1958 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1958:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 18

26 april—14 maj

Debatter m. m.

Lördagen den 26 april

Svar på fråga av herr Heckscher ang. rekryteringen av polispersonal

till stockholmspolisen.................................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Forsberg ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehållen

källskatt ............................................ 6

herr Carbell ang. rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar

beträffande vederbörandes tjänsteutövning ................ 9

herr Nilsson i Tvärålund i anledning av att riksdagsledamöters frånvaro
på grund av sjukdom kan bli avgörande för utgången av voteringar
.............................................. 14

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror
samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden
................................................ 15

Måndagen den 28 april

Svar på interpellation av herr Helén ang. annullering av leveranser av
jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg .... 99

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m...........112

Vattenvårdens organisation m. m............................. 113

Provisorisk statsreglering och bevillning ...................... 116

Upplösande av riksdagen .................................. 145

Samtliga avgjorda ärenden
Lördagen den 26 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. resandes rätt att fritt införa

jordbruksregleringsvaror ................................ 15

— nr 26, ang. åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden. 92
1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Måndagen den 28 april

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial nr 2, ang.
restitution av skatt å bensin som förbrukas i skogsbruket (gemensam
votering)...................................... 96

Jordbruksutskottets memorial nr 27, ang. åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden (gemensam votering).............. 96

Utlåtande nr 24, ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets

område, m. m......................................... 112

Bevillningsutskottets memorial nr 47, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8

mom. taxeringsförordningen.............................. 113

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. vattenvårdens organisation

m. m................................................. 113

Särskilda utskottets memorial nr 2, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om tilläggspensionering, riktlinjer för pensioneringen
samt sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder...... 116

Statsutskottets memorial nr 108, ang. tilläggsstat II .............. 116

— nr 109, ang. provisorisk statsreglering och bevillning.......... 116

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Lördagen den 26 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Alf
Andersson f. 18/9 -99 vid idag företagen
undersökning lider av influensaartad
förkylning och ordinerats sängläge tills
vidare.

Stockholm den 25/4 -58
Tage Möller
jourh. läk.

Herr Andersson i Essvik beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 25 innevarande april tills
vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. rekryteringen av

polispersonal till stockholmspolisen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Heckscher, har till mig
riktat en enkel fråga med begäran att
jag skulle lämna kammaren en redogörelse
för det nuvarande läget i fråga
om rekrytering av polispersonal till
stockholmspolisen och de åtgärder, som
vidtagits eller kan vidtagas för att lösa
hithörande problem.

Antalet polismanstjänster i Stockholm,
bortsett från statspolisen, utgör
f. n. 1 690. Av dessa var vid senaste
månadsskiftet 240 tjänster vakanta. Det -

ta innebär att den personalbrist, som
förefanns i samband med poliskonfliktens
upphörande vid årsskiftet 1955/56,
i huvudsak fortfarande kvarstår. Antalet
vakanta tjänster var nämligen då
244. En omständighet som ökat svårigheterna
att fylla befintliga luckor har
varit den stora avgång, som under senare
år ägt rum före uppnådd pensionsålder.
Under förra året reducerades sålunda
kåren med sammanlagt 81 — i
stället för normalt 20—30 man — utöver
dem, som avgick ur tjänst på
grund av uppnådd pensionsålder.

Från inrikesdepartementets sida har
alltsedan rådande rekryteringssvårigheter
börjat göra sig gällande hithörande
problem ägnats en fortlöpande och ingående
uppmärksamhet. Vid upprepade
tillfällen — senast i början av detta år
•— har i närvaro av representanter för
överståthållarämbetet och polisledningen
samt vederbörande kommunala myndigheter
överläggningar ägt rum om orsakerna
till rekryteringssvårigheterna
och avgången bland polispersonalen samt
om olika åtgärder för att fylla vakanserna
och förbättra rekryteringen till
stockholmspolisen. I samband härmed
har man bl. a. sökt medverka till att
rekryteringspersonal ute i landet skulle
intresseras för att i nuvarande läge söka
anställning i Stockholm samt att vinna
förståelse härför hos de lokala polismyndigheterna.

Bland de lokala initiativ sam tagits
för att förbättra polisrekryteringen till
Stockholm vill jag särskilt nämna polismästarens
åtgärd i början av förra året
att i samråd med personalorganisationerna
tillsätta ett rekryteringsråd jämte
ett särskilt rekryteringsutskott. Genom
utskottets försorg har utarbetats och

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Svar på fråga ang. rekryteringen av polispersonal till stockholmspolisen

distribuerats broschyrer om polisyrket,
varjämte även på annat sätt en livlig
aktivitet utvecklats i syfte att locka sökande
till stockholmspolisen. Såsom
exempel härpå kan nämnas att kontakt
tagits med bl. a. länsarbetsdirektörer
och föreståndare för arbetsförmedlingens
avdelningskontor över hela landet
samt rektorerna för landets folkhögskolor.

I betraktande av det rådande rekryteringsläget
och vikten av att rekryteringen
till polisväsendet sker på ett
sätt som tryggar ett gott urval har jag
ansett det nödvändigt, att rekryteringsproblemet
i hela dess vidd upptages
till allsidig prövning samt fördenskull
utverkat uppdrag åt den sittande polisverksamhetsutredningen
att göra detta.
En av huvuduppgifterna för denna nya
utredning, som skall bedrivas skyndsamt,
går ut på att undersöka möjligheterna
för en vidgning av rekryteringsbasen
genom att efter mönster av det
engelska kadettsystemet bereda ungdomar
tillfälle att i nära anslutning till
skolutbildningens avslutande erhålla
elevanställning vid polisväsendet såsom
förberedelse för senare inträde på polismannabanan.

Vad som djupast sett orsakat de nuvarande
rekryteringsproblemen är svårt
att avgöra. Jag vill emellertid framhålla,
att dessa svårigheter och den stora
personalavgången i Stockholm under
senare år ej är några isolerade problem.
De har framträtt även i Göteborg. Upplysningar
från andra länder ger vidare
vid handen att i stort sett samma företeelser
gjort sig märkbara på många håll,
särskilt i de största städerna. Förhållandena
hos oss tyder på att rekryteringssvårigheterna
och den särskilt såvitt
gäller Stockholm stora förtidsavgången
av polispersonal står i ett mer
eller mindre påtagligt samband med arbetsvillkoren
i mera vidsträckt bemärkelse.
Jag har för min del funnit det
komplex av svårtåtkomliga problem,
som möter i detta sammanhang, vara

av sådan vikt att jag, sedan även TCO
i en skrivelse den 22 april riktat uppmärksamheten
på saken, i gårdagens
konselj begärt bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga med huvudsaklig
uppgift att närmast med sikte på
de största städerna söka klarlägga de
för arbetstrivseln inom polisyrket bestämmande
faktorerna samt att framlägga
förslag till åtgärder, som kan vara
ägnade att befordra bättre förhållanden
på detta område.

Det är min förhoppning att de åtgärder,
för vilka jag här redogjort, skall
bidraga till att undanröja nuvarande rekryteringssvårigheter
såväl i Stockholm
som annorstädes samt skapa förutsättningar
för bättre arbetstrivsel och
därmed ökad effektivitet i polisens arbete.

Härefter anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar som han så snabbt
har velat lämna på denna fråga. Svaret
är naturligtvis också i sak mycket tillfredsställande.
Särskilt fäster jag mig
vid den positiva ton som genomgår hela
svaret och den respekt för polispersonalens
verksamhet och för dess problem,
inte minst i de större städerna,
som därav framgår. Glädjande är också
att herr statsrådet avser att tillkalla en
utredning för att klarlägga de faktorer
som bestämmer arbetstrivseln inom polisyrket,
särskilt i de större städerna.

Rekryteringen av personal till stockholmspolisen
har ju varit ett utomordentligt
besvärligt problem under lång
tid, och kanske har man inte alltid nalkats
problemet på riktigt bästa sätt.

Herr statsrådet talar i sitt svar om en
överläggning som har ägt rum i början
av detta år. Det var en sammankomst
som hölls i inrikesdepartementet den
6 mars 1958 »för överläggning rörande
möjligheterna att åstadkomma förbättrad
rekrytering till poliskåren i Stock -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Svar på fråga ang. rekryteringen av polispersonal till stockholmspolisen

holm». På grund av det sammanträdet
skickade styrelsen för landsfogdeföreningen
till landsfogdarna i riket en
skrivelse, vari den uppmanade landsfogdarna
på andra håll att försöka förmedla
rekrytering till Stockholm, och
man rekommenderade att det skulle ske
därigenom att »personer, som anmäla
sig för att bliva antagna till polisrekryter
och som befinnas lämpliga för polistjänst
i stad men icke kunna beredas
anställning omedelbart eller som icke
kunna antagas allenast av det skälet att
de icke fylla anspråken på allmänbildning,
kunde hänvisas till att söka tjänst
i stockholmspolisen».

Detta skulle alltså innebära att behovet
av allmänbildning skulle vara
mindre hos polispersonalen i Stockholm
än för polispersonalen i rikets
övriga städer. Det förefaller mig vara
ett litet egendomligt antagande. Nu
hänvisar man i denna skrivelse visserligen
till att genom polisens egen försorg
anordnas kurser för rekrytering i
Stockholm i syfte att skaffa vederbörande
formell kompetens i sistnämnda
hänseende, men det är faktiskt ett misstag.
Den undervisning, som meddelas
inom polisen i Stockholm, är ingalunda
av" sådan omfattning att den kan täcka
en brist på allmänbildning, och det
kan väl ändå inte vara så, att anspråken
på polispersonalen i Stockholm skulle
vara mindre än anspråken på personalen
på övriga håll.

Jag skulle vara mycket tacksam, om
herr statsrådet också ville säga hur
han ser på den här saken och försöker
undanröja de missförstånd och de bekymmer
som har uppstått i anledning
av detta uttalande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill säga, att jag är
helt överens med herr Heckscher om
att anspråken på stockholmspolisen
måste ställas minst lika högt som anspråken
på all övrig polispersonal.

Den fråga som herr Heckscher har tagit
upp berör ett cirkulär som utgick
till landsfogdarna efter det att vi hade
haft en sammankomst i Stockholm. Cirkuläret
innehöll två spörsmål i fråga om
rekryteringen.

Det första var, att landsfogdarna uppmanades
att, om det fanns lämpliga polisrekryter
från länet, vilka icke placerats
på rekryteringstjänst eller som vikarier
uppehöll tjänst på personalstat,
rekommendera dem att anmäla sig för
arbete i Stockholm. Det gällde alltså
redan antagen personal.

Det andra spörsmålet är just det som
herr Heckscher har talat om genom att
citera ur cirkuläret, att sökande till polistjänst,
som inte kunde beredas anställning
på den ort där de har sökt,
skulle hänvisas till Stockholm. Här har
det cirkulär som har utskickats genom
landsfogdarnas försorg fått en — självfallet
inte avsiktlig — olycklig formulering,
olycklig eftersom det talas om att
vederbörande, därest de inte fyller anspråken
på allmänbildning, kan hänvisas
att söka tjänst i stockholmspolisen.
Man bör emellertid observera den
mening som följer, nämligen: »Som bekant
anordnas genom polisens egen försorg
kurser för rekryter i Sockholin för
att skaffa vederbörande formell kompetens
i sistnämnda hänseende.» Avsikten
har varit att framhålla, att polisrekryterna
kan få en kompletterande
utbildning här i Stockholm, om det
brister i den formella kompetensen. Det
är naturligtvis inte så väl formulerat,
men jag vill gärna framhålla att landsfogdarna
har visat stort intresse för att
i den mån det är möjligt hjälpa till att
få en större rekrytering till Stockholm,
ehuru självfallet inte på bekostnad av
de anspråk som vi måste ställa på polisen.
Jag betraktar den berörda utformningen
som en liten olyckshändelse.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är bra att vi fått
detta uttalande av statsrådet, ty den

6 Nr 18 Lördagen den 2G april 1958

Svar på interpellation ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehållen källskatt

olyckshändelse i utformningen som
statsrådet talar om har faktiskt lett till
olyckshändelser också i tillämpningen.
Det har sålunda förekommit, att en aspirant
har rekommenderats till anställning
i stockholmspolisen, fastän vederbörande
i den stad, där han hade tjänstgjort,
i en offentlig skrivelse karakteriserades
så här: »Han synes ha ådagalagt
sådana egenskaper, att han icke kan anförtros
ens de enklaste uppgifter av anfört
slag. Icke heller tror jag att han
inom överskådlig tid har möjlighet att
förkovra sig på tillfredsställande sätt.»
Sedan vederbörande skrivit detta har
alltså mannens papper skickats över till
stockholmspolisen för att han skulle få
anställning där. Jag tror det är angeläget
att det klart säges ifrån, att det
icke skall förfaras på det sättet.

Jag tror statsrådet har rätt i att frågan
om trivseln i arbetet är en väsentlig
fråga när det gäller rekrytering till storstädernas
polisväsende. Jag vill tillägga,
att till denna trivsel i arbetet hör i
hög grad att inte bara myndigheterna,
utan också allmänheten har respekt för
polisens arbete och hjälper och stöder
polisen i stället för att betrakta den som
något slags naturlig fiende.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

För att undanröja alla missförstånd
vill jag säga, att antagningen slutgiltigt
sker i Stockholm av de rekryter som
hänvisas hit. Den man, om vilken herr
Heckscher har talat, blev så vitt jag vet
inte antagen för utbildning i Stockholm.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. arbetsgivares
skyldighet att redovisa innehållen källskatt Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Forsberg bett mig att ange
den ungefärliga utveckling som arbetsgivarnas
uraktlåtenhet att redovisa innehållen
A-skatt har haft sedan 1953 års
uppbördsreform. Herr Forsberg har
även frågat mig om jag anser det erforderligt
att ytterligare åtgärder —• exempelvis
straffskärpning — vidtas i syfte
att nedbringa antalet förseelser av denna
art.

Till svar får jag först erinra om att
ett av de viktigaste skälen för att införa
källskattesystemet var att få ett
förbättrat uppbördsresultat. Förhoppningarna
härom infriades. Skatterestantierna
nedgick till en bråkdel av vad de
tidigare varit. Men systemet förutsatte
att samtliga arbetsgivare blev uppbördsmän,
och detta innebar helt naturligt
vissa förlustrisker för staten. När uppbördsssystemet
översågs 1953, var en av
de viktigaste reformfrågorna att få en
förbättrad arbetsgivarkontroll. Förut
hade man endast kontrollerat arbetsgivarna
indirekt — via arbetstagarna.
Nu införde man en direkt kontroll över
arbetsgivarna och straffsatserna för underlåten
skatteredovisning skärptes. Ansträngningarna
att förbättra uppbördsresultatet
har därefter fortsatt både lagstiftningsvägen
och genom åtgärder
från de ansvariga myndigheternas sida.

Om jag skulle försöka lämna mera
detaljerade uppgifter om resultatet av
1953 års reformer, skulle detta kräva
större utrymme än som står till buds i
ett interpellationssvar. Vi har emellertid
en ganska tillförlitlig mätare på storleken
av den källskatt som arbetsgivare
har försummat att avdraga eller redovisa.
Jämför man budgetåren 1949/50
och 1956/57, finner man att denna summa
har fördubblats. Men samtidigt har
skatteuppbörden mer än tredubblats.
Den icke redovisade summan var 1949/
50 5,6 promille och 1956/57 endast 3,6
promille av den i vanlig ordning redovisade
skatten. Fn relativ förbättring

Lördagen den 26 april 1958 Nr 18

Svar på interpellation ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehallen källskatt

har sålunda i själva verket ägt rum.
Härtill kommer att de oredovisade
skattebeloppen i stor utsträckning har
kunnat indrivas. Den slutgiltiga förlusten
för staten har varierat mellan
1 och 4 milj. kr. per år.

Herr Forsberg lämnar i sin interpellation
vissa sifferuppgifter, som tyder
på en stark ökning av antalet fall
där arbetsgivare dömts till straff för
underlåten redovisning av källskatt.
Från riksräkenskapsverket har jag fått
motsvarande uppgifter för Malmö och
Göteborg. Även dessa siffror ger vid
handen, att åtalen ökat i antal. Det är
tydligt, att kontrollen blivit effektivare
samt att myndigheterna har skärpt sin
praxis och rapporterat fler fall till åtal.
Sannolikt är, att de av herr Forsberg
åberopade siffrorna delvis har sin förklaring
i denna skärpta praxis.

Källskattesystemet är en invecklad
apparat, som aldrig kan bli helt färdig.
Utvecklingen måste följas med uppmärksamhet
och erfarenheterna användas
till förbättringar. Herr Forsberg
har utpekat en tänkbar sådan åtgärd,
nämligen att skärpa straffsatserna för
underlåtenhet att redovisa källskatt. För
egen del har jag den uppfattningen att
straffsatserna, som ju även stipulerar
frihetsstraff, i och för sig är tillräckliga.

Då utvecklingen, såsom här redovisats,
relativt sett inneburit en förbättring
torde man ytterligare några år få
avvakta erfarenheterna av 1953 års reform
innan man överväger att vidtaga
åtgärder av den art interpellanten ifrågasatt.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag har besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr FORSBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som jag fått på mina frågor.

Av svaret framgår att finansministern
anser, att källskattesystemet i och för
sig har resulterat i starkt förbättrat
uppbördsresultat. Även efter 1953 års
revision av uppbördssystemet skulle
denna förbättring ha fortskridit — detta
som en följd av lagstiftningen och genom
åtgärder från de ansvariga myndigheternas
sida.

Det är emellertid ofrånkomligt att
antalet redovisningsförsummelser samtidigt
har ökat i hög grad under den
senaste femårsperioden. I vissa län ha
ökningen varit över 100 procent. I mitt
eget län har antalet åtal nära tredubblats
under denna tid.

Nu förmodar finansministern att denna
ökning av antalet s. k. källskatteförskingringar
beror på just den effektivare
kontroll, som 1953 års lagrevision
medförde, d. v. s. syndarna har upptäckts
i större omfattning än tidigare.
Om så är fallet är syftet med revisionen
åtminstone delvis nått, vilket ju är ett
tillfredsställande resultat.

Kvar står emellertid det beklagliga
faktum att det fortfarande begås så
många förseelser av denna art. Vi kan
praktiskt taget varje dag läsa notiser i
tidningarna om hur arbetsgivare har
uraktlåtit att inleverera sina anställdas
källskatter till uppbördsmyndigheten.
Och oftast förefaller det att vara en
ganska god affär för vederbörande arbetsgivare.
En redovisningsbrist på
30 000—40 000 kronor kan t. ex. rendera
ett bötesstraff på bara 300—400
kronor, och det kan ju knappast vara
ägnat att verka avskräckande från fortsatt
verksamhet i denna bransch.

När jag i min interpellation ifrågasatte
om inte skärpta straffbestämmelser
borde övervägas som förebyggande
åtgärd för förseelser av detta slag, var
jag tydligen inte ensam om mina funderingar
i den riktningen. Statsrevisorerna
hade i sin berättelse — som jag
tyvärr inte då hade haft tillfälle att
laga del av — tagit upp samma problem
och i remissutlåtanden, som revisorer -

8 Nr 18 Lördagen den 26 april 1958

Svar på interpellation ang. arbetsgivares skyldighet att redovisa innehållen källskatt

na hade infordrat, har inte mindre än
nio länsstyrelser förordat skärpta påfölj
dsbestämmelser. Även statsrevisorerna
själva uttalar, att det finns fog för
en diskussion om skärpning av straffbestämmelserna.
Revisorerna pekar
dessutom på det förhållandet, att
strängare straff skulle kunna utdömas
redan med den nu gällande lagstiftningen,
och de framhåller särskilt, att
fängelsestraff bör kunna ifrågakomma
för notoriska källskatteförskingrare.
Jag noterar i det sammanhanget att också
finansministern i sitt svar antydde
frihetsstraffets förekomst enligt de gällande
straffbestämmelserna.

Jag är, herr talman, fullt medveten
om att uppbörden av källskatt innebär
ett merarbete för landets arbetsgivare,
och jag vill gärna som generellt omdöme
säga, att arbetsgivarna härigenom
gör oss stora och värdefulla tjänster.
Och låt mig — för att inga missförstånd
skall behöva uppstå — också tillägga
att jag med min interpellation inte har
avsett att på något sätt försöka misskreditera
Sveriges arbetsgivare, som väl
ibland kan vara besvärliga att ha att
göra med vid förhandlingsbordet, t. ex.
när det gäller löner och pensioner, men
som vi dock har lärt oss att uppskatta
och respektera som hederligt folk. Inom
denna medborgargrupp såväl som inom
andra finns det dock en del mindre
nogräknade personer, och jag tror att
det är både klokt och nödvändigt att
vi försöker stävja deras verksamhet.

För löntagaren, som får sin inkomst
reducerad med källskatteavdraget, är
det inte särskilt roligt att se att arbetsgivaren
stoppar pengarna i sin egen
ficka i stället för att leverera dem till
staten. Och löntagaren kan också riskera
att han till följd av sådana förseelser
får betala sin skatt två gånger.
För staten är det ju inte heller så tillfredsställande,
att åtskilliga miljoner
kronor årligen på detta sätt försvinner
av de inkomster, som så väl skulle behövas
i statens kassa.

Därför är det min förhoppning, att
det inte dröjer alltför många år, innan
de överväganden vidtages, som finansministern
i sitt svar dock ställde i utsikt
och som jag härmed ber att få
tacka honom för.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara göra en liten
komplettering. Jag kan givetvis inte
ge mig in på någon bedömning av
straffsatsen för uraktlåtenhet av företagare
att på ett korrekt sätt inleverera
arbetstagarnas skattemedel. Om den
straffsatsen är riktigt utmätt eller inte,
är ju domstolens sak att avgöra. De
konkreta fallen kan jag sålunda inte uttala
mig om. Som jag erinrar om i interpellationssvaret,
innehåller dock de
nu gällande reglerna så pass skärpta
straffbestämmelser som frihetsstraff i
de mera grava fallen, och längre kan
man väl knappast komma.

Sedan bör det kanske också göras
klart, även om jag tror att interpellanten
är väl medveten om den saken, att
om en arbetsgivare bötfälles för att
han inte har redovisat löntagarnas skattemedel,
så är det första han får göra
just att betala de undanhållna skattemedlen.
Ovanpå detta kommer sedan
bötesbeloppet. Och om företagaren t. ex.
slutar som företagare och i stället tar
anställning, så kan skattemyndigheterna
ta ut skattemedlen och böterna genom
införsel i hans lön. Det är sålunda
en dålig affär för honom att
fuska med inleveransen av skattemedlen.

Men arbetstagaren kan inte bli skyldig
att betala sin skatt i dubbla omgångar.

I och med att han en gång har betalt
skatten till arbetsgivaren är han fri,
även om arbetsgivaren sedan fuskar med
redovisningen. På arbetarens avlöningsbesked
anges nämligen klart att han erlagt
preliminär skatt, genom att företaget
dragit av skattebeloppet på lönen.

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Svar på interpellation ang. rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar be träffande

vederbörandes tjänsteutövning

Arbetaren kan sålunda inte sökas på
nytt. Även den saken bör här slås fast.

Som interpellanten erinrade om, har
statsrevisorerna uppmärksammat denna
fråga. De anmäler dock utvecklingen
endast i vad gäller skatterestantierna i
absoluta tal och säger att restantiebeloppet
har ökat från 11 miljoner till 23
miljoner kronor. Jag menar emellertid
att man får en riktigare bedömning av
problemet, om man ser utvecklingen i
dess relativa sammanhang med hela
skatteuppbörden. Om lönerna stiger, vilket
de ju gör år från år, är det naturligt
att restantierna stiger i absoluta belopp,
även om själva företeelsen får en mindre
omfattning. Jag redovisade också i interpellationssvaret,
att i förhållande till
den totala skatteuppbörden har dessa
restantier gått ner från 5,6 till 3,6 procent.

Statsrevisorerna gör också en kommentar
som det kan vara värt att erinra
om. De säger nämligen att en viss
effekt för övrigt synes kunna erhållas
redan inom ramen för gällande bestämmelser,
nämligen om domstolarna utnyttjar
möjligheten att döma till frihetsstraff,
exempelvis vid upprepade
förseelser. Det får väl tagas som ett observandum
till domstolarna, och det har
också varit en av orsakerna till att jag
inte ansett, att man nu omedelbart skulle
gå in med några speciella reformåtgärder
utan avvakta utvecklingen ett
tag framöver.

Herr FORSBERG (s):

Herr talman! Med anledning av finansministerns
påpekande, att arbetsgivaren
förutom att han får betala böter
också blir föremål för indrivningsåtgärder
beträffande det belopp han försummat
att inleverera, vill jag bara erinra
om ett känt förhållande, nämligen
att det oftast inte finns någonting att
ta niir skattemyndigheterna kommer
för att driva in de källskattebelopp som

har försvunnit. Det är tyvärr en erfarenhet
som jag tror att vårt lands skattemyndigheter
har gjort alltför många
gånger.

Risken att få betala sin skatt två
gånger undgår arbetstagaren endast om
han själv kan bevisa, att arbetsgivaren
verkligen har gjort källskatteavdrag på
hans lön. Jag tror att det är ganska viktigt
att man härifrån understryker just
den saken, ty alltför många löntagare
finner sig i att det inte ens anges på
lönekvittot att källskatt har avdragits.
Man bör således se upp med den saken,
om man vill undgå den dubbelbeskattning,
som jag talade om i mitt förra anförande.

I övrigt vill jag ytterligare understryka
min tacksamhet över att finansministern
ånyo har påpekat den möjlighet
som redan nu finns att utdöma
strängare straff för förseelser av denna
art.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. rättsskydd
för tjänstemännen vid undersökningar

beträffande vederbörandes tjänsteutövning Chefen

för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Carbell frågat chefen
för inrikesdepartementet, vilka åtgärder
lian anser nödvändiga och möjliga
för att skapa berättigat individuellt
rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar
och utredningar beträffande
vederbörandes tjänsteutövning.

Då interpellationen i huvudsak berör
frågor, som handlägges i justitiedepartementet,
har den överlämnats till mig
för besvarande.

Bakgrunden till interpellationen är
ett särskilt fall, då en tjänsteman var
misstänkt för tagande av muta. Tjänstc -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Svar på interpellation ang. rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar be träffande

vederbörandes tjänsteutövning

mannen blev anhållen och kvarhölls under
fyra dagar, och husrannsakan gjordes
i hans bostad. Sedan förundersökningen
avslutats, väckte åklagaren åtal
mot tjänstemannen, men åtalet nedlades
efter beslut av riksåklagaren. Interpellanten
riktar sig främst mot den
omfattande och tendentiösa publicitet
som förekom vid anhållandet och framhåller
att den dramatiska inramningen
av utredningen och anhållandet i hög
grad bidrog till den överdimensionering
som rättsfallet fick. Även omständigheterna
i övrigt kring frihetsberövandet
framhålles i interpellationen såsom anmärkningsvärda.

För att åtal mot en person skall få väckas
måste det föreligga utredning, som
visar att det finns viss grad av misstanke
att han begått den brottsliga gärningen.
Olika straffprocessuella tvångsmedel
får användas som ett led i denna utredning.
Ett sådant tvångsmedel är anhållande,
som innebär provisoriskt frihetsberövande
i avbidan på eventuell
häktning och som kan vara av betydelse
bl. a. för att hindra den misstänkte
att undanröja bevisning. Givetvis får ett
så allvarligt ingripande mot en person
som frihetsberövande ej ske utan
verkligt vägande skäl. Förutsättningarna
för anhållande är också noga reglerade
i rättegångsbalken. Men hur noggrant
man än utformar lagstiftningen
kan man inte gardera sig mot att någon
gång ett ingripande sker som sedan
inte leder till åtal eller till fällande
dom. Det särskilda fall som beröres i
interpellationen kan jag självfallet inte
här taga upp till närmare bedömande.
Jag vill endast nämna, att fallet varit
föremål för prövning av justitieombudsmannen,
som nyligen meddelat beslut i
ärendet. Justitieombudsmannen bär
framfört vissa erinringar mot åklagarens
åtgärder men funnit att vad som
förekommit inte kan läggas denne till
last såsom tjänstefel. Det torde i anslutning
härtill böra framhållas, att ut -

redningar angående mutor och bestickning
tidigare inte förekommit i större
omfattning i vårt land, varför det inte
funnits nämnvärd erfarenhet att bygga
på. Man kan utgå från att erfarenheterna
från de utredningar och rättegångar
angående dylika brott som nu på senare
tid förekommit skall tjäna myndigheterna
till ledning och i fortsättningen
förebygga att åtgärder vidtages på otillräckliga
grunder.

Frågan om publiciteten kring brottsutredningar
har under senare år ofta
varit föremål för diskussion i det offentliga
meningsutbytet. Skildringar i pressen
av brottsutredningar kan vålla enskilda
personer svåra lidanden, särskilt
om skildringarna är av sensationsbetonad
och tendentiös karaktär. Jag vill
nämna att justitieombudsmannen behandlat
det i interpellationen berörda
rättsfallet även ur denna synpunkt och
därvid gjort det uttalandet, att den misstänkte
och hans anhöriga genom de uppgifter
som förekom i tidningspressen på
ett upprörande sätt utsattes för oförskyllt
lidande.

Som kammarens ledamöter vet har en
utredning beträffande sekretessen vid
förundersökningar i brottmål för ett par
år sedan på regeringens uppdrag verkställts
av överståthållaren Hagander. Utredningen
avsåg översyn av sekretesslagens
regler om polis- och åklagarmyndigheternas
handlingar samt bestämmelserna
om tystnadsplikt för polismän
och åklagare. Det förslag som framlagts
av utredningsmannen går väsentligen ut
på en noggrannare reglering i båda dessa
hänseenden, varvid dock samtidigt
förutsättes att publiciteten skall vara så
fri som möjligt. Förslaget skulle vidare
innebära att uppgifter icke, såsom nu,
kunde av polis- och åklagarmyndigheter
lämnas okontrollerat till pressen i skydd
av anonymitetsrätten. Det skulle sålunda
bli möjligt att utreda på vad sätt uppgifter
lämnats ut i sådana fall då detta
skett i strid mot gällande förskrifter.

Lördagen den 2G april 1958

Nr 18

Svar på interpellation ang. rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar be träffande

vederbörandes tjänsteutövning

Utredningsförslaget har emellertid
ännu ej lett till att någon proposition i
ämnet förelagts riksdagen. Visserligen
har många remissinstanser ställt sig positiva
till förslaget, men invändningar
har också framkommit, särskilt från
pressorganisationerna. Det har framhållits,
att pressen har tillgång till andra
nyhetskällor än polis- och åklagarmyndigheterna
— nyhetskällor som ofta är
mindre tillförlitliga — och att förslaget
inte skulle leda till bättre skydd mot
publicitetsskador utan kanske snarare
öka dem. Då förslaget efter remissbehandlingen
upptogs till övervägande i
regeringen — det var före mitt tillträde
på justitieministerposten — fann man
det också tveksamt, om ett genomförande
av förslaget verkligen skulle vara
den bästa utvägen, då det gäller å ena
sidan att skydda enskilda personer mot
att oförskyllt utsättas för lidande genom
att brottsutredningar på ett tidigt
stadium utlämnas och å andra sidan att
tillgodose pressens legitima uppgift att
sörja för en god nyhetsförmedling till
allmänheten. Det ansågs, att man borde
under någon tid avvakta, huruvida inte
en mera tillfredsställande lösning kunde
ernås genom att pressen och polis- och
åklagarmyndigheterna på ett förtroendefullt
sätt samarbetar och genom att
pressen frivilligt ålägger sig den återhållsamhet
som är nödvändig för att
inte enskilda personer skall på ett obehörigt
sätt utsättas för skandalisering
och lidande. Man har härvid även beaktat
att det från pressens sida gjorts
ansträngningar för att förbättra förhållandena,
bl. a. genom en översyn
av publicistklubbens publiceringsregler
och genom åtgärder för att få dessa respekterade
och efterlevda. Även jag har
ansett att denna linje bör följas, och jag
har sålunda tills vidare låtit anstå med
utarbetande av proposition på grundval
av överståthållaren Haganders förslag.
Jag vill emellertid betona, att jag anser
att frågan är av synnerlig vikt och att

förhållandena på området bör följas
uppmärksamt. I det material som belyser
saken ingår också handlingarna i
det förut omnämnda, av justitieombudsmannen
prövade ärendet, vilka av
justitieombudsmannen med särskild
skrivelse överlämnats till justitiedepartementet.

Härpå anförde:

Herr CARBELL (s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Denna interpellation framställdes
den första dagen vid årets riksdag. Den
fråga som låg bakom densamma hade
väckt stort uppseende, och på statstjänstemannahåll
följde man uppmärksamt
vad som hände under tiden mellan
det ifrågavarande anhållandet i juni
och riksåklagarens beslut i december.
Statstjänstemannaförbundet hade också,
såsom framgår av svaret, fört frågan
till justitieombudsmannen.

När jag nu, herr talman, får svar på
näst sista dagen av denna riksdag,
måste jag dock besvära kammarens ledamöter
med att något uppehålla mig
vid denna fråga, som jag tillmäter synnerlig
betydelse. Jag erinrar om att när
frågan var som mest aktuell i juni månad,
dagarna efter midsommar 1957,
var den publicitet som förekom mycket
omfattande. En av Stockholms kvällstidningar
ägnade den 26 juni hela första
sidan åt några olika ting: för det första
en jätterubrik, »Största mutaffären hittills,
säger landsfogden», för det andra
en bild av villan i Dandcryd, för det
tredje ett porträtt av den anhållne, och
man kunde sedan knappt på första sidan
få plats med det lilla meddelandet
att tidningen grundats 1830 av Lars
Johan Ilierta.

Jag vill i detta sammanhang också
understryka, att den publicitet det här
giiller kunde avläsas i jätterubriker på
tidningarnas löpsedlar över hela landet.
Med mera svartfärg än vanligt presen -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Svar på interpellation ang. rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar be träffande

vederbörandes tjänsteutövning

terades på löpsedlarna det aktuella fallet,
den stora nmtaffären, den som skulle
utlösa kedjereaktioner, sade man på
löpsedlarna. Inte bara i vårt land gav
frågan genljud; också ut över landets
gränser gick frågan in i utlandets press,
och den blev utomordentligt uppmärksammad.

Vad händer i fortsättningen? Efter
det dramatiska anhållandet i Hudiksvall
och sedan vederbörande förts till
Stockholm och där suttit anhållen i fyra
dagar under pressande förhör, sedan
husrannsakan skett för det första i sommarstugan
i Hudiksvalls skärgård av
kriminalpolisen i Hudiksvall, för det
andra i villan i Danderyd av kriminalstatspolisen
med revisor och polissyster
och för det tredje i tjänsterummet,
och sedan byggnadsstyrelsen i ett yttrande
förklarat att vederbörande i sin
tjänst inte kunnat gynna den ifrågavarande
byggnadsfirman, ställde man
sig ju frågande till varför åtalet kom till
stånd. Det var dock en utomordentligt
allvarlig sak för den som drabbats av
detta. Under de sex långa månaderna,
tills riksåklagaren fattade sitt beslut i
december, har ju de här drabbade varit
utsatta för en press, som man väl kan
föreställa sig: publiciteten, de stort uppslagna
artiklarna, där den för brott
misstänkte spikats vid skampålen, förhållandet
till umgängesvännerna, förhållandet
mellan barnen och deras kamrater
i skolan och allt detta.

Riksåklagaren yttrade sig inte om anhållandet
eller om formerna härför. Han
nöjde sig med att beteckna åtalet som
grundlöst. Därmed framstår det dramatiska
anhållandet som än egendomligare.
Det finns inte skäl för åtal, och man har
naturligtvis haft anledning att fråga sig:
Fanns det då skäl för anhållandet? Och
vidare: Fanns det skäl att med sådan
dramatik inrama det ifrågavarande anhållandet? Vad

händer så? Jo, justitieombudsmannen
fattar sitt beslut i frågan. Det

går ut på att åklagaren enligt JO:s mening
inte hade tillräckliga skäl för anhållandet
den 25 juni. JO framhåller, att
det givits en överdriven och missvisande
bild, och det utsäges klart, att i själva
verket var misstankarna om brott
löst grundade. Vidare heter det, att om
det anses motiverat att lämna pressen
information tidigare, alltså innan man
fått klarhet, bör detta ske under hänsyn
till att misstanken vid den fortsatta utredningen
kan visa sig ogrundad eller
obestyrkt. Det är härvid av största vikt,
säger JO, att upplysningarna under inga
förhållanden är tendentiösa eller missvisande
utan präglade av objektivitet
samt behörigt hänsynstagande till allmänna
och enskilda intressen. Tillräckligt
utrymme måste också ges åt den
misstänktes uppgifter och synpunkter.
Vidare får upplysningarna, i de fall sådana
lämnas, inte vara så knapphändiga,
att pressen får en felaktig bild av
vad som förekommit.

Herr talman! När vi nu ser på denna
fråga med litet längre perspektiv, kan
vi ju inte undgå att konstatera, att de
regler som borde ha följts inte tillämpats.
Man får helt enkelt inte handskas
vårdslöst i sådana här frågor, som har
med medborgarnas mest elementära rättigheter
att göra. I polisstater är man
inte så värst noga i dessa hänseenden.
Men vi måste vara det. De lidanden,
som i ett sådant här fall åsamkas vederbörande,
kan ju helt enkelt inte gottgöras.
Att bli oskyldigt misstänkt för
brott hör nu en gång till det värsta
elände en människa kan råka ut för.

Man vågar verkligen hoppas att det
ifrågavarande fallet skall ha givit dem
som sysslar med sådana här frågor anledning
att begrunda ansvaret — när
det gäller rättigheterna men också när
det gäller skyldigheterna.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för svaret. Såsom frågan nu ligger vill
jag sluta med att konstatera att vad som
förekommit inte kan göras ogjort. Men

Lördagen den 26 april 1958 Nr 18 13

rättsskydd för tjänstemännen vid undersökningar be -

svär på interpellation ang.

träffande vederbörandes tjänsteutövning

allt måste göras för att förhindra upprepningar.
Det skulle enligt min mening
ha varit angeläget att justitieministern
även givit sin mening till känna rörande
den ändring av anonymitetsskyddet
som den särskilde utredningsmannen
talat om. Det understrykande av tjänstemannaansvaret
för åsidosättande av
tillbörlig varsamhet med utlämnande av
uppgifter till pressen rörande förundersökningar,
som justitieombudsmannen
talat om i sitt yttrande, är ju också en
fråga som det vore angeläget att få närmare
besked om.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle i detta sammanhang
vilja fråga justitieministern,
om inte, för att förebygga sådana här
saker, något vore att vinna med bättre
utformade åtalsregler. Nu råder t. o. m.
osäkerhet om vid vilket bevisläge och,
om jag så får uttrycka mig, rubriceringsläge
som åtal enligt gällande rätt
bör ske. Justitieministern säger i sitt
svar, att för åtal erfordras visst mått av
misstanke. Det ger mycket liten ledning.

Justitiekanslern har tidigare i ett
uttalande framhållit som sin uppfattning,
att det föreligger inte bara åtalsrätt
utan även åtalsplikt så snart sannolika
skäl föreligger för misstanke.
Med sannolika skäl har man menat, att
det skulle föreligga lika mycket skäl för
som emot att brott begåtts, såväl ur bevissynpunkt
som ur rubriceringssynpunkt.
JK framhåller angelägenheten av
att åklagaren inte undandrar domstolen
prövning av fall, där åklagaren har
sannolika skäl för sitt påstående om att
brott föreligger. Riksåklagaren däremot
har inte på långt när gått så långt utan
har för sin del ansett att man skulle ha
endast rätt alt åtala vid sannolika skäl
men däremot inte plikt att åtala. Sådan
plikt skulle inträda först med starkare
bevis- och rubriceringsläge. Detta
har ungefärligen definierats så, att man
med till visshet gränsande sannolikhet

kan förvänta att den misstänkte blir
fälld. Mellan rätt att åtala och plikt att
åtala skulle således finnas ett utrymme
för diskretionärt bedömande från den
enskilde åklagarens sida.

Rättegångskommittén har dragit en
ännu snävare gränslinje för rätten att
åtala och sagt, att detta diskretionära
utrymme mellan rätt att åtala och plikt
att åtala — som riksåklagaren ser saken
— inte föreligger. Man har inte obetingad
rätt att åtala redan på sannolika
skäl, säger rättegångskommittén. Vederbörande
åklagare blir visserligen
inte straffad, om han har sannolika
skäl för sitt åtal, men det kan likväl
innebära fel, kan föranleda disciplinär
åtgärd eller uttalande om felaktigt
åtalsbeslut.

Jag undrar om man inte åtminstone
borde kunna ställa så stort krav på
dessa åtalsregler, att man får ordentlig
visshet om vad som är gällande rätts
ståndpunkt på detta område. Som det
nu är föreligger stor ovisshet. Det skulle
vara mycket intressant att höra vad
justitieministern säger om den här saken
i detta sammanhang.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LIN DELL:

Herr talman! Interpellanten påtalade
att jag inte förrän i dag har besvarat
denna interpellation, som väcktes redan
i början av riksdagen. På detta vill jag
svara att dröjsmålet givetvis inte beror
på något bristande intresse från min
sida för denna mycket ömtåliga och viktiga
fråga, utan i stället på det faktum,
att jag ville avvakta den utredning,
som jag visste pågick hos JO, vilken utredning
han avslutade först för en eller
annan vecka sedan.

Reträffande de frågor, som herr Eliasson
ställde, vill jag bara erinra om att
herr Eliasson i motionen tog upp samma
problem vid förra årets riksdag och att
problemet då blev föremål för ingående
behandling av första lagutskottet. Att

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Svar på interpellation i anledning av att riksdagsledamöters frånvaro på grund av

sjukdom kan bli avgörande för utgången av voteringar

vid detta tillfälle ta upp den diskussionen
igen anser jag inte bör ifrågakomma.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Jag vill bara för herr
statsrådet understryka, att jag nämnde
tiden för svaret inte på grund av att
jag hade någon anmärkning mot statsrådet
utan allenast för att för kammaren
förklara, varför jag tog tiden i anspråk
denna dag.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är ganska konstigt
att justitieministern säger att vi inte
skall ta upp denna fråga i detta sammanhang.
Här har vi ett exempel på något
som kan vara resultatet av dåliga
åtalsregler, och så säger justitieministern
att vi inte skall resonera om den
saken i detta samband.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation i anledning av att
riksdagsledamöters frånvaro på grund
av sjukdom kan bli avgörande för utgången
av voteringar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nilsson i Tvärålund frågat
mig, om jag anser det tillfredsställande,
att riksdagsledamöters frånvaro
på grund av sjukdom kan bli avgörande
för utgången av voteringar och om jag
vill medverka till att frågan härom blir
föremål för utredning.

Till svar på interpellationen vill jag
omnämna, att författningsutredningen
uppmärksammat detta spörsmål och
kommer att upptaga det till övervägande.
Något särskilt uppdrag till utredningen
i detta avseende är alltså inte er -

forderligt. Enligt vad jag inhämtat har
utredningen bl. a. studerat förhållandena
i Norge, där man tillämpar ett
system med suppleanter — s. k. varamenn
— som kan rycka in vid förfall
för stortingsledamot.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Orsaken till att jag har ställt denna
interpellation är, att det har skrivits
i pressen och talats man och man
emellan om hurusom sjukdom bland
riksdagsledamöter skulle kunna förrycka
ett omröstningsresultat i riksdagen,
så att omröstningen inte kom att stå i
proportion till folkopinionen uttryckt
i partirepresentation. Det kan ju inte anses
sakligt tillfredsställande, att slumpinoment
kan spela en avgörande roll vid
riksdagsbeslut. Givetvis kan inte alla
slumpmoment förebyggas, men sådana
orsaker som sjukdom och även utrikesrepresentation
borde höra till dem som
kan elimineras.

Jag har läst författningsutredningens
direktiv och funnit att där inte klart
utsagts någonting om just detta spörsmål.
Detta var ytterligare en anledning
till att jag ställde frågan till statsrådet.
Statsrådet erinrade om den ordning som
gäller i Norge, där man har s. k. varamenn.
Även den tanken har lekt mig i
hågen, att man skulle ha ersättare för
riksdagsmän, som av tvingande skäl inte
kan närvara vid riksdagsbeslut och hävda
sin egen och sina väljares mening.
Enligt vad jag vet är en sådan ordning
inte vanlig i de flesta länder, vilkas parlamentarism
kan jämföras med vår,
utom i Norge.

När nu författningsutredningen har
uppmärksammat denna sak, vill jag uttrycka
den förhoppningen, att författningsutredningen
inte bara uppmärk -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

sammar problemet utan även noga beaktar
de rön och erfarenheter som man
kan få från Norge, och att det spörsmål
jag velat rikta uppmärksamheten på,
får en för demokratien god och lycklig
lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet de å bordet liggande
motionerna:

nr 549, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

nr 550, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 551 och 552, av herr Hagberg m.fl.,

nr 553, av herr Larsson i Stockholm,

nr 554, av herr Johnsson i Kastanjegården,
och

nr 555, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

§ 8

Ändrade bestämmelser om resandes rätt
att fritt införa jordbruksregleringsvaror
samt åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr talmannen hade tillkännagivit,
att överläggningen i detta ärende jämväl
finge omfatta utskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckta motioner angäcndc
åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden.

I en till riksdagen den 14 mars 1958
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 98, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag före -

slagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
5 och 7 §§ förordningen den 7 juni 1956
(nr 401) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m., samt

2) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
403) angående reglering av införseln av
fettråvaror och fettvaror, m. m.

I förevarande proposition hade framlagts
förslag i syfte att Kungl. Maj :t
skulle erhålla bemyndigande att bestämma
i vilken utsträckning och under
vilka förutsättningar resande skulle
utan särskilt tillstånd och utan skyldighet
att erlägga införselavgift få till landet
införa varor, som fölle under jordbruksregleringen.
Reglerna för dylik
varuinförsel borde förenklas lämpligast
genom stadgande av viss kvantitetsgräns
för jordbruksvaror, beträffande
vilka en sådan gräns visade sig erforderlig,
i stället för som nu en värdegräns.
Den högsta kvantitet matfett —
fettvaror och smör — som en resande
finge införa licens- och avgiftsfritt borde
tills vidare fixeras till 5 kg, varav
högst hälften smör.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) 1:389 av herrar Sveningsson och
Eskilsson samt 11:494 av herr Hseggblom
m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen vid bifall
i övrigt till i förevarande proposition
framlagda författningsförslag måtte besluta
att begränsa resandes rätt att fritt
införa sådana jordbruksregleringsvaror,
som vore avgiftsbelagda, till sammanlagt
5 kg, att rätten till avgiftsfri sådan
införsel endast skulle medges resande,
som uppnått sådan ålder, att han kunde
sägas självständigt införa varan, samt
att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande
att fastställa de närmare riktlinjerna

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

för denna införsel i enlighet med i motionerna
anförda synpunkter, varjämte
det torde ankomma på utskottet att vidtaga
erforderliga författningsändringar;

2) 1:390 av herr Nord m. fl. samt
11:492 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte bifalla i föreliggande
proposition framförda författningsförslag,
dock att i författningen
infördes bestämmelse om begränsning
av resandes rätt att fritt införa
avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
till sammanlagt 5 kg, varav högst 1 kg
smör och 1 kg margarin, samt att Kungl.
Maj :t erhölle bemyndigande att fastställa
de närmare riktlinjerna för denna
införsel i enlighet med i motionerna
framförda synpunkter;

3) 1:391 av herr Eliasson m. fl. samt
11:491 av herr Hedlund m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 98 med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag till ändrad
lydelse av jordbruksvaruförordningen
och fettförordningen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utfärdande av sådana tilllämpningsföreskrifter,
att avgiftsfri resandeinförsel
av avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
begränsades per
person och resa till en kvantitet av
högst 5 kg, varav högst 2 kg matfett,
därav högst 1 kg smör, att avgiftsfri införselkvantitet
endast tillgodoräknades
resande, som uppnått en sådan ålder,
att han kunde sägas självständigt införa
varan, att i överensstämmelse med
nuvarande kungörelse som villkor för
avgiftsfrihet skulle gälla, att resan icke
företagits i huvudsakligt syfte att tullfritt
införa varor, samt att Kungl. Maj:t,
därest utvecklingen så erfordrade, måtte
vidtaga ytterligare åtgärder till begränsning
av resandeinförseln i enlighet
med motionernas syfte; samt

4) 11:493 av herr Königson, i vilken

motion hemställdes, att riksdagen måtte
besluta avslå propositionen nr 98.

Utskottet hemställde i utlåtandet
nr 18

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionen 11:493 antaga förslag

till

1) förordning om ändrad lydelse av
5 och 7 §§ förordningen den 7 juni 1956
(nr 401) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. in.; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
403) angående reglering av införseln av
fettråvaror och fettvaror, in. m.;

B. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 1:389 och 11:494, 1:390 och
11:492 samt 1:391 och 11:491, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

1) om utfärdande av sådana föreskrifter
att resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror, som vore avgiftsbelagda,
begränsades till en kvantitet
av högst 5 kilogram, varav högst
1 kilogram smör och högst 1 kilogram
margarin;

2) om utfärdande av föreskrift av innebörd
att avgiftsfri införselkvantitet
endast tillgodoräknades resande, som
hade uppnått sådan ålder, att han kunde
sägas självständigt införa varan;
samt

3) om bibehållande av gällande villkor
för avgiftsfrihet vid varuinförsel
att resan uppenbarligen icke företagits
i huvudsakligt syfte att avgiftsfritt införa
varor.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Jon Jonsson, Mossberger,
Gunnar Berg, Hedström, Jonsson
i Strömsund och Lindström, fru Lindskog
samt herrar Arweson och Jönsson
i Gärds Köpinge, vilka ansett att utskottet
bort under B. hemställa att motio -

Lördagen den 2G april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

nerna 1:389 och 11:494, 1:390 och
11:492 samt 1:391 och 11:491, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I utlåtandet nr 26 hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

1:416 av herr Eliasson m. fl., likalydande
med 11:523 av herr Hedlund
in. fl., vari yrkats att riksdagen måtte

1) hos Kungl. Maj :t hemställa

dels om utfärdande av kungörelse om i
motionerna angiven ändring av 2 § kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med
tillämpningsföreskrifter till förordningen
den 7 juni 1956 (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m.,

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna, samt

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att av anslaget
till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område disponera för innevarande
budgetår 1 000 000 kronor och
för budgetåret 1958/59 3 000 000 kronor
för rabattering av smör till allmänna inrättningar; b)

1:421 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:530, likalydande, av herr Hjalmarson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte

1) hos Kungl. Maj:t hemställa

dels om utfärdande av kungörelse om

1 dessa motioner angiven ändring av

2 § i kungörelsen den 7 juni 1956 (nr
417),

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i dessa motioner, samt

förslag om upphävande av nu gällande
varuskatt å socker och sirap;

c) 1:422 av herrar Lindblom och
Boman, likalydande med 11:531 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., i vilka motioner
yrkats att riksdagen måtte i samband
med behandlingen av motionerna
1:416 och 11:523 och i syfte att åstadkomma
en sänkning av levnadskostnaderna 1)

besluta bemyndiga Kungl. Maj:t
att i syfte att åstadkomma en skatiérestitution
träffa avtal med Svenska
sockerfabriksaktiebolaget om att genomföra
en prisrabattering av socker
med lägst 10 öre per kg, samt

2) för detta ändamål under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag med erforderligt
belopp inom ramen för de genom
ändring av fettvaruregleringen inflytande
skatteinkomsterna;

d) 1:424 av herr Jonsson m. fl., likalydande
med 11:532 av fru Lindskog
m. fl., vari hemställts att riksdagen i
avvaktan på i motionerna berörda förslag
från Kungl. Maj:t måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
maj, juni och juli månader 1958 utbetala
prisrabatter å smör i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits
i motionerna,

2) till Prisrabattering av smör å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 5 700 000 kr., samt

3) till Prisrabattering av smör å riksstaten
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 800 000 kr.;

e) 1:423 av herr Palme m. fl. samt
11:533, likalydande, av fru Eriksson i
Stockholm och fru Ekendahl, vari yrkats,
att riksdagen måtte anvisa ett belopp
av 9 000 000 kr. att, med avlastande
av det svenska smöröverskottet, på
sätt Kungl. Maj:t funne lämpligt, användas
i den internationella hjälpverksamheten
för barn.

2) hos Kungl. Maj:t hemställa om pro- I sistnämnda utlåtande hemställde utposition
till nästkommande riksdag med skottet
2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 18

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:424 och 11:532 ävensom
med avslag å motionerna 1:416 och
11:523, 1:421 och 11:530 samt 1:422 och
II: 531, sistnämnda sex motioner såvitt
nu vore i fråga, i avvaktan på i utskottsutlåtandet
berörda förslag från Kungl.
Maj :ts sida bemyndiga Kungl. Maj :t att
under maj, juni och juli månader 1958
utbetala prisrabatter å smör i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
föreslagit i utlåtandet samt sålunda 1)

till Prisrabattering å smör å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 5 700 000 kronor,

2) till Prisrabattering av smör å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor;

B. att riksdagen måtte avslå i motionerna
I: 422 och 11:531 begärt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att •— i syfte
att åstadkomma en skatterestitution •—
träffa avtal med Svenska sockerfabriksaktiebolaget
om att genomföra en prisrabattering
av socker med lägst 10 öre
per kilogram;

C. att riksdagen måtte avslå yrkandet
i motionerna 1:422 och 11:531 att
för under B. angivet ändamål under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag
med erforderligt belopp inom ramen
för de genom ändring av fettvaruregleringen
inflytande skatteinkomsterna;

D. att motionerna 1:421 och 11:530,
såvitt avsåge yrkandet om hemställan
hos Kungl. Maj :t om proposition till den
nästkommande under året sammanträdande
riksdagen med förslag om upphävande
av nu gällande varuskatt å socker
och sirap, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 416 och II: 523,
såvitt avsåge yrkandet om disposition
av medel från reservationsanslaget till

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1957/58 för rabattering
av smör till allmänna inrättningar,

2) i anledning av motionerna 1:416
och II: 523, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att på sätt utskottet
förordat av reservationsanslaget till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
området för budgetåret 1958/59 disponera
1 500 000 kronor för rabattering av
smör till allmänna inrättningar;

F. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 423 och II: 533 i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Eskilsson, Nils
Hansson, Hermansson, Pettersson i
Dahl, Antby, Hseggblom, Ahlsten och
Östlund, vilka ansett alt utskottet bort
under A.—E. 1) hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:416 och 11:523, 1:421
och II: 530 samt I: 422 och II: 531, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 424
och II: 532, bemyndiga Kungl. Maj:t att
med stöd av kungörelsen 1956:417 vidtaga
den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som reservanterna angivit,

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 422 och II: 531, såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att —• i syfte att åstadkomma en skatterestitution
— träffa avtal med Svenska
sockerfabriksaktiebolaget om att genomföra
en prisrabattering av socker med
lägst 10 öre per kilogram,

C. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 422 och II: 531, såvitt nu
vore i fråga,

1) till Prisrabattering av socker å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor,

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

2) till Prisrabattering av socker å
riksstaten för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 22 500 000 kronor,

D. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 421 och II: 530, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om proposition till den nästkommande
under året sammanträdande
''riksdagen med förslag om upphävande
av nu gällande varuskatt å socker och
sirap,

E. att riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna 1:416
och 11:523, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att på sätt reservanterna
förordat av reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1957/58
disponera 500 000 kronor för rabattering
av smör till allmänna inrättningar.

Utskottets i utlåtandet nr 18 gjorda
hemställan föredrogs; och yttrade därvid: Fru

LINDSKOG (s):

Herr talman! Ingen näringsgren i vårt
land har under den gångna tioårsperioden
företett så starka svängningar mellan
brist och överskott som jordbruket.
Förklaringen kan delvis sökas däri, att
jordbruket företer ett rikhaltigt sortiment
av produkter, som var för sig är
starkt känsliga för ändringar på både
den inhemska och den internationella
marknaden, ökade eller minskade utbud
på världsmarknaden eller en förändring
i konsumtionsvanorna inom
landet är tillräckligt för att på kort tid
skapa en brist- eller överskottssituation.
En del av jordbrukets produkter är
dessutom mycket lagerkänsliga. Vi kan
helt enkelt inte lagra dem någon längre
tid utan risk för försämring eller rent
av förstöring.

Jag tror att dessa förhållanden är
värda alt hålla i minnet när vi i dag ser
på vår smörsituation, som ter sig ganska

bekymmersam. Vi har ingen anledning
föreställa oss, att vårt läge i dag skulle
vara så unikt och svårartat, att åtgärder
i panikens tecken skulle vara nödvändiga.
Därmed har jag inte sagt, att man
skulle kunna uppskjuta hela frågan tills
den nya riksdagen samlas i juni månad.
Men jag är angelägen framhålla, att frågan
om överskottsproduktionen är så
komplicerad, att den inte på längre sikt
kan bemästras enbart genom några enkla
snabbverkande ingripanden. Den är
så invecklad, att den kräver en noggrann
prövning av de verkningar man
kan förutse av den ena eller andra åtgärden.

Vi har i dag en lagerhållning av omkring
4 000 ton smör. Den är inte oroväckande
stor. Men vad som är oroande
är det förhållandet, att vi står inför sommarperioden,
som normalt medför en
ökad invägning av mjölk vid mejerierna.
När därtill kommer, att vår export på
alla europeiska länder utom England
för närvarande tyckes vara stängd, så
kräver planeringen för den närmaste
framtiden att någonting göres.

Man kan fråga: Hur har en så besvärlig
situation uppkommit så snabbt?
En orsak är att exportstoppet visat sig
först under månaderna januari—april
i år. Om man för att få litet längre perspektiv
jämför åren 1956 och 1957, så
finner man att smörexporten under 1957
var 14 500 ton större än under 1956.
Exportstoppet är alltså en anledning till
vår besvärliga situation. En annan orsak
är att i våra största produktionsområden
i mellersta och södra Sverige
har mjölkproduktionen ökat under

1957. Medelfctthalten har också ökat.
Som följd härav liar smörtillvcrkningen
ökat med 6 procent, medan försäljningen
minskat med 8 procent.

Övergången från användning av smör
till margarin är säkerligen den viktigaste
anledningen till nedgången i smörförbrukningen.
Den övergången är inte
begränsad till vårt land; den är en före -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

teelse som man iakttar i alla västeuropeiska
länder. Men den mest avgörande
orsaken till den konsumtionsförändringen
är utan tvivel den prisskillnad
som finns mellan smör och margarin.
Margarinet kostar i dag 3:50 per kg,
medan smöret kostar 7: 30—7: 40, olika
i olika orter. Jag har den bestämda uppfattningen,
att skall smöret på ett verksamt
sätt kunna konkurrera med margarinet,
så måste smörpriset ned till en
nivå, där smöret med hänsyn till kvalitet
och pris kan ta upp konkurrensen.
I dagens läge gäller det att söka återvinna
något av den good-will smöret tidigare
haft. När det gäller valet mellan
smör eller margarin får vi emellertid
inte bortse ifrån, att det finns befolkningsgrupper
som på grund av sin låga
inkomst inte har möjlighet att välja. De
är tvingade att använda det billigare
margarinet, och för deras skull bör vi
vara tacksamma för att margarinet i dag
har den goda kvalitet det verkligen har.

Inför den hotande lagerpåfyllnad av
smör, som sommarens ökade mjölkproduktion
för med sig, har jordbruksnämnden
efter överläggning med jordbrukets
förhandlingsdelegation föreslagit
dels åtgärder som syftar till att
snabbt reducera smöröverskottet, dels
åtgärder som på längre sikt kan minska
produktionen. I motion nr 523 av herr
Hedlund m. fl. har med hänvisning till
jordbruksnämndens skrivelse föreslagits,
att regleringsavgiften för de importerade
fettvaror, som ingår i margarin,
skall höjas så att margarinpriset
till konsumenten stiger med 50 öre per
kg. I jordbruksnämndens förslag ingick
en samtidigt sänkning av smörpriset
med 1 krona 50 öre. Den sänkningen
föreslås inte i centerpartiets motion,
men under utskottsbehandlingen har
muntligen uttalats, att man förutsatte
att den sänkningen skulle ske.

Jag har för min del en annan uppfattning
än centerpartiet om den effekt
som en sänkning av smörpriset och en

höjning av margarinpriset skulle åstadkomma.
Att minska prisspänningen
mellan smör och margarin med 2 kronor
bör vara en åtgärd till favör för
smöret, men det är inte oviktigt på vilket
sätt den minskade prisspänningen
åstadkommes. För en del konsumenter
kan en höjning av margarinpriset ha
den effekten att det ökar köpmotståndet
mot smöret, alltså motsatsen till vad
man avsett. Jag har hört tillräckligt
många uttalanden i den riktningen för
att våga göra det påståendet. Och mot
den grupp, som av ekonomiska skäl är
tvingad att under alla omständigheter
använda margarin, anser jag det vara en
orättvisa att höja margarinpriset, som
jag inte kan medverka till.

Därför har jag tillsammans med några
övriga socialdemokrater, som delar min
uppfattning i detta fall, väckt den motion
nr 532 i andra kammaren, som
föreslår att man i stället för att höja
margarinpriset med 50 öre genom en
statlig prisrabatt bör sänka smörpriset
med samma belopp och detta under
förutsättning att jordbrukets förhandlingsdelegation
kvarstår vid sitt under
överläggningarna med jordbruksnämnden
givna löfte att för sin del sänka
smörpriset med 1 krona 50 öre. Jag har
för min del den bestämda uppfattningen,
att en på sådant sätt ernådd ändring
i prisrelationen msllan smör och margarin
ger en bättre stimulans till ökad
smörkonsumtion än en höjning av margarinpriset.
I årsredogörelsen för Dalarnas
mejeriförening fann jag, att margarinköp
från mejeri av mjölkproducenter
under 1957 hade ökat med 5,6 procent.
Samtidigt läste jag i en av Mejeriernas
riksförbunds annonser, att ingen
smörgås kan kallas riktig utan smör.
Jag måste säga, att jag unnar även jordbrukarna
en riktig smörgås.

Vi som står bakom motion 532 i denna
kammare menar, att genom prissänkningen
av smöret under månaderna
maj—juli i år har man tillsammans med

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

den ökade smöranvändning vid allmänna
inrättningar, till vilken utskottet förordar
bidrag, allvarligt försökt motverka
den ökade lagerpåfyllnad, som man
annars skulle få. Man har också vunnit
det rådrum, som behövs för att hinna
överväga de åtgärder på längre sikt,
vilka alla är överens om behöver tillkomma.

Vi förutsätter i vår motion, att Kungl.
Maj:t ingående prövar såväl de åtgärder
som jordbruksnämnden föreslagit
som andra tänkbara utvägar för att på
ett för såväl samhället som jordbruket
ändamålsenligt sätt lösa de förevarande
problemen. Detta har ju även utskottet
understrukit i sitt utlåtande, och om
riksdagen i dag följer utskottsmajoriteten,
så tror jag att de fullmakter till ingripande
på olika detaljområden, som
jordbrukets förhandlare krävt att riksdagen
skulle ge regeringen, är obehövliga.
Jag anser inte, att man från jordbrukets
sida har anledning till den
misstänksamheten. Upprepade gånger
har jordbruket i beträngda lägen fått
statens stöd och jag tycker den erfarenheten
borde vara garanti nog.

