1958 ANDRA KAMMAREN Nr 17
ProtokollRiksdagens protokoll 1958:17
RIKSDAGENS till*
til
PROTOKOLL
1958 ANDRA KAMMAREN Nr 17
23—25 april
Debatter m. m.
Onsdagen den 23 april fm. sld
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m....................... 5
Onsdagen den 23 april em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)............... 92
Torsdagen den 24 april fm.
Meddelande om lyckönskningar till staten Israel.................. 149
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)............... 149
Torsdagen den 24 april em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.)............... 224
Fredagen den 25 april
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m. (Forts.).............. 289
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap
i skogsbruket.................................. 320
Följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen m. m............. 333
Ändring i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift m. m.......335
Småföretagens och jordbrukets kapitalproblem m. m............. 338
Anslag till Fiskerilånefonden ................................ 340
Ny kanalled mellan Vänersborg och Uddevalla.................. 341
Åtgärder mot platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong ...... 342
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete .. 344
Arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation..................... 351
Tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58 ............ 352
Nr 17
Innehåll
Sid.
Restitution av skatt å bensin, som användes vid sågverksdriftens bräd -
gårdar ................................................ 352
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom
till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti...... 354
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 25 april
Statsutskottets memorial nr 83, ang. Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverkmästare (gemensam omröstning)................ 288
— nr 84, ang. statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
(gemensam omröstning) ,............................. 288
— nr 85, ang. idrottsanslagets användande även för boxningssporten
(gemensam omröstning).................................. 289
Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen om folkpensionering
m. m...................................... 289
Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
ang. restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning
av motorredskap i skogsbruket ...................... 320
Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. ändrade grunder för den ekonomiska
förvaltningen av de allmänna läroverken m. m.......333
— nr 89, ang. vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen
m. m................................................. 333
Statsutskottets utlåtande nr 91, ang. anslag å kapitalbudgeten för
finansdepartementet........ 335
— memorial nr 92, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om höjning av
avgiften för körkortsprov........ 335
Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, om införande av ett rättsinstitut
innebärande äganderätt till lägenheter............. 335
Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät, m. m.............. 335
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr l,om ändring
i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift m. m............. 335
Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. riksbankens sedelutgivning
m- m.................. 338
— nr 24, om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen ang. Svenska
skeppshypotekskassan .......... 338
— nr 25, ang. småföretagens och jordbrukets kapitalproblem m. nr. 338
— nr 26, ang. småföretagsamhetens lokalfrågor .. ............. 340
Innehåll
Nr IT
Sid.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, om anslag till Odlings- och bygg
nadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.......340
— nr 22, i rörande anslag till Fiskerilånefonden ................ 340
— nr 23, ang. försäljning av Näs l1 i Göteborgs och Bohus län m. fl.
fastigheter................................. 341
Statsutskottets utlåtande nr 93, om anslag till inredning och utrustning
av nya lokaler vid universiteten och karolinska institutet...... 341
— nr 94, rörande ny kanalled mellan Vänersborg och Uddevalla ... 341
— nr 95, ang. åtgärder mot platsbristen inom fångvårdens ungdoms
räjong
.............................................. 342
— 96, ang. häkteslokaler i Örebro.............................. 343
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete......................... 344
Statsutskottets utlåtande nr 97, om anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
m. m................................................. 351
Statsutskottets utlåtande nr 98, rörande anslag till allmänna val .... 351
— nr 99, ang. statsrevisorernas berättelse om verkställd granskning
avseende kammarkollegiet .......................... 352
— nr 100, ang. tomtförhållandena å Drottningholmsmalmen i Lovö
socken .............................................. 352
Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. försäljning av allmänna arvsfonden
tillfallna fastigheter ................................ 352
— memorial nr 102, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1957/58 .............................................. 352
Bevillningsutskottets betänkande nr 43, om restitution av skatt å bensin,
som användes vid sågverksdriftens brädgårdar .............. 352
— nr 44, om vidgad tullrestitution för varvsindustrien .......... 354
— nr 45, om ändrad lydelse av 3 § förordningen ang. stämpelavgiften 354
Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. beslut av Europarådets rådgivande
församling ...................................... 354
Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i avtal om utövandet
av statens tobaksmonopol............................ 354
Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. överenskommelse med De
Socialistiska Rådsrepublikernas Unions regering om utförande av
beskickningsanläggningar i Moskva och Stockholm........ .... 354
— nr 104, ang. överförande till Sverige av sjuka flyktingar ...... 354
— nr 105, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m................................................. 354
— nr 106, ang. löneförmåner m. m. för viss läkarpersonal........ 354
— nr 107, ang. ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m................................................. 354
1— Andra kammarens protokoll 19HS. Nr 17
Nr 17
Innehåll
■ •i?. Sid.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, om ändrad lydelse av 19 § 1 och
3 mom. folkbokföringsförordningen................ 354
Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, rörande anslag till jordbrukets och
trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti .................... 354
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
3
Onsdagen den 23 april
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Härmed intygas, att chefredaktör
Yngve Hamrin, f. 1907, från Jönköping
är intagen å Jönköpings lasaretts medicinska
avdelning den 21/4 1958 på
grund av akut hjärtsjukdom (hjärtinfarkt)
samt att han är arbetsoförmögen
under minst en månad.
Olof Nordenfelt
Lasarettsläkare
Herr Hamrin i Jönköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 21 april tills vidare.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:
År 1958 den 23 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1958—1961 efter herrar A. L.
Rubbestad och G. N. Kollberg, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter,
dels en suppleant för återstående
delen av valperioden 1957—1960 efter
herr G. F. Thapper, som avsagt sig uppdraget
att vara suppleant för den förut
av riksdagen valde fullmäktigen i riksbanken,
herr R. V. Persson; och befunnos
efter valens slut ha blivit utsedda
till
fullmäktige
för valperioden 1958—1961:
herr Rubbestad, Axel Ludvig,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster;
herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster;
suppleant för herr Rubbestad, A. L.:
herr Elofsson, Gustaf Sanfrid,
ledamot av första
kammaren ...... med 47 röster;
suppleant för herr Kollberg, G. N.:
herr Aastrup, Nils Gustav Emil,
ledamot av första
kammaren ...... med 47 röster;
suppleant för herr Persson, R. V.:
för återstående delen av valperioden
1957—1960:
herr Jonsson, Jonas Sigfrid,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster.
E. Sjödahl O. Malmborg
Olof Pålsson Birger Gezelius
År 1958 den 23 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1958—1961 efter herrar
M. I. C.-H. Nordlander, E. R. Hagberg
och A. P. Pettersson, vilka voro i tur
att avgå, jämte tre suppleanter, dels en
suppleant för återstående delen av valperioden
1957—1960 efter herr K. G.
Netzén, som frånträtt uppdraget att vara
suppleant för den förut av riksdagen
4
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
valde fullmäktigen i riksgäldskontoret,
herr S. P. Svensson; och befunnos efter
valens slut ha blivit utsedda till
ordförande
för valperioden 1958—1961:
herr Nordlander, Michael Inge CarlHenrik,
generaldirektör
........ med 45 röster;
fullmäktige
för valperioden 1958—1961:
herr Hagberg, Erik Rudolf,
ledamot av första
kammaren ...... med 45 röster;
herr Pettersson, Anders Petter,
ledamot av andra
kammaren ...... med 45 röster;
suppleant för herr Nordlander,
M. I. C.-H.:
herr Hedqvist, Anders Sven,
ledamot av andra
kammaren ...... med 45 röster;
suppleant för herr Hagberg, E. R.:
herr Birke, Gustaf Emanuel,
ledamot av första
kammaren ...... med 45 röster;
suppleant för herr Pettersson, A. P.:
herr Johansson, Nils Ivar,
ledamot av första
kammaren ...... med 45 röster;
suppleant för herr Svensson, S. P.:
för återstående delen av valperioden
1957—1960:
herr Fredriksson, Karl Torsten,
ledamot av andra
kammaren ...... med 44 röster.
E. Sjödahl O. Malmborg
Olof Pålsson Birger Gezelius
Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda, dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.
§ 4
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 157, angående
pensionsreglering för statsanställda
m. m.
§ 5
Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner. Därvid
remitterades
till statsutskottet motionen nr 534, av
herrar Heckscher och Hamrin i Kalmar;
till bevillningsutskottet motionen nr
535, av herr Magnusson i Borås m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 536 av herrar Ståhl och Rydén,
samt
nr 537, av herr Christenson i Malmö;
och
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 538, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.
nr 539, av herr Ohlin m. fl.,
nr 540, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 541, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., samt
nr 542, av herr Stiernstedt m. fl.
§ 6
Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6 och bevillningsutskottets
betänkande nr 46.
§ 7
Föredrogs den av herr Sundelin
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående förfarandet
vid uppbörd av skatt å motorbrännolja.
Kammaren biföll denna anhållan.
Nr 17
5
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
§ 8
Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m.
Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motio
ner.
Genom en den 11 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 55, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
och
2) lag angående ändring i lagen den
1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.,
dels godtaga de av föredragande departementschefen
i sagda protokoll angivna
principerna för en allmän pensionsreform
samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,
dels ock för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa
till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 886 000 000 kronor,
till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 500 000 kronor samt
till Förberedelser för pensionsreformen
ett reservationsanslag av 500 000
kronor.
Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes i utlåtandet sammanfattningsvis
följande:
»I propositionen anges principerna
för en allmän pensionsreform. Det förutsattes,
att de föreslagna riktlinjerna
skall läggas till grund för arbetet på detaljutformningen
av ett nytt pensionssystem.
Folkpensioneringen skall förbättras
och en lagfäst tilläggspensionering införas.
Dessa bildar tillsammans det nya
pensionssystemet. Systemet skall bereda
ålders-, invalid- och familjeskydd.
Tilläggspensioneringen utformas från
utgångspunkten att det förslag rörande
folkpensionernas belopp år 1968 som
låg till grund för folkomröstningen i
pensionsfrågan — 5 400 kr. för två pensionsberättigade
makar och 3 600 kr.
för ensamstående — förverkligas.
Det föreslås, att pensionsreformen inledes
med en höjning av folkpensionerna
från den 1 juli 1958. Höjningen
skall motsvara tre indextillägg och sålunda
utgöra 150 kr. för ensamstående
pensionär, 240 kr. för två pensionsberättigade
makar tillsammans samt 120
kr. för änka, änkling och hustrutilläggstagare,
allt räknat per år. Vid nuvarande
indexläge blir då folkpensionen —
bortsett från kommunalt bostadstillägg
— för en ensamstående ålderspensionär
eller en ensamstående invalidpensionär
med full pension 2 350 kr. om
året och för två gifta pensionärer 3 760
kr. om året. Maximibeloppet för änkepension,
änke- och änklingsbidrag samt
hustrutillägg blir 1 880 kr. per år.
I anslutning därtill förordas, att folkpensionsavgiften
1959 höjes från 2,5
till 4 procent av den taxerade inkomsten,
dock till högst 600 kr. om året lika
för en ogift och två makar.
Därjämte föreslås, att den s. k. fickpenningen
för folkpensionärer, som
vistas på anstalt, höjes från 360 till 480
kr. om året.
Fn lagfäst rätt till tilläggspension
föreslås tillkomma alla förvärvsarbetande,
löntagare såväl som företagare och
självständiga yrkesutövare. Viss rätt till
utträde föreslås.
Den tilläggspension, som skall utgå
utöver folkpensionen, beräknas på den
årliga arbetsinkomsten i vad den ligger
mellan 4 000 och 30 000 kr. För företagare
och självständiga yrkesutövare beräknas
arbetsinkomsten efter en schablonregel.
Folkpensionen och tilläggs
-
6
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
pensionen skall tillsammans motsvara
omkring 65 procent av den genomsnittliga
arbetsinkomsten under de 15 år, då
inkomsten varit högst.
Pensionerna skall vara värdebeständiga.
Även nyssnämnda inkomstgränser
skall följa prisnivåns ändringar.
För full ålderspension skall i inledningsskedet
fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav successivt höjes
till att avse 30 år.
Invalid- och familjepensionerna skall
ansluta sig till förmånerna från ålderspensioneringen.
Liksom folkpensioneringen skall tillläggspensioneringen
finansieras enligt
ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen
förutsättes dock en betydande
fondbildning komma till stånd.
Tilläggspensioneringen skall finansieras
med avgifter utan tillskott av skattemedel.
Löntagarnas tilläggspensioner
bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter.
Företagare och självständiga
yrkesutövare betalar sina tilläggspensioner
genom individuella avgifter.
Rätt till tilläggspension skall börja intjänas
1960, och avgifter skall betalas
fr. o. m. samma år. Avgifternas storlek
anges endast för de första fem åren.
Enligt förslaget blir arbetsgivaravgiften
1960 genomsnittligt 1,8 procent räknat
på hela lönesumman och stiger därefter
med 0,6 procent under vart och ett av
de följande fyra åren. Beträffande företagare
och självständiga yrkesutövare
förutsättes att motsvarande avgifter erlägges
på vederbörandes beräknade arbetsinkomst.
Det förutsättes att de första tilläggspensionerna
kan börja utges senast 1963.
För budgetåret 1958/59 begäres till Bidrag
till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag
av 1 886 milj. kr., till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. ett förslagsanslag av
13,5 milj. kr. samt till Förberedelser för
pensionsreformen ett reservationsanslag
av 0,5 milj. kr.»
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat
dels tjugofyra i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 316 av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och II: 407
av fru Thorsson m. fl.,
de likalydande motionerna I: 318 av
herr Norling m. fl. och II: 409 av herr
Holmberg m. fl.,
de likalydande motionerna 1:322 av
herr Palme m. fl. och II: 410 av herr
Bengtsson i Varberg m. fl.,
de likalydande motionerna I: 323 av
herr Ohlon m. fl. och 11:419 av herr
Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 324 av
herr Ohlon m. fl. och 11:420 av herr
Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 325 av
herr Eliasson m. fl. och II: 421 av herr
Hedlund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 326 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 417 av herr
Hjalmarson m. fl.,
de likalydande motionerna I: 327 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 418 av herr
Hjalmarson m. fl.,
de likalydande motionerna 1:328 av
herr Olofsson, Per, och herr Svedberg,
Lage, och II: 423 av herr Nilsson i Östersund
m. fl.,
de likalydande motionerna 1:329 av
herrar Nyström och Grym och 11:414
av herr Fredriksson m. fl.,
motionen II: 415 av herr Senander
m. fl.,
motionen II: 416 av herr Senander
m. fl.,
motionen II: 422 av herr Lundberg
samt
motionen II: 424 av herr Christenson
i Malmö,
dels ock två före propositionens
avlämnande väckta, likalydande motioner,
nämligen I: 5 av herrar Sundin och
Franzén samt II: 5 av herrar Larsson i
Hedenäset och Gustafsson i Kårby.
I motionerna I: 326 och II: 417 hemställdes
»dels att riksdagen, vid behandling
av proposition nr 55, måtte
A. 1) uttala, att folkpensionsnivån
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
7
skall höjas så att fr. o. m. den 1 juli
1968 ålderspensionen utgör för ensam
folkpensionär 3 600 kr. för år och för
två makar, som båda är folkpensionärer,
5 400 kr. för år;
2) besluta att i enlighet med vad i
propositionen föreslås folkpensionen
skall höjas med 150 kr. för ensam folkpensionär
och med 240 kr. för två makar,
som båda är folkpensionärer;
3) avslå förslaget om höjning av
hustrutillägget;
4) besluta, att pensionsåldern skall
göras rörlig uppåt;
5) besluta att fr. o. m. den 1 juli 1960
a) till änka, som har hemmavarande
barn under 19 år eller som vid den tidpunkt
då mannen avlider eller yngsta
barnet fyller 19 år uppnått 50 års ålder,
skall utges full änkepension med samma
belopp som pensionen till ensam ålderspensionär,
varvid inkomstprövning
icke skall ske då rätt till änkepension
inträder efter den 30 juni 1960,
b) till barn under 19 år, vars fader
eller moder avlidit, skall utan inkomstprövning
utges barnpension med 900
kr. för år och till barn, vars båda föräldrar
avlidit, barnpension med 1 800
kr., varvid förutsättes att kostnadsökningen
finansieras genom en höjning av
folkpensionsavgiften med 0,5 procent
fr. o. m. den 1 januari 1960;
6) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
snarast igångsätta en utredning rörande
sjukpensioneringen och frågan om pensionsålderns
rörlighet nedåt;
7) besluta, att pensionsavgiften från
den 1 januari 1959 skall utgöra dels 80
kr., dels 4 procent av den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten,
dock högst 560 kr. för ensamstående
och 640 kr. för makar gemensamt;
B. 1) avslå Kungl. Maj:ts förslag att
riksdagen skulle godtaga de av departementschefen
angivna principerna för en
obligatorisk tilläggspensionering samt
riktlinjerna för det fortsatta arbetet på
dess genomförande;
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
2) besluta, att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
senast till 1959 års riksdag framlägga
förslag, avsedda att underlätta för jordbrukare
och andra företagare att avsätta
medel till egen pensionering utan
att medlen undandrages rörelsen, samt
att göra det möjligt för familjebolag att
till pensionsstiftelse avsätta medel för
pensionering av huvuddelägare;
C. i övrigt beakta vad i motionen anförts;
D.
1) avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till Förberedelser för pensionsreformen
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kr.; 2) till Upplysningsverksamhet rörande
rätt till uppskjutet uttag av folkpension
anvisa ett förslagsanslag av
20 000 kr.; samt
dels att vederbörande utskott måtte
utarbeta de författningsförslag som föranledes
av våra ovanstående yrkanden.»
I motionerna I: 327 och II: 418 hade
hemställts, att riksdagen, vid behandling
av proposition nr 55, måtte
dels antaga i motionerna framlagda
förslag till
1) lag angående ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928;
2) förordning om bostadssparande;
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam översyn av gällande
bestämmelser i aktiebolagslagen
m. m., lagen om försäkringsrörelse och
kommunalskattelagen i syfte att avlägsna
de hinder, som kunde föreligga för
användandet av värdefasta skuldebrev
och försäkringsavtal med utfästelse om
värdebeständighet, samt att undanröja
inkomstbeskattning av sådan kapitalavkastning,
som motsvarade inflationsförlust
och således i realiteten endast vore
fiktiv.
I motionerna I: 323 och II: 419 hemställdes,
»A. att riksdagen måtte antaga Kungl.
Maj ds förslag till
1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
och
8
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen o» folkpensionering, m. m.
2) lag angående ändring i lagen den
1 juni 1956 (nr 264) om höjning av
folkpensioner m. m.,
B. att riksdagen måtte uttala, att folkpensionerna
skall höjas så att de år 1968
blir 3 600 kronor för ensamstående och
5 400 kronor för makar, räknat i 1957
års penningvärde,
C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en utredning av avvägningen
mellan folkpension och tillläggspension
efter 1968, varvid det bör
beaktas, dels att folkpensionärerna enligt
tidigare fattat icke tidsbegränsat
principbeslut kommer att erhålla andel
av standardhöjningen även efter 1968
och dels att en ökad skattefinansiering
undvikes,
D. att riksdagen måtte uttala, att en
snar lösning av invalidpensioneringens
problem är ytterst angelägen och att utredningsarbetet
rörande detsamma bör
påskyndas, så att såväl ett förbättrat
grundskvdd som en inkomstgraderad
invalidpension kan ordnas,
E. att riksdagen måtte uttala, att änkepensioneringen
inom folkpensioneringen
bör fr. o. m. år 1960 höjas till
samma nivå som ålderspensionen för
ensamstående, så att den år 1968 blir
lägst 3 600 kronor, samt att barnpensionerna
inom folkpensioneringen från år
1960 höjes från av regeringen föreslagna
750 kronor per barn till 1 000 kronor
och att dubbelt belopp utgår, om båda
försörjarna saknas,
F. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en utredning med
förslag till 1959 års riksdag om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen,
G. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att godkänna de av departementschefen
angivna principerna
för en allmän pensionsreform samt för
det fortsatta arbetet härpå,
H. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln anvisa
till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 886 000 000 kronor,
till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 500 000 kronor,
I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t i överensstämmelse med
synpunkterna i denna motion ange riktlinjer
för utbyggnaden av en tilläggspensionering
m. m. som kompletterar
folkpensioneringen,
J. att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln anvisa
till Förberedelser för pensionsreformen
ett reservationsanslag av 500 000
kronor, samt
K. att riksdagen måtte i övrigt beakta
vad i motionen anföres.»
Motionerna I: 324 och II: 420 utmynnade
i förslag att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam översyn av gällande bestämmelser
i försäkrings-, aktiebolags- och
skattelagstiftning samt annan berörd
lagstiftning i syfte att avlägsna de hinder,
som denna lagstiftning nu lade i
vägen för en utveckling av värdefasta
försäkringar, och därmed underlätta en
tillfredsställande lösning av trygghetsfrågan
på ålderdomen och andra närbesläktade
problem.
I motionerna 1:325 och 11:421 hemställdes,
»A. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att godkänna de av departementschefen
angivna principerna
för en allmän pensionsreform, i huvudsak
innebärande en obligatorisk tilläggspensionering,
samt de därtill anknutna
riktlinjerna för det fortsatta arbetet
härpå,
B. att riksdagen måtte godtaga de i
motionen angivna principerna för pensionsreformen
samt de därtill anknutna
riktlinjerna, innebärande dels förbättring
av folkpensionerna och dels främjande
av frivillig tilläggspensionering
och annat frivilligt sparande för trygg
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
9
het vid ålderdom, invaliditet och för
familj, samt i anledning härav
1) med godkännande av den i propositionen
angivna målsättningen, att ålderspensionen
inom folkpensioneringen
skall höjas successivt fram till år 1968
till 3 600 kr. för ensamstående pensionär
och 5 400 kr. för två pensionsberättigade
makar, uttala, att folkpensionerna
även efter år 1968 skall höjas i den
mån de ekonomiska möjligheterna medger,
2) som målsättning för en förbättrad
familjepensionering godtaga
dels att den fulla änkepensionen inom
folkpensioneringen höjes successivt
fram till år 1968 till 3 600 kr. samt att
de åldersgraderade änkepensionerna anpassas
i anslutning härtill i enlighet
med motionen,
dels att änklingspensionen inom folkpensioneringen
utgår med belopp, som
utgör hälften av full änkepension,
dels ock att barnpension och maximibelopp
för barntillägg från år 1960
utgår med 1 000 kr. per barn och år,
varefter nämnda förmåner successivt
höjes till 1 200 kr. år 1968,
3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam parlamentarisk utredning
av frågan om förbättrad invalid-
och förtidspensionering, varvid beaktas
vad i motionen anförts beträffande
inkomstprövningens slopande
och lindring av invaliditetsbedömningen,
samt av i motionen angivna frågor
rörande familjepensioneringen och folkpensionsavgiften
för barnförsörjare,
samt
4) för främjande av frivillig tilläggspensionering
och annat sparande för
ökad trygghet vid ålderdom, vid invaliditet
och för familjer i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
dels
av möjligheterna av att bereda
i statens tjänst anställda frihet att välja
om arbetsersättningen skall utgå enbart
som kontantlön eller om viss del av den
skall innehållas av staten för den anställdes
pensionering,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
dels av möjligheterna att genom skattelindring
stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och på
särskilt pensionskonto i bank eller annan
kreditinrättning i enlighet med vad
i motionen anförts,
dels ock av frågan om värdesäkring
av sparande i form av tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande
i enlighet med vad som ovan anförts
samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar
att erhålla värdefasta
placeringar av premiemedel,
C. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om reservationsanslag av
500 000 kr. till Förberedelser för pensionsreformen,
D. att riksdagen måtte besluta, att de
550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57 och
1957/58 avsatts till framtida pensionsändamål,
må överföras till folkpensioneringsfonden,
E. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning
av frågan om kommunernas andel
av folkpensioneringskostnaderna samt
om framläggande av förslag till 1959 års
riksdag om provisoriska bestämmelser
i syfte att uppnå lindring för ekonomiskt
svaga kommuner, samt
F. att riksdagen måtte beakta vad i
motionen i övrigt anförts.»
Motionerna I: 5 och II: 5 avslutades
med hemställan, att riksdagen måtte
»1) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om så skyndsam prövning
av frågan om kommunernas andel av
folkpensioneringskostnaderna, att förslag
till provisoriska bestämmelser i
syfte att uppnå lindring för ekonomiskt
svaga kommuner kan föreläggas redan
innevarande års riksdag i enlighet med
vad i motionen anförts; samt
2) hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan
ändring av bestämmelserna rörande inbetalning
av kommunbidragen, att kommun
må äga rätt att inbetala bidragen i
terminer, varigenom ifrågavarande
10
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
kostnader kan fördelas jämnare under
året.»
I motionen 11:416 hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta att blindoch
vårdtilläggen från och med den 1
juli innevarande år vartdera höjdes till
1 500 kronor.
Utskottet hemställde,
A) i fråga om det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, att riksdagen
—
med avslag å följande motioner, nämligen
berörande
3 §, motionerna I: 326 och
II: 417 i vad avsåge hemställan under
A. 4), att pensionsåldern skulle göras
rörlig uppåt,
berörande 13 § 1 mom., motionerna
1:322 och 11:410, om viss privilegiering
av pension vid inkomstprövning,
berörande 19 § 2 mom., motionerna
I: 318 och II: 409 om avslag å propositionens
förslag om höjning av folkpensionsavgiften
och begäran om visst nytt
förslag samt motionerna I: 326 och
11:417 i vad avsåge hemställan under
A. 7) om viss annan höjning av folkpensionsavgiften,
samt med förklaring att riksdagen, i
anledning av motionerna II: 416 samt
I: 323 och II: 419, de sistnämnda i vad
däri gjorts uttalanden om höjning av
blind- och vårdtilläggen, funnit viss
ytterligare ändring böra ske i lagen om
folkpensionering —
måtte för sin del antaga lagförslaget
med de ändringar i ingressen, 10 § och
övergångsbestämmelserna som framginge
av ett utav utskottet framlagt förslag
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;
B)
i fråga om det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr
264) om höjning av folkpensioner m. m.,
att riksdagen —
med bifall till propositionen samt
med avslag å motionerna I: 326 och
11:417 i vad avsåge hemställan under
A. 3) om avslag å propositionens förslag
om höjning av hustrutillägget —
måtte för sin del antaga nämnda lagförslag;
C)
i fråga om de av föredragande departementschefen
enligt propositionen
angivna principerna för en allmän pensionsreform
samt riktlinjerna för det
fortsatta arbetet på reformens genomförande,
1) att riksdagen — såvitt gällde folkpensioneringen,
dock ej i vad riktlinjerna
avsåge det fortsatta utredningsarbetet,
i den del denna fråga upptoges
nedan under 3) — måtte, med de avvikelser
som föranleddes av utskottets
uttalanden, godkänna nämnda principer
och riktlinjer;
2) att riksdagen — såvitt gällde en
lagfäst tilläggspensionering, dock ej i
vad riktlinjerna avsåge det fortsatta utredningsarbetet,
i den del denna fråga
upptoges nedan under 3) — måtte,
med avslag å
dels motionerna I: 323 och II: 419, i
vad avsåge hemställan under G. om avslag
å propositionen i förevarande del
och under I. om vissa andra riktlinjer
för utbyggnaden av en tilläggspensionering
m. m.,
dels motionerna 1:325 och 11:421 i
vad avsåge hemställan under A. om avslag
å propositionen i förevarande del
och under B. 4) såvitt hemställan gällde
godtagande av vissa principer och
riktlinjer för en frivillig tilläggspensionering,
i den del desamma icke särskilt
upptoges nedan under E) och F),
dels ock motionerna I: 326 och II: 417
i vad avsåge hemställan under B. 1) om
avslag å propositionen i förevarande
del,
samt, med de avvikelser som föranleddes
av utskottets uttalanden,
godkänna de av departementschefen
angivna principerna och riktlinjerna;
3) att riksdagen — såvitt gällde det
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
11
fortsatta utredningsarbetet — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande invalidpensioneringen
m. fl. frågor i enlighet
med vad utskottet anfört;
D) i fråga om kommunernas andel av
folkpensioneringskostnaderna, att riksdagen
—
i anledning av följande motioner,
nämligen
motionerna I: 5 och II: 5 samt
motionerna I: 325 och II: 421 i vad
avsåge hemställan under E. —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning av
frågan om fördelningen mellan staten
och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen;
E) i fråga om sparfrämjande åtgärder
m. m., att riksdagen —
i anledning av följande motioner,
nämligen
motionerna I: 323 och II: 419 i vad
avsåge hemställan under F. om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa uttalanden
i övrigt i motionerna,
motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) såvitt
denna gällde möjligheterna att genom
skattelindring stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och
på särskilt pensionskonto i bank eller
annan kreditinrättning,
motionerna I: 326 och II: 417 i vad avsåge
hemställan under B. 2) om underlättande
för jordbrukare och andra företagare
att avsätta medel till egen pensionering
utan att medlen undandroges
rörelsen samt att göra det möjligt för
familjebolag att till pensionsstiftelse avsätta
medel för pensionering av huvuddelägare,
samt
motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge bostadssparande •—
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att främja olika former av
långsiktigt sparande och försäkringar
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
som kunde vara av betydelse för ålderdoms-,
invalid- och efterlevandeförsörjningen;
F)
i fråga om åtgärder för viss värdesäkring,
att riksdagen —
i anledning av följande motioner,
nämligen
motionerna I: 323 och II: 419 i vad
avsåge vissa uttalanden i motionerna
rörande värdesäkring,
motionerna I: 324 och II: 420 om värdefasta
försäkringar m. m.,
motionerna I: 325 och II: 421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) i vad
denna gällde värdesäkring av sparande
och möjligheten att erhålla värdefasta
placeringar av vissa medel, samt
motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge i sista stycket av hemställan begärd
översyn av viss lagstiftning ■—
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning rörande
åtgärder för att värdesåkra olika
former av långsiktigt sparande och försäkringar
som kunde vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen;
G)
att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln
1) anvisa till Bidrag till folkpensioner
m. m. ett förslagsanslag av
1 925 000 000 kronor,
2) anvisa till Särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 13 600 000 kronor, samt
3) med avslag å motionerna I: 325 och
11:421 i vad avsåge hemställan under
C. samt I: 326 och II: 417 i vad avsåge
hemställan under D. 1), samtliga om
avslag å Kungl. Maj:ts äskande i förevarande
del,
anvisa till Förberedelser för pensionsreformen
ett reservationsanslag av
500 000 kronor;
H) att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 325 och II: 421 i vad avsåge
hemställan under I)., måtte besluta, alt
de 550 000 000 kronor av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57
och 1957/58 avsatts till Fondering för
12
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
framtida pensionsändamål, skulle överföras
till Folkpensioneringsfonden;
I) att följande motioner, nämligen
I: 5 och II: 5,
I: 316 och II: 407,
I: 323 och II: 419,
I: 324 och II: 420,
I: 325 och II: 421,
I: 326 och II: 417,
I: 327 och II: 418,
I: 328 och II: 423,
I: 329 och II: 414,
II: 415,
II: 416,
II: 422 och
II: 424,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt och
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
I utskottets motivering beträffande
punkten C) 1) såvitt gällde folkpensioneringen
m. m. anfördes bland annat
följande:
I) Utskottet vill framhålla, att frågan ''
om folkpensionernas storlek givetvis är 1
en fråga om avvägning mellan å ena 1
sidan den enskilde pensionärens önskemål
om en pension, som ger en tillfreds- j
ställande levnadsstandard, och å andra ]
sidan önskvärdheten av att kostnadsbelastningen
för pensioneringen på den ■
aktiva generationen inte blir så hård, i
att de aktivas standard härigenom på- ;
verkas alltför mycket eller att andra i
lika angelägna förbättringar inom sam- ,
hället måste undanskjutas. I detta sam- •
manhang bör beaktas dels den väntade i
befolkningsutvecklingen i landet, som i
medför att antalet åldringar ökar såväl ]
absolut som relativt, dels också våra :
ekonomiska resurser. Även om dessa i
just nu är hårt ansträngda finnes skäl ;
för antagandet att produktionen skall i
utvecklas på ett tillfredsställande sätt
och att de ekonomiska resurserna där- ]
för skall medge en väsentlig förbätt- 1
ring av folkpensionärernas standard s
utan att andra vitala intressen skall
behöva eftersättas. i
II) Beträffande frågan i vad mån
folkpensionerna efter 1968 skall stiga
ytterligare genom s. k. standardtilllägg
framhåller departementschefen att
han betraktar detta som en öppen fråga,
som man får taga ställning till i sinom
tid. Utskottet vill för sin del understryka,
att den föreslagna successiva höjningen
av folkpensionerna till vissa i det
föregående angivna belopp år 1968 icke
innebär ett definitivt ställningstagande
till folkpensionsbeloppen efter denna
tidpunkt. Utskottet finner emellertid
icke anledning föreligga att göra något
ytterligare uttalande i denna angelägenhet.
Härav följer att utskottet icke kan
tillstyrka yrkandet i de likalydande motionerna
1:323 av herr Ohlon m. fl.
och 11:419 av herr Ohlin m. fl. om viss
utredning om avvägningen mellan folkpension
och tilläggspension efter 1968
eller ansluta sig till uttalandet i de
likalydande motionerna 1:325 av herr
Eliasson in. fl. och 11:421 av herr Hedlund
m. fl., att folkpensionerna även
efter år 1968 skall höjas i den mån de
ekonomiska möjligheterna så medger.
III) De inkomstprövade kommunala
bostadstilläggen har varit och är fortfarande
av stort värde för folkpensioneringens
effektivitet. De väsentliga
standardförbättringar, som pensionsberedningen
föreslagit och som utskottet
såsom framgår av det föregående förordar,
torde kunna underlätta en successiv
avveckling av de kommunala bostadstilläggen.
Departementschefen har
i detta sammanhang för sin del uttalat,
att han först sedan principerna för tillläggspensioneringens
uppbyggnad fastslagits
av statsmakterna kan taga ställning
till den lämpligaste utformningen
av folkpensioneringen i fråga om de
inkomstprövade förmånerna.
Utskottet anser sig under dessa förhållanden
icke böra i detta sammanhang
och på pensionsfrågans nuvarande
stadium taga ställning till denna fråga.
Härav följer, att utskottet avstyrker
yrkandet i motionerna 1:326 och 11:417
Nr 17
13
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att principbeslut nu skall fattas om avveckling
av de kommunala bostadstillläggen
och av statsbidragen därtill.
IV) Utskottet delar departementschefens
uppfattning att frågan om folkpensioneringens
finansiering på längre sikt
får prövas senare. Utskottet kan därför
icke tillstyrka motionerna såvitt nu
är i fråga. Vad angår uttalandena i
motionerna 1:316 och 11:407 samt
1:325 och 11:421, att hänsyn skall tagas
till barnfamiljerna vid framtida beslut
om folkpensionsavgiften, vill utskottet
framhålla, att frågan om lättnader för
barnfamiljerna icke lämpligen bör upptagas
i nu förevarande sammanhang.
V) Emellertid kan det för den enskilde,
som har sin arbetsförmåga i
behåll efter uppnådda 67 år, vara av betydelse
att själv få avgöra huruvida
pensionen skall utgå omedelbart vid
pensionsålderns inträde eller från någon
senare tidpunkt. Ett så utformat
pensionssystem kan bidraga till en mjuk
övergång från den aktiva tiden till pensionärsstadiet.
Genom att kvarstå i arbetslivet
kan den enskilde vidare förbättra
sin egen ekonomi och bidraga till
en ökning av den totala produktionen inom
samhället. För sådana fall uppkommer
fråga om uppskjutet pensionsuttag.
Samtliga de tre utredningar som
under det senaste årtiondet förberett
pensionsreformen har också ägnat uppmärksamhet
åt denna fråga. Den har
även upptagits i de likalydande motionerna
1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:417 av herr Hjalmarson in. fl. I
nämnda motioner föreslås ett omedelbart
genomförande av en uppåt rörlig
pensionsålder utan begränsning till viss
övre ålder, varjämte förordas skattefrihet
för pensionshöjningen.
Utskottet anser i likhet med departementschefen
en anordning med uppskjutet
pensionsuttag vara väl värd att
genomföra. Utskottet är emellertid icke
berett att nu taga ställning till de olika
spörsmål som uppkommer vid en sådan
anordning. Den närmare utform
-
ningen bör därför bli föremål för ytterligare
överväganden i den utredning
som utskottet i det följande föreslår
skola ske beträffande bl. a. invalidpensioneringen.
Utskottet utgår från att vid
dessa överväganden fortsatt uppmärksamhet
ägnas även åt frågan om storleken
av den pensionshöjning som bör
ifrågakomma vid uppskjutet pensionsuttag.
Av utskottets ställningstagande
följer att utskottet ej kan tillstyrka motionsyrkandef
att en uppåt rörlig pensionsålder
genomföres nu. På grund härav
kan utskottet ej heller tillstyrka det av
motionärerna begärda anslaget till upplysningsverksamhet
rörande rätt till
uppskjutet uttag av folkpension.
VI) Full änkepension bör enligt utskottets
mening utgå till änka, som vid
den tidpunkt då mannen avlider uppnått
50 års ålder eller, om hon då var
yngre, har barn under 19 år i hemmet.
För andra änkor över 35 år skall pensionen
graderas med hänsyn till änkans
ålder vid den tidpunkt då mannen
dör eller det yngsta barnet fyller
19 år. Änkepensionen bör i sådant fall
reduceras enligt i motionerna angivna
riktlinjer. Utskottet ansluter sig till
förslaget att änkepensionen skall utgå
utan inkomstprövning.
VII) Utskottet tillstyrker, att barnpension
utgår fr. o. m. den 1 juli 1960
i samtliga fall då barnets huvudsakliga
försörjare avlidit samt att pensionen
utgår intill dess barnet fyller 19 år.
Pensionen bör bestämmas till 1 000
kr. om året och utgå utan inkomstprövning.
VIII) Frågan huruvida barnpension
skall utgå även då den icke huvudsaklige
försörjaren avlidit liksom frågan
om pensionen skall utgå med högre belopp
då båda föräldrarna avlidit har
icke närmare prövats av pensionsberedningen.
På grund härav och då behovet
av ekonomiskt stöd i dessa fall
ej heller eljest blivit klarlagt, anser utskottet,
att förevarande fråga bör bli
föremål för utredning. Utskottet kan
14
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sålunda icke tillstyrka motionsyrkandena
såvitt nu är i fråga.
IX) Utskottet, som tillstyrkt en be
tydligt
högre barnpension än vad pensionsberedningen
föreslagit, är icke berett
att taga ställning till frågan om 1
en ytterligare successiv höjning av 1
barnpensionsbeloppen på 1960-talet. Ut- :
skottet avstyrker därför i motionerna 1
1:325 och 11:421 framställt yrkande 1
härom. :
X) I de likalydande motionerna 1:325
av herr Eliasson m. fl. och 11:421 av *
herr Hedlund m. fl. påyrkas en skynd- !
sam utredning av möjligheterna att
bereda i statens tjänst anställda frihet ]
att välja, om arbetsersättningen skall 1
utgå enbart som kontantlön eller om 1
viss del av den skall innehållas av sta- ''
ten för den anställdes pensionering. En- *
ligt utskottets mening är detta en fråga ]
av sådan natur att, om intresse för en 1
dylik valfrihet finnes bland de stats- 1
anställda, frågan får tagas upp av ve- ‘
derbörande fackliga organisationer vid ^
sedvanliga avtalsförhandlingar. Motions- I
yrkandet bör alltså icke föranleda någon
riksdagens åtgärd. 1
XI) I propositionen föreslås att för s
det följande utredningsarbetet för pen- s
sionsreformen anvisas ett särskilt reser- 5
vationsanslag under beteckningen För- s
beredelser för pensionsreformen och £
att anslaget för nästa budgetår upp- 1
föres med 500 000 kr. Utskottet till- f
styrker Kungl. Maj :ts förslag och av- f
styrker alltså yrkandena i de likalydande
motionerna 1:325 av herr Elias- c
son m. fl. och 11:421 av herr Hedlund ^
m. fl. samt i de likalydande motio- f
nerna 1:326 av herr Ewerlöf m. fl. och ^
11:417 av herr Hjalmarson m. fl. om 8
avslag på detta förslag. v
h
Följande reservationer hade avgivits: ^
e
Ålderspensionens storlek r
1) av herrar Ewerlöf, Cassel och h
Ahlberg, vilka ansett att det ovan un- e
der I) återgivna stycket i utskottets a
yttrande bort ersättas med följande
uttalande:
Den ekonomiska politiken bör vara så
inriktad att människornas strävan att
i snabbare takt öka sina egna inkomster
underlättas. Samtidigt bör den undan
för undan vidga den personliga
rörelsefriheten, framför allt i det avseendet
att medborgarnas rätt att själva
förfoga över sina stigande inkomster
stärkes.
I vårt land har vi goda personella,
tekniska och materiella förutsättningar.
Den allmänna produktionsökningen
—- ett resultat av de mångas personliga
arbetsinsatser — har lett både
till att arbetsförtjänsterna stigit och
till jämnare arbetsförtjänster. Starkt
ökad rörelsefrihet för den enskilde och
större personligt ansvar för allt fler
krävs emellertid för att vi skall kunna
fortsätta att effektivt utnyttja våra förutsättningar.
Detta är alltså villkoret för
att vi skall kunna bygga upp en vital
framstegsekonomi med behövlig anpassningsförmåga.
I konsekvens med denna målsättning
hävdar utskottet, att statens åtgärder i
syfte att medborgarna skall skaffa sig
social trygghet principiellt bör begränsas
till att avse ett hyggligt bottenskydd,
lika för alla. Detta bör vara utgångspunkten
när man nu tager ställning
till spörsmålet om en avsevärd
förbättring av ålderdoms-, invalid- och
familjeskydd.
Verkningarna på den enskildes och
det allmännas ekonomi av en sådan reform
måste man så långt möjligt söka
förutse. Stor hänsyn måste tagas till
dem vid de avvägningar reformförslaget
nödvändiggör. Vi kan inte utan
vidare räkna med att de internationella
betingelserna för svensk ekonomi förblir
lika gynnsamma som hittills under
efterkrigstiden. Vi måste utgå ifrån att
risk finns för störningar och svårigheter
av olika slag. Anpassningen till
en friare europeisk marknad kommer
att kräva tid och medföra övergångs
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
15
problem, måhända av ingripande natur.
Internationella politiska spänningar
kan i olika former allvarligt störa
våra utsikter till ekonomisk stabilitet.
Interna drag i dagens svenska ekonomi
talar starkt för varsamhet med
statliga ålägganden. Vidtages åtgärder
eller fattas beslut som alltför hårt binder
medborgarna och statsmakterna,
kan rörligheten och effektiviteten i vår
produktion och hushållning äventyras
■— till skada både för framstegstakten
och den sociala tryggheten. Vår kapitalmarknad
fungerar inte längre. Det
frivilliga sparandet är uppenbart otillräckligt
för de behov som föreligger
och som kan förutses. Den politik, som
under senare år gjort det allt svårare
att planera statsfinanserna, har nu lett
till en genomgripande statsfinansiell
kris med därav följande uppenbara risker
för penningvärdet och därmed försämrade
utsikter —- redan nu märkbara
— till givande och säker sysselsättning
för alla.
Enligt en prognos som utarbetats av
allmänna pensionsberedningen kommer
antalet personer i åldern 67 år och
däröver att mellan år 1960 och 1990
stiga från 745 000 till 1 239 000. Åldringarnas
antal ökar emellertid inte
blott absolut sett utan även i relation
till befolkningen i övrigt. För närvarande
finns i genomsnitt 7 personer i
åldern 16—66 år för varje person över
67 år. År 1970 kommer att finnas 5—6
personer i åldern 16—66 år på varje
person över 67 år, och 1980 beräknas
förhållandet mellan de båda åldersgrupperna
ha förskjutits än mer i samma
riktning, så att på varje åldring
kommer blott 4—5 personer i aktiv ålder.
Befolkningsutvecklingen kommer
alltså att leda till att allt färre genom
sitt produktiva arbete får bidraga till
ålderdomstryggheten åt allt fler.
En utbyggnad och förbättring av pensionsförmånerna
är icke den enda reform
i samhället som tränger sig på.
Icke minst med tanke på invalid- och
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ålderspensionärer är det angeläget att
- vårdresurserna stärkes och vårdstani
darden förbättras. Anspråken på vårdhem
och sjukhus växer. Särskilt de äldres
hemvårds- och bostadsproblem krä1
ver förstärkta insatser. Ökade medel
r fordras för undervisning och forskning,
bostadsbyggande och vägbyggande.
, Grunden för hela välståndsökningen är
r ett snabbt expanderande näringsliv,
s Detta förutsätter omfattande och ökande
i investeringar. De aktiva generationerna
kommer samtidigt att göra befogade
t anspråk gällande på att för egen disposition
få använda en växande andel av
r möjliga reallönehöjningar.
i Starka skäl gör det alltså nödvändigt
8 att sätta in pensionsfrågan i dess större
t sammanhang. Resursernas begränsning
1 och nödvändigheten att öka dem gör
det ofrånkomligt att koncentrera ansträngningarna
på det mest väsentliga.
Dit hör utan tvekan en förbättring av
efterlevande-, invalid- och åldersförsörjningen.
Icke minst måste en för
v
stärkning av familjeskyddet — skyddet
för änkor och barn — och skyddet mot
^ de ekonomiska följderna av långvarig
j sjukdom tillmätas hög angelägenhetsgrad.
Men dessa förbättringar bör ine
riktas på det grundskydd som folkpen
2
sioneringen utgör. Detta skydd bör i
takt med välståndsökningen stärkas. Nu
j förekommande inkomstprövning motr
verkar arbetsviljan efter uppnådd peng
sionsålder och sparviljan under arbetse
förtjänsternas år samt minskar intress
set för frivilliga åtgärder för pensionering.
Under utbyggnadstiden bör därför
inkomstprövningen gradvis avveckg
las. Medborgarna bör normalt själva un[.
der sin aktiva tid betala avgifter som
r räcker för att täcka den egna pensionea
ringen.
Il 2) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wcdén,
i- Gustafson i Göteborg och Köniyson, vil!-
ka ansett att det ovan under IT) återi.
givna stycket i utskottets yttrande bort
h ersättas med följande uttalande:
16
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Beträffande frågan i vad män folkpensionerna
efter år 1968 skall stiga ytterligare
genom s. k. standardtillägg
framhåller departementschefen att han
betraktar detta som en öppen fråga, som
man får taga ställning till i sinom tid.
I de likalvdande motionerna 1:323 av
herr Ohlon m. fl. och 11:419 av herr
Ohlin m. fl. yrkas viss utredning om
avvägningen mellan folkpension och
tilläggspension efter 1968, och i de likalydande
motionerna I: 325 av herr
Eliasson m. fl. och 11:421 av herr
Hedlund m. fl. göres uttalandet att folkpensionerna
även efter år 1968 skall höjas
i den mån de ekonomiska möjligheterna
så medger. Utskottet kan för sin
del icke ansluta sig till departementschefens
ställningstagande att frågan om
folkpensionernas påbyggnad efter år
1968 lämnas helt öppen.
Folkpensioneringen är av sådan
grundläggande betydelse för försörjningen
av landets åldringar m. fl. att
vid den långsiktiga reformering av pensionssystemet,
som nu beslutas, det riktiga
måste vara att i princip taga ställning
till frågan om folkpensionernas
standardföljsamhet efter 1968 utan att
dock binda sig för några bestämda belopp.
Med tanke icke minst på de små
inkomsttagarna och sådana pensionärer,
som vid uppnående av 67-årsåldern
hunnit intjäna endast en reducerad tillläggspension,
talar sociala skäl starkt
för att folkpensionärerna efter år 1968
icke i ett samhälle med allmän standardstegring
ställes utanför denna. Utskottet
förordar därför, att vid den pensionsreform,
som nu beslutas, uppställes
riktpunkten att folkpensionerna även
efter år 1968 skall höjas genom standardtillägg,
när ekonomiskt utrymme
därför finnes.
I detta sammanhang vill utskottet understryka,
att ett genomförande av en
tilläggspensionering av den i motionerna
I: 323 av herr Ohlon m. fl. och
II: 419 av herr Ohlin m. fl. angivna
konstruktionen ger betydligt större ut
-
rymme för folkpensionshöjningar än
propositionsförslaget. I propositionens
tilläggspensionssystem utgives — utöver
vad som motsvarar inbetalda avgifter
— väldiga pensionstillskott som blir
större ju högre inkomsten varit under
den aktiva tiden och som blir särskilt
stora för sådana årsgrupper som är födda
omkring tiden från något före till
något efter första världskriget. Motionernas
tilläggspensionssystem reserverar
däremot pensionstillskotten för de
årsgrupper, som inträder i pensionsåldern
under ett antal år närmast efter
tilläggspensioneringens införande och
för inkomstskikten under 12 000 kr., där
tillskotten är verkligt motiverade. Genom
denna begränsning av pensionstillskotten
ökas i betydande grad möjligheterna
för samhället att låta folkpensionerna
växa även efter år 1968, vilket
skulle vara till fördel särskilt för alla
små inkomsttagare.
3) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att det
ovan under II) återgivna stycket i utskottets
yttrande bort ersättas med följande
uttalande:
Frågan om ytterligare standardtillägg
efter år 1968 har i propositionen lämnats
öppen. I de likalvdande motionerna
I: 325 av herr Eliasson m. fl. och
II: 421 av herr Hedlund m. fl. yrkas, att
riksdagen skall uttala, att de angivna
ålderspensionsbeloppen 5 400 resp. 3 600
kr. och övriga förmåner inom folkpensioneringen
skall höjas efter år 1968
i den mån de ekonomiska möjligheterna
det medger. I de likalvdande motionerna
I: 323 av herr Ohlon m. fl. och II: 419
av herr Ohlin m. fl. ställes yrkande om
viss utredning av avvägningen mellan
folkpension och tilläggspension efter
1968.
Utskottet delar den i motionerna
I: 325 och II: 421 uttalade meningen, att
det viktigaste i pensionsreformen är en
sådan förbättring av folkpensionerna,
att alla medborgare får en rättvis och
god grundtrygghet. Den obligatoriska
Nr 17
17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
folkpensionen ger i princip lika förmåner
åt medborgarna. Sedan grundtryggheten
ordnats genom en förbättrad folkpensionering,
skall samhället enligt utskottets
mening inte därutöver föreskriva,
att den enskilde skall ha en tilläggsförsäkring.
Såsom framhållits i motionerna
I: 325 och II: 421 bör varje medborgare
ges personlig frihet att själv
avgöra hur han utöver folkpensionen
skall förbättra sin och sina familjemedlemmars
trygghet. I anledning härav
kan utskottet i det följande icke tillstyrka
propositionen eller motionerna I: 323
och 11:419 i den del de avser lagstiftning
om inkomstgraderade tilläggspensioner.
Av det anförda framgår, att utskottet
även avstyrker yrkandet i sistnämnda
motioner om viss utredning av
avvägningen mellan folkpension och
tilläggspension efter 1968.
Utskottet vill framhålla, att en lagstadgad
tilläggspensionering enligt såväl
propositionen som motionerna I: 323
och II: 419 kan befaras medföra ett konkurrensförhållande
gentemot folkpensioneringen,
innebärande risk för minskade
möjligheter till höjning av folkpensionerna
i framtiden. Stora grupper
av pensionärer skulle härigenom inte få
önskvärd del av en framtida standardhöjning.
Vid ökade realinkomster för
den aktiva befolkningen är det enligt
utskottets uppfattning angeläget, att alla
genom förbättrade folkpensioner får
skälig del av den fortsatta standardhöjningen.
Utskottet tillstyrker därför yrkandet
i motionerna 1:325 av herr
Eliasson m. fl. och II: 421 av herr Hedlund
m. fl. att riksdagen skall uttala
att de angivna ålderspensionsbeloppen
5 400 resp. 3 600 kr. och övriga förmåner
inom folkpensioneringen skall
höjas efter år 1968 i den mån de ekonomiska
möjligheterna medger.
De kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen
4)
av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att de
ovan under III) återgivna styckena i
utskottets yttrande bort ersättas med
följande uttalande:
De inkomstprövade kommunala bostadstilläggen
har varit och är fortfarande
av stort värde för folkpensioneringens
effektivitet. De väsentliga standardförbättringar,
som pensionsberedningen
föreslagit och som utskottet i det
föregående tillstyrker, underlättar givetvis
en successiv avveckling av de
kommunala bostadstilläggen. Med hänsyn
bl. a. till att utskottet förordat en
jämnare höjning av folkpensionsbeloppen
fram till år 1968 än den av pensionsberedningen
föreslagna anser sig
dock utskottet icke berett att tillstyrka
yrkandet i motionerna I: 326 och II: 417,
att principbeslut nu skall fattas om avveckling
av de kommunala bostadstillläggen
och av statsbidragen därtill enligt
de i motionerna föreslagna riktlinjerna.
Med hänsyn till angelägenheten
av att principerna för bostadstilläggens
avveckling fastställes utan onödigt
dröjsmål förordar utskottet att denna
fråga göres till föremål för ytterligare
prövning samt att förslag i ärendet förelägges
1959 års riksdag.
5) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg,
vilka ansett att de ovan under III)
återgivna styckena i utskottets yttrande
bort ersättas med följande uttalande:
De väsentliga standardförbättringar,
som pensionsberedningen föreslagit och
som utskottet såsom framgår av det föregående
förordar, torde kunna underlätta
en successiv avveckling av de kommunala
bostadstilläggen. Departementschefen
har i detta sammanhang för sin
del uttalat, att han först sedan principerna
för tilläggspensioneringens uppbyggnad
fastslagits av statsmakterna
kan taga ställning till den lämpligaste
utformningen av folkpensioneringen i
fråga om de inkomstprövade förmånerna.
Utskottet kan inte finna, att denna
fråga bör göras avhängig av hur en
tilläggspensionering utformas. Den har
2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
18
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
samband med folkpensioneringen men
icke med en tilläggspensionering, som
ju varken kommer alla till del eller utgår
med samma belopp.
Enligt utskottets uppfattning är det
angeläget att principbeslut fattas utan
dröjsmål. Utskottet vill därför föreslå
riksdagen att, med bifall till motionerna
1:326 och 11:417, hos Kungl. Maj:t
hemställa, att en plan för en successiv
avveckling av statsbidragen till de kommunala
bostadstilläggen måtte föreläggas
riksdagen före utgången av år 1959.
Denna avveckling bör ske i takt med
framtida höjningar av den allmänna ålderspensionen
och med den riktpunkten
att några statsbidrag för ändamålet
icke skall utges för tiden efter den 1
juli 1968.
För kostnadsökningar, som dessförinnan
kan föranledas av kommunala beslut
om nya grunder för inkomstprövade
bostadsbidrag, bör statsbidrag icke
utges.
Finansieringsfrågor
6) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wedén,
Gustafson i Göteborg och Königson, vilka
ansett att det ovan under IV) återgivna
stycket i utskottets yttrande bort
ersättas med följande uttalande:
Utskottet delar i huvudsak departementschefens
uppfattning alt frågan om
folkpensioneringens finansiering på
längre sikt får prövas senare. Därest —
såsom utskottet i det följande förordar
— de 550 milj. kr. av tillfälliga skatteinkomster,
som budgetåren 1956/57 och
1957/58 avsatts till framtida pensionsändamål,
tillföres folkpensioneringsfonden,
kommer ränteavkastningen å ifrågavarande
belopp att täcka en del av
kostnaderna för de förbättringar av familjepensioneringen
i förhållande till
propositionens förslag som utskottet
längre fram förordar. I övrigt torde
ifrågavarande kostnadsökning i huvudsak
böra bestridas genom en motsva
-
rande höjning av folkpensionsavgiften
upp till 0,5 procent år 1968.
7) av herrar Ewerlöf, Cassel och Ahlberg,
vilka ansett att det ovan under
IV) återgivna stycket i utskottets yttrande
bort ersättas med följande uttalande:
Departementschefen
har ansett sig
kunna lämna frågan om finansieringen
på längre sikt av folkpensioneringen
öppen. Utskottet kan icke ansluta sig
härtill.
Den föreslagna reformen kommer att
medföra betydande utgifter för medborgarna.
Trots att den allmänna inkomststegring
och inkomstutjämning,
med vilken man anser sig kunna räkna,
bör underlätta för det stora flertalet
medborgare att erlägga de premier som
en förbättrad solidarisk grundtrygghet
erfordrar, bör det redan nu göras fullt
klart för envar vad reformen kommer
att kosta honom. Enligt utskottets mening
bör riksdagen uttala, att för ett
genomförande av de förordade höjningarna
av pensionsförmånerna krävs en
höjning av folkpensionsavgiften till 6 %
senast från och med ingången av år
1963. Den höjda avgiften kommer då
att utgöra högst 900 kronor per år —
vid en taxerad inkomst av 15 000 kronor
och däröver.
De förbättringar i det grundläggande
familjeskyddet som utskottet nedan förordar
bör enligt utskottets uppfattning
icke medföra någon extra belastning på
statskassan utan helt täckas med avgifter.
Enligt gjorda beräkningar rymmes
utgiftsökningarna väl inom en summa
som motsvarar en halv procent i extra
folkpensionsavgift. Utskottet förordar
alltså förslaget i motionerna 1:326 och
II: 417, att folkpensionsavgiften fr. o. m.
ingången av år 1960 skall höjas med
0,5 procent.
Vad angår uttalandena i motionerna
I: 316 och II: 407 samt I: 325 och II: 421,
att hänsyn skall tagas till barnfamiljerna
vid framtida beslut om folkpensionsavgiften,
vill utskottet framhålla, att frå
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
19
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
gan om lättnader för barnfamiljerna
icke lämpligen bör upptagas i nu förevarande
sammanhang.
8) av herr Wahlund, beträffande det
ovan under IV) återgivna stycket i utskottets
yttrande.
Pensionsåldern
9) av herr Ahlberg, beträffande de
ovan under V) återgivna styckena i utskottets
yttrande.
Familjepensioneringen
10) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att i det
under VI) ovan återgivna avsnittet av
utskottets yttrande åldersgränsen 19 år
bort sättas till 16 år samt
att utskottet därutöver bort anföra
följande:
Frågan huruvida full änkepension bör
utgå till änka med barn mellan 16 och
19 år i hemmet bör enligt utskottets
mening övervägas vid den utredning
som utskottet i det föregående förordat.
11) av herrar Ewerlöf, C assel och
Ahlberg, vilka ansett att det under VI)
ovan återgivna avsnittet av utskottets
yttrande bort ersättas med följande uttalande:
Under
ärendets behandling i utskottet
har starka skäl framkommit mot
en så långt gående höjning som från 12
till 19 år. Det rör sig om att skapa ett
grundskydd för familjerna. Eftersom
detta är obligatoriskt till sin natur, bör
det inte utsträckas längre än vad som är
absolut nödvändigt i flertalet fall. Större
delen av ungdomarna börjar redan i
16-årsåldern sitt förvärvsarbete och erhåller
därigenom egna inkomster. I stor
utsträckning får de som efter uppnådda
16 år fortsätter sin yrkesutbildning lön
under lärlingstiden. Särskilt är detta
fallet då skolningen sker inom företagen.
De problem, som uppställer sig
för ungdomar som fortsätter med teoretiska
eller praktiska studier och därvid
åsamkas utgifter, bör icke lösas i
detta utan i annat sammanhang. Utskottet
anser därför, att ifrågavarande åldersgräns
bör sättas till 16 år.
Full änkepension bör alltså enligt utskottets
mening utgå till änka, som vid
den tidpunkt då mannen avlider uppnått
50 års ålder eller, om hon då var
yngre, har barn under 16 år i hemmet.
För andra änkor över 35 år skall pensionen
graderas med hänsyn till änkans
ålder vid den tidpunkt då mannen
dör eller det yngsta barnet fyller 16 år.
Änkepensionen bör i sådant fall reduceras
enligt i motionerna angivna riktlinjer.
Utskottet ansluter sig till förslaget
att änkepensionen skall utgå utan
inkomstprövning.
12) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att det
ovan under VII) återgivna stycket i
utskottets yttrande bort ersättas med
följande uttalande:
Utskottet tillstyrker, att barnpension
utan inkomstprövning och med ett belopp
av 1 000 kr. om året utgår från
och med den 1 juli 1960 i samtliga fall
då barnets huvudsaklige försörj are avlidit.
Enligt propositionen skall barnpension
och barntillägg utgå intill dess
barnet fyller 19 år. Såsom framhålles
i motionerna 1:325 av herr Eliasson
m. fl. och 11:421 av herr Hedlund m. fl.
kan den invändningen göras, att en åldersgräns
av 19 år är alltför hög, bl. a.
därför att åtskilliga ungdomar redan
vid tidigare ålder har betydande inkomster
från eget arbete. För den studerande
ungdomen kan erforderligt ekonomiskt
stöd erbjudas genom studiestipendier
och dylikt. Å andra sidan skulle
i många fall änkor förlora en del av
änkepensionen, om en lägre åldersgräns
för barnet även skulle medföra bortfall
av den fulla änkepensionen.
Med hänsyn till de starka skäl, som
talar härför, förordar utskottet i anledning
av motionerna att åldersgränsen
för barnpension sättes till 16 år.
13) av herrar Ewerlöf, Cassel och
Ahlberg, vilka ansett att det ovan un
-
20
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
der VII) återgivna stycket i utskottets
yttrande bort ersättas med följande uttalande:
Utskottet
tillstyrker, att barnpension
utgår fr. o. m. den 1 juli 1960 i samtliga
fall då barnets huvudsakliga försörjare
avlidit. Liksom i fråga om änkepensionen
anser utskottet emellertid att
åldersgränsen bör sättas till 16 år. Pensionen
bör bestämmas till 1 000 kr. om
året och utgå utan inkomstprövning.
14) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar
Wedén, Gustafson i Göteborg och Königson,
vilka ansett att det under VIII)
ovan återgivna stycket i utskottets yttrande
bort ersättas med följande uttalande:
Frågan
huruvida barnpension skall
utgå även då den icke huvudsakliga försörjaren
avlidit liksom frågan om pensionen
skall utgå med högre belopp då
båda föräldrarna avlidit har icke närmare
prövats av pensionsberedningen.
Enligt utskottets mening är det emellertid
uppenbart, att behov av barnpension
regelmässigt föreligger även i fall
då exempelvis en hemmaarbetande
hustru avlider. Hustruns arbetsinsats i
hemmet är så värdefull, att mannen
även rent ekonomiskt försättes i en
mycket svår situation då hustrun dör.
Har hustrun genom förvärvsarbete ytterligare
bidragit till familjens försörjning,
blir den ekonomiska förlusten
genom hennes död ännu mera kännbar.
Kostnaden för en utsträckning av rätten
till barnpension till att omfatta
jämväl barn, som förlorat den icke huvudsakliga
försörjaren, kan för budgetåret
1960/61 uppskattas till cirka 10
milj. kr. Vad angår de barn som förlorat
bägge sina föräldrar har vederbörande
regelmässigt en sådan bekymmersam
ställning, att det synes utskottet
skäligt att barnpensionen för dem fastställes
till det dubbla beloppet. Den
härav förorsakade kostnadsökningen
kan icke bli betydande. I enlighet med
det anförda förordar utskottet, att barn
-
pension fr. o. m. den 1 juli 1960 utgår
jämväl till barn som förlorat den av
föräldrarna, vilken icke är den huvudsakliga
försörjaren, samt med dubbla
beloppet till föräldralöst barn.
15) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att det
under IX) ovan återgivna stycket i utskottets
yttrande bort ersättas med följande
uttalande:
I motionerna 1:325 av herr Eliasson
m. fl. och 11:421 av herr Hedlund m. fl.
har föreslagits att barnpension skall ut
-
gå med | följande belopp: |
|
Fr. o. | m. 1 juli 1960 | . kr. 1 000 |
» | » » 1962 . . . | . » 1 050 |
» | » » 1964 . . | » 1 100 |
» | » » 1966 . . | » 1 150 |
» | » » 1968 . . . | » 1 200 |
Till stöd för detta yrkande har motionärerna
anfört att den fortsatta standardförbättring,
som förutses komma
övriga områden av folkpensioneringen
till del, även bör tillföras stödet till
barnfamiljerna. Utskottet, som delar
motionärernas mening härutinnan och
finner det angeläget att efterlevandeskyddet
för barnfamiljerna successivt
förstärks, tillstyrker det i nämnda likalydande
motioner ställda yrkandet att
barnpensionen fr. o. m. 1962 höjs till
de i motionerna föreslagna beloppen.
Utskottet vill framhålla, att denna förbättring
av familjeskyddet är möjlig att
uppnå med relativt begränsad kostnadsökning.
Tilläggspensioneringen
16) av herrar Sundelin och Aastrup,
fru Hamrin-Thorell samt herrar Wedén,
Gustafson i Göteborg och Königson,
vilka ansett att det avsnitt i utskottets
yttrande, som upptagits under rubriken
»Tilläggspensioneringen» i dess
tryckta utlåtande å sid. 116—132, bort
ha annan, i reservationen angiven lydelse,
samt att utskottet under C) 2)
bort hemställa att riksdagen måtte —•
med avslag å propositionen samt,
Nr 17
21
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
under iakttagande av vad reservanterna
anfört, med bifall till de likalydande
motionerna 1:323 av herr Ohlon
m. fl. och 11:419 av herr Ohlin m. fl. —
besluta, att utbyggnaden av en tilläggspensionering,
som kompletterade
folkpensioneringen, skulle ske i enlighet
med de i reservationen angivna riktlinjerna.
17) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett att det
avsnitt i utskottets yttrande, som upptagits
under rubriken »Tilläggspensioneringen»,
s. 116—132, bort ha annan,
i denna reservation angiven lydelse,
samt att utskottet under C) 2) bort hemställa
att
riksdagen måtte —
med avslag å propositionen och motionerna
1:323 och 11:419, såvitt gällde
principerna för tilläggspensionering,
samt med bifall till motionerna 1:325
och 11:421, såvitt nu vore i fråga —
godtaga de i sistnämnda motioner angivna
principerna för främjande av
frivillig tilläggspensionering och annat
frivilligt sparande för trygghet vid ålderdom,
invaliditet och för familj,
samt att motionerna 1:326 och 11:417
i förevarande del, i den mån de icke
besvarats med vad reservanterna anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
18) av herrar Ewerlöf, Cassel och
Ahlberg, vilka ansett att det avsnitt
i utskottets yttrande som upptagits under
rubriken »Tilläggspensioneringen»,
s. 116—132, bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse, samt att utskottet
under C) 2) bort hemställa, såvitt nu
vore i fråga,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:326 och 11:417, avslå propositionen.
Särskilda sparfrämjande- och värdes
äkr in g s åtgärder
19) av herrar Strand, Geijer och Knut
Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Hjalmar Nilsson, Ericsson
i Kinna, Sehlstedt, Almgren, Kristenson
i Göteborg och Asp samt fru
Ekendahl, vilka ansett att det avsnitt
i utskottets yttrande, som upptagits under
rubriken »Särskilda sparfrämjandeoch
värdesäkringsåtgärder», s. 132—
137, bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, samt att utskottet under
E) och F) bort hemställa
E) att riksdagen i fråga om sparfrämjande
åtgärder m. m. måtte avslå
motionerna 1:323 och 11:419 i vad avsåge
hemställan under F. om ökade
möjligheter för jordbrukare och företagare
att ordna sin pensionering inom
den egna rörelsen ävensom vissa
Uttalanden i övrigt i motionerna,
motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) såvitt
denna gällde möjligheterna att genom
skattelindring stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet eller rörelse och
på särskilt pensionskonto i bank eller
annan kreditinrättning,
motionerna 1:326 och 11:417 i vad
avsåge hemställan under B. 2) om underlättande
för jordbrukare och andra
företagare att avsätta medel till egen
pensionering utan att medlen undandroges
rörelsen samt att göra det möjligt
för familjebolag att till pensionsstiftelse
avsätta medel för pensionering
av huvuddelägare, samt
motionerna 1:327 och 11:418 i vad
avsåge bostadssparande;
F) att riksdagen i fråga om åtgärder
för viss värdesäkring måtte avslå
motionerna 1:323 och 11:419 i vad
avsåge vissa uttalanden i motionen rörande
värdesäkring,
motionerna 1:324 och 11:420 om värdefasta
försäkringar m. m.,
motionerna 1:325 och 11:421 i vad
avsåge hemställan under B. 4) i vad
denna gällde värdesäkring av sparande
och möjligheten att erhålla värdefasta
placeringar av vissa medel, samt
motionerna 1:327 och 11:418 i vad
22
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
avsåge i sista stycket av hemställan begärd
översyn av viss lagstiftning.
Vissa särskilda frågor
20) av herrar Wahlund, Eliasson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett
dels att det ovan under X) återgivna
stycket i utskottets yttrande bort ersättas
med följande uttalande:
Utskottet vill här till behandling upptaga
ett yrkande i de likalydande motionerna
1:325 av herr Eliasson m. fl.
och 11:421 av herr Hedlund m. fl. om
skyndsam utredning av möjligheterna
av att bereda i statens tjänst anställda
frihet att välja om arbetsersättning skall
utgå enbart som kontantlön eller om
viss del av den skall innehållas av staten
för den anställdes pensionering. I motionerna
framhålles att avtalsfriheten icke
bör begränsas. Emellertid borde det för
organisationerna på arbetsmarknaden
vara angeläget att utforma avtalen på
sådant sätt, att löntagaren får frihet att
själv avgöra hur han skall disponera
sina arbetsinkomster, till pensionering
eller till något annat. När staten uppträder
som part på arbetsmarknaden, bör
den vid förhandlingarna erbjuda motparten
ett sådant system, att den enskilde
löntagaren får frihet att välja i
vad mån pensionsdelen av arbetsersättningen
skall utgå kontant eller innehållas
för den anställdes pensionering.
Utskottet konstaterar, att det icke är
motionärernas avsikt att påtvinga de
statsanställda en viss ordning och därmed
begränsa avtalsfriheten. Motionärernas
yrkande motiveras av en önskan
att staten vid sina förhandlingar med
motparten bör förklara sig beredd medverka
till att bestämmelserna i vad avser
pensionering och avlöning utformas
efter den personliga frivillighetens
princip. Man skulle sålunda här
tillämpa de idéer om personlig valfrihet,
som kommit till uttryck i här ifrågavarande
motioner och vilka också
hävdades av linje 2 vid fjolårets folkomröstning.
Utskottet anser att frågan om att bereda
i statens tjänst anställda ovannämnda
valfrihet bör tagas upp till behandling
vid sedvanliga avtalsförhandlingar
med vederbörande statstjänarorganisationer.
För att underlätta dylika
förhandlingar bör hithörande problem
göras till föremål för en skyndsam utredning.
Utskottet tillstyrker alltså det
yrkande i förevarande ämne, som ställts
i de likalydande motionerna I: 325 och
II: 421;
dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
1:325 och 11:421, i vad avsåge
hemställan under B. 4) i förevarande
del — måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning av
möjligheterna att bereda i statens tjänst
anställda frihet att välja, om arbetsersättningen
skulle utgå enbart som kontantlön
eller om viss del av den skulle
innehållas av staten för den anställdes
pensionering.
21) av herr Cassel, beträffande det
ovan under X) återgivna stycket i utskottets
yttrande.
Anslagsfrågor
22) av herrar Wahlund, Ewerlöf,
Eliasson, Cassel, Ahlberg och Hansson
i Skegrie, vilka ansett,
dels att det ovan under XI) återgivna
stycket i utskottets yttrande bort ersättas
med följande uttalande:
I propositionen föreslås, att ett särskilt
reservationsanslag av 500 000 kr.
skall uppföras för nästa budgetår under
beteckningen Förberedelser för pensionsreformen.
Det härmed avsedda utredningsarbetet
gäller i huvudsak administrationsspörsmål
och andra frågor
rörande den i propositionen föreslagna
obligatoriska1 tilläggspensioneringen.
Vid avslag på propositionen i den
del den avser tilläggspensioneringen
torde de utredningar, som utskottet tidigare
förordat, kunna finansieras ur
det ordinarie anslaget till kommittéer
Nr 17
23
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
och utredningar genom sakkunniga.
Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 325 av herr Eliasson
m. fl. och 11:421 av herr Hedlund
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 326 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:418 av herr Hjalmarson m. fl. måtte
avslå propositionsförslaget om det
nämnda reservationsanslaget;
dels ock att utskottet under G) 3) bort
hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 325 och II: 421 i vad avsåge
hemställan under C. samt 1:326 och
II: 417 i vad avsåge hemställan under
D. 1) —
måtte avslå Kungl. Maj:ts äskande att
riksdagen skulle anvisa till Förberedelser
för pensionsreformen ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.
Till utskottets utlåtande hade fröken
Ranmark, fru Hamrin-Thorell, fru Eriksson
i Stockholm och fru Ekendahl
fogat ett särskilt yttrande beträffande
vissa frågor, som beröra ogifta och frånskilda
kvinnor med minderåriga barn.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr AHLBERG (h):
Herr talman! Det har fogat sig så, att
jag har den pretentiösa uppgiften att
inleda debatten i en fråga av osedvanligt
stor betydelse ur sociala och ekonomiska
synpunkter men också i politiskt
avseende. Jag utgår ifrån att vi i
första skedet kommer att behandla principerna
och huvudpunkterna i de problem
vi har att ta ställning till och att
vi först senare kommer att ta upp detaljerna
i utskottets hemställan. Jag har
för avsikt att redovisa mina synpunkter
med dessa förutsättningar.
Men innan så sker önskar jag, herr
talman, beklaga oss alla med anledning
av det öde, som tycks följa pensionsfrågan.
Hur mycket tid vi än ägnar åt
utredningsarbete, överläggningar och
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
utskottsarbete, så drabbas vi till sist
alltid av tidsnöd. Det har varit så alltsedan
den andra Åkessonska utredningen.
Efter en period då inte mycket skedde
i denna utredning skulle ett betänkande
fram med mycket kort rådrum.
Det blev ett forcerat arbete, vilket kanske
också i någon mån återspeglas i det
utredningen kom att föreslå. Remisstiden
för detta betänkande blev också
relativt kort, och det kom protester
från olika håll.
Sedan kom den Eckerbergska departementsberedningen.
Den hade fått en
sådan sammansättning ur politisk synpunkt
och med hänsyn till partsintressena,
att det fanns alldeles särskilt stora
förutsättningar för att man inom
den beredningen skulle komma fram
till enighet. Vi lyckades som bekant
också i vad avser folkpensionen. Däremot
misslyckades vi totalt i vad avser
påbyggnad av denna folkpension.
Kommittén arbetade bokstavligen med
klockan i hand och hade inte den tid
som hade erfordrats för att mera
grundligt överväga och undersöka, om
inte en sammanjämkning var möjlig
mellan de ståndpunkter och synpunkter,
som hade kommit fram i arbetet.
Vi hade heller inte tid att avvakta
långtidsutredningens prognos över den
sannolika ekonomiska utvecklingen i
vårt land. Det är uppenbart, att denna
beredning hade särskilt stort intresse
av vad dessa sakkunniga på det ekonomiska
området hade att säga. Vi fick en
muntlig föredragning, men först sedan
beredningen redan hade tagit ställning
till såväl folkpensionsnivån 1968 som
den takt, med vilken denna nivå skulle
uppnås. Det blev emellertid efter de
muntliga föredragningarna av långtidsutredningens
prognos klart, att vi hade
att emotse verkliga bekymmer när det
gällde att realisera vår plan på väsentligt
höjda folkpensioner. Med hänsyn
härtill gjordes ett försök att justera
den trappa, som skulle leda fram till
1968 års nivå, särskilt i vad den avsåg
24
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
det stora steget 1960. Vi kunde emellertid
inte åstadkomma en justering på
den punkten. En del ledamöter vidhöll
nämligen sin uppfattning och kunde
åberopa att vi tidigare varit ense om
trappans utformning.
Nu har det särskilda utskottet, som
inte heller fått så lång tid till sitt förfogande,
i så måtto tagit konsekvenserna
av det ändrade ekonomiska läget
och den kännedom vi har om den sannolika
utvecklingen, att man åtminstone
föreslagit en utjämning av trappan.
Remisstiden för den allmänna pensionsberedningens
förslag var rekordkort.
Många gjorde erinringar mot att
man var på väg att binda staten och
medborgarna för miljardengagemang
utan att först kartlägga de samhällsekonomiska
konsekvenserna av det som vi
hade för avsikt att besluta. Detta ledde
till att den Åsbrinkska utredningen tillsattes.
Regeringen beaktade sålunda vad
som framförts i remissyttrandena. Regeringen
ansåg väl själv, att det var nödvändigt
att skaffa sig klarhet i hur de
reformer, som hade skisserats, skulle
verka på längre sikt ur ekonomisk synpunkt.
Det var bara det felet — ånyo
det olycksöde som följt med pensionsfrågan
— att vi inte har tid att vänta på
denna utredning. Vi träffar alltså här
i morgon eller övermorgon ett avgörande
av utomordentligt stor ekonomisk
räckvidd utan att ha ett tillförlitligt underlag.
De långdragna förhandlingarna på
partiledarplanet utnyttjade regeringen
till att utarbeta sin proposition. Vi fick
den alltså snabbt. Den visade sig innehålla
linje 1 med en ansiktslyftning, som
hade avlägsnat ett par besvärande rynkor.
Vad gäller folkpensionen hade man
infört den nyheten, att man hade höjt
de s. k. snuspengarna med en tia i
månaden. I övrigt var propositionen fri
från överraskningar.
Särskilda utskottet har under mycket
skicklig ledning försökt att på så kort
tid som möjligt prestera ett betänkande
med ställningstagande till propositionen
och de många motionerna. I går morse
fick de flesta riksdagsmännen det utlåtande
på drygt 200 sidor, som redovisar
resultatet av utskottets arbete. Betänkandet
förelåg visserligen redan i lördags
men vid en tidpunkt när riksdagsmännen
i allmänhet hade rest hem. I
går hade vi plenum. Det komplicerade
ämne, både tekniskt och organisatoriskt,
som pensionsfrågan utgör har
alltså måst studeras och utskottsutlåtandets
mer än 200 sidor anammas på
den korta tid, som kan anslås för detta
under ett dygn när den normala arbetstiden
redan är upptagen av annat riksdagsarbete.
Jag tror att man i allmänhet hvser
det allra största förtroende för riksdagsmännens
förmåga att snabbt tränga
in i ett problem och tillägna sig det väsentliga
även av ett komplicerat innehåll,
men det har, ärade kammarledamöter,
varit för mycket med den otroliga
hets som förekommit på de sista
spurtmetrarna. För egen del är jag, trots
att jag deltagit i utskottets arbete, glad
över att ingen väl lär komma på idén
att tentera mig på innehållet i särskilda
utskottets utlåtande, och jag är säker
om att många andra riksdagsmän är
minst lika glada som jag över att inte
riskera en sådan tentamen.
Efter denna parentes skall jag, herr
talman, söka ange hur vi i högerpartiet
ställer oss till utskottsförslaget i vad det
avser folkpensionsfrågan. Jag kan därvid
fatta mig kort. De önskemål om
förbättringar i skilda avseenden, som
högerpartiet framfört, har i stort sett
blivit tillgodosedda. I några punkter
— främst gäller det folkpensionsavgiften
och avvecklingen av de inkomstprövade
förmånerna —- har vi avvikande
mening och får väl senare tillfälle att
utveckla denna vår uppfattning. Men
vi känner oss, som sagt, i stort sett till
freds.
Vi vill också på vårt håll gärna ge
uttryck för vår stora uppskattning av
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
25
den beredvillighet, som samtliga partiers
representanter, i vad det avser behandlingen
av folkpensionsfrågan, har
visat i syfte att uppnå enighet. Dess
bättre har det också lyckats att åstadkomma
en sådan enighet, inte bara beträffande
enskilda frågor och detaljer
i proposition och motioner utan också
i fråga om den principiella inställningen
till folkpensionen. Jag tror, att vi
alla har en stark känsla av vad jag skulle
vilja kalla nationell solidaritet med
de sämst ställda i samhället, och att
det därför i dag inte erfordras vare sig
något långtidsprogram eller beslut om
vad vi på denna punkt skall göra eller
inte göra efter år 1968. Vi är alla överens
om målsättningen: det grundskydd
nu och framdeles, som är ur behovssynpunkt
önskvärt och som vi har råd att
bekosta.
I en eljest motsättningsfylld och olustig
situation är detta något som bör
slås fast. Det är dock, jämfört med vad
vi inte kunnat ena oss om, det större
och väsentliga. Jag har i varje fall för
egen del den känslan, att när vi antar
utskottets förslag till successivt ökad
ålderdomspension, till icke inkomstprövad
familjepension och barnpension,
uppgående till rätt goda belopp, och bestämmer
oss för att göra invalidpensionen
icke inkomstprövad, så är vi med
om att manifestera en medborgerlig solidaritet
och en stor nationell samling,
som alla med rätta kan vara stolta över.
Betydelsen av vad jag sålunda anser
vara det positiva och väsentliga skulle
försvagas, om man av partitaktiska och
andra skäl under debatten här i riksdagen
och under valrörelsen började konkurrera
om vem som har största förtjänsten
av att det har blivit på detta
sätt. Jag tycker att vi kunde kosta på
oss den storsintheten att konstatera, att
partierna återigen när det gäller en stor
social fråga har haft förmåga att krypa
upp ur sina ställningar och skapa enighet.
Förtjänsten av detta kan vi gott
dela lika.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Jag tror att folk i allmänhet uppskattar
i allt väsentligt vad riksdagen nu
kommer att besluta. Det är bara på en
: punkt, där utskottet enligt min person
liga
uppfattning inte har fått tillräcklig
kontakt med vad man anser vara
r rätt och riktigt. Det gäller familjepenk
sionen. Från den 1 juli 1960 skulle änkepensionen
dels höjas avsevärt, dels
i bli icke inkomstprövad. Till denna pension
skulle vidare komma icke inkomst1
prövade barntillägg, som sålunda yttert
ligare förstärker det skydd vi är beredg
da att ge änkor med barn. Men de som
i blir änkor före den 1 juli 1960 kommer
r enligt det föreliggande förslaget endast
att få inkomstprövad pension. Det upp1
kommer alltså ett tröskelproblem som i
och för sig är olustigt, och vi riskerar
t nog litet bittra reflexioner från deras
sida, som tidigare blivit änkor, något
som vi bör ha förståelse för. Deras förr
hoppningar knytes nu till resultatet av
j de överväganden som skall göras inom
e den kommitté, som kan väntas få i uppr
drag att snabbt utreda detta problem,
r Jag vill gärna hoppas, att det däri
vid skall visa sig bli möjligt att även
i- ge dessa äldre änkor någonting,
b Jag skulle kunna stanna här efter att
:- sålunda ha redovisat högerns inställi-
ning till folkpensionsfrågan, men jag är
d tvingad att ändå tillägga något på grund
''- av att vissa regeringsledamöter har haft
?, panna att offentligt gé uttryck för den
meningen, att oppositionspartierna —
r och kanske i första hand högern — sake
nar allt intresse för pensionsfrågan, i
h varje fall när den sträcker sig utanför
i- folkpensionen. Om de mest prominenta
i- inom regeringspartiet kan säga detta, då
kan man gissa sig till hur psalmerna
a kommer att låta när mindre ansvariga
å trampar luft i bälgen. Att högerpartiet
tt denna gång inte blir den skottavla, som
ir man så gärna fyrar av emot, är möjligt,
a All luft, som kan presteras och litet till,
f- lär val gå åt för att blåsa ut det ljus, som
tt folkpartiet har tänt. Högerpartiet torde
dock inte gå fritt från fortsatta påståcn
-
26
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
den av denna typ. Låt mig därför påminna
om en sak. Pensionsfrågan i Vidsträckt
mening är i allra högsta grad
beroende just av hur man utformar folkpensionen.
Vill man sakligt bedöma högerpartiets
inställning till de kompletterande
anordningarna bör man följaktligen
i första hand undersöka om partiet
följt en klar, positiv linje eller inte
när det gäller folkpensionen.
Socialvårdskommittén, Olle Ekbloms
pensionskommitté, Åkessonska första
utredningen, Åkessonska andra utredningen,
Eckerbergska utredningen, särskilda
utskottet, regeringen och alla vettiga
människor, som har haft eller har
att göra med pensionsfrågan, är fullständigt
överens på en punkt, nämligen
att den inkomstprövade folkpensionen
för det första minskar det enskilda sparandet,
för det andra förtar pensionärens
lust att utnyttja sin kvarstående
arbetsförmåga och för det tredje påverkar
arbetsgivarnas och löntagarnas villighet
att bekosta en tjänstepension. Det
är ostridigt, att det förhåller sig på detta
sätt.
Vi hade på sin tid en s. k. privilegierad
inkomst. Den utgjorde för ensamstående
400 kronor. Den som hade
inkomst därutöver fick sin — som det
hette — behovsprövade folkpension minskad
med hälften av det belopp, vartill
inkomsten uppgick. Det var uppenbart,
att man vid denna tidpunkt inte gärna
kunde animera vare sig arbetstagare
eller deras arbetsgivare -— om det gällde
folk i lägre löneläge — till avsättningar
för pensionsändamål. Den som
var förtänksam, sparsam och ville utnyttja
sin arbetsförmåga, om han hade
sådan kvar när han blev 67 år, belönades
inte för detta sitt välförhållande
utan blev i regel helt utan pension. Den
som hade konsumerat sin förtjänst livet
igenom och stod utan några inkomster
fick däremot folkpension i full utsträckning.
Detta var naturligtvis en orimlighet.
Så kom socialvårdskommittén och tog
itu med pensionsfrågan på allvar. Det
skulle bli en reform. Låt mig nu erinra
om att tjänstepensionsfrågan — i varje
fall på det privata området och i stor
utsträckning på det kommunala och det
statliga — är ett resultat av de fackliga
tjänstemannaorganisationernas arbete.
De har med uppbjudande av alla sina
krafter och resurser sökt åstadkomma,
att pensionering av dessa anställda skall
vara regel. Redan på 1920-talet bildades
tjänstemannaorganisationernas pensionskommitté,
som propagerade inåt
och utåt och framför allt därvid understödde
SPP i dess kamp för vad man
kallade pensionsrättens oantastbarhet,
d. v. s. rätten att ta med den intjänta
pensionen när man flyttar från ett företag
till ett annat.
I dag göres ett nummer av att den
tilltänkta obligatoriska pensionslagen
automatiskt skulle ge statstjänstemännen
flyttbar pensionsrätt. Det är riktigt,
men förslagsställaren, regeringen eller
rättare socialdemokratiska partiet, har
suttit vid makten i snart 25 år. Under
denna tid har statstjänstemännen
till sist blivit ensamma om att inte ha
en flyttbar pensionsrätt. Mig veterligt
har man inte gjort det minsta för att
ändra detta förhållande, trots motioner,
trots interpellationer och trots framställningar
av skilda slag. På det privata
området är däremot principen om
pensionsrättens oantastbarhet numera
klart erkänd.
Tjänstemannaorganisationerna var väl
medvetna om det hinder, som den inkomstprövade
folkpensionen utgjorde,
och de var också underkunniga om att
man var i färd att reformera folkpensionen
på det sättet, att man skulle höja
bidragsbeloppet. Om behovsprövningen
skulle kvarstå, är det uppenbart att ju
större behovsprövad pension någon hade
utsikt att få, desto mindre bleve hans
och arbetsgivarens intresse för att ordna
en tjänstepensionering. TCO tog därför
ett initiativ. Vi hade en överläggning
med socialvårdskommittén och
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
27
gjorde klart, att om man inte i detta
sammanhang kunde göra pensionen i
största utsträckning och helst i sin helhet
icke inkomstprövad, så bromsade
man upp hela tjänstepensioneringen. Vi
nämnda därvid 1 000 kronor men förklarade,
att vi möjligen skulle kunna känna
oss nöjda om man stannade vid 600 kronor.
Det blev som bekant ett förslag med
tre alternativ från socialvårdskommittén.
Alternativ 3 innebar förslag om att
pensionen för ensamstående skulle utgöra
1 000 kronor och icke vara inkomstprövad.
Därutöver skulle utgå inkomstprövad
pension. Det var således
ett förslag, som någorlunda skulle eliminera
hindren för en utbredning av
tjänstepensioneringen.
Det var endast tre av de många ledamöterna
som ställde sig bakom detta
förslag, nämligen två högermän — den
ena var talmannen Skoglund — och en
bondeförbundare. Tack vare den ställning,
som högerrepresentanterna den
gången intog, visade det sig vara möjligt
att få ett beslut i riksdagen som
innebar ett godkännande av linje 3. Det
parti som sist accepterade detta var
det socialdemokratiska partiet.
I de Åkessonska utredningarna var de
då samverkande partierna, socialdemokraterna
och bondeförbundet, representerade.
Däremot hade icke högerpartiet
eller folkpartiet några representanter.
Jag råkade emellertid bli riksdagsman
under den andra utredningen för högerns
räkning. De misstag som jag begick
under mitt ledamotskap i dessa utredningar
har följaktligen tillvitats högern.
Jag tycker att jag har rätt -— för
att det skall väga jämnt — att erinra om
att i denna andra Åkessonska utredning
förelåg en reservation, i vilken
föreslogs att folkpensionen skulle höjas
så, att den inkomstprövade delen kunde
tas bort. Reservanten menade att om
detta skedde, så hade man fått det fasta
underlag, på vilket man kunde bygga
eu frivillig tjänstepensionering eller i
annan form förbättra sitt ålderdoms
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skydd. Bakom denna tankegång ställde
sig högerpartiet i en partimotion. Efterhand
accepterade även de andra partierna
denna tanke. Vi är nu framme
vid det slutskede när detta initiativ —
som jag gärna vill tillskriva högern —
har utsikt att realiseras.
Det bör också i detta sammanhang
erinras om att högerpartiet i skilda sammanhang
genom motioner, olika yrkanden
och interpellationer har försökt
åstadkomma, att man vidtar sådana lagändringar
och dispositioner i övrigt,
som skulle göra det lättare för människorna
att bygga på folkpensionen —
sparfrämjande åtgärder, åtgärder i syfte
att genom skattelindring befordra bostadsbyggandet,
avsättning till pensions
stiftelser och försäkringar o. s. v. Man
har också kommit med förslag till åtgärder
i syfte att om möjligt göra dessa
tilläggsanordningar värdebeständiga.
Det har varit föga framgång hittills för
dessa strävanden, men det är ju inte
högerpartiets fel.
Jag menar därför att man inte kan
bestrida, att högerpartiet konsekvent
och framgångsrikt drivit en klart positiv
pensionspolitik. Den har inte begränsats
till att skapa ett grundskydd
åt alla medborgare. Den har samtidigt
inneburit, att man skulle skapa ett hållbart
underlag för påbyggnad och därmed
underlätta en utbredning av tjänstepensioneringen.
Att med kännedom om
detta förhållande påstå, att högern saknar
intresse och till och med är negativt
inställd till pensionsfrågan, det är,
med förlov sagt, eu oförsynthet. Den enda
ursäkten skulle vara, att man med
»intresse för pensionsfrågan» menar, att
man skall medverka till tvångslagstiftning.
Men tvång betyder ju, att man inte
hyser något förtroende för människornas
förmåga och vilja att ordna för sig
själva. Högern har inte denna bristande
tilltro till medborgarna. En tvångslag
betyder vidare, att arbetsmarknadens
organisationer anses varken vilja eller
kunna förhandla och triiffa uppgörelse
28
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fn).
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
när det gäller pensionen. Detta flagranta
underbetyg kan högerpartiet under inga
omständigheter skriva under.
Enligt vår mening behöver riksdagen
inte hysa någon oro eller känna sig ansvarstyngd,
om den beslutar en folkpensionsreform
men bestämt avvisar planen
på en tvångslagstiftning. Oron och
ansvaret kommer enligt vår uppfattning
inte när man röstar emot denna tvångslag
utan när man röstar för den.
Det är tillräckligt att förkasta propositionen
om tilläggspensionen redan av
det skälet, att man principiellt bör avvisa
varje frihetskränkande åtgärd, som
inte motiveras av synnerligen starka
skäl. Om vi enas om att åstadkomma och
i fortsättningen upprätthålla ett grundskydd
som ger en dräglig försörjning
för alla medborgare, då kan det inte
rimligen andras tillräckligt starka skäl
för en lagstiftning, som tvingar vissa
medborgare att med eller mot sin vilja
förbättra detta skydd.
När man nu ändå så envist fasthåller
vid denna tanke i regeringspartiet, så
kan det möjligen bero på följande omständighet.
När man första gången förde
fram anspråken om lagstiftning för
att skapa pension åt arbetarna — allmän
arbetarpensionering och liknande
— var folkpensionen så uppenbart otillräcklig,
att det låg nära till hands att
förorda en sådan lagstiftning. Sådant
var läget när den första Åkessonska utredningen
startade. Därtill var ju denna
pension till stora delar behovsprövad.
Men nu ser man inte, att läget blir totalt
förändrat i samma ögonblick som vi blir
överens om att göra detta grundskydd
sådant, att det kan bereda försörjning
på ålderdomen, och när vi utformar reglerna
så, att skyddet inte viker undan
om man bygger på detta basskydd. Man
håller ändock kvar den ursprungliga inställningen
och ser inte eller vill inte se
den avgörande förändring som inträtt
genom de beslut rörande folkpensionering,
som vi sannolikt kommer att träffa
här i morgon eller i övermorgon.
För att utveckla denna min uppfattning
vill jag välja ett annat tänkbart
fall. Antag, att vi betraktade det som en
staten tillkommande uppgift att ordna
bostad åt alla medborgare — tiotusentals
människor anser nog detta viktigare
än att tvångsuppbygga en tilläggspensionering.
Vad skulle då målsättningen
bli? Jag gissar, att man skulle anse att
varje ensamstående borde ha ett rum,
helst också kokvrå eller kokskåp, två
makar utan barn två rum och makar
med hemmaboende barn tre rum eller
något liknande. Om man lyckades genomföra
detta, skulle inte då svenska
folket anse, att staten ordnat det på ett
gott sätt för oss? Alla hade fått tak
över huvudet och jag tror ingen behöver
tveka om svaret. Vi hade då på
bostadsområdet fått ett grundskydd,
som någorlunda svarar mot det grundskydd
som folkpensioneringen ger ur
försörjningssynpunkt. Man skulle ha varit
nöjd då. Nu är man inte nöjd, i
varje fall inte på regeringssidan, trots
att folkpensionen kommer att ge ett
långt effektivare grundskydd än man
tänkt sig bara för något år sedan.
Nu har staten, kommunen och vissa
privata företag ordnat bostäder åt sina
anställda och dessa bostäder är ofta
större och bättre än dem man skulle få
enligt den tänkta minimistandard jag
talade om. Dessa anställda har själva
önskat högre bostadsstandard och varit
villiga att betala för den. Om bostaden
är »fri», är det självklart att den ändå
räknas in i arbetsersättningen, och de
anställda har alltså inte fått denna förmån
gratis. Vissa löntagare skulle alltså
i det fallet bo bättre än andra, rättare
sagt kosta på sig mera för att bo bättre.
Kan detta nu betraktas som en social
gradering, som en sådan orättvisa dessa
boende emellan, att det är en samhällets
uppgift att eliminera denna skillnad?
Herr Erlander och herr Torsten
Nilsson tycks anse detta och den tredje
talaren här, kommunisten från Göteborg,
har nog samma mening. Det skulle alltså
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
29
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
betyda, att vi i detta konstruerade fall
borde vänta oss ett förslag till lagstiftning
om inkomstgraderad bostadsrätt,
»lagfäst rätt till inkomstgraderad
bostad» vore väl det rätta uttrycket. Jag
föreställer mig, att man skulle anse att
den som hade 4 000 kronors inkomst
borde nöja sig med den tänkta minimistandarden,
men att den som hade litet
större inkomst borde ha några kvadratmeter
större utrymme eller kanske ett
rum till. Den som hade 15 000 kronors
inkomst borde kanske ha en fyrarumslägenhet,
oavsett om han har familj eller
inte. 30 000-kronorsmannen, som man
ömmar alldeles särskilt för, borde givetvis
ha sex rum och kök och modern
utrustning och garage. Hyran skulle inte
bli så orimlig, ty överkompensationen
skulle räcka så långt, att han inte för
hyrans skull behövde hesitera att skaffa
sig denna bostad.
Hur skulle vi ha reagerat om ett sådant
förslag framkommit? Jag tror att
folk i allmänhet skulle ha sagt, att det
är gott och väl att staten ordnar primärskyddet
så att alla får tak över huvudet,
men att staten skall bestämma
hur vi skall bo och vad vi skall betala
för våra bostäder, det måste vi bestämt
opponera oss mot. Jag tror att i det
fallet skulle ha skett vad som inte kunnat
undvikas nu: vi har blivit så rörande
eniga om grundskyddet, men när det
är fråga om det som kommer därutöver
tar enigheten slut. Jag ser inte att det
finns någon principiell skillnad mellan
det exempel, som jag har konstruerat
här men som mycket väl kunde vara
realitet det också, och det pensionsförslag
vi har att ta ställning till.
Regeringen har uppenbarligen icke
någon känsla för den rågång, som delar
området för människornas handlande.
Den ena delen bör staten råda och bestämma
över. Det gör staten också i
pensionshänseende, när den ordnar
denna grundpension, lika för alla medborgare
och helst tillräcklig för alla att
leva på. På det andra området skall
människorna ha rätt att själva vårda om
sitt och bestämma hur de skall använda
sin inkomst. De bör följaktligen få ordna
kompletteringen av folkpensionen
och bostaden efter eget tycke — i varje
fall bör det ske så länge vi har vårt nuvarande
samhällsskick.
Med vår principiella inställning skulle
vi inte ha någon större anledning att
syssla med regeringens förslag till utformningen
av obligatoriepensioneringen.
Tystnaden skulle emellertid kunna
uppfattas som om högern sade: Om
det nu ändå skall gå den vägen, får vi
väl ta regeringens förslag sådant det ser
ut. För att inte riskera detta vill jag
säga — och jag säger det på mitt partis
vägnar — att vi inte bara i princip
är motståndare till denna del av de föreliggande
förslagen, utan att vi också
klart är motståndare till tvångslagen på
grund av påtagliga brister och stötande
anordningar.
Jag skall i korthet redogöra för vår
uppfattning på denna punkt. Jag vill
säga, att det inte hjälper att statsrådet
Nilsson kränker alla meningsmotståndare
genom att påstå, att de skilda huvudpunkterna
i det som ligger bakom
pensioneringen »med bindande logik»
leder fram till en enda lösning, nämligen
den som regeringen har föreslagit.
Detta tal om bindande logik betyder
alltså, att vi som har en annan åsikt och
över huvud taget inte accepterar denna
tekniska lösning är obegåvade och på
grund av tankeoreda inte kan följa med
i det resonemang herr Nilsson för.
Nå, jag skall inte ge mig tid att
undersöka hur bindande den där logiken
är, men jag skall säga några ord
om ett par av huvudpunkterna i förslaget.
Jag börjar med påståendet i propositionen,
att denna försäkring är administrativt
enkel och att den fullständigt
löser pensionsfrågan. I mitt tycke gör
den ingetdera. Medan vid frivilliga försäkringar,
t. ex. i SPP, försäkringen
kan anpassas så, att den täcker alla de
behov som inställer sig, tar den här
30
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
föreslagna pensionslagstiftningen bara
sikte på vissa bestämda, för alla lika
förhållanden. Det är sålunda en pensionsålder
på 67 år, varken mer eller
mindre. Passar den alltid? Nej, säkerligen
inte. Stora grupper av kvinnliga
anställda har redan en pensionsålder
på 60 år eller föga därutöver och lär
behöva den även för framtiden. Landsorganisationens
och fackförbundens
förtroendemän har en pensionsålder på
60 år — jag unnar dem det; de är tämligen
utslitna vid den åldern och har
rätt att dra sig tillbaka. Skogsarbetare
och gruvarbetare har — där pensionering
är ordnad — i stor utsträckning
lägre pensionsålder och önskar i allmänhet
ha det -— de står inte ut med
sitt arbete till 67 år.
Vad blir resultatet av detta? Jo, bara
för att komplettera den statliga tvångspensionen
på denna punkt är det nödvändigt
att teckna försäkringar i något
företag eller att arbetsgivaren vidtar
särskilda anordningar genom stiftelser
o. s. v. för att komplettera pensionen,
så att den tillgodoser de behov som
föreligger. Detta kostar pengar, och det
är visst ingen enkel administration. Det
finns många punkter, där på samma sätt
avvikelser och anpassningar kan behöva
göras för att pensionsplanen skall
vara sådan som folk vill ha den och
sådan den bör vara med hänsyn till variationer
i behoven.
I propositionen har det gjorts gällande,
att man inte kan lösa pensionsfrågan
för de stora grupper som försäkringen
avser att omfatta med mindre att fördelningsmetoden
används. Den är Columbi
ägg, en genial metod och den
enda riktiga metoden. Ja, det är den
för den, som vill lova mycket i dag till
ringa kostnad, men den som inte vill
vara med om något sådant är ingen vän
av fördelningsmetoden. Man bör själv
fullt ut betala den del av skyddet för
ålderdomen och för familjen, som läggs
ovanpå folkpensionen -— då vet man
vad man får. över huvud taget är det
väl ett önskemål, att en sådan metod
skall väljas, som gör att man vet vad
det kostar men också vet vilka fördelar
man får. Om det förslag som nu föreligger
här är att säga, att ingen ännu har
kunnat ange vad det kostar, och ingen
vet heller med säkerhet vad man får.
Det ligger så att säga i fördelningssystemets
teknik, att man inte kan göra några
bestämda uttalanden om dessa saker, eftersom
metoden inte är upplagd så, att
man förfogar över det kapital som behövs
för att man skall från fall till fall
kunna klara uppkommande förpliktelser
så snart någon pensioneras.
Det hjälper inte, hur regeringsadvokaterna
än slår ifrån sig och hur de än
argumenterar. Den som är 17 år när
försäkringen träder i kraft 1960 skall
fortsätta att betala under hela sitt aktiva
liv, till år 2010.
Vet regeringen eller någon av oss
hur de anställda år 2010 ställer sig till
denna skuld som iklätts dem? Nej,
självfallet inte. Vi kan gissa, vi kan påstå,
men någon som helst säkerhet för
att dessa löser in våra växlar har vi
självfallet inte. Denna otrygghet gör,
att vi inom det parti jag tillhör omöjligen
kan acceptera detta fördelningssystem
och samtidigt påstå att rättssäkerheten
är tryggad. Om man själv betalar
och ordnar en försäkring enligt
premiereservsystemet, har man den fulla
tryggheten. Det är den formen för
försäkringsmässiga lösningar av försäkringsskyddet,
som vi i högerpartiet föredrar
och anser vara den enda tillfredsställande
och riktiga.
Låt mig friska upp minnet genom att
nämna de lärorika erfarenheter man
kunde göra på den tid då det fanns
hundramanna- och tusenmannaföreningar.
Inom en tusenmannaförening enades
man om att när någon inom denna
krets avled skulle man betala en avgift
på 1 krona. Detta skulle bli en begravningshjälp
på 999 kronor. Den som sålunda
lämnade föreningen skulle ersättas
med en ny medlem.
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
31
Det var ett Columbi ägg, precis som
fördelningssystemet i regeringens proposition!
Det var generöst och billigt!
Ja, visst var det billigt. Dödsfallen kom
mycket glest under de 10—20 första
åren och man tyckte följaktligen att
detta var en utomordentlig försäkring.
Sedan kom dödsfallen tätare och tätare.
Till sist blev kostnaderna så höga, att
man inte kunde få några nya medlemmar.
Det blev billigare att teckna en
livförsäkring än att gå in i denna förening.
Så fick man sänka beloppet till
begravningshjälp, och det sorgliga slutet
blev att de som varit med längst
och betalt mest inte fick ett enda öre.
Denna och andra olyckliga konsekvenser
av fördelningssystemet gjorde,
att denna försäkringsform förbjöds i
lag. Den fungerade alltså i initialskedet
precis som regeringens förslag gör. Men
det finns en skillnad. I regeringens förslag
ingår för det första att ingen får
lämna kollektivet och för det andra att
anslutningen är obligatorisk. Av den
lagfästa rätten blir ett lagfäst tvång.
Tack vare detta tvång får man en stadga
av helt annat slag än den man rörde sig
med i dessa tusenmannaföreningar.
Detta är riktigt, men vad vi inte kan
förhindra genom lagstiftning är, att det
successivt blir allt färre och färre som
skall betala och allt flera och flera som
skall ha pension. Den demografiska utvecklingen
är sådan — vi kan inte göra
något åt den. Vi vet hur många aktiva
som i dag skall försörja en 67-åring, vi
vet att det är cirka 7 personer. Vi
vet också, att proportionen successivt
ändras, så att när vi kommer fram till
den tidpunkt jag nyss nämnde, då
17-åringen skall få pension, skall 4—5
personer klara kostnaden för en pensionär.
Detta kan man inte göra någonting
åt — man kan nämligen inte lagstifta
om hurudan sammansättningen
av befolkningen i detta land skall vara.
Detta gör att denna försäkring, som
presenteras såsom önskvärd och riktig,
ja, såsom den enda riktiga, inte kan
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
accepteras av högerpartiet. I den mån
folk sätter sig in i detta tror jag, att
den inte heller kommer att accepteras
av flertalet av dem, som är avsedda att
ingå i försäkringen.
Jag skall ta upp ytterligare en detalj
i förslaget, nämligen bestämmelsen att
pensionen skall grundas på inkomsten
under de 15 bästa åren. Det är mycket
lättare att räkna ut motiveringen till
detta förslag än att räkna ut den ekonomiska
effekten. Redan på grund av
denna regel lär det vara omöjligt att
räkna fram vilka kostnader som uppkommer
— man vet inte hur lönekurvorna
kommer att se ut för framtidens
människor. Däremot vet man, att denna
regel är tilltalande för alla med relativt
kort förvärvsbana och stigande
lönekurva, d. v. s. för tjänstemän med
kvalificerat arbete och likställda. Vi i
högerpartiet anser, att denna regel
framför allt är direkt arbetarfientlig, ty
vad är det som sker? Jo, man behandlar
på samma sätt även löntagare, som
startar sin förvärvsbana i 16—17 års
ålder och snabbt kommer upp till den
för yrket eller branschen vanliga lönen
och sedan behåller den i fortsättningen
med den förändring som följer av reallönehöjningar
och liknande. Dessa arbetstagare
kommer alltså att under 50
år få betala in avgifter, vilka räknas på
en lön, som i stort sett befinner sig i
samma läge hela tiden.
Tjänstemän med kvalificerade uppdrag
kommer in i förvärvsarbetet minst
tio år senare. Deras lön stiger successivt,
och de når slutlönen vid 50—55
års ålder. De har sålunda 15—20 år
kvar till pensionsåldern, när de har
nått upp till den högsta lönen. För
dessa tjänstemän betalas därför avgifter
under en väsentligt kortare tid, och
framför allt erlägges avgifter på den
lön, som grundar pensionsrätten, under
väsentligt kortare tid än vad som gäller
för tidigare nämnda arbetstagare.
Den stora gruppen arbetare och tjänstemän
med rutinarbete får sålunda be
-
32
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
tala mer än de får ut i form av pension.
De däremot, som hör till den andra
kategorien tjänstemän, betalar för litet
och får för mycket. Genom denna utjämning
i systemet får arbetarna med
andra ord betala den höga och gynnsamma
pension de tjänstemän åtnjuter,
vilka har en relativt kort förvärvstid
och en snabbt stigande lönekurva. Detta
kallar vi för arbetarfientligt.
Nu kan man möjligen säga, att jag
borde vara den, som sist av alla talade
mot en lösning som ger tjänstemännen
favörer. Jag tycker emellertid inte det
är riktigt att dölja dessa saker, och
dessutom är jag säker på att när systemet
blir känt av menige man, så lär
arbetarna inte låta sig nöja med det.
Då måste det bli en justering. Krav därpå
kommer säkerligen att resas, och jag
förstår inte hur man skall kunna tillbakavisa
dem, ty regeln är orimlig. Om
man tillbakavisar anspråken därvidlag,
så betyder det att tjänstemännen — i
den mån de biträtt förslaget — gjort
det under oriktiga förutsättningar. Därför
är det bättre att se sanningen i ögat.
Pensionssystemet är oriktigt i form
och ger till sina verkningar en oriktig
lösning på problemet att bestämma pensionens
storlek. Systemet går ut över
medborgare, som har en lång förvärvsbana
och en plan lönekurva, d. v. s.
över den stora gruppen arbetare och
tjänstemän med rutinarbete. Det bör berörda
grupper veta, liksom övriga
tjänstemän bör veta att vad de utlovas
i dag, kan de inte få i det långa loppet,
av skäl som jag här anfört.
Vidare har regeln också en annan
sida. Om vi tänker oss en person, som
tillhör gruppen med 30 000 kronors inkomst
eller mera, så blir systemets verkningar
uppenbara. Vi tänker oss att
denne inkomsttagare har sin höga lön
under 15 år, men sedan avbryter vederbörande
förvärvsarbetet, t. ex. för att
resa utomlands och återkomma senare.
Eller också kan försäkringen uppskjutas
på grund av äktenskap, om det är
en kvinnlig befattningshavare, eller genom
att vederbörande övergår till att
driva en egen rörelse av något slag.
Denna person har sålunda under 15
lyckliga år haft sin goda inkomst, och
sedan skaffar han sig någon syssla, som
ger honom något mera än 4 000 kronor
om året, låt oss säga 4 500 kronor. För
honom blir pensionen beräknad bara
på de 15 bästa inkomståren, då han
hade 30 000 kronor om året eller mera.
Sådant lockar givetvis till missbruk, och
systemet leder till orimliga konsekvenser.
En försäkringsman här i Stockholm
har förklarat, att om obligatoriet går
igenom, så har han sitt på det torra.
»Då öppnar jag en konsulterande byrå,
där jag lär folk hur de skall utnyttja
försäkringen», säger han. Ja, det kan
han göra. Och jag är säker på att den
mannen inte blir arbetslös. Här finns
nämligen ett stort fält för rena spekulationer.
Alltid går det att skaffa sig en
anställning som ger 4 500 kronor om
året. Man kan förtjäna så mycket på ett
sådant tillvägagångssätt, rätt tillämpat,
att man kan leva gott och till och med
dela med sig, om det skulle behövas. Vi
kan tänka oss vilket fifflande det skulle
bli, om det systemet träder i kraft!
Denna möjlighet att fuffla måste också
medverka till att regeln omöjligen kan
komma att stå sig i framtiden. Den tjänar
ett visst bestämt syfte nu, men den
kan aldrig bli bestående, när man gör
upp en riktig pensionsplan. Regeln är
direkt odemokratisk och arbetarfientlig.
Sedan känner jag mig tvungen att
också något beröra den kanske mest
olustiga detaljen i pensionsförslaget,
nämligen överkompensationen. Det är
den som människor först får ögonen på,
och det är endast av hänsyn till den
goda tonen i denna kammare som jag
underlåter att använda ett annat och
riktigare namn på den delen av propositionen.
Vi har där ytterligare ett bevis
på att regeringen totalt bortser från
vad man gör, när man höjer folkpensio
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
33
nen. Regeringen har inte insett sammanhanget
mellan folkpensionen och
pensionsfrågan i övrigt. När den Åkessonska
utredningen rörde sig med förslaget
om överkompensation, så var
folkpensionen mycket låg och förslog
inte på långt när till ens en nödtorftig
försörjning. Dessutom var tjänstepensionen
som föreslogs mycket låg, 40 procent
av 48 inbetalningsår. Varje år gav
sålunda 0,7 procent av lönen i pension.
Regeringens förslag ger redan utan
någon överkompensation två procent av
lönen i pension för varje år. Det var
därför i sin ordning, att det Åkessonska
förslaget innefattade en regel om överkompensation,
procentuellt räknat till
och med större än den regeringen nu
har i sitt förslag. Jag tillstod, att det var
nödvändigt, om man skall gå den vägen.
Jag var emellertid klar motståndare till
denna överkompensation liksom till den
obligatoriska försäkringen över huvud
taget. Jag ansåg att den överkompensation
som utgavs borde komma hela svenska
folket till godo. Den omständigheten
att man över huvud taget kunde överväga
att ordna en försäkring, som var
så kostnadskrävande, berodde uteslutande
på de insatser de gångna generationerna
gjort, och de som befann sig
över åldersstrecket och inte fick något
med av försäkringen hade i allmänhet
en större andel i detta materiella uppsving,
i industriell och annan utveckling,
än dem som ännu inte hade uppnått
denna åldersgräns. Det var därför
orätt att gynna dem, som kom på ena
sidan om åldersgränsen, medan man
inte gjorde någonting för de andra.
Jag talade i den reservation, som inlades,
för att man borde vara mäktig
en större solidaritet än den utredningen
talat om, nämligen den samhällssolidaritet
som tog sig uttryck i att man skapade
ordentlig folkpension åt alla. Gjorde
man det var det överflödigt med något
extra tillägg, någon överkompensation.
Jag tycker det resonemanget kan
försvaras som tämligen riktigt, medan
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
det däremot är mycket svårt, i mitt
tycke åtminstone, att försvara regeringens
förslag.
Denna överkompensation, som vi alla
åtnjuter — ja, jag är i det läget att jag
själv får en sådan pension — åstadkommes
genom en utjämning skattevägen
mellan alla medborgare. Vi kan
vara med på detta, även om det tar
emot här och där och klandras på sina
håll, ty det kommer ändock alla medborgare
till godo med samma tal, med
samma belopp. Den överkompensation
som regeringen föreslår är så förunderligt
skapad, att den inte alls tar hänsyn
till behoven. Den som bara har några
få år kvar till pensionsåldern, när försäkringen
sätter i gång, får låg pension.
Där skulle följaktligen en påbyggnad,
särskilt för dem som bor i samhällen
med höga hyreskostnader, om den över
huvud taget skall komma i fråga, varit
försvarlig och tänkbar. Men de får mycket
litet. De som har 20 år kvar får
mest, och allra mest får de som har 20
år kvar och hög lön, 30 000 kronor och
mera.
Det är alltså att avlägsna sig så långt
som möjligt från behovssynpunkten, att
ordna ett pensionssystem som inte tjänar
något reellt försörjningssyfte. Ville
man tillgodose detta skulle man lagt
överkompensationen på de första årgångarna
och inte något alls på dem
som genom sina premier betalar en ordentlig
tilläggsförsäkring. Man skulle
alltså åstadkommit en kupering när det
gäller de högre inkomsterna.
Folkpartiet har framlagt ett förslag,
som i detta avseende ändock förtjänar
det erkännandet att man för det första
försökt lägga överkompensationen, där
den kan vara sakligt försvarbar, och för
det andra begränsat överkompensationen
genom att röra sig med ett inkomsttak.
Vad är motiveringen till överkompensationen?
Vad är det som förklarar
att den finns? Ja, ärade kammarledamöter,
jag vill inte ge det svaret, det får
3 — Andra kammarens protokoll 1058. Nr /7
34
Nr IT
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
någon annan ge. Men en sak är säker:
Det är inte behovet, det är inte kravet
att göra så för att få en ordentlig försörjning,
en komplettering av grundskyddet.
I så fall hade man inte gjort
på detta sätt.
Det är kanske överflödigt att exemplifiera
vad detta betyder i de extrema <
fallen, men det är klart att alla som rå- j
kar ha 20 år kvar när försäkringen star- i
tar och liar inkomster på 30 000 kronor 1
och däröver får en överkompensation <
till nästan svindlande belopp. Låt mig i
ändå, om jag skall välja ett exempel, ]
hugga till ordentligt och välja detta ex- i
empel så, att den som mottar denna i
gåva åtminstone själv begriper vad han ]
får. Jag skall välja den nye verkställan- 1
de direktören i Enskilda banken, Marc <
Wallenberg. Det är att hugga till det 1
värsta. Han har varit omtänksam vid ;
valet av sina föräldrar, och hans lev- <
nadsålder passar inte så illa i detta <
sammanhang heller. Han blir nämligen (
40 år 1964 och hör alltså till dem som
får denna utmärkta överkompensation. 5
Som hjälp till sin ålderdomsförsörjning, ]
den som samhället anser sig tvungen att 5
ordna för att vi alla skall få det bra, j
får han en pension från tvångsförsäk- r
ringen på 15 600 kronor. Dessutom får 1
han sin folkpension, men den har han c
sannerligen fått betala skattevägen. Om 1
han vid 67 års ålder skulle ha köpt en e
livränta, som gav 15 600 kr. i pension, £
hade den kostat drygt 200 000 kronor.
Vad Enskilda banken eller han själv be- j
talar under detta initialskede, när av- s
gifterna är så låga — vi vet visserligen ^
inte vad de blir om 4—5 år men de är ^
mycket begränsade — kan jag uppskatta r
till högst 50 000 kronor. Det betyder r
alltså att denne Wallenberg får 150 000 51
kronor alldeles gratis, och det får även
alla andra som har den inkomsten. Är j.
det skäligt, är det möjligt att vi skall n
ordna det på det sättet? Jag har fak- j.
tiskt inte hjärta att räkna ut vad en p
arbetare med 10 000—12 000 kronors in- n
komst, som har 4—5 år kvar till pen- k
sionsåldern, skulle få i överkompensation.
Det blir inte mycket!
Nu har socialdemokraterna i sin
framställning i utskottsutlåtandet sökt
visa att det resonemang jag här fört
är felaktigt: det vore ett utslag av premiereservtänkande,
och man borde bedöma
denna överkompensation med utgångspunkt
från ett fördelningstänkande,
ty då bleve det inte konstigt alls.
Nej, det är möjligt! Jag komplimenterar
dem, som skrivit detta avsnitt, för ett
mycket skickligt framställningssätt.
Man kan omöjligen göra någonting bättre
av ett så dåligt ämne. Men jag utgår
ifrån att bankdirektör Marc Wallenberg
har förmåga att bedöma ekonomiska
ting från vilken av dessa båda linjer
som helst, och att han anser att denna
vinst på 150 000 kronor är en bättre
affär än någon privatkapitalist någonsin
kan göra. Jag tror att han anser det,
och jag skulle bli mycket förvånad, om
det inte vore fallet.
Regeln är ju orimlig. Det är i och för
sig både förståeligt och till en del
kanske också vackert med all den följsamhet,
som det socialdemokratiska
partiet visar regeringen, när den kommer
med något förslag — sak samma
vad det gäller. Men kan man vara med
om detta också? Är det verkligen möjligt
att man kan vara med och besluta
en lagstiftning som har en sådan här
effekt? Jag förstår det inte!
Herr talman! Jag har i det föregående
behandlat en del huvudpunkter i propositionen
och utskottsutlåtandet. Mycket
vore att tillägga. Framför allt hade det
varit orsak att behandla den ekonomiska
sidan, men det kommer väl senare
att göras av dem som därtill är
mera kompetenta än jag.
För att kort sammanfatta vad vi i
högerpartiet anser om allt det som rymmes
i det stora frågekomplex som förelagts
riksdagen vill jag säga, att vi helhjärtat
står bakom folkpensionsreformen;
den stöder vi. Utan självhävdelse
konstaterar vi att högerns positiva och
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
35
konsekvent hävdade linje, nämligen att
för alla medborgare skapa ett grundskydd
som kan byggas ut enskilt och
gruppvis utan att svikta, är på väg att
förverkligas. Vi är i stort sett nöjda med
utskottets hemställan, där flera av våra
förslag beaktats, och vi är med andra
glada och stolta över den enighet som
uppnåtts.
Vad regeringens förslag till tvångsbestämd
påbyggnadspension beträffar är
vi klara motståndare. Det strider inte
endast mot vår principiella uppfattning
om var gränsen skall gå mellan statens
rätt att bestämma och reglera å ena sidan
och de enskilda människornas rätt
att bestämma över sitt och sig själva å
andra sidan. Förslaget är därtill i väsentliga
avseenden behäftat med så allvarliga
brister och för rättskänslan så
stötande regler, att det på vårt håll inte
endast utlöser ett bestämt motstånd utan
också väcker förvåning, särskilt med
hänsyn till att förslagsställaren är en sosocialdemokratisk
regering.
Till sist vill jag säga några ord som
möjligen ligger en smula utanför området
för dagens överläggning.
Jag tror, herr talman, att vi litet till
mans känner stark olust både inför en
del av de avgöranden, som vi skall
träffa och ta ansvaret för, och inför
den närmaste framtiden. Planläggningen
passar dåligt in i den verklighet
som vi inte kan komma ur. Statsmakternas
ansträngningar inriktas och
graderas icke efter aktuella och ännu
mindre efter mer långsiktiga behov.
Vi står därtill i begrepp att skärpa de
politiska motsättningarna vid en tidpunkt
då sammanhållning och samverkan
är mer önskvärda än på länge.
Låt mig, även om det är överflödigt,
erinra om följande.
Den folkpensionsförbättring vi kommer
att besluta ökar starkt och fortlöpande
belastningen på våra resurser.
Många menar att redan detta åtagande
går alltför långt. Till detta kommer,
hur avgörandet än blir, ökade
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t kostnader för tilläggspensioner, pensioner
eller pensionsavgifter. Något
tillförlitligt underlag för en mer långsiktig
bedömning av de ekonomiska
konsekvenserna av de samlade nya
pensionskostnaderna har vi icke gett oss
tid att avvakta.
Vi har berömt oss av att alltid
ha kunnat enas när det gäller större
sociala reformer. Vi har gjort det nu
när det gäller folkpensionen. Men när
det gäller frågan huruvida något ytterligare
skall göras från statens sida är
meningarna i dag oförenliga. Åtgärden
att av denna anledning upplösa riksdagen
och dra in väljarna i en uppslitande
valstrid är betänklig redan av
det skälet att läget minst av allt motiverar
några månaders avbrott i riksdagens
arbete. Man blir än mer betänksam,
om meningen är att en förskjutning
i styrkeförhållandet med ett
fåtal mandat skall betyda, att den nya
riksdagen med någon rösts majoritet
skall trumfa igenom ett beslut som
ogillas av halva nationen.
Dagens situation förefaller klart ge
anvisning om en helt annan planläggning
än regeringens. Vad som borde
ske sammanfattar jag i följande punkter.
1. Den ekonomiska situationen
måste bemästras. För denna uppgift
kräves en lojal samverkan mellan de
demokratiska partierna. Hur denna
samverkan skall åstadkommas skall
i jag inte yttra mig om. 2. Redan tillsati
ta och föreslagna utredningar bör ani.
meras att fullgöra sina uppdrag. Fram;
för allt måste de ekonomiska aspekterna
belysas. 3. Vad som återstår för att
planen för folkpensioneringsreformen
skall bli fullständig måste klaras av
så skyndsamt som möjligt. 4. Frågan
om kompletteringen av folkpensionen
är icke mogen för avgörande. Låt den
ligga till sig tills sikten klarnat.
I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås (h), Nyhage (h),
Heckscher (h), östlund (h), Stiernstedt
(h), Svensson i Krokstorp (h), Hedin
36
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
(h), Magnusson i Tumhult (h), Wachtmeister
(h), Regnéll (h) och Nilsson i
Svalöv (h), fröken Karlsson (h), herrar
Lothigius (h), Bengtsson i Göteborg
(h), Cassel (h), Fröding (h), Gerhard
Nilsson i Gävle (h), Agerberg (h),
Munktell (h) och Setterberg (h) samt
fru Boman (h).
Herr WEDÉN (fp):
Herr talman! Om det anförande, som
nyss hållits här i kammaren av herr
Ahlberg, kan man, vilken mening man
än har om olika enskildheter, säga att
det utgjorde en hopsummering av erfarenheter
i pensionsfrågan och av
pensionsutredningar och av ett vetande
på detta område över huvud taget,
som har ganska få motsvarigheter här
i landet. Jag vill i likhet med herr
Ahlberg gärna uttrycka min mycket
stora glädje över att folkpensionsdelen
av hela pensionsreformen har kunnat
beslutas under enighet inom utskottet.
Det kan inte vara opassande att på denna
punkt dock tillägga, att i fråga om
änkepensioneringen och efterlevandeskyddet
inom folkpensioneringen är det
oppositionens förslag och inte regeringens
förslag som riksdagen i dag eller i
morgon eller kanske inte förrän på
fredag kommer att fastställa.
Om jag ett ögonblick får återvända
till herr Ahlbergs anförande så skulle
jag också vilja framhålla, att ingen väl
kunde ta miste på det intresse för en
utvidgad tjänstepensionering utöver
folkpensioneringen, som präglade
långa avsnitt av detta anförande. Det
är nu ingen nyhet för mig och inte för
kammarens ledamöter i övrigt heller.
Men jag har velat konstatera detta endast
för att framhålla, att även mot
bakgrunden av ett sådant anförande
från en högerman av den äldre generationen
framstår statsministerns och
andra socialdemokraters tal om den
negativa oppositionen som mycket
omotiverat och grundlöst. Jag förstår
att sådana uttryckssätt om en man
som herr Ahlberg, som ägnat en så
stor del av sitt liv åt pensionsfrågan,
kan uppfattas som oförsynta — jag
tror han själv använde det uttrycket.
Jag har haft behov av att säga detta,
herr talman, även om jag, som kammaren
vet, själv inte delar herr Ahlbergs
uppfattning om hur man nu bör
gå vidare när det gäller att få en lösning
av frågan om tilläggspensioneringen.
Ännu mera malplacerat ter sig naturligtvis
ett sådant uttryckssätt från
statsministerns sida, som det jag nyss
exemplifierat, när det vänder sig mot
folkpartiets linje. Som alla vet har vi
lagt fram ett förslag om tilläggspensionering,
som innebär en obestridbar
rätt till pension för alla löntagare men
inte något lagfäst tvång. För dem, som
är med under full intjänandetid, kan
pensionen — folkpensionen inräknad
— enligt detta förslag beräknas uppgå
till omkring 60 procent av medelinkomsten
under de 15 bästa åren. Det
betyder inte att pensionen uträknas
med utgångspunkt från de åren, men
det innebär att man för alla normala
fall mycket väl kan ställa pensionen i
relation till medellönen under dessa
15 år. Folkpartiets förslag innebär vidare
att pensionerna i fråga om pensionsåldern,
pensionsnivån och andra
villkor kan anpassas efter vad de som
arbetar inom olika verksamhetsområden
och yrkesgrupper själva anser
vara det bästa för dem. Pensioneringen
enligt vårt förslag kan alltså samordnas
med nu befintliga pensionssystem
och pensionsanordningar ofantligt
mycket lättare och med mindre
risk för snedvridning och orättvisor
än vad som är möjligt med det av regeringen
föreslagna obligatoriska systemet.
Vårt förslag innebär emellertid också
att ingen löntagare kan bli nekad
pensionsrätt av sin arbetsgivare. Om
överenskommelse inte träffas om an
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
37
dra former för pension, så skall lagen
gälla. Det innebär att de löntagare,
som inte är med i ett avtalsområde,
för vilket pensionsavtal slutits, sålunda
ändå har tryggheten att få sin pension,
men det innebär också frihet att
träda ut ur systemet för längre eller
kortare tid eller helt och hållet, om
vederbörande finner det fördelaktigt
att ha en lägre pension och i stället vill
använda de för honom erlagda premieavgifterna,
som han då får tillbaka
från försäkringsinrättningen, såsom
bidrag exempelvis till ett eget hem
eller för bestridande av kostnaderna
för barnen. Folkpartiets förslag innebär
även att företagare och fria yrkesutövare
i övrigt kan, om de så önskar,
ansluta sig till pensionssystemet
på i princip samma villkor som löntagare.
Folkpartiförslaget innebär slutligen
— i denna korta resumé vill jag framhålla
det, herr talman, och jag tror att
detta står klart för svenska folket —
ett förslag till en verklig samförståndslösning
av pensionsfrågan. Spännvidden
mellan de olika meningar som kom
fram genom folkomröstningen i höstas
var stor. Jag tror att de svenska medborgarna
mycket väl förstår att en lösning,
som man verkligen skulle kunna
samlas omkring, som inte i framtiden
behöver bli föremål för politiska strider
som kan sätta dess hållfasthet i
fara, en sådan lösning kan inte bygga
på någon ytterlighetsståndpunkt. Den
måste utgöra en positiv, konstruktiv
kompromiss, som ger alla arbetstagare
en obestridbar pensionsrätt men som
också ger dem och alla andra medborgare
frihet att välja i den utsträckning
de, gruppvis eller enskilt, önskar andra
former för pensionsanordningar eller
för ålderstryggheten.
Hade den svenska socialdemokratien
låtit sin önskan att få en snabb och
effektiv lösning av pensionsfrågan ensam
fälla utslaget vid sina överväganden,
hade vi, herr talman — det kän
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ner jag mig personligen övertygad om
— i dag i huvudfrågan inte haft ett
utskottsutlåtande dikterat med lottens
hjälp och med tre vid utlåtandet fogade
reservationer att behandla. Då hade vi
haft ett utskottsutlåtande med mycket
hög grad av enighet bakom, som inneburit
just en sådan konstruktiv och
positiv sammanjämkning av de olika
uppfattningarna som jag nyss talade
om. Då hade den politiska debatten i
pensionsfrågan i stort sett kunnat avslutas
i dag och vi hade kunnat genast
gå över till det praktiska arbetet på att
förverkliga reformen.
Men det är klart att om något sådant
skulle ha kunnat bli möjligt, hade det
även från socialdemokratiens sida krävts
moderation, hänsyn till andra meningar
och vilja att i samförståndets intresse
gå till mötes på väsentliga punkter.
Alla andra demokratiska meningsriktningar
har såvitt jag förstår under de
förberedande förhandlingarna visat att
de varit beredda att göra detta. Men
den socialdemokratiska inställningen
nu liksom flera gånger tidigare, att
samförstånd endast kan uppnås genom
att andra meningsriktningar nästan på
varje punkt följer den socialdemokratiska
partiledningens vilja, gjorde ett
samförstånd omöjligt. Den socialdemokratiska
inställningen uppväckte också
— det kan vi konstatera och det är i
och för sig inte så märkligt — en önskan
inom både högern och centerpartiet
bondeförbundet att där renodla eller
skärpa de egna ståndpunkterna. På
det sättet har splittringen i pensionsfrågan
fördjupats och förvärrats trots
att det inte alls hade behövt bli så.
Jag vill inte underlåta att säga, herr
talman, att i den mån som en enskild
person har ett större ansvar för detta
än någon annan, faller det ansvaret på
statsministern. Han har, som jag har
fattat saken, haft två ledstjärnor vid
behandlingen av pensionsfrågan. Den
ena har varit det stora intresset för en
snahb och god lösning av tilläggspen
-
38
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
sioneringen. Om statsministern hade
låtit sin kurs utstakas endast av den
ledstjärnan, tror jag att kurserna så
småningom kunnat fås att sammanfalla.
Men statsministern har tydligen också
haft ännu en ledstjärna. Och den har
varit att få en politisk strid i en terräng,
som hade erbjudit socialdemokratien
särskilt goda möjligheter till framgång.
Sedan folkpartiets förslag till en
positiv samförståndslösning framlagts
är det väl många även av statsministerns
meningsfränder, som ser på den
andra ledstjärnan som något av ett irrbloss.
Nu är skadan i alla fall skedd. Jag
beklagar, herr talman, att statsministern
inte har låtit sig ledas i större utsträckning
av en sådan samarbetsvilja
för det helas bästa, som man gärna vill
skall finnas hos en statsminister. Nu
har han blivit en de försummade samförståndsmöjligheternas
man.
Folkpartiet och den svenska liberalismen
håller nu ensamma fast vid samförståndskursen.
Det är uppenbart att
regeringspartiet känner sig oroligt för
att den kursen överensstämmer med
vad en mycket vid opinion i landet betraktar
som rättvist och klokt. Det är
väl i känslan därav som man från den
socialdemokratiska sidan gått till anfall
mot folkpartiets förslag i ett röstläge,
som redan från början var den
ansträngda falsettens. Utskottets lottmajoritetsutlåtande
är ett typiskt exempel
på detta. Här har nu regeringspartiet
velat göra gällande, att det ensamt
sitter inne med lösningen av vad statsministern
inte utan berättigande har
kallat för den största sociala frågan på
mycket lång tid. Vad finner man då i
utskottsutlåtandet? Jo, bland annat att
det mycket litet handlar om regeringens
förslag. Det handlar i alldeles övervägande
utsträckning om folkpartiets
förslag, och mellan raderna kan man
utläsa en nästan naiv indignation över
att också en annan meningsriktning
djärvts göra anspråk på att ha en lös
-
m.
ning och en mer säker och hållbar lösning
än regeringsförslaget av denna
fråga.
Utskottsutlåtandet är uppfyllt av en
serie detaljanmärkningar. Jag kan inte
ta upp dem alla här — de kommer säkert
att ventileras senare under debatten.
Jag vill närmast, i likhet med herr
Ahlberg, koncentrera mig på ett par
huvudfrågor, som rör säkerheten, pensionsrättens
trygghet i det ena och det
andra av de båda huvudförslagen, folkpartiets
och regeringens.
Ingen vill väl bestrida att folkpartiförslaget
bygger på att de för tilläggspensionerna
erforderliga pengarna skall
sparas i förväg av varje generation,
som vid slutet av sin verksamma tid
skall ha pensionerna. På det sättet
byggs det ju upp ett sparande för ålderdomen,
som säkrar att pengarna verkligen
finns när de behövs — och dessutom:
de sparade medlen avsätts personligt
för var och en som är pensionsförsäkrad,
så att varje sådan medborgare
vet, att det för hans eller hennes
räkning finns en fond, som han eller
hon har en odisputabel civilrättsligt
garanterad rätt till, vilken inga politiska
beslut kan kasta omkull, såvitt
man inte räknar med att vi skall få en
kommunistisk diktatur eller något liknande
här i landet.
Det är väl heller ingen som bestrider
att regeringsförslaget utgår från principen,
att varje generation av verksamma
människor skall betala den närmast
föregående generationens pensioner.
Det finns i ett sådant system — fördelningssystem
— inga pengar som sparats
för någon pensionsförsäkrads personliga
räkning. Man får vara på det
klara med att de utfästelser om höga
tilläggspensioner i framtiden, som lämnas
i regeringens förslag och preciseras
på ett mycket ingående sätt, bygger inte
på någon ekonomiskt säkrad grund utan
i stället på förhoppningar och förväntningar
om att de under kommande årtionden
arbetande människorna skall
Nr 17
39
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
vara villiga att infria de utfästelser som
nu görs. Om de 1970, 1980 och 1990
verksamma medborgarnas villighet att
betala, alltså inte till sin egen pensionering
utan för andras, kan man naturligtvis
tro åtskilligt, hoppas åtskilligt
och förvänta åtskilligt. Man kan ställa
upp, såsom skett i regeringsförslaget,
en matematisk formel och säga, att under
förutsättning att dessa medborgare
i framtiden betalar, så stämmer denna
formel. Men jag bestrider, herr talman,
att man kan bygga någon hållbar lagfäst
rätt till tilläggspension på förhoppningar
och förväntningar av det slaget.
Det är tydligt att man på socialdemokratiskt
håll märkt att detta är en svag
punkt i uppläggningen. Huvudargumentet
när man vill bemöta en kritik av
det slag som jag nu framfört, och nästan
det enda argumentet mot en sådan
kritik för övrigt, är ju att det i folkpensioneringssystemet
används en fördelningsmetod
och att folkpensionerna
ändå betraktas som säkra. Varför skulle
då inte också tilläggspensionerna kunna
vara säkra, om man använder samma
system för dem? frågar man.
Nog är det ändå tydligt, herr talman,
att detta sätt att dra paralleller inte kan
vara sakligt och logiskt motiverat. Skillnaden
mellan folkpensionering och en
tilläggspensionering av den obligatoriska
typ som ligger i regeringsförslaget
är ju ändå ofantlig. Såsom herr Ahlberg
redan framhållit är folkpensionen
ett grundskydd, lika för alla. Att vara
med om att genom skatter och avgifter
betala kostnaderna för detta uppfattas
säkerligen — det tror också jag — som
en naturlig samhällssolidaritet från de
verksamma människornas sida, och just
därför håller pensionssystemet. Men en
helt annan sak är att till de aktivt arbetande
medborgarna säga, att de skall
obligatoriskt och tvingande förutom
folkpensionsavgifter och skatter för
folkpensionsändamål betala höga avgifter
för en inkomstgraderad tilläggspension
— en tilläggspension som tillsam
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
mans med folkpensionen kan stiga till
mellan 19 000 och 20 000 kronor, alltså
ett avsevärt högre belopp än vad de
svenska löntagarna nu i allmänhet har
i årslön.
Hur långt man än vill sträcka ut solidaritetsresonemanget
—- och solidaritet
är en värdefull sak som man kan bygga
mycket på — så tror jag att man överanstränger
resonemanget om man vill
göra gällande, att förhållandet här är
detsamma när det gäller tilläggspensionering
som när det gäller folkpensionen.
Jag anser det vara ganska klart,
herr talman, att tilläggspensioneringen,
för att vara säker, måste grundas på ett
system där det ses till att de för pensionerna
erforderliga pengarna skapas
genom ett sparande i förväg. Det är den
vägen folkpartiet går.
Men vi avvisar ett fördelningssystem
som ingenting annat är än ett avbetalningssystem,
där man överlåter åt
framtida generationer att betala av.
Ännu tydligare blir naturligtvis riskerna
för att hållfastheten i regeringssystemet
skall utsättas för starka
påfrestningar, om man vänder blicken
mot den enorma överkompensation,
som är inbyggd i detta system och som
herr Ahlberg nyss talade om. Eftersom
han gick in så utförligt på detta problem
och på ett enligt min mening berättigat
sätt klargjorde konsekvenserna
av regeringens och utskottets förslag i
detta avseende, skall jag icke närmare
uppehålla mig vid detta. Jag vill bara
nämna, herr talman, att dessa pensionstillskott
i folkpartiförslaget är utformade
på ett sådant sätt att de i alldeles
övervägande utsträckning kommer de
åldersgrupper till godo, som bäst behöver
dem, och de inkomstskikt där de i
första hand är berättigade. De kan högst
uppgå till 570 kronor om året för dem
som haft en inkomst av 8 000 kr och
sträcker sig till ett maximum av 1 225
kronor i inkomstskiktet upp till 12 000
kronor, och sedan växer de inte mer. I
regeringsförslaget däremot finns ju en
40
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
överkompensation utöver vad erlagda
avgifter egentligen skulle berättiga till
av kolossala mått. Man får fram siffror,
enligt vilka en inkomsttagare med 8 000
kronor, när överkompensationen är som
störst, skulle få 2 400 kronor om året,
medan en inkomsttagare med 30 000
kronor skulle få 11 000 kronor om året
mer än avgifterna berättigar till. Det är
klart att fördelningssystemet rymmer
stora möjligheter att utlova snart sagt
vilka pensioner som helst, och det är
ju också vad som har skett i regeringsförslaget.
Men det rymmer inte lika
stora möjligheter att hålla dessa utfästelser
i framtiden, ty möjligheterna beror
på framtida reaktioner hos medborgarna
och på framtida förhållanden i
samhället, som detta års riksdag inte
med säkerhet kan veta någonting om.
Det är därför vi avvisar överbud av
det slaget. Vi vill i stället bygga tilläggspensioneringen
på realistiska ekonomiska
förutsättningar, som håller även under
påfrestande ekonomiska omständigheter
i landet. Vi har aldrig inriktat
oss på ett överbud utan på att
få fram en pensionsordning för tilläggspensioneringen
som håller.
Jag skulle till slut, herr talman, vilja
belysa denna fråga om hållfastheten i
de båda systemen även ur de synpunkter,
som värdesäkringen kan erbjuda.
Det är ju tydligt att man på den socialdemokratiska
sidan har varit medveten
om att det pensionsförslag, som regeringen
har framlagt, med dess fördelningssystem
och med de väldiga
överbuden i fråga om överkompensation
under övergångstiden, måste medföra
stora risker för fortsatt inflation
och penningvärdeförstöring. Tillväxten
av sparandet för ålderdomen inom pensionssystem
av SPP-typ, andra pensionsförsäkringar
och på annat sätt
skulle, om regeringsförslaget genomfördes,
först helt upphöra, och snart
skulle inom sådana system en kraftig
kapitalförtäring inträda. Det sparande,
som enligt regeringsförslaget förutsät
-
tes ske inom den till fördelningssystemet
knutna fonden, kan inte antagas
uppväga minskningen av sparandet i
andra former. Genomföres däremot folkpartiförslaget
med dess stora sparande
inom systemet i förhållande till de utgående
pensionerna, då säkrar man på
ett helt annat sätt de kapitalresurser,
som behövs för en framgångsrik utveckling
av hela näringslivet, den enda
grund som håller för ett ökat välstånd
i allmänhet och ett bättre åldersskydd.
Nu har regeringen inte kunnat blunda
för de stora problem, som dess förslag
i detta avseende reser. Det är naturligtvis
också av den anledningen
som regeringsförslaget utformats så, att
en del av de inflytande avgifterna skall
användas för att bygga upp en fond,
eventuellt uppdelad på tre delfonder,
som skall stå under statens överinseende.
Denna fondbildning i regeringsförslaget
är emellertid inte, i motsats
till den fondbildning som naturligen
sker enligt ett förslag av den typ vi
har framlagt, fördelad på var och en
pensionsförsäkrad i förhållande till för
honom eller henne inbetalade avgifter,
och fonden i regeringsförslaget skall ju
över huvud taget inte användas för att
trygga givna pensionsutfästelser. I
stället är det klart att fonduppbyggnaden
enligt regeringsförslaget är ett organiserat
tvångssparande, utgörande ett
försök att ersätta det försäkringssparande
för pensionsändamål, som inte
kan komma till stånd om regeringsförslaget
genomföres, och det är också ett
försök att motverka de inflationsdrivande
krafter, som systemet självt rymmer.
Däremot skall ju ränteavkastningen
på fondkapitalet även enligt regeringsförslaget
användas till att täcka en del
av kostnaderna för utbetalade pensioner.
Därigenom kan visserligen, om regeringsförslaget
genomföres och systemet
kommer i full funktion, de årliga
pensionsavgifterna hållas lägre än om
ingen fond alls funnes knuten till detta
system. Men därmed blir det också
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
41
klart, att frågan om fondmedlens placering
i realvärden, som inte förstöres
av prisstegringar, är av väsentlig betydelse
för värdebeständigheten hos utgående
pensioner även enligt regeringsförslaget.
Desto mera uppseendeväckande tycker
jag det är att varken regeringen eller
utskottsmajoriteten har visat något
utpräglat intresse för hur dessa stora
fondmedel skall kunna värdesäkert placeras.
Tvärtom är det väl tydligt att om
den nuvarande regimen får bestämma
om ansträngningarna att påverka utvecklingen
på detta område, så blir det
väldiga fondkapital, som kommer att
behöva placeras, utan någon värdesäkring
alls. På denna punkt framträder
kanske som allra starkast den fastlåsning
i invanda tankebanor, som blivit
så utmärkande i flera avseenden för
svensk socialdemokratisk politik. Det
förefaller som om man inte kan tänka
sig att en progressiv utveckling och förvandling
skulle kunna ske även beträffande
kapitalmarknaden, utan man tänker
sig att den i stort sett skall fungera
helt och hållet i de gamla upptrampade
fotspåren.
Jag är därför mycket tillfredsställd
med att det i alla fall i denna folkvalda
kammare finns en majoritet som har en
mindre negativ och passiv inställning
och en mera progressiv inställning än
det socialdemokratiska partiet har på
denna punkt. Därför är jag övertygad
om att denna sak kommer att föras
framåt till en positiv och konkret lösning.
Om man nu med utgångspunkt från
regeringens eget resonemang frågar sig
vad som skulle hända, om det skulle
inträffa en fortskridande inflation av
den typ som vi har haft hittills under
efterkrigstiden, och håller i minnet vilken
betydelse som avkastningen av fonden
har för pensionskostnadernas höjd
även enligt regeringsförslaget, så ställes
man, om detta förslag skulle genomföras,
i valet mellan två möjligheter.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Den ena möjligheten är att göra avs
sättningarna till fonden mindre och
sedan att, vilket för övrigt mycket tydligt
har utsagts vid utskottsbehandlingen,
gradvis förbruka fonden. Den andra
möjligheten är att bevara realvärdet
hos fonden, vilken man då inte har värdebeständigt
placerad, genom att höja
t avgifterna snabbare än prisstegringen,
i Det är ju i verkligheten ett fruktansvärt
dilemma.
