1958 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1958:2)

RIKSDAGENS

[HP3

m*\

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 2

21—22 januari

Debatter m. m.

Sid.

Tisdagen den 21 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ........................ 3

Interpellationer av:

herr Carbell ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen
med en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. ... 77

fru Sandström ang. redogörelse för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier följts m. m..... 77

herr Johanson i Västervik i anledning av den av medicinalrådet R.
Bergman företagna inspektionen av S:ta Gertruds sjukhus i Västervik
................................................... 78

herr Ekström i Iggesund ang. översyn och omarbetning av de deklarations-
och redovisningsblanketter, som fastställts för beskattning
av fdm, m. .......................................... 79

herr Johansson i Stockholm ang. förhindrande av att militärmanskapets
och andra människors liv äventyras vid militära
övningar i fredstid......................................... 80

Tisdagen den 21 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.).............. 81

Onsdagen den 22 januari

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.).............. 142

Interpellation av herr Rylander ang. revisionen av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap som förutsättning
för erhållande av offentlig tjänst i Sverige............ 228

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts å bordet
vilande propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1958/59, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58; och anförde
därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den politiska spänningen
ute i världen fortsätter. Om risken
för krig har vuxit eller avtagit, kan ingen
säga, men tekniken att göra förstörelsemedel
allt fruktansvärdare utvecklas
alltmer. Varpå beror egentligen denna
motsättning mellan staterna, främst
mellan öst- och västblock? Ja, förr talade
man om att rustningsindustrierna
var de som hetsade till politiska tvistigheter
och krig. Det var nog en naiv föreställning
redan då; i dag är det ingen
som för fram den.

Låt mig här bara beröra en sida av
detta stora världspolitiska problem, en
sida som förefaller att ha särskild betydelse
för vårt lands bedömning av förutsättningarna,
i viss mån för vår utrikespolitik,
i hög grad för vår försvarsfråga.

Enligt min mening är en orsak —
kanske huvudorsaken — till motsättningarna
mellan öst- och västblock
den kommunistiska världsfrälsarläran.
Enligt den kommunistiska åskådningen

kommer hela världen att bli kommunistisk.
Kommunisterna bör hjälpa till med
alla tjänliga medel. De drar sig inte för
våld — det såg vi senast av Ungerns
exempel -— men i övrigt använder man
andra medel. De ledande i Moskva vill
använda de kommunistiska partierna i
andra länder såsom delar av en stor internationell
organisation under Moskvas
ledning. Man söker bland annat skapa
förutsättningar för revolutionära rörelser
ute i världen som kan gynna kommunismen.

Det är därför som den ryska kommunismen
är ett ständigt hot mot fred och
trygghet i världen. Detta hot är så mycket
större som Sovjetryssland i flera
avseenden har en betydande militär
överlägsenhet. Medan de allierade nedrustade
under åren närmast efter kriget,
fortsatte Sovjetryssland att stärka
sin militära apparat. Därför har Sovjetryssland,
frånsett atomvapnen( en viss
militär supremati i Europa. Det är inte
överraskande att östblocket länge har
arbetat på förbud mot och förstörelse
av atomvapen utan effektiv garanti för
kontroll och utan att den ryska överlägsenheten
i konventionella vapen
skulle bringas att försvinna. Så småningom
pressade till vissa medgivanden
har de ryska styrande något modifierat
sin ställning i nedrustningsfrågan,
men i stort sett präglas den allt
fortfarande av en önskan att bibehålla
överlägsenheten där man har en sådan
och koncentrera nedrustningen på de
punkter där man eventuellt är underlägsen.

Det är överraskande att i Sverige även
icke-kommunister så ofta förbiser att en
verklig nedrustning måste gälla alla
viktiga vapen och förenas med ingående

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och effektiv kontroll. Att nedrusta 100
procent där västmakterna är överlägsna
men minska rustningarna bara med
30 procent där östblocket är överlägset,
det är verkligen en orimlig linje för nedrustning.

Vår livliga önskan att de internationella
strävandena till en begränsning av
rustningarna skall prövas med framgång
behöver jag inte här särskilt uttrycka
— den är alldeles självklar. Det
lilla vi kan göra för att ett sådant resultat
skall uppnås bör vi naturligtvis göra.

Det ryska hotet mot världens trygghet
skulle vara mindre och skulle bli
allt mindre om det ryska folket kunde
följa vad som sker ute i världen. Den
andliga järnridån hindrar tyvärr detta.
De ryska tidningarna vilseleder systematiskt
ryska folket om vad som sker i
andra länder. Bakom censurens skydd
målar propagandan en bild av demokratierna
och deras »krigshetsande» regeringar,
en bild som i förljugenhet söker
sin like.

Det finns ingen anledning att tro, att
de ryska ledarna och ännu mindre det
ryska folket önskar krig, men åtminstone
de styrande önskar passionerat
kommunismens seger över hela jorden.
De vågar inte ta upp en tävlan med demokratien
som åskådning genom att
tillåta en öppen opinionsbildning inom
Sovjetryssland; ännu mindre vågar de
tillåta detta inom satellitstaterna. Hur
det skulle gå i Ungern, i Polen, i övriga
satellitstater, om fria och demokratiska
val tilläts, det vet vi alla: de nuvarande
diktaturerna skulle sopas undan. De styrande
i Moskva vet det också, och det
är därför de håller dessa länder under
en regim av förtryck och censur.

Vad blir slutsatsen för en kommunistisk
regim, som i och för sig inte önskar
krig men som enligt de marxistisk-leninistiska
lärorna ser det som en historisk
mission att medverka till att kommunismen
skall behärska världen men
som vet att på den demokratiska vägen
att tillåta en fri och öppen tävlan mel -

lan samhällsåskådningarna lyckas detta
icke? Kan slutsatsen för ledarna i
Moskva bli någon annan än att man
med militärt våld skall behålla vad man
har lagt under sig, hur upprörande behandlingen
av Östtyskland, Ungern, Polen,
Tjeckoslovakien, Baltikum och en
del andra stater än är, att man sedan
skall göra nya framstötar, eventuellt genom
andra kommunistiska stater, när
lämpligt tillfälle erbjuder sig, och att
man skall stödja de kommunistiska partifilialerna
i utlandet i deras försök till
omstörtande verksamhet? Det förefaller
mig vara en logisk slutsats. Det är också
ungefär så som den ryska utrikespolitiken
bedrivits efter kriget.

Om detta är riktigt, inställer sig för
vår del frågan: Kan vi våga hoppas på
någonting annat än möjligen en måttlig
begränsning av rustningarna? Stormakterna
behöver ju använda pengarna
för många olika ting. Men vi vågar hoppas
på en verklig förändring, som skapar
en ny världspolitisk situation, kan
vi våga hoppas på någonting, som skapar
verklig trygghet i världen under de
närmaste åren? Kan vi våga hoppas på
en internationell uppgörelse och en förändring
av politiken, som verkligen
skulle ge oss en känsla av en tryggad
fred? Jag tror inte att vi under den tid
som nu kan överblickas vågar hoppas
på att detta skall bli möjligt, hur livligt
vi än måste önska det. Först ifall under
loppet av några årtionden den snabbt
stigande bildningen i Sovjetryssland
skulle leda till krav på personlig frihet,
rätt till fri information och till folkets
inflytande över styrelsen, kan man våga
hoppas på en så småningom minskad
motsättning och en tryggad fred. Vi får
nog under de närmaste åren räkna med
att det som brukar benämnas det kalla
kriget kommer att fortsätta.

Visst finns det även andra politiska
motsättningar ute i världen än de jag
här har berört, men knappast någon av
samma betydelse för den allmänna
världspolitiska utvecklingen. Situatio -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nen kring Medelhavet är oroväckande,
men mycket av spänningen skulle försvinna,
om inte konflikten mellan östblocket
och västdemokratierna funnes i
bakgrunden. — En verklig tragedi är
det att de färgade folken i kampen för
självständighet och frigörelse från de
europeiska staternas inflytande ser en
allierad i Sovjetryssland. Moskvaregimen,
som förtrycker hela rader av nationer,
framstår såsom en medkämpe i
striden för de färgade folkens frihet
från de s. k. kolonialmakterna. Här möter
de demokratiska staterna sin kanske
mest aktuella uppgift. Konsekvens
med deras allmänna åskådning måste på
ett eller annat sätt skapas i deras utrikespolitik,
hur stora svårigheter som än
möter.

Som jag ser det är alltså utsikterna
till en verklig världspolitisk avspänning
under de närmaste åren tyvärr
ganska små, även om man vågar hoppas
att ett storkrig skall undgås. I varje
fall kan vi i Sverige inte grunda vär
yttre och inre politik på alltför optimistiska
antaganden om varaktig avspänning.
Vill vi skapa så goda förutsättningar
som möjligt för att vi i Sverige
skall få leva i fred, måste vårt försvar
bevaras och förstärkas. Vid sidan
härav ter sig även vår vilja till positiva
insatser inom Förenta Nationerna
och andra internationella organisationer
för fred och samförstånd som självklar.

Herr talman! Jag tänker inte här diskutera
försvarsfrågan, som ju för närvarande
är föremål för förhandlingar
mellan de demokratiska partiernas representanter.
I likhet med alla andra
hoppas jag på en positiv utgång av dessa
förhandlingar. De närmaste veckornas
utveckling kommer ju att ge svaret.

Ibland föresvävar det mig att vi i Sverige
tillsammans med andra smärre nationer
skulle kunna spela en större roll
än hittills för att aktivera och utvidga
de välsituerade folkens hjälp och stöd
åt de fattiga och olyckliga nationer, som

kämpar en ojämn kamp för att bryta
sig loss ur fattigdomens slaveri.

Innan jag kommer in på statsverkspropositionen
skulle jag vilja beröra
en annan sak.

En livlig debatt pågår i pressen kring
parlamentarismen och regeringsproblemet.
Enighet råder om att det inte finns
några för Sverige gällande fasta regler
och traditioner. Likaså tycks åtminstone
de flesta vara ense om att frågan
om riksdagens upplösning ligger helt
annorlunda till i ett land som vårt, där
ordinarie val skall hållas vartannat år
oberoende av alla extraval, än i ett
land som England, där efter en upplösning
val inte behöver hållas förrän
efter fem år. Det är därför naturligt,
att en parlamentupplösning i England
är en vanlig företeelse, medan den i
Sverige av detta och andra skäl blir en
mycket sällsynt händelse.

I övrigt råder det delade meningar
på de flesta punkter, och jag tänker
inte här beröra mer än en enda. Min
utgångspunkt är, att det är önskvärt
att vi i Sverige lägger grunden till en
enhetlig parlamentarisk praxis i fråga
om regeringens rätt att under vissa givna
betingelser erhålla statschefens samtycke
till en upplösning. Det tjänar
inte mycket till att söka imitera den
praxis, som råder i andra länder, där
förhållandena är helt olika våra. Det
gäller i stället frågan vilken parlamentarisk
praxis som är den naturliga hos
oss. Då inställer sig frågan om andrakammarparlamentarismens
innebörd.
Även regeringspartiet har bekänt sig till
denna form av parlamentarism. Detta
måste innebära att majoriteten i andra
kammaren tillmötes eu särskild betydelse
vid regeringskriser och därmed
jämförbara politiska kriser! Jag undrar
om man från regeringsbänken —
och jag tänker då särskilt på statsministern
— vill upplysa kammaren om
hur regeringen och statsministern själv
ser på denna fråga. Vilken särskild be -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tydelse skall majoriteten i andra kammaren
tillmätas?

I pressdebatten har framhållits att
majoriteten i första kammaren med ett
troligt stöd från kommunisterna för
närvarande ger socialdemokraterna majoritet
i riksdagen och att detta bör
vara avgörande tills vidare. Dessa uttalanden,
som jag inte här tänker kommentera
närmare, ger mig anledning
till den kompletterande frågan till regeringen,
om regeringen i ett krisläge
vill inräkna kommuniströsterna i sitt
regeringsunderlag. Som herr Dahlén
framhållit, har de danska socialdemokraterna
vid flera tillfällen mycket bestämt
förklarat, att de icke vill inräkna
kommunisterna i sitt regeringsunderlag
och att de tar konsekvenserna härav
vid sina politiska ställningstaganden.
Regeringskrisen i höstas tydde på
att socialdemokratien i Sverige tillmäter
den socialdemokratiska majoriteten
i första kammaren stor betydelse.
Deras tillvägagångssätt var inte oförenligt
med ett antagande att man också
sneglade på kommuniströsterna. Jag
hänvisar bara till en sådan sak som
att regeringsorganet publicerade listan
på de nya socialdemokratiska statsråden,
långt innan något uppdrag att bilda
regering hade riktats till den socialdemokratiske
partiledaren. Det måste
ju ha haft någon motivering.

Detta med förstakammarmajoriteten
och kommuniströsterna är något, som
man på socialdemokratiskt håll ogärna
talar om. Socialdemokratiens ställning
till dessa spörsmål erinrar mig understundom
om den franska attityden i
den Elsass-Lothringska frågan mot slutet
av 1800-talet: »Tala aldrig därom,
tänk alltid därpå!» Låt oss dra så mycket
nytta vi kan av vår på överrepresentation
vilande förstakammarmajoritet,
men låt oss inte utåt erkänna, att
det är det vi gör — så tycks tankarna
ibland gå på socialdemokratiskt håll.
Kanske är statsministerns tal om andrakammarparlamentarism
endast ett ut -

slag av just denna taktik att låtsas som
om han inte stödde sig på förstakammarmajoriteten
i politiska kriser. Men
är det något annat — vilket jag livligt
hoppas — så uppstår frågan vilken
särskild betydelse socialdemokratien
vill tillmäta majoriteten i andra kammaren,
när man talar om andrakammarparlamentarism.

För egen del skall jag blott uttala,
att enligt min mening är det i varje
politisk kris en naturlig rutin — i varje
fall då någon samlingsregering inte
kommer på fråga — att man först av
allt bör pröva, om det finns en regeringsvillig
majoritet i andra kammaren.
En eventuell majoritets villighet
att bilda regering blir sedan givetvis
beroende bland annat av ställningen i
första kammaren, av hur lång tid som
förlöper till dess första kammaren förnyas
och en hel rad andra omständigheter.

Herr talman! När jag nu kommer till
den nyss framlagda budgeten, befinner
jag mig i ett läge, som jag inte trott att
jag någonsin skulle komma i. Jag tycker
nämligen synd om finansminister
Sträng. Herr Strängs personlighet inbjuder
ju inte särskilt till sådana känslor.
Tänk på finansministerns situation!
Med vilka stora later började han
inte förnya den svenska finanspolitiken!
De principer, som sedan 20 år
varit allmänt erkända och tillämpade
av alla partier i samförstånd, skulle
kastas åt sidan. Nu skulle vi ha något
nytt, och hem Sträng skulle som den
store förnyaren införa principen om
totalbalansering av svenska statens utgifter
och inkomster. Det var inte bara
driftbudgeten, de löpande utgifterna,
som skulle täckas av skattebetalarna,
utan så skulle ske även med de statliga
investeringarna — givetvis genom extra
bördor på skattebetalarna.

Vad har resultatet blivit av denna
storstilade politik? Jo, som vi vet redovisar
herr Sträng, trots alla skattehöjningar,
nu inte täckning av ett enda

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 7

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

öre i kapitalbudgetens utgifter för nästa
år. Han redovisar till och med en
brist i driftbudgeten på cirka 600 miljoner
kronor under de båda budgetår,
för vilka han har ett visst ansvar, förra
året och det nuvarande, och i verkligheten
inte täckning för utgifterna på
driftbudgeten ens under nästa år.

Vad skall man säga om ett sådant resultat
av den nya finanspolitiken? Är
möjligen ordet fiasko för milt uttryckt?
Man förstår väl, att finansministern
måste ha brottats med frågan, om han
kan undgå att begära att bli befriad
från sitt uppdrag som finansminister.
Skillnaden mellan vad finansministern
ställde i utsikt och vad han har uppnått
är ju förfärande stor. Det rör sig
om summor på 1 500 miljoner kronor
och mer per år. Och detta har inte skett
en gång, utan det sker år efter år.

Men detta att talet om totalbalansering
visat sig vara löst prat, är tyvärr
inte någon oskyldig sak. Herr Strängs
uttryckssätt och presentation verkar ju
förvirrande, så att ingen egentligen vet,
hur svenska statens finansläge är, i
varje fall ingen som inte ägnat saken
ett alldeles speciellt studium. Herr talman!
Det är ingen paradox att säga,
att den som läser igenom herr
Strängs presentation och tror, att han
förstår statens finansiella läge, visar
bara därigenom, att han ingenting begriper.
Men den som, när han läst igenom
den ett par gånger, säger, att det
här förstår han verkligen inte, och sedan
ägnar mödosamt arbete åt att jämföra
vad som sades i fjol, i förfjol etc.,
kan möjligen så småningom komma
fram till vissa slutsatser.

Att herr Sträng gjort det hela så invecklat
är verkligen en allvarlig sak,
eftersom egentligen bara specialisterna
kan följa vad som sker. Här möter vi
en väsentlig försämring ur demokratisk
synpunkt. Principen har ju hittills varit,
att statens inkomster skulle täcka
driftbudgeten, de löpande utgifterna.
I särskilda lägen skulle man ha över -

skott, som skulle anpassas efter lägets
art, vid depressioner skulle man ha
underskott, som också anpassades efter
situationen. Huvudprincipen skulle
emellertid vara, att staten täcker sina
löpande utgifter, att staten — om man
så vill — bevarar sin förmögenhetsställning
ungefär intakt, precis som en enskild
medborgare, som täcker sina utgifter
med sina inkomster. Han bevarar
då i stort sett sin förmögenhetsställning
intakt. Sedan kan det ske
vissa ändringar i förmögenhetsbeståndsdelarnas
värdering, men det är
en helt annan sak.

Principen har alltså varit att ett
eventuellt överskott på driftbudgeten
skulle varieras alltefter konjunkturlägets
art. Därvid tar man givetvis hänsyn
till vissa kassamässiga transaktioner,
som avviker från de bokföringsmässiga.
Det har skett i alla tider och
vållar inga särskilda svårigheter. Ur
samhällsekonomisk synpunkt måste det
därför vara fullständigt omotiverat att
i en rad olika konjunkturlägen — och
vi har ju haft olika konjunkturlägen under
senare tid — man skall sträva efter
just det överskott på driftbudgeten, som
motsvarar kapitalbudgetens belopp.
Men det är denna tanke, som under senare
år har varit herr Strängs kungstanke.
Oberoende av att konjunkturerna
skiftar har han velat ha just det
överskott på driftbudgeten, som motsvarat
kapilalbudgeten med viss hänsyn
tagen till de kassamässiga transaktionerna.

Vad blir följden av en så tokig princip?
Jo, följden blir främst att den
inte går att realisera. Man kan inte få
så väldiga överskott i vårt land, och
därför visar totalbudgeten alltid underskott.
Redan det måste ju vara mystifierande
för folket, att man har en
princip, som man aldrig har utsikt att
lyckas realisera, fastän det inte behöver
gå så galet, som det nu gjort för
herr Sträng. Allmänheten kan emellertid
inte förstå, att man sätter upp en prin -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

cip, som visar, att man ständigt har
brist. Folk kommer inte heller att förstå
annat än att statens ekonomi ständigt
är mycket usel, om man ständigt talar
om brist i totalbalansen. Icke desto
mindre är det ju så, att om bristen i
totalbalansen varit relativt liten, skulle
statens affärer varit mycket goda, ty
staten täcker då inte bara löpande utgifter
på driftbudgeten utan en väsentlig
del av kapitalinvesteringarna i bostäder.
Varför då vilseleda allmänheten
genom att kalla även det goda tillståndet
— som vi tyvärr inte befinner oss
i i dag — för brist, om man nu vill,
att allmänheten skall förstå, vad man
talar om? Tanken att det är naturligt,
att staten inte lånar alls utan finansierar
alla investeringar med skattemedel,
skymtar i herr Strängs argument då
och då. Det är en mycket egendomlig
föreställning. I så fall skulle varje människa
i detta land, som investerar med
andra besparingar än egna, vara medansvarig
för att det blir inflation.

Man skall bara investera med egna
medel — det är en egendomlig princip
som bland annat tycks ligga under detta
tal om totalbalansering. I verkligheten
har vi en kapitalmarknad för att de,
som behöver investera mer än vad de
kan spara till, skall kunna låna en del
av pengarna. Problemet är att hålla
balans på kreditmarknaden. Det blir
ingen inflation av att staten i viss mån
lånar på marknaden till de produktiva
investeringarna, något som vi alltid
brukat göra även under tider då vi faktiskt
inte haft någon inflation.

Får jag» herr talman, göra en annan
illustration, eftersom det väl är anledning
att vi i dag försöker göra upp ordentligt
om den här saken.

Antag att statens inkomster vore mycket
större än de är i dag, att de täckte
inte bara affärsverkens investeringar
utan även en del av bostadskrediterna.
Då kallar herr Sträng detta med sin
totalbalansering för underskott, ty man
täcker inte alla bostadskrediter. Men

antag sedan att staten i överensstämmelse
med ett kommittéförslag lägger
om bostadspolitiken och i stället för att
ge lån till bostadsbyggandet ger räntegarantier.
Då avlyftes ögonblickligen
från kapitalbudgeten en summa på 700
å 800 miljoner kronor, och då visar
statens totalbudget överskott! Det samhällsekonomiska
läget är fullständigt
oförändrat, men med den terminologi,
som finansministern använder, övergår
man från en brist i totalbudgeten till
ett överskott. Hur i all världen skall
den svenska allmänheten, som inte ägnar
detta något specialstudium, kunna
begripa, att man plötsligt får ett överskott
från att ha haft ett underskott, då
den samhällsekonomiska situationen är
precis densamma? Ja, det är en av de
många konsekvenserna med denna egendomliga
princip.

Men, herr talman, det är värre än så.
Jag bär den senaste veckan roat mig
med att fråga ett antal personer, som
följer detta spörsmål ganska nära, riksdagsmän
och andra, vad de tror att
finansministern tänker på, när han talar
om totalbudget. Det visade sig att
allesamman utan undantag trodde, att
totalbudget var detsamma som driftbudget
plus kapitalbudget. Man har visserligen
sett att det förekommer en del
resonemang om kassatransaktioner, men
man har trott — och jag undrar om det
inte är rätt många i denna kammare
som också tror det — att totalbudgeten
är summan av driftbudgeten och kapitalbudgeten.
När herr Sträng började,
föreföll det också som om en sådan
tanke låg bakom. Nu har han glidit över
till att klart mena någonting helt annat
med totalbudget. Nu består totalbudgeten
som sådan av alla de kassamässiga
transaktioner, som passerar genom
statskassan, fast vissa poster kvittas.

Antag, herr talman, att staten ett år
tar in mycket kommunpengar utöver
vad som betalas ut. Då skulle med herr
Strängs princip skatterna kunna hållas
låga, eftersom det kommer in mycket

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunpengar i statskassan. Men ett
annat år skall staten betala ut dessa
kommunmedel. Då måste staten hålla
höga skatter, eftersom det blir en utgift,
när man betalar pengarna till kommunerna.
Vi skall rätta vårt skattetryck
här i landet efter hur statens skulder
till kommunerna varierar. Det är konsekvensen
av principen om totalbalansering.

Vi lyckades genom en reform för ett
antal år sedan, när herr Sköld var
finansminister, komma ifrån detta att
blanda ihop kommunernas kassor med
statens, och att vår finanspolitik påverkades
av det förhållandet, att staten
är skatteindrivare för kommunernas
räkning. Nu skulle vi alltså återvända
till detta gamla och förkastliga system
att inte, när vi bedömer den statliga
finanspolitiken, skilja på vad som är
statens inkomster och vad som är kommunernas.
I sanning: det vore ett steg
tillbaka!

Det enda herr Sträng uppnår med
alla dessa försök att frångå den tidigare
relativt klara finanspolitiken är att
förvirra tydligen inte bara allmänheten
utan — jag är ledsen att jag måste säga
det — även sig själv. Hade han inte
gjort det, skulle han inte ha kunnat
hävda sådana saker som jag här belyst.

Den sunda principen — jag upprepar
det — är väl att staten liksom andra
täcker sina löpande utgifter och att
man därutöver har ett överskott, som
man gör så stort som det rådande konjunkturläget
anses motivera. Det tror
jag att medborgarna skulle förstå, och
i en demokrati är det viktigt, att medborgarna
förstår vad som sker med statens
finanser, ty statens finanser är i
väsentlig mån även deras egna finanser.

Det är möjligt att herr Sträng trott,
att talet om totalbalansering skulle vara
ett utmärkt sätt att motivera en högskattepolitik
och att det skulle försvåra
för oppositionen att föreslå skattesänkning.
Om detta varit hans taktiska motiv,
får man säga att det ingalunda kan

vara tillräckligt för att införa en metod
med sådana nackdelar som jag här
visat.

Nu är den svenska statens läge, alldeles
frånsett vilken terminologi som
användes, mycket bekymmersamt. Finansministerns
prognoser har varit för
optimistiska. De har vilselett inte bara
honom själv utan även oppositionspartierna.
Yi har i folkpartiet inte på något
sätt accepterat herr Strängs totalbalansering.
Jag understryker det! Avvikelser
mellan målsättning och det uppnådda
resultatet är alltså oerhört mycket
mindre för den meningsriktning jag
representerar än för herr Sträng. Jag
vill emellertid i alla fall öppet medge,
att om jag i januari 1957 hade fått sådana
informationer, att jag kunnat bedöma
situationen mera i överensstämmelse
med dagens läge än jag gjorde,
skulle en del av de förslag jag stödde
ha sett annorlunda ut.

Det var bra synd att statsministern
inte ville lyssna på mitt för ett par år
sedan gjorda förslag att oppositionspartierna
skulle få ett par miljoner kronor
vardera i anslag så att de kunde hålla
egna kanslier och därigenom bl. a. bearbeta
budgeten mera oberoende av de
uppgifter som erhålies från kanslihuset.
Att grunda bedömningen på denna regeringens
uppläggning av budgeten visar
sig nämligen vara mycket svårt. Nå,
vi har föreslagit en mera långsiktig planering
av statsfinanserna, och det förslaget
har finansministern endast velat
lyssna till med ett halvt öra. Olägenheten
av detta visar sig nu.

Den som tillhör oppositionen befinner
sig här i ungefär samma läge som
en styrelseledamot i ett enskilt företag,
där verkställande direktören oavsiktligt
— jag understryker gärna oavsiktligt
—■ lämnar uppgifter som inte alls belyser
det framtida läget sådant det verkligen
kommer att arta sig. Den styrelseledamot,
som av verkställande direktören
får denna information, bringas
därigenom att på vissa punkter inta en

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

annan ställning än han eljest skulle ha
gjort, och för dessa ståndpunktstaganden
har självfallet varje styrelseledamot
sitt ansvar, låt mig understryka det.
Men den verkställande direktören, som
har åtagit sig att sköta företaget och
lägga fram alla siffror, har naturligtvis
ett ansvar som inte kan jämföras med
någon annans. Om det uppstår anslagsöverskridanden,
som ingen i styrelsen
vet något om men som verkställande
direktören kan följa vecka för vecka,
så är det ju en fråga som ligger helt
annorlunda till för verkställande direktören
än för någon annan. Jag tvivlar
inte alls på att i detta fall verkställande
direktören Sträng kommer att försöka
på styrelseledamöterna övervältra en
stor del av det ansvar, som egentligen
faller på honom själv, för den utveckling
statens finanser undergått under
hans ledning. Vi får ju se om detta blir
fallet, men det har varit en tendens hos
denna regering mer än hos någon föregående
att försöka handla så. Vi skall
med nöje diskutera med finansministern
både vad han i detta avseende har
att säga och annat.

Herr talman! Finansministern hade
för ett par år sedan en annan liten nyhet
i sin finanspolitik. Han ville sterilisera
vissa statliga inkomster. De skulle
sättas in på ett särskilt konto i riksbanken,
varigenom pengarna inte skulle
ge anledning till någon efterfrågan, och
detta skulle verka inflationsbekämpande.
Jag påpekade redan under föregående
års remissdebatt att herr Sträng
inte alls förfarit på det sättet. Så som
han lagt upp statens finanser blir resultatet
endast att staten sätter in vissa
medel på ett konto i riksbanken, och
sedan skyndar staten sig att låna samma
pengar och använda dem för sina
utgifter. Vad blir det då av steriliseringen?
Det är ju ren bluff. Jag påtalade
som sagt detta i fjol, men herr
Sträng ville då inte svara, och förmodligen
vill han inte svara i dag heller.

I verkligheten har emellertid denna

steriliseringspolitik från första stund
till sista inte varit något annat än bluff.
När finansministern nu skriver om denna
sak, använder han uttrycket att man
inte finner anledning att fortsätta med
steriliseringspolitiken under nästa år.
Det är i all sin korthet en mycket vältalig
kommentar, ty om finansministern
hade haft något mera, som han velat
framföra i denna fråga, hade han säkert
inte underlåtit att motivera varför den
s. k. steriliseringspolitiken ansetts böra
upphöra.

Driftbudgeten är nätt och jämnt balanserad,
säger finansministern. Där
förekommer emellertid, som vi vet,
uppskrivning av vissa äldre bostadslån
med bortåt 300 miljoner kronor. I motsats
till vad som skedde föregående år
avsätter man inga medel till eventuella
löneförhöjningar för de statsanställda
från och med den 1 januari 1959. En
löneförhöjning med 2 procent skulle
kosta cirka 100 miljoner kronor, och en
höjning med 3 procent skulle kosta låt
oss säga 150 miljoner kronor, räknat
per helt budgetår. Försvarets huvudtitel
har endast en markeringspost.
Även om en ny försvarsordning icke
beslutas och stor återhållsamhet visas,
kommer ju fjärde huvudtiteln att uppta
betydligt högre belopp än det angivna.
För detta ändamål tänker finansministern
sig nya skatter. Man har ju också
att ta hänsyn til! att det brukar komma
en tilläggsstat. Driftbudgeten för
nästa år är alltså för närvarande i verkligheten
underbalanserad för nästa år.

A andra sidan är löpande års driftbudget
inte underbalanserad på det sätt
finansministern redovisar, ifall man
gör vissa berättigade justeringar av siffrorna.
Med finansministerns bokföring
är det mycket svårt att bedöma driftbudgetens
förändringar från det ena
året till det andra. Det beror på att
något år, t. ex. 1956/57, gör finansministern
extra avskrivningar på över 300
miljoner kronor på gamla lån och avför
därigenom ett faktiskt överskottsbelopp.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Extra bolagsskatter på 275 miljoner
kronor för han det året åt sidan. Ett
annat år tar han med de extra bolagsskatterna
och gör inga extra avskrivningar
på gamla bostadskrediter. Ett
tredje år skriver han upp gamla bostadskrediter
och får därigenom en viss
inkomst. Under dessa tre år förfar finansministern
alltså olika med bostadskrediterna
och de extra bolagsskatterna
på ett sätt som medför att ingen annan
än specialisterna kan göra en jämförelse
mellan dessa tre års driftbudgeter.

Herr talman! Nog är detta att manipulera
med bokföringen på ett sätt som
försvårar överblicken. Det är inte att
manipulera i den bemärkelsen att man
gör något olagligt. Men det är att man
manipulerar på ett sådant sätt att människorna
har svårt att se vad som faktiskt
sker med statens finanser. Innebörden
av driftbudgetbalansen blir på
detta sätt olika under olika år i herr
Strängs bokföring.

På tal om budgetredovisningen måste
jag beröra en annan sak, som på sätt
och vis är ännu allvarligare. Det gäller
behandlingen av vissa försvarskostnader,
anskaffningen av flygmaskiner
till flygvapnet. Därvidlag har beställningar
gjorts, som enligt klara avtal
och kontrakt skulle ha betalats vid en
viss tidpunkt, men när ifrågavarande
räkningar skall betalas förklarar tydligen
finansministern, att han inte vill
ge något anslag till detta ändamål. Då
får flygförvaltningen vända sig till leverantörerna
och fråga: Kan vi inte
få kredit och betala summan nästa budgetår,
ty vi får inga pengar anvisade
till betalningen nu? Detta tycks de
snälla leverantörerna gå med på. De
får väl sedan i sin tur gå till bankerna
eller låna på kapitalmarknaden eller
annorstädes för att skaffa sig krediter,
så slipper staten låna.

Det syns inte alls i den statliga budgeten,
vare sig i driftbudgeten eller
kapitalbudgeten, att staten genom flygförvaltningen
skaffat sig en extraordi -

när kredit från vissa leverantörer. Så
skedde i våras, och nu är det tydligen
meningen att man ännu en gång skall
skjuta över betalningar från detta budgetår
till det nästkommande. Staten
skall alltså ta upp lån hos enskilda leverantörer
för att den statsfinansiella
bokföringen skall se bättre ut. Det vore
emellertid ingen svårighet för finansministern
att detta år föreslå ett anslag
på tilläggsbudgeten, eftersom pengarna
förbrukas och skall betalas i år.
Men finansministern tycker att det bokföringsmässigt
är trevligare att pengarna
inte redovisas i år utan först nästa
år. Samhällsekonomiskt och ur statsfinansiell
synvinkel blir det reellt samma
sak, men i finansministerns böcker
ser det annorlunda ut, om man uppskjuter
bokföringen till ett kommande
budgetår. För att uppnå denna ändring
i bokföringen går alltså regeringen
in för att staten skall låna av privata
leverantörer — givetvis utan något godkännande
från riksdagens sida och
utan att en riksdagsman genom att studera
den .statliga bokföringen kan upptäcka
detta.

När jag har grubblat över hur regeringen
kunde överväga något sådant
har jag frågat mig: Anser regeringen
att flygförvaltningen har en egen ekonomi,
för vilken regeringen icke ansvarar?
Detta kan väl i varje fall inte
vara försvarsministerns uppfattning.
Regeringen ansvarar väl för statens affärer?
Man kan genmäla att vi har
uppnått en förlängning av en varukredit.
Men det är ju inte fråga om en
förlängning av en varukredit av vanligt
slag. Det gäller en typisk lånetransaktion.
Skulden är förfallen til betalning.
Men man betalar den inte, man
lånar av företagen i stället, detta för att
inte rubba finansministerns siffror.

Redan föregående års driftbudget
rörde sig om utgifter på 70 miljoner
kronor som behandlades på detta sätt.
Detta år är det fråga om ännu större
summor. Kanske kan försvarsministern

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

upplysa, huruvida denna transaktion
medfört någon räntebetalning från statens
sida eller om förfaringssättet skall
påverka några andra transaktioner
längre fram eller om krediten med hänsyn
till omständigheterna erhållits räntefritt?
Det måste ju intressera den
svenska riksdagen och inte minst riksgäldsfullmäktige,
om staten här funnit
en metod att få räntefria krediter; jag
ser cn ledamot av fullmäktige slicka sig
om munnen vid tanken på en dylik
metod.

Vi i denna kammare har skyldighet
att avkräva regeringen dess ansvar för
förvaltningen. Det går inte för regeringen
att bara skicka detta vidare och
tala om vad underlydande myndigheter
har gjort.

Herr talman! Jag sade att statens
affärer är ansträngda. Vilka konsekvenser
vi inom den riktning jag företräder
kommer att dra härav skall visa
sig under riksdagens lopp. Understundom
ser jag att den socialdemokratiska
pressen menar, att allt sådant skall
redovisas redan under remissdebatten,
några dagar efter budgetens framläggande.
Men det är ett misstag, och
vår inställning kommer att visa sig under
frågornas behandling vid innevarande
riksdag. Vad det främst gäller nu
vid remissdebatten är att bedöma regeringens
fögderi med utgångspunkt
från statsverkspropositionen.

Det är tydligt att herr Sträng har
saknat det nödvändiga rätta greppet
över statsfinanserna. Han har inte gjort
någon ordentlig långtidsplan över statens
affärer. Även om en del av det
som inträffat inte gärna kunnat förutses
hade man haft bättre överblick
med konsekvent utarbetade långtidsplaner.
Det är regeringen och främst
finansministern som har ansvaret för
att en sådan planering inte gjorts och
för att statens finanser befinner sig i
sådant skick, att man till och med
presenterar en underbalanserad driftbudget.

Låt mig, herr talman, beröra några
sidor av den ekonomiska politiken. Det
är uppenbart att statens affärer sammanhänger
med landets. En orsak till
att statsfinanserna utvecklats mindre
gynnsamt är att produktionen inte har
vuxit så mycket som man för några år
sedan räknade med.

Sedan 1950 har ju den svenska industriproduktionen
stigit långt mindre
än produktionen i flertalet andra länder.
Jag skall inte anföra några siffror
—- det kommer kanske att ske senare
under debatten — men Sverige befinner
sig ju nästan i kön när det gäller
den procentuella stegringen, om jag tar
de länder, som vi brukar jämföra oss
med. Totalproduktionen per arbetare
har under 1957 stigit något mindre än
2 procent inom näringslivet. Herr
Sträng säger, att detta är en fullt godtagbar
prestation. För min del tycker
jag det är tråkigt, att produktionsstegringen
har blivit så ringa — långt
mindre än förut. Och jag erinrar mig
hur man, när vi hade en häftig debatt
före folkomröstningen i fjol, på den socialdemokratiska
sidan hånade dem
som räknade med en produktionsstegring
på 2 procent per år och sysselsatt
person, trots att det gällde en period,
när samtidigt en arbetstidsförkortning
skulle genomföras. Då var det ingen
ände på talet om hur pessimistiskt det
var att räkna med en så liten produktionsstegring
— den skulle bli mycket,
mycket större. Men nu har herr Sträng
blivit så blygsam, att han tycker att
det duger med något under 2 procent
per huvud i produktionsökning.

Alt industriproduktionen under slutet
av fjolåret tycks ha varit lägre än
ett år tidigare är ju också ett varningens
tecken, även om förändringen delvis
är konjunkturbetingad. Man har i
alla fall intrycket, att här är en avsaktande
expansion i det svenska näringslivet,
och det är just vad vi på
vårt håll befarat skulle bli resultatet
av regeringspolitiken. Får jag lov att

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 13

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bara helt kort, herr talman, beröra
några ting i detta sammanhang.

Först räntepolitiken! Regeringen var
ju motståndare till förra sommarens
räntehöjning. Trots den konjunkturförsämring,
som sedan har inträffat och
som man inte med säkerhet kunde bedöma
då, tycks man nu anse, att den
nuvarande räntepolitiken tills vidare är
erforderlig och skall fortsättas. Men
vad skulle då regeringen ha gjort, om
riksbanken icke hade höjt räntan? Det
är mycket angeläget att regeringen
verkligen ger oss upplysning på den
punkten. Vad var det regeringen tänkte
göra i stället? Herr Sträng säger: Nu
har vi fått ungefärlig balans. Ja, det
har vi fått på grund av en utländsk
konjunkturförsämring, som man vid tiden
för räntehöjningen inte kunde räkna
med. Alltså: hade denna räntehöjning
inte vidtagits, så hade regeringen
med säkerhet tillgripit något annat, ty
att man stillatigande skulle ha åsett
en inflationistisk utveckling kan ju
inte gärna tänkas. Vad skulle regeringen
ha gjort?

Beträffande likviditeten på den svenska
kapitalmarknaden föreligger vissa
risker för en utveckling liknande den
vi hade 1953—54. Har regeringen några
planer på att vidtaga åtgärder för att
undvika uppkomsten av en för stark
likviditet, eller lämnar den detta problem
helt och hållet åt riksbanken?

Vad gäller sambandet mellan inkomstbildningen
och den internationella
konkurrensförmågan och prisnivåns
utveckling vet vi att utsikterna 1959 är
relativt ovissa. Vår betalningsbalans är
ingalunda stark. Fraktinkomsterna 1959
ser ut att bli lägre än de har varit 1957.
Har den svenska regeringen någon politik,
som syftar till att angripa detta
problem, att underlätta en inkomstbildning
som iir förenlig med en någorlunda
fast prisnivå och en bevarad konkurrensförmåga
i utlandet för det svenska
näringslivet? Det går inte att bara
hänvisa till att det sitter en kommitté

sedan jag vet inte hur många år och
grubblar på detta. Regeringen måste ha
en politik, inte om fem eller tio år
utan nu.

Herr talman! Mig förefaller det klart,
att statens affärer kan saneras med
framgång endast på det sätt vi önskar,
alltså genom att produktionsstegringen
framöver blir större än den har varit
senaste tiden. Vi behöver därför en
mera produktionsfrämjande politik. Det
har varit fel av regeringen att under
åtskilliga år inte tillräckligt ta sikte på
just en produktionsfrämjande politik.
Det är därför som produktionsstegringen
så småningom har börjat sakta av. Man
har inte tillräckligt fäst sig vid penningvärdets
bevarande, sparfrämjande
åtgärder, en smidigare räntepolitik och
allt det andra som vi många gånger
talat om och som jag inte upprepar.
Hade man haft en mera produktionsfrämjande
politik de senaste 11, 12
åren sedan kriget, hade vi säkert fått
en annan utveckling med större produktionsökning.

Det är inte vi i oppositionen som har
ansvaret för regeringspolitiken. Landets
ekonomi har kört fast och statens
likaså, därför att man inte velat föra
en mera produktionsfrämjande politik
— konsekvent och insatt i tid.

Slutsatsen måste bli, att det krävs
ett annat grepp. Man måste nu ta konsekvenserna
av läget och försöka spara
på statens utgifter. Den besparingskommission
som andra kammaren ville ha
tillsatt i fjol, bör regeringen givetvis
utan dröjsmål utse. Jag vet inte, herr
finansminister, hur Ni tolkar ordet
andrakammarparlamentarism, när Ni
anser det så viktigt att inte tillsätta den
besparingskommission, som andra kammarens
majoritet beslöt rekommendera
regeringen alt tillsätta.

Vi måste ha en produktionsfrämjande
skattepolitik, bättre behandling av
spararna, allvarligt grepp på värdebeständigheten
hos sparmedlen. Lyckas
det inte att få en produktionsstegring,

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vilket är den enda goda lösningen, så
kommer vi i det läge, där man måste
skära ned statens utgifter hårdare än
någon av oss i och för sig önskar. En
produktionsfrämjande skattepolitik står
därför inte på något sätt i strid med de
breda lagrens intresse, utan det är
tvärtom så, att en skattepolitik, som
främjar produktionen, är det enda som
är förenligt just med de breda lagrens
ekonomiska intressen. Konkret uttryckt:
Hade produktionen bara under
de tre senaste åren vuxit med en procent
mer om året än den gjort — och
det hade mycket väl varit möjligt att
åstadkomma — skulle vi haft årligen
ungefär 2 000 miljoner kronor mer i varor
och tjänster till förfogande. Då
skulle staten ha haft bortåt 700 miljoner
kronor mer till förfogande, och i så fall
hade driftbudgeten sett ut på ett helt
annat sätt än den nu gör.

Herr talman! Det är min tro, att de
bästa förutsättningarna för produktionsökningens
politik, en politik som
skulle sanera statens ansträngda affärer,
skapas genom gemensamma ansträngningar
från de fyra demokratiska
partiernas sida. Jag befarar, att utan
en organiserad samverkan — olika vägar
kan ju tänkas — regeringspartiet
kan frestas att kasta ut landet i en politisk
strid, som i häftighet inte haft
sin like på ett kvartsekel. Den striden
skulle i så fall gälla, icke en god lösning
av den ena eller andra frågan
utan socialdemokratiens försök att på
detta sätt återvinna sin förlorade majoritetsställning.
År det världspolitiska läget
och vår inre ekonomiska situation
sådana, att de talar för en dylik strid?
Vi inom folkpartiet tror det inte. Vi
ängslas ingalunda för kampen, om den
kommer, ty vi tror, att folket skulle
hårt döma dem, som valde en strid för
maktens skull och inte toge hänsyn till
vikten av att stora samhällsreformer
genomförs i demokratisk samverkan.
Men vi hoppas ännu, att klokheten skall
segra — de närmaste veckorna kommer
att ge svaret.

Skulle socialdemokratien besluta sig
för att avböja oppositionens inbjudan
till samförstånd, erbjuder sig för oppositionens
tre partier enligt min mening
som främsta arbetsuppgift att pröva sig
fram till en i huvudsak gemensam politik.
Det blir i så fall säkert inga
stridssignaler — hoppas jag — utan ett
målmedvetet försök att lägga grunden
för en saneringspolitik, präglad av försiktighet
och sträng hushållning på det
ekonomiska området men samtidigt buren
av en vilja att snabbt ta itu med
bristerna på rättsväsendets, människovärdens
och undervisningsväsendets
områden.

Delar av socialpolitiken behöver omprövas
i ett samhälle med vår höga
standard, där kontanta subventioner
har en mindre roll att spela än förr. Vi
får sluta upp med att inteckna framtida
väntade inkomststegringar i så hög
grad som skett. I stället bör vi konstruera
reformerna så att en ständig anpassning
efter skiftande ekonomiska
förhållanden är möjlig. Det svenska
statsskeppet kan inte klara tidens stormar
väl, om det ekonomiskt seglar med
låsta skot.

Finansminister Sträng har ännu en
gång visat att socialister, hur duktiga
de än är i många avseenden — det gäller
både honom och andra på regeringsbänken
— inte har talang för god
hushållning. Han må framföra vilka ursäkter
som helst, fakta kommer han ändå
inte ifrån. Nu krävs ett annat slags
politik än herr Strängs, en politik som
satsar på produktionsökning. Även om
verkningarna därav till fullo visar sig
först efter flera år — när det t. ex. gäller
verkan på sparviljan — måste vi
börja utan dröjsmål. Och jag har svårt
att se varför inte regeringen skulle kunna
vara med på en sådan politik.

Avböjer det socialdemokratiska partiet,
som representerar 44 procent av
väljarna, ett samlat försök att få samhällsekonomien
och statsfinanserna sanerade
och de aktuella frågorna lösta
genom en framstegspolitik i samför -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stånd, och satsar man i stället på strid,
d. v. s. partiets intresse av att återvinna
majoriteten, då är jag övertygad om att
detta försök kommer att misslyckas.
Men tyvärr kommer då även Sveriges
folk att få vara med om att betala kostnaderna.

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att sådant tal som det jag för fram kan
vantolkas av den som eventuellt vill
göra det, därvidlag har jag inga illusioner.
Men det spelar ingen roll. Min
fasta personliga övertygelse är att sällan
om ens någonsin under fredstid har
ett så tungt ansvar vilat på oss som arbetar
i detta hus som just i år. Inte
på mycket länge har möjligheterna till
ett gemensamt befriande initiativ i demokratisk
samverkan varit så uppenbara
som nu, och möjligheter betyder
alltid ansvar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Hur många skålar för
fred och vänskap som än föreslås är
hotet mot alla fria folk och alla fria
människor lika överhängande, nödvändigheten
särskilt för de små folken att
skydda sig lika brännande aktuell.

Den fria världen har förlorat i styrka.
Atlantpakten, vars kraft till motstånd
också är vår kraft, har blivit svagare.
Därav kan bara en slutsats dragas. Vår
egen försvarsfråga pressar till positiv
lösning med än större styrka. Vi måste
ha ett starkt försvar, ett effektivt försvar,
ett modernt försvar.

Försvarsfrågan och frågan om kostnadsökningarnas
täckning är föremål
för förhandlingar mellan de demokratiska
partierna. Vi hoppas på vår kant
att dessa skall föra till positivt resultat.
I avvaktan på eu uppgörelse använder
jag också regeringens metod i den preliminära
budgeten och räknar i fortsättningen
med samma formella summa för
fjärde huvudtiteln som regeringen. Detta
iir att för tillfället renodla statsbudgeten
från utgiftsstegringar, vilka beror
på internationella förhållanden, över

vilka vi inte har något nämnvärt inflytande.

Herr talman! Att misslyckas är ingen
skam. Men att försöka spela händelsernas
herre just när händelserna slagit
en på fingrarna, att vara som mest tvärsäker,
när man har alla sakliga skäl att
vara som minst säker, det är, herr
Sträng, att grovt underskatta dem som
visserligen inte är med på scenen men
väl i dramat.

Vi kritiserar inte herr Sträng som
person och medbroder i ett enerverande
och pressande arbete. Men vi ser oss
nödsakade att hårt kritisera honom som
företrädare för en de återkommande
felbedömningarnas och misslyckandenas
politik, som finansminister i den
regering, som ingenting har lärt av mer
än tio års dyrbara experiment med
medborgarnas arbetsförtjänster och som
ingenting har glömt av ett verklighetsfrämmande
och doktrinärt program för
den mänskliga gemenskapens förvandling
till ett socialistiskt högskatte- och
höghetssamhälle.

Statens sammanlagda utgifter översteg
under år 1957 dess sammanlagda
inkomster under samma tid med 1 621
miljoner kronor —• netto. Uppskattningsvis
kan det sägas att cirka 13 procent
av statens totala utgifter 1957 inte
täckts av inkomster. 1956 var motsvarande
siffra 5 procent.

Denna utveckling skall självfallet bedömas
mot bakgrund av den finanspolitik
som 1956 proklamerades — ej
utan pukor och trumpeter. Det var då vi
skulle börja med att varje år på en gång
betala alla utgifter med skatter och
avgifter — även utgifter för byggnader
och anläggningar, som skall användas
under årtionden framåt. Detta var vad
herr Sträng kallade en »aktiv och kraftfull
finanspolitik», en finanspolitik som
inte blott skulle vara — jag citerar »en
praktisk indikator» på en statsbudgetens
förstärkta stabiliseringseffekt utan
eu riktpunkt för all planering i alla
departement ända fram till mitten av år
1959.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta, herr talman, tillkännagavs officiellt
så sent som den 26 april förra
året, då vindsvåningen på den s. k. totalbalanseringens
stolta träslott redan
var avbränd. Men regeringen nöjde sig
inte med att i allt nervösare tempo och
i alltmer överlägset irriterade tonfall
hävda sin kraftfulla finanspolitik. Den
drev i officiella aktstycken en häftig
polemik mot var och en, som inte trodde
på den nya förkunnelsen. Regeringen
talade om »kverulans, osaklighet
och ansvarslös löftespolitik». Regeringspolitiken,
om vilken vi nu vet att
den inte varit någonting annat än ett
våldsamt slag i luften, angavs vara en
absolut förutsättning för fortsatt framåtskridande,
för stabilitet.

Totalbalanseringens metod är död —-i praktiken. Den dog därför att den
inte hade någon livskraft. Leve totalbalanseringen
—- i teorien!, ropar finansministern
och skärper än ytterligare
den underton av moralisk förtrytelse
mot oliktänkande, som faller
sig så naturlig för honom när han försvarar
regeringens bedömningar och
politik. Låt mig bara säga: Regeringens
försök att bedöma vad som skulle hända
har fallit ut på ett sådant sätt, att stor
varsamhet borde vara av nöden när det
gäller att bedöma andras bedömningar.

Som lägsta riktpunkt — finansministern
kursiverade själv ordet — för statens
finansiella transaktioner fastställdes
1956, att kreditmarknaden icke
skulle behöva besväras med låneanspråk
från regeringens sida, och alldeles
särskilt varnade herr Sträng då
för upplåning i riksbanken, som förklarades
medföra en icke acceptabel
påspädning av marknadens likviditet.
Kreditmarknaden skulle reserveras för
»bostadsfinansiering och för de större
och mindre företagens, hantverkarnas,
jordbrukarnas, städernas och landskommunernas
lånebehov».

Låt oss med några siffror belysa vad
som hänt i verkligheten sedan detta
stolta löfte gavs. Staten har 1956/57 lå -

nat 2 955 miljoner, ett enormt belopp.
Det motsvarar nästan 18 procent av
hela den statsskuld vi hade när staten
skulle sluta låna. Upplåningen under
dessa två år blev i själva verket större
än den sammanlagda statsskuld vi hade
när andra världskriget bröt ut. Den
enligt finansministern icke godtagbara
upplåningen i riksbanken ökades samtidigt
med 1 547 miljoner kronor eller
icke mindre än 38 procent av riksbankens
hela innehav av statspapper vid
början av den period, då det skulle
vara slut med lånandet i riksbanken.

Trädet lär man känna av dess frukter
-— det vet också vi amatörfruktodlare.
En politik bör bedömas efter dess resultat.
Det borde de politiska experterna
i regeringen så snart som möjligt
inse. Ursäkternas och bortförklaringarnas
tid borde vara gången.

Men, säger herr Sträng, i princip har
jag rätt — det har jag. Vad som nu inträffat
är helt enkelt »en anpassning
till ett förändrat konjunkturläge». Den
ekonomiska utvecklingen råkade bli en
annan än jag räknat med. Därför råkade
hela min politik slå ut på ett helt
annat sätt än jag bestämt att den skulle
göra. Alltså har jag haft rätt.

Hela detta resonemang aktualiserar
ett av de verkliga kärnproblemen i all
ekonomisk politik. Är en finanspolitik,
som praktiskt laget uteslutande arbetar
med åtgärder i syfte att begränsa den
ekonomiska rörelsefriheten för alla
andra än stat och kommun, över huvud
taget användbar?

Ju starkare vårt beroende av en alltid
i viss mån okänd världsmarknad
blir, ju mer vi dragés in i ett ekonomiskt
sammanhang, vars tendenser alltid
måste bli motstridiga, desto mindre
kan vi beräkna om framtiden, desto
mer är vi hänvisade till mångtydiga
spådomar. Därav måste två slutsatser
dragas. Vi måste förstärka buffertarna
i vår ekonomi, bygga upp reserverna.
Valutareserverna, den statsfinansiella
stabiliteten, kapitalmarknaden, reser -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

verna ute i företagen. Det bästa man
kan säga om regeringspolitiken är att
den icke i något av dessa avseenden
förmått påverka utvecklingen i rätt
riktning. Den andra slutsatsen. Vi måste
välja medel för vår ekonomiska politik,
som har en hög grad av inneboende
smidighet. Till dem hör icke vad regeringen
kallar finanspolitik, men väl och
framför allt en kreditpolitik som kan
utgå från en hög frivillig sparkvot, ett
rimligt statligt utgiftsläge, ett offentligt
upplåningsbehov, som marknaden
kan smälta utan regleringsingripanden,
och en beredvillighet från statens sida
att finna sig i en fri konkurrens om
tillgängliga sparmedel, varvid investeringarnas
effektivitet och endast de får
fälla utslaget.

Det brukar påstås. Om kredit- och
räntepolitikens verkningar kan vi ingenting
säga i förväg. Om resultatet av ett
skatteingripande kan vi däremot ge besked,
innan vi beslutar oss. Detta är
fel, och det är det väsentliga felet i
totalbalanseringens hela teori. Risken
för oberäkneliga bakslag och biverkningar
blir desto större, ju högre den
allmänna skattenivån är i utgångsläget.
På tusen och en vägar söker människorna
då att skaffa sig kompensation, och
det kontrollsystem finns inte, som kan
balansera deras motiverade eller omotiverade
reaktioner.

Vi står nu i början av ett år, när på
det ekonomiska området nästan vad
som helst kan hända. Vilket utgångsläge
har vi? Vilka planer har regeringen?
Med vilken grad av realism
och kraft är den beredd att angripa de
problem, som det är dess sak att svara
för?

Senaste siffror visar att staten år 1957
gav ut netto 5G4 miljoner kronor mer
i löpande utgifter än den hade inkomster
till. I förhållande till föregående år,
kalenderåret 1956, innebar detta en försämring
i affärerna med 790 miljoner
kronor, ell belopp, lika stort som det
regeringen hoppas få in från den sista

juni i år till den första juli nästa år i
energiskatt, skatter på Öl, läskedrycker
och kaffe, i omsättnings- och utskänkningsskatt
på vin, nöjesskatt, totalisatoroch
tipsmedel.

Mot denna bakgrund av en i längden
ohållbar situation avtecknar sig den nu
framlagda budgeten för 1958/59.

Låt oss jämföra dess siffror med de
senaste, bakom vilka det ligger något
slags viljeyttring från regeringens sida,
med riksstaten för nu löpande budgetår.
I förhållande till denna riksstat stiger
statens löpande utgifter i den nya
budgeten med 1 134 miljoner kronor
netto. Denna stegring motsvarar bra
nära hela den produktionsstegring med
vilken nationalbudgeten räknar från år
1957 till år 1958.

Men vad som nu redovisas är ingalunda
hela sanningen. Vi måste räkna
med än större utgiftsstegringar. Det senaste
budgetår för vilket vi har redovisningen
klar är 1956/57. Skillnaden
mellan de verkliga utgifterna och dem
man hade räknat med i budgeten uppgick
då till mer än 7 procent. Skulle
något liknande inträffa nästa budgetår,
blir stegringen av de löpande utgifterna
nära 2 000 miljoner i förhållande till nu
gällande riksstat. 2 000 miljoner — det
är en summa, som är nästan lika stor
som vad vi alla svenska medborgare
betalar i källskatt till staten på sju månader.

Får jag, herr talman, inom parentes
passa på att i detta sammanhang ansluta
mig till herr Ohlins kritik av finansministerns
sätt att behandla skulden till
SAAB för flygplansleveranserna. Jag
kan inte förstå, vad det över huvud
taget skall tjäna till att finansministern
laborerar med lån, som inte skall synas
i de officiella räkenskaperna.

Låt oss se saken sådan den är. Det
föreligger eu överhängande risk för en
underbalanserad driftbudget under nästa
budgetår. Lika litet som »den lägsta
riktpunkten» gick att realisera, när man
inom regeringen fortfarande såg något

2 — Andra kammarens protokoll 1058. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

så när allvarlig ut, då man talade om
totalbalansering, lika litet förefaller dagens
»lägsta riktpunkt» för regeringspolitiken
— en balanserad driftbudget
— möjlig att uppnå. Detta innebär en
medveten planering för utgifter, som
är större än inkomsterna, för en fortskridande
skuldsättning, som inte täcks
av ökade tillgångar. Vilka belopp kan
det komma att röra sig om? Det är
självfallet mycket svårt att säga nu. Det
finns emellertid skäl att redan i dag
överslagsvis kalkylera med ett utgiftsöverskott
på driftbudgeten med ett par,
tre hundra miljoner kronor. Då man
bedömer den brist, som uppkommer
därigenom, skall följande omständigheter
tas med i kalkylen: tvåhundra miljoner
kronor som tillhör kommunerna
har räknats som inkomst, över trehundra
miljoner kronor, som skall reserveras
för vägbyggande i framtiden, har tagits
i anspråk för andra utgifter. Försöker
man se framåt — till budgetåret efter
nästa — kommer därutöver följande
fakta in i bilden: trehundra miljoner
kronor av statens inkomster, som de nu
beräknas, utgöres av avskrivningspengar,
vilka med den generösaste möjliga
tolkning kan kallas »engångsinkomst».
I reell bemärkelse är bara cirka tio av
de trehundra miljonerna inkomst. Resten
är bokföringspengar. Tvåhundrasjuttiofem
miljoner får finansministern
genom att använda den extra bolagsskatten
för utgifter i rak strid med vad
regeringen själv tidigare bestämt. Samtidigt
förklaras, att denna extra skatt
skall avskaffas, när regeringen får arbetsgivarbidrag
till sin obligatoriska
tjänstepensionering. Utgår regeringen
från att vi på oppositionssidan fortfarande
skall ta dess förhandlingsvilja
på allvar, när den mitt under pågående
förhandlingar utan att nämna ett ord
för oss levererar ett byteserbjudande
av det slag det här rör sig om? Vidare!
Genom att erbjuda de företag, som bedriver
sin verksamhet i bolagsform, att
slippa en tillfällig skatt vill regeringen

skapa underlag för nya pålagor på alla
företag, alltså också på de många, huvudsakligen
små företag, som inte är
bolag.

Den svenska statsskulden nådde vid
årsskiftet det astronomiska beloppet av
19 095 miljoner kronor. Statsskulden
kan ungefär sägas med 40 procent överstiga
bruttovärdet av alla de tillgångar
Sveriges självägande bönder har. Under
de fem senaste åren har statsskulden
ökat med 6 385 miljoner kronor — mer
än dubbelt så mycket som under samma
tid svensk industri, handel och samfärdsel
kan beräknas ha lånat i alla de
former, på vilka arbetande företag täcker
sina kreditbehov.

Av statsskulden utgöres i dag en fjärdedel
av växlar. Denna växelskuld har
på ett år stigit med nära 50 procent.
Största delen — mer än fyra femtedelar
— har placerats i affärsbankerna och
riksbanken, är alltså tillskapad kredit
eller skapar kredit. Vilka risker det
medför att göra pengar eller göra om
korta pengar till långa på det enkla
sättet att staten lånar dem, har vi erfarenheter
av. Finansministern räknar i
dag med att under nästa budgetår behöva
låna ytterligare 1 600 miljoner
kronor. Redan detta är ett väldigt belopp.
Det svarar ungefär mot 20 års
statsupplåning, om takten i denna skulle
vara densamma som på 1930-talet.
Tyvärr finns det emellertid inga möjligheter
att betrakta det nu preliminärt
anmälda lånebehovet som definitivt.
Man gör klokast i att räkna med betydligt
över 2 000 miljoner kronor. Jag
skall, herr talman, gärna i den fortsatta
debatten om så önskas specificera
siffran. Fram till mitten av år 1961
torde under nu kända förutsättningar
och schematiskt räknat — om ingenting
radikalt göres — den svenska staten
behöva låna omkring åtta miljarder
kronor. Det är 1 000 kronor per invånare
— de nyfödda barnen medräknade.

Fn politik som leder till sådana resultat
är helt enkelt omöjlig. Den inne -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bär en snabb uppladdning för en ny
engångsinflation med allt vad den betyder
av orättvisor, ej minst mot sparare
och pensionärer. Den måste leda
till en ytterligare förstöring av kapitalmarknaden
och ett sjunkande sparande.
Kapitalmarknadens funktionsduglighet
återställer man inte med regleringsingripanden
i syfte att pressa över kortfristiga
medel till långfristig placering.
De kortfristiga sparmedel vi har fyller
i den ekonomiska mekanismen samma
uppgift som smörjoljan i en maskin.
De undanröjer friktionen. De
långfristiga sparmedlen ger drivkraft
— framåt. Vad finansministern nu tänker
försöka sig på är att spara på rundsmörjningen
för att få pengar till bensin.
Den regeringskarossen går inte
långt. Motorn börjar snart hosta och så
kärvar den igen.

Internationella regleringsbanken har
med en utomordentligt intressant sifferserie
visat vilken förhistbringande
affär den gör som i Sverige sparar
pengar och köper statsobligationer. Det
gör snart ingen frivilligt längre. Men
regeringens regleringsteknik innebär ju
just att man tvingar dem som förvaltar
folks sparmedel att köpa dessa förlustbringande
papper. Ingen skall inbilla
sig, att inte spararna upptäckt den saken.
År det då någon som tror att det
efter en ny våg av prisstegringar finns
någon annan möjlighet kvar än ett permanent
tvångssparande för statens räkning?
Är det någon som tror att det under
de statsfinansiella förutsättningar
regeringspolitiken skapar finnes några
möjligheter att driva en effektiv kreditoch
räntepolitik med rimliga räntesatser?
Av alla västliga industriländer
tycks vi ligga i toppen när det gäller att
avstå pengar för investeringar. Men vi
ligger i botten i fråga om avkastningen
på dessa pengar. Den som vill veta vad
detta kan bero på behöver bara kasta
en blick på våra offentliga utgifter och
på allt som görs för att reglera kapitalmarknaden.
Är det någon som tror att

vi kan hålla oss med i den internationella
konkurrensen om vi bara fortsätter
på detta sätt?

Ingen skall om oss i högerpartiet kunna
säga att vi kritiserar i efterhand. År
efter år har vi varnat för följderna av
statsutgifternas monstruösa ansvällning.
Vi har betecknat och vi betecknar denna
ansvällning som en självständigt
verkande inflationsfaktor, som ett tilltagande
hot mot den statsfinansiella
och samhällsekonomiska stabiliteten. Vi
har påpekat att de tidvis betydande inkomststegringarna
för staten, som fått
bilda bakgrund till utgiftsexpansionen,
till stor del varit inflatoriska låtsaspengar
och understrukit riskerna för
avsaktande inkomstökningar i normalare
konjunkturlägen med högt uppressade
skattesatser.

Den situation som nu föreligger bär
regeringen ansvar för, men att den föreligger
kan inte heller vi bortse från.
Det finns fyra sätt att stärka en budget.
Man kan genom utgiftsbegränsningar
göra budgeten saldomässigt sett starkare,
minska statens behov att låna
pengar. Detta är den möjliga reella innebörden
i en aktiv finanspolitik. Man
kan med grund i utgiftssänkningar sänka
skattenivån och rationalisera skattesystemet.
Detta är den möjliga, reella
innebörden i en aktiv skattepolitik. Man
kan genom skattepolitikens utformning
ge sparandet ökad tyngd i människornas
avvägning mellan omedelbar förbrukning
av arbetsförtjänsterna och
sparande och kombinera detta med åtgärder,
som stärker äganderätten och
gör den till en personlig möjlighet för
fler och fler. Detta är den möjliga reella
innebörden i en aktiv sparfrämjande
politik. Man kan bevaka tendenser och
företeelser i samhällsekonomien genom
att föra en aktiv penning- och kreditpolitik,
som i sin tur möjliggöres genom
en realistisk och rörlig räntepolitik.
Detta förutsätter alt regeringen avstår
från alla försök att kommendera fram
hemmagjord kredit för sina utgifter

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

från centralbanken, att även i vårt land
och även i regeringskretsar riksbanken
betraktas som en centralbank och inte
som en automat där man stoppar in
växlar och får ut pengar.

Endast om man är beredd att i praktiken
pröva dessa fyra metoder kan
man räkna med ett växande underlag
för stigande produktiva investeringar
och med ett större och större utrymme
för småföretagarnas krediter. Det målet
når man inte med statsanslag. Endast
med dessa fyra metoder har vi chans
att få ordning på vår ekonomi.

En sak måste emellertid särskilt markeras.
Ingenting effektivt kan göras om
ej den sammanlagda statliga utgiftssumman
undan för undan och väsentligt
hålls tillbaka. Detta blir inte lättare eftersom
vi vet, att vi måste satsa mer till
exempel på forskning och folkpensioner.
Därför kan vi inte heller på en gång
uppnå den sänkning i det totala utgiftsläget,
som är nödvändig. Men redan nu
måste vi ställa in oss härpå. Det gäller
i första hand att få ner de löpande kostnaderna
för statsverksamheten men också
att begränsa statens kapitalutgifter.
Det gäller att bryta föreställningen att
staten har råd till allt. Det gäller att inrikta
de statsanställdas ambitioner på
minskade anslag, i stället för höjda, att
medvetet försöka göra de många friska,
som lider av statsbidragssjukan. Därför,
herr talman, får vi inte ens tveka att
pröva om redan fattade beslut.

Man skulle kunna sortera upp medborgarna
i detta land i en oändlig
mängd grupper. För varje sådan grupp
är en viss statsutgift absolut nödvändig,
självklar och, hur stor den än är, alltid
för liten. Men — finns det då ingenting
gemensamt för alla dessa grupper, ingenting
som väger mer än kraven på staten,
d. v. s. på andel i andra människors
arbetsförtjänster? Det finns det,
och det inser fler och fler. Vi har ett
gemensamt intresse — en stark, stabil
och konkurrenskraftig ekonomi, som
ger människorna möjlighet att i växan -

de personligt välstånd, i personligt oberoende
få ut vad tekniken undan för undan
ger underlag för. Det målet når vi
inte, om vi inte griper oss an med de
offentliga utgifternas problem. Uttrycket
»de offentliga utgifterna» är det
riktiga. Det rör sig nämligen också om
kommunernas utgifter. Också dessa måste
omprövas. Staten bör stryka under
vikten härav genom mer realistiska villkor
för statsbidragen till kommunerna
men också vidga möjligheterna härför
genom att radikalt sänka de anspråk
man ställer på kommunerna.

Varje sänkning av utgifterna på statens
löpande konton skall resultera i
motsvarande skattesänkningar. På den
punkten får det inte råda någon tvekan.
Vad man kan bli tvungen att diskutera
är hur mycket av utgiftsbegränsningarnas
belopp, som i första omgången
måste avsättas för att täta inflationsläckan
i en budget och hur mycket som
kan avdelas för att stärka budgeten genom
omedelbara skattelättnader.

Regeringens budget måste förstärkas
därför att den redan i själva utgångsläget
är underminerad. Oavsett hur stora
besparingar man gör, måste man därför
be människorna vänta något med en
del av de skattelättnader, som de kan
göra anspråk på. Redan nu måste emellertid
de åtgärder planeras, som går ut
på att göra skattesystemet — skatten på
arbetsförtjänsterna och på produktionen
— mer rationellt, bättre ägnat att
befordra effektivitet, viljan till personlig
arbetsinsats och personligt sparande.

Vi i högerpartiet ställer in vår politik
på sänkning av statsutgifternas totalbelopp
och på sänkta skatter. Vi kommer
att lägga fram konkreta förslag härom.
För oss gäller det att hävda konsumentens
personliga valfrihet, spararens personliga
säkerhet och fri tävlan på lika
villkor i produktionen och på kapitalmarknaden.

Herr talman! Det skulle finnas all
anledning att ställa än fler, närgångna
och detaljerade frågor till regeringen

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och finansministern kring den politiska
novell, med vilken årets mer än vanligt
preliminära budget inledes. Men
hela våri liv får ju inte bli en enda frågelek.
I min hand har jag emellertid fått
ett frågeformulär, som utsänts av 1957
års studentbostadsutredning genom dess
ordförande, en sällsynt samhällsekonomisk
generaldirektör. Tydligen utgår man
där ifrån att Sveriges studenter öppet
och käckt skall berätta allt för några av
de förstående vänner, som numera är
så vanliga i den högsta administrationen.

Studentbostadsutredningen vill ha
klarhet. Jag citerar i fortsättningen ordagrant
ur formuläret: Har studenten
säng i sitt rum? Om sådan till äventyrs
skulle finnas, är han då nöjd med den,
inte nöjd och i så fall varför? Finns
där sängbord eller en bekväm stol, i
vilken den unge mannen eller den unga
kvinnan kan sjunka ner och läska sin
själ genom att läsa Gunnar Strängs ännu
ej utkomna minnen »Från total balans
till total brist på balans»? Studenten —
med vilken utredningen redan inledningsvis
lägger bort titlarna — beordras
uppge om han har någon armatur i sitt
rum eller lever i ett ständigt, egyptiskt
mörker. Den samvetsfrågan ställs till
honom: hur många hyllmeter egna och
hur många hyllmeter lånade böcker bevarar
du i ditt rum? överheten vill ha
besked. Finns det strykjärn eller skivspelare,
förvaras rotsaker, soppor, Öl
på rummet eller nöjer sig den unge statsvetaren
med mjölk och fisk? Det är av
vikt icke blott att det inrapporteras på
fastställt formulär huruvida det blivande
justitierådet själv tvättar trikå, nattkläder
och sänglinne utan också i så fall
var denna manöver utföres och huruvida
strykning av det tvättade äger
rum på skrivbordet eller matbordet. Så
kommer en pinsam fråga: Besväras du
av störande ljud i rummet? Kommer
dessa i så fall från rörledningarna eller
från grannarna? Denna senare socialgrupp
uppdelas i tre kategorier: gran -

nar ovanpå, under och vid sidan. På
min tid var det mest grannar som på
något underligt sätt kommit in i själva
rummet och som särskilt nattetid exekverade
störande ljud.

Herr talman! Må dessa frågor behandlas
i en känsla av ansvar mot nutid och
framtid och i vetskap om att i det långa
loppet kommer en försiktig stabiliseringspolitik
enligt hittills följda linjer,
med de jämkningar och nyanseringar
som betingas av utvecklingens gång,
snabbare att leda till målet än förhastade
lättnader i åtstramningsåtgärderna
och kortsiktiga eftergifter för kraven
på skattesänkningar eller andra önskemål,
som innebär ett undergrävande
av den erforderliga ekonomiska stabiliteten.
Det sista har inte någon generaldirektör
sagt utan ett statsråd. Gissa vilket,
herr talman!

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag delar helt de två
föregående talarnas uppfattning om
att statens finansiella läge för det stundande
budgetåret inte är särskilt lysande.
Bilden är faktiskt rätt dyster,
eftersom de löpande inkomsterna inte
kan beräknas räcka ens till driftutgifterna.
Men under sådana förhållanden
kan det vara till någon tröst att se att
balansen i samhällsekonomien ändå
tycks vara rätt hygglig.

Vid en debatt i höstas tillät jag mig
att återge konjunkturinstitutets uttalande
alt vi förefaller att ha kommit så
nära ett tillstånd av samhällsekonomisk
balans med full sysselsättning som man
i praktiken kan hoppas med de givna
yttre förutsättningarna. Ingenting har
inträffat sedan dess, som kan ge anledning
till ett ändrat bedömande av frågan,
om det föreligger balans i samhällets
ekonomi.

På vissa håll har man hävdat att den
balans som vi nu har inte kan betraktas
såsom naturlig, eftersom den har
vunnits och vidmakthållits genom ett

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverksproposionen m. m.

flertal restriktiva åtgärder. Den frågan
inställer sig då: När skall balansläget
anses naturligt? Är det endast om läget
vidmakthålles med traditionella konjunkturpolitiska
medel, d. v. s. i stort
sett med räntan? Nej, inte sedan man
som skett här i landet för minst ett
kvartsekel sedan har gått in för en
aktiv konjunkturpolitik, innebärande
att det alltefter läget bör vara en balanserad,
överbalanserad eller underbalanserad
budget — jag använder här
termen budget i den gamla meningen;
alltså talar jag om driftbudgeten —
och att man i tider av stark expansivitet
i näringslivet kan hålla igen genom
investeringsavgifter o. s. v. och
att man i lågkonjunkturer kan stimulera
näringslivet med ökade skogsvårdsarbeten,
vägarbeten och andra offentliga
investeringar. Det förefaller då
lämpligare att tala om en naturlig balans,
när den upprätthålles med generella
medel och inte med ransoneringar,
individuella licenser o. s. v. Ser
man saken på det sättet, bör det finnas
anledning att säga att den balans som
vi synes ha i dag förtjänar att i varje
fall i stort sett kallas naturlig. Detta
om ekonomien här i landet.

Låt mig så återvända till statsbudgeten
och göra några kommentarer kring
statens finansiella läge sådant det framstår
i budgeten. Som jag nyss sade kan
budgeten inte med bästa vilja i världen
betecknas annat än som svag. Vi
befinner oss väl alltjämt i någonting
som kan kallas en låt vara något dämpad
högkonjunktur, och ändå är läget
sådant att man redan nu ser att de
löpande utgifterna för budgetåret inte
kommer att räcka till driftutgifterna.
Säkert blir det inte så litet som kommer
att fattas.

Finansplanen visar ett mycket stort
upplåningsbehov för staten, och det är
som jag sade inget tvivel om att driftbudgeten
i verkligheten trots de 48
miljonerna i överskott är starkt underbalanserad.
Och det utgår också finans -

ministern ifrån, även om man kanske
får läsa något mellan raderna för att
se vad han där menar.

Jag förstår att finansministern har
grubblat åtskilligt över hur situationen
skall kunna klaras upp, även om han
inte har funnit det lägligt att presentera
sina funderingar i finansplanen.
Vi vet att det inte kommer att flyga
några stekta sparvar i finansministerns
mun. Den återhållsamhet som är nödvändig
i statens affärer kräver god vilja
här i riksdagen.

Trots de skattesänkningar som har
genomförts — vi har dock genomfört
cn del sådana under senare år — är
skattebördan alltjämt tung för stora
grupper av vårt folk, men en skattepolitik
som icke har sakligt underlag
hjälper oss inte i den här situationen.
Om högern såsom herr Hjalmarson har
antytt i något uttalande vill möjliggöra
en sänkning av den statliga skatten genom
att ta bort en del av bidragen till
kommunerna, skulle detta vara en »re«
form» som leder till ökad skattebörda
för vissa grupper, och den innebär i
stort sett bara att skatten flyttas över
från en rad på skattsedeln till en annan:
från den råd som heter Statlig
inkomstskatt till raden med beteckningen
Kommunalskatt. Sådant kallar
vi i centerpartiet inte för skattesänkning.
Vad är det för nytta med en sådan
överflyttning?

För övrigt vill jag säga ifrån, att vi
i det nuvarande läget inte har möjligheter
att sänka den statliga inkomstskatten,
men desto angelägnare är det att
vi genom en långsiktig besparingsaktion,
som även tar till vara möjligheterna
att förenkla och rationalisera
hela den statliga verksamheten, söker
skapa förutsättningar för framtida skattelättnader.

Socialdemokraternas invändningar
mot en parlamentarisk besparingskommitté
går som bekant ut på att de olika
budgetposterna är föremål för hårda
beskärningar i kanslihuset och att man

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 23

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte kan vänta sig komma längre i en
kommitté. Uppgifterna om beskärningarna
kan jag vitsorda — jag har ju själv
varit med om åtskilliga budgetberedningar
och vet hur det prutas — men
invändningen täcker ändå inte hela
verkligheten. Om representanter för
alla partier vore med i besparingsöverläggningar,
kanske man i viss utsträckning
kunde komma ifrån att alltför
ängsligt snegla på valmännen och konkurrensen
om dem — kanske, kanske
inte. Jag tror i varje fall att det vore
bättre att försöka.

När man talar om att årets driftbudget
är underbalanserad, bör det strykas
under att underbalansering föreligger
trots att man i år räknat in pengar på
driftbudgetens inkomstsida som i fjol
hölls utanför. Jag syftar på inkomsterna
från den tillfälliga skärpningen av
bolagsskatten, cirka 275 miljoner kronor,
som i fjol och året före i själva
verket inte inräknades i budgetens inkomster,
eftersom posten balanserades
av en utgift på samma belopp för framtida
pensioneringsändamål, som det
hette.

Skärpningen av bolagsskatten företogs
ju närmast i konjunkturdämpande
syfte, och man kan säkert ifrågasätta,
om den behövs längre för det ändamålet.
Naturligtvis kan det sägas att man
helst bör gå fram steg för steg när det
gäller att lätta på inflationsbromsarna
och att det kan vara klokt att vänta
något med att stryka den extra bolagsskatten,
eftersom slopandet av investeringsavgiften
vid årsskiftet innebär
borttagande av en sådan broms för bolagen.
Emellertid kompliceras läget i
dag alldeles särskilt av att inkomsterna,
även om man inräknar dessa 275 miljoner,
inte räcker till driftutgifterna.

En annan större post i budgeten som
också varit omdiskuterad är de 300
miljoner kronor som finansministern
kallar reaktiviserade. Det gäller här
vissa bostadslån. I våras ändrades bestämmelserna
för lånen så att låntagar -

na är skyldiga att amortera de lån det
nu är fråga om. För min del vill jag
uttala min tillfredsställelse över att lånebestämmelserna
har ändrats på det
här sättet, och jag hoppas att man skall
fortsätta i den riktningen. Jag har nämligen
i många år haft den uppfattningen
och även givit uttryck för den då
och då, att hyrorna bör betalas av hyresgästerna
utan subventioner och att
frågan om stöd till barnfamiljer och
andra med svag ekonomi får lösas på
annat sätt. Med hänsyn till att lånebestämmelserna
ändrats tror jag inte att
finansministerns åtgärd i fråga om dessa
300 miljoner kronor kan anses felaktig.

Ja, så ser det ut i dag: statsinkomsterna
räcker inte till de löpande utgifterna,
och det i en situation som ändå i
viss utsträckning kan betecknas som
en högkonjunktur. Hur har vi kommit
i det läget? Den frågan inställer sig
osökt.

Här får alla partier ta sin del i ansvaret.
Skulle jag nämna en stor utgiftspost
som man hade bort kunna
undgå, skulle det vara de utgifter på
något hundratal miljoner kronor som
staten har fått på halsen på grund av
den räntehöjning som enligt vår mening
inte var befogad.

Herr Ohlin nämnde något om att vi
borde ha fört en mera produktionsfrämjande
politik under de gångna åren.
Han utvecklade inte sin ståndpunkt närmare,
men vi har ju varit överens om
att vi har haft en överkonjunktur, som
det har gällt att dämpa för att nå fram
till samhällsekonomisk balans. Från
den dåvarande regeringens sida föreslogs
också en rad åtgärder i det syftet.
Från högern och folkpartiet hörde
vi inte av något intresse att hjälpa till
därvidlag, annat än att räntorna fick
höjas. Det var man intresserad av på
det hållet, och i det fallet ville man uppenbarligen
sträcka sig långt, eftersom
man helt enkelt vägrade att anlita
någon av de andra bromsar, som rege -

Nr 2

Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ringen förordade och som vi nu har
kunnat börja montera av. Jag tänker
här särskilt på investeringsavgifteij.

I huvudsak beror nog det nuvarande
läget på att vi har skyndat för fort med
utgifterna. Inkomsterna har inte hunnit
med. Partierna har gått för långt i
sin tävlan att bereda förmåner av skilda
slag. Herr Ohlin lät förstå att han
för ett år sedan hade velat ha saker och
ting helt annorlunda, och han skulle ha
gått in för helt andra förslag, om han
då vetat vad han vet i dag. Ja, det är säkert
många som befinner sig i den situationen
och som säger, att om de för
ett år sedan hade vetat, vad de vet i
dag, så skulle de ha handlat annorlunda.
Inte bara på det ekonomiska området
— där ju herr Ohlin är fackman
— utan också på många andra områden
skulle vi nog haft anledning föra ett
annat resonemang än vi fört.

I det sammanhanget vill jag till herr
Hjalmarson säga, att nog var det väl
ändå en ödets skickelse att herr Hjalmarson
inte representerade en majoritet
för ett år sedan, ty då skulle läget för
innevarande budgetår ha varit cirka
300—400 miljoner kronor sämre än nu.
Herr Hjalmarson ville nämligen då avhända
staten betydande inkomster. Visserligen
ville han också göra en del besparingar,
bland annat på ett område
som står mig nära. Han ville spara på
statspolisen. Slutresultatet hade emellertid
blivit att statens läge för innevarande
budgetår hade varit ungefär 400 miljoner
kronor sämre. Jag roade mig nyss
med att studera högerns besparingsmotion,
och jag kom därvid fram till den
ungefärliga siffran 400 miljoner — kanske
inte riktigt så mycket, men vi får
väl tillfälle senare att precisera siffran
närmare, herr Hjalmarson och jag.

Nå, felet är alltså att vi har anpassat
utgifterna efter de inkomster staten får
vid en extrem högkonjunktur, och följden
är att inkomsterna blir otillräckliga
vid minsta dämpning av konjunkturen.
Sanningen om växling mellan fe -

januari 1958 fm.

ni.

ta och magra år har vi nog ännu inte
kommit ifrån, hur mycket vi än tror
oss kunna påverka konjunkturläget. Det
är en sanning, som vi alla borde tänka
litet mera på.

Men vad skall vi nu göra åt saken? Jo,
vi skall handla som en enskild person,
försöka klara av dilemmat och sedan
akta oss för att komma i samma situation
igen. Så illa ställt är det ändå inte
den här gången, att det blir svårt att
klara skivan, om vi hjälps åt.

Jag tillåter mig upprepa att konjunkturläget
alltjämt får betraktas som ganska
hyggligt. Svenska folkets levnadsstandard
är, som vi vet, hög i jämförelse
med praktiskt taget alla andra folks.
Det är mot den bakgrunden nämast beklämmande
att höra det myckna pratet
om att allting är så eftersatt — med
adress till staten. Visst finns det områden
som är verkligt eftersatta, men
något fog för klagovisor i största allmänhet
om hur dåligt vi har det finns
det sannerligen inte. Och att i besparingsintresse
introducera den skotska
kilten i Sverige finns knappast någon
anledning till. Om det finns andra motiv
för användande av kilt är jag inte
kompetent att bedöma.

Den viktigaste uppgiften för riksdagen
är som sagt att försöka klara statens
finanser på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt, och det bör vi allesamman
hjälpas åt med. Vi måste se till
att budgetunderskottet blir täckt, och
vi bör, som jag sade, också dra lärdomar
av situationen. Vi bör säga oss,
att vi inte får fortsätta att besluta om utgifter
eller ge löften om reformer förrän
vi har gjort klart för oss, varifrån
pengarna skall tas. Nej, låt oss vara
överens om en paus beträffande mera
kostnadskrävande reformer och låt oss
titta på den här tanken om en verklig
besparingsaktioij. Vi får helt enkelt inte
för jämnan låta utgifterna ligga en hästlängd
före inkomsterna. Här behövs
samarbete och samförstånd mellan de
olika partierna, och ett sådant samför -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

stånd når man inte genom att försöka
skjuta skulden på varandra, dividera
om vem som har den största skulden.
Alla partier har medverkat i långdansen
kring den gyllene kalven i förhoppning
att härigenom behaga väljarna.

Vår materiella och kulturella standard
heror, som vi alla vet, på vår egen
företagsamhet, på vårt gemensamma arbete
i näringsliv och samhälle. Vi i
centerpartiet hävdar ju att den fria företagsamheten
och den enskilda äganderätten
är de viktigaste drivkrafterna
i den utvecklingen. Vi måste därför se
till, att den fria företagsamheten får så
goda förutsättningar som möjligt. För
samhället är det då angeläget att medverka
till en ändamålsenlig kreditförsörjning
och, i den mån det låter sig
göra, också stimulera det frivilliga sparandet.

Eu liten ljusglimt i detta sammanhang
är att under fjolåret konsumtionen
synes ha stigit något mindre än
under de föregående åren och att det
frivilliga sparandet därför ökat i motsvarande
mån. Vad det sammanlagda
sparandet i landet beträffar tycks det
trots allt — underligt nog höll jag på
att säga — vara någorlunda gott. Bruttosparandet,
som före kriget höll sig omkring
20 procent av nationalinkomsten,
har nu i rätt många år legat vid 30 procent
och torde alltjämt göra det. Beträffande
de enskilda människornas sparande
synes konjunkturinstitutet ha
kommit fram till att det uppgår till
ungefär samma procent av inkomsterna
som före kriget. Det förvånar faktiskt,
att sparandet kan vara så pass hyggligt.
Det hade man inte trott. Den sociala
välfärden vill vi ju ha, men den har
sina olägenheter. Det kan hända, att
många av dem, som förr tyckte det var
nödvändigt att spara, med hänvisning
till just denna sociala trygghet inte anser
det så nödvändigt att spara längre.
Penningvärdets fortgående försämring
är väl också någonting, som direkt bör
motverka sparandet. Men även om det

än så länge inte har skett någon försämring
i fråga om det frivilliga sparandet,
bör vi nog ändå räkna med att de här
två frågorna — den svenska sociala
tryggheten och penningvärdets fall —
så småningom kan komma att dämpa
sparviljan. Vad vi behöver är ju, som vi
vet, en utveckling i rakt motsatt riktning,
nämligen ett ökat sparande, bl. a.
för att kunna följa med i den tekniska
utvecklingen genom investeringar på
skilda områden, inte minst genom att
satsa på sådana ting som forskning och
utbildning.

I tävlingen mellan investeringar och
konsumtion har alltså de förra åtminstone
för tillfället tagit ledningen — visserligen
helt obetydligt — beträffande
den procentuella tillväxttakten, som det
heter i finansplanen. Det är en källa
till tillfredsställelse för finansministern,
och jag delar givetvis hans uppfattning
här. Men det är inte så tillfredsställande,
att de privata investeringarnas volym
ökat med knappt en procent, medan
de offentliga investeringarna stigit
med inte mindre än 6 procent. Jag hoppas,
att finansministerns förutsägelse
om att tyngdpunkten i investeringsökningarna
i år skulle ligga inom det privata
näringslivet kommer att slå in.
Det gäller för oss att skapa ett gott klimat
för företagsamheten.

Anser man, att den enskilda äganderätten
måste vara företagsamhetens
grundval, så framstår det också som
angeläget att äganderätt och ekonomiskt
inflytande tillhör så många enskilda
människor som möjligt. Automatiskt inträder
detta i och med att allt flera
människor får råd att skaffa sig ägodelar.
Men småföretagsamhcten kommer
också in i bilden. Vi i centerpartiet har
alltid understrukit att småföretagsamheten
är av största betydelse för samhället
och näringslivet. Den personliga
initiativkraften och framåtandan har
ofta de bästa utvecklingsmöjligheterna
i det egna företaget — i de många små
företagen. Nyföretagsamheten växer of -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ta bäst på småföretagsamhetens grund.
Ett samhälle, som syftar till förnyelse
och expansion, måste därför ge småföretagsamheten
så goda förutsättningar
som möjligt. Därtill kommer, att småföretagsamheten
även har andra värden
än de rent ekonomiska. Den ger ofta
den enskilda människan den bästa arbetsglädjen.

För oss i centerpartiet framstår det
som särskilt angeläget att försöka tillse,
att småföretagarna får bättre villkor för
sin verksamhet.

Kreditrestriktionerna och den höga
räntan har varit en hård belastning
särskilt för småföretagarna. De speciella
kreditlättnader, som de mindre
företagarna kunnat få genom statens
medverkan, har givetvis varit av värde.
Investeringsavgiftens borttagande
har naturligtvis också en viss, om än
inte så stor betydelse för småföretagarna.

Vad kreditpolitiken beträffar är visserligen
en restriktiv sådan fortfarande
nödvändig. Men detta krav behöver,
säger finansministern i sin finansplan,
inte för ögonblicket ställas med samma
skärpa som under de senaste åren.
Det är då enligt vår mening nödvändigt
att i första hand utverka lättnader
åt de mindre företagarna i deras kreditsvårigheter.
Skall nu staten jämte
andra gå ut på kapitalmarknaden och
låna upp inemot ett par miljarder kronor,
så blir det de mindre företagarna
som får den största känningen av det.
Det gäller därför att på lämpligt sätt
söka skydda småföretagarna i den konkurrensen.
Av skäl, som jag inte behöver
gå in på, blir de mindre företagarna
lätt sparvar i en fri tranedans.

Jag vill i detta sammanhang också
påminna om ett par reformönskemål av
stort värde för småföretagsamheten.
Frågan om en s. k. resultatutjämning
i beskattningen är nu föremål för utredning.
Rätt till resultatutjämning mellan
olika inkomstår är av särskilt stor
betydelse för de näringsgrenar som har

stora inkomstvariationer mellan olika
år, t. ex. jordbruket, trädgårdsnäringen
och fisket. Framför allt för nystartande
företagare skulle en sådan reform vara
av stort värde. Jag hoppas därför att
den kommer snart.

Fastighetsskattens repartitionstal har
ju sänkts genom beslut av fjolårets riksdag.
Vårt mål är ju att avskaffa fastighetsskatten
och att därvid ordna kompensation
i de fall där detta erfordras.
Till årets riksdag kan vi vänta förslag
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
En sådan reform är av betydelse inte
minst för småföretagargruppen.

Vid varje årsskifte kan man läsa i
tidningspressen om befolkningsomflyttningen
från landsbygden till de stora
tätorterna. De stora städerna fortsätter
att dra till sig folk från landsbygden
och de mindre tätorterna. Storstadshebyggelsen
skapar svårbemästrade bebyggelseproblem.
Å andra sidan skapar
befolkningsuttunningen på landsbygden
också svåra problem. En bygd måste
ha ett visst underlag av företagsamhet
och befolkning för att kunna ge invånarna
den standard som är nödvändig
i våra dagar. Det är alltså ur hela samhällets
synpunkt nödvändigt, att vi
kan skapa och bevara en levande landsbygd.

I den mån kommunikationsförhållandena
förbättras, bör möjligheterna för
människorna att välja bostadsort bli
större. Bilismen möjliggör en större utspridning
av företagsamhet och bebyggelse.
Det är inte längre nödvändigt för
folk att bo i en stenstadsbebyggelse. De
kan i stället bo i villasamhällen eller
ute på den rena landsbygden på ganska
stora avstånd från arbetsplatsen.
Det är ingen tvekan om att många
människor, framför allt barnfamiljer,
föredrar att bo i ett eget litet hem.

Riksdagen har som vi vet genom
principbeslut 1947 och 1955 tillerkänt
jordbruket en viss likställighet med näringslivet
i övrigt. Det nya prissättningssystemet
för jordbruket har ju va -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rit i funktion en tid, och för närvarande
är som bekant situationen den,
att jordbruket inte har det inkomstläge,
som avsågs vid beslutet om det nya
prissättningssystemet. Detta måste givetvis
beaktas när omprövning skall ske
nästa år. Det är litet magert att fylla ut
inkomsterna med principbeslut, men
möjligen är det något att haka fast
hoppet vid i fortsättningen.

Skördeskadeutredningen är nu i det
närmaste klar med sitt betänkande, och
jordbruksministern har lovat att lägga
fram proposition i ämnet till årets
riksdag. Detta är av stor betydelse för
jordbruket, något som femtiotalets upprepade
skördeskador eftertryckligt gett
oss erfarenhet av. Det bör vara en angelägen
uppgift för samhället att medverka
till ett skördeskadeskydd. Det är
klart att det finns alternativ även till
detta; alternativet kan vara en så god
prissättning, att den skapar möjligheter
till självrisk eller, för den som så
önskar, till en privat försäkring.

Folka vflyttningen från jordbruket
fortsätter i oförminskad takt. I den
mån den är en följd av att jordbrukets
behov av manuell kraft minskar, är det
naturligtvis ingenting att säga om detta.
Men det måste å andra sidan kraftigt
understrykas, att småbruket alltjämt
har en betydelsefull uppgift i vårt
näringsliv. Det är en nödvändig förutsättning
såväl för vår livsmedelsförsörjning
som för att en levande landsbygd
skall kunna bevaras. Småbruket
måste få bättre villkor. Den proposition
om förbättrat stöd till småbruket,
som skall komma vid årets riksdag,
motses därför med största intresse.

.Tåg hoppas också på en proposition
i skogskompletteringsfrågan.

Dyrortsgrupperingen, för att nu säga
några ord om den, är en orättvisa mot
landsbygden och mot hela landsorten.
Denna gruppering är en ganska märklig
figur. Högre dyrort motiveras med
att det är dyrare att leva på den och
den platsen, men just dyrortsgradering -

en av lönerna gör ju att det blir dyrare
där. Denna cirkel måste brytas.
Förslaget till borttagande av dyrortsgrupperingen
för skatterna synes klart
tillfredsställande medan formerna för
lönegrupperingens avskaffande kan behöva
ventileras ytterligare. En för
landsbygden väsentlig fråga är också
att vi får en verkligt effektiv kommunalskatteutjämning.
Den frågan är nu
föremål för utredning. Vi hoppas också
att den utlovande propositionen om
stöd för upprustning av landsbygdens
elnät skall bli av värde för strävandena
att skapa en levande landsbygd.

Beträffande pensionsfrågan, den politiskt
så brännbara frågan, skall jag
med hänsyn till de pågående förhandlingarna
yttra mig mycket kortfattat.
Vi i centerpartiet fäster särskild vikt
vid att folkpensioneringen förbättras
och att löftet att göra detta redan i år
infrias. Det måste också tillses, att familjeskyddet
och invalidpensionen väsentligt
förbättras.

I fråga om försvaret, där för närvarande
också överläggningar pågår för
att söka nå en samförståndslösning, vill
jag för dagen nöja mig med att peka på
att läget ute i världen manar oss att
se om vårt hus och hålla ett starkt försvar.
Naturligtvis måste de, som har
den meningen, dra konsekvenserna
härav och medverka till att anskaffa
de pengar som behövs. Det hade varit
glädjande om de föregående talarna i
dag förklarat att även de är beredda
att dra dessa konsekvenser.

Årets riksdag står i ett betydelsefullt
avseende i en ny situation. För första
gången på mycket länge är det en minoritetsregering
som lägger fram statsverkspropositionen.
Några författare i
pressen har lovprisat denna situation
och menat att riksdagen nu har fått
större makt. Jag vill inte alls bestrida
att det nya läget kan vara intressant,
men det är inte så säkert att minoritetsparlamentarismen
kommer att visa
sig så praktiskt välgörande. Vi hade

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte enbart goda erfarenheter av den
på 1920-talet. Det är nog en felsyn,
menar jag, att mäta riksdagens makt
efter dess förmåga att när som helst
och så ofta som möjligt fälla regeringen.

Det är säkert önskvärt att regeringen
har ett starkt parlamentariskt underlag,
annars kan regerandet lätt urarta
till att hoppa kråka. Det parlamentariska
livet i länder, där man regelmässigt
byter regering flera gånger om
året, erbjuder inte någon uppbygglig
syn, och mina tankar går icke till minoritetsparlamentarism
utan i rakt
motsatt riktning, nämligen till största
möjliga samling, helst en samlingsregering.
Man kan säga att den bekymmersamma
situation för statsfinanserna,
som framträtt genom statsverkspropositionen,
understyker angelägenheten
av en samling. När nu ingen samlingsregering
kom till stånd, ankommer det
på regeringen att anpassa sina förslag
efter sin minoritetsställning.

Herr Ohlin berörde i sitt anförande
den dagsaktuella parlamentariska situationen
här i riksdagen och kom också
in något på frågan om regeringsbildningen
i höstas. Det ger mig anledning
att säga några ord. Herr Ohlin
frågade: Skall kommunisterna räknas
in eller inte? Ja, är det inte ett rätt
abstrakt tal att fråga, om komministerna
skall räknas in eller inte? Är det
till så stor nytta att föra detta resonemang?
Vi måste väl ändå räkna med
kommunisternas röster. Kommunisterna
finns ju här i riksdagen och har
rösträtt. Hur skall vi komma ifrån detta
faktum?

Politiken får inte vara något självändamål,
det är säkert alla överens om.
Den är endast ett medel i våra strävanden
att skapa ett bättre samhälle för de
enskilda människorna. Vi i centerpartiet
vill även i fortsättningen medverka
till att utjämna de politiska motsättningarna.
Vi kräver av regeringen att
den skall visa samarbetsvilja, men å

andra sidan måste vi på oss själva ställa
kravet att vår opposition skall grundas
på sans och saklighet. För landets
styrelse är det lika viktigt med en saklig
opposition som med en samarbetsvillig
regering. Om bara den ena av dessa
båda faktorer föreligger blir det ett
oupphörligt haltande.

Nu har man från regeringens sida uttalat
önskemål om samförståndslösningar,
och herr Ohlin och herr Hjalmarson
har också talat om angelägenheten härav.
Alla talar vi om samförstånd. Om
det föreligger en ömsesidig omvändelse,
som kan leda till praktiska resultat, så
är det mer än glädjande. Men det är
som bekant lättare att tala om saker och
ting än att utföra dem. I själva verket
är emellertid de sakliga motsättningarna
mellan skilda grupper i samhället
inte alls så starka som de kan synas i
den politiska agitationen. Förr var
klyftorna i ekonomiska och sociala villkor
stora mellan olika befolkningsgrupper,
men under de senare årtiondena
har dessa skillnader i mycket stor utsträckning
försvunnit. Vi har nått ganska
långt i arbetet för ekonomisk och
social rättvisa, och därmed har följt,
att de olika grupperna har fått en mera
ensartad samhällssyn. Därmed har också
förutsättningarna för ett samarbete
ökat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Självfallet var jag ganska
väl medveten om att den föreliggande
statsverkspropositionen skulle
bli utsatt för både kritiska och beska
och raljanta omdömen i den här remissdebatten.
Det har emellertid varit omdömen
som i hög grad skilt sig från de
argument, som från oppositionens sida
torgförts under de senare årens remissdebatter.
Jag har så att säga blivit van
att möta anklagelser som bottnat i den
uppfattningen att staten i fiskalt själviskt
nit har fråntagit medborgarna ett
övermått av skattepengar.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Då regeringen har strävat mot den totala
budgetbalansen har detta helt enkelt
— jag skall utveckla detta litet närmare
längre fram — varit ett försök
att realisera den samhällsekonomiskt
alldeles oklanderliga tesen, att i en inflationsbetonad
konjunktur bör man
undvika den likviditetspåspädning via
statlig upplåning som i annat fall ofrånkomligen
uppstår. Vi har kritiserats för
denna vår strävan med beskyllningar
som tagit formen av att regeringen onödigtvis
tvångsbeskattat de svenska medborgarna.
Man har sagt: Regeringen tar
på sig denna generations bördor och
dessutom bördorna för en kommande
generation. Jag skall villigt erkänna
att på den senare punkten har herr
Hjalmarson korrigerat sig själv. I det
anförande han höll inför sin riksdagsgrupp
för en tid sedan slog han fast,
att nu var det raka motsatsen som var
det riktiga.

I hela den diskussion som vi har fört
under de senaste årens remissdebatter
och under de offentliga valen, där vi
har presenterat våra politiska ståndpunkter
inför svenska folket, har oppositionen
— den traditionella oppositionen,
bestående av höger- och folkparti
— försökt bibringa oss den uppfattningen
att den finansminister vi nu
begåvats med bildligt talat suttit och
ruvat på statens sprängfyllda kassakista
i en åstundan att ruva för ruvandets
egen skull.

En dylik uppfattning har, kan man
säga, byggt på felaktiga förutsättningar,
och därför skall jag icke häckla oppositionen
alltför mycket i dag men kan
måhända göra anspråk på ett likartat
bemötande från oppositionens sida. I
dag måste följaktligen debatten bli annorlunda
än vid tidigare liknande tillfällen.
Det är inte skattesänkningspropagandan
som är det dominerande debattinslaget
här i dag.

Jag har suttit och spetsat öronen här
nere i statsrådsbiinken. .lag trodde att
åtminstone herr Hjalmarson sin vana

trogen — han har ju varit så van vid
detta att det måste ha inneburit en våldsam
kraftansträngning för honom att
komma ur jargongen — ändå skulle
presentera något krav på skattesänkning.
Han var emellertid tillräckligt,
skall vi säga skakad av situationen i
dag för att inskränka sig till att säga,
att nu vill högern planera för en kommande
skattesänkning.

I all den här bedrövelsen är det väl
ändå ett litet glädjetecken att den presenterade
budgeten har givit herr Hjalmarson
så mycket att tänka på, att det
rent automatiska talet om skattesänkningarnas
möjlighet i dag inskränkte
sig till förhoppningen, att när vi kommit
över svårigheterna skall vi på nytt
kunna planera för en skattesänkning.
Vill herr Hjalmarson se skattesänkningsproblemet
så balanserat också i
fortsättningen, i de offentliga politiska
debatter vi kommer att föra här framöver
även under detta år, skall vi inte
behöva ha några större trätor på skattepolitikens
känsliga område.

Den framlagda budgeten har en — jag
säger det gärna — formellt balanserad
driftsida. Den är reellt underbalanserad
även på driftsidan, framför allt
med hänsyn till den ännu preliminära,
medelskrävande försvarshuvudtiteln.
Jag har inte gjort något som helst försök
att undanhålla kammarens ledamöter
detta förhållande. Det säges klart
och tydligt ifrån i de akter som presenterats
på riksdagens bord, att så förhåller
det sig. Det är fråga om en formellt
balanserad driftsida, en stark upplåning,
ett läge som kräver nytt inkomsttillskott,
om vi på ett anständigt sätt
skall kunna klara statsfinanserna.

Det kan naturligtvis vara en tröst för
en finansminister, men det är ju endast
en tröst för stunden, att läget skulle
ha varit ännu dystrare och hålet i
statens kassakista ännu större, om regeringen
hade fallit undan för alla de
överbud, som från högern och folk -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

partiet presenterats under de senare
åren.

Herr Ohiin har i dag sagt, att nu är
han klokare än vad han var då. Det är
ju inte så svårt att vara efterklok — det
kan vi nog vara litet till mans utan
några större ansträngningar. Jag får väl
tolka herr Ohlin på det sättet, att för
några år sedan var han i vart fall inte
klokare än finansministern på basis av
det material, enligt vilket vi då hade att
göra våra bedömningar. Nu fann jag
emellertid av herr Ohlins anförande att
han förmenar, att en riksdagsman, till
och med en partiledare, har rättighet att
ha fel i sina bedömningar, men regeringen
skulle icke ha dessa rättigheter.
Regeringen har ett kansli till sitt förfogande,
vilket oppositionen inte har, och
regeringens bedömningar skulle man
följaktligen kunna sätta under en mera
kärv granskning och ha större anspråk
på i fråga om exakthet.

Ja, vad regeringen har att göra sina
bedömningar utifrån är ju de offentliga
akter som även herr Ohlin har möjligheter
att läsa, och herr Ohlin har ju till
skillnad från mig en viss favör genom
att från ungdomen ha litet mera träning
på att läsa sådana här redogörelser.
Men när man läst riksräkenskapsverkets
bedömningar rörande de troliga
inomsterna under innevarande budgetår
och under det gångna budgetåret, så
har varken herr Ohlin eller herr Hjalmarson
funnit dem anmärkningsvärda,
i varje fall inte i den utsträckning att
det skulle föranleda någon förändrad
bedömning.

Vi har således läst akterna ungefär
på samma sätt. Vi har dragit våra slutsatser
utifrån dessa beräkningar, och
jag kan nog säga, att knappast någon
finansminister i historisk tid satt sig
ned och gjort tabula rasa med de beräkningar
av statens inkomster och utgifter
som blivit honom serverade av de
sakkunniga ämbetsverk, som har en
mycket lång erfarenhet att grunda sina
ställningstaganden på. När emellertid

regeringen med utgångspunkt från sina
bedömningar presenterat sin budget för
riksdagen, har oppositionen från samma
bedömning av råmaterialet kommit
till slutsatsen, att det skulle föreligga
möjligheter till en generösare finanspolitik,
till ett större avstående av statens
inkomster. Följaktligen skulle vi,
som jag nyss sade, ha varit i ett ännu
mera besvärligt läge, om vi följt oppositionen.

Jag vill emellertid inte — det är jag
angelägen att understryka — hänga fast
vid den där skröpliga tröstegrunden, att
det skulle ha varit värre om herrar
Hjalmarson och Ohlin fått som de velat,
utan jag kommer att se som min uppgift
under den innevarande riksdagen
att försöka få gehör för de budgetförstärkningar,
som jag tror är absolut
ofrånkomliga för att den preliminärt
balanserade driftsidan också skall kunna
bli definitivt balanserad och för att
budgeten skall redovisa en starkare
ställning än när den i dag ligger på
riksdagsledamöternas bord.

Orsaken till det förändrade läget är
ju redovisad för riksdagen. När en flerårig
hektisk högkonjunktur övergår i
en lugnare ekonomisk andhämtning
och när en ökning av penninginkomsterna
på 9 å 10 procent årligen reduceras
till 5 å 6 procent, får detta självfallet
sin inverkan även på statens
skatteinkomster. Denna lugnare utveckling
är ingenting att beklaga i och för
sig, tvärtom. Den skapar — jag hoppas
kunna säga det — övergående statsfinansiella
problem, men den ger på
längre sikt den lugnare atmosfär som vi
eftersträvar. Vi har vidtagit åtgärder på
spritlagstiftningens område -— positivt
inriktade nykterhetspolitiska åtgärder,
konsumtionsnedpressande prishöjningar,
som i dag gör att vi på inkomstsidan
har 150 miljoner mindre än vi trodde
att vi skulle ha, när vi låg i toppen på
konsumtionskurvan. Ingen beklagar väl
detta. Förmodligen är det inte heller
någon förlust för folkhushållet, men det

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har i dagsläget sina statsfinansiella
konsekvenser.

Den lugnare konjunkturens inverkan
på prognosen om skatteinkomsterna är
också en erfarenhet, som staten inte är
alldeles ensam om att avläsa. Den situationen
har alla vårt lands primärkommuner
och landstingskommuner
stått inför under den gångna hösten,
när de blivit tvingade att — alls inte
med något lätt hjärta — föreslå sina invånare
högre utdebiteringar därför att
inkomstutvecklingen inte blivit den som
man tidigare räknat med.

Alltnog: våra inkomstberäkningar för
nästa budgetår har präglats av denna utveckling
och representerar därför ungefär
samma summa som för ett år sedan,
när vi var för optimistiska och räknade
med att ha mycket pengar till vårt
förfogande. Kraven på anslagshöjningar
har stigit starkt i år, starkare än någonsin
tidigare, och dessa krav har underbyggts
i allt väsentligt av beslut av en
enhällig och i några fall nära nog enhällig
riksdag.