I högerns och folkpartiets motioner
är man överens med centerpartiet i
fråga om höjning av margarinpriset,
men man går där ett stycke längre. Man
förordar en sänkning av sockerpriset
för att på så sätt kompensera hushållen
för ökade kostnader. Till detta förslag
måste till att börja med sägas, att
det gnisslar rätt kraftigt, om man försöker
foga ihop folkpartiets motionskrav
från år 1955 med motion nr 531
i år. 1955 begärde man en sänkning av
regleringsavgifterna på margarinråvaror
för att kunna sänka margarinpriset
i fabrikationsledct med 35 öre. Man
motiverade detta med hänsyn både till
konsumenterna och till behovet av anpassning
till friare marknadsförhållanden.
Man framhöll, att personer med låg
inkomst eller stor försörjningsbörda
inte kunde undkomma den prisfördy -

ring som regleringsavgiften utgör. Men
i år föreslår man en ytterligare höjning
av regleringsavgiften.

Jag måste där sätta en fråga i kanten:
Har månne på grund av den nuvarande
partikonstellationen margarinet
blivit politiskt smakligare än åren 1954
—55, när vi hade en regeringskoalition
mellan dåvarande bondeförbundet och
socialdemokraterna?

När man sedan föreslår en sänkning
av sockerpriset, först genom en subvention
till sockerbolaget och senare, när
det blivit konstitutionellt möjligt, genom
sänkning av sockerskatten, så förstår
inte jag hur det skall bli mer tilltalande
att höja skatten på en nödvändig vara
för att med samma pengar sänka skatten
på en annan. Dessutom har jag den
uppfattningen, att matfettet är en ännu
mer oumbärlig del av hushållens konsumtion
än sockret. På socker kan man
spara i ett hushåll, men det är svårare
att göra det med matfettet.

När det gäller relationen mellan förbrukningsmängden
av smör och margarin
i olika inkomstgrupper visar den
statistik, som redovisats både i utskottet
och pressen, stora brister. I en del
fall är den föråldrad, i andra fall är
undersökningsmetoden mindre pålitlig
eller undersökningsgruppen ofullständig.
Vi har säkert här i dag anledning
att med kritisk blick granska de sifferuppgifter,
som eventuellt kan komma
att redovisas härför.

Till sist vill jag säga några ord om
gränshandeln. I den mån den försiggår i
normal omfattning, är det väl ingen av
oss som har något att invända. Men
när gränshandeln får sådan omfattning,
att möjligheten att göra inköp i annat
land uppenbart utnyttjas i vinningssyfte,
då måste alla reagera. Att stävja
varje ofog av detta slag är emellertid
otänkbart, utan det giiller att finna en
medelväg, som hindrar avarterna men
som inte heller är sådan, att den lockar
till överträdelser. Jag tror att den

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

avvägning, som Kungl. Maj :t föreslagit
och reservanterna i jordbruksutskottet
biträtt och som innebär en begränsning
av kvantiteten till 2,5 kg smör och 2,5
kg annat matfett, är väl träffad. Låt oss
försöka tillämpa den och se, om inte
överdrifterna i fråga om gränshandeln
försvinner.

Min allvarliga strävan och önskan när
det gäller åtgärder i syfte att råda bot på
en besvärlig situation för en av våra viktigaste
jordbruksprodukter, nämligen
smöret, har varit att finna möjlighet till
omedelbar avsättning av det nuvarande
smöröverskottet för att man under det
rådrum, som därigenom skapas, skall
kunna finna mera långsiktiga utvägar.
Men jag kan inte medverka till att det
samtidigt lägges större bördor på ekonomiskt
svaga befolkningsgrupper genom
ett högre margarinpris. Även om dessa
grupper är små, skall de inte belastas
hårdare än andra.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag i dess utlåtande nr 26 och
till reservationen i samma utskottsutlåtande
nr 18.

Häri instämde fru Eriksson i Ängelholm
(s), fru Torbrink (s), fröken
Bergegren (s) och fröken Olsson (s),
herrar Svenning (s), Bengtsson i Landskrona
(s) och Henningsson (s), fru
Johansson (s), herr Bengtsson i Halmstad
(s), fröken Sandell (s), fru Thunvall
(s), fru Wallin (s), fru Svedberg
(s), fru Benström-Ingenäs (s), fru
Jäderberg (s) och fru Lewén-Eliasson
(s).

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Jag vill anföra några
synpunkter i anledning av att jag är en
av dem som reserverat sig när det gäller
jordbruksutskottets utlåtande angåen
de s. k. smörresorna.

Gränshandeln har ju alltid varit ett
problem och kommer att förbli det.

Pris- och valutaförhållanden kan här
spela in på ett sätt som bereder oss
inånga obehag. Men det är inte så enkelt
att finna den rätta vägen för att
stävja överdrifterna i fråga om en
gränshandel. När det gäller smöret har
i propositionen föreslagits, att man
skall få tullfritt införa 5 kg fettvaror,
varav 2,5 kg smör. Det gäller här uppenbarligen
en avvägningsfråga. Annars
kunde man ju utan vidare ha sagt, att
gränshandeln med smör skall stoppas
och att ingen resande skall få ta med
sig något matfett alls.

För min del är jag övertygad om att
den avvägning som skett i propositionen
är den rätta och den enda som
kan leda till resultat. Resandeströmmen
från Malmö och Hälsingborg till Danmark
har ju blivit omfattande och stor,
men inte alla resande beger sig till
Danmark för att köpa smör. Om man
nu skulle, såsom utskottet föreslagit,
begränsa den kvantitet matfett, som får
införas vid dessa resor fram och åter
till grannlandet, till 2 kg, varav 1 kg
smör, skulle det skapa en hel del irritation
bland de resande. Tullmännen
skulle inte ha möjlighet att kontrollera
var och en i denna stora resandeström
utan måste nöja sig med vissa stickprov.

Den bestämmelse, som Kungl. Maj :t
och reservanterna förordar, harmonierar
också rätt bra med de bestämmelser
som gäller i våra grannländer, och jag
tror att detta har en viss betydelse. Med
hänsyn bl. a. till det nordiska samarbete,
som vi eftersträvar, är det kanske
inte klokt att gå alltför hårt fram
i denna sak.

Utskottets förslag om att resande skall
få införa 5 kg jordbruksreglerade varor,
varav 1 kg smör och 1 kg margarin,
kan jag inte förorda. Jag tror, att
det kommer att irritera många resande.
Andra jordbruksreglerade varor bör
inte blandas in i detta sammanhang, ty
de kvantiteter som inköps av utlands -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

resenärer har inte någon betydelse. Den
metod som reservanterna föreslår är
enkel och kan lätt tillämpas. Därför
kommer säkert också de resande att
förstå och respektera denna bestämmelse.

Både reservanterna och utskottet
föreslår också ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att vidta de ytterligare åtgärder
som kan erfordras. Det tror jag
innebär en lösning på frågan.

Jag skulle också vilja säga några
ord om utlåtandet nr 26. Där föreligger
också en reservation, men jag biträder
utskottsförslaget. Jag vill särskilt starkt
betona, att en höjning av margarinpriset
med 50 öre blir en stor belastning
för många hushåll. Jag tror inte att
man går den rätta vägen genom en sådan
höjning eller genom att i övrigt
försöka bestämma om svenska folket
skall konsumera smör eller margarin.
Den friheten bör väl ändå människorna
själva ha. Den statliga prisrabattering
med 50 öre på smöret, som utskottet
föreslår i stället för en höjning av margarinpriset,
är en lämpligare utväg än
att sänka sockerpriset med 10 öre per
kg, vilket reservanterna har föreslagit.
Smör och margarin är en viktig beståndsdel
i de svenska hushållen, och
konsumtionen av dessa varor är betydligt
större än sockerkonsumtionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid utskottsutlåtandet
nr 18 och bifall till utskottets
förslag i utlåtandet nr 26.

Häri instämde herrar Lundqvist (s),
Arweson (s), Andreasson (s) och
Landgren (s).

Ilerr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Enligt vad talmannen
har meddelat får vi samtidigt nu debattera
både jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 angående gränshandeln och dess
utlåtande nr 26 angående smöröverskottet.
Det är säkert också rationellt

att göra detta, eftersom man inte kan
komma ifrån att dessa frågor hör ihop.
Nu föreligger den egendomliga situationen,
att i bägge dessa utlåtanden majoritet
fått skapas med lottens hjälp, och
samma person har dragit lotten i båda
fallen. I det ena utlåtandet råkade vi
på — som det heter -— den borgerliga
sidan få majoritet, och i det andra blev
vi reservanter, men det är ingenting att
göra åt den saken.

Vid bedömningen av de nu föreliggande
frågorna måste man gå tillbaka
till jordbrukets prisläge jämfört med
andra områden i vårt samhälle. Jag vill
bara, herr talman, påpeka, att enligt
1947 års principbeslut skall jordbruket
jämställas med andra näringar. Innebörden
av detta är, att dess yrkesutövare
skall ha samma ersättning för sitt
arbete som andra jämförbara grupper.
Detta beslut har vi tillmätt mycket stor
principiell betydelse, därför att jordbrukarna,
som i stor utsträckning fått
släpa efter i inkomsthänseende, härigenom
tillerkändes ekonomisk likställighet.
I 1955 års principbeslut om
det nya prissättningssystemet underströks
detta ytterligare. Då preciserades,
att inkomstjämförelsen skulle göras
med industriarbetare och liknande i de
två lägsta dyrortsgrupperna, d. v. s. för
närvarande andra och tredje dyrortsgruppen.
Vi har ansett detta vara ett
mycket värdefullt komplement till 1947
års riksdagsbeslut.

Före tillkomsten av det s. k. treårsavtalet
hade vi som alla vet den s. k.
jordbrukskalkylen med avtalsuppgörelse
en å två gånger om året mellan
jordbruket och staten. Detta förhandlingssystem
blev utsatt för mycken kritik.
Man ville komma ifrån »matematiken».
Systemet innebar fortlöpande
kostnadstäckning för jordbruket och
gav jordbrukarna själva samma betalning
per arbetstimme som den löneanställda
arbetskraften. Från vissa håll
hävdades, att jordbrukspriserna på det

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

sättet blev alltför bundna. Det nya prissättningssystemet
sades möjliggöra rörligare
priser och ge jordbruket både
chanser och risker. Vi var på vårt håll
skeptiska mot det nya system, som sedermera
antogs 1955, men godtog det
slutligen, sedan det försetts med enligt
vår mening så effektiva skyddsgarantier
som det då var möjligt att åstadkomma.

Nu har det nya systemet varit i kraft
i snart två år. Jag måste tyvärr konstatera,
att vår skepsis har visat sig
vara befogad. Jordbruket har inte uppnått
den lönsamhet som avsågs. Vad
smöravsättningen beträffar räknade
man vid 1947 års beslut med att konkurrensen
mellan smör och margarin
skulle leda till att 40 000 ton margarin
per år försåldes här i landet och att
resten av det matfett som hushållen behöver
köpa skulle utgöras av smör. Utgången
blev en annan. I stället för
40 000 ton konsumerar det svenska folket
nu 115 000 ton margarin om året,
alltså mer än tre gånger så mycket som
beräknat. Samtidigt har smörkonsumtionen
gått ned från cirka 100 000 ton
till omkring 50 000 ton, d. v. s. hälften.
35 000 ton smör måste med nuvarande
produktion säljas på en snart omöjlig
utlandsmarknad.

Kan man då inte pressa ned margarinkonsumtionen?
Att margarinet har
fått så stor andel av matfettskonsumtionen
är svårt att förstå. Hur än fru
Elsa Lindskog och andra motiverar
att margarinet är nödvändigt som matfett,
är det väl ingen tvekan om att
smöret är att föredra framför margarinet.
Den enkät som nyligen har företagits
rörande smör- och margarinkonsumtionen
visar faktiskt, att folk har
den uppfattningen. Det är betecknande,
att många upplyser att de för det mesta
äter margarin men äter smör om söndagarna,
när det skall vara litet festligare.
Om margarinet vore lika bra
som smöret, skulle det väl vara lika

festligt att äta margarin på söndagen
också? Enkätsvaren är ett klart erkännande
av att man finner smöret överlägset.

Det kan ändå inte vara priset som
i detta fall blir avgörande. Svenska folket
har fått en så hög realinkomst, att
det kan välja på andra grunder. Jag
tror förklaringen till stor del ligger
däri att man i vissa kretsar anser det
vara nästan politiskt syndigt att propagera
för smör i stället för margarin. Det
är en vana man har fått. Fru Lindskog
undrar om margarinet nu på något vis
har blivit politiskt matnyttigt. Hur är
det med den saken på fru Lindskogs
håll? Har verkligen Margarinbolaget —
det är en mäktig koncern, det är jag
fullt medveten om — verkligen så stor
makt här i landet, att det kan dirigera
utvecklingen i detta hänseende?

Man kan inte komma ifrån att margarinet
i huvudsak fortfarande är en importprodukt.
70 procent av ingredienserna
är importerade, bara 30 procent
är inhemska. Det är inte någon tvekan
om att importen av dessa ingredienser
innebär import av billig arbetskraft,
som konkurrerar ut arbetskraften inom
jordbruket här hemma. Hur skulle det
vara om vi importerade billig arbetskraft
till våra industrier, t. ex. till 70
procent av arbetskraftsbehovet? Jag
tycker inte, att vi bör förutsätta att vi
skall importera billig arbetskraft, men
vad jag vill betona här är inte detta
utan att en sådan import av arbetskraft
vore analog med vad som nu sker vid
margarintillverkningen. Vi brukar ju
hålla avtalen, som det heter, »i helgd»,
och ett avtal på arbetsmarknaden och
ett avtal mellan staten och jordbruket
bör ju ha samma helgd.

Export av smör är nu praktiskt taget
ekonomiskt omöjlig. Situationen innebär
en allvarlig kris för jordbruket,
särskilt för småbruket och över huvud
taget det mindre jordbruket. Mjölkpro -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

duktionen är ju huvudsakligen förlagd
till de mindre jordbruken.

Enligt gällande treårsavtal har statsmakterna
skyldighet att med alla till
buds stående medel öka avsättningen av
smör på hemmamarknaden i detta läge.
Jordbruksnämnden har i sin skrivelse
till regeringen konstaterat, att statsmakterna
har en möjlighet att vidtaga åtgärder
mot den nuvarande smörkrisen,
men den har också understrukit att
dessa åtgärder måste komma mycket
snabbt. Vi har att motse en säsongmässig
ökning av mjölkproduktionen —
som alltid brukar öka på eftersommaren
— och därmed även av smörproduktionen.
Då regeringen inte hade för
avsikt att lägga fram någon proposition
om åtgärder på detta område, fann vi
inom centerpartiet det nödvändigt att
ta upp frågan i en motion, så att riksdagen
fick ta ställning till denna för
jordbruket så viktiga fråga, innan riksdagen
skickades hem. Om lämpligheten
häri är vi numera ense, att döma av de
följ dmotioner som har kommit efteråt.

Nu gäller tvisterna vilka åtgärder som
bör komma i fråga. Jordbruksnämnden
föreslog som omedelbar åtgärd med
verkan på kort sikt en sådan höjning av
margarinaccisen, att margarinpriset höjdes
med 50 öre, och jordbrukarnas organisationer
har förklarat sig beredda
att, under förutsättning att denna förändring
av margarinpriset genomföres,
sänka smörpriset med 1: 50 per kg. Därmed
skulle prisspänningen minska från
i runt tal 4 kronor till 2 kronor. Jordbrukets
förhandlingsdelegation har tidigare
föreslagit, att margarinprisets
höjning kompenseras med en motsvarande
sänkning av sockerpriset. Detta
är den linje, som vi går på i vår reservation
till jordbruksutskottets utlåtande
nr 26. Den har godtagits också av
jordbruksnämnden, statens eget organ.

Vi anser dessa åtgärder nödvändiga
nu, när hela den svenska sinörmarknaden
kan befaras hryta samman. Ex -

portpriset på smör utgör 2:42 kronor
per kg, enligt vad som redovisas i
jordbruksnämndens skrivelse till regeringen.
Då har man som man måste göra
vid sådana beräkningar såsom omkostnader
dragit av exportavgiften 25 öre
på det exportpris av 2:67, som man
f. n. erhåller. Vi måste vidare vara beredda
på att det kan komma ytterligare
prisfall. Därtill kommer lagringskostnaden
i våra lagerutrymmen, som belöper
sig på 10 öre per kilo smör och månad.
Vidare blir den lagrade smörprodukten
av sämre kvalitet och måste fördenskull
säljas billigare.

Utskottsmajoriteten, d. v. s. socialdemokraterna,
har gått med på en smörprissänkning
av 1: 50 kronor men inte
på en margarinprishöjning med 50 öre.
I stället föreslår de statlig subventionering
för att sänka smörpriset med ytterligare
50 öre. Jag anser inte, att detta
är den motprestation från staten som
kan vara tillfredsställande för jordbruket.
Prisspänningen blir visserligen densamma
i bägge fallen, men dessa subventioner
skulle enligt utskottets förslag
bara beslutas utgå för tre månader.
Hur frågan sedan skall lösas, har utskottsmajoriteten
inte gett något besked
om. En fortsatt smörsubventionering av
den storlek, som här äskas, kommer att
kosta staten mellan 34 och 35 miljoner
kronor om året. Vill man verkligen gå
den vägen i fortsättningen, eller är man
beredd att senare höja margarinaccisen?
För närvarande är det väl inte alls realistiskt
att tänka sig, att det finns någon
möjlighet att anvisa det stora belopp,
som en subventionering i fortsättningen
skulle kosta staten.

Jordbruksministern har sagt, att staten
måste hålla sitt avtal med jordbruket.
Det sade också andra talare för
några dagar sedan här i kammaren. Då
tycker vi att det inte finns någon annan
utväg än den vi förordar i vår reservation.
Den socialdemokratiska smörsubventionen,
om jag så får säga, har

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

inte samma värde för jordbruket. När
den avskaffas, måste smörpriset eller
margarinpriset höjas med 50 öre. Och
en höjning av smörpriset kommer ju att
resultera i minskad smörkonsumtion.

Nu föreslår vi samtidigt en sänkning
av sockerpriset med 10 öre, varför det
alltså inte blir någon ökning av levnadskostnaderna;
det måste tvärtom
ovillkorligen bli en sänkning. Fru Lindskog
sade att matfettet är en mycket
stor post i hushållens budget. Det vill
jag inte bestrida. Men även sockret är
väl också en stor post i hushållens budget.
Jag kan faktiskt inte förstå, att man
med berått mod ökar sockerpriset men
omöjligen kan tänka sig att höja margarinpriset.
Jag måste säga att jag inte
förstår den metodiken.

Jag har i min hand en artikel i tidningen
Arbetet, Malmö, av den 18 april

1958. Den har rubriken »Löner och priser».
Där göres en jämförelse mellan
åren 1950 och 1958 beträffande priset
på olika förnödenheter i arbetstimmar
räknat. Jag skall inte trötta kammaren
med att räkna upp alla exempel. Jag
nöjer mig med att nämna, att priset på
ett kilo smör år 1950 motsvarade 2 timmar
och 20 minuters arbete. 1958 behövdes
inte mer än 1 timme och 31 minuters
arbete. För ett kilo margarin
krävdes 1950 en arbetstid av 1 timme
och 5 minuter, medan motsvarande siffra
för 1958 var 43 minuter. Detta är ett
obestridligt bevis på att priset på dessa
förnödenheter i arbetstimmar räknat
är lägre nu, och jag kan därför inte
tänka mig, att den föreslagna höjningen
av margarinpriset kan vara något så
farligt. En höjning av margarinpriset
med 50 öre kan omöjligen betyda någon
revolution. Jag delar här utskottsmajoritetens
uppfattning, att vi inte skall
företa någonting brådstörtat, men jag
tror inte det är brådstörtat om vi följer
det förslag, som reservanterna har framlagt
och som i detta fall överensstäm -

mer med jordbruksnämndens och förhandlingsdelegationens
förslag.

Herr talman! Vi skall nu också debattera
de s. k. öresundsresorna, och jäg
tillåter mig att också säga några ord
om den saken. Herr Karl Jönsson säger,
att han tror att den väg som Kungl.
Maj :t har föreslagit är den riktiga och
att det skulle väcka irritation bland de
resande, om riksdagen skulle bifalla
majoritetens förslag i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18. Jag får säga, herr
talman, att det inte är för mycket om resandena
blir irriterade. Denna gränshandel
är väl i alla fall snudd på skandal.
Vi försöker på alla möjliga sätt ordna
avsättning för vår smörproduktion,
och så uppstår en gränshandel, genom
vilken man importerar ungefär 10 000
ton smör, vilket ytterligare försvårar
läget. Det ligger faktiskt så till, att det
kan bli omöjligt att sälja smör ens till
det låga pris som motsvarar ett mjölkpris
till producenten av 16 öre per kilogram.
Det är fullständigt ruinerande
att producera mjölk till detta pris. Smörpriset
på exportmarknaden har varit 3
kronor per kilo, men nu har det gått
under 3 kronor ner till 2: 25 och kanske
2 kronor.

Enligt en uppgift som väl är riktig
går det i öresundstrafiken 60 färjturer
per dag i vardera riktningen med 8 000
resenärer. En del har rest över tre
gånger på samma dag för att köpa billigt
smör och margarin, och det har hänt att
man lånat barn för att få räkna flera
personer — det finns ingen åldersgräns,
utan barnen får vara hur små som helst.
Vi måste väl vara överens om att det
är ett stort spektakel.

Jag tillåter mig påpeka, att det finns
en del bestämmelser redan nu. Resan
får således inte företas i uppenbart syfte
att införa livsmedel, utan det skall vara
reguljär trafik. Den reguljära trafiken
har väl ingen i detta hus någonting
emot, utan tvärtom. Jag har dock
ingen möjlighet att begripa, hur det nor -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksreglermgsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

diska samarbetet skulle kunna störas om
inte detta spektakel finge fortsätta. Jag
känner litet till våra vänner i Danmark
och Norge, och jag kan inte tänka mig
att de gillar den nuvarande ordningen.
De skrattar åt svenskarna och tycker
det är bra att affärsmännen tjänar pengar,
men våra affärsmän blir ruinerade
och vårt jordbruk blir förstört.

Om generaltullstyrelsen hade tillämpat
bestämmelserna strikt från början,
tror jag att detta spektakel aldrig skulle
ha kunnat uppstå. Tullen har ändå möjlighet
att visitera de resande. Om man
bara hade visiterat alla som kom med
den första färjan, skulle jag tro att de
resande hade fått en sådan varning,
att de inte hade vågat sig på att göra
om experimentet.

Nu säger herr Karl Jönsson och de
övriga reservanterna till jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, att Kungl.
Maj :t bör äga att såväl nedåt som uppåt
justera maximigränserna för dylik införsel
efter lägets krav och vad som
kan bedömas skäligt. Reservanterna föreslår
vidare att riksdagen skall anta
följande uttalande: »Då utskottet finner
att rätten att meddela bestämmelser av
den innebörd motionerna här åsyftat ligger
i det allmänna bemyndigande utskottet
tillstyrkt skola lämnas Kungl.
Maj :t, anser utskottet att spörsmålet bör
utan särskilt uttalande från riksdagens
sida liänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.
» Det kallar herr Karl Jönsson
ett bemyndigande, men det är ju en fullmakt.

När utlåtande nr 26 diskuterades i
utskottet ville vi från vårt håll faktiskt
ge Kungl. Maj :t en fullmakt, och jag tror
inte det är oriktigt av mig att säga, att
förhandlingarna kretsade om att Kungl.
Maj:t skulle ha fullmakt att litet längre
fram, om denna subventionering inte
visade sig vara tillräcklig, vidta åtgärder.
Det ville inte majoriteten, och vi
voterade faktiskt om denna sak.

Här föreligger alltså den egendom -

liga situationen, att de som företräder
Kungl. Maj :t anser det värdefullt i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, att
Kungl. Maj :t får denna fullmakt, men i
jordbruksutskottets utlåtande nr 26 vill
de inte ge Kungl. Maj :t fullmakt. Förlåt
om jag säger både till regeringen och
till utskottsmajoriteten, att jag inte har
någon möjlighet ett begripa logiken i
detta. En fullmakt är ju en fullmakt.
Jag föreställer mig, att Kungl. Maj :t använder
den på bästa sätt. Vi har ingen
möjlighet att annat än i efterhand kritisera
Kungl. Maj:t för hur fullmakten
användes, men jag tycker att den ena
fullmakten inte bör vara farligare än
den andra. Jag förstår dock, att man på
socialdemokratiskt håll anser att margarin
är en livsfarlig ingrediens i valrörelsen.
Jag begriper inte, det får jag
ärligen säga, att man inte är rädd för
att öka sockerpriset, som betyder så
mycket för hushållsbudgeten och som vi
sätter så stort värde på och dagligen
konsumerar, men att man inte vågar
gå ut i valrörelsen och säga, att man vill
ersätta margarin med vår naturprodukt
smöret, som obestridligen är förnämligare
än margarinet.

Herr talman! Här vore säkerligen
mycket att ytterligare säga men på
grund av att det är många talare anmälda
efter mig, vilka säkerligen kommer
att tala ganska mycket om denna sak,
skall jag inte fortsätta mycket längre
till. Jag vill dock något mer beröra
smörresorna.

I min hand har jag här en hel del urklipp
och annonser ur några tidningar,
i vilka det talas om gränshandeln. Jag
har sagt, att den nuvarande gränshandeln
är en skandal. Det framgår av annonser
att ett av våra statliga verk,
nämligen SJ, organiserar bussresor över
gränsen — man behöver bara anmäla
sig till SJ. »Narvikresa 14 kronor. Meddela
SJ så ordnar SJ alltsammans!»
Det är likadant eller värre med örcsundsresorna.
Det statliga ämbetsverk,

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

som sköter kommunikationerna och som
på löpande band vill lägga ned våra
järnvägar utan hänsyn till ortsbefolkningen,
har panna att stimulera folk att
delta i dessa som det förefaller billiga
resor. Jag tycker att detta är ganska
anmärkningsvärt, herr talman, och jag
vill säga att här finns anledning för
kommunikationsministern att tala med
SJ inte bara om detta utan även om
många andra saker. Jag tror faktiskt,
att det där brister i ledningen när det
gäller många viktiga ting. Att det har
brustit i omdömet på både den här
punkten och andra är obestridligt.
Jag skall inte uppehålla mig vid denna
sak men hoppas att en annan gång få
debattera detta offentligt med kommunikationsministern.
Jag tror emellertid,
att ledningen av SJ lämnar mycket
övrigt att önska.

Vi har, herr talman, när det gäller
dessa resor föreslagit, att den tillåtna
införseln skulle begränsas till 5 kg livsmedel,
varav 1 kg smör och 1 kg margarin.
Nu säges det här att man inte kan
påverka folks sätt att köpa. Men kan
man inte det är ju allting hopplöst. I
så fall har vi snart en jordbrukskris i
full utsträckning. Hur skall då staten
klara sitt avtal? Det kan jag omöjligen
begripa.

En undersökning som gjorts av husmödrarnas
inköpsvanor visar, att de inte
köper stora kvantiteter åt gången. Ett
halvt kilo matfett är säkerligen det vanligaste,
kanske ibland ett kilo. Undersökningen
visar emellertid att 94—95
procent köper mindre kvantiteter åt
gången. Skall vi då låtsas som om det
regnar och låta folk köpa vilken kvantitet
som helst utifrån? Jag tycker inte
att det är riktigt. Om vi vill minska
denna gränshandel, bör vi inskränka
den så mycket, att det inte lönar sig att
resa till utlandet för att handla livsmedel,
vilket det faktiskt nu gör.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till jordbruks -

utskottets utlåtande nr 18 och till reservationen
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 26.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
undrade om mitt margarinintresse var
inspirerat av dagens politiska situation.
Jag vill bara påminna om att jag redan
år 1954 eller 1955 — jag minns inte
säkert vilket år det var — gav uttryck åt
farhågan, att en genom förhöjt smörpris
ökad prisspänning mellan smör
och margarin skulle framkalla just den
effekt som nu har framträtt. Sedan den
tiden har smörpriset ökat ytterligare,
vilket utan tvivel har medverkat starkt
till en ytterligare nedgång i smörförbrukningen.
Jag vill bestämt hävda, att
min uppfattning härvidlag inte är datumstämplad
april 1958.

När det gäller förhållandet mellan
matfettspriset och sockerpriset medger
jag, att socker också är en mycket viktig
konsumtionsvara. Jag tillät mig emellertid
säga i mitt anförande, att det är lättare
för hushållen att inskränka på konsumtionen
av socker än att göra det i
fråga om matfett. Man får ett belägg för
den saken om man erinrar sig hur det
var under krisåren: då hade barnfamiljerna
i regel gott om socker men ont
om matfett.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
var förvånad över ett par av mina uttalanden.
Jag vill därför framhålla att
även reservanterna vill hjälpa till att
lösa problemet med smörhandeln från
Danmark. Vad som skiljer oss är väl endast
åsikten om vilken väg vi bör välja
för att nå det bästa resultatet. Vi reservanter
är övertygade om att därest vi
tar den kvantitet, som är föreslagen i
propositionen — och som även reservanterna
går in för — bör vi kunna fin -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

na en linje, efter vilken vi kan nå ett
bättre resultat.

Herr Pettersson i Dahl nämnde även
mjölkpriset. Detta har jag inte berört.
Jag inser till fullo att även det är en
allvarlig fråga, men det är ju smörfrågan
som beröres i utskottets utlåtande
nr 26, och frågan om mjölkpriset får
väl lösas i annan ordning.

Vad sedan gäller bemyndigandet för
Kungl. Maj:t anser även vi reservanter,
att sådant bemyndigande bör lämnas
Kungl. Maj:t. Det bemyndigande, som
gällde i det andra fallet som herr Pettersson
i Dahl åberopar, är inte fullt
analogt.

Herr Pettersson i Dahl sade vidare att
vår inställning skulle vara beroende av
det val som är förestående. Det är den
emellertid inte alls. Om valet skulle
påverka inställningen till denna fråga,
skulle ju t. ex. inte heller centerpartiet
vara oberört av margarinaccisen. Av en
förteckning som jag såg häromdagen
framgick nämligen, att margarin är en
ganska stor artikel även i bondehushållen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindskog sade att
det är lättare att spara på socker än på
matfett. Ja, jag är ingen husmor, så det
kan jag inte bedöma, men matfett och
margarin är väl i alla fall inte detsamma?
I matfett ingår ju smör, och det
kan väl inte vara fel att äta smör? Det
kan jag aldrig tänka mig!

Det nämndes även att smöret har
ökat i pris. Den ökningen är dock ganska
liten. Den tabell som jag åberopade
visade bl. a. hur mycket en industriarbetare
behövde arbeta 1950 och 1958
för att förtjäna till att köpa viss mängd
smör och det är 1958 praktiskt taget
endast halva tiden mot 1950. Realiter
har smöret alltså blivit bra mycket billigare.

Jag vill inte bestrida att herr Jönsson
i Gärds Köpinge och de övriga reservanterna
också vill lösa problemet med de
s. k. »smöresundsresorna». Jag kan hålla
med om att det blir fråga om en bedömning
av vad som är klokast och bäst
att göra. Vi anser dock att vi bör vara
restriktivare om det skall få någon effekt.

Herr Jönsson i Gärds Köpinge sade
att han inte hade talat om mjölkpriset.
Detta är ju dock avhängigt av smörpriset,
det kommer vi inte ifrån.

Beträffande bemyndigandet säger herr
Jönsson att det fall som jag nämnde inte
är analogt. Enligt min åsikt är det dock
analogt med en fullmakt för Kungl.
Maj:t, som kan använda det på det ena
eller andra området. Anser inte Kungl.
Maj :t att det finns anledning att använda
sig av det, föreställer jag mig, att
Kungl. Maj:t inte heller göra det. Då kan
jag inte förstå annat än att det är analogt.

Herr Jönsson säger vidare att många
jordbrukare också äter margarin. Det
vet jag och det gör sannerligen inte saken
bättre, tycker jag. Det är lika tokigt
för det. Enligt statistiken är det
dock faktiskt så att de som procentuellt
konsumerar mest margarin — den enkät
som är gjord omfattar visserligen bara
325 hushåll —- är de högre tjänstemännen
i detta land, alltså de mera välsituerade.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Av allt som sagts och
skrivits under den senaste veckan har
nog många fått den föreställningen, att
vi för närvarande befinner oss i en allmän
jordbrukskris, som är fullt jämförbar
med den kris, som hemsökte det
svenska jordbruket i början av 1930-talet. Så är det emellertid inte. Vi befinner
oss för närvarande ingalunda i
ett sådant läge som då.

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Dagens krissymptom för det svenska
jordbruket begränsar sig till att vara en
avsättningskris för i första hand vår
överproduktion av smör. Det vill jag
gärna understryka redan från början.
Den är emellertid förenad med andra
symptom, som gör att det finns välgrundad
anledning att se upp med utvecklingen.
Det vill jag inte ett ögonblick
förneka. Likaså tror jag att såväl
jordbrukarna själva som deras organisationer
— och även andra medborgargrupper
i samhället — har skäl att ägna
den saken samma uppmärksamhet som
har visat sig påkallad i en rad andra
länder i Europa, där man har kommit
längre in i en faktisk jordbrukskris än
vad någon kan påstå att vi har gjort.

Tvärtemot vad som förutsattes vid
upprättandet av det nu gällande treåriga
avtalet har, som alla vet, det
svenska jordbruket inte lyckats att på
vissa områden anpassa sin produktion
till de faktiska behoven. Mitt under en
genomgripande strukturförändring —
mer genomgripande än vad det svenska
jordbruket på mycket länge har undergått
— har likväl jordbrukets huvudsakliga
produktionsinriktning i allt väsentligt
förblivit oförändrad. I det närmaste
helt opåverkat av det internationella
marknadsläget och de ändrade
konsumtionsvanorna, som inte är av dagens
datum, utan som varit likadana sedan
åratal tillbaka, har jordbruket fortsatt
att plöja i gamla plogfåror.

Låt mig emellertid säga några ord om
den strukturförändring, som jag här
nämnde, även om den är väl bekant för
de flesta av kammarens ledamöter och
skymtat i pressen. Omfattningen av och
snabbheten i denna strukturförändring
har bestyrkts med gjorda redovisningar.
Under det senaste decenniet har inte
mindre än ca 75 000 brukningsenheter
lagts ned. Som mätare på hur den förändringen
fortskrider har också nämnts,
att mellan 10 och 15 småbruk lägges ned
varje dag. Detta innebär emellertid inte

att produktionsförutsättningarna har
påverkats i motsvarande grad i negativ
riktning. Arealen odlad jord i vårt
land är i huvudsak oförändrad. Samtidigt
som avkastningen ökar, produktionen
stiger och konsumtionsvanorna förändras
är det inte att vänta en sådan
effekt — som eventuellt någon föreställer
sig — att produktionen skulle kunna
disciplineras till att bättre svara
mot våra behov.

På ett utomordentligt betydelsefullt
avsnitt av den svenska jordbruksproduktionen
— jag skulle vilja säga det
allra största och viktigaste — nämligen
mjölkproduktionen, är det särskilt markant
vad som inträffar. Jag sade för ett
ögonblick sedan att jordbruksproduktionen
var så gott som helt opåverkad
av en helt ny marknadssituation både
här hemma och internationellt. Trots
marknadsutvecklingen har mjölkproduktionen
här i landet bibehållits i huvudsak
oföriindrad. Det kan inte hjälpas,
men jag måste besvära kammaren
med några siffror, som belyser den
saken.

År 1954 uppgick smörproduktionen
här i landet till 93 500 ton. Året därpå,
alltså det torra året 1955 med dess
skördeskador, nedgick smörproduktionen
till 85 000 ton. År 1956 noterades
83 000 ton, 1957 hade vi 88 000 ton, och
prognosen för i år är cirka 90 000 ton
smör. Under samma tid har emellertid
smörkonsumtionen här i landet minskat
från 82 000 till ungefär 58 000 ton. Margarinet
har under motsvarande tid ökat
från 70 500 till 90 500 ton i konsumtion.
Smörexporten har under samma tidsperiod
ökat från 12 000 ton till 31000
ton. Sistnämnda siffra noterades förra
året. Det var alltså den kvantitet som
blev över, sedan behovet på hemmamarknaden
var mättat.

Endast 1955 hade vi ett så litet överskott
att exportera, att det närmade sig
den normala anpassningen, nämligen
3 700 ton. Avsättningsproblemet beträf -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

fande smöret är alltså ej av dagsfärskt
datum. Under intryck av den upphetsning
som rått i detta hus den senaste
veckan har det inte saknats benägenhet
att skapa intrycket att något av en
bomb helt överraskande hade slagit ner
om dessa saker. I första hand gällde
kanske detta om kanslihuset, där vi fick
veta att vi suttit och rullat tummarna
eller suttit med armarna i kors och inte
förstått att här krävdes åtgärder. Det
har ju t. o. m. väckts interpellation om
dessa saker. Jag vill här inte underlåta
att djupt beklaga det svenska jordbruket
för att man här har låtit ovidkommande
ting påverka det lugna och sansade
omdömet och ambitionen att söka
lösningar i samförstånd, vilken strävan
under alla uppgörelser de senaste åren
har varit till så stor nytta och välsignelse
för både jordbruket och landet i
dess helhet. Under intryck av vad som
sagts och skrivits under den upphetsade
stämning, som egentligen har gällt en
annan fråga, är man måhända nu på
väg att allvarligt rubba grundvalen för
ett lidelsefritt resonemang om dessa
problem.

Jordbrukets överproduktion, eller rättare
sagt snedriktade produktion, är vid
det här laget flera år gammal, vilket en
hel rad uppgifter visar.

Jag skulle kanske inte trötta kammarens
ledamöter med flera sifferserier,
men en serie vill jag dock i detta sammanhang
åberopa, när även insiktsfulla
jordbrukare och jordbrukarorganisationer
vill påstå att läget nu är katastrofalt
i detta ords fulla bemärkelse. Vad
visar nämligen den totala lagerhållningen
av smör i dag jämförd med tidigare?
Jo, i januari 1956 gick vi in med en
lagerhållning på 6 739 ton. I januari
1957 var lagerhållningen 7 193 ton och
i januari 1958 5 418 ton. Och vad säger
de aktuella siffrorna från ett senare
datum på året? Jo, i april månad 1956,
alltså innan den syndaflod kom, som nu
förutspås, hade vi 5 777 ton i lager. Det

var 1956, året efter de allvarliga skördeskadorna.
1957 var lagerhållningen i
april månad 4 164 ton, och i april månad
i år är den preliminära uppgiften
—- någon exakt siffra finns självfallet
inte för den månad som nu är i det närmaste
slut — 5 200 ton om jag medräknar
det kylhuslagrade och det mejerilagrade
smöret. Det är väsentligt mindre
än lagerhållningen i april 1956 och det
är inte så anmärkningsvärt mycket mer
än lagerhållningen i april 1957.

Här kommer emellertid en allvarlig
synpunkt, som jag inte ett ögonblick vill
sticka under stol med, in i bilden, och
det är frågan till vilka priser man under
dessa olika år lyckats sälja exportkvantiteterna,
som vi är tvingade att
göra oss av med eftersom jordbrukets
produktion är överdimensionerad i fråga
om smör. En av anledningarna därtill
är att mjölkproduktionen representerar
en så stor andel av det ekonomiska
underlaget för jordbrukarna och att det
därför är naturligt att mjölkproduktionen
hålles uppe.

Jag vill emellertid om ett ögonblick
återkomma till denna fråga, sedan jag
ytterligare understrukit att det inte är
någon akut krissituation när det gäller
lagerhållningen under den hittills gångna
delen av året och i fråga om vår hittillsvarande
export, men att läget däremot
prismässigt är väsentligt annorlunda.
De nuvarande exportpriserna är
utomordentligt låga, som jag tidigare
sagt och som herr Pettersson i Dahl underströk
genom att anföra den senast
kända siffran, kronor 2: 67 minskat med
25 öre, som går till exportkostnader,
alltså kronor 2:42. Likaså är exportutsikterna
i fortsättningen synnerligen
ovissa. Detta belystes under den remissdebatt,
som i förra veckan ägde rum i
detta ärende, och jag behöver därför
kanske inte närmare uppehålla mig vid
denna sak.

Då jag talar om den betydelsefulla
roll, som mjölkproduktionen spelar för

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

jordbrukarnas ekonomi, vill jag gärna
tillfoga att den kan göra det i kraft av
ett subventionssystem, som vi alla delar
ansvaret för. Detta system är till sin väsentliga
del inriktat på att främja en
mjölkproduktion, som vi nu har svårigheter
att bemästra. Det är möjligt att
det brustit i förutseende härvidlag, men
det har i så fall skett i ett tidigare skede.
Vad är det nämligen som händer i
dag? Jag skall be att få erinra kammarens
ledamöter om en del välbekanta
förhållanden, som vi alla delar ansvaret
för.

Enligt det subventionssystem, som
hägnar in de åtgärder, som måste till
för att de i 1947 års beslut förestavade
riktlinjerna skall följas, har varje mjölkproducent
i detta land rätt till allmänt
producentbidrag. Kostnaderna härför
uppgår till inemot 100 miljoner kronor.
Dessutom har vi det särskilda mjölkpristillägget
på för närvarande mellan 40
och 50 miljoner kronor och vidare det
speciella s. k. norrlandstillägget, som
rör sig om ett belopp av mellan 25 och
30 miljoner kronor. Dessa i och för sig
nog så respektabla belopp är inriktade
just på en gren inom jordbruksproduktionen,
där vi inte har förmått eller
mäktat — jag vill inte ifrågasätta att
man inte velat — anpassa produktionen
till det verkliga förhållandet. Om människorna
inte vill ha sandaler till något
pris i världen, så finns det ingen fabrikant
som envisas med att tillverka sandaler.
Om folk däremot vill ha andra
produkter, får fabrikanten inrätta sig
därefter. Denna princip gäller under
normala förhållanden, men för jordbrukets
vidkommande har det varit andra
omständigheter som förestavat uppbyggandet
av subventionssystemet. Jag har
emellertid velat redovisa detta och hänvisa
därtill för att ingen av oss skall
frita sig från ansvaret för att vi byggt
upp ett system, som trots allt visat sig,
även på relativt korta perioder, vara
ganska otympligt om man inte uppfyller

vissa bestämda förutsättningar. Dessa
förutsättningar skulle jag gärna vilja
återkomma till.

Alltsedan jag för några månader sedan
anförtroddes min nuvarande uppgift
har jag faktiskt rätt många gånger
sökt ställa denna fråga under debatt utifrån
alla de olika aspekter jag tror vi
fortsättningsvis måste lägga på jordbruksfrågorna.
Jag tvekar inte att säga
— jag hoppas ingen uppfattar det som
förmätet — att jag också funnit starkt
gensvar bland både jordbrukarna själva
och andra medborgargrupper, och jag
vill gärna påstå att det inte kan ha varit
och på längre sikt inte är till skada för
det svenska jordbruket att man får denna
öppna diskussion om produktionsbetingelser,
de ekonomiska sammanhangen,
strukturförändringar, rationaliseringsarbetet
o. s. v. Jag vill understryka
att jag alltså inte på något sätt
överrumplats av den akuta avsättningskris
som så småningom uppmärksammats
också av andra ärade ledamöter av
denna kammare.

Storleken av vår nuvarande smörproduktion
har jag på ett mycket tidigt
stadium fixerat i ett annat tal. Vi vet
att det är 30 000—35 000 ton smör för
mycket och som kommer att utgöra vårt
bekymmer både ekonomiskt och avsättningsmässigt.
Men vad säger dessa siffror
oss egentligen? För de flesta människor,
som inte sammanställer dem
med andra uppgifter och bedömningar,
är det väl närmast ett astronomiskt tal.
Som mått på storleksordningen av dessa
30 000—35 000 ton har jag upprepade
gånger tillåtit mig att påpeka att det är
den kvantitet som svarar mot vad över
en kvarts miljon kor producerar varje
år. Att utslakta dessa kor tror jag på
längre sikt kan vara en av utvägarna
och en av de ofrånkomliga åtgärderna.
Men jag behöver väl inte erinra aktiva
jordbrukare och knappast några andra
heller om vilken utomordentligt genomgripande
och vidlyftig åtgärd detta är,

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksreglcringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

bortsett från den tragik som ligger i
att förstöra produktionsmedel i en
värld som svälter i den utsträckning
som nu är fallet. Här kommer vi in på
det stora problem som ligger i den
ödesbestämda situationen, att vi inte
kan åstadkomma den solidaritet över
gränserna, som skulle ge oss möjlighet
att hjälpa andra människor till deras
utkomst. Jag skall inte gå närmare in
på den väsentliga frågan, utan har bara
velat erinra om den. Antalet en kvarts
miljon kor nämner jag bara för att belysa
storleksordningen på detta problem.

Det är möjligt att utslaktningen är en
ofrånkomlig väg, om man kan lösa de
administrativa och tekniska problemen
samt klara de ekonomiska konsekvenserna
av ett så allvarligt ingrepp.
Jag skulle näppeligen tro att någon är
beredd att omedelbart ta ståndpunkt i
den frågan utan att veta någonting om
verkningarna på längre sikt. Man måste
också ta hänsyn till att många jordbrukare,
som knappast representeras av
jordbrukarnas konventionella företrädare
i den svenska riksdagen, för sin
utkomst är beroende av de produktionsmedel
som ett par eller några kor utgör.
Man måste även beakta den sidan
av saken.

Hur och i vilken takt en utslaktning
skulle ske är inte klarlagt. I den framställning,
där jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation enligt
min uppfattning mycket välbetänkt
tagit upp denna fråga, framhålles att
man för tillfället måste nöja sig med
att förorda principen om utslaktning
med slaktpremier som särskild stimulans.
Jag vill inte ett ögonblick ifrågasätta
att det kan bli nödvändigt att vidta
en sådan åtgärd som komplement till
andra åtgärder. Man behöver bara nämna
denna åtgärd vid sidan av andra för
att man skall inse hur komplicerad frågan
egentligen är.

Brev, telegram och uppvaktningar
3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr

har varslat om att jordbrukarna själva
hyser en mycket stor oro inför tanken
på dylika drastiska ingripanden, och de
är ytterligt angelägna att närmare få
veta hur det skall ske. Det är också
förklarligt att vissa grupper ställer sig
frågande, ty åtminstone en del människor
har väl de osaliga grispremierna i
åminnelse, och de känner sig förmodligen
inte särskilt begeistrade inför tanken
att något sådan skall upprepas.

En annan fråga som kommer in i bilden
gäller den odlade arealen och dess
användning. Den frågan måste komma
in i det större sammanhanget. Jag har
nog den uppfattningen att man ännu
följer åtskilliga konventionella linjer,
som bara på några få år korrigerats av
utvecklingen själv. Jag tillåter mig att
säga att — jag vet att den uppfattningen
delas av cheferna för lantbruksstyrelsen
och andra ämbetsverk, som är intresserade
i denna fråga — man näppeligen
kan fortsätta att inrikta arbetet
på den inre rationaliseringen med
stenröjningar, nyodlingar och torrläggningsföretag
med statsunderstöd i ett
läge då den odlade arealen redan är för
stor. Man kan inte gå vare sig vägen
att utslakta kreaturen eller någon annan
väg på detta område, om man inte
samtidigt beaktar frågan om den odlade
arealens användning. Jag gör mig väl
inte skyldig till någon överdrift om jag
säger att — det är nog bekant för oss
litet till mans — det under mycket arbete
och svåra brukningsförhållanden
brukas stora arealer av dålig åkerjord,
som med långt större utbyte skulle kunna
överföras till produktiv skogsmark
och på det sättet med en långsiktig investering
samtidigt ge den fördel som
ligger i att man åstadkommer en bättre
anpassning av jordbruksproduktionen.

Jag har tillåtit mig att i syfte att påskynda
den utvecklingen rätt nyligen ge
lantbruksstyrelsen och skogstyrelsen i
uppdrag att gemensamt och skyndsamt
utreda hur det bör gå till att inten18 -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

sifiera den verksamheten. Sannolikt
kommer den uppgiften att påkalla en
grundlig revision av hela lantbrukets
nuvarande organisation och arbetsuppgifter.
Kanske blir det även nödvändigt
med en lika grundlig revision av vår
nuvarande jordbrukslagstiftning. Jag
tänker härvid på jordförvärvslagen, bolagsförbudslagstiftningen
och uppsiktslagstiftningen.
Det är ett helt komplex
av uppgifter som måste komma in i
bilden vid en bedömning av vilka åtgärder
som skall vidtagas. Man måste
väl — jordbrukets målsmän får ursäkta
att jag säger det i debatten om denna
kontroversiella jordbrukspolitiska fråga
—- ändå någon gång vara beredd att
applicera näringspolitiska synpunkter
även på jordbruksnäringen. De problem
som inte kan lösas den vägen får väl lösas
på andra sätt. Jag behöver nog inte
anknyta fler reflexioner till den aspekten
för att antyda att det här rör sig
om problem, vilkas storleksordning bör
göra det angeläget inte minst för jordbrukarnas
målsmän att medverka till
att en samförståndslösning kan uppnås.

Ja, det är mot den bakgrunden jag
menar att man skall ta upp dagens aktuella
problem till bedömande. Jag vidhåller
att man absolut inte bör handla i
panik. Jag anser inte att det har funnits
skäl till några av de genomgripande
åtgärder, som med sådan lidelse har
förts in i diskussionen. Men jag är fullt
medveten om att det finns tid för överväganden,
som kombinerar kortsiktiga
åtgärder med långsiktiga. Jag vill från
denna plats ärligt säga, att jag har funnit
det uppslag vara gott, som fru Elsa
Lindskog m. fl. lagt fram, där man så
att säga konkretiserar behovet av en
försöksverksamet för att vinna de erfarenheter,
som kan behövas för de
mera ingripande åtgärder, som vi måste
resonera om längre fram.

Den socialdemokratiska ståndpunkten
är att inte följa minsta motståndets
lag. De naturliga reaktionerna som kan

uppstå hos jordbrukarna i en krissituation:
Höj margarinet! Margarinet
är upphovet till allt ont! tror jag är fel.
Det är att föra över diskussionen från
de väsentligare frågorna till en annan
fråga, som har många andra aspekter
och som jag måhända får tillfälle att
återkomma till.

Redan under remissdebatten i förra
veckan tillät jag mig varna för panikartade
åtgärder. Till dem räknar jag
åtgärden att höja margarinpriset. Jag
vill inte sticka under stol med att detta
kan falla sig naturligt ur jordbrukarsynpunkt.
Men jag tror att man borde
lyssna till de invändningar som från
olika håll har rests och kan resas mot
den åtgärden. Kan man finna en annan
prispolitiskt framkomlig väg är den att
föredra. Den linje som har rekommenderats
är att i första hand göra ett försök
att under en försöksperiod åstadkomma
det som ändå har varit och är
det huvudsakliga syftet med framställningen
om minskad prisspänning mellan
smör och margarin, nämligen att
minska den med två kronor. Det är det
väsentliga och det är det viktigaste.
Kan man nå detta utan att attackera ett
annat näringsämne som nu — tyvärr
måste man väl säga ur jordbrukarnas
synpunkt — gör sitt segertåg över världen?
Samma problem möter i land efter
land. Vad skall man vidta för åtgärder?
Det vore nog en fördel om man kunde
föra ned en för jordbrukets ekonomi så
väsentlig produkt som smöret till en låg
prisnivå och sedan studera effekten av
den minskade prisspänningen.

Det har rests invändningar mot att
detta skulle ske subventionsvägen. Ja,
från vilket område som helst kan man
väl känna sig indignerad inför frågan
om subventioner. Men inte kan väl 8,5
miljoner inom ramen av de belopp,
som utgår i form av subventioner till
jordbruket, spela en sådan roll att man
inte är beredd att offra den lilla andelen
för att få konkreta resultat. Är det

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

någon som tror att kostnaderna för att
föra jordbruket till bättre lönsamhet i
konsekvens med löftena av 1947 och
1955 stannar vid 8,5 miljoner kronor?
Absolut inte. Det är en ren illusion att
hänge sig åt den uppfattningen. Det
kommer säkert att röra sig om belopp
av en helt annan storleksordning.

Jag är beredd att lämna min medverkan
i vilken form som helst, förutsatt
att åtgärderna planeras på lång sikt för
att skapa det konstruktiva jordbruksprogram
som vi behöver skapa under
intryck av en utveckling, som bara de
senaste åren haft rent lavinartad effekt
på jordbruksstrukturen.

Då jag varmt förordar den försöksverksamhet,
som jordbruksutskottet rekommenderar,
är det för att ge statsmakterna
och jordbrukarnas organisationer
tid att i positivt samförstånd
överväga kombinationen av åtgärder
som måste vidtagas. Om erfarenheterna
kommer att visa att prisspänningen är
hela anledningen till den bristande proportionaliteten
i användningen av smör
och margarin — det är väl sannolikt att
så är fallet — kommer vi att ha ett säkrare
underlag för att kunna pröva det
psykologiska motstånd hos konsumenterna
som en margarinprishöjning av
definitiv karaktär skulle utmana. I varje
form av produktion för avsättning
till vissa konsumentgrupper är det naturligtvis
mycket mera välbetänkt att
försona sig med dem som köper produkterna
än att vidta rent utmanande
åtgärder. Om detta är underbyggt av
sakliga eller osakliga skiil lämnar jag
därhän. Men även en politisk-psykologisk
stämning eller enbart en psykologisk
stämning bör bedömas som en realitet.
Inte minst för dem som närmast
berörs av svårigheterna att finna avsättning
för det svenska smöret borde
detta — oberoende av att man sent
kommit i gång med numera hävdvunna
åtgärder för att öka avsättningen —
vara av mycket stort intresse.

Herr talman! Jag är ledsen att längre
behöva ta kammarens tid i anspråk,
men jag har funnit så många ingredienser
i debatten om dessa frågor under
den gångna veckan, att jag ändå är nödsakad
att beröra även en annan sak.
Det är frågan om det nu gällande prisavtalet,
som framför allt herrar Hjalmarson
och Ohlin så inkvisitoriskt
framförde under den improviserade
remissdebatten i ämnet förra fredagen.

Överenskommelsen mellan statsmakterna
och jordbrukets organisationer
om det nu gällande prissystemet ingicks
ju för en tid av tre år. Det fanns intresse
för en längre period, men inte
minst på jordbrukarsidan var man
angelägen om att det inte skulle dröja
alltför länge innan man kunde se och
bedöma verkningarna av systemet. Det
var ganska utbredda invändningar, och
de ledde alltså till att avtalsperioden
krymptes till tre år. Om det visade sig
att systemet inte verkade som man förutsatte,
ville man från jordbrukarnas sida
ha en möjlighet att fortare komma till
tals med statsmakterna rörande erforderliga
ändringar — det var det vällovliga
motivet för att fixera en treårsperiod.

Vad beträffar principerna i det nya
systemet vill jag säga, att de innebär att
man önskar sätta svenskt jordbruk i
närmare relation än tidigare till världsmarknadens
utveckling. Det var genom
denna princip, en av de grundläggande
principerna för treårsavtalet, som man
ville försök motverka en snedvridning
av produktionsinriktningen och en ekonomiskt
oriktig utveckling av produktionens
storlek. Man utgick från att
man mera automatiskt med anknytning
till världsmarknadsläget skulle vinna
en lämpligare produktionsanpassning.
Jag vill i detta sammanhang gärna erinra
om att inte minst folkpartiet — helt
i överensstämmelse med sina liberala
ekonomiska satser — ansåg denna automatiskt
verkande kontakt mellan jord -

Nr 18

Lördagen den 26 april 19ö>S

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

brukets villkor och utlandsmarknaden
eftersträvansvärd.

Det var den ena delen av det principiella
underlaget, när systemet infördes.
Den andra delen grundar sig på att vi
sedan 1947 i den svenska riksdagen varit
ense om att söka föra en jordbrukspolitik,
som skall ge ett rimligt rationaliserat
jordbruk likställighet i inkomstförhållandena
med jämförliga yrkesgrupper.
Som ett led i denna strävan var man
villig att tillerkänna jordbrukarna ett
visst skydd mot bl. a. en pristryckande
import från världsmarknaden. Det tekniska
sammanförandet av denna princip
med principen om det automatiska
beroendet av världsmarknaden är —
det behöver jag väl inte nämna — ett
utomordentligt svårlöst problem. Genom
införandet av de s. k. femprocentsoch
sexprocentsreglerna ansåg man sig
emellertid vid avtalets ingående kunna
våga försöket att gå över till det nu gällande
prissättningssystcmet, till att börja
med som sagt under tre år. Systemets
uppbyggnad ger möjligheter att skydda
den inhemska marknaden från ett alltför
starkt tryck från utlandsmarknaden
■— man har möjligheter att skydda en
jordbruksproduktion som är av nödvändig
storleksordning för vår inhemska
beredskap.

Nödvändigheten av att byta ut det
gamla prissättningssystemet mot det nu
gällande betingades emellertid kanske
till sin avgörande del av att vårt jordbruk
övergått till att bli en överskottsproduktion,
en produktion som måste
avsättas på utlandsmarknaden. Får jag
där skjuta in — och jag ber kammarens
ledamöter att ha det i åtanke under debattens
fortsättning — att det är väl
ganska givet att en överskottsproduktion
inte bör komma till stånd med statligt
stöd. Detta får väl anses som en rent
allmän sanning. Det finns också ett par
skäl som hindrar en sådan jordbrukspolitik,
nämligen internationella åtaganden
och internationella strävanden.

Det betyder i sin tur att prissystemet
är uppbyggt på det sättet, att förlusterna
på exportproduktionen skall bäras av
jordbrukarna själva. Genom detta, att
jordbrukarna själva skall betala exportförlusterna,
har man velat åstadkomma
den effekten, att jordbrukarna själva
och deras organisationer automatiskt
skall påverkas att anpassa sin produktion,
så att man inte behöver lida några
förluster och alltså inte heller själv behöver
täcka några sådana. Med utvecklingen
under de senaste åren i tankarna
måste det anses vara betänkligt — när
man alltså vet att produktionen drivits
oberoende av marknadsutvecklingen internationellt
och oberoende av konsumtionsvanornas
förändringar inom landet
— att man nu ändå passar på att klaga
över vilka enorma exportförluster som
uppkommer. Det får väl anses naturligt
att dessa förluster och denna utveckling
i sig själv borde animera jordbrukarna
och jordbrukets organisationer att söka
få till stånd en anpassning, så att dessa
förluster inte behöver uppkomma. Det
är väl på det sättet att man avsåg att
man skulle bli i stånd att i god tid upptäcka
riskerna för avsättningssvårigheter.

Jag skall kanske avstå från att gå in
på detaljerna och kompromisskrivningen.
Många talare kommer ju att uppträda
här, och de kommer säkert att ge
anledning till att jag får återkomma i
frågan.

Vid den s. k. kompromissöverenskommelsen
mellan jordbruksnämnden,
Lantbruksförbundet och Riksförbundet
Landsbygdens folk enades man först
och främst om de spärregler, som i händelse
av avsättningssvårigheter och
ogynnsam ekonomisk utveckling skulle
bli vägledande, 5-procentsregeln och 6-procentsregeln. Utan att närmare ingå
på detaljutformningen vill jag säga, att
ingenting hänt i den utsträckning som
förutsatts för att vid denna tidpunkt
nödvändiggöra ett omedelbart ingripan -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

de. Från en del håll har man emellertid
framfört nyanserade tolkningar och velat
påtala, att här skulle föreligga ett
försök att krypa ifrån statsmakternas
förpliktelser. Låt mig ännu en gång
understryka, vilket jag har tillåtit mig
göra många gånger förut, att det är alldeles
självklart, att statsmakterna skall
uppfylla ingångna förpliktelser. Men
frågan är, om verkligen det läge har
uppstått, som nödvändiggör ett ingripande,
som inte tar hänsyn till en mer
långsiktig bedömning. Jag hävdar bestämt
att vi inte är där.

Låt mig bara säga att i det ursprungliga
förslaget talades det om skyldigheten
att med alla medel söka främja
avsättningen av smör på hemmamarknaden.
I en av mina ärade företrädares
diktamen till statsrådsprotokollet förändrades
formuleringen i den ursprungliga
kompromissuppgörelsen på två
punkter. I den ena punkten tillädes det
att avsättningen skulle vara »helt» omöjliggjord.
Ordet »helt» ger anledning till
frågeställningen, om man i dagens läge
med skäl kan säga, att avsättningen är
helt omöjliggjord — då först skall statsmakterna
ingripa. Jag vill emellertid
gärna vid denna tidpunkt i debatten ha
sagt, att jag tror inte, att det är nödvändigt
och önskvärt att ta upp en diskussion
om den formella avtalstolkningen
i dessa stycken. Vi måste nämligen
alla vara överens om att i det
läge, då åtgärder verkligen erfordras,
kan man inte hänge sig åt avtalstolkningar,
utan då får man se praktiskt på
problemet. Jag menar att jordbruksutskottet
har gjort det i sitt nu föreliggande
utlåtande, där det har pekat på det
faktiska läget och förordat en utväg
som är mindre utmanande än den som
påyrkas i de motionsframstötar som
har gjorts — delvis panikinfluerade.
Utskottet vill välja utvägen med eu försöksverksamhet
som skulle möjliggöra,
att man kunde vinna de erfarenheter
som fordras för att man därefter skulle

kunna vidta mera långsiktiga och definitiva
åtgärder.