1 Går man den första vägen betyder
1 det, att man ytterligare späder på den
inflationsutveckling som pågår och ökar
t risken för att takten i penningvärdet
förstöringen skall stegras och därmed
även risken för att pensionernas reella
r värde skall yttterligare urholkas. Detta
är väl nätt opp den sämsta ekonomiska
4 politik, som en finansminister i en dyL’
lik situation skulle kunna föra. Men går
t man den andra vägen och höjer avgif1
terna, kommer medborgarna ganska
snabbt att ställas inför krav, som kommer
att för dem framstå som ganska
orimliga. Det är klart att en regering i
a en dylik situation i praktiken skulle
e kunna välja en medelväg mellan de
båda alternativen. Men ofrånkomligt är
i under alla omständigheter, att om den
a socialdemokratiska värdesäkringen av
a pensionerna skall hålla, så framtvingas
6 också en höjning av avgiftsprocenten.
a Det är mycket intressant att finna att
å man i regeringsförslaget är mycket ani
gelägen att tala om hur automatiskt och
s självklart det är att man kommer att
i- göra de utgifter som behövs för att täcka
pensionsutfästelserna och dyrtidstillägn
gen till dessa. Men man talar mycket
g mindre eller inte alls om att förslaget,
e såvitt vi har kunnat finna, inte rymv
mer någon lika automatisk och självr
klar ökning av de inkomster som beI-
hövs för att täcka utgifterna för peni-
sionsutfästelserna. Varför det inte finns
d ett sådant klarläggande är väl ganska
is givet. I varje fall förefaller det mig
>- tydligt, att om dessa sammanhang penetrerades,
så skulle det för de aktivt
42
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
arbetande medborgarna framstå som :
minst sagt osannolikt, att man skulle j
kunna acceptera den avgiftshöjning som
krävs för värdesäkringen enligt regeringsförslaget,
med påföljd att hela värdesäkringen
då skulle sättas ur spel. i
För vår del har vi, herr talman, pe- 1
kat på en rad konkreta åtgärder, !
som kan vidtas för att skapa en
god värdesäkring. Vi har pekat på ''
att marknaden kan erbjudas index- ]
bundna obligationer, vi har pekat på <
att försäkringsfonderna kan placeras ''•
på ett betydligt friare och mera värde- J
beständigt sätt än vad som för närva- i
rande är fallet, vi har pekat på att pensionsavgifterna
kan indexregleras auto- ,
matiskt, vi har pekat på att det upp- ,
kommer överskottsmedel inom försök- j
ringssystemet beroende på att inflytan- ,
de premier kan placeras med högre av- j
kastning än den förräntning man har t
räknat med inom systemet, och vi har t
slutligen pekat på att man även inom s
näringslivet skulle kunna under vissa (
förhållanden finna det fördelaktigt att A
låna mot en indexklausul till en lägre j
ränta i stället för att ha vanliga lån j
mot högre ränta. s
Jag är säker om att dessa förhållan- j
den kommer att belysas mera utförligt £
under den fortsatta debatten. Jag har, j
herr talman, bara velat framhålla att c
även i fråga om pensionernas värde- (
säkring framträder, liksom när det gäl- r
ler tryggheten och överkompensationen, t
mellan regeringsförslaget och folkparti- j
förslaget en grundläggande skillnad av N
i huvudsak följande karaktär. f
Folkpartiet utgår ifrån att pengarna r
för pensionerna skall sparas i förväg. i
Regeringspartiet däremot utgår ifrån I
att dessa pengar skall tas ut genom av- r
gifter från de i framtiden verksamma s
under de år pengarna behövs. Folkpar- 1
tiet bygger sitt förslag till värdesäkring g
på praktiska åtgärder för att bevara r
realvärdet hos pensionsfonderna och på p
en indexreglering av pensionsavgiften. g
Regeringsförslaget omfattar också den i
sistnämnda metoden, men i övrigt bygger
förslaget — i enlighet med fördelningssystemets
natur — sina löften om
värdesäkring endast på en förklaring
att under kommande år verksamma
medborgare måste infria utfästelserna
om dyrtidstillägg på pensionerna. Intet
system för värdesäkring kan naturligtvis
bli hundraprocentigt effektivt, men
ett system som genomgående grundas
på konkreta ekonomiska åtgärder borde
enligt min mening anses säkrare än ett
system, baserat på antaganden om vilka
bördor medborgarna efter 20 eller 30
år kan vara villiga att påta sig.
Herr talman! Jag har här belyst några
enligt min mening centrala problem,
sådana som de för mig har tett sig med
hänsyn tagen dels till folkpartiförslaget,
dels till regeringsförslaget. Såsom
jag tidigare nämnde har man i utskottsutlåtandet
ägnat ganska litet intresse åt
regeringsförslaget. Jag vill därför avslutningsvis
beröra några punkter, där
det säkerligen skulle ha varit av stort
värde, om utskottet hade kunnat ge en
närmare belysning av vad som egentligen
är meningen med regeringsförslaget
och hur detta kommer att verka.
Jag tänker t. ex. på en sådan sak som
att det fortfarande, såvitt jag förstår,
inte har varit möjligt att få full klarhet
om, på vilka grunder egentligen änkeoch
efterlevandeskyddet enligt regeringsförslaget
skall baseras. Detta problem
tycks vara sammankopplat med
invalidpensioneringen, och den frågan
vilar, på grund av regeringens tidigare
försummelser att i tid göra en utredning,
fortfarande i dunkel. Jag tänker
vidare på företagarnas pensionering.
Beträffande denna säger man i regeringspropositionen
något vagt, minst
sagt, att 2/3 av företagarnas inkomster
kan i stort sett räknas som pensionsgrundande
inkomst, varav följer att deras
pension skulle utgöra 2/3 av den
pension som skulle utgå till en löntagare
med samma inkomst. Men det är
inte fixerat, hur detta skall ordnas, lik
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
43
som det inte heller på något sätt är
fastslaget, hur det skall bli med utträdesmöjligheterna
för företagare efter
systemets start. Jag vet inte, om socialministern
verkligen anser att det är
rättvist och riktigt att ordna företagarnas
pensionering på ett sådant sätt,
att pensionen generellt kommer att utgöra
2/s av löntagarnas.
Jag tänker också, herr talman, på
sambandet över huvud taget mellan avgifter
och pensioner. Herr Ahlberg har
här rätt ingående uppehållit sig vid
den saken. Låt mig bara tillfoga att jag
finner det minst sagt märkligt att inte
utskottsmajoriteten tagit upp den centrala
anmärkningen mot regeringsförslaget
— framförd också i remisskritiken
— att den som arbetar 40 år, den
som arbetar 30 år och den som arbetar
15 år samt därtill ytterligare 15 år bara
så mycket att hans inkomst håller sig
över 4 000 kronor, skall, såvitt medelinkomsten
under de 15 bästa åren varit
densamma, få samma pension alldeles
oavsett att för dessa tre personer
gjorts helt olika avgiftsprestationer,
vilket naturligtvis måste i hög grad ha
påverkat deras kontanta löner. År det
verkligen meningen, herr socialminister,
att bibehålla en konstruktion som
kan ge en så häpnadsväckande effekt
som denna?
Herr talman! Det avgörande som nu
förestår är, som jag ser det, inte ett avgörande
om huruvida tilläggspensionsfrågan
skall lösas eller inte. Det är inte
ett avgörande om huruvida de klyftor
mellan olika folkgrupper, som ännu i
detta avseende förekommer i vårt land,
skall överbryggas eller inte. Det gör
både regeringsförslaget och folkpartiförslaget.
Vad frågan gäller är om vi
skall få en lösning, som är hållbar och
säker för en lång tid framåt och som
omfattas av en så bred opinion inom
landet som varit regel vid tidigare stora
sociala reformer. Jag har en stark känsla
av, herr talman, att om man arbetar
vidare efter de linjer, som vi har lagt
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fram, kommer frågan att lösas inom en
inte avlägsen framtid med den breda
anslutning, som jag här ville uppställa
som ett stort önskemål. Jag har emellertid
den bestämda uppfattningen, herr
talman, att en sådan bred anslutning
, aldrig går att vinna för regeringsförslåget.
Det är också en av de omständigheter
som bidrar till att sätta dettas
i hållfasthet starkt i fråga.
I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledning1
en av förhandlingarna, instämde herr
l Kollberg (fp), fröken Höjer (fp), herrar
J Nihlfors (fp), Rimmerfors (fp), Larsson
i Stockholm (fp), Dahlén (fp), Eliasson
i Stockholm (fp) och Åhman
(fp), fröken Vinge (fp), herrar Helén
1 (fp), Keijer (fp), Rimås (fp), Boija
r (fp), Strandh (fp), Hamrin i Kalmar
1 (fp), Nilsson i Lönsboda (fp), Olof son
? (fp), Persson i Svensköp (fp) och von
Friesen (fp), fröken Elmén (fp), herrar
Gustafsson i Borås (fp), Carlsson i
Tibro (fp), Berglund (fp), Rydén (fp),
r Anderson i Sundsvall (fp), Andersson
> i Långviksmon (fp) och Stenberg (fp),
1 fröken Liljedahl (fp) samt herr Jönsson
t i Jämtlands Sikås (fp).
t Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
i Herr talman! Jag hade slitit mig från
första kammaren, där jag följer debatten,
för att få tillfälle att lyssna till herr
e Wedéns anförande, när han skulle prer
sentera sitt partis positioner. Jag har
i nämligen tidigare vant mig vid att det
[, kan vara av högst betydande intresse att
r lyssna till herr Wedén, ty de inlägg som
han brukar göra har onekligen gjort att
i man kunnat ha anspråk på honom,
i .lag måste säga att jag nu blev något
a häpen. Den senare delen av herr Wen
déns anförande innehöll ju ett försök
a till en saklig diskussion om de olika
principer, som kan läggas till grund
r för ett pensionssystem, men början var
;t uppriktigt sagt inte värdig honom. Det
44
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
finns andra som den är mera värdig.
Ett så våldsamt, rent partipolitiskt angrepp
på mig, därför att vi har olika
uppfattningar om principerna för hur
denna den största sociala reformen skall
ordnas, hade jag inte väntat mig. Det
gör att jag tillåter mig att redan vid
denna tidpunkt i debatten säga ett
par ord.
Vi hade i dag kunnat ha en av den
svenska riksdagens största dagar. Vi har
den till hälften, tv alla måste ju med den
största tillfredsställelse konstatera, att
Sveriges riksdag, oberoende av politiska
schatteringar, hyser en så stor
tillit till Sveriges ekonomiska styrka
och dessutom är besjälad av en så
stark känsla för rättfärdigheten i att de
gamla skall få ett hyggligt ordnat grundskydd,
att vi alla är överens om att ta
på oss och samhället de icke obetydliga
ekonomiska bördor som folkpensionsreformen
innebär. Det är en stor sak, ,
och inga aldrig så demagogiska utfall
skall förringa den mycket stora tillfredsställelse
som vi känner över detta
förhållande.
Det är emellertid underligt att det inte
skall ha varit möjligt att få enigheten 1
att gå ett stycke längre. Vi har ju undan
för undan börjat bygga upp ett socialförsäkringssystem,
vars ledande
princip har varit det som herr Wedén
använde en så betydande del av sin tid
att angripa, nämligen en inkomstgrade- ■
rad trygghet. Varför? Jo, därför att man
i fullsyssclsättningens samhälle behöver
ha ett skydd för att den standard som i
man uppnått också skall kunna bibehållas,
tv när man har ett fullsysselsättningssamhälle
kommer inkomstutjäm- i
ningen naturligt, steg för steg och ganska
snabbt, precis som den har gjort i
under efterkrigstiden. Behovet av att
bibehålla standarden och vissheten om j
att med bevarad full sysselsättning j
kommer inkomstolikheterna att gradvis i
försvinna, har legat till grund för de
principer, om vilka vi har blivit eniga
i Sveriges riksdag, när vi under åren ]
efter kriget har moderniserat och gjort
om socialförsäkringen. Det var dessa
principer som låg bakom sjukförsäkringen,
olycksfallsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Till en början var vi kanske inne på
att man inte skulle låta dessa moderna
principer slå igenom i sjukförsäkringen.
Till slut blev vi emellertid ense om
att det var riktigt att göra så. Vi har
hittills inte haft råd att lösa pensionsförsäkringsfrågan
på det sättet. Efter
noggranna bedömningar har vi kommit
fram till — och det gläder mig att folkpartiet
anser det — att vi har råd därtill.
Folkpartiet gör ju nämligen gällande,
att deras förslag är lika förmånligt
för arbetstagarna.
Tänk om vi vore ense om att det finns
ett samhällsekonomiskt utrymme både
för folkpensioneringens genomförande
och för en efter moderna principer den
övriga socialförsäkringen kompletterande
pensionsförsäkringen! Då skulle det
vara förutsättningar för en mycket betydande
enighet här. I ställe tar man
upp en strid om principerna.
Herr talman! Om man från folkpartiets
sida hade sagt: Vi har varit med
om att bygga upp en modern socialförsäkring;
det här är det sista ledet i
att göra skyddet standardbevarande för
hela vårt folk, men vi är tveksamma om
vi har råd därtill — då hade vi fått en
diskussion om den möjliga framstegstakten
och inte om det som jag trodde
tillhörde det förflutna, den principiella
uppläggningen. Det hade blivit en bedömning
av vad vi har råd att göra nu
och vad vi bör ställa på framtiden. Socialdemokratien
har utgått från att vi
här varit ense. Det är inte vi som bryter
mot den enighet om socialförsäkringsprincipcrna
som präglat den svenska
riksdagens beslut i de stora reformfrågorna.
När man från folkpartiets sida
uttalar att man dessutom är ense om att
vi har råd, då kan jag uppriktigt sagt
inte begripa varför denna underliga
politiska strid skall behöva uppstå. Det
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
45
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
är en alltför genomskinlig manöver när
man glider in och riktar ett angrepp
mot socialdemokratien för bristande
samförståndsvilja. Vi har under den tid
vi haft den politiska ledningen i landet
gång på gång markerat, att vi anser
det vara rimligt att de stora politiska
frågorna avgörs efter resonemang partierna
emellan och i samförstånd. Jag
vill erinra om att vi undan för undan
kunnat samlas omkring den revolution
i sättet att tänka beträffande socialförsäkringarnas
grundläggande principer
som jag nyss skildrat.
Men, herr talman, att det har gått att
komma fram till en samling, det har inte
berott därpå att socialdemokratien i
vissa situationer har väjt undan för en
strid som visat sig nödvändig för att
hävda vissa principer. Jag har i denna
kammare och i medkammaren gång på
gång sagt, att vi befinner oss i ett politiskt
läge som i hög grad påminner om
1920-talet, då arbetslöshets- och sysselsättningspolitikens
utformning tyvärr
fick ske i hård strid mot en borgerlig
majoritet, som inte förstod att tiden var
mogen för en grundlig omdaning. Var
skulle vi i dag ha stått, om inte Branting
och Per Albin Hansson vid dessa tillfällen
tagit strid — självklart en strid
för att hävda principer, om vilka vi nu
alla är ense? Strid blev det 1936, när en
borgerlig majoritet vägrade att gå med
på en blygsam förbättring av folkpensionerna.
Hur skulle det ha sett ut om
min företrädare i ämbetet vid den tidpunkten
hade sagt, att det visserligen
är bra med en förbättring av folkpensionerna,
men i första hand måste vi ändå
se till att vi får en samförståndslösning?
Det finns tillfällen då de principer, för
vilka man arbetar, är så klart framtidsbestämda,
då det är så självfallet att de
hör framtiden till, att det för ett parti
som har en stark tillit till framtiden
skulle betyda att svika sin egen uppgift
om man inte gjorde klart att här finns
det konfliktanledningar som man —
om man inte vill ha en strid — nödgas
röja undan.
Men, herr talman, jag är inte orolig
för vad framtiden kommer att bära i
sitt sköte. Herrarna har naturligtvis majoritet
i denna kammare, precis som det
fanns en borgerlig majoritet på 1920-talet och en borgerlig majoritet när folkpensionerna
diskuterades 1936. Det
är klart att ni därför kan triumfera med
en knapp röstövervikt. Vi kommer dock
ändå att fortsätta och säga: Social
Sverige
är inte färdigt förrän denna
återstående klassgräns är utplånad. Vi
kommer att fortsätta med vårt arbete.
Jag är ganska säker på att herr Wedéns
och mina barn — om de kommer
in i kammaren — kommer att betrakta
det vi nu slåss för som någonting självklart
och riktigt, på samma sätt som vi
nu betraktar arbetslöshets- och socialpolitiken
under 1920- och 1930-talen. Ni
kan vinna en framgång nu, men låt då
den framgången motiveras av sakliga
motsättningar. Låt bli att beskylla regeringspartiet
för ett ointresse att komma
till en samförståndslösning. Varför skulle
vi inte vilja det? Det har funnits principiella
motsättningar. Låt oss diskutera
dessa men hålla oss en aning för goda
för det andra.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Nej, herr statsminister,
jag tror inte att Era barn och mina
barn, om de någon gång i framtiden
kommer att diskutera denna situation,
då skall vara överens om att Ni har
haft rätt och jag haft fel. Ty jag tror
inte, herr statsminister, att utvecklingen
kommer att gå i riktning mot alltmera
utpräglad tvångsbundenhet såsom det
ligger så nära till hands för socialistiskt
tänkande att föreställa sig. Jag tror, herr
statsminister, att vi här står vid en
vändpunkt i utvecklingen. Vad regeringen
har tagit strid på, det är inte om
klassklyftorna ska utplånas eller ej, inte
om vi skall få en tilläggspensionering
46
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
eller ej, inte om vi skall få lagfäst rätt
eller ej, utan det är om vi därtill skall
ha ett lagfäst tvång eller ej. Det är på
den punkten statsministern har tagit
strid.
Nu säger statsministern att vi är
överens om att vi har råd. För det första
har vi aldrig lagt fram ett sådant
överbud i pensionsfrågan som regeringen
har gjort. För det andra anser
vi att landet har råd till pensionering
enligt vårt förslag, emedan med vår
uppläggning pengar kommer att sparas
i förväg. Det kommer med vårt förslag
att bli ett större sparande, som kommer
till produktiv användning inom näringslivet
och kan bidra till att bryta
den sjunkande kurva för produktionsstegringen
här i landet, som varit karakteristisk
för den socialdemokratiska regimen.
Men statsministern har inte råd,
med det alltför ringa sparande som regeringsförslaget
inrymmer i förhållande
till pensionslöftena, att infria dessa löften.
Jag har inte argumenterat mot en inkomstgraderad
tilläggspension. Vad jag
har argumenterat mot, det är att pensionssparande
skall likriktas till samma
procenttal av lönen för alla löntagare
alldeles oberoende av gruppvis eller enskilt
framträdande önskningar om variationer
med hänsyn till olika människors
skiftande förhållanden och olika
arbetsområden. Det är att det inte lämnas
något utrymme för valfrihet och frivillighet
som jag har kritiserat.
Jag har i likhet med herr Ahlberg
också kritiserat en uppläggning av en
inkomstgraderad tilläggspension som
kan ge Marc Wallenberg 150 000 kronor*
(om året) extra. Detta tycker jag
är en utomordentligt befogad kritik,
herr statsminister, mot Er typ av inkomstgraderad
tilläggspension.
Det går inte att dra en parallell, som
statsministern gjorde, mellan olycks
*
Obs.I Orden »om året» felsägning. Har ej
rättats här med hänsyn till herr Ahlbergs senare
tillrättaläggande.
fallsförsäkring och sjukförsäkring å ena
sidan och tilläggspensioneringen å den
andra. Jag har inte tid att utveckla detta
nu. Vi har gjort det utförligt i våra
motioner. Jag kan bara säga att det
förra slaget av försäkringar är utpräglade
riskförsäkringar, men tilläggspensionsförsäkringen
är sparande för ålderdomen,
och det är ingalunda givet att
denna bör stöpas i likartade formar för
alla människor och grupper.
Statsministern hade haft möjlighet
att nå vidsträckt enighet om tilläggspensionering
om han hade nöjt sig med
lagfäst rätt.
Statsministern ansåg att inledningen
till mitt anförande inte var av värdig
beskaffenhet i jämförelse med fortsättningen.
Jag accepterar naturligtvis hans
betyg men vill då tillåta mig att ge
statsministern det betyget, att hans egen
handläggning av pensionsfrågan från
begynnelsen inte har varit värdig landets
statsminister.
Herr AHLBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är mitt fel att bankdirektör
Wallenbergs namn kom att
nämnas här. Jag är angelägen om att
vad jag yttrade inte skall missförstås.
När herr Wedén råkade tala om 150 000
kr. om året, skall herr statsministern
inte ta det bokstavligt. Det räcker med
att han får 150 000 kronor ett för allt
genom regeringens förslag.
(Hans excellens herr statsministern
Erlander: Om han lever tillräckligt
länge.)
Detta gäller alltså med tillägget, att
han lever tillräckligt länge. De blir rätt
gamla i den släkten.
Det var ur min synpunkt mycket
lyckligt att statsministern ville ta till orda
i ett så tidigt skede av debatten. Hans
anförande inföll visserligen under frukostrasten
men han tog upp en synpunkt
som för mig och för högerpartiet
har varit bestämmande, nämligen
hur man bedömer den ekonomiska
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
47
framtiden. Nu säger statsministern att
han är glad med oss över enigheten om
folkpensionen. Det har redan under
denna korta debatt framhållits, att det
är en nationell tillgång, att vi har kommit
fram till denna enighet. Men statsministern
drar slutsatsen, att eftersom
vi är med på att höja folkpensionen på
detta sätt, så hyser vi fast tilltro till
Sveriges ekonomiska framtid och är
övertygade om att landet har råd till
detta och mer ändå. Det är detta vi
börjar att tvivla på, herr statsminister.
På den punkten har regeringen själv
tydligen varit tveksam, eftersom den
har givit i uppdrag till den Åsbrinkska
utredningen att försöka ställa prognos
på vår framtida ekonomiska utveckling.
Det är väl ingen anledning att hålla
något hemligt när vi nu talar om dessa
ting. Verkligheten är ju såsom jag också
har påpekat i mitt anförande, att
många, kanhända flertalet, är oroliga
för att vi även om vi koncentrerar oss
på folkpensionsfrågan, inte går i land
med det program vi har gjort upp.
Det är ju vidare alldeles uppenbart,
att det särskilda utskott, som har behandlat
propositionen, har ansett att vi
har orsak att vara ytterligt försiktiga
med våra ekonomiska bedömningar. I
enlighet härmed har också utskottet föreslagit
att trappan skall jämnas ut —
vi har inte råd till det stora steg som
vi eljest enligt planen skulle ta år
1962. Jag ifrågasätter om vi inte har
orsak till att bedöma framtiden på ett
helt annat sätt än statsministern gjorde
i sitt anförande.
Men även om vi nu har råd till detta,
följer då därav att vi också har råd att
lägga den börda ovanpå folkpensionen,
som skulle läggas dit tvångsvis, om regeringens
proposition ginge igenom?
Jag tror att regeringen är tämligen ensam
om att visa denna mycket optimistiska
tilltro till den ekonomiska utvecklingen,
och det förvånar mig på det
högsta, när vi ändå i dagens läge, såsom
jag och andra har bedömt det, tvärtom
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t har att kämpa med verkliga ekonomiska
i svårigheter, kring vilka vi bort samlas.
Sedan är statsminstern angelägen om
t att presentera denna komplettering till
folkpensioner såsom hörande logiskt
samman i ett stort socialpolitiskt pro1
gram. Till stöd för denna sin åsikt an1
förde han tidigare lagstiftningar. Han
l nämnde yrkesskadeförsäkringen. Den
ingick också i herr Torsten Nilssons
l märkliga argumentsamling. Men vad är
i yrkesskadeförsäkring? Det är väl ett
* skadestånd. Yrkesskadeförsäkringen har
väl alltid varit och måste alltid vara in
1
komstgraderad. Det är arbetsgivaren
1 som skall betala den kostnad som faller
> på företaget, när någon av hans anställda
skadas i sitt arbete. Att yrkesskade
*
försäkringen är inkomstgraderad är ing
*
et argument för att folkpensionen skall
kompletteras med inkomstgraderad ob
t
ligatoriepension.
1 Herr statsministern nämnde vidare
5 arbetslöshetsförsäkringen, som ju är in
*
komstgraderad. Ja, jag skall tacka herr
statsministern för detta, ty den är dess
, bättre ett ordentligt exempel på att man
kan ordna en stor social fråga frivilligt,
i Meningen är väl inte att göra en ny ar»
betslöshetsförsäkring till ett obligato
[
rium? Jag antar att de fackliga organi
sationerna
skulle korsa sig, om några
sådana planer kommer fram. Jag har
i efter en viss tvekan varit med om att
starta en sådan kassa. Vi är nöjda med
den, men jag skulle betrakta det som en
t verklig olycka, om staten skulle reglera
; även denna frivilliga form för en an
passning
av hjälpverksamheten och understödsverksamheten
efter behov. Med
»
t de variationer som nu finns kan man
sköta det någorlunda; i regeringens förslag
till pension finns ingen sådan an
>
passningsmöjlighet.
Det förvånar mig att inte statsministern
också åberopade arbetstidslagen i
detta sammanhang, ty regleringen av arbetstiden
finns ju i lag och ingår i socialministerns
exempel på att man med
bindande logik kommer fram till den
48
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
slutsatsen att det föreliggande förslaget
är det enda riktiga.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp en sakdiskussion med de ärade
representanterna för högern och
folkpartiet. Jag inskränker mig till att
framföra ett svar på de angrepp, som
riktades mot mig. Jag tror att det vore
ganska bra om man i den politiska debatten
resonerade i sakfrågorna och läte
bli alla insinuationer, men vill herrarna
ha den formen av debatt, är det klart
att också vi har möjlighet att komma
till herrarnas nivå.
Beträffande sakfrågan vill jag bara
säga att det kan vara riktigt att folkpartiet
vill ge en lagfäst rätt till pension.
Att vi inte kan acceptera den, beror
inte på något annat än att den blir
ett sken utan innehåll, och det tror jag
att var och en som läser folkpartimotionen
måste konstatera. Detta kommer säkerligen
andra talare från vårt parti
att påvisa. Problemet ligger däri. Inte
skulle vi av några underliga prestigehänsyn
envisas med våra förslag, om vi
hade fått vår huvudönskan uppfylld!
Till herr Ahlberg vill jag säga att jag
nämnde arbetslöshetsförsäkringen såsom
ett exempel på att inkomstgraderingsprincipen
har slagit igenom —
ingenting annat. Jag vidhåller fortfarande,
att hans replik rörde en helt annan
sak, nämligen huruvida vi skall ha
en obligatorisk eller en frivillig arbetslöshetsförsäkring.
Herr Wedén sade att jag hade påstått,
att första delen av hans anförande inte
stod i nivå med den senare delen. Det är
möjligt att mina ord föll på sådant sätt
att de kunde uttolkas så, men jag är j
angelägen om att rätta det missförstån- 1
det. Bägge delarna av anförandet var :
ungefär likadana. Det var bara den 1
skillnaden, att det i den senare delen :
av anförandet gjordes ett försök att mo- 1
tivera att en så klok karl som herr We- 1
dén kunde hamna på en så underlig
linje som folkpartiets linje. Vad jag sade
var att första delen av herr Wedéns
anförande var en besvikelse, inte mot
bakgrunden av vad herr Wedén sade
senare, utan mot bakgrunden av vad
herr Wedén brukar säga här i kammaren.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Både jag och andra ledamöter
av denna kammare har ju fått
vänja oss vid att statsministern i mer
eller mindre älskvärda och ofta mer
eller mindre fräna ordalag recenserar
våra inlägg. Jag skall icke uppehålla
mig vid den saken, men jag vill bara
tillägga att om jag får ägna mig åt
samma konst, tycker jag att statsministerns
första replik var något bättre än
den andra.
I den senare sade statsministern att
folkpartiförslaget bara är sken. Hur kan
man säga det, herr talman, när det ändå
är så, att enligt folkpartiförslaget ett
sparande successivt byggs upp, som säkrar
pensionsrätten? Även om de mest
olyckliga omständigheter skulle inträffa
finns alltså en pensionsrätt alltid säkrad.
Men enligt Ert förslag, herr statsminister,
måste man i varje ögonblick
lita på att de verksamma människorna
varje år, vilka vidriga förhållanden som
än kan inträffa, skall vara beredda att
betala de mycket höga överbudspensioner
som regeringen har lovat för just
det året.
Jag undrar, herr talman, vilket av
förslagen som har mest av sken och vilket
som har mest av verklighet över sig.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Vi står nu inför avgörandet
av vårt lands största socialpolitiska
fråga. Ålderdomsförsörjningen har
som bekant länge varit ett aktuellt problem.
Svenska folkets stora massa hatsaknat
och saknar alltjämt en verklig
trygghet på ålderns dagar — detta faktum
går inte att bestrida. Inget parti
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
49
har heller kunnat undgå erkännandet,
att de nuvarande folkpensionerna är
otillräckliga och omöjligen kan medge
annat än en mycket knapp utkomst.
Under sådana förhållanden kan det
förefalla märkvärdigt att inte alla är
med på åtgärder som syftar till att effektivt
lösa åldringarnas, invalidernas,
änkornas och de efterlevande barnens
försörjningsproblem. Ingen bör emellertid
känna sig överraskad eller förvånad
över de borgerliga partiernas nejsägarlinje
i denna fråga. De företräder nämligen
sådana klassintressen som inte
frivilligt finner sig i det socialt berättigade
kravet på en rättvisare fördelning
av landets resurser och tillgångar ens
när det gäller frågan om ålderdomsförsörjningen.
Det är dessa intressen, representerade
av de borgerliga partierna,
som vid årets riksdag samlats till en
gemensam attack mot hela vår socialpolitik
och nu står beredda att stjälpa
förslaget till en lagstadgad obligatorisk
ålderdomsförsörjning och kasta ut landet
i en politisk kris.
Frågan om tryggheten på ålderns dagar
och tryggheten för efterlevande har
av de borgerliga partierna gjorts till en
första rangens stridsfråga. De har formerat
en sluten klassfront mot arbetarrörelsen
och mot det gamla folkkravet
om trygghet på ålderdomen och trygghet
för änkor och barn. De söker göra
frågan till en ättestupa för regeringen i
syfte att själva erövra regeringsmakten
och leda landet på den sociala nedrustningens
och den militära upprustningens
väg. De vill upprepa sin antisociala
attack från år 193G, då de, såsom statsministern
nyss framhöll, störtade den
socialdemokratiska regeringen på ett
förslag till synnerligen blygsamma förbättringar
av folkpensionerna.
Tärningen är sålunda kastad, och
de borgerliga partierna bereder sig att
överskrida Rubicon. Vi hyser för vår
del inget tvivel om att de kominer att
mötas av ett svidande nederlag. Svenska
folket visade under folkomröstningen,
4 — Andra kammarens protokoll 19.r>8. Nr
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att det inte låter lura sig av osanningar,
halvsanningar och skrämselmetoder. Det
tog klar ställning till förmån för en sådan
lösning av ålderdomsförsörjningens
problem som inte inskränkte sig till det
s. k. grundskyddet, d. v. s. folkpensionen,
utan avsåg en tilläggspension utöver
den förbättrade folkpensionen.
Bondeförbundet, som hävdade linjen om
enbart folkpension, led ett klart nederlag
och samlade endast omkring 15 procent
av rösterna.
Att de borgerliga partierna och deras
uppdragsgivare nu säger nej till det förslag
om lagfäst pensionering som svenska
folket sagt ja till i en folkomröstning,
en folkomröstning som tillika påfordrades
av de borgerliga partierna, är
ett eklatant bevis på deras brist på respekt
för folkviljan.
Innan jag övergår till att närmare behandla
de borgerliga partiernas ståndpunkter
i tjänstepensionsfrågan vill jag
uppehålla mig vid utskottets förslag beträffande
folkpensionen. Vi inregistrerar
nämligen detta förslag som en delseger
i den mångåriga kamp vi kommunister
har fört för att åstadkomma en
förbättrad folkpensionering och ålderdomsförsörjning.
I det sammanhanget
är det på sin plats att erinra om att vi
en lång följd av år möttes av en kallsinnighet
som var förvånande med tanke
på att alla i riksdagen kände till att våra
åldringar, invalider och änkor i många
tusende fall lider bitter nöd. De borgerliga
partierna, som nu vid högtidliga
tillfällen talar med darr på stämman om
sitt intresse för de gamla, reste då ett
kompakt motstånd mot de blygsamma
förslag till förbättringar som vi i samförstånd
med folkpensionärernas egna
organisationer framställde. Staten hade
inte råd. Det var melodien då liksom
nu från de övriga riksdagspartiernas sida,
då de motsatte sig våra förslag. Då
liksom nu offrades utan betänkligheter
miljardbelopp till det militära slöseriet.
Det hade man råd till men inte att ge
våra åldringar, änkorna och barnen
17
50
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
trygghet till sin existens. Det tog åtskilliga
år innan de borgerliga upptäckte
att frågans lösning var ofrånkomlig, och
att det var riskabelt att uppträda som
stenåldersmänniskor i denna viktiga sociala
fråga.
Det förtjänar framhållas att folkpartiet,
som hade tagit frågan om bevarandet
av pensionernas köpkraft eller den
s. k. värdebeständigheten på entreprenad
och sökt framställa sig som initiativtagare
i denna fråga, ända till år 1946
uppträdde som konsekvent motståndare
till våra framstötar i syfte att upprätthålla
folkpensionernas köpkraft. Redan
år 1940 motionerade vi om indextillägg
på folkpensionerna. År efter år upprepade
vi därefter kravet på dyrtidstilllägg,
men folkpartiet befann sig alltid
bland dem som motsatte sig detta krav.
Större värde hade inte folkpartiets intresse
för bevarandet av pensionernas
köpkraft. :
Det var precis samma förhållande i
med frågan om slopandet av inkomstprövningen
på invalidpenqionerna. i
Även den frågan söker folkpartiet nu
ta på entreprenad och överbjuda regeringsförslaget.
Men då vi under 1
årens lopp upprepade gånger motio- 1
nerade om slopande av den kränkan- ]
de inkomstprövningen för invaliderna,
var folkpartiet i främsta ledet bland :
dem som motsatte sig förslaget. Vi no- ]
terar emellertid nu med tillfredsstäl- ]
lelse att det borgerliga motståndet un- 1
der omständigheternas tryck har brutit j
samman beträffande folkpensioneringen,
och att därför ett i det väsentliga en- j
liälligt utskottsutlåtande ligger på riks- j
dagens bord beträffande denna del av ,
pensionsproblemet.
Vi har tidigare anslutit oss till rege- 1
ringens förslag i frågan, och vi note- ;
rar med tillfredsställelse att utskottet 1
har bättrat på förslaget i syfte att bättre j
trygga de efterlevandes utkomst vid fa- \
miljeförsörjarens bortgång. Jag tillåter 1
mig emellertid betvivla, att de borger- ]
ligas medgörlighet beträffande folkpen- t
sionshöjningarna och deras hastigt påkomna
iver att överbjuda regeringsförslaget
när det gäller familjepensionerna
har uteslutande ädla motiv. Deras frenetiska
motstånd mot en lösning av
tjänstepensionsfrågan på lagstiftningens
väg tyder inte på något mera djupgående
intresse för en verklig förbättring av
åldringarnas och de efterlevandes problem.
Under sådana förhållanden går
det givetvis an att kosta på sig en viss
generositet i fråga om folkpensioneringen,
ty det är ju uppenbart att ju
större denna del blir, desto billigare
kommer arbetsgivarna undan med den
tilläggspensionering, som förr eller senare
blir ofrånkomlig.
Anledningen till de borgerligas överbudspolitik
i detta fall vilar utan tvivel
på en mera materiell än ideell bas, den
nämligen att skydda sina uppdragsgivares
intressen. För vår del accepterar vi
självfallet de höjningar som föreslås av
utskottet, samtidigt som vi är övertygade
om att tilläggspensioneringen i den
form som föreslås av utskottet skall bli
verklighet, om inte annat så genom ett
nyval, och därmed ytterligare stärka
familjeskyddet, en sak som de borgerliga
genom sitt nejsägeri söker förhindra.
I linje med de borgerligas motstånd
mot en vettig lösning av pensionsfrågan
ligger deras krav på att det kommunala
bostadstillägget skall avvecklas i snabb
takt. Folkpartiet söker som vanligt manövrera
och framhåller de inkomstprövade
bostadstilläggen som hämmande
för utvecklingen av påbyggnaderna av
folkpensioneringen. Högern vill ha ett
omedelbart principbeslut om deras avveckling
så snabbt att de minskas med
två tredjedelar av de framtida höjningarna
av folkpensionerna, och centerpartiet
nöjer sig inte med det uttalande majoriteten
gjort i utskottet utan vill ha ett
uttalande, som är mera bindande beträffande
bostadstilläggen. Attackerna
mot de kommunala bostadstilläggen riktar
sig mot de hundratusentals folkpen
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
51
sionärer, som helt eller delvis är beroende
av folkpensionen för sin utkomst.
Ett slopande av bostadstilläggen
betyder att folkpensionärer med de
svåraste försörjningsproblemen får betydligt
mindre av pensionshöjningarna
än vad de får, som inte är i behov av
särskilda tillskott till sin försörjning.
Låt mig här ta ett exempel. Det förutsättes
att folkpensionerna under tioårsperioden
1958—1968 skall stiga till 3 600
kronor för ensamstående och till 5 400
kronor för äkta makar. Från år 1960
skall man enligt högerns förslag avräkna
två tredjedelar av bostadstilläggen från
de föreslagna höjningarna. Det betyder
att en ensamstående folkpensionär av
de 1 300 kronor, som han skall få i förhöjningar
under tioårsperioden, får vidkännas
en minskning av sina bostadstillägg
med i runt tal 865 kronor. Hela
behållningen av de framtida pensionshöjningarna
blir sålunda 435 kronor.
Så vill högern behandla de sämst ställda
folkpensionärerna — men man har ingenting
emot att en person med exempelvis
50 000 kronor eller mera i inkomst
skall få pensionsförhöjningarna
ograverade.
De båda andra borgerliga partierna
är också ute i samma syfte och vill ta
från de folkpensionärer, som har det
sämst ställt, deras bostadstillägg. Motiveringen
är att folkpensionshöjningen
nu blir så betydande, att den skall räcka
till för försörjning. Men har månne de
borgerliga partiernas förespråkare salt
sig in i vad deras förslag innebär? Man
får väl förutsätta att de vet vad det
handlar om.
Deras energiska krav på likvidering
av bostadstillägget innebär, att stora
grupper av folkpensionärer får mindre
i pension om tio år än vad de bar i
dag. I Stockholm kan nu en ensamstående
folkpensionär med kommunala
bostadstillägg komma upp till en sammanlagd
pension av 4 325 kronor om
året och två makar till 5 806. Den ensamstående
pensionären i Stockholm
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
kan alltså få 725 kronor mera om året
än vad de borgerliga vill ge honom om
tio år. För två makar kan det bli 400
; kronor mera än de borgerliga vill ge
dem om tio år. I Göteborg kan en eni
samstående få 3 970 kronor eller 370
t kronor mera om året och två makar
5 470 kronor eller 70 kronor mera om
året. Det är att märka att dessa pensioner
i allmänhet är skattefria. Jag frågar
) herrar Ohlin, Hjalmarson och Hedlund
) eller dem som i deras ställe gitter sva
)
ra, om de tror att de kommer att tagas
i på allvar, när de vill avveckla bostadsi
tilläggen under sådana förhållanden,
r och jag frågar: Hur är det egentligen
7 med det mycket omtalade intresset från
herrarnas sida för ålderdomsförsörj
ningen,
när man kan ställa dylika krav?
Ja, sådan ter sig de borgerligas giv i
ä folkpensionsfrågan i verklighetens ljus:
ge med den ena handen och ta tillbaka
samma och mer till med den andra
i handen, eller såsom beträffande deras
överbud i familjepensionerna: bjuda
men låta andra betala. De vill nämligen
att deras överbud i sin helhet skall be*
kostas genom höjda folkpensionsavgifter.
a Härmed är jag inne på frågan om fia
nansieringen av folkpensionerna. Vår
t principiella uppfattning i denna fråga
är, att de sociala förmånerna bör finan1
sieras som alla andra statsutgifter,
a d. v. s. över statsbudgeten och inte gee
nom särskilda avgifter, som man avkrä1
ver de förmånsberättigade själva. En
1 finansiering avgiftsvägen är för övrigt
t att jämställa med en indirekt beskattning,
som drabbar de lägsta inkomstg
tagarna hårdare än de högre. Det bör
a erinras om att då avgiftssystemet första
e gången infördes, motiverades det med i
i huvudsak psykologiska skäl. Nu synes
den enda motiveringen vara statsfinan
a
siella skäl. Men denna motivering förtjänar
knappast beteckningen motive
ii
ring. Det måste nämligen vara staten
likgiltigt ur finansieringssynpunkt, om
a den använder skattevägen eller avgifts -
52
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fin.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vägen. Skillnaden är ur denna synpunkt
endast den, att avgifterna erläggs under
en annan rubrik på skattsedeln än
de direkta skatterna. Däremot är det
inte likgiltigt för skattebetalarna, hur
finansieringen sker. Om den sker avgiftsvägen,
drabbar den med avsevärt
större tyngd de lägre inkomsttagarna,
än om finansieringen sker skattevägen.
Redan nästa år skall enligt förslaget tagas
ut fyra procent på den taxerade
inkomsten för både gifta och ensamstående.
Det betyder för en taxerad inkomst
på 10 000 kronor en årlig avgift
av 400 kronor. På en inkomst av 15 000
kronor blir avgiften 600 kronor. År 1961
förutsätter man, att avgiften för 10 000-kronorsinkomsten skall bli 500 kronor
och för 15 000-kronorsinkomsten 750
kronor. Man utgår vidare från att den
skall ytterligare stiga till sex procent,
och då blir avgiften respektive 600 och
900 kronor om året.
Detta är — och det måste väl var och
en erkänna — orimligt tunga bördor,
som man lägger på de lägre inkomsttagarna.
Plur ser det då ut för de större inkomsttagarna?
Ja, alla vet att avgifterna
är maximerade att utgå vid högst 15 000
kronors inkomst. En inkomsttagare med
exempelvis 50 000 kronor eller 100 000
kronor eller mera erlägger inte större
avgifter än den som har 15 000 kronor
i inkomst.
Ja, man bör sannerligen inte förvåna
sig över att herrar Ohlin, Hjalmarson
och Hedlund så förälskat sig i avgiftssystemet,
att de hävdar att praktiskt taget
all socialvård bör finansieras genom
avgifter. Däremot är de paniskt
förskräckta för att arbetsgivarna skall
erlägga avgifter till finansiering av tjänstepensionen.
Detta är naturligtvis ologiskt
men fullt förklarligt med hänsyn
till vilka intressen de företräder. Vi har
i en motion vänt oss emot denna form
av finansiering och yrkat avslag på regeringens
proposition. Vi vänder oss
däremot inte mot de avgifter, som nu
utgår, utan endast mot de föreslagna
höjningarna. Samtidigt anser vi, att frågan
om avgiftslindring för gifta makar
bör genomföras.
Som avslutning på denna min behandling
av förslaget i folkpensionsfrågan
vill jag uttala tillfredsställelse med att
vår motion om höjning av blind- och
vårdtillägget beaktats i utskottet därhän,
att dessa tillägg höjes redan den 1 juli
i år med 200 kronor vardera. Vi hoppas
att den planerade utredningen i saken
skall leda till att dessa tillägg ytterligare
förbättras.
Härefter vill jag övergå till frågan om
tjänstepensionen eller tilläggspensionen.
Flera av de ändringar som föreslagits i
propositionen i förhållande till pensionsberedningens
förslag kan vi hälsa
med tillfredsställelse. Den viktigaste är
att småföretagare, bönder och andra
icke obetydliga kategorier av förvärvsarbetande
personer nu kommer i åtnjutande
av tilläggspension på goda villkor.
Enligt förslaget kan en ensamstående
företagare med en taxerad rörelseinkomst
på 13 000 kronor vid 67 års ålder
erhålla en pension, som tillsammans
med folkpensionen på 3 600 kronor utgör
7 200 kronor om året. Om även hans
hustru är pensionsberättigad, blir pensionen
sammanlagt 9 000 kronor.
Om rörelseinkomsten är — för att ta
ett annat, litet högre liggande exempel
-— 28 000 kronor, blir den sammanlagda
pensionen för en ensamstående 13 200
kronor och om hustrun är pensionsberättigad
15 000 kronor.
Avgiften beräknas på endast två tredjedelar
av den taxerade nettoinkomsten
mellan 4 000 och 30 000 kronor. För en
sådan inkomst av 10 000 kronor blir avgiften
120 kronor år 1960, 160 kronor
år 1961, 200 kronor år 1962, 240 kronor
år 1963 och 280 kronor år 1964. Det
måste vara för alla uppenbart, att ingen
privat eller s. k. frivillig försäkring kan
anskaffas till detta rimliga pris. Endast
en statligt organiserad och garanterad
försäkring kan ge småföretagare, bönder
och andra självständiga företagare
Nr 17
53
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
en trygghet på ålderdomen till så rimliga
avgifter. Lika väl som vi inför pensionsberedningens
förslag beklagade att
företagare och självständiga yrkesutövare
utestängdes från tjänstepensioneringen,
hälsar vi nu med tillfredsställelse att
de inordnas i tjänstepensioneringen.
Regeringsförslaget innehåller emellertid
en eftergift beträffande utträdesrätten
som kan vara diskutabel. Vi anser
oss dock kunna acceptera förslaget om
rätt till utträde på vissa bestämda villkor.
För de borgerliga, som bedrivit en
högröstad propaganda om »tvångspensionering»,
borde det vara svårt att upprätthålla
legenden om »tvång», sedan
regeringen gått med på att organisationer
kan stå utanför den lagstadgade
pensioneringen, om anmälan därom sker
vid systemets start och vissa villkor
uppfylles som tryggar tjänstepensionering
på annat sätt men enligt i stort sett
samma principer som gäller för den
statliga pensioneringen. Att sedan de
borgerliga framhärdar i sin förkunnelse
om »tvångspensionering», är ingenting
att förvåna sig över. De tycks ha manövrerat
in sig i positioner som de har
svårt att lämna.
Vi är sålunda överens i allt väsentligt
med propositionens innehåll och ger
vårt erkännande åt den avvisande hållning
regeringen och utskottet intagit
gentemot försöken från de borgerliga
partiernas företrädare att rubba de
grundläggande principerna i pensionsberedningens
förslag. Däremot är vi inte
ense med regeringen om höjningen av
basbeloppet för beräkning av den årliga
tilläggspensionen från 3 000 kronor
till 4 000 kronor. Denna höjning medför
flera nackdelar i förhållande till pensionsberedningens
förslag om 3 000 kronor
som basbelopp. För det första ökas
kretsen av dem som utestänges från
tjänstepension och får nöja sig med endast
folkpension. För det andra uppnås
pensionsnivån på 65 procent endast
för en inkomst på 6 000 kronor, medan
den för de vanliga arbetarinkomsterna
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
stannar vid i runt tal 64 procent. För
det tredje och kanske viktigaste går förtjänsten
av basbeloppets höjning till arbetsgivarna,
som därigenom slipper billigare
undan med avgifterna. Dessa
kommer enligt förslaget att beräknas på
ett lönebelopp som är 1 000 kronor
mindre per arbetare än enligt pensionsberedningens
förslag, en icke obetydlig
vinst för arbetsgivarna, vilken framkommer
genom de sänkningar av arbetsgivaravgifterna
som föreslås i propositionen.
Vi har i motioner vänt oss
mot denna del av regeringsförslaget och
yrkat, att den av pensionsberedningen
föreslagna gränsen för basbeloppet skall
fastställas. Vi stöder oss därvid på folkomröstningsresultatet,
som enligt vår
mening utgjorde ett godkännande av det
av pensionsberedningen föreslagna basbeloppet.
Jag anser mig i detta sammanhang
också böra beröra en annan mycket viktig
fråga, nämligen frågan om de statsoch
kommunalanställdas pensioner. Det
bör noteras med tillfredsställelse att regeringen
träffat en uppgörelse med
statstjänarnas topporganisationer för en
lösning av denna fråga. Jag förutsätter
därvidlag att uppgörelsen för statstjänarna
skall följas av en liknande uppgörelse
för de kommunalanställda. Uppgörelsen
för de statsanställda, som nu
är i aktiv tjänst, är acceptabel och ger
i åtskilliga fall en god förstärkning till
de statliga pensionerna. Dessutom ges
garantier för att vid en övergång till
det allmänna pensionssystemet bruttometoden
kommer alt tillämpas, d. v. s.
att den högsta pensionen skall gälla vid
en övergång.
Vidare innebär uppgörelsen — och
därmed tillgodoses ett gammalt krav
att statstjänarna skall kompenseras för
de folkpensionsavgifter de skulle få erlägga.
Det är att hoppas att den riksdag,
som efter nyvalet skall avgöra denna
fråga, får en sammansättning som
garanterar alt riksdagen godtar uppgörelsen.
På de borgerliga partierna kan
54
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fin.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
man inte lita i pensionsfrågor. Det visar
deras nejsägeri när det gäller arbetarnas
pensionering. Ett återställande
av arbetarmajoriteten i riksdagen är
den säkraste garantien för att statstjänarnas
pensionsuppgörelse blir godkänd
här i riksdagen.
Emellertid ger denna uppgörelse
ingenting av nämnvärda förbättringar
åt de statstjänare som redan gått i pension.
De är helt utestängda från uppgörelsen,
trots stora ansträngningar från
statstjänarnas förhandlare att få dem
med i densamma. När regeringen visat
sig så vidsynt beträffande den allmänna
pensioneringen, finner jag det vara befogat
att den också hade visat större
generositet i fråga om de nuvarande
cirka 50 000 statspensionärerna. Den
frågan ämnar vi emellertid återkomma
till när propositionen skall behandlas
här i riksdagen.
Frågan om tjänstepensionen står nu
inför riksdagens avgörande. Mot förslaget
har borgarpartierna, som jag tidigare
nämnt, samlat sig på en enhetlig
front. Centerpartiet och högern avvisar
kategoriskt varje tanke på en tilläggspension
utöver folkpensionen.
Högern säger nej av principiella skal.
Den motsätter sig i allmänhet även de
blygsammaste reformer, och den har ju,
som vi alla bevittnat vid de två senaste
årens riksdagar, beträtt den sociala
nedrustningens väg och riktat en central
attack emot hela vår socialpolitiska
byggnad. Högern motsätter sig
dessa reformer på grund av att de anses
betyda ett ingrepp i dess uppdragsgivares
penningpåsar.
Centerpartiet, som ingenting har emot
att sitta i »farbror statens knä» när det
gäller jordbrukets intressen, vänder sig
mot tjänstepensioneringen därför att
partiet anser — jag citerar ur reservationen
— »att den enskilde själv i första
hand måste ha ansvaret för sin och
familjens försörjning och trygghet».
Folkpartiet slutligen söker upprätta
sitt under folkomröstningen mycket
skamfilade anseende som ett »socialliberalt»
parti med ett förslag som närmast
liknar en »social» hotellrörelse,
där var och en kan löpa ut och in efter
behag, utan hänsyn till rörelsens fortbestånd
eller övriga gäster.
Gemensamt för alla tre borgarpartierna
är emellertid att de uppträder som
frihetens bålda riddare och fablar om
»tvångspensionering», »förmyndarmentalitet»
och liknande därför att regeringsförslaget
vill lösa frågan om ålderdomsförsörjningen
lagstiftningsvägen
och utan halvmesyrer. Jag tänker
emellertid inte syssla med högerns och
centerpartiets hållning i detta sammanhang.
De vill över huvud taget icke ha
någon verklig lösning av pensionsfrågan.
De får väl pröva sin nejsägarlinje
inför valmännen i det förestående nyvalet,
en prövning som säkerligen inte
kommer att utfalla till deras förmån.
Däremot skall jag något behandla folkpartiets
försök att rädda ansiktet efter
nederlaget i folkomröstningen med ett
förslag, som inte är något annat än
linje 3 i ny kapprock.
Först skulle jag vilja framhålla, att
förslaget knappast kan åsättas beteckningen
»folkpartiets förslag» utan att
man gör sig skyldig till falsk ursprungsbeteckning.
För mig är det uppenbart,
att förslaget måste ha utarbetats av försäkringsbolagen.
Det innebär som bekant
att hela förvaltningen av fonder
och pensionsmedel skall handhavas avprivata
försäkringsinrättningar. Men
därtill kommer att förslaget är ett
miscli-masch, som varken kan kallas
frivillig eller lagfäst pensionering. Frivilligheten
anges i svassiga ordalag ligga
däri, att man lämnar åt grupper och
medborgare att själva ordna sin pensionsfråga
som de vill. Med andra ord:
folkpartiet fasthåller vid sin linje från
folkomröstningen, innebärande att det
i första hand skall överlämnas åt parterna
på arbetsmarknaden att träffa
överenskommelse i pensionsfrågan. Den
friheten är, såsom tidigare påvisats och
Nr 17
55
Onsdagen den 23 april 1958 fin.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
här ytterligare bör understrykas, inte
mycket värd. Varje löntagare vet av bitter
erfarenhet hur svårt det är att förniå
oresonliga arbetsgivare att tillmötesgå
ens de rimligaste krav. Ofta blir arbetsgivarnas
godtycke utslagsgivande vid
uppgörelserna. Särskilt då arbetslöslietshotet
står för dörren har arbetsgivarna
stora möjligheter att pressa sin
vilja igenom. Bakom skylten »företagets
bärkraft» har åtskilliga nederlagsuppgörelser
genomdrivits för arbetarna. Arbetsgivarna
har särskilt i arbetslöshéTstider
möjligheter att ställa arbetare och
tjänstemän inför valet att antingen acceptera
arbetsgivarens villkor eller finna
sig i arbetslöshetens hårda lott.
Med frivilligheten är det följaktligen
dåligt beställt i folkpartiets förslag.
Rimliga avtal kan naturligtvis träffas,
men allt talar för att folkpartiet valt
sin nya »frivilliglinje» för att ge arbetsgivarna
möjlighet att krångla sig
undan så billigt som det över huvud taget
är möjligt. Man kan i detta sammanhang
på nytt ställa frågan varför arbetsgivarna
inte tidigare sökt lösa detta
spörsmål och varför de inte under tiden
mellan folkomröstningen och detta
riksdagssammanträde gjort några ansträngningar
för att träffa uppgörelser
med arbetarna om en anständig pensionering.
Någon lagstadgad pensionering är det
heller inte fråga om. Rätten till tilläggspension
vill folkpartiet lagfästa, men
den rätten finns redan nu genom den
frivilliga försäkring, som existerar i anslutning
till folkpensioneringen. Folkpartiets
förslag ger alla rätt till inträde
och utträde efter behag, vilket är ägnat
att bryta ned hela systemet. Förutsättningen
för att en effektiv pensionering
skall kunna skapas är att en i största
möjliga utsträckning allmän anslutning
äger rum och att organisationen får eu
fast form. Genom den s. k. frivilligheten
i fråga om anslutning och inträde
finns det inga möjligheter, såvitt jag
kan se, att finansiellt genomföra en
tillfredsställande pensionering. Förutsättningen
därför är en allmän anslutning.
I fråga om vem som skall betala avgifterna
för tilläggspensioneringen vrider
sig folkpartiet som ormen i myrstacken.
Något klart besked i denna sak
är omöjligt att utläsa ur vare sig folkpartiets
motion eller reservation. Här
bör folkpartiet sannerligen avkrävas en
deklaration, eftersom det gäller en vital
angelägenhet i hela detta system. Regeringsförslaget
utgår ifrån att arbetsgivarna
skall stå för kostnaderna. Enligt
en förklaring från regeringshåll under
folkomröstningen skall avgifterna
tagas ur bolagens vinster.
Nu frågar jag folkpartireservanterna:
Är det också er mening att arbetsgivarna
skall stå för kostnaderna? Då vi nu
befinner oss inför ett nyval på denna
fråga måste det ligga i allas intresse åt!
ni ger ett klart besked i spörsmålet.
Det går inte att klara sig undan med det
vanliga snorkiga uppträdandet eller genom
att undvika att lämna svar. Varje
försök att undvika ett svar måste tolkas
så, att folkpartiet även härvidlag vill
skydda arbetsgivarnas intressen.
Förslagets materiella innehåll är också
klart underlägset regeringens och utskottets
förslag. Pensionsnivån anges till
omkring 60 procent av genomsnittsinkomsten
under de 15 bästa inkomståren.
Men några som helst garantier för
ens denna pensionsnivå existerar inte.
Regeringsförslaget fastställer en bestämd
genomsnittlig pensionsnivå av 65
procent. Folkpartiets förslag räknar
med 40 arbetsår för full pension. Detta
innebär att dess förslag får sin fulla
effekt först år 2000! Regeringens förslag
begär endast 30 arbetsår för full
pension.
Folkpartiet anser det vara eu »väldig
överkompensation» — herr Wedén använde
uttrycket enorm överkompensation
— att det under en övergångstid
skall krävas endast 20 år för erhållande
av full pension. Men detta betyder ju
56
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, in. m.
att man inte behöver vänta till år 2000
för att få en rimlig pension utan fär
den 20 år tidigare.
Folkpartiet har alltid framträtt med
stora anspråk på att vara familjernas
speciella beskyddare. I sin motion har
partiet emellertid uteslutit alla efterlevande
till löntagare, som inte når en
genomsnittlig inkomst av 10 000 kronor,
från varje som helst rätt till tillläggspension.
I sin reservation har folkpartiet
visserligen gjort en frontförändring
och sänkt gränsen till 5 060 kronor,
men dess motionsförslag visar vart
partiet egentligen syftat med sin aktion
i pensionsfrågan. Och även sedan man
sänkt gränsen till 5 000 kronor blir de
lägre inkomsttagarnas efterlevande missgynnade
i förhållande till regeringsförslaget.
I folkpartiförslaget har basbeloppet
fastställts till 5 000 kronor. I regeringens
förslag är gränsen 4 000 kronor. Folkpartiets
förslag innebär sålunda att
pensionsnivån redan av denna anledning
blir lägre än regeringsförslagets.
Den ytterst betydelsefulla frågan om
värdebeständigheten har behandlats
med lätt hand i folkpartimotionen, även
om behandlingen innehåller en mängd
ord. Det rör sig om mer eller mindre
luftiga spekulationer beträffande möjligheten
att bevara köpkraften på pensionerna
enligt folkpartiets förslag. Så
osäker är man att även herr Ohlin måst
placera sig i farbror statens knä och
påfordra att staten skall gå i spetsen
för tillskapande av en ny form av penningplacering,
nämligen i »värdefasta
obligationer». Tydligen måste man ändå
lita till statens medverkan. Den beprisade
privata företagsamheten i form av
herr Ohlins försäkringsinrättningar klarar
inte saken, vilket för övrigt bekräftas
av det faktum att den av de borgerliga
uppreklamerade försäkringsinräftningen
SPP inte förmått klara köpkraften
på de pensioner som den utbetalar.
Regeringens förslag däremot förutsätter
en fortlöpande värdegaranti enligt
bestämt utformade regler, som alltid
garanterar att pensionerna bevarar sin
ursprungliga köpkraft. Det är regler av
i princip samma innebörd som gäller
för folkpensionen.
Det är för övrigt också uppenbart att
värdebeständigheten endast kan garanteras
av staten. Spekulativa kapitalistiska
försäkringsföretag utgör en mycket
löslig grund för pensionernas värdebeständighet.
Erfarenheten av värdebeständigheten
på livförsäkringar och
liknande andra försäkringar är allt annat
än uppmuntrande. Statens garantimöjligheter
däremot är prövade beträffande
hela vår socialpolitik, och även
om dessa möjligheter inte alltid utnyttjats
på ett sätt som vi exempelvis kunnat
önska, inte minst på grund av att borgarna
rest motstånd eller gjort påtryckningar
på regeringen, existerar de dock
som en tillfredsställande garanti.
Några ord bör också sägas om folkpartiets
kuriösa påstående, att regeringsförslaget
inte ger ett fullgott rättsskydd
eller, med andra ord, inte garanterar
att pensionerna blir bestående i
framtiden. Man kan knappast tro att
detta påstående är framställt på fullt
allvar. Statstjänstemännen, som ju enligt
folkpartiets terminologi är »tvångspensionerade»,
har mig veterligt aldrig
ifrågasatt, att de inte skulle kunna utfå
sina en gång fastställda pensioner, och
det har heller aldrig inträffat något dylikt.
Inte heller folkpensionärerna har
varit oroliga för att staten inte skulle
kunna garantera att de fick ut sina
pensioner. Varje förnuftig människa
måste ju inse, att om någon skall kunna
garantera rättssäkerheten i detta fall,
så är det just staten. Däremot kan man
inte vara så säker på att de privata försäkringsbolag
folkpartiet engagerat sig
för under alla förhållanden kan garantera
oantastligheten hos de pensioner
som de förpliktar sig att utge, även om
dessa pensioner grundlagts genom ett
s. k. premiereservsystem.
Det är uppenbart att staten är den
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
57
säkraste garanten för ålderdomsförsörjningen
liksom för alla andra sociala förmåner.
Det märkliga med de borgerliga
partiernas representanter är att de inte
ifrågasätter statens förmåga då det gäller
vad de kallar det grundläggande ålderdomsskyddet
eller folkpensioneringen,
trots att denna del av pensionen
drar de ojämförligt största kostnaderna.
Man kan ju fråga sig, om det endast
är benämningen på de olika pensionsdelarna
som bestämmer, huruvida rättsskyddet
är effektivt eller ej.
Jag sammanfattar:
Regeringens förslag är det enda tänkbara,
om man vill åstadkomma en effektiv
lösning av frågan om ålderdomsförsörjningen.
Det garanterar en anständig
försörjning på ålderns dagar
för alla förvärvsarbetande och invaliderna.
Det ger de efterlevande en rimlig
utkomst under betryggande garantier.
Köpkraften, eller om man så vill
värdebeständigheten, är fast reglerad
med staten som garant — den enda faktor
som kan åstadkomma en säker värdegaranti.
Avgifterna för finansieringen
av tilläggspensionerna skall erläggas
av arbetsgivarna och varken kan
eller får föranleda avdrag på arbetarnas
löner.
Mot detta system väger folkpartiets
dimmiga och mångtydiga förslag fjäderlätt.
Det garanterar ingenting, vare
sig pensionsnivå eller efterlevandes
pensioner. För värdebeständigheten
finns inga andra »garantier» än lösa
spekulationer kring tänkta möjligheter
att med statens hjälp göra fonderna så
räntebärande som möjligt. Folkpartiets
förslag raserar redan från början möjligheterna
att skapa eu fast organisation
genom att det i frihetens grovt
missbrukade namn tillåter vem som helst
att när som helst lämna systemet. Men
i förslaget sägs ingenting om vem som
skall ta hand om dem som vägrar att
tillhöra pensionssystemet och därför
inte kan klara sin egen och sina efterlevandes
utkomst. Och sist men icke
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
minst: folkpartiets förslag synes förutsätta
att arbetarna utöver de med folkpartiets
benägna medverkan våldsamt
ökade folkpensionsavgifterna också
skall betala de avgifter som regeringsförslaget
anser att arbetsgivarna skall
betala. Folkpartiets förslag är, liksom
högerns och centerpartiets förslag, i
realiteten ett klart nej till en lagfäst
pensionering. Det är rätt och slätt linje
3 i ett försök till omkostymering i syfte
att göra det hela aptitligare.
Borgarpartiernas nej till förslaget om
lagfäst tjänstepension är emellertid ett
slag i luften. Ingenting kan hindra att
frågan förr eller senare löses efter de
linjer som uppdragits i regeringsförslaget.
Detta kan inte en aldrig så samlad
borgarfront förhindra. Det är blott
dårarna som bygger dammar av is om
vårarna.
Herr talman! Vi har, som jag tidigare
nämnde, väckt ett par motioner i denna
fråga. Då jag av formella skäl inte
kan yrka bifall till dessa men ändå betraktar
dem som en opinionsyttring, och
då vi för övrigt skall återkomma till
dessa frågor, har jag intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Herr CASSEL (la):
Herr talman! Det som synes ske i det
utstyrselstycke som nu generalrepeteras
här i riksdagen är att en samling
behjärtade män och kvinnor, som uppger
sig vara besjälade av social lidelse
och hänförelse för de betryckta i samhället,
nu på S:t Georgs dag kämpar
för att ge åt var och en lagfäst pension
i proportion till hans tidigare arbetsinkomst.
På den belysta delen av scenen
rider riddaren Erlander i spetsen, följd
av sin nyvunne vapendragare herr Senander.
I djupaste clairobscur på scenens
andra hälft sysslar de borgerliga mörkmännen,
som naturligtvis själva sägs
ha sin pensionsfråga ordnad, och väl
58
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ordnad, febrilt med att utleta varje
möjlighet att hindra de sämre ställda
att få sin rätt. Ärade kammarledamöter,
det är ett uppbyggligt mirakelspel,
något av en regissörstriumf. Så är det
meningen att det skall låta och så kommer
det väl att låta, när den stora socialistiska
orgeln med alla pipor pådragna
under den närmaste månaden
kommer att brusa för fullt ut över landet.
Nå, men verkligheten, hur ser den ut?
Rätt olika. Vad vi har för oss här i
riksdagen är först i tredje hand en debatt
rörande pensionsfrågan.
Först och främst är det ett våldsamt
utspel från den socialdemokratiska sidan
för att med pensionen som baner
slå sig fram till ny majoritet i andra
kammaren och därmed återerövra sin
maktposition. För det andra är det
socialdemokratiens outsläckliga begär
att hos sig koncentrera inte bara den
politiska utan också den ekonomiska
makten. Det tvångssparande som ingår
som en av regeringsförslagets hörnstenar
har just till ändamål att suga upp
det sparande i samhället, som löntagare
och andra inriktar på sin ålderdomsförsörjning,
och ställa det till regeringens
disposition i form av gigantiska
fonder.
Arbetsgivarna betalar, arbetsgivarna
betalar, arbetsgivarna betalar, hette det
i propagandan för linje 1. Inför kritiken
svängde man om och sade: produktionen
betalar. Nu i propositionen låter
det: produktionen betalar via arbetsgivaren.
Varför inte lika gärna
säga rent ut som det är? Varför inte
klart och tydligt tala om för alla, att
pensionen är en del av den totala arbetsersättningen,
den del som utgår efter
den aktiva tidens utgång och att ett
riksdagsbeslut i dag eller i morgon icke
kan lägga en enda krona till den summa
som det i olika branscher kan finnas
utrymme till för total arbetsersättning.
Om snickaren Johansson börjar arbe -
ta på möbelfabriken, när han är 17 år,
och står kvar vid sin bänk tills han blir
67 och i medeltal under dessa femtio
år tjänar 10 000 kronor om året, så
har han tjänat in en livslön på 500 000
kronor. Det låter mycket men är inte
så mycket i själva verket. Vad regeringen
nu vill göra är att i lag föreskriva,
att dessa 500 000 kronor icke
till fullo får utbetalas till Johansson
under hans aktiva tid utan att en viss
del av summan, som regeringen — inte
Johansson — bestämmer, skall betalas
in till staten för att användas för pensioner.
Då frågar vi oss: På vilken grund är
statens anspråk på att få disponera över
Johanssons arbetsinkomst fotad? Uppenbarligen
ingen alls. Vad staten har
rätt att kräva av Johansson liksom av
oss alla andra är, att han skall sörja så
för sin ålderdom, att han inte faller någon
annan till last. Men det har Johansson
redan gjort genom att i hela sitt
liv betala dryga avgifter till sin folkpension
och till sitt efterlevnadsskydd.
Redan det kostar honom 6 1/2 procent
av hans inkomst.
Vi inom högerpartiet tycker alt det
kan vara klokt av Johansson att själv
ordna så, att han får en bättre ålderdomsförsörjning
än den folkpensionen
ger. Men vad vi absolut inte vill, det är
att kommendera Johansson. Skiljelinjen
mellan socialdemokratisk åskådning och
vår samhällssyn är just den, att vi vill
begränsa politikernas makt över individen.
Vi vill någonstans sätta stopp för
statens ingripanden på den enskilda
människans område.
När nu emellertid propositionsförfattaren
utgår ifrån att det är arbetsgivaren
som skall betala, så borde väl
författaren i första hand talat om för
oss vilka arbetsgivarna är. I den allmänna
propagandan föreställer man sig
arbetsgivarna som en serie stora rika
bolag som man tänker sig skall kunna
belastas ungefär hur som helst utan
att det händer något, men i realiteten är
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
59
det ju så, att ett mycket stort antal löntagare
är anställda i små företag, hos
hantverkare, jordbrukare och köpmän.
Om nu dessa arbetsgivare belastas med
pensionspremier som de inte tidigare
behövt räkna med, finns det utrymme
för dessa nya kostnader i deras kalkyler?
Har man t. ex. sökt räkna fram
den kostnadsökning pensionspremierna
innebär för produktionen av ett kilo
mjölk eller ett kilo smör? 1947 års jordbruksbeslut
innebar ett bestämt löfte
att i jordbruket sysselsatta skulle få
inkomst och levnadsförhållanden likvärdiga
med motsvarande gruppers i industrien.
Det löftet betraktar vi inom
högerpartiet som bindande. Men då kan
man inte förfara på det sättet, att man
å ena sidan visar sig tämligen likgiltig
för jordbrukarnas möjligheter att få
sina små företag att gå ihop och att lämna
en hygglig försörjning och å andra
sidan lägger på dem bördor som de inte
mäktar bära. Finns det för jordbrukare
och andra småföretagare inte utrymme
i kalkylen för högre kostnader, så betyder
de nya åläggandena ingenting annat
än att företagaren för att kunna
klara de nya pålagorna tvingas pressa
ned sin egen levnadsstandard. I ett mycket
stort antal fall innebär det, att man
omöjliggör för företagaren att pensionera
sig själv och sina anhöriga.
Man begär ytterligare av dessa företagare
av olika storleksordning, att de
varje år under systemets uppbvggnadstid
för fonderingsändamål skall inbetala
en betydande summa. Detta skall ske
för att kompensera, som det beter, det
sparandebortfall som uppkommer därför
att löntagaren i fortsättningen inte
på samma sätt som hittills kommer att
spara till sin egen ålderdomsförsörjning.
Tanken skulle alltså vara att den,
som dag efter dag strävar för alt få ett
litet företag att gå ihop och som ofta
själv har svårlösta kreditfrågor att brottas
med, utöver allt annat skulle åläggas
ett tvångssparande för statens räkning.
Så är regeringsförslaget tänkt,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
och det har utskottsmajoriteten utan
; att blinka accepterat.
Som jag redan tidigare har hävdat
l blir det för det stora antalet löntagare
: så, att de själva får betala sin tilläggs
i
pension. Men låt vara att det kan finnas
fall där pensionspremierna innebär,
i att den totala arbetsersättningen stiger
i och blir större än den eljest skulle vara.
> Det finns ju branscher där arbetsgivaren
är för svag som förhandlingspart
5 för att hävda den riktiga principen, att
i pensionskostnaden är en del av lönen.
Så kan särskilt bli fallet bland de mindre
företagarna, som inte har kraft att
i tillvarata sina intressen gentemot stora
i och mäktiga fackorganisationer. Om
i företagaren då är i den situationen, att
han kan vältra över kostnaderna på
i konsumenterna, får vi allesammans vara
med om att betala pensionsavgifterna i
a stigande priser och dyrare varor. Det
e får folkpensionärerna också göra, som
e icke har någon som helst chans att
e själva få tilläggspension, och även andra
icke löntagare, som inte har råd till det.
Men hur går det för de andra småföa
retagarna, de som inte har möjlighet
a att övervältra sina kostnader på kon
"
sumenterna? Jag tänker t. ex. på hanta
verkare, som behöver få mera betalt för
sitt arbete för att kunna täcka sina nya
kostnader men som möts av kundens
svar: Nej, skall det bli så dyrt, så bryr
e vi oss inte om det utan klarar arbetet
>- själva. Regeringen talar ständigt om sitt
l- intresse för den mindre företagsamhee
ten när den sortens tal inte förbinder
•t till någonting utom möjligen till vissa
statsbidrag. Däremot tycks intresset för
e att verkligen tänka igenom hur småföre
it
tagarna har det ute i sina verkstäder
j- eller på sina gårdar inte vara särskilt
i, stort. Men, herr talman, den mindre fö
t
retagaren, hantverkaren, köpmannen
a och jordbrukaren är ingen abstrakt
;- figur på ett museum. Ilan är en män
;-
niska som vi andra med verkliga be
:-
kyminer och svårigheter, ofta i hård
t, kamp för sin existens och för sina möj -
60
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ligheter att leva vidare. Också han har
rätt att leva bättre.
Men nu till nästa egendomlighet hos
regeringsförslaget. Om en agent för ett
försäkringsbolag kommer till er där
hemma för att sälja en försäkring, så
lämnar han väl klara besked på vad
den försäkringen skall kosta. Ja, men
det gör inte regeringen. Sedan den sökt
intala sina kunder — den stora allmänheten
— att kunderna slipper betala
premierna, fortsätter regeringen på den
inslagna vägen genom att hålla tyst med
vad försäkringen kommer att kosta.
Detta sätt att skaffa sig växlar, som man
låtit folk teckna på in blanko och å vilka
man själv senare fyller i växelbeloppet,
har varit aktuellt på senare tid
men borde inte förekomma i detta allvarliga
sammanhang. Vi får av propositionen
veta vad systemet skall kosta
under uppbyggnadstiden de första fem
åren men inte vad det skall kosta när
det blir färdigt. Att det då skall medföra,
att varje anställd här i landet utöver
sina skatter till stat och kommun
och de 6,5 procent han kommer att få
betala till folkpensioneringen också
skall lämna ifrån sig 10 procent eller
mer av sin avlöning till tilläggspensioneringen,
det vill man hålla tyst med
tills riksdagsbeslutet är fattat och valet
är över. Hur stort skall tvångssparandet
bli, 20, 30, 40, 50 eller 60 miljarder?
Det får vi inte veta nu. Vi skall skriva
på först.
Orkar vår samhällsekonomi med allt
detta? Vad får det för verkningar på
våra konkurrensmöjligheter gentemot
utlandet, på penningvärdet, på våra
företags kapitalförsörjning? Sådana futiliteter
hinner vi inte befatta oss med
nu. Vi kan inte avvakta resultatet av
den utredning som pågår. Alltid blir det
väl någon råd. Besluta bara, lita på
ledningen!
Enligt departementschefen är det med
obönhörlig logisk konsekvens visat, att
endast fördelningssystemet kan komma
i fråga när det gäller att skapa ett vär
-
desäkrat försäkringssystem som snabbt
lämnar utdelning i form av pensioner.
Ett premiereservsystem skulle vara
klart underlägset både i fråga om värdesäkerhet
och snabbhet. Låt mig börja
med frågan om snabbheten.
I ett premiereservsystem får man ut
vad man betalat plus ränta, och därför
tar det ovillkorligen tid att bygga upp
en pension av någon storleksordning.
I ett fördelningssystem är myndigheterna
obundna. Där kan de stipulera att
pensioner av bestämd storlek skall utgå
omedelbart. Detta gör man också, och
det utan all småaktighet och knussel.
Det är, sägs det, rättvist att de som varit
med om att bygga upp vårt välstånd får
en ordentlig tilläggspension. Får jag då
fråga: Är det bara de människor, vilka
har chans att komma in i ett obligatoriskt
tilläggspensionssystem, som har
varit med att bygga upp vårt välstånd?
Har alla de som råkar vara för gamla
för obligatoriet, alltså som nu är 65 år
eller däröver, förslösat sitt liv på lättja
och flärd? Har alla som nu är folkpensionärer
inte uträttat någonting? Vad
finns det för rimliga skäl att dela upp
äldre människor i kategorier: en som
får presenter och en som blir utan? Då
svarar man på regeringshåll: »Ja, men
de äldre folkpensionärerna får ju bättre
folkpension.» Får vi inte alla detta?
Måste vi som är litet yngre avstå från
den förbättrade folkpensionen för att få
tilläggspension? Nej, inte alls. Vi får
utan några extra prestationer denna förbättrade
folkpension ovanpå den andra
pensionen.
Det har här redan påpekats att man
ger mest till dem som nu har 20 år kvar
till pensionsåldern och att de får mera
ju högre inkomster de har haft. Vilka
»man» är det som ger dem detta? Inte
vi som är samlade här i kammaren. Vi
tillhör ju alla den generation som tar,
inte den som ger. Trots allt vad utskottsmajoriteten
säger om nödvändigheten
att frigöra sig ifrån betraktelsesätt
som hör hemma i ett premiereservsy
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
61
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
stem, måste det för envar, som över huvud
taget vill fundera på saken, stå alldeles
klart att överkompensationen inte
kommer att ramla ned som manna från
himlen, utan att den måste betalas av
någon. Denna »någon» är inte här närvarande.
Han eller hon är endera ännu
inte född eller för liten för att göra sin
röst hörd. Det är på framtida generationers
bekostnad regeringen vill göra
sitt pensionssystem så tilltalande för
den nu bestämmande generationen, att
det skall komma att godtas.
Så till sist värdebeständigheten i fördelningssystemet.
Den säkerheten står
och faller med de framtida generationernas
förmåga och lust att honorera de
förbindelser, som denna riksdag tänker
lägga på dem. Vad vet man om förmågan?
Medan vi känner det som en
ganska tyngande börda att försörja våra
pensionärer, fast vi är sju om varje pensionär,
begär vi att våra efterkommande,
som blir 4—5 om envar av oss, skall
försörja oss långt bättre än vi har förmått
sörja för våra åldringar. Hur skall
det gå till? Hur skall de orka? Och vet
man att de vill ta på sig hur stora uppoffringar
som helst? Utskottsmajoriteten
drar paralleller med statens tjänstemän
och pekar på att deras pensioner
har varit säkra. Parallellerna haltar betänkligt,
ty dessa tjänstemän har avtal
att stödja sig på, som är juridiskt bindande.
Man pekar vidare på folkpensionärerna
och visar, att de har fått indextillägg
när penningvärdet sjunkit. Även
där ligger det helt annorlunda till. För
grundskyddet, som är lika för alla, kan
man räkna med allas solidaritet och offervilja
för att ge de gamla en hygglig
försörjning. Men finns denna solidaritet
och denna offervilja i samma grad i
fråga om tilläggspensioner, då det gäller
förmåner som icke är lika för alla utan
långt högre för somliga än för flertalet?
Herr
talman! Låt mig stanna vid att
fastslå, att det system till tilläggspensionering,
som här lagts fram, inte är
färdigt för riksdagens behandling. Vi
vet för litet om det för att kunna fatta
ett positivt beslut. Vi vet för litet om
den samhällsekonomiska utvecklingen
för att kunna fatta ett avgörande, som
djupt ingriper i varje medborgares personliga
ekonomi och som gör det på ett
sätt som blir bestående långt in på
nästa sekel.
Men även om vi visste allt detta skulle
vi i högerpartiet med all den kraft vi
kan mobilisera avvisa ett system, som
sätter tvånget i den personliga frihetens
ställe.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! När man tänker på förhistorien
till det förslag i pensionsfrågan
som i dag ligger på riksdagens bord,
får man anledning att göra en rad funderingar.
Jag har vid tidigare tillfällen kritiserat
det krav på folkomröstning i pensionsfrågan
som en gång framfördes.
Med eller mot förslagsställarnas förmodan
ledde ju detta krav till ett positivt
beslut. Därigenom kom pensionsförslaget
att få en annan behandling än de
flesta andra frågor. Jag tänker på det
förhållandet att de ansvariga remissmyndigheterna
— och de var rätt
många — inte fick tillfälle att göra sin
röst hörd på samma sätt som vanligen
sker, utan i viss mån sattes åt sidan.
De ganska avkylande yttranden, som
flertalet av dessa remissinstanser avgav,
fick inte den verkan som de borde
ha haft. Den folkomröstning i miniatyr,
som ett remissförfarande egentligen
är, sker ju utan någon politisk påverkan,
och i en så stor och svårbedömbar
fråga som pensionsreformen borde
remissförfarandet tillmätas eu högre
grad av säkerhet vid bedömandet av
frågans olika aspekter än vad som är
fallet med en politiskt infekterad folkomröstning.
62
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
Det var endast en ganska liten procent
av de ansvariga remissmyndigheterna
som vågade ta risken av att rekommendera
en utbyggnad av pensioneringen
i den omfattning som nu föreslås.
Men med hänsyn till den relativt
höga procent av deltagarna i folkomröstningen,
som tog en sådan risk, kunde
regeringen ignorera dessa remissuttalanden
och utan vidare lägga fram det
förslag i pensionsfrågan som man nu
gjort. Om detta förhållande kunde verka
avkylande på den heta åstundan efter
folkomröstningar, som finns på vissa
håll, kanske det alltid vore en vinst,
även om den är dyrköpt.
När regeringen stöder sig på folkomröstningens
resultat, kan den givetvis
ha viss rätt att inte bara räkna med de
45,8 procent av rösterna som avgavs för
regeringens linje, utan också med de
35,3 procent av rösterna som tillföll
folkpartiets och högerns linje. De personer,
som gav sina röster till folkpartiet
och högern, var ju sådana som utöver
folkpensionen ville ha en tjänstepension,
låt vara i en annan form än
regeringen tänkt sig. På detta sätt skulle
regeringen kunna räkna med sammanlagt
något över 80 procent av rösterna.
Men när man nu konstaterar vad som
hänt med den stolta 3:an sedan i höstas,
kan man inte undgå att göra vissa reflexioner.
Herr Ohlin har så att säga
fullföljt sitt ställningstagande från i höstas,
när han tagit det steg närmare obligatoriet
som han tagit, och det bör han
väl respekteras för. Folkpartiets förslag
i pensionsfrågan ligger ju mycket
nära det socialdemokratiska — om det
finns någon skillnad, är det väl närmast
till fördel för folkpartiets förslag. Herr
Ohlin har emellertid mist sin trogne
vapendragare och hjälpreda från i höstas.
Det vore inte förvånande, om herr
Ohlin liksom på sin tid Bellman skulle
känna sig vemodig och säga: »Vem är
som ej vår broder minns, fastän hans
skugga mer ej finns?» Från centerpar
-
m.
tiets sida, herr talman, tycker vi oss
däremot liksom se en skugga bakom vår
rygg. Om man inom högerpartiet tidigare
hade intagit samma position som
nu, hade kanske ställningen varit en
annan. Om vi hade haft så goda försvarare
för den personliga frivilliglinjen
som t. ex. herr Cassel, är det mycket
möjligt att röstsiffrorna hade haft en
annan fördelning. Jag skall nu inte kritisera
denna omvändelse. Man bör väl
respektera den också.
På visst håll beklagar man, att vi
inte kunnat besluta om denna reform i
enighet mellan alla partier. Det är väl
emellertid, som här sagts tidigare, ganska
lönlöst att fördjupa sig i grämelse
däröver. Det har funnits alltför stora
principiella skiljaktigheter mellan partierna
för att det skulle ha kunnat vara
möjligt att komma överens, även om
man har gjort försök. Att därför rikta
en kritik mot något bestämt håll för
att man inte bär vunnit enighet är
ganska obefogat, ehuru sådant har förekommit.
För centerpartiets del anser vi, att
staten inte bör engagera sig längre i
fråga om medborgarnas trygghet på detta
område än till att ge ett lika stort
grundskydd åt alla. En värdebeständig
grundpension av 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för äkta
makar är enligt vår mening en god
ålderspension. Ser man den nämligen
gentemot inkomsttaxeringarna i landet,
får en ganska stor procent av vårt folk
redan genom folkpensionen en relativt
hög pensionsnivå. En betydande del av
de löntagare, som skall erhålla den
extra tilläggspension propositionen förordar,
har redan en väsentligt högre
inkomst än många av dem, som får nöja
sig med folkpensionen och vilkas inkomster
ofta knappast räcker först till
en 5- eller 6-procentig avgift till folkpensionen
och sedan till en premie därutöver
för tilläggsförsäkring. Dessa
människors insats i samhällslivet är
lika väl värd den omsorg, som statsmak
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
63
terna anser sig behöva hysa gentemot
andra och — som jag nämnde — i vissa
fall ekonomiskt bättre situerade. Denna
tilläggspension har därför •— i varje fall
enligt min mening — ganska litet med
socialpolitik att göra. Jag kan inte dela
den uppfattning, som hans excellens
herr statsministern nyss gjorde sig till
tolk för, när han ville räkna in tilläggspensionsförsäkringen
bland andra socialförsäkringar.
Det sociala momentet
i denna pensionsreform är knutet till
folkpensionen, framför allt till familjeoch
invalidpensionen.
Den gamla princip, efter vilken vi
byggt upp en stor del av vår socialpolitik,
nämligen att den anställde anses
ha en otryggare ställning än den privata
företagaren, börjar mer och mer att
undergrävas. Företagaren har visserligen
större frihet att bestämma över sig
själv och sitt handlande, men han löper
i dagens samhälle också en betydande
risk genom det stora kapitalengagemang
som nu krävs. Vinstchanserna
för honom — och det är ur vinsten han
skall ta medel till sin pensionsförsäkring
— kan ibland uppvägas av förlustriskerna.
Vinstchanserna beskärs nu
för tiden också kraftigt av skatterna.
Genom de starka fackorganisationer,
som de anställda i allmänhet nu har,
har de också möjlighet att hävda sin
självständighet och sin rätt. Jag tror att
man har rätt att säga, att samhällslivet
har sammanflätats och människorna
har gjorts så beroende av varandra, att
det ligger i allas gemensamma intresse,
att likställighet i fråga om rätt till arbete
och försörjning kan upprätthållas.
Den högre inkomststandard, som
många numera har uppnått, ger samtidigt
också ökade möjligheter för de flesta
att av eget initiativ sörja för sina intressen
utöver ett tillfredsställande
grundskydd, som bör ges genom samhällets
försorg. Den ekonomiskt starkare
ställningen bör också innebiira en
bättre möjlighet alt tillvarata det personliga
ansvar, som man dock bör ha
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
rätt att kräva av alla medborgare. Rätten
att få ha detta personliga ansvar bör
väl också vara starkare då möjligheterna
därtill ökats.
Man kan därför inte — som jag nyss
nämnde — lägga samma sociala aspekt
på tilläggspensioneringen som på grundpensionen.
Därför har vi också från
centerpartiets sida hävdat den meningen,
att utöver ett tillfredsställande samliällsgaranterat
grundskydd åt alla bör
det ges frihet åt var och en att disponera
sina inkomster som han vill. Enligt
vår mening bör i stället folkpensionen
utökas i fortsättningen — efter
1968 i den mån våra ekonomiska resurser
räcker till och andra förhållanden
talar för att så bör ske. Ja, man kan rent
av ifrågasätta, om inte principen i vår
socialpolitik — allt eftersom inkomststandarden
förändrar den sociala grupperingen
— bör vara, att samhället endast
sörjer för en viss grundtrygghet,
inte bara på detta utan även på andra
områden, och överlämnar åt medborgarna
att i större utsträckning än tidigare
känna eget ansvar för sina intressen.
Statens kollektiva sparande för
medborgarna borde ju logiskt avta med
stigande välstånd. Nu tenderar det att
gå i motsatt riktning.
EU vanligt argument för en tilläggspensionering
är att hänvisa till de statsoch
kommunalanställdas pension. När
dessa människor har pension, säger
man, varför skall inte alla andra ha
det. Enligt min mening kan man inte
utan vidare sätta likhetstecken mellan
stats- och kommunalanställda och anställda
inom den privata företagsamheten.
Stat och kommun har nämligen sin
beskattningsrätt och kan genom den fylla
på inkomsterna om dessa inte räcker
till utgifterna. Den privata företagsamheten
har inte några liknande möjligheter
till kompensation, om en tvingande
lagstiftning åstadkommer större
utgifter än vad inkomsterna räcker till.
Vid normal utveckling inom näringslivet
och samhällsekonomien kommer
64
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sannolikt avgifterna till tilläggspensionen
att i motsvarande grad minska den
kontanta lönen till de anställda, men
vid vikande konjunkturer och minskade
inkomster för företagen kan hela
den lagstadgade avgiften läggas över på
företagen och ytterligare försämra deras
då redan förut försämrade konkurrenskraft.
I viss mån kan givetvis, om
förutsättningar finnes, kompensation
tas ut via varupriserna. Därigenom får
denna kompensation form av en indirekt
beskattning, som i sin tur kan leda
till penningvärdeförsämring. Denna
skillnad mellan allmän företagsamhet
och privat talar för att det inom den
privata företagarsektorn är riktigare
med avtalsreglerad pension utöver
grundpensionen, därest tilläggspension
anses böra utgå, medan i annat fall den
anställde erhåller bruttolön och själv
får sörja för sin tilläggspension.
För någon tid sedan meddelades det
från ett annat land i vår närhet, att parterna
på arbetsmarknaden där enats om
ett flerårsavtal, som innehöll överenskommelse
om såväl arbetstidsförkortning
som pensionering. Borde inte en
liknande överenskommelse ha kunnat
avvaktas även hos oss? En avtalsreglerad
pension blir mera anpassbar efter
de ekonomiska betingelserna och till
olika gruppers önskemål och dessutom
smidigare i sin tillämpning.
Avtalsrätt och avtalsfrihet har ju också
alltid i vårt land varit accepterade.
Det har alltid varit en oskriven lag, att
avtal och löften skall hållas. Jag skulle
kanhända i detta sammanhang säga, att
vad jag nu har sagt om avtalens helgd
gällde avtal på den privata marknaden.
Om avtal mellan statsmakterna och en
viss näringsgrupp är därmed ingenting
sagt.
Den betydande förstärkning av familjepensionen,
som kunnat ske genom
att de olika motionernas krav tillgodosetts,
ger ju en väsentlig tyngd åt folkpensionsdelen.
En änkepension redan
vid 50 års ålder och barntillägg på 1 000
kronor tills barnen är 16 år, såsom vi
föreslår, eller 19 år är ju ur social synpunkt
ganska betryggande och torde
ställa vår folkpensionsreform bland de
främsta som finns. Denna förbättring
av änke- och barnpensionen är ur social
synpunkt viktigare än ålderspensionen,
därför att den avser att täcka behov
som uppstår utan att någon egen
åtgärd kan ha gjorts till skydd för inkomstbortfallet.
Leder den utredning
som begäres om invalidpensioneringen
till motsvarande förstärkningar, vilket
ju är sannolikt, så bör det kunna påstås,
att redan det väsentligt utökade grundskydd
som ges genom folkpensionen gör
en statligt reglerad tilläggspension än
mera överflödig.
Logiken är i varje fall inte stark, då
det framhålles från visst håll, att när
man kunnat enas om en så kraftig utbyggnad
av familjeskyddet, så borde
man också kunnat enas om en påbyggnad
med tilläggspension. Det logiskt
riktiga är väl, att om grundskyddet förstärks,
så förminskas behovet av en påbyggnad
därutöver. Och som jag tidigare
sagt: Den sociala aspekten förminskas
då avsevärt. Den valfrihet, som
enligt vår mening bör finnas för var
och en att disponera sina inkomster sedan
han betalat premierna till detta goda
grundskydd, ökas genom en god familjepension.
Det torde vara många,
som vill förstärka ålderspensionen genom
att skaffa sig värdefasta tillgångar
i t. ex. ett eget hus, ett företag eller i
annan form, hellre än att lägga ned sina
besparingar i en pensionsförsäkring av
denna typ och lita på att de politiska
makthavarna skall väl förvalta detta
sparande.
Det krav på utredning av möjligheterna
att nå ett värdebeständigt sparande
i olika former, som utskottet ställer,
hoppas vi skall leda till konkreta och
snabbt genomförbara förslag. Kan en
sådan värdefast besparing uppnås, är
denna lösning ur många synpunkter
överlägsen en värdesäkring, som är be
-
Nr 17
65
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
roende av lätt växlande politiska ställningstaganden.
Den fråga, som ibland ställes, huruvida
våra samhällsresurser räcker till
en så kraftig ökning av denna del av
vår samhälleliga vård som regeringsförslaget
innebär, möts ofta av invändningen,
att det alltid vid tidigare reformförslag
har sagts, att tillgångarna inte räcker.
När det gällde bostadsförsörjningen,
sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen
m. fl. reformer yppades det i alla
fall inte några större meningsmotsättningar
om de ekonomiska möjligheterna.
Alla dessa stora reformer liksom
folkpensionshöjningen 1946 genomfördes
ju under en period av stigande konjunkturer
i landet och med god produktionsökning
inom näringslivet. Några
farhågor för vikande tendenser fanns
det rimligen inte anledning att hysa vid
dessa tillfällen. Den goda konjunktur,
under vilken vi har byggt upp vår nuvarande
socialpolitik, har haft bestånd
sedan lång tid tillbaka. Ingenting här i
världen är emellertid för alltid bestående.
Även om man vill vara optimistisk och
räkna med ett fortsatt framåtskridande,
kan man inte blunda för att vissa orostecken
nu börjar avteckna sig. Det kan
vara på det sättet, att vi nu står på gränsen
till en period med ett instabilare
underlag för samhällsekonomien än vi
har haft förut. I varje fall tror jag, att
lika mycket talar för att så kan vara
fallet som att det icke är så. Vi får nog
räkna med att om en vikande konjunktur
skulle komma — vilket vi hoppas
inte sker — så kominer en sådan att
sträcka sina verkningar långt in i framtiden,
och därför bör vi enligt vår mening
vänta ett tag med denna extra ti 11-läggsförsäkring och begränsa oss till att
genomföra den väsentligt förbättrade
folkpensionen. Vi måste nämligen räkna
med alt många andra och ökade krav
på samhällets medverkan kommer att
anmäla sig under många år framöver
samtidigt som vi har att bygga ut denna
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
folkpension. Vi löser icke åldringsvårdsproblemet
enbart genom folkpension
eller pensionsförsäkring. Vi måste
också utbygga vårdresurserna kraftigt i
andra avseenden med hänsyn till det
ökade åldringsantalet. Vi behöver vårdhem,
vi behöver sjukhem och vi behöver
personal till denna ökade vård.
De människor, som nu befinner sig i
de produktiva åldrarna och som med
sitt arbete skall försöka bära upp denna
väsentliga förstärkning av folkpension
och åldringsvård, har andra krav på
samhället. De kommer att ställa större
krav på t. ex. utbyggandet av energikällorna
för att åstadkomma den ökade
produktion, vilken skall bära merbelastningen.
Vi behöver förbättrade utbildningsmöjligheter,
förbättrade kommunikationer
m. m. Samtidigt skall vi
också genomföra andra sociala förbättringar
som vi har gått in för.
Utan att vilja framstå som någon
slags svartmålare anser jag dock, att
den sangviniska bild som man ibland
ger om våra framtidsåtaganden bör förses
med ett eller annat penseldrag av
en annan färg. Skulle utvecklingen bli
den, att penningvärdeförsämring utlöses
genom för stora samhälleliga engagemang,
kan det bli svårt att hålla de
löften som man nu så optimistiskt strör
ut. När vi därför från vårt håll stannar
vid att föreslå ett genomförande av
folkpensionshöjningen, är det dels med
hänsyn till den ovisshet som råder angående
samhällets resurser och dels
med hänsyn till det intrång i den enskildes
självbestämmanderätt, som ligger
i tvånget att avstå en viss del av sin
arbetsinkomst till en extra påbyggnad
av folkpensionerna, vilken del han
eller hon kanhända har velat använda
på annat sätt. En sådan sparform, som
försäkringen är, bör vara frivillig. Det
är många människor som vill använda
denna sparform, men man kan ifrågasätta
om det är riktigt att göra den till
ett tvång. Det bör vara vars och ens
ensak att få placera det han eventuellt
5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
66
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
får över av sin inkomst på det sätt, som
han själv anser vara säkrast. På detta
sätt bör man stimulera till omtanke om
framtiden. Detta tar sig uttryck i ett
enskilt sparande i en eller annan form
och det är viktigare än ett tvångsavhändande
av annars tillgängliga inkomster.
Enligt vår mening kräver redan de
ekonomiska konsekvenserna av en folkpensionshöjning
en god utveckling av
samhällsekonomien, och ovisshet råder
om huruvida ekonomiska åtaganden
därutöver bygger på tillräckligt fast underlag.
Det är inte minst med hänsyn
till denna ovisshet, som vi vill gå försiktigare
fram. De löften vi ger åt framtida
pensionärer bör vi försöka hålla.
Det är bäst om dessa löften inte blir så
frikostiga, att en riksdag i framtiden
måste reducera dem. Det är enligt min
mening en dålig tröst, att utredningen
framhåller just denna möjlighet. Vi har
därför den uppfattningen, att försiktighet
nu måhända kan vara en värdefull
försäkring mot misstag i framtiden.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer, som har avgivits
av herr Wahlund m. fl.
I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Kårby (ep), Börjesson
(ep), Onsjö (ep), Wahrendorff (ep),
Björkänge (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep).
Herr SEHLSTEDT (s):
Herr talman! Med herr talmannens
tillåtelse kanske jag får börja med ett
par gratulationer. Den förste talaren i
dag, herr Ahlberg, råkar nämligen i dag
ingå i 67-årsåldern, och han kommer
alltså att mottaga den form av tvångspension,
om vilken vi är eniga. Jag ber
att få gratulera. Sedan tillkommer också
den för herr Ahlberg förtjusande omständigheten,
att han är tjänstepensionsförsäkrad.
Även en annan prominent man i kammaren
fyller i dag år, nämligen folk
-
partiledaren. Jag råkade se dr Filéns
funderingar i Aftonbladet i går om det
öde, som den som är född den 23 april
har att emotse. Det kanske gäller bägge
herrarna. »Det närmaste året kommer
att bjuda på många möjligheter och
glädjeämnen, som ni givetvis skall ta
emot. Men ta det lugnt, lev en dag i taget,
och gör inte upp några önskeplaner
för framtiden. En såpbubbla kan
vara vacker att titta på, så länge den
svävar i luften, men den har som bekant
en mycket kort livstid.»
Mina varmaste gratulationer!
Herrarna har vissa gemensamma
drag. Herr Ahlberg, som ju numera lägger
ned en väldig energi på att utfundera
alla möjliga argument mot den
obligatoriska tjänstepensioneringen,
kanske känner igen ett betänkande som
jag har här — det är Åkessonutredningen
av år 1950, som ju också figurerade
i pensionsutskottet. Där har man
i sju punkter sammanfattat några synpunkter
på frågan om frivillig eller obligatorisk
pension:
1) En sådan anslutning bör möjliggöras,
att tjänstepensioneringen kan
väntas bli mera allmän under en överskådlig
tid.
2) Pensionsförmånerna bör vara skäliga
med hänsyn till arbetstagarens ställning
och levnadsvillkor i övrigt.
3) Gjorda pensionsutfästelser bör säkerställas.
4) Pensionsrättens oantastbarhet bör
upprätthållas.
5) Pensionsförmånerna bör följa förändringarna
i de aktiva befolkningsgruppernas
levnadsvillkor.
6) Ett i görligaste mån enhetligt pensionssystem
bör eftersträvas.
7) Den mot premiereservsystemets
teknik svarande stora fondbildningen
bör om möjligt undvikas.
Till alla punkterna har bifogats kommentarer
om möjligheterna att nå resultat
vid å ena sidan ett frivilligt försäkringssystem
eller ett försäkringssystem,
byggt på premiereservprincipen,
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
67
och å andra sidan en obligatorisk försäkring.
Jag erinrar om detta, eftersom
herr Ahlberg i ett särskilt yttrande för
sin del betecknar en lösning av den
sistnämnda karaktären som önskvärd.
Han biträdde i varje fall vid det tillfället
den av utredningen såsom obligatorisk
betecknade linjen. Jag vet på ett
ungefär vad herr Ahlberg kommer att
säga, men jag tycker han skall få använda
sina egna minuter till att själv
göra det. Jag har bara erinrat om faktum
och konstaterar det avfall, som
herr Ahlberg har gjort från den s. k.
obligatoriska linjen.
Herr Ohlin å andra sidan lär år 1946
ha väckt en motion om frivillig försäkring
på fördelningssystemets grund.
Herrarna har alltså här vissa beröringspunkter.
Jag skall inte fördjupa mig i frågan
om folkpensionen, eftersom vi ju där är
eniga frånsett en del detaljer, som övriga
talare har redovisat. Jag vill bara
ta fasta på en sak, nämligen herr Ahlbergs
bevekande bön, att vi inte skall
konkurrera om äran av beslutet i folkpensionsfrågan.
Jag gör det eftersom
herr Ahlberg i senare delen av sitt anförande
framförde en lång serie självberömmande
iakttagelser om högerns
numera konsekventa linje på folkpensionsavsnittet,
och jag gör det så mycket
hellre som jag tror, att det i denna debatt,
som gäller någonting mer än enbart
folkpensionerna, är nödvändigt att
erinra om att vi har haft andra tider
när det gäller behandlingen av de gamla.
Jag tillåter mig den reflexionen, att omvändelsen
väl ändå är en omvändelse
under bilan och att den sociala make
up som högern företagit helt enkelt har
företagits därför att högern annars
skulle ha haft utomordentligt små möjligheter
att hävda sig politiskt. Det är
med andra ord inte tänkbart att i modern
tid siitta sig emot förändringar på
folkpensionsavsnittet. Men ännu så
länge är det modernt all motsätta sig
tjänstepensioneringen. Jag tror dock,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
även om herrar Erlanders och Wedéns
i avkomma i framtiden vid diskussion
om dessa ting kommer att ha olika mei
ningar, att framtiden sannolikt kommer
att välsigna oss, om vi i lugn och besinning
förmår lösa tjänstepensionsfrågan.
^ Jag skall sedan be att också få säga
1 några ord om änkepensionsavsnittet.
Herr Ahlberg beklagade i sitt anfö’
rande, att utskottet tydligen inte har
haft någon riktig kontakt med verklig1
heten. Denna bristande kontakt skulle
bero på att inkomstprövningen fortfarande
skall tillämpas beträffande dem,
J som nu är änkor eller blir det före
ikraftträdandet 1960. Låt mig här bara
göra ett par erinringar om det avsnitt
på folkpensionssidan, som i utskottet
präglades av påtaglig förvirring och om
i vilket de tre herrarna på den borgerr
liga kanten var invecklade i diskussioner
under någon veckas tid. Jag gör det
a så mycket mer, som herr Wedén i sitt
anförande ville göra gällande, att det
1 är oppositionen som drivit regeringspartiet
att acceptera förslaget om 3 600
i kronor på fullpensionsstadiet 1968, alltså
det förslag som utskottet nu har lagt
fram. Jag vill säga att det inte alls är så
s märkvärdigt om högern och centerpartiet,
som — med all respekt för det int
tresse man på den kanten för dagen har
för tjänstepensionen ■— inte har någon
linje som anvisar en lösning beträffande
t tjänstepensioneringen som kan få allr
män omfattning, har ansett att de ändå
i. bör ha någonting i händerna beträffande
änkorna. Jag noterar dessutom, att vi
e i fråga om änkepensionerna uppnådde
e enighet i den beredning, vars förslag
r legat till grund för propositionen. Man
s var där enig om de 2 700 kronorna i
fullpensionsstadiet, och såvitt jag vet
r har enighet rått på den punkten ända
i- till dess herrarna släpptes ensamma
å med varandra i kampen för tillvaron
å på tjänstepensionsfrågans område. Då
g lossnade det tydligen, så att summan
:, steg till 3 000 kronor.
68
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
För oss har denna sak inte betytt någon
självövervinnelse. Vi har försökt att
bygga upp ett system, som innefattar
änkepension på folkpensionssidan lika
väl som på tjänstepensionssidan. Om vi
accepterar en höjning av folkpensionssidans
änkedel, så är det inte alls svårt
för oss att trappa ned i motsvarande
grad på tjänstepensionssidan. Detta har
också skett, men det har skett på sådant
sätt, att resultatet av utskottsbehandlingen
faktiskt har blivit något
bättre än det som presenteras i propositionen.
Beträffande de delar som gäller behovsprövningen,
vilken man kanske inte
bör förbigå i detta sammanhang, tilllåter
jag mig erinra om att folkpartiet
yrkat att behovsprövningen skall slopas
även för dem som nu är änkor eller blir
det före 1960, att centerpartiet — som i
sin motion framhållit önskvärdheten av
att änkorna får det någorlunda väl ställt
-— har gått över på folkpartilinjen, och
att högern, som yrkat på inkomstprövning,
sprang ifrån den ståndpunkten
och gick över på folkpartiets förslag.
Detta har föranlett en lång rad undersökningar
i utskottet, och jag har ett
intryck av att vi allesammans blev litet
bleka, när vi fick papperen på bor- j
det och såg vilka kostnader som var förbundna
med förslagets genomförande.
I den situationen enades vi om en skrivning,
som innebär att den delen av frågan
skall utredas, så att riksdagen senast
på hösten 1959 kan träffa ett avgörande.
Eftersom herrarna har tagit upp
den frågan här i dag, tycker jag det hör
till god ordning att åtminstone rättvist
skifta ut vad som på denna punkt har j
skett vid handläggningen i utskottet.
Jag skall inte fördjupa mig i herr
Ahlbergs resonemang om tjänstepensionslagstiftningen
som en tvångslag. Vi
ältade det ganska mycket i samband
med folkomröstningen. Vi har sådana
former av lagstiftning på en rad områden.
Det gäller folkpensionen, det gäller
statstjänarpensionerna och de kom
-
munalanställdas pensioner, det gäller
arbetstid, semester, olycksfall och allt
detta som figurerat i debatten, alltså sådana
områden där samhället som kollektiv
träffar ett avgörande, avsett att
gagna medborgarna vid olika slag av
inkomstbortfall eller fördela kostnaderna
mellan medborgarna för ianspråktagande
av gemensamma resurser på ett
någorlunda rättvist sätt.
Om man vill använda ordet tvång och
låta det gå inflation i begreppen frihet
eller tvång, innebär det ingenting
annat än att man vid varje slag av kollektiva
föranstaltanden — antingen det
sker i samhällets eller i organisationernas
regi — skulle kunna använda beteckningen
tvång på det som sker. Detta
tycker jag i princip är oriktigt. De
som har sina tjänstepensioner säkrade
på det ena eller andra sättet, antingen
genom att riksdagen har givit statstjänarna
pensionen eller genom att herr
Ahlbergs organisation har skaffat pensioner
åt sina medlemmar, har fått det
genom kollektiva beslut. De som kommer
in i den ordningen lyder alltså under
dessa kollektiv.
Det är mot den bakgrunden jag tycker
man skall vara litet försiktig med
begreppsbildningen, inte minst med tanke
på att vi nu ändå står i en situation,
som i hög grad faktiskt påminner om de
kollektiva ingripanden, som skett på
andra områden. De människor, som
kommit in i dessa kollektiva anordningar,
välsignar dem i allra högsta grad.
De har också — detta säger jag särskilt
till herr Ahlberg — faktiskt lett till att
privatföretag, som annonserar efter
tjänstemän, mycket ofta är angelägna
om att i sina annonser upplysa vederbörande
om att företaget är SPP-anslutet.
Det är väl ett uttryck för hur allmänt
uppskattade de former av tjänstepension
som vi har i själva verket är.
Sedan kommer jag till ett annat avsnitt,
vid vilket både herr Wedén och
herr Ahlberg uppehöll sig, nämligen
frågan om den s. k. överkompensatio
-
Nr 17
69
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
nen. Herr Ahlberg var själv offer för
det s. k. premiereservtänkandet som
han överförde på fördelningssystemet.
Det innebär ingenting annat än att
herrarna försöker leka med två oförenliga
komponenter samtidigt •— eld och
vatten. Det går inte att tillämpa det ena
systemets teknik och beräkningar på
det andra systemet. Jag måste säga mig,
att det ändå är ganska märkligt, att herr
Ahlberg tillät sig omdömet att regeringens
förslag under de 20 övergångsåren,
när folk växer in i tjänstepensionssystemet,
är att betrakta som arbetarfientligt.
Herr Wedén gick inte så långt, men
jag förmodar att herrarna avser att tala
om både för oss och för opinionen utanför
dessa kamrar, att socialdemokraternas
av fackföreningsrörelsen uppburna
tjänstepensionsförslag är arbetarfientligt,
därför att — med den motivering
som herr Ahlberg använde — arbetarna
betalar den högre pension som tjänstemännen
får. Jag bortser alldeles från
att herrarna i detta sammanhang betraktar
tjänstemännen som mer eller
mindre suspekta objekt för pensioneringen.
Det är för mig oerhört förbluffande
att höra ett sådant resonemang
i synnerhet från herr Alilbergs sida, som
med avseende på tjänstepensionerna
på statstjänarsidan vill att pensionerna
skall följa de anställdas löner och att
pensionerna till och med skall följa
förändringarna på tjänsteförteckningen.
Och så har vi Wallenbergarna! En
hel del kanske tycker det var litet obehagligt
att i varje fall den yngre Wallenbergaren
skall få en tjänstepension,
som betecknas som överkompensation.
Jag förmodar att det är den nyblivne
chefen för Enskilda banken som avses,
vilken förmodligen lär vara väl försörjd.
Vi har ju två bankdirektörer Wallenberg
nu. Den äldre Wallenbrg har
just slutat. Han kommer ju faktiskt med
vårt goda minne att åtnjuta folkpensionen.
Den iir ju lika för alla och även
personer med de högsta inkomsterna
åtnjuter alltså folkpension. Det fanns
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
en tid, då man tyckte det var onödigt,
att de som hade höga inkomster och var
välförsörjda över huvud taget skulle ha
folkpension. Men det har vi ju kommit
ifrån när det gäller folkpensionen. Men
sedan har vi också den yngre Wallenbergaren
— jag är ledsen över att familjen
Wallenberg på detta sätt får passera
revy i riksdagen, men det är inte
mitt fel — som jag förmodar är i 35—-40-årsåldern. Det skulle innebära att
han, om vi genomför denna »tvångs»-tjänstepension, kommer att få lov att
inbetala premieavgifter under minst 20
år, och han kommer alltså att ha betalt
en ganska hygglig del av den tjänstepension
han sedan får. Men det anmärkningsvärda
är ju det förhållandet, att
när ni roar er på Wallenbergarnas bekostnad
sätter ni samtidigt tjänstemannagrupperna
som ni annars omhuldar
i den klass, för vilken inkomstgraderingen
med hänsyn till 30 000-kronorsgränsen
under övergångstiden skulle
bli ett mer eller mindre ohemult bidrag
till försörjningen på ålderdomen.
Jag vill bara i förbigående erinra om
den faktiska omständigheten, att de som
i 67-årsåldern blir pensionsberättigade
har en »statistisk» möjlighet att leva ytterligare
13 år. Jag förmodar att det
med hänsyn till inkomstgraderingen
finns vissa skäl att göra dem, som har
inkomster på upp till 30 000 kronor, delaktiga
av tjänstepensionen. Men det är
kanske inte det väsentliga. Det väsentliga
är att detta är arbetarfientligt, därför
att det är arbetarna som enligt herr
Ahlberg under övergångstiden skall betala
de pensioner som 30 000-kronorskarlarna
får. Jag vet att herr Ahlberg i
utskottet försökt åskådliggöra den s. k.
överkompensationen på svarta tavlan.
Men herr Ahlberg kan väl inte bortse
från det faktum, alt om man delar in
det svenska folket i inkomstgrupper,
blir det så många människor med inkomster
mellan 25 000 och 30 000 kronor,
att deras pensionsavgifter per år
mer än vid räcker till att solidariskt
70
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
betala pensionsavgifterna för dem, som
blir pensionerade inom motsvarande
inkomstgrupp. Den jämförelsen gäller i
stort sett hela inkomstskalan.
Om det nu verkligen skulle förhålla
sig så, att det finns högre inkomstskikt
eller inkomstskikt över huvud taget, vilka
under övergångstiden får ut mer i
pensioner än de har betalat in och som
man alltså kan säga får en favör, så
kanske detta å andra sidan inte är
alldeles orimligt, eftersom de blir pensionärer
efter en produktiv tid, då våra
tillgångar och resurser — herr Cassel
och andra får här säga vad de vill —- har
ökat högst betydligt. Till det kan man
ju säga — och därmed skall jag avsluta
kapitlet Wallenbergarna — att vi
lär ha en skatteskala, som plågar de
rika, och den synpunkten är kanske inte
alldeles likgiltig när man har litet rättvisefunderingar
beträffande de personer
i högre inkomstskikt, som kommer
i åtnjutande av tjänstepension.
Herr Wedén gjorde det ganska lätt
för sig. Jag skall inte ta upp den diskussion
med statsministern som han var
invecklad i tidigare i dag. Herr Wedén
ville nödvändigtvis göra folkpartiets
nuvarande förslag — ta inte fel nu, ni
har ju haft så många förslag! — till uttryck
för en vilja till positiv och konstruktiv
kompromiss; hade socialdemokraterna
velat åstadkomma en sammanjämkning,
så skulle vi kanske i dag ha
nått enighet. Det är klart att vi kan diskutera
vem som bär skulden till detta
läge. Om ni är tre på den andra sidan
som menar att det är vi som bär skulden,
och vi säger att det är ni som gör
det, så är det ingen debatt som är befruktande.
Jag kan inte tänka mig annat
än att de, som varit invecklade i resonemang
kring pensionsfrågan, var och en
får lov att bära sitt ansvar för att det
gått sönder och för att vi nu står i den
situationen, att vi får en riksdagsupplösning
och ett nyval, en upplösning och
ett nyval emellertid, såvitt jag förstår,
på en ur hela den svenska nationens
och dess invånares synpunkt ytterligt
betydande och livsavgörande fråga.
Herr Wedén menar att vi som håller
på lagfästa rätten, alltså den obligatoriska
linjen, egentligen inte har täckning
för de löften som är förenade
med ett obligatorium. Jag skall inte ge
mig in på en debatt rörande det som i
detta sammanhang kanske är det väsentligaste,
nämligen värdesäkringen, eftersom
det finns andra som också har synpunkter
på denna fråga. Jag tillåter mig
bara att göra den iakttagelsen, herr Wedén,
att ni presenterar den svenska riksdagen
ett förslag till lösning av tjänstepensionsfrågan,
som bygger å ena sidan
på sämsta tänkbara grunder i fråga
om fondförvaltningen i fördelningssystemet
och å andra sidan på de mest förmånliga
förhållanden man kan tänka sig
för utbyggande av premiereservsystemet.
Ni har räknat med högre ränta,
värdesäkring av obligationer, värdesäkring
av lån och en mängd ting, om vilka
vi inte vet ett dyft i dag men om vilka
vi kanske dock vågar säga, att de är så
pass väsentliga och svårbemästrade, att
en eventuell lösning av dessa problem
först kan komma fram efter ett antal
år, som sannolikt blir så stort, att man
kommer förbi den tidpunkt då premiereservsystemet
avses skola träda i kraft.
Det förefaller mig ofattbart, om riksdagen
skulle godtaga ett premiereservsystem,
som bygger på så osäkra
grunder.
Herr Wedén förmenar, att om det i
detta ärende går att få bred anslutning
på någon front, så är det i varje fall
inte möjligt att vinna denna breda anslutning
på grundval av regeringsförslaget.
Han är emellertid alldeles säker
på — efter det att folkpartiet har särat
sig från högern och centerpartiet — att
det skall gå bättre att få anslutning till
folkpartiförslaget. Jag går t. o. m. så
långt, att jag presumerar nyvalet genom
att hävda, att den säkra garantien för
att ingenting kommer att ske är en borgerlig
valseger. Efter vad som skett mel
-
Nr 17
71
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
lan herrarna tycker jag att ni bör vara
litet försiktiga med att betrakta er själva
som dem som representerar den hållbara
kompromissen.
Jag vill erinra om att vi, såsom
nämnts tidigare i denna debatt, haft
många och långvariga utredningar i
pensionsfrågan. Herr Ahlberg, som ju
vet att vi hållit på med dessa förberedelser
i åtminstone 10—15 år, tyckte
ändå att riksdagen befann sig i tidsnöd
i dag och att utskottet hade befunnit sig
i tidsnöd. Det ger mig intrycket att alla
liksom gått och kippat efter andan just
nu på grund av att vi står inför en eventuell
lösning av tjänstepensionsfrågan.
De som ingenting vill åstadkomma i
denna fråga kommer sannolikt alltid
att anse att vi befinner oss i andnöd
eller i tidsnöd, jag kan gott säga både
andnöd och tidsnöd.
Folkomröstningen var väl det som
mera definitivt gav upphov till den politiska
infektionens febrighet. Den kom
in i sitt allvarligaste stadium genom
folkomröstningen. Jag tillåter mig här
att göra en repetition, som enligt min
uppfattning är ganska väsentlig för att
få komponenterna på pensionssidan
fullt klarlagda. Centerpartiet visade redan
under folkomröstningen sin motvilja
mot att statsmakterna tog ställning
till de allmänna riktlinjerna för tjänstepensioneringen.
Högern och folkpartiet
samlade sig omkring ett bud, som innefattade
en s. k. frivillighets- och frihetslinje
med huvudsakligt syfte att låta arbetsmarknadsparterna
träffa kollektivavtalsuppgörelser.
De fann stöd hos Arbetsgivareföreningen
eller också fann
Arbetsgivareföreningen stöd hos dem:
treenigheten i budgivningen var så sammansvetsad,
att båda beskrivningarna
har ungefär lika starkt fog för sig.
Svagheten i denna trepartskonklavs
bud var ganska påfallande. Det uteslöt
varje garanti för den verkliga och angelägna
lösningen av ålderdomsskyddet.
Kravet på en sådan lösning har vuxit
i styrka under årens lopp och har med
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
hänsyn till välståndsspridningen och
välståndsutvecklingen alltmer kommit
att te sig som en naturlig och följdriktig
anpassning av resurserna till den
historiskt betingade uppgiften att ge
de gamla en försörjning, som i allt väsentligt
ger dem en standard, i stort
sett motsvarande den de haft under sin
aktiva tid. Det gamla samhället rådde
inte med denna uppgift. Det ville över
huvud taget inte rå med den. Detta sätt
att väga den vanliga vardagsmänniskans
— ursäkta att jag använder detta
omtyckta uttryck — ställning utgör den
grå vardagens urfattiga armodsanklagelse
mot de krumma ryggarnas samhälle.
Mot den tidens glädjelösa armod utgör
redan dagens grundskydd på folkpensionssidan
en social revolution av genomgripande
betydelse. Armodets avgrund
— det är jämförelsens ena pol —
förleder i dag många att betrakta framstegets
innehåll — det är jämförelsens
andra pol — som mer eller mindre acceptabelt.
Men man glömmer att varje
generation fixerar sina framtidsmål utifrån
sina egna betingelser. Det är utgångsläget
för dagens pensionsdebatt.
Och det motiverar den pregnans, med
vilken fackföreningsrörelsen och socialdemokratien
nu fixerar en lösning av
pensionsfrågan, som förenar ålderdomsvälstånd
och pensionernas värdesäkring
som uttryck för den moderna parlamentarismens
centrala strävan att verkligen
i handling omsätta tidens krav om människan
i centrum, även när hon njuter
sin ålderdoms vila.
Det gav trean inga löften om, liksom
den inte heller ansåg det nödvändigt
att sörja effektivt för ett trygghetsskapande
familjepensionsskydd. Ettan däremot
gav på dessa punkter en fullgod
garanti. Och jag erinrar om att ungefär
80 procent av de deltagande i folkomröstningen
uttalade sig för en lösning
av tjänstepensionsfrågan, och av dessa
var majoriteten för linje 1.
Men sedermera har det ju skett nå -
72
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
gonting här: trean har definitivt förolyckats.
Den blev under folkomröstningskampanjen
föremål för ständigt
nya och väldoftande uttolkningar från
huvudmännens sida. Positionsförändringarnas
nervösa ryckighet gav i varje
fall ett besked: trepartskonklavens politiska
del uppfattade redan under folkomröstningen
svagheten i sitt förslag,
ehuru förslaget ändock betecknades som
en habil och tillfredsställande lösning.
I dag existerar inte det förslaget. Både
högern och folkpartiet har backat ut —
högern så definitivt, att den hamnat på
ungefär samma linje som centerpartiet.
Den opinion — och det ber jag att få
understryka — som ju ändå i höstas
satte tilltro till det förslag den röstade
på, befinner sig i den sällsamma situationen,
att de båda politiska grupper,
som begärde dess votum, lämnat både
linje 3 och sina väljare åt deras öde.
I den moderna politiska historien i
detta land är situationen fullständigt
unik. Detta sätt att slåss för vad man
ansåg vara en stor och skön lösning av
tjänstepensionsfrågan och därefter ränna
ifrån praktiskt taget alltsammans, så
att ingenting återstår av det glansnumret,
erbjuder ett studium av de
stora sanningarnas korta liv som offer
på kvartalspolitikens altare. Det utgör
på samma gång ett bidrag till det reella
innehållet i tesen »att lita på» — den
känner väl herrarna på högerkanten
igen.
Dagens båda alternativ, som presenterar
skilda system för en lösning —
propositionen och folkpartiets förslag
— har nu en gemensam nämnare: den
lagfästa rätten. Propositionen bygger
här på linje 1. Folkpartiets förslag bygger
— ja, bygger och bygger för resten,
folkpartiet har ju gjort en kovändning!
I folkpartiets ögon var i höstas linje 1
med sin lagfästa rätt en obeskrivlig
tvångslinje. Den lagfästa rätten avvisades
i princip, och den principen utgjorde
grunden för angreppet mot oss.
Folkpartiet har alltså gjort en kovänd
-
ning — föga elegant, en av de många,
många som skett under den tid vi resonerat
om tjänstepensionsfrågan. Folkpartiets
motion har i de i utskottet förolyckade
avsnitten presenterats i en ny
upplaga i en reservation till utskottsutlåtandet.
Slutresultatet kan man säga
är en fixeringsbild. Man har lagt beslag
på den lagfästa rätten för att åtminstone
förete någon form av garanti och något
som ter sig en smula mer pålitligt än
den garantilöshet som präglade linje 3.
Det är alltså en klar åsiktsförskjutning.
De krav som vi ställt på pensionsreformen
är:
1) att alla löntagare, företagare och
förvärvsarbetande skall tillförsäkras en
tilläggspension av tillfredsställande
storlek,
2) att dylika tilläggspensioner skall
kunna åstadkommas relativt snabbt och
3) att pensionernas värdebeständighet
skall kunna garanteras.
Propositionen föreslår en pensionsnivå,
som motsvarar omkring 65 procent
av de 15 bästa årens inkomst med
en intjänandetid på 30 år, alltså i huvudsak
detsamma som gäller för statstjänarna,
och systemet bygger på fördelningsmetoden,
som innebär att varje
års inkomster täcker varje års utgifter.
När folkpartimotionen presenterades
hette det i de berömmande kommentarerna
i folkpartipressen, att motionen
gåve klart besked om hur försäkringssystemet
komme att fungera. Systemet
påstods representera en harmonisk och
effektiv enhet. (Jag bara noterar alltså.)
Vidare hette det att den lagfästa rätten
tillförsäkrade envar en ordentlig
ålders-, invalid- och familjepension lika
väl som motionen medgav frihet för
olika avtalsområden att variera sina
villkor och för den enskilde, som står
utanför kollektiven, rätten att bestämma
om han skall vara försäkrad eller inte,
d. v. s. rätten att traska in och ut som
i ett väntrum med avseende på tjänstepensionen.
Det var alltså ett hundraprocentigt
Nr 17
73
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
vattentätt system, enligt alla kärleksfulla
beskrivningar. Dessutom borde lagen
ange att pensionsnivån skulle vara 60
procent av inkomsten under de 15 bästa
åren med en 40-årig intjänandetid.
Denna intjänandetid — jag tror att det
var herr Hansson i Skegrie som också
uppfattade saken så — innebär att systemet
om det träder i kraft kommer
att presentera den fullt försäkrade hans
pension någon gång efter år 2000 — en
möjlighet som måste vara oerhört stimulerande
för dagens människor i de
produktiva befolkningsgrupperna! Man
talar om fixeringsbilder och just nu
är väl pensionären en fixeringsbild i
detta förslag, men efter år 2000 kanhända
han hankar sig fram.
Jag skall inte fördjupa mig i diskussionen
om 60-procentsnivån, som skulle
vara lagligt garanterad, .lag vill bara erinra
om det faktum att i reservationen
har man, i varje fall såvitt jag har kunnat
utläsa, alldeles glömt bort att tala
om den lagliga 60-procentsnivån — det
kan ju hända att detta kan repareras.
Men så mycket har vi genom herr Ahlberg
och en del självstudier lärt oss,
att det där med 60-procentsnivån är en
besvärlig historia att ange i lagen. Vi
har nämligen lärt oss att man kan antingen
fastställa pensionsnivån, och då
får man betala de avgifter detta kräver,
eller också får man fastställa avgiften
och då får man uppbära den pension
det blir. Det förra kallas enligt herr
Ahlberg för V-systemet och det senare
för K-systemet; jag har tydligen lärt
mig en del, ty detta kommer jag ihåg.
Däremot är det omöjligt att i lagen
fastställa både pensionsnivån och avgifterna.
Nu ser jag att man via åtskilliga
krumelurer i skrivningen till och
med säger att pensionen inte skall vara
juridiskt knuten till 15-årsgränsen. På
detta sätt har man alltså försökt klara
sig ut ur detta problem. Jag måste säga
att detta är åsiktsförändring nummer 2
som inträffat från mars till april. Det
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
kan gälla ett kvartal eller en månad,
men fort går det.
Familjeskyddet i folkpartimotionen
var konstruerad så att änkepensionen
på folkpensionssidan, d. v. s. 3 600 kronor
efter 1968, skulle utgöra den enda
delen som svarade mot inkomster på
upp till 10 000 kronor. Enligt folkpartimotionen
skulle ingen änkepension utgå
från tjänstepensioneringen för inkomster
upp till 10 000 kronor. Den
förändring som folkpartiet gjort av sitt
förslag i detta avsnitt betingas av att
utskottsförslaget, alltså socialdemokraternas
förslag, genom omräkning har
blivit något bättre än enligt propositionen.
Omräkningen är betingad av de
3 600 i änkepension på folkpensionssidan.
Folkpartiet, som inte ville ge någon
pension åt änkor efter män med en
genomsnittlig årsinkomst på mindre än
10 000 kronor, har alltså nu sett till att
dessa änkor kommer att få det ännu
bättre än enligt utskottets förslag. Hur
kan man förklara sådana här snabba
och ogenerade förändringar mellan motionen
och reservationen?
Det finns emellertid ett villkor. Med
hänsyn till den individuella utträdesrätten,
som gäller för alla utom dem
som ingår i ett kollektivavtal om tjänstepension,
har reservationen lagt till ett
villkor, nämligen att den som vill utträda
ur tilläggspensionen måste ha
medgivande av sin kära hustru för att
eventuellt också kunna utträda ur familjepensionen.
Frihetsprincipen leder
här med andra ord till sådana besvärligheter,
att hustrun måste tillerkännas
rätten att hålla tummen på ögat på sin
man, för den händelse denne hellre
skulle vilja ta avgiften kontant än ordna
sin pension, vilka nu bevekelsegrunderna
därtill än kan vara.
Hustrupension jämställes alltså juridiskt
med fastighetsförsäljning! Låt mig
beteckna detta som nummer 3 och 4 av
ganska kraftiga åsiktsförskjutningar,
varav den fjärde således avser att bli
en lagligt grundad anledning till äkten
-
74
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skapliga tvister som tillägg till tilläggspensionen.
Folkpartiförslaget innehåller också
en obligatorisk sida, nämligen den tjänstepension
som utgår enligt en kollektivavtalsuppgörelse.
Den avtalspensionerade,
fackföreningsmannen, behöver
inte riskera några äktenskapliga trätor
om familjepensionen, ty han har inte
någon rätt att röra sig inom kollektivet;
han sitter där han sitter. Det kan kanske
betecknas som en extra utdelning
på fackföreningsavgiften. Men förslaget
innehåller också en realisationssida,
som avser den icke avtalsbundne enskildes
rätt att stå utanför, även om
han nu har tvånget över sig att underhandla
med hustrun om familjepensionsdelen.
Jag betecknar det som realisation
därför att man bjuder dem
lön i stället för pension, därför att
man i det trygghetssystem som man
vill åstadkomma säljer försäkringsidén
och trygghetsidén för en silverpenning.
Frekvensen på livförsäkringsområdet
av annullationer, friköp, och återköp,
vilka utgör ständiga bekymmer för dem
som sysslar med försäkringsfrågor och
för dem som i försäkringsidén ser både
en materiell och ideell motivering, ger
en antydan om den mänskliga svaghetens
aspekter. Det öppnar också sannolika
perspektiv med avseende på dem
som är unga och som inte sörjer över
de fjärran avlägsna åren. Att lösa en
stor, för de svenska medborgarna livsviktig
fråga genom att bjuda ut trygghetsidén
som en gottköpsvara till förmån
för de snöda slantarna till de aktuella
dagsbelioven borde ur försäkringsvärldens
synpunkt vara en så principvidrig
uppläggning, att den borde
reagera; den har inte gjort det, möjligen
därför att premiereservsystemets
metodik på samma gång ger löften om
delaktighet i den avgiftsrörelse, som här
erbjuder sig. Bakom det på många håll
— men dessbättre icke alla — inom
försäkringsvärlden dokumenterade motståndet
mot propositionens linje avteck
-
nar sig en i och för sig förklarlig oro
för den privata försäkringsverksamhetens
fortsatta arbetsområden, eftersom
en snabb och tillfredsställande lösning
av tjänstepensionsfrågan sannolikt nödgar
den privata försäkringsverksamheten
att överväga en strukturförändring
av genomgripande slag. Försäkringsbehoven
i ett fungerande tjänstepensionssystem
kommer med all sannolikhet att
ändra karaktär.
Jag har noterat de förändringar som
har uppstått från mars till april på ett
par avsnitt. Även på andra avsnitt har
det skett förändringar. Vi har frågat:
Vad sker för den som tillhör försäkringssystemet
individuellt, om arbetsgivaren
inte betalar avgiften och det
inträffar ett försäkringsfall exempelvis
på familjepensionssidan? Vi fick i första
omgången i utskottet det svaret, att
det ordnar sig alltid. I reservationen har
man tvingats erkänna de fataliteter som
kan uppstå. Nu lovar man att kostnaderna
skall täckas av samtliga pensionsförsäkringsföretag,
ungefär på
samma sätt som i fråga om motorfordonsförsäkringen,
via en riskpool, vars
andel i avgifterna icke redovisats och
vars avgifter inte kan diskuteras eftersom
»samtliga pensionsförsäkringsföretag»
ännu så länge inte existerar och
därför uppenbarligen heller inte kan
bedöma halten av de risker, som det kan
bli fråga om.
Men till detta kommer ju också en
annan omständighet, som jag redan
snuddat vid. Den individuella valfriheten
är i grund och botten inte individuell.
Man kan faktiskt skilja mellan
en form av kollektiv valfrihet — den
som gäller för kollektivavtalsanslutna
— och en individuell valfrihet. Den senare
gäller för dem som kommer att stå
utanför avtalen. Det innebär att den
individuella valfriheten, om vilken det
har stått en sådan häftig debatt, endast
kommer att gälla en mycket begränsad
del av den yrkesverksamma befolkningen
— ett påpekande som för övrigt
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
75
SACO:s tidskrift kraftigt understryker.
Någon fullständig individuell valfrihet
i den mening språkbruket avser föreligger
inte. Till detta kommer också det
faktum, att valfriheten har belagts med
två spärrar, dels den som innefattar
hustruns vetorätt och dels den, som avser
att begränsa riskerna för obetänksamhet.
Här har efter motionsförslaget från i
mars varit en mognadsperiod till i april
som har lett till förslaget, att anmälan
om utträde bör bli effektiv först efter
en period på sex månader, och återinträde
skall också förses med en spärr.
Detta gör ju frihetsbegreppen ytterligt
diffusa, efter alla de ansträngda diskussioner
vi har haft om frihetsproblemen
på detta område. Folkpartiet har
haft fullt bestyr med att sätta spärrar
för den obeskurna frihet, som ursprungligen
angavs som den väsentliga principen.
Av principerna finns det en serie
ruinhögar, som säger oss, att med
den brådska skeppen bränts lurar bakom
ruinhögarna en serie principiella
halvmesyrer. Brasorna i särskilda utskottet
knäckte den självsäkerhet, som
till en början omgav folkpartimotionen.
Finns det anledning förmoda att ett parti,
som under årens lopp rusat från
ståndpunkt till ståndpunkt, hittat mer
än ett tillfälligt rastställe, medan riksdagen
bekikar detta sublima politiska
fenomen?
Är det antagligt — jag ställer också
den frågan — att allmänna opinionen
tycker att detta är vad man bör hålla i
handen? Man kan ju frukta det värsta,
nämligen att folkpartiet aldrig vet var
vandringen på tjänstepensionsfrågans
område kommer att sluta.
Mot den bakgrunden, herr talman,
kanske jag efter denna kritik mot folkpartiförslaget
skulle kunna inskränka
mig till att hävda, att de motton och
målsättningar, som finns för propositionen
och utskottsförslaget, ändå innebär
eu klar garanti för alla löntagare, för
företagarna och för de förvärvsarbetan
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
de att inom en mycket överskådlig
t framtid få sin tjänstepensionsfråga löst
snabbt och effektivt, framför allt snabbt
t och effektivt. Om vi hade haft råd, hade
1 det sannolikt varit någonting av ett
ideal — även om herr Ahlberg ruskar
på huvudet — att genomföra en tjänstepension
med omedelbar verkan, där vi
kunde ge dem som har folkpension en
i tilläggspension, om vilken man kunde
1 säga att den, under i varje fall de 13 år
i de genomsnittligt har att leva efter det
- de blir folkpensionärer, i allt väsentligt
gåve dem en standard som icke alltför
påtagligt skiljer sig från den standard
t de haft under sin aktiva tid.
Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
r Häri instämde herrar Johansson i
r Norrköping (s), Almgren (s), Persson
i Appuna (s), Andersson i Linköping
(s), Karlsson i Olofström (s), fru Löfqvist
(s), herrar Andersson i Ronneby
1 (s), Arweson (s) och Blidfors (s), fru
Eriksson i Ängelholm (s), herrar Engä
kvist (s), Jönsson i Gärds Köpinge (s),
Gustafson i Dädesjö (s), Svenning (s),
1 Bengtsson i Varberg (s), Andreasson
(s), Kristenson i Göteborg (s), Gustaf s
-
son i Uddevalla (s), Lundqvist (s),
i Ericsson i Kinna (s), Andersson i Hyssr
na (s), Johansson i Torp (s) och Odhe
(s), fru Johansson (s), herrar Spånga
berg (s) och Andersson i Ryggestad
(s), fröken Sandell (s), herrar Andersk
son i Storfors (s), Petterson i Degerl
fors (s), Allard (s) och Brandt (s), fru
i Benström-lngenäs (s), herrar Bark (s),
i, Jacobsson i Sala (s) och Carlsson i
r Västerås (s), fru Svensson (s), herrar
s östrand (s), Persson i Tandö (s), Mell
qvist
(s), Fredriksson (s) och Asp (s),
i, fru Thunvall (s), herrar Ekström i
:- Iggesund (s), Jonsson i Haverö (s),
a Kärrlander (s), Andersson i Essvik (s),
ii Sundelin (s), Jonsson i Strömsund (s),
i- Lindström (s), Nilsson i Östersund (s),
r Åkerström (s), Lundmark (s), Jansson
r i Kalix (s), Wiklund (s) och Forsberg
i- (s), fru Ekendahl (s), fru Eriksson i
76
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Stockholm (s) och fru Thorsson (s),
herrar Johansson i Södertälje (s) och
Larsson i Julita (s), fru Svedberg (s)
och herr Ekström i Björkvik (s).
Herr AHLBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sehlstedt bekände
ärligt nog att han tänkte låta mig använda
några minuter av min repliktid
till att förklara varför jag 1951 inte
opponerade mot en obligatorisk lagstiftning
på detta område. Jag tackar
honom för denna omtanke, och jag skall
gärna förklara vad jag redan förut anfört
i dag. Herr Sehlstedt hade naturligtvis
inte tillfälle att höra vad jag då
hade att säga, och jag skall gärna upprepa
det.
Jag har den meningen, att om man
vill lösa pensionsfrågan och har en
otillräcklig folkpension, som huvudsakligen
grundar sig på inkomstprövade
förmåner, så är man tvingad att tillgripa
en obligatorisk lagstiftning. Vid den
tidpunkt, när detta första principbetänkande
skrevs, utgjorde den icke inkomstprövade
folkpensionen 1 000 kronor,
vilket är 60 procent av 1 667 kronor.
Jag har senare gjort gällande att
det samband som råder och måste råda
mellan folkpension och tjänstepension
tvingar fram en helt ny bedömning. Situationen
i dag är alltså en väsentligt
annan än den som förelåg 1951. Det
framgår ju nu, att den folkpension till
ensamstående, som vi kommer att enas
om, kommer att från 1968 utgå med
3 600 kronor, vilket är 60 procent av
6 000 kronor.
1951 vågade jag inte hysa den blekaste
förhoppning om att man skulle
kunna komma upp till en så hög icke
inkomstprövad folkpension, och därför
var det konsekvent av den som har intresse
av en allmän pensionering av
svenska folket, framför allt av löntagarna,
att handla som jag har gjort. Jag
hoppas att detta räcker till. Om herr
Sehlstedt dessutom tar del av vad jag
i övrigt yttrade, kanske det klarnar litet
mera.
Det är riktigt att jag å ena sidan uttalade,
att det vore lämpligt om vi inte
självförgudande jämförde våra insatser
när det gällde att ordna folkpensionen,
och att jag å andra sidan senare korn
att nämna vad högern gjort vid ett pal
tillfällen. Varför gjorde jag det? Det var
uteslutande föranlett av att ett par av
regeringens ledamöter offentligt hade
yttrat, att högerpartiet saknar allt intresse
för pensionsfrågan, enkannerligen
vad det gäller påbvggnadsförsäkring
eller utökningsförmåner. Jag har
då visat, att högern genom sin konsekvent
genomförda politik när det gäller
folkpensioneringen har gjort en aktiv
insats även för tjänstepensioneringen,
eftersom man har skapat det underlag
för en frivillig påbyggnad som man tidigare
har saknat och måste sakna intill
dess man kommit upp till en anständig
nivå och eliminerat det inkomstprövade
tillägget. Det var alltså
för att försvara detta jag var nödsakad
att erinra om vad som faktiskt har skett.
Nu påstår herr Sehlstedt, att högerns
intresse för folkpensionen är framtvingat;
det var ur politisk synpunkt inte
lämpligt att gå emot folkpensioneringen;
det var en bekännelse under galgen,
det var en omvändelse från vår sida.
Herr Sehlstedt! Jag tycker att vi ända
skåll vara någorlunda hyfsade i vårt
umgänge, åtminstone här i kammaren.
Sådant kan man kanske säga i buskarna
under en skum valrörelse. Verkligheten
är den, att varje beslut om höjd folkpension,
som fattats i denna riksdag, har varit
enhälligt. Också högern har varit
med om den. Ett enda undantag var år
1936 men då stod det tvist om dyrortsgraderingen.
Om herr Sehlstedts påstående
är riktigt vill jag fråga honom:
När skedde denna vår omvändelse och
vari bestod den?
Herr Sehlstedt opponerar mot de av
mig ofta använda uttrycken »tvångslag»
och »tvång». I detta sammanhang på
-
Nr 17
77
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
står han, att ett avtal, slutet mellan två
parter, också är tvång. Som gammal
fackföreningsmän protesterar jag bestämt
mot att frivilligt ingångna kollektivavtal
— som ju är regel på den svenska
arbetsmarknaden — skall fattas som
ett tvång. Det är denna form löntagarna
har valt för att tillgodose sina intressen.
Genom frivilligt medlemskap i organisationer
med rätt att föra förhandlingar
och träffa uppgörelser har de alltså ordnat
för sig i den delen. Det har arbetsmarknaden
mått väl av. Ingen har kommit
på idén att tala om tvång härvidlag.
Det är bedrövligt om man i diskussionen
om pensionsfrågan skulle börja klichera
våra kollektivuppgörelser som
tvångsavtal. Det måste jag kraftigt opponera
emot.
»Den som inte vill något har alltid ont
om tid», yttrade herr Sehlstedt. Jag
framhöll, att vi hade synnerligen bråttom,
och det mest typiska exemplet på
detta anser jag vara att utskottets betänkande,
som omfattar 214 sidor, kom flertalet
riksdagsmän till handa i går morse.
Om detta inte kallas brådska, om
det inte är hets och tidsnöd vet jag inte
vad herr Sehlstedt har för anspråk.
Skulle vi kanske ha fått betänkandet nu
eller i morgon?
Herr CASSEL (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sehlstedt gjorde
gällande, att frågan om tilläggspensioneringen
blev politiskt infekterad under
folkomröstningen. Låt mig erinra honom
och kammarens övriga ledamöter
om det verkliga historieförloppet. Folkomröstningen
i och för sig skapade
ingen politisk infektion. Det togs hårda
tag på alla tre sidorna och det yttrades
väl av oss alla en hel del överord i detta
sammanhang, men sådant hör till det
politiska spelet, och när en strid är
över brukar det inte finnas kvar några
ovänliga känslor mellan parterna.
Nej, infektionen av denna fråga, herr
Sehlstedt, inträffade tidigare. Den bör
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
jade slå upp i det ögonblick, då regeringen
Erlander plötsligt på våren fann,
att den icke kunde lägga fram det vilande
grundlagsförslaget om folkomröstningsinstitutets
konstruktion. Detta förslag
var så inrättat, att en minoritet —
50 ledamöter i första kammaren och 77
i andra kammaren — efter de nya reglerna
själv skulle kunna bestämma vilka
frågor som skulle riktas till det svenska
folket. Men lagen kunde alltså inte definitivt
antagas, utan den folkomröstning
vi hade förra året fick ske efter
den gamla lagen. Enligt denna var det
regeringen som bestämde frågorna. Infektionen
slog ut i full bulnad just då
regeringen Erlander tog sig före att
själv bestämma formuleringen av den
fråga, som oppositionen skulle rikta till
det svenska folket.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! När jag på förmiddagen
här i kammaren i flera avseenden hårt
kritiserade regeringsförslaget gjorde jag
det mot bakgrunden av en klar deklaration
att jag var alldeles medveten om
den bestämda och goda vilja att lösa
tilläggspensionsfrågan, som ligger bakom
regeringsförslaget. Herr Sehlstedt
bär nu under lång tid riktat en ingående
detaljkritik mot folkpartiförslaget i
en sådan ton, att kammaren säkerligen
har bibringats det intrycket, att han i
varje fall för sin del inte kan tänka sig,
att det ligger en motsvarande god vilja
att verkligen lösa tilläggspensionsfrågan
bakom det förslag, som vi har framlagt.
Det är klart att man alltid kan kritisera
enskildheter i olika företag, men
jag måste, herr talman, säga att själva
andan i herr Sehlstedts anförande var
sådan, att den bestyrker min tidigare
skildring av var ansvaret ligger för att
det inte varit möjligt att uppnå någon
enighet.
Till detta vill jag lägga några korta
bemötanden av vad herr Sehlstedt anfört
— herr Gustafson i Göteborg kom
-
78
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
mer närmast på talarlistan och jag kan
därför fatta mig kort.
Herr Sehlstedt pekade på vad han
kallade en rad av ändringar i folkpartiets
ståndpunkt, framför allt till frågan
om änkepensionen. Jag tycker att när
man sitter i glashus på det sätt som
den socialdemokratiska majoriteten gör
1 fråga om änkepensionen, bör man inte
dra fram just den saken som ett exempel.
Man har ju själv ändrat beloppet
2 700 kronor för full änkepension till
3 600 kronor enligt oppositionens förslag.
Och man har ändrat minimiåldern
för full änkepension från 55 år till 50
år enligt oppositionens förslag. Vad vidare
tilläggspensioneringen beträffar
har man inte bara gjort en justering av
den art herr Sehlstedt talade om, utan
man har över huvud taget övertagit den
principiella metodik för beräknandet
av familjepensionen som från början
framlagts i vårt förslag.
Jag tycker därför sannerligen att man
inte med sådan emfas från den socialdemokratiska
sidan bör tala om att det
gjorts ändringar från folkpartiets sida i
dessa avsnitt.
Vidare gjorde herr Sehlstedt ett uttalande,
som enligt min mening är ganska
uppseendeväckande. Han sade, att
om det stundande valet kommer att
medföra en framgång för oppositionen,
är det ett säkert tecken på att det inte
kommer att ske någon lösning av frågan
om tilläggspension. Jag tycker att
detta är ett mycket märkligt uttalande.
