reparationskostnader.
Dessa bilar — på
omkring G ton — kostar 20 000 å 25 000
mer än en bensinbil, och här får åkarna
alltså en synnerligen stor merkostnad.

Jag ifrågasätter vidare om inte personbilarna,
som många gånger körs
med en vansinnig fart, fördärvar vägarna
mer än en lastbil, som körs med
60 kilometer i timmen.

Herr Sundström säger att det är fantasifullt
att tro, att skattelättnader
skulle motverka flykten från landsbygden.
Men en för tung börda på lastbilåkare,
som transporterar t. ex. mjölk,
gör ju att matvarorna blir dyrare. Och
måste åkarna på landsbygden köra på
alltför dåliga vägar, kan de inte hålla
på att förlora pengar hur länge som
helst utan måste ge sig in till tätorterna
och andra yrken.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Anderson i
Sundsvall vill jag säga, att det förhållandet
att persontrafiken varit mer ut -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 159

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

vecklingskraftig än den tunga trafiken
beror ju inte på att den beskattats lindrigare
utan på helt andra omständigheter.

Naturligtvis kan jag inte garantera,
att de 21 miljarderna skall investeras i
vägar. Men så mycket är säkert, att om
konjunkturutvecklingen blir sådan att
det helt enkelt är nödvändigt ur arbetsmarknadssynpunkt
etc. att göra
större investeringar, så kommer dessa
vägarbeten i fråga för en utbyggnad i
raskare takt. Jag vet mycket väl att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärt
mera men fått order om att investera
mindre. Som jag förut sagt beror
detta på att det varit nödvändigt
att göra en sådan begränsning. Om vi
har pengar i automobilskattemedelsfonden,
som kan tillgripas när möjligheter
till ökad utbyggnad yppar sig, bör
detta skapa förutsättningar för en förbättring
av vägarna i raskare takt.

Härmed har jag också behandlat herr
Darlins resonemang om konjunkturutvecklingens
betydelse för vägarna. Men
när herr Darlin som ett bevis för att
skatterna är för höga anför, att vissa
företagare går i konkurs, så är det en
alltför enkel slutledning. Med den utgångspunkten
skulle jag ju kunna säga,
att eftersom många lastbilsägare tjänar
mycket pengar, så är skatterna för
låga. Jag vill naturligtvis inte alls göra
gällande något sådant, men jag vet att
det finns lastbilsfirmor som har mycket
goda affärer. Nej, varken konkurserna
eller de höga vinsterna för vissa
firmor bevisar någonting i denna sak.

Herr Darlin sade att oljedrivna bilar
kräver mer reparationer o. d. Det kan
mycket väl hända, men det måste väl
ändå vara så, herr Darlin, alt dieseldriften
är ett utomordentligt hjälpmedel
för att göra lastbilstrafiken lönande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls an -

vända mig av någon lång motivering
för att ange, varför jag i denna fråga
ansluter mig till reservanterna. Jag gör
det av den enkla anledningen, att jag
anser att detta är en beskattning som
inte bara är hård och skärpt utan t. o. m.
absolut orättvis. Staten tar ut mera i
skatt än vad som behövs för att täcka
de anslag som anvisas för ändamålet.
Det framgår tydligt när man studerar
det siffermaterial, som motionärerna
lagt fram.

Alla vet vi att 1954 års beslut tillkom
på grundval av en utredning, som hade
ställt vissa prognoser om utvecklingen
på detta område och om den skatt man
skulle vara tvungen att ta ut för att
kunna få till stånd en förbättring av
vårt vägnät. Jag behöver bara använda
innevarande budgetårs siffror för att
ge en klar bild här. 1954 sade vi, att
vi 1957/58 skulle investera 925 miljoner,
och det visar sig nu att vi för närvarande
tar ut 1 040 miljoner men trots
detta investerar endast 715 miljoner.
Detta lilla exempel ger besked om att
beskattningen är orättvis.

Riksdagen har vid tre tillfällen -—•
1955, 1956 och 1957 — varit i tillfälle
att göra en rättelse genom att justera
skatteuttaget i proportion till de investeringar
det varit möjligt att göra för
vägarnas förbättring. Men det bär riksdagen
inte velat, utan man har liksom
misstrott denna kategori näringsutövare
och sagt, att det är bättre att vi tar in
pengarna och fonderar dem för att
eventuellt kunna använda dem vid
framtida investeringar. Detta tycker jag
som sagt är oriktigt.

Man har faktiskt vilselett dessa näringsutövare,
när man sagt att denna
höga beskattning inte skulle betyda någon
kostnadsstegring, då det skulle bli
eu vägförbättring som gjorde en mängd
besparingar möjliga, t. ex. när det gällde
bränsle och slitage. Men det har
inte blivit någon förbättring, eftersom
man inte fullföljt vad man åtog sig att
göra i och med 1954 års beslut.

160 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Jag skall till sist bara göra ett påpekande
med anledning av herr Sundströms
anförande. Han säger att vi skall
inte stirra oss blinda på den automobilskattemedelsfond
vi har nu, då den
snart börjar närma sig en summa på
1 000 miljoner kronor, ty den är bara
en bagatell och en struntsumma i sammanhanget.
Men resonerar man så är
det väl också en bagatell och en struntsak
om vi tar chansen att minska beskattningen
med cirka 35—40 miljoner
under det kommande budgetåret. Herr
Sundström påstår vidare att orsaken
till att man inte kunnat fullfölja de investeringar
man avsåg med 1954 års
beslut är att söka i förhållanden som
vi alla känner till, nämligen främst investeringsbegränsningarna
på alla områden.
Om jag håller med honom därvidlag,
hur kan då herr Sundström stå
upp här och säga att det är bra att vi
har dessa pengar, ty inom de närmaste
15—18 åren är vi beredda att investera
21 miljarder kronor? Vad finns det för
belägg för att man hädanefter investerar
m miljard om året, när man hittills
inte kunnat göra utlovade, betydligt
mindre investeringar?

Det rätta i det här fallet är nog att
vi använder oss av den beskattning
som behövs för att klara de investeringar
vi kan göra. Detta har man inte
gjort. Därför har jag funnit det särskilt
angeläget att riksdagen nu, innan hela
femårsplanen går ut, verkligen tar chansen
att rätta till den orättvisa beskattningen
när det gäller bilismen i allmänhet
och den tyngre och nyttobetonade
trafiken i synnerhet.

Det är av denna anledning jag helhjärtat
ansluter mig till reservanternas
förslag, som också överensstämmer
med den motion som är väckt i frågan.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström frågar:
Är det herr Darlins mening att löneökningar
skall kompenseras med skatte -

sänkningar? Jag vill då poängtera att
skatteökningarna och pålagorna på dessa
åkare är ju ett faktum sedan lång
tid tillbaka, medan åkarna däremot inte
fått höja sina taxor. Vidare uppger herr
Sundström att det finns en hel del åkare,
vilkas stationer går med stor vinst.
Ja, kanske storåkerier med många bilar
och stort rörelsekapital är ekonomiskt
bärande, men de som jag i första hand
talat om är smååkerier, en- och tvåmansåkerier,
som nätt och jämnt förtjänar
till maten för dagen. Då får man
inte förtänka dem att de tröttar ut sig
med att köra på övertid för att över
huvud taget klara sin försörjning.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte i detalj
bemöta vad herr Stenberg anförde. Jag
vill bara säga: Att minska skatter är
mycket lätt, att öka dem är mycket svårare.
De där 38 miljonerna, som vi
skulle sänka skatterna med i det här
sammanhanget, kan vara mycket bra
att ha när det verkligen gäller att ta
krafttag på vägarna.

Herr Stenberg säger att han ansluter
sig till reservationen därför att denna
beskattning är orättvis och för att fonden
i fråga blir för stor. Men varför
har då inte herr Stenberg sträckt ut
sitt rättvisekrav över hela fältet och
yrkat på att personbilstrafiken skulle
få sin del av skattelättnaden, eftersom
den under de senaste åren sannolikt bidragit
kraftigast till att öka automobilskattemedelsfonden?
Det innebär en
stor inkonsekvens att inte inta denna
hållning.

Herr Stenberg frågar: Hur kan jag
veta att vi är beredda att investera 21
miljarder kronor under de närmaste
15—18 åren? Jag har inte givit mig ut
för att vara beredd till någonting. Jag
säger bara att jag hoppas att det skall
vara möjligt att i ett annat konjunkturläge
göra större investeringar än

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 161

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

hittills. I så fall förslår naturligtvis inte
heller de ordinarie bilskatterna till att
finansiera en investering med 21 miljarder,
och då kan det vara bra att ha
samlat något litet i ladorna.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Denna fråga blir faktiskt
mer aktuell allteftersom åren går, men
trots detta hänvisar herr Sundström
varje år till 1953 års trafikutredning.
Det kan inte hjälpas att det är så att
medan gräset gror dör kon.

Skälen för 1954 års skattehöjningar
var bl. a. att pengarna skulle användas
till en upprustning av vägarna. Herr
Sundström sade till mig i fjol att jag
misstagit mig, när jag påstod att en hel
del av bilskattemedlen gick till andra
ändamål än de avsedda. Jag undrar om
herr Sundström har ändrat uppfattning
i dag eller om han fortfarande hävdar
samma mening sedan vi nu hört
finansminister Strängs uttalanden i denna
fråga tidigare under året.

Det är väl ingen tvekan om att 1954
års skattehöjning var synnerligen
ogynnsam för den tunga trafiken, ökningen
uppgick för lastbilarnas del till
17 procent och för bussarnas till 40 procent.
Ändå påstår herr Sundström att den
tunga trafiken blev gynnad genom beslutet.
Detta är för mig obegripligt. Var
och en vet att läget för den tyngre trafiken
har förvärrats år från år. Lägger
man därtill att vägarna försämrats är
det lätt att inse, att man lurat den tunga
trafiken på pengarna. Vad kostar inte
våra dåliga vägar lastbilstrafiken varje
år i förslitning! Det blir också en annan
förslitning, nämligen på människan,
på åkeriägaren, som har en eller
två bilar och som får slita dag och natt
för att kunna få ihop till dessa ständigt
ökade utgifter.

Herr talman! Det finns även en annan
synpunkt. Denna kammare går in för
att i någon mån med anledning av den
sänkta produktionen här i landet under -

lätta för näringslivet och för industrien
att med egna pengar göra investeringar.
Transportväsendet har en mycket stor
betydelse för hela vårt produktionsliv.
Där finns plats för rationaliseringar på
en mängd områden, och där fordras
investeringar. En skattelindring på detta
område är mycket väl använda pengar.
Man måste lära sig att se vårt transportväsende
med andra ögon än vad herr
Sundström nu gör. Man måste se det
som en del av en företagsform, som är
till för att skapa ökade nyttigheter för
vårt land och som har en inte ringa betydelse
för vår samlade produktion och
export.

Herr Sundström har också tagit upp
frågan om busslinjerna på landsbygden
och i städerna. En del busslinjer går bra
och en del dåligt, jag har en känsla av
att herr Sundström i framtiden skulle
förorda en form av subvention på de
dåliga linjerna, kanske t. o. m. på den
tunga trafiken, men det är inte det representanterna
för den tunga trafiken
önskar. Det är faktiskt så att man först
klär av människan in på bara skinnet
genom skatter, och sedan skall man
hjälpa henne till statsbidrag. Det är
inte så människan vill ha det.

Jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! Under ett flertal år har
vi haft hithörande spörsmål uppe till
behandling. Vi har säkerligen litet var
funderat över när den dag skall komma
då medlen, som avsatts till våra vägar,
skall komma till användning. Men
jag tror att vi vid en diskussion som
denna inte utan vidare bör glömma
bort hur konjunkturerna har gestaltat
sig med hänsyn till arbetskraft m. m.
Vi bör inte glömma bort vårt förflutna
utan se saken sådan den är. Jag tror
heller inte att pengarna är bortkastade,
ty med den konjunkturutveckling som
vi i dag kan se torde det kanske vara

It—Andra kammarens protokoll IDAS. Nr 9

162 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

bra att vi följt en sådan linje som tidigare
skett.

Å andra sidan pågår en utredning om
hithörande spörsmål, och jag hoppas
att den utredningen skall kunna komma
fram med ett avvägningsresultat
emellan den lättare och den tyngre trafiken,
som tillfredsställer rimliga krav
på rättvisa.

Jag kan heller inte skriva under på
att lastbilstrafiken är så illa ute som
man gjort gällande från denna talarstol
i kväll. Jag har haft tillfälle att syssla
litet med taxeringsfrågorna för dessa
lastbilsägare inom det område jag känner
bäst till, och det har inte varit så
särskilt stora klagomål från det hållet.
Men härmed har jag inte sagt annat än
att en debatt sådan som denna kan rycka
upp en smula, och vi är alla fullt medvetna
om att det inte är bra som det är.
Slitaget på vagnarna är större än vad
som behövt vara fallet om vi haft goda
vägar.

Vi kan också ta i beaktande hur järnvägarna
i dag kämpar för sin existens i
konkurrens med lastbilarna. Därmed
vill jag inte säga att jag är så konservativ
att jag menar att inte lastbilstrafiken
så småningom kommer att ta ännu
större fart och öka i omfång, ty vi strävar
väl ändå efter att få fram så billiga
transporter och så god service som möjligt.

Inför den utredning, som nu pågår,
vill jag säga att om herrarna får vara
här någon längre tid och kanske kommer
tillbaka i en fråga där utredningen
inte är färdig, möter ni nog samma motstånd
från bevillningsutskottets äldre
ledamöter. När utredningar pågår brukar
vi i allmänhet vilja avvakta dem så
att vi inte gör en ändring i dag som vi
får ändra tillbaka i morgon. Jag har
mitt namn under detta utlåtande, och
jag förmodar att någon har funderat
över att även jag har ställt mig bakom
utlåtandet. Jag har gjort det därför att
jag vill avvakta utredningen, och jag
hoppas att den skall ge oss en finger -

visning så att vi får fram den rättvisa
mellan den tyngre och den lättare trafiken,
som vi eftersträvar.

Vad sedan de många miljonerna beträffar,
som det här talas om, får vi
komma ihåg den översvämning som vi
kan säga att det har varit i fråga om personbilarnas
tillväxt i antal. Någon sade
här, att den lättare personbilstrafiken
säkert gör lika stor skada som lastbilstrafiken.
Det uttrycket får stå för vederbörandes
egen räkning. Jag har inte
den uppfattningen.