Den andra frågan som behandlas här
samtidigt gäller öresundstrafiken. Den
har sin bakgrund i de förhållanden
som jag har försökt teckna här och
som väl kommer att ytterligare penetreras
under debattens fortsättning. Det är
mot den bakgrunden man också får se
de krav som ställts om att man skulle
gå längre än regeringsförslaget i fråga
om att inskränka resandetrafiken visavi
våra nordiska grannländer. Jag vill utan
någon längre motivering endast säga,
att det skulle utomordentligt illa ägna
och anstå storebror i den nordiska
brödrakretsen, om man skulle tillmötesgå
dessa krav. Vad som skett på detta
område innebär för oss vissa besvärligheter
på hemmaplan; om de är litet
grand större eller mindre lämnar jag
därhän. Jag är beredd att vitsorda de
uppenbara missförhållanden som har
förekommit i samband med resandetrafiken,
när den blomstrade som mest
under februari månad. Men skall det få
bli anledning till att vi drar på oss uppmärksamheten
i Norge och Danmark genom
åtgärder, som man där under inga
förhållanden kan bedöma annat än som
uttryck för småaktighet? Har vi verkligen
råd med det, vi som är i så hög
grad beroende av en nordisk marknad
och en fri marknad över huvud taget
för avsättning av vår egen exportproduktion?
Har vi råd att riskera de allvarliga
bemödanden, som ändå har kunnat
göras för att främja umgänget mellan
de nordiska länderna över gränserna?
Hedan den åtgärd som regeringen
föreslagit, att kvantitativt bestämma införseln
i resandetrafiken av matfett,
är i och för sig en högst betänklig åtgärd.
Men vi har bedömt det så, att vi
måste finna former för att kunna beivra
de mest uppenbara överdrifterna.
.lag kan vitsorda alla de uppgifter, vilka
lämnats av dem som vill gå längre, om
att det har utspelats scener i samband

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

med resandetrafiken, som knappast har
varit uppbyggliga och absolut inte önskvärda.
Detta måste man få möjligheter
att råda bot för. I det syftet har de
ändrade bestämmelser föreslagits, som
ger möjligheter att med enklare medel
och tillämpningsföreskrifter inskrida
mot de mest flagranta missbruken. 1
fråga om fettvarorna menar vi att det
borde vara en tillräckligt långtgående
åtgärd just nu att fixera kvantiteten till
5 kg per resande, vilket riksdagen så
sent som 1955 bestämde sig för med förkrossande
majoritet, när det fanns förslag
om att sänka kvantiteten till 2 kg.
När riksdagen med nära nog fullständig
enighet tillbakavisade det förslaget, frågar
man sig vad det är som hänt sedan
dess och som nu ger oss anledning att
ändra ståndpunkt. Då regeringen utformat
sitt förslag har den utgått från att
riksdagen trots allt inte skulle ha hunnit
ändra uppfattning i dessa frågor på
så kort tid som fallet är.

Jag ber att få nämna, herr Pettersson
i Dahl, att det inte ligger någon principiell
skillnad mellan regeringens förslag
och det förslag, som är framfört
motionsvägen och som representerar
utskottsminoriteten i detta fall. Det är
en gradskillnad beträffande kvantiteterna
i det aktuella fallet, men båda förslagen
innebär ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t — vem som nu än bekläder
den positionen — att vidtaga de
åtgärder som kan anses erforderliga.
Det må väl ändå räcka. Jag tror att vi
skall vara rädda för att jordbruksprisöverenskommelsen
torpederas och stenar
vältras i vägen för försöken att lösa
vårt smöröverskottsproblem, och lika
rädda bör vi vara för att utmana den
nordiska opinion, som icke utan skäl
brukar beteckna oss som småaktiga när
vi trampas på tårna, medan vi i motsatt
fall tar det som självklart att de övriga
länderna i Norden skall vara öppna
för att köpa av våra varor på ett sätt
som man också har försökt trots valuta -

svårigheterna. Inte minst i Norge har
man visat en toleransmarginal av långt
större mått än den vi skulle vara på
väg att krympa oss till, om vi här skulle
följa förslaget om att ytterligare nedskära
kvantiteten.

Herr förste vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
några synpunkter med anledning av
statsrådets ganska långa anförande.
Först vill jag frambära min tacksamhet
till statsrådet för att han upprepat den
deklaration han gjorde i fredags förra
veckan att statsmakterna skall uppfylla
sina förpliktelser gentemot jordbruket.
Det är mycket tacknämligt och värdefullt,
att jordbruksministern själv understryker
detta så bestämt som han här
har gjort.

Statsrådet säger att vi inte befinner
oss i en jordbrukskris av 1930-talets karaktär.
Det är möjligt att vi inte gör
det, men det verkar faktiskt som om vi
vore på väg dit. Det är inte bara besvärligt
att sälja smör, utan vi har också
en betydande arbetslöshet liksom på
1930-talet. Därför vill vi, herr jordbruksminister,
med alla till buds stående
medel försöka förhindra, att vi kommer
i den situationen, och vidta åtgärder
i detta syfte.

Vidare säger statsrådet att en bomb
har slagit ner i kanslihuset och i riksdagen
vad beträffar smörsituationen. Är
det egentligen en bomb? Det är ganska
länge sedan den kom i så fall. Redan
i februari har samma sak tagits upp i
interpellationer. Det är nog oriktigt att
tala om panik i detta sammanhang. Frågan
har ju aktualiserats för länge sedan
från olika partiers sida.

Statsrådet frågade: Vart har det lugna
och sansade omdöme som alltid tidigare
har utmärkt jordbrukets represen -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

tanter tagit vägen? Det finns fortfarande,
herr jordbruksminister. Men vi märker
ju ändå den situation som håller på
att inträda, och den är ganska allvarlig.

Här talar jordbruksministern om de
smörlager, som nu finns i våra kylhus
och som uppgick till 5 200 ton i april
månad, vilket är ungefär vad som brukar
vara normalt. Men här skall vi observera
att vi har säsongen på eftersommaren,
och jordbruksnämnden beräknar
att lagren då kommer att öka många
gånger om. Man vet dessutom inte om
det är möjligt att exportera eller om
det skall bli exportstopp. Det är detta
som gör situationen så pass allvarlig.

Beträffande subventionen säger statsrådet
att den är 8 miljoner på tre månader,
och det är möjligt att den kommer
att förnyas, men det kanske inte
räcker. Statsrådet sade också, om jag
fattade honom riktigt, att detta är ingenting
emot de astronomiska tal jordbruket
tidigare fått. Är det uttrycket
riktigt? Har inte jordbruket med rent
astronomiska tal eftersatt sina rättigheter?
Hur låg det till under kristiden?
Då var det bara tal om att jordbruket
skulle hålla igen. Vi skulle begränsa
oss, och vi skulle inte bli lidande på
detta efteråt. Det löftet, herr statsråd,
har inte infriats. Jag tycker inte vi skall
tala om astronomiska tal här. Det är
mycket riktigare att säga att konsumenterna
blivit subventionerade av jordbruksproduktionen
med rent astronomiska
tal.

Sedan sägs att jordbruket inte förmått
anpassa sig utan kör i de gamla fårorna,
att jordbruket här får försöka följa med
och bedöma läget efter rådande förhållanden,
och att jordbruksproduktionen
är snedvriden. Jag tycker att det är
oriktigt att säga detta. Många, många
gånger både under min tid som jordbrukare
och tidigare har jordbruket
mycket bra anpassat sig efter ändrade
förutsättningar. Som ett exempel vill

jag erinra om att när den nuvarande
finansministern var jordbruksminister,
gjordes det en framstöt av honom för
att jordbruket skulle i större utsträckning
övergå till produktion av spannmål
och oljeväxter, eftersom exportmöjligheterna
för dessa var goda. Det
skedde också i ganska väsentlig utsträckning
en sådan omläggning av produktionen.
Jag vill inte säga annat än
att detta var riktigt. Jag har bara velat
framhålla att en produktionsomläggning
tar tid. Man kan inte från den ena
dagen till den andra göra en helomvändning
i fråga om jordbruksproduktionen
— det känner statsrådet själv
mycket väl till.

Jag är fullt medveten om — på den
punkten instämmer jag alltså med statsrådet
— att det bör grundligt undersökas
vilka åtgärder som i fortsättningen
bör vidtas i fråga om vår smörproduktion.
Jag tror inte heller att vare sig förhandlingsdelegationen,
jordbruksnämnden
eller jordbrukarna har något emot
detta. Alla är på det klara med att jordbruket
måste anpassa sig efter de rådande
förhållandena.

Är det för resten något att oja sig
över den överskottskris som nu säges
föreligga? I en situation, där halva världens
befolkning svälter, borde vi väl
kunna överföra litet grand av vårt omtalade
överskott till andra länder. Sedan
behöver vi väl inte beklaga oss över att
jordbruket har duktiga yrkesutövare —
det kan ju inte vara något fel i och för
sig.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt håller jag
med jordbruksministern: hade de problem,
som jordbrukets avsättningssvårigheter
aktualiserar, kommit under regeringens
och riksdagens behandling
i en mer normal situation, är det sannolikt
att saken ordnats upp under stor
enighet och utan några egentliga mot -

Nr 18

Lördagen den 20 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

sättningar. Nu kastar emellertid nyvalet
sin skugga över allt vad vi gör. Regeringen
går som en katt kring het gröt
så snart den kolliderar med någon viktig
fråga, där ett avgörande behövs. Är
det ändå inte att skriva ett klart underbetyg
åt sig själv, när man på regeringssidan
i ett så allvarligt läge för en näringsgren,
som har sina pris- och produktionsbetingelser
statligt reglerade,
låter allt vad initiativ heter glida sig ur
händerna. Jordbruksministerns partivän,
den förre finansministern, får hoppa
in, fem minuter över tolv och leverera
den avböjningsmanöver regeringspartiet
anser nödvändig.

Att regeringens handlingsförmåga totalt
förlamats, beror på en enda sak —
det är ganska tydligt nu efter jordbruksministerns
anförande. Priset på
margarin anses vara ett partipolitiskt
sprängämne. Jag tror att man därvid
underskattar konsumenternas omdöme.
Socialdemokraterna föreställer sig att
de många människor, som i fråga om
sina inkomster och övriga arbetsvillkor
är direkt beroende av att ingångna avtal
hålles, skulle vägra att själva vara
med om att uppfylla sina avtalsenliga
förpliktelser. Margarinpriset är — tror
man — politiskt infekterat, alldeles oavsett
om det sker en kompensation av de
fördyrade levnadskostnader, som en
höjning av margarinbeskattningen självfallet
leder till, genom motsvarande
skattelättnader. Vad det totalt sett kostar
en familj att leva skulle inte vara
det avgörande, utan helt enkelt just vad
margarinet kostar per kilo.

Vi vet att 40 procent av jordbrukets
inkomster bygger på mjölkproduktion
och att hälften av all mjölk går till
smörproduktion. För smörexportens del
har två ting inträffat. Botten har gått
ur marknaden, så att priserna sjunkit
fullkomligt katastrofalt. Fn rad länder
har redan vidtagit drastiska åtgärder
för att skydda sig. I detta läge måste vi

handla omedelbart, och vi får hoppas
att våra nordiska grannar skall förstå
att vi befinner oss i en nödsituation.

Självfallet kan ingen tillfredsställande
förklara, varför människorna i tilltagande
omfattning minskat sin förbrukning
av smör. Att prisskillnaden
mellan smöret och dess förnämsta konkurrent,
margarinet, kommit att spela
en viktig roll, kan emellertid ingen förneka.
Därav följer ovillkorligen den
slutsatsen, att om man verkligen vill
bereda ökat utrymme för jordbrukarna
att sälja sitt smör, måste man minska
denna prisskillnad. Socialdemokraterna
tror sig kunna åstadkomma den effekten
genom att på skattebetalarnas bekostnad
subventionera det dyrare livsmedlet,
smöret. Innebörden härav är
helt enkelt den, att regeringspartiet nu
liksom tidigare i varje tillspetsad situation
aldrig har något annat att falla
tillbaka på än subventioner, alltså den
metod som så ofta förut har visat sig
misslyckad. Sin särskilda bakgrund får
detta förslag i det förhållandet, att finansministern
med det snaraste kommer
att tillkalla en stor besparingsutredning,
som skall undersöka möjligheterna
att hålla statens utgifter nere.
Skulle herr jordbruksministern vilja vara
vänlig att tala om varifrån ni tänker
ta pengarna till de nya subventionerna?

Vi för vår del vill gå den motsatta
vägen. Vi vill höja margarinskatten och
som en kompensation sänka sockerskatten.
För den enskilda familjen betyder
detta i stort sett oförändrade levnadskostnader.
Ur statens synpunkt betyder
det oförändrade inkomster och, herr
talman, inga nya statsutgifter. För jordbrukarnas
del innebär det att förutsättningar
skapas för en stor kampanj för
ökad försäljning av smör, så att avsättningskrisen
undan för undan kan lättas.
Ur samhällsekonomisk synpunkt är
också det hela en god affär. I stället för
att sälja smör till utlandet med en för -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

lust, som i dag uppgår till 4 kronor per
kilo, skulle vi här i landet få äta
smöret själva. Om hela den mängd, som
eljest måste exporteras till dessa underpriser,
kunde finna avsättning inom
landet så skulle folkhushållet, herr talman,
undgå en förlust på mer än 120
miljoner kronor bara under innevarande
år.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det brukar inte alls
vara herr Hjalmarsons melodi att så
renodlat hålla sig bara till önskedrömmar,
men nu säger han att om vi i stället
för att sälja till underpris skulle förbruka
allt smör själva vore inte avsättningen
något problem. Varför gör vi då
inte det? Jo, av den enkla anledningen
att trots att vi redan har straffavgifter
på margarinet har det ändå inte varit
möjligt att skapa den proportionalitet,
som hade gjort smöret så mycket mera
begärligt. Vi har inte ens kunnat hålla
avsättningen på hemmamarknaden uppe,
utan vi har fått en rakt motsatt utveckling.
Man kan inte gärna lösa detta
problem genom att sätta ett »om» på
varje ställe, som herr Hjalmarson här
gjorde.

Vad sedan gäller den fråga som herr
Hjalmarson började med — den var
ungefär likartad den som var uppe förra
fredagen — påstod han, att regeringen
gick som katten kring het gröt kring
problemet. Jag begär inte, att herr Hjalmarson
skall ha uppmärksammat vad
jag tillät mig yttra i mitt anförande för
en stund sedan. Där erinrade jag på en
punkt om att denna fråga icke är katastrofal
i den mening, som herr Hjalmarson
har velat göra gällande. Jag anser
personligen mycket bestämt, med
stöd av de uppgifter som är tillgängliga,
att det inte är någon paniksituation
för handen, om man är i stånd att
så mycket säkrare finna mera definitiva

lösningar för att klara avsättningskrisen.
Det må vara hänt att herr Hjalmarson
och kanske flera med honom menar,
att margarinpriset är politiskt infekterat
— jag skall inte ta upp någon
träta med honom om den saken — men
är det politiskt infekterat är det i så
fall i båda riktningar. Om det i det långa
loppet kommer att jämna ut sig låter jag
vara osagt.

Herr Hjalmarson vill inte vara med
om subventionerna. Det är att gå en felaktig
väg, säger han, att på detta sätt
belasta skattebetalarna! Herr Hjalmarson
åstadkommer här en grovt förenklad
tydning av det statistiska materialet.
Det skulle inte, säger han, bli någon
levnadskostnadsfördyring för genomsnittsfamiljerna,
om man höjde margarinpriset
såsom tänkts och i motsvarande
grad — vilket också erbjudits av
jordbrukets organisationer — sänkte
smörpriset. Med eller utan hjälp av all
tillgänglig statistik är det icke desto
mindre obestridligt, att det finns grupper
som av ekonomiska eller andra skäl
uteslutande eller till alldeles övervägande
del använder margarin. Dessutom förekommer
en mycket begriplig reaktion
bland konsumentintressenterna inför
denna fråga, nämligen den rent allmänna
motviljan mot att så att säga i överkant
legalisera en illojal konkurrensmetod
mellan två, av vissa människor som
jämförliga uppfattade näringsmedel.
Innan man är alldeles på det klara med
om det hela bara är en prisfråga, måste
man överväga, synes det mig, om försöksåtgärderna
ändå inte kan anses vara
välbetänkta och om de inte även ur
jordbrukets synpunkt skulle erbjuda
den klokare utvägen. Förhåller det sig
så — vilket även statistiska uppgifter
lämnar besked om — att margarinkonsumtionen
är störst i de mest välsituerade
kretsarna av medborgare i vårt
land, är det väl med hänsyn till att vi
har ett progressivt skattesystem inte alldeles
otillbörligt att de, som inte hjälper

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

jordbruket att få avsättning för smöret,
också vidkännes en proportionellt större
andel av kostnaderna för en relativt
sett mycket ringa kostsam försöksverksamhet
för att verkligen skapa ett underlag
för bedömningen av de mera
långsiktiga åtgärderna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt anförande tycks
jordbruksministern ha utgått från att
denna fråga om jordbrukets avsättningsförhållanden
av jordbrukets representanter
och i övrigt av dem, som här i
riksdagen slår vakt om denna näringsgren,
på något sätt har sammankopplats
med det spörsmål som avgjordes i går,
d. v. s. med pensionerna. Jag vill — om
nu statsrådet medan jag varit ute ur
kammaren har sagt vad som har berättats
mig — framhålla, att detta har varit
oss alldeles fjärran, annat än så till
vida att vi har varit på det klara med
att riksdagen till följd av pensionsfrågan
får resa hem i nästa vecka och icke
senare på rätt lång tid blir i tillfälle att
ta upp denna fråga om fullföljden av
avtalet med jordbrukarna. Det var därför
vi från vårt håll var angelägna att
bringa detta ärende upp på riksdagens
bord. Jag tror, att det är tack vare detta
som de över huvud taget har kommit
upp. Allting tyder nämligen på att man
annars från regeringens sida — kanske
också från det socialdemokratiska partiets
— icke har varit beredd att vidta
någon som helst åtgärd, innan riksdagen
åtskiljes. Det är möjligt att jag misstar
mig på denna punkt, men det tror jag
inte.

Jag blev något litet chockerad — för
att inte säga indignerad —- över den
tämligen ringa förståelse för jordbruket,
som jag nog tyckte mig finna som en
underton i mycket av vad jordbruksministern
här yttrade. Vi skall komma
ihåg, att frågan inte bara gäller smör
och margarin; den gäller ytterst män -

niskornas utkomstförhållanden. Vi i
centerpartiet har beredvilligt hjälpt till
när det gällt sysselsättningen vid Norrbottens
järnverk liksom när det gällt
svsselsättningsförhållandena vid Thordénvarvet.
Nu begär vi en motsvarande
åtgärd för jordbrukets vidkommande,
och vi befinner oss därvid i den positionen
att vi kan åberopa gällande avtal.
Naturligtvis kan ett avtal tolkas på olika
sätt, men ingen vill väl göra gällande,
att smörexport skulle vara möjlig, om
man bara fick ut 25 eller 50 öre per kg
utomlands. Den måste enligt vår mening
anses helt omöjligt, så snart man inte
kan få ut ett någorlunda rimligt pris.
Så har vi försökt tolka denna bestämmelse,
och någon annan tolkning lär
knappast vara tänkbar.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
senare.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
i ena ögonblicket: här är ingen ko
på isen, vi skall ta det lugnt. Men i nästa
ögonblick är regeringen angelägen om
att åstadkomma den minskning av prisskillnaden
mellan smör och margarin
som oppositionen förordat. Nu skall vi
alltså inte ta det lika lugnt längre. Även
regeringen har kommit underfund med
att man bör söka åstadkomma den av
oppositionen föreslagna effekten.

Vad är då skillnaden oss emellan? Jo,
regeringen anser att denna effekt skall
förverkligas på den gamla vanliga vägen
med hjälp av subventioner. Ännu
har jag likväl inte fått något svar på
frågan varifrån regeringen tänker ta
pengarna. Det är vänligt av regeringen
att utlova stöd, men det vore intressant
att få veta var det finns täckning för
detta löfte. Det finns i varje fall i den
framlagda statsbudgeten inte någon
täckning för de nya miljoner som måste
betalas ut, om vi följer regeringens förslag.
Är det inte då rejälare att gå den

Lördagen den 2G april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

av oss förordade vägen och höja margarinaccisen
med en 50-öring?

Jordbruksministern missförstod yttrandet
i mitt förra inlägg om att vårt
förslag innebär att kostnaderna för konsumenterna
blir oförändrade. Vad jag
åsyftade var inte i första hand sänkningen
av smörpriset, ehuru självfallet
även den frågan kommer i blickpunkten,
utan sänkningen av sockerskatten.
En höjning av margarinaccisen med 50
öre per kg antas ge en inkomst på 40
till 50 miljoner kronor. Sockerskatten
med 20 öre per kg beräknas tillföra
statskassan mellan 50 och 60 miljoner
kronor. Genom att följa vår linje blir
resultatet ur konsumenternas synpunkt
oförändrade levnadskostnader. I själva
verket gör konsumenterna en förtjänst
i och med att samtidigt smörpriset sänkes
på det sätt jordbrukarorganisationerna
för sin del har förordat. Genom
denna praktiska uppläggning av problemet
kan man alltså både få fram den
bästa effekten ur jordbrukets synpunkt
och skapa den förståelse hos konsumenterna
som också ligger i jordbrukarnas
intresse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är angelägen om att
framhålla för herr Hedlund att vad jag
sade om den upphetsade atmosfär i vilken
denna fråga diskuterats inte avsåg
centerpartiets motion i och för sig utan
det sätt på vilket själva debatten förts.
Jag utvecklade i samband därmed skälen
till att jag vägrar att anse att vi för
närvarande i fråga om lagerhållningen
skulle befinna oss i en situation som
kan anses mera katastrofal än den varit
de senaste åren. Att den prismässigt
sett kommit i ett väsentligt sämre läge
är riktigt. När diskussionen pågick var
ju emellertid ändå förutsättningen den.
att de exportkvantiteter man måste räkna
med och för vilka jordbrukarna

själva skulle ta förlusten fick vara randkvantiteter
och att prismarginaler var
en ofrånkomlig kostnadspost. Eftersom
man måste ha en viss beredskap för att
kunna täcka hemmamarknadens behov,
kan det inte förväntas bli tillämpat så
extremt, att det nätt och jämnt svarar
mot behovet. Man kan inte heller helt
bortse ifrån att det delvis är det skärpta
marknadsläget under de senaste månaderna
som fört oss in i nuvarande läge.

Herr Hedlund sade att om man måste
sälja smöret för 25 öre kg får export
anses omöjliggjord. Herr Hedlund vet
emellertid lika väl som ledamöterna i
övrigt här i kammaren, att regeringen
i samförstånd med representanter för
jordbrukets organisationer har förklarat
för den engelska regeringen, att vi
inte dumpar smör på den engelska
marknaden. Man kan därför inte påstå,
att vi har dumpat smöret så att exporten
omöjliggjorts. Det kan knappast
vara välbetänkt att göra debatten härom
ingående. Jag ber bara att få erinra
om att frågan ännu inte är avgjord och
intill dess att den blir det får jag väl
utgå ifrån att jordbrukets föreningsrörelse
är representativ för den uppfattning
jordbrukarna hyser, då den tillbakavisar
en anmälan från Nya Zeeland
mot bl. a. vårt land för smördumpning
på den brittiska marknaden.

Vad jag nu sagt kan måhända också
tjäna som en del av det svar som herr
Hjalmarson önskade. Han fann en motsättning
däri, att jag förra fredagen
förklarade att det inte var någon ko
på isen, vare sig i bokstavlig eller bildlig
bemärkelse, och att jag hävdat att det
finns tid att överväga de åtgärder som
behövs för att komma till rätta med
smörpriset. Jag har vidhållit denna
mening, men jag har självfallet inte den
minsta invändning att resa mot åtgärder
som på utomordentligt kort sikt,
såsom de här föreslagna som är tänkta
som försöksverksamhet, kan bringa klarhet
i frågan vad prisspänningen betyder

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

utan att de avgör för hur lång tid framåt
margarinpriset skall stängas på viss
nivå. Om jordbrukarna, i varje fall jordbrukarnas
organisationers ledning, har
haft sådan förståelse för konsumenternas
förhållande att de frivilligt begått
offret att sänka smörpriset med 1:50
per kg, då utgår jag — det upprepar jag
gärna — ifrån att huvudsyftet därmed
varit att nå en annan prisnivå och samtidigt
minska den faktiska prisspänningen
mellan smör och margarin. Om
vi med den rekommenderade försöksverksamheten
kan uppnå detta huvudsyfte
och avtalsförpliktelserna samtidigt
kan uppfyllas, kan det ur jordbrukets
synpunkt inte gärna vara till nackdel
att följa en sådan rekommendation.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådets vägran att
svara på frågan, hur regeringen tänker
finansiera subventionerna, är iögonenfallande,
i betraktande av att regeringen,
närmast finansministern, så bestämt har
hävdat, att varje ytterligare utgift kräver
motsvarande inkomsttillskott. En
utgift av storleksordningen ca 35 miljoner
kronor per år räknat är inte sådan,
att man med denna regeringens princip
kan underlåta att ange var pengarna
skall skaffas.

Får jag framhålla gentemot statsrådet
en annan sak? Det förslag som jordbrukets
organisationer och den statliga
jordbruksnämnden har enats om innebär,
som här tidigare har påvisats, för
konsumenterna betydande fördelar. Detta
förslag har biträtts av LO:s representant,
herr Odhner, jordbruksexpert
bl. a. Sedan har vi på vårt håll sagt,
att vi gärna vill gå längre i konsumentvänlighet
än vad som innefattas i del
förslag som den statliga nämnden har
godkänt. Vi har sagt att vi vill att margarinpengarna
skall användas för att
sänka sockerpriset. Statsrådet går förbi
förslaget om en sänkning av sockerpri -

set och ägnar det väldigt liten uppmärksamhet.
En sådan sänkning skulle ge
oss visshet om att för det alldeles övervägande
antalet familjer ha sänkt levnadskostnaderna.
Statsrådet hänvisar
själv till att det är de mera välsituerade
som tycks använda mest margarin. Då
bleve det för de mindre välsituerade en
fördel — enligt statsrådets egen indelning
— om socker och smör bleve billigare,
även om margarinet skulle kosta
50 öre mera.

Statsrådet opponerar sig nu mot själva
metoden, och det var främst detta som
gav mig anledning att göra ett inlägg
redan nu. Statsrådet vänder sig alltså
mot den metod som herr Odhner och
några andra har varit med om att godkänna.
Som redan finns påpekat i reservationen
har man under senare år haft
margarinacciser som varit, uttryckta i
dagens penningvärde, mer än dubbelt
så höga som margarinaccisen är i dag
och långt högre än vad jordbruksnämnden
här tänker sig. Dessa år, herr statsråd,
hade vi i Sverige, som också reservanterna
påpekat, ändå inte något osäljbart
eller svårsäljbart överskott på smör.
Ni, herr statsråd, röstade då såvitt jag
vet jämte Ert parti mot en mindre sänkning
av margarinaccisen, en sänkning
som skulle ha gjort margarinaccisen ungefär
lika stor som den skulle bli efter
den nu föreslagna höjningen. Ni var mot
tanken att bringa ned margarinaccisen
till denna nivå då, när vi inte hade något
smöröverskott, men nu när vi har en
smörkris, säger Ni att man inte illojalt
skall påverka konsumtionen. Det är denna
— jag är ledsen, herr talman, jag kan
inte säga annat än detta — denna uppenbarligen
skenheliga inställning till margarinaccisens
användning, som jag tycker
måste brännmärkas.

Jordbruksorganisationerna har här
gjort ett ganska generöst bud. De har
också fört fram tanken på att sänka
sockerpriset. Det har inte kunnat bestridas
att en lösning efter dessa linjer

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

skulle medföra fördelar för det överväldigande
antalet konsumenter. Statsmakterna
har förpliktelse att inskrida
och de kan inskrida på ett sätt som är
till fördel för konsumenterna. I detta
läge svarar regeringen och dess parti
med en kampanj, med påstående att
motståndarsidan är ute efter att våldsamt
fördyra livsmedlen för svenska
konsumenter, trots att vår ståndpunkt
är ur konsumenternas synpunkt bättre
än den ståndpunkt som LO:s representant
i den statliga nämnden har biträtt.
Det är bra länge sedan, herr talman, vi
i denna kammare har fått bevittna ett så
osakligt framträdande från regeringspartiet
som i denna fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vet inte om det tjänar
mycket till att fortsätta debatten,
ty våra utgångslägen är uppenbarligen
så olika. Herr Ohlin är mycket frikostig
med att utfärda betyg åt oliktänkande,
och de flesta har lärt sig att överleva
detta. Därför skall jag inte ta upp herr
Ohlins underbetyg i hans senaste anförande.

Under en passus i mitt inledningsanförande,
vid vilket tillfälle herr Ohlin
kanske inte var närvarande, sade jag —
och det har sagts tidigare — att det
skiljer sig på ett par väsentliga punkter
i utgångsläget. Herr Ohlin har i sin
egen partipress betecknats som en av de
mest glödande margarintalarna på folkpartisidan
numera —• det är inte jag,
som har sagt detta, herr Ohlin, så försök
att ta det som en prövning — utan
det var ur en herr Ohlin närstående
tidning som jag tillät mig låna uttrycket.
Det är inte bara fråga om margarinprisdelen
i kombination med sockret, utan
det förslag som jordbruksorganisationerna
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
inklusive herr Odhner, har
lämnat — jag är inte ansvarig för

hans uppfattning, ehuru jag självfallet
respekterar den — inkluderar två saker.
Den ena var utslaktningen i princip,
varvid vi skulle binda oss för de miljoner
det skulle kosta att retroaktivt betala
ut under den återstående delen av
vårsäsongen.

Det andra villkor, som ingick i jordbruksnämndens
och förhandlingsdelegationens
framställning, var kravet att man
icke stod vid budet, om inte denna riksdag
var så vänlig och fattade ett beslut
om gränstrafiken som överensstämde
med jordbrukets önskemål. Menar herr
Ohlin, inte minst som ordförande i Nordiska
Rådets svenska delegation, att
t. ex. det sista villkoret skulle ha uppfyllts
för att man skulle ha tillmötesgått
den framställning som gjordes av jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen?
Jag kan avstå från vidare resonemang
på den punkten. Det viktigaste
är att den del, som har med utslaktningen
att göra och finansieringen i efterskott
av kostnaderna för de premieringar
som skulle erfordras för att stimulera
en utslaktning, inte finns framförd
i de av centerpartiet, folkpartiet
och högern framförda motionerna. När
inte dessa synpunkter kommit med anser
jag att man bara har tagit upp en
del av denna fråga.

Jag vill emellertid, att denna prisfråga
ändå skall bedömas från ambitionen
att se till vad som är den innersta
avsikten. På denna punkt skulle jag
gärna vilja säga att det är klart, att det
ligger ett recept också i den tanke som
herr Ohlin pläderade för, nämligen att
jämna ut två konsumtionsskatter. Jag
vill inte utesluta att även det kan vara
ett uppslag. Men liksom herr Ohlin har
förfäktat detta som den enda lösningen
tillåter jag mig ändå liksom mina partivänner
i övrigt att tala för den lösning
som här är rekommenderad såsom den
lämpligaste. Jag är övertygad om att
vem som helst som i fortsättningen har
med denna uppgift att göra skall ge mig

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

rätt; man kan inte definitivt avgöra dessa
frågor utan att man söker skaffa sig
den erfarenhet som utvisar de lämpligaste
och bästa vägarna för att komma
till ett icke minst ur jordbrukets
synpunkt acceptabelt resultat i de här
frågorna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
framhöll att man i centerpartiets förslag
i detta ämne inte återfinner projektet
om utslaktning av 250 000 kor.
Det är riktigt. Jordbruksministern menade,
att det är en avgörande invändning
mot att man tar ställning till förslaget
nu.

Då vill jag bara göra det påpekandet att
i den av några socialdemokratiska ledamöter
här väckta motionen om smörsubventioner
tillfredsställande nog inte
heller någonting finns om utslaktning
av korna. Det är tydligt, att jordbruksministern
anser att det socialdemokratiska
förslaget men inte centerpartiets
kan genomföras utan att man har någon
mera fullständig plan klar. Varför?

Medan jag har ordet vill jag säga, att
jag i och för sig inte tycker att det är
så tokigt att i ett nödläge gå subventionsvägen,
men om man sedan skall gå
över till accis, vad blir det då? Jo, först
får man sänka smörpriset med hjälp av
dessa subventioner och sedan höja
smörpriset när subventionerna tas bort.
Hur kommer detta att påverka konsumtionen?
Jordbruksnäringens representanter
säger att man då inte får ut samma
effekt som om man i dag lade en
accis på margarinet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
framhöll att jag var så ivrig att tala om
margarinet. Jag ber att få påpeka en
sak för jordbruksministern. När vi förra
veckan debatterade denna sak och
jag då krävde att regeringen skulle göra

något, innan den skickade hem riksdagen
på åtskilliga månader, sade jag inte
ett ord om margarin eller margarinaccis.
Det var den socialdemokratiska
pressen som spritt ut och även lyckats
vilseleda en och annan folkpartitidning
om att jag talade om margarinaccis.
Herr statsrådet kan ju läsa protokollet
och se att så inte var fallet. Här har
man alltså råkat bli margarintalare utan
att säga ett enda ord om margarin eller
margarinaccis bara därför att jag sade
att regeringen måste göra något. Nej,
herr statsråd, insatsen på folkpartihåll
har bestått i att påpeka att här föreligger
ett förslag från den statliga jordbruksnämnden.
Vi vill ändra detta förslag
i den riktningen, att man skulle
sänka sockerpriset för att vara alldeles
säker på att berättigade konsumentintressen
skulle tillgodoses. Det var innebörden
i vår motion, om jag nu får hänvisa
till den, som ju dock är ett senare
dokument än mina anföranden här i
kammaren.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att konstatera,
att jordbruksministern trots alla upprepade
anmaningar icke har haft någonting
att säga om finansministerns
och regeringens princip att nya utgifter
skall täckas med nya inkomster. Jordbruksministern
har inte haft ett ord till
bemötande, när det här konstaterats att
hans och det socialdemokratiska partiets
inställning till margarinaccisen
har varit den, att man är med om höga
acciser och höga margarinpriser när
det inte finns något smöröverskott, men
vänder sig med indignation mot att någon
vill ändra på margarinaccisen, när
vi har ett stort överskott — trots att
detta kan ske utan att berättigade konsumentintressen
därmed skadas. Det är
denna dubbelhet i inställningen som jag
tycker det är bra att vi har fått ordentligt
belyst — ty statsrådets tystnad på
den punkten är ju den bästa belysningen.

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Hedlund säger att
inte heller den socialdemokratiska motionen
upptar förslaget om utslaktning.
Detta är riktigt, men det beror på att vi
anser att förslaget inte är färdigt. Utan
att veta i detalj hur förslaget skall utformas,
kan man inte ta upp det. Jag
undrar hur det skulle uppfattas i riksdagen
att göra det, om förslaget innebär
en utfästelse om att betala i efterhand
för någonting, om vars verkningar
man inte äger kännedom.

Sedan tog herr Hedlund upp det problem,
som jag medger att jag gick förbi
i mitt inledningsanförande, nämligen
det återställande som måste ske en gång
i tiden. Om vi har en försöksverksamhet
på tre månader, eller hur lång den
nu kan bli, så skall man ju efter den
tiden avveckla subventionerna, och en
sådan återgång kan givetvis medföra
problem, som jag här inte ett ögonblick
vill underskatta betydelsen eller den
ekonomiska räckvidden av. Men i det
läget att en höjning av priset sker, så
sker det ju inte bara på det ena hållet
utan också på det andra, för den händelse
läget då är oförändrat.

Sedan vill jag till, herr Ohlin, säga, att
jag inte sagt att han varit någon glödande
margarintalare. Jag har inte fällt
något omdöme i det fallet. Jag har bara
citerat vad en herr Ohlin närstående
tidning skrivit, och om den tidningen
skall läxas upp för synden att läsa socialdemokratisk
press, så vill inte jag
åtaga mig att sköta den åthutningen.
Det får verkligen herr Ohlin göra själv!

Sedan medgav herr Ohlin att även
det förslag som framförts motionsvägen
av centerpartiet, folkpartiet och högern
är provisoriskt, och jag medger
att förslaget därvidlag är likställt med
det socialdemokratiska. Det är provisoriskt
därför att det inte omfattar även
den andra och långsiktiga delen, och
därför kan det förslaget diskuteras

tämligen lidelsefritt på sakplanet •—- om
vi nu är så långt komna att vi vågar
diskutera frågorna med mindre politisk
infektering.

Sedan sade herr Ohlin också någonting
om utgiftstäckningen — som om
det skulle vara den verkliga problematiken.
Där rör det sig inte om några 34
å 35 miljoner kronor om året, som herr
Ohlin menade. I det aktuella förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, begränsar
sig beloppet till 8,5 miljoner
kronor plus 1,5 miljoner för halvåret
1 juli—31 december, som avser att
främja smöravsättningen vid våra allmänna
inrättningar. Det är alltså två
poster på tillsammans 10 miljoner kronor.
Och inte ens i jordbrukets egen
budget, än mindre i budgeten över huvud
taget, representerar det beloppet
någonting, som vid uppgörandet av riksstaten
äventyrar landets ekonomi. Jag
föreställer mig att också herr Ohlin är
införstådd med, att vilken respekt man
än har för även relativt små summor,
så är detta belopp ändå inte avgörande
för vårt lands ekonomi.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
sade tidigare, att den fråga vi nu behandlar
har blivit politiskt infekterad.
Jag vill då genast för egen del säga, att
det inte behövs någon särskild infektion
för att konsumenterna här i landet
skall känna på sig att det är något fel
om man i nuvarande läge vill företa
den i reservationen föreslagna åtgärden.

Denna fråga går tillbaka till att man
trots den tidigare fördyringen av margarinet
ändå har ökat margarinkonsumtionen
och därmed fått en minskning av
smörkonsumtionen. Människorna bär
följt den sunda tanken att skydda hushållsintressena
och därför köpt margarin
i stället för smör. Det synes mig då
vara orimligt att genom ingrepp i det
fria konsumtionsvalet straffa dem härför
genom att höja priset på margarin.

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Det har här i debatten sagts — bl. a.
av herr Hjalmarson — att höjningen av
margarinpriset inte skulle komma att
inverka på levnadskostnadsindex. Men
herr Hjalmarson bortser alldeles från
att det inte är de genomsnittliga förhållandena
som är avgörande för den
enskilda människans utgifter. För den
människa, för det hushåll, för den familj,
som har gått in för en ökad margarinkonsumtion
av hushållningsskäl,
är det en prishöjning, som man från det
hållet inte kan acceptera.

I det sammanhanget kan erinras om
att det inte är så länge sedan — det
har också herr Ohlin varit inne på —
som folkpartiet höll på med sin prissänkningsaktion
för margarin. I Stockholm
har man ett mycket klart minne
av den agitation för en sänkning av
margarinpriset, som fördes av folkpartitalare
och i diskussioner och som förekom
i pressen. Den var ju ganska genomgripande
och långtgående. I några
tidningar har man kallat folkpartiets
åtgärd här för en kovändning, och det
kanske inte är så illa funnet. Jag kanske
snarare skulle komma till den uppfattningen,
att det närmast påminner om
en bäddande hund.

Man får nog, herr talman, vara försiktig,
när man diskuterar tanken på att
kombinera en prissänkning på smöret
med en ytterligare belastning på margarinet.
Det kan inte i längden vara en
hållbar åtgärd. Någon långtidslösning
kan den rimligtvis inte innebära. Det
fordras ändå att man beaktar att en sådan
åtgärd kan ingripa på längre sikt
i produktionen av jordbruksvaror. Den
skillnad i produktionskostnaderna, som
föreligger mellan margarin och smör,
är ändå påtaglig, och i den situationen
har man ingen annan väg att gå än att
noga begrunda vilka åtgärder som skall
vidtagas och bestämma sig för de långtidsåtgärder
som måste tillgripas. Det
är sålunda fråga om ett långsiktsproblem.
Man har med beaktande av de

svårigheter som föreligger från konsumenternas
sida att skydda sig mot en
fördyring på detta område och som
särskilt gäller för de mindre inkomsttagarnas
hushåll, ansett det vara att
förorda en tillfällig lösning, så att rådrum
vinnes för erforderliga överväganden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! När vi nu skall taga
ställning till aktuella frågor på jordbruksområdet,
vill jag klart säga ut ätt
det i längden är orimligt att ställa kravet
att statsmakterna med alla till buds
stående medel skall skaffa avsättningsmöjligheter
för smör på hemmamarknaden,
i varje fall med den tolkning som
man från vissa håll vill föra till torgs.
Även jordbrukarna anser det nödvändigt
med en prissänkning framför allt
på smöret. Efter att ha haft tillfälle att
närvara vid ganska stora jordbruksmöten
i Skåne vill jag även säga, att jordbrukarna
sannerligen inte är intresserade
av att denna fråga politiseras.

Vid en jordbruksdiskussion för en
tid sedan, där den aktuella situationen
på mjölkområdet kom upp, sade en
framstående jordbrukets talesman i mftt
landskap enligt referat i pressen: »Det
blir för dyrt i längden att hålla kor som
sällskapsdjur eller att ha dem för att få
möjligheter till arbetsterapi.» Jag skulle
vilja säga att det blir för dyrt i varje
fall för konsumenterna, om man syftar
till en lönsamhet för de jordbrukare,
som har kor som producerar låt mig
säga mindre än 2 000 kg om året. Enligt
uppgift i pressen var avkastningen
från mjölkkorna 1954/55 i genomsnitt
2 850 kg, och det betyder att ett mycket
stort antal kor ligger under detta medeltal.
Om man skall upprätthålla lönsamheten
för dessa jordbrukare, måste det
uppenbarligen bli mycket dyr mjölk och

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

mycket dyrt smör. På längre sikt måste
en reduktion av kostammen bli nödvändig.

Jag skall inte nu dra upp någon diskussion
om jordbrukspolitiken på
längre sikt. Det finns dock anledning
till omprövning. Jag vill endast slå fast
att en höjning av margarinpriset med
50 öre eller en ytterligare sänkning av
smörpriset med 50 öre utöver de 1: 50,
som jordbrukets förhandlingsdelegation
utlovat, löser inte problemet. Därtill
fordras åtgärder av helt annan karaktär.

Det är emellertid riktigt att använda
en prissänkning i produktionsreglerande
syfte, när man nu ser att produktionen
ökar alltmer. Den saken synes
man nu också i vidsträckta jordbrukarkretsar
vara ganska enig om. Alla är
dock överens om att en sådan åtgärd inte
är möjlig att genomföra från i dag till
i morgon. Man är också inom jordbrukarleden
— det vet jag — väl medveten
om att man måste taga hänsyn till konsumenternas
intressen och synpunkter
i denna fråga.

När det gäller de kortsiktiga åtgärderna
siktar man främst till att minska
prisspänningen mellan smör och margarin.
Det finns tre vägar att nå det
målet, antingen att höja priset på margarin
eller att sänka smörpriset eller
också en kombination ungefär sådan
som den, som jordbrukarnas förhandlingsdelegation
har föreslagit. Men om
man skall ta någon större hänsyn till
konsumenterna, måste givetvis en sänkning
av smörpriset vara det som man
föredrar. Yem får glädje av den åtgärden?
Naturligtvis smörkonsumenterna.
Det har nu uppstått en diskussion om
vem som äter margarin. Jag skall infe
anlägga några moraliska eller andra
synpunkter på den saken — konsumtionsvalet
får väl ändå vara fritt här i
landet — men socialstyrelsens konsumtionsundersökning
visar, att margarinkonsumtionen
är störst inom tjänstemannaskiktet.
Detta faktum motsäger

ändå inte det förhållandet att en höjning
av margarinpriset hårdast drabbar
de inkomstsvagaste, dem som inte
har råd att köpa smör.

När herr Ohlin säger att det överväldigande
antalet konsumenter får en
prissänkning enligt folkpartiförslaget,
är det anledning att uppmärksamma att
det leder till ett högre margarinpris
och högre smörpris än om man går den
väg, som föreslås i den socialdemokratiska
motionen.

Man kan också ha rätt att ställa frågan:
Vilken rättvisa ligger i det förhållandet
att margarinkonsumenterna skall
bära ökade kostnader för smöröverskottet?
Antingen man sänker sockerpriset
eller ej, så håller det resonemanget.
Smöret kommer i så fall att ligga på
en högre prisnivå än enligt det förslag
som framförts i den socialdemokratiska
motionen. Man kan lätt förledas att tro
att folkpartiet — efter den diskussion
som försiggått här — allvarligt skulle
stödja en höjning av margarinpriset.
Man får i varje fall det mycket bestämda
intrycket, när man ser vilka som undertecknat
reservationen.

Nu skulle jag vilja fråga: Ställer man
sig också från folkpartihåll bakom kravet
på en ytterligare inskränkning i de
resandes rätt att införa prisreglerade
jordbruksvaror? Denna rätt har ett
ganska framstående jordbrukarblad i
detta land betecknat som »lagfäst
smuggling», ett uttryck som säger allt
om det intresse man från detta håll har
för det nordiska samarbetet. Dylika etiketter
tjänar sannerligen inte jordbrukarnas
intressen, när det gäller att bland
konsumenterna vinna förståelse för sina
synpunkter. Ställer sig folkpartiet också
bakom detta krav?

Jag blev hoppfull i går, när jag läste
ett av folkpartiets här i staden utkommande
organ, där man säger följande:
»När herr Norup under sin tid som
jordbruksminister försökte inskränka
gränshandeln med Norge — hösten 1955

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 18

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

— fick han ordentligt bakslag av riksdagen.
Därmed trodde man att den sortens
''nålstyngspolitik’ skulle vara ur
världen. Men, ack, vi har fått uppleva
annat, och det är inte att undra på om
norrmännen känner sig irriterade när
nu nya försök görs att småaktigt begränsa
svenska medborgares rätt till
inköp i Norge. Man kan förstå att utrikesminister
Lange funnit sig föranlåten
att slå näven i bordet i norska stortinget.
»

Ja, herr talman, mera skall jag inte
säga om den saken. Jag undrar om man
kan vänta att folkpartiet kommer att
visa sin liberalitet i sin inställning till
denna aktuella fråga genom att rösta
med reservationen, som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande nr 18. Vi
får väl se!

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Vi behöver väl knappast
redovisa, att vi befinner oss i ett allvarligt
läge när det gäller smörexporten
— jag hänvisar i det fallet bara till
vad jordbruksnämnden har uttalat. Den
anser ju att det nu i stort sett är helt
uteslutet att exportera något smör. Den
socialdemokratiska gruppen i jordbruksutskottet
refererar i sin skrivning detta
jordbruksnämndens uttalande, och därmed
kan vi väl avföra den saken från
debatten.

Jordbrukarna har inför denna kris
ingalunda ställt sig med armarna i kors
och uppmanat staten att uppfylla avtalets
bestämmelser, utan de har med
hänsyn till det allvarliga läget förklarat
sig beredda att godkänna en sänkning
av smörpriset med 1 krona 50 öre.
Det betyder, om man räknar med den
smörkvantitet som konsumeras inom
landet, 90 miljoner kronor, och räknar
man med det smör som konsumeras
utanför jordbruket, betyder det ungefär
75 miljoner. Jordbruket bär alltså en
kostnad som är dubbelt så stor som

den höjning av margarinaccisen med
50 öre man begärt att samhället skall
företa som motprestation.

Av den totala mjölkproduktionen i
landet svarar jordbruk under 40 tunnland
eller 20 hektar — således småbruk
och mindre familjejordbruk -—- för 70—
75 procent, och denna svagare grupp
skall alltså bära 70 procent av kostnaderna.
Jag vill påminna om detta, när
man här i kammaren talar om att margarinprishöjningen
skulle bli besvärande
för grupper med låga inkomster. Jag
vill be de kvinnor som förfäktar denna
mening att tänka på att kvinnorna i de
här småbruken får börja sitt arbete
klockan 5 varje morgon, de får inte fritt
någon söndag eller lördag, och de får
inte någon semester. Det är ersättning
för deras arbete det här är fråga om att
betala.

Vi har från jordbrukets sida förklarat
oss beredda att ta en prissänkning
på smöret med 1: 50, om samhället är
berett att hjälpa till genom att öka margarinaccisen
med 50 öre. Samtidigt har
vi inom jordbrukets organisationer sagt
— jag vill eftertryckligt understryka
detta här i kammaren ■— att vi kräver
att hela sockerskatten skall tas bort, för
att på det sättet medverka till att helt
och hållet eliminera det pristryck, som
50 öres höjning av margarinaccisen
skulle innebära för familjerna. Sockerskatten
på 20 öre per kilo beräknas inbringa
54 miljoner kronor till statsverket,
under det att 50 öres margarinaccis
motsvarar 40 miljoner kronor.
Sockerskatten trycker alltså totalt sett
konsumenterna betydligt mer än vad
margarinaccisens höjning gör.

Vad händer nu beträffande dessa familjer,
som man väntar skall reagera
mot de föreslagna åtgärderna? En familj,
vars matfettskonsumtion till tre
fjärdedelar består av margarin och till
en fjärdedel av smör, får samma kostnad
som tidigare för sitt matfett, men
vinner hela sänkningen av sockerskat -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

ten, som gör mer än de 50 örena på
margarinaccisen. Någon ökad belastning
av hushållskostnaderna blir det
endast för familjer, som konsumerar
uteslutande margarin och i betydligt
större utsträckning än en normalfamilj
och som också konsumerar betydligt
mindre socker än en normalfamilj.
Jag undrar om det inte är rätt svårt att
i detta fall finna en åtgärd som, såvitt
jag förstår, i stort sett inte skulle belasta
något hushåll med ökade kostnader
utan tvärtom medföra betydligt
minskade kostnader för den större delen
av hushållen och samtidigt skulle
hjälpa det svenska jordbruket i en svår
belägenhet.

Man väntar reaktioner mot de ifrågasatta
åtgärderna, men vårt förslag har
tillkommit just för att undvika sådana
reaktioner. Statens jordbruksnämnd har
gått med på förslaget vid förhandlingar,
där dess generaldirektör representerat
det allmänna och LO varit representerat
genom Odhner. Jag vill framhålla
att vi vid dessa diskussioner icke lagt
några politiska aspekter på frågorna
utan endast sett det hela rent sakligt ur
såväl konsumenternas synpunkt, de
svenska hushållens synpunkt, som jordbrukets
synpunkt. Att det sedan gått
politik i ärendet, när det kommit hit
till riksdagen, kan ju inte jordbrukarna
egentligen rå för. Det är väl ändå litet
för mycket begärt att vi skulle sitta med
armarna i kors och avvakta ett nyval
i juni och kanske ett kommunalval i
höst och alltså låta tiden gå innan åtgärder
kommer att vidtagas. Det kan
jordbruket givetvis inte finna sig i,
när det dock föreligger en förpliktelse
från statsmakternas sida att ingripa.

Vad händer nu om man går på utskottets
förslag, som innebär att man subventionerar
smöret med 50 öre för att få
en prissänkning med 2 kronor? Jordbruksministern
sade nyss att lian räknade
med alt detta inte skulle kosta mer
än 8,5 miljoner kronor. Om kostnaderna

inte skall bli större innebär det ju, att
denna subvention kommer att tas bort
om tre månader. Jag skulle vilja fråga
om man då verkligen avser att vidtaga
den åtgärd vi från jordbrukets sida har
önskat och som vi kommit överens om
med statens jordbruksnämnd, nämligen
att höja margarinaccisen. Om man inte
gör det kommer kostnaderna ju att bli
större. Om margarinaccisen höjes får
man höja både smörpriset och margarinpriset
med 50 öre per kilo, och då
får man, märk väl, just den reaktion
från konsumenternas sida, som vi jordbrukare
med alla till buds stående medel
velat förhindra. Vid ett bifall till utskottets
förslag föreligger alltså risk att
den konsumtionsökning vi byggt upp
under denna tremånadersperiod genom
stora kostnader för reklam o. s. v. kan
äventyras genom den reaktion som uppkommer,
då man vidtar en justering tillbaka
till det förhållande vi nu anser
lämpligt att med en gång införa. Det
skulle för jordbrukets del vara synnerligen
besvärande, om riksdagen ställde
oss i en sådan situation i det krisläge
som för närvarande föreligger.

Statsrådet sade en del om smörlagren,
och jag skall inte uppehålla tiden med
att tala om den saken. Jag vill emellertid
framhålla att det är helt naturligt
att man i ett läge, då man vet att det
kanske rör sig endast om dagar och
månader innan all export är stoppad,
försöker få exportera så mycket som
möjligt och då tar de låga priserna för
att situationen inte skall bli så mycket
mera fruktansvärd när läget blir ännu
värre.

När det sedan gäller resorna i gränsIrafik
vill jag påminna om att den kvantitet
smör som importeras illegalt genom
dessa resor beräknas av jordbruksnämnden
till cirka 10 000 ton om året. Vi
jordbrukare förlorar 4 kronor på varje
kilo sådant smör, eftersom för varje
kilo som på detta sätt importeras ett
kilo måste exporteras till England, och

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

förlusten på den exporten får jordbruket
självt bära. För att inte göra mig
skyldig till någon överdrift vill jag
säga, att en del av denna smörimport
kan kompensera margarinförbrukning,
eftersom några kanske skulle ha köpt
margarin i viss utsträckning om de inte
haft möjlighet att köpa smör i Danmark.

Fn förlust om 4 kronor per kilo gör
på 10 000 ton 40 miljoner kronor, eller
lika mycket som 50 öre på margarinaccisen
betyder — det anger omfattningen
av det här problemet.

Vi som företräder jordbruket har sagt
att detta inte överensstämmer med vårt
avtal och att det är orimligt att låta en
sådan här trafik fortgå i ett läge då man
väntar att smörexporten skall helt stoppa.
Denna handel kostar jordbruket oerhört
mycket pengar, och det är framför
allt de mindre jordbruken som får bära
förlusten. Jag hänvisar än en gång till
att större delen av våra svenska jordbruk
är småbruk. Av cirka 280 000 jordbruk
på mer än 2 hektar omfattar
240 000 mindre än 20 hektar -— det är
således småbruk och familjejordbruk —
medan 36 000 är större.

Jag vill inte se bort från att såväl regeringsförslaget
som motionsförslaget
har en nackdel, nämligen den som gör
sig gällande i fråga om kontrollen. Man
behandlar smör och margarin på olika
sätt, och det gör att tullen får vissa svårigheter.
Vilket förslag riksdagen än
antar, föreligger alltså precis samma
svårigheter med kontrollen. Det är bara
den skillnaden, att de som står för jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 vill inskränka
kvantiteten till 1 kilo, mot 2,5
kilo som regeringen har föreslagit. Denna
kilogräns har vi tagit från de tyska
bestämmelserna — Tyskland har ju för
närvarande också en sådan här gränshandel,
och där har man sett sig nödsakad
att inskränka de medförda kvantiteterna
till 1 kilo. Vi tror att det i
dagens läge skulle vara riktigt att göra
på samma sätt också i Sverige.

Det kunde vara intressant att här gå
in på den allmänna jordbrukspolitiken,
som jordbruksministern berörde, men
tiden bär gått, och jag skall avstå från
det. Jag vill bara till sist yrka bifall till
jordbruksutskottets utlåtande nr 18 och
till reservationen i jordbruksutskottets
utlåtande nr 26.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Det var angeläget för
oss socialdemokrater i utskottet att göra
klart för oss, i hur stor utsträckning
jordbruksutskottets skrivelse till Kungl.
Maj:t med de förslag som däri finns
kunde läggas till grund för våra bedömanden
med anledning av yrkandena i
de olika motionerna i denna fråga. Det
blev tämligen snart uppenbart, att de
detaljer som berörs i motionerna ingår
i ett så stort, betydelsefullt och invecklat
problemkomplex, att man måste se
denna fråga på längre sikt och inte bara
söka åstadkomma en temporär lösning
för de närmaste månaderna.

Den jordbrukspolitik som har bedrivits
i vårt land har i både prispolitiska
och andra avseenden präglats av samförstånd
och vaksamhet inför alla förändringar
som kan påverka läget. Vi
följer noga med allt vad som sker både
på producentsidan, konsumentsidan och
exportmarknaden. Orsakerna till smörkrisen
återfinns på alla dessa tre områden.

Vad gäller producentsidan har jordbruksministern
refererat, hur koantalet
har reducerats, vilket dock föga
märks på mejeriernas invägningssiffror.
Inom avelsarbetet och i kontrollföreningarna
håller man fortfarande på att
med statsanslag jaga mjölkfettsprocent.
Till vad jordbruksministern sade om
nödvändigheten av att i det här sammanhanget
även ta upp frågan om subventioner
i jordbrukspolitiken kan fogas,
att den ökade fodertillgången och
importen av kraftfoder håller produk -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

tionen av mjölk på toppen. Vi har ersatt
hästarna med traktorer, och vi ger
korna det foder som hästarna behövde
förut.

Beträffande konsumentsidan har det
vid upprepade tillfällen under denna
debatt påvisats, först av fru Lindskog
och sedan bland andra av jordbruksministern,
att det föreligger en tendens
till ständigt ökad margarinförbrukning.
Denna ändring i matfettskonsumtionen
är så stor och markant, att vi får räkna
med en fortsatt nedgång i smörkonsumtionen.

Om exporten vill jag säga att vi har
ett exportbehov av 35 000 ton, det största
som någonsin har förekommit, men
vart skall vi exportera? I praktiken är
det just nu knappast möjligt att exportera
smör till något land. Alla de länder
som har någonting att köpa för har
fullt upp med smör, och om vi kan
prångla ut något tusental ton, blir det
till ett pris av omkring 2 kronor.

Nu är vi som står bakom utskottets
förslag oense med reservanterna på
många punkter. En sak är vi emellertid
ense om, och det är lägets allvar. Vi vill
understryka — det har gjorts i utlåtandet
och jag gör det även nu — att vi är
beredda att lojalt medverka till fullföljandet
av de förpliktelser som spikats
i treårsavtalet. Men jag vill också stryka
under vad jordbruksministern sade,
nämligen att det behövs tid för att få
fram genomtänkta och genomarbetade
förslag om att nedbringa kostammen
och att ersätta en intensiv foderproduktion
med något annat. Det är begripligt
att regeringen behöver mer än ett par
dagar för att åstadkomma detta, när
jordbruksnämnden trots fullt förhandlingspådrag
behövt flera veckor, utan
att någon fördenskull beskyllt jordbruksnämnden
för söl.

Vi är inte motståndare till åtgärder
på kort sikt, medan andra tänkbara utvägar
och medel prövas. Vi menar att
det i en marknad med fri hushållning

är onödigt att arbeta med stora förskjutningar
i levnadsvanorna vad livsmedlen
beträffar. Vi har ansett att det
kan vara försvarligt att utjämna prisspänningen
mellan smör och margarin
genom att lämna 50 öre per kilo av
statsmedel till margarinet mot att jordbrukarna
sänker smörpriset med 1: 50.

Visst är skattetrycket en allvarlig sak,
men principiellt måste ju även reservanterna
laborera med tillfälliga subventioner
till Sockerbolaget för att sänka
sockerskatten. Det ena som det andra
ser vi såsom temporära åtgärder i det
aktuella krisläget. Vi anser att lagerhushållningen
inte är större än att någon
olycka inte kan hända under tiden för
utarbetandet av förslag, som tar sikte
såväl på stundens som på framtidens
krav.

Herr Ahlsten frågade vad som skulle
bli följden om utskottets förslag antogs
och vad som skulle inträffa om tre månader,
ifall vi då tvingades att höja
margarinpriset. Det är ju detta som regeringen
ansett att den måste ha rådrum
för att kunna ta ställning till.

Jag kan inte underlåta att med några
ord beröra de åtgärder på lång sikt som
anvisats i jordbruksnämndens skrivelse,
där man pekat på möjligheten till en
decimering av kostammen genom nedslaktning
för att produktionen av smör
så småningom skall kunna bli av en
storleksordning, som svarar mot vårt
inrikes behov. Det är lätt att säga, att
vi har 200 000 å 250 000 kor för mycket
och att en decimering bör ske frivilligt
och stimuleras genom slaktpremier.
Men vi vet inte hur detta skulle komma
att verka. Ingen vettig bonde slaktar
ned sina bästa kor. Skall premier då betalas
för kor som ändå skulle slaktas?
Skall snabba pålägg förhindras med
tanke på att slaktpremier utgår? Inom
vilka områden skall premier utgå för
att inte konsumtionsmjölktillförseln till
städerna skall rubbas? Vilka organ skall
handha en sådan reglering? Hur skall

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

kontrollen ordnas? Yilken återverkan
får utslaktningen på köttmarknaden?

Även om alla dessa frågor besvaras,
är det ändå tvivel underkastat om effekten
kan uppnås, ifall inte foderproduktionen
begränsas. Vi har ju annars
samma fodermängd att röra oss med för
återstående besättningar, och då torde
resultatet inom få veckor bli ungefär
samma mjölkproduktion.

Jag har velat peka på hur svårt det
är att hastigt kunna överblicka konsekvenserna
av den framkastade tanken
på nedslaktning och hur angeläget det
är med rådrum för att få fram genomarbetade
förslag, som kan mötas med
förtroende både av jordbrukarna och
av konsumenterna. Vi är inte på något
håll betjänta med att tala och handla i
affekt och desperation. Det är möjligt
att vi med ett mera normalt arbetstempo
i riksdagen hade kunnat fortsätta resonemangen
mellan de berörda intressegrupperna
och fått till stånd en överenskommelse.
Men vi måste nu se läget
sådant det är och ta ståndpunkt till de
föreliggande förslagen.

Denna kris är densamma för oss som
för de flesta andra länder. Den är densamma
för jordbrukarna i Danmark,
som i dagarna laborerar med återgång
till ett något högre smörpris. Men jag
vill säga, att danskarna har skött sin
smörrealisation med en påpasslighet
och ett reklamsinne, som våra organisationer,
Mejeriernas riksförbund och
andra, kan avundas dem. Hade vi mött
de danska prissänkningarna på smöret
med motsvarande åtgärder och med en
sådan reklamapparat som de har satt
i gång, då hade kanske också vi i denna
stund sett botten i lagerhusen.

Öresundsresorna skall jag för övrigt
inte beröra, ty jag har inte haft anledning
att syssla med dessa saker i utskottet.

Innan jag slutar vill jag bara säga, att
när herr Ohlin i en replik ville göra gällande,
att han i sitt inlägg i remissdebat -

ten den 18 april inte hade nämnt ordet
margarin, så förhåller det sig inte så.
Han sade: »Är det verkligen möjligt att
regeringen har tänkt förfara på detta
sätt? I dag ligger på kammarens bord
en motion från centerpartiet, vilken jag
hoppas kommer att ge utskott och riksdag
vissa möjligheter att befatta sig med
jordbruksspörsmålen, och även andra
partier har ju tillfälle att här inskrida.»
Men i dessa motioner behandlas ju margarinfrågan
ingående.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag i dess
utlåtande nr 26.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Här föreligger två utlåtanden,
som berör en del frågor av oerhört
stor betydelse för en stor del av
dem som brukar Sveriges jord.

Under pensionsdebatten har då och
då sagts, att pensionerna betyder så
mycket för hundratusentals gamla. Den
fråga vi nu debatterar har nog också
stor betydelse för många människor.
Den framtida jordbrukspolitik jordbruksministern
här har siat om skulle
säkerligen medföra att många av
dem, som nu står i sin krafts dagar och
har familjer att försörja, hastigt skulle
försättas i ett läge, som vi för några år
sedan knappast kunnat befara.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 18
behandlas gränstrafiken och de förhållanden
som där uppstått. Det förefaller
mig att man på vissa håll sökt bagatellisera
denna trafik, i varje fall ur
svensk synvinkel sett, men vad gäller
grannländerna och reaktionen där ställt
sig mera förstående. Jag tillhör visserligen
dem som vill ha ett internationellt
samarbete, men därvid bör vi väl
också och främst ha vårt lands egna
intressen för ögonen. Enligt min mening
kommer inga av våra grannländers
intressen att bli lidande på att utskottets
förslag genomföres.

Nr 18

Lördagen den 2G april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Om denna gränshandel försiggick under
normala former, vore ingenting att
säga om densamma. Den kunde vi betrakta
såsom ingående i handelsavtalen
med dessa länder.

