1958 ANDRA KAMMAREN Nr 6
ProtokollRiksdagens protokoll 1958:6
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1958 ANDRA KAMMAREN Nr 6
14—19 februari
Debatter m. m.
Fredagen den 14 februari
Sid.
Interpellation av herr Helén ang. behandlingen av frågan om möjligheterna
för enskilda att köpa aktier i vissa av staten ägda företag 5
Tisdagen den 18 februari
Svar på fråga av herr Widén ang. förlängd remisstid för betänkandet
om permanent skördeskadeskydd.............................. 8
Svar på interpellation av herr Staxäng ang. utredningen i syfte att
skaffa fisket ett kombinerat undersöknings- och bevakningsfartyg
m. ....................................................... 9
Interpellationer av:
herr Löfroth ang. den utländska flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå 13
herr Strandh ang. bostadsfrågan för statens tjänstemän vid ändrad
tjänstgöringsort........................................... 14
herr von Friesen ang. prövningen av statsbidragen till nykterhets
vården.
.................................................. 16
fru Jäderberg ang. samebefolkningens bostadsfråga ............. 17
Onsdagen den 19 februari
Svar på frågor av:
herr Gustafsson i Kårby ang. en skyndsam utredning av frågan om
resultat- och förlustutjämningskonto inom jordbruket......... 19
herr Magnusson i Tumhult ang. breddningen av den smalspåriga
järnvägen Karlshamn—Vislanda............................ 21
herr Carlsson i Huskvarna ang. uppehåll i Nässjö för tåget »Skåningen»
.................................................. 21
Svar på interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. biljettpriserna
på flyglinjerna mellan Gotland och fastlandet............. 22
Återföring av fonderade LKAB-medel ........................... 26
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten....... 31
1—Andra kammarens protokoll 195S. Nr 6
2
Nr 6
Innehåll
Sid.
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten (nionde
huvudtiteln)................................................ 41
Ändrad skatt å vissa pälsvaror.................................. 42
Promilletal för skogsvårdsavgiften för år 1958 .................... 45
Interpellationer av:
herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. särskild redovisning i statsverkspropositionen
av fjällräddningsanslaget, m. m............ 59
herr Nilsson i Östersund ang. det aktuella läget på den svenska
arbetsmarknaden, m. m.................................... 61
herr Forsberg ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehållen
källskatt................................................. 62
herr Widén ang. frågan om åtgärder för att försvara den nedre
prisgränsen för smöret, m. m............................... 63
fru Sandström ang. arbetet inom den svenska Öresundsdelegationen,
m. m..................................................... 64
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 februari
Val av ledamöter i särskilda utskottet............................ 18
Val av suppleanter i särskilda utskottet.......................... 18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, med förslag till förordning om
ändring i kyrkomötesförordningen............................ 26
Statsutskottets utlåtande nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet
väckta motioner........................................ 26
— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58 (finansdepartementet)............................... 26
— nr 26, ang. bestridande av vissa haverikostnader .............. 31
— nr 27, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag
(handelsdepartementet)..................................... 31
— nr 28, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
vissa anslags uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna hänvisats
till statsutskottet..................................... 31
Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten, i
vad motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.............. 41
Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.............................. 42
— nr 30, ang. fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet till
kronan.................................................... 42
— nr 31, ang. avstående i visst fall av kronans rätt till danaarv,
m. m...................................................... 42
Innehåll
Nr 6
3
Sid.
Bevillningsutskottets betänkande nr 4, med förslag till förordning ang.
ändrad lydelse av den vid förordningen om skatt å vissa pälsvaror
fogade förteckningen över pälsskinn.......................... 42
— nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt pro
positionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år
1958 skall utgå............................................ 45
Bankoulskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.......................... 59
Första lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning............. 59
— nr 5, i anledning av verkställd granskning av militieombudsman
nens
ämbetsförvaltning..................................... 59
— nr 6, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen med sär
skilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. ............................................... 59
— nr 7, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret 59
— nr 8, med förslag till lag om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente.............................. 59
Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, beträffande gottgörelse till jordbruket
för av dess utövare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer............................................... 59
. <Ti;i''
\i r'':. ■
■ A ■ *
Fredagen den 14 februari 1958
Nr 6
5
Fredagen den 14 februari
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 8 innevarande
februari.
§ 2
Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
gällande bestämmelser om begränsning
av domares möjligheter att åtaga sig
privata uppdrag.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 3
Föredrogs den av lierr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utbytet
av televerkets luftledningar till
södra Öland, m. m.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4
Interpellation ang. behandlingen av frågan
om möjligheterna för enskilda att
köpa aktier i vissa av staten ägda företag
Ordet lämnades på begäran till
Herr HELÉN (fp), som yttrade:
Herr talman! I en motion till 1956
års riksdag framförde undertecknad
förslag om en utredning i syfte att undersöka
möjligheterna för försäljning
till enskilda av aktier i av staten ägda
företag.
Jag framhöll i motionen att det finns
anledning att undersöka huruvida inte
en begränsning av den statliga äganderätten
och dess komplettering med enskild
är befogad. Det gäller att klargöra
möjligheterna för enskild meddelägarrätt
i vissa av staten för närvarande
helt ägda företag. Det kunde exempelvis
övervägas att utbjuda aktieposter till
enskilda i sådana former att koncentration
av större poster på få händer förhindrades.
Dessutom borde ett dylikt
system kunna anpassas så, att en viss
del av aktiestocken vore förbehållen de
inom resp. företag anställda. Härigenom
skulle man få möjligheter att stimulera
och tillgodose det enskilda aktiesparandet.
I detta sammanhang pekades i motionen
på möjligheten att utbjuda aktier
mot avbetalning.
Aktieinnehav i ett företag innebär åtminstone
någon känsla av personligt
delägarskap även i de fall då aktieposten
är blygsam. Detsamma kan inte anses
gälla den form av delägarskap som
varje skattebetalare har i ett helstatligt
företag. Samhället skulle således enligt
min mening genom försäljning av viss
del av aktiestocken i nu statliga företag
aktivt befrämja en form av ekonomisk
demokratisering samt, vilket tidigare
påpekats, stimulera det enskilda nysparandet.
I motionen påpekades nödvändigheten
av att man vid en undersökning av
denna fråga ägnar särskild upmärksamhet
åt spörsmålet rörande vilka typer
av statliga företag som kunde komma
i fråga. En förutsättning måste vara,
att vederbörande statliga företag driver
sin affärsverksamhet i effektiv konkurrens
med enskilda företag och utan
monopolställning.
6
Nr 6
Fredagen den 14 februari 1958
Interpellation ang. behandlingen av frågan
aktier i vissa av staten ägda företag
Jag hemställde i motionen att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära att direktiven för 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna
kompletterades så, att utredningen
kunde ta upp de i motionen
framförda synpunkterna.
Statsutskottet anförde i sitt utlåtande,
att det för sin del ansåg den nämnda
utredningen oförhindrad att inom ramen
för redan gällande direktiv ta upp
även den fråga som aktualiserats i motionen.
Utskottet fann emellertid de framförda
synpunkterna i sak beaktansvärda
och föreslog att motionen skulle
överlämnas till utredningen.
Detta skedde i slutet av 1956. Utredningen
har dock ännu inte tagit upp
frågan om enskilt förvärv av aktier i
statsägda företag.
Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:
När kan 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna förväntas
redovisa sin behandling av den av 1956
års riksdag till utredningen överlämnade
motionen rörande möjligheterna
för enskilda att köpa aktier i vissa av
staten ägda företag?
Denna anhållan bordlädes.
§ 5
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i kyrkomötesförordningen den
22 april 1949 (nr 174);
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner,
om möjligheterna för enskilda att köpa
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde,
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende handelsdepartementets verksamhetsområde,
nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet,
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan, och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv, m. in.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
Fredagen den 14 februari 1958
Nr 6
7
nr 5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.,
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, och
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
propositionen angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 gjorda framställning beträffande
gottgörelse till jordbruket för
av dess utövare erlagd energiskatt för
motorbrännolja till traktorer, och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.
§ 6
Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner överlämnats till kammaren
:
nr 51, angående högre utbildning av
sinnessjukvårdspersonal,
nr 52, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.,
nr 54, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. in., och
nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. in.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 7
Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 131,
innefattande inbjudan till andra kammaren
att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut,
att ett särskilt utskott, bestående av
tjugufyra ledamöter, tolv från vardera
kammaren, skulle tillsättas för behandling
av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
än även de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl. Maj:t
eller i enskilda motioner göras i detta
ämne eller andra i omedelbart samband
därmed stående frågor;
och beslöt kammaren antaga berörda
inbjudan.
§ 8
På hemställan av herr talmannen,
som förklarade sig hava om tiden för
valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid plenum
onsdagen den 19 innevarande februari
företaga val av ledamöter och
suppleanter i det särskilda utskottet.
§ 9
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
in. in.;
8 Nr 6 Tisdagen den 18 februari 1958
Svar på fråga ang. förlängd remisstid för betänkandet om permanent skördeskadeskydd -
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
nr
58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
nr
59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.
Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 63, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.10.
In fidem
Gunnar Britth
Tisdagen den 18 februari
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 10
och den 11 innevarande februari.
§ 2
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att andra kammaren måtte besluta
utse sexton suppleanter i det särskilda
utskottet.
Denna hemställan bifölls.
§ 3
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner rörande
Kungl. Maj :ts proposition nr 55
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från
propositionens avlämnande.
Kammaren biföll denna hemställan.
§ 4
Svar på fråga ang. förlängd remisstid
för betänkandet om permanent skördeskadeskydd
Herr
talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
Tisdagen den 18 februari 1958
Nr 6
9
Svar på interpellation ang. utredningen
undersöknings- och bevakningsfartyg m.
tillstånd har lierr Widén frågat mig,
om jag är villig att medgiva en förlängd
remisstid för betänkandet om permanent
skördeskadeskydd, så att på grund
av ärendets komplicerade natur en
grundlig och allsidig remissbehandling
medgives.
Med anledning härav får jag anföra,
att jag den 8 februari efter framställning
från Riksförbundet Landsbygdens
folk förlängt remisstiden för ifrågavarande
betänkande intill den 1 juni
1958.
Vidare anförde
Herr WIDÉN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.
De som har tagit del av utredningen
kan nog inte säga annat än att detta
problem är mycket komplicerat, även
om man inte försöker att förstå de
försäkringsmatematiska beräkningar,
som finns fogade till utredningen.
I korthet vill jag bara uttala min
tillfredsställelse med statsrådets ställningstagande.
Den förlängda remisstiden
är nödvändig för att jordbrukarna,
som i första hand berörs av denna
fråga, skall få tillfälle att sätta sig in
i och diskutera densamma.
överläggningen var härmed slutad.
§ 5
Svar på interpellation ang. utredningen
i syfte att skaffa fisket ett kombinerat
undersöknings- och bevakningsfartyg
m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd liar herr Staxiing frågat, dels
om riksdagen inom den närmaste tiden
kan förvänta något förslag med anledning
av riksdagens tidigare beslut
syfte att skaffa fisket ett kombinerat
m.
om utredning i syfte att skaffa fisket
ett kombinerat undersöknings- och bevakningsfartyg,
dels om jag är villig
att till dess ett sådant fartyg kan träda
i tjänst vidtaga åtgärder för att låta eit
för ändamålet lämpligt marint fartyg
tjänstgöra till skydd för våra fladenfiskare
under den tidrymd, som befinnes
lämplig efter samråd mellan
fiskarnas organisation, fiskeristyrelsen
och marinledningen.
Med anledning härav vill jag först
klargöra, att mellan interpellanten och
mig icke torde råda några delade meningar
i fråga om de av interpellanten
allmänt framförda synpunkterna
på fladenfiskets betydelse, fiskeriyrkets
påfrestningar för dess utövare
o. s. v. De framställda frågorna kan
emellertid icke besvaras utan att deras
beroende av ställningstagandena
till statsverkets övriga utgifter beaktas.
Vad sålunda angår den första frågan
får jag anföra följande.
Den 27 juni 1957 uppdrogs åt särskilt
tillkallad sakkunnig att utreda bland
annat användningen av undersökningsoch
bevakningsfartygen Skagerak och
Eystrasalt. Sedan fiskeristyrelsens utredning
rörande ett nytt undersöknings-
och bevakningsfartyg varit föremål
för viss remissbehandling, överlämnades
densamma till den sakkunnige
för utlåtande i ärendet. Frågan
om användningen av ett nytt fartyg synes
nämligen böra beaktas i samband
med motsvarande överväganden beträffande
de två befintliga fartygen.
Ifrågavarande utredning bör därför enligt
min mening avvaktas innan ställning
tages till anskaffandet av ytterligare
ett undersöknings- och bevakningsfartyg.
Enligt riksdagsberättelsen
beräknar utredningsmannen slutföra
sitt uppdrag under första halvåret 1958.
Vad angår interpellantens andra fråga
torde jag få erinra om att riksdagen
år 1953 (jordbruksutskottets utlåtande
nr 41) i anledning av motion om ett
10
Nr 6
Tisdagen den 18 februari 1958
Svar på interpellation ang. utredningen
undersöknings- och bevakningsfartyg i
bevakningsfartyg för fladenfisket uttalade,
att det syntes närmast till hands
att överväga, huruvida icke ett nytt undersökningsfartyg
för fisket tillika
skulle kunna fylla funktionen som bevakningsfartyg
för fladenfisket. Först
sedan denna lösning blivit prövad borde
enligt riksdagens mening andra utvägar
övervägas. Beträffande den av interpellanten
anförda och av 1953 års
riksdag ävenledes antydda möjligheten
att avdela ett av marinens fartyg för
nämnda bevakningsändamål torde jag
vidare få erinra om att i innevarande
års statsverksproposition under nionde
huvudtiteln har för användande av
en minsvepare för liknande uppgifter
beträffande sillfisket vid Island beräknats
ett belopp av 50 000 kronor. På
grund av förefintlig reservation under
anslaget erfordras emellertid endast
25 000 kronor i anvisning. Någon framställning
till Kungl. Maj :t om motsvarande
anordning beträffande fladenfisket
har emellertid icke inkommit,
som kunnat bli föremål för prövning
vid den gångna höstens budgetbehandling.
Några medel för ändamålet finnes
följaktligen ej upptagna för nästa budgetår.
Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Staxängs interpellation.
Härefter anförde:
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Först vill jag framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för att han velat
besvara min interpellation. Jag förstår
de synpunkter, som statsrådet har
anfört i svaret på min första fråga.
Den utredning som pågår beräknas,
enligt vad statsrådet meddelade, vara
slutförd under första halvåret 1958, och
jag hoppas att denna tid måtte kunna
hållas.
Innan jag övergår till den andra frågan,
på vilken jag hade hoppats att
i syfte att skaffa fisket ett kombinerat
i. m.
statsrådet skulle kunna lämna ett något
positivare svar, vill jag göra en
rekapitulering av vad som skett på
detta område.
Det var år 1949 som det svenska
islandsfisket fick sitt bevakningsfartyg.
Alla erfarenheter sedan dess har bestyrkt
såväl behovet av ett sådant hjälpfartyg
som även att detta fartyg på ett
utomordentligt sätt bär fyllt sin uppgift.
Jag vill här anföra vad fartygschefen
redan under första årets verksamhet
yttrade i sin avgivna berättelse.
»Någon hjälp från utländska vaktfartyg
kunna de svenska fiskarena icke
påräkna, då dessa fartyg har full sysselsättning
med att hjälpa sina egna
landsmän. Odins verksamhet har därför
varit till stort gagn för de svenska
fiskarena. Förutom den rent materiella
hjälp, som kunnat lämnas, synes
Odins» — det är nämligen namnet på
det fartyg, som hade denna bevakningstjänst
— »närvaro för fiskarena
ha betytt mycket ur moralisk synpunkt.
Vissheten att kunna få hjälp vid såväl
materiel- som personskada har skänkt
trygghet. Ett stort antal representanter
för fiskarena har givit uttryck för detta.
Samarbetet med fiskarena har också
i alla avseenden varit gott och förtroendefullt.
»
Det har också stärkt vårt lands anseende
utåt, att vi på detta sätt skyddat
svenska medborgare under ett mycket
farofyllt arbete.
Jag går vidare.
När fiskeristyrelsen år 1951 avlämnade
en utredning, som gjorts på Kungl.
Maj ds uppdrag, angående behovet av
och kostnaderna för ett nytt statligt
undersökningsfartyg, kom man snart
in på tanken att eventuellt använda
detta fartyg även såsom bevakningsfartyg.
Riksdagen vitsordade därvid behovet
av ett bevakningsfartyg för fladenfisket.
I anledning av motioner, där
möjligheten att avdela ett av marinens
fartyg antytts, uttalade riksdagen, att
Nr 6
11
Tisdagen den 18
Svar på interpellation ang. utredningen i
undersöknings- och bevakningsfartyg m.
först sedan lösningen med ett kombinerat
undersöknings- och bevakningsfartyg
hade prövats borde man söka sig
fram efter andra vägar.
Härvid är följande att märka.
1953 framhöll ju riksdagen starkt behovet
av en bevakningstjänst för fladenfisket,
och detta behov ansågs så
trängande, att riksdagen år 1954 i skrivelse
till Kungl. Maj :t sade sig förvänta,
att ett förslag framlades redan till 1955
års riksdag. På grund av att riksdagen
begärde en så snabb behandling av
ärendet ansågs det att ett provisorium
då inte skulle tillgripas.
Men nu har vi 1958 års riksdag, och
jag tycker att statsrådets svar klart
vittnar om att det fortfarande är mycket
svårt att säga när ett avgörande kan
ske i den stora frågan. Även om detta
är ganska naturligt kan jag inte förstå
att statsrådet, på det sätt som han gör,
i detta sammanhang hänvisar till riksdagens
uttalande år 1954, som gjordes
under andra förutsättningar. Det var
det långa dröjsmålet som gav mig anledning
att i interpellationen fråga, om
i avvaktan på ett avgörande rörande ett
kombinerat undersöknings- och bevakningsfartyg
ett marint fartyg skulle
kunna användas för bevakningstjänsten.
Statsrådets svar på denna fråga är
inte direkt avvisande — det medger
jag. Det är emellertid litet för formellt
och har formen av ett meddelande att
några medel inte finns upptagna för
nästa budgetår. Statsrådet säger, att
någon framställning till Kungl. Maj :t
inte inkommit, som kunnat bli föremål
för prövning vid den gångna höstens
budget behandling, och det är ju riktigt.
Men jag kanske får göra ett påpekande.
År 1949, då statsrådet Sträng var chef
för jordbruksdepartementet, föranstaltades
efter utredning i försvars- och
jordbruksdepartementen, att tullverkets
fartyg Odin fick tjänstgöra som bevakningsfartyg
vid islandsfisket. Kostnaderna
för expeditionen skulle bestridas
februari 1958
syfte att skaffa fisket ett kombinerat
m.
med medel ur marinens vederbörliga
anslag. Utrustnings- och avrustningskostnader
skulle dock slutligt gäldas i
den ordning varom Kungl. Maj :t framdeles
ville meddela beslut. Vid nästkommande
riksdag äskades också anslag
för de sistnämnda kostnaderna.
Det kanske inte är möjligt att nu gå
till väga på samma sätt som statsrådet
Sträng gjorde, enligt vad jag här har
relaterat. Trots att det inte fanns ett
anslag uppfört på budgeten blev det
möjligt att sända ut ett dylikt bevakningsfartyg.
Men jag medger att det
kan vara någon hake som gör att det
inte är precis analoga förhållanden. Jag
vill dock till statsrådet uttala en bestämd
vädjan att så skyndsamt som
möjligt låta denna fråga bli avgjord, så
att våra fiskare får den hjälp, som de
behöver, sådan hjälp som andra nationer
är måna om att bereda sina fiskare.
Detta är en mycket stor fråga för
våra fiskare, och det gäller ett av våra
allra största fisken, .lag kan bara nämna
något som jag framförde i min interpellation.
Jag skall inte citera mycket
ur den, men det kan vara av intresse
för kammaren att höra följande: »Många
bohusbåtar baserar helt enkelt hela sin
årsekonomi på detta fiske med en
enorm insats av folk, maskiner, redskap
och kapital. Med en flotta på i
runt tal 250 fartyg betyder det, att bortåt
2 000 bohusfiskare är engagerade där
och att värden på 60 milj. kr. står på
spel, vilket innebär ett risktagande av
högst allvarlig omfattning, särskilt sett
mot bakgrunden av näringsutövarnas
resurser och de stora svårigheter, som
kan tillstöta under högsjöfiske.»
Jag skall bara anföra ett exempel på
vilka kostnader det kan innebära när
ett fiskefartyg får ett maskinfel. En av
våra fiskebåtar fick för en tid sedan en
mindre maskinskada. Båten var i närheten
av norska kusten och måste anropa
andra fartyg om hjälp. Det kom
en utländsk fraktbåt och bogserade det
12
Nr 6
Tisdagen den 18 februari 1958
Svar på interpellation ang. utredningen i syfte att skaffa fisket ett kombinerat
undersöknings- och bevakningsfartyg m. m.
skadade fartyget. Men man betraktade
denna bogsering som en räddningshjälp,
och det belopp som krävdes blev
mycket stort. Efter långa förhandlingar
kunde man pressa ned ersättningen till
15 700 kronor. I de flesta fall tillgår
det så, att kamraterna måste sluta sitt
fiske och ta båten på släp in till hamn.
När jag här bara med några få ord
har berört betydelsen av dessa hjälpåtgärder
för fisket, kan jag inte underlåta
att citera vad en av våra fiskare
har skrivit helt nyligen i en av fiskarnas
egna tidningar:
»Särskilt alla vi, som driver sillfiske
på Fladen, känner starkt saknaden av
ett sådant stödfartyg under vårt farofyllda
och för såväl människor som
båtar och redskap hårt påfrestande arbete.
Fladenfisket har ju utvecklat sig
till en ekonomiskt mycket betydelsefull
del av vårt västkustfiske. Resultatet av
den gångna säsongen blev för vissa båtar
tyvärr inte det bästa till följd av
inträffade haverier, sjukdomsfall och
andra orsaker, vilkas menliga verkningar
kunnat i hög grad neutraliseras,
om vi haft till vårt förfogande ett stödfartyg,
i stånd att snabbt inskrida och
lämna erforderlig assistans. När fladensäsongen
nu är över och man tänker på
alla de strapatser man fått gå igenom,
finner man det kanske lyckligast att
överlämna allt åt en barmhärtig glömska.
Kanske känner man sig också manad
att inte våga liv och båt en säsong
till. Blotta tanken på att behöva arbeta
under så hårda villkor som fladenfisket
innebär måste avskräcka mången.»
Denne fiskare tillägger: »Tyvärr är
det ingen som förstår sanningshalten i
vårt tal om svåra arbetsförhållanden
utom vi fiskare själva och det fåtal som
till äventyrs själva varit med ute på
Nordsjön någon gång, då storm och vågor
i vredesmod kastat vår båt av och
an. För min del har jag svårt att undertrycka
känslan av att vi ute på fångstfälten
är liksom bortglömda och över
-
givna. Inte av våra anhöriga, de följer
oss nog med ängslan i sina tankar och
böner när vi är till sjöss, men av myndigheter
och andra, som dock haft rika
tillfällen och orsaker att ändra på detta
förhållande.»
Sedan relateras vad andra nationer
gör för sina fiskare och vilken hjälp
det betyder för dessa. Jag kan inte underlåta
att också citera slutorden, som
jag tycker är litet bittra: »Undra inte
på att vi känner oss bortglömda och
missgynnade i jämförelse med den omtanke
andra länder i praktisk gärning
visar sina fiskare. Det må vara oss förlåtet
om en och annan av oss särskilt
utsatta vid sådana tillfällen känner det
som om vi vore utan gemenskap med
folkhemmet, fosterlandet.. .»
Jag skulle tro att statsrådet i denna
fråga har haft kontakt med fiskeristyrelsen,
och jag förmodar, att den har
kunnat vitsorda behovet av ett dylikt
bevakningsfartyg. Jag riktade för en
stund sedan eu vädjan till statsrådet
att noga följa denna fråga och så långt
det är möjligt forcera den fram till ett
positivt avgörande. Jag gör denna vädjan
också i förlitande på det uttalande
som statsrådet gör i början av interpellationssvaret,
där han framhåller att
»mellan interpellanten och mig icke
torde råda några delade meningar i
fråga om de av interpellanten allmänt
framförda synpunkterna på fladenfiskets
betydelse, fiskeriyrkets påfrestningar
för dess utövare o. s. v.».
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:
Herr talman! Efter herr Staxängs citat
av inledningen till mitt interpellationssvar
skulle det kanske vara obehövligt
att tillägga något ytterligare.
I sakfrågan är vi ense, i respekten inför
de påfrestningar som fiskeriyrket
innebär när det gäller fladenfisket
o. s. v.
Tisdagen den 18 februari 1958
Nr 6
13
Interpellation ang. den utländska flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå
Det är emellertid ett par synpunkter
som jag likväl känner mig uppfordrad
att delge kammaren. Det är inte av formella
skäl som svaret icke till alla delar
kunnat tillfredsställa herr Staxäng.
Det är ett högt reellt skäl — jag utgår
ifrån att herr Staxäng är ense med mig
om det — nämligen den omständigheten
att icke medel finns anvisade för
de kostnader som en dylik bevakningstjänst
skulle medföra. Det är alltså inte
av formalistiska motiv som svaret fått
den utformning det erhållit på den
punkten.