Med dessa korta ord ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Jansson i Aspeboda säger, att ett
av huvudargumenten för att han inte
kunnat följa reservanterna är, att han
väntar på vad en nu pågående utredning
i detta ämne kan komma att föreslå. Det
förvånar mig därför att det beslut vi
fattade 1954 också var beroende av en
utredning, som man hade gjort då och
som avsåg en femårsperiod framåt. När
vi nu under fyra år erfarit, att vi inte
kan fullfölja det beslutet mot bakgrunden
av de siffror som utredningen presenterade,
tycker jag, att det vore en
gärd av rättvisa mot denna yrkesgrupp
att rätta till beskattningen åtminstone
för de två sista åren i den perioden.
I stället hänvisar man till en nu pågående
utredning och vill avvakta resultatet
av denna utredning. Man kan väl inte
rätta till ett felaktigt beslut av år 1954
genom att vänta på vad en utredning år
1959 kommer att föreslå.

Ur andra synpunkter var det emellertid
värdefullt att höra vad centerpartiets
representant hade för synpunkter i en
fråga, som i stor utsträckning rör landsbygden
och även den mindre företagsamheten.

Herr Sundström inledde en replik till

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 163

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

mig med att säga att det är mycket lätt
att minska skatterna men svårt att öka
dem. Därför vill han inte göra någon
ändring. Jag har faktiskt aldrig undei
den korta tid som jag liar varit här.
nämligen fem år, erfarit, att man minskat
skatterna. Däremot har man hafl
ganska lätt för att öka skatterna.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Har inte herr Stenberg
erfarit, att vi under de senaste åren har
minskat de statliga skatterna med ungefär
en miljard? Alldeles nyss har vi
voterat om ett anslag på 580 miljoner
kronor till kommunerna som ersättning
för skattesänkning. Det var ett egendomligt
påstående att vi inte har sänkt
skatterna. Vi har sänkt skatterna kanske
i större utsträckning än vad vår ekonomiska
bärkraft egentligen borde ha
tillåtit.

Eftersom jag ändå har begärt ordet för
replik, skall jag passa på att säga till
herr Lothigius, att med mitt uttalande
om att busstrafiken har varit gynnad
menar jag naturligtvis inte, att den blivit
gynnad genom 1954 års skattehöjning.
Gynnandet har bestått däri, att den
bär undgått energiskatten och att den
inte har drabbats av någon höjning, när
punktskatterna genomfördes. Emellertid
skulle det nog se ganska egendomligt
ut, om vi, samtidigt som vi höjer bensinskatten
för personbilarna med 4 öre
per liter, begär, att man skulle sänka
brännoljeskatten med 5 öre per liter
för lastbilarna.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Det tycks mig som om
herr Jansson i Aspeboda i denna fråga
intagit en annan ståndpunkt än sin ledare
herr Hedlund m. fl. i centerpartiet.
De har nämligen under senaste tiden
förklarat, att de är synnerligen företagsvänliga
och speciellt småföretagsvänliga.
Här är ett tillfälle, herr Jansson
och medbröder, att tillvarata småföretagarnas
intressen.

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! Jag hörde kanske inte
riktigt vad herr Darlin sade. Jag vill
emellertid framhålla, att om man skall
uttala sig i en fråga, bör man väl se
den som den är och inte komma med
påståenden som man inte har täckning
för.

Herr Stenberg säger att vi har fattat
ett alldeles felaktigt beslut, och som bevis
för att beslutet var felaktigt har han
framhållit, att det finns en hel del pengar
fonderade för vägarna. Resonemanget
är lika oriktigt som att göra gällande
att det skulle vara felaktigt att spara
eller lägga av någonting för framtiden.
Jag tror att de landsting och kommuner
som har fört en sådan skattepolitik
att de kunnat avsätta medel för
framtiden står sig bättre än andra.

Med anledning av påståendet att skattelättnader
inte har beslutats vill jag
säga att man nog skall tala med litet
mindre bokstäver. Vi har dock utom de
580 miljoner som nyss nämndes beslutat
om 375 miljoners minskning genom
den tioprocentiga skattesänkningen,
vartill kommer att schablonavdragen
betyder ungefär 114 miljoner kronor.
Det börjar röra sig om miljarden, och
jag har funderat över hur nästa års
inkomst- och utgiftsstat kommer att se
ut.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Bara en kort replik till
herrar Sundström och Jansson i Aspeboda.
Jag trodde det var fordonsbeskattningen
vi diskuterade. Därför sade
jag, att jag inte erfarit, att man sänkt
beskattningen under de fem år, som jag
har varit i denna kammare. Jag skulle
kunna redovisa en hel katalog för herrarna
på nya skatter på bilismen. Har
man händelsevis tagit bort en pålaga på
bilismen, så har det bara skett i den
formen, att man bytt ut den gamla skatten
mot en ny, såsom då man gjorde
om bilacciscn till en omsättningsskatt.

164 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Däremot har jag inte märkt att man
tagit bort någon skatt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositonen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Darlin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
117 ja och 86 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående ändring i bestämmelserna
om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning
av skatt för skattskyldig, som

anfört besvär rörande sin taxering

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om vidgad möjlighet till anstånd
med inbetalning av skatt för
skattskyldig, som anfört besvär rörande
sin taxering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 114 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 132 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i bestämmelserna i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 att anstånd med
inbetalning av skatt skall kunna medgivas
efter tillstyrkan av taxeringsintendent
även i fall då denne icke är
beredd att tillstyrka av den skattskyldige
anförda besvär rörande hans taxering
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
lagändring».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 114 av herr Yngve
Nilsson m. fl. och II: 132 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. om vidgad möjlighet
till anstånd med inbetalning av skatt
för skattskyldig, som anfört besvär rörande
sin taxering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg och Darlin, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nyssnämnda motioner,
antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av punkt
1 av anvisningarna till 49 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av
anvisningarna till 49 § uppbördsför -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 165

Vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för skattskyldig, som anfört
besvär rörande sin taxering

ordningen den 5 juni 1953 skall erhålla
följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 49 §

1. Lokal skattemyndighets beslut i
anledning av framställning om anstånd
enligt 49 § 1 mom. första stycket skall
grundas på det yttrande över framställningen,
som det åligger taxeringsintendent
att avgiva. Denne skall, därest detta
med hänsyn till föreliggande omständigheter
är möjligt, i yttrandet tillkännagiva
sitt ställningstagande till de över
taxeringen anförda besvären. Taxeringsintendenten
må tillstyrka framställning
om anstånd, förutom då han
anser sig böra tillstyrka den skattskyldiges
besvär, i fall då besvären avse
princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkom från
trycket i Svensk författningssamling.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Innan jag går in på själva
den sakfråga som behandlas i föreliggande
betänkande vill jag något beröra
vissa principiella spörsmål som
avser taxeringsmyndigheternas arbete.

Riksdagen bär i år fullföljt sitt tidigare
beslut om inrättandet av ett antal
nya tjänster i och för taxeringskontroll.
Avsikten är närmast att skärpa granskningen
av jordbrukarnas och övriga företagares
deklarationer. Detta kommer
troligen att få till följd att antalet besvär
i högre instanser ytterligare ökar.
Våra skattelagar är nämligen så invecklade
att många tolkningsfrågor kommer
att uppstå vid granskningsarbetet. Taxeringsexperter
och skattskyldiga kommer
säkerligen många gånger att ha olika
uppfattning i en del principfrågor, som

då får gå till våra skattedomstolar i och
för lösning. Det starka skattetrycket
medför dessutom att alla skattskyldiga
måste hävda sin rätt även då det gäller
relativt små tvisteämnen. Därtill kommer
att taxeringsmyndigheterna vid sitt
arbete ofta utgår från rent fiskaliska
synpunkter. Under sådana förhållanden
kommer säkerligen antalet skattskyldiga,
som genom taxeringsmyndigheternas
beslut får inbetala för hög skatt, att
bli ännu större än tidigare.

De synpunkter som jag här i korthet
framfört har haft en viss betydelse för
dem som motionsledes påyrkat en ändring
av anvisningarna till uppbördsförordningens
49 §. Starka principiella skäl
kan anföras mot att de skattskyldiga,
som råkat in i en skattetvist, bara i mycket
få fall skall kunna få anstånd med
inbetalandet av skatten. Endast i de
fall taxeringsintendent anser sig böra —
helt eller delvis — tillstyrka av den
skattskyldige anförda besvär kan enligt
nuvarande ordning anstånd beviljas. Att
denna begränsning i anståndsrätten lämnar
mycket övrigt att önska, framstår
särskilt tydligt i de fall skatteprocessen
gäller en principiell fråga som föres
upp till högsta instans för att ett prejudikat
skall skapas. Den skattskyldige
kan då i flera år få ligga ute med stora
belopp, därför att det är oklart huruvida
skatt skall utgå eller inte.

I motionerna har gjorts en viss tillbakablick
på denna frågas handläggning,
och därvid framgår att flera skäl
talar för en utvidgning av anståndsrätten.
Även departementschefen uttalade
i proposition nr 100 till 1953 års riksdag,
att det fanns fog för kritik mot den
begränsning i anståndsgivningen som
nu föreligger för taxeringsintendenternas
del.

I motionerna 1:114 av herr Yngve
Nilsson in. fl. och II: 132 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl. har yrkats att anstånd
med inbetalning av skatt skall av taxeringsintendenten
kunna tillstyrkas även

166

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för skattskyldig, som anfört
besvär rörande sin taxering

i sådana fall då han icke anser sig kunna
tillstyrka av den skattskyldige anförda
besvär. Förutsättningarna är dock att
orsaken till tvister i skatteprocessen är
princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor.

Jag vill bara anföra ett exempel. En
jordbrukare fick på grund av en eldsolycka,
som medförde att gårdens ekonomibyggnader
brann ned, försälja tre
fjärdedelar av sin nötkreatursbesättning.
Vid upprättandet av deklarationen
ansåg han intäkten av denna försäljning
utgöra skattefri realisation. Taxeringsmyndigheterna
beskattade däremot hela
beloppet såsom inkomst, och jordbrukaren
fick erlägga skatt i förhållande därtill.
Först sju eller åtta år senare blev
målet avgjort i regeringsrätten, varvid
jordbrukaren i fråga vann skatteprocessen.
Under de år, som processen pågick,
hade han varit berövad ett rörelsekapital
på cirka 15 000 kronor, vilket
vållat honom stora ekonomiska bekymmer.

Liksom vederbörande departementschef
i proposition nr 100 till 1953 års
riksdag ifrågasatte, om man icke bort
gå längre i fråga om anståndsmöjligheter
än vad 1949 års uppbördssakkunniga
föreslagit, anser nu också bevillningsutskottets
majoritet att skäl kan
anföras för en längre gående rätt till
anstånd med inbetalning av skatt då
skattskyldigs taxering är föremål för
tvist. I de fall som beröres i motionen
synes, säger utskottet, »en ytterligare
möjlighet till anstånd rimlig». Utskottet
har emellertid inte ansett sig kunna tillstyrka
yrkandet i berörda motioner.
Herr Hagberg i Malmö och jag har
dock i en reservation till betänkandet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna antaga ett förslag om
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 49 § uppbördsförordningen av
den 5 juni 1953.

Jag yrkar, herr talman, bifall till denna
reservation.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig så kort som det över huvud taget
är möjligt. Motionärernas förslag om
anstånd med inbetalning av skatt även
i de fall då taxeringsintendenten inte
anser sig kunna tillstyrka besvären —-alltså en ny metod i förhållande till vad
som nu brukas — har bevillningsutskottet
inte ansett vara en väg som man
kan följa. Att utskottet inte vågar tillstyrka
en sådan anordning beror på att
om man skall ge taxeringsintendent befogenhet
att tillstyrka anstånd med erläggande
av skatt, oavsett om han själv
bar den uppfattningen att han kan tillstyrka
besvären eller inte, måste det innebära,
herr talman, att anstånden ges
schablonmässigt eller också, om han
inte vill bevilja alla, som begär, anstånd,
måste taxeringsintendenten ingå på en
sakprövning av ärendet, och då bar på
taxeringsintendenten övervältrats en ny
stor arbetsbörda. Och eftersom taxeringsintendenterna
redan har tillräckligt
med arbete, har utskottet inte ansett
sig böra medverka till en sådan ordning.
Detta är i korta ordalag, herr talman,
själva sakfrågan.

Herr Darlin anför som ett motiv, att
riksdagens beslut under föregående år
om en effektivare taxeringsorganisation,
framför allt i fråga om första instansen,
enligt hans uppfattning kommer att
medföra ett ökat antal besvär. Egentligen
är denna effektivisering av taxeringsorganisationen
avsedd att verka på
det rakt motsatta sättet, eftersom erfarenheten
har gett vid handen att det
på grund av brist på kvalificerad personal
framför allt i första instansen har
blivit många besvär i prövningsnämnderna,
som kanske också sedan fullföljts
till högre instans. Särskilt från
första instans till prövningsnämnden
bar det emellertid varit synnerligen
många överklaganden. Om man nu, som
man hoppas, kan effektivisera den första
instansen, den kommunala taxerings -

Nr 9 167

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

nämnden, kommer det inte att medföra
vad herr Darlin tror, d. v. s. att det blir
fler besvär, utan det måste naturligtvis
bli ett mindre antal.

Vad herr Darlin anfört är alltså enligt
mitt sätt att se inte alls något motiv
för ett bifall till motionen. Bevillningsutskottet
har emellertid inte bara sagt
ett kategoriskt nej utan har framhållit,
att frågan är av den betydelsen, att man
bör följa den med intresse och se hur
utvecklingen blir. Om man kan göra det
bättre för skattebetalarna är naturligtvis
inte bevillningsutskottet emot detta,
men den väg, som motionärerna här har
anvisat, anser inte utskottet vara framkomlig.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckt
motion angående nedbringande av kostnaderna
för framställningen och distributionen
av preliminärskattetabellerna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Förbud mot utminutering av rusdrycker
före vissa helger, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om förbud mot utminutering
av rusdrycker vissa dagar före vissa
helger, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:58
av herrar Lindahl och Lindgren samt

II: 88 av fru Johansson m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta utvidga
rätten att besluta om avstängning
av alkoholmissbrukare från inköp av
rusdrycker från utminuterings- eller utskänkningsställen
att gälla jämväl intendent
för utskänkningsärenden (distriktschef)»;
samt

2) de likalydande motionerna I: 93
av herr Johan Persson m. fl. och II: 90
av herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
om tillägg till rusdrycksförsäljningsförordningen
§ 16 av innebörd, att utminutering
ej må äga rum de två närmaste
dagarna före varje större helg, d. v. s.
julafton och dagen före julafton, dagen
före långfredagen (skärtorsdagen),
påskafton, pingstafton och dagen före
pingstafton samt midsommarafton och
dagen före midsommarafton; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till den härför erforderliga
lagtexten».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I:
58 av herrar Lindahl och Lindgren
samt II: 88 av fru Johansson m. fl. om
ändrad ordning för beslut om avstängning
av alkoholmissbrukare från inköp
av rusdrycker; samt

2) de likalydande motionerna 1:93
av herr Johan Persson m. fl. och II: 90
av herr Hamrin i Jönköping m. fl. om
förbud mot utminutering av rusdrycker
vissa dagar före varje helg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Söderquist, Bengtson och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ilerr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I detta betänkande be -

168 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Förbud mot utminutering av rusdrycker

handlas två likalydande motioner, I: 93
och II: 90, vari yrkas att riksdagen måtte
besluta om tillägg till rusdrycksförsäljningsförordningen
§ 16 av innebörd, att
utminutering ej må äga rum de två närmaste
dagarna före varje större helg,
d. v. s. julafton och dagen före julafton,
dagen före långfredagen (skärtorsdagen),
påskafton, pingstafton och dagen
före pingstafton samt midsommarafton
samt dagen före midsommarafton.