Jordbruket har nu att finna avsättning
för överskottet av en produktion,
som i dag förefaller vara mycket impopulär.
Kvantiteten av detta överskott
ökas givetvis genom en import, som
man ingalunda räknade med när ifrågavarande
avtal ingicks.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillät sig säga, att vi
inte skulle vara småaktiga i denna sak.
Herr Jönsson i Gärds Köpinge sade att
det skulle väcka så mycken irritation
bland de resande, om utskottsmajoritetens
förslag skulle gå igenom. Men
skall här talas om småaktighet och irritation,
när de påtalade förhållandena är
sådana, att importen via gränshandeln
av matfettvaror uppgår för några veckor
och årets två första månader till
ungefär 30 procent av det överskott som
vi skall försöka få ut, om denna kvantitet
införes under ett helt år? Jag kan
inte finna det småaktigt att man vill
försöka begränsa den handeln.

Den irritation som kan uppstå bland
de resande tycker jag inte är någonting
emot den irritation som måste uppstå
hos de småbrukare som är beroende
av sin mjölk- och smörproduktion.

Vad mjölken beträffar har jag redan
tidigare sagt att den är av oerhört stor
betydelse för de många små jordbrukarna.
En minskning av inkomsterna
för mjölken får ungefär samma praktiska
resultat för dessa jordbrukare
som det får för den som är hänvisad
till att försörja sig som kroppsarbetare
och inte får möjlighet att fullgöra det
arbete han vill fullgöra och sålunda får
vidkännas minskning av sin inkomst.
Dessa jordbrukare är i varje fall än så
länge beroende av de produkter de kan
framställa.

Det var en tid då jordbruket var hu -

vudnäring i det här landet. Jag tror den
tiden är försvunnen. När industrialismen
bröt igenom i vårt land, fick jordbruket
släppa till mycket folk. Jordbruket
var berett till det. Vid vissa tillfällen
fick jordbruket ta tillbaka folk
som lämnat jordbruket. Även det var
jordbruket villigt till. För dagen ligger
det emellertid helt annorlunda till.

I ett föredrag i Malmö för någon månad
sedan uttalade jordbruksministern
sin tacksamhet till jordbruket för att
jordbruket hade kunnat vara denna buffert,
som kunde släppa ifrån sig folk
och som kunde ta till sig folk. Dessutom
uttalade jordbruksministern sin tillfredsställelse
över att Sveriges jordbruk
i beredskapsläge hade fyllt den uppgiften
på ett sätt som man från andra
grupper hade all anledning att känna
tillfredsställelse över. Jag får säga att
om det har funnits en sådan tillfredsställelse
och jordbruket därför borde
kunna räkna med en viss goodwill, så
tog denna goodwill ganska fort slut.
Man har undersökt jordbrukets möjligheter
i ett beredskapsläge. Men jordbrukets
möjligheter har ingalunda undersökts
enbart av dem som har intresse
för jordbruket utan av en allsidig utredning,
den s. k. 27-mannakommittén.
I den satt representanter från olika håll,
och man kom till den slutsatsen, att
jordbruket borde kunna tillgodose ungefär
90 procent av konsumtionsbehovet
här i landet. Kommittén gick in för att
uppdra vissa riktlinjer, och vi vet väl
alla att 27-mannakommitténs förslag
godtogs av 1947 års riksdag, vars beslut
sedan legat till grund för jordbrukspolitiken.
Förslaget gick ut på att man
skulle se till att de som brukade den
svenska jorden skulle få en inkomstställning
likvärdig med vissa andra
gruppers, vilka arbetade utanför jordbruket.
Efter hand riktades det kritik
mot den kalkyl man hade som värdemätare.
Vi hade då skydd för jordbruket
i form av tullar, i form av import -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

avgifter och i viss mån i form av en
kvantitativ importreglering.

Detta beslut 1947 har följts av 1955
och 1956 års jordbruksbeslut. Jag är
angelägen att framhålla, att även där
ligger i botten den gamla förutsättningen,
att man skall bibehålla möjligheten
för jordbrukarna att få inkomster jämförbara
med andra gruppers. Det finns
ett annat skyddssystem också, men man
räknar med att jordbruket genom de
spärrar som finns skall få lov att komma
i åtnjutande av en prisbildning
som ger jordbrukarna en arbetsersättning
likvärdig med andra gruppers.
Det är enligt min mening en viktig del
av huvudinnehållet i det treårsavtal
som upprättades och som godtogs från
jordbrukets sida, ehuru ingalunda med
någon geist. Det var tvärtom ganska besvärligt
att få jordbrukarna att förstå
avtalets fördelar.

Bland de grundregler som infördes i
avtalet var också frågan, att om ett
smöröverskott skulle uppstå i händelse
mjölkproduktionen skulle komma att
svälla och det blev omöjligt att sälja
smör på exportmarknaden, skulle man
vidta alla de åtgärder som då visade
sig erforderliga — det är en av de
huvudmoment som vi i dag har anledning
att diskutera.

Den större produktionsgrenen, nämligen
mjölken, omfattar cirka 40 procent
av de inkomster jordbrukarna erhåller
— smörproduktionen rör sig om
ungefär 60 procent av mjölkproduktionen.
Följaktligen är prisbildningen på
dessa varor mycket betydelsefull för
jordbruket. Om den utveckling som
gör sig gällande på detta område kommer
att fortsätta, medför detta sådan
minskning av jordbrukets inkomster,
att de förutsättningar, som föreligger i
det nu gällande treårsavtalet, inte är
till finnandes.

Man kan kanske göra en liten undersökning
för att se vad det är som gör
att Sveriges jordbrukare har så svårt

att följa med i inkomstutvecklingen. Om
man jämför priser och löner med andra
länders, finner man att det är få länder,
som har så höga omkostnader och så
höga löner på jordbrukets område som
vi har under det att här priset på
jordbruksprodukter och i synnerhet
på smör ligger så dåligt till i förhållande
till andra länder. I Sverige har vi
för närvarande ett smörpris i minut på
7: 40. För att köpa ett kilo smör får enligt
nu gällande timförtjänst en industriarbetare
arbeta i 1 timme och 22
minuter. I Danmark har man betydligt
lägre pris på smör, men där måste en
industriarbetare arbeta 2 timmar och 22
minuter för att kunna köpa ett kilo
smör, i Holland får han arbeta 2 timmar
och 23 minuter och i England 3
timmar.

Vårt lands lantarbetarlöner ligger
högt, och det är väl intet ont i det. Men
jag tycker att de, som anser dessa löner
berättigade, också skall vara med
om att åstadkomma sådana förhållanden,
att vi kan betala våra lantarbetare
enligt avtalet. Om jag sätter lantarbetarnas
lön i Sverige, som var 3: 54 i timmen
under 1955/56, till 100, så får vi för
Norge siffran 58, för Danmark 63, Västtyskland
43, Holland 57, Storbritannien
64 och för USA 99. Följaktligen ligger
Sverige i täten. Det är nog anledning
att notera den saken när det gäller att
skapa förståelse för att jordbruket verkligen
sitter hårt till ekonomiskt i dagens
läge.

När treårsavtalet slöts, hyste man inom
jordbruket den förhoppningen, att
de uppställda reglerna skulle hålla och
att de skulle ge jordbruket en någorlunda
god ersättning. Det gick bra under
det första året, men på det andra
året började det gå sämre, och skall
förhållandena utvecklas i nuvarande
riktning, blir det oerhört besvärligt för
jordbruket. Enligt jordbrukarnas mening
har utvecklingen gått därhän, att
den överenskommelse som då träffa -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

des inte är till fyllest. Av den orsaken
tog jag mig friheten för något mer än
en månad sedan åt begära att få framställa
en interpellation till hans excellens
herr statsministern. Avtalet gjordes upp
medan jag var jordbruksminister, och
jag har följaktligen varit med om att
diskutera avtalets grundförutsättningar.
Jag vill ännu en gång påpeka att jag då
var övertygad om att det på båda hållen
fanns en ärlig och uppriktig vilja
att garantera jordbrukarna en jämförbar
inkomst. Jag har inte fått svar på
denna interpellation. Jag är av samma
mening som jordbrukarna, när de hävdar
att detta avtal inte har utfallit såsom
utlovat var, och det var anledningen
till att jag i form av en interpellation
framställde frågan: Är regeringen
beredd att hålla ifrågavarande avtal
eller snarast vidtaga de åtgärder, som
anges i detta avtal?

Nu har vi i dag hört av chefen för
jordbruksdepartementet — jag får kanske
uppfatta det som svar på min interpellation
— att man ämnar hålla detta
avtal. Jag får ju säga, att jag inte kan
förstå annat än att detta i mycket hög
grad är blott en munnens bekännelse
under det att den verkliga utvecklingen
för avtalet tycks tala ett annat språk.
Jag tycker för min del att det skulle
vara oförsvarligt om vi i dag måste konstatera
att det avtal, som var uppgjort
från det ömsesidiga utgångsläget, att vi
skulle ge jordbruket dess berättigade
del, inte skulle uppfyllas.

Hur är läget i dag? Om vi skall gå
ut på exportmarknaden med de överskott
och de priser, som gäller i dag,
blir det säkerligen nödvändigt att sänka
mjölkpriset med 4 å 5 öre per kilo. Jag
skulle tro att detta kommer att medföra
en förändring av inkomstläget, och
jag vet inte någon jordbrukare, som
inte skulle komma till den slutsatsen,
att det träffade avtalet ingalunda har
hållits.

Jordbruksministern har då och då

gjort vissa uttalanden. I hans yttrande
i dag skymtade inte så litet av efterklokhet.
Det är mycket enkelt att kritisera
den utveckling som skett och att anse
det nödvändigt med en produktionsomläggning,
men vad kommer att ske under
den tid denna pågår? Kommer den
inte att medföra stora inkomstförsämringar
för jordbrukarna och på många
håll försätta dem i samma svåra situation
som de, vilka i dag råkar ut för mer
eller mindre långvarig arbetslöshet? Naturligtvis
blir det minskade inkomster.
I detta läge tycker jag nog, att med det
avtal som föreligger har statsmakterna
skyldighet att se till, att vi kan lyfta
bort den tyngande börda som smöröverskottet
utgör.

Statsrådet Netzén gjorde jämförelser
mellan de lager vi nu har och dem, som
vi haft under april månad tidigare år.
Han gjorde också vissa jämförelser med
andra länder. Det är nog riktigt att lagerhållningen
rent kvantitativt sett inte
är så mycket högre, nu än tidigare år,
men möjligheterna att vinna avsättning
är hart när obefintliga i dagens läge
annat än till priser, som jordbrukarna
ingalunda kan vara tillfredsställda med.

Herr jordbruksministern rekommenderar
då en produktionsomläggning. Jag
har hört detta tal tidigare och kan nog
hålla med om att en sådan är nödvändig.
Det konstaterades redan i 1957 års
beslut. Man skulle då i viss mån gå in
för en rationalisering i så måtto att man
genom att skapa större enheter skulle
göra det lättare för jordbruk att bestå i
ett svalare ekonomiskt klimat. Detta har
— som sagts — medfört att ungefär 15
jordbruk per dag försvinner som enskilda
enheter. Produktionsomläggning är
nog bra men säkerligen för många svår.
När det talas om att organisationerna
behöver vidta åtgärder bör man i första
hand erinra om att vi har rationaliserat
bort cirka 500 000 kor. »Ja», säger någon,
»vad har det hjälpt?» Det har inte
gjort stor nytta, vi har ju lika mycket

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

mjölk, men detta beror på att jordbrukarna
i det läge som rått har varit tvingade
att vidmakthålla en produktion, som
ger oförminskad inkomst.

Det har föreslagits från visst håll —•
väl alldeles för krasst — att man genom
att begränsa importen av kraftfoder
skulle omöjliggöra för de många
som har en ofullständig enhet att fullständiga
denna genom animalieproduktion.
Vi har under de år som gått inte
kunnat genomföra en sådan hänsynslös
produktionsinskränkning, vilken annars
kanske skulle vara ekonomiskt berättigad.
Jag vågar inte lieller i dag rekommendera
den, ty det finns alldeles för
många som är beroende av möjligheten
att skaffa sig fullt arbete genom en
på visst sätt konstlad animalieproduktion.
Vi får väl för den skull inom olika
grupper i samhället hjälpas åt att se till,
att den överenskommelse som har fattats
också ger de praktiska resultat vi
räknat med.

Den andra frågan gäller om man skall
minska mjölkproduktionen och den areal,
som i dag ligger som underlag för
denna. Vad skall man då egentligen odla
på denna mark för att man inte ganska
snart skall komma i samma situation?
Det har rekommenderats att man skulle
plantera skog. Det är förmodligen i viss
mån en nödvändig avvecklingsmetod.
Kanske är det lätt att göra så, men vad
skall de som är beroende av mjölkproduktionen
leva på under omläggningstiden?
Det är det som är kruxet. Hur
blir det då med talet om den levande
landsbygden? »Det är bara centerpartiet
som kör med detta begrepp», säger
någon. Nej, detta är ingalunda enbart
ett centerpartiintresse. Denna fråga berör
oss alla. Den gången utvecklingen
lett fram till att vi inte längre har landsbygden
som den villige blodgivaren kan
det hända att vi får förhållanden som
vi inte önskar.

Man skall ju inte slå an känslosträngar
när det gäller en sak som denna, och

det vill jag inte heller göra. Det resonemang,
som jag här för, är nog i själva
verket ganska realistiskt. Fortare än vi
anar kanske vi befinner oss i det läget,
att det är nödvändigt att utöka skogsarealen.
Vi bör därför i första hand se
till att de områden som i dag i ganska
stor utsträckning är kalmarker blir planterade
med skog. Sedan får vi väl hoppas
att jordbrukarens praktiska blick på
tingen kommer att göra, att man efter
hand planterar skog på de åkerarealer,
som ligger insprängda i skogspartier
och som inte visar sig bärkraftiga med
den odling, för vilken de ursprungligen
varit avsedda. Jag upprepar emellertid
ännu en gång, att det kan bli en besvärlig
situation för jordbrukarna under tiden
mellan det att man planterar skog
på dessa arealer och att den börjar ge
inkomster.

Vad frågan om gränshandeln beträffar
tror jag inte att vi begår någon orätt
— även om vi från våra grannländers
sida skulle bli beskyllda för att vara
protektionister och för att inte hålla
avtal — därest vi väljer den väg som utskottsmajoriteten
föreslår och begränsar
den kvantitet smör som tullfritt får
införas.

När det däremot gäller utskottsutlåtande
nr 26 tror jag att den väg, som föreslås
av reservanterna, är mer hållbar på
längre sikt. Genom den ifrågasatta utslaktningen
av 200 000 kor skulle vi vid
en avstängning kunna komma i en besvärlig
situation när det gäller tillgången
på slaktprodukter. Man kan ju ha
olika meningar om detaljutformningen
av den framtida jordbrukspolitiken. För
min del skulle jag emellertid tro att
med hänsyn till behovet av ökad köttproduktion
på lång sikt, det skulle vara
bättre om man genom ett differentierat
mjölkpris kunde få till stånd en lägre
produktion, om så behövs, men ändå
bibehålla kreatursstammen. Jag undrar
om inte jordbruket i fortsättningen mås -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

te i större utsträckning än hittills ägna
sig åt en sådan produktion.

I valet mellan de förslag, som här
är framlagda, får man inte heller glömma
bort den synpunkt herr Hedlund
nyss framhöll, nämligen att om det
skulle ske en sänkning av smörpriset
med 2 kronor och de 50 örena subventioneras
och det sedan efter kanske tre,
fyra månader skulle visa sig nödvändigt
att återgå till tidigare smörprisförhållanden,
så skulle situationen med smöröverskott
för jordbruket bli ännu värre
än den i dag är.

Detta gör, att jag vid jämförelse mellan
utskottsmajoritetens linje och reservanternas,
måste yrka bifall till reservationen
vad utskottsutlåtandet nr
26 beträffar. När det gäller jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 yrkar jag däremot
bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Under detta yttrande återtog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När jordbruksministern
började sitt anförande med att tala om
den hetsiga debatt som här föres, tänkte
jag i mitt stilla sinne att det skulle vara
intressant att se den här församlingen
upphetsad. När jag en liten stund
hade lyssnat till statsrådet, måste jag
emellertid medge att det kunde finnas
risk för att en och annan skulle bli det.
För egen del skall jag försöka att ta det
hela lugnt.

Då jag, herr talman, har väckt en motion
i vardera av de frågor, som här diskuteras,
vill jag gärna anföra några
synpunkter på dessa.

I samband med att Nordiska rådet
skulle starta hörde jag Hedtoft i en liten
intim krets tala om det arbete som nordiska
resekommittén då höll på med.
Han skildrade på ett utomordentligt sätt
hur orimliga förhållandena var när det
gällde den internordiska trafiken. Han

påpekade t. ex. att en person, som med
nattåg reste från Danmark till Norge,
måste väckas fyra gånger på natten för
att visa sitt pass. Vidare ironiserade han
över att han inte skulle kunna resa från
Köpenhamn till Malmö för att hälsa på
goda vänner och ha med sig några blommor
eller en flaska vin utan att tullen
skulle snoka i hans bagage. Syftet var
förvisso också gott, när man sedan gick
in för att avveckla en del av sådant som
medförde besvärligheter för den internordiska
trafiken. Ingen tänkte den
gången på att det kunde bli fråga om
en vitt utbredd gränshandel av det slag
som nu uppkommit.

Även i fråga om det stora problemet
om nordiskt ekonomiskt samarbete har
man från första stund konstaterat -— i
varje fall när det gäller de tre nordiska
länder, som var med om att starta Nordiska
rådet — att på jordbrukets område
är förhållandena inom dessa tre
länder så olika, att frågan om jordbruksproduktionen
eller jordbrukspolitiken
över huvud taget inte kan dras in i det
nordiska samarbetet. Det var ju utgångspunkten.

Denna resetrafik på rent ekonomisk
bas är alltså en urspåring. Det var inte
alls meningen att den skulle uppkomma.
Det är snarare något av en olycka som
har inträffat med denna lagstiftning.

Jag har här ett par reklambroschyrer,
som delas ut på båtarna redan i den
svenska hamnen i Malmö. Här är en
broschyr ifrån Lager Kaelderen Peder
Skramsgade 3 i Köpenhamn. Broschyren
innehåller en prislista på ett 60-tal
varor. Man uppmanas spara kassakvittona.
Valutakursen står angiven. Det
talas om att det är gratis garderob
och att varorna skickas till båten och
att det bara är tre minuter till båten
från denna affär.

Här är en annan, litet snyggare broschyr,
för övrigt tryckt i Sverige. Den
är från firman Vime och går i samma
stil med varusortiment och priser och

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

vägledning för kunderna. Denna firma
ligger ännu närmare båten.

Det är klart, att detta inte är danska
turistbroschyrer. De människor som de
riktar sig till är inte turister utan resande
i den trafik, som har uppkommit
som ett icke önskat resultat av lagstiftningen.

Det har sagts förut och jag vill upprepa
detta, att det självfallet inte finns
någon anledning att söka komma åt
gränshandeln i gammal egentlig mening.
Men tack vare de moderna kommunikationerna
är det här inte bara
fråga om gränsbefolkningen utan om
folk från hela Skåne, från Jönköping,
västgötastäderna, Göteborg och Halmstad
o. s. v. En eller annan miljon av
Sveriges inbyggare dras mer eller mindre
direkt in i det som här kallas gränshandel.
Det är inte gränshandel i gammal
mening, men det är inte heller frihandel,
vare sig i gammal eller ny mening.
Vill vi ha frihandel, skall vi skicka
lastbilar och båtar, som för hem danska
och norska varor, och sedan sprida
ut dem genom det svenska affärssystemet
och låta alla få del av dem. Detta är
inte frihandel, och det är inte någon
rationell handel, att tusentals eller
hundratusentals personer gör extra resor
till grannländerna för att köpa några
kilo av en vara. Det är alltså varken
gränshandel eller frihandel eller någon
som helst rationell ordning. Det är snarare
en oordning, som har uppstått utan
att någon från början avsåg det.

Nu får denna gränshandel naturligtvis
sina speciella aspekter i den mån
den omfattar varor som beröres av jordbruksregleringen.
Det är begripligt, att
man inom jordbruket är missnöjd över
att det på denna väg tas hem åtskilliga
tusen ton matfett, samtidigt som vi måste
exportera ett smöröverskott till mycket
förlustbringande priser på jordbrukets
egen bekostnad. Det är beklagligt att
en sådan fråga skall behandlas på detta
sätt och att inte regeringen tagit upp

saken i god tid. Jag efterlyste en nordisk
samordningsminister, när denna
sak var aktuell förra gången, och frågade,
varför regeringen inte hade diskuterat
med norska regeringen innan den
då lade fram den proposition som förolyckades.
Jag tror att det också nu
hade varit i hög grad önskvärt, att frågan
hade diskuterats på regeringsplanet.
Nog bör både danskar och norrmän
kunna förstå, att detta är ett problem
som vi inte utan vidare kan gå
förbi.

Jag vill också beklaga det uttalande,
som jordbruksministern här gjorde om
att vi bör visa sinne för nordism och
akta oss för småaktighet. Hans uttryckssätt
var sådant, att det nog blir
ganska svårt för herr Netzén, sedan
danska och norska vederbörande har
läst detta riksdagsprotokoll, att ta upp
saken på det interna planet. Jag har
aldrig hört, att man i folketinget i Danmark
eller stortinget i Norge yttrat sig
på det sättet i sådana frågor. Antingen
säger man någonting som man
kan ha som stöd i den fortsatta diskussionen
eller också säger man ingenting
alls. Även statsrådet erkänner ju, att
det inte kan vara som det är utan att
något måste göras. Frågan är bara hur
långt man skall gå.

Jag har för min del den uppfattningen,
att en fråga som denna, som
blir så oerhört inflammerad var gång
den tas upp till offentlig diskussion, bör
man försöka få bort från dagordningen
på en gång. Nu blir det samma diskussion
varje gång oavsett om man gör mer
eller mindre åt saken. Det är ungefär
som den man, som skulle kupera svansen
på sin hund men som, eftersom han
var djurvän, tyckte synd om kräket och
därför högg av en bit i sänder. Jag tror
emellertid inte att det är klokt att ta en
bit i taget för att rätta till den här
saken, utan man bör finna en slutlig
lösning med en gång. Det kan naturligtvis
råda olika meningar om det

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

praktiska avvägningsproblemet. Jag är
emellertid rädd för att jordbruksministern
var en smula för återhållsam.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till utskottets utlåtande
nr 18.

I den andra frågan, som är av större
omfattning, gjorde jordbruksministern
en del vittsvävande, delvis principiella
uttalanden, som kan vara intressanta i
och för sig men som knappast har betydelse
i nu förevarande sammanhang.
Det är mycket som behöver diskuteras
på lång sikt. År 1955 väckte jag en motion
om att man skulle ta itu med mjölkavsättningen
på längre sikt. Såvitt jag
vet har föga gjorts åt den. Det är, vilket
har sagts många gånger, ogynnsamt
att korna, som dock kan producera
både kött, mjölkäggvita, mjölksocker
och mjölkfett, skall bedömas nästan enbart
efter den effektivitet med vilken
de producerar fett. över huvud taget
tror jag att landsbygdens problem i
stort behöver diskuteras. Det finns i
bankoutskottet vid årets riksdag en
ganska vidlyftig motion från folkpartiets
sida med yrkande om detta. Den
saken kan man emellertid inte gärna ta
upp nu, utan frågan om den aktuella
smörkrisen måste diskuteras med utgångspunkt
från gällande avtal och nuvarande
faktiska läge.

Jag tror att jag är den ende av kammarens
nuvarande ledamöter, som satt
med i 1942 års jordbrukskommitté, och
jag kommer mycket väl ihåg våra diskussioner.
Vid resonemanget inom
kommittén var man i princip överens
om att man skulle ge jordbruket hela
den svenska livsmedelsmarknadcn endast
med en sådan marginal, att jordbruket
inte skulle komma alltför hårt
i kläm på grund av växlingar i skördeutbytet.
Man kom också till det resultatet,
att vi måste ha en viss margarinproduktion,
att vi måste ha odlingstekniken
klar, att vi måste ha utsäde och att
vi måste ha margarinfabriker, så att i

händelse av en avspärrning margarinproduktionen
omedelbart skulle kunna
igångsättas för fullt. Vid bedömande från
dessa utgångspunkter av hur mycket margarin
man skulle ha och vad jordbruket
skulle kunna få kom vi fram till kvantiteten
40 000 ton margarin. Från bondeförbundets
sida reserverade man sig
och ansåg detta vara för snålt mot jordbruket.
För egen del ansåg jag den
gången, att det var en ur jordbrukets
synpunkt utmärkt bestämmelse, och att
det inte var illa om vi kunde hålla den
kvantiteten. Även om siffran fördubblats,
skulle vi i dagens läge knappast
ha fått någon överproduktion av smör,
men nu har den blivit 2,5 gånger så
stor. Jag tycker att man ändå bör hålla
den utgångspunkten i sikte, när man
diskuterar frågan på kort eller halvlång
sikt. Här föreligger ingen överproduktion
i den mening man hade, när
man diskuterade dessa spörsmål i 1942
års jordbrukskommitté eller när vi fattade
1947 års riksdagsbeslut. Tvärtom,
det skulle komma att fattas smör.
När jordbruksminister Sköld då lade
fram sin proposition, skrevs det inte
särskilt preciserat på den punkten, utan
han menade, att det då var så långt kvar
till dess jordbruket kommer upp i denna
höga produktion, att det inte var så
överhängande. Då hade vi också fortfarande
matfettsregleringen kvar.

Nu har jordbruksministern här återgivit
en del sifferserier över produktionsutvecklingen,
vilka jag tycker var
litet egendomliga. I jordbruksekonomiska
meddelanden nr 12 i fjol har i varje
fall publicerats en utredning över produktionsutvecklingen,
som bygger på
regleringsår, alltså inte kalenderår, och
som ger andra uppgifter. Den utredningen
omfattar tiden 1950/51 till
1956/57. Enligt de uppgifterna, som
avser totalproduktionen av mjölk, föll
produktionen under nämnda tid med
16 procent. Den föll också kontinuerligt,
om man undantar att den sjönk så

Nr 18

Lördagen den 20 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen

kraftigt under 1955/56 (efter torkåret),
att man tog igen en procent under det
följande året. Smörproduktionen gick
också ned, från 110 000 ton under
1950/51 till 86 000 ton 1956/57.

Vad sedan gäller strukturrationaliseringen,
så har den gått mycket snabbare
än vi räknat med, inte så mycket
tack vare lantbruksnämnderna och lagstiftningen
som fastmer på grund av den
faktiska utvecklingen. Den har kanske
inte påverkat produktionen så mycket
ännu, men den kommer att göra det.

Nå, 1947 års beslut står ju kvar och vi
får därför diskutera frågorna med utgångspunkt
därifrån. Även 1955 års treårsuppgörelse
står kvar. Då tycker jag
— utan att här försöka pressa något
principresonemang—att det skulle vara
klok politik att ta det förslag som lagts
fram om en sänkning av smörpriset
med kr. 1:50 och en höjning av margarinpriset
med 50 öre. Det är väl
egentligen underligt, att detta har kunnat
göras till en så stor fråga som fallet
är, eftersom vi har sänkt och höjt
margarinpriset flera gånger under senare
år. Meningen är ju också -— vilket
vi i folkpartiet ofta har hävdat — att
margarinpriset inte skall vara fixerat.
Det skall vara en av de regulatorer vi
kan använda på kort sikt för att påverka
marknaden. Och som herr Ohlin
påpekat har vi ju tidigare haft ett högre
pris, när det inte förelegat några avsättningssvårigheter.
Det finns därför
inte någon motsättning mellan en hållning,
som innebär att man i ett läge vill
sänka margarinpriset försiktigt, om man
kan sälja smör med förtjänst, och i ett
annat läge vill höja margarinpriset försiktigt,
när smörmarknaden håller på
att bryta samman.

Vad sedan de provisoriska åtgärderna
beträffar, finns det knappast någon
åtgärd som är lättare att handskas med
som ett provisorium än just margarinpriset.
Ja, jag tycker att det borde vara
lättare än t. o. m. subventioner. Som

på smörmarknaden

herr Ohlin här har framhållit bör man
ju vid en ökning av utgifterna också
anvisa var medlen härför skall tagas.
Och den löpande budgeten tycks i varje
fall gå med stort underskott. Där finns
sålunda ingenting att ta av. Tvärtom är
hålen där stora nog ändå.

Vidare har det här påpekats, att justeringen
av smörpris, margarinpris och
sockerpris i enlighet med reservationen
sammanlagt skulle leda till en sänkning
av levnadskostnadsindex. Ja, jag
förstår mycket väl, att varje prishöjning
kan vara en känslig sak om man
står invid en indexgräns. Då har vi väl
ofta varit överens om att något måste
göras. Men de nu nämnda åtgärderna
skulle sammantaget sänka index. Så
pass skicklig är man väl ändå på de
olika organisationernas sekretariat, när
det gäller att läsa indexsiffror, att man
inte tar miste i det fallet!

Sedan sade jordbruksministern, att
om vi skall ta förslaget om den höjda
accisen, så skall vi också ta förslaget
om utslaktning av mjölkkor. Ja, men vi
är väl alla överens om att den frågan
kan vi ligga på. Vi kan ju inte slakta kor
provisoriskt. Kunde vi det, så skulle
det vara en enkel sak att klara problemet.

Nu kan man givetvis se olika på saker
och ting. Inget ont i det. Men mig
förefaller det, som om vi nu befinner
oss i ett sådant läge när det gäller
jordbruket, arbetsmarknaden och
näringslivet i övrigt, att vi sannerligen
inte har någon anledning att lägga svårigheter
på lager. Om vi provisoriskt
kan klara en sådan sak till åtminstone
en del, medan vi tänker på andra åtgärder,
finns ingen anledning att samla
smör i fryshus för att sedan få ännu
större svårigheter och förluster längre
fram. Det har sagts här tidigare — och
jag tycker att det är väsentligt -— att
man från jordbrukets sida givit ett så
hyggligt hud när det gäller att klara upp
den akuta situationen, att det inte finns

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksreglermgsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

några bärande skäl varför man från
statsmakternas sida inte skulle kunna
vara med om dessa provisoriska åtgärder
för att mildra de akuta svårigheterna.
Sedan är vi alla övertygade om
att mycket återstår att tänka på i fortsättningen.

.lag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservanternas förslag i
jordbruksutskottets utlåtande nr 26.

Herr Kollberg (fp) instämde häri.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att tiden är långt framskriden, och jag
förstår så väl, att kammarens ledamöter
är angelägna om att så snart som
möjligt komma fram till ett beslut i de
frågor som här diskuteras. När jag nu
ändå tar till orda, herr talman, beror
det på att jag inte anser mig kunna dölja
de oroskänslor, som jag hyser för att
denna kammare skall följa utskottsmajoriteten
i fråga om förslaget beträffande
gränshandeln.

Jag tror inte, herr talman, att man
som herr Norup — för den delen också
herr Svensson i Ljungskile ■— skall negligera
de följder som ett sådant beslut
skulle få. Jag är liksom regeringen i
övrigt och det socialdemokratiska partiet
fullt medveten om de avarter och
de utväxter på gränshandelns område
som förekommer. Jag tror att med litet
gott administrativt handlag kan man
råda bot på och skaffa ur världen de
flesta av dessa avarter. Regeringens förslag,
som jordbruksministern tidigare
har talat för i kammaren, tar ju också
sikte på åtgärder till en inskränkning av
gränshandeln, därför alt denna har tagit
en rent osund vändning. Men det är en
sak. Man kan säga att denna frågas betydelse
inte skall överdrivas, och visst
kan man som herr Svensson och herr
Norup göra gällande, att det egentligen
bara är psykologiska reaktioner som

uppträder i våra grannländer, och att
dessa psykologiska reaktioner inte har
ett särskilt väl underbyggt verklighetsunderlag,
men redan en psykologisk
reaktion är en realitet. Jag är säker på
att de flesta ledamöter i denna kammare
önskar se en fortsatt utveckling
av det nordiska samarbetet på det ekonomiska
området. Vi diskuterar nu på
allvar möjligheterna att få en gemensam
marknad, och då skall vi försöka
undanröja även de mindre friktionsanledningarna
mellan våra länder. Det
förhåller sig, ärade kammarledamöter,
ändå på det viset, att vi har ett exportöverskott
på Norge på hundratals miljoner
kronor, och vi har ett betydande
exportöverskott också i vår handel på
Danmark. Ingen skall tro att ett beslut
om så drastiska begränsningar som utskottsmajoriteten
förordar — vilken
ringa ekonomisk betydelse det än skulle
ha för våra grannländer •— skulle bli
alldeles utan effekt. Jag bedömer redan
där följderna såsom allvarliga, och
jag tror också, att de skulle bli en spik
i likkistan för det nordiska samarbetet.
Eftersom jag har ett visst ansvar för
detta samarbete, kan jag inte underlåta
att fästa ledamöternas uppmärksamhet
på denna sak.

Jag vill också säga, att frågan även
har vidare aspekter. Vi befinner oss,
som de flesta av kammarens ledamöter
är väl underrättade om, i intensiva och
hårda förhandlingar för att söka åstadkomma
en friare handel i Europa. I
dessa förhandlingar tvingas de nordiska
länderna många gånger att vända sig
mot de försök att etablera en sluten
marknad, som skulle få allvarliga följder
för vår handel i Västeuropa. När vi
har gjort det, har man ibland hänvisat
till att våra egna möjligheter att komma
överens inom den nordiska familjen är
ganska små. Varje liten missnöjesyttring,
varje liten konflikt, observeras
och användes som ett vapen mot oss
även i dessa diskussioner. Jag tror, att

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

man inte skall underskatta betydelsen
av de reaktioner som här kommit fram
från våra nordiska grannländers sida.
Man skall ändå komma ihåg, att om vi
önskar ett samarbete så betyder det ett
ömsesidigt hänsynstagande och icke endast
att man i varje detalj tillvaratar
sina egna intressen.

Herr talman! Jag blev inte så förvånad
när jag hörde herr Norup tala för
utskottets förslag i denna fråga. Jag tror
att herr Norup är en smula ljum när det
gäller det nordiska samarbetet. Jag var
mera förvånad att finna att herr Waldemar
Svensson, som i andra sammanhang
stått upp som en apostel för det
nordiska samarbetet, här delar den uppfattning
som herr Norup gav uttryck åt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Uttrycket att det »i
grannländerna bara är psykologiska
reaktioner», som tillskrevs herr Norup
och mig, känner jag för min del inte
igen och jag känns inte heller vid det.
Jag tycker det är ogynnsamt när man
från regeringens sida talar som om detta
vore så att säga ett normalt inslag i
det planerade nordiska samarbetet. Detta
är ju ett icke önskat resultat av en
lagstiftning med helt andra syften och
motsvarar inte något lands intentioner
från begynnelsen. Jag tror det vore
klokt om man i varje fall från svensk
sida höll fast vid det. Men visst är det
ogynnsamt och otrivsamt att frågor av
denna art skall komma upp i debatten.
Som jag nämnde hade det varit mycket
bättre, om regeringen hade kunnat ordna
upp detta på det interna nordiska
planet, och jag vill fråga handelsministern,
vad regeringen har gjort för att
försöka klara upp detta bakom fronten.
Har det över huvud taget gjorts någonting?
Det är ju dock där frågan egentligen
skulle ha klarats upp.

Jag håller fast vid att om man nu måste
göra ett ingrepp — och vi är ju alla

överens därom, tv som det nu är kan
det inte fortsätta — så är det klokare
att med en gång få en lösning som är
hållbar än att pröva sig fram, ty det är
mycket mera irriterande för det nordiska
samarbetet, om man gång på gång
måste ändra bestämmelserna.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Vi har nu diskuterat
dessa problem i över fem timmar, och
jag har en känsla av att spänningen
börjar bli till den grad olidlig, att det
antagligen blir svårt för mig att hålla
mig kvar här någon längre stund — vilket
jag förmodar kommer att accepteras
med glädje.

Men jag skulle vilja säga ett sanningens
ord — dock i all vänlighet —- till
herr jordbruksministern. Han sade i
sitt anförande, att bönderna stod kvar
och stampade på samma plats som de
alltid har gjort eller på sin höjd vandrade
i de gamla invanda fårorna. De lät
sig inte påverkas nämnvärt av omvärlden
för att förändra sin produktion. Det
är en betydande överdrift att påstå, att
så skulle vara fallet. Herr jordbruksministern
vill att bönderna skall ta hänsyn
till omvärlden i alldeles särskilt utpräglad
grad, men samtidigt glömmer herr
jordbruksministern uppenbarligen att
själv ta hänsyn till de förhållanden, under
vilka jordbrukarna har fått arbeta
under de senaste åren. Vi har under
denna tid haft ytterst svåra kreditförhållanden,
vi har haft missväxt, vi har
haft höjda produktionskostnader och
lägre produktpriser. Det är inte så lätt
att då slå frivolter av glädje och säga
sig: Nu skall jag kasta mig på något
nytt, som aldrig förr har prövats. Ju
större svårigheterna blir för jordbruket,
ju naturligare är det att jordbrukarna
säger sig, att det är nödvändigt att
de håller fast vid den produktionsinriktning,
som de är vana vid, och inte
kastar sig över något annat.

Dessutom skulle jag vilja tillägga,

Lördagen den 26 april 1958 Nr 18 65

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror
samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

att här torde man kunna ha anledning
att framföra de argument, som inte
minst från regeringshåll mycket ofta
använts mot oppositionen, när det frågas:
Vilket alternativ har ni? Nu skall
inte den nuvarande jordbruksministern
lastas för att han inte kommit med några
originella ting, ty hans tid har ju varit
kort och hur lång den blir vet vi
inte. Han har dock tagit i arv en synpunkt,
som ursprungligen har kommit
från lantbrukarna själva och framställts
som ett alternativ. Han rekommenderar
nämligen att vi skall odla skog på jorden
i sådan omfattning, att vi minskar
produktionsresultatet. I och för sig tycker
jag nog att detta inte är någon dålig
rekommendation, men den är utopisk.
För att den skulle kunna få någon effekt
måste vi odla skog i detta land på
700 000 hektar jord. Om jag inte räknar
alldeles fel, skulle det tarva omkring
7 miljarder plantor. De skogsskolor och
plantskolor som finns har inte förutsättningar
att producera de plantor som
vi behöver. Hur lång tid tror jordbruksministern
det skulle ta, innan vi kommer
upp till en sådan ökning av plantbeståndet,
att vi kan odla skog på
700 000 hektar jord?

Sedan säger jordbruksministern, att
jordbrukarna har väl i alla fall sett de
försämrade förutsättningarna för försäljningen
av smör. På det skulle jag vilja
svara: Jo, det har vi gjort, men vad
som förundrar mig är att regeringen,
som dock åtagit sig att skaffa utrymme
för den svenska smörproduktionen, inte
har sett det.

Herr jordbruksministern förmodade,
att vi riksdagsmän som är lantbrukare
i själva verket är rätt dåliga representanter
för lantbrukarna. Jag tycker det
är en orättvis beskyllning, ty niir vi inte
är här i riksdagen, håller vi nog alla på
med det praktiska arbetet: vi får mjölka
kor, göra rent i ladugården, förlösa suggor,
sköta skördetröska och göra alla
länkbara arbeten. Det skulle nog inte

ha skadat jordbruksministern att ha varit
med om detta i en omgång — i så
fall skulle han ha fått en annan uppfattning
om hur det går till i jordbruket.

Herr Adamsson måtte ha fått uppgifterna
om kornas avkastning om bakfoten.
Han sade att bönderna håller alldeles
för dåliga kor och menade att kor
som mjölkar under 2 000 kg om året
skulle utan vidare slaktas ned. Ja, i så
fall blir inte damerna och herrarna feta
på köttet, ty det finns knappast några
sådana kor i Sverige. Kanske herr
Adamsson talade om Ryssland, ty där är
genomsnittsproduktionen ungefär 900
kg per ko.

Efter dessa polemiska anmärkningar
vill jag framhålla ett par saker, som ansluter
sig dels till det resonemang som
förts i pressen och dels till vad fru
Lindskog sade. Det gäller höjningen av
margarinpriset. Det framgick av fru
Lindskogs anförande, att den avgörande
motiveringen för att man skall avstå
från en sådan höjning är att man måste
ta hänsyn till barnfamiljerna. Jag förmodar
att fru Lindskog tänker på de
barnrika familjernas försörjningssvårigheter,
och jag tänkte använda ett par
minuter till att belysa denna fråga, som
vi ständigt möter.

Är det i själva verket ett så stort problem?
Vi har anledning att försöka sätta
oss in i familjernas försörjningsbörda.
I detta land finns i runt tal 1 700 000
familjer, och av dessa har endast
975 000 familjer barn. Jag vet inte var
man skall sätta gränsen mellan barnrika
och icke barnrika familjer, men
om man anser att de som har 3 barn och
därutöver är barnrika, uppgår antalet
familjer med många barn till 167 000.
Sätter man gränsen vid fyra barn, sjunker
de barnrika familjernas antal till
60 000.

Man kan inte säga, att antalet barnrika
familjer är särskilt stort, men det
finns tyviirr ett beklagligt sammanhang
— långt ifrån undantagslöst — mellan

Andra kammarens protokoll 19!>S. Nr 18

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

familjer med många barn och familjer
med låga inkomster.

Vad kan det nu bero på? Den frågan
tycker jag man bör reflektera över en
liten stund. Det finns naturligtvis människor,
som av moraliska skäl absolut
inte vill tillämpa någon födelsekontroll,
men jag skulle tro att majoriteten av de
barnrika familjerna inte tillhör denna
grupp. Varpå beror det att människor
med många barn har så låga inkomster?
Ja, jag tror att det i varje fall till
stor del beror på att de är relativt svaga
på andra områden än barnalstringens.
Jag tycker det borde vara en samhällsuppgift
att rätta till detta förhållande
och hjälpa dessa människor förstå, att
det inte är lämpligt att skaffa fler
barn till världen än de rimligtvis kan
försörja. Visserligen erhåller de en hjälp
av för närvarande omkring 800 kronor
per barn — jag kritiserar inte på något
sätt den hjälpen till barnrika familjer
utan skulle vilja öka den — men ändå
blir givetvis fyrabarnsfamiljernas försörjningsbörda
ganska stor.

Man kan nu går vidare och fråga, var
dessa barnrika familjer finns. Det förhåller
sig så, att inte mindre än 60 000
av de 167 000 trebarnsfamiljerna är
lantbrukare, och det säger ju något också
om lantbrukarnas förstånd. Av övriga
trebarnsfamiljer med låg inkomst
bor dessutom 44 000 på landsbygden,
och endast 27 000 av de barnrika familjerna
— med tre barn och däröver -—
bor i städerna.

Nu måste man säga, att de barnrika
familjer som är lantbrukare har ett avgjort
större intresse för den kombination
till en tillfällig lösning av smörproblemet
som har föreslagits i folkpartiets
motion, nämligen att man höjer
priset på margarin och sänker priset
på socker. Om man endast sänker priset
på smör, såsom här föreslås, får de välsituerade
familjerna i detta land större
nytta av det.

Jag tycker nog också, att det förslag

som förhandlingsdelegationen här har
framlagt är så generöst, att det skulle
vara olyckligt om inte myndigheterna
toge fasta på det. Kruxet i detta förslag
har ju varit korna, som nu har figurerat
här i många anföranden. Man säger att
det är omöjligt att slakta ned 250 000
kor. Varför är det omöjligt? Vi vet att
250 000 kor ger ungefär 37 miljoner kg
kött. Visserligen är mycket av detta kött
dåligt, och det skulle ju inte ätas av
människor utan torkas och malas till
köttmjöl åt svinen, men vi får samma
komaterial från Danmark så det kan
kvitta lika. Det är klart, att man inte på
ett år kan slakta ned så många kor, men
det synes mig inte alls omöjligt att på
en treårsperiod slakta 250 000 kor. Det
skulle betyda, att vi kunde minska importen
av kött med 12 miljoner kg varje
år. Det skulle dessutom ge litet utrymme
för tillväxten, som sedan kunde
hjälpa oss i vår köttproduktion, så att
vi inte behövde importera så mycket
kött i fortsättningen.

Låt mig slutligen säga ett par ord om
den motion, som har framlagts av herr
Palme i första kammaren och fru Nancy
Eriksson i andra kammaren. Motionen
går ut på att samhället skall köpa in
smör för 9 miljoner kronor och skänka
bort det till de fattiga länder som här
kan komma i fråga. Jag måste säga, att
jag helt och fullt sympatiserar med motionens
syfte, men det finns ett par hakar
i resonemanget. Motionärerna säger
i förbigående, att vi för denna summa
skulle få 3 miljoner kg smör — det
skulle sålunda innebära att lantbrukarna
får 3 kronor per kg, men produktionskostnaden
för smör är mycket större
än 3 kronor per kg. Menar motionärerna
sålunda, att lantbrukarna skulle
betala nära hälften av denna välgörenhetsåtgärd
till förmån för dessa fattiga
människor och länder? Jag tycker inte
det är riktigt. Om staten skall köpa
smör för 9 miljoner kronor, bör den väl
betala vad smöret kostar, och lantbru -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksreglenngsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

karna själva bör skattevägen få vara
med om att betala det, men att vi för
detta ändamål skall betala låt oss säga
60 procent mer än andra människor
tycker jag är oriktigt.

Sedan är det fråga om vart man skall
skicka det där smöret. Det torde vara
litet besvärligare att avgöra. Om man
skall skicka det exempelvis till arabflyktingarna,
lär väl de inte ha sådana
mottagningsmöjligheter som behövs. I så
fall tycker jag det vore bättre att skicka
torrmjölk som indunstats med fett, vilket
som bekant är möjligt i viss utsträckning.

En annan fråga är, om man över huvud
taget skall ge dessa arabflyktingar
smör eller andra livsmedel. När jag var
i Förenta Nationerna nu i höstas, diskuterades
problemet om sändningar av
mat till dessa flyktingar. En av de övriga
svenska delegaterna frågade flyktingkommissarien,
om han ansåg att
detta skulle vara möjligt, men flyktingkommissarien
slog ifrån sig med båda
händerna och sade: »Nej, nej, vi vill
bara ha pengar.» Det förstår man; det
vill flyktingarna ha också.

För övrigt är det fråga om man över
huvud taget skall uppehålla dessa flyktinggrupper,
till exempel araberna, med
mat och pengar. Borde man inte i stället
minska den hjälpen, så att dessa väldiga
flyktingkolonier kunde upphöra?
Jag ifrågasätter huruvida den föreslagna
åtgärden kan vara klok. Man må
dock betänka, att antalet av dessa arabflyktingar
utgjorde 500 000 då staten
Israel bildades för tio år sedan, och på
dessa tio år har antalet arabflyktingar
fördubblats till 1 miljon. Man har försökt
ge dem andra nöjen — jag alluderar
på vad någon här i salen sade —
men de har inte accepterat det. Man har
velat bereda dem sådana ädla nöjen som
att lära sig ett yrke, men det vill de inte.

Dessa kritiska anmärkningar innebär
inte, att jag vill att vi på något sätt skall
dra oss undan vår andel av ansvaret,

men jag ifrågasätter om hjälpen till fattiga
länder skall tillgå så att vi sänder
smör till dem.

Av vad jag här har sagt framgår, att
jag på allt sätt vill befrämja den motion
som herr Palme och fru Nancy Eriksson
har framlagt. Jag vill i fråga om
denna motion yrka bifall till utskottets
utlåtande nr 18.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! När jag gick till riksdagen
i dag för att ta del i denna debatt
fattade jag ett ärligt beslut att det i
vad på mig ankommer inte skulle bli
någon upprepning av vad som tidigare
sagts i sakfrågan. Jag har heller inte
något behov av detta. Högerpartiets
ståndpunkt är redovisad i vår motion,
och som undertecknare av den får jag
också tjänstgöra som ansvarig utgivare.

Jag ber bara att få till jordbruksministern
framföra den förhoppningen,
att han, när han hört den argumentering
jag nu skulle vilja anföra, är villig
att beklaga två uttalanden han gjorde i
sitt anförande.

Det ena var hans påstående, att de
motioner som väckts i denna fråga delvis
var panikinfluerade. Om han talar
om den motion, som väckts från hans
eget partis sida, kan jag inte bestrida
uttalandet, men i fråga om övriga tre
motioner vill jag påpeka, att motionärerna
faktiskt följt den anvisning i § 10
regeringsformen, som gäller för statsråds
beslut, nämligen att nödiga upplysningar
skall inhämtas från vederbörande
ämbetsverk. Samtliga dessa tre
motioner bygger på jordbruksnämndens
skrivelse till Kungl. Maj :t och är
alltså helt underbyggda av ett hänsynstagande
till ett statligt ämbetsverks utredning.
Detta kan med bästa vilja i
världen inte sägas om den motion, som
väckts från socialdemokratiskt håll.

Vi fick en liten admonition av jordbruksministern
för att vi i motionerna

Nr 18

Lördagen den 2G april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

inte tagit ställning till utslaktningsfrågan.
Trots den kännedom om den
vikt man från jordbruksorganisationernas
sida lade på denna fråga var åtminstone
jag bunden av det förhållandet,
att jordbruksnämnden för sin del påpekat,
att detta spörsmål måste ytterligare
diskuteras innan nämnden avgav
ett definitivt förslag. Det saknades sålunda
verkligt sakligt stöd för att upptaga
frågan i motionerna, och den har
ju heller inte skymtat i nu gällande
avtal.

Det andra uttalandet av jordbruksministern
jag här vill ta upp är från
min synpunkt sett av betydligt allvarligare
art. Både de borgerliga partiernas
motioner och den socialdemokratiska
motionen syftar ju till att skapa
ett ökat avsättningsutrymme för det
svenska smöret. För att åstadkomma
detta i den nuvarande situationen är
det absolut nödvändigt att öka konsumenternas
goodwill-inställning till smör
i förhållande till margarin. Vi har i
våra motioner räknat med att detta
skulle åstadkommas genom de kända
manipulationerna —• uttrycket är inte
så lyckat, men jag hittar inte något
bättre ord — att höja fettvaruimportavgiften
och sänka sockerskatten och
ovanpå detta lägga en sänkning av smörpriset.
Jag har emellertid varit på det
klara med, att det utöver dessa rent
ekonomiskt verkande faktorer säkert
måste skapas en goodwill på det psykologiska
planet. Medvetandet härom gjorde
alt jag, när jag gick till jordbruksutskottets
sammanträde i tisdags kväll,
kände mig ganska bekymrad, vilken utgång
än avgörandet skulle få. Detta gör,
herr jordbruksminister, att jag är allvarligt
bekymrad — om det vore i ett
annat läge än dagens skulle jag säga ärligt
indignerad — över det uttalande
jordbruksministern gjorde och som gick
ut på, att därest riksdagen inte skulle
acceptera den socialdemokratiska motionen
konime cn opinionsbildning att

skapas mot det andra förslaget, som
har samma syfte, nämligen att öka smöravsättningen.
Jag befarade, att vi i jordbruksutskottet
skulle mötas av samma
argument, vars styrka jag är helt på det
klara med, men dess bättre skapades
det i jordbruksutskottet en sådan stämning,
att ord av denna art icke fälldes.
Men nu har vi tyvärr måst lyssna till att
den främste talesmannen för jordbruket
vid Konungens rådsbord och å det stora
socialdemokratiska partiets vägnar har
hotat med en opinionsbildning, som kan
vedervåga det resultat man skulle kunna
nå om vi väljer den väg för avsättning
av det ökade smöröverskottet, som enligt
min mening ekonomiskt har de största
möjligheterna att skapa goodwill. Jag
tycker det är så mycket mer beklagligt
att på så sätt stenar resas i vägen för
en redan betryckt näring som vi är
överens om målet, att öka smöravsättningen,
och såvitt jag förstår också är
överens om de krav som skall ställas på
medlen.

Jag kan acceptera fru Lindskogs yttrande,
att vi inte skall lägga bördor på
små folkgrupper, men vi har just lagt
upp vårt förslag så att bördor inte skall
läggas på några små folkgrupper. Det
enda argument häremot som jag hört är,
att det finns familjer som bara äter
margarin och alltså endast skulle få
kompensation genom sin sockerförbrukning.
Jag kan då inte låta bli att tänka
på hur det var för jordbrukarna på den
tiden jordbrukskalkylen bestämde vårt
väl och ve. Det stadgades ju då att inkomsterna
skulle reduceras så och så
mycket på grund av att det skett 3 procents
minskning av arbetsåtgången.
Hundratusentals jordbrukare kunde inte
reducera arbetsåtgången ett enda dugg,
men de fick ändå vara med och bära sin
del av inkomstminskningarna.

Jordbruksministern anlade också vissa
synpunkter på lång sikt, och dessa
intresserade mig mycket. När vi diskuterade
jordförvärvslagen, teg ju jord -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Indrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

bruksministern, och även om hans inlägg
nu alltså var ganska senkommet,
är det viktigt. Vi jordbrukare, som nu
förvaltar den odlade jorden i Sverige,tar
detta som ett dyrbart arv, och det är oss
så kärt, att vi inte kan slarva med det
utan sköter jorden så, att produktionen
och alltså kvantiteten av produkter
ökas. Det finns väl ingen annan utväg
än att minska denna odlade jord, som
jordbrukarna förvaltar på ett så kärleksfullt
sätt. Då måste vi också revidera
lagarna, så att den del av jorden,
som inte behöver förvaltas av jordbrukare,
får tas om hand på annat sätt.

Men dessa problem på lång sikt fritager
inte staten från skyldigheten att
hålla ett avtal som gäller nu under tre år.
I detta avtal står inte något om utslagning
av djur, så det kan vi lämna åsido.
Men beträffande smöravsättningen står
först, att om priset ligger under den
nedre prisgränsen — och det har det
gjort sedan den 25 oktober i fjol — så
skall en höjning av importavgifterna ske
— jag antar att det skett. För det andra
skall det bli en kvantitativ importreglering
— den har vi väl fått med undantag
för den begränsning som skett genom
smörresornas utökning men det
skall jag inte resonera om nu.

Sedan kommer den tredje punkten,
höjning av margarinpriset eller vidtagande
av andra åtgärder. Då säger man:
Vi vidtar andra åtgärder och behöver
därför inte resonera om margarinpriset,
innan planerna på de där långsiktiga
åtgärderna är klara. Men höjningen
av margarinpriset anser jag måste diskuteras
under den tid avtalet gäller.

Herr talman! Jag har inget ytterligare
att tillägga. Av vad jag sagt framgår
ändå hur jag tänker rösta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Ilerr talman! Det är en punkt i mitt
anförande som jag är angelägen alt förtydliga
så alt ingen mytbildning skall

utbilda sig. Herr Haeggblom har missuppfattat
min framställning, när han av
den tyckte sig kunna utläsa en hotelse
om att en opinion skulle komma att
skapas därest riksdagen skulle följa det
förslag, som de tre borgerliga partierna
har framfört. Detta har inte sagts. Än
mindre har det den mening som herr
Haeggblom velat intolka däri. Däremot
har jag, med utgångspunkt från vad
bland andra herr Haeggbloms partiledare
anfört om att margarinfrågan är politiskt
infekterad, tillåtit mig säga, att i
så fall är den det i båda riktningarna.
Om man ständigt försöker skjuta in sig
på att framställa just margarinet som
upphov till allt ont, riskerar man det
goodwill-värde som jordbruket ändå är
så utomordentligt beroende av. Detta
var emellertid ingen hotelse. Jag är på
den punkten lika angelägen om klarhet
som herr Haeggblom och ber att i stället
få formulera det så att man kan befara
att denna opinion kommer av sig själv,
och det vore inte lyckligt för jordbruket.

Herr Haeggblom tog upp frågan om
produktion och produktivitet. Det är
självklart att rationaliseringsarbetet
inom jordbruket skall fortsättas i syfte
att öka produktiviteten — vilket ju är
en helt annan sak än att öka produktionen.

Herr H^GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får ge en föredömlig
modell till replik, vill jag bara
tacka för det förtydligande som jordbruksministern
gjorde på denna ömtåliga
punkt.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Här har ju anmälts ett
halvt dussin talare från varje parti,
och jag står som ensam representant för
min åsiktsriktning på talarlistan. Jag
skall emellertid med hänsyn till omständigheterna
söka fatta mig kort, trots att
så många stora och väsentliga problem

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

dragits upp, gällande såväl jordbrukets
nuläge som framtid, viktiga skattefrågor
och andra politiska spörsmål. Jag skall
inte gå in på polemik annat än i någon
mån mot jordbruksministern, även om
det hade varit behövligt att kommentera
några uttalanden som gjorts. Jag vill i
detta stycke nöja mig med att ta avstånd
från den nedsättande raspropaganda
som herr Kilsmo gjorde sig till
tolk för och som jag inte trodde att vi
skulle få höra i Sveriges riksdag.

Det är tydligt att den internationella
jordbrukskrisen, d. v. s. krisen i den del
av världen som omfattar de traditionella
svenska marknaderna, redan fått en
mycket stor omfattning och skärpa. Såväl
gränshandelsproblemen som de växande
smörlagren är uttryck för denna
internationella agrarkris, och företeelsen
är för övrigt ett dåligt omen för konjunkturen
över huvud taget. Det har tidigare
varit vanligt att industrikriserna
föregåtts av agrarkriser med starka prisfall
på såväl livsmedel som råvaror från
jordbruket. Bland annat var det så vid
den stora krisen i början av 30-talet.

Det internationella prisfallet på jordbrukets
livsmedel och råvaror är uppenbarligen
ingen tillfällig företeelse, och
agrarkrisen kommer tydligtvis att ytterligare
skärpas som en följd av de vikande
konjunkturerna inom industrien.
Arbetslöshet och fattigdom kommer som
alltid att bjuda sämre tider också för
jordbruksnäringens utövare. Det är likväl
klart att vår jordbrukskris inte bara
är betingad av internationella konjunkturförhållanden.
Den ökade konsumtionen
av margarin och den minskade användningen
av smör är naturligtvis följder
av den under många år ökande prisskillnaden
mellan smör och margarin.
En kortsynt prispolitik har medverkat
till en väsentlig förändring i folkets
kostvanor. Att den tekniska utvecklingen
av margarinproduktionen lett till
en kvalitetsförbättring har givetvis också
spelat en stor roll.

Jag framhöll för några dagar sedan
från denna plats — jordbruksministern
har understrukit samma sak i dag —
att tendensen i fråga om konsumtionen
av smör och margarin framträtt allt
tydligare under många år. Detta gäller
särskilt under de år av detta årtionde
då bondeförbundets representanter haft
ledningen i jordbruksdepartementet.
Man har rätt att fråga sig: Varför har
man inte tidigare vidtagit några åtgärder
utan bara förlitat sig på en alltmer
ökande subventionerad export, en
export som i verkligheten finansieras
av dem som konsumerar margarin? Om
något parti skall lastas för dagens jordbrukssituation,
måste det väl i första
hand bli bondeförbundet, som under
många år haft ledningen av dels de statliga
jordbruksorganen och dels jordbrukarnas
ekonomiska och fackliga organisationer.

Vid något tillfälle har ifrågasatts om
vi verkligen behöver det centrala ämbetsverk,
som heter statens jordbruksnämnd.
För min del har jag inte särskilt
funderat över den saken, men det kan
nog inte bestridas att frågan aktualiserats
genom det nu uppkomna läget i
fråga om jordbruksprodukternas avsättning.
Sämre förutseende och planering
hade vi väl inte, innan vi fick ett speciellt
ämbetsverk för jordbrukets avsättnings-
och prisfrågor.

Jordbruksministern ville inte att vi
skulle tala om en allmän jordbrukskris.
Det är endast fråga om överskottsproduktion
av i första hand en viss vara,
sade han. Jordbruksministern framhöll
i detta sammanhang att agrarkrisen gått
längre i en rad andra europeiska länder.

Men nog måste väl krisen betecknas
som omfattande och allmän, om man på
allvar talar om att minska antalet mjölkkor
med inte mindre än */« miljon eller
en V? av hela antalet. Detta innebär ju
att i ännu snabbare takt avskaffa det
svenska småbruket, vars drift är grun -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

dad på animalieproduktion, enkannerligen
mjölkproduktionen. Jordbruksministern
sade att 75 000 brukningsdelar
försvunnit på något mer än ett årtionde.
Hur många brukningsdelar skall då försvinna
under nästa årtionde?

Har vi inte en kris, då man som jordbruksministern
talar om att plantera
skog på stora arealer, som våra förfäder
med svett och möda lagt under plogen?
Men just krisens omfattning gör
att man inte får tillgripa panikartade,
mindre väl genomtänkta åtgärder.
Det gäller i verkligheten framtiden
för hundratusentals mindre näringsutövare
inom jordbruket, och det rör sig
om tillvaron på landsbygden i stora delar
av landet. Det är verkligen förvånande
hur några personer i jordbrukets förhandlingsdelegation
och några tjänstemän
i jordbruksnämnden så snabbt och
enkelt kan ställa som målsättning att slå
ut en kvarts miljon kor, en massförstörelse
av produktionsmedel, som i verkligheten
innebär att man tar sikte på en
masslikvidering av småbruk i skogsbygderna
i Nord- och Mellansverige. Tv det
är naturligtvis inte meningen att plantera
skog på de bördiga slätterna eller
avveckla den rationellare mjölkproduktionen
vid storjordbruken.

Bondeförbundet har inte tagit med utslagningsprogrammet
i smörmotionen.
Måhända beror det på det förestående
valet, ty jag har inte hört att någon av
centerpartiets ledare reservat sig mot
programmet i och för sig.

Finns det någon annan utväg än det
föreslagna programmet? Jag kan inte
bär gå in på hela detta omfattande kapitel,
men jag anser att det finns en annan
utväg. Vi har deficit i fråga om viktiga
jordbruksprodukter, och jag tror
också att vi skulle kunna föra en bättre
handelspolitik än den som förts. Men
hela detta kapitel borde vi få tillfälle
att behandla och diskutera under andra
omständigheter än de nu föreliggande.

Jordbruksministern talar också om

nödvändigheten att ta upp hela den
statliga jordbrukspolitiken till omprövning,
och jag instämmer livligt. Jag har
också sagt här förut, att det inte får bli
en lösning av problemen i panik. Men
jag tyckte nog att jordbruksministern
själv hängav sig litet åt panikstämningar,
när han började ifrågasätta t. o. m.
sådana lagar som den om förbud för bolag
att förvärva jordbruksfastighet liksom
den allmänna jordförvärvslagen. Är
det verkligen meningen att vi skall släppa
loss skogs- och jordspekulationen och
därmed lämna fältet ännu mera fritt för
penningens makt, för bolag och kapitalplacerare,
till förfång för landsbygdens
småfolk? Vi vill i varje fall från början
inlägga vår gensaga.

Däremot är jag överens med statsrådet
om att vår lantbruksorganisation och
gärna hela komplexet av statliga lantbruksorgan
bör tas upp till prövning.
Hela denna stora, dyra och ständigt växande
apparat är uppenbarligen mycket
ineffektiv.