I det läget ställdes regeringen självfallet
inför frågan, huruvida situationen
var så alarmerande, att det kunde anses
föreligga skäl att på statsfinansiella
grunder föreslå upprivande av redan
fattade beslut. Under debatten i dag har
herr Hjalmarson annonserat, att han i
varje fall för sin grupps vidkommande
vill hålla den möjligheten öppen, om
jag fattade honom rätt.

Vad är det då som kommer i blickpunkten?
Det är naturligtvis inte de små
justeringar, som kan ge några hundratusen
kronor här och några hundratusen
kronor där. Jag erinrar om att det
har suttit en besparingskommitté, som
mycket energiskt har nagelfarit nionde
huvudtitelns utgifter och såsom en
förstahandsåtgärd presenterat vissa besparingsförslag
— kommittén är ännu
inte färdig med sitt arbete. Kungl.
Maj:ts regering har på jordbruksministerns
förslag godtagit dessa besparingsförslag.
Besparingskommitténs arbete

har beträffande hela den väldiga huvudtiteln
hitintills resulterat i förslag om
besparingar på cirka 300 000 kronor.
Jag hoppas det kan bli litet mera. Men
märk väl att även på dessa relativt
oskyldiga punkter har det redan blivit
en diskussion bland remissinstanserna.
Samtliga jordbrukets remissinstanser
har sålunda avstyrkt de besparingar på
detta relativt oskyldiga belopp, som
jordbruksministern presenterat riksdagen
i år. Jag kommer med stort intresse
att följa i vad mån man ifrån
riksdagsledamöternas sida är beredd att
acceptera denna lilla besparing eller om
man härvidlag har en annan uppfattning.

Emellertid löser dessa besparingar
naturligtvis inte några statsfinansiella
problem. Om man talar om att bryta
upp gamla beslut, något som radikalt
kan förändra det statsfinansiella läget,
måste det ju bli fråga om andra valörer.
Då kan det bli fråga om den justering
av folkpensionerna för 1958 som
nu presenteras riksdagen. Bakom detta
finns visserligen inte något formellt
riksdagsbeslut, men väl så pass bestämda
utfästelser ifrån riksdagens alla politiska
partier att det väl i sak kan betraktas
som ett riksdagsbeslut. Folkpensionstiteln
stiger för nästa budgetår
i förhållande till innevarande budgetår
med nära 200 miljoner kronor, och vi
vill inte ändra på det.

Vi har riksdagens beslut om barnbidragshöjningen.
Därvidlag kan det
kanske bli delade meningar, men jag
skulle bli ytterst förvånad, om inte riksdagen
mycket bastant slår vakt om den
ståndpunkt man en gång har intagit.
Det kan bli fråga om ortsavdragsreformen,
om vi nu skall tala om de stora
avsnitt, som skulle kunna ge någonting,
men inte heller på den punkten vill regeringen
inbjuda riksdagen att korrigera
tidigare fattade beslut. Ty märk
väl, att alla våra primärkommuner liar
gjort upp sina stater utifrån de premisser
som fjolårets beslut om ortsavdrags -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

reformen innebar. Under sådana förhållanden
kan man helt enkelt inte anständigtvis
riva sönder det beslutet genom
att denna församling nu skiftar
fot.

Anledningen till att regeringen, när
vi gått igenom dessa ting, har stannat
för att man inte anständigtvis kan förorda
något helt-om-marschbeslut är ju
också, att vi trots allt anser, att dessa
reformbeslut har varit och är riktiga
reformbeslut. Folkhushållet har inte blivit
fattigare under år 1957 och beräknas
inte heller bli det under 1958. Jag tilllåter
mig helt personligen alt ha den
uppfattningen, att man inte kan förvägra
folkpensionärerna en tia mer i månaden
eller vägra att återställa barnbidragen
till en del av deras gamla värde,
samtidigt som vi under 1957 har skaffat
oss och väl också under 1958 kommet*
att skaffa oss ytterligare cirka
150 000 personbilar i detta land och
samtidigt som vi kostar på oss en konsumtion
av sprit, vin och tobak för i
runt tal två och en halv miljard kronor.

Om man har det i blickpunkten, så
tror jag ingen på allvar vill gå till attack
mot de stora grundläggande reformer
som vi är ense om.

Nu kanske man säger att här står
finansministern och slår in öppna dörrar
— visserligen kan man göra reservation
för herr Hjalmarson vis å vis
barnbidragen. Jag har emellertid inte
kunnat undgå att under de senaste dagarna
läsa den press, som kritiserar regeringens
finanspolitik, och där inhämta
alla de rekommendationer av den
arten, som framför allt har framförts
från speciellt bank- och storfinansbetonade
håll och som har inneburit, att
det nu vore riktigt att riva upp de
grundläggande socialreformerna.

Om man är ense om dessa reformer
och om de löne- och pensionsutfästelser,
som riksdagen har att fullfölja för
sina statsanställda, så är ju utrymmet
för sparsamhetsambitioner inte alltför
överväldigande. Vi har ju de statliga

investeringarna och de statliga engagemangen
på bostadsområdet, som inkluderar
såväl lån som subventioner, eller
över huvud taget omfattningen av det
bostadsprogram vi kostar på oss. Vi
har vidare sysselsättningspolitiken och
beredskapsarbetena, vi har den pågående
upprustningen på fångvårdens,
nykterhets vård ens, mentalsjukvårdens,
undervisningens, utbildningens och
forskningens områden, och vi har vår
ytterst preliminära försvarsfråga.

Jag vill nu göra ett par reflexioner
av mera principiell art. Jag vill självfallet
inte förmena någon att torgföra
den meningen, att finansministern med
hänsyn till dagens skattebörda borde
ha gått ännu hårdare fram bland anslagskraven
än vad som har skett. Man
kan ha den uppfattningen, om man är
tillräckligt konsekvent och i fortsättningen
vill anvisa konkreta besparingsmöjligheter,
ange vad de innebär och
vad de kommer att resultera i.

Låt mig ta ett område som ligger på
de offentliga investeringarnas avsnitt,
nämligen dagens kraftsituation. Här har
vi en efterfrågan som stiger med en
naturkrafts våldsamhet. Man har räknat
ut att inom några år kommer våra televisionsapparater
att ta så mycket kraft
som produceras av ett av våra allra
största kraftverk. Televisionen tvingar
oss med andra ord att bygga ett extra
kraftverk av den allra största storleksordningen
utöver det normala kraftbyggnadsprogrammet.
Talar vi med våra
industrimän så är det ingen tvekan
om att de mellan skål och vägg ärligt
erkänner att de ser vår största fara däruti,
att vi kan riskera en kommande
kraftransonering. Vi satsar för närvarande
375 miljoner av budgetmedel
på kraftutbyggnadens område, och vi
ökar för nästa budgetår med ytterligare
80 miljoner.

Vi skaffade under föregående års
riksdag under oppositionens mycket
energiska motstånd genom energiskatten
pengar till forskning och exploate -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ring av atomenergien, och det är ju det
som är vår chans när vattenfallen om
något eller några tiotal år är utbyggda.
Vi räknade med att vi därvid skulle
skaffa oss 100 miljoner om året under
en femårsperiod framåt. Handelsministern
presenterar i år ett anslag för nästa
budgetår på 130 miljoner, således ökade
resurser på detta offentliga investeringsområde,
trots den statsfinansiella
situationen. Det är ett uttryck för hur
pass allvarligt regeringen ser på denna
ofrånkomliga nödvändighet, som vi
ställs inför i fråga om ökade resurser
och utbyggnad på vissa områden. Vi
försöker hålla bostadsbyggandet uppe,
en faktor av den allra största produktiva
betydelse i en konjunktur där arbetsmarknaden
kommer att kännetecknas
av större omflyttning och rörlighet
än tidigare.

Om jag sedan skulle säga som ett försvar
för den budget som nu presenteras,
att vi kommer att fortsätta att investera
i den svenska ungdomen -—
det är ju på det avsnittet vi i år presenterar
den egentliga enda nya reformen
— så tror jag att även det engagemanget
kommer att vinna gehör inom
den svenska riksdagen. Då kanske man
frågar: Är det rimligt att presentera
denna budget i dagens ansträngda statsfinansiella
läge? Har finansministern
givit upp tanken på att spara, att balansera
budgeten, att hålla utgifterna inom
inkomsternas ram? Jag skulle vilja
svara helt enkelt sålunda: Även i dagens
budgetläge kan underlåtenheten på dessa
områden, eller kalla det gärna den
minutiösa sparsamheten, vara ett misstag,
en missriktad sparsamhet i den
nuvarande utvecklingen och med de
framtidsperspektiv vi har att möta.
Hyllar man således den principen, att
det demokratiska samhällets beslutande
organ, regering och riksdag, har ett
gemensamt ansvar för både dagens och
morgondagens utveckling och krav, då
hyfsar man naturligtvis inte varje budgetekvation
så enkelt att man bara sä -

ger nej, då får det ibland bli ett ja.
Naturligtvis är jag medveten om att det
för finansministern kommer att medföra
den alls icke angenäma konsekvensen,
att han måste föreslå de inkomstförstärkningar
som denna budgetpolitik
medför. Det gäller här ett
val: skall kompassen ställas in på återgång
till det gamla samhällets beteendemönster,
där man kanske kunde säga
att den högsta måttstocken var att var
och en skulle vara sig själv nog, eller
skall vi medverka i en samhällsutveckling
som präglas av progressivitet och
av medborgerlig solidaritet och framstegsarbete?
Regeringen har valt det
senare och tar konsekvenserna av detta
val, även på det område som avser att
skaffa nya resurser.

Jag försäkrar att det behövs inte någon
speciell taktisk begåvning för att
presentera en budget som den finansministern
här har presenterat. Jag säger
det därför att jag, när jag har läst
igenom presskritiken under de senaste
dagarna, har funnit att jag från oppositionens
pressorgan blivit beskylld för
ett övermått av taktisk finurlighet. Finansministern
har satsat alla sina slantar
på en rad olika ting och hållit försvaret
utanför, och nu när han inte har
några pengar till försvaret så har han
den taktiska spekulationen i bakfickan,
att han nu skall få riksdagen med på
att betala det som är erforderligt för
ett rimligt försvar.

Detta utgör inte någon övertaktisk finurlighet
vare sig ifrån finansministerns
eller någon annan regeringsledamots
sida. Det är bara ett sätt att presentera
läget sådant det i själva verket är.
Jag har redovisat, att vi har ansett oss
bundna av beslut och utfästelser, vilka
riksdagen enhälligt eller så gott som
enhälligt ställt sig bakom. Jag har vidare
redovisat, att även med den allra
hårdaste sparsamhet som måttstock är
det både oklokt ocli omöjligt att säga

nej på ett sådant siitt, att sparsamhe3
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ten framstår som en dumhet inför framtidens
dom.

Det är med denna utgångspunkt budgeten
har utarbetats. Att regeringen därvid
inte kunnat presentera ett förslag,
som innebär täckning även av kommande
försvarskostnader, beror på det enkla
faktum, att ingen i dag vet någonting
om vad som kommer att bli slutresultatet
i fråga om dessa kostnader. Vi vet
att lönerna inom försvaret under nästa
budgetår kommer att stiga på samma
sätt som lönerna inom den civila förvaltningen,
och försvarets huvudtitel
är följaktligen uppräknad med hänsyn
härtill. Vidare är vi medvetna om vissa
ofrånkomliga kostnader för nästa budgetår,
och vi känner nu de realistiska
kostnaderna för olika organisationsalternativ,
men frågan om den framtida
försvarsorganisationen är ännu inte definitivt
löst, och vi känner därför inte
till vad som kommer att bli de verkliga
kostnaderna. Vi vet inte på vilka punkter
enighet om försvarsorganisationen
skall kunna uppnås, även om vi hoppas
— jag utgår själv därifrån — att
fullständig enighet skall komma till
stånd. Under sådana förhållanden är
det helt logiskt att budgeten får stå
öppen på de punkter som gäller försvaret.

Regeringens förklaringar i finansplanen
om att det tarvas ökade inkomster
för att täcka varje ny utgift avser sålunda
i första hand den aktuella ökningen
av försvarsutgifterna, men regeringen
hoppas att det skall kunna
uppnås enighet inte bara beträffande
nödvändigheten av ett starkt försvar
utan också om hur kostnaderna för detta
starka försvar skall betalas. Vid närmare
eftertanke torde väl också alla
medge, att försvarsfrågan bäst löses genom
denna uppläggning och utan att
försvarsutgifterna skall i konkurrensen
om fördelningen av de knappa medlen
behöva direkt ställas mot alla de olika
behov som anmäler sig på den civila
sidan.

Låt mig därefter ta upp några frågor
av mer budgetmässig karaktär. Statsinkomsterna
för nästa budgetår ger en
knapp täckning för statens löpande utgifter,
sådana de senare upptagits i den
s. k. driftbudgeten, med reservation för
vad som gäller försvarets huvudtitel.
Jag inskränker mig till att säga »knapp
täckning», ty har man, såsom väl fallet
är med oss allesammans, blivit bränd
några gånger, så är man kanske inte
lika pigg på att spika upp prognoser
såsom något slags altartavla framför
oss, utan man rör sig hellre med något
försiktigare uttryck. Men även under
denna förutsättning tror jag inte att inkomsterna
på driftsidan, enligt de beräkningar
som nu framlagts, kommer
att ge täckning för utgifterna, om jag
därvid tar med även kostnaderna för
försvaret.

Med de inkomster, som vi nu har att
räkna med, kommer vi icke att klara
utgifterna på kapitalbudgeten. Vi kommer
med andra ord inte att kunna direkt
betala de statliga investeringarna,
utan vi måste bestrida dem med hjälp
av lån. Man kan säga att detta inte är
någonting nytt, men hela vår strävan
har dock varit att nedbringa denna upplåning.
Tyvärr är i dag läget sådant, att
upplåningsbehovet för nästa budgetår
framstår som oroväckande stort. Vi
måste låna pengar för att staten i sin
tur skall kunna tillhandahålla bostadsbyggarna
egnahemslån och topplån i
hyreshus. Vi måste låna pengar till affärsverkens
investeringar, till anläggandet
av en storflygplats, uppförandet av
förvaltningsbyggnader och mycket annat.
Det totala upplåningsbehovet utgör
sålunda, lågt räknat, 1 600 miljoner
kronor.

Jag är den förste att säga, att detta
förvisso är en bister verklighet och att
1 600 miljoner är en alarmerande siffra,
sett mot den naturliga kapitalbildning
som vi i vårt samhälle kan räkna med
under ett år. Men detta understryker
ytterligare hur erforderligt det är att vi

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blir eniga om det inkomsttillskott som
framöver är ofrånkomligt för att täcka
de traditionella driftutgifterna. Och
kan vi bli eniga om ett inkomsttillskott,
som även ger vissa möjligheter därutöver,
är det väl utan tvivel i dagens läge
det nationalekonomiskt riktiga.

Mot bakgrunden av allt detta begriper
jag så väl, att herrar Ohlin och Hjalmarson
i sina inlägg här gjort sig lustiga
över den förolyckade totalbalanserade
budgeten. Det gäller ju att ta vara på
de små glädjeämnen tillvaron ger, och
man har desto större anledning att göra
det, när glädjeämnena är så få som vad
här är fallet.

Jag vill vidare helt kort beröra ett
problem, beträffande vilket man skulle
kunna föra hur långa och invecklade
resonemang som helst och därmed göra
hela remissdebatten till ett rent budgetkineseri,
därest man skulle falla in i
den jargong som här i viss mån använts.

Med den omfattning statsutgifterna
numera har — mellan 13 och 14 miljarder
årligen — har utan tvivel statens
budgetpolitik en avgörande betydelse
för samhällsekonomien i stort. Vi har
under en följd av år med olika medel
försökt dämpa ned en för högt uppdriven
konjunktur, en konjunktur som
präglats av brist på arbetskraft och
kapital och av en så intensivt stegrad
aktivitet på praktiskt taget alla områden,
att vi trots dessa våra alls icke
lena ingripanden har tvingats inregistrera
en fortskridande prisstegring och
penningvärdeförsämring, vilket vi sett
som vårt stora problem.

I en på detta sätt beskriven konjunktur
— som väl ingen i denna församling
egentligen vill presentera på
annat sätt än jag här gjort — har vår
strävan att icke genom den statliga
verksamheten vara med om att ytterligare
öka penningmängden i samhällsmaskineriet
varit riktig och nödvändig.
Att sedan våra ansträngningar inte
bär givit det resultat vi hoppades på

är en annan sak. Man kan tyvärr råka
ut för sådant, vem som än är finansminister.
Men att strävandena har varit
riktiga i den konjunktur, som vi har
bakom oss, är det väl ingen som helst
tvekan om. Kanhända kan man i efterhand
säga sig ungefär vad Gert Bokpräntare
enligt Strindberg på sin tid
lär ha sagt till Mäster Olof: »Vill du nå
skogsbrynet, skall du sikta mot skyn.»
Jag vill inte påstå, att detta var bakgrunden
till vår strävan efter totalbalanserad
budget, men så mycket kan
vi väl ändå säga, att hade vi icke så
ambitiöst arbetat därpå, skulle läget
för oss alla ha varit besvärligare än det
nu är.

Vi har strävat efter en politik, som
skulle innebära, att staten inte ger ut
mer än vad den tar in, för att inte den
vägen driva inflationsfebern ytterligare
i höjden. Detta är egentligen det enkla
resonemanget om totalbudgetens princip,
ett resonemang som jag tror att
alla ekonomer numera i princip ger
mig rätt i. Ser vi oss omkring i världen,
strävar ju varje stats finansminister -—
han må ha vilken politisk kulör som
helst — efter att få en total balans emellan
de statliga inkomsterna och de statliga
utgifterna. Vi kan till och med slå
upp dagens tidningar och läsa, att president
Eisenhower presenterar sin budget
såsom en totalbalanserad budget,
även om han kanske är rädd att få göra
samma dystra erfarenheter som vi gjort
i vårt land.

I en lugnare konjunktur behöver en
finansminister inte sträcka sina krav
lika långt. Finns det både arbetskraft
och resurser, som inte är tagna i anspråk,
kan staten ge ut mera pengar än
den tar in för att ta vara på de icke
ianspråktagna resurserna. I ett sådant
läge är det riktigt, att staten inte håller
lika hårt om pungen utan ger ut pengar,
även om den måste låna dem.

Nu vill jag inte stå här och försöka
göra en dygd av nödvändigheten. Jag
är intresserad av den starkast möjliga

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

budget, och jag erkänner, att budgeten
enligt mina anspråk inte är så stark i
dag som den borde vara. Jag har velat
skissera problemet från mera principiella
utgångspunkter. I en lugnare konjunktur
behöver ambitionen till totalbalansering
inte vara lika stark. Man
kan då låna utan att därmed äventyra
den samhällsekonomiska balansen.

Jag är kanske inte alldeles utan stöd
härvidlag heller. I det yttrande från
bankofullmäktige, som presenterats för
riksdagen gör man bl. a. det konstaterandet
som jag härovan gjort mig till
tolk för — på andra punkter är jag
dock inte villig att utan vidare skriva
under utlåtandet. —• Konjunkturinstitutet
har under föregående höst påpekat,
att statens politik — däri inkluderat
finanspolitiken och skattepolitiken
— var en av orsakerna till att man
i dag iakttar ett något lugnare samhällsekonomiskt
klimat. I statens bokföring
har man traditionellt skilt på driftutgifterna
och kapitalutgifterna. Det är
i detta sammanhang som herr Ohlin
ständigt kommer tillbaka till sina anspråk
på att en budgetbalans skall betraktas
med driftbudgeten som riktrote.
Det är fråga om huruvida man
skall ha underbalanserad eller överbalanserad
driftbudget. Jag har menat,
att det avgörande ur samhällsekonomisk
synpunkt är om statens budget verkar
positivt eller negativt på det samhällsekonomiska
skeendet, och därför blir
min utgångspunkt totalbudgeten. I sak
har pengarna, när de kommer ut i samhället,
ingen skiljaktig verkan eller betydelse
beroende på om de kommer
från driftsidan eller från kapitalsidan.

Det spelar i detta avseende ingen roll,
men traditionellt har vi haft den uppfattningen,
att driftbudgetens utgifter
skall vi bettala och för kapitalbudgetens
utgifter kan vi låna. Sätter man in
budgetpolitiken i det allmänna ekonomiska
skeendet, måste ett resonemang
med totalbudgeten som primär utgångspunkt
vara det riktiga.

Jag skall inte ge mig in på diskussioner
om sparandet. Vi har fört sådana
så många gånger här, att det bara kan
bli en repetition av de gamla argumenten.
Det är ändå möjligt, att jag kan
tillåta mig att redovisa, att vi för närvarande
gör vissa försök att stimulera
framför allt ungdomssparandet genom
det engagemang, som regeringen och
samhällsmakten tagit i detta avseende.
Jag har aldrig tillhört dem som sagt,
att sparandet är en nullitet i detta sammanhang,
men jag har vägrat att tillhöra
dem som har en övertro på att
sparandet i dess olika former skall
klara våra statsfinansiella problem. Vem
som helst kommer att få göra dessa
erfarenheter om han som finansminister
sätts i ansvarig ställning.

Jag har avstått från att ge mig in i
den mera specialbetonade diskussion,
som herr Ohlin dragit upp om driftbudgeten
och de olika bokföringstransaktionerna.
Man skulle ju kunna tro,
att finansministern sitter här och lurar
svenska folket på en massa pengar genom
att föra böckerna antingen på det
ena eller det andra sättet. Så enkelt är
det ju inte. Man har vissa regler för hur
den statliga bokföringen skall skötas.
Dessa regler följer vi även i år. Vi tog
1954/55 i anledning av ett beslut i riksdagen
om att gamla, tidigare avskrivna
tilläggslån för bostadsbyggandet skulle
bli konkreta, materiella tillgodohavanden
för staten och återinförde dessa i
den statliga bokföringen. På samma sätt
säger vi nu, att när riksdagen i fjol
våras beslöt att, som jag har uttryckt
det, reaktivera tidigare avskrivna bostadslån,
så blir dessa lån konkreta och
materiella tillgångar i statens hand och
skall åter in som sådana i den statliga
bokföringen. Den avskrivningstransaktion
som görs via bostadslånen i år
är en exakt kopia av vad som gjordes
för några år sedan. Om riksdagen fattar
nya beslut, som påverkar den statliga
bokföringen, har jag betraktat det som
finansministerns skyldighet att rätta

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den statliga bokföringen efter de faktiska
beslut som riksdagen fattar.

Man kan diskutera i övrigt om reservationsmedelsförbrukning
och mycket
annat. Vad är det som är avgörande?
Jo, det är dock frågan om vad det slutliga
saldot blir. Det har man i en upplåningssiffra.
Man kan göra stora avskrivningar
på driftbudgeten och därmed
slippa låna så mycket på kapitalbudgeten,
eftersom dessa två delar av
budgeten utgör kommunicerande kärl i
den statliga bokföringen. Man kan vara
snål med avskrivningen på driftbudgeten.
Detta får man i stället igen på den
andra sidan. Jag betraktar för min del
upplåningssaldot som det avgörande
när man ser statsfinanserna ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Allra sist vill jag säga något om konjunkturutvecklingen
för den närmaste
framtiden såsom vi bedömer den i dag.
Jag tror att jag kan fatta mig ytterst
kort. Jag tror mig våga säga att sällan
har en konjunkturbedömning varit svårare
att göra än just nu. Det är så
mycket som väger för och så mycket
som väger emot. Vi står och balanserar
där uppe på barriären och försöker
känna oss fram: kommer det att bli
en fortsättning på den nedåtgående tendens
som vi nu observerat, eller kommer
utvecklingen att relativt snart åter
vända till en ny inflationsbetonad uppgång?
Jag tror att ingen kan ge ett
bestämt svar på detta. Därför får vår
politik nu som så många gånger tidigare
vara en politik av beredskap. I
det läget är det naturligt, att den statsverksbudget,
som läggs fram har en
preliminär karaktär. Dessutom är ju
den specifika försvarsfrågan en av anledningarna
härtill. Vi har märkt hur
konkurrensen hårdnat på världsmarknaden
och vi har inga garantier för
lika goda exportkonjunkturer 1958 som
1957. Utsikterna till jämvikt i vår betalningsbalans
bör ändå för 1958 vara rätt
goda, även om vi kanske får avstå från

den förbättring i våra valutatillgångar
som vi så innerligt väl behöver.

Bland annat med hänsyn till arbetstidsförkortningen
som nu sätter in har
vi försiktigtvis räknat med en produktionsstegring
under 1958 på 2 procent.
Vi har så här i efterhand redovisat en
produktionsstegring under 1957 på
drygt 2 procent. Kanhända att vi längre
fram vågar säga att den varit 2,5 procent,
men jag säger »kanhända». För
år 1958 sträcker vi oss dock inte längre
än till 2 procent, ty där kommer ett
nytt element in i bilden: arbetstiden
förkortas med en timme per vecka eller
i runt tal med 2 procent.

Vi beräknar att den privata konsumtionen
under 1958 skall öka med ett
par procent, den offentliga konsumtionen
något mer. Om våra prognoser håller
har vi tillfredsställelsen att konstatera,
att i den gamla kända konkurrensen
mellan konsumtion och investering
tycks investeringarna även under 1958
kunnat ta åt sig förhållandevis mera
av den samlade nationalprodukten på
konsumtionens bekostnad.

Om jag dessutom skall säga något mer
om vad dessa prognoser anvisar rent
samhällsekonomiskt, så har ju under
tidigare remissdebatter klagats mycket
starkt över att det är de offentliga avsnitten,
som tagit för sig huvudparten
av våra resurser. Med ledning av de
enkäter som nu gjorts tror vi oss kunna
säga, att det blir den privata sektorn
som blir den mest aktiva på investeringssidan
under 1958. Avvecklingen av
investeringsavgiften kan naturligtvis
där ha sin stora betydelse.

Jag har, herr talman, med detta långt
ifrån polemiska yttrande bara velat
redovisa de tankegångar, som legat bakom
årets budget. Jag kan dock framhålla,
att jag under tidigare år varnat
för julgransplundringsmentaliteten, då
jag presenterat budgetförslag som betraktats
som starka. I dag talar faktiskt
ingen om att budgeten är stark. Därför
är det kanske litet enklare i detta av -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

seende. Oppositionens båda traditionella
huvudtalesmän, professor Ohlin
och professor Hjalmarson — jag råkade
antecipera utvecklingen, herr talman
— har ju i dagens debatt varit så
pass avlugnade, att om denna svaga
budget inte har givit andra fördelar,
har den medfört en välkommen åtstramning
i oppositionsledarnas sätt att
resonera om vad vi har att röra oss
med. Om vi har ett kritiskt statsfinansiellt
läge — och det tror jag att vi har
— bör man också ta konsekvenserna
av detta. Det blir inte så lätt att slå
klackarna i taket, inte ens i en valrörelse,
som det varit hitintills. Detta
kanske kan vara den lilla silverglansen
på det dystra moln, som dagens budgetpresentation
kanske inneburit för
kammarens ledamöter.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
unnade oppositionen glädjeämnet att
konstatera finansministerns misslyckande.
Herr Sträng tycks tro, att skadeglädjen
för oss är den enda sanna glädjen.
Detta är ett misstag, herr finansminister.
Vi är bedrövade över att finansministern
bragt landet i detta läge.
Men herr Sträng själv tycks verkligen
luta litet åt den inställning som han
där antydde. Han slutade med ett litet
glädjerop över att det skall bli svårare
för framtiden att föreslå skattesänkningar
för svenska folket. Ja, det kommer
att bli svårare, herr finansminister,
men att ni kan glädja er över detta,
det är förvånande.

Sedan har den tydligen långt före
debattens början väl förberedda föreläsning,
som jag höll på att säga professor
Sträng hållit här —- det verkade
mera vara en professorsföreläsning än
ett debattinlägg — gått efter den gamla
linjen att i stort sett gå förbi vad oppo -

sitionen säger. Vad regeringen skulle
ha gjort om inte riksbanken hade höjt
räntan, det är ett alltför känsligt ämne
för att regeringen skall uttala sig om
det. I frågan om huruvida regeringen
intresserar sig för att nu ge sparandet
den värdebeständighet som även herr
Hedlund är så intresserad av —■ hans
röst brukar väga tungt — fick vi inte
heller höra något. Tydligen är inte regeringen
intresserad av värdebeständighetsproblemet.
Om steriliseringen, den
fråga som finansministern vägrade att
tala om i fjol —• samma tystnad i år.
Det är självfallet bekvämare för finansministern
att gå förbi de känsliga punkterna.
Vi kan inte göra annat än konstatera,
att som jag tidigare sagt hans
tystnad är vältalig nog.

Finansministern söker vidare göra
gällande, att oppositionen har i stort
sett samma ansvar som regeringen för
att läget blivit ett helt annat än vad
som ställdes i utsikt. Nej, herr finansminister,
det är inte vi som föreslagit
och påyrkat en totalbalanseringspolitik,
det är ni. Det är inte vi som misslyckats
att skapa den totalbalansering
som vi varnade för, det är ni. Det får
vara någon måtta på regeringens försök
att vältra över allt ansvar på alla andra
ledamöter av denna kammare. Att verkställande
direktören i ett företag har
ansvar för att exempelvis anslagsöverskridandena
inte blir för stora, därom
har herr Sträng tydligen inte något
medvetande.

Ibland undrar jag, herr talman, hur
det skulle vara om vi hade en engelsk
åhörare till våra debatter. En engelsman
med kännedom om engelsk praxis
skulle säga, att en regering som inte
vill ta ansvar för sina misslyckanden
bör avgå. I England skulle det aldrig
falla en regering in att säga: »Oppositionen
har samma ansvar. Den har visserligen
föreslagit något annat, men
det spelar inte någon roll.» Skulle vi
inte en gång kunna få se herrarna på
regeringsbänken visa litet kurage och

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 39

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta upp kritiken mot sin politik till bemötande
i stället för att ständigt säga,
att de hellre vill tala om något som
oppositionen sagt då eller då. Det blir
det ju så många tillfällen till.

Vad folkpensionerna beträffar är vi
överens om den höjning som skall komma.
Jag tänker inte föreslå några sänkta
barnbidrag, men jag tror att planerna
på att på nytt höja barnbidragen över
nuvarande nivå får läggas åt sidan för
lång tid framåt. Men det är möjligt att
minska bostadssubventionerna, eftersom
den stigande standarden här i landet
väl motiverar, att vi omprövar en del
av de mera generella subventioner, som
införts i ett annat läge.

Herr Strängs uppfattning att det alltid
leder till likviditetspåspädning när
staten lånar måste jag av tidsskäl helt
kort nöja mig med att beteckna som
alldeles oriktig. Det kan han ju få upplysning
om av sina egna experter.

Skattepolitikens anpassning efter totalbalanseringsprincipen
skulle, som jag
anförde i mitt förra anförande, leda till
helt orimliga kastningar i skattetrycket.
Jag nöjer mig därför med att hänvisa
till det förut sagda.

Sedan säger finansministern på tal
om budgetbalanseringen att ett problem
kan göras hur långt och hur invecklat
som helst. Ja, där är herr Sträng verkligen
sakkunnig, ty detta budgetbalanseringsproblem
har sedan han fick ta
hand om det blivit så invecklat, att
praktiskt taget ingen människa i detta
land vet vad det betyder när man talar
om budgetens underbalansering. Det är
verkligen ett ur demokratisk synpunkt
ganska tråkigt resultat.

När herr Sträng försöker att åberopa
president Eisenhower som en av sina
allierade, måste man verkligen småle.
Den federala regeringen i Förenta staterna
har ju praktiskt taget inga affärsdrivande
verk som gör investeringar,
och den finansierar inte en stor del av
landets bostadsbyggande med krediter,
som skattebetalarna finansierar. Det

finns inga möjligheter att finna stöd
för en svensk totalbalanseringspolitik
genom att hänvisa till vad den federala
regeringen i Förenta staterna gör.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Sträng säger att vi tidigare bedömt konjunkturläget
lika. Men tillåt mig att som
av herr Sträng nyutnämnd hedersprofessor
få konstatera, att vi hela tiden
har dragit helt andra slutsatser än herr
Sträng. Vi har klart sagt ifrån, att metoden
att försöka skaffa balans med oavbrutet
stigande skatter är dömd att misslyckas.
Det är den. Det vet vi i dag. Vi
har föreslagit en rakt motsatt politik
med konkret angivna utgiftssänkningar,
skattesänkningar, sparfrämjande åtgärder
och en rörlig kreditpolitik som huvudpunkter.
Visst är vi, herr Sträng,
skakade av budgeten, skakade över den
statsfinansiella kris som herr Sträng
och hans politik fört oss in i, en kris
som kommer att leda oss rätt in i en ny
inflation. Vi är skakade av att herr
Sträng inte inser detta, att han inte inser
att man måste möta denna situation
med en ny politik, inbegripet utgiftssänkningar
och skattesänkningar, båda
för att stärka budgeten. Herr Sträng
sade, att herr Ohlin var efterklok. Ja,
herr talman, den som åtminstone kunde
säga det om herr Sträng.

Om vårt budgetalternativ förra året
hade följts, så skulle herr Sträng i dag
haft ett tillskott i sin totalbudget på
247 miljoner kronor. Det hade varit
skönt att ha de pengarna, ty då hade
herr Sträng inte behövt låna så mycket
i riksbanken. Det är riktigt att lejonparten
av våra besparingsförslag på
driftsbudgeten motsvarats av förslag
till skattesänkningar. Så skall det vara,
men besparingarna hade också haft en
annan effekt; de skulle högst avsevärt
ha minskat de automatiska utgiftshöjningarna,
vilka nu vållat finansministern
så stora bekymmer. Vi är och har

40 Nr 2 Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

varit överens om folkpensionen. Den
tar jag undan. Men om man — bara för
att ta några av våra sparförslag under
de senaste åren — hade låtit bli att införa
den obligatoriska sjukförsäkringen
utan stannat vid en förbättrad frivillig
sådan, om man väsentligt hade
reducerat de generella bostadssubventionerna,
som inte har ett skvatt med
socialpolitik att skaffa, om man hade
begränsat subventionerna till kommunerna,
då hade vårt budgetläge i dag
varit ett annat än det är.

Den stimulans, som riktigt insatta
skattelättnader skulle ha givit hela vårt
produktiva liv, skulle förbättrat skatteunderlaget
och ökat det allmännas inkomster.
Verkliga skattelättnader, herr
Sträng, skulle ha gått som en elektrisk
stöt genom hela nationen. Herr Strängs
skattepolitik har haft precis motsatt
effekt: den har försämrat skatteunderlaget.
Se bara på bolagsinkomsternas utveckling.

Vi har föreslagit en helt annan metodik
vid budgetfrågornas behandling. Vi
har begärt att myndigheterna inom vissa
bestämda områden skulle få i uppdrag
att utarbeta alternativa budgetförslag
inom ramen för generella besparingsnormer,
så att vi hade alternativ att
välja emellan. Regeringen har sagt nej.
Vi har föreslagit tillsättande av en riksdagens
budgetdelegation, som på ett förberedande
stadium tillsammans med regeringen
skulle gå igenom särskilt investeringsfrågorna.
Regeringen har sagt
nej. Vi har föreslagit att man skulle
komma överens om en angelägenhetsgradering
av investeringsbehoven. Regeringen
har sagt nej. Vi har röstat för
tillsättandet av en allmän besparingskommission.
Regeringen bär sagt nej.

Vi har begärt särskilda åtgärder för att
sätta stopp för upplåningen i riksbanken.
Regeringen har sagt nej. När vidden
av den statsfinansiella krisen i höstas
var uppenbar för alla, föreslog vi
bildandet av en samlingsregering under
uttrycklig hänvisning till denna

januari 1958 fm.

kris. Socialdemokraterna sade nej. Intet
av detta har herr Sträng observerat.
Nej, herr Sträng sitter som ett pelarhelgon
så högt över oss andra, att han
inte ser vad som sker i den vanliga
världen.

Till sist, herr talman: vi har verkligen
inte glatt oss åt herr Strängs olycka,
men vi är förvånade över att herr
Sträng, för att travestera ett känt uttryck,
tycks tro att finansministerns
olycka befrämjar det allmännas välgång
på så sätt, att ju fler olyckor hans
politik råkar ut för desto fullkomligare
blir det allmänna bästa.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga till
finansministern, att vi i centerpartiet
inte kan godkänna hans uttalande i
statsverkspropositionen där den extra
bolagsskattens slopande sammankopplas
med införande av tilläggspensioner.

Jag delar däremot finansministerns
mening, att samhället bör arbeta progressivt
och att vi bör försöka nå samverkan
mellan varandra, men även progressiviteten
har sin givna begränsning.
Allting måste drivas med måtta, och
här är ju kostnadsfaktorn avgörande.
Det får inte bli på det sättet, att vi här
i landet för en så progressiv politik, att
det blir nödvändigt att öka beskattningen.
Tvärtom menar de flesta — och
till dem hör jag — att skattetrycket är
så högt, att utvecklingen bör gå i den
motsatta riktningen och att vi alltså
bör sikta fram till en skattesänkning
när en sådan är möjlig. En annan sak är,
att vi är på det klara med att vi i år får
fullt sjå att stoppa till hålen i budgeten
och att det därför inte kan bli fråga om
någon skattelättnad.

Finansministern säger att han tidigare
har strävat efter att staten inte skall
ge ut mer än den tar in, och det är ju
en maxim mot vilken man inte kan göra
någon som helst invändning. Jag upprepar
emellertid än en gång, att det

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste betyda att vi inte får rätta utgifterna
efter en inkomstbedömning som
bygger på en utpräglad högkonjunktur.
Det har vi alla gjort — jag lastar inte
speciellt finansministern för det. Vi är
alla medansvariga, men vi må dra lärdom
av detta.

Herr Ohlin frågar, vad man skulle ha
gjort i konjunkturdämpande syfte ifall
räntehöjningen inte hade kommit. På
det skulle jag vilja svara, att enligt vår
uppfattning i centerpartiet ingenting
alls hade behövt hända. För den uppfattningen
har vi ett fullgott stöd i konjunkturinstitutets
höstrapport, där det
beträffande den tidpunkt till vilken bedömningen
hänför sig, nämligen augusti
månad, sägs att vi hade nått ett tillstånd
så nära samhällsekonomisk balans
som var möjligt under de givna
förutsättningarna. Detta var i augusti
månad, och den räntehöjning som företogs
några veckor tidigare, i juli, hade
varken kunnat göra till eller ifrån. Alltså
hade enligt vår uppfattning ingenting
behövt komma i stället, herr Ohlin.

Slutligen vill jag ställa en fråga till
herr finansministern. För vårt partis
vidkommande har jag ställt i utsikt,
att vi skall kunna överväga att medverka
till åtgärder som är nödvändiga för att
den trasiga budgeten skall lappas ihop.
Det bör vi göra, eftersom vi inte kan
skjuta skulden på någon speciell part —
alla partier har varit med i den här
långdansen för att skaffa väljare. Och
därför att landets intressen kräver detta.
Om vi nu ställer detta i utsikt, skulle
jag vilja fråga, om finansministern ändå
inte är villig att ompröva sitt ställningstagande
till förslaget om eu parlamentarisk
besparingsaktion. Det är mycket
möjligt, kanske sannolikt, att den inte
leder till något avsevärt resultat, men
någon skada kan den väl ändå inte
åstadkomma.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund ställde en

direkt fråga till mig (herr Ohlin: vi har
också ställt frågor) — det är riktigt att
herr Ohlin ställde många frågor, men
herr Hedlund har en förmåga att koncentrera
sina frågor så, att det blir litet
enklare för den som skall svara. Herr
Hedlund ställde frågan så: Om nu centerpartiet
vill vara med om att hjälpa
finansministern när han begär mera
pengar för att klara sina bekymmer,
kan det då inte vara riktigt att finansministern
omprövar sitt tidigare besked
till folkpartiet, att han inte vill
vara med om en besparingskommission? Jag

skall ärligen bekänna, att jag
har mycket svårare att säga nej till herr
Hedlund än till herr Ohlin. Jag har
nämligen samarbetat med herr Hedlund
i sex år, och det påverkar naturligtvis
både förtroendet och mycket annat. Jag
kanske kan gå så långt att jag säger,
att hans förslag skall allvarligt övervägas.
Kom ihåg att det är ett dubbelt förslag!
Jag har ungefär samma uppfattning
som herr Hedlund, att en besparingskommission
antagligen inte ger någonting,
men herr Hedlund säger att det
ju inte heller kan vara så farligt att
pröva det systemet. Frågan ställs som
sagt från ett håll som jag efter många
års samarbete har ett visst förtroende
för, och därför kommer jag att svara
herr Hedlund mera personligt hur jag
ser på den här saken. Det ligger emellertid
mycket nära till hands att jag
slår till.

Herr Hjalmarson intog nyss den ogenerade
attityden, att om högerns förslag
hade följts, hade budgetläget icke
varit så bekymmersamt i dag som det
nu är. Jag har faktiskt gjort mig besvär
att räkna efter hur budgetläget
skulle se ut i dag, om herr Iljalmarsons
och högerns förslag hade följts. Som en
erkänsla till herr Hjalmarson skall jag
säga, att han ju inte varit så rädd för
att presentera förslag. Han har klart
och tydligt talat om att han vill ha 90
procents skatteuttag i stället för 100

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

procents och att han inte ville ha den
sista höjning av barnbidraget som riksdagen
beslöt. Han bar vidare i fråga
om bostadspolitiken haft vissa andra
alternativ. Men om jag tar med herr
Hjalmarsons hela budgetförslag, blir
saldot sannerligen ingen besparing, utan
en ännu dystrare situation hade uppstått
för finansministern. Det innebär
för innevarande budgetår 1957/58, att
vi skulle haft en brist på ytterligare 350
miljoner kronor mot vad vi har för
närvarande, om herr Hjalmarsons förslag
skulle ha accepterats, och det innebär
för 1958/59, att bristen skulle
ha varit drygt 500 miljoner kronor större
än vad den är i det förslag, som finansministern
nu presenterar.

Då säger herr Hjalmarson: jag vägrar
vara med på det sättet att räkna, för
när vi föreslår skattesänkningar betyder
det inte någon inkomstreduktion för
finansministern, utan det kommer så
mycket annat gott ut ur de sänkta skatterna,
att man inte bör räkna med dessa
negativa poster i det hela. Jag fattade
herr Hjalmarson på det sättet. Ty
om jag räknar med vad herr Hjalmarson
ville ta ifrån finansministern i alla
sina överbud i skattefrågan dels genom
att ta bort den skärpta bolagsskatten,
dels genom att gå på 90 procents uttag
i den direkta statliga skatten och dels
-— om jag går tillbaka till 1956 — genom
att följa andra skatteskalor för
den statliga skattereduktionen, än vad vi
då beslutade, blir resultatet helt enkelt,
att vi nu skulle sitta ännu värre
till än vad vi gör.

Herr Hjalmarson ställde också en
fråga till mig i sitt första anförande,
som jag tycker jag bör svara på. Herr
Hjalmarson säger: Kan det vara riktigt,
att man mitt under förhandlingarna
i tjänstepensionsfrågan mellan regeringen
och oppositionen ger ett erbjudande
om att bolagen skall slippa
den extra bolagsskatten, såsom finansministern
annonserar i sin skrivning i
finansplanen? Ja, precis samma erbju -

dande gavs ju för ett år sedan. Finansministern
upprepar i år ord för ord
vad han sade för ett år sedan, och finansministern
står för den uppfattningen,
att därest vi kommer fram till en
obligatorisk tjänstepensionerlng, baserad
på arbetsgivaravgifter, så är det
rimligt att i det sammanhanget ompröva
frågan om den skärpta bolagsskatten.

Med det svaret kan jag väl också ha
svarat herr Hedlund på den fråga han
ställde i avseende på den skärpta bolagsskatten,
där han deklarerade, att
han för sin del nu inte ville vara med
på tanken om denna sammankoppling.
Jag vet inte, om det ligger några allmänna
reflexioner bakom, som har förbindelse
även med pensionsfrågans lösning,
eller om herr Hedlund ser det
helt isolerat. Jag tillåter mig även där
upprepa, att samma deklaration gavs
från regeringens sida för ett år sedan.

Sedan visar herr Ohlin ett förvånat
anlete över att finansministern, som
han säger, kan vara glad åt att debatten
tillfrisknar. Är det så överraskande?
Finansministern har under ett par års
tid haft att dras med en opposition,
som ställt förslag, som inte har haft
underlag i sinnevärlden, som det brukar
uttryckas. Om vi nu har kommit
dithän, att man helt enkelt inför ett
ekonomiskt tvång slipper ifrån en på
felaktiga premisser driven upplysningsverksamhet
inför allmänheten, så är
det en hyfsning av den politiska debatten
och ett tillfrisknande av diskussionen,
som jag hälsar med glädje. Att min
glädje inskränker sig härtill och att jag
inte är glad över budgeten, det trodde
jag, att jag deklarerade klart och tydligt
i mitt första anförande.

Herr Ohlin ställer vidare frågan: Vad
säger finansministern om räntehöjningen?
Jag har fortfarande den uppfattningen,
att debatten på den punkten
rätteligen skall tas, när bankoutskottet
redovisar sin ståndpunkt inför kamrarna.
Herr Hedlund har avgivit en
reaktion på räntehöjningen här i dag.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid

Herr Ohlin har inte gjort det. Det finns
tillfälle till det. Är det så, att herr Ohlin
gör detta, skall jag också vara beredd
därtill. Jag kan redan nu säga, att min
allmänna uppfattning förmodligen kommer
att ligga närmare herr Hedlunds
än herr Ohlins på den punkten. Detta
kanske ger en viss relief åt herr Ohlins
avslutningsdel i hans första anförande,
där han -— om jag ser bort från budgetkineseriet
mitt i — i varje fall gjorde
ett försök att vara statsman. I slutet
presenterade ju herr Ohlin läget sådant,
att nu var det mot bakgrunden av
andrakammarparlamentarismens lagar
och regler kanske lämpligt att få den
borgerliga samling, som man inte har
lyckats med tidigare. Ja, i den mån som
en kontroversiell politisk fråga diskuterats
här i dag, d. v. s. räntefrågan, verkar
ju även denna politiska borgerliga
samling för närvarande ligga någonstans
borta i det blå.

Låt mig så allra sist säga, att jag
väntade, att herr Ohlin skulle komma
med repliken: »Det går inte att göra
jämförelser mellan Sveriges budgetfinanser
och Förenta staternas. Vi har
affärsverksinvesteringarna hos oss och
det har man inte i den federala budgeten
i Förenta staterna.» All right.
Men å andra sidan finns det mycket
annat, som Förenta staterna har i sin
federala budget men som vi inte har
och som har karaktär av kapitalinvesteringar
i allra högsta grad. Det är hela
denna väldiga låneverksamhet till utlandet,
som ju inte bara är en subventionshistoria
utan baserar sig på tanken,
att här skall det vara fråga om lån.
Den republikanske presidenten strävar
efter en inkomstpolitik, som ger honom
möjlighet att balansera budgeten trots
denna låneverksamhet till utlandet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Naturligtvis har också
vi, herr finansminister, räknat ut vad
utfallet skulle ha blivit i år med vårt

remiss av statsverkspropositionen m. m.

budgetalternativ, och vi har kommit till
en nettobesparing — alltså med hänsynstagande
till våra skattesänkningar
.— på 247 miljoner kronor. Herr Sträng
säger emellertid att det tvärtom skulle
ha blivit ett underskott på 350 miljoner
kronor, men det får herr Sträng verkligen
vara vänlig att specificera.

Fn post vill jag genast vända mig
mot. Finansministern sade att vi i fjol
inte tog hänsyn till det underskott på
275 miljoner kronor, som den extra bolagsskattens
borttagande skulle medföra.
Men vad är det finansministern här
förebrår oss i högerpartiet och i oppositionen?
Jo, han förebrår oss för att vi
i fjol trodde på vad han själv sagt,
nämligen att dessa medel skulle läggas
utanför budgeten och steriliseras. Herr
Sträng förebrår oss alltså för att vi litade
på finansministerns egen politik
— men herr Sträng kan vara övertygad
om att det var sista gången vi gjorde
det!

Det är riktigt att finansministern tidigare
sagt att bolagsskatten skall avvecklas
i det ögonblick vi inför obligatorisk
tjänstepension. Herr Strängs
framställning nu föranleder mig att
ställa två frågor: Tänker herr Sträng
också använda de pengar, som kommer
in via den obligatoriska tjänstepensionen,
för att finansiera statens utgifter
— så som nu skett med de extra bolagsskattemedlen?
Och vidare: Tycker
verkligen herr Sträng att det är ett anständigt
tillvägagångssätt att sätta i
gång förhandlingar om en samförståndslösning
i pensionsfrågan, om det hela
tiden har varit regeringens tanke att
driva igenom sin obligatoriska linje?

Slutligen får jag kanske också säga
några ord i anledning av ett yttrande,
som herr Sträng fällde i sitt första anförande,
men som jag tidigare inte hann
bemöta. Det är ju på det sättet, att man
framtvingar en effektivare kostnadskontroll
både i staten och i enskilda
företag, om man genomför en skattesänkning,
som är underbyggd av ut -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

giftsbegränsningar, och detsamma
åstadkommer man i de enskilda hushållen,
om man kombinerar skattesänkningspolitiken
med sparfrämjande åtgärder.
På det sättet får vi med andra
ord en bättre hushållning med våra
pengar över hela fältet — och det är det
vi behöver efter tolv års socialdemokratiskt
styre!

Herr talman! Jag vill inte säga något
ont om regeringsmedlemmarna personligen
och inte om herr Sträng heller.
Var och en av dem har sina förtjusande
personliga sidor. Men skulle vi inte i
tecknet av den lilla samförståndsvinjett,
som herr Sträng skisserade i slutet av
sitt anförande, ändå kunna vara överens
om en enda liten sak, nämligen den,
att vilka förtjänster regeringens medlemmar
än har, så inte är sinne för ekonomi
och affärsmässig bedömning det,
som särskilt utmärker socialdemokratiska
statsråd!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mina tre minuter tillåter
mig tyvärr endast ett par korta anmärkningar.

Till de många saker, som herr Sträng
inte tog upp, hörde regeringens egendomliga
metod att låna utanför budgeten
och utanför den statliga bokföringen.
Jag förstår nu att herr Sträng när
det gäller otrevliga frågor som han inte
kan bestrida är sakligt berättigade, tilllämpar
den underliga metoden att vid
besvarandet gå efter vad han tycker om
den som framställt frågorna. Jag får
kanske därför hädanefter be herr Hedlund
att framställa en del av mina frågor
för att därigenom få dem besvarade.
Jag vet att jag inte åtnjuter någon
exceptionellt stor popularitet hos finansministern,
men jag har heller inte
ansett det vara det viktigaste att vara
populär. Min strävan har i stället gått
ut på att belysa finansministerns politik,
även när detta endast föranlett en
grimas till svar från herr Sträng —
och det gör det ju ofta.

Sedan vill jag peka på en sak till. På
tal om totalbalanseringen citerade herr
Sträng med förtjusning vad någon myndighet
sagt, nämligen att statens finanspolitik
har bidragit till den samhällsekonomiska
balansen. Finansministern
tycks tro, att detta uttalande är ett stöd
för honom själv, när han talar om totalbalansering.
Han glömmer i hastigheten
sin egen redovisning, att just under
den tid denna myndighet syftar på
har vi enligt hans egen redovisning
haft ett underskott t. o. m. i driftbudgeten.
Herr finansminister, behöver det
inte vara någon konsekvens i Edra argument?
Finansministerns argument
borde ju leda till att det är bra med
underskott, ty då bidrar finanspolitiken
till balans i samhällsekonomien. Den
som kan få detta att hänga ihop måste
verkligen vara duktig!

Sedan några ord också om den extra
bolagsskattens hopkoppling med tillläggspensionen.
Den extra bolagsskatten
har finansministern motiverat med
konjunkturpolitiska resonemang, men
nu stryker han allt detta och ersätter
det med ett motiv, som är i hög grad
konjunkturpolitiskt betingat — men
inte i ekonomisk utan i partipolitisk mening.
Det är beklagligt att finansministern
skall ta på det sättet på sina uppgifter.

Det är inte vi som lovat totalbalansering,
det är Ni! Och det är inte vi som
misslyckats med att uppnå denna totalbalansering,
det är Ni! Till sist vill jag
säga, att som jag ser det är det stora
felet i herr Strängs grepp om statsfinanserna
det, att han inte till fullo
inser att statens finanser beror på utvecklingen
av landets finanser. Det är
den avsaktande ekonomiska utvecklingen
som är huvudorsaken till att det
statsfinansiella läget blivit sämre än
vad alla väntat. Statsfinanserna skulle
ha blivit annorlunda och bättre, om
man fört en ekonomisk politik, som mera
främjat produktionen. Det är högst
angeläget att man gör vad som göras

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan för att förbättra statsfinanserna
just genom en produktionsfrämjande politik.
Att man då samtidigt förbättrar
svenska folkets ekonomi och inte bara
statens kan ju inte vara något fel.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Med hänsyn till fair
play i debatten skall också jag försöka
klara mig inom ramen av tre minuter.
Herr Ohlin har ju antecknat sig på slutet
av talarlistan, så han har ju möjlighet
att få obegränsad tid till sitt förfogande
i en ny omgång.

Självfallet blev jag allvarligt intresserad
av det uppslag herr Ohlin framförde
här i debatten. Om han vill tala
genom herr Hedlund skulle det nog
enligt min erfarenhet innebära en sådan
naturlig sovring av alla herr Ohlins
argument och uppslag, att det skulle
ges möjligheter till ett praktiskt politiskt
utbyte. Tag därför detta förslag
på allvar, herr Ohlin, så får vi se vad
det blir av det hela.

I sitt förra inlägg frågade herr Ohlin:
Menar regeringen att inte regeringen
skall ha ansvaret? Därvid tog han föredömen
från den klassiska parlamentarismens
hemland, England. Visst har
vi ansvaret, vi har aldrig mält oss ur
det och kommer inte att göra det heller,
så länge vi sitter i regeringsställning.
Men när herrar Ohlin och Hjalmarson
roar sig med att kritisera totalbalanseringen,
kan det väl ändå vara
tillåtet för en finansminister att tala
om för kammaren hur det skulle ha sett
ut om dessa herrar fått det som de velat.
Det innebär inte alls att vi på något
sätt mäler oss ut ur ansvaret för
läget sådant det är, det kommer herr
Ohlin relativt snart att bli övertygad
om.

Till herr Hjalmarson vill jag säga att
vi naturligtvis inte tänker använda de
pengar, som inflyter vid genomförandet
av en tilläggspensionering, för budgetändamål.
Om det inte vore så att jag

personligen tycker så bra om herr Hjalmarson
skulle jag säga: Hur kan man
ställa en så dum fråga? Med mitt uttalande
i finansplanen har jag ju inte
velat säga något annat än att man nu
lägger på företagarnas en reguljär bolagsskatt
och en extra, speciell bolagsskatt,
och 1959 och 1960, ett par år
framöver, kommer de nya lagervärderingsreglerna
också att innebära en
extra belastning för företagarna. Därest
vi blir ense om att genomföra en obligatorisk
tjänstepensionering, baserad
på avgiftsbetalning från företagarna,
kan — i det läge jag här antytt — denna
reform enligt min mening bli något
av det strå som knäcker kamelens rygg.
Man bör därför samtidigt försöka åstadkomma
en liberalisering för företagarna
på något annat område. Detta är den
enkla förklaringen till mitt uttalande på
denna punkt.

Slutligen vill jag framhålla att det ju
är alldeles förtjusande att herr Hjalmarson
sätter personliga betyg på regeringsmedlemmarna.
Det kan han naturligtvis
alltid roa sig med, men jag vet
inte om remissdebatten just får ut så
mycket av denna verksamhet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Mina båda inlägg i fråga
om den extra bolagsskatten har uteslutande
byggt på det förhållandet, att motiveringen
för den skatten, när den infördes,
och motiveringen för dess bibehållande
hittills har varit, att den
behövts i konjunkturdämpande syfte.
Jag sade, att man nog nu på allvar kan
fråga, om den så mycket längre behövs
för det ändamålet.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Ohlin, att jag gärna skall åta mig att
ställa frågor, men naturligtvis bara om
jag själv anser dem vara vettiga.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter detta mycket ingående
och varierande replikskifte, där
de flesta har kunnat presentera i för -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väg väl genomtänkta och utformade j

repliker respektive kontrarepliker och 1

där man inför televisionstittare och ra- f
diolyssnare har demonstrerat en upp- i
syn, som ibland varit ganska bister, frågar
man sig: Vad är det som är nytt? i
Vad är det i denna knivkastning i dag ^
som tyder på att det inträffat några ny- i
heter, sedan vi hade den politiska de- \
batten under höstriksdagen? Jag har j
inte kunnat upptäcka något nytt. Att s
högern vill ha samregering, att folkpar- t
tiet fortfarande vill ha samregering och c
är ängsligt för nyval och att centerpar- r
tiet vill ha samregering visste vi redan r
i höstas. Att regeringen önskar riksda- i
gens hjälp för att få igenom nya skatter f
är väl knappast överraskande för nå- 1
gon som följt den tidigare diskussionen. 1
Ja, herr talman, eftersom vi nyss haft r
en politisk stordebatt och det alltså s
inte är mycket nytt som inträffat sedan c
dess, skall jag begränsa mig till tre
frågor. c

När jag studerade den nya statsverks- 1
propositionen, kom jag att tänka på s
Fritjof Nilsson Piratens filosofi om 1

skepparhistorier: En skepparhistoria är c

uppbygglig, den är lögnen med oför- c
ställt ansikte, den gör anspråk på att j
roa, inte på att bli trodd, den är upp- I
riktig i motsats till statsverksproposi- £

tioner och vissa andliga förkunnelser, (

som framföres med högtidlig och guds- 1
nådlig min. i

Kort sagt, mitt första intryck av den f

nya statsverkspropositioen var, att den 1

utgör den gladaste och mest hoppfyllda s
utläggning av frågor, som någon gång s
presenterats den svenska riksdagen. r

Den beklagar visserligen — det skall e

jag erkänna — att totalbalanseringen c

sprack och att det fattas närmare 2
miljarder kronor. Men regeringen tycks I

vara lika nöjd ändå. Det är en sympa- r
tisk anspråkslöshet, och den är välmotiverad,
ty hela idén med totalbalanse- s

ringen var en förflugen idé, en finans- 1

ministerdröm. v

Som valprogram är denna statsverks- a

proposition förstklassig, och det är
kanske det som är avsikten. Som linje
för ett långsiktigt handlande är den
inte tillfredsställande.

Exempelvis detta med konjunkturerna.
Här regnar nyheterna över oss. Den
viktigaste av dessa är, att det inledda
året inte lovar ett vackert ekonomiskt
väder. Tvärtom pekar det hela på storm,
på den långvariga högkonjunkturens
slut. Herr Sträng vet inte vad han skall
tro, men han varnar oss strängt för att
dramatisera möjligheterna av en ekonomisk
kris. Men, herr frånvarande finansminister,
finns det något mer dramatiskt,
något mer olycksbådande för
folken än utsikten till en cyklisk kris,
kanske av 30-talets karaktär? En sådan
kris betyder arbetslöshet för miljoner,
massor av ruinerade företagare, minskade
inkomster, nöd, förtvivlan och
elände.

Kanske är det ännu för tidigt att tala
därom. Men även vi fick ju en obehaglig
föraning under förra året. Ordet
stagnation täcker väl närmast verkligheten.
Produktionen ökade 2 procent,
den privata konsumtionen en halv procent.
Lönerna ökade nominellt med 6
procent, men priserna med 4 procent.
Dämpad expansion, minskad efterfrågan,
sämre relationer för utrikeshandeln,
lageruppbyggnad, ökning av arbetslösheten
och minskning av statsinkomsterna
— det är detta som enligt
finansministern gett oss ett modererat
konjunkturklimat, som han tycks tro
skall vara det bästa för ett jämnt och
snabbt framåtskridande. Det är uppriktigt
sagt svårt att förstå det fina i
en sådan slutsats, men jag medger att
den är optimistisk.

Frågan är dock: hur skall det bli?
Regeringen vill inte ge oss någon ledning
för bedömande av den frågan.

För några år sedan avskaffade professor
Ohlin de cykliska kriserna. Enligt
hans dåtida vetenskapliga upptäckter
var dessa kriser obehövliga på grund
av det kapitalistiska näringslivets möj -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligheter och förstklassiga organisation.
Professor Ohlin är inte lika säker i dag
som då, men herr Sträng verkar så mycket
säkrare i stället. Han redovisar nämligen
i propositionen den uppfattningen,
att kriserna betingas av regeringarnas
åtgärder eller brist på åtgärder. De
kan alltså avvärjas med politisk-ekonomiska
åtgärder, och en ledande roll
har därvid enligt herr Sträng de valutastarka
regeringarna i Västtyskland och
USA.

På tal om Västtyskland så har detta
land nu för tredje gången å rad sänkt
räntan. Anledningen är att Bonnregeringen
vill försöka stimulera produktionen
och den västtyska exporten samt
motverka den överproduktionskris, som
nu framstår såsom kapitalismens gemensamma
problem. Den som lever får
se hur det går.

Låt mig emellertid fråga: behöver inte
även vi stimulera produktionen? År
det bra som det är, med växande arbetslöshet,
ökade hyror och tilltagande
svårigheter för jordbrukare och småföretagare? Vi

fick en räntekupp i somras och en
procent högre ränta än regeringen ville
ha. Regeringen reagerade snabbt och
lyckades i vårt fall placera Per Edvin
Sköld i riksbanksledningen, men den
kunde inte utplåna verkningarna av
räntekuppen. Ännu tycks räntan bara
kunna höjas i Sverige, trots att vi har
en regering som lyckats övertyga det
svenska folket om faran av höga räntor.
Tydligen var det detta högern och folkpartiet
hela tiden menade med sin
mångåriga kampanj för en rörlig ränta.

Vårt krav är: Sänk räntan! Stimulera
produktionen! Lossa bromsarna! Gå in
för full sysselsättning och så stort ekonomiskt
uppsving som möjligt! Uppmuntra
konsumtionen — det är bästa
smörjan för det ekonomiska maskineriet!
Låt arbetare och likställda ta ut
vad som iir möjligt av en sådan konjunktur!
Den politiken kommer att ge

utdelning på samhällslivets olika områden.

Jag vill ännu en gång återvända till
herr Sträng och konjunkturteorien. Han
säger att den amerikanska regeringen
knappast kommer att tillåta någon allvarlig
konjunkturförsämring. Den har
makten därtill på grund av att USA är
ett slutet marknadsområde. Det var
verkligen ett nytt tillskott till den nationalekonomiska
vetenskapen. Herr
Strängs resonemang har bara den svagheten,
att USA redan har kommit ganska
långt på krisens väg och ännu inte
lyckats komma ifrån densamma. Detta
land har för mycket varor och för få
köpare. Det har stimulerat sina köpare
med krediter och avbetalningskontrakt.
Det har stimulerat produktionen med
militära beställningar så att bara räntorna
på statsskulden slukar 10—12 procent
av hela budgeten. Men det hjälper
ändå inte. Och det förefaller inte troligt
att en massa nya sputnik-fiaskon
skall ge de nödiga och efterlängtade
impulserna.

Sedan var det England. Där kan finanserna,
enligt herr Sträng, endast bemästras
med politisk-ekonomiska åtgärder.
Det kan ju tyckas underligt att
den engelska regeringen inte kommit
underfund därmed. Kanske förklaringen
därtill är att marknaden är mättad,
att råvarupriserna sjunker, att frakterna
nedgår och avsättningen minskar. Det
är detta som oroar kapitalismens anhängare
i dag och som förklarar, varför
det är så svårt att komma i gång
med de ekonomiska åtgärder, som skulle
lösa frågorna.

Under 1920-talet sjöngs en populär
refräng: »När oväder stundar, om bara
du blundar — är himmelen ljusblå
ändå». Det är kanske vanvördigt att
säga det, men jag tycker att den refrängen
ger i ett nötskal regeringens
konjunkturanalys. Trots denna kritik
vill vi för vår del inte förneka att det
också kan finnas en positiv sida i regeringens
konjunkturresonemang. Sär -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skilt tar vi ad notam regeringens högtidliga
försäkringar, att den skall möta
arbetslösheten i varje form med effektiva
motåtgärder. Vi betvivlar inte att
detta är uppriktigt sagt och menat, och
det förtjänar allt möjligt stöd.

Men frågan är: Hur skall detta ske?
Jo, säger herr Sträng, det svenska kärnproblemet
för att trygga en full sysselsättning
är att medborgarna godtar den
allra största återhållsamhet. Men, herr
frånvarande Sträng! Om vi nu får kris
och arbetslöshet, beror det på att vi
äter för mycket, har för mycket kläder
och skor eller bor för bra? Eller är det
månne så att vi producerar mer än vi
kan äta och förbruka till skor och kläder
och bostäder? Om det sistnämnda
är det riktiga — och detta har alltid
tidigare på socialdemokratiskt håll ansetts
— kan vi då möta överproduktionens
elände genom en återhållsamhet
som konserverar varuöverflödet? Vore
det inte mera rationellt att minska överflödet
genom att öka förbrukningen, så
att man åter får produktionen i gång?
Detta är i varje fall vår övertygelse och
den linje som vi kommer att kämpa för
i ett nytt skede av ekonomisk kris.

Mitt andra spörsmål gäller det politiska
läget. Arbetare, tjänstemän och
likställda är i vårt land mångtaligare
än någon gång tidigare. De bär samhället
på sina starka skuldror och om
de brukar sin fackligt-ekonomiska
makt finns det ingen kraft som kan
trotsa deras vilja. Trots detta tycks vi
närma oss 20-talets trista politiska nivå
med vågmästarpolitik, tuvhoppning,
korridorintriger och kanske nya Kreugerkrasclier
som ett möjligt perspektiv.

De borgerliga partierna lyckades i
1956 års riksdagsval få en styv halvprocent
fler väljare än arbetarrörelsen,
men de fick en ändå starkare position
i andra kammaren tack vare detta. Det
var ett bra val för storfinansen, det
bästa på tjugo år. Så lyckades man driva
ut bondeförbundet ur regeringen och
engagera kungen för en borgerlig mino -

ritetsregering. Med fjolåret signalerades
en era av socialt nejsägeri — ingen
tjänstepension, ingen trygghet på ålderns
dar för de utslitna, det är linjen.
Nu vill man spara på statsutgifterna och
öka de militära utgifterna; det är ju detta
som ligger bakom herr Hjalmarsons
sparsamhetsaktion. Man vill fuska bort
tjänstepensionen, införa reformpaus och
gud vet vad. Kanske lyckas man — om
regeringen faller undan.

Regeringen vet emellertid lika bra
som vi hur farliga sådana reträtter är.
Den vet också lika bra som vi att andra
kammaren inte motsvarar stämningen
hos folket och att folkpartiet i folkomröstningen
tappade den sociala mask,
med vars hjälp partiet lyckades smyga
sig in i arbetarklassen. Nu kan detta folkparti
reduceras till rimligare proportioner
och det är kanske detta som är
anledningen till att herr Ohlin är så
rädd för nyval. Det är därför vi utgår
ifrån att 1958 kan bli det politiskt stormigaste
året i efterkrigstidens Sverige.

Detta är orsaken till att vi också tycker
att nu kan det vara nog förhandlat
med de borgerliga partierna, nu kan det
vara nog med prat, nu behövs det handling.
Vi är övertygade om att herrar
Hjalmarson och Ohlin inte har placerat
sig vid förhandlingsbordet i syfte att
medverka till en tjänstepension. Deras
syfte är tydligen i stället att sabotera
eller i varje fall urvattna en sådan reform
och naturligtvis främst att vinna
tid. Den som vinner tid vinner allt, heter
det, och tid är särskilt vad herr
Ohlin just nu behöver. Men det är inte
nödvändigt att ge honom mer tid, det
är mer bråttom att föra denna viktiga
reform i hamn.

Vi knyter alltså an till regeringens
löfte att framlägga riktlinjer för en
tjänstepension i enlighet med linje 1 i
folkomröstningen. Vi hoppas också att
regeringen i detta förslag medtar småföretagare
och likställda jordbrukare.
Med andra ord: Dröj inte för länge med
tjänstepensionsförslaget! Gör också klart

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för denna kammare, att den står inför
valet att godkänna vad folket begärde
den 13 oktober eller upplösas! Nyval —
det är det riktiga svaret till tjänstepensionens
motståndare, det enda svar
som de kommer att förstå.

Ett nyval, som klargör den åsiktsförändring
som nu sker hos folket,
kommer att stärka arbetarsaken och
underlätta en långsiktig politik med
syfte att utveckla demokratien på samhällslivets
olika områden. Ett nyval
skulle få särskild betydelse, om det
också inledde en offensiv mot storfinansen
och bringade arbetarsidan att
överskrida den heliga kapitalistiska
äganderättens kritstreck. Passiviteten
på detta väsentliga område kan inte
bättre karakteriseras än med förre finansministern
Wigforss’ självkritik inför
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
i höstas, då han berättade om
londonpojken, som skulle rymma hemifrån
men bara sprang runt kvarteret
och, när en polis frågade varför, svarade:
Jo, jag skall rymma hemifrån,
men mamma har förbjudit mig att gå
över gatan!

I och för sig är det möjligt att förverkliga
de positiva delarna av regeringsprogrammet
även med andra kammarens
nuvarande sammansättning.
Våra motståndare vill naturligtvis helst
inte behöva låtsas om kommunisternas
existens — denna önskan utvecklades
ju ganska vältaligt av herr Ohlin —
men vi finns ju där i alla fall, och de
måste i alla kombinationer, utom förstås
i fråga om s. k. samlingsregering,
räkna med den position vi intar. Och
vår position är klar: vi stöder och kommer
att stöda den socialdemokratiska
regeringen mot varje försök till borgerlig
blockbildning emot regeringen. För
regeringen är detta stöd tillräckligt, i
vart fall för att fortsätta att regera.
Men det är intet skäl för att avstå
från försöket att ge riksdagen en sammansättning,
som svarar mot folkets
vilja, en sammansättning som tryggar
4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

en progressiv demokratisk politik på
lång sikt.

Regeringslöftet att höja folkpensionerna
i enlighet med tidigare utfästelser
understödjer vi varmt. Vi anser det
däremot inte riktigt att för en 7-procentig
höjning av folkpensionerna höja
avgifterna med 75 procent. Vi vet att
det är en hjärtesak för de borgerliga
partierna, men för oss är denna höjda
indirekta skatt förhatlig.

Den granskning, som jag nu har
gjort, visar att regeringsprogrammet är
på gott och ont och bör bli föremål för
ytterligare prövning. Men särskilt viktigt
är att regeringen klargör för folket,
vilken framtid den väntar och eftersträvar,
och att löftet om full sysselsättning
ges ett reellt innehåll.

Herr talman! Det tredje spörsmålet
gäller öB-planen. Även när det gäller
denna avstår regeringen från att ge
riksdagen ledning för bedömningen.
Enligt herr Sträng är det meningen att
den nya försvarsplanen skall genomtrumfas
— om det blir ÖB-planen eller
vad det blir — innan årets riksdag är
avslutad, kanske efter någon kohandel
i den sittande försvarsberedningen. Finansministern
vet inte vad en sådan
försvarsordning skall kosta, men han
utgår från att försvaret blir dyrare. Han
pekar också på möjligheten att utnyttja
atomkraften som ett motiv för den väntade
fördyringen.

Det har här tidigare talats om den
våldsamma ökningen av den svenska
statsskulden. Men kan man komma till
annat resultat, om man varje år anser
sig böra lägga ner 2Va miljarder
kronor på rent improduktiva militära
ändamål? Jag tror inte det går att anföra
argument som att det är nödvändigt
att vi 1958 skall ha dubbelt så
stora militärutgifter som vi hade under
det andra världskrigets farligaste
år, eller att det lilla Sverige skall ha
större militärutgifter för att försvara
sin neutralitet än det väldiga Indien
med dess 55 gånger större befolkning.
2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag anser att denna fråga är för stor
och viktig för att smusslas igenom.
Även om jag tycker, att det är ett riktigt
drag av regeringen att tvinga upprustarna
att ange var pengarna för upprustningen
skall tas ■— detta för att få
slut på demagogien kring temat »lägre
skatter och högre militärutgifter» —
anser jag att riksdagen inte skall avstå
från att ompröva resultaten av hittillsvarande
partiella reformering på försvarspolitikens
område. Ett av dessa
resultat är att organisationen är för
stor för att fyllas med ett innehåll, som
det svenska folket orkar betala. Ett annat
resultat är att den tekniska utbyggnaden
av flyget givit oss ett paradvapen
av ringa militärt värde i de interkontinentala
raketernas tidsskede. Det
är dårskap att årligen kasta ut en miljard
kronor på ett vapen av så tvivelaktigt
värde.

Men min invändning gäller särskilt
detta med atomvapen. Militärernas resonemang
är lättförståeligt: vi måste
ha effektivast tänkbara vapen, eljest
blir vi överflyglade av en kommande
fiende. De vågar emellertid inte säga
detta helt öppet utan nöjer sig i dag
med att tala om taktiska atomvapen.
Men det finns ju hundrafalt starkare
vapen än de taktiska atombomberna.
Vill militärerna därför vara uppriktiga,
måste de säga som folkpartiriksdagsmannen
herr Osvald, att vi skall ha
vätebomber, eftersom dessa är effektivast.

Och varför vågar nu inte våra fältherrar
tala om vätevapen? Jo, antagligen
därför att de med eller mot sin
vilja godtagit en målsättning, som innebär
att vi skall ha ett neutralitetsförsvar,
vilket bara kan komma till användning
vid och innanför vårt lands
gränser. Men atombomber kan de tänka
sig att använda mot ockuperat
svenskt område, d. v. s. mot svensk
befolkning. Vätebomberna skulle bli
alltför förstörande •— detta är deras
dilemma. Men jag tror man vågar säga,

att om statsmakterna går med på att
tillverka atombomber för 10 miljoner
kronor stycket, blir det också dags för
våra militärer att börja tala om vätebomber.
Det är logiskt, det är militärt,
det är militär katastrofpolitik.

Jag skall inte tala om de genetiska
faror för mänskligheten, som alla så
väl känner till. Vi har nyss uppskakats
av den framställning, som mer än 9 000
forskare gjort inför Förenta Nationerna,
där de varnar för atomvapen. Faran
för människosläktets fortbestånd har
redan aktualiserats av experimenten
med kärnvapen, och den tilltar med
varje ny bombsprängning. Spåren från
Hiroshima förskräcker. De som fortsätter
att trots detta orda om kärnvapenkrig
förtjänar beteckningen kannibaler.

Den oförskräckthet med vilken våra
fältherrar kräver atomvapen för det
svenska försvaret kommer i ett särskilt
ljus vid tanke på den eftertankens
kranka blekhet, som präglat våra broderfolks
regeringar i Danmark och
Norge. Där har man tackat nej till amerikanska
atomvapen, därför att man
inser, vilken fara de innebär för de
egna folken. Att Danmark och Norge
liksom Finland saknar atomvapen är
naturligtvis en oerhörd fördel för vårt
land. Men hur orimligare är då inte
idén att Sverige med några nätta små
taktiska atomvapen skulle vara den
första av småstaterna, som slår in på
atomteknikens väg.

Vi föreslår därför att det svenska folket
får ta ställning till denna livsfråga.
Kan vi folkomrösta om högertrafik och
tjänstepensioner, så kan vi sannerligen
folkomrösta om taktiska och andra
kärnvapen för det svenska försvaret.
Det skulle också tvinga vår expertis att
bekänna kort. Var skall experimenten
ske, mot vilka områden skall bomberna
brukas, i vilken situation, mot vilken
fiende, under vilka betingelser skulle
Sverige utnyttja atomvapen?

Eftersom detta år sannolikt blir ett
politiskt stormigt år, kan en sådan folk -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

omröstning mycket väl uppskjutas till
1959. Det behövs ju ett tiotal år för att
få fram en svensk atombomb, och då
bör sådana planer kunna torpederas
under det första året av detta tänkta
årtionde.

Under förra året diskuterades frågan
om åtgärder för att göra Östersjön till
ett fredens hav. Trots de skilda uppfattningarna
om möjligheterna därtill,
fanns det väl ingen som ville bestrida
önskvärdheten av en sådan utveckling.
Här bör ju alla Östersjöns strandägare
ha gemensamma intressen.

Sverige kunde ju ta ett första steg på
den vägen genom att upprätta normala
förbindelser med Tyska demokratiska
republiken. Den är dock vår granne,
och att den slagit in på socialismens
väg kan väl inte vara ett rimligt skäl
för en svensk svartlistning. För ett neutralt
land som Sverige borde goda och
vänskapliga relationer till alla grannfolk
framstå som naturliga. Kanske
skulle amerikanarna liksom tredje rikets
efterträdare i Bonn inte gilla detta,
men de gillar som bekant inte heller
den svenska neutraliteten.

Till slut! I trontalet försäkras, att
ingen förbättring har ägt rum i det
internationella läget. Kanske är påståendet
formellt riktigt. I motsats till
regeringen vågar jag dock påstå, att
under 1957 grundlädes ett nytt internationellt
läge, där folken kan börja
fundera på annat än på nästa krig. Det
är särskilt sammanbrottet för den amerikanska
styrkepolitiken och vedergällningsstrategien,
som möjliggör detta.
Våra små grannfolks kloka nej till atomvapen
och till amerikanska långdistansraketer
— vad de nu kan duga till —
den västtyska reaktionen vid NATOinötet
i Paris och många andra tecken
på tilltagande upplösning i Atlantblocket
är i dag hoppingivande för fredens
sak. Till och med Dagens Nyheter tycks
ha fått upp ögonen för att något inträffat,
eftersom det har gått en hel söndag

utan den obligatoriska atomvapenförkunnelsen
på ledarsidan.

Men nu säger herr Ohlin: »Vad beror
de motsättningar på, som skapat den
nuvarande spänningen? Jo, de beror på
den kommunistiska världsfrälsarläran.»
Den är väl i så fall åtskilligt äldre än
både herr Ohlin och jag, ty redan när
mänskligheten började ta sina första
stapplande steg på samhällsbyggandets
väg fanns det människor, som inte
tyckte om att folken skulle delas upp i
herrar och tjänare och som kämpade
för en annan ordning, en större social
jämlikhet och trygghet. Kommunismen
har inte alltid behärskat någon stat; vi
fick vårt första världskrig utan att det
någonstans fanns en kommunistisk eller
socialistisk statsbildning, och den som
det minsta vill uppriktigt och ärligt
studera förspelet till andra världskriget
måste också säga att försöken att ge
ideologiska förklaringar och motiveringar
till de motsättningar och spänningar
mellan staterna, som då och då
exploderar i nya krig, är missriktade.

Den förre arméchefen liksom hans
efterträdare har nyligen på ett mycket
uppmärksammat sätt tagit upp en vanföreställning,
som tillåtits vägleda
svensk försvarspolitik under 150 år.
De har erinrat om att under dessa 150
år har det alltid varit krigsfall ost som
förespeglat våra militärt och politiskt
ansvariga. Men, säger general Bonde,
de enda gånger under dessa 150 år —
det är två gånger —• som Sverige tvingats
genomföra en totalmobilisering inför
hotet om ett nytt krig, har detta hot
kommit från andra väderstreck än österifrån.
Men för herr Ohlin i dag är
det precis samma vrångbild som vägleder
hans ståndpunktstagande och
hans slutsatser när han här argumenterar
för att vi skall ha så stora militära
utgifter som möjligt.

Jag tror inte att hans rekommendationer
skulle kunna leda till en lösning
av frågorna, och uppriktigt sagt tycker
jag det gör ett närmast löjligt intryck

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

när professor Ohlin med hänvisning till
den förment svaga bildningsnivån i
Sovjetunionen försöker förklara varför
han inte tror på möjligheten av en
fredlig samlevnad. Det kunde han kanske
säga före sputnikarna, men nu tycker
jag det är ganska malplacerat med
en sådan form för politisk agitation.
Jag tror att man skall ta ryssarna på
allvar, jag tror man skall säga: »Vi är
anhängare av tävlan. Låt våra ekonomiska
system i fredlig tävlan visa vad
de duger till, och låt sedan folken ta
ställning när resultatet väl föreligger.»
Jag tror det är just oron för denna tävlan
och oron för det nedslående resultat,
som herr Ohlin som vetenskapsman
ändå redan inser kommer att framläggas
inför historien, som dikterar ståndpunktstagandena.

Herr talman! 1957 var Sputnik-året,
när mänskligheten tog de första stapplande
stegen till nya världar. Det året
klargjorde också, att fredlig samlevnad,
förhandlingar och överenskommelser i
godo är bättre än atomkrig.

Och om vi nu, såsom jag tror, kan
träda in i en period av minskad internationell
spänning, kanske även minskade
rustningar så småningom, samtidigt
som en cyklisk kris skakar det
kapitalistiska systemet och visar upp
för folken, vad som finns bakom den
s. k. fria världens fasad —- vad göra
då? Jag frågar herr finansministern och
alla som bekänner sig till socialismen
i denna kammare: Skall arbetarrörelsen
handla på ungefär samma sätt som
under 1930-talet? Skall monopolen få
ännu en chans att till priset av miljonarméer
arbetslösa uppsöka en ny nivå
för en vinstgivande hantering? Detta är
efter freden vår tids största fråga, som
kommer att begrundas världen runt
under 1958. Hittills tror jag man kan
säga, att det bara är de kommunistiska
partierna som gjort sig förtrogna med
denna fråga. Men den angår folken och
den angår särskilt hela arbetarrörelsen
i den kapitalistiska världen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag skall först be att få
anknyta ett par funderingar till en fråga,
som herr Ohlin var inne på i sitt
första anförande och som gäller parlamentarismen
och regeringsproblemet.

Jag vill först med tillfredsställelse
notera det faktum, att han uttryckte sig
på det sättet, att man väl bör vara enig
om regeringens möjligheter över huvud
taget att åstadkomma en kammarupplösning,
om en sådan ur skilda synpunkter
anses vara befogad. Men han
ställde i det sammanhanget en del frågor,
som ju egentligen riktade sig till
statsministern men som befinner sig
på det planet, att envar kan syssla med
dem. Det gällde närmast vilken praxis
man skall tillämpa, med andra ord vad
andrakammarparlamentarismen betyder
i sammanhanget och frågan om
andra kammaren här kan ha en alldeles
särskild betydelse i förhållande till
sin medkammare, alltså första kammaren.

Den diskussionen har ju pågått nu
några dagar i tidningarna, inte minst
med tanke på vad som eventuellt kan
komma att hända i pensionsfrågan. Jag
tycker att det är ganska rimligt att i
dagens debatt åtminstone få slå fast ett
konstaterande, nämligen att hur man
än resonerar om andrakammarparlamentarismens
förekomst eller inte, kan
ju ingen undgå det faktum, att vi ändå
bär två kamrar och att de kamrarna
inbördes står i ett förhållande, som
innebär, att riksdagens beslut är beroende
av majoritetsbeslut i bägge
kamrarna. Antingen man tycker om
det eller inte befinner vi oss i den
situationen att första kammaren har ett
inflytande även i regeringssammanhang.

Jag skulle vilja utvidga detta till följande
frågeställning: Vad skulle exem -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

pelvis en trepartiregering, om den nu
hade kommit till stånd i samband med
regeringsdiskussionerna i höstas, ha intagit
för ståndpunkt, om regeringens
mening hade vunnit majoritet i andra
men icke i första kammaren? Skulle
den över huvud taget ha kunnat bete
sig som om den vore oberoende av beslut
som fattas av första kammaren?

Vi har systemet med två kamrar och
kan inte komma ifrån det under överskådlig
tid, i varje fall inte förrän vi
hunnit så långt, att författningsutredningen
är färdig och vi eventuellt kan
få beslut om enkammarsystem här i
riksdagen.

Till detta kommer —• det har också
nämnts; jag tror det var av herr Hedlund
— att även kommunisterna sitter
i både första och andra kammaren och
att man uppenbarligen inte kan komma
från deras röster vid voteringarna.

Herr Ohlin ställde en fråga till statsministern
om hur denne rimligen kunde
uppfatta kommunisternas ställning i
detta sammanhang. Eftersom statsministern
faktiskt på denna punkt redan
i höstens remissdebatt gav ett svar,
kanske det vore riktigt att erinra om
vad detta innehöll. Herr Ohlin har sålunda
redan fått svaret på sin fråga.

Statsministern förklarade i höstens
remissdebatt, att han ville säga till
herr Hagberg men även till de borgerliga
partiledarna, att socialdemokratien
kommer att forma sin politik efter
bästa förstånd och med hänsyn till vad
den anser vara gagneligt för landet och
för de intressen, som den är satt att
bevaka. Han tilläde — det kanske kan
vara vägledande för dem som spörjer
på denna punkt -— att kommunisterna
gärna får lägga sina nio röster där de
vill. »Om de vill stödja en borgerlig
samlingsregering, varsågod herr Hagberg»,
yttrade statsministern.

Vidare erinrade han — och det har
erinrats därom även i dagens debatt —
om att det under den s. k. influensaparlamentarismens
period med dess

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

u knappa majoriteter inträffade omständ
digheter i både första och andra kam 1-

maren i samband med kommunisternas
is röster, varvid mig veterligt aldrig herr
a Ohlin ifrågasatte rimligheten av det
e stöd som kommunisterna lämnade de
e borgerliga partierna, bl. a. vid röst 2-

ningarna om bensinskatten. Jag har
över huvud taget aldrig — jag tycker

h att det är värt att slå fast detta i denna
r- debatt — hört att någon på den bord
gerliga kanten uttryckt sitt synnerliga
1- missnöje med att ha fått stöd från komn
munisternas sida. Man har tvärtom noi
terat siffrorna vid röstsammanräkningarna
i båda kamrarna,
å Folkpartiledarens kritik emot den
1- budget, som vi i första hand resonerar
t om i dag, har främst sysslat med de
h rent budgettekniska frågorna. Jag har
i- en känsla av att folkpartiets ledare gör
i- debatten en aning lätt för sig själv mot
5- den bakgrunden, att folkpartiet under
i- tidigare år på alla de stora, avgörande
i utgiftspunkterna faktiskt accepterat vad
i- regeringen föreslagit. Det är med andn
ra ord ytterst behagligt ur en opposiO
tionsledares synpunkt att driva kritik
11 emot finansministerns ståndpunkt i fråi-
ga om budgetöverskotten och med avä-
seende på dennes möjlighet att få ett
is någorlunda hyggligt utgångsläge även

11 för budgetens totalbalansering, om man

r- själv har varit med om de stora och
i- avgörande utgifterna och samtidigt unt
der alla år hävdat behovet av skatted
sänkning. Den rent tekniska diskussioh
nen om budgeten är — även om herr
tt Ohlin har gjort en anslående pedagon
gisk insats i dag ■— sannolikt av den
ir karaktären, att den inte kan tränga sig
a så särskilt djupt ned bland vardagse
människorna i detta land. Det vore
g onekligen mycket intressantare med en
t- kritik från oppositionens sida, som

gåve anvisningar åt den förtappade fiir
nansministern om vad som kan anses
— vara oförenligt med statens insatser i
i- olika sammanhang, d. v. s. om de slag
>s av statsutgifter, som man tycker är

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

onödiga eller som man kan slopa i (
budgeten och eventuellt placera ut på i
annat håll. Detta är en form av kritik, c
som herr Hjalmarsons vardagsmänni- i

skor säkerligen förstår mycket bättre t

än den rent tekniska budgetkritik, som i
förekommit här i dag. Herr Hjalmarsons
anförande pekar också mot att i
man i varje fall från högerpartiets sida j
är beredd att under den kommande (
riksdagen — såsom man har gjort tidi- j
gare —- presentera vissa förslag till (
sänkningar av utgifterna. t

Det vore mycket intressant, om den s

lilla budgetberedning, till vilken folk- £
partiet enligt tidningarna har avdelat s
en hel del av sina riksdagsmän, också i
skulle kunna komma med några pro- ''
påer, varav framgick vilka utgifter som i
enligt folkpartiets mening är av det s
slag, att de icke bör förekomma i sta- 1
tens allmänna verksamhet. Sådana for- i
mer av debatt om statsverkspropositio- <f
nen -—• för den händelse man nu har 1
den meningen att det finns så mycket 1
att spara på utgiftssidan — skulle säkert
ha större värde för allmänheten, s
som därigenom skulle få bättre möj- (
ligheter att bedöma problemen. ,

Jag har dessutom, herr talman, en s
känsla av att debatten utanför riks- 1

dagshuset visat att man åtminstone i j
vissa kretsar är ångerköpt över och i i
efterhand beklagar de reformbeslut 1

som fattats, därför att dessa skulle ha f
gått händelserna på det ekonomiska s
området i förväg. Man liksom halvt om 1
halvt ber om ursäkt för att riksdagen <
har haft så bråttom och drivit fram en s
höjning av barnbidragen, av folkpensio- ;
nerna och av höjningen av de kommu- <
nala ortsavdragen — det senare inne- 1
bär ju att staten ur sin egen kassa un- 5
der ett antal år framåt får täcka de ut- i
giftsminskningar som uppstår för kom- 1
munerna. Denna tendens har kanske s
inte varit så tydlig i debatten här i i
dag, men den har kommit till synes på 1
många håll både i högerns och folk- j
partiets tidningar under diskussionen <

om statsverkspropositionen, och den får
nog tas som uttryck för att man på
olika håll i det borgerliga lägret just
nu mer eller mindre känner ruelse över
att ha varit med om de stora utgiftsökningar
det här gäller.

För mig framstår frågeställningen
helt enkelt som denna: Har vi bär i
huset varit eniga eller definitivt oeniga
om de utgiftsbeslut, vilkas automatiska
karaktär nu slår igenom i årets budget
och kommer att göra det i fortsättningen?
Har vi varit oeniga om dessa beslut
här i kammaren? Har vi slagits så,
att hårtestarna rykt, om de höjningar
som ligger till grund för utgiftsstegringarna,
eller har vi i allt väsentligt
varit eniga? Man vågar nog säga att
med det undantag, som högern representerar,
har kammaren i allt väsentligt
varit enig om de i och för sig
mycket betydande utgifter som riksdagen
beslutat senast förra året och vilkas
automatik nu börjat göra sig gällande.

Både herr Ohlin och herr Hjalmarson
har här i stor utsträckning diskuterat
budgeten på ett sådant sätt, att
de synbarligen velat inge folk den föreställningen
att staten mer eller mindre
befinner sig vid bankruttens rand. Men
även om läget nu är kärvt i jämförelse
med tidigare år och det kräves åtskilliga
insatser för att klara det hela,
finns det väl ingen anledning att omge
statsverkspropositionen med så mycken
klagan som man i dag gjort från
oppositionens sida. Herr Ohlin har försökt
rädda sitt eget skinn genom att
säga att hans misstag varit en följd av
de misstag finansministern begått, och
herr Hjalmarson har delvis spunnit på
samma tema. Båda har velat på finansministern
och regeringen helt och hållet
vältra över ansvaret för det läge,
som uppstått under senare år och för
vilket finansministern och regeringen
haft täckning i vad ämbetsverken, konjunkturinstitutet
och en rad organ redovisat.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vidare har de båda oppositionsledarna
försökt frigöra sig från den misstanke
som finansministern här gav uttryck
åt, nämligen att de skulle med
ett stänk av skadeglädje ha penetrerat
statsverkspropositionen och frågan om
totalbalanseringen. Båda har i stället
sagt sig vara djupt skakade av allvaret
i den situation som redovisats. Men är
det inte på det sättet, ärade kammarledamöter,
som år efter år har suttit
och lyssnat till remissdebaten, att de
försök till en totalbalansering av budgeten,
som finansministern gjort, varit
uttryck för önskemålet både från hans
och regeringens sida om att via denna
totalbalansering åstadkomma ett minskat
behov för statens del att ge sig ut
på lånemarknaden, d. v. s. budgetpolitiken
har betraktats som ett led i den
ekonomiska politiken. Jag har inte uppfattat
finansministerns önskemål om en
totalbalansering såsom uttryck för något
slags doktrinarism från hans sida.

Med vetskap om läget ute på penningmarknaden
har jag uppfattat det
som en ganska naturlig önskan både
från finansministerns och hela regeringens
sida att så långt som möjligt
försöka åstadkomma täckning av statsutgifterna
även på kapitalsidan genom
att utnyttja skattevägen för att slippa gå
ut på marknaden och låna.

Diskussionen gäller nu en totalbalansering.
I många år har diskussionen
rört sig om huruvida det s. k. budgetöverskottet
i driftbudgeten skulle vara
större eller mindre. Därom har rått delade
meningar. För alla kommunalmän
som sitter i den här kammaren bör
denna debatt ha ett avgjort intresse.
Fn lång rad kommuner, både städer
och landskommuner, har i höst varit
nödsakade att genomföra skattehöjningar
— i vissa fall ganska betydande
sådana. Såvitt jag fattat sammanhanget
har dessa skattehöjningar på de flesta
håll bl. a. kommit till stånd därför att
man på den vägen ville underlätta kommunernas
investeringar på olika områ -

den. Både städer och landskommuner
önskar och nödgas göra kapitalinvesteringar.
I de kommunala församlingarna
har det i regel ansetts vara en uppgift,
om vilken man kunnat enas, att åstadkomma
utdebiteringar, som täcker utgifterna
och samtidigt utgör ett stöd för
investeringarna.

Såvitt jag kunnat se är det verkligen
inte enbart socialdemokraterna som ute
i kommunerna hyllat denna mening om
skattepolitikens betydelse. Även de övriga
partigrupperna ha anmält sitt intresse
för saken, och på de flesta håll
har det rått en påtaglig enighet. Detta
intresse har väl, såvitt jag förstår, tillkommit
uteslutande mot bakgrunden av
de svårigheter, som kommunerna för
sitt vidkommande mött ute på den allmänna
lånemarknaden, inte minst under
de senare åren. Både kommunerna
och landstingen har alltså gjort den erfarenheten,
att man nödgats ta ett bättre
grabbtag med avseende på skatterna för
att klara även en del av investeringsbehoven.
Mitt eget landsting hör till
dem som i många år fört en skattepolitik
som skapat ganska betydande reserver.

På många håll har man tidigare mött
kritik för att man på detta sätt tagit
ut skatter, som ligger ovanför vad man
behöver för att täcka de omedelbara utgifterna.
Den kritiken har numera tystnat.
De landsting som fört en skattepolitik
under tidigare år, med vars stöd
de nu kan klara en del av de mycket
betydande uppsamlade investeringsbehoven,
anses faktiskt ha varit framsynta.

Jag tycker att finansministern i det
här sammanhanget närmast är värd ett
tack för att han så öppet redovisar
spänningen mellan sina ambitioner
inom finanspolitiken och resultaten av
hans bemödanden sådana de har kunnat
utläsas av de senaste årens budgetutfall.
För dem återigen som delat
finansministerns värderingar — och
till dem hör jag — har det självfallet

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

känts nedslående att notera ett misslyckande
med totalbudgeten genom att
vi fått ett underskott för 1956/57, samt
att utsikterna för 1957/58 ter sig allt
annat än ljusa, eftersom totalbudgeten
här väntas visa ett underskott på i runt
tal 1,6 miljarder. Om detta belopp hade
herr Ohlin den meningen, att det med
all sannolikhet skulle komma att stiga,
och jag tror inte att finansministern är
främmande för det. Den stegringen
skulle, enligt herr Ohlin, kunna röra
sig om ett belopp som höjer bristen till
två miljarder.

Nu har det sagts mycket om denna
utveckling och det finns kanske i och
för sig ingen anledning att förlänga diskussionen.
Ett intryck kan man emellertid
inte befria sig ifrån då man tar
del av vad högerns och folkpartiets representanter
skriver och talar om i
olika sammanhang. Genom sitt uppträdande
i riksdagen under denna period
har de sannerligen inte — det vågar
jag faktiskt säga — kvalificerat sig för
att utdela snubbor till finansministern,
snarare tvärt om. Hade debatten på
skatteområdet inte varit så kärv under
många år som den varit är det sannolikt,
att utfallet skulle ha blivit något
bättre än vad finansministern redovisar
i dag.

Herr Sträng har i en del tidningar —-i varje fall i en folkpartitidning ■— betecknats
som det största misslyckandet,
finanspolitiskt, som Sverige hittills har
haft. Detta konstaterande bör — om det
nu måste göras — uppenbarligen inte
gälla en man utan även ett par av de
mera framträdande partiledarna i den
här kammaren.

1956 betonade folkpartiledaren, att
de samlade skattesänkningar som man
då föreslog i folkpartiet var större än
de besparingar som föreslogs. Man ansåg
sig då kunna disponera en del av
finansministerns väldiga budgetöverskott
för att därmed sänka skatterna.
Kammarens ledamöter kanske också erinrar
sig att herr Ohlin i remissdebat -

ten förra året lyckönskade finansministern
till att ha presenterat en stark budget.
Herr Ohlin sade att statens ekonomi
var god. Detta omdöme gällde alltså
en totalbudget, som tydligen kommer
att innebära ett underskott på ungefär

1,6 miljarder kronor. Nu har visserligen
herr Ohlin i dag sökt smita undan
ansvaret för detta uttalande genom att
skylla på herr Sträng. Annars har herr
Ohlin givit denna kammare intryck av
att vara en minst lika god om inte bättre
bedömare av det ekonomiska läget även
under tidigare år, jämfört med vad den
nuvarande finansministern är.

Hur har oppositionens finanspolitik
tett sig i praktiken? En kort resumé
över oppositionens inställning till statsutgifternas
storlek och sättet att skaffa
fram medel att täcka beslutade statsutgifter,
ger anledning till en del jämförelser.
Knappast några förslag till
minskning av statsutgifterna har kommit
i varje fall från folkpartiet. Under
valåret 1956 redovisade folkpartiet i
stället en rad förslag till anslagshöjningar,
särskilt under åttonde huvudtiteln.
Det var 2 miljoner till naturastipendier
vid universiteten, studiebidrag
och stipendier 800 000, skolhem
och läroanstalter vid läroverken
1 800 000, folkskolorna 3 miljoner, yrkesskolorna
3,3 miljoner för att bara ta
några exempel ur högen. Högern har
för sitt vidkommande faktiskt gjort
vissa försök att pruta på de olika huvudtitlarna,
prutningar som bl. a. gått
ut över socialanslagen. Men i grund och
botten har inte heller dessa nedskärningar
gett nämnvärt utrymme för högern
att röra sig på.

Insatserna på bevillningssidan är faktiskt
mindre imponerande. Det har
sagts förut i dag att om riksdagen hade
följt alla de propåer som under de
gångna åren gjorts från högerns och
folkpartiets sida, så skulle vi ha haft
verklig anledning att tala om budgeten
som inflationsfrämjande faktor i vår
samhällsekonomi. Vi bär i stället sökt

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sträva efter att göra den till en inflationsbekämpande
faktor. Skattesänkningsförslagen,
som förts fram i riksdagen
under de senare åren, har avsett
inkomstskatten, bilskatten och bolagsskatten,
i varje fall den extra. Dessutom
har man yrkat på borttagande av kvarlåtenskapsskatten.
Om riksdagen utan
att på alla punkter ha kunnat genomföra
motsvarande minskningar av utgifterna
hade följt alla dessa rekommendationer
under årens lopp, är det
högst sannolikt, att årets riksdag skulle
ha behövt notera en serie av underskott
både på driftbudgeten och totalbudgeten
under de föregående åren och därmed
ha haft stora svårigheter att brottas
med utöver dem som vi har i dag.

Herr Hjalmarson har gett uttryck för
den meningen, att vi skall sänka statsutgifterna
och sänka skatterna, kanske
med en viss reservation i dag. Han har
riktat en anmärkning mot den statsbidragssjuka
som härjar på olika håll
här i landet. Jag förmodar att han då
också riktar sig till de egna partivännerna
i de kommunala församlingarna.
Högermännen där är sannerligen inte
de som försöker avvisa de olika slag
av statsbidrag som kommunerna kan få.
De gör nog liksom jag den reflexionen,
att om staten minskar statsbidragen för
något av de ändamål som är väsentliga
i kommunernas liv, kommer detta bara
att innebära att staten skjuter över kostnaden
på kommunerna. Jag förmodar
att även högerns mannar ute i kommunerna
mot den bakgrunden måste vara
litet bekymrade.

Det har ändå skett något med högern
under senare år; den iakttar allt större
reservation i umgänget med socialpolitiken.
Efter kriget — det andra världskriget,
inte det första — var högern
helt enkelt nödsakad, om den skulle
leva vidare att grundligt frisera hela sin
politiska vokabulär. Den genomförde eu
ganska omfattande politisk make up.
Den blev hurtig och herr Hjalmarson
äi ju personligen ett charmerande ut -

tryck för detta. Den blev reformvänlig,
och den upptäckte att det fanns flera
människor att vårda sig om än de som
ursprungligen rymdes i Allmänna valmansförbundet.
Den upptäckte med
andra ord att den måste hänga med
eller också försvinna. Detta är den
enkla förklaringen till att högern så
snabbt och ogenerat genomförde den
politiska renoveringen. Med näsan strax
ovanför vattenytan har högern överlevt
det värsta av den häftiga strömkantring
som följde av att en stor del av valmanskåren
rusade iväg till folkpartiet.
Det är de senaste årens mest pregnanta
uttryck i samband med de allmänna valen.
Nu har det skett en viss återhämtning,
och en del av strömmen till folkpartiet
är på väg tillbaka till högern.
Högern har, framför allt under de senaste
åren, skruvat ner sin sociala låga
på spargång. I grund och botten konservativt
folk har förmodligen upptäckt,
att folkpartiets lycksökeri i en
långt driven konkurrens med socialdemokratien
om de sociala reformerna
inte svarar mot deras föreställning om
skatter och reformer. Högern tjänar
med andra ord på den tendens till konservativa
strömningar, som ligger på
lur i spåren på välståndsutjämningen.
Välståndsutjämningen har — såsom en
kombination av en framgångsrik socialpolitik
och en framgångsrik lönepolitik
från fackföreningsrörelsens sida —
gjort att människorna under hand fått
det bättre och bättre, och människorna
börjar känna den tillförsikt och det
förtroende till och med för sig själva,
som onekligen är en viss ryggrad i deras
förhållande till omgivningen. Människorna
kanske — jag säger bara kanske
— kan bli mottagliga för den föreställningen,
att det är bäst att försöka
nedrusta statens engagemang på olika
områden och att låta de »vanliga vardagsmänniskorna»
få behålla en större
del av sina inkomster än vad de nu har.
Det väsentliga syftet är alltså att försöka
begränsa samhällets inflytande,

Nr 2

Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

framför allt samhällets strävan att trygga
de mångas trygghet.

Att i högerns mening »demokratisera
förfoganderätten över inkomsterna»,
som det heter i de ideologiska sammanhangen,
det kan innebära en stark nedskrivning
av skatterna. Vad man i så
fall kan vänta sig det är att den sociala
barriären mot otrygghet mer eller
mindre kommer att skadas. I samma utsträckning
som den enskilde får överta
ansvaret för sin egen trygghet — utvecklingen
bakåt sker snabbt om man
vill bespara staten motsvarande sociala
utgifter för att lätta på skatterna — har
den enskilde ingen glädje av att ha fått
en något större del av sin inkomst att
förfoga över; nu tänker jag på de många
människorna, inte på de få.

Här rör man sig såvitt jag förstår
med okända ting, okända även ur högerns
synpunkt. De allmänna talesätten
har fått självändamålens karaktär. Jag
tycker att det är intressant att lyssna
bland annat till herr Hjalmarson, inte
minst i samband med remissdebatterna,
ty han har en enastående förmåga att
uttrycka sig på det mest charmerande
sätt om de mest oklara ting. »Mera
pengar kvar åt den enskilde» — det är
obestämt både till kvalitet och kvantitet.
Alla räknar sig till godo slantar
som samhället annars skulle utnyttja
för kollektivt väl — det är väl vad man
avser. Men ingen vet vad detta gäller,
ingen vet vilken behållning den kollektiva
nedrustningen ger den enskilde,
och ingen vet vilka förluster han gör.
Ingen tror i tecknet av den propagandan,
att han över huvud taget gör några
förluster. Tvärtom tar han emot eller
behåller pengar, som han annars skulle
vara nödsakad att lägga till skatterna.
Det är det galanta i högerns propaganda
att den inger alla människor förväntningar
om ett tillstånd, som ingen
känner till och som ter sig härligare ju
diffusare det tecknas.

Det märkliga är att de här tendenserna
också går igen i liberala kretsar.

januari 1958 fm.

Den allmänna välfärden, den nationella
stoltheten över att vi har börjat lämna
fattigdomen bakom oss svider numera
i ögonen på folk som utövar propaganda
på borgerligt håll, och dit räknar
jag pressen. Man konstruerar plötsligt
den upptäckten, att friheten kommit
illa ut i spåren på välfärden. Det sker
vid en tidpunkt i utvecklingen, då de
många människorna som bäst har börjat
njuta av demokratiens största seger,
den som givit de många det mått av
oberoende som hittills varit okänt i det
här landets historia och samtidigt den
frihet de saknat. Med välfärdsgarantierna
har det följt murar och staket,
och många medborgare tycker att luften
har börjat bli tung att andas. Så
lyder omdömena på ett håll, medan
man på andra håll oroar sig över välfärdssamhällets
psykologiska effekt på
de arma människor, som är utsatta för
välfärden.

Vi lär vara eniga om att kultursamhället
inte tolererar fruktan och nöd,
inte svält, inte umbäranden och lidanden
på materiell grund, utan det uppfattas
som en förnedring, men när kultursamhället
tar sitt ansvar, då tycker
andra att luften blir tung att andas.
Frihetsbegreppet vänds med andra ord
mot sin egen skapelse, mot de värden
som det själv skapat, och både konservativa
och liberala krafter består
oss med sin ruelse över välfärdens samhälle.
Det anses vara till psykologiskt
besvär för de enskilda människorna.

Om man nu inte anser sig veta så
mycket om välfärdssamhällets psykologiska
effekt på människorna, så vet
man plötsligt ganska mycket om den
effekten när sysselsättningstrvggheten
sviktar, om det också sker för en relativt
kort period. Om välfärden plötsligt
ändrar form, uppfattas det som en
olycka, på mycket goda grunder för övrigt,
och då blir det tungt att andas.
Den fulla sysselsättningen krusas ibland
av smärre störningar. Hittills har vi
haft några omgångar med svårigheter.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 59

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

De har varit kortvariga. Vi vet ännu
inte vad som kommer att ske, men vi
har haft permitteringar kring jul och
nyår, och det var inte tal om någon
särdeles utvecklad ömsesidighet utom
på några få håll. Det var tvärtom ensidiga
diktat om driftstopp under en
viss tid med den motiveringen, att driften
skulle vara föga ekonomisk, vilket
förmodligen är riktigt. Detta medför
svårigheter och bekymmer för dem som
är utsatta för det. Där bakom fanns
också någonting av den gamla värnlösa
fruktan för att bli helt utan arbete.
Där fick man plötsligt en blixtbild av
den psykologiska effekt som uppstår
när en annars välordnad omgivning ser
ut att ramla ihop.

Jag har fullt medvetet valt de här
motsättningarna. De ger nämligen en
bild av den sårbarhet som de enskilda
människorna visar, av det faktum att
det mitt uppe i vad alla innerst inne
tvcker är en god välfärd faktiskt lurar
svårigheter, som alla har lärt sig att
frukta. Denna fruktan finns även om
vi i kultursamhället inte tolererar arbetslöshet;
vi borde inte heller tolerera
permitteringar just vid den tidpunkt på
året då folk kanske allra bäst behöver
ha sina inkomster. Det dröjde faktiskt
länge innan man gjorde rent hus med
den gamla vanföreställningen, att arbetarna
kunde skickas hem under helgerna
utan ersättning. Vi har inte lärt
oss att permitteringen vid storhelgerna
snarast är en fråga om bristande planering,
men det är i varje fall en tanke,
som icke är okänd bland alla dem som
i samband med de senaste helgerna
blev utsatta för permitteringar.