När det sedan gäller herr Staxängs
fråga om det har tagits kontakter för
att undersöka möjligheterna att tillmötesgå
den önskan han givit uttryck åt
i sin interpellation, vill jag inför kammaren
bekantgöra, att chefen för marinen
också har varit införstådd med
frågeställningen men likväl nödgats böja
sig inför den hårda realiteten, som
bottnar i att det saknas pengar för att
tillgodose önskemålet. Jag förmodar att
det är av respekt för den situationen
som herr Staxäng inte heller motionsvägen
vid årets riksdag har velat föra
fram denna fråga.
Vad slutligen beträffar herr Staxängs
vädjan till mig att påskynda denna
frågas lösning vill jag gärna betyga,
att i vad på mig ankommer skall det,
när vi får se resultatet av den undersökning
som pågår, inte saknas vilja
att medverka i det syfte interpellanten
har avsett.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj ds på bordet liggande propositioner.
Därvid remitterades
till statsutskottet propositionen nr
51, angående högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal;
till
jordbruksutskottet propositionen
nr 52, angående bemyndigande att för
-
sälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;
till behandling av lagutskott propositionen
nr 54, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.; samt
till det beslutade särskilda utskottet
propositionen nr 55, med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.
§ 7
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1,
statsutskottets utlåtanden nr 14, 19 och
20—31, bevillningsutskottets betänkanden
nr 4 och 5, bankoutskottets utlåtande
nr 4, första lagutskottets utlåtanden
nr 4—8 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.
§ 8
Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående behandlingen av
frågan om möjligheterna för enskilda
att köpa aktier i vissa av staten ägda
företag.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 skulle uppföras närmast
efter statsutskottets utlåtande nr 28 på
morgondagens föredragningslista.
§ 10
Interpellation ang. den utländska flygpersonalens
rörelsefrihet i Luleå
Herr LÖFROTH (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! Sedan någon tid pågår
i nordligaste delarna av vårt land flyg
-
Nr 6
14
Tisdagen den 18 februari 1958
Interpellation ang. bostadsfrågan för statliga tjänstemän vid ändrad tjänstgöringsort
m. m.
försök, som syftar till att klarlägga de
reaktionsdrivna Caravelle-planens användbarhet
under de i vårt land rådande
klimatiska förhållandena. Dessa
moderna passagerarplan kommer utan
tvekan att på ett revolutionerande sätt
förkorta flygavstånden på de linjer,
där planen kan sättas in.
Den nu aktuella försökverksamheten
ledes av ett 15-tal experter från Frankrike.
Enligt uppgift följs verksamheten
därjämte av några andra representanter
för civilflyget i andra länder än
Frankrike.
Försöken har förlagts till Norrbotten,
där Luleå blivit stationsort för den utländska
flygpersonalen.
Det har väckt en pinsam uppmärksamhet
i orten, att dessa mot vårt land
i hög grad vänskapligt sinnade människor
får underkasta sig mycket rigorösa
inskränkningar i sin rörelsefrihet
i Luleå, trots att där — såvitt en lekman
kan bedöma — inom den egentliga
staden inte torde finnas några militära
hemligheter. Inskränkningarna grundar
sig enligt uppgift på militära myndigheters
beslut enligt skyddsområdeskungörelsen.
Mot bakgrunden av att
sjömän i hundratal varje dag sommartid
vistas i Luleå utan att behöva underkasta
sig motsvarande undantagsbestämmelser,
synes de nu utfärdade
bestämmelserna inte bara onödiga utan
därtill löjeväckande samt utan tvekan
ägnade att sätta vårt goda omdöme utomlands
i fara.
Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:
1. Har de för beslutet ansvariga militära
myndigheterna före här påtalade
beslut inhämtat utlåtande från vederbörande
civila myndigheter, närmast
länsstyrelsen i Norrbottens län?
2. Är herr statsrådet beredd att medverka
till att de utfärdade föreskrifter
-
na, som inskränker utlänningarnas legitima
rörelsefrihet, undanröjs helt eller
— om detta inte är möjligt — ges ett
praktiskt och förnuftigt innehåll?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation ang. bostadsfrågan för
statliga tjänstemän vid ändrad tjänstgöringsort
m. m.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr STRANDH (fp), som anförde:
Herr talman! Den rådande krisen på
bostadsmarknaden drabbar inte endast
de enskilda, utan vållar även svårigheter
för statens egna organ. Bland annat
är förflyttningar av tjänstemän understundom
ofrånkomliga. Det visar sig
då ofta omöjligt att inom rimlig tid bereda
vederbörande tillgång till egen
bostad på den nya tjänstgöringsorten.
Tjänstemannen kan på så sätt tvingas
till en mer eller mindre långvarig särlevnad
från sin familj med minskad
personlig trivsel som följd och ökade
utgifter för sitt eget och familjens
uppehälle.
Den personliga otrivseln kan ju svårligen
uppskattas i pengar. I fråga om
ekonomiskt avbräck medger gällande
tilläggsbestämmelser till statens allmänna
avlöningsreglemente viss ersättning.
Beslut om ändring av stationeringsort
kan nämligen få anstå viss tid,
som regel högst ett år, men efter särskild
framställning ytterligare ett halvår.
Att stationeringsorten ej ändras
omedelbart vid förflyttningen innebär,
att tjänstemannen så länge anståndet
varar, kan tillgodoräkna sig traktamente
på den nya tjänstgöringsorten
enligt i allmänna resereglementet närmare
angivna grunder. Enligt flyttningsersättningskungörelsen
kan ersättning
för s. k. »dubbelhyra» utgå under
vissa förutsättningar samt kost
-
15
Tisdagen den 18 februari 1958 Nr 6
för statliga tjänstemän vid ändrad tjänstgörings -
Interpellation ang. bostadsfrågan
ort m. m.
nadsersättning för magasinering av bohag.
De merutgifter som åsamkas statsverket
på grund av att bostadsmarknaden
upphört att fungera är icke obetydliga.
Någon redovisning av dessa kostnader
för statsverket i dess helhet är svår att
få. Enbart inom SJ beräknades emellertid
utgifterna för s. k. omstationeringseller
anståndstraktamenten för budgetåret
1956/57 uppgå till i runt tal 2,0
milj. kronor. I statsrevisorernas berättelse
för år 1957 anges kostnaderna för
anståndstraktamenten inom försvarsväsendet,
SJ, postverket, vattenfallsverket
och televerket har uppgått till drygt 4
milj. kronor för budgetåret 1955/56. Enbart
inom försvarsväsendet uppgår antalet
förflyttningar till ca 1 200 st. per
år. Bostadsproblemet vid förflyttningar
är av sådan omfattning för vissa myndigheter,
att särskilda provisoriska organ
i vissa fall inrättats för bostadsanskaffningen.
Sålunda finnes en försvarets
bostadsförmedling, inom SJ finnes
en bostadsförmedling etc. Statsrevisorerna
har ifrågasatt, om ej denna verksamhet
effektivare och mera framgångsrikt
kunde ombesörjas av ett för statsförvaltningen
centralt organ.
Det är en angelägenhet av största
vikt, att tjänstemännens bostadsfråga
snabbt kan lösas vid förflyttningar både
med hänsyn till den personliga trivseln
och med beaktande av storleksordningen
av statsverkets merkostnader.
Om statsrevisorernas framställning
därför kunde föranleda åtgärder för en
effektivare bostadsförmedling för statsanställda,
vore detta att hälsa med stor
tillfredsställelse. Då detta spörsmål
kommer att behandlas i samband med
statsrevisorernas berättelse, skall jag i
detta sammanhang inte ytterligare ingå
därpå, men i stiillet ta upp ett särskilt
problem i anknytning härtill, som inte
direkt beröres av statsrevisorerna.
Det förefaller nämligen som om myndigheternas
samarbete med de lokala
bostadsförmedlingsorganen icke alltid
vore tillräckligt förutseende. Många förflyttningar
och omdispositioner av
tjänster bör kunna förutses ganska lång
tid i förväg. Att döma av uppgifter i
pressen har ofta den lokala bostadsförmedlingen
erhållit underrättelse först
på ett sent stadium, vilket givetvis försvårat
bostadsanskaffningen. Det har
också givits exempel på att den statliga
myndighetens egen bostadsförmedling
arbetat med egna lägenhetsobjekt till
förfogande utan att underrätta den ordinarie
bostadsförmedlingen, vilket
även försvårar en lämplig samordning.
Verkningarna av bostadsmarknadens
kris har sålunda medfört åtskilliga bekymmer
och stora kostnader för statsverket.
Men det stannar inte därvid.
Som så ofta är fallet i fråga om åtgärder
för att lindra en av onormala förhållanden
framkallad situation, skapas
här i sin tur nya problem i fråga om
kontroll och icke avsett utnyttjande.
Det lär sålunda enligt uppgift ha förekommit
att tjiinstemän icke gjort några
egentliga ansträngningar att skaffa bostad
på den nya orten, t. ex. underlåtit
att anmäla sig för omregistrering i bostadsförmedlingen.
Orsaken har då varit
att vederbörande funnit sin tidigare
bostad inom t. ex. Stockholms-området
vara värdefullare och ansett sig kunna
räkna med förflyttning åter inom ej
alltför avlägsen tid. De har då nöjt sig
med mera tillfälliga bostadsarrangemang
på den nya orten men likväl begärt
anståndstraktamenten. Förhållandena
har uppmärksammats, och det
har ifrågsatts om kontrollen alltid varit
den bästa. Att här uppstår särskilda
problem för myndigheterna är uppenbart.
Detta bestyrkes av en cirkulärskrivelse
från kungl. järnvägsstyrelsen
av den 12 nov. 1957, varvid det bl. a.
heter:
»Med hänsyn dels till de höga kostnaderna
för anståndstraktamenten, som
budgetåret 1956/57 uppgått till i runt
16
Nr 6
Tisdagen den 18 februari 1958
Interpellation ang. prövningen av statsbidrag till nykterhetsvården
tal 2,0 milj kr., dels till det ansvar som
åvilar de anståndsprövande myndigheterna
för felaktigt utbetalda traktamenten
— frånsett det ansvar som faller på
tjänsteman, som mot bättre vetande
begär anstånd och därav beroende traktamente
— har styrelsen härmed velat
fästa uppmärksamhet på vikten av att
det i varje särskilt fall omsorgsfullt undersökes,
i vad mån villkoren för beviljande
och behållande av anstånd
med omstationering är behörigen uppfyllda
för att utbetalning av på sådant
anstånd grundade traktamenten skall
kunna ske.»
Problemet berör givetvis icke bara
SJ, utan är gemensamt för flera statsmyndigheter.
Under hänvisning till det anförda får
jag därför anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet ställa följande
frågor:
1. Har vid tjänstemäns förflyttning
från en tjänstgöringsort till en annan
möjligheterna till effektivt samarbete
från statsmyndigheternas sida med de
lokala bostadsförmedlingarna i tillräcklig
grad uppmärksammats?
2. Vill herr statsrådet medverka till
att kontrollen över användningen av
s. k. anstånds- eller omstationeringstraktamenten
effektiviseras?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Interpellation ang. prövningen av statsbidrag
till nykterhetsvården
Ordet lämnades på begäran till
Herr von FRIESEN (fp), som yttrade:
Herr talman! 1957 års riksdag beslöt
väsentliga höjningar av såväl statsbidragen
till anstalter för alkoholmissbrukare
som även ökade bidrag till den
öppna vården. Beträffande denna senare
vårdform, som synes vara i hög
grad eftersatt, höjdes statsbidraget till
75 % av kostnaderna.
Den öppna vården har utvecklats på
olika sätt. Vi har mottagningar i nykterlietsnämndernas
regi samt på initiativ
av sjukhusdirektionerna i de större
städerna av privata organisationer, därav
i ett par fall av länkföreningar, anordnade
öppna mottagningar. Det synes
uppenbart att behovet är så stort att
statsbidragsnormerna bör vara generösa
och icke bundna till speciella
vårdformer.
Genom tillmötesgående från Göteborgs
stad har helt nyligen öppnats en
öppen mottagning med tillhörande
vårdplatser (de senare närmast att betrakta
som avgiftningsplatser under
kortare tid) under ledning av en mycket
stabil länkförening, Kamratföreningen
Länken. Tyvärr har statsbidragsfrågan
icke kunnat lösas för denna
ytterst behjärtansvärda verksamhet,
då enighet ej kunnat nås om villkoren.
Sålunda har enligt uppgift socialstyrelsen
krävt namnregistrering av dem som
söker å mottagningen, dels också ifrågasatt
om den av föreningen bestämda
lönen för föreståndare icke vore för
låg. En namnregistrering torde vara
oförenlig med god sjukvård och tjänar
för övrigt intet förnuftigt syfte. Om
statsmakterna vägrar bidrag till för
höga löner, synes rimligt och förståeligt.
Att kräva onödiga utgifter torde
få betraktas som en absurditet.
Dylikt kan ej anses tillfredsställande.
Vårdbehovet är så stort att varje försök
efter medicinskt godtagbara riktlinjer
bör uppmuntras. Då tydligen viss
oklarhet råder om tolkningen av statsbidragsbestämmelserna,
hemställer jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:
Är herr statsrådet villig medverka till
att en så generös och obyråkratisk
prövning som möjligt av statsbidragen
till nykterhetsvården kommer till
stånd?
Denna anhållan bordlädes.
Tisdagen den 18 februari 1958
Nr 6
17
§ 13
Interpellation ang. samebefolkningens
bostadsfråga
Fru JÄDERBERG (s) erliöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Fjällsamernas renskötsel
har under de senaste 10—15 åren
undergått en kraftig förändring. Före
det andra världskriget — och även senare
— följde samefamiljerna, särskilt
i våra nordligaste lappbyar, renhjordarnas
vandringar mellan fjällregionerna
och vinterbeteslanden i skogsbygden.
Tältkåtan var då samefamiljens
bostad året om.
Så småningom infördes nya metoder
vid renskötseln. Det visade sig mycket
dyrbart att hålla erforderliga flyttningsredskap
med stort antal korrenar.
Familjerna började känna det svårt att
bo i tältkåtor i sträng kyla; barnens
skötsel kunde inte heller motsvara tidens
krav. Samefamiljerna började vintertid
bo i gamla boningshus, som de
bofasta övergivit allteftersom det gamla
bostadsbeståndet sanerats och ersatts
med nya bostäder. Så småningom har
samerna börjat anlägga egna bostäder.
I t. ex. Jokkmokks kommun har ett antal
renskötarbostäder uppförts och enligt
uppgift visat sig ändamålsenliga.
Samernas bostadsfråga är emellertid
alltjämt praktiskt taget olöst. Kostnadsfrågan
är den stora stötestenen. Såväl
inom som utom samernas krets har man
varit ytterst tveksam, huruvida ett gängse
egnahem vore lämplig bostadsform
för renskötarna med deras osäkra inkomstförhållanden.
Många samer menar,
att den bostadssanering, som statsmakterna
genomfört i Karesuando socken
för den bofasta befolkningen, kunde
såväl i fråga om bostadstyper som finansiering
tjäna som mönster för en
ordentlig lösning av samefolkets bostadsfråga.
Under den gångna vintern har många
samefamiljer fått tillbringa sina nätter
1 tältkåta, fast kylan kunnat uppgå till
närmare 40 minusgrader. Familjer med
barn har funnit detta nästan olidligt.
2 — Andra kammarens protokoll 1958. K
Upprörda röster i pressen har betecknat
ett sådant tillstånd som oförenligt
med vår tids sociala syn på bostadsfrågan.
Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:
1) Anser statsrådet att tiden nu är
mogen att samhället medverkar till att
samebefolkningens bostadsfråga löses
på lång sikt, varvid samernas aktiva
anpassning i samhället mot bakgrunden
av samhällets andra intressen i fjällvärlden,
aktualiserade bl. a. genom utbyggnaden
av vattenfallen, allsidigt beaktas?
2)
Om så är fallet, är statsrådet då
beredd att pröva, om samebefolkningens
bostadsfråga kunde lösas efter någorlunda
likartade grunder som samhället
medverkat till att lösa bostadsfrågan
för den bofasta befolkningen i
Karesuando socken?
Denna anhållan bordlädes.
§ 14
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om förlagsinteckning
i vissa oljelager m. m.;
nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning frän sinnessjukhus;
och
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål.
§ 15
Anmäldes följande Kungl. Maj:(s till
kammaren avlämnade propositioner,
nämligen
r 0
18
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
nr 53, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror,
m. m.,
nr 56, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.,
nr 57, rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning
av tvister,
nr 60, angående återbäring av vissa
skattebelopp, och
nr 62, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 16
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.34.
In fidem
Gunnar Brilth
Onsdagen den 19 februari
KL 14.00
§ 1
Jämlikt kammarens den 14 innevarande
februari fattade beslut skulle val
nu förrättas av ledamöter och suppleanter
i särskilda utskottet. Ordet lämnades
därvid på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
För vart och ett av de val, som skall
förrättas vid detta plenum, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.
Den av herr förste vice talmannen
för val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:
Ericsson i Kinna
Wedén
Sehlstedt
Cassel
Eriksson i Stockholm, fru
Gustafson i Göteborg
Almgren
Kristenson i Göteborg
Ahlberg
Königson
Hansson i Skegrie
Asp.
Sedan herr talmannen uppläst denna
lista och den av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till ledamöter
i särskilda utskottet.
§ 2
Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.
Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Ekendahl, fru
Höjer, fröken
Adamsson
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
19
Svar på fråga ang. en skyndsam utredning av frågan om resultat- och forlust -
utjämningskonto inom jordbruket
Hjalmarson
Mellqvist
Gustafsson i Skellefteå
Andersson i Ryggestad
Bengtsson i Varberg
Eliasson i Moholm
Ohlin
Hedlund
Gustafsson i Uddevalla
Wiklund
Carlsson i Bakeröd
Nilsson, Gerhard, i Gävle
Sköld.
Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
uppförts å listan, utsedda till suppleanter
för ledamöterna i särskilda utskottet.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Undertecknad har i dag undersökt
riksdagsman Oskar Andersson, f. 1 dec.
1903, från Långviksmon. Han har befunnits
lida av halsfluss. Han är sjukskriven
och ur stånd att deltaga i riksdagsarbete
fr. o. m. 17 febr. t. o. m. 24
febr. 1958.
Trehörningsjö den 17 februari 1958
H. Hindhede,
t. f. extraläkare
Herr Andersson i Långviksmon beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 17 till och med
den 24 innevarande månad.
§ 4
Svar på fråga ang. en skyndsam utredning
av frågan om resultat- och förlustutjämningskonto
inom jordbruket
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Gustafsson i Kår -
by har frågat mig om jag har för avsikt
att påskynda arbetet inom 1957
års skatteutredning så att eventuella
förslag, syftande till resultat- och förlustutjämning
inom jordbruket, kan bedömas
samtidigt med förslaget om skördeförsäkring.
Jag kan svara herr Gustafsson
att skatteutredningen f. n. arbetar
så energiskt som möjligheterna
medgiver. Under sådana förhållanden
kan arbetet inte påskyndas ytterligare.
Det går inte heller att på nuvarande
stadium yttra sig om när skattefrågan
kan lösas och om en samordning kan
ske med frågan om slcördeförsäkring.
Vi får avvakta skatteutredningens förslag.
Härpå anförde
Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, som var ungefär
sådant som man kunde vänta sig
att det skulle bli. Det finns en anledning
till att jag riktade frågan. Anledningen
är att det pågår en mycket intensiv diskussion
ute i landet omkring skördeskadeutredningens
betänkande och skördeförsäkringen.
I dessa diskussioner
hör man ofta sägas, att förslaget till resultat-
och förlustutjämningskonto borde
fram, så att man kunde bedöma huruvida
det i något avseende gör skördeförsäkringen
mindre aktuell. Det är
väl ingen hemlighet att det föreliggande
skördeförsäkringsförslaget har mottagits
på många håll i landet med en viss
betänksamhet, om man skall uttrycka
sig försiktigt.
Nu trodde jag att det skulle vara av
värde, om man samtidigt som man studerade
förslaget om skördeförsäkring
och remissutlåtandena om detta kunde
ta del av förslaget från 1957 års skatteutredning
i avseende å resultat- och förlustutjämning.
Det torde då finnas möjligheter
att väga ihop förslagen och
finna utvägar, som vi eljest måhända
20
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Svar på fråga ang. en skyndsam utredning av frågan om resultat- och förlust
utjämningskonto inom jordbruket
inte skulle se. På detta sätt kunde detta
mycket aktuella problem få den bästa
lösningen.
I direktiven till 1957 års skatteutredning
har statsrådet också sagt, att utredningen
kanske måste stanna vid dellösningar
inom problemkomplexet, och
vidare att utredningen, om det visar sig
ändamålsenligt, kan få redovisa arbetet
i etapper. Vad jag närmast var ute
efter är att man skulle bryta ut frågan
om jordbruket och redovisa resultatet
på detta område särskilt.
Jag ber endast att ytterligare en gång
få tacka för svaret, ehuru det kanske
skulle finnas mera att tillägga.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 5
Herr talmannen meddelade, att hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén på grund av sjukdom
blivit förhindrad att vid dagens sammanträde
besvara herr Rimmerfors’ interpellation
angående överflyttningen
till Sverige av i Gammalsvenskby med
omnejd bosatta svenskättlingar.
Vidare meddelade herr talmannen,
att de svar, som chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet
Skoglund, enligt föredragningslistan
skulle lämna på frågor av herrar Magnusson
i Tumhult och Carlsson i Huskvarna
samt interpellation av herr
Svensson i Stenkyrka, komme att på
grund av att statsrådet Skoglund vore
upptagen i första kammaren lämnas vid
ett senare tillfälle under dagens
plenum.
§ 6
Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande proposition,
nr 53, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 § lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av to
-
baksvaror, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt angick dels överskridande
av viss anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen, dels ock ändring
i vissa delar av Kungl. Maj :ts i årets
statsverksproposition, bilaga 9, punkten
39, framlagda förslag, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.
Härefter föredrogos var efter annan
följande propositioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet propositionen nr 56,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, m. m.;
till utrikesutskottet propositionen nr
57, rörande ratifikation av europeisk
konvention angående fredlig lösning av
tvister; och
till statsutskottet propositionerna:
nr 60, angående återbäring av vissa
skattebelopp, och
nr 62, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål.
§ 7
Föredrogs den av herr Löfroth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den utländska
flygpersonalens rörelsefrihet i Luleå.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs herr Strandhs vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående bostadsfrågan för statliga
tjänstemän vid ändrad tjänstgöringsort
in. in.
Kammaren biföll denna anhållan.
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
21
Svar på fråga ang. breddningen av den
landa — Svar på fråga ang. uppehåll i
§ 9
Föredrogs herr von Friesens vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående prövningen av statsbidragen
till nykterhetsvården.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10
Föredrogs den av fru Jäclerberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående samebefolkningens
bostadsfråga.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 11
Svar på fråga ang. breddningen av den
smalspåriga järnvägen Karlshamn—
Vislanda
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:
Herr talman! Herr Magnusson i Tumhult
har frågat mig om jag vill upplysa
kammaren huruvida den smalspåriga
järnvägen Karlshamn—Vislanda, som
för närvarande håller på att breddas
till Norraryd och vars fortsatta sträckning
från denna station enligt uppgift
i pressen ännu synes oviss, sedermera
skall breddas fram till Vislanda eller
Växjö.
I anledning härav vill jag meddela,
att det spörsmål, som herr Magnusson
tagit upp, för närvarande är föremål för
undersökningar inom SJ. Innan dessa
undersökningar slutförts, är jag inte beredd
uttala mig i sakfrågan.
smalspåriga järnvägen Karlshamn—VisNässjö
för tåget »Skåningen»
Härpå anförde
Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Uppgifter i pressen om att det
ännu är ovisst, huruvida breddningen
av järnvägen skall fortsätta förbi Norraryd
fram till Vislanda eller Växjö gav
mig anledning att framställa denna fråga.
Den oklarhet som uppstått genom
dessa uppgifter har givetvis framkallat
irritation i de bygder som berörs av
breddningen. Näringslivets utveckling
är ju så beroende av kommunikationerna,
och inte minst ur lokaliseringssynpunkt
är det viktigt, att näringsidkarna så
tidigt som möjligt får klarhet om breddningens
fortsatta sträckning, särskilt
som breddningen i detta fall tillika kommer
att anknyta till en av våra betydelsefullaste
djuphamnar.
Då herr statsrådet nu på grund av
undersökningarna inom SJ inte kan gå
in på sakfrågan, skall jag i dag inskränka
mig till att uttrycka den förhoppningen,
att kammaren snarast erhåller
besked i den fråga jag här berört.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 12
Svar på fråga ang. uppehåll i Nässjö för
tåget »Skåningen»
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:
Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig om jag vill ta upp
till förnyat övervägande den tidigare
diskuterade frågan om vidtagande av
sådan åtgärd, att tåget »Skåningen»,
som avgår från Stockholm kl. 10.40, kan
göra ett kort uppehåll i Nässjö, som nu
passeras kl. 20.21.
Med anledning härav kan jag meddela,
Nr 6
99
Onsdagen den 19 februari 1958
Svar på interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna
fastlandet
att arbetet med den nya sommartidtabellen
f. n. pågår inom SJ. Enligt vad
jag inhämtat från järnvägsstyrelsen
kommer därvid tågplanen för linjen
Nässjö—Jönköping—Falköping liksom
för linjen Stockholm—Nässjö att helt
omprövas. Tidtabellsarbetet har emellertid
ännu inte fortskridit så långt, att
man kan uttala sig om hur tidtabellen
kommer att se ut i här avsedda delar.
Vidare anförde
Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret.