Beträffande den aktuella smörfrågan
har jag redan tidigare haft möjlighet
att här säga min mening. Den landsomfattande
opinionen mot punktskatterna
borde ju vara en läxa för dem som ivrar
för nya sådana och som nu slåss för
höjd margarinaccis. Med hänsyn till att
även mera välsituerade människor numera
håller till godo med margarin borde
kanske även högern och folkpartiet
tänka sig för. Men det är tydligt att det
här är fråga om att stjäla röster från
herr Hedlund; de välsituerade litar man
väl på.

Nu har jordbrukets prisfrågor plötsligt
blivit politiskt eldfängda. Centerpartiet
har medverkat till detta. Klokskapen
ur böndernas synpunkt att göra
smörprisfrågan till en politisk stridsfråga
har jag förut tillåtit mig betvivla.

Utskottet har nu föreslagit att prisskillnaden
mellan smör och margarin
minskas med 2 kronor per kilo, men
på ett annat sätt än som föreslås i cen -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

terpartiets motion. Här erbjudes alltså
en mycket godtagbar kompromiss. Men
centerpartiets ledare har tydligen beslutat
att genomföra en annan jordbrukspolitik
än den som tillämpats de senaste
25 åren och som baserats på kompromisser.
Om denna nya jordbrukspolitik
kommer att leda till lika bra resultat som
den tidigare återstår att se.

Högerns och folkpartiets hänförda
uppslutning ser kanske bra ut för tillfället,
men den utmanande attityden mot
arbetare, tjänstemän och andra mindre
inkomsttagare kan ju tänkas medföra
mer eller mindre obotliga skador, både
nu och framdeles, för jordbruksnäringens
intressen. Det tycks inte finnas någon
förståelse hos centerpartiets ledare
för denna omständighet.

För oss som är motståndare till punktskatter
både när det är val och annars
är det naturligt att stödja utskottets förslag.
Alldenstund vi motsatte oss sockerskattens
införande för en tid sedan
skulle vi naturligtvis gärna sett att den
sänkts eller helst slopats nu. Men det
kan ju ur konsumentsynpunkt inte vara
någon mening med att sänka den med 10
öre under förutsättning att margarinskatten
höjs med 50 öre! Detta att sänka
en orättvis fattigmansskatt och höja en
annan mycket mera är så typiskt för
högern och folkpartiet, att det är omöjligt
att känna någon förvåning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag öven i fråga
om utlåtande nr 26.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig mycket kort. Jag har inte som den
förre talaren något på förhand skrivet
anförande, som jag anser mig skyldig
att helt dra igenom.

När herr Karlsson i Stuvsta gör gällande
att det är centerpartiet bondeförbundet
som på grund av den jordbrukspolitik
som har förts har medverkat

till att denna situation uppkommit, vill
jag säga, att vi var de enda som var
tveksamma när den nya given infördes.
Då stödde herr Karlsson och hans parti
förslaget. När herr Karlsson kritiserar
inrättandet av jordbruksnämnden och
ifrågasätter dess vara eller icke vara,
vill jag påpeka att detta ingick i det beslut
han själv har medverkat till.

Jag måste här bemöta ett uttalande
som har gjorts ifrån såväl den förre talaren
som även av någon tidigare talare,
där man beklagar, att frågan om smöröverskottets
avsättning har politiserats.
Det är mycket lätt att säga, att den har
politiserats, men om den inte hade politiserats
frågar jag: På vad sätt skulle
den då lösas? Det är lätt att undvika
politisering, om jordbrukarna tiger och
inte bryr sig om ifall det händer något
eller inte.

Jag måste nog säga att jag fick ungefär
samma uppfattning som herr Hseggblom,
när jag lyssnade till jordbruksministerns
huvudanförande, nämligen
att det innehöll en underton av hot. Det
var främmande för hans sätt att tala,
och det är det jag tyckte var anmärkningsvärt.
Jordbruksministern förklarade
nämligen att jordbrukarna försökte
få till stånd en lösning av denna fråga i
den upphetsade stämning som hade uppstått
genom en annan frågas lösning. Ja,
om det finns en upphetsad stämning i
denna fråga inom något parti vet jag
inte. Det är möjligt att jordbruksministern
känner bättre till det än jag, men
jag vill bestämt varna för att denna fråga
på något håll löses i en upphetsad
stämning, därför att jordbrukets betydelse
för samhällsekonomien och fölsysselsättningen
i landet är lika stor nu
som den har varit förr, i varje fall under
senare år. Om man förbiser detta faktum
i en upphetsad stämning, kan detta
åstadkomma samma inverkan på samhällsekonomien
och sysselsättningen
som ett sådant förbiseende har gjort åtminstone
en gång förr. Att detta sedan i

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

sin tur icke kommer att tjäna det parti
herr statsrådet tillhör utan ett helt annat
parti, som han icke hade tänkt sig, bör
kanske inte helt lämnas ur räkningen.
Det finns, menar jag, icke plats för hot
från något håll i denna fråga, utan det
är något som vi bör försöka undvika.

Herr Hedlund ställde i dag en fråga
med anledning av dessa beklaganden av
att problemet hade politiserats. Han frågade
på vad sätt regeringen skulle fört
fram denna fråga om jordbrukets avsättning
till denna riksdag. Han har ännu
icke fått något svar av jordbruksministern,
men det är absolut nödvändigt
att det ges ett svar på detta, om man
inte skall lämna beskyllningen att denna
fråga bär politiserats helt obesvarad.
Såvitt jag förstår har det icke funnits
praktiska möjligheter att föra denna fråga
inför riksdagen på annat sätt än som
nu har skett. Jag skulle vara tacksam
om jordbruksministern ville ge ett klart
besked om hur regeringen hade tänkt sig
att underställa denna fråga riksdagens
behandling.

Vad som skall ske på längre sikt i denna
fråga om smöravsättningen tror jag
liksom herr statsrådet att vi bör pröva
noggrant, och jag noterar med tillfredsställelse
det försiktiga uttalande herr
statsrådet gjorde därvidlag, framför allt
beträffande denna propå om utslaktning
av 250 000 kor. Det heter här i utskottsutlåtandet
att man skall pröva även andra
tänkbara utvägar, och däri ligger väl
en viss fullmakt för Kungl. Maj:t alt
göra detta. Jag vill livligt hoppas, att
man vid denna prövning kan komma
fram på andra vägar än utslaktningens.
Jag tror inte, att vare sig jordbruksministern
eller någon annan kommer
alt bli populär i detta land genom att
spela rollen av något slags »kunglig rikskoslaktare».
I stället bör en anpassning
av produktionen till den befintliga konsumtionen
vara riktmärket på längre
sikt. Frågan bör kunna lösas på annat
siitt än genom en statligt premierad ncd -

slaktning. Vi ser helst att man inte tillgriper
den metoden. Jag är fullt överens
med jordbruksministern om att
man skall akta sig för att i onödan decimera
produktionsunderlaget.

För att kunna hålla mitt löfte att tala
kort skall jag bara med anledning av
ett uttalande av handelsministern anföra
några synpunkter om gränshandeln.
Han yttrade, att man nu sitter i förhandlingar
om en friare marknad i Europa
och att vi med hänsyn därtill skulle vara
försiktiga när det gäller gränshandeln.
Jag måste nog säga, att ett sådant uttalande
från detta håll ingalunda stärker
vår tillit till förhandlarna. Vi bör inte
föra förhandlingar i självuppgivelsens
tecken. De reaktioner från grannländernas
sida, som handelsministern varnade
för, behöver inte bli bara negativa. De
kan också bli positiva så till vida som
vi visar, att vi icke vill gå med på en
friare marknad på bekostnad av näringsgrenar
i vårt land, som redan är
pressade.

Det finns enligt min mening tre orsaker
till att resorna över till Danmark
för vissa kretsar ter sig så osympatiska.
Den första är att resorna har en onormal
omfattning. Man har t. ex. fått veta,
att det i fredags för en vecka sedan infördes
30 000 kg smör över sundet —•
alltså på en enda dag. Den andra orsaken
till att denna handel är mindre tilltalande
är att den grundar sig på krisartade
förhållanden i båda länderna. Det
danska jordbruket befinner sig i dag i
en mycket besvärande kris, och det är
denna man utnyttjar ifrån vårt land.
Den tredje anledningen iir att resorna
mycket ofta sker i rent vinstsyfte. Man
köper mera än man behöver. Det finns
t. o. m. de som är återförsäljare.

Jag vill påpeka ytterligare en sak, som
här icke har berörts, nämligen att dessa
resor över sundet utgör ett irritationsmoment
inte bara för jordbrukarna utan
också för handelns folk. En hel rad
handlande längs västkusten röner gans -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

ka kännbar inverkan av inköpsresorna,
ty husmödrarna köper inte bara smör,
margarin och andra jordbruksvaror
utomlands utan fyller sina korgar och
kassar också med andra varor den dag
det passar dem. Den dag de inte har tid
att resa över sundet går de däremot till
sin egen handlande och begär att han
skall ha samma service för dem som de
annars får i Danmark.

Det är sådana förhållanden som motiverar
att denna handel inte skall bedömas
såsom vanlig gränshandel, och det
gör man väl inte heller. Jag tycker dock,
att det är litet långsökt när man för in
såväl europamarknaden som det nordiska
samarbetet i detta sammanhang.
För min del hoppas jag, att en friare
marknad såväl inom Norden som mellan
andra länder inte skall ta sig sådana
uttryck som denna handel gjort.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
påstod, att hans parti från början ställde
sig tveksamt till den nya jordbrukspolitiken
men att det parti jag representerar
var anhängare av den. Jag vet inte
vad herr Hansson avser med »den nya
jordbrukspolitiken». Syftar han på 1947
års beslut om riktlinjerna för den statliga
jordbrukspolitiken? I så fall förhåller
det sig alldeles tvärtom. Vi för
vår del var nämligen ganska kritiska
mot denna politik i vissa väsentliga stycken,
men några mera betydande invändningar
från herr Hanssons parti lade i
varje fall inte jag märke till.

Det har sagts, att detta spörsmål har
blivit en politisk stridsfråga. Det har
den uppenbarligen. Vem bär då skulden
till detta? Det är ju herrarna Ohlin och
Hjalmarson som på alla sätt sökt göra
denna fråga eldfängd, men det kunde
väl de första motionärerna lätt ha räknat
ut att de skulle göra. Den situation
som då förelåg var ju klar för alla.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Tillsammans med fru
Ekendahl har jag i denna kammare
väckt en motion om att 3 000 ton smör
måtte få användning i den internationella
hjälpverksamheten. Utskottet har
ansett tanken värd allt beaktande, och
det är vi tacksamma för. På denna
punkt är utskottet enigt.

Problemet med livsmedelsöverskottet
i den västra världen, som nu är akut
i vårt eget land, står ju bjärt emot den
nöd som råder inte bara i länder i
Asien och Afrika utan även bland flyktingarna
i Europa. Att överlämna en del
av detta smöröverskott är naturligtvis
inte alls någon gärning att slå sig för
sitt bröst för, och det är ingen stor detalj
i det arbete som vi bör anstränga
oss att ta del i när det gäller att lindra
hjälpbehovet. Jag tycker bara, att det
vore ett sätt att handla praktiskt i just
den situation där vi nu befinner oss.

Herr Kilsmo, som vid många tillfällen
i denna kammare visat ett oerhört stort
intresse för att lindra nöden i olika länder
— just nu tänker vi kanske närmast
på Algeriet och Tunisien — var inne på
frågan om vilket pris vi hade tänkt oss
för detta smör.

Han undrade, varför vi räknat med
ett pris av 3 kronor per kg, och påpekade
att med detta pris skulle 3 000 ton
smör kosta 90 miljoner kronor. Ja,
vi har bara räknat med detta pris därför
att det är ungefär detsamma som
jordbrukarna nu har fått vid export av
smör. Några andra funderingar har vi
inte haft därvidlag. Vi tycker att det bör
vara samma sak, om man får avsättning
för smöret på detta sätt eller om
man säljer det på export såsom tidigare.

Herr Kilsmo var tveksam om huruvida
man kunde ta emot det svenska smöret
i de länder där det finns ett hjälpbehov,
eftersom folket i dessa länder
har helt andra matvanor. Jag känner
inte så noga till den saken, men jag
har frågat de internationella hjälporga -

Lördagen den 2G april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

nisationer som finns i vårt eget land,
Rädda barnen och Röda korset, och
från deras sida har man försäkrat mig
att vårt smöröverskott skulle kunna
komma till nytta t. ex. vid hjälpverksamheten
bland flyktingar på olika håll i
Europa, i Tyskland, i Österrike, i Grekland
o. s. v. Även när det gäller hjälpverksamheten
i Italien och bland arabflyktingar
finns det avsättning för vårt
smör.

Det förefaller således, som om det
skulle finnas goda möjligheter att använda
vårt smöröverskott till hjälp åt
de nödlidande. Men det skulle naturligtvis
vara ännu värdefullare, om man
kunde sända torrmjölk till dessa människor.
Därför är jag mycket tacksam
för vad utskottet skriver om att det förutsätter
att Kungl. Maj :t tar upp frågan
om mjölkprodukters avsättning för internationell
hjälpverksamhet. Jag ser
i denna formulering ett uttryck för att
man räknar med att inte bara överskottet
på smör utan även på andra jordbruksprodukter
skall kunna komma de
nödlidande till del. Jag hoppas att
Kungl. Maj :t tar hänsyn till den enighet
som på denna punkt råder här i riksdagen.
Om inte Kungl. Maj :t gör det,
får jag väl själv på nytt ta upp frågan
vid sommarriksdagen eller, om jag då
själv inte tillhör denna kammare, skicka
bud med någon annan som gör det.

Häri instämde fru Ekendahl (s), fru
Thorsson (s) och fru Renström-Ingenäs
(s).

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! Jordbruksministern ansåg
att det inte förelåg någon jordbrukskris,
och han plockade fram en hel del
statistiskt material för att visa att situationen
i dag inte är annorlunda än
den varit vid flera tidigare tillfällen.
Men vi som sysslar, kanske inte så mycket
med frågan om smöröverskottet som
med frågan om vilken betalning jord -

brukarna skall ha för sin mjölk, har nog
haft en del bekymmer. Avräkningspriset
på mjölk har sjunkit ganska kraftigt
under sista året, och prognosen för de
månader, som närmast ligger framför
oss, är ännu sämre.

För oss har inte heller den nuvarande
situationen kommit plötsligt, och
jag tycker inte heller att det borde vara
fallet för jordbruksministerns del. Jag
vet inte i vad mån jordbrukets organisationer
har vid uppvaktningar fäst
jordbruksministerns uppmärksamhet på
problemet tidigare, men här i riksdagen
har man aktualiserat frågan flera
gånger tidigare. Jag tog själv upp problemet
redan i remissdebatten och det
har berörts i interpellationer, vilka jordbruksministern
dock inte besvarat. Vidare
är det nu en hel månad sedan förhandlingsdelegationen
framlade sitt förslag
för jordbruksministern. Jag kan
därför inte riktigt förstå, att jordbruksministern
här försöker bagatellisera eller
skjuta ifrån sig saken. Förhållandena
är väl nu inte precis desamma som vid
den tidpunkt jordbruksministerns statistik
avsåg. Vi har nu ett väsentligt
lägre smörpris på världsmarknaden,
och vi har inte till vårt förfogande de
marknader, som tidigare stod oss till
buds, utan är helt beroende av en enda
marknad.

Vad smörresorna beträffar är vi alla
överens om att vid dessa försiggår i
långa stycken någonting som kan betraktas
som icke lagligt och som bör
stävjas. Men, säger man, denna gränshandel
med smör har ju så liten betydelse.
Ja, jag medger att man löser ingalunda
smörproblemet i vårt land genom
att förbjuda smörresorna, men i en
svår situation skulle det i varje fall vara
till en viss lättnad, om det skedde en
minskning av denna gränshandel.

I den stora frågan föreligger det två
skiljaktiga förslag, dels den borgerliga
oppositionens och dels regeringens. Vad
regeringens förslag beträffar måste vi

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

slå fast att jordbruksministern inte har
lämnat något svar på den fråga som här
i dag ställts till honom, nämligen om
var pengarna skall tas till de subventioner
som han nu föreslår. I oppositionens
förslag har däremot anvisats var
medlen skall tas, utan att man på detta
sätt ytterligare belastar familjerna. Den
lösning, som föreslås i den socialdemokratiska
reservationen, är en kortsiktig
lösning i syfte att komma ifrån gällande
avtal. Men man föreslår också där en
lösning utan att veta om det finns
pengar till denna. Man skyller på att
det förestående valet gör det omöjligt
att komma med något annat förslag.
Men vi har ju ännu ett val framför oss
i höst. Ämnar man då ta fram ytterligare
subventioner och bara ge jordbruket
ett löfte om att så småningom lösa
frågan på ett mera definitivt sätt?

Det är väl ändå ganska betänkligt att
man på det sätt som här skett låter
partiintressena gå före skyldigheten att
hålla det avtal som träffats med jordbruket.
Dessutom har vissa handelspolitiska
synpunkter framförts. I varje fall
tycks det i alla situationer vara jordbruket
som skall sättas i kläm.

Jordbruksministern gav oss det rådet
att göra som på andra områden, d. v. s.
att när det inte finns avsättning för produkterna
lägga om driften. Men om jordbruksministern
menade att man skall
lägga om driften inom jordbruket, ge
då jordbrukarna ett råd, tala om vad
de skall producera och hur de skall
kunna få sin utkomst! Vi vet att en allmän
nedläggning av jordbruk håller på
att ske. Om vi i dag skall göra denna
nedläggning i snabbare takt, måste vi
också veta var man skall skaffa sysselsättning
för dessa människor som friställs.
Inte minst bör de också få reda
på var de skall bo när de tvingas bort
från sina jordbruk.

Tidigare i dag nämndes ordet goodwill.
Även förra torsdagen uppmanades
jordbrukarna att ta utskottets för -

slag för att inte förstöra sin goodwill.
Jag har haft tillfälle att avlyssna stämningen
på landsbygden inte bara i slutet
av 1950-talet utan även under 1940-talet.
Då var det vi som sade till jordbrukarna
att försöka följa de råd som
gavs av deras organisationer för att skapa
en goodwill, som de i framtiden skulle
kunna ha glädje av om de ekonomiska
förhållandena ändrades.

Vad jordbrukarna i dag väntar på,
herr talman, är inte en förklaring att
de skall släppa efter på sin lönsamhet.
Den kommer ändå att minska väsentligt
mer än vad subventionerna ger, om
smörpriset sänks med 1: 50 kronor.
Vad de väntar på är att de löften om
goodwill som gavs på 1940-talet nu skall
infrias.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Det problem vi har diskuterat
hela dagen kan betraktas ur olika
synvinklar. Det berör olika människor
på olika sätt. Jag vill bara med
några korta ord lyfta in i debatten en
särskild grupp, nämligen småbrukarna.
Herr Hedlund uttryckte inledningsvis
bättre än jag det jag hade tänkt säga.
Han sade, att vi talar om smör och margarin
men glömmer bort att det gäller
människorna bakom. Småbrukarna är
mycket starkt företrädda i mitt län men
också på andra håll i vårt land. Mycket
har tänkts, utretts, talats och gjorts för
alt minska deras problem. Det har resulterat
i att deras antal snabbt reducerats.
De är dock alltjämt omkring 200 000
förutom kvinnor och barn. Jag räknar
här med de verkliga småbrukarna. För
flertalet av dem är mjölkproduktion
det enda tänkbara, dels på grund av deras
bostadsort och dels på grund av att
de saknar annan utkomstmöjlighet. Oftast
rör det sig om människor som genom
flera generationer är knutna med
starka band till bostadsorten och till
yrket. Att flytta dem till annan ort el -

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

ler föra in dem i ett annat yrke, som
inte på ett naturligt sätt anknyter till
modernäringen, är fullkomligt otänkbart.
Man har måst göra det i vissa fall
i samband med sjöregleringar, och vi
har sett många tragiska förhållanden
uppkomma därigenom. Dessa människor
har ingen reglerad arbetstid, de har
ingen möjlighet att ta semester. Jag
undrar om det är någon av mina kamrater
här i kammaren som skulle vilja
påstå att inte småbrukarna får arbeta
hårt för en knapp utkomst. De betalar
kommunal- och statsskatt i samma omfattning
som övriga medborgare här i
landet till trevnads- och välfärdsanordningar,
som de flesta av dem aldrig får
utnyttja, eftersom sådana gemensamt bekostade
förmåner i första hand måste
komma till stånd på områden där det
lönar sig eller åtminstone är ekonomiskt
försvarbart.

Vi där uppe i Norrland kan inte tänka
oss vår landsända utan småbrukare.
De fyller ett stort behov där. Vi är
emellertid inte självförsörjande i fråga
om mjölk och smör utan vi får köpa
från andra håll. Lönsamheten har varit
dålig, vilket medför att de yngre, som
ännu inte slagit rot på samma sätt som
de äldre småbrukarna, har flyttat söderut,
ofta till industriorter. Arbetskraften
vid småbruken har därför krympt
samman till ett minimum.

Detta är en av anledningarna till att
man har måst inskränka kreatursstaminen
— jag skulle kunna peka på många
flera anledningar: vi har haft skördeskador
och andra svårigheter som har
haft samma resultat. Vi behöver alla
de småbruk som ännu finns kvar. Genom
dem får denna landsända den bästa
färskvara vi kan tänka oss att få,
nämligen mjölken.

Detta säger jag, herr talman, för att
understryka betydelsen av en jordbrukspolitik
som tar alla berörda parter
med i bilden.

Det liar de senaste dagarna talats

mycket om att den sista stenen i trygghetsmuren
skulle utgöras av tilläggspensioner.
Den debatten är slutförd och
jag vill bara påminna att det så länge
den grupp jag här talar om ännu saknar
möjlighet att skaffa sig pensioner utöver
folkpensionen alltid kommer att
finnas ett hål i den muren. När vi räknar
upp de hårt arbetande grupperna,
är denna en av dem som blir glömda.
Genom sina förhandlingsmän har våra
jordbrukare, även de mindre, förklarat
sig villiga att ta sin del av uppoffringarna
för att komma till rätta med smörproblemet.
Flertalet konsumenter kan
säkert bära resten, så mycket hellre om
förslaget om att sockerskatten skall tas
bort kommer att bifallas. Om så sker
har vi hjälpts åt från alla håll att reda
ut en gemensam svårighet.

Det är inte bidrag och subventioner
som ger effekt i det fallet. De ger bara
en skenbar lösning, som håller problemet
borta. Det kommer att stå kvar med
hela sin kraft den dagen subventionerna
skall tas bort igen. Detta underströk
faktiskt jordbruksministern själv för en
stund sedan.

Herr talman! Med dessa synpunkter
yrkar jag bifall dels till utskottsutlåtande
nr 18 och dels till reservationen
vid utlåtande nr 26.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Vad jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 beträffar så skulle jag
kunna inskränka mig till att rätt och
slätt yrka bifall till min motion i ämnet,
men jag vill ändå säga några ord om
varför jag gör det.

Motionen innebär en hemställan om
avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Jag
vill alltså att det skall vara som det är.
Jag tror inte att de föreslagna inskränkningarna
av gränshandeln har större
värde för att förbättra den svenska
smöravsättningen. .lag förstår inte varför
man skall bråka om den detaljen,

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

när det enda man med säkerhet vet är
att ändringar i de nuvarande bestämmelserna
kommer att vålla irritation i
våra nordiska grannländer.

Vad sedan jordbruksutskottets utlåtande
nr 26 beträffar bestrider jag inte
ett ögonblick att jordbruket för närvarande
har stora svårigheter och att
vårt avtal med jordbrukarna innebär en
skyldighet för staten att hjälpa dem.
Men samtidigt anser jag att de i motionerna
föreslagna ändringarna i prisrelationen
mellan smör och margarin inte
betyder så mycket för att lösa frågan.
Jag kan för min del därför inte rösta
vare sig för utskottet eller för reservationen,
vad beträffar jordbruksutskottets
utlåtande nr 26.

Jag inskänker mig därför till, herr
talman, att yrka bifall till motion II: 493
om gränshandeln, en motion som alltså
innebär att det skall få förbli precis
som det är.

Häri instämde fru Segersledt-Wiberg
(fp).

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte, även om
det kunde vara frestande, komplettera
min yrkeskollega herr Kilsmos redogörelse
för landsbygdens nöjesliv. Det
vare mig fjärran att företa mig detta.

Vi skall alla hålla jordbruksministern
räkning för att han i denna fråga har
hållit huvudet kallt. Jag tycker att
både herr Hansson i Skegrie och jag
borde ha naturliga förutsättningar för
att kunna göra det.

Den som hörde på radion i morse
lade märke till reaktionen från norskt
håll till förslagen om ändringar i gränshandelsbestämmelserna.
Det skulle nog
vara nyttigt för en hel del av dem, som
nu håller på att mura gränser omkring
vårt land, att tala t. ex. med textilindustriens
folk. Norrmännen köper hos
oss betydligt mera, framför allt textilier,
än vad vi köper hos dem.

Jag representerar en gränsprovins
som av hävd haft mycket livligt handelsutbyte
över gränsen. Jag tror det
skulle verka mycket stötande om vi i
nämnvärd grad skärpte inskränkningarna
i detta naturliga varuutbyte.

Man skulle väl vara mera skumögd
inför utvecklingen än ett svenskt kyrkomöte,
om man inte hade klart för sig
att avsättningssvårigheterna för den
svenska smörproduktionen utgör ett
stort och allvarligt problem. Jag dristar
mig ändå att påstå, att det gått en del
vidskepelse i detta problem, ja, man
skulle nästan ha lust att säga att det är
en reaktionär vidskepelse. Kan någon
tänka sig att det i längden skulle kunna
gå att till konsumenterna hembjuda en
vara, till ett pris av 4 kr. över disk,
när varan kostar 2 kronor i framställning?
Det förefaller mig omöjligt kunna
gå i det långa loppet. Vi måste ändå
komma ihåg att margarinindustrien under
krisåren betydde en hel del för den
svenska folkförsörjningen och att den
med den varubrist som då rådde uppammade
en oljeväxtodling i detta land,
som säkert många sydsvenska jordbrukare
har satt och sätter stort värde på.

Den som har varit aktiv jordbrukare
ända sedan 1920-talet har inte kunnat
undgå att göra den iakttagelsen, att det
nästan är ett heligt sakrament för en
del människor att söka vältra stenar i
vägen för utvecklingen. Vi minns ju hur
man till och med föreslog att man skulle
färga margarinet — om med anilin
eller något annat vet jag inte. Det erinrar
om hur de engelska textilarbetarna
slog sönder spinnmaskinerna, när
dessa kom i slutet av 1700-talet. Den
som sett litet i de svenska hävderna
känner till de svenska böndernas reaktion
när järnvägarna sträckte ut sig
över vårt land och forskjutsarna upphörde.
De trodde att de skulle bli utan
levebröd, och det gav en stark återklang
i bondeståndet på den tiden.

Jag tror att vi skall vara försiktiga.

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Jag har varit aktiv jordbrukare under
huvuddelen av mina mannaår. Vi skall
akta oss att inte eftervärldens dom faller
lika tung över oss som den gjort
över de bondeståndsrepresentanter som
höll på att begå harakiri inför utvecklingen
på kommunikationernas område.

Jag skall inte stå här och propagera
för att vi ytterligare skall fördyra en
vara som framställes på ett hygieniskt
sätt i en modern industri —- en margarinpropaganda
vare mig ock fjärran
—- men var och en måste ha rätt till
fritt val när det gäller denna konsumtion.
De frihetens riddare, som vi hörde
under onsdagen, torsdagen och praktiskt
taget hela fredagen, har i dag vänt
kappan efter vinden, men det må vara
deras sak. Vad skulle jag säga, om herr
Norup ville ha accis på min konfektionssydda
kostym, som jag är mycket
belåten med, enbart därför att herr
Norup skulle kunna skaffa sig en skräddarsydd
kostym till lågt pris. Jag tror
att jag skulle ha full anledning att
starkt protestera mot en sådan åtgärd.
Tänk om Sveriges hantverksförbund
kommer fram med en propå i den riktningen
med hänsyn till att konfektionsindustrien
kan framställa en många
gånger lika bra eller bättre vara till
praktiskt taget halva priset. Jag tror
inte att det är förmätet att göra en sådan
jämförelse.

När det gäller det långsiktiga program
som jordbruksministern här skisserat
kan jag följa honom ett gott stycke,
men jag ställer mig en smula skeptisk
till utslaktningen. Det blir mycket
svårt att kontrollera att inte djurstammen
bygges upp igen. Däremot tror jag
att den odlade jord, varpå den mjölk vi
vill tvinga tillbaka är baserad, skulle
kunna planteras med skog. Det är
åtgärder, som verkar på lång sikt,
men, om de skulle kunna stödjas, kanske
det blir en verkan på kort sikt. Vi
har emellertid områden med kargt klimat
i vårt land, där jordbruket inte

på samma sätt som i Sydsverige kan
lägga sig till med produktion av vegetabiliska
produkter. Norr om Dalälven är
jordbrukarna hänvisade till att utnyttja
sina foderskördar. Dessa problem får
vi nog ha i blickpunkten, när vi går att
ta itu med detta, och vi får under övergångstiden
se till att på något sätt stödja
de jordbrukare som kommit upp i ålder.

Jag håller med herr Hseggblom, när
han med vemod talade om den jord
våra förfäder har odlat. Jag är införstådd
med hans känslor, men det lär
vara en god sak att inte ge sig hän
åt känslotänkande. Jag har den största
respekt för deras odlargärning, och det
kan även för mig kännas vemodigt att
de monument över svensk idoghet som
de svenska stengärdesgårdarna utgör
en dag skall vara övervuxna av skog.
Men denna odlade jord har fyllt sin
uppgift under en epok, och det finns väl
ingen återvändo från den utvecklingen.

Jag såg i morse en uppgift om att jordens
befolkning växer med 123 000 per
dag. Detta innebär att vi på en vecka får
närmare en miljon människor mer att
mätta här i världen. Det är mot bakgrunden
av detta perspektiv som jag
vill lägga statsrådet om hjärtat att vi
på allt sätt skall kunna lindra nöden ute
i världen och därför hålla fru Erikssons
och herr Palmes motion i varm
åtanke.

Jag är alldeles övertygad om att om
man vill att detta problem skall lösas i
lugn och ro och med det rådrum som
kräves för att åtgärderna såväl på kort
som lång sikt skall bli av bestående värde,
är det värdefullt att så många som
möjligt bifaller reservationen i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 och utskottets
hemställan i utlåtande nr 26,
som jag ber att få yrka bifall till.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag uraktlåt i mitt förra
anförande att gå in på detaljer när det

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

gäller dessa långa perspektiv, ty jag anser
det inte vara möjligt att ta upp dem
i dag, trots att det kunde vara intressant.

Jag har också intresserat mig för jordens
befolkning och för hur det står till
på det här klotet, och även jag kan dra
längre gående slutsatser. Jag hinner
emellertid inte motivera dem.

Vi skall vara försiktiga med att lägga
igen åkerjorden, även om detta kan
vara motiverat sett på längre sikt. Ett
sådant uttalande måste emellertid göras
synnerligen nyanserat. Herr Lindström
resonerar som om han tänkte enbart på
det dagsaktuella läget, men vi bör försöka
komma överens om ett mera långsiktigt
betraktelsesätt. Det är mycket intressant,
kanske också nödvändigt, att
syssla med frågan hurudana förhållandena
kan bli i framtiden.

När man lyssnar på socialdemokraterna
här i dag, så undrar man om de
har blivit överansträngda av den jordbrukspolitik
som förts under de senaste
sex åren och som de varit med om att
föra. Det förstår jag i så fall. De har
varit med om mycket, som jag inte velat
vara med om. Det är därför lätt att
förstå om pendeln nu har slagit över.
Det känns förmodligen trevligt att vara
litet fri igen. Men det får väl vara måtta
på friheten också!

I dag förefaller det som om socialdemokraterna
var tillbaka till 1932. Jag
har den Sköldska jordbruksbroschyren
från det året hemma i mitt bibliotek,
och i den säges bl. a., att socialdemokraterna
aldrig kan vara med om att
fördyra de fattiga folkgruppernas matfett.
Och efter det införde man på herr
Skölds initiativ margarinaccisen!

Herr andre vice talmannen tog ledningen
av förhandlingarna.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det i
längden går att undvika detta problem.

En gång måste vi ta tjuren vid hornen
■—• och alla tjurar är ju gudskelov ännu
inte avliornade. Ju förr detta sker, desto
fortare slipper vi svårigheterna. Och
som den ärlige liberal herr Svensson i
Ljungskile är, vill han säkert inte ha
någon »byxaccis» — om jag får kalla
den så.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är ense med herr
Lindström om att vi säkerligen måste
diskutera många frågor på längre sikt
och att det är många saker som får läggas
annorlunda. Men därmed slipper vi
ju inte ifrån dagens problem. Och det
är detta som är det märkliga här i debatten,
att ni socialdemokrater har motiven
i ett plan och slutsatserna i ett
annat.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi håller oss till det
problem som vi nu skall diskutera, tror
herr Svensson i Ljungskile inte då, att
smörförsäljningen under den tid rådrummet
varar kan bli mindre, om man
har en prisspänning av 2 kronor på ett
lägre pris? Kan inte margarinköparna i
vredesmod över att priset på margarin
höjts med 50 öre bli så irriterade, att
de inte bryr sig om att köpa något smör
alls?

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Tillåt mig att ett ögonblick
haka på vad min färgstarke bänkkamrat
slutade med, nämligen prisspänningen
mellan smör och margarin. Jag
tänker där dra fram en synpunkt, som
kanske inte kommit fram tidigare. Men
om den har kommit fram, så ber jag om
kammarens överseende.

Enligt utskottets utlåtande och reservationen
skall vi få en mindre prisspänning
mellan smör och margarin. Den
skall bli 2 kronor. Jag tror att det är
alldeles likgiltigt hur det sker, tv det

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

blir ändå en viss initialverkan när det
sker. Jag tror att just höjningen av margarinaccisen
med 50 öre plus den samtidiga
prissänkningen på smöret kommer
att ha den verkan att folk så att
säga dragés från margarinet till smöret
— och detta är väl just vad båda parter
i det här fallet hoppas på att åstadkomma.
Jag hoppas det är rätt uppfattat
att man vill ha en förskjutning av
konsumtionen från margarin till smör.

Låt mig sedan ett ögonblick gå över
på en annan detalj, nämligen produktionsbegränsningen.

Det har — kanske litet överdrivet
skämtsamt — vid något tillfälle sagts
eller skrivits, att det mest radikala sättet
att komma till rätta med överproduktionen
i landet vore att sälja Skåne
och plantera skog norr om Dalälven.
Jag vill protestera i varje fall mot den
senare delen härav, eftersom jag tror att
det ligger något litet allvar bakom det
förslaget. Jag har nämligen vid flera
olika tillfällen hört dessa synpunkter
framföras, att det vore meningslöst att
bedriva jordbruk i Norrland. När det
nu är nödvändigt att minska produktionen
av vissa jordbruksvaror — och det
tror jag det är — bör naturligtvis också
vi norrut ta vår andel av denna minskning.
Men jag vill ändå säga, att den
del som vi, som bor norr om Dalälven
eller i varje fall i Norrland, bär ansvaret
för av den samlade jordbruksproduktionen,
är så liten, att den inte inverkar
så värst mycket på denna överproduktion.
Därför tycker jag inte vi
har samma anledning att ta fullt så allvarligt
på den saken. I den mån det
går bör dock även vi inom rimliga
gränser göra vad vi kan.

Därmed är jag inne på den lilla detalj,
som jag egentligen tänkte beröra,
nämligen utslaktningen av dessa 200 000
eller 250 000 kor. Jag noterar med stor
tillfredsställelse jordbruksministerns uttalande
på den punkten, att jordbruksministern
var tveksam om delta som han
6 — Andra kammarens

sade mycket allvarliga ingrepp. Nu har
ju varken jordbruksnämnden eller jordbruksministern
tagit ställning till denna
fråga än. Det har också sagts i jordbruksutskottets
utlåtande, där både majoriteten
och reservanterna är på samma
linje, att denna fråga måste närmare
utredas, innan man kan ta ställning till
förslaget.

För oss i Norrland — det har framhållits
många gånger tidigare — är ju
de naturliga förutsättningarna sådana,
att vi inte bara kan ändra vår produktion
så att säga efter avsättningen. Det
går inte heller att minska mjölkproduktionen
utan ganska allvarliga verkningar.
Det har redan nu på många håll inträtt
en stark minskning, som tagit sig
uttryck i att man på många områden är
i färd med att exempelvis dra in mjölkbillinjerna
inom vissa trakter, därför att
det blir för små kvantiteter. Detta har
medfört svårigheter för dem, som fortfarande
är kvar i de trakterna och som
vill producera mjölk. Samma effekt
skulle givetvis en sådan här utslaktning
ha. Jordbruksministern drog en parallell
med skofabrikationen, där det gällde
en omläggning av produktionen. Det ligger
mycket i den parallellen. När det
gäller det norrländska jordbruket är det
emellertid mycket svårt att övergå från
en produktion till en annan. Då har vi
inte mycket att välja på.

Jag skall inte förlänga debatten mer.
Jag vill bara för min del säga att jag
hoppas att jordbruksministern alldeles
speciellt tänker på de norrländska bygderna,
när han funderar på denna fråga
om utslaktningen. Det kan ju tänkas
att man bör utforma sådana åtgärder
olika för olika landsdelar, beroende på
förhållandena på olika håll.

Jag vill sluta med att instämma i min
ärade bänkkamrats önskemål beträffande
den internationella hjälpverksamheten.
Jag liar också på nära håll haft tillfälle
att se en del lidanden inom de
underutvecklade länderna, och jag tror

protokoll 1958. Nr 18

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

det vore mycket önskvärt, om vi kunde
finna en lösning på detta problem genom
att samtidigt som vi får avsättning
för vårt överskott lämna hjälp till dessa
olyckliga människor.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jordbruksministern
konstaterade att vi har börjat en kris,
men inte en kris i jordbruksfrågorna,
och att snedvridningen av produktionen
är flera år gammal. Jordbruksministern
konstaterade också att vi följer konventionella
linjer när det gäller jordbrukets
rationalisering på litet längre sikt. Jag
instämmer i det sista, men jag vill också
påminna om en debatt, som vi höll
här för någon tid sedan, då vi resonerade
om jordförvärvslagens vara eller
inte vara. Vidare vill jag påminna om
att det många gånger har framhållits,
att vi nu har haft en tioårsperiod på
oss för att konstatera, hur den rationaliseringsverksamhet
fungerar, som statsmakterna
gick in för 1947.

I denna kammare träffas så gott som
dagligen jordbruksministern, chefen för
lantbruksstvrelsen och chefen för lantmäteristyrelsen.
Jag skulle vilja hemställa
till jordbruksministern att ta en
pratstund med dessa båda herrar för
att undersöka, om det inte är på tiden
att vi nu sätter till en utredning eller
ger sittande utredningar direktiv, som
möjliggör för dem att undersöka, hur
denna rationaliseringsverksamhet för
närvarande är organiserad och hur den
i fortsättningen skall bedrivas då det
gäller såväl organisationen som de lagar
och förordningar, som man har att
följa i dessa frågor.

Jag vet mycket väl att på ett visst avsnitt,
nämligen fastighetslagstiftningen,
har vi sedan länge -— tyvärr mycket
länge — en kommitté som har hand om
den saken. Men beträffande själva organisationsfrågan
och de lagar och förordningar,
som kanske hindrar en rik -

tig och vettig utveckling på detta område
— jag kan nämna jordförvärvslagen,
den har jag redan talat om, vanhävdslagen,
skogsvårdslagstiftningen
och bolagslagstiftningen — finns det
ännu mycket att göra, om man skall nå
ett resultat.

År 1947 trodde vi att den här krisen
inte skulle behöva komma genom att rationaliseringen
men även produktionsminskningen
skulle kunna klaras med
de medel som vi då tillskapade. Jag
bara konstaterar, att så tyvärr inte har
skett.

Jag konstaterar också att här råder
delade meningar om vilken väg vi skall
gå, huruvida vi skall slakta ned kor,
lägga igen åker eller på annat sätt klara
svårigheterna på längre sikt. Även här
behövs tydligen en översyn och utredning.
Jag vill inte nu säga, hur jag själv
ser på de här frågorna — det skulle
föra alldeles för långt — men jag tror
det behövs en grundlig översyn för att
konstatera, vilken som är den lämpligaste
vägen på längre sikt.

Det är emellertid inte den frågan som
dagens utskottsutlåtande gäller, utan det
avser jordbrukets bekymmer på kortare
sikt. Det är att beklaga, att den frågan
får behandlas på grundval av fem motioner
och inte en regeringsproposition,
som hade varit det naturliga.

Nu anser jordbruket att det är nödvändigt
att åtgärder vidtas så snabbt
som möjligt. När jag hör de statistiska
uppgifter som snurrar runt i debatten,
om konsumtionen av smör och margarin,
om antalet barnfamiljer o. s. v. som
herr Kilsmo drog upp, kan jag bara
göra den reflexionen, att lögn komponeras
på ett särskilt sätt. Det stämmer
nog bra i detta fall. Jag tror det finns
vissa skikt i vårt samhälle som kanske
kommer att drabbas av en höjning av
margarinpriset, men jag vill i det läge
vari vi nu befinner oss inte undandra
mig ansvaret för att vi följer i stort sett
den linje som jordbruksnämnden har

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

förordat. Jag gör det på i huvudsak de
skäl som jordbruksnämndens talesman
här, herr Ahlsten, har framlagt. Jag
kommer alltså att stödja reservationen
i utskottsutlåtandet nr 26, och jag följer
även reservationen till utskottsutlätandet
nr 18 med den förhoppningen, att
handelsministern prövar möjligheterna
att klara av de olägenheter som gränshandeln
onekligen innebär. Det har
tydligen inte skett, att döma av att vederbörande
inte fick något svar på den
fråga som framställdes i det avseendet.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall tala om ett så
stort ämne, att jag hoppas kunna fatta
mig kort.

Vi är säkert många här i kammaren
och ute i landet som välkomnar det
initiativ som tagits av fru Eriksson i
Stockholm och fru Ekendahl i riktning
att höja bidraget till den internationella
hjälpen. För något mer än en månad sedan
hade vi att ta ställning till ett liknande
förslag, men kammaren ansåg
sig då inte ha råd att anslå ytterligare
100 000 kronor till UNICEF:s hjälpverksamhet
bland världens svältande
barn. I dag rör vi oss med avsevärt
större summor.

Något har också förhållandena ändrats,
och hjälpbehovet har ökat bl. a.
på grund av tillkomsten av nya flyktingskaror
i Nordafrika och genom att
den amerikanska livsmedelshjälpen till
de europeiska flyktinglägren har dragits
in. Detta gör att dagens förslag har
stor aktualitet.

Ändå anser jag att det belopp som nu
har nämnts är av sådan storleksordning,
att vi måste noga överväga ett
eventuellt beslut. Vi får inte binda oss
för en utgift på ett enda område, så att
detta inverkar ofördelaktigt på andra
utgifter av lika stor betydelse.

Vi skulle enligt motionen anslå 9 miljoner
kronor till inköp huvudsakligen

av smör. För att ge det rätta perspektivet
åt den siffran får jag nämna att
hela vårt nuvarande anslag till den internationella
hjälpverksamheten inte
överskrider 21 miljoner kronor. Jag är
rädd att det kan få icke önskvärda konsekvenser
om vi binder oss vid en insats
som kan hindra aktivitet på andra
områden av det internationella samarbetet
och om vi binder oss för ett beslut
som kan tydas så att vi främst vill bli
av med vårt överskott av smör. Det är
naturligtvis bra om vi kan använda vårt
överskott av smör till att täcka brister
på andra håll, men jag fruktar att en
närmare granskning av förhållandena i
världen skall visa, att det kan bli svårt
att hjälpa genom att sända smör till
europeiska, arabiska eller andra flyktingläger,
och det torde inte heller vara
ett lämpligt medel att avhjälpa nöden i
de underutvecklade länderna — här har
nämnts länder i Asien och Afrika. I de
trakterna av världen är smör en okänd
vara, och man saknar möjligheter att
förvara smör. Man kan möjligen transportera
smöret till dessa länder, men
där torde det smälta bort långt innan
det nått mottagarna. Torrmjölk används
visserligen, men den feta torrmjölk som
det i detta sammanhang måste bli tal
om, är av mycket begränsad hållbarhet.
Man kan möjligen smälta smöret, och
det har vi gjort vid en del sändningar,
exempelvis till Pakistan.

I den motion jag nämnde, som tidigare
avslagits, hade den summa som begärdes
begränsats till 100 000 kronor.
Att summan inte togs till större berodde
inte bara på hänsyn till vårt ekonomiska
läge utan också på att vi har andra, lika
viktiga uppgifter inom det internationella
samarbetet. Jag skulle tro att vi
mycket snart står inför nödvändigheten
att höja våra bidrag till vissa FNorgan
som en följd av beslut som fattades
vid FN:s generalförsamlings senaste
möte.

Det är detta som gör att jag tror vi

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

måste gå fram försiktigt när det gäller
att fatta beslut i den föreslagna riktningen.
En annan sak är om vi helt
omprövar vår inställning i avsikt att
göra en kraftinsats på det internationella
området. Vi måste då ha klart för
oss konsekvenserna av beslutet. Vi måste
med andra ord vara beredda att fullfölja
beslutet och inte låta det bli en
engångsföreteelse och därigenom kanske
skapa bitterhet bland människorna
i de underutvecklade länderna eller
flyktingarna i lägren. Det förpliktar att
kunna uppträda som givare i sådana
här sammanhang.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
uttrycka min glädje över det initiativ
som tagits till ökad hjälp. Jag vill samtidigt
uttrycka en förhoppning att det
skall leda till att vi bättre förstår våra
möjligheter och skyldigheter, och jag
anser att frågan bör ytterligare utredas.

Herr SETTERBERG (h):

Herr talman! Jag skall i den här debatten
inskränka mig till den fråga som
rör den s. k. öresundshandeln. Trots att
jag är väl medveten om den stora betydelse,
som en begränsning av öresundshandeln
i dagens läge har för Sveriges
jordbruk, vill jag framhålla att frågan
är av betydelse inte enbart för jordbrukarna
utan i precis lika hög grad för
handeln.

Jag tillhör dem som rent principiellt
är anhängare av en fri handel. Jag vill
ha sagt detta för att inte något missförstånd
skall uppstå när jag nu säger, att
såsom situationen utvecklat sig kan jag
inte ens med min principiella bakgrund
förstå annat än att man nu måste ingripa.
Det är i själva verket inte heller
fråga om fri handel eller inte, eftersom
man inte kan tala om fri handel samtidigt
som de varor det gäller i hög grad
är reglerade vad priserna beträffar.
Därtill kommer att det inte länderna

emellan förekommer någon i egentlig
mening fri handel.

Vi har en i traditionell mening av alla
parter accepterad gränshandel, den s. k.
lilla gränshandeln, som vi inte vill
stävja. Det är den handel som gränsborna
i alla tider använt sig av. De har
helt enkelt gått till närmaste affär, oavsett
om den legat på andra sidan gränsen.
Efter kriget uppstod brist på olika
varor vid olika tidpunkter och i olika
länder, vilket gjorde att denna traditionella
gränshandel fick en starkt ökad
omfattning. Herr talman! Jag vill inte
ens rikta någon kritik mot den omfattning
gränshandeln i det läget fick, eftersom
man måste förstå att människorna
söker sig dit där varorna finns. Vi hade
då också på båda sidor gränserna under
hela krigstiden fått avvara sådana
förnödenheter som vi tidigare vant oss
vid att betrakta som oumbärliga.

Den situation som gäller i dag är
emellertid helt annorlunda. Vi har här

1 landet de viktigaste av de aktuella varorna
prisreglerade, vilket gör att vi
icke kan konkurrera på lika villkor. Vi
har accepterat denna prisreglering, men
vi kräver då också att gränshandeln
hålles inom en vettig ram. Det finns
ingen fullständig statistik över de totala
införselkvantiteterna, men det är uppenbart
att det rör sig om stora mängder.
Vid kontroll i Hälsingborg måndagen
den 24 februari i år införde de

2 500 inkommande resenärerna i medeltal
9,5 kg livsmedel. I Malmö har
man beräknat att 70 procent av alla resande
medförde i Köpenhamn inköpta
livsmedel. Man får naturligtvis förstå
husmödrar som reser över för att göra
sina inköp när man läser annonser införda
i våra tidningar. Jag skall som
exempel endast nämna en annons införd
i Nordöstra Skånes tidning, i vilken
det står att svenska biträden står
till förfogande, att varorna kan beställas
per telefon, att det fortfarande är
förmånligt att handla på andra sidan

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksreglermgsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

och speciellt i den affär det här gäller,
som har öppnats särskilt för att betjäna
de svenska husmödrarna. Det kan därutöver
framhållas, att det inom en radie
av 100 meter från landgångsbryggan
i Helsingör finns 12 speceriaffärer, som
alla skyltar svenskt och uteslutande levererar
sådana varor som svenskarna
med fördel kan köpa i Danmark. Av
dessa affärer är tio helt nya.

Det är glädjande, herr talman, att det
uppstått en så allmän opinion emot denna
gränstrafik. Jag vet inte någon tidning
som inte har reagerat, och i Aftonbladet,
som torde stå regeringen ganska
nära, skrev man för en tid sedan att
speceri- och livsmedelshandlarna i Hälsingborg
— KF ej undantaget — är förtvivlade.
»Deras dagskassor har sjunkit
katastrofalt. Även Mjölkcentralen i
Skåne har råkat i dilemma. Affärerna i
västra Skåne säljer nästan bara mjölk.
Smör, margarin och grädde köper nu
husmodern i Helsingör och Köpenhamn.
» Även tidningen Arbetet har reagerat
och meddelat att konsumtionsföreningen
i Kristianstad fått vidkännas en
hårdnande konkurrens av framför allt
den tilltagande s. k. gränshandeln.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
för att vi i bilden skall få in
även handelns svårigheter. Att vi alla är
medvetna om nödvändigheten av att
lösa jordbrukets svåra situation torde
vara klart. Jag ber därför att få begränsa
mig till detta och yrkar bifall till
jordbruksutskottets utlåtande nr 18.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att få
anföra några korta synpunkter.

Vad frågan om gränshandeln beträffar
måste jag bekänna att jag inte har någon
större sympati för något av de båda
framförda förslagen. Jag tror att kontrollsvårigheter
kommer att uppstå vare
sig det blir det ena eller det andra alternativet
som prövas, att undersökning -

en kommer att ta tid och att det kan bli
långa köer som hindrar den normala,
önskvärda, naturliga resandefrekvensen
och kontakten mellan de nordiska länderna
via sådana resor. Jag skulle för
min del gärna ha sett att man kunnat
komma fram till en enklare och mera
lättillämplig regel, som jag inte vill åtaga
mig att improvisera men som kanske
bara skulle innehålla bestämmelser om
en viss maximisiffra för antal kilogram
av reglerade varor, punkt och slut. Detta
skulle i så fall underlätta kontrollen i
mycket hög grad. En sådan anordning
är nu möjlig om kamrarna fattar olika
beslut och det blir tal om sammanjämkning.
Jag tycker det vore bra om man
fick denna chans till sammanjämkning
och kommer därför för min del att rösta
för utskottets förslag. Skulle det emellertid
visa sig att det i denna fråga, som
ju inte är partiskiljande, blir så att regeringsförslaget,
reservanternas förslag,
får majoritet i denna kammare liksom i
första kammaren, tillåter jag mig att
uppmana regeringen att inte alltför
länge pröva de — som jag befarar —
inte särskilt gynnsamma erfarenheterna
utan i stället efter relativt kort tid ta
upp frågan på nytt för att söka få till
stånd en enklare och mera praktisk
ordning, som bättre beaktar det ur nordisk
synpunkt mycket viktiga kravet
att resandetrafiken inte försvåras.

Vad beträffar den andra föreliggande
frågan har jag redan i replik sagt ett par
saker och anser mig nu därför inte böra
vidare förlänga debatten. Jag nöjer mig
med ett par mycket korta konstateranden.

Jag har observerat att de socialdemokratiska
talarna lider, inte av färgblindhet
utan av vad jag skulle vilja kalla
sockerblindhet. De observerar inte alls
att den ena linjen skulle medföra billigare
socker för konsumenterna, detta
trots att, enligt vad jag låtit mig förtäljas,
reaktionen mot punktskatten på socker
i socialdemokratiska kretsar var

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

mycket stark. Men nu förefaller det som
om glasögonen inte släpper igenom något
intryck av att sockret är med i ekvationen.
Vi förstår orsaken till denna
tillfälliga blindhet!

Vidare vill jag bara än en gång understryka,
att när margarinaccisen här i
landet verkligen var hög, när margarinet
var fördyrat i dagens penningvärde
räknat med 1: 70 per kilo och när vi
inte hade något smöröverskott, då vände
sig socialdemokraterna mot våra förslag
om en något lägre accis. Men i dagens
läge, när margarinaccisen är mindre än
hälften av vad den var då och när man
verkligen har en smörkris, då förefaller
det som om man på socialdemokratiskt
håll ville göra gällande att det närmast
är en förbrytelse att vilja rubba på margarinskatten,
trots att detta kan ske som
ett led i ett system som samtidigt förbilligar
konsumtionen och sänker levnadskostnaderna.
Det är detta som jag tycker
är en märklig ståndpunkt.

Herr Gustafson i Dädesjö har tidigare
i dag sagt ungefär så här: Det är möjligt
att vi under mer normala arbetsförhållanden
för riksdagen skulle ha kunnat
fortsätta resonemanget mellan berörda
parter för att komma till enighet.
I den stilen föll hans ord. Det tyckte
jag lät som ett rätt förnuftigt erkännande.
Det är brådskan som gör, menar
herr Gustafson i Dädesjö, att man inte
kunnat tala sig till rätta i denna sak
utan att den har slagits upp på det överraskande
sätt som nu har skett.

Det är också märkligt att konstatera
att dessa panikreaktioner, som statsrådet
talade om, tydligen finns på det
socialdemokratiska hållet; för en vecka
sedan ville man inte höra talas om att
något skulle ske, innan riksdagen åtskildes,
men ett par dagar senare var man
färdig att komma med förslag.

Jag har inte ändrat den mening jag
haft i många år, att man skall iaktta
stor försiktighet och återhållsamhet när
det gäller att fördyra sådana varor som

margarin och att man mycket omsorgsfullt
måste beakta verkningarna på levnadskostnaderna.
Men jag anser att det
måste vara någon konsekvens i statsmakternas
inställning från tid till annan
i fråga om margarinbeskattningen.
Jag anser också att det föreligger en
moralisk skyldighet för statsmakterna
att beakta de förpliktelser mot jordbruket
som har ingåtts, förpliktelser som —
jag instämmer här helt med jordbruksministern
— inte kan preciseras i någon
bokstavstolkning av den ena eller andra
paragrafen men som ändå i ett så riskfyllt
och besvärligt läge som dagens förefaller
mig vara uppenbara. Detta, att
jag anser det föreligga en moralisk förpliktelse,
är den enda orsaken till att
jag möjligen någon gång under behandlingen
av denna fråga har höjt rösten
och sagt, att det är vår plikt att medverka
till att det blir någonting gjort.
Om man sedan väljer den ena eller andra
metoden spelar mindre roll, men jag
tycker att det är önskvärt att man såvitt
möjligt handlar i samförstånd med jordbrukets
egna organisationer i ett läge
där — det måste envar som vill vara
uppriktig erkänna — dessa organisationer
visat måttfullhet och vilja att på näringens
vägnar själva åta sig uppoffringar,
en måttfullhet och vilja som jag
tycker förtjänar allt beröm.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin säger att
han inte gillar något av förslagen i jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, varken
utskottets eller reservanternas, utan hellre
vill ha något mitt emellan. Ja, så blir
det väl, om vi får en sammanjämkning.
Fattar kammaren ett beslut, som är
skiljaktigt mot första kammarens, kommer
väl talmannen att ajournera sammanträdet
någon havtimme. Jordbruksutskottet
har spikat ett sammanträde,
och förslag till sammanjämkning föreligger
färdigt i detalj. Detta samman -

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

jämkningsförslag går ut på en kvantitet
av 3 kilo, alltså ungefär vad som herr
Ohlin vill ha.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin försökte sig
på en diagnos av socialdemokraternas
påkomna plågor. Jag vill bara säga till
herr Ohlin, att färgblindhet är en betydligt
lindrigare sjukdom än sockersjuka.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev litet fundersam
över herr Ohlins brasklapp. Han sade
att man bör handla i samförstånd med
jordbrukets organisationer. Nu har jag
under de senaste minuterna suttit och
granskat voteringsresultatet i första
kammaren. Jag har därvid rörande
gränshandeln funnit, att om herr Ohlins
partivänner här i kammaren i samma
utsträckning som i första kammaren antingen
röstar med reservationen eller
också avstår, så vinner propositionens
linje även här.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill ge uttryck åt den
meningen, att jag tror att herr Ohlin
allvarligt vill bemöda sig om att finna
en gemensam nämnare för att lösa den
här frågan. Själva ambitionen finns
alltså.

Men vad sakfrågan beträffar kvarstår
alltjämt de reaktioner som jag tror man
måste fästa den största vikten vid i detta
sammanhang, och jag menar nog att herr
Ohlin bör vara en av de första i denna
kammare som är lyhörd för reaktionen
inte minst på norskt håll, där man i
detla fall på välgrundade anledningar
preciserat cn ståndpunkt. Vad som här
kritiserats är storleken av missbruket
och överslagen i gränshandeln under
den period när det förekommit, som

byggt på den absoluta omöjligheten att
tillämpa de hittillsvarande reglerna.

Detta är en av orsakerna till att det
varit nödvändigt att skapa andra och
enklare regler. Det har kunnat räcka
med detta, ty det har kanske också varit
överslag i beskyllningarna mot gränsbefolkningen,
såväl när det gäller Norge
som när det gäller Danmark, att alla
skulle vara inställda på att göra affär i
denna gränstrafik. Så är ändå inte förhållandet.
Men om det under den senaste
tiden varit så, att bestämmelserna inte
kunnat tillämpas på grund av att tullpersonalen
saknat möjligheter till kontroll,
så behöver ju inte nödvändigtvis
samma omständigheter inverka, om vi
får de justerade bestämmelser som föreslås
i propositionen.

För min del är jag övertygad om att
dessa åtgärder är tillräckliga i det aktuella
läget för att disciplinera och ordna
gränshandeln. Jag tycker att den allvarliga
reaktionen i båda våra nordiska
grannländer bör tillmätas betydelse.
Dessutom vet herr Ohlin — han åberopade
det själv — att förslaget inkluderar
ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
därest det visar sig att missbruk förekommer
i en utsträckning som inte bör
medges, korrigera bestämmelserna. Detta
vill jag för min personliga del uttolka
så, att Kungl. Maj :t inte bara har en rättighet
utan också en skyldighet att ingripa.

Jag tror inte det vore välbetänkt att
kammaren vid denna tidpunkt låste fast
sig för en kompromiss som innebure,
att den gräns komme att överskridas,
som ur de nordiska ländernas synpunkt
anses vara nätt och jämnt acceptabel.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

.lag är naturligtvis glad att jordbruksministern
här så klart uttalat, att han
anser att regeringen har en förpliktelse
att också använda denna fullmakt, om
detta visar sig motiverat. Jag tror nämligen
att det är mycket stor risk för att

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958
Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen

det kommer att bli kontrollsvårigheter
och köer och därmed ogynnsamma verkningar
för den fullt naturliga och önskvärda
resandetrafiken mellan de nordiska
länderna.

Närmast begärde jag emellertid replik
för att säga till herr Hansson i
Skegrie, att han skulle i hög grad missförstå
mig, om han trodde att jag menar,
att vi här i denna kammare alltid skulle
ta den ställning som jordbruksorganisationerna
önskar. Det föreligger ju i fråga
om smör- och margarinpriserna en,
skall jag kalla det för överenskommelse
mellan den statliga jordbruksnämnden
och organisationernas förhandlare. Detta
tycker jag är någonting som man från
olika håll framhållit vara ett viktigt faktum,
och det är därför jag för min del
fäste stort avseende vid det. Däremot
föreligger ingen särskild överenskommelse
när det gäller gränstrafiken.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern säger
att det är omöjligt att tillämpa de
nuvarande bestämmelserna för gränstrafiken.
Det har man inte heller försökt.
Hade generaltullstyrelsen och övriga
tullmyndigheter tillämpat dem strikt
från början, hade detta spektakel aldrig
uppstått.

Vare sig de fem kilona delas upp på
smör och margarin eller består av andra
livsmedel, måste väl kvantiteten kontrolleras.
Det har också stipulerats att varor
får införas för högst 275 kronor.
Vilka bestämmelser som än införes,
kommer man emellertid att försöka
kringgå dem.

Herr Ohlin talade om de långa köerna.
Ju större kvantiteterna är, desto
längre blir köerna, det kan vi inte komma
ifrån.

Vidare har det talats om att man
kanske olagligt tillämpar bestämmelsen
om ett maximum av 10 kilo. Man skulle

på smörmarknaden

inte få ha så mycket. Vid kontroll visade
det sig att man hade 9,5 kilo.

Statsrådet anser det inte lämpligt
med en kompromiss. Då kan man väl
inte komma någon vart. Man kan väl
inte jämt tillämpa den taktik, som faktiskt
blivit vanlig i detta hus: Får jag
inte som jag vill, blir det ingenting alls!
Så var det i går, och det tycks bli likadant
i dag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I en brasklapp talar
herr Ohlin om en eventuell kompromiss,
som han ansåg sig böra framkasta förslag
om. Den möjligheten finns inte
med mindre än att alla folkpartister i
denna kammare röstar med utskottet.
Om så inte sker, är herr Ohlins uttalande
icke aktuellt. Jag vill bara slå fast
detta.

Från statsrådet har jag ännu inte fått
svar på den fråga, som jag anser bör besvaras
i detta sammanhang, nämligen i
vilken form regeringen skulle ha bragt
frågan om smöröverskottet under riksdagens
behandling, om den inte hade
kommit i den form den har?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag blev förekommen av
herr Hansson i Skegrie. Jag anser som
han att man verkligen kan ifrågasätta
vad en kompromiss på denna punkt
skulle tjäna till. Jag vet att herr Ohlin
hyser stort intresse för det nordiska
samarbetet och jag förstår att han vill
försöka tillmötesgå önskemål, som jag
vet att vårt västra grannland har. Men
herr Ohlin vet lika väl som jag att vi
tillmötesgår inte ett önskemål genom att
fastställa en gräns som också inkluderar
margarinet.