Det kan, såvitt jag förstår, endast grunda
sig på den bestämda förutsättningen,
att socialdemokratien här i landet efter
ett valnederlag kommer att ihärdigt fortsätta
med att bekämpa varje försök att
lösa denna fråga efter andra linjer än
sin egen. Folkpartiet kommer naturligtvis
i ett sådant läge att återigen framlägga
det förslag som föreligger här i
dag. Om det skall vara någon mening
med detta herr Sehlstedts yttrande,
måste det alltså innebära att den svenska
socialdemokratien hellre avstår från
varje sund lösning av frågan om en
tilläggspensionering än den ser sitt eget
förslag lida nederlag.
Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Jag skulle vilja något
tillrättalägga ett påstående som herr
Sehlstedt gjorde, när han sade att centerpartiet
och högern ville ha någonting
i händerna och därför kom vi med ett
förslag om bättre familjepension.
Vi inom centerpartiet har inte ändrat
ställning sedan i höstas. Det har inte i
vårt förslag funnits något tomrum som
vi måst fylla ut för att ha någonting i
händerna. När vi ställt oss bakom förslag
om förstärkning av familjepensionen
i fråga om såväl änkor som barn,
har detta varit en rent logisk följd av
vårt sätt att vilja ge den del av pensionsförmånerna,
som folkpensionen
utgör, den sociala struktur som den
egentligen bör ha. Såsom jag tidigare
nämnde har jag i motsats till hans excellens
herr statsministern den uppfattningen,
att det är på folkpensionen som
den sociala aspekten bör läggas.
När vi inom centerpartiet varit med
om att kräva en förbättrad folkpension,
har det alltså skett i det bestämda syftet
att fortsätta bygga ut denna del av
försäkringen på det sätt som är betingat
av sociala hänsyn.
Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hade väntat mig att
herr Ahlberg skulle förklara sitt avfall
från det s. k. fördelningssystemet precis
på det sätt som han gjort, nämligen
med en hänvisning till att vid den tidpunkt,
då han hyllade principen om ett
fördelningssystem, var folkpensionerna
så låga att det var befogat med ett sådant
system. Eftersom herr Ahlberg ju
är en utomordentligt prominent företrädare
över huvud taget för premiereservsystemet,
kan jag inte förstå varför
han inte redan vid den tidpunkten
intog den hållningen att detta enligt
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
79
hans mening i sig själv överlägsna system
borde tillämpas även om folkpensionen
inte utgjorde mer än, jag vill
minnas, ungefär 1 000 kronor.
Det är riktigt att jag tillät mig säga
några ord om högern med hänsyn till
dess förflutna även på folkpensionsfrågans
område. Trots all den ekumeniska
stämning som just nu råder när det
gäller folkpensionen, tycker jag att det
med hänsyn till den mer eller mindre
självberömmande ton, vari herr Ahlberg
här talade om högerns inställning till
folkpensionsfrågan, är rätt naturligt att
man erinrar om att någonting dock har
skett i fråga om högerns inställning till
den frågan. År 1936 är väl fortfarande i
gott minne. Jag tror mig våga säga att
den sociala inställning, som den moderna
högern representerar och som i och
för sig är värd all aktning, just är ett
uttryck för den sinnesändring som skett.
Det är därför inte riktigt att man på
högerhåll försöker ta hem allt beröm
på egen hand.
Vad jag nu sagt innebär bara, herr
Ahlberg, att jag här tillåter mig framföra
ungefär samma synpunkter som
när jag ute i buskarna resonerar om
högerns uppträdande i dessa ting.
Sedan är jag rädd för att herr Ahlberg
missförstod mig beträffande
»tvångssammanhangen», på både folkpensionssidan
och tjänstepensionssidan.
Jag har bara gett uttryck för den meningen,
att om man betraktar ett beslut
om lagstiftning beträffande tjänstepensioner
såsom tvång så kan man, logiskt
sett, varje gång det sker en kollektiv
uppgörelse, i vilken en mängd enskilda
människor är inrangerade, med samma
rätt hävda att det är utsatta för tvång.
Jag har alltså vänt på herr Ahlbergs
sätt att resonera om tvång.
Herr Cassel har talat om infektering
i samband med folkomröstningen. Infektionen
spred sig onekligen i samband
med folkomröstningen. Annars vet
vi som sitter i denna kammare att motsättningarna
i pensionsfrågan härrör
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
från den tidpunkten då pensionsberedningen
kom med sitt betänkande och
1 man upptäckte de divergenser som
fanns mellan de olika partierna,
i Herr Wedén vill dra slutsatser av an1
dan i mitt anförande och menar: där
ser ni hur socialdemokraterna resonei
rar och uppträder i samband med pen
t
sionsfrågan. Herr Wedén var personli
t
gen mycket konciliant. Jag har inte
: ifrågasatt folkpartiets vilja att lösa
'' tjänstepensionsfrågan. Jag har i mitt
1 anförande framför allt sökt klargöra
t både för mig själv och för folkpartis
terna,
att de under mycket lång tid har
1 roterat nästan oavbrutet i en karusell
i kring tjänstepensionsfrågan och gått
t från ståndpunkt till ståndpunkt. Under
mars lämnade de i riksdagens båda
i kamrar en motion som de i april gjorde
t så väsentliga förändringar i att man
kan säga att de under loppet av en måi
nåd, så sent som i år alltså, har bytt
i ståndpunkt till tjänstepensioneringen.
Jag behöver utöver detta inte säga når
got om änkepensionerna. Jag ställer mig
bara litet undrande till det faktum, att
i folkpartiet, som inte hade någon änkei
pensionsdel på tjänstepensionssidan för
inkomsttagare med upp till 10 000 kronors
inkomst, plötsligt upptäckt att det
e var nödvändigt att åstadkomma en
änkepensionsdel även där och att änkepensionsdelen
t. o. m. presenteras i en
form, som ger bättre förmåner än utt
skottsförslaget. Hur kan det komma sig
att man under loppet av en månad ändt
rar ståndpunkt från ingenting till en
v generositet som överträffar den som
a finns i utskottets förslag —• om man nu
a skall kalla detta förslag generöst?
!• Till resonemanget om att pensionss
frågan på grund av folkpartiets inställning
inte skulle kunna lösas ber jag att
g få lägga till, att hela mitt resonemang
i- på denna punkt uteslutande rörde sig
i- om frågeställningen: Vad kommer att
t ske om folkpartiet och de andra opposi:-
tionspartierna eventuellt skall lösa penr
sionsfrågan?
80
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Herr förste vice talmannen tog ånyo
ledningen av förhandlingarna.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Alla människor har anledning
att intressera sig för pensionsfrågan,
ty antingen är man pensionär
eller också väntar man att någon gång
i framtiden bli det. Det är därför inte :
alls underligt att man överallt ute i
landet följer de här dagarnas debatter 1
i riksdagen med spänt intresse.
Många tycker nog att pensionsfrågan
är så viktig för hela vårt folks framtid
att den inte borde användas som ett ''
slagträ i de partipolitiska striderna. De :
finner det egendomligt att den skall 1
behöva avgöras med lottens hjälp i ut- 1
skottet och sedan kastas ut i en bitter 1
valkampanj.
Från folkpartiets sida har vi verk- ''
ligen arbetat på att få till stånd en ]
samlande lösning. Läget efter folkom- 1
röstningen var ju det att linje 1 inte 1
hade lyckats få över hälften av rösterna ^
trots att den ivrigt stöddes av såväl ^
socialdemokrater som kommunister- !
Folkmajoriteten sade alltså nej till den ''
obligatoriska tilläggspensioneringen i ''
denna form. Socialdemokrater och
kommunister fick tillsammans bara cir- 1
ka 46 procent av rösterna, vilket är ''
mindre än vad de uppnått under något 1
av de senaste allmänna valen. !
När nu regeringen säger att den i 1
stort sett lägger fram den gamla linje 1 ''
och på nytt vill vädja till folket, så kan 1
det med skäl sägas att svenska folkets S
majoritet efter en synnerligen ingående ;
omröstningskampanj redan sagt nej till <
detta förslag. i
Folkpartiet har gång på gång fram- :
hållit att tiderna är sådana att det behövs
samverkan i svensk politik. Det ]
ovissa utrikespolitiska läget, tenden- <
serna till vikande konjunkturer i ut- f
landet och det hot mot den fulla sys- j
selsättningen, som den socialdemokra- <
tiska regeringen har att brottas med, 5
fiaskot med statsfinanserna, den hotan- i
de jordbrukskrisen är några av de frågor
som skulle motivera ett intensivt arbete
i riksdagen i samverkans tecken.
Socialdemokraterna sade nej till erbjudandet
om samlingsregering i höstas, de
sade nej till samverkan vid de förhandlingar
som fördes mellan de fyra demokratiska
partierna beträffande den pensionering
som skall ligga ovanpå folkpensionen,
och de ämnar nu skicka hem
riksdagen vid den tidpunkt då den behövs
som allra bäst.
Vi i folkpartiet är inte rädda för en
valstrid i maj, även om vi tycker att
den är hjärtans onödig. Vi tycker dock
att socialdemokraterna har anledning
att vara litet ängsliga. För att få majoritet
i andra kammaren behöver de
egentligen elva nya mandat vid ett nyval.
Det finns nog ingen initierad socialdemokrat
som tror att de skall få det.
På socialdemokratiskt håll räknar man
inte med några större förskjutningar i
partiernas mandatställning efter nyvalet.
Man kan väl därför säga, att några
förutsättningar för att pensionsfrågan
skall kunna lösas enligt det socialdemokratiska
förslaget efter ett nyval säkerligen
inte finns.
Inom folkpartiet har vi tagit hänsyn
till folkomröstningens resultat när vi
utformat förslaget till den pensionering,
som skall läggas ovanpå folkpensionen.
Vi har fasthållit vid den valfrihet
och frivillighet som de försäkrade
hade enligt linje 3. Samtidigt har vi
föreslagit en dispositiv lagstiftning, som
ger alla Sveriges löntagare som så önskar
rätt till pension och samtidigt
öppnar möjligheterna för anslutning
från företagare, fria yrkesutövare och
andra grupper.
Vi bedriver inte den ohöljda löftespolitik
som socialdemokraterna gör när
de lovar nästan fantasibetonade pensioner,
särskilt för de högre inkomstgrupperna.
Vi menar också att socialdemokraterna
—• som inte kan klara dagens
problem — inte har rätt att komma
med stora löften till dagens löntaga
-
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
81
re och sedan lägga tunga bördor på
kommande generationer.
Liksom de övriga partierna bygger
folkpartiet sin pensionering på folkpensionen.
Det är grundtryggheten som
kommer alla medborgare till del. Den
slår vi vakt om. Inte minst tack vare
folkpartiets arbete får nu alla folkpensionärer
automatiska dyrtidstillägg när
priserna går upp. Vi menar också att
folkpensionärerna bör få skälig andel
av en allmän standardstegring i landet.
Det har riksdagen varit överens om under
flera år, och förbättringarna av
folkpensionen fram till 1968, som vi är
eniga om, bygger på denna tanke.
Beträffande frågan om vad som skall
hända efter 1968 tycks det emellertid
råda stor tveksamhet på flera håll. Man
säger att man inte vill låsa fast folkpensionens
höjd på 1970-talet. När det
gäller tilläggspensionen har man däremot
ingenting emot att låsa fast den
både för 1980-talet, 1990-talet, år 2000
och därefter.
Socialministern säger i sin proposition,
att när det gäller att ta ställning
till tilläggspensionernas storlek så måste
folkpensionernas belopp beaktas. Om
man då frågar regeringen hur folkpensionerna
skall se ut på 1970- och 1980-talen, då säger man att det är en öppen
fråga, som man inte alls kan ta
ställning till nu; den får man ta ställning
till i sinom tid. Denna inställning
innebär, att man tar tillbaka det uttalande
som riksdagen tidigare har gjort
beträffande folkpensionärernas andel i
den allmänna standardstegringen, alltså
det uttalande som hittills gällt.
Vi inom folkpartiet vill inte delta i
någon auktion om folkpensionernas
storlek i framtiden och fixera vissa belopp
efter år 1968. Men vi har i en reservation
till utskottsutlåtandet klart
sagt ifrån att vi vill uppställa den riktpunkten,
att folkpensionärerna även efter
1968 skall få en skiilig andel av
standardhöjningen när ekonomiskt utrymme
finns. Vi menar, att skall man
6—Andra hammarens \)rolokull 1!).r>8. Nr
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fastställa tilläggspensionen för årtionden
framåt, då skall man inte säga att
man över huvud taget inte vill uttala
sig om huruvida folkpensionärerna
skall få någon andel i den standardhöjning
som äger rum på t. ex. 1970- och
1980-talen.
Herr Senander, vars anförande jag
för övrigt här inte tänker gå in på, hade
en lång utläggning om de kommunala
bostadstilläggen. Han sade, att folkpartiet
vill ta ifrån folkpensionärerna de
kommunala bostadstilläggen. Därefter
yrkar han bifall till utskottets förslag
utan att tydligen känna till att folkpartiet
anslutit sig till utskottets förslag
beträffande de kommunala bostadstilläggen.
Det som nu står i utskottsutlåtandet
är en kompromiss, där även
folkpartiet varit med. Där var alltså
herr Senander ute i sällsynt ogjort väder.
Beträffande invalidpensionerna —
dessa utgår ju till invalider och till dem
som är långvarigt sjuka — vill jag uttrycka
min glädje över att samtliga
partier gått med på folkpartiets förslag
beträffande snabbutredning om snar
höjning av det grundbelopp på endast
200 kronor som nu utgår utan inkomstprövning.
Vi framhöll i vår motion att
detta belopp i varje fall i första omgången
hör höjas till 1 000 kronor för
ensamstående och till 1 500 kronor för
äkta makar. Detta bör ske utan att man
avvaktar resultatet av en mera ingående
utredning om invalidpensioneringen
över huvud taget. Inkomstprövningen
skall givetvis helt hort. Man kan räkna
med att denna utredning kan ta mycket
lång tid. Det är därför glädjande att
man gått med på förslaget om snabbutredning.
Vi hoppas att man redan
nästa år skall komma fram med förslag
om höjning av dessa belopp. Det är
synnerligen motiverat.
.lag vill också uttrycka min tillfredsställelse
över att man i enlighet med
vad vi uttalat i vår motion föreslagit eu
17
82
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
omedelbar höjning redan den 1 juli i
år av blind- och vårdtilläggen.
När det sedan gäller änkepensionen 1
har herr Wedén redan uttalat sin tillfredsställelse
över att våra synpunkter
har blivit tillgodosedda. Det gäller inte ;
bara höjningen av beloppet från 2 700 i
till 3 600 kronor — regeringen hade
föreslagit det lägre beloppet — utan •
det gäller också sänkningen av den ål- i
der, vid vilken man kan få fullständig ]
änkepension. Regeringen hade ju före- ;
slagit 55 år, men i vår motion hade vi 1
50 år. Särskilt med tanke på den ]
nuvarande arbetsmarknadssituationen !
måste man anse det glädjande att en |
hustru, som blir änka vid 50 års ålder ]
och som har ganska svårt att komma in i
på arbetsmarknaden, nu kan få en •
fullständig änkepension inom folkpen- ]
sioneringen.
Jag skall här inte ta upp vad herr <
Sehlstedt »avslöjade» från utskottets behandling
av änkepensionerna, men alla ;
vi som var med i utskottet vid behand- ]
lingen av denna fråga är förvånade 1
över att det är herr Sehlstedt som fram- <
ställer anklagelserna för kovändning. 1
När det gäller barnpensionerna är <
höjningen till 1 000 kronor per barn en 1
stor förbättring, men vi inom folkpar- :
tiet beklagar att denna barnpension en- 1
dast skall utgå om den huvudsaklige i
försörjaren avlider. Vi har i vår motion s
föreslagit, att barnpension skall utgå 1
även i det fall då fadern är den huvud- ;
saklige försörjaren och modern avlider. s
När modern går bort i en familj blir f
det inte bara ett stort tomrum, utan fa- f
miljen får ofta även ekonomiska pro- t
blem, och vi anser det berättigat att en s
barnpension skall utgå också i detta 5
fall. Tyvärr ville inte de övriga partierna
ta ställning till denna fråga nu, s
utan de hänvisar saken till en utred- I
ning. Detsamma gäller också vårt för- 1
slag att om båda föräldrarna är döda c
varje barn skall ha en barnpension på I
2 000 kronor ■— även den frågan vill s
man hänvisa till utredning. Jag vill ut- c
trycka den förhoppningen, att om folkpartireservationen
inte skulle vinna bifall
på denna punkt, utredningen kommer
till det resultat som vi har angivit
i folkpartimotionen. Jag anser alt detta
är en från social synpunkt synnerligen
behjärtansvärd sak.
Beträffande avgifterna inom folkpensioneringen
vill jag säga, att vi strävar
efter att hålla skattefinansieringen så
låg som möjligt. Vi föreslår därför att de
av oss föreslagna förbättringarna inom
folkpensionens familjepensionering i
huvudsak skall bestridas med avgifter.
Sedan nu de 550 miljoner kronorna i
fonden för framtida pensionsändamål
blivit överförda till folkpensionsfonden,
räcker avkastningen från dem ett gott
stycke, men man får bereda sig på en
långsamt stigande avgift, som dock år
1968 bör uppgå till högst en halv procent
mer.
När man hörde herr Sehlstedts kritik
av folkpartimotionen och hans upprepade
anklagelser att folkpartiet skulle
ha ändrat ståndpunkt undan för undan,
skulle man nästan kunna tro att
herr Sehlstedt framförde kritiken på
den grundvalen, att regeringen skulle
ha lagt fram ett preciserat förslag, utarbetat
i detalj på varje punkt. Ja, det
var ju det vi väntade på. Efter folkomröstningen
väntade vi på att regeringen
skulle lägga fram ett lagförslag om sin
pensionering, och flera remissinstanser
ansåg också att det var självklart att så
skulle ske. Man skulle inte lägga fram
frågan för riksdagen, sade Kooperativa
förbundet, förrän man hade överarbetat
förslaget, och då skulle det ske tillsammans
med utkast till författningsbestämmelser.
Nu är det så att propositionen är
synnerligen oklar på många punkter.
Herr Wedén har redan räknat upp en
hel del sådana punkter, och jag skulle
också kunna räkna upp en lång lista.
Invalidpensioneringen är ju outredd,
samordningen med andra pensioner är
outredd, i linje 1 lovade man som ett
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
83
lockbete att ge pensionsrätt på alla
extrainkomster, men man lämnar nu
den saken till utredning och vill inte
uttala sig; när det gäller företagarnas
möjligheter att utträda efter starten
säger man ingenting, när det gäller åtgärder
som måste vidtas mot en spekulation
i försäkringssystemet säger man
ingenting, när det gäller administrationen,
när det gäller fonduppbyggnaden,
när det gäller avgifternas storlek efter
1964, när det gäller värdesäkringen, när
fonderna minskar i värde, har man heller
inget besked att lämna.
Särskilt i fråga om de administrativa
detaljerna är det intressant att se vad
socialministern säger i sin proposition.
Han säger att i denna etapp av pensionsfrågan,
som avser de allmänna
riktlinjerna för reformen, kan inga beslut
fattas om utformningen av några av
administrationens olika detaljer. Han
säger också på flera ställen, att saken
måste ytterligare utredas o. s. v.
Jag tror det lönar sig mycket litet,
herr Sehlstedt, att här komma och säga
att andra partier genom att precisera
sin ståndpunkt har ändrat mening. Vi
måste erkänna att hela detta problemkomplex
är så invecklat och behöver
utredas i sådan utsträckning, att båda
parter här måste ytterligare utreda och
precisera sina förslag. Att vi i folkpartiet
under utskottsbehandlingen på ett
par punkter har preciserat de förslag
som vi lade fram i vår motion tycker
jag inte vi skall klandras för, utan det
är ju ägnat att ytterligare belysa hela
frågan.
Herr Sehlstedt tyckte inte om att vi
nu när det gäller utträde ur familjepensioneringen
har sagt alt hustrun bör
lämna sitt godkännande till ett utträde.
Vi finner att detta är en rimlig begäran.
Familjepensioncringen gäller ju hustruns
och barnens trygghet, och det är
självklart att båda makarna bör vara
överens om en sådan viktig åtgärd som
ett utträde ur familjepensioncringen
innebär.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i Sedan tog herr Sehlstedt upp frågan
i om tvång eller inte tvång. Jag vet inte
; om jag missuppfattade herr Sehlstedt,
> men jag tolkar hans yttrande så att
l om man avtalsvägen kommer överens
om en pensionering, skulle det vara lika
mycket tvång som om staten genom
i en lagstiftning bestämde en viss bindande
pensionering. Jag kan inte se
, att man kan göra jämförelser på det
sättet. Det är, som jag ser saken, fullständigt
obegripligt, framför allt hur
en man som har nära kontakt med
fackföreningsrörelsen kan yttra sig
i på sådant sätt.
1 Herr talman! Jag tänker nu något beröra
de frågor som gäller avgifterna i
tilläggspensionssystemet och fonduppi
byggnaden.
Avgifterna i regeringsförslaget är
1 angivna till 1964, men vad som sker ef1
ter den tidpunkten vill man från rege1
ringens sida inte säga. Utskottsmajoriteten
säger att den tycker att det är
, välbetänkt att fastställa avgiften blott
i för en kortare period och uttrycker en
> förväntan om att avgiften inte skall be
i
hö va överstiga 10 procent på totalin
komsten.
Ja, denna förhoppning bygger
på synnerligen lösa grunder. Pensionsberedningen
framhöll, att kostnaderna
kan antas stiga betydligt även efter
1990, då man fastställt en avgift på
cirka 10 procent. Pensionsberedningen
säger vidare, att behovet av en ytterligare
höjning skulle bli mindre om avgiftsuttaget
sker efter den högre av de
båda skalor som föreslagits i beredningen.
Nu har emellertid departementschefen
valt den lägre skalan med vissa modifikationer
nedåt på grund av ändringar
i förmånerna, så där bortfaller ett
motiv för att man skall kunna hålla
låga avgifter.
Varför kan man då inte säga något
bestämt om avgifterna i regeringsförslaget
efter 1964? Det beror helt enkelt
därpå att det speciellt under övergångstiden
inte finns något bestämt samband
mellan avgifter och förmåner. Social
-
84
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ministern säger själv att avgifternas
höjd bör grundas på en samhällsekonomisk
bedömning, som naturligtvis präglas
av en ovisshet om framtiden. Han
säger vidare att avgörande för avgifternas
höjd blir storleken av de pensioner
som betalas ut och av den pensionsfond
som man av samhällsekonomiska skäl
anser vara motiverad. Kort sagt innebär
väl detta, att ju mer en socialdemokratisk
regering skulle missköta landets
ekonomi, desto större pensionsavgifter
skulle produktionen och därmed de anställda
få bära. Därmed är vi, herr talman,
inne på frågan om pensionsfonden.
Det fördelningssystem som regeringen
använder skulle, som tidigare framhållits
här i debatten, inte kräva att man
samlade upp några pengar alls i en
fond. Man tar helt enkelt de inkommande
avgifterna och betalar omedelbart
ut dem till dem som blir berättigade
till tilläggspension. Det systemet blir
ganska billigt i början, men när systemet
är i full verksamhet blir det oerhört
mycket dyrare än folkpartiets förslag,
ty enligt detta sättes ju avgifterna
av för de försäkrades pension. De finns
där som ett kapital och växer med ränta
på ränta — det är detta som gör att
folkpartiförslaget i längden blir så mycket
billigare än ett fördelningssystem.
Nå, regeringen skulle egentligen inte
ha någon fond i sitt system. Vad är då
anledningen till att man ändå har en
ganska betydande fond? Ja, de är flera.
Bland annat har ju regeringen fört en
sådan ekonomisk politik, att man inte
har lyckats att åstadkomma ett tillräckligt
stort frivilligt sparande här i landet
för att möjliggöra byggandet av tillräckliga
bostäder, fabriker, att skaffa moderna
maskiner o. s. v. Det var ju därför
man 1955 lade fram förslag om
tvångssparande, som det svenska folket
sparkade bakut till. Det förslag man nu
lägger fram om uppbyggnad av de stora
pensionsfonderna är ju, såsom den utskottsmajoritet
som har dikterat den senaste
hälften av utskottsutlåtandet sä
-
ger, ingenting annat än ett tvångssparande.
I den delen av utskottsutlåtandet
föreslås en rad sparfrämjande åtgärder.
Jag är personligen mycket förvånad
över att man på socialdemokratiskt håll
ställer sig avvisande till de förslag att
stimulera det frivilliga sparandet, som
där lägges fram av utskottsmajoriteten.
Man tycker att erfarenheterna borde ha
givit regeringen en verklig önskan att
här få till stånd åtgärder mot bristen på
sparande, men vi har den förhoppningen
att regeringen, om den nu hinner
det medan den ännu är i funktion, i alla
fall skall sätta i gång en verklig utredning
på denna punkt, som snabbt kan
komma till rätta med dessa frågor. Finansministern,
som gång på gång har
sagt bestämt nej till det av folkpartiet
framlagda förslaget om en besparingskommission,
har enligt uppgifter, som
står i pressen i dag, ändå beslutat att
tillsätta den. Vi får väl förutsätta att
de energiska framstötar som oppositionen
har gjort när det gällt att få fram
åtgärder för att stimulera det frivilliga
sparandet också kommer att få effekt.
Nu räknar man ju med att om — jag
säger om — regeringens förslag skulle
genomföras, så skulle en stor del av det
försäkringssparande som nu finns falla
bort. Om folkpartiförslaget genomföres,
användes de fonder som bildas
enligt det förslaget för att betala pensioner.
Regeringens fond är däremot,
frånsett avkastningen, inte avsedd för
pensionsutbetalningar.
Det har riktats stark kritik mot denna
underliga fonduppbyggnad. Inte
minst har det uttalats farhågor för den
socialiseringsrisk som ligger i en fond,
vilken så småningom skall stiga upp
till 60 000 miljoner kronor, och över vilken
staten skall ha stort inflytande.
Man blev inte mera lugnad, då en av socialdemokratiens
mera kända teoretiker
i en bok framhöll att den föreslagna
pensionsfonden innebär en form av kollektivt
sparande, som kunde medverka
Nr 17
85
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
till att så småningom överföra mer av
produktionsmedlen i samhällets ägo.
Nå, detta ansågs nu vara allvarliga
problem, och därför tillsatte socialministern
1957 års pensionskommitté —
med riksbankschefen Åsbrink som ordförande
— vilken fick i uppdrag att utreda
fonduppbyggnaden i de olika pensionsalternativen
för en lösning av pensionsfrågan.
Samtidigt skulle man också
utreda frågan om värdesäkringen etc.
Kommittén kom med en promemoria
strax innan propositionen avlämnades.
Regeringen avvaktade inte den ytterligt
korta remisstid, som var satt för
detta förslag. I nämnda promemoria redovisades
dock endast en mycket begränsad
del av utredningens uppdrag.
Man utredde endast frågan om fonduppbyggnaden
enligt linje 1, samtidigt
som man dock ivrigt framhöll, att man
inte därmed tagit ställning till frågan
vilket pensionssystem som var bäst.
Kommittén ger ett ganska svävande
svar på frågan hur regeringsförslaget
skulle inverka på sparandet i landet.
Det är emellertid intressant att ta del
av den slutsats, som LO:s representant
i kommittén har redovisat i Svensk
Sparbankstidskrift. Han menar att man,
trots alla osäkerhetsfaktorer som finns,
ändå kan dra en entydig konklusion och
säger:
»Pensionsreformen kommer att redan
under 1960-talet påverka det totala
samhälleliga sparandet i oförmånlig
riktning även med den fonduppbyggnadstakt
som förutsattes i obligatoriet.
Därefter kommer dock takten i fonduppbyggnaden
att avta och sparandebristen
att framträda än tydligare. Ilade
man valt en svagare takt för fondbildningen,
skulle kraven på finanspolitiken
ha ökat i motsvarande mån. Det är med
andra ord en illusion, om man tror sig
kunna minska belastningen för de avgiftsbetalande
företagen utan att samtidigt
skärpa beskattningen —- förutsatt
givetvis att man inte vill ändra förmånssidan
och att man ämnar hålla
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fast vid tanken att pensionsreformen
bör genomföras utan att skada penningvärdet.
»
När pensionskommittén gjorde sina
undersökningar om regeringens pensionsförslags
inverkan på sparandet i
landet, byggde man på det högre avgiftsalternativet,
inte på den avgiftsskala
socialministern har föreslagit. Enligt
det alternativ som pensionskommittén
grundade sina beräkningar på skulle
fonden år 1964 uppgå till 7 500 miljoner
kronor inklusive 1 000 miljoner
kronor i bolagsskattemedel, men enligt
socialministerns förslag blir fonden
samma år endast 4 500 miljoner,
alltså en skillnad på inte mindre än
3 000 miljoner kronor. Detta innebär
sålunda ett ytterligare minskat sparande.
I motsats till folkpartiförslaget, som
är sparfrämjande, innebär regeringsförslaget
sålunda att fonden inte ens
uppfyller socialministerns krav att ersätta
det sparandebortfall som orsakas
genom införandet av ett pensionssystem
av detta slag, och än mindre kan
det uppfylla socialministerns andra
önskan, nämligen att det skall ge ett
ökat sparande, som kan ge utrymme för
en högre investeringskvot inom samhället.
Jag måste dra den slutsatsen av vad
som framkommit under utredningarna
om pensionsfonden enligt regeringsförslaget,
att systemets hela uppbyggnad
innebär minskade möjligheter atl öka
produktionen och därmed ger mindre
reallönehöjningar för de anställda. Som
framgår av LO-representantens yttrande
innebär det också risk för ytterligare
skatteskiirpningar. Jag vill tillägga den
personliga reflexionen att förslaget också
innebär risk för ökad inflation och
arbetslöshet. Det är sannerligen ett
äventyrligt förslag som regeringen inbjuder
svenska folket att ta ställning
till!
Sedan vill jag också säga några ord
om ett särskilt yttrande, som har avgivits
av några kvinnliga representanter i
8G
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
utskottet. Samtidigt som de uttrycker
sin tillfredsställelse över en förbättrad
familjepensionering, framhåller de att
det finns en stor grupp ogifta och frånskilda
mödrar med barn, som inte blir
hjälpta genom denna pensionsreform
och som ofta befinner sig i en svår ekonomisk
situation. Eftersom jag vid flera
tillfällen tidigare i denna kammare har
försökt att få till stånd en mera rättvis
behandling av de ofullständiga familjerna
på beskattningsområdet, må det tilllåtas
mig att uttala min sympati för den
huvudtankegång som ligger i det särskilda
yttrandet. När det gäller de frånskilda
kvinnornas problem vill jag hänvisa
till att folkpartiet i sin reservation
har uttalat, att man bör försöka lösa
detta problem genom att utreda möjligheterna
att införa en särskild hustrupension.
Vi har också tagit upp frågan om
andra speciella grupper, t. ex. hemmavarande
barn, som utan ersättning i
många år har fått vårda sina föräldrar,
och vi har menat att man även där bör
undersöka, om vi kan göra någonting.
Där har vi också haft tillfredsställelsen
konstatera att utskottet har ställt sig positivt.
Herr talman! Vårt förslag innebär —
som pensionsutskottets vice ordförande
herr Wedén så tydligt har visat — att
pensionsfrågan löses för hela vårt folk.
Vi slår vakt om folkpensionen, och vårt
förslag om den pensionering som lägges
ovanpa folkpensionen ger förvissning
om en god pension, den dag vi med
ålderns rätt drar oss tillbaka från vårt
arbete. Det ger förvissning om en pension,
som är rättstrygg och som inte kan
ändras genom ett enkelt riksdagsbeslut.
Det ger en pension, som är byggd på ett
verkligt sparande, och som därigenom
gör det möjligt att lösa pensionsfrågan
utan de risker för inflation som ligger i
regeringsförslaget. Samtidigt ger vårt
förslag stora möjligheter till valfrihet
när det gäller pensionsålder, högre pensionsnivå,
kortare intjänandetid o. s. v.
Det finns många grupper om träder in
i förvärvslivet så sent, att en 30-årig
intjänandetid är lämplig för dem, och
vårt system öppnar möjligheter också
att ordna den saken, vilket vi också har
framhållit i vår motion. Ja, vårt system
ger också möjligheter för den, som inte
är bunden genom en gruppvis gjord anordning
beträffande pensioneringen, att
helt utträda ur pensionssystemet.
Vårt system innebär också, att de bestående
pensionsanordningarna inte behöver
rubbas. De som redan har sin
pensionsfråga ordnad på ett tillfredsställande
sätt kan stå kvar i sina gamla
pensionssystem. Den enda skillnaden är
att vårt förslag ger möjlighet till värdesäkring
av pensionsfonderna, som successivt
ger möjlighet att lösa de stora
problem detta inneburit t. ex. inom
SPP-pensioneringen.
Folkpartiets förslag, som nu framlagts
för svenska folket, är en samlingslinje,
som vi är säkra på kommer
att omfattas av alla dem som anser, att
pensionsfrågan måste lösas men samtidigt
vill göra det på en sund, ekonomisk
grundval och på ett sätt som främjar
den produktionsökning, som är nödvändig
för att vi skall kunna höja vår
levnadsstandard. Det gäller levnadsstandarden
för såväl de aktiva som för pensionärerna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag utom på de
punkter, som beröres i samtliga de reservationer,
som avlämnats av herr Sundelin
m. fl. I vad avser dessa punkter
yrkar jag bifall till de reservationerna.
Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.
Herr SEN ANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
gjorde gällande, att jag skulle ha
felaktigt refererat folkpartiets inställning
till de kommunala bostadstilläggen. Jag
tror inte att jag har gjort det. I folkpartiets
motion förklaras under rubriken
Nr 17
87
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
»Särskilda frågor beträffande folkpensioneringen»:
»Vi anser därför, att vid
de fortsatta utredningarna i pensionsfrågan
denna angelägenhet» —• det vill
säga de kommunala pensionstilläggen —•
»måste ägnas stor uppmärksamhet, vilket
även med hänsyn till såväl det statsfinansiella
läget som de flesta kommuners
ansträngda ekonomiska situation
är i hög grad av behovet påkallat.»
Att nu folkpartiet i pensionsutskottet
har lyckats få fram en kompromiss,
ändrar ju inte på det faktum att folkpartiet
intagit en ställning i denna fråga,
som siktar till en avveckling av de
kommunala bostadstilläggen.
Att vi anslutit oss till utskottets utlåtande
även i denna punkt beror på att
det är fråga om en utredning. Vi är inte
bundna på förhand, och när denna utredning
blir klar och kommer tillbaka
till riksdagen, kommer vi att ha fullt
fria händer att taga ställning till frågan.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Det är inte obekant för
herr Senander och inte heller för övriga
ledamöter i denna kammare, att de
inkomstprövade kommunala bostadstillläggen
innebär vissa problem och svårigheter.
I pensionsberedningen gjordes
enhälligt ett uttalande om att man på
lång sikt skulle försöka avveckla dessa
tillägg, vilket är naturligt med tanke
på att man vill skaffa en bättre försörjning
för de gamla.
Jag ber alltså att få påpeka, herr Senander,
att vi på denna punkt är överens.
Det är därför förvånansvärt, att
herr Senander använder så mycket tid
till att polemisera mot en åsikt, som han
har yrkat bifall till.
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag använde inte så
värst lång tid för att polemisera mot
herr Gustafson på denna punkt. Till
det som herr Gustafson sade har jag redan
givit den förklaringen att vi inte -—■
till skillnad mot folkpartiet — är bundna
på förhand. Därför har vi kunnat
acceptera regeringens förslag på denna
punkt. Vi har fria händer, när frågan
kommer tillbaka, men det har inte folkpartiet.
Fru EKENDAHL (s):
Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
råder ju, som har påpekats
i flera inlägg, full enighet om
folkpensionerna. Detta noteras med
glädje av oss alla. Vi behöver inte gå
så värst många år tillbaka i tiden för
att finna, att det har stått hårda strider _
också om den reform, som vi i dag är
eniga om.
Jag avser inte att i detta anförande
uppehålla mig vid folkpensionsdelen.
Det är mera naturligt för mig att tala
något om tilläggspensionen. För löntagarna
är det ju viktigast att den blir löst
nu, när vi sannolikt är på väg att lösa
folkpensionsfrågan på ett sätt, som innebär
en väsentlig ökning både för folkpensionärerna
och för familjerna.
I dag, då det är fråga om lagfäst tillläggspension
för alla löntagare och även
för andra grupper, blir det ånyo strid.
Återigen, liksom fallet var på 1930-talet,
står socialdemokratien tillsammans med
fackföreningsrörelsen mot ett samlat
borgerligt block.
Denna fråga har ju under de senaste
10—15 åren utretts så grundligt att riksdagen
nu borde vara beredd att fatta
beslut om en lagfäst tilläggspension. Det
är denna inställning och förhoppning de
pensionslösa löntagarna i hela landet
gett uttryck för i flerfaldiga kongressuttalanden
och uttalanden på övriga
konferenser och möten. Resultatet av
folkomröstningen i höstas gav också sitt
tydliga besked om vad löntagarna önskar
i detta avseende.
Under folkomröstningskampanjen, då
linje 3 ännu fanns i livet — den har ju
kommit hort under de senaste diskussionerna
— framhölls gång på gång av
de två partier, som då stod bakom den
-
88
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
na linje, att frågan om tilläggspension
borde lösas genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter, den s. k. i
avtalslinjen. Vi, som har litet erfarenhet
av fackligt arbete och även litet er- i
farenhet av förhandlingsarbete, trodde i
inte på förhandlingslinjen då, och vi ]
tror inte på den nu heller. Vi tror inte
att den innebär en lösning. Det är inte, ,
herr Ahlberg, ett underkännande av de j
fackliga organisationerna, utan det är \
bara ett konstaterande av fakta, att ar- ^
betsgivarna inte har visat god vilja — jag ;
skall uttrycka mig så vänligt fast man t
självfallet kan säga det mycket krafti- ,
gare — då det gällt att tillfredsställande ]
lösa pensionsfrågan för alla de anställ- ]
da. Varför skulle viljan bli bättre på det j
hållet på grund av att ett eller kanske |
rent av två av de politiska partierna j
föredrar att skjuta denna fråga bort ]
från det politiska planet? Nej, arbets- g
givarna har inte visat god vilja då det ,
gällt att lösa frågor av social karaktär. j
Vi kan erinra oss de mångåriga debat- j
ter som föregick lagstiftningen om se- i
mester och sjukersättning, för att nämna (
endast ett par av de frågor, beträffande 1
vilkas lösning vi nu är eniga. Det är
utan tvekan säkrare att gå den väg, som j
kan anses beteckna en tradition i svenskt ;
arbetsliv och som innebär att man vid f
sidan av kollektivavtalen, som reglerar t
löne- och anställningsförhållanden och g
som inte betraktas som ett tvång utan ,,
som en överenskommelse mellan arbets- r
marknadens parter, såsom ett komple- j
ment har en lagstiftning, som tryggar de s
sociala reformerna. Till denna kategori c]
av sociala reformer vill jag också hän- r
föra tryggheten för ålderdomen och ^
^''yggheten för familjen, om någonting jj
skulle hända familjeförsörjaren. ^
Regeringsförslaget, som ju också är 4
utskottsmajoritetens förslag, innebär en- r
ligt mitt förmenande väsentliga fördelar a
för hela arbetsmarknaden: ett enhetligt n
system, där man har möjlighet att ta s
med sig inarbetade sociala förmåner, n
ökade möjligheter att flytta från ett ar- fi
bete till ett annat, inte bara inom det enskilda
näringslivet utan också över till,
respektive från, den offentliga arbetsmarknaden.
Vi är väl alla överens om att
en rörlig arbetsmarknad är en förutsättning
för att näringslivet skall fungera
bättre.
Högern har i sitt nuvarande förslag,
som återfinnes i motionen och även i den
till utskottsutlåtandet fogade reservationen,
inte alls velat vara med om någon
tilläggspensionering. På fackligt håll
är vi inte alls förvånade över detta ställningstagande.
Det är helt i linje med den
ståndpunkt högern intagit till både denna
och övriga sociala reformer vi kunnat
genomföra. Centerpartiet vill heller
inte vara med om någon lösning av
tjänstepensionsfrågan. Därtill skall jag
inte göra några som helst kommentarer.
Folkpartiet säger sig emellertid vilja
genomföra en tilläggspensionering, men
någon garanti för att alla löntagare verkligen
får tilläggspension har åtminstone
inte jag kunnat utläsa vare sig i motionen
eller i utskottsreservationen och
ej heller ur den i utskottet förda diskussionen.
Herr Sehlstedt sade, då han kommenterade
folkpartiets förslag, att det inte
är så alldeles lätt att hålla reda på vilket
förslag som är det just nu aktuella. Jag
tror att jag tar rätt, då jag säger att beträffande
det förslag vi i dag diskuterar,
d. v. s. den till utskottet fogade
reservation som bär folkpartiets signum,
torde kvinnorna ha anledning att särskilt
titta på vad folkpartiet vill bjuda
dem. I folkomröstningskampanjen erinrar
vi oss hur man dag ut och dag in
upprepade att kvinnorna står i strykklass
i regeringsförslaget, alternativ 1.
Man syftade då bland annat på den s. k.
40-årsregeln. Den är nu borttagen ur
regeringsförslaget, och man har en likartad
intjänandetid för män och kvinnor,
vilket vi hälsar med stor tillfredsställelse.
Vi medger att pensionsberedningens
förslag, som vi framförde i
folkomröstningen, inte var så bra på den
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
89
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
punkten. Men vad inträffar då? Jo, folkpartiet
säger: Det är väl orättvist att
kvinnorna skall kunna under 30 år tjäna
in en pensionsrätt, trots att de lämnar
arbetsmarknaden och är borta långa
tider.
Hur står det egentligen till med kvinnovänligheten
på folkpartihåll? Jag bara
frågar! Jag antar att detta är det senaste
förslaget, och om ni redan har
övergivit det, får herr Wedén, herr Gustafson
i Göteborg eller någon annan som
är pensionssakkunnig och framför allt
folkpartisakkunnig rätta mig på den
punkten. Men nog finns det anledning
för kvinnorna att se upp med folkpartiets
förslag.
Trots att herr Sehlstedt redan har
nämnt det, anser jag mig ännu en gång
böra slå fast — om inte annat så för att
det skall nå ut till mina kvinnliga kolleger
på arbetsplatserna, vilka det här i
så stor utsträckning gäller — att det i
folkpartimotionen nämndes en intjänandetid
av 40 år och en inkomst på över
5 000 kronor. Pensionsnivån är obestämd
— jag gör det påståendet trots att
jag hört herr Wedén in. fl. säga att de
kan garantera en bestämd pensionsnivå.
Redan för inkomsttagare som arbetar
utan avbrott är detta förslag mycket
ogynnsamt. Men i uppenbar strykklass
ställs de kvinnor, som föder och fostrar
barn och därför under långa tider är
borta från förvärvsarbetet, liksom de
kvinnor som av olika skäl arbetar på
deltid.
Enligt motionen ville folkpartiet inte
ha någon familjetilläggspension på det
vanliga inkomstläget upp till 10 000
kronor. Herr Sehlstedt påpekade även
detta, och jag kan kanske gå förbi den
saken. Herr Sehlstedt klarlade ju mycket
tydligt att folkpartiet under utskottsbehandlingen
fann anledning att ändra sitt
förslag därhän, att familjepension skulle
utgå även på inkomster mellan 5 000 och
10 000 kronor.
1 utskottet påtalades också den osäkerhet
i folkpartiförslaget som låg däri,
att mindre ansvarskännande familjeförsörjare
skulle kunna avstå från sitt
och familjens pensionsskydd. I det nya
förslaget — »aprilförslaget» kanske jag
kan kalla det förslag, som innefattas i
reservationen och som är folkpartiets
senast uttalade bud i pensionsfrågan •—
har man, som herr Sehlstedt också påpekade,
gjort det tillägget, att det för
utträde ur familjepensioneringen bör
krävas skriftligt medgivande av hustrun.
Jag höll på att säga som det står i
katekesen: Vad är det? Vad innebär
egentligen detta? Om jag förstår folkpartiets
motion och reservation rätt, innebär
det att mannen utan hustruns medgivande
får säga upp sitt ålderdoms- och
invalidskydd, vilka naturligtvis också
är viktiga för hustrun och barnen, men
att han måste få hustruns påskrift, om
jag får uttrycka det så, för utträde ur
familjepensioneringen. Hur går det för
den familj, där mannen i valfrihetens
namn utträder ur pensionssystemet före
äktenskapet? Skall uppgift härom införas
i äktenskapsbeviset, eller hur har
man tänkt sig?
Det här är detaljer, kan de damer och
herrar, som talar för folkpartiets förslag,
säga. Ja, det är riktigt, men det är nog
så viktiga detaljer. Är det helt enkelt
inte på det sättet, att folkpartiet genom
»hustruvetot» har föreslagit en obligatorisk
familjepensionering? Ty vilken
hustru avstår från familjeskyddet? Varför
skulle folkpartiet då inte kunna ta
steget fullt ut och följa regeringens förslag?
Jag
upprepar alt folkpartiets pensionsförslag
är orättvist mot och missgynnar
kvinnorna. De allra flesta kvinnor
hinner aldrig få 40 arbetsår utanför
hemmet av skäl som jag alldeles nyss
antytt.
Enligt folkpartiförslaget kommer inte
heller några pensioner till nämnvärda
belopp att utgå förrän på 2000-talet —-det gäller inte bara kvinnorna utan även
männen. Pensionerna är inte värdebeständiga
utan kan urholkas genom pris
-
90
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
stegringar. Väsentligt är också att det ;
måste bli en fördyrad administration,
som kommer att sluka en stor del av premierna
för pensionsförsäkringarna —
under folkomröstningskampanjen hörde
vi att 19 kronor av varje hundralapp
skulle gå till administrationen.
I detta sammanhang skall sägas att ;
inte ens regeringsförslaget är bra på alla :
punkter. Det har brister, och en sådan ''
tas upp i det särskilda yttrande, som
utskottets kvinnliga ledamöter har fogat :
till utskottets utlåtande. Det gäller här
de ensamma mödrarna, de frånskilda 1
kvinnorna med minderåriga barn. Kvin- ;
norna i utskottet har ansett det vara J
ofrånkomligt, att beslutet om förbättra- 1
de pensioner åtföljs av en allmän refor- 1
niering av gällande bidrag till barns för- 1
sörjning och att det införs nya bidrags- 1
former till andra ensamma mödrar än 1
änkor. Jag tänker inte säga mera om 1
det särskilda yttrandet. Nancy Eriksson, 1
som är initiativtagare till det särskilda 1
yttrandet, kommer senare att beröra
detta och även folkpensionsdelen, som ■
jag inte har talat om. Jag har emellertid
velat med ett par ord antyda hur vik- 1
tigt det är, inte minst ur barnens syn- ''■
punkt, att dessa frågor tages upp.
Herr talman! Jag har lyssnat till vad
LO:s ordförande, Arne Geijer, sagt i (
första kammaren i ett avsnitt av sitt ^
anförande, och jag tycker att det är så ^
bra sagt att det inte kan sägas bättre. ^
Jag ber därför att få citera den del av ^
hans anförande, som jag anser vara sär- ^
skilt viktig ur löntagarnas synpunkt.
Herr Geijer beklagade, att tjänstepensionsfrågan,
som är så betydelsefull för l
alla löntagare i detta land, blivit så poli- i
tiserad, och yttrade i fortsättningen: j
»Borgerligheten i detta land tar på
sig ett tungt ansvar, om reformförslaget
faller i riksdagsbehandlingen. De borgerliga
partierna ställer oss i den situa- 1
tionen att tjänstepensioneringen kommer
att vara ofullständig för lång tid i
framåt. I synnerhet folkpartisterna, som 1
säger sig vara anhängare av en lösning (
av tjänstepensionsfrågan, ställer sig
själva i den situationen att de vid ett
eventuellt regimskifte inte skulle ha
några möjligheter att få förståelse för
de synpunkter, som folkpartiet i dag
företräder. Löntagarna måste uppfatta
samtliga borgerliga partier på det sättet,
att dessa egentligen icke önskar någon
annan lösning av ålderdomsförsörjningen
för löntagarna än den enskilda grupper
själva kan ordna genom kollektivavtal.
Det samhällsansvar, som löntagarnas
organisationer visat vid många tillfällen
under efterkrigstiden, belönas dåligt
av den svenska riksdagen, därest
denna skulle låta regeringsförslaget
falla. Jag föreställer mig att det kommer
att bli svårt att i framtiden vädja
till arbetsmarknadens parter och i synnerhet
till löntagarna att iakttaga återhållsamhet
— känna samhällsansvar —
om samtidigt samhället självt inte känner
motsvarande ansvar för löntagarna.»
Jag instämmer helt och fullt i detta
yttrande, och jag gör det som representant
för den stora gruppen yrkesarbetande
kvinnor och män, som inte har
sin pensionsfråga ordnad.
Jag kanske, herr talman, kan sluta
med ett par ord till herr Gustafson i
Göteborg. Han säger att socialdemokraterna
behöver ytterligare elva mandat
för att kunna genomföra sitt pensionsförslag.
Ilar herr Gustafson räknat ut
hur många nya mandat hans parti behöver
för att kunna genomföra folkpartiets
förslag till tilläggspensionering?
I detta anförande instämde fru Wallin
(s), fru Lewén-Eliasson (s), fru Torbrink
(s), fru Löfqvist (s) och fru
Holmqvist (s).
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Fru Ekendahl ville
skicka med en hälsning till dem som arbetar
på arbetsplatserna. Jag kanske
också kan få skicka med en hälsning
Onsdagen den 23 april 1958 fm.
Nr 17
91
beträffande folkpartiets pensionsförslag
i vad det avser kvinnorna.
Först och främst vill jag då erinra
om att om inte oppositionens förslag
hade funnits till, hade änkorna och barnen
inte fått den höjning inom folkpensioneringen
de nu får enligt utskottsförslaget,
som ju representerar socialdemokraternas
senaste — eller sista om
man nu skall använda fru Ekendalils
terminologi -— uppfattning i den här
frågan.
Vidare vill jag beträffande tilläggspensioneringen
säga att linje 1 diskriminerade
kvinnorna. Nu har dess anhängare
släppt den ståndpunkten, nu
skall man behandla kvinnor och män
lika i det socialdemokratiska pensionsförslaget.
Ja, fru Ekendalil, det är precis
samma mening som vi alltid hävdat
inom folkpartiet. I det förslag folkpartiet
lagt fram till lösning av pensionsfrågan
behandlas kvinnor och män på
precis samma villkor, och jag tror inte
att fru Ekendalil eller kvinnorna över
huvud taget skall ha något att invända
emot detta. Det hjälper då inte att fru
Ekendalil nu upprepar, att vårt förslag
skulle vara orättvist mot kvinnorna. Det
är det inte, ty det innebär samma villkor
för kvinnor och män.
Fru Ekendalil citerade vad herr Geijer
sagt i första kammaren. Eftersom
han inte är här och kan försvara sig,
skall jag inte polemisera mot hans uttalande.
.lag vill ändå betona att man
inte får bortse ifrån att folkpartiförslaget
innebär en i lag garanterad rätt
för Sveriges löntagare att få pension.
Man får inte blunda för detta, om man
skall ge en saklig upplysning om vad
vårt förslag innebär.
Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycker att det är en
väsentlig skillnad på det socialdemokratiska
och det folkpartistiska förslaget i
denna fråga när det gäller kvinnorna.
Det är ju inte oväsentligt om det är en
40-årig eller eu 30-årig intjänandetid,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
'' och det var det jag tog upp i min kritik
av folkpartiförslaget. Min uppfattning
i delas bl. a. av 300 000 LO-kvinnor, vil''
kas förhållanden jag väl känner. De
stats- och kommunalanställda kvinnorna,
som har sin pensionsfråga ordnad,
känner inte någon ledsnad över att de
har det och betraktar inte sin pension
i som något tvång. För de kvinnor som
> inte har tjänstepensionsfrågan löst —
industri-, handels-, hotell- och restauranganställda
m. fl. — är det inte oväsentligt,
om intjänandetiden är 30 eller
40 år.
Herr Gustafson i Göteborg säger att
man måste ta folkpartiets förslag på allvar
och att det där verkligen rör sig
om en lagfäst rätt till pension. Folkpartiets
förslag bygger — bygger och
t bygger för resten, sade herr Sehlstedt,
och det skulle jag också kunna säga —•
på att det skall föras överläggningar
mellan arbetsmarknadens parter såsom
vid kollektivavtal. Jag har sagt i mitt
anförande här och vid många, många
andra tillfällen, att arbetsgivarna har
inte visat något god vilja — och det
är mycket vänligt uttryckt — då det
gällt att genomföra de sociala åtgärder
som vi menar behöver komplettera löneoch
övriga anställningsvillkor, vilka vi
är ense om skall bestämmas genom föri
handlingar mellan parterna.
»
j Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
t Herr talman! Fru Ekendalil säger att
folkpartiets förslag förutsätter förhandj
lingar och kollektivavtal. Jag blev synj
nerligen förvånad, när jag hörde detta.
Om fru Ekendalil läst vår reservation
och vår motion, skulle fru Ekendalil ha
sett att varje löntagare, som inte vidtar
någon speciell åtgärd, har en i lag gai
ranterad rätt till pension enligt folkpartiets
förslag.
i Det är viktigt och det är bra att jag
fått tillfälle alt rätta det alldeles oförl
klarliga missförstånd som fru Ekendalil
, här tydligen råkat ut för. Det är att hop
-
92
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
pas, att när nu sanningen gått upp för
fru Ekendahl, kommer omdömena om
vårt förslag att bli mera modifierade
och förutsättningarna för en lösning enligt
våra linjer betydligt bättre.
Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Nej, herr Gustafson i
Göteborg, förutsättningarna för att vi på
löntagarliåll skall instämma i folkpartiets
förslag blir inte större efter herr
Gustafsons senaste inlägg. Mitt påpekande
om den väsentliga nackdelen i folkpartiets
förslag, nämligen att intjänandetiden
är 40 och inte som i vårt 30 år,
tog herr Gustafson inte upp till granskning.
Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.
In fidem
Gunnar Britth
Onsdagen den 23 april
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingar
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m. (Forts.)
Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, enligt
förut gjord anteckning, till
Herr HEDLUND (ep), som yttrade:
Herr talman! Vi människor arbetar
och strävar ju för att vi och våra familjer
skall få det bättre. Den enskilda
människans arbetsinsats är i allt väsentligt
grundvalen för egen och de när
-
ståendes försörjning. Hur viktigt är det
inte då att söka skapa trivsel och glädje
i arbetet? Även om det i första hand
är en fråga för arbetsmarknaden är det
ändå samhällets skyldighet att hjälpa
till och underlätta för människorna att
nå bästa möjliga resultat av arbetet och
största möjliga trivsel i tillvaron.
Yrkesutbildningen spelar här en stor
roll. Den som kan sitt yrke, vilket det
än må vara, har stora förutsättningar
att nå ett gott resultat. Vi måste därför
satsa på utbildningen och ge våra ungdomar
möjlighet att var och en på sitt
område få en bättre utbildning och därmed
möjlighet att göra en god insats i
förvärvslivet och därigenom få en hygglig
bärgning. Men vi måste också göra
klart för oss att vi har ett ansvar. Det går
inte att i det dagliga livet lita till andra
och lita till samhället. Nej, var och en
som kan arbeta måste vara medveten om
att det beror just på honom själv hur
han och familjen skall få det, vilka utgifter
de skall få råd med o. s. v. Med
de inkomster och den levnadsstandard
Nr 17
93
Onsdagen den 23 april 1958 em.
som vi nu har nått i vårt land — den
högsta levnadsstandarden i världen näst
Amerikas förenta staters — har var och
en möjlighet att under sina aktiva arbetsår
klara sig själv. Vi måste också
fordra att människorna gör det och kan
inte tillåta, att en och annan här och
där drar sig undan sin skyldighet att
försörja sig och de sina och i stället
på felaktiga grunder får hjälp av socialvården.
I den mån enstaka sådana fall
förekommer måste det verka irriterande
på alla de arbetsamma och strävsamma
människor som är angelägna att klara
sig själva och som sätter en heder i att
göra det.
Just detta att arbetsinsatsen för var
och en är grundvalen för hans existens
säger oss också, att man behöver vidta
särskilda åtgärder för sådana tider i en
människas liv, då det inte är möjligt att
göra några nämnvärda arbetsinsatser
och det alltså inte går att på den vägen
skaffa sig en tillfredsställande bärgning.
Under barnaåren, på ålderns dagar, vid
sjukdom och vid invaliditet, då något
arbete inte kan utföras, är det ändå lika
nödvändigt med en hygglig bärgning.
Detsamma är förhållandet, när försörjaren
rycks bort. Alla önskar vi trygghet
i sådana situationer.
Somliga människor kan naturligtvis
i större eller mindre utsträckning klara
sådana situationer för sig och de sina på
egen hand, men för det stora flertalet
är det inte möjligt. Därför får vi då hjälpas
åt. Vi får skapa en ordning som ger
trygghet åt alla.
Folkpensionen är ett exempel på hur
man ordnar trygghet genom samverkan.
Det blir en säker grundtrygghet, som
den vägen garanteras alla.
Dagens debatt gäller ekonomisk trygghet
på ålderdomen, trygghet vid invaliditet
och trygghet för de efterlevande,
om maken dör eller om far eller mor går
bort. Det är åldringarna, invaliderna,
änkorna och barnen som mist sin försörjare,
som i dag är föremål för vårt
ställningstagande här i riksdagen.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
I mångt och mycket är de olika partierna
överens. I vissa stycken har vi
däremot helt olika meningar. Visst är
det glädjande att det på flera betydelsefulla
punkter råder samstämmighet mellan
de politiska partierna om pensionsfrågans
lösning, men samtidigt måste
man allvarligt beklaga att motsättningarna
i vissa delar är sådana, att det
t. o. m. är fråga om riksdagsupplösning
och nyval, detta så mycket mer som diskussionen
nu inte avser frågan huruvida
människorna skall ha trygghet på
ålderdomen, vid invaliditet eller när
försörjaren går bort. Meningsmotsättningarna
gäller endast i vilken omfattning
staten skall genom lagstiftning
föreskriva och bestämma och i vilken
omfattning människorna själva skall ha
rätt att besluta. Närmare preciserat kan
man ställa frågan så här: Räcker det
med att staten föreskriver att alla skall
ha ett grundskydd — folkpensionen —
och att var och en sedan får själv bestämma
huruvida han skall ha något
tillägg? Eller skall staten bestämma även
om delta tillägg?
Redan i vårt partis första program
år 1911 krävdes att samhället skulle ordna
en tillfredsställande folkpensionering.
I dag råder det i stort sett enighet
härom i vårt land, och vi gläder oss naturligtvis
åt detta. Partierna är ense om
att folkpensionerna skall successivt förbättras
fram till år 19G8.
Däremot är vi inte ense om folkpensionen
för tiden därefter. Inom centerpartiet
anser vi det självklart, att folkpensionerna
även efter detta år skall höjas
i den mån vi får eu stigande produktion
och levnadsstandard. För oss
är två ting viktiga: folkpensionerna
måste vara tillräckliga för att kunna ge
en god grundtrygghet åt alla, och folkpensionerna
skall förbättras i den män
den allmänna inkomstnivån höjes.
Även när det giiller skyddet för familjerna
vill vi göra viktiga förbättringar
i folkpensioneringen. Det iir enligt vår
mening angeläget, att de efterlevande
94
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
får ett tillräckligt skydd. En familjefars
bortgång kan komma som ett plötsligt
och hårt slag. Samtidigt blir det ofta
stora ekonomiska bekymmer för hustrun,
särskilt om det finns barn i hemmet.
Vår änkepensionering är otillräcklig
nu, men även änklingspensioneringen
är otillräcklig med tanke på de svårigheter,
som kan uppstå i ett hem när
mor gått bort. Centerpartiet vill förbättra
änkepensionen så att även den
blir 3 600 kronor år 1968. Vi vill också
alt man skall sänka åldersgränsen för
full pension till änka så att hon får denna
pension redan vid 50 år. Dessutom
föreslår vi bättre barntillägg till änka.
Vi i centerpartiet önskar att beliovsprövningen
för invalidpensionerna skall
slopas och att pensionen skall utgå även
vid väsentligt lägre grad av invaliditet
än för närvarande.
Den nuvarande pensionsåldern, 67 år,
är enligt vår mening för hög för vissa
yrkesgrupper, t. ex. sådana med hårt
kroppsarbete, och vi vill därför att det
skall övervägas om dessa grupper kan
få pension tidigare.
Inom centerpatriet anser vi att folkpensionen
bör utgöra det väsentliga i
den trygghet man vill nå genom pension.
Det är därför vi tycker att en förbättring
av folkpensionerna, såväl ålderspensionerna
som änke- och invalidpensionerna,
är så viktig. Folkpensionen
utgår till alla och med lika förmåner,
den ger en god grundtrygghet för
alla. Folkpensionen är grundtrygghetens
pension, folkpensionen är allas pension,
och folkpensionen är jämlikhetens pension.
Nyss nämnde jag att partierna är ense
om att höjningen av folkpensionen skall
bli så stor att man når fram till 5 400
kronor för makar och 3 600 kronor för
ensamstående år 1968. För ett par år
sedan motionerade vi i centerpartiet om
att makar borde få 6 000 kronor och
ensamstående en häremot svarande pension.
Man kan då fråga hur det kommer
sig, att vi nu har biträtt förslaget om
m.
5 400 kronor här i riksdagen. Det förhåller
sig så, att det i pensionsberedningen
kompromissades om pensionen,
och vi anser oss naturligtvis bundna av
en sådan kompromiss som vi varit med
om. Men det är vår mening, att när man
nått fram till de 5 400 kronorna efter den
uppgjorda planen, skall en ytterligare
höjning ske så snart de ekonomiska resurserna
medger det.
Det är mycket viktigt för oss i centerpartiet
att det blir en sådan ytterligare
höjning. Vad kan då det bero på?
Jo, det beror på att det i vår linje inte
ingår någon lagfäst tilläggspension ovanpå
folkpensionen. Det är alltså huvudsakligen
av den anledningen som vi vill
ha en högre pension efter hand än de
5 400 kronorna, som man nu har stannat
för. Det är också främst av den
anledningen som vi vill ha en bättre
änkepension än den regeringen föreslagit.
Likaså vill vi av det skälet ha en
höjd barnpension. Regeringens förslag
gick som bekant ut på att änkepensionen
fram till 1968 skulle höjas till 2 700
kronor och att barnpensionen från 1960
skulle utgå med 750 kronor per barn.
Centerpartiet föreslog en änkepension
med sikte på att man skulle nå upp till
3 600 kronor 1968. I fråga om barnpensionen
föreslog vi 1 000 kronor från
1959 med successiv höjning till 1 200
kronor fram till 1968.
Nu har en lösning av frågan om familjeskyddet
glädjande nog kunnat nås
i samförståndets tecken, men det förhållandet
får inte ge oss anledning att
slå oss till ro för framtiden. Familjetryggheten
är en angelägenhet, som under
inga omständigheter får eftersättas.
Låt mig nu säga några ord om en annan
grupp människor, som också bör
beredas trygghet inom folkpensioneringens
ram. Samhällsarbetet under senare
år har medfört betydande framsteg
på sjukvårdens och socialvårdens områden.
Ekonomiska stödåtgärder av skiftande
art har skapat ökad trygghet och
förbättrade levnadsvillkor för tidigare
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
95
eftersatta medborgargrupper. Samhällets
olika organ har alltmer insett betydelsen
och rättmätigheten av att handikappade
människor tillförsäkras bästa
möjliga förutsättningar för ett normalt
liv. Invalidernas och de partiellt arbetsföras
stora kategorier utgör människor
med växande villkor och problem. De
sociala förmåner, som alla dessa numera
måste anses ha rätt att påräkna, kommer
dem alltjämt inte till godo i en omfattning
som kan betecknas som skälig.
Ekonomisk trygghet måste tillförsäkras
dem som drabbats av invaliditet lika väl
som våra åldringar och de efterlevande
som har förlorat sin försörjare. Invalideller
förtidspensionen bör enligt vår
mening utgå oberoende av vederbörandes
inkomst. Inkomstprövningen inom
invalidpensionen bör sålunda slopas.
Vi i centerpartiet vill klart säga ifrån,
att vi inte kan gå med på att folkpensionerna
skall hållas tillbaka till förmån
för lagfästa inkomstgraderade tillläggspensioner.
Enligt vår mening bör
pensionsfrågan lösas på ett sätt som förenar
friheten och tryggheten, två grundläggande
värden för den enskilda människan,
och en sådan lösning får man
genom att låta folkpensionen utgöra
grundtryggheten för alla och ovanpå
denna låta var och en som vill ordna
ett frivilligt tillägg. Grundtrygghet och
personlig frivillighet, det är vår linje.
Vi förstår således mycket väl, att
många människor kan vilja kosta på sig
ett tillägg ovanpå folkpensionen. Men vi
i centerpartiet anser, att var och en själv
bör få avgöra, om han eller hon skall
ordna eu särskild tilläggspension eller
använda sina pengar för andra ändamål,
t. ex. sätta in dem i ett eget hem
eller i sitt företag, kosta på sina barn
en bättre utbildning o. s. v. Sedan
grundtryggheten har klarats genom förbättrad
folkpensionering för den enskilde
och hans familj, varigenom en minimistandard
tryggats, kan det enligt vår
uppfattning inte vara statens uppgift
att påbjuda och bestämma alt den en
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skilde därutöver skall ha en kostsam
tilläggspension.
Pengarna för tilläggspension skall ju
tas någonstans, och ingen har velat göra
gällande att vi här i landet får mer att ta
av bara för att vi ordnar en lagfäst tillläggspension
ovanpå folkpensionen. Nej,
pengarna till de lagfästa tilläggspensionerna
måste erhållas genom att andra
behov får maka åt sig. Ja, men vilka behov
blir det som får stå efter? Varifrån
skall pengarna tas? Går pensionerna ut
över lönerna, blir det högre varupriser
eller vad händer? Ingen kan naturligtvis
ge något allmängiltigt svar på den
frågan. Det enda säkra är att pengarna
måste tas någonstans och att andra behov
får stå efter. Man måste avstå från
någonting annat, om det blir en lagfäst
tilläggspension.
Vi kan i centerpartiet inte heller godta
att en alltför tung börda lägges på
ekonomiskt svaga grupper — jag tänker
här främst på alla småföretagarna
inom och utom jordbruket. Vid den lagfästa
pensionen är arbetsgivaren —
även en småföretagare med en enda anställd
— skyldig att betala in premierna.
Varifrån skall han ta pengarna? Ja,
det får han själv klara ut. Det kan naturligtvis
tänkas att han får täckning
för någon större eller mindre del av
utgiften genom att hålla tillbaka eventuella
lönehöjningar. Om han är i den
lyckliga situationen att han kan höja
priserna på sina varor, kan han självfallet
ta igen en större eller mindre del
den vägen. Har han någon vinst av sin
verksamhet, kan han minska den, och
om han, såsom fallet är med många
småföretagare — t. ex. med jordbrukare,
verkstadsägare, bilreperatörer etc.
— deltar i arbetet själv, kan han faktiskt
komma att bli tvungen att klara
utgiften genom en lägre timlön för det
egna arbetet. Föranleder tilläggspensionerna
ökade varupriser, får alla som
köper de varorna — även de som själva
är utan tilläggspension — vara med och
betala. Det är fullt förklarligt om dessa
96
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
människor hellre ser att pensionerna
ordnas folkpensionsvägen.
Alla känner vi till, att den förbättring
av folkpensionen för åldringar o. s. v.,
som riksdagen nu kommer att besluta,
kostar mycket pengar. Skulle det inte då
ha varit rimligt, om de partier, d. v. s.
socialdemokrater och folkpartiet, som
vill ha en lagfäst tilläggspension ovanpå
folkpensionen, sagt sig: »Låt oss nu
först smälta denna kostnadskrävande
folkpensionsreform innan vi går in för
ytterligare en stor och dyrbar reform.»
Jag tycker att även den mest ihärdiga
anhängare av en lagfäst tilläggs- i
pension borde ha kunnat resonera på
det sättet, så mycket mera som det nuvarande
ekonomiska läget både här i
landet och utomlands ger anledning till 1
stor återhållsamhet med nya reformer. ''•
Vi får akta oss för att driva upp priserna
genom en lagstiftning av det slag i
det här gäller. Vi får ta det försiktigt 1
med ytterligare reformer, intill dess vi 1
har råd med dem.
Sedan de tre förslagen i pensionsfrå- ''■
gan presenterades inför fjolårets folk- 1
omröstning har det hänt en del på pen- 1
sionsfronten. Till det mest anmärk- 1
ningsviirda som inträffat hör utan tvi- ''■
vel, att av den s. k. trean har det blivit :
två helt skilda förslag: folkpartiets och ''■
högerns. Den gamla trean har med and- ;
ra ord förökat sig genom delning — !
precis på samma sätt som en amöba. ’
Den i folkomröstningskampanjen upp- ^
reklamerade och dyrt påkostade trean i
har numera helt försvunnit ur bilden.
I den offentliga debatten har folkpar- 1
tiets nya pensionsgiv, enligt min upp- 1
fattning icke utan en viss träffsäkerhet, *
åsatts beteckningen 1, 2. Somliga synes *
emellertid mena, att en beteckning nå- !
got närmare 1 hade varit mer träffande. ''
Att man ser saken på det sättet beror
naturligtvis på att folkpatiets tilläggs- i
pension är lagfäst. I likhet med ettan 1
ålägger folkpartiets förslag arbetsgiva- 1
ren att inbetala premierna och överläm- <
nar åt honom själv att klara ut var han s
skall ta pengarna. I den situationen kan
det t. o. m. hända att småföretagaren
får — även enligt folkpartiets linje —
minska sin egen timpenning för att kunna
betala premien.
Detta om folkpartiets förslag. Men
vart har den andra kompanjonen, högern,
i det sprängda bolaget om trean
tagit vägen? Jo, högern har hamnat
strax inpå tvåan. Vi hälsar högern välkommen.
Synd bara att ni inte tog den
gamla kompanjonen med er och helst
en del till.
Av vad jag nu sagt framgår, att vi
inom centerpartiet bondeförbundet hävdar
— liksoin fallet var med linje 2 vid
folkomröstningen — att samhället skall
sörja för en god grundtrygghet. Därutöver
skall den enskilde medborgaren
själv avgöra, om han eller hon vill teckna
en frivillig tilläggspension eller söka
göra upp med sin arbetsgivare om en
tilläggspension eller spara i ett eget
hem, en rörelse eller på annat sätt. Vi
vill underlätta detta bl. a. genom att försöka
ordna värdebeständigheten av den
privata tilläggspensionen, i varje fall
upp till ett begränsat belopp. Vi vill
också att den som för pensionsändamål
sätter in en del av sin inkomst i bank
skall få skattefrihet för detta, precis så
som är fallet när man tecknar en pensionsförsäkring.
Vi tycker också att den
som betalar av på en villa eller sätter
in ett pensionsbelopp i sin rörelse — i
båda fallen naturligtvis i avsikt att trygga
försörjningen i de situationer för
vilka pensionen är avsedd — skall få
göra avdrag för detta. Detta är en mycket
viktig sak framför allt med hänsyn
till småföretagarna. Men ingen bör
tvingas att ha en dyrbar tilläggspension
som han kanske inte anser sig ha råd
till.
Som en sammanfattning vill jag säga
följande. En tillräckligt stor folkpension
bör beslutas, så att det skapas trygghet
för alla på ålderdomen och vid invaliditet
och för hustru och barn, om försörjaren
rycks bort. Folkpensionen
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
97
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
måste höjas i den mån våra ekonomiska
resurser medger — det måste redan nu
sägas ut.
Utöver detta bör var och en ha full
frihet att själv bestämma, om han skall
ha ett tillägg till ålderdomsförsörjningen
och hur detta skall ordnas: genom
en uppgörelse med arbetsgivaren, genom
en pensionsförsäkring, genom insättning
på räntebärande pensionskonto
i bank, genom skattefritt sparande,
i form av avbetalning på fastighet, genom
skattefritt sparande i en rörelse
o. s. v. För vår del har vi i allt väsentligt
följt de huvudprinciper som innefattas
i folkomröstningens linje 2, den
personliga frivilliglinjen.
Häri instämde herrar Vigelsbo (ep),
Jansson i Benestad (ep), Svensson i
Stenkyrka (ep), Börjesson (ep), Pettersson
i Norregård (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep), Björkänge (ep), Carlsson
i Bakeröd (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Pettersson i Dahl (ep).
Härefter anförde:
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Under förmiddagens debatt
var en hel rad av talare ute med
sina slagrutor och sökte leta reda på anledningen
till att vi inte har lyckats
uppnå enighet om denna betydelsefulla
socialreformatoriska fråga. Någon spårade
socialdemokratisk maktlystnad
bakom misslyckandet. Till detta vill jag
bara säga, ärade kammarledamöter, att
jag personligen — och jag vet att fallet
så också är med statsministern — gick
till förhandlingarna i avsikt att åstadkomma
en uppgörelse. Det fanns inte
något skäl för oss att framkalla en strid
om en reform som vi var så angelägna
om att få genomförd för att en av de
återstående klassklyftorna i samhället
därmed skulle utjämnas. .lag tror att
herr Hansson i Skegrie i förmiddags
kom sanningen närmast när han sade,
att det just därför var så, att även om
de i förhandlingarna deltagande alla
egentligen var besjälade av en önskan
att åstadkomma en uppgörelse så fanns
inte den uppgörelsen inom räckhåll.
Det förhåller sig så.
Ärade kammarledamöter! Faktum är
att vi har lyckats uppnå uppgörelse om
andra ting. Om försvaret har vi lyckats
ernå enighet. Men låt oss säga som det
är, inte hymla utan kalla sakerna vid
deras rätta namn: den nationella solidariteten
räckte inte längre, den nationella
solidariteten räckte inte så långt
att man ville genomföra en reform som
åstadkommer likställighet på ålderns
dar för samtliga nationens medborgare.
Anledningen? Ja, vi representerar olika
skikt i samhället. Motsättningarna
mellan dessa är tyvärr fortfarande så
stora att man inte kan uppnå den manifestation
av nationell solidaritet som
vi för vår del uppriktigt önskar.
Sedan jag har gjort denna kommentar
till vad som i förmiddags sades beträffande
anledningen till att vi inte
uppnått enighet, vill jag, herr talman,
för att vi skall få se pensionsfrågan,
låt mig säga i dess historiska perspektiv,
bara erinra om vissa ting.
För 45 år sedan, året före den första
stora världsbranden, beslöt denna riksdag
att genomföra en allmän obligatorisk
pensionsförsäkring. Beslutet fattades
under stor uppslutning i riksdagen.
Man talade varmt om den trygghet
som skulle skapas och hur de gamla i
framtiden skulle slippa att lita till fattigvården
för sin försörjning. Men tveksamma
och kritiska röster höjdes också
inför beslutet. Det var socialdemokraterna
med Hjalmar Branting i spetsen
som ställde sig tveksamma. Deras tveksamhet
grundades på två omständigheter:
den föreslagna reformen gav för
litet åt dem som redan var gamla, och
det skulle dröja för länge innan hyggliga
förmåner kunde utgå. Men Branting
och hans partivänner röstade för
förslaget år 1913 och lovade högtidli
-
all intressemotsättningarna var så stora
7—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
98
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
gen att oförtröttat arbeta för förbättringar
av pensioneringen. Löftet hölls,
men det tog lång tid innan några avgörande
förbättringar kunde genomföras.
1913 års pensionsförsäkring var alltså
för svag och för långsam. Den var uppbyggd
enligt en finansieringsmetod som
innebar att man först år 1965, alltså
efter 50 år, skulle ha uppnått fulla förmåner.
De pensioner som det då var
tal om utgjorde inte mer än några hundra
kronor om året, även om jag uttrycker
det i dagens penningvärde.
Nå, hur gick det sedan? Den gamla
pensionsförsäkringen blev aldrig effektiv.
Förmånerna steg för långsamt. När
prisstegringar inträffade fanns inga anordningar
för att bibehålla pensionernas
värde. Pensionärerna fick lita till
fattigvården, om de inte hade andra försörjningsmöjligheter.
I mitten på 1930-talet var vi mogna
för att lämpa överbord den hittills begagnade
finansieringsmetoden. Vi gick
då över till en finansiering som medgav
att de beslutade pensionerna kunde
utgå omedelbart. Jag säger »vi», ty det
var ingen i riksdagen som argumenterade
för att bibehålla den s. k. premiereservmetoden
-— »bolagsmetoden»
skulle jag vilja kalla den, herr Ahlberg,
ty det är en metod som folk känner
igen från de privata bolagens försäkringar.
Om folkpensionernas höjd var vi
emellertid inte eniga på 1930-talet. Per
Albin Hanssons regering föll 1936 på ett
förslag om dvrortstillägg till folkpensionerna.
Han kom igen efter valsegern på
hösten samma år, och efter socialdemokraternas
framgångar vid detta val var
motståndet mot socialpolitiken i huvudsak
brutet.
1940-talets betydande steg framåt på
pensionsområdet innebar, att vi gjorde
rent hus med de gamla misstagen. Vi
skapade en folkpensionering som var
effektiv. Folkpensionärerna kunde befrias
från tvånget att lita till fattigvården.
Först efter den reformen och när
-
mare 40 år efter den första pensionsförsäkringens
införande hade vi kommit
så långt, att det gick att leva på folkpensionen.
Värdebeständigheten ordnades.
Pensionerna följer i dag med när
priserna stiger. Vi har alltså en allmän,
lagfäst, obligatorisk, värdebeständig
folkpension som ger ett effektivt bottenskydd,
och vi är i stort sett ense om
vilka metoder vi skall använda för att
detta system skall fungera.
Men, det medger jag, vi nöjer oss inte
längre med bottenskyddet. Medan vi
steg för steg förbättrat folkpensioneringen
har vi i ungefär 20 år diskuterat
och i 10 år utrett ett bättre pensionssystem
än folkpensioneringen.
Inför folkomröstningen i höstas sade
sig alla vara ense om att vi för framtiden
på något sätt måste bygga upp ett
sådant system. Finns det någon som kan
göra gällande att så inte var fallet? Vad
som sedan skett visar emellertid, att
det finns politiker som föredrar ordkonsten
framför handlingen när det gäller
politiken i vårt land. Vi socialdemokrater
vill dock fortfarande, att pensionen
i framtiden i stort sett skall garantera
den levnadsstandard som man
uppnått genom sitt arbete. Övergången
till pensionärstillvaron skall inte innebära
ett tungt steg nedåt i försörjningshänseende.
Vi vill, som jag förut sade,
utjämna klyftorna som fortfarande gapar
mellan folk med välordnat pensionsskydd
och den stora massan av människor
i vårt land som saknar sådant.
Herr talman! Vi kan inte acceptera,
att försörjningen för hustru och barn,
om mannen går bort, mer eller mindre
blir beroende av en slump. Redan i pensionsberedningen
var man i princip
ense om att pensionen inte längre fick
vara en klasskiljande frågan. Denna
klyfta borde fyllas igen. Även herr Ahlberg
var med på den linjen i pensionsberedningen.
Med utgångspunkt från
den teckning jag har gjort och när vi
nu kommit i ett läge som liksom komponerats
av den historiska utvecklingen,
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
99
så kan vi nu klart visa fram skälen varför
vi utöver folkpensionerna vill ha
tilläggspensioner och därmed ökad
trygghet åt alla.
Nu sade herr Ahlberg i förmiddags något
föraktfullt, att det här med inkomstgraderade
pensioner det var någonting
för honom motbjudande. Det har blivit
så under den senaste tiden. Han har ju
själv en gång förut varit anhängare av
en sådan ordning, och han gjorde liknelsen
om att vi kanske lika gärna skulle
ha kunnat inkomstgradera bostäderna.
Nej, herr Ahlberg, det vill vi inte. Men
vi vill, att den som har en hygglig bostad
inte skall tvingas att fly den när han
blir gammal, om han har behov av den.
Så långt kan jag sträcka mig beträffande
herr Ahlbergs förmodanden om våra
tankar i dessa stycken.
Med detta som utgångspunkt säger
jag, att vi ställer några betydelsefulla
krav på en modern pension, och de är
i huvudsak följande. För det första skall
den ge ett ordentligt skydd åt alla. För
det andra skall den vara sådan, att man
vet hur stor pensionen blir i förhållande
till inkomsten. Pensionsnivån bör alltså
vara bestämd på förhand så som den är
för statens egna anställda. För det tredje
skall pensionerna vara värdebeständiga,
så att de följer priserna, och för det
fjärde, slutligen, bör pensioneringen genomföras
snabbt, så att det stora flertalet
av dem som nu är i aktivt arbete
får ett ordentligt pensionsskydd.
Herr talman! Jag tror att vi kan enas
om en sak. Folkomröstningen visade,
om vi inte visste det förut, att dessa
krav omfattas av en stor majoritet av
vårt folk. Snabbhet, effektivitet, värdebeständighet
— ingen talade emot dessa
krav inför folkomröstningen. Jag var
med i debatterna, inte minst i radio, och
det är därför jag kan tala direkt av
egen erfarenhet. Alla talade för dem och
för att vi samtidigt skulle höja folkpensionerna
ordentligt, så att standardhöjningen
även komme dem till del som
redan är pensionärer. Ingen talade öp
-
Åndring i lagen om folkpensionering, m. m.
pet för att göra om 1913 års misstag:
i långsamheten, effektiviteten, kallsinnigl
heten mot de redan gamla.
Folkomröstningen visade också med
övertygande klarhet, att majoriteten av
våra löntagare och deras hustrur anser,
'' att vi måste ordna denna nya pensionering
genom en lagfäst tilläggspensio[
nering ovanpå folkpensioneringen. Vis''
serligen råkade herr Ohlin i nattens
upphetsning efter folkomröstningen dra
: fel slutsats, men han ångrade sig ju så
småningom. Med färska brännsår efter
samma folkomröstning har han börjat
en vandring i rätt riktning — jag erkänner
det, herr Ohlin. Han talar åtminstone
om att han numera förordar
lagstiftning för pensionsfrågans lösning.
Han tror inte längre att man kan tillgodose
de uppställda kraven utan att ha
lagstiftningen till hjälp. Den 3 :a som han
talade så varmt för inför den 13 oktober
har han övergivit åtminstone i så måtto,
att han har klistrat på den en ny etikett,
och den etiketten, mina damer och
herrar, heter »lagfäst». Jag vet att man
har använt även ett annat uttryck —
den skulle dessutom vara »frihetsfäst»,
men uppriktigt sagt, mina damer och
herrar, tycker jag det nästan är litet för
festligt.
I pensionspropositionen har jag understrukit
att det råder enighet i landet
om en rad av de krav som vi ställer
på en god pensionering, men jag har
också understrukit att det råder djup
oenighet om de medel som skall användas
för att nå det uppställda målet.
Men kanske frågar ni då: Är verkligen
valet av medel så viktigt? Ja, enligt
min mening är det alldeles avgörande
vilka medel man använder. Jag
går så långt att jag säger, att den som
inte är beredd att använda de medel
som måste användas, för hans del är
det bara en läpparnas bekännelse om
han talar för det uppställda målet. Högern
och centerpartiet är ointresserade
av varje åtgärd från samhällets sida för
att åstadkomma ett förbättrat pensions
-
100 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skydd för folkets stora massa utöver
folkpensionen. De har för sin del stannat
vid en ren folkpensionslinje. Jag
medger att det är ett klart besked: ingenting
utöver folkpensionen. Jag måste
emellertid säga, herr talman, att vi
måste bekämpa en sådan linje, ty lika
eniga som vi är med högern och centerpartiet
om att förbättra folkpensionen,
lika djupt oeniga är vi med dem
då det gäller tilläggspensionen.
Folkpartiets företrädare däremot säger
sig nu vara i stort sett eniga med
oss om målet. De säger sig också ha
godtagit det viktigaste medlet, nämligen
lagstiftning. Jag beklagar, herr Wedén;
för vår del måste vi underkänna deras
medel. Jag tyckte att herr Wedén på ett
sympatiskt sätt talade för folkpartiets
förslag på förmiddagen, men jag kan
inte komma ifrån den uppfattningen
ändå — varför skall jag komma till
strax. Jag tvingas av den anledningen
sätta ett frågetecken för herr Wedéns
och hans partivänners anslutning till
våra syftemål.
Så vill jag understryka, att regeringsförslaget
vilar på två grundförutsättningar:
för det första hänsyn till de nuvarande
folkpensionärernas rättmätiga
krav på ordentliga förstärkningar av
folkpensionen och för det andra hänsyn
till den aktiva generationens rättmätiga
krav på ett snabbt genomförande av en
effektiv tilläggspensionering. De båda
delarna av regeringsförslaget måste ses
i sitt sammanhang. Ståndpunkten i fråga
om folkpensioneringen är beroende
av utvecklingen i fråga om tilläggspensioneringen
och vice versa. Vi ser sålunda
till det samlade resultatet.
I pensionsberedningen för ett år sedan
var alla partier ense om en folkpensionshöjning.
Enigheten manifesterades
på folkomröstningssedlarna. När regeringsförslaget
lades fram i februari,
överensstämde detta i allt väsentligt
med detta enhälliga förslag ifrån beredningen.
På två punkter gjorde regeringen
dock avvikelser. Den ena gällde
hustrutilläggen, där vi har föreslagit en
höjning från juli 1958, trots att samtliga
partier i beredningen har velat att
hustrutilläggen skulle vara oförändrade.
Den andra punkten gällde bostadstillläggen,
där regeringen inte ville ta
ståndpunkt nu i fråga om den successiva
avvecklingen av dessa tillägg, som
alla i pensionsberedningen hade enat
sig om med undantag för den socialdemokratiske
ledamoten i denna kammare
herr Almgren. Regeringen följde herr
Almgren och ansåg sig böra avvakta
hur riksdagen ställde sig till tilläggspensioneringen
innan frågan togs upp
på nytt. Vi ville nämligen inte vare med
om att en del av folkpensionshöjningen
skulle ätas upp för de sämst ställda pensionärerna
genom att deras bostadstilllägg
minskades.
Nu har det visat sig, att de borgerliga
partierna inte stod fast vid sin ståndpunkt
från förra året i fråga om folkpensionerna.
De ville gå längre, det
skall erkännas, när det gällde änkepensionerna.
För vår del vill jag säga, att
vi framhärdar i vår uppfattning, att
skyddet för änkor och barn över huvud
taget inte är tillfredsställt ens genom
en förbättrad folkpensionering utan
måste ordnas genom en tilläggspensionering
ovanpå folkpensionen. Den
ståndpunkten, herr talman, har vi fortfarande.
Men detta utesluter inte att vi
kan ansluta oss till förslaget, att änkor
och efterlevande barn skall få en ytterligare
höjning av sina förmåner genom
folkpensioneringen. Det enda, herr Hjalmarson,
som har gjort oss tveksamma,
är att de kostnader som hamnar på
skattesedeln blir större än vad vi hade
tänkt oss. Tilläggspensioneringens kostnader
skulle ju ligga direkt på produktionen,
där vi tycker att även kostnaderna
för änkepensionerna hör hemma.
Men när nu de borgerliga partierna
är beredda till ökad finansiering via
skattsedeln, så inte skall vi motsätta oss
det, men jag vill nog säga att det rimmar
illa med deras propaganda och publik
-
Nr 17
101
Onsdagen den 23 april 1958 em.
friande stilgrepp om skatterna i andra
sammanhang. Det var därför jag vände
mig till herr Hjalmarson. Det är nämligen
möjligt, att herr Hjalmarson kommer
att ge oss en liten åskådningsundervisning
om vad skatterna innebär i avdrag
på våra inkomster, och då kan det
vara av viss betydelse att påminna honom
om vad han har gjort nu beträffande
skattefinansieringen av pensionerna.
Men så ytterligare en kommentar!
Varför skall jag bara hålla mig till herr
Hjalmarson? Nej, herr Ohlin har ju velat
framställa sig som samförståndets
man i svensk politik. Det finns just
ingen fråga av betydelse där han inte
har sagt sig eftersträva en samförståndslösning
— utom i fråga om margarinpriset
och gränshandeln förstås.
I pensionsberedningen kom ju partierna
högtidligen överens om hur folkpensioneringen
skulle se ut. I min proposition
har jag velat hålla fast vid den
överenskommelsen. Vad sker? Jo, folkpartiet
slänger sedan fram ett överbud
om änkepension. All right, säger vi. Det
går vi med glädje med på, ty det är ett
rimligt ändamål och vi vill behålla enigheten
om folkpensionerna. Folkpartiet
framhåller nu detta som en stor seger,
som en eftergift till vilken det har
pressat oss.
Har man hört på maken! Det är således
en seger för folkpartiet att vi höll
fast vid en överenskommelse med samma
parti. Jag säger: Är det fråga om en
eftergift skulle det möjligen vara den,
att vi varit nog eftergivna att tro att
folkpartiet skulle hålla fast vid en
ståndpunkt i mer än en vecka.
Herr talman! Henrik Ibsen höll före
att en normalt byggd sanning stod sig
20 år, men han visste ingenting om det
svenska folkpartiet. Jag är fortfarande
glad över att vi är ense om folkpensionerna,
men folkpartiets sätt att framställa
vår uppgörelse ger en intressant
belysning av den s. k. samförståndsmannen
i svensk politik.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Med höjningen av folkpensionerna visar
vi, att vi inte tänker göra om 1913
års misstag att lämna dem som redan
var gamla utanför den stora reformen.
Våra föräldrar har lagt grunden till
samhället av i dag. De har gjort det
möjligt för oss att bygga vidare och
skapa ett bättre pensionssystem. Jag
tror att de gamla gläds med sina barn
åt både dagens och morgondagens förbättringar.
De vet vad pensionsskyddet
innebär. De vet också hur det känns,
när pensionsskyddet saknas, och likaså
hur det känns, när pensionerna förbättras.
Men, herr talman, innan jag lämnar
folkpensioneringen måste jag varna
kammaren för högerns reservation, som
går ut på att en avveckling av bostadstilläggen
till folkpensionärerna skall
forceras fram. Folkpartiet har i detta
avseende gått ifrån sin ståndpunkt i
pensionsberedningen och nu gått över
på regeringens linje. Det uppskattar vi,
och det tackar vi dem för. Vi kan nämligen
inte vara betjänta av att snabbehandla
en fråga, som rör de sämst ställda
folkpensionärernas väsentliga intressen.
Vi måste handla med all hänsyn
och försiktighet, så att det inte kan
sägas, att vi ger åt alla men tar tillbaka
en god bit från dem som har det mest
besvärligt.
Om jag så går över till tilläggspensionerna
vill jag säga, att regeringsförslaget
är uppbyggt för att tillgodose just
de fyra huvudkrav jag tidigare nämnt.
Det ger alla förvärvsarbetande, löntagare
som företagare och deras familjer,
verkliga garantier för en ordentlig pension
i förhållande till inkomsten. Under
folkomröstningskampanjen vände sig
inånga särskilt mot att linje 1 innebar
obligatorisk anslutning av löntagare. I
syfte att gå dem och linje 3 till mötes
har regeringen föreslagit en så kallad
dispositiv lagstiftning. Den innebär vissa
möjligheter att genom kollektivavtal
ställa sig utanför den allmänna tillläggspensioncringen
för sådana lönta
-
102 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
garorganisationer, som till äventyrs tycker,
att de har sin pensionsfråga så bra
ordnad, att de inte anser sig ha något
behov av den. Visserligen tror jag inte
att det finns några fackliga organisationer,
som verkligen vill ställa sig utanför,
men möjligheten finns enligt regeringsförslaget.
Linje 1 kritiserades också för att den
inte erbjöd ett tillfredsställande skydd
åt företagare, alltså lantbrukare, handlande,
hantverkare och självständiga
yrkesutövare. I den kritiken instämde
jag. Regeringsförslaget innebär nu, att
alla förvärvsarbetande inom dessa grupper
tages med på i princip samma villkor
som gäller för löntagarna. Företagarna
skall emellertid enligt förslaget
kunna träda ut individuellt. På den
punkten har propositionen tagit intryck
av argumentationen för linje 2 i folkomröstningen.
Jag tror emellertid inte
att det kommer att bli många utträdanden,
om förslaget verkligen kan genomföras.
Nu säger emellertid herr Wedén, att
socialdemokratien inte skulle ha visat
någon moderation, inte velat göra någon
eftergift. Vi skulle därigenom ha
äventyrat enigheten och vi skulle ha
förhindrat — och han vänder sig med
särskild skärpa mot statsministern —
att det blev en uppgörelse om denna
fråga. Om det skulle vara så, herr
Wedén, hur då förklara att det från
borgerligt håll, sedan förhandlingarna
hade brutits med socialdemokraterna,
i stället för två förslag, som man hade
i samband med folkomröstningen, nu
finns tre förslag? Det kan väl inte vara
vår skuld, att det osar surt om den borgerliga
fredspipan? Nu skall jag emellertid
göra det medgivandet, att man
egentligen får vara tacksam för att folkpartiet
för en gångs skull kunnat komma
överens med sig självt. Det är alltid
ett steg framåt, och det skall vi notera.
Men kom inte och gör gällande, att det
är socialdemokratien, som skall göras
ansvarig för den splittring som finns
på den borgerliga kanten!
Hur stor pensionen blir anges i lagen
enligt regeringsförslaget. Det beror på
finansieringsmetoden att man kan göra
detta. Nu tvingas jag gå in på mera tekniska
resonemang, men jag tvingas till
det på grund av den kritik, som har
levererats mot regeringsförslaget under
förmiddagens förhandlingar. Vi följer
samma metodik som i fråga om folkpensionerna
och de statsanställdas pensioner,
vilka är uppbyggda på samma
sätt i det avseendet, ehuru vi inte använder
oss av skattemedel. Vi kan alltså
med lagens hela styrka verkligen garantera,
att pensionen blir i runt tal två
tredjedelar av de bästa årens inkomst.
Tilläggspensioneringens värdebeständighet
vill vi säkra på samma sätt som gäller
för folkpensioneringen. Det är nog
det bästa system vi har på det området.
Det bär gått bra att tillämpa i folkpensioneringen,
och det går lika bra för
tilläggspensioneringen.
Nå, säger man, men det där med värdebeständigheten
kan ni väl ändå inte
klara? Jo, det är mycket enkelt. För att
ordna värdebeständighet räknar man
automatiskt upp de inkomstbelopp, för
vilka pensionen beräknas, med hänsyn
tagen till prisutvecklingen varje gång
pensionen betalas ut. Om inkomsten
under ett år t. ex. har varit 10 000 kronor
men priserna några år senare stigit
med 10 procent, så beräknas pensionen
som om inkomsten hade varit 11 000
kronor. Dessutom stiger också avgifterna
automatiskt, därför att det blir ett
i pengar räknat större belopp som varje
procent utgör av löneinkomsten.
På det sättet kan det emellertid — det
skall erkännas — inträffa, att pensionen
så småningom blir högre i kronor räknat
än den inkomst en person hade, då
han arbetade låt oss säga 20 år tillbaka
i tiden. Men redan nu har ju många en
högre folkpension i kronor räknat än
den inkomst de hade på låt oss säga
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
103
1930-talet. Detta anses fullt rimligt, och
ingen opponerar däremot.
Slutligen har vi så kravet, att systemet
skall träda i funktion snarast möjligt.
Teoretiskt skulle man, om vi använder
den finansieringsmetod regeringen
föreslår, kunna sätta tilläggspensioneringen
i full tillämpning med en
gång. Men vi kan inte lägga så stora
kostnader på produktionen omedelbart.
Vi måste växa in i systemet. Vi föreslår
därför en inväxandetid på 20 år. Under
tiden blir pensionerna större och större
för varje år, och för de årskullar som
går i pension i början av 1980-talet är
systemet helt färdigt.
På tal om dessa 20 år, så blev jag litet
överraskad av herr Wedéns anförande
i förmiddags. Han brukar annars vara
ganska försiktig i sina uttalanden, men
han påtalade plötsligt, att enligt 30-årsregeln
i regeringsförslaget får den, som
är med i systemet i 40 år, inte mer i
pension än den, som är med i 30 år.
Herr Wedén fann detta orättvist. Jag
vill då inom parentes säga, att precis
samma regel gäller för statstjänarna,
men jag har inte hört att vare sig herr
Wedén eller någon annan har opponerat
i det avseendet. Det som gjorde mig
så förvånad, när herr Wedén påtalade
detta förhållande, var emellertid, att
när linje 1 hade sin 40-årsregel, så reagerade
folkpartiet våldsamt emot att den
fanns. Det sades då, att vi berövade
många personer möjlighet att få lika
mycket i pension som de, vilka varit
med under en längre tid, och detta
skulle särskilt hårt drabba förvärvsarbetande
kvinnor, som inte varit med alla
åren i systemet.
Nå, vi rättade oss efter den kritiken,
och 40-årsregeln slopades i regeringsförslaget.
Detta skedde inte minst med
hänsyn till kvinnorna. Men nu skriar
folkpartiet för att en motsvarande regel
inte finns kvar i regeringsförslaget. Nu
är vi enligt folkpartiets mening alltför
generösa mot kvinnorna. Ja, jag har
tidigare sagt, och jag upprepar det nu,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i att hur man vänder sig, så har man
folkpartiet bak.
Jag återgår emellertid till de 20 åren.
Jag anser det vara fullt rimligt, att vi
går till väga på föreslaget sätt. När staten
genomför bättre pensioner för sina
befattningshavare, så anses det rimligt
i att man ger alla anställda del av föri
bättringarna så snart som möjligt. Detta
gäller efter hela inkomstskalan nedifrån
r och uppåt. En annan ordning skulle
r utan tvekan väcka berättigat missnöje.
s Det är möjligt att förfara så, därför att
i vi använder den finansieringsmetod vi
r har för dessa pensioner. Och samma
metod vill alltså regeringen nu använda
t för tilläggspensioneringen. Detta gör vi,
b därför att vi anser det vara ett av de
a allra väsentligaste kraven, att pensionei
ringen får full effektivitet för så många
som möjligt i vår generation. Och när
a det gäller folkpensionärerna går vi så
i långt, att de höjningar som företages
kommer även dem till godo, som redan
g är pensionärer.
s Klart är, att ett effektivt och snabbt
i, pensionssystem kostar pengar. Det har
r framhållits av flera talare här i dag.
:- De avgifter regeringsförslaget lägger dig
rekt på produktionen kommer att börja
e att tagas ut under 1960. Därmed grund
t
lägges pensionsrätten. Hur stora arbets
i-
givarnas och företagarnas avgifter blir
n framgår av propositionen. Vi börjar
e med 1,8 procent ovanpå löner och in
a
komster år 1960 och går sedan försik
it
tigt uppåt stegvis. Låt oss t. ex. ta ett
a företag med ett lönekonto på en miljon
>- kronor. Det företaget får 1960 betala
a högst 18 000 kronor i avgifter för sina
anställda. Sedan ökar avgiften för detta
i, miljonföretag med högst 6 000 kronor
5- om året under den närmaste tiden —
d alltså med ungefär lika mycket som det
ir kostar att ha en deltidsanställd skriv
jl
hjälp. Denna ökning gäller sålunda för
u samtliga de anställda vid företaget, där
ir man betalar ut en miljon kronor i lö
ir
ner! Med hänsyn till 1957 års pensions
ii,
kommittés förslag att en omprövning
104 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
av fondfrågorna skall ske efter några
år, innehåller propositionen emellertid
icke något uttryckligt förslag om avgifternas
storlek efter 1964. Särskilda utskottet
har påpekat, att uttaget av arbetsgivaravgifter
omkring år 1990, alltså
30 år efter avgiftsbetalningens början,
kommer att utgöra mindre än 10 procent
av lönerna. Jag anser, herr talman,
att den beräkningen är realistisk.
Nu tillåter jag mig emellertid att övergå
till en motkritik av den kritik, som
har riktats mot regeringsförslaget. Om
någon oerfaren person gick igenom särskilda
utskottets utlåtande och läste oppositionens
invändningar mot regeringens
förslag, kunde han bli både förvånad
och skakad. Visserligen har de ystra
tonfallen från i synnerhet folkpartiets
motioner mildrats i utskottsreservanternas
utlåtande, men de hårda orden är
ändå legio. Jag skall göra några axplock.
Det talas om tvång, uniformitet, statsmonopol,
överpensionering, överkompensation,
övervältring, brist, tvångssparande,
godtycke, likriktning, orimlighet,
produktionsinskränkningar, politisering,
fastlåsning o. s. v. Är det ändå
inte för mycket av det inte helt goda?
Papperet är ju tåligt, men nog undrar
man om inte tryckpressarna ibland
råkat i dallring av alla dessa okvädingsord
och allt det ovett, som slösats
på Kungl. Maj:ts förslag.
En gammal erfarenhet är, att ju svagare
argument man har, desto gällare
blir tonfallen och desto mera onyanserat
uttryckssättet. Den som blir utsatt
för en sådan störtskur av glåpord drar
lätt slutsatsen, att det inte lönar sig
mycket att försöka med något mera detaljerat
bemötande i sak, eftersom viljan
till saklig diskussion tydligen saknas.
Jag vill emellertid på nytt framhålla
vad jag påpekat i det föregående,
nämligen att regeringens förslag i de
allra flesta avseenden har två förebilder:
folkpensioneringen och det pensionssystem
som gäller för statens anställda.
Vår folkpensionering anses vara
bra som ett bottenskydd betraktad, och
den statliga tjänstepensioneringen anses
vara den bästa i sitt slag. Alla oppositionens
uttalanden om tvång, osäkerhet
o. s. v. i fråga om den av regeringen
föreslagna allmänna tilläggspensioneringen
måste alltså i lika mån
gälla om folkpensioneringen och om
pensionssystemet för de statsanställda.
Oppositionen har emellertid inte riktat
motsvarande kritik mot folkpensioneringen,
fastän ett gott tillfälle därtill
nu finns, och jag har inte heller sett
någon nedgörande kritik mot den överenskommelse
civilministern nyss har
träffat med de statsanställdas organisationer
om deras tjänstepensioner, en
överenskommelse som också avser samordningen
mellan det särskilda pensionssystemet
för statens anställda och
den av regeringen föreslagna allmänna
tilläggspensioneringen. Har vi kanske
att vänta oss borgerliga motioner om
avslag på överenskommelsen med statstjänstemännen
med hänsyn till den
övervältring, den osäkerhet och det godtycke,
som enligt borgerlig uppfattning
måste prägla pensioneringen av statens
anställda, om man vill vara konsekvent
i sina uppfattningar? För det kan väl
inte vara så enligt oppositionens mening,
att det som går bra i fråga om
statens anställda, det går inte an i fråga
om arbetare och tjänstemän på den privata
marknaden? Menar oppositionen
vidare, att det som är oantagligt i tillläggspensioneringen
är fullständigt godtagbart
i folkpensioneringen? Har oppositionen
dessutom glömt, att regeringsförslaget
i väsentliga stycken bygger
på de principer för en allmän
pensionsförsäkring, som samlade en utbredd
enighet i de båda s. k. Åkessonkommittéernas
förslag från 1950 och
1955. Fn viss konsekvens borde man
dock kunna begära i ett så allvarligt
sammanhang som detta. Här rör det sig
dock om människors ålderdomsförsörjning,
om invaliders möjlighet att leva
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 105
som andra och om hustrurs och barns
trygghet.
Jag tror mig emellertid ha funnit den
psykologiska förklaringen till alla nedsättande
omdömen om regeringens förslag.
Jag måste medge, att det främst
är folkpartiet som levererar krutröken.
Centerpartiet framför i stort sett samma
kritik mot både regeringens och
folkpartiets förslag i fråga om tilläggspensioneringen
och yrkar avslag på
båda. Högern, som gick arm i arm med
folkpartiet och Arbetsgivareföreningen
under folkomröstningskampanjen, har
nu med ett snöfall av brasklappar övergivit
sällskapet och anser väl alltså inte
heller folkpartiets förslag godtagbart.
Högern är verkligen att lita på, eller
hur, herr Ohlin?
Folkpartiet har alltså att försvara ett
förslag, som är oantagbart såväl för
socialdemokratien och den fackliga rörelsen
som för majoriteten inom oppositionen.
Om förslaget inte kan samla
mer än en dryg femtedel av riksdagens
ledamöter, kan man kanske misstänka
att det inte är så alldeles helgjutet. Vi
är ju fyra femtedelar som också kan
ha förnuftiga meningar. Men det har
ju också kommit till i all hast och är
en helt ny konstruktion för en allmän
pensionering, som inte har tagit några
intryck av det mångåriga utredningsarbete,
som har ägt rum.
Linje 3 är det inte längre fråga om.
Inte heller står vi i dag inför samma
förslag, som folkpartiet levererade i
sina motioner i mars. Marsförslaget har
bytts ut mot ett aprilförslag.
Herr talman! I detta sammanhang
rinner mig i minnet en Gahlin-historia.
Folkpartiet och herr Ohlin kan med
tanke på sina ursprungliga förslag säga
som mannen om sin hustru: »Visst ,är
jag henne trogen, men man har ju sina
representationsskyldigheter.» Och det
må jag säga, att folkpartiet anser sig ha
representationsskyldigheter på många
håll. Men en del människor handlar så,
när de skall försvara en sak, som de
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
innerst inne är osäkra om. De uppträder
karskt och söker svärta ned andras
förslag. Min förklaring till tonen i folkpartiets
kritik mot regeringsförslaget
är alltså, att det har gällt att dölja egna
svagheter bakom en ridå av sprakande
kraftord om regeringens förslag.
Folkpartiets förslag rörande tilläggspensioneringen
har på ett förtjänstfullt
sätt analyserats av utskottet, och jag
skall inte gå in på alla detaljer. Fn del
påpekanden tvingas jag dock att göra.
Till skillnad från regeringsförslaget
ger folkpartiförslaget inga garantier för
att alla förvärvsarbetande får rätt till
tilläggspension. För att dölja denna
svaghet talar folkpartiet om tvång och
likriktning.
I motsats till regeringsförslaget kan
folkpartiet inte ange någon bestämd
pensionsnivå. I folkpartimotionen i
mars uttalades, att man ville lagstifta
om en pension, som uppgick till cirka
60 procent av de 15 bästa årens inkomst.
Och enligt folkpartiets press
fanns det fullständiga garantier för en
sådan pensionsnivå.
I aprilförslaget, som nu ligger framför
oss, har folkpartiet självt med en
uppriktighet — det skall erkännas —
som skulle röna större uppskattning om
den inte vore så sällsynt, framhållit att
någon sådan garanti inte finns. Att den
s. k. garantipensionen har försvunnit
från mars till april i folkpartiets olika
förslag är resultatet av kritiken i pensionsutskottet
från socialdemokratiskt
håll.
Jag har i debatten kallat folkpartiets
s. k. garantipensioner för fantasipensioner.
Hur bär jag vågat mig på ett
så hårt omdöme? Jag skall försöka beskriva
saken på ett begripligt sätt. I
folkpartiets förslag i mars sades uttryckligen,
att man genom lagstiftning
borde fastslå följande tre ting.
För det första skall den som så önskar
erhålla eu tilläggsålderspension,
som tillsammans med folkpensionen ger
en pensionsnivå om cirka 60 procent
106 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
av inkomsten under de 15 bästa åren
efter en 40-årig intjänandetid. I folkpartipressen
har orden »under en 40-årig
intjänandetid» av någon underlig och
oförklarlig anledning brukat falla bort.
Däremot har man kraftigt understrukit
orden »de 15 bästa åren».
För det andra skulle man i lagen i
fastslå, att ålderspensionsförsäkringen 1
skall vila på premiereservsystemet. Jag i
använder uttrycket bolagssystemet. Det
är mera förståeligt. ]
För det tredje skulle lagstiftningen om •
tilläggspensionsavgifter utformas så, att <
avgifterna, räknade på hela inkomsten, ''•
skulle bli en procent 1960 samt stiga ''
till 4 procent 1964 och sedan fortsätta :
successivt till cirka 6,5 procent. i
Jag har då ställt frågan: Kan dessa ‘
tre ting förenas? Efter att ha konsulte- 1
rat landets främsta försäkringstekniska
expertis har jag ansett mig kunna fast- ''
slå följande: försäkringstekniskt sett 5
kan man icke göra något generellt uttalande
om förmånernas storlek, sedan s
man i en lag slagit fast £
för det första avgifterna i en avgiftstrappa,
1
för det andra att det skall vara pre- 1
miereservsystem. i
Avgifterna flyter in och tuggas ned I
i premiereservsystemet till individuella
förmåner, och förmånerna blir vad de f
blir som Doris Day sjunger. Slutsatsen £
blir alltså, att om man i bolagssystemet
låser fast avgifterna, kan man inte sam- i
tidigt låsa förmånerna och vice versa. I
Folkpartiets förslag låser avgifterna r
och finansieringsmetoden. Då kan man s
inte på förhand ange förmånernas stor- i
lek och framför allt inte deras storlek s
i förhållande till en framtida inkomst,
vars storlek man inte känner. i
Då uppkommer frågan hur folkpartiet t
har kunnat komma fram till att pen- ^
sionen blir 60 procent av inkomsten f
med de angivna avgifterna. Folkpartiets a
marsmotion gav svar på den frågan i s
sin tekniska del. c
Och nu skall jag försöka bena upp t
detta. Försäkringsbolagens räknemästare
— deras fingeravtryck i förslaget är
fullt tydliga — har räknat ut åt folkpartiet,
hur stor pension man kan få
om man har de angivna avgifterna och
tillämpar bolagssystemet för finansieringen.
Man har kommit till 60,5 procent,
men för att man skall komma dithän,
måste en hel lång rad villkor vara
uppfyllda. Jag skall ange några av dem.
1) Den försäkrade måste tillhöra ett
kollektiv, som är sammansatt precis
som hela svenska folket i fråga om åldersfördelning,
könsfördelning, civilståndsfördelning
o. s. v. I den försäkrade
gruppen måste det alltså finnas
samma relation mellan män och kvinnor,
personer i olika åldrar, gifta och
ogifta som inom hela svenska folket.
Dessutom — men det har motionsskrivarna
inte alls talat om — måste inkomstfördelningen
motsvara hela svenska
folkets.
2) Den försäkrade måste ha tillhört
systemet i 40 år och hela tiden skall full
avgift ha betalats för honom.
3) Den försäkrades inkomst måste
varje år ha stigit parallellt med realinkomsten
i samhället, och denna stegring
måste exakt ha utgjort 1,5 procent
per år under hela 40-årsperioden.
4) Någon penningvärdeförsämring
får inte ha inträffat eller också måste
alla fonder vara fullständigt värdesäkra.
Om alla dessa angivna förutsättningar
uppfylles blir, det skall jag erkänna,
pensionen med tillämpning av premiereservsystemet
60,5 procent av inkomsten,
t. o. m. av inkomsten under de 15
bästa åren, vilket i det antagna fallet
är de 15 senaste åren.
Då uppkommer frågan, huruvida de
uppställda villkoren för en 60-procentig
pension är realistiska, alltså om de
verkligen kan väntas bli uppfyllda. Jag
frågar: Kommer försäkringskollektivet
att motsvara svenska folkets sammansättning
med avseende på ålder, kön,
civilstånd och inkomst? Svaret är naturligtvis
nej, om man tänker sig att en
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 107
del av de försäkrade befinner sig i olika
kollektiv, som försäkras i olika bolag.
Om det dessutom skall bli möjligt både
för kollektivet och för enskilda att lämna
försäkringen är det otänkbart, att
kollektivet får den sammansättning som
förutsatts. Då blir pensionen alltså inte
60 procent, om avgifterna är de angivna,
och särskilt kraftigt rubbas förutsättningarna
om de yngre i stor utsträckning
lämnar försäkringen.
Då kommer jag till nästa fråga: Kommer
full avgift att ha betalats under 40
år? Det kan i och för sig tänkas, men
inte förrän om 50 år, eftersom full avgift
inte skall börja tas ut förrän om
cirka 10 år. Systemet kan alltså inte nå
full funktion och ge fulla förmåner för
någon som redan nu har fyllt 15 år.
Man måste vara under 15 år för att
kunna bli delaktig av den generositet
som folkpartiet utlovar.
Jag går vidare och frågar: Kan den
allmänna inkomstnivån tänkas följa den
jämna utvecklingskurva på 1,5 procent
om året som förutsatts? Kan den enskilde
försäkrades inkomstkurva tänkas
följa den allmänna utvecklingen? Herr
Ohlin, som dock är nationalekonom,
bör ju känna till detta och kan själv
ge svaret på båda frågorna. Svaret måste
bli nej. Löneutvecklingen går både
för den enskilde och för oss alla i en
ojämn takt, och lyckligtvis för de flesta
av oss i en genomsnittligt snabbare
takt. Då gäller alltså inte av det skälet
de omtalade 60 procenten.
Slutligen går jag ännu ett steg vidare
och frågar: Blir det någon penningvärdeförsämring?
Man vill ju vara blygsam
och därför svarar jag: Det vet vi
inte. Litet självironi kan man ju kosta
på sig. Vi anses ju vara ansvariga för
penningvärdefösämringen, även om
regeringarna i Förenta staterna, i Tyskland
och åtskilliga andra länder har
drabbats av samma företeelse på det
området som vi.
I detta sammanhang vill jag betona:
Vi måste i varje fall bereda os på att det
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i kan bli högre priser. Folkpartiet har
för övrigt självt föreslagit att vi skall
! höja priset på margarin, men det hoppas
jag att vi skall kunna förhindra,
t herr Ohlin. Jag hoppas innerligt, att
i inte alla folkpartister skall lyda parti:
piskan och låta sig drivas samman av
herr Ohlins ståndpunkt i den frågan.
Men jag säger: Om det skulle bli högre
priser, ja, då håller inte heller försäkringskalkylen.
Slutsatsen är, att alla de uppställda
t villkoren är orealistiska. Talet om de
l 60 procenten bygger på ett exempel
som i sin tur inte kan tänkas inträffa i
l verkligheten. Pensionsutskottet tog ett
i annat exempel och fann att de 60 procenten
blev 44 procent. Folkpartiet har
. helt enkelt tillämpat ett försäkrings
t
system, som redan finns, på en verkt
lighet som inte finns. Och så vill man
lagstifta om det omöjliga,
i Det är därför, herr talman, som jag
i har vågat säga, att folkpartiets garant
tipensioner är fantasipensioner. Jag går
så långt att jag säger: Chansen att få
> 60 procent av de 15 bästa årens inkomst
i pension med tillämpning av folkpar,
timotionens system är lika stor som
1 chansen att vinna högsta vinsten i penninglotteriet
— utan att ha någon lott!
5 Ja, man skulle kunna skratta, men man
i skall inte göra det, ty det är faktiskt
på detta sätt. Man behöver inte vara
s professor i nationalekonomi för att fastt
slå den saken, utan det behövs bara ett
enkelt matematiskt överslag för att kom;
ma till just denna slutsats.
Eftersom garantipensionen skulle
ordnas genom enskilda försäkringsini
rättningar och staten inte engageras,
i så måste de enskilda företagen överta
den garanti, som den av folkpartiet
i föreslagna lagen skulle innebära för den
enskilde. Och jag går vidare: om något
företag skulle kunna överta fört
pliktelsen att uppfylla garantien, så innebär
detta att företaget skulle åta sig
: att betala ut pensioner av eu viss stor
1
lek i förhållande till inkomsterna långt
108 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 era.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fram i tiden, till att börja med inkomsterna
i slutet av detta århundrade. Ett
sådant åtagande kan inget existerande
privatföretag göra. Jag har gång på
gång i den offentliga debatten frågat,
om det finns något enskilt företag, som
kan överta ansvaret för folkpartiets garantipensioner.
Jag har mötts endast
av idel tystnad — en tystnad så djup,
att jag skulle ha uppfattat, om något
försäkringsföretag av en knappnåls
storlek hade fallit för frestelsen att anmäla
sig. Ingen har gjort det.
Jag har med dessa synpunkter endast
velat visa en sak: den av folkpartiet
föreslagna laggarantien kan inte
förverkligas. Jag är ledsen att behöva
säga det: affären går inte ihop. Och då
måste jag tillägga: efter alla dessa stolta
deklarationer och utfästelser får man
verkligen kalla ett sådant förslag — det
må tillåtas, herr talman —- för en buklandning,
där piloten nödtorftigt har
räddat livet, och det är väl fråga om
hur det kan gå för honom i fortsättningen.
Jag vågar tro, att kritiken av folkpartiets
marsförslag har bidragit till att
ordet garanti försvunnit ur folkpartiets
aprilförslag, åtminstone i fråga
om förmånerna. Jag skulle anse det hederligt
om den folkpartipress, som på
denna punkt har givit allmänheten felaktiga
föreställningar, ville anstränga
sig lika mycket för att nu ta sina läsare
ur den villfarelsen.
När jag går över till frågan om värdebeständigheten,
vill jag först konstatera,
att regeringsförslagets metod för
ordnandet av den saken bygger på lång
erfarenhet. Till skillnad härifrån har
folkpartiet på denna grundväsentliga
punkt nöjt sig med det svagaste som
fanns i den illa åtgångna trean. Att inte
ens folkpartiet, som annars har så lätt
för att strö löften omkring sig, har vågat
utlova värdebeständighet i fråga om
sina bolagspensioner är om något en
garanti för att det inte finns någon värdebeständighet
i folkpartiets förslag. Att
det inte finns någon garanti är det enda
garanterat säkra i förslaget, och den
garantien, mina damer och herrar, håller
längre än från mars till april! Det
är för att dölja detta som folkpartiet har
talat om brist och tvångssparande när
det gäller regeringsförslaget.
Men låt oss gå över till värdesäkringen
i folkpartiförslaget!
Det enda sättet att klara någon del av
värdesäkringen skulle vara, att staten
lånade upp pensionspengar mot en sådan
indexklausul, att statens skuld till
försäkringsbolagen ökade allteftersom
prisnivån steg. Visserligen undrar väl
många med mig, om det blir några
pengar för staten att låna. Företagen
skall ju kunna låta bli att betala pensionsavgifter
genom att bara skriva reverser
på pengarna, och det skall tydligen
få ske hur långt ut på fallrepet
företagen än befinner sig. Samtidigt
skall var och en av de försäkrade kunna
ta ut försäkringsavgifterna och göra
vad de vill med dem. Hur bara dessa
två saker skall gå ihop är minst sagt
besynnerligt.
Men låt gå för det! Vi antar alltså för
det första, att företagen visserligen inte
betalar pensionsavgifter utan låter
pengarna stanna kvar i företagen och
för det andra att de enskilda i alla fall
kan ta ut dessa pensionsavgifter, men
för det tredje att dessa pengar, som dels
företagen inte betalar och dels de anställda
tagit ut och gjort av med, ändå
kan lånas till staten. Antag nu, att staten
har lånat 20 miljarder kronor mot
en sådan indexklausul!
Så stiger prisnivån med 10 procent.
Då skall staten betala inte bara hundratals
miljoner i ränta utan den skall
dessutom betala, herr Wedén, 2 000 miljoner
kronor på grund av indexklausulen.
Dessa 2 000 miljoner — lika mycket
som hela folkpensioneringen kostar i
dag — måste väl komma från skattebetalarna,
eller hur? Oavsett om folkpartiet
säger, att det är rättvist eller ej,
skulle jag vilja ha svar på frågan: Det
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
109
är väl riktigt uppfattat, att alla dessa
pengar måste tas ifrån skattebetalarna?
Så kommer jag till frågan om den tid
det tar innan pensionssystemet kommer
i full funktion. Medan regeringen föreslår
ett system, som snabbt blir fullt
effektivt och alltså på 20 år ger fulla
pensioner, har folkpartiet inte mer att
komma med än ett påstående, att de
åsyftade pensionerna uppnås efter ungefär
50 år, alltså ett stycke in på nästa
århundrade. För att dölja detta talar
folkpartiet om överpensionering, överkompensation
och övervältring i regeringens
förslag. Om jag skulle förfalla
till samma umgängeston, skulle jag förledas
att påstå, att det är en utmaning
att erbjuda tilläggspensioner, som på
nära 20 år inte blir större än 600 kronor
om året för en inkomsttagare med 8 000
kronor i lön och en tusenlapp om året
för en sådan med 10 000 kronors inkomst.
Men, herr Alilberg, jag vidhåller påståendet,
att den som talar om överkompensation
är fången i premiereservtänkandet.
Herr Wedén medgav i sitt
anförande — det skall han ha erkännande
för — att det pensionssystem vi
föreslår innebär, att den nuvarande generationen
med sina avgifter betalar
pensionerna för den föregående generationen.
Resultatet blir att praktiskt
taget alla blir överkompenserade om
man skall resonera efter herr Alilbergs
metod, eftersom inkomsterna ständigt
stiger. Personer med 30 000 kronors inkomst
betalar alltså för dem som har
haft 30 000 kronors inkomst och nu går
i pension. Eftersom det är en stigande
inkomstskala, skulle det egentligen innebära,
att inkomsttagarna med 30 000
kronor utöver detta även skulle betala
till dem som har lägre inkomster, men
det behöver de inte göra, ty dessa avgifter
går till en fond, trots att det med
vårt system egentligen inte behövs någon
fond.
Herr Alilberg kom i detta sammanhang
in på familjen Wallenberg. Jag är
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i ledsen att jag skall behöva ta upp detta
1 namn, men jag tvingas faktiskt att säga
[ några ord i anledning av högermannen
herr Ahlbergs påstående. Han säger att
den nye direktören i Enskilda Banken
t genom vårt förslag skulle få en skänk
t på 150 000 kronor — förut har det varit
[ tal om 100 000 kronor, men buden sti
;
ger. Nej, herr Alilberg, om man skall
resonera på det sättet, så vill jag säga
! att den unge direktören Wallenberg —-r den rättvisan skall man göra honom —-betalar eller kommer att betala avgifterna
för dem som före honom har gått
j i pension med hans inkomster, och hans
efterföljare kommer i fortsättningen att
j betala avgifterna för honom när han går
\ i pension. Men om vi skall tala om
r skänker — det är inte jag som har dra5
git ner debatten på detta plan — så vill
t jag erinra om att den nyvordne chefen
för Enskilda Banken är taxerad till statlig
inkomstskatt på 201 750 kronor och
till kommunal inkomstskatt på 238 310
kronor. Om jag då skulle föra resonemanget
på samma sätt som mina mott
ståndare, skulle jag säga, att enligt högerns
förslag om ändrade skatteskalor
i får han en skatteminskning med 11 850
kronor per år. På tio år skulle detta
r göra 118 500 kronor och på 20 år
.. 237 000 kronor. Det är också en bety
t
delsefull gåva.
n Men låt oss anta, att det är tämligen
;s normalt att en chef för Enskilda Ban;t
ken, som samtidigt bär namnet Walleni-
berg, så småningom kommer upp till
r ett vid den statliga inkomsttaxeringen
r beskattningsbart belopp på 1,5 miljoner
e kronor i dagens penningvärde, och låt
;- oss även anta, att denna inkomst uppnås
0 efter 20 år och att den stiger successivt
a med lika belopp år efter år under 20-n årsperioden. Med högerns nya skatte!-
skalor skulle då den genomsnittliga
d skatteminskningen bli cirka 25 900 kro1-
nor per år, och för hela 20-årsperioden
skulle den totala skattesänkningen bli
1. 518 000 kronor.
ir — Mår herr Dahlén illa? Jaså, så
Ilo Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
synd. Men jag kan förstå att han gör
det.
Jag vill emellertid säga till herr Ahlberg,
att jag bara har tagit detta som ett
exempel, om vi nu skall börja tala om
gåvor som skänkts från olika håll. Jag är
ledsen över att jag har behövt dra in
namnet Wallenberg, eftersom jag anser,
att Wallenbergarna inte bara gjort sig
själva utan även landet tjänster. Jag vet
av egen erfarenhet från min tid som
kommunikationsminister vad Marcus
Wallenberg gjort exempelvis för den interskandinaviska
flygtrafiken. Men när
herr Ahlberg sänker debatten till denna
nivå, måste jag ingå i svaromål.
Med det sagda har jag karakteriserat
folkpartiets förslag också ur den synpunkt,
som jag från början har anlagt
på propositionen. I motsats till regeringen
vill herr Ohlin göra om exakt
det misstag 1913 års riksdag gjorde, då
den första allmänna folkpensioneringen
infördes. Exakt samma grad av långsamhet
förordar nu folkpartiet, med en
uppbyggnadstid på ett halvt århundrade
och samma brist på effektivitet i pensionsförmånerna.
Det beror i sin tur
på att man vill använda precis samma
finansieringsmetod, som man valde 1913
och som vi sedermera fann så omöjlig,
att vi avskaffade den för 20 år sedan för
folkpensioneringen.
Herr talman! Jag skall strax sluta.
Jag vill dock erinra om att av talarna
under förmiddagens debatt använde
herr Ahlberg en timme och 20 minuter,
herr Wedén en timme och åtskilliga
andra också lång tid. Eftersom jag företräder
regeringsförslaget har jag tvingats
att använda — jag är ledsen för det
— något längre tid än jag egentligen
hade tänkt mig för att kunna bemöta,
icke alla de invändningar som har
gjorts, icke all den kritik som har riktats
mot oss men en del därav.
Man kan kanske säga, att om ett förslag
ändå inte har någon möjlighet att
gå igenom — det har ju inte folkpartiets
förslag — borde man väl inte ägna
det en sådan uppmärksamhet. Är det
inte att spilla krut på döda hökar? På
detta kan jag bara svara, att jag anser
att varje förslag som framförs här i riksdagen
måste tas upp till allvarlig prövning.
Det är en viktig demokratisk princip
att ingen dömes ohörd, att intet förslag
avvisas utan att ha granskats. Jag
måste också räkna med att det kan finnas
de som tror, att de genom folkpartiets
insatser kan vinna en lösning av
sin pensionsfråga. Fördenskull har jag
låtit våra experter samvetsgrant gå igenom
alla förslag från folkpartiet —- och
de är ju flera — och mina omdömen
grundas på den prövningen. Det är min
plikt att försöka få dem som hoppas på
pensioner att inte falla för illusioner.
Ärade kammarledamöter, jag är nu
framme vid slutet. Ordet tvång har använts
nästan till leda under debatten
om regeringens pensionsförslag. Herr
Wedén förklarade i förmiddags, att utvecklingen
inte längre går i tvångsbundna
banor, att något nytt håller på
att ske. Ja, herr Wedén, det är vanskligt
att sia, framför allt om framtiden som
någon har sagt. Jag vill emellertid göra
honom uppmärksam på en sak: tro inte
att er argumentering är vare sig originell
eller ny!
År 1898 •—- för jämnt 60 år sedan —
framlade den dåvarande Boströmska
regeringen ett förslag till ålderdomsoch
invaliditetspensionering. Det var ett
ur många synpunkter bristfälligt och
ytterst beskedligt förslag med våra mått
mätt. Det fälldes av första kammaren.
Det råder en nästan kuslig överensstämmelse
i argumentationen mellan dem
som var motståndare till 1898 års förslag
och motståndarna till regeringsförslaget
i dag. De som då fällde propositionen
— herrar Wedén och Ahlberg!
— gjorde det med den motiveringen, att
de inte ville snärja arbetarna i den
tvångströja detta förslag innebure och
framhöll att genom detsamma ett tryck
komme att övas på arbetarna. Till detta
genmälde Hjalmar Branting följande:
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
in
»Det är dock anmärkningsvärt, jag kan
däruti endast bekräfta vad grefve Hamilton
yttrade» — som hade samma mening
— »att från arbetarklassen själv
hörs inga protester mot tvångsprincipen.
Der vet man nemligen, att derest
denna försäkring skall blifva något annat
än vackra luftslott på papperet,
måste tvånget tillgripas.»
Hjalmar Branting fortsatte i en replik
till en av sina motståndare — jag citerar:
»Jag
respekterar för min del gerna
den ideala uppfattning, som vi nyss
hörde här från denna plats uttalas, men
jag må säga, att denne den individuella
frihetens riddare, som nyss hade ordet,
visade ännu en gång, att han på origtigt
sätt flyttar förhållandena inom andens
och tankens verld in på det ekonomiska
området. Inom andens och tankens
verld, der bör den individuella friheten
gälla, men i det ekonomiska samhällslifvet,
der döljer den individuella
friheten faktiskt endast ett tvång af de
starkare bland de krafter, som der kämpa.
Släpper man den individuella friheten
der lös, så kommer verkan att bli,
att det ändå råder tvång, och i detta
fall ett tvång i den rigtningen, att det
icke alls blir någon försäkring af.»
Känner herr Ahlberg igen det? Det
gör jag.
Ärade kammarledamöter! Frihetens
apostlar avgick den gången med segern.
Handens och hjärnans arbetare fick i
många år vänta på sin s. k. tvångströja.
Den gången stod socialdemokrater och
liberaler skuldra vid skuldra i striden
för socialt och samhälleligt framåtskridande.
Sedan dess har det emellertid
snöat några kalla vintrar inom politiken.
Yi bär under det gångna året,
särskilt under folkomröstningskampanjen,
och även i dag fått lyssna till argument
från liberala politiker, som nästan
kunde vara en avskrift av vad som yttrades
av dem, som företrädde de obotfärdigas
förhinder år 1898.
Men, ärade kammarledamöter, pen -
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i sionsfrågan mognar för en lösning, om
inte i dag så senare, precis som fallet
var år 1898. Vi kommer att fortsätta
r striden för rättvisa. Det finns nämligen
två grupper i samhället. Den ena
t har förmåner som möjliggör en i stort
sett bibehållen levnadsform på ålderns
, dagar. Den andra och långt större gruppen
är hänvisad till en betydligt karc
gare tillvaro. Vi kan inte godta denna
uppdelning av de svenska medborgarna,
i synnerhet som allas ekonomiska välj
färd vilar på den produktion, som vi
ä gemensamt frambringar. Känslan för
l arbetets värde förbjuder oss att låta desj
sa skillnader bestå, och, herr talman,
vår erfarenhet säger oss, att vi endast
j i gemenskap och med samhällets hjälp
5 kan avskaffa dessa orättvisor.
* Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar
.
i
3 Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! Medan jag har suttit här
och lyssnat har det kommit en rad te>
lefonpåstötningar ifrån människor i oli1
ka delar av landet, som har hört och
1 sett denna utsändning i television. Alla
de som har ringt — inte bara till mig
1 utan till många andra — har ställt samma
fråga. Den har formulerats ungefär
s så här: »Hur är det möjligt att först
statsministern under lunchtiden och sei
dan socialministern på kvällen ensamma
kan ta hand om den bästa utsändi
ningstiden i televisionen?»
i Herr talman! Jag skall be att få upplysa
dem som ser i televisionsappara1
terna om hur det verkligen ligger till.
Riksdagens arbetsordning ger statsrå.
den — i motsats till alla oss andra —-rätt att träda in i debatten när som
helst. Denna rätt har tillkommit för att
i underlätta för regeringens ledamöter
att omedelbart kunna svara på kritik
och att kunna lämna upplysningar i
debatter. Däremot har den naturligtvis
inte införts med tanke på televisionen,
112
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
som inte fanns när riksdagens arbetsordning
bestämdes.
De, herr talman, som lyssnar och ser
på denna föreställning måste emellertid
förstå, att socialministern behöver lång
tid för att kunna försvara ett sådant
pensionsförslag som det regeringen har
lagt fram.
Herr talman! Enligt min uppfattning
var en av huvudanledningarna till att
det icke gick att träffa någon överenskommelse
mellan de demokratiska partierna
i pensionsfrågan, att socialdemokraterna
trodde, att ett nyval skulle kunna
återge dem majoriteten i andra kammaren.
»Likställighet på ålderns dagar» —
just det, herr socialminister — lika
stort grundskydd för alla, det är likställighet
på ålderns dagar, och det är
det som vi vill åstadkomma.
Pension — det har sagts otaliga gånger
tidigare under debatten i dag — är
intjänt lön, och lönen — det sade socialministern
nyss — beror på vad vi själva
arbetar ihop i produktionen. Tidigare
hade det stora flertalet av oss inte kunnat
arbeta ihop så mycket att vi hade
råd att skaffa oss mycket mer än folkpensionen.
Det hela är alltså en produktionsfråga,
inte en klassfråga, herr socialminister.
Det är riktigt att statstjänstemännen
länge har haft tjänstepension,
men jag har inte hört socialdemokraterna
påstå att statstjänstemännens
löner varit för höga.
Nu har den allmänna inkomstnivån
tack vare våra egna arbetsinsatser avsevärt
höjts, och det är detta som
medfört en glädjande inkomstutjämning
i vårt land. Utslaget på hela den
aktiva tiden har numera flertalet människor
i detta land sedan skatten betalats
i stort sett samma inkomst att röra
sig med. Frågan är nu bara helt enkelt
den: Skall människorna, därför att de
har på det hela taget lika stor inkomst
att röra sig med, också tvingas använda
denna inkomst på samma sätt? Om två
familjer, som bägge tjänar, låt mig säga
14 000 kronor, använder 500 kronor,
den ena för en pensionsförsäkring och
den andra till en egnahemsinsats, då är
det väl fullkomligt nonsens att tala om
att detta skulle vara uttryck för något
slags klassklyfta eller klasskillnad här
i samhället.
Nej, herr talman, det är inte vi som
vill åstadkomma eller konservera någon
klasskillnad. Det är regeringen som vill
driva fram en ny klasskillnad: mellan
de välbeställda grupper, som skall få
väldiga pensionstillskott utan att ha betalat
för dem, och våra egna barn, som
skall betala inte bara sin egen pension
utan också understöden till de privilegierade.
Där kommer den nya klassgränsen
att gå i det samhälle vari regeringen
nu vill föra oss in.
Herr talman! Nu på måndag förfaller
regeringsväxlar på ett belopp, som med
6 miljoner kronor överstiger den summa
regeringen under hela år 1960 hoppas
få in i obligatoriska avgifter genom
att tvångsförsäkra varenda människa
i detta land som har förvärvsarbete. Just
på måndagen proklamerar regeringen
strid. Och den gäller inte bara rätten
att få bestämma över de nu levandes
arbetsförtjänster i så hög grad, som
detta låter sig praktiskt göras. Den innebär
också att människorna skall ge
regeringen fullmakt att få förhandsförfoga
över ännu ofödda generationers
pengar i en utsträckning utan tidigare
motstycke.
Maj månad är valmånad. Under maj
månad förfaller nya regeringsväxlar.
För att betala dessa krävs belopp, som
svarar mot vad alla förvärvsarbetande
i vårt land skulle få erlägga i obligatoriska
pensionsavgifter från den 1 januari
1961 till den sista augusti 1964.
Den som skött sig så, att hans huvudsysselsättning
är att räkna förfallodagar,
brukar inte ha mycket tid eller
krafter över för att räkna på framtiden.
Han blir tvungen att ta dagen som den
kommer. Jag tror inte att det därvidlag
är någon verklig skillnad mellan en en
-
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 113
skild växelryttare och en regering, som
dag för dag tvingas inteckna alltmer av
framtiden, som egentligen bara vill en
sak: att få hand om mer och mer av
medborgarnas medel, därför att pengarna
annars inte räcker till, därför att förfallodagarna
annars kommer för tätt.
Detta, lierr talman, är den verkliga
anledningen till att regeringen har så
bråttom med sitt obligatorium. Regeringen
behöver pengar — pengar till
varje pris. Sådant är nämligen det statsfinansiella
läget under det närmaste
året. En sådan regering måste ställa så
stora anspråk på människorna, att dessa
inte ser sig någon råd att klara av de anspråk
deras egen framtid ställer på dem.
Vi fastnar allihop i den sega lera, som
statens dåliga affärer vräker ut på vår
väg.
Liksom hela den fria värld, dit vi hör
med varje fiber av vår själ och kropp,
glider vi in i en tid av snabba omställningar
och av genomgripande förändringar
i hela arbetslivet. Världen blir
alltmer vår marknad. Den fulla sysselsättningen
är inte längre självklar. Vi
måste konkurrera oss till chansen att
förvandla vårt arbete till välstånd, konkurrera
med människor, som med all
rätt hävdar att de i precis lika hög grad
som vi kan göra anspråk på god sysselsättning,
säkra och goda inkomster.
Låt oss tillämpa allt detta på pensionsfrågan.
Det väsentligaste är inte
att vi skriver lagar och trycker dem.
Det väsentligaste är inte att vi allesammans
i likhet med socialministern och
hans kolleger trohjärtat ser varandra i
ögonen och säger, att vi alla skall ha
tilläggspension. Det väsentliga är att vi
skapar ett underlag som ger varenda en
av oss sådana arbetsförtjänster, att vi
kan leva tryggt och hyggligt under arbetsåren
och tryggt och hyggligt på
äldre dar. Det ger inga andra åt oss,
inga statsråd, inga statssekreterare, inga
valtalare, vilken politisk kulör de än
har. Det måste vi göra själva.
Ingen skall få mig att tro, att våra
8 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
mänskliga eller materiella resurser skulle
vara dåliga. Vi äger gemensamt ett
rikt land, rikare än de flesta. Det finns
en motståndskraft inbyggd i svensk ekonomi,
som gör att vi tål det mesta, under
en begränsad tid till och med en
socialdemokratisk finanspolitik. Där
finns en under generationer uppbyggd,
av krig ohärjad resonansbotten för nya
initiativ, för fredliga erövringståg ut
bland kräsna och prismedvetna kunder
i främmande land. Det finns tusentals
små företag — hela bygder där nästan
varje vedbod är platsen för högautomatiserad
och högeffektiv produktion, företag
som bit för bit tränger sig fram i konkurrensen.
Tala inte om den svenska
fattigdomen! Klaga inte över de förmenta
svårigheter vi skulle få att kämpa
oss fram genom därför att vi tillhör ett
litet folk! Låt oss lugnt och realistiskt
tänka igenom vilka möjligheter vi har
och sedan handla därefter!
Hur skall vi då bäst utnyttja våra förutsättningar?
Ja, vi måste först och
främst ha en ny ekonomisk politik —
inte när stabiliseringsutredningen någon
gång blir färdig, utan nu. En okonventionell
ekonomisk politik, fri från regleringstänkandets
slentrian! Vi måste
ha en ny skattepolitik, till sista öret
täckt av minskade statsutgifter, en skattepolitik,
som ställer det personliga sparandet,
ägandet och den personliga arbetsinsatsen
i centrum. Det är, herr talman,
en politik för mångas rätt att själva
bestämma, för mångas personliga
oberoende, som tiden anvisar oss att
välja. Det är omöjligt att med en sådan
politik förena både ständigt stigande
statsutgifter och skatter och en tilläggspensioneringsplikt
för varenda löntagare
här i landet. Pensionsfrågan är ingen
abstrakt fråga, inget matematiskt problem.
Pensionsfrågan är en personlig fråga,
och därför skall den diskuteras från
de utgångspunkter vanliga människor
liar när de resonerar om sina bekymmer
och sina förhoppningar för frarrttiden.
17
114 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
Låt mig nu, innan jag ger mig in i en
sådan diskussion, klargöra de förutsättningar
som jag bygger på. Jag räknar
med nuvarande statsskatt, med en kommunalskatt
på 13: 70, med gällande sjukförsäkringsavgift,
med en folkpensionsavgift,
herr socialminister, som stiger
från 2,5 till 6 procent, och med regeringens
avgift för den obligatoriska tillläggspensionen,
höjd till 7 procent i
början av 70-talet. Jag vågar påstå, att
det är en mycket försiktig kalkyl. Givetvis
har jag förutsatt att såväl folkpensionsavgiften
som tilläggspensionsavgiften
själva går fria från skatt. Jag
har slutligen utgått från att de indirekta
skatterna med 14,5 procent belastar den
del av inkomsten, som återstår sedan de
direkta skatterna och obligatoriska avgifterna
erlagts. I denna siffra ingår inte
till någon del på konsumenterna
övervältrad företagsbeskattning, utan
endast vad vi i dagligt tal brukar kalla
punktskatter. Vid uträkningen av olika
poster i en familjebudget har jag samrått
dels med min hustru och dels med
den rådgivningsbyrå för allmänheten,
som Skattebetalarnas förening upprättat
för sådana frågor. För vissa uppgifter
om egnaliemskostnader har jag samrått
med några av landets främsta experter
på området. Detta är alltså bakgrunden
för mitt resonemang i fortsättningen.
Låt oss då ta en ung familj var som
helst här i landet, inte alls någon ovanlig
familj utan en högst vanlig. Mannen är
25 år, hustrun några år yngre. De har
två barn under 16 år och med barnbidragen
tjänar de 12 800 kronor om
året, vilket gör 246 kronor i veckan.
Naturligtvis är det ingen av oss som vet,
hur den här familjen lever sitt liv. Men
vissa saker känner vi till. I skatter till
stat och kommun, i sjukförsäkrings- och
folkpensionsavgifter och i punktskatter
betalar den sammanlagt 68 kronor i
veckan. Den har alltså efter skatt 178
kronor kvar.
Man kan räkna med att maten — hur
sparsam husmodern än är, hur noga
hon än försöker ta till vara alla rester
■— kostar ungefär 80 kronor i veckan.
•— Jag ser att handelsministern har väldigt
roligt åt dessa ting. Jag tycker att
de som lyssnar och ser på detta särskilt
skall observera det, ty jag tror att
familjerna i dessa inkomstlägen inte
har lika roligt som de höga och fina
statsråden. — Hyran är svår att beräkna,
men låt oss säga 2 000 kronor om
året. Nära 40 kronor måste alltså varje
vecka läggas undan till den första, då
husvärden skall ha sitt. För tvätt, kläder,
personlig hälsovård, semester, försäkringar
och annat sparande, för fackföreningsavgifter,
tidningar och tidskrifter
och mycket annat har alltså
familjen 58 kronor kvar. Och veckan
har sju dagar.
Det finns människor med små inkomster,
som har en fantastisk förmåga
att hushålla och spara. Varje gång jag
hör talas om en sådan familj känner
jag samma respekt och beundran. Men,
jag slår för det första fast: I de 58 kronor
efter skatt, bostad och mat, som
skall räcka till så mycket för familjen,
finns det inte plats för något tvångssparande
för staten. Den som påstår det
skall vara snäll och tala om, vad det är
familjen skall avstå ifrån. Telefon, semester,
att då och då skaffa något nytt
till hemmet eller vad? Jag säger för det
andra: Den här familjens chans att spara
mer, att själv ordna det så, att den
får det bättre och bättre, ligger i två
saker — skattelättnader och högre arbetsförtjänster.
Det ligger så uppenbart
i en stigande produktion, som ger alla
mer att hushålla med, att en stigande
produktion måste anses vara den enda
tänkbara socialreform, som verkligen
betyder något för den.
Ingen utomstående har den minsta
rätt att lägga sig i vad familjen skall
spara till. Vill den lägga undan till en
bil för söndagar och semester, för de
långa resorna till arbetet — nåväl, det
är dess sak. Vill den till sommarställe
köpa och rusta upp ett gammalt torp i
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 115
skogen, när sparslantarna räcker till
det, så har nationalbudgetdelegationen
inte med den saken att göra. Men eftersom
jag tror att hundratusentals människor
själva går och drömmer om ett
eget hem, utgår jag från att den här
familjen gör det också. Jag tänker mig,
att den vill ha en villa om tre rum och
kök och en liten tomt därtill.
Vad är det då som krävs för att nå
detta mål? Ett mycket försiktigt överslag
ger följande resultat: Familjen
måste spara ihop cirka 6 000 kronor i
kontantinsats. Den måste ha — ytterst
lågt räknat — åtminstone en tusenlapp
disponibel för olika slags kostnader,
när inflyttningen sker. Den skall räkna
med att det inte går att bo i villan
utan att detta kostar minst 3 600 kronor
om året. Jag har då räknat med ett
par procent i amortering per år men
också med en statlig subvention på
4 000 kronor, då villan byggdes, och
med regeringens nuvarande räntesubventioner.
Eftersom familjen nu betalar
2 000 kronor i hyra men årskostnaden
i villan blir 3 600 måste den alltså få
fram 1 600 kronor mer om året att röra
sig med. Sedan har den, som sagt, att
dessförinnan spara ihop 6 å 7 000 kronor.
Allt detta hoppas den kunna hämta
ur arbetsförtjänstens stegring i framtiden.