Det tycks ha skett något litet i denna
fråga sedan detta ärende senast var
uppe i kammaren, nämligen 1956. Det
interpellerades då i saken, men svaret
blev ett kategoriskt nej. Det har gjorts
framställningar från olika håll, bl. a.
från Jönköping och en mängd orter i
synnerhet i den östra delen av Jönköpings
län samt från Smålands och
Blekinge handelskammare. Det finns
alltså många som önskar att »Skåningen»
skall göra uppehåll i Nässjö, och
ett bifall till detta önskemål skulle innebära
förbättringar för många, i synnerhet
i den östra delen av Jönköpings
län. Jag vet att också trafikinspektören
i området är intresserad av denna fråga
och positivt inställd till den.
Jag har hört att man håller på att
göra en ny tidtabell, och det har sagts
att det kommer att bli en förbättring
på Falköpingslinjen, och det skulle
naturligtvis innebära en stor förbättring
om »Skåningen» stannade i
Nässjö.
Det här är kanske intet lämpligt forum
för en diskussion om tågtider, men
i varje fall för den oinvigde förefaller
de nuvarande förhållandena rätt underliga.
Klockan 16.15 går det från
Stockholm ett tåg som stannar bl. a. i
mellan Gotland och
Norrköping och Linköping men inte
går längre än till Mjölby. Ett annat tåg,
»Skåningen», går från Stockholm klockan
16.40 och passerar det första tåget
i — om jag minns rätt —■ Norrköping,
men det går sedan förbi Nässjö
och stannar inte förrän i Alvesta.
Det är inte så egendomligt om det under
sådana förhållanden uppstår ett
visst missnöje i de folkrika trakterna
där nere.
Det har sagts — huruvida det är riktigt
vet jag inte — att »Skåningen» brukar
vara fullsatt och inte kan ta fler
resande. Skulle det vara på det sättet,
vore det sorgligt. Det är att hoppas att
det blir en förbättring, och av det svar
jag har fått av kommunikationsministern
förefaller det vara möjligt. Vi hoppas
att den förbättringen i så fall också
kommer att innebära att »Skåningen»,
om den skall gå i fortsättningen,
stannar i Nässjö.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Svar på interpellation ang. biljettpriserna
på flyglinjerna mellan Gotland och
fastlandet
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har i en interpellation frågat
mig om jag är villig att medverka till
att biljettpriserna på flyglinjer mellan
Gotland och fastlandet justeras så, att
de i förhållande till flygsträckan inte
blir högre än på andra flyglinjer.
Såsom interpellanten påpekat tillkännagav
Linjeflyg Aktiebolag i början
av januari i år en omläggning av
rabattsystemet, vilken skulle medföra
att vissa rabatter slopades på inrikes
-
23
Onsdagen den 19 februari 1958
Svar på interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna mellan Gotland och
fastlandet
linjerna. Då den gotländska befolkningen
i högre grad än andra utnyttjat rabatterna,
komme den tilltänkta åtgärden
otvivelaktigt att innebära en kraftigare
indirekt höjning av biljettpriset
på gotlandslinjen än på andra inrikeslinjer.
Med hänsyn härtill kallade jag
representanter för SAS och Linjeflyg
till överläggning i kommunikationsdepartementet
för att få frågan om taxorna
på gotlandslinjen närmare belyst. Sedan
Linjeflyg i anledning av nämnda
överläggning verkställt vissa undersökningar
och även hållit sammanträden
med företrädare för den gotländska befolkningen,
har bolaget i samband med
rabattsystemets omläggning den 1
februari företagit en viss sänkning av
grundtaxorna på gotlandslinjen.
Grundtaxorna i den reguljära inrikes
flygtrafiken skall godkännas av luftfartsstyrelsen,
varvid även förekommande
rabatter beaktas. Frågan om en
mera enhetlig taxesättning för inrikesflyget
har redan tidigare varit föremål
för luftfartsstyrelsens uppmärksamhet.
I samband med att styrelsen i april
1957 godkände grundtaxorna för Linjeflygs
inrikestrafik, uttalade styrelsen
nämligen att det var önskvärt, att inrikesflygets
taxor byggde på ett för
samtliga linjer någorlunda enhetligt kilometerpris.
Endast för det fall, att
trafikföretaget beträffande viss linje
kunde redovisa avsevärt högre driftkostnader
än för övriga linjer, syntes
ett högre kilometerpris motiverat. På
grund härav tidsbegränsade styrelsen
godkännandet till den 1 oktober 1957
och förutsatte att Linjeflyg på grundval
av erfarenheterna av trafiken under
begynnelseperioden skulle beakta de av
styrelsen anförda synpunkterna samt
lämna en redogörelse för bolagets synpunkter
på taxepolitiken i samband
med ansökan om godkännande av taxorna
för tiden efter den 1 oktober 1957.
Sedermera meddelade Linjeflyg, att
ifrågavarande redogörelse inle kunnat
färdigställas till den angivna tidpunkten,
samt hemställde, att i avvaktan härpå
tidigare godkända biljettpriser skulle
få tillämpas. Luftfartsstyrelsen biföll
detta.
Efter framställning av Linjeflyg godkände
luftfartsstyrelsen den 30 januari
1958 de nya taxorna på gotlandslinjen
men tidsbegränsade giltigheten till den
1 april 1958. Styrelsen anmodade samtidigt
Linjeflyg att inkomma med den
tidigare begärda redogörelsen för bolagets
framtida taxepolitik. Denna redogörelse
skall också innefatta synpunkter
på de ändrade rabatternas inverkan
på taxorna. På grundval av
bl. a. nämnda redogörelse kommer luftfartsstyrelsen
att pröva det förslag till
nya grundtaxor, som Linjeflyg enligt
vad jag inhämtat avser att inom kort
inge till luftfartsstyrelsen för godkännande.
Då en viss sänkning av grundtaxorna
på gotlandslinjen redan företagits och
frågan om nya taxor för hela inrikesflyget
är föremål för utredning och inom
kort kommer att underställas luftfartsstyrelsens
prövning, anser jag, att
några ytterligare åtgärder från min sida
i av interpellanten åsyftad riktning
i nuvarande situation icke är påkallade.
Härefter anförde:
Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):
Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
svaret på min interpellation. Jag tackar
också för att statsrådet tagit kontakt
med ledningen för vederbörande flygbolag,
även om resultatet av den kontakten
ännu förefaller något dunkelt.
.lag vill erinra om att det när Linjeflyg
fick koncession i fjol gjordes en
framställning från gotländskt håll, närmast
av gotlandsavdelningen av Lands
-
14 Nr 6 Onsdagen den 19 februari 195S
Svar på interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna mellan Gotland och
fastlandet
kommunernas förbund, och sedermera
uppvaktades också statsrådet, då man
befarade att Linjeflyg inte skulle ha
samma resurser att upprätthålla förbindelsen
mellan Gotland och Stockholm,
som SAS hade. Emellertid hade Linjeflyg
då inte börjat sin verksamhet, och
man ville tills vidare avvakta. Det förefaller
dock som om Linjeflyg inte skulle
ha resurser att upprätthålla samma standard
som SAS gjort under de många
år som SAS haft hand om trafiken. Jag
skall emellertid inte ingå på den saken,
men det är några formuleringar här i
svaret som röjer vad Linjeflygs ledning
tidigare framhållit till oss gotlandsrepresentanter.
Statsrådet säger nämligen
att den gotländska befolkningen i högre
grad än andra har utnyttjat rabatter. Vi
har mött den invändningen tidigare.
Man har velat att den som läser detta
skall få den uppfattningen att rabatterna
egentligen bara var avsedda att utnyttjas
av ett mindre fåtal. I verkligheten
är det så att det rabatterade priset är
ett under hand mellan vederbörande
flygledning och de gotländska resenärerna
överenskommet officiellt pris.
Därmed kommer frågan om utformningen
av taxorna i ett annat läge än som
kanske framgår av svarets innehåll.
Det finns kanske inte så stor anledning
att kommentera vad statsrådet säger
som vad han inte säger. Jag vill påpeka,
som jag också framhållit i min
interpellation, att taxesättningen för linjen
Visby—Stockholm var skyhög jämförd
med den för andra linjer. Jag skall
illustrera detta med ett enda exmpel.
En turochreturbiljett Bromma—Visby
kostar numera officiellt 120 kronor,
sedan priset sänkts med 5 kronor. En
biljett Bromma—Malmö via Kastrup kostar
175 kronor, men denna sträcka är
nära tre gånger så lång. Om priset per
kilometer skulle vara detsamma som på
sträckan Bromma—Visby, skulle en biljett
för resa mellan Stockholm och
Malmö kosta 350 kronor. Man förstår
med denna jämförelse hur högt pris gotlänningarna
får betala för sina flygresor.
Jag vill ännu en gång påpeka att
det rabatterade priset 107 kronor av
oss betraktas som ett officiellt pris.
Sedan vill jag gärna understryka det
yttrande av luftfartsstyrelsen, som statsrådet
här citerar nämligen att man borde
få en någorlunda likvärdig taxesättning
på de olika linjerna. Det tillägges
visserligen här, alt det finns linjer där
kostnaderna är väsentligt högre än på
andra linjer, men jag vill erinra om att
under 1957 gjordes inte mindre än
3 000 starter och landningar på Visbyfältet.
Antalet passagerare var 85 000,
varav ungefär 70 000 med det reguljära
flyget. Resandefrekvensen har alltså
varit stor, och man kan dra den slutsatsen
att gotlandslinjen måste vara en
av de ekonomiskt sett mest bärkraftiga
linjerna.
Nu redovisade statsrådet att taxorna
skall omprövas till den 1 april. Jag vill
i det sammanhanget ha sagt att man vid
vår första överläggning med Linjeflyg,
då det var tal om borttagande av rabatterna,
förutsatte att ett officiellt pris
på 110 kronor skulle fastställas. Sedan
togs rabatten utan vidare bort, och den
ursprungliga flygavgiften, såsom det
hette, fastställdes till 125 kronor. Sedan
har denna sänkts med 5 kronor till 120,
men jag vill upprepa att vårt officiella
pris här tidigare var 107 kronor. Även
efter sänkningen med 5 kronor kvarstår
det, att biljettpriset ändå höjts väsentligt.
Jag kanske borde säga alt fortsättning
följer, och jag vill därför vädja
till herr statsrådet att han fram till den
1 april med uppmärksamhet följer inrikesflygets
taxesättningar, så att inte
gotlänningarna i framtiden får vidkännas
ett hanöicap genom dyrare biljettpriser.
Jag vill också understryka vad jag
framhållit i min interpellation, nämligen
att flygförbindelserna med fastlandet
är av utomordentligt stort värde
Onsdagen den 19 februari 1958 Nr 6 25
Svar på interpellation ang. biljettpriserna på flyglinjerna mellan Gotland och
fastlandet
för gotlänningarna. Flyget har högst
väsentligt förbättrat våra kommunikationer.
Men vi kräver absolut att vi inte
skall behöva betala högre avgifter än
vad man betalar på andra platser i landet.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
ansåg att resultatet av det sammanträffande
jag hade med representanter
för SAS och Linjeflvg föreföll en
smula dunkelt. Jag vill då säga, att när
jag talade med vederbörande om dessa
saker, föreslog jag att de skulle ta frågan
under omprövning — och jag kan
försäkra herr Svensson, att om inte det
initiativet hade tagits, hade förmodligen
frågan inte blivit omprövad nu
utan först den 1 april, när den kommer
upp i luftfartsstvrelsen. Men jag kunde
självfallet inte vid dessa överläggningar
lämna några direktiv om med vilka belopp
biljettpriserna skulle utgå. Den
saken måste ju bli föremål för diskussion
med bland andra representanter
för gotlänningarna själva.
Sedan tror jag inte, att man utan vidare
skall göra jämförelser mellan biljettpriserna
på olika sträckor. Det exempel
herr Svensson i Stenkyrka anförde,
biljettpriset på linjen Stockholm
—Kastrup, är inte fullt jämförbart med
biljettpriset på Visby-linjen, ty i förstnämnda
fallet måste maskinerna under
alla förhållanden ur trafiksäkerhetssynpunkt
flygas upp till Stockholm för
översyn. Det är troligt — för att inte säga
säkert — att detta har påverkat biljettpriset
i kostnadssänkande riktning, när
det gäller sträckan Stockholm—Kastrup.
Denna fråga skall nog inte avgöras
på de lösa premisser som nu föreligger,
utan man bör avvakta handlingarna i
målet, innan man uttalar sig bestämt
och kategoriskt. Och alla handlingar
bör föreligga den 1 april, herr Svensson!
Då kommer nämligen hela resonemanget
om biljettpriserna att tas upp i luftfartsstyrelsen.
Herr AHLSTEN (fp):
Herr talman! Som redan påpekats här
var det länsavdelningen av Landskommunernas
förbund som för cirka ett år
sedan genom att uppvakta statsrådet
tog initiativ till att om möjligt få en
ändring på det förhållandet, att gotlandslinjen
överfördes från SAS och i
stället fördes över i Linjeflygs regi. Vi
önskade av flera skäl få vara kvar hos
SAS. Gotlandslinjen är en gammal linje
och den bästa flyglinje, ekonomiskt
sett, som fanns inom landet. Vi ansåg,
att skulle den kopplas in i ett helt nytt
system med nya linjer, skulle det ur
ekonomisk synpunkt bli besvärligt för
oss. Vi fick då beskedet, att vi skulle
lugna oss och se. Vi har lugnat oss, och
vi har fått se, herr statsråd! Vi har
märkt, att det blivit opposition från
den gotländska befolkningens sida, och
jag vill inte undanhålla statsrådet, att
vi i länsavdelningen i år från de gotländska
kommunerna fått skrivelser,
där de begär, att vi skall anordna oppositionsmöten
av olika slag för att på
nytt försöka göra något åt denna fråga.
Vi har lugnat dem och sagt: »Ni
får vänta till den 1 april och se vad
resultatet kominer att bli av den jämförelse
mellan taxorna, som är utlovad
från luftfartsstyrelsen.» Jag hoppas att
länsavdelningen också får titta på det
utredningsmaterial, som då föreligger,
så att vi på sakliga grunder kan klargöra
för kommunerna hur det ligger
Ull.
Men det var inte så mycket för den
sakens skull som jag begärde ordet,
utan det var närmast av den anledningen,
att det finns vissa rabatter
kvar, bland andra rabatterna för riksdagsmän.
Nu undrar jag, herr statsråd,
hur snart man kan förvänta att stats
-
26
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Aterföring av fonderade LKAB-medel
rådet vidtar sådana åtgärder att rabatterna
även för riksdagsmännen blir
borttagna på denna linje.
Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):
Herr talman! Den fråga om rabatter,
som herr Ahlsten här berört, är ju en
sak som skall göras upp mellan staten
och vederbörande flygföretag.
Jag tvivlar inte på kommunikationsministerns
intresse för hithörande frågor.
Men när statsrådet hänvisar till
biljettpriserna på linjen Bromma—
Kastrup—Malmö och menar att där
inte föreligger samma situation som för
Visby-linjen, så vill jag i stället peka
på en annan flyglinje, på vilken det
råder förhållanden ungefär likvärdiga
med dem på linjen Stockholm—Visby,
nämligen linjen Bromma—Kalmar. Där
har man obetydligt högre biljettpriser,
trots att den linjen är ungefär dubbelt
så lång som linjen Bromma—Visby.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 14
Föredrogos vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i kyrkomötesförordningen den
22 april 1949 (nr 174); och
statsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner.
Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.
§ 15
Utgifter å tiiläggsstat II (finansdepartementet)
Föredrogs
statsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tiiläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58, i
vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Aterföring av fonderade LKAB-medel
Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts
förslag i propositionen nr 2 (bil. 14, s.
59 och 60) hade utskottet hemställt, att
riksdagen måtte
1. godkänna att de för framtida investeringar
i LKAB fonderade medlen
toges i anspråk på sätt i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3
januari 1958 föreslagits;
2. till Aterföring av fonderade LKABmedel
å tiiläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 189 977 000 kronor.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte
1. godkänna att de för framtida investeringar
i LKAB fonderade medlen
toges i anspråk på sätt reservanterna
föreslagit,
2. till Aterföring av fonderade LKABmedel
å tiiläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag''
av 100 000 000 kronor.
Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Boman, Sundelin och
Sunne, fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå, fröken Vinge och fröken
Liljedahl.
Sedan punkten föredragits, yttrade:
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Enligt det avtal, som
kom till stånd mellan staten och TGO
och vilket även riksdagen har behandlat,
skulle för verksamhetsåren 1955/
1956 och 1956/1957 inom LKAB någon
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
avsättning till dispositionsfonden icke
ske. Det belopp, som för berörda år härigenom
uppkom, var i runt tal 190 miljoner
kronor. Det blev i stället överfört
till ett särskilt konto i riksbanken
i avsikt att sedan återföras till
LKAB. Denna återföring har nu föreslagits
ske i form av lån under Fonden
för låneunderstöd, och någon särskild
återbetalningstid föreskrevs inte. Vi som
här har antecknat reservation till utskottets
utlåtande anser det obestridligt,
att de fonderingar, som utan nämnda
avtal kunde beräknas ha blivit gjorda
inom LKAB, inte skulle ha gått upp till
hela det till staten under nämnda år
utdelade belopp, som jag nyss nämnde.
Såsom normal fondering inom LKAB
för vart och ett av de nämnda åren synes
i stället böra upptagas ett belopp
av 50 miljoner kronor, alltså för berörda
ivenne år 100 miljoner kronor. När vi
har nämnt detta belopp på 50 miljoner
kronor, har vi sett det i anslutning till
det belopp, som bolagsstämman på sin
tid, nämligen 1955, avsatte till dispositionsfonden.
Vi reservanter anser, att när det gäller
ett statligt företag bör en sådan prioritering,
som här har skett i såväl Kungl.
Nlaj :ts som i utskottets förslag, icke ske.
Vi anser nämligen, att ur effektivitetssynpunkt
är det tvärtom angeläget, att
det knappa investeringsutrymmet och
de knappa resurserna på kapitalmarknaden
utnyttjas under fri konkurrens på
lika villkor mellan olika typer av företag.
Detta är särskilt viktigt i en tid, då
statsmakterna direkt och indirekt gör
ingripanden i syfte att dämpa såväl investeringsviljan
som möjligheten till investeringar.
Det kan således inte vara
rimligt att i rådande läge göra undantag
från den restriktiva kreditpolitiken
för vissa företag enbart av den anledningen,
att de ägs av staten.
Jag har hör nämnt de 100 miljoner
kronor, som reservanterna är beredda
att tillstyrka. Vad överskjutande belopp
beträffar bör det enligt vårt förslag an
-
27
Återföring av fonderade LKAB-medel
komma på Kungl. Maj :t att meddela de
bokföringsföreskrifter, som erfordras
för överförande av sådant belopp från
det särskilda kontot i riksbanken till
budgetutjämningsfonden.
Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation, som är knuten till utskottets
utlåtande och som har avlämnats av fröken
Andersson in. fl.
Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):
Herr talman! Till det föreliggande utlåtandet
finns fogat ett särskilt yttrande
av herr Boman m. fl. Detta yttrande
är anknutet till den reservation som förelåg
vid 1956 års behandling av motsvarande
ärende och som avlämnades
också den med herr Boman som första
namn.
I denna reservation yrkades att avsättningen
borde begränsas till ett belopp,
som kunde beräknas motsvara
den tillfälliga ökningen av utdelningen
för statsverket, som blev en följd av
det mellan staten och TGO träffade avtalet
angående vinstdispositionen. Vid
frågans behandling 1956 förordade nämligen
riksräkenskapsverket att den nödvändiga
reserveringen skulle ske med ett
mot den beräknade utdclningsökningen
svarande belopp. Inom folkpartiet fann
vi denna ståndpunkt sakligt motiverad
och föreslog, att avsättningen till budgetutjämningsfonden
skulle begränsas
till 30 miljoner kronor. I vår reservation
erinrade vi såsom motivering om
att den vid 1955 års ordinarie bolagsstämma
till dispositionsfonden gjorda
avsättningen just utgjorde det av mig
nyss nämnda beloppet. I reservationen
hävdades vidare att något sakligt skäl
inte kunde förebäras för att den avkastning,
som normalt tillkom staten från
LKAB, jämväl ifrågavarande budgetår
skulle inräknas bland driftbudgetens
ordinarie inkomster. Ytterligare anfördes
att .statliga företag för finansie
-
28 Nr 6 Onsdagen den
Återföring- av fonderade LKAB-medel
19 februari 1958
ring av sina investeringar inte borde
ha prioritet framför privata företag
på det sätt som det i propositionen föreslagna
vinstdispositionsförfarandet i
realiteten innebar.
I sakens nuvarande läge har vi, herr
talman, inte ansett oss böra framställa
något särskilt yrkande. Jag kan tillägga
att om riksdagen följt vårt förslag 1956,
hade det belopp, som nu skulle återföras
av fonderade medel, kunnat begränsas
till 60 miljoner kronor.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Får jag till att börja
med erinra om att den här frågan avgjordes
ju egentligen redan 1956, då beslut
fattades om hur man skulle förfara
med de medel som, enligt vad man utgick
ifrån, skulle tillfalla staten på grund
av överenskommelsen, att utdelning
skulle ske men däremot ingen avsättning
under de år som här tidigare
nämnts.
Det är dessa saker, herr talman, som
departementschefen nu erinrar om, då
han säger, att med hänsyn till att några
avsättningar till dispositionsfonder eller
medelsreservationer av annat slag enligt
överenskommelse mellan staten och TGO
icke skulle komma till stånd inom
LKAB för verksamhetsåren 1955/56 och
1956/57 samt att den vid 1955 års ordinarie
bolagsstämma gjorda avsättningen
å 50 miljoner kronor skulle utbetalas,
träffade man vissa principbeslut redan
då om att vinstmedlen skulle vid senare
tillfälle återföras till LKAB.
Jag tar mig friheten, herr talman, att
här ur proposition nr 171 år 1956 återge
vad som sades av finansministern.
»Det är uppenbarligen av vikt att ett
företag av LKAB:s storlek förfogar över
betydande reserver av likvida medel. Då
avsättningar till dispositionsfond av i
det föregående berörda skäl icke kan
påräknas för verksamhetsåren 1955/56
och 1956/57 samt för verksamhetsåret
1954/55 gjord avsättning skall utdelas,
är det följaktligen önskvärt att en reservering
av medel i andra former kommer
till stånd. Med hänsyn härtill anser
jag mig böra biträda organisationskommitténs
av förhandlingsdelegationen
tillstyrkta förslag att för budgetåren
1955/56 och 1956/57 till budgetutjämningsfonden
avsätta belopp motsvarande
den utdelning staten erhållit eller, vad
gäller budgetåret 1956/57, beräknas erhålla
från LKAB.»
Finansministern sade vidare, att återföringen
av medlen till LKAB, vilken
med hänsyn till det enskilda intresset
i bolaget torde böra få formen av ett
lån, borde i vanlig ordning ske genom
anvisande av ett anslag på kapitalbudgeten.
— Jag vill då bara erinra om att
riksdagen antog detta.
I sitt utlåtande nr 156 år 1956 godkände
statsutskottet förslaget och framhöll
dessutom den mycket omfattande investeringsverksamhet
som pågick inom
LKAB. Staten måste uppenbarligen, enligt
utskottet, såsom den huvudsaklige
aktieägaren svara för att LKAB:s kapitalförsörjning
icke äventyras, då medel
för nyinvesteringar efter den 1 oktober
1957 icke reserverats inom företaget.
Det är detta som nu går igen. Det är
sant såsom sagts här, herr talman, att
det finns reservationer från både högeroch
folkpartihåll, men riksdagen fattade
ändå detta beslut. Det är detta som departementschefen
har följt. Då vi behandlade
denna fråga inom utskottets
femte avdelning skedde det med utgångspunkt
från att dessa medel skulle
återföras till LKAB, något som vi inte
kunnat komma ifrån.
Herr Staxäng säger att det är orimligt
och att det skall vara konkurrens på
lika villkor. Jag skulle vilja säga till
herr Staxäng, att i de flesta fall är det
väl ändå så — framför allt bland de
stora företagen — att de är självförsörjande
i fråga om kapital och att det är
de egna vinstmedlen som de använder
för investeringarna. Jag skulle vilja
tolka detta så, att det blir mera en lik
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
29
ställighet mellan statliga företag och de
mest bärkraftiga av de privata.
Herr talman! Eftersom herr Staxäng
begränsade sig till ett kort anförande,
skall också jag göra det, och jag ber här
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill inte bestrida
riktigheten av den relation av förhållandena
som herr Petterson i Degerfors här
lämnat. I hans anförande framskymtade
emellertid att han fäste stor vikt vid
ett förhållande som även jag berörde i
mitt tidigare anförande, nämligen att
riksdagen ju fattade beslut om detta år
1956. I denna erinran var då underförstått,
att man nu icke skulle kunna
bryta detta avtal. Gentemot denna uppfattning,
som kanske i och för sig kan
vara riktig, skulle jag dock vilja anföra
följande: Vad är det som sker i
nuvarande mycket besvärliga ekonomiska
läge? Jo, man går från statsmakternas
sida ganska hårt fram när det gäller
att begränsa investeringarna och utlåningen.
Är det då orimligt att staten,
även om det finns ett avtal och ett riksdagsbeslut,
skulle kunna avstå från att
utnyttja sin avtalsenliga rätt fullt ut,
särskilt beträffande ett bolag som staten
så helt bestämmer över?