Jag vill bara fästa kammarens uppmärksamhet
på att den reaktion, som
utskottsutlåtandet har framkallat i våra
grannländer, kommer att bestå, även

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbrultsregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

om mot all förmodan en kompromiss
med en något lägre siffra skulle komma
till stånd.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Först skall jag be att
få till jordbruksminister Netzén uttala
mitt tack och min glädje för den realistiska
syn som kommit till uttryck i hans
anförande. Jag hoppas att han i den arbetsuppgift
som anförtrotts honom skall
lägga realistiska näringspolitiska aspekter
även på jordbruket. Under en alltför
lång följd av år har vi som jordbruksministrar
haft romantiker som
har nekat att se realistiskt på jordbruket,
oavsett vilken politisk färg de haft.
Det kan tyckas egendomligt att beteckna
jordbruksminister Norup som romantiker,
men jag menar i fråga om jordbrukspolitik.

Jag skulle också vilja understryka vad
jordbruksministern har sagt: Försök
stoppa alla onödiga torrläggnings- och
andra arbeten, utdikningar m. m., och
se till att man på detta område kommer
till rätta med den förstörelse som skett,
inte minst av flora och fauna. Med utgångspunkt
från den deklaration, som
jordbruksministern har gjort, kan man
nog förutsätta att han kommer att vara
mycket restriktiv i dessa hänseenden.

Jag begärde närmast ordet för att säga
ett par ord om statens jordbruksnämnds
uttalande. Det enda resultatet
av utslaktningsbidragen blir väl att man
slaktar odugliga kor och att vi får ha
de andra kvar. Detta kommer att kosta
staten millioner kronor. Därför hoppas
jag, att jordbruksministern icke ens leker
med tanken på att vi skall offra
pengar på något, som är så litet matnyttigt.

Beträffande margarinet och margarinpriserna
har jag förut deklarerat att
jag anser att varken tjänstemän eller
arbetare, som är bundna av avtal, har
något intresse av att mitt under en

avtalsperiod denna viktiga vara fördyras.

Vad beträffar margarinpriset har jag
förut deklarerat, att vi inte har någon
anledning att mitt under en avtalsperiod,
när både tjänstemän och arbetare
är bundna av avtal, fördyra sådana viktiga
varor.

Med anledning av herr Ohlins tal om
sockerblindhet vill jag säga, att han
väl hade den sjukan när vi beslöt om
punktskatterna. Om han nu menar att
vi skulle få någon sorts matfettsblindhet,
anser jag att det skulle vara lika olyckligt.
Jag hoppas att jordbruksministern
inte ger avkall på sin uppfattning om
margarinet, ty margarinpriset är redan
nu för högt både för konsumenterna
och med hänsyn till produktionskostnaderna
efter rationaliseringen inom
margarintillverkningen. Jag hoppas man
ser till att jordbruket inte rationaliseras
åt det hållet.

Jag gratulerar folkpartiet, som nu har
gjort en kovändning även i detta sammanhang.
I går och i förrgår fick vi
höra talas om vardagsmänniskor och
tvång m. m. och även om liberalismens
frihetslidelse. Nu tycker jag verkligen
att vi kan säga, att det bara har blivit
en margarinliberalism kvar av folkpartiet.
Det som hände i går i fråga om
pensionerna blev dyrt för de breda
folklagren, men om folkpartiet skall
fortsätta på denna väg, blir det oerhört
dyrt för både tjänstemän och arbetare.
Ni må också ta följderna!

Vad beträffar utskottets utlåtande nr
26 skall jag be att få yrka bifall till detsamma.
Jag fattar det så, att man vill ha
tid på sig för att överväga möjligheterna
att få fram någon lösning som kan
vara förnuftig och realistisk.

I fråga om utlåtandet nr 18 vill jag
säga att jag tror det vore lyckligt, om
Sveriges riksdag inte talade om nordiskt
samarbete bara när det gäller åtgärder
som kan drabba andra. Vi måste också
vänja oss vid att göra en praktisk insats

Nr 15

Lördagen den 26 april 1958

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

även då det är fråga om åtgärder som
kan drabba oss. Därför yrkar jag i detta
avseende bifall till reservationen till
utskottets utlåtande nr 18.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Vedertaget bruk och en
allmän uppfattning om relationerna till
våra grannländer bjuder starkt emot att
ha en inskränkning av gränshandeln.
Men på grund av krisen inom det svenska
jordbruket är det tydligen nödvändigt
att införa vissa begränsningar. Jag
hoppas dock att dessa skall kunna bli
av ganska kortvarig art. Krisen inom
själva jordbruket får ordnas på annat
sätt.

Båda de förslag vi här har att ta ställning
till innebär att vissa maximikvantiteter
skall fastställas för den mängd
fettvaror en resande skall få införa avgiftsfritt.
Förslaget bör givetvis bland
annat bedömas mot bakgrunden av gällande
regel, att avgift skall erläggas
oberoende av kvantitet med undantag
för kvantitet som kan anses motsvara
den resandes personliga behov.

Vad som huvudsakligen skiljer de
båda förslagen åt är ju att propositionen,
som stöds av reservanterna, förordar
en begränsning till 2,5 kg för smöret,
medan utskottsmajoriteten förordar
en något hårdare begränsning, nämligen
till 1 kg smör och 1 kg margarin. Personligen
tror jag att båda de framlagda
förslagen skulle bli besvärliga att tilllämpa.
En enklare och för de resande en
mera praktisk regel skulle vara att föreskriva
ett visst antal kilo avgiftsbelagda
livsmedel, det må vara smör eller andra
varor.

Om kamrarna skulle stanna inför olika
beslut, måste väl en sammanjämkning
prövas. Enda möjligheten att få en sammanjämkning
till stånd av t. ex. den utformning
som jag antytt är, att denna
kammare i dag antager utskottets förslag.

Med den här anförda motiveringen,
herr talman, kommer jag att att rösta
för utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Dahlén (fp), Wachtmeister (h), Rydén
(fp) och Neländer (fp).

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Den 26 februari i år
behandlade vi en annan fråga, som i
någon mån berörde smörfettsöverskottet,
nämligen frågan om borttagande av
skatten på gräddglass. Då ansåg man
sig inte kunna ta bort denna skatt, eftersom
denna skatt behövdes i statsbudgeten;
man kunde inte vara av med
denna inkomst. Nu har man i alla fall
från regeringssidan ställt en proposition
om ett anslag, som är större än det
belopp man då ansåg att man inte kunde
vara utan. Jag beklagar att inte riksdagen
även kunnat bifalla motionerna
angående borttagande av skatten på
gräddglass.

När jordbruksministern säger att det
ännu inte föreligger någon svårare kris
för jordbruket, så vill jag inte reservationslöst
understryka detta uttalande.
De stora ekonomiska svårigheter, som
börjar skymta, har bestått i höjda räntekostnader
och höjda produktionskostnader,
men priserna har i stort sett varit
vikande.

Det är riktigt som jordbruksministern
säger, att det är beklämmande att man
skall skära ner produktionsmedlen med
som i detta fall 250 000 kor, när hela
världen är i behov av bättre utvecklade
produktionsmöjligheter och när man i
stora delar av världen lider brist på
livsmedel. Jag vill uttala min sympati
för och mitt instämmande i den motion,
nr 533, som har väckts av fru
Eriksson i Stockholm om livsmedel till
svältande folk. Jag hoppas att vi även
inom jordbruket och dess ekonomiska
organisationer skall kunna begränsa
matfettsöverskottet med en eller annan

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Ändrade bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror

samt åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

åtgärd utöver dem som är aktuella för
dagen. Det finns flera sätt att hålla detta
överskott tillbaka, t. ex. en prisanpassning
när det gäller fettbetalning av
mjölk och återhållande av uppdrivna
mjölksiffror i vissa besättningar, där
den högsta produktionen ibland är dyrbar.

När man här understryker att det är
människornas konsumtionsvanor som
gjort att margarinkonsumtionen har fått
en så stor omfattning, så vill jag inte instämma
i detta. Enligt mitt sätt att se är
endast prisspänningen mellan smör och
margarin det avgörande. Det kan inte
vara på samma sätt som när man väljer
skor, att den ena människan väljer sandaler
och den andra något annat slags
skor. Jag tror att konsumtionens inriktning
helt beror på den prisspänning
emellan smör och margarin, som har
funnits och fortfarande finns.

Beträffande barnfamiljerna, som har
varit på tal, är det väl så att barnbidragen
är avsedda att underlätta för barnfamiljerna
att få billigare levnadskostnader.
Därför skulle man väl inte, så
länge vi har barnbidragen kvar, kunna
säga att man bär samma anledning att
skjuta fram barnfamiljernas problem.

Jag vill också understryka vad som
här sagts om gränshandeln. Det kan ju
inte vara riktigt att butiksägarna får stå
till tjänst med sina butiker och sina varor
för nödvändig service om man vänder
dem ryggen vid tillfällen då man
kan skaffa billiga varor i ett annat land.

Herr talman! Jag skall med detta be
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
nr 18 och till den reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande nr 26.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav beträffande
punkten A. propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen 11:493 av herr
Königson; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Königson be -

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i ämnet väckta motionen 11:493 av
herr Königson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
beträffande punkten B. propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jönsson i Gärds Köpinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 97 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

§ 9

Åtgärder på grund av situationen på
smörmarknaden (Forts.)

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder på grund av
situationen på smörmarknaden, för vilket
utlåtande redogörelse lämnats under
föregående paragraf, nr 8.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Nord m. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav först, i
fråga om punkterna A.—D., propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa punkter dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande delar; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkterna
A.—D. i utskottets utlåtande nr
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 103 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande delar.

Punkten E. i)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationén
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
E. 1) i utskottets utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Lördagen den 26 april 1958

Nr 18

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 103 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen beträffande
denna punkt.

Punkterna E. 2 och F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren nu, kl. 18.27, att ajournera
sammanträdet till kl. 21.00.

§ 11

Då kammaren åter sammanträdde kl.
21.00 anmäldes till bordläggning

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
memorial nr 2, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande utskottets utlåtande nr 1
i anledning av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin, som
förbrukas vid användning av motorredskap
i skogsbruket;

jordbruksutskottets memorial nr 27,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om åtgärder på grund av
situationen på smörmarknaden; och

särskilda utskottets memorial nr 2,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om dels förslag till godtagande
av principer för en lagfäst tillläggspensionering
samt riktlinjer för
det fortsatta arbetet på pensioneringens
genomförande och dels förslag om
vissa sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

§ 12

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 556, av herr Senander m. fl. i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 157, angående pensionsreglering för
statsanställda m. in.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 210, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling åren
1957 och 1958 vid dess nionde ordinarie
möte fattade beslut;

från bevillningsutskottet:
nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i
gällande avtal angående utövandet av
statens tobaksmonopol;
från bankoutskottet:
nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan;
och

nr 232, i anledning av väckta motioner
om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem
in. in.;

från tredje lagutskottet:
nr 270, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Nr 18

Lördagen den 26 april 1958

angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469); samt

från sammansatta stats- och tredje
lagutskottet:

nr 271, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
22 maj 1953 (nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m.;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av
de allmänna läroverken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa följdfrågor
i anledning av skolstyrelsereformen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

220, i anledning av Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 1 under sjätte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Statens
bilinspektion: Avlöningar;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till inred -

ning och utrustning av nya lokaler vid
universiteten och karolinska institutet;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om häkteslokaler
i Örebro;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen m. m.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till
Vissa kostnader i anledning av allmänna
val;

nr 226, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser kammarkollegiet; nr

227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms
län;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande av
beskickningsanläggningar i Moskva och
Stockholm;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts

Söndagen den 27 april 1958

Nr 18

proposition angående löneförmåner
m. m. för viss läkarpersonal;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare; nr

268, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under tionde

huvudtiteln gjorda framställning om
statsgaranti för budgetåret 1958/59 för
lån till hantverks- och småindustriföretag
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1958/59 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.03.

In fidem
Gunnar Britth

Söndagen den 27 april

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den å bordet liggande motionen
nr 556, av herr Senander m. fl.

§ 2

Föredrogs sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets memorial nr 2,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets utlåtande
nr 1 i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin,
som förbrukas vid användning av motorredskap
i skogsbruket.

På framställd proposition biföll kammaren
till en början utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Härefter godkände kammaren den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

§ 3

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 27, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om åtgärder
på grund av situationen på smörmarknaden.

Sedan kammaren på given proposition
bifallit utskottets hemställan att
detta memorial skulle företagas till avgörande
efter endast en bordläggning,
godkändes den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter särskilda
utskottets memorial nr 2.

§ 5

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren att en gång bordlagda
ärenden skulle uppföras sist på morgondagens
föredragningslista.

§ 6

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 108, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58, och

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

nr 109, angående provisorisk statsreglering
och bevillning för budgetåret
1958/59.

§ 7

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 253, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 259, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 254, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 255, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 256, för herr Gustaf Sanfrid Elofsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 257, för herr Nils Aastrup att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 258, för herr Jonas Sigfrid Jonsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 260, för herr C.-H. Nordlander att
vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 261, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 262, för herr Anders Petter Pettersson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

263, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

nr 264, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 265, för herr Nils Ivar Johansson
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret; och

nr 266, för herr Karl Torsten Fredriksson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 28 april

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande, av
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
i dess memorial nr 2
samt av jordbruksutskottet i dess memorial
nr 27 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner: i:a

omröstningen (enligt sammansatta
utskottets memorial nr 2):

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 fogade
reservationen och alltså i anledning av
motionerna 1:14 och 11:13, 1:71 och
II: 19, 1:17 och II:20 ävensom 1:72 samt
II: 120 besluta,

1) att medgiva skogsnäringen gottgörelse
för skatt å bensin, som förbrukas
vid användning av motorredskap
inom näringen, från och med den 1 juli

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

1957 i överensstämmelse med de grunder
som utskottet förordat i det föregående,

2) att föreskriva, att till näringen
återburna bensinskattemedel skall till -

föras en särskild fond, benämnd skogsbrukets
bensinskattefond, att avräknas
mot automobilskattemedlen,

3) att antaga följande såsom utskottets
förslag betecknade

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 3 maj 1929 om särskild skatt
å bensin och motorsprit skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Utskottets förslag

Restitution av skatt, som i denna förordning
avses, må åtnjutas:

a) för bensin — — — svensk frihamn; b)

för bensin eller motorsprit, som
med eller utan tillsats av annat ämne
användes för framdrivande av tåg eller
fordon å järnväg eller av luftfartyg,
härunder inbegripet start av icke motordrivet
flygplan, eller av motorbåt
vid yrkesmässigt utövande av fiske eller
av inom trädgårdsnäringen nyttjade
jordfräsar;

c) för bensin---framföres; samt

d) för bensin, — — — än motordrift.
Vid restitution — — — belöpande

tullen.

Restitution av skatt, som i denna förordning
avses, må åtnjutas:

a) för bensin — — — svensk frihamn; b)

c) för bensin---framföres; samt

d) för bensin, — — -— än motordrift.

Vid restitution — — — belöpande

tullen.

Denna förordning skall äga tillämpning från och med den 1 juli 1957.

4) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som må komma att
bestämmas för budgetåret 1957/58, till
Gottgörelse till skogsnäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,

5) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som må komma att
bestämmas för budgetåret 1958/59, till
Gottgörelse till skogsnäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under nionde

huvudtiteln anvisa ett anslag av 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt

0) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i övrigt
anfört i det föregående, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet
hemställt i utlåtande nr 1 och

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr IS

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

alltså beslutat, att motionerna 1:14 och
11:13, 1:71 och 11:119, 1:17 och 11:20
ävensom I: 72 och II: 120 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med .......... 101 Ja och 101 Nej,

varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från alt rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 63 Ja och 74 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 101 Ja och 101 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 164 Ja och 175 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen (enligt jordbruksutskottets
memorial nr 27):

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
jordbruksutskottet, såvitt nu är i fråga,
hemställt i sitt utlåtande nr 26, innebärande A.

att riksdagen må, med bifall till
motionerna 1:424 och 11:532 ävensom
med avslag å motionerna 1:416 och
11:523, 1:421 och 11:530 samt 1:422 och
11:531, sistnämnda sex motioner såvitt
nu är i fråga, i avvaktan på i utskottsutlåtandet
berörda förslag från Kungl.
Maj :ts sida bemyndiga Kungl. Maj :t att
under maj, juni och juli månader 1958
utbetala prisrabatter å smör i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
föreslagit i det föregående samt
sålunda

1) till Prisrabattering av smör å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

året 1957/58 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 700 000
kronor,

2) till Prisrabattering av smör å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor;

B. att riksdagen må avslå i motionerna
1:422 och 11:531 begärt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att — i syfte att
åstadkomma en skatterestitution —
träffa avtal med Svenska sockerfabriksaktiebolaget
om att genomföra en prisrabattering
av socker med lägst 10 öre
per kilogram;

C. att riksdagen må avslå yrkandet
i motionerna 1:422 och 11:531 att för
under B. angivet ändamål under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag med erforderligt
belopp inom ramen för de
genom ändring av fettvaruregleringen
inflytande skatteinkomsterna;

D. att motionerna 1:421 och 11:530,
såvitt avser yrkandet om hemställan hos
Kungl. Maj:t om proposition till den
nästkommande under året sammanträdande
riksdagen med förslag om upphävande
av nu gällande varuskatt å
socker och sirap, icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. 1) att riksdagen må avslå motionerna
I: 416 och II: 523, såvitt avser yrkandet
om disposition av medel från reservationsanslaget
till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område för
budgetåret 1957/58 för rabattering av
smör till allmänna inrättningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, såvitt nu är i
fråga, beslutat

A. att, med bifall till motionerna
1:416 och 11:523, 1:421 och 11:530 samt
1:422 och 11:531, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 424 och II: 532, bemyndiga
Kungl. Maj:t att med stöd av kun -

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

görelsen 1946: 417 vidtaga den ändring
av regleringsavgiften för fettvaror, som
utskottet angivit i det föregående;

B. att, med bifall till motionerna 1:422
och 11:531, såvitt nu är i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — i syfte att åstadkomma
en skatterestitution — träffa
avtal med Svenska sockerfabriksaktiebolaget
om att genomföra en prisrabattering
av socker med lägst 10 öre per
kilogram;

C. att, med bifall till motionerna 1:422
och 11:531, såvitt nu är i fråga,

1) till Prisrabattering av socker å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000
kronor,

2) till Prisrabattering av socker å
riksstaten för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 22 500 000 kronor;

D. att, med bifall till motionerna 1:421
och 11:530, såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om proposition
till den nästkommande under
året sammanträdande riksdagen med
förslag om upphävande av nu gällande
varuskatt å socker och sirap;

E. 1) att i anledning av motionerna
1:416 och 11:523, såvitt nu är i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att på sätt utskottet
förordat av reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1957/58
disponera 500 000 kronor för rabattering
av smör till allmänna inrättningar.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma

med .......... 105 Ja och 107 Nej,

varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankom -

met och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 77 Ja och 62 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 105 Ja och 107 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 182 Ja och 169 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Ordet lämnades på begäran till

Fru BOMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag vill meddela, att jag
tyvärr tryckte på fel knapp och sålunda
råkade rösta fel.

§ 2

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 3

Herr talmannen meddelade att herr
Andersson i Essvik, som vid sammanträdet
den 26 innevarande april beviljats
ledighet tills vidare för styrkt sjukdom,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder i
samband med föreslagen annullering av
leveranser av jagarna Lappland och

Värmland samt minfartyget Älvsborg

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Helén frågat mig dels
om jag är villig att lämna en redogörel -

100 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

se beträffande »de åtgärder som vidtagits
i samband med föreslagen annullation
av leveranser till jagarna Lappland
och Värmland samt minfartyget Älvsborg»,
dels ock vilka åtgärder som regeringen
ämnar vidtaga för att minska
förlustriskerna för statsverket och undvika
sysselsältningssvårigheter vid berörda
företag i samband med att byggandet
av ifrågavarande fartyg inställes.

Med anledning härav vill jag anföra
följande. Frågan om inställande av de
aktuella fartygsbyggena är av den natur
att den bör prövas av riksdagen. Kungl.
Maj:t bör därför icke vidtaga åtgärder
som kan innebära att riksdagens möjligheter
att pröva ärendet föregripes.
Å andra sidan är det självfallet, att man
bör — så långt det under denna förutsättning
är möjligt ■—- söka nedbringa
statsverkets förluster vid ett kommande
beslut om inställande av fartygsbyggena.
Alltsedan frågan om ett inställande
först aktualiserades av chefen för marinen,
har också överväganden om möjligheterna
att begränsa förlusterna ägt
rum inom försvarsdepartementet och
vid överläggningar, som jag haft med
marinförvaltningen och berörda industrier.
Med anledning av en framställning
från marinförvaltningen den 14
april i år har Kungl. Maj :t den 18 april
meddelat ett beslut, som innefattar vad
som enligt de gjorda övervägandena bedömts
för närvarande kunna åtgöras i
frågan. Det förutsättes sålunda, att ytterligare
beställningar på materiel för
fartygen icke skall utläggas. Marinförvaltningen
skall förhandla med leverantörerna
om villkoren för hävande av
utlagda beställningar i omedelbar anslutning
till riksdagens beslut. Jag räknar
vidare med att ämbetsverket i anslutning
till dessa förhandlingar skall
undersöka, vilka möjligheter som kan
föreligga att tills vidare minska produktionstakten
eller helt hålla an med
arbetet i fråga om beställd materiel,
utan att statsverket förorsakas särskilda

merkostnader i den händelse fartygsbyggena
skall fullföljas.

När det gäller strävandena att nedbringa
statsverkets förluster, tilldrar sig
möjligheterna att sälja fartygen eller för
dem beställd materiel särskild uppmärksamhet.
Vid de överläggningar, som jag
förut omnämnt, har dessa möjligheter
ingående diskuterats på grundval av
gjorda preliminära undersökningar. Rörande
försäljningsfrågans läge kan jag
icke göra några uttalanden i detta sammanhang.
Jag vill endast tillägga, att
Kungl. Maj :t har bemyndigat marinförvaltningen
att inom en kostnadsram av
500 000 kronor anlita medel, som ställts
till förfogande för byggandet av ifrågavarande
fartyg, för att närmare undersöka
försäljningsmöjligheterna.

För det fall, att fartygsbyggena skulle
inställas men försäljning icke komma
till stånd, utreder marinförvaltningen
möjligheterna att inom försvaret utnyttja
materiel, som beställts för fartygen
i fråga.

Vad slutligen angår sysselsättningen
vid de berörda företagen, vill jag framhålla
att företagen på ett tidigt stadium
erhållit vetskap om att fartygsbyggena
kan komma att inställas. Ytterligare en
tid kan beräknas förflyta innan något
beslut om avbeställning föreligger. Jag
tror vi kan räkna med att företagen utnyttjar
tiden för att söka åstadkomma
en sådan omställning av produktionen,
att sysselsättningssvårigheter såvitt
möjligt undvikes.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat de frågor interpellanten
riktat till mig.

Vidare anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för att han lämnat detta svar innan
riksdagen åtskiljes. Den fråga jag
ställt till honom berör så viktiga ting
att det varit orimligt om vi inte ens fått

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 101

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve''

ranser av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

diskutera frågan beträffande jagarbyggena,
när nu själva sakfrågan inte kan
behandlas på grund av att regeringen
skickar hem riksdagen mitt i en kärv
och ekonomiskt oroande situation. Utöver
de arbetslöshetsrisker, som den allmänna
konjunkturnedgången skapat,
har nämligen den i den kungl. propositionen
föreslagna annulleringen av leveranser
till jagarna Lappland och
Värmland orsakat ytterligare allvarliga
arbetslöshetsrisker. Från ett av de jämte
Aktiebolaget Bofors och Karlskronaverken
berörda företagen, Aktiebolaget de
Lavals Ångturbin i Nacka, har jag inhämtat
följande, som också delgivits de
statliga arbetsmarknadsmyndigheterna.
Det är en skrivelse av den 9 april i år.

»Enligt i dag i dagspressen publicerad
proposition föreslår försvarsministern,
att de av riksdagen 1956 beslutade
jagarna Lappland och Värmland samt
minfartyget Älvsborg skola annulleras.

Om dessa annullationer genomföras
komma mycket allvarliga problem att
uppstå för vårt företag samt våra anställda
såväl i Saltsjö-Järla som vid
dotterbolaget Torps Bruk i Småland.

Enligt preliminära förhandlingar med
arbetsmarknadsmyndigheterna har framgått
att för närvarande några större
möjligheter knappast finnas att överföra
friställd arbetskraft till andra industrier.

Ett annulleringsbeslut innebär även
att bolaget av ekonomiska skäl måhända
nödgas stoppa igångsatta nybyggnader,
vilket i så fall medför att omkring 50
byggnadsarbetare friställas.

Totalt beräknas att vid årsskiftet 1958
■—1959 drygt 200 personer riskera att
bli arbetslösa.

Fram till våren 1957 funnos goda
möjligheter att teckna kontrakt om propellermaskinerier
för tankfartyg, varifrån
vi dock avstått för att ha möjlig -

het fullfölja leveranser till vår största
och äldsta kund, svenska marinen.

Enligt uppgift från marina myndigheterna
skulle annulleringskostnaderna
för de två jagarna uppgå till 40—60
Mkr. Kostnaderna för färdigställande av
en jagare beräknas uppgå till ca 120
Mkr och kostnaderna för två jagare till
ca 180 Mkr.»

Så långt företagets framställning. I
försvarsministerns svar till mig hävdas
nu att de berörda företagen på ett tidigt
stadium skulle ha erhållit vetskap om
att fartygsbyggena kunde komma att inställas.
Försvarsministern framhåller i
svaret vidare, att alltsedan frågan om
ett inställande först aktualiserades av
chefen för marinen, har också överväganden
om möjligheterna att begränsa
förlusterna ägt rum inom försvarsdepartementet.

Detta strider emot vad jag kunnat inhämta,
och jag vill därför fråga försvarsministern
: Lämnades från departementet
eller marinförvaltningen något meddelande
angående eventuellt inställande
av jagarbyggena till AB de Lavals Ångturbin
före den tidpunkt, den 25 februari
i år, då företagsledningen med anledning
av en tidningsnotis om försvarsberedningens
förslag i brev till försvarsministern
begärde besked på följande
sätt:

»Med anledning av uppgifterna i dagspressen
rörande eventuell annullering
av Kungl. marinförvaltningens beställningar
för de båda jagarna ''Lappland’
och ''Värmland’ ber vi härmed att vördsamt
få meddela följande.» Härefter följer
en historik. Slutligen hemställes:

»Att alla möjligheter till ett fullföljande
av beställningen beaktas, innan
ett beslut om annullering fattas; att, om
annullering ändå beslutas, denna om
möjligt begränsas till endast en del av
leveransen; alt, för den händelse annul -

102 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

lering helt eller delvis beslutas, våra
skadeståndsanspråk bedömas ej endast
med hänsyn till de företagsekonomiska
utan även till de sociala konsekvenserna
av annulleringen.»

I sitt svar till mig konstaterar försvarsministern
att »frågan om inställande
av de aktuella fartygsbyggena är
av den natur att den bör prövas av
riksdagen. Kungl. Maj:t bör därför icke
vidtaga åtgärder som kan innebära att
riksdagens möjligheter att pröva ärendet
föregripes. Å andra sidan är det
självfallet», säger försvarsministern, »att
man bör — så långt det under denna
förutsättning är möjligt — söka nedbringa
statsverkets förluster vid ett
kommande beslut om inställande av
fartygsbyggena.»

Anser sig försvarsministern verkligen
ha gjort allt vad i detta syfte är möjligt
när han nu först i dag, den 28 april,
räknar med att ämbetsverket, marinförvaltningen,
i anslutning till förhandlingarna
skall undersöka, vilka möjligheter
som kan föreligga att tills vidare
minska produktionstakten eller helt hålla
upp med arbetet i fråga om beställd
materiel?

Det är ju inte försvarsministern obekant
att arbetskostnaderna per vecka
vid ett av de berörda företagen, som
alltså bara är ett av de tre berörda, uppgår
till cirka 150 000 kronor per vecka.
Varför underlät statsrådet att fullfölja
de tankar från februari på en särproposition,
som är redovisade i ett brev
från marinförvaltningen av den 1 mars?
Och varför har man inte undersökt, under
den tid som gått, möjligheterna att
åstadkomma en uppgörelse, innebärande
ett fullföljande av bygget av det ena
maskineriet för den ena jagaren, varvid
en högst väsentlig prutning av skadeståndskravet
för de andra byggena såvitt
jag förstår skulle ha varit möjlig
att uppnå? Frågan om försäljning av
denna enda jagare skulle i så fall inte

heller ha behövt komma i ett sämre läge
genom en sådan åtgärd.

Hur tror försvarsministern det känns
för de yrkesskickliga konstruktörer och
yrkesskickliga arbetare, som månad efter
månad lägger ned all sin kunnighet
och all sin kraft på de berörda maskinerna,
inte minst i fråga om en minutiös
detaljkontroll, att genom pressnotiser få
veta, att arbetet inom kort skall upphöra
och det hela läggas till en skrothög?
Jag tror inte heller den omständigheten,
att deras arbetskamrater samtidigt
kan riskera att bli arbetslösa, bidrar
till särskilt gynnsamma känslor
hos dem.

Den avgörande frågan tycks för försvarsministern
vara att härvidlag ta
hänsyn till riksdagens formella beslutanderätt.
Det är i och för sig en utomordentligt
korrekt hållning han där intar,
rätt avvikande från andra åtgärder
beträffande liknande ting som man fått
uppleva från regeringsbänken. Men som
enskild riksdagman kan jag inte godta
ett arbetssätt som innebär att Kungl.
Maj:t först skaffar sig bindande besked
från riksdagsgrupperna på alla väsentliga
punkter i försvarsordningen och om
kostnaden för en summa på 2,7 miljarder
kronor samtidigt som man skjuter
fram oss enskilda riksdagsmän och riksdagen
som korporation till skydd för
att man inte kan ta ställning till den
avgörande frågan, hur man skall kunna
i samband med nödvändiga annullationer
minska arbetslöshetsriskerna och
minska de kostnader i form av skadestånd,
som staten inte kan komma ifrån.

Jag hemställer till försvarsministern
att han i det svar, som jag hoppas han
vill ge mig, här på ett mer preciserat
sätt skall förklara för mig, varför han
underlåtit att fullfölja sina tidigare intentioner
att genom en särskild hänvändelse
till riksdagen lösa denna fråga
på ett för både de anställda i berörda
företag och statsmakterna gynnsammare
sätt.

Nr 18

103

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Ålvsborg

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Anledningen till att jag
inte lade fram någon särproposition i
denna fråga var helt enkelt den, att jag
ansåg det alldeles omöjligt att i mitten
på mars lägga fram en proposition, som
så starkt berörde själva avvägningen
mellan de olika försvarsgrenarna som
ju skulle komma att behandlas i den
stora propositionen som skulle läggas
fram fjorton dagar eller tre veckor senare.

Att i denna situation komma med en
så viktig del som frågan om avbeställning
av dessa tre fartyg, en sak som ju
hade sitt direkta samband med de lägre
anslag som marinen får enligt den nya
försvarsordningen, ansåg jag vara uteslutet.
Och jag skulle inte tro att man
heller här i riksdagen skulle ha tagit
ställning till dessa avbeställningar förrän
man tagit ställning till frågan om avvägningen
mellan försvarsgrenarna.

På herr Heléns övriga frågor vill jag
svara, att spörsmålet om avbeställningarna
aktualiserades genom en skrivelse
från chefen för marinen den 24 februari.
Att frågan tidigare hade varit under
diskussion, den saken är klar. Så
hade skett i försvarsberedningen, som
dock inte tog ställning till dessa frågor
och väl inte heller fick någon detaljerad
redogörelse för vad som skulle komma
att ske. Chefen för marinen å sin
sida tog ställning till avbeställningarna
först sedan han hade fått vetskap om
vilka summor som ställdes till marinens
förfogande för fartygsbyggen enligt den
nya försvarsordningen. Det var alltså
den 24 februari det avläts en skrivelse,
som vi omedelbart behandlade. Det var
först i samband med den skrivelse som
offentliggjordes i tidningarna den 25
februari — som herr Helén också erinrade
om — som de berörda företagen
fick bekräftelse på vad de dock ganska
länge hade haft på känn, nämligen att
avbeställning skulle komma att ske.

Jag har haft uppvaktningar från företagen,
de anställda och berörda fackförbund
långt före den 25 februari. Företagen
och de anställda har alltså ganska
länge haft på känn vad som här skulle
ske tack vare den diskussion som pågått
i pressen. Men först den 25 februari
fick företagen full bekräftelse på att
chefen för marinen ville att ifrågavarande
fartyg skulle avbeställas.

Slutligen vill jag säga att de arbeten
som pågår gäller inte själva fartygsskroven
utan turbinerna, ångpannorna
och kanontornen och vissa andra ting.
Om vi misslyckas i försöken att sälja de
tre fartygen, så kan mycket av denna
materiel användas inom den svenska
marinen. Hur mycket, vågar jag dock
inte här lägga fram någon redogörelse
för. När utskottet blir i tillfälle att behandl
propositionen, skall det emellertid
föreligga detaljerade uppgifter från
marinförvaltningen över hur mycket av
de utlagda beställningarna och de pågående
arbetena som kan användas. Det är
en mycket stor del, som kan komma till
användning, och därmed minskas ju förlusterna
för statsverket.

Det är vad jag kan säga nu.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern har
här bekräftat, att något meddelande till
berörda företag, de Laval, inte lämnades
före den 25 februari. För mig framstår
det då som ytterligt egendomligt
att försvarsministern i sitt interpellationssvar
kan hävda, att företaget på ett
tidigt stadium erhållit kännedom om
eventuell annullering.

Såvitt jag förstår var väl försvarsberedningen
klar med sitt principiella
ställningstagande i huvudfrågan redan
någon månad före årsskiftet, och det
hade väl varit rimligt, om försvarsministern
i sin egenskap av beredningens
ordförande och som den inför Kungl.
Maj :t och riksdagen ansvarige i denna

104 Nr 18

Mandagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

fråga redan då hade tagit initiativet
till en undersökning om hur man skulle
kunna nå en överenskommelse med leverantörerna
i syfte att säkerställa driften
vid företagen och nedbringa de
skadeståndskrav som kunde uppkomma.

Nu säger försvarsministern att berörda
företag och arbetare länge hade haft
på känn att annullering skulle komma
att ske. Det förefaller mig egendomligt
att inte en framställning av mera officiell
art i så fall skulle ha skett. Inte kan
man väl heller begära att ett företag
med tusentalet anställda, bara därför
att man »har på känn» att ett kontrakt
som är tecknat sedan flera år tillbaka
skulle kunna komma att annulleras,
skall lägga om sin produktion, när de
tecknade kontrakten omfattar en tredjedel
av företagets produktionsvolym!
Hur skulle ett företag kunna agera på
sådant sätt?

Nej, herr försvarsminister, jag är ledsen
att behöva säga det, men handläggningen
av denna fråga rimmar inte med
de krav man har rätt att från riksdagen
ställa på Kungl. Maj :t i en tid som denna.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Heléns sista anförande
bygger på den missuppfattningen
att frågan om avbeställning av jagarna
skulle varit klar den 25 februari. Det
var den inte. Det förhöll sig nämligen
så att chefen för marinen försökte att
inom de anslagsramar, som han visste
skulle tilldelas marinen, placera in båda
jagarna eller i varje fall den ena av
dem. I fråga om minfartyget Älvsborg
var det mera klart att det skulle komma
att avbeställas. Det var faktiskt först
den 24 februari som chefen för marinen
kom med sitt förslag, som jag sedan
skulle taga ställning till. Saken var alltså
ingalunda klar den 25 februari, och
de ledamöter av försvarsberedningen,
som sitter här, kan nog intyga, att det
förts diskussioner och att det från min

sida lämnats besked om att det eventuellt
kunde bli fråga om avbeställningar.
Men det hela var ju beroende av
hur chefen för marinen ville använda
det anslag, som stod till förfogande. Anslaget
till marinen räcker väl till för att
fullfölja dessa båda jagarbyggen, men
chefen för marinen har ansett att med
hänsyn till de minskade anslag, som
tillfaller marinen, vill han hellre satsa
på mindre fartygstyper i en ny flotta
av annan typ än den nuvarande. Det
var sålunda omöjligt för mig att lämna
besked åt något håll i fråga om dessa
avbeställningar.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är fullt riktigt när
försvarsministern säger att det förelåg
en skillnad beträffande uppgörelserna
mellan å ena sidan minfartyget Älvsborg
och å andra sidan de båda jagarna.
Vad Älvsborg beträffar hade redan före
den 25 februari underhandsdiskussioner
förts, som skapade klarhet i frågan på
sätt som jag här önskar. Men i fråga om
jagarna hade enligt försäkringar från
chefen för berörda företag icke några
som helst uppgifter i den riktningen
lämnats. Det kom därför som en fullständig
överraskning när notiserna härom
publicerades i pressen den 25 februari.
Det kan inte vara rimligt att behandla
en leverantör på det sättet.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det är intressant att få
höra denna debatt. Jag utgår ifrån att
om man träffat överenskommelse om att
en viss summa skall användas för försvarets
räkning, så skall väl dessa penningmedel
utnyttjas så effektivt som
möjligt. Det innebär väl att vi skall bygga
ut vår försvarsmakt och förse den
med de hjälpmedel som erfordras för att
tillgodose detta krav.

Jag begärde ordet på grund av att
man tar upp denna fråga i dag. Det är
nämligen så att 1956 var vi några motio -

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 105

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Ålvsborg

närer som i en motion nr 64 i denna
kammare framförde vissa funderingar
beträffande denna fråga. Jag yttrade i
debatten bland annat: »Vid studiet av
Kungl. Maj:ts proposition finner jag,
att departementschefen när det gäller
dessa båda jagarbyggen har vissa betänkligheter,
men han har tillstyrkt dem
och säger på s. 14 i bilaga 6 till statsverkspropositionen
...» Departementschefen
åberopade där vissa motiv för
att man skulle fullfölja byggena.

Det var då beräknat att dessa jagare
skulle kosta 140 miljoner kronor. När vi
väckte vår motion, ansåg vi, att med
hänsyn till vad som framkommit i
Kungl. Maj ds proposition och med hänsyn
till tidsförhållandena var det inte
lämpligt att fullfölja dessa jagarbyggen.
Vi begärde uppskov med dessa jagarbyggen
och hänvisade bland annat till
att det var överfull sysselsättning på
arbetsmarknaden och brist på arbetskraft
inom industrien, särskilt inom den
mekaniska industrien och varvsindustrien.
Kostnaderna var då som sagt beräknade
till 140 miljoner kronor. I dagens
läge finner vi att de går på 200
miljoner kronor. Nu är den militära sakkunskapen
av samma uppfattning som
vi var den gången, nämligen att det
kanske inte är lämpligt att fullfölja
dessa jagarbyggen.

Jag har här refererat vad jag anförde
till riksdagsprotokollet vid behandlingen
av ärendet den gången. Mot den bakgrunden
ställer jag mig frågande till
huruvida det är absolut nädvändigt att
just i detta läge bygga dessa jagare. Vi
har alltså tagit sikte på att utvecklingen
gått i den riktningen att man numera
slopar byggande av pansarfartyg och
större enheter. Försvarsministern liksom
överbefälhavaren och vi var redan
år 1956 inne på den linjen, att man skall
bygga mindre enheter som är lämpligare
för vår marin.

Jag vill därför bara kort och gott
konstatera, att vi som den gången blev

ett ringa fåtal i denna kammare och
röstade mot dessa jagarbyggen i alla
fall delvis har fått rätt på denna punkt.
Man kan väl inte utan vidare bara säga
så här i dag: Dessa jagarbyggen skall
fullföljas, oavsett om de har någon uppgift
att fylla eller inte för det svenska
försvaret.

Jag har den uppfattningen att om man
har betänkligheter inom försvarsdepartementet
i denna fråga, så skall vi tacka
för detta och se till att de medel som
anvisas till försvaret användes på bästa
sätt. Jag bara beklagar att man inte
tidigare har följt den linjen. Då hade
inte arbetslöshetsproblemet framstått i
den skrämmande dager som herr Helén
i dag kan påvisa. Vi ansåg redan 1956
att man inte skall använda arbetskraft
som finns i det civila näringslivet till
dessa meningslösa jagarbyggen. Jag bara
konstaterar att vi motionärer den gången
fick rätt.

I detta anförande instämde herr
Spångberg (s), fru Johansson (s) och
fru Renslröm-lngenäs (s) samt herrar
Odhe (s) och Andreasson (s).

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag föranleddes begära
ordet av ett par yttranden av försvarsministern,
vilka såvitt jag förstår inte
har bidragit till klarhet utan snarare
till motsatsen.

Först säger försvarsministern att företagen
har haft på känn att en avbeställning
skulle ske. Emellertid måste ju
konstateras att ännu har ingen avbeställning
gjorts. Jag skulle vilja ställa
en preciserad fråga till försvarsministern:
Hur har de kunnat ha detta på
känn, när de inte har fått något underhandsmeddelande?
Om jag är riktigt
underrättad, är det väl så att beträffande
minfartyget Älvsborg hade man både
det ena och det andra på känn,men när
det gäller de båda jagarna fanns ingen

106 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve

ranser av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

anledning att ha något på känn. Just
detta att man inte från myndigheterna
har fått besked har, såvitt jag förstår,
medfört svårigheter för företagen att
anpassa sin produktion och därmed
också ökat riskerna för arbetslöshet i
stället för att minska dem, vilket man
skulle ha kunnat göra, om myndigheterna
— i detta fall närmast departementet
— i tid hade underrättat om
vilka planer som förelåg.

Utöver detta vill jag beröra en annan
fråga. Det är ingen hemlighet för oss
att, därest nu arbetena såsom tycks bli
fallet kommer att fortsätta, eftersom
försvarsministern ju inte ämnar göra
någonting, innan han inhämtat besked
av den kommande riksdagen — jag skall
här inte uttala mig om huruvida det är
riktigt eller inte att arbetena fortsätter
— blir emellertid konsekvenserna att
avvecklingskostnaderna stiger avsevärt.
Jag har hört en siffra per vecka som är
ganska stor. Samtidigt säger departementschefen
i den föreliggande propositionen
att dessa kostnader skall täckas
under marinens fartygsbyggnadsanslag.
Men eftersom detta anslag är relativt
begränsat, måste följden bli, om det här
får fortgå utan att man från departementets
sida tar ansvaret för ett besked
om hur man vill ha det, att fartvgsbyggnadsanslaget
knappast kommer att förslå
ens för de avveeklingskostnader,
som kommer att uppstå inom olika företag.
Det gäller ju inte bara de Laval
utan även andra industrier.

Jag skulle även på den punkten vilja
fråga försvarsministern hur man över
huvud taget tänker sig att kunna förena
dels den planenliga förnyelsen av flottan,
som ingick i försvarsuppgörelsen,
och dels täckandet av de stora avvecklingskostnader,
som här kommer att inträda.
Det anslag, som departementschefen
har fått regeringen att ställa till
förfogande för detta ändamål, synes
under inga förhållanden kunna räcka
för båda dessa stora utgifter.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ståhls anförande
bestyrker ju vad jag tidigare sagt till
herr Helén, nämligen att frågan om avbeställning
av de båda jagarna inte
aktualiserades hos regeringen förrän
genom marinchefens skrivelse den 24
februari. Herr Ståhl var ju själv med i
försvarsbercdningen, och han undrar nu
hur det var möjligt att företagen före
denna dag kunde ha reda på att jagarbyggena
eventuellt skulle bli inställda.
Anledningen var den, herr Ståhl, att det
faktiskt hade förts en tidningsdebatt om
detta under hela februari månad. Därför
uppsöktes jag av ledningen för Svenska
metallindustriarbetareförbundet och representanter
för Torps bruk i Småland.
Man hade blivit uppskrämd av dessa
tidningsnotiser om vad som möjligen
skulle komma att ske. Men jag tackar
herr Ståhl för att han på detta sätt
klargjorde, att frågan i försvarsberedningen
icke hade diskuterats så i detalj
att det var möjligt för mig att föra några
förhandlingar före den 25 februari.

Sedan vill jag faktiskt inte gå in på
den diskussion, som herr Ståhl vill ta
upp här, om vem som skall betala avvecklingskostnaderna.
Frågan ligger nu
på riksdagens bord. Jag har anmält min
mening, och här föreligger motioner
som företräder andra meningar. Därför
får riksdagen tillfälle att senare ta ställning
till denna viktiga fråga.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! I den första punkten
vill jag säga till försvarsministern, att
jag över huvud taget icke har yttrat mig
om vad som förekom inom försvarsberedningen.
Jag har bara ställt frågan:
Hur skulle företagsledningen kunna ha
på känn, som försvarsministern säger,
att någonting skulle komma att ske, när
företagsledningen icke har fått några
besked från regeringen? Det är ju detta

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 107

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Ålvsborg

det är fråga om. Vilka diskussioner sedan
regeringen har fört med den ena
eller andra arbetstagargruppen är väl
en helt annan sak. Här gäller det ju företagen.
Det är ju företagen som kommer
att uppträda med krav på annulleringskostnader
av betydande storlek.

Om den andra punkten säger försvarsministern
att han inte vill yttra
sig, eftersom den frågan ligger på riksdagens
bord. Ja, det är riktigt att den
ligger på riksdagens bord. Genom vad
som här förevarit har emellertid de
ekonomiska konsekvenserna av flottans
nya plats i totalförsvaret efter propositionens
framläggande blivit sådana,
att det knappast torde bli möjligt för
riksdagen att klara upp de nya kostnaderna.
Vad som genom departementets
åtgöranden här har trasslats till har
gjort att nya stora kostnader av allt att
döma inställt sig. Det är detta jag vill
konstatera.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några motionärer här i andra kammaren
föreslagit att jagarbyggena skall
färdigställas. Vi har den uppfattningen,
att marinens andel vid avvägningen inte
har blivit av den storleksordning, som
är rimlig med hänsyn till marinens uppgifter
i försvaret. Men jag har ingen anmärkning
att göra mot försvarsministerns
behandling av ärendet. Det skulle
vara ganska orimligt om regeringen
skulle föregripa riksdagens beslut nu
när det föreligger regeringsförslag och
motioner på riksdagens bord.

Jag tror för min del att denna besvärliga
fråga hör lösas på det sättet,
att jagarbyggena färdigställes. Skulle vi
inte vilja infoga dem i den framtida
marina organisationen, bör det kanske
finnas möjligheter till försäljning. Det är
eu sysselsättningsfråga av betydande
mått för en hel del industrier. Den saken
är alldeles obestridlig, och jag tror

att det därför vore bra om vi kunde
fortsätta dessa byggen.

Nu skall väl inte denna fråga i dag
vidgas till en fråga om försvarets avvägning,
och interpellanten har ju heller
inte vidrört det problemet utan endast
uttalat allmänna önskningar. Vi
anser emellertid att marinens andel
bör vidgas så att det blir möjligt att
färdigställa dessa jagare, och det hoppas
vi så småningom blir riksdagens
beslut.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Såvitt jag förstår föreligger
klarhet på en punkt, nämligen att
försvarsministern har den uppfattningen,
att han har rätt att ha en definitiv
klarhet i form av en enig försvarsberedning
bakom sig, innan han över huvud
taget börjar fundera på om han skall
agera i denna fråga. Samtidigt begär
han att berörda företag, som till en
tredjedel av hela sin produktion är sedan
åratal inriktat på denna beställning,
skall handla på grundval av att
man har »på känn» att någonting håller
på att ske. Nog hade det väl varit
rimligare om försvarsministern, så snart
ÖB-planen hade lagts fram och han blivit
medveten om att det förelåg risk
för att i varje fall det ena jagarbygget
skulle komma att annulleras — jag lämnar
därhän om han skulle göra det direkt
eller genom vederbörande myndigheter
■— hade underrättat de berörda
företagen om vad som kunde komma
att ske och med dem diskuterat hur man
skulle bära sig åt för att minska svårigheterna
för företagen och deras anställda
och undvika de arbetslöshetsrisker,
som nu kommer att infinna sig. Såvitt
jag kunnat inhämta har försvarsministern
ännu icke tagit upp dessa förhandlingar,
trots att nu drygt två månader
gått sedan det minimikrav uppfyllts som
han själv ställt, nämligen att försvarsberedningen
skulle vara definitivt färdig
med sitt arbete. Det har uppgivits

108 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

för mig att förhandlingarna kommer att
börja i morgon — en dag efter denna
debatt!

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Menar herr Helén verkligen
att jag borde ha tagit initiativ till
förhandlingar med företag och anställda
om de konsekvenser som kunde bli
följden av försvarsbeslutet, innan försvarsberedningen
var färdig med sitt
arbete, innan vi gjort den avvägning
mellan olika försvarsgrenar som kunde
föranledas av försvarsberedningens förslag
och innan chefen för marinen hade
fått tillfälle att undersöka vilka återverkningar
som det lägre anslaget till
marinen kunde få för fartygsbyggnaderna?
Det är ju en alldeles orimlig
ståndpunkt som herr Helén härvid företräder.
Först sedan allt detta var klarlagt
och icke tidigare, kunde jag meddela
företagen vad som skulle ske.

När jag i mitt interpellationssvar säger
att företagen har fått tid på sig,
åsyftar jag de fem månader som måste
förflyta innan det kan fattas ett eventuellt
beslut om avbeställning av fartygen
i fråga.

Det pågår ju för närvarande undersökningar
dels om möjligheterna att försälja
fartygen eller de delar därav, som
man nu hos de Laval, Bofors o. s. v. arbetar
med, dels möjligheterna att för
annat ändamål utnyttja sådana färdigställda
delar. Förrän man fått klarhet
om detta, vet man inte vilka svårigheter
som kommer att möta företagen.
Vi har ända sedan den 25 februari varit
sysselsatta med dessa undersökningar
och haft mängder med överläggningar,
och det är en ren formalitet att det först
de senaste dagarna gjorts framställning
i saken och fattats ett konseljbeslut.

I realiteten har marinförvaltningen och
försvarsdepartementet varit energiskt
sysselsatta med att undersöka alla olika
alternativ för att klara situationen.

En annan sak, som jag hela tiden har
måst ta hänsyn till, är det faktum att
om vi i avvaktan på ett riksdagsbeslut
avbrutit — jag understryker »avbrutit»
— de pågående arbetena med ångturbiner,
ångpannor och kanontorn, och
riksdagen sedan skulle besluta att fartygsdelarna
skulle färdigställas, så skulle
statsverket därest avbrottet blev cirka
4 månader ha åsamkats en förlust på
ungefär 5 miljoner kronor. Även detta
har inverkat på mitt agerande i denna
sak.

Jag vill slå fast att företagen har genom
det sätt, varpå frågorna handlagts,
och genom att riksdagen på grund av
upplösningen inte kan behandla ärendet
förrän fram i juli, fått fem månader
på sig, och mina samtal med arbetsmarknadsmyndigheterna
säger mig att
tack vare denna tidsfrist kan det vara
möjligt för företagen — om det inte är
möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen —-att klara situationen för de anställda.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag var i mitt senaste
anförande angelägen betona att jag inte
kunde yttra mig om huruvida försvarsministern
själv eller genom berörda
myndigheter skulle ta dessa förberedande
kontakter. Jag har inte heller
begärt att han skulle på ett tidigt stadium
binda sig för en viss ståndpunkt.
Men jag har hävdat att just det slag av
energiska sonderingar, undersökningar
och förhandlingar, som enligt försvarsministerns
uppgifter nu pågår, kunde
precis lika gärna ha kommit till stånd
för två månader sedan eller kanske än
tidigare. Riksdagens beslut är icke heller
i dag fattat. Ändå pågår just nu det
energiska arbete som borde ha igångsatts
på ett tidigare stadium.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter herr Heléns senaste
klargörande inlägg kan jag fatta
mig kort. Jag vill bara konstatera att

Nr 18 109

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Ålvsborg

försvarsministern uppträder som den
fulländade byråkraten och gömmer sig
bakom det argumentet, att innan något
är definitivt, kan han inte göra något.
Men det levande livet kan ju inte alltid
pressas in i sådana former. Om man
vill undgå arbetslöshetsrisker eller i
varje fall inte göra dem större än nödvändigt
och om man vill undgå förluster
som möjligen kan undvikas, så kan man
ofta inte vänta tills saker och ting är
definitiva, utan man måste många gånger
ta kontakter och föra förtroliga överläggningar
på ett tidigare stadium.

Av denna debatt har framgått att om
försvarsministern inte hade funnit
lämpligt att sitta och vänta på att ett
av de berörda företagen skulle ta sådana
kontakter, utan i stället själv eller
genom myndigheterna tagit kontakt med
företagen, så skulle det ha kunnat föras
sådana informella och förtroliga resonemang,
som måhända lett till att man
kunnat planera för de risker som här
uppenbarligen föreligger. Man skulle
därigenom ha kunnat få en stabilare
sysselsättning och mindre arbetslöshet.

Till sist vill jag, herr talman, när det
gäller försäljningen av dessa jagare säga
till försvarsministern: tag nu inte alltför
byråkratiskt även på den frågan!
Pröva den möjligheten som kan finnas
att — om riksdagens beslut skulle bli
det som försvarsministern föreslår —•
genom ett mindre byråkratiskt tillvägagångssätt
åstadkomma en för statsmakterna
och vår samhällsekonomi gynnsam
lösning av detta problem! Det finns
andra möjligheter än att bara låta myndigheterna
agera.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin uppkallar
faktiskt mig till en replik, när han talar
om att regeringen inte skulle vilja se till,
att människorna har sysselsättning. Jag
har ett aktuellt exempel som nära anknyter
till debattämnet.

Karlskrona är den stad i vårt land,
som hårdast drabbas av den omläggning
av försvaret som nu sker. Oavsett vad
vi här beslutar, blir följderna av genomgripande
natur för detta samhälle. När
de nya försvarsbesluten kungjordes innebar
de omedelbart sysselsättningssvårigheter
för 400 man, som fick uppsägning
med kort varsel. Regeringen tog itu
med att skaffa dem nya arbetsuppgifter
och har under de senaste månaderna
lyckats — visserligen kortfristigt — lösa
problemet. Det är mer än någon regering
i detta land tidigare gjort så snabbt
och med så gott handlag; det betyget
vill jag ge regeringen.

Vi tror trots allt — även om dessa
jagarbyggen är ett besvärligt problem —
att regeringen också här sätter sysselsättningsfrågorna
i förgrunden, om det
blir nödvändigt. Att därtill, herr Helén
och herr Ohlin, föregripa riksdagens
beslut om avvägningen mellan försvarsgrenarna
tycker jag, att herr Ohlin, som
brukar tala om maktfullkomlighet ifrån
regeringens sida, inte skall stå här och
uppmana regeringen till. Det bör vara
rent spel även i sakfrågor.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ohlin borde faktiskt
inte ha gått upp i denna debatt och
litat uteslutande på vad herr Helén har
sagt. Det förhåller sig nämligen så, herr
Helén, att vi ända sedan det blev klarhet
om att dessa jagarbyggen skulle
komma att inställas har varit — som jag
sagt — energiskt i farten. Det har förts
underhandlingar med utländsk makt
alltsedan början av mars månad för att
försöka få en försäljning till stånd. Det
har också gjorts undersökningar inom
de tre svenska företagen om huruvida
produkterna skulle kunna användas till
andra ting. Detta är eu mycket svår
fråga, och den iir tyvärr ingalunda avgjord.

Vi har gjort allt detta därför att vi

Ilo Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

ännu hoppas, att vi skall kunna slippa
att göra avbeställningar, att man med
andra ord skall kunna få kontrakten
med staten överflyttade på andra och
därmed undgå svårigheter för företagen.

När man sitter och lyssnar på inläggen
från både herr Ohlin och herr Helén
får man den uppfattningen, att de,
egendomligt nog, å ena sidan vill, att
jag ögonblickligen skall stoppa arbetena
för att man skall få dessa svårigheter
för företagen, medan jag å andra sidan
anklagas för att arbetena pågår så att
man har sysselsättningen kvar. Det är
två folkpartiståndpunkter.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag konstatera, att
försvarsministern inte på någon punkt
har påvisat att herr Helén har lämnat
oriktiga uppgifter. Hur i all världens
dagar kan då försvarsministern säga att
jag inte skall lita på dem? De är inte på
något sätt vederlagda i debatten.

Jag vill också slå fast följande. Försvarsministern
döljer sig här bakom att
han måste ha definitiva beslut, innan
han alls kan agera. Om man handlar så
i det praktiska livet, att man inte underlättar
en planering redan när man ser
att det föreligger risker, kommer man
att åsamka samhället förluster, försvåra
anpassningen och öka arbetslöshetsriskerna.
Det är därför att försvarsministern
har förhållit sig passiv så länge
och nu döljer sig bakom denna byråkratiska
attityd som frågan har kommit
i ett besvärligare läge än vad som hade
varit nödvändigt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det som jag har syftat
på är en felaktig uppgift i herr Heléns
anförande, som herr Ohlin har understrukit.
Herr Helén påstår nämligen,
att det icke under denna tid skulle ha
gjorts någonting och att vi bara byråkratiskt
avvaktar ett riksdagsbeslut. Det

är fullständigt oriktigt, och herr Ohlin
borde icke ha upprepat det utan i stället
ha undersökt vad vi har gjort. Vi har
verkligen gjort allvarliga ansträngningar.
Det var på den punkten herrar Ohlin
och Helén misstog sig. Vidare har herr
Helén enligt min mening fel, när han
menar att jag borde ha agerat innan det
över huvud taget fanns något förslag
eller beslut om att vi skulle avbeställa
dessa fartyg.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern riktade
två anklagelser mot mig. Jag skulle
ha sagt, att ingenting har gjorts och att
först nu ett energiskt arbete utfördes.
Jag godtog försvarsministerns egen formulering,
att man nu var energiskt verksam
för att göra de undersökningar och
föra de förhandlingar, som skulle kunna
leda till ett framgångsrikt slutresultat.
Jag har icke på någon punkt sagt, att
ingenting har gjorts. Däremot har jag
påpekat, att man inte har underrättat de
berörda företagen utan begärt, att de,
när de har »på känn» att något skall
ske, omedelbart själva skall gå i författning
om att lägga om sitt produktionsprogram.
Jag har också i två inlägg
understrukit, att jag inte begärt
att försvarsministern skulle personligen
binda sig utan att han skulle skaffa
fram de upplysningar, som berörda
myndigheter hade anledning att inhämta
hos företagen. Man måste vara
bra arg för att komma med argument
av den svaga typ som försvarsministern
här har framfört.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är helt nöjd med
herr Heléns reträtt.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag är intresserad av
denna fråga både därför att jag håller
på med en del angränsande frågor inom

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

Svar på interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leve ranser

av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Ålvsborg

Metallindustriarbetareförbundet och
därför att jag har med försvarets förvaltningsdirektion
att göra. Jag har också
ett tredje skäl. Herr Ohlin sade nämligen,
att man skall försöka sälja dessa
fartyg utan onödig byråkrati. Det vill
jag ge min fulla anslutning till, men det
får inte tolkas på det sättet att man
tror, att det i det praktiska livet — som
herr Ohlin åberopar — kommer att bli
så lätt att sälja fartygen, även om man
går vid sidan av allt vad ämbetsverk
heter.

Själv har jag försökt skapa kontakter
för att vi skulle kunna sälja vissa marina
fartyg. Detta var för fem år sedan, innan
bombtekniken hade kommit så långt
som den nu har gjort. Jag vågar tro att
köpintresset nu är ännu mindre. Avsättning
blir det väl först sedan atombomben
har blivit fördömd och utdömd för
nästa krig.

Det finns exempel på hur svårt det
är också för de enskilda varven att
sälja fartyg även utan beröring med
myndigheterna. På varvet i Malmö ligger
jagare som visserligen är sålda men
icke betalda. Det är inte lätt att sälja
sådana fartyg och ännu svårare att få
betalt, även då avtal slöts för flera år
sedan.

Jag tror därför inte att vi skall ha
för stora förhoppningar om att kunna
sälja de fartyg, som nu är under tillverkning.
Vi får nog räkna med att
bygga dem färdiga. Det finns ingen
anledning att kasta bort 60 miljoner på
en avbeställning. Kan vi sälja fartygen
är det bra; kan vi inte sälja dem, får vi
vara beredda på att behålla dem. I det
senare fallet får kommande riksdag ta
ställning till vilka dispositioner som behöver
göras i anslagen till marinförvaltningen.

Det har varit omöjligt att ur herr
Ohlins och herr Heléns debattinlägg läsa
ut deras ståndpunkt i sak. De vill ha
kontakter mellan myndigheterna och
varven, men i vilken avsikt? Det finns

endast två att välja på: att annullera
kontrakten eller att fullfölja byggena.
Skall varven fortsätta med byggena, behövs
inga kontakter. Då fortlöper arbetet
i enlighet med vad som står i kontrakten.
Skall byggena avvecklas, måste
först beslut därom fattas, och det är
riksdagens sak att fatta. Det har dock
inte kommit någon begäran från herr
Ohlin eller herr Helén om att kontrakten
skall annulleras. Därför är det inget
ställningstagande i sak som nu redovisas
från folkpartihåll.

Själv ser jag saken så, att byggena
bör fortsätta och försäljningsmöjligheterna
undersökas, även om utsikterna
att lyckas med en försäljning är ytterst
små, för att inte säga obefintliga. När
det sedan blir fråga om anslag till marinen
får vi ta konsekvenserna av dessa
utlagda order.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad
jag skall likna denna debatt vid. Det
förefaller om om kammarens ledamöter
vill fördröja den följande debatten och
deklarationen om riksdagens upplösning
så länge som möjligt. Jag kan inte
förstå annat än att försvarsministern
har lämnat ett mycket klart besked om
allt vad vi behöver veta.

Det finns ett gammalt riksdagsbeslut
om att jagarna skall byggas. Vi har visserligen
en överenskommelse mellan
partiledarna i försvarsfrågan vad beträffar
kostnadsramen, men om avvägningsfrågorna
föreligger ju motioner.
.lag kan inte begripa hur försvarsministern
skulle kunna föregripa riksdagens
beslut i den frågan. Det är glädjande
för mig att för en gångs skull få instämma
med herr Hagnell och regeringens
talesmän. Jag ber också att få instämma
i vad herr Thure Andersson tidigare
sade.

I en tid av vikande sysselsättning är
det ju alldeles utmärkt om vi kan fullfölja
jagarbyggena. Det var en ny upp -

112 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

lysning som herr Hagnell kom med när
han nämnde att det skulle vara svårt
att sälja jagarna. Vi har dock erkänt god
kvalitet på vårt skeppsbygge. Jag tycker
inte att läget i världen ser ut som om
det skulle bli en sådan avspänning att
det vore svårt att sälja örlogsfartyg.
Skulle det visa sig svårt att sälja dessa
fartyg när de blir färdiga, bör vi, som
herr Hagnell säger, behålla dem. Då
hoppas vi motionärer från Blekinge och
de som är mera marint belastade på att
riksdagen skall komma på bättre tankar
och ge oss en förnuftig avvägning
av militäranslagen med större anslag
till flottan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Under punkt 8 i förevarande
utlåtande hemställes om bemyndigande
för Kungl. Maj:t och statens
jordbruksnämnd att som stöd för
fodersädsexporten använda avgiftsmedel,
som internt upptagits inom ramen
för jordbruksregleringen.