Ingen regering — inte ens en socialdemokratisk
— kan helt hindra att det
arbetas effektivare och effektivare ute
på arbetsplatserna. Därför har jag utgått
ifrån, att utrymmet för ökade arbetsförtjänster
skall stiga med 2,5 procent
om året. Jag har vidare förutsatt,
vilket är mycket djärvt när jag tänker
på regeringens meritlista, att vi inte
skall ha någon inflation i fortsättningen.
Som genom ett trollslag skall all inflation
upphöra i morgon. Inflation betyder
ju för en familj som den
här skalteskärpning. Till slut har jag
sagt mig: Visserligen är herr Sträng
fortfarande finansminister. Man borde
ju ändå — åtminstone teoretiskt
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
1 — kunna tänka sig några år utan skat
i
tehöjningar. Jag utgår från att skattesatserna,
bortsett från pensionsavgifterna,
inte skall höjas med ett enda öre
t 15 år fram i tiden.
År 1964 skulle vår familj med dessa
, utgångspunkter kunna ha 14 000 kronor
i om året. Lägg på två barnbidrag och det
gör tillsammans 284 kronor i veckan,
i Men kejsaren, d. v. s. finansministern,
skall ha sitt. Han skall ha 99 kronor,
i vari då ingår 12 kronor i avgift för
i den obligatoriska tilläggspensioneringt
en. Denna avgift skall ju enligt rege)
ringens eget besked tas ur den stigan,
de arbetsförtjänsten, ur produktionshöjningen.
Familjen har alltså nu kvar
i 185 kronor i veckan. 1958 hade den 178
kronor i veckan, nu har den 185 kronor,
7 kronor mer än den hade sex år
tidigare. Jag tänker mig att den har begagnat
den här merförtjänsten till att
lägga av den första tusenlappen till det
egna hemmet. Mer mäktar den säkert
inte med.
Fortfarande håller den här familjen
hårt på slantarna. Den bor kvar i sin
gamla bostad. Den köper inte mer mat,
trots att barnen kommit i den matfriskaste
åldern. Klädkontot är exakt detsamma,
trots att barnen sliter mer. Nu
har man nämligen bestämt sig för att
göra en kraftansträngning för att få
ihop kontantinsatsen till det egna hemmet
■— säg en sparslant på 6 000 kronor
under åtta år. Det betyder att varje
vecka måste 12 kronor bäras till banken
— lika mycket som regeringens
tilläggspensionsavgift 1964.
Men — produktionen fortsätter att
växa. Välståndskrafterna är så starka,
att varken obligatoriet eller annan högskattepolitik
kan alldeles pressa ner
dem i skorna. Produktionen ökar alltjämt
med 2,5 procent om året.
i Åtta år senare, 1972, kommer vår fa;
milj att ha 17 000 kronor om året. Lägg
'' även nu på två barnbidrag och familjen
har 342 kronor i veckan. Ekvationen
t ser då ut så här: 127 kronor går bort i
116 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skatter och avgifter, därav 21 kronor i
avgift till obligatorisk tilläggspension
— i veckan, väl att märka.
Det blir nu — efter 14 års välståndsutveckling
— 215 kronor kvar för familjen
att hushålla med under veckans
sju dagar. År 1958 hade den 172 kronor
kvar i veckan; den har nu 215. Det betyder
att 14 års lönestegringar har givit
den här familjen för egen räkning 37
kronor mer i veckan.
Hur kommer den nu att använda sin
ökade inkomst? I det tänkta exemplet
har familjen nu sparat ihop sina sex
tusenlappar, insatsen i det egna hemmet,
genom att inte unna sig själv någon
annan ny utgift. Efter sju sorger
och åtta bedrövelser står villan färdig.
Flyttbilen har gjort sitt, och familjen
har kommit i ordning, men nu börjar
amorteringarna, räntorna, bränsleräkningarna,
den orättvisa villaskatt vi nu
har och mycket annat att tränga sig på.
Utgifterna stiger med 1 600 kronor om
året. Den gamla hyran var 2 000 kronor,
den nya bostadskostnaden blir 3 600
kronor om året —- skillnaden är alltså
1 600 kronor. Det betyder 30 kronor
mer i veckan för familjen att bo på
detta bättre sätt. Familjen fick 37 kronor
mer i veckan på 14 års välståndsstegring.
Av dessa 37 kronor måste alltså
30 kronor i veckan anslås uteslutande
för att familjen skall kunna flytta in i
det egna hemmet.
Men en familj har också andra utgifter.
Den kanske vill ha litet mer
pengar till kläder, mer till barnens utbildning,
och efter alla år börjar möbler
och mattor att bli slitna. Hur mycket
får den över för allt detta efter 14
års oavbruten produktionsstegring? Jo,
herr talman, en krona om dagen — jag
sade en krona om dagen.
Då har utgifterna för mat hela tiden
varit oförändrade. Hyran har ända sedan
1958 legat stilla — först 1972 stiger
den. Familjen har ju flyttat in i sitt
egnahem. Bara genom att vrida och vända
på varje öre, bara genom att avstå
från praktiskt taget allt annat har familjen
lyckats. Den har lyckats komma
under ett eget tak, inte i något stort
och märkvärdigt hem, utan i ett helt
vanligt eget hem. Detta är icke något
konstruerat exempel; hundratusentals
människor i detta land kommer att känna
igen sig i detsamma.
Jag känner inte något som helst behov
av att kommentera detta. Den som
anser att människor med vanliga inkomster
i framtiden inte skall bo i egna
hem, han må säga det. Jag gör det inte.
Den som tror sig kunna spara på andras
utgifter, han får vara snäll och peka
på vilka utgifter som skall ned. Jag kan
det inte. Man må rita vilka kurvor man
vill över produktion och pension — så
här ställer sig saken i praktiken för
människorna, och vi i högerpartiet intresserar
oss oändligt mycket mer för
människor än för diagram.
Naturligtvis kan socialministern säga:
Inte är det tilläggspensioneringen
ensam som gör det omöjligt för vanligt
folk att skaffa sig ett eget hem. Nej, naturligtvis
inte —- det är det samlade
resultatet av regeringens orimliga skatte-
och utgiftspolitik som försätter människor
i de vanliga inkomstlägena i detta
land i en orimlig och ohållbar situation.
Men allt som den här familjen avstår
från i obligatoriska pensionsavgifter får
den ju tillbaka när mannen fyllt 67 år,
säger socialdemokraterna. Regeringen
förvaltar ju bara pengarna åt honom,
så att han själv slipper tänka på saken;
han kan känna sig trygg. Förvaltar!
Känna sig trygg! Förvaltar! Lika billigt
och bra som alla andra pengar regeringen
»förvaltar» åt oss. Lika billigt
och bra som den har förvaltat småspararnas
sparslantar — 1 000 kronor, sparade
när de här förvaltarna trädde in
i regeringen, är nu värda 660 kronor!
Den halva miljard för framtida pensionsändamål
som så ståtligt lagts undan
sattes in i den bank där regeringens
skulder är mer än åtta gånger större.
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 117
Den halva miljarden har icke givit en
krona i avkastning.
Gång på gång har vi fått veta — vi
hörde det för resten nyss i socialministerns
inlägg: Ni kan känna er trygga,
det är slut på de förluster inflationen
tillskyndar er, vi i regeringen har läget
under kontroll. När sedan just motsatsen
inträffar, ja, då beror det på folk i
Korea, i USA, i Egypten eller på månen
men absolut inte på herrarna i Kanslihuset.
Det kan ju vara skönt att veta
men det gör inte pengarna mer värda
när vi skall köpa för dem.
Vad skulle nu högerpartiets politik betyda
för den här familjen? Under de
första åren mindre i statsbidrag — den
saken är klar, och jag skall inte ett ögonblick
fördölja detta faktum. Det tar
nämligen tid att sanera statens affärer,
men med vår politik kan landets husmödrar
vara säkra på att de slipper
allmän omsättningsskatt. I stället för
olika slags skatteskärpningar får människorna
— inte ögonblickligen, men
efter hand, undan för undan — lägre
skatter. Låt oss bara se på våra förslag
sådana de nu föreligger!
Den familj som vi talar om får 1 500
kronor i skattebefrielse när den sparar
till insatsen i det egna hemmet. När villan
står färdig, träder vårt förslag i
kraft om skattefrihet för en del av
årsamorteringen. I familjebudgeten blir
det 1964 och framåt tre gånger mer rörliga
pengar kvar. År 1972 får familjen
själv förfoga över fyra gånger så mycket
för sina rent personliga utgifter, utöver
mat och bostad. Tankegången i
hela vår politik är just att människornas
möjligheter att ordna det för sig
själva steg för steg skall bli större och
större.
När pensioneringsplikten träder i
kraft —• om den mot all förmodan gör
det — är mannen i den här familjen 27
år gammal. I 40 år skall han betala
obligatoriska avgifter, men andra får
precis samma pension som han, fastän
de bara betalat i 20 år.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t Tänk er om regeringen i stället för
att använda tvång — som den i enligi
het med sin natur gör — ginge ut till
människorna och sade: »Här har vi alla
, tiders pension. Teckna er för den, gott
i folk. Visserligen är premierna dubbelt
t så höga för alla er, som råkar vara så
där mellan tjugo och trettio år och än
i högre för dem, som är yngre, men fäst
i er inte vid det! Systemet måste ju komma
i gång.» Tänk efter, hur många fri*
villiga prenumeranter regeringen skulle
i få på sin pension, och ni förstår, varför
den har gjort pensionen obligatorisk.
3 Detta är en övergångssvårighet, påstås
i det, och med den motiveringen anser
man sig kunna ålägga unga människor
r med mycket begränsade inkomster att
, betala avgifter, som gör det möjligt att
ge äldre med mer än dubbelt så höga
r årsinkomster väldiga pensionspresen
r
ter. En skön övergångssvårighet! Den
belastar vår unga familj varenda eviga
i vecka i 40 år. Vi skall skapa goda spare
vanor hos ungdomen, säger regeringen,
g Förlåt — skapar man lusten att spara
hos unga människor genom att tvinga
0 dem till att i årtionden avstå från sina
r arbetsförtjänster utan att få något själva
för det? Dessutom, vad man här vill
1 tvinga fram är inget sparande. Det är
v en skatt, och den går till nya bidrag,
r som blir högre ju högre inkomst man
har haft. Vidare: det här är inte alls nåi
gonting som försvinner så småningom,
t Orättvisan är inbyggd i systemet, och
den konuner aldrig bort, om regeringen
i får som den vill. Man får inte ett öre mer
i pension om man — som så många ungg
domar — börjar sitt förvärvsarbete reti
dan vid 17—18 års ålder och betalar
sina avgifter från första dagen än om
j man börjar i arbetslivet först då man är
r 20 år äldre. Och, herr talman, är det
7 inte något fel i en lag som gör, att det
a första en ung människa skall tänka på
r när hon börjar att arbeta är hur hon
a skall ha det när hon slutar att arbeta?
När staten lägger beslag på alla de
118 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
pengar människor lägger undan för äldre
dar, blir det självfallet mycket mindre
kvar att låna för alla dem som vill bygga i
hus, skaffa maskiner till verkstäder,
satsa på modern jordbruksutrustning.
Med många harklingar och än fler underliga
begränsningar föreslås därför
en viss rätt för företagen att låna inbetalda
pensionsavgifter. Men — ingalunda
lika för alla. Den kommitté, som har i
sysslat med dessa saker, säger orda- i
grant: »För att undvika direkt långiv- :
ning till mindre låntagare och erhålla 1
säkerhet mot förluster bör de värde- :
papper pensionsfonden förvärvar vara i
börsnoterade.» Mindre låntagare •—- det i
är mindre företag det! Jag frågar nu: :
Hävdar regeringen att riskerna för för- j
lusten är större, då mindre företag lå- i
nar pengar? Anser regeringen det vara :
rimligt och riktigt, att man söker plocka
bort småföretagen redan på förhand ur i
de lånsökandes ko? Vi i högerpartiet i
ger inte ett finger åt någon av dessa :
vanföreställningar. i
Att sätta de små företagarna i stryk- 1
klass är desto orimligare som den obli- *
gatoriska tilläggspensioneringen uppen- :
barligen just för dem kan skapa de stör- ''
sta svårigheterna. En liten företagare *
har säkert mindre möjligheter att gent
emot en mäktig fackförening hävda, att
pensionsavgiften är en del av lönen. Han
löper alltså risk att själv utöver den .
vanliga avtalsmässiga lönenivån få stå
för den utgiften. Vi vet alla, att konkur- ]
rensläget är sådant, att många mindre ]
företag inte har någon chans att ta igen i
denna nya utgift utöver avtalsnivån i <
sina priser. Vi vet också att många i
småföretagare inte har nämnvärt högre i
inkomster än sina anställda. Tillsam- ]
mans betyder detta: obligatoriet gör det
mycket svårt för småföretagarna att fri- i
villigt pensionera sig själva. j
Till sist, herr talman! Diskussionen ;
om tilläggspensioneringen gäller inte 1
huruvida löntagarna skall ha eller inte ]
ha den ökning i sina arbetsförtjänster 1
som en stigande produktion gör möjlig. 1
Hela debatten, hela motsättningen gäller
bara en sak. Vem skall förfoga över
dessa ökningar i arbetsförtjänsterna —
människorna eller myndigheterna? Människorna!
Utan någon som helst tvekan
människorna själva, säger vi.
När vi i högerpartiet hävdar, att vi
inte har råd med en obligatorisk tillläggspensionering,
när vi vill koncentrera
krafterna på en bättre folkpension
och ett bättre skydd för familjerna,
så betyder detta: Vi har inte råd att
binda fast människorna vid en stel pensioneringsplikt.
Vi har inte råd att göra
det egna hemmet, det egna företaget, den
egna gården till något, som de många
aldrig kan nå. Vi har inte råd att köpa
plikten att betala avgifter till regeringens
jättelika pensionsanstalt till det priset.
Människorna kan få det bättre. Människorna
skall få det bättre. Förbättringarna
skall de få personligen. Välstånd
skapas av många — för många. Välståndets
mening är, att många skall ha mer
att hushålla med, mer att bygga sin
trygghet och säkerhet på, mer att satsa
av för ett liv och en framtid, som var
och en kan känna som sin. Detta, herr
talman, är vårt alternativ.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag skulle inte ha lagt
mig i den här debatten, men när herr
Hjalmarson gjorde sitt inlägg till en familjebudget-
och riksbudgetdebatt och
där direkt apostroferade finansministern,
kan jag inte uraktlåta att i varje
fall i en mycket kort replik bemöta
honom.
Jag håller med om att det naturligtvis
kan vara mycket intressant i och
för sig att få en så här detaljerad redogörelse
över en familjebudget i ett inkomstläge
av cirka 12 000 kronor, som
herr Hjalmarson exemplifierade. Men
herr Hjalmarson gav en mycket ensidig
bild härav. För balansens skull borde
Nr 17
119
Onsdagen den 23 april 1958 em.
det väl ändå ha talats om, att därest
herr Hjalmarson skulle få som han
önskade, skulle den här familjen för det
första bli av med 2 gånger 210 kronor i
förstärkta barnbidrag, d. v. s. 420 kronor,
och för det andra skulle den här
familjen och övriga familjer i detta inkomstläge
få underkasta sig högerns besparingspolitik
på det bostadspolitiska
området, vilken drabbar även egnahemsbyggarna
och i runt tal skulle innebära
en bostadskostnadsstegring på mellan
10 och 20 procent.
Slutligen kanske man bör slå fast, att
den tilläggspensionering vi talar om
skall träda i kraft 1960. Vi är tillräckliga
optimister för att tro, att den skall
kunna slipas in i ett utvecklingsskede av
stigande inkomster, och då är denna
absoluta jämförelse långt ifrån korrekt.
Herr Hjalmarson tillät sig att vara förhoppningsfull
på en punkt genom att
säga, att herr Sträng kan väl inte bara
höja skatterna. Under de år, som jag
har haft glädjen att vara finansminister,
har jag faktiskt också haft glädjen
att presentera riksdagen ett förslag om
sänkt direkt statsbeskattning och ett
förslag om sänkt kommunalbeskattning.
Om jag skall vara ärlig har jag också
presenterat ett förslag om en omsättningsskatt
på privatbilar, men i stort
sett var det bara en omläggning av en
tidigare bilaccis. Jag har även med herr
Hjalmarsons benägna medverkan serverat
riksdagen ett förslag om punktbeskattning.
Det enda man väl kan säga
om det är, att herr Hjalmarson var rätt
tveksam om de försvarskostnader vi
stannade vid verkligen var tillräckliga,
d. v. s. om de inte borde varit något
högre. Detta skulle ha tvingat undertecknad
att presentera någon extra liten
punktskatt för att gå herr Hjalmarson
till mötes. Nåja, nu blev vi ju efter
vissa diskussioner eniga om detta, men
i den egentliga skattehöjning, som jag
besvärat riksdagen med, har jag ju haft
herr Hjalmarson i gott sällskap.
Herr Hjalmarson sade vidare något,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
som jag med tacksamhet vill inregistrera.
»Vi är ju ett rikt land», sade herr
Hjalmarson, »till och med med och i
trots av en socialdemokratisk finanspolitik.
» Det var ett välkommet erkännande.
Den som har hört herr Hjalmarson
i talarstolen berätta om statsskulden,
hur den stiger timme för timme,
dag för dag, vecka för vecka, månad
för månad, år för år, har inte kunnat
undgå att emellanåt göra den reflexionen,
om inte herr Hjalmarson skulle
kunna demonstrera något mera fantasi,
när han beskriver statsskuldens utveckling,
t. ex. hur mycket den stiger mellan
varje gång herr Hjalmarson byter
fluga. Det skulle vara mera dramatiskt
än när han talar i tidsperioder. Nu fick
vi emellertid höra, att herr Hjalmarson
anser att vi i själva verket är ett rikt
land. Det har jag försökt förklara många
gånger, och jag har även försökt understryka,
att herr Hjalmarsons presentation
av statsskulden är ensidig. Det
finns en tillgångssida, som man naturligtvis
inte skall se bort från.
Jag skulle vilja sluta med att säga:
Varför denna skrämselpropaganda, när
herr Hjalmarson erkänner, att vi i själva
verket är ett land, ett folk, med rika
möjligheter och rika resurser? Det sista
talar ju för att vi också skulle våga vara
så avancerade i vår sociala reformpolitik,
att den pension, som vi egentligen
skall diskutera här i dag, inte behöver
framställas som någon avskräckande
och i ekonomiskt avseende nedbrytande
faktor.
Herr Hjalmarson slutar med att säga:
»Om det blir så att högerns politik blir
rättesnöret för riksdagen, ja, då kan vi
ändå lova landets husmödrar, att de
kan vara säkra på att slippa omsättningsskatt».
Jag kan försäkra herr Hjalmarson,
att vi inte tar en krona mer
och inte en krona mindre än vi behöver
för att fullgöra de beslut, som denna
kammare och mcdkammaren i stor enighet
— visserligen med herr Hjalmarson
som reservant i vissa sociala avsnitt —
120 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
beslutar sig för. Det går inte i det långa
loppet att inför allmänheten, inför radiolyssnare
och TV-tittare göra gällande,
att här lever vi i själva verket med
ett skattesystem, som är onödigt betungande
för det svenska folket, samtidigt
som herr Hjalmarson har sin signatur
på ett papper, som ligger i mitt kassaskåp
i Kanslihuset, och vari står att det
var nödvändigt att taga ut 400 miljoner
kronor mer i skatter i dagens läge för
att klara försvarets behövliga inkomstförstärkning.
Jag vill bara ha sagt detta som en
kort replik, eftersom jag var direkt apostroferad
i herr Hjalmarsons inlägg.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är av hänsyn till att
herr Ohlin skall få komma till tals så
fort som möjligt, som jag avstått från
art begära annat än en kort replik efter
detta vilseledande inlägg från finansministerns
sida.
Det är först och främst så, om vi skall
tala om vad som hände vid försvarsförhandlingarna,
att vi från högerpartiets
sida inte ville ha några punktskatter,
herr finansminister! Vi hade helst önskat
göra en omdisponering av den framlagda
budgeten för att få utrymme för
försvarskostnaderna utan höjda skatter.
Detta gick inte att nå enighet om och
vi fick då gå en annan väg. Men vi kom
vid förhandlingarna överens om att vi
inte skulle yppa någonting utåt om vad
som skedde vid överläggningarna oss
emellan. Så ligger det till på den punkten.
Det finns i finansministerns budget
en brist på 500—600 miljoner kronor
till löpande utgifter, och det finns tre
sätt att täcka den bristen: att sänka utgifterna,
att ta ut mera skatter, att låna
av riksbanken, vilket är att släppa lös
inflationen. Vi föredrar att sänka utgifterna,
och vi har föreslagit sänkningar
på dussintals olika poster. De största
posterna är borttagande av det första
barnbidraget, begränsning av statens
subventioner till kommunerna, en sänkning
av de generella bostadssubventionerna
— som inte har ett skvatt med socialpolitik
att göra, utan som utgår huller
om buller till människor oavsett deras
inkomster — samt en höjning av karenstiden
i sjukförsäkringen från tre
till sju dagar. Det har vi föreslagit, och
den som inte vill vara med på det, kan
säga vad han i stället vill vara med om.
Han skall säga vad som är alternativet.
Vad är det för nya skatter socialdemokraterna
vill införa, och hur mycket
betyder de för en barnfamilj? Vill man
inte vara med varken på det eller på
våra förslag, så skall man öppet säga
ifrån att man föredrar inflationen, den
inflation vi haft här i vårt land på 4 procent
om året och som för en barnfamilj
med 10 000 kronors inkomst har betytt
att den förlorat ett barnbidrag varje år.
Vill man ha det så, skall man säga det!
Men vill man sänka utgifterna, så skall
man konkret säga var man vill ha en
sänkning. Vi påstår inte att vi är i besittning
av de vises sten, utan har man
andra förslag att presentera, så må man
komma fram med dem.
Finansministern behöver till den 1
juli 1961 låna upp 8 000 miljoner kronor,
d. v. s. inemot halva den nuvarande
statsskulden. Det är därför regeringspartiet
nu har så bråttom att genomföra
pensionsobligatoriet. Och visst är det
bekymmersamt med statsskulden. Visst
har vi anledning att känna oss oroliga
för den. Bara medan socialminister
Torsten Nilsson pratade nyss, steg statsskulden
med 300 000 kronor.
Efter detta anförande hördes från
läktarna applåder, vilka föranledde
herr talmannen att yttra följande: »Jag
får uppmana åhörarna på läktarna att
inte störa kammarens förhandlingar.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag inregisterar med
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
121
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
glädje alt min rekommendation om litet
mera dramatik i beskrivningen av statsskulden
tydligen gick hem direkt. Det
var en alldeles ny beskrivning vi nu
fick av herr Hjalmarson.
Sedan vill jag bara nämna två saker.
Om vi skall vara ärliga mot varann —
och det tycker jag att vi skall vara —
så har herr Hjalmarson under de gångna
försvarsförhandlingarna så väl lyckats
camouflera att han hade andra förslag
att finansiera kostnaderna än dem
vi sedermera kom överens om, att jag
tror han är alldeles ensam om den hemligheten,
trots att vi ju var flera som
diskuterade under dessa förhandlingar.
Vad sedan gäller behovet av statens
upplåning, så finns det ingen människa,
inte ens herr Hjalmarson med sin siarförmåga,
som kan beskriva det behovet
ens tillnärmelsevis så exakt, som herr
Hjalmarson här försökte göra. Det går
helt enkelt inte att presentera det upplåningsbehovet
nu. Men om herr Hjalmarson
lugnar sig, till dess en slutreglerad
statsbudget ligger på riksdagens
bord, så får han besked om upplåningen
för nästa budgetår. Och om herr
Hjalmarson kan vänta ett år till, så får
han besked om upplåningen för året
därpå.
Man skall inte spå någonting om den
statliga upplåningen alltför många år i
förväg, det är jag ett levande bevis på.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag hade inte tänkt att
lägga mig i vad finansministern kallar
för herr Hjalmarsons skattediskussion,
men när nu frågan om punktskatterna
och försvarskostnaderna kommit upp,
kan jag inte underlåta att begagna tillfället
för att klargöra hur sanningslös
den kampanj är, som under låt oss säga
de senaste sex veckorna har bedrivits
inom det socialdemokratiska partiet.
Som herr Hjalmarson påpekade, hade
vi kommit överens om att inte senare
diskutera dessa förhandlingar offentligt.
Detta har man inom regeringspartiet
utnyttjat så, att man land och rike kring
har spritt uppgiften att det är den
stygga oppositionen som tvingat regeringen
att höja punktskatterna. På det
sättet har man sökt avvända folkets
reaktion mot skattehöjningen. Jag vill
därför slå fast följande: Det var regeringen
som krävde som villkor för en
överenskommelse att oppositionen i förväg
skulle godkänna vissa skatteåtgärder.
Det var icke från oppositionens
sida det önskemålet framfördes. Tvärtom.
Vidare var det finansminister Sträng
som framlade förslag om att de erforderliga
medlen skulle anskaffas genom
höjning av vissa punktskatter. Vi tar
helt och fullt ansvaret för vad vi varit
med om att godkänna. Men jag tar avstånd
från en kampanj, som på detta
sätt försöker vilseleda Sveriges folk om
vad som faktiskt skett. Jag riktar emellertid
inte denna kritik mot finansminister
Sträng, som ju tidigare här i
kammaren har gjort ett uttalande, vilket
i varje fall inte strider mot vad jag här
sagt. Det är på annat håll inom partiet
som denna kampanj har bedrivits.
Men, herr talman, vad vi nu skall tala
om är pensionsfrågan. När socialminister
Nilsson finner anledning att i sitt
långa anförande gå till sådana oerhörda
överdrifter, att späcka sitt anförande
med så mycket klyschor och komma
med så mycket misstänkliggörande, tror
jag alla människor förstår att detta är
ett vittnesbörd om en svaghet i hans
position. Det är ingen som tror att det
förslag som framlagts från vårt håll på
något sätt motsvarar den karikatyr socialministern
här presterade. Jag skall
på åtskilliga punkter tillåta mig att
närmare belysa detta utan att frestas att
falla in i socialministerns jargong, ty
det gäller dock en allvarlig fråga, och
jag tror alt en saklig debatt om de olika
ståndpunkternas verkliga natur bäst
motsvarar vad Sveriges folk bar rätt att
vänta att andra kammaren skall prestera.
122
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Herr talman! Vi har i folkpartiet sökt
lägga grunden för en samförståndslösning
och därvid låtit oss ledas av bl. a.
följande tre hänsyn.
För det första skall man söka förena
trygghet och frihet. Man skall ge människorna,
de gamla, de sjuka, dem som
förlorat sin försörjare, den erforderliga
tryggheten, men pensionen skall kunna ;
ordnas så att den passar olika människors
behov så bra som möjligt. i
För det andra skall pensionssystemet :
ordnas så, att det inte hämmar produk- ''
tionens tillväxt utan tvärtom främjar
denna. De gamla, invaliderna och de :
efterlevande skall få det bättre, men de 5
människor som arbetar skall också få
det bättre framöver. Detta är möjligt
endast om produktionen växer under 1
inflytande av en tillräcklig kapitalbild- 1
ning. Vi skall vidare inte disponera så ''
mycket resurser att vi inte sedan har i
medel över för den sociala vård som ^
också är en viktig sida av vår strävan ’
att förbättra förhållandena för männi- *
skor som har det svårt. Att ordna det så
att produktionen stiger, att vi får råd :
att bära en bättre ålderstrygghet och
övrig trygghet och ändå kan ge de ar- ;
betande en viss standardhöjning, är en- :
ligt min mening något så centralt att !
jag vill säga att den mest pensionsvän- i
liga inställningen faktiskt är den som ;
är produktionsvänlig även när man går i
att utforma pensionssystemets art och <
struktur. J
För det tredje är det riksdagens skyl- !
dighet att ta hänsyn till folkomröst- £
ningens resultat. De olika uppfattningar 1
som där framträdde bör beaktas när 1
man försöker handlägga denna stora 1
sociala fråga. Vi i folkpartiet anser oss £
i varje fall skyldiga att ta hänsyn till 1
den opinion som kom fram på olika håll 1
vid folkomröstningen och inte bara till s
den opinion som röstade på den ena
eller den andra linjen. Det går att göra s
detta, och jag vill hänvisa till vårt för- 1
slag som ett bevis på att det är möj- 1
ligt att beakta synpunkter från både s
linje 1, linje 2 och linje 3 och sammanfoga
dem till ett naturligt helt.
När vi nu sökt utforma ett sådant
förslag, vad är då socialministerns replik?
Jo, ett försök att skämta om, att
folkpartiet har ändrat ståndpunkt. Men,
herr socialministern, hur skulle det vara
möjligt att i sant demokratisk anda beakta
folkomröstningens resultat, om
man inte var villig att på vissa punkter
och t. o. in. på väsentliga punkter ändra
systemets konstruktion? Hur skulle man
eljest kunna uppnå en samförståndslösning?
Det är Ni, lierr statsråd, som försöker
låtsas att Ni företräder den verkliga
samförståndsviljan genom att inte
vilja gå oppositionen till mötes på någon
väsentlig punkt när det gäller tilläggspensioneringen.
Socialministern tvangs
emellertid ändå att erkänna att i fråga
om folkpensioneringen, som dock är en
grund för det hela, hade regeringen på
flera punkter och väsentliga sådana —
inte vid förhandlingarna men efteråt —
tvungits att ändra mening, och även
vissa andra justeringar, låt vara inte så
avgörande, hade fått vidtagas.
Varje gång socialministern kom till
att han hade ändrat mening, slog han
sig bildligt talat för sitt bröst och sade:
Se vad dukiig och snäll jag är! I nästa
ögonblick var han över och talade om
att folkpartiet ändrat mening och skildrade
hur förkastligt detta var. Så gick
den Nilssonska karusellen runt, runt.
Hur känns det, herr socialministern, att
snurra från att berömma sig själv över
åsiktsändringar, så snurra över till att
kritisera mig för åsiktsändringar, snurra
tillbaka till skryt över egna åsiktsändringar,
därefter åter snurra över till
att kritisera folkpartiets åsiktsändringar,
etc.? Kan man verkligen må riktigt
bra när man snurrat i den karusellen
så länge som socialministern gjort?
Vi i folkpartiet menar allvar när vi
säger att vi går in för en samförståndslösning.
Vi tror nämligen att den enda
hållbara grunden är den som uppnås
genoin samförstånd mellan de demokra
-
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
123
tiska partierna. Vi tror inte på att 51
procent skall kunna helt bestämma och
att man inte skall ta hänsyn till de 49
procenten.
Jag är, herr talman, mycket glad över
att finna att den inställning, som vi här
företräder, ute i landet vunnit en förståelse
långt utöver vad jag vågade hoppas
bland olika folkgrupper, löntagare
och företagare av olika typer, som tydligen
har en levande känsla för att om
man skall få en lösning som håller, så
måste den vila på en grund av samförstånd
mellan de demokratiska riktningarna.
Det är och förblir en illusion att
tro att Sveriges folk i längden skulle
finna sig i att respektera en lösning,
som eventuellt skulle kunna trumfas igenom
av 50,5 procent av Sveriges folk,
när de 49,5 procenten har en annan
uppfattning, vare sig majoriteten är den
socialdemokratiska-kommunistiska eller
majoriteten är på den icke-socialistiska
sidan. Det gäller inte bara er, det gäller
också oss, att man skall eftersträva en
verkligt demokratisk samförståndslösning.
När socialministern säger att vi inte
har tagit några intryck av det mångåriga
utredningsarbetet, tar man sig åt
huvudet. Vi har tvärtom tagit intryck
av alla de utredningar som gjorts, och
vi har försökt lära oss vad som är bra
på de olika punkterna. Sådana där löst
utkastade påståenden, som statsrådet
framförde så många och som jag här
bara tagit ett exempel på, bidrar väl
knappast till att skapa en fruktbar debatt.
Grundtanken i vårt förslag är givetvis
att folkpensioneringen skall förbättras,
ty det är vägen att nå grundtrygghet.
Staten skall dessutom skapa rätt
till tilläggspension, men utan tvång.
Det skall finnas en laglig skyldighet för
arbetsgivarna att inbetala premier, som
till en början är låga men som sedan
stiger. Men löntagarna får givetvis räkna
med att det produktionsresultat, som
sätter gränsen för kontanta lönesteg
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ringar, pensionsavgifter och en förkortning
av arbetstiden, är det avgörande.
Disponerar man mer av detta utrymme
för vissa ändamål, blir det mindre över
för t. ex. kontanta lönestegringar. Det
har t. ex. finansminister Sträng ofta
framhållit. Man skall inte försöka inbilla
löntagarna eller någon annan att
de får en bra pension gratis. Nej, Sveriges
folk får lov att bära en uppoffring
under arbetstiden, om de vill ha
det bättre på gamla dar.
Vår grundtanke är alltså, alt staten
icke skall tvinga någon att acceptera
en viss konstruktion på pensionen och
att staten inte skall tvinga människorna
att välja en viss pensionsnivå. Den som
vill ha en lägre och billigare tilläggspension,
skall i stället kunna få pensionspremierna
utbetalda kontant av
försäkringsinrättningen. Han kan behöva
pengarna för att amortera på det egna
hemmet eller för barnens uppfostran
under någon särskilt dyrbar tid i deras
liv. Detta är enligt vår mening en mycket
väsentlig sak, och jag skall därför
be att få ta ett exempel. Det är inte
någon Wallenberg jag skall tala om,
utan det gäller en löntagare med mycket
blygsamma inkomster; låt oss kalla
honom Andersson. Han är en ung man,
som har en lön på 12 400 kronor. Om
man räknar med samma genomsnittliga
standardstegring som den officiella
utredningen gjort, nämligen 1,5 procent
om året, stiger hans inkomst till
20 000 kronor under de 15 bästa åren,
räknat i fast penningvärde. Med vårt
system när det kommit i full funktion
skulle denne man vid vanlig intjänandetid
få en pension på 12 500 kronor,
om han är ensamstående. Om han är
gift och hans hustru är folkpensionär,
tillkommer minst 1 800 kronor, varjämte
det naturligtvis föreligger möjligheter
till ett något högre belopp i den
mån folkpensionen ytterligare stiger.
Antag nu, herr talman, att denne löntagare
skulle föredra en något lägre pension
än 12 500 kronor plus 1 800 kronor
124
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
och att lian i stället under vissa år vill
ha pengar disponibla för amortering på
ett eget hem eller för barnens utbildning.
Skall staten då hindra detta? Skall
staten säga: Nej, vi vet bäst, Du skall ha
precis den pension vi bestämmer, det
är alldeles fel av Dig att vilja ha en något
lägre pension för att i stället amortera
på ett eget hem, som Du sedan
har skuldfritt på gamla dar? Detta är
en avgörande fråga i dagens pensionsdebatt,
och här säger folkpartiet: Nej,
staten skall icke hindra detta. Staten
skall i stället ha en lagstiftning som
gör det möjligt för människorna att
själva välja det som passar dem bäst.
När regeringen vill tvinga denne man
att ha en viss pension, som till och med
är något högre än den jag nyss nämnde,
betyder det att man tvingar honom att
avstå från betydande belopp av eljest
möjliga lönehöjningar. Det kostar den
här mannen en avgift som snart stiger
från ungefär 1 000 kronor om året till
nära 2 000 kronor om året i utebliven
kontant löneförhöjning, om regeringsförslaget
skulle genomföras. Den svenska
socialdemokratien hävdar att vi
nu i år skall bestämma hur mycket
Sveriges löntagare skall avstå år efter
år under årtionden framåt. Ni inom
socialdemokratien värjer er, liksom ni
gjort hela tiden, bestämt mot varje tanke
att ge människorna rätt att i någon
mån få bestämma själva, enskilt eller
gruppvis. Detta är icke att göra ett allvarligt
försök att förena trygghet med
frihet, något som vi menar bör vara en
naturlig strävan. Pensionsrätt utan pensionstvång
är en sund princip, sedan
folkpensioneringen har byggt upp den
verkliga grundtryggheten. Man måste
även ha frihet att anpassa pensionsåldern.
Alla människor finner kanske inte
67 år vara en tillfredsställande ålder,
utan de vill ha pensionen på ett tidigare
stadium; de tar kanske gärna en något
lägre pensionsnivå för att i stället få
fördelen att bli pensionsberättigade
exempelvis vid 63 år.
Här går en avgörande principiell
skillnad mellan den svenska socialdemokratiens
mera tvångsbetonade och likriktande
pensionssystem och det som
vi föredrar och föreslår Sveriges folk.
Yi anser att icke-löntagare skall få ansluta
sig på precis samma villkor som
löntagare. Det har vi hela tiden hävdat
mot statsrådet Torsten Nilsson och
hans kolleger, som under fjolårets pensionsdebatt
ingalunda ville ge icke-löntagare
någon parallellställning med löntagare
men som här liksom på andra
punkter dock tvingats till en viss reträtt,
låt vara inte på ett sådant sätt att det
utgör något väsentligt tillmötesgående
av våra synpunkter. Alla de undvikande,
lösa och vaga formuleringar, som
utmärker socialminister Nilssons framställning
beträffande icke-löntagarna,
ger icke något besked om hur det kommer
att gå för dem, om regeringen får
sin vilja fram.
Jag skall kanske säga ytterligare några
ord till svar på socialministerns kritik.
Socialministern angav som förklaring
till att förhandlingarna om pensionen
mellan de fyra partierna misslyckades i
vintras, att partierna representerar så
olika folkskikt i samhället och att motsättningarna
därför var så stora. Nej,
herr statsråd, det är ingalunda en riktig
skildring. Vi i folkpartiet representerar
icke någon viss samhällsgrupp eller
något visst skikt. Vi företräder så
gott vi kan alla olika folkgrupper i samhället,
och vi har stöd av många, många
väljare inom samtliga folkgrupper här i
landet. Denna sterila konservatism att
ständigt låtsas som om de politiska partierna
avspeglar några gamla klassgränser
är i våra dagars Sverige ännu mera
omotiverad än den någonsin förut har
varit. Jag förvånar mig verkligen över
att socialdemokraterna inte tröttnar på
att försöka sådana vilseledande grepp,
när de stora samhällsproblemen diskuteras.
Rörande förhandlingarnas misslyckande
vill jag bara konstatera följande.
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 125
Förhandlingarna sprack inte därför
alt det rådde några motsättningar mellan
de tre oppositionspartierna, något
som det understundom verkar som om
socialministern ville antyda. Socialministern
vet lika bra som jag, att förhandlingarna
fördes på ett sådant sätt, att i
centrum för dem stod utom regeringsförslaget
en linje av ungefär den typ
som folkpartiet företräder, och det var
till en uppgörelse från den utgångspunkten
som regeringspartiet sade nej. Högern
och bondeförbundet behövde därför
aldrig närmare deklarera, om de
skulle kunna vara med på detta eller
inte.
Kryp inte bakom ett tal om någon under
förhandlingarna visad oenighet
inom oppositionspartierna! Blanda inte
ihop vad som kom före och vad som
kom efter, herr statsråd! Det var ni på
regeringssidan som omintetgjorde försöken
att nå samförstånd genom att ni
inte ville göra några väsentliga tillmötesgåenden
rörande tilläggspensioneringens
uppläggning.
När statsrådet skall tala om pensionsfrågan
söker han sig, som så ofta förr
herrarna på regeringsbänken, tillbaka
till de långa historiska perspektiven.
Han söker suggerera fram uppfattningen,
att så var det för 40—50 år sedan,
och man skall bedöma oppositionens
förslag mot bakgrunden av tidigare
ståndpunkter. Ack, hur många
gånger har vi inte erfarit, hur socialdemokraterna
aldrig tröttnar på att tala
om 30-talet! Nu talar Torsten Nilsson
till och med om tidpunkter, som ligger
50 år tillbaka och mera. Men jag lyssnade
med all den uppmärksamhet jag
kunde uppbringa efter en enda sats som
skulle visa att han ville framhäva, att
för 50—60 år sedan var Sverige ett fattigt
land, som inte hade resurser till
en sådan social politik som vi och andra
liinder nu har möjlighet till. Detta fullständigt
grundläggande drag i varje
skildring av utvecklingen på det ckono
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
misk-sociala området här i landet lämnar
socialministern ute.
Socialministern sökte suggerera fram
uppfattningen, att man gjorde ett konstruktionsfel
rörande folkpensioneringen
för 50 år sedan, och därför blev det
så dåligt, och vi skall inte göra samma
fel om igen. Alltså: om vi gjort en annan
konstruktion, skulle vi ha kunnat
införa väldigt fina folkpensioner t. ex.
för 60 år sedan! Om den sortens historieskrivning
kan man ju säga, att den
visar en brist på argument hos dem som
för fram den. Jag betraktar verkligen
detta som en komplimang från statsrådets
sida till folkpartiets förslag. Annars
var ju statsrådet inte så generös
med komplimanger, och därför tackar
jag honom för denna.
Men statsrådet glömde tala om, vilket
parti det var som verkligen drev på för
att folkpensionärerna skulle kunna känna
trygghet för att folkpensionerna skulle
vara värdefasta och utan dröjsmål höjas,
när levnadskostnaderna steg. Hur
vi fick arbeta för detta förslag under
motstånd från det socialdemokratiska
partiet i flera år nämnde inte statsrådet.
Herr statsråd! Det är ganska intressant,
när vi nu talar om värdebeständigheten,
att vid en tillbakablick också
erinra sig vilka det å ena sidan var som
förde fram tanken på värdebeständiga
folkpensioner och vilka det å andra sidan
var som mycket dröjande och till en
tid rätt motvilligt följde med och sade,
att saken kan ju tas upp i riksdagen varje
gång, som levnadskostnaderna stiger,
och annat i den stilen. En sådan
ordning skulle ju inte ha givit de gamla
på långt när den trygghet de fått genom
att det av oss föreslagna systemet blivit
genomfört.
Beträffande folkpensioneringen är vi
nu ense om beloppen fram till 1968, men
oppositionen har pressat socialdemokraterna
att acceptera en betydande förbättring
av familjetryggheten. När ensamstående
folkpensionärer skall ha
3 600 kronor år 1968, varför skulle inte
126 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, in. m.
änkepensionen då sättas till samma belopp?
Det var oppositionspartiernas
enkla tanke. Denna har socialdemokraterna
i utskottet, efter åtskillig tvekan,
nu anslutit sig till. De har alltså frångått
regeringens förslag.
Vidare var det så att när änkorna
hade nått en viss ålder eller hade minderåriga
barn, skulle de behandlas efter
vissa regler, vilka också har blivit uppmjukade
något till fördel för änkor i
en ålder, då man har svårt att inpassa
sig i arbetslivet. Reglerna ändrades alltså
till fördel för dessa människor jämfört
med regeringens förslag. Barnpensionen
har också förbättrats.
Vad svarar statsrådet på detta? Jo,
liksom föregående socialdemokratiska
talare med en ren undanflykt. Han säger:
Oppositionspartierna stod inte fast
vid en föregående överenskommelse om
att det skulle vara på ett sådant sätt
som regeringen framlade i sin proposition.
Men det är ju en ren fantasi, herr
statsråd! Det fanns ingen sådan överenskommelse.
Det fanns överenskommelse
om beloppen 3 600 och 5 400 kronor.
De här sakerna om änkor i olika
åldrar och retroaktiv änkepension fanns
ingen överenskommelse om. Bästa beviset
härför är att det upplysts i pensionsutskottet,
att regeringspropositionen
skulle tolkas på ett annat sätt än
utredningen. Den är mycket svårtolkad
den här propositionen. Det har behövts
många förklaringar trots att ändå utskottets
ledamöter är rätt vana att läsa
riksdagstryck innantill. Men denna
gång räckte inte förmågan till, utan
tjänstemän från socialdepartementet
måste komma som skottspolar och förklara
vad de trodde att statsrådet hade
menat, fast riktigt säkra var de inte.
Men, herr statsråd, det klargjordes
att vad regeringen hade menat var något
annat än pensionsutredningen hade
skrivit. Ni kan då omöjligt hävda att
den här kommittéutredningen skulle på
varje punkt innebära någon överenskommelse
mellan partierna, en överens
-
kommelse som oppositionen hade gått
ifrån. Nej, herr statsråd, hela detta tal
om att oppositionen gick ifrån en överenskommelse
är ingenting annat än ett
försök att dölja er reträtt, att ni hade
framlagt ett förslag på en punkt, där ni
hade full handlingsfrihet, men där ni
fick erkänna att oppositionens förslag
var mera motiverat.
Jag vill här slå fast, att jag inte anser
det innebära någon överpensionering
om man 1968 kommer i det läget,
att en änka med två minderåriga barn
får räkna med tillsammans 5 600 kronor
i pension, medan hon enligt regeringens
förslag skulle ha fått 4 200 kronor.
Under fjolårets kampanj och många
gånger förut har vi hört väldigt mycket
talas om Gustav Möllers mamma — inte
helt utan grund, vill jag säga. Gustav
Möllers mamma har fått göra tjänst såsom
ett bevis för liur socialdemokraterna
ordnat så att — i motsats till förr
i tiden — änkor med minderåriga barn
kan dra sig fram. Jag hoppas att nästa
gång vi får höra talas om Gustav Möllers
mamma, skall man på socialdemokratiskt
håll säga, att just hon var i det
läget att, om folkpartiets, högerns och
centerpartiets förslag varit genomfört,
skulle hon ha fått väsentligt högre pension
än enligt det socialdemokratiska
förslaget. Men hon skulle inte ha fått
för mycket.
Nu vill jag tillägga att naturligtvis
måste man ta hänsyn till att det finns
andra ekonomiska resurser nu än för
50 år sedan. Där vill jag endast hänvisa
till vad jag nyss har anfört.
Det är klart att en förbättring av folkpensioneringen
kostar pengar. Därför
har vi talat om att folkpensionsavgifterna
skulle bli något högre än enligt tidigare
förslag.
Herr talman! Bara ett enda ord om
folkpensioneringen efter 1968. Behöver
man tala om den saken nu? Ja, om jag
gör det, beror det inte på att herr Hedlund
snuddade vid saken, utan det beror
på följande skäl. Vad vi nu disku
-
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
127
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
terar är ju hur den totala pensioneringen
skall vara ordnad, alltså summan
av folkpension och tilläggspension,
årtionden framåt. Då kan man ju
inte förbigå den ena delen. Allra minst
kan man säga: Det är inte tillåtet att
tala något om den ena delen efter 1968.
Man får bara tala om summan av båda
delarna, folkpension och tilläggspension.
Det är dock olika finansieringsmetoder.
Det är väl också självklart att
man måste tala om båda delarna. Då
är det iögonenfallande, att socialdemokraternas
inställning när det gäller folkpensionärernas
andel i standardhöjningen
1968 är skäligen negativ. Man
vill inte gå närmare in på saken, och
en del tidigare uttalanden tyder på att
man snarast räknar med alt folkpensionärerna
efter 1968 inte skall få någon
andel i standardhöjningen.
Beträffande den sammanlagda folkpensionen
och tilläggspensionen kan
man ge mycket precisa löften om 80-talet med pensioner i vissa fall långt utöver
vad som finansieras med de för vederbörandes
räkning inbetalda avgifterna,
alltså väldiga pensionstillskott finansierade
med skall vi kalla det regeringens
löneskatt, ty det är ju det som
nu är er metod. Men så snart man kommer
till folkpensioneringen finner man
att, om folkpensionen skall ligga fast
1968 eller öka, därom vill socialdemokratien
inte ge något besked — trots att
riksdagen har godkänt ett principuttalande
om andel för folkpensionärerna i
en kommande standardhöjning.
Jag vill för min del ingalunda ställa
ut några växlar om hur hög folkpensionen
bör vara efter 1968, hur snabbt den
skall stiga, men jag håller fast vid att
pensionärerna skall få andel i standardhöjningen.
Varför är de svenska socialdemokraterna
så kyliga när det gäller just folkpensioneringen
framöver? Förklaringen
kan inte vara mer än en, ty vi hävdar
inte, att socialdemokratien saknar intresse
för de gamla människornas trygg
-
het. Vi överlåter åt den socialdemokratiska
sidan att misstänkliggöra den
goda viljan hos motståndarna. Jag erkänner
till fullo att ni socialdemokrater
har god vilja att lösa dessa trygghetsproblem.
Varför är ni då så inställda
på att vi inte skall tala om folkpensionen
efter 1968? Jo, givetvis därför att
ju högre folkpensionen blir desto svårare
blir det att motivera den obligatoriska
tilläggspension, för vilken ni tyvärr
har bundit er så järnhårt. Ju bättre
folkpensionen är desto naturligare är
det att folk säger: Låt oss få en rätt till
tilläggspension men låt oss inte tvinga
på människorna en tilläggspension. Låt
oss inte hindra dem, om de vill det, att
ha en lägre tilläggspension än den som
lagen närmast förutsätter.
Socialdemokraterna är så bestämda
motståndare till att en löntagare t. ex.
skulle kunna träda ut ur tilläggspensioneringssystemet
och i stället under en
tid få pensionsavgifterna kontant utbetalade
från försäkringsinrättningen. När
ni är så starkt emot detta har ni egentligen
inget annat argument än att säga:
Om någon träder ut ur pensionssystemet,
har han bara folkpensionen, när
han blir gammal. Det argumentet förlorar
i värde, om man kan säga, att om
20—30 år blir folkpensionen inte någon
dålig pension. Redan på 1960-talet
blir den inte så dålig. Ju mer folkpensionen
förbättras desto svagare blir regeringspartiets
argumentering mot att
människorna skall ha en viss valfrihet,
om de vill ha större eller mindre tillläggspension
och i stället disponera
medlen på annat sätt.
Herr talman! Med hänsyn till tiden
skall jag inte närmare tala om invalidpensioneringen.
Jag vill bara mycket
allvarligt beklaga, att regeringen har
gjort sig skyldig till det långa dröjsmålet
i detta avseende. Den tycks inte ha ett
tillräckligt starkt intresse för invalidpensioneringens
problem, ty annars
skulle det ha skett mera på det området.
Vi finner det ytterst angeläget att detta
128 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
reformarbete påskyndas, och vi kommer
att försöka driva på på detta område.
Jag övergår nu till tilläggspensioneringen,
och jag måste begränsa mig till
några centrala synpunkter. Vi vill ha
ett system, som ger en ram som man kan
växa in i, som man kan anpassa efter
det ekonomiska lägets förändringar,
icke ett stelt system, som är helt oberoende
av hur våra ekonomiska förutsättningar
skiftar. Vi vill ha valfrihet,
som jag redan sagt, för grupper och
enskilda rörande pensionsålder och
pensionsnivå m. m. Vi vill inte ha ett
system som blir inkörsport för statlig
dominans på kapitalmarknaden, vi vill
inte ha hel- eller halvstatliga fonder
eller en konstruktion som innebär en
finansiell maktkoncentration av annan
art. Det förefaller oss bättre att de
enskilda försäkringsinrättningar som
sysslar med liv-, kapital- och pensionsförsäkringar
får lov att sköta dessa pensionsförsäkringar
som vi föreslår och
får lov att efter sina principer förvalta
fonderna. På det sättet blir fonderna
decentraliserade på många olika håll
och man undgår den finansiella maktkoncentrationen.
Jag får lov att nämna en sak, som tydligen
inte alla har klart för sig, tydligen
inte ens alla i denna kammare, nämligen
att de försäkringsbolag som sysslar
med liv-, kapital- och pensionsförsäkringar
arbetar därvidlag utan något
eget vinstintresse. De är allmännyttiga
företag i ordets egentliga bemärkelse.
Socialministern talar om försäkringsbolag
på ett sådant sätt att jag fick en tråkig
känsla av att han sökte suggerera
oss att tro att det här var tal om något
sorts bolagsvälde eller dylikt. Det är
som sagt fråga om allmännyttiga företag
utan enskilt vinstintresse. Jag hade
verkligen väntat mig att man från regeringsbänken
någon gång skulle få höra
ett ord av erkännande för den sociala
insats som den enskilda försäkringsrörelsen
har gjort här i landet. Att sak
-
försäkringsrörelsen och vissa andra försäkringsbranscher
är ordnade på ett
annat sätt hör ju inte hit.
Envar som ser vilken storartad insats
som det enskilda försäkringsväsendet
gjort under de svåra förhållanden som
regeringens inflationspolitik med penningvärdeförsämring
har skapat måste
väl förenas i kravet: Låt oss inte starkt
inskränka eller slå sönder arbetsförutsättningarna
för denna folkrörelse, som
man faktiskt kan säga att det enskilda
försäkringsväsendet utgör! Låt oss inte
beröva de tiotusentals människor, som
här gör en verkligt samhällsnyttig arbetsinsats,
deras arbetsmöjligheter eller
mycket väsentligt inskränka dem!
Det är naturligtvis av den allra största
betydelse att man får en tillräcklig kapitalbildning,
och det får man ju genom
ett sådant pensionssystem som
vårt, där man låter pensionen stå i direkt
förbindelse med de premier, som
uppsamlas för vederbörande försäkringstagares
räkning, men man får det
inte genom regeringens system, vilket
jag strax återkommer till.
På frågan, om vilken pensionsnivå
vårt system skulle medföra vill jag bara
nämna ett enda exempel. En person, jag
kan kalla honom Pettersson, som har en
begynnelselön av 10 000 kronor, skulle
få en inkomst under de femton bästa
åren, om jag räknar med samma standardhöjning
som utredningen gör, på
16 000 kronor.
Hans pension som ensamstående
skulle med vårt system efter 40 års intjänandetid
bli ungefär 9 800 kronor.
Han har alltså 10 000 kronors lön i början
och får en pension på 9 800 kronor.
Är hans maka folkpensionär, tilkommer
minst 1 800 kronor. Stiger folkpensionen
för båda efter 1968, blir det ytterligare
vissa belopp. Kan man säga att en
pensionsnivå för en sådan man, löntagare
eller icke, på 10 000 kronor om han
är ensamstående och 12 000 kronor tillsammans
med maka om han är gift, och
så småningom litet mer, är så orimligt
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 129
låg att den skildring socialministern
här gav av folkpartiets system har någon
som helst likhet med verkligheten? Jag
tror inte det finns många som vill skriva
under att socialministern lät sig ledas av
en allvarlig strävan att på ett korrekt
sätt skildra folkpartiförslaget för att
sedan på ett korrekt sätt kritisera det,
utan vi vet alla att statsrådet försökte
åstadkomma en karikatyr, tydligen därför
att han fann det litet besvärligt att
annars ta upp en debatt här i kammaren.
Vad var det statsrådet sade här beträffande
en pension för ensamstående
på 60 procent av inkomsten under de
15 bästa åren? Jo, trots att det står i
vår motion — det är inte någonting
som vi har ändrat i utskottet, herr statsråd,
det är fullständigt grundlöst, osant
tal att vi pressats till någon reträtt i
utskottet — och trots att det står i reservationen
att man under angivna förutsättningar
räknar med en pensionsnivå
på cirka 60 procent, trots det bygger
socialministern upp en argumentation
på att man har lovat exakt 60 procent.
Och så säger han, att utsikterna att uppnå
detta inte är större än att vinna
högsta vinsten på penninglotteriet utan
att man har någon lott.
Låt mig nu belysa den sakliga halten
i statsrådets kritik. Vi har inte sagt att
pensionen blir exakt 60 procent, utan
vi har visat siffror som innebär att det
kan bli något under och något över 60
procent. Icke desto mindre säger socialministern
att man måste uppfylla en
lång rad villkor för att pensionen skall
bli sådan som folkpartiet ställer i utsikt.
De försäkrade måste tillhöra ett
kollektiv med exakt samman sammansättning
och inkomstfördelning som
svenska folket i gemen, samma civilstånd,
samma kön etc. etc. Det är fullständigt
oriktigt. Vi har redovisat och
kan ytterligare påvisa i annat sammanhang,
att civilståndsförändringar inom
rimliga gränser kan leda till att pensionen
under vissa förutsättningar blir
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
58 procent och under andra förutsättningar
62 procent av inkomsten under
de 15 bästa åren. Men observera nu
statsrådets lilla knep! Han säger: Alla
dessa förutsättningar måste vara uppfyllda
för att pensionen skall bli precis
60 procent. Men han går förbi det faktum,
att om vissa av dessa förutsättningar
inte blir uppfyllda blir pensionen
mer än 60 procent. Han vill suggerera
fram intrycket att pensionen blir
sämre än man lovat. Statsrådet är — förlåt
att jag säger ett enda hårt ord — inte
nog hederlig att säga att det är klart att
om en del av förutsättningarna inte är
uppfyllda blir pensionen mer än 60 procent.
Hade han sagt det, skulle hela intrycket
av denna karikatyrmålning ha
försvunnit.
Sedan ställer herr statsrådet den retoriska
frågan, om det finns något företag
som vill utlova en pension på precis
60 procent. Det är ju inte vårt förslag.
Jag tror det kommer att visa sig att
försäkringsföretagen som inte vill blanda
sig i de politiska striderna — och
det håller jag dem räkning för — i
framtiden kommer att vara mycket intresserade
av att delta i arbetet på att
bygga ut en bra tilläggspensionering
här i landet efter linjer av det slag vi
angivit. Statsrådet skall inte tvivla på
det intresset. Men åtaganden, som statsrådet
själv finner på och som ingen har
ställt i utsikt — att utlova exakt 60 procent
— det är ju en sak som ingen har
något intresse av att ta ställning till.
Beträffande intjänandetiden har
statsrådet och föregående talare framhållit
att 40 år är en rätt lång intjänandetid.
Javissa, man kan ha t. ex. 30
års intjänandetid. I så fall erfordras en
höjning av premierna med ungefär en
femtedel, men då blir premierna med
vårt system i alla fall något lägre än de
måste bli enligt regeringens system, om
regeringen skall uppfylla löftet att ändå
bygga upp en fond, som socialministern
talar om. Visserligen gör sig socialministern
skyldig till det som jag tycker
9 — Andra kammarens protokoll 1958. AV 17
130 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
är nästan otroligt: att börja lova pensioner
i exakta, väldiga belopp framöver
men inte tala om vilka avgifter
det skall kosta mer än de närmaste fem
åren. Ett sådant försök att tala om gåvorna
men inte tala om kostnaderna
tycker jag inte är rekommendabelt i en
demokrati, utan man måste tvärtom i
säga öppet och ärligt till folket att de :
saker man vill uppnå kostar, och man
måste tala om vad de kostar. 1
Såvitt jag kan se kommer de grup- 1
per, som har bara 30-årig intjänande- ''
tid, inte att ha några svårigheter att 1
göra särskilda avtal om någon premieförhöjning
så att de får full pension på 1
30 år. Premien blir som sagt i alla fall 1
lägre än enligt regeringssystemet och i
lägre än man är van vid i dessa bran- i
scher för närvarande. :
Jag hinner inte nu gå så mycket in på 1
sådant som rör övergångstiden, utan vill 1
bara säga en sak. En löntagare som har 1
12 000 kronors inkomst år 1960 —- ''•
många av den kategorien har ju också
en företagspension på, låt oss säga unge- ''
fär 1 000 kronor — skulle redan om- *
kring år 1968, därest han då bleve pen- 1
sionerad, enligt själva systemet för till- 5
läggspensionering få en sammanlagd 1
pension som överstiger 5 000 kronor. 1
För den händelse han därjämte — vilket 1
är mycket vanligt — får en företagspen- 1
sion på cirka 1 000 kronor, kommer han 1
upp till en pension på omkring 6 000 1
kronor. — Det har sagts att enligt vårt (
system sker det ett mycket långsamt 1
framväxande av ett rimligt skydd. Men 1
om man för ett par år sedan, innan socialdemokraterna
började komma med 1
sina löften om överkompensation, hade i
frågat människorna vad de tyckte om en ^
ordning, som innebär att en industriar- (
betare med 12 000 kronors inkomst år 1
1960, vilken blev pensionerad år 1968 r
och som därför inte hunnit inbetala så r
mycket i avgifter eller för sin räkning t
fått väsentliga avgifter inbetalda av ar- 1
betsgivaren, kan räkna på att i flerta- r
let fall få pension av en storleksordning,
motsvarande halva hans lön, och sedan
ytterligare ett par tusen kronor, när
hans hustru blir folkpensionär, då skulle
de flesta människor säkert ha svarat
att detta dock är ett stort steg i riktning
mot en god ålderdomstrygghet.
Jag vill inte ha sagt att problemet däremot
är löst — man kan inte lösa ett
sådant problem som detta på åtta år —
men det tas, som sagt, ett stort steg
framåt. Jag beklagar att statsrådet även
i detta avseende försökte ge en annan
bild av systemets verkningar än som
motsvarar verkligheten.
Vad värdebeständighetsfrågorna beträffar
är det ju så, att den svenska staten
inte bara bär ansvaret för en betydande
inflation, utan också genom en
rätt snäv lagstiftning har hindrat försäkringsföretagen
att låta sina placeringar
bli mera värdefasta, varigenom
det skulle kunna ske en utveckling i
riktning mot mer värdefasta försäkringar.
När det talas om att placering i aktier
inte är så lämplig i detta sammanhang,
vill jag bara erinra om att under
tiden från 1938 till nu har aktierna genomsnittligt
stigit i värde något mer än
som svarar mot prisstegringen. Aktierna
har alltså under dessa förhållanden
visat sig vara värdefasta och litet mer,
och de skulle ha givit en högre förräntning
än den som erfordras för att det
av oss föreslagna systemet skall fungera.
Jag har velat säga detta om en placeringsmöjlighet,
som inte ensam är tillräcklig
men som ändock kan spela en
viss roll.
Jag kommer så till frågan om återlånerätten.
Vi fäster en mycket stor vikt
vid att företagen skall ha rätt återlåna
väsentliga delar av fonderna — att även
de försäkrade själva bör ha en viss återlånemöjlighet,
är uppenbart. Denna företagens
återlånerätt är enligt vår mening
viktig, eftersom den ökar utsikterna
för en smidig placering av medlen,
så att de får en produktiv användning.
Såsom alla vet är företagen f. n.
villiga att betala en högre ränta än 3,5
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 131
procent, och man kan därför räkna med
ett överskott, som skulle kunna användas
som bidrag till värdesäkringen av
pensionerna vid en eventuell inflation.
Man gör understundom — och det må
vara hänt — den invändningen: »Ja, ni
kanske på detta sätt kan få ett par procent
i överskott, men antag att inflationen
blir större än 2 procent om året.
Då räcker det ju inte med denna utväg,
utan den måste kompletteras med andra
åtgärder.» Låt mig, herr talman, bara
svara följande. På 100 år har vi här i
Sverige under fredstid icke under något
enda årtionde haft så stor inflation som
2 procent om året — inte förrän herr
Erlander kom till makten. Vi har aldrig
haft större inflation än ca 1 procent om
året under något årtionde i fredstid —
inte förrän herr Erlander blev statsminister
i Sverige. Det är en fullständig
villfarelse att tro att man före 1914 eller
under mellankrigstiden på 1920- och
1930-talet hade någon häftig inflation.
Nej, det är sedan herr Erlander, herr
Torsten Nilsson och herr Sträng kom
in i regeringen — de är väl jämte herr
Undén de enda som är kvar av den
gamla uppsättningen — som vi haft i
runt tal 4 procents inflation om året.
Man skulle kunna säga att dessa fyra
herrar — mycket framstående män på
många sätt — har utgjort kärnan i en
inflationsministär utan motsvarighet i
Sveriges historia.
Jag skulle inte, herr socialminister,
ha gått så mycket in på detta, om Ni
inte själv utmanat ödet genom Er historieskrivning.
Var vänlig och tänk ett
ögonblick efter, hur det var med inflationen
under fredstid förr i tiden. Om
Ni gör det, skall Ni finna att det är en
myt att det skulle vara ofrånkomligt att
ha cn inflation, som är så stark att den
överstiger t. ex. 2 procent om året.
Då kan man säga: »Men vi har ju nu
den fulla sysselsättningen och vissa
andra företeelser som inte tidigare funnits.
» Det är klart att läget alltid förändras.
Även i utlandet har man haft
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
1 något större prisstegring än förut, låt
vara att i de länder, som vi gärna vill
r jämföra oss med, prisstegringen inte är
fullt så stor som här. Men detta betyder
i väl inte att vi i fortsättningen måste ha
i en inflation om 4 procent om året. Så
illa skall det väl inte behöva gå. Räknar
kanske herrarna i regeringen med att
sitta kvar för evigt och fortsätta med
en inflation på 4 procent om året eller
, har ni för avsikt att bättra er något?
i Jag måste säga att jag nog är litet
i pessimistisk rörande er förmåga på dent
na punkt men inte så pessimistisk att
i jag tror att Ni skall kunna fortsätta att
missköta penningvärdet så fruktansvärt
5 som under efterkrigstiden. Tyvärr måsi
te man emellertid erkänna, att det socialdemokratiska
partiet tycks vara
ganska lamt intresserat av detta problem
om penningvärdets försvar och
om värdesäkring av penningplaceringar
t vid inflation. Jag hänvisar till vad socialdemokraterna
i utskottet har skrivit.
Här måste jag, herr talman, kort och
1 klart säga ifrån, att jag tycker att inflationen,
sådan som den har bedrivits här
1 under det sista årtiondet, är en upprö1
rande stöld från stora grupper av sparare.
Bara under den Erlanderska ti1
den har miljarder och åter miljarder i
1 förluster åsamkats just de smärre spa1
rarna. Herr Hjalmarson anförde något
1 om hur mycket statsskulden hade stigit
medan statsrådet Nilsson talade. Jag
, tror mig kunna säga, att om inflationen
i fortsätter i samma takt som hittills efter
kriget, förlorar vissa grupper av
i sparare här i landet något sådant som
3 miljoner kronor om dagen. Under
i statsrådets tal förlorade de faktiskt litet
i mera än det belopp som herr Hjalmar:
son nämnde för statsskuldens stegring,
i Jag vill inte påstå att detta beror på
statsrådets Nilssons tal, men det fanns
i dock i hans om ett bristande intresse
i för penningvärdesäkring vittnande anförande
en avspegling av det som brister
hos de nuvarande makthavande i
regeringen — om jag får kalla dom så
132 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
— och som delvis förklarar varför spararna
gör dessa väldiga förluster.
Att göra slut på detta förhållande —
vi talar här särskilt om dem som sparar
för pensionering -— framstår för oss i
folkpartiet som ett av de stora samhällsproblemen.
Skall det vara olösligt? Här
har vi en utveckling, då även vid inflation
tillgångarna — fabrikerna, fartygen,
maskinerna, jordbruksredskapen
och allt sådant — behåller sitt realvärde.
Ändå skall man påstå, att det är alldeles
ofrånkomligt att spararna, som
till en del finansierar utvecklingen av
detta realkapital, förlorar. »De måste
förlora; det går inte att göra något åt
det.» Den trötta min, som bildligt talat
synes på regeringsbänken, när detta
problem kommer upp, vittnar om att det
socialdemokratiska partiet har blivit
ett gammalt och orkeslöst parti, som har
ändrats mycket sedan den tid i ungdomens
friska dagar, då ni ville ta itu
med samhällets brister och orättvisor
och sade: »Detta måste ändras!» Jag
vill ge er den komplimangen — även
om ni hade en del felaktiga socialistiska
teorier av ganska allvarligt slag —
att det för 50 år sedan ändå var något
friskt över er, när ni utbrast: »Detta är
orättvist! Det måste vi göra något åt!»
Ni sade inte först: »Det går inte. Det
är bäst att vi låter bli.»
Här har vi en upprörande social
orättvisa som innebär att massor av
gamla människor, som är beroende av
sparande och pensioner, i dag lever på
en standard, som icke står i någon relation
till vad de egentligen skulle ha
förtjänat genom sitt sparande. Här är
en orättvisa som drabbar stora grupper
av sparare, men ändå får vi inte
från det socialdemokratiska partiet i
utskott och annorstädes höra annat än
ett matt tal om att »man kan ju utreda
detta» i samband med alla möjliga andra
problem. I stället trampar man på
och talar om att det stora sociala reformarbetet
måste bestå i att staten tar
hand om allt och ordnar det efter ett
likriktat system — tankegångar om statlig
maktkoncentration vilka, som sagt,
vuxit fram inom socialismen. Det är en
attityd som jag vill beteckna som en
stelbent konservatism av föga tilltalande
slag.
Enligt vårt sätt att se är det inte bara
rättvist utan klokt att skydda spararna,
ty därigenom ökas kapitalbildningen.
Då kan produktionen växa snabbare och
det har alla människor gagn av. Socialdemokraternas
system ger ingen
trygghet för de framtida pensionerna,
bl. a. därför att de icke sörjer för en
sådan samhällsutveckling på det ekonomiska
området som skapar gynnsamma
förutsättningar för produktionens
utveckling.
Statsrådet har gjort gällande att den
enda verkliga tryggheten för de framtida
pensionerna skapas genom att man
lagstiftar. Jag skall be att innan jag
slutar få återkomma något litet till den
saken. Låt mig bara få påpeka, herr
statsråd, att majoriteterna växlar. Om
hälften av folket anser en viss lösning
otillfredsställande borde inte företrädarna
för den andra hälften stiga fram
och säga: »Här har svenska folket en
verkligt hållbar garanti för att just
detta system kommer att bli genomfört.»
Ni borde i stället öppet erkänna, att det
är ytterst ovisst om pensionssystemet
skall komma att förändras framöver.
Även om ni skulle få möjlighet att fatta
ett politiskt beslut ett år är det ingen
som vet vilka beslut som kommer att
fattas ett eller ett par år senare, när de
beslut, som ni söker genomdriva, är
sådana att man kan vara övertygad om
att folkets flertal så småningom kommer
att resa sig mot dem, därför att de
är orättvisa och illa avvägda. Beträffande
den värdefasta placeringen vill
jag till sist bara säga en sak till, eftersom
statsrådet direkt frågade huruvida
inte staten, om staten skulle sälja en
del värdefasta obligationer och det sedan
blev inflation, skulle behöva betala
högre ränta eller tillägg och skatte
-
Nr 17 133
Onsdagen den 23 april 1958 em.
betalarna alltså på så sätt finge ge något
slags subvention till pensioneringen.
Men om värdefasta obligationer emitteras,
kommer de givetvis att löpa med
lägre ränta än de icke värdefasta. Så
mycket har människorna lärt sig om
riskerna för inflation, åtminstone så
länge ni sitter vid makten, att de inte
kommer att köpa vanliga obligationer
med samma ränta som de värdefasta.
Om de värdefasta obligationerna ger
3,5 procent, kommer nog de icke värdefasta
att ge 5,5 procent, kanske mer.
Det blir en stor skillnad i räntans höjd.
Om staten sålunda för en del papper
betalar 3,5 procent i stället för 5,5
gör staten inte alls, som socialministern
tycks tro, nödvändigtvis en förlust, som
skattebetalarna sedan får stå för. Om
inflationen blir mindre än ränteskillnaden,
tjänar statsverket tvärtom på detta.
Jag är mycket överraskad över att få
höra sådana argument som att det är
fråga om subventioner från statskassan,
när det föreslås en anordning som, om
den ekonomiska politiken förs klokt,
snarast kommer att betyda en besparing
för statskassan. Skulle däremot
penningvärdet skötas illa, så att det
blir en mycket kraftig inflation, kan
anordningen bli förlustbringande för
statskassan. De värdefasta obligationerna
kan alltså medföra vinst, och de kan
medföra förlust. De betyder helt enkelt
att staten avstår från att göra vinster,
eller förluster, på förändringar i penningvärdet.
Skulle det verkligen inte vara värdigt
den svenska staten, som inte är självändamål
utan skall beakta medborgarnas
intressen, att börja bidra till att
det blir möjligt för människor att placera
en del pengar utan att behöva löpa
risk att bli berövade en stor del av
sparandets frukter därför att staten
inte kan försvara penningvärdet? Skulle
man inte kunna dra någon konsekvens
av de orättvisor som uppenbarligen
förekommer? Det är något oerhört
cyniskt över invändningen att
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
statskassan skulle förlora på de värdefasta
obligationerna och att det bör den
inte göra. För det första är detta resonemang
som jag nyss sade oriktigt,
och för det andra röjer det attityden
att man ställer statens intresse mot
medborgarnas på ett icke berättigat
sätt.
Herr talman! Statsrådet Nilsson talade
ganska länge och har givit mig
många saker att bemöta. Jag hade tänkt
beröra ytterligare en del punkter men
jag vill i alla fall gå förbi några av dem.
Det finns ju många andra som har anspråk
på att komma fram till denna
talarstol, och problemen kan väl belysas
av andra talare i morgon.
Låt mig därför bara säga att det vad
kvinnorna beträffar förefaller mig alldeles
klart, att deras intressen tillgodoses
mycket väl i det system som från
vårt håll har föreslagits. Det ger bättre
folkpensionering på för dem avgörande
punkter än regeringsförslaget. Det
ger bra familjepensioner, i vissa fall
utan den väntetid, som enligt regeringsförslaget
skulle förflyta innan reformen
blir effektiv. Vidare innebär
vårt system att kvinnorna behandlas
efter samma principer som männen.
Detta är en tankegång, som både statsrådet
Ulla Lindström och andra kvinnor
har slagits för många gånger och
som jag hoppas de vill fortsätta att försvara.
Vidare: kvinnorna är intresserade
av att männen får möjlighet t. ex.
att under viss tid amortera på egnahem.
Det har de och barnen intresse
av. Valfriheten, som vi talar om, är sannerligen
ett intresse för kvinnorna som
för männen. Andra skäl kunde tilläggas.
Statsrådet Torsten Nilsson talade om
att folkpartipensionen var en fantasipension.
Här samlar man upp fonder
som skall svara till pensionsförpliktelserna,
medan regeringen lånar av fonderna,
lånar av framtiden, och så har
ändå en företrädare för detta senare system
panna att stå här och säga att den
pension, som tryggas av verkligt spa
-
134 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
rande, är en fantasipension. Det skulle
då bli säkrare ju mindre kapital som
samlas upp för pensioneringsändamål!
Att dra den slutsatsen av svårigheterna
med värdesäkringen — det finns vissa
svårigheter, det erkänner alla — att det
är säkrare ju mindre fonder man har
för att trygga pensionerna, det är ett så
hårresande orimligt samhällsekonomiskt
resonemang, att det endast kan
förklaras av att statsrådet har kommit
in i en jargong, som mera karikerar än
rättvisande beskriver de verkliga förhållandena.
Överkompensationen har herr Ahlberg
och andra talat så mycket om att
jag väl inte behöver säga mer än en sak
i det sammanhanget. Herr statsråd! När
Ni åt vissa människor, som till stor del
redan har sin pensionsfråga ordnad, utlovar
tilläggspensioner i Ert förslag,
tilläggspensioner som kommer att utgå
med 10 000—11 000 kronor om året mera
än vad som kan täckas med faktiskt
inbetalda avgifter, när Ni alltså ställer
ut en växel, vars värde — om jag räknar
med hela pensionsrätten — som herr
Ahlberg nämnde, utgör ungefärligen
150 000 kronor, och när Ni dessutom
kommer och lovar att dyrtidstillägg, indextillägg,
skall utbetalas av framtida
generationer på denna växel, undrar jag
om någon människa, som har tänkt igenom
problemen, verkligen tror att det
finns täckning för utfästelserna. Här
överlämnar alltså statsrådet Nilsson en
växel till en person och säger, att du får
sammanlagt 150 000 kronor mer än vad
som svarar mot de avgifter som inbetalts
för din räkning. Om det blir inflation,
så att prisnivån stiger med 100
procent när du är pensionär eller innan
du blir pensionär, då skall framtida generationer
inlösa den växeln med
300 000 kronor. Ändå gäller detta en
person med mycket höga inkomster som
i detta läge skulle få pensioner från två
håll på tillsammans 40 000 eller 50 000
kronor.
m.
Då undrar jag: finns det någon människa
som tror, att en framtida generation
genom en då utgående löneskatt
skall finansiera hållandet av detta löfte
om indextillägg på en sådan växel? Jag
tror inte det finns någon som menar det
— inte allvarligt.
Det betyder då att systemets hållbarhet
rivs upp från denna kant. Att det
med en fördubblad prisnivå för en person
som redan har pensionsrätt intjänad
kan bli ett pensionsbelopp av den
storleksordning jag här talar om, det är
ingen överdrift. Folk säger kanske då
att det är för orimligt. Men hur går det
då med nästa grupp av inkomsttagare,
alltså de som har litet mindre inkomster
och litet mindre pensioner? Inte
skall man väl ge dem en så väldig överkompensation?
Den tanken kommer då
upp: Varför skall de som har stora inkomster
och stora pensioner ha mera
överkompensation än de som har smärre
inkomster? Varför skall de som har
en inkomst som är tre gånger större än
en annan persons inkomst, få mer än
fyra gånger så stort gratistillägg och
dessutom dyrtidstillägg på detta? Nej,
när folk får klart för sig vad detta innebär,
finns det inte det minsta tvivel
om att man säger, att detta system
måste ändras. När den slutsatsen är dragen
av majoriteten av Sveriges folk, att
detta system, som statsrådet Nilsson och
andra lade fram 1958, måste ändras, vad
blir det då kvar av alla dessa löften
om att det skall bli precis så som regeringen
nu ställer i utsikt? Då blir det
en fråga om vad som är skäligt och
lämpligt.
Det är ett mycket otryggt system, det
är ett system, där man inte ärligt kan
säga vad pensionen kan komma att bli
om några årtionden. Då har man större
möjligheter i den vägen, om man samlar
till pensionsfonder som finansierar
de pensionsförpliktelser som man ikläder
sig och med alla tillgängliga medel
sörjer för att pensionen blir värdefast.
Nr 17 135
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Herr talman! Pensionsfrågan har inte
av en slump blivit en följeslagare genom
åren för oss, som sysslar med politik.
Det är alltför många svenska familjer
som har plågats av otrygghet inför tanken
på ålderdomen eller familjeförsörjarens
eventuella bortgång. Det är därför
angeläget att man tar ett krafttag
för frågans lösning. Alldeles oavsett om
vi som enskilda personer har klarat upp
vår egen pensionsfråga eller ej, så känns
det för de flesta av oss som en hjärteangelägenhet,
att varje medborgare i
detta land skall kunna känna sig trygg
vid arbetsdagens slut. Jag är glad
över att den svenska liberalismen står
samlad och fast besluten att skapa denna
trygghet för gamla, för efterlevande
och för långvarigt sjuka. Under de förhandlingar
som förts har det varit oss
i folkpartiet angeläget att begära hänsyn
till vad sunt ekonomiskt tänkande kräver
vid pensionssystemets utformning.
Mitt bestämda intryck är, att de flesta
människor håller med oss på den punkten,
att det ekonomiskt sunda är den
enda rätta grunden för tilläggspensionering.
Den samförståndslösning som vi utarbetat
inom folkpartiet är inte tillkommen
bara för att uppnå samförstånd
mellan de fyra demokratiska partierna,
även om nog större delen av Sveriges
folk håller med om att dagens ekonomiska
läge inte inbjuder till politisk
strid. Vår samförståndslinje har sin
styrka i att den gynnar sparande och
försörjning och därmed i längden förbättrar
läget både för gammal och ung.
Dess huvudtanke står fast i en kritisk
tid, full av ovisshet och osäkra framtidsutsikter.
Det är min uppfattning att
det inte går att åstadkomma en verklig
lösning av pensionsfrågan enligt den
socialdemokratiska linjen, som möter
ett så starkt och på många punkter välgrundat
motstånd från många hundratusenden
svenska medborgare. Inte heller
kan vi stanna vid en förbättring av
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
folkpensionen. Om vi verkligen vill lösa
pensionsfrågan -— och det tror jag alla
i denna kammare vill — så finns det
ingen annan väg än samförstånd åt
mitten. Där möter folkpartiets förslag
om lagstadgad rätt utan lagbundet
tvång. Detta förslag är väl inte utan
brister, men det går inte att komma
förbi, att det bygger på ett ekonomiskt
sunt system, på den grund som jag
tror att svenska folket innerst inne önskar:
en helgjuten förening av trygghet
och frihet.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Jag dristar mig verkligen
att stappla upp från regeringsbänken.
Jag förstår att jag är ett levande
bevis för tröttheten inom regeringen.
Jag kan ju återgälda herr Ohlins artighet
med att säga, att han verkade sällsynt
vitaminiserad i kväll.
Herr Ohlin gjorde gällande — jag
skall först ta upp det han sade nu senast
— att det inte finns någon möjlighet
med vårt system att garantera
hur höga tilläggspensionerna skall vara
inom tio år. Herr Ohlin, detta system
är exakt det som man använder för de
statsanställda — utan att vi utnyttjar
skattepengar. Vi vet hur stor del av
lönen som en professorspension om tio
år utgör; den är garanterad. Jag har
inte hört att herr Ohlin har rest några
invändningar gentemot detta system,
och jag har inte heller hört att han
eller någon annan statsanställd ifrågasatt,
att man inte skulle kunna få ut
dessa pensioner. Systemet är likartat
med det som vi föreslår beträffande tillläggspensioneringen,
och om det blir en
penningvärdeförsämring, så utgör, såsom
jag förut har sagt, den procentuella
andelen vad avgifterna beträffar precis
lika mycket på det större beloppet som
på det mindre. Det är därför man rent
automatiskt klarar värdebeständigheten.
Sedan kan jag väl säga till herr Ohlin,
136
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att jag i och för sig inte skulle ha någonting
emot att kunna träffa en överenskommelse
beträffande tilläggspen- i
sioneringen. Anledningen till att det
inte går är att vi har kommit till slutsatsen,
att folkpartiets förslag är oan- |
tagligt. Herr Ohlin gjorde gällande att :
jag hade gjort en karikatyr av förslaget. :
Det vill jag inte säga. Jag har bara försökt
att påvisa, hur detta förslag verkar
i vissa detaljer, och det är inget försök ]
till skämt från min sida — jag tycker j
att saken är alldeles för allvarlig för att ,
man skall skämta om den. Jag kan ,
emellertid inte komma ifrån att om folk- ]
partiförslaget hade givit de garantier ,
beträffande pensionerna och beträffan- \
de det snabba inväxandet som vi egent- ,
ligen önskar, skulle det ha funnits för- ;
utsättningar att komma överens. ^
Herr Ohlin kom återigen in på det i
tvång som det innebär att bli ansluten :
till ett allmänt pensionssystem. Jag :
kunde tidigare inte låta bli att hänvisa ;
till vad som skedde för 60 år sedan, 1
då man förde exakt samma resonemang (
om ålderspensionen. Nu säger herr (
Ohlin, att man enligt folkpartiets system i
själv får personligen bestämma pensionen
— man får, såsom han uttryckte 1
det, bestämma storleken av den min- (
skade lönehöjning som man vill ha i !
utbyte mot en pension. Gäller det me- <
tallarbetaren Svensson enligt folkpar- (
tiets förslag? Nej, inte såvitt jag har ^
förstått att uttolka förslaget, ty det skul- •<
le ju innebära att man träffade kollek- 1
tivavtal, som sedan gällde för alla me- c
tallarbetare, och då bleve det väl inte e
någon individuell möjlighet att själv få 1
avgöra hur man skulle ha det med pen- I
sionen. t
Sedan säger herr Ohlin att vårt för- c
slag blir för dyrt. Om det nu skulle s
vara så, att folkpartiet menar allvar g
med sin tilläggspensionering, kan det i
enligt mitt enkla förstånd inte undvikas r
att även detta kostar pengar. Varför c
skall vårt förslag nödvändigtvis betrak- r
tas som dyrare än folkpartiets? Därtill
kommer, herr Ohlin, att vi ibland anklagas
för att det blir för stora fonder
enligt vårt förslag, men nu senast sade
herr Ohlin att det blir för små fonder.
Ja, man talar som det passar: den ena
gången för liten, den andra gången för
stor. Det är ett sätt att argumentera
som jag i alla händelser finner märkligt.
Så till frågan om kostnaderna. Kostnaderna
för det förslag som har framlagts
av regeringen blir lika stora som
kostnaderna för treveckorssemestern
och arbetstidsförkortningen tillsammans.
Kostnaderna för dessa reformer
har burits av det svenska näringslivet,
och reformerna har införts under en
tidrymd av 20 år. Nu räknar vi med
ungefär en lika lång inväxandetid d. v. s.
20 år. Jag upprepar, herr Ohlin, en fråga
som jag har ställt under folkomröstningsdiskussionerna:
Är det så säkert
att den ersättning och de förmåner, som
arbetare och tjänstemän har fått i form
av semester och i form av arbetstidsförkortning,
skulle ha legat i lönekuvertet,
om vi inte hade haft någon semester
eller arbetstidsförkortning? Jag är inte
övertygad om det.
Varför sprack förhandlingarna? Det
berodde därpå — herr Ohlin upprepade
detta — att socialdemokraterna inte
visade någon samarbetsvilja. Jag skall
erkänna att jag inte ifrågasätter herr
Ohlins samarbetsvilja. Jag vet att han
gjorde allvarliga ansträngningar för att
vi skulle komma överens. Jag går så
långt att jag säger, att jag själv ville undersöka
möjligheterna att komma överens
med herr Ohlin, om det hade misslyckats
med herr Hjalmarson och herr
Hedlund. Men herr Ohlin ville inte få
till stånd en separat uppgörelse med
oss. Varför? Jag förstår det i och för
sig väl. Han ville inte riskera det borgerliga
alternativet till en socialdemokratisk
regering, och det må vara hänt,
men då skall herr Ohlin inte komma
och tala om att det är vi som drivit
maktpolitiken.
Jag får nog också säga, att jag tycker
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 137
att de övriga har rätt illa behandlat
herr Ohlin. Om ni praktiskt taget var
ense när ni diskuterade med oss socialdemokrater,
så förstår jag uppriktigt
sagt inte varför de övriga sedermera
övergav herr Ohlin.
Sedan sade herr Ohlin att man inte
skall göra jämförelser mellan vad som
skedde för 60 år sedan och vad som
sker i dag. För 60 år sedan var Sverige
ett fattigt land. Javisst var det ett fattigt
land. Den dåvarande statsministern
Boström, som — om jag inte minns fel
— tillhörde lantmannapartiet, gjorde sig
nog inte skyldig till några övertramp
när det gällde de ekonomiska möjligheterna,
och märk väl, herr Ohlin: även
de socialdemokratiska ledamöterna i
denna riksdag understödde herr Boströms
förslag om en ålderspension som
var mycket blygsamt. Vad jag vill understryka
är att man även vid den tidpunkten
under frihetens täckmantel reste
motstånd emot förslaget. Vad jag
finner anmärkningsvärt är, att man ännu
i dag praktiskt taget skriver av den
argumentation som framfördes vid den
tidpunkten mot ett förslag som var ytterst
blygsamt. Även det förslag, som
framlades 1913, skulle i dag ha inneburit
pensioner på bara ett par hundra
kronor, ingenting mera.
Herr Ohlin säger att utformningen av
änkepensionerna har ändrats inom folkpensionen
i jämförelse med regeringens
förslag. Ja, herr Ohlin, inom beredningen
var man praktiskt taget överens om
folkpensionsdelen. Om herr Aastrup inte
förstått detta, när han rapporterat till
herr Ohlin, så kan väl inte jag göras
ansvarig för det. Vad jag har gjort i
propositionen är, att jag har utgått
ifrån att vi skulle vara ense beträffande
folkpensionsdelen. Om man efteråt
gör tilläggs- och ändringsförslag, som
också vi sedermera kan acceptera, är
det väl i och för sig ingenting som tyder
på att det skulle vara oriktigt, att
både beredningen och sedermera utifrån
dess förslag även regeringen strävat
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t efter att vi skulle bli överens om folkpensionsdelen.
Detta har dess bättre de
socialdemokratiska representanterna
t i utskottet också förstått. Det sägs, att
» de här ändringarna beträffande familjepensionen
skulle innebära betydande
> förbättringar jämfört med det förslag
! som regeringen har utformat och som
, vilade på beredningens förslag. Vad
3 är det som egentligen har hänt? Jo, man
har i utskottet velat se till, att de efter!
levande trots ändringarna i folkpensio
I
neringen får ungefär samma pension
t som enligt regeringsförslaget. Jag skall
5 bara ta ett exempel. Enligt regeringsförslaget
skulle en änka med två barn få
3 cirka 9 500 kronor i pension, om mani
nen hade haft en lön på 15 000 kronor.
Enligt utskottets förslag blir pensionen
3 också cirka 9 500 kronor i detta fall.
Men om jag nu skall gå till motangrepp
och säga: Vad är det folkpartiet har
gjort? Jo, en änka med två barn skulle
g enligt folkpariets marsförslag få 5 600
kronor, om mannen hade haft en lön på
i 10 000 kronor, d. v. s. inte ett öre i till
i
läggspension. Enligt aprilförslaget skulle
> de efterlevande i detta fall få 7 100 kro
n
nor i pension. På en månad kom det
:- alltså plötsligt fram 1 500 kronor i till
a
läggspension. Men jag försöker inte göra
någon särskild affär av detta. Det finns
v inget skäl att diskutera sådana detaljer,
;- eftersom man inom utskottet har koms
mit överens om att vi skall klara folkpensionsdelen
och ställa den utanför
n diskussionen. Om man skulle ha höjt
e folkpensionsdelen och samtidigt hållit
II fast vid regeringsförslagets tilläggspen
s
sioncr, skulle det ha blivit en överpen
i
sionering. Detta har de socialdemokra
■t
tiska representanterna i utskottet följd
l-
riktigt justerat.
it Vi skall inte utfärda några växlar,
n sade herr Ohlin, beträffande folkpensior
nerna efter år 1968. Jag är honom tack''-
sam för detta. Jag tror att det blir en
It angelägenhet, som den tidens politiker
n får taga stiillning till. Det är ju möjligt
it alt det statsfinansiella läget är sådant, att
138 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
man vill öka folkpensionerna. Men jag är
som sagt ense med herr Ohlin att vi skall
överlåta åt den tidens medborgare att besluta
därom. Men sedan säger han: »Men
om vi nu inte när det gäller folkpensionerna
efter 1968 vill träffa några beslut,
som skulle binda dem, som sitter i riksdagen
vid den tidpunkten, är det då inte
rätt orimligt, att socialministern och regeringen
förelägger riksdagen ett beslut
som innebär, att man skulle fastställa
tilläggspensioner, som skulle utgå
1980?» Ja, men herr Ohlin, det är ju helt
enkelt nödvändigt, eftersom vi genomför
ett nytt system! Om vi antog det
folkpartistiska förslaget beträffande tillläggspension,
skulle ju även det innebära,
att man fastställde pensioner 1980.
Men vad som är rätt för folkpartiet kan
tydligen inte vara rätt för regeringen!
Beträffande den 60-procentiga pensionsnivån
vill jag understryka för herr
Ohlin, att anledningen till att jag tvingades
att gå in i en detaljkritik av era
möjligheter att uppnå de 60 procenten
var de påståenden, som gjorts i den folkpartistiska
pressen om att man garanterade
pensioner på 60 procent. Jag har
ju medgivit, att folkpartiet har medgivit,
att det inte kan ställa ut sådana garantier,
och jag har sagt att det är klädsamt,
att ni en gång gör ett dylikt medgivande.
Jag har också påpekat att utskottet
anfört ett exempel, som visade
att det kan bli en nivå på 44 procent av
inkomsten under de 15 bästa åren. Dessutom
vill jag understryka att med folkpartiets
motion kommer man inte ifrån
att denna åldersfördelning, denna könsfördelning
och detta civilstånd, måste
vara likartade med kollektivet Sverige,
för att man skall komma upp till
dessa 60,5 procent. Herr Ohlin säger nu
efteråt, att han inte lämnar garanti för
några 60 procent. Nåja, om vi bara fått
detta definitivt fastslaget — och det har
herr Ohlin nu låtit anteckna till riksdagens
protokoll — så är vi fullt nöjda.
Då behöver vi inte resonera om den saken
i fortsättningen.
Sedan gör herr Ohlin gällande att vi
lovar pensioner, men att vi inte talar
om, vad de kostar. I propositionen har
jag angivit kostnaderna för de närmaste
fem åren. Därutöver har ingenting sagts,
säger herr Ohlin. Jag har i propositionen
påpekat, att eftersom vi har överlämnat
denna fråga till den Åsbrinkska utredningen,
anser jag att man inte efter
denna tidrymd nu skulle fatta något
avgörande beslut. Men herr Ohlin måste
ju ha läst utskottets utlåtande lika väl
som jag. I detta har fastslagits att vi
efter 30 år kommer upp till en kostnad
under 10 procent av den utgående lönen.
Redovisning finns sålunda för
kostnaderna för vår tilläggspension.
Jag kan inte gå in på alla detaljer som
herr Ohlin hade i sitt fem kvart långa
anförande. Tiden är långt framskriden.
I en allmän kritik över den nuvarande
socialdemokratiska regimen säger han
emellertid, att man aldrig tidigare har
haft en större penningvärdeförsämring
än 2 procent men att man under den
Erlanderska eran har haft en sådan
minskning på 4 procent. I förbigående
— så där med vänster hand — medgav
han, att liknande inflationistiska strömningar
och tendenser förekommit på
andra håll i världen. Men han anser tydligen
att vi skulle kunna vara en fast
klippa i tillvaron oberoende av det övriga
världshushållet.
Men då vill jag påpeka, att vi aldrig
tidigare har haft så hög sysselsättning i
detta land, och vi har aldrig heller haft
så hög produktion. Jag blev faktiskt litet
överraskad av herr Ohlins fräna kritik,
ty han har ju varit med om att godkänna
utskottets utlåtande i vad gäller
folkpensionsdelen, och utskottet skriver
på sidan 99: »Den ekonomiska framstegstakten
i vårt land har under de senaste
årtiondena varit snabbare än någonsin
tidigare.» Den skrivningen har
herr Ohlin varit med om. Han ser litet
förvånad ut nu. Ja, man är inte alltid
fullt medveten om vad man varit med
om, herr Ohlin. Men det kan förstås vara
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 139
ett vådaskott. Jag bara inregistrerar vad
som verkligen skrivits, och jag medger
att det är glädjande för regeringen att
alla borgerliga representanter har anslutit
sig till en sådan skrivning.
Så var det frågan om statsskulden.
Herr Hjalmarson var mot vanligheten
på dåligt humör i dag, och han kallade
denna debatt för en föreställning. Han
var förtörnad över att vi använt för
lång tid i debatten. Ja, vi skall inte diskutera
sådana saker, men sedan herr
Hjalmarson sagt detta räknade jag ut
att oppositionen hade använt noga räknat
4 timmar och 45 minuter, medan vi
på regeringssidan hade talat i 3 timmar
och 40 minuter, mitt anförande inräknat.
Sedan tycker jag nog också att herr
Hjalmarson borde sätta värde på att vi
inte nonchalerar oppositionens talare
utan verkligen beflitar oss om att ingå i
svaromål på den kritik som riktas mot
oss. Det har ju tidigare ofta sagts, att vi
är nonchalanta mot oppositionen. Nu,
när vi gör allt för att iaktta ett välförhållande,
blir vi kritiserade för det.
Herr Hjalmarson sade vidare att vår
statsskuld steg med 300 000 kronor under
tiden som Torsten Nilsson talade.
Ja, uppriktigt sagt var min första reflexion
när jag hörde hans påstående
sådant, att jag sade mig: Det är förfärligt
vilken hutlöst dyr talare du är. Men
sedan, när jag hade funderat litet mer
på herr Hjalmarsons ord, tänkte jag:
Nåja, men realvärdena liar väl också
ökat under samma tid. Ja, det kan till
och med hända att det blivit en liten
slant över.
Jag blev emellertid överraskad av att
herr Hjalmarson förföll till det enkla
resonemanget, att statsskulden skulle i
och för sig vara ett bevis för vår dåliga
ekonomiska ställning och att en större
statsskuld innebär ett sämre ekonomiskt
läge för landet. Då skulle vi kunna dra
slutsatsen att USA, som har en statsskuld
per capita som överstiger vår, befinner
sig närmare ruinens brant än vad
Sverige gör.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
I Eller låt oss ta ett annat exempel. Herr
Hjalmarson, som har ett egethem, har
t kanske en del skulder på detta. Är det
då ett bevis för att herr Hjalmarsons
ekonomiska ställning är sämre än min,
eftersom jag inte har några skulder men
( också saknar ett egethem? Nej, herr Hjal>
marson, jag tror att jag gärna skulle vilja
t byta.
Men på tal om statsskulden, så låt oss
jämföra den med vad som gäller i ett
privat företag. Jag tar ASEA-koncernen
t som exempel. Den är den största enskilda
företagsenheten i vårt land. Låt
i oss nu applicera herr Hjalmarsons betraktelsesätt
på den koncernens balansräkning
för år 1957. Under det året ökade
omslutningen på koncernens skuldi
sida, exklusive årsvinsten, med 200 mil;
joner kronor eller 18 procent. Enligt ett
L annat sätt att räkna var ökningen 13,5
t procent. Utvecklingen inom denna koni
cern under 1957 betecknades som re,
kordartad och mycket gynnsam. Vår
statsskuld ökade under 1957 med 12,5
procent, och detta skildras nu av herr
Hjalmarson i ordalag, som väl närmast
bibringar allmänheten den uppfattningen
att gamla Sverige är inne i en utveckling
som leder mot bankrutt. Un;
der förra året ökades vår största koncerns
skulder, obligationslån, förskott
! o. s. v., med 13,5 procent, d. v. s. med ett
något högre procenttal än vad statsskulden
ökade med.
^ Ingen vettig människa och inte heller
1 herr Hjalmarson — jag vet att han i
i grund och botten är vettig — anser sig
på denna grund kunna beteckna utt
vecklingen inom ASEA-koncernen såsom
! ogynnsam. Nej, man bara bereder oss
i överraskningar då och då, men när jag
x lyssnade till hans senaste anförande
; tyckte jag nog att det var alltför många
t gamla klichéer som skramlade som plåtl
skyltar i det gemytlighetens biåsväder
som han viftade ut över regeringen.
Ett yttrande i herr Ohlins anförande
1 stämde till allvar. Jag lystrade till inför
hans argumentation, inför hans med nå
-
140 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
gon bitterhet — det var mitt intryck —
deklarerade vilja att om vi förlorar omröstningen
här i riksdagen, om vi går
till val på denna pensionsfråga, som av
hela svenska folket måste betraktas som
en dess livsfråga, om vi vidare — jag
anser det långt ifrån säkert, det kan jag
utan vidare erkänna — skulle ta hem
detta val och alltså skulle återkomma,
om vi då skulle lägga fram ett förslag,
som innebär att vi fyller igen den kanske
sista klasskiljande klyftan i detta
land, då antydde herr Ohlin att han och
med honom de övriga i oppositionen
skulle komma tillbaka och upphäva det
beslut, som i så fall skulle ha fattats av
den svenska riksdagen.
Jag betraktar detta som ett hot, men
ingen har tidigare kommit på idén att
upphäva en socialförsäkring sedan den
en gång införts. Detta gäller vilken som
helst av de socialförsäkringar som tidigare
genomförts i detta land. Men herr
Ohlin är beredd att vara den förste att
tillgripa en sådan åtgärd. Ja, det må stå
herr Ohlin fritt, men det tyder inte just
på något större intresse för tilläggspensioneringen.
Ta gärna upp strid, herr
Ohlin, kasta gärna handsken, sedan ett
sådant beslut eventuellt har fattats. Vi
skall ta upp den. Och, herr Ohlin, det
kommer att finnas hundratusentals och
åter hundratusentals för att inte säga
miljoner människor i detta land som
den gången kommer att värna om sin
rätt, och de kommer, herr Ohlin, till slut
att fälla utslaget.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Socialministern sade att
han hade försökt påvisa hur vårt förslag
verkade, men, herr socialminister,
Ni vidhöll ju er skildring av de 60 procenten
på en grundval som var klart
oriktig på punkt efter punkt. Det skulle
väl ändå varit klädsamt om statsrådet
nu erkänt detta och sagt: Jag medger
att om de förutsättningar, som jag
räknade upp såsom nödvändiga, inte
blir uppfyllda, så kan pensionen enligt
folkpartiförslaget lika väl bli mer än 60
procent som mindre än 60 procent. Men
då hade ju intrycket blivit ett helt
annat.
Ert förslag är dyrt av två skäl. För
det första vill ni utbetala denna väldiga
överkompensation till vissa grupper.
För det andra kommer, såvitt man kan
förstå, sparandet i landet att bli mindre
än om ett sådant system inte genomföres
och avgjort mindre än om vårt
system förverkligas. Den produktivitetshöjning,
som man annars kunde
räkna med, uteblir, och realinkomsten
och levnadsstandarden blir då lägre
än den eljest skulle bli. Om det skulle
betyda, att standardhöjningen blir t. ex.
en halv procent mindre per år, innebär
det efter 20 år, att levnadsstandarden
blir 10 procent lägre än den
eljest skulle kunna vara. 10 procent av
en vanlig svensk inkomst är mycket
pengar. En dylik indirekt kostnad för
ert system utöver själva avgifterna skall
man inte glömma bort.
Ni sade att jag inte ville förhandla,
men, herr statsråd, vi förhandlade ju
på grundval av de tankegångar jag företrädde
hela vintern. Inte är ni väl så
blyga att den omständigheten, att herr
Hedlund satt med i rummet, gjorde alt
ni inte kunde tala — det var en nyhet
i så fall — och herr Hjalmarson är väl
inte så förskräcklig han heller. På vissa
punkter av förhandlingarna satt herrar
Hedlund och Hjalmarson och lyssnade
intresserat, och det var tydligen
det som hindrade er att säga något.
Statsrådet påstår att man nu skriver
av någon argumentation för en pensionsförsäkring
från tiden för 50 år
sedan. Nej, herr statsråd, det gäller den
fundamentala ekonomiska principen att
binda samman pensionernas höjd med
storleken av de pensionsavgifter som
inbetalas för vederbörandes räkning.
Det är inte någon liten godtycklig princip,
utan det är en central samhällsekonomisk
tankegång.
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
141
Statsrådet säger att pensionsberedningen
var enig. Det fanns inte någon
politisk överenskommelse om alla detaljer
i betänkandet. Det träffades en
överenskommelse om beloppen 3 600
och 5 400 kronor. Ni ändrade ju själva
ståndpunkt i förhållande till beredningens
förslag, och därmed är det väl klart
bevisat, att det inte fanns någon överenskommelse
beträffande de av beredningen
angivna detaljerna. Då hade ni
handlingsfrihet. Ni skall inte krypa
bakom inbillade överenskommelser, då
ni vill förklara varför ni inte kom med
det förslag som oppositionen sedan
framförde beträffande bättre änkepensioner.
I fråga om inflationen var det intressant
att höra statsrådet Nilsson tala
om förhållandena i utlandet. Hur många
gånger har vi inte hört talet om den
arbetslöshet, som varit rådande då de
borgerliga varit vid makten, och då talade
ni minsann inte om förhållandena
i utlandet. Det finns för övrigt många
länder som klarat penningvärdeproblemet
bättre än vi.
Om ni säger att det verkar som om vi
kunde vara överens beträffande folkpensionerna
efter 1968, hoppas jag
verkligen, att statsrådet Torsten Nilsson
röstar med vårt förslag och centerpartiets
förslag på denna punkt och
därmed visar, att han menar allvar
med att vi är överens om pensionärernas
andel i standardhöjningen.
Herr statsrådet säger, att jag hotat
med att om ert förslag genomfördes,
så skulle oppositionen sedan, om den
kom till makten, upphäva detta förslag.
Detta skulle, menar statsrådet, vara någonting
alldeles enastående. Herr statsråd,
det där kan Ni väl ändå inte mena
allvar med. Det är inte fråga om annat
än att radikalt förändra en lagstiftning,
så att den motsvarar folkflertalets önskemål.
Det är inte någonting exceptionellt.
Hur var det med sjukförsäkringen?
Det var en socialdemokratisk
regering som radikalt ändrade princi
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
pen för sjukförsäkringen. Varför i all
världens dar skulle då inte en ny majoritet
få ändra ett pensionsbeslut, så att
det överensstämde med den uppfattning
som folkflertalet kommit till i det
nya läget. Det är en fullständigt ohållbar
uppfattning, att folkmajoriteten i
detta land för alla tider skulle vara
bunden av ett beslut som eventuellt —
jag tror det inte, men låt oss anta det
— fattas med en procents majoritet.
Folkmajoriteten måste ha samma möjligheter
att ändra riktlinjerna för en
pensionsförsäkring som den hade att
ändra riktlinjerna för sjukförsäkringen.
Jag tror inte — det visar herr statsrådets
argumentering — att ni, om vårt
beslut bifölles, kommer att säga: Då
lägger vi definitivt ned vår talan, då är
det beslutat, och då skall det förbli så
för alla tider! Nej, jag tror att ni i
stället kommer att försöka ändra och
förbättra beslutet. Skulle vi då inte ha
samma rätt? — Hela denna Er argumentation
var väl en ren olyckshändelse.
Men resonemanget belyser att det inte
går att få någon hållbar lösning av pensionsfrågan,
om man inte sörjer för att
den bygger på en stark majoritet inom
folket. Det är därför vi i folkpartiet arbetar
för att uppnå samförstånd, den
enda verkligt säkra grunden.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Socialministern frågade
nyss herr Ohlin, om denne inte hade läst
utskottsutlåtandet. Jag förstår att socialministern
har läst utskottsutlåtandet,
i varje fall lottmajoritetens utlåtande
och kanske i mindre mån folkpartireservationen.
Ty vad socialministern
gjort hela kvällen, när han argumenterat
för vad han kallar att »säkra
pensionerna i framtiden med lagens
styrka», har varit att läsa upp utskottsutlåtandet
och dess hänvisningar dels
till folkpensionen — när fördelningssystem
hållit för folkpensionerna, så
142 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
borde det hålla även för tilläggspensionerna
— och dels till statstjänstemannens
pensioner.
Jag har tidigare i dag riktat en detaljerad
kritik mot det orimliga i detta
resonemang, en kritik, som sedan har
varierats av en del andra talare. Anledningen
till att vi anser det vara fullständigt
orimligt att dra denna parallell
mellan folkpensionerna och tilläggspensionerna
är ju, att folkpensionerna utgör
ett grundskydd lika för alla, medan
tilläggspensionerna skall vara ett
inkomstgraderat skydd högt därutöver.
Denna kritik tog soicalministern inte
upp på en enda punkt, utan han bara
i stort sett läste upp igen det som står
i utskottsutlåtandet. Det tycker jag är
att ödsla litet väl mycket med trycksvärtan.
Eftersom jämförelsen med statstjänstemännen
inte debatterats tidigare, vill
jag säga att det också är fullständigt
orimligt att blanda ihop staten som arbetsgivare
och staten som lagstiftare.
Att staten sörjer för sina egna tjänstemäns
pensioner på ett sätt som de
svenska skattebetalarna tycker är rimligt,
är en sak. Men det betyder inte att
de svenska medborgarna skulle tycka att
det vore rimligt, att de betalade pensioner
åt varandra i stället för åt sig själva
under kommande årtionden. Den slutsatsen
kan man väl inte dra av detta
förhållande.
Socialministern säger att när vi
inom folkpartiet kan tala om hur pensionerna
enligt vårt förslag kommer att
se ut om tio, tjugo år så borde socialdemokraterna
ha samma möjligheter
beträffande sitt förslag. Nej, så är det
sannerligen inte! Ty enligt vårt förslag
vet vi att det finns pengar till pensionerna,
när pengarna behövs, pengar
som i enlighet med vårt förslag sparats
inom systemet i förväg. Låt oss anta
att det uppstår ett krisartat läge och att
det blir ett avbrott, åminsone delvis, i
avgiftsbetalningen till ett pensionssystem,
antingen ert eller vårt. Då finns det
m.
med vårt system en säkrad, redan intjänad
pensionsrätt som är oantastbar;
det finns också pengar till att honorera
förpliktelserna. Men med ert system,
herr statsråd, finns det bara pensionspoäng
och inga pengar, och om avgiftsbetalningen
bryter samman, så bryter
också pensionsutbetalningarna och systemet
samman. Det kallar socialministern
en hållbar lagfäst rätt. Det kan inte
jag göra.
Herr HJALMARSON (h)kort genmäle:
Herr talman! Det är inte regeringens
fel att vi för ögonblicket dras med vissa
svårigheter på sysselsättningsfronten,
lika litet som det varit regeringens förtjänst
att vi tidigare haft full sysselsättning
— det har berott på exportkonjunkturen.
Men det är regeringen som
har ansvaret för att vi är så dåligt förberedda
för den nya situation, som nu
håller på att utveckla sig i vårt land. Det
finns ingen arbetslöshetsförsäkring som
kan jämföras med en god valutareserv.
Trots en rad goda år har vi inte kunnat
öka den. Varför? Jo, på grund av den
allmänt sparfientliga politiken i hela
vår ekonomi.
Vidare har regeringen gjort vad den
kunnat för att mjölka ut företagens reserver
genom den förändrade skattelagstiftningen.
Och våra kostnader har
de sista åren höjts på ett sätt, som nu
senast föranlett allvarliga erinringar
från den europeiska samarbetsorganisationens
sida och som inte har motstycke
i flertalet andra europeiska länder.
Det är inflationens baksida, och detta
i sin tur hänger samman med framför
allt statsutgifternas utveckling. Därmed,
herr Torsten Nilsson, är jag inne på
frågan om statsskuldens ökning.
Det var inte så farligt, sade herr Nilsson,
ty mot de ökade skulderna svarar
tillgångar hos staten. Herr Sträng brukar
säga, att staten äger 40 miljarder,
men statsskulden är bara 20 miljarder.
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17
143
Det skulle vara mycket att säga om hur
regeringen egentligen bär sig åt för att
uppskatta de statliga tillgångarnas storlek.
Skulle herr socialministern t. ex.
kunna vara vänlig och förklara för mig,
hur det är möjligt att regeringen såsom
en tillgång värd 300 miljoner kan ta
upp Norrbottens järnverk, som hittills
inte har förräntats med ett enda öre?
Eller skulle socialministern kunna förklara
för mig hur man över huvud taget
bär sig åt för att kunna öka sina tillgångar
genom att låna för att betala löpande
utgifter? Jag skall bara i all vördsamhet
be att få inbjuda socialministern
till mitt enkla tjäll på Lidingö. Skulle
socialministern då vilja vara älskvärd
nog och förklara för mig och mina familjemedlemmar,
hur vi skall kunna öka
våra tillgångar genom att låna till mat
och kläder? För att kunna tro att något
sådant skall vara möjligt måste man allt,
herr talman, vara socialdemokratisk
bokförare.
Socialministern utgår från att det som
herrarna lagstiftar om skall bestå i all
evighet. Kan vi ändå inte vara överens
om att vi inte alldeles skall beröva våra
barn och deras barn allt politiskt inflytande
här i landet? Hur kommer de
att reagera, framför allt när det gäller
den s. k. överkompensationen? Varför
skall alla människor i detta land, som
nu råkar vara låt oss säga mellan 45
och 60 år, få särskilt understöd vid 67
års ålder, större ju högre deras inkomster
är? Jo, säger regeringen och
utskottsmajoriteten, därför att de varit
på något underligt sätt duktigare än alla
andra här i landet, gjort en insats som
inte kan jämföras med någon annan generations.
Herr Torsten Nilsson säger: Jag är
inte bara en trevlig karl — vilket ingen
har förnekat — utan jag är dessutom
Sveriges främsta socialminister. Herr
Ericsson i Kinna — vår nye sherrykung
— säger: Jag är Sveriges utan gensägelse
bästa spritcentralschcf, och herr Erlander
säger, att maken till statsminister
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
har ni aldrig haft. Ja, detta tycker de
kanske. Men är man verkligen så säker
på att våra barn också kommer att tycka
det när vi är gamla och det är de
som bestämmer? Tänk, herr talman, det
är inte jag säker på. Det är ju ändå våra
barn det är fråga om, så det är inga
dumma ungar! De kommer kanske att
säga: Varför skall vi slava åt er? Hade
ni det så uselt ställt, att ni inte kunde
spara ihop till er egen pension, ni som
hade färre åldringar att ta hand om än
vi och ni som hade mycket färre barn
att försörja än någon tidigare svensk
generation? Herr talman! Då är vi kanske
inte så duktiga längre, och hur blir
det då med den lagfästa pensionen och
rättssäkerheten och allt detta fina som
socialministern talat om här i kväll?
Låt mig till sist bara tillägga följande:
Det är inte ur statens budget som vi
människor skall hämta vårt framtida
välstånd utan ur familjernas budget. Det
är ur deras arbetsförtjänst, som de erhåller
ur produktionen, som vi skall få
fram vad vi behöver för den kommande
utvecklingen både på den offentliga sidan
och på den personliga. Vi tror att
vår produktion kan ge oss alla en god
framtid. Men vad vi vill är att välståndsutvecklingen
inte skall försvinna i det
statliga maskineriet — försvinna så att
vanligt folk t. ex. inte kan skaffa sig ett
eget hem, inte kan göra välståndet personligt.
Just därför att vi tror på möjligheten
av en god ekonomi i detta land,
tror på möjligheten av en gynnsam ekonomisk
utveckling, så behöver vi inte
bli mer och mer omhändertagna av regeringen.
Vi klarar oss ändå!
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:
Herr talman! Herr Ohlin gjorde gällande,
att vårt förslag var så dyrt jämfört
med folkpartiets förslag. Jag förstår
inte av vilket skäl herr Ohlin har
kunnat komma till denna slutsats. Det
är visserligen sant, att folkpartiet i frå
-
144
Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ga om avgiftsbetalningarna har star- r
tat vid ett lägre procentuttag de första c
åren än vi har gjort i regeringsförslaget. f
Men detta utgör väl i och för sig inget ^
bevis för att vårt förslag därigenom 1
skulle vara dyrare. Man måste väl också s
räkna med vad det är för pensioner s
man får ut för avgifterna. Om vi, herr 1
Ohlin, skulle ta med låt oss säga de ad- 1
ministrativa kostnaderna, undrar jag f
vilket förslag som är dyrt eller billigt, j
Jag medger att jag inte själv har gjort s
någon beräkning av hur mycket dyrare s
folkpartiförslaget skulle bli. Jag kan
emellertid citera professor Carsten We- \
linder, som har gjort gällande, att det j
system, som folkpartiet har föreslagit s
i administrativt hänseende skulle bli 70 j,
miljoner kronor dyrare om året än rege- ^
ringsförslaget. Någonstans skall man s
väl ta dessa pengar. j
På tal om förhandlingarna säger herr
Ohlin vidare: Herrar Erlander och Tor- -\
sten Nilsson var kanske rädda för her- f
rar Hedlund och Hjalmarson? Därför s
kom de inte ut med språket. Men dessa s
är inte så förskräckliga. Nej, det medger £
jag, det är de sannerligen inte. Det i
fanns inget som helst skäl till rädsla c
för oss. Vad jag vill slå fast är endast, c
att om ni på borgerlig sida verkligen s
var i stort sett överens om att sträcka s
er så långt som herr Ohlin ansåg sig s
kunna gå i tillmötesgående, då har herr 1
Ohlin blivit illa behandlad. Detta kan c
han väl ändå medge. Han har blivit illa -v
behandlad, därför att de båda bröderna s
i oppositionen övergav honom. Det är
ingenting annat jag ville säga, men det
gör jag ännu en gång.
Så till frågan om vi var överens i be- c
redningen om folkpensionerna eller ej. r
Herr Ohlin kan väl ändå medge, att det a
inom beredningen fanns en vilja till j,
överenskommelse på detta område. Alla r
fick väl intrycket härav. c
Vidare säger herr Ohlin, att det fanns r
ingen bindande överenskommelse, tv %
socialministern gjorde vissa ändringar
i folkpensionsavsnittet jämfört med be- s
redningens förslag. Ja visst gjorde jag
det. Men det gjorde jag inte någon affär
av. Vi gick inte ut och slog oss för
våra bröst och sade: Detta är en förbättring
jämfört med beredningens förslag.
Herrarna gjorde ett ändringsförslag
i fråga om änkepensionen. Men då
basunerades ut, att när de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet (vilka
fortfarande ville ha enighet om folkpensionen)
anslöt sig till detta nya förslag,
hade socialministern fått ett bakslag
av dessa ledamöter.
Det är sättet att framställa det på,
herr Ohlin, som jag vänder mig emot.
Jag vill inte göra affär av detta. Det
skulle aldrig ha kommit upp till diskussion
om vi hela tiden hade kunnat
vara överens om att vår gemensamma
strävan var att uppnå enighet om folkpensionsavsnittet.
Herr Ohlin fann det anmärkningsvärt,
att jag i mitt senaste anförande tog
fasta på hans löfte att oppositionen
skulle ändra eller upphäva den ordning,
som eventuellt kan komma att beslutas
av riksdagen. Han tyckte det nästan var
upprörande, att jag ansåg att man under
alla tider skulle vara bunden vid
det beslut, som då har fattats. Det anser
jag inte. Jag är fullt medveten om
att herrarna kan, vill och har rätt att
ändra på beslutet, därest de får möjlighet
därtill. Jag tog endast fasta på att
det var bra att vi fick veta detta. Det
var utomordentligt att ni avslöjade edra
avsikter.
(Herr Ohlirt: Skulle ni inte ändra, om
vi vinner?)
Det försäkrar jag att vi skall göra. Vi
döljer inte detta, och därför är det tacknämligt,
att herrarna inte döljer sina
avsikter. Det kommer vi nogsamt, det
kan jag försäkra, att skriva oss till min
nes.
Vi kommer också att nogsamt tala
om edra avsikter för svenska folket, om
ni till äventyrs inte skulle göra det själva
i oförtydbara ordalag.
Så ett par ord till herr Wedén. Han
säger under hänvisning till utskottsut
-
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 145
låtandet, att det är hopplöst att försöka
undervisa socialministern. Här har
vi dels ett avsnitt om tilläggspension,
där den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
har givit uttryck åt sina meningar,
dels ett avsnitt om folkpension,
där vi talar om grundskydd och bottenskydd
och där vi alla ger uttryck åt våra
meningar. Vidare säger han: Man får
väl inte förväxla staten som arbetsgivare
med staten som lagstiftare. Han anser
det med andra ord självklart, att
man bör få en tilläggspension som utgör
två tredjedelar av inkomsten, om man
är anställd i statens tjänst. Men om en
som är anställd i privat tjänst skulle erhålla
samma eller liknande förmån, anser
herr Wedén detta nära nog onaturligt.
Herr Wedén har här avslöjat sitt
yttersta innersta, om jag får uttrycka
mig så. Han anser det naturligt med
denna skillnad vid anställning i ett privat
företag, som bygger upp vår produktion
gemensamt med de statliga företagen.
Att de enskilda företagen skulle
kunna vara beredda att inte bara uppfylla
sina åtaganden eller förpliktelser
när någon råkar ut för olycksfall eller
liknande utan också när någon på
grund av ålderdom inte är lika arbetsför
som tidigare, det anser han förmodligen
vara dem fjärran. Det kan inte vi
göra, och faktum är, att de privata företagarna
i princip inte har vänt sig däremot,
eftersom de på sina håll skapat
egna pensionskassor för sina anställda,
även om det skett i alltför blygsam omfattning.
Herr Wedén är själv företagare, och
det är möjligt att han också har vidtagit
åtgärder för sina anställda. Då har han
i princip gått med på samma sak som
gäller för de statligt och kommunalt anställda.
Herr Wedén anger som en skillnad
mellan folkpartiets förslag och regeringsförslaget,
att om avgiftsbetalningcn
enligt regeringsförslaget bryter samman,
så bryter också pensionsutbetalningarna
samman. Ja, det var så själv
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
klart, att ordet banalitet nästan får en
friskhet i sammanhanget. Jag erkänner,
att om avgiftsbetalningarna bryter samman,
bryter också pensionsutbetalningarna
samman, men gäller inte det även
för herrarnas förslag? Om de försäkrade
inställer avgiftsbetalningarna eller
går ut ur pensionssystemet, bryter väl
också enligt ert förslag pensionsutbetalningarna
ihop, eller finns det till äventyrs
någonting fördolt och märkvärdigt
som gör, att pensionsutbetalningarna
inte skulle bryta samman om de, som
är anslutna till en privat pensionskassa,
inte längre inlevererar sina avgifter eller
träder ur systemet? Nej, herr Wedén,
det går inte att komma undan med dylik
argumentering!
Så bara ett par ord till herr Hjalmarson.
Inom parentes vill jag säga, att jag
tror jag skall ge mig ut till Lidingö för
att ha ett personligt resonemang med
herr Hjalmarson — det kan bli rätt angenämt,
angenämare än att hålla på här.
Herr Hjalmarson säger, att Norrbottens
järnverk är väl i alla fall ett exempel
på hur bokföringskonsterna går till i
finansdepartementet eller var det nu
kan vara. Jag utgår från att siffrorna är
riktiga; jag måste medge att jag inte
haft tillfälle att kontrollera dem, men
herr Hjalmarson brukar i varje fall ofta
lämna riktiga uppgifter. Han säger att
det är bokfört till 300 miljoner, men
vad är det värt? Ja, det kan man fråga
sig. Herr Hjalmarson anser kanske, att
det utifrån hans mera krassa, affärsmässiga
resonemang är värdelöst, eftersom
företaget inte har lämnat ränta på
pengarna. Det beror på hur man ser
saken, herr Hjalmarson.
Ögonblicket efter det att herr Hjalmarson
sade detta talade han om hur
den socialdemokratiska regeringen i
detta land genom sin politik kommer
alt medverka till att sysselsättningen
går ned och att vi inte skulle ha någon
motståndskraft, därest en kris skulle
komma utifrån. Jag är medveten om att
inget privat företag av liknande karak
-
10 — Andra kammarens protokoll 1958. Xr 17
146 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
tär skulle ha förlagts till Norrbotten,
som är en i ekonomiskt hänseende underutvecklad
landsända. Det fanns emellertid
tusentals och åter tusentals människor
där uppe, som inte hade någon
sysselsättning, och tillkomsten av Norrbottens
järnverk är ett uttryck för vår i
sysselsättningspolitik. Vad skulle det 1
kosta att ha alla dessa människor gående
sysslolösa, som nu är verksamma
med sina armars och sina hjärnors i
kraft? Skulle det inte vara en minuspost?
Jag medger, att det är möjligt att
Norrbottens järnverk strikt affärsmäs- i
sigt inte kan sägas ha det värde som
herr Hjalmarson här angav, men järn- i
verket har ett oerhört stort värde för ;
denna landsända. Vi skall veta, att det :
företaget tillika med Statens skogsindu- 1
strier —• som väl i alla fall är ett ränta- i
belt företag, herr Hjalmarson — för- 1
lades till Norrbotten, därför att det inte
fanns någon privat företagare, som ville
satsa pengar på att förlägga verksamhet
dit. Eftersom vi nu är en solidarisk nation,
kan vi väl ändå ge vår anslutning }
till att så har skett. För övrigt har herr j
Ohlin som handelsminister först lagt ,
fram förslaget om järnverkets tillkomst, j
Jag passar på att ge honom mitt erkän- j
nande härför. ,
Sedan sade herr Hjalmarson något i
om att vi i regeringen anser oss vara så ]
förträffliga: herr Erlander är den bäste (
statsministern, herr Sträng den bäste j
finansministern och jag den bäste so- 1
cialministern som har funnits i detta i
land. Det sista skall jag svälja som ett :
smärtstillande piller. Men jag gör inte 1
anspråk på den titeln, absolut inte, herr (
Hjalmarson. Det finns en man i detta
land, som heter Gustav Möller, och det :
kan jag väl erkänna: honom anser jag i
vara den bäste socialminister vi har s
haft i detta land. Jag träder gärna till- f
baka, och jag skall gå vidare: jag med- s
ger gärna, att jag är så grön på denna t
min nya plats, att det vare mig fjärran i
att vara anspråksfull. Herr Hjalmarson 1
känner mig inte riktigt, trots att vi haft s
det rätt trivsamt tillsammans då och då,
enär han drar slutsatsen att jag skulle
vara så beskaffad som han karakteriserar
mig.
Till slut skall jag ge herr Hjalmarson
rätt på en punkt, och det är en avgörande
sådan. Jag anser, att det vi ytterst
kan bygga vårt välstånd på är det
värdeskapande arbetet. Det värdeskapande
arbetet ger oss möjligheterna att
öka vår standard. Föreningen mellan
kapital och arbete ger oss underlaget
att gå framåt inte bara rent lönemässigt
utan också socialt. I det avseendet kan
vi vara överens om att vi skall förena
oss i ansträngningarna att bereda människorna
möjligheter till detta värdeskapande
arbete — inom parentes sagt
har rätten till arbete alltid varit en av
de främsta punkterna i socialdemokratiens
program.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Socialministern gled väl
något i sitt resonemang eller intolkade
möjligen oavsiktligt i mitt anförande
någonting, som inte var avsett att finnas
där. Vad jag ville säga var inte att
pensionsförmåner av ungefär det slag
som statstjänstemännen nu har i och
för sig skulle vara någon felaktig riktpunkt
för pensionering inom det enskilda
näringslivet. Men jag ville säga, att
jag finner det orimligt att staten som
lagstiftare föreskriver i detalj, utan variationsmöjligheter
och utan möjlighet
att träffa avtal om någon annan ordning,
hur det skall vara ordnat i detta avseende
för hela näringslivet.
När socialministern vill göra gällande,
att det måste vara någonting mycket
mystiskt om det inte skulle förhålla sig
så, att ett premiereservsystem och ett
fördelningssystem fungerar ungefär på
samma sätt om avgiftsbetalningen bryter
samman, så vill jag säga att det inte
är någonting mystiskt. Det är helt enkelt
så, att de båda systemen i en dylik
situation har olika egenskaper. Det tror
Onsdagen den 23 april 1958 em.
Nr 17 147
jag också socialministern inser. Om man
vill göra det allra klarast för sig, skall
han jämföra ett premiereservsystem med
ett rent fördelningssystem utan någon
fond. Tänk då hur det går när avgiftsbetalningen
bryter samman i fördelningssystemet!
Då upphör möjligheten att betala
ut pensioner fullständigt eller i varje
fall i den utsträckning avgiftsbetalningen
bryter samman. Men i ett premiereservsystem
upphör visserligen eller reduceras
på samma sätt som i det förstnämnda
fallet möjligheterna att bygga på
pensionerna, men den redan förvärvade
pensionsrätten finns ju och pensionerna
fortsätter att utbetalas. Det är den stora
skillnaden, herr socialminister, och det
är också en väsentlig skillnad mellan
systemen när det gäller säkerheten och
hållbarheten.
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Ju mer jag hör socialministern
tala om statens affärer, desto
oroligare blir jag. Det kan väl ändå inte
vara så, att socialministern på fullt allvar
menar, att statens tillgångar inte
skall värderas efter vanliga räntabilitetsgrunder?
Vad skall vi då värdera
dem efter? Jag är inte säker på att vi,
om vi i dag haft att ta ställning till situationen
i Norrbotten, skulle säga oss
att det är riktigt att där sätta in 500 miljoner
på ett enda företag. Jag tror att
många då skulle säga: Kan det vara förnuftigt
att på detta sätt lägga alla ägg i
en korg? Vore det inte bättre att fördela
dem på olika håll?
Herr talman! Det kanske ligger någonting
i vad socialministern sade om
att vi skall göra en värdering av företagen
efter deras möjligheter att sysselsätta
folk. Då vill jag fråga: Hur värderar
i så fall herr socialministern i dag
Norrbottens järnverk, när det just har
permitterats 350 man vid detta företag
och det enligt uppgifter i tidningarna
finns risk för att man skall pcrmittera
ytterligare 400 man?
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Enligt herr Torsten Nilsson är Gustav
Möller den förnämste socialminister som
vi haft här i landet. Jag tycker för min
del, att herr Torsten Nilsson också är en
mycket duktig socialminister. När jag
kom in på denna sak gällde diskussionen
emellertid frågan om vilka människor
som är så speciellt duktiga, att de gjort
sig förtjänta av den här överkompensationen.
Ja, enligt regeringens förslag
skulle det framför allt vara alla som
tillhör den generation, som nu befinner
sig i åldern 45—60 år. Men denna grupp
utgör ju inte bara ett allmänt kollektivt
begrepp, utan den måste också bestå
av enstaka individer, av herr Torsten
Nilsson, av mig och av alla andra som är
ungefär lika gamla som vi. Det är vi,
som påstår att vi är så speciellt märkliga,
att vi bör ha denna överkompensation.
Jag vill inte, herr talman, förneka att
Gustav Möller varit en utomordentligt
framstående socialminister. Men när
herr Torsten Nilsson säger att Gustav
Möller har varit bra mycket mer framstående
än Torsten Nilsson, är det bara
en liten sak som återstår för socialministern
att förklara: Varför skall Torsten
Nilsson ha denna överkompensation,
men Gustav Möller ingenting alls?
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till morgondagens sammanträde
kl. 10.00.
§ 2
På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att sammansatta bevillnings-
och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras närmast efter särskilda
utskottets utlåtande nr 1 bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.
§ 3
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
148 Nr 17
Onsdagen den 23 april 1958 em.
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm,
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar,
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.,
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneförmåner
in. m. för viss läkarpersonal, och
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. in.;
tredje lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469); och
jordbruksutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret 1958/59
till bidrag till jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering ävensom
till täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti jämte i ämnet
väckta motioner.
§ 4
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 218, i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten,
m. m.; och
nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) angående
skatt å spritdrycker och vin; samt
från första lagutskottet:
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr
336) angående förbud mot förvärv från
utlandet av vissa fartyg.
Vidare anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 242, angående utredning av frågan
om avståndskostnadernas inverkan på
levnads- och produktionskostnaderna i
Norrland; samt
nr 243, om utredning rörande prostitutionsproblemet.
§ 5
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 156, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och
nr 158, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 6
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 543, av herr Anderson i Sundsvall
m.fL, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret.
Denna motion bordlädes.
§ 7
Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om pension till
änkefru Nanny Ingvall.
Denna anmälan bordlädes.
§ 8
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.04 på natten.
In fidem
Gunnar Britth
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
149
Torsdagen den 24 april
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 18 innevarande
april.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att han
tillsammans med första kammarens talman
i anledning av staten Israels tioårsjubileum
till israeliska parlamentets
talman framfört Sveriges riksdags
lyckönskningar.
§ 3
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet liggande
propositioner:
nr 156, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken, och
nr 158, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.
§ 4
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension till änkefru
Nanny Ingvall.
§ 5
Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den å bordet liggande motionen
nr 543, av herr Anderson i Sundsvall
m. fl.
§ 6
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 103—107, tredje
lagutskottets utlåtande nr 21 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 19.
§ 7
Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m. (Forts.)
Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades enligt förut gjord anteckning
ordet till
Herr HAGBERG (k), som yttrade:
Herr talman! Det är med två ganska
stridiga känslor man följt denna frågas
behandling sedan lång tid tillbaka och
ända fram till det högtidliga avgörande
som nu inom kort förestår.
Den förbättring av folkpensionerna
som här föreslås av utskottet fyller
mig och många med mig med tillfredsställelse,
för att inte använda starkare
uttryck. Här har det kuriösa inträffat,
att de borgerliga har passat på tillfället
att överbjuda regeringen, och även om
avsikten därmed är uppenbar, så kommer
inte vi för vår del att göra oss
samvete att understödja den förbättring
som på så sätt kan komma till stånd.
Ett gammalt talesätt säger, att medan
tjuvarna träter får bonden igen sin ko.
Det är inte utan att många av landets
folkpensionärer, och särskilt änkorna,
har anledning att erinra sig detta, ty
under denna förbättring ligger en mycket
påtaglig och genomskinlig strävan
att sätta krokben för tjänstepensioneringen.
Det har ju också tack vare denna
förbättring lyckats att delvis förändra
planritningen för tjänstepensioneringen
150
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
så, att man nedbringar de avgifter som
företagen skall betala för tjänstepensioneringen,
på grund av att det läggs så
stora avgifter på skattebetalarna och på
dem som skall pensioneras.
Herr talman! Jag måste anmäla några
kritiska synpunkter. En sak har redan
min åsiktsfrände Senander berört, nämligen
den höjning av folkpensionsavgifterna
som äger rum. I år förbättras
folkpensionerna mycket blygsamt, men
mot denna blygsamma förbättring, som
man skulle kunna uppskatta till 7—8
procent, svarar en höjning av avgifterna,
som i vissa fall kan uppgå till
nära 200 procent. Detta sätt att finansiera
folkpensionen kommer att skapa
mycket missnöje i landet. Det är nämligen
orättvist. Får de borgerliga partierna
igenom sina propåer, betyder det
att vi om några år kommer att ha en
avgift på 975 kronor för 15 000 kronors
inkomst. Avgifterna skall vara 6y2 procent.
Men 6% procent tar man bara ut
av dem som har maximalt 15 000 kronor.
Det procentuella uttaget vid 100 000
kronors inkomst blir mindre än 1 procent,
och vid en miljon kronors inkomst
mindre än en promille av lönen
i folkpensionsavgift. Denna metod är ju
helt besläktad med den punktskattemetod,
som nyss har väckt ett så starkt
missnöje i hela landet, ett missnöje, som
väl alla partier mer eller mindre har
haft känning av.
Jag vill vidare anmäla bekymmer
över att utskottet fallit undan för den
borgerliga larmpropagandan i fråga
om tempot för förbättringen av folkpensionerna.
För min del är jag — och
jag talar då också i namn av det parti
jag företräder — anhängare av den
linje som regeringen har föreslagit och
som tidigare föreslogs av pensionsutredningen.
Att bromsa upp tempot i
förbättringen av dessa folkpensioner,
det kommer inte att göra dem som
berörs av detta — och det är snart en
miljon svenska medborgare — glada.
Det sätter en viss fläck på det beslut,
som i dag fattas.
Jag vill också varna mot det understöd
som utskottet ger åt planerna på att
genomföra en ytterligare förvanskning
av indexet. Man talar om att man skall
rensa bort de indirekta skatterna ur indexet,
men de indirekta skatterna spelar
dock en ganska viktig roll för att
mäta de faktiska levnadskostnaderna.
Varje laborering på detta område kan
bara mötas med misstro. Det finns inga
sakliga och rättfärdiga skäl som talar
för att man skall gå på den linjen.
Utskottet har också visat en viss förståelse
för högerns propå om att man
skall höja pensionsåldern. Ja, det anses
kanske inte att man direkt skall
höja den, men man skall i varje fall
försöka att genom vissa åtgärder få de
svenska pensionärerna att arbeta längre
tid än till 67 år. Om på någon punkt
den svenska pensionsreformen har påtagliga
brister, så gäller det väl pensionsåldern.
Den är hög. Det är väl inte
många länder som har en lika hög pensionsålder.
Jag vet bara ett land som
har en högre sådan än Sverige har.
Här måste man väl sikta i en motsatt
riktning, nämligen möjliggöra för de
utslitna människorna att tidigare än vad
nu är fallet dra sig tillbaka.
Ja, herr talman, dessa invändningar
får på intet sätt undertrycka den tillfredsställelse
man kan känna med regeringsförslaget
och med utskottsmajoritetens
förslag i alla de väsentliga punkterna.
Det finns emellertid en annan
sida av detta ärende som man inte blivit
lika glad över att ta del av. Den
gäller tjänstepensionen. Det var 1944
som riksdagen fattade beslut om en utredning
av detta viktiga ärende. Sedan
dess har det utretts i tre olika omgångar.
Det har blivit föremål för en
folkomröstning och för många förhandlingar.
Trots detta befinner vi oss i det
läget, att de borgerliga partierna kommer
att fälla förslaget, när vi så små
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
151
ningom efter denna debatt blir färdiga
för ett avgörande.
De borgerliga partiernas ståndpunkt
har redan på ett strålande sätt karakteriserats
under gårdagen. Jag tänker
framför allt på socialministerns, herr
Sehlstedts och min åsiktsfrände herr
Senanders anföranden. .lag kan understryka
hela denna kritik. Jag vill bara
göra några få tillägg. Jag kan erinra
om att medan den stora utredningen i
detta ärende återspeglade en enhetlig
front — socialdemokrater, högermän,
folkpartister och bondeförbundare —
till förmån för tilläggspensionens idé,
vars nödvändighet alla erkände, så
splittrades den borgerliga fronten i två
huvudriktningar när man gick ut i folkomröstningen.
Resultatet av denna känner
vi mycket väl. När frågan sedan
åter kommer upp i riksdagen, delas den
borgerliga fronten i tre olika delar. De
motiveringar som givits för detta är
mycket märkliga, och det vore inte underligt
om det svenska folket skulle få
en känsla av att här är det inte fråga
om rent spel, här driver man en smutsig
verksamhet för att vilseleda den allmänna
opinionen och för att åstadkomma
förändringar av positionerna som
man för ögonblicket avser vara opportuna.
Regeringsförslaget upptar alla de
riktiga principerna som det svenska
folket hade tillfälle att uttala sig om i
folkomröstningen — att alla löntagare,
deras änkor och deras barn skall erhålla
pension på företagets bekostnad,
att dessa pensioner tillsammans med
folkpensionen skall motsvara ungefär
en tredjedel av lönen under de femton
bästa inkomståren, att de skall få en
viss värdebeständighet och slutligen att
de skall trygga rätten att byta arbete.
Därtill har i regeringens förslag — och
däri kan också utskottets förslag inkluderas
— en avgörande förbättring
ägt rum när det gäller möjligheten för
bönder, småföretagare och likställda
människor att på hyggliga villkor cr
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
hålla en ålderspension — på villkor
som inte ens tillnärmelsevis erbjuds någon
annanstans. Vi vill helt ansluta oss
till dessa principer och vill med särskild
tillfredsställelse hälsa denna förbättring
som har ägt rum i det förslag,
varom vi röstade den 13 oktober. En
viss försämring har ägt rum. Min åsiktsfrände,
herr Senander, har redan karakteriserat
denna, och jag skall inte uppehålla
mig vid densamma. Jag anser trots
detta och understryker därmed de synpunkter
han har framfört, att denna försämring
inte är av den karaktären att
den skall kunna förhindra en allmän
samling av hela den svenska arbetarrörelsen
till förmån för det förslag som
nu skall avgöras.
När jag lyssnade till herr Hjalmarson
och hans förklaring, var det en invändning
som dominerade mot tjänstepensionen!
Vi har inte råd! Men den 13
oktober hade vi råd. Var och en som tog
den propaganda på allvar som drevs
från organisatörerna av trean, inte minst
högerns egen propaganda, måste ju bibringas
den övertygelsen, att det förslag
som de borgerliga partierna, högern
och folkpartiet, gick in för inte
var underlägset ettan utan snarare överlägset
densamma i en massa avseenden.
Men från den 13 oktober har alltså det
inträffat, att högern har sprungit ifrån
sin position för ett slags frivillig tjänstepension,
över till centerpartiets direkt
negativa position med den motiveringen
att vi inte har råd. Men högern lär väl
förgäves kunna övertyga någon om att
det är sakliga skäl som här har spelat
in och att något har inträffat sedan den
13 oktober, som gör en sådan kovändning
motiverad.
Herr Ahlberg, som talade på högerns
vägnar i går, förklarade att han känner
stark olust inför tjänstepensionsprincipen.
Jag känner herr Ahlberg som en
saklig människa. Jag måste säga att det
inte förvånar mig om han känner olust
både som företrädare av cn stor löntagargrupp,
som sannerligen aldrig har
152 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
dolt sin beslutsamhet att tillförsäkra sig
så goda förmåner som möjligt beträffande
tjänstepensionen, och med hänsyn
till den position han intagit i den
tidigare utredningen och ännu intog
under folkomröstningen. Han talar om
att det är en orättvisa mot arbetarklassen
att vi går in för en tjänstepension,
som även kan gynna tjänstemännen, och
han säger att detta ovillkorligen kommer
att animera arbetarklassen till att
tillkämpa sig liknande villkor som tjänstemännen
har. Ja, den svenska arbetarklassen
har alltid varit van vid att stå
i efterhand, men den har alltid för sig
uppställt uppgiften, inte att försämra
villkoren för hjärnans arbetare, för kontorens
arbetare utan att förbättra sina
egna villkor för att komma i nivå med
dessa. Den svenska arbetarklassen kommer
att dra samma slutsats nu. Det
»gjorde» ju också herr Ahlberg. Han sade,
att det blir allt svårare att motstå arbetarnas
krav att på alla områden härvidlag
bli helt jämställda med tjänstemännen.
Ja, vi tycker att det är en
fördel. Vi kan inte inse att detta talar
mot förslaget om tjänstepension. Herr
Ahlberg talar också om att det är orätt
att företagen skall behöva betala avgifter
till tjänstepension för arbetare
kanske ända från den 17-årsålder, när
många arbetare träder in i näringslivet.
Jag måste säga, att arbetarklassen inte
kommer att finna detta vara oriktigt.
Den kommer inte att känna detta såsom
någon orättvisa begången emot den.
Det är också några saker i folkpartiets
position som jag gärna vill understryka,
låt vara att den blivit fullständigt
nedsablad genom de anföranden
som hölls i går och som jag redan
tidigare har omnämnt. Vi är mot deras
förslag av det skälet att det innebär en
betydligt sämre pension. Jag hörde inte
att herr Ohlin i går försökte gendriva
socialministerns uttalande, att denna
pension i stället för att uppgå till 60
procent kan sjunka ner till 44 procent
när den en gång har genomförts. Det
m.
handlar alltså om en betydligt sämre
pension på betydligt sämre villkor. Vi
är också emot den på grund av att den
inte kommer att få full verkan förrän
någon gång kring år 2000, d. v. s. huvudparten
av dem som i dag verkar i
det svenska arbetslivet har ingen möjlighet
att fullständigt få ens denna försämrade
pension, om folkpartiets linje
skulle segra.
Vi är emot det därför att det ställer
änkorna i ett mycket ogynnsamt läge.
Även om den nu föreslagna höjningen
av änkepensionerna i någon mån förändrar
proportionerna, finns det dock
många änkor, vilkas män haft en inkomst
av omkring 10 000 kronor och
vilka enligt folkpartiets förslag icke kan
erhålla någon tjänstepension.
Jag tror det var Expressen som efter
offentliggörandet av folkpartiets motion
i frågan skrev, att folkpartiets linje har
egenskaper som går på djupet och som
inte kan upptäckas med blotta ögat. Det
var verkligen ett sant konstaterande,
men redan det som har upptäckts med
blotta ögat är fullt tillräckligt för att
löntagarna inte skall kunna acceptera
förslaget. Dess väsentliga egenskap är
dessutom att det stjälper tjänstepensionen,
och på den punkten sammanfaller
det med högerns och centerpartiets negativa
förslag. Det finns nämligen ingen
folkpartist som på allvar vill göra gällande,
att det finns någon som helst
möjlighet att detta förslag blir ett riksdagsbeslut
inom en överskådlig framtid
— det vet man i förväg. Man bär
så mycket klarare markerat detta som
man inför hela det svenska folket har
sagt ifrån att man kommer att stjälpa
tjänstepensionen med högerns och centerpartiets
hjälp. Det är inte för att betjäna
tjänstepensionens sak som folkpartiet
har framlagt sitt förslag, utan för
att stjälpa tjänstepensionen.
Jag tror att man i det sammanhanget
också bör erinra om de uttalanden som
herr Ohlin gjorde i går. Min partikamrat
Senander ställde en fråga till folk
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 153
partiet, om dess förslag innebär att avgifterna
skall betalas ur lönerna. Det besked
som herr Ohlin gav i går kväll
var klargörande: han räknar med att
det kommer att leda till 2 000 kronor
om året i minskad lönehöjning för de
svenska löntagarna.
Utskottet har liksom regeringen betraktat
avgifterna såsom en produktionskostnad.
Folkpartiet har här klart
sagt ifrån, att det anlägger ett helt annat
betraktelsesätt på avgifterna. Jag
tror inte att man lyckas övertyga någon
av de svenska löntagarna, att de nu erhåller
mindre i årslön än de skulle ha
erhållit, därest inte semesterreformen
och arbetstidsförkortningen hade genomförts.
Det går nämligen inte så till
i det levande livet. Lika fåfängt skall
man försöka övertyga de svenska löntagarna
om att införandet av tjänstepension
kommer att innebära att deras
möjligheter att förbättra sina ekonomiska
villkor blir mindre än de tidigare
har varit. Möjligheterna blir tvärtom
större. Genomförandet av det framlagda
förslaget innebär ett stort steg på
standardhöjningens väg, och det kommer
inte att försvåra, utan — liksom
varje tidigare sådan framgång har gjort
— att underlätta löntagarnas kamp för
att få ut så mycket som möjligt av produktionsresultatet.
Jag är tacksam för
herr Ohlins hederliga besked i denna
fråga. Det understryker vad som redan
tidigare har anförts som ett avgörande
skäl mot folkpartiets linje, nämligen att
folkpartiet gör frågan om pensionsavgifterna
till en fråga som skall avgöras vid
kollektivavtalsförhandlingarna i samband
med övriga löne- och arbetsvillkor.