Herr Ohlin var i slutet av sitt första
anförande inne på samförståndstanken
—- det är symptomatiskt för en av de
svenska politiker som haft så otroligt
svårt att komma överens med partiledare
inom andra grupperingar. Han
hävdade på tal om pensionsfrågan, att
socialdemokratien planerar en strid
för maktens skull och uraktlåter en de -

mokratisk samverkan bara därför att
den vill slåss för att bibehålla sin
maktposition. Jag tycker att det är att
gå ganska långt i omdömena. Så mycket
får man väl ändå säga i den här
debatten, att om det skulle bli en konflikt
och den skulle få en sådan utlösning
som jag förstår att bland andra
herr Ohlin fruktar, så kan det ju tänkas
att det där bakom ligger någonting
annat än snöda maktpolitiska ambitioner.
Det kan ju rent av tänkas att det
socialdemokratiska partiet, vars sociala
reforminsatser väl inte är okända,
skulle betrakta det som en väsentlig
uppgift att genomföra ett av de stora
verken på reformarbetets väg och att
insatsen sker på grundval av sociala
ambitioner som svensk arbetarrörelse
kanske — om jag skall göra ett värdeomdöme
— av naturliga anledningar
känner sig mera befryndad med än
andra politiska kombinationer i det
här landet.

Om det är så, att det just nu vilar
ett tungt ansvar på dem, som är samlade
i detta hus under de närmaste månaderna
och om man skulle kunna finna
det samlande greppet, tror jag att
den socialdemokrati, som utpekas för
att vara så hänsynslöst maktsugen, med
glädje skulle notera, om man kom till
en hugglig uppgörelse på detta område.

Herr Ohlin vädjade om det stora och
samlande greppet i svensk politik. Jag
måste säga, att hans egna insatser i dagens
remissdebatt var så synnerligen
blygsamma, att de kanske inte borde
ge honom anledning att yttra sig så
bestämt om det stora och samlande
greppet.

Jag noterar bara, vad jag noterade i
höstens remissdebatt: att den svenska
liberalismen under de gångna decennierna
har haft en enastående förmåga
att hålla sig utanför varje form av
samarbete, i varje fall på regeringsplanet;
att socialdemokratien är den politiska
faktor, som har dominerat samarbetssträvandena;
att de borgerliga

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

partierna över huvud taget har visat
prov på oförmåga till inbördes samarbete.
Inte ens de insatser till s. k.
skuggregering, som har funnits här i
många år på den borgerliga sidan, ger
egentligen några övertygande exempel
på att de borgerliga partierna inbördes
förmår samla sig om stort mer än en
ganska negativ kritik emot den gärning,
som koalitionsregeringen har stått
för och som den socialdemokratiska regeringen
nu ensam står för.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett i många avseenden
bra anförande, som den socialdemokratiske
gruppledaren här
höll. Emellertid skulle jag vilja ge ett
råd: Var inte så förfärligt känslig för
herr Ohlins provokationer! Bakom herr
Ohlin och hans kamrater står 15 000
väljare för var och en av dem. Bakom
var och en av kommunisterna står
33 000 väljare. Det är kanske ett uttryck
för den ohlinska uppfattningen om demokrati,
att just de, som står bakom
de kommunistiska representanterna,
inte skall tillåtas öva något inflytande
på vad den svenska riksdagen gör. Det
skulle just passa folkpartiet, om det
lyckades få socialdemokraterna att på
allvar acceptera den linjen. Vi har 188
borgerliga i riksdagen och 185 socialdemokrater,
och då skulle ju en borgerlig
samlingsregering — därest herr
Hedlund vore anhängare därav ■— kunna
lagas till vilken dag som helst. För
socialdemokraterna skulle det vara
mycket besvärligt, om de tog professor
Ohlins heta uppmaningar på allvar och
inte låtsades om, att kommunisterna
existerar.

Men i verkligheten låtsas ni om det,
och då skall man inte vara så förnäm
av sig och två sina händer och säga:
Vi vill inte ha med kommunisterna att
göra, men vi kan inte rå för om de
röstar på våra förslag. Om man är en
allvarlig politiker, bör man resonera

så: Vi vill försöka få så mycket stöd
som möjligt för våra förslag. Om man
däremot betraktar politiken som en lek,
om man tycker, att det inte är så kinkigt,
om det är Ohlin eller Hjalmarson
eller Erlander som regerar, då kan man
resonera så, som skett i några socialdemokratiska
repliker.

Ja, herr talman, det är ju så, som
vi har sagt: Vi kommer att stödja den
socialdemokratiska regeringen mot varje
försök till borgerlig blockbildning.
Vi är ganska klara över, att det kan
ställa oss i en del obehagliga situationer,
men det är ju så i politiken, att
man får ta det minst onda. Men detta
innebär inte, att vi är villiga att ta
vilket förslag som helst, därför att det
råkar ha socialdemokratisk underskrift.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Strängt taget är det så,
att inget av demokratiska partierna rår
för den situation, som kommunisterna
med hänsyn till sin orientering österut
har försatt sig i. Deras egna åtgöranden
har försatt dem i den ställningen, och
nu har det gått dithän, vilket kanske
inte är så underligt, att de övriga partierna
anser det vara nödvändigt att
markera en klar gränslinje mellan de
ideologier de själva representerar och
den ideologi, som det svenska kommunistpartiet
representerar.

Härtill har jag för mitt vidkommande
redan sagt, att vi kommer inte ifrån
det faktum, att herrarna sitter i riksdagen.
Vi kommer inte ifrån det faktum,
att herrarna röstar, tidigare i ganska
stor utsträckning som de borgerliga
röstade, och nu betygar de sin redobogenhet
att rösta i varje fall på de
förslag, som kommer från socialdemokratisk
sida. Jag har bara noterat det
faktum, att det är dem obetaget att rösta
som de vill, och jag tillät mig också
notera — eftersom herr Ohlin fäster så
stort avseende vid kommuniströsterna

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— att jag aldrig hört talas om att man
på borgerligt håll till syvende og sidst
skulle känna sig så särskilt illa berörd
över att få stöd av kommunisterna i
samband med olika voteringar.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju en ny motivering,
att det skulle vara kommunisternas
sympatier för »öst» som är avgörande
för socialdemokraternas attityd.
Det där resonemanget om öst och
väst tror jag man skall lägga bort. Vi
vet att det här i kammaren finns
många, som sympatiserar med väst,
men om man ser bort från det geografiska
snacket, så återstår bara det,
att i väster ser man kapitalism och i
öster socialism. Och nu har i alla fall
socialismen segrat i ett område, som
berör ungefär en miljard människor,
och kapitalismen har väl ännu så länge
kvar omkring en halv miljard människor.

Vi är kommunister, vi sympatiserar
med socialismens sak, och det är självklart
att vi tycker det är bra att socialismen
vinner så stora segrar som möjligt.
Men att socialdemokraterna, som
ju också bekänner sig till socialismen,
kan finna detta vara komprometterande,
är ganska överraskande. Och att
man här i Sveriges riksdag kan stå och
säga: »Vi har intagit vår attityd som
demokratiskt parti, därför att vi är
antiryska. Vi vill inte veta av några
sympatier för detta land» — det tycker
jag är ganska komprometterande
för regeringspartiet.

Detta är den kommentar, som jag
skulle vilja göra till denna nya originella
motivering för den attityd socialdemokraterna
intagit gentemot kommunisterna.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen, om jag
lät mig förledas av det s. k. geografiska
snacket och konkluderade allt det, som

rymmes i den kommunistiska ideologien,
under beteckningen öst. Jag förstår
att herr Hagberg på den grunden
missuppfattade mig. Jag kan väl inte
uttrycka mig bättre än genom att säga,
att det ligger inte bara en östersjö utan
en hel ocean mellan den kommunism
herr Hagberg representerar och den socialism,
som svensk socialdemokrati
representerar. Avståndet där är med
andra ord så stort, att det är ganska
förklarligt att också vi känner oss generade
över tjänstvilligheten.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! »Sveriges förhållande
till främmande makter är gott.» Med
dessa trygga ord i trontalet ingjuter
man år efter år tillförsikt hos det svenska
folket och söker stilla den oro inför
världsutvecklingen, som medvetet och
kanske än mer undermedvetet gnager
oss alla.

I år är oron och osäkerheten kanske
starkare och mera berättigad än eljest.
Vi har blivit vana under efterkrigstiden
att på det utrikespolitiska området den
ena krisen och den ena konfliktsituationen
avlöser den andra. Men varje
gång har fruktan för att vad som började
som en lokal störning skulle kunna
slå ut i allmänt krig dämpats både här
i Sverige och i alla västerländska länder
av vetskapen att östsidans enorma
överlägsenhet när det gällde soldater
och konventionella vapen kunnat kompenseras
av västsidans försteg på avskräckningsvapnens
område. På detta
sätt har i stort sett balans kunnat upprätthållas.

Under den höst som nu gått till ända
har läget ändrats —• kanske inte fullt
så mycket i sak som i uppfattningen
hos människorna. Sovjetblockets framgångar
när det gäller de interkontinentala
robotarna förskjuter måhända inte
själva styrkebalansen så radikalt men
har kommit utvecklingen av Sovjetblockets
krigspotential att framstå som
utomordentligt skrämmande. Upptäck -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ten av Sovjets försteg just nu på detta
område blev till en chock, som förnams
överallt i västerlandet men allra mest
våldsamt i USA, där människorna för
första gången verkligen kände sin egen
personliga säkerhet och framtid allvarligt
hotade.

Underligt nog förefaller det som om
vi här i landet, mindre än en timmes
flygtid från sovjetryska baser, inte tar
saken fullt så allvarligt. Många människor
här synes leva i den tron, att vad
som kan komma är en strid på liv och
död mellan två giganter, en strid som
inte angår oss. Vi kan fortsätta att spela
vår traditionella roll som åskådaren,
vilken med lidelsefri objektivitet följer
det som händer på stridsfältet. Man
rycker här på axlarna åt det misslyckade
amerikanska satellitförsöket och ler
ibland kanske till och med en smula
skadeglatt. Vi tycks inte göra klart för
oss att misslyckandet var västerlandets
misslyckande och därmed vårt eget.

Våra militära resurser är ingalunda
föraktliga — tvärtom. Men utan ett
starkt västerland i ryggen är vår situation
omöjlig. Vi är inte medlemmar av
NATO-organisationen, och enighet råder
om att vi bör stanna utanför, men
det hindrar inte att vi måste vakna till
medvetande om att NATO:s sammanhållning
och styrka är förutsättningen
för freden och därmed även för vår
säkerhet.

Sovjet arbetar just nu i medvind.
Överallt i Asien och Afrika samlar sig
de färgade folken till nationell frigörelse.
Rörelsen har fullt stöd i FN:s
charta, som talar i klara ord om folkens
självbestämmanderätt. Den strävan
efter nationell och personlig frihet,
som i dag är så spridd, är naturlig och
värd all sympati. Det är bara att beklaga
att den så ofta söker sig uttryck
i aggressivitet i stället för i försök till
fruktbärande samverkan, att den i så
hög grad arbetar med slagord av negativ
innebörd, sådana som »antikolonialism»
och »antiimperialism».

Denna mäktiga rörelse i tiden utnyttjar
Sovjet hänsynslöst, överallt finner
man Sovjetunionen i bakgrunden
hetsande till hat. Med utomordentlig
konsekvens och målmedvetenhet inriktar
Sovjet sin ekonomiska hjälp. Avtal
om ekonomiskt bistånd har under åren
1955—1957 ingåtts till ett belopp av
icke mindre än 1,9 miljarder dollars,
riktat just till sådana länder som det
av politiska skäl är mest angeläget att
vinna.

Teknisk hjälp skickas ut efter samma
grunder, och utrikeshandeln, som helt
has om hand av ett statsmonopol och
därför inte behöver bedrivas efter
gängse affärsmässiga överväganden,
fullföljer i främsta rummet politiska
syften. Denna handel med de underutvecklade
länderna har från år 1954 till
1956 stigit med 70 procent.

Meningen med den sovjetryska s. k.
hjälpverksamheten är säkerligen inte i
och för sig att understödja mottagarländernas
ekonomiska utveckling utan
fastmer att få politiskt fotfäste i dessa
länder. Den vinst i fråga om prestige
som hjälpen medför — särskilt om den
som ofta är fallet tar sig dramatiska
uttryck i form av industriella jätteanläggningar
— är avsedd att tillfalla sovjetmakten
och de lokala kommunistpartierna.
Meningen är att de — femtekolonnarna
— därmed skall få ökade
politiska chanser. Sovjet investerar i
kommunism.

Sovjets planer att genom ekonomisk
och politisk infiltration flytta fram
sina maktpositioner i Asien och Afrika
är uppenbara. Det är karakteristiskt för
den fördomsfrihet med vilken man bedriver
sin »befrielsepolitik», att Sovjet
samtidigt självt bedriver kolonialpolitik
av sämsta slag mitt i Europa — i satellitländerna.
Arabvärlden, från Turkiets
sydgräns och i hela östra och södra
medelhavsbäckenet, är särskilt föremål
för det sovjetiska intresset. Den nationella
panarabiska samling som nu pågår
söker Sovjet utnyttja för att vidga

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sitt inflytande åt söder, väster och
öster. Ända in i Sydamerika och i de
mellanamerikanska områdena bedriver
Sovjet en intensiv verksamhet för att
utbygga och stärka sin ställning.

Men inte nog med det. Mitt in i de
västerländska demokratierna försöker
Sovjet tränga. Talet om den fredliga
samlevnaden, det flitiga brevskrivandet,
inbjudningarna till konferenser på högsta
plan har just till ändamål att göra
de västerländska folken obenägna att ta
på sig de försvarsbördor som de ryska
sputnikframgångarna tvingar deras ledare
att begära. Att söndra och splittra
atlantpaktens länder, att invagga folken
i västerlandet i säkerhet, att sprida
propaganda om Sovjets fredliga avsikter
och dess önskan om avspänning
och fred kan vara en givande och lönsam
uppgift. Man erfar i dagarna att ett
nytt kominform är under uppbyggnad
med förbindelsestaber i östblockens
olika huvudstäder. Från Östberlin skall
de nordiska staterna bearbetas. Det är
med beklagande vi erfar, att Stockholm
än en gång skall bli säte för en kommunistdirigerad
s. k. fredskonferens.

Alltför många faller offer för propagandan.
Redan Sovjets nya styrka och
framgångar på det tekniska området
kommer människor att imponeras och
att ställa frågan om inte den totalitära
statsformen trots allt är överlägsen. Det
är uppenbart att de sovjetryska möjligheterna
att mjuka upp motståndet genom
att mjuka upp människorna i demokratierna
nu är större än någonsin.
Samtidigt saboterar Sovjet konsekvent
och energiskt år efter år Förenta Nationernas
alla ansträngningar för att åstadkomma
en kontrollerad begränsning av
rustningarna.

Sveriges läge iir i dag utsatt. Ingen
bör låta invagga sig i säkerhet genom
den omständigheten att aktiviteten just
för stunden synes mera koncentrerad
till Medelhavet än till Östersjön. Det
förhållandet kan vilket ögonblick som
helst förändras. För Sverige och för de

övriga nordiska länderna saknar det
myckna talet om en pacificerad zon i
Europa mening, i den mån den inte
innefattar en fullständig och kontrollerbar
desarmering av de gigantiska raketbatterier,
som i Baltikum står riktade
mot oss.

Vi kan hoppas, att denna riksfyllda
period inte skall vara alltför länge, att
västsidan genom gemensamma ansträngningar
snart nog skall återta sin ställning.
Den nu framlagda amerikanska
budgeten visar ju, att man i Amerika är
beredd till offer, till en intensiv insats.
Vi hoppas också, att seriösa och realistiska
förhandlingar verkligen skall komma
till stånd, förhandlingar som något
lättar den hemska atmosfär av hot som
trycker mänskligheten. Men förhandlingar
kräver förtroende, och vi kan
inte våga hoppas, att ett sådant skall
kunna återställas i en nära framtid. Det
är dock i dag mindre än 14 månader
sedan den stat och den regim, som nu
uppträder som frihetens och fredens
store förkämpe, krossade det ungerska
folkets frihetsrörelse under sina stridsvagnar.

Men till dess allt detta har realiserats
är vår situation ömtålig. Vad vi här i
landet i det läget har att göra är uppenbart.
Vi måste i första hand se om vårt
hus och stärka våra försvarskrafter så
långt vi kan och så långt vi orkar, även
om det skulle medföra svåra påfrestningar.
Härpå hänger vår möjlighet att
överleva, om ett krig skulle komma, och
dessutom vår självständiga och oavhängiga
politik i fredstid.

Till god beredskap hör också att vi
bringar ordning i våra statsfinanser.
Fortsätter de offentliga utgifterna att
stiga i den takt som hittills skett, står
vi inför risken att åstadkomma en inre
svensk inflation samtidigt som konjunkturen
sviktar ute på världsmarknaden.
Följden av detta kan, såvitt jag
kan bedöma, bli en omfattande arbetslöshet
med de risker en sådan kan

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medföra för folkmoralen och motståndskraften.

Till sist gäller det att hålla samman.
Under lugnare yttre förhållanden
kan man koncentrera intresset till
långtgående sociala reformplaner och
drabba ihop i inrikespolitiska strider
kring dessa. I dag har vi varken tid
eller råd till sådant. Låt oss i stället
skyndsamt ge oss i kast med de skyldigheter
som ligger framför oss. Det
är regeringens plikt just nu att avstå
från allt som kan splittra det svenska
folket i olika läger och i stället inrikta
sina krafter på den stora uppgiften att
i en svår yttre situation bevara vårt
folks styrka, enighet och oberoende.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig först göra ett
litet konstaterande, nämligen att den
successiva förändring av regeringen,
som skedde under år 1957, förefaller att
ha varit till gagn för vårt politiska liv.
Tyvärr måste jag, sedan jag hört oppositionens
företrädare i dagens debatt,
konstatera att de inte bär förändrats
något. Herr Ohlin har möjligen blivit
knarrigare och knarrigare och herr
Hjalmarson spralligare och spralligare
sedan folkomröstningens satellit även
för dem blivit en kaputnik och Hans
Majestät gläntade på dörren till de
åtrådda taburetternas ljusgård men var
nog ofin att stänga den utan att bjuda
herr Ohlin & Co att stiga in. I och för
sig kan man förstå oppositionens olustoch
frostkänslor när deras hjärntrusts
ljusblå beräkningar, att cirka 65 procent
skulle rösta för linje 3 i folkomröstningen,
slog fel och det endast blev
cirka 35 procent. Herrarna skall dock
komma ihåg, att även om det var ljusblå
optimism och taktisk spekulation
som utgjorde kärnan i oppositionens
krav på folkomröstning, så kan ni inte
komma ifrån att vi haft en folkomröstning.
För egen del ansåg jag inte att
någon folkomröstning borde äga rum i

pensionsfrågan, men oppositionen
framförde ju bestämda krav härpå.

Nu finns det enligt min uppfattning
anledning att säga ifrån, att vi vill ha
ett beslut i frågan. Vi har blivit trötta
på alla dessa s. k. partiledarkonferenser.
Ur demokratiska och andra synpunkter
skall vi i fortsättningen se till
att partiledarna inte — som fallet varit
i pensionsfrågan — får stänga in sig i
ett rum för förhandlingar, varefter
exempelvis oppositionen kan säga: Vi
har något att komma med, men vad har
de andra? Det sabotage, som herrar
Ohlin och Hjalmarson har bedrivit beträffande
pensionsfrågan, bör nu upphöra.
Vi vill ha förslag, så att vi kan ta
ställning till hela detta ärende.

Herr Ohlin tog upp den parlamentariska
situationen och ville av statsministern
ha svar på frågan hur regeringen
kommer att ställa sig, om kommunisterna
röstar för regeringens förslag.
Herr Ohlin framställde denna fråga i
en ton som påminde om McCarthys
psykologi i Amerika. Vi skall komma
ihåg att det troligen var denne McCarthy
som skickade kärnvapenforskare och
tekniker till Ryssland. Detta land skulle
sannolikt i dag icke ha haft så många
vetenskapsmän och tekniker som nu är
fallet, om det inte i Amerika varit rådande
en borgerlig uppfattning, som
drev denna betydelsefulla kvalificerade
arbetskraft att överflytta till Ryssland.
Nu är läget det, att Ryssland har fler
tekniker än Amerika, och vi vet också
hur det ligger till med kärnforskningen
och med dessa kaputnikar och allt
vad det nu heter.

Vad vi väntar från folkpartiet och högern
är emellertid inte sådana deklarationer
som tidigare avgivits. De gamla
vill ha höjd folkpension, och även de
folkgrupper, som inte fått sin tilläggspension
ordnad, kräver att få sina önskemål
tillgodosedda. Vi vill ha en lagfäst
rätt för dessa kategorier.

När vi i dag diskuterar ekonomi vill
jag till de herrar, som skall ha ekono -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miskt förstånd, rikta följande fråga: Om
inte tilläggspensioneringens fondbildning
kommer som en motvikt till de
höjda folkpensionerna och om vi alltså
inte får en lagfäst tilläggspension, hur
skall vi då kunna undvika en oerhörd
inflation eller skattehöjning?

Det är, ärade kammarledamöter, nu
40 år sedan den allmänna och lika rösträtten
infördes i vårt land, och inför
detta 40-årsjubileum tycker jag att det
kan vara värt att tänka på följande ord,
som Hjalmar Branting yttrade år 1918:

Vi vilja ingen diktatur, för folkets utslag
skola vi alla böja oss. Vi litar på
att har vi rätt, så kommer vår sak att
slå sig fram med övertygelsens vapen.

Jag vill i anslutning till dessa förnuftiga
ord påminna herrar Ohlin och
Hjalmarson om julens kristna rättfärdighetskrav
— det är ju inte så länge
sedan vi hade jul —■ att man skall unna
sin nästa vad man själv vill ha. Det
vore väl angeläget att nu försöka tilllämpa
vad man gav uttryck åt när man
krävde folkomröstning, nämligen att
man skall böja sig för folkviljans utslag.
Men vi vill inte ha herr Ohlins munväder,
utan vi vill ha handling. Herr Ohlin
har här i dag pratat en hel massa,
men i bisatserna har han tagit tillbaka
allt vad han gjort gällande. Är det någon
som vet vad herr Ohlin egentligen
sagt i dag? Nej, det är alltför svårtytt.
Herr Ohlin sade visserligen att han
fann det litet svårt att vara snäll och
tycka synd om finansministern, men
även det tog han tillbaka i ett följande
anförande.

Om nu folkpartiet verkligen vill visa,
att det har social ambition kvar, så
skulle man väl kunna ge uttryck däråt
i pensionsfrågan. Detta skulle tolkas
som ett bevis för att liberalismens anda
inte helt tvinar bort i den folkpartistiska
nässelhögen.

Tyvärr får man väl inte vänta sig
så mycket. Folkpartiet har kraftigt slagit
upp i motion nr 1, att det skall tillsättas
en s. k. besparingskommission.

5—Andra kammarens protokoll 1958. Nr

Ja, vi hade visst några s. k. besparingssakkunniga
under krigstiden, och det
finns en del ting kvar som monument
över dem i offentlig byggenskap. Bl. a.
lämnade de efter sig »Laika-burarna»
åt sjukhuspersonalen, men dessa burar
är lika litet tilltalande som den »Laikabur»
som finns här nere i riksdagsvestibulen
och som någon under föregående
år placerade en hederlig vaktmästare
i. Jag tycker verkligen det är skandal
att riksdagen inte har kraft att få
bort denna »Laika-bur» och ordna det
litet bättre där nere. — Det är en antydan
om vad denna kommission skulle
kunna ge upphov till.

Jag vill också fråga: Vad menar herrarna
med detta kommissionstänkande?
Menar ni att det skall göras en hj ärtstöt
mot landsbygden? Ty kom ihåg,
att i första hand skulle väl den svenska
landsbygden träffas. Visst kan man
tala stort, om man bor i Djursholm eller
i Stockholm, men gå ut och se hur
det är med kommunikationer, med skolor
och med andra ting på landsbygden!
Eftersom landsbygden avfolkas
mer och mer, skulle denna kommission
av folkpartistisk valör givetvis innebära
en katastrof för den svenska landsbygden.
Herrarna företräder ju ett
stadsparti, och det är måhända just till
en sådan här utveckling man syftar.

Jag anser att vi skall vara försiktiga
och inte företaga en nedrustning på
det sociala och kulturella området, som
skulle innebära, att vårt land återgick
till att bli ett befäst fattighus.

Men se på Amerika, säger man. Det
sade herr Ohlin, och nu senast mässade
herr Cassel om Amerikas förträfflighet.
Bland annat sägs det att man
skall ordna så att den enskilda människan,
som har bättre förmåga än samhället,
skall klara av de olika svårigheter,
som hon ställs inför.

Herr talman! Jag har här ett urklipp
ur ett nummer av Dagens Nyheter från
december 1956. Det är en artikel om
Amerika med rubriken »För dyrt att
2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vara sjuk». I artikeln säger en av de två
huvudkandidaterna till presidentämbetet:
»Vi vet att kostnaderna för sjukvården
inte kan bäras av miljoner amerikanska
familjer. Nästan en kvarts miljon
människor dör årligen, vilka skulle
ha kunnat räddas om de fått en god
medicinsk vård. Vi vet att i hundratusentals
amerikanska hem har en allvarlig
sjukdom sopat bort ett livs besparingar
och ersatt dessa med en tryckande
skuldbörda.»

Visst förstår jag att de borgerliga partierna
här ser ett socialt ideal. Men hör
nu: Vi har människor som är sjuka, vi
har människor som väntar på att få
hjälp. Hur skall herrarna och damerna
inom högern och folkpartiet klara dem?

Här har också talats om skatter och
bokföringsteknik, och det är ju roligt
att åhöra diskussionen. Men jag hoppas
att herr Sträng inte heller i fortsättningen
tar herr Ohlin till lärare i bokföring.
Jag är säker på att om en privat
företagare skulle få herr Ohlin som
tolkare av budgeten inom företaget,
skulle vederbörande bli förtvivlad.
Inom modern företagsamhet lever man
ju inte kvar i ett förgånget skedes föreställningar.

Det har också sagts en hel del här om
att vi skall begränsa kostnaderna och
begränsa subventionerna, och vi skall
göra det ena och det andra i detta syfte.
Men bär i riksdagen har vi ju landstingsmän
och kommunalmän. Hur gör
herrarna och damerna när ni fungerar
i den egenskapen? Vad säger ni om staten,
när ni inte får tillräckliga anslag?
Jo, det fälls mycket hårda ord. Kom
ihåg, att då det gäller socialpolitik säger
vi alltid: Det där skall staten betala.

I fråga om skatter bestyrks när jag
hör kritiken bär i dag min uppfattning,
att finansminister Sträng mer än väl
räcker till som broms för statliga utgifter.
Och jag skulle gärna vilja fråga:
Vad menar herrarna att besparingskommissionen
skall göra? Herr Hedlund be -

farade att den skulle bli arbetslös men
man borde sätta till den i alla fall. Jag
har alltid tyckt att det är slöseri med
arbetskraft att tillsätta en kommission
som inte har någon uppgift. Det är något
som man skall bekämpa. Om man
läser berättelsen om vad sig i riket tilldragit
visar det sig, att dessa kommissioner
är oerhört dyra. Att betala folk
som ingenting gör är vansinnigt — även
om en och annan riksdagsman skulle
bli medlem.

Vad skall då den här kommissionen
göra? Menar folkpartiet, högern och
bondeförbundet att den skall göra en
granskning av den privata och kooperativa
verksamheten i vårt land? Jag är
medveten om att vi aldrig kommer till
rätta med inflationsproblemet så länge
vi lämnar denna sektor orörd. Är det
meningen att herrar Ohlin och Hjalmarson
skall knalla in i dessa företag och
säga: Lägg fram böckerna nu, visa avskrivningarna,
hur mycket ni har gömt,
hur många miljoner kronor som arbetar
utan räntor i Uddeholm, i Stora Kopparberg
och i Kooperativa förbundet?
Vi kan aldrig komma ifrån att detta är
nödvändigt.

När man talar om skatter är det naturligt
att man frågar sig: Är det rimligt
att herrar Wenner-Gren och Wallenbcrg
kan bolla med miljoner och miljarder
som de gör? Hur har det kommit
sig att de fått ta ut den skatt av
svenska folket som möjliggjort detta?
Ty förhållandet är ju det, att de tagit
ut för höga priser på sina varor, vilket
möjliggjort för dem att få alla dessa
pengar. Det är givet att man kan frestas
ställa en del sådana där frågor, och den
logiska konsekvensen av detta resonemang
skulle vara, att den här kommissionen
vände sig till bland andra sådana
företag för en dylik kontroll. Men,
herr talman, när jag hörde herrar Ohlin
och Hjalmarson i dag, sade jag mig som
socialist och ekonomiskt ansvarig inom
en hel del företag: Gud bevare oss för
att herrar Ohlin och Hjalmarson skulle

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma in i de enskilda och kooperativa
företagen och där tillämpa de ekonomiska
principer, som de rekommenderar
att staten skall tillämpa på sin verksamhet.

Medicinen mot inflations- och kreditsvårigheter
är, att vi nu tänker om i
ekonomiska ting och försöker se framåt
i stället för att tänka som i en forntid.
När herrar Ohlin och Hjalmarson
nu tar så stora ord i mun och försöker
tvinga in samhället i ekonomiska förhållanden
som är omöjliga, så borde de,
jämte en hel del av deras ekonomiska
teorier, placeras hos de fornminnesvårdande
organen i vårt land. Vi finge väl
ge extra anslag för detta ändamål.

Om jag i dagens situation skulle ge
ett vänskapligt råd åt min gamle ombudsmannakollega
herr Sträng, skulle
det vara i form av en påminnelse om
det förhållandet, att svångremmen även
i ekonomiska ting kan bära, men den
kan också trycka, ens egen såväl som
samhällskroppen. Jag tror också att i ett
betryckt läge kan nog ett lättande på
svångremmen med några hål åstadkomma
mycket stor verkan. Därför hoppas
jag att herr Sträng inte skall smittas av
den åtdragningsyra som man nu rekommenderar
samhället. Tv hur gör ett
företag som har svårigheter? Drar det
åt svångremmen? Nej, det investerar för
att söka komma ur dem. Och det kan
hända att den rekommendation som
även finansministern gör är felaktig ur
samhällets synpunkt. Ingen skall väl
kunna inbilla oss, när vi ser alla välmående
ansikten, att vi är särskilt betryckta.
Vi lever gott i alla avseenden.
Se efter hur folk lever och vilka utgifter
för olika ändamål de har. Det finns
tillräckligt breda bröst och feta magar
för att t. ex. kunna uppbära en hel del
ståt vid högtidliga tillfällen.

Vidare skulle jag vilja säga ett par
ord om försvaret. Jag blev förskräckt,
när jag hörde herr Cassel. Han talade
som om vi skulle ha valt sida. Kom ihåg
att för Sveriges folk är den absoluta

neutralitetens väg den enda som kan
tänkas i atombombernas och de underliga
projektilernas tidevarv. Om vi överger
den vägen, skall vi också vara på
det klara med att Sverige, som under
två världskrig har klarat sig, kommer i
centrum. Det är riktigt att de nya projektilerna
kommer att gå över vårt land,
men vi skall akta oss för att med öppna
ögon utsätta oss för att de riktas mot
oss.

Till försvarsministern vill jag säga att
jag förstår mer än väl, att han inte har
hunnit göra något åt krigshögskolan.
Undervisningen där är väl nu likadan
som förut. Jag hoppas emellertid att han
i fortsättningen uppmärksammar saken.

Vad beträffar utformningen av försvaret
i framtiden måste vi se till att
få bort all onödig ståt. Det behövs ingen
pompa och inga marscherande herrar.
Jag tänkte, när vi gick till Hans Majestät
Konungen och när jag såg hur I 8
tog farväl av Uppsala: Vilket ekonomiskt
oförnuft som förekommer inom
vårt försvar, när man har alla dessa parader.
I en film, som visades i TV en
kväll, fick man se, hur tyskarna tittade
på 1914 års män, och från Amerika fick
man se, hur gamla skäggiga gubbar, som
var ålderstigna och spattiga, tittade på
uniformerna. Det gav en alldeles felaktig
bild av kriget. Vad vi behöver lära
svenska folket i fråga om kriget är, att
det innebär att ta livet av folk, att krig
är nöd och elände. Den insikten befordrar
vi inte med denna pompa och ståt.

Med anledning av att man vill importera
vapen utifrån skulle jag vilja fråga:
Skulle inte exempelvis försvarets forskningsinstitut
kunna åstadkomma något
nytt för vårt försvar? Vi har ju någonting
i Uppsala som heter högspänningsforskning.
Skulle vi inte kunna utnyttja
det på ett sätt, som inte medförde sådana
vådor för människoliv som de moderna
vapnen och som kunde begränsas
till rummet?

Jag skulle också vilja säga ett par ord
till inrikesministern. När kommer ett

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

förslag om civilförsvarets utformning
och organisation? Civilförsvarsutredningen
har kostat inemot 500 000 kronor.
Jag tycker att statsrådet skulle säga
till ordföranden för utredningen, att
den inte är någon ålderdomspensioneringsanstalt.
Syftet med utredningen är
ju att få fram ett förslag som gör civilförsvaret
effektivt, om det värsta skulle
inträffa. Den utredningen får inte handhas
på det sätt som hittills skett. Det
hade kanske varit rationellt och förnuftigt,
om man lämnat uppdraget att titta
litet närmare på civilförsvaret åt överste
Gärdin, som ju har praktiska erfarenheter
och som har åstadkommit rättelse på
väsentliga punkter åtminstone beträffande
vissa myndigheter. Då skulle det
ha blivit billigare, och framför allt
skulle någonting ha blivit gjort.

Vad jag tänker om civilförsvarets
högsta ledning skall jag inte upprepa.
•lag behöver bara hänvisa till vad jag
har sagt förut i det sammanhanget, och
jag vidhåller min uppfattning därvidlag.
Jag gör det för att vi skall slippa en
statsvetenskaplig diskussion med herr
Heckscher om Saxons umgängeskonst
när det gäller överhet.

Jag skulle vilja fråga ecklesiastikministern
och inrikesministern gemensamt,
om vi kan få fram fler läkare och
mera forskning i fråga om t. ex. brännskador.
Det är för civilförsvaret i ett
kommande krig och för den civila befolkningen
en mycket väsentlig sak. Det
är klart att jag med min inställning inte
anser det vara nog med detta.

Vår kommunikationsminister har ju
många bekymmer. Han har ju detta med
tågindragningar, nedläggning av trafikleder,
trafikolyckor m. in. Låt mig bara
säga, att man i dag ser på trafikens offer
med en rysning och tänker på trafikomröstningens
oförnuft. Den som
nästan dagligdags kör bil måste säga att
det var brottsligt att inte införa högertrafik,
när andra lagutskottet var enigt
därom. Om förre kommunikationsministern
varit här skulle jag velat säga:

Det var ett stort misstag, som har kostat
svenska folket oerhörda offer. Jag skulle
vilja vädja till kommunikationsministern
att han försöker komma med en
proposition i denna fråga så snart som
möjligt och att han för att blidka kommunala
intressen försöker ordna det så
att staten kostar på förändringarna av
bland annat de kommunala bussar som
går i trafik. Det skulle vara en investering
som skulle rädda många människor,
givetvis inte alla men en del.

Sedan har vi någonting som heter indragning
av järnvägslinjer, och där bör
man nog gå fram mycket försiktigt. Man
kan trafikmässigt resonera på ett visst
sätt, men när man skall göra indragningen
bör man försöka sätta in järnvägen
i de samhällen som den har korsat,
ty ofta har järnvägen både placerat
och skapat fram de olika samhällena utefter
järnvägen. Landsvägsbussar i all
ära, men de kan aldrig ersätta järnvägen.
Jag förutsätter att kommunikationsministern,
som är en praktisk man,
kommer att beakta denna fråga och se
den ur samhällssynpunkt, även om det
kostar pengar. Roslagsbanans folk väntar
på en införlivning av banan. Vi tror
att vi skall kunna göra stora besparingar,
och vi förväntar att en proposition
om detta kommer till nästa år.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
säga ett par ord i den s. k. rättsrötedebatten.
Trots alla av nödtvång tillspetsade
formuleringar finns det i den
frågan för en riksdagsman anledning
att uttala sin glädje och tacksamhet
över att vi har en fri press och att vi
även har andra olika medel för att
hålla en rättsdebatt vid liv. Detta är
för vår demokrati av grundläggande
värde, och jag skulle vilja vädja till
dem som bedömer dagens rättsdebatt
att inte fästa sig vid ordens formulering,
ty det är rättspatoset, viljan att
ägna sitt intresse åt att diskutera vårt
rättssystems livsyttringar i det praktiska
livets vardag, som man måste skatta
högt. Det är kanhända ändå dessa lek -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mannamässiga synpunkter som skall bli
den grund som framtidens rättsuppfattning
och rättstillämpning måste
bygga på. Vi måste ha ett funktionsdugligt
rättssystem. Vi möter tyvärr
dagligdags tragedier som är svårförklarliga,
och menige man känner sig
nog ibland rättsligt hemlös och kan
inte finna att det förnuftsmässigt kan
ges ett svar på olika frågor.

En sådan situation löser inte ett rättsproblem,
men den kan väcka till liv
samhällsyttringar som är beklagansvärda.
Slentrian, prestigekomplex, egoism,
yrkes- eller vetenskaplig högfärd i en
eller annan form eller formalism får
inte lägga hinder i vägen för en sakdiskussion
i denna fråga. Munkavlar för
riksdagsmän och andra måste rensas
bort, och vi får nog anledning att försöka
få en friare diskussion. Jag skulle
nästan vilja pröva hur talmannens
klubba skulle reagera om jag skulle ta
ett konkret exempel på hur andemeningen
tolkas i lagspråket: »Den som
bland allmänheten sprider falskt rykte
eller annat osant påstående som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän ordning
och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet eller annat
organ vilket äger besluta i allmänna
angelägenheter, straffes för samhällsfarlig
ryktesspridning högst med straffarbete
i två år.»

Men, herr talman, låt oss göra ett antagande.
Låt oss tänka att jag i stället
för att vara riksdagsman skulle vara
anställd som vetenskapsman i en förnämlig
statlig institution. För min tjänst
fick jag av styrelsen, låt mig säga en
farlig och vass kniv. Låt oss även tänka
att jag hade en kollega, som på grund
av sysslolöshet eller något annat kom
till uppfattningen att han under en
längre tid måste låna min kniv för att
peta sina naglar i brist på annan verksamhet,
och eventuellt styrelsen stödde
framställningen. Då skulle jag naturligtvis
be honom fara och flyga så långt

vägen räckte — det gör en svensk inför
sådana tokerier — och jag skulle rekommendera
honom att för petning av sina
naglar själv köpa en slö kniv, som inte
kunde åstadkomma skada för fingrar
eller vetenskaplig produktion. Men detta
skulle kunna tolkas som samhällsfarligt,
rättsupplösande m. m., och en mer
eller mindre omdömesgill åklagare
skulle kanske komma på den befängda
idén att beivra denna bagatell och ådraga
stat och kommun stora rättegångskostnader
och vetenskapligt arbetsbortfall
under lång tid. Det skulle naturligtvis
också kunna tänkas, att frågans vikt
och betydelse eller omdömeslösheten
att neka lånet av någon anledning skulle
motivera att rättspsykiatrien kopplades
in för att avgöra, om det skulle
bli straffarbete eller straffriförklaring
och avsked.

Vad jag i denna situation skulle säga
om aktörerna på andra sidan är inte
lämpligt att anföra i denna församling,
men det skulle givetvis utgöra en ytterligare
belastning på skuldkontot.
Även om detta är ett tänkt fall, finns
det också teoretiska förutsättningar för
att det kan inträffa i vårt dagliga liv.

Jag har självklart inte, herr talman,
anfört dessa tänkta fall endast för nöjet
att få kasta sten på eventuellt omdömeslösa
åklagare eller andra rättstillämpare.
Tyvärr måste nog stenen först och
främst riktas mot riksdagen själv. Det
är vi som har ansvaret för lagstiftning,
rättsundervisning och forskning. Vi har
organ, som för vår räkning skall bevaka
att rättskränkningar icke sker och.
att rättstillämpningen överensstämmer
med lagarnas syften och samhällets syn
på såväl andliga värden som sakvärden.
Men är inte delta endast en chimär''.’
Har svenska folket och riksdagen verkligen
förstått att lagstiftningen är en
av de viktigaste uppgifterna i ett rättssamhälle? Tyvärr

måste man säga att det verkar
som om rättsundervisningen och den
juridiska undervisningen inte har tagit

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

något intryck av att den politiska demokratien
beslutades för 40 år sedan.
Det har aldrig skett någon omdaning
av vår rättsutformning och rättstillämpning
efter det ändrade samhälle som
demokratien skapat. Vi har endast i
stort sett åstadkommit ett utbyggt prejudikattänkande,
som baserar sig på
reaktionära rättskomplex, vilka har sin
grund i vissa gångna tiders politiska
intressen och som har tillkommit för
att skydda fåväldets makt. Vår demokrati
har aldrig själv utformat något
rätts- och lagsystem, avsett att fungera
i dagens läge. Vi har visserligen fått delaktighet
i kultur och ekonomisk makt,
och det har skett sociala förändringar
som kan noteras med glädje. Men det
är lika viktigt att rättsprinciperna överensstämmer
med den funktion som de
i dag borde ha.

Man kan inte heller säga att vi har
fått ekonomisk demokrati. Företrädarna
för den svenska industrien, vilken är
konstruktiv därför att den måste så att
säga leva med i utvecklingen på ett
annat sätt, har emellertid förstått att
det måste ske en anpassning av äganderättsförhållandet
till en bättre avvägning
mellan arbetare och arbetsgivare.
Den kärva gräns, som fanns i början av
seklet när arbetarrörelsen utkämpade
sina första strider, har nödvändigheten
själv suddat ut, och vi har inom industrien
fått regler, som möjliggör ett
samförstånd och ett förtroligt samarbete
som vi tidigare inte kunde drömma om.
Problemet om ekonomisk demokrati
har inte därigenom lösts, men vad som
skett har i alla fall visat vägen och
klargjort att det finns frågor som måste
lösas.

Jag skulle vilja till både justitieministern
och ecklesiastikministern framföra
en vädjan att de försöker få fram
en rättsvetenskap, som kan syssla med
att åstadkomma en lagstiftning som är
funktionsduglig i ett demokratiskt samhälle.
Det är beträffande själva målsättningen,
fostran och utbildningen som

det måste ske grundväsentliga ändringar,
och dessa ändringar kan icke göras
av lärare och forskare, som av olyckliga
omständigheter tvingats att i sin
verksamhet se tillbaka i stället för att
se på nu- och framtid. Jag är medveten
om att detta är ett svårbemästrat problem
och att man kan ställa frågan,
varför inte socialdemokratien tidigare
har tagit itu med problemet. Jag är
emellertid likaledes medveten om att
anhopningen av andra viktiga uppgifter
har gjort att ingen bär velat gripa
sig an saken. Jag förstår också att både
professorer och jurister och andra kommer
att skaka på huvudet, ty de är ju
sig själva nog och vill inte ha några
förändringar. Jag vädjar dock till justitieministern
att ge akt på att vi både
för svenskt näringsliv och för samhällslivet
över huvud taget behöver en nydaning
genom de demokratiska principernas
införande i själva lagtexten och
vid dess tillämpning till gagn för hela
vårt folk.

Vi ser otrevliga livsyttringar, vi märker
hur misstro kan smyga sig in i olika
avseenden. Varför sker sådant? Om jag
skulle våga ta ett par exempel, skulle
jag vilja fråga: Hur förhåller det sig
med tagandet av muta? Gäller samma
regler för dem, som arbetar inom privat
företagsamhet, som för dem inom stat
och kommun? Vi skall akta oss för att
driva fram misstämning genom ingripanden
mot vad folk betraktar som småsaker,
men som samtidigt kan kväva
den handlingskraft vi behöver. Vi får
en ny barnavårdslag. Kommer man vid
inskrivningen av denna att uppmärksamma
att exempelvis hemmens stöd
har förändrats under senare år? Det
som skedde i Finspång skulle troligen
inte ha skett, om man förstått, att betydelse
kan få lov att tillmätas även faderns
känslor, när man dömer i vissa
fall. Här behövs generositet.

Jag ber om ursäkt för att jag tagit
kammarens tid i anspråk på det sätt
jag gjort, men detta är en fråga som

Tisdagen den 21 januari 1958 fm. Nr 2 71

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

angår riksdagen, och jag vill vädja till
justitieministern att med öppna ögon
och med full förståelse för att någon
lekman kan skjuta över målet ändå se
till syftet, till det som ligger under. Då
är jag förvissad om att justitieministern
kommer att inom juridikens område
skriva politisk rättshistoria på samma
sätt som Gustav Möller har gjort i fråga
om socialpolitiken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall börja med att
säga några ord om ett ämne som har varit
diskuterat förut här i dag, nämligen
anslagen eller rättare sagt de uteblivna
anslagen till flygvapnet.

Jag vill erinra om att under krigsåren
mycket stora anslag beviljades till försvaret,
inte minst för nybeställningar.
Dessa beställningar hann ju inte effektueras
i den ordning man från början
hade tänkt sig. Resultatet blev att man,
när kriget var slut, hade anslagsreservationer
om tusentals miljoner kronor
på fjärde huvudtiteln. Det hela var så rörigt,
att det dröjde ett par tre år, innan
vare sig försvarsdepartementet eller den
svenska riksdagen fick någon ordning
på problemet.

Det var väl dessa omständigheter som
gjorde, att man principiellt gick över
på en ny linje, som innebär att riksdagen
ger beställningsbemyndiganden,
varefter anslagen beviljas i den takt,
som behövs för att materialet skall kunna
betalas allteftersom det levereras.
Läget är alltså det, att det är på grundval
av dessa beställningsbemyndiganden
som t. ex. flygförvaltningen har att
handla. Sedan åligger det regeringen att
hos riksdagen begära de medel, som
fordras för att beställningarna skall
kunna betalas i den ordning tillverkningen
flyter fram.

Det är följaktligen en smula egendomligt,
när man från regeringens sida
vänder udden åt flygförvaltningen. Det
heter nämligen i statsverkspropositio -

nen, och det är en mycket märkvärdig
formulering: »Under alla förhållanden
måste härutöver senare äskas medel för
att klara det betalningsanstånd för flygvapnets
materielanskaffningar, som blivit
nödvändigt på grund av att beställningar
utlagts efter ett tidsschema som
ej motsvarar anslagstilldelningen på
fjoiårets och innevarande års budget.»

Detta betyder helt enkelt, att finansdepartementet
vänder saken helt och
hållet upp och ned. Det är inte efter
anslagen som beställningar skall läggas
ut, utan det är efter riksdagens beslut
om beställningsbemyndigande som anslagen
skall begäras. När man ifrån
Kungl. Maj :ts sida här försöker smita
undan ansvaret och uppträda som om
försvarsförvaltningen hade något slags
affär för sig själv, strider det emot all
konstitutionell ordning och all rim och
reson. Den svenska riksdagen har i detta
sammanhang inte ett spår med flygförvaltningen
att göra. Den saken får
Kungl. Maj:t ordna själv. Vad den svenska
riksdagen har att göra med är
finansministern och försvarsdepartementet.

Centerpartiets ledare, herr Hedlund,
strök i sitt anförande under som en
ljuspunkt att balansen i samhällsekonomien
tycks vara hygglig. Han tilläde att
den jämvikt vi bär i stort sett förefaller
vara naturlig. I detta fall är herr
Hedlund överens med regeringen, som
också tycks mena att i stort sett allt
är väl beställt i samhällsekonomien.

Konjunkturinstitutet förklarar: »Sammanfattningsvis
kan alltså sägas, att
den svenska samhällsekonomien under
hösten 1957 befann sig närmare balans
än den gjort under flera år tidigare.» På
denna formulering bygger finansministern
det glada budskap, som kan läsas
på några sidor i statsverkspropositionen.
Herr Sträng säger att rapporten
förmedlar intrycket av en stabiliserad
ekonomi under fortsatt expansion. Intrycket
av lugn och harmonisk utveckling
förstärkes ytterligare av uppgiften

Nr 2

Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

att den samlade investeringsverksamheten
i vårt land fortsätter i god takt. Bostadsbyggandet
har stabiliserats på hög
nivå. Konsumtionen utvecklas i lugnare
tempo. Också exporten växer snabbare
än importen. Det hela ser alltså väldigt
bra ut.

Men det finns formuleringar i annan
ton också. Finansministern säger, ehuru
försynt och lågmält, att det finns
skönjbara risker för balansrubbningar,
samt att prisstegringen och penningvärdeförsämringen
har fortsatt. Men
den fortsatta prisstegringen och penningvärdeförsämringen
är, om man får
tro statsrådet, inte något så farligt. Nära
hälften av prisstegringen beror nämligen
på höjda indirekta skatter samt
statliga avgifter och taxor. Det är alltså
enligt herr Sträng inte fråga om »inflationistisk
feber i samhällskroppen»
eller okontrollerad inflation. Det bör
väl vara en tröst för landets husmödrar
och andra konsumenter, att prisstegringen
befinner sig under regeringens
kontroll och att den till hälften beror
av regeringens egna åtgärder — för
att hindra prisstegring! Denna verksamhet
kan vi säkert förvänta en fortsättning
på.

Finansministerns relation av allt som
rör nationalbudgeten verkar närmast
som en nationalbalansens höga visa.
Det är modern dikt. Jag kan emellertid
inte hjälpa att även modern dikt ibland
kan leda tankarna till gamla tider. Även
de gamla österländska härskarna hade
sina astrologer och teckentydare, som
ställde horoskop åt överheten. Alldenstund
— ifall jag nu skall försöka använda
gammalt språkbruk — »de åto
palatsets salt», profeterade de sällan
olycka, ty då kunde det ha gått med dem
som det gick med riksbankens förre
ordförande. Men trots att de inte profeterade
olycka, tycks olyckor allt emellanåt
ha inträffat.

Det ligger kanske trots allt mera än
uttryckets skärpa antyder i talet om
skönjbara balansrubbningar. Jag är nu

januari 1958 fm.

inte specialist på nationalbudgeten. Jag
har ibland uttryckt tvivel på dess politiskt
förmånliga verkningar. Men alldeles
frånsett den vetenskapliga analysen
finns det ett och annat, som det
kan vara anledning att erinra om i detta
sammanhang.

Finansministern konstaterar att bostadsbyggandet
stabiliserats på hög nivå.
Alla som sysslar med vår samhällsekonomi
vet dock att byggnadskostnader
och underhåll å den ena sidan samt hyror
och tillgång på kapital å den andra
sidan inte korresponderar bra. Då är
det väl inte så mycket bevänt med stabiliteten
heller, förmodar jag. Det förefaller
som om man enbart här i Stockholm
skulle behöva investera fem miljarder
under de närmaste tio åren för
att bostadsköerna inte skall öka.

Vi kan vända uppmärksamheten till
ett annat stort område, våra kommunikationer.
Statens järnvägar beräknas
i år gå med en förlust på 165 miljoner
kronor. Det är i hög grad troligt att en
del järnvägar måste avvecklas och bileller
busslinjer sättas in i stället. Det
är en viktig samhällelig angelägenhet att
man här får en samordning som gör, att
förhållandena ute på landsbygden inte
ytterligare trasslas till. Bilismen och städerna
befinner sig ingalunda i någon
inbördes jämvikt, varken när det gäller
Stockholm eller andra större städer. Och
vidare. Vi har nyss fått en vägplan, där
man förutsätter investeringar på 21 miljarder
under ett litet antal år framåt.
Man har i år börjat med ett underbud
även när det gäller den saken.

Om jag nämner hela problemkomplexet
om vattentillgång, vattenrening,
sanitetsanläggningar och naturvård, så
finns här också ett stort avsnitt där det
ingalunda råder balans utan där det
tvärtom väller fram ständigt nya problem.
Man skulle väl behöva mellan
3 000 och 5 000 miljoner för att avverka
det som nu synes mest aktuellt.

I fråga om befolkningsomflyttningen
har vi heller inte kommit fram till nå -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gon balans. Det har sagts nu på senare
tiden, och det är åtminstone en konkret
och bra siffra som människor kan
fatta, att det försvinner omkring 10
jordbruk om dagen. Jag har tittat litet
på prognoserna för befolkningsrörelsen,
och jag kom till det resultatet, att om
det inte händer någonting alldeles oväntat
under de närmaste åren så kommer
det inte att dröja länge — kanske cirka
tio år — förrän det bor lika mycket
folk i Stor-Stockholm som i hela den
svenska ströbebyggelsen sammanlagt.
Huruvida det ur detta förhållande växer
fram samhällsekonomisk balans i olika
avseenden, det tillåter jag mig betvivla.

Jag skall åter be att få apostrofera
centerpartiets ledare. Han nämnde, att
det nu bör finnas förutsättningar för
människor att bosätta sig på landsbygden.
Onekligen har mycket hänt under
senare år som gör, att själva förutsättningarna
för bebyggelsens fördelning
har ändrats. Han anförde en del synpunkter
som var fullständigt analoga
med ett och annat som jag framhöll i en
motion i denna kammare för två år sedan
beträffande bebyggelsen ute på
landsbygden. Vi är alltså överens i detta
avseende.

Jag skulle inte ha haft anledning att
särskilt apostrofera detta om det inte
vore så att herr Hedlund nu sitter som
generaldirektör i kungl. lantmäteristyrelsen.
Nu intar alltså herr Hedlund
en nyckelposition när det gäller att vrida
dessa förhållanden till rätta. Nu skall
jag därför be att få erinra lierr Hedlund
om de 19 tättryckta sidor som kallas
»Råd och anvisningar angående
samverkan mellan lantmäteri-, bostadsmyndigheter
m. in., utgivna av kungl.
lantmäteristyrelsen och kungl. bostadsstyrelsen
i samråd med kungl. byggnadsstyrelsen
år 1950». Det står mycket
i denna långa skrift som inte passar
vare sig herr Hedlund eller mig eller
andra som har intresse av att det skall
bli en bebyggelse på landsbygden, och
jag hoppas att det i detta avseende

verkligen händer någonting innan göken
gal härnäst.

Jag tycker att det är tillfredsställande
att herr Hedlund fått denna position
som generaldirektör i lantmäteristyrelsen.
Nu bör det nämligen kunna bli litet
andra tongångar än vad det var 1950.
Dessa tongångar passar nämligen inte
så särskilt bra nu 1958.

Jag skulle också vilja säga att det
inte råder någon jämvikt mellan livsmedelspriser
å ena sidan samt arbetslöner
och vad det kostar att skapa ett
jordbruk å andra sidan. Att det över
huvud taget går skapligt beror på att vi
utnyttjar befintliga kapitalanläggningar
och produktionsmateriel, men jag
tror det är dåligt med jämvikten så fort
man skall skapa någonting nytt. Detta
har man försökt att turnera med att
bara hänvisa till att man skall skapa
större jordbruk. Ja, det går väl att göra
något på det sättet, men jag är lika
övertygad som någonsin förut om att
den fullständiga lösningen icke kan vinnas
på det sättet, och hittills har man
inte heller sett några bevis därpå.

Att det inte råder någon jämvikt på
försvarets område skall jag kort och
gott konstatera utan att ge mig in på detaljer.
Att vårt rättsväsende och vår
ordningsmakt har relativt svårt att bemästra
alla sina uppgifter tror jag också
att vi kan vara överens om. Föregående
talare har varit inne på det kapitlet.
Slutligen skall jag peka på att
det inte råder jämvikt mellan vår allmänna
standard och tillståndet på cn
rad olika vårdområden, där mindre
grupper av olika slag sitter i kläm. Jag
kunde räkna upp flera punkter och
specificera mera, men jag skall inte göra
det. Av vad jag sagt framgår att jag
inte är så belåten med »den naturliga
balansen» som det nuvarande och det
föregående regeringspartiet tycks vara.
Jag ser med oro på fortsättningen.

Men framför allt är det ju det statsfinansiella
läget som här måste intressera
oss. Det har talats om den saken

Nr 2

Tisdagen den 2l januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förut, men jag vill i alla fall sammanfatta
några synpunkter.

När den nuvarande finansministern
på nyåret 1956 lade fram sin första
budget, såg det bra ut med statsinkomsterna.
Trots sterilisering av betydande
belopp skulle vi inte behöva låna
något till kapitalbudgeten, utan i stället
skulle finansplanen ge ett mindre
överskott. Herr Sträng förklarade som
avslutning på ett mycket yvigt resonemang
följande: »Som lägsta budgetmässig
riktpunkt för finanspolitiken
bör i rådande läge enligt min mening
uppställas en totalbalansering av den
samlade drift- och kapitalbudgeten.»

Slutresultatet blev en nettoupplåning
på ca 900 miljoner kronor, men därtill
kom att man höjde spritskatterna, en
höjning som gav 75—80 miljoner. Jämfört
med beräkningarna på nyåret 1956
betydde det slutgiltiga budgetutfallet en
urspåring med ca 1 000 miljoner kronor.
Det kan tilläggas, att finansministern
ännu på våren 1957, drygt 2 månader
före bokslutet, räknade fel på ca
350 miljoner kronor.

Finansplanen för det nu löpande budgetåret
var ju från början svagare. Vad
är det nu som har hänt sedan maj månad?
Jo, inkomsterna har minskat med
552 miljoner kronor, tilläggsstaterna I
och II till driftbudgeten har ökat utgifterna
med 231 miljoner, tilläggsstaten
till kapitalbudgeten ökade utgifterna
med 292 miljoner, och anslagsöverskridanden
uppskattas till 143 miljoner. Det
betyder en glidning från maj till nu på
ca 1 200 miljoner i den nu löpande budgeten.
Lägger man därtill de ca 700
miljoner i lånebehov, som fanns förut,
är man uppe i 1 900 miljoner, och drar
man ifrån de 275 miljoner netto, som
skall steriliseras, så kan ett lånebehov
på drygt 1 600 miljoner redovisas i den
nu löpande budgeten.

Finansplanen för nästa år är, som
här har erinrats om, ännu svagare. Det
finns ett formellt överskott i driftbudgeten
på 48 miljoner, och det samman -

lagda lånebehovet är 1 600 miljoner.
Men då finns det ingenting för reservationsmedelsförbrukning,
ingenting för
eventuella lönehöjningar nästa år,
ingenting för det stora hålet i försvarsbudgeten
och ingenting för anslagsöverskridanden.
Jag skall inte försöka mig
på en hopsummering huru stor brist
som är trolig, men det rör sig om åtskilliga
hundra miljoner kronor.

Sådant som läget redovisas i dag
från finansdepartementet synes alltså
resultatet av de tre finansplaner som
herr Sträng har lagt fram bli en nettoupplåning
på över 4 000 miljoner under
tre år. Slutresultatet kan emellertid uppgå
till ett väsentligt större belopp, om
utvecklingen skulle bli ogynnsam.

Nu är det såsom här ofta har påpekats
inte någonting oriktigt i och för
sig att låna pengar till räntabla investeringar,
förutsatt att det finns en kreditmarknad
där man kan låna pengar.
På inget område i vår samhällsekonomi
är emellertid bristen på balans mera
framträdande än i fråga om kreditmarknaden.
Såsom herr Hjalmarson
erinrade om var statsskulden den 31
december 19 095 miljoner och hade under
1957 ökat med 1 620 miljoner netto.
Summan av skattkammarväxlar var den
31 december 4 640 miljoner och hade
under 1957 ökat med 1 540 miljoner.

Det direkta initiativ när det gäller
statens möjligheter att låna pengar som
har kommit från finansdepartementet i
denna situation är skattelotteriet, det
s. k. strängaspelet. Det innebär, såvitt
man nu kan se, kort och gott att svenska
staten får låna kanske mellan 75 och
100 miljoner u ider fem å sex månader
mot 6 å 7 procents ränta. Det är i realiteten
en mycket dyr skattkammarväxel.
Något annat innebär det inte.

Härtill kommer — det är inte längre
någon hemlighet, eftersom det har stått
i tidningarna — att svenska staten under
hösten även har varit kund på dagslånemarknaden.
Jag skall inte säga mer
om den saken.

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När riksbanken i somras höjde räntan
var som vi vet hans excellens statsministern
missnöjd, liksom finansministern.
I ett tal i Hälsingborg den 14
juli sade statsministern bl. a.: »Riksbankens
plötsliga åtgärd på ränteområdet
får inte undanskymma det obestridliga
faktum, att vårt lands ekonomiska
läge i grunden är gott. Det ter
sig i dag gynnsammare än när regeringen
i maj redovisade sin ekonomiska bedömning
för riksdagen.»

I en tidningsartikel efterlyste jag, varifrån
hans excellens hade hämtat denna
märkliga kunskap, att läget var gynnsammare
den 14 juli än i maj. Mig veterligt
finns det knappast registreringsinstrument
av sådan finhetsgrad, att
man skulle kunna göra ett dylikt uttalande.
När man emellertid fem månader
efteråt konstaterar, att den löpande
budgeten har spårat ur med 1 200 miljoner,
får man nog säga att detta excellenta
uttalande var synnerligen svagt
grundat.

Jag har, herr talman, velat rekapitulera
den här bakgrunden, även om en
del av detta är sagt förut. Jag har åtminstone
personligen haft ett behov
av att försöka orientera mig med utgångspunkt
från 1956, d. v. s. det år
då denna kammare nyvaldes och då de
olika partierna försökte ange sin kurs.
Jag skall här bara helt kort erinra om
vad som sades om skatterna.

I det socialdemokratiska valmanifestet
hette det: » I den mån konjunkturläget
och statens ekonomi tillåter skall
skatterna gradvis reduceras.» I bondeförbundets
— numera centerpartiets —
valupprop hette det: »Det är nödvändigt
att gå vidare på skattesänkningens
väg.» Från folkpartiets sida sade vi,
att vi önskade »en stegvis genomförd
avsevärd skattesänkning under de närmaste
åren», och högern gick ju längre
i krav på skattesänkning.

Vad är det som hittintills har hänt
efter 1956? Nu försvinner investeringsavgiften
— det gör väl ungefär 100 mil -

joner. Vidare har vi höjt de kommunala
ortsavdragen och ersatt kommunerna
med statsmedel för inkomstbortfallet
— det gör bortåt 500 miljoner.
Man har alltså genomfört skattesänkningar
på ungefär 600 miljoner. Men
samtidigt har man höjt spritskatten motsvarande
ungefär 100 miljoner, infört
energiskatt och höjt tobaksskatten motsvarande
ungefär 425 miljoner, och så
höjer man nu folkpensionsavgiften, motsvarande
ungefär 100 miljoner, vilket
tillsammans också gör ungefär 600 miljoner.
Resultatet av vad vi lyckats åstadkomma
sedan 1956 är alltså ett, såvitt
jag förstår, i huvudsak oförändrat totali
skattetryck. Huruvida fördelningen
av skattetrycket har blivit något bättre
genom de operationer som genomförts
vill jag inte uttala mig om på rak arm,
men det tror jag man kan säga, att den
kommunala skattereformen ingalunda
har blivit den omfördelning av skattetrycket,
som vi allesammans hoppades
på. Dels har de kommunala utdebiteringarna
fått höjas i ett mycket stort
antal kommuner, och dels har man infört
en konsumtionsbeskattning, där
det inte finns något skattefritt avdrag.

Ja, så långt har vi kommit efter
1956. Hur långt kommer vi 1958? Såvitt
jag förstår måste slutresultatet bli, att
det sammanlagda skattetrycket jämfört
med 1956 kommer att ökas, trots att alla
ställde i utsikt, att det skulle minskas.
Vi tvistade åtskilligt under 1956 års valrörelse
om hur mycket skatterna kunde
sänkas. Men något, som jag tycker är
väsentligt, är att alla de demokratiska
partierna förutsatte, att det sammanlagda
skattetrycket inte skulle höjas
— om jag uttrycker mig mycket försiktigt.
Denna förutsättning föreligger
inte längre, och därmed är det ekonomiska
läget i så väsentlig grad förändrat,
att en del ståndpunkter behöver
omprövas, och det borde kanske — som
här redan erinrats om — rätteligen ha
skett redan i fjol.

Nu vill jag säga, och jag vill säga det

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

med ett visst eftertryck, att det är en
allvarlig sak, som man inte i första taget
gör, att ta tillbaka någonting, som
de svenska statsmakterna har beslutat.
Det har dock varit en grundprincip i
svensk politik sedan lång tid tillbaka,
att det man en gång har beslutat skall
man söka genomföra — frånsett naturligtvis
vad som längre fram kan motiveras
av helt ändrade faktiska förhållanden.
Men det är en sak, att man inte
kan marschera baklänges, riva upp fattade
beslut, göra gjorda handlingar
ogjorda. En annan sak är förpliktelsen
att tänka framåt i ett läge sådant som
detta. Därvidlag har det inte sagts någonting
i denna kammare i dag, som
jävar påståendet, att det statsfinansiella
läget är oklart och den fortsatta konjunkturutvecklingen
oviss. Då borde
man knappast binda statsmakterna vid
stora nya beslut om automatiska utgiftsökningar,
som man utan större olägenhet
kan uppskjuta. Jag tänker närmast
på pensionsfrågan, ty det är ju
den enda mycket stora fråga, där vi
står inför nya beslut.

Om man vid årets riksdag fattar beslut
om den höjning av folkpensionen,
som skall träda i kraft den 1 juli —
och den är så bestämt utlovad att jag
inte tror det skulle vara klok politik
att rucka på det — så finns det så vitt
jag förstår inga tvingande skäl för att
i övrigt fatta beslut 1958. Vi skulle kunna
skjuta på övriga beslut. Det är ändå
här fråga om reformer av sådan storleksordning,
att vi inte kan chansa. Vi
måste ha någorlunda fast mark under
fotterna, och vi måste veta vad vi gör.

I det tal statsministern höll i Hälsingborg
den 14 juli -— jag återkommer till
det -— sade han bland annat följande:
»Den ekonomiska politiken utformas av
regeringen så länge denna har riksdagsmajoritetens
förtroende. Ingen kan
eller bör befria regeringen från ansvaret
för samhällsekonomien.»

Ja, herr talman, jag skall inte överanstränga
mig med att ta ifrån rege -

ringen det ansvar, som åvilar den och
som hans excellens statsministern så
glatt har åtagit sig att bära. Statsministern
är emellertid varken så ensam eller
så mäktig, som åhörarna i Hälsingborg
kunde förledas att tro. Riksbanken har
sitt ansvar, och svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta tillkommer
riksdagen allena. Det är denna senare
fråga det i mycket hög grad gäller, när
vi fattar beslut om nya stora utgifter.

Dynamiken i vår samhällsekonomi är
mycket stark. Det har vi erfarit under
en lång högkonjunktur. Men hur blir
det under en markerad konjunkturavmattning?
Jag kan inte säga hur det
blir, och jag vet inte om en sådan avmattning
kommer. Jag profeterar inte.
Men jag tror det vore lättsinnigt att
utesluta möjligheten att en sådan konjunktur
kan komma — och det tycker
jag räcker. Det vore rimligt att i en
sådan situation inte binda statsmakterna
vid nya stora automatiska utgiftsökningar,
som om det vill sig illa kan
bringa upp skattetrycket till en höjd,
som vi inte har räknat med. För min
del räknar jag i detta fall med de sammanlagda
direkta och indirekta statsskatterna
plus socialförsäkringsavgifter
och kommunalskatter, ty alltihop skall
ju ändå i sista hand bäras av den enskilde
medborgaren. Det kommer man
inte ifrån.

Nu säger man kanske att så illa behöver
det väl inte gå — och låt oss för
all del hoppas att det inte gör det —
men då är väl heller inte så stor skada
skedd med ett uppskov, ty detta gamla
land skall väl bestå, hoppas vi. Och det
vi inte gör i dag, det kan vi göra i
morgon.

Jag vill emellertid erinra om vad jag
sagt tidigare — och det är en sak som
jag personligen har tuggat på många
gånger — nämligen att den största
olycka som skulle kunna inträffa med
vårt välfärdssamhälle vore, om vi råkade
i en sådan ekonomisk situation att
vi fick en allvarlig reaktion på bred

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Interpellation ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med en militärjeep
vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. — Interpellation ang. redogörelse
för hur 1957 års riksdagsbeslut beträffande Aktiebolaget Statens skogsindustrier
följts m. m.

front emot våra sociala välfärdsanordningar.
Då är det bättre att ha gått litet
försiktigare fram och ha återförsäkringarna
klara.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum koinme att fortsättas.

§ 3

Interpellation ang. redogörelse för bakgrunden
till olyckshändelsen med en
militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari
1958 m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Lördagen den 18 januari
1958 omkom två värnpliktiga vid
signalregementet i Skövde, då de med
en militärjeep körde av vägen vid Vaggeryd
och ned i Stödtorpsån.

Orsaken till olyckan torde, enligt vad
som uppgivits från polisutredningen,
vara att föraren var alldeles uttröttad.
Förbandet hade varit på en veckolång
manöver, som enligt uppgifter i pressen
varit mycket ansträngande och en del
nätter endast givit tillfälle till några få
timmars sömn.

Färden hem till Skövde från Tomelilla
skulle enligt uppgift ske utan uppehåll
med början på fredagen kl. 22.30.

Det vill synas som om föraren i sitt
uttröttade tillstånd somnat vid ratten.
Om så är, synes det kunna ifrågasättas
om inte manövern och hemfärden varit
så ansträngande att onödiga risker tagits.
Det bör då uppmärksammas att
dessa risker icke endast gäller att de
värnpliktiga utsättes för olycksfallsrisker
— och eventuell hälsovåda — på
grund av överansträngning och uttröttning.
Militärkolonnerna utgör ju ett

riskmoment i trafiken även vid normala
förhållanden men måste, därest
vederbörande förare är uttröttade, vara
ett verkligt allvarligt faromoment för
trafiken. Långtgående uttröttning lär
ju ha likartade effekter på föraren som
gäller efter alkoholförtäring.

Med anledning av det inträffade hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren en redogörelse för bakgrunden
till den ifrågavarande olyckshändelsen
med eventuellt besked om huruvida
herr statsrådet ämnar vidtaga
några åtgärder för att i möjligaste mån
hindra att risker för sådana olyckor
uppkommer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. redogörelse för hur
1957 års riksdagsbeslut beträffande Aktiebolaget
Statens skogsindustrier följts
m. m.

Fru SANDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I årets statsverksproposition
har statsrådet och chefen för
handelsdepartementet i inledningen i
en kortfattad katalog redovisat några
av de statliga företag, som sorterar under
hans departement. Bland dessa uppräkningar
återfinnes Statens skogsindustrier,
som i och med ett riksdagsbeslut
förra året skildes från domänverket och
lades som fristående bolag direkt under
handelsdepartementet. Statsrådet antyder
att bolaget erhållit vissa direktiv
för företagets finansiering i och med
medelsanvisningen. Vidare säges att bolaget
ämnar fullfölja redan påbörjade
investeringar och därefter »så långt
möjligt» nedbringa sina kortfristiga
skulder. Slutligen meddelar statsrådet

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Interpellation i anledning av den av medicinalrådet It. Bergman företagna inspektionen
av S:ta Gertruds sjukhus i Västervik

riksdagen att »viss långfristig upplåning»
kan befinnas lämplig för att »i
önskvärd utsträckning» konsolidera bolagets
ställning. Några medel äskas inte
i statsverkspropositionen, och önskemål
från bolaget finns sålunda inte upptagna
under någon punkt i propositionen.
Vad statsrådet alltså säger om Statens
skogsindustrier är sålunda endast
ett kortfattat omnämnande till riksdagens
kännedom.

Det kortfattade meddelandet är dock
i och för sig av ganska märklig art.
Som man erinrar sig riktades mot bolaget
i fjol en ganska stark kritik från
finansministerns sida. Denna kritik
gällde dels bolagets investeringspolitik,
dels den exceptionellt stora kortfristiga
upplåningen, som delvis skett i utlandet
på icke närmare angivet sätt. De
medel, som i fjol äskades från finansministerns
sida, angavs skola användas
främst till de kortfristiga skuldernas
nedbringande, något som dessutom kunde
ske även genom en ändring i fråga
om inneliggande lager, vilka väl avsågs
att kunna till en del omsättas i reda
pengar till skuldernas betalning. Dessa
borde enligt finansministern snarast
möjligt komma ned till rimlig nivå.

Under dessa förutsättningar kunde vi
från folkpartiets sida gå med på de
äskade penningbeloppen, men det skedde
under uttryckligt angivande av att
det endast var under angivna förutsättningar.
Man hade dessutom kunnat förutsätta,
att det äntligen skulle komma
till stånd en ordentlig översyn av bolagets
affärer och därvid sådana åtgärder
skulle föreslås, som på längre sikt avsåg
att sanera företaget.

Vad man nu kan utläsa ur handelsministerns
lakoniska meddelande är av
den art, att det förefaller som om man
återgått till den gamla slentrianen, nämligen
att låta bolaget fortsätta med sin
investeringspolitik, sätta nedbringandet
av skulderna i sista hand och bebåda
nya kapitalmedel i låneform att ställas

till bolagets förfogande. I den ekonomiska
situation, som nu råder med
sträng återhållsamhet på så gott som
alla punkter, med en underbalanserad
budget och ett stort lånebehov för staten
till angivna ändamål, exempelvis
för att fullfölja tidigare riksdagsbeslut
på olika områden, förefaller det minst
sagt anmärkningsvärt om Statens skogsindustrier
skulle beredas utrymme för
en ny långfristig upplåning.

Med andra kammarens tillstånd anhåller
jag därför att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Är statsrådet i stånd att lämna
riksdagen en redogörelse för hur fjolårets
riksdagsbeslut beträffande Statens
skogsindustrier under det gångna året
följts?

2) Vilka investeringar har av statsrådet
bedömts så angelägna, att de bör
fullföljas, och vilka ekonomiska och
andra bedömningar har därvid legat till
grund?

3) Är statsrådet i stånd att lämna en
redogörelse för hur bolagets utländska
skulder reglerats eller avsetts att bli
reglerade?

4) På vilket sätt och i vilken utsträckning
avser man att låta bolaget i
fortsättningen belasta den svenska lånemarknaden
i och med det bebådade
långfristiga lånet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation i anledning av den av
medicinalrådet R. Bergman företagna
inspektionen av S:ta Gertruds sjukhus i
Västervik

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSON i Västervik (s), som
yttrade:

Herr talman! I tidningspressen har
efter inspektion av S:ta Gertruds sjuk -

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Nr 2

Interpellation ang. översyn och omarbetning av de deklarations- och redovismngsblanketter,
som fastställts för beskattning av film, m. m.

hus i Västervik, som har gjorts av medicinalrådet
Rolf Bergman, mycket svåra
bristfälligheter blottats inom vissa
avdelningar i fråga om hygieniska förhållanden,
rumstemperatur, belysning
och andra sanitära förhållanden. Dessa
uppgifter måste skapa oro hos allmänheten
över att sjuka människor måste
vårdas i en sådan miljö och lätt leda
till att de människor, som behöver vård
och genom medicinens framsteg skulle
kunna återställas till hälsa, hindras från
att söka sig till mentalsjukvården.

Det torde förhålla sig så, att en del
av de uppgifter som förekommit i pressen
med anledning av inspektionen är
överdrivna, och det är viktigt att i den
mån så förekommit detta blir klarlagt
från auktoritativt håll. Men samtidigt
torde det vara ett faktum, att förhållandena
på vissa avdelningar är sådana,
att det är nödvändigt med ett snabbt
och resolut ingripande från regeringens
sida för att allmänheten inte skall mista
förtroendet för mentalsjukvården.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att få till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande
interpellation:

Vilka åtgärder anser statsrådet påkallade
av den inspektion, som har företagits
av medicinalrådet Rolf Bergman?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. översyn och omarbetning
av de deklarations- och redovisningsblanketter,
som fastställts för beskattning
av film, m. ni.

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s), som
anförde:

Herr talman! Även om alla de synpunkter,
som anfördes i 1954 års nöjesskatteutrcdnings
betänkande, icke beaktades,
innebar likväl 1957 års riksdags

beslut om ändring av nöjesbeskattningen
avsevärda lättnader, till båtnad icke
minst för landsbygdens olika föreningar
och organisationer.

Förordningen, som trädde i kraft den
1 juli 1957, har emellertid tyvärr visat
sig synnerligen svår att tillämpa, och
trots ett flertal i upplysande syfte från
riksräkenskapsverket och länsstyrelser
avlåtna cirkulär är antalet felaktiga
deklarationer från nöjesanordnare och
redovisningar från uppbördsmyndigheter
onormalt stort. Eftersom det huvudsakligen
är inom biografbeskattningens
område, som förvirringen råder, har
jämväl denna branschs organisationer,
t. ex. Filmägarnas kontrollförening, sökt
lämna anvisningar på skattens beräkning.
Huvudanledningen till de iråkade
svårigheterna är att finna i de stadganden
om befrielse från erläggande av
skatt, som återfinnes i förordningens 13
och 14 §§. Dessa avdragsregler har i
sin tur komplicerat beräkningen av det
bidrag, som skall avdragas den statliga
delen av nöjesskatten enligt förordningen
om särskilt bidrag till producent
av svensk film.

För att komma till rätta med förhållandena
torde det i första hand vara
erforderligt, att de för beskattningen
fastställda deklarations- och redovisningsblanketterna
blir föremål för en
översyn och omarbetning. Ett elementärt
krav beträffande blankett nr 1 b
(biografföreställningar) måste vara, att
densamma är så konstruerad, att man
utan vidlyftiga omräkningar skall kunna
överföra detaljbeloppen för utländsk
och svensk svart-vit samt svensk färgfilm.
Även om de nuvarande bestämmelserna
om särskilt bidrag till producent
av svensk film, vilka genom beslut
av 1955 års riksdag har erhållit en förlängd
giltighetstid till utgången av juni
månad 1959, liksom det statliga stödet
måste anses vara av provisorisk, temporär
natur, kan jag likväl icke underlåta
framhålla, att bidraget i förenk -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 fm.

Interpellation ang. förhindrande av att militärmanskapets och andra människors
liv äventyras vid militära övningar i fredstid

lande syfte borde kunna komma filmproducenten
(filmuthyraren) till godo
utan att varje enskild biografanordnare
skall belasta sin nöjesskattedeklaration
med detsamma. Skatteåterbäringen borde
kunna erhållas genom en centralt
ingiven ansökan för varje särskild film.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet erfarit att de av
mig påtalade missförhållandena föreligger? Har

herr statsrådet för avsikt att medverka
till att rättelse snarast kommer
till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. förhindrande av att
militärmanskapets och andra människors
liv äventyras vid militära övningar
i fredstid

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Dödsolyckan vid Vaggeryd
den 18 januari har upprört den
svenska allmänheten. En grupp värnpliktiga,
som var dödströtta efter långa
och ansträngande militärövningar, sattes
att köra bil den långa sträckan från
sydöstra Skåne till Skövde. Uttröttade
människor vid ratten utgör en fara för
både sitt eget, medpassagerarnas och
andra trafikanters liv. I detta fall spilldes
två unga människoliv på grund av
en hänsynslös order. Trötthetsfaktorn
torde också ha bidragit till den chock,
som drabbade föraren av den efterföl -

jande bilen, varigenom de nödställda
icke kunde räddas.

En lång serie olyckor under värnplikts-
och beredskapsövningar och
manövrer under senare år tyder på
hänsynslös ordergivning hos befälet och
likgiltighet för de stora riskerna. Officerarna
brukar hävda att detta är nödvändigt
för att övningarna skall bli
så krigsmässiga som möjligt. Vi kan
inte godkänna denna argumentering.
Det finns ingen anledning att i fredstid
sätta militärmanskapets liv, lemmar
och hälsa i fara genom att uttröttade
människor tvingas köra bil, genom
hälsofarliga förläggningar, bristande
skyddsanordningar och onödigt
riskabla övningar. Dödsoffren vid Vaggeryd,
Glottern och Armasjärvi, fallskärmsolyckan
vid östgötamanövern —
för att nämna några av de många exemplen
— visar att åtgärder måste vidtagas
för att stävja den militära hänsynslösheten
och i möjligaste mån begränsa
värnplikts- och beredskapsolyckorna.

Med hänvisning till denna motivering
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
interpellation:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att förhindra att militärmanskapets
och andra människors liv äventyras
genom hänsynslös ordergivning,
överansträngning och onödig risktagning
vid militära övningar i fredstid?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner

nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret 1958/59,
och

nr 2, angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! När jag i förmiddags
lyssnade på uvertyren till den politiska
konsert, som remissdebatten ju kan
sägas vara, fäste jag mig vid den dämpade
och försiktiga ton som anslogs.
Det föreföll som om de slaginstrument,
som ingår i en ordentlig orkester, inte
användes.

Man frågar sig om detta möjligen
skulle vara signifikativt för den stämning,
som den nya regeringen framkallat.
Ännu har alltför kort tid förflutit
för att någon jämförelse skall kunna
göras mellan den politik, som fördes
under den förra regeringens tid, och
den som förs av den nuvarande regeringen.
Det förefaller emellertid som om
en rent socialdemokratisk regering är
mera acceptabel än en socialdemokratisk
regering med borgerligt inslag.
Kritiken har ju i alla fall varit väsent -

ligt mildare än den som riktades mot
koalitionsregeringen. Vad nu denna
märkliga omsvängning kan bero på är
inte lätt att säga. Måhända kan det hela
hänföras till den kungliga svenska
avundsjukans fält.

Regeringen borde ju vara att gratulera
till den omvärdering, som alltså
synes ha skett. Men när det gäller att
bedöma möjligheterna för regeringen
att genomdriva sina förslag, skall jag
inte komma med några profetior. Den
nuvarande regeringens underlag bedömes
ju såsom varande relativt svagt.
Det finns en borgerlig majoritet i andra
kammaren, som matematiskt sett kan
avslå regeringens förslag till riksdagen.

Under koalitionsregeringens tid fick
vi i centerpartiet uppbära ganska mycken
smälek för att vi, som det hette,
hade svikit den borgerliga majoriteten
i andra kammaren. Det hade emellertid
visat sig, att denna lovordade majoritet
inte alltid håller, när den har till
uppgift att bevaka gemensamma reservationer.
I höstriksdagens slutskede
gavs ett exempel härpå, och det är
ingalunda det enda som kan anföras.
Om inte oppositionspartierna visar
bättre sammanhållning i fortsättningen,
blir det inte det alternativ till den sittande
regeringen som är nödvändigt,
och oppositionspartierna kommer att
bedömas därefter. Ansvaret för sådana
misslyckanden, om vi skall kalla det
så, kan måhända fördelas på de olika
partierna. Jag skall inte göra någon analys
av vem som skulle förlora och vem
som skulle vinna på en sådan jämförelse.
Jag vill bara säga, att det förefaller
som om närheten till och bekvämligheten
i hemmets lugna vrå ibland starkt
reducerar denna tidigare så lovordade
majoritet.

6—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag kan fullkomligt hålla med herr
Ohlin när han i förmiddags sade, att
det vilar ett stort ansvar på riksdagen
att visa vilja till samförstånd. Ja, den
situation som är för handen ger anledning
till vissa funderingar i sådan
riktning. Därest ingen samlingsregering
kommer till stånd eller ingen ny koalition
bildas mellan socialdemokraterna
och ett annat parti — vilket väl åtminstone
just nu knappast torde vara
alt räkna med -— kommer vi framöver
att arbeta dels med en regeringsmakt
som sitter ganska löst, dels med en
opposition som måste vara beredd att
när som helst träda i ansvarig ställning.
Detta borde ju logiskt innebära
en viss moderation vid ställningstagandena
på ömse håll, och det borde skapa
just denna atmosfär av ökad förståelse
och samarbetsvilja, som herr Ohlin talar
om.

Givetvis måste ett sådant hänsynstagande
till varandra ha sin begränsning
och kan inte helt få dominera reglerna
för det demokratiska politiska
spelet, där det ju står varje parti och
meningsriktning fritt att genom sin speciella
politik försöka utöka sitt underlag.
Men det bör åtminstone kunna förhindra
sådana extrema ställningstaganden
som man icke är beredd att omsätta
i handling om man kommer i ansvarig
regeringsställning. För flera år
sedan omnämnde jag i en remissdebatt,
att en tidning då hade kommenterat det
årets budget och dess behandling i kamrarna
med att säga, att sakligheten borde
sitta i högsätet. Det är möjligt att
man på det håll, från vilket dessa kloka
ord uttalades, under de senare åren
inte varit så noga med att leva som
man lärde. Men vi bör nu beakta denna
sats och i fortsättningen erinra oss
dessa ord, att sakligheten skall sitta i
högsätet.

Därest alltså regeringen inte vill begå
självmord — och det ser den faktiskt
inte ut att vilja göra — måste den nog
allvarligt övertänka en sådan formule -

ring av sina förslag till riksdagen, att
det kan finnas möjlighet att få majoritet
för desamma. Å andra sidan måste
oppositionen akta sig för sådana överbud
eller underbud, som man inte är
beredd att praktiskt genomföra. En
viss sanering av det politiska spelet bör
således ligga inom räckhåll. Vi inom
centerpartiet, som gärna vill försöka
föra en verklighetsbetonad politik, kan
endast hälsa en sådan utveckling med
tillfredsställelse.

Om jag instämde med herr Ohlin för
en stund sedan vill jag nu deklarera en
annan uppfattning än han gav uttryck
åt i en annan punkt. Herr Ohlin tyckte
att det var synd om finansministern.
Jag vet inte om jag kan gå med på detta.
Jag tror att det varit besvärligt för
regeringen att göra upp den budget
som nu behandlas, men jag tycker inte
därför att regeringen är att beklaga, då
den ju själv försatt sig i denna situation
genom att säga nej till en samlingsregering
i höstas. Hade så icke skett hade
ansvaret dock varit mera delat. Nu får
regeringen i varje fall utåt ensam bära
ansvaret för denna budget, även om det
må sägas klart ifrån att en del av
skulden till de kraftigt ökade och expanderande
statsutgifterna måste läggas
på oss alla; därvidlag har vi varit
ganska eniga på alla håll. I varje fall
var man överens när dessa utgiftsposter
en gång togs upp i budgeten. Det får
nog också sägas att några väsentliga
förslag till utgiftssänkningar har vi inte
sett till.

Nu skall det villigt erkännas att det
inte är lätt att sänka och begränsa
statsutgifterna. Under det budgetår som
nu ligger framför oss kommer de statsfinansiella
verkningarna av flera beslut
att göra sig gällande. Man har tidigare
här i dag pekat på sådana områden som
den kommunala ortsavdragsreformen,
på barnbidragen, folkpensionerna, undervisningen,
forskningen, utbildningen,
yrkesutbildningen — alla behöver
de mera pengar under det år som kom -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer. Dessutom skall vi bygga ut atomkraftprogrammet.
Allt detta kräver ökade
utgifter.

Jag tror det är lättare att försöka
hindra eller hålla tillbaka kraven på
nya utgifter än att begränsa dem som
redan är beviljade, även om vi bör inrikta
oss även på detta. Jag tror vidare
att vi bör vara sparsamma med utfästelser
framöver. Det gäller inte bara
de rena driftsutgifterna utan även investeringarna
— kraven på investeringar
är stora både inom den allmänna
och den enskilda sektorn. De stora företagen
har väl större möjligheter till
självfinansiering än de mindre. Småföretagsamheten
är tvungen att låna
pengar både till driftsutgifter och investeringar.
Vi vet att kapitalmarknaden
är ansträngd och att många slåss
om de otillräckliga pengarna. Det är
fördenskull av vikt att småföretagsamheten
inte sättes i kläm genom att krediterna
dirigeras därifrån i riktning
mot de större företagen eller åt annat
håll.

För att de samlade anspråken på kapital
skall kunna åtminstone något så
när tillgodoses måste, som det heter,
konsumtionen minskas. Det är ett absolut
ofrånkomligt krav, om vi inte skall
behöva tillgripa ett tvångssparande, och
det vill vi inom centerpartiet inte vara
med om. Det privata sparandet bör i
stället uppmuntras.

Jag skall nu inte hemfalla åt de kända
klyschorna om sparandet. Det är i och
för sig så lätt att tala om detta, men
det är mycket värre att åstadkomma. Jag
tror i alla fall inte att det skall vara
omöjligt att uppmuntra det frivilliga
sparandet.

När man emellertid allmänt talar om
att statens utgifter måste begränsas eller
nedbringas, är det givetvis alldeles
riktigt att så bör ske, men man säger
nog inte allt vad man menar. Man bör
enligt min åsikt inte bara se på statsutgifternas
totalsumma. Det finns minst
lika stor anledning att undersöka vad

pengarna användes till. Jag tror att man
ofta, när man talar om begränsning av
statsutgifterna, menar att pengarna inte
användes till de ändamål, där man
själv helst skulle vilja att de sattes in.

Jag tror därför att det är hög tid att
vi jämsides med talet om statsutgifternas
begränsning även tar upp en positiv
granskning av hur dessa pengar användes.

Herr Hjalmarson yttrade i förmiddags,
om jag minns rätt, att de begränsningar
av statsutgifterna som kan göras,
helt skall användas till skattesänkningar,
men jag tyckte nog att det var
litet kategoriskt sagt. Jag tycker att
herr Ohlin uttryckte sig mera verklighetsbetonat
när han sade att vi borde
gå in för en mera produktionsfrämjande
politik. Även om jag är överens
med herr Hjalmarson om att vi på allt
sätt bör söka nedbringa skatterna, så
tycker jag ändå att även kravet på
skattesänkning bör vägas mot kravet
på andra ting. Det kan ju av staten liksom
av den enskilde göras mycket produktiva
kapitalinsatser, som, även om
de för dagen kan tyckas vara relativt
blygsamma, kan ge mycket stor utdelning
framöver. Om staten t. ex. försummar
de produktiva kapitalinsatserna,
då är staten att likna vid en företagare
som glömmer att modernisera sitt
företag, som glömmer att förnya sina
maskiner när de börjar bli förslitna.
Staten är då lik en jordbrukare, som
icke dikar den mark som behöver dikas
eller som bedriver rovdrift på sin
gård.

Vi får nog därför ifrågasätta huruvida
vi inte bör hålla igen tillväxten av
de mera, om jag så får säga, konsumtionsbetonade
utgifterna på vissa huvudtitlar
för att kunna utöka de produktiva
insatserna på andra. Jag vill inte
bestrida att regeringen bär satsat ganska
betydande summor på produktiva
insatser. Men samtidigt måste man nog
konstatera att de utgifter, som jag gärna
vill kalla mera konsumtionsbctonade,

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väsentligt väger över. Vi anvisar t. ex.
flera tiotal nya miljoner till bostadsbyggandet
under det nya budgetåret,
men vi sänker anslaget till byggandet
av lantmanna- och lanthushållsskolor,
trots att dessa anslag är mycket produktiva
insatser. Vi har inte råd att ge
t. ex. kampen mot växtsjukdomarna den
förstärkning, som hade varit önskvärd,
genom en utbyggnad av resistensforskningen.
Dock förlorar vi varje år omkring
300 miljoner på dessa växtskador.
Jordbrukets tekniska institut får skära
ned sina möjligheter att bedriva maskinforskning
därför att anslaget är reducerat
i realiteten.

Det är många sådana jämförelser som
man kan göra när man ser igenom denna
budget. Jag har valt exemplen från
nionde huvudtiteln, och det må förlåtas
mig. Jag skall fördenskull inte ta upp någon
granskning av denna huvudtitel nu,
den tiden kommer. Jag skall bara be
att i all korthet få nämna något helt allmänt
om den, och jag gör det inte minst
därför att herr finansministern i förmiddags
fällde uttrycket »denna väldiga
budget». Ja, jag skall gärna erkänna
att den nionde huvudtiteln hävdar
sig bra i jämförelse med de övriga, men
dock endast till det yttre formatet. Ser
man till innehållet är nionde huvudtiteln
bland de allra sparsammaste, och
ändock är det den enda huvudtiteln, såvitt
jag vet, som är föremål för granskning
i nedprutande syfte enligt den kända
högermotionen.

Men när man ser denna svällande budget
och det relativt magra resultatet så
tänker man nästan medlidsamt på jordbruksdepartementets
personal, som fått
offra så mycket övertid på så relativt
litet resultat, men bilden är ju på så sätt
analog med förhållandet hos det praktiska
jordbrukets folk, att man ofta
måste arbeta en längre tid än andra för
jämförelsevis mindre utdelning.

Jag tror att mellan regeringspartiet
och oppositionspartierna ligger nog i
grund och botten den stora skiljelinjen

däri att vi har en olika syn på statsutgifterna
och deras användning samt på vilka
områden vi bör böra insatser för en
begränsning av utgifterna. De varningar
i finansplanen, som riktas kanhända
främst till oppositionspartierna, att man
måste anvisa motsvarande inkomstförbättringar
därest man begär utgiftsök-»
ningar, skorrar litet illa, om man antar
att regeringen inte gärna ser några inskränkningar
av låt oss säga de svällande
sociala utgifterna, medan man
från oppositionssidan gärna skulle ha
sett kraftigare insatser på mera — jag
vågar säga produktionsfrämjande —
områden.

När finansministern talar om en reformpaus,
tills inkomsterna hunnit ifatt
utgifterna, så vill jag säga, att den reformpausen
i första hand bör åstadkommas
på femte huvudtiteln. Det har ju,
herr talman, stått i tidningen Expressen
i eftermiddag, att jag skulle säga detta,
och jag har väl fått göra det, därför att,
som det heter, »profetens ord skall uppfyllas».

Det är gott och väl, om en lösning av
tilläggspensioneringen kunde komma
till stånd i samverkan mellan de partier,
som önskar en sådan. Men det skulle
faktiskt vara än mer betydelsefullt,
om samlande lösningar kunde åstadkommas
av alla de väsentliga ekonomiska
problem som statsmakterna måste
ta itu med. Man skall inte inbilla sig att
en mera produktionsbefrämjande inriktning
av politiken, som herr Ohlin
talade om, hur önskvärd den än må
vara, kan åstadkommas från den ena
dagen till den andra eller genom att
man gör en insats här och en annan
där. I stället bör målsättningen ställas
något längre framåt i tiden och en
mera omfattande och välplanerad omgestaltning
av betydande delar av politiken
måste åstadkommas. Om en samlande
linje mot ett sådant mål kunde
uppnås, skulle detta få en psykologiskt
gynnsam inverkan på medborgarna över
lag, och den vore inte minst av betydel -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

se för att skapa förtroende för den förda
och planerade politiken.

En sådan samlande politik skulle ju
främst kunna uppnås genom en samlingsregering
— det har jag sagt tidigare
här i dag •— men detta är naturligtvis
inte ett absolut villkor. Även med
en fördelning på ett eller flera regeringspartier
och en motstående opposition
bör ett gemensamt framtidsmål
kunna eftersträvas. Detta kräver emellertid
dels en mot oppositionen så hänsynstagande
regeringspolitik, som man
kanske inte kan påräkna, dels också en
oppositionspolitik av i många avseenden
annat snitt än den vi fått bevittna
under de senare åren. För centerpartiets
del skall vi bemöda oss om en saklig
politik och inte driva opposition
för oppositionens egen skull. Jag hoppas
att vi kan föregå med ett så gott exempel
att detta kunde verka uppfostrande
på våra medbröder på oppositionssidan.

Som exempel på vad jag menar med
vår olika syn på utgifternas användning
vill jag anföra följande. Finansministern
har omtalat, att bilskattemedel
användes bland annat för bostadsbyggande.
Detta är enligt min mening
att använda dessa pengar i mera konsumtionsökande
riktning än vad som
borde ske. Hade de använts i det syfte
som ursprungligen avsetts, så hade de
enligt min mening fått en mera produktiv
insats. Åtgärden är så mycket allvarligare
som man avser att utöka bostadsbyggandet
i våra största städer och
förmodligen där få flera flerfamiljshus.
Det kan inte hjälpas att man, när dessa
bilskattemedel icke används för sitt avsedda
syfte, kommer att tänka på ett
yttrande, som en tysk riksdagsman en
gång fällde, om en annan sak. Han sade,
att »det Öl som inte blir drucket bar
förfelat sin uppgift». Man kan ifrågasätta,
om de pengar som betalas in som
bilskattemedel men används för att öka
bostadsbyggandet verkligen fyller sin
uppgift.

Det kan allvarligt ifrågasättas, om

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

:- man inte borde väsentligt utöka vägbyggena.
Väginvesteringar är i dagens
u samhälle mycket produktiva insatser
j. och bör inte ställas vid sidan av någonj.
ting annat. Den växande biltätheten har
r_ åstadkommit en förändring av distrid
butionsapparatens struktur, som gör det
nödvändigt med snar och kraftig uppj.
rustning av vägväsendet. Det är enligt
min mening nödvändigt, att vi intar en
1_ vänligare attityd mot den nya tidenj
i_ kommunikationsapparat. Den stigande
n levnadsstandarden kommer också oben
vekligt att leda till en snabbt växande
i- bilpark. Vi hörde i dag av finansminisa
tern, att den beräknas öka med 150 000

r. nya bilar i år. Det innebär att den redan
riskfyllda trafiken blir ännu mera risk n

fylld. Det kapital som nedläggs i dessa
,s fordon, nedslits onormalt snabbt på då!_
liga vägar.

e Denna växande olycksfallsfrekvens

i. bör inte mötas bara med restriktioner
d sådana som hastighetsbegränsningar
1- etc. utan först och främst med tillskas-
pandet av trafiksäkrare vägar än vad
e- vi har i dag. Det finns påtagliga exems-
pel på att vägar, som tidigare har noig
terat en mängd olyckor, efter ombyggl-
nåd till moderna motorvägar praktiskt
n taget icke har uppvisat något olyckste
fall. Genom att underlätta bibehållanle
det av ett differentierat näringsliv och
k- förhindra storflykten till storstäderna
r- spelar också vägnätets beskaffenhet en
3- mycket stor roll.

h Det har sagts ifrån, att två frågor

s. icke skulle beröras under denna remiss;a
debatt, nämligen försvarsfrågan och
v- pensionsfrågan. Nu har emellertid detta
tt icke helt och hållet iakttagits. Jag skall
n be att i all korthet också få säga några
e, ord om dem.

•r Beträffande försvarsfrågan skall jag

i- på detta stadium endast anföra, att jag
n tror mig våga hävda, alt vi från cena
terpartiets sida är principiellt beredda
n att stödja försvarsanslag, som ger en
sådan effektivitet, att hela vårt landomn
råde kan försvaras. Det är enligt min

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mening utomordentligt viktigt, att en
sådan målsättning kan bevaras.

Vad det gäller pensionsfrågan har måhända
vi i centerpartiet litet friare händer
att uttala oss än andra. Vi har ju
inte engagerat oss i frågan om tilläggspensioner
på samma sätt som andra har
gjort. Det tillstånd, som har karakteriserat
debatten kring pensionerna under
den gångna tiden, kan kanske betecknas
som kallt krig. Det är emellertid
förklarligt, om man från många håll nu
ställer sig frågan: »Vad skall hända i
detta spörsmål?» Det finns anledning
till många frågetecken. För de partier,
som förklarat sig beredda att förorda
en tilläggspension, antingen i obligatorisk
eller i avtalsreglerad form, återstår
ju ännu vissa möjligheter att förhandlingsvägen
eller på riksdagsplanet
enas om en kompromiss. De är ju i
princip överens om att pålägga näringslivet
de ekonomiska bördor, som en
sådan pensionering kan innebära. Det
hela är därför närmast en fråga om
formen och icke om saken.

Betraktar vi hela processen om tillläggspensionerna
från den tid, då man
krävde folkomröstning i frågan, tycker
jag nog, att den gör ett olustigt intryck.
Bäst vore, om en enig linje inte kan
uppnås, att hela pensionskomplexet
uppskötes på framtiden eller gjordes
till föremål för ny allmän prövning.
Till dess borde vi enligt centerpartiets
uppfattning i huvudsak begränsa oss
till att genomföra den höjning av folkpensionen,
som alla parter har varit
ense om. Enligt min åsikt visar den
budget, som i dag föreligger, tillräckligt
klart, att det blir ganska betungande
att kunna uppfylla bara detta löfte.
Att man skjuter frågan om tilläggspensionering
på framtiden behöver icke
betyda, att man gör det för alltid eller
ens för längre tid. Jag tror det är riktigare
att instämma i den gamle fänrikens
ord: »Än kommer dag, än är ej
allt förbi».

Vad som sedan kan hända i fram -

tiden i pensionsfrågan är det icke möjligt
att i dag spå något om. Om det skall
bli en uppgörelse förhandlingsvägen eller
i riksdagen eller om vi skall få en
bitter politisk strid, därom vet vi ingenting.
Det är nog många som tills vidare
i avvaktan på vad som skall ske anslår
den resignationens ton, som karakteriserade
den vid denna tid i fjol så populära
schlagern »Que sera sera», d.v.s.
»det sker det som än skall ske».

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det finns många saker
i den siste ärade talarens anförande,
som man alldeles obetingat och helhjärtat
kan instämma i, i varje fall från
regeringsbänkens sida. Det finns andra
ting, som man ställer sig mera neutral
till, och en del, som man kanske inte
alls vill instämma i. Talet om att man
skall resignera och »det som sker det
sker» tror jag ändå att man skall akta
sig för. Om man har ägnat sig åt en
politisk verksamhet, har man väl gjort
detta därför att man har vissa idéer om
hur samhället skall vara organiserat,
och då vill man gärna försöka arbeta
för dessa idéer. Därför är det litet svårt
att tillägna sig en sådan här resignation,
som den ärade siste talaren visade,
och finna sig i att »det som sker det
sker».

I övrigt fanns det många mycket
kloka saker i vad herr Hansson sade,
och jag hoppas, att hans kamrater på
oppositionssidan lyssnade till dessa
hans reflexioner. Det skulle nog vara
värdefullt både för oppositionen och
för landet.

Herr Ohlin ger mig väl alldeles rätt,
när jag börjar mitt anförande med att
klaga över tvåkammarsystemet — ty
det kan jag verkligen med fog göra i
dag. Jag har varit tvungen att vara i
första kammaren, där det förts högst
intressanta debatter om budgeten. För -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sta kammaren är nog originell att behandla
den proposition som vi remitterar
utan så stora utflykter på andra
områden, som man tillåter sig här i
andra kammaren. Men denna intressanta
budgetdiskussion med herrar
Ohlon och Ewerlöf har gjort, att jag
inte kunnat, såsom jag velat, avnjuta
vad som har sagts ifrån denna talarstol
av herrar Ohlin och Hjalmarson. Jag
har i brist på det fått nöja mig med
referat, som jag hoppas är något så
när tillförlitliga. Skulle de inte vara
det, vet jag att herr Ohlin inte försummar
något tillfälle att rätta mig —
ja, det skall inte vara så många misstag,
att alla sex minuterna går åt till att behandla
dem, det tror jag att jag kan
lova.

Förstakammardebatten har tydligen
i någon mån rört sig i samma banor
som diskussionen här, då man har snuddat
vid budgeten. Jag tror det är angeläget,
att vi alla gör klart för oss att
om oppositionens angrepp emot regeringens
budget har fog för sig, d. v. s.
om det är en mycket svag budget och
om denna budget bidrar till att öka inflationstrycket
i landet och minska vår
beredskap emot utifrån kommande störningar
av vårt näringsliv, måste man
säga att den kritiken i mycket hög grad
drabbar folkpartiet och högern. Ty om
högern och folkpartiet hade menat allvar
med sina förslag och med exempelvis
det valprogram, som 100 stycken
av denna kammares ledamöter är valda
på, skulle de ha önskat att ha ett sämre
budgetläge, ett ännu sämre finansiellt
läge och ännu större upplåning än vad
som de i dag så kraftigt kritiserar.

Jag tror det skulle vara en stor vinst
för den politiska upplysningsverksamheten,
om detta faktum bleve klart. Är
kritiken mot regeringens budgetpolitik,
såsom den framförts i båda kamrarna,
riktig, måste ju denna kritik vara en
verklig syndernas bekännelse ifrån oppositionen,
som har velat gå längre i
fråga om en lättsinnig finanspolitik än

vad regeringen någonsin drömt om. Vi
har oavbrutet fått kämpa för att hävda
vad vi tycker är en sund, låt vara kärv
ekonomisk politik.

Det är också viktigt att vårt folk får
klart för sig, att den ekonomiska politik
som förts har skapat förutsättningarna
för en utveckling av vårt ekonomiska
liv, som vi alla kan vara ganska
tillfredsställda med. Det är ju inte bara,
som herr Hansson i Skegrie sade, så
att finansministern kan hänvisa till att
bilarnas antal har ökat med 150 000 och
att televisionsapparaterna har ökat —
jag kan inte erinra mig om det var
med 50 000 eller 80 000 — under föregående
år, utan vad som är det märkliga
är att denna högst betydande ökning
av vår konsumtion har kunnat ske
samtidigt med att en stark ökning av
vårt byggande för framtiden har ägt
rum. Bostadsbyggandet överskrider alla
föregående toppsiffror och sparandet
var i fjol större än vid någon tidigare
tidpunkt. Det intressanta är, att den
ekonomiska politik som förts i varje
fall hittills inte lett till den utarmning,
som enligt oppositionens spådomar med
absolut säkerhet skulle bli följden.

Men det är klart, att vi nu ser fram
emot en oviss framtid, där det kan finnas
många störningar och där det kan
tänkas att utvecklingstendenserna i utlandet
gör det särskilt angeläget att se
till, att inte utvecklingstendenserna i
Sverige driver fram inflation och prisstegringar,
samtidigt som vi får depression
och inskränkningar i köpen från
vårt land till andra länder.

Det skulle otvivelaktigt vara att ställa
vårt lands näringsliv inför en fullkomligt
omöjlig situation, om man inte här
ser till, att det föres en ekonomisk politik,
som begränsar prisstegringsriskerna
och inflationsriskerna till det minsta
möjliga i det nuvarande ovissa läget.
Då är det givet, att när vi hör skildringarna
av hur allvarligt oppositionen
ser på detta ekonomiska läge, tar vi det
som ett försök att måla ut den bak -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

grund, mot vilken oppositionen i fortsättningen
ämnar överge sin tidigare
lättsinniga ekonomiska politik och stödja
en stram ekonomisk politik.

Om man finge tolka vad som hänt
under denna debatt så, är det klart att
därigenom skapas en högst väsentlig
förutsättning för det samförstånd i olika
frågor, om vilket herr Ohlin med sådan
iver har talat.

Vad som gjorde att jag ansåg det nödvändigt
att ta till orda vid denna tidpunkt
i debatten var emellertid inte att
jag ville fastslå dessa ting, hur viktiga
de enligt min mening än är. Vad som
uppkallade mig var att herr Ohlin enligt
det referat jag fått av hans anförande
kom in på riskerna för att pensionsfrågan
skulle kunna leda till en strid
av — om referatet är riktigt — osedd
häftighet och att denna strid inte skulle
komma till stånd på grund av meningsmotsättningarna
i pensionsfrågan i och
för sig utan på grund av socialdemokratiens
önskan att återvinna den förlorade
majoriteten i andra kammaren.