Herr HAGNELL (s):
Herr talman! Herr Staxäng sade att
man från statens sida går ganska hårt
fram när det gäller krediterna till och
expansionen inom det enskilda näringslivet.
Om vi håller oss till det aktuella
fallet skulle jag vilja fråga herr Staxäng:
På vilket sätt har staten hindrat
TGO i den miljardinvestering bolaget
nu är i färd med att göra i järnverket
i Oxelösund och i andra anläggningar
i anslutning till bolagets verksamhet
inom både Sverige och Afrika? I det
fallet föreligger inga hinder från statens
sida. Man har icke varit snål mot
Återföring av fonderade LKAB-medel
detta enskilda företag. Det har fått sin
miljard att investera i det svenska oeji
det afrikanska näringslivet, och det
skall väl noteras. Men i det sammanhanget
bör man också notera, att om
man ständigt underförsörjer ett statligt
företag med kapital och hindrar
dess expansion, kommer det att gå likadant
för detta företag som för andra
statliga företag, där man från folkpartihåll
och högerhåll under åratal gjort
vad man kunnat för att försvåra företagens
utveckling och hindra deras naturliga
utbyggnad, med följd att man
nu står där med några hundra man som
måste avskedas och gå ut i arbetslöshet.
Det är väl dit herr Staxäng och hans
kolleger vill ha också LKAB, kan jag
tro.
Om man ser närmare på vad som
hänt i LKAB, finner man, att detta företag
av sin gamla ägare överlämnades
till den nye ägaren. I samband därmed
tog den gamla ägaren ut väsentligt större
del av vinstmedlen ur företaget än
som tidigare skett. Detta visar hur
flexibel den statliga beskattningen ay
de enskilda aktiebolagen är och vilka
möjligheter de enskilda har att antingen
konsolidera sina företag eller också
suga ut företagen. När man inte längre
får behålla ett företag, tar man ut så
mycket pengar som möjligt. Så skedde
beträffande LKAB. Skall då staten, när
den skall fortsätta att driva detta bolag,
inte fylla igen de hål som de enskilda
varit med om att gräva upp?
Man skall planera för att ha ett företag
på lång sikt, det är en enkel regel
för alla investeringar, statliga såväl som
enskilda. Man måste komma ihåg att
det gäller också de statliga företagen,
inte bara de enskilda. Staten skall
handla på lång sikt. Statens företag behöver
pengar på samma sätt som de
enskilda. Vad som nu sker med LKAB
innebär icke ett favoriserande av detta
företag. Man gottgör endast företaget
för eu del av de extra vinstuttag som
det varit möjligt att suga ut ur bola
-
30
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Återföring av fonderade LKAB-medel
get innan det övergick helt i statens
hand.
Staten har i detta fall icke varit snål
mot de privata investeringarna. Företaget
har fått investera 1 000 miljoner
kronor, och det har automatiskt fått
igångsättningstillstånd för sina investeringar
m. m. Det finns sålunda icke
fog för herr Staxängs påstående, att
det kan framföras berättigade klagomål
från enskilt håll i detta avseende.
Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte omnämnt
statens behandling av TGO enligt det
aktuella avtalet. Jag har här talat om
hela näringslivet, och jag är helt övertygad
om att man då är berättigad att
säga att det föreligger ganska hårda
kreditåtstramningar.
Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
Herr talman! Det ligger väl närmast
till hands att jämföra de parter som är
inblandade i denna fråga, nämligen den
statliga ägaren till LKAB och den privata
före detta ägaren till detta bolag.
Därigenom får man två konkreta jämförelseobjekt.
Om det sedan på den
allmänna marknaden föres en kreditåtstramande
politik, så drabbar detta
också en hel del av den statliga verksamheten
— det vet alla som haft med
dessa ting att göra i olika sammanhang.
Jag har endast talat om vad som rör
LKAB, och där förhåller det sig som
jag sagt. Om sedan herr Staxäng vill
tänka på något annat får han ju göra
det.
Herr LASSINANTTI (s):
Herr talman! Det talas om att dessa
189 miljoner kronor, som skall återföras
till LKAB i form av lån, skulle
på ett alldeles speciellt sätt innebära
faror för kreditmarknaden. Låt mig
då erinra om att LKAB under den treårsperiod,
som det här rör sig om, till
statskassan inlevererat 240 miljoner
kronor mer än under föregående tre
-
årsperiod. Nu får LKAB tillbaka 189
miljoner som lån!
Jag undrar, herr talman, om andra
storbolag skulle tycka att de blev favoriserade,
ifall de hade betalt 240 miljoner
kronor till staten och sedan som
lån fick tillbaka 189 miljoner. Vi vet
ju alla, att detta arrangemang fått göras
därför att den tidigare hälftendelägarcn,
TGO, skulle få så mycket som
möjligt av sin insats i LKAB. Jag påpekade
i våras i en debatt om hithörande
frågor, att TGO på sin tid satsade
20 miljoner för exploatering av de norrländska
malmrikedomarna. Vi vet att
TGO nu har gott om pengar, som bolaget
kan investera på annat håll; TGO
har under årtiondenas lopp fått flera
hundra miljoner i vinstutdelning.
Vad skulle ett bifall till högerreservationen
innebära? Jo, det skulle leda
till att arbetslösheten i Norrbotten ytterligare
ökade på grund av att de investeringar,
som LKAB planerat och
som är av utomordentligt stor betydelse
för sysselsättningen där uppe, inte
skulle kunna genomföras.
De norrbottniska skogskommunerna
och kommunerna i Tornedalen, där det
råder stora sysselsättningssvårigheter,
är de som främst svarar för arbetskraften
till malmfälten. En framträdande
högerman intervjuades i höstas av
Svenska Dagbladet och sade sig då hoppas,
att staten verkligen skulle träda
emellan för att rädda sysselsättningssituationen
i Tornedalen. Han såg alltså
staten som den ende räddaren.
Jag anser att kammaren fattar ett
för Norrbotten utomordentligt klokt
beslut, om den följer statsutskottets majoritet.
Vi skulle gärna se att det enskilda
kapitalet uppträdde som finansiär
av nödvändiga investeringar i
Norrbotten. Men den enskilda företagsamheten
vill inte ens placera sådant
kapital i Norrbotten, som har hämtats
från denna rika landsända, och detta
skapar svårigheter, som jag tror är
uppenbara för riksdagen.
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
31
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Herr LÖFROTH (fp):
Herr talman! Det har sagts att TGO
har fått tillstånd att använda en miljard
till att bygga nytt järnverk i Oxelösund,
sätta i gång gruvor i Mellansverige
och exploatera gruvfyndigheter
i Afrika. Detta har kunnat ske tack
vare att riksdagen var generös nog att
bevilja denna miljard till TGO. I annat
fall hade ju pengarna funnits kvar. Nu
säger man att staten skulle ha gruvorna
där uppe. Vid ett fackföreningsmöte
i Luleå häromdagen, där man behandlade
frågan om att permittera arbetare,
steg emellertid en järnverksarbetare
upp och sade att om riksdagen hade
låtit bli att lösa in LKAB-aktierna, så
hade dessa pengar nu varit disponibla
för utbyggnad av järnverket till den
kapacitet som man på arbetarhåll önskar,
och då hade man inte haft någon
arbetslöshet. Detta är riktiga tongångar.
Jag tror att vad det nu gäller är att
försöka göra det bästa möjliga av ett
beslut, som nu visar sig vara i hög
grad felaktigt. Riksdagens beslut om
lån ur fonderna är ju bara en ren bokföringsfråga.
Ingen kan få mig att tro
att dessa 189 miljoner finns. De är redan
tagna i anspråk. Vad man vill ha
är ett beslut som täckning för vad man
gjort med pengarna.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 19, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lassinantti begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 38 nej, varjämte
37 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.
§ 16
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader, och
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende handelsdepartementets verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 17
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz in. fl. (I: 291) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (11:377), hade hemställts
dels att riksdagen måtte med av
-
32
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning- för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
slag på Kungl. Maj :ts proposition nr 1,
såvitt här vore i fråga, ur budgeten
avföra samtliga de anslagsposter, vilka
funnes upptagna i vid motionerna fogad
bilaga; dels att anslagen till extra
utgifter måtte beräknas till i motionerna
angivna belopp under varje huvudtitel;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels
anslag till extra utgifter; dels ock
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa att vid varje budgetårs slut
till riksdagen lämnades en redovisning
för de extra utgiftsmedlens användning
under det förflutna budgetåret.
Motionerna hade hänvisats till statsutskottet
i vad de icke avsåge jordbruksärenden.
Utskottet hemställde
1) att motionerna 1:291 och 11:377,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;
2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna anfört.
Reservationer hade avgivits
1) av fröken Andersson, herr Staxäng,
fröken Karlsson och herr Gerhard Nilsson
i Gävle, vilka ansett att utskottet
bort hemställa
»att riksdagen må, i anledning av motionerna
I: 291 och II: 377, såvitt nu är
i fråga,
1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till extra utgiftsanslag,
vilken överflyttning beräknas medgiva
en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent;
2) besluta att Kungl. Maj :t vid budgetårets
slut skall till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret».
2) av herr Rubbeslad, som ansett att
utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»att motionerna I: 291 och II: 377, såvitt
nu är i fråga, icke må av riksdagen
bifallas.»
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Den motion, som kammaren
nu kommer att behandla och som
till största delen återgivits i utskottets
betänkande, syftar till en rationalisering
av budgetarbetet. Man skulle avföra
alla sådana sakanslag och bidragsanslag
på upp till 500 000 kronor, som
icke är beroende av särskilda författningar,
och i stället räkna upp varje
huvudtitels anslag för extra utgifter,
inom vilkas ram det sedan skulle få
ankomma på Kungl. Maj:t att tillgodose
föreliggande medelsbehov.
I motionen har anförts en hel rad
fördelar som skulle vinnas genom denna
ändring. Jag skall bara peka på några
av dem.
Om man upphör med att i själva
budgeten anvisa alla dessa mindre anslag
och i stället uppdrar åt Kungl.
Maj:t att vid lämpligt tillfälle, antingen
vid budgetårets början eller efter hand,
anvisa ifrågavarande medel, skulle icke
obetydliga fördelar vinnas. Först och
främst möjliggöres härigenom en smidigare
anpassning till under budgetåret
rådande förhållanden. I vissa fall skulle
anslagen kanske bli föremål för en
minskning i jämförelse med vad man
från början förutsatt; i andra fall åter
skulle vissa anslag kunna höjas. Man
skulle också ha större möjligheter att
snabbt genomföra olika rationaliseringsåtgärder.
Vidare skulle sparsamheten
med statens medel kunna främjas både
hos fackdepartementen och verk och
myndigheter.
Det har vidare anförts, att man genom
ett dylikt förfarande skulle kunna framtvinga
en grundligare prövning av de
anslagsbehov som skulle ges företräde
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
33
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
framför andra. Det är utomordentligt
svårt att inom ramen för det forcerade
budgetarbetet nu företaga en sådan
granskning. Skulle däremot ett större
belopp ställas till förfogande för angivna
föremål, att fördelas av Kungl. Maj :t
till respektive underlydande verk och
myndigheter, blir det bättre tid för denna
prioritetsgranskning, liksom det för
varje särskilt fall blir möjligt att väga
anslagsbehoven mot varandra i stället
för att man som nu försöker få igenom
ett i och för sig önskvärt anslag utan
att gå in på dylika jämförelser.
Detta är bara i korthet några av de
fördelar som motionärerna har anfört.
Givetvis kan man gentemot detta säga
— och jag tror att det inte kommer att
saknas sådana argument här i dag —-att riksdagen inte längre skulle komma
att få det inflytande i dessa frågor som
den nu har haft. Såtillvida är invändningen
riktig, att riksdagen icke längre
skulle komma att fatta formella beslut
om en mängd detaljer, vilka för närvarande
underställes dess prövning. Man
kan emellertid med skäl ifrågasätta
huruvida riksdagsarbetet under nuvarande
förhållanden gör en verklig detaljgranskning
av nämnt slag möjlig. Det
förefaller, om man skärskådar detta
närmare, som om en sakprövning för
närvarande sker ganska sporadiskt.
Å andra sidan vill jag framhålla, att
riksdagens inflytande långt ifrån skulle
bli avskuret. Kungl. Maj :t måste ge en
redovisning för hur dessa klumpanslag
liar använts, och motionärer har också
möjlighet i framtiden som nu att
framföra sina önskningar och begära
t. ex. att ett visst anslag erhåller prioritet
gentemot andra, även om man kanske
inte har bestämt själva anslagssumman.
När det gäller den föreslagna principen
bär statsutskottet ansett, att en undersökning
bör ske genom Kungl. Maj:ts
försorg, och utskottet har också därvidlag
omnämnt den under fjolåret tillsatta
budgetkommittén. Reservanterna vid
denna punkt, som har anslutit sig till
motionen, har emellertid inte kunnat
stanna vid detta utan har ansett att
man bör gå ett steg längre. Därför anföres
också i reservationen följande:
Den av reservanterna förordade förändringen
möjliggör otvivelaktigt en
bättre hushållning med tillgängliga medel.
Med hänsyn härtill och med beaktande
i övrigt av det oroande finansiella
läget finner reservanterna det välbetänkt,
att en nedskärning av de ifrågavarande
anslagens totalbelopp genomföres.
Reservanterna beräknar att en
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till extra utgiftsanslag
skall medgiva en total minskning av
medelsbehovet med omkring 20 procent.
Med stöd av dessa synpunkter, herr
talman, ber jag få yrka bifall till den
reservation, som är avlämnad vid detta
betänkande av fröken Andersson m. fl.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Det är otvivelaktigt en
mycket intressant sak motionärerna här
tagit upp, och det är väl knappast något
tvivel om att budgetarbetet så småningom
kommer att i viss mån ändra
karaktär. Men därifrån och till att biträda
reservationen, som herr Staxäng
nyss har yrkat bifall till, är väl steget
rätt långt.
Uppläggningen är ju den, att man
skulle sammanföra massor av anslag
på ett mindre antal klumpanslag. Detta
ger naturligtvis riksdagen mindre möjligheter
att syssla med detaljer och
petitesser. Men detta var kanske inte
det avgörande för oss när vi tog ställning
till frågan i utskottet utan det var,
alt man i motionen föreslagit, att alla
anslag under 500 000 kronor skulle plockas
ihop, och att man sedan utan vidare
skulle kunna sänka anslagssummorna
med ungefär 20 procent. Det är dock
alldeles givet, att det inte finns några
möjligheter för ett utskott eller eu av
-
3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr (>
34
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
delning att i förhand sitta och diktera,
att anslagen skall skäras ned med 20
procent innan man har sakbehandlat
dem — här gäller det inte bara en
huvudtitel utan samtliga utom jordbruket.
Jag måste därför för min del utgå
ifrån, att det är omöjligt för riksdagen
att utan vidare bifalla reservationen.
Däremot har utskottet sagt, att det
finns åtskilligt i denna motion att ta
vara på, och vi har därför förordat en
närmare granskning av detta. Vi har då
haft i blickfånget den budgetkommitté,
som riksdagen tillsatte förra året och
där även herr Håstad är ledamot om
jag inte minns fel. Denna kommitté har
till uppgift att syssla med budgetarbetet,
och jag utgår ifrån att, även vår bön
förutan, kommittén kommer att ta upp
denna fråga. Vi har emellertid inte
kunnat uraktlåta att säga, att Kungl.
Maj :t bör uppmärksamma frågan.
Detta är motivet till att vi har föreslagit
avslag på de i motionerna framställda
yrkandena men samtidigt har
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle ge till känna vad
utskottet anfört i övrigt med anledning
av motionerna. Jag tror, herr talman,
att vad utskottet sålunda förordat är
den bästa lösningen.
Herr Rubbestad har i en reservation
yrkat avslag på alltsammans. Han gör
det med den utgångspunkten, att riksdagen
och den enskilde riksdagsmannen
skall ha möjlighet att detaljgranska varenda
liten post. Jag är, eftersom jag har
suttit i samma utskott som herr Rubbestad
i många år, den förste att erkänna
herr Rubbestads ambition, men med
alla de tusentals småanslag som finns
tror jag inte någon riksdagsman hinner
med att detaljgranska allt. Utvecklingen
går nog dithän, att man i viss mån måste
slå in på andra vägar.
Däremot är jag inte säker på att just
motionärernas 500 000 kronor skulle
vara den rätta gränsen; man kanske får
dra den vid ett lägre belopp. Framför
allt kan man emellertid inte utan vi
-
dare säga, att det utan närmare prövning
skulle gå att skära ned utgifterna
20 procent.
Det är, herr talman, utskottets motivering
för sin ståndpunkt, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Såsom herr Petterson
i Degerfors nyss nämnde har jag fogat
en särskild reservation vid detta utskottslåtande.
Jag har nämligen inte
kunnat biträda vare sig utskottets förslag
eller reservation nr 1.
Jag är mycket förvånad över denna
motion, som är framburen av herr
Heckscher. Jag förstår nog, att tanken
bakom den är, att detta skulle innebära
något slags rationalisering. Om jag vore
övertygad om att en rationalisering befrämjades
genom bifall till motionen,
skulle jag naturligtvis vara den förste
att yrka bifall till densamma. Men jag
har vid läsandet av motionen och vid
begrundandet av utskottets utlåtande
kommit till den bestämda uppfattningen,
att någon rationalisering inte kommer
att bli resultatet om förslaget bifalles
utan att det stället kommer att
medföra åtskilliga besvärligheter på olika
områden.
Hela statsbudgeten omfattar ungefär
1 500 anslagsposter. Professor Heckscher
föreslår nu, att ungefär 750 stycken
av dessa skall slopas. I stället för
att få det framlagt så, att riksdagen
verkligen får ta del av vad som avses,
föreslås i motionen uppförande av
klumpanslag på de olika huvudtitlarna.
Vad som är ännu betänkligare är, att
Kungl. Maj:t själv få bestämma vad som
skall ingå under de olika anslagen.
Riksdagen skulle därmed bli avkopplad
från prövningen av dessa anslag.
Det säges visserligen i motionen, att
man förväntar att Kungl. Maj :t nästkommande
år skall redogöra för hur
man tagit ståndpunkt till de olika anslagsfrågorna.
Då skulle det bli möj
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
35
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
ligt, menar motionärerna, för riksdagen
att säga ifrån, att så och så vill vi
ha det i stället. De menar att det skulle
kunna göras erinringar i samband med
statsrevisorernas granskning av de
olika posterna. Var och en som har
läst statsrevisorernas betänkande varje
år har nog lagt märke till, att det i allmänhet
inte är sådana där smådetaljer
som statsrevisorerna granskar, utan
det är vissa principfrågor som tas upp
av dem. Följaktligen kan man inte vänta,
att statsrevisorerna kan granska
varje post av dessa stora klumpsummor.
Det bär här sagts, att det skulle spara
mycken tid, om riksdagen sluppe ta
befattning med dessa små anslag. Emellertid
vill jag säga, att den erfarenhet
jag har ifrån riksdagsarbetet under mer
än 25 år är, att dessa små anslag i allmänhet
inte bereder riksdagen så förfärligt
mycket arbete. Men om de står
upptagna i budgeten, medför det den
fördelen, att man kan pröva dem på ett
särskilt sätt. I regel har myndigheter
såsom statskontoret, lönenämnden och
andra, som kan bedöma läget, fått yttra
sig över de förslag som framlagts av
olika anslagssökande. Detta skulle bortfalla
beträffande de olika småposterna
■— man hade inte längre några remissyttranden
att ta del av. Att vi riksdagsmän
inte skulle ha möjlighet att få del
av sådana synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen skulle för oss
undanrycka grunden för ett ställningstagande.
Sådana remissyttranden är av
stort värde, när vi vill pröva, huruvida
anslagen är berättigade i det ena eller
andra hänseendet.
Det sägs i motionen, alt denna mängd
av småposter har kommit till under en
tid, då regeringen var svag och riksdagen
var stark. Med tanke på att man
från det håll, som professor Hccksclier
representerar, alltemellanåt framför
mycket stark kritik mot regeringens
handlande, så är det ju rätt förvånande
alt man nu vill överlämna till regeringen
att själv bestämma hur det skall
vara med ungefär hälften av alla anslagsposter.
Skall detta innebära att vi
för närvarande har en mycket stark
regering och en mycket svag riksdag?
Såvitt jag förstår kan ett bifall till
motionen inte innebära annat än att
vi ger uttryck för den uppfattningen,
att riksdagen är svag och inte vill ta
ståndpunkt till allting utan överlämnar
åt Kungl. Maj:t att fritt bestämma om
en hel del. Något sådant vill jag för
min del inte vara med om. Enligt min
uppfattning gäller det för oss riksdagsmän
att hålla vakt om riksdagens anseende
och dess rätt att ingripa. Det
finns ju tydligt och klart uttalat, att
riksdagen skall vara den som ser till
att utgifterna sker på ett riktigt sätt,
så att skatterna kan hållas på en rimlig
nivå. Går vi med på denna motion,
riskerar vi att åtskilligt av det inflytande,
som riksdagen skulle kunna ha,
kommer att försvinna. Därför tror jag
att vid litet närmare eftertanke är det
nog ingen här i riksdagen som vill
stödja denna motion.
Det enda riktiga svaret på motionen
är det som framgår av min reservation,
d. v. s. att riksdagen avslår motionen.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.
Ilerr JIÅSTAD (h):
Herr talman! Jag har haft anledning
att ganska mycket syssla med denna
fråga, naturligtvis först som statskunskapare
men framför allt i författningsutredningen
och i den utredning herr
Petterson i Degerfors här omnämnde,
nämligen den nu arbetande budgetutredningen,
och jag skulle därför vilja
begagna tillfället att deklarera ett par
synpunkter.
•lag vill, herr talman, börja med att
säga att jag i ett hänseende sympatiserar
med den av herr Heckschcr väckta
motionen, nämligen då det gäller dess
sparsamhetstendens. Vad däremot de
rent budgetära problemen beträffar
36
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
måste jag bestämt deklarera, att hans
syn och min syn inte sammanfaller.
Det problem som är det mest aktuella
för den svenska riksdagen när det gäller
budgetbehandlingen i det avseende
vi här diskuterar, nämligen frågan om
huruvida behandlingen skall vara mera
detaljartad eller mera översiktlig,
gäller pulveriseringen av en mängd anslag.
För att ta ett område, som har
legat mig varmt om hjärtat, nämligen
universitetsanslaget, är det enligt min
mening alldeles orimligt, att varje amanuens
på varje institution skall få sitt
öde avgjort i detta hus, där det rimligen
inte alltid kan finnas sakkunskap
eller möjligheter att bedöma det speciella
fallet. När det gäller lägre tjänster
vid universiteten förefaller det mig,
som om man skulle kunna komma mycket
långt genom att bevilja regeringen
klumpanslag, och om jag är rätt underrättad
är det också universitetsberedningens
mening, att man i fråga om
anslagen till en del tjänster vid universiteten
skall gå över till ett mera summariskt
system. Men detta problem,
som jag tycker är mycket aktuellt, berörs
egentligen inte i motionen, eftersom
det där heter att frågor som rör
tjänsteförhållanden och löner skall behandlas
av riksdagen. De poster jag här
nämnt avser just löner och liknande.
Jag tror däremot inte att man komma
långt genom att dra en gräns vid
ett visst belopp, exempelvis 500 000
kronor. Att på detta sätt hänskjuta en
hel rad anslagsbestämningar eller avgöranden
i fråga om statliga ändamål
till regeringen och icke låta riksdagen
direkt ta ställning till dessa frågor,
skulle enligt mitt sätt att se innebära
en återgång till 1809 års mycket primitiva
förhållanden på detta fält, förhållanden
som ju steg för steg ändrats under
en intensiv kamp från riksdagens
sida för att hävda sitt inflytande över
statens pung liksom över skatterna. Det
ideal som här föresvävat herr Heckscher
är självfallet det engelska — han
har ju också som författare framför allt
sysslat med den anglosaxiska världen.
Men det engelska idealet är ju regeringsdiktatur
och ingenting annat.
Ett anslag skall inte få höjas; en anslagshöjning
betraktas såsom ett misstroendevotum,
och så länge regeringen
har majoritet är det för övrigt otänkbart
för parlamentet att höja ett anslag.
Jag kan inte finna att detta är
något ideal att sträva efter, även om vi
självfallet måste ha fullt klart för oss,
att i ett parlamentariskt system måste
regeringen utöva ett ledande inflytande
också när det gäller budgeten.
Jag skulle i detta sammanhang bara
vilja ta upp ett par problem. Det har
både i motionen och av den förste ärade
talaren herr Staxäng sagts, att riksdagen
ändå skulle kunna utöva ett
ganska närgående inflytande på dessa
anslag under 500 000 kronor i samband
med att själva beloppet under varje huvudtitel
fixeras till låt oss säga 10 miljoner
kronor. Jag frågar mig då: Hur
skall riksdagen egentligen vara i stånd
att bestämma att anslaget skall vara 10,
8 eller 6 miljoner, om man inte har någon
ledning för detta? Den självklara
utvecklingen måste därför bli den, att
statsutskottet eller jordbruksutskottet
omedelbart kommer att infordra uppgifter
om vad anslaget skall användas
till och varför det just skall vara 10
miljoner kronor. Utskottets och riksdagens
arbete innebär ju, att man måste
väga dessa 10 miljoner mot andra anslag,
och det måste också i detta fall
ske en sådan avvägning. Men denna
kommer, mina damer och herrar, huvudsakligen
att äga rum sekret i statsutskottet
resp. jordbruksutskottet med
tjänstemän från departementen inkallade
till utskottet, medan riksdagen i sin
helhet kommer att i stort sett ställas
utanför. Jag tror inte att detta skulle
innebära någon egentlig lättnad när det
gäller att bestämma, huruvida ett visst
ändamål bör få en rekommendation.