Må det tillåtas mig att ge ännu en
ripost till herr Ohlin. Han förklarade
natten till den 14 oktober, natten efter
folkomröstningen, att frivilliglinjen
hade segrat. Han räknade in i segrarfronten
både högerns och folkpartiets
35 procent av rösterna och centerpartiets
15 procent plus de blanka rösterna
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i folkomröstningen. På så sätt kom han
till den slutsatsen, att idén om den lagstadgade
tjänstepensionen hade lidit ett
nederlag. Men i går kväll förklarade
herr Ohlin, att när folkpartiet övergått
till denna nederlagsmärkta princip, berodde
det på att folkpartiet ville ta hänsyn
till folkopinionens utslag den 13
oktober.
De som följt behandlingen av denna
fråga måste, tror jag, ha bibringats ett
; mycket starkt intryck av att om något
i av de borgerliga partierna här gjort alldeles
särskilt fula manövrer, så är det
i folkpartiet.
1 Beträffande centerpartiet kan jag
fatta mig kort. Det intar en negativ
1 linje. Även om herr Hedlund försöker
l vara aldrig så sockenslvg i sin argumentation
för partiets linje, tror jag ändå
inte att han kommer ifrån det faktum
’ att han och hans parti vänder sig emot
den stora massan svenska löntagare och
att partiets attityd framför allt är en
attityd mot den svenska arbetarklassen.
Jag tror inte heller att herr Hedlund i
* längden skall kunna dölja, att när han
här försöker appellera till den »kung1
liga svenska avundsjukan» och säga,
1 att när inte bönderna får något, så skall
r inte heller arbetarna få något, så talar
han i namn av en ringa minoritet, kanr
ske 10 procent, av Sveriges jordbrukare.
5 Flera är det inte som håller sig med
1 främmande arbetskraft och som skulle
J tvingas betala avgifter till tjänstepent
sionen. Men det måste också vara mycket
svårt för centerpartiet och dess le1
dare att övertyga den stora massan av
Sveriges jordbrukare — som genom det
föreliggande förslaget får en rejäl möjlighet
att på villkor som inte erbjudes
1 någon annanstans förbättra sin existens
på ålderdomen — om alt detta skulle
r
vara emot deras intressen. Det är en
väg mot undergång, som centerpartiet
s här slagit in på, och det är fara värt,
alt om partiet fortsätter på den vägen,
a så kommer det kommunistiska partiet
154 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
inte länge att vara det minsta i den
svenska riksdagen.
Herr talman! Jag vill till slut göra
ytterligare ett par erinringar. I går talade
LO-chefen i första kammaren, och
han varnade då de borgerliga partierna
för att stjälpa pensionsreformen. Om de
lyckas med det, inte bara i det beslut
som nu inom kort skall fattas utan också
i det kommande valet, så kommer
detta att på ett avgörande sätt påverka
den svenska arbetarklassens inställning,
sade talaren. Jag är glad för denna
deklaration, och jag hoppas att han menar
allvar med densamma. De orden understryker,
att det här inte är någon
fråga för kohandel, intriger och maktspel.
Det är en livsfråga för det arbetande
folket i vårt land, och de som vänder
sig emot en riktig lösning av den
frågan får ta konsekvenser, som de i
dag inte har gjort klart för sig.
Man brukar säga att liten tuva stjälper
ofta ett stort lass, men här är det ingen
tuva. Det är ett helt berg av behov, av
längtan och av krav som inneslutes i
denna storslagna reform. Regeringen
har nu sagt sitt ord — och jag vill säga
att det är ett bra ord. Det hedrar den
socialdemokratiska regeringen att den
inte har vikit undan utan har låtit frågan
avancera dit, där den står i dag och
dit den kommer att gå, enligt de förklaringar
som givits.
Låt mig också erinra om folkomröstningens
lärdomar. Det var de borgerliga
nejsägarna som drev fram folkomröstningen.
De startade den med flygande
fanor och klingande spel och med de
allra bästa odds och förhandstips. En
hemlig gallup påstods ha givit till resultat
att 60 procent anslutit sig till förslag
nr 3 bara en fattig månad innan
avgörandet kom. Det var inte underligt
då, att både högerns och folkpartiets
ledare var bekymrade, när de i television
och radio skulle kommentera folkomröstningen.
Och varför blev det en
sådan opinionsyttring som det blev, trots
att tiden var relativt kort och trots att
m.
de resurser som stod till förfogande var
så svaga, jämförda med de oerhörda resurser
storfinansen kunde sätta in på
propagandans område? Jo, det var en
följd av att arbetarklassen kommit på
fötter. Läget var dock då inte alls klart,
ty ännu verkade försöken att resa ungdomen
mot de äldre, de gamla mot medelåldern,
tjänstemännen mot arbetarna
och att hetsa upp bönderna.
Då verkade den propagandan, men
den kommer inte att verka längre. Det
är nämligen uppenbart, att det här
handlar om en reform, vars förverkligande
90 procent av svenska folket är
mer eller mindre intresserade av. Högern
brukar säga i nedsättande mening
att det svenska folket skall pensionera
sig självt. Ja, låt oss säga det. Svenska
folket skall här ta ställning i en fråga,
som mera direkt och påtagligt berör
medborgarna själva än någon fråga tidigare
har gjort, åtminstone under den
tid jag varit politiker. Därför är jag mycket
optimistisk beträffande resultatet av
den uppgörelse, som de borgerliga partierna
här driver fram.
Jag är övertygad om att det nu kommer
att blåsa friskare vindar i den
svenska nationen och att de, som har
tvingat fram de svenska löntagarna för
att säga det avgörande ordet, kommer
att beklaga denna taktik, när det väl är
färdigt. Det är kanske sorgligt för borgfreden
och för dem, som ändå vill bygga
politiken på borgfredens idé, men det
är mycket nyttigt för det svenska
folket.
Herr socialministern erinrade i går
om alla de ansträngningar, som regeringen
har gjort för att nå enighet med
de borgerliga partierna i denna fråga.
Jag säger det inte för att förebrå regeringen,
jag tycker inte att det var fel,
att regeringen försökte få så brett underlag
som möjligt. Det gick att få ett
samförstånd när det gällde försvarsfrågan
och punktskatterna, men det gick
inte att få ett samförstånd på denna
fråga, tv här var klassmotsättningarna
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 155
alltför påtagliga. Jag kanske får erinra
om Fabian Månssons kampsång: »Du
svek mig, du gyllene dröm om försoning.
Så låt det bli kamp utan nåd och
försköning.» Det var denna idé, tyckte
jag, som präglade socialministerns utmärkta
förkunnelse i går. Och det gläder
mig, och det gläder den svenska
arbetarklassen, ty på de villkoren kommer
också denna fråga att föras fram
till ett ordentligt resultat. Den sista
klasspiirren kommer inte att raseras —
så optimistisk är jag inte — men det
kommer att betyda ett oerhört steg
framåt på vägen mot ett fullständigt
människovärde. Och därtill: det kommer
också att lösa den andra frågan,
som har spökat sedan valet 1956, frågan
om hur detta land skall regeras.
Detta val var ett slag för arbetarklassen,
när de borgerliga partierna för
första gången på två årtionden lyckades
få en knapp majoritet bland väljarna
och några mandat fler än socialdemokrater
och kommunister i andra kammaren.
Men detta kan repareras, och jag är
glad för att regeringen har insett, att
detta är rätta tillfället och att det är en
bra position, en för folket acceptabel position,
för att reparera detta nederlag
och för att skapa ett sådant underlag för
den framtida politiken, att det svenska
folket skyddas för de risker, som en
borgerlig regering skulle innebära. Vi
har redan sett, varthän man strävar. Att
högern och folkpartiet vill ytterligare
västorientera den svenska utrikespolitiken
är ju ingen hemlighet, det har de
inte försökt dölja, de vill anskaffa atomvapen
för det svenska försvaret och —
om högern får bestämma — skall dessa
atomvapen användas även mot en fiende,
som inte själv tillgriper sådana mot
vårt folk. Detta har vi också fått klart
besked om. Högerns flera år långa kamp
för att rasera den uppbyggda socialpolitiken
känner vi alla till. 1 år har folkpartiet
kommit in på samma linje, och
dess utredningsförslag om socialpolitiken
i dess helhet, där man skall utgå
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t från att nu har en sådan inkomstuti
jämning skett i vårt land, att man kan
lägga om grunderna för den svenska
i socialpolitiken, ger en varning om vad
: som förbereds även på det hållet.
Bondeförbundet har man kunnat lita
på när det gällt de utrikespolitiska frå1
gorna. Men jag litar inte på det mer än
jämnt när det gäller de socialpolitiska
1 frågorna, och jag fruktar för att hur
1 svårt de borgerliga partierna än har att
komma överens i en massa taktiska frågor,
skulle de alltid hitta en gemensam
’ nämnare när det gäller kampen mot den
svenska arbetarklassen.
Herr talman! Det har också sagts, att
vi måste se framåt mot faran för en ekonomisk
kris och betänka, vilka konsekvenser
en sådan här reform då har.
Ja, längre har vi inte hunnit med trvgg,
heten och trots att herr Ohlin för tre år
t sedan »avskaffade» de ekonomiska kriserna
och förklarade, att de är uteslutna
i vår tid med den organiserade kapitalism
som finnes, har vi inte kommit
j längre än att man från olika håll, och
, särskilt från borgerligt håll, varnar de
arbetande för en ny ekonomisk kris. Jag
i vill inte polemisera mot vederbörande
r på denna punkt. Jag tror att de har rätt.
j Men det kan inte vara något argument
t emot tjänstepensionen. Det är tvärtom
i ett argument för densamma. Det kan
t inte få de arbetande i vårt land att avä
stå från kampen för den trygghet på
ålderdomen och trygghet för änkorna
ä och barnen, som tjiinstepensionsrcformen
representerar.
I medvetandet om vad det alltså giil1
ler har vi i dag inte yrkat bifall till våra
^ motioner. Vi vill markera att vi står
j eniga med regeringen, och vi gör det
inte bara på det sättet. I ett tiotal valkretsar
kommer vi, om den kommunistiska
partiledningens uppfattning rei
spekteras i de olika distrikten, att dra
in våra kandidater för att ge vårt lilla
å bidrag i syfte att utestänga de männi
-
156 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
skor, som vill förhindra genomförandet
av tjänstepensionen.
Med denna inställning till hela frågan
kan jag sluta mitt anförande med att
utan några reservationer och i fast förvissning
om en slutlig seger för tjänstepensionsidén
yrka bifall till utskottets
hemställan.
Härefter anförde:
Herr KRISTENSON i Göteborg (s):
Herr talman! I dag kan man konstatera
att det klagas i de borgerliga tidningarna
över att socialministern i går
skulle ha fördröjt folkpartiledarens
framträdande här i kammaren med omkring
20 minuter. Som industriarbetare
kan jag väl också konstatera att de borgerliga
partiernas representanter att döma
av deras deklarationer från denna
talarstol, är beredda att fördröja pensionsfrågans
lösning med minst 20 år.
Det har i debatten om hur ålderstryggheten
skall utformas för framtiden
förts fram olika förslag. Man kan då naturligtvis
ställa frågan: Vad önskar de
svenska löntagarna? Svaret på den frågan
fick vi i folkomröstningen, vilken
gav ett ordentligt besked om att löntagarna
önskar en lösning enligt de grunder
som fanns angivna i linje 1: lagfäst
rätt till tilläggspension, en kort uppbyggnadstid
och värdesäkra pensioner.
Av de förslag som nu föreligger är det
regeringsförslaget som den fackliga rörelsen
kommer att stödja, då detta i allt
väsentligt bygger på linje 1. LO:s samtliga
44 fackförbund och även TCO-förbund
har offentligt förklarat, att de i
regeringsförslaget finner den bästa lösningen.
Varför har nu löntagarnas organisationer
gjort denna deklaration?
Jo, helt enkelt av den anledningen att
våra erfarenheter av andra lagar, som
reglerar de sociala förhållandena på
arbetsmarknaden, är sådana att vi har
anledning att räkna med att vi genom
detta förslags förverkligande erhåller
en laglig garanti för att alla på ålderdo
-
m.
men erhåller en levnadsstandard, som
ansluter sig till den de haft under sin
aktiva tid. Ett ytterligare önskemål från
den fackliga rörelsen som tillgodoses är
att pensionens nivå på en kort tid kommer
att uppgå till fullt acceptabel storlek.
Motståndarna till detta förslag har
påstått, att det ger en stor överkompensation,
som de lägre inkomsttagarna får
betala till dem som har högre lön. Påståendet
är helt felaktigt! Alla löntagare
kommer nämligen att erhålla en procentuellt
lika stor andel av sin inkomst i
pension.
Det bästa hade naturligvis varit, vilket
herr Selilstedt tidigare också framhållit,
om vi omedelbart hade haft ekonomiska
resurser för ett genomförande
utan någon som helst övergångstid.
Denna den fackliga rörelsens önskan får
ses mot den bakgrunden, att det inom
den fackliga rörelsen finns en starkt
utbredd känsla för att våra äldre medborgare
skall kunna leva på en hygglig
standard. Detta uttryck för solidaritet
är kanske svårt att förstå för dem som
aldrig varit med i den fackliga gemenskapen,
men så är det verkliga förhållandet.
Naturligtvis hälsar vi med den allra
största tillfredsställelse att man lyckats
lösa värdesäkringen av enligt regeringsförslaget
utgående pensioner. Detta har
vitsordats av de flesta remissinstanser
och experter, som yttrat sig över pensionsberedningens
betänkande.
Eftersom fördelningssystemet användes
kommer vi också att erhålla större
frihet och större rörlighet på arbetsmarknaden.
Löntagarna kommer att intjäna
samma pensionsrätt oavsett om de
är hos statliga, kommunala eller privata
arbetsgivare.
Det har i debatten sagts, att regeringsförslaget
innebär en beskärning av
de fackliga organisationernas frihet på
arbetsmarknaden. Men våra erfarenheter
är icke att exempelvis semester-, arbetstids-
eller sjukförsäkringslagen har
givit oss mindre möjligheter att tillvara
-
Nr 17
157
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
taga medlemmarnas direkta löneintressen.
Det är i stället tvärtom. Men genomförandet
av dessa lagar betydde att
kostnaderna lades på företagen, och när
de en gång genomfördes, höjdes starka
röster, som varnade för att dessa utgifter
skulle ruinera företagen. Samma
varningsrop får vi höra nu också: Om
den av regeringen föreslagna lösningen
genomföres, kommer man att på näringslivet
lägga en börda, som det inte
orkar bära! Framtiden kommer att visa
det felaktiga i sådana påståenden.
Kritik har även riktats mot förslaget
därför att det skulle innebära ett statligt
tvång. Men vi har erfarenheter även
på detta område. Det finns omkring
500 000 löntagare — en femtedel av landets
samtliga löntagare — som har av
riksdagen fastställda ålders- och familjepensioner.
Det är väl inte någon som
hört statstjänarna uttala något önskemål
om att bli befriade från denna pensionsrätt.
Svaret är nej, ty nyligen har
förhandlingar mellan de statsanställdas
organisationer och civildepartementet
avslutats, förhandlingar som givit till
resultat att pensionen ytterligare förbättrats
och att personkretsen utökats.
Denna uppgörelse skall snart behandlas
här i kammaren — vi har propositionen
på bordet — och regeringsförslaget
kommer då att stödjas av de flesta ledamöter,
som är industriarbetare, och
även av andra ledamöter som inte har
sin pensionsfråga ordnad.
Tyvärr kanske inte alla ledamöter,
som är anställda inom den privata industrien,
lägger sin röst för tillstyrkan.
Det finns nämligen några som offentligt
uttalat sig mot allt statligt tvång och
ingripande när det gäller pensioner.
Antalet sådana överlöpare bland den
fackliga rörelsens medlemmar är emellertid
glädjande nog inte stort.
Fn fråga som uppställer sig i detta
sammanhang är dock: Kan vi övriga
löntagare påräkna att samtliga statsanställda
i denna kammare kommer att
stödja vår önskan att erhålla samma
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ålderstrygghet genom att rösta för regeringsförslaget?
Av utskottsutlåtandet
framgår tydligt att både högern och
centerpartiet är motståndare till införandet
av tjänstepensioner. Däremot har
folkpartiet motionerat om hur man på
det hållet vill ordna tryggheten på ålderdomen
och för familjerna. Detta förslag
kan dock icke godtagas av den
fackliga rörelsen, bland annat på grund
av att det inte möjliggör en enhetlig eller
lika rätt på hela arbetsmarknaden.
Det ger icke några värdesäkra pensioner,
eftersom förslaget bygger på premiereservmetoden.
Alla de tjänstemän,
som nu lever på dåliga SPP-pensioner,
kan väl intyga att dessa icke är värdesäkrade.
Däremot kan de intyga att de
under hela sin anställningstid måst erlägga
dryga avgifter.
Folkpartiförslaget kommer, i motsats
till regeringsförslaget, icke att ge någon
av dem som nu sysselsattes på arbetsmarknaden
full pensionsrätt. Intjänandetiden
föreslås nämligen till 40
år med full avgift och denna skall börja
utgå först år 1968. Det betyder att
full pension kommer att utgå först om
50 år, d. v. s. år 2008, och pensionsnivån
blir då cirka 60 procent om en hel
mängd andra villkor också uppfyllts. Om
så inte sker blir pensionen avsevärt reducerad.
Om reallönen stiger med 2,5
procent i stället för, som folkpartiet antagit,
1,5 procent, blir pensionen ■— såsom
i utskottsutlåtandet påpekats —■
mindre än 50 procent av inkomsten under
de 15 bästa åren.
Det finns många underliga tankegångar
i folkpartiförslaget. Bland annat skall
det åvila löntagarna själva eller deras
organisationer att utöva kontrollen över
att arbetsgivaren inbetalar avgiften till
försäkringsinrättningen. Det betyder att
hela pensionsrätten kan äventyras genom
att arbetsgivaren slarvar med inbetalningen
av avgifterna. Denna konstruktion
fanns med i det bolagssystem
som föreslogs i mars. I aprilförslaget
har folkpartiet emellertid försäkrat att
158 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
försäkringsbolagen solidariskt skall utbetala
pensioner i alla dessa fall. Man
har dock underlåtit att tala om var försäkringsbolagen
skulle få pengar att bestrida
de stora kostnader som här uppstår
eller hur de skulle kunna åläggas
betalningsskyldighet då de inte fått några
avgifter för ändamålet. Pensionsrätten
blir alltså i högsta grad otrygg.
Hur kommer det att gå med friheten
på arbetsmarknaden om folkpartiförslaget
genomföres? Det är berättigat att
ställa denna fråga, ty i detta förslag
hävdas att den i lagen angivna höjningen
av avgifterna icke bör tillämpas under
de år, då det inte finns utrymme för
någon ökning av den totala arbetsersättningen.
Denna fråga säges böra utredas
av juridisk — icke facklig — expertis.
Jag vill då fråga: Har det någon
gång förekommit att arbetsgivarna ansett
det finnas något utrymme för löneökningar?
Och vilka jurister är det som
skall avgöra den frågan i de fackliga
förhandlarnas ställe? Skall frågan kanske
föras till arbetsdomstolen om man
vid förhandlingar inte kan komma överens?
Nej, det hela är en bakdörr, genom
vilken arbetsgivarna — de gamla stöttepelarna
för linje 3 — skall smita ut.
Det finns emellertid ytterligare en
bakdörr. I motionen står nämligen, att
då inom ett företag eller en näringsgren
intet egentligt utrymme finnes för
en höjning av pensionspremien, skall
premiemedlen få stå kvar inom företaget.
Om nu företaget går omkull, hur
blir det då med de anställdas pensionspengar?
I marsförslaget berördes inte
detta problem, men i aprilförslaget har
man tagit fram den konkursförsäkring
som fanns i linje 3 — den linje som förresten
själv har gått i konkurs — och
som skall betalas med de pengar som
annars skulle ha tillfallit de försäkrade.
Folkpartiets företrädare är mycket
stolta över att de lyckats presentera ett
förslag som dels är tvingande och dels
har den individuella utträdesrätten. Om
m.
denna utträdesrätt emellertid användes
av de yngre kommer antingen de äldre
löntagarna att erhålla dåliga pensioner
eller också måste avgiften höjas om pensionsnivån
skall bevaras vid cirka 60
procent. Folkpartiets partiorgan Morgon-Bladet
uppmuntrar de unga till utträde
genom att framhålla följande stora
förtjänst hos folkpartiförslaget: »Högre
lön för dem som utträder.» Att framhålla
högre lön i stället för pensionsskydd innebär
ett försök att vädja till kortsynthet
och bristande omtanke om familjen
och den egna ålderdomen. Man skall
också kunna träffa pensionsavtal, men
om organisationerna icke träffar avtal
om pensioner, kommer den individuella
utträdesrätten att gälla. Detta kommer
att leda till kaos i de stora företagen med
flera tusen anställda, om de personliga
önskemålen är så varierande som folkpartiet
påstår och om dessa önskemål
skall kunna tillgodoses.
Detta kan ju leda dithän att arbetsgivaren
sätter som anställningsvillkor
att det antingen skall vara lika pensioner
för alla eller inga pensioner alls.
Väljer de då att stå utanför erhåller de
varken pensioner eller högre lön. För
dem som har utträtt ur systemet föreslås
att de skall få sin avgift tillbaka
först året efteråt. Avgiften skall ju först
inbetalas till försäkringsinrättningen
och därifrån erhåller löntagaren avgiften
åter men minus de administrationskostnader,
som företaget och försäkringsinrättningen
haft. Att han rimligen
bör erhålla ränta på sina i ett år
utlånade pengar utlovas icke.
Man påstår vidare att någon inskränkning
inte skall göras i arbetsmarknadens
avtalsfrihet. (Betyder detta att lagen
kommer att godkänna hur dåliga pensionsavtal
som helst? Arbetsgivarna kan
exempelvis vid förhandlingarna hota
med att nedlägga företaget på grund av
det inte kan bära den i lagen angivna
kostnaden. Detta blir en otillbörlig
press på de anställdas förhandlare och
man kan kalla det för vad som helst,
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 159
men med frihet på arbetsmarknaden har
det inte gemensamt.
Folkpartiförslaget kan också komma
att äventyra sysselsättningen inom framför
allt exportföretagen, om dessa skall
använda sig av indexbundna reverser.
Ty vid en inhemsk inflation ökar företagets
kostnader och därmed sjunker
dess konkurrenskraft på världsmarknaden,
med arbetslöshet som följd.
Jag skall sluta med att knyta an till
den tankegång som fru Ekendahl tog
upp i går. Ur löntagarsynpunkt är det
beklagligt att de borgerliga partierna
valt just pensionsfrågan som en möjlighet
för dem att kunna komma i regeringsställning.
Detta betyder att man
för att nå ett visst politiskt mål använder
sig av en för den svenska löntagarkåren
så viktig fråga som ålders- och
familjetryggheten som en bricka i det
politiska spelet. Ni tar på er ett stort
ansvar inom de borgerliga partierna om
ni säger nej till de anställdas trygghet.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottsmajoriietens förslag.
I detta anförande instämde herrar
Franzén (s) och Persson i Appuna (s),
fröken Bergegren (s), herrar Johansson
i Norrköping (s), Arweson (s), Andersson
i Ronneby (s), Blidfors (s), Adamsson
(s), Jönsson i Gärds Köpinge (s),
Svenning (s), Henningsson (s), Bengtsson
i Landskrona (s), Landgren (s),
Nilsson i Göteborg (s), Andreasson (s),
Svensson i Kungälv (s) och Gustafsson
i Uddevalla (s), fru Johansson (s), fröken
Sandell (s), herrar Andersson i
Storfors (s), Carlsson i Västerås (s)
och Jacobsson i Sala (s), fru Svensson
(s), fru Thunvall (s), herrar Wiklund
(s), Lassinantti (s) och Lundmark (s),
fru Jäderberg (s) och herr Fredriksson
(s).
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Jag ber att få lyckönska
min unge vän herr Kristenson i Göteborg
till hans första framträdande här,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
som var välgörande lidelsefritt och säkerligen
svarar mot hans övertygelse,
i Jag skall så be att få demonstrera en
liten bok som jag var nere och lånade i
l biblioteket för ett ögonblick sedan; den
• ser inte ut att vara mycket anlitad. Så
här ser den ut och jag skall be dem här
som är födda efter 1920 att gissa vad det
är för bok. Vi som är äldre kan tala om
att det är Mårten Luthers lilla katekes,
I Gleerups skolupplaga, utgiven av biskop
l G. Billing och rektor D. Wingren.
Bland mycket annat finns där en del
1 funderingar kring åttonde budet. Där
står det så här: »Vad befaller Gud i
åttonde budet?» Svaret är att: »Gud be1
faller att vi skola urskulda vår nästa,
tänka och tala väl om honom, tyda allt
till det bästa och alltid hålla oss vid
1 sanningen.» Jag kan inte neka till att
t min tanke föres till detta avsnitt, när
t jag funderar över gårdarens debatt här
1 i kammaren. Jag undrar om det inte
• vore nyttigt för oss allesammans att
i tänka på detta: »tyda allt till det bästa»
och tänka väl om — vad det nu står -—
vår nästa. Jag har skam till sägandes
: glömt ordalydelsen, som jag säkerligen
, en gång i tiden kunnat utantill. Jag tror
i emellertid att orsaken till mycket av
felen vid handläggningen av landets styrelse
är att finna i den här punkten.
, Egentligen är ju detta en rätt underlig,
någon kallade det i går för föreställ,
ning. Det är väl uppenbart att de som
, bär stått här före mig gjort det för eveni
tuella televisionsåskådares och för pressens
skull, ty för riksdagsbehandlingen
i av ärendet har det ju inte varit nödvänl
digt att säga allt som sagts och inte heli
ler att säga allt som kommer att sägas.
I Alla vet, att vad som än sägs och hur
, starka argument som än framförs, kommer
inte en enda här i kammaren att
vika från föresatsen att rösta just så som
han eller hon tänkte, när vederbörande
först trädde in här i går morse,
a Jag är i samma situation. Jag kommer
att försöka få igenom högerreserva'',
tionen. Jag kan inte lova att den är det
160 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
absoluta bästa som tänkas kan, men jag
tror att den är bra, och den går inte
så långt som i varje fall regeringsförslaget
gör. — Nu måtte jag ha sagt någonting
som jag inte själv förstod var lustigt.
Jag har en känsla av att situationen
inför avgörandet av denna viktiga fråga
är inte identisk med men har starka
överensstämmelser med vad vi alla
med beklagande ser i Förenta Nationerna
när det gäller nedrustningen. Alla
vill ha nedrustning, alla begriper att en
sådan vore förnuftig, men den går inte
att få igenom, och detta beror på misstron
mellan nationerna.
Här låser vi fast oss i våra positioner
av liknande skäl, nämligen misstro
mellan partierna. Det ena partiet kan
plocka en poäng och få en röst mera,
om någon representant för ett annat
parti gör ett medgivande efter övertygelse.
Jag tror att en mycket stor del av
kammarens ledamöter tycker, att det är
olustigt att denna fråga skall lösas i en
sådan atmosfär. Jag har resonerat med
ganska många och ganska ledande personer
av olika färg här, och det är förvånande
vad man är ense, om man går
och resonerar lugnt och stilla. Men det
är väl så, herr talman, att den här inrättningen,
som jag står i nu, är en sorts
djävulens påfund, ty en person, som är
sansad och lugn och resonabel, när man
går och pratar med honom eller henne,
behöver bara gå de fem trappstegen upp
och ställa sig där jag nu står för att bli
en helt annan människa, som ryter och
domderar och tyder allt till det sämsta,
för att bara ta en tes ur den här hoken,
som inte borde tillämpas.
Hur skall vi komma ifrån detta? Vi
är så vana vid partitänkande, att vi tyvärr
tycker sådant är naturligt. Över
debatten i går låg delvis ett slags begravningsstämning,
tyckte jag. Socialministern,
som jag brukar sätta mycket
stort värde på, sade att nu skall vi bara
genomföra denna sista sak, slutstenen i
reformarbetet. Man fick nästan en
känsla av att nu pensionerar svenska
folket sig självt och sedan slår vi igen
butiken för att bara sitta och njuta av
vårt välstånd för resten av tillvaron.
Nå, jag tror inte det blir så, och ingen
har heller menat det. Jag tror också att
vad som kommer att beslutas i morgon
i många stycken skall vara riktigt, även
om jag fasar för följderna.
Folkpensionsreformen har det inte
sagts många ord om — den har vi åkt
in i nästan, jag vill inte säga viljelöst,
ty alla har nog velat den, men den har
ändå i stor utsträckning legat vid sidan
om resonemanget. Jag tror i alla fall att
den reformen är viktig och jag tror att
vi skall med gott mod försöka bära de
väldiga ekonomiska konsekvenserna av
den. Men jag tror också, att skall vi
kunna vara riktigt pålitliga, så får vi
inte lova någonting för alltför många
år framåt. Vi kan säga, att om möjligheterna
finns, så skall vi genomföra
dessa höjningar, och den första lär vi
väl orka med. Men — och jag talar nu
bara för mig själv och vill inte ha några
partier inblandade i detta — jag vill ha
sagt, att med en depression som håller
på att rulla in över oss från Amerika,
en depression som ingen av oss räknat
med i förväg och som kan gå ganska
djupt, blir det inte lätt att klara en kris
utan att göra våldsamma nedskärningar
på många punkter.
Jag skall inte tala om det nu, det har
jag gjort förut. Jag har stått här och
skurit ned och skurit ned och fått på
huden för det. Jag har frågat var man
tänker ta pengarna, men det har inte
kommit något svar på den frågan. Herr
Hjalmarson hoppades i går att vi skulle
kunna få ett besked från alla partier
före valet. Jag tycker nog det vore ganska
litet begärt av svenska folket att
man skulle få höra inte bara att vi måste
skaffa pengar för att stoppa igen hålen
utan också var man tänker ta dessa
pengar, vilka pålagor som kommer att
bli erforderliga. Ty pålagor måste kom
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 161
ma. Det rätta är kanske inte det som
högern föreslagit, jag ger utrymme för
andra förslag. Vi har framlagt våra förslag
efter bästa förmåga men några förslag
måste komma fram, och eftersom
intet alternativ har kommit till våra förslag,
får vi hålla på dem så länge.
Jag resonerade med en ledande man
här för några dagar sedan, och vi var
alldeles ense om att det är ödesdigert
och oriktigt att i denna situation rusa
i väg och att det vore bättre om vi kunde
få litet rådrum. Vi skulle kunna genomföra
folkpensionen, och sedan skjuta
de punkter, som vi inte kunnat enas
om, åt sidan på någon tid. Men han
sade redan då — det är väl 14 dagar sedan
— att det nu är för sent. Det har
sagts för mycket, och det har skrivits
och lovats för mycket. Vi har låst oss
allesammans. Han hade haft svårigheter
ändå med många av sina partikamrater
— han tillhör inte mitt parti —
och han sade att om han skulle backa
nu skulle han betraktas som förrädare
av de sina. Jag tror han har rätt, och
jag förstår honom. Tyvärr är det på det
sättet, men vi har oss själva att skylla
för att vi har råkat i denna återvändsgränd.
Ty det är väl ändå så, mina
ärade vänner här i kammaren, att
inånga av oss reser land och rike omkring
och piskar upp en opinion, som
vi sedan blir bundna av till händer och
fötter och inte kan komma ur, vad som
än sker. Vi befinner oss i en sådan situation
nu. Jag skulle vilja se den händelse,
som skulle stoppa utvecklingen
nu, som skulle hindra Sveriges riksdag
att fatta beslut i morgon eller i övermorgon
i denna fråga, som skulle åstadkomma
att vi allesammans komme överens
om att vi nu har andra, så mycket
större bekymmer och att vi därför måste
hålla ihop.
I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ytterligare ett litet ord. Jag är ledsen
att statsministern är sjuk, men vi
hoppas väl alla att han snart skall krya
på sig. Jag vet inte om han ligger och
11 —Andra kammarens
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ser på TV i detta ögonblick — han kanske
är för sjuk för det. Han har emellertid
många trevliga och bra egenskaper.
En av de egenskaper, som må vara
trevliga men som jag inte är alldeles säker
på är bra, är den att han är stridsglad.
Jag talar nu offentligt, och han
är inte här själv. Jag vill inte tala bakom
hans rygg, men det lär man kanske inte
kunna beskylla mig för i detta fall. Han
sade i går att vi skall ta strid om denna
sak, och det lät som om han ville göra
det med verklig glädje, liksom en stridshäst
som vrenskas, eller vad det heter,
inför kommande drabbningar. Jag tror
inte att det där är riktigt. Det är bra
på en fotbollsplats och på en idrottsarena,
att man står upp till kamp och att
man vill göra sitt yttersta för att det
skall bli en bra och hederlig strid. Men
det politiska är för viktigt för att man
skall kunna få roa sig på det sättet.
Det är väl egentligen uppenbart för
varje människa att vi bör söka nå så
stort samförstånd som möjligt. Det talade
herr Ohlin mycket om i går. Han
fick kritik för det, en ganska ironisk
kritik ibland. Jag vet inte varför vi inte
skall tro honom, när han säger att han
vill samförstånd. Det vill vi kanske alla,
fastän man sätter villkor. Men jag tror
att man i det politiska livet inte skall ta
det så hårt, ifall man inte får det såsom
man vill, att man då genast vill
slåss.
Hela den tid jag har suttit här i
kammaren, vilket är ganska många år,
har jag varit i s. k. oppositionsställning,
och jag kan inte minnas att jag
fått igenom mer än tre, fyra förslag
under hela tiden. Alla de andra har
avslagits, men jag vill inte slåss i alla
fall. En motgång får man väl ta. Jag
tror att jag har sagt någon gång att
man får akta sig för att få politiskt
dåligt ölsinne, så alt man skall slåss, så
fort man inte får det soin man vill. Jag
tycker därför att det är olustigt med
den här kommande extraordinära kammarupplösningen
och den valstrid som
protokoll 1958. Nr 17
162 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
förestår. Om jag såge det rent partiegoistiskt,
kanske jag inte skulle säga det,
och om jag vore lika stridsglad som
Tage Erlander, skulle jag njuta och tycka
det var trevligt att se fram mot maj
månad som en uppfriskande period,
men det gör jag inte.
Här har förekommit långdragna
förhandlingar med försök till sammanjämkning
av åsikterna. Jag vill
gärna tro att de har varit allvarligt
menade och syftat till en uppgörelse.
Jag svävar dock litet på målet. Jag
känner nämligen politiken. Vi har
kommit överens på många punkter, men
på en punkt har det visat sig omöjligt
att göra det. Jag skall komma till det
litet senare.
Jag vill emellertid först berätta att vid
frukostbordet i morse sade min fru,
som hade suttit och följt debatten i TV
i går kväll ända till midnatt: »Detta är
det mest deprimerande jag har varit
med om på länge.» Jag har själv i dag
på morgonen hört av flera kamrater
här av olika partifärg, att de har tyckt
detsamma. Min fru ställde frågan:
»Skall detta vara Sveriges styrelse?»
Jag tror det är många människor i Sverige
som tycker ungefär likadant. Man
hör ofta talas om det politiska käbblet.
Då vill man gärna rättfärdiga sig. Man
tycker att man gör viktiga ting och gör
det på ett riktigt sätt. Men kanske mycket
som sker här är käbbel. Talarna
står upp och försvarar sig och utkastar
anklagelser och misstänkliggör andra,
och så kommer nästa gubbe upp och
försvarar sitt och slungar ut ytterligare
anklagelser.
Jag återkommer till vad som står i
katekesen. Nu skall jag läsa det igen
ur boken så att det blir riktigt: »Man
skall urskulda sin nästa, tänka och tala
väl om honom» — står det, men det
gäller henne också — »tyda allt till det
bästa och alltid hålla sig till sanningen.»
Det sista är inte det minst viktiga.
Tänk så mycket halvsanningar och dylikt
som sprids i det politiska livet.
m.
Nu skulle jag först vilja rikta en vädjan
till den det vederbör, kanske talmannen
hör till dem. Jag vet att han
är intresserad av samförstånd och även
har förmåga att åstadkomma ett samförstånd.
Jag skulle vilja vädja att man,
sedan omröstningen har skett och propositionsförslaget
väl har fallit här i
kammaren och innan frågan går vidare
till utskottet för sammanjämkningsförsök
-— ett försök, som vi väl alla ser
ganska pessimistiskt på — gör ett nytt
försök på toppnivå, som det heter så
modernt, att få till stånd ett sådant avgörande
av denna fråga, att det som
vi är ense om beslutar vi i endräkt, men
det som vi inte har kunnat enas om,
skjuts något på framtiden, så att vi kan
hinna tänka litet mera på saken. Riksdagen
befinner sig inte i en sådan sinnesstämning,
att den är kapabel att tänka
riktigt klart, vi befinner oss i ett fastlåst
läge, och då skall man inte fatta
viktiga beslut.
Ja, herr talman, jag tackar för att
herr talmannen har visat stort tålamod.
Jag har inte talat så mycket om
pensionsfrågan. Jag börjar nästan bli
allergisk för ordet, och jag tror att jag
inte är ensam om det här i landet.
Häri instämde fru Boman (h) och fru
Ewerlöf (h).
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag kan försäkra herr
Dickson att jag tillhör dem som verkligen
har läst Luthers lilla katekes,
även om det skedde på den tiden då det
mera gällde att plugga in och komma
ihåg budorden utan tanke på att man
också skulle förstå deras innehåll och
följa deras maning. Men om jag inte
minns fel, kom det efter varje budord
någonting som hette »Vad är det?» Det
är också självklart att jag — eftersom
herr Dicksons kristendom och min socialism
i fråga om rättfärdighetskravet
och sanningsönskan ligger så nära varandra
— till fullo förstår att ordet ald
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
163
rig kan få bli ensamt avgörande; ord
utan gärning kan aldrig ge innehåll åt
Luthers katekes eller kristendomen över
huvud taget. Jag måste därför beklaga
att herr Dickson, när det gäller den fråga
som vi här diskuterar och som har
sådan väsentlig betydelse för rättfärdighetskravet,
har stannat vid ordet
utan att i handling ta konsekvenserna
av sin tro, sin livsåskådning. Vill man
verkligen kämpa för rättfärdighetskravet,
måste man också ta de praktiska
konsekvenserna, även om det kan svida.
När jag i går satt och lyssnade på
diskussionen konstaterade jag att det
var en sak som man ofta kom tillbaka
till. Man talade om att människan skulle
sättas i centrum och att det gällde
att skydda henne. Jag skall gärna erkänna
att det låg en hel del i herr Dicksons
kritik när han liknade gårdagens
diskussion vid Sigges cirkus, men jag
undrar om det inte vore mera berättigat
att tala om Jarlens cirkus. Det förvånade
mig att höra herr Cassel tala
om att han ville begränsa politikernas
makt att kommendera den enskilda individen,
när vi i går eftermiddag fick
uppleva att bl. a. högerns representanter
höll mycket långa anföranden, uppenbarligen
för att partiledarna skulle
få ordet vid den bästa TV- eller radiotiden.
Jag vill säga ifrån att nu får det
vara slut med partiledarnas särställning
här i riksdagen. Vi är alla valda
på samma sätt, och de får lov att finna
sig i att bli behandlade likadant som vi
andra.
Hur ser man då på själva huvudfrågan
från de borgerligas sida och från
vår sida? Jo, för vår del tillmäter vi
pensionsreformen en så väsentlig betydelse
för människorna att vi är beredda
att på allt sätt strida för denna
och hos svenska folket försöka skapa
förståelse för dess genomförande. Men
— handen på hjärtat — är inte de borgerliga
ense bara på en punkt: att propositionen
skall stjälpas. År det inte på
det sättet, att för dem iir inte pensions
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
förslaget någonting väsentligt i och för
sig, utan bara ett medel för att åstadkomma
det man trodde sig kunna uppnå
genom folkomröstningen, nämligen
att störta regeringen och få en borgerlig
regering här i landet? Jag vill beklaga
att vi har kommit i den situationen,
och jag tror inte att vare sig margarinliberalismen
eller högerns trolleriprofessors
intresse för vardagsmänniskorna
kan dölja detta faktum. Det är
givet att bakom det hela ligger politiska
spekulationer av ganska stor omfattning,
och det förundrade mig därför
att bondeförbundet har nappat på
kroken. Även om bondeförhundet när
en vilja att förhindra att de bredare
folklagren skall få en ordentlig tilläggspension
och trygghet, så kan man inte,
om man bedömer saken realistiskt, undgå
att fråga sig hur det kommer att gå
för bondeförbundet vid det nyval som
de borgerliga vill ha till stånd i förhoppning
om att kunna störta regeringen.
Ja, om vi drar ett streck mitt
över Östergötland och räknar vad som
ligger norr därom till Norrland, torde
nog bondeförbundets norrländska representation
vara ganska decimerad,
när den kommer tillbaka efter ett nyval.
Om nu också folkpartiet — och det
må ju vara det förunnat — får vidkännas
en liknande åderlåtning är det inte
så viktigt, därför att vi på landsbygden
har lärt oss att genom samarbete mellan
bönder och arbetare kunna ernå
inte minst för landsbygden väsentliga
värden. Om högern kommer tillbaka
med en ökad styrka — det räknar man
med på det hållet — och bondeförbundet
försvagas, likaså folkpartiet — därmed
må vara hur det vill; att det blir
försvagat tror jag inte inverkar på den
politiska situationen, ty det partiet har
ingen linje — innebär detta att det blir
högern som mer och mer skall ta hand
om de borgerligas bedömning av landsbygdens
olika problem, även för jordbrukarna
i Mellansverige och Nordsverige.
Vi vet förut, att känslan för Norr
-
164 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
land i de sydligare landsdelarna aldrig
har varit så varm.
Om högern spekulerar i att man skall
få en borgerlig regering betyder väl
det, att första kammaren skall upplösas.
Då vill jag fråga: Vart tar bondeförbundet
vägen? Det är en realistisk
fråga. Vi måste ha klart för oss att situationen
måste tolkas så, att i och med
att bondeförbundet gick över till att bli
centerpartiet har de väl ansett att det
inte längre har samma uppgift i svensk
politik som förr utan är berett att kapitulera
och gå in på högerns linje och
ge ökad plats åt vad detta parti företräder.
Hur man än diskuterar är detta en
stor politisk fråga, och eftersom huvudfrågan
för högern och folkpartiet
— och man får väl tro även för bondeförbundet
— icke är att klara folkpensionen
utan att få en annan regering, är
det givet att vi får tolka vad de säger
som det måste tolkas med ledning av
deras handlande i den svenska riksdagen.
Nu kan man ju trösta sig med att
den svenska socialdemokratien i alla
fall har fått sköta om jordbrukspolitiken,
och allting talar för att vi skall
komma tillbaka med ökad styrka. Men
trots detta är det ändå icke oväsentligt
om den borgerliga kören, som man talade
om i går, kan få ett inslag av sunt
bondförnuft.
Herr talman! Det var också en del
annat som man satt och lyssnade till
med någon förvåning. Jag gjorde vissa
reflexioner, när herr Hjalmarson försökte
måla om högerns partipolitik genom
åren. Av en händelse hade jag en
gammal räkning till en kyrklig församling
ifrån en kyrkomålare Björklund i
Ullsred. I den står det bland annat, att
han har fernissat Potifars hustru för
6 riksdaler, att han har ändrat de tio
budorden samt betydligt förbättrat det
sjätte för 2:24 och att han har gjort
en ny näsa på den ene rövaren på korset
samt utsträckt hans fingrar för 1: 35.
Han har vidare upputsat Pontius Pila
-
tus, satt nytt pälsverk och mössa samt
avstrukit honom fram och bak för 3:16,
satt nytt hår på den kyska Susanna,
försilvrat Judas 30 silverpenningar, omstrukit
översteprästens piga tre gånger,
insatt en tand i Petri mun samt reparerat
tuppens stjärtfjädrar för 0: 43, m. m.
Tillsammans går det på 39:62 riksdaler.
Jag undrar om inte den målning, som
herr Hjalmarson försökte åstadkomma
i går, påminner om denne kyrkomålares
upputsning. Vad sade nämligen herr
Hjalmarson? Han hade naturligtvis tagit
bilden till hjälp, och den skulle väl
föreställa konst; om det var hötorgskonst
eller annat skall jag inte yttra mig
om, men det var i varje fall intressant.
Herr Hjalmarson hade liksom Sigges
cirkus tränat kvällen före för att samarbetet
mellan honom och herr Cassel
skulle fungera riktigt. Jag måste ge dem
en eloge, tv det gick riktigt bra för herr
Cassel att peka på tavlan. Reflexionerna
till bilderna är alltid beroende av
hur man analyserar färg och det ena
eller andra strecket. Modern konst är
ju alltid svår att förstå. Det tema som
gick igen var att när herr Hjalmarson
vill försöka förhindra tilläggspensionen
är det för att skydda familjen. Han hade
konstruerat ett exempel i detta sammanhang,
och han sade att högern ville
sätta människan i centrum; det var väl
fråga om vardagsmänniskan. Herr Ohlin
talade om någon som hette Andersson,
och han ville förhindra att man skulle
ta ut pengar från denne, tv annars
skulle Andersson inte kunna skaffa ett
eget hem m. m.
Herr talman! Jag är uppvuxen i
bruksbygden. För herr Hjalmarson, som
hade kontakter med Lindman, skulle
jag kunna nämna Österbybruk, men vill
han välja Forsmark, Lövstabruk eller
något annat bruk i Uppland står det
honom fritt.
Låt mig försöka ge en bild av de sociala
förhållandena på våra gamla bruk.
På det gamla Löfsta gjorde man så, att
Nr 17 165
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
man sålde råvaran och produktionsmedlen
och lade ned industrien och placerade
pengarna i fastigheter i Stockholm.
Speciell lagstiftning blev nödvändig
för att kommunen inte skulle gå
under. Man gjorde Löfsta till ett ålderdomshem.
Men den som reste till Löfsta
i min barndom, vad fick han se? Ett
stort och stiligt slott med murar runt
omkring och, herr Ahlberg, som talar
om bostäderna, utanför stod de likriktade
kojorna, urusla i alla avseenden.
Vad tror herrarna det innebar att få
gratial — eller grasjal, som vi säger?
Denna gratial var en nödåtgärd från
barons sida för att folket på bruket icke
skulle lida samma nöd som folket ute i
bygderna.
Så 1914 kom beslutet om sex kronor
i folkpension per månad. Men, hette det
då, om man tjänade över fyra kronor i
månaden skulle en viss del dras av från
dessa sex kronor, och hade man 25 kronor
i inkomst skulle man inte alls få
folkpension. När det krävdes trygghet
för dem som då var gamla och som
hade upplevat socialvård i form av en
auktion eller i form av de gamla fattigstugorna
— vi har sådana stugor kvar
än här och var i vårt land, men nu är
de museala ting som man ställer upp
på bygdegårdarna — restes det ett hårt
motstånd, och man sade att vi inte hade
råd att genomföra den reformen.
I går talades det om att det vikande
befolkningsunderlaget gjorde, att det
blir allt färre produktiva människor på
varje åldring. Men 1914, när man ansåg
att sex kronor i månaden räckte till,
visst var det många produktiva enheter
på varje åldring då, men viljan att
genomföra en social trygghet fanns inte.
Därför vågar jag säga att om inte vi
med lagstiftning hade fått igenom trygghet
för våra folkpensionärer och våra
stats- och kommunalanställda, skulle
dessa människor i dag vara i avsaknad
av denna trygghet. Men den ökade
tryggheten har också varit beroende av
den politiska sinnesändringen hos det
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
svenska folket, och förutsättningen för
att vi icke skall få en social avrustning
i vårt land och för att icke hemmen
skall raseras, det är att högern icke
kommer till makten.
Om vi icke fått den nya lagstiftningen
om hälsovårdsnämndernas befogenhet
år 1935, när vi försökte komma till
rätta med det sociala eländet bland
lantarbetarna, skulle inte lantarbetargruppen
ha fått det så mycket bättre.
Den bild högern nu försöker att ge och
herr Hjalmarson så konstnärligt presenterade
kan icke dölja att om vi icke
hade fått en förändrad sociallagstiftning
i detta land så skulle vi ha haft
stora delar av Fattigsverige kvar i dag.
Det må vara därmed hur man vill.
Jag förstår väl att slottsherrarna klarar
sig mer än hyggligt, även om de har
fått flytta in i modernare bostäder —
och givetvis ur skattesynpunkt billigare
sådana — men vi skall inte bortse ifrån
att under ett tjugotal år har med våra
sociala trygghetsförsäkringar skapats
ett rättfärdighetssamhälle, någonting
som jag tycker verkligen herr Dickson
skulle kunna acceptera.
Men herr Hjalmarson har nu och i
andra sammanhang sagt att vi inte har
råd att bygga ut vår socialförsäkring.
I andra lagutskottets utlåtande nr 9 år
1958 står det — det kanhända är något
att begrunda för högern — följande:
»Sedan tidpunkten för principbeslutet
om den allmänna sjukförsäkringens införande
har en väsentlig höjning av
realinkomsterna för landets löntagare
ägt rum. Sålunda var år 1955 den genomsnittliga
årsinkomsten för anställda
8 413 kronor mot 3 947 kronor år 1946.»
Efter en omräkning med hänsyn till
penningvärdeförsämringen säger utskottet,
att inkomsten år 1955 uttryckt
i 1946 års penningvärde skulle vara
5 650 kronor.
När vi nu vill genomföra en tilläggspension
åt alla löntagare — även småföretagare
m. fl. — så har ju detta till
syfte att göra det möjligt för dem att i
166 Nr 17 Torsdagen den
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
största möjliga utsträckning kunna klara
sina hem och sina familjer. Då kommer
detta underliga att högern i motioner
har krävt, att 5 miljoner kronor skall
tas bort från mödrahjälpen — är inte
detta en hemfråga? — och att 816 000
kronor skall tas bort för hemvårdarinnorna
— dessa är ju, inte minst för
våra gamla, av stor betydelse och naturligtvis
är de betydelsefulla för våra
hem. Vidare kräver man att 333 000 000
kronor skall tas bort från de allmänna
barnbidragen. Är inte barnbidragen en
hemfråga av största betydelse? Man vill
också ha bort 48 miljoner kronor från
sjukförsäkringen, etc. Om högern får
anslutning för sin politik och får hjälp
från bondeförbundet och folkpartiet så
att det blir det ledande borgerliga partiet,
då skapar man även förutsättningar
för att rasera den socialpolitik och den
kulturpolitik som för det svenska folket
har varit av så väsentlig betydelse
— inte minst för att skapa fram hyggliga
bostäder på landsbygden och en högre
social standard över huvud taget.
För att illustrera hur det ligger till
vill jag påtala en motion om gratialfrågan.
Det är ju en trygghetsförsäkring för
de gamla när de nu fått dessa pensioner.
Nu skriver bolagen vid upprepade tillfällen
och säger, att om dessa nya pensioner
genomföres, så skall man dra in
denna gratial för dessa gamla arbetare.
Det är en tydlig fingervisning om hur
de borgerliga ser det i praktiken. Man
talar om den personliga friheten och säger,
att om man får välja själv är det
bra.
Jag tillhör en stor folkrörelse inom
vilken vi har både stora industrier och
en betydande affärsverksamhet. Hur är
det med pensionen? Vi har genomfört
principen om att de som vill vara med
får komma med i pensionsrätten. Men
hur är det i praktiken? De lägre inkomsttagarna
skall nu betala 8 procent själva,
precis som företagets högre tjänstemän
m. fl. Företaget betalar väl cirka 14
procent själv för pensionen. Resultatet
24 april 1958 fm.
blir att de lägsta inkomsttagarna, som
skall betala sina 8 procent, i största
möjliga utsträckning ställer sig utanför
pensionen under det att de andra tjänstemännen
utnyttjar sin rätt till hundra
procent.
Det är både ur företagets och ur den
sociala trygghetens synpunkt nödvändigt
att ha klart för sig, att skall vi ha
en tilläggspension måste den vara obligatorisk
och bindande. Ingen företagare
är väl benägen att betala ut en
pension, som man sedan skall använda
ungefär som en sparbanksbok. Mig veterligt
har inga som för egen del har
pensionsfrågan löst, ordnat det på det sättet,
att det utgår högre lön åt den som
ställer sig utanför pensioneringen. Däremot
blir det så att de företag och industrier
som icke har genomfört något
pensionssystem inom sina företag kommer
att förlora på detta. Ur konkurrenssynpunkt
kommer väl detta att verka i
rätt riktning.
Ja, herr talman, jag har med mig här
en del klipp från omröstningen. »Vill ni
sitta i farbror statens knä och skall politiska
pampar bestämma er pension?
Rösta då med linje 1.» »Skall organisationspampar
föreslå din pension, rösta
då med linje 3.» »Skall du själv bestämma
detta, rösta då med linje 2.»
Om man skalar bort alla de där fraserna
så låt mig bara tillägga detta:
Hur skulle det se ut om inte de svenska
jordbrukarna och den svenska arbetarklassen
skulle ha möjlighet att vid
vissa tillfällen sätta sig i farbror statens
knä?
Det har också talats mycket om småindustrien
och småföretagarna. Nu kan
vi lösa pensionsfrågan för dem. Jag tror
inte att det finns någon möjlighet att
påstå, att man inte har råd att klara
detta. Eftersom vi har hantverksförbundets
ordförande här vill jag säga,
att om man ser på den sämsta verkstaden
och samtidigt betraktar den bostad
här i Stockholm som hantverksförbundet
tillhandahåller för sin anställde ord
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 167
förande, så kan man inte säga att hantverkarna
har det så dåligt eller så bra
som dessa båda ytterpoler visar. Det
finns ett mellanläge här.
Jag tror att den tilläggspension som
här har föreslagits ger oss möjlighet att
skapa en trygghet av stort värde.
Man talar alltid om ekonomiska svårigheter.
Jag tycker herr Hjalmarson
bör se på vad vårt försvar kostade för
några år sedan och vad det kostar i dag.
Man skulle för några år sedan ha sagt,
att det skulle vara omöjligt att ge ut så
mycket pengar för försvaret som vi gör
i dag. Hade någon sagt år 1922 eller
1939 att vi skulle kunna ge ut så stora
sociala och kulturella anslag som vi nu
gör, skulle han ha fått till svar att det
vore omöjligt, att den svenska industrien
icke hade förmåga att klara det.
Jag vet att det är en viss åtstramning
nu inom vissa industrier. Jag har emellertid
tagit del av många verkliga bokslut,
sådana som är avsedda för internt
bruk men uppgjorda enligt lagens regler,
och de visar sådana resultat från de
senare åren att vi inte kan säga, att
möjligheterna för svensk industriell
verksamhet har raserats. Jag vågar tvärtom
säga att den tidsperiod då socialdemokraterna
regerat — delvis i samförstånd
med bönderna — har varit till
gagn för svenska folket och även verkat
produktionsfrämjande för den svenska
industrien.
Jag har framlagt en motion, som inte
helt har beaktats av utskottet, men eftersom
jag förutsätter att socialministern
kommer att följa frågan om dessa gratialförmåners
skydd m. m., vill jag,
herr talman, för att inte åstadkomma
splittring yrka bifall till särskilda utskottets
förslag i dess utlåtande nr 1.
Herr DICKSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte försvara
mig mot vad John Lundberg nyss sade
— det är alltid svårt att bedöma sig
själv, och det kan hända att han har rätt
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i en del av vad han sade. Där fanns
i emellertid ett par saker som jag tycker
t man kunde diskutera litet.
Herr Lundberg sade att högern, eller
1 kanske de borgerliga, driver politisk
t spekulation och vill bli av med regeringen.
Ja visst är det på det sättet; det
är väl ingen hemlighet. Det är ju tyvärr
1 den saken som hela det politiska spelet
går ut på, men det är väl inte värre än
* att John Lundberg slåss för att ha rege>
ringen kvar.
* Begreppet makt tål att fundera litet
över. önskan att ha makt är alltid grundad
på fruktan och misstro och ofta på
1 mindervärdeskomplex — man måste ha
1 säkerhet i makten för att man inte skall
1 råka ut för att andra gör med en vad
1 man inte vill. Det är alltså ett misstroende
— kanske ofta berättigat — men
’ så är det nu, och detta är vad vi skall
försöka ändra på.
Sedan talade John Lundberg om rätt1
färdighet. Jag vet att han menar vad han
säger. Jag har mycken respekt för John
3 Lundberg, och jag vet att många andra
* i kammaren har det. Det han tror på,
1 det säger han utan fruktan — huruvida
han sedan tror rätt, skall jag inte döma
om. John Lundberg använde ordet rätt"
färdighet. Det slog mig många gånger
* i går, vilken förvirring som råder här i
* riksdagen. Här går människor omkring
1 och använder uttryck, vilkas räckvidd
de inte själva begriper och vilkas innes
börd inte står klar för dem som lyssnar.
Tag t. ex. uttrycket rättmätiga
1 krav! Det behövs bara att en av oss reser
ut och säger: Nu skall ni rösta som
’> jag säger, så skall ni få det och det. Sea
dan står man upp här och anmäler att
detta är ett rättmätigt krav. Ingen människa
har velat det där förut, utan det
är ofta vi som inspirerar till att kraven
framställs. Eller tag begreppet rättvisa
— är det rättvist att den som av Vår
a Herre blivit mer begåvad än en annan
e också skall ha högre lön? Här öppnar
g sig vida perspektiv. Varför skall inte den
t som är mer begåvad än andra ställa sin
168 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
begåvning till det allmännas förfogande ]
för samma betalning som de andra? i
Det här tog längre tid än jag tänkte. f
Jag vill bara säga: Samlingsregering (
skall vi ha! f
1
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle: s
Herr talman! Till herr Dickson skulle 5
jag vilja säga, att det är naturligt att
han och jag har olika uppfattningar om 1
vem som skall sitta i regeringen, men :
det är inte det jag har talat om här. Herr 1
Dickson talade ju om sanningskrav, och s
det är bäst att vi säger rent ut att da- 1
gens diskussion för de borgerliga icke t
gäller att lösa pensionsfrågan utan att i
störta regeringen. Det var motivet bak- i
om folkomröstningen — som herr Dick- 1
son och jag var emot — och det är mo- i
tivet för de borgerliga nu, inte att ska- 1
pa social trygghet. 1
Jag har stor respekt för herr Dickson, i
och jag tar med stort intresse del av I
hans insatser i internationella samman- 3
hang. När jag för några år sedan läste 1
en bok som hette »Idéer på marsch», s
hade jag en känsla av att det kristna £
rättfärdighetskravet enligt Skriften skul- <
le vara rättsnormen för oss, och det var f
den meningen jag inlade i begreppet s
rättfärdighetskrav i detta sammanhang. c
När man kommer till för en människa I
väsentliga saker, skall man aldrig kom- t
promissa med åsikter och uppfattning- t
ar, herr Dickson. Om man har försökt 1
att tränga in i ett problem, tror man ju
— oavsett om det är fel eller riktigt — f
på att idén, åsikten eller livsåskådning- r
en är riktig. För mig som vill tillvarata s
de breda folklagrens intressen innefat- f
tar rättfärdighetskravet även kravet på
social trygghet. Det är för mig någon- c
ting väsentligt, som jag inte kan ge av- t
kall på. r
£
Herr KARLSSON i Stuvsta (k): I
Herr talman! Det var länge sedan om j
ens någonsin som åt principen om fri- t
villighet givits en så utomordentlig be- r
tydelse som i föreliggande fråga om v
pension åt alla förvärvsarbetande. Med
flåsande iver propagerar de borgerliga
för frivillighet för alla och i alla avseenden,
precis som om det skulle vara
fråga om att införa en ny och tung pålaga
för folket eller gälla något annat
statligt påbud, som skulle innebära en
stor uppoffring från allmänhetens sida.
Det har här förut erinrats om att vi
har en obligatorisk sjukförsäkring och
att ingen på allvar yrkat att den skulle
vara frivillig. Detsamma gäller yrkesskadeförsäkringen.
Beträffande folkpensioneringen,
som redan finns, måste
sägas att aldrig någon har föreslagit
att den skulle göras frivillig, d. v. s. att
man skulle slippa att betala till den eller
när man vill kunna ta ut vad som
redan är inbetalt och strunta i hur det
blir när man blir gammal. Ingen har
väl hört talas om att stats- eller kommunalanställda,
vilka länge har haft den
pension som nu föreslås för alla, skulle
yrka på att den skulle göras frivillig.
Vad man har krävt är att pensionen
skall bli bättre och även gälla för de
grupper av stats- och kommunalanställda
som inte har sin pensionsfråga tillfredsställande
ordnad. Det är först nu
som krav har framställts på att de statsoch
kommunalanställdas pensioner skall
bli frivilliga. Detta har skett i en motion
av några bondeförbundare, som
tydligen strävar efter att vara konsekventa
i galenskapen.
Det är alldeles uppenbart att talet om
frivillighet bara är ett sätt att dölja att
man inte vill ge någon pension åt alla i
samband med anställning eller annan
förvärvsverksamhet.
Det är ju också så, och egentligen borde
det vara bestämmande för alla partier
och därmed även riksdagens ställningstagande,
att arbetarnas fackliga organisationer,
som omfattar ungefär
halvannan miljoner människor, eller
praktiskt taget alla löntagare, jämte
tjänstemannaorganisationer med hundratusentals
medlemmar, krävt och kräver
lagstadgad tjänstepension. De tjän
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 169
stemannaorganisationer, som inte direkt
yrkar på en lagfäst pension, är sådana
vilkas medlemmar har sin pensionsfråga
ordnad på ett mer eller mindre
tillfredsställande sätt. De medborgare
som saken gäller kräver alltså en
lagfäst pension. Varför då detta ömmande
för den enskilde och detta totala
bortseende från opinionen från alla dem
som saken gäller och som uppenbarligen
betraktar lagstadgad pension inte
som ett tvång utan som en rätt?
Varför vill man då på borgerligt håll
inte vara med om någon tilläggspension
åt alla? Varför har man så envist motsatt
sig detta? Jag tror att bland annat
debatten här har visat att det främst har
tre orsaker: enligt det föreliggande förslaget
om tjänstepensionering skulle
denna betalas av företagen, och det är
då kanske bara som det skall vara, att
de som företräder företagarna motsätter
sig denna utgift. De bekämpade på sin
tid åttatimmarsdagen liksom semesterlagen.
Avgiften blir i början någon procent
på lönesumman, men fullt utbyggd
innebär tjänstepensionen 8 till 9, kanske
10 procent på denna summa. Det
blir, som det säges i utskottsutlåtandet,
ungefär vad semesterpengarna och arbetstidsförkortningen
från 48 till 45
timmar i veckan nu tillsammans kostar.
Man söker i det längsta motsätta sig en
ny eftergift till de anställda.
Men avgifterna är inte det enda och
kanske inte ens det väsentliga. Det har,
som det heter, »gått politik i frågan».
Det var om denna fråga som högern
ocli folkpartiet ville ha en folkomröstning,
som de trodde att de skulle vinna
stort och som skulle bli början till ett
regimskifte. Det var ju det som var syftet.
När man en gång har valt just denna
fråga som tillbygge, är det svårt att
ändra sig trots nederlaget i folkomröstningen.
Varfiir vill man då ha det regimskifte,
som herrarna bär har diskuterat om?
Jo, man vill ha atomvapen till svenska
armén, man vill ha utrikespolitiken mc
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ra orienterad åt Atlantpakten, man vill
ändra på skattepolitiken, så att vi får
mera indirekta skatter, t. ex. allmän omsättningsskatt,
lägre statsskatter för de
rika och en övervältring av en del statsutgifter
på kommunerna därför att kommunalskatten
inte är progressiv. Vidare
vill man, särskilt på högerhåll, ha en
social nedrustning i fråga om barnbidrag,
fria skolmåltider, husmoderssemester,
ferieresor för barn och mycket
annat.
På höger- och folkpartihåll räknar
man inte med att kunna genomdriva allt
detta och litet till utan en borgerlig
majoritet i riksdagen, och därför vill
man ha en sådan. De borgerliga vill ha
en samlingsregering — som herr Dickson
alldeles nyss pläderade för — och
om det inte går, vill man i vart fall ha
en borgerlig samlingsregering.
Socialminister Torsten Nilsson lämnade
i natt en synnerligen intressant
upplysning. Han sade, att vid partiförhandlingarna
om tjänstepensionen i början
av innevarande år ville folkpartiledaren
herr Ohlin inte träffa någon separat
uppgörelse med socialdemokraterna,
ty han ville inte överge det borgerliga
alternativet — som det hette. Ja,
det har vi väl vetat förut också, men det
var ju bra att få saken bekräftad. Någon
uppgörelse kunde det sålunda inte
bli, då två borgerliga partier, centerpartiet
och högern, är direkt motståndare
till tjänstepensionering över huvud
taget. Med dem var alltså ingen uppgörelse
möjlig. Men det var inte heller
möjligt att träffa uppgörelse med folkpartiet,
ty där ville man träffa uppgörelse
endast om högern och centerpartiet
medverkade. Herrar borgerliga partiledare,
varför försöker ni bluffa och
inbilla svenska folket att ni vill en samförståndslösning?
Det vill ni ju inte
alls, utan ni vill ett regimskifte med de
politiska syften jag här angivit.
Eu tredje orsak till det förbittrade
borgerliga motståndet mot tjänstepensioneringen
är de pensionsfonder som
170 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
kommer att läggas upp och som med tiden
kommer att röra sig om rätt aktningsvärda
belopp. Dessa fonder kommer
också att åtminstone i viss mån
stå under samhällelig kontroll. Man befarar
att detta försäkringskapital inte
kommer att stå till storfinansens förfogande
utan i stället kanske bli i viss
mån en konkurrent till storbankerna,
storfinansens citadell. Om det dessutom
kommer att sparas mindre på annat
håll, befarar bankerna att deras disponibla
kapital inte kommer att öka i
önskvärd takt.
Kampen mot tjänstepensionen, iscensatt
av kapitalisterna och deras politiska
förespråkare, gäller ett avgörande av
väsentlig klassmässig betydelse. Högerns
och folkpartiets inställning är fullt logisk,
med hänsyn till de intressen de
företräder i samhället. Det vämjeliga är
bara den demagogi de utvecklar för att
dölja den nakna klassegoismen, där
storkapitalets intressen utges för att vara
nära nog den enkle arbetarens och
tjänstemannens.
Vi hade i natt, jag får väl säga nöjet
att ta del av herr Hjalmarsons planschverk.
Då jag representerar samma valkrets
som herr Hjalmarson, får jag
kanske ånyo möta de planscherna någon
gång under den närmaste tiden. Jag
vill då säga att jag saknade en plansch i
samlingen, nämligen den som borde ha
visat hur det skulle gå för den där inkomsttagaren
med 246 kronor i veckan,
om högerns politik tillämpades. Om
denne inkomsttagare har barn, förlorar
han ett barnbidrag, d. v. s. 400 kronor
om året. Om bostadssubventionen avskaffas,
som högern vill, blir det åtskilliga
hundralappar ytterligare i merutgifter.
Margarinaccisen om 50 öre betyder
också en del liksom de avgifter
för skolmåltider, som högern också föreslår.
Vidare har högern ivrat för
högre räntor. Herr Hjalmarson talade
mycket om ett eget hem, men om denne
inkomsttagare har byggt ett sådant eget
hem och har en skuld på detsamma på
m.
40 000 kronor — det skulle ju i så fall
inte vara så ovanligt — så betyder uppenbarligen
1 procent högre ränta 400
kronor om året i merutgift. Högern har
också varit motståndare till statsstödet
till kommunerna och förordar därför i
verkligheten högre kommunalskatt. Det
rör sig alltså här om tusentals kronor
om året som denne inkomsttagare skulle
få i merutgifter som en följd av högerpolitiken.
Så ligger det alltså i verkligheten till
med högern och den enkla vardagsmänniskan.
Högern anser att denne har råd
med alla de nya pålagor högern vill
komma med, men att vederbörande inte
har råd med avgifter till tjänstepensioneringen
— som ju inte den enkla vardagsmänniskan
själv skall betala utan
det företag, där vederbörande arbetar.
Det tycks inte finnas någon gräns för
vad en högerledare kan tillåta sig från
denna talarstol i fråga om hänsynslöst
vilseledande.
Herr Ohlin talade i går om kampanjen
mot punktskatterna. Ja, denna kampanj
är landsomfattande och har många
orsaker. Inte minst beror opinionen på
att man på arbetarhåll vänder sig mot
uppgörelsen med arbetarnas och tjänstemännens
vedersakare, de borgerliga
partierna. Varför, frågar man sig, acceptera
deras krav om större rustningar
och den orättvisa finansieringen av dessa,
då arbetarnas motståndare inte ger
efter en tum i arbetarnas stora klassfråga,
d. v. s. en betryggande tjänstepension
för alla?
Herr Ohlin nämnde också att det
skulle vara en steril och förlegad uppfattning,
att olika partier representerar
olika socialgrupper. Nej, herr Ohlin, det
är ingen förlegad uppfattning. Det formeras
nu en verklig klassfront i vårt
land. På den ena sidan står ni borgerliga
ledare och de privilegierade grupper
ni representerar och på den andra
sidan arbetarna och tjänstemännen och
deras partier. Genom de borgerligas
halsstarriga politik, inte minst i tjän
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
171
stepensionsfrågan, medverkar de, naturligtvis
omedvetet, till klarläggande
av klassgränserna och till att hundratusentals
arbetande i detta land, vilka
kanske av och till trott på teorierna
om klassutjämning, får upp ögonen för
klassförhållandena i samhället. Ni borgerliga
ledare kommer förr eller senare
att lida nederlag i denna sammandrabbning
mellan klasserna.
Jag vill, herr talman, också säga några
ord om centerpartiets hållning. Vad
kan detta parti har för intresse av att
hindra arbetare och tjänstemän att få
pension? Mindre än 10 procent av Sveriges
bönder har, som min partivän
herr Hagberg redan sagt, anställd arbetskraft
och är sålunda i den situationen,
att de kan befara att få betala
pensionsavgift för sina anställda. Är
verkligen de mindre än 20 000 storböndernas
intressen i detta fall bestämmande
för centerpartiets inställning?
Centerpartiet valde tjänstepensionen
som motiv för att lämna koalitionen
med socialdemokraterna. Vi vet alla att
allvarliga svårigheter nu tornar upp
sig för jordbruksnäringens utövare,
svårigheter som inte ramlat ner från
skyarna i förrgår eller i går utan som
framträtt under hand. Nog hade det
väl varit förnuftigare av centerpartiets
ledare att stanna kvar i regeringen och
jordbruksdepartementet och därifrån
söka på bästa möjliga sätt tillvarataga
jordbrukets intressen. Det hade väl varit
angelägnare och klokare än att försöka
hindra folk att få pension.
Men om det nu var så, att högern och
folkpartiet lyckades skrämma upp centerpartiets
kader i fråga om fortsatt
samregerande, så frågar man sig, varför
centerpartiet inte gick på någon eller
några jordbruksfrågor, såsom kravet
om sänkt ränta, skogstilldelning till
mindre jordbruk eller avskaffande av
dyrorts- och skattegrupperingarna. I
alla dessa frågor står högern och folkpartiet
som böndernas främsta motståndare.
Var det månne med hänsyn till
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
den spirande förbundenheten med dessa
partier, som dessa jordbruksfrågor
sköts i bakgrunden och pensionsfrågan
i förgrunden? Det var ett dåligt utbyte
för böndernas del.
Det står väl klart för alla som vill
erkänna sanningen, att jordbrukarna
lyckades ta sig ur den förra krisen på
1930-talet genom samarbete inte med
högern och folkpartiet utan med arbetarrörelsen.
Den väg som centerpartiets
ledare nu slagit in på — att alliera
sig med arbetarrörelsens motståndare
och därtill i kampen om en arbetar- och
tjänstemannarörelsens hjärteangelägenhet
— kan inte båda gott för lösningen
av böndernas problem. Än mer ödesdigert
måste det väl vara att, som centerpartiets
ledare nu gör, förvandla
även jordbrukarnas prisfrågor till politiska
stridsfrågor, till slagträ i den
politiska kampen.
Vi kommunister ser frågan om en
tillfredsställande pension för arbetare,
tjänstemän och småfolk i övrigt som
en sak, som motiverar mycket stora insatser,
en sak värd att kämpa för.
Tryggheten på ålderdomen, vid försörjares
bortgång och vid invaliditet, är
vår tids största sociala reformkrav, för
vars lösning de partier, som representerar
det arbetande folket, måste sätta
in alla resurser.
Vi har i kampen för genomförandet
av denna sociala reform sökt göra vad
på oss ankommer för att åstadkomma
största möjliga enighet bland arbetare
och tjänstemän. Vi har därför stött
ettan i folkomröstningen och stöder nu
regeringsförslaget, som tidigare sagts.
Vi anser att enighet bland arbetare,
tjänstemän och alla arbetande människor
över huvud taget är en avgörande
förutsättning för att frågan skall kunna
föras i hamn.
Vi har emellertid slutit upp bakom
ettan och regeringsförslaget också därför,
att dessa förslag i allt väsentligt
sammanfaller med vår ståndpunkt i
frågan om tjänstepensionens utform
-
172 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ning. De bärande principerna i förelig- s
gande förslag återfinnes även i de kom- c
munistiska motioner som väckts vid 1
flera riksdagar och fått stöd av utta- f
landen från många fackliga organisa- ■<
tioner. Det skulle ha varit orimligt av 1
oss att springa ifrån våra egna förslag c
bara därför att de kommit att omfattas c
även av andra. 1
Herr talman! Löntagarna i vårt land i
kommer att genomdriva en lösning av 1
pensionsfrågan. Att motsätta sig en så- i
dan lösning är att slåss mot väderkvar- s
nar. Tvekan och missmod som en följd <
av den borgerliga propagandan kan på 5
sin höjd leda till ett tillfälligt uppskov e
men aldrig definitivt hindra ett genom- (
förande av vår tids största sociala re- i
form. i
Herr talman! Jag vill med detta an- s
förande yrka bifall till utskottets för- t
slag. i
Herr GERHARD NILSSON i Gävle
(h):
Herr talman! Herr Kristenson i Göteborg
gladde mig tidigare i dag då han
visade mycket stor omsorg om just näringslivet.
Han befarade, om jag inte
missuppfattade honom, att företagen
skulle få svårigheter att klara förpliktelserna
i en tilläggspensionering, om
folkpartiets förslag genomfördes. Jag
skulle tro att det kommer att bli minst
lika svårt för näringslivet och företagarna
att klara en tilläggspensionering
enligt regeringsförslaget. Om man vill
medverka till att minska näringslivets
svårigheter — om sådana svårigheter
befaras, vilket det faktiskt finns anledning
till på många områden — kan man
göra detta genom att inte belasta näringslivet
med ytterligare bördor utan
i stället försöka medverka till att minska
bördorna. Jag kan här nämna företagsbeskattningen,
finansieringsfrågorna
m. m.
Under gårdagens debatt här i kammaren
var det många ledande talare,
som ägnade företagsamheten och i alldeles
särskilt hög grad småföretagsamheten
ett så varmt intresse, att mitt
framträdande här i dag kanske kunde
vara överflödigt, eftersom jag tänker
begränsa mig till just dessa frågor. I
dag har också herr Lundberg smickrat
oss genom att tala om en hantverkare.
Han inskränkte sig till en början till en
målarmästare som hade målat i en kyrka.
Jag tackar för uppmärksamheten
mot vår yrkeskår. Eftersom jag i andra
sammanhang representerar näringslivet
och kanske alldeles speciellf en mycket
stor grupp av småföretagare, kan det
emellertid vara berättigat att jag tar till
orda för att åtminstone bekräfta en del
av det som sade i går och möjligen i
någon mån ytterligare klargöra hur vi
ser på pensionsfrågan. Av skäl som jag
tidigare angivit kan jag dock fatta mig
mycket kort.
Jag vill redan från början deklarera
att jag kommer att yrka avslag på regeringsförslaget
i den del det avser den
lagfästa tilläggspensionen.
I de långvariga debatterna i pensionsfrågan
är det bland annat en grupp
medborgare, vilkas pensionsproblem aktualiserats,
om också inte i lika hög
grad som löntagarnas. Jag syftar på de
enskilda företagarna inom hantverk, industri,
handel och jordbruk. Småföretagarna
utgör dock åtskilliga hundratusental
personer i detta land, och om
deras familjemedlemmar medräknas
kommer man upp till betydligt större
antal. I det ursprungliga förslaget till
tilläggspensionering hade småföretagarna
faktiskt satts i strykklass. Deras tillläggspensioner
skulle inte på långa tag
komma i nivå med löntagarnas — alltså
med deras anställdas — villkor. Jag
vill gärna medge att den nu framlagda
propositionen i fråga om de enskilda
företagarna verkligen innebär en viss
förbättring. Detta är i och för sig glädjande
som tecken på en sinnesändring
hos förslagsställaren, låt vara att denna
sinnesändring väl framkallats just av
Nr 17
173
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
den hårda kritik som från många håll
riktats mot förslaget på denna punkt.
Man frågar sig emellertid: Varför har
inte socialministern i propositionen tagit
steget fullt ut och skapat full rättvisa
åt företagarna? Deras pensionsgrundande
inkomst minskas i det föreliggande
förslaget med inte mindre än
en tredjedel, jämfört med vad som gäller
för löntagare. Förklaringen är att
socialministern anser en sådan schablonregel
behövlig på grund av att en
del av företagarnas inkomster skulle
utgöra avkastning av i rörelsen insatt
kapital.
Då frågar man sig: Kan denna schablonregel
vara riktig? Tror kammaren
att t. ex. en hantverkare med en årsinkomst
på 12 000 å 15 000 kronor i allmänhet
har en förmögenhet på mellan
50 000 och 75 000 kronor insatt i sin
rörelse? Så stort belopp skulle nämligen
behövas för att ge en avkastning
på 2 500 till 3 700 kronor, d. v. s. en
tredjedel av den kvarvarande rörelseinkomsten,
sedan basbeloppet på 4 000
kronor avdragits. Man behöver i det
här sammanhanget inte bara ta hantverkare
som exempel, utan man kan
också nämna den skuldsatte arrendatorn
inom jordbruket.
Det är alldeles klart att det finns fall
där den här schablonregeln kan bli någårlunda
rättvis, men jag försäkrar att
så inte är förhållandet i det alldeles
övervägande antalet fall.
I propositionen står att detta schablonavdrag
skall vara så enkelt, att envar
kan klargöra för sig hur det verkar.
Jag tror att man lika enkelt kan lösa
frågan på något annat sätt och samtidigt
åstadkomma större rättvisa åt
företagarna. Jag anser sålunda att den
i propositionen föreslagna schablonregeln
är orättvis mot de enskilda mindre
företagarna och att bättre jämställdhet
mellan löntagare och företagare på denna
punkt borde ha eftersträvats. Jag har
emellertid också noterat att schablonregeln
framläggs av socialministern som
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ett förslag och att förslagsställaren i
annat sammanhang talar om att han inte
anser sig slutgiltigt bunden på denna
punkt, om nu propositionen mot förmodan
skulle gå igenom. Vad vi från
småföretagarhåll framhållit är, att om
en sådan här reform skall genomföras,
så fordrar vi att vi inte blir sämre ställda
än löntagarna.
Den väsentligaste kritiken från företagarhåll
mot den föreslagna obligatoriska
tilläggspensionen gäller emellertid
det sätt, på vilket fondbildningen förutsättes
ske och fonden skall förvaltas. På
den punkten är emellertid propositionen
mycket fåordig. Jag vill därför för
kammaren klargöra att de förslag till
fondförvaltning, som den Åsbrinkska
kommittén framlagt, har skapat utomordentligt
stor oro särskilt i de mindre
företagarnas led. Först vill jag säga,
att varken jag eller någon annan fått en
ordentlig motivering för att den statliga
fonden skall få just den fantastiska
storlek som föreslås. I ett fördelningssystem
borde det ju egentligen inte behövas
någon som helst fondbildning.
Men man säger nu att pensionsreformen
kommer att ogynnsamt påverka andra
former av sparandet och att det därför
behövs kompletterande kapitalbildning.
Det innebär helt enkelt att man räknar
med att nuvarande sparformer och därmed
näringslivets nuvarande lånemöjligheter
kommer att reduceras högst avsevärt.
Vilka möjligheter finns det nu att låna
från denna nya fond, som skall ersätta
det tidigare sparandet? I den Åsbrinkska
kommitténs förslag finner man att
förslagsställaren uttryckligen sagt ifrån,
att man vill försöka undvika direkt utlåning
åt mindre företag. Det innebär i
praktiken att företagarna får vara med
om att leverera in avgifter till denna
fond dels för sina anställda och dels för
sin egen pension, i den mån de ansluter
sig, och att dessa pengar sedan kommer
att disponeras för offentliga ändamål
och i någon mån för utlåning till stor
-
174 Nr 17 Torsdagen den
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
företag. Småföretagarna — det ojämförligt
största antalet företagare i detta
land — kommer att ställas utanför, om
fondförvaltningen genomföres på det
sätt som den Åsbrinkska kommittén föreslagit.
För övrigt kommer endast en
bråkdel av dessa pensionsmiljarder att
lånas ut till näringslivet över huvud taget.
Det kommer att ske via bankerna,
och då endast efter bankmässiga grunder.
Hela frågan om förvaltningen av
denna fond, enligt min uppfattning en
central fråga i hela pensionsproblemet,
skjuts emellertid på framtiden. Propositionen
är optimistisk, och socialministern
tror att det finns goda möjligheter
att i denna fråga komma fram till en
lösning som allmänt kan godtas, som
det heter i propositionen. Ja, den som
vågade tro det ändå! Men faktum är att
vi nu går att besluta i den största ekonomiska
fråga, som väl någonsin riksdagen
haft att behandla, utan att riksdagens
ledamöter fått något ordentligt besked
om hur den centrala fondförvaltningen
skall ordnas. Det får vi veta
nästa år! Då frågar man sig: Varför
denna brådska? Eftersom alla är eniga
om att en kraftig förstärkning av folkpensionen
bör ske, borde en eventuell
tilläggspension kunna uppskjutas till
dess en ordentlig utredning föreligger,
så att man har möjligheter att överblicka
konsekvenserna.
Jag vill med skärpa säga ifrån, att uppläggningen
av pensionsfonden och fondens
förvaltning är det väsentligaste
skälet till att man som företagare måste
säga nej även till den nya propositionen.
Pensionsfonden kommer att bli det
instrument, med vilket samhället skall
omdanas genom att de mindre företagen
kommer att ställas på svältkost. Jag
tror inte att alla som i och för sig tackar
ja till denna pensionsreform försökt
göra klart för sig, vilka strukturförändringar
som detta system kommer att innebära.
Jag vill bara på den punkten säga,
att förslaget till fonduppbyggnad och
fondförvaltning innebär ett direkt hot
24 april 1958 fm.
m.
mot den enskilda företagsamheten och
då kanske särskilt mot småföretagsamheten.
Det starkaste argument som regeringen
anfört för den obligatoriska tillläggspensionen
är faktiskt den ständiga
försämringen av vårt penningvärde. Det
är ett argument som folk begriper, som
slår och som oroar. Det skapar osäkerhet
hos löntagarna och i ännu högre
grad hos spararna och försäkringstagarna.
Regeringen tycks utgå från att vi
ständigt kommer att ha en fortsatt inflation
och att vi under sådana förhållanden
måste ha både en obligatorisk
försäkring och en värdesäkring på det
sätt som propositionen förordar.
Jag sade förut, att inflationen skapar
osäkerhet hos spararna, d. v. s. minskar
intresset för att spara. Det är väl mot
den bakgrunden som vi måste se hela
det förslag till tvångssparande i pensionsfonden,
som den nu framlagda propositionen
innebär. Om man för en ekonomisk
politik, som bryter sönder grunden
för övriga spar- och försäkringsformer,
har man givetvis lättare att få
fram motiv för ett nytt system. Men
måste vi inte alla säga oss, att på detta
sätt kan det inte fortgå. Vi måste ha ett
penningvärde som vi kan lita på, vi
måste under alla förhållanden få garantier
för sparare, pensionärer och försäkringstagare,
så att deras ansträngningar
inte är förgäves.
Våra nuvarande försäkringsbolag är,
såsom mycket riktigt påpekats tidigare
här, de verkligt allmännyttiga företagen
som förvaltar försäkringstagarnas pengar.
De har hittills placerat anförtrodda
medel i vad som förut betraktades som
absolut säkra värden, i första hand i
statens egna obligationer. Men inflationen
gör, att det enda man numera vet
om s. k. säkra placeringar, som skett
under de senaste 20 åren, är att de med
varje år bergsäkert förlorar en del av
sitt verkliga värde. Ur statens synpunkt
är detta givetvis en mycket praktisk politik.
Försäkringstagare och långivare
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 175
förlorar, men staten som gäldenär förtjänar
på att penningvärdet försämras.
Det är med andra ord en stöld från småsparare
och hittillsvarande försäkringstagare
som här år efter år äger rum.
Nu vill man gardera den obligatoriska
tjänstepensionen för alla de skador
som den ekonomiska politiken har
tillfogat äldre försäkringstagare. Det är
naturligtvis lovvärt, men jag och många
med mig kan inte komma ifrån den
tanken, att det borde vara en självklar
skyldighet för regeringen att tillse,
att det inte bara skapas favörer åt dem
som får del av regeringens eget pensionssystem,
utan också skapas rättvisa
åt alla dem som genom sitt sparande och
sina ekonomiska uppoffringar hittills
varit med om att betala och möjliggjort
vår nuvarande ekonomiska standard.
Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka avslag på utskottets
förslag i den mån det gäller
tilläggspensionen.
Herr Magnusson i Borås (h) instämde
i detta anförande.
Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! Högermännen tror inte
att våra barn kommer att betala våra
pensioner, och jag hörde inte att herr
Dickson tog avstånd från den uppfattningen.
Jag kommer så småningom att
med ett par ord vidare utveckla denna
fråga. Redan nu vill jag emellertid göra
ett påpekande just med anledning av
herr Dicksons anförande. Jag tror nämligen
att solidaritetsbanden mellan barn
och föräldrar — mellan generationerna
— är starka och håller. Jag tror att de
allra flesta människor följer fjärde budet,
som ju lyder: »Du skall hedra din
fader och din moder på det att dig må
väl gå och du må länge leva på jorden.»
1 pensionsdebatten kan jag inte finna
något bättre citat än detta. Herr Dickson
var litet bekymrad, när jag ville låna
hans katekes. Det berodde kanske på att
han var rädd för alt jag skulle finna
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
för många citat som stödde just det
pensionsförslag utskottsmajoriteten står
bakom.
Herr Gerhard Nilsson i Gävle har nyss
talat, och i egenskap av ordförande i
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
talade han ju faktiskt för
förslaget, men i egenskap av högerman
yrkade han avslag. Det var en rätt uni
derlig beskrivning herr Nilsson gav rörande
utvecklingen på detta område.
Han påstod att företagarna hade ställts
, i strykklass, men det var ju på det sättet,
att organisationerna inte ville vara med
i ett obligatoriskt system. Socialministern
fann emellertid ganska snart att
organisationernas yttranden inte var
representativa för vad småföretagarna
tyckte, och därför kom de med i systemet.
Gäller det bara hur stor del av den
deklarerade förtjänsten som skall vara
pensionsgrundande, så skall vi säkert
kunna ordna saken.
Under gårdagens debatt var det två
personer som ganska flitigt figurerade,
nämligen bankdirektör Wallenberg och
möbelsnickare Johansson. Herr Ahlberg
använde bankdirektören som motiv för
att stjälpa regeringsförslaget, och hans
partivän herr Cassel förde fram möbelsnickaren
i samma syfte.
Jag skall tillåta mig att säga ett par
ord om möbelsnickare Johansson; herr
Wallenberg blev slutdiskuterad efter
socialministerns inlägg i går. Möbelsnickare
Johansson går och funderar på
en hel del saker i dessa dagar. I främsta
rummet grubblar han över hur det egentligen
kan komma sig, att då hans pensionsfråga
skall lösas, ungefär så som
man löst den för statens och kommunens
anställda, då uppstår det inflation,
då blir det ett minskat sparande, då blir
det produktionsminskning och arbetslöshet.
Han tycker det är underligt att
en reform, som är utformad så försiktigt
niir det gäller honom, skall behöva
medföra allt detta som herrar Cassel,
Wedén och Gustafson i Göteborg in. fl.
radar upp. Jag försäkrar herr Cassel att
176 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Johansson tror inte på olycksprofetior- i
na. Möbelsnickare Johansson vet att han i
som skattebetalare får finansiera pen- f
sionen för de stats- och kommunalan- 1
ställda utan att detta behöver medföra t
de uppräknade vådorna. Han vill ha sin i
pensionsfråga ordnad nu och är inte så s
stimulerad av en sådan lösning, som c
ställes i utsikt i folkpartiförslaget och i
som väntas bli realiserad först under i
nästa århundrade — ja, egentligen t
nästa årtusende. I
Från oppositionens sida säger man
att det inte kan vara en uppgift för i
samhället att bevara snart sagt vilka in- t
komstolikheter som helst som uppstår j
under den aktiva tiden, även under pen- t
sionsstadiet. Man tycker det är felaktigt t
att ge en pension som är graderad efter 1
inkomsten under den aktiva tiden; jag c
skall strax återkomma till detta. t
Först emellertid en parentes: Hur s
rimmar egentligen detta argument med i
beskyllningen mot regeringsförslaget, 1
att det utmärkes av uniformitet, av stel- <
benthet och att det för den skull inte I
passar alla? Det är just denna följsam- (
het med inkomsterna under aktivtiden 1
som innebär, att systemet är smidigt och 1
inte alls stelbent. ''<
Om vi först ser på talet om inkomst- *
olikheternas bevarande under pensio- £
närsstadiet tycks folkpartireservanterna
ha glömt bort sitt eget förslag och hur i
de skisserat detta. Det förefaller som om 1
man använder argumenteringen från i
den tid, då man stod bakom trean och *
nu inte har uppmärksammat att denna i
linje inte längre existerar. 1
I folkpartiförslaget har man räknat
med en lagfäst pension på inkomster 1
på mellan 5 000 och 30 000 kronor. I 1
själva verket tycks man inte tro alls i
på sitt förslag utan betraktar det tyd- s
ligen främst såsom ett diskussionsinlägg 1
i pensionsdebatten. Ett sådant anta- ;
gande bestyrkes för övrigt av ett utta- 1
lande av partiets vice ordförande i den- 1
nes tidskrift. s
Folkpartiet säger så här: Vi tvingar (
ingen in i systemet och tvingar således
inte fram stora skillnader i ålderdomsförsörjningen.
Men vad händer i verkligheten
om man utnyttjar disposiviteten?
Jo, då får vederbörande under sin
aktiva tid behålla avgiften. På vilket
sätt, herr talman, utjämnas då skillnaden
i pension för löntagare med olika
inkomster? Jo, naturligtvis med ännu
större löneklyftor under den aktiva
tiden, ty avgifterna skall ju stå i proportion
till lönen.
Ett intressant förhållande i detta sammanhang
är att folkpartiet anför såsom
en svaghet hos de nu utgående trotjänarpensionerna,
att de inte har någon relation
till löntagarens inkomst under aktivtiden.
De pensionssystem, som nu gäller,
ger inkomstgraderade pensioner,
och detta har väl snarast betraktats som
en fördel av alla. Ja, det är väl det enda
sättet att lösa pensionsfrågan på. Generaldirektören,
professorn, stationskarlen
och arbetsförmedlingsföreståndaren
och andra statligt anställda, alla har vi
pension i förhållande till lönen under
den aktiva tiden. Är detta orättvist? Inte
ligger orättvisan i pensionen. Vad man
kan reagera emot är naturligtvis lönens
avvägning mellan olika grupper. Det
finns iögonfallande löneklyftor, och det
är viktigt att utjämna dem.
Den som påstår att regeringsförslaget
är orättvist, därför att det ger olika
pensionsbelopp, måste hysa samma mening
om de nu gällande pensionssystemen.
Även folkpartiets förslag måste
mot denna bakgrund anses vara orättvist.
Enligt min mening angriper man emellertid
problemet ur alldeles felaktig synvinkel.
Orättvisan ligger helt enkelt däri,
att det finns grupper som har sin pension
ordnad så att den utgår i förhållande
till lönen. Deras pension är avvägd
så, att de kan bevara den uppnådda
levnadsnivån även såsom pensionärer.
Det är den ena gruppen. Den andra
stora gruppen omfattar de löntagare
och småföretagare, som endast har folk
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 177
pensionen att falla tillbaka på. De får en
blomsterkvast sista arbetsdagen eller
måhända en medalj. Men under pensionärstiden
måste de väsentligt sänka sin
standard och så sker även för deras
efterlevande, om vederbörande avlider
eller råkar ut för en skada som medför
invaliditet.
Målet för regeringsförslaget är att
inom rimliga gränser bevara den uppnådda
standarden och detta rimmar med
den målsättning vi har i fråga om socialpolitiken.
Vad ligger det egentligen för
rättfärdigt i detta, att vid sjukdom,
invaliditet eller ålderdom utjämna alla
klyftor? Nog förefaller det en aning
kortsynt — för att använda ett milt uttryck
— att det just då skall bli fråga
om en utjämning. Skall man verkligen
tolerera vilka inkomstolikheter som helst
under den långa aktiva tiden men inte
tolerera någon som helst skillnad i standard
under de hastigt flyende åldringsåren?
Nu
vill oppositionspartierna inte
längre vara med om målsättningen om
bevarad standard, som uppställes för
regeringsförslaget, utan man vill bara
ge grundtrygghet eller grundskydd. Det
är förvånansvärt mot bakgrunden av
att man har varit med om andra reformer,
som ger ersättning efter uppburen
inkomst. Det är klart att man kan diskutera
vad som skall menas med »inom
rimliga gränser». Inom yrkesskadeförsäkringen
har vi 15 000 kronor som
maximigräns. Det vore emellertid fullständigt
verklighetsfrämmande att tro,
att den gränsen kommer att vara bestående
en längre tid. Den kommer sannolikt
att justeras uppåt undan för undan.
Mot den bakgrunden och dessutom med
hänsyn till att pensionen inte skall bli
färdig på 20 år är gränsen 30 000 kronor
inte på något sätt märkvärdig.
Så vill jag säga ett par ord om påståendet,
att framtidens aktiva inte vill
betala därför att pensionen utgår i förhållande
till inkomsten. Nu måste man
komma ihåg, att det inte bara är pcn12
— Andra kammarens
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sionen som är inkomstgraderad utan
även avgiften. Den avgift arbetsgivaren
får erlägga beror på den anställdes inkomst.
Avgifterna för en inkomst på
30 000 kronor förslår utan vidare till
pensioner åt dem som haft inkomst på
30 000 kronor. Det är väl alldeles uppenbart,
att de små inkomsttagarna icke
kommer att betala pension till de stora
inkomsttagarna, och alla de som under
folkomröstningskampanjen med stora
bokstäver talade om att vi, d. v. s. linje
Ett, kommer att ta 20 procent av lönen,
kan ju inte rimligtvis nu komma och
säga, att de små inkomsttagarna får betala
för de stora inkomsttagarna, ty de
20 procent som vi skulle »stjäla» gällde
på inkomster upp till 30 000 kronor.
Pensionen fastställes således i proportion
till avgiften. I folkpartiresonemanget
utelämnar man alltid ett mycket
viktigt led. Man säger, att de aktiva
inte vill betala tilläggspensionen, eftersom
den är inkomstgraderad, men att
man utan vidare kan utgå från att framtida
generationer betalar folkpensionen,
som dock kostar väsentligt mycket mer
än tilläggspensionen. Men man skall
inte glömma följande led i resonemanget.
Samtidigt som man betalar avgift
på sin inkomst, blir man ju tillförsäkrad
pension på den inkomsten för
framtiden, och man blir också tillförsäkrad
inkomstgraderad invalid- och
familjepension. Ni räknar ju själva i
folkpartimotionen med en reallöneökning
på cirka 1,5 procent, i varje fall
fram till år 2010. Det innebär ju utan
vidare, att de aktivas inkomster alltid
ligger högre än den inkomst, efter vilken
pensionen skall beräknas.
Det sägs att vi beslutar att våra barn
skall betala men att de kanske inte gör
det. Herr Hjalmarson sade i går, att
det ju är våra barn det rör sig om, så
de är alltså inte dumma. Nu menade
han väl som vanligt »vi i högerpartiet»
och barnen där. .lag tror för min del,
herr talman, att våra barn betalar, ty de
är klokare. De begriper nämligen sam
-
protokoll 1958. Nr 17
178 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
manhanget. Det är ju så, att vi inte bara
skickar räkning för pensionen till våra
barn, utan vi sätter också bättre verktyg
i händerna på dem, så att de lättare
kan klara sin och vår försörjning. Vidare
vet ju våra barn, som är klokare,
att de hela tiden själva är garanterade
folkpension vid 67 års ålder och inkomstgraderat
skydd vid invaliditet eller
åt familjen, därest de skulle falla
ifrån. Jag håller före, att vi i dag har
mycket lättare att klara kostnaderna för
folkpensionen på 21/, miljarder än man
hade för tio år sedan att klara knappast
en tredjedel av den utgiften. Det
beror på att de, som då var aktiva, har
givit oss bättre verktyg.
Tillåt mig till sist göra ett par påpekanden
beträffande den påstådda rörliga
pensionsåldern i folkpartiförslaget.
Folkpartiet behagar nämligen hävda, att
vårt förslag är stelbent, medan reservanternas
förslag anpassas smidigt efter
envars behov. I den bistra verkligheten
ställer det sig emellertid annorlunda,
och det är nog reservanterna fullt medvetna
om. I alla sina exempel räknar de
nämligen med 67 år som pensionsålder.
När man talar om hur stor pensionen
blir efter 30,35,40,45 års intjänandetid,
utgår man alltid ifrån att pensionären
uppnått 67 års ålder. De där cirka 60
procenten reduceras nämligen katastrofalt,
om den pensionsförsäkrade slutar
sin tjänst och vill pensionera sig t. ex.
vid 55 års ålder, även om vederbörande
då har 40 års intjänandetid. Reservanternas
dispositiva pension kräver ju
folkpensionsbeloppet, och därför är
pensionsåldern lika med 67 år och inte
alls rörlig. De grupper, flygare, sjuksköterskor
och andra, som man räknar
upp i sina exempel, skulle säkert bli
mycket förvånade, när de vid exempelvis
60 års ålder skall ha sin pension och
finner hur litet pengar folkpartiets cirka
60 procent kommer att innebära.
Det socialpolitiska avsnittet i reservationen
tarvar kanske en kommentar. Det
blir det sista jag säger. Man hävdar med
all rätt, att de genomförda reformerna
i fråga om yrkesskadeförsäkring, moderskapsförsäkring
och sjukförsäkring
omfattas av praktiskt taget alla. Naturligtvis
godkänner man då även reformernas
utformning med kompensation
i förhållande till den uteblivna inkomsten.
Till och med högerpartiet anslöt
sig som bekant till tanken på en inkomstgraderad
sjukpenning. Högerpartiets
motstånd gällde således inte målsättningen
utan sjukförsäkringen i stort.
Reformen skulle enligt högerns mening
stanna på papperet tills vidare, och så
skulle vardagsmänniskorna få behålla
sina avgifter för att köpa kylskåp och
soffor och annat, som nämndes då den
saken var aktuell.
I folkpartireservationen beskriver
man på följande sätt hur det gått till
när de sociala reformerna tillkommit:
»Det är uppenbart att statsmakterna i
sin här berörda lagstiftning gått fram
med varsamhet och eftersträvat en återförsäkring
genom en bred förankring
hos den allmänna opinionen.» Detta är
väl ändå att ställa saken på huvudet.
Tvärtom förhåller det sig så att de berörda
reformerna tvingats fram av en
bred opinion. Se på arbetstidslagstiftningen.
Man behöver bara nämna årtalet
1919. Se på semesterlagstiftningen.
Opinionen tvingade fram lagstiftningen.
Framtiden kommer säkert att vara
lika förvånad över dagens motstånd mot
pensionsreformen som vi förvånar oss
över de inlägg och det motstånd, som
mötte exempelvis den första olycksfallsförsäkringen
under det första året av
detta århundrade.
Det förslag som nu lagts fram och de
principer varpå detta bygger stämmer
väl överens med de förslag, som ligger
till grund för tidigare genomförda sociala
reformer. Vårt socialförsäkringssystem
är ofullständigt, så länge pensionsfrågan
är olöst. Därför ansluter
jag mig, herr talman, till det förslag
som regeringen framlagt.
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 179
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Den kritik, som i anföranden
i dag har riktats emot folkpartiets
förslag, kommer att bemötas av de
folkpartitalare, som står antecknade på
dagens talarlista, och jag hinner här på
mina tre minuter inte gå in i något omfattande
svaromål. I stor utsträckning
är de argument, som framförts mot
folkpartiets motion, redan gendrivna
vid gårdagens debatt men jag förstår
att dagens anföranden var skrivna i
förväg och kanske inte var så lätta att
ändra.
Jag vill i alla fall först och främst slå
fast, att folkpartiförslaget ger alla löntagare
här i landet, som inte har sin
pensionsfråga ordnad, en i lag garanterad
rätt till tilläggspension i förhållande
till sin inkomst. När vi har beräknat
de avgifter, som skall inbetalas
av arbetsgivarna, har vi som riktpunkt
haft en pensionsnivå på omkring 60 procent
av de 15 bästa årens inkomst. Denna
pension är inkomstgraderad, herr
Bengtsson i Varberg, men vi vill inte
låsa fast pensionen för alla och för alltid.
Arbetsmarknadens parter skall ha
möjlighet att komma överens om annan
pensionsnivå, annan pensionsålder, annan
intjänandetid o. s. v. Vårt system
inrymmer en betydande valfrihet. Det
finns återlånerätt för företagarna, det
finns möjligheter för den försäkrade att
låna tillbaka en del av sina avgifter för
t. ex. ett eget hem. Det finns en utträdesrätt
i de fall, då pensionen inte har
ordnats genom en gruppvis gjord anordning.
Man får också enligt vårt system
pension i förhållande till avgiften.
Det är ett rättvist förslag. Det är inte
så, att t. ex. de lägre inkomsttagarna får
betala de högre inkomsttagarnas pensioner
och pensionstillskott, ty det anser
vi vara orättvist. Nu förnekar herr
Bengtsson i Varberg alt detta är fallet i
regeringsförslaget. Jag kanske då kan få
åberopa ett remissyttrande, som jag tror
herr Bengtsson fiister visst avseende
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vid, nämligen det som har avlämnats av
generaldirektör Sterner, chefen för försäkringsinspektionen.
Han säger, att regeringens
förslag gynnar grupper med
under den aktiva tiden starkt stigande
inkomster och personer med ojämna
inkomster under den aktiva tiden på
bekostnad av grupper, vilkas inkomstkurvor
är mera flacka. Då detta förhållande
efter hand blir uppenbart,
måste man förvänta att det vållar ogynnsamma
reaktioner hos de missgynnade,
ihte minst bland de många kroppsarbetarna
och lägre tjänstemännen.
Detta, herr Bengtsson, är väl ett
auktoritativt uttalande.
Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Gustafsons i Göteborg
replik var väl egentligen inte avsedd
för mig, utan meningen var väl
att TV-lyssnarna skulle höra den, ty
den gick delvis vid sidan av vad jag
sagt. Jag påstod i mitt anförande, att
inkomstgradering återfanns även i folkpartiförslaget,
och om det är felaktigt
hos oss är det också felaktigt i folkpartiförslaget.
Jag sade, att man från
folkpartiets sida kommer att säga, att
deras förslag inte låser fast systemet,
och det var precis vad herr Gustafson
sade. Jag har ju redan i mitt första anförande
påpekat det orimliga i deras
resonemang därvidlag.
Sedan ett par ord om återlånerätten,
som skall vara något så förnämt i folkpartiförslaget.
Nu skall vi ha klart för
oss, att det blir inte så mycket att låna
tillbaka. Det vet ju herr Gustafson lika
bra som någon annan. Den enskilde försäkringstagaren
skall få låna tillbaka
sina pengar, företaget skall slippa betala
in avgifter och skall få ha kvar pengarna
i rörelsen. Det är alltså många som
skall få låna dessa pengar. Under de
första 25 åren blir det, herr Gustafson,
inga pengar alt låna tillbaka, ty de pengar
som avser pcnsionsstillskotten får
180 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
man väl rimligen inte låna tillbaka och j
de som avser riskskyddet inte heller. 1
Det är klart att om allt går väl, kan man f
år 2010 få låna litet pengar. J
Detta bör man ha klart för sig, när c
man diskuterar återlånerätten enligt c
folkpartiförslaget. 1
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
påstår, att jag gick vid sidan av
ämnet. Men en stor del av min replik
innefattade ju en hänvisning till det
obestridliga faktum, att regeringens
system är orättvist och inte behandlar
alla löntagare lika. Det har herr Bengtsson
inte bestritt. Jag vet inte om herr
Bengtsson kommer att svara något, sedan
jag inte längre har någon replikrätt.
Vad beträffar återlåningen får jag be
herr Bengtsson studera litet närmare
hur vårt system verkar. Det är sant, att
en del av avgifterna kommer att användas
för pensionstillskott. Vi menar nämligen,
att det skall finnas möjligheter
att komma i gång med systemet, att de
som går i pension under de närmaste
åren efter systemets ikraftträdande skall
få en hygglig pension. Man får under
de åren en pension, som är minst lika
stor som enligt regeringsförslaget, men
det är bara en begränsad del av avgifterna
som går åt till detta, och redan
de första åren finns det, herr Bengtsson,
inom vårt system utrymme för
återlånerätt. Vi anser denna återlånerätt
vara mycket värdefull och nödvändig,
bland annat för sådana försäkrade
som har ett egethem. Men det kan vara
ett intresse även för de anställda att
pengarna sysselsättes i produktionen,
ty därigenom skapas garantier för fortsatt
produktionsökning och standardstegring
här i landet.
Vidare säger herr Bengtsson, att han
har visat det orimliga i folkpartiets
påstående, att regeringsförslaget innebär
att man genom en lagstiftning låser
fast pensionerna att gälla lika för alla.
Jag har inte på något sätt kunnat bli
övertygad om att vår kritik skulle vara
oriktig. Den stora skillnaden mellan
folkpartiförslaget och regeringsförslaget
är ju den, att regeringsförslaget genom
en tvingande lagstiftning vill fastlåsa
pensioner och pensionsvillkor.
Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:
Herr talman! Den stora skillnaden
mellan de båda pensionsförslagen är,
att vårt förslag kommer att ge pensionsrätt
mycket snart och därtill rejäla
pensioner, medan herr Gustafsons förslag
inte ger några sådana på mycket
länge.
Herr Gustafson har påstått, att regeringsförslaget
skulle vara orättvist. Jag
har inte kunnat uppfatta vad han menade
med detta. Man får ju pension i relation
till de avgifter man betalar, d. v. s.
den inkomst man har är grundläggande
för den pension man får.
Det är rätt lustigt att lyssna på de
olika representanterna för folkpartiet.
Här har sagts, att man i regeringsförslaget
har iakttagit för liten moderation.
Det kan inte läsas på annat sätt
än att man har tagit till alldeles för
stora förmåner. Herr Gustafson gör
däremot gällande, att folkpartiets eget
förslag ger lika bra pensioner. Det går
inte ihop.
Det är klart att de pengar som tillföres
fonden eller på något sätt sparas
skall arbeta i produktionen. Därom har
vi inga delade meningar. Även de pengar
som föres till vår fond kommer produktionen
till godo. Den enskilde kan
emellertid inte både göra slut på pengarna
och låna tillbaka dem samtidigt
som företagarna använder dem i produktionen.
Det går inte att samtidigt
låna ut dessa pengar och ha dem kvar.
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 181
Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):
Herr talman! Vårt pensionssystem
saknade länge bestämmelser om familjeskydd.
Staten tog inte ansvaret för sina
anställdas familjepension förrän i mitten
av 1930-talet, och folkpensionerna
gav först år 1948 änkepensioner, vilka
dock hittills varit otillräckliga. Inom
det socialdemokratiska kvinnoförbundet
har under årens lopp otaliga gånger
framförts önskemål om bättre skydd
åt de eftersatta grupper, som ensamstående
mödrar med minderåriga barn,
änkor m. fl. kvinnogrupper utgör. Förbundet
har gång efter gång riktat strålkastarljuset
mot deras problem, allt för
att väcka till liv en opinion till deras
förmån. Vi är glada åt de förbättringar
som nu gjorts på detta område, men
helt tillfredsställda kan vi inte vara
förrän det pågående utredningsarbetet
resulterat i förslag, som verkligen avhjälper
ännu kvarstående brister.
På tal om nu gjorda förbättringar synes
det egendomligt, att högern och centerpartiet
så villigt varit med om att
satsa på höjda folkpensioner. Men om
man betänker, att kostnaderna för denna
pension visserligen höjer den direkta
beskattningen men på ett sätt, som gör
avgifterna till den mest regressiva av
skatter — de maximeras på en sådan
nivå, att de får mindre betydelse för
stora inkomsttagare — så förstår man
bevekelsegrunden, helst som syftet också
tycks vara att genom denna åtgärd
bygga en mur mot tjänstepensioneringen.
Jag har här uppmärksamt lyssnat
till debatten i förhoppning att få en
förklaring beträffande en detalj i folkpartiets
förslag, men jag har ännu inte
fått någon sådan förklaring. Folkpartiet
lovar, att den som så önskar skall
kunna utträda ur deras försäkringssystem
och få pengarna tillbaka, såsom
herr Gustafson i Göteborg hiir bekräftat.
Men när det avsatts pengar till detta
pensionssystem, har det ju skett skattefritt,
och om den som vill utträda har
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
varit med i försäkringssystemet några
år kan han på detta sätt ha samlat ihop
en betydande summa. Hur skall dessa
pengar beskattas? Skall de beskattas såsom
inkomst för det år när de lämnas
tillbaka, eller skall det ske något slag
av resultatutjämning eller skall vederbörande
få behålla pengarna skattefritt?
Skall den som utträder betala
administrationskostnader eller skall de,
som solidariskt står kvar i systemet,
betala dessa för honom? Vem skall försörja
vederbörande, om så skulle behövas
då hans arbetsförmåga tryter, sedan
han under hela sin aktiva tid ställt
sig utanför gemenskapen och skött sina
pengar själv?
Allt detta tal om att lagfäst rätt till
pension icke skulle vara en säker rätt,
eftersom den vilar på ett riksdagsbeslut,
är ett tomt tal. All rätt vilar i lag, alla
lagar har fastställts genom riksdagsbeslut
och alla lagar kan ändras. Jag
har fått en stark känsla av att talet om
osäkerheten bygger på ett önsketänkande,
att en borgerlig regering och riksdagsmajoritet
skulle kunna vara starka
nog för att våga en attack mot den lagfästa
pensionsrätten. Men jag undrar,
om man verkligen skulle våga sig på
något sådant, eftersom väljarskarorna
ute i landet vid första tillfälle givetvis
skulle avlägsna en sådan regering och
riksdagsmajoritet från landets styrelse.
Demokratien fordrar att löften hålles,
och endast krig och sådana katastrofer,
som ställer alla ekonomiska sammanhang
åsido, kan hindra utbetalandet av
en lagfäst pension.
Hur skall pengarna betalas? Efter
vilket system skall avgifterna lämnas
in? Detta är den stora frågan, säger
folkpartiet. Var övertygade om att för
den stora allmänheten är det mera väsentligt,
hur pensionssystemet verkar,
än hur pengarna inbetalas. Det förhållandet
att fördelningssystemet är det
effektivaste och snabbaste, det billigaste
och bästa systemet, fiiller utslaget till
dess förmån.
182 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
Löntagarna har stridit för dagens
standard. Nu känner de tiden vara inne
att strida för sin ålderdoms standard.
Arbetarna vill ha bort den diskriminering
som ligger däri, att de inte har
samma rätt till ålderstrygghet som
många andra har. När vi kommer 20 år
framåt i tiden är uppfattningen att alla
bör ha tjänstepension säkerligen allmän.
Därför är det angeläget att vi nu
börjar bygga upp ett system för detta.
Herr talman! Sällsamt har det varit
att sitta här i kammaren och tänka på
den stora skara av 1,7 miljoner löntagare,
som står utan pensioner, och
samtidigt lyssna till dem som heta av
iver talat för en ordning, som innebär
att de icke pensionsberättigade fortfarande
hålles kvar i sitt otrygghetsläge.
Jag skulle vilja säga till dessa talare:
Ni är stora inkomsttagare, mina herrar.
Edra pensioner kommer att ligga högre
än arbetarlönerna. Det är väl inte ni
som skall känna harm och förtrytelse.
Låt de många människor, som kräver
pension och trygghet, få sin rätt!
Sakliga skäl, som talar för min ståndpunkt,
har under de gångna timmarna
av debatten framförts av olika förespråkare
för regeringsförslaget, och jag
tror att kammaren håller mig räkning
för att jag inte nu upprepar vad som
redan är sagt utan nöjer mig med att
under hänvisning till det anförda yrka
bifall till utskottets förslag.
I detta yttrande, under vilket herr
andre vice talmannen tog ledningen av
förhandlingarna, instämde fru Löfqvist
(s).
Herr ELIASSON i Moholm (h):
Herr talman! I hela den långa diskussion
som förts i denna kammare om
tryggheten på ålderns dagar har det
nästan inte varit tal om några andra än
löntagarna och inte om något annat sätt
att pensionera sig än genom en försäkring,
frivillig eller obligatorisk. Jag tänker
nu på tilläggspensionen, inte folk
-
m.
pensionen, och jag bortser inte från den
möjlighet, som regeringen inom obligatoriets
ram vill ge andra än löntagare
att frivilligt ordna sin pension.
Vad jag vill peka på är att en pensionering
kan genomföras på olika sätt.
Det är ingalunda givet, att det behöver
ske just såsom regeringen föreslår. Genom
att få behålla helst en ökad del av
sina inkomster kan mången åstadkomma
ett sparande, som ger samma eller
bättre resultat. Villan, företaget, jordbruket,
allt är objekt, där ett sparande
under den aktiva tiden kan ge ökade inkomster
eller minskade utgifter på ålderdomen.
Ett fastare penningvärde och
en ekonomisk politik, för vilken människorna
har förtroende, skulle här vara
av avgörande betydelse och av större
värde för samhället i dess helhet än regeringens
planer på en stor, centraldirigerad
fond.
Vi i högerpartiet har inte bara visat
på de olika vägar som finns att ordna
pensionen. Vi har också lagt fram konkreta
förslag, t. ex. om avdrag för bostadssparande
och om rätt för jordbrukare
eller andra småföretagare att avsätta
medel till egen pensionering utan
att behöva plocka ut pengarna ur jordbruket
eller företaget.
För att taga ett exempel kan man fråga
sig: Har inte under åratal jordbrukarna
ordnat sin pensionering genom
sparande och genom investeringar i sin
fastighet? På ålderdomen har de då
kunnat ordna sin försörjning, ibland
genom försäljning av sin gård, varigenom
de kunnat frigöra sitt sparade kapital,
ibland genom utarrendering, varvid
arrendeavgiften blivit deras pension.
Genomföres regeringens förslag
kommer på grund av ökade avgifter och
skatter dessa möjligheter att i stor utsträckning
beskäras. Detta innebär,
att trots eget sparande för sin ålderdom
blir deras försörjning sämre genom att
de i större utsträckning måste bidraga
till andras pensionering.
Låt mig fråga kammarens ärade leda -
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 183
möter: Är det inte rimligt, att jordbrukaren
eller småföretagaren får göra avdrag
för vad han avsätter till ett slags
pensionsfond i sin rörelse, likaväl som
det är tillåtet för aktiebolagens pensionsfonder?
Bör inte jordbrukaren och
småföretagaren här få samma rätt som
löntagaren att göra avdrag för pensionsändamål
i sin deklaration? Det är vad
vi i högerpartiet föreslagit, och jag beklagar,
att vi inte fått riksdagen med
oss.
Vad gäller människorna i den unga
generationen är ju deras utsikter mycket
sämre. Genom inflationen har deras
skuldsättning ökat — inflationen har
som bekant drabbat jordbrukarna hårdare
än många andra — och resultatet för
deras del har blivit en avsevärt försämrad
lönsamhet. Detta försämrar givetvis
dessa människors möjlighet att ordna
för sin ålderdom, helst som dagens
situation knappast ser ut att ljusna. De
dagsaktuella svårigheterna — och såvitt
jag kan förstå regeringens bristande intresse
att lösa dem — gör sannerligen
inte situationen bättre. För dessa människor
skulle en ändrad ekonomisk politik
och större förståelse vara av största
värde. Många jordbrukare väntar på
möjligheterna till resultat- och förlustutjämning
vid sin beskattning. Frågan
är bara när denna ur rättvisesynpunkt
viktiga fråga kommer att lösas. Klarar
man den saken såsom vi i högerpartiet
så ofta föreslagit, fullföljer man med
verkligt allvar riksdagens beslut om
riktlinjerna för jordbrukspolitiken, och
genomför man även i övrigt de av högern
föreslagna åtgärderna, så skapas
för dessa grupper förutsättning att ordna
sin ålderdomsförsörjning.
Även om riksdagen nu beslutar om
tilläggspensionen kommer framtida generationer
ingalunda att bli bundna av
vårt beslut, överkompensationen och
överlastningen på nästa generation att
sörja för den nuvarande generationens
ålderdomsförsörjning, och detta i en
tid när utvecklingen gör alt det då blir
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
färre aktiva som skall försörja varje
åldring, gör inte saken bättre.
Vår uppfattning, att sedan grundskyddet
garanterats det må ankomma
på var och en enskilt eller kollektivt
att frivilligt ordna ytterligare ålderdomsskydd,
måste vara den riktiga vägen
och är den vi alltid hållit på. Herr
Hedlund gör nu visserligen gällande, att
vi skulle tagit ett steg närmare honom.
Att våra förslag nu kommit närmare
varandra, den saken är klar. Men orsaken
är helt enkelt den, att i centerpartiets
förslag nu viktiga delar fallit bort,
såsom den med skattemedel garanterade
värdebeständigheten upp till 3 000 kronor,
förslaget om statsbidrag till premierna
samt den till tvåans förslag hörande
miljardfonden i statens hand.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till de av herr Ewerlöf m. fl. framförda
reservationerna.
Herr ERICSSON i Kinna (s):
Herr talman! Det har sagts, att det
sätt varpå en nation tar hand om sina
gamla och deras försörjning speglar
landets allmänna kultur. Jag tror, att
detta är ett riktigt sätt att se på dessa
ting. Jag tror också, att om vi mäter med
sådana mått står vi oss här i landet
ganska bra.
Framför allt under de senaste tio åren
har våra folkpensionärer fått sin försörjning
avsevärt förbättrad. Att de fått
det bättre är ju rimligt och riktigt när
vårt folk i allmänhet haft glädjen att se
stora materiella framsteg. På riksdagens
bord ligger nu ett förslag om att förbättra
folkpensionsförmånerna. Vi planerar
denna förbättring för en tioårsperiod,
och vi har därvid räknat med
kostnader, som innebär en fördubbling
av de nuvarande. Vi är väl alla besjälade
av förhoppningen, att det skall bli
möjligt att genomföra detta program.
Men, ärade kammarledamöter, även
om vi förbättrar folkpensionerna på det
sättet, kommer dessa att framstå såsom
184 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
m.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
otillräckliga för de pensionärer, som
bara har sin folkpension att lita till.
Det blir jämförelser med andra grupper,
som har bättre pensionsförmåner,
som kommer att bli avgörande för hur
dessa folkpensionärer kommer att bedöma
sina egna förmåner. En synpunkt,
herr talman, som jag inte tror har framförts
i debatten, är att så länge vi har
ålderdomsförsörjningen ordnad på detta
sätt, kommer det att resas ständigt
nya krav på högre folkpensioner. Ingen
kan hindra det, och handen på hjärtat,
ärade kammarledamöter, vilka partier
kommer att ställa sig emot de kraven?
Kommer det inte ständigt att bli en strävan
att tillgodose folkpensionärernas
önskemål? Detta förhållande anser jag
vara det allra starkaste argumentet för
att nu söka ordna pensioneringen så,
att människor i allmänhet kan få börja
tjäna in en tilläggspension.
Det råder ju en klasskillnad i samhället
i avseende å pensionsförmåner i
allmänhet. Bland de många uttalandena
i folkpartiets motion i denna fråga
finns ett vari framhålles, att starka skäl
talar för att man bör ordna tilläggspensioneringen
så, att man därigenom avskaffar
de tydliga klassgränser, som
alltjämt finns kvar inom vårt samhälle.
Detta uttalande i folkpartiets motion
vill jag helt instämma i. Jag tror att
man ger en riktig beskrivning av vårt
nuvarande läge, om man säger att det
existerar en avsevärd skillnad och att
det inte går att upprätthålla denna skillnad
om vi skall få trivsel i samhället.
Regeringens förslag, som är tillstyrkt
av utskottets majoritet, syftar ju till rimliga
tilläggspensioner inom rimlig tid.
Regeringen vill därvid ge sådana grupper,
som inte har möjlighet att stå kvar
i produktionsprocessen under så lång
tid som föreslagits i propositionen, nämligen
30 år, full pension redan efter 20
år. Det har nu riktats mycken kritik mot
den överkompensation dessa grupper
därigenom får. För egen del kan jag
aldrig tillägna mig den uppfattningen,
att det är en stor orättvisa som därigenom
sker. Jag ser detta pensionssystem
som ett solidariskt system. Det fungerar
på samma sätt som det system vi nu har
för folkpensionerna. Det stora flertalet
folkpensionärer har inte betalt de pensioner
som de får nu, men ingen önskar
väl fördenskull att dessa pensioner
skall minskas och ingen påstår att
det fördenskull sker en stor orättvisa.
Framtida generationer, säger man,
kan inte belastas med dessa kostnader.
Jag tänker, herr talman, fatta mig mycket
kort i detta anförande, men det är
en synpunkt jag vill framhålla. Man talar
här inte alls om att man binder
framtida inkomster för människorna om
kammarens ledamöter röstar på höjda
folkpensioner, trots att det ju är där
man binder sig för de verkligt stora
framtida utgifterna. Jag rekommenderar
sidan 63 i utskottsutlåtandet till
livligt studium. Det man där illustrerar
visar tydligt vad det är fråga om rent
ekonomiskt. Åtskilliga talare från alla
de tre borgerliga partierna säger, att nu
måste vi verkligen först smälta denna
stora utgift innan vi kostar på oss någonting
mera. Man kan då ifrågasätta
om vederbörande talar mot bättre vetande.
De aktuella kostnaderna och de
som blir besvärliga för medborgaren i
allmänhet och för folkhushållet att bära
ligger nära i tiden, och det är utgifterna
för folkpensionen.
1970 har vi 4 miljarder kronor i utgifter
för folkpensionen. En åttondel
av den summan skulle utgå som tilläggspension.
Och mot 5 miljarder kronor i
folkpensionskostnader år 1980 uppgår
tilläggspensionen till 1,7 miljarder. Märk
väl, mina damer och herrar, människorna
skall ju avstå från inkomster för
att betala denna tilläggspension. Samtidigt
fungerar systemet så, att man skall
kunna spara till en fondbildning. Alla
de argument som går ut på att vi inte
har råd att besluta om detta med tillläggspensionen,
borde logiskt leda fram
till att man yrkar avslag även på för
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 185
bättringen av folkpensionen — om man
verkligen vill göra gällande att man bedömer
frågorna ur nationalekonomiska
synpunkter.
Det har framhållits av åtskilliga talare,
att denna pensionsfråga har forcerats
på ett orimligt sätt. Herr Ahlberg
framhöll detta alldeles speciellt i går
under sitt anförande. Det är ju känt för
kammarens ledamöter, att man har hållit
på att utreda denna fråga under 10—
15 års tid. Man kan nu säga, att människorna
otåligt väntar på att vi skall
komma fram till ett positivt resultat. Det
får vara nog med utredningar vid det
här laget. Jag förstår människorna som
är otåliga och som säger att nu måste
någonting hända.
Vad begär man? Man ställer mycket
rimliga krav. Man säger, att vi är beredda
att skapa ett system, som innebär
relativt låga tilläggspensioner för dem
som kommit upp i högre ålder. Vi vill
emellertid framför allt ha möjlighet att
bli likställda med andra grupper. Vi
vill ha samma rätt att tjäna in en tilläggspension
för att klara vår ålderdomsförsörjning.
Jag tycker, att det är
ett mycket rimligt krav.
Om det nu varit så, att man både
krävt tilläggspensioner och lika starkt
ökade löneförmåner, då hade saken varit
annorlunda. Vi har inte hört några
krav på det. Alla erkänner ju, att får
man fördelen av en tilläggspension, så
får man finna sig i att den aktuella lönen
blir något mindre.
Jag är benägen att instämma med socialministern
när han säger, att det
måste finnas andra intressen bakom.
Det är olika intressen, som här står
emot varandra. Men att påstå att frågan
liar forcerats, det tycker jag är överdrivet.
Riksdagen står nu inför att fatta
ett principbeslut. Det blir tillfälle att
diskutera detaljer längre fram. Det avgörande
nu är att vi får principen fastslagen.
.lag tror, att det är mycket rimligt
att säga att det är ett starkt rättvisekrav.
Om riksdagen nu säger, att vi
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i inte är beredda att ta den här reformen,
då måste dessa krav komma tillbaka
i oupphörligt till dess frågan blir löst på
ett rimligt sätt.
Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen,
att riksdagen nu skall fin;
na tiden vara inne att genomföra ett be
•
slut om den stora reform, som man hål
•
lit på att utreda under en period av
. 10—15 år.
1 Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
t Herr talman! När jag har följt den
t här debatten har jag i dag och kanske
i i ännu högre grad i går gjort den iakt3
tagelsen, att de socialdemokratiska talarna
använder huvudparten av sin tid
t till att tala om folkpartiförslaget, medan
de däremot har mycket litet tid
r över att syssla med sitt eget förslag,
i Det sägs ju, att varav hjärtat är fullt,
1 därav talar munnen, men jag hade nog
t inte tänkt mig, att socialdemokraternas
i hjärta var så överfullt av folkpartiförslaget,
att det inte kunde finnas något
rum för deras eget förslag,
r Det har dock sagts en hel del här under
debatten, som borde ha givit de
e socialdemokratiska talarna anledning
t att gå i svaromål och grundligt ta upp
de invändningar som har gjorts. Herr
a Ahlberg, herr Wedén, herr Gustafson i
r Göteborg, herr Ohlin m. fl. har framfört
å vägande invändningar mot regeringens
i- pensionsförslag.
Socialministern började ett av sina
''- många avsnitt i går med att säga, att
t han skulle börja bemöta den detaljkrit.
tik, som hade riktats mot regeringens
r förslag. Jag tänkte då att vi skulle få
n höra en saklig och grundlig vederläggi-
ning av den kritik, som hade riktats
a mot regeringsförslaget, så att man hör:t
de att det var en socialminister som talade.
Men vad gjorde socialministern?
t- Jo, han plockade ut en rad uttryck ur
i- folkpartireservationen, och sedan han
t- fått en bra bukett på det sättet, satte
i lian på etiketten okvädinsord, sade att
186 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
det var tydligt att folkpartiet inte ville 1
föra en saklig debatt och övergick se- <
dan till att tala om folkpartiförslaget ''
igen. 1
Jag är närmast smickrad över den 1
uppmärksamhet som folkpartiförslaget i
har väckt, men jag vill understryka, att i
om någon socialdemokratisk talare un- 1
der valrörelsen vill ha en paus i miss- £
tänkliggörandet av folkpartiförslaget, £
så finns det faktiskt en hel del att tala t
om även i regeringsförslaget. Det har 1
påvisats så många oklara punkter och
så många orimligheter, att det nog tar- s
vas förklaringar. t
En annan sak, som jag tycker vi kun- f
de slippa ifrån i den fortsatta pensions- s
debatten, är talet om att man övergivit s
ståndpunkter. Från en rad håll — till f
och med från centerpartihåll — har det s
under den hittillsvarande debatten frå- J
gats, vart linje 3 har tagit vägen. Jag r
tycker, att centerpartiet borde ha full f
sysselsättning med att söka Arla-linjen s
i sin egen reservation. e
Om man skickar ut en rad förslag till t
folkomröstning, kan det inte finnas nå- h
gon rimlig anledning efter omröstning- \
en att hålla sig precis till de förslagen t
utan att ta någon hänsyn till folkom- t
röstningens resultat. Det är väl inte hel- c
ler det man menar. Socialdemokraterna
har ju gjort en del ändringar i linje 1, r
och detta framställdes av socialminis- r
tern i går som ett värdefullt försök att s
uppnå en samförståndslösning, men när f
folkpartiet gör ändringar i sin stånd- f
punkt, framställer herr Sehlstedt det n
som kovändningar. Jag tycker nog att n
vi borde kunna slippa den debatten. t
Lika onödig är väl också debatten om h
att man har ändrat sig i utskottet. Om s
man under utskottsbehandlingen bara
skall skriva av motionerna, vad skall vi f
då ha utskottsbehandling till? Jag tyc- a
ker som sagt, att vi i fortsättningen bor- u
de kunna slippa talet om att man har p
ändrat ståndpunkt. n
På en punkt har socialdemokraterna o
på sätt och vis gått i svaromål mot kriti- d
ken av regeringsförslaget, nämligen när
det gäller rättsskyddet. Vi hävdar på
vårt håll, att den pension som här utlovas
bygger på förutsättningen, att de
kommande generationerna är villiga att
infria de löften som nu ges. Härpå svarar
socialdemokraterna genom att hänvisa
till folkpensionen. De menar, att
erfarenheterna av folkpensionen visar,
att varje ändring har varit en förbättring,
och frågar, varför det skulle behöva
bli på annat sätt i det här fallet.
Här har tidigare under debatten påvisats,
att folkpensionen utgör en grundtrygghet
som vi alla är eniga om. Folkpensionen
har inte de oformligheter
som regeringsförslaget om tilläggspensionen
är behäftat med, och det är därför
helt naturligt att det inte har uppstått
någon opinion mot folkpensionen.
Till detta vill jag lägga, att folkpensionens
nivå ju har varit så låg, att det är
fullkomligt otänkbart att det skulle uppstå
en opinion för en sänkning. Det är
emellertid klart, att om vi får en sådan
pensionsnivå, att många redan när
beslutet fattas är tveksamma om huruvida
fördelningen exempelvis mellan
barnfamiljer och åldringar är den riktiga,
är risken stor att det så småningom
uppstår en opinion för en ändring.
Nu menar tydligen socialdemokraterna,
att det förslag, som de vill att Sveriges
riksdag skall anta, inte skall ändras. Vi
skulle alltså, om socialdemokraterna nu
får som de vill, vara färdiga att avgöra
fördelningen mellan de aktiva grupperna
och åldringarna inte bara för de
närmaste decennierna utan för all framtid.
Jag tycker nog att man borde behandla
ett sådant förslag med åtskilligt
större allvar än man nu gör.
Det är riktigt, att det här förslaget har
föregåtts av långa och många utredningar,
men vi har inte haft någon grundlig
undersökning om vad som är en riktig
pensionsnivå. Vad är den riktiga avvägningen
mellan exempelvis barnfamiljer
och åldringar? Det vet vi inte. Och ändå
menar man på fullt allvar, att vi för
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 187
all framtid skall besluta om den fördelningen.
Det lär vara modigt att ta
ansvar, men jag tycker, att det här verkar
mera övermod än mod. Statsministern
ställde i går en garanti för sina
egna barn, och det var nog en smula
förmätet bara det, men här gäller det
inte bara vad barnen utan även vad
barnbarnen kan komma att ha för mening
om de beslut, som skulle komma
att fattas nu.
Jag tycker, att om man verkligen på
allvar menar att det tilläggspensionssystem
som nu skall genomföras inte skall
ändras, så borde man vara litet mer angelägen
om att bortarbeta de oformligheter,
vilka obestridligen finns i systemet;
det förefaller nu som om man
vore mest angelägen om att bortförklara
dem.
Ett av de mest underliga inslagen i
kritiken mot folkpartiförslaget har varit,
att förslaget inte garanterar precis
60 procent av de 15 bästa årens inkomst.
Jag har i min okunnighet föreställt
mig, att det viktigaste med ett
pensionssystem är att det ger en verkligt
godtagbar trygghet för människorna
på ålderdomen, men när jag har studerat
främst den socialdemokratiska
pressen under den senaste veckan, har
jag snarast fått den uppfattningen, att
ett pensionssystem är värdelöst, såvida
det inte kan garantera exakt en viss
procentsats av de 15 bästa årens inkomst.
Herr Ahlberg har tidigare belyst beräkningssättet
med de 15 bästa åren.
Jag kan helt instämma i hans resonemang.
Jag skulle dock vilja säga, att
om man skall ha ett fördelningssystem,
kan man naturligtvis som beräkningsgrund
använda genomsnittet under de
15 bästa åren, men det är ingalunda någon
naturens ordning utan det finns
många andra sätt att beräkna pensionen
som är lika bra.
När man påstår att ett beräkningssätt,
som innebär att pensionen grundas på
de 15 bästa åren, ger klarhet för män
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
niskorna vad de får i pension, vill jag
opponera mig. Enligt regeringsförslaget
är det i själva verket omöjligt att räkna
ut vad man får. Man vet inte vad man
får i kronor räknat —• det går inte att
räkna ut — man vet inte vilken pension
man får i förhållande till slutlönen
— det går inte heller att räkna ut —
och framför allt vet man inte alls hur
stor pension man får i förhållande till
inbetalda avgifter, vilket ändå kan räknas
ut i folkpartiets förslag. Sanningen
är väl, att det i såväl folkpartiförslaget
som regeringsförslaget ligger en viss
ovisshet om precis hur stor pensionen
blir, men i bägge förslagen finns, såvitt
jag förstår — bortsett ifrån alla olikheter
— visshet om att man får en tillräcklig
ålderstrygghet. Och det tycker jag
är huvudsaken.
Pensionsavgifterna har i folkpartiförslaget
som tidigare har påvisats beräknats
så, att man med 40 års intjänandetid
och 1,5 procents reallönestegring
per år skall ha en pension på 60 procent.
I en artikel i Morgon-Tidningen
av Richard Sterner påvisas, att om reallönestegringen
inte blir 1,5 procent utan
3 procent, blir pensionen enligt vårt
förslag inte 60 procent utan 52—53 procent.
Men då har Richard Sterner tydligen
räknat med att vi inte skall göra
någon förändring i folkpensionen. Men
vad innebär nu 3 procents reallönestegring
under 40 år? Såvitt jag i hastigheten
kan förstå innebär det ungefär,
att en industriarbetarlön genomsnittligt
skulle komma att överstiga 30 000
kronor i dagens penningvärde. Då skulle
jag vilja ställa den frågan: Är det troligt
att om vi i framtiden kommer att få
en industriarbetarlön på omkring 30 000
kronor, folkpensionen fortfarande kommer
att vara endast 3 600 kronor?
Är det meningen, så har vi ju övergivit
tanken att folkpensionen skall utgöra
ett grundskydd, som är någorlunda
tillfredsställande. Och om man utgår
ifrån att folkpensionärerna skall erhålla
sin andel av standardstegringen —
188 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vilket jag föreställer mig att alla gör — i
så är de uppgjorda beräkningarna inte t
mycket värda. i
Ingen förmenar socialdemokraterna
rätten att räkna ut vad folkpartiets pen- i
sionsförslag kan innebära i fråga om r
pensionsförmåner, men jag tycker att t
man då skall utgå ifrån förutsättningar, i
som har någon grad av trolighet över 1
sig. i
Sedan har det sagts — och naturligtvis c
med all rätt — att om en enskild män- r
niska har en inkomst, som inte är full- f
ständigt jämn, och reallönestegringen s
därför inte blir en och en halv procent 1
om året, så blir pensionsprocenten en- r
ligt folkpartiförslaget inte 60 procent av r
inkomsten under de 15 bästa åren. Detta f
är riktigt. Vi kan t. ex. tänka oss en i
arbetare med snabbt stigande lönekurva, c
t. ex. en ackordsarbetare. Han uppnår £
ganska snart en god inkomst, men se- r
dan har han en ganska flack lönekurva. s
Denne arbetare, som t. ex. kan vara c
ackordsavlönad inom byggnadskrav t
schen, får enligt folkpartiets förslag en 1
något större pension än som motsvarar s
60 procent av genomsnittet under de 15 a
bästa åren. Om vi däremot tar en person f
med motsatt lönekurva, t. ex. en akade- I
miker, så får han en pension, som är nå- £
got mindre än 60 procent av genomsnit- a
tet under de 15 bästa åren. Trots allt t
betyder detta att byggnadsarbetaren faktiskt
får subventionera akademikerns f
pension. 1
Herr Sehlstedt undrade, om vi verkli- s
gen ville påstå att socialdemokrater- r
nas pensionsförslag var arbetarfient- 1
ligt. Ja, herr Sehlstedt använder så kraf- t
tiga ord som inte passar mig särskilt f
bra, eftersom jag gärna vill uttrycka (
mig litet mera dämpat. Men jag skulle £
vilja säga att regeringens pensionssv- g
stem är uppbyggt så, att det missgynnar 1
människor som snabbt kommer upp i t
en god inkomst men har en flack löne- a
kurva och gynnar dem, som har en mot- 1
satt löneutveckling. Och detta innebär £
att systemet i regel missgynnar arbetar- r
na. Om herr Sehlstedt inte tycker om
det påpekandet, så står det honom fritt
att bevisa att det är oriktigt.
Nu har man emellertid i utskottets
utlåtande kommit med en invändning
mot detta resonemang liksom mot kritiken
beträffande överkompensationen
under övergångstiden. Man har där rekommenderat
att vi skall frigöra oss
ifrån premiereservtänkandet. Det är
onekligen en ganska dyrbar formulering,
tv den innebär ju att vi skulle
frigöra oss från tanken att en pension
skall betalas med vad den kostar. Det
betyder med andra ord, att om byggnadsarbetarna
så småningom blir missnöjda
med att behöva betala en för dyr
pension i förhållande till andra grupper
med annan lönekurva, så får socialdemokraterna
försöka övertyga dem om
att de är offer för ett omodernt premiereservtänkande.
Den uppgiften blir kanske
inte så lätt. Och ännu svårare lär
den bli, när det gäller företagare, eftersom
de har en ännu mer påtaglig
känsla av att de själva betalar sina pensionspremier.
Jag tror att det kommer
att behövas stor pedagogisk skicklighet
för att få företagare med flack lönekurva
att tro, att den känsla de har av
att betala en dyr pension beror på att de
är fångna i ett förlegat premiereservtänkande.
Vidare har det gjorts gällande att
folkpartiets förslag skulle vara inkonsekvent,
därför att vi beträffande sjukförsäkringen
gick in för en inkomstgradering
av sjukpenningen utan någon som
helst valfrihet, medan vi beträffande
tilläggspensioneringen vill ha valfrihet
för människorna, att ordna den som
de själva önskar. Man menar tydligen,
att vi skulle gjort på samma sätt när det
gällde sjukförsäkringen. Vi kunde naturligtvis
ha sagt, att vi ville ha en grundtrygghet
vid sjukdom, som var lika för
alla och därefter en betydande valfrihet
när det gäller påbyggnaden av
grundsjukpenningen. Det är klart att
man kunde ha gjort på så sätt, men i
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 189
så fall hade det inte räckt med en
grundsjukpenning på tre kronor per
dag, ty den ger ju inte samma trygghet
vid sjukdom som den förbättrade folkpensionen
kommer att ge på ålderdomen.
Då hade det snarare blivit fråga
om en sjukpenning på 12—15 kronor.
Om vi hade haft en sådan sjukpenning,
hade vi kunnat säga som vi nu gör beträffande
pensioneringen, nämligen att
nu har vi en så hygglig grundtrygghet
för människor vid sjukdom, att de bör
ha möjlighet att själva avgöra hur de
vill ha det med påbyggnaden. Men då
hade vi också fått räkna med en mycket
stor risk för missbruk. Om vi hade
genomfört en enhetlig sjukpenning på
denna högre nivå för alla människor,
så hade riskerna för missbruk som sagt
varit mycket stora; den saken går inte
att förneka.
Skillnaden mellan sjukförsäkring och
tilläggspension är ju att man med viss
utsikt till framgång kan simulera att
man är sjuk, men man kan inte simulera
att man är 67 år. Därför kan man
bygga upp en pensionsförsäkring på ett
annat sätt än en sjukförsäkring.
Såväl under riksdagsdebatten som i
pensionsutskottet har från socialdemokratiskt
håll intagits en mycket avvisande
hållning emot den valfrihet, som vi
har velat ha i ett blivande pensionssystem.
Herr Sehlstedt, som har en särskild
flykt över sina formuleringar, sade
i går, att vi vill att folk skall traska
ut och in som i ett väntrum. Man har
menat att denna valfrihet är inte endast
obehövlig utan även skadlig. Det finns,
säger man, människor som inte är ansvarskännande
och som därför kan
tänkas vilja ta ut hela löneökningen
kontant i stället för att låta en del gå
till pensioner. För deras skull menar
man alltså att alla övriga skall förvägras
all valfrihet när det gäller pensionens
utformning. Socialdemokraterna
och vi har alltså här kommit till direkt
motsatta uppfattningar. Det ligger väl
nära till hands att tro att detta beror
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
på en grundläggande skillnad mellan
en socialistisk och en liberal samhällsuppfattning.
Vi vill inte ge oss sken
av att veta precis hur människorna vill
ha det ordnat. Vi är inte som herr
Bengtsson i Varberg så bestämt på det
klara med hur snickare Johansson vill
ha sin pension. Det kan ju hända att
snickare Johansson vill sluta vid 65 år
och är villig att ta en något lägre pension
i stället. Vi tycker inte att han skall
förvägras detta. För oss är rätten för
människorna att så långt som möjligt
själva avgöra, hur de vill ordna det för
sig, så värdefull att vi till och med är
villiga att ta vissa risker för att den
rätten skall bevaras. Det är väl där den
stora skillnaden ligger.
Det har från centerpartiets sida sagts,
att folkpartiförslaget och regeringsförslaget
är samma sak. Jag har läst det i
flera av centerpartiets tidningar. Herr
Hansson i Skegrie sade ungefär samma
sak men med något försiktigare formulering.
Jag ämnar inte försöka övertyga
herr Hansson i Skegrie om hur stora
olikheter det är mellan folkpartiförslaget
och regeringsförslaget. Om inte socialministern
Torsten Nilsson och herr
Senander i Göteborg och andra talare
för regeringsförslaget har kunnat övertyga
honom om det, lär det väl vara
omöjligt.
Under den valrörelse, som vi nu har
stora utsikter att få, kommer det alltså
att bli en propaganda, som måste te
sig rätt underlig för människorna. De
mera försiktiga socialdemokraterna
kommer väl att säga, att folkpartiförslaget
inte är någon lösning alls; det erbjuder
inte annat än det som redan är
möjligt. De mera hurtfriska kommer
däremot att säga, att folkpartiförslaget
innehåller fantasifoster och svindel eller
något dylikt. Samtidigt kommer centerpartisterna
med all möjlig energi att
försöka övertyga folk om att regeringsförslaget
och folkpartiförslaget egentligen
är samma sak.
För min del ämnar jag inte göra an -
190 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
m.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
nät än önska båda sidorna lycka till.
Jag tror att det svenska folket kommer
att lyssna ganska förstrött till alla överdrifterna
från båda hållen. För mig är
det mycket viktigt att vi tilltror oss
möjlighet att avlägsna de orättvisor,
som består i att en del människor har
en hygglig ålderdomstrygghet, medan
andra inte har det. Jag betraktar detta
som en mycket viktig sak, och därför
är det ändå beklagligt, att debatten i
denna fråga föres på det sätt som nu
sker.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
nämnde att den pensionsnivå,
som nu finnes i regeringsförslaget, inte
kan ändras. Han säger att pensionsnivån
i vårt förslag skall få gälla för all
framtid. Var har herr Gustafsson fått
denna uppfattning? Står den skriven i
pensionsberedningens betänkande, finns
den skriven i regeringspropositionen
eller står den någonstans i utskottsmajoritetens
utlåtande? Nej, något sådant
påstående kan han inte finna någonstans.
I stället har vi kanske den uppfattningen
att om ett antal år, t. ex.
1990, kan den då aktiva befolkningen
komma att anse, att en total pensionsnivå
på 65 procent av den inkomst man
haft under sina 15 bästa inkomstår är
för liten och att den i stället bör höjas
till 68—70 procent eller kanske ännu
högre.