Tidigare har jag varit emot att man
över huvud taget skulle exportera fodersäd
med exportstöd, men förhållandena
är nu sådana, att jag på intet sätt vill
vidhålla den ståndpunkten. Jag tror att
det bästa nu är att ha en friare manövrering
även på den här punkten.

När man nu skulle utvidga denna fullmakt,
hade det på ett sätt legat närmast
till hands att säga, att kvarnavgiftsmedel
får användas även för export av

fodersäd, ty det blir ju ofta så, att brödsädsarealen
minskas genom att man
inte kan så på hösten eller genom utvintring.
Minskas brödsädsarealen, kommer
produktionsöverskottet i stället att
bestå av fodersäd. Man tar in kvarnavgifter
på den inhemska förmalningen,
men överskottet har flyttats över från
brödsäd till fodersäd.

Det kunde alltså ha funnits en klar
logik i att säga: vi får använda kvarnavgifter.
Men man har inte stannat vid
detta. Man har gjort fullmakten mera
generell och sagt, att avgiftsmedel som
uttages internt inom jordbruksregleringen
får tagas i anspråk. Nu skall
jag inte rikta någon anmärkning mot
den saken heller. Men det är en annan
sak som jag tycker bör erinras om.
Egentligen skulle jag ha gjort det i en
motion, men jag gör det här.

Nu är det ju fråga om att avväga vilket
som är fördelaktigast: att exportera
foderspannmål eller exportera animalieprodukter.
När det har gällt att exportera
ägg har vi gång på gång stött på
svårigheter genom att det inte funnits
tillräckliga medel för att stödja den
exporten. Där har man nämligen hållit
ganska hårt på den där principen, att
varje produktionsgren liksom skall stå
fri för sig. För äggexport får man inte
använda något annat än de avgifter som
inflyter för import av det foder som
används för äggproduktionen.

Men skall man nu ta bort begränsningen
i fråga om medelsdispositionen
när det gäller export av fodersäd, borde
man rimligtvis också ha en ganska fri
medelsdisposition när det gäller att exportera
ägg. Man bör ju undersöka vad
som lönar sig bäst och göra det som
lönar sig bäst. Då skall man väl inte ha
medelsdispositionen fri i det ena fallet,
men hårt bunden i det andra. Det vore
önskvärt att detta beaktades när saken
blir aktuell. Jag vet inte om de skrivningar
som nu föreligger från olika tidpunkter,
lägger hinder i vägen för ett
praktiskt handlande. Skulle så verkligen

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

113

visa sig vara fallet, finns ju anledning
att på ett eller annat sätt komma igen.
Jag har emellertid, herr talman, redan
i dag velat fästa uppmärksamheten på
saken.

Vidare anfördes ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Den av utskottet gjorda anmälan lades
till handlingarna.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 47,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 39 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 §
8 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 7

Vattenvårdens organisation m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vattenvårdens
organisation m. m. samt anslagsanvisning
i samband därmed jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Vid jordbruksutskottets
utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vattenvårdens organisation
in. m. och i samband därmed
väckta motioner i ärendet finns fogad
en blank reservation. På grund härav
tillåter jag mig, herr talman, ta kammarens
tid i anspråk för att framlägga
några synpunkter på den föreliggande
frågan, så mycket mer som jag själv står
som motionär i ärendet.

Motionerna och reservationen är i
första hand att se som ett tecken på den
8 — Andra kammarens

Vattenvårdens organisation m. m.

besvikelse man känner inför den lösning
av ett utomordentligt viktigt samhällsspörsmål
som här presenteras.

När höstsessionen vid fjolårets riksdag
avslog då föreliggande proposition
om vattenvården, vilken som bekant innebar
att byggnadsstyrelsen skulle bli
huvudman för verksamheten, så skedde
detta av två skäl: man var rädd för att
tillskapa ett nytt ämbetsverk, vilket
skulle ha blivit den verkliga följden av
bifall till propositionen, och man ansåg
att byggnadsstyrelsen och dess lokala
organisation hade skäligen litet gemensamt
med de biologiska och hygieniska
spörsmål, som här utgör förstahandsintresset.

Riksdagen hade därför haft rätt att
förvänta ett förslag från Kungl. Maj:t,
som hade tagit hänsyn till dessa förhållanden.
Men vad har resultatet blivit?
Att resultatet nu är ganska ringa
kan kanske till en del ursäktas med att
man haft så kort tid på sig att komma
fram med ett nytt förslag. Vattenvårdskommittén
fick sitt uppdrag den 31
januari i år, och en månad senare var
den färdig med det betänkande, som
ligger till grund för propositionen. Remissmyndigheterna
fick 18 dagar på sig
för att avge utlåtande, och tio dagar
senare beslöts propositionen i konselj.

Det är således från början till slut
faktiskt fråga om en forcering, för att
inte tala om ett hastverk, och det borde
vara riksdagens självklara rätt och skyldighet
att ta sig en ordentlig funderare
på detta. Men i stället har ärendet forcerats
fram i sista minuten utan möjlighet
till en verklig realbehandling i
utskottet, där man således inte haft tid
att väga mot varandra propositionsförslaget
och det motförslag, som motionerna
innebär.

Den viktigaste frågan inom vattenvårdsproblemet
är — däri måste man
ge departementschefen rätt — samordningen
mellan de många intressen som
här anmäler sig, centralt och lokalt. Vi
motionärer hyser den bestämda upp -

protokoll 1958. Nr 18

114

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Vattenvårdens organisation m. m.

fattningen, att denna huvudfråga inte
alls har blivit löst i propositionen, där
man i stället på mycket märkliga vägar
har sökt sig tillbaka till den gamla och
av riksdagen bestämt avvisade »kungstanken»
på ett centralt vattenvårdsverk
i Stockholm. Vi som motionerat här har
i stället velat peka på att samordningen
ligger i Kungl. Maj :ts kansli och inte
hos redan existerande eller nya ämbetsverk.
Vi är också övertygade om att utvecklingen
kommer att ge oss rätt på
denna punkt.

Jag kan heller inte finna att man i
propositionen och utskottsutlåtandet
kommit till rätta med decentraliseringen
till länsstyrelserna och de olika
övriga länsorganen av den regionala
vattenvården. Så som nuvarande lagtext
är formulerad måste stor ovisshet
här komma att råda, och denna ovisshet
har motionärerna velat få bort,
ehuru utan resultat. Det torde bli anledning
att framdeles återkomma till denna
fråga, vars handläggning egentligen hade
ankommit på tredje lagutskottet.

De administrativa svårigheter, som
möter när det gäller att rationalisera
vattenvården, sammanhänger till väsentlig
del med uppdelningen av förläggningen
på fiskeristyrelsens huvuddel
och tillsynsavdelningen-vatteninspektionen.
Hade man på det ena eller andra
sättet haft samfälld förläggning, hade
hela denna rätt märkliga administrativa
överbyggnad som nu måste anordnas
blivit onödig. På denna punkt påkallas
ett ingripande av statens organisationsnämnd
eller sakrevisionen för att undvika
dubbelorganisation och dubbelkostnader,
som nu blir den huvudsakliga
följden av bifall till propositionen.

Vad slutligen gäller personalorganisationen
har i pressen anförts mycket kritiska
synpunkter, som enbart dessa
borde föranleda att riksdagen i dagsläget
avvisar propositionen för ytterligare
utredning. Frågan blir här: skall
en underavdelning av fiskeristyrelsen i
Stockholm i motsats till fiskeristyrel -

sens huvudorganisation i Göteborg toppas
av en administratör, eller skall man,
som varit regel sedan vattentillsynens
tillkomst, ha en naturvetenskapsman
som chef för tillsynen? Motionärerna
hyser den uppfattningen, att det skall
vara en naturvetenskapsman.

Herr talman! Jag förstår att det är
utsiktslöst att här yrka bifall till motionen,
och jag har därför endast velat
framföra dessa synpunkter. Jag hoppas
dock att det beslut som i dag fattas inte
är den definitiva lösningen, utan att
det ännu blir möjligt att med vunna
erfarenheter på nytt mera grundligt
komma fram till en bättre lösning av
denna viktiga fråga.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Som den föregående talaren
nämnde hade vi detta ärende uppe
i riksdagen under föregående år i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag. Det
förslaget ansågs så pass dåligt, att det
avvisades av en enhällig riksdag.

Nu ligger ett annat förslag på kammarens
bord, om vilket man utan vidare
kan säga att det inte heller är något
bra förslag. När jag i alla fall kommer
att yrka bifall till detta, gör jag det av
två skäl. Jag tror att detta förslag är det
bästa som man för närvarande kan få
fram. Dessutom tar jag fasta på att såväl
Kungl. Maj :t som utskottet har sagt, att
det föreliggande förslaget icke gör anspråk
på att lösa de organisatoriska
problemen på detta område. Vidare understryker
utskottet att spörsmålet i
vilken omfattning och takt vattenvården
kan förbättras främst är en ekonomisk
avvägningsfråga, som icke på en
gång kan få sin slutliga lösning. Detta
understrykande från utskottets sida, att
man anser detta förslag vara ett provisorium,
gör att jag kan yrka bifall till
detsamma. Jag ber emellertid att få göra
några påpekanden.

Jag vill lägga statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet på hjärtat

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 115

att vid utformningen av den centrala organisationen
komma ihåg, att vattenvården
är och förblir en vital fråga för
vårt fiske. Jag anser därför att man har
rätt att förvänta, att fiskets intressen
kommer att väl företrädas vid utformningen
av den centrala organisationen.

Vad beträffar den lokala organisationen
förutsätter utskottet, att huvudansvaret
för den regionala handläggningen
av vattenvårdsfrågorna skall ligga hos
länsstyrelserna, och man räknar väl i
första hand med distriktsingenjörerna
för vatten och avlopp och förste provinsialläkaren.
Distriktsingenjörer och förste
provinsialläkare i all ära, men de
sitter på sina ämbetsrum i länshuvudstaden
och har inte så stora möjligheter
att följa med vad som lokalt sker ute
på fältet. Vi har emellertid en grupp
tjänstemän, som beständigt är inkopplade
på detta, nämligen de hos hushållningssällskapen
anställda fiskerikonsulenterna.
Deras anställningsförhållanden
är visserligen sådana, att de inte
sorterar under länsstyrelsen, och det
blir kanske svårt att formellt inordna
dem i detta arbete. Jag antar dock att
det skall låta sig göra. I hushållningssällskapens
fiskerikonsulenter har vi
nämligen redan en grupp tjänstemän,
som i sitt arbete är nödsakade att dagligen
följa vad som sker i våra vattendrag,
i våra sjöar och vid våra stränder.
Ingen har bättre lokalkännedom
därvidlag än dessa, och det skulle vara
ett slöseri, om man inte använde dem
på ett vettigt sätt i den lokala organisationen.

Det kanske hävdas på vissa håll, att
dessa människor inte är akademiskt utbildade.
Jag tror emellertid att det för
denna uppsiktstjänst inte behövs någon
högre akademisk utbildning. Jag hoppas,
att man vid utbyggnaden av den regionala
organisationen inte skapar en
ny form av ämbetsmän som skall handha
den lokala tillsynen, utan ser till att
hushållningssällskapens fiskcrikonsu -

Vattenvårdens organisation m. m.

lenter på ett förståndigt sätt inordnas i
arbetet.

Detta var ett par små önskemål som
jag ville sända med till jordbruksministern
till beaktande då han skall utarbeta
det förslag, som vi här går att
dra upp den yttre ramen för.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har till jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 fogat en blank
reservation. Anledningen är att jag i
mångt och mycket sympatiserar med
den motion, som väckts i denna kammare
av herr Staxäng m. fl. i fråga om
samordningen av vattenvårdsärendena,
inte minst på högsta nivå. Förslaget i
propositionen innebär efter vad jag kan
förstå dels fortfarande ett provisorium,
dels början till utbyggnad av ett nytt
ämbetsverk, vilket måhända inte skulle
bli nödvändigt om man i stället inrättade
den i motionen föreslagna departementsdelegationen
och ordnade ett
lämpligt organiserat samarbete mellan
denna och andra centrala myndigheter
samt läns- och kommunalorganen.

I dagens läge med nästan överallt
kraftigt förorenade vattendrag och sjöar
till förfång inte minst för fisket tror
jag det väsentliga är, att man vidtager
kraftåtgärder på den praktiska vattenreningens
område. Forskningen måste
givetvis gå hand i hand med utvecklingen
men borde främst inriktas på att
finna billigaste och i övrigt lämpligaste
reningsmetoder. Någon dyrbar flyttning
av det nuvarande sötvattenslaboratoriet
i Drottningholm — som i motionen antydes
—• kan jag inte finna nödvändig
eller lämplig i synnerhet som den framtida
organisationen i stort ännu är
oklar.

Jag har, herr talman, med min blanka
reservation velat ge uttryck för min
förhoppning, att Kungl. Maj:t vid den
framtida utvecklingen på vattenvårdens
område måtte ta under allvarligt övervägande
de synpunkter som framförts i
motionen av herr Staxäng m. fl.

116 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! När varken herr Staxäng,
herr Levin eller herr Hedin har
gjort något yrkande, hade jag kanske
inte behövt ta till orda. Men när herr
Staxäng fällde yttrandet att utskottet i
ärendet har provocerats fram i slutspurten
och att det inte varit några möjligheter
till realbehandling, kan jag inte
annat än protestera mot detta uttryck.

Det är inte riktigt, ty propositionen
i ärendet är fullt normalt behandlad.
Den avlämnades den 28 mars. Sedan låg
den givetvis över påsken och motion
väcktes här i andra kammaren den 18
april. Därefter har utskottet inte försuttit
någon tid. Dessutom vill jag säga att
1957 års riksdag hade ärendet uppe till
realbehandling hela riksdagen. Vi bör
komma ihåg att en annan proposition
avlämnades. Den remitterades till
statsutskottets fjärde avdelning, som
låg på ärendet till höstsessionen. De
gick väl igenom den grundligt, antar
jag, och ett enigt statsutskott beställde
faktiskt ett nytt förslag från
Kungl. Maj:t. Det är detta nya förslag
som vi nu har behandlat, och det står i
överensstämmelse med vad riksdagen
beställde i fjol. Vi har inga möjligheter
att kritisera detta. Huruvida det i all
framtid kommer att bestå eller behöver
justeras skall jag inte yttra mig om. Det
är med denna sak som med så många
andra att den med tiden behöver justeras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
särskilda utskottets memorial nr 2, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om dels förslag till godtagande
av principer för en lagfäst tillläggspensionering
samt riktlinjer för
det fortsatta arbetet på pensionering -

ens genomförande och dels förslag om
vissa sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

§ 9

Föredrogs statsutskottets förnyade
memorial nr 108, angående tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58.

På framställd proposition biföll kammaren
först utskottets hemställan att
detta memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Härefter föredrogs utskottets i memorialet
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 10

Provisorisk statsreglering och bevillning

Föredrogs statsutskottets memorial nr
109, angående provisorisk statsreglering
och bevillning för budgetåret 1958/59.

Sedan kammaren på given proposition
bifallit utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning, föredrogs
utskottets i memorialet gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsutskottet har tydligen
haft på känn att andra kammaren
skulle upplösas. Det är därför vi har
fått det memorial, nr 109, som här föreligger.
Jag skall be att få göra några små
reflexioner i anledning av det memorialets
innehåll.

Liksom riksdagen i övrigt har statsutskottet
onekligen här varit i ett besvärligt
dilemma. Om nu andra kammaren
upplöses, så sker det innan någon
ny statsreglering antagits. För de beslut
vi fattar, både beträffande inkomster
och utgifter, gäller att de får definitiv
verkan först när statsregleringen är antagen,
och det är ju det vi brukar besluta
om på riksdagens sista arbetsdag.
Nu har vi dock, som statsutskottet också
antytt, bara beslutat om två inkomstpos -

Nr 18

117

Måndagen den 28 april 1958

ter, nämligen om skogsvårdsavgifterna
och totalisatormedlen —- och de lär inte
räcka för statens kommande utgifter,
även om Ulriksdal hade premiär i går.
Om jag har fattat saken rätt, har vi fattat
beslut beträffande 85 å 90 procent av
de utgifter, som ingår i budgeten, och
då haltar det hela betänkligt.

Statsutskottet föreslår här att vi skall
fatta provisoriska beslut — eller rättare
sagt ge de beslut vi fattat provisorisk
verkan. Om vi får ett nytt budgetår innan
nya beslut fattats, skall sålunda de
gamla gälla, till dess riksdagen eventuellt
bekräftar dem eller ändrar dem.
Det är på den punkten jag har känt ett
personligt behov av att komma med några
kommentarer.

Statsutskottets memorial har av en
lustig tillfällighet fått samma nummer
som den paragraf i regeringsformen,
som i detta sammanhang är aktuell,
nämligen 109. I nämnda paragraf står
klart och tydligt angivet, att om ny statsreglering
icke fastställts före det nya
regleringsårets ingång, skall den gamla
regleringen gälla. I den paragrafen finns
ingen möjlighet till nyansering i det
fallet. Emellertid har det vid tidigare
tillfällen visat sig, att det ändå finns
vissa möjligheter till nyansering i tilllämpningen,
och vi är onekligen nu i
ett besvärligt läge, som kan motivera en
nyansering. Om den gamla regleringen
skall gälla, kan inte de nya beslut riksdagen
fattar träda i kraft i rätt ordning.
Man kan som exempel ta de tjänster och
regleringar av tjänster som riksdagen
fattat beslut om. De är en hel rad. Vederbörande
befattningshavare kan inte
träda till tjänsterna, om vi inte här fattar
ett nytt, formellt bekräftande beslut.

Men om riksdagen å andra sidan fattar
beslut om provisorisk statsreglering,
så kan det tänkas att den nya riksdagen
finner anledning att göra om de besluten
— vad vet vi? Vi vet inte hur många
av kammarens ledamöter som kommer
att sitta i den nya andra kammaren,
som ju kan ändra på det tidigare beslu -

Provisorisk statsreglering och bevillning

tet. På den punkten råder det ingen som
helst tvekan. Men vi kan inte komma
ifrån, att det blir en psykologisk bindning,
som jag tror att den nya kammaren
i de flesta fall kommer att ha oerhört
svårt för att lösa upp.

De principiella synpunkterna på dessa
frågor kan givetvis diskuteras, oavsett
tidpunkt eller den rådande situationen.
Men om vi ser till dagens läge, så
får vi också ta hänsyn till årsrytmen.
Då frågar man sig, om det finns några
möjligheter för den nya riksdagen att
från regeringen få en ny statsverksproposition
med väsentligt ändrade intentioner
och om den nya riksdagen i så
fall har tid att behandla densamma före
det nya regleringsårets ingång. Jag anser
att detta är en absolut omöjlighet.
De nya besluten måste komma att fattas
ett stycke in på nästa regleringsår,
och det uppstår sålunda praktiska olägenheter
även med det systemet.

Jag har inte här kommit till någon
annan slutsats än statsutskottet, men jag
har känt ett behov av att sätta ett frågetecken
i kanten i detta fall. Det kan uppkomma
situationer av ungefärligen likartad
karaktär, och då har det varit
önskvärt för mig personligen att här
markera, att statsutskottets memorial i
dag inte får betraktas som ett prejudikat,
om vi skulle få en fortsättning i annat
sammanhang.

Jag antar att regeringen inte också
tänker upplösa författningsutredningen,
och i så fall har jag anledning och tillfälle
att diskutera denna fråga där. Jag
har emellertid som sagt känt ett behov
av att här markera mitt ställningstagande.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I anslutning till herr
Dahléns anförande och som ledamot av
statsutskottet och dess fjärde avdelning,
där föreliggande memorial har utarbetats,
må det tillåtas mig att framföra
några synpunkter.

118

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

Memorialet har utformats — det vill
jag betona — i samråd med budgetexperter
såväl på det teoretiska som på
det praktiska planet.

Enligt regeringsformen bildar riksstaten
och riksdagens särskilda budgetbeslut
en enhet och statsregleringen är inte
giltig förrän riksdagen fastställt riksstat.
Vid sidan om regeringsformen har emellertid
den praxis utbildat sig, att de
särskilda budgetbesluten betraktas som
giltiga och att riksstaten därför endast
innebär en kodifikation av de av riksdagen
fattade budgetbesluten.

Under vanliga förhållanden uppstår
inte någon konflikt mellan regeringsformens
bestämmelser och praxis. Förhållandet
blir emellertid ett annat, om riksdagen
upplöses innan den fastställt riksstat
för det kommande budgetåret.

I § 109 regeringsformen meddelas föreskrift
om vad som i ett sådant läge
skall ske. Som herr Dahlén tidigare anfört
gäller, att den gamla riksstaten tilllämpas
till dess ny riksstat blivit fastställd.

Bestämmelsen i § 109 är till sin innebörd
fullt klar. Tillämpad på den situation,
som nu föreligger, innebär den
att om riksdagen inte fastställt ny riksstat
före den 1 juli i år, skall riksstaten
för budgetåret 1957/58 fortfara att gälla
till dess riksdagen fastställt riksstat för
budgetåret 1958/59.

Mot bakgrunden av det anförda står
det fullt klart, att riksdagen inför den
förestående upplösningen inte behöver
vidtaga några åtgärder beträffande budgeten
för nästa år. Den gamla riksstaten
fortfar i så fall att gälla. Å andra sidan
är det lika klart att detta skulle medföra
betydande svårigheter för verk och
myndigheter. Statsutskottet har därför
ställts inför alternativen att antingen
inte göra någonting alls eller att — med
beaktande av den praxis som utvecklat
sig beträffande giltigheten av riksdagens
budgetbeslut — undersöka vilka
möjligheter som kan finnas för att underlätta
för verk och myndigheter att

handla praktiskt i den föreliggande situationen.
Utskottet har därvid valt det
senare alternativet.

Den första åtgärd som under sådana
förhållanden kan komma under diskussion
är, att riksdagen innan den åtskiljes
fastställer en riksstat på grundval
av de budgetbeslut, som fattats av riksdagen.
Denna riksstat får därefter kompletteras
med en av den nya riksdagen
fastställd tilläggsstat. Ett sådant förfarande
är formellt invändningsfritt, även
om den riksstat, som i så fall skulle
komma att fastställas, knappast kan betraktas
som en riksstat i grundlagens
mening; den skulle praktiskt taget sakna
inkomstsida.

Den allvarligaste invändningen mot
att riksdagen nu fastställer riksstat för
budgetåret 1958/59 är emellertid, att fri
motionsrätt i så fall inte skulle finnas,
då den nya riksdagen sammanträder.
Förutsättningen för den fria motionsrätten
är ju, att en statsverksproposition
framlägges. Detta kan inte ske när den
nya riksdagen sammanträder, om riksdagen
nu fastställer riksstat för nästa
budgetår. Då den nya riksdagen inte
bör försättas i en sådan situation, har
statsutskottet avstått från att framlägga
förslag till riksstat för kommande budgetår.

Det förslag som statsutskottet framlägger
i sitt memorial nr 109 bygger på
de förslag till grundlagsändringar, som
framlagts av 1950 års budgeträttskommitté.
Innebörden av utskottets förslag
är, att de av riksdagen fattade besluten
beträffande nästa års budget tillerkännes
bindande verkan, intill dess den nya
riksdagen fattat beslut om riksstaten eller
eljest annorlunda beslutar. Riksdagen
övertar med andra ord det konstitutionella
ansvaret för att Ivungl. Maj:t i
år liksom tidigare utfärdat regleringsbrev,
allteftersom riksdagens skrivelser
i budgetfrågor expedierats. Å andra sidan
innebär utskottets förslag, att såväl
Kungl. Maj:t som enskilda riksdagsledamöter
får möjlighet att, när den nya

Nr 18 119

Måndagen den 28 april 1958

riksdagen samlas, påkalla ändringar av
de riksdagens beslut, som beröres av
utskottets förslag. Det bör emellertid påpekas
att även om utskottets förslag innebär
en formell obundenhet, så ligger
det i sakens natur att en viss faktisk
bundenhet vid vidtagna åtgärder inte
kan undvikas. Av utskottets förslag följer
vidare, att Kungl. Maj:t måste lägga
fram en statsverksproposition för den
nva riksdagen och att den fria motionsrätten
följaktligen lämnas intakt.

Herr talman! Jag vill till sist framhålla,
att statsutskottet är väl medvetet
om att dess förslag inte innebär en
bokstavlig tillämpning av gällande
grundlagsbestämmelser. Förslaget ansluter
sig, som jag tidigare sagt, till den
praxis som sedan länge tillämpats av
Kungl. Maj:t beträffande de av riksdagen
fattade särskilda budgetbesluten.
Mot denna praxis har riksdagen inte
framställt någon erinran.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det ekonomiska läget är
som alla vet osäkert och riskfyllt. Det
ställer vår ekonomiska politik inför allvarliga
problem. Riksdagen får nu på
minst ett par månader inte tillfälle att
debattera dessa frågor. Det föranleder
mig att här framföra några synpunkter,
som jag med tanke på arbetsförhållandena
skall uttrycka mycket kort, trots
att frågans betydelse väl skulle motivera
en långt mera ingående behandling.

För det första är vårt lands budgetläge
inte tillfredsställande. Inte heller
från regeringens sida döljes detta förhållande.
Budgetförslaget betecknas som
»icke starkt». Det utgör ett totalt misslyckande
för finansminister Strängs totalbalansering.
Vi vet ingenting om vilka
åtgärder regeringen har tänkt vidta
med anledning av detta misslyckande.
Man måste innan riksdagen åtskils och
svenska folket ställs inför ett val rikta
frågan till regeringen: Vilka åtgärder
har regeringen tänkt att vidta med anledning
av budgetläget?

Provisorisk statsreglering och bevillning

Vi har på vårt håll sedan länge förordat
en annan ekonomisk politik, som
skulle ha skapat ett annat statsfinansiellt
läge. Att i dag upprepa argumenten
för vår uppfattning därvidlag torde
inte vara erforderligt, men det finns
anledning att rikta frågan till finansministern
och hans kolleger, vilka åtgärder
som regeringen planerar att vidta —
eventuellt, förmodar jag, först efter
valet.

Jag sade att vi ingenting vet om hur
regeringen ser på detta spörsmål. Den
enda belysning vi har fått under de senaste
dagarna av hur man inom regeringspartiet
ser på läget har vi erhållit
därutav, att man inom regeringspartiet
och, som det verkar, även inom regeringen
har tagit avstånd från finansministerns
tidigare deklaration, att nya
utgifter obönhörligen måste leda till att
nya inkomster skaffas. Vid voteringen i
dag var man beredd att godkänna utgifter,
som — per månad räknat — motsvarar
ungefär en procent av inkomstskatten
— det är inte så mycket, men inte
heller bagatellartat —- utan att fästa någon
vikt vid finansminister Strängsmycket
bestämda principdeklaration. Efter
det att totalbalanseringsprincipen, som
var finansministerns tankegång nr 1,
har övergivits, tycks regeringen nu också
ha övergivit herr Strängs andra princip
rörande sunda statsfinanser här i
landet.

Detta är i stort sett allt vi vet om regeringens
ståndpunkt. Hur regeringen
i övrigt ser på denna viktiga fråga tycks
vi inte få veta något om innan riksdagen
hemsändes.

För det andra finns det risk för fortsatt
arbetslöshet. Frånsett säsongsvängningarna,
som i viss mån är en sak för
sig, finns det risk t. o. m. för stigande
arbetslöshet, även om siffrorna på grund
av säsongvariationerna ser något sjunkande
ut. Detta är ingen profetia från
min sida. Jag talar här bara om risker,
ett begrepp som man väl på regeringsbänken
är något mera förtrogen med än

120 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

vad det föreföll under den tidigare debatten
här i dag.

Hur skall vi kunna skapa så god beredskap
som möjligt inför dessa risker
för sysselsättningen? En mycket viktig
sak är ju, att det finns en smidigt fungerande
kapitalmarknad med tillräckliga
kreditmöjligheter för företag av olika typer.
Finns en sådan kapitalmarknad, blir
det bättre förutsättningar för företagens
investeringar, som tidigare av olika
skäl har uppskjutits. På det sättet skulle
man när arbetslöshet hotar uppkomma
kunna minska arbetslösheten genom
ökning av de produktiva investeringarna.

Som det nu är har vi genom regeringens
ekonomiska politik fått en kapitalmarknad,
vilken som alla vet inte
fungerar tillfredsställande, ett faktum
som särskilt drabbar de mindre företagarna
i landet. Men det gäller inte bara
dem. Vi alla och kanske särskilt löntagarna
får vara med att betala priset
för att regeringens politik inte har varit
inriktad på att sörja för en smidigt
fungerande kapitalmarknad.

För det tredje: för en ekonomisk politik
i konjunkturstödjande syfte som
skulle uppehålla sysselsättningen är det
av mycket stor betydelse, att vi har en
tillräcklig valutareserv, som kan tillgripas
i den mån en högre sysselsättning
här än på vissa andra håll kan leda till
en tillfälligt svag handels- och betalningsbalans.
Alla erkänner att den beredskap,
som i detta avseende föreligger,
är otillräcklig. Uppenbarligen har
regeringen under senare år inte tillräckligt
haft i sikte den betydelse det
har just med tanke på sysselsättningens
bevarande, att vi har en tillräckligt stor
guld- och valutareserv. Under alla omständigheter
är vad man kallat det internationella
utrymmet för en isolerad
svensk konjunkturstödjande politik begränsat.
Vi får räkna med möjligheten
av att lågkonjunkturen i Förenta staterna
kan komma att fortsätta längre än
man tidigare trodde. Jag vill markera,

herr talman, att jag inte gör någon förutsägelse
om hur det kommer att gå. Jag
bara framhåller, att vi gör klokt i att vara
beredda på att den konjunkturavmattning,
som man tidigare räknat i ett
begränsat antal månader, kan komma
att räcka längre. Ju längre den varar,
desto större är förutsättningarna för allvarliga
återverkningar på Europas och
Sveriges ekonomi.

I detta läge uppkommer ofrånkomligen
frågan: Vilka möjligheter finns det
för en internationell, särskilt europeisk,
konjunkturpolitik i syfte att i någon
mån avtrubba de depressiva verkningarna
på vårt näringsliv och vår sysselsättning
av den amerikanska konjunktur^vmattningen?
Erfarenheterna från
konjunkturförsämringen i Förenta staterna
1948—1949 visar, att det ingalunda
a priori är omöjligt att skydda
Västeuropas ekonomiska liv från allvarliga
skadeverkningar av en amerikansk
konjunkturavmattning. Den gången gick
det kanske i någon mån av sig självt.
Vissa förutsättningar i Europa var då
mycket gynnsamma. Tyvärr är förutsättningarna
därvidlag för närvarande
inte så goda. Det är därför det förefaller
ytterst betydelsefullt, att man här i Västeuropa
och inte minst i vårt land prövar
alla möjligheter till en europeisk konjunkturpolitik,
som skulle syfta till att
skydda oss mot en onödig ökning av
arbetslösheten, minskning av produktionen,
sänkning av våra inkomster med
därav följande skärpt kris för statsfinanserna
och kanske —- paradoxalt
nog — under vissa förhållanden en ökad
inflationsrisk.

Jag anser sålunda, herr talman, att
man borde överväga vad jag vill kalla
»en västeuropeisk konjunkturpolitisk
allians till sysselsättningens försvar».
Hur denna organisation — givetvis i
nära anslutning till OEEC — skulle arbeta
skall jag inte bär diskutera. Jag
talar inte om att skapa en ny organisation
utan förutsätter att existerande
organ skulle arbeta på ett sådant sätt,

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

121

att de sökte befrämja en samordning
av den lämpliga ekonomiska politiken i
Västeuropas olika stater, varigenom något
av en västeuropeisk konjunkturpolitisk
allians till sysselsättningens försvar
kunde åstadkommas.

Det kan ju invändas, att denna tanke
är föga originell. Den är väl egentligen
ganska självklar. Jag tillåter mig därför
att fråga: Vilka initiativ har regeringen
tagit för att begagna existerande västeuropeiska
samarbetsmöjligheter på det
ekonomiska området på ett sådant sätt,
att det skulle komma att verka i denna
riktning? Om regeringen inte tagit några
sådana initiativ vill jag rikta en allvarlig
uppmaning till regeringen att inte
dröja med att här sätta i gång och få
till stånd ett samarbete, som kan gagna
både vårt land och de övriga länderna
i vår del av världen.

Att man bekämpar arbetslösheten är
självfallet ytterst betydelsefullt, därom
råder inte mer än en mening, men jag
skulle vilja säga, att det är alldeles särskilt
viktigt vad de närmaste åren beträffar,
ty Västeuropa står nu inför den
stora uppgiften att ta ställning till planerna
på bildandet av ett frihandelsområde.
Det finns risker för att förutsättningarna
för ett sådant frihandelsområdes
tillkomst allvarligt försämras om
konjunkturen försvagas och arbetslösheten
stiger. I så fall kan ratificeringen
av en eventuell överenskommelse försvåras,
när protektionistiska tendenser
reser sig till följd av konjunkturförsämringens
påfrestningar, önskar man ett
positivt resultat av strävandena att
åstadkomma ett europeiskt frihandelsområde
— och jag vet ju att regeringen
och oppositionen är överens på
den punkten —• måste man alltså även
av denna anledning finna det dubbelt
angeläget att allt göres som göras kan
för att förhindra en sådan konjunkturförsämring
och ökning av arbetslösheten,
som skulle minska utsikterna till ett
positivt resultat av arbetet för frihandelsområdet.

Provisorisk statsreglering och bevillning

Herr talman! Jag har det intrycket att
dessa båda nära sammanhängande
spörsmål, frihandelsområdet och det
internationella samarbetet i sysselsättningsfrämjande
syfte här i Västeuropa,
är så betydelsefulla, att de kanske för
vårt land har större vikt än många av
de interna ekonomiska spörsmål som
den svenska riksdagen — och med all
rätt — ägnar betydande uppmärksamhet.
Det är därför som jag trots att det
är en sen timme i denna kammares arbete
inte velat underlåta att resa dessa
spörsmål och efterlysa besked från regeringen,
besked som kammaren har
rätt att begära innan den åtskiljs.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Även om ingen av oss
känner behov av att överdriva de ekonomiska
riskerna för vårt land, är det
alldeles tydligt att vi står inför en viss
konjunkturförsvagning. Tyvärr står vi
inte rustade på det sätt vi hade kunnat
göra för att möta denna nya situation.
Vår valutareserv är otillräcklig, trots
att vi har flera års goda konjunkturer
bakom oss, och företagens reserver är
otillräckliga, vilket är en följd av den
skärpta bolagsskatten, de nya avskrivningsreglerna
och de ändrade lagervärderingsreglerna.
Kostnadsutvecklingen
i vårt land har speciellt under de två
sista åren varit ogynnsam, vilket är inflationens
baksida.

Vad borde vi då göra på det inhemska
planet just nu? Enligt vår uppfattning
fyra ting. För det första omedelbart
sänka företagsbeskattningen genom
att ta bort den extra bolagsskatten. Det
skulle alldeles säkert också statsfinansiellt
sett vara en god affär. För det
andra omedelbart avskaffa regeringens
privilegier på kreditmarknaden, ta bort
ransoneringen, skapa förutsättningar för
konkurrens på lika villkor mellan enskilda
och offentliga lånesökande och
därmed också skapa förutsättningar för
att säkerhet och lönsamhet och endast

122

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

det blir utslagsgivande för fördelningen
av våra knappa sparmedel. För det
tredje omedelbart sätta in särskilda
skattelättnader för sparandet, speciellt
för bostadssparandet och för det sparande
som sker i nybildade företag. För
det fjärde omedelbart ta itu med att
sanera statens affärer. Målet för detta
senare arbete måste vara att åvägabringa
jämvikt på driftbudgeten mellan
utgifter och inkomster genom att
minska ned statsutgifterna och samtidigt
åstadkomma en begränsning av
den statliga upplåningen för kapitaländamål.

Hur bör denna senare begränsning
åstadkommas? Jag vill peka på tre vägar.
För det första: skapar ni jämvikt i
driftbudgeten genom att sänka utgifternas
summa begränsar ni också den statliga
upplåningen. För det andra: genom
att avlyfta bostadslånen från staten och
överlåta dem på marknaden, samtidigt
som ni inför ett kreditgarantisystem
efter amerikanskt mönster, kan ni åstadkomma
en väsentlig lättnad på den statliga
lånesidan. Och slutligen för det
tredje: genom att intressera medborgarna
för att själva överta de aktier som
staten köpt i LKAB och genom att samtidigt
intressera dem för att köpa aktier
även i andra statsföretag, t. ex. Statens
skogsindustrier, skulle en avsevärd
minskning kunna åvägabringas i statens
engagemang.

Genom åtgärder av dessa slag och genom
den omläggning av kreditpolitiken
som vi fordrar skulle man vinna följande.
Yi skulle kunna få en garanti för
att såväl statens upplåning som upplåningen
från andra håll verkligen håller
sig inom ramen för våra resurser. Vi
skulle vidare få förutsättningar för att
våra investeringar blev inriktade på de
mest produktiva ändamålen, och vi
skulle genom att driva ner våra sammanlagda
statsutgifter få i gång den
process, som syftar till att skapa en
bättre balans mellan vår enskilda och
vår offentliga ekonomi, vilket i sin tur

är ett villkor för att vi äntligen skall
kunna komma till rätta med det ödesdigra
och förödande kompensationstänkandet
i hela vårt ekonomiska liv.

Varje gång vi här i kammaren diskuterar
de ekonomiska problemen understryks
från olika håll angelägenheten av
att människorna verkligen ser till, att
de håller sina anspråk inom ramen för
sina inkomster. Borde då inte staten gå
före inte bara för att visa ett gott exempel
utan även därför att för höga statsutgifter
är en fara för penningvärdet
och därmed också för vår sysselsättning?
Man kanske i dag vill säga: Vi vill
inte för närvarande göra något åt dessa
saker. Men, herr talman, vilken regering
som än sitter vid makten här i landet
så måste det ur varje synpunkt vara
bättre att genomföra ett ekonomiskt
program med de syften jag här skisserat
medan man har rådrum än att kanske
genomföra det i ett läge, när man
måste fatta beslut över en natt.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I pensionsdebattens
slutskede hade jag tillfälle att säga några
ord om den ekonomiska situationen
här i landet. Jag tillät mig konstatera,
att läget ju är åtskilligt dystrare nu än
för något år sedan och att statsmakterna
kommer att ha händerna fulla med
att försöka klara avsättningsfrågor och
sysselsättningsfrågor och att det därför
må räcka med folkpensionsreformen.

Jag är överens i åtskilliga stycken
med de två föregående talarna när det
gäller åtgärder som kan vara angelägna
att vidta för att främja sysselsättningen
och vill särskilt stryka under frågan
om krediterna till företagsamheten, därvid
kanske i första hand till den mindre
företagsamheten. Men det förvånade
mig, höll jag på att säga, men det gjorde
det inte, att en av de allra viktigaste
sakerna i detta sammanhang rörde
ingen av dessa två talare vid, nämligen

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

123

ränteläget, som ju betyder så mycket
för företagsamhetens kostnader. Från
vårt håll sade vi redan i somras, när
man vidtog räntehöjningen, ifrån att
situationen inte var sådan, att en höjning
var behövlig. Erfarenheterna har
ju också givit vid handen, att tidpunkten
inte var så lyckligt vald. Vi vet ju
alla att detta inte är någon riksdagens
angelägenhet direkt, men det hindrar
inte mig från att här framställa en vädjan
till regeringen att på denna punkt
försöka begagna sitt inflytande för att
i vårt land åstadkomma vad man genomfört
i ett flertal andra länder under
de senaste månaderna, nämligen en
sänkning av räntan. Det skulle vara
tacknämligt, om man kunde få höra
från herrar Hjalmarson och Ohlin, om
de anser att räntan är sådan den borde
vara eller om den bör höjas. Någon
sänkning har de väl inte i tankarna
eftersom de inte nämnde något sådant.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Den höga räntenivån i
vårt land är enligt vår uppfattning en
direkt konsekvens av högskattepolitiken,
av den väldiga expansionen av de
statliga utgifterna, av ransoneringen på
kreditmarknaden, av privilegieringen
av statens ställning på kreditmarknaden
och av de s. k. frivilliga överenskommelserna
med sparinstituten — försäkringsbolag,
sparbanksbolag och andra — varigenom
man varje år har berövat spararna
miljontals kronor av de pengar
som rätteligen skulle tillkomma dem.
Jag bara konstaterar, herr talman, att
alla dessa ting är en direkt konsekvens
av den regeringspolitik, som förts i
vårt land under de senare åren, även
under herr Hedlunds egen medverkan.
Om herr Hedlund vill vara med om att
ändra den politiken, så att ni äntligen
skapar förutsättningar för att på ett
riktigt och naturligt sätt utan att skada
spararnas intressen kommer fram till en

Provisorisk statsreglering och bevillning

lägre räntenivå, skulle jag för min del
hälsa det med allra största glädje och
tillfredsställelse.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I denna upptakt till
den politiska debatt, som vi skall ha
under maj månad, har man inte kunnat
undgå att lägga märke till den betydliga
skärpning av tonen, som herr Hjalmarson
använde i sitt sista anförande, när
han fick en fråga av herr Hedlund. Det
är rätt intressant att avläsa, att man
även i riksdagens allra sista timmar
skall från den borgerliga opposition
som fällde regeringsförslaget demonstrera,
att man på det väsentliga penningpolitiska
avsnittet har så skilda
åsikter att tonen blivit skärpt. Jag har
naturligtvis ingenting emot att inregistrera
detta. Jag har bara velat slå
fast det såsom en intressant ouvertyr till
den valrörelse som vi går in i.

För min del är jag givetvis överens
med talarna när de understryker
det allvarliga konjunkturpolitiska och
arbetsmarknadspolitiska läge som vi har
internationellt sett. Det är möjligt, att
socialministern efter mig kommer att
närmare utveckla arbetslöshetssituationen
inom landet och vad vi har gjort
i anledning därav för att möta den fara
som föreligger. Men jag kan ge framför
allt herr Ohlin rätt i, att när man
ser sig omkring i världen finner man att
situationen är ganska besvärande. I Förenta
staterna räknar man för närvarande
med en arbetslöshetssiffra på 8
procent, i Kanada är motsvarande siffra
10 procent och i Västtyskland 7 procent.
I vårt land visar den sista redovisningen
-—- som kammarens ledamöter
känner till — 3,8 procent, vilket jag
hoppas skall innebära en toppsiffra
som kommer att reduceras under de
kommande månaderna. När man således
i dessa ledande nationer, Förenta staterna,
Västtyskland och Kanada, som

124 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

alla har det gemensamt att de under en
lång följd av år varit välsignade med
en borgerlig regim, i dag redovisar arbeslöshetssiffror,
som är så väsentligt
högre än i vårt land, där medborgarna
som det brukar heta har misshandlats
av en socialistisk regim, så kan det
kanske vara en tankeställare i mera
lugna ögonblick.

Men det är klart att dessa arbetslöshetssiffror
är rätt uppseendeväckande.
Man kan också säga, att produktionsutvecklingen
internationellt sett verkar
ganska uppseendeväckande. Under 1957
sjönk produktionen med 7 procent i
Förenta staterna, detta land, som just
därför att det är så oberoende av konjunkturerna
utomlands mänskligt att
döma borde ha alldeles särskilda möjligheter
att hålla en hög produktion
och en hög sysselsättning med enklare
metoder än vi kan använda i vårt lilla
land med dess starka beroende av förhållandena
ute i världen, i de länder vi
handlar med.

Kanada, som jag här anfört som det
andra landet med borgerligt styre under
en lång följd av år, redovisar under
1957 en produktionsutveckling som
också går nedåt. Industriproduktionen
har sjunkit i Kanada med 6 procent
under 1957, ungefär lika mycket som i
Förenta staterna, där industriproduktionen
som nämnts sjönk med 7 procent.

England, som ju under rätt många år
också haft en konservativ regim, har ju
under de senaste åren kämpat mycket
hårt för att komma till rätta med inflationsproblemen,
men landet har å
andra sidan fått inregistrera en praktiskt
taget oförändrad industriproduktion.
Under de två sista åren tillsammans,
1956 och 1957, har produktionen
i England stigit med endast 1 procent.

Vi har i vårt land både under 1956 och
1957 kunnat redovisa en ökning av industriproduktionen
på cirka 3 å 3%
procent.

Men även om vi således kan redovisa

glädjande siffror vid en sådan internationell
jämförelse, är det klart, att det
internationella läge med stark nedgång
i USA och övriga länder, som jag här
har omvittnat, både på produktionssidan
och på sysselsättningssidan, är ett
allvarligt memento när man försöker
bedöma konjunkturutsikterna.

Från denna inledning kom herr Ohlin
över på budgetläget och gjorde gällande,
att det nu krävs ett besked från regeringens
sida om vad som måste göras
med hänsyn till de ansträngda statsfinanserna.
När regeringen redovisade
sin budget den 11 januari, så var denna
budget preliminär, eftersom försvarsfrågan
icke var löst och försvarskostnaderna
icke var täckta. Om man bortsåg
från själva försvarsbudgeten, så
redovisade driftsidan ett mindre överskott.
Genom oppositionsledarnas välvilliga
medverkan har vi i landets och
allas vårt intresse löst försvarsfrågan
och klarat denna kostnadsstegring för
statsverket utan att därför försämra utgångsläget.
Vad en slutredovisning av
budgeten kan innebära är jag inte beredd
att säga nu — kammarens ledamöter
vet att vi har tvingats skjuta på
den frågan — men jag vågar säga, att
den bör vara mera tillfredsställande än
vad den var i januari månad just av
den anledningen, att den stora kostnadsposten
försvaret nu har ställts utanför
bedömningarna.

Herr Ohlin hade helt naturligt inte
några anvisningar att ge om förbättringar
av det statsfinansiella läget. Däremot
säger han rent allmänt, att det kunde
och borde ha varit bättre, om folkpartiets
intentioner i fråga om en allmän
ekonomisk politik hade följts från
regeringens sida. Ja, jag har den ganska
oförblommerade uppfattningen, att om
vi skulle ha följt herr Ohlin i hans tidigare
överbud i de olika skattefrågor vi
har debatterat i riksdagens båda kamrar,
skulle sannolikt — jag vågar säga med
all säkerhet — det statsfinansiella läget
ha varit ännu sämre än vad det är i

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

125

dag. Att vi har fått en annan utveckling
statsfinansiellt är ju helt enkelt beroende
därpå, att vi har fått en annan konjunktur
nationellt och internationellt.
Jag utgår ifrån, att man i de länder jag
här omnämnt som jämförelseobjekt har
drivit en politik, som i långa stycken
skulle tillfredsställa professor Ohlin,
men slutresultatet i dag är både på produktionssidan
och sysselsättningssidan
väsentligt sämre än vad det är hos oss.

Vi måste ha sunda statsfinanser, säger
herr Ohlin. Det kan vi väl hålla med om
allesammans, men ambitionen i fråga om
hur statsfinanserna skall balanseras
måste ju vara direkt anknuten till hur
man i det aktuella läget bedömer konjunkturerna.
Bedömer man konjunkturen
som inflationsbetonad, så måste ambitionen
att strama åt statsfinanserna
stärkas; bedömer man den som deflationsbetonad
kan ambitionsgraden vara
annorlunda. Just nu står vi på barriären
och har å ena sidan en utveckling, om
vilken vi frågar oss, huruvida den går i
deflationistisk riktning, å andra sidan
finns vissa konjunkturfenomen, som gör
att vi frågar oss om utvecklingen går i
inflationistisk riktning. Det är alldeles
givet, att man i det läget inte kan vara
färdig med några fixeringar. Jag tror
att vi bedömer läget lugnare om någon
månad, när riksdagen på nytt får sammanträda.
Den som då är finansminister
har ju också möjlighet — han är helt
enkelt tvungen till det — att konkret
presentera riksdagen sin bedömning av
statsfinanserna med hänsyn till det aktuella
konjunkturläget.

Herr Ohlin tog upp frågan om huruvida
vi inte var färdiga att gå in för en
lättare penningpolitik. Om jag inskränker
mig till att i detta uttryck endast
lägga in lättnader i fråga om kreditgivningen,
så är det en fråga, som man väl
litet till mans ställer sig. Om man har
den uppfattningen, att de deflationistiska
krafterna är övervägande, är det
klart att man frågar sig vilka lättnader
och liberaliseringar man kan genomföra

Provisorisk statsreglering och bevillning

på det penningpolitiska, kreditpolitiska
och finanspolitiska området. Har man
den motsatta uppfattningen så är de frågorna,
menar jag, för tidigt väckta.

Som jag nyss sade är det faktiskt för
tidigt att ha en deciderad uppfattning
om konjunkturutvecklingen i vårt land.
Visst kan man väl ha den allmänna önskan
att valutareserven vore bättre än
den är. Men även på den punkten finns
det ju möjligheter att göra internationella
jämförelser. Jag kan ju, om jag
bortser från det, i alla fall göra det lilla
konstaterandet, att vi under 1957 ändock
förbättrade den svenska valutareserven.
Utvecklingen under 1958 har i jämförelse
med utvecklingen under de första månaderna
av 1957 icke varit oroväckande.

Herr Ohlin ställde slutligen frågan:
Vilka möjligheter finns det att komma
fram till en gemensam europeisk konjunkturpolitik.
Jag skulle vilja svara,
att inom samarbetsorganet för de ekonomiska
frågorna, OEEC, diskuterar
man kontinuerligt dessa frågor i den
takt som frågorna mognar fram. Men
märk väl: det, är en ytterst trögrörlig
materia man har att röra sig med, när
man diskuterar problemen om den gemensamma
marknaden och friliandelsområdet.
I mars sammanträdde man
emellertid inom OEEC med finansministrarnas
ställföreträdare, och det sammanträdet
var just avsett för diskussion
av möjligheterna att åstadkomma en gemensam
europeisk konjunkturpolitik.

Såsom ett normalt led i OEEC:s arbete
följer dessutom, att man har regelbundna
examinationer av de olika länderna
och utifrån det helas, kollektivets, utgångspunkt
lämnar vissa rekommendationer.
För närvarande diskuterar man
inom OEEC möjligheterna att kalla till
ett europeiskt möte med finansministrarna
för att där ta upp diskussion om
den gemensamma europeiska konjunkturpolitiken.
Den fråga som herr Ohlin
således ställde så här i avslutningsskedet
kan jag således enklast besvara med att
säga, att diskussionerna har pågått se -

126

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

dan några månader tillbaka och kommer
att fortsätta.

Herr Hjalmarson hade i det första —
det lugna — anförandet en del synpunkter
på valutareserven, som jag kanske
redan har besvarat. Han hemställde om
en omedelbar sänkning av bolagsskatten.
Han begärde vidare, att man skulle ta
bort regeringens preferens på lånemarknaden.
Beträffande det sista vill jag
säga, att jag kanske är litet fundersam
om herr Hjalmarson har tänkt sig in i
konsekvenserna därav. Om denna riksdag
ändå har beslutat i broderlig enighet
om att vissa utgifter skall verkställas,
om riksdagen vidare har beslutat
vilka inkomster som finansministern har
att röra sig med, så står ju alltid finansministern
i det läget, att han måste låna
de pengar som behövs för att riksdagens
beslut inte skall bli en nullitet. Menar
herr Hjalmarson, att det inte är så viktigt
att ha garantier för att riksdagens
beslut fullföljes? Är det andra värderingar,
som skall ligga bakom när det
gäller att fastställa vilka som skall ha
prioritet på en befintlig lånemarknad,
då kommer man in på ett mycket intressant
problem, ett problem beträffande
vilket herr Hjalmarson nog blir relativt
ensam om sin uppfattning. Jag är
rätt på det klara med att denna riksdags
ledamöter kommer att kräva respekt för
de beslut, som under den senaste riksdagssessionen
fattats, detta även i den
utsträckningen att regeringen skall fullfölja
dessa beslut.

När herr Hjalmarson presenterade
sin receptlista kom han också med den
gamla välkända medicinen, att statsutgifterna
skall pressas ned för att man
på den vägen skall uppnå en bättre
statsfinansiell balans. Herr Hjalmarson
har — det skall jag villigt erkänna —
med bistånd av sina partivänner gjort
beaktansvärda ansträngningar att komma
dithän genom att vilja reducera de
allmänna barnbidragen och över huvud
taget åstadkomma försämringar i en rad
avsnitt på det socialpolitiska området.

Herr Hjalmarson har med bistånd av
sina partivänner försökt reducera statens
engagemang i fråga om bostadsbyggandet,
men eftersom herr Hjalmarsons
linje måste innebära icke oväsentligt
ökade bostads- och hyreskostnader för
den breda allmänheten, har herr Hjalmarson
inte kunna vinna gehör i den
svenska riksdagen för sin ståndpunkt.
Trots att sålunda nära 80 procent av
riksdagen enat sig om en annan linje,
kan naturligtvis herr Hjalmarson, i den
mån han nu väljer denna talarstol såsom
tribun för sin politiska propaganda, fortsätta
att torgföra dessa synpunkter hur
många gånger som helst. Det måste emellertid
vara ganska meningslöst att göra
detta, eftersom kammaren vet vad den
har att rätta sig efter och icke rätta sig
efter på detta område.

Framstöten om försäljning av LI\AB:s
och ASSI:s aktier är inte heller någonting
nytt. Det är ju här fråga om — trots
att i varje fall det ena företaget var helt
under isen när staten fick ta hand om
det — två sunda företag, och det är
klart att det då kliar i fingrarna på
herr Hjalmarson och att han icke vill
att dessa företag skall tillhöra det kollektiv
som heter svenska folket.

Herr Hedlund kom i sitt korta anförande
med en begäran om vissa liberaliseringar
på ränte- och kreditpolitikens
område. Han konstaterade själv, att det
ju inte är riksdagen eller regeringen
som i sista hand handlägger dessa frågor.
Därom är vi väl också i stort sett
överens, men å andra sidan gäller det
både för riksdagen och regeringen att
bedöma frågan om sådana liberaliseringsåtgärder
mot bakgrunden av det
aktuella konjunkturläget. Även om det
kan verka som försiktighet i överkant
vill jag därför säga, att jag alltjämt har
den uppfattningen, att det går bättre
att ta ställning till denna fråga om liberaliseringar,
därest vi får litet mer tid
på oss, än om vi just i dag måste lämna
ett besked.

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

127

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I anledning av den fråga
rörande kapitalmarknaden och räntepolitiken,
som herr Hedlund här framställde,
vill jag helt kort säga, att den
meningsriktning jag tillhör företräder
den ståndpunkten, att man skall ha en
smidigt fungerande kapitalmarknad och
att man skall eftersträva en räntenivå
som är förenlig därmed. Vidare är det
ytterst väsentligt, att man inte fortsätter
att föra en sådan politik, att det även
hädanefter blir en årlig fyraprocentig
inflation av det slag som vi haft under
efterkrigstiden, ty med en sådan inflationsgrad
måste ju räntorna bli höga.
Vi anser det angeläget att man bekämpar
penningvärdeförsämringen, bl. a.
därför att man då kan komma fram till
räntor, som säkert ligger lägre än dagens
och ändå bevarar jämvikten på
en sund och smidigt fungerande kapitalmarknad.
Jag hoppas, att denna principiella
deklaration är tillräkligt klargörande
för herr Hedlund.

Finansministern svarade genom att
först säga: »Jaha, oppositionspartierna
är tydligen inte riktigt eniga.» Särskilt
gladde det finansministern, att till och
med herr Iljalmarson använde en litet
skarp ton. Ack, herr finansminister, om
Ni menar att detta måste betyda att
oppositionspartierna aldrig mera kan
samarbeta, så tycker jag att Ni borde
ha lärt bättre av erfarenheten. Ni borde
f. ö. ha erinrat Er — såsom denna kammare
förut fått erinra sig -—■ att det var
ord och inga visor som den dåvarande
finansministern herr Sköld kom med,
när han karakteriserade bondeförbundets
ekonomiska politik strax innan
socialdemokratien inbjöd bondeförbundet
att träda i koalition med regeringen.
Herr Hjalmarson representerar älskvärdheten
personifierad i jämförelse
med det sätt, på vilket herr Sköld talade
till herr Hedlund. Statsminister Erlun -

Provisorisk statsreglering och bevillning

der tycktes dock inte på något vis anse,
att dett var en politisk händelse av någon
betydelse. Om regeringen är så förtjust
över att oppositionspartierna inte är
eniga på alla punkter vill jag påpeka, att
den säkerligen har åtskilliga tillfällen
att vara glad åt det. Vi har tre oppositionspartier,
som på en hel del punkter
inte har samma inställning, lika väl
som det finns skarpa meningsmotsättningar
mellan dem och den svenska
socialdemokratien. Om man med herr
Strängs sätt att uttala sig vill visa, att
den svenska demokratien med dess fyra
partier — jag räknar inte med kommunisterna
i sådana sammanhang — skulle
vara ur stånd att samverka när det behövs,
tror jag att det är ett alltför småaktigt
och närsynt sätt att behandla
samarbetsproblemet i vårt land.

Herr talman! Jag ursäktas väl, om jag
fattar mig kort och inte börjar brodera
på finansministerns internationella arbetslöshetssiffror,
som — det har många
gånger betonats — inte är jämförbara.
Bl. a. spelar det en viss roll hur man
har ordnat med arbetslöshetsförsäkring
o. dyl. liksom att konjunkturkurvorna
inte förlöper parallellt utan börjar gå
ned tidigare i ett land än i ett annat.
När man använder en viss tidpunkt
för jämförelser kan det därför ge ganska
skeva resultat.

Låt mig emellertid gå förbi allt detta!
Jag vill bara konstatera, att det är rörande
med vilken förtjusning man på
regeringsbänken börjar göra jämförelser
med utlandet, när det nu gäller att diskutera
arbetslöshet. Hur oändligt många
gånger har man inte i fråga om tidigare
arbetslöshetsperioder talat om att
när de borgerliga hade makten rådde
det arbetslöshet etc.! Då avvisade man
fullständigt allt tal om hur det förhöll
sig i utlandet, om internationell arbetslöshetskris
o. s. v. Utlandet tillgripes när
det passar! På samma sätt har man vid
många tidigare jämförelser underlåtit
att ta hänsyn till att Sverige inte var
med i kriget. Jag tror, att vi kan lämna

128

Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

detta alldeles åt sidan och fastslå, att
här finns allvarliga svenska ekonomiska
problem, som man inte kommer ifrån
genom att bara göra internationella
jämförelser. Låt oss hellre se på de risker
vi löper här och vad det är som behöver
göras!

Beträffande den allmänna ekonomiska
politiken nöjer jag mig med konstaterandet,
att vi har framlagt förslag, som
på en råd punkter skulle ha inneburit
en mera produktionsvänlig politik med
en snabbare produktionsökning och
därigenom bättre statsfinanser. Regeringens
underlåtenhet att anlägga ett
mera långsiktigt perspektiv är en av
orsakerna till att utvecklingen nu är
mindre gynnsam. Herr Sträng säger:
»Man ser klarare om några månader.»
Han syftar väl närmast på ekonomiska
ting, men man måste ändå fråga sig,
om inte hans baktanke var politisk. Han
kan alltid säga: »Man ser klarare om
några månader.» Man kan alltid — om
man vill låta bli att svara ■— säga: »Ja,
läget är oklart nu.» Om herr Sträng
i dag är så tystlåten, tror jag att förklaringen
får sökas i förutsättningar som
inte alltid föreligger, nämligen det kommande
valet.

Angående lättnader i kreditgivningen
refererade herr Sträng mig inte alldeles
riktigt. Jag har förordat en kapitalmarknad
som fungerar smidigt. Det
innebär inte rekommendation av generella
lättnader i kreditgivningen. Jag
har påvisat de olägenheter vi har av den
politik, som regeringen fört under senare
år och som lett till vårt nuvarande
kapitalmarknadsläge. Om herr Sträng
läser protokollet, förstår han säkert
vad jag menade.

I fråga om den gemensamma europeiska
konjunkturpolitiken meddelade
finansministern, att man har diskuterat
saken på ett sammanträde i mars,
dock utan att detta här har närmare
redovisats som någon väsentlig händelse.
Enligt min mening är en samordning
av konjunkturpolitiken på detta

område i sysselsättningshävdande syfte
en stor och väsentlig sak, som bör drivas
som en av vårt lands främsta uppgifter
på det internationella planet. Jag
vill rikta en bestämd uppmaning till
regeringen att inte nöja sig med att någon
högre tjänsteman — hur skicklig
han än kan vara — reser ned till ett
sammanträde utan verkligen se till, att
denna fråga behandlas såsom varande
en angelägenhet av primär ekonomisk
betydelse.

Under detta anförande hade herr talmannen
åter tagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det är ett allvarligt problem
som herr Ohlin har tagit upp.
Det gäller sysselsättningen. Han förklarade
själv att han ingalunda vill profetera,
men han sade: »Det finns vissa
risker för att vi kan komma i ett ur
sysselsättningssynpunkt mera betryckt
läge än det vi har haft under de gångna
åren.» Han efterlyste i anslutning därtill
vilka förberedelser regeringen i anledning
av detta hotande läge hade vidtagit
och vilken syn regeringen hade på
dessa ting. När finansministern en stund
därefter förklarade att vi om några månader
kommer att få en klarare bild av
läget än vi har i dag, så fann herr Ohlin
detta anmärkningsvärt. För sitt eget
vidkommande vågar han inte profetera;
själv vågar han inte ha en bestämd
åsikt. Men regeringen, anser han,
skall ha det.

Jag är tacksam mot herr Ohlin för att
han hyser denna starka förtröstan till
regeringen. Det beror kanhända på att
det var en socialdemokratisk regering
på 30-talet som tidigare än något borgerligt
parti insåg vad som borde göras
när en kris satte in. Jag medger att herr
Ohlin tillhörde de få på borgerligt håll
som den gången hade en med den dåvarande
regeringens likartad uppfatt*

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 129

ning. Det erkännandet skall herr Ohlin
utan vidare få. Det är kanske med utgångspunkt
från dessa sina egna erfarenheter
beträffande den borgerliga synen
på dessa frågor som han nu kommit
att hysa större förtröstan för socialdemokratien
än för sina meningsfränder
på borgerligt håll.

Nu vill jag understryka att, som vi
alla vet, efterkrigstiden präglats av en
minst sagt full sysselsättning. På grund
av krigets oöverskådliga förstörelse, på
grund av de uppdämda behov som fått
vika för att krigsmaskinen skulle kunna
verka utan friktion, fanns vid krigsslutet
mycket att ta igen. Vi har också fått
uppleva en tid då näringslivet har fått
arbeta med sprängfyllda lungor. Vi har
inte behövt ägna större uppmärksamhet
åt sysselsättningsproblemen ur arbetslöshetssynpunkt.
Snarast har det rått
brist på arbetskraft, och staten har fått
ingripa för att på ett planmässigt och
rationellt sätt utnyttja de tillgångar som
har stått oss till buds. Vi har haft ett
övertryck, som har överansträngt våra
krafter och utgjort ett ständigt hot mot
vårt penningvärde.

Herr Ohlin har i en tidigare debatt
anmärkt på att vi under de senaste åren
har haft en inflation på 4 procent om
året. Jag påpekade även då, att vi aldrig
dessförinnan har haft så hög sysselsättning
och så hög produktion som under
dessa senaste år.