Man måste säkerligen i vederbörande
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
37
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
utskottsavdelning tränga minst lika
djupt in i budgetarbetet som nu. Jag
har närmast den uppfattningen, att
detta kommer att bli mycket mera tidsödande
än när man får en klar redovisning
i statsverkspropositionen.
Sedan kommer också frågan om hur
man skall kontrollera efteråt. Det har
sagts, att det är lätt för riksdagen att
göra uttalanden, men när skall dessa
uttalanden komma? Om vi antar, att vi
skulle ha tillämpat detta system nu år
1958 avseende budgeten för 1958/59,
kan redogörelsen inte komma till riksdagen
förrän år 1960, alltså två år efteråt.
Vid 1959 års riksdag har med all
sannolikhet regeringen ännu inte disponerat
hela anslaget och kan i varje
fall inte i december ge fullständig redovisning
för användningen av detta. Vi
kommer följaktligen två år efter med
vår kritik, och det innebär att vi kan
utöva någon inverkan först efter tre
år, d. v. s. när regeringen till 1961 års
riksdag lägger fram ett förslag.
Jag frågar mig verkligen: Vad är det
för ändamålsenlighet med en sådan
budgetkontroll? Kan den verkligen bli
effektiv? Och hur skall riksdagen göra
dessa uttalanden? Skall de göras av
riksdagskamrarna samfällt —- jag förutsätter
att vi har tvåkammarsystem åtminstone
under de närmaste åren —- eller
skall de, om kamrarna fattar skiljaktiga
beslut, bli föremål för gemensam
votering? Det naturliga är att riksdagens
kritik skall bli föremål för gemensam
votering, om vi skall bibehålla
samma förhållanden; eljest får en kammare
i sådana budgetfrågor, som gäller
anslag under 500 000 kronor, vetorätt
mot den andra. Hela vårt tvåkammarsystem
grundar sig ju på den gemensamma
voteringen såsom avgörande i
finansfrågor och inte på en kammares
veto.
Ytterligare en fråga. Naturligtvis förstår
jag, att man kan väcka motioner i
början av riksdagen och uttala önskemålet
att den eller den saken borde
bli beaktad av vederbörande statsråd,
när man går att dela ut pengarna, sedan
ett visst belopp — låt oss säga 10
miljoner kronor —■ har beviljats på huvudtiteln,
men hur denna motion skall
behandlas — med gemensam votering,
ifall det blir skiljaktiga beslut, eller
med vetorätt för en kammare mot den
andra — står det ingenting om i motionen.
Jag är närmast böjd för att säga,
att såsom grundlagen nu är formulerad
— man talar där om gemensam
votering blott när det gäller budgetens
reglerande, medan det här är fråga om
en disposition inom budgeten — kan
man inte tillämpa systemet med gemensam
votering här utan det måste bli
samfällt beslut, d. v. s. en kammare
skall ha vetorätt gentemot den andra.
Vad finns det för skäl till att man
just i fråga om anslag under 500 000
kronor skall tillämpa vetorätten? Talmännen
i de båda kamrarna kan införa
vissa tolkningsprinciper, men om talmännen
på det gamla, traditionella sättet
vill vara mycket bokstavstrogna
gentemot riksdagsordningen, tror jag
att de har mycket svårt att komma
ifrån, att detta icke rör budgetregleringen
i den mening vi hittills tolkat
detta begrepp.
Vidare uppställer sig frågan: Om
man får ett direkt riksdagsbeslut på ett
anslag över 500 000 kronor men man
möjligen bara får en allmän rekommendation
för ett anslag under 500 000
kronor, blir det inte då en tendens att
— om det iir möjligt — väcka motioner
om anslag som just går upp till 500 000
kronor eller något däröver? En konsekvens
kan bli ökad rundhänthet i stället
för sparsamhet. I varje fall kan
man börja att i motionen begära 505 000
kronor, men om utskottet sedan vill
sänka summan på något sätt, hur skall
motionen då behandlas? Om utskottet
sänker ett motionsyrkande på 505 000
kronor till 425 000 kronor, skall denna
motion då behandlas på annat sött än
i det förra fallet?
38
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Jag har bara, herr talman, velat peka
på att denna fråga inte alls är så
okomplicerad som många tror. I det
fallet har jag delvis blivit föregången
av herr Rubbestad, när han nyss gick
in på en teknisk kritik av förslaget. Jag
vill dock än en gång betona, att kvar
står pulveriseringsproblemet, d. v. s.
att vissa poster i budgeten är alldeles
för specialiserade. 1 den delen borde
man kunna komma fram till en lösning,
som svarar mot en rationell arbetsordning.
Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att för mig står det såsom en av
de centrala och förnämsta uppgifterna
för riksdagen att vara kontrollerande,
och kontrollen — det moderna parlamentets
uppgift —• kan väl aldrig
egentligen utnyttjas så intensivt som i
samband med budgetgranskningen.
Även om ett anslag omfattar 10 000,
20 000 eller 40 000 kronor kan det ligga
en mycket viktig princip i frågan. Mig
synes, att om ett spörsmål gäller bestämningar
av statens verksamhet skall
det inte överlämnas i någon fullmaktsform
till regeringen, utan för detta
skall riksdagen själv ta ansvaret.
Jag befinner mig, herr talman, i den
situationen, att jag inte kan rösta för
något av de föreliggande förslagen. Jag
har all sympati för herr Heckschers
sparsamhetstendens men inte för hans
väg. Jag kan av samma skäl, eftersom
herr Rubbestad går helt mot den Heckscherska
motionen, inte rösta för hans
reservation och inte heller för utskottets
förslag. Därför är jag, herr talman,
tvungen att avstå från att rösta.
Herr PETTERSSON i Dahl (ep):
Herr talman! Placeringen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 på föredragningslistan
omedelbart efter statsutskottets
utlåtande nr 28 innebär väl,
att debatten här skall röra sig om bägge
ärendena på en gång. Denna motion av
herr Heckscher blev nämligen först re
-
mitterad till statsutskottet. Jordbruksutskottet
fick inte reda på detta förrän
långt efteråt, egentligen inte förrän
man börjat behandla en del av denna
motion. Sedan blev jordbrukets del remitterad
till oss, och vi tog också del
av hur statsutskottet ämnat göra. Då
ansåg vi det klokast att göra på samma
sätt.
Om själva principen i motionen är
efter den grundliga salva, som herr Håstad
här levererat, inte mycket att säga.
Jag tycker egentligen, att den mening
som både herr Rubbestad och herr Håstad
här har fört fram är den riktiga.
Jag har ingen möjlighet att begripa
hur detta problem i framtiden skall lösas
i enlighet med motionen, det måste
jag ärligen bekänna. Högerreservanterna
säger att vi skall kunna anvisa
klumpanslag. Herr Staxäng menar att
Kungl. Maj:t på lämpligt sätt och vid
lämpliga tillfällen efteråt skall redovisa
hur man använt dessa klumpanslag.
Ibland skulle det då kunna enligt herr
Staxäng bli en minskning och ibland en
ökning på olika poster, men på det
sättet blir det ju ingen besparing.
Jag har lärt mig som riksdagsman,
att riksdagsmännen mer och mer vill
ha reda på vart olika anslag går och
är ganska näsvisa med att komma med
än den ena, än den andra begäran till
Kungl. Maj:t om redovisning. Omkostnadsanslaget
i jordbrukets huvudtitel
skulle Kungl. Maj :t nu få lov att fritt
dela ut. Kungl. Maj :t skulle få en
klumpsumma på litet mer än 10 miljoner.
Lönefrågorna skulle Kungl. Maj:t
däremot inte få röra vid. Det är dock
lönerna som är det dyraste.
Jag vill gärna instämma med professor
Håstad om att man kan sympatisera
med motionens sparsamhetssträvanden.
Detta är också allt, tv vidare kan jag
faktiskt inte sympatisera med detta förslag.
Också förra året gjordes en besparingsaktion
från högern angående
jordbrukets anslag. Det tillsattes på
jordbruksutskottets förslag en bespa
-
Nr 6
39
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
ringskommitté som gick igenom en rad
anslag. Egentligen blev det ingen besparing.
Det såg kanske ut som om det sparats
300 000 kronor på en miljon, men
om man granskade besparingarna noggrannare,
fann man att en hel del av
dessa anslag bara flyttats över på andra
poster. Jag skall inte trötta kammaren
med en massa exempel. Att Kungl.
Maj :t i detta fall skulle göra uppdelningen
bättre än riksdagen för att sedan
redovisa den i efterhand, det tycker
jag som professor Håstad sade är
alldeles orimligt.
Motionärerna talar också om att statsrevisorerna
skulle granska anslagen och
komma med förslag. Jag har själv varit
statsrevisor och vet att statsrevisorernas
organisation finge byggas ut och
förses med ett helt annat kansli än vad
den nu har, om statsrevisorerna skall
fingranska varje anslag. Detta tror jag
är ett ohållbart förslag.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottens förslag. Jag
kan säga att det jag sympatiserar mest
med i detta sammanhang faktiskt är
herr Rubbestads avslagsyrkande.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Jag beklagar att kammaren
genom att motionären inte har
möjlighet att närvara går förlustig en
säkerligen mycket intressant disputation
mellan så framstående statskunskapare
som herr Håstad och herr
Heckschcr. När debatten kommer in på
rent konstitutionella frågor finns det
knappast någon möjlighet för någon
annan att gendriva de säkert mycket
vägande synpunkter som herr Håstad
har framfört.
Jag vill bara framhålla att en sammanföring
till större anslag redan har
skett när det gäller anslagen till kommunikationsverken
på kapitalbudgeten.
En sammanslagning har också skett av
vissa anslag till viigväsendet. Jag frågar
mig nu: Hur skall vi kunna besluta
om dessa separata utgifter, som nu
sammanslagits på dessa områden, med
gemensam votering? Där kommer väl
också samma konstitutionella spörsmål
in i bilden.
Vidare säger man att man överlämnar
allt till Kungl. Maj:t. Nu tror jag
inte det blir ett så långt tidsintervall
som man här framhållit innan man
kan få del av anslagsfördelningen. Vid
den redovisning som måste ske efter
budgetåret kan riksdagen nämligen se
hur mycket som gått till de olika uppgifterna,
och det finns möjlighet att
motionsvägen begära en förmånsställning
för vissa anslag.
Nu säger man, att man skall inte
släppa ifrån sig riksdagens medbestämmanderätt
— inte ens när det gäller
ett mindre område som detta faktiskt
är. Man får dock inte glömma, att riksdagen
redan har lämnat ifrån sig stora
områden där andra institutioner och
Kungl. Maj:t är ganska suveräna mot
riksdagen. Hur är det med löneanslagen
och löneuppgörelserna? När vi första
gången i början av 1950-talet fick i
efterhand godkänna överenskommelser,
som kommit till efter överläggningar
med organisationerna, försökte jag reservera
mig. Det visade sig emellertid
att det var fullkomligt omöjligt, ty det
kunde inte göras någon ändring i en
sådan överenskommelse. Här är riksdagen
redan i mycket hög grad undanskjuten.
Jag har på den punkten gång
efter annan begärt, att riksdagen på
något sätt skulle kopplas in på ett
tidigare stadium än så att säga för en
eftergranskning. Jag har bland annat
framfört tanken —- där har herr Håstad
och jag varit på samma linje —
på ett löneråd, där riksdagen på något
sätt i förhand skulle kopplas in. Men
vad har detta resulterat i? Det har inte
resulterat i något positivt beslut.
Vi har vidare ett liknande mycket
stort område: jordbruksfrågorna. Där
måste riksdagen i stor utsträckning
godkänna det som uppnåtts förhand
-
40
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
lingsvägen, och det är väl ganska naturligt.
Med detta har jag bara velat framhålla,
herr talman, att jag tycker att
kritiken slagit över något när det gäller
att få fram nackdelarna. Det finns
fördelar i det föreslagna systemet och
riksdagen är inte undanskjuten på det
sätt som man här söker göra gällande.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord. Kammaren lyssnar alltid mycket
intresserat när herr Håstad kommit
upp i talarstolen. Det gjorde vi
även denna gång. Jag trodde att herr
Håstad skulle sluta med att yrka bifall
till utskottets linje, som jag närmast
tycker sammanfaller med den
uppfattning herr Håstad företrädde.
Möjligen är det det att vi inte kunnat
gå med på linjen om 20 procents besparing
som gjorde, att herr Håstad inte
yrkade bifall. Han säger dock att det
finns åtskilligt i motionen som går att
ta vara på. Man har prövat en hel del
saker i den utredning där han sitter,
och man har behandlat ordningen med
klumpanslag. På vissa punkter borde
det gå, slutar herr Håstad, att kunna
sammanföra posterna.
Ja, herr talman, detta är precis vad
vi sagt i vårt utlåtande. Man skall inte
utan vidare vifta bort en sak där det
kanske finns något att ta vara på. Vi
har dock inte kunnat godkänna motionens
förslag beträffande klumpanslag.
Herr Håstad höll med om att siffran
500 000 kronor kanske var olyckligt
vald, eller hur han nu uttryckte sig.
Vi vet inte om denna siffra är alldeles
riktig och vi kan inte heller utan vidare
gå med på nedskärningen med
20 procent. Men finns det någonting i
detta som kan sägas vara matnyttigt så
får det prövas, och det har herr Håstad
erkänt. Jag är dock litet besviken
över att herr Håstad inte yrkade bifall
till utskottets förslag, men han har väl
sina skäl.
Jag vill bara understryka, att jag
fortfarande håller på utskottets linje
och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Herr Staxäng hänvisar
till att affärsverken har frihet att disponera
som de vill, men det ligger till
på ett helt annat sätt. Dessa verks ledningar
är ansvariga för driften. Där
finns många tiotal revisorer som granskar
dessa saker tid efter annan. Det
ligger till på ett helt annat sätt där än
när det gäller det budgetarbete, som
riksdagen skall ta ståndpunkt till i alla
dess detaljer. Jag menar att det måste
slås fast, att riksdagen skall kunna granska
detta på ett tidigt stadium.
Herr Staxäng gör gällande, att det
finns vissa fördelar med förslaget i motionen,
men han har själv inte kunnat
påvisa dem. Jag har inte kunnat upptäcka
någon fördel, och professor Håstad
kunde inte heller göra det. Om
riksdagen skall hävda sig är det enda
riktiga att helt gå på avslagslinjen. Jag
tror det skulle vara ganska felaktigt att
gå med på utskottets uttalande att hemställa
till Kungl. Maj:t att pröva denna
sak. Vi känner nog till hur regeringen
gärna vill ha fullmakter i än det ena
hänseendet, än det andra. I herr Petterssons
första anförande nämnde han,
att han och jag under många år samarbetat,
och därvid har vi försökt hindra
att sådana fullmakter givits Kungl.
Maj :t. Detta är riktigt, och vi skall väl
då inte nu ge regeringen denna fullmakt.
Låt oss gå på rent avslag och bifalla
min reservation.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! När det gäller att bedöma
en regerings avsikter och önskan
saknar jag givetvis den personliga
erfarenhet som herr Rubbestad besitter,
och när herr Rubbestad säger
att det finns mindre risk när det gäller
affärsverken och att det där finns kon
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
41
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
troll, så vill jag bara erinra om att det
många gånger funnits anledning till
stark kritik mot affärsverkens sätt att
driva sin verksamhet.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Rubbestad; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Rubbestad dock votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 28 antager
det förslag, som innefattas i den
av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Rubbestad.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 37 ja och 115 nej, var
-
jämte 60 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3ro) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Rubbestad.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 138 ja och 41
nej, varjämte 34 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 18
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad
motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.
I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen 1: 291 av herr
Mannerskantz in. fl. och II: 377 av herr
42
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad lydelse av den vid förordningen om skatt å vissa pälsvaror fogade för
teckningen
över pälsskinn
Heckscher in. fl., hade hemställts dels
att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, vilka funnes
upptagna i vid motionerna fogad
bilaga, dels att till extra utgifter under
nionde huvudtiteln måtte beräknas ett
belopp av 10 125 800 kr., dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att under de avförda anslagen
föreliggande medelsbehov måtte i
mån av medelstillgång tillgodoses inom
ramen för nionde huvudtitelns anslag
till extra utgifter, dels ock att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa att
vid varje budgetårs slut till riksdagen
lämnades en redovisning för de extra
utgiftsmedlens användning under det
förflutna budgetåret.
Motionerna hade, i vad de avsåge
jordbruksärenden, hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.
Jordbruksutskottet hemställde
1) att motionerna 1:291 och 11:377,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;
2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad jordbruksutskottet
i anledning av motionerna
anfört.
Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och östlund, vilka
ansett att jordbruksutskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 291 och II: 377, såvitt
nu vore i fråga,
1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till extra utgiftsanslag,
vilken överflyttning beräknades medgiva
en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent;
2) besluta att Kungl. Maj :t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ÖSTLUND (h):
Herr talman! Under hänvisning till
den debatt som förts om närmast föregående
utlåtande ber jag att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Herr PETTERSSON i Dahl (ep):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 19
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan, och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv in. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 20
Ändrad lydelse av den vid förordningen
om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den
Nr 6
43
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad lydelse av den vid förordningen om skatt å vissa pälsvaror fogade för
teckningen över pälsskinn
vid förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) om skatt å vissa pälsvaror fogade
förteckningen över pälsskinn jämte i
ämnet väckta motioner.
1 en den 13 december 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 13, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å
vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn.
Till utskottet hade hänvisats tre i
anledning av propositionen väckta motioner.
I motionen II: 15 hade herr Larsson
i Stockholm hemställt, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
ur 13 till de delar den gäller sänkning
av skattesatserna på vissa pälsvaruskinn,
såsom bäver och äkta chinchilla,
nutria, sobel, fiskemård och skogsmård,
känguru och vallaby, opossum och
nordamerikanskt pungdjur».
Utskottet hemställde
A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 13, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å
vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn;
B. att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:92
av herrar Robert Johansson och Jonasson
och 11:83 av herr Jansson i Benestad
samt
2) motionen II: 15 av herr Larsson i
Stockholm, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr LARSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag är givetvis medveten
om att det här inte är någon stor
skattefråga, men den har sitt principiella
värde så till vida som man kan
fråga sig, om avvägningen av beskattningen
av pälsvaror gentemot andra
umbärliga varor är riktig.
Förra veckan förde vi en långvarig
debatt om de skattehöjningar som regeringen
föreslog, och de accepterades
ganska allmänt här i kammaren på
grund av att det ekonomiska läget ansågs
vara sådant, att den allmänna budgeten
inte tillät de utgiftsökningar som
hade signalerats. Bevillningsutskottet
hade därvid ingenting att invända. Nu
har utskottet heller ingenting att invända,
trots att det i den proposition,
som föreligger, till huvudsaklig del föreslås
skattelättnader på i högsta grad
umbärliga varor. Man skulle kunna beteckna
utskottet som ett beredvillighetsutskott
snarare än som ett bevillningsutskott
— beredvillighet visar det
nämligen när det gäller Kungl. Maj:ts
propositioner, i vilken riktning de än
går.
Som motivering anför utskottet, att
en höjning av beskattningen på pälsvaror
till en högre procentsats än nu
gällande 15 procent inte är aktuell i
detta sammanhang. Nej, det kan ju
hända att det inte är aktuellt. Det är
väl så att riksdagen måste fatta ett särskilt
beslut, om den vill ha ändrade
skattesatser över hela linjen, men det
hade inte varit någonting som hindrat
utskottet från att framhålla önskvärdheten
av en högre beskattning just på
dessa varor. På den grunden kunde
man ha beslutat att vänta med denna
sänkning tills vi hade fått fram en
annan avvägning av skatterna just för
pälsvaror.
Genom att skatten på ifrågavarande
skinnsorter nu utgår per styck blir
skatteuttaget i procent räknat varierande
beroende på skinnvarans marknads
-
44
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Ändrad lydelse av den vid förordningen om skatt å vissa pälsvaror fogade för
teckningen
över pälsskinn
pris. När jag därför i min motion
framhåller, att det kan synas följdriktigt
att yrka avslag på propositionen
också i den del den skulle innebära
skattehöjningar för vissa pälsvaror, är
den följdriktigheten heller inte mer än
skenbar.
Jag ifrågasätter, huruvida vi inte
skulle ha en högre generell skatt på
pälsvaror, ty jag anser att de 15 procenten
är otillräckliga, när man jämför
dem med den ökade beskattning
vi fått på en hel del andra varor.
Skulle propositionen avslås i den del,
där man vill göra en uppjustering,
skulle det innebära att vi genomsnittligt
finge en lägre procentsats än 15
procent, och det är en linje som jag
givetvis inte kan följa. I motionen har
jag därför yrkat avslag på propositionen
endast i den del, där det är fråga
om sänkning av beskattningen.
Man får heller inte alldeles glömma
den psykologiska sidan av saken. Här
beslutar vi en vecka om mycket höga
skatter på umbärliga varor som sprit
och tobak, och snart kommer vi att besluta
om betydande skattehöjningar på
socker och läskedrycker, men under
mellantiden kan vi ha hunnit med att
sänka skatten på varor, som är lika
umbärliga, och det så kraftigt som med
40—50 procent. Nog måste väl folk då
tycka, att det finns en underlig samling
här i riksdagen, som de överlåtit
sin beskattningsrätt på. Det kan väl inte
anses som ett eftersträvansvärt tillstånd,
att svenska folket i stor utsträckning
skulle iföra sig sobelpälsar. Visserligen
har vi för tillfället några köldgrader,
men trots det tror jag inte kammarens
ledamöter vill främja en utveckling,
som skulle ge oss möjlighet
att skaffa flera sobelpälsar. De är ju
ändå så dyra, att det bara är folk i en
viss inkomstklass, som kan skaffa sig
dem.
Jag förstår att det inte är någon mening
med att hålla ett långt anförande,
när bevillningsutskottet enhälligt har
gått emot min motion. Med hänvisning
till vad jag nu har sagt och till motiveringen
i motionen fasthåller jag vid det
yrkande, som finnes i motionen, nämligen
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i den del där det gäller sänkningar
av skatten på vissa pälsvaror.
Herr SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag är övertygad om att
om herr Larsson i Stockholm hade haft
tillgång till utskottets betänkande, när
han skrev motionen, hade denna inte
bliven skriven, tv de synpunkter herr
Larsson berört i fråga om skattesatserna
på skinn har propositionen tagit
hänsyn till på det sättet, att en skattejustering
har ägt rum på de skinn, där
prisfallet har varit stort, så att inte
de skinn, som är billiga, skulle bli i
otillbörlig grad skattebelagda.
Orsaken till att en sådan här justering
av skattesatserna fått äga rum är,
som herr Larsson också påpekat, att
det är fråga om en styckeskatt. Prisfluktuationer
på skinnen har gjort det
nödvändigt att tid efter annan justera
denna styckeskatt, så att inte skatten
procentuellt sett blir orimligt hög i förhållande
till varans värde. Riktpunkten
har varit 15 procent och den har också
följts.
Jag tror att man kan säga, att justeringen
dessutom är resultatet av en viss
överläggning med fabrikanterna, och
det är fördelaktigt att enighet råder i
detta fall, ty uttagandet av denna skatt
på skinn är mycket svårt att kontrollera.
Det är därför viktigt att ha skinnberedarna
med på de skattesatser som
fastställs.
Herr Larssons önskemål om en högre
skatt på pälsvaror för att bidraga till
att täcka utgifterna till försvaret i likhet
med de höjda skatter vi beslöt om
förra tisdagen är ju en fråga som utskottet
inte i detta sammanhang haft
att ta ställning till.
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
45
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
Jag ber att med detta få yrka bifall
till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
II: 15; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 21
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1958 skall
utgå, jämte i ämnet väckta motioner.
I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för
år 1958 utgå med 1,25 promille.
Statsverkspropositionen hade, såvitt
anginge det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.
Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen
I. motionen II: 135 av herr Wachtmeister,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att skogsvårdsavgiften för
år 1958 fastställes till 0,75 promille»;
samt
II. motionen 11:239 av herrar Iltibbestad
och Börjesson, vari hemställts,
»att riksdagen måtte, med hänsyn till
de starkt stegrade taxeringsvärdena,
besluta fastställa skogsvårdsavgiften till
1 promille mot f. n. 1,5 promille».
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1958 utgå med 1,25 promille,
B. att följande motioner, nämligen
1) motionen II: 135 av herr Wacbtmeister
samt
2) motionen 11:239 av herrar Rubbestad
och Börjesson, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson,
Alvar Andersson, Kollberg, Nilsson i
Svalöv, Gustafson i Göteborg, Persson
i Svensköp och Vigelsbo, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften samt
motionen II: 135 av herr Wachtmeister
och motionen II: 239 av herrar Rubbestad
och Börjesson, besluta, att skogsvårdsavgiften
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1958 utgå
med 1,00 promille.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! Till det bevillningsutskottets
betänkande nr 5, som nu föreligger,
har avgivits en reservation, till
vilken även jag har givit min anslutning.
Utskottets betänkande grundar sig
på Kungl. Maj:ts proposition med förslag
att skogsvårdsavgift för nästa budgetår
skall utgå med 1,25 promille. I den
motion, som avgivits av herrar Rubbestad
och Börjesson och på vilken reservationen
grundar sig, bär däremot föreslagits
att skogsvårdsavgift skall uttagas
med endast 1 promille.