Herr talman! Det var visst inte min
mening att i dag under pågående pensionsförhandlingar
över huvud taget beröra
pensionsfrågan. Om jag hade gjort
det, så skulle jag förvisso icke ha gjort
det utifrån de helt taktiska synpunkter
som tydligen har dominerat herr Ohlins
framställning. Nu tvingas jag att säga
några ord om frågan. Jag skall försöka
vara så kortfattad som möjligt trots
ämnets vikt och trots vad som kan vara
befogat att säga, när så kraftiga insinuationer
riktas mot regeringen som
här gjorts. Jag ville gärna göra klart
inte bara för herr Ohlin utan också för
taktikerna i hans omgivning, att för
socialdemokratien har det varit två områden
som vi inte gärna velat låta bli
tummelplatser för taktiska spekulationer.
Det ena är sysselsättningspolitiken
och det andra är frågan om tryggheten
för de gamla. Jag tror att ni inom oppositionen
skulle kunna slippa många bekymmer
om ni toge det för givet, att

när det gäller kampen mot arbetslöshet
och när det gäller trygghet för de
gamla, för invaliderna och för familjerna,
så drivs det socialdemokratiska partiet
av ett sakintresse, för vilket de taktiska
spekulationerna med nödvändighet
måste vika.

Jag har tillåtit mig att i denna kammare
en gång förut erinra om att det
var ett stort taktiskt fel som begicks av
folkpartiets dåvarande ledare, när han
1933 trodde att Per Albin Hansson drev
ett taktiskt spel med sysselsättningsfrågorna.
Hade man inom det dåvarande
folkpartiet, det folkfrisinnade partiet,
förstått att det var allvar, att Per
Albin Hansson var beredd att samverka
med var och en som var villig att lösa
krisfrågorna, så skulle säkerligen folkpartiets
utveckling ha blivit en helt
annan.

Man skall inte vara övertaktisk, herr
Ohlin. Tro oss när vi säger: När vi
spänt krafterna för att lösa dessa två
frågor, som av det socialdemokratiska
partiet har gjorts till huvudfrågorna i
svensk inrikespolitik under praktiskt
taget hela detta sekel, är det väldigt
litet av taktiska spekulationer, som drivit
oss fram. Skall det vara så svårt
även om man står utanför vårt parti,
även om man står utanför arbetarrörelsen,
att förstå att vi just på dessa två
områden har hittat exempel på hur man
kan förverkliga vad vi menar med de
bärande principerna i vår samhälisåskådning
och skapa ett trygghetens
och solidaritetens samhälle.

Det är klart att varje politiskt parti
strävar efter makt. Det vore ju meningslöst
annars. Men makten får inte bli det
väsentliga. Programmet, vad man vill
göra med makten måste vara helt dominerande.
Det riskabla med utvecklingen
i vissa andra länder har just varit att
de politiska partierna har urvattnats,
så att de blivit ingenting annat än voteringsmaskiner
och så att uppgiften har
blivit att skapa politiska program för
att dra till sig väljare av de mest olik -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

artade samhällsuppfattningar. Detta är
en röta i det politiska livet som vi i
stort sett har varit befriade ifrån i vårt
land. Då skall man inte heller strö omkring
sig sådana beskyllningar som att
det största partiet är hemfallet åt uppfattningen
att makten är det väsentliga.
Vad man vill göra med makten, vad man
vill använda makten till, måste med
nödvändighet vara det som sätter sin
prägel på politiken och partierna.

Om jag efter dessa allmänna resonemang
får säga ett ord om pensionsfrågan
— eftersom nu herr Ohlin tagit upp
den — vill jag säga följande. Vi har beträffande
denna trygghetsfråga resonerat
på precis samma sätt som då det
gällde den förra stora reformen, 1946
års beslut om folkpensioneringen. Det
var väl i alla fall så att före 1946 års
beslut var den folkpensionering, som
vi då hade, inte någonting annat än ett
uttryck för viljan att göra någonting.
1946 års beslut gav oss en folkpensionering,
som för stora människolager då
innebar en stor trygghet. Inte manövrerade
vi då så att vi sade: Här har vi en
stor fråga, här gäller det för oss att
undvika att de andra får vara med! Vi
var tvärtom angelägna om att skapa
största möjliga samling, och vi gladde
oss oerhört åt att det också lyckades.

1947 hade vi ånyo en liknande stor
fråga, som jag bara i förbigående nämner.
Inte gick vi omkring och försökte
att på konstlad väg åstadkomma en för
oss gynnsam position när det gällde
familjcpolitiken. Tvärtom, vi gladde oss
åt varenda man — för all del även
kvinna — utanför vår rörelse som anslöt
sig till oss. Vi gladde oss enormt åt
att dessa två stora frågor kunde lösas
enigt utan några nämnvärda strider.
Precis på samma sätt har vi sett på den
här frågan, som nu hotar att bli en
stridsfråga om herr Ohlin blir sannspådd,
vilket jag hoppas att han inte
blir.

Vi varnade för ett år sedan för att
kasta ut denna fråga till folkomröst -

ning. Varför det? Jo, vi sade oss, att
denna fråga är så stor, den kräver så
mycket av tekniskt kunnande för att
man skall kunna ta ställning till den,
så nog borde partiernas ställningstaganden
kunna komma fram genom ett lugnt
resonemang, där skäl och motskäl kunde
vägas mot varandra. Vi varnade för
folkomröstningen. Vi sade, att en folkomröstning
innebär, att denna stora
sociala fråga hotar att bli en stridsfråga.

Man ville inte lyssna på dessa varningar,
varken från högerns eller folkpartiets
sida. Jag skall inte försöka
pejla motiven till att det var så nödvändigt
att få en folkomröstning i pensionsfrågan.
Vi gick med på den trots
våra betänkligheter, därför att vi ansåg
det vara ett ännu värre ont att få hela
frågan om ålderdomstryggheten förgiftad
av en diskussion om hur beslutet
skulle fattas. Vi sade oss, att det är ett
mindre ont att ta riskerna med folkomröstning
än att ständigt få höra att
vi inte vågat låta folket självt uttala sig
om formerna för folkets trygghet. Det
var en betydande eftergift, och jag avslöjar
väl inga hemligheter om jag säger,
att den socialdemokratiska partiledningen
har blivit inte litet kritiserad
för att vi gjorde denna eftergift för att
undvika en bitter och onödig strid om
utanverken i pensionsfrågan.

Nu har vi haft denna folkomröstning.
Jag vill inte yttra mig om vem som fick
rätt i spådomarna. Jag vill inte yttra
mig om det var högern och folkpartiet
som bedömde det riktigast eller om det
var vi. Jag föreställer mig dock att åtskilliga
ändå säger sig, att det kanske
varit lika bra om man före folkomröstningen
följt vårt råd att försöka komma
överens, innan frågan fick en sådan
karaktär, att striden var svår att undvika.

Ja, folkomröstningsresultatet kan man
ju diskutera även ur andra synpunkter.
Vi tycker att det var en väldig framgång
för den linje vi förordade. En stor libe -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ral tidning skrev för ett par dagar sedan,
att ettan vann en klar seger.

Jag kan emellertid gärna, även om
det är en smula personligt, få hänvisa
till vad som hände på kvällen denna
dag. Vi var då uppkallade till den institution,
som mer och mer blivit politikernas
herre, Sveriges radio och television.
Vi, alla partiledarna, skulle uttala
oss om hur vi bedömde resultatet
av denna folkomröstning. Landsorganisationens
ordförande och det socialdemokratiska
partiets ordförande framhöll
— trots att de tyckte att de befann
sig i en segerställning — att vi ville ha
en samförståndslösning.

Men vad sade högerns och folkpartiets
ledare? Jag måste säga att det var
en av de underligaste upplevelser som
jag någonsin har haft att höra framför
allt folkpartiledaren liksom vifta bort
den överväldigande majoriteten av de
löntagare, som icke hade sin pensionsfråga
ordnad, och bara konstatera, att
förutsättningarna för ett genomförande
av linje 1 inte var så stora, eftersom
den inte fått en majoritet bland väljarna.
Det var en underlig upplevelse, men
vi skall inte gräla om det nu.

För mig var det utan några som helst
inslag av skadeglädje en högst betydande
källa till verklig glädje, när herr
Ohlin efter ett par dagar modifierade
sin ståndpunkt och förklarade, att det
var rimligt att man försökte komma
fram till en samförståndslösning. Först
efter det uttalandet låg fältet fritt för
förhandlingar i pensionsfrågan. De har
nu pågått länge — mycket länge, tycker
somliga, och det kanske vi tycker själva
som är med om dem. Men, ärade kammarledamöter,
det är en svår fråga, en
så svår fråga att det kanske inte är så
konstigt att den tar tid, och den folkomröstning
som kom emellan har inte
gjort den lättare att behandla. Jag vet
inte om vi kan komma överens eller ej.
Det är herr Ohlin som i dag talar om
möjligheterna av strid. Han talar om
att det förefaller som om vi skulle av -

visa samförståndslösningar, och i samband
därmed målar han fram bilder av
strider av osedd häftighet.

Jag är, herr talman, mycket mindre
tvärsäker. När vi talar om pensionsfrågan,
gör vi det inte utifrån vad som
kan vara gagneligt ur partitaktisk synpunkt
för det socialdemokratiska partiet,
utan vi gör det för att försöka komma
fram till en sådan lösning som vi
helhjärtat kan försvara inför de mer än
1,5 miljoner människor, som har satt
sin lit till att det skall komma ett förslag
som innebär trygghet för dem och
deras familjer. Jag skulle vilja råda herr
Ohlin: fördärva inte resonemanget om
denna trygghetsfråga genom att ständigt
i resonemanget föra in diskussionen
om politisk makt och taktiska spekulationer!
Tro oss, när vi försäkrar,
att för oss gäller det nu som 1946 de
gamlas, familjernas och invalidernas
trygghet!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste säga att statsministern nog inte
har fått referat som har varit tillräckligt
utförliga. Jag har inte tagit upp pensionsfrågan
i den mening statsministern
tycks tro. Jag har inte förutsagt att det
skulle bli strid, men, herr statsminister,
jag har uttryckt en förhoppning om att
klokheten skall segra så att det skall
bli en uppgörelse mellan partierna i
de stora aktuella frågorna.

Om vi skall tala om vilka det är som
möjligen genom uttalanden kan skapa
förhållanden som inte är de bästa för
förhandlingar i denna fråga, måste jag
nog vända mig till statsrådsbänken och
fråga: Varifrån kommer dessa upprepade
meddelanden i socialdemokratisk
press, att en proposition, som grundas
på linje 1, skall läggas fram om en
vecka eller omkring 1 februari? Det är
ganska överraskande för oss, som befinner
oss i förhandlingar med regeringen,
vilka förhandlingar dock är byggda på

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

förutsättningen att det skall göras ömsesidiga,
väsentliga tillmötesgåenden.
Här behövs verkligen ett uppklarande,
för att inte säga ett beklagande från regeringsbänken,
och ett meddelande om
att dessa upplysningar uppenbarligen
måste vara oriktiga, eftersom regeringen,
såsom statsministern här har meddelat,
driver förhandlingarna fullt uppriktigt
och i avsikt att om möjligt uppnå
ett samförstånd.

Jag liar i mitt tal inbjudit till samverkan.
Jag har inte givit några stridssignaler,
som statsministern nu försöker suggerera
åhörarna att tro — många av
dem som lyssnar hörde inte vad jag
sade tidigare i dag — det är ju inte
bara kammaren som lyssnar. Jag har
tvärtom inbjudit till samverkan i samma
anda, herr statsminister, som när
både herr Hedlund, herr Hjalmarson
och jag föreslog samlingsregeringen i
höstas, därför att landets läge är så allvarligt,
att här bör tagas krafttag av de
demokratiska partierna gemensamt. Det
är en inställning som jag för min del
behåller. Det vore bra om den socialdemokratiska
regeringen ville förhandla
i samma anda — det är den förhoppning
som jag har givit uttryck åt i
mitt tal.

Men, herr statsminister, om Ni gör
det, då måste det visa sig i handling,
och Sveriges folk har möjligheter att
inom kanske inte alltför många veckor
bedöma, huruvida Edra handlingar svarar
till det intryck Ni i dag vill ge. Jag
hoppas ärligt och uppriktigt att folket
skall finna att Edra handlingar motsvarar
det intryck Ni försöker ge.

När statsministern talar om majoriteten
vill jag säga, att jag visst tror att
socialdemokraterna eftersträvar majoritet
för att kunna genomföra sin politik.
Aldrig har det föresvävat mig att ni vill
ha majoritet för att sitta just på dessa
bänkar därför att det roar er, utan för
att genomföra en socialistisk politik.

Men när ni övergår till att tala om
trygghet för de gamla och försöker att

suggerera åhörarna att tro att det är
något som ni mer än andra i denna
kammare kämpar för, då måste jag protestera.
Vi har alla verkat för den saken.
Den riktning jag representerar har
verkat för och genomdrivit att folkpensionärerna
får automatisk trygghet
för att folkpensionernas realvärde inte
skall minskas vid inflation. Vi har verkat
— hittills utan framgång — för att
de många småspararnas sparmedel skall
behålla sitt värde. Regeringen har varit
föga intresserad. När det nu gäller
en tilläggspension ovanpå folkpensionen
är vi alla intresserade. Försök inte,
herr statsminister, att suggerera fram
det intrycket att det bara är ni, som
föreslår en viss metod, som ärligen önskar
trygghet för de gamla! Hela denna
kammare vet, att man kan ha samma
ärliga vilja att skapa trygghet för de
gamla, även om man har något olika
uppfattningar om vad som är den bästa
metoden. Jag tror att denna ärliga vilja
kommer bäst till uttryck om man erkänner,
att kanske inte någon sida har helt
rätt om vad som är den bästa metoden
utan försöker jämka ihop ståndpunkterna.

Om det som statsministern sade angående
totalbalanseringen hinner jag väl
inte säga så mycket, men, herr statsminister,
det är ju er regering som har
föreslagit totalbalanseringen och som
har misslyckats med den. Det är inte vi
som har sagt att landets ekonomiska politik
skall vila på s. k. total budgetbalans,
utan det är ni. Det är ni som
har misslyckats med det ni lovat. I vår
ekonomiska politik ingick ju inte detta
såsom någon beståndsdel.

Det är för övrigt märkvärdigt att ni
alltid skall se de ekonomiska problemen
ur ett sådant kort perspektiv, ett
tolvmånadersperspektiv, när den stora
frågan är, hur en sådan ekonomisk politik
som oppositionen har föreslagit
skulle verka i längden på den ekonomiska
utvecklingen, på produktionen
och därmed på statens finanser.

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Jag skulle önska att jag hade tid att
tala litet mer om den saken, herr statsminister,
ty den går Ni ständigt förbi.

Häri instämde herr Weclén (fp).

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber först att få
tacka våra vänner från centerpartiet för
alla goda råd som vi har fått om hur vi
i fortsättningen skall driva oppositionspolitiken
gemensamt. Jag lovar att vi
på vårt håll skall göra vårt bästa, bara
centerpartisterna kommer ur rollen som
retroaktiva regeringsadjutanter.

Efter herr Erlanders inlägg nyss börjar
jag inse, att tvåkammarsystemet har
vissa nackdelar. Jag förstår så innerligt
väl att statsministern trivs bra i
första kammaren, där han kan gona sig
åt en majoritet av partivänner, men det
har den olyckliga nackdelen med sig,
att statsministern dröjer sig kvar så
länge, jag höll på att säga i det förgångna.
Herr statsministern dröjer sig
kvar i första kammaren så länge, att när
han kommer hit och stiger ned som en
augur till den oroliga andra kammaren
så är han totalt främmande för vad som
egentligen har rört sig här, och han
slänger ur sig några ord om vår diskussion
vilka visar att statsministern inte
har en aning om vad vi har diskuterat.

Här frågar statsministern: Betyder
oppositionens inlägg att man nu kan
hoppas att oppositionen skall vara med
på regeringens strama ekonomiska politik?
Vilken stram ekonomisk politik,
herr statsminister? Er stramhet skulle
ju skapas genom att ni skulle få balans
med oavbrutet stigande skatter,
men det är den politik som i dag har
ramlat ihop med dunder och brak. Har
inte statsministern observerat att ni har
gjort rejält fiasko i er finanspolitik?

Statsministern ägnade åtskillig möda
åt att tala om för människorna i detta
land att de har det bra och får det
bättre och bättre, såvitt jag förstod sa -

nt.

ken rätt, ju längre herr Erlander fortsätter
att regera. Har det aldrig fallit
statsministern in att fundera på om det
inte är människornas egna ansträngningar
som har gjort att de har det
hyggligt och att får det bättre och bättre,
trots att herr Erlander är statsminister? Dessutom

vill jag säga, herr statsminister,
att jag aldrig är så orolig som
när statsministern talar om att allt är
ordning i vår ekonomi och att vi har
lyckats skapa ekonomisk balans. Jag erinrar
om att senaste gången som herr
statsministern gjorde detta med särskilt
eftertryck var tre månader innan den
första engångsinflationen bröt ut,
den inflation som på ett år berövade
småspararna en femtedel av deras besparingar.

När vi i dag vet att staten måste låna
hundratals miljoner för att på driftbudgeten
kunna betala bostadsunderstöd,
barnbidrag, kommununderstöd eller
hur man nu vill uttrycka det, när Vi
vidare vet att staten för sin ordinarie
verksamhet måste låna upp väldiga belopp,
som kommer att torna upp sig
som ett berg på marknaden för hantverkare,
jordbrukare och alla andra vanliga
lånesökande, och när vi ytterligare
vet att regeringen, trots att företagsamheten
kommer att än mer trängas tillbaka
på kapitalmarknaden, är tvungen
att ta upp nya lån i riksbanken, d. v. s.
att trycka nya sedlar, då skall man väl
ändå vara blind på bägge ögonen för
att inte se vad som pågår, nämligen att
regeringen håller på att bädda för en
ny inflation. Vad tjänar det över huvud
taget till att vi diskuterar skolor, sjukhus
och vägar och allt detta, som vi alla
vill ha, eller att statsministern talar om
de obligatoriska pensionsförmåner, som
vi skall få någon gång i framtiden, när
genom statsfinansernas utveckling själva
den ekonomiska grunden i dag är anfrätt?
Vad regeringen bjuder oss är
glitter och kattguld, ingenting annat.

Vad det nu gäller är, att vi kommer

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ur den trassliga finanshärva, som regeringen
har lagat till åt oss. Vår produktion
måste få arbeta i fred och arbeta
effektivt. Räntabilitetskravet måste
på nytt skjutas i förgrunden i hela vårt
ekonomiska liv, så att sparare och konsumenter
får sin chans. Människorna
måste få känna att pengarna behåller
sitt värde. Detta, herr talman, är del
viktiga, inte att lova människorna förmåner
på 1970-talet, vilka skall betalas
med 1980- och 1990-talens inkomster eller
med inkomsterna under nästa årtusende.
Det är ingenting annat än att glida
in i en ny cirkel av skatter och lån
och lån och skatter, den eviga socialdemokratiska
cirkeln, som vi äntligen
måste bryta oss ur i detta land.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte det var så
angenämt att lyssna på statsministern,
att jag inte kan neka mig nöjet att här
inför kammaren fastslå, att det anförande
han höll äntligen har skapat klarhet
i en mycket viktig fråga, som hela
Sverige i dag är nyfiken på och som
man här under hela förmiddagen har
gått omkring som katten kring het gröt.
Efter statsministerns klarläggande anförande
tror jag det är uppenbart att
tjänstepensionsfrågan icke kommer att
fuskas och kompromissas bort — även
om herr Ohlin blir aldrig så samarbetsvillig.
Det tycker jag är en stor fördel
att ha fått klarhet i.

För övrigt vittnar herr Hjalmarsons
anförande nyss om att det från det
hållet inte lär gå att få något samförstånd
i tjänstepensionsfrågan.

Låt mig sedan bara uttrycka ett önskemål
till. Om vi i dag hade fått ett
lika klart besked beträffande atomvapenfrågan,
så skulle jag tyckt att detta
varit en av de bästa remissdebatter
jag varit med om.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att någon
under debatten här i afton har givit

herr Hjalmarson ett råd beträffande
den gemensamma oppositionspolitiken,
ett råd som varit av den beskaffenheten
att det inte har tilltalat herr Hjalmarson.
På annat sätt kan jag inte förstå
herr Hjalmarsons missnöjda uttalande
nyss. Han talade vidare om oss i centerpartiet
som retroaktiva regeringsadjutanter.
Till det vill jag svara: Herr
Hjalmarson har väl ändå inte så låg
uppfattning om oss, att han tror att vi
skulle springa ifrån den ståndpunkt vi
intog, när vi var med i regeringen? Om
herr Hjalmarson tror det, så är det anledning
att nu ändra mening. Det kommer
vi nämligen inte alls att göra. Ställ
inte några förhoppningar där, herr
Hjalmarson, ty då kommer Ni att bli
besviken!

Sedan känner jag mig föranlåten att
bemöta herr Hjalmarson, när han talar
om politikens misslyckande. Stramheten
har ramlat ihop, sade herr Hjalmarson.
Nej, det har den inte. Det är inte
något fel på stramheten i politiken. Vad
det är fel på är den dans kring den
gyllene kalven, som vi alla har varit
med om. Vi har till höger och vänster
givit löften för mer än vi haft råd med.
Vi har bedömt utgångsläget utifrån en
ständig högkonjunktur, och när vi så
får en dämpning i konjukturerna, visar
det sig att inkomsterna inte räcker till.
Det är där vi har felat, herr Hjalmarson.
Och där kan vi inte svära oss fria
någon av oss. Vi skall där ta på oss ansvaret
ärligt och redligt och säga, att
vi har varit med om detta allihop. Ja,
vill man vara riktigt ärlig, och om man
heter Hjalmarson, så bör man också
stiga upp här i kammaren och säga:
Det var tur att jag inte fick mina förslag
igenom i fjol, ty då hade staten
haft flera hundra miljoner kronor mindre
att reda sig med än nu, och då hade
eländet varit ännu större.

Så är det med den saken!

Men nu gäller det att klara upp finanserna
i det läge, som vi själva har
försatt oss i, och att sedan komma över -

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ens om att i fortsättningen inte dra på
oss några nya stora utgifter förrän vi
gjort klart för oss varifrån vi skall ta
pengarna. Det är så vi skall handla i
framtiden, herr Hjalmarson! Och då
skall herr Hjalmarson se att centerpartiet
är med i oppositionspolitiken eller
vilken politik det vara må.

Till sist vill jag också säga några
ord om den dispyt, som uppstått i pensionsfrågan
mellan närmast statsministern
och herr Ohlin. Den är illavarslande.
Det är också ganska illavarslande
att i en del tidningar läsa, att det
om en vecka skall komma en proposition
på linje 1. Skall det förhandlas i
pensionsfrågan, så skall väl inte anhängarna
av linjerna 2 och 3 bara ansluta
sig till linje 1. Då kallas det ju
inte för förhandling. Är det förhandlingar
måste det väl bli en kompromiss,
och då måste det väl bli en ny
linje. Jag hoppas för min del att bakom
de uppgifter, som varit synliga i
pressen, att ett tjänstepensionsförslag
i enlighet med linje 1 skall framläggas
om en vecka, inte står ledningen för
det socialdemokratiska partiet, alltså
inte regeringen.

Ilans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag föreställer mig, att
varken herr Hjalmarson eller jag har
mycket att tillägga till vad herr Hedlund
sade om herr Hjalmarsons skattepolitik,
ty den togs väl precis på kornet.

När jag beklagade, att tvåkammarsystemet
gjorde det omöjligt för mig
att vara här i kammaren, så var det —
om jag skall vara alldeles uppriktig —
inte herr Hjalmarson som jag saknade,
att jag inte hade fått höra, ty jag visste
precis vad herr Hjalmarson skulle säga.
Han har hållit samma anförande i tio
år, och det önskar vi honom lycka och
framgång till även i fortsättningen, och
han kommer att få ungefär samma vänliga
bemötande från regeringen, så
länge vi sitter där.

Men i fråga om en sak, herr Hjalmarson,
tyckte jag talet var litet väl
kraftigt. Där var en skärpning i tonen
från 1952. Herr Hjalmarson sade, att
hela grunden för vår ekonomiska utveckling
är anfrätt. Reser aldrig herr
Hjalmarson till sina partivänner i England
och frågar dem, hur de har det
ställt och om inte vad som hänt där sedan
1951, där man prövat denna berömda
skattesänkningsteori, talar för att det
var en klokare politik England förde
fram till 1951 än den som man försökt
föra men misslyckats med efter 1951?
Kan man verkligen, herr Hjalmarson,
med anspråk på att fortfarande vara
ledare för ett parti, där många av näringslivets
representanter röstar på en
och kanske till och med stöder en —
vad vet jag -— säga att grunden för Sveriges
ekonomiska utveckling är anfrätt,
när vi i vårt land kan se tillbaka på en
högre produktionsökning under fjolåret
än både Amerika och England? Den lilla
frågan skulle jag kanske kunna få ett
svar på så småningom.

Det var inte jag, herr Ohlin, som
tog upp resonemanget om pensionerna,
men det gläder mig ofantligt, om herr
Ohlin inte sagt dessa ting. Jag har fått
ett referat, i vilket det sägs, att regeringen
känner sig frestad att kasta ut
landet i en politisk strid av osedvanlig
häftighet. Detta inte för att lösa
pensionsfrågan utan för att återvinna
sin majoritet. Folket skulle hårt döma
den, som skulle ta striden för maktens
skull.

Jag tycker det är en ganska oerhörd
historia. Men om referatet är felaktigt,
om herr Ohlin aldrig tänkt sig att
säga detta, då får han väl rätta till det,
men det gjorde han inte i sitt anförande.
Om detta är sagt, måste man väl
ändå uppfatta det så, att herr Ohlin
misstänker socialdemokratien för att
utnyttja pensionsfrågan för taktiska
spekulationer.

Och varför var det så bråttom att använda
remissdebatten till att utslunga

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dessa beskyllningar? Om det kommer
en proposition inom den närmaste tiden,
får man ju tillfälle då att resonera
härom. Jag skulle vilja säga till både
herr Ohlin och herr Hagberg: Lugna
er en smula båda två och se vad som
blir resultatet av det propositionsskrivande
som pågår.

Det finns mycket att säga av principiell
innebörd om detta resonemang om
samförstånd. Jag har tillåtit mig försöka
visa detta. Jag vill ha samförstånd —
det vill väl alla människor ha — och inte
strid i onödan. Men å andra sidan
är det väl klart, att det finns olikheter
i uppfattningar, som det är värdefullt,
att man i en demokrati för fram. Man
brukar väl till och med säga, att det
framförs för få avvikande meningar
i den svenska demokratien både innanför
och utanför partigränserna. Samförstånd
är nyttigt och bra, om det kan
uppnås utan att man ger avkall på de
meningar, som man anser vara väsentliga.
Men det, som man anser vara av
grundläggande betydelse för ens åskådning,
får man vara beredd att propagera
för, precis som jag försökt skildra att
socialdemokratien varit, när det gällt
både arbetslöshetspolitiken och frågan
om de gamlas trygghet.

Nu säger herr Ohlin: »Men inte skall
herr Erlander försöka få lyssnarna att
tro, att det bara är hans parti, som är
intresserat av de gamlas trygghet.» Jag
framhöll det ju som en särskild förmån,
att vi hittills har kunnat lösa så
många av de gamlas trygghetsproblem i
enighetens tecken. Jag sade uttryckligen
ifrån, att vi ville inte manövrera oss
därhän 1940, 1948, att vi skulle stå som
de, som ensamma svarade för trygghetsproblemets
lösning. Det var en vinning
för oss alla, att vi kom överens. Därefter
polemiserar herr Ohlin som om
jag hade sagt, att ingen annan än socialdemokratien
tänker på de gamla.

Visa mig då det, herr Ohlin — det
kommer tillfälle nu igen — visa att det
går att åstadkomma en medborgerlig

samling av samma typ som den, som
präglade 1946 och 1947 års beslut! Tro
inte att jag då kommer att säga, att det
var ju väldigt förargligt, att herr Ohlin
anslöt sig till en förnuftig lösning.
Tvärtom! Jag kommer att säga: Då har
vi ju lagt en grund för en ny stor reform
på ett så säkert sätt, att ingen
vill riva upp den. Så såg vi på frågan
1946 och 1947, och så ser vi på frågan
i dag.

Om jag, herr talman, får vidga debatten
om detta en liten aning skulle jag
vilja säga, att vad som gjort den politiska
debatten i vårt land stor skada
genom alt göra den så teknisk och trist,
är kanske det förhållandet, att det varit
så litet strid om de stora frågorna.
Striden har nästan uteslutande gällt,
hur man skall skaffa medel för att genomföra
de ting, kring vilka det gått
lätt att samla folkrepresentationen. Den
politiska striden har i stor utsträckning
blivit en kamp, där högern och folkpartiet
har tävlat med varandra om
överbud när det gällt skattesänkningar
och, från folkpartiets sida, överbud
när det gällt utgifter. Har vi föreslagit
en reform, som kostat en viss summa,
har folkpartiet alltid velat höja den
med någon miljon, samtidigt som man
gått in för en sänkning av skattetrycket.
Det är ju denna överbudspolitik, som
vi har fått ägna så mycket av våra krafter
åt att söka slå sönder. Om den icke
hade blivit motsagd, skulle den ha fått
Sveriges folk att tro, att vi har råd till
vilka skattesänkningar som helst och till
alla de utgifter, som herr Ohlin bedömer
såsom lämpliga att lägga fram förslag
om. Vi tror att vi utfört ett utomordentligt
betydelsefullt fostringsarbcte,
när vi försökt slå sönder denna överbudspolitik.
Om vi inte hade gjort det,
skulle kanske den politiska debatten
ha varit roligare — den hade varit
mindre teknisk, och den hade kanske
varit lättare att föra. Men då hade vi
också glidit in i statsfinanser som varit
verkligt dåliga. Ty inga ordkonster av

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

herrar Hjalmarson och Ohlin skall få
lyssnarna att glömma, att deras överbudspolitik,
tillämpad i praktiken, skulle
ha lett till svagare statsfinanser och till
ett större upplåningsbehov än dagens.
Är vår budget dålig och kan den kritiseras,
så måste högerns och folkpartiets
budget ha varit rena katastrofen!

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund sade, att
det var någon i debatten, som skulle ha
givit oss ett råd om hur vi skall föra
oppositionen. Ja, herr Hedlund, det var
herr Hedlunds egen parti- och meningsfrände
herr Hansson i Skegrie.

Herr talman! Statsministern gjorde
gällande att högerns budgetalternativ
skulle ha medfört en väsentligt sämre
budget i år än den regeringen framlagt.
Sanningen är den — och det kunde herr
statsministern ha fått tillfälle att resonera
med oss om, ifall han varit inne i
andra kammaren tidigare i dag — att
vårt alternativ skulle ha lett till ett tillskott
i herr Strängs budget på 247 miljoner
kronor. Men vi är fullt medvetna
om, herr statsminister, att så som ni
har ordnat till det här i landet, är även
vi nu tvungna att inrikta oss på att göra
vissa besparingar, som i första hand
måste användas till att mota inflationsriskerna
i herr Strängs budget, innan
de kan användas för skattelättnader.

Statsministern sade att han kände
igen så mycket av det som jag sade. Det
förstår jag mycket väl! År efter år har vi
varnat för konsekvenserna av den politik
regeringen fört. Kommer statsministern
ihåg, att han i en diskussion den
30 maj 1956 om sedelutgivningen i en
polemik mot högern och folkpartiet sade:
»Vi skall ha täckning för de utgifter,
som vi föreslår, så att vi slipper
störa lånemarknaden med lån. Det har
vi i den budget, som regeringen har

lagt fram.» Statsministern tilläde: »Vi
har till och med en täckning, som gör
att vi kan verkställa en avskrivning av
statsskulden, inte någon stor avskrivning
men dock med 32 miljoner kronor.
» Statsskulden skulle, herr talman,
alltså under tiden 1 juli 1956—30 juni
1957 minska med 32 miljoner kronor.
Hur gick det, herr statsminister; vad
var detta vackra bragelöfte värt? Jo,
under den tiden ökade statsskulden med
1 341 miljoner kronor! Ni kan inte sköta
affärerna, herr statsminister!

Regeringen söker balans vid en högre
samlad utgiftsnivå och en högre samlad
skattenivå och vi vid en lägre total utgiftsnivå
och en lägre skattenivå. Skall
det vara så oerhört svårt för regeringen
att se skillnaden häremellan? Om herr
Erlander skall lyfta en börda, är det
väl ändå lättare att få jämvikt, om den
väger 50 kilo än om den väger 100 kilo.
Konstigare är det inte.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ingen tycks ha upplyst
statsministern om de debattämnen som
var på tal, när jag frågade, vad statsministern
menade med en andrakammarparlamentarism,
och när jag framhöll
att varken statsministern eller finansministern
vill svara på frågan, vad
regeringen vill göra för att trygga värdebeständigheten
hos de många småspararnas
sparmedel; när man talar så
mycket om ålderstrygghet men samtidigt
rycker på axlarna åt en så viktig
sida av ålderstryggheten som det här
gäller, kan det vara berättigat att ställa
den frågan till regeringen.

Herr statsminister! Jag tror att jag
inte alls nämnde ordet pensionsfrågan
i mitt anförande. Jag nämnde några
aktuella frågor i ett par meningar på
ett sådant sätt, att det får anses ha innefattat
pensionsfrågan och andra viktiga
frågor.

Jag hoppades att vi skulle kunna få en
lösning i samförstånd av dessa frågor,

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid

där man skulle ta hänsyn till varandra.
Jag antydde att det finns en alternativ
väg, där man inte söker en lösning av
dessa frågor i samförstånd utan där regeringspartiet
försöker skaffa sig majoriteten
och makten, givetvis för att sedan
kunna genomföra just de lösningar
av de viktiga frågorna, som partiet önskar,
utan att behöva ta hänsyn till vad
andra menar — inte makt för maktens
egen skull utan makt för att kunna lösa
frågorna precis som ni tycker utan att
ta hänsyn till andra. Ni har inte vant er
så förfärligt mycket, herr statsminister,
att ta hänsyn till andra, och jag förstår
att det tar emot litet. Men det är väl
ändå lika bra att börja träna!

Sedan säger statsministern bl. a. till
mig: Lugna er, ni får ju läsa propositionen
i pensionsfrågan. Det är verkligen
det mest överraskande yttrande som
fällts i dag. Herr Hedlund, herr Hjalmarson
och jag trodde att det pågick
förhandlingar om möjligheten att uppnå
en enighet, i vilket fall det torde vara
uteslutet att inom den tid, som här antytts
och som inte motsagts av statsministern,
få fram en proposition. Nu säger
statsministern att vi får lära känna
hans ståndpunkter genom att läsa propositionen.
Nog är det ett något mystifierande
uttryck under pågående förhandlingar! Statsministern

säger vidare: Visa nu
alt ni verkligen är intresserade av ålderstryggheten!
Ja, herr statsminister,
det skall vi nog göra, men det är en
ömsesidig förpliktelse.

Till sist, herr talman! Vi har en avsaktande
ekonomisk utveckling här i
landet. Det är detta som ligger bakom
den statsfinansiella krisen. Näringslivets
män, som så ofta åberopas av regeringen,
torde vara tämligen eniga om att
i fall vi i detta land hade fört en mera
produktionsfrämjande politik, skulle vi
i dag ha haft en större produktion och
sundare och bättre statsfinanser. Självfallet
blir det alltid övergångssvårigheter,
men det är orkeslöst att tala om

remiss av statsverkspropositionen m. m.

dem i stället för att söka få en gynnsam
utveckling i gång.

Ni har lovat en totalbalanserad budget,
men ni har misslyckats med 1 500—
1 600 miljoner kronor. Detta underskott
kan stå som ett monument över att ni
alldeles misslyckats med er statsfinansiella
politik. Kanske borde vi stoppa
upp herr Strängs budget för år 1958
och ställa den ute i hallen. Det skulle
vara en mycket nyttig påminnelse för
statsministern, när han längre fram diskuterar
dessa problem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ju ingen dum
idé att vi skulle pryda korridoren med
detta monument, men då skall vi väl
också ha oppositionens budgetförslag
stående bredvid såsom ett monument
över hur en opposition bär sig åt i allvarliga
lägen.

Jag begärde ordet, herr talman, därför
att jag finner hela herr Ohlins resonemang
så underligt. Han talar samförstånd
med sådan hetta och intensitet
att han blir mer och mer ovän med alla
människor ju längre han håller på. Samförståndet
är en så förfärligt viktig sak
nu. Om man inte är samförståndig vill
herr Ohlin gärna ha strid. Det är precis
som i höstas. Först var vi socialdemokrater
så fina och bra, vi skulle
vara med i en samlingsregering, men
när detta inte gick svarade herr Ohlin
med att framhålla, att det skulle bildas
en regering, som måste uppfattas som
en kampregering emot en mycket betydande
del av det svenska folket.

(Herr Ohlin: Nej, herr statsminister,
tvärtom!)

Jaså, det skulle alltså vara en regering
som skulle föra vår politik. Det
var utmärkt, det skulle herr Ohlin ha
talat om under förhandlingarna.

Herr Ohlin vill återvända till resonemanget
om andrakammarhistorien. Jag
klargjorde fullständigt vad det social -

Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

demokratiska partiet, i den mån jag representerar
det socialdemokratiska partiet,
hade för uppfattning om de parlamentariska
förhållandena. Det finns
ingenting att tillägga på den punkten.
Jag känner inte till att någonting skulle
ha inträffat som ändrar något i min
bedömning av det parlamentariska läget.
Förutom första kammaren, där socialdemokraterna
ensamma hade majoriteten,
hade vi en andra kammare, bestående
bl. a. av 106 socialdemokrater.
Högern och folkpartiet hade tillhopa
100 mandat. 19 bondeförbundare skulle
ha kunnat —■ om de ställt sig på vår
sida, som de tidigare gjort under sex
år — ge en mycket betydande majoritet
åt en sådan koalition. De hade kunnat
ge en mycket knapp majoritet åt en
koalition med högern och folkpartiet,
om de ställt sig på deras sida. Bondeförbundet
visade sig vara trofasta anhängare
av neutralitetspolitiken även
när det gällde inrikespolitiken och förklarade
att de andra partierna fick göra
upp denna fråga bäst de ville, och då
förhåller det sig så underligt, herr
Ohlin, att 106 mandat är mer än 100.
Man kunde lösa regeringskrisen i höstas
under hänsynstagande uteslutande
till styrkeförhållandena i andra kammaren.
Det var väl mycket bra att så kunde
ske, men varför skall herr Ohlin återvända
till dessa för honom så dystra
oktoberdagar? Det gick ju inte att skapa
ett samlande program för de 119, och
varför skall man, herr Ohlin, fördystra
denna begynnande vackra vår med att
ständigt gå och sörja över vad som
hände under de kulna höstdagarna i
oktober? Friskt mod, det finns flera
chanser!

Herr HjEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag förmodar att kammarkamraterna
förstår mig, om jag ger
uttryck för en önskan att det varit en
för värvet något mera skickad person
än jag som skulle ta till orda efter den

strid om ord, som nu i åtskilliga kvartar
försiggått här under statsministerns
erfarna ledning. Jag kan inte fullfölja
denna flykt i den högre politiska dialektiken
— jag får försöka trampa mig
ned till jorden och statsverkspropositionen.

När jag begärde ordet första dagen
kammaren sammanträdde, hade vi ännu
inte fått ta del av den statsverksproposition
om rikets tillstånd och behov, som
vi i dag diskuterar. Jag begärde ordet
redan då för att försäkra mig om möjlighet
att, sedan jag genomläst den huvudtitel,
som jag i egenskap av ledamot
av jordbruksutskottet skulle få tillfälle
att behandla, kanske med jordbruksministern
få i någon mån vädra den lust
eller olust som genomläsandet av denna
proposition gav mig.

Nu måste jag emellertid bekänna att
sedan jag efter fattig förmåga har tagit
del av även något av det som stått att
läsa utanför den där propositionen om
4 000 sidor, som vi riksdagsmän har fått
såsom lektyr efter riksdagens högtidliga
öppnande, är nog inte den nionde
huvudtiteln det som bekymrar mig mest.
Vad som bekymrar mig mest ligger på
ett något allvarligare och allmännare
plan.

Den situation i vilken våra statsfinanser
befinner sig och som inte heller
finansministern i dag haft möjlighet
att på något sätt förgylla har vi
dock råkat i efter en lång högkonjunktur,
som alltjämt är bestående. Inte desto
mindre presenteras här en budget för
det kommande budgetåret med både
synliga och osynliga betydande brister.

Man ställes då inför det allvarliga
problemet, huruvida utformningen av
ett demokratiskt statsskick, som naturligtvis
kan skifta efter olika modeller —•
detta säger oss ju vad vi vet om demokratiens
tillvaro i mänsklighetens historia
— har gjorts på allra bästa sätt i
detta land, eftersom vi efter en period
av fred och näraliggande högkonjunktur
likväl har det så illa ställt, att vi

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ökat lånebehovet intill denna dag och
framför oss har ökade behov av upplåning
för statens räkning.

Man är på det klara med att demokratien
har sin svaghet som statsskick
när det gäller att kräva offer av medborgarna,
de personliga offer som försvaret
kräver och som skatterna ålägger
oss. Man har å andra sidan haft den
uppfattningen att det demokratiska
statsskicket bättre än andra skulle möjliggöra
att för statslivets behov få fram
de bästa människorna inom ett folk,
därför att en diktatur eller ett fåtalvälde
alltid har sitt urvalsområde begränsat.
Demokratien har däremot den stora fördelen,
om den utformas på rätt sätt,
att för statslivets behov kunna ta fram
de bästa krafterna inom hela folket.
Gjorde vi det vore det väl underligt,
om vi inte skulle kunna på ett annat
och bättre sätt bemästra den ekonomiska
situation, i vilken vi nu befinner
oss. Därför står man frågande, om
svensk demokrati i dag är en mönsterdemokrati
eller någonting som ligger
nedanför den gränsen.

Och här, herr talman, kanske jag får
säga ett par ord till dem som möjligen
tycker, att en person som tillhör
bondebefolkningen inte precis har med
den saken att göra. Även med anledning
av den erinran som gjorts här i dag, att
vi i år skall fira 40-årsminnet av 1918
års författningsreform, skulle jag vilja
erinra om att svensk demokratis rötter
går längre tillbaka genom tiderna till
den germanska bondedemokratien, som
utformades även av våra svenska fäder
på tingsplatserna. Om vi skall beklaga
att den svenska demokratien i dagens
läge inte är så mönstergill som den
borde vara, har man som bonde skäl att
anmäla sig bland de närmast sörjande.

Jag gör detta också därför att vi kan
peka på alt den form av demokrati, som
vi har kvur i vår kommunala självstyrelse
och som går direkt tillbaka till
den gamla svenska bondedemokratien,
visar andra drag än den inom vårt

statsliv nu utformade demokratien. I
kommunerna samverkar vi, där utestänger
vi aldrig någon part från inflytande
eller möjlighet att skicka fram
sina bästa män. Men när det gäller utformningen
av statslivets demokrati
tycks huvudsaken vara var makten ligger.
Detta har så tydligt kommit fram
både i vad herr Lundberg yttrade före
middagsrasten och i vad statsministern
nyss anförde. Man strider om makten
och man gör detta för att med dess
hjälp förverkliga sina idéer. Men demokratien
har också en annan sida som
jag förut snuddat vid och det är, att
den bör försöka få fram folkets bästa
krafter, som kan föra statslivets talan
och fullgöra de arbetsuppgifter som
statslivet kräver. Där tror jag att en
samlingsregering ger de bästa möjligheterna.
Men erfarenheten säger oss,
att i ett statsliv med skiftande majoriteter,
som växlar utan alltför långa
uppehåll, är det inte heller så illa beställt,
ty den ena halvan drar lasset med
sina bästa krafter under en liten följd
av år och så får nästa ta vid. Så har
det varit i Amerika och i England och
så var det också i Danmark för några
år sedan.

En tredje möjlighet, och den som jag
tycker att den nuvarande regeringen
borde ha beaktat, är att om där sitter
år efter år ett politiskt parti vid makten,
så kan detta ändå sörja för att
statslivet tillgodogör sig krafter utanför
den egentliga partifållan genom att
engagera opolitiska krafter och även
krafter från oppositionen för betydelsefulla
uppgifter. Jag är, herr talman, inte
så övertygad om att man därvid från
regeringens sida gjort allt som göras
kan. Jag tänker på att när man tillsatt
generaldirektörer för de ämbetsverk,
där teknik och ekonomi är så avgörande
som de varit i vissa fall, så har man
under senare år gått till politikerna i
stället för till teknikerna och ekonomiskt
sakkunniga.

Detta är vad jag skulle vilja säga om

100 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

den svenska demokratiens ställning i
dagens läge. Det bästa måste, såvitt jag
förstår, vara att samlingsregeringstanken
slår igenom på samma sätt som
skett i vår kommunala självstyrelse.
Framför allt skulle jag anse att det
vore olyckligt, om den sittande regeringen
— jag accepterar inte statsministerns
förklaring — kastar oss ut i en
valstrid för att avgöra frågan om makten
i en situation, då statens ekonomiska
ställning ändå är sådan, att vi har
all anledning att gemensamt anstränga
oss för att komma till rätta med svårigheterna.
Dess bättre uppvisar dock
svensk demokrati i dagens situation inte
den bild, som ett gammalt ordspråk talar
om, att när krubban är tom, så
bits hästarna. Något sådant har vi inte
behövt bevittna, men å andra sidan
tycker jag vi glömt bort en gammal nordisk
regel för hur människorna skall
ställa upp sig inför svåra strider. Det
var Olav den helige, som vid Stiklastad
sade, att nu skall vi ställa oss vän vid
vän och frände vid frände, så värnar
vi bäst ryggarna på varandra. Jag skulle
vilja ge herr Hansson i Skegrie denna
sentens som tänkespråk, när han för
sin del funderar över hur den borgerliga
gruppen av fränder bäst skall uppträda
för att skydda ryggarna på varandra.

Om jag från detta, herr talman, får
gå över till de jordbrukspolitiska problemen,
som särskilt intresserar mig,
har jag nu inte mycket att säga som
gäller nionde huvudtiteln. Det är så
föga betydelsefullt, att det kan skickas
motionsvägen till utskottet.

Men det stora problemet, som man
snuddat vid tidigare, är den accelererade
nedläggningen av företag inom
jordbruket, som om statistiken är riktig
består i att tio jordbruk per dag
läggs ned. Det sägs att 80 000 företag
försvunnit under de år som gått sedan
världskriget och att 50 000 företag ytterligare
kommer att försvinna fram
till 1970. Vi behöver inte rationalise -

ringsgiljotinen för att människor skall
lämna jordbruket, utan avgången sker
på grund av att det vid generationsväxlingar
ofta inte finns någon hemmavarande
anhörig som kan ta vid, när de
gamla tröttnar. Då är det två problem
som vi måste ta ställning till.

Först och främst är det skäligt, att
de gamla som gjort sitt arbete och
många gånger svarat för både uppodlingen
och bebyggelsen, när de inte orkar
fortsätta, får en rimlig betalning för
det arbete de utfört. Jag är inte säker
på att det hinder för fri försäljning, som
jordförvärvslagen alltjämt lägger i vägen
för människorna, ger skälig rättvisa
åt dem som måste sluta med sina
jordbruk och skaffa sig pengar för en
fortsatt tillvaro.

Vidare måste vi undersöka, hur det
blir med de jordbruk, som står utan
ägare. Det har i jordbruksstatistiken
under senare år dykt upp en ny term
—- man talar om biandjordbruk, och
därmed menar man sådana jordbruk,
på vilka finns en självägande besittare,
som utöver sin egen jord brukar arrendejord.
Denna form för företagsamhet
inom jordbruket är enligt min mening
inte att beklaga som en övergång, men
det vore inte lyckligt om den bleve bestående.

Vi behöver finna bättre former för de
samköp av fastigheter som är angelägna
nu, när så många jordbruk kommer att
stå utan arvtagare. Jordförvärvslagens
bestämmelser talar om vägran av förvärvstillstånd,
om en till salu hållen
jordbruksfastighet bedömes såsom varande
av den beskaffenhet att den är
lämplig att bestå som självständigt
jordbruk. Detta passar inte, om ingen
människa vill ta vid och sköta dessa
för självständighet lämpade jordbruk.
Över huvud taget lever vi alltjämt kvar
i 1947 års tanke att basjordbruket på
10—20 hektar skall vara målet för rationaliseringen
av jordbruket. De jordbrukarna
tvingas till en produktion som
inte kan vara tillräckligt allsidig för att

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vara ekonomisk. Skall de ha mjölkproduktion,
är de bundna vid djuren. Det
finns bara en manlig arbetare på en sådan
gård, och han står inte ut med bundenheten
vid djuren.

Vi får se den saken i ögonen att det
förhåller sig så, att vi inte kan hindra
den utvandring från jordbruket, som vi
trodde att vi skulle kunna hindra, om
vi inte tillät en nybildning av större
brukningsdelar än de 10 till 20 hektaren.
Vi skall i stället räkna med att det
vore en lycka, om vi kunde skapa större
brukningsdelar, som hade möjlighet
att bestå i framtiden.

Till sist är det ytterligare en sak som
vi måste se i ögonen, nämligen att här
finns utrymme inom svenskt näringsliv
för den företagsform som vi kan kalla
för skogsbruk i enskild ägo. Förut har
vi talat om jordbruk och skogsbruk
som samlingsbenämning för två grenar
av svensk företagsamhet. Beträffande
enskilda företag har vi därjämte använt
benämningen jordbruk. Enskilt
skogsbruk har vi praktiskt taget inte
förut talat om. Benämningen skogsbruk
har inte använts annat än när det gällt
statsverkets skogar och de stora bolagens
skogar. Jag är emellertid övertygad
om att den minskning av de svenska
jordbruksföretagen som nu sker ger
utrymme för skapande av rena skogsbruk.

För tre år sedan vågade jag säga
ungefär detsamma. Det gav det nuvarande
centerpartiet kärkomna möjligheter
att skoja med mig under åtskilliga
år. Nu har jag i Jordbrukarnas Föreningsblads
första nummer sett denna
sak framlagd på ett par ställen, även i
bild. Vad är det för fel i att enskilda
människor skulle bilda skogsbruk som
de sköter som ekonomiska företag?
Inte är det någon synd, som man gjorde
gällande härom året, att man har skogsbruk
utan jord, men på tanken att så
skulle vara fallet bygger både jordförvärvslagen
och skifteslagstiftningen. Låt
oss se den saken i ögonen, att skogs -

bruk är en så bärig näringsgren, att
den mycket väl kan existera för sig
själv. Men då, herr talman, misstänker
jag att vi behöver lätta på kapitaltillförseln
för skapande av sådana enskilda
skogsbruk på ett annat sätt än som nu
är möjligt på grund av jordförvärvslagen.
Jag tror, herr talman, att dessa
problem är av offentlig stor betydelse
för det svenska jordbrukets framtid,
och jag har velat begagna detta tillfälle
för att poängtera den saken.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! När man under denna
debatt vid riksdagssessionens start har
möjlighet att framföra något av de funderingar,
vartill de gångna helgveckorna
har gett möjlighet, är det svårt att
motstå en sådan frestelse, även om man
ar medveten om att dessa funderingar
och de produkter som de resulterat i
långtifrån är nya, originella eller särskilt
konstruktiva. Remissdebatten bör
väl även ge ett återsken av de tankar,
som väckts hos vanliga ledamöter i denna
kammare liksom hos andra vanliga
människor på grund av den tid vi lever
i, de förhållanden under vilka vi alla
måste ta ställning till de problem, som
den mänskliga samlevnaden skapar.

Liksom många andra människor blev
jag djupt imponerad av den andliga
resning och den intellektuella kraft som
utmärkte förra årets nobelpristagare i
litteratur, Albert Camus, och som satte
sin prägel på åtskilligt av det han i
skilda sammanhang yttrade under sitt
besök i vårt land i förra månaden. I
en av våra huvudstadstidningar citerades
på ledarplats elt avsnitt av hans tal
vid nobelfesten i Gyllene salen om vår
nu levande generation människor.

»Dessa människor, som föddes i början
av det första världskriget, som fyllde
20 år vid den tidpunkt, då Hitlerväldet
och de första revolutionsprocesserna
samtidigt tog sin början, som sedan,
för att fullborda sin utbildning, ställdes

102 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inför det spanska kriget, det andra
världskriget, koncentrationslägrens universum,
tortyrens och fängelsernas Europa
— de måste i dag uppfostra sina
barn och skapa sina verk i en värld,
som hotas av nukleär förstörelse. Ingen
kan, antar jag, begära att de skall vara
optimister.»

Med denna suggestivt tecknade bild
av 1950-talets, den begynnande atomoch
rymdålderns europeiska människa,
hennes bakgrund i de gångna decennierna
och hennes tunga uppgifter i
nuet, markerade C.amus enligt tidningen
en gräns mellan sig och sina åhörare
vid nobelfesten. Ja, det är sant,
att dessa åhörare och vi alla i detta
land icke har den personligt genomlevda
bakgrund, som präglar människorna
i praktiskt taget varje annat europeiskt
land, det är sant att när vi talar med
vänner från andra europeiska länder
om gårdagens händelser, dagens problem
och uppgifter, vi understundom
tycker oss tala ett annat språk, även när
vi använder samma ord, därför att vi
icke har deras upplevelser. Icke önskar
man för en sekund, att det svenska folket
skulle ha delat det övriga Europas
lidanden och tragiska öde för att därmed
kunna känna sig på samma våglängd
som övriga folk i den världsdel
som vi oåterkalleligt är en del av. Men
nog önskar man oss alla ett betydligt
mycket större mått av den medmänskliga
fantasi, som skulle sätta oss i detta
skonade land i stånd att med känslan
uppleva vad den europeiska människan
i övrigt i sitt eget enda liv har tvungits
att genomleva, och vad hundratals miljoner
människor i världen runt om den
lilla halvön Europa, med samma rätt
till en dräglig existens som vi, upplever
i sin vardags ändlösa tristess på
gränsen till svälten. Nog önskar man
oss alla svenskar en allt starkare känsla
av att vi icke längre har en skyddad
parkettplats framför världsscenen, att
vi icke längre har någon möjlighet att
isolera oss från den övriga mänsklig -

heten och därför måste ge allt det positiva
bidrag vi mäktar åstadkomma
för vår gemensamma framtid.

Vid akuta katastrofsituationer i främmande
länder blommar den svenska
givmildheten rikt och generöst. Men
hur är det med förståelsen för den permanenta
nöd ute bland världens människomassor,
som inte längre är tyst
och som kommer att bli allt mindre
tyst, om inte verkliga krafttag snart genomföres
för att avhjälpa den? En
ökad känsla av samhörighet med världen
och människorna utanför våra
gränser borde kunna ge underlag för
en oemotståndlig opinion för en betydligt
större svensk medverkan än nu
i den tekniska hjälpen till världens
ekonomiskt efterblivna områden.

Nu ligger det svenska anslaget på en
nivå, som i förhållande till folkmängden
ger oss en fjärdeplats bland bidragarländerna.
Men före oss ligger
våra två skandinaviska grannländer
Danmark och Norge. I statsverkspropositionen
föreslås nu på denna punkt
8,9 miljoner — 300 000 kronor mindre
än anslaget för innevarande budgetår.
Efter vad jag har förstått, möjliggör de
kvarstående reservationsbeloppen en
svensk insats på samma nivå som nu.
Jag vill gärna kraftigt stryka under föredragande
statsrådets uttalande, att
detta är ett minimikrav. En förhoppning
för framtiden, och rent av för den
snara framtiden, måste vara att få en
växande opinion bakom önskan att avstå
mer än en halv biobiljett om året
för varje svensk för att hjälpa hungrande,
sjuka och hemlösa människor,
vuxna och barn runt omkring oss att
skapa sig en bättre och ljusare framlid.
Ett blygsamt beräknat mål att sikta
till vore väl ett anslag på en promille
av vår nationalinkomst. Detta
innebär ändock mer än en sexdubbling
av anslaget för nästa budgetår.

Denna svenska insats är på lång sikt
en positiv insats för freden och därmed
också för trygghet i en värld, som för

Nr 2 103

Tisdagen den 21 januari 1958 em.
Vid

närvarande gastkramas av dagens verklighet
och morgondagens skrämmande
visioner.

Under tiden bygger vi vidare på vår
inre trygghet i medvetande om att den
yttre och den inre tryggheten är oupplösligt
förenade med varandra. Oavsett
partitillhörighet är vi ense om att våra
gamla och de familjer som lämnats utan
försörjare skall erhålla en ökad andel
av våra gemensamma tillgångar och
därmed en tryggare existens. Vi får fördenskull
inte glömma bort, att denna
framtida tryggare existens för de gamla
är helt beroende av att en ny generation
växer upp, talrik nog för att genom
sina produktiva insatser skapa underlaget
för bl. a. ett tillfredsställande pensionssystem.
Det är fortfarande en av
våra mest angelägna samhällsuppgifter
att se till, att barnfamiljernas levnadsförhållanden
inte blir så kraftigt sämre
än de barnlösas, att det ter sig som en
uppenbar orättvisa — reaktionen har
redan visat sig i en sänkning av nativiteten
med i det närmaste % på 12 år.

I dag börjar den första kvartalsutbetalningen
av det höjda allmänna barnbidraget,
i vilket inte minst vi i den
socialdemokratiska kvinnorörelsen sett
ett glädjande framsteg för våra strävanden.
Med anledning av att det från högerhåll
signalerats ett nytt initiativ för
att åter sänka barnbidraget vill jag försäkra,
att detta kommer att möta ett
enigt och kraftigt motstånd från vårt
håll. Barn har inte blivit billigare att
försörja och uppfostra nu än tidigare,
och den ekonomiska standarden för
barnfamiljerna i jämförelse med de
barnlösa i samma inkomstgrupp får inte
försämras ytterligare. Det är ju faktiskt
så, att medan levnadskostnaderna
ökat med 55 procent från 1947 fram till
december 1957 och sedan dess genom
mjölkprishöjningen stigit ytterligare, så
utgör höjningen av barnbidraget 38
procent på det tidigare beloppet. Trots
att denna höjning kostar samhället 200
miljoner kronor om året, är det ändock

remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte reellt samma barnbidrag som betalas
ut till landets mödrar i dag som för
10 år sedan.

Vi är nog annars på det klara med
att den aktiva familjepolitiken i fortsättningen
bör inriktas mera på andra
former än på höjningar av de generella
bidragen. Med en stigande materiell
standard kommer tyngdpunkten i familjepolitiken,
såvitt jag förstår, att allt
mer förskjutas mot serviceåtgärder av
olika slag, inte minst sådana som gör
de förvärvsarbetande mödrarnas vardag
mindre arbetstyngd, mindre pressande
och jäktad än den nu alltför ofta är.
Det kommer att gälla inte bara att skaffa
fram flera daghem, hemvårdarinnor
och skolmåltider utan att över huvud
taget åstadkomma en sådan planering
av bostäder och samhällen att de kan
väl anpassas efter de behov som dagens
och morgondagens nya familj har, att
de kan underlätta vardagslivet för denna
nya familj som inte bör snävas in
och klämmas åt av ett föråldrat samhälle,
såsom nu sker.

Främst bland de hårt tyngda förvärvsarbetande
mödrarna bör enligt
vår mening fortfarande de ensamstående
mödrarna komma i åtanke. Genom
besluten vid föregående års riksdag har
väl deras situation i någon mån förbättrats.
Alltjämt måste de dock betecknas
som en av samhällets eftersatta
minoriteter, och med stigande samhälleliga
resurser bör vår socialpolitik
framför allt präglas av ökade omsorger
om de grupper medborgare, som av
olika skäl inte kunnat hävda sina krav
på en människovärdig tillvaro utan som
fortfarande lider nöd, fysiskt eller psykiskt.
Det gäller ensamma mödrar såväl
som sjuka gamla, ungdomar med anpassningssvårigheter,
de alkoholskadade,
de långvarigt sjuka och de mentalt
sjuka, för att ta några exempel.

Det är likväl, herr talman, angeläget
att framhålla, att det inte är så, att
ingenting har gjorts för dessa grupper
av medborgare. De socialdemokratiska

104 Nr 2

Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kvinnorna, som vid sin kongress för
sex år sedan antog ett principprogram
om bl. a. ökad personlig omvårdnad och
förbättrade stödåtgärder för de eftersatta
minoriteterna och som sedan fullföljt
denna linje bl. a. genom flera riksdagsinitiativ,
har kunnat registrera åtskilliga
framsteg i sitt arbete. Men dessa
framsteg är långt ifrån tillräckliga, och
vi behöver förena våra krafter i ökade
insatser för förbättrad åldringsvård,
förbättrad kronikervård och vård av
alkoholskadade, förbättrad ungdomsvård
och mentalsjukvård. Eftersom den
fortsatta och intensifierade upprustningen
av en rad vårdområden helt säkert
kommer att kosta åtskilligt, gläder
det oss att en folkpartistisk gruppmotion
visar, att man på det hållet är
beredd att medverka till att ge samhället
ökade resurser för denna upprustning.

Mentalsjukvården brukar ju nämnas
som drastiskt exempel på ett eftersatt
vårdområde. Som sådan stod den i
blickpunkten vid fjolårets riksdag liksom
vid flera föregående riksdagar. Det
är därför angeläget att uttala sin glädje
över de friska fläktar, som är så tydligt
förnimbara i de uttalanden vilka av
elfte huvudtitelns departementschef
gjorts i fråga om de statliga sinnessjukhusen.
Inrikesministern känner det förpliktande
ansvaret som förutvarande
ordförande i mentalsjukvårdsdelegationen,
där han blivit förtrogen med de
svårartade brister, som fortfarande behäftar
vården av de mentalt sjuka. Dessa
brister har blivit drastiskt åskådliggjorda
genom den häromdagen publicerade
inspektionsrapport, som efter besök
på ett par sinnessjukhus avgivits av
chefen för medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå.
Jag kan inte underlåta att
erinra om några punkter i denna rapport.

På en avdelning vid ett av sjukhusen
finns det ett dagrum som utgör den enda
uppehållsplatsen inomhus för 57 patienter.
Enligt medicinalstyrelsens an -

januari 1958 em.

visningar till hälsovårdsstadgan skall
för varje på sjukhus boende finnas en
golvyta på 4,5 in2 och en luftkub av
12 in3. För patienterna på denna avdelning
är dessa siffror 1,9 m2 respektive
6,6 m3. På en annan avdelning var
det golvutrymme som stod till varje
patients förfogande ännu mindre eller

1,7 m2.

På en avdelning hade man sedan 10
år tillbaka en insulinstation inrättad för
insulinbehandling av de sjuka, och låt
mig ur rapporten citera hur det hela
var ordnat: »Beliandlingssalen användes
emellertid också regelmässigt som
sovsal för icke insulinpatienter. Detta
betyder, att de 12—15 logerarna måste
stiga upp klockan 5.30 på morgnarna
för ge plats åt insulinfallen, och att
man dessförinnan inte hinner vädra
rummet med inventarier. Insulinfallen
begagnar samma sängar som nattlogerarna,
varvid anordnas på följande sätt:
Den patient, som ligger i sängen under
natten (nattlogeraren), ligger på två
madrasser och mellan dessa madrasser
finns filtar och kudde till en bädd. På
morgonen, när nattlogeraren stiger upp,
bäres hans madrass, kudde, lakan och
filtar ut i särskilt förvaringsrum. På
den i sängen kvarvarande madrassen
bäddas för insulinpatienten. Insulinpatientens
lakan blir för varje behandling
genomdränkta med svett och skickas
efter behandlingens slut till tvätten.
Hans övriga sängkläder vädras och torkas,
innan sängen återställes för nattbruk
med dubbla madrasser som ovan
sagts.»

Det ges också en beskrivning av avdelningsköken,
av vilken framgår att på
en avdelning, där ibland ett 70-tal patienter
vårdas, skall man ställa färdig
maten på en arbetsbänk om 60 X 230
cm med en fri diskbänksyta av 60x 120
cm. Där skall skalas potatis, skäras
bröd, läggas upp mat på brickor m. m.
för dessa patienter, vilket helt naturligt
— såsom rapporten torrt konstaterar —
måste vara besvärligt.

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 105

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Omdömena om detta sjukhus sammanfattas
i rapporten med det uttalandet,
att på grund av flertalet avdelningars
ålderdomlighet samt i hög grad
eftersatt underhåll företer sjukhuset
synnerligen allvarliga hygieniska brister;
i vissa avseenden är dessa sådana,
att den hygieniska standard, som erbjuds
de sjuka, vida understiger vad
som nu accepteras i det svenska samhället.

Låt mig också säga några få ord om
det andra sjukhus som samtidigt hade
inspekterats. Där var framför allt uppvärmningsanordningarna
under all kritik,
vilket framgick av en genom chefsläkarens
försorg upprättad lista över
temperaturen inomhus. De uppmätta
temperaturerna visade under februari
1956 en variation från + 4 grader till
+ 14 grader i rummen, i de flesta fall
med dagstemperaturer under + 10 grader.
Konsekvensen av detta blev att man
på ett par avdelningar hade fått inställa
badningen av patienterna upp till
två veckor i följd. Fyra avdelningar
hade meddelat, att de hade måst utrymma
enkelrummen under den kallaste
tiden och packa samman patienterna
i de redan förut överfyllda sovsalarna.
Man fick ha fönsterluckorna stängda
dygnet runt för att kunna hålla något
så när varmt och patienterna fick,
delvis påklädda, ligga nedbäddade på
dagarna för att slippa sitta uppe i de
alltför kalla rummen. Detta är en bild
av hur det fortfarande ser ut på flera
av våra statliga sinnessjukhus. Herr talman!
Jag tror, att kommentarer är överflödiga.
Så har sjuka människor det
ännu i välståndets Sverige.

Det pågår en upprustning av mentalsjukvården
sedan flera år, och den
kommer att fortsätta genom en aktivisering
av vården, genom utökning av
personalen och förbättringar av den
materiella standarden på sjukhusen. Låt
mig säga, att få saker i dagens svenska
samhälle framstår som så humanitärt
angelägna och trängande som att takten

i denna upprustning blir den snabbast
möjliga. Det får inte vara så, att medan
allt flera människor får det bättre än
någonsin förr grupper av sjuka och
handikappade lever under förhållanden
som inte kan tolereras. Därtill kommer
också, att en aktiv behandling och terapi,
när det gäller de mentalt sjuka,
ser ut att ge så glädjande positiva resultat
i form av kortare vårdtider och
återställd psykisk hälsa för allt flera,
att samhället även har ett klart ekonomiskt
intresse av att omsätta i praktisk
mentalsjukvård de betydelsefulla framsteg,
som den medicinska forskningen
på detta område faktiskt har gjort under
senare år.

Alla vet, att exemplen kan mångfaldigas
på eftersatta vårdområden, där
behov finns av fortsatt kraftfullt reformarbete.
Tillsammantagna ställer de
stora ytterligare krav på de samhälleliga
resurserna. Med dagens föga glädjande
siatsfinansiella situation och de
inte mycket mer glädjande utsikterna
för de närmaste åren inför ögonen är
det naturligt att vi frågar oss, varifrån
resurserna skall tas. »Från de generella
bidragen», brukar högern säga i den
offentliga debatten. Svaret från vår sida
måste bli, att de generella socialförmånerna,
folkpension, barnbidrag
och sjukförsäkring, tillsammans utgör
den självklara grund, på vilken hela
det fortsatta sociala reformarbetet vilar,
och att vår medverkan till att underminera
denna grund inte kan vinnas.
På det ena eller andra sättet måste
vi emellertid i fortsättningen skapa de
ekonomiska förutsättningarna för en .socialpolitik
och en vårdpolitik, som
framför allt tar sikte på de eftersatta
medborgargrupperna. Vårt sociala samvete
kan inte nöja sig med mindre.

Herr talman! Den delaktighet i
världssamvetet, som jag såsom svensk
kvinna inte kan underlåta att helt och
fullt bekänna mig till, gör att jag till
slut måste få utsäga några tacksamhetens
ord till de 9 000 vetenskapsmän i

106 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

44 länder, som nyligen i en petition
krävt ett omedelbart slut på kärnvapenproven.
Jag citerar ur petitionen:
»Varje kärnbombprov sprider en ny
börda av radioaktiva element över varje
del av jorden. Varje ökning av strålningsmängden
skadar människors hälsa
i hela världen, vållar skada på arvsmassan
och medför en ökning av antalet
allvarligt vanskapta barn i kommande
generationer. Som vetenskapsmän
känner vi till de risker det gäller
och har därför ett särskilt ansvar
för att göra dessa faror kända.»

Jag tror, att jag talar på många svenskars
vägnar, när jag till protokollet
över denna debatt vill foga ett varmt
tack för detta nya bevis på vetenskapsmännens
vakthållning på detta område.
Måtte den ge resultat!

Med en av de svenska undertecknarna,
professor Tiselius, kan vi nämligen
säga, att detta inte längre är en fråga
om vårt liv och vår död. »Här gäller
det», säger professor Tiselius, »ärftliga
skador, där våra barn och deras efterkommande
i många led kan bli lidande.
Vi står här inför ett problem av ett
sådant allvar, att mänskligheten knappast
tidigare mött något liknande.» Jag
kan tillägga med adress till herr Ohlin,
som inledde sitt första anförande här
i dag med några kommentarer till detta
problem, att det nu beträffande kärnvapnen
inte längre är fråga om kontroller
av det ena eller andra slaget
eller om hur många procents nedrustning
man skall acceptera när det gäller
olika sorter av vapen. Nu är det, herr
talman, en fråga om världssamvetet.

Fru Svensson (s), fröken Sandell
(s) och fru Svedberg (s) instämde i
detta yttrande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att ta upp en del av de synpunkter
som fru Thorsson framförde. Jag kände
mig manad att instämma i flera av dem
och att polemisera på någon punkt, men

jag skall inte göra det. Jag vill i stället
begagna tillfället att komma in i debatten
nu till att fortsätta den diskussion,
som fördes förut i kväll mellan framför
allt statsministern och herr Ohlin, och
kanske även till att knyta några kommentarer
till debatten tidigare mellan
finansministern och oppositionsledarna.

Jag vet ju — och det vet alla kammarens
ledamöter —• att vi under de
sista två åren vid flera tillfällen haft
möjlighet att konstatera, att statsministern
på det hela taget och i varje fall
för denna period är ganska nöjd med
att ha ett tvåkammarsystem. I dag har
det också mycket tydligt visat sig, att
han verkligen har nytta av det på flera
sätt än vi förut tänkt oss. Genom att
vistas i första kammaren går statsministern
nämligen miste om vad som egentligen
sägs i andra kammaren och kan
på ett senare stadium ingripa i debatten
här på grundval av ofullständiga
och delvis missvisande referat av vad
som yttrats i denna kammare samt på
det viset föra en debatt, som i mycket
stor utsträckning går förbi kärnpunkterna
i de frågor, som tidigare har riktats
till regeringen. Och den debatten
fortsätter statsministern till och med
efter det att herr Ohlins replikrätt tagit
slut på grund av de regler som gäller
för överläggningarna i kammaren.

Nu skulle jag emellertid vilja fortsätta
denna debatt på ett par punkter.
Statsministern måste ha missuppfattat
herr Ohlin om han fattade saken så, att
herr Ohlin väckte frågan om andrakammarparlamentarismen
mot bakgrunden
av diskussionen kring regeringskrisen
i höstas. Detta gjorde nu inte herr
Ohlin. Han väckte frågan ur principiell
synvinkel och med ett framåtblickande
perspektiv. Hans fråga var väl närmast
den: Vilken hänsyn vill statsministern
ta till förekomsten av en andrakammarmajoritet?
Vi vill gärna från statsministern
själv ha ett besked på den punkten.
År det en riktig tolkning av hans yttrande
på denna punkt för en stund se -

Nr 2 107

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dan, att han inte vill bestrida den enligt
min mening mycket självklara uppfattningen,
att finns det en majoritet i andra
kammaren, som är överens om huvudpunkterna
i de väsentliga politiska
frågorna, då är det på den majoriteten
det ankommer att bilda regering i det
här landet, oberoende av om man har
en eftersläpande majoritetsbildning av
annat slag i första kammaren? Jag skulle
som sagt, herr talman, gärna vilja ha
statsministerns bekräftelse på att han
i detta fall har samma uppfattning som
den jag nu givit uttryck för. Jag hoppas
att statsministern nu kan få ett riktigt
referat av vad jag har sagt.

Får jag sedan komma till frågan om
de gamlas trygghet. Jag tyckte att statsministern
här tog upp den på ett sätt,
som jag inte kunde finna annat än beklagligt.
Trots vad statsministern sade
om enighet och samförståndsvilja gick
det som något av en underton genom
hans skildring, att det här skulle finnas
någon väsentlig skillnad i intresset för
de gamlas trygghet mellan svensk liberalism
och svensk socialdemokrati. Det
är omöjligt att söka göra något sådant
gällande.

Statsministern åberopade 1936 — ja,
statsministern åberopade även 1930-talet
— men han åberopade också årtalet
1946. Han sade, att han var glad över
det beslut under enighet som då fattades
i folkpensionsfrågan. Jag skulle
kunna erinra om den diskussion, som
på sin tid togs upp av folkpartiet om
att ge folkpensionärerna garanti mot
urholkning på grund av penningvärdets
fall av deras pensioner. Jag skall dock
inte dra upp detta. Jag är glad åt att vi
blev eniga på den punkten. Jag vill bara
konstatera, herr statsminister, att i det
förflutna har det funnits meningsskiljaktighclcr
av mindre väsentlig betydelse,
där vid något tillfälle det ena partiet
och vid ett annat tillfälle det andra partiet
haft något försteg. Om de stora
väsentliga resultaten har vi varit överens.

Om jag så kommer till pensionsfrågan
i nuläget skulle jag också kunna säga,
att i den aktuella diskussionen har det
förvisso inte varit från den socialdemokratiska
sidan som man med någon särskild
skärpa hävdat folkpensionens plats
i det nya pensionssystemet. Det har i
stället i större utsträckning fallit på de
nuvarande oppositionspartiernas lott.
Jag kan dock säga som statsministern,
att jag även på den punkten gläder mig
åt den enighet man här kommit fram
till och som jag hoppas skall bestå.

Om tilläggspensionen i detta system
förs det nu överläggningar, och statsministern
har här i viss mån beskärmat
sig över ett tidigare yttrande av herr
Ohlin — i stor utsträckning, tror jag,
på grund av att han fått ett missvisande
referat. Jag måste dock säga, herr talman,
att när statsministern själv bekräftar
alt här pågår långt framskridna
förberedelser för framläggande av en
proposition från regeringens sida, innan
man alltså konstaterat om det finns
några möjligheter att komma överens
i tilläggspensionsfrågan eller icke, då
bekräftar detta i viss utsträckning, såvitt
jag förstår, farhågorna för att villigheten
på regeringsbänken här nedanför
att verkligen satsa på att komma överens
inte är så stor som önskvärt vore.

Jag ville dock, herr talman, kanske
främst ägna mig åt att ta upp till diskussion
några aspekter på de ekonomiska
problem, som statsministern och
kanske framför allt finansministern tidigare
i dag varit inne på. Jag fäste mig
vid att statsministern i stridens hetta
sade —• jag tror att även finansministern
hade ett liknande yttrande — att utvecklingen
av vårt ekonomiska liv, i
varje fall dynamiken i vårt ekonomiska
liv, var sådan, att vi alla hade anledning
att känna tillfredsställelse. Statsministern
hänvisade med några svepande
formuleringar till att man under
föregående år hade haft en produktionsökning
här hemma som till och med
varit bättre än den i Förenta staterna,

108 Nr 2

Tisdagen den 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och han nämnde visst också något ytterligare
land. Jag måste, herr talman,
reagera mot detta sätt att driva denna
debatt. Det är väl ändå nödvändigt —
vilket herr Ohlin tidigare framhöll —
att se på litet längre sikt, och det är
detta jag skulle vilja göra under några
korta minuter.

Finansministern säger i finansplanen
att vi under 1957 haft en tvåprocentig
ökning av den totala produktionen i
Sverige samt att han räknar med samma
siffra för år 1958. Detta tycker han
är ett tillfredsställande resultat i och
för sig. Men, herr talman, om man sträcker
ut perspektivet och ser på hela den
tid, då regimen Erlander svarat för den
svenska ekonomiska politiken, får man
i stort sett följande siffror — jag tror
att siffrorna också kan återfinnas i de
redogörelser som är knutna till finansplanen.
Under åren 1946—1956 ökade
den totala produktionen med i genomsnitt
3,5 procent per år. Under år 1950
—1956, en period som finansministern
särskilt hänvisar till, var den genomsnittliga
ökningen 3 procent. Nu skulle
vi alltså vara nere på 2-procentsnivån.
Denna sjunkande serie för produktionsökningen
är det karakteristiska för resultatet
av den ekonomiska politik, som
förts av regimen Erlander.

Man kan tycka att skillnaden mellan
dessa procenttal är rätt ringa. Men bakom
dem ligger väldiga värden. En genomsnittlig
ökning av den totala produktionen
med 3,5 procent per år betyder
att vi kan öka den materiella
standarden, våra reallöner, under en
tioårsperiod med något över 40 procent.
Med en framstegstakt på endast 2 procent
per år reduceras den under en
tioårsperiod möjliga standardstegringen
till hälften. Denna sifferserie är därför
också en berättelse om avsevärda försummade
möjligheter att göra det svenska
samhället bättre, även naturligtvis
att göra skattetrycket drägligare.

Bilden blir inte bättre om man går
till den egentliga industriproduktionen,

januari 1958 em.

låt vara att året 1957 inte är särskilt
otillfredsställande. Låt oss även i detta
fall se på siffrorna för perioden 1950—
1950. Vi finner då alt industriproduktionen
i Sverige genomsnittligt inte ens
har ökat med 2,5 procent om året. Den
ökade något mer i Storbritannien, 3,5
procent i Förenta staterna och ungefär
4,5 procent i Belgien. Jag nämner dessa
länder därför att jag tycker att det på
sätt och vis är mera anmärkningsvärt,
herr talman, att länder som i varje fall
i rätt hög grad industrialiserades tidigare
än Sverige och därför av många
olika skäl skulle kunna antas ha en
kurva för stegringen som så småningom
blev mindre brant ocli planade ut, det
är märkligt att dessa länder ännu under
1950-talets första hälft och något
senare fortfarande kunnat hålla en genomsnittlig
stegringstakt som varit högre
än vår. En brant stegrad produktion
är enligt min mening mindre märklig
i länder som Frankrike, Italien eller
Finland som haft en stor för industrialiseringssyften
obrukad reserv i form
av befolkningsgrupper som industrialiseringsprocessen
inte nått. Jag talar inte
särskilt om Västtyskland som ur många
synpunkter är ett särfall. Men även de
sistnämnda länderna tycker jag det
finns anledning att känna respekt för.
Även om man, i många fall med orätt,
ställer sig kritisk mot utvecklingen i
det franska samhället, har Frankrike
dock under denna tid haft en utveckling
av sin industriproduktion som är
ungefär tre gånger så snabb som vår.
Mellan tre och fyra gånger så snabb
utveckling har också de andra av länderna,
som jag sist nämnde, haft.

Också här framträder, menar jag, en
bild av tydlig eftersläpning. Tecknen
på hotande stagnation blir än tydligare
och skarpare om man kastar en blick på
de svenska företagens resultat under senare
år. En talare i första kammaren behandlade
den saken, och statsministern
kanske hade tillfälle att lyssna till detta,

Tisdagen den 21 januari 1958 era.

Nr 2 109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men jag tar mig friheten att ytterligare
något utveckla detta ämne.

De svenska aktiebolagens samlade
taxerade inkomster minskade från
2 650 miljoner kronor år 1954 till 2 300
miljoner kronor 1956, till mindre de!
beroende på avsättningar till konjunkturinvesteringsfonder.
Under denna period
av god konjunktur i Sverige och
god internationell konjunktur har vi
alltså inte haft en normal förbättring,
som man skulle ha kunnat vänta av
företagens resultat, utan en direkt försämring,
en minskning av mycket betydande
omfattning. Detta är inte något
som man kan le åt på regeringsbänken.
Det säger ändå att de svenska
företagen som mjölkko för staten har
börjat sina på grund av ovarsam behandling.
Nu är företagens främsta uppgift
ingalunda att vara mjölkkor för
staten utan att genom en allt effektivare
produktion ge en bättre försörjning åt
alla medborgare i folkhushållet. Men
även denna företagens främsta uppgift
har hämmats genom de negativa dragen
i regeringspolitiken.

Jag nämnde de negativa dragen. Jag
skulle vilja stanna ett ögonblick vid
dem. Det är förvisso sant, som både
statsministern och finansministern utvecklat
tidigare i dag, att regeringen har
strävat efter en sådan balans i samhällsekonomien
som varit ett mål för oss
alla: en balans mellan efterfrågan på
kapital och tillgång på sparande, mellan
tillgång på varor och för konsumtion
lediga pengar och mellan efterfrågan
på arbetskraft och tillgång på arbetskraft.
Men vad vi från vår sida velat
understryka i denna debatt, det har varit,
att nästan hela tyngden av denna
regeringens s. k. stabiliseringspolitik
lagts emot de dynamiska inslagen i den
svenska ekonomien, som finansministern
— enligt min mening oriktigt —
säger inte har blivit skadade av denna
politik. Tyngden av regeringens politik
har mycket mera lagts mot kapitalefterfrågan
än för sparandet, den har lagts

mycket mer mot konsumtionen än för
produktionen, den har lagts mycket
mer mot efterfrågan på arbetskraft än
för att stimulera människor till att utbilda
sig att ta på sig krävande uppgifter.
I det förhållandet ligger den negativa
karaktären hos denna politik.

Att det skulle ha varit möjligt, herr
talman, att genom en positiv politik nå
balans på en högre nivå i fråga om produktivitet
i samhället och på en lägre
nivå när det gäller bördorna på medborgarna,
det synes aldrig ha föresvävat
regeringen Erlander. Det beklagar
jag. Ser man närmare på siffrorna
framgår det alldeles tydligt, att utvecklingens
stagnation i stor utsträckning
kan förklara hålen i finansministerns
budget. Jag vet naturligtvis att det aldrig
är möjligt att i detalj visa, att en
annan, mera positiv form av ekonomisk
politik skulle ha lett till att vi
fått större resurser och nått ett annat
resultat, men jag tror, herr talman, att
alla som med uppmärksamhet har följt
de här förhållandena och som inte är
helt och hållet fångna i en mera konservativ
socialistisk idévärld, känner
sig alldeles övertygade om att så skulle
ha varit fallet.

Nu är vi naturligtvis illa ute beträffande
statsfinanserna samtidigt som vi
måste inom en relativt kort period
samtidigt lösa både pensionsfrågan och
försvarsfrågan. Jag tycker att det på
sätt och vis var en rätt tilltalande självrannsakan
som herr Hedlund gjorde
tidigare på eftermiddagen, då han talade
om allas ansvar och allas skuld inför
den inträdda situationen. Den förringas
inte i och för sig av att herr
Hedlund, som för så kort tid sedan lämnade
en regering, där han suttit så pass
länge, kanske har ett litet annat perspektiv
på ansvarsfrågan än vad vi har.
Jag är övertygad om att herr Hedlund
inte vill gå så långt som till att helt
utplåna skillnaden i ansvar mellan regering
och opposition, ty har man mak -

Ilo Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ten, så har man säkert också huvuddelen
av ansvaret.

Redan i höstas framträdde rätt tydliga
tecken på vad som här stundade,
och det var i det läget som ledarna för
de tre icke-socialistiska partierna föreslog
statsminister Erlander och socialdemokraterna
en samlingsregering. Men
det förslaget avvisades bestämt under
hänvisning till att man själv ville ta
ansvaret.

Jag vill sedan, herr talman, på en
enda punkt göra en anmärkning, som
jag inte skulle ha gjort om inte finansministern
i sitt anförande tidigare funnit
sig föranlåten att lämna en särskild
förklaring om det sätt, varpå man i
den nu presenterade budgeten har lagt
stora försvarsutgifter utanför.

Herr statsministern talade förut med
emfas om de stora frågor, där socialdemokraterna
i all huvudsak lät sitt handlande
dikteras av sakintresse. Statsministern
nämnde där icke försvarsfrågan.
Jag hoppas att det inte skall betyda
att han inte inkluderar den bland de
frågor, där socialdemokratien i allt väsentligt
låter sitt ställningstagande dikteras
av sakintresse. Men jag måste
säga att det sätt, varpå försvarsfrågan
har behandlats, icke inger respekt. Regeringen
vill liksom under ett förtäckt
hot att ge landet ett alldeles otillräckligt
försvar söka tvinga oppositionen
att hjälpa regeringen att fylla i de hål
i budgeten, som regeringen varit tvungen
att själv fylla i, även om vi inte
skulle ha haft någon ny försvarsordning
alls.

Både den saken, herr talman, och de
erinringar som jag förut har gjort leder
mig till den slutsatsen, att herr Hedlund
och herr Hansson i Skegrie och andra
som har talat här i dag har alldeles rätt,
när de på nytt har understrukit behovet
av en samling i den svenska politiken.
Vi måste nu ännu en gång konstatera
det beklagliga i att samlingsregeringstanken
har avvisats av den svenska socialdemokratien.
Jag delar i det läget

herr Hanssons i Skegrie uppfattning,
att när så är fallet måste vi försöka
åstadkomma en så bred samling som
möjligt. Jag vill säga till statsministern
med anledning av det avslutande replikskiftet
med herr Ohlin, att den politik,
som vi här har gjort oss till talesmän
för såsom ett alternativ till den
nuvarande regeringspolitiken, inte avser
en politik av det slag som statsministern
ville göra gällande. Den alternativa
politiken har uttryckligen från vår
sida angivits vara en samlingspolitik,
även om socialdemokratien beklagligtvis
icke ville dela ansvaret för den.

Jag ber att få uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att det skall bli
möjligt att formulera ett sådant positivt
alternativ för lösning av pensionsfrågan,
försvarsfrågan och andra aktuella
problem. Man skulle om man vill kunna
kalla en sådan politik en i ordets verkliga
mening positiv centerpolitik. Jag
hoppas att centerpartiet skall visa sig
mena allvar med att gå den vägen. Jag
hoppas att högerpartiet skall visa sig
mäktigt den självövervinnelse som kan
fordras för att också det skall gå den
vägen. Och jag känner mig övertygad
om att folkpartiet inte skall vara det
sista när det gäller att med bortseende
från partitaktiska synpunkter söka formulera
riktlinjerna för en sådan politik.

Men, herr talman, det finns ju också
andra perspektiv. Det är klart att en del
av statsministerns statskonst i det nuvarande
läget består i att vänta på en
splittring inom oppositionen. Jag hoppas
att sådana spekulationer skall komma
på skam. Men om de inte skulle
göra det, har vi naturligtvis att emotse
en ny period med socialdemokratien i
ledningen för en i huvudsak negativ
politik emot en mer eller mindre splittrad
opposition. Men en sak är säker,
herr talman: vilken utvecklingen än
blir kommer den svenska liberalismen
envist och outtröttligt att fortsätta sin
strävan tills det svenska samhället i
mycket större utsträckning än som varit

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fallet under den socialdemokratiska
eran präglas av både frihet och trygghet
och av större svängrum för de dynamiska
och progressiva krafterna att
utveckla sin fulla kapacitet.

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag skulle i den här
debatten vilja föra fram några synpunkter
på ett område, som angår oss
alla och som vi alla är beroende av,
nämligen vårt näringsliv och då närmast
den del av näringslivet som utgör
hantverket och den mindre industrien.
Småföretagen på det området utgör i
dag över 100 000 stycken, och de sysselsätter
över 500 000 personer, d. v. s.
närmare 40 procent av alla som över
huvud taget är verksamma inom industri
och hantverk. Det bör vara klart
för alla, att varje åtgärd som kan medföra
höjd produktivitet för dessa företagargrupper
är av största betydelse
för utvecklingen av vår produktion
och levnadsstandard över huvud taget.
Hittills har de mindre företagen kunnat
hävda sig ganska bra i konkurrensen,
men på längre sikt ger utvecklingen
faktiskt anledning till vissa farhågor.
De nuvarande restriktionerna, närmast
på kreditmarknaden, har av allt att döma
som en konsekvens medfört en
ganska väsentlig uppbromsning av möjligheterna
att modernisera och rationalisera
företagen. För den saken behövs
nämligen pengar. Dels behöver vi få
bättre möjligheter till ökad självfinansiering
hos företagen själva, dels behöver
företagen bättre möjligheter att erhålla
lån till rimliga villkor.

Det är mot denna bakgrund som vi
måste se dagens läge. Problemet är stort.
En fortsatt låsning av de ordinarie lånemöjligheterna
och fortsatta hinder
för en ökad självfinansiering kommer
att innebära en broms på det utvecklingsbefrämjande
arbete som företagen
i eget och i samhällets intresse måste
företaga, om de framgångsrikt skall

kunna hävda sig på marknaden. Av
detta skäl är det angeläget att de mindre
företagens kreditproblem uppmärksammas.

För närvarande pågår olika utredningar
rörande penning- och kapitalmarknaden
i vårt land. Därjämte pågår
en särskild utredning rörande de framtida
riktlinjerna för statens låneverlcsamhet
till hantverk och småindustri.
Enbart affärsbankerna beräknas för närvarande
ha cirka en miljard kronor
utestående i lån och krediter till hantverks-
och småindustriföretag, och i
jämförelse härmed är den statliga långivningen,
ett 60-tal miljoner kronor, av
begränsad omfattning, även om den på
grund av restriktionerna på den ordinarie
kreditmarknaden snabbt ökat sin
andel.

På företagarhåll måste med oro noteras
den nu pågående utvecklingen. En
allmän översyn av småföretagens kapitalproblem
ter sig mycket angelägen.
Jag skulle därför vilja till finansministern
hemställa, att man i de utredningar
som för närvarande pågår rörande
kapitalmarknaden i Sverige även
speciellt uppmärksammar den mindre
företagsamhetens problem. Småföretagarna
kan i denna fråga inte finna sig
i att bli nonchalerade. Den näringsgrupp
det här gäller är så pass betydelsefull
för landet, att dess villkor bör
ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag skall i korthet beröra ett annat
område av betydelse för hantverket
och industrien, nämligen yrkesutbildningen.
.Tåg har med tillfredsställelse
noterat den forstatta utbyggnaden av
våra verkstads- och yrkesskolor. Samtidigt
måste det emellertid tyvärr konstateras,
att statens finanser inte möjliggör
en så snabb utbyggnad på detta
område som med hänsyn till skolornas
produktiva betydelse borde vara
motiverad. Den utbyggnad som nu pågår
är dock värdefull, och den bör med
kraft fortsättas.

Men, herr talman, dessa planer på ut -

112

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

byggnad på lång sikt av våra yrkesskolor
tar tid, innan de kan realiseras,
och i dagens läge är tid inte bara
pengar, utan förlust av tid är förlust av
utbildningsmöjligheter för våra ungdomar.
I år och under de närmaste åren
kommer antalet ungdomar att växa
särskilt starkt. År 1955 hade vi 450 000
ungdomar i åldern 15—19 år, och 1960
kommer vi att ha 600 000 ungdomar i
samma ålder — alltså en våldsam ökning.
Dessa kullar av ungdomar får
uppenbarligen sämre utbildningsmöjligheter
än årgångarna före och efter,
därför att det helt enkelt inte finns
plats för dem på yrkesskolorna. Vi har
ett ansvar för dessa ungdomar, det kan
vi inte komma ifrån. Vi måste snabbt
skapa väsentligt ökade utbildningsmöjligheter
inte bara i skolorna utan också
i näringslivet. Just därför har jag svårt
att förstå den småsnålhet, rent ut sagt,
som präglar statsbidraget till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare, ty
där har vi en utbildningsform, som
snabbt kan ge resultat och som för en
för staten billig pennning ger utbildningsmöjligheter
åt ett betydligt större
antal ungdomar än för närvarande. Dessa
bidrag kommer också till omedelbar
nytta, eftersom man inte för den sortens
utbildning behöver bygga några
skolor. Hela utbildningen försiggår ju
vid redan arbetande företag i hantverk
och småindustri.

Att ställa pengar till förfogande för
dylika bidrag måste ur statens synpunkter
vara en ren besparing, efter vad
jag kan förstå, enär staten där som
nämnts inte behöver göra några vidlyftiga
investeringar. Antalet bidrag till
hantverksmästare är också alldeles för
lågt. Den 1 januari i år var praktiskt
taget alla de 800 bidragsrum som finns
för detta budgetår tagna i anspråk, och
ändå har ecklesiastikdepartementet inte
gått med på att höja antalet bidragsrum
med mer än 100 för kommande
budgetår. Detta anser jag vara mindre
välbetänkt.

För den som inte vet det vill jag tala
om, att det bidrag som det här rör sig
om utgör 1 500 kronor för en fullständig
yrkesutbildning på en mästarverkstad.
Det är en tre- eller fyraårig utbildning.
Utbildningskostnaderna per
elev på en central verkstadsskola torde
knappast understiga 4 000 å 5 000 kronor
per år, d. v. s. omkring 15 000 å
20 000 kronor per lärling. Med dessa
siffror för ögonen kan jag inte finna
annat än att det måste vara ett statens
intresse att mer än som hittills
skett stödja utbildningen vid mästarverkstäder.
Redan nu är det affär för
staten att göra det. Utbildningen ger
snabb effekt, och den kan hjälpa till
att ge yrkesutbildning åt de många
ungdomar, som nu inte kan få sådan utbildning.

En särskild kommitté har varit tillsatt
med uppgift att utreda frågan om
verkstadslokaler för hantverket och
småföretagsamheten över huvud taget.
Handelsministern har tydligen inte ansett
att den näringsgruppen, trots att
den livnär ungefär 1 200 000 personer,
är så särskilt viktig, ty han har upplöst
kommittén utan att ge den tillfälle
att slutföra sitt uppdrag. Jag har tidigare
tagit upp denna fråga, och jag
vill nu endast än en gång konstatera, att
jag tycker det vittnar om brist på förståelse
för hantverkets och den mindre
industriens problem.

Det är möjligt att handelsministern
har hört dessa missnöjesyttringar tidigare
med anledning av beslutet att upplösa
nämnda kommitté. I ett interpellationssvar
i höstas till min granne
herr Stenberg sade handelsministern
något om att den frågan skall tagas upp
av den kommitté, som nu utreder kreditfrågorna.
Jag vill gärna säga att jag
tyckte det var glädjande i och för sig
att höra detta svar, men att det — förutom
den brist på förståelse som jag nyss
talade om — dessutom vittnade om bristande
kännedom om de faktiska förhållandena.
Denna fråga är komplicerad,

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och det hade funnits all anledning att
den kommitté, som sysslade med dessa
ting och som satt sig in i frågorna, hade
fått slutföra sin utredning.

Pensionsfrågan har redan berörts i
flera anföranden här. Jag skall inte ta
upp alla dess allmänna aspekter, men
jag vill ändå anlägga en synpunkt på
den ur hantverkets och den mindre
industriens synvinkel. Det är att om —
och jag stryker under ordet om, herr
talman — vi skulle få en lagstadgad obligatorisk
tjänstepensionering, så hoppas
jag att dess utformning åtminstone
på ett område blir någorlunda rättvis,
nämligen så, att den ger rätt för den
hantverkare och mindre företagare inom
såväl produktionen som distributionen
som så önskar att vara ansluten
till systemet på samma villkor som de
hos honom anställda. Jag är inte någon
anhängare av en lagstadgad tjänstepensionering.
Det torde stå klart från mina
tidigare framträdanden. Men för den
händelse vi skulle få en sådan, är det
ett oeftergivligt villkor att inte vissa
grupper sättes i sämre läge än andra.
Jag vill bara erinra om de skillnader
som föreligger på sjukförsäkringsområdet
beträffande anställda och företagare.

Anledningen till att jag tar upp denna
fråga är, att det i de tidningsdiskussioner
som förekommit har verkat, som
om man från regeringspartiets sida fortfarande
var inne på precis samma orättvisor
beträffande företagarnas ställning
som man föreslog i linje 1. Som en
orättvisa i det sammanhanget uppfattar
jag nä.ntligen, att företagarna skulle få
betala pensionsavgifter för sina anställda,
medan de själva skulle få ansluta sig
till ett frivilligt system, enligt vilket
de inte kan få lika höga pensioner. De
skulle sålunda få betala sina pensioner
med ett högre pris. Det verkar ibland
som om det gamla ordspråket jämlikhet
inför lagen endast gäller för de anställda
men inte för företagarna — i

varje fall när det är regeringspartiet
som använder sig av ordspråket.

Jag vill här bestämt slå fast, att jag
inte i princip är någon motståndare
till en utökad pensionering, men jag vill
även gärna i detta sammanhang erinra
om uttrycket »rätta munnen efter matsäcken».
Yi skall inte glömma, att det
är vi, riksdagens valda ledamöter, som
i verkligheten har ansvaret för landets
ekonomi i dessa stora frågor. Jag tycker,
att vi bör vara så ansvarsmedvetna,
att vi tänker oss för två gånger, innan
vi diskonterar en fordran, som kanske
är osäker. Det är visserligen vår uppgift
att genom sociala åtgärder förebygga
nöd och minska mänskligt lidande
samt ge människorna en tryggad ålderdom,
men steget mellan att ge en
tryggad ålderdom och att acceptera de
förslag i pensionsfrågan, som regeringspartiet
tidigare lagt fram som sitt alternativ
nr 1, är långt. Då är vi inte
längre inne på det som kallas för social
omvårdnad. Vi bör ha rätt att göra
vissa samhällsekonomiska överväganden,
och då är det, som jag nyss sade,
herr talman, vår skyldighet att rätta
munnen efter matsäcken.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! Några dagar strax före
julhelgen meddelades i dagspressen, att
mjölkpriset den 1 januari skulle stiga
med 8 å 9 öre. Tidningarna kommenterade
denna händelse med att säga, att
husmödrarna hade blivit chockerade
och indignerade. Ja, jag förstår husmödrarnas
känslor. På lantbrukarhåll
var indignationen också stor, därför att
de som producenter inte skulle få någonting
med av det stora kalaset. Därefter
följde en del upplysningar och
förklaringar, som visade, att höjningen
av mjölkpriset för jordbrukarnas vidkommande
kommer att stanna vid 0,6

8 — Andra kammarens protokoll Mot}. Nr 2

114

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

öre. Det synes som om dessa förklaringar
skulle ha lugnat känslorna, så att
det nu skulle ha blivit lugnt på mjölkfronten
och försäljningen gå någorlunda
normalt.

Det svenska folket hade knappast
ätit upp julskinkan, förrän riksdagen
1958 började sin vårsession. Säkerligen
var det många som i likhet med mig
med rätt stor nyfikenhet väntade på ett
besked om vad statsverkspropositionen
innebar. Vi som har varit med om att
fatta en rad kostnadskrävande beslut
och att besluta om förordningar, som
undanrycker en stor mängd bevillningskronor,
på vilka skatt annars skulle
tagits ut, har nog funderat litet under
höstens lopp och under julferierna på
hur finansministern skulle lyckas lösa
problemet med att få ihop en något så
när hygglig budget. Nu har statsverkspropositionen
kommenterats i tidningarna
under mer än en hel vecka, och
man har i dag också fått höra en del
om de intryck, som statsverkspropositionen
har givit.

Man trodde nog, att man kanske skulle
få se en balanserad driftbudget, men
att det skulle bli någonting över till
kapitalbudgeten hade man nog inte så
stort hopp om på håll, där man var
något så när initierad om hur det var
ställt.

I dagens debatt har också framhållits,
att vi har en balanserad budget så
till vida, att den är till hälften balanserad.
Till kapitalbudgeten finns ingenting.
I fjol skrev man, att budgeten var
ofärdig. Ja, det vore nog ett ganska milt
uttryck, om man skulle använda det
uttrycket om årets budgetförslag. Jag
har den uppfattningen, att årets driftbudget
är underbalanserad. Detta har
ju också sagts här tidigare.

Jag har roat mig med att gå igenom
huvudtitlarna så långt jag bär hunnit.
När jag kom till sjätte huvudtiteln och
tittade på den mängd av anslag, som
det där är fråga om, stannade jag inför
bidragen till vatten- och avloppsled -

ningar. Man frågar sig när de, som på
sistone sökt sådant bidrag, över huvud
taget kan tänka sig att få det. Bidragsbalansen
har på sex år, från 1951/52
fram till i år, ökat från 56 miljoner
kronor till 485 miljoner kronor, och den
enda tröst man får vid läsningen är
att bidragsbalansen år 1958/59 skall ha
ökat ännu mer eller till 505 miljoner
kronor, alltså över 1/3 miljard. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har tagit upp
detta spörsmål och har begärt att få 50
miljoner kronor för att i någon mån
avhjälpa de värsta bristerna, men enligt
kommunikationsministerns förslag skall
vi stanna vid 30 miljoner kronor. Jag
klandrar icke kommunikationsministern,
ty det är inte hans fel att han
tvingats sänka anslaget till 30 miljoner
kronor. Som någon sade tidigare i dagens
debatt, får vi väl litet till mans ta
på oss ansvaret för att det förhåller sig
på detta sätt. Varken finansministern
eller kommunikationsministern rår för
att det fattas pengar till dessa utgifter.
En av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställd överslagsberäkning visar, att
det även med en medelstilldelning av
150 miljoner kronor skulle bli en väntetid
av 4>/2 år. Med det nu föreslagna
beloppet av 30 miljoner kronor kommer
det, som man lätt kan räkna ut, att
dröja till omkring år 1975 innan de som
ingivit ansökningar får sina bidrag, och
de som i dag ansöker om bidrag får
med nuvarande marschtakt kanske skriva
år 2000 innan ansökningarna beviljas.

Vad medför detta för konsekvenser
för OSS? Jo, här och var inom kommunerna
har man fått höja utdebiteringen
eller gå lånevägen. Någon säger: Ni får
skjuta på handläggningen av ärendena.
Det är ju ett välvilligt råd, och det följs
i många fall, men det finns omständigheter
som gör, att man inte kan skjuta
på lösandet av vatten- och avloppsfrågorna
hur länge som helst. Tätortsbehyggelsen
blir nämligen så pass kraftig,
att det inte går att skjuta på lösningen

116 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räntning på det i fastigheterna nedlagda
kapitalet, sedan vederbörande •— med
fastlåsta hyror, observera detta! — erlagt
förmögenhetsskatt i enlighet med
taxeringsbeslutet.

Jag bär velat begagna detta tillfälle
att säga, att vi kanske till övriga regler,
som beredningsnämnder, taxeringsnämnder
och prövningsnämnder har
att gå efter, bör införa även en räntabilitetsregel.
Jag vet inte vad myndigheterna
kommer att säga om detta, men
jag tror att det blir oundvikligt, om
marknadspriserna även i fortsättningen
kommer att stiga betydligt över de fastställda
taxeringsvärdena.

Det händer en del roliga saker. Herr
Hjalmarson berättade på förmiddagen
en del som var roligt, bland annat om
undersökningarna hur studenterna bor,
sitter och ligger. Ja, den mänskliga uppfinningsförmågan
är stor. Jag skall sluta
med att berätta en sak, som berett mig
ett visst nöje. Jag läste att folkpartiets
ungdomsorganisationer har kommit in
på tankegången, att giftasåldern och
rösträttsåldern bör vara lika hög eller
lika låg som körkortsåldern. Jag undrade
vad som kunde ligga bakom detta
och frågade därför en av folkpartiets
riksdagsmän. Han sade, att vi inte får
fästa oss så mycket vid det som kommer
från barnkammaren. Jag svarade,
att det nog var riktigt, men jag undrade
om man hade kommit på den ljusa
idén, därför att det skulle vara behagligt
att få barnbidrag från det man föddes
och sedan — med en giftasålder på
18 år — få behålla barnbidraget ända
tills man börjar nå folkpensionsåldern.

Fru EWERLöF (h):

Herr talman! Remissdebatten är ju
det tillfälle då vi har möjlighet och rättighet
att röra oss över hela fältet. Det
är väl också en av anledningarna till
de långa talarlistorna. Om man emellertid
har klart för sig hur starkt intresset
i kammaren, på läktaren, i ra -

dio och i press koncentrerar sig kring
meningsutbytet mellan partiledarna
och regeringen, då känner man det -—
åtminstone gör jag det — som ett krav
att bli kortfattad, och jag skall också,
herr talman, fatta mig mycket kort.

Jag vill emellertid säga några ord
i en fråga, som jag har följt genom åren
med varmt intresse, nämligen civilförsvaret.
Jag tillät mig vid 1951 års vårriksdags
remissdebatt att påtala, att
man då civilförsvaret byggdes upp inte
tog kvinnorna med i uppbyggnadsarbetet
i den omfattning, som jag tycker
hade varit klokt och som hade varit
rimligt ur den synpunkten, att hemmafronten
om kriget kommer över oss i
så hög grad faller på kvinnorna.

Jag vet, herr talman, att en glädjande
förändring har inträffat beträffande
samarbetet mellan män och kvinnor
inom civilförsvaret. Men jag vet också
att när ivriga kvinnoröster, representerande
intresserade organisationer,
ställer frågor till civilförsvarsstyrelsen
och människor, engagerade i dessa
ting, så får de vid var och varannan
fråga till svar, att den frågan kan man
inte svara på nu och den saken kan
man inte ta ståndpunkt till nu, eftersom
dessa frågor ligger under utredning.
Ja, i det här huset är vi, jag höll
på att säga, avtrubbade inför det svaret.
I alla händelser har vi vant oss
vid det och är kanske därför mera tålmodigt
resignerade än människor utanför
dessa väggar.

Kvinnorna är faktiskt intresserade
nu, men man skall passa på att infånga
detta intresse. Jag vet att det pågår en
massa utredningar. Jag har fått olika
uppgifter på hur många det är. En av
mina sagesman uppgav 8 å 9, en annan
13. Jag vet att det tar tid att utreda
och att det tar ytterligare tid att samordna
förslag, som de olika utredningarna
kommer med. Jag vill därför nu,
herr talman, bara uttrycka en förhoppning
först och främst alt dessa förslag
framläggs så snart som möjligt och vi -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av dessa problem alltför länge. Man
måste vidtaga åtgärder.

Jag har också tittat en smula på
femte huvudtiteln, socialdepartementets
huvudtitel. I år har jag varit särskilt
noggrann vid denna granskning, ty
bland bygdernas folk börjar det bli ett
allt allmännare talesätt, att det går alltför
lätt att få socialbidrag av skilda
slag. Femte huvudtiteln slutar på inte
mindre än 3 577 475 000 kronor. Jag har
synat varje rubrik under denna huvudtitel
och har nästan blivit frestad att
nämna några av dessa rubriker, men
jag avstår därifrån, ty jag finner att till
folkpensionerna och barnbidragen har
anslagits 2 620 miljoner kronor, och på
återstående 134 punkter, som är rubricerade,
återstår då 957 miljoner kronor
att fördela. Jag betvivlar inte att den
översyn, som jag hoppas skall komma
till stånd och ge till resultat, att vi kanske
får något stramare och hårdare regler
än nu för tilldelningen av vissa bidrag,
skall kunna hjälpa oss att plocka
fram pengar. I vilken omfattning detta
kan komma att ske är omöjligt för mig
att säga, men jag betvivlar att vi kan
hämta några stora belopp. Om man
gjorde som jag här antytt skulle det
dock måhända ha det goda med sig, att
man vunne något på det psykologiska
området och fick människorna att förstå,
att vi inte har pengar att ge i alla
de fall, där bidrag enligt de nuvarande
reglerna utgår.