Utskottet har avvisat motionerna. Utskottet
anför att enligt dess mening
»bör man avvakta ytterligare erfarenheter
av den pågående försöksverksamheten,
innan man vidtar så genomgripande
inskränkningar som de i motionerna
ifrågasatta».

Till betänkandet är fogad en reservation,
som tar upp yrkandet i motionerna,
inte i slutklämmen utan i motiveringen.
Där anföres: »Enligt utskottets
mening bör utminutering av rusdrycker
genom systembutikerna över huvud
taget inte äga rum under två söckendagar
närmast före juldagen, påskdagen,
pingstdagen och midsommardagen.» I
reservationen anföres vidare att den nuvarande
lagstiftningen ger utrymme för
Nya systemaktiebolaget att genomföra
en sådan ordning utan att någon ändring
i lagstiftningen behöver ske.

Yrkandet i såväl motionen som motiveringen
till reservationen bygger på erfarenheter
från de tillfällen, då systembolagsbutiker
varit stängda ett par dagar.
Det har visat sig att fylleriförseelsernas
antal då minskat väsentligt. Reservanterna
anser, att det vore värt att
göra detta försök, bland annat för att
undvika de tragedier, som ofta i samband
med eller under de större helgerna
utspelas i hem, där det finns alkoholmissbrukare.
Vi reservanter hyser ingen
förhoppning om att ett bifall till reservationen
skulle medföra någon väsentlig
förbättring i nykterhetstillståndet. Litet
var har vi väl dock känt oss obehagligt
berörda av skildringarna som vi får
höra i radio och framför allt läsa i tid -

före vissa helger, m. m.

ningarna i samband med eller omedelbart
efter de större helgerna om de oroligheter
som förekommit och de våldsdåd
som begåtts av alkoholmissbrukare
under de större helgerna. Kunde en sådan
enkel åtgärd som att stänga systembolagens
butiker ett par dagar före helgerna
bidraga till att skapa det lugn
och den ro, som vi alla önskar i samband
med en större helg även för de
anöriga till de alkoholskadade, så skulle
ett gott syfte vara uppnått.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det under de senare
åren i oroväckande hög grad tilltagande
alkoholmissbruket har föranlett riksdagen,
nykterhetsvårdande organ, ideella,
politiska och fackliga organisationer
att vidtaga allehanda åtgärder i
syfte att komma till rätta med detta
allvarliga samhällsproblem. Såväl mera
som mindre vittgående och genomgripande
reformer hälsas med tillfredsställelse
av den stora allmänheten och
då inte minst av de alkoholskadades
närstående, exempelvis hustru, barn och
föräldrar.

I motion II: 88 har vi berört en fråga
som visserligen inte hör till de
större men som vi ändock tror skulle
bidraga till att skapa förutsättningar för
ökad nykterhet. Vi hänvisar i motionen
till de nuvarande bestämmelserna
om avstängning av vissa personer från
spritinköp.

Som vi i motionen framhåller, har
1956 års rusdrycksförsäljningsutredning
förordat att reglerna om avstängning
av missbrukare skulle effektiviseras
genom införande av lokala spärrlistor
samt legitimationsskyldighet för
kunderna. Härigenom skulle man kunna
tillse att avstängningen blev någorlunda
effektiv.

Utredningens förslag i denna del genomfördes
föregående år.

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 169

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

Utredningen föreslog dessutom att
systempersonalen skulle få befogenheter
att i vissa uppenbara fall avvisa
kunder, oaktat de inte avstängts, till
exempel interner på vårdanstalt, kunder
som »hängde på låset» eller återkom
kanske flera gånger på samma dag
för inköp av sprit.

Åtgärden skulle, om vederbörandes
identitet var känd, anmälas till bolagets
distriktsförvaltning. Härigenom erhölls
kontroll att personalen icke överskridit
sina befogenheter gentemot kunden,
och anordningen tjänade också till
att göra myndigheterna uppmärksamma
på missbrukaren.

Detta förslag ansåg sig dock inte föredragande
departementschefen kunna
förorda och som skäl härför anförde
han bl. a.: »Utredningens förslag om
rätt för personalen att i särskilda fall
tillfälligtvis vägra utminutering är att
se som ett komplement till de effektiviserade
avstängnings- och legitimationsreglerna.
Vissa skäl talar utan tvivel
även för detta förslag, och remissinstansernas
reaktion har i huvudsak varit
gynnsam. Av yttrandena framgår
emellertid också, att förslagets genomförande
skulle bli förenat med svårigheter.
Kontroverser mellan butikspersonalen
och kunderna skulle inte kunna
undvikas. Härtill kommer, att den nuvarande
butiksorganisationen inte är
och enligt min mening inte heller bör
vara uppbyggd för nykterhetsvårdande
uppgifter och därmed sammanhängande
utredningar och bedömningar.»

Det hela utmynnade i att departementschefen
inte i denna del kunde
biträda utredningen.

I motion nr 88 har vi aktualiserat utredningens
förslag i vad gäller möjlighet
för systempersonal att i vissa fall
få befogenhet att avvisa kunder som
uppenbarligen köper sprit i syfte att
berusa sig och som av skilda orsaker
undgår ingripande från nyktcrhetsnämndernas
sida trots att behovet av
vård är uppenbart. Vår mening är allt -

så att en alkoholmissbrukare skulle
kunna avstängas interimistiskt i avvaktan
på utredning.

Det är en kategori människor som
inte kommer under nykterhetsnämndernas
vård. I det län där jag hör hemma
har det förekommit fall som tydligt
visar att den nuvarande ordningen fungerar
på ett sätt som inte gagnar nykterheten.
Jag vill inte peka ut någon särskild
grupp, men det har inträffat att
ett zigenarsällskap slagit läger just utanför
en stad i min hembygd. Där gick
ganska livligt till på kvällarna. Det blev
ideliga slagsmål och det var ett ständigt
festande. Allmänheten blev mycket
irriterad av detta tillstånd, och så
småningom beslöt nykterhetsnämnden
att dessa personer skulle avstängas. Men
när beslutet skulle delges vederbörande
hade de givetvis flyttat ifrån platsen
och börjat festandet på annat håll.
Så fortsätter dessa människor. Detta gäller
inte bara zigenarna utan en hel del
personer som inte har fast bostad, inte
heller ordnat arbete. Dessa ambulerande
personer nås inte av nykterhetsnämndernas
åtgärder. Om däremot systembolagens
personal hade rätt att avvisa
dem, skulle mycket vara vunnet.

Avstängningsbestämmelserna borde
utformas smidigare, och vi anser att
denna smidighet skulle uppnås genom
att även distriktschef fick rätt och skyldighet
att besluta om avstängning i sådana
fall som ovan anförts.

Rent psykologiskt skulle också den
föreslagna utvidgningen av befogenhet
att avstänga i vissa fall få betydelse i
nykterhetsvårdande syfte. Systembolaget
framstår för närvarande inför de
personer det här berör som den gentemot
spritmissbrukarna positivt inställda
parten, då däremot nykterhetsnämnden
blir busen som bara vill trakassera
och vilken man inte kan ha förtroende
för. Genom ett vidgat samarbete mellan
systembolagen och nykterhetsnämnderna
skulle ett effektivare nykterhetsvårdande
tillstånd skapas, som skulle häl -

170

Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Eörbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

sas med tillfredsställelse inte bara av
landets nykterhetsvårdande organ utan
också av många svenska hem.

Utskottet har efter behandling av motionen
inte kunnat tillstyrka densamma
utan hänvisar till år 1957 fattat beslut
och säger, att man först bör avvakta
■de erfarenheter som man kan vinna innan
man går vidare på denna väg. Trots
detta understryker utskottet vikten av
samarbete mellan systembolagen och
nykterhetsnämnderna. Jag skall be att
få citera vad utskottet säger på sid. 8,
därför att jag tycker att det är ganska
positivt och därför att jag finner det
underligt att utskottet sedan hemställt
om avslag: »Det sagda utesluter givetvis
inte att ett samarbete mellan systembolaget
och nykterhetsnämnderna äger
rum. Det är tvärtom önskvärt att så
sker. Härigenom torde förutsättningar
kunna skapas för ett snabbt ingripande,
då detta är påkallat ur ordningssynpunkt
eller eljest. I detta sammanhang
bör nämnas att beslut om avstängning
går i verkställighet utan hinder av att
det ej äger laga kraft.»

Vi vet att så gäller, men det är ju endast
beträffande langare o. d. Trots det
positiva uttalande som här har gjorts
avstyrker utskottet motionen. Jag förstår
att det inte är mycket att vinna på
att här orda mera om motionen och om
vad vi åsyftar med den. Vi har velat
framföra dessa synpunkter, eftersom vi
anser att det är en mycket viktig fråga
som vi här tagit upp. Trots att jag förstår
att jag inte har någonting för det,
kan jag inte låta bli att yrka bifall till
den motion som här föreligger och som
liar nr 88 i andra kammaren.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast på grund av ett par rader i bevillningsutskottets
betänkande, där det
står att spritmissbrukarna under alla
förhållanden kommer att skaffa sig
sprit, även om systembolagens utminuteringsaffärer
är stängda vissa dagar.

I fortsättningen heter det: »En mycket
stor del av dem torde på andra vägar
skaffa sig tillgång till rusdrycker. Det
kan därvid befaras att spritförsäljningen
via langare skulle tillta betydligt. Vidare
torde man kunna räkna med att en
stor del av de mindre skötsamma skulle
i ökad omfattning besöka restaurangerna
under helgerna för att täcka sitt
spritbehov.» Jag tycker att det är en
ganska orättvis sammanställning som
den svenska restaurangnäringen har råkat
ut för då den ställes i paritet med
langarna. Jag skall be att i korthet få
anföra några siffror som pekar på detta
och som också styrker vad som här
sagts om de verkningar som en stängning
av utminuteringsaffärerna vissa
dagar kan ha.

Det företag, i vilket jag är verksam,
har med hjälp av myndigheterna gjort
en sammanställning under de första
tolv månader efter den 1 oktober 1955
i jämförelse med de tolv månaderna
närmast dessförinnan. Undersökningen
avser Göteborg. De för fylleri omhändertagna
personerna under året före
den 1 oktober 1955 visade att av totalt
8 613 fyllerister angav 749 restauranger
som berusningskälla, medan 7 864 angav
annan anledning. Det första »fria
året» gav till resultat i Göteborg 20 373
fyllerister, varav 19 948 angav annan
berusningskälla än restaurang och 425
restaurangbesök som orsak.

Detta visar ju med all önskvärd tydlighet,
vad fylleriförseelserna beträffar,
hur liten del i fylleriet som utskänkningen
har och vilket ansvar restauratörerna
känner för att inte släppa fram
spritmissbrukare såvitt det är möjligt.

Vi gjorde emellertid också en undersökning
för att se på förhållanden de
dagar då systembutikerna inte hade någon
utminutering. Under de 70 dagar på
året då så inte var fallet togs 158 personer
för fylleri som angav restaurangbesök
som berusningskälla. Övriga fyllerister
utgjorde 2 607. Det sammanlagda
fylleriantalet på dessa dagar då

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 171

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

systembutikerna var stängda gav knappt
40 per dag, medan antalet de övriga
dagarna var i det närmaste det dubbla.
Denna låga siffra visar alltså att det
finns ett samband mellan dessa affärers
öppethållande och nykterhetstillståndet.

Jag vill säga att jag har den största
förståelse för de synpunkter som har
kommit fram när det gäller betydelsen
av att vissa dagar ha ifrågavarande butiker
stängda, och jag tror inte att man
bör överdriva riskerna för att spritmissbrukarna
då skaffar sig varan från
annat håll.

Jag har ett klipp ur en Göteborgs-tidning
från den 12 februari i år. Då hade
som bekant på grund av skatteomläggningen
butikerna varit stängda under
tre dagar, en söndag och två vardagar.
Det står så här i nämnda Göteborgs-tidning:
»Tisdagen var en bemärkelsedag
i den göteborgska ordningspolisens historia.
Sammanlagt hade under hela dagen
fram till 21-tiden på kvällen en
fyllerist finkats.» Det heter vidare
längre fram i artikeln: »Någon florerande
langning har spritpolisen inte observerat,
i varje fall inte fram till nämnda
tidpunkt.»

Jag tror som sagt att det finns skäl att
begagna sig av den möjlighet som finns
att vid vissa tillfällen på året skaffa
oss den frid som sammanhör med högtiderna.
Det kan inte vara särskilt meriterande
för oss att det t. ex. en dag
som den vi hade föregående år mellan
söndag och julafton det såldes sprit för
tiotals miljoner kronor här i landet, som
i stor utsträckning bidrog till att förstöra
julfirandet för tusentals svenska familjer.

Jag är medveten om att det inte behövs
någon lagändring för att man skall
nå det här resultatet, och det behövs
inte heller något speciellt uttalande här
i riksdagen, men jag tror att det behövs
cn opinion som kommer till uttryck
och som de personer lägger märke till
vilka kan påverka systembolagets öppetliållandetider.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Som i någon mån ansvarig
för att motion nr 90 kommit till
måste jag be att få säga några ord. Jag
tycker också att det finns ett och annat
i utskottsutlåtandet som inte bör få
stå oemotsagt.

Nu föreställer jag mig att problematiken
i det här fallet ligger så enkelt
till, att någon utförligare plädering från
motionärernas sida knappast kan vara
behövlig, men jag skall som sagt ändå
av nämnda anledning säga något litet.

Låt mig få ge en antydan om bakgrunden
till och även syftet med den
här framstöten. Bakgrunden är ju, som
redan har sagts här, given i det faktum,
att de stora helgerna erfarenhetsmässigt
uppvisar en koncentrerat mörk bild
med avseende på det allmänna nykterhetstillståndet,
och det är lätt att
statistiskt leda i bevis, att försäljningssiffrorna
de två söckendagarna närmast
före en storhelg springer i höjden
på ett sätt som gör att man måste allvarligt
börja fundera över om det ändå
inte vore socialt påkallat med ett ingripande
i en eller annan form, alldeles
särskilt som man ju vet, att de olyckliga
följderna av denna försäljningsrush ytterst
går ut över hemmen och hemfriden
— på vad sätt behöver jag väl inte
närmare beskriva.