Inledningsvis vill jag säga att jag helt
instämmer med utskottet beträffande
skogsvårdsstyrelsernas betydelse för
skogsbruket i vårt land. Vad utskottet
i den delen anfört, har jag ingenting
att erinra emot. Skogsvårdsstyrclscrna
46
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
har utfört sitt arbete på ett förtjänstfullt
sätt, och man kan bara hoppas att
de skall få bibehålla sin fria ställning
och även i fortsättningen kunna stå till
skogsbrukets förfogande.
I propositionen har finansministern
som sagt föreslagit, att skogsvårdsavgift
skall utgå med 1,25 promille, och jämfört
med nu löpande budgetår innebär
detta en sänkning med 0,25 promille.
Vi är givetvis tacksamma för
denna sänkning, men med hänsyn till
taxeringsvärdenas mycket kraftiga stegring
anser vi att sänkningen hade kunnat
göras kraftigare. Vi har därför föreslagit
att avgiften skall sänkas till 1 promille.
Inkomsterna av skogsvårdsavgifterna
blir även med denna sänkning väsentligt
större än vad de varit under
nu löpande budgetår.
Såväl finansministern som utskottet
åberopar i detta fall en motivering i
jordbruksutskottets utlåtande nr 61 år
1946. Jordbruksutskottet skrev den
gången — det var i motiveringen men
inte i klämmen — att två tredjedelar
av skogsvårdsstyrelsernas omkostnader
skulle bestridas av skogsvårdsavgifter.
Jag vill dock för det första erinra om
att nya utgiftsposter nu har fogats till
skogsvårdskostnaderna. Bland annat
har man lyckats föra in en post för
undervisning på inte mindre än 1,9 miljoner
kronor. Dessa pengar skall nu
också tagas ut i form av skogsvårdsavgifter,
men det är mycket tveksamt,
om sådana omkostnader bör belasta
nämnda konto. Det är ytterst tveksamt,
jag understryker det, huruvida man kan
acceptera en sådan ståndpunkt. Kostnaderna
för undervisningen brukar ju annars
betraktas som en samhällets uppgift
att svara för. Då skall de inte övervältras
på en speciell näringsgren. Vi
kan t. ex. se hur det är med verkstadsskoleutbildningen.
Den har övertagits
av kommunala och statliga organ. Visserligen
finns det en del industrier,
som själva svarar för denna utbildning,
men efter vad jag förstår övergår den
allt mer och mer i samhällets, d. v. s.
i kommunal och statlig regi.
För att återgå till jordbruksutskottets
utlåtande år 1946 och det beslut som då
fattades ber jag att få erinra om den
lydelse som motiveringen hade i nämnda
utlåtande. Bevillningsutskottet refererar
det sålunda: »Av 1946 års jordbruksutskott,
som behandlade skogsvårdsstyrelsereformen
i utlåtande nr
61, uttalades, att utskottet icke ville
motsätta sig att avgiftens belopp fastställdes
så att den motsvarade ungefär
två tredjedelar av förutnämnda totala
medelsbehov hos skogsvårdsstyrelserna,
dock högst 4,5 miljoner kronor.»
Utskottsmotiveringar brukar vanligtvis
inte tillmätas särskilt stort värde.
Att här citerade motivering nu har
plockats fram och tolkats på ett enligt
mitt förmenande ensidigt sätt, synes
mig inte i någon högre grad styrka utskottets
ställning i själva sakfrågan. Om
talet två tredjedelar av medelsbehovet i
detta fall skall betraktas som heligt, så
bör också siffran 4,5 miljoner tillmätas
samma vikt. Vi har emellertid icke
gjort anspråk härpå, men vi anser att
med den höjning taxeringsvärdena har
undergått, så bör en skogsvårdsavgift
på 1 promille räcka till. Att som halva
utskottet gör —• alltså den halva som
står bakom utskottets betänkande —
tolka 1946 års jordbruksutskotts motivering
så, att man inte bara skall betala
två tredjedelar av dagens skogsvårdskostnader
utan även, som det står
i betänkandet, att den eftersläpning
som tidigare ägt rum och som uppstått
under tider då taxeringsvärdena varit
lägre, bör tagas igen, finner vi vara
orimligt. Det är en ståndpunkt som vi
skogsägare under inga förhållanden anser
oss kunna acceptera.
När taxeringsvärdena höjdes för några
år sedan förklarades det att detta i
stort sett inte skulle medföra väsentligt
höjda skatter. Så sades här i kammaren,
i utskottet och i riksdagstrycket. Man
måste medge att riksdagen också i stort
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
47
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
sett respekterat de åtaganden och förpliktelser
den därvid förband sig till.
Jag kan erinra om att man i det sammanhanget
utlovade en höjning av det
skattefria förmögenhetsbeloppet, och
det höjdes sedermera från 50 000 till
80 000 kronor. Man infriade det givna
löftet på den punkten. I enlighet med
ett givet löfte sänktes vidare repartitionstalet
för fastigheter från 4 procent
till 2,5 procent. Man infriade löftet
även på denna punkt. Det kan sålunda
konstateras att det förelegat en uppenbar
vilja att infria de löften som givits
i dessa avseenden, och det finns därför
icke anledning att rikta klander mot
vare sig riksdagen eller regeringen.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden
förefaller det emellertid egendomligt
att de givna löftena icke infrias
också beträffande den fråga som nu är
föremål för kammarens behandling.
Då det gäller denna beskattningsform
har man i stället inriktat sig på att ta
igen något som tidigare, med tillämpning
av de äldre taxeringsvärdena, icke
kunnat uttagas. Jag vill understryka att
vi inte kan biträda en sådan ståndpunkt.
Det bör i detta sammanhang uppmärksammas
att också landets högsta och
främsta skogsvårdande myndighet,
skogsstyrelsen, uttalar sig för ett promilletal
av 1,00. Att denna myndighet
anser sig kunna nöja sig med en skogsvårdsavgift
av denna storlek finner vi
vara ett stöd för vår ståndpunkt i frågan.
Av utskottets utlåtande bibringas den
mindre invigde måhända den föreställningen,
att skogsägarna för skogsvårdsstyrelsernas
värdefulla tjänster erlägger
endast skogsvårdsavgiften, men så
är ju ingalunda fallet, lin mindre skogsägare
visade mig häromdagen en räkning,
som han fått med anledning av
att en förrättningsman biträtt honom
vid stämpling och skogsgallring. För
detta hade han fått betala 50 kronor
plus ersättning för resekostnader. Den
-
na utgift kanske inte kan betecknas
som stor, men för en person med ett
litet skogsinnehav blir även de små
beloppen många gånger avgörande för
det ekonomiska utbyte han får av sitt
arbete. Om man stämplar timmer tillkommer
också en avgift för stämplingslängd,
och den är inte så liten. Skogsvårdsstyrelserna
bör naturligtvis ha betalt
för sitt arbete, därom är ingenting
att säga, men vi anser att skogsvårdsavgiften
liksom alla andra belastningar
på fastigheter bör regleras med hänsyn
till taxeringsvärdenas växlingar.
Om man tar del av en tablå över
prisutvecklingen och avsättningsförhållandena
inom skogsbruket finner
man att timmerpriserna har stigit något,
medan massavedpriserna har sänkts
med 10 procent. Avverkning av klenved
ger med nuvarande huggningskostnader
och transportkostnader praktiskt taget
inte något utbyte alls. Björkved i 3—4-meterslängder är ej avsättbar, utan den
får ligga kvar i skogen och ruttna. Denna
situation är enligt min mening inte
direkt sådan, att det kan vara lämpligt
att pålägga skogsbruket en belastning,
som saken uttryckes i utskottsutlåtandet.
Det föreslagna promilletalet innebär
mer iin man egentligen hade beräknat
skulle utgå, men utskottet konstaterar
att det för skogsbrukets vidkommande
föreligger en eftersläpning,
som just i den nu rådande situationen
bör tagas igen. Vi kan inte vara med
om detta.
Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som fogats till utskottets
betänkande av herr flagberg
in. fl.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Jag antar att både herr
talmannen och de flesta av kammarens
ledamöter åtminstone så att säga på
tjänstens vägnar någon gång har läst
Svenska Dagbladet under de senare
48
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för ar 1958 skall utgå
åren. Därvid har väl de ärade kammarledamöterna
knappast kunnat undgå
att lägga märke till den kamp som
signaturen Kar de Mumma fört för en
omläggning av trafiken på den enligt
hans mening åt fel håll enkelriktade
Kocksgränd. Vederbörande myndigheter
måste till sist erkänna att kåsören
hade rätt, och de måste uppge sitt motstånd
mot denna trafikomläggning.
Det förefaller som om frågan om
skogsvårdsavgiften har blivit något av
en skattepolitikens Kocksgränd. Varje
år återkommer motioner liknande dem
vi nu behandlar, men utskottet vägrar
envist att inse att denna avgift är en
ologisk särbeskattning, en oegentlig pålaga
på en speciell grupp. Jag hoppas
att den starka reservation, som i år fogats
till bevillningsutskottets betänkande,
skall kunna tolkas som ett tecken på
en omsvängning och att denna nästa
år blir definitiv, så att också denna
Kocksgränd definitivt kan avföras ur
debatten.
Vi kan inte komma ifrån att skogsvårdsavgiften
är ett slags extra fastighetsskatt;
att den till skillnad från den
ordinarie fastighetsskatten är av statlig
natur och icke kommunal, att den dessutom
fått namn, heder och värdighet av
avgift i stället för skatt är en ganska
oväsentlig sak för den enskilde skattebetalaren.
År 1960, när enligt ett uttalande förra
året av bevillningsutskottet fastighetsskatten
helt skulle vara borta, då om
inte förr borde väl ändå orimligheten
i den här skogsvårdsavgiften framstå
klart i all sin skröplighet. Samtidigt
som fastighetsskatten i sin helhet är
under avveckling sker det emellertid
enligt Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet
tillstyrkta proposition en kraftig
höjning av denna specialskatt med inte
mindre än 77 procent, om jag skall
nöja mig med norrlandsförhållandena,
eftersom ju värdena på skog och skogsmark
vid 1957 års fastighetstaxering
där höjdes med i genomsnitt 114 pro
-
cent. Skulle skogsvårdsavgiften förblivit
oförändrad, hade krävts att den utgått
efter ett promilletal av 0,7.
Även min egen motion som avser 0,75
promille innebär sålunda en viss höjning,
ehuru den stannar vid 7 procent.
Eftersom nu yrkandet om 1 promille
samlat en så stark reservation, skall jag
inte vidhålla min egen motion, utan jag
ansluter mig till reservationen. Det måste
dock framhållas att reservationen innebär
en förhöjning av nuvarande avgift
med 43 procent. Det är en höjning
som — vilket också herr Vigelsbo påpekade
— borde ha reducerats i likhet
med repartitionstalet. Jag delar helt
herr Vigelsbos uppfattning därutinnan.
Om vi skulle ha behandlat skogsvårdsavgiften
efter precis samma grunder
som vi behandlade repartitionstalet förra
året, skulle skogsvårdsavgiften ha bestämts
till 0,94 promille. Avgiften är
avdragsgill, det är sant, men det innebär
också att den hårdare drabbar de
minsta brukningsdelarna, där inte progressiviteten
hunnit sätta in.
Som utvecklingen har börjat och som
vi hoppas att den fortsätter med en
alltmera ökad övergång till skogsbruksföreningar,
skogsvårdsområden eller
vad man nu vill kalla det för, samt med
skogsägareföreningarnas omhändertagande
av även rent skogsvårdande uppgifter,
medför detta att det mindre
skogsbruket kommer att bli dubbelbelastat
när det gäller förvaltningsavgifter.
Man har dels skogsvårdsavgift och dels
denna avgift till sin förening. Föreningen
kan givetvis, om den har egen personal,
icke tillhandahålla denna gratis.
Andelen av föreningens kostnader jämte
skogsvårdsavgiften kan bli för betungande,
även om den hjälp som man
får från skogsvårdsstyrelserna är kraftigt
subventionerad.
Låt oss se på det större skogsbruket
ett tag och alla där som betalar skogsvårdsavgift
utan att få något utbyte
därav. Hur bleve det, om de nu begärde
att få något för sin avgift, om alla dessa
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
49
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
företag avskaffade sin egen skogsvårdande
personal och enbart förlitade sig
på skogsvårdsstyrelserna? Givetvis kan
man inte bestrida dem den rätten. Men
vi måste då vara på det klara med att
hela systemet skulle braka ihop. Det
skulle behövas en enorm utbyggnad av
skogsvårdsstyrelsernas organisation, om
de skulle kunna ta hand om även den
ökningen av arbetsbördan.
Jag vill slutligen ansluta mig till vad
herr Vigelsbo sade om det omotiverade
i att åberopa yrkesutbildningen på
skogsbrukets område för att höja skogsvårdsavgiften
eller rättare sagt för att
icke sänka promilletalet så mycket att
den absoluta avgiftshöjningen neutraliserades.
Herr Vigelsbo var tveksam i den frågan.
Jag är icke tveksam, därför att
som herr Vigelsbo också påpekade det
icke finns någon annan näringsgren i
detta land, som man belastar med en
specialavgift just för yrkesutbildningens
skull. Det innebär dessutom i detta
fall att alla företag som har egen yrkesutbildning
skulle få dubbelbetala den.
Herr talman! Med hänsyn till dessa
skäl mot skogsvårdsavgiftens höjning,
vilka också skulle kunna åberopas för
dess totala avskaffande, ber jag få yrka
bifall till reservationen.
Häri instämde herr Nilsson i Svalöv
(h).
Herr SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! När utskottet haft att
ta ställning till denna fråga har vi utgått
ifrån vad som överenskoms när skogsvårdsstyrelserna
omorganiserades 1946
och den fördelning av kostnaderna som
då ansågs vara riktig, nämligen att
skogsvårdsavgifterna skulle bestrida utgifterna
för skogsvårdsstyrelserna med
två tredjedelar. Vi har sålunda icke
haft anledning att fundera över de synpunkter
som herr Wachtmeister här
har framfört, huruvida det över huvud
taget är berättigat med någon skogsvårdsavgift
alls och att det här är en
för år 1958 skall utgå
skatt som framstår såsom orimlig, därför
att den är en särskild fastighetsskatt.
Jag tycker det är märkvärdigt, att herr
Wachtmeister inte dragit konsekvenserna
av detta resonemang och helt
enkelt yrkat, alt skogsvårdsavgift inte
alls skall uttagas. Herr Wachtmeister
har ju också föreslagit en skogsvårdsavgift
— visserligen lägre än den andra
motionärer och Kungl. Maj :t föreslagit
— och principiellt sett sitter han sålunda
i samma båt.
Motiveringen till att skogsägarna på
detta sätt belastas med en avgift har ju
varit, att de anses ha så stor nytta av
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Avgiften
får därför anses fullt berättigad,
och det måste betraktas som en stor
förmån för skogsägarna att kunna anlita
denna sakkunskap vid skötseln av
sina skogar.
Med de utgångspunkter jag redovisat
blir detta en tvistefråga om uttagningsprocentens
storlek. Vi har självfallet utgått
från de förutsättningar som förelegat,
nämligen att kostnaderna skall
kunna bestridas till 2/a. Nu har emellertid
under en lång följd av år 2/3-regeln inte kunnat upprätthållas, utan
det har blivit en viss eftersläpning. Men
när herr Vigelsbo talar om eftersläpning
tror jag att han läst utskottsbetänkande!
på ett ganska egendomligt sätt. Utskottet
framhåller att det varit en eftersläpning,
som nu kan tas igen, men vi
syftar då, herr Vigelsbo, på att förhållandena
är sådana, att 2/.;-regeln kan
tillämpas 1958—1959. Det har naturligtvis
aldrig varit utskottets mening att
några pengar från de år, då 2/3-regeln
inte kunnat upprätthållas, skulle återbetalas
av skogsägarna. Jag måste säga
att herr Vigelsbos sätt att tolka betänkandet
påminner om en viss potentats
metod att läsa Bibeln.
Orsaken till att -/^-regeln tidigare inte
kunnat upprätthållas har bland annat
varit, att skogsvårdsavgiften varit till
sin storlek maximerad till 1,5 promille
samt att skogsvårdsstyrelserna
Andra kammarens protokoll 1958. Nr G
50
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
utökat sin verksamhet mycket kraftigt
och fått en utgiftsstegring som säkerligen
ingen tänkte sig, då skogsvårdsstyrelserna
inrättades. Men det viktigaste
skälet har givetvis varit att fastighetstaxeringarna
släpat efter och
uppskjutits undan för undan, så att det
blivit för långa intervaller mellan fastighetstaxeringarna
och skogstaxeringarna.
Efter den senaste skogstaxeringen
har det emellertid blivit möjligt att återgå
till den kostnadsfördelning som man
tänkte sig år 1946.
Herr Vigelsbo sade också, att här
gäller det de små skogsägarna. Ja, man
kan ju alltid tvista om vem som är stor
och vem som är liten. Jag skall emellertid
med några sifferexempel visa,
vad avgiften egentligen innebär för de
små skogsägarna.
För en skog som taxeras till 10 000
kronor — en sådan skog torde i Mellansverige
omfatta mellan 40 och 50
tunnland — skulle enligt reservanternas
förslag betalas en skogsvårdsavgift av
10 kronor. Enligt Kungl. Majrts och utskottets
förslag skulle skogsvårdsavgiften
bli 12 kronor 50 öre. Skillnaden
blir alltså för ägaren till detta lilla
skogsbestånd 2 kronor 50 öre per år. För
en skog som taxeras till 50 000 kronor
blir avgiften 50 kronor enligt reservanternas
förslag och 62 kronor 50 öre
enligt utskottets, alltså en skillnad på
12 kronor 50 öre. För en till 100 000
kronor taxerad skog blir skillnaden
25 kronor. Ja, eftersom skogsvårdsavgifterna
är avdragsgilla, blir skillnaderna
inte ens så här stora. Räknar
man med en marginalskatt på 40 procent
för den statliga beskattningen
skulle ökningen för ägaren av ett till
10 000 kronor taxerat skogsbestånd bli
endast 1 krona 50 öre per år. Detta,
herr Vigelsbo, blir alltså det tryck som
kommer att vila på ägaren av denna
lilla skog. För ägaren av 50 000-kronorsskogen
blir nettobelastningen 7 kronor
50 öre och för ägaren av 100 000-kronorsskogen
15 kronor. Är det rimligt att
denna obetydliga skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna
skall ge upphov till en sådan veklagan
från reservanternas sida?
Förhållandet blir naturligtvis ett annat
för storföretagen, som har väldiga
skogar. De får en större absolut ökning
och får betala relativt höga belopp.
Men jag vill understryka att avgifterna
ju är avdragsgilla även för bolagen
och andra stora skogsägare, och
eftersom bolagen nu belastas med en
skattesats på mellan 50 och 60 procent,
blir nettobelastningen av skogsvårdsavgiften
även här tämligen obetydlig.
Men å andra sidan: Kan det anses
orimligt att de som har förmånen
att äga dessa stora skogskomplex —
även om de i mycket ringa omfattning
anlitar skogsvårdsstyrelsernas hjälp —
med en skogsvårdsavgift bidrar till att
befordra en bättre skogsskötsel över hela
fältet, i synnerhet som den avgift som
ändå uttages, måste betraktas som relativt
modest? Jag tror inte att dessa
skogsägare blir upprörda och inte kan
sova om nätterna, om skogsvårdsavgiften
blir 1,25 promille i stället för 1,0
promille som reservanterna önskar.
Herr Vigelsbo var också inne på
undervisningen. Att skogsvårdsstyrelserna
bedriver undervisning för ett belopp
av 1,9 miljoner och att detta framför
allt är en kommunernas angelägenhet,
eftersom det gäller yrkesundervisning,
ja, det är alldeles riktigt. Herr
Vigelsbo glömde emellertid att tala om
att dessa 1,9 miljoner till undervisning
också bör betraktas som ett led
i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Beloppet bör ställas i relation till
skogsvårdsstyrelsernas totala utgiftssumma,
som är 36 miljoner. Då blir
denna uppoffring för undervisningen
inte fullt så imponerande. Jag vill också
nämna att landstingen ofta bidrar till
undervisningskurser, som skogsvårdsstyrelserna
anordnar. Sålunda kommer
bidrag även från det hållet skogsbruket
till godo.
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
51
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgift! för år 1958 skall utgå
Med vad jag nu sagt tror jag mig i
stort sett ha förklarat varför utskottet
har ansett sig kunna ansluta sig till
Kungl. Maj:ts förslag.
Till sist vill jag bara säga, att efter
förra tisdagens beslut om indirekta skatter
för att hjälpa upp den statsfinansiella
situationen så skulle det te sig
ganska egendomligt om man nu inte
skulle kunna enas om att ta ut denna
rimliga avgift i stället för att på statsverket
övervältra ett ännu större belopp
för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Jag är fullkomligt på det klara med
att under en gynnsammare statsfinansiell
situation skulle dessa 2,5 å 3 miljoner,
som utgör skillnaden mellan reservanternas
och utskottets förslag, inte
behöva anses i och för sig oroande.
Som jag nyss nämnde, tror jag emellertid
att det skulle verka synnerligen
egendomligt att — när vi förut har nödgats
tillgripa en hel del punktskatter,
som lägges på förnödenheter som folkets
breda lager måste köpa — inte
kunna uttaga den avgift som utskottet
föreslagit. Det skulle inte vara klädsamt
om vi nu försökte minska statens möjligheter
att bestrida utgifterna för denna
verksamhet.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle:
Herr
talman! Det vore frestande att
ta upp debatten vidare när det gäller de
principiella frågorna om skogsvårdsavgiftens
berättigande. Jag skall inte göra
det, eftersom den saken icke direkt är
föremål för yrkande i motionen.
Jag skulle bara vilja värja mig mot
den beskyllning för inkonsekvens, som
utskottets talesman framförde, när han
sade att det konsekventaste väl hade
varit om jag yrkat avslag på hela frågan
om skogsvårdsavgift!!.
Jag har berört den här saken i motio -
nen och sagt att, eftersom enligt skogsstyrelsens
åsikt frågan om skogsvårdsavgiftens
avskaffande borde bli föremål
för övervägande i samband med 1955
års skogsvårdsutrednings arbete, jag
inte i år tagit upp frågan. Ty jag visste
att om jag gjort det resultatet ändå hade
blivit att man hade hänvisat till pågående
utredning.
Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets talesman, herr
Sundström, har påstått att jag läser utskottets
utlåtande litet egendomligt. Jag
vet inte vad han egentligen menar med
det. I utlåtandet heter det: »Med hänsyn
till den eftersläpning, som tidigare
har ägt rum och som nu bör tas igen»
etc. Jag tycker det är svårt att tolka
detta på annat sätt än att man skall
passa på att av skogsbruket ta igen det
som man inte kunnat få förut.
Herr Sundström säger vidare, att om
reservationen bifalles, kommer den, som
har skog till 10 000 kronors värde, att
få en avgift på 10 kronor, medan utskottets
förslag innebär att avgiften
blir 12 kronor 50 öre. Hela skillnaden
skulle sålunda vara 2 kronor 50 öre,
och det har ingen betydelse, menar herr
Sundström. Jag måste säga herr Sundström,
att även om jag vet, att statsverket
är i större behov av 2 kronor
50 öre än många skogsägare, anser jag
det inte vara rättvist att ta ut en sådan
avgift som utskottet föreslår.
Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! För att det skall bli
fullt klart att herr Vigelsbos tal om
eftersläpning är felaktigt vill jag till
protokollet anteckna hela den mening
i utskottets utlåtande som det här gäller:
»Med hänsyn till den eftersläpning,
som tidigare ägt rum och som nu bör
tas igen, blir denna höjning visserligen
relativt sett tämligen stor, men uttryckt
i penningar kan höjningen för flerta
-
52
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
let enskilda skogsägare inte anses utgöra
någon nämnvärd belastning, särskilt
inte som skogsvårdsavgiften är avdragsgill
vid inkomsttaxeringen.»
Jag har också tidigare här påvisat att
det inte blir någon nämnvärd belastning
för den enskilde skogsägaren, det
är fråga om 2 kronor 50 öre för 10 000-kronorsmannen. Vidare har jag understrukit
att belastningen är obetydlig
eftersom avgiften är avdragsgill vid
taxeringen. Därför anser jag att min
tolkning av vad utskottet skrivit är riktigare
än herr Vigelsbos.
Herr JANSSON i Aspeboda (ep):
Herr talman! Skogsvårdsavgiften har
ju vid upprepade tillfällen varit föremål
för debatt här i kamrarna. Att frågan
dykt upp även i år, beror väl till
stor del på att skogsägarna inte räknar
på samma sätt som herr Sundström när
han här talar om de olika stora skogsvärdena.
Vi räknar när det gäller fastighetstaxeringens
utslag med ett medeltal
på ungefär 100 procent för skogsfastigheternas
del, men att det för
många kan bli fråga om både 200 och
300 procent, är inte heller alldeles obekant.
När en skogsägare skall avge sin deklaration
och tar fram sin slutskattesedel
för att ta rätt på skogsvårdsavgiftens
storlek och då finner att på
grund av de nya taxeringsvärdena denna
utgiftspost blivit dubbelt, ja, kanske
tre gånger så stor som föregående år,
så blir han nog litet fundersam och
undrar, om det verkligen kan vara riktigt
med en sådan höjning.
I en debatt som denna bör det också
erinras om att i skogsvårdsstyrelsernas
årsberättelser redovisas det antal dagar
vederbörande skogvaktare lagt ned på
att se efter, hur skogsvårdslagarna efterlevs.