För några år sedan hade vi en debatt
här i kammaren om ett socialvårdsbidrag.
Ett av de dåvarande statsråden,
socialministern, yttrade därvid, jag vill
minnas att det var till finansministern,
herr Sköld, då denne ville pruta en
femma i fråga om ett bidrag: Nu har
den första reaktionära svalan blivit
synlig på det politiska himlavalvet. Jag
läste i förrgår i en aftontidning, att chefen
för riksbankens utlåningsexpedition
i Stockholm säger till ungdomarna:
Kom inte hit med edra bekymmer, när
ni skall gifta er och vill ha bosättnings -

lån, ifall ni har skaffat er en bil, ty då
får ni inte något bosättningslån av mig.
Jag har artikeln här. Är detta kanske
reaktionens svala nr 2? Den första svalan
håller alltså nu på att få sällskap.
I det ekonomiska läge vi nu kommit i
skulle det inte förvåna mig om det efter
den översyn, som jag tidigare talade
om, skulle komma flera reaktionära
svalor på detta område. Därmed har jag
inte sagt att samhället skall hårdna till
så, att vi inte räcker en hjälpande hand
där det är av behovet påkallat. Jag tror
emellertid att dagens debatt, där vi så
ingående fått diskutera det ekonomiska
läget, gett oss en del att tänka på.

Det finns också andra frågor, som jag
gärna skulle vilja vidröra i ett sammanhang
som detta. Talarlistan är ju lång,
och tiden rinner undan, men jag skall
ändå säga några ord om en sak, som det
varit stora debatter om vid två föregående
tillfällen, nämligen år 1951 och
år 1955. Det är frågan om fastighetstaxeringarna.
Jag skall inte fördjupa
mig i det ämnet i annan mån än att jag
vill peka på ett förhållande, som jag
under pågående arbete med innevarande
års fastighetstaxering har ställts inför.
På grund av de priser, som uppstått
på fastighetsmarknaden, har man
kommit så högt vid värderingen, att
samtidigt som ägaren blivit riktigt rik
har han blivit utfattig. I den stad jag
åsyftar har fastigheter, som ligger i
närheten av en av ett stort affärsföretag
inköpt fastighet, blivit åsatta mycket
höga värden. Detta affärsföretag har
inte varit ensamt om att driva upp priserna.
I samma stad har ett industribolag
betalat mycket för att bli ägare
till den tomtmark, som det varit i behov
av. Även landstinget har en affär av
liknande slag på sitt samvete, och detta
gäller även staden själv. Dessa höga
priser har sedan inverkat, när man räknat
fram medeltalet av marknadspriserna.
Det har resulterat i att många fastigheter
har åsatts så höga taxeringsvärden,
att det inte blivit någon för -

Tisdagen den 21 januari 1958 om.

Nr 2

117

Vid

dare att de, när de kommer, kan samordnas
till att bygga upp en organisation,
som blir på ett helt annat sätt effektiv
än den koloss på lerfötter, som
först växte fram.

Så vill jag också säga några ord i
en ytterst ömtålig fråga, frågan om
kärnvapnen. Det faktum, att kvinnorna
mer och mer börjat intressera sig för
detta spörsmål — och enligt mitt förmenande
måste intressera sig för det
— har föranlett förmodanden, att kvinnorna
vill göra frågan om kärnvapnen
till en ny lcvinnosaksfråga. Nej, herr
talman, detta har inte med kvinnosaken
att göra, men det är en fråga av högsta
angelägenhetsgrad för kvinnorna lika
väl som för männen. Det är en fråga
av principiell och etisk betydelse för
mänskligheten. Det är en internationell
angelägenhet, och den sysselsätter vetenskapsmän
och statsmän över hela
världen.

Vetenskapsmännen påstår inte saker,
som de inte kan bevisa — det skulle
strida mot vetenskapens hela väsen. De
kan väl ha olika uppfattningar på en
del punkter, men på en punkt tycks de
vara ense, nämligen den att inte bara
nu levande utan även kommande generationer
påverkas av hur människorna
handskas med atomkraften. Statsmännen
i sin tur arbetar på att lösa dessa
problem internationellt och på ett sådant
sätt, att det leder till mänsklighetens
fromma och inte till dess förintelse.
Det är i dessa strävanden som
en vaken, varm och upplyst kvinnovärld
måste känna sig medansvarig.
Alla människor måste känna sig engagerade
och i sina respektive länder
och i FN stödja dem.

.lag måste emellertid, herr talman,
tillägga, att enligt min uppfattning detta
inte utesluter, att frågan om vårt försvar
måste avvägas och avgöras med
hänsyn till utvecklingen runt omkring
oss i världen och med hänsyn till att
västerlandets frihet och kultur icke får
äventyras.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det är ju ingen konst att
visa, att den budget som vi debatterar
i dag är svag och att den är ofullständig.
Jag tror, att därom är vi alla ense.
Men när vi kommer till frågan,
varför det har blivit så, har vi rätt olika
meningar.

Jag blev högst förvånad, när jag hörde
herr Ohlin säga att han var bedrövad
över att finansminister Sträng hade
bragt landet i detta läge. När då herr
Ohlin skulle förklara, hur finansministern
åstadkommit detta, så började han
tala om finansministerns tidigare krav
på totalbalansering av budgeten, och det
talet ägnade herr Ohlin 17 minuter av
de 37, som han i sitt anförande anslog
för den inhemska politiken.

Det är alltså så, att man från folkpartiets
och även från högerns sida menar,
att herr Strängs strävan efter totalbalansering
skulle vara orsak till dagens
statsfinansiella läge. Låt mig bara
fråga: Om herr Sträng aldrig talat om
totalbalansering, hade läget då varit ett
annat i dag? Naturligtvis inte. Det är
inte alls totalbalanseringcn som har skapat
det läge, vari vi befinner oss, utan
det är den allmänna konjunkturutvecklingen,
i första hand påverkan av en
konjunkturavmattning i utlandet.

Det har blivit en konjunkturavmattning,
som minskat inkomsterna. När
detta sker, är det ju nödvändigt att försöka
dämpa konsumtion och investeringar
i motsvarande grad, om man skall
upprätthålla samhällsekonomisk balans
och hindra prisstegringar och inflatoriska
tendenser. Vi får väl säga, att den
avmattning som vi har i någon män beror
på vår egen ekonomiska politik •—
alltså den strama ekonomiska politiken,
icke minst kredit- och räntepolitiken.
När man så ivrigt krävt en sådan politik
har man väl också menat, att det
ligger ett visst värde i att få en dämpning
till stånd, om vi på den vägen kan
komma fram till en balanserad ekonomi.

Nu visar emellertid den föreliggande

118 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

budgeten, att det är oerhört svårt att
anpassa statens behov efter en sådan
konjunkturväxling. Det är svårt att dämpa
statens behov i motsvarande grad
som statens inkomster minskar. Man
kan kanske säga, att detta förhållande
har blivit en smula mer utpräglat i år
än vad det hade behövt bli, detta på
grund av vissa, jag kan gärna säga
olyckliga omständigheter. Vi har beslutat
en rad angelägna reformer — barnbidragens
uppräknande till bättre överensstämmelse
med utgångsvärdet, utlovade
höjda folkpensioner, höjt ortsavdrag
för den kommunala beskattningen
— och vi måste komma fram till en reglering
av försvarsfrågan. Alla dessa ting
tvingar sig fram till en lösning eller har
blivit lösta samtidigt som denna konjunkturavmattning
sätter in.

Man kan säga, att det är ett för oss
olyckligt sammanträffande, och då kan
man naturligtvis också påstå, att det är
bra kortsynt att vi inte förutsett detta,
att vi inte har sett att här var en konjunkturdämpning
i faggorna och därför
varit försiktiga med reformer. Ja,
vi erkänner väl alla att vi varit kortsynta.
Regeringen erkänner det ju. Jag
erkänner det gärna, och egentligen borde
alla riksdagsmän erkänna detsamma.

Jag hade litet svårt att låta bli att dra
på mun när jag hörde herr Ohlin förklara,
att han blivit vilseledd genom
prognoser från finansministerns sida.
Men finansministern har, som han sade
tidigare i dag, endast följt riksräkenskapsverkets
offentliga beräkningar. År
det nu så, att vi haft en känsla i det
förgångna av att herr Ohlin har varit
alldeles obevandrad i dessa riksräkenskapsverkets
beräkningar, att han har
känt sig ur stånd att genomskåda dem?
Låt mig bara påminna er om hur missnöjd
han 1954 var därför att han tyckte,
att riksräkenskapsverket hade gjort en
alldeles för låg uppskattning av statens
inkomster. Men 1956, när riksräkenskapsverket
vände på steken och började
räkna upp inkomsterna, då hörde

in.

vi inte ett knyst från herr Ohlins sida.
Han var säkerligen lika väl hemma i
dessa beräkningar 1956 som han varit
1954. Jag måste för min del säga att det
låter som en ren barnsaga, att herr
Ohlin skulle kunna slippa erkänna, att
han liksom vi alla varit kortsynt, och
detta därför att finansministern vilselett
honom!

Herr Hjalmarson har här sagt, att om
man bara hade följt högerns rekommendationer
skulle vi i dag ha befunnit
oss i ett mycket bättre läge. Jag skall
inte vid denna sena timme ta upp till
belysning hans påstående, att om hans
förslag beträffande budgeten hade blivit
genomfört skulle vi varit bättre ställda.
Jag delar den mening som uttryckts
av finansministern och av herr Hedlund,
att hur man än räknar är det uppenbart,
att om riksdagen hade följt
oppositionspartierna skulle det statsfinansiella
läget i dag ha varit ännu
sämre.

Låt oss i stället göra ett annat antagande.
Låt oss anta, att herrar Ohlin
och Hjalmarson förra hösten hade lyckats
bilda en regering och att det skulle
ha varit denna regering, som i dag hade
stått här för att försvara en budget. Får
jag fråga: Tror ni att den budgeten
hade sett ut på annat sätt än den som
här föreligger? Nej, mina vänner, det
hade varit precis samma budget — lika
klent balanserad, lika svag. Om den
hade varit ofullständig vet jag däremot
inte.

Varför hade den budgeten sett ut på
samma sätt? Jo, därför att i en sådan
regering hade herr Hjalmarson blivit
nödsakad att acceptera de beslut, som
riksdagens majoritet tidigare fattat om
barnbidrag etc. Alla de där 183 miljonerna,
som herr Hjalmarson tänkte
spara förra våren, hade han fått acceptera,
ty när dessa utgifter beslutats av
en stark majoritet här i kammaren är
de fastslagna, då är de nödvändiga.

Jag såg häromdagen en serieskämtteckning
i ett liögerblad. Den kallades

Nr 2 119

Tisdagen den 21 januari 1958 em.
Vid

för »Dagens Cosper». Det var en uppretad
familjefader som strödde papper
omkring sig, och så skrek lian: Dessa
evinnerliga brödräkningar, dessa kötträkningar
och mjölkräkningar! När
skall det bli slut på dessa onödiga utgifter? Jag

tycker att den teckningen ganska
väl exemplifierar högerns inställning
till statsutgifterna. Utgifterna är icke
onödiga. De är prövade och befunna
nödvändiga. Och sedan detta har skett
i laga ordning får herr Hjalmarson acceptera
dem var han än sitter, om i
riksdagen eller i en regering.

Nej, här har regeringen sitt ansvar,
och vi riksdagsmän har vårt ansvar. Vi
kommer inte ifrån att vi har kommit i
det läge, vari vi befinner oss, i viss mån
på grund av att vi har varit kortsynta.
Högern och folkpartiet kommer inte
ifrån sin del av detta ansvar, och jag
tycker också man kan säga, att deras
ansvar är icke mindre än vårt, ty de
har varit mera lättsinniga i sitt tänkande
än vi har varit.

Det bekymmersamma med den föreliggande
budgeten är, att den inte ger
stöd åt stabiliseringspolitiken, vilket
budgeten förut har gjort. Det finns risk
för att den skapar en köpkraft, som blir
svår att pressa in inom inkomsternas
ram. Det blir svårt att anpassa konsumtion
och investeringar så, att det går att
få in utgifterna för dessa inom denna
ram. Motvikten måste ju här sökas i
en ännu hårdare kreditpolitik, som håller
tillbaka privata investeringar och
privat konsumtion, så att det går att
hålla dessa statsutgifter, som vi icke
kommer ifrån, inom ramen.

Jag vill att man skall observera, att
det kommer att föreligga svårigheter
för riksbanken att göra kreditpolitiken
verkningsfull på grund av det tryck på
kreditmarknaden, som de statliga investeringarna
nu kommer att medföra.
Det blir svårt att få sparande och investeringar
att täcka varandra. Nog

remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer det att fordras stor omsorg för
att inte ont skall bli värre.

Låt mig ta ett exempel. Är det inte
bättre att riksgäldskontoret kan ta tillfälliga
lån i bankerna för att möta tillfälliga
behov än att riksgäldskontoret
skall behöva gå till riksbanken vid varje
sådant tillfälle och begära kassaförstärkning?
Det är väl dock så, att genom att
gå till bankerna tar man pengarna ur
den kassalikviditet som redan är skapad.
Jag tycker därför att det var ganska
egendomligt, att herr Hjalmarson i
ett tal den 12 januari hånade riksgäldskontorets
trafik i detta avseende, i det
han spefullt kastade ut, att man hankar
sig fram från vecka till vecka och från
månad till månad genom att ta jättelika
liandlån, varhelst det kan pressa fram
sådana. Det skulle inte vara möjligt i
längden. Varför skulle det inte vara möjligt
att ta upp tillfälliga lån? Det gör
ju bankerna vid vartenda månadsskifte.
Varför skall man håna ett försök att
komma fram till en något bättre finansieringsmetod
än att gå direkt till riksbanken?
Man kan fråga sig, om herr
Hjalmarson här uppträder som sabotör.
Nej, det gör han nog inte. Jag föreställer
mig inte en sabotör på det sättet. Man
kan kanske i stället säga, att han gör
det, därför att han tycker, att han har
hittat på en fras som låter bra. Detta
tycker jag stämmer bättre med herr
Hjalmarsons allmänna uppträdande.

Vi står alltså nu i den situationen,
att vi har en budget framför oss, som
inte ger det stöd åt den ekonomiska politiken,
som budgeten förut har gjort.
Det blir då fråga om vad man skall
göra för att komma till rätta med detta
problem. Då kan man väl säga, att vi
inte kommer till rätta med det på en
gång. Vi får arbeta oss ur den situationen,
såvida vi inte på nytt får stöd i
en konjunkturändring, som hjälper oss
att något snabbare komma fram till en
bättre balans. Vi får hålla igen på utgifterna
och vi får försöka anpassa

120

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vårt växande efter kläderna. Det kan
väl alla instämma i.

Herr Ohlin sade, att om man för en
politik — om det nu finns en sådan —
det skall jag inte diskutera — som gör
det möjligt att höja produktionen med
1 procent skulle det räcka. Ja, det räcker
under en förutsättning, nämligen
att konsumtion och investeringar anpassas
så, att man bibehåller balansen,
att lönerna inte stiger för mycket och
att investeringsanspråken inte pressar
sig fram i för stor omfattning. Om de
gör det, spelar det nämligen ingen roll,
att produktionen har stigit. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att man i
hela världen försöker lägga en dämpande
hand på den ekonomiska utvecklingen
för att kunna hålla balansen. Man
låter inte produktion och inkonister
skena i väg hur som helst, därför att
då visar det sig vara svårt att upprätthålla
balansen.

Det är klart att vi skall vara sparsamma,
men när vi säger det, så är det
ju så lätt att förfalla till den tanken,
att vi genom att tämligen hastigt pressa
ned statsutgifterna skulle kunna åstadkomma
en stark budget. Jag vill för
min del säga: Ha inga illusioner om
det! Om herrar Ohlin och Hjalmarson
fått bilda sin regering i höstas, så hade
budgeten, som jag förut sade, sett ut
ungefär på samma sätt, ty det går inte
att lyfta sig själv i håret. Man skall
inte inbilla sig, att det i den svenska
statsbudgeten finns så stora besparingsmöjligheter,
att man med tillhjälp av
dem kan motverka de stora förskjutningar
som konjunkturdämpningen har
skapat i inkomsterna. Det är helt enkelt
omöjligt.

Jag vill emellertid inte bli missförstådd,
så att man tror att jag är emot
att spara på onödiga utgifter. Jag tycker
visst man skall göra sådana besparingar,
och jag vet att det finns onödiga
utgifter. Allt vad man kan göra för att
åstadkomma sparsamliet är mycket tacknämligt.

ni.

Det är mycket intressant att det i
folkpartiets led har trätt fram sådana,
som vill arbeta för sparsamhet med statens
utgifter. Det kan ju hända att man
har gjort det också tidigare i tal, men
man har aldrig gjort det i gärning. Det
finns inga exempel på att folkpartiet har
krävt lägre statsutgifter. Jag vet inte om
det blir mer än tal denna gång heller,
och jag misstänker att det inte blir
mycket mer när man nu biter sig fast
vid denna parlamentariska besparingskommission.

För det första vill jag säga, att min
erfarenhet ger vid handen, att det inte
blir några resultat av en universell besparingsaktion.
Det blir inte möjligt
att överblicka hela det stora fältet.

För det andra skulle jag vilja säga, att
jag faktiskt misstror oss riksdagsmän
i det avseendet. Jag tror inte att vi är
riktigt kapabla att gå fram med kvasten,
tv vi vet för mycket om de behov
som ligger bakom statsutgifterna, och
vi har ju alla våra mer eller mindre
speciella intressen. Släpp oss samman
för att försöka spara på hela budgeten
på en gång; det kommer inte att bli
mer resultat av det än av partiledarförhandlingar
och samlingsregeringar.
Vad sådana konklaver kan åstadkomma
är praktiskt taget bara att ingenting
sker — det är också en erfarenhet som
jag av gammalt har.

Nej, om man vill spara på statens utgifter,
skall man ta bit för bit, område
för område och låta ekonomiska eller
administrativa experter, som inte har
speciella hjärteintressen på områdena,
försöka arbeta sig fram till förslag om
sparande. Säkert kommer vi här i riksdagen
inte att acceptera allt vad de föreslår,
men det blir ändå möjligt att där
utvälja en del förslag som kan leda
till besparingar.

Hur det ter sig i verkligheten kan
den sak tjäna som exempel på, som herr
finansministern i dag förde på tal, nämligen
att man på vissa punkter under
nionde huvudtiteln har lyckats åstad -

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komma en besparing på 300 000 kronor.
Initiativet togs av högerpartiet förra
året, och vi socialdemokrater fick ta
hjälp av högerns ideologiska bundenhet
för att få till stånd en skrivelse om
undersökning. Nu kommer dessa 300 000
kronor som resultat av detta, under
stor opposition särskilt från jordbruksadministrationens
sida. .lag spår att det
blir på samma sätt i år: vi socialdemokrater
får se bort ifrån våra specialintressen
på dessa punkter och ta hjälp
av högerns ideologiska bundenhet för
att få igenom besparingarna, under knot
från folkpartiet och centerpartiet. Det
är en liten illustration till hur lätt det
är att här i riksdagen åstadkomma besparingar.

Mer betydelsefullt än dessa besparingsaktioner,
som jag i alla fall ger
min välsignelse, vore det enligt mitt
sätt att se, om vi kunde råda bot på de
automatiska utgiftsstcgringarna. Jag är
ingen utopist, och jag tror inte att det
är möjligt att åstadkomma ett rensopande
på det området, men jag tror
att det finns vissa ting att göra. Det
är onekligen felaktigt att vi skall fatta
beslut för vilka vi icke har pengar, såsom
vi gjorde i fjol om barnbidragen
och om de kommunala ortsavdragen.

En sak tycker jag man borde pröva
på allvar, nämligen om det längre är
nödvändigt att ha ett särskilt budgetår
och ett särskilt skatteår. I början av min
riksdagstid hade vi kalenderåret både
som skatteår och som budgetår. Så skapade
man detta konstlade budgetår helt
enkelt därför att budgetbehandlingen
med den tidens riksdagssessioner kom
att ligga alldeles för långt före budgetårets
början, men det skälet finns ju
inte nu, när riksdagen arbetar både
höst och vår. Det finns inte någon anledning
att vi inte skulle kunna gå
tillbaka till den gamla ordningen med
samma skatteår och budgetår. Då skulle
det inte kunna inträffa vad som
t. ex. skett i år att man genomfört
det höjda ortsavdragct men beräknat

kompensationen från den 1 januari,
d. v. s. för ena hälften av budgetåret,
med påföljd att hela kostnaden faller
på det budgetår, som den nu föreliggande
budgeten avser. Genom en återgång
till den gamla ordningen skulle man
kunna skapa förutsättningar för att
undvika åtskilliga ganska besvärande
automatiska utgiftsstegringar.

Innan jag slutar vill jag framhålla
att den viktigaste lärdom, som enligt
min mening kan dras av dagens finansiella
situation, är den att det icke varit
storleken av statens utgifter som skapat
denna situation. När herr Hjalmarson
här sade att det är lättare att lyfta
50 kg än 100 kg, så är det en bild som
icke passar in i sammanhanget. Här är
det i stället fråga om hur stor del av sina
behov som det svenska folket vill ha
tillfredsställda genom statens försorg,
och vi får väl ändå, herr Hjalmarson,
räkna med att den stora majoriteten här
i riksdagen företräder folkets mening i
denna sak. Huruvida budgeten omfattar
8 miljarder eller 12 miljarder spelar
därför inte någon avgörande roll. Huvudsaken
är bara att man ser till att
utgifterna håller sig inom ramen för
inkomsterna.

Jag vill också än en gång understryka
att dagens problem hänger samman
med konjunkturväxlingarna — det kommer
vi inte ifrån. Minskade inkomster
måste leda till dämpning av konsumtion
och investeringar, om man vill
åstadkomma balans. Det är emellertid
svårt att hålla tillbaka de statliga utgifterna
— det kommer nog denna riksdag
att få konstatera innan året är till
ända. Privata investeringar och även
i viss mån privat konsumtion kan man
tvångsvis dämpa, men vem kan utöva
tvång på staten, på regering och riksdag?
Det kan ingen göra. Det måste
bero på oss själva, på vår förmåga och
vår vilja, vad vi i föreliggande situation
kan göra. Jag vill då säga att vi inte bör
överskatta vår förmåga, ty den räcker
inte för att möta snabba viixlingar av

122

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

konjunkturläget. För att detta skall vara
möjligt måste man ha eu beredskap.
Det är därför enligt mitt sätt att se
nödvändigt att på nytt dra upp vissa
moraliska kritstreck: vi skall inte besluta
om större driftsutgifter än vi
kan skaffa statsinkomster till, och vi
skall inte besluta om mera investeringar
än det kan beredas kreditutrymme för.
Men detta kan inte ske på en gång, utan
det får bli en sak på lång sikt.

Vari skall då beredskapen bestå, hur
skall kritstrecken se ut? Ja, vi måste
under goda konjunkturer ordna så, att
det finns ett överskott i driftbudgeten,
ett överskott som är så stort att driftbudgeten
kan gå ihop även om det uppkommer
en konjunkturdämpning, som
inte har depressiv karaktär. Man skall
inte inbilla sig att någon regering har
möjlighet att lösa problemet på annat
sätt än detta. Vill vi skapa de starka
buffertar herr Hjalmarson talat om, kan
dessa buffertar inte åstadkommas på
annat vis än genom att det finns ett
reservutrymme i statens skatteinkomster,
när konjunkturerna leder till en
plötslig försämring av inkomsterna.

Men det är värdefullt för folket att
staten genom sina åtgärder tillfredsställer
vissa behov för de enskilda människorna
och att den kanske gör det på
ett ännu bättre sätt än nu. Därför får
man se till att det också finns resurser
till förfogande för att befrämja en god
utveckling, därest det kommer att ställas
ökade anspråk på samhället. Detta
har t. ex. långtidsutredningen visat i sitt
betänkande om den balanserade expansionen.
Det gäller bara att man skapar
och bibehåller balans i samhällsekonomien,
och det sker genom att man för
en verksam finans- och kreditpolitik.

Herr talmannen tog åter ledningen av
förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte ta upp någon egentlig pole -

mik med herr Sköld, men hans yttrande
ger mig anledning att slå fast en
enda sak.

Det fanns i herr Skölds anförande ett
drag som var gemensamt med det karakteristiska
för de anföranden som här
hållits av finansminister Sträng och
statsminister Erlander. De har alla talat
om statens finanser på ett statiskt
sätt, som om det funnes en viss given
ram, utöver vilken man inte kan gå; det
är inom denna ram, som man måste
hushålla. Ni kombinerar inte frågan om
statens finanser med den ekonomiska
politikens verkningar på längre sikt.
Men det är ju den avsaktande produktionsstegringen,
som herr Wedén här
nyss talat om, som utgör en huvudorsak
till att statens finanser har blivit
sämre än vi hade väntat. Botemedlet
måste därför vara att man försöker få
till stånd en snabbare produktionsökning
samtidigt som man naturligtvis bör
spara så mycket som möjligt och vara
återhållsam med nya stora utgifter.

Antag att vi under hela efterkrigstiden
hade haft en annan ekonomisk
politik, som hade varit mera inriktad
på att uppmuntra spararna, inte en politik
med låst ränta och bristande hänsyn
till penningvärde och allt sådant,
utan en som varit mera sparbefrämjande
och produktionsstimulerande. Då
skulle vi ha haft en utveckling med
större produktionsökning, och med
oförändrat skattetryck hade vi fått större
inkomster för staten. I verkligheten
skulle vi emellertid då ha haft ett något
lägre skattetryck men likväl större statsinkomster
än nu.

Det är egendomligt med denna regering,
som mer än någon annan talar om
hur mycket den har åstadkommit — jag
tänker på socialdemokratien under alla
dessa år — och som tycks ha en så underbar
förmåga att planera. När man
kommer till frågan om huruvida den
ekonomiska politiken, ifall den verkligen
toge produktionsökning i sikte,
skulle kunna under loppet av ett antal

Nr 2 123

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

år åstadkomma en större produktion
och därmed förbättra statens finanser,
då finner man i varje anförande från
regeringsbänken detta tysta antagande,
att den ekonomiska politiken inte alls
skulle ha någon inverkan på produktionen
och därigenom på statsfinanserna.
Regeringens representanter för ett
rent statiskt resonemang om att det
finns en viss given ram, inom vilken
man måste hushålla, när problemet i
verkligheten är att föra en politik, som
vidgar ramen för hushållningen. Om
allt detta är de som sysslar med affärer
i vårt land, såvitt jag vet, till överväldigande
del överens. Det är den socialdemokratiska
regimen, som ständigt
blundar för det avgörande faktum.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld förklarar sig
inse att läget är pressat. Han menade,
som hans ord föll, att vi har varit kortsynta.
All right, herr Sköld, om det underlättar
en mera realistisk prövning av
läget, låt oss då säga, att vi allesammans
har varit kortsynta. Skillnaden mellan
herr Sköld och oss förefaller mig emellertid
vara att vi vill dra konsekvenserna
härav, men jag kan i herr Skölds
anförande inte finna några tecken till
att han vill göra detsamma.

Herr Sköld bagatelliserade den tillfälliga
upplåningen från statens sida.
Vad är det då, herr Sköld, som har
skett? En fjärdedel av statsskulden ligger
i dag i tillfälliga lån. Denna tillfälliga
skuld har oavbrutet vuxit, på ett
år med nära 50 procent. Denna metod
att låna i riksbanken — d. v. s. i sista
hand att trycka nya sedlar — eller i
affärsbankerna, som ger omedelbart likvida
papper, innebär i nuvarande läge
ingenting annat än att dra ytterligare
bränsle til! inflationen.

Det är därtill, herr talman, osunt att
staten har så stor del av sina långa skulder
i korta växlar. Somliga av oss har
erfarenheter av växclaffiirer från unga

dar. Det finns ett uttryck, som jag erinrar
mig från min egen ungdom. Det
lvder sålunda: »Den som för ofta skriver
på tvären, han spricker i längden.»
Jag undrar, herr talman, om inte regeringen
har skrivit litet för ofta på tvären
vid det här laget.

Herr Sköld tyckte, att det var litet
för starkt att karakterisera min ringa
person som sabotör. Det tycker jag också.
Nej, herr Sköld, jag skulle snarare
vilja säga att vi i högerpartiet är motståndsmän,
motståndsmän till en politik,
som vill att vi skall få mer och mer
av våra behov tillgodosedda via staten.
Det är ändå vi själva, som skall betala
kalaset, och då är det väl rätt rimligt,
herr Sköld, att var och en av oss skall
få litet mer att säga till om, när det
gäller hur behoven skall bli tillgodosedda.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin anklagade
mig för att ha en statisk syn på statens
inkomster. Detta hans yttrande verkar
något märkligt, när hela mitt anförande
byggde på att visa, att det just var växlingarna
i statens inkomster som hade
skapat det läge, som vi kommit in i.

Sedan hävdar herr Ohlin, att man
borde kunna föra en ekonomisk politik
som leder till ökad produktion. Det har
jag inte i och för sig bestridit, men jag
har framhållit, att frågan gäller om man
i detta läge också kan bevara den ekonomiska
balansen och hålla investeringar
och konsumtion inom tillbörliga
gränser. Herr Ohlin anförde som ett
exempel på denna ekonomiska politik
den sparfrämjande och stimulerande
höjda räntan. Enligt min mening har
den höjda räntan otvivelaktigt också
varit produktionsdämpande, och vilken
verkan som varit den största lär inte
herr Ohlin kunna avgöra.

Vad herr Hjalmarson beträffar skall
jag inte alls ta upp hans resonemang
om att han är kortsynt men konsekvent

124 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och jag motsatsen. Jag vill bara påpeka,
att när jag kritiserade herr Hjalmarsons
yttrande om de tillfälliga lånen var det
fråga om huruvida det är mera osunt
att ha dessa i affärsbanker än i riksbanken.

Till sist, herr Hjalmarson: Inte tycker
jag, att herr Hjalmarson precis liknar
en motståndsmän heller.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte gärna möjligt
för mig att nu skriva historia om
den ekonomiska politik som vi här har
förordat från 1946. För övrigt har vi
gjort denna beskrivning många gånger
förut. Men vad jag här kan och vill
framhålla är att poängen i resonemanget
är den att man med en ekonomisk
politik, som främjar produktion
och sparande, kan få en snabbare produktionsökning
och inkomsttillväxt och
en snabbare förbättring av statens finanser,
varigenom det blir möjligt att
hålla lägre skatter, vilket i sin tur har
en produktionshöjande effekt. Det är
detta som de socialdemokratiska talarna
går förbi, när de ständigt talar om
en given ram.

Nu säger herr Sköld att han har talat
om konjunkturväxlingar. Men snälla
f. d. finansministern! Detta är väl en
annan sak än den dynamiska utveckling
jag talade om. Visst nämnde herr
Sköld konjunkturväxlingar, att kurvorna
går upp och ned, men detta är inte
detsamma som den dynamiska stigande
utvecklingstendensen. Jag vet inte om
det gläder herr Sköld, men jag kan säga
att jag lyssnade med största tillfredsställelse
när han talade om konjunkturväxlingar.
Det var i alla fall bra roligt
att här i kammaren få träffa en man,
till på köpet en socialdemokrat och till
på köpet en så kunnig man som herr
Sköld, som vidhåller den sunda syn på
dessa problem vi förut i 20 år varit
överens om, en man som herr Sträng
inte lyckats vilseleda. Tack, herr Sköld,
för detta!

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Menar verkligen herr
Ohlin att jag skulle ha kunnat undgå
att märka att statens inkomster har befunnit
sig i stigande under de senaste
15 åren och att jag alltså skulle kunna
bortse från det dynamiska i utvecklingen?
Det trodde jag inte att jag behövde
särskilt tala om för herr Ohlin.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Säkert har ni till leda
hört vad som skiljer en statsman och
en politiker åt. Kanske slår det er, när
ni hört den lilla debatt som en äldre
statsman här nu gav upphov till, att det
till den definition, som säger att en
statsman är en som tänker på nästa generation
medan en politiker är en som
tänker på nästa val, borde fogas tillägget:
Dock finns det statsmän som gömmer
och bevarar politikern i sitt hjärta.

När man läser regeringens finansplan,
så kommer man obestridligen till
en höjdpunkt, då man möter lovtalet
över den totalhavererade totalbudgeten.
Man får lust att med Falstaff Fakir fråga:
Vad menar vi med principer? Svaret
är som herr talmannen vet givet:
Med principer menar vi allt, som vi
bryter emot utan att begå en förbrytelse.

Man läser vidare i finansplanen och
konstaterar vilken bottenskrapning av
statens resurser som finansministern
tillåter sig. Inför sådana egendomligheter
som att redan avskrivna lån nu
kan föras upp till hela sitt belopp inte
bara som tillgång utan som inkomst,
frågar man sig onekligen om inte den
nu sittande regeringen har ramlat in i
någonting, som endast kan karakteriseras
som syndaflodstänkande. Skulle inte
i det sammanhanget syndernas förlåtelse
kunna skänkas de socialdemokrater,
som i somras i bankofullmäktige bröt
mot en av socialismens mångahanda
principer, lågräntedogmen, eller betraktas
brottet mot denna princip alltjämt
som en förbrytelse?

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu är det väl så, att den framlagda
budgeten ännu mindre än regeringen
tål att man skämtar med den. Den är
ännu bistrare än herr Sträng och ännu
skrangligare än den figur som karikatyrtecknarna
påstår skall kallas hans
excellens statsministern. Den nya budgeten
måste behandlas utomordentligt
varligt av riksdagen, så att den inte faller
och gör sig illa på sina egna vassa
kanter.

Även om finansministern tänker sig
att bädda under med ytterligare några
extraskatter och vi andra kan bidra till
bättre balans genom att besparingsvägen
skrapa av en eller annan utväxt, har
jag personligen kommit fram till att
den största tjänst man som en enskild
riksdagsman i år kan göra statsverksamheten
är att helt avstå från att motionera
sina käpphästar nu i januari.
Jag förmodar att man på regeringsbänken
kallar en sådan insikt ett tillfrisknande,
ett ord som använts många
gånger här i dag. Tyvärr kan jag inte
kvittera med en sådan älskvärdhet mot
regeringsbänken. En del av vad som
sagts av regeringens talesmän i dag, inte
minst av statsministern, är inte uttryck
för något tillfrisknande. Det förvånar
mig att statsministern i kväll på grundval
av ett oriktigt referat har velat börja
en diskussion med herr Ohlin och genomföra
den på det sätt som skett medan
förhandlingar i berörda frågor pågår
mellan partiernas representanter. Det
måste väl ändå te sig ganska egendomligt
för svenska folket att, samtidigt som
realförhandlingarna äger rum, man i
kanslihuset går så långt i förberedelse,
alt statsministern i dag kan utlova en
proposition i eu av de frågor som är
föremål för förhandlingar. Därför skulle
det vara en vinst om statsministern ville
deklarera, att dessa förberedelser bara
har avsett den rent tekniska uppläggningen
av propositionen och att han
alltjämt står öppen för den verkliga
innebörden i förhandlingarna. Mig personligen
skulle det smärta om dessa

viktiga frågor behandlades på det dubbeltungade
sätt, som man annars måste
tro ha skett.

Budgetläget är emellertid sådant att
jag som renodlad lekman på det ekonomiska
området tvingas konstatera att
det i år knappast finns utrymme för
sänkning av den direkta inkomstskatten.
I detta mitt konstaterande ligger
ett underbetyg åt den förda ekonomiska
politiken. Genom år av stigande produktion
och ökande möjligheter har den
socialdemokratiska politiken alltså fört
oss fram till ett läge, där statens finanser
helt enkelt inte tillåter oss att handla
på det enda riktiga sättet: att byta ut
högskattepolitiken mot stimulans för
den arbetsamme medborgaren att spara
och tjäna mera. Det paradoxala i dagens
läge är just detta, att när skattesänkningskravet
är psykologiskt mest angeläget,
då måste det, som jag ser det, tillfälligt
tystna.

Partiledarna brukar likna den svenska
staten vid en buss, som kan köras
på olika sätt. I dag måste man konstatera,
att när en ovarsam förare kört
bussen i diket har vi inte råd att avstå
från en enda hästkraft i motorkapaciteten
innan vi får upp bussen på vägen
igen.

Det behövs sannerligen ingen efterklokhet
för att konstatera hur den socialdemokratiska
efterkrigspolitilcen på
punktefter punkt tvingats att anpassa sig
efter de enkla och realistiska synpunkter,
som från oppositionens sida genom
åren förts fram motionsvägen. Det är
kraven på att det måste löna sig bättre
att spara, löna sig bättre att arbeta och
löna sig bättre att utbilda sig. Det är
vid det här laget en självklar sanning,
och ändå har det tagit så många år att
få dessa tankegångar att tränga igenom.

De exempel på det bristande förutseendets
politik som jag här skall välja
är avsiktligt hämtade från den huvudtitel,
den åttonde, som enligt en
samstämmig press och även enligt
omdömen här i dag är den biist

126 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tillgodosedda i årets budget. Det har
om den nye ecklesiastikministern sagts,
att han står som en prunkande solros
bland sina slokande kamrater på
den magra tegen. Jag skall gärna erkänna,
att jag ofta med nöje har
instämt i de vänliga orden om statsrådet
Edenman. Men eftersom han tyvärr
själv har en viss benägenhet att
sätta likhetstecken mellan dessa vänliga
omdömen och det tillstånd som hans
eget ämbetsområde befinner sig i, skulle
jag vilja varna honom för att i fortsättningen
hänge sig åt sådana betraktelsesätt.
Jag skulle snarare önska att han
satte upp en lapp över sitt arbetsbord
i kanslihuset med några rader ur en
gammal känd dikt, där det heter: »Dig
söver smickrets röst — hör sanningens
en gång.» Det är den rösten, som jag
här med några exempel skulle vilja låta
höras.

Jag vill ta några exempel från ett område,
som rimligtvis borde ligga det
socialdemokratiska partiet varmt om
hjärtat. Jag tänker på den praktiska yrkesutbildningen.
De första stora årskullarna
från det andra världskriget har
just kommit upp i arbetsför ålder. I ett
snabbt framåtskridande och expansivt
land borde detta utlösa allmän glädje, i
synnerhet som vi står inför en snabb
minskning av de ur produktionssynpunkt
bästa åldersgrupperna, de mellan
25 och 50 år. Äntligen är det alltså slut
på den värsta arbetskraftsbristen och
det kostnadskrävande hoppjerkeriet.
Välkomstsaluten bestod emellertid i en
larmartikel av chefen för arbetsmarknadens
yrkesråd, som konstaterade, att de
stora årskullarnas inträde å arbetsmarknaden
fört med sig en arbetslöshet
bland 14—18-åringar som den 1 februari
1957 uppgick till 3 000 stycken.

I november hade siffran stigit till 4 000.

Det väsentligaste konstaterandet gäller
emellertid inte antalet anmälda arbetslösa.
Den tendensen tror sig arbetsmarknadsverket
kunna häva. Det betyder
i så fall att arbetsförmedlingen

måste tillgripa metoden att placera ungdomarna
i arbeten, för vilka de hav varken
håg eller utbildning. En intensivundersökning
som är i gång inom arbetsmarknadsstyrelsen
har preliminärt
givit det resultatet, att av de i höstas
placerade 14—18-åringarna är det bara
15 procent som hamnat i arbeten som
de har yrkesutbildning för. Det är helt
enkelt i yrkesutbildningens planering
och omfattning som det brister. Vi kan
inte skylla på ungdomarna, ty antalet
avvisade från heldagsundervisning i
yrkesutbildning är ca 30 000. Kön av
uibildningsintresserade är alltså betydligt
större än den mycket omtalade kön
framför läroverkens portar.

Av de arbetslöshetsdrabbade ungdomarna
tycks de allra flesta komma från
de årsklasser som just har lämnat skolan.
De dämpade konjunkturerna påverkar
företagens utbildningskapacitet.
Vid åtstramningen är det 14—15-åringarna
i städerna och samhällena och de
något äldre ungdomarna på landsbygden
som får sitta emellan. Givetvis är
de anställningar som leder direkt till
färdiga yrken de mest eftertraktade.
Där är emellertid också bristsituationen
svårast. Knappheten på tillfällighetsarbeten
har också visat tendenser
att öka. Detta hänger samman med rationaliseringen
inom handeln. Springpojksjobb,
som förr ofta var en självfallen
lösning på sådana här problem,
står helt enkelt inte längre tonåringarna
till buds i samma utsträckning.

Vissa andra upplysningar kan man
också få av arbetsmarknadsstyrelsens
undersökningar. Man bekräftar att de
fysiskt och psykiskt handikappade i
första hand kommer i kläm.

En annan orsak till arbetslöshetstendenserna
är den nuvarande bristen på
kvalificerad arbetskraft inom vissa
fack. Det kan låta egendomligt, men det
är helt enkelt så att just på grund av
att det fattas yrkesutbildade äldre arbetare
leder det till sysselsättningssvårigheter
för den icke yrkesutbildade per -

Nr 2

127

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sonalen inom samma fack. Detta förhållande
visar vilken betydelse lösningen
av utbildningsproblemen har för hela
arbetsmarknadsläget.

Utbyggnaden av det obligatoriska
skolväsendet till nioårig skola har den
fördelen, att den ger ett visst andrum
för planeringen av yrkesutbildningen
och en jämnare fördelning av de stora
årskullarnas tryck på näringslivets utbildningskapacitet.
Den ger också de
berörda årskullarna en utvidgad undervisning
i yrkesorientering och yrkeskunskap.
Men den nioåriga skolan befinner
sig ailtjämt på försöksstadiet,
och endast på en del platser kan den
lösa de stora årskullarnas problem.
Andra vägar måste utnyttjas.

Om man då först ser till den redan
befintliga utbildningsapparaten, måste
denna användas mera rationellt än som
sker. Tillgängliga och nyutbildade lärarkrafter
kan liksom lokalresurserna
på vissa håll utnyttjas intensivare än
hittills. Pensionerade arbetsledare bör
t. ex. kunna göra en stor insats som
instruktörer. Därtill bör man diskutera,
om inte yrkesutbildning i skift och ytterligare
utnyttjande av provisoriska utbildningslokaler
för den närmaste framtiden
kan ge acceptabla lösningar på
problemen. En gammal bryggstuga, en
bilverkstad eller en barack är en bättre
lokal än ingen alls.

Samhället måste också skärpa sin
uppmärksamhet gentemot de tillfälliga
och lokala »arbetslöshetsöarna». Möjligheter
finnes att organisera särskilda
nybörjarkurser. Fortbildnings- och omskolningskurser
kan också ifrågakomma.
Anslag finnes redan disponibla för
en sådan verksamhet, och det är viktigt
att de myndigheter, som har hand
om detta, verkligen noggrant följer utvecklingen
från månad till månad.

Nu går det emellertid inte för stat,
kommun och landsting att i en handvändning
skaka fram alla de utbildningsenheter
som skulle ha behövts för
att klara de stora årskullarnas utbild -

ning. I den situationen måste det enskilda
näringslivet mera än hittills ta
hand om yrkesutbildningen.

Det kan ske i form av utbildning i
industriskolor, inbyggda verkstadsskolor,
i form av lärlingsutbildning och
ren yrkestrimning. Men vilken form
man än väljer är det nödvändigt att de
enskilda företagen ser utbildningen ur
det samlade näringslivets synpunkt. Det
duger inte för en företagsledare att i år
säga så här: »Vi skall bara utbilda våra
ungdomar för ganska enkla rutinsysslor.
Ger vi dem en för bra utbildning
försvinner de bara till ett större företag.
» En sådan inställning från näringslivets
folk är helt enkelt förkastlig. För
den som tror på enskild företagsamhet
i friaste möjliga former borde detta också
vara ett strålande tillfälle att visa
hur smidigt och effektivt näringslivet
kan fullgöra funktioner som det socialdemokratiskt
styrda stats-, landstingsoch
kommunmaskineriet inte kan klara.
En annan representant för näringslivet
sade tvärtom häromdagen: »Det är inte
så att det är en dålig affär att satsa på
utbildningen. Man får en bättre arbetskraft,
och man får en betydande goodwill
som kommer företagen till godo.»

Runt om i landet har landstingen sent
omsider kommit i gång med prognosarbete
och planering för yrkesutbildningen.
Det är sådana rapporter som
man på näringslivets sida verkligen
måste ta del av. Det ligger ingen vidskeplig
övertro på de statistiska prognoserna
i påståendet, att man kan
tjäna pengar på att verkligen studera
sådana utredningar och rapporter och
ta reda på var man kan sätta in sin
utbildningskapacitet. Det kan vara så
att ett företag — låt oss säga en kemiskteknisk
fabrik med behov av specialutbildade
arbetare ■— har en förhållandevis
låg medelålder bland sina anställda.
Chefen resonerar kanske då:
»Nu är det slut på hoppjerkatiden. Då
behöver jag inte satsa några pengar på
utbildningen, eftersom det bara skulle

128 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

innebära att jag utbildade arbetare för
andra företag.» Men då kan det slumpa
sig så att i andra företag inom samma
bransch medelåldern tvärtom är mycket
hög, och då dröjer det inte förrän
det blir konkurrens om företagets egna
anställda. Om fem eller sex år ångrar
nog den chefen sina oöverlagda ord.

Det är viktigt att en sådan här verksamhet
inom det enskilda näringslivet
verkligen stimuleras och mötes med
förtroende från statsmakternas sida.
Det förhållandet att man inte själv har
kunnat klara av förberedelserna får
inte leda till att man skäms och drar
sig undan från den stimulans som det
finns möjlighet att ge. Det är givet att
det i sista hand är lönesättningen och
arbetsvillkoren för den vuxne, som avgör
attraktionskraften för de olika yrkesvägarna.
Men vi skall inte skylla på
ungdomens likgiltighet för de regelrätt
praktiska yrkena, när den vuxna generationen
inte ställer tillräckligt antal
utbildningsplatser till de ungas förfogande.
Jag tror rent av att jag vågar
säga, att det blir av avgörande betydelse
för den nu tonåriga generationens
inställning till samhället, om vi från
början kan ge den utbildning och meningsfull
sysselsättning. Det räcker inte,
herr ecklesiastikminister, att tänka på
dem som har tydliga anlag för teoretisk
utbildning, dem som för att tala med
chefen för yrkesöverstyrelsen »samhället
bär framåt från första klassen i läroverket
ända tills de kan sätta doktorshatten
på huvudet», utan då gäller det
att tänka på dessa andra, som kan göra
en lika viktig insats i de praktiska och
manuella yrkena. Herr Edenman skulle
göra en stor insats, om han utan att
göra bruk av andra medel än sin personliga
övertalningsförmåga kunde förmå
sina vänner inom den svenska fackföreningsrörelsens
olika förbund att
göra verklighet av den princip som
man länge fört fram från företagarsidan
— att i avtalen premiera de yrkesutbildade
i stället för att som nu premiera

de outbildade. Sakkunniga inom arbetsmarknadens
yrkesråd — ett gemensamt
organ för LO och Svenska arbetsgivareföreningen
— har påtalat den löneutjämning,
som på senare år har skett
mellan lönesättningen för arbete som
fordrar lång utbildningstid och för annat
arbete. I flera fack är det nu så att
utbildningstiden inte ens får räknas
som »år i yrket» när lönesättningen
sker, utan den utbildade ställes i strykklass.
Genom en lönedifferentiering till
förmån för den välutbildade vinner
man inte enbart flera nya elever och
lärlingar, utan man vinner också att det
blir lättare att intressera företagen för
att utvidga sin utbildningskapacitet. Det
kommer snabbt att avsätta sig i form av
minskade kostnader för samhället och
i sinom tid ökad produktion.

Det är sådana former av positivt och
produktivt samarbete mellan samhället
och medborgargrupperna som borde
prägla svensk politik i stället för det
snåla grupptänkande, de former av dirigering
och uppgörelse under hot, som
varit så betecknande för politiken under
1950-talet. Landets statsminister vill
ju ta patent på ordet samverkan som ett
honnörsord för socialdemokratien. Jag
hoppas att det åtminstone är ett uttryck
för en ärlig och uppriktig vilja
att över klassgränser, yrkesgränser och
andra konstlade barriärer åstadkomma
ett samhälle, som syftar att ta till vara
de många duktiga människornas arbetsvilja.
Det får inte vara så att ordet samverkan
bara står där som ett surrogat
för de redan förbrukade honnörsorden
förstatligande, dirigering och reglering.
Skall det vara på det sättet, då innehär
det ju att det vackra ordet enbart täcker
en tom verklighet.

Herr talman! Jag tror att om man i
ansträngningarna att finna gemensamma
lösningar går ned till de olika detaljområdena
och ser efter vilka försummelser
som har gjorts, då kan man
kanske i dag kosta på sig att erkänna,
att man under 1940-talets senare år

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

levat i en alltför lättsinnig tro på att
det var möjligt att åstadkomma ett fortsatt
framåtskridande utan att i tillräcklig
utsträckning satsa på de mest arbetsdugliga,
de mest arbetsvilliga medborgarna.
Den lärdomen behöver man
inte skämmas över att man har gjort.
Det bör tvärtom i stället vara ett tecken
på att här har man en gemensam
plattform, som man kan grunda ett
fortsatt realistiskt politiskt samarbete
på. Jag skulle vilja — för att inte sluta
i alltför allvarsamma tongångar — peka
på den nytta man kan ha av att i denna
situation se tillbaka på en skildring
av äldre svensk politisk historia, som
finns tillgänglig för var och en av oss,
som hemma i bokhyllan har kvar ett
exemplar av en mycket läst bok, nämligen
Folkskolans Läsebok. I denna
läste vi alla när vi var helt unga en
fabel om Sveriges historia, som skrevs
av 1700-talsförfattaren Olov von Dalin
och kallades »Sagan om hästen». Den
skildrar vårt lands utveckling före och
under storhetstiden. Den handlar om
de svenska konungarna från Gustav
Vasa till Karl XII. Jag tror att den samhällssyn
som kommer till uttryck i
denna historieskrivning skulle vara en
utomordentligt nyttig läsning exempelvis
för statsministern. Om statsministern
en kväll går hem och tar fram
Folkskolans Läsebok skall han där finna
Sagan om hästen. Den låter sig utomordentligt
väl läsas även som en skildring
av de 25 årens socialdemokratiska
politik i vårt land. Texten för oss rätt
in i herr Erlanders ej sällan hörda
skildring av politiken i 30-talets början.
Hästen Grålle är som bekant här
Sverige.

»Det var en gång en häst, som var på
skjuts och blev rätt illa åtgången. Ja
män -— jag vill säja rent ut: det var vår
Grålle. Han släpades en gång på skjuts
och blev så obarmhärtigt medfaren, fattig
kräk, att hloden stod ut genom mun
och ljumskar och han ville störta på
stunden. En ärlig man från Svedjenäs

i Överbors socken fick se honom under
största jämmern. Gubben tog hästen och
lovade ett löfte, att en sådan kampe aldrig
sku bli skjutsmärr, så mycket han
rådde. När den ärlige Gubben kom hem,
kunde ingen i hela bygden så väl laga
Grålien som han. Kreaturet blev så
flinkt och fick sådant hull, att det var
en glädje, och miste en hel hop små
ovanor, som det nyss hade fått.»

Vi känner alla igen den person som
enligt statsministerns historieskrivning
förde fram det svenska folkhemmet.
Men så sägs det:

»Men i det samma dog Gubben. Det
var stor skada. Jag suckar däröver ännu
på Gråilens vägnar.»

Sedan råkar Sverige ut för en hel del
tråkiga saker. Det konstateras om 1947
års skattepolitik, att ryttaren »satte ett
par långa fördärveliga spårar på kreaturet,
att bloden spratt ut». Det konstateras
om engångsinflationen, att hästen
en gång gjorde ett snedsprång, så att
ryttaren tumlade i ett dike och bröt av
sig lårbenet.

Så styrs Sverige av två herrar i koalition,
Sigge och Styrbjörn, och med dem
händer följande:

»Då Sigge en gång skulle rida, smög
Styrbjörn så oförmärkt en gammal spåre
under sadlen. Sigge lilla var intet
väl till häst, förrän kampen begynte
göra sats på sats, så att hatten flög av
ryttaren. Han grät och var glad att han
fick stiga av en stund. ''Farbror’, sade
han, ''jag rider på valacken så länge,
medan I kommen Grållen till gångs:
jag vill ymsa om och stundom rida på
den ena, stundom på den andra.’ ''Ja,
väl, lille vän’, sade Styrbjörn, ''men därföre
bör hästen intet vårdslösas och få
oseder. Han bör åtminstone känna sin
herre.’»

Så beter det, sedan Sigge kastats av,
om 1958/59 års budget att den var
»hård, så att röda bloden syntes på
spiltbalkarne i de första dagar. Grållen
fick smaka karbasen och mycket liten

havra.»

9 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

130 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Men så kommer historiens slut. Det
handlar om en ryttare som »arbetade
upp munnen på Grålien med en lindrig
träns; han travade ut honom, så att
han höll jämn ordning med sina fötter
och hade bogarne ledige. Gråilen fick
lagom och gott foder, god ans, lagom
aga, mycken frihet och intet självsvåld:
det kan skämma den bästa häst.»

Alla historiskt bildade vet att företrädaren
Styrbjörn sade om denne ryttare.
»Han skall göra’t.» Är det då inte
märkligt, herr talman, att den nu sittande
regeringen i stället handlar efter
mottot »Efter oss syndafloden»?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan av naturliga
skäl inte vara lika litterär som herr
Helén, men jag skall söka i mina bokhyllor
och se om jag kan hitta något
exemplar av denna bok för att se hur
det sedan gick.

Jag skall nu inte tala om ekonomi.
Det har gjorts alldeles tillräckligt redan.
I stället skall jag en liten stund
tala om brottslighet. Det uppges att under
åren 1950—1956 steg kriminaliteten
i Sverige med 40 procent, och i Stockholm
-— där allt ont brukar börja —
var ökningen under denna period 50
procent. Åren 1950—1956 var ju koalitionsregeringens
tid. Jag vill emellertid
inte påstå att den hade något finger
med i den ökade brottsligheten, även
om den liksom vi alla har haft sitt ansvar.
I en sådan här fråga tror jag inte
att en regering har så mycket att säga
till om utöver det personliga föredömet.

Men det är ändå märkligt att det under
denna tid — som för allt i världen
inte kan sägas ha varit enbart lycklig,
men som ändå har karakteriserats av
materiell uppgång — kunde hända sådana
otrevliga saker som en ökning av
kriminaliteten med 40 procent. Vi har
fört en välfärdspolitik, och vi har gjort
det i bästa mening i hopp om att vi
därmed skulle skapa bättre förhållan -

den. Men vad har resultatet av denna
politik blivit, utom en förhöjd standard?
Ja, jag har förut pekat på det ökade
antalet splittrade familjer, den ökade
spritkonsumtionen, brottsligheten, självmorden
och det ökade självsvåldet. Allt
detta är ting, som är minst lika viktiga
som ekonomien, och det måste göras
något åt dem. Jag vill ställa den frågan:
Har regeringen månne något program
på den punkten? Finns det månntro
inte ett statistiskt samband mellan kriminalitetens
ökning och den uttunnade
kristendomsundervisningen? Jag tror
att där finns ett mycket påtagligt samband
och att denna synpunkt är värd
att begrunda. Sedan må man bedöma
frågan hur man vill.

Regeringen borde tänka på denna sak.
Jag upprepar att det är väl så viktigt
som ekonomien att man får bättre förhållanden
på det området. Sverige hade
kunnat vara ett mönsterland — och tekniskt
är vi det kanske, men moraliskt
är vi det sannerligen inte. Jag har
många gånger skämts inför gästande utlänningar,
i synnerhet gäster ifrån östern,
över vad de har fått se och uppleva
här, när det kommit ut på Stockholms
gator. Och gästande svenskar i
utlandet sköter sig heller inte så särskilt
bra alla gånger. Jag minns hur det
brukade vara i Estland på sin tid. Ålänningarna
kan berätta ett och annat om
det, och danskarna har ju en tämligen
klar bild av svenskar i Köpenhamn. Det
där är tråkiga förhållanden, som bör
rättas till.

Både herr Ohlin och herr Cassel har
tidigare i dag talat om världskommunismen,
och det ämnet vore värt en separat
debatt här i riksdagen, ty där börjar vi
röra vid fundamentala ting. Jag vet att
den ideella kommunismen är en vacker
lära, och jag förmodar att det är den
omständigheten som gör att det ännu
finns människor som hyllar dagens
kommunism. De ser över dagens händelser
och alla de oformligheter och
otrevligheter som nu karakteriserar

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunismen. De ser till målet och
har därför ännu möjlighet att hylla denna
lära. Det kanske är mänskligt. Men
det är beklagligt att världskommunismen
sådan den ter sig i dagens verklighet
inte är någon bra ideologi. Den är
en dålig ideologi, som tillåter våld och
tvång och som använder sig av hat, avund,
misstro och splittring — framför
allt splittring — för att nå sina mål,
splittring mellan individer, klasser, raser,
nationer och kontinenter. Vi har
här i västern förvisso också många fel,
och vi skall inte slå oss för vårt bröst.
Vi behöver ändra oss oerhört mycket.
Men jag tror att de flesta av oss här i
västern ändå föredrar vår demokrati,
så långt vi nu hunnit, framför den kommunistiska
ideologien. Den kanske också
kan ändras på, och det skall vi väl i
så fall försöka att göra, tv förr får vi
ingen ordning här på jorden. Vi skall
ändra oss både i väster och i öster och
försöka skapa ett tillstånd av gemenskap,
som är mera människovärdigt än
som vi nu har det.

Nu är det ju tyvärr så, att denna ideologi
har en stark krigsmakt till sitt förfogande,
och därför måste västern balansera
upp en liknande krigsmakt för
att få ett tillstånd av s. k. fred — men
en fred i ständig fruktan, troligen från
båda hållen, vilket är ett ovärdigt tillstånd.
Det är väl också så, att världskommunismen
inte kan besegras med
konventionella vapen, och däri inräknar
jag atomvapnen. En idé kan bara
besegras av en större idé, eller rättare
sagt vinnas för en större idé, och det
är detta vi måste försöka att göra.

»Vårt förhållande till främmande makter
är gott», citerade herr Cassel. Han
hade sedan sina dubier och med all
rätt. Det förtvivlade eller i varje fall
bekymmersamma i dagens liige är, att
nästan alla människor därför att det
inte skjuts och bombas tror, att vi har
fred, medan det i verkligheten över hela
världen pågår ett ideologiskt krig utan
nåd. Det pågår dag och natt, varje tim -

me på dygnet, på arbetsplatser, i militärförläggningar,
i ämbetsverk, i politiska
sammanhang. Och en mängd i
grund och botten rätt menlösa och hyggliga
människor hjälper till utan att de
vet detta genom att utså negativism och
bitterhet och splittring och genom sin
moraliska ryggradslöshet.

Den mest elementära logik borde ju
säga oss, att om världskommunismen
önskar splittring så bör — i den mån
vi inte gillar den — enir/het vara det
som vi skall sträva efter. Här har gjorts
organisatoriska försök — Europarådet,
FN, Nato och allt vad de nu kan heta
— men man organiserar inte upp en
enighet, utan den måste komma inifrån.
Det är detta, som jag tycker är så tråkigt
här i landet, att vi inte kan få en
äkta enighet inom ett så homogent folk
som det svenska. En av anledningarna
till att vi behöver en samlingsregering
är just den fara vi befinner oss i. Jag
vet, att statsministern säger, att det
skall vara en alldeles särskilt kritisk
situation, om vi skall ha en samlingsregering.
Men detta är en kritisk situation.
Jag skulle vilja säga, att läget är
mer kritiskt för mänskligheten än det
har varit någonsin förr i dess historia.

Herr Ohlin talade också om att Sverige
borde kunna spela en mer aktiv roll
i det mellanfolkliga samarbetet. Fru
Thorsson var också inne härpå, och jag
är säker på att det är riktigt. Jag har
hört Hjalmar Branting tala en enda
gång. Det var på Skansen, och han talade
om internationell solidaritet. Jag
minns inte längre vad talet gick ut på,
men vad internationell solidaritet är
kan vi väl göra oss en föreställning om.
Det är i varje fall inte det vi har för
närvarande. Vi får nog göra klart för
oss här i landet, att den internationella
solidariteten får vi sträcka betydligt
längre än vi har gjort hittills. Vi skulle
kunna ge världen mycket, dels materiellt
men ända mera moraliskt, genom
vårt föredöme. Vi gör detta dåligt, det

132

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har jag redan påpekat, och det vill till £
att vi där ändrar oss. i

En svensk fackföreningsmän, som är f
en mycket god vän till mig, brukar ofta i
citera vad en av tidens tänkare en gång (
har sagt till honom: »Den enkla tron s
på Gud skall lära Sverige att bruka sina c
rikedomar rätt.» Jag har ofta tänkt på
den tesen, och det ligger säkert mycket j
i den. En del av kammarens ledamöter (
kanske chockeras av formuleringen, A
men andemeningen tror jag ändå att j
alla skall fatta, och jag skall sluta, herr §
talman, med just denna sentens. — Jag t
märker för övrigt, att mina röstresurser f
börjar svika mig, så även av fysiska skäl s
finns det anledning för mig att sluta nu. {

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Mitt ärende i denna remissdebatt
gällde närmast några reflexioner
i anslutning dels till justitieministerns
och dels till försvarsministerns
fögderi. Men eftersom hans excellens
herr statsministern har vänligheten
att vara i kammaren just nu, skall
jag be att för ett ögonblick få återvända
till hans meddelande här i kammaren
vid det sista replikskiftet. Jag tror nämligen,
att man gjorde orätt i att undanhålla
herr statsministern det förhållandet,
att de yttranden, som statsministern
då fällde, närmast i anslutning till
pensionsfrågan, hos många ledamöter
av kammaren —• jag skulle tro inte bara
inom oppositionen —- väckte både en
smula förvåning och besvikelse.

Vi vet ju alla att allvarliga förhandlingar
pågår med, som vi har trott, uppriktiga
försök att i en mycket svår fråga
åstadkomma en renhårig uppgörelse.
Det är onekligen märkligt att man mitt
under dessa förhandlingar meddelar
den ena deltagande parten att denne
inom en ganska nära framtid, i den proposition
som är under utarbetande,
skall få se regeringens program i den
fråga förhandlingarna avser. Saken blir
inte mindre märklig därav att det enda

argument statsministern hade att anföra
till förmån för denna hållning, till
försvar för detta tillvägagångssätt, var
att det skulle innebära en favör för
denna allvarliga fråga att den på detta
sätt bleve föremål för en frisk och frejdig
offentlig diskussion.

Jag är den siste att förneka att detta
är ett skäl för strid kring denna fråga,
en strid som jag är övertygad om att i
varje fall ingen på vårt håll känner någon
oro eler ängslan för, men jag skulle
å andra sidan vilja påminna statsministern
om att det också finns starka skäl
för en uppgörelse. Det skäl, som ur min
synpunkt kanske är allra starkast, är att
det efter folkomröstningen och efter allt
som skrivits och talats om allvarliga
förhandlingar mellan de fyra ansvariga
partierna i riksdagen säkert inom en
mycket vidsträckt svensk opinion
skulle uppfattas som ett underbetyg åt
dem som har ansvaret för den politiska
ledningen här i landet, om de icke i en
sådan fråga skulle kunna göra upp,
komma överens, komma fram till en positiv
lösning på samma sätt som svenska
folket är vant att man klarar andra förhandlingar,
t. ex. på arbetsmarknaden.
Enligt min uppfattning får man verkligen
inte negligera den synpunkten, att
hela vårt politiska liv, de politiska arbetsmetoderna,
här står inför ett ganska
betydelsefullt prov när det gäller att
skapa goodwill och vinna allmänhetens
förtroende. Jag ser att statsministern
skriver flitigt, och jag hoppas att han i
någon mån observerar vad jag säger, ty
jag tror att detta faktiskt är betydelsefullt,
inte minst för regeringen och regeringens
ledning.

(Hans excellens herr statsministern
Erlander: Får jag bara fråga var herr
Ståhl fått denna vidunderliga föreställning
om vad jag har sagt?)

Jag har inte läst något referat av
statsministerns yttrande, men jag har
kollationerat min uppfattning med ett
antal kammarledamöter. De har i likhet
med mig fattat det så, att statsministern

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

icke har för avsikt att bryta förhandlingarna.
Det är emellertid tillräckligt
allvarligt att lämna detta meddelande
på det sätt statsministern här gjort.

Jag vill tillägga att jag nog tycker
att statsministern, i motsats till finansministern,
visade en attityd av bekymmerslöshet
inför vår ekonomiska situation,
som gjorde mig litet förvånad.
Även på den punkten vill jag göra en
reflexion.

Herr Svensson i Ljungskile och jag
tror också herr Hjalmarson påpekade
tidigare under denna debatt att den
statliga upplåningen under totalbalanseringsåret
i fjol, budgetåret 1956/57,
steg med över 1 300 miljoner kronor.
Jag vill därtill foga att av det mycket
stora belopp, som upplåningen utgjorde
under detta märkliga budgetår, hade något
över 1 000 miljoner kronor formen
av korta lån i riksbanken. När man har
årets budgetfragment eller vad jag skall
kalla det, denna herr Strängs ofullbordade
symfoni, framför sig, frågar man
sig onekligen hur det skall gå, då driftoch
kapitalbudgeten ser ut som de gör
i årets förslag, med underbalansering av
driftbudgeten och med den trängsel på
kapitalbudgeten som varslas. Jag tycker
nog att läget ger anledning till bekymmer,
och eftersom jag strax skall läsa
upp ett intressant citat av statsministern
skulle jag gärna vilja framhålla för
honom att mitt intryck av dagens debatt
är, att om något behövs så är det
väl en utveckling i liberal riktning av
det svenska folkhemmet.

I det första numret av den nya veckotidningen
Arbetaren, som är läsvärt
inte minst på grund av sin uppriktighet,
fanns det en brett upplagd intervju
med statsministern, som var intressant
i inånga avseenden. Han blev av intervjuaren
tillfrågad om orsaken till stressen,
nervositeten, vantrivseln och den
hyperkritiska attityden i vårt moderna
samhälle, och till svar härpå yttrade
statsministern:

»Jag är ju socialist, och jag tror för

min del att en av anledningarna till
nevroserna är att vi alla fostras till liberaler
— överallt, i skolan, vid universiteten
o. s. v. Vår uppfostran går ut på
att till varje pris lära oss att hävda oss
själva. Sen kommer man ut i samhället
och upptäcker, att denna liberala ideologi
var utformad av skarpsinniga tänkare
men i ett helt annat samhälle än
det vi lever i i dag. Nu måste nyckelorden
vara organisation, samverkan, solidaritet.
Blir det då inte en besvärlig
kris mellan den ideologi, som man fostrats
i, och det samhälle, där man sedan
skall göra sin gärning? Själv tycker jag,
att det skulle vara besvärligt att ständigt
gå omkring med en sådan där inre
konflikt.»

Så långt statsministern. Jag erkänner
att uttalandet väcker intresse, kanske
inte därför att försöket till förklaring
verkar särskilt övertygande, utan därför
att statsministern här upptäckt en
mycket viktig sak, nämligen den bristande
anpassningen, den bristande trivseln
i det moderna välfärdsfolkhemmet,
om jag får kalla det så. Statsministern
skyller på människorna och speciellt
på den uppfostran till en föråldrad liberal
livssyn som bjuds oss. Det är alltså
uppenbart, förefaller det av detta uttalande,
att det inte kan vara något fel
på samhället. Hur vore det om hans excellens
även på denna för allas vår
samhällsinsats mycket betydelsefulla
punkt ville tänka om och i stället säga
sig, att det kanske ändå för människornas
livsinnehåll och lyckokänsla behövs
ett större mått av frihet än det vi har
nu och att det möjligen kan vara så, att
den samhällsdominans, som många känner
tryckande, kan ha en viss del av
skulden.

Jag skulle vilja säga ett ord om denna
samhällsdominans. Jag vill inte på något
sätt överdriva den. Det har förekommit
enligt min mening — statsministern
känner min uppfattning på den
punkten ■— många obefogade ord om
rättskränkningar i samband med sam -

134

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hällets rättsutövning. Men därför anser
jag det vara så mycket mer angeläget
att slå vakt om och se till, om möjligt
i detalj och in concreto, att t. ex.
offentlighetsprincipen, öppenheten i
förvaltningen och även i lagstiftningen,
där så är möjligt, absolut och oavvisligen
upprättliålles.

Jag har haft en utsiktspunkt under
några år, från vilken jag haft tillfälle
att komma i kontakt med fall, som i
detta avseende har varit ägnade att
väcka min betänksamhet. Jag skall anföra
ett exempel från förvaltningen och
ett från ett nu föreliggande lagförslag.
I båda fallen har offentlighetsprincipen
blivit eftersatt. Jag vill inte säga att fallen
är i och för sig typiska, men de visar
hur det kan gå till.

Det ena fallet gäller en befattningshavare
i statlig tjänst, som för inte så
länge sedan sökte en befordringstjänst
i det verk, som han hela sitt liv tillhört.
Han hade till och med några år innehaft
tjänsten i fråga. Den flyttades upp
i en ny lönegrad och förklarades då
ledig för ansökan. Han sökte, och det
var klart att han hade de formella meriterna
— både antalet år och givna
vitsord. Han var övertygad om att han
skulle få befattningen. Han blev därför
ganska överraskad då det visade sig, att
den beslutande instansen endast gav honom
ett korttidsförordnande på tjänsten.
Därom var inte så mycket att säga.
Märkligare var, att när mannen satte sig
i förbindelse med höga vederbörande
för att få veta orsaken till detta tillvägagångssätt
— om det fanns någon anmärkning
mot hans långa tjänstgöring,
om han hade begått något fel i sitt privatliv,
om han ansågs vara obetänksam
när det gällde sprit eller på något annat
sätt — så svarades det, att det inte
var någonting sådant som låg bakom.
Beslutet berodde på att det hos myndigheterna
fanns ett intyg om mannen som
gjorde, att han inte kunde få tjänsten.
När han begärde att få ta del av detta
intyg för att kunna få rättelse, förklara -

de verket i fråga, att det inte var möjligt,
eftersom intyget var hemligstämplat
och inte kunde utlämnas ens till
denne man, som intyget gällde. Det blev
sedan ett ingripande, och saken har nu
slutat på det sättet, att mannen har placerats
på tjänsten i fråga.

Jag skall inte överdriva den materiella
sidan av denna sak, men vad jag
anser vara högst betänkligt är, alt benägenheten
att hemligstämpla på detta sätt
smyger sig fram inom förvaltningen.
Jag skulle vilja rikta en vädjan till samtliga
ledamöter av regeringen att i detta
avseende hålla ett strängt vakande öga
både omkring sig och under sig när det
gäller offentlighetsprincipen inom hela
den svenska förvaltningen.

Det andra exemplet, som jag vill anföra,
kommer från ett helt annat område.
Det kan studeras av vem som
helst; det gäller det förslag till ny
barnavårdslag, som nyligen har avslutat
sin remissvandring. Jag skulle på den
punkten kanske kunna inskränka mig
till att hänvisa till ett remissutlåtande
av Publicistklubben. Jag vill påpeka
för kammaren, att detta utlåtande icke
har avgivits på grund av att myndigheterna
begärt det. Trots att lagförslaget
innehåller ett från praxis helt avvikande
mönster när det gäller inskränkningar
i offentlighetsprincipen,
har det inte skickats ut till någon instans,
som har intresse av den sidan av
lagen, utan det har gått till kommunala
och andra instanser, som har sett på lagförslagets
materiella innehåll men inte
tagit sikte på det rättsliga. När detta
uppmärksammades, begärdes lagförslaget
på remiss. Det har skrivits ett som
jag hoppas beträffande denna sida av
lagförslagets innehåll så klargörande
remissutlåtande, att regeringen inte kan
släppa fram förslaget i oförändrat skick.
Jag hoppas att den konsult som för närvarande
befinner sig på regeringsbänken
och som jag vet är intresserad av
dessa ärenden skall ägna detta förslag
sin speciella granskning.

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Nr 2

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Utan att fördjupa mig längre häri vill
jag tillägga att såvitt man kan utläsa
av formuleringen, kan konsekvensen av
de sekretessbestämmelser, som här är
införda, bli att föräldrar som genom
ett beslut av barnavårdsnämnd har
fråntagits vårdnaden av sina barn kan
förhindras att hos t. ex. en tidning
meddela vad som inträffat. Ja, de kan
kanske t. o. m. bestraffas för att de
lämnat meddelande härom, eftersom
här föreslås att ett sådant meddelande
skall kriminaliseras och bestraffas med
böter eller fängelse på upp till sex månader.

Detta är ett så allvarligt avsteg från
offentlighetsprincipen i vår sociallagstiftning,
att jag inte kan förstå att man
kan godta det. Jag hoppas att detta förslag
omarbetas. Jag har velat påtala saken
nu, innan lagen ligger på riksdagens
bord. Det är tryggare att göra det
nu på detta tidiga stadium, när utsikterna
att få en rättelse till stånd är
större än sedan förslaget avancerat så
långt som till riksdagen.

Härefter skulle jag, herr talman, vilja
ägna några ord åt den fråga, som
herr Ohlin och även herr Svensson i
Ljungskile tidigare varit inne på och
där de ställt en direkt fråga, nämligen
hur det kan komma sig att de omstridda
180 miljonerna, som — enligt vad
som offentligt har meddelats — erfordras
till fyllnadsanslag till flygmateriel,
icke med ett ord omnämndes i budgeten.
Detta är väl en skuld, förmodar
jag, till SAAB och AB Flygmotor, som
såvitt jag kan räkna ut måste ha skaffat
sig krediter i något kreditinstitut.
Och det är ju en smula pikant att staten
på detta sätt häftar i en skuld som
man icke redovisar.

Sedan jag upprepat denna fråga —
jag beklagar att ingen representant för
försvarsdepartementet är närvarande —
skulle jag också vilja framställa eu
annan fråga, nämligen hur denna skuld
har kunnat uppkomma, tydligen utan
regeringens medverkan; herr Svensson

i Ljungskile underströk att det är en
underordnad förvaltning som skjutes
fram i skottgluggen.

Flyget arbetar ju med s. k. rullande
sjuårsplaner, där man varje år tar ställning
till frågan om materielbehovet för
en ny sjuårsplan. Ser man då, när man
har denna sjuårsplan framför sig, med
den där utlagda materielen, att beställningarna
blir så stora, att man inte får
möjlighet att finansiera dem, kan jag
inte begripa annat än att det bör stå
vederbörande fritt att antingen begära
fyllnadsanslag hos riksdagen eller, om
detta icke anses vara en framkomlig
väg, att liksom skära av beställningarna
underifrån, så att man får in de redan
utlagda beställningarna, med de
automatiska fördyringar som uppstår
på grund av tekniska förbättringar och
dylikt, inom den anslagsram man har.

Jag måste säga, att det förefaller en
smula egendomligt att man från departementets
sida inte skulle ha kunnat
behärska just detta flygmaterielanslag.
Jag lämnar emellertid denna andra
dunkla punkt i frågan åsido och ber att
få gå över till en tredje punkt, som är
lika egendomlig. Eftersom man på ett
tidigt stadium i våras måste ha vetat
att detta överskridande skulle göras,
varför redovisade icke försvarsministern
detta för vårriksdagen i någon av
de propositioner som han då framlade
i anslutning till fjärde huvudtiteln? Då
hade vi inte befunnit oss i detta abnorma
läge att behöva skjuta över — som
herr Ohlin mycket riktigt på förmiddagen
här anmärkte — beställningar
som är utlagda och pengar som redan
är förfallna till betalning till ett kommande
budgetår, som icke har det minsta
med dessa beställningar att göra.

Detta är situationen, och jag skulle
nog vilja hemställa till försvarsministern
att han inte låter denna debatt avslutas
utan att lämna en förklaring över
hur detta har gått till. Jag erkänner att
det är en smula smärtsamt att behöva
klämma herr Sven Andersson på denna

136 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

punkt. Han är på ett sätt alldeles oskyldig.
Han ärvde de här tråkiga 180 miljonerna,
när han glad i hågen som alltid
gick över till försvarsdepartementet
under ett kritiskt ögonblick i våras.
Hade han vetat vad som väntade honom
kanske han varit mera bekymrad
än han då föreföll att vara. Nu står
han där i alla fall med sin tvättade
hals, och det är ju han som, såvitt jag
förstår, har det parlamentariska ansvaret
härvidlag. Försvarsministern får väl
göra upp med sin företrädare i ämbetet,
som underlät att lägga fram en proposition
i detta ärende med full redovisning
för riksdagen.

Som saken nu ligger till måste vi fråga
oss: Hur har detta gått till? Jag gör
inte den frågan, herr talman, av elakhet
eller kitslighet utan av ett i mitt
tycke ofantligt viktigt principskäl, nämligen
detta: Hur skulle det bli med
riksdagens arbetsmöjligheter, om alla
departementschefer lade sig till med
en vana att göra utgifter på 100—200
-—- kanske 300 miljoner kronor och
långt efteråt presenterade dessa utgifter
för riksdagen? Det skulle bli en
fullkomligt ohållbar situation. Därför
måste vi säga ifrån, när det händer sådant
på de huvudtitlar vi har att syssla
med, att detta får icke upprepas. Därför
är det också angeläget att vi på
detta alltför sena stadium nu äntligen
får en redovisning på denna punkt,
och jag hoppas att vi skall kunna återkomma
till frågan i morgon.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan förstå att kammaren
tycker att jag borde ha nöjt mig
med vad jag haft tillfälle att säga kammaren.
Men herr Ståhls anförande var
så pass märkligt, att även om vi bara
är några stycken samlade här tror jag
ändå att de närvarande kan vara intresserade
av att i all korthet få en skiss
till ett svar, liksom det kan vara av värde
att ha det antecknat till protokollet.

Det är för mig obegripligt, att herr
Ståhl kan göra gällande att denna fråga
icke anmälts för riksdagen. Herr Ståhl
sitter i försvarsberedningen, och herr
Ståhl borde ju ha möjligheter att läsa
åtminstone den del av statsverkspropositionen
som rör försvaret.

I fjärde huvudtiteln står på s. 12 en
kortfattad redogörelse för dessa 180 miljoner,
där det påpekas, att man tar upp
i år på tilläggsstat 68,5 miljoner. (På
tilläggsstaten redogöres något mera utförligt
för detta, men jag har tyvärr inte
den här.) Så påpekas det att flygförvaltningen
hos leverantörerna föranstaltat
om betalningsanstånd med resten, så
att betalningen kan uppskjutas till budgetåret
1958/59. För reglering av årets
utgifter anmäles på vanligt sätt i tillläggsstaten
ett anslagsbehov på 68,5 miljoner
kronor.

Den första av herr Ståhls uppgifter,
och den som tydligen vållade den största
indignationen hos herr Ståhl, berodde
alltså på att herr Ståhl inte brytt sig
om att studera handlingarna i målet,
innan han gick till anfall.

Det andra jag vill fästa uppmärksamheten
på är att vi gärna vill lämna en
redogörelse. -— Nu teaterviskar herr
Ohlin igen och säger, att det var i fjol
herr Ståhl skulle ha sagt detta. Ja, jag
kan inte hjälpa hur relationerna går
mellan folkpartiets ledning och dess
olika riksdagsmän. Nåväl: vi skall självfallet
gärna lämna en redogörelse för
vad som förevarit i affären. Jag tror det
är viktigt att det blir klargjort, att här
har från flygförvaltningens sida visats
en upprörande nonchalans mot riksdagen,
och det tror jag är mycket bra att
herr Ståhl tagit upp. Jag skall be försvarsministern
att han under morgondagens
lopp lämnar en redogörelse för
vad som ägt rum.

Om jag något skulle föregripa denna
försvarsministerns redogörelse vill jag
fästa uppmärksamheten på att det kanske
inte är så besynnerligt att man delar
upp detta överskridande på 180 mil -

Nr 2

137

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

joner i två poster. Det är löpande totalkostnader
det gäller, ty så måste vi ändå
räkna flygets beställningar. Här har
skett överskridanden på 180 miljoner
kronor. De skall om möjligt täckas med
löpande utgifter. Det är emellertid
praktiskt taget ogörligt att skaffa hela
detta belopp under löpande budgetår
— det tror jag var och en inser. Men
det finns möjlighet till en täckning, om
man tar huvudparten på nästa budgetår.
Det föreligger åtminstone en teoretisk
chans för riksdagen att täcka ett
materielanslags löpande utgifter med löpande
inkomster, och det tror jag är
riktigt. Går det att täcka dem under innevarande
budgetår är det väl en fördel,
och det får vi resonera om.

Detta var de upplysningar jag ville
lämna, och jag tror det var nödvändigt
att foga dem till kammarens protokoll.

Låt mig sedan helt kort beröra de
mera filosofiska betraktelser herr Ståhl
gjorde om vad som skapar neuroserna i
vårt moderna samhälle. Jag har där min
uppfattning, att det är neurosskapande
att människor går omkring med en
ideologi, som inte alls passar in i det
organisationssamhälle vi gemensamt
bygger upp. Jag tillåter mig säga att den
liberala ideologien tillhör ett förflutet.
Om liberalismen skall kunna anpassas
till det moderna samhället får den bli
en socialliberalism, som ligger socialdemokratien
mycket nära till sin ideologiska
utformning.

Det är vad jag sagt, och jag tror att
det är alldeles riktigt att det förhåller
sig så. Vad jag gjorde gällande var närmast
avsett som en polemik mot denna
enligt min mening mycket enfaldiga
uppfattning, att ju högre standarden
blir, desto mindre av socialismens solidaritet
och samarbetslära behöver medborgarna.
Det tror jag är fel. Jag tror,
att ju högre standarden är, ju mera tekniken
utvecklas, desto större behov av
samarbete och samverkan kommer människorna
att ha. Det är en grund till invärtes
spänning, om man försöker klam -

ra sig fast vid det halmstrå, som en föråldrad
liberal ideologi utgör i ett samhälle,
organiserat på ett helt annat sätt
än det samhälle som fanns, då denna
liberala ideologi utformades. Jag har
ingenting att ta tillbaka. Jag är glad
över att mitt tidningsuttalande har tagits
in i riksdagens protokoll. Det kan
vara av ett visst intresse att det skett,
och jag tackar herr Ståhl för den uppmärksamheten.

Sedan gällde det frågan om propositionen.
I första kammaren har meddelats,
att det referat av ett uttalande av
inrikesministern, som det har varit så
mycken diskussion om, varit felaktigt,
att han inte uttalat sig om någon tidpunkt
och att han inte uttalat sig om
innehållet i någon proposition. Därmed
var en väsentlig punkt i angreppet
borta.

Jag har tillåtit mig att ta fram det
stenografiska referatet, därför att jag
hörde, att det finns aktade medlemmar
av denna kammare, som tydligen inte
hört på eller inte uppfattat vad jag sade
i mitt inlägg. Jag skall tillåta mig att
läsa upp vad som yttrades där.

Jag frågade herr Ohlin varför det var
nödvändigt att använda remissdebatten
till att utslunga beskyllningar mot socialdemokratien
för att använda pensionsfrågan
till taktiska spekulationer.
Jag fortsatte: »Och varför var det så
bråttom att använda remissdebatten till
att utslunga dessa beskyllningar? Om
det kommer en proposition inom den
närmaste tiden, får man ju tillfälle då
att resonera härom. Jag skulle vilja säga
till både herr Ohlin och herr Hagberg:
Lugna er en smula båda två och se vad
som blir resultatet av det propositionsskrivande
som pågår.»

Det är väl alldeles självklart, att det,
om man läser detta i dess sammanhang
inte finns någonting, som tyder på att
detta skulle vara et i nytt och sensationellt
meddelande, som innebar ett slut
på möjligheterna att komma fram till en
samförståndslösning i pensionsfrågan.

138

Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Hela mitt anförande bygger ju på att så
inte är fallet. Jag säger gång på gång
att man inte skall vara så tvärsäker som
herr Ohlin är. Man skall inte utgå ifrån
att dessa förhandlingar är dömda att
misslyckas. Men å andra sidan: Hur
skulle det se ut, om vi hade en regering,
som inte förberedde framläggandet
av en proposition, när det råder
fullständig enighet på så många punkter?
Vi har t. ex. hela frågan om folkpensionshöjningen.
Skulle man inte ha
möjlighet att förbereda den proposition
som det här är fråga om?

Den som är upprörd över det här
skulle faktiskt behöva sitta ett par månader
i kanslihuset och se hur propositionsarbetet
går till. Det skulle vara en
otrolig nonchalans, om vi efter att ha
sagt, att det skall komma en proposition
i ärendet, inte vidtoge några förberedelser.
Det är självklart, att vi har gjort
en recit färdig, och det är också givet,
att vi försöker få klart för oss, på vilka
punkter det är alldeles tydligt, att vi är
överens, och det är självklart att det
görs skisseringar även beträffande de
frågor, där vi inte är överens. Men det
är väl lika självklart, att dessa skrivningar
kan ändras, om man under förhandlingarna
kommer överens. Den som
blivit indignerad över de där orden har
ingen aning om vad det är fråga om.
Det kan jag förlåta oppositionen, ty den
har ju inte haft någon möjlighet att lära
sig hur propositionsskrivning går till.
Det är en mycket nyttig kunskap, men
jag vill inte för den skull kräva ett regeringsskifte
för att ge oppositionen
tillfälle att lära sig detta.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr statsministern att jag inte tror att
någon har blivit »upprörd». Man är så
tränad när det gäller statsministern att
man inte blir upprörd i första taget.
Jag använde orden »förvånad» och »be -

sviken», och jag tror att vi nu, när herr
statsministern uppträdde på denna mera
soliga sida vid denna tidpunkt på
dagen, kan konstatera att det tydligen
var ganska lyckosamt, att jag råkade beröra
denna reaktion, så att statsministern
fick tillfälle att lämna den förklaring
som han här har lämnat. Han
har både ändrat själva atmosfären och
i viss mån förklarat sitt ställningstagande
på ett lyckligare sätt än i sitt
första anförande.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
beträffande de 180 miljonerna. Uppifrån
min bänk hörde jag inte herrarnas samspråk,
men jag ställde självfallet frågan,
varför icke dessa 180 miljoner redovisades
för riksdagen i fjol. Om jag sade att
jag menade i år, måste det tillskrivas
den sena timmen. Jag har naturligtvis
sett att det står i fjärde huvudtiteln,
men varför togs det icke fram i fjol?
Jag talade här om att den nuvarande
försvarsministerns föregångare egentligen
var den skyldige, och det måste
väl ändå ha framgått av sammanhanget,
att jag avsåg fjolåret.

På detta stadium vill jag inte på något
sätt yttra mig om det påfallande
hårda betyg som statsministern gav
flygförvaltningen. Jag avvaktar med intresse
besked om vad som kan motivera
ett så hårt omdöme, och jag tar för givet
att vi i morgon får höra departementschefen
uttala sig på den punkten.

Statsministern kom sedan in på ett
något mera lekfullt resonemang om det
liberala samhället, och om jag inte fattade
fel talade han om »den föråldrade
liberala ideologien». Jag skulle i anslutning
därtill bara vilja säga, att man inte
bör vara fullt så tvärsäker om vad som
är föråldrat och passerat. Mycket tyder
på att det icke är de liberala idéerna,
ty de kommer att finnas kvar lika
länge som människor finns på denna
jord. Däremot är det mycket som tyder
på att de socialistiska idéerna är föråldrade,
bl. a. socialismens tillbakagång
i olika länder.

Nr 2

139

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja begagna
tillfället att säga tre saker till statsministern.

Det citat ur det stenografiska referatet
som statsministern läste upp innebar
att statsministern rådde både herr
Ohlin och herr Hagberg att lugna sig för
att se vad som står i propositionen. Jag
tror det var detta som främst gjorde
ett olustigt intryck inte bara på mig
utan också på många andra såsom mått
på statsministerns samarbetsvilja. Herr
Ohlin har ju under en lång tid ändå suttit
i förhandlingar med herr Erlander
om denna sak och kan väl inte rimligen
ställas på samma plan som herr Hagberg.

Jag reagerar också bestämt mot statsministerns
omdöme om flygförvaltningen.
Sina mellanhavanden med flygförvaltningen
får regeringen klara upp
inom kanslihuset. Men här i riksdagen
är regeringen ansvarig och i första hand
försvarsministern. Den springande
punkten i denna sak är såvitt jag förstår
att staten lånat pengar utanför budgeten
och utan att redovisa det för
riksdagen.

När statsministern kom in på de mera
ideologiska perspektiven, erinrade
jag mig att Karl Marx i sitt stora perspektiv
tecknade en bild av en samhällsutveckling,
som med vetenskaplig
socialistisk säkerhet gick fram mot ett
tillstånd, där ett fåtal miljonärer skulle
stå mot miljoner svältande. Det tillstånd
som statsministern här tecknade
av utvecklingen av ett enligt hans mening
socialistiskt samhälle var snarare
ett tillstånd, där alla människor så småningom
blev miljonärer och samtidigt
socialister. Jag tror att det sista perspektivet
är ungefär lika felaktigt som
det första visat sig vara.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den

fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
riksdagens revisorers berättelse om
den år 1957 av dem verkställda granskningen
av riksbanken; samt

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse, och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 § § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.

§ 3

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner
och skrivelse:

nr 27, angående ändring av vissa avtal
rörande lån till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien,

nr 31, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. m.,
nr 34, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 26 maj 1956, den 8
mars, den 29 mars, den 2 maj, den 14
maj och den 6 december 1957, nr 291,
nr 2, nr 5, nr 6, nr 249 respektive nr
382, i anledning av, såvitt nu är i fråga,
riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelser,

nr 36, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde,

140 Nr 2

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

nr 37, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket,
och

nr 38, angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 4

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 35, av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., om utredning angående ändrad
ordning för val av statsrevisorer,

nr 36, av fru Holmquist m. fl., angående
viss form av hjälpverksamhet till
förmån för alkoholskadade och deras
familjer,

nr 37, av herr Allard m. fl., angående
sjuksköterskeskolornas inordnande i
yrkesskolväsendet,

nr 38, av herr Svensson i Kungälv
in. fl. angående kristendomsämnets
ställning i skolväsendet,

nr 39, av herr von Friesen, om inrättande
av en lärostol i oligofreni vid
något av rikets universitet eller karolinska
institutet,

nr 40, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., om anslag till Mariannelunds
praktiska skola,

nr 41, av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl., om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet, in. in.,
nr 42, av herr Svenungsson m. fl, om
inrättande av särskilda studentprästbefattningar
i Uppsala m. fl. universitetsstäder,

nr 43, av herr Persson i Appuna
m. fl., om införande av skatt å vissa
traktorer,

nr 44, av herrar Jansson i Benestad
och Eriksson i Bäekmora, om beredande
av möjlighet för hantverkare och
småindustriföretagare att erhålla långfristiga
krediter,

nr 45, av fru Sjövall m. fl, angående
andrad lydelse av 11 § lagen om religionsfrihet,

nr 46, av herr Rimmerfors, om skyl -

dighet att förse bilar och motorcyklar
med registrerande hastighetsmätare, och
nr 47, av herr Hedquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
fiskerilånefonden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den U januari 1958.
Sedan kammarens plenum denna dag
avslutats, sammanträdde med herr talmannen
och herrar vice talmän de ledamöter
av kammaren, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal.

Därvid beslöts till en början, att
kanslitjänstemännen vid innevarande
riksdag skulle utgöras av en notarie,
fyra förste stenografer, fjorton stenografer,
en förste kanslist, fem kanslister,
därav en tillika registrator och en
kansliskrivare, samt två reservstenografer.

Herrar deputerade antogo till
notarie:

hovrättsarkivarien, jur. kand. Nils G.
H. Liliequist;

förste stenografer:
f. d. tullkontrollören Agnar Michal,
byråchefen, fil. kand. Hans A. Heimbiirger,

sekreteraren och ombudsmannen, jur.
kand. Anders Norrman, samt
jur. kand. Göte Fahlin;

stenografer:

byråsekreteraren, jur. kand. John W.
Löf,

redaktören C. O. Bertil Arborén,

Nr 2

141

Tisdagen den 21 januari 1958 em.

e. o. förste byråsekreteraren, jur.
kand. Gustaf A. H. Titz,
fru Signhild Elfner,

Stig A. L. Ekermann,
pol. mag. Lars A. Nilsson,

Knut Nilson,

Bengt Lundin,

fil. mag. Bertil R. Palmquist,
fil. stud. Hans A. Karlgren,
sekreteraren, jur. kand. Sune K. Johansson,
*)

fil. stud. Gunnar Ljusterdal,

A. Göte Schenning och
redaktören Rune Söderström;

förste kanslist:
fru Ebba Ihrman;

kanslist tillika registrator:
kanslisten Curt C. C. Berggrén;
kanslister:

förste revisorn, jur. kand. Hans G.
Ehrén,

jur. stud. Pär Kettis, och
amanuensen, jur. kand. B. Rune L.
Lindquist;

kanslist (kansliskrivare):
fru Eva Särnmark; samt
reservstenografer:
sekreteraren Ingvar Olsson, och
fröken Vera Jansson.

Stenografen Löf beviljades begärd
tjänstledighet på grund av sjukdom tills
vidare från och med denna dag. Som
vikarie förordnades jur. kand. fru Majken
Carlbom.

På särskild anmodan hade följande
tjänstemän redan tidigare inträtt i
tjänstgöring hos kammaren, nämligen
den 2 januari kanslisten Berggrén, den
7 januari förste kanslisten fru Ihrman
och kanslisten fru Särnmark, den 9 januari
kanslisten Ehrén, den 10 januari
notarien Liljequist, stenograferna Arborén
och Titz, samt övriga här avsedda
befattningshavare den 14 januari.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen
att vid behov och i den mån
så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring
hos riksdagen.

In fidem
Gunnar Britth

§ G

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.12 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

* Utsedd av talmannen att vid förfall för sekreteraren bestrida sekrcterargöromålen inom
kammaren m. m.

142

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Onsdagen den 22 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.Maj:ts
propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1958/59, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Som bekant har sedan
åtskilliga år tillbaka kravet på ett slopande
av dyrortsgrupperingen varit
aktuellt. Detta har gällt både lönegrupperingen
och skattegrupperingen. Det
starkaste motivet för dyrortsgrupperingens
avskaffande har varit att en
ständig prisutjämning skett mellan de
olika orterna, vilken gjort grupperingen
till en alltmera markerad orättvisa.
Även om de direkta levnadskostnaderna
rent statistiskt ännu skulle förete vissa
skiljaktigheter orterna emellan, är
landsbygderna och de mindre tätorterna
så handikappade i andra avseenden,
att det inte längre föreligger ens skymten
av motivering för ett upprätthållande
av systemet.

Riksdagen har också uttalat sig för
dyrortssystemets avveckling. En utredning
tillsattes på sin tid, och denna har
nyligen framlagt ett betänkande, som
går ut på att både löne- och skatte -

grupperingen skall slopas. Trots att det
endast är fråga om ett utredningsresultat
anser jag mig böra ta upp saken till
behandling redan på detta stadium.

Att man föreslår ett slopande av både
löne- och skattegrupperingen, är i
och för sig bra, men granskar man utredningens
förslag, skall man snart finna,
att det inte alls motsvarar de förväntningar,
som riksdagens majoritet
haft rätt att hysa. I sin nuvarande form
är förslaget icke antagbart. Det innebär
beträffande lönegrupperingen, att
ett nytt system för lönedifferentiering
skall träda i stället för lönegrupperingen
enligt dyrortssystemet.

Även i andra avseenden är förslaget
icke acceptabelt. Det betyder i sin helhet
att statstjänstemän och andra löntagargrupper,
som nu berörs av dyrortssystemet,
kommer ur askan i elden.

Beträffande löneregleringen uttalar
utredningen bland annat:

»Utredningen har sålunda funnit det
motiverat, att man frångår ordningen
med en av statsmakterna på grundval
av dyrlietsundersökningar fastställd
ortsgruppering som lägges till grund
för en differentiering av lönerna på
olika orler. Utredningen förordar i stället
att genom förhandlingar mellan staten-arbetsgivaren
och löntagarnas organisationer
överenskommelse träffas om
utformningen av ett nytt system för
differentieringen av lönerna i olika delar
av landet.

Syftet bör därvid vara att åstadkomma
den anpassning till den privata arbetsmarknadens
löner som är erforderlig
för att behovet av tjänstemän för
skilda uppgifter skall kunna tillgodoses
i landets olika delar.»

Detta innebär att utredningen före -

Nr 2 143

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

slår, att dyrortssystemet ersättes med
marknadslönesystemet. Ett nytt system,
som åter ställer landsbygden och de
mindre orterna i en undantagsställning
till det sämre, träder i stället för det
gamla. Marknadslönesystemet betyder
nämligen, att efterfrågan på arbetskraft
till olika arbetsuppgifter i statens tjänst,
och icke arbetets art och kvalitet, blir
bestämmande för lönesättningen.

Att detta kommer att gå ut över de
lägre ortsgruppernas statstjänare och
andra berörda löntagargrupper är odisputabelt.
Särskilt kommer systemet att
drabba de lägre löntagarna, medan de
högre tjänstemännen utan tvivel kommer
att förtjäna på det. Man behöver
bara gå till den uppgörelse, som genomfördes
från och med förra årets ingång
för statstjänstemännen, för att få klart
för sig vad marknadslönesystemet kommer
att innebära.

Visserligen var denna uppgörelse endast
en mindre eftergift åt marknadslöneprincipen
inom ramen för den bestående
dyrortsgrupperingen, men den
innebar att de orter, som redan var
placerade i de högre dyrorterna, gynnades
på de lägre orternas bekostnad.
Eftergiften för marknadslöneprincipen
medförde, att spännvidden mellan ortsgrupperna
ökade med 4 procent eller
från 12 till 16 procent. I realiteten betydde
detta, att statsmakterna på en
bakväg återinförde ortsgrupp 1, som slopats
tidigare. »Balansen» mellan högsta
och lägsta ortsgrupp var återställd.
Spännvidden blev som förut 16 procent.

Samtidigt som spännvidden ökade i
botten av löneskalan, d. v. s. för de lägre
statstjänarna, minskades den i toppen,
d. v. s. för de högre befattningshavarna.
Det var resultatet av den första framstöten
för marknadslönesystemet.

Nu vill ortsgrupperingsutredningen
ta steget fullt ut till förmån för marknadslöneprincipen.
Det förvånar, att
utredningen på detta sätt utmanar
statstjänaropinionen. Då marknadslöneprincipen
aktualiserades år 1956 revol -

terade de lägre statstjänstemännen och
fördömde praktiskt taget enhälligt densamma.
Om utredningen icke känt till
detta förhållande, är det att beklaga, och
det är dubbelt beklagligt därför att det
i denna utredning har deltagit riksdagsrepresentanter,
bland andra herr
Nelander i denna kammare, som ansett
sig nära nog framför alla andra företräda
de lägre statstjänarnas intressen.
Då borde utredningen ha varit litet försiktigare
i sina rekommendationer, som
i vissa fall har karaktären av pekpinne
om hur förhandlingarna i saken bör
skötas.

Den verkliga avsikten med utredningsförslaget
ger sig till känna i de
»allmänna synpunkter» på utformningen
av marknadslöneprincipen som
utredningen med klädsam bygsamhet
anser sig böra framföra, trots att frågan
skall göras till föremål för förhandlingar
med statstjänstemännen. Utredningen
menar att man eventuellt »för
varje verksamhetsgren inom statsförvaltningen
och även för särskilda personalkategorier
inom ett verksamhetsområde»
skulle kunna tillämpa skilda löneplaner.

»Var och en sin egen lilla löneplan»
— det har tydligen varit mottot för
utredningen. Man brukar tala om lönekineseri
redan med nuvarande system,
men hur skulle det då inte bli, om beredningens
intentioner omsattes i verkligheten? Men,

som sagt, avsikten är uppenbar.
Man förstår vad det skulle betyda för
personalen särskilt vid de s. k. affärsdrivandc
verken, exempelvis SJ, om varje
verk fick göra upp sina egna löneplancr.
Tydligen har beredningen haft
SJ:s affärer i tankerna, då den framställt
sitt monstruösa förslag. Men om
SJ får göra upp sina löneplaner med
hänsyn till sin affärsmässiga ställning,
lär det bli dåligt ställt med lönerna för
de anställda. De skulle få betala priset
för en järnvägspolitik som lindrigast
sagt varit kortsynt. Detta är innebörden

144 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

av utredningens förslag om marknadslöner
uppsplittrade på ett otal löneplaner.

Man kan tycka, att då utredningen på
slikt sätt rekommenderar en hart när
obegränsad rörelsefrihet i fråga om
lönesättningen för statens tjänstemän,
skulle den inte behövt befatta sig med
frågan om »riktpunkt» för en viss lönenivå.
Den förklarar emellertid: »För
alla sådana löneplaner skulle nivån i
nuvarande ortsgrupp 3 tjäna som riktpunkt,
men i övrigt skulle en differentiering
kunna ske med hänsyn till respektive
''avtalsområdes’ speciella förhållanden.
»

Så gick det alltså med slopandet av
dyrortsgrupperingen! I verkligheten
skall den bestå, och statstjänarlönerna
i ortsgrupp 3 skall tjäna som »baslöner».
Vi skulle alltså i fortsättningen
få räkna med en lönedifferentiering,
som konstruerats av två principer i
stället för en, nämligen dyrortsgruppering
och marknadslön. Den enkla och
rättvisa principen att låta ortsgrupp 5
tjäna som riktpunkt för lönesättningen
låtsas utredningen inte om.

För vår del anser vi att ortsgrupperingsutredningens
förslag till dyrortssystemets
slopande utgör en vrångbild
av de intentioner, som legat bakom aet
av riksdagen i princip godkända kravet
på systemets avskaffande. Fråga är
för övrigt om man kan tala om dess slopande
annat än i fråga om skattegrupperingen.
Om man, såsom utredningen förmenar,
bör ha lönerna i ortsgrupp 3
som »riktpunkt» för lönesättningen,
består alltjämt orättvisan mot de lägre
dyrorternas befattningshavare och andra
löntagare.

Än värre är emellertid förslaget om
marknadslönesättning för statstjänstemännen.
Det bör än en gång betonas att
de lägre statstjänarna bestämt vänder
sig mot en dylik form av lönesättning.
De kräver i stället att staten uppträder
som mönsterarbetsgivare utan att snegla
åt förhållandena på den privata ar -

betsmarknaden. Man kan också säkert
förvänta att statstjänarnas organisationer
vid de kommande förhandlingarna
bestämt avvisar förslaget om marknadslönesättning
för statstjänstemännen. Jag
hoppas att civilministern intar samma
ståndpunkt, ty det vore en verklig
olycka, om man skulle acceptera de
allmänna riktlinjer som ortsgrupperingsutredningen
i sitt betänkande föreslår
beträffande lönesättningen för
statstjänstemännen.

Från denna fråga skulle jag vilja
övergå till att säga några ord om herr
Ohlins tafatta försök att blåsa nytt liv i
antikommunismens alltmer derangerade
gestalt. Det må ursäktas mig, men
jag kunde inte undgå att jämföra herr
Ohlin med den ryktbara figuren Don
Quijote och hans kamp mot väderkvarnarna.
Ty den som i dag inte ser att
den primitiva antikommunistiska propagandan
håller på att do svältdöden
i brist på näring får finna sig i att placeras
vid sidan av sådana löjeväckande
figurer som Don Quijote, Herostratos,
Miinchhausen och, varför inte, Mr
Dulles.

Herr Ohlin har ingenting lärt och
ingenting glömt. Plan tror sig ännu
kunna inbilla svenska folket att Sovjetunionen
hotar världens fred och frihet.
Utan tvivel kommer han emellertid att
bli lika hårdhänt tagen ur denna sin
villfarelse som fallet var i pensionsfrågan.

Det är inte många svenskar som numera
låter lura sig av talet om att krigshotet
kommer från öst. I den frågan
har det klarnat åtskilligt under senare
år. Det är inte Sovjetunionen som viftar
med atombomben, när det ges anbud
om förhandlingar i fredsfrågan. Det
är USA som besvarar alla freds- och
förhandlingsbud med ökade rustningar
och hot om atomkrig.

Det är inte Sovjetunionen som betraktar
framgångar på den fredliga forskningens
och vetenskapens område i ett
annat land som ett hot mot sin existens.

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

145

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

Det är USA som bemött de ryska framgångarna
på rymdforskningens område
med våldsamt ökade militära rustningar
och försök till skärpning av det kalla
kriget. Det geofysiska årets mest lysande
vetenskapliga resultat har besvarats
av USA med hot om totalt atomoch
vätebombskrig.

Detta vet också herr Ohlin. Ingen begär
emellertid att han skall medge fakta.
Därtill är han alltför hårt engagerad
för det kapitalistiska idealland, som
heter USA. Däremot kunde man ha rätt
att fordra av honom som »ansvarskännande»
politiker — han älskar ju själv
att kalla sig så — att han av hänsyn till
sitt eget land och dess alliansfria utrikespolitiska
linje borde uppträda litet
försiktigare i sitt omdöme om vår närmaste
store granne, Sovjetunionen, med
vilket land Sverige som bekant upprätthåller
vänskapliga förbindelser. Det
kan inte vara förenligt med svenska
intressen att man, såsom herr Ohlin
gör, söker framställa Sovjetunionen
som den potentielle fienden till vårt
land. Finge herr Ohlin sin vilja igenom,
så skulle vårt land utan tvivel förvandlas
till ett första linjens slagfält i ett
eventuellt stormaktskrig.

Dess bättre har han inga utsikter att
lyckas i sin primitiva antikommunistiska
möda. Han strider förgäves mot
väderkvarnarna. Don Quijote hade, som
vi alla känner till som läst denna ryktbara
roman, en drabant vid namn
Sancho Panza. Denne var ingen dålig
rådgivare och försökte avstyra Don
Quijotes värsta tilltag. Jag vet inte om
herr Hjalmarson resonerat med sin vapenbroder
om taktiken i denna remissdebatt.
Men om så varit fallet, tycks detta
inte ha satt något spår efter sig i herr
Ohlins uppträdande. Herr Hjalmarson
däremot synes ha dragit vissa konsekvenser
av den senare tidens erfarenheter
och överlåtit åt herr Cassel att
bedriva den gamla primitiva antikommunismens
skrämselpropaganda.

Det var ålskilligt man saknade i
10 — Andra kammarens protokoll 1958. .

herr Hjalmarsons förkunnelse. Icke ett
ord om atomvapen till militärmakten
och endast obetydligt av de gamla ilskna
utfallen mot Öst. Det är ändå till sist
trevligare med folk som kan anpassa sig
än med sådana som oberoende av vad
som händer och sker fortsätter till det
bittra slutet.

Jag har bara en sak ytterligare att
säga till herr Ohlin. Han envisas med
att söka ställa regeringen mot väggen
med frågan, om den tänker räkna med
kommunisternas röster. Frågan är ett
utslag av den stupida antikommunistiska
inställning jag nyss behandlat.
Herr Hedlund har redan svarat med att
framhålla att kommunisterna finns i
riksdagen, har rösträtt och att man följaktligen
måste räkna med deras röster.
Till denna enkla och naturliga förklaring
är inte mycket att tillägga. Kanske
bör det emellertid till herr Ohlins och
liktänkandes upplysning ytterligare
nämnas, att kommunisterna sitter i riksdagen
med grundlagsenlig rätt, valda
av cirka 200 000 svenska medborgare.
De som i likhet med herr Ohlin söker
räkna våra röster som obefintliga våldför
sig i verkligheten på grundlagen och
den svenska demokratien. Herr Ohlin
får emellertid finna sig i att vi har en
nyckelställning, och den kan ändras endast
genom ett i laga ordning företaget
riksdagsval.

Ett sådant val fruktar inte vi. Det
blir utan tvivel herrar Ohlin och hans
likasinnade som kommer att få känna
på de svenska väljarnas dom. Det går
inte att agera demokrat och fredsanhängare
samtidigt som man i handling
uppträder mot demokratiens och fredens
verkliga intressen.

Vidare anförde:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
alla de frågor som debatterades i går,
ehuru de givetvis är synnerligen viktiga.
Vi får återkomma till dem i an<
r 2

146 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nät sammanhang. Det är emellertid en
sak som ligger mig speciellt om hjärtat,
ett område där omständigheterna under
de senaste åren har varit rätt egenartade.
Det gäller vägväsendet och vägfrågornas
behandling.