Vi tror nämligen inte att kommande
generationer skall sänka pensionsnivån.
Det är från den utgångspunkten jag
ställer mig tvivlande till det resonemang,
som fördes i går, att kommande
generationer skulle ändra på hela detta
beslut.
De flesta som kommer att vara yrkesverksamma
om 30—40 år har ju intjänat
en inte oväsentlig pensionsrätt genom
detta system, och det är knappast
troligt att de i den lagstiftande försam
-
lingen skulle vilja ha förtroendemän,
som kommer att avhända dem denna
pensionsrätt.
För egen del är jag relativt ny i denna
kammare. Men jag skulle vilja ställa
en fråga till de äldre: Har det någon
gång stiftats en lag med retroaktiv verkan
inom socialförsäkringens område,
som upphävt de förmåner, som någon
en gång i tiden har intjänat? Att en lag
kan upphävas från och med en framtida
tidpunkt är ju självfallet, men har det
någon gång förekommit ett upphävande
med retroaktiv verkan?
Herr Gustafsson i Skellefteå var också
inne på att en industriarbetare enligt
folkpartiförslaget erhåller mer än 60
procent i pension om han har en flack
lönekurva. Men förhåller det sig verkligen
så, som herr Gustafsson och folkpartisterna
i övrigt tror, att industriarbetarna
har en reallöneutveckling med
en så låg procent som 1,5? Så har under
inga förhållanden varit fallet under
de senaste 15 åren.
Herr Gustafsson säger att det socialdemokratiska
förslaget skulle missgynna
ackordsarbetarna. Det förhåller sig
tvärtom så, att ju mer en ackordsarbetare
ökar sina prestationer, desto större
pension kommer han att erhålla och
desto större produktion tillföres samhället.
Om folkpartiets förslag skulle
genomföras har han ett intresse av att
inte öka sina inkomster alltför mycket,
tv då får han en lägre pension,
och följden blir att produktionen i samhället
blir lägre.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Jag uttryckte mig kanske
litet otydligt, när jag sade att pensionsnivån
inte kan ändras. Jag kan gå
med på att den kan höjas utan att något
inträffar. Opinionen på 1980- och
1990-talen, som det här talats om, kan
emellertid också komma fram till att
den nivå som socialdemokraterna vill
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 191
att vi nu beslutar är för hög och innebär
en felaktig fördelning mellan exempelvis
barnfamiljerna och åldringarna.
Det är inte alldeles uteslutet att en
framtida opinion kan komma till det
resultatet. Om ni erkänner att denna
möjlighet föreligger d. v. s. att pensionssystemet
kan ändras i den riktningen
har ni samtidigt medgivit att
vi har rätt i vårt påstående, att rättsgarantien
i ert förslag helt beror på
kommande generationers uppfattning
om hur pensionen skall utformas. Jag
vill framhålla att denna rättsgaranti
inte är lika stor som om försäkringstagarna
äger en fond, som inte kan
förändras.
I fråga om ackordsarbetarna sade jag
i mitt tidigare anförande, att om de
snabbt kommer upp till en hög inkomst
— det gör ju arbetarna i allmänhet —
och sedan har en rätt flack lönekurva,
får de enligt regeringsförslaget en i förhållande
till de inbetalade avgifterna
för låg pension, medan de enligt folkpartiförslaget
får en pension, motsvarande
vad som inbetalats. De som har
en motsatt lönekurva får enligt regeringsförslaget
en för hög pension, och
det kan inte göras gällande att de betalar
den själva. Kostnaderna bestrides
av dem, som har en lönekurva av det
andra slaget och får för låga pensioner
i förhållande till sina avgifter. Det är
denna oformlighet jag vänt mig mot.
Om ni menar att denna uppfattning är
oriktig, så är det, som jag tidigare sade,
bara att påvisa det.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:
Herr talman! Inom det socialdemokratiska
partiet tror vi inte att kommande
generationer kommer att vilja
sänka pensionsnivån, herr Gustafsson.
Däremot kan vi väl tänka oss att de
kommer att höja den och därmed skaffa
ett ännu bättre skydd både för sin
egen ålderdom och för barnfamiljerna,
så att barnen är skyddade om familjc
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
försörjaren skulle avlida under sin yrkesverksamma
tid.
Regeringsförslaget torde inte komma
i att innebära någon orättvisa för vare
t sig den som har en flack lönekurva eller
i den som har en lönekurva av annan art.
Alla kommer enligt regeringsförslaget
att i pension erhålla 60 procent av sin
t inkomst över ett basbelopp på 4 000
kronor,
i
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
I kort genmäle:
Herr talman! I motsats till herr Kristenson
i Göteborg gör jag inte anspråk
på att veta vad människorna på 1980-, och 1990-talen har för uppfattning om
| pensionerna, och därför tycker jag att
det nu bör ordnas en tilläggspensionsförsäkring
som gör det möjligt för dem
att höja eller sänka pensionsnivån som
de själva finner lämpligt.
Jag vill vidare framhålla att herr
Kristensons antydan, att man genom en
höjning av pensionsnivån också skall
vinna en ökad trygghet för barnfamiljerna,
väl är orimlig. Vi har ju ett visst
t konsumtionsutrymme i detta land, och
om vi bereder en grupp tillfälle till högre
konsumtion kan inte konsumtionen
därigenom ökas även för andra grupper.
Herr HECKSCHER (h):
Herr talman! Jag förmodar att åtskilliga
av dem som följer denna diskussion
’ frågar sig vad det kan bero på att det
kommer så många och utförliga yttranden
i en debatt, där — som herr Dicki
son sade tidigare i dag — säkerligen
inte en röst ändras med anledning av
inläggen i debatten. I själva verket är
det kanske på det sättet att det är just
i därför att debatten gäller en stor fråga,
där man redan tagit ståndpunkt, som så
; många av oss känner ett behov att klargöra
våra skäl för den ståndpunkt vi
i intagit. Det kan vara tjatigt och tråkigt
, för många av dem som lyssnar, men det
är nog en allmän iakttagelse att det
192 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ofta utvecklar sig på det sättet. Dess- 1
utom tror jag att många i likhet med 1
herr Dickson just känner behov av att 1
förklara sin ståndpunkt, därför att det I
här blivit en skarp partimotsättning i 1
en socialpolitisk fråga, någonting som t
under de sista 20 åren inträffat mycket f
sällan. Ända till för något år sedan c
har vi här i landet haft en socialpolitik
över partierna med en socialdemokra- (
tisk regering, och man har då alla skäl 1
att fråga sig, varför vi inte längre kan i
ha en sådan socialpolitik över parti- f
erna. i
Både statsministern och socialministern
talade i går en hel del om den i
historiska bakgrunden, och som en röd j
tråd genom det hela gick naturligtvis.den t
svenska socialdemokratiens utveckling s
från att kräva socialrevolution till att t
kräva socialpolitik. Det var socialdemo- i
kratiska ledare som Branting, Per Al- j
bin Hansson och Gustav Möller — alla
nämndes under gårdagens diskussion — ]
som därvidlag gick i spetsen. Men jag i
tror att den nuvarande generationen t
svenska socialdemokrater med några få s
undantag vuxit upp i föreställningen att 1
socialpolitiken är partiets huvudinsats, r
att det socialdemokratiska partiet fram- t
för allt är ett socialpolitiskt parti. Jag e
tror att man måste respektera denna f
inställning på socialdemokratiskt håll. r
Den är buren av en äkta social känsla; >
inte minst känslan för de gamla bär i
inom socialdemokratien länge varit r
mycket stark. Man måste särskilt där- r
för respektera att den s. k. tredje gene- ]
rationen, herrar Erlander och Torsten É
Nilsson, önskar få fästa även sina namn c
vid en stor pensionsreform och att även j
de vill kunna säga att de varit med om s
att ta ytterligare steg framåt på denna s
väg. t
Man måste alltså respektera detta sam- r
tidigt som man inte kan undgå att ha 1
ögonen öppna för de taktiska biavsikter 1
som framskymtar. När man i går lyss- c
nade på en del av de socialdemokra- li
tiska anförandena hade man kanske s
litet svårt att komma ihåg den sociala
känslan just därför att den i så hög grad
bars fram på en presenterbricka; man
hade kanske en känsla av att de taktiska
biavsikterna var mer än vanligt framträdande.
Jag tror emellertid att det
finns en äkta social känsla där bakom,
och den måste vi alla respektera.
Men den stora frågan är i vad mån
denna sociala känsla över huvud taget
bör anknytas till det problem om vilket
vi i dag är oense. Vad är målsättningen
för den svenska socialpolitiken, särskilt
när det gäller de gamla?
Därvidlag har jag som ett uttryck för
respekt för socialdemokratiens insatser
på det området sökt mig tillbaka till uttalanden
av de förra generationernas
socialdemokrater. Vad var det Branting
och Gustav Möller sade i anslutning
till 1913 års respektive 1935 års
pensionsreformer? Statsrådet Nilsson
var i går- inne på Brantings tveksamhet
1913 — jag hade emellertid litet svårt
att följa med i det avsnittet av statsrådets
anförande. Vad Branting med så
stor kraft talade för 1913 var, som han
kallade det, en folkförsäkring till skillnad
från kravet att i stället ha en löntagarförsäkring,
som framfördes av
andra ledamöter i riksdagen. Jag kanske
får citera ett par ord ur Brantings anförande
1913: »Även av den ändring, som
vårt socialdemokratiska partiprogram
undergått, kan man se, huru folkförsäkringstanken
vinner terräng. Detta stannade
i början vid att framhålla samhällets
plikt att visa human omsorg om
arbetarna på ålderdomen, men har sedan
utvecklats till det kravet, att samhället
skall med samma humana omsorg
skydda alla genom folkförsäkring. Man
ser, huru det vidgar sig även ur arbetarnas
egen synvinkel. Det är icke längre
bara fråga om arbetarna, utan om
hela befolkningen, alla fattiga och nödlidande,
alla dessa böra bli föremål för
den humana omsorgen. Och den starka
kraft, som skall bära upp detta, och
som skall tillämpa dessa nya regler, det
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 193
är samhället självt genom lagstiftning
och beskattning.»
I samma anförande fortsatte sedan
Branting att lämna statistiska uppgifter
om antalet män över 70 år inom olika
yrkesgrupper, som inte kunde klara
sig utan fattigvård. Han talade till slut
om »vården av de utslitna» som en
uppgift för socialförsäkringen.
Går man 22 år längre fram, finner
man att Gustav Möller år 1935 i en
broschyr, som han utgav, kort och gott
konstaterade: »Målet är: befria de gamla
från fattigvården.» Den målsättningen
har vi här i Sverige allmänt kommit att
acceptera, och den accepterar vi också
i dagens läge. Den höjning av folkpensionerna,
som vi är överens om, innebär
att vi fortsättningsvis vill befria de
gamla från behovet att söka sitt uppehälle
genom socialhjälp. Man kan alltså
tala om 1913, 1935, 1946 och 1958
års folkpensionsreformer som vi varit
överens om.
Vad det nu gäller är inte 1958 års
folkpensionsreform. Här gäller det en
annan fråga. Nu har man återigen kommit
tillbaka till tanken på den löntagarförsäkring,
som först framfördes i diskussionen
år 1898 och som sedermera
avvisades även av Branting och av socialdemokraterna
över huvud taget.
När man då skall försöka begagna
ett resonemang av den typ som man
hade åren 1913 och 1935, måste man
också komma ihåg att dagens samhälle
inte ser ut på samma sätt som samhället
gjorde för 23 år sedan. Från 1935
till 1955 bär reallönen för industriarbetarna
stigit med ungefär 77 procent,
och den har därefter gått upp ytterligare.
Från den senaste folkpensionsreformen
år 1946 och fram till 1955 har
reallönen stigit med ungefär 50 procent.
Det är inte långt ifrån att industriarbetarnas
reallön i dag är den
dubbla mot vad den var när 1935 års
folkpensionsreform aktualiserades. Jag
understryker att jag här talar om real
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
lönen; i pengar räknat har lönen naturligtvis
ökat oerhört mycket mera.
Konsekvensen av detta har blivit att
det i vårt samhälle inte längre finns
några stora grupper, som är tvungna att
falla tillbaka på fattigvårdens eller, som
det numera heter, socialhjälpens stöd.
Vi har kommit därhän att vi nu är mycket
nära förverkligandet av den tanke
på fattigdomens avskaffande som man
så ivrigt diskuterade just under de år
som man var i färd med att genomföra
1935 års pensionsreform. Den sociala
känslan får i våra dagar inte saknas,
men den måste knytas till andra problem
än vad fallet var 1935. Den måste
knytas till mindre, svårt ställda undantagsgrupper,
som inte har förmåga och
möjlighet att hävda sig i folkhemmet.
När det gäller dessa grupper har man
all rätt att ställa de sociala hänsynen i
främsta rummet. När det gäller dessa
undantagsgrupper, som i det moderna
samhället inte kan göra sig gällande,
har man all rätt att säga att vi måste
göra allt som göras kan för att finna
ekonomiska möjligheter att förbättra
deras ställning.
Men när det gäller de stora medborgargrupperna,
som numera är fria från
det hotande trycket av att falla samhället
till last, är det i första hand de
ekonomiska förutsättningarna som man
har anledning att diskutera. Får jag
igen citera Branting! Han talade, också
1913, om att fattigdomens avskaffande
beror av förändringar och förskjutningar
inom det produktiva arbetets avkastning.
Sådana förändringar och förskjutningar
har ägt rum sedan 1913.
Det har skett en stor produktionsutveckling,
och den produktionsutvecklingen
har i växande grad kommit alla
samhällsgrupper till godo, inte minst
de ekonomiskt illa ställda.
Men det är fortfarande liksom det var
1913: det är produktionen som betalar.
Och den fråga man står inför är: Hur
skall produktionens avkastning fördelas
på olika ändamål?
13 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
194 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Jag tror, herr talman, att det är här
som det i grund och botten finns en
principiell motsättning. Jag var en gång
med i en kommitté, som sysslade med
frågor om arbetskraft, och en person,
som skall vara onämnd men som arbetade
för den kommittén, skrev en promemoria
där han sade att man skulle
undersöka, hur mycket arbetskraft det
allmänna behövde och hur mycket som
sedan kunde bli över till de enskilda företagen.
Det är enligt mitt sätt att se
en typisk socialistisk inställning. Man
frågar sig i första hand, hur mycket
vi vill ta till de gemensamma ändamålen,
och sedan får man se, vad som kan
bli över för de enskilda. Och detta gäller
alltså inte bara om arbetskraften
utan också om produktionens avkastning
över huvud taget.
För oss som inte är socialister men
intresserade av socialpolitik, för oss
skall det i princip vara den enskilde
som förfogar över sin inkomst och sin
egendom. Av denna sin inkomst och
denna sin egendom kan han av samhället
med rätta åläggas att avstå en viss
del, för det första vad som behövs för
gemensamma ändamål, t. ex. grundinvesteringar
—• för kommunikationer
och kraftverk och vad det må vara —
och för försvaret, för det andra vad
som behövs för att tillförsäkra alla medborgare
en nödvändig minimistandard
i den mån man inte kan vara säker på
att de själva är i stånd eller villiga att
av egen kraft skaffa sig en sådan minimistandard.
Detta att garantera en minimistandard
framstår för oss som socialpolitikens
syfte, och alldeles särskilt
gäller detta när det är fråga om de
gamla.
Så långt har man rätt att använda
tvång. Denna minimistandard är vi
överens om ungefär var den skall ligga,
och den kan säkras inom folkpensionens
ram. Det har fällts en hel del uttalanden,
inte i denna kammare och i
denna debatt men i andra sammanhang,
som andats bekymmer och tvekan över
den stora höjningen av folkpensionerna.
Man har frågat sig: Kan Sveriges
ekonomi bära denna höjning av folkpensionerna
och är det försvarligt att
höja folkpensionerna i ett läge, säger
man till oss inom högern, då åtminstone
högern anser det nödvändigt att av
ekonomiska skäl avstå från önskvärda
stödåtgärder, exempelvis för barnfamiljerna?
Kan man i det läget stå till svars
med att lyfta upp folkpensionerna så
mycket?
Herr Ericsson i Kinna var i viss mån
inne på samma tankegång då han sade,
att för honom var det starkaste skälet
för denna reform, att om reformen inte
genomfördes, skulle man ständigt få
nya krav på höjda folkpensioner. För
att komma ifrån detta, menar herr
Ericsson i Kinna, måste man finna en
annan form för att lösa pensionsfrågan.
Han avvisar inte folkpensionerna utan
framhåller att vi är överens om dem
men säger, att nu är det stopp —■ det
vore farligt om vi skulle gå vidare med
ytterligare krav på höjningar av folkpensionerna.
Det är klart att ett resonemang av
det slaget -— både det som herr Ericsson
i Kinna för och det som förts utanför
detta hus •—• finns det i och för sig
skäl att överväga. Men jag har för min
del kommit till den bestämda slutsatsen
att man inte får hysa någon tvekan
när det gäller höjningen av folkpensionerna,
därför att vad vi här i enighet
stannat för beträffande folkpensionerna
är det minimum, som vi i dagens läge
anser att samhället under inga förhållanden
kan komma ifrån att garantera.
På det ena eller det andra sättet måste
vi tillförsäkra de gamla en inkomst, som
ligger på denna nivå. Det vill inte säga
att vi anser att det skulle vara galet eller
orättvist att man i ett helt annat ekonomiskt
läge nöjde sig med att tillförsäkra
de gamla en mindre folkpension, men
i förhållande till den levnadsstandard
vi för närvarande har är detta den nivå,
som vi finner vara ofrånkomlig. Under
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 195
sådana förhållanden måste man väl också,
herr Ericsson i Kinna, fråga sig om
det inte kan vara påkallat att i en framtid,
under andra ekonomiska förhållanden,
garantera de gamla en folkpension,
som står i förhållande till vad som då
är en rimlig ekonomisk nivå.
Tilläggspensionen — den om vilken
vi är oense —- går utöver detta minimum.
Här är det inte fråga om att tillförsäkra
medborgarna det minimum,
under vilket man ur sociala synpunkter
anser att ingen kan existera, utan här är
det fråga om att ge dem vad som — hur
man än må uttrycka saken — ändå
måste anses vara en uppskjuten lön. Jag
finner alltså att hela den typ av argument,
som anfördes 1913 och 1935, väl
har sin tillämpning på den höjning av
folkpensionen, som vi är överens om,
men inte i diskussionen om tilläggspensionerna.
Och det finns ytterligare ett skäl till
att vi kanske bör vara en smula försiktiga
med åberopandet av känslomässiga
argument i denna fråga just nu. 1913
och 1935 var det fråga om att säkra försörjningen
för en generation, som var
på väg att träda ut ur arbetslivet efter
att under hela sitt liv eller åtminstone
under större delen därav ha levat under
knapphetens kalla stjärna och fått
ut bara en mycket liten del av produktionsökningen.
Nu är det vår egen
stora maktägande generation som säkrar
sin egen ålderdom, människor som
under större delen av sitt liv -— låt oss
ändå erkänna det — i jämförelse med
tidigare generationer haft det ganska
hyggligt. Vår generation har inte haft
det tillnärmelsevis så svårt som dess
föregångare och vi har tagit ut en förhållandevis
mycket stor del av vårt arbetsresultat
i stigande löner. Under sådana
förhållanden kan det finnas alldeles
särskilda skäl att tillämpa en viss
återhållsamhet. Det kan resas krav på
att vi skall tänka oss in i det ändrade
läge som råder i ett samhälle, där inkomsterna
ändå är ganska ordentligt ut
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
jämnade i jämförelse med tidigare förhållanden.
Det har varit rätt mycken diskussion
på senaste tiden om vad nästa generai
tion kan kräva av oss, och där bakom
ligger naturligtvis också en enligt min
mening befogad ängslan att det kan
uppstå nedbrytande generationsmotsättningar.
Herr Bengtsson i Varberg säger att
• detta är inte farligt: solidariteten mellan
generationerna är stor. Vi sätter
bättre verktyg i händerna på våra barn
än dem vi själva tog emot, och våra
barn vet dessutom att också de är garanterade
en god pension. Herr Kristenson
i Göteborg säger med en trosvisshet,
som jag måste betrakta som imponerande,
att han med full säkerhet vet att en
kommande generation aldrig skall acceptera
mindre pensioner än dem vi nu
beslutar. Snarare blir det fråga om en
ökning av dem — det föreföll nästan
som om herr Kristenson tog för givet
att det skulle bli fråga om en sådan
ökning. Liksom herr Gustafsson i Skellefteå
vet inte jag vad nästa generation
kommer att tycka, och jag är inte säker
på att herr Kristenson i Göteborg och
herr Bengtsson i Varberg vet det heller.
Vår generation längtade framför allt
efter trygghet. Det var under arbetslöshetsåren,
under den tid då fattigvården
låg i bakgrunden som alla tänkte:
Så skönt det skulle vara att få känna
sig trygg! Men, herr talman, detta beror
till stor del på att man alltid längtar
efter det som man inte har. Vår generation
saknade tidigare den ekonomiska
tryggheten och längtade efter den. I vår
generation trängde ett pensionstänkande
igenom, som är ovanligt, som inte
har många motsvarigheter ens i andra
länder. Nästa generation, som har vuxit
upp i ekonomisk trygghet, kan möjligen
komma att intressera sig mera för andra
saker än pensionen — jag säger möjli
Oen.
I motsats mot herrar Kristenson i
Göteborg och Bengtsson i Varberg vet
196 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
jag nämligen inte hur den kommer att
göra.
Man talade i går en hel del om att vi
inom högern och på andra håll skulle
ha släppt linje 3 och man sade, att nu
talar man om helt andra ting. Jag vill
gärna stryka under, herr talman, att vad
jag här sagt inte betyder, att man skall
stanna vid folkpensionen; det betyder
att vad man skall tvinga folk till skall
stanna vid folkpensionen. Men när det
gäller återstoden anser vi fortfarande
att man skall gå fram på frivillighetens,
men gärna den gemensamma frivillighetens
väg. Och man behöver ju bara läsa
utskottsutlåtandet, t. ex. på s. 137 eller
punkt F i dess hemställan — en av de
punkter där de borgerliga enligt lotten
officiellt fått majoritet —- för att finna
vad riksdagen skulle behöva göra för
att en lösning av linje 3 skulle kunna
bli möjlig, alltså bl. a. innebärande ett
placerande av pensionsfonden på ett
värdebeständigt sätt.
Det väsentliga med denna inställning
är att pensionsfrågan för varje enskild
grupp och för varje enskild medborgare
anknytes till de lönekrav man uppställer.
Nu göres ibland gällande att det
finns icke några sådana problem. Arbetsgivarna
betalar pensionen. Och arbetsgivare
har som bekant alltid obegränsade
resurser! Jag vet inte om vi
kan hoppas att slippa denna vulgäragitation
i fortsättningen. Ibland hoppas
jag det, men man skall väl inte vara
alltför optimistisk.
Klart är emellertid att vad som skall
betala pensionen är produktionsresultatet.
När vi talar lugnt är vi alltid överens
om den saken. Arbetsgivarens roll
är inte att betala utan att inbetala pensionsavgifterna.
Men arbetsgivaren har
en smula mer att göra än att enbart
sköta själva inbetalningen. Ur företagarens
synpunkt är nämligen det avgörande
den totala lönesumman, företagets
totala lönekostnad, och den måste
fördelas på löne- och pensionsavgifter,
på arbetare och tjänstemän. Ökade krav
m.
på pensionsavgifter kan naturligtvis
medföra, att den totala lönesumman
måste ökas, vilket medför mindre utrymme
för investeringar och andra nödvändiga
kostnadsökningar samt medför
prishöjningar som försvårar exportindustriens
konkurrens med andra länder.
Det kan hända att detta går ut över de
verktyg, som herr Bengtsson i Varberg
talade om att vi skulle lämna i arv åt
våra efterkommande.
Givetvis bör det inte gå till så. I stället
bör pensionsavgifterna medföra krav
på motsvarande återhållsamhet i fråga
om övriga delar av den samlade lönesumman.
Det blir en avtalsfråga hur
detta inverkar på arbetare och tjänstemän,
men det väsentliga är alltså att
man får fram denna avvägning mellan
pensionsavgifter och löner.
Herr Ericsson i Kinna sade att han
inte träffat på någon som inte hade förstått,
att man måste vara villig att av
lönen avstå det som behövdes för att
trygga pensionen. Jag önskar, herr talman,
att jag kunde känna mig alldeles
säker på att så blir fallet. Jag har den
djupaste respekt för herr Ericssons i
Kinna sakkunskap och erfarenhet från
olika grenar av det svenska samhällslivet
och jag önskar att han har rätt.
Men det har dock funnits en hel del tecken
på att lönekrav kan komma att
framställas tämligen oberoende av vilka
pensionsförmåner som lämnas. I
varje fall är det tänkbart att detta kan
medföra en ytterligare förskjutning i
förhållandet mellan olika grupper av
anställda.
Man säger ibland att det hela är en
rättvisefråga. Herr Ericsson i Kinna
sade att det är ett rimlig krav att alla
skall komma upp på samma nivå i fråga
om pensioner. Varför skall tjänstemännen
ha pension och inte arbetarna?
Har vi, som redan är pensionsberättigade,
över huvud taget någon rätt att
yttra oss i denna diskussion? Herr Torsten
Nilsson talade om två grupper, mellan
vilka det fanns gapande klyftor, de
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 197
som har ett ordnat pensionsskydd och
det stora flertalet, som alltjämt saknar
sådant pensionsskydd.
Vi kan vara överens om att det är
olyckligt. Men jag kan inte förstå, varför
inte arbetargrupperna skall kunna
gå samma väg som tjänstemannagrupperna
har gjort och få en direkt sammankoppling
mellan lönekrav och pensionskrav.
Det har ju i vissa fall redan
förekommit, och jag kan inte se, varför
det skulle vara en orättvisa, att den
metoden tillämpas också i andra fall.
I själva verket bär dessutom under de
senaste årtiondena inträffat en mycket
påtaglig utjämning i lönehänseende mellan
arbetare och tjänstemän. Klyftan är
inte så förfärligt stor. De enda år för
vilka mera exakta siffror föreligger är
åren 1947—1955. Då var löneökningen
för tjänstemännen knappt 95 procent av
arbetarnas löneökning. Ett faktum är
nog att denna utjämning har väsentligen
varit motiverad just av olikheterna i
pensionshänseende. Det kan dock finnas
anledning att fråga sig, om det inte i
verkligheten skulle vara en större orättvisa
att bereda arbetarna möjlighet att
helt koppla bort pensionsfrågan från
sammanhanget med löneförhandlingarna
i den mån deras organisationer är
tillräckligt starka för att göra det.
Herr talman! Mot denna bakgrund
framstår behandlingen av folkpensionsfrågan
1913, 1935, 1946 och 1958 otvivelaktigt
som en socialpolitisk fråga,
medan frågan om tilläggspensioner enligt
mitt sätt att se inte är en socialpolitisk
utan en ekonomisk fråga. Det
är en fråga om den ekonomiska organisationen,
en fråga om hur mycket
man kan ålägga människorna att avstå
av sill inkomst för framtida pensionsändamål.
Då gäller frågan: Är det rimligt
att riksdagen beslutar om den saken?
Kan man förutsätta att detta leder
till rättvisa vid den samlade lönesummans
fördelning? Kan man förutsätta
att den lösning vi därvid kommer fram
till med säkerhet accepteras av kom
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
mande generationer? Jag tror inte det
är fallet.
Till slut, herr talman, bara ett par
ord ytterligare i anslutning till herr
Dicksons yttrande tidigare i dag. Vi
står inför ett avgörande, som kommer
att ske med några enstaka röster åt
det ena eller andra hållet. Låt oss
anta, som tydligen regeringens representanter
här gjort, att förslaget faller
och att det blir nyval. Låt oss anta,
att den nu sittande regeringen har
framgång vid nyvalet. Det bästa den då
kan hoppas på är att med lottens hjälp
eller med någon rösts övervikt få igenom
ett sådant här förslag. Så har inte
pensionsfrågan tidigare behandlats.
1913 var det bara 25 röster som avgavs
mot reformförslaget. 1935 var det, såvitt
jag minns, fullständig enighet i fråga
om de avgörande punkterna. Striden
gällde en liten specialfråga, som sedan
fördes ut i valrörelsen 1936. 1946 var
det enighet, och beträffande folkpensionsfrågan
1958 råder också enighet.
Men när det gäller tilläggspensionen är
det strid om själva grundvalarna. Är
det verkligen rimligt och nödvändigt,
att vi skall ha en strid, där en fråga av
den typen avgörs med någon enstaka
rösts övervikt? Skall det verkligen vara
omöjligt att tänka igenom saken igen
och försöka finna det minimum som
man kan komma överens om? Det är
på det viset vi i allmänhet har brukat
lösa de stora samhällsfrågorna i Sverige,
och det vore mycket önskvärt, att vi
kunde göra det i denna fråga också.
Jag säger detta fastän det kanske inte
är mer än en from förhoppning.
Häri instämde fru Ewerlöf (h).
Herr ERICSSON i Kinna (s) kort
genmäle:
Herr talman! Av herr Heckschers sätt
att referera mitt anförande kanske
kammaren fick den uppfattningen att
jag hade betänkligheter mot att vara
med om att höja folkpensionerna. Det
198 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
är inte fallet. Jag sade nämligen, att
även om vi höjer folkpensionerna på nu
föreslaget sätt, kommer dessa folkpensioner
ändå framöver att framstå såsom
otillräckliga. Därför menade jag att vi
måste införa tilläggspensioneringen.
Jag sade vidare att de som motiverar
sin inställning mot tilläggspensionen
med att tala om att vi nu genomför folkpensioneringens
höjning borde erinra
sig att det just är folkpensionshöjningen
som kostar pengar i det aktuella läget.
Tilläggspensioneringen drar den
mindre delen av kostnaderna för många
år framöver.
Det är alldeles uppenbart att vi alla
räknar med att produktionen skall betala
de förmåner pensionerna ger. Jag
tycker det är en självklar sak, ett axiom.
Jag menar att vi har råd att höja folkpensionerna
på nu föreslaget sätt, men
vi har inte råd att avstå ifrån att genomföra
tilläggspensioneringen, ty det sistnämnda
innebär att ge människorna
möjligheter att undan för undan bygga
upp en tilläggsförsäkring. Under tiden
detta sker åstadkommer vi ett sparande,
som i sin tur möjliggör ökade investeringar,
och på så sätt räddar vi underlaget
för pensionärernas bättre försörjning
i framtiden.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! När jag talar om det
ekonomiska underlaget är jag av den
uppfattningen att för industrien, enskild
och kooperativ, är de sociala
trygghetsåtgärder, som har vidtagits
och som ligger i en tilläggspension, ett
positivt och skapande värde. Under
folkomröstningen var det en professor
i Uppsala, som var anhängare av linje
3. På det första direktionssammanträdet
vi hade kom han och sade: »Jag måste
ha en ordinarie befattning åt en av mina
anställda, ty om befattningen inte
blir ordinarie och pensionsberättigad
får jag den inte besatt.» Menar nu herr
Heckscher att de stats- och kommunalanställda
vid universitet och andra in
-
ni.
stitutioner skall få frihet att slippa undan
pension, och kommer högern och
eventuellt folkpartiet att i frihetens
namn rösta mot den proposition, som
föreligger i denna fråga?
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Ericsson i Kinna om att jag aldrig har
beskyllt honom för att motsätta sig höjning
av folkpensionerna. Jag refererade
hans argument att det viktigaste skälet
för tilläggspensionerna var att undvika
krav på ytterligare höjning av folkpensionerna,
vilket jag däremot inte anser
att man under alla förhållanden skall
behöva undvika, om man kommer i ett
ekonomiskt läge, som skiljer sig lika
mycket från det nuvarande läget som
detta skiljer sig från 1935 års läge.
Vad sedan beträffar herr Lundberg
vill jag först klargöra att det inte var
jag som framställde dessa krav. Vad
jag försökte klargöra för kammarens
ledamöter, fastän kanske otillräckligt,
är att visst är det önskvärt att alla som
har behov av det skaffar sig tjänstepension.
Men det bör ske på ett sådant sätt,
att sammankopplingen mellan pensionskostnader
och lönekostnader blir fullt
klar. Denna sammankoppling har beträffande
de stats- och kommunalanställda
varit fullt klar sedan lång tid
tillbaka. Om man löser pensionsfrågan
för de i enskild tjänst anställda på sådant
sätt att den sammankopplingen
blir fullt klar, då är situationen densamma.
Men om man löser den generellt
och talar om rättvisa utan att ha den
anknytningen klargjord, då är det inte
riktigt att över huvud taget göra den
jämförelsen.
Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Helt kort vill jag säga
att industriarbetare och tjänstemän, som
icke har pensionsfrågan löst, har begärt
och önskat få den löst. Är det då
rimligt av herr Heckscher och de grupper,
som har ansett att pensionsfrågan
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
199
är så viktig, att lägga hinder i vägen för
att dessa bredare folklager, som i pensionen
också ser en sådan väsentlig
trygghet, stcall få den genomförd? Jag
tycker det är en orimlig hållning av den
som själv har ordnad pension.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Det sista herr Lundberg
sade var en anknytning till det vanliga
argumentet, att den som har pension
inte skall tala om andras pensionsfråga.
Det är ett argument, som ofta kan göra
sig ganska bra, fast jag egentligen inte
tycker att det skall behöva förekomma
här i kammaren.
Vad beträffar sakfrågan är det ju så,
herr talman, att ingen vill lägga hinder
i vägen för att de, som önskar få sin
pensionsfråga löst, också skall få den
löst. Det förslag i den delen, som med
lottens hjälp blivit utskottets förslag, är
avsett att underlätta för dem som önskar
ordna sin pension att göra det. Det
är ju inte det frågan gäller, utan frågan
gäller som jag lagt upp den — det ingår
också andra argument — hur man
skall få den klara anknytningen mellan
pensions- och lönekostnader, så att den
samlade ersättningen för arbete i form
av nuvarande och vad vi kallar uppskjuten
lön skall beräknas i en enhet. Det
är inte, herr talman, fråga om att lägga
hinder i vägen för den som vill göra
de erforderliga uppoffringarna av dagens
löneinkomster för att skaffa pension.
Det är detta som de tjänstemän,
vilka nu har sin pensionsfråga ordnad,
i alla tider har fått lov att göra.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Jag vill börja med några
ord med anledning av herr Heckschers
anförande. Det var inte alls därför jag
begärde ordet, men han yttrade något
som jag tycker det finns anledning för
mig att apostrofera. Han sade att orsaken
till att den tredje generationens socialdemokrater
går fram för denna pensionsfråga
är, att den generationen ock
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
så vill göra en socialpolitisk insats. Jag
måste säga att det inte är någon vidare
djup tanke; den är ganska grund. I
själva verket är det väl så, att utvecklingen
själv har drivit fram denna fråga.
Herr Heckscher yttrade så riktigt,
att samhället i dag inte ser ut så som
det såg ut för en generation sedan.
Det är två ting som framför allt har
inträffat. Det ena är att det antal människor,
som är tillförsäkrade en pensionsrätt,
vilken ger dem möjlighet att
på ålderdomen något så när behålla sin
standard, ständigt har ökat genom expansionen
av statens och kommunernas
verksamhet. De är så många nu och de
finns i alla samhällsgrupper, och det
skiner i ögonen att det finns en stor
mängd människor som har sin ålderdomsstandard
tryggad. Det skiner i ögonen
på det stora flertal som inte har
det.
Nu förhåller det sig ju så, som herr
Heckscher också sade, att man längtar
efter det man inte har. Det är just vad
t. ex. de 1 700 000 löntagare gör, som
saknar en sådan pensionsrätt.
Den andra saken som har inträffat
är att det svenska folket med all rätt
har fått ett ökat förtroende för folkhushållets
möjligheter att ta bort denna
klyfta mellan människorna. På det sättet
har ur folkdjupet ett berättigat krav
vuxit fram, som ligger i linje med det
socialdemokratiska partiets allmänna
syften. Det är därför ganska naturligt
att det socialdemokratiska partiet har
ställt sig bakom det. Det är icke, herr
Heckscher, fråga om ett sätt att öka det
gemensammas verksamhet, utan det är
uteslutande till de enskildas fördel.
Herr Heckscher säger: »Arbetarna
kan väl göra som tjänstemän och skaffa
sig denna rätt.» Detta är alldeles för
generellt uttryckt. Det finns ju åtskilliga
hundratusentals tjänstemän i detta land
som icke har pensionsrätt. Därför är
det väl självklart, att det skulle komma
att ta så lång tid innan detta krav kunde
förverkligas, att vi finner det onödigt
200 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
med en sådan utdragen strid och därför
går den väg, som vi har gått tidigare
när det gällt att klara sådana här, låt
oss gärna kalla dem sociala frågor.
Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att säga detta utan för att tala om
en mera begränsad del av de problem
som inställer sig vid genomförandet av
en pensionsreform, nämligen frågorna
om en sådan reforms inverkan på samhällsekonomien
och om pensionernas
värdebeständighet.
Herr Ahlberg yttrade i går, att en
pensionsreform ostridigt kommer att
minska sparandet i samhället. Framför
allt pekade han på den reform som förutsättes
i regeringens förslag. Herr Wedén
talade om vad alla möjliga pensionskommittéer
anfört i denna sak.
Jag vet, att alla har sagt att det kommer
att bli ett sparandebortfall; det vill
jag inte här bestrida. Ändå tänker jag
försöka att ge en mera nyanserad bild
av vad man på detta område kan vänta
sig.
Det är klart att om man genomför en
obligatorisk ålderspension eller — som
folkpartiet säger sig vilja —- genomför
en reform, som inom sig sluter praktiskt
taget alla löntagare, kommer det
att medföra en sänkning av pensionssparande!
i de hittills begagnade formerna.
Givetvis kommer t. ex. SPP då
inte att kunna fortsätta att utveckla sin
verksamhet. Tvärtom kommer en del av
den verksamhet som redan bedrives att
få avvecklas. Jag förstår vad det betyder,
om det försäkringssparande som
nu sker i SPP skulle komma att falla
bort. Liknande blir förhållandet beträffande
andra sådana försäkringsformer.
Emellertid frågar jag: Även om detta
sparande icke uppstår i de nuvarande
institutionerna, är det därmed givet att
hela beloppet kommer att utgöra så att
säga en nettosparandebrist? Är det troligt
att allt vad företagarna därefter låter
bli att betala in till SPP kommer att
användas till en ökning av konsumtionen?
Det är inte sannolikt. Kommer de
m.
bortfallna pensionsavgifter, som de an.
ställda betalat till denna anstalt, att helt
och hållet bli konsumerade? Det vet ju
ingen. I alla dessa utredningar kommer
den åsikten fram att om man tryggar
människornas ålderdom leder det till en
minskning av sparandet, tv folk har inte
längre behov av att spara på samma sätt
som förut. Detta finns det icke något
belägg för. Jag har försökt att ta reda
på något om den saken. Därvid fann jag
att 1957 års pensionskommitté hade varit
inne på en undersökning av frågan,
huruvida statsanställda i en viss ställ*
ning sparade mindre än folk i samma
ställning utan pensionsrätt. Utredningen
gav ett negativt resultat, d. v. s.
gav inte något svar alls.
Jag har emellertid läst om en liten
undersökning, som utfördes av en institution
i Lund för några år sedan.
Dess resultat finns tryckt i Sociala meddelanden.
Det gäller en utredning i Eslöv
beträffande halvtannat hundratal
pensionärer, dels sådana som bara hade
folkpension, dels pensionärer med
pensioner av högre ordning så att säga.
Denna undersökning visade att statspensionärerna
och deras gelikar hade
ungefär dubbelt så mycket livförsäkringar
som den grupp av pensionärer
vilka bara hade sin folkpension. Jag
vill inte tillmäta denna utredning något
avgörande värde — materialet är ju alldeles
för litet — men den kan kanske
ge en tankeställare. Är det verkligen så
orimligt att anta, att det mänskliga beteendemönstret
inte är att ju sämre ställt
man har det, ju större blir benägenheten
alt spara? Det kan visserligen vara
logiskt att sparbenägenheten borde öka
när man har det sämre ställt, men vi
iär komma ihåg att människornas handlande
sällan är så logiskt. För min del
är jag inte på något sätt övertygad om
att en ökad åldcrsdomstrygghel kommer
att leda till ett minskat sparande. Jag
tror att man bör vara försiktig med att
dra för långt gående slutsatser i den
vägen.
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 201
Å andra sidan bör man förvisso inte,
såsom jag redan sagt, negligera den risken,
att sparandet kan komma att minska
vid pensionsreformens genomförande.
Framför allt bör man därför se till
att det på annat håll finns ett ökat sparande
för att därigenom eliminera de
olägenheter som ett minskat sparande
under pensionsreformens första tid
skulle kunna medföra. Enligt min mening
är det alldeles riktigt att regeringen
har förenat sitt förslag om ett fördelningssystem
med en fondbildning,
som just syftar till att trygga sparandet
under övergångstiden. Det kan vara
lämpligt att få ett ökat sparande på den
kanten, innan man sett hurudan utvecklingen
blir. Men att redan nu bekymra
sig för vad som på grund av
pensionsreformen skulle komma att ske
med sparandet om 20 år, är ju alldeles
för tidigt. Det finns inte skäl för att
nu göra mer än vad som inrymmes i
regeringsförslaget.
Folkpartiet försöker rent generellt
göra gällande att den minskning av sparandet,
som kan riskeras, är någonting
som speciellt hänger samman med det
pensionssystem regeringen föreslår. Man
går t. o. m. så långt att man säger att
det under de första 20 åren skulle ske
en minskning av nettosparandet på 20
miljarder kronor. Varifrån kommer denna
siffra? Den verkar så fullständigt
gripen ur luften. Tittar man litet närmare
efter, finner man emellertid att
detta belopp motsvarar vad som enligt
regeringsförslaget skulle utbetalas i pensionstillskott
under de första 20 åren.
Naturligtvis kan det sägas att om inte
dessa tillskott hade utbetalats, hade fonden
blivit 20 miljarder större, men å
andra sidan kan det tänkas att avgifterna
hade minskats med motsvarande
belopp. Det är således alldeles oförståeligt
hur man på denna grund kan
komma fram till en preciserad uppgift
om minskningen av nettosparandet.
Även enligt folkpartiets förslag skulle
det ju, fastän i mindre skala, utbetalas
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
, pensionstillskott. Om det inte utbetalades
sådana tillskott, vad skulle då följden
bli? Jo, antingen skulle fonderna
öka och därmed försäkringarna bli större,
eller också skulle man minska avgifterna.
Det finns alltså i princip inte
någon skillnad mellan förslagen, även
: om storleksordningen hos beloppen inte
l precis är densamma.
Det är inte heller möjligt att göra
gällande att det ena pensionssystemet
är mer sparvänligt än det andra. Pen,
sionsförsäkringar verkar ju bara spart
främjande så länge deras omfattning är
t i tilltagande, d. v. s. så länge försäki
ringsbolagen varje år kan göra en nyackvisition
som är större än summan
av utgångna försäkringar. I och med att
r försäkringsstocken växer, så ökar spa:
randet.
> Enligt regeringsförslaget skall efter
t 20 år fonderna vara färdigbildade, och
i därefter kommer inkomster och utgifter
att vara lika stora. Då blir regeringst
förslaget alldeles neutralt ur sparsynpunkt.
Det varken ökar eller minskar
, sparandet liksom inte heller konsumj
tionen. I sig självt är systemet därför
t inte sparfientligt.
t Men hur är det med folkpartiförsla;
get? Om folkpartiförslaget genomföres
) och om det får den omfattning som folkpartiet
räknar med, kommer om femtio
t år praktiskt taget alla som kan pensionsförsäkras
att ha blivit pensionsförsäkt
rade. Med hänsyn till att befolkningst
tillväxten i de aktiva åldrarna kanske
stagnerar och att de äldre årsklasserna
blir större, kommer därefter inte någon
3 möjlighet att finnas att öka försäkringsstocken.
i Jag vill gärna medge att folkpartiets
förslag innehåller ett litet undantag gee
nom att avgifterna anpassas efter löneutvecklingen.
Sedan man nått balans
i och fått in i pensionssystemet så många
t man kan få, kommer alltså den del av
premierna varje år som avser löneöke
ningen fortfarande att innebära ökat
s sparande. Men denna ökning av spa
-
202 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
randet blir ganska obetydlig i det stora
sammanhanget, och därför finns det
ingen större skillnad i detta avseende
mellan systemen.
Högern och centerpartiet säger sig
vara anhängare av tanken att alla människor
här i landet skall skaffa sig tillläggspensioner.
Skulle de få sina önskemål
tillgodosedda, kommer också för
dem den stunden när pensionsförsäkringen
inte längre ger något tillskott
till sparandet — om man nu skall ta
dessa önskemål så allvarligt är en annan
sak. När jag hörde herr Hjalmarson
i går och såg honom här med sina diagram
förklara hur omöjligt det är för
en människa att få en hygglig ålderdomsstandard
på samma gång som ett
eget hem, då tyckte jag att han gav
människorna runt om i landet den mycket
pessimistiska föreställningen, att det
är omöjligt att få både eget hem och
ålderdomsförsörjning. De flesta drog
den mycket naturliga slutsatsen att ett
eget hem inte ger någon tryggad ålderdomsstandard.
Jag vet inte vad jag skall
tro om högern, men det gör i grund och
botten detsamma. Jag har bara velat
anföra detta för att peka på att ingen
kan säga hur mycket sparandet kommer
att minskas, även om vi vet att här föreligger
risker för att det skall minska.
Ingen kan säga hur länge vi kommer att
ha ett sparandebortfall.
Jag ser att herr Ohlin har gått och
visat herr Wedén att propositionen har
samma ståndpunkt som t. ex. herr Wedén,
men jag tvivlar också på propositionen
på den punkten. Det är min personliga
mening, att man får vara litet
försiktig med sina slutsatser här. Det
finns anledning att vänta och se hur
det kommer att gå med sparandet.
Jag skall gå över till att beröra de
fonder som uppkommer med regeringens
system och med folkpartiets system
liksom i alla premiereservsystem.
Dessa fonders förekomst i pensionssystemet
medför naturligtvis problem
med värdebeständigheten. Jag kunde inte
m.
tänka mig annat än att herr Ohlin var
litet ur balans i går när han förklarade,
att det var en oerhörd stöld som regeringen
Erlander begått mot spararna genom
den penningvärdeförsämring som
inträtt under den regeringens tid. Jag
tyckte det var litet synd om professorsståndet
att en representant för detta
hade en så onyanserad syn på dessa
ting, när i verkligheten penningvärdeförsämringen
är en allmän västerländsk
företeelse, som har förekommit i praktiskt
taget alla länder, oavsett regeringarnas
utseende.
Det är ju ett faktum, att inflationen
här i landet blev så stor som den blev
på grund av devalveringen som vi genomförde
1949. En av de främsta förespråkarna
för devalveringstanken var
professor Bertil Ohlin. Jag föreställer
mig, att om det hade varit herr Ohlins
regering som suttit i kanslihuset den
gången så hade det blivit en liknande
devalvering. Det hade även blivit en
penningvärdeförsämring. Jag skall inte
tvista med herr Ohlin om den hade blivit
större eller mindre. Men det är ganska
meningslöst att på detta sätt klistra
en inflationsetikett särskilt på socialdemokraterna.
Det är klart att det för samhället och
även för pensionsfonden är av stor betydelse,
om vi kan åstadkomma ett stabilt
penningvärde. Det skulle vara en
välgärning om vi kunde komma dithän.
Vi kan dock inte undgå att ta hänsyn
till de risker som kan förekomma för
en penningvärdeförsämring. Det är därför
frågan om pensionsfondernas värdebeständighet
blir av så avgörande betydelse.
Jag understryker dock att detta
problem endast existerar om det även
i fortsättningen blir en penningvärdeförsämring.
Får vi ett stabilt penningvärde
så existerar problemet inte. Det
är värdefullt att man håller detta i sikte
så att man inte blandar samman vad
som sker om vi bär ett stabilt penningvärde
och vad som sker om det blir
en penningvärdeförsämring.
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 203
Regeringsförslaget är betydligt mycket
mindre känsligt för penningvärdeförsämring
än vad folkpartiförslaget är.
Regeringsförslaget bygger nämligen i
princip på fördelningssystemet. Varje
års utgifter betalas av varje års avgifter.
Det gör att man kan inte bara formellt
—■ som man älskar att säga från
folkpartiets sida -—■ säkra pensionerna.
Man kan göra det även reellt. Men att
det finns en fond som skapas under
övergångstiden för att möta risken för
en sparandeminskning medför ju onekligen
ett problem. Avkastningen av en
sådan fond påverkas givetvis av penningvärdeförsämringen.
Fondens tillskott
varje år kan ju komma att minska
genom en sådan försämring. Men det är
ju den mindre delen av pensionskostnaden
som betalas på den vägen och
därför finns det mycket större möjligheter,
enligt regeringens förslag, att lösa
detta genom att öka avgifterna.
Man menar från folkpartiets sida att
dessa avgifter skulle komma att öka så
mycket, att det är omöjligt att räkna
med att det svenska folket skulle vilja
betala dem. Men det skall ju gå till som
i folkpensioneringen. Det har sagts så
många gånger och jag vill inte fördjupa
den diskussionen. Det är ingen mening
i att tjata om den saken. Jag kan dock
inte låta bli att peka på en sak. Vad
vet vi om hur kommande generationer
kommer att göra? Inte mycket. Vi kan
bara gissa oss till deras beteendemönster.
Vad har man från folkpartiets och
från andra partiers sida för grund att
säga, att det svenska folket i framtiden
kommer att vägra att vara med om
att betala dessa avgifter? Jo, säger man,
det är en annan sak med folkpensionsavgifterna,
eftersom det gäller en grundtrygghet.
Alla inser att dessa avgifter är
nödvändiga för att hjälpa de sämst
ställda. Man säger alltså att solidaritetskänslan
mellan alla samhällsmedborgare
kommer att medföra, att ingen vill röra
vid folkpensionen. Detta tror jag också.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Reträffande tilläggspensioneringen
kommer en annan sak in i bilden: alla
medborgare i varje generation kommer
i att ha ett eget intresse av att upprätt:
hålla tilläggspensioneringen. För många
människor i landet kommer folkpensioneringen
så småningom att betyda
t mindre än tilläggspensioneringen. Man
stöder folkpensioneringen endast av sot
lidaritet. Tilläggspensioneringen stöder
man inte bara på grund av solidaritetskänslan
utan även på grund av ett egetintresse.
Gör nu inte människorna bätti
re än de är! Säg inte nu att människorna
aldrig sviker sin solidaritet men gott
kan se bort ifrån sitt egetintresse. Ärai
de kammarledamöter! Jag tror att det
finns starkare garanti för tilläggspensioneringens
fortsatta existens än för
i folkpensioneringens. Jag tror dock att
även den kommer att finnas i fortsätti
ningen.
Värdesäkringen enligt regeringsfört
slaget innebär alltså, att man lämnar
i indextillägg till pensionerna. Dessa bei
talas genom avgifterna. Nu vill man från
i folkpartiets sida säga, att om det blir
i en penningvärdeförsämring skall man
i inte bara betala till denna tilläggspeni
sion för att uppehålla värdet av avgifl
terna, utan man skall också betala för
c att upprätthålla värdet av fonden. Jag
1 vill säga att detta icke är nödvändigt.
: Det räcker med att man genom avgif
l
terna upprätthåller värdet av fondens
avkastning. Man kan låta fondbildningen
fortsätta som förut. Man behöver inte
! göra något avkall på sparandet genom
t fonden så länge fonden byggs upp. Man
j avpassar endast avgifterna så att man
! så att säga indexsäkrar fondens avkastning.
Gör man på det sättet kan man,
matematiskt sett, aldrig få högre avgifter
iin om man ingen fond hade haft —•
r om man alltså tillämpat ett rent fördelt
ningssystem. Följaktligen behöver inte
fonden bli en black om foten för rege?
ringsförslagct även om det skulle bli en
j penningvärdeförsämring.
Nu kommer jag, ärade kammarlcda -
204
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
möter, över till frågan om folkpartiets
förslag. Vad kommer att ske i folkpartiets
förslag om det blir en penningvärdeförsämring?
Vi skall ta ett exempel,
som är hämtat ur folkpartiets
motion.
För att inte upptaga tiden längre än
som är nödvändigt skall jag inte gå in
på exemplet i alla dess detaljer. Jag vill
bara säga, att avgifterna till tilläggspensioneringen
enligt regeringsförslaget,
om man tillämpar en räntefot på 3 procent
och har en fortlöpande 3-procentig
inflation, behöver stiga med 66 procent,
alltså från någonting mellan 9 och 10
procent till någonting mellan 14 och 15
procent. Men hur skall det gå för folkpartiet
i samma läge, om man kunde
tänka sig att värdet av folkpartiets pensioner
skulle upprätthållas genom ökade
avgifter? Jo, avgifterna skulle enligt
folkpartiförslaget behöva ökas med 75
procent, från de 7 procent som man nu
praktiskt taget räknar med till någonting
över 12 procent. Visst är det lägre
avgifter, men det är också lägre pensioner
och längre intjänandetid, och
pensionerna och avgifterna skulle ju
förhållandevis behöva höjas ännu mer.
Nu är det emellertid inte möjligt att
i ett premiereservsystem säkra pensionerna
genom avgiftshöjning. Om man
har makten att göra det, kan man det
inte, såvitt man inte gör en gissning när
en person försäkras, att penningvärdet
varje år kommer att sjunka t. ex. med
3 procent. I så fall kan man klara saken
genom att från början ta upp en avgift
på över 12 procent. Men vad skall ske
om det då inte blir någon penningvärdeförsämring?
Man kan inte i ett premiereservsystem
säkra pensionerna med
avgifter.
Om man skulle ta ut avgifter i överensstämmelse
med penningvärdets förändringar,
kan man inte göra det förrän i
det ögonblick denna penningvärdeförsämring
inträder, ökningen av avgifterna
går liksom avgifterna till fonder och
utsättes där för penningvärdeförsäm
-
ringar år från år. Det finns därför ingen
möjlighet att i ett premiereservsystem
komma till en värdebeständighet för
pensionerna, om det blir en penningvärdeförsämring.
Det är ett verkligt
nödläge folkpartiet här befinner sig i.
Detta är någonting som inte kan bortresoneras.
Det kan hända att herr Ohlin
försöker göra det, men då kommer han
att ytterligare försämra sitt skamfilade
anseende i de kretsar som förstår sig
på dessa ting —• därom är jag fullkomligt
övertygad.
Nej, räddningen för folkpartiet vore
att man kunde få ett stabilt penningvärde,
och det vore det bästa även för
oss. Då behöver man inte ha dessa bekymmer.
Men vad vill folkpartiet göra,
om vi nu bara skall diskutera frågan
om vad som händer om det ändå blir en
penningvärdeförsämring? Då säger
folkpartiet att man kommer att vidta
en del positiva åtgärder för att få värdebeständighet
för fonderna. Det säger
inte folkpartisterna så kategoriskt i sin
reservation till utskottets utlåtande som
de gjorde i sin motion, men detta är i
alla fall deras tanke.
Tillåt mig nu att för ett ögonblick
gå in på dessa positiva åtgärder. Hela
raden har räknats upp i motionen. Först
kommer att avgifterna enligt folkpartiets
förslag skall anpassas till löneutvecklingen.
Man räknar med stigande
löneutveckling. Det är nu i och för sig
inte någon direkt värdeförbättring som
uppkommer på den vägen, men indirekt
kommer det att medföra ett visst, ehuru
mycket obetydligt värdetillskott. Hur
stort detta är skall jag litet längre fram
exemplifiera; jag vill nu bara säga att
det inte finns någon anledning att diskutera
den saken här, eftersom regeringsförslaget
på den punkten har precis
samma tanke.
Nästa punkt är att det skall bli överskott
på försäkringsrörelsen. Vad betyder
ett överskott för värdebeständigheten?
Det betyder mycket litet. År 1956
utgavs ett danskt kommittébetänkande
Nr 17 205
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
om värdefasta obligationer ro. m. Det
finns där ett exempel som vilar på en
verklig grund: man har räknat med en
räntefot av 3 procent, en löptid på 37
år från 1910 till 1954 och indexreglerade
premier. Index har under tiden stigit
från 100 till 269. Värdeförlusten blir 40
procent — det är endast 60 procent av
pensionen som återstår. Vad skulle det
då ha betytt, om fonderna t. ex. hade
kunnat placeras till en halv procents
högre ränta? Det skulle ha betytt att ett
överskott hade uppstått som hade räckt
till att täcka 11 procent av värdeförlusten.
Det kan räknas ut att av dessa 11
procent ungefär hälften faller på överskottet
i sig självt och hälften på de
indexreglerade premierna. Följaktligen
kan man säga, att det inte är mycket att
hämta på den vägen.
Det är så mycket mindre att hämta
som folkpartiet ju har vidtagit åtgärder
för att hindra uppkomsten av ett överskott.
Man har höjt räntefoten från 3
till 3,5 procent — 3:an hade 3 procent,
men nu har man gått upp till 3,5. Det
är antagligen förra sommarens räntehöjning
som har gjutit mod i folkpartiet
att göra denna uppvärdering. Skulle
det bli en räntesänkning, vilket naturligtvis
inte är alldeles uteslutet någon
gång, kanske folkpartiet blir intresserat
av att räkna ner sin räntefot igen. Nu
är räntan i varje fall beräknad till 3,5
procent.
Är det inte oförsiktigt att slå fast en
sådan räntefot att gälla en tid av 50 år?
I linje 3 hade man också den ordningen,
att endast 35 års avgiftsbetalning gav
pension — betalning under fler år gav
ingen ökning av pensionen, utan sådana
avgiftsbetalningar skulle gå till överskottet.
Också det har folkpartiet nu tagit
bort. Jag tror inte jag behöver säga
mer för att det skall vara klart att möjligheterna
i folkpartiförslaget att genom
överskott skydda mot värdeförluster i
fonderna är mycket små.
Ja, så vet vi att folkpartiet liksom högern
och kanske även centerpartiet vill
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att försäkringsbolag skall få större möjligheter
att köpa aktier. Nu får de ju
inte köpa aktier för försäkringsfonderna
men väl för sina övriga tillgångar.
År 1956 hade de 850 miljoner kronor
som skulle kunna användas för detta
ändamål, och de använde 150 miljoner.
Varför köpte de inte mer? Ja, aktieplacering
har ju alltid sina risker. Det
finns också säkrare bolag och mindre
säkra, och ju säkrare ett bolag är, desto
lägre är utdelningen i förhållande till
börsvärdet. Stora Kopparberg ger 3
procent, och investmentbolagen här i
landet ger under 3,5 procent. Skall man
ha riktigt värdefasta placeringar, får
man så låg ränta, att den inte ens räcker
till räntefoten i folkpartiförslaget.
Då måste man ju skaffa andra placeringar,
som är mindre säkra och som
ger en högre ränta.
Varför har nu, upprepar jag, försäkringsbolagen
inte köpt mer aktier? Man
skall inte säga att det är riksbanken
som har hindrat dem. Riksbanken har
sannerligen inte haft någonting att göra
med deras tillgångar utanför försäkringsfonderna.
Det finns emellertid skäl
som gör att man måste vara försiktig.
Om försäkringsbolagen köper mycket
aktier, stiger kurserna så att avkastningen
blir ännu sämre, och så finns
ju alltid riskerna. I det danska kommittébetänkandet
som jag nyss citerade
har det gjorts en undersökning, i vad
mån man genom aktieplacering kan
åstadkomma värdesäkring. Man har
gjort beräkningar beträffande 99 danska
bolag under tiden från 1935 till 1954.
Det är så många bolag som man kunnat
få säkra jämförelsesiffror för, och de
representerar 26 procent av samtliga
danska bolags aktiekapital. Aktieplacering
i dessa bolag medförde under
denna tid, när index steg med 100 procent,
att kapitalvärdet säkrades med 23
procent och att avkastningen säkrades
med 40 procent. Det är ingalunda någon
full värdesäkring man når på detta
sätt.
206 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Hur mycket aktier skulle man kunna
köpa till fonderna enligt folkpartiets
förslag? Fonderna skall ju om 50 år
vara 50 miljoner. Om man ställer några
krav på bolagens soliditet, får man väl
i det stora hela hålla sig till de börsnoterade
aktierna. Deras börsvärde i
dag är 10 miljarder kronor. Räknar vi
med en fördubbling av kapitalet på 20
år, blir värdet efter 50 år 60 miljarder.
Köpte försäkringsbolagen rubb och
stubb av de börsnoterade aktierna vore
det möjligt att få fonderna fyllda, men
hur stor del av den viktigaste svenska
industrien vill folkpartiet att dessa pensionsfonder
skall äga? Det är en intressant
fråga. Pensionsfonderna ägs ju
egentligen av löntagarna, och därför
skulle ju löntagarna komma att äga och
väl också svara för det väsentligaste
av den svenska industrien. Jag tror inte
folkpartiet eller någon annan heller
menar det. Det är alldeles otänkbart
att försäkringsbolag skulle kunna äga
så många aktier i ett bolag, att de finge
ansvaret för bolagets skötsel. Nej, var
säker på att det inte kan bli mer än en
ringa del av fondernas avkastning som
kan placeras i aktier! Men vi ser av det
danska exemplet, att man inte vinner
så mycket på det. Sålunda kan man inte
åstadkomma så stor värdesäkring med
tillhjälp av aktier.
Vidare vill man att försäkringsbolagen
skall få köpa fastigheter. Nu får de
bara köpa för tio procent av försäkringsfonderna,
men de skulle ändå kunna
köpa för 900 miljoner kronor. De
har bara köpt för 300 miljoner. Varför
har man inte köpt mera fastigheter, om
de är en så bra placering? Ja, varifrån
skulle man få fastigheterna? Jordbruk
kan man inte köpa, skogsbruk kan man
inte heller köpa, bolagens fastigheter
kommer man inte åt. Kontorshus i städerna
har varit efterfrågade, men de
är inte så eftersökta nu av försäkringsbolagen,
och de kan ju inte heller betyda
så mycket. Återstår hyreshusen.
Varför har man inte köpt hyreshus?
Nej, säger man, riksbanken önskar att
försäkringsbolagen använder så mycket
pengar de kan till bostadsbyggande, och
det har de gått med på. Ja, detta är
sant. Men varför har man då inte köpt
nya bostadshus? Det kunde man säkert
gjort. Och varför har man inte byggt
nya bostadshus? Ja, det beror på hyresregleringen,
säger man. Men menar
folkpartiet då att vi inte skall ha någon
hyresreglering i framtiden? Vi skall
komma ihåg att vi rör oss med eventualiteten
av en penningvärdeförsämring.
Skall vi då inte ha någon hyresreglering?
Statsmakterna kommer aldrig att
garantera, att vi inte skall ha det. Och
därför köper inte försäkringsbolagen
några hyreshus. De gör inte det även av
den orsaken att förvaltningsapparaten
blir alldeles för omfattande. Allt detta
gör, att möjligheterna att placera stora
försäkringsfonder i fastigheter är mycket
begränsade.
Så har vi den sista stora frågan, nämligen
den att dessa stora fonder skulle
ha möjligheter att placeras i indexreglerade
lån. Den som lånar på obligationseller
reverslån skulle då förbinda sig
att betala tillbaka det lånade beloppet
med indextillägg. Ja, denna tanke om
indexreglerade lån har diskuterats mycket
livligt i hela västerlandet efter kriget,
men den har rönt mycket obetydlig
anslutning från såväl ekonomer som
från praktiskt folk. Sådana lån är praktiskt
taget obefintliga utom i Finland.
Där finns det en del sådana lån, men
ingen har dristat sig att dra några slutsatser
av systemets verkningar i Finland.
Det finns sålunda en kompakt
majoritet från de närmast berörda mot
det, som folkpartiet nu vill att vi snabbt
skall försöka införa här i landet.
Jag vill här peka på några av de svårigheter
som sammanhänger med detta
slags lån. Låt oss då först ta lånen med
fastighetsinteckningar som säkerhet.
Där har vi t. ex. hypoteksobligationerna,
fyra miljarder kronor. Om man ger
ut obligationer, som innebär att inteck
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 207
ningssäkerheten skall svara mot inte
bara kapitalbeloppet utan även inkludera
ett indextillägg motsvarande penningvärdets
fall, vad skulle det få för
konsekvenser? Ja, hypoteksobligationerna
och bostadskreditkassans obligationer
skulle väl få säkerhet, men därovanpå
ligger ju tertiiirlånen, byggarens
kapital och fastighetsägarens kapital.
Vem skulle vilja ge tertiärlån, vem skulle
vilja bygga och vem skulle vilja köpa
en fastighet med sådana inteckningar?
Jag tror inte att det systemet är tänkbart,
ty då skulle hela vårt inteckningsinstitut
råka i gungning.
Jag förstår inte hur man skulle kunna
göra låneobligationer, som vore användbara
i det fallet. Banker, sparbanker
och jordbrukskassor har sådana lån
för tio miljarder kronor, och det är
samma sak där. Men härtill kommer en
annan fråga: Hur skall det gå för bankerna,
om vi har sådana indexreglerade
obligationer, och om människor som
vill placera pengar efterfrågade sådan
indexsäkerhet? Vem vill då sätta in
pengar på bank? Och skulle bankerna
då indexreglera insättningarna? Ja, det
kunde de ju göra, om de också fick indexreglera
utlåningen ■—- men den är
både formellt och reellt ganska kortsiktig.
Det är därför nästan ingen som tror
att det är möjligt att genomföra den saken
i bankerna. Ty följden skulle bli, att
hela vår bankstruktur råkade i oordning.
Vi vet inte hur det skulle gå för
bankväsendet, om vi införde ett dylikt
institut.
Detta gäller den privata marknaden.
Det är givet att det skulle gå något lättare
för staten. Det är möjligt att staten
kunde ge ut sådana obligationer, och det
har mycket diskuterats huruvida detta
i så fall skulle medföra att staten subventionerade
fonderna. Ja, det är inte
i och för sig principiellt nödvändigt,
om man nämligen har två räntenivåer,
och om staten går ut med två slags lån,
indexreglerade lån och vanliga nominallån.
Då skulle det ■— som herr Ohlin
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
: sade i går — bli en lägre ränta på de
indexreglerade lånen och en högre ränta
på nominallånen. På det sättet skulle
man få en balans mellan de båda räntesatserna.
Men vad betyder det? Jo, det
betyder, att om räntesatserna inställer
sig efter marknadens förväntningar, så
; kommer det att bli precis lika gynnsamt
för ett försäkringsbolag att köpa liominalobligationer
som att köpa indexregi
lerade obligationer. Det är den slutsats
> man också kommit till i det danska
kommittébetänkandet, att under sådana
förhållanden hjälper inte dessa obligationer.
Under en fortskridande mera
lågprocentig penningvärdeförsämring
hjälper de inte. De ger inte något tillskott
till värdet. Däremot skulle de nai
turligtvis kunna medföra en viss försäkring
mot värdesänkningar, om det
i blev oförmodat stora förändringar i
penningvärdet.
Det kan leda till många spekulatioi
ner om hur man skall försäkra sig mot
i sådana eventualiteter. Det kan jag inte
i gå in på här. Jag vill bara säga, att i
i det läget uppkommer betydande komt
plikationer för den svenska penningpolitiken.
Om det plötsligt framträder
ett hot om mycket stark prisstegring,
t. ex. på grund av någon politisk händelse
som inträffat i utlandet liksom
Koreakrigets utbrott gjorde, då komt
mer alla som vill låna ut pengar att
vilja ha obligationer eller reverser med
indexklausuler. Det blir mycket stark
t efterfrågan på dessa obligationer. Privatpersoner
vill inte ge ut indexreglerade
obligationer och lån, ty de ser
risken. Följaktligen sjunker räntan myct
ket djupt. Samtidigt kommer alla, som
t skall låna, att efterfråga obligationer
i och reverser utan indexklausul, och det
blir följaktligen en mycket stark efter;
frågan på dem. Så stiger räntan där, och
en våldsam klyfta uppstår, som kommer
att bringa hela kapitalmarknaden ur
balans.
»
Vad säger man då? Jo, man säger att
i de penningvårdande myndigheterna
208 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skall ingripa och skapa balans. Hur
skall det gå till? Jag ser att herr Svensson
i Ljungskile sitter här, och han kan
ju lyssna litet nu, eftersom det kommer
att gälla riksgäldskontoret. Vad skall
de penningvårdande myndigheterna
göra? Jag inräknar då däri även riksgäldskontoret.
Detta måste då på löpande
band ge ut indexobligationer för att
höja räntan. Det kanske måste ge ut
indexobligationer i större utsträckning
än staten behöver låna pengar och till
allt högre ränta. Riksgäldskontoret får
arbeta rakt emot sin uppgift, som ju är
att låna pengar till staten till billigaste
ränta. Här måste alltså riksgäldskontoret
arbeta på att få upp räntan. Samtidigt
måste riksbanken köpa nominalobligationer
för att få upp kurserna och
på den vägen få ned förräntningen på
dessa obligationer. På det sättet skulle
man då få en balans. Att riksbanken
gör på detta sätt är inte oriktigt, ty det
tillhör dess uppgifter.
Men en fråga, som genast inställer
sig, är ju att eftersom staten med den
ena handen skall höja vissa räntor, och
med den andra handen sänka vissa räntor,
vore det inte bäst att slå samman
riksbanken och riksgäldskontoret, så att
man kunde få det att gå i lås på riktigt
sätt?
Då kommer jag emellertid till komplikationerna.
Det kan vara svårt nog att
anpassa en räntenivå efter förväntningarna
på marknaden. Ännu svårare är
att anpassa två räntenivåer var för sig
och i samspel med varandra. Om det är
till nytta eller skada kan jag inte ta
upp här. Jag har bara velat peka på
detta för att visa, att det är en oerhört
komplicerad fråga.
Naturligtvis kan värdefasta obligationer
och lån ge ett mindre bidrag till
fondernas räntesäkring. Men det måste
bli ett mindre bidrag, eftersom det medför
nödtvång för fonderna att även ha
andra placeringar, som ger en högre
ränta, för att man skall kunna få den
förräntning, som räntefoten påfordrar.
Jag vill inte uttala den meningen, att
det är en orimlig tanke, att det kan
bli sådana obligationer och reverslån.
Men det är oerhörda problem och stor
kallsinnighet som möter tanken härpå.
Ett sådant projekt, som inte är moget
för en lösning, vill folkpartiet bygga
värdesäkringen av sina fonder på. Det
vill försöka inbilla det svenska folket,
att det går att uppnå en värdesäkring
på den punkten. Man säger: Vi vill ha
detta utrett, men socialdemokraterna
motsätter sig en utredning. Vi motsätter
oss, att dessa komplicerade frågor,
som hänger samman med penningpolitiken,
med bankväsendet, med fastighetsinteckningarna
och med många
stora frågor i den svenska ekonomien,
tas upp till en snabbutredning för det
isolerade ändamålet att tjäna som säkring
för pensionsfonder. Vi vet nämligen
av exempel från andra håll, att gör
man så kommer utredningens resultat
att bli negativt. Utredningen bör ske,
men den bör ske tillsammans med de
ekonomiska frågorna över huvud
taget. Frågan utredes redan av stabiliseringsutredningen.
Man säger: Den
blir aldrig färdig! Det blir den väl.
Den blir väl färdig någon gång! Men
det är inte socialdemokraternas skuld
att det går långsamt. Det beror på
ämnets mycket invecklade natur. Det
är fullkomligt meningslöst att tro, att
man skulle kunna komma till ett resultat
snabbt i denna sak. Man vet heller
icke om man kan komma till ett positivt
resultat. Men om stabiliseringsutredningen
inom de närmaste åren skulle
avlämna ett förslag, som på denna
punkt går i positiv riktning — jag vill
inte förneka möjligheten därav — innebär
det då, att vi kan grunda värdesäkringen
av de av folkpartiet tänkta fonderna
på värdefasta obligationer? Nej,
mina vänner, det kommer att ta årtionden
av praktiska prov innan man skulle
våga sig på detta. Jag vill här endast
citera vad professor Palander, en av de
främsta förkämparna för denna metod
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 209
— han är en av de få — säger i denna
fråga: »Realförsäkringar skulle knappast
kunna introduceras förrän en mycket
lång tids erfarenhet beträffande
realobligationsmarknaden givit såväl
anledning att mera bestämt räkna med
dess fortsatta existens som erfarenhet
rörande den sannolika räntenivån.»
Detta är alltså något som ligger långt
fram i tiden. Jag vill inte uttrycka mig
så drastiskt som någon talare gjorde i
går, men jag måste ändå säga att den
grund, som folkpartiet här vill söka
vila på när det gäller värdesäkringen
av de av partiet föreslagna fonderna,
ter sig för mig i varje fall som en hägring
i en fjärran öken. Jag har svårt
att tänka mig att någon skulle vilja ta
ansvaret för att genomföra ett pensionsförslag,
där man kan se att det icke
är tänkbart att i nuvarande tid finna
en väg för värdesäkring. Vi socialdemokrater
vill inte ta det ansvaret. Vi tror
över huvud taget icke att det är möjligt
att komma till en värdesäkring
inom premiereservsystemets ram. Vi
håller därför på fördelningssystemet,
som ger möjlighet att åstadkomma en
värdesäkring. Uppenbart är att vi inte
skulle behöva ha dessa problem och att
vi skulle ha mycket större möjligheter
att välja väg, om vi visste något sätt att
komma fram till ett stabilt penningvärde.
Det är en viktig sak att uppnå.
Givetvis skall vi var och en för sig arbeta
för att åstadkomma åtgärder i syfte
att närma oss det målet. Det är inte alltid
möjligt för oss att komma överens
om de metoder som skall användas. Vi
får väl välja var sina vägar efter vad vi
orkar med och så vänta på att det från
stabiliseringsnäinnden skall komma en
samlad framställning, som benar ut problemen
för oss så att vi kanske till slut
skall kunna finna en gemensam nämnare.
Detta är nu en sak för sig. En annan
sak är att, som folkpartiet här gör, försöka
bygga värdeförsäkringen av pensionerna
på ett system, som icke kan ga
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
rantera värdesäkerhet, och på förhoppningen
om åtgärder, som man ser är av
mycket ringa betydelse och beträffande
vilka det vidare är ytterligt ovisst om
de över huvud taget kan genomföras.
Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr AHLBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! I första delen av sitt
anförande tog herr Sköld upp några
problem som inte låg på det polemiska
planet. Han sökte i stället komma till
rätta med en fråga som kräver svar,
nämligen på vilket sätt vi kan åstadkomma
det sparande, som förväntas
utebli om man går in för en obligatorisk
pensionsförsäkring och alltså på
den vägen skapar det skydd i skilda
hänseenden, som folk i annat fall förväntas
genomföra genom sparande i traditionella
former.
Herr Sköld tog också upp till en mycket
intressant analys — i varje fall gjorde
han ett försök till en sådan -— frågan
hur länge ett sparande verkligen
äger rum under förutsättning att man
bygger upp fonder till den nivå de skall
ha när fullstadiet uppnåtts. Han ställde
i anslutning därtill en hel del frågor,
och detta föranledde mig att begära ordet
för att säga, att jag härigenom fått
det bästa belägg jag kunde önska för vad
jag i går yttrade, nämligen att vi går
till ett avgörande utan att ha den analys
av de ekonomiska konsekvenserna
av vårt beslut, som man i vanliga fall
önskar ha. Den Åsbrinkska utredningen
är ju tillsatt, men vi har inte tid att
avvakta dess resultat. Vi hade säkert
behov av att få ytterligare en hel del
av de problem, som herr Sköld här pekade
på, belysta.
Jag har velat ställa två frågor till herr
Sköld och får kanske också svar på
dem. Den ena är redan framställd. Jag
utgår nämligen från att herr Sköld har
precis samma uppfattning som jag om
14 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
210 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
önskvärdheten och nödvändigheten av
att få den belysning av de ekonomiska
aspekterna som vi i dag saknar.
Vidare skulle jag vilja ha herr Skölds
ja till mitt påstående att det icke råder
någon som helst tvekan om att det sparas
mera om man väljer ett premiereservsystem
än om man väljer ett fördelningssystem,
i vart fall med den uppläggning
regeringen givit sitt förslag i
propositionen. I den allmänna pensionsberedningen
har vi försökt litet belysa
detta genom att anlita doktor Lindberger,
och hans påstående, som vi fått
ta för gott, var ju, att ett genomförande
av denna obligatoriska pensionsförsäkring
innebär ett minskat sparande under
en tid av, om jag minns rätt, fem år
framåt. Det sparande man får på denna
väg föranleder å andra sidan ett bortfall
av det försäkringssparande, det
sparande i andra former, som avser att
skapa och upprätthålla det skydd man
i dag försöker arrangera. Det är alltså
uppenbart att vi här har orsak att såsom
en realitet räkna med att genomförandet
av den obligatoriska försäkringen
betyder ett minskat sparande, i
varje fall under en mycket känslig period
på 4 å 5 år, just då vi behöver ett
ökat sparande.
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sköld har här i
kammaren nästan punkt för punkt upprepat
det i och för sig intressanta anförande
som han höll i särskilda pensionsutskottet.
Det var givetvis intressantast
att höra första gången. Vi har
nu inte tid på oss att bemöta det punkt
för punkt, men jag skulle ändå vilja
nämna den reflexion jag gjorde när
jag nu för andra gången satt och hörde
hur herr Sköld endast har utpräglat avvisande,
utpräglat negativa synpunkter
på hela detta väldiga problem, hur man
skall komma fram till den värdesäkring
för pensionsfonder och annat sparande
som vi måste uppnå. Det är märkligt
att en man som herr Sköld, som gjort
så många nyskapande och betydelsefulla
insatser i det svenska samhället,
på detta område på äldre dagar inte har
det positiva grepp som jag gärna betygar
att han i andra sammanhang har
haft, även om jag, som alla vet, ingalunda
i alla sammanhang har kunnat
dela hans mening.
Herr Sköld gav emellertid en intressant
upplysning. Avgifterna i fördelningssystemet
kan under inga förhållanden
bli högre än vad de skulle bli,
om det inte funnes någon fond alls,
sade han. Jag skall inte gå in på det yttrandet
närmare än genom att konstatera,
att herr Sköld ingenting sade om
hur höga pensionsavgifterna med den
pensionsnivå som regeringen har valt
skulle bli, om inte fonden funnes.
De skulle bli mycket höga. Det kanske
är svårt att nämna exakt hur höga, men
de skulle bli kolossalt mycket högre än
de belopp som nämnts i regeringens
förslag och utskottets utlåtande. De
skulle framstå som mycket avskräckande.
Till herr Skölds allmänna resonemang
om sparandeproblemet i de båda
systemen vill jag säga, att om man utgår
ifrån att standarden såväl för de
aktivt verksamma människorna som för
pensionärerna behöver höjas -— vi är
väl överens om att det är orimligt att
kraftigt höja standarden för människor
på pensionärsstadiet även om standarden
skulle ligga stilla eller t. o. m. sjunka
för människor på det aktiva stadiet —
så blir väl ändå konsekvensen därav
den, att det, för att sparandet skall kunna
fylla denna dubbla uppgift, är av
synnerlig vikt att få så stort sparande
i förhållande till de gjorda utfästelserna
som möjligt — sparande som kan
investeras i produktionen och som kan
tjäna till underlag för både pensioner
och ökat välstånd under människornas
aktiva tid. Jag tyckte mig kunna konstatera,
herr talman, att herr Sköld inte
alls kunde bestrida, att ett sådant ökat
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17
211
sparande kommer till stånd, om man
använder premierservsystemet. Detta är
icke minst ur den synpunkten mycket
säkrare och hållbarare än fördelningssystemet.
Herr Sköld anförde egentligen bara
en invändning, som jag tyckte var
märklig. Han sade att folkpartiet också
förutsätter pensionstillskott under övergångstiden,
låt vara att de är av »en
något mindre omfattning» — jag tror
herr Skölds ord föll så eller att han yttrade
något i den stilen. Folkpartiet har
alltså, menade herr Sköld, ändå i princip
samma anordning.
Herr talman! För att ge ett begrepp
om skillnaden skulle jag kunna illustrera
denna med följande exempel. Om
herr Sköld — vilket väl inte kommer
att inträffa i praktiken — skulle be mig
om ett lån på 1 000 kronor — skulle jag
kunna svara: »Ja, det kan kanske ordnas.
» Men om han skulle tillägga: »Om
du nu ändå i princip vill låna mig
pengar, kan du ändå lika gärna låna mig
10 000 som 1 000 kronor», skulle jag nog
för min del säga att det vore litet för
stor risk att ta på herr Sköld från min
synpunkt. Detta illustrerar skillnaden
i storleksordning mellan de anordningar
vi här diskuterar i de bägge förslagen
och därmed också skillnaden i den
sparandeutveckling som skulle följa av
det ena och av det andra förslaget.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Frågan om hur en lagstiftning
enligt regeringsförslaget skulle
påverka sparandet i landet, är inte så
teoretisk som många människor tror, ty
om det obligatoriska systemet skulle
medföra en brist på sparande, så komme
varje medborgare här i landet få
känna på detta i form av ökade skatter
och höjda avgifter.
Nu var herr Sköld inte så säker på
hur regeringsförslagets system skulle inverka
på sparandet och drog fram en
Ändring- i lagen om folkpensionering, m. m.
del olika synpunkter här på den frågan.
Men den pensionskommitté som
tillsatts för att utreda detta har ju tagit
hänsyn till alla de synpunkter som
herr Sköld nämnde, när den drog sina
i slutsatser. Jag håller med om att dessa
slutsatser är ganska svävande, men jag
i refererade i går till vad en av ledamöterna
i kommittén, chefen för LO:s uti
redningsavdelning har sagt, något som
i alla fall är en entydig konklusion, nämligen
att pensionsreformen redan under
1960-talet kommer att påverka det totala
samhälleliga sparandet i oförmånlig
riktning, även om fonden har den
1 uppbyggnad som den får enligt obligatoriet.
Nu har socialministern valt en ani
nan uppbyggnad av fonden än den som
pensionskommittén grundar sina upp!
gifter på. Pensionskommittén räknar
! med en fond år 1964 på 7,5 miljarder
kronor. Med socialministerns förslag
i får man bara 4,5 miljarder kronor. Det
'' blir alltså en brist i sparandet.
! Vad säger då chefen för LO:s utred!
ningsavdelning att följden blir, om denna
sparandebrist uppstår? Jo, man får
1 då en skärpt beskattning, säger han,
1 och det är det vi har att vänta med det
obligatoriska systemet.
Nu säger herr Sköld, att vi bygger
1 också upp fonder. Men skillnaden är ju,
'' att i fonderna enligt folkpartiförslaget
samlas de avgifter in, som behövs för
att jämte ränta täcka de utgående pensionerna.
Vårt förslag är alltså spar(
främjande. Vad gäller pensionstillskotten
avsätts för var och en, som går i
pension, enligt kapitaltäckningsmetoden
. ett belopp.
i Socialministern sade i går, att han
'' trodde inte att utskottets uttalande, att
: avgifterna inte behövde vara över 10
procent, är omotiverat. Hur kan man
i vara så säker på det? Socialministern
säger själv, att avgifterna bör grundas
på en samhällsekonomisk bedömning,
i som präglas av ovissheten om framtiden.
Avgörande för avgifternas storlek
i är för det första de pensioner som ut
-
212 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
betalas och för det andra den pen- i
sionsfond man av samhällsekonomiska I
skäl anser vara motiverad, säger han.
Detta ger vissa perspektiv för framti- t
den. Om det är så att regeringsförslaget (
verkar i denna sparfientliga riktning, 1
har vi också högre skatter att emotse. 1
sitt värde även om den socialdemokratiska
penningpolitiken fortsätter.
Sedan håller jag med herr Sköld om
att det i grund och botten gör precis
detsamma vad herr Sköld tycker om
högerpartiet. Jag kan hysa respekt för
herr Sköld, även om han tycker illa om
oss!
Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:
Herr talman! Sedan inkomstnivån
höjts och inkomsterna efter skatten har
blivit tämligen lika, tror vi att människorna
känner ett allt starkare behov av
personlig rörelsefrihet. Vi har, herr
Sköld, inte ställt frågan om möjligheten
att skaffa ett eget hem kontra den
obligatoriska tilläggspensionen — vi
har ställt frågan om det egna hemmet
kontra regeringens totala anspråk på
människorna, inklusive den nya tillläggspensioneringen.
Förklara, herr
Sköld, hur människor som ligger i inkomstläget
mellan 10 000 och 20 000 kronor,
där det stora antalet arbetande i
dag befinner sig, och som nu skall avstå
cirka 40 procent av inkomsten till
det allmänna och längre fram ännu
mer, hur dessa människor skall kunna
skaffa sig ett eget hem!
Herr Sköld har lagt upp så många
statsbudgeter i sina dagar. Hur skulle
det vara, om herr Sköld nu satte sig
ned och lade upp en budget för en vanlig
svensk familj?
Vi har gjort det. Jag hyser den största
respekt för det sparande som presteras
inom dessa grupper. Men jag påstår,
att om den socialdemokratiska politiken
fullföljs, blir det för människorna
i detta inkomstläge icke möjligt att i
framtiden flytta in i ett eget hem. Ett
eget hem är inget dåligt skydd på gamla
dagar. Om vi genom skattelättnader
— så som vi föreslagit — kan hjälpa
människorna att betala av på ett eget
hem, så att de kan bo hyresfritt eller
nästan hyresfritt på gamla dagar, är det
en stor tillgång. Ett eget hem behåller
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! På tre minuter en liten
kommentar!
Redan i utskottet har jag tillåtit mig
påpeka för herr Sköld, att hans exempel
när han talar om Stora Kopparbergs
aktier är mycket illa valt, ty de aktierna
bär stigit så mycket i värde, att det
skulle ha blivit inte bara full värdesäkring,
om man placerat pensionsmedlen
i dem, utan ett stort överskott. Och det
finns många andra aktier av samma typ.
Herr Sköld vet väl att aktierna här i Sverige
i genomsnitt stigit mera i värde än
vad prisnivån stigit. Därför aktar han
sig för att tala om detta och ger sig ut
på en internationell vandring för att finna
ett land, där värdestegringen varit
något mindre, samt drar fram det exemplet.
Jag säger detta för att visa herr
Skölds teknik. Han är ute inte för att
belysa frågan utan för att advocera. Det
riktiga förhållandet är, att man skulle
kunna placera en icke ringa del av pensionsfonderna
just i aktier, delvis i en
lämplig form av preferensaktier eller
dylikt, för att därigenom uppnå ett bidrag
till en värdesäkring, medan andra
delar av fonderna söker placering i fastigheter,
i återlån, i värdefasta obligationer
och på andra vägar.
Får jag säga till herr Sköld beträffande
hyresregleringens avskaffande i
framtiden, att den ståndpunkt som vi
där intagit är densamma som regeringen
företräder.
Vad beträffar herr Skölds fråga, om
inte hypotekskreditväsendet skulle skadas
genom värdesäkra lån, så vill jag
påpeka, att det system som är på tal
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 213
innebär ju inte att skulden vid inflation
skulle växa och växa i pengar räknat,
utan tvärtom att om räntan är 3,5
procent på ett sådant värdesäkert lån
och inflationen är en procent, betalas
det ett tillskott till räntan på en procent,
och då blir alltså skulden oförändrad
i pengar räknat. I realvärde blir
den sänkt. Sanningen är alltså, att säkerheten
blir inte sämre, såsom herr Sköld
sade, utan bättre. Bara om herr Sköld
vänder sitt resonemang upp och ned
har han rätt.
Till sist: Det är inte likgiltigt detta
med sparandet. Det är inte likgiltigt om
det finns ett system som regeringens, där
man vill ta tusentals miljoner, som vid
normal försäkring skulle ha samlats upp
i fonder till tryggande av de framtida
pensionerna. Det är tack vare att regeringssystemet
tar dessa pengar som man
kan ge löften om stor överkompensation.
Men nackdelen är att man förtär fonderna,
lever upp sitt kapital. Följden blir
densamma som när en enskild människa
gör på detta sätt — det kommer surt
efter: det blir långsammare produktionsökning,
mindre bostadsbyggande
o. s. v. Dessa stora nackdelar är en väldig
negativ faktor i regeringens system.
Herr SKÖLD (s) kort genmäle:
Herr talman! På grund av det stora
uppbådet av replikanter är det inte
möjligt för mig att på sex minuter besvara
alla de frågor som ställts till mig.
Jag gör emellertid så att jag nu tar replikanterna
i kronologisk ordning och alltså
börjar med herr Ahlberg.
Han frågade mig om jag inte tyckte
att det var bäst att man belyste sparaspekten
innan man fattade beslut. Herr
Ahlberg känner lika väl som jag till hur
svåråtkomligt sparandet över huvud taget
är, hur länge man i alla länder har
försökt att få klarhet på den punkten
utan att finna den. Jag tror inte det
är möjligt att i det normala samhällsarbetet
vänta tills man når säkerhet därvidlag.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Herr Ahlberg frågar vidare om inte
jag menar, att man sparar mera i ett
premiereservsystem än enligt ett fördelningssystem.
Det beror alldeles på
hur man ordnar det. Om jag exempelvis
tar regeringens förslag å ena sidan
och folkpartiets å andra sidan tror
jag visst, att man med regeringsförslaget
sparar mera under de första 20 åren
än man gör med folkpartiförslaget, men
med det senare sparar man sedan under
ytterligare kanske 30 år allt mindre
och mindre. Det är väl vad man har att
svara på den punkten.
Så till frågan om hur det skall gå
under den första tiden. Jag har väl observerat
de mycket mörka målningar,
som pensionskommittén och doktor
Meidner gjort beträffande de första åren.
Dessa bygger på en mycket pessimistisk
uppfattning om pensionsreformens
inverkan på sparandet. Jag tillåter mig
betvivla att man behöver hysa en så utpräglat
pessimistisk uppfattning.
Jag går över till herr Wedén — jag
har nu redan svarat på en del av vad
han frågade mig om genom att besvara
herr Ahlbergs frågor. Herr Wedén beskyllde
mig för att anlägga negativa
synpunkter och frågade: Varför kan inte
herr Sköld åstadkomma en smula nyskapande
på äldre dar? Herr Wedén,
jag har aldrig tänkt mig att jag skulle
vara nyskapande på pensionsreformens
område. Som riksdagsman har jag blivit
satt att granska föreliggande förslag. En
sådan granskning måste vara mer eller
mindre kritisk, och det är därför ganska
naturligt, att det är de kritiska synpunkterna
som kommer fram då det
gäller denna granskning nu, inför det
beslut som riksdagen står i begrepp att
fatta.
Beträffande avgifterna: man kan aldrig
beräkna dem. Jag angav dock ett
exempel som visar att om det blir en
3-procentig penningvärdeförsämring,
kommer avgifterna att stiga till mellan
14 och 15 procent i stället för till mellan
9 och 10 procent. Skulle motsvaran
-
214 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
de ske med folkpartisystemet i tillämpning
skulle de stiga till mellan 12 och 13
procent. Det är egentligen inte någon
större skillnad, men detta är ju endast
ett exempel. Någon generell regel kan
inte ges.
Herr Wedén yttrade att det i princip
kanske inte var någon skillnad på att
låna en tia eller en tusenlapp. Men i
praktiken var det en stor skillnad. Jag
vill påpeka att jag vägde inte pensionstillskotten
i de olika systemen mot varandra,
jag bara reagerade emot den mening
som folkpartiet givit till känna
och som går ut på att regeringsförslagets
pensionstillskott skulle medföra ett
minskat nettosparande. De gör detta lika
litet som folkpartiets pensionstillskott.
Det var detta jag ville ha sagt. Härmed
har jag också besvarat frågor av herr
Gustafson i Göteborg.
Till herr Hjalmarson vill jag säga:
Jag kommer inte att här diskutera min
respekt för högerpartiet eller herr Hjalmarson
eller herr Hjalmarsons synpunkter
i fråga om de enskilda människornas
önskemål. Jag fäste endast uppmärksamheten
på att det enligt herr Hjalmarsons
uttalande i går finns en möjlighet
att betvivla, att högerpartiet önskar att
alla människor i detta land på ett eller
annat sätt skall bli försäkrade i en ålderdoms-,
familj e- och efterlevandeförsäkring.
Till slut vill jag förklara för herr
Ohlin, som jag tyckte var den intressantaste,
varför jag nämnde Stora Kopparberg.
Det var för att visa hur även
ett bolag, vars aktier är mycket säkra,
kan ge låg avkastning. Mer ville jag
därmed inte säga. Det finns nog för
övrigt ingen pensionsfond, som har
möjlighet att komma över några större
poster kopparbergsaktier. Jag nämnde
som sagt bolaget endast för att visa,
hur även säkra papper ger låg avkastning.
Herr Ohlin klandrade mig — som han
brukar — för att jag givit mig ut på
internationellt vatten för att finna ex
-
empel. Herr Ohlin, det finns ingen utredning
på detta område gjord här i Sverige.
Därför tog jag ett exempel från ett
land, där det finns en utredning som i
princip visar vad man härvidlag över
huvud taget behöver visa. Återlån, herr
Ohlin! Företagen tar inga återlån mot
indexklausul, om de väntar sig en stark
penningvärdeförsämring.
Slutligen beträffande hyresregleringen:
herr Ohlin vill ha en sådan, och
då vill nog inga försäkringsbolag köpa
hyreshus.
Herr KÖNIGSON (fp):
Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i diskussionen om värdebeständigheten,
men jag vill framhålla att herr
Sköld misstar sig, då han säger att pensionstillskotten
enligt vårt förslag skulle
inverka på sparandet på samma sätt som
enligt regeringsförslaget. Vi klarar våra
pensionstillskott enligt kapitaltäckningsprincipen
och minskar inte fondavsättningen
vilket sker enligt regeringens
förslag.
Jag beklagar för övrigt djupt att pensionsfrågan
blivit en stridsfråga. Jag
trodde att man skulle kunna nå samförstånd
i denna fråga. Vi tänkte att vårt
förslag skulle kunna utgöra en grund
för en samförståndslösning. Så har inte
blivit fallet. Jag kan inte se annat än
att de, som har skulden till att vi inte
kunnat nå fram till en samförståndslösning,
är företrädarna för det socialdemokratiska
partiet.
Jag skulle givetvis — det bör man
kunna förstå — ha föredragit, att man
kunnat nå en lösning av tilläggspensionsfrågan
efter den fackliga linjen.
Men när nu fackföreningsrörelsen inte
vill försöka nå en lösning efter denna
linje, ville vi försöka en linje med en
lagstadgad pensionsrätt. Vi kunde emellertid
inte utifrån våra principiella
utgångspunkter göra denna lagstadgade
pensionsrätt också till ett tvång. Vi menade
att det borde finnas möjlighet att
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 215
stå utanför systemet och därför föreslog
vi en dispositiv lagstiftning.
Som jag sade beklagar jag att man inte
har kunnat nå en uppgörelse enligt vårt
förslag. När jag lyssnade på vad som
sades under folkomröstningskampanjen,
trodde jag, att det var den lagfästa rätten
som var det viktigaste för anhängarna
av linje 1. Nu har jag förstått att
så inte var fallet, utan att det viktigaste
var att man fick ett pensionssystem
som byggde på fördelningsprincipen.
I och med att jag nämner fördelningssystemet,
skulle jag vilja gå över till
att säga något om varför jag för min del
inte kan acceptera regeringsförslaget.
Den första anledningen till att jag
inte kan acceptera regeringsförslaget
är nämligen, att det bygger på fördelningssystemet.
Detta är enligt min mening
en svaghet i förslaget. Jag skall här
inte göra någon längre utläggning om
varför det går att acceptera fördelningssystemet
för folkpensioneringen
men inte för tilläggspensioneringen.
Orsaken är emellertid att fördelningssystemet
förutsätter en stark känsla av
solidaritet. En sådan solidaritet mellan
de försäkrade kan man få fram i ett
system som ger alla samma pension.
Men jag tror inte — kanske jag misstar
mig —- att man kan få fram denna
starka solidaritet i ett system som ger
den som har 15 000 kronor i inkomst
bara hälften av den pension som den
får vilken har 30 000 kronor i inkomst.
Tror man verkligen, att den som har
15 000 kronor i inkomst vill ställa sig
som något slags garant för att den som
har 30 000 kronor i inkomst skall få
dubbelt så stor pension som den han
själv har?
Det andra skälet till att jag inte kan
acceptera regeringsförslaget är, att det
ger den redan så mycket omtalade överkompensationen.
Vad beträffar denna
är jag förvånad över att man verkligen
på socialdemokratiskt håll kan gå in för
att dela ut dessa inkomstgraderade gå
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vor, ty det är ju egentligen inte fråga
om något annat än gåvor.
Jag kan som exempel ta två lika
gamla löntagare som pensioneras enligt
det socialdemokratiska systemet. Den
ene har 10 000 kronor i inkomst och
den andre 30 000 kronor. Om det socialdemokratiska
partiet kan hålla sina
löften, vilket jag anser, att man har anledning
att tvivla på, så skulle enligt
nämnda system den löntagare, som har
10 000 kronor i inkomst, varje år sedan
han blivit pensionerad få en gåva i
form av ett pensionstillskott på 3 400
kronor. Det är alltså en årlig gåva till
honom. Den andre som har en inkomst
på 30 000 kronor skulle få en årlig gåva
icke på 3 400 kronor utan på 11 080
kronor. Jag förstår inte att man kan
mena att ett sådan system är rättvist.
Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang
läsa upp några rader ur ett yttrande
av LO över den första Åkessonska
utredningen. Jag gör det icke för att angripa
någon för att han har ändrat mening
utan därför att jag tycker att vad
som anförts i LO:s yttrande är förståndigt.
Där sägs bland annat: Inkomstolikheter
kan ha en mening och ett berättigande
såsom stimulans för ökade och
mera kvalificerade arbetsinsatser i samhället.
Belopp, som tilldelas personer
över den produktiva åldern utan någon
i förväg gjord prestation för ändamålet,
kan inte fylla någon sådan produktivitetsfrämjande
utan enbart en
rent social uppgift. Det kan därför
knappast vara motiverat att låta sådana
belopp utgå annat än i princip lika
till alla.» Jag skall som sagt inte anmärka
på att man har ändrat uppfattning,
men jag måste säga att den uppfattning
LO då gav uttryck åt förefaller
mig klok och förståndig i motsats
till den uppfattning man har i dag. Jag
kanske får tillägga att den som skrev
under detta remissyttrande heter Axel
Strand och var ordförande i pensionsutskottet.
Men denna överkompensation i all -
216 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
mänhet är enligt min mening inte det
värsta i regeringsförslaget vad gäller
överkompensation. Det ligger till mycket
värre med överkompensationen till
företagare. Företagarna skall ju också
in i systemet, och deras överkompensation
skall tas ur samma pott som löntagarnas
överkompensation. Om man
nu tänker sig det långtifrån verklighetsfrämmande
fallet, att endast sådana företagare
som får överkompensation
bryr sig om att vara kvar i systemet, då
blir det inga företagare som betalar
denna överkompensation, utan hela
överkompensationen för företagarna får
betalas av löntagarna. Enligt regeringsförslaget
kan det alltså hända, att så
långtifrån att arbetsgivarna betalar arbetarnas
pensioner det tvärtom blir arbetarna
som får betala arbetsgivarnas
pensioner. Jag är förvånad över att LO
kan rekommendera ett förslag som kan
få så underliga konsekvenser.
Som ett ytterligare skäl till att jag inte
kan acceptera detta system vill jag ange,
att man lämnar pension på inkomsten
under de 15 bästa åren. Jag skulle
kunna säga mycket om det. Herr Gustafson
i Göteborg har redan förut talat
om detta och citerat vad generaldirektör
Sterner sagt om denna sak. Det är
alldeles uppenbart att detta missgynnar
arbetarna och de lägre tjänstemännen.
Precis detsamma gäller bestämmelsen
att man får full pension efter
att ha intjänat pensionsrätt i 30 år. Är
inte detta rent arbetarfientligt? Jag skulle
gärna här vilja ställa en direkt fråga
till herr Kristenson i Göteborg, som försvarade
regeringsförslaget förut i dag,
om inte han tycker det är litet egendomligt,
att en arbetare på SKF, som
arbetar i 45 år i stället för dessa 30 år,
inte får någonting i pension för de avgifter,
som betalas in för honom under
de 15 sista åren. Jag tycker det är egendomligt
att man lägger fram ett förslag
som ser ut på det viset.
Jag vill också säga ett par ord om
dessa underliga jämförelser man gång
m.
på gång har gjort med de statsanställda.
Man bär sagt att de statsanställda
har en lagfäst pension, det finns ingen
utträdesrätt o. s. v. Det har redan sagts
förut under debatten, att man här gör
en underlig sammanblandning mellan
staten som de statsanställdas arbetsgivare
och staten som det gemensamma
organet för samtliga medborgare, vilket
bl. a. ser till att det råder laglydnad här
i landet och att samhället fungerar som
det skall. När de statsanställda får sin
pension, så sker det på grund av förhandlingar
med staten som deras arbetsgivare.
När man nu talar om att det
skall vara en sådan likställighet på
pensionsområdet mellan de statsanställda
och de privatanställda, varför skall
detta bara gälla pensionsfrågan? Pensionen
är en fråga om försörjningen
under i genomsnitt 13 år efter det att
vi fyllt 67 år. Före den tiden ligger en
lång period, låt oss säga från 20 fram
till 67 år, då man haft stora utgifter på
allt möjligt sätt och stora risker, då
man gift sig och fått barn. Om det enda
system som verkligen håller är de statsanställdas,
och vi andra, privatanställda,
skall ha absolut likformighet med
de statsanställda på pensionens område,
varför skall vi då inte ha det beträffande
den lön, som skall ge oss vår
försörjning under de många åren som
ligger före 67 års ålder? Jag kan inte
förstå att denna jämförelse kan ha något
berättigande, om man inte menar
att vi allesammans till slut skall bli
statstjänstemän.
När jag nu talar om varför jag inte
anser mig kunna acceptera regeringsförslaget,
vill jag också säga något om
varför jag kan acceptera folkpartiförslaget.
Under folkomröstningskampanjen
sades det beträffande vår ståndpunkt,
att pensionen skulle byggas på
avtal, att man skulle kunna få pensioner
efter avtalslinjen i de stora företagen
och på de välorganiserade arbetsområdena.
Det skulle däremot inte gå
på de små arbetsplatserna och på de
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 217
arbetsområden, där man hade en mycket
låg organisationsprocent.
Jag måste erkänna, att jag tog ett
visst intryck av dessa argument under
folkomröstningskampanjen. Det låg något
av berättigande i dem, och därför
menade jag, att man skulle ha ett system
—som jag redan förut talat om — för
en lagstadgad pensionsrätt, som hade
till huvudsaklig uppgift att skydda just
dessa som man kunde vara orolig för
att de inte skulle få pension, om man
skulle gå på en ren avtalslinje. Nu lägger
vi från folkpartiets sida fram ett
förslag, genom vilket de är skyddade
och får sin pension, om de vill ha den.
Det finns i vårt förslag en lagstadgad
pensionsrätt, som gör att varje löntagare
som vill ha en tjänstepension kommer
att erhålla sådan.
Folkpartiförslaget tilltalar mig också
av den orsaken att jag med det vet vad
jag skall betala. Det är klart att man
kan diskutera vad som är det viktigaste i
ett pensionssystem, om man skall veta
vad man får eller om man skall veta
vad man skall betala. I regeringsförslaget
vet man exakt vad man får men
inte vad det kostar. Det är kanske tilltalande
för någon att få veta precis
vad han skall få i pension, men jag
måste säga, att det ändå skulle kännas
litet oroande att inte ha reda på vad
man skall betala för denna exakt uträknade
pension. I folkpartiförslaget
vet jag vad jag skall betala men inte
exakt vad jag kommer att få. Betyder
detta — som man på socialdemokratiskt
håll vill göra gällande — att pensionen
kan variera hur som helst? Variationerna
kommer alt bli mycket små,
och man kommer i genomsnitt att uppnå
den 60-procentiga pensionsnivå,
som vi har framhållit att vi vill skapa
med vårt system. Enligt folkpartiförslaget
betalar var och en sin pension.
Enligt regeringsförslaget betalar jag någon
annans pension i förhoppning om
att det den dag jag själv skall få pension
finns någon som vill betala den.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Det har påståtts — och kanske det
redan har bemötts — att vi i folkpartiet
har inkomstgraderade pensioner. Det
är inte riktigt. Vi har visserligen räknat
ut vad man skall få i pension i relation
till den inkomst man har haft, men väsentligare
är att man får en pension som
motsvarar de avgifter man betalar.
. Ingen betalar någon annans pension,
; ingen betalar mera än han skall göra,
utan var och en betalar bara för sig. Hur
man än försöker förklara överkompensationen
och de stora pensionstillskotten
i det socialdemokratiska förslaget
i och talar om att varje år betalar sin
pension o. s. v. är det alldeles klart,
att vad någon betalar för litet för sin
pension måste någon annan betala för
mycket för sin. Det går inte ihop annars.
Vi har visserligen — som redan
har nämnts — pensionstillskott också i
vårt system för att få i gång det snabbare,
men dessa tillskott är av helt annan
karaktär än socialdemokraternas.
De är nämligen begränsade till inkomster
under 12 000 kronor. Det finns något
socialt berättigat i våra pensionstillskott,
men det finns det — som jag förut
har visat — inte i att ge dessa stora, in;
komstgraderade gåvor som går upp till
, mycket höga belopp för personer med
; 30 000 kronors inkomst.
! Jag skulle också vilja något kommentera
det anförande, som herr Kristenson
: i Göteborg höll här tidigare i dag. Han
: sade några saker, som jag finner rätt
egendomliga, bl. a. att han inte kunnat
märka, att de sociala förmånerna har
inverkat på möjligheterna att få ut
löneförhöjningar. Han menade, att man
, har fått ut samma löneförhöjningar trots
alt man haft vissa sociala förmåner. Jag
, skall inte alls tala om hur man har det
på SKF, men när jag hörde Valter Kristenson
säga detta, påminde jag mig
vad som yttrades — jag drar fram det
därför att det ligger så nära intill — i
Götaverkens verkstadsklubb, när man
diskuterade frågan om helgdagsersättning.
Ordföranden för Metall-41:an i
218
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Göteborg — som står ett litet pinnhål <
högre än herr Kristenson i den fack- i
liga rangskalan — påpekade ofta, att vi f
måste begripa att det var precis samma i
sak om vi fick helgdagsersättning eller (
löneförhöjning. Vi kunde inte få bäg- 1
gedera. Antingen skulle det bli löne- i
ökning eller helgdagsersättning. Jag 1
tror mera på Erik Samuelsson i detta s
fall än på Valter Kristenson. £
Ingen kommer, sade herr Kristenson, c
att få full pension enligt folkpartiförsla- (
get förrän år 2008. Jag vill bara upp- 1
lysa herr Kristenson om att denna upp- £
gift är felaktig. Den blir inte riktigare t
därför att den lämnats av generaldirek- ^
tören i försäkringsinspektionen.
Vidare kom herr Kristenson in på en *
sak som det talats rätt mycket om, näm- s
ligen att det måste ske 1,5 procents e
reallönehöjning per år för att man en- *
ligt folkpartiförslaget skall komma upp s
till 60 procents pensionsnivå. Om real- £
lönehöjningen i stället blir 2,5 procent
kommer, sade herr Kristenson, pen- 1
sionsnivån att ligga vid ungefär 54 pro- s
cent. Ja, det är riktigt under den förut- 1
sättningen att man, såsom fallet är med ''
socialdemokraternas förslag, har folk- r
pensionen liggande absolut fast och inte s
vill att den skall fortsätta att stiga i I
takt med standardstegringen. Men om t
man i likhet med folkpartiet anser, att i
även folkpensionen skall stiga, därest 1
det sker en snabbare reallöneökning, då i
inträffar inte det förhållande som herr f
Kristenson talade om, utan då kommer t
den totala pensionen att bli vad vi lovat. F
Jag skall inte säga så många ord om *
det resonemang som herr Kristenson ^
förde i anledning av det uttalande som s
gjorts från vår sida om att därest det
inte skulle finnas utrymme för en pen- t
sionsavgiftshöjning, borde man kunna a
komma överens om att en sådan höj- v
ning inte skulle ske. Jag vill bara för u
det första säga att det aldrig kan bli frå- n
ga om att arbetsgivarna ensidigt skulle s
bestämma, huruvida det funnes något ut- a
rymme för avgiftshöjning eller icke. För E
det andra tycker jag att herr Kristenson
inte bör vara så främmande för att fackföreningsrörelsen
har vissa möjligheter
att göra en bedömning av utrymmet för
eventuella lönehöjningar. Under innevarande
år har det ju skett en förkortning
av arbetstiden med en timme i veckan.
Sedan vi hade lagstiftat om den
saken, fördes det mellan LO och Arbetsgivarföreningen
överläggningar om hur
det hela skulle utformas i praktiken,
och man hlev då överens om att det inte
kunde ske någon annan lönehöjning i år
än denna arbetstidsförkortning med en
timme i veckan. När man den gången
kunde diskutera frågan om utrymmet
för höjningar, skulle man väl också
kunna göra det när det gäller en pensionsavgiftshöjning.
Men jag vill ännu
en gång säga ifrån, att det aldrig kan
bli fråga om att arbetsgivarna ensidigt
skall bestämma, huruvida det finns något
sådant utrymme eller inte.
Herr Kristenson hade ett något underligt
resonemang om ett företag, där det
skulle bli varken pensioner eller högre
löner, därest man inte ville gå in för
vårt pensionssystem. Hela detta resonemang
gav ett intryck av att herr Kristenson
vet ganska litet om hur folkpartiförslaget
verkar på denna punkt,
trots att vi gång på gång klargjort detta
inom pensionsutskottet, där ju också
herr Kristenson varit medlem. Om det
inte träffas avtal för hela arbetsområdet,
finns det ingenting som hindrar att man
träffar ett avtal för den enskilda arbetsplatsen.
Alla de svårigheter, som herr
Kristenson här drog fram, är fullständigt
konstruerade och har inte något
som helst verklighetsunderlag.
När herr Kristenson skulle visa hur
tokigt folkpartiets system kunde komma
att verka i fråga om pensionsnivån, hänvisade
han till ett exempel som finns i
utskottsutlåtandet. Det talas där om en
man som enligt folkpartiets förslag inte
skulle få större pension än 44,2 procent
av medellönen under de 15 bästa åren.
Enligt regeringsförslaget skulle däremot
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 219
hans pension uppgå till 64,5 procent av
medellönen under de 15 bästa åren.
Dessa siffror verkar ju fullkomligt mördande
på folkpartiförslaget. Men om vi
tittar litet närmare på denne man, skall
vi finna att det är fråga om ett fullkomligt
rart exemplar av släktet löntagare.
Jag vet över huvud taget inte, om han
existerar. Låt oss emellertid se efter,
hur han har det.
Inkomsterna för vederbörande har
delats in i sex 5-årsperioder och en 10-årsperiod. Eftersom han arbetar i 40 år,
kan vi tänka oss att han börjar som 25-åring. Under den första 5-årsperioden
har han 6 000 kronor i inkomst. Sedan
får han plötsligt 2 000 kronor i lönehöjning
och under den andra 5-årsperioden
har han alltså en inkomst på 8 000 kronor.
Efter denna 5-årsperiod får han
återigen 2 000 kronor i lönehöjning och
efter näst följande 5-årsperiod ytterligare
2 000 kronor. Efter fyra 5-årsperioder
har han en inkomst på 12 000 kronor.
Han har alltså på 20 år fått lönehöjningar,
som fört upp hans inkomst
från 6 000 till 12 000 kronor. Men sedan
inträffar någonting helt annat. Den närmaste
femårsperioden får han inte 2 000
kronor i löneökning utan 3 000 kronor
och kommer därmed upp i 15 000 kronors
inkomst. Och sedan nästa femårsperiod
— mannen har blivit verkligt
skicklig — får han 5 000 kronors löneökning,
och under den sista tioårsperioden
är han tydligen suverän på sitt område,
ty då är han uppe i 30 000 kronors
inkomst. Det är en underlig man: på
20 år steg hans inkomst med 2 000 varje
femårsperiod till 12 000 kronor. Under
den sista 10-årsperioden kommer han
plötsligt upp till 30 000 kronor. Var
finns detta rara exemplar av släktet löntagare?
Sådana kanske finns och det
kanske just är för sådana personer som
regeringens pensionsförslag är anpassat,
vad vet jag. Denne man får, som det
sägs i utskottsutlåtandct, enligt regeringsförslaget
64,5 procent i pension.
Det gör i pengar räknat 17 200 kronor.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Han har för denna pension själv betalat
in avgifter — eller hans arbetsgivare
har betalt in avgifter för hans räkning
— uppgående till 93 000 kronor, men
den pension har får har ett kapitalvärde
av 152 000 kronor.
Den man som regeringen och socialdemokraterna
tycks ha valt ut som sitt
skötebarn får alltså en gåva på 60 000
kronor. Det avslöjar vad det är för människor
i samhället, som regeringen och
socialdemokraterna vill värna om. Enligt
folkpartiets förslag skulle han få
44,2 procent. Det bleve en pension som
motsvarar hans avgifter; den uppgår till
11 790 kronor. Tycker man att det är
något att gråta över, att han får så liten
pension? Vi tycker att en man med
hans lönekurva borde ha möjligheter
att av sin lön betala in de högre avgifter,
som skulle behövas för att han om
han så ville skulle komma upp till 60
procent i pension. Men även om han
med sin underliga löneutveckling, som
det säkerligen inte finns mer än något
enstaka exempel på i Sveriges land, om
det alls finns något, enligt folkpartiförslaget
bara skulle få 44,2 procent eller
11 790 kronor, är detta knappast något
att sörja över.
Man påstår att det är vi som fördröjer
en lösning av tjänstepensionsfrågan,
men vi har — som jag sade redan i början
— verkligen gjort allvarliga försök
att åstadkomma en samförståndslösning.
Men det var tydligen inte den lagfästa
rätten som var det viktigaste i linje 1,
det var något annat, som man inte talade
om: fördelningssystemet. Bakom fördelningssystemet
står fonden. Som jag
bär sagt i annat sammanhang framträder
nu, när folkpartiförslaget står mot
regeringens förslag och båda bygger på
en lagfäst rätt, tydligare i regeringsförslagct
detta andra, som enligt min
mening har en klar socialistisk karaktär.
Fonden skjuts i förgrunden; det är
pengarna man i första hand vill ha.
Vi försökte finna en samförståndslösning.
Vi tror att de svenska medborgar
-
220 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
na skall förstå att den enda framkomliga
linjen, när frågan nu har förts
från det fackliga till det politiska planet,
är det förslag som vi har lagt fram.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Königson påstår
att jag bl. a. skulle ha sagt, att sociala
lagar inte har hindrat oss att ta ut hel
och full löneökning. Vad jag sade var,
att de sociala lagarna här i landet inte
har inkräktat på avtalsfriheten för arbetsmarknadens
parter.
Herr Königson säger att han önskar
en lösning av pensionsfrågan efter den
rent fackliga linjen. Det sades också i
folkomröstningsdebatten i höstas, att
trean representerade den fackliga linjen,
men hela den svenska fackföreningsrörelsen
rubricerade trean som
arbetsgivarlinjen. Folkpartiförslaget nu
i vår accepteras heller inte av den samlade
fackföreningsrörelsen. Detta förslag
kommer fortfarande, även om det bytt
namn och inte är trea längre utan kanske
nolla, att betecknas som arbetsgivarlinjen.
Däremot har den fackliga rörelsen
accepterat regeringsförslaget.
Jag har här ett brev, som herr Königson
och jag och alla andra av oss
riksdagsmän i Göteborg har fått från
den fackliga centralorganisationen i Göteborg.
Det sägs där bl. a.: »Med största
intresse kommer vi att följa riksdagsbehandlingen,
som för oss kommer att bli
en värdemätare på respektive partiers
reformvilja på det socialpolitiska området.
Göteborgs fackligt organiserade
arbetare uttrycker en bestämd önskan
om ett riksdagsbeslut i enlighet med
regeringens pensionsförslag.» Bakom
denna skrivelse står — frånsett kanske
någon handfull arbetarliberaler av herr
Königsons typ —- 90 000 fackligt organiserade
arbetare i Göteborg.
Herr Königson talade om mannen i
SKF som varit med i 45 år men som
inte skulle få pension för de sista 15
m.
årens avgifter. Jo, herr Königson, jag
har varit med i den fackliga ledningen
i SKF och vet att vår lönekurva där
stiger ända fram till pensionsåldern.
Alltså kommer hans pension att räknas
på den högre inkomst han hade under
de 15 sista åren innan han pensionerades.
Men herr Königson kunde ju inte
själv tala om vilken pension han kommer
att få enligt folkpartiets förslag.
Sedan sade herr Königson, att han
hade talat med en förtroendeman —
Erik Samuelsson — inom Metalls avdelning
i Göteborg och att han litade mera
på denne förtroendeman än på mig.
Emellertid är Erik Samuelsson ordförande,
och jag har varit vice ordförande
i denna avdelning. Det är möjligt
att herr Königson litar på Samuelsson,
men kan metallarbetarna lita på herr
Königson, som aldrig haft ett fackligt
förtroendeuppdrag, aldrig har talat om
hur den fackliga rörelsen skall inrikta
sina strävanden för att lösa pensionsfrågan?
Nej, herr Königson, gå över
helt och hållet till den andra sidan! Ni
hör inte hemma i den fackliga gemenskapen!
-
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Man har kunnat göra en
ganska märklig iakttagelse under denna
debatt. De borgerliga partiernas talesmän
börjar nämligen skjuta från
vänster på regeringsförslaget. De försöker
alltså uppträda på en radikalare
linje. Man har bland annat utnyttjat det
förhållandet, att regeringens förslag avser
inkomster upp till 30 000 kronor.
Detta betecknar herr Königson nu som
en oriktig linje. Därmed söker han inge
föreställningen att han intar en radikalare
position än vi, som försvarar regeringsförslaget.
Om man utgår ifrån att standarden
för löntagare och mindre företagare
någorlunda skall kunna bevaras efter
det att pensionsåldern inträtt, måste
man naturligtvis lägga upp systemet
Torsdagen den 24 april 1958 fin.
Nr 17
221
på detta sätt. Sedan kan man diskutera
var gränsen skall gå. Det är en annan
historia, men som systemet är uppbyggt
kan det inte utformas på annat sätt.
Sedan sökte herr Königson göra gällande,
att man här på ett oriktigt sätt
anspelat på de statsanställda, eftersom
de har en annan ställning än övriga löntagare
här i landet. Jag har inte funnit
att man gentemot talet om tvångspensionering
från de borgerliga representanternas
sida velat framhålla annat än att
statstjänarna sedan gammalt varit pensionerade
i stort sett enligt samma system
som nu rekommenderas från regeringens
och utskottets sida. Jag kan försäkra
herr Königson, att under de 42
år jag varit i statstjänst har jag ännu
aldrig hört en statstjänare viska om
att han skulle befinna sig i en tvångssituation,
därför att han får en skaplig
pension när han en gång lämnar tjänsten.
Det är löjligt att argumentera på
det sättet.
Herr Königson säger sedan, att »med
folkpartiets förslag vet jag vad jag får
betala men det vet jag inte med regeringsförslaget».
Skall jag tyda detta
som ett svar på den fråga som jag ställde,
om folkpartiet anser, att det är arbetsgivarna
som skall stå för kostnaderna?
Skall man tolka herr Königsons
framställning här som om han utgår
ifrån, att det är löntagarna som får betala?
Kan vi få ett klart besked på frågan
var folkpartiet står i detta oerhört
viktiga och vitala spörsmål?
Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det verkade som om
herr Kristenson i Göteborg menade, att
fackföreningsmedlemmar, som inte var
socialdemokrater, inte hade någon plats
i den svenska fackföreningsrörelsen.
Säg ifrån det då, herr Kristenson. Är
det meningen på fackligt håll att vi
andra inte har någon plats i den svenska
fackföreningsrörelsen? Låt oss få
besked på den punkten och kom inte
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
med sådant prat som herr Kristenson
gjorde här.
Sedan talade herr Kristenson om det
där brevet. Han nämner de 90 000 arbetarna
o. s. v., som vill att man skall lösa
pensionsfrågan enligt regeringsförslaget.
Jag vill säga herr Kristenson, att
man får vara försiktig när man talar
om att så och så många medlemmar av
en organisation vill det och det. Jag
skulle kunna tänka mig att Valter Kristenson
är vald till vice ordförande med
20 procent av rösterna. Vad vet han om
vad de andra 80 procenten tycker? Inte
ett dugg.
Herr Kristenson talade vidare om de
liberala metallarbetarna i Göteborg som
särlingar. Det säger väl ändå någonting,
att vi vid sista riksdagsmannavalet
hade 86 000 röster mot socialdemokraternas
74 000. Säger inte detta
någonting i den stad, där det största antalet
verkstadsarbetare finns här i
landet?
Sedan talade vi om mannen på SKF
som var med i 45 år och betalade avgifter.
Herr Kristenson hörde tydligen
inte vad jag sade. Jag vet att han kommer
att få en högre pension på grund
av standardhöjningen. Han får ingenting
för de avgifter han betalat under
dessa år utan han får denna höjning
på grund av den ökade reallönen och
enligt regeln om de 15 bästa åren.
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycker att det är
ganska egendomligt att herr Königson
resonerar på det sätt han gör beträffande
avgifterna. Jag tycker att han hade
kunnat formulera svaret tydligare än
han gjorde. Fortfarande har vi inte fått
klart besked. Om jag tolkar honom
rätt utgår han från att folkpartiets förslag
förutsätter, att löntagarna skall stå
för kostnaderna och inte arbetsgivarna.
Menar ni i folkpartiet, att arbetsgivarna
skall svara för kostnaderna eller
skall löntagarna göra det? Den frågan
skall vi ha svar på.
222
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Herr KRISTENSON i Göteborg (s)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Königson undrade
om jag hade den uppfattningen, att
inga andra än socialdemokrater skall
få vara medlemmar i fackföreningsrörelsen.
Nej. Jag sade att herr Königson,
som har denna uppfattning om hur vi
skall ordna tjänstepensionsfrågan för
de fackliga medlemmarna i detta land,
inte är önskvärd i den fackliga gemenskapen,
men vill Ni, herr Königson,
finnas i utkanten och verka som arbetarliberal,
må Ni gärna göra det för mig
och även för alla de andra 20 procenten
av medlemmar, som röstat på mig
och mina gelikar till fackliga förtroendeuppdrag.
Själv kan Ni aldrig räkna
med att få ett fackligt förtroendeuppdrag.
Jag vill slå fast, att herr Königson,
som inte vid något enda tillfälle har försökt
att visa, hur Metall eller den fackliga
rörelsen skall ställa sig till avtalspensioner
och sådana frågor, som aldrig
har lämnat någon motion till vår förbundskongress,
som aldrig deltagit i
ett representantskapssammanträde, som
över huvud taget aldrig deltagit i den
fackliga rörelsen, icke i denna kammare
bör ställa sig upp som talesman för
de fackliga arbetarna i Göteborg. Det
har han icke befogenhet att göra.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr Kristenson i Göteborg fällde nyss
ett yttrande, som jag tror väckte berättigat
uppseende, ett yttrande av mycket
allvarligt slag, om det skulle vara så, att
herr Kristenson på något sätt är representativ
för opinionen i denna kammare
inom det socialdemokratiska partiet.
Herr Kristenson kastar ut att Ture
Königson, som företräder åsikter i pensionsfrågan
vilka herr Kristenson inte
gillar, icke är önskvärd i den fackliga
gemenskapen. Ett sådant yttrande, fällt
i denna kammare, att en framstående
representant för den fackliga rörelsen
vill stöta ut en person som har en annan
åsikt ur den fackliga gemenskapen,
är någonting oerhört.
Jag ställer den frågan till ordföranden
i den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
herr Sehlstedt: Vill herr Sehlstedt
ta avstånd från den inställning,
som herr Kristenson här har givit uttryck
åt? Vill herr Sehlstedt i stället
uttala, att vi i den svenska demokratien,
i den svenska riksdagen och i den
svenska fackliga rörelsen skall ha rätt
att företräda våra egna åsikter utan att
-—- låt oss säga det rent ut — bli förolämpade
på det sätt, som herr Königson
har blivit av herr Kristenson för
att vi har en annan åsikt än den några
finner vara den rätta och riktiga? Vill
herr Sehlstedt här göra något uttalande
som klargör, om herr Kristenson talar
uteslutande för sig själv eller om han
företräder en opinion inom det socialdemokratiska
partiet?
I detta anförande instämde herrar
Boija (fp), Rimås (fp), Strandh (fp)
och Wachtmeister (h).
Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Som svar till herr Senander
skall jag bara läsa upp vad som
står i vår reservation när det gäller avgifterna.
Där står på sidan 176: »För
löntagarnas del bör avgifterna inbetalas
av arbetsgivarna.» Så fortsätter det:
»Avdrag för dessa avgifter på utgående
löner skall givetvis ej få ske, men självklart
påverkar avgifterna i detta system
lika väl som enligt regeringssystemet
möjligheterna till kommande lönehöjningar
i motsvarande grad (arbetsersättningen
= lönpensionsavgift m. m.).»
Vidare skall jag också citera vad finansminister
Sträng sade om just samma
sak vid kursen »Vårt ekonomiska
läge 1958», som hölls nu i vår: »Men
ett genomförande av tjänstepensioneringen
är helt enkelt en fråga om hur
företagare och arbetare kommer överens
om att dela upp produktionens re
-
Torsdagen den 24 april 1958 fm.
Nr 17 223
sultat, om det skall tas ut i lönehöjning
eller fördelas på lönehöjning och trygghet
för framtiden.» Vi har — såsom
framgår av vad jag förut citerade —
precis samma uppfattning som den herr
finansministern gav uttryck åt vid detta
tillfälle.
Sedan skulle jag väl knappast behöva
säga någonting mer till herr Kristenson
— det är det knappast värt — men herr
Kristenson vet ju lika bra som jag, ja
bättre än jag, att arbetarnas fackliga
rörelse här i landet är politiserad, och
jag skall inte säga någonting emot det.
Det skulle vara rent löjligt, om jag sade
någonting annat än att socialdemokraterna
där har majoritet. Vi har ett sådant
system i den svenska fackliga rörelsen,
att den som har majoritet tillsätter
alla platser. Vi tillämpar när det
gäller alla fackliga val ett system som
inte är proportionellt.
När herr Kristenson påstod, att jag
aldrig har varit på Metalls representantskap
i Göteborg, vill jag säga att det är
ren osanning. Jag har, så långt jag har
kunnat, utnyttjat den möjlighet som
finns att vara med där utan att vara
medlem av representantskapet.
Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Ohlin var, utöver
att han tydligen ansåg det önskvärt att
kratsa kastanjerna ur elden för herr
Königson, angelägen om att få ett besked
om hur jag uppfattade diskussionen
mellan herr Kristenson och herr
Königson.
Såvitt jag uppfattade herr Kristenson
sade han som fackföreningsmän — de
är bägge metallarbetare och tillhör samma
fackförening i Göteborg — att herr
Königson med hänsyn till sin uppfattning
i pensionsfrågan kanske inte var
så särskilt önskvärd inom fackföreningsrörelsen
i Göteborg, men att om
herr Königson ville vistas där som arbctarliberal
i utkanterna av den fackliga
rörelsen, så var det självfallet herr
Königson obetaget.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Det är en uppgörelse mellan de två.
Jag föreställer mig, att herr Kristenson
gärna ville ha sagt, att herr Königson
med sin ganska ringa kontakt inom
fackföreningsrörelsen i Göteborg väl
knappast kan anses vara representativ
för föreställningarna inom den göteborgska
fackföreningsvärlden beträffande
frågan om den lagstadgade pensionsrätten
men att herr Kristenson själv
med hänsyn till sin ställning kanske
tycker att han är mera representativ.
Men tillåt mig, herr Ohlin, att säga
att jag ingalunda tillhör dem som har
den uppfattningen, att människor med
olika politiska åsikter icke skulle få
tillhöra eller vara önskvärda inom fackföreningsrörelsen.
Så länge fackföreningsrörelsen
tolererar det fria medlemskapet
— oavsett politisk uppfattning
— tycker jag att det är ett tillräckligt
klart svar att säga ifrån, att
den rätten skall herr Königson ha lika
väl som herrarna på kommunistsidan
har det för sitt vidkommande.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Efter diverse krumbukter
bekände sig herr Sehlstedt till den
uppfattningen, att även icke socialdemokrater
skulle få lov att deltaga i den
fackliga rörelsen. Det är väl också självklart,
att om man begär en hundraprocentig
anslutning till rörelsen, kan man
inte sedan säga, att de som är socialdemokrater
skall vara någon sorts fackföreningsmedlemmar
av första ordningen,
medan andra, särskilt de som råkar
vara anhängare av den liberala åskådningen,
skall få vistas i utkanterna såsom
icke önskvärda, vilket herr Kristenson
sade. Detta gäller så mycket
mera som herr Kristenson märkligt nog
underlät att fälla samma omdöme om
kommunisterna. Kommunisterna är tydligen
mera önskvärda i den fackliga rörelsen
än vad liberalerna är, om man
får tro herr Kristenson.
Men herr Sehlstedt har ju, låt vara i
mycket indirekta ordalag, givit uttryck
224 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
åt att han icke delar herr Kristensons i
Göteborg uppfattning. Med detta konstaterande
vill jag, om inte herr Sehlstedt
motsäger mig, uttala min glädje
över att herr Sehlstedt har tagit avstånd
från herr Kristensons i Göteborg
uppträdande. Skulle herr Sehlstedt
icke medge, att han tagit avstånd från
det, är det möjligt att debatten får fortsätta.
Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas, att herr
Ohlin verkligen har förstått i varje fall
min föreställning om medlemstillhörighet
inom fackföreningsrörelsen. Den har
mig veterligt aldrig varit beroende av
den enskilde medlemmens politiska eller
religiösa uppfattning. Det är den
grund, på vilken svensk fackföreningsrörelse
står, och den ansluter jag mig
till.
Men, herr Ohlin, om man i denna
debatt i andra kammaren mellan två
metallarbetare från Göteborg i en åt
-
minstone för den ene och kanske också
för den andre mycket väsentlig fråga
möter ett personligt uttalande av herr
Kristenson beträffande herr Königsons
ställning inom fackföreningsrörelsen i
Göteborg, kan jag inte ha något omdöme
om det. Det är en tvist mellan dessa två,
som jag tycker att de skall få klara upp.
Men vi är överens om den rent principiella
uppfattningen om en enskild människas
ställning inom fackföreningsrörelsen.
På den punkten har jag ingenting
att återta av vad jag har sagt.
Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.26.
In fidem
Gunnar Britth
Torsdagen den 24 april
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.
§ 1
Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m. (Forts.)
Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
enligt förut gjord anteckning, till
Herr ALMGREN (s), som yttrade:
Herr talman! För den som i likhet
med mig haft tillfälle att i pensionsberedningen
följa denna frågas behandling,
är det mycket intressant att konstatera,
att såväl folkpartiet som högern
har sprungit ifrån det förslag till tillläggspension,
som de tillsammans med
arbetsgivarna varit med om att utforma
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 225
och som låg till grund för 3:ans förslag
i folkomröstningen.
I pensionsberedningen har vi haft
tillgång till god expertis, som vi alla
har använt oss av. Det förslag folkpartiet,
högern och arbetsgivarnas representanter
med stor möda arbetat sig
fram till, har de nu själva underkänt.
Däremot är det glädjande att det förslag
som socialdemokraternas, Landsorganisationens
och TCO:s representanter enades
om i beredningen och som låg till
grund för 1 :ans förslag i folkomröstningen,
återfinnes i regeringens proposition.
Propositionen innehåller dessutom
en del förbättringar, särskilt då
den att de egna företagarna och rörelseidkarna
kommit med i tilläggsförsäkringen
på i princip samma villkor som
löntagarna.
Vidare konstaterar jag med tillfredsställelse
att en del av de synpunkter,
som jag själv haft tillfälle att föra fram
i pensionsberedningen, har beaktats av
departementschefen. Detta gäller i första
hand de kommunala bostadstilläggen.
Dessa utgår som bekant både till ålderspensionärer
och till änkor. De är inkomstprövade,
och de utgår särskilt till
de pensionärer, som ekonomiskt har det
mindre gott ställt.
Pensionsberedningens majoritet förordade
en viss avveckling av dessa
kommunala bostadstillägg, i det man
förordade att höjningarna av folkpensionen
från år 1960 och senare skulle
minska bostadstilläggen med hälften
av folkpensionshöjningen. I beredningen
framförde jag i ett särskilt yttrande
mina betänkligheter mot detta sätt att
reducera de kommunala bostadstilläggen,
vilken nedskärning enligt mitt
förmenande betydde att de ekonomiskt
sämst ställda, d. v. s. de som i stort
sett endast bär folkpensionen att leva
på, skulle få en mindre höjning av sina
pensioner än de ekonomiskt bättre ställda.
Ett sådant tillvägagångssätt kan ju
inte vara riktigt. Jag förordade därför
i mitt yttrande till pensionsberedning
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ens betänkande att frågan skulle utredas
vidare och att särskild hänsyn
därvid skulle tagas till dem, som redan
gått i pension och endast har folkpensionen
att leva av. Vid remissbehandlingen
av betänkandet uttalade sig bland
annat Folkpensionärernas riksförbund
i samma riktning. Även departementschefen
har i propositionen förordat en
dylik utredning. Detta betyder att bostadstilläggen
inte nu avvecklas, som
pensionsberedningen hade föreslagit,
utan att frågan blir ytterligare prövad.
Departementschefen säger vidare i
propositionen, att först när principerna
för tilläggspensionernas uppbyggnad
fastslagits av statsmakterna, kan man
ta ställning till den lämpligaste utformningen
av folkpensionerna i vad gäller
de inkomstprövade förmånerna. Utskottet
har för sin del i huvudsak gått på
socialministerns förslag.
Högern har i sin motion förordat en
ännu kraftigare reducering av bostadstilläggen
än beredningen gjort. Högerpartiet
föreslår nämligen, att för varje
höjning som sker på folkpensionen från
år 1960 skall det kommunala bostadstillägget
minskas med inte mindre än
två tredjedelar. Det skulle betyda, att
om folkpensionen för en ensamstående
från 1960 till 1968 höjes med 1 300 kronor,
så får en person på en ort där bostadstillägget
är över 800 kronor om
året endast en höjning av pensionen på
433 kronor på grund av att det kommunala
bostadstillägget under nämnda
tid har minskat med inte mindre än 867
kronor. Så får sålunda denne pensionär,
som är hänvisad till att i huvudsak leva
på sin folkpension, i verkligheten en
mycket blygsam höjning. Den mera välbärgade
däremot får hela höjningen på
folkpensionen, d. v. s. 1 300 kronor.
Detta är ett exempel på de följder högerns
förslag skulle få, om det genomfördes.
Det är tydligt att den av högern
så omskrutna medkänslan med våra
folkpensionärer inte är så mycket att
yvas över, särskilt när det gäller de pen15-—Andra
kammarens protokoll 1958. Nr 17
226 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sioniirer, som har det smått i ekono- <
miskt avseende. i
Herr talman! Visst kan det vara önskvärt,
att inkomstprövningen efter hand <
slopas, men man bör — som socialmi- j
nistern mycket riktigt i går kväll slog 5
fast — gå mycket försiktigt fram. De 1
kommunala bostadstilläggen har en 5
mycket stor uppgift att fylla för de nu- t
varande folkpensionärerna och änkor- i
na. För de människor, som redan är t
folkpensionärer, och för dem som den s
närmaste tiden kommer att gå i pension c
och inte får någon nämnvärd del av en i
tilläggsförsäkring, betyder de kommu- i
nala bostadstilläggen mycket. Därige- i
nom finns det nämligen möjligheter i
att minska klyftan mellan dem som en- £
bart har folkpension — visserligen en I
förbättrad sådan — och dem som efter i
hand kommer att få tilläggsförsäkring- i
en. Vilket förslag man än väljer i fråga t
om tilläggsförsäkring, innebär det näm- s
ligen, att de nuvarande folkpensionä- t
rerna och de som den närmaste tiden s
kommer att pensioneras inte får någon r
del av tilläggsförsäkringen. r
Till min glädje har jag vidare kon- €
staterat, att socialministern även på
en annan punkt i beredningens för- c
slag vidtagit ändringar, vilka i princip 1
ansluter till vad jag förordat i mitt sär- s
skilda yttrande till pensionsberedning- f
ens betänkande. Jag syftar på beräk- t
ningen av tilläggspensionerna. Propo- ''
sitionen innehåller nämligen förslag om f
att tilläggspensionen skall utgå med s
samma procentuella andel av den pen- 1
sionsgrundande inkomsten, vilket ska- e
par större rättvisa än vad beredningen
föreslog. Man vinner också den betydel- f
sefulla fördelen, att de pensioner, som s
de försäkrade erhåller, står i samma F
relation till de av arbetsgivarna erlagda a
avgifterna.
§
Den skriande orättvisa, som nu exi- s
sterar genom att vissa grupper har sin j.
pensionsfråga ordnad på ett tillfreds- k
ställande sätt medan andra har den t
olöst eller mycket bristfälligt ordnad,
måste avskaffas.
Folkpartiets förslag eliminerar inte
denna klyfta, ty de pensioner, som folkpartiet
rekommenderar, är sämre än de
som i allmänhet utgår för de stats- och
kommunalanställda och för de SPP-försäkrade.
Så sent som i mitten av 1970-talet kommer enligt folkpartiförslaget
mycket blygsamma pensioner att utbetalas.
Som exempel kan nämnas att den,
som har en inkomst av 10 000 kronor
om året och går i pension år 1974, kommer
om folkpartiets förslag går igenom
att erhålla endast cirka 1 000 kronor om
året i tilläggspension. Den som har en
inkomst av 12 000 kronor kommer att
erhålla 1 400 kronor om året. Detta är
pensioner som exempelvis tjänstemännen
ingalunda skulle acceptera. Men
pensionerna är väl inte avsedda för
tjänstemän utan i första hand för den
stora gruppen av kroppsarbetare. För
dessa skulle det tydligen räcka med ett
slags sämre pensioner, arbetarpensioner,
och vi skulle alltjämt ha uppspaltningen
i klassklyftor kvar mellan mera
eller mindre fina yrken och arbeten.
Jag anser inte att vi skall ha speciella
arbetarpensioner av sämre kvalitet
än andra. Vi skall ha pensioner
som gäller för alla men med garantier
för att de som har bättre förmåner får
behålla dessa. Antingen de står på en
verkstad, sitter på ett kontor eller arbetar
i ett gjuteri skall de ha en pension,
som är enhetligt uppbyggd och underlättar
flyttning från en arbetsplats till
en annan.
Regeringsförslaget fyller dessa krav,
ty som mönster för regeringsförslaget
står de stats- och kommunalanställdas
pensioner, och de utgör en god lösning
av pensionsfrågan.
Om man skulle följa folkpartiets förslag,
skulle det innebära, att först ett
stycke in på nästa årtusende skulle full
pension kunna utgå, men av sämre
klass. De pensioner som enligt folkpartiets
förslag skulle utgå i mitten på
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
227
1970-talet är s. k. trotjänarpensioner,
ålderdomsunderstöd, som vi redan nu
har från en hel del företag. Detta kan vi
inte acceptera.
Det var väl inte den lösningen man
tänkte sig när man ute i fackföreningarna
och på fackförbundskongresserna
reste kraven på att pensionsfrågan skulle
lösas. Nej, vi ville ha enhetliga pensioner
och inte några speciella och sämre
pensioner för kroppsarbetarna.
Regeringsförslaget är sådant att det
avskaffar klassgränserna och ger en
rejäl trygghet. Därför har också fackföreningsfolket
som en man ställt sig
bakom regeringsförslaget. Hundratusentals
och åter hundratusentals arbetare,
tjänstemän, småföretagare och rörelseidkare
har i dessa dagar sina blickar riktade
mot riksdagen och mot vad vi här
kommer att besluta. Frågan är mogen för
ett avgörande; efter mer än tio års utredningsarbete
bör vi nu vara framme
vid handling. Nu ligger avgörandet hos
riksdagen, och ute i landet förväntar
stora grupper av människor att denna
kammare i likhet med vad första kammaren
gjorde strax före middagen skall
besluta en ordentlig och rejäl lösning av
pensionsfrågan. Om vi beslutar i enlighet
med propositionen, betyder det att
vi har fått en god lösning av pensionsfrågan
och att vi har tagit ett stort steg
framåt mot mera rättvisa, mot mera demokrati
i vårt samhälle.
Härefter anförde:
Herr DAHLÉN (fp):
Herr talman! Den föregående talaren,
herr Almgren, fortsatte på samma sätt
som socialdemokratiska talare gjorde i
går och även tidigare i dag att lova
mycket runt, att med regeringsförslaget
skulle det bli stora pensioner. Några
svårigheter att ordna saken har herr
Almgren tydligen inte upptäckt. Det är
ju ganska märkligt, eftersom han enligt
vad han sade har deltagit i ett utredningsarbete
på detta område. Nog upp
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
kommer det väl ändå, herr Almgren,
vissa svårigheter även för Er, när Ni
innerst inne funderar på om de vackra
löftena kommer att kunna hållas.
Herr Almgren talade ungefär som herr
Sköld gjorde strax före middagspausen.
Herr Sköld sade, om jag tillspetsar det
något, att man på alla håll har en ökad
tilltro till folkhushållets möjligheter i
framtiden. Herr Sköld sade det inte direkt,
men han ville ge intryck av att
detta är detsamma som en ökad tilltro
till den socialdemokratiska ekonomiska
politiken. Nej, herr Sköld och även herr
Almgren, som jag antar instämmer, så
är det inte! Är det något som har skett
under det sista decenniet i detta land,
så är det väl att det har visats att den
socialdemokratiska politiken inte har
vunnit någon ökad tilltro; vad som har
skett är att tilltron till denna politik har
minskat sakta men säkert. I valet 1940
nådde socialdemokratien längst; då fick
man 134 mandat. Sedan har det dalat
undan för undan, och nu är man nere
i 106 mandat. Tilltron till den socialdemokratiska
ekonomiska politiken är
alltså inte längre så stor. Folk har en
sund och utpräglad skepsis inför de
löften som nu ges, och det är väl detta
som gör att man vid sina besök ute i
bygderna får en känsla av att de socialdemokratiska
överbuden i denna fråga
också möts med stor skepsis.
Läget är nu detta: Om folkets flertal
vill ha en bättre ålderdomstrygghet än
den som folkpensionerna ger, så är det
ingen som vill hindra det. Detta är
glädjande, i synnerhet som det under
de gångna åren inte på alla håll varit
på det sättet. Det är uppenbart att
många människor verkligen vill ha en
tilläggspension. Det är naturligt att arbetare,
tjänstemän, fria yrkesutövare
och företagare, inte minst småföretagare,
vilka inte har sin trygghetsfråga
ordnad, vill ha möjlighet att på ett värdebeständigt
sätt placera de sparade
medlen, så att de ger ett bättre ålderdomsskydd.
Det är alldeles orealistiskt
228 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att tro att vi skulle kunna lösa hela :
pensionsproblemet endast med att göra i
folkpensionerna bättre. Vi är alla över- i
ens om — och det är vi glada för —• att i
folkpensionerna, grundtryggheten, skall 1
förbättras. Men det är många som vill 1
gå vidare — därom är ingen tvekan — 1
och då blir frågan, hur tilläggspensione- ;
ringen skall ordnas. Alla säger givetvis <
att det måste vara ett vettigt förslag. Vi
för vår del säger att det måste vara ett ]
måttfullt förslag, det måste vara utan i
överbud. Vi kan inte som herr Almgren
vara med om att ställa ut flotta växlar (
om väldiga pensioner i en snar framtid. |
Det måste vidare vara ett pensionssystem
som ökar sparandet. Det är så i
många talare som berört riskerna för i
att en pensionsreform skall minska sparandet,
att jag inte behöver gå in på ]
den saken; jag nöjer mig med att kon- •
statera att det finns sådana risker. För- >
slaget måste alltså vara sådant att det ]
ökar sparandet, det måste stärka kapi- l
taltillförseln till näringslivet, till bo- (
stadsbyggande och andra nyttigheter. 1
Att det är ett trängt läge på kreditmark- :
naden, att det är ont om kapital, det vet :
alla, inte bara företagare utan även i
många anställda. Många löntagare har i
fått uppleva detta på ett mycket påtagligt
sätt under senare tid, då man haft ]
stora besvärligheter med att klara den ,
fulla sysselsättningen.