Man frågar sig, om det verkligen
skall ligga inom skogsvårdsstyrelsernas
arbetsområde att utöva en viss polisverksamhet
för att få skogsvårdslagarna
efterlevda.
I dagens ekonomiska läge förstår jag
alltför väl finansministerns syn på saken;
alla kostnader av de mest skilda
slag har ju ökat. Men även skogsägarna
får nu finna sig i stora kostnader. Själv
betalade jag nyligen en länsskogvaktare
45 kronor om dagen för biträde med
stämpling. Även om det i och för sig
inte är så mycket att säga om detta
belopp, så har saken sitt intresse med
hänsyn till frågan om skogsvårdsavgiftens
vara eller icke vara. Jag hoppas
att vi skall få en redovisning för hur
man ser på den frågan.
Tidsförhållandena har ändrats, alla
utgifter har stigit och det är väl inte så
lätt att få debet och kredit att gå ihop,
Men huruvida man bör, såsom herr
Sundström gjorde mot slutet av sitt
anförande, anlägga rent konjunkturpolitiska
synpunkter på skogsvärdetaxeringen,
är jag inte fullt på det klara
med.
Jag skall inte ytterligare förlänga debatten,
utan ber med dessa ord att få
yrka bifall till reservationen.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Jag tror att debatten
hittills ganska tydligt har visat, att det
framför allt är de mindre skogsägarna
som bär fördel av skogsvårdsstyrelsernas
arbete. Man gör nu gällande, att
skogsvårdsavgifterna är betungande och
att ett promilletal av 1,25 är för högt
och tycker att det borde vara 1 promille.
Utan att förlänga debatten alltför
mycket vill jag då i korthet erinra
om att utgifterna för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ständigt har ökat.
I år är de uppskrivna med i det närmaste
2 miljoner och är sålunda i årets
stat för skogsvårdsstyrelserna beräknade
till ungefär 20 miljoner. Jag tror därför
inte man kan motsäga den uppfattning
som utskottet gör gällande, nämligen
att det fortfarande är riktigt att
skogsvårdsavgiften fastställes så, att den
täcker ungefär 2/3 av kostnaderna.
Jag vill i detta sammanhang passa på
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
53
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
att påpeka, att detta betyder, att man
är villig ge statsbidrag på ungefär 35
procent till denna verksamhet, och det
är ju inte något dåligt statsbidrag. Det
brukar här i riksdagen motioneras om
att vi skall sänka statsbidragen för att
få bättre statsfinanser, och om man vore
konsekvent, borde man därför yrka
på en höjning av skogsvårdsavgiften, så
att statsbidraget blev mindre än 35 procent.
Jag kan förstå herr Wachtmeisters
resonemang, när han talar om de stora
skogsägarna och de bolag som har egen
skogsförvaltning,men även dessa har väl
ett klart intresse av de tjänster skogsvårdsstyrelserna
lämnar. Huruvida herr
Wachtmeister skulle vinna någon större
framgång om han försökte kopiera Kar
de Mumma och bli något slags avrättare
av skogsvårdsavgiften, låter jag vara
osagt, men jag är inte övertygad om att
det skulle gå så bra.
Att jämföra skogsvårdsavgiften med
fastighetsskatten är väl ändå att gå alltför
långt. Skogsvårdsavgiften kan sägas
vara en serviceavgift eller en intressebeskattning.
Den tas ut av dem som har
ett påtagligt intresse av de tjänster som
lämnas. Jämförelsen med fastighetsbeskattningen
är ganska olämplig i detta
fall. Fastighets- eller garantiskatten tas
ut utan att någon direkt motprestation
lämnas, men det är ju inte fallet med
skogsvårdsavgiften. Man måste därför
se den mera som en serviceavgift och
inte som en objektskatt i vanlig mening.
Herr Vigelsbo har hänvisat till att
skogsstyrelsen är nöjd med eu avgift
på 1 promille. Jag vet det också. Jag
undrar bara om skogsstyrelsen skulle
vara nöjd med att få ett så mycket
lägre anslag som svarar mot dess förnöjsamhet
i det fallet. Framför allt
från högerhåll har det under åren förut
motionerats om eu lägre skogsvårdsavgift
— man har gjort det åren 1953,
1954, 1955 och 1950 och har bara
avstått i fjol. Om riksdagen bifallit
dessa framställningar, skulle skogsvårdsavgifterna
ha utgjort ungefär 5
miljoner kronor mindre. Är det någon
av kammarens ledamöter som tror
att staten skulle ha lämnat samma anslag,
trots att dessa avgifter givit 5
miljoner kronor mindre? Nej, jag tror
inte det skulle ha funnits möjligheter
att få anslag till skogsvårdande verksamhet,
till kursverksamhet och skogsskötsel
och till alla de tjänster som
skogsvårdsstyrelserna ger, om det flutit
in ett betydligt lägre belopp i avgifter.
Konsekvensen av ett bifall till reservationen
skulle därför givetvis bli att anslaget
till dessa verksamhetsgrenar
skulle sjunka i motsvarande grad, och
det skulle således framför allt vara de
mindre skogsägarna som förlorade på
affären.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Herr Kärrlander resonerar
som om skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
uteslutande skulle vara
böndernas och skogsägarnas organ,
som vi utan vidare skall betala. Jag vill
ge till känna att så inte är fallet, utan att
de har en stor statlig uppgift att fylla,
som inte bara är till fördel för jordbrukarna.
Utgifterna för de serviceuppgifter,
som Kärrlander talade om, får
bönderna själva klara. Om vi skall anlita
en skogvaktare eller någon annan
för att stämpla skog, kostar det 40 eller
50 kronor per dag, olika inom olika områden.
Detta får vi alltså själva betala;
det betalar inte staten.
I fjol var statens utgifter för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ungefär
11 miljoner kronor. Den höjning av
skogsvårdsavgifterna, som föreliggande
förslag på grund av de kraftigt höjda
skogsviirdena innebär, medför att man
vältrar över utgifter från staten på
jordbrukarna. Enligt de kalkyler som
framlagts skulle skogsvårdsavgifterna
54
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
öka med ungefär 5 miljoner kronor,
medan statens utgifter beräknas minska
från ungefär 11 miljoner kronor till
omkring 7 miljoner kronor. Skillnaden
vill man skall övervältras på jordbrukarna
och skogsägarna.
Herr Kärrlander frågar, om vi menar
att staten skulle bestrida de ökade kostnader
som kan uppstå. Ja, varför skulle
man inte det, när det gäller ett statligt
organ? På andra områden måste man
ju gå in för ökade anslag till olika statliga
inrättningar. Varför skulle då
skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen
undantas i det hänseendet?
Jag har väckt min motion av den anledningen
att fjolårets höjda taxeringar
innebär en betydande börda för jordbrukarna.
Även om avgiften bara sättes
till 1 promille, blir det en total utgiftsökning
på ungefär 2,5 miljoner för jordbrukarna
i förhållande till fjolåret. Det
är denna större ökning jag tycker är
oriktig. Finansministern borde väl kunna
medge att det här sker en viss övervältring
från staten till skogsägarna.
Herr Sundström och herr Kärrlander
sade, att när man tagit ut nya punktskatter
av andra människor i samhället,
borde man väl kunna ta ut denna avgift
av jordbrukarna. Tror då herr Sundström
eller herr Kärrlander att jordbrukare
och skogsägare är undantagna från
denna punktbeskattning? Nej, de har
drabbats lika hårt som andra därav; de
äter socker med 20 öre högre skatt på,
de tar då och då en snaps med denna
högre skatt och de kanske också röker.
De får betala dessa extra skatter lika
väl som andra. Kom då inte och säg att
man inte vågar lämna anslag från samhället
som sådant, därför att det tagits
ut punktskatter av andra än jordbrukarna.
Punktskatterna är avsedda för
alla, och därför bör man nu inte pressa
jordbruket ytterligare.
Det enda konsekventa vore, om man
ser på kostnaderna både ur skogsvårdsstyrelsernas
och skogsägarnas men även
ur samhällets synpunkt, att gå in för en
beskattning efter 1 promille av taxeringsvärdet.
På så sätt skulle man nå
största rättvisa. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.
Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppades faktiskt ett
ögonblick att herr Rubbestad, som är
en ärlig man, inte sade fel i slutet av
sitt anförande, utan insåg det riktiga i
att yrka bifall till utskottets hemställan.
Men så ångrade han sig, och det
gjorde mig besviken, även om jag inte
sörjer alltför mycket över saken.
Jag har aldrig, herr Rubbestad, trott
att skogsvårdsstyrelserna skulle vara
böndernas speciella organ. Jag har bara
sagt att skogsvårdsstyrelserna ger skogsägarna
tjänster, som har det värdet,
framför allt för de mindre skogsbruken,
att det inte finns någon anledning att
säga att dessa är orättvist beskattade.
Det är inte, herr Rubbestad, bara avgiften
på 45 kronor per dag för en skogvaktare,
som jag räknar som en serviceavgift.
Även skogsvårdsavgiften är ett
slags serviceavgift, eftersom samhället
ställer vissa tjänster till förfogande för
den kategori av ägare det här gäller,
alltså skogsägarna.
Såsom framgår av bevillningsutskottets
betänkande, har det inte skett någon
annan fördelning än att skogsvårdsavgifternas
storlek i förhållande till
statsanslaget har uppgått till mellan 40
och 60 procent, d. v. s. i det sämsta
fallet har skogsvårdsavgifterna utgjort
8 miljoner när utgifterna varit uppe i
19 miljoner. Jag tycker därför det är
oriktigt att påstå att det sker en övervältring
på skogsägarna, om man i år
ändå inte kan komma längre än till en
sådan avrundning att skogsvårdsavgifterna
svarar mot 66 procent av utgifterna
i staten.
Vidare är det väl ingen som menat
att jordbrukarna skulle vara undantagna
från punktskatterna. Vad som åsyftades,
herr Rubbestad, med uttalandet att det
Onsdagen den
Det promilletal, varmed
skulle vara oriktigt att nu ytterligare
sänka skogsvårdsavgifterna efter denna
punktskattehöjning för bara en vecka
sedan, det var att skogsvårdsavgifterna
inte kan sägas vara av den storleksordningen
eller så betungande, att man
måste sänka dem trots att staten har finansiella
svårigheter och måst vidta
dessa åtgärder. Det är ur den synpunkten
punktskatterna kommit in i debatten
och inte därför att jordbrukarna skulle
vara undantagna från dem.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Utskottets talesmän har
ju så utförligt argumenterat för både
propositionen och förslaget att jag inte
har något att tillägga därutöver. Jag
tyckte mig emellertid i herr Vigelsbos
anförande finna något av en anklagelse
för löftesbrott, när herr Vigelsbo ville
göra gällande att man som ett resultat
av de nya taxeringsvärdena nu hade fått
en i absolut mening högre skogsvårdsavgift.
Herr Vigelsbo ansåg tydligen
att det rimmade rätt dåligt med den utfästelse
som tidigare hade gjorts om att
den nya taxeringen icke skulle föranleda
ökade kostnader för fastighetsägarna.
Denna utfästelse, som jag själv
gjorde här i kammaren före den sista
taxeringen, siktade ju på fastigheterna,
i första hand villafastigheterna, men
jag tror att även jordbruksfastigheterna
undgått ökade skatteutgifter genom att
vi i samband med taxeringen sänkte repartitionstalet
från 4 till 2,5.
Det var helt naturligt att man försökte
vidta åtgärder som balanserade
taxeringshöjningen för villafastigheter
och jordbruksfastigheter. Dessa går ju
inte ständigt till försäljning, utan den
medborgare som har en villafastighet eller
jordbruksfastighet bor i regel kvar
diir så länge han lever. Det är litet annorlunda
med en skogsfastighet. Den
som är innehavare av ett skogsbestånd
går ju inte bara omkring och fägnar sig
fl februari 1958 Nr 6 55
skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
åt anblicken av sitt skogsbestånd, utan
han tar också ut avkastning av det. Det
hela har sålunda karaktären av en rörelse,
som ger ägaren inkomster, om
inte precis varje år, så i alla fall ganska
jämnt och kontinuerligt. I detta fall
är således bevekelsegrunden en helt annan
än när man vidtog dessa arrangemang
med repartitionstalet och det extra
avdrag med 200 kronor vid beskattningen
av villor som skulle balansera höjningen
av taxeringsvärdena. Sedan är
det ju så att man som ett rent praktiskt
arrangemang beräknar skogsvårdsavgiften
på taxeringsvärdet.
När jag lyssnat till reservanternas inlägg
i denna debatt, har jag gjort ytterligare
en reflexion. Man har sagt, såsom
herr Rubbestad nu sist gjorde, att skogsägarna
genom det förslag utskottet framlagt
får betala 2,5 miljoner mer än de
betalat sistlidna år. Varpå beror då höjningen
av taxeringsvärdena? Jo, den är
bara ett, som jag tror, ganska korrekt
uttryck för att skogen som inkomstkälla
i dag har ett större värde i ägarens
hand. Taxeringsvärdena fixeras efter
en noggrann undersökning av statistiken
över saluvärdena, och därtill görs
kompletterande undersökningar om
skogsbestånd och priser.
Det resonemanget kan följaktligen
mycket väl föras, att man, om man håller
sig till samma promilleuttag som
förut, inte pressar skogsägarna hårdare
nu än tidigare. Visserligen tas avgiften
ut på ett högre taxeringsvärde, men detta
högre taxeringsvärde är ett korrekt
uttryck för att förtjänsten på skogsbeståndet
är bättre än den varit tidigare.
Man kan till och med uttrycka det så,
att liksom skogsägaren tidigare hade
kvar 998,5 promille av det gamla taxeringsvärdet
har han nu för sin egen del
998,5 promille av det nya taxeringsvärdet,
och det nya taxeringsvärdet är ett
uttryck för att hans skogsbestånd ger
så mycket större avkastning iin det
gjorde vid tiden för den förra fastighetstaxeringen.
56
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
Nu kan växlingen bli litet abrupt, om
man ser på de absoluta talen, eftersom
taxeringsvärdena inte justeras varje år,
utan endast vart femte år, men detta
är —• om jag får fortsätta det här litet
mer principiella resonemanget — till
skogsägarnas favör, då de ju slipper
följa med i promilleuttaget och faktiskt
göra en extra vinst genom att efterhandsjusteringen
endast sker vart femte
år.
Konsekvensen skulle följaktligen bjuda
att vi enligt detta resonemang behölle
ett uttag av 1,5 promille -— det
skulle inte alls vara inkorrekt. Att regeringen
emellertid i sitt förslag till
riksdagen har gått ner till 1,25 är betingat
av den s. k. 2/3-regeln som skrevs
in i propositionen av år 1946 och som
jordbruksutskottet då godkände. Staten
är beredd att direkt engagera sig för
en tredjedel av kostnaderna för skogsvårdsstyrelserna,
och jag har känt mig
så bunden av det resonemanget, att
jag inte har velat hävda den enligt min
mening principiellt otadliga uppfattningen,
att promillesatsen borde vara
1,5 även i fortsättningen.
Om jag ser tillbaka på vad som hänt
sedan år 1952, kan jag konstatera att
den procentsats, som representerar
skogsvårdsavgiftens del i bidragen till
skogsvårdsstyrelsernas nettoutgifter,
höjdes med i runt tal 20 enheter genom
1952 års taxering. Vad som sker nu är
att denna procentsats på nytt höjs med
ett tjugotal enheter. Efter varje ny
taxering höjs procentsatsen, och denna
gång höjs den till 65,4 procent eller i
runt tal två tredjedelar. Tidigare har
den aldrig kunnat höjas så mycket på
grund av 1,5-promillesregeln, som utgjort
en absolut spärr. Under tiden
mellan två taxeringar sjunker naturligen
denna procentsats på nytt, ända tills
en ny, för dagen korrekt taxering av
skogsfastigheterna genomförs.
Vad jag härmed har velat säga är att
justeringen av procentsatsen nu är
ungefär lika stor, i enheter räknat, som
den var efter 1952 års skogstaxering och
att vi fortfarande följer de regler för
statsbidrag som uppsattes år 1946. Jag
behöver sedan inte ytterligare understryka
hur ansträngt budgetläget har
varit.
Med denna motivering och mot bakgrunden
av det statsfinansiella läget har
åtminstone jag ansett att det finns
hållbara motiv för att presentera riksdagen
detta förslag om ett uttag av 1,25
promille.
Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet gör sig
skyldig till en felaktig uppgift, när han
gör gällande att ett bifall till utskottets
förslag innebär en merutgift för
skogsägarna på endast 2,5 miljoner kronor
i förhållande till tidigare. En ökning
med 2,5 milj. är det belopp man
erhåller, om man går på reservationen.
Följer man utskottet, får däremot skogsägarna
betala 5 miljoner mer än i fjol.
Vidare måste jag säga att statsrådet
förvånade mig med sitt uttalande om
att skogsägarna har mycket bättre inkomster
av sin skog, med de höjda taxeringsvärden
som man nu fått. Jag skulle
vilja uppmana statsrådet att själv köpa
skog. Då skulle han nog finna raka motsatsen.
De högre taxeringsvärdena ger
inte jordbrukarna ett dugg bättre inkomster.
Med den lägre prisnivå, som
inträtt under de senaste åren, får vederbörande
tvärtom sämre inkomster.
Om man följt den gamla regeln och
satt skogsvårdsavgiften till 1,5 promille
i stället för 1,25, skulle statens sammanlagda
inkomster av dessa avgifter ha
blivit ungefär 16 miljoner kronor. Men
när skogsvårdsstyrelsernas utgifter utgör
cirka 19 miljoner kronor, så förstår
vi att statsrådet inte kunde gå på den
linjen; det sunda förnuftet sade väl honom
att det var orimligt.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Herr Rubbestads per -
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
57
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utga
son är sådan, att han gör intryck av
att vara en mycket jordbunden och stadig
representant för andra kammaren.
Det lönar sig kanske därför inte så
mycket att ta upp en diskussion om
rena subtiliteter mellan herr Rubbestad
och mig. Jag citerade herr Rubbestads
uttalande i talarstolen, att en avgift på 1
promille medför 2,5 miljoner större
utgifter för skogsägarna än det var för
ett år sedan, och att herr Rubbestad
talade för reservationen, visste vi väl
allesammans. Jag kan därför inte förstå,
hur herr Rubbestad kunde misstyda
mitt citat av hans eget uttalande och
därav dra slutsatsen, att det skulle ha
varit utskottet som svarat för denna
siffra. Det var ett litet misstag, som jag
inte tror att vi vidare behöver tala om.
Taxeringsvärdet på en skogsfastighet,
vilket noggrant avstämmes efter statistiken
för saluvärdena under den förflutna
femårsperioden måste väl ändå
— såvida inte köpare och säljare av
skogsfastigheter är helt renons på ekonomiska
bedömningar — vara ett uttryck
för vad skogsfastigheten verkligen
har för värde såsom produktionskälla
eller såsom rörelse. Det har gjorts
en noggrann undersökning av saluvärdena,
och de nya taxeringsvärdena har
fixerats på basis därav. Som komplement
härtill har man gjort vissa provundersökningar.
Man har inventerat skogsbestånd
och priser för att på det sättet
få en kontroll av de värden, som man
kommer fram till genom att endast använda
saluvärdesstatistiken.
Jag menar därför, att man måste jämföra
taxeringsvärdena 1957 med taxeringsvärdena
1952, och då har jag den
uppfattningen, att det är korrekta värden
som nu angetts och att dessa värden
är ett uttryck för att skogsfastigheterna
år 1957 var bättre inkomstkällor
än 1952. Eftersom skogsvårdsavgiften
utgår i promille av taxeringsvärdena,
följer den också inkomst- och
förtjänstmöjligheterna.
Det var detta jag ville ha fram i mitt
anförande, eftersom det inte behandlats
i de tidigare inläggen i debatten.
Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:
Herr talman! Inte heller denna gång
rättade statsrådet till den felaktiga
uppgiften. Det förhåller sig så att jordbrukarna
genom det förra beslutet fick
betala 8 miljoner i skogsvårdsavgifter.
Enligt det nu föreliggande förslaget får
de betala 13 miljoner. Det är alltså fråga
om 5 miljoner i merutgift. Det belopp,
som föreslås i reservationen, är 2,5 miljoner.
Sedan vill jag beträffande de nya
taxeringsvärdena säga, att det är de
direktiv till taxeringsmyndigheterna och
de tabeller, som ligger till grund för
taxeringsvärdena och som skickats ut
från finansdepartementet, som varit orsaken
till de höjda taxeringsvärdena
och således inte saluvärdena. Dessa tabeller
och direktiv är i många fall alldeles
orimliga.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag förstår inte herr
Rubbestads anmärkning i anledning av
att regeringsförslaget innebär en höjning
från 8 miljoner till 13 miljoner.
Dessa belopp finns angivna på sidan 3
i utskottets betänkande ■— det finns möjligheter
för varje ledamot av kammaren
att övertyga sig därom. Men den av
herr Rubbestad här preciserade uppgiften
var så pass ny, att jag tyckte det
var intressant att vidarebefordra den
för att ytterligare understryka värdet
av den.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Att jag begärt ordet —
vilket jag annars inte tänkt göra —
beror på att det var ett avsnitt i finansministerns
anförande där jag inte riktigt
kunde följa med i finansministerns
tankegångar. Finansministern sade, att
eftersom det här rör sig om promilletal,
blir den skogsvårdsavgift som utgår be
-
58
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå
roende på vederbörande jordbrukares
årliga inkomst. Nej, så är det nog inte.
Promilletalet sätts nämligen inte som
en faktor till inkomsten utan det sätts
som en faktor till det vart femte år bestämda
taxeringsvärdet. Om jag således
under en femårsperiod inte har en enda
kronas inkomst av mitt skogsbruk, så
får jag ändå betala skogsvårdsavgift.
Detta är en skillnad gentemot den
gamla skogsaccisen, som beräknades på
den årliga inkomsten.
Sedan var det frågan om taxeringsvärdena.
Finansministern framhöll, att
de hade blivit väsentligt höjda beroende
på att det har blivit ett bättre inkomstläge
för skogsbruket. Är nu detta
verkligen det avgörande? Det tror jag
inte är fallet. Det var nog den nya
skogsvärderingsmetoden som gjorde att
vi fick dessa kraftigt höjda taxeringsvärden.
Taxeringsvärdena på växande
skog är inte beroende på saluvärdena
utan de är direkt teoretiskt framräknade,
i motsats till vad som är fallet
med taxerat jordbruksvärde.
Herr JANSSON i Aspeboda (ep):
Herr talman! Jag skulle vilja försöka
skilja dem åt, som här talat om de höjda
taxeringsvärdena, genom att lämna
en upplysning. Den faktor som redan
på förhand gav oss i Kopparbergs län en
viss föreställning om var taxeringsvärdena
på skogen slutligen skulle komma
att ligga var å-priserna på virket. Dessa
var i genomsnitt 100 procent högre vid
1957 års taxering än vid den föregående
fastighetstaxeringen.
Den nya metoden med beräkning enligt
grovskogsprocent har gett oss ett
instrument som gjort att vi kunnat skilja
på olika skogsbestånd. Jag tror att
vi därigenom fått en inbördes rättvisare
taxering av skogsdelarna än tidigare.
Jag anser mig skyldig att säga
detta, eftersom jag en gång var mycket
tveksam om, huruvida den nya metoden
borde accepteras.
Jag kan inte dela finansministerns
uppfattning att kostnaderna för skogsvårdsstyrelserna
exakt skall följa virkespriserna.
Hur går det om vi skulle
få fallande priser? Jag kan inte heller
förstå, varför vi skall knyta an just till
taxeringsvärdena.
Jag skall inte tvista om, huruvida det
är riktigt att skogsvårdsavgifterna utgör
Va och statens bidrag l/3 av skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov. Jag vet
att skogstjänstemännen liksom alla andra
anställda har fått högre löner, men
när jag tittat i mina egna kassaböcker
har jag knappast sett någon ändring av
inkomsterna, med undantag för år 1951.
Normalpriserna har under de gångna
åren legat ganska jämnt i linje med priserna
för massaved och timmer. När
det gäller skogsvärdena har alltså de
priser, som betalats under femårsperioden,
givit ganska bestämda utslag.
Jag vill ännu en gång understryka,
att den nya metoden med grovprocent
ger oss möjligheter att göra en inbördes
rättvisare taxering av olika skogsdelar.
Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
59
Interpellation ang. särskild redovisning
ningsanslaget, m. m.
sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 108 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.
§ 22
Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 23
Föredrogos vart efter annat och lades
till handlingarna första lagutskottets utlåtanden
:
nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och
nr 5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
§ 24
Föredrogos vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.,
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret, och
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om för
-
i statsverkspropositionen av fjällrädd
längning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj ds i propositionen
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
gjorda framställning beträffande gottgörelse
till jordbruket för av dess utövare
erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 25
Interpellation ang. särskild redovisning
i statsverkspropositionen av fjällräddningsanslaget,
m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp),
som anförde:
Herr talman! Friluftsliv och vintersport
i våra fjälltrakter vintertid lockar
för vart år allt större skaror svenskar
att ägna någon del av sin semester till
sådan rekreation. Många är icke vana
vid fjällklimatets överraskande växlingar
och andra vanskligheter, som förekommer.
Somliga tar därför onödiga
risker, som folk med erfarenhet bestämt
skulle avrått ifrån. Men även för
den som färdas med förtänksamhet i
fjällen kan olyckan vara framme. Särskilt
är laviner och snöskred förrädiska.