Jag skall inte här disputera med utskottet
om hur stor den procentuella
andel kan vara som försäljningsmässigt
kommer på de s. k. måttlighetsförbrukarna
å ena sidan och uppenbara missbrukare
å den andra. Här vet väl ingen
av oss exakt hur det ligger till, men
efter samtal som jag haft med t. ex.
många inom länkrörelsen — de bör väl
om några vara vittnesgilla i detta avseende
— siigcr jag mig, att det vore
en välgärning av det svenska välfärdssamhället,
om systembutikerna sloge
igen åtminstone ett par dagar i sam -

172 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Forbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

band med alla större helger, ty det är
ju då som påfrestningarna blir som
störst och krisen sätter in som allvarligast.

Jag har självfallet heller ingenting
emot utskottets allmänna resonemang
om den nya spritlagstiftningens syfte
och innebörd, och jag accepterar helt
naturligt tanken att främst genom positiva
åtgärder av olika slag komma
fram till mera drägliga förhållanden på
det här området, men jag tror fördenskull
inte att man skall förakta den
hjälp som lagstiftningen här kan ge, särskilt
när det gäller den stora kategori
av missbrukare som i sitt förhållande
till alkoholen sannerligen inte upplever
friheten, men väl slaveriet i högsta potens.

Utskottet fruktar vidare att de som
vill komma över sprit också kommer
att skaffa sig vad de önskar så eller
så, via langare eller genom restaurangbesök.
Ja, det är möjligt. Jag skall inte
förneka att den risken kan finnas i viss
utsträckning, men allt talar för att vinningen,
totalt sett, likväl skulle bli så
stor, att den många gänger om uppvägde
nackdelarna. Man behöver ju här
bara gå till erfarenheten och lyssna till
det språk den talar. »Nästan nyktert»
var det samstämmiga betyg som hela
landets polis gav för de dagar systembutikerna
var stängda i samband med
riksdagsbeslutet om prishöjningarna.
Fylleriet slogs tillbaka på en gång, polisen
fick plötsligt en smula andrum
och i otaliga svenska hem kunde man
äntligen andas ut för första gången på
mången god dag eller, rättare sagt,
ond dag.

Jag skall i stort sett nöja mig med
dessa erinringar. Bara på en punkt till
skall jag säga ett litet ord och det gäller
utskottets förmodan, att denna åtgärda
att stänga butikerna inför de större
helgerna skulle rikta en udd mot de
»skötsamma alkoholförbrukarna». Detta
måste vara ett svårt missförstånd, ett
direkt misstag. När det gäller denna

kundkategori, måttlighetsförbrukarna,
är det ju fråga om folk som förstår att
»hushålla» med vad man köper in, men
missbrukarna köper för direkt, omedelbar
konsumtion. Det är ju där skillnaden
ligger. Jag kan inte förstå, att det
skulle innebära en så stor uppoffring,
om man för deras skull, som inte kan
klara sitt alkoholproblem, ginge med
på en stängning inför helgerna. Jag tycker
verkligen inte att detta skulle vara
att sätta friheten i fara eller att begära
för mycket.

Den motion, som jag här har velat
tala för så eftertryckligt jag kunnat, har
det enda syftet att rent humanitärt genom
ett enkelt ingripande komma just
dessa människor, som inte kan klara
sitt alkoholproblem, till hjälp.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Nelander (fp)
och Carlsson i Huskvarna (fp).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är angeläget för mig
att starkt understryka, att utskottet bestämt
har uttalat, att de sympatiserar
med det syfte, som har föranlett dessa
motioner. Det är ingen tvekan om att
det verkar stötande att de stora helgerna
går i spritmissbrukets tecken, och
allt som kan göras för att stävja detta
är lovvärt.

Emellertid skall vi komma ihåg, att
den nykterhetslagstiftning, som vi genomförde
1954, gick ut på att vi skulle
överge det gamla restriktionssystemet,
att vi skulle lita till människornas ansvarskänsla
och på det sättet humanisera
alkoholvanorna. Som ett led häri
ingick också att öppethållandet av spritförsäljningsställena
inte skulle avvika
från vad som är vanligt för övriga affärer.
Man skulle i det allmänna medvetandet
försöka få försäljningen av sprit
att jämställas med försäljningen av vilken
som helst annan vara.

Nu har emellertid så till vida in -

Nr 9 173

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

skränkningar skett, som spritbolagets
butiker är stängda helgdagsaftnar. Man
vill nu öka på denna stängningstid till
ytterligare en dag framför varje större
helg. Erfarna systembolagsmän, vilkas
ansvar inför sin uppgift ingen kan betvivla,
har emellertid den uppfattningen,
att ökningen av spritförsäljningen
kring helgerna till alldeles övervägande
del faller på måttlighetsförbrukarna.
Sannolikt är det så att en hel del av
•dem som köper alkohol endast köper
till helgerna. Sedan räcker förrådet från
jul till påsk, så fyller man på till påsk
och det räcker till midsommar. I varje
fall anses det att av den ökning det här
är fråga om faller inte så stor del som
man föreställer sig på de verkliga missbrukarna.

Det är dessutom synnerligen tveksamt,
huruvida flera stängningsdagar
skulle minska missbrukarnas konsumtion.
Först och främst är det ju så —
som det heter i ett gammalt talesätt
från Västergötland — att en liter brännvin
för en missbrukare sällan blir nattgammal.
Får han sprit två dagar i förväg,
kommer han att konsumera den,
och om han verkligen är hemfallen åt
lasten nödgas han sedan tillgripa andra
kanaler för att få sitt spritbehov tillfredsställt.
Det blir då naturligtvis i
första hand langarna, och det är just
den omständigheten, som är oroväckande
ur nykterhetssynpunkt.

Herr Bengtsson har ansett, att utskottet
misskrediterat restaurangerna genom
att på något sätt jämställa dem
med langarna. Detta är naturligtvis inte
alls fallet. Utskottet har helt enkelt
gjort det faktiska konstaterandet, att
därest spritbolagsaffärerna hålls stängda
ett flertal dagar, ökar spritförbrukningen
på restaurangerna. Den dag
.spritbutikerna var stängda nu vid skattehöjningen
kunde man få höra rapporter
från restaurangerna som visade, att
de hade fullsatt i sina lokaler, ehuru
detta i vanliga fall inte brukar vara
förhållandet. Detta är inget klander mot

restaurangerna, utan det är ett ofrånkomligt
faktum.

Nu är det dess bättre så att genom
den nya ordningen — och det tror jag
är den största vinsten härmed — har
den s. k. kompletteringssupningen, som
ägde rum på restaurangerna på restriktionernas
tid, upphört. Naturligtvis vill
ingen i detta sammanhang rikta någon
beskyllning mot restaurangerna att de
bidrar till antalet fyllerister, utan antalet
fyllerister kommer givetvis väsentligen
såsom en följd av den ökade utminuteringen.

Från dessa utgångspunkter — och
framför allt med hänsyn till de experiment
och försök, som det nya systembolaget
har gjort — har utskottet ställt
sig tveksamt till den nykterhetsbefrämjande
effekten av att stänga spritbolagen
ytterligare några dagar före vissa
helger. Den försöksverksamhet som där
igångsatts påbörjades 1956 och pågår
alltjämt, men den har ännu inte givit
några tydliga resultat. De antydningar
till resultat som skymtat har av spritbolaget
angivits vara, att effekten av de
företagna stängningarna under längre
eller kortare perioder har varit ganska
ringa. Men försöken pågår som sagt, och
det finns stort intresse för frågan. Jag
tror därför att man så småningom skall
kunna få fram ett mera entydigt material
för bedömning av stängningarnas
effekt på alkoholmissbruket. Jag tror
också att vi tjänar saken bäst, om vi
avvaktar resultaten av de försök som
där pågår.

Vad beträffar avstängning genom
spritbolagspersonalens försorg vill jag
säga, att dylika åtgärder strider mot
hela vår nykterhetslagstiftning, i vilken
försäljningen är en sak för sig och de
nykterlietsvårdande uppgifterna anförtros
åt de organ, som är utsedda för
den uppgiften, nämligen de lokala nykterhetsnämnderna
och länsnykterhetsnämnderna.
Vi skulle säkerligen inte få
en smidigare anordning genom att ge
spritbolagshiträdena möjligheter att fö -

174 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

reta avstängningar. Länsnykterhetsnämnderna
delegerar nu mycket ofta
sådana avstängningsåtgärder till de lokala
nykterhetsnämnderna, och därigenom
kan man snabbare avstänga en person
än om åtgärden skall vidtagas via
distriktschefen, som regelmässigt bor
på annan ort än den där spritförsäljningen
sker. Det är ju också naturligt
att vända sig till den lokala nykterhetsnämnden
och låta den agera, eftersom
den bar de bästa förutsättningarna
härför. Om man i stället går den andra
vägen, tror jag att vi får en omgång,
som försvårar en nödvändig avstängning.

Genom 1957 års beslut har vi emellertid
nu kommit fram till att inte mindre
än 7 500 personer blivit avstängda,
och det tror jag har haft en mycket
hälsosam effekt. Men jag tror inte vi
vinner någonting på att blanda in
systembolagspersonalen i avstängningsförfarandet.

Sedan reagerar jag bestämt emot fru
Johanssons i Skövde yttrande, att spritbolagspersonalen
är positivt inställd
gentemot spritmissbrukarna. Det är
tvärtom så, att denna personal är angelägen
om att missbrukarna inte skall
kunna förse sig med sprit på ett otillbörligt
sätt. I det nya systembolaget
inskärper man också från allra högsta
ort önskvärdheten och nödvändigheten
av ett intimt samarbete mellan de nykterhetsvårdande
organen och spritförsäljningsställena.
Jag tror att man smidigast
och bäst handhar avstängningsförfarandet,
om man låter var och en
sköta sina uppgifter, så att nykterhetsnämnderna
sköter nykterhetsvården
och spritbolagspersonalen försäljningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Göteborg (li) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sundström att jag reagerar emot utskot -

tets skrivning, eftersom man av den
kan få uppfattningen att restauratörerna
kritiklöst tar emot spritmissbrukare
de dagar, då utminuteringsställena är
stängda. Ett sådant förfarande skulle
inte stå i överensstämmelse med den
nya lagstiftningen och det stora ansvar,
som herr Sundström väl vet lägges på
utskänkningsrörelsens innehavare.

Sedan vill jag också säga att det inte
är någon absolut sanning att det uppstod
stark rusning till restaurangerna
under de tre dagar vi senast hade
stängt på grund av skattehöjningen. Det
var i det fallet mycket stora lokala
skillnader. Jag har hört sägas att man
hade mycket stark rusning till vissa
restauranger i Stockholm, men samtidigt
kunde man i många städer och
orter ute i landet notera, att det praktiskt
taget inte var någon skillnad alls
på utskänkningen under dessa dagar
jämfört med normala dagar. Och för
rikets andra stad påvisades inte alls
någon särskilt anmärkningsvärd stegring.

Sedan har det sagts att de mindre
skötsamma alltid frekventerar restaurangerna
under de dagar, då utminuteringsställena
är stängda, men det är
ju så med de mindre skötsamma att
det i allmänhet är de som förorsakar
svängningarna uppåt i fylleristatistiken.
Jag bär med de siffror jag tidigare
anförde velat visa att detta inte
är fallet för restauranggästernas vidkommande
och att denna näring alltså tydligen
sköter sin del av denna svåra
hantering på ett tillfredsställande sätt.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Då herr Sundström som
utskottets talesman här anförde att det
är viktigt med ett gott samarbete mellan
systembolagen och nykterhetsnämnderna,
vill jag framhålla att det är just
ett sådant samarbete vi avsett att åstadkomma.
Om systembolagens personal
genom en lagbestämmelse erhåller befogenhet
att avvisa personer, som man

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

175

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

ser uppenbarligen ämnar köpa sprit för
att berusa sig, får personalen på något
sätt ett större ansvar än eljest. Bolagets
anställda kommer att i viss mån bli
allierade med de nykterhetsvårdande
organen, och därigenom kommer det
att kunna etableras ett verkligt samarbete,
som kan bli befruktande.

Jag håller fast vid det jag tidigare
sade, nämligen att vi anser det vara
mycket viktigt att spritmissbrukarna —
tv det är ju dessa det här är fråga om
— får en mera positiv inställning till
nykterhetsnämnderna. Det är väl ganska
mänskligt och naturligt att bolagens
personal inte vill vidtaga impopulära
åtgärder gentemot kunderna, om de
inte har någon skyldighet därtill, utan
de underlåter kanske att ingripa även
i fall då de känner på sig att ett avvisande
borde ske. Däremot får nykterhetsnämnderna
den impopulära uppgiften
att gå till rätta med dessa spritmissbrukare.
Det borde emellertid ligga i
samhällets intresse att söka skapa ett
bättre förtroende och den bästa kontakt
mellan klientelet och nykterhetsnämnderna,
ty dessas förnämsta uppgift är
att på ett tidigt stadium få kontakt med
spritmissbrukarna. På den vägen och
på det sättet kan de ha möjlighet att nå
resultat. Om däremot misstämning och
spänning skapas mellan nykterhetsnämnderna
och klientelet bidrar detta
självfallet inte till att nykterhetstillståndet
förbättras.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Johansson och jag
är fullkomligt ense om önskvärdheten
av ett intimt samarbete mellan systembolagen
och nykterhetsnämnderna. Om
detta på grund av rekommendationer
från Nya systemaktiebolaget kan ske
inom den nuvarande lagstiftningens
ram, finns det ju ingen anledning till
ytterligare lagstiftning på detta område.
Det är alldeles självklart, att nykterhetsnämnderna
får ta obehaget av att

avstänga vissa personer. Skulle det vara
bättre att systembolagens biträden, som
saknar erforderliga kvalifikationer för
att ådöma en person avstängning, i
stället skulle sköta den saken? Jag tror
att det skulle leda till irritationer som
vore tiofalt värre än vad nykterhetsnämnderna
kan få uthärda. Jag tror
inte det finns något att vinna på en
sådan anordning.

Till herr Bengtsson i Göteborg vill
jag bara säga att mitt påstående, att
kompletteringssupning förekommer när
spritbolagen är stängda, vilar på en
lång erfarenhet från restriktionssystemets
tid. Det är alltså företeelser som
vi fått bort genom restriktionssystemets
avveckling, men alldeles uppenbart är
att detsamma kan inträffa även nu och
faktiskt har inträffat när spritbolagen
varit stängda flera dagar. Detta kan
inte förnekas, men det är självfallet
ingenting som restaurangerna önskar,
utan de blir offer för denna invasion
mot sin vilja. Det är emellertid ett faktum
som vi inte kan komma ifrån.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Eftersom jag sysslat rätt
mycket med alkoholistvårdarbete och
följaktligen har en ganska god kontakt
med alkoholmissbrukare och rätt väl
känner deras vanor i en storstad, där
missbruket är som störst, skall jag tilllåta
mig att med ett par ord deklarera
min inställning till denna fråga. Den
ansluter sig i allt väsentligt till vad utskottet
anfört.