Vi i folkpartiet har alltså försökt att
lägga fram ett förslag som tillgodoser •
dessa önskemål. Vi har försökt lägga i
fram ett förslag som verkligen skall in- ]
nebära en lösning i fråga om tilläggspensionerna,
som skall ge möjlighet för
dem, som vill spara för ålderns dagar, i
att göra detta på ett tryggt och tillfreds- i
ställande sätt. Detta kan kombineras
med att vi i samhället får ett allmänt i
ökat sparande. Med vår linje — premiereservsystemet,
som den tekniskt i
kallas — följer på ett naturligt sätt ett <
ökat sparande. <
Herr Almgren talade visserligen om !
att han för varje år framöver kunde i
ange hur stora pensionerna skulle bli,
men han har inte samma möjlighet därtill
som man har med ett system, som
innebär att sparade medel finns avsatta
för varje år och att pengar sålunda är
tillgängliga när pensionerna skall utbetalas.
Herr Almgrens system innebär
att man får löfte om vissa poäng. Vad
de är värda i framtiden kan varken herr
Almgren eller jag ha någon mening om.
Det får avgöras av dem som skall betala
det hela, som skall lösa in poängen.
Har då medborgarna råd att skaffa
tilläggspensioner? Frågan bör väl, herr
talman, egentligen formuleras så här:
Har vi råd att spara mer för vår ålderdom?
Det är detta saken gäller. Har vi
råd att bygga upp pensionsfonder med
våra sparade medel, så att näringslivet
kan få ökade kapitalresurser och framåtskridandet
kan fortsätta? Med det system,
som vi i folkpartiet föreslagit,
kombineras ju den ökade tryggheten
för oss själva på ett naturligt sätt med
ett ökat sparande. Det blir inte något
tvångssparande, det blir inte, såsom
med det socialdemokratiska systemet —
som herr Ohlin uttryckte saken i går —
en löneskatt, som skall åstadkomma förutsättningar
att betala ut pensioner.
Vi i folkpartiet svarar alltså: Vi har
råd, om vi sparar och de samlade pensionsavgifterna
bygger upp ett tillräckligt
sparande. Annars har vi inte råd.
Annars är de löften om framtida pensioner,
som göres, ingenting värda. Det
är kanske för mycket sagt, ty jag hoppas
väl att de skall vara värda något,
men vad de i själva verket är värda vet
vi ingenting om. Vi har alltså inte råd
att ställa ut några flotta växlar med
överbud.
Herr Almgren talade om att han ville
utjämna klasskillnaderna. Detta är vi
verkligen överens om, herr Almgren,
men jag måste då upprepa den fråga,
som gång på gång framställts under dessa
två dagar: Vad är det som gör att
socialdemokraterna med sitt förslag ger
ett överbud i fråga om pensioner, som
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
229
för den som har 30 000 kronor i inkomst
per år är fyra gånger så stort som
beträffande den som har en årsinkomst
av 10 000 kronor? Innebär det inte att
i detta läge vissa klasskillnader upprätthålles,
herr Almgren?
På folkpartihåll har vi inte ansett det
vara riktigt att göra på det sättet. I det
förslag till system vi lagt fram ges måttliga
pensionstillskott, där det främst
behövs, och de stora inkomsttagarna
får inte fyra gånger så stora tillskott
som de små.
Under de första åren byggs det ju
inte upp något särskilt stort sparande
enligt socialdemokraternas förslag, men
så småningom måste även de tänka på
en fondbildning. I pensionsutskottet har
det, såsom av dess utlåtande framgår,
inte varit möjligt att få verkligt klargjort
hur socialdemokraterna tänker sig
att dessa fondmedel skall användas, och
på den punkten har inte heller denna
debatt givit något besked. Kvar står
därför att det finns stora risker för att
dessa pengar skall komma att användas
för socialiseringsändamål, att klåfingriga
herrar reglerare skall använda medlen
på det sätt de anser vara bäst, vilket
givetvis kan bli farligt för näringslivet,
företagarna, löntagarna och oss
alla.
Om folk vill vara med om ett sparande
för sin ålderdom, vill bygga upp ett
pensionssparande, måste de enligt vår
mening själva få vara med och säga till
hur detta sparande skall vara utformat.
Det kan ske genom deras organisationer,
som träffar avtal om att anslutas
till det förslag vi framlagt. Om de inte
tillhör en sådan organisation får de individuellt
vara med om att bestämma i
dessa frågor. Yi kan inte acceptera att,
som socialdemokraterna föreslår, staten
in i minsta detalj skall bestämma hur
detta skall ordnas, ty därmed uppstår
otrygghet, därmed får de individuellt
och gruppvis framförda önskemålen
inte några chanser att komma till uttryck,
och därmed finns det stora möj
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ligheter att de kommande generationerna
anser att förslaget är felkonstruerat
och inte vill godtaga det, och då faller
det ihop.
En hel del människor, löntagare och
kanske även företagare, vill spara för
sin ålderdom men göra det på sådant
sätt, att en del av de avgifter som betalas
in för dem eller som de själva inbetalar,
om de är företagare, skall kunna
läggas till grund då det gäller att
klara av en del av de många gånger
kanske besvärliga amorteringarna på ett
eget hem. Vi i folkpartiet anser detta
vara ett legitimt önskemål som man bör
försöka tillfredsställa, och det är möjligt
med vårt system. Några sådana möjligheter
har i varje fall inte socialdemokraterna
hänvisat till. Enligt den konstruktion
vi valt kan man alltså låna av
sitt pensionskapital, som står för ens
egen räkning hos försäkringsinrättningen,
för att tillgodose ett sådant önskemål.
Många andra vill spara till sin egen
rörelse eller spara för att skaffa sig
aktier. Många företagare inom handel,
hantverk, industri och jordbruk vill
förbättra sin rörelse. Det finns med vårt
system ett pensionskapital som ger möjlighet
att återlåna en del av pensionsmedlen
för sådana ändamål.
Enligt vår mening är det statsmakternas
skyldighet att underlätta sådana
smidiga lösningar. Socialdemokraterna
har, när vi framfört dessa önskemål i
motioner, visat ett utomordentligt litet
intresse. Den socialdemokratiska delen
av pensionsutskottet inskränker sig till
några allmänna, mer eller mindre välvilliga
fraser. För dem är det centrala
önskemålet att få frågan ordnad på det
sätt som de vill, att få en obligatorisk
lösning, och de individuella önskemål,
som människor kan ha, ser man bort
från — man stryker ett streck över
dem och går bara vidare.
Herr Almgren sade att pensionsfrågan
måste lösas. Ja, herr Almgren, det är vi
rörande överens om. Men det måste
230
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
vara en lösning som vi kan vara något
så när säkra kommer att hålla. En lösning,
som beslutas med mycket små marginaler,
blir aldrig en god lösning. En
lagstiftning måste vila på brett underlag.
Därför kan det socialdemokratiska förslaget
omöjligen vara ett gott förslag
— det råder alltför mycken strid om det,
meningarna är alltför delade. Det är
olyckligt för löntagarna och det är
olyckligt för näringslivet om striden
skall fortsätta.
Vi i folkpartiet har velat lägga fram
ett förslag, som verkligen kan lösa
tjänstepensionsfrågan, och vi har försökt
ta hänsyn till de olika önskemål
som framkom vid folkomröstningen.
Detta förslag borde kunna leda till en
samförståndslösning. En lösning av
tjänstepensionsfrågan skall vara sådan,
att den hjälper till att hålla hjulen i
gång, nu när sysselsättningen i många
fall är hotad — det skall vara ett
system som inte lägger sten på börda
utan skapar nya möjligheter till framsteg.
Något annat förslag förefaller det
inte som det skulle finnas möjligheter
att vinna enighet om, och det är ur den
synpunkten jag yrkar bifall till det
förslag, som framlagts av folkpartiets
ledamöter i särskilda utskottet.
Herr ALMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Dahlén sade att
vårt förslag skulle ge högre pensioner i
de högre inkomstlägena än i de lägre,
och det är riktigt. Tilläggspensionen
följer inkomsten, men vi skall ju enligt
min mening inte ha någon speciell arbetarpension,
utan vi skall ha pensioner
för alla löntagare enligt i stort sett
det system som nu gäller för stats- och
kommunalanställda. Om vi vill ha jämnare
pensioner går det ju att utjämna
löneklvftorna — det har jag ingenting
emot, herr Dahlén.
I allmänhet har de större inkomsttagarna
pensionsfrågan ordnad. Det är
framför allt de vanliga inkomsttagarna
m.
—- arbetare, vissa handelsanställda och
en del tjänstemän -— som inte har den
löst. Kan nu pensionsfrågan lösas på
det sättet, att vi får en viss del av vår
inkomst garanterad, när vi når pensionsåldern,
så att vi kan leva i stort
sett på samma nivå som tidigare och
stanna kvar i vår miljö, är detta ett
stort framsteg.
Herr Dahlén ifrågasätter, om det kan
garanteras att framtida generationer
kommer att klara en tilläggspensionering
enligt fördelningssystemet. Ja, herr
Dahlén, vi tror att de kommer att göra
det på samma sätt som folkpensionerna
klaras, och vi tror att samhället kommer
att infria dessa sina löften på samma
sätt som nu sker när det gäller pensionerna
för stats- och kommunalanställda,
som ju är försäkrade enligt fördelningssystem.
Jag tror inte att en regering
eller ett parti, som skulle försöka
pillra på sådana här försäkringar, komme
att vinna några framgångar. Medborgarna
skulle reagera på samma sätt
som vi nu reagerar när högern vill försämra
sjukförsäkringen och andra socialförsäkringar.
Det blir alltid en kraftig
reaktion, om någon vill försämra en
vunnen förmån.
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte om det var
en medveten eller en omedveten missuppfattning
som herr Almgren gjorde sig
skyldig till, när han sade att jag reagerade
mot att de som har större inkomster
skulle få större pensioner än
de som har lägre inkomster. Så föll i
varje fall hans ord.
Nej, det var inte detta jag reagerade
mot. Vad jag sade var, att jag förstår inte
varför man skall till dem, som har stora
inkomster, betala ut fyra gånger mer
än till dem som har små inkomster,
utan att det på något sätt genom pensionsavgifter
byggts upp en pensionsrätt,
som motsvarar de pensioner de
större inkomsttagarna på detta sätt
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
231
Ändring i lagen om folkpensionering,-m.''m.
skulle få enligt det socialdemokratiska
förslaget. Det är, herr Almgren, något
helt annat. De som nu skall betala överkompensationen
vet ju inte om någon
vill betala pensionen för dem själva en
gång i framtiden.
Då säger herr Almgren, att detta går
bra i folkpensionssystemet. Ja, denna
sak har diskuterats så utförligt, att jag
inte skall gå in på den. När det gäller
något som avser alla i samhället, finns
kraven på solidaritet i mycket högre
grad än när det är fråga om, jag skulle
vilja säga inkomstgraderad solidaritet
för en viss bestämd grupp. I Ert system,
herr Almgren, betalar alla för andra,
ingen för sig själv. Ni lovar poäng, men
vad de är värda vet man inte. Enligt
det förslag vi lagt fram kommer det att
finnas avsatta medel för varje år som
garanterar att pensionerna betalas ut.
Ni har inga sådana möjligheter, utan
ni får lita på dem som kommer efter.
Herr ALMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Fördelningssystemet innebär
ju bl. a. att inkomsttagarna kommer
att snabbare få sin pension än enligt
premiereservsystemet. Däri kan jag
inte finna något fel. Jag vill inte acceptera
folkpartiets förslag, enligt vilket
full pension kan nås först ett stycke
in på nästa årtusende, om ens då.
Vårt förslag om tilläggspension enligt
fördelningssystemet betyder att varje
grupp betalar för sig. De större inkomsttagarnas
avgifter, som inflyter
under ett visst år, kommer att användas
samma år för pensioner till dem som är
pensionsberättigade i det inkomstläget.
Det är icke sant som det göres gällande,
att de små inkomsttagarnas avgifter
skall tillskjutas för de större inkomsttagarnas
pensioner, utan varje grupp betalar
för sig, som jag nyss nämnde.
Detta är solidariskt, och det kommer
också att hålla. Det skall bli intressant
att se, herr Dalilén, bur man om 15—20
år reagerar inom borgerligheten. Kan
-
ske kommer man då att skämmas för sitt
ställningstagande i dag på samma- sätt
som man nu skäms över 1936 års ställningstagande
i pensionsfrågan.
Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Ert system, herr Almgren,
innebär, som jag nyss sade, att vi
får betala för andra, inte för oss själva.
De avgifter som arbetsgivaren betalar
in för vanliga löntagare — sådana som
herr Almgren och jag — går inte till
oss utan till andra personer.
Herr Almgren kanske har hört historien
om den där ön, vars befolkning
skaffade sig en nödtorftig utkomst genom
att tvätta varandras kläder. Det av
herr Almgren förordade systemet förefaller
att vara något liknande. Det går
runt. Risken är bara att det stannar av
en vacker dag. Hur går det då för den
som skall ha pension? Den saken vet
herr Almgren mycket litet om.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Den pensionsreform
som nu diskuteras, avser bl. a. folkpensionen,
vari ingår något mycket väsentligt,
nämligen förbättringen av änkepensionen.
En änka skall alltså få full
pension om hon är fyllda 50 år då
mannen går bort eller har barn under
19 år. Om hon inte har barn och mannen
går bort sedan hon fyllt 35 år, får
hon delpension.
Detta är en efterlängtad förbättring.
Kompletteras den sedan med en tjänstepension,
måste man vara mycket nöjd.
Men detta beslut ropar, i samma ögonblick
som det är fattat, på nya reformer,
för att inte orättvisa skall skapas mellan
änkorna och andra ensamstående
kvinnor, som kanske också har barn
som de själva får dra försorg om. Inskränker
vi oss till att genomföra förbättringar
bara för änkorna, kan den
situationen uppstå att det på en arbetsplats
står en fullt frisk 50-årig änka
med god inkomst — hon har kanske
232 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
tjänstepension efter sin man och dessutom
folkpension på 3 600 kronor.
Bredvid henne står en annan kvinna
med sämre förtjänst, som har barn att
försörja men inget bidrag från det
allmänna, ty hon kanske är ogift mor
eller frånskild. Mannen har avdunstat
från både underhållsbidrag och heder.
De tycks bli allt fler, dessa kvinnor som
själva skall dra hela lasset. Vi får inte
glömma att det är vår plikt att se
till att dessa andra ensamstående
mödrar också får bistånd från samhället.
De ogifta mödrarna och de frånskilda
är dubbelt så många som änkorna.
Det finns en annan grupp ensamstående
kvinnor. De har inte barn, men
de har i alla fall svårigheter att klara
sin försörjning, ända tills de fyller 67
år för att då få folkpension. De har
kanske svårt med vacklande hälsa. Men
svårigheterna är ännu större för den
kategori kvinnor, som vi ofta från det
håll jag representerar har fått lov att
tala för, hittills dock utan att kunna
åstadkomma så mycket, de s. k. hemmadöttrarna.
Det är kvinnor som har
vårdat gamla föräldrar eller andra anhöriga.
Så har de gamla gått hädan,
och de har stått ensamma i en ålder, då
det är mycket svårt att skaffa sig arbete,
enär de kommit bort ifrån arbetsmarknaden.
De kan sköta ett hem, vårda
en gammal far eller mor. När de rycks
från den gärningen, står de ganska
vilsna och har svårt att klara sig i samhället.
Vi bör vara mycket tacksamma
mot alla människor som vill ta på sig
vårduppgifter, men vi får inte tacka
dem genom att säga: ni får gå till socialbyrån
och få understöd.
Detta är ingen pensionsfråga i vanlig
mening, men vi har i en motion sagt
att det kanske kunde vara möjligt att
pröva om man inte genom ett vidgat invaliditetsbegrepp
skulle kunna föra dessa
kvinnor med vacklande hälsa och
vilkas krafter inte räcker till för att
klara ett arbete in under invalidpen
-
m.
sioneringen. Vi har fått utskottet med
oss så till vida att det säger att saken
bör utredas. Vi hoppas verkligen att
denna utredning skall ge en lösning.
En annan stor förbättring är ju barnpensionen,
som skall ges till alla barn
som mist sin far — eller mor, om hon
är den huvudsakliga försörjaren. Alla
dessa barn skall få 1 000 kronor om året
utan inkomstprövning. Men det finns
andra barn i samma belägenhet: de
ogifta och frånskilda kvinnornas barn.
De kan inte få barnpension. De har
kanske särskilt barnbidrag, om fadern
är okänd och barnet blivit över 3 år —
innan barnen fyllt 3 år har de ingenting,
eller de har ett bidragsförskott, det är
ett bidrag som rör sig om 600 eller 750
kronor. De har kanske ett utdömt underhållsbidrag,
som är ännu lägre. Det
säger sig självt, att det inte är riktigt
att detta låga bidrag till barnets försörjning
skall stå kvar vid sidan om de nytillkomna
barnpensionerna på 1 000
kronor. Vi har dessa ting med i ett särskilt
yttrande. Naturligtvis är det strängt
taget inte pensionsfrågor, men det är
frågor som absolut måste lösas i och
med att vi antagit en änkepension som
tillgodoser änkorna och deras barn så
väl.
Jag vill nu gå över till några frågor
som rör tilläggspensionen och håller
mej framför allt till kvinnorna. Regeringens
förslag ger ju en tillfredsställande
pension både till dem som står
i förvärvslivet och till dem som blivit
änkor efter män som stått på en arbetsplats.
Men jag undrar om inte det förslag,
som folkpartiet har framlagt, är
skrivet helt utan att folkpartikvinnorna
fått vara med om utformningen. Det
verkar så, och jag säger ingenting om
det, ty det händer även i andra partier
att vi kvinnor får stå vid sidan om när
man gör upp planer. Jag tycker alltså
inte att det är så särskilt genant för
folkpartikvinnorna, men de kan inte
gärna ha medverkat till förslaget, ty
det är inte fördelaktigt för kvinnorna.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
233
Jag tänker på den kampanj som föregick
folkomröstningen i höstas. Vad var
det för svaghet som ideligen drogs fram
på särskilt kvinnomötena i ettans pensionsförslag?
Jo, det var den s. k. 40-årsregeln. Den innebar att man krävde
30 år på arbetsplatsen för att få full pension,
men dessutom att 15 av de 30 åren
skulle infalla efter 40-årsdagen. Vi tyckte
alla — jag reagerade själv så — att
det var ofördelaktigt för kvinnorna, som
så ofta får sluta sitt arbete för ganska
lång tid när de gifter sig och får barn.
De bar svårt att stå kvar så länge som
skulle behövas för att få full pension.
Man reagerade alltså och angrep oerhört
starkt det förslag som kallades
ettan. Men vad ser vi nu? Jo, att folkpartiet
accepterat just samma ofördelaktiga
utformning. Regeringsförslaget har strukit
regeln och kräver 30 år, utan speciella
villkor. Men folkpartiförslaget
fordrar att man står kvar i sin anställning
i 40 år för att få full pension. Hur
skall man då utan minst 15 år efter det
man har fyllt 40 kunna få denna fulla
pension, om man inte inför barnarbete
och börjar tjäna in pension vid 10 år?
Börjar man vid 15 års ålder, måste 15 år
infalla efter det man fyllt 40, och det
är drygt för kvinnorna. Många kvinnor
med lång utbildning kan inte börja sin
anställning förrän ganska sent, de som
har barn får regelmässigt ta sig ledigt en
tid, det faller bort år och det blir svårt
att få ihop de 40 år man kräver i folkpartiförslaget.
Från folkpartihåll säger man då att
regeringsförslaget kräver ju att man
skall stå kvar i förvärvslivet till 67 år.
Ja, det gör faktiskt folkpartiförslaget
också, ty förutsättningen för att man
skall få de 60 procent av arbetsinkomsten,
som folkpartiförslaget officiellt lovar,
är att man samtidigt skall vara folkpensionär
och alltså har nått 67 år.
Folkpensionen är nämligen inräknad i
dessa 60 procent och 40 års intjänandetid
skall det vara. Annars blir det andra
avgifter eller andra pensioner än dem
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
man officiellt presenterar som folkpartiförslaget.
Jag tycker det är ett litet ogint
förslag emot kvinnorna, och det är betydligt
bättre och enklare med den utformning
som regeringsförslaget har fått
: även när det gäller denna detalj.
Det är en annan sak jag har obseri
verat som ganska beklämmande i den
folkpartireservation som är fogad till
utskottsutlåtandet, alltså aprilversionen
i av folkpartiets pensionsförslag — inte
i marsförslaget utan det allra sista. Om
man ser på sidan 173 så blir man litet
i betänksam. Låt oss säga att en människa
bar trätt ut ur pensionssystemet
men måste gå in igen efter en del år och
i kommer till en arbetsplats, där man inte
har pension inskriven i kollektivavtal
i utan där anslutningen måste ske individuellt.
Hur går det för henne? Jag säger
henne, tv det är i mycket hög grad kvint
norna som kommer igen vid litet högre
ålder. Det framgår efter vad jag kan
läsa ut av folkpartiförslaget att hon
t måste underkasta sig en läkarundersök
i
ning och få intyg om god hälsa. Skulle
ä hon lida av någon sjukdom är det en
?
ligt vad som står på sid. 173 i utskotts
utlåtandet
inte så lätt att komma in i
t systemet. Där står utryckligen att man
r bör hindra sjuka människor att speku
i
lera på försäkringssystemets bekost
i
nåd. För all del, litet välvilja talar man
i också där om. Man säger att man skall
t försöka att i någon form ge möjlighet
till pensionsförsäkring åt människor
med försämrat hälsotillstånd. Stackare
1 de som har försämrat hälsotillstånd! Det
1 är nu oerhört svårt för en sjuk att få
en tjänst med pensionsrätt. Jag tänker
| exempelvis på sockersjuka. De har inte
kunnat få tjänster med pensionsrätt. De
har viil kunnat få arbete och kan ha
skött sig aldrig så troget i arbetet, men
på sin ålders höst är de utestängda från
i det skydd som friska människor anses
behöva, när de blir över 67 år. Skall nu
i folkpartiet godta detta även i sitt s. k.
i reformförslag? Det är hårt. Skall inte
234
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
solidariteten räcka till även för dessa
sjuka?
Jag hör att varenda folkpartitalare
och allra sist herr Ilahlén talar om att
vi inte skall betala för oss själva, andra
skall betalas för oss, och han liknade
det vid att man skulle tvätta varandras
skjortor eller vad det var han sade. Det
kan jag göra, jag kan betala för andras
pension också, när man har en garanti
för att pensionen ges människor efter
ett arbetsliv och vid en ålder, då man
inte längre kan vänta, att de skall kunna
skaffa sig något arbete. I det kollektivet
vill jag också inräkna människor, som
har ett försämrat hälsotillstånd, både
sockersjuka, som jag närmast tänker på,
och andra liknande grupper, som ofta
är mycket ambitiösa i sitt arbete, men
som likväl nu utsätts för en sådan prickning.
Man har också sagt, att man vill ge
arbetstagaren frihet att träda ut ur pensionssystemet
om det inte passar honom.
Jag sade upprepade gånger i utskottet,
när vi behandlade denna fråga:
Ja, han får frihet — jag tänkte på att
det är mannen som i regel har förvärvsarbete
— men hustrun och barnen har
ingen frihet. De har bara att acceptera,
om han vill träda ut ur systemet eller
stanna kvar. Den kritiken har gjort verkan
och fått folkpartiet att fundera på
saken, ty i partiets aprilförslag har man
satt som villkor, att mannen skall ha
skriftligt av hustrun på att han får gå
ur pensionssystemet. Jag håller styvt på
att hustrun skall få bestämma, men
efter 25 års äktenskap vet jag, att det
inte är lätt eller populärt att mannen
skall he om lov för det ena eller det
andra. Det har sina sidor. Jag tycker att
det är betydligt lugnare, om man garanterar
änkepension och barnpension utan
någon skriftlig förklaring av mannen.
Detta var några detaljer. Många andra
problem som rör pensionen har behandlats
här och man kan inte gå in
på alla.
•lag har inte brytt mig om att resonera
m.
om högerns och centerpartiets ståndpunkt.
De har sin mening klar och säger
att det räcker med folkpensionen.
Men folkpartiet har kastat fram ett förslag
och frenetiskt försvarat det och
hävdat att det är likvärdigt med regeringsförslaget.
Tyvärr gäller det inte
bara pensionen. Det är en tragik att
arbetarklassens pensionsrätt skall sättas
på spel i den kampanj som man nu
driver från bl. a. folkpartiets sida för att
få fram ett regeringsskifte. Den triumf
som folkpartiet i dag tänker vinna genom
att hindra ett pensionsbeslut är
en triumf över de pensionslösa och deras
familjer. Folkpartiet har inte lyckats
få med sig vare sig högern eller centerpartiet
på sitt förslag. Likväl framhärdar
man från folkpartiets sida med att
tala om att man har ett förslag som
skall kunna realiseras. Hur skall det
kunna realiseras? Hur tänker folkpartiet
göra för att genomföra sitt förslag?
Det kan gå endast om folkpartiet, som
inte får stöd från vare sig högern eller
centerpartiet, i ett val får 59 nya mandat
att lägga till sina 58 i denna kammare.
Då kan det med en rösts övervikt genomföra
sitt förslag i denna kammare.
Men för förslaget krävs det, att det
också blir majoritet i första kammaren,
vilket betyder, att folkpartiet måste
räkna med mer än en fördubbling av
sitt röstetal i ett kommunalval för att
därefter vid en förstakammarupplösning
öka sina 29 mandat till minst 76.
Endast om alla dessa förutsättningar
uppfvlles, kan folkpartiförslaget bli ett
förslag som accepteras här i riksdagen.
Då men inte förr är det ett realiserbart
reformförslag, och inte bara en valpamflett.
Men det krävs ganska mycket
förtroende av väljarna för att de skall
våga satsa på folkpartiet och vänta in
pensionen. Jag tror att deras tålamod
kommer att prövas oerhört mycket. Jag
tror att de får vara mer än vanligt godtrogna
för att, om de är intresserade av
pension, våga lägga sin röst på folkpartiet.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
235
De många hem som i dag önskar besked
om de är värda att ha pension eller
inte, om de fortfarande skall klassstämplas
som sådana som inte ska ha
pension, om de fortfarande skall vara
en grupp som visserligen får lov att göra
en arbetsinsats men ändå inte skall
jämföras med andra arbetstagare på sin
ålderdom, alla de kommer nog att se på
dem som röstar här. Jag frågar mig om
inte hustrurna kommer att undra: »Hur
kan kvinnor, som i alla fall hävdar att
det är riktigt med en tjänstepension och
som visar socialt intresse i många andra
frågor, i dag lägga sin röst mot pensionsförslaget,
när de vet, att detta betyder
att det inte blir någon tjänstepension
för den vanlige arbetaren på
mycket länge?
Då tänker jag på de fem folkpartikvinnor
som är ledamöter av denna
kammare. Efter ett överslag av rösterna
har jag för mig att det bara skulle behövas
att fyra röster från de borgerliga
gick tillsammans med oss om regeringsförslaget
för att pensionen skulle föras
i hamn. Här sitter fyra folkpartikvinnor,
som har lång erfarenhet av riksdagsarbete
och annat socialt arbete och
som själva har en garanterad tjänstepension:
fröken Höjer, fröken Elmén,
fröken Vinge och fröken Liljedahl. Mer
än en miljon familjer tror jag följer
hur ni kommer att rösta i dag, om ni
kommer att tycka att en pension är en
rättvis sak, inte efter ett sysslolöst liv
utan efter ett liv fullt av arbete, för en
familj när dess försörjare går bort. 1
edra händer, folkpartikvinnor, ligger
faktiskt i dag en makt som är mycket
större än de flesta människor någonsin
får sig anförtrodd. Jag vädjar till er att
inte vara de som nu håller i bromsspakarna
och blir den direkta orsaken
till att pensionsförslaget inte går igenom!
Detta är ingen liten diskussionssak
för den vanliga människan utan
det är en livsviktig fråga. Hjälp till,
och driv de politiska debatterna i andra
frågor, som inte är så vitala! Här står
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
allt för många människors välfärd på
spel. Jag vädjar till kvinnorna: Hjälp
regeringsförslaget igenom i dag!
Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fröken Höjer kommer
strax efter mig, och då får säkerligen
fru Eriksson i Stockholm svar på de
frågor hon ställde. Jag skall bemöta
en sak som fru Eriksson yttrade, men
dessförinnan kanske jag får säga, att
det var ytterst intressant att lägga märke
till att fru Eriksson, vars parti enligt
vad ryktet säger tänker upplösa denna
kammare på måndag, inte hade några
förhoppningar om att det i ett val skulle
vinna egen majoritet — hon uttalade
sig i varje fall inte i den riktningen —
inte ens tillsammans med kommunisterna,
som hon kammar in i regeringsunderlaget
i detta sammanhang. Kommunisterna
stöder fru Eriksson på denna
punkt t. o. in. så ivrigt, att de inte
tänker ställa upp i en del valkretsar.
Fru Eriksson i Stockholm läste i pensionsutskottets
betänkande — hon har
själv varit ledamot av utskottet — på
sidan 172, om jag inte minns fel, och
frågade: »Hur går det för invalider
och långvarigt sjuka, om de vill träda
in i det pensionssystem, som folkpartiet
föreslagit?» Läs, fru Eriksson, på
sidan 186! Där framgår klart hur det
blir på denna punkt. Det är ganska anmärkningsvärt,
att fru Eriksson inte kan
läsa de två meningar som står där. Jag
skall göra det i stället, så slipper fru
Eriksson gå tillbaka till sin bänk.
Frågan gäller hur det går med ålderdomsskyddet
och familjepensionen under
långvarig sjukdom. Så här står det:
»I anledning härav intjänas inom ramen
för det av utskottet förordade tilläggspensionssystemet
s. k. fripoäng för ålderdomsförsörjn
ingens vidkommande
under den tid då invaliditet pågår»,
d. v. s. under långvarig sjukdom. Det
var första meningen. Den gäller t. ex.
ensamstående kvinnor som är långva
-
236 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
rigt sjuka. Den andra meningen lyder:
»Om en gift person blir invalid, vidmakthålles
även rätten till änkepension
och barnpension utan premieinbetalning.
»
Detta hade fru Eriksson kunnat läsa
i stället för att stå upp ocli vittna om
sin okunnighet -— ursäkta att jag använder
så hårda ord!
I samband med fru Erikssons vädjanden
vill jag också göra en vädjan.
Varför har det socialdemokratiska partiet
t. ex. inte kunnat gå med på det rimliga
förslag, som vi från folkpartiets sida
ställt om barnpensionerna? Om den
huvudsaklige familjeförsörjaren dör, har
ni gått med på att barnpensionen skall
vara 1 000 kronor, men om modern dör,
råkar ju barnen i ett mycket besvärligt
läge. Vi menar i folkpartiet, att vi verkligen
måste ta hänsyn till en sådan situation,
och därför har vi föreslagit att
dubbel barnpension då skall utgå.
Fru Eriksson, rösta med oss!
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Det var ju inte alls invaliderna
som jag talade om, utan om
sjuka människor av olika slag. Som ett
exempel tog jag bland annat de sockersjuka.
Dessa är ingalunda invalider —
det vill jag försäkra dem som eventuellt
har den vanföreställningen —
utan de kan sköta sitt arbete och arbeta
en full arbetsdag. Men de kan icke få en
tjänst som är förenad med pension. I
folkpartiets reservation talas det ju om
att man skall vara försiktig med att i
pensionssystemet ta in sådana som möjligen
kan spekulera i sin sjukdom, men
att man skall försöka finna någon möjlighet
— eller hur nu uttrycket lyder —
att »medge inträde i försäkringen trots
försämrat hälsotillstånd». Skall man av
dessa människor kräva att de skall förete
friskintvg? Det finns ju många
sjuka, t. ex. hjärtsjuka, som medicinerar
och på allt sätt sköter sig för att kunna
med intresse och kraft fullgöra sitt arbete,
men de är inte i medicinskt hänseende
i ett sådant tillstånd att de kan
få det läkarintyg som behövs för att erhålla
en tjänst som är förenad med pension.
När man skall ta en pensionsförsäkring
vid vanliga bolag, fordras det ju
läkarintyg just för att det inte skall
bli några spekulationer, och det kan väl
inte vara på annat sätt när det gäller
folkpartiets pensionssystem. Men det
kan hända att man förbisett de konsekvenser
som detta skulle få för en del
människor, och jag är bara glad, om
saken nu blir uppmärksammad.
Herr Dahlén talade här också något
om valspekulationer. Jag kan försäkra
herr Dahlén att jag kommer inte att
tappa humöret under den valrörelse som
nu eventuellt kommer till stånd — det
hoppas jag att få tillfälle att visa herr
Dahlén, eftersom vi tampas om ungefär
samma mandat — men jag tycker att
det vore en stor fördel, om den stora
reform det här gäller kunde beslutas av
riksdagen utan att man måste gå till
en så extraordinär åtgärd som att upplösa
andra kammaren och anordna ett
nyval för att få ihop tillräckligt antal
mandat.
Det vore mer hedrande, om det kunde
fattas ett beslut i vanlig ordning om
pensionsreformen. Det är väl ingen
som är så förtjust över att först behöva
gå ut i en valrörelse, som alltid kostar
mycket pengar, och sedan komma tillbaka
hit och på nytt föra samma diskussion
för att få frågan igenom.
Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom fru Eriksson
nämnde mitt namn vill jag säga, att
just därför att jag som statstjänsteman
är nog lycklig att ha pension, unnar jag
också andra att få sin pensionsfråga
ordnad. Men jag vill inte tvinga någon
att gå in i ett och samma, likriktade och
stereotypa pensionssystem, och därför
kommer jag, herr talman, att rösta för
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
237
folkpartiets linje, som innebär laglig
rätt till pension utan lagstadgat tvång.
Det gäller här att skilja mellan olika
saker, fru Eriksson. Statstjänstemännen
var länge nästan den enda grupp i
samhället som var nog privilegierad att
ha pensionsrätt, men det innebär inte
att just det system för pensioner, som
tillämpas för statstjänstemännen, är särskilt
lyckat. Det är rätt egendomligt när
man från socialdemokratiskt håll såsom
försvar för fördelningssystemet anför,
att detta är det system som statstjänstemännen
har. Vi statstjänstemän är medvetna
om att systemet är förenat med
många olägenheter. Ganska typiskt för
den propaganda som bedrives är, att när
vi under kampanjen för linje 3 arbetade
för att vissa grupper skulle ha rättighet
att stå utanför det system, socialdemokraterna
föreslog, och bl. a. då nämnde
statstjänstemännen, var man från ettans
sida ganska snabb att påpeka en hel del
av olägenheterna med statstjänstemännens
pensionssystem, t. ex. att pensionsrätten
inte är oantastbar. Även
40-årsregeln, som man på socialdemokratiskt
håll lyckligtvis gått ifrån, är
just hämtad från statstjänstemannens
pensionssystem.
Jag erinrar mig också att pensionsberedningens
ordförande, landshövding
Eckerberg, i sin reservation talade för
en regel som statstjänstemännen reagerade
mycket starkt emot. Han lekte nämligen
med den tanken att man, i likhet
med vad som gäller för sådana statstjänstemannaänkor,
som själva varit
statstjänstemän, inte skulle kunna addera
änkepensionen till sin tjänstepension.
Pensionsberedningen gick ju inte
in för detta förslag, men det är ett
exempel på det utrymme för godtycke
som finns vid ett fördelningssystem.
Jag kommer givetvis, herr talman,
att rösta för folkpartiets linje.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Jag hade egentligen inte
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
[ tänkt blanda mig i diskussionen, men
jag kan inte undgå att göra det sedan
i fröken Vinge här som ett av de väsentliga
skälen till att hon icke kan rösta
i för regeringsförslaget anfört, att hon
t icke kan godta ett likriktat pensions:
system. Jag måste bekänna att jag blev
i ganska förvånad, när jag hörde fröken
Vinge säga detta. Det torde inte vara
obekant för fröken Vinge att det just är
i statstjänstemännens pensionsfråga som
, jag nu under några månaders tid har
sysslat med vid förhandlingsbordet. Det
torde inte heller vara obekant för frö1
ken Vinge att de olika statstjänarorganir
sationerna enhälligt har krävt ett likr
riktat pensionssystem för alla stats?
tjänare. Det torde vidare inte vara obet
kant för fröken Vinge, att vi tidigare
haft 12 olika pensionsreglementen inom
3 den statliga sektorn och att dessa har
s genom den förhandlingsöverenskommel1
se, som jag träffat med de fyra huvudorganisationerna,
smälts samman till
ett reglemente som gäller för alla i stat
l
lig tjänst, oberoende av anställnings
formen.
r Det har alltså, fröken Vinge, skett en
s likriktning av utomordentligt stora
mått, då det gällt att lösa statstjänste"
männens pensionsfråga. Det verkar där8
för på mig både förvånande och ber
klämmande att höra en statstjänsteman
motsätta sig att frågan löses för andra
■■ medborgargrupper efter i huvudsak
4 samma linje.
Fröken Vinge anförde, att själva förl*
delningssystemet var just den sak som
föranledde hennes opposition mot rel"
geringsförslaget. Det borde inte vara
e obekant för fröken Vinge såsom va
^
rande statstjänare, att det är tack vare
e fördelningssystemet som vi på ett smi
digt
sätt har kunnat upprätthålla värdebeständigheten
i de statsanställdas pensioner.
Hade vi baserat dem uteslutande
på ett premiesystem, då hade stats•r
tjänstemännens pensioner icke varit
värdebeständigare i dag, fröken Vinge.
:e .lag kan ta ett annat exempel som på
238 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ett utomordentligt sätt belyser hur ihå- t
lig premiereservmetoden är då den får i
verka en tid. Yi har någonting som kallas
för SPA-reglemente, där vissa är ]
pensionerade som varit i kommunal <
tjänst. Där föreligger en uppgörelse mel- ;
lan staten och kommunerna att staten i
skall betala 50 procent av premiekost- <
naden och kommunerna 50 procent. Vi 1
har låtit dessa pensioner, i likhet med de 1
statliga pensionerna, få utbetalas på ett i
sådant sätt, att de också är värdebe- 1
ständiga. Vad har resultatet blivit, frö- <
ken Vinge? Jo, i dag betalar kommuner- i
na inte 50 procent utan 30 procent av i
avgiften, under det att staten, som ga- i
ranterar värdebeständigheten, betalar <
70 procent. Det är ett exempel på hur <
premiereservmetoden verkar i prak- s
tiken. 1
Det torde inte heller vara obekant <
för fröken Vinge, om hon tar en SPA- 1
pension på 60 procent, att den i ett betydande
antal fall inte ger mer än 30 å
40 procent av slutlönen.
När man talar om premiereservmetoden
och samtidigt anger procentsiffran, (
är det riktigt att denna procentsiffra s
kan appliceras på en summa pengar ^
men aldrig på något värdebeständigt, j
t. ex. utgående lön — i så fall blir det f
på en lön, som ligger rätt långt tillba- r
ka i tiden. Det är därför oriktigt när ^
man nu söker bibringa medborgarna den a
uppfattningen, att man kan garantera
värdebeständighet genom premiereserv- c
metoden. Det är fullständigt uteslutet, ^
om man inte vill ha ett system som in- j
nebär, att man år för år höjer premie- a
avgiften och i den höjningen också in- j
lägger en kompensation för för låga
premieavgifter, som erlagts under tidi- ^
gare år. Detta blir dock en dyr sak, frö- a
ken Vinge. Då blir fördelningssystemet r
väsentligt billigare och effektivare för f
medborgarna. f
I denna debatt har det också frågats: a
Vad vet vi om de kommande genera- t
tionerna och deras vilja att betala pen- c
sionerna? Det är klart att man kan sä- 1;
ga att vi inte vet någonting med bestämdhet
därom. Men, ärade kammarledamöter,
vilken erfarenhet har vi
på dessa områden? Finns det någon i
denna kammare som kan stiga upp och
säga, att vi på ett område där vi byggt
upp en social omvårdnad för människorna
gått in för att försämra vad en
tidigare generation byggt upp? Ingalunda!
Vår ambition har hela tiden varit
att undan för undan söka förbättra.
Det är också min fasta förvissning, att
därest riksdagen godtar det av regeringen
framlagda förslaget, kommer vi
även på detta område att möta samma
mentalitet som vi mött på andra områden.
Dessutom har vi, om vi genomför
detta förslag, även brutit en av de sista
sociala skrankor som finns i vårt samhälle.
Att medverka till detta borde vara
en hederssak för dem som vill en verklig
social demokrati.
Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Civilministern talar om
de förhandlingar som ägt rum med
statstjänstemännen. Det är just detta vi
vill ha i folkpartiet. Vi vill ha möjligheter
för grupper av arbetstagare att
förhandla med arbetsgivarna. Civilministern
talar här om staten som arbetsgivare,
vilket givetvis är en annan sak
än staten som lagstiftare.
Sedan säger statsrådet Lindholm att
detta är ett likriktat system. Vi har i
varje fall eM undantag och det gäller
pensionsåldrarna. För oss i folkpartiet
är det också en väsentlig sak att man
har möjlighet till olika pensionsåldrar.
Jag skall inte gå in på hela denna fråga
om värdebeständighet i det ena eller
andra systemet, det har så många talare
tidigare varit inne på. Jag vill dock
framhålla, och det kan statsrådet inte
förneka, att man hela tiden är beroende
av vad statsmakterna beslutar. Jag vill
hoppas att vi kan räkna med att man
också i fortsättningen kommer att hålla
tjänstepensionerna värdebeständiga.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
239
Jag hoppas också, herr civilminister, att
detta inte bara kommer att gälla för
dem som blir pensionerade i framtiden
utan också för äldre pensionärer, som
tyvärr inte har förhandlingsrätt med
staten.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad statsrådet Lindholm
sade angående kommande generationer.
Deras inställning diskuterades rätt mycket
i eftermiddags. Statsrådet Lindholm
tycks liksom två talare som tidigare var
uppe från den socialdemokratiska sidan
mena, att det är alldeles säkert att
kommande generationer kommer att ha
samma inställning till dessa problem
som den föregående generationen har
haft. Är det inte litet förmätet, herr
statsråd, att våga säga detta med sådan
säkerhet? Vår erfarenhet sträcker sig
här över en ganska kort tidrymd, en period
av lycklig ekonomisk utveckling,
då vårt näringsliv har skapat större och
större resurser för svenska folket, så
att vi haft reserver att utnyttja för att
bygga upp nya sociala förmåner. Hur
vet man att vi kommer att befinna oss
i en sådan situation också i framtiden?
Hur vet man att vi inte så småningom
kommer att närma oss den punkt, där
den yngre generationen blir betydligt
mera kritisk mot den typ av sociala förmåner
som vi — jag upprepar: vi alla,
ur alla demokratiska partier — hittills
har ansett rimlig?
Det kan vara ganska farligt att i detta
hänseende spänna bågen för högt. Det
kan i varje fall vara klokt att ta en sak
i sänder och inte företa sig mera än vad
man med någon grad av säkerhet kan
hoppas att kommande generationer
skall acceptera. Vi skall vara försiktiga
på denna punkt, herr talman, om vi inte
vill riskera att i en framtid möta generationsmotsättningar,
som är mycket farligare
än de som vi hittills har upplevat.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
i Herr talman! Jag tror inte alls att det
i är särskilt förmätet att anta att de gene1
rationer som kommer efter oss inte skall
vansläktas. Jag tror att de kommer att
präglas av samma ambition som vi har
haft att skapa ett bättre samhälle åt människorna.
Det är på den tron jag bygger
mina förhoppningar om framtiden.
[ Skulle det däremot vara så illa, att herr
, Heckschers filosofi slår igenom alltför
mycket hos människorna, då är det
ju inte uteslutet att herr Heckscher har
j rätt, men jag hyser alltjämt den förhoppningen
att den livsåskådning, som
han gör sig till tolk för, skall verka hos
t ett begränsat antal medborgare i framt
tiden liksom den har gjort under de
j senaste decennierna.
Sedan sade fröken Vinge, att de anställda
ville ha möjlighet att förhandla.
! Ja, fröken Vinge, den svenska fackfört
eningsrörelsen har förhandlat i många
år. Jag har själv suttit i åtskilliga år
vid förhandlingsbordet för Sveriges
, järnbruksarbetare och sökt tillvarata
^ deras intressen. Jag vågar försäkra fröt
ken Vinge att Sveriges järnbruksarbetare
inte har något emot att vi i riksdagen
5 löser vissa av deras frågor.
? Jag skall ta ett exempel på en fråga
i som har varit föremål för både förhandling
och lagstiftning, nämligen fråt
gan om semestern.
När vi järnbruksarbetare på 1920-talet
, fick vår första semester inskriven i kol5
lektivavtalet, fick vi en bestämmelse om
fyra dagars semester. Semesterlön skulle
i utbetalas efter minimitimlön, vilket mott
svarade hälften av den inkomst som vi
c hade när vi arbetade. Avtalet innebar
1 alltså att vi fick två dagars semester och
i två dagars permission. Efter några år
r lyckades vi förlänga semestern till sex
i dagar, alltså i realiteten tre dagars se3
mester och tre dagars permission.
Sedan blandade sig riksdagen i saken
och genomförde först två veckors
tvångssemester och sedan tre veckors
240 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
tvångssemester. Sveriges järnbruksar- {
betare tog med tacksamhet emot den 1
tvångslagstiftningen, och de väntar med f
förhoppning på att riksdagen också på
detta avsnitt skall komma dem till hjälp, t
Alla på arbetsmarknaden träffar näm- (
ligen inte samma slags arbetsgivare, frö- 1
ken Vinge, som de i statlig tjänst an- ;
ställda, och det kan därför vara nödvän- <
digt att gå lagstiftningsvägen också. t
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet gick in i debatten
efter vad jag kunde förstå, för
att belysa några problem som sammanhänger
med statstjänstemännens förhållanden.
Men därifrån kom han mycket
snabbt över på de generella problemen
om fördelningssystemet och premiereservsystemet
och värdesäkringsfrågan i
de båda systemen. Jag förstår att statsrådet
är orolig för att kammarens ledamöter,
och kanske några andra, ännu
efter en mycket lång debatt inte har
uppfattat de socialdemokratiska argumenten
på dessa punkter.
Jag vill ändå säga till statsrådet, som
återigen — för vilken gång i ordningen
under debatten vet jag inte — drar parallellen
med statstjänstemännen och säger
att ett fördelningssystem går bra
för dem och fördenskull borde gå bra
för andra också, att statstjänstemännens
pensioner ju betalas av det svenska folket
med skatter och att det svenska folket
säkerligen uppfattar den pensionsstandard.
som man på det området har
nått fram till, som rimlig. Jag gör inte
gällande, att denna pensionsstandard
inte skulle kunna vara en lämplig riktpunkt
även för andra gruppers strävanden.
Men vi anser — och där kan väl
statsrådet begripa oss — att det är en
sak att staten med skattemedel betalar
pensionerna för sina egna anställda.
Men det är en helt annan sak för de
svenska medborgarna att med löneskatter
— tv obligatorisk pensionsavgift av
det slag regeringen föreslår är inte nå
-
got annat än löneskatt — betala tillläggspensioner
för varandra men aldrig
för sig själva.
Vad sedan värdebeständigheten beträffar
kan jag mot bakgrunden av alla
de diskussioner vi under debatten bär
haft om den saken säga att här gäller
samma sak, som jag nyss talade om, att
det ingalunda för svenska folket är naturligt
att betala dyrtidstillägg för tillläggspensioner,
som går till andra än
dem själva, dyrtidstillägg, som kan stiga
till mycket höga belopp. Däremot tror
jag att det svenska folket finner det naturligt
att man spar för sin egen pensionering
och placerar sparmedlen på
värdebeständigt sätt. Detta är vad folkpartiets
system innebär.
Det ligger i det systemet lika mycket
som i regeringsförslaget av att utjämna
klasskillnaderna i pensionshänseende,
som statsrådet helt oberättigat anklagade
fröken Vinge för att inte vilja göra.
Det var ett inpass i debatten som jag
tycker att statsrådet skulle beklaga, ty
bakom hela vår inställning i denna sak
ligger, som för övrigt mycket utförligt
utvecklas i vår motion, en strävan att utjämna
dessa skillnader. Vi har den bestämda
uppfattningen att det går säkrare
och att det leder till ett för framtiden
lyckligare resultat, om man tilllämpar
den metod vi föreslagit än om
man använder det fördelningssystem,
som statsrådet talade om, fastän han
sade, att han skulle tala om statstjänstemännens
problem.
Herr KARLSSON i Stuvsta (k) kort
genmäle:
Herr talman! Gång på gång har talare
och nu senast herr Heckscher återkommit
till frågan, huruvida vi kan förvänta
att kommande generationer kominer att
infria vad vi här beslutar. Mina damer
och herrar! Detta är ingen generationsfråga,
utan det är en klassfråga. Om högern
och andra bakåtsträvare får övertaget,
är det klart att pensionerna, sjuk
-
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
241
försäkringen, barnbidragen och mycket
annat kommer i fara, men om arbetarnas
och tjänstemännens organisationer
och partier får något att säga till om,
kommer vad vi här beslutar att vara garanterat.
Vad kan man då förvänta att framtiden
bär i sitt sköte i detta avseende?
Ja, därvidlag tror jag inte att vi behöver
hysa några tvivel. Även om reaktionära
krafter tillfälligtvis kan göra sig breda,
är deras sak på längre sikt absolut förlorad.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Gång på gång har vi
kommit tillbaka till frågan om hur nästa
generation kommer att ställa sig. Herr
Lindholm säger, att det beror på om den
riktning jag företräder skall få något
större inflytande, och herr Karlsson i
Stuvsta sade att det är en klassfråga.
Men, herr talman, vad saken här gäller
är de bördor som man lägger på kommande
generationer eller rättare sagt
den del av kommande generationers inkomster,
som skall få användas till gemensamt
fastställda ändamål. När det
gäller tilläggspensionen är det inte fråga
om en social förmån, utan det är
fråga om att bestämma hur stor del av
lönen som skall avsättas för pensionsändamål.
På den punkten är jag inte
alls övertygad om att kommande generationer
har samma inställning som
socialdemokraterna — och även de borgerliga
i stor utsträckning ■— har haft
hittills. Det är mycket möjligt att man
närmar sig den punkt då kommande generationer
kan ha anledning att säga
sig att man har dragit alltför stora växlar
på dem, att man har begärt att få
använda en alltför stor del av våra produktiva
inkomster för sådana saker som
att pensionera en tidigare generation.
Det är det som blir fallet med fördelningssystemet.
Jag tror, herr talman, att det är mycket
oklokt av oss, som tillhör den största
generation som funnits i det här
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
samhället och som därför också kommer
att tillhöra den största generationen
pensionärer i det här samhället, om
vi bortser från risken av att en kommande
mindre generation kan vara tämligen
ovillig att acceptera ett fördelningssystem,
som lägger sådana bördor på
dem. Jag är heller inte övertygad om
att frågan om pensionen kommer att
ha riktigt samma betydelse som den har
haft under de senast förflutna årtiondena.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! När man inte vill en
sak då mobiliserar man alla möjliga
skäl emot den. Nog är det väl ändå litet
långsökt att i denna diskussion göra
frågan om hur våra barn och barnbarn
en gång i framtiden skall reagera till en
väsentlig fråga. Är det ändå inte riktigare
att gå in på diskussion om hur
vi skall lösa det här problemet, eller
är det möjligen så att herrarna inte vill
lösa problemet? I så fall är det bättre
att säga det rent ut. Här glider man
bara undan.
Herr Wedén trodde att jag på något
sätt hade blivit orolig för att vårt resonemang
om fördelningssystemet inte
skulle ha trängt ut bland folket. Jo, herr
Wedén, jag är övertygad om att det börjar
gå upp för det svenska folket att
om man skall ha värdebeständiga pensioner,
måste man bygga på fördelningssystemet.
När herr Wedén visar sin oro över
att jag också talade om något annat än
statstjänarna, vill jag påminna herr
Wedén om vad som utgjorde anledningen
till att jag blandade mig i den bär
debatten. Anledningen är att en statstjänare
förklarade att det just var likriktningen
som gjorde att hon icke
ville medverka på det här området. Jag
pekade då på parallellen mellan de pensionsförhandlingar
jag har fört och den
dåliga vilja man visar när det giiller
att lösa frågan för de stora medborgar
-
10 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
242
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
grupper, vilka på ålderns dagar allt- 1
jämt får leva under en betydande f
otrygghet. i
Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Lindholm
började med att säga: Vad är det egent- (
ligen man talar för här? Vill man sa- ,
ken? Man gör så många undanflykter. ,
Om man inte vill saken, är det väl lika (
bra att säga det rent ut. ^
Jag vet inte om statsrådet syftade j
på mig, men om det var fallet, var det ,
en fortsättning av den typ av miss- (
tänkliggöranden som vi hade så mycket j
av i går. Jag trodde att det skulle vara j
nog med det. s
När statsrådet sedan talar om likrikt- ]
ningen i statstjänarsystemet, vill jag :
bara mot bakgrunden av min förra re- f
plik säga, att jag ingalunda kan upp- j
fatta det som självklart eller ens natur- t
ligt och riktigt att de förhållanden, som ]
man har kommit överens om för stats- j
tjänarnas pensionsordning, skall befinnas
vara de mest idealiska eller de c
bästa inom alla andra yrken och verk- ,
samhetsområden. Det är för oss natur- <
ligt att man härvidlag skall ha varia- <
tionsmöjligheter och inte utsträcka lik- ,
riktningen till att gälla varje grupp av ^
löntagare i samhället. Vi tror nämligen s
inte att det passar för det verkliga livets t
förhållanden.
c
Chefen för civildepartementet, herr 1
statsrådet LINDHOLM: s
Herr talman! När 330 000 människor f
enar sig om en pensionsnivå, är det t
väl ändå förvånansvärt om inte den s
gruppen skulle kunna bilda skola för c
andra medborgargrupper i samhället. c
Jag tror nämligen att en så stor grupp p
kan utgöra ett typexempel på hur man s
kan lösa frågan också för andra med- f
borgargrupper. s
Om herr Wedén kände sig träffad s
av mitt yttrande förra gången, får han r
väl knyta ihop mitt uttalande med f
reflexionen om det sätt varpå man på p
visst håll diskuterade framtida generationers
besvärligheter i det här sammanhanget.
Fröken HÖJER (fp):
Herr talman! Jag förstår civilministerns
och andras stora bekymmer när
det gäller värdebeständigheten. Penningvärdet
har i låt oss säga 25 år kontinuerligt
rutschat nedåt, så man begriper
att detta är ett jätteproblem som
kan diskuteras mycket innan man blir
säker på hur det skall lösas. Hur vore
det om man löste problemet genom att
försöka hålla ett stabilare penningvärde
till en början? Då kanske det inte bleve
så svårt. Det har sagts mycket i den
här frågan. Jag vill bara säga att jag
är övertygad om att folkpartiets system,
som innebär att man tänker sig någon
liten penningvärdeförsämring och betalar
in i förväg, är ett gott system.
Därefter skall man laga att få ett i möjligaste
utsträckning fast penningvärde.
Sedan skulle jag vilja säga några ord
om statstjänstemännens pensioner. Nu
skall alltså statstjänstemännen bilda
skola när det gäller pensionsnivån.
Skall då statstjänstemännen eller obligatoriets
företrädare bilda skola när det
gäller pensionsåldern? Det är en fråga
som jag kommer att tala om litet senare.
Man bör vara försiktig med att tala
om att statstjänstemännens system är
lika med propositionens förslag. När
staten anställer och betalar löner åt
folk, är det naturligt att den också betalar
och in i minsta detalj ordnar pensionsförmåner
för dessa anställda, men
det gäller inte hela svenska folket, herr
civilminister, utan det gäller en liten
grupp av statsanställda. De utför ett
arbete som staten absolut måste ha utfört,
deras lön bestäms av staten, och
staten fastställer även deras antal. Det
är riktigt att vi här använder fördelningsprincipen,
men det sker genom
förhandlingar. Om det blir en tid av depression,
kommer inte heller dessa att
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 243
automatiskt få ordentlig kompensation
för penningvärdets fall, eftersom det
sker genom förhandlingar. Det är så
den fördelningen är ordnad! Det finns
mycket annat som man skulle kunna
ta upp när det görs jämförelser mellan
den lilla gruppen av statstjänstemän
och den stora grupp som vi nu
har kommit att tala om.
Civilministern nämner semesterfrågan
som ett exempel på förmåner som
har ordnats genom lagstiftning. Ja, semesterlagen
ger ett bottenskydd, men
det är många som har längre semester
än tre veckor. Jag kommer tillbaka till
denna sak litet längre fram i mitt anförande.
Jag kan tala om för fru Eriksson i
Stockholm, att de fyra folkpartikvinnor
hon nämnde inte kommer att rösta för
utskottets förslag. Det förhåller sig nämligen
så — vilket väl fru Eriksson har
funnit vid läsningen av folkpartiets
motioner och reservationer och genom
att lyssna till debatten i kamrarna —
att vi anser oss på alla punkter komma
med ett bättre förslag. Därför ämnar
vi rösta på det. Vi anser att vårt förslag
är bättre inte minst ur kvinnornas
synpunkt. Jag skall be att få återkomma
till den frågan senare.
Socialministern tryckte också hårt
på att den sociala reform vi nu diskuterar
är mycket viktig, och som ett argument
för att socialreformer av typen
tilläggspension i förhållande till erhållen
lön inte är något nytt i svensk politik,
tog socialministern arbetslöshetsförsäkringen
som exempel. En riksdagsledamot
kan visserligen följa departementschefens
resonemang i propositionen,
när socialministern tar arbetslöshetsförsäkringen
som ett exempel
på en reform, för vilken i viss mån
tillämpas principen att förmånerna anpassas
efter inkomsten i de olika facken,
men när socialministern i debatten
tar arbetslöshetsförsäkringen som
ett exempel på en reform av samma typ
som den i propositionen föreslagna till
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
läggspensionen, då stegrar man sig. Propositionens
förslag tvingar nämligen
varje löntagare och praktiskt taget varje
företagare att enligt ett i detalj bestämt
system ordna pensionsfrågan, såvida
inte uppgörelse om likartad pension
träffas genom avtal. Arbetslöshetsförsäkringen
däremot tvingar inte
någon grupp att ordna ersättningen vid
arbetslöshet. Det argumentet stöder sålunda
inte propositionens förslag, vilket
ju förutsätter ett tvång, ett obligatorium,
på ett sätt som inte ingår i bestämmelserna
i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är just obligatoriet vi vänder oss
emot. Propositionen lyfter över den
mot inkomsten svarande tilläggspensionen
från förhandlingsplanet till lagområdet.
Lönerna bestämmes av arbetsmarknadens
parter, men den mot inkomsten
svarande tilläggspensionen göres
enligt förslaget obligatoriskt och
bindande. Sistnämnda uttryck är hämtat
från herr Lundbergs inlägg i denna
debatt, och precis detsamma kan man
utläsa ur propositionen. Utträdesrätten
är knappast märkbar. Vi i folkpartiet
anser, att det är mera tillfredsställande
att alla arbetstagare har laglig rätt till
pension men att de, vilka som grupp genom
kollektivavtal eller individuellt
önskar ordna denna del av anställningsförmånerna
utan denna lagliga rätt,
även skall ha möjlighet att på ett smidigt
sätt göra detta genom förhandlingar.
Fru Ekendahl betecknade folkpartiets
förslag som enbart ett kollektivavtalsförslag,
och hon förbigick vårt brännbara
förslag om laglig rätt till pension.
Ja, jag förstår detta ur fru Ekendalils
egen synpunkt. Hon tror inte på en lösning
av frågan om tilläggspensioner till
alla i (lagens Sverige, därför att arbetsgivarna
inte har visat vilja härtill. Men
fru Ekendahl har ju inte haft tillfälle
att diskutera denna fråga med arbetsgivarna
med den disposivitet som folkpartiets
förslag innebär. Det är den
244
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
som skall hjälpa oss att få svar på denna
fråga från arbetsgivarna.
Fru Ekendahl kritiserade också ur
kvinnosynpunkt de 40 års tjänst, som
vi i vårt förslag fordrar för full pension.
Jag kan emellertid inte begripa
hur någon kan tala om kvinnosynpunkt
i det fallet. Här har vi ju exakt samma
samma förslag för kvinnor som män.
Varför är inte fru Ekendahl då nöjd
med förslaget? Även männen skall ju
ha 40 år för full pension. Jag har aldrig
hört någon anföra särskilda skäl
för kvinnorna för att kräva ett reducerat
antal tjänstår jämfört med männens,
t. ex. i befordringsfrågor av olika
slag. Vi kvinnor har minsann fått vara
nöjda, om vi har haft samma villkor
som männen — och vi har då inte försökt
att kräva något bättre än vad männen
fått!
Jag tror man får se frågan på det
sättet. Det skulle verkligen vara angenämt,
om vi överallt hade samma villkor
och fordringar för kvinnor och män
— pensioner, löner, tjänstårsberäkningar
o. s. v. — men det vet fru
Ekendahl lika väl som jag att vi inte
har.
Men det är en annan fråga, som fru
Ekendahl snuddade vid men inte närmare
berörde, och det är det faktum
att många kvinnor men också många
män arbetar inom yrken, som man hittills
ansett vara av sådan art, att en
person av genomsnittstyp enligt hittills
erhållen erfarenhet blir psykiskt och
fysiskt nedsliten före 67 års ålder. Inom
sinnessjukvården t. ex. gäller det både
män och kvinnor tillhörande vårdpersonalen.
Det är arbetets art som gör att
man vid förhandlingar i dessa frågor
så att säga poängsatt arbetsåren, så att
t. ex. de som innehaft en lägre pensionsålder
än 60 år även på kortare tid
än normalfallen intjänat full pension.
Propositionen fastlåser nu pensionsåldern
för alla till 67 år, utom för dem
som tillfredsställande löst sin pensionsfråga
förhandlingsvägen. Dem kan man
alltså åtminstone till en början undantaga.
Men hur skall man nu ordna denna
fråga för de människor, som hör till
yrken, som nedsliter personalen och
som alltfort inte har fått sin tilläggspension
ordnad? Propositionen säger i
allmänna ordalag, att den generellt tilllämpade
pensionsåldern av 67 år ej utesluter
möjligheten att ge pension dessförinnan
åt grupper eller enskilda, som
har behov därav. Men det beror på utformningen
av invalidpensionen hur
denna fråga skall lösas.
Hur invalidpensionen skall komma
att se ut har man inte haft tid att framlägga
den allra minsta lilla promemoria
om. Ändå är vi alla så rörande eniga
om att denna fråga är av enastående
social betydelse och att den pockar på
sin lösning. Invalidpensionen är enligt
folkpartiets åsikt en socialfråga av så
hög angelägenhetsgrad, att man borde
ha tagit upp den på ett betydligt tidigare
stadium.
Jag återkommer till frågan om lägre
pensionsålder en gång i framtiden, frågan
om lägre pensionsålder för dem,
som tillhör ett arbetsområde, där vederbörande
fortare slits ut än i genomsnittsyrket.
Den frågan skall tagas upp
inom ramen för invalidpensionen. Hur
tilldragande kommer inte de yrkena att
bli, där gemene man regelbundet kommer
in inom invalidpensioneringen före
den eljest stipulerade pensionsåldern.
Denna invalidpensionering har ju för
säkerhets skull omdöpts till förtidspensionering.
Folkpartiet anser att rätt till pension
enligt lag med 67 år som pensionsålder,
så som vårt system har utformats, ger
helt andra möjligheter att få en smidig
uppbyggnad av pensionsförmåner för
dem, som på grund av arbetsuppgifterna
behöver en lägre pensionsålder. Det
är fullkomligt riktigt, som herr Bengtsson
i Varberg underströk i sitt anförande,
att det blir oförmånligare för
arbetstagaren, om man på försäkringsteknisk
grund skulle reducera pensio
-
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
245
nerna, därför att arbetets art i vissa
yrken sliter ut genomsnittsmänniskan
fortare än i andra. På sid. 32 i allmänna
pensionsberedningens betänkande framhålles
som exempel, att en generell
sänkning av pensionsåldern i folkpensionen
till 63 år med oförändrade pensionskostnader
skulle resultera i en
sänkning av pensionsnivån med 26—29
procent. Efter den betan har man inte
orkat med att utreda detta för många
grupper, vilkas pensionsfråga innehåller
en mängd problem av vital betydelse.
Jag vill ånyo understryka att folkpartiets
förslag ger varje grupp möjlighet
att ordna pensionen på ett för gruppen
rimligt och tillfredsställande sätt, Varvid
arbetets art och ej individens yrkesutslitning
blir utslagsgivande för
pensionsåldern.
I debatten har klart framförts de borgerligas
positiva synpunkter på t. ex.
änkepensionen, som nu också i det
slutliga utskottsförslaget höjts till 3 600
kronor.
Folkpartiet ändrar åsikt, har det sagts
i debatten. Vi kommer med nya och
naturligtvis i folkpartiets tycke bättre
förslag. Det poängteras ideligen. Regeringspartiet
kommer med nya förslag,
men det tycks inte kallas för att man
ändrar sig. Jag vill instämma i herr
Ahlbergs yttrande, att detta ärende trots
allt har fått en brådskande behandling.
Det har varit korta remisstider för en
så stor reform. Men under de utredningar,
som här har företagits, har givetvis
alla fått möjligheter att granska
sina förslag och komma med nya förslag.
Det är ju självklart. Det är ju det
som är meningen med att man håller
på och debatterar. Man prövar sig fram
och kommer med nya förslag. Den
självklara uppgift som utredningar, diskussioner
etc. har, tycks i dagens debatt
vara helt bortglömd, när man tillvitar
folkpartiet just speciellt detta, att
vi fortsätter att förbättra vårt förslag
under arbetets gång.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i Jag känner mig faktiskt tvungen att
i ta upp några av herr Sehlstedts fundei
ringar kring folkpartiets förslag till lagfäst
rätt till tilläggspension. Det mesta
1 han sade har blivit bemött. Han tillbakavisade
även förslaget, att hustrun bör
ha något att säga till om när hennes
i make funderar över hur hennes och
) barnens ekonomi skall ordnas vid hans
; ev. bortgång. Det var verkligen en
i märklig fundering i nådens år 1958!
Lika märkligt var fru Nancy Erikssons
ytterst timida och älskvärda sätt
att säga: Varför skall vi nu ta upp detta,
att hustrun skall ha någonting att säga
t till om, det retar ju maken så fruktans1
värt, låt oss inte skriva in det i lagen!
Och detta är 1958!
Jag kan ännu höra herr Sehlstedts
r ord skalla i mina öron: Hustrun skall
inte ha någonting att säga till om när
det gäller att bestämma hur hennes och
barnens ekonomi skall ordnas vid mat
kens bortgång. Det var det som var det
0 anmärkningsvärda! Herr Sehlstedt menar
allt eller intet, kan jag förstå. Hela
s folkpartiets förslag förkastas och spe
1
ciellt hustruvetot. Herr Sehlstedt tycke
tes mena, att när man inte får både till
läggspensionen
och familjepensionen
absolut spiksäkert, när man har möjn
lighet att gå in för bara familjepensior
nen, då är det inte mycket att ha, i
s synnerhet som — och nu uppkonstruerar
herr Sehlstedt någonting utomora
dentligt — man väl kan tänka sig att
[. det på grund av de här diskussionerna
[. mellan man och hustru kan uppstå ett
a familjegräl, som kommer att förstöra
atmosfären i den familjen. Arma fält
milj om de inte kan talas vid om en
r sådan sak utan att det skall behöva uppn
stå ett familjegräl, säger jag!
n Vi i folkpartiet, som är övertygade
i- om att tilläggspensionen kan ordnas på
>- ett för alla tillfredsställande sätt enligt
1- vårt förslag, finner det självklart att
It man i det viktiga avsnitt som gäller fag
miljepensionen skall säkra hustruns
rätt atl var:» med och fatta beslut. Det
246
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
är ju någonting som under århundra- s
dena kommit fram, att hustrun i prakti- 1
ken är med och beslutar. Det har ock- 1
så undan för undan kommit in i vår t
lagstiftning; en man kan inte sälja sin r
fastighet utan att makans tillstånd in- i
hämtas etc. Varför skulle vi då inte t
kunna säkra också denna viktiga del? f
Det märkliga var att i herr Sehlstedts ''
anförande instämde, såvitt jag kunde ''
se, alla socialdemokratiska kvinnor. t
Det räcker att referera det inträffade!
Folkpartiet anser att utskottets för- c
slag till familjepensioner ej är tillfreds- ''
ställande. Vi anser t. ex., att även om ^
det inte är den s. k. huvudsakliga fa- ^
miljeförsörjaren som avlidit, utan den c
hemarbetande modern, så betyder det s
ett stort ekonomiskt avbräck för famil- *
jen. Även i sådana fall bör barnpension *
utgå. Vi anser dessutom, att barn, som ^
förlorat båda föräldrarna, har en så be- c
kymmersam ställning, att barnpension r
för dem bör utgå med dubbelt belopp. *
Till tilläggspensionens familjepro- *
blem hör också frågan om hustrupensio- c
nen. Den frågan borde väl utredas! När E
skall vi ta upp den? s
Vi anser också att frågan om fortsatt
änketilläggspension till den som gifter ^
om sig är en fråga, som borde lösas riktigt
och rimligt. Har man betalat av- a
gifter till ett visst system, som ger en 1
änkepension, varför skall sådan då inte /
utgå när vederbörande gifter om sig,
frågar man sig.
Fru Eriksson i Stockholm talade mycket
varmt för andra ensamstående möd- k
rar än änkor, men fru Eriksson kanske k
inte har observerat att vi i vår motion t
alldeles speciellt har tagit upp just de- s
ras problem. När jag nu framhållit och, h
som jag hoppas, kraftigt understrukit t
att frågan om familjepensionen och k
kvinnornas intressen i samband med a
pensionsreformen är någonting som inte n
är så väl behandlat i vissa avsnitt av ut- fi
skottsutlåtandet, vill jag medge att det f''
är ganska naturligt, att man helt och 3
hållet glömt att tänka på andra ensam- ti
stående mödrar än änkor och deras
barn. Jag instämmer med de utskottsledamöter,
som i ett särskilt yttrande
talat för att även andra ensamstående
mödrar bör vara med i pensionssystemet
och som anser att denna fråga bör
tas upp. Man bör titta även på deras
förhållanden, när man nu vill förbättra
villkoren för övriga. Men, fru Eriksson,
vem är det som tänkt på detta i god
tid? Det skulle jag vilja veta!
I de heta debatter, som tagit hand
om denna pensionsfråga, har naturligtvis
sådana små detaljer som dem jag
här pekat på kommit bort, men det gäller
ju principförslag, det ena såväl som
det andra. Folkpartiets förslag är en
samlingslinje som vill ge pensioner
fortast möjligt åt alla. Det är min övertygelse,
att om fru Eriksson noggrant
läser detta förslag och lite grann tar
del av hur det går till ute på arbetsmarknaden
och ser vilken glädje det
bereder, då man får vara med och i detalj
tala om hur man vill ha det i fråga
om något som har med ens anställningsförmåner
att göra, skall fru Eriksson
snabbt gå över på vår linje. Jag
hälsar fru Eriksson välkommen och
yrkar bifall till folkpartiets reservation.
I detta yttrande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog förhandlingarnas
ledning, instämde fröken Liljedahl
(fp).
Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Herr talman! Min i vanliga fall mycket
vänliga och snälla bänkkamrat fröken
Höjer arbetar upp sig till indignation,
när hon skall bemöta ett uttalande,
som fru Eriksson i Stockholm och jag
hade i våra anföranden, nämligen att vi
tycker att folkpartiförslaget missgynnar
kvinnorna. Fröken Höjer kan inte förstå
att jag här vill behandla kvinnor och
män olika. Det vill jag inte göra. Jag
finner det vara riktigt att i propositionen
föreslagits en lika lång intjänandetid,
30 år, för både män och kvinnor. Den
tid av 40 år, som folkpartiförslaget har,
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 247
anser jag emellertid missgynna kvinnorna,
av skäl som jag anförde i mitt
anförande i går och som jag nu vill
upprepa.
Fröken Höjer vet lika väl som jag och
kammarens övriga ledamöter att kvinnorna
under långa perioder stannar
hemma och föder och vårdar barn och
sålunda ytterst sällan får 40 år i arbetslivet,
och att de alltså enligt folkpartiförslaget
inte tjänar in pensionsrätt på
samma villkor som de kan göra enligt
regeringsförslaget. Detta innebär inte,
fröken Höjer, att jag talar för en olikhet
i behandlingen av kvinnor och män, att
jag vill att kvinnorna skall gynnas på
grund av att de är kvinnor. Vi är så
eniga på denna punkt, fröken Höjer och
jag, och vi får väl ofta försöka föra
kvinnornas talan för att om möjligt få
likartade löneförhållanden och arbetsförhållanden
i övrigt för dem och för
männen.
Jag förstår ju att den som i likhet med
fröken Höjer representerar en grupp,
som har sin pensionsfråga ordnad och
inte vet av något annat, inte kan känna
samma oro som jag, som representerar
den stora yrkeskvinnogrupp, som är
organiserad i LO och inte har sin pensionsfråga
ordnad. Frågan löses inte för
dem genom ett bifall till folkpartiförslaget,
ty arbetsgivarpartiet, som jag
kallar högerpartiet, har inte alls gått
med på någon tilläggspensionering. Fröken
Höjer får väl först försöka få över
dem på folkpartisidan för att sedan
kunna bjuda ett tilläggsförslag åt anställda
som är anslutna till LO.
Fröken Höjers yrkeskvinnor har redan
sin pensionsfråga ordnad. Så är
fallet med ytterst få av de LO-anslutna
kvinnorna, och jag tror inte att en enda
av dem är enig med fröken Höjer då
hon säger, att folkpartiförslaget är bra
även för kvinnorna.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Fröken Höjer förebrår
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fru Ekendalil och mig en hel del. Vi har
bland annat ansett det vara fördelaktigt
med en pension som vi verkligen vet
kommer att utgå. Fröken Höjer säger
att hon väljer folkpartiförslaget, därför
att det är mycket bättre än regeringsförslaget.
Men, snälla fröken Höjer, även
om folkpartiförslaget är bättre på papperet,
så kommer det ju att stanna där.
Det kommer inte att kunna omsättas i
praktiken, om det inte finns folk här i
riksdagen som kan genomföra förslaget,
och då är det ju inte mycket att ha. En
snygg skiss, som man är förälskad i, är
inte mycket värd, åtminstone inte för
dem som väntade sig en pension. Om
man vill åstadkomma något får man nog
rösta på ett förslag som har förutsättningar
att gå igenom, och inte sitta med
en liten sagobok för sig själv.
Fröken Höjer talade om en del grupper
som behöver pensioneras före 67
års ålder. Jag delar hennes uppfattning
därvidlag. Så är förhållandet inte minst
beträffande den grupp fröken Höjer
företräder, nämligen de inom sjukvården
arbetande. Redan 60 år, som nu tilllämpas
beträffande dem, är enligt min
mening många gånger en alldeles för
hög pensionsålder. När, som jag hoppas,
en lagfäst tilläggspensionering efter vår
modell genomföres, vore det naturligt
om sjukvårdspersonalens förbund, som
redan har bättre förmåner beträffande
pensionsåldern, utträdde ur det obligatoriska
pensionssystemet och behöll sina
bättre förmåner i detta avseende. Jag
kan inte tro annat än att fröken Höjer
hjälper sjuksköterskorna att få behålla
den lägre pensionsålder de nu har.
Vad betyder det ekonomiskt om man
har en lägre pensionsålder? Det betyder
mycket dryga kostnader. För varje år
som man vill ha en pension före fyllda
67 år, kommer kostnaden att bli 7 å 8
procent av den totala pensionskostnaden.
Därtill kommer något som man såvitt
jag förstår inte tagit hänsyn till i folkpartiförslaget.
Det är detta, att man före
248 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
67 år dessutom måste fylla ut vad folkpensionen
efter det 67 :e året ger. Den
pension på 60 procent, som folkpartiförslaget
i mycket gynnsamma fall kan
ge, grundas ju på folkpensionen. Hur
skall man kunna få det beloppet ersatt
före fyllda 67 år?
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fru Ekendahl säger, att
jag ju representerar en grupp, där alla
har ordnad pension. Nåja, men så pass
ordnad har inte denna grupps pensioner
varit så värst många år. Det är just
därför att jag i samtliga detaljer varit
med om att förbättra denna grupps pensioner
som jag vet, fru Ekendahl, att
man vid förhandlingsbordet kan få tala
om ting som rör arbetets art. Man kan
resonera om att ett visst arbete är för
tungt, så att pensionsåldern måste vara
60 år eller 55 år för vissa grupper, medan
andra kan pensioneras vid 63 års
ålder o. s. v. Just därför tycker jag också
att vårt förslag är så utomordentligt
bra.
Och skall vi tala om representation
vill jag säga, att jag representerar mängder
av kvinnor inom TCO, vilka inte
har sin pensionsfråga ordnad. Så kom
inte och tala med mig om att jag inte
vet allt om dem som inte har pensioner!
Till fru Nancy Eriksson vill jag säga,
att inte är väl det ett argument som visar
att en sak är dålig, att inte alla i
denna kammare begriper att den är bra.
Fru Nancy Eriksson säger, att folkpartiets
förslag kan ju inte genomföras, ty
»ni är så få». Men om nu fru Eriksson
tycker att förslaget är bra, så rösta på
det eller var med om en sammanjämkning
så att vi får ihop något lämpligt.
Fru Eriksson sade också, att det blir
så dyrt med denna tidigare pensionering.
Jag har varit med om att höja
sjuksköterskornas pensionsålder till 60
år. Detta tycker fru Eriksson är en för
hög ålder, som jag fattade henne. Men
jag tycker inte att 60 år är för högt —
det är en lagom ålder för sjuksköterskan
av i dag.
Vid förhandlingar får man fram det
som är lämpligt, så att det blir lagom
dyrt.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Men snälla fröken Höjer, det låter som
om alla besvärligheter med sjuksköterskornas
pensioner aldrig hade funnits.
Tänk på de deltidsanställda, de har
ingen pension. Nej, så bra är det inte
att inte en stor del av dem skulle komma
att få pensioner genom en lag enligt
vår modell. Fröken Höjer sade tidigare,
att ni gärna ville ha hustrupensioner.
Men hur skall man kunna inrätta
någon särskild hustrupension, om man
inte ens unnar familjen att få pension
när mannen blivit 67 år?
Fröken Höjer sade att det var hårresande
att man satte ett frågetecken
inför tillåtelse från hustrun som villkor
för att mannen skulle få frånträda familjepensionen.
Men, fröken Höjer, vem
är det som irriterat utskottet så mycket
att folkpartiet kommit på denna tanke?
Jo, det är jag, genom att jag har upprepade
gånger sagt att folkpartiförslaget
gav mannen frihet att genom utträde ur
pensionssystemet ställa hustru och barn
utan efterlevandepension. Men jag tycker
nog att det är lugnare — det säger
jag efter 25 års erfarenhet av äktenskap
— att ha en lag och slippa så mycket
tillåtelser och löften från hustrun, ty
sådant ställer bara till besvärligheter.
Nog vill jag att hustrun skall ha något
att säga till om, men jag säger: Försök
att minska bekymren och plottra inte så
mycket, utan låt det bli klarare linjer!
Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:
Fröken Höjer sade att hon hade personliga
erfarenheter av att man kunde
vinna framgångar vid förhandlingar. Ja,
tacka för det när man har stat och kommun
som förhandlingspart. Men det har
inte vi på den privata arbetsmarknaden.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
249
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Fru Eriksson har rätt i att halvtidspensionen
inte är ordnad för mängder
av tjänstemän, bland dem sjuksköterskorna.
Där är alltså en fråga som snart
kommer att ordnas upp i samband med
de senaste förhandlingarna i fråga om
statstjänstemännen. Men det fattas alltjämt
i en hel rad andra system.
Så finner jag att fru Nancy Eriksson
i utskottet tydligen har precis vad jag
skulle vilja kalla folkpartiintentioner
när det gäller exempelvis hustruns vetorätt.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! I den valkrets jag representerar
har sedan årtionden diskuterats
frågan om »särpensioner», alltså
tjänstepensioner kontra de stora löntagargrupperna
utan annat åldersskydd
än det som folkpensionen ger. Varför
skall vi, har man med fog frågat, som
arbetar i järnverk och gruvor, i skogen
och vid flottlederna, i pappersbruk och
annorstädes, vara sämre lottade än företagens
tjänstemannakategorier. Är vår
insats i produktionen så mindervärdig,
att den inte kvalificerar till en tjänstepension?
Arbetarna är hänvisade till
enbart s. k. trotjänarpension till ett
mycket blygsamt belopp.
Med intresse och förhoppningar har
vi följt utredningar av skiftande slag,
och vi har också tagit del av många
förslag som presenterats under årens
lopp. I den från borgerligt håll så varmt
omhuldade folkomröstningen i pensionsfrågan
gav vi ett klart och otvetydigt
uttryck för vår uppfattning om
på vilket sätt trygghetsfrågan borde
lösas. Innan så skett, stannar demokratien
vid fabriksportarna.
Som medborgare och skattebetalare
har vi positivt medverkat till införandet
av tjänstepensioner för alla anställda
i stat, kommun och landsting. Aldrig
har från dessa kategorier någon klagan
förniärkts över det »förtryck» de dignar
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
under, därför att de har sin pension
och därmed sin ålderdom tryggad.
Men när nu denna stora och betydelsefulla
fråga äntligen står inför sitt avgörande,
reser de borgerliga partierna
hinder i vägen. Högern och centerpartiet
säger bestämt nej till tilläggspensionen.
Folkpartiet har ett s. k. alternativ
till regeringspropositionen, som är
så konstruerat att det i första hand
icke tillgodoser de löntagaregrupper
det nu gäller. Den borgerliga treenigheten
önskar alltså avsiktligt bibehålla
de nuvarande orättvisorna, som delar
in löntagarna i grupper med och utan
tilläggspension.
Fröken Höjer har redan ganska utförligt
uppehållit sig vid framför allt kvinnornas
syn på detta mycket delikata,
intressanta och betydelsefulla spörsmål.
Skulle folkpartiets förslag förverkligas,
finge man väl i framtiden
tänka sig ett nytt slags diskussioner
i de svenska hemmen. Mannen skulle
ju enligt marsförslaget kunna träda ut
ur pensionssystemet och därmed beröva
både sig själv, sin hustru och
sina barn pensionsrätten. I aprilförslaget
har folkpartiet gått ifrån denna
linje och föreslår ett hustruveto mot
mannens utträde. Däremot skall mannen
tydligen enrådigt få göra sig och
hustrun urarva i fråga om ålderspensionen
och invalidpensionen.
Tidigare har vi främst inriktat oss
på att få våra kvinnor att säga ja i de
avgörande ögonblicken, men nu måste
vi fostra våra döttrar att säga nej, om
männen kommer med skamliga förslag
som går ut på att beröva hustrun pensionsrätten.
För övrigt, hur skall vi göra med
dem som inte har någon hustru? Om
de har barn borde väl barnen få något
att säga till om. Har de ingen familj
alls behöver de onekligen ingen familjepension.
Skall de då tvingas betala avgift
för familjepension för att få folkpartiets
dåliga pensionsaffärer att gå
ihop? Eller skall alla ogifta män och
250 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
kvinnor stå utanför familjepensione- i
ringen? 1
Allvarligt talat innebär naturligtvis
hustruvetot, att familjepensioneringen i
i praktiken blir obligatorisk. Och inte 1
kan väl rimligen en gift man får rätt att ;
enrådigt avsäga sig sin invalidpensions- 1
rätt? Blir han invalid får ju hustrun i
dubbel börda. Varför skulle han en- i
sam få avsäga sig det skydd, som han i
och hustrun tillsamman skall ha för sin i
ålderdom? x
Nej, historien med hustruvetot illu- i
strerar just hur orimligt folkpartiets 1
system är. Drag den enda rimliga slut- 1
satsen och slut upp på vår linje, som 1
ger alla ett rejält skydd — män och 1
kvinnor lika, hustrur och barn i samma <
mån. <
När folkpartiet valde linje valde det *
avslagslinjen i första kammaren för s
några timmar sedan. Propositionen står ‘
icke i samklang med folkomröstning- 5
ens utslag, påstår folkpartiet vidare. 1
Detta är ett märkligt påstående. 46 pro- i
cent av de i folkomröstningen delta- 5
gande uttalade sig för linje 1, i Köp- ^
parbergs län 52 procent. Den tolkning 1
av omröstningen som folkpartiet pläderar
för är endast de obotfärdigas i
förhinder. Uniformiteten är utmärkan- i
de för regeringsförslaget, fortfarande j
enligt folkpartiet. Det är märkligt att ;
man icke upptäckt detta tidigare, när 1
det gällt de grupper som redan har i
pensionen ordnad. i
Vid flera tillfällen och nu senast den 1
16 mars gav representanter för fack- t
föreningarna i Dalarna uttryck åt att ''<
pensionsfrågan måste lösas. Denna 1
konferens beklagade att en sådan rätt- s
vise- och trygghetsfråga som det nu 1
gäller icke synes kunna lösas genom en s
allmän uppslutning i riksdagen. Fack- <
föreningsfolket befarar att det sista bro- 1
spännet icke kommer att förverkligas f
vid utbyggnaden av vår socialpolitik
med den allmänna och lagliga rätten s
till tilläggspension. Men innan rösträk- s
ningen börjar i denna kammare kanske x
man vågar hoppas på en liten chans
till ett positivt beslut.
Om de grupper av löntagare, som
icke har tjänstepension, är de största,
finns det å andra sidan betydande
grupper anställda vid de statliga verken
och andra såväl statliga som kommunala
institutioner, vilka sedan många
år har pensionsfrågan ordnad. Ja, läget
för dem har kunnat ytterligare förbättras
genom resultatet av förhandlingar
mellan de statsanställdas organisationer
och civildepartementet, som just
nu i form av ett propositionsförslag
ligger på kammarens bord. Pensionsrätten
har väsentligt utökats, så att den
kommer att omfatta utöver tidigare ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän
och arbetare med sysselsättning av s. k.
kontinuerlig fulltidskaraktär, även säsongarbetare,
stora kvinnogrupper med
deltidstjänstgöring, partiellt arbetsföra
samt extra tjänstemän. Det beräknas att
omkring 20 procent av de hos staten
arbetande, som hitintills saknat pensionsrätt,
nu kommer att erhålla sådan.
Nuvarande pensionsåldrar och pensioneringsperioder
skall bibehållas.
En av de mera väsentliga nyheterna
är bruttosamordningen med folkpensionen
och den blivande allmänna tilläggspensionen.
Detta innebär att de statsanställda
utöver garantien för den statliga
pensionen får sina inkomster —
även extra inkomster — parallellberäknade
för pension enligt den allmänna
pensionsförsäkringen. Vinsten med detta
nya system är framför allt friheten
att kunna byta anställning utan att gå
miste om pensionsrätten. Hur många
statligt anställda har icke under årens
lopp önskat byta till en annan form av
sysselsättning, men icke kunnat göra
detta därför att vederbörande då förlorade
sin pensionsrätt och därmed sitt
familjeskydd!
Genom en allmän tilläggspension försvinner
denna black om foten, som de
statsanställda fått dragas med. En annan
betydelsefull nyhet i uppgörelsen
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
251
är den som också sammanfaller med
lösningen av tilläggspensionen och som
ger de statsanställda en pension enligt
det system som ger de bästa förmånerna.
Den gamla regeln om 2/s av slutlön
på 2-ort som pensionsunderlag har
nu försvunnit. Pensionerna skall som
lönerna i fortsättningen dyrortsgrupperas.
Vid pensionsberäkning skall lönerna
på de tre högsta ortsgrupperna ligga
till grund. Därmed har också slopandet
av 2-orten genomförts.
Den träffade pensionsuppgörelsen för
de statsanställda innebär att pensionsförmånerna
samordnats med den allmänna
pensionen. Alltså bygger uppgörelsen
på fördelningssystemet, som
de borgerliga partierna icke kan acceptera,
bortsett från finansieringen av
folkpensionerna.
Vi har också i minne vad som skedde
i samband med kampanjen före folkomröstningen
i höstas. Man var på linje
3 mycket angelägen att för de statsanställda
försöka framställa linje 1 såsom
en linje med de fagra löftena utan
någon realitet bakom. Med den nu träffade
uppgörelsen och den beredvillighet,
som inte minst från regeringens
sida i detta sammanhang har visats, har
de löften, som ställdes från linje 1 beträffande
de statsanställda och deras
kommande pensionsförbättringar också
infriats.
Centerpartiet visar i partimotion ett
helt rörande intresse för de statsanställda.
Partiet önskar en skyndsam
utredning om möjligheterna av »att bereda
i statens tjänst anställda frihet att
välja om arbetsersättning skall utgå
enbart som kontantlön eller om viss del
av den skall innehållas av staten för
den anställdes pensionering». För »att
bereda i statens tjänst anställda ovannämnda
valfrihet bör frågan», fortsätter
centerpartiet, »tagas upp till behandling
vid sedvanliga avtalsförhandlingar
med vederbörande statstjänarorganisationer».
Ja, vi får väl förutsätta
att centerpartiets generaldirektörer,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
professorer och riksdagsledamöter går
i före med gott exempel och redan nu
kräver högre lön på bekostnad av en
sämre pension. Så lågt som till den av
centerpartiet omhuldade folkpensionen
sträcker man sig säkerligen icke.
i Förhållandet inom de statsanställdas
organisationer är det, att vi uppriktigt
hälsar som en stor framgång de nu uppi
nådda resultaten inom pensionsområi
det. Intressant i detta sammanhang
skulle vara att se överenskommelsen
• utformad enligt folkpartiets förslag om
premiereservsystem. De statsanställda
hade säkerligen fått vänta till början av
2 000-talet, innan premierna vuxit till
l sådana belopp att de nu beslutade pensionerna
kunnat tillämpas.
r På sid. 163 i särskilda utskottets utlåtande
nr 1 för folkpartiet ett märkligt
■ resonemang. Man försöker där tolka
staten som arbetsgivare och som lag>
stiftare och kommer så fram till ett nytt
önsketänkande, att en framtida regering
och riksdag icke kan tänkas fort(
sätta den pensionspolitik, som den nuvarande
regeringen vill genomföra. Dessa
synpunkter har nog mera med
5 skrämselförsök att skaffa än med erfarenheter
hitintills.
För de statsanställda, som tillhör
5 statstjänarkartellen, faller det sig helt
t naturligt att på alla sätt stödja det föreliggande
utskottsförslaget om en allmän
t lagfäst rätt till tilläggspension. Det är
svårt att förstå — och ännu svårare
j måste det vara att försvara — ett system,
som innebär att omkring en tredj
jedel av löntagarna skall ha sin tjänste^
pension ordnad, under det att de återj
stående två tredjedelarna helt enkelt
r hänvisas till folkpensionen. Detta fört
hållande hör icke hemma i våra dagars
samhälle, det tillhör en förgången tid.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr CARLSSON i Bakeröd (ep):
i Herr talman! Den frågan som riks'',
dagen nu skall avgöra är ju — det har
252
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sagts här tidigare —- en av de största 1
och viktigaste som riksdagen på flera 1
år har haft att behandla. Debatten har !
ju nu pågått här över två dagar. Jag i
skall därför bara göra ett par korta i
reflexioner. i
När man har lyssnat till debatterna i
här och i särskilda utskottet, har man
med glädje kunnat konstatera, att det på i
alla håll har funnits en ärlig vilja att ''
ge medborgaren en ökad ekonomisk i
trygghet för ålderdomen och att åstad- *
komma ett bättre familjeskvdd vid fa- !
miljeförsörjarens frånfälle eller invali- :
ditet. Utskottets arbete har ju också re- ;
sulterat i att man nu föreslår icke obe- ''
tydliga förbättringar i dessa avseenden,
även om vi på vårt håll hade önskat, 1
att man gått något längre i fråga om ;
familjeskyddet och folkpensionerna.
Så har vi i vår motion t. ex. föreslå- 1
git, och i reservationen hävdat, att riks- ''
dagen redan nu skulle uttala sig för, att ''
»de angivna ålderspensionsbeloppenoch !
övriga förmåner inom folkpensione- 1
ringen skall höjas efter år 1968 i den ^
mån ekonomiska möjligheter det med- !
ger». Utskottet har inte velat göra ett !
sådant uttalande. Jag vill dock under- i
stryka att det hade varit värdefullt, om
riksdagen redan nu hade gjort en sådan <
deklaration, tv även om folkpensionä- J
rerna med glädje ser fram mot den förbättring
av deras levnadsstandard som ;
särskilda utskottets förslag ställer i ut- ''•
sikt, så kan man nog inte komma ifrån, <
att i den mån en standardhöjning efter 1
år 1968 sker för de då aktiva åldrarna, j
så bör också folkpensionärerna få sin 1
del av densamma. Jag hoppas att detta <
också skall bliva fallet. Frågan om ett 1
betryggande familjeskvdd är en viktig i
sak i detta sammanhang. j
Till ekonomisk trygghet för ålder- 1
domen kan man — åtminstone i någon !
mån — själv bidraga genom att spara ^
någon del av inkomsten under den ak- 1
tiva åldern. Men när familjeförsörjaren,
kanske hastigt och oförmodat, faller i
ifrån eller blir invalid, då kommer de (
verkliga påfrestningarna för familjen.
Det är då som den möter de verkliga
svårigheterna, inte minst i ekonomiskt
avseende. Jag vill därför ge uttryck åt
min tacksamhet för den förståelse, som
utskottet har visat, då det så enigt har
gått in för en höjd änkepension. Särskilt
vill jag ge mitt erkännande åt att åldersgränsen
för full änkepension har sänkts
till 50 år. Denna sänkning av åldersgränsen
kommer säkert att hälsas med
tillfredsställelse av alla dem, som eljest
skulle fått erfara, att möjligheterna på
arbetsmarknaden inte är större för en
änka i 50-årsåldern än en änka som fyllt
55 år.
Beträffande barnpensionerna har vi i
motionen föreslagit, att dessa successivt
skall höjas, så att de 1968 utgår med
1 200 kronor per år och barn. Vi anser
detta befogat med hänsyn till de svårigheter
och den otrygghet som ju ofta
drabbar barn som förlorat sin huvudsaklige
försörjare. Det är självklart att
pengar inte kan ersätta förlusten av
familjeförsörjaren, men ett ekonomiskt
stöd av den storlek som vi föreslagit
skulle dock enligt vår uppfattning bli en
god hjälp.
Däremot ifrågasätter vi om inte åldersgränsen
kan sänkas från 19 år, som
nu är föreslaget, till 16 år. Att barn vid
16 års ålder får börja deltaga i förvärvsarbete,
anser vi inte alls omotiverat. VI
anser det vara riktigt, att barnen vid
den åldern får börja bidraga till sin
försörjning, och i verkligheten är det
ju så, att många barn vid denna ålder
börjar få ganska goda inkomster, och
det är under sådana förhållanden varken
nödvändigt eller riktigt, att de också
skall ha bidrag från staten. Då det
gäller den ungdom, som genom studier
håller på med sin utbildning, bör man,
som vi framhållit i motionen, ha möjlighet
att ge dessa stöd i annan form än
barnpensioner.
Den stora frågan om tilläggspensioner,
som ju mest har varit föremål för
debatt här, har vi inte kunnat enas om.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
253
Motsättningarna har inte kunnat överbryggas,
vad gäller den rent principiella
inställningen till detta problem. Jag skall
inte uppta tiden med någon redogörelse
för skillnaden mellan de olika förslagen.
Vi har ju fått höra så mycket om
det här, och vi känner ju i stort sett
till dessa från folkomröstningen, även
om man konstaterar, att linje 3 nu praktiskt
taget försvunnit ur bilden.
För vår del vidhåller vi alltjämt den
åsikt som vi gav uttryck åt vid folkomröstningen,
nämligen att samhället
inte skall tvinga medborgarna till en
viss bestämd form av sparande. Det är
naturligtvis riktigt och värdefullt att
individen under sin arbetsföra ålder
skall spara för att utöver den grundtrygghet
folkpensioneringen ger skaffa
sig en tryggad ålderdomsförsörjning.
Men formen för detta sparande bör han
själv få välja. En lagstiftning som i detalj
bestämmer, hur stor del av arbetsinkomsten
som skall sparas och hur
detta sparkapital skall förvaltas, går enligt
min uppfattning över gränsen för
den frihet medborgaren bör ha då det
gäller att disponera över sin arbetsinkomst.
Vi anser att huvuduppgiften
på detta område är, att man genom
folkpensionsreformen förbättrar grundtryggheten
för åldringarna och för dem,
som till följd av familjeförsörjarens
frånfälle eller förlust av arbetsförmågan
inte har skäliga försörjningsmöjligheter.
Utöver detta grundskydd bör samhället
inte föreskriva hur den enskilde skall
fördela sina inkomster mellan olika ändamål.
De anmärkningar, som vi anser bör
riktas mot utskottsförslaget i fråga om
tilläggspensionen, gäller också i viss
utsträckning det förslag som folkpartiets
motion innebär. Den frihet för
medborgaren att, sedan han fullgjort
sina skyldigheter mot samhället, själv
förfoga över sin arbetsinkomst, som vi
hävdar, sättes också genom detta system
i viss mån ur funktion. Vi förnekar inte
värdet av en tilläggspensionsförsäkring,
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
utan vi framhåller tvärtom, att en sådan
för många människor är en lämplig
form av sparande. Men pensionssystemet
bör utformas på sådant sätt att det
ger den enskilde frihet då det gäller
anslutning och valfrihet i fråga om
pensionsform. Såsom vi framhållit såväl
i motionen som i reservationen finns
det många människor, för vilka andra
sparformer är mera lämpliga och nödvändiga,
t. ex. sparande i ett eget hem,
i en egen rörelse, i bank eller i form av
amorteringar på skulder. Sparande i
dessa former anser vi vara lika värdefullt
för en tryggad ålderdom som en
tilläggspension är, och därför bör dessa
sparformer också uppmuntras.
Man har kanhända också anledning
att fråga sig, om vårt näringsliv har
och i framtiden får möjlighet att bära
de kostnader, som ett enligt förslaget
utbyggt pensionssystem kommer att
medföra. Utsikterna för framtiden förefaller
just nu inte vara så särdeles lysande.
En hårdnande konkurrens med
länder, som har lägre produktionskostnader
och på många områden bättre
förutsättningar för ökad produktion,
bör enligt min uppfattning mana oss
till en viss försiktighet i fråga om de
bördor, som vi lägger på kommande generationer.
Herr talman! Med dessa enkla reflexioner
ber jag att få yrka bifall till
de reservationer, som har fogats vid utskottsbetänkandet
av herr Wahlund
in. fl.
I detta anförande, varunder herr talmannen
övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Rubbestad (ep).
Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Herr Carlsson i Bakeröd
var inne på samma tema som många
motståndare till regeringsförslaget tidigare
har varit inne på, nämligen att vårt
land inte har råd att ordna ålderdomsförsörjningen
på det sätt som regeringen
föreslagit. Jag säger: Vårt land är rikt,
254 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
vårt land har råd och vårt folk behöver
en ordnad ålderdomsförsörjning. Denna
kan endast säkras på det sätt regeringen
föreslagit.
Jag begärde emellertid närmast ordet
med anledning av att herr Carlsson i
Bakeröd försvarade centerpartiets förslag
om att riksdagen redan nu skulle
uttala sig för en standardhöjning på
folkpensionerna efter tioårsperiodens
slut. Jag har ingenting emot detta i och
för sig, men jag måste säga, att det ligger
en stor motsättning i centerpartiets
ståndpunkt i denna fråga, då det kräver
å ena sidan att riksdagen redan nu skall
besluta att uttala sig för ett standardtillägg
efter tioårsperioden och å andra
sidan att man skall avveckla de kommunala
bostadstilläggen. Märk väl att
om denna avveckling sker såsom centerpartiet
förutsätter, kommer tusentals
folkpensionärer i de större städerna att
få mindre pensioner om tio år än vad
de kan få exempelvis i Stockholm, i
Göteborg och Malmö i dag. Så ligger
saken till, herr Carlsson i Bakeröd.
Fru THORSSON (s):
Herr talman! Ett ganska stort antal
socialdemokratiska ledamöter i bägge
kamrarna har väckt en motion i anslutning
till regeringens proposition i
pensionsfrågan. I motionen har vi velat
fästa uppmärksamheten på att det
finns vissa mindre grupper människor
som har försörjningsproblem av sådan
art, att de inte få tappas bort, när vi
siktar till — såsom socialdemokraterna
gör —• att nu verkligen trygga en hygglig
försörjning för de gamla och för
efterlevande familjer. Detta är ett uttryck
för det kända förhållandet, att
så snart vi finner en lösning på trygghetsproblemen
för de många hundratusen
utefter vissa generella linjer, ser
vi där bredvid små grupper människor,
vilkas problem måste lösas genom mer
individuellt anpassade åtgärder.
Det förslag till bestämmelser för folkpensioneringens
familjepensionering,
m.
som nu lagts fram för riksdagen, innebär
ju en radikal omgestaltning av levnadsvillkoren
för de människor som
blir lämnade ensamma utan sin huvudsakliga
försörjare.
Det är ytterligt glädjande att förändringen
i samhällets syn på sina skyldigheter
gentemot människor i en svår
situation gått så snabbt sedan de dagar
då änkepensioneringen senast var föremål
för en statlig utredning. Då —
och det var så sent som år 1952 —
ansåg man sig icke ha underlag i opinionen
för annat än mycket små och
blygsamma förbättringar i änkepensionernas
kvalifikationsvillkor och belopp.
Då fanns det inga borgerliga partier
som motionerade om högre belopp och
slopande av all inkomstprövning. Och
1955, för tre år sedan, fick riksdagen
mottaga en högermotion om avslag på
regeringens förslag att höja åldersgränsen
för barn, vilka gjorde sin ensamställda
mor berättigad till änkebidrag,
från 10 till 12 år. En av högerns kvinnliga
ledamöter i denna kammare förklarade
då i debatten, såsom ett motiv
för sin vägran att ge änkebidrag åt änkor
med barn på 10—12 år, att om vi
höjde åldersgränsen för barnen till 12
år, försenade vi kvinnans utträde i förvärvslivet
med två år. Vid samma tillfälle
fick de socialdemokratiska kvinnor,
som motionerade om en uppmjukning
av kvalifikationsåldern för änkepension,
inte det minsta stöd av de
borgerliga, varken av centern — herr
Carlsson i Bakeröd — av högern eller
av folkpartiet. Ja, det var då det —
det var 1952 och 1955.
Nu står det ett enigt utskott bakom
förslaget till folkpensioneringens familjepensionering,
som utan inkomstprövning
jämställer änkor över en viss
ålder och alla änkor med barn under
19 år i ekonomiskt avseende med en
ensamstående ålderspensionär, som ger
alla barn som mist sin huvudsakliga
försörjare en barnpension på 1 000 kronor
per år. Låt vara att högern inte
Torsdagen den 24 april 1958 eni.
Nr 17
255
har kunnat förmå sig att följa med upp
till 19 år såsom åldersgräns för änkepension
och barnpension. Det är dock
ett långt steg från de 12 år, som man
år 1955 inte ville acceptera, till de 16
år som man tre år senare vill vara med
om.
Det har beträffande beloppen och
kvalifikationsvillkoren i övrigt nästan
etablerats kapplöpning mellan alla dem
som varit angelägna att visa sin beredvillighet
att över lag ge änkor och efterlämnade
barn ett väsentligt ökat
samhälleligt försörjningsstöd. Detta är
mycket glädjande, väl framför allt för
de socialdemokratiska kvinnor som varit
de kraftigast pådrivande för att i
allmänna opinionen skapa fram den
nya syn på samhällets skyldigheter gentemot
de ensamställda kvinnorna, som
präglar det förslag till änkepensionering
som riksdagen nu skall besluta om.
I detta sammanhang borde vi kanske
tacksamt nigande notera herr Heckschers
vänliga lilla statskunskapsprofessorsbetyg
här på eftermiddagen, att
han trodde, att det finns en äkta social
känsla hos socialdemokraterna. Nu finns
det förstås större grupper som är mera
vittnesgilla på den punkten än högermannen
herr Heckscher, som nyss i
denna debatt så ohöljt vädjade till den
egoism, som vi tyvärr alla har fått
en större eller mindre släng av. Det är
de barnfamiljer, de sjuka och de arbetslösa
som får ograverade barnbidrag,
mödrahjälp, sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring
därför, herr Heckscher,
att vi socialdemokrater har slagit
tillbaka högerns angrepp mot dessa
betydelsefulla sociala reformer, som är
baserade på vårt behov av samverkan
och ömsesidig hjälp.
Nu var det ju fråga om änkepensionerna.
Jag vill ha sagt, med anledning
av vissa uttalanden från borgerligt håll
under debatten — jag tänker kanske
inte på vad herr Wedén i går sade om
att socialdemokraterna »sitter i glashus»
när det gäller folkpensioneringens
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
änkepensionering utan på uttalanden
av mera sakligt slag •— att vi nog ganska
klart ser den väsentliga anledningen
till den märkliga omsvängning som
har skett i de borgerliga partiernas inställning
till änkepensioneringen. När
man nämligen som högern och centerpartiet
går emot förslaget att lagligen,
genom samhällets försorg, trygga en
tilläggspensionering, inberäknat en effektiv
familjepensionering, och när
man som folkpartiet har lagt fram ett
förslag som även i fråga om familjepensionsdelen
och under uppfyllande
av en mängd förutsättningar, som troligen
inte kan uppfyllas, ger åtskilligt
sämre förmåner än regeringsförslaget,
då är det nog uppenbart att man sett
sig tvingad att inta denna nya generösa
hållning till änkepensionerna inom folkpensioneringen.
Vi har strävat efter
enighet och samförstånd i pensionsfrågan
så långt detta över huvud taget
varit möjligt, och vi hade väl fått den
uppfattningen — bl. a. genom de ständiga
skattedebatterna med de borgerliga
-— att de beträffande folkpensioneringen
och dess änkepensioner hade sträckt
sig så långt de någonsin ansåg sig kunna,
när de på sin tid för ett år sedan
gick med på förslagen till höjning i
pensionsberedningen.
Vi har därför hållit fast vid överenskommelsen
i pensionsberedningen, även
om åtskilliga av oss velat gå längre. De
borgerliga partierna har — som vi sett
så ofta — inga sådana betänkligheter.
Även denna borgerliga ståndpunkt var
färdig att övergivas vid lämpligt tillfälle.
Och jag kan försäkra, att det var
ingen självövervinnelse för socialdemokraterna
att ansluta sig till de borgerligas
motionsyrkanden om högre änkeoch
barnpensioner, när vi fann att det
gick att uppnå allmän enighet om denna
högre nivå. Den sortens prestigesjuka
överlämnar vi med varm hand åt andra
att lägga i dagen. Men när vi sedan
hör borgerliga ledamöter här i kammaren
uppträda som om de varit de pådri
-
256
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vande, då är en stillsam men bestämd
protest på sin plats. i
Emellertid vill vi också ha sagt, att 1
dessa folkpensioneringens änke- och 1
barnpensioner ändock inte är nog. De i
är inte nog för att verkligen skänka J
ekonomisk trygghet åt efterlevande, vil- >
ket ju med all tydlighet framgått av de- i
hatten här i kammaren. Den helt tryg- 1
gade försörjningen för änkor och barn, f
den åstadkommes endast genom rege- t
ringsförslagets utformning av en kom- i
binerad folk- och tilläggspensionering. i
Därför skall nog de borgerliga akta sig
för att alltför ljudligt tala om att det är i
de, som drivit fram de hyggliga änke- i
pensioner som vi nu skall besluta om. <
I motion nr 407 har vi uttalat, att vi 1
måste inom änkepensioneringen få *
fram sådana övergångsbestämmelser, 1
att de som redan är eller före reformens ^
ikraftträdande blir ställda utan försör- (
jare, får en väsentlig förbättring av sin 1
ekonomiska situation. Självklart har ''
vi med detta uttalande inte avsett, att !
varenda kvinna, som nu är eller före 1
1960 blir änka, då skall utan vidare 1
prövning tillerkännas den nya och så
småningom väsentligt högre pensionen. i
En sådan ordning skulle få konsekven- ]
ser, som ingen av oss har lust att ta i
ansvar för. Men vi har velat hindra att 1
sådana änkor, som lever på en nivå om- f
kring existensminimum eller har en yt- I
terst torftig levnadsstandard men som i
faller för inkomstprövningen eller kva- i
lifikationsvillkoren i den nuvarande än- ■
kepensioneringen, för framtiden skulle 1
bli lämnade kvar på denna ytterligt ]
låga ekonomiska standard utan pen- 1
sion, utan möjlighet till en rimlig för- :
bättring, medan lyckligare — ekonomiskt
lyckligare —• lottade medsystrar
utan vidare skulle få en pension och en ]
ganska hygglig pension. Det skulle i
skapa en orättvis klyfta, det skulle in- i
nebära, att vi förbisåg bekymren för en ]
liten minoritetsgrupp, en med åren allt ]
fåtaligare minoritetsgrupp, som vi icke j
har rätt att förbise. i
Denna fråga har, att döma av pressreferaten
från utskottsarbetet, varit livligt
diskuterad där. När man nu enhälligt
stannat för att förorda en snabbutredning,
så att riksdagen senast hösten
1959, innan reformen träder i kraft,
skall kunna besluta om reglerna för
änkepensionerna i de s. k. övergångsfallen,
har en för motionärerna tillfredsställande
behandling — hittills —
företagits av denna fråga, som vi räknar
med kommer att få en rimlig och
rättvis lösning.
I motionen har också pekats på andra
mindre grupper kvinnor, vars problem
aktualiseras genom att man nu skapar
en hygglig änkepension. Det gäller exempelvis
frånskilda kvinnor, vilkas före
detta make avlider, dem som kan ha
blivit änkor för andra gången m. fl.
Utskottets uttalande, att deras problem
och möjligheten att ge dem någon form
av änkepension måste uppmärksammas
i det fortsatta utredningsarbetet kan
accepteras med det förbehållet, att man
gärna önskar se ett resultat av detta utredningsarbete
så snart som möjligt.
Under avsnittet om invalidpensioneringen
har utskottet skrivit glädjande
positivt om den omprövning i riktning
mot en generösare syn på invaliditetsbegreppet,
som utskottet vill ha verkställd
genom den förordade parlamentariska
utredningen, som skall söka lösa
invalidpensioneringens problem. Genom
denna utredning hoppas vi att
också de problem skall lösas, som bl. a.
fru Eriksson i Stockholm pekat på, de
problem som de s. k. hemmadöttrarna
har att brottas med liksom andra ensamstående
kvinnor i högre ålder.
Herr talman, det är med glädje som
vi inom socialdemokratien går till ett
beslut beträffande folkpensioneringen
och dess familjepensionering, vilket ser
ut att på alla huvudpunkter bli enhälligt.
Detta sker därtill med goda förhoppningar
att vi skall uppfylla rättfärdighetskravet
att lösa försörjningsproblemen
för de små men illa klämda
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 257
grupper människor, som vi har velat
tala för i motionen. Jag vill vädja till
de borgerliga partierna: låt bli i fortsättningen
av debatten att förgifta denna
eniga stämning med allsköns tal om
att ni drivit oss socialdemokrater till
den eniga ståndpunkten i änkepensionsfrågan.
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte begärt replik
för att tala om änkepensioneringen
utan därför att fru Thorsson använder
ett så egendomligt sätt att diskutera.
När jag talade i eftermiddags, försökte
jag ge uttryck för den uppriktiga respekt
jag känner för den svenska socialdemokratiens
insatser inom socialpolitiken.
Detta kallar fru Thorsson att
»sätta betyg». Jag dristar mig inte att
sätta betyg vare sig åt Hjalmar Branting
eller Gustav Möller eller åt andra socialdemokrater,
men jag undanber mig också
all betygsättning från fru Thorssons
sida. Hon sade, att jag inte var vittnesgill
på denna punkt. Vi är dock alla
vittnesgilla i fråga om varandra.
Vad jag försökte göra var att resonera
i sak, om frågor som vi kunde ha olika
meningar om, och göra detta under
ömsesidig respekt. Tydligen är detta
en diskussionsform som är fru Thorsson
så främmande, att hon över huvud taget
inte känner igen den när den förekommer.
Kanske är det därför att vi befinner
oss så nära den 1 maj, som hon
inte kan tänka i andra kategorier än
dem som tillhör första majtalen.
Inte heller var det min mening, när
jag talade om motsättningarna mellan
generationerna, att vädja till egoismen.
Tvärtom, ingen skulle mer än jag beklaga
om den sociala känsla, som trots
allt finns hos vår generation — oavsett
parti, fru Thorsson — skulle förflyktigas
hos nästa generation. Men vi skall akta
oss för att i detta hänseende spänna
bågen för högt, det var detta jag försökte
säga.
Till slut gäller diskussionen trots allt
17 — Andra kammarens
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
inte bara att ta, inte bara att skänka
bort, utan också i någon mån ekonomiska
realiteter. De är allvarliga nog
när det gäller folkpensionsfrågorna —
på den punkten har vi anledning att ta
den börda som kommer, därför att detta
krävs ur sociala synpunkter. De blir än
allvarligare, om man lägger på andra
bördor därutöver. Det finns inget skäl
och inget berättigande för oss i denna
kammare att bortse från ekonomiska
realitetssynpunkter, när vi diskuterar
frågor som ändå i första hand gäller förmåner
vi vill ge åt oss själva.
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Sedan fru Thorsson kom
in i riksdagen har vi fått höra hur väl
socialdemokraterna sörjer för allting,
t. ex. för sinnessjukvården, som nu är
så utomordentlig — tack vare socialdemokraterna.
Nu gäller det de ofullständiga
familjerna. Där kommer initiativet
helt och hållet från de socialdemokratiska
kvinnorna, menar hon.
Dessa påståenden är kanske förlåtliga,
eftersom fru Thorsson inte så länge varit
med i riksdagen och alltså inte kan
komma ihåg alla motioner, som har
lagts fram av, för att nämna några
namn, Helga Sjöstrand, Gustafson i Göteborg
m. fl., just angående ofullständiga
familjers skatteförhållanden, behov
av hemhjälp etc.
I dag gäller det folkpartiets förslag
om 3 600 kronor till änkorna och detta
från 50 års ålder. Detta var folkpartimotionens
förslag och nu är det också
utskottets förslag, fru Thorsson!
Fru THORSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycks verkligen ha
träffat en ömtålig punkt hos herr Heckscher
med min reaktion mot den betygsättning
han gav åt dagens generation
socialdemokrater. Ur hans yttrande har
jag utläst en åstundan att bedöma drivkraften
bakom vårt socialrcformatoriska
arbete. Jag noterar tacksamt, att
herr Heckschcr har den uppfattningen,
protokoll 195S. Nr 17
258 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 era.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
att det ligger en äkta social känsla i
bakom det arbetet. Men jag har velat på- s
peka att detta var en onödig betygsätt- (
ning av en högerman. <
Med mina kommentarer har jag där- i
till velat påpeka den inkongruens, som
föreligger mellan å ena sidan herr Heckschers
tal här i kammaren och å andra
sidan högerns allmänna propaganda
och dess praktiska gärningar, som tagit t
sig uttryck i dess motioner här i riksdagen.
Högern gör i sin propaganda och i t
sin praktiska gärning allt för att uppamma
egoismen och minska känslan av j
samverkan och solidaritet mellan män- ,
niskor. Det är detta jag har velat slå .
fast, herr talman. j
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle: j
Herr talman! Jag antar att fru Thors- j
son vet, att det var socialdemokraterna j
som föreslog 2 700 kronor till änkor och j
åldern 55 år, och att det var folkparti- j
motionen som föreslog 3 600 kronor f
respektive 50 år. Det senare är nu ut- (
skottets förslag.
f
Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: t
Herr talman! I anledning av det som ^
fru Thorsson senast sade om högern {
vill jag bara konstatera, att hon givit oss £
ett nytt prov på sin diskussionskonst. e
Det finns ingen anledning för oss att s
inte låta henne få sista ordet. £
(
Fru THORSSON (s) kort genmäle: 1
Herr talman! Jag tackar herr Heck- 1
scher för detta och passar på att säga 1
till fröken Höjer, att -—- som hon väl vet t
-— det i pensionsberedningen var all- c
män enighet mellan samtliga politiska s
partiers representanter och samtliga företrädare
för arbetsmarknadens parter 1
om de siffror, som man då ansåg lämp- i
liga att sträcka sig till när det gällde a
änkepensionen och den ålder som skulle f
kvalificera till änkepension. Vi menade, c
att de borgerliga hade sträckt sig så 1
långt som de ansåg sig villiga till och f
för att nå enighet på denna punkt stan- 1
nade vi vid denna nivå. När ni sedan
sprang ifrån den ståndpunkt ni hade
då, kan vi med största glädje acceptera
denna högre nivå som vi nu är i färd
med att bestämma.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Den valrörelse som redan
synes vara i gång har uppvisat en
rad ganska märkliga uttalanden från
såväl talarstolar som presspalter och
nu senast från denna tvådagarsdebatt.
När man från socialdemokratiskt håll
framställer saken som om det endast
var detta parti som vill lösa frågan om
ålderstryggheten, då undrar man emellertid
hur det är med sinnet för rent
spel. Senast för en stund sedan var
herr Mellqvist uppe i talarstolen och
berättade, att varken högern, centerpartiet
eller folkpartiet velat lösa tillläggspensionsfrågan.
Jag förmodar, att
folkpartiet av misstag kom med av bara
farten. Jag hade inte väntat mig ett sådant
yttrande av herr Mellqvist.
Det förslag som från folkpartiet lagts
fram är enligt min mening ett klart alternativ
till regeringspropositionen. Med
goda skäl kan det också betraktas som
ett samförståndsförslag, som förr eller
senare skulle kunna läggas till grund för
en gemensam lösning. Socialministern
själv har ju i sin proposition framhållit,
att det synes råda enighet om målet.
Oenigheten gäller vägarna till målet.
När man söker utså tvivel om framkomligheten
på den av oss anvisade vägen
brister det i ärlighet. Alla, som vill ha
tilläggspension, garanteras i lag en sådan
utan att därför någon tvingas in i
systemet.
Herr talman! Skulle vi inte kunna vara
litet generösa mot varandra, skulle vi
inte kunna erkänna varandras goda
vilja? Jag skulle vara den siste att vilja
förneka det stora sociala patos som socialdemokratien
har. Men jag vill framhålla,
att vad som ligger bakom vårt
förslag är en liknande social ansvarskänsla.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 259
Men ni kan ju inte garantera någon
exakt pensionsnivå, säger man till oss.
Jag vill då hänvisa till de exempel som
finns i vår reservation. Det ligger emellertid
i premiereservsystemets natur, att
det är de inbetalda avgifterna som konstituerar
pensionsbeloppets storlek. Det
måste ur flera synpunkter vara en rättvis
väg.
Ja, men ni accepterar ju fördelningssystemet
i fråga om folkpensionen, säger
man vidare, och det är riktigt. Här är
det väl som själva idéstrukturen hos
våra båda största partier kommer fram.
Samhället är enligt vår mening skyldigt
att sörja för en grundtrygghet för alla
medborgare, och denna representeras
av folkpensionen. Den har vi sökt göra
så god som möjligt. Även i fortsättningen
vill vi att de gamla skall få del av den
allmänna standardhöjning, som vi hoppas
att framtiden skall kunna uppvisa.
Vi anser emellertid, att den enskilde
alltfort skall ha kvar något av sitt eget
ansvar. Han bör själv få bestämma, huruvida
han utöver grundpensionen skall
ha en generellt bestämd tilläggspension
eller om han vill nöja sig med en något
reducerad sådan och i stället använda en
viss procent av sin inkomst för annan
sparverksamhet, exempelvis för ett eget
hem. Han bör också ha ett ord med i
laget när det gäller pensionsåldern. Det
går inte att säga att alla kan hålla på
lika länge i de olika arbetsuppgifterna.
Valfrihet att bestämma härom har man
i vårt förslag.
Men hur är det då med den enskildes
frihet i ett av fackförbund slutet avtal?
Vilken frihet har han där? Ja, visst bör
han väl ha frihet att säga sitt ord i den
mindre gruppen eller avdelningen och att
där lägga sin röst för det han anser
vara bäst ■— precis som när det gäller
förhandlingar om hans lön eller hans
arbetstid. Jag har inte heller >.ört något
parti, som har salt i fråga rätten att sluta
ett fackligt avtal på detta område. För
övrigt anser jag att det ligger inom det
möjligas gräns, att även den genom avtal
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i systemet intagne i vårt förslag kan få
en viss valfrihet och möjlighet till vissa
modifikationer.
Det är enligt min mening ingen tvekan
om att vårt garantisystem skall leda
fram till målet. Vi anser det vara riktigare
och bättre utformat, eftersom den
enskilde här faktiskt går in för den avgift,
som skall garantera honom den därav
beroende tilläggspensionen •— givetvis
med den modifikationen, att han under
en övergångsperiod får en särskild
överkompensation, som emellertid inte
alls blir av samma orimliga proportioner
som i regeringens förslag och dessutom
håller sig inom de lägre inkomstklasserna.
I fördelningssystemet vältras pensioneringsbördan
över på kommande generationer;
i premiereservsystemet är
man själv — via de av arbetsgivarna inbetalda
avgifterna — medagerande i sin
kommande pensionering.
Vi borde väl kunna vara överens om
att såväl regeringens som vårt förslag ger
den enskilde inkomsttagaren laglig rätt
till pension.
Om jag utöver det tidigare anförda får
ange ännu ett huvudskäl, varför jag anser
vårt system vara att föredraga, så
är det den ur samhällsekonomisk synpunkt
stora fördelen, att det säkrar ett
sparande som svarar mot pensionerna.
Om regeringslinjen segrar, blir förvisso
effekten på sparandet negativ.
Stockholms-Tidningen, som naturligtvis
nu helhjärtat sluter upp kring obligatoriet,
skriver i sin ledare i dag: »Vid
jämförelse mellan de bägge föreslagna
systemen gör man klokt i att hålla fast
vid att oavsett vilket som skall användas
så kommer pensionerna att få hämtas
ur den produktion, som vi alla skall
dela.»
Ja, herr talman, det är så rätt som
det är sagt. Och eftersom det är genom
en på tillräckligt stort sparande grundad
utbyggnad av den produktiva företagsamheten,
som pensionerna och den
framtida välståndsökningen skall finan
-
260 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sieras, så bör man väl välja det system
som bäst främjar detta sparande.
Tillåt mig, herr talman, att också säga
några ord angående ett par speciella
synpunkter. Den ena rör samordningen
med redan existerande system. Det är
helt visst en knivig fråga. 1951 års pensionsutredning
har grunnat på den i åtskilliga
år. Det yttrande, som kom därifrån
under fjolåret, kastade just inte så
mycket ljus över problemet. Nu har
statstjänstemännen fått sitt nya avtal om
tjänstepensionering. Man blir där garanterad
att få sin pension uträknad på det
i varje särskilt fall fördelaktigaste sättet.
Man har tydligen utgått ifrån ett inordnande
i obligatoriet. Att ingen skall ha
en försämring torde vid det här laget
vara självklart. Det synes mig emellertid,
som om åtskilliga komplikationer
härvidlag kommer att uppstå när det
gäller det nuvarande pensionssystemet.
Då tänker jag inte främst på statstjänstemannasystemet
— det finns så många
andra. Det gäller inte minst för tiden
från tjänstetidens slut och fram till 67
års ålder. För den tiden synes obligatoriet
ha förutsatt, att en särskild försäkring
skall tecknas. Man har till och med
nämnt, att en invalidpensionering eller
en förtidspensionering kan träda in. Jag
kan inte tänka mig att man vill gå
en sådan väg med den behovsprövning,
som i så fall blir nödvändig. Nej, ärade
kammarledamöter, betydligt enklare är
det då förvisso med det valfria garantisystem
som vi förordar.
Till sist bara några ord om säkerheten
i de båda systemen. Premiereservsystemet
är — precis som varje annan
nu existerande pensionsform — rättsligt
grundat. Den enskilde försäkringstagaren
kan inför domstol åberopa sin
rätt enligt det avtal som slutits och efter
de avgifter som inbetalts. Så länge vi
över huvud taget har en bevarad rättsordning
är hans rätt, såvitt jag förstår,
tryggad. I ett fördelningssystem har inte
den enskilde samma juridiska rätt. Den
är i stället grundad på politiska beslut,
på lagar, som kan ändras och som kan
upphävas. Hur det kan komma att ställa
sig i en nödsituation, då kanske den arbetande
generationen är ytterligt hårt
belastad, det vet man inte.
Här får var och en göra sin egen bedömning,
men för mig synes det av oss
framlagda förslaget ge den säkraste garantien.
Detta — och mycket annat — gör,
att jag ber att få yrka bifall till folkpartiets
alternativ.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag tar till orda i medvetande
om att kammaren vid det här
laget måste vara rätt trött på pensionsdebatten,
men jag försäkrar att jag inte
skall ta många minuter i anspråk.
Anledningen till att jag inte har strukit
mig på talarlistan är, att jag tycker
det finns anledning att säga några ord
om ett yttrande, som herr Cassel fällde
under debatten i går.
Innan jag gör det vill jag emellertid
påminna om ett ordspråk som säger, att
man skall höra mycket innan öronen
ramlar av. När man har hört allt vad
folkpartiet vill i denna fråga, tycker man
det är rätt underligt att öronen sitter
kvar.
Jag har under debatten noga lyssnat
till om oppositionen skulle kunna ge
någon vettig förklaring till att en del
människor här i samhället skall ha pension
på sin ålderdom tryggad, mer eller
mindre väl, medan andra inte har det.
Det är ett system som nu samtliga borgerliga
partier försvarar. Att folkpartiet
har vissa andra förslag förändrar
ingenting i den bilden, då det om så
blir aktuellt kommer att stödja vilket
annat förslag som helst, högerns eller
centerpartiets, vilkas förslag båda går
ut på avslag på tjänstepensioneringen.
Det är omöjligt för de borgerliga att
förstå, att fackföreningsfolket inte längre
finner sig i detta. Om jag är anställd
i stat eller kommun, om jag sitter i en
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
261
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
förvaltning eller på ett kontor, bär jag
som regel min tjänstepension ordnad,
men om jag är ute i produktionen, om
jag står i en gruva eller en verkstad, om
jag arbetar på ett sågverk, i skogen eller
i jorden, har jag ingen lön att lyfta den
dag jag inte orkar hålla på längre. Har
inte de människor som tillhör den senare
gruppen gjort landet lika stora
tjänster, och är de inte värda en tjänstepension
lika väl som alla andra, som
kanske har ett betydligt lättare arbete?
Denna klasskillnad försvarar i dag en
enad borgerlighet med att vi inte har
råd. Här kommer jag fram till vad herr
Cassel sade i går, nämligen att regeringen
inte talar om vad det kostar. Så meddelade
herr Cassel, att detta förslag till
en tjänstepensionering kommer färdigbyggt
att ta omkring 10 procent av lönesumman.
Det är alldeles riktigt, och till
det kommer folkpensionsdelen. Vi har
inte bara här utan också under hela folkomröstningskampanjen
försökt tala om
ungefär vad det skulle komma att kosta,
och vid jämförelser med nuvarande pensionssystem
fann vi, att vårt system är
betydligt billigare än alla andra.
Jag är inte fullständig novis på detta
område — jag är sedan något år tillbaka
ordförande i Kommunernas pensionsanstalt
SKP och KPA och jag vet
att kostnaden för alla försäkringar, både
statliga och kommunala och SPP, ligger
mellan 25 och 35 procent av lönesumman.
Jag kan nämna inom parentes, att
pensionskostnaderna för kommunernas
del genomsnittligt är ca 28 procent av
lönesumman. I den föreslagna försäkringen
kommer vi, när systemet är färdigutbyggt,
upp till 10 procent — och
det skulle vi inte ha råd till!
Herr Cassel sade vidare i går, att de
socialistiska orgelpiporna kommer att
basunera ut över landet en tid framöver,
hur förskräckligt borgerligheten
har gått emot en rättvis sak. Det är sant;
det kommer de nog att göra, och jag kan
försäkra herr Cassel att de kommer att
överrösta alla borgerliga gnällpipor.
I går fördes en ordväxling, som har
fortsatt i dag, om vilka som har ställt
sig mest välvilliga till folkpensionsdelen
i det förslag, som i dag ligger på kammarens
bord.
Det finns ju välvillig, välvilligare och
välvilligast när det gäller denna fråga.
Jag tror det var herr Wedén som sade,
att oppositionens linje hade segrat. Den
var alltså den välvilligaste i fråga om
folkpensionslinjen. Men nu är ju sanningen
den, att i pensionsberedningen
var man från alla håll ense om ett förslag
om hur folkpensionerna skulle ordnas,
och det var detta förslag som gick ut
till folkomröstning och blev enhälligt
godkänt även här. Det är resultatet av
denna folkomröstning som socialministern
rättat sig efter vid propositionens
avfattning. Om man sedan ur rent taktiska
synpunkter bjuder över är en annan
sak.
Jag tror det var herr Sehlstedt som
i går undrade, om det inte kunde vara
tvånget under bilan, som åstadkom denna
välvilja från de borgerligas sida.
Troligen är det så. Men det finns en
förklaring till, nämligen att man trodde,
att man genom att intaga denna välvilliga
ståndpunkt i folkpensionsfrågan
fick ett motiv att komma ifrån en tjänstepensionering.
Jag kan inte underlåta att slutligen
säga några ord också om folkpartiförslaget.
Den första fråga man ställer sig
är: Vilka är det som skall genomföra
folkpartiets förslag? Den andra frågan
är; Hur länge står folkpartiet bakom
förslaget? Någon annan än folkpartiet
lär inte stödja det och knappast det
heller. I första kammaren liar ju nämligen
hela folkpartigruppen röstat med
centerpartiet för avslag på sitt eget förslag.
Vad är det då ni står här och propagerar
för att vi skall antaga, när ni
själva röstat emot ert eget förslag? 1956
motionerade folkpartiet om en tjänstepensionering
byggd på »fördelningssystemet».
Jag läser direkt ur motionen:
»Emellertid blir pensionering med den
-
262 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
na metod omedelbart mycket dyrbar,
om den skall ordnas för personal som
redan uppnått t. ex. en ålder mellan 40
och 50 år. I och för sig finns det knappast
någon anledning varför tjänstepensionering
nödvändigt skulle behöva
ordnas med hjälp av fondbildning,
d. v. s. ett premiereservsystem. Pensionens
oantastbarhet, som är ett av de
viktigaste kraven på ett tillfredsställande
pensioneringssystem, torde kunna
tryggas även på andra vägar. Svenska
staten och ett stort antal kommuner använda
sig icke därav för sina tjänstemäns
vidkommande. Den allmänna folkpensioneringen
har frångått premiereservsystemet.
Det synes förtjäna en närmare
undersökning på vad sätt ett betryggande
pensioneringssystem för i enskild
tjänst varande skulle kunna ordnas
utan fondbildning, d. v. s. med användande
av ett eller annat fördelningssystem.
»
Det var 1956 som man förordade den
linjen. Under folkomröstningen 1957 var
pensionsfrågan en arbetsmarknadsfråga,
som riksdagen ej skulle befatta sig med.
Man hävdade energiskt från både folkpartiet
och högern i linje 3, att detta
var en arbetsmarknadsfråga; det var
ingen lagstiftningsfråga. En obligatorisk
lösning var ett tvång, som man från
folkpartiet varnade för. 1958 kom folkpartiet
med en motion, där man förordar
en lösning lagstiftningsvägen,
alltså just det som man tagit avstånd
från 1957. 1958 är det premiereservsystemet,
som är det allena saliggörande.
1956 var det fördelningssystemet. Reservationen
till utskottets förslag är en
annan linje som folkpartiet företräder.
Jag har här räknat upp fem—sex
förslag. Vad blir nästa förslag från folkpartiet?
Det blir naturligtvis den proposition
i ämnet, som en eventuell folkpartiregering
eller borgerlig regering
skall lägga fram med högerns och centerpartiets
stöd. .lag är nyfiken på hur
det förslaget kommer att se ut. Det blir
väl den åttonde linjen i ordningen, som
folkpartiet företrätt i denna fråga.
Folkpartiet har kallat sitt förslag en
samlande lösning. Jag frågar nu: Vilka
är det som har samlats bakom den lösningen?
Inte är det högern, inte är det
centerpartiet, inte socialdemokraterna,
inte kommunisterna. De enda som kunnat
samlas kring herr Ohlins förslag är
folkpartiet, men det har också skett
med rätt hårda bandage för att få folkpartiet
enigt bakom det. Men sedan röstar
hela folkpartigruppen i första kammaren
för centerpartiförslaget med avslag
på sitt eget förslag? Och detta kallas
för en samlande lösning!
Herr Ohlin brukar ju rätt ofta stå här
uppe i talarstolen och undra, om inte
regeringen är trött och borde avgå; det
borde bli nya män där. Jag undrar,
herr talman, om inte folkpartiet borde
ta sin ledarfråga under omprövning.
I detta anförande instämde herr Persson
i Appuna (s).
Herr NIHLPORS (fp):
Herr talman! Herr Pettersons i Degerfors
inlägg här nyss, och alldeles särskilt
det han behagade yttra sist, ger
givetvis anledning till en hel del kommentarer.
Men eftersom vi med hänsyn
till den långt framskridna tiden
har blivit tillsagda att fatta oss så kort
som möjligt, skall jag inte i någon större
utsträckning ta upp kammarens tid
med det. Jag kan emellertid inte underlåta
att något beröra ett par av de saker,
som herr Petterson anförde.
Herr Petterson försökte göra gällande,
att folkpartiet vid voteringen i första
kammaren hade visat negativism i frågan
om tilläggspensionen, den fråga
som vi nu diskuterat i två dagar. Men
som alla här vet —• och som väl snart
sagt hela svenska folket nu vet — berodde
röstningen i första kammaren
på den speciella voteringstekniken. Vi
tvingades rösta på sätt som skedde,
därför att vi ville gå emot regeringens
Nr 17 263
Torsdagen den 24 april 1958 em.
obligatoriska förslag och rösta för en
lagfäst rätt till tilläggspensionering utan
lagfäst tvång. Det är ju den saken det
bär gäller. Det vet också herr Petterson
i Degerfors, inen han försöker utnyttja
situationen, och han tror att han
kan slå blå dunster i ögonen på svenska
folket.
Vidare sade herr Petterson — och nu
försöker jag citera honom ordagrant,
så som jag uppfattade hans ord: »Denna
kvarstående klasskillnad i fråga om
pensionen försvaras av en borgerlig
enhet med att vi inte har råd.» Men herr
Petterson har väl läst och hört tillräckligt
mycket om folkpartiet och dess insatser
i pensionsfrågan för att veta hurudant
vårt alternativ till regeringens
förslag är. Han borde därför inte göra
sådana uttalanden som det här citerade.
Vi har ett eget förslag, herr Petterson
i Degerfors! Det har ställts emot socialdemokraternas
förslag, och vi syftar
till att svenska folket i val ganska snart
skall få ta ställning för eller emot det.
Sedan sade också herr Petterson, att
regeringens förslag kostar så litet. Det
kostar inte 10 procent av inkomsten
förrän någon gång långt fram i tiden.
I själva verket är det emellertid inte så
långt fram i tiden som detta inträffar.
Herr Petterson jämförde i det sammanhanget
med andra pensionssystem, för
vilka kostnaderna verkar svindlande,
d. v. s. mellan 20—28 procent av lönen.
Herr Petterson nämnde emellertid
inte, hur man skall trolla fram de pengar
som väl ändock behövs för att finansiera
tilläggspensioneringen enligt
regeringsförslaget. När jag lyssnade till
herr Petterson, tänkte jag emellertid,
att det kanske trots allt finns en förklaring
på varför regeringens förslag anses
bli så mycket billigare. Om man tar
hänsyn till att andra system har andra
bestämmelser — lägre pensionsålder,
kortare inbctalningstider o. s. v. — så
är det dock inte så märkvärdigt, om
regeringens förslag blir billigare, men
så mycket billigare kan det inte bli.
Ändring i lagen om folkpensionering, in. m.
Vi har här i kammaren både länge och
väl hört hur trolleriet med regeringens
fördelningssystem skulle vara avgörande,
när det gäller att sänka kostnaderna.
När man då samtidigt erinrar sig
att detta fördelningssystem är så bra,
att det är det systemet som också används
för folkpensioneringen, så skulle
man kunna dra den slutsatsen, att eftersom
folkpensioneringen huvudsakligen
finansieras av skattemedel, så
skulle i själva verket lösningen på trolleriet
med tilläggspensionering efter
fördelningsmetoden bestå däri, att man
tillgriper skattevägen även där. Jag ställer
därför den frågan: Är det på den
vägen lösningen skall komma, är det
så ni skall klara det hela för att kunna
infria de givna löftena och inlösa de
dragna växlarna?
Det är egendomligt att konstatera,
med vilken frenesi man från socialdemokratiskt
håll har försökt att här förklara
att folkpartiets positiva förslag
till en tilläggspensionering med lagfäst
rätt men med rika variationsmöjligheter
dels är en fantasiprodukt utan verklighetsgrund
och dels ett system, bakom
vilket man kan spåra egendomliga och
föraktfulla inslag av försäkringsinrättningarnas
enskilda vinstintressen. Vi
har, säger man, försökt att få igenom
dels en fantasiprodukt utan verklighetsgrund
och dels ett system byggt på erfarenheter
från det enskilda försäkringsväsendet.
Resonemanget går givetvis
inte alls ihop!
Nu vet ju också alla, att på det enskilda
pensionsförsäkringsområdet finns
inget enskilt vinstintresse, eftersom försäkringsväsendet
står under kontroll
av den statliga försäkringsinspektionen.
Sådana påståenden hit och dit tror
jag inte kan skapa den uppfattningen
hos landets medborgare, att det bara
finns det socialdemokratiska alternativet
till en lösning av pensionsfrågan.
Jag tror inte heller, att socialdemokraterna
kan inbilla svenska folket, att det
här är en kamp för eller emot en till
-
264 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
läggspensionering, vilken utkämpas
mellan riksdagens två största partier,
socialdemokratiska partiet och folkpartiet.
Vi är ju båda i själva verket inriktade
på samma mål. Enligt socialministerns
uttalande i propositionen ligger
skillnaden däri, att vi har olika medel
för att nå det målet — men det uttalandet
har blivit alldeles bortglömt i den
heta debatten. Jag vill emellertid här
friska upp det igen till en ny aktualitet.
Jag måste säga, att det är med förakt
vi i folkpartiet konstaterat hur socialdemokratiens
främsta män och kvinnor
i detta debattforum — främst under
gårdagen — har ansett ändamålet helga
medlen. De har genom enkla demagogiska
trick försökt trolla bort folkpartiets
allvarligt syftande förslag, men
jag tror inte att vi på vår kant behöver
vara oroliga. Det är med detta som med
andra trolleriförsök: det gör sig som
en sällskapslek för en kort stund men
inte på längre sikt. Detsamma gäller
socialdemokraternas tro på borttrollandet
av kostnaderna för en framtida
generation, särskilt när det gäller den
våldsamma överkompensation man vill
ha för att få systemet satt i funktion så
snabbt som möjligt.
Enligt dagens nummer av Morgon-Tidningen
sade Arne Geijer i första kammaren
i går, att även folkpensionärerna
får förmåner som inte alls motsvarar
inbetalda avgifter. Detta skulle alltså
vara förklaringen till att man ger denna
mycket stora extra dusör till övergångsgenerationen.
Det är verkligen att
förvilla begreppen för folk! Vi har alla
accepterat att fördelningssystemet, som
har ett socialt inslag, skall användas
för grundskyddet, folkpensionen, som
är lika för alla. Men därmed är naturligtvis
inte sagt att man skall använda
samma system för en tilläggspensionering,
som på grund av inkomstgraderingen
inte blir lika för alla. Det går
inte att koppla ihop dessa två saker
på ett så enkelt sätt, för såvitt man inte
-— som jag sade tidigare —- anser att
finansieringen av tilläggspensioner av
socialdemokratisk modell till slut skall
få samma struktur som finansieringen
av folkpensionerna.
Jag tycker också att man på regeringssidan
alltför ofta talar om att man
skall ge pensioner och att det gäller
att få systemet snabbt i funktion; det
skall vara snabbt i starten. Jag får kanske
göra en något självsvåldig jämförelse
med motorismen. Det brukar heta
där, att en rivstart sliter mycket hårt
på motorn. Även när det gäller tilläggspensionen
tycker jag det verkar som
om man ville göra en skadlig rivstart.
Vill vi ha en säker grund, får vi bygga
upp en tilläggspensionering på samma
sätt som man gör när man växlar upp
i lagom takt till högsta växeln.
Det har tidigare i debatten antytts,
att regeringsförslaget genom sin konstruktion
och genom att det ger överkompensation
under de närmaste 20
åren inte gynnar arbetarna, vilka normalt
har en annan inkomstutveckling
än tjänstemännen med dessas längre utbildningstid
och senare inträde i förvärvslivet.
Tror man verkligen på regeringssidan,
att tjänstemän, som i stor
utsträckning har sin pensionsfråga ordnad
— det har ofta skett genom att
man lagt en del av sin inkomst till ett
pensionskapital i SPP eller någon annan
försäkringsinrättning -— känner sig
särskilt trakterade av erbjudandet om
den speciella förmån som ligger i denna
överkompensation. Jag tror inte att de
tjänstemannagrupper, som hittills lyckats
ordna sin pensionsfråga, vill ha
ekonomisk hjälp från grupper som haft
det ekonomiskt åtskilligt sämre ställt
än de själva. Tjänstemannagrupperna
är också på det klara med att de får
vara med och betala hela kalaset, om
det skulle klicka i fråga om finansieringen.
Enligt folkpartiets förslag kan alla
tjänstemän, som nu bär sin pensionsfråga
ordnad, stå kvar i sitt gamla pensionssystem.
Det kan kompletteras,
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
265
framför allt genom värdesäkringen, som
vi vill erbjuda enligt de anvisningar
som här tidigare förts fram och diskuterats.
Den trygghet och de möjligheter
till variationer och samordningar, som
finns i vårt system, skall man inte försöka
dölja för folket.
I debatten har det gjorts jämförelser
mellan regeringsförslaget till tilläggspensionering
och det statstjänstemännens
pensionsavtal, som nyligen slutits
och till vilket riksdagen, kanske i en
extra session i sommar, skall få ta ställning.
Jag tror att det var statsrådet
Lindholm som framhöll, att det här
egentligen var fråga om en mall, som
man skulle rikta in sig på; man hade
skapat en mall för svenska folkets pensionering
i det statliga pensionssystemet.
Det kan invändas, att det ju i själva
verket är egendomligt, att man först
nu kommit fram till detta avtal. Vi på
löntagarsidan, som försökt få fram ett
hyggligt pensionsavtal för statstjänstemännen,
har under många år bearbetat
förgäves den nuvarande regimen i civildepartementet.
.lag tänker t. ex. på
det som herr Mellqvist erinrade om,
nämligen att en mycket stor procent av
statstjänstemännen nu äntligen skall få
pensionsrätt. Det är egendomligt, att civilministern
inte tidigare försökt medverka
till att ge pensionsrätt åt t. ex.
arvodister inom försvaret och åt andra
grupper av extra anställda. Det har
krävts från organisationernas sida upprepade
gånger, men man har inte förrän
just nu i elfte timmen kommit fram
till en lösning. .lag måste säga, att det
hade varit mycket underligt, om man
icke hade utsträckt pensionsrätten på
detta sätt, när man nu anser att alla
löntagare skall ha rätt till en hygglig
pension.
På tal om pensionernas oantastbarliet
sade herr Mellqvist, att det i framtiden
skulle vara lättare för statstjänstemännen
— jag tror att han främst uppehöll
sig vid personalen inom trafikverken
— att byta anställning. Det är väl
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t alldeles självklart, men den flyttningsmöjligheten
finns även i vårt förslag.
Jag vill erinra kammaren om att folkpartiet
sedan lång tid tillbaka krävt
i oantastbarhet för de statliga pensionerna,
som skulle göra dem flyttbara från
statstjänst till privat tjänst.
Men hur är det i övrigt med det statliga
pensionssystemet, om det skall betraktas
som en mall? Intjänandetiden är
; 30 år, och så är fallet också beträffande
i regeringsförslaget om en allmän tilläggspension.