För att dämpa något som vi har kallat
en överkonjunktur, för att motverka desorganisation
och oekonomiskt utnyttjande
av våra materiella resurser och arbetskraft,
har staten ingripit. Förhållandena
har varit likartade i alla högindustrialiserade
länder. I motsats till
vad som var fallet under kriserna i början
av detta århundrade har man inte
överlämnat allt att behärskas av slumpen.
Statsmakterna har ingripit för att
förhindra de skadeverkningar som en
inflationistisk utveckling skulle medföra.
Så har skett i de flesta länder,
oavsett vilken politisk färg regeringen
9 — Andra kammarens

Provisorisk statsreglering och bevillning

har haft. Dessa motåtgärder har varit,
ärade kammarledamöter, sådana åtgärder,
som av högern och folkpartiet i
vårt land, måhända därför att dessa
inte har befunnit sig i ansvarig ställning,
har kallats onödiga regleringar
och statligt tvång. Man har inte karakteriserat
liknande åtgärder på samma
sätt, när de vidtagits av borgerliga regeringar
i andra länder.

På den senaste tiden — jag tror att
herr Ohlins anförande här i dag var
uttryck för detta — har vi återigen
kunnat märka ett allmännare intresse
för arbetsmarknadsfrågorna. Anledningen
är en vidsträckt osäkerhet om i
vilken riktning utvecklingen inom den
närmaste tiden kommer att röra sig.
Under det andra halvåret i fjol började
arbetslösheten stiga i åtskilliga länder.
Åtstramningen på arbetsmarknaden i
Västeuropa troddes vara det eftersträvade
resultatet av en medvetet restriktiv
politik. Så kom budet om det försämrade
ekonomiska läget i Förenta staterna.
Om inte annat förorsakade detta
omedelbara psykologiska verkningar i
andra länder. Tecken på en tydlig konjunkturavmattning,
det skall erkännas,
finns på flera håll. I vårt eget land har
nedgångsimpulserna hittills endast i
ringa utsträckning givit utslag, men det
skall inte döljas —• och det försöker inte
heller jag att göra, — att tecknen utifrån
är illavarsnande. Största intresset
tilldrar sig givetvis utvecklingen i
Förenta staterna. Jag ber herr Ohlin
om ursäkt om jag nämner några siffror
om arbetslösheten för att ge en bild av
läget. I Förenta staterna har man ungefär
5,5 miljoner arbetslösa. Tendensen
mot större arbetslöshet minskar visserligen,
men konjunkturavmattningen envisas
med att dröja kvar. Jag fruktar
att om en återhämtning inte inträffar
i år, kommer verkningarna av denna
konjunkturavmattning att snabbt sprida
sig till Europa och övriga världsdelar.
Men redan nu redovisar en rad stater
allvarlig arbetslöshet. Kanada har

protokoll 1958. Nr 18

130 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

000 000 arbetslösa, Västtyskland 1,5 miljon,
Storbritannien 470 000, Belgien och
Österrike vartdera 200 000, Nederländerna
125 000 och Italien 2 miljoner,
för att ta några exempel. Även i de nordiska
länderna är arbetslösheten större
än tidigare under 1950-talet. Danmark
har det svårast med 125 000, följt av
Finland med 80 000. Norge har 40 000.
Här hemma har vi en arbetslöshet som
närmar sig de 60 000. Jag medger att
statistikens olika utformning och omfattning
gör att direkta jämförelser inte
kan anställas beträffande arbetslöshetsnivån
i de nu uppräknade länderna.
Men att siffrorna tjänar till att ge en
ungefärlig bild av läget, kan väl ingen
bestrida.

En analys av vår arbetslöshet visar,
att denna för större delen av de drabbade
är kortvarig. Detta tyder på att
den hittills huvudsakligen har varit en
s. k. omsättningsarbetslöshet, beroende
på att det kan ta en kortare tid från
det man lämnar ett arbete intill dess
man erhåller ett nytt. I dessa siffror
ligger dessutom en icke oväsentlig säsongarbetslöshet.
Klimatet är hårt och
orsakar av lätt insedda skäl en avmattning
inom vissa näringsgrenar. Många
utearbeten försvåras eller omöjliggöres
under vintern. Vi har dock genom praktiska
åtgärder minskat denna säsongarbetslöshet.
Med hjälp av byggnadsregleringen
•— som mött envetet motstånd
från högern och folkpartiet —
tillses att de större arbetena blir förlagda
så i tiden, att de tar största möjliga
arbetsstyrka i anspråk under vintern.
Offentliga beredskapsarbeten sättes
också in för att dämpa verkningarna
av säsong- och strukturarbetslösheten
— och då särskilt i de mera hårt
drabbade områdena. Under den gångna
vintern har i dessa beredskapsarbeten
sysselsatts ungefär 6 000 man, vilket är
mer än under tidigare år. De drar en
kostnad som med 30 miljoner kronor
överstiger vad vi gav ut för samma
ändamål under förra budgetåret. Bo -

stadsbyggandet har ökat väsentligt. Vi
satsar 75 miljoner kronor mer i tertiärlån
detta budgetår jämfört med det föregående,
vilket motsvarar i runt tal
8 000 nya lägenheter. Bostadsbyggandet
kommer att ytterligare ökas, om konjunkturen
inte snart svänger.

Vidare har vi tillgripit en del punktåtgärder,
bland annat i stendistrikten
och vid arbetsplatser, där sysselsättningen
har nedgått på grund av minskningen
i de militära beställningarna.
Statens insats för att rädda Uddevallavarvet
är också ett exempel på sådana
lokalt insatta punktåtgärder för att rädda
en bygd från ekonomisk och samhällelig
katastrof.

Men vi måste vara vaksamma inför
framtiden — i det avseendet hade herr
Ohlin rätt. Hur kommer arbetsmarknaden
att te sig på något längre sikt?
Svävar den fulla sysselsättningen i allvarlig
fara? Det är skäl att ställa dessa
frågor.

Tydligt är att svensk exportindustri
är påverkad av den internationella konjunkturnedgången.
Vissa permitteringar
kan vara ett allvarligt varsel, en underton,
att en annan arbetslöshet än den
säsongbetonade är förnimbar. Skäl föreligger
att mobilisera en effektiv arbetslöshetsberedskap.
Dess främsta medel
i stort utgör finans- och penningpolitiken.
Detta har redan finansministern
varit inne på. Men därutöver har
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
en ganska viktig uppgift.

Sant är att ett land som vårt är ytterst
känsligt för den internationella konjunkturen.
Vi kan dock göra mycket av
egen kraft för att dämpa verkningarna,
om krisen skulle komma. Regeringen
har också varit lyhörd för de nya tonarterna
i den världsomspännande orkestern
på det ekonomiska avsnittet.
Den har kallat till konferens med de
statliga verksledningarna för att gå igenom
och klargöra alla föreliggande behov
i och för beredskapsarbetenas snara
igångsättande, om läget så skulle

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 131

kräva. Många hävdar visserligen alt
dylika beredskapsarbeten inte numera
är så mycket värda som sysselsättningsobjekt;
de kräver inte så mycket folk
som förut; efter maskinernas intåg sköter
dessa det mesta av arbetet.

Men tänk efter vad vi egentligen behöver
av skolor, sjukhus, bostäder, reningsanläggningar,
kraftverk, färjor,
järnvägsvagnar, telefonservice och teleautomation,
för att bara nämna några
exempel. Vi skall inte bara räkna med
dem som direkt sysselsättas i arbetena.
Det behövs även folk för att tillverka
den tekniska materiel, som skall betjäna
oss och som skall användas i denna
sysselsättning. Transporterna ger arbete
och bilar krävs för att verkställa dessa
transporter.

En med sådana medel driven sysselsättningspolitik
pumpar ut köpkraft till
de arbetande och ökar efterfrågan inom
andra sektorer i samhället. Även konsumtionsindustrien
blir i nästa led delaktig
av åtgärderna.

Metoden är tidigare prövad såväl i
vårt land som i andra länder. När därför
en folkpartitidning med tanke på
regeringens överläggningar föraktfullt
fnyste och ansåg att de endast gav arbete
åt de tjänstemän, som fick nöta
kanslihusets trappor, visar det bara
att de borgerliga partierna ingenting
lärt. Man skall inte tro att man kan hålla
högern och folkpartiet i band om vi
råkar ut i ett samhällskrisens biåsväder.

När herr Ohlin efterlyser vilka beredskapsåtgärder
som regeringen har vidtagit,
finns det skäl att hänvisa till vad
som redan har uträttats i det avseendet.
Stundom invänds emellertid att arbeten
av denna art skulle vara mindre produktiva
än de som sysselsätter folk i den
vanliga produktionen; man bör därför
vara sparsam med sådana anläggningsarbeten.
Gentemot detta kan man ställa
frågan, om det exempelvis är mindre
produktivt att bygga kraftverk och vägar
än att tillverka TV-apparater —
ingenting ont sagt om de senare. Men

Provisorisk statsreglering och bevillning

troligt är att vi måste bygga kraftverken
för att vi skall ha råd att skaffa oss
TV-apparaterna. De stora offentliga
arbetena är ofta i hög grad produktiva
anläggningar. V anser för övrigt inte
att det går att sitta med armarna i kors.
När konjunkturen sviktar i det privata
näringslivet anses det, som man uttrycker
saken, vara mot naturen att investera
i en medgångsperiod. Därför måste
stat och kommun investera mot naturen
för att fylla ut de luckor som i annat
fall uppstår och ovillkorligen förorsakar
arbetslöshet. Slutligen vill jag säga,
att det alltid måste löna sig att arbeta.

Men, herr talman, jag är medveten om
att vi främst är beroende av den internationella
konjunkturutvecklingen. Herr
Ohlin har understrukit att det är svårt
att profetera om hur den internationella
konjunkturutvecklingen kan utfalla. Vi
har dock fått klart för oss att det står i
mänsklig förmåga att upprätthålla hög
sysselsättning med de medel som vi
människor förfogar över. Det vore underligt
om mänskligheten — och därvidlag
har jag förtroende även för de
borgerliga politikerna i andra länder —-efter att i ett decennium ha upplevt den
fulla sysselsättningens välsignelse, inte
skulle ha fantasi nog att bruka den. De
stora industriländerna formar förvisso
den ekonomiska världskonjunkturen,
men jag säger att vi själva inte är försvarslösa,
om ofärden, på grund av händelser
utifrån, som vi inte kan påverka,
ändock skulle komma över oss. Jag kan
försäkra att regeringen är beredd att
med kraft ingripa för att värna om rätten
till arbete.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! .lag tror, att vi alla i
denna kammare är herr Ohlin tacksamma
för att han tog upp de sannerligen
högst betydelsefulla frågor som han berörde
i sitt första anförande. Det har
givit regeringen ett tillfälle att lägga

132 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

fram en del av det program, för vilket
regeringen vill vädja om stöd i kampen
för tryggheten i en högst osäker
och oviss tid. Jag har endast två synpunkter
att lägga till denna reflexion.
Ett program av den typ som socialministern
här presenterar, som ingalunda
utesluter generellt verkande medel mot
en konjunkturavmattning men där enligt
vår tradition och våra erfarenheter
vi också vill ha möjligheter att punktvis
sätta in stötarna där otryggheten i
alldeles särskild grad hotar medborgarna,
är ett program som — för att
kunna realiseras — fordrar ekonomiska
resurser hos det samhälle som gör programmet
till sitt. I det läget är det som
högerledaren i sitt anförande i denna
debatt betraktar det som väsentligt att
föra in skattesänkningskravet i bilden.
Jag tillåter mig att fråga: Är det rimligt
att i ett läge, som av herr Ohlin betecknas
som allvarligt, där — i varje fall
potentiellt anspråk på åtgärder från
samhällets sida kan komma att ställas,
betrakta det som ett primärt krav att
försvaga samhällets resurser och möjligheter
till ingripande?

Min andra fråga gäller herr Ohlin,
när han talar om att vi inte skall vara
så likriktade, att de olika politiska partierna
inte skall få föra fram olika
uppfattningar och att det därför är fel
när socialministern, som han tyckte,
med triumf i rösten konstaterade att de
tre borgerliga partierna står djupt splittrade
i nästan varje fråga — om det inte
gäller att komma åt regeringen förstås.

Herr Ohlin har rätt, inte skall vi förmena
de olika politiska partierna att ha
olika mening! Men saken har ju framställts
så som om läget nu vore det att
landet behövde en ny politisk regim. Då
skulle jag vilja fråga herr Ohlin: Är det
inte riskabelt om man försöker att bilda
ett underlag för en ny politisk regim
av sådana partier, som står djupt splittrade
i viktiga ekonomiska sammanhang?
Här har vi nu ett läge som fordrar
kraftanspänning, enligt vad herr

Ohlin med allvar framhållit. Högerledaren
har förklarat att detta läge skall
mötas med skattesänkningar, d. v. s. ett
försvagande av samhällets resurser. Var
står herr Ohlin härvidlag? Finns det en
enhetlig borgerlig bedömning av läget?
Finns det över huvud taget ett enhetligt
borgerligt regeringsalternativ i en situation,
då fasthet och styrka är i alldeles
särskild grad av behovet i rikets ledning?
Den debatt som tagits upp av
herr Ohlin skulle säkerligen i hög grad
vinna på om Sveriges folk, innan riksdagen
avstlutas, också finge ett besked
om vad de borgerliga partierna vill göra
i nuvarande konjunkturläge. Regeringen
har genom finans- och socialministrarna
givit sitt besked. Nu vill vi gärna
höra oppositionen!

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Herr Hjalmarson sade
att om det hade förts en annan ekonomisk
politik här i landet, skulle vi i dag
ha haft ett annat ränteläge. Jag tror att
herr Hjalmarson har rätt. Jag är den
siste som skulle vilja säga att den ekonomiska
politiken saknar betydelse för
ränteläget, och jag är alldeles övertygad
om att vi, därest vi i den ekonomiska
politiken hade följt herr Hjalmarson,
skulle ha haft en högre ränta än i dag.
Vi skulle nog ha haft den ännu tidigare.

Den regering, som i höstas upplöstes,
förde kampen mot inflationen med ett
flertal medel. Från herr Hjalmarsons
sida hörde vi egentligen inte talas om
något annat än ett enda medel — nämligen
räntehöjning. Från vårt håll sade
vi oss att ville man bromsa överkonjunkturen
enbart genom att dra i en
bromsspak, räntebromsspaken, skulle
bromsbanden tyvärr börja bli rödglödgade.
Därför, sade vi, var det nödvändigt
att lita även till de andra bromsarna.
Vi gick in för bilaccis, investeringsavgift,
skärpt bolagsbeskattning,
skärpta regler för avbetalningshandeln,

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

133

o. s. v. med påföljd att vi kunde hålla
en hygglig ränta ända fram till förra
sommaren. Jag anser att det hade varit
möjligt att fortsätta med detta ränteläge.
Jag är övertygad om att hade vi
inte för att gagna samhället tagit på oss
detta ansvar och medverkat till de impopulära
åtgärder jag nyss nämnt, hade
vi inte utställt oss som måltavlor för
oppositionens pilar, då, herr Hjalmarson,
så hade småföretagarna under
många år fått ha det rätt bekymmersamt
under tyngden av ett hårt räntetryck.

Herr Hjalmarson säger, att den politik
som förts under de gångna åren,
varit socialistisk. Jag vet inte vilket
kännemärke man har på en socialistisk
politik i sådant här sammanhang. Det
är — vi har sagt det till varandra
många gånger förut — ungefär samma
ekonomiska politik som förts i hela
Västeuropa, oberoende av de sittande
regeringarnas politiska kulör, oberoende
av om det har varit en socialdemokratisk
regering, en koalitionsregering
mellan socialdemokrater och borgerliga
eller, som det är i England, en ren
högerregering. Överallt har man tagit
till de bromsar som jag nyss talade om.
Även den av herr Hjalmarson så förkättrade
bilaccisen har utnyttjats av
högern i England, och jag skulle tänka
mig att med herr Hjalmarsons sätt att
bedöma huruvida en politik är socialistisk
eller inte skulle man komma
fram till att högerpolitiken i England
är svårt socialistiskt infekterad. I Sverige
har vi — om jag inte minns fel —
en bilaccis på 12 procent; i England är
den CO procent. Detta skulle närmast
innebära att den högerregering som
finns i England är fem gånger så mycket
socialistiskt betonad som den koalitionsregering
vi hade i Sverige under
sex år, eftersom fem gånger tolv blir
sextio. Nej, herr Hjalmarson, medge att
det har varit en förtjänstfull ekonomisk
politik som koalitionsregeringen förde,
och att den insats, som oppositionen på

Provisorisk statsreglering och bevillning

den tiden ägnade sig åt, inte bestod i
att försöka hindra inflationen utan förnämligast
i att försöka bromsa upp och
hindra de åtgärder som vidtogs för att
dämpa inflationen.

Om man nu konstaterar detta, har
man därmed inte sagt att man på alla
punkter handlat rätt. Misstag kan alltid
ske på sådana här områden och har
också skett, men i allt väsentligt — jag
är av den meningen — har den förda
ekonomiska politiken varit lycklig för
landet, och jag vill göra gällande att det
skulle ha varit synd om många människor
i det här landet — framför allt
småföretagare och människor med skulder
— om herr Hjalmarson verkligen
hade varit i tillfälle och då velat omsätta
sin politik i praktisk handling.
Jag är dock inte säker på att herr Hjalmarson
har velat det.

Jag är fullt överens med herr Hjalmarson
om att man skall bromsa upp
utgifterna hos det allmänna så långt det
över huvud taget är möjligt, och man
skall framför allt göra klart för sig, att
man inte går in för nya utgiftskrävande
beslut, innan man vet, varifrån pengarna
skall tagas. Och jag medger utan
vidare, att budgetläget i dag är ansträngt.

När det gäller beredskapsåtgärder är
vi från vårt håll beredda att medverka
till åtgärder, som är ägnade att hindra
sysselsättnings- och avsättningssvårigheter,
men vi vill att man i det sammanhanget
beaktar även småföretagsamhetens
— både inom och utom jordbruket
— avsättningsbehov och avsättningsbekymmer.
För beredskapsarbeten
av skilda slag är det nog riktigt, vad
socialministern sade, att många av arbetena
i dag inte är så arbetskrävande
som under 1930-talets kris — vi har
t. ex. fått stora vägbyggnadsmaskiner,
där en maskin ersätter många tiotal arbetare
— men på ett område, nämligen
skogsvårdens, tror jag att åtgärderna
är arbetskrävande. Det är därför en god
ordning att man intensifierar skogs -

134 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

vårdsverksamheten under en tid, då
sysselsättningsförliållandena i övrigt är
mindre goda.

Enighet föreligger ju inte i dag mellan
de borgerliga partierna om den
ekonomiska politiken. Herr Hjalmarson
och jag är ju däremot inte så långt
ifrån varandra när det gäller tilläggspensioneringen.
Det har inte varit så
för jämnan. I höstas var det inte alls på
det sättet, då var vi rätt långt ifrån varandra.
Vi i ep tänker nog stanna kvar
där vi är, och vi vill hoppas att herr
Hjalmarson gör detsamma.

Till sist några ord om vilka slutsatser
man skall draga av den omständigheten,
att vi inte är överens i vissa frågor men
är överens i andra. Skall jag svara på
frågan vad detta kan komma att innebära
måste jag säga, att det vet jag inte.
Det får man se om och när den dag
kommer, då det kan bli fråga om att
resonera och försöka kompromissa ihop
sig. Vad som i det sammanhanget händer
vet man inte. Det är minst tre som
skall vara med vid sådana kompromissförhandlingar
— helst fyra vill jag förstås
— och då får vi se varthän det
resonemanget leder.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Statsrådet Hedlund -—-förlåt mig, herr talman, att jag alldeles
ofrivilligt fick en underlig föreställning
här — herr Hedlund ville, att jag skulle
medge, att koalitionsregeringens politik
har varit bra, speciellt med hänsyn
till penningvärdet. Eftersom resultatet
av denna politik har blivit, att penningvärdeförsämringen
har fortskridit
i precis samma takt som den gjorde,
innan herr Hedlund trädde in i regeringen,
och vi dessutom som påbröd
fått den högsta räntenivå, som vi i
mannaminne haft i vårt land, förefaller
detta mig vara alltför mycket begärt av
herr Hedlund.

Däremot förefaller det mig som om
det kanske möjligen kan finnas för -

hoppningar om att i framtiden kunna
säga, att herr Hedlund blir bättre ju
längre han avlägsnar sig från koalitionsregeringen.
Om jag får tolka herr
Hedlunds anförande så att herr Hedlund
nu biträder vår uppfattning i oppositionen
om att man måste ta itu med
det statsfinansiella läget på ett annat
sätt än man förut gjort och om herr
Hedlund dessutom vill vara med om att
avveckla ransoneringssystemet på kreditmarknaden
samt sätta stopp för den
fortsatta subventionspolitiken på många
områden, ja, då tycker jag det är mycket
tillfredsställande. Och inte minst
hälsar jag med glädje att herr Hedlund
och hans meningsriktning i år har
släppt tanken på statssubventioner i
syfte att med statens hjälp garantera
den där tilläggspensionen på 3 000 kronor,
som ingick i tvåans linje i fjol. Det
har gjort det mycket lättare för herr
Hedlund och mig att komma omsams i
pensionsfrågan. När det gäller den frågan
känner jag mig mycket optimistisk
beträffande våra samarbetsmöjligheter
i framtiden.

Kunde herr Hedlund också ge ett tillfredsställande
besked i fråga om penningpolitiken
och statsutgifterna, så
tror jag att det skall kunna ordna sig
så småningom. Bara inte herr Hedlund
alltid vore så angelägen om att varje
gång förse sina anföranden med den
lilla oroande reservationen om att han
i alla livets skiften vill förbehålla sig
full handlingsfrihet åt olika håll! Det
gör att vi ibland känner oss en smula
osäkra om vart den handlingsfriheten
skall kunna leda.

Får jag, herr talman, när det gäller
räntepolitiken för att åskådliggöra vår
uppfattning ta ett exempel. Antag att
herr Hedlund vill låna 100 kronor på
ett år av mig. Skulle då herr Hedlund
tycka, att det vore orimligt, om jag begärde
att för den tjänsten för min räkning
få en ersättning på en krona? Säkert
skulle herr Hedlund inte tycka att
det vore något oskäligt pris. Vad skulle

Måndagen den

det betyda i dagens läge? Jo, det skulle
betyda att jag av herr Hedlund skulle
begära en ränta av sju procent. Penningvärdeförsämringen
är fyra procent
om året. Där försvinner fyra kronor.
Marginalskatten får man alltid lägst
räkna till 30 procent. Där försvinner
ytterligare två kronor. För att jag skulle
få en enda krona över, skulle alltså
räntan behöva vara sju procent.

Nu tycker både herr Hedlund och jag
att detta är alldeles på tok, och konsekvensen
ger sig själv. Det är de höga
skatterna och det är den av statsutgifterna
framdrivna inflationspolitiken
som måste angripas, för att vi på ett
naturligt sätt skall komma fram till en
lägre och rimligare räntenivå i vårt
land.

Statsministern frågade mig och de
andra inom oppositionen, vad vi vill
göra. Ja, jag känner inte något behov av
att svara på det, eftersom jag ju i mitt
första anförande i fyra punkter skisserade
de uppgifter, som jag uppfattade
som de mest angelägna. Jag vill emellertid
gärna korrigera statsministerns uttalande
på en punkt. Statsministern frågade,
om det är rimligt att, som högern
vill, sänka skatterna i ett läge där staten
behöver större resurser. Den frågan
bygger på två felaktiga förutsättningar.
För det första är det inte på det sättet,
herr statsminister, att de förslag om
sänkta statsutgifter, som vi har lagt
fram, i första hand syftar till att möjliggöra
skattelättnader, utan det primära
syftet har varit att täppa till alla
inflationshålen i regeringens budget.
Tyvärr har regeringen ställt till det så
i våra statsfinanser, att det i dag inte
finns några möjligheter att omedelbart
åstadkomma de skattelättnader medborgarna
i så hög grad behöver och som är
så efterlängtade i detta land. Det går
inte att göra det — annat än när det
gäller vissa relativt obetydliga ting — ty
det måste i första hand skapas balans i
statsbudgeten. Och det är just vad våra
förslag också syftar till. Det är därför

28 april 1958 Nr 18 135

Provisorisk statsreglering och bevillning

vi har skisserat ett program för successiva
skattelättnader, vilket efter hand
skapar förutsättningarna för att till
medborgarna återföra vad man vinner
i minskade statsutgifter enligt vad vi
förordat. Att vi syftar därhän — till att
i skattesänkningar ge människorna tillbaka
vartenda öre av våra besparingar
— och att högerns politik skulle få det
slutresultatet, vill jag dock att statsministern
skall vara förvissad om!

Den andra felaktiga förutsättning
statsministern utgick ifrån var, att vi i
en politik som syftar till att öka vår
ekonomiska motståndskraft skulle betrakta
det som det primära att öka statens
resurser. Nej, herr statsminister,
det gör vi inte. Vi uppfattar det helt
enkelt som den första försvarslinjen
mot sysselsättningssvårigheter att företag
och medborgare har så goda resurser
som möjligt. Det är där man måste
förbättra hållfastheten, alltså i det bärande
underlaget, om vi skall kunna
kämpa oss igenom nuvarande svårigheter! När

det gäller frågan om vad staten
därutöver kan göra i form av beredskapsarbeten
o. s. v., konstaterar jag
bara att det mig veterligen aldrig har
rått några delade meningar om den saken
här i riksdagen.

Jag är också angelägen om att här understryka
en annan sak. När det gäller
svårigheterna på sysselsättningsfronten
har vi aldrig pådyvlat regeringen huvudansvaret.
Vi har inte sagt att det är regeringens
skuld att svårigheter där har
uppkommit — lika litet som det givetvis
varit regeringens förtjänst att vi under
lång tid har haft full sysselsättning här i
landet. Båda dessa saker hänger självfallet
ihop med den internationella utvecklingen.
Däremot kan regeringen
inte dra sig undan ansvaret för att vi i
olika hänseenden ute i produktionslivet
— när det gällt valutareserver och
andra ting — står otillräckligt förberedda
inför det nya läget.

Det var en högst sensationell upplys -

136 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

ning finansministern lämnade, när han
förklarade, att sedan vi fyllt på fjärde
huvudtiteln med punktskatterna, skulle
ett mindre överskott ha uppkommit på
driftbudgeten. Var snäll och ta fram
detta överskott, herr Sträng, och precisera
det närmare! Jag erinrar finansministern
om, att i den finansieringsplan
finansministern själv framlagt för riksdagen,
heter det så här: För försvaret
har vi reserverat 2 312 miljoner kronor.
Vi lägger tills vidare försvaret utanför
budgetresonemanget i avvaktan på förhandlingarna
mellan de demokratiska
partierna. Om vi bortser ifrån försvaret,
föreligger emellertid ett icke oväsentligt
underskott i driftbudgeten.

Vad är det nu som skett? Ja, vi har
fyllt på försvaret, det är riktigt. Men hur
i all världens dar kan finansministern
förklara, att vi därigenom skulle ha
täckt underskottet inom statsbudgetens
övriga sektorer, där det enligt finansministerns
egen plan har förelegat en
avsevärd brist? Förklara den saken,
herr finansminister!

Var har herr Sträng täckning för beräknade
löneförhöjningar den 1 januari
1959? Jag medger att vi i försvarets
huvudtitel reserverat medel för en löneförhöjning
på 4 procent, om jag inte
missminner mig. Var finns motsvarande
täckning i fråga om övriga huvudtitlar,
herr statsråd? Var finns täckning
för de reaktiverade bostadslånen? Finansministern
menar väl ändå inte på
fullt allvar att vi skall betala driftbudgetens
utgifter med reaktiverade bostadslån?
Var har finansministern någon
som helst täckning för de tilläggsstater,
som vi vet att man alltid måste
räkna med inom vår statliga politik?
Var finns täckning för detta? Var finns
till exempel täckning för ett väl tämligen
ofrånkomligt nytt indextillägg åt
folkpensionärerna?

Man skall samtidigt, herr talman, se
herr finansministerns karska uttalande
nu mot bakgrunden av att det inte alls
var så länge sedan han talade om op -

positionens ansvarslöshet, dess lättsinne
när det gällde att sköta statens affärer,
på grund av att vi inte trodde på finansministerns
princip om budgetens totalbalansering
ända fram till den 1 juli

1959. Jag sade 1959, herr talman, inte
1958.

Finansministern menade att vår politik,
genom att den innehåller vissa förslag
om en väsentlig avveckling av bostadssubventionerna,
skulle resultera i
ökade bostadskostnader. Skulle vi ändå
inte, herr Sträng, här i kammaren äntligen
kunna komma omsams om det
enkla förhållandet, att man i verkligheten
aldrig sänker några kostnader
genom att utge subventioner? Subventioner
medför ju bara en uppdelning av
betalningen av kostnaderna men ingen
sänkning av kostnadernas summa. Denna
uppdelning av kostnaderna medför
emellertid en konservering av en för
hög kostnadsnivå i vår ekonomi. Man
kan ändå inte komma ifrån, att bostadsproduktionen
är vårt mest statsreglerade
eller i varje fall ett av våra
mest statsreglerade produktionsområden.
Man kan heller inte komma ifrån
att kostnaderna just inom detta område,
där staten haft speciella möjligheter att
effektuera sina egna önskemål, stigit
mer än på de flesta andra områden. Ger
inte detta ett visst stöd för vår uppfattning
att det vore riktigt att nu söka
sig bort från subventionsvägen och i
stället genom skatteuppmuntran för
sparande, genom att skapa förutsättningar
för en effektivare konkurrens
och en konkurrens på lika villkor, söka
få till stånd en sänkning av produktionskostnaderna
på bostadsområdet?

Varje gång en socialdemokratisk regeringsledamot
uppträder här i kammaren
och gör internationella jämförelser
inträffar ett och detsamma. Man får
en känsla av att man på socialdemokratiskt
håll liksom belåtet hela tiden pekar
ut de länder som har de högsta skatterna,
de besvärligaste arbetsmarknadsförhållandena,
de sämsta statsaffärerna.

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

137

den största penningvärdeförsämringen
och de svagaste valutareserverna. Kan
det verkligen vara så, att en socialdemokratisk
regering inte sträcker sina
ambitioner längre än att den anser det
naturligt att göra jämförelser av detta
slag? Skulle det inte någon enda gång
i denna kammare kunna inträffa att vår
nådiga regering anser det vara rimligt
att sätta målet för sin egen politik något
högre än till vad man uppnått i de
länder som kan anses vara sämst i
klassen?

Finansministern frågade om inte vi
på vårt håll känner respekt för av riksdagen
fattade beslut. Jo, herr finansminister,
jag skrev alldeles nyss under
alla dessa riksdagsbeslut, så jag känner
en alldeles särdeles respekt för dem.
Jag hoppas emellertid att herr finansministern
också känner motsvarande
respekt för minoritetens rätt att arbeta
på beslutens ändring i vanlig demokratisk
ordning.

Gång på gång kom herr finansministern
tillbaka till en tankegång, som vi
för övrigt hört från regeringsbänken
många gånger tidigare. Finansministern
sade: Högerpartiet lägger för all del
fram vissa besparingsförslag, som givetvis
— om man på regeringsbänken är
på gott humör och vill vara riktigt välvillig
— kan sägas vara ett uttryck för en
aktningsvärd ambition. Men ni kan väl
inom högerpartiet ändå inte komma
ifrån att ni inte är tillräckligt många
här i kammaren för att få gehör för era
besparingsförslag?

Herr talman! Jag delar helt och fullt
finansministerns uppfattning att detta
är högerpartiets största svaghet, men,
herr finansminister, det finns en möjlighet
också för herr finansministern att
hastigt kunna hjälpa oss på den punkten,
nämligen genom att rösta rätt den
1 juni.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi har talat rätt mycket
om besparingar i dag, men jag har för

Provisorisk statsreglering och bevillning

min del ändå inte kommit ihåg att i detta
sammanhang uttala min tillfredsställelse
över att finansministern nu har
gjort allvar av att sätta till den besparingsutredning,
som vi motionerat om
under några år — inte det sista året —
och som folkpartiet motionerat om
bland annat i år och som finansministern
i remissdebatten i januari lovade
att komma med. Sedan återstår bara att
hoppas att det skall bli så goda resultat,
att vi för det första får budgeten att gå
ihop och för det andra om möjligt kan
sänka skatterna.

Jag skall så säga några ord till herr
Hjalmarson, innan den stunden nu snart
är inne då han och jag är före detta
riksdagsmän. Den debitering på 4 procent
i inflationshänseende på koalitionsregeringens
konto, som herr Hjalmarson
gjorde, får man nog justera litet.
Vi har gjort uträkningar som gett
vid handen att det var 2,5 procent under
de åren. 2,5 procent är 2,5 procent
för mycket, och det är ungefär 1 procent
mer än vad vi hade under den
gamla goda tiden, herr Hjalmarson, från
sekelskiftet och fram till första världskriget,
då vi hade i genomsnitt 1,5 procent.

Herr Hjalmarsons tal förklarade nyss
varför han i dag befinner sig på ungefär
Tvåans linje när det gäller pensionen.
Det skulle vara så, att vi, om jag
fattade herr Hjalmarson rätt, skulle ha
avstått från något när det gäller värdebeständigheten.
Är det inte så, herr Hjalmarson,
att vi i våra motioner har föreslagit
att man skall överväga vad
som kan göras för att åstadkomma denna
värdebeständighet. Vi tycker förstås
att om dessa pengar placeras hos staten
och staten i sin tur använder pengarna
till kraftverk eller vad det kan vara, så
skall staten inte ta hand om inflationsvinsten
av åldringarnas pengar, utan
den skall åldringarna själva få behålla.
Det skulle finnas en anledning för mig
att önska, att herr Hjalmarson blev statsminister
så snart som möjligt och då

138 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

fick omsätta sitt program i praktiken
och göra de jämkningar som är erforderliga
för att det hela skall gå ihop.
Jag skulle nämligen tro, att det då kommer
att gå med nästan alla högerns förslag
ungefär som det gått i pensionsfrågan
beträffande linje 2; ni kommer
över på vår linje!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Självfallet är det för tidigt
att gå herr Hjalmarson till mötes
och i detalj kommentera den slutreglering
av statsverksbudgeten, som riksdagen
om ett par månader får på sitt
bord. Låt mig emellertid ändå säga så
mycket, att vi ju inte betalar några
driftutgifter med reaktiverade avskrivningsmedel,
så att på grund av den reaktivering,
som herr Hjalmarson talar om,
behöver vi inte göra nya avskrivningar.
Avskrivningarna är inga kassamässiga
driftutgifter, utan bokföringsarrangemang.

Herr Hjalmarson är indignerad över
att jag vid olika tillfällen beskyllt honom
för lättsinne när han diskuterat
statsfinanserna. Det är väl inte så överraskande.
Herr Hjalmarson har ju
gång på gång demonstrerat sin vilja att
ta ifrån staten 275 miljoner kronor i
extra bolagsskatt, 150 miljoner kronor i
omsättningsskatt på bilar och 400 miljoner
i årlig statsskatt. Den sistnämnda
reduktionen har herr Hjalmarson krävt
just vid slutregleringen av statsverksbudgeten,
trots att riksdagen tidigare
hade avvisat alla herr Hjalmarsons balanserande
utgiftsprutningar.

Till detta med lättsinnet, herr talman,
vill jag också konstatera, att herr Hjalmarson
nu i sitt sista anförande visar
ett inslag av naivitet som går över gränsen
för det tillåtna, när han rekommenderar
mig att rösta på hans parti.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har alltid tyckt

att det hos herr Sträng funnits ett drag
av barnslig öppenhet, och jag hade därför
hoppats på det bästa även när det
gäller röstningen.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga herr Hedlund ett litet ord i pensionsfrågan.
Vilken var högerpartiets
ståndpunkt i pensionsfrågan den 27 maj
1957? Vi ville för det första ha en förbättring
av folkpensionen. För det andra
ville vi ha sådana ändringar av
reglerna i vår lagstiftning, att det bleve
möjligt för människorna att kunna placera
sina sparmedel på ett mera värdebeständigt
sätt. Därutöver ville vi ha
full frihet för människorna att göra vad
de själva önskade, att handla på det sätt
som enligt deras egen bedömning bäst
motsvarade deras personliga intressen.
Alldeles särskilt strök vi från vårt håll
under, att statsmakterna borde ställa sig
helt neutrala till vad som skedde på arbetsmarknaden;
vi skulle inte lägga oss
i den saken. Inte mindre än tre gånger
tog jag i debatten den 27 maj 1957 upp
denna synpunkt. Bland annat yttrade
jag vid detta tillfälle: »Låt mig ännu en
gång stryka under att vi håller fast vid
principen, att statsmakterna och politikerna
skall hålla fingrarna borta från
vad som sker på det fackliga fältet. Varken
regeringen eller de politiska partierna
bör ge några anvisningar eller ålägganden
för de fackliga organisationerna.
Det är av största vikt att den principen
respekteras. Börjar man tumma på den
vet man aldrig var det slutar.» Det var
därför att vi hade denna uppfattning
som vi inte heller ville ha något uttalande
om kollektivavtal i fråga nr 3,
men det var inte vår skuld att vi inte
lyckades få detta krav respekterat. Det
berodde på att socialdemokrater och
centerpartister förenade sig för att beröva
oss inom oppositionen vår självklara
demokratiska rättighet att själva
få formulera vårt eget yrkande. Därigenom
påtvingades oss en formulering av
frågan inför folkomröstningen som inte

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18

139

innebar ett korrekt återgivande av vår
uppfattning.

Herr talman! Jag vill inte hålla på
och gruffa om denna sak mera utan skall
bara kort och gott konstatera, att vi i
högerpartiet står fast vid den uppfattning
vi hade i fjol, när denna fråga diskuterades
här i riksdagen. Vi tänker
följa denna linje också i framtiden, och
jag är glad över att herr Hedlund och
jag kunnat mötas på den här punkten.
Jag'' hoppas att vi när det gäller detta
viktiga problem skall kunna gemensamt
arbeta för vad vi uppfattar som en förnuftig
politik.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde förstås att
herr Hjalmarson och högern stod bakom
trean under folkomröstningskampanjen,
och jag skulle föreställa mig, att herr
Ohlin trodde detsamma.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! .lag läste i tidningen
att herr Hjalmarson och herr Hedlund
uttalat, att de skall hålla frid i valrörelsen.
Jag undrar mycket hur den strid
sedan skall se ut som vi andra skall
föra t. ex. med regeringspartiet.

Men, herr talman, nu bara några ord
som replik till socialministern och sedan
till statsministern, som ställde direkta
frågor.

Det är klart att offentliga arbeten som
sätts i gång vid lämplig tidpunkt är
mycket bra. Det har vi inte haft olika
meningar om. Herr socialministern slår
alltså där in öppna dörrar. Jag beklagar
emellertid att regeringen inte vid
sidan av dessa arbeten, som absolut inte
allena kan räcka till för att klara sysselsättningsproblemen
på ett tillfredsställande
sätt, fäster större vikt vid att de
enskilda företagen skall ha sådana förutsättningar,
att de själva utan stöd från
samhället kan inskrida med ökade investeringar.
De är nämligen intresserade
av att hålla sitt folk sysselsatt, men

Provisorisk statsreglering och bevillning

deras möjligheter därvidlag begränsas
tyvärr av efterverkningarna av regeringens
okloka skattepolitik.

Det intressantaste som socialministern
sade var emellertid inte detta, utan
det var att han talade om, att han med
sina offentliga arbeten »pumpade ut
köpkraft», att verkningarna därav spred
sig etc. Det måste ha intresserat finansministern
att höra, att konjunkturläget
nu är sådant att socialministern säger:
Här skall vi »pumpa ut köpkraft» —
som sedan sprider sig i allt vidare cirklar
givetvis. Jag efterlyste hos finansministern
ett besked, om han övergivit
den princip han slog fast för kort tid
sedan, att ökade statliga utgifter skall
täckas med nya statliga inkomster. Då
ville finansministern absolut inte på
detta sätt pumpa ut någon köpkraft.
Nu får vi höra socialministern kritisera
dem som inte vill detta — jag vet
inte på vilken grund — men det sker
med ett resonemang som drabbar finansministern,
om han inte ändrat sig.
Här tycker jag det är rena förvirringen
på regeringsbänken.

Statsminister Erlander gjorde sannerligen
inte saken bättre. Han sade,
i replik till herr Hjalmarson, att det inte
är rimligt att nu sänka skatterna, då
detta skulle beröva samhället resurser
— och givetvis öka köpkraften bland
skattebetalarna, det var ju underförstått.
Nu skall jag inte på något sätt
blanda mig i diskussionen mellan herr
Hjalmarson och regeringen. Herr Hjalmarson
kan försvara sig själv, och vi
har inte riktigt samma åsikter på denna
punkt. Men det är ju i alla fall så, att
statsministern tycks stå fast vid den
princip som finansministern hävdade
för en tid sedan. Socialministern har en
annan åsikt än statsministern, och var
finansministern står i dag vet vi inte.

Socialministern kritiserade oss i folkpartiet
för att vi modifierat vår ståndpunkt
i pensionsfrågan i syfte att lägga
grundvalen för demokratiskt samförstånd.
Men här företräder regeringen,

140 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

tycks det, två eller tre olika ståndpunkter
samtidigt.

Beträffande vad regeringen bör förbereda
och göra i ett ekonomiskt läge
av nuvarande art vill jag bara konstatera,
att svaren på mina frågor varit
mycket magra.

Får jag nämna också en annan sak!
När det gäller det direkta stödet till den
svenska exporten i ett alltmer hårdnat
internationellt konkurrensläge, måste vi
konstatera att det är regeringens inflationspolitik
— den fyraprocentiga inflationen
— som har medansvar för att
kostnaderna stigit så mycket att våra
svenska företag har svårt att konkurrera
på världsmarknaden. Handelskamrarna
har begärt en förstärkning av, får
jag kalla det den kommersiella utlandsrepresentationen,
de svenska handelskamrarna
i utlandet. Jag har emellertid
inte märkt, att ifrån regeringens sida
ställts i utsikt något väsentligt till svar på
denna hemställan. Jag tror att regeringen
är litet för provinsiell i sitt tänkande
och alltför sällan beaktar att det som
sker i utlandet har vi anledning att tänka
på, inte bara när man skall framföra
undanflykter här i kammaren utan
mycket mera när man planlägger den
ekonomiska politik som behövs med
hänsyn till sysselsättningen och produktionen
i vårt land.

Herr talman! Statsministern återkom
till den där tanken att de borgerliga
är splittrade. Det uttryckssättet vill suggerera
att det egentligen vore det naturliga
att tre partier hade precis samma
åsikt. Det är en märkvärdig uppfattning.
Det är ju tre olika partier, och
det är klart att vi har tre olika program.
Vi är veterligt inte mera splittrade än
socialdemokrater och bondeförbundare
var t. ex. 1948 eller åren fram till 1951.
Jag tycker vi är mindre splittrade, för
det var ett socialistiskt parti och ett icke
socialistiskt. Ändå talade statsminister
Erlander, när han bildade koalitionsregeringen,
aldrig om att det var två
partier som länge varit djupt splitt -

rade. Hur kan det komma sig, herr statsminister,
att Ni glömde bort att tala om
det, ifall Ni verkligen menar att när
partier har olika åsikter betyder det att
därmed måste för lång tid framåt varje
möjlighet till samverkan vara borta?

Herr Hedlund har givit ett utmärkt
exempel i dag på en väsentlig punkt,
där han, herr Hjalmarson och jag är
helt överens men där socialdemokraterna
har en annan mening, nämligen detta
att man bör eftersträva att inte, för att
säga det rent ut, stjäla pensionssparares
och andra sparares pengar genom inflation
och att man bör försöka se till i vad
mån detta kan undvikas. Där är regeringspartiet
som vi vet konservativt negativt
och säger att det går inte att göra
något åt det, om det blir prisstegringar;
man kan ju titta litet på det, men vi tror
inte vidare på det.

Beträffande detta att statsministern
nu vill ha besked från de borgerliga partierna,
så säger han att regeringen har
givit besked. Men det är ju det som dagens
debatt visat att regeringen inte
gjort. Det är ju inte lång stund sedan
jag fick höra att om några månader är
sikten klarare, och då kan regeringen
eventuellt svara på mina frågor.

När statsministern emellertid återkommer
till frågan: Vad vill oppositionen
göra efter valet? vill jag svara, att
vi i folkpartiet har dragit upp linjerna
för ekonomisk, social och annan politik.
Vi har redovisat dem många gånger
och kommer att redovisa ytterligare före
valet. Vi går naturligtvis till val för
vår egen politik. Får den stöd bland
väljarna, får vi ökade möjligheter att
verka för den. Liksom statsministern tidigare
inbjöd ett parti till koalition
efter att ha haft häftiga strider med
detta parti vid ett par valkampanjer,
måste jag säga att jag ser inget absolut
hinder för framtida samarbete i meningsskiljaktigheter
som är redovisade
för folket, om man nämligen då kan
komma överens om ett gemensamt program
och också redovisa detta. Det måste

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 141

ju vara uppenbart att alla på denna
punkt har samma mening, inte bara
statsministern som visat det i handling,
utan förmodligen alla i denna kammare.
Men att nu börja diskutera regeringskombinationer
vore väl ändå förhastat.
Varje parti redovisar, som vi brukar
göra i Sverige, sin ställning före valet
och arbetar sedan inom de partipolitiska
möjligheternas ram för att förverkliga
så mycket som möjligt av sitt program.

Vi kommer även längre fram, så som
vi gjorde i höstas, att inbjuda till allmänt
demokratiskt samförstånd. Herr
Hedlund har nyss betygat att han har
samma inställning. Socialdemokraterna
har tills vidare en negativ hållning. De
vill ensamma bestämma. Vi i folkpartiet
tror att både pensionsfrågan och andra
ekonomiska och sociala spörsmål skulle
klaras bättre, om man fick en samverkan
mellan de fyra demokratiska partierna.
Så mycket vill jag säga redan i
dag. Därför betyder stöd åt folkpartiet
naturligtvis att man önskar att en politik
av vår typ skall genomföras, men
det betyder också ett stöd åt samförståndstanken
i svensk politik.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Efter de synnerligen
matta anföranden som företrädare för
oppositionen hållit nu senast, i jämförelse
med dem som hölls inledningsvis,
kan jag fatta mig mycket kort.

Herr Hjalmarson hade egentligen till
mitt anförande bara en enda kommentar,
nämligen att han i de internationella
jämförelserna saknade en rad länder.
Han frågade varför vi i regeringen
ständigt plockade fram de sämsta i klassen
när vi skulle göra jämförelser med
förhållandena här hemma.

Till detta kan jag bara säga, att jag
måste notera att herr Hjalmarson anser
att Västtyskland och USA tillhör de
sämsta i klassen. Han saknade tydligen
Sovjet och Frankrike, där jag kunde an -

Provisorisk statsreglering och bevillning

föra mycket lägre arbetslöshetssiffror.
Har herr Hjalmarson möjligen lagt om
sin utrikespolitik under den senaste
tiden?

Herr Ohlin trodde sig kunna slå fast
att statsministern har en uppfattning,
socialministern en och finansministern
en tredje om hur man skall komma
till rätta med sysselsättningsproblemen.
Men, herr Ohlin, jag förklarade tydligt
att det främsta och effektivaste medlet
är penning- och finanspolitiken. Beträffande
penning- och finanspolitiken har
finansministern lämnat en redogörelse.
Om man skall tillgripa offentliga arbeten,
skall man vara inne i ett annat
konjunkturläge än det vi har för närvarande.
Herr Ohlin var efter vad jag
kunde förstå helt överens med mig om
att man i ett sådant konjunkturläge skulle
igångsätta offentliga arbeten, ty, som
han sade: »om detta råder ju inga delade
meningar». Följaktligen är vi ense
om detta.

Om det är så att vi befinner oss i ett
sådant konjunkturläge att vi anser oss
böra sätta in betydande offentliga arbeten,
så ger det ju köpkraft, herr
Ohlin. Därför var det för mitt vidkommande
bara ett konstaterande, att om
man tillgriper en sådan politik, så innebär
det, att man pumpar ut köpkraft till
människorna. Hans kritik av mig för att
jag gjorde ett sådant påstående är ju
bara en raketdriven bumerang som vänder
tillbaka till utgångspunkten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Endast ett par ord.
Herr Ohlin försöker göra gällande att
det inte kan vara någon fråga som särskilt
intresserar svenska folket, om det
på den borgerliga sidan finns en samlad
uppfattning eller ej om vad som
skall göras i dagens läge eller i ett
eventuellt skärpt konjunkturläge. Jag
tror att herr Ohlin tar fullständigt fel
på vad som verkligen är av intresse för

142 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

folk att få reda på. I dagens debatt liksom
i många andra debatter riktas angrepp
mot regeringen för dess konjunkturpolitik
och jag har då frågat: Vad
har herrarna själva för recept? Vad vill
ni själva göra? Då redovisar högern och
folkpartiet sina program. Jag tillåter
mig att påpeka att dessa program helt
strider mot varandra. Högerledaren säger
att han inte för närvarande yrkar
på skattesänkningar för de enskilda
människorna. Han vill bara bidraga till
att sanera rikets affärer. I det anförande,
varmed han inledde dagens debatt,
framställde han yrkande om två skattesänkningar.
Men vi skall inte vara småaktiga.
Det kan vara värt att notera, att
han medger, att läget inte precis motiverar
en skattesänkning.

Men, herr Ohlin, om det nu är riktigt,
hur är det herr Hjalmarson vill sanera
rikets affärer? Jo, genom en mycket
hårdhänt beskattning av de små inkomsttagarna
i landet, genom nedskärningar
på familje- och bostadspolitikens
område. Med hänsyn härtill vore
det mycket intressant att få reda på om
folkpartiet med sitt allmänna samförståndstal
menar, att det finns förutsättningar
för ett samarbete exempelvis i
regeringsställning för att sanera rikets
affärer enligt herr Hjalmarsons eller
herr Ohlins program. Jag tror det intresserar
i varje fall landets mindre inkomsttagare
i allra högsta grad. Det är
ingen akademisk fråga.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren observerar
säkert att statsministern finner det omöjligt
att svara på mina påpekanden, att
det vid tillfälle efter tillfälle förekommit
stridigheter och meningsskiljaktigheter
mellan honom och bondeförbundet
och att han efter valet inbjudit till regeringssamarbete.
En gång fick han nej,
nästa gång lyckades han sammanjämka.
Det har aldrig fallit honom in, att han
skulle före valet i förväg redovisa alla

tänkbara möjligheter till kompromiss
med det ena eller andra partiet.

Hela detta försök att vrida över debatten
till kravet på att här skall ges
besked om olika regeringskombinationer
har jag redan karakteriserat tillräckligt
med att säga att varje parti
lägger fram sitt program och arbetar
för detta. Det kommer vi att göra. Vi har
gjort en redovisning som är minst lika
fullständig som regeringens.

Vad var det vi hörde från regeringsbänken
för en liten stund sedan rörande
regeringens konjunkturpolitik? Jo, att
perspektiven skulle vara klarare om
några månader, och då skulle man kunna
säga mer om den saken. Regeringen
sitter ju med hela kansliet till sitt förfogande
och vill ändå inte nu ge besked.
Men statsministern nöjer sig inte
med att begära bestämda besked av
varje oppositionsparti för sig, trots att
vi inte har Kungl. Maj ds kansli till vårt
förfogande och trots att vi redan har
redovisat riktlinjerna för vår politik,
utan han vill, att man på detta stadium
skall lägga fram en klar redovisning för
olika kompromissmöjligheter med det
ena och det andra partiet. Det är naturligtvis
en orimlig begäran.

Det måste i en demokrati vara så, att
varje parti framlägger för folket det program
som partiet vill arbeta för. Det gör
vi. Det finns delade meningar om den
ena eller andra punkten mellan centerpartiet
och högerpartiet och oss liksom
det finns, låt mig säga det, mera väsentligt
delade meningar mellan oss och det
socialdemokratiska partiet, t. ex. i fråga
om socialiseringsaspekterna på samhällsutvecklingen.
Trots alla dessa delade
meningar hävdar vi på vårt håll, att det
måste vara naturligt, att envar inför ett
val upplyser folket om vad det är man
vill arbeta för och att vi sedan alla
vid lämplig tidpunkt försöker att gemensamt
i samförstånd klara de ekonomiska
och sociala problem som enligt
min mening endast på den vägen kan få
en fullt tillfredsställande lösning. Inga

Måndagen den 28 april 1958

Nr 18 143

lösningar blir nämligen goda, som inte
bäres upp av en tillräckligt vidsträckt
folkopinion.

Till socialministern skall jag bara
säga en enda sak — debatten bör väl
sluta nu, annars vore det frestande att
säga litet mer. När socialministern talar
om att vi är överens om att offentliga
arbeten sprider ut köpkraften, så vill
jag svara att det beror ju, herr socialminister,
helt och hållet på hur de finansieras.
Om de finansieras med lån
eller skatter och i det senare fallet med
vilka skatter. Er tanke att man kan skilja
på den penning- och finanspolitik,
som finansminister Sträng talade om,
och den politik i fråga om de offentliga
arbetena, som Ni talar om, det är en
tanke, herr socialminister, som jag är
övertygad om att Ni själv vid närmare
övervägande finner inte vara så lyckad.
Om Ni sedan vill kalla den för en atomraketbumerang
tillbaka till Er själv eller
inte, får Ni själv avgöra.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
för det första att vi efter denna diskussion
har klart för oss att de tre borgerliga
partierna är behärskade av en djup
och varaktig söndring, som framträtt
under hela riksdagssessionen, och för
det andra att herr Ohlin inbjuder till en
samförståndspolitik för oss alla, antar
jag, men vägrar, herr talman, att på någon
punkt ge besked om innehållet i
denna samförståndspolitik.

Herr 1IJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt. Jag begärde ordet bara
därför att jag ansåg det nödvändigt att
korrigera en av statsministerns uppgifter.

Jag måste säga, herr statsminister, att
debatten här i kammaren avsevärt skulle
underlättas om herr statsministern någon
gång ville ha vänligheten att göra sig
besväret att ta reda på vad egentligen

Provisorisk statsreglering och bevillning

oppositionen har föreslagit. Det fanns
icke den ringaste motsägelse i mina anföranden
här i denna debatt. Vi har
från vårt håll föreslagit utgiftsbegränsningar,
som motsvarar cirka 800 miljoner
på driftbudgeten. Vårt skattesänkningsprogram
innehåller följande:

1. Vi har föreslagit att den extra företagsbeskattningen,
den skärpta bolagsskatten,
omedelbart skall tas bort. Det
finns ingen grund för att påstå, att detta
skulle få ogynnsamma statsfinansiella
återverkningar. Det är ju i själva verket
så att den skärpta bolagsskatten inte alls
har fått den effekt för statskassan som
man räknade med. I stället har skatteinkomsterna
via bolagsskatten sjunkit.
Vi är övertygade om att borttagandet av
den skärpta bolagsskatten skulle vara
gynnsamt inte bara för näringslivet
utan även för statskassan.

2. Vi har föreslagit en mindre höjning
av det statliga ortsavdraget för
barnfamiljerna från den 1 januari 1959.

3. Vi har föreslagit att den direkta
statsskatten skall sänkas 10 procent den
1 juli 1959 med omedelbar verkan på
källskatten. Men först den 1 januari 1960
bär vi vågat förorda ett genomförande
av de av oss föreslagna skatteskalorna.

Detta skattesänkningsprogram minskar
inte på långt när statens inkomster
så mycket som staten tjänar på de begränsningar
av utgifterna, som vi samtidigt
har föreslagit. Det finns åtskilliga
hundra miljoner kvar, som går åt för att
täcka hålen i budgeten. Men naturligtvis,
herr statsminister, skall vi arbeta efter
all vår förmåga för att även dessa
pengar så småningom skall komma tillbaka
till människorna i form av skattelättnader.

Jag vill sluta, herr talman, med att
bara ställa den kanske rent retoriska
frågan: Vad är Ert alternativ, herr statsminister,
i skattefrågan? Har Ni något
annat att komma med än Era krav på att
vi steg för steg skall genomföra en
skatte- och avgiftspolitik, som för oss
in i ett samhälle, där folk i de vanliga

144 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Provisorisk statsreglering och bevillning

inkomstlägena får räkna med att avstå
inemot hälften av sin arbetsförtjänst till
det allmänna? Ett sådant samhälle vill
vi inte leva i, herr statsminister.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi har det skattealternativet,
att vi vill att det skall finnas
ett samband mellan beslut om utgifterna
och beslut om inkomsterna. Risken
för att stigande statsutgifter driver fram
ett inflationstryck medger vi finns, men
den finns när man inte observerar att
varje utgift bör täckas med inkomster.
Det är den politiken som vårt parti har
företrätt under hela tiden. Hade man
inte företrätt den utan en mera lättsinnig
ekonomisk politik, då hade vi verkligen
varit i ett bekymmersamt ekonomiskt
läge.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsministern säger att
regeringspartiets princip är att varje utgift
skall täckas av inkomst. Socialdemokratiska
partiet med regeringen i
spetsen har i dag röstat för en utgift,
som man icke täckt med någon inkomst.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Detta är ju ändå en rätt
meningslös diskussion. Det gäller 3 miljoner
det ena budgetåret och 5 miljoner
det andra budgetåret. Inte ens herr
Ohlin kan väl med förstoringsglas och
mikroskop förstora upp denna utgift så
att den skall rubba Sveriges ekonomiska
läge.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Statsministern menar
alltså, att bara man delar upp det väldiga
statliga underskottet i tillräckligt
många smådelar, så kommer regeringen
inte att märka det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets förevarande
hemställan.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 §
8 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623) jämte i ämnet
väckta motioner;

från jordbruksutskottet:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska
distributionsnät, m. m.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret
1958/59 till bidrag till jordbrukets och
trädgårdsnäringens rationalisering ävensom
till täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Näs l1 i Göteborgs och Bohus län m. fl.
fastigheter;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vattenvårdens

Nr 18

145

Måndagen den

Justering

organisation m. m. samt anslagsanvisning
i samband därmed jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 287, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder på grund av
situationen på smörmarknaden; samt
från särskilda utskottet:
nr 272, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 282, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58; och
nr 283, angående provisorisk statsreglering
och bevillning för budgetåret
1958/59.

§ 12

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under 1958 års riksdag.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

§ 14

Justering av protokoll

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte besluta att uppdraga åt nuvarande
ledamöter, som är tillstädes å
riksdagsorten, att verkställa justering av
de protokoll, som vid riksdagens slut
befinnes ojusterade.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Upplösande av riksdagen

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse, nr
160, varav inhämtades, bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Tage Erlander att i
andra kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts
öppna brev till riksdagen angående nya
10 — Andra kaminurens protokoll 1958.

28 april 1958

av protokoll — Upplösande av riksdagen

val i hela riket till riksdagens andra
kammare.

Ordet lämnades med anledning härav
till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, vilken uppläste Kungl.
Maj:ts öppna brev nr 161, så lydande:

Kungl. Maj :ts öppna brev
till riksdagen angående nya
val i hela riket till riksdagens
andra kammare; givet Stockholms
slott den 28 april 1958.

Kungl. Maj :t har funnit gott att jämlikt
§ 108 regeringsformen samt §§ 3
och 5 riksdagsordningen, med upplösande
av riksdagen, förordna om nya
val i hela riket till riksdagens andra
kammare, och vill Kungl. Maj :t framdeles
bestämma tiden, då riksdagen
skall ånyo sammanträda.

Gustaf Adolf

I Ingvar Lindell

Uppläsningen härav åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom framgått av detta kungliga brev
har Hans Majestät Konungen förklarat
denna riksdags arbete avslutat. Riksdagen
upplöses och en ny andra kammare
kommer att i sinom tid väljas. Jag
ber att få till kammarledamöterna rikta
ett tack för det välvilliga överseende,
som har visats mig vid utövandet av
talmansuppdraget. Jag vet att dessa månaders
arbete i riksdagen, i kammaren,
i utskott o. s. v., måhända varit i många
avseenden pressande, men utskotten har
haft en förmåga att i år kunna leverera
ett arbetsmaterial till kammaren, som
gjort att vi också kunnat ta ställning och
fatta beslut i en hel mängd frågor.

Jag uttrycker också ett tack till vår
sekreterare, vår kanslipersonal, våra
stenografer och våra vaktmästare för
deras påpasslighet och den hjälp, som
vi har fått under vårt arbete.

Ärade kammarledamöter! Vi går nu
Nr 18

146 Nr 18

Måndagen den 28 april 1958

Upplösande av riksdagen

att möta en valrörelse, efter vilken nya
ledamöter jämsides med en del av oss,
som kommer tillbaka, skall träda in i
verksamheten i denna kammare. Jag uttrycker
en livlig förhoppning om att
den valstrid, som kommer att äga rum
ute i vårt land, måtte kunna föras i en
anda, som gör att det goda samarbete
som förekommit i många avseenden
både inom och utom riksdagen mellan
de olika politiska partierna må kunna
bestå även i fortsättningen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HALLÉN (s), som anförde:

Herr talman, ärade kammarledamöter!

Intill sitt sista andetag har den upplösta
riksdagen visat prov på svåra motsättningar
och en oförmåga att brygga
över dessa motsättningar. Jag skall inte
falla för frestelsen att på något sätt försöka
ange, varför det numera är så svårt

att uppnå positiva resultat här i riksdagen.
Jag bara konstaterar denna splittring.

På ett område, kanske snart det enda,
har kammaren visat fullständig enighet:
i sin uppskattning av vår avhållne talman.
Det heter att en talmans adelsmärke
är att han visar objektivitet, opartiskhet
och oväld. Det har vår talman
gjort. Till detta kan han också lägga
förmågan att på ett lugnt, tryggt och
skickligt sätt leda kammarens förhandlingar,
varom han helt nyligen under
den sista ansträngande veckan gett oss
ett vackert prov.

För allt detta står kammaren i varm
tacksamhetsskuld till talmannen och tillönskar
honom av allt hjärta en trivsam
sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.36.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 14 maj 1958

Nr 18 147

Onsdagen

Kl.

Jämlikt kammarens den 28 nästlidna
april fattade beslut skulle justering av
de kammarens protokoll, som vid riksdagens
slut befunnes ojusterade, verkställas
inför de dåvarande ledamöter av
kammaren, som komme tillstädes å riksdagsorten.
Sedan tillkännagivande utfärdats
om att justeringen skulle innevarande
dag kl. 12.00 ske i kammarens
konferensrum, tillstädeskommo nu följande
förutvarande ledamöter av kammaren,
nämligen

den 14 maj

12.00

herr Hallén
» Staxäng
» Dickson

» Svensson i Stenkyrka
» Gustafsson i Stockholm
» Anderson i Sundsvall
» Keijer.

Protokollen för den 23, den 24, den
25, den 26, den 27 och den 28 nästlidna
april upplästes för justering och blevo
av de tillstädeskomna förutvarande
kammarledamöterna godkända.

In fidem
Gunnar Britth