Det är en faktor, som för mig är
ganska avgörande då jag ställer mig betänksam
mot en sådan stängning av
spritbutikerna som motionärerna föreslagit,
och det är langningen. Det är en
mycket egendomlig historia att denna
langning, som man trodde skulle försvinna
fullständigt i och med att vi genomförde
den fria spriten, i stället har
fått en omfattning som man aldrig kunde
ana. Langningen bygger på den

176 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Förbud mot utminutering av rusdrycker före vissa helger, m. m.

enkla psykologiska sanning, som uttalats
av några talare tidigare i denna debatt,
bland andra herr Sundström, nämligen
att en verklig alkoholmissbrukare,
en alkoholist, aldrig hamstrar brännvin.
Han kan köpa flera liter brännvin
på lördagen men bevarar det inte till
söndagen, och det är på lördagskvällarna
och söndagarna som langarna har
sin stora marknad i en storstad, en
verksamhet som är så omfattande att jag
är alldeles övertygad om att den av
herr Bengtsson i Göteborg apostroferade
spritpolisen inte har en aning därom.
I varje fall är det alldeles uppenbart
att spritpolisen inte kan göra något
åt denna verksamhet, och det är enligt
min uppfattning ytterligt beklagligt. Om
man införde ytterligare restriktioner
beträffande försäljningen, avseende flera
dagar, skulle langarna gå ännu bättre
tider till mötes.

En annan av de synpunkter som
framförts är i och för sig behjärtansvärd,
bara den vore helt riktig, nämligen
att man skulle befria alkoholisthustrurna
och barnen från alkoholisternas
plågsamma beteende de dagar, då
de inte skulle kunna köpa sprit. Nu är
emellertid alkoholisterna inte alltid
värst när de super, utan de är många
gånger värst och begår sina våldsdåd
omedelbart efter det att avhållsamheten
från spriten börjar, alltså under inflytande
av bakruset. Därför tror jag tyvärr
inte, att man skulle kunna nå några
betydande resultat i form av ett ökat
lugn, för den händelse dessa alkoholister
genom sådana här åtgärder kunde
avhålla sig från spritdryckerna.

Jag tror att alla de siffror som citerats
bör bedömas mycket försiktigt.
Alla som kommer i personlig kontakt
med dessa människor har den erfarenheten
att — som utskottet mycket riktigt
framhållit — sådana här åtgärder
går ut över de måttliga förbrukarna, beträffande
vilka det inte finns några sociala
och medicinska problem. Alkoholisterna
och de svåra alkoholmissbru -

karna skaffar sig nog sitt brännvin
ändå.

Med denna motivering och åberopande
utskottets uppfattning, att man kanske
ytterligare bör avvakta den pågående
försöksverksamheten, har jag
inte kunnat finna annat än att utskottet
har rätt i sina slutsatser. Om målsättningen
är vi, som poängterats av herr
Sundström och andra, fullt överens.
Kunde man vinna något resultat, är det
självklart att man skulle vidta en sådan
här åtgärd. Men just därför att jag inte
tror att man vinner någonting positivt,
kommer jag vid eventuell votering att
rösta för utskottets hemställan.

Fru Sjövall (s) instämde i detta anförande.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Till herr Sundström vill
jag säga att det är ett underligt utslag
av dogmatism, när man känner sig så
bunden av en lagstiftning på ett visst
område, att man inte kan laga efter
läglighet, om man finner att det på en
eller annan punkt skulle vara påkallat
med en justering. Jag vet att detta med
försäljningsrushen inför varje storhelg
är en känslig punkt, beträffande vilken
erfarenheten visar, att man skulle kunna
vinna en viss nvkterhetseffekt genom
att vidta den enkla åtgärd, som av
motionärerna ifrågasatts.

Jag har givetvis inte för avsikt att
med herr von Friesen diskutera de medicinska
aspekter, som kan anläggas på
alkoholismen och dess problem. Det är
inte från den synpunkten jag har tagit
till orda eller väckt min motion. Jag
har vägletts av de erfarenheter man
har gjort exempelvis i Norge, där man
ju tillämpar metoden att hålla stängt
vissa dagar. Jag tror, att vi också från
vårt eget land har mycket deciderade
erfarenheter som styrker påståendet,
att en stängning av systembutikerna
vissa kritiska dagar medför en klar
nykterhetseffekt. Grand prix i Hede -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 177

Ändrade beskattningsregler

mora blev för ett par år sedan omskrivet
på ett sätt, som var allt annat än
hedrande med hänsyn till nvkterhetstillståndet.
Här hade idrottens s. k.
svans en stor skuld. När man sedan ett
följande år vidtog den enkla åtgärden,
att man helt enkelt slog igen systembutikerna,
blev nykterhetstillståndet ett
helt annat och bättre. Det är sådana
enkla ting som väglett mig vid mitt
ställningstagande.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 88; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande motiveringen gav herr
talmannen propositioner dels på godkännande
av utskottets motivering dels
ock på godkännande av denna motivering
med i reservationen föreslagen ändring;
och godkände kammaren utskottets
motivering.

§ 11

Ändrade beskattningsregler beträffande
s. k. ofullständiga familjer m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckta
motioner om ändrade beskattningsregler
beträffande s. k. ofullständiga familjer
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 23 av
fru Gärde Widemar m. fl. och II: 28 av
herr Wedén m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 94
av herr öhman m. fl. och II: 91 av herr
Henning Nilsson i Gävle m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att ändra förordningen om statlig in12
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr

beträffande s. k. ofullständiga familjer m. m.

komstskatt så, att gift kvinna, som har
inkomst av förvärvsarbete, vid såväl
den statliga som den kommunala taxeringen
ges rätt till avdrag med hälften
av sin inkomst, dock högst 1 000 kronor,
och att därjämte den som har
hemmavarande barnbidragsberättigade
barn ges rätt till ytterligare avdrag med
hälften av sin arbetsinkomst, dock högst
ett sammanlagt avdrag på 3 000 kronor»;
samt

3) de likalydande motionerna I: 195
av fru Gärde Widemar och 11:234 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 23 av fru Gärde Widemar m. fl. och
II: 28 av herr Wedén m. fl. om ändrad
behandling i skattehänseende av hemskild
skattskyldig med barn och husföreståndarinna
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
1:94 av herr öhman m. fl. och 11:91
av herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.
om vidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för förvärvsarbetande gifta
kvinnor icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna
I: 195 av fru Gärde Widemar och II: 234
av herr Gustafson i Göteborg m. fl. om
ändrade beskattningsregler beträffande
s. k. ofullständiga familjer icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! Den fråga, som vi tagit
upp i motion nr 91, intresserar framför
allt de förvärvsarbetande gifta kvinnorna.
När en gift kvinna tar förvärvsarbete
kan motiven vara flera — dels kan
hon ha intresse av att fortsätta sitt yrkesarbete
och förkovra sig i yrket, dels
kan det vara ekonomiska skäl för kvinnan
själv och hennes familj. Det senare
;äller kanske i de flesta fall.

178 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrade beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga familjer m. m.

Men när så slutskatten skall betalas,
uppstår många gånger tvivel rörande
nyttan av den produktiva insatsen.
Naturligtvis är den alltid till nytta för
samhället, men den förvärvsarbetande
kvinnan önskar ju också att hennes arbete
skall ge familjen den inkomst, som
hon anser att hennes arbetsinsatser är
värda.

En familj med barn, där kvinnan arbetar
utom hemmet, får alltid betydande
extra utgifter. Antingen måste
barnen vara på något daghem eller också
måste ett hembiträde anställas, som
sköter hemmet och barnen under den
tid kvinnan arbetar utom hemmet. En
statlig utredning har för övrigt värderat
en husmors arbetsinsatser i en tvåbarnsfamilj
till 5 000 kronor årligen.
Siffran ger en ungefärlig uppfattning
om de extra utgifter som drabbar en
familj, där hustrun arbetar utom hemmet.

De flesta av oss vet väl också från
levande livet, hur det hela verkar. En
familj där kvinnan förvärvsarbetar
drabbas alltid av många extra utgifter.
Det är för att i någon mån åstadkomma
en kompensation och uppmuntra den
gifta kvinnan att fortsätta med sin samhälleliga
insats i förvärvslivet som kravet
på ett högre avdrag vid inkomsttaxeringen
rests. Sedan 1953 gäller ett
generellt avdrag på 300 kronor vid både
statlig och kommunal beskattning,
varjämte förvärvsarbetande kvinna,
som har barnbidragsberättigande barn,
får dra av 10 procent av inkomsten.
Sammanlagt får dock avdragen uppgå
till högst 1 000 kronor. Därjämte får
gift man, som driver jordbruk eller annan
rörelse, dra av 300 kronor, om
hustrun deltagit i arbetet.

Som kompensation för de år 1953 åtstramade
och även i övrigt försämrade
reglerna för förvärvsavdraget skedde
vissa justeringar av skatteskalor och
ortsavdrag, som åsyftade att till en
viss inkomstgräns förhindra att sambeskattningen
verkade skattehöjande.

Detta, som för övrigt endast gällde den
statliga beskattningen, innebar emellertid
inte att den gifta kvinnan erhöll
den skattelindring som hon borde vara
berättigad till såsom ersättning för de
särskilda utgifter, vilka är förknippade
med hennes förvärvsarbete.

Resultatet blir i många fall att gifta
kvinnor, inför perspektivet av ökade
utgifter och genom sambeskattningen
skärpt skatt, inte anser det lönande att
ta förvärvsarbete. Detta gäller inte minst
högkvalificerad kvinnlig arbetskraft.
Genom en oklok och orättvis skattelagstiftning
undandras samhället arbetskraft
samtidigt som den enskilde hindras
att genom arbetet höja sin standard.

Vi motionärer anser sålunda att någonting
måste göras och göras nu. Utskottet
hänvisar till 1957 års sambeskattningsrevision
och förmenar, att
man bör invänta dess utredning och
eventuella förslag. Vi har ingenting
emot utredningar. Men utredningar har
visat en benägenhet att låta vänta på
sig, i många fall mycket länge. Utskottet
signalerar nu att denna utredning
skall lägga fram en redovisning ganska
snart.

Den fråga vi tagit upp anser vi vara
av brådskande natur och det bör också
finnas möjligheter att i avvaktan på
utredningens redovisning besluta om
en provisorisk lösning. Vi anser att en
gift kvinna, som har inkomst av förvärvsarbete,
vid såväl den statliga som
den kommunala taxeringen skall få rätt
till avdrag med hälften av sin inkomst,
dock högst 1 000 kronor, och att därjämte
den som har hemmavarande barnbidragsberättigande
barn bör få rätt till
ytterligare avdrag med hälften av sin
arbetsinkomst, dock högst ett sammanlagt
avdrag på 3 000 kronor.

Vi har inte räknat ut hur mycket
statsinkomsterna minskar genom detta
vårt yrkande. Vi hade väntat oss att utskottet
skulle kosta på sig det arbetet.
Frågan hade varit värd det besväret
från utskottets sida. Utskottets skriv -

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9 179

Ändrade beskattningsregler beträffande s. k. ofullständiga familjer m. m.

ning ger oss emellertid anledning tro,
att trots dess avslagsyrkande nu frågan
skall lösas i enlighet med de intentioner
vi gjort oss till talesmän för.

Jag ber, herr talman, att med denna
mycket korta motivering få hemställa
om bifall till motionen nr 91 med den
skillnaden i yrkandet, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om sådan ändring av
förordningen om statlig inkomstskatt,
att åt gift kvinna, som har inkomst av
förvärvsarbete, vid såväl den statliga
som den kommunala taxeringen ges
rätt till avdrag med hälften av hennes
inkomst, dock högst 1 000 kronor, och
att därjämte åt den, som har hemmavarande
barnbidragsberättigande barn,
ges rätt till ytterligare avdrag med
hälften av dess arbetsinkomst, dock
högst ett sammanlagt avdrag på 3 000
kronor.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Såsom framgick av herr
Nilssons yrkande nyss innebär motionärernas
förslag en provisorisk höjning
av förvärvsavdraget vid både den
statliga och den kommunala inkomstbeskattningen.
Eftersom denna fråga
redan är föremål för utredning, har utskottet
givetvis inte kunnat tillmötesgå
motionärernas önskan. Herr Nilsson ansåg
dock att man skulle genomföra en
provisorisk lösning med tanke på att
utredningar brukar ta lång tid. Utskottet
förmodar emellertid att det inte
kommer att dröja så länge innan ett
betänkande läggs fram rörande sambeskattningen,
och jag tror det är välbetänkt
att vänta och se resultatet av
utredningen. — Det är motivet till utskottets
ställningstagande i detta avsnitt.

Frågan om vilket ortsavdrag som bör
tillämpas för äkta makar får väl anses
vara en del av hur beskattningen av
äkta makar lämpligen bör utformas.
Detta spörsmål berörs kanske inte direkt
i direktiven för utredningen, men

det är ändå en del av komplexet och
bör lösas i sitt sammanhang.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering — ännu kortare än herr
Nilssons — få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vad gäller förvärvsavdragen
kan jag instämma i vad herr
Kärrlander sade, eftersom vi räknar
med att utredningen snart skall lägga
fram ett betänkande.

Men i bevillningsutskottets förevarande
betänkande redovisas också en
motion som jag burit fram i denna
kammare. Det är fråga om en rättvisare
beskattning av de ofullständiga
familjerna. Var tionde barnfamilj i vårt
land är ju en ofullständig familj, d. v. s.
någon av föräldrarna saknas. De nuvarande
skattereglerna verkar på det
sättet, att om t. ex. mannen ryckts bort
av döden och hustrun får söka sig ut
i förvärvslivet för att kunna försörja
familjen, får denna familj dels lägre
ortsavdrag än den hade förut, dels beskattning
efter hårdare skatteskala än tidigare.
Familjens skattekraft minskas
avsevärt, men beskattningen blir hårdare
i två avseenden!

Nu har utskottet skrivit att också
denna fråga torde komma att behandlas
av sambeskattningsrevisionen, och
jag har av den anledningen avstått från
att yrka bifall till motionen. Jag har
gjort detta därför att det ställts i utsikt
för det första, att utredningen
verkligen skall ta upp denna fråga på
ett allvarligt sätt och för det andra, att
man väntar att ett betänkande skall
läggas fram inom den allra närmaste
tiden. Jag gör alltså detta, herr talman,
under den förhoppningen att det är
sista gången vi skall behöva motionera
i denna fråga och att vi till nästa års
riksdag skall ha ett förslag som löser
denna fråga på ett rättvist och ett humanitärt
vis.