När man yrkar anslag får man, som
finansministern och statsministern betonat,
givetvis inte stirra sig blind på
en sektor. Vi har stort behov av anslag
för skolor, sjukhus, vårdanstalter för
sinnessjuka, för åldringar, för kroniskt
sjuka o. s. v. Men vägarna är i dag nödvändiga
pulsådror i samhällskroppen.
Det kommer att hämna sig om vi låter
det bli åderförkalkning i dem, så att de
inte kan fungera.

Det är ganska intressant att konstatera
att när en socialdemokrat blir
landshövding och kommer ut till sitt
län och finner, att vägväsendets tillstånd
där ingalunda är sådant som det
borde vara, blir han ingen vän av regeringens
ekonomiska politik och bilpolitik.
Det är säkert ingen överdrift
att säga att vi i dag är på väg in i bilåldern
och att bilens betydelse för vårt
samhälle blir större och större för varje
år, för varje månad som går. Den
eftersläpning som nu äger rum i vägväsendets
upprustning — såväl byggande
av vägar som underhåll — är
något som inte går att avhjälpa på ett
år eller ens ett årtionde. Varje dröjsmål
att sätta i gång med den plan som
finns för upprustning av våra vägar
kommer att öka kostnaderna ytterligare.

På ett möte här i Stockholm i måndags
kväll sade en landshövding i ett
av de småländska länen, vilken varit
socialdemokratisk riksdagsman: »Med
all respekt för regeringens ekonomiska
bekymmer borde den ha handlat nu och
inte skjutit problemen framför sig.» En
annan landshövding, som är ordförande
i en stor motororganisation och som för
inte så många månader sedan satt på
en av statsrådsbänkarna, sade: »Tyvärr
behåller samhället stora delar av bil -

skatterna och använder dem för andra
ändamål än gator och vägar.» I vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens petita säger
vidare den nye generaldirektören
för detta verk, att de investeringar vi
måste göra på våra vägar är absolut
nödvändiga för att vägarna inte skall
brytas ned och trafiken växa oss över
huvudet.

Detta är alltså, herr talman, vad tre
framstående socialdemokrater har sagt.
De sitter numera på poster där de kommer
i kontakt med de praktiska problemen
och där de finner att regeringens
ekonomiska politik inte bara
på detta område utan även på andra
områden är på väg att föra oss till ett
tillstånd som en talare i går åsyftade när
han sade »efter oss syndafloden».

Jag skall nu gå in på en del speciella
vägproblem. Ett mycket viktigt
sådant problem gäller ju de olyckor som
händer dagar och nätter året om. Av
de ungefär 900 människor som årligen
får sätta livet till på våra svenska vägar
skulle troligen en del ha kunnat
leva i dag, om vi kunnat förse trafiken
med de vägar den fordrar. Likaså hade
många av dem som blivit mer eller
mindre lemlästade på våra vägar nu
kunnat vara funktionsdugliga människor,
om vi hade fullföljt det principbeslut
angående vägarnas upprustning
som fattades 1954. Människoliv kan förvisso
icke skattas i pengar och icke
heller förlusten genom ådragen högre
eller lägre grad av invaliditet för livet.
De materiella skadorna däremot uppgår
till många hundra miljoner kronor
om året.

Varför har det blivit på detta sätt?
Ingen tror väl att det beror på bristande
insikter om lägets allvar och krav
från de styrandes sida. Redan på ett
tidigt stadium blev det nämligen uppenbart
för de flesta som sysslar med
detta, att det var nödvändigt att upprusta
vägarna. Under de diskussioner
som föregick beslutet i riksdagen om
ökat skatteuttag på motorismen för att

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillgodose vägkostnaderna för perioden
1954—1959 gjordes det klart att en
omedelbar upprustning av vägnätet var
nödvändig, .lag skulle i protokollet vilja
stryka under uttrycket en omedelbar
upprustning av vägnätet var nödvändig.

Beslutet 1954 medförde att vi fick en
femårsplan som skulle ligga till grund
för vägväsendets upprustning under tiden
fram till årsskiftet 1959/60. De kostnader
som beräknades för projektet
skulle uttagas genom ökade avgifter på
bilismen. I gengäld skulle denna få
bättre vägar till sitt förfogande och
därmed kunna kvitta kostnadsökningen
i form av skatter mot en kostnadssänkning
i form av mindre slitage och bättre
driftekonomi över huvud taget. Men hur
gick det? Inkomstsidan följde i stort
sett den uppgjorda planen, och där så
inte skedde, berodde det på att inkomsterna
blev mycket större än man hade
räknat med. Utgiftssidan däremot följde
inte alls den uppgjorda planen. Visserligen
anslog riksdagen till en början
pliktskyldigast de belopp som femårsplanen
angav, men mycket snart
gjorde regeringen den inskränkningen,
att dessa pengar inte fick utnyttjas
helt och hållet. Man satte en s. k. ram
för medelsutgivningen. — En del människor
som inte vill använda det mer
högtidliga skriftspråket kallade detta
för idiotstopp. — Följden blev naturligtvis
att vägarna inte fick vad de enligt
planen skulle ha, varför följaktligen
planen inte kunde genomföras.

Redan från början fick alltså strävandena
att rusta upp vårt vägväsende
en svår eftersläpning att brottas med.
Allteftersom tiden fortskridit har eftersläpningen
blivit större och större.
Förhoppningen om att kunna kvitta
skattehöjningen -— som har visat sig
mycket kännbar, inte minst för den
tunga trafiken — mot minskade driftkostnader
stannade därför vid en förhoppning.
1 stället fick man både skattehöjning
och höga driftkostnader.

Nedskärningen av vägplanen har inneburit
ett stort slöseri med skattepengar.
Det måste ovillkorligen bli på
det viset om man varit tvungen att,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år
efter år har fått göra, projektera, förarbeta
och lägga upp program som sedan
måst skrinläggas för att ersättas med
halvmesyrer, oekonomiska arbeten där
stora och dyra maskiner inte har kunnat
utnyttjas rationellt. Den reella nedskärningen
i upprustningsarbetet har
varit större än vad som motsvaras av
det antal miljoner med vilka planerna
skurits ned. Ju mera man måste »plottra»
dess dyrare blir vägmetrarna. Dessutom
har kostnaderna för vägunderhållet,
som vi varit inne på när sjätte huvudtiteln
behandlats under senare år,
måst ökas för att kunna hålla det gamla,
omoderna vägnätet i något så när
trafikabelt skick.

Hur har det då gått med de inkomster
staten har haft för motorismen men som
inte har använts till vägväsendets upprustning?
En del av dessa redovisas
som reservationer under vissa anslag,
medan en annan mycket stor del har
gått till statens budgetutjämningsfond,
där de redovisas under särskild titel.
Många människor har säkert haft och
har säkerligen ännu, i den mån de har
krav på att en regering skall vara allvis,
den föreställningen att pengarna
finns och att det bara är att ta fram
dem när det äntligen skall bli ett verkligt
vägbyggande utav. Det är kanske
inte så konstigt att menige man tror
att det ligger till på det viset. Man litar
på staten, man litar på våra politiker,
och man har väl knappast kunnat föreställa
sig att så mycket pengar bara
skulle försvinna utan vidare, bara rinna
ut genom finansministerns fingrar utan
att vägministrarnas knot har kunnat
hindra detta.

Men detta är den dystra verkligheten.
Pengarna finns inte. De står visserligen
ordentligt redovisade som reservationer
under vissa anslag eller i auto -

148

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mobilskattemedelsfonden, men deras s
värde inskränker sig till så litet som s
värdet av det bläck varmed siffrorna 1
skrivits. 1

För ett par veckor sedan upplyste fi- 1
nansministern för första gången det I
svenska folket om att pengarna är ute s
och gör nytta på »annat håll». Att peng- c
ar gör nytta är i och för sig ingenting £
som vi vill göra invändningar emot. 1
Vad vi vänder oss emot är, att man här s
tar upp skatter för ett visst ändamål c
och sedan använder dem för något helt f
annat. c

Man kan fråga sig hur det skall bli v
när dessa pengar en gång skall återbe- c
talas — om nu finansministern anser l
att de bör återbetalas. Statens huvud- t
sakliga inkomstkälla utgöres av skatter c
från enskilda och företag. Det blir des- £
sa som får se till att ge staten de in- s
komster, som behövs för att skulden till r
vägväsendet skall kunna betalas. Eftersom
en stor del av oss enskilda perso- s
ner och många företag är bilägare — (

det har i denna remissdebatt vittnats t
om att bilägarnas antal oavbrutet ökar t
— innebär statens återbetalning ingen- t
ting annat än att bilismen, d. v. s. vi c
själva, genom skatter får betala statens
skuld till oss själva. Jag står för vad f
jag här säger, att det hela gäller ingen- r
ting annat än att bilismen och därmed (
näringslivet på detta sätt får genom yt- c
terligare skatter betala statens skuld (
till vägväsendet. s

Herr talman! Många talare är här an- s
mälda och jag skall inte ge mig in på f
några budgettekniska resonemang. Vad r
jag här sagt är så pass klar svenska (
att den som vill läsa och inte kan ve- £
derlägga detta förstår, att det vad gäl- i
ler bilskatterna begåtts sådana felaktig- f
heter att en enskild människa säkerligen
inte skulle ha fått fortsätta med den j
verksamhet som finansministern här j
bedrivit.

Jag vill bara ge uttryck för min enkla t
mening, att vad vi här bevittnar är hur f
regeringen har använt bilskattemedlen (

som en handlånekassa — eu mycket
stor sådan för övrigt -— med vilken den
har kunnat kamouflera det verkliga
lånebehovet som den socialdemokratiska
ekonomiska politiken har skapat.
Det är bilskatterna som har fått fungera
som herr Strängs hjälpare i nöden, och
då förstår man mycket väl varför väganslagen
har blivit så styvmoderligt behandlade
och budgetutjämningsfonden
så favoriserad. Vi står nu i dag inför
ett läge, som karakteriseras av statsfinansiella
svårigheter av högst betydande
mått. Vi har kommit därhän att
vi nästan inte har råd att göra saker
och ting som vi inte har råd att låta
bli. Samtidigt står vi — om man får
tro väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och det finns ingen anledning att inte
göra det — inför grusvägarnas totala
sammanbrott. För varje år blir det alltmera
kostsamt att hålla huvuddelen av
våra vägar i ett något så när trafikabelt
skick, och för varje år blir medelstilldelningen
förhållandevis knappare, eftersom
varje års uppskov skapar större
behov. Som vi nu håller på kan vi helt
enkelt inte fortsätta. Det innebär ett
otroligt slöseri med våra resurser.

Vissa delar av bilismen pressas ned
av stora kostnadssvårigheter. Bilmaterielen
förslits, och stora värden går här
till spillo. Vägarna slits ned och kostar
oerhörda pengar i underhåfl; även på
detta sätt förstörs stora värden. Trafiksäkerheten
blir mindre och mindre,
såsom jag nämnde i början av mitt anförande.
Förluster i form av dödade
människor i hundratal, i form av skadade
människor i tusental och i form
av materielskador som kan räknas i
miljoner medverkar till att förlusterna
för samhället snabbt stiger i höjden.

Vi har tydligen kommit i det läget,
herr talman, att vi får börja från början
igen. Vi måste skapa ett program för
vägpolitiken på längre sikt, och vi måste
säga oss, att detta program som skall
göras upp måste vara till för att hållas
och inte bara stå på papperet. Förut -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningarna är såvitt jag kan se alldeles
speciellt gynnsamma på vägväsendets
område. Vi har där vissa utgifter
som skall täckas av vissa inkomster.
Om vi använder de pengar som motorismen
betalar in till att lägga ned dem
på vägväsendet, om vi inte använder
pengarna till andra saker så att en
skuld till motorismen skapas, så bör vi
inom rimlig tid kunna åstadkomma ett
vägväsende som står någorlunda i nivå
med vad dagens och morgondagens
samhälle kräver.

Delegationen för översiktlig vägplanering
lade i slutet av förra året fram
resultatet av sina undersökningar, vilka
bedrivits under en lång följd av år.
Denna redovisning har delegationen
kallat »Vägplan för Sverige» — ett stolt
namn. Jag föreställer mig att det är en
vägplan av denna typ som vi har behov
av, där man dragit upp riktlinjer
för en etappvis utbyggnad av vårt vägväsende.
Jag tror för min del att det
är nödvändigt att riksdagen så snart
som möjligt får ta ställning till planen.

Men en vägplan av denna typ är självfallet
inte den enda förutsättningen för
att vi skall kunna klara upprustningen
av vårt vägnät. Det finns en annan
viktig förutsättning, den allra viktigaste:
det får inte hända en gång till att
motorismen som, enligt principer vilka
fastslagits här i riksdagen, skall betala
alla de kostnader den orsakar vägväsendet,
även skall bidraga med att täcka
kostnader för helt andra ändamål. Om
någonting sådant skall bli regel, förutsätter
det att riksdagen ändrar sitt en
gång fattade principbeslut angående
bilskattemedlen. Motorismen skall inte
bakvägen lockas att betala andra ändamål
än vägväsendets. Om dess medverkan
krävs på andra samhällsområden,
bör Sveriges alla bilägare och motorfordonsägare
över huvud taget få detta
klart, tydligt och ärligt redovisat.

Ge landet bättre vägar, större trafiksäkerhet
och bättre transportekonomi,
och motorismen kommer att betala vad

man begär av den. Men jag tror inte,
herr talman, att betalningsvilligheten
påverkas i positiv riktning om inte dessa
löften uppfylls.

Jag har talat om vägväsendet i åtskilliga
minuter, herr talman, men jag
anser detta vara en viktig sak i dagens
svenska samhälle. Den eftersläpning
som man kan konstatera och vars existens
ingen kan vederlägga kommer att
kosta oss mycket pengar, och den kommer
att åstadkomma stora skador, som
blir obotliga om inte någonting göres
ganska snart.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! »Om äganderättsfrågor
kommer de mest betydande politiska
konflikterna i framtiden att helt
eller delvis röra sig. Särskilt är detta
fallet med de spörsmål, som årligen
uppkommer i samband med beskattningen.
» Den kände engelske politikern
lord Cecil kunde knappast ana, i hur
hög grad han skulle bli sannspådd, då
han skrev dessa ord för snart 50 år
sedan.

Just på beskattningens område går
den stora vattendelaren mellan borgerlig
och socialistisk politik. Inom högerpartiet
har vi länge varnat för den
skattepolitik som kännetecknat det socialdemokratiska
maktinnehavet. Särskilt
har vi varnat för den fara det innebär
att ständigt vältra nya pålagor på
det enskilda näringslivet.

Det har sagts att dessa skatteskärpningar
tillkommit för att hindra penningvärdeförsämringen
och sålunda
medverka till ekonomisk stabilitet. Det
måste emellertid stå klart för alla och
envar, att något sådant mål knappast
kan uppnås, om stat och kommuner
samtidigt ökar sina utgifter. Visserligen
har finansministern säkerligen sökt
hålla igen på en del punkter, men hur
otillräckliga dessa ansträngningar varit
framgår med all önskvärd tydlighet då
man ser, hur gapande stort underskottet
är.

150

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Inom högerpartiet har vi länge sökt
rikta uppmärksamheten på de faror
högskattepolitiken för med sig, särskilt
för svenska folkets välstånd. Hur ohållbar
den finansiella situationen är har
vi blivit pinsamt medvetna om då vi
tagit del av finansministerns budgetförslag.
Nya skatter förutspås, enär herr
Strängs tidigare förda utgiftspolitik
omöjliggjort en begränsning av statsutgifterna.

Redan den första veckan i år ökade
statsskulden med drygt en miljard kronor
och passerade därmed 20 miljarders-strecket.
Räntehöjningen i somras
förde med sig ett ganska kraftigt ökat
banksparande. Man skulle ha kunnat
vänta sig, att det hårt ansträngda näringslivet
i första hand fått tillfälle att
tillgodogöra sig dessa nya krediter. Men
tro inte det! Naturligtvis var det staten
som var framme och utnyttjade de nya
kreditmöjligheterna. Allt som allt var
affärsbankernas totala omsättning vid
senaste årsskiftet cirka 1 1/2 miljard
kronor större än ett år tidigare. Av
denna ökning använde staten 815 miljoner,
d. v. s. drygt 50 procent. Staten
har för egen del i hög grad tagit affärsbankernas
kreditkapacitet i anspråk,
och statsverkspropositionen går
knappast i sådan riktning, att man vågar
räkna med någon förbättring på
denna punkt. I betraktande av penningmarknadens
redan nu bristande
funktionsduglighet inger detta allvarliga
betänkligheter. Vad svenska folket
sparar, det konsumerar staten.

Kreditsvårigheterna för näringslivet
och i synnerhet då för de små och medelstora
företagen har blivit allvarliga
orosmoment inför framtiden. Den fria
avskrivningen betydde på sin tid mycket
för näringslivets och därmed för
hela vårt välstånds utveckling under
1940-talet. Den klart mot företagen riktade
skattepolitik, som förts av socialdemokratien
under 1950-talet, har emellertid
satt en effektiv broms för fortsatt
stegring av den materiella stan -

darden. De framtida produktionsmöjligheterna
ter sig i dag synnerligen ovissa.
Låt mig erinra om att ökningen av vår
bruttonationalprodukt alltsedan 1951 i
genomsnitt bara utgjort hälften av ökningen
under perioden 1916—1951. .En
jämförelse i detta sammanhang med
Europa i övrigt visar sig för svenskt
vidkommande inte särskilt gynnsam.
Mellan åren 1950 och 1956 steg industriproduktionen
i den s. k. sexstatsunionens
länder med tillsammans ungefär
tre gånger så mycket som i Sverige.
Och denna jämförelse gällde då den
grupp stater, som består av några av
våra hårdaste konkurrenter på exportmarknaden.

Vad vi på vårt håll varnat för har
alltså till fullo besannats. Den starka
begränsningen av investeringarna har
lett till ett kraftigt minskat företagssparande
och därmed också allvarligt rubbat
vår framstegstakt. Hur skall det
sedan gå, när staten också tar i anspråk
de nya bankkrediter, som skapas? Det
finns all anledning befara, att den politik,
som föres i den fulla sysselsättningens
namn, kan leda till något helt
motsatt — arbetslöshet.

I detta sammanhang finns det anledning
att något dröja inför planerna på
den ekonomiska integrationen i Europa.
Vilka följder kommer en nordisk marknad
eller det planerade frihandelsområdet
att medföra för svenskt vidkommande?
Det förefaller i hög grad antagbart
-—- i vilket fall som helst kan
man alltid hoppas därpå — att den
ekonomiska integrationen så småningom
också leder till en politisk integration.
Detta är något, som vi på svensk
sida självfallet måste hälsa med stor
glädje. Men samtidigt vill man ängsligt
ställa sig frågan hur vårt näringsliv
skall kunna reda sig i den ökade konkurrens
som blir följden. Naturligtvis
måste vi räkna med en hel del övergångssvårigheter,
men i och för sig
borde inte situationen inge några farhågor.
De svenska produkterna har ett

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gott namn och kan i fråga om kvalitet
väl hävda sig vid en utländsk jämförelse.
Men det är uppenbart, att de ekonomiska
omvälvningarna i Europa kan
få svåra följder framför allt för de små
och medelstora företagen i vårt land.
Det kommer att krävas större serier och
förbilligad produktion. Detta i sin tur
kräver för vårt vidkommande omfattande
rationaliseringar och nyinvesteringar.
Och detta slutligen ställer stora
anspråk på krediter.

Om de svenska företagarna får nya
möjligheter till självfinansiering, är jag
övertygad om att de i stort sett skall
kunna rida ut stormarna och ge vårt
land tillfälle att fortsätta på framstegens
väg. Men skall den nuvarande
skattepolitiken med sin ensidiga inriktning
mot företagen fortsätta, finns
det all anledning att se dystert på framtiden.
Skattebördorna har hittills fört
med sig, att företagens skatteförmåga
minskat — helt i motsats till det allmännas
intresse. Som framgår av statsverkspropositionen
sjönk de svenska
bolagens skatteunderlag från 1955 till
1956 med 12 procent. Skall den utvecklingen
fortsätta, kommer vi att stå
oss slätt.

Mot bakgrunden av näringslivets kreditsvårigheter
kan jag inte underlåta att
med några ord bemöta herr Sehlstedts
ironiska angrepp i går mot näringslivet
i vad det gällde helgpermitteringarna.
Herr Sehlstedt yttrade bl. a.: »Kultursamhället
tolererar ej arbetslöshet och
ej heller helgpermitteringar.» De senare
betecknades som bristande planering
från företagens sida. Detta är grava
beskyllningar, herr Sehlstedt! Permitteringarna
har sin grund i hård utländsk
konkurrens och exempelvis vår lönenivå,
vilket vår värderade handelsminister
herr Lange pekade på i ett uttalande
häromdagen, då det gällde OEEC
och Sveriges eventuella deltagande i
ett frihandelsområde. Han uttalade
bland annat: »Men hur skall man t. ex.
harmonisera Sveriges lönenivå med

andra medlemsländers — den svenska
lönenivån ligger 50 procent högre än
genomsnittet av samtliga övriga OEECnationers.
» Företagens orderstock har
minskat i oroväckande grad de senaste
månaderna. Därtill kommer att företagen
har stora lager av färdigprodukter.
Vad skulle ett statligt bolag i motsvarande
situation vidtagit för åtgärder?
Men det kanske hade haft möjlighet
att få låna pengar! Flera tiotusentals
företagare saknar i dag på grund
av den förda kredit- och skattepolitiken
erforderligt rörelsekapital och saknar
likvida medel. Hur gärna företagarna
än vill hålla sina anställda skadeslösa
vid permitteringar, har de föga möjlighet
därtill. Men kanske herr Sehlstedt
kan visa oss en väg att skaffa erforderligt
kapital? Avser Ni i så fall subventioner,
som är så modernt i dagens
Sverige? Eller vad för andra möjligheter
har Ni att erbjuda för att lösa detta
problem?

Till sist borde herr Sehlstedt betänka,
att många företagare, särskilt de mindre,
har en inkomstnivå som ligger i
paritet med och till och med under de
anställdas löner.

I detta sammanhang skulle jag också
gärna vilja ha klarhet på ytterligare en
punkt, då det gäller OEEC. Enligt tidningsreferaten
skulle handelsministern,
då han häromdagen återvände från
OEEC-mötet i Paris om ett europeiskt
frihandelsområde, ha yttrat, att Sverige
knappast kunde tänka på att vara med
i det planerade frihandelsområdet, om
träförädlingsindustrierna skulle uteslutas
från frihandelszonen. Det är förvånande
att höra sådant från vår handelsminister.
Självfallet skulle ett uteslutande
av träförädlingsindustrierna från
frihandelszonen föra med sig allvarliga
konsekvenser för svenskt vidkommande,
men samtidigt måste vi ha klart för oss,
att Sverige inte kan isolera sig från det
övriga Europa. Vi måste se den bittra
sanningen i ögat och vara införstådda
med att vad som än händer kan vi inte

152

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ställa oss utanför den europeiska marknaden.
En negativ inställning från vår
sida i ett sådant sammanhang skulle inte
bara medföra svåra ekonomiska konsekvenser,
det skulle också innebära, att
vi politiskt ställde oss utanför den västeuropeiska
gemenskapen.

Vad framtiden än kommer att bära
i sitt sköte, kan vi redan nu konstatera,
att om vi skall kunna hävda oss på exportmarknaden,
måste vi också göra
våra produkter mera kända. En god
möjlighet att skapa ökat förtroende för
vårt land och våra produkter är deltagande
i internationella mässor och
världsutställningar. Man blir följaktligen
ganska beklämd, när man nödgas
konstatera, att Sverige av allt att döma
inte kommer att deltaga i sommarens
världsutställning i Bryssel. En sådan
restriktiv hållning kan inte annat än
skada det svenska namnet. Jag är inte
den som i tid och otid ropar på nya
statliga engagemang, men jag frågar
mig ändå, om det inte ligger i statens
intresse att se till, att vårt land i största
möjliga utsträckning söker skapa goodwill
för svenska produkter. Kort sagt:
vill vi slå vakt om vårt nuvarande välstånd
och skapa möjligheter för nya
framsteg, då måste det också till en
ändrad attityd från regeringens sida
gentemot det svenska näringslivet. Våra
företag måste ges möjlighet till självfinansiering.
En lindring i den orimligt
hårda beskattningen måste komma till
stånd, samtidigt som avskrivnings- och
varulagervärderingsreglerna ånyo mildras.
Förlust- och resultatutjämning, i
Sverige såväl som i andra länder, vore
inte heller på något sätt en betungande
reform för staten men skulle speciellt
för de små och medelstora företagen
innebära högst väsentliga lättnader.
Därigenom skulle också större rättvisa
uppnås.

Vad vi behöver är med andra ord en
produktionsstimulerande beskattning.
Men detta kan endast åstadkommas, om
vi i syfte att uppnå en rejäl skattesänk -

ning på alla områden radikalt omprövar
formerna för statens inkomster och utgifter.
Ökad indirekt beskattning samt
reducering av den direkta beskattningen
liksom ökad finansiering av socialförmånerna
är några av de vägar, som
kan leda till resultat. Otvivelaktigt skulle
en sådan nyordning av skattepolitiken
föra med sig ett ökat sparande, till
gagn för hela vår produktion och därmed
för hela folket.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! När jag begärt ordet i
årets remissdebatt, har jag gjort det för
att på ett par punkter få kommentera
tionde huvudtiteln. Den ena punkten
gäller idrottsanslaget, där statsrådet
och Kungl. Maj :t i år har föreslagit en
höjning med 300 000 kronor. Vi befinner
oss i ett pressat läge, och jag vill
genast säga ifrån, att vi, som brukar
hävda idrottsrörelsens intressen, inte
på långt när är nöjda, men vi får ändå
finna oss i vad som föreslås. Jag vänder
mig emellertid mot argumenteringen
för den föreslagna höjningen. Den
finner jag nämligen anmärkningsvärd.
När statsrådet föreslår en uppräkning
på 300 000 kronor, så talar han mycket
positivt om idrottsrörelsens insatser,
men sedan säger han att det statsfinansiella
läget inte tillåter en större
höjning. Anslaget är emellertid, säger
statsrådet, dubbelt så stort som för innevarande
år. Men läser man den proposition,
som gäller för innevarande
år, så finner man där samma statsråd
säga att det inte kan formellt föreslås
mer än 150 000 kronor i ökning, men
att ökningen ändå reellt uppgår till
500 000 kronor, ty 350 000 kronor från
det föregående budgetåret togs i anspråk
för de olympiska spelen. Och eftersom
det inte blir några sådana spel
under innevarande budgetår, menar
statsrådet där, skulle ökningen bli den
angivna.

Vad som i fjol var en höjning på

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

500 000 kronor, är i år dubbelt så mycket,
när det redovisas en höjning på
300 000 kronor — det är ju ett ganska
anmärkningsvärt sätt att räkna. Jag
tycker att man i rättvisans intresse
borde ha sett över vad som sades på
denna punkt förra året.

Jag vill också framhålla att det nu
till 300 000 kronor uppräknade anslaget
inte på långt när ger täckning för
de inträffade kostnadsstegringarna,
och ännu mindre motsvarar anslaget
de äskanden som gjorts från idrottsrörelsens
sida. Som idrottsledare kan
man sålunda inte vara nöjd. Men som
riksdagsman — och när man lever i
en atmosfär, i vilken det inte kan sägas
snart sagt en enda mening utan att
man tar orden »det statsfinansiella läget»
i sin mun — får man ändå finna
sig i den medelsanvisning som här
gjorts.

Att man finner sig i detta beror kanske
främst på att handelsministern
framlagt mycket positiva förslag då det
gäller den extra tipsomgången med anledning
av världsmästerskapsfotbollen
i Sverige instundande sommar. Den under
föregående riksdag förda debatten
om upprustningen och tillbyggnaden
av Stockholms stadion har tydligen burit
frukt. Statsrådet har till alla delar
följt de därvid framkomna synpunkterna
genom förslaget att de medel,
som inflyter genom denna extra tipsomgång,
skall intill ett belopp av
300 000 kronor användas till att bestrida
vissa administrationskostnader för
VM-fotbollen, varefter återstoden skall
gå till idrottsfonden och sålunda kunna
tagas i anspråk för täckande av kostnaderna
för om- och tillbyggnaden av
Stockholms stadion. Jag tycker att herr
statsrådet är värd en honnör och ett
erkännande för detta ställningstagande.
Det är så sällan man får tillfälle att
göra sådana uttalanden, att jag, herr talman,
är mycket angelägen att ta den
chans härtill som nu erbjuder sig.

.lag vill vidare något beröra den be -

handling, som företagsamheten ägnats
under tionde huvudtiteln. Jag skall inte
ta upp alla problemställningarna rörande
kredit- och kapitalmarknaden,
företagsbeskattningen, lokalproblemen,
yrkesutbildningen o. s. v., eftersom jag
så sent som i december månad förra
året hade tillfälle att diskutera dessa
frågor med handelsministern. Däremot
vill jag säga ett par ord om anslaget
till företagarföreningarna. I det avseendet
vill statsrådet nu ändra på en
hittills vedertagen princip så till vida,
att han vill att ränteinkomster i större
utsträckning än tidigare skall tagas i
anspråk för bestridande av kostnaderna
för företagarföreningarnas konsulterande
eller administrativa verksamhet,
varigenom man skulle kunna pruta
på anslaget till denna verksamhet. Jag
tror det är en felsyn att vilja försöka
finansiera denna konsulterande verksamhet
med ränteinkomster och därför
pruta på det traditionella anslaget.
För närvarande bestrides kostnaderna
för den konsulterande verksamheten
av statens, landstingens och föreningsmedlemmarnas
avgifter.

Enligt min uppfattning vore det bra
om det kunde få förbli så även i fortsättningen,
ty den konsulterande verksamheten
— företagsekonomisk rådgivning,
teknisk rådgivning, verkstadsplanering,
rådgivning i inköps- och försäljningsfrågor
etc. — är väl den del av företagarföreningarnas
verksamhet som skall utgöra
deras huvuduppgift. Långivningen
är och bör endast vara ett komplement
till den konsulterande verksamheten.
Jag finner det därför vara riktigare,
att ett visst statsanslag utgår fiir
den konsulterande verksamheten, så
att företagarföreningarna inte blir beroende
av sina ränteinkomster. Om de
bleve det skulle de nämligen kunna
komma att se så mycket på resultatet
av sin låneverksamhet, att de började
kräva fullt bankmässiga garantier vid
utlåningen, och så var ju inte företagarföreningarnas
låneverksamhet av -

154

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sedd att bedrivas. Jag tror därför att
det är bättre om vi kan bibehålla anslagsgivningen
och i stället utnyttja
ränteinkomsterna för täckande av de
förluster, som eventuellt kan uppkomma
på grund av att utav företagarföreningarna
utlämnade lån icke återbetalas.
Vi vet att det är en mycket liten
del av lånebeloppen, som behöver avskrivas
av denna anledning, men det
kan dock behövas vissa medel för sådana
avskrivningar. För detta ändamål
kan ränteinkomsterna användas, men
man skall nog inte snegla för mycket
på dessa inkomster när det gäller kostnaderna
för den konsulterande verksamheten.

Jag vill därför uttala förhoppningen,
att riksdagen vid en detaljprövning av
dessa frågor ingående överväger, om
inte Kungl. Maj:t i detta hänseende är
inne på fel väg och om inte riksdagen
bör bibehålla den hittills vedertagna
principen på detta område. Låt företagarföreningarna
liksom tidigare få ett
visst anslag till den konsulterande och
administrativa verksamheten, och låt
ränteinkomsterna hjälpa till att täcka
det medelsbehov som kan uppkomma
på grund av icke infriade låneförbindelser.

Till sist vill jag göra en reflexion, en
mycket dyster reflexion, till den debatt,
som i går fördes mellan finansministern
och partiledarna.

När man var inne på frågan om den
skärpta bolagsbeskattningen och frågan
om en eventuell tjänstepensionering,
sade finansministern, att man
kanske inte kan ha både den skärpta
bolagsbeskattningen och avgifter från
företagarna till en obligatorisk tjänstepensionering,
ty det kanske skulle bli
det strå, som kom att knäcka kamelens
rygg. Jag tycker att det ger anledning
till en synnerligen dyster reflexion, att
finansministern just i ett läge och vid
en tidpunkt, då vårt näringsliv faktiskt
håller på att förlora vissa marknader,
upptäcker att vi nu är så nära att

knäcka ryggen på den svenska industrien
och den svenska företagsamheten,
att vi inte vet om vi vågar lägga
på detta strå. Det är dystert att vi kommit
in i den situationen vid en tidpunkt,
då vi faktiskt håller på att förlora
vissa marknader och då det inom
industrien i olika branscher finns företag,
som ännu i dag har stora delar av
1957 — observera 1957! — års produktion
osåld. Det är dystert att man först
nu på regeringshåll kommit till den
uppfattningen, att det är fara värt att
vi inte kan komma ur denna situation.
Har vi förlorat marknaderna på grund
av högt kostnadsläge och höga priser
är det dubbelt så svårt att återvinna
dem. Jag tycker därför att det var ett
dystert inslag i gårdagens debatt, när
finansministern gjorde ett sådant konstaterande,
eftersom vi från oppositionens
sida under många år har framhållit,
att näringslivet inte orkar med
alla dessa bördor och att det därför
måste sägas stopp. Men det talet har
man inte lyssnat till.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag tror inte att frågorna
kring brott och straff på årtionden
eller kanske ens på ett århundrade
har tilldragit sig en så livlig uppmärksamhet
som just nu. Alldeles särskilt
är det ungdomsbrottslighetens problem
som har kommit att träda i förgrunden.
Jag kan naturligtvis inte här
gå in på vad en av våra mest kända
och främsta kriminologer Olof Kinberg
kallat »myrstacken av orsaker till
brottslighet», men jag konstaterar som
ett ovedersägligt faktum, att allt flera
medborgare har kommit till insikt om
att nuvarande läge beträffande den
personliga rättssäkerheten gentemot
brott börjar bli ohållbart och att den
med så stora förväntningar inledda reformverksamheten
på kriminalpolitikens
område hotas av ett allvarligt
bakslag.

Nr 2

155

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är ett tidens tecken sä gott som
något, att vår förutvarande polisminister,
herr Hedlund, i sin nya ställning
kommit att lägga i dagen ett mycket
starkt intresse för dessa frågor.
Hans insatser som departementschef utmärktes
sannerligen inte av något lidelsefullare
engagemang i uppgiften som
landets högste polischef. Desto hårdare
är hans tonfall nu. För några veckor
sedan krävde han i en intervju i
Stockholms-Tidningen »hårdare tag
mot allt vad gangstermentalitet heter»
och ville att man skulle klämma åt nidingarna,
så att de laglydiga medborgarna
fick vara i fred. Han utlovade
också, att centerpartiet vid årets riksdag
skulle väcka motion om skärpt
strafflagstiftning. Det skall verkligen
bli intressant att se hur den ser ut, tv
herr Hedlund^ uttalande skiljer sig
starkt från hans åtgärder under sex år
som polisminister. Man behöver bara se
på de obetydliga åtgärder i brottsförebyggande
syfte, som han vidtog under
den tiden. I allmänhet har han ej ens
motiverat nedskärningarna i anslagskrav,
som enligt min mening varit mycket
berättigade. Hans karska uttalande
nu skiljer sig också från hans tidigare
vaga och till intet förbindande löften
beträffande sin avsikt att »taga kontakt
med vederbörande statliga och
kommunala myndigheter och där göra
sig underrättad om vad som åtgjorts
och planerats för att få eu ändring
till det bättre till stånd». Detta yttrande
fällde herr Hedlund i andra
kammaren 1952. I första kammaren
sade han 1954, att han med uppmärksamhet
skulle följa utvecklingen, osv.

Men ännu värre är, att herr Hedlunds
uttalande är verkligt illavarslande. Det
är sant att läget är allvarligt, men fördenskull
får man inte acceptera en rent
reaktionär politik på detta område. Det
finns något som heter att kasta ut barnet
med badvattnet. Det misstaget får
vi inte göra. Å andra sidan är jag alldeles
medveten om att vi klart måste

se i ögonen den faran, att den nu förda
politiken på detta område kan komma
att medföra en opinionsstonn av rent
reaktionär karaktär.

Det nuvarande läget är ju inte en
följd av de allra sista årens utveckling,
utan det går enligt min uppfattning tillbaka
på en rad underlåtenhetssynder
— man kanske också kan säga
misstag — som gjorts sedan mitten av
föregående årtionde och som jag senare
skall be att få exemplifiera. I mitten av
förra årtiondet engagerade vi oss i vårt
land för ett stort upplagt humanitärt
reformarbete på strafflagstiftningens
och kriminalvårdens områden, ett reformarbete
vars grundprinciper jag
helhjärtat gillar. Detta reformarbete
hade en mycket optimistisk och en mycket
långsyftande målsättning. Det är
svårt att i korthet karakterisera den,
men jag skulle utan anspråk på fullständighet
vilja säga, att arbetet hade
den humanistiska tendensen att göra
åtgärderna mot brottslingen så humana
som möjligt utan att åsidosätta den laglydige
medborgarens effektiva skydd.
Det stora felet har varit, att de makthavande
försummat att ta konsekvenserna
av den målsättningen när det
gällt att ställa de materiella och personella
resurserna till förfogande. Den
radikala individualpreventiva linje,
som sedan dess präglat vår kriminalpolitik,
har aldrig på åsyftat sätt kunnat
genomföras i praktiken. Det är i
själva verket ett stort upplagt experiment,
om vars utgång man inte kunde
veta någonting på förhand.

Det var från början många, som uttalade
onda aningar och som ansåg, att
man omedvetet eller i en illusorisk optimism
tog stora risker —- allt i humanitetens
namn. Riskerna var väsentligen
av två slag. Dels fick de laglydiga
medborgarna bära en börda i form av
minskad rättssäkerhet till person och
egendom, dels kunde den humanitära
politiken motverka sitt eget syfte genom
att det ofta syntes bli — det kan -

150

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ske inte alltid var det — så ofarligt att
begå brott, att människorna frestades
till det. I vad mån dessa risker kunnat
motverkas genom en konsekvent politik
från statsmakternas sida, som hade
möjliggjort ett effektivt fullföljande av
den inledda reformverksamheten, det
vet vi inte.

Det finns, som jag inledningsvis sade,
en mängd orsaker till brottsligheten,
men vad vi i dag kan se är att denna
linje till dato inte har lett till de
resultat, som man har åsyftat. Den har
till dato gjort fiasko i den meningen,
att inför våra ögon stiger brottsligheten
år från år. Den blir allvarligare och
allvarligare. Den går allt djupare i
åldrarna, och för de närmaste åren förutser
experterna på området ytterligare
ökad brottslighet. Jag hörde så sent
som i går, att en av våra främsta experter
på detta område hade uttalat oro för
att den amerikanska gangstermentaliteten
och gangsterbrottsligheten var på
väg hit.

Nåväl, i en dylik situation gäller det
framför allt att hålla huvudet kallt.
Enligt mitt förmenande får man absolut
inte resonera så som det resonerades i
herr Hedlunds intervju, att »klämma
till» etc. Det finns bärande principer i
reformverket, som står i djupaste överensstämmelse
med den västerländska
civilisationstraditionen, och de idéerna
måste vi hålla fast vid. Alen det gäller
att besluta och energiskt pröva om den
förda politiken, att ställa frågorna: Vilka
misstag måste vi rätta till och vilka
är för överskådlig tid framåt de avgörande
problemen?

Dessa frågor är självfallet alldeles för
omfattande och invecklade för att jag
här skulle kunna beröra mer än en
ringa del av dem, men jag vill peka på
tre underlåtenlietssynder, som har begåtts
när det gällt att fullfölja den individualpreventiva
linjen.

Först vill jag nämna rekryteringen
och utbildningen av fångvårdspersonal
— förlåt att jag är så gammalmodig att

jag använder uttrycket fångvård. På
den punkten borde det ha gjorts mycket
intensiva ansträngningar. Man får
inte en god individuell vård i fängelserna
genom att över en natt döpa om
vaktare till vårdare. För en lekman förefaller
ett exempel, som jag hörde för
en tid sedan, inte heller direkt lämpligt.
Det lär ha förekommit att man —-utan minsta utbildning — överflyttade
ett antal hästskötare från ett nedlagt
kavalleriregemente till en anstalt, där
man, om man vill ha goda resultat, måste
ställa höga krav på personalens kunnighet.
Här hade behövts insatser av
mycket stor omfattning för en förbättrad
rekrytering och för kontinuerlig
utbildning av vårdpersonalen.

Den andra underlåtenhetssynd som
jag här vill nämna, gäller frågan om
ungdomsvårdsskolorna och upprustningen
av denna vårdform. Barnavårdens
insatser för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
har efter hand blivit
av den största, ja, kanske av avgörande
betydelse. Vi ryggar med rätta
tillbaka för att sätta vilseförda ungdomar
i olika anstalter av mer eller mindre
utpräglad fångvårdskaraktär, särskilt
naturligtvis i den typ av fångvårdsanstalter
som vi tyvärr, trots en
under de allra senaste åren glädjande
upprustning, för närvarande har. I allt
för många fall blir de miljöskadade för
livet.

Skall den nuvarande politiken, som
går ut på — jag håller mig nu till de
egentliga ungdomsvårdsskolorna — att
i allt större utsträckning använda ungdomsvårdsskolor
såsom ett medel för
ungdomars tillrättaförande, ha någon
mening, måste det finnas personal och
lokaler i tillräcklig utsträckning för individualiserad
behandling, en behandling
som måste sättas in så snabbt som
möjligt. Det går inte med dessa hopplösa
väntetider, under vilka människor
ofta ytterligare kriminaliseras.

Fn tredje utåt icke så synbar men
lika allvarlig försummelse har varit, att

Nr 2

157

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man inte i tid byggt ut den kriminologiska
forskningen. De individualpreventiva
reformerna utgör, som jag nyss
sade, egentligen ett väldigt experiment,
ett experiment i stor skala med människoliv
och människors öden som arbetsmaterial.
Men människoliv och människors
välfärd är ingen förbrukningsvara
och får inte behandlas som en sådan.
Jag vet väl, att de ofta mycket idealistiska,
radikala reformivrarna ingalunda
tänkt sig saken så, men detta är vad
som faktiskt skett inför våra ögon.

Både humanitära skäl och effektivitetsskäl
hade motiverat en generös insats
för att stödja den kriminologiska
forskningen. Den kostar pengar, det är
jag medveten om — fast inte så förskräckligt
mycket — men en sådan
forskning går inte ut över människors
väl och ve på samma sätt som en experimenterande
reformpolitik kan komma
att göra, alltså en politik där människorna
själva är försöksobjekt. Det är
möjligt att vi kunnat undgå att göra
många misstag, om vi i tid hade rustat
upp den kriminologiska forskningen.
Alldeles säkert är, att om vi skall kunna
rätta till de begångna misstagen och
undvika nya, kanske än värre, så måste
vi ge ett kraftigt stöd åt den kriminologiska
vetenskapen.

Jag går så över till en annan aspekt
på brottslingsproblemet, och jag kommer
där att använda ett ord, som jag
vet inte är särskilt älskat nu för tiden,
nämligen allmänprevention. Det har på
senare år här i landet blivit tabu att tala
om allmänprevention. Det kan jag inte
förstå. Att en förnuftig allmänprevention
kan leda till åsyftat mål är ju klart
bevisat. Jag kan även här hänvisa till
yttranden av Olof Kinberg, till förhållandena
i Frankrike efter kriget o. s. v.
Om den individualpreventiva linjen hade
fört till det åsyftade målet, om den
kvantitativt hade lett till en minskning
eller åtminstone till elt bromsande av
brottsligheten, till att färre och färre
människor begick brott och framför

allt till att allt flera brottslingar efter
undergången vård kunnat återföras till
samhället som laglydiga medborgare, så
kunde man alltjämt lägga huvudvikten
vid individualpreventionen. Men såvitt
jag förstår har vi fått en dyster erfarenhet
att det inte räcker med detta. Med
undantag för vad jag skulle vilja kalla
ett litet antal av kriminalpolitikens
bourboner, vilka — såsom i går sades
i ett annat sammanhang — ingenting
lärt och ingenting glömt, är de flesta
experter eniga om den nuvarande strafflagstiftningens
minskade allmänpreventiva
effekt. Jag tror att vi helt enkelt
gått för fort fram. Människorna har
inte nått en sådan nivå, att man kan
avrusta straffhotets avskräckande och i
viss mån moralbildande effekt såsom
ett led i det sociala kontrollmaskineriet.
Vi accepterar såsom något självfallet, att
personer som deklarerar falskt eller gör
sig skyldiga till rattfylleri — och jag
kunde ta många fler exempel — inte
skall ha vård utan straff — androm till
varnagel — och vi måste enligt min mening
otvivelaktigt skärpa den allmänpreventiva
effekten av strafflagstiftningen
på olika vägar även i andra avseenden.
Men detta bör ske i en anda av
fasthet och insikt, inte i en reaktionär
panik för att »klämma till nidingarna».

Det finns ett alldeles avgörande skäl
till att en sådan skärpning av allmänprevention
är påkallad. Det är de laglydiga
medborgarnas mycket berättigade
krav på säkerhet till liv, lem och
egendom. De individualpreventiva experimenten
har inte bara gått ut över
det stora antal unga brottslingar, som
nu mjukt och stilla glider in i ett tillstånd
av permanent social invaliditet,
utan också över de laglydiga medborgarna.
Man spårar snart sagt överallt
ute i landet en växande indignation över
den ökade brottslighetens följder för de
vanliga människorna. Denna indignation
är i många avseenden berättigad,
och här har de ytterliggående indivi -

158

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dualpreventisterna ett stort ansvar. Jag
skall bara ta ett exempel.

På tal om de uppmärksammade rymningar,
som ett flertal tonåringar gjorde
för någon tid sedan, sade en framstående
läkare och företrädare för individualpreventionen
i ett uttalande för
Ny Dag, att det var inte så farligt —
kanske blir de borta bara en vecka.
»Kanske har det gällt någon kärleksförbindelse,
som föräldrarna motsatt sig.»
Enligt denne läkare är tonåringars rymningar
hemifrån i anledning av någon
kärleksförbindelse en ren bagatell, och
hans råd är följdriktigt: »Visa tolerans
och humor.»

Jag tycker detta är oerhört. Vanligt
folk har säkert mycket svårt att se det
humoristiska i sådana eskapader, som
ofta är förknippade med olika brott —
bilstölder, inbrott o. s. v. — och som
för flickornas del inte sällan får de allvarligaste
följder för hela livet. För en
modern socialvårdare av denne läkares
avancerade typ finns det ingen anledning
att reagera. Han säger: »Man överdriver
ofta riskerna.» Jag vill för att
vara rättvis nämna, att denne läkare i
sin behandling har nått mycket goda resultat.
Men denna hans inställning kan
jag inte förstå. Det är inte underligt
om allmänhetens berättigade indignation
inför sådana utslag av s. k. individualprevention
blir mycket stark.

Jag anser att det är statsmakternas
skyldighet att göra en insats för en förbättrad
allmänprevention, som kan medverka
— jag understryker ordet medverka
— till att de nuvarande tendenserna
till en ständigt ökad brottslighet
äntligen brytes. Det är inte nödvändigt
och ur humanitär synpunkt inte godtagbart,
att man går tillbaka till primitivare
metoder i form av kraftiga straffskärpningar
och en brutaliserad straffverkställighet.
Problemet tycks mig
framför allt vara att finna någon form
av samliällsreaktion mot tidiga utslag
av kriminalitet, någon form som genom
att det faktiskt händer någonting, som

både brottslingarna och andra människor
märker, kan bilda en av spärrarna
mot det stegvisa och mjuka glidandet in
i en förvänd inställning gentemot samhället.
.lag är väl medveten om att många
av våra vårdformer för vederbörande
brottsling själv kan kännas mycket hårdare
än t. ex. ett kort frihetsstraff.
T. o. in. en kvalificerad villkorlig dom
under övervakning av en ansvarsmedveten
och socialt vidsynt människa kan
vara mycket svårare i realiteten. Men
så ser inte den stora allmänheten det.

Det är i regel unga människor det här
är fråga om och de måste förmås att
hejda sig, att tänka efter. De måste få
klart för sig att brott inte bara inte
lönar sig utan dessutom leder till att
hela deras liv kan bli förstört —- förstört
i den meningen att de förslöas och
perverteras så småningom under kretsgången
från anstalt till anstalt ■— och
att de förlorar sitt liv helt enkelt därför
att de aldrig får någon förankring
i de djupare livsvärden, som gör livet
värt att leva.

Ett tänkbart sätt att skapa en dylik
spärr har skisserats av justitiekanslern
i hans yttrande över strafflagberedningens
förslag till skyddslag, eller som jag
föredrar att kalla det, strafflag. Han
tänker sig närmast ett slags arreststraff
»kanske ej längre än 8 dagar och vanligen
en eller blott ett par dagar». Denna
tanke, som inte är ny, förtjänar att
även hos oss noga övervägas. För min
del tror jag att ett dylikt straff — låt
mig kalla det civilarrest — bör ha en
mycket vid latitud, men det bör under
inga omständigheter få överskrida låt
mig säga 30 dagar; till längden är jag
dock inte beredd att i dag ta någon
ståndpunkt. F''örst och främst måste
straffet komma så snabbt som möjligt
efter upptäckten av brottet. Det bör därför
i varje fall ådömas så snart åtal på
ett brott har väckts. Ja, det kan ifrågasättas,
om det ej bör komma ännu snabbare.
Eventuella övriga: förbrytelser,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som vederbörande begått, får utredas
samtidigt eller efter civilarresten.

En dylik strafform skulle till sitt syfte
ligga ganska nära den föreslagna institutionen
utredningshem, men jag vill
understryka att jag icke tror att civilarresten
bör vara förenad med de förmåner
av olika slag, som interner för
närvarande åtnjuter inom de olika anstaltstyperna.
Vederbörande skall icke
behandlas hårt, men han skall ha — jag
kan inte finna något annat uttryck —
gruvligt tråkigt. Att han samtidigt bör
bli föremål för påverkan genom samtal
från vårdpersonalens sida är självfallet.

Det finns en mångfald andra tänkbara
åtgärder, som man kan diskutera
när det gäller strafflagskipningens allmänpreventiva
effekt. Jag vill bara i
korthet nämna den närmast skandalösa
passiviteten när det gäller effektivisering
och utbyggnad av den polisiära
verksamheten. Det är min övertygelse,
att vi inte kommer någon vart utan kraftiga
ingripanden där. Men det är ett
för stort problemkomplex för att jag
skall kunna gå in närmare på det här.
Jag vill bara säga, att en förbättring av
det nuvarande läget kräver en förändring
av den allmänna opinionen, som
tyvärr snart torde vara mogen för
långtgående reaktionära åtgärder, vilket
vore olyckligt för hela vårt land.
Det kräver också en mindre ensidig
syn på dessa viktiga samhällsuppgifter
hos de radikala reformentusiaster, som
för närvarande spelar en så stor roll
både genom sin offentliga förkunnelse
och genom sin praktiska verksamhet.

Det är naturligt för oss alla, och även
för dessa reformpolitiker, att fångas av
den egna arbetsmiljöns problematik, att
fatta just den egna verksamheten som
något särskilt betydelsefullt och att tro
att de intryck som man får av de människor,
vilka man själv har att göra
med, låter sig generaliseras och läggas
till grund för en allmän samhällelig
målsättning. Det förefaller mig ibland,

som om de radikala reformatorerna av
kriminalpolitiken och kriminalvården
alltför starkt låtit sig fångas av en människooptimism,
som inte har tillräcklig
grund i verkligheten. Det leder till
att de underskattar problemens svårighetsgrad,
att de ser för lättvindigt på
uppgifterna och på möjligheterna att
förverkliga de uppsatta målen.

Ofta har det hänt i historien att ett
reformarbete, som präglats av en dylik
överdriven optimism, i sig har burit
fröet till ett fruktansvärt bakslag. För
att ta några relativt närliggande exempel
— jag går inte alls många hundra
år tillbaka i tiden — kan jag peka på
erfarenheterna från den franska revolutionen
och på alla förhoppningar man
knöt till att låta liberalismen i dess
Manchester-form slå igenom. Se vilka
fruktansvärda konsekvenser, socialt och
samhälleligt, det blev. Jag är inte minst
mot bakgrunden av min historiska erfarenhet
tveksam då det gäller dylika
långtgående och av överdriven optimism
präglade reformkrav. Det finns
ännu tid att avvända faran för något
sådant, men inte mycken tid.

Till sist, herr talman, skulle jag ha
velat med ett par ord beröra en annan
sak, som inte alls hör ihop med det föregående.
Ecklesiastikministern är inte
här, men jag vill ändå få antecknat följande
till protokollet.

Det har i går och i dag framförts
mycken, enligt min mening berättigad
kritik mot den förda politiken på skilda
områden. Det är då inte mer än fair
play att även ge sitt erkännande på sådana
punkter, där man anser detta berättigat.
Jag ber därför att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack dels
för den upprustning av den akademiska
forskningen och undervisningen som
han föreslagit, dels för det snabba och
enligt min uppfattning fullständigt riktiga
sätt han handlagt lösningen av frågan
om kvinnliga präster.

160 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det har i går från flera
håll riktats frågor till mig angående
flygets affärer, och det är särskilt de
frågor, herr Ståhl riktade i ett anförande
här i natt, som jag skall ta upp till
behandling.

Som herr Ståhl själv påpekade, fastställer
riksdagen varje år efter förslag
från regeringen s. k. rullande sjuårsplaner
för anskaffning av flygplan. Denna
anskaffning sker hos den flygplansindustri,
som vi har i Sverige, men den
kan också ske utomlands. Samtidigt erhåller
regeringen varje år bemyndigande
av riksdagen att lägga ut beställningar
till vissa fastställda belopp, och
vidare ställes det årligen vissa betalningsmedel
till förfogande, så beräknade,
att man kan klara de betalningsutfall,
som inträffar under kommande
budgetår. Denna ordning har vi haft
sedan 1948/49 och den har i stort sett
fungerat bra.

Sedan regeringen i fjol hade framlagt
sina propositioner, bl. a. försvarets
huvudtitel, och sedan tilläggsstaterna
hade lagts på riksdagens bord,
meddelade flygförvaltningen regeringen
— det var den 15 februari — att
man beräknade stora överskridanden
på 1956/57 års anslag. Detta kom som
en stor överraskning för regeringen.
Flygförvaltningen hade tidigare inte
varnat för att dessa överskridanden
skulle ske. Det rörde sig vid den tidpunkten
om ett beräknat överskridande
av cirka 80 miljoner kronor.

Vid de förhandlingar, som fördes mellan
regeringen och flygförvaltningen,
kom man överens om att flygförvaltningen
skulle undersöka vilka möjligheter
som fanns att i samråd med vissa
större leverantörer minska betalningarna
under budgetåret 1956/57, så att
anslagsöverskridande kunde undvikas.
Flygförvaltningen gjorde då upp om
betalningsanstånd med SAAB och andra
stora leverantörer.

Att regeringen vid den tidpunkten i
stället för att lägga fram en proposition
om tilläggsanslag valde denna utväg
var i och för sig inte så egendomligt.
Ungefär vid samma tidpunkt erhöll
överbefälhavaren av regeringen
efter samråd med den sittande försvarsberedningen
nya direktiv för utredningar
i försvarsfrågan. Han fick bl. a.
i uppdrag att lägga fram olika kostnadsalternativ.
Man visste, att det skulle
bli en nedskärning av flygvapnet. Hur
omfattande den skulle bli kände man
inte till, men flygplansproduktionens
fördyring pekade mot en nedskärning.
Därför ville man pröva frågan om flygmaterielkostnaderna
i detta sammanhang.

När överbefälhavaren på hösten var
färdig med sina utredningar, studerade
vi de olika alternativen och den behandling
som flygvapnet fått. Det blev
då klart, att detta kraftigt skulle skäras
ned enligt samtliga alternativ, även
det högsta. Regeringen tog kontakt med
flygförvaltningen och flygplansindustrien
för att få klarhet i hur snabbt
nedskärningen kunde ske och hur
snabbt man kunde anpassa flygplansproduktionen
inom den svenska industrien
till något av de alternativ för
flygvapnets storlek, som fanns i ÖButredningarna.
Det visade sig, att en
mycket snabb och drastisk nedskärning
skulle få svåra sociala konsekvenser.
SAAB och Flygmotor i Trollhättan
skulle i så fall tvingas avskeda många
anställda, vilket skulle bereda stora
olägenheter. Industrien var i och för
sig beredd till en nedskärning men ville
ha tid på sig för att kunna skaffa annan
produktion som ersättning för den
flygmaterielproduktion den hittills i
stort sett ägnat sig åt.

Därtill kom en annan sak, som naturligtvis
inte är oviktigt i sammanhanget,
nämligen de förpliktelser staten
har enligt det av riksdagen godkända
s. k. ramavtalet mellan staten
och flygplansindustrien.

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Då statsfinanserna inte tillät, att man
på en gång i höstas eller under innevarande
budgetår kom ut med detta
väldiga belopp — det rör sig för de
båda budgetåren sammanlagt om cirka
180 miljoner kronors överskridande —
och då industrien förklarade sig villig
att även detta budgetår medge uppskjutning
av vissa betalningar till efter den
1 juli 1958, delades beloppet upp på två
budgetår. En summa på ungefär 70 miljoner
kronor äskas på tilläggsstat vid innevarande
års riksdag, och i finansplanen
sägs det klart ifrån, att återstoden,
cirka 110 miljoner kronor, skall äskas
nästa budgetår.

Ett gemensamt intresse för industrien
och staten var att produktionen fick
pågå planmässigt genom att industrien
slapp omedelbara produktionsinskränkningar
och friställning av arbetskraft.
Därför kunde staten och industrierna
vid båda förhandlingstillfällena enas om
dessa linjer.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för denna redogörelse,
som jag efterlyste i mitt inlägg
sent i natt. Jag konstaterar först och
främst, att det ampra betyg, som statsministern
då i en replik till mig gav
flygförvaltningen, icke på något sätt
har verifierats av försvarsministern,
vilket föranleder mig att göra den reflexionen,
att det är litet egendomligt
att en förvaltning på det sätt som skedde
i går kväll dras in i diskussionen.
Det är uppenbart — det bekräftas av
försvarsministern — att det i februari
månad i fjol redovisades ett överskridande,
som då uppskattades till 80 miljoner
kronor. Det hade varit en fördel
för riksdagen att detta i vanlig officiell
ordning hade kommit till dess kännedom.
Vi hade då inte fått den situation
som vi nu har.

Vad beträffar den ytterligare fördyring,
som har uppstått, blir det väl för -

svarsministerns sak att klargöra vilka
dessa ingredienser är. Det rör sig här
om ett belopp på — om man räknat
rätt i Kanslihuset — cirka 100 miljoner
kronor, som måste bero dels på
prishöjningar och dels på den tekniska
utvecklingen. Det förefaller mig märkligt,
att en så stor fördyring kunnat
uppkomma under detta enda år.

Bedömningen av prisutvecklingen
kan jag knappast godkänna. Försvarsministern
påstår, att det inte var så
egendomligt, att man gjorde upp om
ett betalningsanstånd med SAAB och
andra leverantörer i stället för att anmäla
överskridandet för riksdagen. Motiveringen,
att man då begärde nya kostnadsalternativ
beträffande försvarets
framtida utformning från överbefälhavaren,
kan jag inte godta. Det måste ju
redan då ha stått klart för regeringen
och departementet, att vilken nedskärning
av flygvapnet det än skulle bli
fråga om, kunde det inte inverka på de
beställningar som var förfallna till betalning.
Därför var det, alldeles oavsett
vilka förslag överbefälhavaren kunde
komma att framlägga, nödvändigt
att redovisa kostnadsöverskridandena
inom den närmaste framtiden för riksdagen.

Jag har inte yttrat mig i själva sakfrågan,
men jag skulle till slut vilja uttala
en undran, huruvida det icke kunde
vara möjligt att beträffande flygvapnets
rullande sjuårsplaner få till stånd en anordning
i stil med dem som träffats
för övriga försvarsgrenar och som ger
större förutsättningar att år efter år
behärska utfallet av kostnaderna. Det
som vi i år upplevt måste ju i allra
högsta grad ge en känsla av otrygghet,
och denna känsla blir dubbelt stark
genom att man gör upp med privata
leverantörer om betalningsanstånd i
stället för att i vanlig ordning redovisa
överskridandena inför riksdagen.

.lag hoppas att departementet genom
vad som här skett fått sig eu tankeställare,
så att det inträffade inte upp -

11—Andra kammarens protokoll 19.r>8. AV 2

162 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

repas, utan att riksdagen på vanligt
sätt får reda på de kostnader som föreligger
och som i varje fall måste betalas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I försvarsministerns
yttrande fanns en liten blek skugga av
vad statsministern i natt sade om att
det var flygförvaltningen som hade förbrutit
sig mot riksdagen. Även om försvarsministern
uttryckte sig försiktigare,
måste jag reagera mot denna tendens
från regeringsbänken, som herr
Wedén redan i natt påtalade, att skjuta
skulden på underlydande myndigheter.
Om en underlydande myndighet inte
uppför sig väl, är det en sak som regeringen
får göra upp direkt med denna
myndighet, men inför riksdagen är det
regeringen som ansvarar för vad som
gjorts.

Försvarsministern tog här också upp
frågan om att tillverkningen av flygplan
skulle kunna nedskäras efter en
viss tid. Det är uppenbart att den saken
inte har någonting som helst att göra
med frågan om huruvida det överskridande,
som skett under budgetåret
1956/57, skulle hemlighållas för offentligheten
och för riksdagsmännen i allmänhet,
alltså frågan om huruvida man
skulle ta den naturliga konsekvensen
av det hela och framlägga en tilläggsproposition,
där saken officiellt ordnades
upp, eller om man skulle göra som
regeringen gjorde och ta upp hemliga
krediter, om vilka riksdagen icke underrättades.
Enligt min mening var det
ett misstag, att försvarsministern inte i
våras på tilläggsstat föreslog ett anslag
och att saken inte då togs upp av honom
i debatten här i riksdagen. Vad
som kan ha skett inom vederbörande
utskott och avdelning, vet jag inte. Jag
talar här om en redovisning inför offentligheten.

I år har regeringen gått så långt, att
man lämnat vissa meddelanden om sa -

ken, men man vill fortfarande ta upp
krediter på den irreguljära väg det här
gäller. Intetdera förfaringssättet kan
accepteras.

Låt mig beträffande budgetåret
1956/57 sammanfatta vad som skett. Regeringen
tar upp lån utanför budgeten
och utan att meddela detta till den
svenska riksdagen. Man försöker skjuta
skulden på underlydande myndigheter,
som kan ha felat eller inte felat, vilket
dock inte i och för sig har någonting
med regeringens förfaringssätt att göra.
Det finns därför anledning för riksdagen
att ganska bestämt reagera mot
vad som skett.

Det skulle också vara intressant, ifall
försvarsministern kunde upplysa om
huruvida dessa krediter på något sätt
ekonomiskt påverkat statens transaktioner
med leverantörerna. Är det möjligen
fråga om några ränteförpliktelser
direkt eller indirekt -— observera att
jag säger »direkt eller indirekt»? Har
staten måhända sålunda åtagit sig vissa
ekonomiska förpliktelser, om vilka riksdagen
ännu inte fått någon information?
I så fall bör det i dag lämnas
upplysning därom.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ohlin säger, att dessa överskridanden
icke i våras redovisades för riksdagen.
Det skedde emellertid en sådan redovisning
i statsutskottet. Representanter
för flygförvaltningen lämnade den 5
mars inför statsutskottet en fullständig
redogörelse för flygplansproduktionens
läge, kostnadsöverskridandena och vilka
konsekvenser dessa kunde få för
framtiden. Anledningen till att frågan
inte då i någon tilläggsproposition fördes
fram till riksdagen var naturligtvis
den, att man ställde sig avvaktande i
hopp om att kostnaderna för budgetåret
1957/58 skulle genom en nedskärning
av flygplansproduktionen kunna

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 163

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

minskas på sådant sätt, att man kunde
få undan dessa 80 miljoner kronor som
man vid budgetårets ingång de facto
häftade i skuld för. Det är detta som
visat sig omöjligt och därigenom har
överskridandet blivit så stort i år.

Anledningen till dessa överskridanden,
ingredienserna i fördyringen som
herr Ståhl frågade efter, känner herr
Ståhl mycket väl till från vår behandling
av detta ärende i försvarsberedningen.
Anledningen är dels den allmänna
pris- och lönejustering som ägt
rum under de två senaste åren, dels,
och i mycket hög grad, den tekniska
fördyring som särskilt när det gäller
flygplansproduktionen varit så påtaglig
i alla länder. Vi har satt i produktion
vårt nya attackplan Lansen, och vi kommer
snart att låta det nya jaktplanet
Draken gå i produktion. Det är dessa
två tekniskt fulländade flygplan som i
förhållande till äldre flygplanstyper blivit
så oerhört dyra.

Den kritik mot flygförvaltningen som
mitt anförande innehåller gäller endast
mellanhavandet mellan regeringen och
flygförvaltningen. Regeringen har självfallet
måst anmärka mot flygförvaltningen
för att den icke i tid meddelade
regeringen att sådana överskridanden
skulle ske. Regeringen har naturligtvis
också måst ställa denna förvaltning delvis
under en annan kontroll än andra.
Den kritiken har jag rätt att framföra.

Beträffande frågan om huruvida staten
får några förluster på affären måste
jag väl medge detta. Om det betalningsanstånd
som gäller detta budgetår utnyttjas
blir det oundvikligt att ränta
betalas. Ränta betalades också, såvitt jag
vet, på fjolårets överskridanden.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Iferr talman! Det är riktigt som försvarsministern
siiger, att vi i statsutskottet
förra våren blev varskodda om
den stora kostnadsökningen i fråga om
flyganslaget. Jag har inte något minne

av att detta skedde vid ett plenarsammanträde.
Min minnesbild är i stället
den att det ägde rum vid en föredragning
enbart på första avdelningen.

Det rör sig alltså här om ett anslag
på 180 miljoner. Av detta anslag skall
68 miljoner betalas i år och resten, 112
miljoner, skjutas över till nästa år. Det
anmärkningsvärda i denna transaktion
ligger enligt min mening däri att finansministern,
som nu är i kammaren,
inte på vanligt sätt har redovisat dessa
miljoner som ett lån. Väl att märka är
räkningen i verkligheten redan förfallen
till betalning. Naturligtvis kan man
få ett uppskov med betalningen, men
ett sådant betalningsuppskov är icke
något annat än ett lån. Leverantörer till
staten kan givetvis med hjälp av sina
bankförbindelser tillfälligt hjälpa en
finansminister när han är i knipa. Det
är sådana där handlån som tydligen
ibland staten i det pressade aktuella
läget måste begagna sig av. Dessa lån
skall klart framträda som lån i vanlig
ordning. Även efter diskussionen i går
måste jag, herr talman, säga att det hittills
varit fullständigt omöjligt att få en
rimlig förklaring till varför man inte
velat redovisa denna transaktion efter
vedertagna grunder. Vi kanske kan hoppas
att finansministern sent omsider på
den punkten kommer att ge oss ett besked.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Inledningsvis har jag en
liten komplettering att göra till försvarsministerns
i övrigt utförliga anförande.
Han sade ungefär vad som
kan sägas. Nu har jag blivit direkt
apostroferad och dessutom står jag faktiskt
för eu proposition, nämligen propositionen
om tilläggsstaten, där det
sker en redovisning över dessa förhållanden.
Under gårdagens debatt anklagades
regeringen vid ett par tillfällen
för att den skulle ha undanhållit kam -

164 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

marledamöterna fakta i målet. Redovisning
har skett på två håll, dels i försvarsministerns
preliminära huvudtitel
och dels i den tilläggsstat nr 2 som är
signerad av mig.

I tilläggsstat nr 2 anförs följande:
»Jag vill i detta sammanhang i korthet
beröra huvudprinciperna i den ordning
för anskaffning av flygmateriel,
som tillämpats från och med budgetåret
1948/49. För anskaffning av flygmateriel
m. m. upprättar Kungl. Maj:t
varje år en plan med viss angiven kostnadsram,
omfattande de närmast följande
sju budgetåren, vilken underställes
riksdagen. På grundval av denna
ram utverkar Kungl. Maj :t årligen riksdagens
bemyndigande att medgiva utläggande
av beställningar till visst belopp.
Samtidigt äskas anslag till anskaffning
av flygmateriel till ett belopp motsvarande
vad som beräknas komma att
behöva utbetalas under det framförliggande
budgetåret. Dessa anslag anvisas
såsom reservationsanslag, varav följer
att desamma icke får överskridas. Flerårsplanen
visar hur kostnaderna avses
bli fördelade på de i perioden ingående
budgetåren. Det torde i systemets utformning
ha förutsatts att anskaffningsverksamheten
bör bedrivas på sådant
sätt att de för varje budgetår aktuella
utbetalningarna rymmes inom den i
sjuårsplanen upptagna årskvoten.»

Det finns ytterligare ett dokument i
bakgrunden. Det är en sammanställning
över vad som gäller för verkens sätt att
handha anslagen. Den heter »Bestämmelser
och praxis rörande statens budget»,
utgavs 1952 och tillställdes i bundet
skick varje ämbetsverk och varje
förvaltning för att den skulle tjäna som
rättesnöre för deras skötsel av tilldelade
anslag. I denna publikation ingår följande
uttalande: »Den anskaffningsplan,
som fastställes med stöd av riksdagens
bemyndigande, bör utformas så, att de
årliga utbetalningarna rymmas inom
den anvisade årskvoten.» Det är sålunda
vedertaget menar jag, att en för -

valtning, när den har att disponera de
medel som riksdagen ställt till dess förfogande
i form av reservationsanslag,
icke får, vilket motivet än må vara, utnyttja
givna beställningsbemyndiganden
så att dessa reservationsanslag på grund
av beställningar bryts sönder. Det är
omöjligt för en finansminister att hålla
ihop en budget, om han inte kan lita
på att förvaltningarna håller sig till de
pengar som de har till förfogande. Om
något specifikt inträffar, måste vederbörande
statsråd i god tid, inte i efterhand
så att han ställs inför ett fait
accompli, få besked om att det inte går
att fortsätta utan att antingen utgångspunkterna
måste prövas om eller också
mera pengar skaffas. Det har lyckats för
försvarets övriga förvaltningar att sköta
sina beställningsbemyndiganden inom
ramen för givna regler. Det har misslyckats
kapitalt för flygförvaltningen.
Jag inskränker mig till att säga detta.

När flygförvaltningen föregående år
gav besked om fördyringen vid så sen
tidpunkt att Kungl. Maj :t redan avgivit
sina äskanden till riksdagen, var det
väl inte överraskande om svaret till
flygförvaltningen blev: »Här får ni försöka
klara er fram, till dess att det står
nya pengar till förfogande för er, och
det kan det göra om tre eller fyra månader,
d. v. s. den 1 juli. Då får vi se
på hela ärendet mot bakgrunden av den
nya försvarsordning och den nya plan
för flygmaterielanskaffningen, som vi
då kan komma fram till.» Nu visade det
sig att det var så pass mycket av fullbordat
faktum i flygförvaltningens överskridanden
att det inte stannade vid
80 miljoner utan blev 180 miljoner som
måste betalas för leveranser som låg
färdiga.

I denna situation, som i detalj inte redovisades
för Kungl. Maj :t förrän någon
gång i december månad förra året,
var den ena utvägen vi hade att välja
på att låta innevarande års driftbudget
■— ett uttryck som herr Ohlin lägger
stor vikt vid — som enligt en tabell

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som har presenterats för riksdagen har
en reell underbalansering på upp emot
600 miljoner kronor, bli ytterligare något
hundratal miljoner underbalanserad.
Detta skulle man endast kunna
klara genom ny upplåning. I så fall
skulle riksgäldskontoret låna i affärsbankerna
för att vi skulle få medel att
betala dessa löpande förbrukningsartiklar,
som naturligtvis är av sådan karaktär
att de icke alls skall finansieras
med lån utan skall finansieras med direkta
inkomster.

I detta läge fann regeringen det lämpligaste
vara att välja den andra utvägen,
att dela upp beloppet på två budgetår,
så att omkring 70 miljoner kommer
på innevarande budgetår. Detta
betingas av att en retroaktiv beräkning
av vad flygförvaltningen enligt vedertagna
budgetprinciper skulle ha haft
till förfogande med hänsyn inte bara
till reservationsanslagen under det sista
året utan under perioden 1948—1958
gav vid handen att det fanns skäl för
att öka anslaget med 68 miljoner kronor
eller avrundat 70 miljoner. Vad som
ligger därutöver, beror på klart felaktig
handläggning av flygförvaltningen.
Detta faktum ansåg regeringen vara
lämpligt att redovisa i all sin nakenhet
för riksdagen.

Rent budgetmässigt har i varje fall
finansministern hävdat den uppfattningen
att en uppdelning ger bättre balans
i driftbudgeten under de båda
åren. Finansministern får åtminstone
en chans att med regeringen bakom sig
gå till riksdagen och begära att den del
av skulden som faller på nästa budgetår
skall betalas med nya inkomster och
icke med lån. Han vill alltså ha möjlighet
att föreslå riksdagen, att man skall
klara räkningen för dessa förbrukningsvaror
inom försvaret med nya skatteintäkter
och inte med lån.

Man kan visserligen säga att finansministern
ändå måste finna sig i att det
blir en form av lån, även om inte riksgäldskontoret
tar upp lån hos affärsban -

kerna utan det träffas ett arrangemang
mellan SAAB och SAAB:s finansiärer
och bankförbindelser. Statens åtgärder
inskränker sig följaktligen till att vi
har sagt till flygförvaltningen att den
får försöka utverka ett uppskov med
betalningarna till den 1 juli, så skall
finansministern försöka skaffa nya
pengar för att betala skulden. Så enkel
är hela argumentationen. SAAB har
förklarat sig gå med på att skjuta på
betalningarna, och sedan har bolaget
och dess bankförbindelser ordnat saken
vid sidan om regeringen.

Det kan hända att man rycker på axlarna
och säger att detta är ett formellt
betraktelsesätt, men jag tycker det
finns en avgörande skäl för ståndpunkten.
Finansministern är visserligen van
vid överskridanden, men det gäller
överskridanden av rimlig karaktär. När
han ställs inför ett överskridande som
tenderar att gå upp emot ett par hundra
miljoner och står i strid med de regler
som riksdagen och Kungl. Maj :t liar anvisat
för de penningförvaltande myndigheterna,
är det dock helt naturligt
att en finansminister reagerar. Här är
det inte bara att betala och sedan gå
till riksdagen i efterhand och säga, att
utgifterna blev litet större så att man
måste låna mera pengar. Detta är så
uppseendeväckande, att finansministern
har intresse av att säga till riksdagen att
vi måste hjälpas åt att skaffa nya pengar,
inte på lånekonto, utan direkt genom
nya skatteinkomster för att klara av
skulden.

Med dessa kompletteringar, herr talman,
har jag väl så öppet som det är
möjligt redovisat de resonemang och de
bevekelsegrunder som ligger bakom
denna fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
stora tillfredsställelse över att försvarsministern
nu inte på något sätt ställde
sig bakom statsministerns försök i natt

1G6 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

att skjuta över ansvaret från regeringen
till flygförvaltningen. Detta är ju en fråga
som regeringen får göra upp med
flygförvaltningen.

Av herr Strängs senaste yttrande förefaller
det som om han vill se det hela
som en fråga om att uppfostra flygförvaltningen.
Att saken kan gälla regeringens
skyldighet att redovisa inför riksdagen,
förbigår tydligen herr Sträng.
Men om en myndighet begår vissa misstag
genom överskridande och staten är
ålagd vissa förpliktelser, så får väl regeringen
ta konsekvensen. Konsekvenserna
för budgetåret 1956/57 innebar
att pengarna var förbrukade och skulden
förfallen till betalning, men regeringen
meddelade icke den svenska
riksdagen detta på våren 1957 och föreslog
icke någon täckning. Det har framkommit
att någon tjänsteman omnämnde
saken i statsutskottets första avdelning,
men ingen kan väl på allvar mena
att regeringens skyldighet att informera
riksdagen om det som gäller statens utgifter
kan ha blivit tillfredsställande
uppfylld om en tjänsteman inför en utskottsavdelning,
där det för övrigt ofta
lämnas förtroliga meddelanden, nämnt
att det hade förekommit vissa överskridanden.
Nej, herr finansminister, regeringen
har brustit i att på våren 1957
göra denna redovisning för riksdagen,
och man har, utan bemyndigande, på
ett irreguljärt sätt tagit upp krediter
om vilka riksdagen inte haft någon
aning. Det som herr Sträng här anförde
är alltså irrelevant för den fråga som
föreligger.

Nu hörde jag av försvarsministern att
staten dessutom har åtagit sig vissa ränteförpliktelser
utan att riksdagen såvitt
jag vet fått något förslag eller fattat
något beslut därom. Inte ens i den tillläggsproposition
som nu föreligger kan
jag åtminstone vid en hastig genomläsning
finna att försvarsministern har talat
om någon riinteförpliktelse.

Det hela är verkligen ett oefterrättligt
förfaringssätt. Finansministern har

rätt bara i ett enda avseende: han säger
att detta är uppseendeväckande. Ja, det
är det, det är uppseendeväckande att i
fjol regeringen hemlighållit för riksdagen
vad som här förekommer, när riksdagen
borde informerats och borde fått
förslag om de erforderliga besluten.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern erinrar
om att den rullande planen för anskaffning
av flygmateriel i det avsnitt
vi nu behandlar förutsätter en kostnadsbelastning
per budgetår av i genomsnitt
70 miljoner kronor. I år har
det inte blivit så. Enligt de uppgifter
försvarsministern lämnat i försvarsberedningen
föreligger det ett överskridande
på 110 miljoner i förhållande till
vad som var förutsett. Det är alltså den
skuld som föreligger. Finansministern
ger inte den ringaste förklaring till,
varför inte denna skuld skall redovisas
på vanligt sätt. Han talar här om
helt andra saker än vi har frågat om.

Finansministern sade för ett ögonblick
sedan, att vi inte nu kan betala
vad vi är skyldiga SAAB utan att företa
en ny upplåning. Men, herr finansminister,
lånet är ju redan ett faktum.
Man kan betala detta lån antingen med
ett nytt lån eller med skatter — ja, visst
kan man göra det, men det är inte något
skäl varför man inte skall ta upp
det redan existerande lånet enligt
gängse regler.

I detta sammanhang har riktats en
viss kritik mot flygförvaltningen. Jag
vill i sak inte yttra mig om detta ärende
här i riksdagen. Jag erfar en känsla
av obehag, när regeringen begagnar en
offentlig debatt i kammaren till att kritisera
en underlydande förvaltning,
som inte har någon möjlighet att försvara
sig inför samma forum. Dessa
ting får man göra upp i annan ordning,
inte på det sätt som regeringen gör.

Herr STÅHI, (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med ett

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 167

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

par ord belysa vad finansministern här
yttrat beträffande beställningsbemyndigandena.
Det är ju så att man dels
lägger ut bemyndiganden för beställningarna
och dels lämnar anslag på
kostnadssidan. Jag har ingen anledning
att här yttra mig om vad flygförvaltningen
har gjort, men enligt de
upplysningar som vi har fått i utskottet
är det icke på beställningssidan
som överskridandena har gjorts utan
på kostnadssidan. Detta får väl på något
sätt klaras upp så att det hela löper
mer parallellt än det hittills har gjort.

Det förvånar mig emellertid att finansministern
så ihärdigt skjuter flygförvaltningen
framför sig som han här
gör.

Till sist vill jag upprepa att jag icke
tog upp denna diskussion för att få en
utredning om vad förvaltningen gör,
utan för att få veta varför regeringen
icke offentligt redovisat denna betalningseftersläpning
för riksdagen förra
året och då föreslagit någon form av
täckning för detta belopp — det var ju
då som täckningen skulle ha begärts.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag håller med herr
Hjalmarson om att det icke är med något
särdeles behag man för den här
diskussionen. Jag höll mig avsiktligt
slilla i bänken när herrarna under gårdagen
inbjöd till en dans, men när ni
fortsatte i natt och tydligen var inställda
på att fortsätta tills ni fick svar, var
det ingenting annat att göra. När ni
vill att denna tvätt skall bykas offentligt,
må den väl i herrans namn bykas.
Men vi kan väl vara överens om att det
inte är jag som har bjudit in. Herr
Hjalmarson liar kritiserat redovisningarna
i detta sammanhang. Praxis är den
att man i den svenska budgeten ger
kassamässiga redovisningar. Man kan
inte redovisa en utbetalning som inte
liar skett, utan utbetalningen måste ske

innan den kan redovisas i budgeten inför
riksdagen.

Man kan sedan diskutera, och det kr
väl kardinalfrågan i herr Hjalmarsons
resonemang, om denna utgift rätteligen
bör betalas med pengar som man lånat
för ändamålet eller om finansministern
bör inbjuda herrar Hjalmarson och
Ohlin att medverka till att skaffa nya
pengar att betala med. Det är principfrågan,
och där har jag min alldeles
bestämda uppfattning, såsom framgår
av mitt förra anförande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste konstatera
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
för en gångs skull
har litet svårt att fatta. Han förstår inte
vad diskussionen gäller. Det var inte
så att vi tog upp någon diskussion om
förhållandet mellan flygförvaltningen
och regeringen. Om finansministern
diskuterar denna sak med olust, får
han bära ansvaret för det själv. Såsom
herr Hjalmarson säger är flygförvaltningen
inte representerad här och kan
inte försvara sig, varför den saken får
klaras upp någon annanstans.

Vad vi kritiserar är att regeringen
i fjol våras icke redovisade för den
svenska riksdagen att man tog en irreguljär
kredit, rent av med för riksdagen
tills i dag okända ränteförpliktelser,
och att den icke i stället skaffade
täckning genom att begära ett anslag
på tilläggsstat. Detta sätt att finansiera
statens utgifter genom att i hemlighet
ta upp privata krediter kan den
svenska riksdagen icke godkänna. Det
är en allvarlig sak, herr finansminister;
Ni kan inte komma undan denna
debatt genom att tala om Edert mcllanhavande
med flygförvaltningen. Det
är ett oefterrättligt förfaringssätt som
här har tillämpats, och jag instämmer
med herr Ståhl, herr Hjalmarson och
andra: det bör icke upprepas.

168

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
efter det senaste anförandet ännu en
gång upprepa att skälet till att man
förra våren, då regeringen fått reda på
att det skulle bli ett överskridande, inte
redovisade frågan i proposition till riksdagen
utan redogjorde för den inför
statsutskottet var, att regeringen räknade
med att när öB-utredningen förelåg
få tillfälle att anpassa flygplansproduktionen
under detta budgetår så,
att den brist som uppstod förra året
skulle täckas.

Det var detta som låg bakom och
som gjorde att man varken i statsutskottets
avdelning eller i regeringen
ansåg åtgärden onaturlig. Det tog tid
att klara ut hur långt man kunde pressa
flygplansproduktionen, och när den
saken var utredd i oktober—november,
stod det fullständigt klart för oss att vi
inte kunde ta konsekvenserna för den
industri här i landet, som ensidigt
sysslar med tillverkning av flygmotorer
och flygplanskroppar. Därför kom
vi under detta budgetår i den situation,
där vi nu befinner oss. Staten har
avtalsenliga förpliktelser gentemot denna
flygplansindustri —- avtal som riksdagen
har godkänt — och därför kan
vi inte utan vidare skära ned produktionen.

Herr Ohlin bär bär försökt uttolka
mitt anförande annorlunda än statsministerns
— som jag tyvärr inte hörde.
•lag kan emellertid inte tänka mig annat
än att statsministern har förfäktat
samma mening som finansministern
och jag själv. Vi har båda givit uttryck
för vår kritiska uppfattning av det sätt
varpå flygförvaltningen gått till väga,
när den alldeles för sent, inte förrän
den 15 februari, anmälde förhållandena
för regeringen. Om vi på ett tidigare
stadium, t. ex. på hösten 1956,
hade fått klarhet i hur kostnaderna höll
på att springa i höjden, så hade vi i
regeringen haft tid på oss att reglera

betalningsanslagen i propositionen förra
året. Den möjligheten fanns inte nu,
och därför är det ganska naturligt att
vi på regeringssidan har tagit itu med
flygförvaltningen för detta.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Vi har här lyssnat till
en intressant debatt med redogörelser
för vissa mellanhavanden mellan flygförvaltningen
och leverantörerna, och
vi har hört att ledamöter av en försvarsutredning
och ledamöter av statsutskottet
i full villervalla debatterat i
dessa frågor. Detta bör ge oss övriga
riksdagsmän en tankeställare, när vi i
fortsättningen går att behandla statens
utgifter, bl. a. försvarskostnaderna. Då
bör vi se till att vi verkligen vet vad
vi beslutar om, och vi måste dra upp
sådana riktlinjer, att man ej får möjligheter
till beställningar utöver de belopp
vi först räknat med. Det har kanske
varit nyttigt att lyssna till den debatt
som här förts, med tanke på att vi sedan
skall få en redogörelse från den sittande
försvarsutredningen, och i det sammanhanget
kastar väl problemen även
sin skugga på budgetpolitiken.

Vad beträffar frågan om balanserad
eller icke balanserad budget, så har vi
i kommuner och landsting alltmer börjat
anse det självklart att försöka åstadkomma
balansering. Den tillnyktring
som skedde förra året där ute i kommunerna
var så genomgripande, att man
inte ens i kommuner med borgerlig
majoritet nu tvekar att inför stundande
utgifter ta ut de pengar som behövs,
och i den mån man inte har tillräckliga
inkomster, får man rätta munnen efter
matsäcken. Det får vi kanske göra även
här.

Sedan vill jag också säga några ord
om en annan sak, som redan har berörts
av några talare, nämligen problemet
med de s. k. underutvecklade länderna.
Här har talats om försvar och om
atomvapen, men vi bör nog också ägna

Nr 2 169

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

frågan om de underutvecklade länderna
en tanke, speciellt med hänsyn till att
de förser oss med en hel del av de råvaror
vi behöver för vårt välstånd och
vår produktion.

Förra året hade vi här i Stockholm en
utställning, som hette Utan gränser.
Där fick man en liten föreställning om
vad det innebär att leva i ett underutvecklat
land och vad det betyder —
kanske inte minst ur försvarssynpunkt
— att vi upptar konkurrens med vår
östra granne i strävandena att ge människorna
i de underutvecklade länderna
en chans till självhjälp. På den internationella
kooperativa alliansens
kongress i Stockholm i höstas fick man
en del uppgifter till livs om förhållandena
ute i värden. En svensk kongressdeltagare,
Mauritz Bonow, lämnade där
bl. a. en redogörelse, i vilken han erinrade
om att de rika länderna endast
har 15 procent av världens befolkning
men 62 procent av inkomsten. De fattigaste
länderna — med en nationalinkomst
som år 1949 var mindre än 100
dollar per capita — har 54 procent av
världens befolkning men endast 9 procent
av de totala inkomsterna. »Medelklassländerna»
med 31 procent av världens
befolkning har 29 procent av inkomsten.
Han konstaterade att livsmedelsproduktionen
inte ökar i den takt,
som behövs för det stigande befolkningsantalet.

När vi diskuterar våra ekonomiska
problem och kanske också när vi diskuterar
försvarsfrågan, har vi anledning
ta sikte på vad som sker i världen
på detta område. Här gäller det, som jag
tidigare sade, att åstadkomma en hjälp
till självhjälp åt dessa folk, vilket kan
innebära, att vi längre fram i tiden inte
får de svåra problem, som eljest kan
uppstå, när missnöjet bryter ut i full
låga ute i världen. Vi ser vad som sker
i Algeriet, Indonesien och även i andra
stater ute i världen.

När jag läste dessa uppgifter, tänkte
jag på hur det var, då arbetarrörelsen

bröt igenom här i landet. Då rådde det
missnöje här, och jag erinrar mig, att
Rickard Sandler skrev en bok om »Samhället
sådant det är» att 2 procent av
Sveriges befolkning ägde tre fjärdedelar
av landets förmögenhet. Det stimulerade
oss i arbetarrörelsen att försöka
åstadkomma en ändring på det området.

Jag nämner de underutvecklade länderna,
emedan jag tror, att det finns
anledning att allvarligt tänka över detta
problem. Jag har haft tillfälle att delta
i två internationella konferenser sommaren
1957, där även ryssar och färgade
folk var representerade. Man fick där
klart för sig, att det finns vissa möjligheter
att genom ekonomiska hjälpåtgärder
spela ut nationer mot varandra.
Jag tycker, att detta är en allvarlig tankeställare
och jag vill understryka en
del av de synpunkter, som framförts
av både herr Dickson och fru Thorsson.

För att sedan återkomma till den inre
politiken konstaterar jag beträffande
femte huvudtiteln, att föredragande
statsrådet anser, att vi fortfarande skall
ha våra mödrahjälpsnämnder i arbete,
och äskar ett anslag på fem miljoner
kronor. Olika synpunkter har framförts
på denna verksamhet, och man
är väl inne på den linjen, att mödrahjälpsnämnderna
borde avskaffas. Statsrådet
har emellertid kommit till det resultatet,
att dessa mödrahjälpsnämnder
fortfarande bör vara i verksamhet, i
första hand under ett år. Efter den tidpunkten
räknar man med att man måhända
fått klarhet i pensionsfrågan och
har möjlighet att samordna vissa hjälpformer,
så att man kan få en mera enhetlig
organisation av vår socialvårdande
verksamhet, .lag tycker mig bakom
detta skönja den tanken, att om vi
kan lösa pensionsfrågan, då skulle vi
måhända slippa ifrån en del byråkrati
och en del förseningar i arbetet inom
vår socialpolitik. Jag hoppas allvarligt,
att man har möjlighet att lösa pensionsfrågan,
som nu står i förgrunden. Vi
vet ju, att både landsting och kommuner

170

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

redan nu i olika former lämnar ut
socialhjälp. Som exempel kan jag nämna
att vårt landsting för ett par år sedan
anslog 350 000 kronor om året till hjälp
åt sådana människor, som ville sköta anhöriga
eller bekanta i hemmet. Detta anslag
gavs för att vi skulle slippa bygga
ut kronikerplatser i den takt vi annars
behövt göra. Anslaget höjdes året därpå
till 400 000 kronor, och förra året var
det uppe i 650 000 kronor. Vad innebär
detta? Jo, att samhället redan nu på
annat sätt betalar ut penningmedel till
hjälpbehövande åldringar. Kan vi få löst
vår pensionsfråga, då har vi möjlighet
att genom denna familjepension och en
bättre ålderspension komma dithän, att
den enskilde medborgaren har möjlighet
att utan att gå till en tjänsteman i
socialvårdsbyrån för egna medel anlita
hjälp i hemmet.

På det sättet har vi alltså börjat en
verksamhet, där vi har klart för oss, att
det är bättre och trivsammare för individen
att få vårdas kvar i hemmet, utan
att det därför blir dyrare för samhället.

Det har kritiserats här, att man redan
varit inne på tanken om att man skulle
minska den extra bolagsskatten med
hänsyn till den fondbildning som man
sedermera kan få, om man följer ettans
linje. Jag tycker, att detta är en bra
tanke, och mycket talar för att den bör
genomföras. Men om man sedan säger,
att det är fel att planlägga pensionsförslaget
efter ettans linje, att utarbeta
förslag med tanke på den och att det
inte rimmar med de förhandlingar, som
pågår, vill jag för min del säga, att
man får utforma denna plan för pensionering
hur man vill, men regeringen
kan väl inte springa ifrån det faktum
att en stor del av Sveriges folk ställt sig
bakom en lagstadgad pension. Detta bör
väl också vara en förpliktelse vid de
pågående förhandlingarna. Ur den synpunkten
är finansministerns omnämnande
av denna fråga försvarbart och
riktigt.

Det talas i mörka ordalag om det eko -

nomiska läget här i landet. Man riktigt
tittar sig omkring både här i salen och
när man kommer ut och tänker: Hur
står det till? År det verkligen så förfärligt
svårt för det svenska folket? Men
vad är det man diskuterar i samhället
i dag? Jo, att bygga bättre vägar och
flera vägar, så att bilarna kommer fram.
I kommunerna har vi mycket svåra problem
med att ordna parkeringsplatser,
gator och vägar för den växande biltrafiken.
Tyder detta på svält och nöd?
Tyder det inte snarare på att det i detta
land åstadkommits en standardhöjning
som gör att bilen börjar bli var mans
egendom, även om det är många som
ännu inte har möjlighet att skaffa sig
bil? Talet om att det ser så illa ut i
gamla Sverige rimmar därför enligt min
mening dåligt med verkligheten. Det är
inte om svält och nöd vi diskuterar utan
om fördelningen av den högre levnadsstandard
vi uppnått.

Det har kritiserats att statsskulden
växer och blir allt större. Samtidigt
framhålles att företagen icke har möjlighet
att låna så mycket pengar de
behöver för sina investeringar. Det är
då anledning att fråga: Var investeras
de pengar som upplånats under årens
lopp, är det i kraftstationer, vägar och
skolor, och hur mycket investeras i
försvarsapparaten? Har det förekommit
felinvesteringar? Såsom tidigare framhållits
är det riksdagsmajoriteten som
har ansvaret för de beslut som fattas,
och i fråga om de stora sociala hjälpåtgärderna
har man varit överens om
att inte ge avkall på förbättringarna av
barnbidragen, ålderspensionen och en
hel rad sociala lijälpåtgärder. Dessa åtaganden
vill vi fullfölja, och inom den
meningsriktning jag företräder vill vi
även infria utfästelserna i pensionsfrågan.

Det anförande om ungdomsvården,
som tidigare hölls i denna kammare,
gjorde ett mycket starkt intryck på mig.
Ungdomsfrågan utgör självfallet ett ganska
svårt problem, som måste angripas

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

undan för undan. Det var därför glädjande
att höra, att det är möjligt att
bygga ut yrkesutbildningen och därmed
sammanhängande verksamhet. Erfarenheten
har visat att ungdomarna i våra
centrala verkstadsskolor och övriga yrkesskolor
kan tas om hand och erhålla
en bättre startmöjlighet i livet. De behöver
därigenom inte driva omkring på
gator och torg och ställa till besvärligheter,
som vållar ökade utgifter för polisväsendet.
Jag instämmer helt och fullt
i herr Munktells uttalande att vi skall
göra vad som göras kan på detta område.

I denna debatt har bl. a. påtalats förhållandena
inom sinnessjukvården. Det
har framhållits att folk måste ligga med
kläderna på för att utestänga kylan,
och en mängd sådana problem föreligger
i vårt samhälle. Frågan är då var vi
skall ta pengar till att betala all den
service och all den hjälp vi behöver
i samhället. Staten måste väl skaffa sig
inkomster, och skatterna utgör en av
inkomstkällorna. I kommunerna — oavsett
om de styrs av en borgerlig majoritet
eller ej — intar man, som tidigare
sagts, den ståndpunkten, att om nyttiga
och nödvändiga beslut fattats, så måste
man också skattevägen söka få in de
medel som erfordras. Vi borde nog i
dagens läge överväga om vi inte möjligen
gått så långt på skattesänkningens
väg att vi icke är i stånd att fullfölja vad
vi planerat. Det torde vara skäl att, på
samma sätt som skett ute i kommuner
och landsting, företaga en omprövning
för att se om det kanske blir nödvändigt
att höja utdebiteringen i stället
för att sänka den.

Ur denna synpunkt är det enligt min
mening glädjande att regeringen säger
ifrån, att om svenska folket vill ha ett
starkt försvar — om det nu går att åstadkomma
ett sådant — så får man också
vara med att betala utgifterna härför.
Herr Spångberg och jag och några andra
riksdagsledamöter har tidigare begärt
att på skattsedlarna skulle redovisas

hur stor del av skatten som går till det
svenska försvaret, men det ansågs omöjligt
att tillmötesgå detta önskemål. Jag
finner det emellertid vara ett glädjande
tecken att regeringen nu vill ställa
svenska folket inför allvaret av våra
försvarsåtgärder.

Atombomb eller ej? Jag har för min
personliga del den uppfattningen, att
man icke bör skaffa sig atombomber,
och jag finner den väg, som högern av
uppgifter i pressen att döma tydligen
är ute på i debatten om vårt svenska
försvar, vara litet egendomlig. Dagens
Nyheter har under »Pressgrannar» återgivit
avsnitt av en artikel ur det senaste
numret av Svensk Linje, organ
för Sveriges Konservativa Studentförbund.
I denna artikel citerar man herr
Hjalmarsons ord i förra årets remissdebatt:
»Vi drar över oss ett fruktansvärt
ansvar om vi ordnar det så att en dag
svensk ungdom måste gå ut i ett krig,
där motståndaren har atomvapen och
vi saknar dem.» — och fortsätter: »Vi
måste göra klart för oss att utan atomvapen,
utan robotar, är vårt försvar
värdelöst, vår armé en tennsoldatsarmé.
Detta är en fråga av vital betydelse kanske
främst för ungdomen.»

Ja, jag vet inte hur långt man kommit
i den försvarsutredning som pågår. Men
skall vi döma av dessa ord, har vi redan
kommit in i ett skede, där de konventionella
vapnen börjar förlora sin
betydelse. Om det, som den svenska högern
anser, är så, att vi endast får en
tennsoldatsarmé, ifall vi inte skaffar oss
taktiska atomvapen, får vi nog ta oss
en allvarlig tankeställare, när förslaget
beträffande vårt försvar ligger på riksdagens
bord.

Men den dagen den sorgen! Jag har
här ansett mig ha anledning att erinra
om vad som sägs i vissa tidningar, som
ivrar för det s. k. starka försvaret.

I den ekonomiska debatten har även
sparandet nämnts. Det sägs att svenska
folket genom inflationen har förlorat
stora belopp, och det är riktigt. Om man

172 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

studerar obligationslistan, finner man,
att statsobligationer, som på trettiooch
fyrtiotalen betalades med 100 kronor,
i dag inte är värda mer än kanske
80 kronor. Man undrar vart dessa
pengar tagit vägen. Är det finansministern
eller staten som tagit hand om
dem? En sådan enkel fråga kan en enkel
man ha rätt att ställa. Den svenska statsskulden
är väl placerad inom rikets
gränser. Pengarna har lånats av staten
och i varje fall på senare år placerats
i för det svenska samhället mycket nyttiga
och räntebärande företag. Jag tänker
på kraftverk och andra företag, som
betjänar det svenska folkhushållet. Det
är väl inget fel att staten lånar pengar
för att bygga ut produktionskraftiga
och nyttiga företag. Däremot är det naturligtvis
mycket betänkligt, om vi år
efter år lånar pengar och lägger ner
dem i försvaret på materiel, som förbrukas
på ett fåtal år — vi fick exempel
på sådant tidigare i debatten, när det
talades om Draken och Lansen. Här
bör staten nog göra som kommunerna;
denna materiel måste avskrivas så fort
som möjligt och den måste betalas medan
den är aktuell. Till detta ändamål
har vi inte råd att låna pengar.

Men vem äger då de sparslantar, som
gått förlorade genom inflationen? Det
kan väl inte vara den svenska staten, eftersom
den svenska statsskulden ökar
undan för undan. Pengarna måste väl
ligga i realvärden, banker, bolag och
privata personer, och det är dessa realvärden
som vår finansminister har att
granska när man i fortsättningen skall
fastställa utgifts- och inkomststaten. Jag
vet inte vad som nu planeras bakom kulisserna,
men det sägs ju, när man talar
om detta budgetunderskott, att vi måste
täcka våra utgifter med vissa inkomster.
Jag utgår då ifrån att man försöker lägga
dessa utgifter på dem som har förmågan
att betala dem. Jag tog ett särskilt starkt
intryck av några ord i predikan i samband
med riksdagens högtidliga öppnande,
som jag tror att vi skall ta fasta

på i vårt arbete. Jag tänker på orden:
»Bären varandras bördor.» De bör vara
en tankeställare för oss i fortsättningen.
Om vi gemensamt fattar beslut om åtgärder
som kostar pengar, så bör vi också
fördela bördan av utgifterna för
dessa åtgärder. Det är inte bara finansministern
som bör vara i skottgluggen,
utan herr Ohlin och herr Hjalmarson
m. fl. får nog också vara med och bära
bördan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anslutning till elfte huvudtiteln.
Jag beklagar att statsrådet, trots
att-första kammarens förhandlingar är
avslutade, inte är här i kammaren.

I fråga om aktuella samhällsproblem
intar onekligen sjukvårdens tillstånd
och behov en framträdande plats. Många
försummelser från statens sida gör att
svårigheterna på detta område tornar
upp sig mer och mer. De många förslagen
till tillfälliga lösningar och nödlösningar
vittnar om hur prekär situationen
är. Hur den i verkligheten skall
redas upp och vår sjukvård komma i
takt med samhällsutvecklingen i övrigt
tycks ligga i vida fältet trots år av utredningar.

Den aktuella situationen är väl rätt
klar för de flesta. Tjänsteläkar- och särskilt
provinsialläkarväsendet genomlever
en svår kris. Omkring ett hundratal
av sammanlagt cirka 600 provinsialläkartjänster
saknar ordinarie innehavare,
varvid cirka 30 procent av vakanserna
klaras genom s. k. dubbelförordnanden
och ungefär lika stor procent
av vikarier utan allmän behörighet.
Svårast är som bekant läget längst
i norr. Huvudsaken är självfallet den
allmänna läkarbristen, varvid den i de
flesta provinsialläkardistrikt orimliga
arbetsbördan och de primitiva arbets -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förhållandena för dessa läkare inte gör
tjänsterna särskilt lockande.

Men det är inte bara i fråga om provinsialläkarorganisationen
som det råder
kris. För provinsialläkarväsendet
samt landets alla sjukhus beräknas antalet
vakanta tjänster utan kompetent
vikarie till cirka 12 procent av alla
tjänster. I provinsialläkardistrikten såväl
som vid kroppssjukhusen är procenttalet
cirka 11 och vid mentalsjukhusen
23. Det fattas här minst 400 läkare,
samtidigt som cirka 10 procent
eller omkring 600 av läkarna är utlänningar.
Vi skulle alltså behöva ytterligare
1 000 svenska läkare för redan befintliga
tjänster. Det finns ingen beräkning
av hur många ytterligare tjänster
som skulle behövas eller som skulle
inrättas, om det funnes någon utsikt
att besätta sådana tjänster.

Här framträder en allvarlig försummelse
från statsmakternas sida under
efterkrigstiden och särskilt under 50-talet. Det kan invändas, att man nu
tar in 410 studenter vid de medicinska
läroanstalterna mot endast cirka hälften
så många de första efterkrigsåren
per år räknat. Men detta är intet egentligt
försvar. Den ökade utbildningen av
läkare sattes in för sent och gavs cn
otillräcklig omfattning, trots mycket
entydiga samhälleliga krav.

Sålunda har provinsialläkarorganisationen
egentligen inte alls utbyggts
under hela 50-talet. Antalet vakanser
har systematiskt ökat under samma tid.
Förhållandena på detta område är
framför allt en landsbygdsfråga. Landsbygdspartiets
ledare har varit departementschef
i många år, men under
denna tid har förhållandena som sagt
bara förvärrats.

Importen av utländska läkare är ingen
ny företeelse, liksom inte heller läkar-
och sköterskebristen vid sjukhusen.
Betonas bör, att utbyggnaden av
sjukhusvården starkt hållits tillbaka
genom en rigorös kvotering för sjuklmshyggen
och därmed en hård be -

gränsning i fråga om inrättandet av
nya lasarettsläkartjänster.

Vidare: Sjukförsäkringsreformen var
avsedd som en standardförbättring, en
ökning av folkets möjligheter till sjukvård.
Förhalningen av reformens genomförande
gav ju rätt lång tid för förberedelser
att möta den naturliga ökningen
av efterfrågan på sjukvård. De
förbättrade levnadsförhållandena gör
givetvis också att folk inte bara eftersträvar
bättre bostäder, utbildningsmöjligheter,
bilar och TV, utan också
vill bättre vårda sin hälsa. Den medicinska
forskningen har därtill ökat hälsovårdens
möjligheter, inte minst i fråga
om sinnessjukvården, kronikervården
och andra grenar.

Den tekniska utvecklingen inom näringslivet
liksom motorismen har som
bekant också ökat antalet olycksfall.
Landets befolkning har ökat, inte minst
de äldre åldrarna.

I fråga om mentalsjukvården bör erkännas,
att staten under senare år
igångsatt en betydande upprustning.
Men samtidigt meddelas ju av och till
att de gamla miserabla och vår tid
ovärdiga förhållandena alltjämt dröjer
kvar här och var på detta område.
Fortfarande är läkar- och personalbristen
inom denna vårdgren ändå mer utpräglad
än på andra sjukvårdsområden.

Alla dessa samhälleliga förhållanden
och nya krav på sjukvården har med
stigande intensitet gjort sig gällande
under en följd av år. Dagens bristläge
på sjukvårdens område är ingen akut
företeelse utan en förvärrad kronisk
sådan. Analogt med förhållandena på
såväl den öppna som den slutna
kroppssjukvårdens områden har läget
länge varit i fråga om tandvården, där
folktandvårdsväsendet också upplever
en kris.

Trots de sålunda under många år
mycket lydliga utvecklingskraven på
sjukvårdens område har statsmakterna
väjt undan för en verkligt genomgripande
och fast långsiktsplanering och

174 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förlitat sig på tillfälliga, kortsiktiga lösningar
jämte restriktioner för att söka
hålla tillbaka en efterfrågan, som inte
kan hållas tillbaka. I detta konstaterande
ligger ingen kverulans. Det göres
enbart för att slå fast det nödvändiga
i att man finner genomgripande och
hållbara lösningar.

Bland sjukvårdsresurserna är tillgången
på läkare, däribland tandläkare,
avgörande. Läkarutbildningen
måste ökas väsentligt, en sak som vi
hoppas få tillfälle att återkomma till i
samband med det utlovade regeringsförslaget
om den högre utbildningen.
Enligt vad som konstaterats av kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården
i riket har Sverige, bortsett
från Finland, den lägsta läkartätheten
av alla utvecklade länder, bland dem
också Sovjetunionen, Tjeckoslovakien
och Ungern. Vi måste ha råd med andra
förhållanden. För övrigt bör investeringarna
på sjukvårdens område i allmänhet
betraktas som synnerligen produktiva,
synnerligen väsentliga för arbetsprocessen
och nationalinkomsten.

Jag har erfarit att nämnda kommitté
förordat ytterligare restriktioner i fråga
om tillsättandet av lasarettsläkartjänster
för att därigenom tvinga fram
att flera läkare slår sig på provinsialläkarbanan.
Jag är oenig med detta förslag
och hoppas att det inte kommer
att vinna myndigheternas bifall. Trots
alla brister har man vid sjukhusens
öppna vård i allmänhet bättre mottagningslokaler
och framför allt en annan
tillgång till EKG-, röntgen-, kortvågsoch
annan apparatur, något som i hög
grad fattas för provinsialläkare. Afl
inte maximalt, även om det för en tid
skulle vara fråga om skiftgång, utnyttja
sjukhusens resurser vore ett missgrepp
och en nackdel, inte minst ur allmänhetens
synpunkt.

Därmed har jag inte givit ett finger
åt tanken på att efter hand avveckla
tjänsteläkarsystemet. Vad som på detta
område kräves är en genomgripande

omorganisation, varvid de påtänkta
2-läkarstationerna bör göras till verkliga
sjukvårdscentraler med minst två
läkare, sjuksköterska, biträden samt
tillfredsställande lokaler och apparatur
och där man också kan ha periodvisa
mottagningar av ambulerande specialister,
knutna till sjukhusen. En dylik och
snabb upprustning av tjänsteläkarorganisationen
skulle göra dessa läkartjänster
säkerligen lika åtråvärda som lasarettstjänster,
med reservation för att
vissa justeringar av de ekonomiska betingelserna
kan behövas.