Årligen brukar det inträffa tragedier
i fjällen. För att om möjligt minska
riskerna är det viktigt med propaganda
om försiktighet och andra förebyggande
åtgärder, t. ex. varningsmärken på
utsatta ställen och vindskydd. Det gäller
också att kunna bispringa nödställda,
när olyckan varit framme.
Då turismen är en viktig näringsgren
för fjälltrakternas befolkning, har det
varit naturligt att frivilliga krafter i
stor utsträckning medverkat för att anordna
räddningstjänsten. Det är ju en
servicefråga att draga försorg om fjäll
-
Nr 6
60
Interpellation ang. särskild redovisning
ningsanslaget, m. m.
turisternas säkerhet. Räddningspatruller
finns också organiserade, och en
samverkan sker med polismyndigheter
och länsstyrelser inom berörda områden.
Emellertid kan det inte heller vara
skäligt, att de lokala insatserna ensamma
skall svara för dessa viktiga frågor.
Därtill är även resurserna för små. Vissa
bidrag har givits från det allmänna,
huvudsakligen till i spaningsarbete deltagande
personal och för flygspaning,
men beloppen bär varit förhållandevis
blygsamma, ca 19 000 kronor budgetåret
1955/56 och ca 12 000 kronor budgetåret
dessförinnan. Även om det också
framdeles går att påräkna frivilliga
krafter då det gäller deltagande i räddningspatruller
etc., är det däremot ganska
tydligt att de knappt tillmätta resurserna
inte förslår till anskaffning av
räddningsmateriel och utrustning. Det
gäller här både förråd av mera traditionell
sjukvårdsmateriel och önskemål
om modern teknisk utrustning, t. ex.
portabla radiosändare. Även utbildningskurser
i fjällräddningstjänst borde
kunna lämnas stöd, liksom bidrag
till personer, som kan tänkas vara villiga
hålla specialdresserade hundar för
spårning av översnöade och försvunna
personer.
En särskild utredning har granskat,
hur flygräddningstjänsten bör organiseras
från samhällets sida. Ett betänkande
i detta ämne framlades den 15
oktober förra året. En effektiv insats
av flyg är givetvis av den största betydelse
för räddningstjänsten inom de
vidsträckta fjällområdena. Denna utredning
sysselsatte sig emellertid huvudsakligen
med frågorna om lokalisering
av ambulans- och räddningsflygverksamheten,
samt om den lämpligaste
flygande materielen därför. Utredningen
gick däremot inte in på frågan om
behovet av annan materiel för räddningstjänsten.
Utredningen ansåg nämligen,
att det med hänsyn till olika lokala
förhållanden vore lämpligast, om
statsverkspropositionen av fjällrädd
länsstyrelserna
och andra lokala organ
närmare finge klargöra dessa behov.
Ansvaret för fjällräddningsverksamheten
åvilar nu närmast respektive
länsstyrelser som högsta polismyndighet.
Några särskilda anslag för fjällräddningens
behov är inte anvisade. De
belopp som enligt vad som nämnts blivit
utbetalade härrör från en post under
elfte huvudtiteln, benämnd »Anordnande
av polisbevakning i annan än
den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning in. m.» Anslaget är
för innevarande budgetår upptaget till
550 000 kronor och avser en mängd
olika gemensamma polisverksamhetsfrågor
i hela riket. Med hänsyn till den
betydelse, som bör tillmätas fjällräddningstjänsten,
vore det motiverat med
ett särskilt redovisat anslag i statsverkspropositionen.
Först därigenom
finge nämligen de olika berörda länsstyrelserna
tillfälle att i anslagsäskanden
redovisa de materiel- och utrustningsbehov,
som den särskilda utredningen
ansåg länsstyrelserna bäst skickade
att redogöra för.
Statsrevisorerna fäste i sin berättelse
för år 1956 uppmärksamheten på fjällräddningstjänsten
och dess finansiering.
Den fråga, som särskilt behandlades,
var principerna för den enskildes
ersättningsskyldighet gentemot det allmänna
för dess kostnader. Rättsläget
ansågs vara oklart i denna fråga. Revisorerna
framhöll, att frågan var grannlaga,
då det var givet att det allmänna
hade särskilda förpliktelser att lämna
bistånd, och då turistnäringens intresse
krävde, att inte alltför betungande ersättningsanspråk
kunde riktas mot de
enskilda. Statsrevisorernas påpekande
föranledde sedermera Kungl. Maj:t att
genom beslut den 27 juni 1957 ge den
särskilda utredningen om ambulansoch
räddningsflyg i uppdrag att närmare
undersöka problemet. Spörsmålet
om den enskildes ersättningsskyldighet
har ansetts höra nära samman med hur
Onsdagen den 19 februari 1958
i
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr G
61
Interpellation ang. det aktuella läget
man skall kunna komma till rätta med
enskilda personer, som genom uppenbar
dumdristighet förorsakar utryckningar
från räddningstjänsten och därmed
vållar räddningsmanskap besvär
och arbete under förhållanden, som
ofta utsätter även räddningsmanskapet
för stora faror.
Det blir nu utredningens sak att bedöma
om ersättningsskyldighet i någon
form är ett lämpligt sätt att förmå turistande
fjällresenärer att uppträda förnuftigt
i fjällen. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har emellertid uttalat sig
mycket reserverat i fråga om en sådan
ersättningsskyldighet, och klart är ju
att en dylik kan drabba mycket olika.
Emellertid är det uppenbart att någon
form av reaktion kunde vara motiverad
gentemot alltför dumdristiga tilltag.
De större räddningsaktionerna föranleder
ju alltid polisens medverkan
vid spaningarna, och polismyndigheten
får ju då kännedom om omständigheterna
i fallet. En möjlig utväg vore
kanske att gentemot de uppenbart
vårdslösa fallen tillämpa någon slags
disciplinbot. Att utdöma penningböter
i de flagranta fallen skulle i varje fall
klargöra samhällets ogillande av vårdslösa
tilltag och kunde därför kanske i
vissa fall påverka disciplinen till det
bättre. Det är ovisst om den nu pågående
utredningen kan upptaga detta
spörsmål till prövning. Dess uppdrag
föranleddes ju nämligen av statsrevisorernas
påpekande, som gällde den civila
ersättningsskyldigheten, medan det
här berörda spörsmålet angår frågan
om en uppenbart dumdristig person
kunde ådömas ansvar för sin brist på
hänsyn och omdöme.
Under hänvisning till det anförda får
jag därför anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:
1) Vill herr statsrådet medverka lill
att en särskild redovisning av fjällriiddningsanslaget
kommer till stånd i stats
-
på den svenska arbetsmarknaden, m. m.
verkspropositionen, i syfte att giva
riksdagen möjlighet till en samlad
granskning av fjällräddningens utbyggnad
och utrustningsbehov?
2) Vill herr statsrådet klargöra, om
den särskilda utredningen angående
bestridande av kostnaderna för fjällräddningstjänsten
även är oförhindrad
att till prövning upptaga det i denna
interpellation framlagda spörsmålet om
eventuell ansvarspåföljd för fjällturister,
som genom uppenbar nonchalans
utsätter tjänstgörande räddningspersonal
för strapatser och risker?
3) Vill herr statsrådet, om så ej är
fallet, i annan ordning uppta detta
spörsmål till prövning?
Denna anhållan bordlädes.
§ 26
Interpellation ang. det aktuella läget på
den svenska arbetsmarknaden, m. m.
Herr NILSSON i Östersund (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Läget på arbetsmarknaden
är för närvarande ganska kärvt för
många yrkesgrupper ute i landet. De
stigande arbetslöshetssiffror, som registrerats
på många håll, inger helt naturligt
bekymmer och oro främst bland
de anställda, som i första hand drabbas
av sysselsättningssvårigheterna. Bland
byggnadsarbetarkåren, skogsarbetarna
och flera andra grupper har under vintern
ganska allvarliga sysselsättningsstörningar
förmärkts, vilket i sin tur
framkallat berättigade krav på en skärpning
av beredskapen mot arbetslöshet.
Orsakerna till det kärvare sysselsättningsläget
kan förvisso sökas på många
håll. Konjunkturavmattningen i andra
länder återverkar givetvis även på möjligheterna
att hålla full sysselsättning
i vårt land. ökad rationaliseringstakt —
där det manuella arbetet i högre grad
än förut ersättes med maskinellt — spelar
väl också sin roll i detta sammanhang.
Bristande planering från arbetsgivarnas
sida kan också bidraga till
62
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Interpellation ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehållen källskatt
ojämnare och lägre arbetstillgång. Hur
som helst så krävs tydligen en skärpt
beredskap från samhällets, kommunernas
och företagarnas sida, om motåtgärder
snabbt skall kunna sättas in mot
arbetslösheten.
Även om nuvarande arbetslöshet, räknad
i procent av hela landets förvärvsarbetande
befolkning, inte verkar alltför
oroande, är siffrorna inom vissa
fack och inom många delar av landet
ganska höga. Svårigheterna att erhålla
byggnadskrediter, särskilt i de län som
inte kan uppvisa en industriell expansion,
gör att ett stort antal byggnadsarbetare
på sådana platser går och
stämplar hos arbetslöshetskassorna. De
på många håll minskade skogsdrivningarna
ställer många skogsarbetare i samma
svåra situation, och även för många
andra yrkesgrupper är förhållandena
likartade. Människor som skaffat sig
en högre standard och därmed bundit
sig för betydande fasta utgifter ställs
här inför stora svårigheter, när det gäller
att klara försörjningen för sig själva
och sina familjer. Dessa frågar sig helt
naturligt vad man avser att göra från
statens, kommunernas och arbetsgivarnas
sida för att motverka arbetslösheten
och upprätthålla en hög sysselsättning.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
få rikta följande frågor till statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
1. Är statsrådet villig att lämna kammaren
en översikt över det aktuella läget
på den svenska arbetsmarknaden?
2. Vilka åtgärder anser statsrådet böra
vidtagas för att skapa sysselsättningstillfällen
för de arbetslösa?
3. Är den nuvarande beredskapen mot
arbetslöshet till fyllest, eller anser stats
-
rådet att ytterligare åtgärder bör vidtagas
från statens och kommunernas
sida?
Denna anhållan bordlädes.
§ 27
Interpellation ang. arbetsgivares skyldighet
att redovisa innehållen källskatt
Herr FORSBERG (s), som på begäran
erhöll ordet, anförde:
Herr talman! I enlighet med Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 år 1953 beslöt
1953 års riksdag om betydande förändringar
i uppbördsförordningen.
Bland annat innefattades däri åtgärder
syftande till effektivare kontroll
över att arbetsgivarna fullgör sin skyldighet
att verkställa källskatteavdrag å
utbetalade löner samt över deras redovisning
av innehållen källskatt till uppbördsmyndigheterna.
Även en skärpning
av straffbestämmelserna framstod
som nödvändig, varför möjlighet att utdöma
fängelsestraff högst 6 månader
infördes.
Uppbördssakkunniga konstaterade
vid denna tidpunkt, att under perioden
1 januari 1917—30 juni 1949 hade i
hela landet med undantag för Göteborgs
och Bohus län 21 865 arbetsgivare
försummat att redovisa innehållen
skatt med ca 9,5 miljoner kronor.
Några motsvarande uppgifter för hela
riket över det i dag aktuella tillståndet
står icke till buds, men stickprovsundersökningar
tyder på att de år 1953
beslutade åtgärderna icke har haft önskad
effekt. Som exempel kan anföras
följande siffror, vilka avser försummelser
från arbetsgivarnas sida att redovisa
innehållen källskatt:
| Antal år 1953 |
|
| År 1957 |
|
Stockholms län........ | ........ 57 | 105 | (fällande | dom) | |
Kronobergs län ...... | ........ 27 | 36 | ( | » | » ) |
Jönköpings län ...... | ........ 56 | 152 | ( | » | » ) |
Södermanlands län | ........ 53 | 46 | ( | » | » ) |
(uppgift från 2 distr. | saknas) |
|
|
|
63
Onsdagen den 19 februari 1958 Nr 6
Interpellation ang. frågan om åtgärder för att
smöret, m. m.
| Antal år | 1953 |
Kalmar län .......... | ........ 76 | 264 |
Östergötlands län...... | ......... 112 | 168 |
försvara den nedre prisgränsen för
År 1957
(till åklagaren överlämnade ärenden
för ev. åtal)
(Ärendena har föranlett åtal. Från
5 distrikt med 71 ärenden avser
uppgiften dock endast åtalsanmälda
ärenden)
Samtliga uppgiftslämnande myndigheter
har reserverat sig för enstaka fel.
De under samma tid särskilt uppdebiterade
källskattemedlens totalbelopp
har ävenledes ökat, dock ej i motsvarande
grad som antalet försummelser.
Om utvecklingen i landets övriga län
är likartad som i de här nämnda, är
läget uppenbart ogynnsammare nu än
vid tiden närmast före revisionen av
uppbördsförordningen.
Liksom uppbördssakkunniga år 1953
kunde fastslå, att de utdömda straffen
för ifrågavarande förseelser hade varit
låga, kan man även nu göra samma
konstaterande. Det torde finnas ytterst
få exempel på att fängelsestraff har utdömts
ens för upprepade förseelser.
Däremot föreligger massor av exempel
på hur straff har utdömts i form av
relativt blygsamma böter. I många fall
torde allmänheten ha mycket svårt att
finna några proportioner mellan brott
och straff, varför en skärpning av
straffbestämmelserna otvivelaktigt skulle
te sig som en önskvärd och välmotiverad
reform.
Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:
Kan statsrådet ange den ungefärliga
utveckling, som arbetsgivarnas uraktlåtenhet
att redovisa innehållen A-skatt
har haft, sedan den effektivare kontrollen
och skärpta bestraffningen beslutades
genom 1953 års revision av uppbördsförordningen?
Anser
statsrådet att det med hänsyn
till utvecklingen är erforderligt, att ytterligare
åtgärder — exempelvis straff
-
skärpning — vidtages i syfte att nedbringa
antalet förseelser av denna art?
Denna anhållan bordlädes.
§ 28
Interpellation ang. frågan om åtgärder
för att försvara den nedre prisgränsen
för smöret, m. m.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr WIDÉN (fp), som yttrade:
Herr talman! Det första året av det
nya systemet för att reglera jordbrukets
prissättning var i stort sett gynnsamt
ur jordbrukets synpunkt. Fr. o. in. hösten
1957 har priserna emellertid dalat,
och i vissa fall har prissänkningarna
åstadkommit stora bekymmer. Detta är
speciellt fallet med smöret. Den inhemska
konsumtionen har minskat väsentligt
samtidigt som avsättningen utomlands
försvårats. Det ökade smöröverskottet
måste nu avsättas till mycket
låga priser. Bl. a. på grund därav ligger
det svenska partipriset under den
genom jordbruksregleringen fastställda
nedre prisgränsen. Statsmakternas löfte
att med alla till buds stående medel
försvara den nedre prisgränsen för
smöret synes för dagen bli ett aktuellt
problem.
Den stora sänkningen av smörpriset
i Danmark jämte den nya punktskatten
å sockret har satt ny fart på gränshandeln
och åstadkommit en helt ny situation.
Det danska smörpriset har följt
världsmarknadspriset och är för närvarande
i butik 4,05 sv. kronor per kg.
Gränshandeln med sockret innebär un
-
64
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Interpellation ang. arbetet inom den svenska Öresundsdelegationen m. m.
der nuvarande förhållande dessutom en
skatteflykt.
Mot denna bakgrund anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande interpellation
:
1) Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att effektuera riksdagens
beslut att med alla till buds stående
medel försvara den nedre prisgränsen
för smöret?
2) Anser herr statsrådet att åtgärder
bör vidtagas för att nedbringa omfattningen
av och olägenheterna med den
nuvarande gränshandeln och ämnar
herr statsrådet i så fall framlägga erforderliga
förslag för riksdagen?
Denna anhållan bordlädes.
§ 29
Interpellation ang. arbetet inom den
svenska Öresundsdelegationen m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Fru SANDSTRÖM (fp), som anförde:
Herr talman! Frågan om en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark
i Öresund behandlades i riksdagen senast
år 1952 mot bakgrund av i ämnet
väckta motioner. I sitt utlåtande nr 229
till nämnda riksdag anförde statsutskottet
bl. a. följande:
»Utskottet, som varit i tillfälle att
taga närmare del av förenämnda förslag
av år 1936 i dess nu föreliggande
skick, har för egen del den uppfattningen,
att frågan om en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark icke
kan sägas vara direkt aktuell för dagen.
Någon anledning att nu igångsätta en
utredning av sedvanlig karaktär torde
därför icke föreligga. Däremot synes
lämpligt, att vissa förberedande undersökningar
komma till stånd rörande de
allmänna förutsättningarna för projektets
förverkligande. Med hänsyn till
den snabba utvecklingen på kommunikationsväsendets
område är det nämli
-
gen sannolikt, att statsmakterna i sinom
tid finner anledning upptaga frågan till
närmare behandling. Innan så sker bör
enligt utskottets mening vara klarlagt
vilken ståndpunkt vederbörande danska
myndigheter intaga. Av särskild vikt
är därvid att få utrönt i vad mån en
eventuell direktförbindelse över eller
under Öresund kan infogas som ett led
i planerna på Själlands sammanbindande
med den europeiska kontinenten,
vilket torde vara ett villkor för att
projektet skall bli till avsedd nytta.»
Riksdagen biföll utskottets förslag
och gav bl. a. ovan återgivna synpunkter
Kungl. Maj:t till känna.
Ärendet aktualiserades senare i form
av ett medlemsförslag (sak nr 5/1953)
av dåvarande landshövdingen i Malmöhus
län, Allan Vougt, vid Nordiska rådets
första session i Köpenhamn i februari
1953. Rådet antog en rekommendation,
som gick ut på att Sveriges och
Danmarks regeringar på grundval av gemensamma
överläggningar skulle igångsätta
förberedande undersökningar i
syfte att belysa de allmänna ekonomiska
och trafikala förutsättningarna
för byggandet av en bro eller tunnel
i Öresund mellan Sverige och Danmark.
Till Nordiska rådets andra session i
Oslo i augusti 1954 kunde danska och
svenska regeringarna meddela, att rådsrekommendationen
föranlett tillsättande
av de s. k. danska och svenska Öresundsdelegationerna.
Vid ett möte i
Köpenhamn i februari 1954 mellan representanter
för danska och svenska
regeringarna hade dessförinnan bl. a.
följande gemensamma uttalande gjorts:
»att en fast öresundsförbindelse
framstode som önskvärd såväl ur allmän
nordisk synpunkt som ur ren
kommunikationssynpunkt,
att det slutliga ställningstagandet till
frågan om en sådan förbindelse i betydande
grad komme att bliva beroende
dels av huru spörsmålen om en fortsatt
förbindelse till kontinenten komme att
lösas, dels av möjligheterna att samti
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
65
Interpellation ang. arbetet inom den svenska Öresundsdelegationen m. m.
digt med en vägförbindelse också åstadkomma
en järnvägsförbindelse över
Öresund och vidare till kontinenten».
Att biträda de båda Öresundsdelegationerna
har sedermera — under år
1954 — tillsatts två svenska och danska
expertgrupper för trafikfrågor resp.
tekniska frågor.
I sammanhanget förtjänar vidare omnämnas,
att ett konsortium av tre svenska
och tre danska entreprenörfirmor
i januari 1954 överlämnat ett genom
konsortiets försorg utarbetat förslag
till motorvägförbindelse Sverige—Danmark
mellan Malmö och Köpenhamn.
Av Nordiska rådets handlingar i ärendet
från Helsingfors-sessionen i februari
1957 framgår, att Öresundsdelegationerna
under år 1956 icke hållit något
gemensamt sammanträde. Vidare
säges att bearbetning av visst material
är i gång inom de ovan omnämnda expertgrupperna,
att utredningsarbetet
rörande vissa huvudalternativ för en
fast förbindelse i Öresund pågår, att
grundförhållandena undersökes och att
preliminära förslag till anslutningar
framlagts av Malmö och Hälsingborgs
städer. Ur riksdagsberättelsen år 1958
kan inhämtas, att den svenska delegationen
under tiden december 1956—
november 1957 hållit tre sammanträden,
varav ett gemensamt med danska
öresundsdelegationen bl. a. för att behandla
frågan om vissa tekniska undersökningar.
Den 1 oktober 1957 innehöll den
danska tidningen Politiken en intervju
med ingenjören Per Kampmann, som
tillhör ledningen för den stora ingenjörsfirman
Kampsax, d. v. s. en av de tre
danska firmor, som stod bakom det
ovan omtalade förslaget om en kombinerad
tunnel- och broförbindelse mellan
Malmö och Köpenhamn. Herr Kampmann
påtalade därvid att det snart var
fyra år sedan förslaget framlades och
att ett avgörande borde påskyndas. En
invändning, som ofta rests mot örcsundsbro-projektet
var, sade herr Kamp5
— Andra kammarens protokoll 1958.
mann, att en sådan bro icke skulle tjäna
något syfte så länge den vidare förbindelsen
till kontinenten vore ett olöst
problem. Med den nuvarande trafikutvecklingen
hade emellertid denna invändning
bortfallit. Den mängd motorfordon,
som redan nu skulle utnyttja
broförbindelsen, överstege väsentligt
det antal som utgjort basis för räntabilitetskalkylen.
Så långt herr Kampmann.
Det är alldeles givet att spörsmålet
om en fast förbindelse mellan Sverige
och Danmark i Öresund måste ses i ett
större sammanhang. Vad det här gäller
är ju hur den skandinaviska halvön
kommunikationstekniskt skall knytas
till den europeiska kontinenten. Jag
skall här endast tillåta mig att fästa uppmärksamheten
på några av de problem,
som noga måste övervägas.
Med den snabbt växande motortrafiken
och de alltmera intensifierade ekonomiska
integrationssträvandena i Europa
blir frågan om förbindelserna mellan
Skandinavien, Danmark och kontinenten
brännande. Att eu viss skyndsamhet
redan av denna anledning är påkallad
när det gäller öresundsförbindelsen
torde vara uppenbart för envar.
Vidare har Sverige och Norge (däremot
icke Danmark och Finland) anslutit sig
till en på initiativ av FN:s Europakommission
tillkommen deklaration rörande
byggande av internationella huvudtrafikleder.
Det är inom ramen för denna
deklaration främst två leder som berör
Skandinavien, nämligen Europaväg nr
3 över Jylland till Göteborg och Norge
samt Europaväg nr 4 över Själland till
Hälsingborg och vidare norrut. Att hänsyn
måste tagas till denna deklaration
och den bakomliggande planeringen i
arbetet med en öresundsförbindelse kan
icke bestridas. En prioritetsavvägning
mellan de båda projekten måste ske
från gemensamma nordiska utgångspunkter.
En annan viktig faktor i sammanhanget
är utbyggnaden av leden
mellan Danmark och Tyskland över
Rödby till Fehmern, den s. k. fågelvägsNr
G
66
Nr 6
Onsdagen den 19 februari 1958
Interpellation ang. arbetet inom den svenska
linjen. Denna förbindelse är som känt
den kortaste sjövägen mellan Skandinavien
och kontinenten och skulle, om
den utbyggdes, högst väsentligt underlätta
trafiken. Mellan danska och västtyska
regeringarna har ingående överläggningar
ägt rum om inrättande av
denna förbindelse. För några dagar sedan
har i pressen upplysts, att en principöverenskommelse
träffats mellan de
dansk-tyska ämbetsmannautskotten och
att frågan nu vore mogen att överlämnas
till trafikministrarna för att av
dessa underställas danska resp. västtyska
parlamentet. Ytterligare tillkommer
de interna danska trafikförbindelserna,
närmast då Stora-Bält-leden, som
i detta sammanhang har särskild betydelse.
Bland övriga faktorer, som här förtjänar
uppmärksamhet, kan nämnas öresundskommunernas
intressen av att i
sin långsiktiga planering äga kännedom
om trafikledernas framtida belägenhet
med hänsyn till stadsplanering, byggandet
av järnvägar, vägar, broar och liknande.
Även om ett byggande av en
öresundsförbindelse icke står omedelbart
för dörren, måste kommuner, järnvägsmyndigheter
m. fl. så snart som
möjligt få veta vad de har att räkna
med i förevarande avseende.
Det torde vara mot bakgrund av bl. a.
ovan relaterade synpunkter som i
svensk, dansk och norsk press på sistone
framförts tanken att låta Nordiska rådet
utarbeta en koordineringsplan för
utbyggnaden av de trafikvägar som har
intresse för flera än ett av de nordiska
länderna. Innan en sådan tanke realiseras,
synes det mig angeläget att denna
kammare får tillfälle dryfta hithörande,
för vår framtida kommunikationsutveckling
betydelsefulla frågor och därvid
även få del av regeringens syn på
dem. Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande interpellation:
Är herr statsrådet beredd
Öresundsdelegationen m. m.
a) att medverka till att arbetet inom
den svenska Öresundsdelegationen påskyndas?
b)
att lämna kammaren en samlad
redogörelse för hur man i regeringen
ser på frågan om anordnandet av Sveriges
framtida samfärdselsförbindelser
med kontinenten?
Denna anhållan bordlädes.
§ 30
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
samt
från tredje lagutskottet:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 39 § förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.
§ 31
Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:
nr 58, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av
säkerhetskontroll på atomenergiens område,
och
nr 61, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konunga
-
Onsdagen den 19 februari 1958
Nr 6
67
riket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 32
Tillkännagavs, att fröken Höjer under
sammanträdet till herr talmannen avlämnat
en motion,
nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 46, med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess
fyrtionde sammanträde fattade beslut.
Denna motion bordlädes.
§ 33
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.55.
In fidem
Gunnar Britth