Häri instämde fröken Elmén (fp).

180 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Skattefrihet för sparande — Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av herr
Henning Nilsson i Gävle under överläggningen
framställda yrkandet; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Skattefrihet för sparande

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 29, i anledning av väckta
motioner om skattefrihet för sparande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Under förra året framfördes
motioner liknande dem som under
denna punkt nu ligger på kammarens
bord. Riksdagen beslöt då enhälligt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning i ärendet. Någon sådan
utredning har inte kommit till stånd.

Bevillningsutskottet har i föreliggande
betänkande skärpt tonen i sin skrivning
och förutsätter, att en sådan utredning
göres inom den närmaste tiden.
För min del har jag emellertid avgivit
en blank reservation för att markera
mitt ståndpunktstagande till det
förhållandet, att förra årets riksdagsskrivelse
inte föranlett någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida. Respekteras
inte riksdagens utredningskrav, bör
detta bli ett observandum för riksdagen
att i dylika frågor använda sin
grundlagsenliga rätt att själv stifta lagar
i aktuella skattefrågor.

I den nu föreliggande motionen, som
framförts av herr Ohlin m. fl., yrkas
skattefrihet i viss omfattning för medel
som insättes på särskilt sparkonto.
Detta förslag är ett viktigt led i sparfrämjande
syfte, då det ger skattelättnader
för fysiska personers nysparande.
En sådan sparform har också gynnsam
effekt på vår ekonomi.

Jag vill kraftigt understryka motionens
motivering, att dagens primära
uppgift är att med olika målmedvetna
och samverkande åtgärder stärka sparandet
och kapitalförsörjningen, varigenom
statens finanser påverkas i
gynnsam riktning. Jag skall inte ge mig
in på någon längre debatt i denna sak,
men budgeten måste täckas genom upplåning,
och det är fråga om stora belopp,
cirka 2 miljarder för innevarande
år, och en lika stor summa väntas bli
behövlig för nästa budgetår. Strängt
taget finns det inte någon plats för
denna upplåning på kapitalmarknaden.
De sparmedel som utbjuds har redan
reserverats för andra ändamål. Mot
denna mörka bakgrund på kapitalmarknaden
är det absolut nödvändigt
att, såsom utskottet framhåller, positiva
åtgärder vidtas för ökat sparande.
Genom att departementschefen inte liar
efterkommit riksdagens begäran om
utredning har möjligheten att under
1959 införa en lagstiftning om nysparande
försuttits.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den
11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 7 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 53, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9 181

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 1 och 3 mom. förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker; 4)

förordning om skatt å lagrat lättöl; 5)

förordning angående ändring i
förordningen den 22 december 1939 (nr
919) om skatt å läskedrycker; samt

6) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt
å vissa lotterivinster;

dels ock, bland annat, besluta, att den
vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fögade tulltaxan skulle
från och med den 20 mars 1958 i viss
del erhålla ändrad lydelse.

I enlighet med riktlinjer som angivits
i propositionen nr 50 framlades i propositionen
nr 53 förslag om höjd beskattning
av cigarretter, elkraft för borgerliga
behov, Öl, starköl, läskedrycker
och lotterivinster samt om återinförande
av skatten på lagrat lättöl.

Propositionen nr 53 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna 1:321
av herr Anstrup och fru Gärde Widemar
samt II: 412 av herr Kollberg, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att 7 § 1 mom. förordningen den 22

december 1939 (nr 919) om skatt å
läskedrycker skulle erhålla följande lydelse: Tillverkare

skall---såsom kon trollprov.

Vad som —- — — beskattningsbara
myckenheten.

Från den sålunda angivna skatten må
avdrag göras med belopp motsvarande
varuskatten å den kvantitet socker,
som enligt i deklarationen intagen uppgift
åtgått för tillverkning av den beskattningsbara
myckenheten läskedrycker.

Å deklarationen —--med bok föringen.

I motionen II: 411 av herr Spångberg
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ändring av
skattesatsen för importerad tuggtobak.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit två vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

Utskottet hemställde

I) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 53,

A) antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 14 § 1 och 3 mom. förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän
energiskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

4) förordning om skatt å lagrat lättöl;

5) förordning angående ändring i
förordningen den 22 december 1939 (nr
919) om skatt å läskedrycker; samt

6) förordning angående ändrad ly -

182 Nr 9 Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

delse av 1 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt
å vissa lotterivinster; samt

B) besluta att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den
20 mars 1958 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen;

II) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 153
av herrar Jonasson och Axel Emanuel
Andersson samt II: 137 av herrar Eriksson
i Bäckmora och Jönsson i Jämtlands
Sikås,

2) de likalydande motionerna I: 317
av herr Helmer Persson m. fl. och II: 408
av herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:320
av herr Lodenius och fru Svenson samt
11:413 av herr Dickson m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 321
av herr Aastrup och fru Gärde Widemar
samt 11:412 av herr Kollberg,

5) motionen I: 319 av herr Hesselbom,
ävensom

6) motionen 11:411 av herr Spångberg
m. fl.

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Kollberg, Nilsson
i Svalöv och Anderson i Sundsvall, vilka
ansett att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:321 av herr
Aastrup och fru Gärde Widemar samt
II: 412 av herr Kollberg under punkten
I A 5) bort antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker
med den ändring av 7 § 1 mom.,
som framginge av det i nyssnämnda motioner
intagna författningsförslaget.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Med anledning av den
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 30 fogade reservationen får jag
framhålla, att denna reservation icke
syftar till att ernå avvikelser från den
mellan företrädare för politiska partier
träffade överenskommelsen om de
i propositionen nr 53 föreslagna punktskattehöj
ningarna.

Vad jag vill ta upp och som också
behandlas i reservationen är en principfråga
angående utformningen av
punktskattesystemet. Man måste förhindra
att dubbelbeskattning uppkommer
därigenom att man beskattar även
de råvaror som åtgår för framställning
av vara, som är underkastad särskild
beskattning, s. k. punktbeskattning.

För några veckor sedan beslöt riksdagen
i anledning av propositionen nr
50 att införa en särskild sockerskatt.

Som departementschefen då framhöll
i propositionen skulle sockerskatten
undantas vid tillverkning av choklad
och konfektyrvaror, vilka varor som bekant
är beskattade i särskild ordning.
Departementschefen framhöll vidare,
att sockerbeskattningen kommer att för
vissa industrier medföra en höjning av
råvarukostnaderna, som — om sockerförbrukningen
är stor — kan leda till
en mera betydande höjning av de saluförda
produkternas pris.

I den nu föreliggande propositionen
nr 53 föreslås ju en höjd beskattning av
läskedrycker, men trots att socker användes
vid tillverkning av vissa
läskedrycker, föreslår departementschefen
icke någon åtgärd för att undvika
att dessa drycker bli beskattade
såväl genom läskedrycksskatten som
genom sockerskatten.

Punktskatter som det här är fråga
om, får lätt konsekvenser som inte är
åsyftade. De drabbar ofta slutligen
andra objekt än de omedelbara. Särskilt
betänkligt är emellertid om dubbelbeskattning
uppstår. Följden blir då

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9 183

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av

tobaksvaror, m. m.

ett orimligt högt pris på den färdiga
varan.

Till undvikande av den betänkliga
konsekvens, som dubbelbeskattning
innebär, har redan i 1941 års varuskatteförordning
upptagits en särskild
bestämmelse. Denna innebär i korthet
att fabrikanten inte behöver betala ev.
utgående skatt för råvaran, därest slutprodukten
är skattepliktig. Denna viktiga
princip i vårt punktskattesystem
har icke iakttagits i det nu föreliggande
förslaget angående beskattning av läskedrycker.

Sockerskatten torde medföra en prishöjning
på söta läskedrycker med 1
öre per flaska, och den föreslagna
skattehöjningen på läskedrycker avses
ju bli 4 öre per flaska. Det kan befaras
att dessa relativt stora prishöjningar
kommer att medföra en minskning av
konsumtionen och att den inkomstökning
som beräknats sålunda icke
tillföres statsverket. Därest i prishöjningen
icke behöver medräknas den
dubbelbeskattning som uppstår genom
sockerskatten, så kan detta, som utskottet
säger i sitt utlåtande, vara ägnat
att något minska den väntande
konsumtionsnedgången.

Herr talman! Jag anser att man
måste hävda den sedan 1941 gällande
principen, att man vid införandet av
punktskattesystem tillser att råvaran
icke beskattas, och det är med denna
principiella utgångspunkt som jag yrkar
bifall till den vid bevillningsutskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I anslutning till Kungl.
Maj ds proposition nr 53, har bevillningsutskottet
även behandlat en av
mig i denna kammare väckt motion, nr
137, angånde lindring i elskatten.

För undvikande av missförstånd vill
jag understryka, att motionen icke till -

kommit med anledning av proposition
53, utan den är avlämnad vid riksdagens
början, alltså före de fyra storas
förslag till punktskatter, som ju också
berör elskatten, och som torde vara
anledningen till att motionen sammankopplats
med propositionen.

Tillkomsten av motion 137 sammanhänger
med den tidigare gällande 5-procentiga elskatten som beslöts av
1957 års riksdag. Denna skatt får nu
en automatisk höjning med cirka 20 procent
på grund av att statens vattenfallsverk
och enskilda kraftdistributörer
höjt eltaxorna från årsskiftet med
samma procenttal.

Det är denna automatiska höjning av
elskatten, som tagits upp i motion 137,
och som jag anser icke stå i överensstämmelse
med vad riksdagen beslöt
1957. Jag menar, att har riksdagen beslutat
att elskatten skall vara 5 procent,
beräknat på ett bestämt kraftpris,
så är det inte riktigt att en höjning av
detta kraftpris skall få återverkningar
på elskatten. Så har emellertid skett.
Genom att eltaxorna höjts med 20 procent
har detaljabonnenterna förutom
denna kraftiga höjning även fått vidkännas
en höjning av elskatten med
20 procent.

Det var av den anledningen som vi
i motionen påyrkat en omräkning av
elskatten, så att den inte drabbar detaljabonnenterna
med högre belopp
än som ursprungligen beräknats.

Nu har bevillningsutskottet avstyrkt
motionen under hänvisning till att man
inte vill ändra beräkningssättet. Mot
bakgrunden av statens finanser förstår
jag mycket väl, att varje nytillskott av
skatteintäkter är välkommet, men även
småföretagare och jordbrukare, som nu
drabbas hårdast av denna skattebelastning,
har i många fall svårt med
sina finanser och orkar inte bära hur
stora bördor som helst.

Beträffande punktskatten och den
ytterligare höjning av elskatten med

Nr 9

184

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

2 procent som är föreslagen, har jag
den bestämda uppfattningen, att det
med hänsyn till de redan nu alltför
höga eltaxorna, hade varit en rättvisare
fördelning av skattebelastningen, om
man i stället lagt ett halvt öre mer på
cigarretterna, vilket också skulle ha
gett staten 25 miljoner kronor. Den
höjningen skulle inte ha drabbat näringslivet
på samma sätt som nu blir
fallet med elskatten, särskilt för småföretagare
och jordbrukare men också
hushållen överlag.

Med hänsyn till att motionens kläm
inte är preciserad skall jag avstå från
att ställa något yrkande, men jag vill
också tillkännage att jag i händelse av
votering kommer att avstå från att
rösta.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Föreliggande fråga om
skärpt punktbeskattning för att finansiera
ökad upprustning har som bekant
redan varit föremål för två debatter
i kammaren. Så mycket mer av
synpunkter och argument, utöver vad
som redan anförts, finns kanske inte
att andraga. Ytterligare argumentation
mot dessa skattepålagor kan också förefalla
överflödig. Deras orättvisa verkningar
har egentligen inte kunnat bestridas
av någon. Det är uppenbart att
de som förordat dessa skattehöjningar
haft det besvärligt både här och utanför
dessa väggar.

Motståndarna till dessa skatter har
kunnat glädja sig åt en diskussion
utanför detta hus, som i fråga om omfattning
inte på länge förekommit i
samband med en riksdagsfråga. De har
också kunnat inregistrera ett utomordentligt
understöd för sitt ställningstagande,
framför allt från den svenska
arbetarklassens sida. Vad som inträffat
är, att en i stort sett enig arbetarklass,
liksom breda skikt av övriga löntagare
— och oberoende av politisk

tillhörighet — vänt sig mot det skatteprogram,
vars sista del nu föreligger
till behandling. En så omfattande och
enhällig opinion hade säkerligen ingen
tänkt sig vare sig bland tillskyndare
eller motståndare till dessa skatter. Det
är uppenbart att om även den i dag
föreliggande delen av punktskatteprogrammet
antages, blir det ett beslut mot
folkmajoritetens vilja. Det torde väl
också stå klart för dem som i dag tänker
rösta för förslaget.

Det är rimligt att man söker analysera
orsakerna till den opinion som
finns mot de nya punktskatterna. Innan
jag går in på den saken vill jag
emellertid göra ett allmänt konstaterande.
Inte minst under det sistförflutna
året bär det visat sig att massorna
ingalunda viljelöst följer de politiska
ledarna, även om dessa till sitt förfogande
har både pressen, radion och
andra opinionsbildande organ. Det
fick folkpartiet och högern erfara i fjol.
I stället för en hävstång att erövra
makten blev pensionsfrågan den tuva
som stjälpte den borgerliga anstormningen.
Orsaken var det arbetande folkets
klassinstinkt, som ledde det rätt
och hjälpte det att upptäcka klasslinjerna
i frågan. Det är också vad de fyra
icke-kommunistiska partierna i år fått
erfara i samband med sin uppgörelse
i fråga om punktbeskattningen. Denna
»felräkning» beträffande massornas
klasskänsla liksom deras roll i det politiska
skeendet borde för vederbörande
politiker bli en verklig tankeställare
för framtiden.

Massopinionen mot de nya konsumtionsskatterna,
som icke väjer för partioch
organisationsskrankor, press- och
annan övertalningspropaganda, har
uppenbarligen sin grund i främst följande
omständigheter. På statsmakternas
initiativ accepterade i början av
förra året arbetare och andra löntagare
tvååriga avtal, givetvis under den förutsättningen
att allt skulle göras för att

185

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

hålla en stabil prisnivå. Men man hann
inte mer än förbi den tidpunkt i slutet
av fjolåret, då en eventuell kompensation
vid uppnåendet av indextalet 150
skulle ha varit möjlig, förrän statsmakterna
gick in för en ökad konsumtionsbeskattning
och därmed med berått
mod förorsakade en levnadskostnadsökning
som inte kan bli kompenserad
förrän möjligen nästa år. Det är
ganska naturligt att löntagarna anser
att givna löften svikits och att de blivit
lurade.