På lång sikt räknat, då dylika sjukvårdscentraler
verkligen kommer till
stånd, kan naturligtvis en del av den
öppna vården vid sjukhusen med fördel
läggas över på dessa centraler, vilket
kan tänkas bli en utveckling av sig
själv, för vilken man inte behöver några
tvångsåtgärder.

Till sjukvårdens problem hör också
sköterskebristen och bristen på annan
personal. Enligt uppgifter som inhämtats
från 539 provinsialläkardistrikt
finns där endast 155 sjuksköterskor.
Det säger sig självt att en väsentlig de!
av provinsialläkarnas arbetsbörda skulle
kunna övertas av sköterskor och i
viss mån även av biträdespersonal. Primitiva
arbetsförhållanden i fråga om
såväl personal som utrustning är lika
mycket som läkarbristen provinsialläkarkrisens
orsak.

Sjuksköterskebristen vid sjukhusen
är allom bekant. Genomgripande och
snabba åtgärder är nödvändiga. För
övrigt förefaller det en lekman som om
en hel del av sköterskornas arbetsuppgifter
med fördel skulle kunna överflyttas
på biträdespersonal.

Ett tredje och synnerligen väsentligt
led i sjukvårdens utbyggnad är en betydligt
snabbare utbyggnad av sjukvårdsanstalterna.
Som förre ordföranden
i landstingsförbundet, herr Fast,
framhållit, är det orimligt att år från
år ha en sjukhusbvggnadskvot av genomsnittligt
knappt två miljoner per

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

landsting, medan det beräknade utbyggnadsbehovet
uppgår till bortåt tre
gånger detta belopp. Dylika kvoter
omöjliggör också varje egentlig planering
och fördyrar utbyggnaden i hög
grad, därför att den ständigt måste
plottras upp på s. k. etapper för varje
objekt.

Under senare tid har av arbetsmarknadskäl
kvoteringen slopats för de båda
nordligaste länen samt Gotland och Blekinge.
Det har också blivit lättnader
här och var på andra håll och av samma
skäl. Objekt under en halv miljon har
frisläppts helt. Allt detta är tacknämligt
och glädjande, men värdet härav
förringas väsentligt genom att landstingen
inte haft möjlighet att vare sig
ekonomiskt eller tekniskt planera utifrån
dessa förbättrade förutsättningar.
Här och var finns mindre fonder, men
i allmänhet har naturligtvis varje landstings
budget bestämts utifrån det av
flera års hårda restriktioner tänkta medelsbehovet.
Detsamma gäller den tekniska
och ekonomiska detaljplaneringen,
som det med hänsyn till det alltjämt
vikande penningvärdet inte är
någon idé att göra för långa tider
framåt.

Jag anser därför att det med hänsyn
till sjukvårdens under långa tider uppdämda
behov och för att åstadkomma
bästa möjliga ekonomiska och tekniska
planering av sjukhusbyggandet vore
motiverat att helt slopa kvoteringen i
fråga om sjukhusbyggen, ett krav som
för övrigt redan har framförts i en
framställning från Örebro läns landsting.
Till kravets motivering hör också,
och inte minst, den tilltagande bristen
på arbete för byggnadsarbetare.

Herr talman! Ingen kan vara motståndare
till även ytterst provisoriska
lösningar, om de bara kan ge någon tillfällig
lättnad i krisen inom vår sjukvård.
Emellertid måste en generalplan
i fråga om våra sjukvårdsresursers utbyggnad
komma till stånd snarast, en
plan, som tar sikte på icke att någon

gång i slutet av detta århundrade utan
inom de närmaste åren råda bot på de
väsentligaste bristerna i sjukvårdsorganisationen.
Försummelsernas epok måste
oåterkalleligen vara slut.

Vad de ekonomiska resurserna beträffar
måste de uppenbarligen finnas.
När jag för en stund sedan här hörde
hurusom en enda förvaltning överskridit
anslag med hundratals miljoner kronor,
tänkte jag följande: Enbart det
belopp, varmed en enda förvaltning
överskridit de beslutade anslagen skulle
räckt till en mycket väsentlig statlig
insats för upprustningen av vår sjukvård.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Först en liten randanmärkning.
När man i dag kastar ett öga
på regeringsbänkarna och erinrar sig
den hårda ekonomiska debatt, som i går
fördes mellan regering och opposition,
skulle man nästan ha rätt att ställa
frågan: Har regeringen redan gått?

Emellertid var det egentligen inte
för att säga det som jag begärt ordet,
utan jag hade tänkt beröra andra frågor,
framför allt frågan om landsbygden och
dess framtid. De senare åren har alla
kommunalmän på landsbygden, oavsett
vilket parti de tillhör, vid varje nyårsskifte
med stigande oro väntat på folkmängdsuppgifterna.
Under ett stort antal
år har dessa uppgifter varje gång
talat om att kommunens folkmängd ytterligare
minskat. Kommunalmännen
har slitits mellan fruktan och hopp, och
man har försökt intala sig själv, att någon
gång skulle denna folkavtappning
ta slut, att det skulle bli en ändring till
det biittre. De senaste folkmängdsuppgifterna
visar tvärtom en ytterligare i
hastigare takt fortgående folkmängdsminskning
på landsbygden. Det föranleder
oss givetvis att ställa frågan: Finns
det ingenting att göra åt det? Är vi
dömda att gå en utveckling till mötes,
som innebär, att vi i stället för en le -

176 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vande landsbygd kommer att få en
landsbygd som tynar av och så småningom
dör.

Jag kommer från en kommun i sydöstra
Skåne, där vi under de senaste 2''5
åren fått vidkännas en folkmängdsminskning
av 12 procent. Det säger sig
självt att detta inte kan gå spårlöst
förbi.

Vad gör man nu från myndigheternas
sida för att råda bot på detta? Gör man
något i positiv riktning eller sätter man
sig på parkett och låter det hela gå
vind för våg? Jo, man säger att nu har
det blivit ett minskat befolkningsunderlag,
som gör, att vi måste dra in skolor.
Tillåt mig, herr talman, att som skolstyrelseordförande
säga, att jag för min
del anser — och denna uppfattning
delas av de andra ledamöterna i skolstyrelsen
—■ att bland de svåraste uppgifterna
vi har är att tvingas beröva en
by sin skola. Vi skall göra klart för oss,
att dessa skolor har varit små kulturhärdar.
När en sådan skola läggs ned,
verkar det på det sättet, att byn i fråga
anser sig ha börjat gå sin undergång
till mötes.

Man säger att det är naturligt att det
måste gå på det sättet; när det inte finns
tillräckligt många barn måste man dra
in skolan. Det är kanske delvis riktigt
men endast delvis, ty om man skall dra
in den ena skolan efter den andra, innebär
det, att man i stället för att hindra
en ytterligare befolkningsminskning
påskyndar en sådan. Var och en vet, att
när ett jordbruk i en bygd, där en skola
dragits in, blir ledigt till försäljning,
blir praktiskt taget den allra första
frågan av de eventuella spekulanterna
på jordbruket: Hur långt är det till skolan?
När man fått svaret att skolan
drogs in för några år sedan och att det
i stället finns väldigt fina skolskjutsar,
säger de flesta spekulanter: Ja, tack,
då får det nog vara för vår del.

Så går det undan för undan och en
vacker dag är det en annan yrkesman,
byns handlande, som har stått kvar så

länge som möjligt bakom sin disk, men
så småningom fått en omsättning så
liten, att han inte kan försörja sig och
sin familj, som därför tvingas flytta.
Så går det undan för undan. På många
håll har redan den situationen inträffat,
medan man på andra håll väntar
på att den bygd, som en gång var en
levande bygd skall gå sin undergång
till mötes, så att det inte blir någonting
kvar av vad som varit.

Vad skall man då göra? Indragning
av dessa skolor innebär, som jag ser
det, en mycket stor kapitalförstöring, ty
det är många gånger långt ifrån möjligt
att få någon praktisk användning för
de byggnader som varit skolhus. När
de skall säljas blir det för en mycket
låg summa. Om dessa skolhus varit utslitna,
hade man kunnat försona sig
med tanken, att de skulle ersättas, men
i många fall är det här fråga om skolor
med en ålder av 30 å 35 år som döms
att försvinna. När man sedan skall
bygga en ny skola på annat håll i stället
för dessa skolor som dras in blir det
inte särskilt billigt för stat och kommun.
Därför skulle jag vilja säga till
ecklesiastikministern, att om man kunde
minska på takten i fråga om skolindragningar
tror jag alla skulle vinna på det.
Om skolan får finnas kvar, kommer det
också att finnas en del människor kvar
på landsbygden, och även om man i
dag säger att det i huvudsak är medelålders
människor, skall de ändå så småningom
i flertalet fall efterträdas av
yngre. Då får man räkna med att barnantalet
ökar.

Vad som också berör landsbygden är
de stora och många järnvägsindragningarna.
Det är fullt förklarligt, att
det på många håll inte går att rädda
dessa järnvägar. De har stadigt gått
med större och större förlust och åt det
är inget att göra. Men då har man i
dessa bygder rätt att påyrka, när man
tvingas dra in detta kollektiva kommunikationsmedel,
att det i god tid förberedes
sådana åtgärder, att någonting

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

annat kan komma i stället för vad som
försvinner. De bygder som hotas av
dessa indragningar har rätt att säga, att
de stora mängder bilskattemedel, som
finns och som nu i stor utsträckning
användes för andra ändamål, ställes till
förfogande för dessa bygder, så att de
i stället för en förlorad järnväg kan få
ett betydligt förbättrat och upprustat
landsvägsnät. Det skulle betyda rätt
mycket, om man kunde få det på det
sättet.

När det göres gällande att det inte
räcker med detta utan att det måste
finnas något att sysselsätta människorna
med, är det också riktigt. Ut med industrien
på landsbygden, framför allt
småindustrien! När skall vi få den dif?
Ja, när vi kommunalmän kan lämna
svaret, att visserligen har vi inte järnvägsförbindelser,
men vi har ett väl
upprustat landsvägsnät med goda förbindelser
åt alla håll. Nu måste vi i
stället svara, att vissa järnvägar är indragna,
andra hotas av indragning och
något annat är inte planerat. Då svarar
givetvis dessa, som är spekulanter på
tomter till industrier: »Ja, då får det
vara för vår del; här kan vi inte tänka
att placera oss.» Detta är en angelägenhet,
som regeringen, om den någon
gång får tid över, borde tänka på. Ty
jag tror att det bland regeringens ledamöter
finns flera, som har hjärta och
känsla för den svenska landsbygden.

Sedan har jag ibland mötts av frågan:
»Har inte landsbygdens folk skuld till
den situation som råder i dag?» Jo, det
vill jag inte helt förneka. Det har under
en mångfald år ständigt bedrivits
en propaganda, som har talat om tråkigheten
på landsbygden. Det enda man
hört vart man kommit har varit talet
om tråkigheten på landsbygden. Det är
naturligt, att om en ungdom på landsbygden
ständigt hör talas om hur tråkigt
och besvärligt det är där och vilken
härlighet som finns i den närbelägna
staden — om man flyttar dtt
möts man av den verkliga lyckan —■

fastnar den för denna propaganda och
ger sig i väg.

Jag tror man skulle försöka sätta
landsbygden in i sitt rätta sammanhang.
Skall man värdera allt i pengar, kan jag
nog medge, att landsbygden ligger efter
städerna, men det finns andra värden
på den svenska landsbygden, vilka inte
kan mätas i pengar. Med åren lär de
flesta människor sig det gamla ordet,
att »människan lever inte allenast av
bröd». Det har sitt fulla berättigande
även i dag. Häromdagen läste jag i ett
tidningsreferat att man haft sammanträde
med befolkningen i en köping och
talat om tråkigheten i de svenska köpingarna.
Jag kan undra, om man haft
något sammanträde i en mindre eller
medelstor stad och talat om tråkigheten
i de mindre städerna? Den största tråkigheten
har vi nog i de stora stenöknar
som storstäderna utgör och som
tydligen skall göras ännu större. Jag tror
det vore anledning att tänka om även
i det fallet, tv fullt så tråkigt som man
säger är det inte på landsbygden.

Jag skall också säga något av erkännande
art. Sjöfartsstyrelsen har nu föreslagit,
att en stor del av de hamnar
som finns i det område, där jag hör
hemma, skall få pengar, så att de kan
upprustas. Tillåt mig, herr statsråd, att
säga att det gläder mig — och framför
allt de människor, som bor i dessa
samhällen — att man börjat få upp
ögonen för att något måste göras. Ansvariga
statsrådet, herr Lange, kommer
just in i kammaren, och jag skulle vilja
bo honom att fullfölja sjöfartsstyrelsens
fina tankegång och se till, att den blir
realiserad i praktisk gärning. Jag kan
garantera statsrådet, att de människor
som bor i dessa samhällen kommer att
skänka honom en tacksamhetens tanke
över att det äntligen blivit något gjort.

Om jordbruksministern varit inne,
skulle jag ha gett honom en ros, visserligen
inte utan törnen, ty i så fall vore
det ju ingen ros. Jag skulle vilja tacka
honom för höjningen av anslaget till

12 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 2

178

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

radiotelefonanläggningar i fiskebåtar.
Det är också en åtgärd, som hälsas med
stor tillfredsställelse. Jag är även glad
personligen över detta, ty vi har under
flera år försökt få detta anslag höjt,
men det har inte lyckats. Nu har herr
Netzén haft större möjligheter att pressa
finansministern på denna punkt, och
det skall vi vara tacksamma för.

Men ingen ros utan törnen. När det
gäller Balsgård har jordbruksministern
krupit bakom jordbrukshögskoleutredningen
och förklarat, att han ingenting
kan göra åt det hela; utredningen får
ha sin gång.

Till sist skulle jag vilja säga, att bland
det allra viktigaste för oss alla, även
för oss i denna kammare, oavsett partitillhörighet,
skulle vara om vi kunde
ena oss om åtgärder som i dag hjälper
den svenska företagsamheten, ty det
faktum kvarstår, att vi på många områden
har vikande konjunktur. Man
ser sig bekymrad omkring. Jag tror
också, att vi alla skulle enas om en sak,
nämligen att på företagens framtid beror
hela vår kommande välståndsutveckling.
Kan vi inte göra något åt denna
fråga kan vi också vara överens om
att det välstånd, som vuxit fram under
årens lopp, hastigt kommer att förbytas
i sin motsats.

Egentligen skulle jag, herr talman,
vilja kommentera ytterligare ett spörsmål,
men det är flera talare anmälda
efter mig. Jag nöjer mig därför med
vad jag redan sagt och hoppas, att de nu
inkomna statsråden i någon mån tar
hänsyn till detta och i någon mån också
kan tala med jordbruksministern.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
dementera en uppgift som herr Nilsson
i Bästekille lämnade, nämligen att inga
statsråd var närvarande i kammaren
i dag. Det var en önskedröm; jag förstår
så väl, att han hoppades, att rege -

ringen redan skulle ha avgått. Både
kommunikationsministern och jag har
emellertid varit närvarande under hela
herr Nilssons anförande. Jag tror att
jag kan svara för oss båda, när jag säger,
att vi inte har några kommentarer
att göra till vad han här yttrat.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Både fru Thorsson och
fru Ewerlöf yttrade i går några allvarsord
om vårt ansvar inför atomåldern och
vår djupa oro inför risken att en ökad
radioaktiv strålning skall ha förödande
verkningar för hela mänskligheten. Jag
skall anknyta till vad de sade men ifrån
en något annan utgångspunkt. Jag vill
erinra om en tidningsnotis häromdagen
angående en liten flicka i Holland, som
undergick behandling på ett sjukhus.
Man hade stuckit in en nål med radioaktiv
spets i hennes näsa, och genom
en olyckshändelse stannade spetsen
kvar, när nålen drogs ut. Detta upptäcktes
efter åtskilliga timmar vid sedvanlig
rutinkontroll, och då var det redan
för sent. Hon hade fått en farlig
strålningsdos. Beredskapen mot verkningar
av radioaktiv strålning trädde
genast in och man försökte undanröja
riskerna för att flera människor skulle
drabbas av strålningen. Hur det gick
med flickan vet man inte. Det har sagts,
att hon inte tog någon skada, men det
kan antagligen ingen veta förrän om
tio år.

Olyckor kan aldrig helt förhindras,
och riskerna för sådana blir fler och
fler, ju mer man nödgas använda radioaktiva
ämnen. I detta sammanhang
skulle jag vilja framhålla två ting. Vi
måste satsa på forskningen rörande
skydd mot radioaktiv strålning — det
tror jag att man redan har klart för sig
— men man måste också satsa på den
ändå svårare forskningsuppgiften:
finns det någon möjlighet att bota redan
uppkomna strålningsskador? Det är en
uppgift, som hela världens forskare

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste inrikta sig på. Vi lekmän kan
inte göra annat än att enträget mana
till att den forskning, som bedrives
på detta område här i Sverige, får
de erforderliga resurserna.

Det talades också i går om vår allvarliga
oro över det ökade antalet kärnvapenprov.
De som inte tror mycket på
verkan av resolutioner grips lätt av en
förlamande känsla av att ingenting kan
göras. Jag skulle i detta sammanhang,
herr talman, vilja peka på en annan
väg, nämligen allt det som ingår i vad
vi kallar fredsarbete, i vår strävan att
förhindra att krig uppkommer. Fru
Thorsson berörde i går den hjälp, som
ges inom FN:s ram åt underutvecklade
länder, d. v. s. det tekniska biståndet
o. d. som man ger för att ge de svältande
folken hjälp till självhjälp. Ville jag
vara elak kunde jag säga, att fru Thorsson
kom med kritik men glömde åt vilket
håll hon riktade den. Det var mot
regeringen, mot hennes eget parti. Men
jag skall inte vara elak i dag, ty jag delar
helt hennes synpunkter i denna del.
Jag tror, att det är nödvändigt att vi
skapar en opinion genom upplysning
om vad detta arbete innebär. Man stirrar
sig blind på vad som sägs i säkerhetsrådet
och generalförsamlingen och
talar alldeles för litet om den verksamhet,
som bedrives genom FN:s många
andra organ. Jag vill till denna bild också
foga de olika hjälporganisationerna,
såsom Rädda barnen, Röda korset och
Inomeuropeisk mission samt sist men
inte minst den äldsta av alla verksamhetens
grenar, den som bedrives på våra
missionsfält. Okunnigheten på detta område
är alldeles för stor utanför de
kretsar, som direkt är knutna dit. Genom
ökad konkret upplysning om vad
som här åstadkommes kan man enligt
min mening få svenska folket intresserat
av att satsa mera av ekonomiska
resurser och hängivet arbete.

Efter detta vill jag, herr talman, gå
över till att tala om beredskap av annat
slag, nämligen den beredskap mot

arbetslöshet, som herr Helén berörde
i går. Hur skall man kunna ordna omskolningskurser
liksom yrkesutbildning
för arbetslösa och sådana som hotas av
arbetslöshet? Vi som är i den åldern att
vi sökte oss ut i arbetsmarknaden under
den svåra arbetslöshetsperioden i
början av 1930-talet och åren dessförinnan
har erfarenheter från den tiden
— både egna och andras — som har
bränt sig in i sinnet, och vi säger oss:
Detta får inte upprepas! Jag tror nog,
herr talman, att beredskapen mot arbetslöshet
är en helt annan nu än den
var då. Den är bättre ordnad och fungerar
för närvarande väl. Frågan är i
vilken grad systemet håller för de påfrestningar,
som kan väntas.

Arbetsmarknadsstyrelsen ger omgående
rapport till överstyrelsen för yrkesutbildning
när man befarar arbetslöshet
på en ort, och med berömvärd
snabbhet sätter sedan överstyrelsens
fristående sektion in omskolningskurser
för att motverka denna arbetslöshet.
Hittills har man också klarat uppgiften,
och i årets statsverksproposition
har det anslag, som står till förfogande
för omskolningskurser, höjts och är nu
så stort som det överstyrelsen har begärt.
Men vad som gör mig orolig är
att den centrala ledningen inte har fått
den förstärkning överstyrelsen ansett
nödvändig. Frågan är hur länge den
lilla sektion det här gäller skall kunna
klara det svällande arbetet utan att få
någon ökning av de personella resurserna.
Den överansträngning, som gjort
sig gällande hos sektionens fåtaliga befattningshavare,
lär redan ha tagit allvarliga
proportioner.

Det anslag som gäller den centrala
ledningen återfinns fortfarande under
åttonde huvudtiteln, men däremot har
man av någon för mig outgrundlig anledning
flyttat anslaget för omskolningskurser
från åttonde till femte huvudtiteln.
Jag hoppas att detta inte innebär
någon ändrad målsättning för verksamheten
som sådan. Framför allt med

180 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tanke på äldre arbetslösa kan det vara
nödvändigt att snabbt sätta i gång en
omskolning, så att dessa utan större
dröjsmål kan gå över till ett annat arbetsområde
än det för vilket de ursprungligen
utbildats. För ungdomarnas
del har vi däremot inte bara att
tänka på arbetsmarknadssynpunkterna,
alltså detta att det gäller att hindra arbetslöshet
och skaffa fram erforderlig
arbetskraft, utan vi måste också beakta
den viktiga synpunkten, att den unga
pojken eller flickan bör göras skickad
att utöva sitt yrke på ett sådant sätt att
de kan känna den arbetsglädje som man
sällan känner om man inte vet med sig
att man kan sitt jobb. Jag hoppas därför
att överflyttningen av detta anslag
från åttonde till femte huvudtiteln inte
kommer att medföra någon ändring av
målsättningen.

Jag finner det självklart att de ungdomar
som drabbas av arbetslöshet skall
få en utbildning av precis samma slag
som andra ungdomar. I många fall sker
också utbildningen genom att de går på
de ordinäre yrkesskolornas kurser, men
det behövs även detta speciella anslag
för utbildning, ty i vissa fall kan det
bli fråga om att sätta i gång provisoriska
kurser som inte ingår i det vanliga
utbildningssystemet, och då kan det
vara lämpligt att ha möjlighet till den
smidigare medelstilldelning, som lär
kunna ske när man anlitar här ifrågavarande
anslag.

Jag kan inte undgå att till ecklesiastikministern,
som nu befinner sig i
kammaren, framföra något av den besvikelse
som man trots många glädjeämnen
på åttonde huvudtiteln ändå känner
över att reformeringen av lärarutbildningen
på det husliga området blir
ytterligare fördröjd. Det är nu fem år
sedan riksdagen biföll fröken Rut Agers
motion med begäran om utredning av
denna fråga. Statsutskottet uttalade den
gången, med hänvisning inte minst till
tillkomsten av 9 v i enhetsskolan, ett
önskemål om att utredningen skulle be -

drivas skyndsamt. Utredningens betänkande
framlades emellertid inte förrän i
höstas, och sedan remissutlåtandena
kommit in har det befunnits att förslaget
måste bli föremål för överarbetning.
Jag förstår att det måste ske en sådan
överarbetning, men jag hade hoppats att
den skulle ha kunnat utföras så snabbt
att det i år kunnat framläggas ett förslag
för riksdagen. Jag skall inte nu lamentera
över vad som icke blivit gjort, men
jag skulle gärna till ecklesiastikministern
vilja framföra några synpunkter
på denna överarbetning.

Först och främst vill jag understryka
önskvärdheten av snabbhet. Vidare vill
jag betona angelägenheten av att vi i
stockholmsområdet får behålla möjligheterna
till detta slag av lärarutbildning.
Alla är ju överens om att vi skall
försöka nedbringa utbildningskostnaderna
för den enskilda individen. Dessa
kostnader blir givetvis mindre, om
man under utbildningstiden kan få bo
kvar i sitt hem, och i ett område med
så stort befolkningsunderlag som stockholmsområdet
skulle ett stort antal elever
kunna ha denna fördel. Vidare ger
det stora befolkningsunderlaget möjligheter
till god elev- och lärarrekrytering;
också tillgången på specialister för undervisningen
blir större. Som en värdefull
omständighet tillkommer för textillärarnas
del närheten till museer och institutioner
av olika slag, t. ex. Handarbetets
Vänner, och för både deras och
hushållslärarnas del närheten till statens
institut för konsumentforskning.
Även dessa institutioner själva har glädje
och nytta av ett samarbete med seminarierna.

Om jag nu säger att det är önskvärt
med ett seminarium av detta slag inom
stockholmsområdet, så menar jag inte,
herr statsråd, att seminariet nödvändigtvis
måste ligga inom Stockholms stad.
Jag hoppas att departementet vid överarbetningen
av förslaget tar kontakt
med regionplanenämnden för Storstockholm,
som säkerligen har många

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

synpunkter att anlägga på frågan om
lämpligt markområde, kommunikationer
och annat, liksom givetvis med
landstinget. Det viktigaste är emellertid
att det inte sker några seminarieindragningar
innan vi fått något nytt att sätta
i stället.

Jag är fullt på det klara med att utredningens
förslag innehåller en del detaljer
som det kan vara besvärligt att ta
ställning till. Det gäller t. ex. frågan
om lektorer i fackämnena. Svårigheterna
att komma till klarhet om vad dessa
befattningshavare skall ha för utbildning
och hur de skall benämnas, får
emellertid inte hindra genomförandet av
seminariereformen som sådan. Vi har
vidare frågan om lantgårdslärarna. Liksom
många av remissinstanserna tror
jag inte att det går att utbilda en kår
endast för denna uppgift, eftersom det
är fråga om ett relativt litet antal befattningar.
Det är nödvändigt att lantgårdslärarna
får sådan kompetens att
de kan undervisa även inom det allmänna
skolväsendet. Men antingen man
ordnar saken genom att lägga en utbildning
ovanpå den vanliga hushållslärarutbildningen
eller man låter de båda
utbildningslinjerna grena ut sig på ett
tidigare stadium, så hoppas jag att svårigheterna
att lösa denna fråga inte
skall förhindra att det till nästa riksdag
framlägges ett förslag beträffande
utbildningen av i varje fall den stora
gruppen övriga hushållslärare.

Utredningens betänkande innehåller
många intressanta synpunkter på frågan
om en kvalitativ förbättring av denna
lärarutbildning, men jag skall inte ta
kammarens tid i anspråk med att redogöra
för detta. Jag vill bara understryka
en sak: det viktiga anser jag inte
minst ligga däri, att undervisningen
inriktas på att lära de blivande lärarinnorna
att arbeta självstiindigt och ge
dem förutsättningar att sjiilva bedöma
nyheter som i framtiden kan dyka upp
när det gäller förbättrade redskap och
arbetsmetoder, bättre varor o. s. v.

På samma sätt får kritiken beträffande
textillärarna inte hindra en upprustning
av deras utbildning. Man skall
inte utbilda flera vävlärarinnor än som
behövs, men kommittén har nog underskattat
behovet. Instruktriser inom t. ex.
hemslöjden behöver också pedagogisk
utbildning. De måste kunna mer än
väva. De bör få en utbildning med inriktning
på vuxenpedagogik. Jag skulle
gärna också vilja fästa kulturministerns
uppmärksamhet i detta sammanhang på
vad Folkpartiets kvinnoförbund yttrade
beträffande Handarbetets Vänner i
sitt remissutlåtande: »Handarbetets

Vänner har genom sin förnäma konstnärliga
verksamhet och med sitt aldrig
åsidosatta krav på kvalitet, vilket genomsyrat
dess utbildning — liksom
hela den organiserade hemslöjden i
vårt land — förvaltat ett kulturellt arv
av enastående värde. Sverige har delvis
härigenom fått ett stort anseende i
hela världen på det textila området.
Skulle detta vedervågas, förlorar vi
något mycket väsentligt.»

Jag skall i övrigt inte uppehålla mig
vid de olika detaljerna. Jag vill bara
hemställa än en gång om att enstaka
svårlösta frågor inte skall försena hela
arbetet.

Det gäller inte bara den i och för
sig mycket väsentliga frågan om utbildningen
av lärare för våra blivande husmödrar.
Lärarna i den obligatoriska
skolan måste kunna få kontakt med elever,
som har svårt att göra sig gällande
i teoretiska ämnen. Det är viktigt att
våra slöjdlärare — även lärare i träoch
metallslöjd — får sådan pedagogisk
och psykologisk skolning, att de
kan ta hand om både normalbegåvade
och handikappade barn och kan hjälpa
dem till rätta med en del skolsvårigheter
genom att ge dem meningsfylld
sysselsättning. Försummar vi detta,
riskerar vi en snedvridning av utvecklingen
i vårt skolväsende.

182 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Under debatten har
gjorts en del uttalanden i ett par ämnen
som sammanhänger med mina arbetsuppgifter
i kanslihuset, senast av
herr Lundqvist och fröken Vinge, som
också snuddade vid något av dem. Jag
vill ta tillfället i akt och göra några
kommentarer till vad som sagts, dels
om principerna för socialpolitiken i
allmänhet, dels om den internationella
hjälpverksamheten.

Herr Ohlin sade i går att han önskade
en allmän översyn över socialpolitiken.
Ett par talare har efteråt varierat
detta tema något. Herr Lundqvist tog
också upp mödrahjälpen, som han hoppades
snart skulle omorganiseras. Flera
av de synpunkter, som man här har anlagt
på socialpolitiken, sammanfaller
med mina egna, såsom jag antytt dem
just under mödrahjälpsanslaget i femte
huvudtiteln. Även jag tror, att socialpolitiken
i viss mån behöver nyorienteras,
sedan den allmänna pensionsförsäkringen
blivit beslutad av riksdagen
och ett system för ålders-, invalid- och
familjepensionering i sinom tid genomförts
och så samordnats med sjuk-, yrkesskade-
och arbetslöshetsförsäkringarna,
att de stora socialförsäkringarna
tillsammans rationellt täcker alla normala
risker i medborgarnas liv. Till
normala risker räknar jag då sjukdom,
oförvållad arbetslöshet, materiella bekymmer
vid försörjarens frånfälle och
arbetsoförmåga vid ålderdom. Kvar
kommer sedan bara att vara ett restklientel
av människor, som uppbär socialhjälp,
därför att de är kroppsligt
eller mentalt handikappade, har en abnorm
försörjningsbörda eller av olyckliga
omständigheter har kommit på
sned i livet. Det blir då en humanitär
och ekonomisk fråga av största vikt
hur socialpolitiken skall kunna anpassas
så, att den kan bistå dessa samhällets
handikappade minoriteter. Detta
är också orsaken till att regeringen i
årets femte huvudtitel har anmält pla -

ner på en förberedande statistisk kartläggning
av de lägsta inkomsttagargrupperna,
deras ekonomiska läge och
det sätt på vilket deras behov tillgodoses
genom den nuvarande socialpolitiken.
Vilka grupper av människor, som
inte alls eller i otillräcklig omfattning
får sina grundläggande behov tillgodosedda,
kan man ta reda på genom att
studera socialhjälpsklientelet samt övriga
som får skattebefrielse, därför att
deras inkomster ligger vid existensminimum.
Genom socialnämnderna kan
vi skaffa ingående upplysningar om
vilka slags personer och familjer, som
begär resp. erhåller socialhjälp, upplysningar
om deras skol- och yrkesutbildning,
aktuella yrkes- och sysselsättningsförhållanden,
barnantal, huruvida
det rör sig om ofullständiga familjer,
vilket hälsotillståndet är, förekomsten
av spritmissbruk, brottslighet o. s. v.
Och sedan man har grupperat de
handikappade i olika kategorier —
kroppsligt sjuka men utförsäkrade personer,
mentalt sjuka som inte behöver
anstaltsvård, katastroffall vid död och
olyckshändelser etc. — och sedan man
analyserat de olika situationer, som
sålunda försätter människor i nöd, bör
man ha bättre förutsättningar än nu
att bestämma hur socialpolitiken skall
utformas mest konstruktivt, alltså med
sikte på att förbättra de svåra situationerna
och undanröja orsakerna till försörjningsoförmågan.
Genom målmedveten
rehabilitering, omskolning, arbetsvärd,
familjestöd, bosättningshjälp och
dylikt kan kanske en hel del till synes
kroniska socialhjälpsfall bli självförsörjande
eller partiellt självförsörjande.

Ett viktigt led i en sådan socialpolitisk
anpassningsprocedur blir då också
en rationalisering av själva administrationen.
Man får studera hur de olika
hjälporganen griper in i varandra och
vilka hjälpf ormer, som till äventyrs
skulle kunna avskaffas eller sammanföras
administrativt. I det sammanhanget
kommer också den mödrahjälps -

Nr 2 183

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

administration in som herr Lundqvist
krävde. En sådan omprövning tar emellertid
sin nödvändiga tid, sannolikt inte
mindre tid än att få de resterande stora
socialförsäkringsfrågorna färdigutredda
och reformerna omsatta i praktisk tilllämpning
i medborgarnas liv. Vi inleder
därför förberedelserna med en statistisk
kartläggning under 1958, och
den översyn av socialpolitiken, som har
föreslagits i en partimotion från folkpartiet
utifrån samma eller liknande
tankegångar, blir därmed påbörjad —
oberoende av motionens öden under utskottsbehandlingen.

Jag övergår nu till några kommentarer
beträffande den internationella
hjälpverksamheten, som också berörts
i flera tidigare anföranden. Fru Thorsson
sade i går och herr Lundqvist i
dag, att de svenska insatserna för hjälp
till underutvecklade länder borde vara
större än de är. Jag är också medveten
om att riksdagsmän som ögnat i tredje
huvudtiteln och sett att anslagssiffran
ligger 300 000 kronor under fjolårssiffran,
kan föranledas att i hastigheten
tro att vi från svensk sida ämnar minska
våra insatser under kommande budgetår.
Så är naturligtvis inte fallet. Förklaringen
är den enkla, att det finns reservationsmedel
på anslaget att tömma
och att dessa lämpligen bör förbrukas
under ett år, när det statsfinansiella
läget är trängt. Det är ju så att den s. k.
bilaterala hjälpen, d. v. s. ett givande
och tagande mellan två länder, är en
arbetsam form av bistånd. Nya projekt
kräver långa förberedelser, och uppbyggnad
av institutioner brukar ta tid
i anspråk, inte minst i Orienten. De
svenska hjälpinsatserna är som bekant
lokaliserade till Pakistan och Etiopien.
Det kan därför komma att dröja med
utbetalningen av medel, som har reserverats
för dylika institutioner. Detta är
orsaken till att vissa tillgångar kan tas i
anspråk utöver de i huvudtiteln äskade
anslagsbeloppen för nästa budgetår.
Inom huvudtitelns ram har i alla fall

skett en uppräkning av det svenska bidraget
till FN:s tekniska hjälpprogram,
en uppräkning för nästa budgetår med
10 procent. Detta program — det multilaterala
biståndet till underutvecklade
länder — innehåller alltid fler färdigberedda
projekt än det finns pengar
till.

I likhet med flera andra talare anser
jag det önskvärt, att Sverige vad det lider
gör en större insats i den internationella
hjälpverksamhet, som siktar till
att höja de underutvecklade ländernas
levnadsstandard, ehuru — såsom påpekades
i FN i höstas av direktören för
detta hjälpprogram — Sverige och Norge
med utgångspunkt från bruttonationalprodukt
och befolkningsmängd är
vida större bidragsgivare per capita än
Förenta staterna och Storbritannien.
Dessa och övriga stormakter har länge
motsatt sig inrättandet av en kapitalinvesteringsfond
av större format för
finansiering av olika uppbyggnadsprojekt
i underutvecklade länder. De har
härvid hänvisat till — en synpunkt som
herr Lundqvist också tog upp — att
deras medverkan i en sådan fond måste
bli beroende av vad som kan sparas in
genom nedrustning av försvaret. Från
svensk sida har vi dock aldrig ställt
några villkor om nedrustning för vår
medverkan, men vi har förutsatt att det
borde läggas en ordentlig grundplåt av
dollar, pund och rubel i en dylik kapitalinvesteringsfond,
innan vi mobiliserar
de svenska kronorna, och vi har
yrkat på en grundligare utredning av
det i vissa väsentliga stycken lösliga
fondprojektet. FN:s generalförsamling
antog i höstas en resolution, där man
vädjar till regeringarna att börja bidraga
till en mindre fond på cirka 10T)
miljoner dollar med start år 1959. Även
de nordiska länderna stod bakom denna
resolution. Om man alltså börjar förberedelserna
för en mindre försöksfond
om 100 miljoner dollar redan nästa
år, så kommer också raskt att ställas
starkt ökade anspråk på svenska bi -

184 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

drag, vilket jag misstänker kommer att
avspeglas i anslagsäskandena för budgetåret
1959/60. Vi blir då med all sannolikhet
i tillfälle, ja, pliktiga att göra
en insats, som bör tillfredsställa även
de mest hjälpsamma bland oss.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
remissdebatten är väl det mesta sagt,
som kan sägas om det nya budgetförslaget.
Det har använts praktiskt taget
språkets alla adjektiv för att karakterisera
det finansiella läget. Man har
frammanat bilden av en regering, som
tvingats slå till alla bromsar för att
nödtorftigt klara sina redan åtagna
förpliktelser. Redan skymtar man de
första strålarna av den knapphetens
kalla stjärna, varunder så många beslut
fattades för åtta till tio år sedan.
Ungefär så går tongångarna från olika
håll.

Det är mig därför så mycket angelägnare
att få framhålla, att det finns
en huvudtitel i det föreliggande budgetförslaget,
som på ett uppmärksammat
sätt skiljer sig från de övriga. Det
är åttonde huvudtiteln. Kulturbudgeten,
som ofta varit satt på svältkost, har
nu fått mer än man kunnat vänta, om
också mindre än vad som behövs. Titeln
kan uppvisa nya, välbehövliga initiativ,
och på en del punkter har man
rent av ådagalagt en viss generositet.
Nu är det visserligen sant, att nyheterna
i kulturbudgeten, jämfört med andra
poster i riksstaten, kräver jämförelsevis
obetydliga belopp. Men ändå, så
långt jag kan se, är herr Edenman
värd en honnör för sitt grepp på hithörande
frågor. Alla skall veta, att det
inte är en dag för tidigt. Redan står de
stora årskullarna i farstun till våra
olika bildningsanstalter. Givet är att
om utbyggnaden av dem hade företagits
planmässigt och i tid, många omställningssvårigheter
skulle ha undgåtts.
Som det nu är, kan man emeller -

tid inte begära att en forcering inom
de olika områdena av vår bildningsorganisation
skall kunna ske utan att
det skär sig på somliga punkter. Hur
som helst — tydligare än på mycket
länge visar årets kulturbudget, att regeringen
nu på allvar beslutat bättra
vad som i det avseendet brustit under
tidigare år. Och det tycker jag bör noteras
även från oppositionshåll och under
en remissdebatt.

Att det ändå på ett par tre punkter
förekommer en viss eftersläpning skall
dock icke fördöljas. En del bortglömda
eller avvisade förslag är visserligen
kostnadskrävande — dock icke i någon
högre grad. Eller vad skall man
säga om detta: Skolöverstyrelsen hemställer
om statsbidrag åt fyra nya folkhögskolor
— så många har nämligen
endera anmält sig eller också signalerat
sin anmälan, när det gällt inspektion
i och för erhållande av statsbidrag
— och departementschefen föreslår
anslag för en, säger en, ny folkhögskola.
Det kan omöjligen vara enbart
statsfinansiella skäl, som dikterat
denna njugghet mot folkhögskolan.
Principbeslutet i höstas räknar ju med
skapandet av två, tre nya folkhögskolor
per år.

Här vill jag emellertid lämna denna
fråga för att uppta ett annat spörsmål.
Det gäller ett av skolöverstyrelsen
framlagt förslag om inrättande av ett
specialpedagogiskt seminarium.

Redan 1946 tillsatte Kungl. Maj:t en
kommitté för att utreda frågan om speciallärarutbildningen.
Utredningen lämnade
sitt betänkande 1947. Sedan dess
har skolöverstyrelsen flera gånger i
sina petita begärt medel för inrättande
av ett dylikt seminarium i huvudsaklig
överensstämmelse med vad 1946 års
utredning föreslagit. Så sent som 1956
hemställdes i motioner, både i första
kammaren och här i andra kammaren,
av fru Renström-Ingenäs och herr Mellqvist,
att riksdagen skulle uttala sig för
att ett statens socialpedagogiska semi -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

narium måtte inrättas och att Kungl.
Maj:t skulle förelägga 1957 års riksdag
förslag i ärendet.

I sitt utlåtande över motionerna
framhöll också statsutskottet — och
detta yttrande gjorde riksdagen till sitt
—- angelägenheten av att en förbättring
av utbildningsmöjligheterna för särskollärare
och lärare för specialundervisning
i folkskolan snarast möjligt
kommer till stånd. Utskottet fann det
uppenbart, att väsentliga fördelar skulle
vinnas med en till det av skolöverstyrelsen
föreslagna seminariet förlagd
enhetligt organiserad särskollärareutbildning.
Till sist förutsatte utskottet i
anslutning till vad i motionerna påyrkats,
att Kungl. Maj :t så snart omständigheterna
det medgåve för riksdagen
framlade förslag om inrättande
av det av skolöverstyrelsen föreslagna
specialpedagogiska seminariet.

Så löd statsutskottets utlåtande 1956,
och tydligare torde väl knappast en
beställning kunna formuleras. Vad hade
beställningen för följd? Ingen, kan
man säga. Åttonde huvudtiteln för 1957
konstaterade helt kort och avvisande,
att förslag om ett specialpedagogiskt
seminarium icke komme att föreläggas
riksdagen. På detta svarade statsutskottet
— som det synes mig litet väl saktmodigt
— med att erinra om det året
förut av riksdagen godkända utlåtandet,
som förutsatte inrättande av ett
specialpedagogiskt seminarium, så
snart omständigheterna det medgåve.
Vidare konstaterade utskottet, att Kungl.
Maj:t ej framlagt något förslag om inrättande
av ett dylikt seminarium. Någon
förbättring av utbildningen i kvalitativt
hänseende komme därmed icke
till stånd. Det vore emellertid enligt utskottets
mening av största betydelse,
att denna undervisningsgren bleve än
bättre tillgodosedd. Utskottet påpekade
därför, att Kungl. Maj:t borde med uppmärksamhet
följa utvecklingen på området
otc. Nå, vad hade detta uttalande
för inverkan på departementschefens

inställning till särskoleseminariefrågan?
Fortfarande, så långt man kan
se: ingen. Ännu i 1958 års kulturbudget
är förslag om ett socialpedagogiskt
seminarium icke förelagt riksdagen.

Herr talman! Även jag har respekt
för den statsfinansiella ställningen.
Ingen skall tro, att icke också oppositionen
är lyhörd för nödvändigheten
av att spara i ett ekonomiskt nödläge.
Fråga är dock, om vi icke här får besanna
det gamla ordspråket om snålheten
som bedrar visheten. Enligt
skolöverstyrelsens kostnadsberäkningar
skulle den aktuella utgiftsökningen bli
jämförelsevis måttlig, då inrättandet av
det socialpedagogiska seminariet komme
kostnaderna för det nu i gång varande
provisoriska särskoleseminariet
och en hel del kurser att falla bort.
Öppet vill jag säga ifrån, att de fysiskt
och mentalt handikappade barn,
som lärarna från det socialpedagogiska
seminariet skall undervisa, har en lika
stor rätt att fordra en för dem avpassad
och ändamålsenlig undervisning som
normalt begåvade barn erhåller. Det
beror nämligen till stor del på den
undervisning, som ges dem i skolan,
om de senare i livet skall kunna klara
sin försörjning.

Låt mig, innan jag lämnar talarstolen,
helt kort få beröra ännu ett område
inom vårt skolväsen, nämligen yrkesutbildningen.
Spörsmålet har visserligen
tidigare behandlats av ett par talare
under denna debatt; förvisso är
dock frågan om yrkesutbildningen värd
ett stort och aktivt intresse.

Det skall nu först villigt medges, att
statsmakterna under de sist förflutna
tre åren fattat beslut som möjliggör
en väsentlig utbyggnad av vår yrkesutbildning.
Och visserligen ökar för
varje år näringslivets insatser på detta
område, men utgångsläget när reformarbetet
sattes i gång, var så dåligt,
alt vi fortfarande befinner oss i en
mycket utpräglad bristsituation. Låt
mig anföra ell par aktuella siffror!

186 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

År 1950 hade vi i vårt land ungefär
416 000 ungdomar i åldern 15—20 år.
Till följd av den starka nativitetsökningen
under kriget ökar 15—20-åringarnas antal mycket snabbt under
1950-talets senare del och beräknas år
1960 vara ungefär 598 000. Antalet stiger
även under 1960-talets första hälft
om än långsammare och beräknas år
1965 vara 615 000. Det är ju främst dessa
ungdomar, som bör få en effektiv
yrkesutbildning.

Om vi nu antager, att vi i år har
ungefär 520 000 ungdomar i den angivna
åldern, så kan vi göra följande lilla
räkneexperiment. Från enhetsskoleförsöken
vet vi, att regelmässigt något
mer än 50 procent av ungdomarna väljer
9 y. Till de olika yrkesutbildningsanstalterna
kommer för närvarande
många elever med realexamen eller genomgången
högre flickskola. Vi måste
därför antaga — och detta även på
rent sakliga grunder — att i framtiden
inte så få elever kommer att gå
från 9 a och 9 g till yrkesutbildningsanstalter.
Det innebär säkert ingen
överdrift att utgå från att ungefär 60
procent av årskullarna bör ha möjlighet
att komma till yrkesutbildningsanstalter.
60 procent av 520 000 är ungefär
310 000. Emellertid skall självfallet
yrkesutbildningen inte räcka under
hela femårsperioden från 15 till 20 år
för ungdomarna. Låt oss antaga ett medeltal
av ungefär två år. Då bör alltså
plats samtidigt finnas för i runt tal
125 000, kanske 150 000. Nu måste vi
realistiskt räkna med att många av
ungdomarna icke kommer att skaffa
sig en kvalificerad yrkesutbildning. Låt
oss antaga, att detta gäller för en tredjedel
av de aktuella ungdomarna, d. v. s.
40 000. Då återstår 85 000, för vilka vi
i dag borde ha plats i våra yrkesutbildningsanstalters
heltidskurser. Behovet
av platser är emellertid större,
dels därför att många väljer yrken och
söker yrkesutbildning först efter uppnådda
20 år och dels därför att på

grund av yrkesutbildningens bristfälliga
utbyggnad många inte kunnat få
någon utbildning alls i sin ungdom
utan söker inträde vid litet mognare
ålder, när utbyggnaden ger dem bättre
möjligheter.

Om vi drar ut kontentan av alla de
angivna siffrorna, kan jag inte förstå
annat än att vi i dag behövde ha ett
platsantal i våra olika yrkesutbildningsanstalter
om sammanlagt minst
100 000—120 000. Enligt inhämtade
uppgifter är platsantalet i heltidsundervisningen
just nu ungefär 25 000. Många
ungdomar befinner sig emellertid också
bland de 100 000 eleverna i yrkesskolornas
deltidsundervisning. Även
om man tar hänsyn härtill, visar dock
de här av mig angivna siffrorna, att
det fortfarande råder en skriande brist
på yrkesutbildningsplatser.

I »Korrespondens», Hermodsinstitutets
tidning, har helt nyligen gjorts ett
mycket intressant uttalande av landets
yrkesutbildningschef, överdirektör Birger
öhman i kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning. Jag tillåter mig att
göra ett citat ur intervjun, som synes
mig i ett nötskal ge den nuvarande situationen
inom den sektor av skolväsendet,
som herr Öhman är satt att
övervaka.

»Vi har för närvarande 25 000 heldagsplatser
i yrkesskolorna i landet»,
säger överdirektör öhman. »Redan inom
tre år borde vi dock ha minst
150 000 platser för att kunna ta emot
alla, som vill in. Det är ingen överdrift
att påstå, att situationen är besvärlig.
Den ökning av antalet sökande till yrkesutbildning,
som jag nyss nämnde,
räknar nämligen med bara den rent
matematiska ökning, som blir följden
av att de stora årskullarna på 40-talet
från och me 1959 börjar komma in i
de för yrkesutbildning aktuella åldrarna.
Men dessutom kommer behovet av
yrkesutbildning också att öka på det
sättet, att en allt större procent av de
framväxande årskullarna söker sig till

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sådan undervisning. Detta hänger samman
med näringslivets stegrade krav
på kvalificerad personal bl. a. i samband
med automationen», säger herr
öhman.

»Vi kommer att få det svårt att
klaffa», konstaterar ban i fortsättningen.
»Det gamla systemet kommer över
huvud taget inte att hålla, det kan vi
säga redan nu. På mitt bord ligger
klara papper för byggen av yrkesskolor
etc. för 102 miljoner kronor. Alltsammans
är sådant, som egentligen oundgängligen
borde sättas i gång, men det
finns inte kvoter. Det fordras, att alla
hjälper till och att alla upptänkliga
uppslag prövas för att finna nya vägar
att komma till rätta med utbildningsproblemet.
Industrin vet i allmänhet,
vad saken gäller och satsar föredömligt
och med god beräkning stora pengar
på sin interna utbildning. Det är inte
bara förstagångsutbildning, som blir
aktuell — industrin måste också räkna
med ständiga omskolningskurser för att
de anställda skall kunna följa med i
utvecklingen och därmed hålla produktionen
konkurrenskraftig. Yrkesskolorna
kommer att få alldeles för stora
upptagningsområden. För dem som bor
utanför räjongerna, erbjuder korrespondenskurserna
utomordentliga möjligheter.
Vi kan inte bygga yrkesskolor
för tätt, och vi kan inte lita till
internatmetoden — den blir oerhört
kostsam.»

Till sist summerar överdirektör
Öhman ned sin slutsats och säger: »Vi
får inte vara fastlåsta i vår uppfattning,
vi måste vara rörliga och anpassbara
och ta upp varje möjlighet
som erbjuds till snabba lösningar.»

Herr talman! Som framgår av vad
jag här sagt, anser jag att vår yrkesutbildning
är en fråga av mycket omfattande
storleksordning. Minst av allt
har jag tagit upp spörsmålet för någon
ofruktbar kritiks skull. Mitt motiv är
ett helt annat. Till den verkan det hava
kan vill jag lia sagt följande: Alla mås -

te vi förstå, att även om vi under de
senaste åren kunnat glädja oss åt en
hel del tag och krafttag för att hjälpa
upp yrkesutbildningen, finns här fortfarande
mycket stora luckor att fylla.
Vi får förvisso inte förtröttas att på
allt sätt söka främja en fortsatt utbyggnad
på detta område av vårt skolväsen.
Här är det en fråga av utomordentligt
stort ekonomiskt värde för
vårt land och folk. Därtill kommer
också — och det bör heller icke underskattas
— det värde ur rent mänsklig
synpunkt, som en tillfredsställande
lösning av spörsmålet om yrkesutbildning
kan medföra för vår ungdom.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Remissdebatten är ju
framför allt partiledarnas och de ansvariga
statsrådens speciella uppgörelse.
Vi som skall framföra våra synpunkter,
när remissdebatten börjar ebba
ut, får inskränka oss till närmast
spridda reflexioner kring riksstaten,
om inte debatten skall bli alltför långt
utsträckt.

Årets statsverksproposition har ökat
aktiviteten på aktiebörsen. Närmast till
hands som förklaring ligger väl, att
budgeten innehåller åtskilligt inflationsstoff,
eller också kalkylerar aktieköparna
med sänkta räntesatser, som
kan leda till nya inflationsimpulser. En
optimistisk beräkning om höjda utdelningar
från bolagens sida kan väl
knappast vara motiverad med hänsyn
till ökade företagsomkostnader, pressade
marginaler och hårdare konkurrens.
Som bekant tar staten mer än hälften
av bolagens nettovinster, innan aktieägarna
får sin utdelning. Och den extra
bolagsskatten på 275 miljoner synes
inte bli avskaffad, om regeringen får
råda.

I andra kretsar anser man, att det är
oroande, när utgifterna på statens drift -

188 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

budget under den senaste tioårsperioden
har mer än tredubblats. Det är en
utveckling, skriver en tidning som står
regeringen nära, som inte alls står i
relation till nationalinkomstens stegring
eller till penningvärdets fall. Staten,
fortsätter tidningen, har helt enkelt
tagit i anspråk en växande del av
våra samlade inkomster. Men det är
kanske med herr Strängs utgifter —
om jag vågar göra en vanvördig anspelning
— som med de västgötska
gårdfarihandlarnas benägenhet att först
begära ett högt pris för att sedan låta
»pruta med sig». Vi hade ett exempel
därpå under höstriksdagen, när det
gällde straffränta på kvarskatten.

En sak är dock klar: många växlar
har ställts ut under den senare tiden,
och de förfaller nu till betalning. Staten
kommer med andra ord att bli en
stor växelryttare. Svenska folket får
kanske rent av lösa in växlarna med
nya skatter. I andra länder sätter de
politiska statsmännen in alla sina krafter
på att hålla utgiftspolitiken i styr.
Att regeringen misslyckats i detta hänseende
är väl närmast beroende på att
vi mer och mer är på glid mot det
statskontrollerade samhället. Nya statsorgan
skapas, byråkratien växer, papperskvarnen
belastar alltmer samhällsfunktionerna,
nya höga statstjänster inrättas,
statsbolagen och de affärsdrivande
verken ställer allt större krav
på statsmakterna. Vad som behövs är
sparsamhet, förenkling och effektivitet
i statsförvaltningen.

En ljusglimt finns emellertid i sjunde
huvudtiteln. Finansministern har
nämligen i år inte velat utnämna två
överdirektörer till generaldirektörer.
Det påminner om en historia från gamla
goda tider om en företagare, som
blev uppvaktad av sina underordnade
med begäran om högre löner. Det blev
inte några högre löner, men vederbörande
fick en finare titel i stället. Måhända
vore det en utväg för finansministern
att ge överdirektörerna ge -

neraldirektörs titel med bibehållen lönegrad
som överdirektör.

Finansministern önskar däremot mera
pengar till kommittéväsendet. Jagtror
det kan löna sig att tillsätta en kommittéernas
kommitté på högst två personer
för att banta ner antalet arbetande och
passiva utredningskommittéer. Olika
kommittéer torde arbeta med samma
problem. Antalet kommittéer lär uppgå
till närmare 300. Nu begäres ett reservationsanslag
på 8,6 miljoner, alltså en
ökning med 2,7 miljoner kronor. Enligt
min åsikt borde en kommitté inte
få arbeta mera än högst fyra år. Har
den inte hunnit med sitt uppdrag på
den tiden, bör den avpolleteras. Håller
en kommitté på längre än fyra år, är
det risk för att dess utredningsobjekt
inte längre är aktuellt. Antalet utredare
i respektive kommittéer bör kunna
minskas. Det har ju vid tidigare tillfällen
i riksdagen framförts anmärkningar
mot att ordförandeuppdragen
koncentreras på ett fåtal personer. Att
lämna kommittéordförandeuppdrag i
händerna på dem, som redan är överbelastade
med olika allmänna uppdrag,
är oklokt och föga rationellt.

I statsverkspropositionen beröres de
vikande exportutsikterna. En internationell
konjunkturnedgång, som kan
medföra risker för valutautflöde, är ett
allvarligt hot mot vår ekonomi och vår
fulla sysselsättning, heter det. Vårt näringsliv
har ett dåligt utgångsläge inför
en försämrad världshandel. De höga
företagsbeskattningarna och andra
hämmande produktionsomkostnader kan
få allvarliga konsekvenser ur ekonomisk
synpunkt. Jag har förgäves letat
efter positiva regeringsinitiativ för att
stödja och främja exporthandeln. På
det negativa planet har jag däremot
konstaterat, att handelsministern minskat
antalet handelssekreterare från 15
till 12. Näringslivet har föreslagit inrättande
av dessa befattningar, vilkas
företrädare givit våra exportörer mycket
goda praktiska affärsförbindelser.

Nr 2 189

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Något annat har statsrådet inte satt i
stället, trots att handelssekreterareinstitutionen
finansieras främst ur handelsoch
sjöfartsfonden. Kommerskollegium
har hemställt om anslag på 1 175 000
kronor för främjande av varuutbytet
med främmande länder. Handelsministern
tillstyrker 500 000 kronor i likhet
med vad som utgått under de senaste
åren utan hänsyn ens till penningvärdeförsämringen.
Det är småbelopp för
bestridande av utrikeshandelsstipendier,
småindustriens exportbyrå och exportråd
samt handelssekreterareorganisationen
som drabbas.

I dagens läge torde medel för en
aktivt arbetande exporthandel vara en
mycket god kapitalplacering och ett
värdefullt handtag för den svenska sysselsättningen.
Jag har tagit mig friheten
att undersöka vad som gjorts från
utrikesdepartementets sida för att
främja exporthandeln under senare år.
Den undersökningen har gett ett klent
resultat. Det har i den ekonomiska debatten
talats om de sex länderna i frihandelsområdet
i Mellaneuropa. Just
detta europeiska frihandelsområde bör
bli ett observandum för oss att vi anpassar
utrikeshandeln med tanke på
morgondagens vanskliga problem. För
vår framtida utrikeshandel krävs en ytterst
väl avvägd planering. Fn stagnation
i våra exportaffärer kommer att
få allvarliga konsekvenser för vår levnadsstandard
och vår sociala livsföring.
Det är ett livsvillkor för ett litet
folk att hålla exporten på hög nivå och,
för att få en god bytesbalans, ha en
stor valutareserv. Det är också ett villkor
för att vi skall kunna hålla den
inhemska fulla sysselsättningen.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! När priset på konsumtionsmjölk
nyligen höjdes, diskuterades
detta under stora rubriker i den svenska
pressen, och det diskuterades säkerligen
inte mindre man och man emel -

lan. Ofta höjdes förtretade röster, som
ondgjorde sig över att jordbrukarna
fördyrade livsmedlen här i landet. Det
gjordes kanske också gällande, att jordbrukarna
på något sätt skodde sig på
konsumenternas bekostnad. Sedermera
har genom jordbrukets organisationer
klarlagts, att de 6,8 öre, som tillfördes
jordbrukarna, ingalunda betydde en
lika stor prisförbättring för deras produkt.
Man erinrade först om att den
subvention på cirka 4 öre, som hittills
utgått, skulle tagas bort när barnbidragen
höjdes. Vidare påpekades att konsumtionsmjölken
endast utgör en mindre
del av den samlade produktionen.
Jordbrukarnas kompensation blev sålunda
avsevärt lägre än prishöjningen
syntes tyda på. Jag skulle till detta vilja
lägga att de regler för clearing, som här
förekommer, medför att de mejerier,
som har en stor försäljning av konsumtionsmjölk,
kan tillgodogöra sig en prisförbättring
på något eller några ören
medan andra får en obetydlig förbättring
eller kanske ingen förbättring alls.
Det sista gäller de s. k. produktmejerierna,
d. v. s. de mejerier som har en
mycket liten konsumtionsmjölksförsäljning
och som är hänvisade till att framställa
smör och ost. Med hänsyn till de
ökade kostnaderna blir troligen det nya
mjölkpriset för dessa mejerier sämre än
det som gällde föregående år, ett år då
vidriga väderleksförhållanden ytterligare
beskar deras inkomster. Föregående
års riksdagsbeslut om hjälp i form
av såväl bidrag som lån visar här de
svårigheter som dessa jordbrukare har
att kämpa med.

Stödlånen är givetvis för många jordbrukare
en tacknämlig hjälp. Men man
frågar sig ändå hur framtiden kommer
att gestalta sig, då man vet att många
jordbrukare tvingas att stapla stödlån
på stödlån för att klara den svåra situationen.
När man vet att kostnaderna
för framställningen av produkterna
kommer att stiga, samtidigt som —
mänskligt att döma — priserna kom -

190

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer att vika, blir man bekymrad för
utvecklingen, ty dessa lån skall i alla
fall i framtiden amorteras och man
skall betala ränta på dem.

Många ställer i dag hoppet till den
skördeskadeförsäkring, varom jordbruksministern
enligt uppgift ämnar
lägga fram förslag för årets riksdag. På
många håll inom jordbruket betraktar
man denna fråga med stor skepsis. Dels
kommer nya kostnader att läggas på
jordbruket, dels vet man inte hur en
sådan försäkring hade verkat under de
svåra år varpå 50-talet varit så rikt.
Vad man däremot tycks ha accepterat
är förslaget om resultat- och förlustutjämning.
Erfarenheten från det genomförda
s. k. skogskontot har också varit
positivt, då det verkat som en utjämnande
faktor. Man kanske kan ställa sig
frågan, om man inte skulle kunna införa
ett lantbrukskonto med en fond ur
vilken jordbrukare vid skördeskador
hade möjlighet att låna. Vid inkomsttaxeringen
skulle dessa lån tas upp som
inkomst, men de skulle å andra sidan
vara avdragsgilla, när de betalades tillbaka.
På det sättet skulle man få en
garanti för att lantbrukarna inte tog
onödiga lån.

Med den utveckling som i dag tycks
vara oundviklig hade det kanske varit
bättre för jordbrukarna om riksdagen
hade accepterat den reservation högerpartiet
hade vid behandlingen av
frågan om det nya prissättningssystemet;
de hade då, om oförutsedda händelser
inträffade, haft möjlighet till nya
förhandlingar. Ty det är väl ändå ställt
utom allt tvivel, att utvecklingen på den
internationella prismarknaden inte blivit
sådan som man beräknat utan avsevärt
sämre. De spärregler som samtidigt
antogs har delvis fått träda i
funktion. Fråga är emellertid, om inte
verkningarna härav kommer att inträda
för sent.

Vad som framför allt inger bekymmer
är prisutvecklingen på mjölkprodukter
och konsumtionen av exempel -

vis smör. Mjölkproduktionen är en
nyckelproduktion, i varje fall för
bonde- och småjordbruket, och dagens
förlustbringande smörexport verkar direkt
sänkande på dessa gruppers inkomster.
Kanske skulle höjda importavgifter
på fettråvaror i dagens läge
ge den tvåfaldiga verkan, att man dels
fick ett tillskott till statskassan och dels
avsevärt skulle kunna minska jordbrukarnas
exportförluster, när det gäller
smör, förluster som kan beräknas till
tiotals miljoner om året.

I dagens läge borde man kanske
t. o. m. gå så långt som till en omprövning
av vårt lands hela jordbrukspolitik.
1947 års riksdagsbeslut, som i dag
står som riktpunkt, har i väsentliga avseenden
ingen aktualitet. Jordbrukets
rationalisering och ökningen av produktionen
har gått snabbare än man
förutsatte, varigenom anpassningen blivit
värre och en översyn därför måhända
vore lämplig. Man skulle därvid
också kunna ompröva gällande jordförvärvslagar
och eventuellt icke endast
föreslå bildande av bärkraftiga jordbruk
utan också skapa förutsättningar
för bärkraftiga skogsbruk. Förutsättningar
därtill borde finnas med hänsyn
till lantbruksnämndernas stora innehav
av skogsmark samt möjligheterna att
tillvarataga de fastigheter som, för att
använda ett modernt uttryck, i dag »rationaliseras
bort».

En annan sak, som också noggrant
bör uppmärksammas i denna debatt, är
jordbrukets möjlighet till kapitalanskaffning.
Svårigheterna därvidlag gäller
säkerligen inte bara jordbruket utan
kanske i lika stor utsträckning all småföretagsamhet.
Under de gångna årens
inflation har problemet emellertid på
ett alldeles särskilt sätt fått aktualitet
för jordbrukarna, då ju fastighetsvärdena
stigit mer än penningvärdets fall anger.
Denna värdestegring har icke kunnat
föranledas av att jordbrukspriserna förbättrats,
utan har säkerligen berott på
inflationen och den rådande osäker -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heten beträffande den ekonomiska politiken
här i landet. Fastighetsvärdena
har fördubblats eller flerdubblats, vilket
betyder ökade pålagor för den nya
generationen. Om därtill lägges de senare
årens kraftiga mekanisering, som
också är mycket kostnadskrävande,
ställs ytterligare krav på kapitalresurser;
allt detta medan den kapitalmarknad,
som står till jordbrukarnas förfogande,
är utomordentligt begränsad.
Vill man i framtiden som hittills ha en
fri och självägande bondestam måste
detta problem snabbt lösas. Vi är väl
alla överens om att detta är ett angeläget
önskemål.

Nåväl, herr talman, den svenska
landsbygden består icke enbart av jordbrukare,
och om de ofta uttalade orden
om »en levande landsbygd» skall förverkligas,
måste enligt min bestämda
uppfattning förutsättningar skapas, som
gör företagsamheten på landsbygden
gynnsammare. I första hand kräves givetvis
beskattningsprinciper, som gynnar
skapande av småföretag där, men
också servicen måste i olika avseenden
bli förbättrad och framför allt tryggare.
I dagens läge hör vi sällan eller
aldrig talas om exempelvis förbättrade
kommunikationer; man tvingas tvärtom
att gå i en ständig ängslan inför hotet
om nya indragningar av buss-, järnvägs-
och postlinjer. Busslinjerna har
på många ställen försvunnit eller reducerats,
och många järnvägar står inför
hotet att läggas ned eller att få sina
stationer bemannade på ett sätt som ger
bygden sämre service.

För några dagar sedan rapporterade
en tidning i min hemtrakt att man funderade
på att dra in ett av snälltågen
mellan Göteborg och Stockholm under
motiveringen att de insatta expresstågen
blivit en sådan succé att denna
inskränkning skulle vara möjlig. Dessa
expresståg är säkert bra, men som regel
rusar de rakt igenom den svenska landsbygden
utan att ge de människor som

där bor den service vi finner vara nödvändig.

Jag är medveten om att rationaliseringar
ibland tvingar såväl post som
järnväg till inskränkningar. Ett oavvisligt
krav måste i så fall vara att
man på annat sätt ser till att ge bygden
kompensation, exempelvis genom förbättring
av vägnätet. Planeringen härulinnan
bör emellertid icke komma
efter det järnvägen har indragits utan
skall ske innan servicen reduceras för
dem som bor på landsbygden. Jordbrukets
rationalisering kommer mänskligt
att döma att betyda att allt färre
människor kommer att sysselsättas
inom denna näringsgren. En levande
landsbygd måste då på annat sätt se
till, att bebyggelsen icke uttunnas alltför
mycket. En metod är att inom andra
yrken skapa sysselsättning för den friställda
arbetskraften på ort och ställe.
En annan utväg är att så tillgodose
bygden med service att människor,
trots att de arbetar på annan ort, ändå
blir bofasta på landsbygden.

Jag tror, herr talman, att det är hög
tid att beakta dessa frågor. Ett dröjsmål
kan så småningom komma att innebära,
att när man en gång är beredd
att fråga vad som bör göras, svaret blir:
för sent.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k);

Herr talman! Utan att vilja måla i
speciellt svarta färger kan man nog
säga att det torde vara klok politik att
redan nu förbereda sig på ett kärvare
ekonomiskt klimat. Den stigande arbetslösheten
i USA, där t. o. in. borgerliga
ekonomer redan talar om inledningen
till en ny ekonomisk depression,
ger ju vissa antydningar om tendenserna.
Med vår omfattande utrikeshandel
lär vi inte bli alldeles oberörda
av utvecklingen i andra länder.

För oss här hemma har riktpunkten
för den ekonomiska politiken varit att
hålla cn hög och jämn sysselsättning.

192 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Rubriceringen har varit »den fulla sysselsättningens
politik». Uttrycket »den
fulla sysselsättningen» uppfattas av
vanliga människor så, att alla som vill
arbeta också skall få arbeta. Regeringen
och de borgerliga partierna avser
emellertid med detta uttryck att det
måste finnas en viss arbetslöshet, som
så att säga reglerar löner och konsumtion.
Vi kommunister kan inte godkänna
en sådan ekonomisk politik. Vi anser
all arbetslöshet vara en förbannelse.

Den utveckling vi nu med all sannolikhet
har att förvänta ställer med skärpa
den frågan till regeringen: Hur ämnar
regeringen söka förebygga att lågkonjunkturen
sprider sig hit? Det skulle
säkerligen vara till glädje för många,
om vi kunde få en lättförståelig förklaring
av enligt vilka anvisningar regeringen
tänker sig att bekämpa en
lågkonjunktur. Vi har redan synnerligen
oroande tendenser på arbetsmarknaden.
Arbetslöshetssiffrorna är för
höga — även ur regeringens synpunkt —
för att man skall kunna tala om full
sysselsättning. Problemet har alltså redan
anmält sig, och det kommer att bli
än mera svårlöst inom några år.

De höga födelsesiffrorna från 40-talet
kommer inom kort att på ett alldeles
speciellt sätt aktualisera frågan
om ungdomens plats i förvärvslivet. På
många håll i vårt land är det redan ett
problem, vad man skall göra av den
ungdom som kommer från skolorna
och skall ut i produktivt arbete. I Stockholm
är det för närvarande mycket
svårt att skaffa arbete åt ungdomarna,
och även på flera andra håll i landet
uppstår dylika svårigheter. För den
okvalificerade arbetskraften är det naturligtvis
speciellt besvärligt. I procent
av samtliga arbetslösa utgjorde ungdom
under 25 år i november 1955
23,6 procent, i november 1956 24,7
procent och i november 1957 var siffran
för enbart ungdom under 18 år
11,5 procent.

Just nu är emellertid inte arbetslös -

lietsproblemet det viktigaste, även om
stor uppmärksamhet naturligtvis måste
ägnas åt det. Det viktigaste nu är
— mot bakgrunden av de stora ungdomskullar
som rullar fram över landet
— skol- och yrkesutbildningen.
Tendensen bland ungdomen att söka
till högre skolor ökar år från år. Som
exempel kan jag anföra, att antalet behöriga
inträdessökande, vilka måste
avvisas på grund av platsbrist år 1945
vid de högre allmänna läroverkens realskolor
uppgick till inte fullt 1 000.
Tio år senare har siffran för avvisande
för samma skolform växt till omkring
10 000. På gymnasiets område gäller
i stort sett samma förhållande. Hösten
1956 kunde man ta in knappt
30 000 ungdomar i första ringen i gymnasierna.
Om åtta år måste man antagligen
vara beredd att ta in 62 000 ungdomar
i första klassen i gymnasiet.

Men även på folkskoleplanet är svårigheterna
stora. Hösten 1956 undervisades
i Stockholm närmare 13 000
barn i provisoriska lokaler. De fick
hålla till i paviljonger, handarbetsrum,
lärarrum, bibliotek och i bostadshusens
bottenvåningar. Sammanlagt utnyttjades
600 provisoriska lokaler, av
vilka många var undermåliga för denna
uppgift. Inte mindre än 114 gymnastiklokaler
har varit planerade sedan
länge, men ingen har byggts på grund
av investeringsbegränsningar. Liknande
förhållanden råder på många andra
platser i landet. Klasser på 40 elever
är ju inte alls någonting ovanligt.

Siffrorna säger en hel del om tillståndet.
De är rent avskräckande, men
det skulle vara oriktigt av mig om jag
inte, samtidigt som jag säger detta, erkände
att en betydande utbyggnad av
skolväsendet redan ägt rum, en utbyggnad
som vi hälsar med stor tillfredsställelse.
Denna utbyggnad till trots är
dock bekymren för de närmaste åren
stora bland ungdom och föräldrar.
Takten i utbyggnaden måste bli högre,

Nr 2

193

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta särskilt om vi skall lyckas med
genomförande av den nya enhetsskolan.

Om avvisningsprocenten vid de högre
skolorna är stor, är den ännu större
vid yrkesskolorna. Det har redan tidigare
under debatten anförts siffror som
redovisar läget vid yrkesskolorna, och
det är onödigt att jag upprepar dem.
Landstingens och kommunernas ansträngningar,
som på många håll är
verkligt stora måste kompletteras med
betydligt större kraftansträngningar
från statens sida.

I detta sammanhang vill jag rikta
uppmärksamheten på behovet av ett
större intresse för den kvinnliga ungdomens
yrkesutbildning. De sedvanliga
yrkesområdena för flickor — matlagning,
sömnad, arbete som hattmodister
etc. — täcker inte längre flickornas
ambitioner och önskemål. I den högre
teknikens och automationens tidevarv
reser sig kravet om kvinnans deltagande
i produktionslivet på ett helt annat
sätt än tidigare. Praktiken har ju också
visat flickornas lämplighet på en rad
vrkesområden, som hittills ansetts vara
typiskt manliga. Konservatismen i
detta fall är stor hos många, framför
allt hos männen. Jag kan ge exempel,
där man byggt centrala verkstadsskolor
men vid planeringen glömt bort att
den kvinnliga ungdomen har samma
rätt att bevista skolan som den manliga.

De problem jag berört är av grundläggande
betydelse för vår tids ungdom.
Skol- och yrkesutbildningen är
grundläggande faktorer för att ungdomen
framgångsrikt skall kunna slå sig
fram i samhället och skaffa sig själva
och sin familj en tryggad tillvaro.

Ungdomen är frisk och sund. Den är
aktiv och har goda ambitioner. Det är
vår plikt att sörja för att denna ungdom,
då den träder ut i livet, möter
ett ungdomsvänligt samhälle — ett samhälle
som förstår ungdomen, som mera
ser till den sunda, idoga ungdomens
strävanden än till det lilla mindertalet
13 — Andra kammarens protokoll 1958.

missanpassade ungdomars bravader.
Dessa blir allt som oftast i tidningspress
och i debatter föremål för den
största publiciteten. En ung billånare
får större publicitet än hundra lönsparande
ungdomar. En inbrottstjuv får
oftast spaltmetrar i den kulörta pressen,
medan samma press tiger tyst och
stilla om de tiotusenden idoga arbetarungdomar,
som år ut och år in sköter
sitt jobb till båtnad för sig själva och
samhället.

Den borgerliga dags- och veckopressens
jakt efter sensationer hjälper oss
inte att lösa några som helst ungdomsproblem
—- motsatsen blir oftast resultatet.
De män och kvinnor av i dag
som ständigt förfasar sig över vår tids
ungdom och som nära nog bara ser fel
och brister hos denna ungdom, skulle
göra ungdomen en stor tjänst om de
satte sig ned och tänkte tillbaka på sin
egen ungdoms »vilda» tider, om de besinnade
att exempelvis år 1955 var endast
25 av 1 000 stockholmsungdomar i
åldern 15—17 år i klammeri med rättvisan.
Det totala antalet åtal och åtalseftergifter
inför domstol var nämnda år
607.

I dag talar många med en fnysning
om »ungdomsgängen». Redan ordet
gäng ger många den uppfattningen att
det är fråga om något asocialt. Det är
numera känt att det finns många fler
socialt betonade ungdomsgäng än asocialt
betonade sådana.

Utan att vilja försvara brottslighet i
något avseende vill jag understryka, att
vi är mera betjänta av verkliga krafttag
för att hindra brottsligheten än vi är
av de diskussioner som förs om brottens
art och omfattning. Många kanske
erinrar sig ståhejet om det ungdomsgäng,
som avslöjades i en av Stockholms
förstäder för något år sedan. 140
bilstölder och flera inbrott stod på den
digra lista, som kom i dagen. Vid den
undersökning som företogs visade det
sig att en av de främsta orsakerna till
denna brottslighet låg i dåliga och trista
Nr 2

194

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

hemförhållanden, i en tom och innehållslös
fritid.

Vad gör då samhället för att lösa ungdomens
bostadsfråga? Problemet är naturligtvis
oerhört svårt, men just därför
att det är svårt måste det lösas. Tendensen
mot äktenskap i allt yngre år
är klar och entydig. Därmed blir ungdomens
bostadsfråga betydligt viktigare.
I Stockholm finns tiotusentals
ungdomar i bostadskön. Många är gifta
och har barn men tvingas bo åtskilda
på grund av bostadsbristen. Många av
dessa äktenskap går sönder, andra planerade
äktenskap kommer aldrig till
stånd just på grund av bostadsbristen.

Trångboddheten är en annan sida av
dessa förhållanden, som driver ut
många ungdomar på gator, torg och
kaféer. Jag har några siffror — de är
visserligen ett par år gamla, men förskjutningarna
till det bättre ändrar säkerligen
inte läget i stort — som visar
det procentuella antalet trångbodda
hushåll bland hushåll med tre barn och
flera: 1950 i Stockholm 41 procent,
i Göteborg 64 procent, 1952 i Gävle 65
procent och i Norrköping samma år 67
procent.

Hur skall goda förhållanden kunna
skapas i dessa hem? Hur skall tiotusentals
ungdomar, som tvingas bo under de
mest trasiga förhållanden, kunna finna
trivsel i hemmen? Allt tal om hemmet
som det primära är ord utan mening,
om man inte tar verkliga krafttag för
att ordna bostadsfrågan och göra slut
på bostadsköerna.

Nu kan man visserligen påstå att vi
bygger mycket. Det talas ju om världsrekord
i förhållande till vår folkmängd.
62 000 lägenheter förra året — är det
inte bra? Naturligtvis är det bra, till
och med mycket bra. Men våra bostadsköer
rymmer hundratusentals människor.
Alltså måste det byggas mera. Arbetskraft
finns. Pengar finns. Materielen
finns. Man frågar sig: Vad behövs
mera? Vi har för närvarande en mycket
kraftig registrerad arbetslöshet bland

byggnadsarbetarna. Kan det vara någon
rim och reson i att under de förhållanden
jag skildrat betala ut miljontals
kronor i arbetslöshetsunderstöd till
arbetslösa byggnadsarbetare, som intet
högre önskar än att arbeta? Naturligtvis
inte. Därför måste det byggas mera.
Därtill måste det byggas lägenheter utan
s. k. insatser. Det är numera inte ovanligt
att en lägenhet betingar flera tusen
kronor i insats. Arbetarfamiljerna och
ungdomen kan som regel inte skaffa
fram dessa pengar. Rättvisan i bostadsköerna
börjar av denna anledning i aflt
högre grad bli en orättvisa. De som har
pengar kommer före andra som saknar
pengar. Den som står först i en bostadskö
blir anvisad en insatslägenhet. Kan
han inte ta den, kommer nästa man i
tur och nästa och nästa. Detta kan inte
vara riktigt.

Nu kan naturligtvis finansministern
genmäla: Det är ingen konst att rada
upp en massa önskemål, men var skall
man ta pengar till allt detta? Jag kan
inte så här på rak arm skaka fram alla
de miljoner kronor, som jag förstår behövs
för att ungdomens intressen skall
bli tillgodosedda, men några miljoner
kan jag ändå ge anvisning på. Mitt förslag
förutsätter emellertid att regeringen
och det socialdemokratiska arbetarpartiet
slutar upp med att betrakta försvarsfrågan
som en fråga ovanför partierna.
Sättet att föra upp en politiskekonomisk
fråga ovanför oss vanliga
människor måste anses orimligt. SAP,
som är det största partiet i vårt land,
måste, såvitt jag förstår, äntligen söka
lösa försvarsfrågan i enlighet med vad
som är politiskt och ekonomiskt försvarbart,
försvarbart ur det arbetande
folkets synpunkt. Herrar Hjalmarsons
och Ohlins synpunkter härvidlag bör
tas för vad de är värda.

Den snabba tekniska utveckling som
försiggår för att hitta på förstörelseredskap
och de väldiga kostnader som
är förenade med framställandet av dessa
mordredskap ställer varje litet land,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som vill behålla sin neutralitet och
självständighet, i ett svårt läge. Att försöka
hålla takten med stormakterna i
kapprustningen framstår för varje sunt
tänkande människa som något helt
orimligt. Även om viljan finns på sina
håll, saknar vi de ekonomiska resurserna.

På grund av det förändrade läge, vari
hela försvarsfrågan kommit genom den
senaste utvecklingen, framstår vissa delar
eller former av vår försvarsberedskap
såsom minst sagt ålderdomliga. Jag tänker
då närmast på de s. k. repetitionsövningarna.
Den militära ledningen har
verkligen inte lyckats övertyga många
av de beredskapsinkallade om att inkallelserna
i fråga tjänar något vettigt
syfte. För ett par år sedan inställdes
dessa övningar. Vårt lands försvarsberedskap
tog ingen som helst känd skada.
Däremot tjänade statskassan cirka
70 miljoner kronor. Jag tvekar inte
ställa mig på den ståndpunkten, att
dessa repetitionsövningar — i vart fall
i den omfattning och den form de har
nu — saklöst kan inställas. Skulle riksdagsmajoriteten
ha samma uppfattning

— vilket jag inte skulle anse märkligt

— får vi 70 miljoner kronor, som då
kanske kunde användas till just de
önskemål jag talat för. Några nya bostäder,
några nya skolor skulle de väl
alltid räcka till. Det är inte bara så, att
vi tjänar 70 miljoner kronor till statskassan,
utan därtill kommer de förlorade
inkomster, som de inkallade måste
vidkännas genom att de rycks från sitt
förvärvsarbete.

De praktiska problem jag snuddat
vid pockar på en snabb lösning. Ungdomen
väntar på resultat. Mot bakgrunden
av de vetenskapliga upptäckterna,
vetenskapens och teknikens fortsatta
utveckling, kräver de unga generationerna,
att vetenskapen och tekniken
skall ställas i samhällets tjiinst, i
det fredliga arbetets tjänst, att automationens
resultat skall komma folket och
ungdomen till godo, inte i form av

arbetslöshet och minskade inkomster
utan i form av stigande inkomster och
minskad arbetstid. Kravet på lagstadgad
rätt till arbete växer sig allt starkare.
Det är orimligt, att ett fåtal skali
bestämma, om flertalet skall ha arbete
eller inte.

Vår tids ungdom kommer att få brottas
med dessa problem. Arbetarrörelsen
har emellertid huvudansvaret för att
ungdomens krav på samhället blir tillfredsställande
lösta. Arbetarrörelsens
representanter i riksdag och regering
måste uppmärksamma det vikande politiska
intresset hos arbetarklassens
ungdom. Av en utredning, som publicerats
i Statistisk årsbok för 1956,
framgår att deltagandet bland 21-åringarna vid riksdagsmannavalet 1952
endast var 65,4 procent. Om man delade
upp väljarna i socialgrupper, röstade
av 21-åringarna i socialgrupp I

80,7 procent. Motsvarande siffra för socialgrupp
II var 76,2 procent och för
socialgrupp III endast 55 procent.

Det förhållandet, att arbetarrörelsen
inte längre har majoritet i denna kammare,
måste också vara en allvarlig
tankeställare för regeringen liksom för
oss kommunister. Jag hörde i går kväll
en debatt, där herr Sköld i ett sammanhang
sade, att om herrar Ohlin och
Hjalmarson fått bilda regering i höstas,
hade budgeten i stort sett fått likadant
utseende som den nu framlagda. Jag
vet inte, hur man skall tolka herr Skölds
uttalande, men det får tolkas antingen
sä, att herrar Hjalmarson och Ohlin
inte har större förmåga än den sittande
regeringen eller också så, att det
inte är någon större skillnad mellan regeringens
finanspolitik och de borgerligas.
Jag är också rädd för att man
ute i landet inte kan se någon större
skillnad; det är för mycket, som kommer
bort i kompromisser.

Man har skaffat sig en klyscha i talet
om de fyra demokratiska partierna,
som man är väldigt pigg på att använda,
och det är en karamell, som damer -

19G Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na och herrarna suger på och njuter
väldigt av. Jag förstår att man därmed
syftar till att ställa kommunisterna
utanför den demokratiska gemenskapen,
och det är möjligt, att man delvis
lyckats, men det är med det som med
allting annat, att det går till en tid,
och sedan går det över i sin motsats.
När det socialdemokratiska partiet på
detta sätt lierar sig med de borgerliga
partierna för att finna en gemensam
nämnare, blir det också svårt att säga
vem som regerar och är ansvarig för
politiken. Det skapar ridåer och svårigheter.
Jag tror att det där sättet numera
är förlegat och kanske är en av
orsakerna till det vikande intresse, som
också SAP har fått notera. Det är enligt
min mening så, att man måste försöka
få en rättning vänster i svensk
politik. Kompromisser kan i en given
situation vara bra, men alltför ofta
offras givna resultat på kompromissernas
altare. Statsverkspropositionen bär
i sig — när det gäller viktiga ungdomsfrågor
— alltför mycket kompromissens
prägel.

Det har visat sig, att när linjerna varit
klara och man fått något att kämpa
för, när man formulerat enkla och förståeliga
frågor, så har det blivit resultat.
Jag erinrar om folkomröstningskampanjen
i höstas och det faktum,
att när kampanjen förs enhetligt, blir
det ännu bättre resultat. Det är min
förhoppning, att man skall finna vägar
som gör slut på det förhållande som nu
råder i denna kammare med en borgerlig
majoritet. Det resultatet kan man
nå genom att man rättar politiken en
aning till vänster och genom att man
kraftigare och med mera salt i nyporna
ser till att de borgerliga drivs från
sina positioner.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det blev inga nyårskravaller
i Stockholm i år — glädjande
nog — men att döma av pressuppgifter

saknades ingalunda lusten att sätta i
gång sådana. Den synnerligen starka
polisberedskapen gjorde att alla försök
stoppades i sin linda. Lusten att ställa
till med bråk tycks ha spritt sig till
andra städer. I Falun och Örebro har
det varit uppmärksammade ungdomsbråk
kring årsskiftet. Även om dessa
kravallartade uppträden utgör allvarliga
tendenser, som givetvis bör mötas
med största fasthet, är de dock enligt
min mening mera uttryck för ungdomlig
äventyrslusta och övermod än direkt
brottsmentalitet.

Betydligt större oro har man anledning
hysa för den tilltagande ungdomsbrottsligheten,
vitsordad bland annat
av riksåklagaren Mathias Heuman
häromdagen och vetenskapligt belyst i
strafflagsberedningens slutbetänkande
»Skyddslag».

Men det är inte bara den ökade ungdomsbrottsligheten
som oroar. En tilltagande
stillöshet kan man tyvärr konstatera,
främst i städerna, där artighet,
hövlighet och ridderlighet alltför ofta
får vika för råhet och framfusighet,
där översexualiseringen i tiden tar sig
tråkiga uttryck, inte minst bland ungdom,
på bekostnad av renhetsidealet.

Var ligger felet? Är ungdomen sämre
nu än förr? Enligt min erfarenhet som
ungdomsledare är ungdomen mera öppen
och ärlig än för bara de 10—20 år
tillbaka, som jag kan överblicka. Ungdomen,
som själv önskar fasta normer
att följa, har ofta svikits av den äldre
generationen och samhället, som lämnat
de unga alltför mycket vind för våg
och utan stöd. Den fria uppfostran har
av många misstolkats och lett till frihet
från fostran. Felet ligger inte hos
ungdomen själv.

Vad är då grundorsaken till den
mycket ökade ungdomsbrottsligheten?
Är det dålig fostran eller för få poliser?
Är det trångboddheten eller den
ökade fritiden? Är det dålig film och
litteratur? Eller flykten från landsbygden
till storstäderna? Alla dessa och

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inängder av andra faktorer bidrager
nog på sitt sätt ocli behöver säkert vetenskapligt
analyseras och belysas.
Grundorsaken är ändå en uppluckring
av moralen, ett avståndstagande från
de kristna normerna som följd av en
sekularisering, som dock glädjande nog
synes ha nått sin kulmen och nu förbytts
i ökat intresse för kristen förkunnelse,
inte minst bland ungdom. När
man inte längre vet vad som är rätt
eller orätt, när tio Guds bud betraktas
som förlegade antikviteter, då blir
ofrånkomligt följden en moralkris, som
leder till ökad brottslighet.

För att förebygga de oroande tendenser
jag berört behövs en fast och
harmonisk fostran, i första hand i hemmen,
men även i skola och genom ungdomsorganisationer.

Statens och myndigheternas medverkan
är säkert också påkallad, inte bara
när det gäller rent polisiära åtgärder
utan också i fråga om förebyggande
ungdomsvård, som givetvis även innefattar
ekonomiskt stöd åt ungdomsfostran
utanför skolans ram.

En skolform som jag gärna vill passa
på tillfället att omnämna, trots att den
tidigare berörts i debatten, är folkhögskolan.
Särskilt för landsbygdens folk
är skolformen med rätta uppskattad,
såväl av ungdomarna själva som av föräldrarna.
Den karaktärsdaning man
där i högre grad än på andra skolor
ägnar sig åt är ytterligt värdefull i dagens
ungdomssituation, i synnerhet om
den, som på de flesta folkhögskolorna,
vilar på kristen grund. Det är beklagligt
att ecklesiastikministern ej har ansett
det möjligt anvisa medel till mer
än eu ny skola trots att statskontoret
tillstyrkt två av skolöverstyrelsens begärda
fyra.

I fråga om de polisiära åtgärder som
föreslås i strafflagberedningens slutbetänkande
delar jag helt den tveksamhet
JK-ämbetct i sitt remissyttrande anfört
i fråga om förslag till behandlingen av
ungdom. Det bör väl ändå vara riktigt

att ungdomar, som av olika anledningar
kommit på kant med rättvisan, får
ett straff som avskräcker både dem
själva och andra från liknande tilltag.
En skärpning av lagen vore mera på
sin plats än en uppluckring. En alltför
tam behandling kan inte gagna någon
utan tvärtom bidraga till återfall. Självfallet
måste psykiskt sjuka eller på annat
sätt abnorma behandlas på speciellt
sätt. Språkbruket har säkert också
viss betydelse i allmänhetens reaktion
mot brottslighet. Ett utbyte i vissa fall
av namnet straff mot skydd kan ha
sina vådor. Som ett motsvarande exempel
kan man peka på de s. k. billånen,
som ju i Stockholm från 1950 till 1956
mer än trefaldigats. Om man i stället
kallade det för vad det egentligen är:
för bilstöld, kanske det skulle avhålla
en del.

Om man försöker ta reda på hur
mycket statliga medel som går till den
frivilliga ungdomsverksamheten i olika
former, får man ägna sig åt ett verkligt
detektivarbete. Ett ytligt försök,
som inte gör anspråk på fullständighet,
visar att anslag i olika former berör
fem olika departement och upptas under
minst 16 olika punkter. Totalsumman
är svår att fastställa utan en
grundlig undersökning, då många anslag,
t. ex. bidrag till studiecirkelverksamhet,
fördelar sig på både äldre och
ungdom. Efter en uppdelning av sådana
anslag får man en slutsumma för
budgetåret 1958/59 av respektive departementschefer
föreslagna belopp på
minst 19 miljoner kronor.

Det hela företer en mycket splittrad
bild, ett rent virrvarr av trådar mellan
olika myndigheter. Den motion, som
förra året framlades av herrar Nyhage
och Ebbe Ohlsson in. fl., där motionärerna
yrkade på utredning, syftande
till förenkling och samordning av alla
bidragsformer, hade sannerligen fog
för sig. Frågan hänvisades av riksdagen
till vissa samordningskonferenser,
som justitieministern planerat. Det

198 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall bli intressant att ta del av svaret
på en nyligen av herr Nyhage ställd interpellation
i denna fråga.

Vi inom högern är alls inga motståndare
till statligt stöd åt ungdomsverksamhet
i olika former, men vi tror att
en översyn vore välbehövlig och att
man troligen skulle kunna nå bättre effekt,
om man inte splittrade upp bidragen
så mycket som nu, och detta även
om man till äventyrs något minskade
den totala anslagsramen.

Bidragen till ungdomens fritidsverksamhet
har vi tidigare gått emot och
kommer att göra så även i år. Dessa bidrag
är ett typiskt exempel på hur man
splittrar stödet åt ungdomen. I de flesta
fall kommer pengarna ungdomsgrupper
till del, som icke är i behov av
dessa stimulansbidrag eller som i varje
fall skulle ägna sig åt sitt ungdomsarbete
oavsett om bidrag utgår eller
inte. Bidragen har med andra ord inte
fått den avsedda effekten: att stimulera
till ny ungdomsverksamhet. Till skillnad
från vad som gäller för det mycket
värdefulla studiecirkelarbetet krävs
inte heller av en fritidsgrupp någon
plan eller målsättning för arbetet annat
än ur ren förströelsesynpunkt.

Ökningen av anslaget från 1,8 till 3
miljoner eller med ca 70 procent torde
inte återspegla enbart en relativ ökning
av fritidsverksamheten, utan den
är troligen i hög grad beroende på att
man allt mer börjar upptäcka, att det
går att få bidrag i den här formen till
verksamhet som redan funnits, och ännu
har nog långt ifrån alla utnyttjat
denna möjlighet. En fortsatt kraftig ökning
kan således förväntas. Man kan
inte heller bortse från att dessa bidrag
stimulerar till ett allmänt subventionstänkande.

Det utan tvivel mest angelägna för
ungdomsarbetet i dag är att få goda ledare.
Svårigheterna att inom föreningarna
få fram tillräckligt med goda ledare
är allmänt kända. Jag tror att man
hör ägna stor uppmärksamhet åt detta

problem och försöka underlätta ledarutbildning
och instruktörsverksamhet.
Bestämmelserna för bidrag till instruktörsverksamhet
borde därför omprövas.
För närvarande förefaller fördelningen
av anslag på denna punkt vara
i hög grad orättvis. Som exempel kan
jag nämna att »Vi unga» med 29 000
medlemmar får bidrag till två instruktörer,
medan JUF med 56 000 medlemmar
endast får bidrag till en instruktör.
Båda organisationerna utför efter
vad jag vet ett mycket gott arbete bland
ungdomen. Medlemsunderlaget för en
instruktör varierar mellan 2 000 och
56 000 eller betydligt mer, om man tar
hänsyn till att Riksförbundet kyrklig
ungdom inte har möjlighet att redovisa
ett speciellt medlemsantal men räknar
med anslutning av minst 180 000 ungdomar.

Jag har med detta bara velat peka
på några punkter, där ett statligt stöd
är av stort värde, ojämförbart mycket
större än bidraget till fritidsgrupperna.
Fin omfördelning skulle utan tvivel ge
statens stöd en högre grad av effekt,
och en omprövning av bidragsgrunderna
förefaller också vara välmotiverad.

Det lyckliga förhållandet, att vi har
en folkkyrka och att vårt statsskick
åtminstone formellt vilar på kristen
grund borde ge regering och riksdag
en särskild ansvarskänsla, en vilja att
göra allt som rimligen kan göras för
att stimulera den kristna karaktärsfostran.
Tyvärr kan man konstatera en
alltför ljum inställning från statsmakternas
sida gentemot kyrkan och kristen
förkunnelse över huvud. Jag tänker
bl. a. på frågan om kvinnliga präster,
dör framläggandet av förnyad proposition
redan i år vittnar om att man
ej vill ta tillräcklig hänsyn till kyrkans
berättigade önskemål och behov av tid
att skapa klarhet i frågan. Man gagnar
säkert inte kyrkans sak genom en foreering
av denna ytterst känsliga fråga.

Jag tänker också på den successiva

Nr 2 199

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inskränkningen av kristendomsundervisningen,
som tycks fortsätta i snabb
takt. Dels har seminarieutredningen föreslagit
en inskränkning av den sammanlagda
tiden för samtliga klasser
från 9 till 7 timmar på den 4-åriga folkskollärarlinjen,
dels har skolöverstyrelsen
föreslagit en minskning från 2
till 1 timme i klass l4 i realskolan.

Glädjande nog tycks reaktionen
inom riksdagen mot dessa senare åtgärder
vara stark, att döma av den
motion som inlämnades häromdagen
och vilken mera liknade en petition än
cn motion.

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
uttala en förhoppning om att allt
fler, både i denna kammare och utanför,
kunde inse vilka omistliga värden
den kristna tron representerar, inse att
hela vår kultur vilar på kristen grund
— den enda hållbara — och ta konsekvenserna
av denna förvissning, inte
minst när det gäller ungdomens fostran.
Då skulle den på lång sikt väsentligaste
förebyggande faktorn i kampen
mot ungdomsbrottsligheten ligga till
grund för statliga åtgärder av olika
slag, och då skulle ungdomen, som skall
bygga morgondagens samhälle, kunna
bidraga till att ge nytt innehåll åt uttrycket
»Sveriges folk ett kristet folk!»

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall följa min
genius och ge mig ut på de farliga farvatten,
som remissdebatten ändå utgör
så här mot slutet av andra dagen, och
jag skall som utgångspunkt ta ett mycket
omtyckt och kanske också farligt
debattämne, nämligen frågan om skatterna
och möjligheterna att spara på
statens utgifter.

Man säger att staten måste spara, och
under åtskilliga år har det från framför
allt högern och folkpartiet förts en
skattcsänkningspropaganda, som särskilt
i årets budget givit synliga resultat.
Det egendomliga är bara, att när

det blir fråga om att ge anvisningar
på var det skall sparas, så har man
svårt att göra detta. Finansministern
har i år prutat ned verkens äskanden
med ungefär 3 miljarder kronor, och
det är ganska mycket i en budget på
12 miljarder. Jag är alldeles övertygad
om att det ute i våra verk, institutioner,
skolor o. s. v. finns många, som i
dag är ganska missnöjda över att deras
egna anslagsäskanden har råkat ut för
blåkritan.

Strax innan denna riksdag samlades
besökte jag tillsammans med några
andra riksdagsledamöter Göteborgs universitet.
Vi kunde där konstatera hur
man måst provisoriskt lösa lokalfrågan
genom att skaffa sig lokaliteter på flera
håll i staden. Man hade bl. a. köpt
fastigheter, som varit avsedda för familjer
på tre, fyra personer. När därtill
kommer att universitetet är underbemannat
med lärarkrafter, framgår lätt
hur prekärt läget är. Jag tänker vidare
på det gymnasium som vi strävat efter
att bygga upp i min lilla hemstad. Under
flera år har detta fått ha sina lokaler
i källarutrymmen och på andra
liknande ställen. Jag har ibland min
väg till nykterhetsvårdsbyrån i socialstyrelsen
här i staden, och när man ser
de lokaliteter, i vilka denna institution
arbetar, frågar man sig, hur det skall
vara möjligt att spara någonting i detta
avseende. Faktum är nog, att när man
närmare granskar olika frågor finner
man att det är mycket svårt att åstadkomma
ytterligare nedskärning av utgifterna.

Jag skulle också vilja säga några ord
om socialvården. Det finns i vårt samhälle
en tendens att liksom se snett på
socialvården och göra gällande att den
ger alldeles för stora understöd. Man
menar att om en person går upp till
en socialvårdsbyrå, får han den hjälp
han behöver och litet till. Som socialarbetare
måste jag reagera mycket starkt
mot detta. Det är ju ett faktum, att de
som får hjälp erhåller ett minimibelopp

200 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och ingenting mer. De får redovisa alla
sina förhållanden och socialarbetaren
måste kontrollera lämnade uppgifter.
Jag vill gärna medge, att det kan förekomma
fel och att socialarbetaren eller
socialnämndens ordförande kan bli lurad,
men de fallen är nog inte så särdeles
talrika. Det finns i stället ibland
en tendens hos en del socialarbetare
att misstänka människor alltför mycket,
så att en stackare som behöver hjälp
blir kontrollerad i onödan, vilket kan
kännas svårt. Vi skall ha klart för oss,
att huvudparten av de behovssökande
befinner sig i en verkligt besvärlig situation.

Många människor tror alltså, att man
får så mycket av socialvården, men det
märkliga är att när de själva får se ett
konkret fall vänder sig ofta denna uppfattning
till en anklagelse att samhället
är alltför njuggt. Jag minns en familj,
som hade fyra minderåriga barn. Fadern
var ingenjör. Han tillhörde den
typ som klagar över skatterna, och han
tyckte mycket illa om socialvården.
Så dog mannen helt plötsligt, och hans
hustru stod där ensam med fyra barn.
Hon kom alltså i den situationen, att
hon skulle ta del av den hjälp, som
samhället så »generöst» lämnade andra.
Hon fick se det verkliga förhållandet:
Hon erhöll så mycket att hon kunde
klara sig men inte mera. Jag vill således
vända mig mot allt tal om slöseri
inom socialvården. Vi måste i stället se
till, att inte bidragsförmånerna urholkas.

Vad socialvården beträffar har vi
ändå kommit ganska långt. Det finns
andra områden som också kräver utgifter.
De har nämnts både i går och i
dag. Jag tänker främst på mentalsjukvården.
Vi är ofantligt glada över att
det sker något på detta område, men
vi vet alla, att mentalsjukvården ligger
efter mycket i utvecklingen. Det kan
inte vara riktigt, att dessa »våra minsta
bröder i samhället» får en så dålig
vård. Vi skall ha klart för oss att men -

talsjukvården har förändrats till sin
struktur. Tidigare var ett mentalsjukhus
närmast en asyl, men vad är det
nu? Nu kan man lämna vård, och det
ställer helt andra krav på både lokaliteter
och läkare samt övrig sjukhuspersonal.

Jag tänker också på våra fängelser.
De är byggda för åtskilliga år sedan
och befinner sig på många håll i ett
skick som man inte kan godkänna. Dels
är det mycket folk i dem —• och det
är beklagansvärt — dels är de mycket
gamla. Vi har fått en fin rättegångsreform,
men vi har icke kunnat bygga
ut ordentligt på detta område.

Vidare tänker jag på familjepolitiken.
Det kom ett betänkande för ett par år
sedan i den frågan, och vi fick en
ganska stark diskussion i vårt land angående
rättvisa åt barnfamiljerna. Jag
påstår inte att barnfamiljerna har det
sämre nu än tidigare, men det är kanske
inte det saken främst gäller, utan
det är förhållandet mellan de familjer
som inte har barn och de som har tre
eller fyra barn. Det är alldeles klart,
att arbetsgivarna inte kan betala löner
med hänsyn till hur stort inkomstbehov
arbetstagarna har i detta avseende. Det
kan inte ordnas på annat sätt än över
samhället, via socialpolitiken och via
skattepolitiken. Jag är fullt medveten
om att den familjepolitik, som utformades
under 1930-talet och som fullföljdes
under 1940-talet, kanske inte riktigt
passar 1950-talet. Det bör kanske
ske en översyn av denna och man bör
i varje fall försöka vara öppen för nya
uppslag. Vi kan inte se förbi denna
viktiga del inom socialpolitiken; vi
måste vara vakna för rättvisekravet.

Låt mig också, herr talman, kasta ett
öga på ett annat område, som såvitt jag
vet inte har varit uppe i debatten trots
att det är ganska aktuellt för närvarande.
Jag tar upp det trots att det ligger
litet vid sidan om det jag nyss talade
om. Det gäller vattenvården. Egentligen
är det ju ett ganska komiskt förhållan -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

201

de, hur den moderna människan här
låtit lura sig. Förr i tiden var det förbjudet
att tömma latrinkärl ute invid
ett tättbebyggt område, t. ex. i Strömmen
i Stockholm, och om någon gjorde
det i dag, skulle det väcka en ofantlig
opposition. Samhället har emellertid
låtit lura sig genom att man lagt en rörledning
några fot under jordytan och
fört ut föroreningarna den vägen. Även
detta är givetvis en social fråga. Vi
kommer att få ökad fritid, och våra
sjöar, älvar och andra vattendrag är
naturligtvis områden dit människor gärna
söker sig för rekreation. Det är ju
förfärligt att många av våra sjöar blivit
alldeles fördärvade. Det behövs reningsverk
för att klara detta, och till det behövs
det pengar.

Jag vill, herr talman peka på ytterligare
ett område. Det gäller de s. k. underutvecklade
länderna. Jag vill egentligen
bara stryka under vad som sagts
här tidigare av fru Thorsson, herr
Lundqvist i Trollhättan och statsrådet
Ulla Lindström. Det är självklart att
man är glad över den alliansfria utrikespolitik
som förs. Många menar att
den bör kompletteras med ett starkt
försvar. Jag skall lämna den diskussionen
åt sidan. Men vad jag vill säga är,
att denna alliansfria utrikespolitik och
den fred vi haft i snart 150 år förpliktar
oss till en hel del. Man ser därför
med stor tacksamhet på de hjälpåtgärder
som här vidtas.

Jag vill erinra om att man på den
socialistiska internationalens möte i
Köpenhamn för ett par år sedan kom
överens om att ta som riktmärke, att de
stater som har det relativt bra skulle ge
en procent av sin nationalinkomst. Jag
är glad över att det finns en växande
opinion i vårt land i denna fråga. Jag
vet att den förefinns inom det socialdemokratiska
partiet, framför allt inom
dess ungdomsrörelse och kvinnorörelse
och den rörelse jag själv tillhör, broderskapsrörelsen.
Jag är också övertygad
om att denna opinion är stark inom

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

r kyrkan. Kyrkan har ju sedan åtskilliga
år tillbaka, långt före man upptäckt de
1 s. k. underutvecklade länderna, haft
kontakt med dessa länder genom sin
e missionsverksamhet. Här har skett oerg
hört mycket men jag tror att kyrkans

i människor, vare sig de tillhör frikyrka
eller statskyrka, är övertygade om att

ii här behöver tas stora krafttag och att
n det bör ske från vårt lands sida liksom
i från andra länders. Vi bör där inte dra
a oss undan ansvaret.

r Herr talman! Man hör många människor
säga, framför allt de som kommit
a litet upp i åren, att vårt samhälle är så
t ofantligt bra, att vi inte behöver göra
så mycket mera. Vi som är unga har
!- fått allting och har inte mycket att tilllägga.
Jag är oerhört stolt över den
i- byggnad, som bär Gustav Möllers signatur
i vad gäller socialpolitiken; och som
:- skapats av Ernst Wigforss som finanss
expert och Per Albin Hansson som samr
lande gestalt. Vi kanske lever i en av
t de bästa av världar, men jag som ung
t kan inte finna att denna byggnad är så
i- bra, att vi inte skulle behöva göra nå:t
got för att förbättra den. Därför känner
:t jag ett behov av att få säga, att det finns
i- så ofantligt mycket som man skulle
-, vilja ha annorlunda, så mycket gamh
malt man skulle vilja förbättra och så
i- mycket nytt man skulle vilja skjuta till.
r Det är egentligen en fascinerande tid
man lever i, kanske ännu mera fascinerande
än det fascinerande 1800-talet,
n som var folkrörelsernas speciella blomsti
ringstid.

n Nå, vad blir det då av allt detta som
e jag önskar? Jag är övertygad om att
e var och en, som lyssnat något till vad
g jag här har sagt eller som någon gång
e kommer att läsa detta, skall säga sig att
g detta är väsentliga ting. Vi måste för1-
söka göra någonting för dessa saker,
n som vi för vårt samvetes skull inte kan
1- skjuta åt sidan. Det gäller socialvården,
>- mentalsjukvården, fängelserna, familjer-
politiken, kulturpolitiken, de undcrutn
vecklade länderna, vattenvården o. s. v.

202

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I dag och i går har vi diskuterat en 1
budget, som varit dåligt utfodrad och i
som i fortsättningen kommer att få litet t
»klöver», enligt herr Eliasson i första 1
kammaren. Vi har bundit oss för en i
folkpension. Jag lämnar åsido den j

andra pensionsfrågan, som egentligen (

inte hör statsbudgeten till. Vi har här f
från alla partiers sida bundit oss för 1
en folkpension, som jag minst av alla i
vill reducera till mindre belopp men £
som kommer att kräva utgifter. Om en \
liten tid kommer försvarsfrågan upp. i
Vare sig man väljer det ena eller andra 1
av ÖB:s alternativ, kommer försvaret i

att dra mycket pengar. j

Vad blir det då över för dessa vik- s
tiga ting, som jag anser vara så värde- 1
fulla? Jag tror inte att någon dimbildning
i världen kan undanröja den enkla
sanningen, som vi alla lärt oss i småskolan
och av egen erfarenhet, att debet
och kredit måste gå ihop. Man kan t
givetvis tala om en politik som skall s
syfta till framtiden men ett faktum är
nog, att vi försatt oss i ett läge, som för £
rätt lång tid framöver, om ingenting j
händer, kommer att lamslå all reformverksamhet.
Jag beklagar detta, inte
därför att jag tycker det är så roligt att
reformera -— om samhället vore bra behövde
man inte göra något mera — j
men därför att det rör något av det jag £
känner djupast för. Det rör ting som r
man inte i längden, om man vill bevara
sitt samvete någorlunda rent, kan säga s

nej till. j

Härmed återvänder jag till frågan om j
skatterna. Det har talats rätt mycket j
under senare år om skattesänkning. Jag ^
har frågat mig om detta tal är befogat, t
Är det riktigt att människor skall ha t
möjlighet att få det allt bättre utan att r
man från statens sida skall få möjlighet r
att tillgodose dessa eftersatta områden?