En annan orsak till opinionen är
uppenbarligen de nya skattepålagornas
orättvisa karaktär. Såsom i allmänhet
alla konsumtionsskatter drabbar de alla
lika, oavsett inkomst och bärkraft, och
är därför uppenbart orättvisa mot de
mindre inkomsttagarna. Krampaktiga
försök har visserligen gjorts även i vissa
socialdemokratiska tidningar för att
bevisa att konsumtionsskatter inte längre
skulle — på grund av inkomstutvecklingen
bland arbetare och lägre tjänstemän
— medföra de skattepolitiska orättvisor
som tidigare, under andra inkomstförhållanden,
varit fallet. Jag behöver
inte gå in på dessa skriverier,
som till dels emanerar från vissa uttalanden
av finansministern vid föregående
debatt i ämnet. Det står nämligen
vid det här laget klart, att allmänheten
inte sätter tilltro till denna »bevisföring».
De skrivare, som ägnar sig åt
denna hopplösa uppgift, borde för övrigt
begrunda deklarationerna från högerhåll
förra gången saken diskuterades
i denna kammare. Det sades då klart
ifrån, att uttagningen av de nya 400 miljonerna
genom indirekt beskattning var
en förutsättning för att högern skulle
kunna bitriida försvarsuppgörelsen; uttagningen
av beloppet på skattsedlarna
skulle ha omöjliggjort en uppgörelse.
Detta antingcn/eller från högerhåll klarlägger
bättre än något annat att frågan
om indirekt eller direkt-progressiv beskattning
fortfarande är en mycket väsentlig
klassfråga.

En tredje orsak till den landsomfattande
opinionen mot de nya punktskatterna
är en utbredd motvilja bland folkets
breda lager mot den ständigt stegrade
miljonrullningen till militära ändamål.
Opinionen kan kanske här sägas
vara splittrad. Det finns sålunda en rätt
stark strömning som ifrågasätter hela
meningen med denna miljonrullning i
raket- och kärnvapnens tidsålder och
då särskilt för ett litet lands vidkommande.
Jag skall inte, i vart fall inte i
detta sammanhang, gå in på detta ämne.
Vidare finns det en annan riktning som
menar, att Sverige bör sluta upp att
militärt leka stormakt och gå in för att
skapa ett rationellt och effektivt neutralitetsförsvar,
som bör kunna åstadkommas
för betydligt lägre kostnader än
vad den hittillsvarande och än mer den
nu överenskomna försvarsordningen betingar.

En fjärde och mycket väsentlig orsak
till opinionen i skattefrågan är följande.
Så sent som i höstas framträdde högern,
folkpartiet och Svenska arbetsgivareföreningen
som en sluten klassfront mot
det arbetande folket och dess krav på
en tryggad ålderdom. Klarare än på
länge framträdde för gemene man och
kvinna klasslinjerna i politiken. I kampen
för en lagstadgad tjänstepension, en
betryggande pension för alla, skapades
enhet bland arbetarna. Därigenom ökades
den egna tillförsikten men också
beslutsamheten i fråga om att föra denna
viktiga sociala reform i hamn. Då
den rent socialdemokratiska regeringen
vid sitt tillträde förklarade, att den tänkte
framlägga förslag om lagfäst tilläggspension,
kunde den räkna med helhjärtat
stöd från arbetarnas och även de
flesta tjänstemäns sida.

Det säger sig självt, att arbetare och
lägre tjänstemän blev minst sagt överrumplade
av regeringens plötsliga uppgörelse
med högern och folkpartiet i två
av politikens huvudfrågor ocli därtill
på dessa partiers premisser och därmed
det arbetande folkets bekostnad. I det

Nr 9

186

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

ena fackliga uttalandet efter det andra
återkommer samma fråga: »Vart tog
tjänstepensionen vägen?» Arbetarna
uppfattar uppgörelsen mellan regeringen
och de borgerliga ledarna som en
ensidig eftergift åt arbetarrörelsens motståndare,
mot vilka man står mitt uppe
i en oförsonlig kamp, gällande en stor
och väsentlig klassfråga. Detta är enligt
min mening en fullständigt sund och
riktig värdering av vad som skett.

Arbetarna vill en klasspolitik. De kan
inte inse det politiskt kloka i att acceptera
högerns och folkpartiets bud i
skatte- och försvarsfrågorna samtidigt
som arbetarna måste fortsätta en förbittrad
strid mot just dessa partier i
pensionsfrågan och andra frågor.

Herr talman! Efter det utomordentliga
stöd, som de nya konsumtionsskatternas
motståndare erhållit bland arbetarna
i hela vårt land, är det väl alldeles
klart att vårt parti vidhåller sin ståndpunkt.
Vi har också i motion nr 408 i
denna kammare yrkat avslag även på
proposition nr 53. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka avslag på bevillningsutskottets
föreliggande betänkande. Jag
förutsätter, att betänkandet kommer att
bli föremål för avgörande punktvis.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det ligger i sakens natur
att det inte råder någon större hänförelse
över de föreslagna punktskatterna.
En icke ringa förvåning ute i landet
väckte onekligen beskattningen av det
hittills skattefria lättölet. Det är närmast
därom jag ville säga ett par ord.
Läskedryckerna har redan behandlats
av herr Kollberg. Jag konstaterar med
tillfredsställelse, att utskottet också känt
en rätt stor tvekan på denna punkt.

Man kan förstå resonemanget bakom
partiledaröverenskommelsen, att även
den som dricker alkoholfritt skall bära
sin del av denna extra beskattning, som
åtminstone formellt motiverades med de
ökade försvarskostnaderna. Det är rik -

tigt, men dels finns det ju bördor som
i det stycket är gemensamma för oss
alla, exempelvis sockerskatten, skatten
på bensin och elkraft m. m., dels och
framför allt har denna lättölsbeskattning
väckt vissa betänkligheter ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Det är verkligen
något att vara glad över att denna
alkoholfria maltdryck har slagit igenom
som den gjort. Att konsumtionen av
denna dryck har ökat med inte mindre
än 16 procent på ett år tyder på att den
håller på att slå ut det vanliga ölet som
måltidsdryck i hemmen och på arbetsplatserna.
Det skulle vara beklagligt, om
den ökade beskattningen av lättölet med
en dubbelt så stor skatteökning som beträffande
det vanliga ölet skulle inverka
menligt på denna lyckliga utveckling.

I dagens läge är det inte mycket mer
att tillägga, utöver detta beklagande.
Om det skall vara någon mening med
en överenskommelse mellan partierna
måste den bäras upp av en viss solidaritet
även bland de åsiktsriktningar, som
hade velat ha en annan avvägning av
skattesatserna. I nuvarande situation har
jag många med mig, som resonerat på
samma sätt, avstått från att föra fram
något ändringsyrkande. Vi räknar med
att överenskommelser av detta slag inte
blir någon parlamentarisk vana. Vi räknar
också med att dessa punktskatter
kommer att bli i hög grad temporära.
Så fort det blir oss ekonomiskt möjligt
måste vi återställa skattefriheten för
lättölet och även vidta en del andra
motsvarande justeringar inom ramen
för dagens riksdagsbeslut.

Jag har, herr talman, bara velat anmäla
dessa synpunkter utan att i huvudfrågan
ha något annat yrkande än utskottet.

Herrar Hammar (fp) och Gustafsson
i Borås (fp) instämde häri.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Då jag vid de två föregående
debatterna har haft tillfälle att

187

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

framföra mina betänkligheter mot punktskatterna,
skall jag inte uppehålla mig
vid dem mera än att jag avger en förklaring
om att jag kommer att rösta för
avslag på dem.

Det finns emellertid här en punkt, om
vilken jag har fått politisk enighet på
värmlandsbänken. Det sorgliga är närmast
att denna enighet väl inte kommer
att sträcka sig så långt som till andra
bänkar i riksdagen. En punkt i propositionen
har emellertid väckt en inte så
liten förvåning, nämligen förslaget om
jämkning av skatten på importerad tuggtobak
i syfte att lägga ned den svenska
produktionen av den varan.

Det är litet underligt att denna fråga
inbäddats i propositionen om punktskatterna.
Den borde ha behandlats särskilt,
så att riksdagen hade kunnat få
ett bättre grepp om saken än som är
möjligt. Därtill kommer oläglig tid då
klockan är halv två på natten. Båda dessa
omständigheter — det olägliga sammanhanget
och den olägliga tidpunkten

— gör att ledamöterna i kammaren inte
kommer att lyssna så mycket till motiven
för ett avslag på propositionen
och utskottsutlåtandet i denna punkt.
Det är inte möjligt att endast genom att
läsa utskottets utlåtande bedöma frågan
— det kan vi nog vara överens om

— men om ledamöterna läser propositionen
skall ni finna, att tobaksmonopolet
har hemställt hos departementet
om en skattesänkning på importerad
tuggtobak med ett belopp av 3:30
kronor per kilo. Om inte riksdagen går
med på denna nedsättning av skattesatsen
för den importerade tobaken,
kan tobaksmonopolet inte lägga ned tillverkningen
av tuggtobak utan att göra
en motsvarande förlust. Fortsattes tillverkningen
ändå måste det högre priset
lägges på den importerade varan.
Med anledning av detta underliga förhållande
i nuvarande situation, när arbetslöshet
och kris anmäler sig på löpande
band, har jag skrivit min mo -

tion med yrkande om avslag och har
från värmlandsbänken fått ytterligare
sju underskrifter. Det har alltså blivit
så gott som politisk samling i denna
punkt, provinsiellt sett.

Att motionen kommit från Värmland
beror kanske främst därpå, att tillverkningen
av tuggtobak uteslutande sker
vid tobaksfabriken i Arvika, som ligger

1 en trakt, där arbetslösheten fått synnerligen
stor omfattning även under tider,
då vi allmänt har talat om full sysselsättning
eller överfull sysselsättning.
Sålunda har vi i Arvika två tomma fabrikslokaler,
den ena alldeles i närheten
av tobaksfabriken och den andra en
nästan nyrenoverad stor fabriksbyggnad,
där man har bedrivit fabrikation
av yllevaror.

Jag deltog häromdagen i en delegation
från Arvika tillsammans med styrelsen
för Tobaksarbetareförbundet i
en uppvaktning hos finansministern,
och jag måste säga, att jag tyckte mig
finna en viss förståelse hos denne. I
varje fall föreföll han inte vara alldeles
okänslig för våra synpunkter. Jag är
ledsen över att vi nu strax före klockan

2 på natten inte har någon finansminister
på regeringsbänken. Jag skulle nämligen
vilja ha bekräftelse på vissa saker.
Detta hade nog varit önskvärt så
mycket mer, som bevillningsutskottet
har visat en alldeles enastående nonchalans
gentemot Tobaksarbetareförbundets
synpunkter och motionen. Utskottet
åberopar, att i motionen hänvisas till
att ett nedläggande av tillverkningen
skulle medföra arbetslöshet för de därmed
sysselsatta arbetarna. Detta har
man alltså varit medveten om i bevillningsutskottet,
men det har man inte
brytt sig om. På s. 7 i bevillningsutskottets
betänkande tredje stycket nedifrån
finner vi sålunda som ett bemötande, att
»tobaksmonopolet är skyldigt att bedriva
sin verksamhet på rationellast
möjliga sätt. Liksom varje annat industriföretag
måste monopolet vara bo -

188 Nr 9 Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

rättigat att nedlägga en icke lönsam tillverkning.
» Detta är verkligen ord och
inga visor i dessa tider när man får
läsa i tidningarna, att man i finansdepartementet
är beredd att lämna ett
lån på ungefär 25 miljoner kronor för
att hålla ett industriföretag i gång. Sålunda
framkallas på detta underliga sätt
en arbetslöshet. Även om man förlägger
en annan av tobaksmonopolets tillverkningar
till Arvika måste inom monopolets
nuvarande verksamhetsområde uppstå
en arbetslöshet motsvarande precis
det antal arbetare, som nu är sysselsatta
med tillverkningen av den här varan.

Jag ställer följande fråga, som jag
också har ställt till tobaksmonopolet
utan att egentligen ha fått något begripligt
svar: Är nu utskottet — jag beklagar
än en gång finansministerns frånvaro
— säker på att förlusten blir så
stor, att man inte bör fortsätta driften?
Som helhet har tobaksmonopolet en
mycket stor vinst, och om det händelsevis
skulle uppstå någon förlust på ifrågavarande
tillverkning, så kan den väl
inte bli så stor — man måste ju ha nedsättning
av skatten på den importerade
tobaken för att undvika förlust — att
man bör resonera på det sätt som bevillningsutskottet
har gjort genom att
säga, att man skall lägga ned en gammal
svensk tillverkning, som har bedrivits
under många år i denna landsända
med en mycket yrkesskicklig arbetarkår.

Detta gör att jag måste ställa ett par
ytterligare frågor.

Hur beräknar tobaksmonopolet priserna
på denna vara? Det gäller dock
en vara, som tillverkas inom landet, av
vilken det inte förekommer någon import
och som man har monopol på. Hur
får man över huvud taget fram förluster?
För mig har det varit alldeles
obegripligt att man räknar med förluster,
när man själv kan bestämma va -

rans pris, på grundval bland annat av
arbetslönerna.

Den andra frågan är: Hur stor är den
förlust, som man har kommit fram till
och som gör att man måste lägga ner
denna tillverkning? Jag har hört mig
för men inte kunnat få något besked.
Jag förstår väl att man inom bevillningsutskottet
åtminstone sökt efter ett
svar och inte utan vidare accepterat ett
påstående, som sedan kanske inte kan
bevisas. Jag är mycket intresserad att få
denna förklaring. Den är betydelsefull
i detta sammanhang.

Inom Tobaksarbetareförbundet tror
man emellertid inte att det är några
förluster. Man förstår inte heller där
hur de skulle kunna uppstå. Man tror
inte, att denna vara kan tillverkas billigare
i något annat land om man jämför
med de löner och förmåner som de
anställda inom företaget nu åtnjuter.
När det gäller ett samhälleligt företag
får man ändå inte bortse från löner
och anställningsvillkor. I det avseendet
måste man ge bästa vitsord åt tobaksmonopolets
lönepolitik och anställningsvillkor,
som är bättre — och bör vara
bättre eftersom det är ett samhällsägt
företag — än i många andra industrier,
som staten ändå anser sig böra göra en
del för att hålla uppe och som även
kommunerna med risk för stora förluster
strävar att stöda för att rädda sysselsättningen
åt de anställda.

Vi skall titta på förlusterna ytterligare.
Det är något besynnerligt med dem.
Det är inte många arbetare som det gäller,
mellan 25 och 30. Man har litet olika
meningar om antalet, möjligen beroende
på hur man uppfattar en del tjänstemäns
ställning, vilka inte arbetar med
själva tillverkningen. Genom denna tillverkning
har det allmänna fördelar, för
det första genom att det bereds sysselsättning
åt denna yrkesskickliga arbetsstyrka,
för det andra genom att dessa
anställda betalar skatt till stat och kommun
och för det tredje genom att sta -

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9 189

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

ten får in direkt ungefär 600 000 kronor
i skatt för denna del av monopolets tillverkning.
Nog är det onödigt att under
sådana förhållanden medvetet framkalla
en arbetslöshet, som utan att man försöker
mana fram den tycks bli ett problem
både i detta och andra länder.

Jag väntar mig nu inte mycket av
vår motion av skäl jag redan har visat
på, nämligen därför att den är inbakad
i punktskattepropositionen på ett sådant
sätt, att det inte är många av riksdagens
ledamöter som alls fattat hur
det verkligen ligger till, och därför att
tiden på dygnet inte gör intresset för
sådana här saker så stort. Men jag är
tillräckligt optimistisk för att försöka
ta fasta på vad som kan anses matnyttigt.
Jag finner det inte i propositionen
och jag finner det inte i utskottsutlåtandet,
men jag är ändå glad åt motionen.
Motionen har föranlett en del tidningar
att göra intervjuer med bland andra
direktören för tobaksmonopolet, som
deklarerat att det inte skall bli arbetslöshet
i Arvika, eftersom man dit skall
förlägga produktion av andra varor,
som nu tillverkas av tobaksmonopolet,
och att det kanske blir fråga om utvidgning
av fabriken i Arvika. Jag ber att
få läsa in detta till riksdagens protokoll,
eftersom en tidningsintervju inte
blir så bestående, om den inte publiceras
annat än som intervju i någon tidning.

Jag har varit med om att uppvakta
tobaksmonopolet tidigare och har slagits
under år om löften som getts om en
fabrik, som vi hade i Charlottenberg.
Där dröjde det inte så länge förrän
fabriken lades ned, men vi hade fått
vissa löften, och de löftena hade vi
hakat oss fast vid. Det gav oss ett något
bättre läge än om dessa löften aldrig
hade givits.

Bevillningsutskottet har inte gjort
någonting i detta fall, men jag menar
att direktörens löfte bör vara bindande.
Här beklagar jag för tredje gången att

finansministern inte är närvarande.
Hans synpunkter skulle ha kunnat vara
av en viss betydelse — den erfarenheten
har jag från överläggningar med
en föregående finansminister då det
gällde en annan fabrik.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av oss väckta
motionen nr 411 i denna kammare.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Spångbergs tre gånger upprepade försök
att frambesvärja finansministern
inte lyckades. Jag skulle också gärna
ha önskat, att finansministern hade suttit
här under de minuter jag nu skall
besvära kammaren. Det rör lättölet. Jag
har ibland under en tidigare inkarnation
här i kammaren talat om starköl,
och nu har det kommit på min lott att
tala om lättöl. Det gäller speciellt en
motion, som har väckts av mig och
några riksdagskamrater, som inte vill
rubba på den träffade överenskommelsen
men som skulle vilja ha beskattningen
av alkoholdrycker utredd på sådant
sätt, att berusningseffekten — ett nytt
fint ord som har skapats här — läggs
till grund för beskattningen, så att skatten
stiger något snabbare än berusningseffekten.
Mycket svaga drycker med
ingen eller obetydlig berusningseffekt
skulle ha låg skatt och starka drycker
med hög berusningseffekt skulle ha hög
skatt.

Det är inte någon plan i beskattningen
sådan som den nu har blivit. Utskottet
— det är roligt att åtminstone
utskottet är företrätt bär — skriver
mycket positivt, att de i motionerna anförda
synpunkterna är behjärtansvärda,
men de har inte beaktats trots att de
har förklarats värda detta. Nu vill vi
bara ha eu utredning om detta, och jag
tror det är en enkel utredning. Ingen
vet ju hur länge en finansminister sitter
i dessa dagar, men jag tror man skulle

Nr 9

190

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av.
tobaksvaror, m. m.

kunna garantera, att han skulle hinna
klara en sådan utredning.

Jag beklagar som sagt att finansministern
inte är här, men kommunikationsministern
kanske träffar honom
någon gång och på någon ledig stund
kan framföra den mycket intressanta
sak, som jag här har redogjort för och
som jag är säker på att min vän Walter
Sundström inte kommer att gå illa åt,
så vackert som utskottet bär skrivit.
Man kunde väl ha en sådan skala färdig
vid det tillfälle något senare, då
— såsom vi alla hoppas — vi har en
gynnsammare finansiell situation här i
Sveriges rike.

Jag har inte något yrkande, herr talman,
men jag väntar med spänning på
vad herr Sundström kan komma att
svara.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den nu förevarande propositionen
är ju frukten av en partiledareöverläggning,
och det är alldeles
självklart att den skall bifallas, men
detta hindrar ju inte att det kan vara
nyttigt att ventilera några synpunkter
i anslutning till den.

Det är förklarligt, att herr Karlsson i
Stuvsta framförde samma argument som
kommunisterna anförde förra gången
vi hade punktskatterna före. Det tillhör
sålunda ritualen, och jag skall inte gå
närmare in på hans argument, eftersom
de har bemötts vid ett tidigare tillfälle.

Herr Kollberg var inne på frågan om
dubbelbeskattningen av det socker som
ingår i söta läskedrycker. Det är principiellt
alldeles riktigt som herr Kollberg
här har sagt, att råvaror inte bör
beskattas i sådana här sammanhang, eftersom
det leder till en dubbelbeskattning,
men jag vill trösta kammarledamöterna
med att även om det är en stark
principiell motivering för herr Kollbergs
yrkande, så är de praktiska konsekvenserna
av att vi inte fullföljer

denna principiella inställning tämligen
blygsamma. Jag vill bara kort och gott
konstatera, att prisökningen på en flaska
läskedrycker genom denna dubbelbeskattning
inskränker sig till 0,65
öre per flaska, och då är det ju rent
praktiskt möjligt att uthärda skatten.

Herr Rimmerfors yttrade att han trodde,
att de största betänkligheterna i riket
skulle komma av att lättölet nu blir
beskattat med 4 öre. Jag vet inte om
herr Rimmerfors har varit närvarande
vid sådana diskussionsmöten som jag
varit med om — i så fall skulle han ha
fått ett annat intryck, nämligen att det
nog var andra saker som väckte mycket
större betänkligheter, ja mycket större
vrede. Utskottet har ju sagt, att det hade
varit önskvärt att lättölet hade kunnat
skonas, men jag vill bara som en
jämförelse säga, att klass II beskattas
med 16 öre per flaska och klass III,
starkölet, med 47 öre per flaska. Det kan
väl då sägas, även om det skulle strida
något litet mot nykterhetspolitiska strävanden
att ta ut 4 öre på lättölet, att
man inte kan lägga extremt nykterhetspolitiska
intressen på beskattningen,
utan att man också får ta hänsyn till
bärkraften. Jag tror inte att konsumenterna
av lättöl reagerar för hårt om de
får vara med om att bidraga med 4 öre.

Så har jag några ord att säga till
herr Spångberg. Hans långa utläggning
skulle ju kunna ge anledning till många
invändningar, men jag skall inte ge
mig in på det. Jag skall bara slå fast,
att vad utskottet har skrivit är alldeles
riktigt. Ingen — inte tobaksmonopolet,
inte Thordénvarvet i Uddevalla — kan
bedriva en industri i längden som är
förlustbringande. Det måste gälla för
alla som driver en verksamhet. Nu är
det fråga om att tillverka 25 000 kilo
tuggtobak om året, som svenska folket
i allt mindre omfattning ägnar sig åt
att tugga. Dessa 25 000 kilo medför en
förlust för tobaksmonopolet på 70 000
kronor årligen enligt kalkyler, som är

Onsdagen den 12 mars 1958 em. Nr 9 191

Ändrad lydelse av 16 § lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

fullt tillförlitliga, ehuru herr Spångberg
betvivlar dem. Nu kommer emellertid
tobaksmonopolet inte att ställa
till med någon arbetslöshet i Värmland,
och därför tycker jag att värmlandsbänken,
när den nu fått sina känslor
luftade, kan känna sig iugn i fråga om
arbetstillgången i Arvika.

Så har jag slutligen några ord att säga
till min förnämlige vän herr Dickson.
Hans resonemang att man skall rätta
spritskatterna efter berusningseffekt kan
nog vara en viktig arbetshypotes. Jag
vill dock påpeka, att om man extremt
följer detta resonemang, leder det till
verkligt egendomliga konsekvenser;
den allra finaste franska cognac och
de finaste likörsorter skulle, om herr
Dickson fick sin vilja fram, bli lindrigare
beskattade än renat brännvin. Redan
detta borde ge en tankeställare åt
den som vill extremt tillämpa denna regel.
Herr Dicksons tidigare så varmt
omhuldade starköl, för vilket han nu
inte har så varma känslor, skulle —
mirabile dictu — sänkas i beskattningshänseende
med icke mindre än 25 öre
per flaska, om herr Dickson fick sin
vilja fram. Dessa båda exempel torde
visa, att det är bra med riktlinjer men
det går inte att slaviskt och strikt följa
dem i den praktiska tillämpningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få randanmärkningar få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Sundström erkänner
att mina synpunkter på den här
beskattningsfrågan är riktiga, men han
vägrar att dra konsekvenserna av det.
För mig framstår det som en mycket
stor orättvisa, att just de varor, som nu
kommer att beskattas enligt en förordning
om skatt på läskedrycker, inte
blir behandlade på samma sätt som de
varor, som beskattas efter den egentliga
varuskatteförordningcn. Det är ju

en brist i lagstiftningen. Om inte den
reservation, som är bifogad till bevillningsutskottets
betänkande, blir — på
grund av utskottets hänvisning till partiledareöverenskommelsen
— bifallen,
hoppas jag att finansdepartementet vid
något tillfälle tar upp saken och rättar
till denna orimlighet.

När partiledarna träffade överenskommelsen
om höjning av skatten på
läskedrycker, fanns, enligt mitt förmenande,
ingen anledning för dem att tro,
att en sådan dubbelbeskattning skulle
komma till stånd. För partiledarna måste
det vara känt att riksdagen redan
1941 knäsatt den principen, att råvaror
som ingår i en beskattad slutprodukt
skall vara fria från särskild beskattning.
Genom denna dubbelbeskattning får
konsumenterna betala intill 3 miljoner
kronor utöver läskedrycksskatten.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Utskottets talesman
sade, att det kunde finnas många invändningar
att göra men att han inte
ville ingå på dem. Det skulle ha varit
intressant att höra dem!

Det skulle också vara intressant att
få reda på hur man räknat fram de
70 000 kronor, som anges såsom förlust,
och att få veta hur det kan bli förlust
på en sådan vara, som tillverkas här i
landet och som det inte sker någon
import av. Vi har, som angives i motionen,
räknat ut att det på sin höjd
skulle bli 82 000 kronor i förlust, om
man multiplicerar antalet kilogram
med den föreslagna nedsättningen av
skatten. Nu hör vi ju att förlusten är
mindre än den vi har räknat med. Under
sådana förhållanden finns det från
våra utgångspunkter ännu starkare skäl
att avslå förslaget.

Jag ber sålunda alt få vidhålla mitt
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen först pro -

192 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965

positioner beträffande utskottets hemställan
utom i vad avsåge punkterna
I) A) 5) och II) 6), nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på avslag å densamma; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, utom i vad
angår punkterna I) A) 5) och II) 6),
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets
berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 184 ja och 10 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande
delar.

Punkten I) A) 5)

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; samt 3:o) avslag å
utskottets hemställan; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten II) 6)

Sedan herr talmannen givit propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
II: 411, biföll kammaren utskottets hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CASSEL (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag röstade fel. Jag röstade nej i stället
för ja.

§ 14

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner angående ändring av lagen
med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 194 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:233 av herr Hjalmarson
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) besluta att full kompensation till
kommunerna för skatteundcrlagsbortfallet
i samband med höjningen av de
kommunala ortsavdragen skulle utgå
under ett år i stället för tre år; samt

2) antaga ett vid motionerna fogat

Förslag

till

Lag angående ändring av lagen den IG
maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av

skatt för åren 1958—1965 (nr 202).

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 194 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 233 av herr Hjalmarson

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

Nr 9

193

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965

m. fl., angående ändring av lagen med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen erinrade bevillningsutskottet
om att statsutskottet i sitt utlåtande
nr 7, punkten 62, vilket utlåtande
behandlats tidigare vid dagens sammanträde,
gjort vissa uttalanden angående
skatteersättningen till kommunerna.
Bevillningsutskottet anförde avslutningsvis: Bevillningsutskottet

kan för sin del
ansluta sig till den uppfattning som
från statsutskottets sida framförts beträffande
skatteersättningen till kommunerna.
I enlighet härmed avstyrker
utskottet bifall till motionerna 1:194
och II: 233.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg och Magnusson i Borås, vilka
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 194 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 233 av herr Hjalmarson
m. fl. ansett att utskottet med
bifall till nämnda motioner bort hemställa,
att riksdagen måtte dels besluta
att full kompensation till kommunerna
för skatteunderlagsbortfallet i samband
med höjningen av de kommunala ortsavdragen
skulle utgå under ett år i stället
för tre år, dels ock antaga det vid
motionerna fogade förslaget till lag angående
ändring av lagen den 16 maj
1957 med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965 (nr 202).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
bör vissa ändringar ske
i motiveringen till bevillningsutskottets
hemställan i betänkandet nr 31.

Jag föreslår därför att sista stycket i
motiveringen ändras på följande sätt:

Bevillningsutskottet kan för sin del
icke ansluta sig till den uppfattning,
som från motionärernas sida framförts
beträffande skatteersättningen till kommunerna.
I enlighet härmed avstyrker
utskottet bifall till motionerna 1:194
och II: 233.

Herr talman! I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på bifall
till det av herr Kärrlander i fråga om
motiveringen under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
nämnda yrkande.

§ 15

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 116, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 16 8
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, in. m.

Herr KÄRULAN DER (s):

Herr talman! Med hänsyn till andra §

kammarens tidigare i dag fattade beslut Tillkännagavs, all följande Kungl.
rörande punkten 62 i statsutskottets ut- Maj ds propositioner överlämnats till
låtande nr 7, gällande statsbidrag till kammaren:

13 Andra kammarens protokoll 1958. Nr .9

194 Nr 9

Onsdagen den 12 mars 1958 em.

nr 79, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Cuba,

nr 81, angående anslag för budgetåret
1958/59 till medicinska högskolan i
Umeå m. m.,

nr 85, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
259) om församlingsstyrelse, m. in.,
nr 88, med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms
län, och

nr 89, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
439, av fru Thorsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 73,
angående anslag till strålskyddsverksamhet
m. m. för budgetåret 1958/59
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.12 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
803997