Det finns en kverulans som det är r
otäckt att möta. r

Jag träffar i mitt arbete människor, s
som har det svårt. Ibland kommer de c
med en restskattsedel. Jag känner myc- c

ket för dem. Det är besvärligt att få
restskatt när man inte vet var man skall
ta pengar. Dessa människor måste vi
hjälpa. Men under somrarna går jag
ibland på kajen i det, vid denna tidpunkt
på året, oscarianska Marstrand
och ser de vackra segeldukarna slående
för vinden och de graciösa linjerna på
lustjakterna. Ingen kan få mig att känna
stark medömkan med dessa sommargäster
som har råd till så mycket. Har
vi utgifter, måste vi ha inkomster; det
är självklart. Sedan blir det en fråga
hur vi skall ta ut dessa skatter. Det är
alldeles självklart, det anser i varje fall
jag, att man bör ordna skattesystemet
så, att skatter tas ut efter förmågan att
betala.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Mycket av vad jag hade
tänkt säga är redan sagt. När dessutom
statsrådet Lindström här har uttalat sig
på ett sätt, som överensstämmer med
en del framställningar från folkpartiet,
kan jag fatta mig ganska kort.

Vi är alla på det klara med att vår
ekonomi är ansträngd och att vi måste
göra allt för att spara. Vi måste sträva
efter att begränsa utgifterna eller i varje
fall se till att inte öka dem, och förslag
om utgiftshöjningar vill vi nog i allmänhet
avvisa.

Samtidigt kan vi konstatera, att välståndet
i landet har ökat. Människorna
befinner sig i dag i en helt annan situation
än de gjorde för 25—30 år sedan.
Här har vi upplevat en fullständig revolution
tack vare teknikens framsteg,
tack vare produktionsökningen och naturligtvis
tack vare den inkomstutjämning,
till vilken organisationerna har
medverkat.

Under den här debatten har det talats
med stort patos om de stora sociala
reformerna. Alla har medverkat till att
säkra tryggheten vid sjukdom, vid ålderdom
och vid arbetslöshet. Även när
det gäller hjälp till barnfamiljerna och

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 203

familjepolitiken i allmänhet har alla
partier samverkat.

Vilka vägar vi i fortsättningen skall
gå på detta område har vi väl ännu inte
fullt klart för oss. Statsrådet Lindström
har framhållit i olika sammanhang, och
fru Thorsson underströk det här, att
det för barnfamiljerna kanske är mer
angeläget än mycket annat att en bättre
service åstadkommes i samhället. Jag
skulle vilja instämma i detta och säga,
att detsamma även gäller andra grupper
i samhället, t. ex. de gamla. I dag
är för många gamla människor inte de
ekonomiska svårigheterna de värsta
utan svårigheten att få mänsklig hjälp
och mänsklig vård.

Trots alla dessa sociala reformer
finns det fortfarande en del grupper i
samhället som släpar efter, och flera
vårdområden är på ett markant sätt
eftersatta. Vi gläder oss åt att det i den
nu framlagda budgeten föreslås större
anslag till mentalsjukvård, fångvård och
alkoholistvård — där tar man krafttag
för att rätta till förhållandena —• men
jag undrar hur det kommer sig, att
dessa vårdområden en gång har kunnat
sjunka ner så, att det nu ser ut att vara
omöjligt att ta igen vad som är försummat.
Vad kan detta bero på? Har vi
varit så förhäxade av arbetet att bygga
upp ett Socialsverige genom sociala reformer,
att vi glömt de grupper som
kanske är mest eftersatta?

Ansvaret härför får vi väl alla dela,
men fackministrarna i regeringen har
ett särskilt ansvar för att avvägningen
av utgifterna har blivit sådan, att vissa
vårdområden har blivit eftersatta. Fru
Thorsson hänvisade till en rapport som
avser en inspektion inom mentalsjukvården.
Jag skall här inte gå närmare
in på några detaljer, men man blir ju
nedslagen när man hör hur det fortfarande
är på mentalsjukhusen. Det som
fru Thorsson nämnde visar, att mentalsjukvården
är sorgligt eftersatt, och vi
skulle nog kunna dra fram flera exempel
från det området liksom från sin -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

a nesslövården, som samhället för övrigt
nästan tycks ha glömt. Herr Hedlund
1 konstaterade i går att allting är bra,
e men både han och hans företrädare har
1 väl ett visst ansvar för eftersläpningen
1 på dessa områden.

t Vi måste i fortsättningen se till att
r institutionsvården och eftervården, som
e staten har ansvaret för, verkligen mot g

svarar rimliga krav i dagens situation,
i, Folkpartiet har tidigare i motioner begärt
en utredning om eftersatta grupg
per. Motionen har lagts fram två år efter
e varandra men blivit avslagen. Det gläa
der oss därför att statsrådet Lindström
p i år har tagit upp denna sak, och hon
talade nyss om den kartläggning man
r tänker företa för att se vad det beror
j på, att det finns vissa grupper som lever
a under svåra förhållanden och har mycI
ket låga inkomster. Vi är som sagt glada
att den frågan kommer att tas upp.
e Vad vidare gäller folkpartiets motion
i om en omprövning av hela socialpolig
tiken sade statsrådet Lindström, att hon
i varmt understödjer en sådan begäran,

t Inkomstförändringarna och andra fört
ändringar i samhället, såsom de stora
a reformerna som har beslutats, har lett
till att de sociala förhållandena i dag
i är andra än förut. Denna fråga bör dära
för tas upp till omprövning, särskilt
:- med tanke på att våra resurser för nära
varande är så knappa, att vi måste se
till att medlen kommer till riktig an(
vändning.

r Även när det gäller den sociala hem i

hjälpen föreslås en utökning. Det kan
a ju tyckas innebära dålig ekonomi att

ii öka en utgiftspost, men i vissa fall kan
a en ökning av ett anslag innebära sparsamhet
och god ekonomi. Jag skulle

e vilja säga, att just en utökning av den
L1 sociala hemhjälpen innebär god ekonomi,
då trycket på den dyra institutionsvården
minskas.

i Jag kommer därför i eu motion att
påyrka, att det anslås medel till lika
i- många hemvårdarinnor som socialsty -

204 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

relsen har begärt. Departementschefen
har prutat med 100.

Som jag nyss sade kan det ytligt sett
tyckas innebära en besparing att man
underlåter vissa åtgärder, men i det
långa loppet kan det vara förödande att
rasera vad som har byggts upp. Ungdomsvårdsskoleorganisationen
har varit
ett av de bättre tillgodosedda vårdområdena
i landet, men under senare år
har så många hänvisats till ungdomsvårdsskolorna,
att man har fått långa
väntelistor för dem, som skall komma
in på skolorna. Detta har vi alla sett
i tidningarna. Då frågan drogs upp
vid föregående års riksdag blev det ett
beslut om att man skulle bygga ut antalet
platser ytterligare genom att pröva
det s. k. Visingsöprojektet, och i
samband därmed tillsattes också en utredning,
som skulle undersöka vad som
var att göra åt den aktuella bristen
inom ungdomsvårdsskolorna.

Denna kommitté har naturligtvis ett
mycket svårt uppdrag. Den skall försöka
att genom omfördelning skapa de
möjligheter inom ramen för befintliga
platser där bristen är som störst, och
vidare skall den framlägga förslag om
liur man skall kunna öka platsantalet
genom vissa utbyggnader. Vi vet, att
väntetiderna går upp till 6 månader
och därutöver, och det är framför allt
för det svåraste klientelet som väntetiderna
är särskilt långa. Beläggningen
på skolorna är mycket ojämn. Under
det att skolhemmen är mycket litet belagda,
är väntelistorna långa för de s. k.
yrkesskolorna för ungdomar mellan
15—18 år. Kommittén har framlagt ett
delförslag, bland annat om att 15 bland
det svåraste klientelet, det s. k. Lövstaklientelet,
som kan hänföras till psykopaterna,
skall överföras till Fagereds
ungdomsvårdsskola för att där blandas
upp med de normalbegåvade ungdomarna
på denna skola. Till Fagered har i
allmänhet förts välbegåvade manliga
ungdomar.

Detta är dock en allvarlig fråga. Vid

utredningar som har företagits — bland
andra 1950 års utredning — har man
kommit till det resultatet, att vad som
framför allt behövs är en differentiering
av klientelet. En differentiering, som
drivs så långt som möjligt, är väsentlig
för att man skall kunna klara vården
och anpassningen till samhället.
Vi vet att misstänksamheten gentemot
ungdomsvårdsskolorna från domstolarnas,
barnavårdsnämndernas och allmänhetens
sida ofta har sin grund i att
klientelblandningen fortfarande är så
stark. Det brukar sägas, att vad en ungdom
som kommer till ungdomsvårdsskolan
inte kan förut, det lär han sig
snart på grund av att svårare och lättare
skadade ungdomar har blandats.
Att nu som ett led i strävandena att
minska platsbristen ytterligare blanda
klientelet anser jag ger anledning till
allvarlig oro.

Kommittén bygger här på ett beslut
av föregående års riksdag. Det stod på
fyra rader i femte huvudtiteln i förra
årets statsverksproposition, att Fagered
skulle tillföras ytterligare psykiatrisk
expertis, d. v. s. att en psykiater skulle
besöka Fagered oftare. I stället skulle
Fagered mottaga några ungdomar bland
Lövsta-klientelet. Tyvärr tänkte man
inte på vad det beslutet innebar,
men man borde naturligtvis ha opponerat
sig. Jag är ledsen över att jag
inte gjorde det i fjol, fastän jag deltog
i utskottsbehandlingen och var med om
att besluta i saken i riksdagen. Nu bygger
kommittén vidare på detta och åberopar
att man redan har fattat ett beslut.
Man vill tillföra Fagered mer personal
och ytterligare 15 svårbehandlade
ungdomar. Den personalförstärkning
som föreslås har en föregående utredning
föreslagit redan för det nuvarande
elevklientelet. Det sägs nu, att denna
personalökning innebär en förstärkning,
men det blir en avsevärd försämring
genom att klientelet blandas.

Jag anser att man här går emot de
principer, som har tillämpats när det

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

205

gäller behandlingen av eleverna på
ungdomsvårdsskolor. Utredningen säger
att Fagered är en bra skola vad
både byggnader och övriga förhållanden
beträffar, men jag anser att vi inte
på detta sätt bör försämra en bra skola.
Jag hoppas, att frågan kommer att omprövas
och att man skall undersöka om
det inte finns andra lösningar, t. ex.
att låta psykopatklientelet och det vårdklientel,
som i dag är svårast att placera
på ungdomsvårdsskolorna, komma till
en skola som ligger väl till med hänsyn
till psykiatrisk expertis men dock icke
i närheten av en stor hamnstad. Jag vill
ha sagt detta, därför att jag anser att det
beslut vi fattade förra året var olyckligt,
och jag trodde aldrig att det skulle
få sådana konsekvenser, som det har
fått.

I samband med ungdomsproblemen
är det en annan fråga, som jag här vill
ta upp, nämligen prostitutionen. Den är
i dag en allvarlig fara för ungdomarna,
och särskilt allvarligt är, att såväl pojksom
flickprostitutionen tränger allt
längre ned i åldersgrupperna. Man får
nu ofta ta hand om ungdomar mellan
14 och 16 år. Faran tycks vara störst
för sådana ungdomar, som suges in till
huvudstaden, många gånger kanske i
avsikt att söka arbete. De som sysslar
med dessa frågor har nog också den
uppfattningen att problemet efter hand
förvärras och att den stora faran som
sagt är att klientelet blir allt yngre.

För de vuxna kvinnorna tillämpas
lösdrivarlagen, men det anses nog att
den lagen inte skall tillämpas så särskilt
ofta, åtminstone inte i Stockholm.
På andra håll tillämpas den nog mera.
Ungdomarna däremot blir omhändertagna
av barnavårdsnämnd.

Man förstår att det inte går att avskaffa
prostitutionen, men man vill
komma till rätta med avarterna, sutenörerna,
kriminaliteten och alkoholismen
och liknande, som följer i prostitutionens
släptåg. Svårigheterna där är
framför allt att våra åtgärder så en -

Yid remiss av statsverkspropositionen m. m.

\ sidigt inriktas bara på den ena parten.

Vi går aldrig till rätta med köparklien1
telet. I en motion, som vi väckt, har
vi tagit upp denna fråga och begärt
e dels förbättrade möjligheter att tillrättaföra
ungdomarna i samhället och dels
större polispersonal. Här är kanske en
i uppgift för kvinnlig polis.

Det har ifrågasatts, om lösdrivarlagen
är en lämplig väg att gå, och det bei
hövs kanske också en ny form av lag1
stiftning, så att omhändertagandet kan
1 ske även på annat sätt. Nu blir vederb
börande visserligen varnade, men se 1

dan släpps de igen utan övervakning,
t Vi borde kanske ha övervakare med

andra resurser än de nuvarande för att

2 föra ungdomarna tillbaka till ett ordnat
f liv och ordnade förhållanden.

Vidare har det i sammanhanget påi
pekats, att vi även borde ta upp pro1
blemets andra sidor och göra en allsi ~

dig utredning. Den frågan är tydligen

, aktuell för närvarande även i andra
länder. När man t. ex. i England dist
kuterar dessa problem, talar man inte
bara om den prostituerade kvinnan utan
i även om prostituanten, alltså mannen,
f Man tar med andra ord med båda de
1 ansvariga i bilden.

1 Jag anser denna fråga vara så stor
och allvarlig för vårt samhälle, att vi
1 måste ta upp den till utredning. Man
1 skulle därvid kunna tänka sig en kom1
mitté med juridisk, sociologisk och psykologisk
expertis, som reder ut frågan
» i dess helhet.

t Till slut vill jag också snudda vid en
av våra allra viktigaste frågor för närvarande,
som jag ser det, nämligen den
tekniska hjälpen till underutvecklade
länder. Den frågan är redan berörd av
några föregående talare. Bland annat
sade statsrådet fru Lindström att vi har
I gjort en hel del i det avseendet och att
vi där ligger väl framme i förhållande
till England och Amerika. Jag vill emellertid
peka på vårt grannland Norge,
där man ligger före oss i det arbetet.
Borde inte Norge därvidlag vara en

206

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ledstjärna för oss, och borde inte vi i
försöka komma upp i nivå med norr- 1
männen i det hänseendet? Med hänsyn 1
till vikten av samförstånd länderna ;
emellan och ur rent humanitära och 1
fredliga synpunkter anser jag detta vara i
en av våra allra viktigaste frågor. i

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi lever i en av de bästa
bland världar, sade herr Svensson i
Kungälv nyss. Det påminde mig om
några ord av Harry Martinson, som i
radion för något år sedan sade: »Vi lever
kanske i ett paradis, men vi har förvaltat
det illa.» Denna beska kommentar
hör väl samman också med en remissdebatt,
som ju är det tillfälle då vi nagelfar
och granskar regeringens fögderi.
Jag anser nog också att remissdebatten
är ett tillfälle, då vi litet var behöver
hålla domedag över oss själva.

Den som i likhet med mig råkat
komma på slutet av talarlistan känner
sig nästan alltid hågad att stryka sitt
namn och avstå från ordet. Jag har
gjort så under de två närmast föregåenda
remissdebatterna, men i år har
jag tagit mod till mig och gått upp i
talarstolen. Man skulle kanske kunna
säga, att jag har litet tid till godo, men
jag skall försöka att inte utnyttja den
i alltför hög grad.

Det är ett par områden, som jag här
skulle vilja beröra. Vi har nu i två dagar
lyssnat till mycken mer eller mindre
kvalificerad politisk visdom. Mestadels
har man talat om våra ekonomiska bekymmer,
och trots att vi väl tyckt oss
känna igen tongångarna, tycker jag nog
ändå att det är en i viss mån ny värdering
och ett nytt ansvar för samhällsekonomien
som nu håller på att kämpa
sig fram.

Finansministern har fått höra allvarliga
ord om sin förolyckade budget,
och den är förvisso en sorglig historia.
Själv har han, tycker jag, talat med
mindre bokstäver än vanligt, och det

är gott och tillbörligt. Men han är ingalunda
ensam på de anklagades bänk.
Många har sagt här, att vi är meddelaktiga
i det läge, vari vi befinner oss.
Vi har konstaterat, att vi under gångna
år har tillåtit oss ett mer eller mindre
avancerat ekonomiskt lättsinne. Den av
folkpartiet föreslagna besparingskommissionen
tycks nu rätt allmänt accepteras
som nödvändig. Jag noterar det
som ett hälsotecken, att vi ändå kan
få en översyn, hur den nu skall ske. Det
råder ingen tvekan om att vi sedan
årtionden har kommit in i en något för
rundhänt miljonrullning, inte bara här
i riksdagen utan i hela vårt samhällsliv.

Jag kan bara i förbigående erinra om
vissa allmänna byggnader, som väl ändå
har blivit onödigt dyrbara, skolbyggnader
exempelvis, som genom myndigheternas
våldsamma anspråk på standard,
i vissa fall lyxutförande, har
drivits upp i en kostnadsnivå, som är
orimlig och onödig och som vi nu får
dras med följderna av. »Konsten åt
folket» är en bra paroll, men man undrar
nog ibland, om det är riktigt nödvändigt
att förse skolsalar och bespisningslokaler
med konstverk för tiotusentals
kronor per styck.

Parollen »staten betalar» är en ansvarslöshetens
motivering, som leder
oss till fördärvet.

I det sammanhanget vill jag peka på
en företeelse, som gjort mig allvarliga
bekymmer och som säkert många stannat
inför. Det är inställningen: Låt oss
göra av med hela anslaget, annars får
vi mindre nästa år! Det borde i stället
vara något slags premiering av dem,
som kan hushålla med pengarna. Låt oss
alltså gå in för ekonomisk självbesinning,
hjälpas åt att skära bort utväxterna
på nationalbudgeten och koncentrera
oss på att avhjälpa den verkliga
nöd, som tyvärr ännu finns kvar inom
vissa områden av vårt samhälle. Jag
har sett den och ser den nästan dagligen.
I det fallet kan jag instämma i vad
herr Svensson i Kungälv sade nyss.

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 207

I folkpartiets motion om översyn av
socialutgifterna, som fröken Elmén nyss
nämnde, har vi gått in för denna dubbla
aspekt, dels att se efter att vi får en
bättre anpassning och enhetligare administration
och dels söka att få råd att
avhjälpa bristerna på ännu verkligt försummade
vårdområden. Över huvud taget
synes det mig, att hälsofrågorna
måste få ett större utrymme i vår strävan
för ett bättre samhälle. Detta är
ingen nyhet, och ändå är det där, som
vi skulle vilja göra betydligt mycket
mer.

Egentligen är det underligt, att sjukdomarna
skall vara ett så stort och
kostbart kapitel i ett land som vårt. Vi
har undgått krig och därmed förenade
hälsofaror, och vi har ett sunt och gott
klimat. Trots det räknar vi med en sjukfrekvens,
som bara i vårdkostnader och
förlust av arbetstid kostar landet cirka
5 miljarder kronor per år. Det måste
vara särskilt angeläget för oss att komma
till rätta med de problemen. Härvidlag
hälsar jag med tillfredsställelse
den upprustning av flera vårdområden,
som vår nye inrikesminister i år föreslår.
För oss i folkpartiet, som år efter
år motionerat om upprustning av såväl
kroppssjukvården som mentalsjukvården,
rehabiliteringen och andra likartade
områden, är detta en anledning
till tillfredsställelse. Visst återstår ännu
mycket att göra, men vi får ta ett
steg i taget. Vi torde få återkomma.

Vad jag särskilt skulle vilja understryka
är den förekommande hälsovården,
ty vad hjälper det oss, om vi skaffar
vård, läkemedel och läkare för alla
våra sjuka, om nyrekryteringen av de
sjukas antal bara fortgår inte bara med
oförminskad fart utan i ständigt ökad
omfattning? Saken är ju den, att vi här
i landet har — det måste vi erkänna —
en massa självförvållade sjukdomar. Vi
fördärvar oss med en överdriven konsumtion
av fett, socker, tobak, sprit och
andra s. k. njutningsmedel. I folkpartiets
socialvårdsmotion i år liar vi hl. a.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

v pekat på den våldsamma ökningen av
s fett- och sockerkonsumtionen. Jag kan
ä som exempel nämna, att vi 1880 hade
i en årlig konsumtion av 0,8 kilo fett
per år och invånare. Nu är vi uppe i
t 22 kilo. Sockerkonsumtionen var 10
kilo per år 1880, och nu är den uppe i
47 kilo. Vi fördärvar oss givetvis med
j detta övermått av vissa näringsämnen.
Det måste bli en förebyggande hälsovårds
uppgift att litet klarare och bättre
säga det till vårt folk. Jag yrkar inga
förbud. Den förekommande hälsovården
förefaller mig vara ett av våra mest
försummade vårdområden. Något måste
onekligen göras ytterligare.

Sedan skulle vi önska få bort den inkonsekvens,
som ligger i statens eget
handlande, den dubbelmoral, som här
är för handen. Jag behöver bara erinra
om alkoholfrågan och tobaksfrågan.

Spritens roll i svensk hälso- och sjukvård
utgör, herr talman, ett så allvarligt
kapitel att det skulle vara nyttigt
med en särskild undersökning av hela
detta problem. En av doktor Gunnar
Lindgren i Stockholm utförd inledande
undersökning av sambandet mellan alkohol
och arbete har nyligen publicerats
i Svensk Läkartidning.

Det skulle vara åtskilligt att säga även
om tobaksfrågan, som debatterats mycket
under de gångna åren. Den har tidigare
knappast betraktats som någon
hälsofråga, men nu har den ene efter
den andre av våra läkare slagit larm ur
hälsovårdssynpunkt. Vi inte bara röker
upp för i runt tal en miljard kronor
per år, vi fördärvar också våra kroppar,
och dessutom håller tobakslasten
på att bli en verklig plåga för våra
skolor. En del barn börjar röka vid 5—
6 års ålder, och redan i 9—10-årsåldern
iir de så avancerade att de måste
tillgripa nästan vilka medel som helst
för att skaffa cigarretter.

Vad gör samhället i detta läge? Jo,
vi lägger ner stora pengar på tobakspropaganda.
Helsidesannonser i våra
tidningar lockar ungdomen med nya

208 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fina cigarretlmärken. Att få några tusen
kronor till motpropaganda är däremot
nästan otänkbart. Tillsammans med
en läkardelegation deltog jag för någon
tid sedan i en uppvaktning för statsministern
i denna fråga, och vi blev mycket
vänligt mottagna. Jag tvivlar inte
ett ögonblick på att hans excellens herr
statsministern avsåg att hjälpa oss, men
det fanns vid det tillfället inte några
pengar, och tyvärr är det inte heller nu
möjligt att få några fattiga tusenlappar
för att i våra skolor visa film som klart
demonstrerar kancerfaran i samband
med bruket av tobak.

Som kammarens ledamöter vet kämpade
vi för ett par år sedan intensivt
för att få bort styckeförsäljningen av
cigarretter. En del lärare i våra skolor
hade begärt att denna försäljning skulle
slopas. Jag satt i det utskott som behandlade
ärendet i fråga, och vi fick
från Tobaksmonopolet ett meddelande
att man där var intresserad av att slopa
styckeförsäljningen. Vi lät lura oss
av detta och gjorde inte något uttalande
på denna punkt. Inte har det blivit
någon ändring! Då riksdagen icke
framställde en sådan maning har ingenting
åtgjorts. Vi torde få anledning
att återkomma till detta.

Här behövs krafttag i förebyggande
syfte på det ena området efter det
andra. Man kan också fråga sig, herr
talman, om inte hälsovårdsfrågorna nu
börjar få en sådan omfattning att det
vore tid att realisera den gamla tanken
på ett hälsovårdsdepartement och
en särskild hälsovårdsminister. Låt
mig, om också bara i förbigående, få
aktualisera denna tanke på nytt!

Till sist är det väl ändå ytterst fråga
om vars och ens personliga ansvar för
att det skapas bättre och lyckligare förhållanden
i samhället. Därvid fördjupas
problemet till att omfatta inte bara den
kroppsliga hälsan utan också vårt folks
moraliska och andliga hälsa, allt detta
värdefulla, som herr Hedin och andra
tidigare under debatten varit inne på.

Det gäller troheten mot det kristna arvet,
den västerländska kulturens verkliga
grundval. Jag tror inte att det räcker
med att vi ger de kristna grundsatserna
ett visst utrymme när vi skall behandla
sådana problem som kristendomsundervisningen
i skolorna, kyrkofrågorna
och de direkt folkmoraliska
frågorna. Jag är viss om att vi är inne
på rätt väg om vi söker att efter fattig
förmåga tillämpa dessa rättfärdighetens
principer även på socialvård, skattelagstiftning,
försvars- och utrikespolitik.
Varje uppriktig strävan att uträtta något,
som tjänar människorna och gör
det lättare för folk att leva i denna
värld, betecknar jag som en folkmoralisk
insats.

Någon gång kan man väl få den kätterska
misstanken att vi lagstiftar en
smula i onödan och att vi liksom fariséerna
på Jesu tid binder samman
tunga bördor och lägger på människornas
skuldror utan att det är alldeles
nödvändigt. Det är detta vi kallar
Krångelsverige. Det skulle vara roligt
om vi som kallas lagstiftare kunde
få vara med om att ge folket enkla
och klara bud — men inte alltför
inånga.

Denna syn på det politiska livet som
en totalitet, där ledstjärnan måste vara
rättfärdighet och rättvisa — rätt åt alla,
orätt åt ingen — utesluter inte att det
ibland uppkommer frågor som i speciell
mening kan betecknas som folkmoraliska.
Dit hör, utöver vad jag tidigare
nämnt, exempelvis frågan om
den — jag skulle vilja säga försummade
— andliga vården vid sjukhus och
ungdomsvårdsskolor. Jag hälsar med
tillfredsställelse löftet att en proposition
angående den andliga vården vid
sjukhusen skall komma den 1 februari
i år. Jag vet inte något om dess innehåll,
det får vi återkomma till senare,
men det är tacknämligt att frågan är
på marsch.

Dit hör frågan om den ideologiska
grunden för äktenskap och familjeliv,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vördnaden för livet —• även det ofödda
barnets liv — dit hör hela det svårlösta
problemkomplex som rör orsakerna till
den stigande vågen av ungdomsbrottslighet,
dit hör prostitutionen, som fröken
Elmén nämnde, förakt för lagar
och förordningar — med ett ord den
moraliska försumpning som vi faktiskt
står rätt oroliga inför. Hör det inte,
ärade kammarkamrater, till vår uppgift
som folkrepresentanter och lagstiftare
att i det läget fråga oss, hur
det kommer sig att vårt folk, trots att
vi sluppit två förödande världskrig
och trots att vi har den högsta tänkbara
levnadsstandard, har så svåra sociala
och moraliska problem? Vad är orsaken
till den ständigt stigande skilsmässofrekvensen?
Varför har alkoholismen
ett så fruktansvärt grepp om just vårt
folk? Varför är narkotikamissbruket
och nikotinförgiftningen — till och
med bland skolbarn — så svåra att
komma till rätta med. Varför är den
svenska självmordsfrekvensen i stigande?
Har vi rätt att bara marschera vidare
och syssla med ekonomiska och
andra politiska frågor utan att åtminstone
försöka utreda orsakssammanhangen
mellan kropp och själ, mellan
materiellt och andligt? De flesta av oss
vet, att en hel del av dessa företeelser
samanhänger med den livsåskådningskris,
som vi just nu är inne i. Någon
har sagt, att vi måste söka oss tillbaka
till en ödmjuk respekt för de andliga
och eviga värdena. Jag kan instämma
i den meningen, dock med den ändringen
att vi inte skall söka oss tillbaka
utan framåt. Tillbaka har vi gått länge
nog, och får vi hålla på några år till,
är vi tillbaka i en hedendom, som ingen
av oss önskar. Vi skall gå framåt för
att på nytt upptäcka andliga värden
och hringa dem i kontakt med den
verklighet som möter oss nu.

Jag är förvissad om att övriga ledamöter
i kammaren tillsammans med mig
gläds över varje tecken till ett fördjupat
ansvar. Den samling som ägde rum
14 — Andra kammarens protokoll 1958.

i morse i utrikesutskottets lokal var i
det stycket en liten begynnelse, som
jag tror kan komma att betyda mycket
för vår sammanhållning och för vår
kraftsamling. Med biträde av riksdagens
ansvariga myndigheter har vi fått
möjlighet att varje plenidag träffas en
halvtimme före plenum till en enkel
morgonsamling med en kort stunds bibelläsning
och ett par psalmverser,
precis som sker i en rad andra parlament.
En god vän till mig, som tillhör
den västtyska förbundsdagen i Bonn,
har berättat, hur man där under flera
år haft en sådan samling. Det är i regel
ett hundratal tyska riksdagsledamöter
som kommer till denna inledning
av dagen. Vi som var med i morse har
en känsla av att detta kanske rent av
är en historisk dag. Vi får nu mera
allmän tillgång till en frivillig gemenskap,
som ändå för oss öppnar källor
till en mycket stark inspiration. I samband
med morgonsamlingen erinrade
jag mig Harriet Löwenhielms litet underfundiga
strof, som jag, herr talman,
tillåter mig att sluta med:

Världen har en farlig makt
Den vill slå ihjäl en
Låt oss hålla husandakt
Ty det lugnar själen.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen tagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Även med risk för att
bli kritiserad som den ståndaktige tennsoldaten
känner jag mig likväl uppfordrad
att säga några ord i en fråga,
som alltid intresserat mig, inte minst
sedan jag kom till riksdagen, nämligen
abortfrågan. Jag tar upp frågan i denna
debatt mest med anledning av en vetenskaplig
undersökning, som utfördes
förra året av medicinalrådet Curt
Åmark och doktor Per Arén. Jag tycker
att det vore mot riksdagens intentioner
att låta denna utredning passera
Nr 2

210 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

utan att ett enda ord sades om den. 1948
och 1953 uttalade riksdagen på förslag
av första lagutskottet: »Abortfrågan är
av den stora vikt att den ständigt bör
vara föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
eftersom den berör ett
mycket allvarligt problem för den enskilde
och därtill respekten för liv.»

Detta riksdagens uttalande ger mig
frimodighet och uppfordrar till ett ord
i remissdebatten.

De legala aborternas toppnivå nåddes
1951 med en siffra av 6 328. Antalet
har sedan dess sjunkit och håller sig
nu under 5 000. Den stegrade frekvensen
av legala aborter faller på de psykiatriska
och socialpsykiatriska motiveringarna
för abort.

I diskussionen om de legala aborterna
är det ett vanligt påstående, att nuvarande
lagstiftning och praxis ger
fullt tillfredsställande garanti mot missbruk.
Myndigheterna är mycket restriktiva,
brukar det heta, och man har
därför ingen anledning att anta att legal
abort beviljas annat än i yttersta
nödfall. Medicinalstyrelsen avvisar varje
år tusentalet ansökningar. I och för
sig bevisar detta ingenting. Men det
visar att abortmentaliteten nått de områden,
där abort betraktas som en rättighet.
Del är också vad gynekologerna
säger. Från läkarhåll har man varnat
för alltför stor generositet, och enskilda
läkare har i många fall förmått kvinnor,
vilka av medicinalstyrelsen erhållit
aborttillstånd, att avstå från ingreppet.
De har efteråt kunnat konstatera
att dessa kvinnor oftast varit tacksamma
för de goda råd de fått och som de
följt.

Den av herrar Åmark och Arén gjorda
undersökningen bekräftar uppfattningen
att abort i icke ringa utsträckning
beviljats, utan att tvingande skäl
därför kan anses föreligga. Till medicinalstyrelsen
skall inrapporteras alla i
landet utförda aborter. I en kolumn
kan man se vilka beviljade aborter som
icke kommit till utförande. Undersök -

ningen, som omfattar åren 1950, 1951
och 1952, berör alla de fall i Stockholm,
Stockholms län och Uppsala län som
icke aborterat fastän tillåtelse givits av
medicinalstyrelsen; det gäller sammanlagt
244 fall. Den huvudsakliga avsikten
med undersökningen har varit att
söka utröna, hur utvecklingen och efterförloppet
blir för de kvinnor, som
trots beviljad legal abort icke opereras
utan föder barnet och själva tar hand
om det. Vid undersökningen visade det
sig att av de 244 hade 30 fått abort
utan anteckning — man kan här fråga
hur det är med statistikens tillförlitlighet
— 7 stycken var aldrig gravida, då
de sökte och av medicinalstyrelsen fick
beviljad abort, vilket förefaller ännu
märkligare. I 33 fall har graviditeten
avslutats genom spontan abort eller
missfall eller i något fall genom illegal
abort, enär man inte ville vänta på
förutsatt tillstånd.

När man så skalat bort de fall, som
för undersökningens syfte var ovidkommande,
återstod 142 fall. Tre till fem
år har gått sedan de kvinnor det gäller
fött sina barn, 104 av dem besöktes av
Åmark och Arén gemensamt och mödrarna
ställde sig mycket positiva till
undersökningen. Vad har nu denna undersökning
visat? Det är naturligtvis
inte möjligt för mig att på några minuter
— jag har lovat herr talmannen
att inte hålla på längre än 15 minuter
— redovisa denna fint nyanserade undersökning,
men med rimliga anspråk
går det ändå att ge en bild av resultatet.
De fall det gäller har prövats av
rådgivningsbyråer med abortutredning
som specialuppgift eller av psykiatriker
och kuratorer, knutna till psykiatriska
kliniker eller mentalsjukhus, och
allra sist av medicinalstyrelsen, som
givit tillstånd.

Skälen till att de kvinnor som fått
tillåtelse att abortera avstått från ingreppet
är av skiftande slag och mycket
intressanta. Inte mindre än 71 av
dem avstod frivilligt efter en tids be -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

211

sinning och 9 av dem efter påverkan av
anhörig. 36 avstod efter ett sakligt samtal
med läkaren, där abortens alla
aspekter ventilerades, men ingen av
dessa kvinnor nekades abort, utan de
avstod. I de övriga fallen tillät inte
lagen aborts verkställande, därför att
havandeskapet gått över 20 veckor och
i en del fall gick upp mot 24 :e veckan.

Det synes ganska anmärkningsvärt
att så många av dessa kvinnor som
först underkastat sig en abortutredning
och sedan, efter att ha erhållit tillstånd
till legal abort och därmed också erhållit
samhällets verifikation på ett riktigt
handlande, av eget initiativ eller efter
samtal med en anhörig eller efter samtal
med gynekolog avstår från att låta
aborten gå i verkställighet. Det som i
detta sammanhang är av största intresse
är att få kännedom om reaktionerna
hos dessa kvinnor efter barnets födelse.
Svaret blir i all korthet detta:

Av de 142 mödrar som fött och tillika
behållit sina barn hos sig var inte
mindre än 134, eller 94 procent, nöjda
och hade en positiv inställning till barnet
och var väl anpassade. I 70 procent
av fallen kunde man dessutom konstatera
en fullständig anpassning till barnet,
till äktenskapet och de personliga
relationerna i övrigt samt till den sociala
situationen. 1 flertalet fall hade
kvinnorna inte mött de stora svårigheter,
som de själva föreställt sig skulle
uppstå genom barnets tillkomst. Någon
försämring av hälsan kunde inte iakttagas.
I fråga om äktenskapet hade barnafödandet
i regel inte medfört någon
försämring, snarare tvärtom. I många
fall hade en påtaglig förbättring av anpassningen
i äktenskapet ägt rum. Flera
satte förbättringen i direkt samband
med det aktuella barnets tillkomst. Detta
gällde, säger man, särskilt äldre
kvinnor —■ i de fallen hade makarna
förts närmare varandra. Ett 10-tal trodde
sig kunna konstatera försämrade relationer,
men om barnets tillkomst var
orsaken härtill är mycket osäkert.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

v Många av dessa abortsökande kvinnor
har anfört socialekonomiska moa
tiv för sin abortönskan: dålig bostad

v eller ingen bostad alls, ansträngd eko e

nomi som kräver fortlöpande arbete

e från kvinnans sida och brist på hem t

hjälp. Situationen blir till ytterlighet

i pressad och föreläsningar i äktenskap lig

hygien hjälper ju inte när barnet är
t på väg.

i De yttre omständigheternas tryck syra
nes alltför hårt. Kvinnan ser då inga

1 möjligheter att fullfölja graviditeten,

hon kan inte bemästra svårigheterna
t utan söker abort, även om hon innerst
r inne skulle vilja föda barnet. Och samhället
hjälper henne, ger henne en
a chans att komma till rätta med sitt pro i

blem. På vad sätt? Jo, genom abort,

;- genom fosterdöd! Många kvinnor av

a denna kategori, får sedan i efterför ■.

loppet en mycket ogynnsam psykisk

reaktion i form av mer eller mindre
uttalade skuldkänslor, där enda botemedlet
i en del fall är försök till ny
a graviditet och då sådan inträtt att bära
fram barnet till födsel,
t Av de undersökta 142 fallen ansåg
117 att deras situation på ett väsentligt
sätt skulle ha underlättats, om de koma
mit i åtnjutande av hjälpåtgärder av
olika slag. Hjälpbehovet var i samtliga
e fall, endera eller i olika kombinationer,
bostad, hemhjälp eller ekonomiskt
e stöd. För 57 var det bostadsfrågan, för
n 64 hemhjälp och för 58 ekonomiskt stöd
som var primärbehoven.

Herr talman! Det återstår nu att se,
n om det ansträngda statsfinansiella läget
a även i fortsättningen skall kasta sin fukti-
kalla slagskugga över detta livsområde,
a som dock i mycket hög grad är åtkomd
Egt för förebyggande åtgärder. I en
t- budget på över 12 miljarder borde det

e ha varit möjligt att avdela så pass myc a

ket, att önskan om legal abort på grund
I- av ekonomiska skäl undanröjes. Nekar
samhället-staten-riksdagen detta så har
r man mer eller mindre klart sagt ifrån:
vi ser hellre att tusentals kvinnor löser

212 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sin prekära situation genom att ta sin
tillflykt till läkarens kniv. Det är ovärdigt
ett kultursamhälle, som säger sig
hävda människovärdet. Inte med en
enda krona har man i årets statsverksproposition
ökat anslaget till abortförebyggande
åtgärder.

Att den nu gällande abortlagen är i
behov av en översyn har den undersökning,
som jag här i några få ord
presenterat, givit vid handen. Jag tror
att en rad av framstående gynekologer
har rätt när de hävdar, att den nuvarande
abortverksamheten till stor del
vänder sig till ett helt nytt klientel av
kvinnor, som aldrig skulle ha kommit
på tanken att göra kriminell abort utan
fött barnet, om inte möjligheten till legal
abort funnits. Att på indikationerna
»svaghet» eller »förutsedd svaghet»
avgöra, huruvida skäl föreligger
för avbrytande av havandeskapet, är givetvis
en ytterst svår sak. I några av
de fall undersökningen omfattat ansågs
av medicinalstyrelsen s. k. vitalindikation
för abort föreligga, men förloppet
blev inte alls sådant som man i samband
med abortutredningen hade trott.
Det visar sig, att t. o. m. svåra psykiska
symptom försvunnit så snart kvinnan
beslutat sig för att fortsätta graviditeten.

Den gjorda undersökningen måste
enligt min mening vara en allvarlig
tankeställare för oss alla. De 142 kvinnorna
har av medicinalstyrelsen fått
indikation för abort fastställd, men de
utnyttjade inte möjligheten. Några komplikationer
tillstötte inte i större utsträckning
än i vanliga fall. För 89 procent
av kvinnorna, d. v. s. 127 fall,
har cfterförloppet visat, att det var
berättigat att de avstått från operationen.
För 15 var det tveksamt om inte
abort varit det riktiga, men tveksamheten
grundar sig då till en del på andra
faktorer än dem som förelåg i den situation,
då aborten var aktuell.

Det är alltså inte på det sättet, att
när rådgivningsbyrå, kuratorer och

medicinalstyrelsen —- d. v. s. medicinalstyrelsens
socialpsykiatriska nämnd
— sagt sitt, så är alla skäl och motskäl
så prövade, att man bara har att gå
vidare. Här framgår klart, att såväl
kvinnorna som myndigheterna bedömde
situationen svårare än den faktiskt
var. Detta kan särskilt i psykologiskt
hänseende vara fullt förklarligt. Det är
fastslaget, att den socialmedicinska indikationen
»förutsedd svaghet» i stort
sett uteblev. Yilken läkare i världen
kan för övrigt så se in i framtiden, att
han rent visionärt kan säga vad som
kommer att ske med en kvinna om två
eller tre eller fyra år? Nej, något sådant
tror ingen människa.

Kvar efter undersökningen står, att
av de 142 efterundersökta kvinnorna
var 134 väl anpassade till barnet. 70
procent var även väl anpassade till äktenskap
och allmän livssituation. I 127
fall fastslogs till full evidens, att det
var berättigat att avstå från abort. Här
räddades alltså, herr talman, hundratals
människoliv — barn som vid det
här laget leker och rasar precis som
alla andra friska och sunda barn, helt
enkelt därför att de fick leva. Här blev
intet utsläckande av liv. Jag anser att
riksdagen genom att godkänna första
lagutskottets skrivning förpliktat sig
att allvarligt följa denna fråga, och
därför har jag dragit fram den i årets
remissdebatt. Och det har inte ett spår
av fanatism om jag säger, att det är en
allvarlig sak om licenser för legal abort
utfärdas mer eller mindre i onödan.
Slutsatsen kan inte bli någon annan än
att ökad restriktivitet måste iakttagas.

De kvinnor det här gäller har visat
sig vara i allo kapabla att ta vård om
barnen utan att därigenom påtagligt
försämras till hälsa och krafter. 37 procent
talar om förbättrad psykisk hälsa
och 19 procent om förbättrad arbetsförmåga.
Jag kan inte se annat än att denna
undersökning ger belägg för att en översyn
i skärpande riktning av de psykiatriska
och socialpsykiatriska indika -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

213

tionerna i abortlagen är motiverad, men
i anslutning härtill måste effektivare
hjälpåtgärder ställas till förfogande. En
bättre handläggning skulle komma till
stånd om ställningstagandet till abort
kunde ske på sjukhus. Tillräckliga resurser
för undersökning och i vissa fall
för intagning på sjukhus för kroppslig
och psykiatrisk utredning och behandling
bör därför skapas.

Jag har förut betonat betydelsen av
den ekonomiska hjälpen och kan lämna
den frågan. Det skulle ha varit glädjande,
om man redan i årets statsverksproposition
kunnat skönja något av
djärva grepp på denna fråga. Nu hoppas
jag att så blir fallet inom en snar
framtid.

Herr talman! Jag hade också i dag,
inte minst med tanke på förhållandena
i mitt eget län, tänkt att säga något om
en annan, från det jag förut talade om,
mycket artskild sak. Det gällde nedläggandet
av järnvägar, innan vägservicefrågan
blivit tillfredsställande löst.
Men jag avstår från det och instämmer
helt i vad herr Eliasson i Moholm sade
i den frågan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Den som under senare
år haft kontakt med det norrländska
jordbruket — och småbruket över huvud
taget -—- har inte kunnat undgå att
konstatera en kontinuerlig försämring
av lönsamheten. Särskilt under det sista
året har denna tendens varit påtaglig.
Priserna på en hel del förnödenheter
•— alltså driftkostnaderna — har
ökat märkbart, medan produktpriserna
stått stilla eller i vissa fall t.o.m. sjunkit
ganska avsevärt. Resultatet har blivit
en ännu sämre arbetsersättning än
tidigare för brukaren och hans familj.
Man kan lätt förstå den allt starkare
oro för framtiden, som gör sig gällande
I skogsbygderna har denna känsla just
i år förstärkts genom de försämrade
inkomstmöjligheterna från skogen —■
det gäller både dem som har egen skog

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i och dem som har skogsarbete hos ande
ra skogsägare vid sidan av jordbruket.
1 Jag inser mycket väl, att man inte
1 kan begära för mycket beträffande lönt
samheten vid småbruken. När riksdagen
år 1947 fattade sitt beslut om den
1 s. k. inkomstlikställigheten, utgick man
§ ju från basjordbruken, d.v.s fastigheter
med 10—20 ha åker som den minsta
storleksgrupp, där inkomstlikställighev
ten med vissa andra kategorier under
a angivna förutsättningar skulle garanteras.
Men samtidigt utlovades ett stöd
‘ från statsmakternas sida även åt småv
bruket, och detta löfte har vid skilda
tillfällen och i olika sammanhang uppr
repats. Det tog lång tid, innan den
utlovade och ofta efterlysta småbruks!>
utredningen kom till. Sedan dess har
a åtskilliga jordbruksministrar kommit
n och gått, men ingenting har inträffat,
''> annat än att klimatet för det mindre
‘ jordbruket blivit allt bistrare.

Det har, som alla vet, medfört ett
nedläggande av mindre jordbruk i allt
r snabbare takt. En sådan utveckling är
e givetvis ofrånkomlig i en viss utsträckning,
men jag kan inte underlåta att i
det här sammanhanget upprepa och understryka
vad som också så ofta frame
hållits, nämligen att om den utvecka
lingen tillåts att gå för långt, så kan
i- det få rent katastrofala verkningar, inte
tt minst för våra norrländska småbruksg
bygder. Inom mitt hemlän, Jämtlands
5- län, har uttunningen i vissa trakter redan
gått så långt, att mjölkbillinjerna
3- till mejeriet hotas att dras in på grund
ir av för dålig bärighet och alltså orima
liga kostnader. Det betyder sannolikt
i- en långsam men säker död också för
i- de kvarvarande. Vad detta innebär för
n bygden som sådan kan lätt förstås. Jag
j. behöver bara peka på ett betydelsefullt
■e förhållande, nämligen småbrukets roll
le när det gäller tillhandahållande av båsst
tar och arbetskraft för skogsbruket men
le också som inkomstutjämnande faktor
— under tider av sämre konjunktur för
ig skogsbruket.

214

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu har en proposition om särskilt
stöd till småbruket utlovats av jordbruksministern.
Det är inte för mycket
sagt, att den på många håll motses
med mycket stora förväntningar. Tyvärr
kan man ju inte längre tro på
några underverk — givetvis inte heller
för småbrukens del. Men en sak vill
man gärna önska — och det var egentligen
mitt ärende i denna fråga — nämligen
att man i detta sammanhang så
långt möjligt klargör statsmakternas inställning
och avsikter beträffande småbrukets
framtid. För en svårt sjuk är
ovissheten ofta den största plågan.

Men det är givetvis inte bara jordbruket,
som kämpar med svårigheter i glesbygderna.
Också näringslivet i övrigt
lever i ständig, frisk till hård, ofta tilltagande
motvind. Vi upplever då och
då inskränkningar och nedläggande av
driften vid större och mindre företag.
De speciella norrlandsproblemen, både
för folket och näringslivet, är en sak
som många före mig men även jag några
gånger tidigare aktualiserat i denna
kammare. Just nu när det är särskilt
mörkt och kallt i Norrland blir man
ofta påmind om hur den senaste energiskatten
drabbat de norra delarna av
landet hårdare än söderut. Ett större
tillmötesgående från statsmakternas sida
— jag menar givetvis lindrade pålagor
—• skulle betyda mycket, kanske
också psykologiskt just nu i vintermörkret.

Ett exempel till, herr talman! Bensinskatten
drabbar också de stora avståndens
områden och därmed näringslivet
där hårdare än på andra håll. Vid flera
olika tillfällen har det här i riksdagen
begärts både utredningar och direkta
åtgärder syftande till en utjämning av
bensinpriset över hela landet, något
som faktiskt tillämpas beträffande vissa
andra varor, men svaret har alltid
blivit välvilligt men undvikande. När
frågan senast behandlades i riksdagen,
fann allmänna beredningsutskottet att
»skäl talade för att jämkningar i den

gällande zonindelningen vore befogade».
En utredning av vissa problem i
anslutning till denna fråga pågick emellertid
i priskontrollnämnden, och enligt
utskottets mening skulle man genom
priskontrollnämndens utredning kunna
erhålla utgångspunkter för vidare åtgärder.
Och därmed ansågs tydligen
alla rimliga anspråk för tillfället vara
tillgodosedda.

Nu vill jag gärna sluta med att fråga:
Har salig priskontrollnämnden efterlämnat
något testamente på denna
punkt och skulle inte detta testamente
i så fall kunna öppnas nu? I annat fall
kanske vi ser oss nödsakade att på nytt
besvära kammaren i samma fråga.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Nyligen publicerades av
utrikesdepartementet en vit bok rörande
svenska planer på intervention i
Norge och Danmark vid andra världskrigets
slut. Jag hade en interpellationsdebatt
med hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena i början av
förra året, varvid vi kom in på de principiella
skälen för att vårt land från att
tidigare onekligen ofta ha varit bland
de första i fråga om att publicera akter
i utrikespolitiska frågor nu kommit i
efterhand. Det har särskilt när det gäller
förbindelserna mellan Sverige och
Norge medfört att man sett åtskilliga
mot vårt land kritiska uppgifter i norsk
press och i norska aktsamlingar ävensom
i andra utländska publikationer.
Hans excellens herr utrikesministern
sade i sitt interpellationssvar förra året
att sådana förhållanden kan uppenbaras,
som gör det tveksamt, om man skall
publicera eller inte. Man kan väl säga
att denna vitbok tvärtom i stort sett
har visat att de svenska bedömningarna
var riktiga. Trots de kritiska röster i
norska pressen som inte saknats och
fortfarande förekommer, är det nog så
att vi med relativt gott samvete kan se tillbaka
på den tiden. Jag skulle ändå, om

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

215

hans excellens utrikesministern varit
här, ha ställt följande fråga till honom:
Vad finns det för anledning till att vi
är så försiktiga med publicerandet av
andra aktsamlingar när det gäller den
svenska politiken under denna tid? Nästan
varje år utkommer det inte minst i
de anglosaxiska länderna publikationer,
som innehåller en del missvisande uppgifter
om vårt land. Har vi så mycket
hemlighetsfullt att dölja, att vi skall behöva
komma i efterhand här? Jag tror
att vi på det sättet skapar onödigt hemlighetsmakeri.
Jag tror att den svenska
utrikespolitiken med fullt skäl kan redovisas,
naturligtvis med förbehåll för vissa
uppgifter.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad en f. d. ledamot av denna kammare,
ambassadör Rolf Edberg, nyligen
påpekade i fråga om förbindelserna mellan
de nordiska länderna. Vi känner ju
väl till Rolf Edbergs kunnighet på det
utrikespolitiska planet. Hans inlägg i
denna kammare skattade vi mycket
högt. Det är ganska anmärkningsvärt,
när vi nu diskuterar den nordiska marknaden,
att Rolf Edberg häromdagen
skrev, att om man skulle läsa norska
tidningar och där få en uppfattning om
vad som sker i Sverige, skulle man få
en fragmentarisk och missvisande bild
av vårt land. Detsamma gäller tyvärr om
vad den svenska pressen har att meddela
om Norge. Det är beklagligt, att
det skall ske i en situation, då vi står
inför avgörandet, om vi skall gå in för
en nordisk marknad eller ett europeiskt
frihandelsområde. I den frågan uttalade
sig häromdagen en känd representant
för det svenska näringslivet. Han ifrågasatte
om vi inte i vår tullpolitik och i
den tulltaxa, som snart skall behandlas
här i riksdagen, skulle gå in för den tullpolitik,
som sexmaktsstaterna bedriver.
I detta liigc visar det sig, att medborgarna
i de nordiska länderna iir så illa informerade,
som Rolf Edberg sade.

Tillåt mig, herr talman, att säga några
ord om den diskuterade upplösningsrät -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

t ten beträffande den svenska riksdagen.

: Jag vill principiellt ansluta mig i det

i väsentliga till vad herr Ohlin sade i går,
v nämligen att det är ganska meningslöst
i att dra paralleller med den engelska författningen
och den engelska upplösi
ningsrätten, då det gäller ett tvåkammarsystem,
där första kammaren bara
har suspensivt veto och där en för
t andrakammarparlamentarismen väsentlig
grundsats redan 1846 uttrycktes av
r Peel, när han sade att en regering hos
i- monarken kan kräva beslut om parlaa
mentsupplösning främst under den föri-
utsättningen, att man är säker på att
;- kunna åstadkomma en väsentlig förändring
av kammarens sammansättning.
a Liknande tankegångar utvecklades t. ex.

1923 av den liberale partiledaren i Engn
land Asquith. Jag vill säga detta, då man
l_ ofta i den svenska diskussionen har föru
bisett att statschefen har vissa preroq
gativ, medan de engelska statsrättsj
lärare, som yttrat sig i denna fråga, inte
,t förbisett eller förnekat att kungen kan
t ha ett visst inflytande. Jag påpekar ingalunda
detta för att bestrida, att man kan
n upplösa andra kammaren, utan för att
a framhålla att om riksdagen inte kan
'' samlas inom två månader, under vilka
det kan inträffa utrikespolitiska hän(1
delser som radikalt förändrar förhållann
det mellan statsmakterna, kan en mycket
p allvarlig situation uppstå. Vi vet hur
tt detta i andra länder medfört, att rikslr
dagens befogenheter genom konstitutio ir

nella fullmaktslagar reducerats på ett

väsentligt sätt och regeringen fått maktje
befogenheter, som inte är förenliga med
at demokratien. Jag säger inte heller detta
a_ därför att jag tror att socialdemokraj
terna i nuvarande situation har några
as som helst sådana planer, utan därför att
ip det är ganska oförenligt med demokratiens
grundsatser att det under en
längre tidrymd inte existerar någon
n_ folkrepresentation.

Herr talman! Jag skall sluta med att
ra kommentera några ord, som hans cxcclit-
lens statsministern yttrade i går. Det

216 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

var i polemik med Bertil Ohlin om liberalismen
och organisationerna. Statsministern
sade i slutet av ett replikanförande,
att vi lever i organisationernas
tid, och den gamla liberalismen är död.
Den gamla liberalismen förfäktade i allmänhet
icke någon manchesterliberalism.
Man kan erinra om hur Erik Gustaf
Geijer efter avfallet 1838 starkt betonar
organisationernas betydelse. Läs de engelska
liberalerna från John Stuart Mill!
Den uppläggning som statsministern
hade och som gick ut på att vårt samhälle
kommit in i en ny situation, där
själva förhållandet mellan stat och individ
rubbats och där den liberala grundsatsen
skulle vara verklighetsfrämmande
var missvisande. Just i organisationernas
tid har vi all anledning att värna
om den enskilde medborgarens rätt. Det
har från denna talarstol yttrats många
överdrivna ord om rättsröta, men ett
kan vi vara övertygade om, inte är organisationerna
här hos oss eller utom
vårt land ett fast värn för den frihet
som kanske var utgångspunkten för
marxismen när den profeterade om att
»staten skulle do ut». Jag kan därför
inte se annat än att det funnits alla skäl
för statsministern, inte minst med hänsyn
till det intresse som han har för
dessa problem, att erkänna att liberala
grundtankar dock utgör ett arv som alla
demokratiska åskådningar bör slå vakt
om.

Herr talmannen tog på nytt ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att fortsätta någon polemik från i går,
tv jag tror inte att det tjänar mycket
till. Men jag kan inte undertrycka den
reflexionen att olägenheterna av vårt
tvåkammarsystem var, såsom herr Wedén
redan påpekat, särskilt framträdande
under gårdagens debatt, eftersom
det ju inte visade sig möjligt för
statsministern att för sina inlägg finna

någon riktigt tillfredsställande utgångspunkt
i vad som hade sagts eller inte
sagts här i kammaren. Jag tror emellertid
att det är lika bra att vi nu lämnar
därhän statsministerns missförstånd
och vad därmed sammanhänger.

Jag begärde uteslutande ordet för att
utan varje polemisk avsikt återkomma
till en principiell fråga som gäller så att
säga vårt författningsliv i praktiken.
Det ges här i riksdagen sällan tillfälle
till principiella författningsdiskussioner
av denna art — det är huvudsakligen
valsystemet och sådana ting som
under senare år varit föremål för diskussion.
Jag tror att det inte är alldeles
utan betydelse, om den offentliga
debatten kan på punkter, där klar lagstiftning
och fast praxis saknas, bidra
till en utveckling fram mot önskvärd
klarhet och stadga.

Den fråga jag syftar på gäller den
andrakammarparlamentarism, till vilken
bl. a. regeringspartiet och dess ledare
har bekänt sig. Såsom jag redan i
går påpekade, måste talet om en andrakammarparlamentarism
innebära att
majoriteten i andra kammaren ■— om
det nu där finns en majoritet som kan
samlas kring ett väsentligt program —
tillmätes särskild betydelse. Jag vill
föra detta resonemang helt principiellt
och tänker därför inte komma in på
frågan, huruvida det finns en sådan
majoritet just nu eller om det kommer
att finnas en sådan om några månader,
ett par år eller vad man vill säga. Det
är något som vi får diskutera i varje
särskild situation. Jag bara konstaterar
att andrakammarparlamentarism måste
innebära att majoriteten i andra kammaren
tillmätes en betydelse som man
inte tillskriver majoriteten i första
kammaren. Man måste väl då tillmäta
andrakammarmajoriteten särskild betydelse
t. ex. vid regeringskriser, och
t. ex. för frågan om när en regeringskris
kan anses ha uppkommit och eventuellt
i andra politiska krislägen. Vi
har inte något dagordningsinstitut här i

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sverige, och därför är inte minst det
andra exemplet av icke ringa intresse.

Statsministern yttrade i går en del saker
om regeringsbildningen i höstas,
som jag här inte alls tänker diskutera.
Den frågan har förevarit. Hans ord
måste emellertid — såvitt jag fattade
dem rätt — innebära att han delar den
mening som även jag uttryckt, nämligen
att vid en regeringskris, varvid inte
en samlingsregering kan bildas, det
första naturliga alternativet att pröva
är möjligheten av en regering med majoritet
i andra kammaren. Jag tyckte,
att statsministerns ord var rätt klara
på den punkten. Jag hoppas, att jag inte
liar missförstått honom, men det är av
viss vikt att det fastslås, att hans mening
är denna, eller, om den är någon
annan, att han preciserar vari den avviker.

Det kan säkert, som sagt, tänkas andra
politiska krissitutationer, där spörsmålet
om innebörden av andrakammarparlamentarismen
skulle kunna få faktisk
betydelse. Jag tror, att det inte är
alldeles olämpligt om vi i den lugna
atmosfären, som nu synes råda i kammaren
— och alldeles oberoende av en
debatt kring ett akut krisläge — skulle
kunna ha ett litet meningsutbyte i detta
spörsmål. Jag är övertygad om att statsministern
Erlander, när han bekände
sig till andrakammarparlamentarismen,
hade vissa föreställningar om vad han
menade med detta uttryck. Även om jag
ofta kritiserar statsministern vill jag
inte tillbakahålla den lilla komplimangen,
att jag har lång erfarenhet av att
han har rätt bestämda föreställningar
associerade med de uttryck, som han
använder i en debatt. Därför tror jag,
att statsministern skulle kunna göra en
viss nytta genom att bär klargöra några
av sina tankar. Kanske finns det andra
i kammaren som delar min uppfattning.

Jag är fullt på det klara med herr talman,
att detta kan inte bli annat än en
liten början på en debatt, som kommer
att fortsätta vid andra tillfällen. Jag har

genom mitt yttrande i går och det lilla
anförandet i dag gett ett oerhört obetydligt
bidrag till diskussionen. Men
jag är så hövlig och välvillig, att jag
lämnar terrängen fri för hans excellens
herr statsministern att ge ett väsentligt
mycket större bidrag till belysning av
en fråga av icke ringa betydelse. Jag
tror nämligen, att författningsutvecklingen
här i landet inte kommer att bli
och inte bör bli beroende bara av vad
som göres i en kommitté och som det
sedan fattas formella beslut om. Enligt
min mening är det sundare, om vi här,
liksom i parlamentarismens hemland
England, också får en utveckling, för
vilken erfarenhet och praxis självständigt
banar väg. Kanske åstadkommer
man en smidigare och riktigare utveckling
på det sättet än om man uteslutande
hänvisar till kommittéers reformarbete.

Herr HJALMAItSON (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till några korta reflexioner i anslutning
till den remissdebatt som nu står inför
sin avslutning.

Innebörden av regeringens påståenden
om att finanspolitiken lett till goda
resultat är egentligen att denna politik
har lyckats därför att den har misslyckats.
Det är ju tack vare att totalbalanseringen
kom av sig som regeringen
kan göra gällande att man uppnått samhällsekonomisk
balans. Hur denna balans
statsfinansiellt ter sig har dock blivit
klarlagt under denna remissdebatt.
Jag erinrar om att staten liar under
1956 och 1957 i riksbanken lånat mer än
1,5 miljard kronor. Herr Sträng är i dag
Sveriges störste växelryttare.

Totalbalan.ser ingens verkliga följder i
detta enligt regeringens egen tidigare
åsikt avgörande hänseende kan beskrivas
på följande siitt. Beloppet av alla
de sedlar, som vi här i landet rör oss
med, har sedan den nya givens officiella
tillkännagivande ökat med 521 miljoner

218 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kronor. Regeringen har alltså lånat nära
nog tre gånger så mycket i den sedelutgivande
banken. Detta har lett till att
den procent, till vilken våra sedlar täckes
av rent statlig upplåning, ökat från
66 till i det närmaste 80.

I detta sammanhang kommer frågan
om statsutgifterna in i blickpunkten.
Under flera år har vi från högerpartiets
sida lagt fram förslag om minskning av
statsutgifterna. Vi har också i slutet av
varje riksdag redovisat vilka sammanlagda
besparingar som skulle ha kunnat
göras, om man följt våra förslag. Dessa
förslag har handlat både om stort och
smått. Det är, herr talman, ingen lätt
sak att under ett par korta veckor i
början av riksdagen utföra en detaljgranskning
av hela budgeten. I kanslihuset
är det väl ett 70-tal personer som
håller på med den under flera månader,
men vi får klara oss med ett par
tjänstemän utöver riksdagsmännen. Det
kan naturligtvis hända, att ett och annat
av våra förslag därför inte alltid har
kunnat motiveras på det sätt, som vi
skulle ha önskat, men på det hela taget
har nog granskningsarbetet ändå inte
varit bortkastat. Vi har kunnat märka,
att regeringen då och då i efterhand har
accepterat sådant som den absolut inte
velat gå med på, när förslaget kom direkt
från oss. Så bär t. ex. i årets statsverksproposition
nionde huvudtiteln
prägeln av några av högerpartiets prutningsförslag
från föregående riksdag,
något som också herr Sköld erinrade
om i går.

En ökad noggrannhet, när man granskar
förslag till statsutgifter, behövs på
alla områden, och trots det arbete, som
utföres exempelvis i statskontoret och
finansdepartementet, finns det ännu
mera att göra också när det gäller de
mindre utgifterna. Detaljerna får ändock
inte vara avgörande. Det bör t. ex.
inte vara på det viset, att man i finansdepartementet
blir så oerhört stolt, när
man lyckas spara 500 000 kronor på några
små anslag, att man sedan med glatt

hjärta tycker sig kunna gå med på 150
miljoner kronor i ökade utgifter. Skall
folk få behålla en större del av sina inkomster
själva, måste vi söka komma
till rätta med vissa av de stora utgiftsposterna.
Skall vi kunna begränsa statens
anspråk på medborgarnas portmonnä,
måste vi vidare avstå från utgiftsökningar
och utgifter också när det gäller
ting, som vi kanske i och för sig gillar
allesamman och kanhända också
hoppas på att i framtiden bli i tillfälle
att genomföra. För vår del, herr talman,
skall vi försöka hjälpa till med att
peka på den sortens möjligheter. Vi
räknar med att kunna komma med konkreta
förslag i detta hänseende. Vi är
absolut övertygade om att om man inte
följer dessa vägar, så kan man aldrig
få ekvationen att gå ihop.

Det finns två frågor som i remissdebatten
berörts endast i förbigående —
anledningen vet vi alla. Dessa är försvarsfrågan
och pensionsfrågan. I bägge
pågår för närvarande förhandlingar
mellan företrädare för regeringen och
oppositionspartierna. Från olika håll
har förhoppningar uttalats om att en
god grund skall kunna skapas för gemensamma
lösningar. Jag ber, herr talman,
därför att på denna punkt få inskränka
mig till att säga att många av
oss med hänsyn till dessa önskemål
självfallet med visst intresse avvaktar
vad statsministern kommer att svara på
de frågor som dragits upp av herr
Ohlin och herr Braconier. Vi vet ju
ändå, herr talman, allesamman, vad det
är som ligger bakom dessa frågor.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in i någon polemik mot högerledarens
allmänna uppläggning när han skildrade
sitt partis ansträngningar att finna
lämpliga objekt för minskandet av
statens utgifter. I det läge vi befinner
oss i, tillät jag mig redan i går påpeka,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

iir riksdagen liksom regeringen nödsakad
att iaktta den största sparsamhet,
framför allt med nya utgifter men också
med de gamla. Det skulle stå i dålig
samklang med denna deklaration från
regeringens sida att uttrycka missnöje
med att ett politiskt parti anstränger
sig för att finna möjligheter till besparingar
även i de av regeringen framlagda
förslagen.

Det enda jag vill säga på denna
punkt är att dessa ansträngningar, om
de verkligen skall tas på allvar, inte får
beledsagas av en propaganda som är
ägnad att inge vårt folk nära nog otroliga
föreställningar om vilka möjligheter
det finns till besparingar och till
skattesänkningar, fotade på dessa besparingar.
Jag tillät mig säga att i all
den kritik, som nu flödar över oss politiker
och som vi naturligtvis bör vara
angelägna att finna den reella bakgrunden
till, finns så kolossalt mycket som
är ägnat att ge vårt folk föreställningen
att vi har en riksdag och att vi har
politiska partier, som är ute efter väljarnas
röster och vill fånga dessa genom
att bjuda över när det gäller kostbara
reformer. En genomgång av vilka
utgiftsökningar som denna riksdag varit
med om skulle nog komma att ge
dem som hävdar denna uppfattning av
politikerna mycket att tänka på. Jag
sade i första kammaren i går att huvudparten
av anslagsökningarna under
en viss åttaårsperiod uppenbarligen
inte tillhör den typ av utgiftsökningar
som på något sätt kan tänkas skapa popularitet
eller vara ett utslag av partiernas
tävlan att dra till sig väljarnas
röster. Jag erinrar om den våldsamma
ansvällningen av försvarskostnaderna,
om den stora utbyggnaden av kraftverken,
om energianskaffningen över huvud
taget och de stora anslagsökningarna
till utbildning och forskning.

När herr Hjalmarson tar itu med sitt
besparingsarbete, som jag önskar honom
all framgång i, vore det värdefullt
om han samtidigt gjorde klart för dem

som litar till honom att det inte är så,
att det är en lätt uppgift, på grund av
att riksdagen varit slösaktig, att nu få
fram besparingar, utan att detta i själva
verket är mycket svårt, därför att
riksdagspartierna har varit försiktiga i
sin utgiftspolitik. Men, som sagt, kan
han samtidigt som denna deklaration
göres nå fram till inskränkningar i
våra utgifter är detta en stor fördel.
Kan han visa att vi står i begrepp att
dra på oss onödiga utgiftsökningar —
med onödiga menar jag då sådana som
inte ger vårt folk en valuta som motsvarar
ansträngningen — är detta naturligtvis
också synnerligen fördelaktigt.

Det som enligt min mening varit besvärande
med högerns uppläggning av
sin besparingsaktion är att man reklamerat
upp vissa utgiftssänkningar och
låtit dem motivera skattesänkningsförslag
som varit större än utgiftsbesparingarna
och att följaktligen högerns
statsfinansiella politik skulle leda till
ett sämre budgetläge, en sämre ekonomisk
situation än den som högern kritiserar,
när den kritiserar regeringens
politik.

Herr Hjalmarson sade några ord om
herr Ohlins frågor om andrakammarparlamentarismen,
som ju ställde de
problemen i en intressant belysning.
Herr Hjalmarson sade att alla vet ju
vad det rör sig om, för alla vet att vi
sitter och förhandlar om två konkreta
ärenden. Herr Hjalmarson menade att
herr Ohlins till synes teoretiska frågor
om andrakammarparlamentarismen hade
en mycket intim anknytning till behandlingen
av dessa två ärenden. Det
är herr Hjalmarsons kommentar. Jag
skall inte göra den kommentaren utan
jag skall i samma ton som herr Ohlin
använde försöka att antyda — det kan
inte bli något annat än en antydan;
herr Ohlin var så blygsam att han inte
ens gav en antydan om hur han ville
ha frågorna besvarade. Om man bortser
ett ögonblick från de politiska
konstellationerna och avstår från att

220

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

anknyta till den aktuella situationen, i
så ville jag gärna säga att när vi be- <
stämt oss för att skriva in parlamen- i
tarismen i våra grundlagar — det är 1
ju ett av utredningsuppdragen, som den i
sittande författningsutredningen har i
— så är det uppenbart att vi förr eller r
senare får ta ställning till frågan om <
vad vi menar med parlamentarism. Det f
är möjligt att om vi skall göra allvar c
av tanken att skriva in parlamentaris- j
men i våra grundlagar, leder det till att r
vi får ta tvåkammarsystemet under om- f
prövning. Det är möjligt, säger jag, i
men det är en ytterligt intrikat fråga r
och det är därför att den är så intrikat
som den är överlämnad till en par- a
lamentarisk utredningskommission som e
har att ta upp alla dessa ting till be- f
handling. Det är därför liten mening i s
att vi i dag binder oss för den ena eller g
andra tolkningen. t

Så länge vi inte haft tillfälle att få n
någon diskussion om möjligheten att 1
skriva in parlamentarismen i grundla- t
gen och om dess konsekvenser för två- 11
kammarsystemet och alla dessa fråge- k
komplex, så tror jag vi får nöja oss, v
herr Ohlin, med den litet enklare me- o
tod som herr Hjalmarson anvisat, näm- j1
ligen att anknyta till de konkreta fal- P
len och handla från fall till fall. Då är 5
det väl uppenbart att ett klarläggande f''
av dessa principer utan hänsyn till 11
den aktuella situationen vid varje sådant
fall är praktiskt taget omöjligt. k
Enligt min mening blir varje rege- ^
ring, som grundar sig allenast på majo- ^
riteten i en kammare, en svag regering. n
Min strävan under hela efterkrigs- d
tiden liksom min företrädares har va- e
rit att undvika en sådan situation, då ~
de i praxis och i teori likaberättigade
kamrarna skulle komma i konflikt med
varandra på den viktiga punkten: Vem
av dem är det som skall bilda under- ts
laget för en parlamentarisk regering? sj
Vad leder denna pragmatiska stånd- n
punkt till i praktisk politik? Den leder fc
helt enkelt dit, herr Ohlin, att en rege- el

ring själv måste bedöma när motståndet
i den ena eller den andra kammaren
inför den politik som regeringen
försöker driva blir så starkt, att regeringen
icke längre kan utöva den ledning
av landets styrelse som en regering
skall utöva. Om regeringen i den
ena eller andra kammaren gång på
gång tvingas till eftergifter som strider
mot den allmänna politik som regeringen
har gjort till sin, om regeringen
icke har möjlighet att på viktiga
frågor få sina förslag igenom, först då
uppstår den situationen att en regeringskris
föreligger.

Jag talar här rent konkret — en helt
annan situation uppträder givetvis, om
efter nyval en betydande majoritet
finns i den ena eller andra kammaren
som gör det möjligt att bilda ett fast regeringsunderlag
med hänsynstagande
till förhållandena i medkammaren. Om
man tar hänsyn till de nuvarande förhållandena,
lär man inte kunna på
grundval av Siffersammanställningar
nå fram till någon annan praktisk konklusion
än den som vi nådde fram till
vid höstens regeringskris, nämligen att
om det inte är möjligt att samla en majoritet
omkring ett praktiskt, konkret
program, så får helt naturligt det parti
bli regeringsbildare som är störst och
förfogar över majoriteten i endera kammaren.

Jag tror det är det enda svar man
kan ge. En regering sitter så länge som
den anser sig kunna samla riksdagen
kring positiva beslut i överensstämmelse
med sin allmänna inriktning. I
det ögonblick det icke längre föreligger
en sådan situation, då — men först då
— inträder regeringskrisen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade kanske tänkt
tala litet mer än tre minuter — det är
så sällsynt att oppositionsledarna har
möjlighet att diskutera under litet friare
former. Men låt mig här i alla fall säga
ett par saker!

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

221

Statsministern säger att jag inte gav
någon antydan på någon punkt, men om
han läser vad jag sade i går och i dag,
skall han nog finna att jag ändå gjorde
det på en punkt.

Sedan sade statsministern att frågan
om parlamentarismen håller på att utredas
och att vi får ta ställning när utredningarna
blir klara, eftersom det är
en intrikat fråga. Vi får nöja oss med
att handla från fall till fall. Varje ny
regering som grundas på majoritet allenast
i en kammare är en svag regering.
Man skall undvika maktstrider mellan
kamrarna. En regering måste själv bedöma,
när motståndet i den ena eller
andra kammaren är så stort, att den
inte längre vill fortsätta. Först om regeringen
gång på gång finner, att den
möter så allvarligt motstånd i den ena
eller andra kammaren, att den inte längre
vill ta ledningen av politiken, föreligger
en regeringskris, sade statsministern.

Jag lyssnade med alltmer spänd uppmärksamhet
efter när statsministern
skulle komma till någonting som belyste
den andrakammarparlamentarism, som
statsministern har bekänt sig till. Det
statsministern här framförde innehöll
ju inte ett enda ord till förmån för någon
andrakammarparlamentarism. Det
gällde ett mycket uttunnat slag av parlamentarism,
eftersom han ju lade ganska
ringa vikt vid huruvida en regering
får sina förslag nedröstade i riksdagen.
Endast om det skedde gång på gång
skulle regeringen bedöma, om den skulle
sitta kvar. Jag tror att man i England
skulle säga, att det verkligen var den
tunnaste parlamentariska soppa man
sett på bra lång tid. Framför allt innehöll
statsministerns anförande ingenting
som kommentar — jag begär inte mer
— till andrakammarparlamentarismen.
Nog kan väl ändå hans excellens herr
statsministern, som har bekänt sig till
andrakammarparlamentarismen, säga
något mer om vad han tänkte på när
han gjorde denna bekännelse.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

v Herr HJALMARSON (h) kort gen i

mäle:

;, Herr talman! Enligt statsministern

e har vi inom alla riksdagspartier varit
försiktiga med våra utgiftsengagemang.
i Jag undrad ändå om inte herr Sköld
hade rätt när han i nattens debatt
framhöll, att vi har varit litet kortsynta,
r Frågan gäller helt enkelt, om vi vill
i dra konsekvenserna härav eller inte.
y Jag skall inskränka mig till ett par
:- reflexioner på det principiella planet
''. med anledning av statsministerns synn
punkter på det ekonomiska läget och
■- våra ekonomiska möjligheter,
r Låt oss, herr statsminister, göra ett
n tankeexperiment: Vi tar allt det som
(- efter skatt ligger ovanför inkomster på
n 25 000 kronor om året och delar ut det
a bland alla människor som tjänar låt oss
säga 5 000 å 6 000 kronor om året. Hur
mycket skulle de få? De skulle få kan«-
ske en eller två procent av inkomsten,
mindre än ett års normal standardhöj)-
ning.

n Detta visar två ting. För det första
e har inkomstutjämningen tack vare stann
dardhöjningen gått så långt i vårt land
:t att inga sociala skäl längre kan åbe11
ropas för nya ingripanden i inkomsti-
bildningen i stort sett, och de sociala
:t skälen för de existerande ingripandena
håller på att försvagas. Kvar står ett
i- gemensamt behov av ett visst botteng
skydd mot diverse av de vedervärdigl.
heter som vi kan råka ut för. Det är
g socialförsäkringens uppgift att tillgodoe
se detta behov.

d För det andra visar utvecklingen att
n de mindre inkomsttagarna icke i första
n hand har intresse av att få statsbidrag,
j- utan av att få den egna inkomsten höjd
g i så snabb takt som möjligt —• de har
:r med andra ord intresse av den ekonoi.
miska politik som bäst främjar en höj•r
ning av produktiviteten. En stegring
11 av ökningstakten med någon procent
;a per år betyder för dessa inkomsttagair
re redan efter eu kort period vida mer
än t. ex. det höjda barnbidraget.

222

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Mer och mer av inkomstöverföringarna
via staten har fått karaktär av att
medborgarna växlar pengar sins emellan.
Hur många som tjänar på växlingen
är en öppen fråga, men säkert är att
fler och fler inte tjänar någonting alls
eller endast mycket litet. Skulle det inte
då vara klokt, herr talman, att vi började
fundera, om inte tiden är inne att
på vissa punkter begränsa denna penningväxling
oss människor emellan som
staten genomdrivit?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte frestas av
herr Hjalmarson att ge mig in på någon
ny budgetdiskussion. Vi har tydligen
på alla håll försökt att gör den
här avslutningsseansen så litet bemängd
med det dagspolitiska stoffet som möjligt.
Annars är det verkligen frestande
att efter herr Hjalmarsons senaste inlägg
ta upp högerns budgetpolitik till
granskning igen, men det skulle som
sagt innebära att vi kommer tillbaka
till vad vi har resonerat om under de
två dagarna. Jag vill bara säga att ingenting
av vad herr Hjalmarson här
anfört på något sätt har ändrat min
bedömning sådan jag gjorde den i går.

Det är uppenbart att jag har gjort
mig skyldig till en felsägning i mitt
svar till herr Ohlin när jag sade att en
regering, som gång på gång finner sig
slagen, tröttnar på att bli slagen och till
slut avgår. Jag menade naturligtvis så
att det till slut för en regering kan bli
omöjligt att ta nederlag även i små frågor.
Gäller det en stor fråga, så räcker
det att bli slagen en gång — det håller
jag fullkomligt med herr Ohlin om. Det
avgörande var, såsom jag själv trodde
framgick av mitt anförande, om regeringen
bedömer det som möjligt att
fortsätta att arbeta på det väsentliga innehållet
av sitt program. Många små
nederlag kan göra det omöjligt, och då
bedömer regeringen läget så att den

in.

måste försvinna. Ett stort nederlag i en
för regeringen väsentlig fråga har givetvis
exakt samma effekt; på den punkten
tror jag inte att någon skillnad föreligger
mellan min bedömning och
herr Ohlins bedömning.

Men går det att resonera om dessa
ting som ett rent teoretiskt tankeexperiment,
herr Ohlin? Kan vi inte medge
att herr Hjalmarson ligger verkligheten
närmare än vad herr Ohlin och jag gör
i våra resonemang?

Låt oss tänka oss att herr Ohlins resonemang
är riktigt, att en majoritet i
endera kammaren — säg andra kammaren
— vore en absolut och tillräcklig
förutsättning för att det skulle
bildas en regering. Det bildas en sådan
regering som icke har majoritet
i första kammaren — kanske inte ens
i de gemensamma voteringarna — låt
oss tänka oss den teoretiska möjligheten.
Hur skall den regering arbeta, som
vilar på en majoritet i första kammaren
men har mot sig majoriteten i
medkammaren och majoriteten vid gemensamma
voteringar? Det är ett tänkt
fall, herr Ohlin, och jag hoppas att det
aldrig blir praktisk politik.

Hur länge skall en sådan regering
tåla nederlag? Den regeringen blir varje
vecka utsatt för smäleken att icke
kunna få sina förslag igenom. Blir denna
regering icke helt beroende av nåden
hos förstakammarmajoriteten och
majoriteten i de gemensamma omröstningarna? Så

länge vi har dessa två kammare
kan man inte renodla tingen och säga,
att om en regering bara har majoriteten
i andra kammaren, så kan den slå sig
till ro med det. En regering får icke
finna sig i att väsentliga delar av dess
politik och dess program trasas sönder.
Den måste kräva respekt för sitt
arbete, och den respekten vinner infe
regeringen om den praktiskt taget inte
kan få igenom några förslag.

Kom inte herr Ohlin ändå själv, trots
alla möjligheter till teoretiska spekula -

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

223

tioner omkring ett tänkt fall, till en
rent erfarenhetsmässig bedömning av
vad som i en viss given situation måste
bli lösningen på regeringsproblemet?
En helt annan sak är det om man har
ett enkammarsystem, men parlamentarism
och enkammarsystem är ju
frågor, som den stora författningsutredningen
arbetar med. Innan denna har
lagt fram resultatet av sitt betänkande
får både herr Ohlin och jag, herr
Hjalmarson och jag och herr Hedlund
och jag så länge vi har med
detta att göra nöja oss med att handla
från fall till fall och försöka att
i varje situation skapa fram de regeringar,
som har den största möjligheten
att med konsekvens och respekt
för sin egen uppfattning tjänstgöra som
den som utarbetar de förslag riksdagen
har att ta ställning till. Jag tror att herr
Ohlin ganska snart kommer att finna,
att det var riktigt när herr Hjalmarson
försökte dra ner vår ideologiska debatt
till jorden. Det har jag nu också
medverkat till, och jag föreställer mig
att herr Ohlin innerst inne har precis
samma mening som herr Hjalmarson
och jag på den punkten.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag skall inte försöka ge
mig in på några akademiska funderingar,
som enligt herr Ohlin syftar till att
i största allmänhet berika debatten men
som, när herr Hjalmarson tänkte högt,
förklarades ha en nära anknytning till
pågående förhandlingar. Jag skall i stället
med några ord beröra ett par uttalanden
här i debatten med adress till mig.

I går framhöll jag angelägenheten av
att vi försöker att så långt det är görligt
motverka flykten från landsbygden.
Herr Waldemar Svensson fann sig kunna
instämma i mångt och mycket av
vad jag sade men påpekade, att i lantmäteriväsendets
utövning förelåg ett
inte oväsentligt hinder för att nå det
syfte, som han och jag var överens om

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i här, och han hemställde att jag i lantv
mäteriet skulle bidraga till en ändring
e framför allt genom att försöka få fram
? nya råd och anvisningar till lantmätarr
na. Nu förhåller det sig så, att dessa råd
och anvisningar bygger på gällande lag I

stiftning på området. Det är i stort sett
inom den ramen, som dessa anvisningar

r rört sig. Det kan naturligtvis finnas
e möjligheter till jämkningar inom rar
men, och i den mån så är möjligt för att
uppnå detta syfte, som både herr Walde i

mar Svensson och jag är så intresserade
av, skall jag naturligtvis låta mig an t

geläget vara att försöka åstadkomma
detta. I den mån det däremot är fråga
;- om lagändringar, får väl herr Waldemar
t Svensson och jag försöka ta varandra

ii i hand här i kammaren och hjälpas åt
n att komma fram.

r Den andra saken gällde ett uttalande,
i. som jag gjorde till Stockholms-Tidningn
en inför årskiftet. Detta har föranlett
''- herr Munktell — jag ser att han beklagå
ligtvis inte är här nu — att göra några
g kommentarer. Uttalandet gällde fridsoch
våldsbrotten. Jag sade, att jag tror
det är nödvändigt med hårdare tag mot
gangstermentaliteten men underströk —
jag vill göra det här också — att man
måste ta vederbörlig hänsyn till ungdomar,
som av olyckliga omständighee
ter har råkat illa ut. Mot andra fridsstörare
på våra gator, mot våldsmän
U o. s. v., förklarade jag, att hårdare tag
n helt enkelt var nödvändiga. Jag tillät
mig att konstatera, att enligt min me II

ning föreligger en disproportion emell_
lan samhällets reaktion vid olika brott.

När någon stjäl en klocka, renderar det
, honom ofelbart frihetsstraff, medan den
v som slår ner en obekant människa på
gatan väl oftast kommer undan med ett
, inte alltför högt tilltaget bötesbelopp.

Det tycker jag för min del är felaktiga
y proportioner, och det var särskilt härt_
emot jag vände mig. Jag sade samtidigt,
It att en viktig fråga i detta sammanhang
■t naturligtvis också är, att polisväsendet
n fungerar tillräckligt effektivt, så att ve -

224

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

derbörande kan tas fast, och så att man
genom patrullering o. s. v. kan utöva
en preventiv inverkan.

Dessa uttalanden har inte överallt
fallit i god jordmån. Bland annat har
man i högerpressen sagt: Jo, nu kan
man höra andra tongångar från herr
Hedlund än när han var polisminister!
Då sade han ingenting om det här. Herr
Munktell upprepade här dessa uttalanden.
Till svar härå vill jag säga att jag
vet för min del inte, att polisministern
har med detta att göra annat än just
när det gäller polisväsendet. Hur ligger
det då till med polisstyrkan och polisväsendet? Polisväsendet

är som säkert alla vet
kommunalt. Det är kommunerna, som
bestämmer över polisväsendet. Det är
de som bestämmer hur stora styrkor det
skall vara. Endast om kommunerna uppenbarligen
åsidosätter sina skyldigheter
i det sammanhanget har staten enligt
gällande lagstiftning rätt att gripa
in. Här i Stockholm har polisförhållandena
varit särskilt besvärliga, likaså i
Göteborg. Det har främst berott på ett
par lönekonflikter. Men detta hindrar
inte, att polisstyrkan dock är i stadig
tillväxt i vårt land. Jag kan tala om att
i mitten på 1953 fanns det här i landet
8 340 polistjänster. Den 1 oktober 1957
fanns det 9 516. Det är alltså en ökning
med 1 176 eller ungefär 14 procent. Vad
den del av polisväsendet beträffar, som
regeringen och inrikesministern har direkta
möjligheter att påverka, nämligen
statspolisen, ligger det till på följande
sätt: 1953 hade kriminalpolisen 123
man. Styrkan ökades under det året med
111 personer, alltså en ökning med 90
procent. Beträffande ordningspolisen
var antalet 1953 280, 1954 ökades den
med 154, 1955 med 104, 1956 med 106
och 1957 med 45. Det är summa summarum
en ökning med 409 och i procent
150. Den sista ökningen genomfördes
trots högerns motstånd här i riksdagen.
Högern ville inte vara med om denna
ökning av statspolisen här i fjol.

Naturligtvis har jag inte den meningen,
att polisstyrkan är tillräcklig vare
sig i Stockholm eller i Göteborg — det
råder brist på båda ställena — men jag
har velat försöka att ge sakerna en allsidig
belysning genom att tala om hurudan
ökningen har varit.

Jag har velat tala om detta främst för
att klara ut vad det har ankommit på
mig i regeringen att ta befattning med.
Det är ärenden rörande polisväsendet.
Däremot har jag inte haft något med
strafflagstiftningen att göra. I frågor
som rör polisen arbetar sedan ungefär
ett och ett halvt år ett antal sakkunniga,
däribland en del från polishåll. Dessa
kommer nu att snart framlägga en del
förslag till polisväsendets effektivisering.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter statsministerns
senaste anförande finns det inte mycket
för mig att tillägga. På min fråga
vad statsministern menar med andrakammarparlamentarism
svarade statsministern
med att tala om att en regering
får bedöma när den vill ta konsekvenserna
av att den är nedröstad i den
ena eller andra kammaren. Han nämnde
inte speciellt andra kammaren, utan
han sade t. ex. andra kammaren. Det
är sålunda i alla statsministerns resonemang
en fullständig parallellitet mellan
första och andra kamaren. Jag
hänvisar emellertid till vad jag sade i
går, nämligen att jag inte vill acceptera
denna parallellitet. Jag nöjer mig
dock med att fråga: Vad var egentligen
den principiella innebörden — om det
nu fanns någon sådan — i statsministerns
yttrande i går, när han hänvisade
till ställningen i andra kammaren?

När vi offentligt har diskuterat det
speciella förstakammarproblemet, så
har man från socialdemokratiskt håll
använt sig av metoden att säga: »Vi har
bekänt oss till andrakammarparlamentarismen.
Kom därför inte och tala

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

med oss om vår starka ställning i första
kammaren som avgörande.» Detta
tal har varit liksom en sköld, bakom
vilken den svenska socialdemokratien
ställt sig för att slippa ingå på en närmare
debatt om vilken betydelse den
orättvisa socialdemokratiska överrepresentationen
i första kammaren har. Nåväl,
då kan det ju vara av intresse att
få veta vad den där skölden är för något,
och jag vill inte dölja att jag där
inte delar herr Hjalmarsons mening.
Han trodde det var fråga om att belysa
en aktuell situation. Nej, jag är
mest intresserad av att få veta vad
den där skölden »andrakammarparlamentarisin»
är för något. Men där svarar
statsministern med ett yttrande, i
vilket kamrarna som sagt gives en fullständig
parallell ställning. Och då är
jag verkligen mystifierad över att statsministern
kan uttala sig för »andrakammarparlamentarism»
men inför uppgiften
att på något sätt kommentera
och belysa vad han anser vara det speciella
hos denna parlamentarism, till
skillnad från parlamentarism i allmänhet,
inte kan ge ett enda litet bidrag
till en förklaring. Vi måste väl då dra
den slutsatsen att talet om andrakammarparlamentarism
bara är ett vackert
tal utan innehåll.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Nu har herr Ohlin
och jag hållit på en stund med våra
gamla debatter i form av frågor och
svar precis som vanligt, men det var ju
det vi skulle försöka överraska kammaren
med att inte göra —■ givetvis
utan överenskommelser!

Jag tycker inte det är så svårt att
förstå min inställning, när jag deklarerat
att det var en stor fördel att vi i
höstas kunde lösa regeringskrisen med
iakttagande av herr Ohlins krav, nämligen
att andrakammarparlamentaris15
— Andra kammarens protokoll 1958.

mens fordringar skulle vara uppfyllda.
Styrkeförhållandena i andra kammaren
anvisade samma lösning som styrkeförhållandena
i första, och vi slapp
därigenom att ta upp någon strid om
någondera kammarens kompetens. Även
med den mest strikta tolkning av andrakammarparlamentarismens
principer
var sålunda den lösning, som regeringen
i höstas kom fram till, densamma
som anvisats av en så varm anhängare
av andrakammarparlamentarismen
som herr Ohlin.

Sedan har jag tillåtit mig säga, att
en regering i sitt fögderi måste svara
för vad den kan få uträttat, och då
måste hänsyn tagas även till situationen
i första kammaren. Om herr Ohlin
sade något i den stilen att det kunde
tänkas lägen, då det i vårt politiska
liv är så svårt att få fram en i verklig
mening arbetsduglig regering, att förslakammarmajoriteten
får ålägga sig
en viss tålmodighet och moderation vid
bedömningen av den skröpliga regeringen,
så skulle jag förstå det. Det
kan jag förstå, ty det kan naturligtvis
tänkas ömtåliga politiska lägen i vårt
land liksom i andra länder, då det parti,
som har majoriteten i den ena eller
den andra kammaren, får bilda regering
i fullt medvetande om svårigheten
att i rådande instabila läge erhålla
en stark regeringsmajoritet. Man får
ta hänsyn till de omständigheter som
då råder, och ett sådant hänsynstagande
synes mig vilket parti som än har
majoriteten i medkammaren vara tvunget
att ålägga sig.

I övrigt vidhåller jag, att så länge vi
har ett tvåkammarsystem, så länge vi
diskuterar huruvida man skall skriva
in parlamentarismen i vår författning,
är frågan om regeringsunderlaget ett
spörsmål som får bedömas från fall
till fall och med hänsynstagande till
de möjligheter en regering, framsprungen
ur den ena eller andra kammaren,
har alt agera och handla.

Nr 2

226 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill endast konstatera,
att statsministerns yttrande här innebär
att det blivit fastslaget, att statsministern
själv med sin bekännelse till
andrakammarparlamentarismen menar
— ingenting alls. Det är faktiskt en viss
behållning av debatten, ty när vi i framtiden
diskuterar socialdemokratiens
ställning här i landet i skiftande lägen
och dess av en orättvis överrepresentation
i första kammaren beroende röststyrka
i riksdagen, så vet vi att socialdemokratien
inte längre kan vika åt
sidan för den debatten genom talet om
att den bekänner sig till andrakammarparlamentarismen.
Ty bakom detta uttryck
ligger tydligen inte någon politisk
tanke som regeringen är villig att acceptera.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid till statsutskottet motionerna: -

nr 21, av herr Ohlin m. fl.
nr 22, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

nr 23, av herr Svensson i Krokstorp
m. fl.,

nr 24, av herr Fröding,
nr 25, av herr Rimås, och
nr 26, av herr Gustafsson i Borås;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 27, av herr Nihlfors m. fl.,
nr 28, av herr Wedén m. fl.,
nr 29, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.

nr 30, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
och

nr 31, av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.;

till behandling av lagutskottmotionerna: nr

32, av herr Ohlin m. fl., och
nr 33, av herr Hjalmarson m. fl.;
samt

till allmänna beredningsutskottet motionen nr

34, av herr Lothigius och fru Sandström.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner och skrivelse. Därvid
hänvisades

till statsutskottet propositionerna och
skrivelsen:

nr 27, angående ändring av vissa avtal
rörande lån till Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande
i Sverige för utbyggnad av turiststationen
Högfjället vid Storlien,

nr 31, angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter, m. in.,
nr 34, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 26 maj 1956, den 8
mars, den 29 mars, den 2 maj, den 14
maj och den 6 december 1957, nr 291,
nr 2, nr 5, nr 6, nr 249 respektive nr
382, i anledning av, såvitt nu är i fråga,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2

227

riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelser, och

nr 36, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag, avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 37, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; och

till statsutskottet propositionen nr 38,
angående ersättning till Rut Britta Marianne
Eek m. fl.

§ 5

Föredrogos var för sig följande motioner;
och remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 35, av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 36, av fru Holmquist m. fl.,
nr 37, av herr Allard m. fl.,
nr 38, av herr Svensson i Kungälv
in. fl.

nr 39, av herr von Friesen,
nr 40, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., och

nr 41, av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen
nr 42, av herr Svenungsson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
43, av herr Persson i Appuna m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr 44, av
herrar Jansson i Benestad och Eriksson
i Bäckmora;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

45, av fru Sjövall m. fl., och
nr 46, av herr Himmerfors; samt
till jordbruksutskottet motionen nr
47, av herr Hedquist m. fl.

§ 6

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelse
om den år 1957 av dem verkställda
granskningen av riksbanken.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial och utlåtande nr
1—3.

§ 8

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående redogörelse för bakgrunden
till olyckshändelsen med en
militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari
1958 m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

F^öredrogs fru Sandströms vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående redogörelse för hur
1957 års riksdagsbeslut beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
följts m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Johanson i
Västervik vid nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av den av
medicinalrådet R. Bergman företagna
inspektionen av S:ta Gertruds sjukhus
i Västervik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Ekström i
Iggesund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående över -

228 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

Interpellation ang. revisionen av bestämmelserna i § 28 regeringsformen om svenskt
medborgarskap som förutsättning för erhållande av offentlig tjänst i Sverige

syn och omarbetning av de deklarationsoch
redovisningsblanketter, som fastställts
för beskattning av film, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående förhindrande
av att militärmanskapets och andra
människors liv äventyras vid militära
övningar i fredstid.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Interpellation ang. revisionen av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen om
svenskt medborgarskap som förutsättning
för erhållande av offentlig tjänst
i Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Herr RYLANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Sedan länge har förefunnits
ett praktiskt behov av att uppmjuka
reglerna i regeringsformen § 28
angående svenskt medborgarskap såsom
förutsättning för erhållande av offentlig
tjänst i vårt land. Särskilt det vidgade
nordiska samarbetet och den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden har
klart ådagalagt behovet av mera smidiga
regler i förevarande avseende. Icke
minst har behovet av att i de affärsdrivande
verken kunna anställa teknisk
personal från de övriga nordiska länderna
även i pensionsberättigade befattningar
framträtt på sistone. Enbart
hos vattenfallsstyrelsen torde för närvarande
finnas mer än ett 70-tal personer
i tekniska befattningar med annat
nordiskt medborgarskap än svenskt.
Huruvida det är möjligt med nu gällande
regler att giva dessa extra-ordinarie

anställning är tveksamt. Justitiekanslern
har vid något tillfälle uttalat sig i den
riktningen, att endast svenska medborgare
skulle kunna vinna pensionsberättigande
anställning i statens tjänst.

Såsom närmare framgår av vad som
anföres i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5 till 1957 års riksdag har också
i anslutning till en allmän rekommendation
av Nordiska rådet (nr 7/1953) om
successiv utjämning av olikheterna i
rättsställning mellan medborgare i det
egna landet och medborgare i övriga
nordiska länder vissa förberedande undersökningar
inletts i svenska justitiedepartementet.
Därmed synes det emellertid
ha förblivit. I svar på en enkel
fråga den 22 april 1955 upplyste dåvarande
departementschefen statsrådet
Zetterberg, att utredningsarbetet kunde
väntas bliva så omfattande att han icke
räknade med att proposition i ämnet
skulle kunna föreläggas riksdagen under
den dåvarande andrakammarperioden,
d. v. s. till 1956 års riksdag.

I anledning av motioner till fjolårets
riksdag beslöt denna avlåta en skrivelse
i saken till Kungl. Maj:t (riksdagens
skrivelse nr 208/1957), vari riksdagen
framhöll betydelsen av att utredningsarbetet
i frågan igångsattes och bedreves
på sådant sätt, att resultatet härav kunde
föreläggas riksdagen under nuvarande
valperiod till andra kammaren.

Såvitt av berättelsen kan utläsas synes
alltjämt icke något vara åtgjort i denna
fråga. I JO:s redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj :t av riksdagens
skrivelser finnes allenast antecknat att
ärendet är beroende av Kungl. Maj:ts
prövning.

Under åberopande av vad som sålunda
anförts får jag hemställa om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställa frågan,

huruvida han — till efterkommande
av riksdagens uttalade mening -— är
beredd att föranstalta om igångsättande

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 229

Interpellation ang. revisionen av bestämmelserna i § 28 regeringsformen om svenskt
medborgarskap som förutsättning för erhållande av offentlig tjänst i Sverige

av utredningsarbetet med en revision
av bestämmelserna i RF § 28 om svenskt
medborgarskap som förutsättning för
erhållande av offentlig tjänst i Sverige.

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 15

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen,
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 48, av herrar Persson i Appuna och
Rask, om utvidgning av kommuns kompetensområde
i fråga om drivande av
industri eller affärsverksamhet,

nr 49, av herr Spångberg m. fl., om
en förutsättningslös utredning angående
statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati,
nr 50, av herr Holmberg m. fl., om
sådan ändring av § 87 mom. 2:o regeringsformen
att kyrkomötets vetorätt
upphäves,

nr 51, av herr Sköldin m. fl., om utredning
i syfte att öppna möjligheter till
ekonomisk ersättning för kommunala
fullmäktiguppdrag,

nr 52, av herr Larsson i Hedenäset
ti. fl., om inrättande av en vattendomstol
för Norrbottens län,

nr 53, av herr Alemyr m. fl., angående
förbättring av personalvårdsorganisationen
inom försvarsväsendet,

nr 54, av herr Börjesson ni. fl., an -

gående en bro mellan Öland och fastlandet,

nr 55, av herr Ahlsten m. fl., om vissa
enskilda vägars övertagande till allmänt
statligt underhåll,

nr 56, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl., om anslag till forsknings- och
försöksverksamhet beträffande vattenoch
avloppsfrågor,

nr 57, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., om ökat anslag till vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning,

nr 58, av herr Sundelin m. fl., om
statsbidrag til] Anundsjöbygdens realskola
i Bredbyn,

nr 59, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda, om överförande till riksantikvarieämbetet
av byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrås arbetsuppgifter,

nr 60, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
företagareföreningar m. fl.,

nr 61, av fröken Liljedahl, angående
lönereglering för vissa översköterskor
vid statens sinnessjukhus,

nr 62, av herrar Lundqvist och Andreasson,
om ökad ersättning till värnpliktige
B. Ryding,

nr 63, av herr Björkånge m. fl., om
ersättning åt lantbruksinspektoren Eric
Hellner för vissa rättegångskostnader,
nr 64, av herr Andersson i Ronneby,
om förbättrad pension åt förre extra
verkstadsförmannen vid marinverkstäderna
i Karlskrona A. G. J. Karlsson,
nr 65, av herr Rimås, om anslag åt
docenten A. Åslander för viss undersökning
rörande bekämpning av tandröta,

nr 66, av herr Lothigius m. fl., om
ökat anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning,

nr 67, av herrar Jönsson i Jämtlands
Sikås och Agerberg, angående Östersund-Frösöområdets
lämplighet som
säte för högre utbildning,

nr 68, av fröken Liljedahl in. fl., om

230

Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

utredning rörande övervakning av alkoholskadade
genom s. k. arbetsledare,
nr 69, av fröken Karlsson m. fl., om
ändring av laboratorsbefattningen i
barntandvård vid tandläkarhögskolan i
Malmö till professur i ämnet,

nr 70, av herr Gezelius in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vattendomstolarna: Avlöningar,

nr 71, av herrar Hammar och Kcijer,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor,
nr 72, av herrar Rubbestad och Dickson,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Social upplysningsfilm,

nr 73, av herr Rubbestad, om skadestånd
till makarna Andersson, Håvesten,
Ödeborgs socken i samband med utmätning
av ett gravfält,

nr 74, av herr Ståhl, om höjning av
anslagen till sjömätning,

nr 75, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., angående allmän folkomröstning
beträffande frågan om svenska
försvarets utrustning med kärnvapen,

nr 76, av herr Johansson i Torp
m. fl., om viss ändring i grunderna för
statsbidrag till byggande, förbättring
och underhåll av allmänna hamnar och
farleder,

nr 77, av herrar Persson i Växjö och
Larsson i Julita, om åtgärder för ökat
inrättande av pensionärshem,

nr 78, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om ökat statsbidrag till Länkrörelsen,

nr 79, av herr Rimmerfors m. fl.,
om statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker,

nr 80, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Renström-lngenäs, om anslag
till Svenska multipelskleros-föreningarnas
riksförbund,

nr 81, av herr Königson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Sjöbefälsskolorna: Materiel,
böcker m. m.,

nr 82, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag till bidrag till
konserveringsforskning,

nr 83, av herr Jansson i Benestad, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 13, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477)
om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen
över pälsskinn,

nr 84, av herr Börjesson m. fl., om
upphävande av varuskatten å gräddglass,

nr 85, av herr Johansson i öckerö
m. fl., om vidgad rätt till tullrestitution
för varvsindustrien,

nr 86, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl., om rätt för vissa ideella organitioner
till särskilt avdrag vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,
nr 87, av herr Rimmerfors, om utredning
av frågan om utlänningars och i
utlandet bosatta svenska medborgares
beskattning här i riket,

nr 88, av fru Johansson m. fl., om ändrad
ordning för beslut om avstängning
av alkoholmissbrukare från inköp av
rusdrycker,

nr 89, av herrar Senander och Holmberg,
angående skattebefrielse för viss
traktamentsersättning,

nr 90, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om förbud mot utminutering av
rusdrycker vissa dagar före varje helg,
nr 91, av herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl., om vidgad rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för förvärvsarbetande
gifta kvinnor,

nr 92, av herr Norén in. fl., om utredning
rörande statens stöd till utbyggnad
av skogsindustrien i Norrland,
nr 93, av herr Senander m. fl., angående
vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för tryggande av kommunal
upplåning,

nr 94, av herr Hagberg m. fl., om
återgång till en lågräntepolitik,

nr 95, av herr Svensson i Krokstorp
in. fl., om vissa skärpta åtgärder mot
bilstölder m. m.,

Onsdagen den 22 januari 1958

Nr 2 231

nr 96, av herr Widén m. fl., angående
viss ändring av 18 § lagen om ekonomiska
föreningar,

nr 97, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda, om vidgad offentlighet beträffande
promemorior i resningsärenden
hos högsta domstolen,

nr 98, av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,
om ändrad ordning för delgivning av
byggnadsnämnds beslut,

nr 99, av fru Sandström m. fl., om
utredning angående Grubbe och Västerhiske
byamäns rätt till fyllnadsskog,
nr 100, av herr Boija m. fl., angående
ändrad lydelse av 4 § lagen om hyresreglering
m. m.,

nr 101, av herrar Petterson i Degerfors
och Lundqvist, om befrielse för
kommun från skyldighet att söka tillstånd
till förvärv av jordbruksfastighet,
nr 102, av herr Lundqvist m. fl., angående
en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen,

nr 103, av herrar Jansson i Aspeboda
och Gezelius, om hänskjutande till 1954
års fastighetsbildningskommitté av vissa
spörsmål på fastighetsbildningens område,

nr 104, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., om utredning angående
viss ändring i lagen om arbetstidens
begränsning,

nr 105, av herrar Alemgr och Henningsson,
angående viss ändring av
28 § 1 inom. vägtrafikförordningen,
nr 106, av herr Stöld, angående viss
ändring av gällande bestämmelser om
ålderdomshem,

nr 107, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen
över kostnadsfria läkemedel,

nr 108, av herr Björkänge, om höjning
av den s. k. försvarsavgiften enligt
gruvlagen in. in.,

nr 109, av herr Rimmerfors, om befrielse
för utländska medborgare från
retroaktiv skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,

nr 110, av herr Rimmerfors, om viss

avkortning av skatt i syfte att undvika
retroaktiv skyldighet för utländska medborgare
att erlägga vissa folkpensionsavgifter,

nr 111, av herrar Widén och Jönsson
i Jämtlands Sikås, angående viss
ändring av betalningsvillkoren vid försäljning
av kronoegendomar,

nr 112, av herr Ähman m. fl., om
sänkning av den övre belåningsgränsen
för lånegaranti vid inköp av egnahemsjordbruk,

nr 113, av herr Wahrendorff m. fl.,
om beredande av studiebidrag, stipendier
och resebidrag åt elever vid Värmlands
och Örebro läns skogsskola,
nr 114, av herr Johansson i öckerö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående fiskerilånefonden,
nr 115, av herr Rimås m. fl., om utvidgning
av användningsområdet för
trädgårdsnäringens bensinskattemedel,
nr 116, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., om inrättande av ett resistensbiologiskt
laboratorium samt om förstärkning
av växtskyddsanstaltens nematod-
och viruslaboratorium m. m.,
nr 117, av herr Rimås m. fl., angående
viss ändring av kungörelsen om statlig
garanti för lån för uppförande av
lagerhus in. in. för jordbruksändamål,
nr 118, av herr Rimås m. fl., om vidgad
möjlighet för trädgårdsföretagare
att erhålla lånegaranti för rationalisering,

nr 119, av herr Persson i Tandö, angående
restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid användning av motorsågar
i skogsbruket,

nr 120, av herr Persson i Tandö, angående
ändringar i förordningen om
.särskild skatt å bensin och motorsprit
samt i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till nämnda förordning,
nr 121, av fru Lindskog in. fl., angående
utredning om de partiellt arbetsföras
sysselsättnings- och arbetsförhållanden
m. m.,

nr 122, av herr Vigehbo in. fl., om

232 Nr 2

Onsdagen den 22 januari 1958

vidgad rätt till fria resor för värnpliktiga,

nr 123, av herr Almgren, om vidgad
rätt för folkpensionärer att företaga resor
å statens järnvägar till nedsatt pris,

nr 124, av herr Hamrin i Jönköping,
om utredning rörande almanacksprivilegiet,

nr 125, av herr Svenning m. fl., angående
hyresprissättningen i vissa äldre
fastigheter,

nr 126, av herr Helén, om årlig utgivning
av en utförligare matrikel över
riksdagens ledamöter, och

nr 127, av herr Pettersson i Dahl, om
ändring i ordningen för val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknade anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med fredagen den 24 januari till
och med lördagen den 1 februari 1958
med anledning av en med Kungl. Maj:ts
tillstånd företagen studieresa till England
för mentalsjukvårdsdelegationens
räkning.

Stockholm den 22 januari 1958
Inga Thorsson Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.10.

In fidem
Gunnar Britth

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 98

802280