I detta förslag skall emellertid
t de 15 bästa åren utgöra grundvalen för
pensionen. Varför har man inte i deti
ta avseende gått på den linje som till:
lämpas beträffande de statsanställda?
Där beräknas ju pensionen på slutlönen
under de 4—5 sista åren, d. v. s. endast
1 en tredjedel av den tid som erfordras i
t regeringens nu föreliggande förslag. Här
t kvarstår alltså en klasskillnad, om man
t nu vill kalla det så.
Herr Nelander har tidigare nämnt
t de olika pensionsåldrarna inom det statliga
systemet. Det har inte ansetts vara
i erforderligt att få denna smidighet i
, regeringens förslag med enhetlig penf
sionsålder vid 67 år, och frågan är om
k man kan åstadkomma en sådan smidighet
med ett fördelningssystem.
Till slut skall jag, herr talman, peka
på en sak, som säger ganska mycket bei
träffande en central fråga, sam diskutef
rats här i dagarna två, nämligen värdesäkringsfrågan.
Jag skall därvid göra
en jämförelse med vad som hänt på det
1 statliga pensionsområdet i detta avset
ende. Det är inte tu tal om att de stats1
anställda i praktiken haft en värdesäk^
ring för sina pensioner. För statstjänsteä
männen har ett avtal nu slutits, som,
3 förmodar jag, kommer att accepteras av
riksdagen. De statsanställdas topporganisationer
— även den på LO-sidan —
erbjöds av civilministern under förhandlingarna
ett avtal, som i fråga om värdesäkringen
hade följande lydelse: »Egenpensions
och familjepcnsions bruttobcI
lopj) skall hållas värdebeständiga enligt
266
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i princip samma grunder som tilläggspension
enligt lagstiftningen om en ]
allmän tilläggspensionering.» i
Dessa topporganisationer sade emel- ]
lertid nej. De accepterade inte en så- i
dan paragraf. Den fick i stället följande
enkla lydelse: »Bruttobeloppet av be- <
viljad egenpension eller familjepen- i
sion skall förändras i den mån Kungl. i
Maj:t och riksdagen härom besluta.»
I den kommentar, som lämnas på s. 1
18 i propositionen nr 157, säges föl- ;
jande: »Denna bestämmelse avser den <
anpassning av utgående pensioner, som f
hittills åstadkommits genom det rörliga 1
tillägget. Det har förutsatts, att föränd- 1
ringen av enligt reglementet beviljade
pensioner skall fastställas genom be- 1
slut av Kungl. Maj :t och riksdagen ef- 5
ter det att de statsanställdas huvudor- (
ganisationer beretts tillfälle till över- 1
läggningar i ämnet.»
Organisationerna ville helt enkelt inte i
ha den första formuleringen. Jag vet in- t
te om de misstänkte, att det inte var så ]
mycket värt att ha denna värdesäkrings- t
princip, som anvisas i regeringens nu
framlagda förslag om tilläggspensione- s
ring. Men man ansåg tydligen på stats- t
tjänarhåll inom samtliga fyra toppor- 1
ganisationer, att det var bättre att år- i
ligen förhandla sig till denna värdesäkring,
denna anpassning till penningvär- i
dets förändringar, denna anpassning till t
standardutvecklingen än att gå på en c
sådan princip som socialdemokratien 1
nu anser vara den allra bästa tänkbara. f
Jag tycker detta säger en hel del om
den skepsis, som de statsanställdas organisationer
i detta sammanhang visat
mot förslaget om värdesäkring i regeringens
proposition.
Herr PETTERSON i Degerfors (s) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Nihlfors blev tydligen
irriterad av mina påståenden.
Det värsta är att vad jag sade är sant,
herr Nihlfors.
Herr Dickson läste i går ur Luthers
lilla katekes. Det skall inte jag göra,
men jag skall citera några ord ur folkpartimotionen,
som ger mig stöd för
mina påståenden. Det säges där bl. a.:
»Sammanfattningsvis kan sägas, att i
dagens svenska samhälle alltjämt framträder
en tydlig skillnad mellan å ena
sidan sådana löntagargrupper, som har
sin tilläggspension väl eller relativt
väl ordnad, och å andra sidan löntagargrupper
som endast i mindre omfattning
eller icke alls har denna trygghet och
således för närvarande mer eller mindre
fullständigt är hänvisade till enbart
folkpensionen. —---
Olikheterna i ålderstrygglieten uppleves
utan tvivel alltjämt av ett mycket
stort antal medborgare som en kvarstående
klassgräns, kanske den sista av
verklig betydelse.---
Från våra liberala utgångspunkter
måste det framstå som ett självklart och
eftersträvansvärt mål att klassgränsen
på detta område kan steg för steg och
effektivt avlägsnas.»
På detta har centerpartiet yrkat avslag,
och i första kammaren har folkpartiet
röstat för detta avslagsyrkande. Om
herr Nihlfors inte tror mig är det bara
att gå in och kontrollera röstprotokollet.
Jag vill vidare framhålla, att de av
mig nämnda siffrorna beträffande avgifterna
till pensioneringen redovisas i
offentliga handlingar, som vem som
helst vilken dag som helst kan ta del av
för att kontrollera riktigheten av.
Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tackar herr Petterson
i Degerfors för att han läste upp
detta betydelsefulla avsnitt av vår motion.
Vad han påpekade beträffande voteringen
i första kammaren är ju bara ett
belägg för att voteringstekniken tvingar
oss att — för att fälla regeringens förslag
— även rösta på vad vi anser vara
det minst tillfredsställande förslaget.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
267
Sådant kan ju emellertid hända. Något
liknande hände i pensionsutskottet för
socialdemokraterna då de voterade fram
centerpartiförslaget som huvudalternativ
till deras eget förslag.
Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Jag skall inte gå in på
riksdagens voteringsteknik. Ju mindre
vi invecklar oss i detta mysterium inför
det svenska folket, desto mer kommer
det nog att förstå oss på den punkten.
Högern och centerpartiet vill inte
vara med om några tilläggspensioner.
När högern talar så hjärtligt om vardagsmänniskorna,
kommer jag att tänka
på att i pensionsfrågan har dessa människor
inte mycket att hämta av det ordets
förkunnare. Jo, vi kanske någon
gång får ett motionsförslag här i riksdagen
av högern — efter allt tal om vardagsmänniskorna
— att göra veckans
alla dagar till vardagar. Varför skall vi
ha söndagar, det är ju ändå så trist och
tråkigt?
Krav på förbättrad ålderspensionering
och större likställighet mellan olika
grupper i avseende på ålders- och familjeskydd
kom först från de lokala
fackliga organisationerna. I dessa organisationer
hade man erfarenhet av fattigdom
och märkte väl bäst skillnaden
och orättvisan mellan olika medborgargrupper
i vårt samhälle. Organisationerna
förde fram sina krav och tankegångar
till sina fackförlmndskongresser
som helhjärtat slöt upp och ställde
sig bakom deras berättigade intressen.
Fackföreningsrörelsen ansåg det hopplöst
att föra fram denna sociala rättfärdighetsfråga
avtalsvägen. Det skulle bli
ett nej från arbetsgivarna. Därför kom
fackföreningsrörelsen i sitt bedömande
av de lokala kraven fram till att om man
skulle lösa denna för många människor
så betydelsefulla fråga, måste det ske på
lagstiftningens väg. I dag står därför
den fackliga arbetarrörelsen, ja även
stora tjänstemannagrupper, som sak
-
Åndring i lagen om folkpensionering, m. m.
t nar ett effektivt pensionsskydd, bakom
den socialdemokratiska regeringens föri
slag och dess strävande att snabbt genomföra
ett grundmurat familje- och
ålderdomsskydd, som omfattar de flesta
löntagarna i detta land. Efter det regeringen
framlade sitt förslag har många
lokala fackliga organisationer uttalat sin
fulla anslutning till regeringsförslaget.
, Men efter det folkpartiet lämnat sin motion
och trots den reklam denna fått i
en vida spridd krets, har jag inte sett
ett enda uttalande från någon av LO;
förbundens 8 576 lokalavdelningar i
landet för t. ex. herr Ohlins och folkpartiets
i folkpartipressen så lovsjungt
na pensionsförslag.
Nej, ute i de svenska hemmen och
kanske framför allt på våra arbetsplatser
j följer man med spänning regeringens
förslag om tilläggspension och dess öde
i riksdagen. Jag vet inte, om några fler
5 riksdagskamrater än vi på östgötabäni
ken har fått telegrafiska hälsningar, vill
ka rör tjänstepensionsfrågans behandling,
men från det län jag representerar
kom under gårdagen och i dag flera tet
legrafiska vädjanden som jag inte kan
underlåta att framföra till riksdagen.
( Det är korta vädjanden och jag tar mig
friheten att läsa in dem i kammarens
protokoll — som ett bevis för framtiden
j på vardagsmänniskornas intresse och
uppfattning i pensionsfrågan.
Det första telegrammet är från Norrköping
och lyder: »Kämpa för ett genomförande
av tjänstepensioneringen,
; känn att Du har Sveriges arbetare bakom
Dig i denna fråga, den största för
arbetarrörelsen som behandlas i vår
riksdag.
i Arbetarna vid Norrköpings trä
i
import, samlade vid frukost
3
rasten»,
i Sedan är det ett från Motala:
r »Arbetarna vid Motala Verkstad önsi
kar våra socialdemokratiska riksdags[•
män lycka till i strävandena att skapa
i en trygg ålderdom åt alla genom eu
lagstadgad tjänstepension. Vi förväntar
268 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
att varje verklig demokrat medverkar
till en dylik rättvis lösning av denna
stora sociala fråga. Motala Verkstads
Metallarbetareklubb, Motala.»
Så ännu ett från Norrköping:
»Trygghet på ålderdomen. Vi kräver
lagfäst tjänstepension. Norrköpings
byggnadsarbetare.»
Östergötlands fackliga distrikt telegraferar:
»De
fackligt organiserade arbetarna i
Östergötlands län kräver genomförande
av lagfäst tilläggspension. För Östergötlands
fackliga distrikt: Eric Berndtsson.
Gustaf Olsson.»
I ännu ett telegram från Norrköping
heter det:
»Vi kräver tjänstepensioneringens genomförande.
Kämpa för arbetarrörelsens
stora sak! Träindustri, Norrköping.
»
Så är det ett telegram från Finspång
och ett från Linköping: (Här vill jag
be särskilt herr Königson, som ju också
är metallarbetare, att lyssna.)
»När Sveriges riksdag går att fatta
beslut i pensionsfrågan vill Finspångs
metallarbetare rikta en allvarlig maning
till riksdagens ledamöter att följa folkmeningen
och fatta beslut enligt regeringens
förslag till tilläggspensioner. Vi
kommer med största intresse att följa
denna frågas riksdagsbehandling vars
utgång kommer att vara en verklig värdemätare
på respektive partiers reformvilja
på detta område. Svenska Metallindustriarbetareförbundet
avd. 97 Finspång.
»
Telegrammet från Linköping är avsänt
av Metalls avdelning 83 och adresserat
till östgötabänkens socialdemokratiska
riksdagsmän:
»Metalls avdelning 83 Linköping, representerande
4 500 metallarbetare, har
vid möte i kväll bland annat behandlat
pensionsfrågan. Vi ger vår fulla anslut
-
ning till den av regeringen framlagda
propositionen och är beredda till kamp
för att möjliggöra dess genomförande.
Avdelningsstyrelsen. Martin Carlstedt
Lars Henrikson.»
Ett är säkert, herr talman, och det är,
att nog lever folket med i riksdagens behandling
av denna fråga, där utgången
har en så avgörande betydelse för en
tryggare och säkrare ålderdom för så
många människor. De partier, som i
pensionsfrågan går emot regeringens
förslag, tar på sig ett stort ansvar för
att en av våra största trygghetsfrågor
faller — för hur lång tid vet ingen i dag.
Herr talman! Låt mig sluta med att
framföra ett tack till riksdagskamraten
på västerbottensbänken Oskar Åkerström,
som ändock var den som förde
fram tjänstepensionsfrågan vid 1944 års
riksdag. Efter många, långa och genomgripande
utredningar, där flera
goda krafter i samhället medverkat, och
då inte minst socialministern och alla
hans medhjälpare i departementet, har
den i motionen vid 1944 års riksdag
väckta frågan kommit tillbaka för ett
avgörande. Den bästa gåva motionären
herr Åkerström kunde få efter 14 års
väntan vore väl att alla arbetare och
tjänstemän samt andra förvärvsarbetande
fick sin pensionsfråga ordnad
genom ett riksdagsbeslut nu enligt regeringens
och utskottets förslag.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag utom i de delar
som gäller särskilt sparfrämjande
åtgärder och värdesäkringsåtgärder, där
jag yrkar bifall till reservationen av
herr Strand m. fl.
Herr STENBERG (fp):
Herr talman! Jag har inga telegrafiska
hälsningar att stödja mig på, jag har
endast några enkla egna reflexioner,
som jag skulle vilja ge till känna, innan
riksdagen fattar beslut i denna viktiga
fråga.
Jag hör till dem, som vill att pen -
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 269
sionsfrågan skall ordnas, så att vi får
inte bara en förbättrad folkpensionering
utan även en tilläggspensionering — en
tjänstepensionering. Jag förmodar att
vi alla efter två dagars debatt fått klart
för oss att vill vi nå ett positivt resultat,
har vi två vägar att välja mellan, antingen
att följa regeringens förslag, som
är uppbyggt på fördelningssystemets
princip, eller också att följa folkpartiets
förslag, som är uppbyggt på premiereservsystemets
princip.
Jag har begärt ordet för att ge min
anslutning till premireservsystemet. Efter
två dagars debatt vill jag inte på
något sätt försöka kommentera för- och
nackdelar i de olika systemen. Jag har
endast stannat inför en fråga, som jag
tycker är väsentlig i detta sammanhang
och även i övrigt är av central betydelse.
Den gäller företagarna. Från början
skulle dessa över huvud taget inte inrymmas
i fördelningssystemet enligt
pensionsberedningens förslag. När man
emellertid vid folkomröstningen på
regeringshåll och socialdemokratiskt
håll upptäckte, att det fanns ett positivt
intresse och en ambition även hos Sveriges
företagare att ordna inte bara en
förbättrad folkpensionering utan även
en tilläggspensionering, tyckte tydligen
socialministern och regeringen i övrigt
att man borde göra en liten förbättring
av sitt förslag beträffande fördelningssystemet
och ta in även företagarna däri
och ge dem möjligheter att pensionera
sig inom systemets ram. Man ansåg
sig dock inte kunna ta steget fullt ut
och göra löntagare och företagare likaberättigade,
utan man föreslog vissa
spärrar i form av schablonavdrag när
det gällde att räkna fram de pensionsgrundande
beloppen för företagarna.
Jag skall inte fästa något större avseende
vid detta — det må vara hänt.
Man har ändå gjort vissa tillmötesgåenden,
när man tagit in dessa i fördelningssystemet.
Men att jag anser, att
Sveriges företagare ändå inte kan ge sin
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
fulla anslutning till detta system, beror
; på helt andra ting.
1 Det gäller närmast vad som har med
1 sparandet och fondbildningen med
t kapitalbildningen och den därmed sam
»
manhängande återlånerätten att göra.
På den punkten känner jag mig föran1
låten att rikta kritik mot regeringens
ä förslag. Egentligen skulle inte fördel
s
ningssystemet behöva medföra någon
fondbildning, men när man nu ändå av
någon mystisk anledning i systemets
i första skede, vill skapa en fond som
uppgår till något tiotal miljarder, har
k man kanske börjat fundera över vad
i detta kapital skall användas till. I pen
r
sionsberedningens betänkande sades, att
1 fondmedlen givetvis skulle användas för
5 produktiva ändamål, men mycket mera
sade man inte. Sedan pensionsberedl
ningen avslutat sitt arbete och efter
folkomröstningen framfördes kraftig
t kritik på denna punkt, och socialminis
l
tern tillsatte en snabbutredning, 1957
i års pensionskommitté, som skulle se
t över fondbildningen och därmed åter
t
lånerätten. Det har kommittén också
gjort men på ett sådant sätt att jag fini
ner anledning säga, att det knappast går
a att tänka sig någon återlånerätt när det
i gäller fördelningssystemets fond. Det
t har sagts att man kanske skulle i syste
g
mets start kunna tänka sig en övergångs
tid
på fem år för återlånerätt — man
i antar att det kan bli komplicerat att i
a starten trygga finansiering och kapitalg
försörjning för företagen. Längre har
t man emellertid inte velat gå, utan man
har valt att säga, att det inte skulle få
a hli någon återlånerätt. När propositionen
skulle komma, väntade man med
r
spänning på om socialministern skulle
finna anledning att där föreslå några
förändringar i detta avseende. Det gjorde
han emellertid inte utan instämde
t- med några fraser i vad 1957 års peni-
sionskommitté sagt och tilläde att han
ville hålla frågan öppen för att se vad
t remissvaren eventuellt kunde innehålla,
a Han viftade alltså bort frågan och ville
270
Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
inte ta ställning till den utan sköt den :
på framtiden. Då tänkte man, att den :
socialdemokratiska delen av utskottet i 1
alla fall skulle komma att säga någon- 1
ting på den punkten. Men den har :
strängt taget helt och hållet gått förbi ]
denna fråga, som jag anser vara rätt i
väsentlig. :
När man nu på socialdemokratiskt 1
håll har lärt sig så mycket om alla de 1
fördelar fördelningssystemet har och ''
till på köpet haft tid att studera alla 1
de nackdelar som vidlåder premie- 1
reservsystemet, så skulle det väl i rätt- 1
visans namn, herr socialminister, ha
funnits anledning att ägna någon liten ''•
tanke åt att precisera de möjligheter till :
återlånerätt, som kan finnas vid till- :
lämpning av fördelningssystemet. Så- 1
dana möjligheter måste finnas, men man ''•
vill inte ange dem. Jag tycker det är an- :
märkningsvärt, eftersom vi i alla fall 1
måste vara överens om att om vi inte kan ''
disponera kapitalet i den fond man tän- 1
ker hilda vid starten då fördelningssystemet
genomföres, så eliminerar vi
stora möjligheter till att låta det kapitalet
arbeta ute i produktionen och hjälpa
till att ordna det så, att vi kan kosta
på oss en sådan social reform som lö- j
sande av pensionsfrågan innebär. Det ,
är därför jag tycker det är så svårt att ,
förstå, varför man behandlat denna
fråga så nonchalant i olika utredningar (
och kommittéer i den kungl. propositionen
och sedermera även i utskottet. ,
Därför tror jag Sveriges företagare har ^
anledning att välja premiereservsystemet
som är det ekonomiskt sunda syste- (
met, vilket också sägs ifrån i folkpartiets
förslag som bygger på det. Enligt ^
detta skall man skapa återlåningsmöjligheter
icke bara under en kort över- ,
gångstid utan för en tid som man där (
närmare preciserat till en 15-årig amor- j
teringstid. Därmed tror jag att man
kommit ganska långt på väg att med den
kapital- och fondbildning, som premie- (
reservsystemet innebär, också hjälpa till <
att ordna finansieringsfrågan för den
stora grupp av företagare i vårt land,
som närmast tillhör den s. k. mindre
företagsamheten. Vi vet i riksdagen från
flera tidigare tillfällen att det har uppstått
och alltjämt är ett mycket svårt
problem att just ordna finansieringsoch
kapitalfrågan för dessa samtidigt
som vi erkänner att denna del av företagsamheten
utgör en mycket viktig
kugge i det svenska näringslivet. Vi vet
också att det här är en grupp företagare,
av vilka en stor del inte har
mera gynnad inkomstställning än vad
många löntagare har.
Herr talman! Jag ansluter mig till förslaget
att man skall ordna tilläggspensioneringen.
Men jag vill gärna att man
skall göra det så att systemet blir ekonomiskt
sunt, och det blir det om man
använder det beprövade premiereservsystemet
och samtidigt ger möjligheter
att låta kapitalet arbeta ute i produktionen,
som utgör grundvalen för dessa
reformers genomförande.
Herr ANDERSSON i Storfors (s):
Herr talman! Riksdagens avgörande
av denna viktiga fråga följs av flertalet
invånare i detta land med stor spänning.
För alla för vilka tjänstepensionsfrågan
varit ett mål är det givet att det
kommande beslutet är mycket betydelsefullt.
Som järnbruksarbetare — och detta
under ett företag som i långa stycken
till varje pris försöker hålla tillbaka
arbetarna, både i förtjänsthänseende
och vad beträffar sociala rättigheter —•
vet jag vad man hoppas på bland metallarbetarna.
När vi gick ut i pensionsomröstningen
under hösten 1957 var vi väl medvetna
om att allt skulle göras från borgerligt
håll för att bromsa den naturliga utvecklingen
att även vi, som stod ute i
valsverken, vid maskinerna på verkstäderna
eller jobbade med spaden i hand,
skulle erhålla en tryggad ålderdom.
Det gavs också klara besked från före -
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 271
trädarna för linje 3, att jämställdhet
inte var önskvärd. Så skedde på min
ort. Jag tyckte innerligt synd om de
tjänstemän och förmän som tvingades
— jag säger tvingades — att sluta upp
bakom trean och engagera sig i deras
lokalkommittéer för att inte mista sitt
arbete eller bli degraderade.
De tjänstemän, som hade sin pensionsfråga
ordnad, har inte tagit sin
pension som ett tvång. Jag har i min bekantskapskrets
flertalet bolagstjänsteinän
vilka är uppriktigt glada över att
ha sin ålders höst tryggad, även om det
ej är på det förnämliga sätt vi önskat.
Inte har någon av dem velat avstå från
sina pensioner.
Tänk er en järnbruksarbetare, som
slitit och släpat i hela sitt liv, från den
tidiga barndomen till ålderns höst, i en
mörk, smutsig och ohälsosam industrilokal,
i hårt pressande arbetstempo och
många gånger med en tidsstudieman
hängande över sig, med skiftgång och
alla de påfrestningar detta medför. Hur
tror ni han känner sig när han vid uppnådd
pensionsålder får en trsäjänarpension
på 600 kronor om året? Är det tack
för mödan och slitet under alla dessa
år? Knappast! Jag vet hur det verkar.
Min fader slet praktiskt taget ut sig fullständigt
i Uddeholmsbolagets tjänst under
en mer än 45-årig arbetstid i rörverket.
Vad fick han under sina sista levnadsår
av bolaget som tack för detta
slit? Jo, futtiga 50 kronor i månaden och
som ytterligare malört i bägaren en hänvisning
om alt han skulle ställas utan
bostad.
Är det inte naturligt med hänsyn till
sådana orättvisor, att man från vårt håll
ställer fordringarna att tilläggspension
skall tillförsäkras alla förvärvsarbetande,
att pensionerna är av tillfredsställande
storlek, att tilläggspensionerna
skall åstadkommas snarast och att pensionerna
skall värdesäkras?
Propositionens lagpension motsvarar
dessa krav. Folkpartisystemet klarar
däremot inte av de tre villkoren. Det är
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
t ett faktum som framhållits många gångi
er under dessa dagar. Den gamla trean,
! som försvann spårlöst och av många er;
kännes ha varit ett missfoster, har nu
i ersatts av folkpartiförslaget av i dag,
i som även det kan betecknas som ett
t prov utan värde. Det måste kännas genant
för dem av förslagets många tillsky
ndare, som sagt sig vilja vara med
i om att riva klassbarriärerna inom detta
avsnitt av socialpolitiken, att förslaget
icke i något avseende kan mäta sig med
t propositionen.
t Vissa befolkningsgrupper har redan
sin pensionsfråga ordnad på ett sätt som
i allmänt anses tillfredsställande. Detta
gäller — som också tidigare i flera oml
gångar har sagts — i huvudsak statens
i och kommunernas anställda. Även om
t det vid sidan av dem finns grupper som
har pensionsfrågan mer eller mindre
t väl ordnad, saknar den stora massan
t av förvärvsarbetande i vårt land rätt till
[ pensioner utöver folkpensionen. Denna
klyfta bör nu överbryggas. Jag utgår
från att ingen grupp av förvärvsarbetande,
vars pensionsbehov redan är väl till;
godosett, i och för sig skulle vilja hindra
, andra att nå en lika god ställning i pensionsavseende.
Det är en livsfråga för landets löntagare,
arbetare och tjänstemän att få
pensionsfrågan tillfredsställande löst. Ansvaret
ligger nog hos oss i denna kammai
re. Landets löntagare förväntar att rikst
dagen skall ta konsekvenserna av löntagarnas
önskemål och de anvisningar
i som folkomröstningen gav och därmed
godkänna regeringsförslaget. Om så
I sker, tryggas försörjningen på ålderdoI
men för huvuddelen av svenska folket,
i Löntagarna anser sig med rätta kunna
ställa detta anspråk på den lagstiftande
församlingen. Frågan om människornas
( välfärd och försörjning på ålderdomen
bör inte av motståndarna till lagstiftad
ålderdomsförsörjning utnyttjas i taktiskt
politiskt syfte.
Jag skall icke som fru Eriksson i
Stockholm vädja till kvinnorna inom de
272 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
borgerliga partierna om medverkan att
genomföra regeringsförslaget, men med
vetskap om att det i denna kammare
finns ledamöter med känsla och tro på
ärlighet, renhet och kärlek till medmänniskorna
bör en vädjan riktas till
dem i denna stund. Har ni samvete att
frånta den stora skaran människor deras
väntade och berättigade tilläggspension?
Herr
talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! De personliga minnesbilder,
som den förre talaren i sitt jungfrutal
från denna talarstol nyss gav oss
del av på ett sympatiskt och uppriktigt
sätt, lockar inte till någon polemik. Jag
är övertygad om att det är många inom
det parti han företräder lika väl som
inom andra partier, som i sitt ställningstagande
vid den kommande voteringen
vägledes just av sådana personliga
upplevelser. Jag tror det är riktigt
om herr Andersson i Storfors, liksom
jag, respekterar att vi från sådana personliga
utgångspunkter kan komma
fram till olika resultat, under förutsättning
att vi verkligen vill skapa rättvisa
förhållanden. Att vi inte helt kan
enas om det bästa sättet för frågans lösning
bör inte utgöra anledning till sådana
schablonmässiga, karikerande omdömen,
som i går kväll här fälldes om
folkpartiets förslag och som tyvärr även
herr Andersson i några brottstycken av
sitt anförande hemföll åt -— men det
beror väl på att han tror att man skall
bete sig på det sättet för att svara mot
kraven i den partigrupp han kommit
att tillhöra.
Herr talman! Jag vet att Ni önskar att
vi skall fatta oss mycket kort och jag
vet att artigheten kräver att man börjar
med att säga att man inte alls borde
tala. Att jag i alla fall gör det, beror
på att jag har den uppfattningen att
det inom en modern demokrati ändå
inte kan vara bortkastat med en debatt
som denna, låt vara att den präglas av
riksdagssvenskans tristess och att de,
som tålmodigt följt debatten från bänkarna
här i kammaren eller vid radiooch
TV-apparaterna, vid det här laget
hunnit höra en och annan tanke och
ett och annat argument mer än en
gång. Det var någon som sade till mig
att fastän han tillhört kammaren en
tid, tyckte han att debatten rent av varit
lärorik. Jag skall själv gärna erkänna
att flera av de replikskiften som
jag lyssnat till har för mig ytterligare
både en del tekniska förhållanden och
principiella motsättningar som jag inte
i förväg kände till.
Jag har den bestämda uppfattningen
att pensionsfrågan är så pass svår och
invecklad, att det tar tid att växa in i
alla argumenten, men det är just genom
att lyssna till motståndare och meningsfränder
som man till sist tycker
sig komma till litet högre grad av klarhet
och på punkt efter punkt slutligen känner
sig övertygad om vad som är det
riktiga.
Under det sällsamma mellanspel,
som uppfördes här i går kväll, slog det
mig att det inte var helt utan föraningar
som riksdagen mot slutet av 1940-talet med en viss tvekan bestämde sig
för att låta sina interna debatter utspelas
inför öppen ridå. Jag hade av en
slump äran att vara en av dem som
för den svenska radions räkning år 1946
förhandlade med de dåvarande talmännen,
Johan Nilsson och August Sävström,
om rätten att placera in radions
mikrofoner här i kammaren. Vi fick
avslag på denna framställning och i
samband därmed utspann det sig mellan
Johan Nilsson och Sävström ett litet
replikskifte, som gott kan räddas åt
eftervärlden. Johan Nilsson sade att
han för sin del bestämt och för alltid
ville avböja tanken på att radion och
det andra, som han då bara hört talas
om och som kallades television, skulle
släppas in i riksdagen, detta av det skä
-
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 273
let att alltför många riksdagsmän och
statsråd skulle hemfalla åt lusten att
tala för vad han kallade det osynliga
galleriet. Han menade att interpellationer
kanske skulle arrangeras och
valtal hållas, på ett sätt som förryckte
riksdagsarbetet. August Sävström hade
en något annan mening. Han var mer
optimistisk både beträffande riksdagsmännens
beteende och publikens sätt
att uppleva deras debatt. Med anspelning
på en företeelse som just då var
aktuell, nämligen Sigurd Walléns uppläsningar
landet runt, sade han att om
någon skulle falla för lusten att spela
enmansteater, dröjde det nog inte så
länge förrän han blev genomskådad.
Jag är övertygad om att det var många
som genomskådade enmansteatern i går
kväll. Jag hörde en politiskt alldeles
oerfaren person säga: »Det var konstigt
att det skälldes så mycket från alla
håll på folkpartiförslaget. Det måste
vara ett bra förslag, eftersom man
skällde så hårt på det. Vore det dåligt
skulle ingen låtsas om det.» Jag tror att
även politiskt mer erfarna personer anser
att när en debatt präglas — såsom
här varit fallet — av ensidigheter och
överdrifter till den grad att argumenten
hopas på varandra utan något inbördes
sammanhang, finns det skäl att
fråga sig: Varför anfaller man just ett
förslag på det sättet och med sådana
medel? Svaret på denna fråga, herr talman,
tror jag har bidragit till att höja
den politiska allmänbildningen här i
landet.
Jag vill gärna bekänna att för min
del har det tagit tid att komma till
klarhet och en fast övertygelse i pensionsfrågan.
När jag i mitten av 40-talet för första gången på allvar började
reflektera över den allmänna pensionsfrågan
i samband med att jag tecknade
en personlig pensionsförsäkring,
slog det mig att om vi någon gång skulle
få råd att lösa denna fråga på ett för
svenska folket tillfredsställande sätt, så
var troligen obligatoriet den enda viig
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
som vi kunde gå, därest vi ville nå alla
medborgare. Det skydd, som folkpensionen
vid den tidpunkten gav, var
sannerligen långt ifrån tillfredsställande,
och när jag tänkte på hur många
av mina jämnåriga som — i likhet med
vad jag själv några år tidigare gjort —-lätt avfärdade tanken på vad man egentligen
skulle få vara med om som 70-åring och hur frestande det över huvud
taget är att, då man är frisk och
ung och livet leker, skjuta ifrån sig
tanken på den situation man kommer
1 när man passerat de 65, så gissade jag
att en frivillig lösning skulle få svårt
att nå alla medborgare och alldeles särskilt
dem som lever för stunden.
Jag försökte följa med det utredningsarbete,
som därefter skedde, men
fann att skäl talade för olika synpunkter
och olika linjer med nära nog samma
kraft. När jag för något år sedan
inför folkomröstningen skulle välja mellan
olika linjer, fann jag emellertid
att situationen i vårt land hade ändrats
ganska radikalt sedan jag tidigare hade
anledning att mer ingående fundera
över pensionsfrågan. Nu fanns det ett
bestämt förslag, varom riksdagen var
enig och som gick ut på en kraftig förbättring
av folkpensionen, en så kraftig
förbättring att den för många människor,
som föredrar att på egen hand
lösa frågan om sitt ålderdomsskydd,
kan betecknas som tillfredsställande
men som för många andra fortfarande
icke erbjuder ett tillfredsställande
skydd. Det förelåg också klara löften
om förbättring av skyddet för långtidssjuka
och för efterlevande änkor och
barn vid en familjeförsörjares bortgång,
löften som i dag fått en betydligt
stabilare karaktär genom de delar av
utskottsutlåtandet, varom alla är ense.
När jag studerade de olika linjerna
vid folkomröstningen, fann jag att linje
2 ur mina synpunkter var helt otillfredsställande
både för individen och
samhället. Linje 1 erbjöd ett obligatorium
i statens hand, viirdesiikrat med
18 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
274 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
skattepengar. Linje 3 byggde på frivil- ;
liga överenskommelser, enskilt eller ]
gruppvis. 1
Att jag i valet mellan linje 1 och linje ]
3 anslöt mig till den senare berodde i
framför allt på att jag fann den överlägsen
ur samhällsekonomisk synpunkt. f
Den garanterade, att pengar skulle fin- ]
nas sparade i den stund de skulle be- 1
talas ut. Den garanterade också en i
återlånerätt för företagen, som skulle 1
rädda svenskt näringsliv ur en nära s
nog permanent kapitalbrist. i
Jag skall gärna erkänna att jag, när j
jag tog ställning i folkomröstningskam- f
panjen och talade vid möten och dis- i
kussioner för linje 3, kände en viss oro 1
— det deklarerade jag också öppet vid
flera av dessa tillfällen — för att en 1
del anställda i sådana branscher, där s
hittills inga pensioner alls funnits, skul- c
le få svårt att driva igenom de avtal, t
som linje 3 räknade med. I de stora 1
industrigrenarna är säkert avtalsvägen c
den enda naturliga. Nästan motstånds- f
löst skulle den gå fram i det ögonblick r
då Landsorganisationen och Arbetsgi- c
vareföreningen verkligen båda två voro t
överens om att förhandla. Jag är dock s
nu som tidigare medveten om att det 1
finns yrken, där den enskilde anställde r
på ett helt annat sätt är beroende av t
sin arbetsgivares välvilja, och där det e
kan kännas svårt att aktualisera pensionsfrågan,
t. ex. i de fall, då man är c
den ende anställde hos en småföre- j
tagare. s
De lättsinniga stundens barn, som jag a
nämnde i början och som man möter s
inte minst i serviceyrken och vilka li- t
tar på att samhället eller någon annan n
vänligt sinnad makt skall rädda dem li
på ålderns dagar, skulle inte precis bli t
de kraftfullaste avtalsförhandlarna i s
pensionsfrågan. De skulle kunna tänkas f
falla för lockelsen att i kontantlön ploc- t;
ka ut varje öre av de lönehöjningar a
som kunde ligga inom räckhåll. Detta v
var — erkände jag under folkomröst- f
ningen och erkänner jag nu — en viss \
svaghet i linje 3, men denna svaghet är
botad i folkpartiets förslag om en
lagstadgad tilläggspension med rätt för
pensionstagarna att själva välja dennas
utformning.
I dag står därför, herr talman, valet
för mig mellan två förslag till tilläggspensionering,
som båda bygger på en
lagstadgad rätt. Ingen arbetsgivare har
rättighet att vägra en anställd att tillhöra
tilläggspensionssystemet. Som jag
ser saken är folkpartiförslaget en avsevärd
förbättring ur rättvisesynpunkt
jämfört med linje 3, medan regeringsförslaget
alltjämt har de samhällsekonomiska
svagheter som kännetecknade
linje 1.
Någon har betecknat det socialdemokratiska
förslaget till tilläggspension
som en lättflygande ballong och påmint
om den tid, då striden stod bland flygteknikerna
mellan systemet »lättare än
luft» och systemet »tyngre än luft». I
dag tvekar som bekant ingen att välja
flygmaskinen framför luftballongen när
man skall ut på resa. Då vet man att
chanserna att komma helskinnad fram
till det mål man vill nå är betydligt
större. Ett system som med en viss rätt
kan kallas lättare än luft är inte att
rekommendera. Det är ett av skälen
till att jag i dag inte tvekar att rösta
emot regeringsförslaget.
När jag under de gångna månaderna
och inte minst de senaste dagarna har
jämfört de två förslag till tilläggspensionering,
som jag i likhet med alla
andra svenska medborgare nu skall ta
ställning till, har jag funnit att det på
tre punkter råder så självklara skillnader
mellan dem, att man inte längre
kan känna ett uns av tvekan. Folkpartiets
förslag tillgodoser på ett naturligt
sätt ett stort sparande, medan regeringsförslaget
icke ger det tillskott till kapitalbildningen,
som är nödvändigt för
att vårt land skall kunna fortsätta på
välståndsstegringens väg. Regeringens
förslag ökar i stället risk för inflation.
Vi vet för det första att bristen i de
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 275
fonder som behövs inom 20 år kan
uppgå till 20 miljarder kronor enligt
det socialdemokratiska förslaget. Vi vet
för det andra att de pengar som enligt
folkpartiets förslag inbetalas för en pensionstagares
egen räkning är hans oantastliga
egendom, medan jag enligt regeringens
förslag betalar för andra liksom
andra skall betala för mig och
nästa generation eventuellt verkligen
skall infria det löfte, som regeringen
ställer ut åt mig.
Den tredje punkten där folkpartiets
förslag är klart överlägset är dess hänsynstagande
till behovet av en rörlig
pensionsålder, eftersom ingen av oss
åldras i exakt samma takt som andra.
Att som regeringen gör låsa fast pensionsåldern
vid de 67 åren är att binda
sig vid ett årtal, som av en slump kommit
till i den svenska sociallagstiftningen.
Herr talman! Man kommer alltid i politiken,
när man försöker att skapa
trygghet, välfärd och rättvisa, till en
punkt där man måste tveka inför det
fortsatta vägvalet. Vill man nå en fullständig
jämlikhet mellan alla människor,
men är denna inte möjlig att skapa på
annat sätt än genom sådana former av
statlig dirigering att man av andra skäl
måste avvisa dem, finns det skäl att
fråga sig: År den yttre formella likheten
värd offret av friheten? Mer än
en yttre, formell likhet innebär nämligen
inte det socialdemokratiska förslaget.
Den överkompensation som det säger
sig erbjuda t. ex. mig personligen,
därför att jag råkar tillhöra en gynnad
årsklass och en gynnad inkomstgrupp,
är såvitt jag kan förstå direkt orättfärdig
mot dem, som är tio år yngre än
jag och tjänar tio tusen kronor mindre.
Varför skall dessa indirekt vara med
om att ge gåvor åt mig? Det har redan
sagts, att när denna yngre person kommer
i den situationen att han tar säte
och stämma här i kammaren, kommer
han — vilket parti han än tillhör — att
säga sig, att det finns anledning att änd
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i ra på det som man år 1958 på regeringsbänken
ansåg vara riktigt. Vad är
då löftena för mig och min generation?
Mot denna bakgrund finns för mig,
herr talman, trots de brister som ännu
finns i det förslag som jag kommer att
rösta på, ingen tvekan kvar om att det
förslaget är överlägset det förslag som
regeringen har utformat.
Jag medger att det finns inslag i regeringsförslaget
som undanröjer en del
av den osäkerhet som kan komma att
; råda beträffande de människor, vilka
såsom jag nyss sade alltför mycket är
stundens barn. Det finns en risk att en
och annan av dem kan underlåta att
välja det skydd som de själva och deras
familjer kan behöva för ålderdomen
och i stället ta ut tillgångarna för stundens
behov. Men kravet på att hustruns
bifall skall erfordras för utträde ur
familje- och tilläggspensioneringen är i
folkpartiförslaget en spärr som verkligen
kommer att medföra att ingen lättsinnigt
kastar ifrån sig en rätt för sig
och de sina.
Jag har, herr talman, flera gånger redan
offentligt beklagat att denna fråga
skall bli brandfacklan i den politiska
striden. Den hade varit värd ett bättre
öde. Men jag skulle beklaga detta mycket
mera om jag inte vore övertygad om
att det inte kommer att gå många månader
förrän denna kammare har anledning
att på nytt ta ställning till ett
förslag i pensionsfrågan, ett förslag
som kommer att bära den prägel av
samförståndslösning som folkpartiets
förslag utgör. Därför, herr talman, har
trots Er vånda inför tidens gång denna
långa dags färd mot natt inte varit förgäves.
I detta anförande instämde herrar
Löfroth (fp), Larsson i Stockholm (fp)
och Olofson (fp).
Herr LUNDQVIST (s):
Herr talman! Föregående talare sade
att det var enmansteater här i går. Jag
fick uppfattningen att det var tvåmans
-
276 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
teater. Jag syftar då närmast på herr i
Hjalmarsons och herr Cassels uppvis- 1
ning. Nu är som sagt alla teatermöjlig- 1
heterna slut för i dag. Jag önskar inte :
heller deltaga i någon teater, men jag
skulle kunnat presentera en bild som
jag träffat på i en borgerlig göteborgstidning
för en tid sedan. Den bilden
kunde ställas mot vad vi i går fick
se om de sänkta skatterna och skatte- i
bördan. Tidningen skriver under den
bilden att det är en person som
fyller 76 år. Han har varit vaktmästare
i Borås. Ivar Johansson hette han. Han
blev såld som sjuåring för 30 kronor
om året på s. k. fattigauktion. Den bilden
kunde det ha varit lämpligt att visa
i anslutning till talet om den hårda
skattebördan. På den tiden, när man sålde
barnungarna för 30 kronor om året,
kunde man ha låga skatter. Det är väl
det samhället man sneglar efter, när vi
försöker få fram våra sociala reformer.
Jag är glad över att vi nu har fått
möjlighet att fostra både högermän och
folkpartister till mildare sinnesstämning
när det gäller att bemästra våra
sociala problem.
-vXot denna bakgrund vill jag meddelt.
att jag också har sysslat med statstjänarnas
pensioner under rätt många år.
Jag var med på den tiden när premiereservsystemet
gällde för familjepensionen
till de anställda i statens tjänst.
Endast de ordinarie tjänstemännen hade
rätt till familjepension. Vi som var
extra ordinarie eller arbetare hade icke
den möjligheten. Vi fick inte gå med
i t. ex. Civilstatens änke- och pupillkassa,
Telegrafverkets och SJ:s familjepensionskassor
m. fl., vi var ställda
utanför.
Vid vattenfallsstyrelsen där jag arbetade
försökte vi att lösa frågan, utan
statens hjälp i första hand. Vi litade till
att utvecklingen skulle gä åt rätt häll
och anslöt oss till SPP. Vi var kvar där
till 1937, då riksdagen välvilligt nog
ordnade så, att även vi som var kollektivavtalsanställda
och extra ordinarie
hade möjlighet att komma med i den
familjepensionskassa, som från att förut
ha varit uppbyggd på premiereservsystem
nu blivit överförd till det fördelningssystem,
som vi har hört vissa
statstjänare här i dag beklaga sig över.
Jag skulle vilja fråga dem som nu är
statsanställda och som har möjlighet att
från exempelvis första april i år komma
över till det nya pensionssystemet: Är
ni färdiga att lämna det system ni har
för ett annat system som överensstämmer
med vad vi kan läsa ut ur folkpartiets
förslag här i dag? Jag skulle knappast
tro det, ty det har visat sig möjligt
att bygga de statsanställdas pensionssystem
så, att det följer med utvecklingen
och ger värdebeständighet
och högre pensioner år efter år. Därför
är det för att använda ett milt ord nästan
oförskämt att folk, som med statens
hjälp har fått sin pension ordnad, i dag
inte vill hjälpa till att ordna så att andra
löntagare kommer i samma belägenhet.
Jag har alltså fått litet erfarenhet
inom detta område under årens lopp.
Hur våra löne- och pensionsfrågor behandlades
under 20- och 30-talen, när
vi hade borgerlig majoritet i denna församling,
kan ni studera i protokollen
från den tiden. Det var först när finansminister
Wigforss 1936 fick hand om
denna sak och lade upp det nya familjepensionsreglementet,
som vi fick denna
fråga löst på ett sätt som jag anser fördelaktigt
och som jag gärna unnar andra
människor att komma i åtnjutande
av.
Här har i dag uttryckts oro för hur
framtidens människor kommer att bedöma
det beslut som vi eventuellt kommer
att fatta i linje med det pensionsförslag
som utskottsmajoriteten företräder.
Det är naturligtvis svårt att spå för
framtiden, men hittills har det i varje
fall visat sig att man inte varit ovillig
att infria tidigare löften. Jag vill också
erinra om att när pensionen betraktas
som intjänad lön för statsanställda måste
man under vissa övergångsperioder
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17
277
ge pension till sådana som kanhända
bara något av de sista åren varit placerade
i den löneklass som kvalificerar för
denna pension, fastän det annars för
pensionen fordras ett visst antal år i
den lönegraden.
Men, säger man, den pensionen kan
stat och kommun ge åt sina anställda,
eftersom de kan ta ut kostnaderna skattevägen.
Det har bär talats om, herr talman,
att det är avkastningen av produktionen
som skall vara utslagsgivande för
möjligheten att bevara pensionsrätten.
Men hur är det nu? Fångvårdspersonalen
och sjukhuspersonalen exempelvis
utför rena servicetjänster åt samhället.
Vi är mycket tacksamma över att det
finns folk som vill ägna sig åt sjuksköterskearbetet,
som vi tidigare talat om
här. Vi anser att dessa tjänster är
värda en uppoffring på skattesedeln —
antingen det nu är landstingsskatten
eller statsskatten — för att ge denna
personal den trygghet den behöver för
sig och sin familj både tidigare och på
ålderdomen.
Herr Wedén sade att detta är en helt
annan sak. Det kan det väl ändå inte
vara. Om man använder människor i
nyttigt arbete — antingen det är i privattjänst
eller i samhällets tjänst på andra
områden — så kan man kanske i ena
fallet få ta ut pengarna skattevägen och
i andra fallet tas de ut i form av priser
på de produkter man producerar.
För min personliga del vill jag inte
gå med på det resonemang man ibland
hör att folk »får» sin pension. Jämväl
de, som får pension på grund av privat
tjänst, får den som en avkastning
på det egna arbetet. Även om deras lön
förut varit lägre än den lön som nu bestämmer
pensionens belopp, så bär de
just med denna lägre lön varit med om
att bidraga till de ekonomiska resurser
som behövs för att bygga upp industrier,
rationalisera näringslivet och
därmed ge möjlighet till ökad produktion.
Därför är även de som är i privat
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
tjänst fullt berättigade att få en pension,
som är fullt likvärdig med den
pension som utgår till i samhällets
tjänst anställd.
Här har tidigare talats om skattebördan.
Ja, det är ju fråga om hur vi skall
använda de medel vi får in till samhället
i form av skatter. Jag har i en
del fall stått i opposition till en ganska
stor utgiftspost — det svenska försvaret.
Där är man nu uppe i utgiftssummor på
cirka 3 miljarder. Detta kan man diskutera
om. Man säger att dessa pengar
är en försäkringspremie, en försäkring
för vår trygghet och frihet som vi måste
offra för. Javisst, detta skall vi diskutera,
men vi skall vara överens om att
vi skall böra bördan gemensamt och ta
kritiken för detta.
Herr Ohlin försökte i går springa
ifrån talet om att punktskatterna var till
för försvaret. Det må vara hänt att försvarsutgifterna
inte tas ur den eller den
pungen. Det är ur de gemensamma inkomsterna
till staten vi tar pengarna
för att betala dessa försvarskostnader.
Det har talats om den sparsamhet som
högern velat visa. Det gäller hundratals
miljoner kronor som skulle tas från
socialutgifterna. Jag och några andra
med mig försökte för ett par år sedan
att lägga fram ett förslag om sparsamhet
när det gällde att beställa ett par jagare
till marinen, som då enligt beräkningar
skulle kosta 140 miljoner kronor. I dag
kostar de 200 miljoner kronor. Nu har
statsmakterna ett väldigt bekymmer
om hur man skall komma ifrån denna
beställning, och man säger, att
det kommer att kosta ungefär 65 miljoner
kronor för att kunna komma från
denna beställning. Det är detta som gör
att man inte alltför allvarligt tar de
s. k. sakkunnigas planer på olika områden.
Det är därför som jag inte heller
tar så allvarligt på folkpartiets och
de övriga borgerliga partiernas förslag
om pensionsuppläggningen här. .lag utgår
nämligen ifrån att man inte har en
så allvarlig mening med det hela. Jag
278 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
förstår mycket väl att man är överens
om att folkpensionen är en grundpension.
Det är vi överens om. Det är bra
att vi kommit dithän. Resonemanget om
tilläggspensionen tar jag däremot inte
så mycket på allvar.
Det är riktigt, som det är sagt tidigare
i en del sammanhang, att vi skall
mötas i en valstrid. Det är då bra att
vi inte denna gång behöver uppträda
som vid tidigare valrörelser, där vi fått
försvara en del åtgärder på jordbrukets
område.
Personligen blev jag föremål för en
hel del utskällning i 1952 års valrörelse
för att vi talade om grispremier, svartrost
o. s. v. Nu kommer vi väl ifrån den
saken. Nu blir det väl margarinfrågan
som dras upp i stället, och då kanske vi
kommer udenom, där siktas ju en borgerlig
enhetsfront.
Däremot fick vi nytt sällskap i går, då
man talade om att Wallenberg kommer
att få en gåva av det svenska samhället.
Ja, släkten Wallenberg är mycket
intresserad av Skattebetalarnas förening,
och i Sunt Förnuft kanske vi kommer att
få läsa om den gåvan. Vi brukar få höra
att marginalskatten på de stora inkomsttagarna
inte lämnar så mycket kvar, och
kanske blir det så med den här pensionen
också, att en del kommer åter i form
av skatt. I varje fall var det linjen när
vi diskuterade 1946 att folkpensionerna
icke skulle behovsprövas. Det innebar
visserligen att den ringare pension som
då beslöts lämnades utan behovsprövning
även åt stora inkomsttagare, men
vi tröstade oss med att det inte spelar
så stor roll, eftersom en hel del av den
summan kommer tillbaka i form av
skatt. Vi kan ta det med knusende ro
om vi lägger upp ett pensionssystem som
innebär att den inkomst man förfogar
över de sista femton åren skall läggas
till grund för den pension man får då
man kommer upp i den rätta pensionsåldern.
Med andra ord man har här försökt
få fram ett system som ungefär motsvarar
vad vi har för de statsanställda.
Herr Königson var bekymrad och
undrade om svenska folket skulle visa
den solidaritet som erfordras för ett
pensionssystem, uppbyggt på fördelningsprincipen.
Ja, om vi granskar det
statliga lönereglementet skall vi finna,
att där är tiotals olika lönegrupper,
och där finns både generaldirektörer
och professorer, stationskarlar och
skrivbiträden. Alla är överens om att
det statliga pensionsreglementet är rätt
hyggligt, och man är inte svartsjuk på
varandra, utan det har visat sig att de
olika organisationerna som nu har förhandlat
inför civilminister Lindholm
har kunnat enas om ett förslag, som vi
får ta ställning till så småningom. Det
är alltså ingen risk att bygga upp ett
pensionssystem på fördelningsprincipen,
även om det skulle finnas olika
inkomstklasser.
Vi har här också fått höra talas om
den stora skuldbörda i form av ökad
statsskuld vi får att dras med, och det
har sagts att vi kanhända inte har råd
att betala våra pensioner i framtiden.
Under remissdebatten kom jag att snudda
litet vid denna sak. Jag ställde frågan,
om vi har någon del av statsskulden
placerad utomlands eller om inte
statsskulden finns placerad inom landet.
Det är svenska medborgare som har
lånat svenska staten pengar i ena eller
andra formen.
Nu tillhör jag dem som har samma
uppfattning som finansminister Sträng,
att man inte alltid får anse statsskulden
peka på ren ruin. Vi har ju i alla fall
byggt en hel del kraftstationer och
åstadkommit en hel del andra nyttigheter
här i samhället som är till gagn
inte bara för nutiden, utan även för
framtiden. Jag skulle tro att de låga
taxor som vi bär i priset för elektrisk
energi beror på att samhället har byggt
upp stora kraftverk och blivit en dominerande
faktor när det gäller prisbildningen
i el-taxesystemet. Det har tjänat
vårt svenska samhälle i nutiden och
kommer att tjäna det även i en framtid.
Nr 17 279
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Om man studerar vår bostadsfråga,
som herr Wedén och andra folkpartister
är mycket intresserade av, finner
man att en hel del av den statsskuld
vi har är placerad som lån i bostäder till
gagn för det svenska samhället och de
svenska medborgarna.
Däremot är det naturligtvis riskabelt
att lägga ner lånemedel på vårt försvar.
Flygvapnets nya plan, Lansen och Draken
och vad de nu heter, kommer att
kosta 2 å 3 miljoner kronor stycket,
och de har en livslängd på i bästa fall
fyra å fem år. Yi har inte råd att sätta
oss i skuld för sådana pjäser, utan de
får väl avskrivas omedelbart eller i varje
fall under en femårsperiod. Jag förmodar
emellertid att den stora statsskulden
inte är placerad på det sättet, utan
den är placerad i en hel del nyttigheter,
och när det ligger realvärden
bakom, tager jag inte denna sak alltför
bekymmersamt.
Vi lägger i dagens läge ned stora summor
av skattemedel på att förbättra
skolundervisningen och upprusta forskningen
m. m. Detta skall ge oss möjlighet
att i framtiden fortsätta den produktionsökning
vi behöver för att klara
både de folkpensioner som vi nu är
överens om och den tilläggspension som
majoriteten i utskottet förordar.
Jag har alltså själv haft tillfälle att
i statens verk följa familjepensioneringens
utveckling från ett premiereservsystem
till det nuvarande fördelningssystemet.
Jag skall inte göra som de borgerliga
statstjänare som här har varnat
för och gått emot det systemet, utan
jag unnar alla medborgare i detta land
som utför nyttigt arbete inom vårt samhälle
att komma i åtnjutande av samma
pensionsförmåner som stats- och kommunalanställda.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till särskilda utskottets
förslag.
Herr WIDfiN (fp):
Herr talman! I olika sammanhang
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
har det förekommit historieskrivning,
och en sådan har även herr Lundqvist
lämnat. Det är bara det att man när man
talar om vad som hänt för 40 år sedan
också skall tänka på att det var helt andra
förhållanden i samhället då än nu.
Man kan inte i dagens situation göra en
jämförelse som belyser vad som då
hände.
Debatten här i kammaren har hittills
i stort sett berört hur de olika systemen
verkar för arbetstagaren och endast i
någon mån gällt arbetsgivarnas problem.
Herr Stenberg var dock inne på detta
problem alldeles nyss. Det kan givetvis
påstås med rätta att tilläggspensionen i
första hand gäller de anställda.
Helt utan betydelse för företagen är
den givetvis inte. Speciellt storleken av
fonder och deras placering är spörsmål
som nära berör företagens framtid och
kapitalförsörjning. Från flera talares
sida, vilka argumenterat mot det förslag
som folkpartiet har lagt fram, har bl. a.
framhållits att det skulle medföra särskilda
svårigheter för de mindre företagarna.
Denna argumentering bygger
mest på att man inte har haft möjlighet
att sätta sig in i hur de olika förslagen
kommer att verka. De flesta bedömer
det hela som en extra belastning, som
de icke med sina små inkomster har
möjlighet att bära. Det finns många
som söker underblåsa denna misstro
till en pensionsreform. Det är ingen tvekan
om att många företagare, speciellt
bland de mindre, för närvarande inför
de vikande konjunkturerna med oro
ser mot framtiden. Extra pålagor måste
under sådana förhållanden verka skrämmande.
Eftersom jag anser mig själv
tillhöra denna kategori av småföretagare
— jag räknar nämligen jordbrukarna
dit — skall jag här söka ge min syn
på dessa problem.
Jag har full förståelse för de anställdas
krav på en tillfredsställande pensionsnivå,
och att de önskar en tilläggspension
ovanpå en allmän folkpension kan
jag också förstå. Detta är psykologiskt
280 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
betingat lika mycket som ekonomiskt.
Varför skall här föreligga en kategoriklyvning
inom företagen? Varför skall
en del ha tjänstepension men andra
inte? Det förhållandet kan givetvis inte
fortsätta. Jag skall inte närmare gå in
på orsakerna till att tjänstepension icke
ordnas i större utsträckning än vad man
gjort för arbetarna. För min del skall
jag med tillfredsställelse hälsa den dag
då jag vet att mina anställda, då de av
åldersskäl måste sluta sina anställningar
också kan dra sig tillbaka med en pension,
så att de icke alltför mycket behöver
sänka sin levnadsstandard. Jag tror
inte att den allmänna folkpensionen någonsin
kan ge en sådan standard, och
jag är inte ens övertygad om att det
vore önskvärt.
Hur kommer en allmän tjänstepensionering
att inverka på företagens ekonomi?
Jag för min del har svårt att förstå
att den kommer att få någon negativ
verkan, kanske i många fall motsatsen
— speciellt bland småföretagen. Något
som är utmärkande för småföretagaren,
jordbrukaren eller andra är att
mellan ägaren och den anställde ingen
markant gräns finnes. De kan närmast
betraktas som arbetskamrater. Att
avskeda en arbetskamrat när han nått
pensionsåldern eller sänka hans lön
därför att hans arbetsförmåga är nedsatt,
tillhör de svåra avgörandena för
en företagare av den kategorien. Jag vet,
att den ekonomiska belastningen har varit
betydande för många i sådana fall.
Att det sedan ur andra synpunkter inte
har varit någon belastning utan kanske
tvärt om, ligger utanför denna diskussion.
Får den anställde en betryggande
pension, kan givetvis avvecklingen av
anställningen ske smidigare och med
ringa belastning för företagaren.
Hur kommer då pensionsavgifterna
att påverka företagen? Det är ingen tvekan
om att pensionsavgiften och dess
höjning kommer att påverka löneförhandlingarna.
Det har den förlängda
semestern gjort likaväl som förkort
-
ningen av arbetsveckan. Det är ingen
tvekan om att herr Hansson i Skegrie
hade rätt då han i går sade, att de fackliga
organisationerna i dagens Sverige
har nått en sådan styrka att de förmår
att hävda sin rätt. Men det är samtidigt
otvivelaktigt så, att den förmågan
icke på något sätt skärpes genom införande
av en tjänstepensionering. Vid
förhandlingsbordet måste helt naturligt
hänsyn tagas till den belastning företagen
får genom pensionsavgifterna, och
detta framträder ju klart i folkpartiets
förslag, där även höjningen av pensionsavgiften
normalt kommer att ingå i förhandlingarna.
För en arbetsgivare, liten
eller stor, är det den sammanlagda avlöningssumman
som är av betydelse. Om
en del går till kontant utbetalning av lön
och en annan del till pension, har ingen
betydelse. Detta förhållande kan, efter
vad jag förstår, icke rubbas av en vikande
konjunktur. Det finns en för företagare
och för landet i dess helhet positiv
sida i det tilläggsförslag som folkpartiet
har lagt fram. Jag kan inte underlåta
att poängtera denna positiva
sida, som också har berörts under denna
tvådagarsdebatt, och det är dess
gynnsamma inverkan på kapitalmarknaden.
Det har tidigare i debatten framhållits
de stora behov av kapital som behövs
för utbyggnad av våra kraftresurser,
upprustning av vårt skolväsende
m. m. Utan tvekan kommer vårt förslag
att i det avseendet medföra ett så stort
tillskott på kapitalmarknaden, att kapitalförsörjningen
både för den offentliga
investeringsverksamheten och för
näringslivets behov kommer i ett avsevärt
bättre läge än för närvarande. Detta
borde speciellt för småföretagarna
vara av så stort värde, att någon tvekan
inför vårt förslag inte borde föreligga.
Jag skulle i detta sammanhang vilja
betona, att medan fondbildningen i regeringens
förslag skulle bli i betydande
utsträckning centraliserad och dirigerad
av staten, skulle fondbildningen i
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 281
vårt förslag ske i hittillsvarande, decentraliserade
former. Kapitalmarknadens
struktur skulle inte rubbas i annan
mening än att ett ökat tillflöde
skulle uppkomma till de långfristiga
kapitalförsörjningskällorna, vilket väl
av alla bedömes som en stor fördel.
Medan vår linje leder till en ökad och
smidigare, decentraliserad fondbildning
— till icke ringa del direkt hos företagen
själva — innebär regeringsförslaget
uppenbar risk för politisering av
hela kapitalmarknaden.
Herr CARBELL (s):
Herr talman! Ärade kammarledamöter!
När denna kammare i morgon kommer
att fatta beslut i denna fråga står
den — efter vad man nu kan se — inför
ett mycket stort ansvar. Det gäller
den sista stora socialreformen, som efter
beslutet i första kammaren är till
hälften genomförd. När man i går såg
och hörde herrar Hjalmarson och Cassel,
den s. k. tvåmansteatern, fick man
ju ganska klart för sig att borgerligheten
ånyo strävar efter att binda en länk
i den långa kedjan av nejsäganden till
sociala reformer med samma argument
i vissa avseenden som tidigare. Vi har
inte råd, säger man bl. a. Varför har
vi inte råd? Det har ju funnits råd till
pension åt en del, och varför skulle
man inte ha råd att ge även de övriga
pension? Varför inte utjämna också
denna klasskillnad, en utjämning som
sunt rättfärdighetskrav väntar att man
skall genomföra? Ja, det är väl bl. a.
därför att den svenska borgerligheten
i alla tider motsatt sig lösning lagstiftningsvägen
då det gällt bättre villkor
för de många i samhället. Ställningstagandena
vid förberedelserna till 1939
års lag om semesterfrågan talade sitt
tydliga språk. Samtliga de organisationer,
som nu har gått emot den lagfästa
tilläggspensionen, gick också emot den
lagfästa semestern i sina remissyttranden.
Deras argumentering då liksom när
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
det gällde att få en lagstadgad 48-timmarsvecka
och sedermera 45-timmarsvecka
är också densamma. Vi har inte
i råd, och det är inte lämpligt att lagi
stifta i dessa frågor, säger man. Ja, ar1
gumenten blir så lätt slitna i detta ständiga
nejsägande.
1 Under den senaste 20-årsperioden har
l vi dock fått de två stora reformerna
om den lagfästa arbetstiden och den
lagfästa semestern, och vi har samtir
digt fått en rad sociala reformer, som
vi haft råd med samtidigt som vi högst
avsevärt kunnat höja reallönen för människorna.
Det är ganska naturligt att om man
nu beaktar detta vid bedömningen av
möjligheterna att genomföra det lagr
fästa pensionssystemet, som fullt ut
byggt
inte skulle kosta mera utan något
r mindre än de två nämnda reformerna,
så ter det sig faktiskt på det sättet att
j man inte på allvar kan ta talet om att
u man inte skulle ha råd att genomföra
denna reform. Det är väl ganska natur1
ligt, att man med beaktande av den kontinuerliga
produktionsförbättringen —
Ij som väl ingen som känner näringslivets
j utveckling och dess förmåga vill vara
t så pessimistisk att han inte räknar med
r -— kan annat än säga att den Hjalmarr
son—Casselska tvåmansteatern inte bör
j få göra det intryck, som man från det
e hållet har räknat med.
a En talare sade på denna plats för en
å liten stund sedan, innan han gick ut i
n den långa natten, att det fanns en möjn
lighet att genomföra folkpartiets linje,
i. Jag skulle vilja fråga de andra borgern
liga partierna, om de uppskattar den
> linjen som någon samförståndslösning.
r Den har ju inte fått en sådan behandi-
ling vid förberedelserna, att man i sär9
skilt hög grad kan kalla den för en sam;t
förståndslösning. Jag tror att herr Hei-
lön är lika medveten som jag om att
a folkpartiets linje inte kommer att gen
nomföras vid denna riksdag och inte
i- heller vid någon annan riksdag,
r En av de folkpartistiska talarna uppe
-
282 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
höll sig särskilt vid den fördel, som
valfriheten skulle ge. Ja, det var väl
ändå en valfrihet med ganska starka
begränsningar! Denna valfrihet talar
man mycket om men vid närmare
granskning visar den ändå att den individuella
valfriheten för de många,
som ändå kommer att vara bundna av
arbetsavtal, inte är mycket värd. Den
individuella valfriheten kan inte rimligtvis
längre få spela den roll, som den
in i det sista har gjort i den folkpartistiska
argumentationen.
Det kanske också skulle vara skäl att
här understryka en synpunkt som tidigare
framhållits, nämligen att den som
individuellt — om detta är möjligt för
honom — ställer sig utanför kan bli
den som kanske kommer att åsamka
sociala utgifter för samhället.
Fröken WALLERIUS (h):
Herr talman! När debatten är så här
långt framskriden, har man hunnit samla
ganska många intryck av tidigare
anföranden, och det är nu frestande
att kommentera ett och annat av det
som sagts under dessa innehållsrika
dagar. Jag skall emellertid inte falla för
frestelsen att kommentera allt det, som
därvid har slagit mig.
Herr Dickson höll i denna kammare
för mer än 12 timmar sedan ett anförande,
vilket borde ha avlyssnats med
eftertänksamhet utan att föranleda några
välvisa råd och kommentarer. Han
fick av en senare talare anvisning om
att lyda det fjärde budet: »Du skall
hedra din fader och din moder, på det
att dig må väl gå och du må länge leva
på jorden.» Det budet kan emellertid
inte användas som ett argument för att
genomföra en obligatorisk tilläggspension.
»Att tjäna dem, lyda dem, älska
dem och hava dem för ögonen», är en
anvisning som gäller oss personligen.
Om vi använder budorden som råd eller
direktiv för hur man skall tillämpa
praktisk politik — ja, då ärade kam
-
in.
marledamöter, är jag rädd att vi lätt
kan driva gyckel och därmed uppträda
på ett sätt, som går diametralt emot meningen
i den tänkvärda vädjan, som herr
Dickson riktade till oss.
Sedan hade herr Valter Kristenson i
Göteborg blivit inspirerad av en skrivelse
från en facklig centralorganisation,
ställd till några riksdagsledamöter,
och ett par punkter i den skrivelsen kan
förtjäna en kommentar. Däri säges
bl. a.: »Sveriges löntagare önskar en
lösning av pensionsfrågan enligt alternativ
1» -— d. v. s. regeringsförslaget.
På goda grunder är jag inte så säker
på att det är riktigt sant. I varje fall
tycker jag det är alldeles för generellt
uttryckt. Men, vad mera är, man uttalar
sig också i skrivelsen på detta sätt:
»Fackliga centralorganisationen förväntar
därför att riksdagen följer folkmeningen.
»
Uttrycket folkmeningen förekommer
också i den skörderapport som för en
stund sedan avlämnats från Östergötlands
län. Jag tycker man går litet för
långt, när man identifierar sin egen
uppfattning med folkmeningen. Är inte
vi, vilka befinner oss bland de 54 procent
som inte stödde alternativ 1, också
folk? Jag skall emellertid inte här
diskutera om procent, folkmening och
folkmajoritet, men jag vill betona, att
man bör vara litet försiktig, när man
talar på en grupps vägnar och akta sig
för att göra det till att man talar på
allas vägnar.
Det har skrivits mycket socialpolitisk
historia under de två senaste dagarna.
Statsministern avrundade sin
historiska skildring med uttalandet »Socialsverige
är inte färdigt förrän denna
återstående klassgräns är utplånad. Vi
kommer därför att fortsätta med vårt
arbete», sade han. I varje fall står det
så i kammarens protokoll. Mycket som
låtit som klasskamp har också hörts
här i kammaren under de många timmar
vi debatterat pensionsfrågan. Men
vad är klasskamp? Vad är klasskillnad?
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 283
Vad är klasserna i samhället? Och vilka
associationer väcker dessa benämningar
hos oss? Jag fäste mig vid en reflexion
som gjordes här av herr Hagberg.
Han menade att denna klasskamp
säkert inte är den sista.
Betecknar vi varje olikhet i detta
samhälle, varje differens mellan människor,
som klassgränser, är jag rädd
för att vi använt litet för starka ord
och appellerat till känslor som en gång
var mycket upprörda. Jag tror att det
hade funnits utsikter att nå fram till
en gemensam grundval för arbetet på
pensionsfrågans lösning, om man inte
hade kommit att alltför starkt anlägga
klassynpunkter. Jag fick en gång under
min uppväxttid ett gott råd, sedan jag
utfört ett uppdrag dåligt, och det löd:
»Det syns aldrig på en sak hur fort
den är gjord, det syns bara hur bra den
är gjord!» Det har uttryckts många förhoppningar
beträffande det beslut, som
i morgon skall fattas av kammaren. Det
bästa som skulle kunna sägas om ett
beslut av Sveriges riksdag i detta fall
vore, att det är ett gott beslut. De ärade
kammarledamöterna förstår att jag av
olika skäl är övertygad om att det inte
blir ett gott beslut, men det har mina
meningsfränder i denna kammare redovisat
orsaken till.
Herr Carbell anförde en hel del av
de tidigare socialreformerna som exempel
på hur man genom en lagstiftning
kan framdriva en social reform. Herr
Carbell nämnde därvid de socialförsäkringar
som har kommit till och anknöt
till socialministerns resonemang på
denna punkt i propositionen, ett resonemang
som han inleder så bär: »Målet
anvisar med obeveklig logik den
väg som måste beträdas, erfarenheten
gör det likaså.» Härefter pekar socialministern
på dessa lagfästa anordningar
som efterföljansvärda exempel:
olycksfallsförsäkringen, trafikförsäkringen
och sjukförsäkringen. Olyckor,
kollisioner och sjukdomar — det är
sådant som kan inträffa — och även
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sådant som inte kan inträffa. Beträffande
samtliga gäller att de har sin övergång;
vi hoppas åtminstone det. Systemet
för dessa försäkringar är uppgjort
i med hänsyn därtill. Så har vi arbetstidsoch
semesterlagstiftningen. Det är utpräglade
tidslagstiftningar, det är en
maximi- och en minimilagstiftning. Men
[ när det gäller vår pension är det varken
fråga om en risk eller en tidsbe,
gränsning. Ålderdomen kommer — vi
behöver varken frukta den eller hop[
pas på den, den kommer med tiden, det
L är någonting vi vet, det är någonting
. vi kan planera för, medvetet undan för
, undan i vårt liv. Det är heller inte fråga
om någon tidsbegränsning, det är
, ingen likformighetslag i fråga om tider
! eller stunder i vårt arbetsliv. Det är
frågan om den grundläggande principen,
hur vi skall disponera vår inkomst,
hur stor del av den som skall gå till
pension.
Därmed kommer jag in på ett resonemang
som jag vet att det råder mycket
[ delade meningar om. Men jag är skyl:
dig att deklarera min uppfattning här
vidlag,
och därmed min uppfattning om
det sätt på vilket tjänstepensioneringens
utformning uttryckts i regeringsförslaget.
För mig är det alldeles självklart
att pensionen är en del av min lön.
Det är någonting som jag medvetet har
avstått för att kunna påräkna i framtiden,
och detta har en stark hävd i
svensk praxis och lagstiftning.
1932 konstaterade en statlig utredning
att pensionen är ett vederlag för det kapital
som samlats dels genom den anställdes
egna insatser och dels därigenom
att lönen med hänsyn till pensionsförmånen
satts lägre än som eljest borde
ha skett. När sedan frågan om statstjänstemännens
och i statens tjänst anställda
arbetares pensioner behandlades vid
1934 års riksdag, konstaterade departementschefen,
att pensionen även till den
, del, som icke täckes av tjänstemannens
pensionsavgifter och pensionsavdrag,
måste betraktas som en förmån, vilken
284 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
tjänstemannen genom sin tjänstgöring :
intjänat. Det kan ha sitt intresse att kon- i
statera att den proposition, där detta 1
skrevs, är signerad med namnet Ernst i
Wigforss. 1
Att det är en uppskjuten lön är sålunda
knäsatt i statstjänstemännens an- 1
ställningsförhållanden, och den principen
omfattas av oss, som på den :
fria marknaden genom avtal har nått :
fram till anställningsvillkor vilka med- 1
för pension. Jag tillåter mig att säga, 1
att jag mot denna bakgrund är ganska
besviken på att sambandet mellan lön ''
och pension i den socialdemokratiska i
informationen till allmänheten i regel
döljes under den mångtydiga och under- i
stundom förrädiska formuleringen att
det är arbetsgivarna som betalar. För :
mig är pensionen inte en social förmån.
Den sociala sidan av pensioneringsfrågan
finner jag inom folkpensioneringen.
Detta kan jag med så mycket större
giltighet påstå i dag, då vi får vara med
om att besluta en utbyggnad av familjepensioneringen
med en förstärkning av
stödet åt änkorna och barnen.
Jag tror inte det är riktigt ärligt att
undertrycka detta samband mellan lön
och pension när det gäller våra tjänstepensioner,
mellan prestationerna i det
aktiva livet och den frukt som skall
skördas därav på ålderdomen.
Obligatoriet, regeringsförslaget, pekar
ju på att det under årens lopp blir
ganska betydande avgifter, och det är
värt begrundan då man står inför att genom
lagstiftning bestämma att en så stor
del av människornas inkomster i framtiden
skall undandragas dem under
deras aktiva tid.
Med risk att någon här skall misstolka
mig eller kanske jag snarare skall
säga i förhoppning om att inte bli
missförstådd, skulle jag vilja dra fram
något som icke har med pensionen att
göra, något som jag har en känsla av
att vi glömmer i hela detta resonemang.
Här har sagts att vi kan få njuta av
pensionen i medeltal under 13 år. Ock
-
så andra intervaller har anförts: 30, 35
eller 40 år, under vilka avgifter inbetalas
till en tjänstepension. Men borde vi
inte i detta sammanhang också ställa
frågan: Hur långt är vårt aktiva liv? Vad
kan vi hinna med under denna tid? Vilka
bördor vilar på oss? Hur skall vi
kunna ge det vi bör ge åt vår familj, åt
arbetslivet och åt samhället? När jag
ställer dessa frågor gör jag det inte i polemiskt
syfte med adress mot varje redligt
pensionsförslag. Jag ställer dessa
frågor på grund av att jag tror att det är
oundvikligt att ställa in pensionsfrågan
även i detta sammanhang, och, ärade
kammarledamöter, det är oundvikligt
att ställa pensionsfrågan i relation till
våra bördor och uppgifter under den
aktiva tiden, framför allt med tanke på
att vad vi beslutar i denna fråga skall
fullföljas av dem som kommer efter oss.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! Jag är nr 50 på talarlistan,
och då klockan dessutom är över ett
på natten vågar jag inte göra anspråk på
att tillfoga något nytt till denna långdragna
debatt. Jag har begärt ordet för
att med erfarenhet av två dagars diskussion
i pensionsfrågan endast göra
några randanmärkningar kring ett par
problem.
Det är särskilt två punkter som gjort
ett mycket stark intryck på mig då jag
lyssnat till debatten. En av de yngre
fackföreningsmännen i kammaren vädjade
till tjänstemännen om solidarisk
hjälp för att lösa arbetarnas trygghetsfråga
på ålderdomen och för familjen.
Denne fackföreningsmän gjorde samtidigt
en deklaration, där han från fackföreningsfolkets
sida förklarade att de
var beredda att, när statstjänstemännens
pensionsfråga om några dagar
kommer upp i kammaren, solidariskt
biträda för att hjälpa dessa med lösningen
av sina aktuella pensionsfrågor.
Jag är själv tjänsteman och har min
pensionsfråga ordnad. Om jag blir gam
-
Nr 17
285
Torsdagen den 24 april 1958 em.
mal har jag en ordentlig ålderstrygghet.
Går jag bort innan jag blir gammal har
de som är beroende av mig sina trygghetsfrågor
lösta. För mig framstår det
som en av samhällsarbetets allra viktigaste
uppgifter att avskaffa de klyftor,
som råder mellan de grupper som kallas
arbetare och dem som kallas tjänstemän.
Det kan inte vara rimligt att vissa
grupper i samhället har det ordnat för
sig på ålderdomen och har familjetryggheten
säkrad, medan så icke är förhållandet
med andra grupper. Ett motstånd
mot ett genomförande av tjänstepensioneringen
innebär ett konserverande av
en klassgräns, som jag från mina politiska
utgångspunkter inte har några
möjligheter att acceptera. Jag är inte
pensionsexpert och jag har svårt att
från tekniska utgångspunkter analysera
de två föreliggande förslagen till tillläggspensionering.
Vid valet mellan de
båda systemen finns det emellertid för
mig ett avgörande argument: alla de löntagarorganisationer,
vars medlemmar
inte har sin pensionsfråga löst, har samtliga
uttalat sig för regeringsförslaget.
Fackföreningsfolkets negativa erfarenheter
av möjligheterna att förhandlingsvägen
lösa sociala trygghetsfrågor och
deras klara ställningstagande med begäran
om en pensionslösning genom lagstiftning
utgör för mig det avgörande
argumentet för att ta ställning till förmån
för regeringsförslaget.
Den andra punkt jag fastnat för är
resonemanget om de bördor dagens
ungdom får bära för de gamlas pensionering.
Jag är den yngste som deltar i
andra kammarens pensionsdebatt.
Jag skulle vilja ställa som personlig
politisk målsättning att en gång få vara
med om att skapa ett samhälle, i vilket
alla unga människor har det lika väl
förspänt i fråga om trygghet som jag
själv har, när jag befinner mig i en relativ
början av mitt arbetsliv. Jag befarar
att onödiga klyftor skapas mellan generationerna,
när man överdriver den börda
dagens ungdom har att bära. I ett har
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
moniskt samhälle arbetar generationerna
solidariskt för att gemensamt skapa
ett bättre samhälle. Den som i dag är
ung förfogar över resurser och möjligheter
som ingen tidigare ungdomsgeneration
har ägt. Detta har skapats i gemenskap
över generationsgränserna.
Nutidens Sverige har i mycket hög grad
skapats av människor som själva inte
fått tillfälle att utnyttja de sociala förmåner
som vi nu har i landet.
Det är sant att dagens ungdom betalar
till pensionerna för dem som nu är
gamla, eller som snart blir gamla, men
på samma sätt kommer morgondagens
ungdom att betala pensionerna för dem
som i dag är unga, när dessa en dag
blir gamla. På det sättet skapar vi i
solidaritet mellan generationerna ett
bättre, ett rikare samhälle.
Herr talman! Det är därför jag tror
det är riktigt att vi nu beslutar om att
skapa ett pensioneringssystem, som ger
familjetrygghet och ålderstrygghet; ett
pensioneringssystem i vilket dagens
ungdom kan träda in förvissade om att
den har problem lösta som de inte hade
lösta, som skapade förutsättningarna för
den sociala standard vi har i dag.
Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.
§ 2
På herr talmannens hemställan beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18 och 24 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.
§ 3
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från bevillningsutskottet:
286 Nr 17
Torsdagen den 24 april 1958 em.
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m.; och
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier;
från tredje lagutskottet:
nr 229, i anledning av motioner om
viss ändring av 33 § expropriationslagen;
nr
244, i anledning av motioner angående
ändrad lydelse av 4 § lagen
om hyresreglering m. m.; och
nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled; samt
från jordbruksutskottet:
nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel;
nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, såvitt propositionen
avser täckande av vissa kostnader
vid förutvarande Strömsholms hingstdepå;
och
nr 241, i anledning utav Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen beträffande
anslag till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt berörd fråga jämte i
ämnet väckta motioner.
Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 233, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;
nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn;
nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungö
-
relse om ändring i livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824);
nr 236, i anledning av väckt motion
angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel;
nr 237, i anledning av väckta motioner
om undvikande att skyldighet för
utländska medborgare att erlägga folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv
verkan; och
nr 238, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 10 § sjömanslagen.
§ 4
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Härmed anhåller vi vördsamt om ledighet
från riksdagsgöromålen den 27
april—3 maj för deltagande i sammanträde
med Europarådets rådgivande
församling.
Stockholm den 23 april 1958
Gunnel Olsson Ingemar Andersson
Gunnar Heckscher C. G. Regnéll
Tore Bengtsson
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
memorial nr 47, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) jämte i ämnet väckta
motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vattenvårdens
organisation m. m. samt anslagsanvisning
i samband därmed jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden.
Torsdagen den 24 april 1958 em.
Nr 17 287
§ 6
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret, nämligen:
nr 544, av herr Blidfors m. fl.,
nr 545, av herr Wachtmeister,
nr 546, av fru Thorsson m. fl.,
nr 547 av herrar Fröding och Wachtmeister,
samt
nr 548, av herr Alemyr m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 7
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.20 på natten.
In fidem
Gunnar Britth
288
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Fredagen den 25 april
Kl. 10.00
§ 1
Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstningar över följande, av
statsutskottet i dess memorial nr 83—85
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringspropositioner i följande
ordning, nämligen
l:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 83)
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 173 och II: 196, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 1 250 000
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 173 och I: 196, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 292 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 97 Ja och 123 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 89 Ja och 56 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller ........ 97 Ja och 123 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 186 Ja och 179 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.
2:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 84)
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 171 och II: 194
samt I: 172 och II: 195, medgiva, att
statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag må under budgetåret
1958/59 beviljas intill ett belopp av
20 000 000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 172 och II: 195 samt med
bifall till motionerna I: 171 och II: 194,
medgiva, att statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag må
under budgetåret 1958/59 beviljas intill
ett belopp av 25 000 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
Nr 17 289
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
med 96 Ja och 131 Nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 67 Ja och 79 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 90 Ja och 131 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 157 Ja och 210 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.
3:e omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 85)
Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må medgiva,
att anslaget till Avsättning till fonden
för idrottens främjande må tagas i anspråk
även för boxningssporten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att anslaget
till Avsättning till fonden för
idrottens främjande icke må tagas i
anspråk för stöd åt boxningssporten.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 107 Ja och 101 Nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 78 Ja och 59 Nej,
19 — Andra kammarens protokoll 1958.
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 107 Ja och 101 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 185 Ja och 160 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.
§ 2
Justerades protokollet för den 19 innevarande
april.
§ 3
Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet de å bordet liggande
motionerna:
nr 544, av herr Blidfors m. fl.,
nr 545, av herr Wachtmeister,
nr 546, av fru Thorsson m. fl.,
nr 547, av herrar Fröding och Wachtmeister,
samt
nr 548, av herr Alemyr m. fl.
§ 4
Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
memorial nr 47 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 25
och 26.
§ 5
Ändring i lagen om folkpensionering,
m. m. (Forts.)
Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande särskilda utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av delsKungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades,
enligt förut gjord anteckning,
ordet till
Herr BOIJA (fp), som yttrade:
Herr talman! Jag vet att tiden är
ganska knapp efter allt diskuterande.
Nr 11
290 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Jag är också medveten om att några nya
synpunkter nu på tredje dagen knappast
kan tillföras debatten. Tillåt mig
dock, herr talman, att få deklarera min
inställning till dessa frågor.
Statens uppgift bör vara att genom en
ordentlig folkpension skapa en grundtrygghet
för ålderdomen och i övrigt ge
människorna möjligheter att även i svåra
situationer leva under drägliga förhållanden.
Det är därför som jag med
glädje konstaterar den enighet man har
uppnått inom utskottet om folkpensionen.
Däremot menar jag, att det inte kan
vara statens uppgift att bestämma över
hur våra löner skall disponeras och avvägas
för olika ändamål. Tjänstepensionen
är inarbetad men uppskjuten lön,
det måste vi som anställda bestämt
hävda. Därför skall vi också ha frihet
att själva eller genom våra organisationer
bestämma hur vi vill ordna denna
fråga. Det bör kunna ske som hittills genom
fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Regeringen vill inte
att detta skall få ske. Frihet skall ersättas
med lagtvång enligt det regeringsförslag
som med lottens hjälp nu också
har blivit utskottets.
Att denna fråga, som betecknats som
århundradets största sociala fråga, i
riksdagsutskottet skall behöva avgöras
med lottens hjälp, framstår inte bara för
många av oss här i riksdagen utan säkert
också för stora delar av svenska
folket som minst sagt märkligt. Det är
att beklaga, att svenska politiker av i
dag inte har lyckats — och i vissa fall
kanske inte heller velat — träffa en
uppgörelse på denna punkt. Det borde
dock ha varit möjligt att i denna såväl
som i andra stora frågor mötas; jag
tänker kanske då framför allt på försvarsfrågan.
Pensionsfrågan måste dock lösas inom
rimlig tid. Vi kanske diskuterar den här
redan inom ett år igen. Vad hade då
varit lämpligare, klokare och naturligare
än att redan nu söka sig fram till en
lösning eller eventuellt acceptera det
förslag till samförståndslösning som redan
finns? Det är nämligen orimligt att
stora grupper av vårt folk icke skall
kunna få den trygghet, som en ordnad
familje- och ålderspension innebär för
så många av oss. Jag är själv tjänsteman
och en av dem som har pensionsfrågan
ordnad, och det är jag naturligtvis
glad för, men det gläder mig också
att få tala för ett förslag som vill lösa
pensionsfrågan för alla som ännu inte
har den löst. Ett förslag som bygger på
en sund ekonomisk grund och som därtill
gagnar produktionen, vilken enligt
vad socialministern härom dagen yttrade
ju skall betala pensionerna.
Jag måste emellertid säga att regeringen
här bär ett mycket stort ansvar
för att frågan inte har kunnat lösas.
Regeringen vill tydligen inte lösa den
i samförståndets tecken, utan har andra
planer — av anledningar som jag inte
kan förstå. Detta gagnar säkert inte
saken. Ringa hänsyn tas i regeringsförslaget
till folkomröstningens resultat.
Man vill inte tillmötesgå den stora del
av vårt folk som har en annan uppfattning
än den regeringen enligt linje 1
förfäktade och som kommer till uttryck
i proposition och utskottsutlåtande.
Detta är djupt beklagligt, i synnerhet
som regeringen sedan länge varit fullt
medveten om folkpartiets utomordentligt
positiva inställning till frågans lösning,
en inställning som, enligt vad som
sagts i debatten, vid fyrpartiförhandlingarna
delades av högern och centerpartiet.
Folkpartiet har visat vägen till
en samförståndslösning som återspeglar
resultatet av folkomröstningen.
Folkpartiets förslag innebär, såsom
sagts så många gånger under dessa debattdagar,
en lagfäst rätt till pension
samtidigt som det ger parterna på arbetsmarknaden
frihet, om de vill ha en
annan ordning än lagen föreskriver.
Personligen anser jag detta förslag
vara överlägset regeringens. Det garanterar
att en pension kommer till stånd
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 291
samtidigt som förhandlingsfriheten bevaras,
vilket måste vara tilltalande både
för enskilda och för grupper som vill
avväga sina pensionskostnader med
hänsyn till andra önskningar och behov.
Att tillgripa ett obligatorium som
på alla punkter binder de anställda,
måste anses olyckligt, i all synnerhet
som utvecklingen för övrigt i allt större
utsträckning går emot att arbetsmarknadens
parter löser problemen genom
frivilliga överenskommelser.
Det har ju också visat sig att stora
grupper av tjänstemän på denna väg
lyckats lösa pensionsfrågan. Situationen
för tjänstemännens vidkommande
har, trots mindre gynnsamma förutsättningar,
varit ganska god inom de flesta
av deras organisationer. Jag kan nämna
att år 1951 var sammanlagt 116 000 tjänstemän
SPP-anslutna mot 170 000 år
1956. De anslutna företagens antal var
4 811 respektive 6 379.
De framgångar som i synnerhet tjänstemannaorganisationerna
haft när det
gällt att nå resultat förhandlingsvägen
visar styrkan i att dessa frågor löses
mellan arbetsmarknadens parter. Fria
förhandlingar i kombination med den
rätt till pension som folkpartiets förslag
innebär skulle otvivelaktigt komma att
leda till ännu bättre resultat i framtiden.
Regeringsförslaget lämnar samordningsproblemet
helt utan lösning, samtidigt
som där föreslås en tvingande
lagstiftning. Att detta inger de starkaste
betänkligheter hos oss alla som beröres
därav, är självklart. På så sätt blir det
ännu svårare att överblicka konsekvenserna
av regeringens förslag. Detta gäller
icke minst vid förhandlingar på arbetsmarknaden.
Ovisshet präglar framtiden
även på denna punkt. Även om
det säges att ingen skall få det sämre,
är det dock omöjligt att få en bild av
existerande system i förhållande till
obligatoriet. Vi vet vad vi har, men vi
vet inte vad vi får. Folkpartiförslaget
bryter inte sönder befintliga pensions
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
system. Folkpartiförslaget skapar alltså
: inte de samordningsproblem som utmär
1
ker regeringsförslaget.
I Befintliga pensioner kan förbli oförändrade.
Dock förutsätter vi från tjänstemannahåll
att värdebeständigheten
. så långt möjligt skall säkras. Därvid menar
vi icke att det skall ske genom kommande
generationers uppoffringar.
Kostnaderna efter 1964 har ju icke
angivits i propositionen, det vet vi. Utskottet
däremot antyder att de kan bli
något under 10 procent omkring år
1990, en siffra som överensstämmer
ganska väl med pensionsberedningens
siffra. Pensionsberedningen har givit
uttryck för sin mening när det gäller
kostnaderna och säger: »Ju längre fram
i tiden man går, desto osäkrare blir
självfallet beräkningarna. Det kan antagas,
att kostnaderna för tilläggspensionerna
kommer att även vid ett konstant
löneläge stiga betydligt såväl absolut
som relativt efter 1990 för att
möjligen stabiliseras långt in på 2000-talet.» Märk väl: »för att möjligen stabiliseras
långt in på 2000-talet». Mot
denna bakgrund av ovisshet är jag övertygad
om att många föredrar någon variation
i pensionsnivån på plus minus
några procent omkring de 60 mot att
avgifterna fixeras som i folkpartiets
förslag.
Ytterligare endast ett par ord, herr
talman, med anledning av den säkerhet
med vilken man uttalat sig på socialdemokratiskt
håll om rättsäkerhet och
pensionsstorlek och värdebeständighet
i obligatoriet.
Även här skulle jag kunna hänvisa till
pensionsberedningen, som kan förutsättas
ha haft möjlighet att på ett alldeles
speciellt sätt tränga in i dessa
problem. Man säger bland annat, att
det statliga pensionssystemet inte innehåller
någon rättsligt bindande utfästelse
om pensionernas värdebeständighet
men likväl anses vara mycket tillfredsställande.
Allt är dock beroende på de
ekonomiska förhållandena i landet. »Om
292
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
dessa skulle bli sådana, att det inte är
möjligt att bära pensioner av avsedd
storlek och värde», säger beredningen,
»torde pensionsrätten få begränsas, vilket
finansieringssystem som än kommit
till användning.» Jag tror att även detta
kan behöva sägas i denna debatt, för att
ingen skall förhäva sig.
Jag vill till sist, herr talman, understryka
vikten av att den pensionsfråga
som här diskuteras snarast löses på ett
för alla folkgrupper betryggande sätt
och under hänsynstagande till deras berättigade
intressen. Löses inte frågan i
dag, vilket den troligtvis inte gör, kommer
den tillbaka, och då blir det en
bjudande plikt för regering och riksdag
att söka sig fram till en lösning som kan
omfattas av en stor majoritet av Sveriges
folk. I den förhoppningen ansluter
jag mig till reservationen av herr Sundelin
in. fl.
Vidare anförde:
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Herr Boija gav ett fullödigt
bevis för att han förtjänar sitt namn.
Han var som så många andra fullständigt
låst och bunden i de partitaktiska
spekulationer som dragits upp. Det hade
jag faktiskt inte väntat mig av herr
Boija.
Han berörde det ekonomiska tillståndet
i landet och sade att vi inte kan lita
på framtiden. Men trots all den kritik
man kastar över det socialdemokratiska
partiet kan vi ändå konstatera, att den
privata företagsamheten aldrig har
blommat så vackert i vårt land som
under den tid då socialdemokratien har
suttit vid styret. Det kan vara angeläget
att komma ihåg detta.
Jag skulle gärna vilja med några ord
rikta mig till centerpartiet. Centerpartiet
företräder en personlig, frivillig linje.
För den skull är det mig angeläget att
ställa frågan till herr Hedlund: Vill herr
Hedlund tillåta sin riksdagsgrupp att
frivilligt och personligt ta ställning till
tilläggspensionen? I så fall är jag inte
rädd för resultatet.
Herr talman! Vid riksdagens högtidliga
öppnande i år var många av oss närvarande
i slottskapellet. Där fanns en
prästman, vars namn jag inte minns men
vars ord jag kommer ihåg, och jag är
övertygad om att många andra här i
kammaren också minns dem. Han talade
om riksdagsmännens personliga
ansvar och om riksdagsgruppernas ansvar.
Han försökte få oss att förstå betydelsen
av uttrycket »bären varandras
bördor». Det dröjer inte så många timmar
förrän vi skall kunna konstatera
om hans ord var en sådd på hälleberget
eller i den goda jorden.
Efter den deklaration herr Dickson
gjorde i går kan man bli betänksam. Han
förklarade sig vara ledsen över att hela
denna debatt, som han påstod att någon
kallat en föreställning, var till ingen
nytta, eftersom riksdagsmännen var fullständigt
klara över sitt ställningstagande
redan innan de kom till debatten. Herr
Dickson har kanske inte fel, men, herr
talman, jag beklagar den svenska riksdagen,
om det är så att vi här tar del i en
tredagarsdebatt med fullständigt bunden
uppfattning om hur vi sedan skall rösta.
Vi tar alltså inte hänsyn till den argumentation
som förebringas. Det är förutbestämt
att det taktiska spelet från
borgerlig sida skall skötas så, att det
inte skall bli någon tilläggspension. Är
detta ett värdigt sätt att arbeta i Sveriges
riksdag? Själv svarar jag nej på
den frågan.
Herr talman! Jag skulle vilja komma
med även en annan synpunkt på detta.
Vi vet, att de statsanställda för närvarande
har en lagfäst pension och att de
kommunalanställda också fått en god
pension. Vi har varit med om att besluta
detta och har inte funnit något oriktigt
i att dessa grupper får en pension som
ger trygghet. Därtill kommer att kammarens
ledamöter varit med om att besluta
om lagfäst tilläggspension till sig
själva, där arbetsgivaren betalar avgif
-
Nr 17 293
Fredagen den 25 april 1958
terna. Har vi då moralisjc rätt att förvägra
andra människor att få vad vi gett
oss själva? Och om vi gör det, kan vi då
i fortsättningen påräkna respekt för
vår riksdagsmannagärning? Mitt samvete
förbjuder mig i varje fall att göra
på det sättet.
Om de borgerliga finner med sitt ansvar
förenligt att handla så, även om
mer än 50 procent av denna kammares
ledamöter har tilläggspension från sin
verksamhet utanför riksdagen, då undrar
jag om det inte i denna stund, när
vi är beredda på ett avslag, som föranleder
andra kammarens upplösning,
kan sägas, att inte bara andra kammaren
utan även moralen och rättskänslan
befinner sig i upplösningstillstånd.
Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Eftersom herr Hedlund
inte är i kammaren skall jag be att få
svara på den fråga som herr Henningsson
ställde till honom. Herr Henningsson
frågade om herr Hedlund ville tilllåta
personlig frihet att ta ställning vid
voteringen, och förklarade att han i så
fall inte var rädd för resultatet.
Jag förstår inte varför man gång efter
annan antyder, att det skulle råda
någon tveksamhet just inom centerpartiets
riksdagsgrupp. Det finns ingen anledning
hysa en sådan förhoppning som
herr Henningsson gav uttryck åt. Finns
inte denna frihet att rösta efter sin egen
åsikt inom herr Henningssons parti?
Eller är det andra saker som där bestämmer
hur var och en skall rösta?
Inom centerpartiet får det sunda förnuftet
bestämma ställningstagandet, och
därför skall jag använda samma ord
som herr Henningsson och säga att inte
heller jag är rädd för resultatet.
Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle:
Herr
talman! Det är egendomligt att
herr Hansson i Skegrie vill antyda, att
vi inom socialdemokratiska partiet skul
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
le vara piskade att ta ställning just i
pensionsfrågan. Det är en fråga som varit
föremål för utredning ända sedan
1947 på socialdemokratiskt initiativ och
som sedan dess oavbrutet stått på dagordningen.
Tycker herr Hansson i Skegrie
att vi i den situationen kan sägas vara
piskade till vårt ställningstagande?
Men det kan väl finnas anledning,
herr Hansson, att ta fasta på herr Dicksons
yttrande. Han deklarerar ju öppet
att riksdagsmännen, trots en bestämd
uppfattning om hur de skall rösta, deltar
i en tre dagar lång debatt utan att
ta del av eller bry sig om de argument
som framföres. Det är det jag finner
egendomligt.
Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det finns liten anledning
för herr Henningsson att tro att vi
skall ändra den uppfattning som vi haft
ända sedan denna fråga togs upp och
hållit fast vid lika konsekvent som herr
Henningssons parti hållit fast vid sin.
Att herr Dickson här deklarerar en
mening för sig, det får vara hans sak,
men han hör inte till centerpartiet.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! När jag under två dagar
har lyssnat till denna pensionsdebatt,
har jag fått bekräftat att frågeställningen
inte är: tilläggspension eller inte tillläggspension.
Frågan gäller hur tilläggspensionen
skall ordnas. Skall det ske
efter individuella önskemål eller efter
en av statsmakterna uppgjord mall? Detta
är visserligen nog så viktigt, eftersom
i »obligatoriet» alla pensionstagare
kommer in under ett visst statligt förmynderskap,
medan frivilliglinjen skapar
förutsättningar för personliga önskemål.
Vad gäller dessa personliga önskemål
har jag närmast undersökt hur de
unga människor som jag i mitt dagliga
arbete umgås med — eleverna vid
en lantmannaskola — ser på denna
294
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
sak. Det är unga pojkar och flickor i
20—22-årsåldern. Jag tror mig därvid
ha konstaterat, att de resonerar ungefär
så här: »Farfars far övertog gården därhemma
på 1880-talet. Det var då ur
jordbrukssynpunkt dåliga tider. Alla vet
vi varför. Den ekonomiska situationen
reddes dock ut och krisen klarades, inte
minst genom idogt arbete och ett sparande.
Den privata konsumtionen hölls
nere och det sparades för att gården
skulle kunna gå över till sonen — till
farfar — på någorlunda drägliga ekonomiska
villkor. Sonen — farfar -— fick
vid arvskiftet gården i början av 1900-talet — visserligen tungt skuldbelastad,
men genom hårt arbete och stor sparsamhet
redde även han upp det hela.
Far och mor övertog gården, och det
har gått bra. Vi är emellertid nu många
syskon», säger den unge mannen eller
den unga flickan, »och jag har svårt
för att överta gården som egen företagare.
Gården har genom penningvärdeförsämringen
blivit högt taxerad, och
därmed betingar den också för mig,
som skall lösa ut den, ett högt pris.
Genom våra höga skatter har icke far
kunnat spara som farfar och farfars far
gjorde trots att dessa senare tjänade
mycket mindre. Arvs- och kvarlåtenskapsskatten
gjorde dessutom att min
far fick högre skulder än tidigare generationer
hade haft, och jag själv får
mycket stora skulder när jag nu snart
skall övertaga gården. Allt vad jag kan
spara går till amorteringar och skulder.
Inte får jag råd att tvångsmässigt inbetala
pensionsavgift till staten», säger,
den unga pojken eller flickan vidare.
»Finge jag bara sköta mig själv — utan
kommando av staten — och finge vi
dessutom sparfrämjande skattelagar —
så skulle jag nog klara min ålderdom
utan att behöva gå till postkontoret varje
månad och lyfta ett pensionsbelopp
utöver min folkpension. Jag skulle nog
pensionera mig själv liksom far, farfar
och farfars far har gjort.»
Ja, så resonerar den unga jordbru -
kargenerationen av i dag. Det är ett
resonemang som går parallellt med högerns
pensionsförslag, frivillig kontant
pension om man vill betala in till en sådan,
pension genom att amortera på
skulder i jordbruket eller att investera
i detta så att det blir en högre avkastning.
»Jag som jordbrukare lika väl
som löntagarna bör få avsätta till min
pension och göra avdrag för detta i min
deklaration», fortsätter de unga. »Och
varför skall det vara så, att jag inte i
min deklaration skall få göra avdrag för
de förluster som jag gjorde i fjol? En
förlustutjämning skulle hjälpa mig mycket.
Varför skall vi inte i det här landet
få en riktig resultatutjämning, så
att inte jordbrukarna skall behöva betala
för hög skatt? Varför kan man inte
unna mig att jag själv får klara mig på
det sätt jag önskar, så att jag kan få
skapa mig ett bärkraftigt jordbruk som
kan gå i arv till min son? Själv vill jag
få leva på det som jag själv har förvärvat
och sparat. Ingen annan skall behöva
betala för mig», säger de unga
optimistiska jordbrukarungdomarna.
Sedan jag talat med dem om denna
sak har det blivit ännu besvärligare för
jordbrukarna. Priset för den viktigaste
produkten, mjölken, synes gå ner, men
utgifterna blir lika höga, kanske högre
om den obligatoriska tilläggspensionen
går igenom. Då får man kanske inte
bara betala högre lön till kreatursskötaren
utan också högre priser för de maskiner
och redskap som man köper.
Ja, herr talman, så ser den unga lantbrukargenerationen
på pensionsproblemet.
Den vill ha en tryggad grundpension,
men sedan vill den klara sig själv.
På samma sätt tror jag att alla hundratusentals
småbrukare som vi har i vårt
land, män och kvinnor, ser på detta problem.
Deras ekonomiska villkor har
länge varit, är och tycks förbli sådana,
att de inte har råd att ta pengar från
sin lilla gård till en tvångsmässig pension.
De som alla andra jordbrukare —-de vill klara sig själva.
Nr 17 295
Fredagen den 25 april 1958
Småföretagarnas ungdomar resonerar
säkert på samma sätt. De vet att tvångspensioneringen
kommer att belasta deras
generation mycket hårt. Man visar
ett bristande intresse för dessa unga generationer,
och inom parentes vill jag
säga, att detta även kom till synes nyss
vid den gemensamma votering i denna
kammare som gällde hantverkets utbildningsverksamhet.
Det rörde sig endast
om ett blygsamt belopp på 42 000
kronor till hundra nya lärlingar. Lärlingsantalet
skulle höjas från 900 till
1 000, men riksdagen sade nej. Till sådant
säger riksdagen nej, men många
är beredda att belasta den kommande
generationen med stora avgifter för en
tvångspension.
För dessa unga — jag vill säga för
oss alla — ligger högerförslaget i pensionsfrågan
bäst till. De kommande generationerna
får då bära enbart sina
egna bördor och icke våra. De behöver
inte i så stor utsträckning ha bekymmer
för vad denna generation försummat.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag skall inte försöka
mig på att diskutera några försäkringstekniska
problem, möjligtvis med
undantag för den detalj som inrymmer
skiljelinjen mellan socialdemokraternas
och folkpartiets förslag, och jag
skall inte heller i övrigt syssla mycket
med detaljer. Jag har begärt ordet för
att mera allmänt tala om den ekonomiska
situationen. Jag har nämligen,
herr talman, en rätt betänksam inställning
när det gäller vårt ekonomiska läge,
särskilt för dagen och de närmaste
åren framöver.
Det ligger ju alltid nära till hands att
låta erfarenheterna från de senast
gångna 10—20 åren framstå såsom normala
och dra ut linjerna framåt från
de förhållanden som varit rådande under
den närmast gångna tiden.
Vi har bakom oss en tid av stark
ekonomisk expansion. Vi hade när kri
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
get tog slut en produktionsapparat som
var ofördärvad, vi hade råvaror som
efterfrågades från alla håll, och det
rådde en stark varuhunger efter kriget.
Vi har under dessa år haft full, många
gånger överfull sysselsättning, som också
medfört en betydande övergång från
låglöneyrken till bättre betalda anställningar,
och vi har haft en inflation,
som visserligen har varit mer eller
mindre stark men aldrig upphört sedan
kriget tog slut. Resultatet har blivit att
skatteunderlaget för stat och kommun
har befunnit sig i ständig tillväxt dels
reellt och dels, på grund av penningvärdeförsämringen,
nominellt.
Utvecklingen har varit sådan, att om
vi beslutat litet för stora utgifter, har
vi liksom vuxit i dessa större utgifter.
Jag tror att denna tid som ligger bakom
påverkar bedömningarna även för framtiden
i rätt hög grad, och det förefaller
åtminstone mig obestridligt att den
stora reform, om vilken vi nu talar,
diskuteras mot bakgrunden av en långsiktig,
mycket optimistisk uppfattning
om den ekonomiska utvecklingen.
Nu vet vi ju ingenting säkert om vad
som händer på lång sikt, men om vi
får ha fred i världen — det är visserligen
icke säkert, men det tjänar icke
mycket till att dra in i resonemanget
vad som händer om det uppstår krigiska
konflikter — tror jag vi har att räkna
med en växande konkurrens. Framför
allt kommer vår arbetskraft att få
konkurrera under bistrare förhållanden
med näringslivet i andra länder. Även
om man i övrigt inte vet så mycket
om framtiden, tillkommer här en sak
som man knappast behöver vara tveksam
om, nämligen det ändrade förhållandet
mellan öst och väst. Jag menar
inte Ryssland när jag talar om öst, utan
jag menar de stora folken i Asien. Dessa
stora folk är inte längre några objekt
för de västerländska staternas handlande.
De är fria nationer med egna
mål, och de håller nu på att bygga upp
en egen förvaltning och en egen in
-
296 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
dustri. På längre sikt förefaller det åtminstone
mig, som om vi inte kan se
bort ifrån denna växande konkurrens
österifrån. Det förefaller nästan ofrånkomligt,
att man i en del av dessa länder
under en period kommer att få ett
läge, där billig arbetskraft förenas med
modern teknik, och då är frågan, om
de västerländska industriländerna, som
har den högsta standarden och som
genom sin utrikeshandel är oupplösligt
inkopplade i världshushållet, kan fortsätta
att höja sin standard på det sätt
som man räknar med, även sedan de
börjat möta konkurrensen från dessa
stora folk med växande modern teknik
och fortsatt billig arbetskraft.
Jag skall emellertid inte, herr talman,
dra några slutsatser ur det resonemanget.
Jag har bara velat nämna detta
som ett observandum. Jag tror för min
del inte, att vi kan räkna med som något
självklart att på längre sikt få en oavbrutet
höjd standard.
Men vi vet ju i grunden föga om dessa
långsiktiga perspektiv. Vi vet däremot
mera om dagens läge. Vi vet t. ex. om
den löpande budgeten att inte ens driftbudgeten
är balanserad, vi vet att kapitalmarknaden
är överansträngd och
att — vilket ett ganska färskt exempel
från i vintras visar — det inte är så
alldeles enkelt att höja skatterna. Dessa
tre saker vet vi. Vidare känner vi till
att näringslivet för närvarande arbetar
i ett kärvare klimat, att en jordbrukskris
tycks vara under uppsegling, att
sjöfarten arbetar under hård konkurrens,
att många företag seglar i motvind
och att efterfrågan på arbetskraft nu är
mindre än den varit på ganska länge.
Detta är dagens läge. Det som nu
intresserar eller som borde intressera
när det gäller att besluta om en stor och
kostnadskrävande reform, är hur utsikterna
ter sig för de närmaste åren.
Även om det vet vi en hel del. Vi har
under innevarande riksdag kommit
överens om försvarskostnaderna. De är
nu fixerade till 2 700 miljoner kronor
för nästa budgetår, men vi vet att den
summan inte stoppar ens för året därpå.
Försvarskostnaderna kommer att
växa med många miljoner för varje år,
och det lär inte dröja så värst länge
förrän de är uppe i mellan 3 000 miljoner
och 3 500 miljoner kronor, även om vi
iakttar all möjlig sparsamhet vid genomförandet
av det, som vi i år har
enats om på detta område.
Vi vet också, att det är åtskilligt att
göra på kommunikationsområdet. Vi
har en ganska ny långtidsplan för våra
vägar, en investeringsplan på 21 100 miljoner
kronor för 20 år. För den närmaste
tioårsperioden räknar man med
en utgift för våra vägar på 8 500 miljoner
kronor. Därvid har man gjort som
vanligt; man har börjat med de små
trappstegen och föreställer sig att man
sedan skall kunna ha högre trappsteg
undan för undan.
Vi vet också, att våra järnvägar för
närvarande inte är någon lysande affär.
De går med en förlust på cirka 200
miljoner kronor om året. Den långtidsutredning
som sysslat med vägfrågorna
har också beräknat, att vi fram till 1965
kommer att fördubbla bilbeståndet.
Nåja, det är möjligt att det inte går,
men vad vi vet är, att bilen står mycket
högt på många människors önskelista,
i den mån de inte redan har den. Vi
vet att det återstår ett stort bostadsbehov
att tillgodose. Enbart för Stockholm
— och Stockholm är ju en ganska
dyrbar maskin — behöver vi investera
5 000 miljoner kronor på tio år enbart
för att bostadsköerna inte skall växa.
Vi vet att vi ligger efter med vattenvård
och sanitetsanläggningar. De anslag
som staten beviljar kommunerna betalas
inte ut i den mån som arbetena genomföres,
utan det sker med en eftersläpning
på tre till fem år. Det finns
aktuella behov på det området på cirka
5 000 miljoner kronor.
Vi vet, att kraftförsörjningen är i hög
grad aktuell. Enligt långtidsutredningens
prognoser behöver vi på tio år
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
297
10 000 miljoner kronor för att bygga
ut vår kraftförsörjning.
Vi vet, att stora krav väntar på att
bli tillgodosedda när det gäller utbildning
och forskning.
Vi vet, att det finns en rad vårdområden,
där behoven är i allra högsta
grad behjärtansvärda och där vi behöver
mera pengar.
Man kan härtill lägga, att många stora
socialreformer, som redan är genomförda
efter kriget, inte har kunnat förankras
i ett fast penningvärde. Något
år efter det att en reform är beslutad
är beloppens faktiska värde reducerat.
När de sedan har reducerats under
ett antal år, är problemet där på nytt.
Vi har, för att taga ännu några aktuella
frågor arbetstidsförkortningen, förestående
löneuppgörelser och jordbruksuppgörelse,
vår begränsade valutareserv
och vår problematiska kapitalmarknad.
Dessutom vet vi — för att
taga en sak som direkt griper in i dagens
reformfråga — att antalet åldringar
i förhållande till de arbetande grupperna
ökas.
Ja, allt detta vet vi. När man under
vanliga förhållanden sitter i riksdagen,
i utskotten eller här i kammaren, och
praktiskt taget dag för dag får höra, hur
omöjligt det är att höja det ena eller
andra anslaget med några tusen kronor,
och när man har upplevat detta
under åtskilliga år, blir man en smula
förbryllad, när hans excellens statsministern
och finansministern stiger upp
i denna debatt och är hjärtans glada
åt att också andra nu har upptäckt, hur
starkt vårt finansiella läge är. Ja, det
var ju roligt! Men om utvecklingen, när
denna votering i dag är över, skulle
återtaga sitt naturliga lopp, riskerar
man ju att skatteunderlagets tillväxt under
de sista åren minskas — det kan ju
till och med tänkas att det tillfälligt helt
kunde upphöra att växa — och i så
fall kommer både stat och kommun att
få mycket besvärliga problem att brottas
med.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
i Man må vara hur reformvänlig och
hur godhjärtad som helst, så trollar
t man ju inte därmed bort denna ekonomiska
verklighet. Det är emellertid underligt
— det har jag tyckt under hela
pensionsdebatten — att när man disku!
terar de ekonomiska problemen säger
man så litet om folkpensionerna och talar
så mycket om tilläggspensionerna.
( Dessa tilläggspensioner kommer naturligtvis
att betyda mycket, både samhällsekonomiskt
och för de enskilda mänI-
niskorna, när systemet börjar växa ut
[ till full styrka. Men tilläggspensionerna
betyder ju inte så förfärligt mycket —
varken samhällsekonomiskt eller privatekonomiskt
eller statsfinansiellt — under
1960-talet. Hur den ekonomiska situationen
kan bli då — särskilt under
första hälften av årtiondet — börjar vi
åtminstone ana. Ur ekonomisk synpunkt
är det alltså under de närmaste åren
t inte tilläggspensionerna, som är den
stora frågan, utan folkpensionerna.
Nu kan man ju tycka att det är litet
underligt, att det är så bråttom med att
fatta ett principbeslut om dessa tillläggspensioner.
Från socialdemokratiskt
håll har man kritiserat folkpari
tiets alternativ därför att det tar 30—40
år innan det är i full kraft. Även det
socialdemokratiska alternativet tar
emellertid lång tid, 20 år, så att den re,
formen ligger ju inte heller färdig bakj
om knuten. Nog kunde det därför ha
varit skäl, tycker man, att ta tillräcklig
, tid på sig för att överväga alla fakta
, i sammanhanget så långt det är möjligt.
Då säger man, att denna fråga väl
t måste vara tillräckligt utredd, eftersom
: vi utrett den i 10—15 år. Jag har inte
» från något enda håll egentligen hört
r något annat bevis eller argument för
påståendet, att frågan är tillräckligt utl
redd, än att vi har hållit på med utredt
ningarna så länge. Detta bevisar emeli
lertid ingenting. Om de herrar, som har
t den mening jag nyss angav, i stället vände
på problemet och frågade: Vad är
det som inte är utrett? — och alla stod
298 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
svarslösa inför den frågan, så ställde !
sig saken en smula annorlunda. :
Herr Gustafsson i Skellefteå har i
debatten här i kammaren pekat på en 1
sak som inte är utredd, nämligen frågan J
om vad som är en riktig pensionsnivå. ''
Man har utgått från statstjänstemännens 1
pensionsnivå, som fixerats långt tillba- :
ka i tiden, men någon förutsättningslös 1
utredning har inte gjorts om var den 1
riktiga pensionsnivån ligger för flerta- •
let av de människor det här gäller. För- 1
hållandena är ju dock annorlunda nu än 1
förr, dels på grund av att barnkostna- i
derna nu är ganska höga, såsom fram- 1
gått av verkställda utredningar, och dels 1
emedan skatter och socialförsäkringsavgifter
tar en betydande del av in- 1
komsten under den aktiva åldern. En un- i
dersökning av vad som är den bästa 1
fördelningen av inkomsterna mellan den 1
aktiva åldern och pensionsåldern bör ]
alltså rimligtvis utgå från de nuvarande 1
och framtida faktiska förhållandena och
inte vara anknuten till något som be- 1
stämts långt tillbaka i tiden. Det kan 1
väl aldrig från reformsynpunkt vara 1
så, att den högsta möjliga pensionsni- ■
vån är den bästa, utan den riktigaste ''•
fördelningen mellan den aktiva åldern 1
och pensionsåldern måste vara det mest >
eftersträvansvärda. Dessa ting skulle -
man, tror jag, behöva fundera ytterli- 1
gare över.
I fråga om de ekonomiska aspekterna
är det en annan sak, som det vore värt :
att fundera över, och det är vilka preju- i
dicerande konsekvenser det nu fattade
beslutet kommer att få på en del andra i
områden. Detta beslut kommer att få ]
mångsidig inverkan på de ekonomiska 1
problemen i fortsättningen. i
Herr talman! Jag sade, att jag inte 1
skulle beröra de tekniska detaljerna mer
än möjligen på en punkt, och det är på >
den punkt, där vägskälet mellan rege- 1
ringsförslaget och folkpartiets förslag ]
ligger, nämligen frågan om fördelnings- 1
system eller premiereservsystem. j
Hur tryggt är fördelningssystemet? :
Som svar på den frågan har man från
socialdemokratiskt håll ivrigt förklarat:
Vi tror inte, att den svenska riksdagen
och det svenska folket i framtiden kommer
att ändra ett sådant bär beslut. Det
står givetvis var och en fritt att tro vad
han vill, men kvar står dock ett faktum,
som är lika säkert som multiplikationstabellen,
och det är, att det svenska folket
och de svenska statsmakterna kan
ändra ett sådant politiskt beslut, när de
finner skäl därtill. Vi har ju demokrati
och hoppas att det skall bli så även i
fortsättningen, och det kan uppkomma
ekonomiska förhållanden som vi nu vet
bra litet om. Ett beslut, som fattades
1958, kan 1975 eller 1985 eller 1990
framstå såsom oriktigt i fråga om belastningens
fördelning på olika håll. Är det
någon som tror, att den svenska väljarkåren
och de svenska statsmakterna av
pietetsskäl mot 1958 års riksdag skulle
upprätthålla något som de inte anser
vara riktigt? Men skulle det bli fråga
om att ändra ett beslut av den karaktären,
så kommer ju brytningssvårigheterna.
Premiereservlinjen inrymmer,
såvitt jag förstår, större möjligheter till
anpassningar under växlande förhållanden
och den inrymmer också mera av
individuell valfrihet. Detta gör att jag
inte tvekar när det gäller att välja mellan
dessa två alternativ beträffande själva
denna huvudprincip.
Men det är som sagt folkpensionerna,
som blir det stora ekonomiska problemet
för den närmaste tiden, och det må
vara tillåtet att påminna om att det inte
är lättare att betala en reform därför att
man är enig om den — det är bara lättare
att låta bli att tala om den. Räkningen
blir likadan, vare sig beslutet
fattas enhälligt eller med en knapp majoritet.
Det har på visst håll ansetts, att
man bör lägga så litet som möjligt av
kostnaderna för denna pensionsreform
på skatterna och att huvuddelen skulle
ligga på socialförsäkringsavgifter. Högern
rekommenderar att vi skall ta pensionsutredningens
halva rekommenda
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
299
tion om 6 procent på det taxerade beloppet
upp till 15 000 kronor och därtill
lägga ytterligare */2 procent för de höjda
familjepensionskostnaderna.
Jag har under det sista året medan
denna pensionsdebatt pågått funderat
rätt mycket på hur det kan bli för de
här 15 000-kronorsfamiljerna, särskilt
de unga människor som har livet framför
sig. En familj med 15 000 kronors
inkomst betalar cirka 3 000 kronor i
stats- och kommunalskatt — det varierar
naturligtvis något — och ungefär
1 000 kronor i indirekta skatter, vilket
också varierar en del. Härtill kommer
drygt 1 000 kronor i socialvårdsavgifter,
om vi tar denna höga pensionsavgift och
lägger till litet för sjukvården. Det betyder
att av de 15 000 kronorna 5 000
måste reserveras för skatter och socialvårdsavgifter.
För bostaden kan en familj knappast
räkna lägre kostnad — om man skall
betala vad den kostar — än 3 000 kronor,
och då återstår 8 000 kronor av de
15 000 kronorna. Vidare står, som jag
nämnde, bilen högt på många unga människors
önskelista. De unga människor
med litet energi, som vill överleva 1960-talet utan att skaffa sig åtminstone en
gammal kärra, är väl snart räknade.
Men då tar väl bilen och semestern bortåt
2 000 kronor.
Nu är det klart, att de som har mindre
än 15 000 kronors inkomst betalar lägre
socialvårdsavgifter och skatter, men det
blir naturligtvis inte bättre för det utan
i stället värre.
Denna mycket stora folkgrupp har
det, såvitt jag kan förstå, inte så enkelt.
Jag känner många ungdomar i
det läget, och det är inte så lätt för
dem att få det hela att klaffa. Skattereserverna
på den kanten är sålunda
inte så stora. Och var är skattereserverna
stora? Jag har redan nämnt vinterns
skattebeslut. Det var inte så förfärligt
lätt.
I anslutning till vad jag här sagt om
den ekonomiska situationen skulle jag
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
vilja erinra om något som stod i Stockholms-Tidningen
den 6 december i fjol.
Där heter det: »Politikerna har bäddat
för en ny inflation---. Det är», sä
ger
tidningen, »LO-ekonomen och lång
tidsutredaren
Per Holmberg som--
kommit till det bedrövliga resultatet vid
en granskning av vad statsmakterna har
åtagit sig under de tre närmaste åren.»
Sedan tidningen kommenterat detta, heter
det vidare: »Politikerna har staplat
reformer och utgiftsökningar på ett sätt,
som skapar stor risk för att vi rutschar
utför i en ny inflation.» Härefter riktar
herr Holmberg den utmanande frågan
till riksdagsmännen: »Skall de, medvetna
om allvaret som de är, våga säga sin
innersta mening och handla därefter?»
I artikeln heter det vidare: »Men för
framtida beslut om nya utgiftskrävande
reformer måste man ha klart för sig var
pengarna skall tas. Det gäller även försvaret.
--— Det praktiserade låt-gå
systemet,
där vi glatt beslutar om statsutgifter
och påfrestningar för samhällsekonomin
bara de inte drabbar oss i
dag, kan inte fortsätta.»
Ja, så lät det då i detta sammanhang.
Nu har utskottet, när det gäller folkpensionerna,
för det första rekommenderat
en höjning till 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för pensionsberättigade
makar 1968, för det andra
avrått — det tror jag var klokt — från
att ta det där stora steget på 700 kronor
redan 1960, som pensionsutredningen
hade rekommenderat. Men vad säger
man då för det tredje? Jo, herr talman,
man säger att vid varje ytterligare höjning
av pensionsnivån utöver den som
föreslås under innevarande år, bör möjlighet
föreligga för statsmakterna, att
bestämma höjningens storlek med hänsyn
till den statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen.
Detta tycker jag är bra. Jag vill stryka
under det. Det är bara ett litet frågetecken
man kan sätta inför denna skrivning,
och det är, att om man skall höja
till 3 600 kronor i fem trappsteg och om
300
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
man skall bestämma trappstegens höjd ]
undan för undan med hänsyn till den ]
ekonomiska situationen, hur vet man då i
vart man har kommit 1968, såvida vi
inte vill ha de 700 kronorna kvar till i
dess i stället för att ta dem 1960. Vi ]
hoppas naturligtvis att det skall bli möj- <
ligt att genomföra den tänkta höjningen
under tioårsperioden. Men nog förefal- ]
ler det mig, som om vi hade tillräckligt i
att göra, herr Hedlund, med att klara ]
detta 10-årsprogram, innan vi börjar
ropa på vad det skall bli sedan. Det blir ]
väl alltid någon råd med det. Jag har ;
ingenting emot en folkpension på 20 000
kronor, herr Hedlund — när det ekonomiska
läget tillåter det! j
■lag har ett par gånger tidigare här i ,
kammaren antytt en tankegång. Den är
för mig väsentlig. Det vi kallar SocialSverige,
allt det som ligger i modern
socialpolitik hör till det bästa som vi
har åstadkommit i svenskt samhällsarbete.
Men vi får inte gå för långt, så ,
att den ekonomiska, moraliska, folkpsykologiska
grunden rubbas av en socialpolitisk
reaktion. Det vore nog den
största katastrof som kan drabba SocialSverige.
Faran härför minskas om man
nyanserar en smula.
Men, herr talman, sådant som läget
nu är tänker jag med hänvisning till
här framförda reflexioner rösta både
för de höjda folkpensionerna och för
folkpartiets alternativ beträffande tillläggspensionering.
I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).
Herr ANDREASSON (s):
Herr talman! En av gårdagens talare
framhöll, att anledningen till att han
inte har velat vara med på regeringspropositionens
förslag om obligatorisk tillläggspension
stadgad i lag, var att han
tyckte, att man skulle kunna tänka sig
att lösa frågan på samma sätt som de
statsanställda har gjort. Han angav också,
att de statsanställda har fått sina
pensioner genom avtal. Det är riktigt.
Men för att kammaren inte skall få den
uppfattningen, att man årligen träder
i förhandlingar om statstjänarpensionerna
skall jag referera litet av hur det
har gått till. Man har träffat avtal 1937
och 1947 om statstjänarpensionerna.
1947 års avtal gäller fortfarande. Man
har förhandlat om ett nytt avtal från
den 1 juli 1958, och resultatet härav
föreligger nu i en proposition.
Vidare har avtal träffats om det s. k.
rörliga tillägget. Det utgår för närvarande
med 80 procent på de pensioner,
som man träffade avtal om 1947. Detta får
väl anses motsvara värdebeständigheten
i regeringspropositionen. Det anknyter
också till de indextillägg, som folkpensionärerna
liar fått.
Den siste ärade talaren var i sitt anförande
inne på frågan hur tryggt fördelningssystemet
kan anses vara. Statstjänarna
har ju sina pensioner ordnade
enligt fördelningssystemet. Låt mig
bara trötta med en enda siffra. Den
största statstjänargruppen, nämligen den
som tidigare var placerad i lönegrad
Ca 11, har enligt 1947 års pensionsavtal
en pension på 4 008 kronor. Med det
rörliga tillägget utgår för närvarande
7 214 kronor, d. v. s. mer än vad den
som pensionerades den 1 juli 1947 då
hade i lön. Jag behöver väl inte ange
mera för att visa, hur tryggt det här
systemet är i fråga om värdebeständigheten.
Det visar den nyss angivna siffran
tydligt.
En av gårdagens talare sade även, att
i det system som folkpartiet föreslår vet
man vad man betalar. Ja, det vet vi
statsanställda också. Vi vet mycket väl
vad vi betalar — vi betalar inte ett enda
öre och ändå har vi pensioner av den
storlek som jag nyss angav. Betalar gör
nämligen arbetsgivaren, d. v. s. staten,
precis som enligt förslaget i den kungl.
propositionen. Och jag inbjuder härmed
alla kammarens ledamöter att medverka
till att dylika avtal kan träffas, ty
vi statsanställda har inte haft den ring
-
Nr 17
301
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
aste nackdel av systemet och inte på
något sätt betraktat pensioneringen som
ett tvång.
I propositionen har man dessutom
klarat de samordningsbestämmelser,
som är nödvändiga för redan nu gällande
pensioner. Detta medger de statsanställda,
som har någon sysselsättning
bredvid sin ordinarie tjänst, att också
få räkna sig till godo inkomsten av den
extra sysselsättningen. Något sådant är
inte möjligt enligt det av folkpartiet
föreslagna alternativet med premiereserv.
Alldeles givet kommer de statsanställda,
som inte kan tänka sig något
annat alternativ för tilläggspensioner,
att ansluta sig till regeringsförslaget. De
gör det desto hellre, som det nyligen
träffade men ännu inte ikraftträdda
pensionsavtalet kommer att tillförsäkra
dem ytterligare förbättrade pensioner.
Med den inställning som den borgerliga
majoriteten har till tilläggspensioner
kan man ju befara, att det nu ingångna
avtalet aldrig kommer i tillämpning.
Låt mig sluta med att påpeka, att
en av de andra statstjänarorganisationerna,
nämligen SACO, har låtit en av
sina jurister granska de båda alternativen
för tilläggspensioner. Utredaren
framhåller, att propositionens förslag i
varje punkt är vida överlägset de andra
förslagen, alltså även folkpartiets. När
en organisation, vars medlemmar haft
sina pensionsförmåner ordnade sedan
1947, gör sådana bedömningar, står de
säkert på fast mark.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till regeringsförslaget.
Herr FREDRIKSSON (s):
Herr talman! Vid denna tidpunkt i
debatten tvingas ju alla talare att försöka
fatta sig kort. Jag skall heller inte tala så
länge utan bara ta upp en detalj i det
stora problemkomplex som nu diskuteras.
Jag vill säga några ord om gruvarbetarnas
gamla krav på sänkt pen
-
sionsålder. Även om detta bara är en
detalj i den stora pensionsreformen är
frågan mycket betydelsefull för de grupper
den berör. Jämte några kamrater i
denna kammare har jag väckt en motion,
vari hemställes om en översyn av
hithörande spörsmål i samband med
den fortsatta utformningen av en allmän
tjänstepensionering. Utskottet har
ställt sig positivt till de framförda synpunkterna
och understrukit behovet av
en utredning. Jag uttrycker min tacksamhet
mot utskottet för detta.
Jag utgår från att pensionsfrågan
snart nog, även om det inte kan ske i
dag, skall få en förnuftig lösning, och
med en förnuftig lösning menar jag då
en lösning enligt propositionens linjer.
Som jag nämnde, begärde jag ordet
närmast för att understryka allvaret i
gruvarbetarnas gamla krav. Naturligtvis
räknar jag då också med att gruvarbetarnas
pensionsfråga skall tas upp till
behandling vid den fortsatta utformningen
av pensionsreformen. Helst bör
väl en sådan utredning anförtros åt en
parlamentarisk kommitté, där de närmast
berörda parterna kan göra sin
stämma hörd. Det finns ju också andra
grupper än gruvarbetarna som har
samma och kanske lika berättigade
krav, bl. a. skogsarbetarna, som liksom
gruvarbetarna har ett tungt och krävande
arbete.
De problem som hänger samman med
gruvarbetet har för övrigt redan noggrant
penetrerats av tidigare utredningar.
Jag vill i detta sammanhang påminna
om att 1942 års semesterkommitté
och 1947 års arbetstidsutredning föreslog,
dels att gruvarbetarna skulle få
tre veckors semester tidigare än andra,
dels att de skulle få en förkortad arbetsvecka.
De sakligt mycket starka skäl,
som dessa utredningar anför för längre
semester och kortare arbetstid åt gruvarbetarna,
gäller även vad pensionsåldern
beträffar, allra helst som trcveckorssemestern
nu är allmän och det
försprång, som gruvarbetarna hade här
302 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
nu är inhämtat. Vad arbetstiden beträffar
sker ju en successiv inhämtning
genom det beslut, som fattats om förkortning
av arbetstiden.
Åtskilligt skulle vara att anföra till
stöd för gruvarbetarnas gamla krav om
pension vid 60 års ålder, vilket krav
framförts vid otaliga konferenser och
kongresser. Jag skall emellertid med
hänsyn till tidsnöden inte göra detta.
Jag vill bara hänvisa till de uppgifter
som lämnats i motionen. I de flesta länder
— jag undantar England och Västtyskland
— varierar pensionsåldern
mellan 55 och 60 år. Vid AB Statsgruvor
är pensionsåldern satt till 60 år.
Pensionsbeloppen är dock blygsamma
även där.
Även om det kanske inte är ett så
starkt argument att åberopa förhållanden
i andra länder, måste det väl ändå
finnas någon orsak till att man på så
många håll har satt pensionsåldern för
gruvarbetare så pass lågt som till 55 år.
En så genomgripande reform genomföres
säkerligen inte i något land utan
synnerligen starka skäl. Även om förhållandena
i våra gruvor inte till alla
delar är jämförbara med förhållandena
i andra länders gruvor, finns det ändå
vissa saker som hela världens gruvarbetare
har gemensamt. De är hänvisade
till en arbetsplats med dimma,
damm, mörker och dynamitgaser, där
tillförseln av frisk luft ofta är ett svårlöst
problem, dit dagsljuset aldrig når
och där solen aldrig skiner.
Herr talman! Under folkomröstningskampanjen
figurerade en gruvarbetare
i Kiruna i Expressens spalter. Han hade
en del kufiska uppfattningar i pensionsfrågan,
och naturligtvis tyckte han, att
linje 3 var det bästa förslaget. Han fick
agera exempel för att bortförklara bristerna
i trean. Nu har ju trean liksom
på sin tid länsman i Delsbo kommit
bort, men troligtvis lever gruvarbetaren
ännu, och han kommer kanske att stå
upp på nytt under en kommande valkampanj.
Säkerligen har han också
följt med i svängen, så att han kommer
att ge det nya folkpartiförslaget sin
sympati. Jag tror emellertid, att han
kommer att känna sig ganska isolerad;
han finner ingen sympati bland sina
kolleger inom kåren. Ensam får han
traska omkring i Expressens spalter och
annorstädes.
Det skall villigt erkännas, att vi inte
har de sämsta trotjänarpensionerna
inom gruvindustrien. Men längre än till
blygsamma belopp har vi inte kommit
trots många och ofta intensiva förhandlingar.
Vad innebär nu folkpartiförslaget? Jo,
ingenting annat än att man för den nu
aktiva generationen skall lagfästa dessa
trotjänarpensioner. Vad tror ni de skulle
säga, som i dag står långt under jordytan
vid sina borrmaskiner och lastvagnar,
om Sveriges riksdag skulle besluta
i enlighet med det förslaget? Ja,
gruvarbetarna är ett hårdfört släkte liksom
den materia de brottas med är hård
och svårbearbetad, och kanske har deras
språkbruk utformats i anslutning
därtill. Jag skall därför inte försöka
referera vad jag tror att de skulle säga,
men säkerligen skulle de känna mycket
stor indignation. Därför finns inga delade
meningar inom gruvarbetarkåren
liksom inte heller bland det övriga fackföreningsfolket
om vilket alternativ som
är att föredra.
Vi har särskilda önskemål inom gruvindustrien,
som jag har försökt påvisa
här, men vi är fullt övertygade om att
endast regeringsförslaget, grundat på
fördelningssystemets principer, som för
övrigt alltmer börjat tillämpas inom
andra länder, bland annat i USA, kan
lösa pensionsfrågan relativt snabbt,
enkelt och radikalt på en gång. Det är
det enda förslag, som skapar verklig
trygghet och rättvisa i detta land.
Det har talats mycket om tvång i dessa
dagar, tvång och likriktning, och det
har sagts, att regeringsförslaget skulle
inkräkta på den personliga friheten,
men jag säger att i och med att trygg
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 303
heten ökar så ökar också friheten för
människorna. Någon vis man — jag har
glömt namnet — har sagt: Att vara fattig
och fri är i det närmaste en omöjlighet.
Det är så sant som det är sagt,
och jag tror de orden har relevans även
när det gäller pensionsfrågan. Inget tal
om tvångspensioner och annat trams
kan bortförklara faktum härvidlag. Det
är väl ingen i denna kammare — och
antagligen ingen utanför kammaren heller
— som tror att en person, när han
av åldersskäl tvingas lämna arbetslivet
och får bekymmer för den ekonomiska
försörjningen, kan känna den stora,
underbara frihet som det här har talats
så vackert om. Den som har garanti
för en god pension, när han lämnar arbetslivet,
känner säkerligen ett oerhört
mycket större mått av frihet än den som
får gå med ett tack, en blomma och
skjuts hem efter slutad livsinsats.
Gruvarbetarna har, som jag redan
sagt, bestämda krav på lägre pensionsålder
än den som nu föreslås bli normgivande.
Men denna lägre pensionsålder
får ju inte genomföras på bekostnad
av pensionsbeloppet. Vi tror
att man kan lösa frågan t. ex. så, att varje
års arbete under jord ger bättre pensionspoäng
än arbete ovan jord. Om
man säger att 30 års underjordsarbete
ger rätt till full pension vid 60 års ålder,
kan man ju på så sätt bestämma
pensionsåldern med hänsyn till antalet
arbetsår under jord.
Vi tror inte på folkpartiets förslag
och dess utlovade frihet när det gäller
pensionsåldern. Vi är övertygade om
att våra synpunkter kommer att beaktas
inom regeringsförslaget. Jag tror
vi har belägg för att vilja till detta
finns, och tekniken skall man naturligtvis
också finna. Regeringsförslaget är
inte alls så stelbent som man vill göra
gällande.
Gruvarbetarkåren här i landet är
liten men betydelsefull. Våra malmer är
rika och konkurrenskraftiga. Tekniken
inom vår gruvindustri är högt utvcck
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
lad. Ekonomiskt bör det ju därför inte
inge alltför stora betänkligheter att tillmötesgå
oss. Förhandlingar har ju prövats
vid otaliga tillfällen, som jag sagt,
, men vi har inte kommit särdeles långt,
i utan resultaten är blygsamma. Fröken
1 Höjer och andra har talat så vackert
5 om möjligheten att förhandla sig till
t sådana här saker, men det är inte så
i lätt. Jag talar av erfarenhet när jag säger
detta. Vi har hållit på i minst 30
i år inom gruvindustrien med att försöka
t lösa pensionsfrågan för de där anställi
da på ett hyggligt sätt, men vi har inte
, lyckats. Därför är det ingen överdrift
5 när jag säger, att det inte är så lätt att
i genom förhandlingar få pensionsåldern
fastställd på det sätt, som är ändamålst
enligt med hänsyn till yrkets karaktär
i och krav. Nu är gruvarbetarna otåliga
i och oroliga, och jag förstår deras oro.
De är kanske inte minst oroliga för att
( denna fråga, som nu ändå är så nära
sin lösning, inte skall kunna lösas i
. dag.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till det förslag, som undertecknats
av de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet.
Herrar Lassinantti (s) och Bark (s)
1 instämde i detta anförande.
Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Det är av stor vikt att
så många som möjligt av kammarens
ledamöter ger sin åsikt till känna innan
voteringsklockorna klämtar.
Pensionsfrågan har fått en dramatisk
tillspetsning genom upplösningshotet.
Vad man närmast har att invända och
till och med protestera emot är frågans
behandling i riksdagen. När så
r viktiga problem förelägges Sveriges
i riksdag, borde ledamöterna ha givits
grundlig tid att studera akterna. Det
r har sagts från regeringsbänken, att penr
sionsfrågan för de privatanställda har
i utretts i 20 år. Men när frågan kommer
upp på riksdagens bord, får kamma
-
304 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
rens ledamöter endast ett par dagar på i
sig att under pågående arbetsplenum i
läsa och granska utskotteets utlåtande. i
Att utarbeta nya yrkanden till voteringarna
är knappast tänkbart. ]
Pensionsexperten och ledamoten i 1
särskilda utskottet, herr Ahlberg, för- i
klarade i onsdags här i kammaren, att j
han inte helt behärskade pensionskomplexet
trots mångårig erfarenhet på 1
detta område. Jag skulle, herr talman, !
under sådana omständigheter i riks- <
dagen helst vilja ha en återremiss av ]
hela frågan till utskottet. Riksdagens i
ledamöter, som inte direkt sysslar med 1
pensionsfrågan, hinner knappast på 1
den tid som står till buds sätta sig in i
i ett så komplicerat betänkande på ]
214 sidor, varav 22 reservationer på i
72 sidor. Det är, herr talman, en stor ]
ekonomisk fråga och ett mycket in- i
vecklat försäkringstekniskt problem ]
som framförts. ]
I det särskilda utskottets utlåtande
har behandlats en av mig väckt mo- ]
tion beträffande de beroende uppdrags- 1
tagarna och det civilrättsliga arbets- 1
tagarbegreppet. De beroende uppdrags- i
tagarna finns inom en del yrken, bl. a. ''•
inom handel och försäkringsväsende J
och bland servicepersonal. I lagen om 1
förenings- och förhandlingsrätt har sti- 1
pulerats, att beroende uppdragstagare i
skall jämställas med arbetstagare. I se- j
mester-, sjukförsäkrings- och yrkes- 1
skadeförsäkringslagstiftningen stadgas, 1
att man skall vara arbetstagare för att <
få sociallagarnas stöd. Frågan huruvida J
en person är att anse som arbetstagare
berördes i förra veckan här av social- (
ministern, som förklarade att man skall
beakta samtliga omständigheter i sam- 1
band med avtalet och anställningen. ]
Det har emellertid klagats över att ar- i
betstagarbegreppet inte är enhetligt i
utan att tolkningen skiftar från det <
ena rättsområdet till det andra. De all- i
männa domstolarna har utformat ett 1
arbetstagarbegrepp, arbetsdomstolen ett i
annat och försäkringsrådet ett tredje,
och nu är det risk för att Kungl. Maj:t
i statsrådet skapar ytterligare ett fjärde
arbetstagarbegrepp.
Landshövding Eckerberg yttrade till
mig en gång, när han var statssekreterare
i socialdepartementet när vi berörde
spörsmålet, att han i likhet med
mig ansåg, att socialbegreppet borde
vidgas i lagarna men han kunde, som
han uttryckte sig, inte få juristerna med
sig. Jag hoppas, att socialminister Torsten
Nilsson inte är »fånge» hos byråkraterna.
Det är emellertid anmärkningsvärt,
att man inte i kanslihuset
har kunnat komma till rätta med denna
krångellagstiftning i fråga om socialförsäkringen.
Vi vet att den Fehrska
kommittén på 1930-talet föreslog en
utredning av arbetsrättslagstiftningen.
I riksdagen har framförts motioner och
interpellationer i saken, och riksdagen
har begärt en utredning därav men
Kungl. Maj :t har visat en förvånansvärd
passivitet då det gällt att lösa
problemet. I pensionspropositionen har
departementschefen gjort vissa uttalanden
som utskottet tagit fasta på
med anledning av väckta motioner. Utskottet
skriver med anledning av min
motion att »det synes naturligt att s. k.
beroende uppdragstagare jämställes med
löntagare». Under de tio år jag tillhört
riksdagen och verkat för denna sak har
jag ansett en sådan likställdhet inte
bara vara naturlig, utan också innefatta
ett rättsproblem som för länge sedan
borde ha klarats upp i socialförsäkringslagstiftningen.
Herr talman! För den händelse hotet
om upplösning av andra kammaren
verkställes, kommer 1958 att bli ett politiskt
minnesår i vår parlamentariska
historia. Det är i kraft av grundlagen
av år 1809, stiftad när den kungliga
makten var stor, som statsministern
eventuellt 150 år senare tillämpar denna
bestämmelse om upplösning av andra
kammaren. Denna rätt har som bekant
utnyttjats två gånger tidigare, 1887 och
1914. Sedan folkomröstningsinstitutets
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
305
tillkomst år 1922 har inte någon statsminister
påyrkat en riksdagsupplösning.
Inte ens under arbetslöshetskrisen i
början av 1930-talet gjorde Per Albin
Hansson den minsta antydan om en
kammarupplösning.
Enligt min åsikt borde en särskild
debatt om upplösningsfrågan ha ägt rum
här i riksdagen, varvid man borde ha
redovisat de svårigheter som tillämpandet
av riksdagens arbetsordning kommer
att möta vid en eventuell riksdagsupplösning.
Hur skall grundlagen och
riksdagens arbetsordning tolkas när det
gäller förslag som redan förelagts eller
kommer att föreläggas riksdagen? Enligt
regeringsformen skall riksstaten ju
vara klar före den 1 juli.
Till sist vill jag, herr talman, endast
säga att i stället för att etablera strid i
pensionsfrågan borde man ha slutit
borgfred.
Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):
Herr talman! Jag skall gärna instämma
i vad den föregående talaren sade
om önskvärdheten av borgfred.
Med hänsyn till den tredagarsdebatt,
som här förts och varunder ju pensionsfrågan
blivit grundligt ventilerad, har
jag lovat herr talmannen att avstå från
att hålla det anförande jag ursprungligen
avsett, och jag skall nu nöja mig
med ett par korta reflexioner.
När det gäller de olika förslag som
här föreligger finns det inte bara en
gradskillnad, utan också en principskillnad
i vad gäller statsmakternas
skyldighet att sörja för den enskilde
medborgaren, d. v. s. vad vi med ett
vedertaget begrepp benämner social
omvårdnad. Jag lyssnade med särskilt
intresse till vad EO-ordföranden Geijer
yttrade i sitt anförande under pensionsdebatten
i första kammaren -—
det tycks ju vara LO-ordföranden som
spelar första fiolen i den socialdemokratiska
pensionsorkestern. På en framställd
fråga, huruvida inte arbetsmark
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
nådens parter själva borde träffa överenskommelse
om en tilläggspensionering,
undvek herr Geijer att lämna något
svar, under den motiveringen att de sociala
angelägenheterna utgjorde ett område
som arbetsmarknadens parter inte
befattade sig med.
Detta var, såsom jag bedömer det, i
viss må en undanflykt från herr Geijers
sida. Samtidigt som jag är angelägen att
betona att förbättringen av folkpensionen,
varom samtliga partier dess bättre
är överens, utgör den verkligt stora sociala
reformen i detta sammanhang, så
vill jag framhålla att frågan om tillläggspensioneringen
hör hemma på avtalssidan.
Den är en ren arbetsmarknadsfråga.
Jag vill ha gett uttryck för
denna min principiella inställning med
anledning av det sätt, varpå man betecknat
vissa av de framförda förslagen
såsom reaktionära.
Jag vill emellertid tillägga ytterligare
en sak, delvis i anledning av vad den
föregående talaren sade när han var
inne på frågan om en riksdagsupplösning.
Det är självfallet regeringen som
helt bestämmer därom; riksdagen har
inte något inflytande på den frågan. Jag
vill dock erinra om att under den tid
sedan 1867 som vi haft den nuvarande
representationsordningen har det bara
skett en riksdagsupplösning vid två tillfällen:
1887 då det gällde tullfrågan och
1914 då det gällde försvarsfrågan. Men
det förelåg inte, såvitt jag vet, vid dessa
tillfällen en situation av det slag som
vi i dag har att ta ställning till.
Jag vill, herr talman, slutligen beklaga
att denna fråga blivit så tillspetsad
genom den behandling den har fått.
Man kan befara att nationen skall delas
upp på olika läger, vilket för framtiden
måste anses olyckligt, då det är nödvändigt
att sträva efter samarbete inte
minst när det gäller de ekonomiska
frågorna. Det är väl närmast herr finansministern
som för de kommande
åren har att ta ställning till dessa spörsmål,
därest riksdagen nu beslutar om
20 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17
306 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ytterligare bördor på samhället och näringslivet.
Herr ÅHMAN (fp):
Herr talman! Jag skall försöka göra
mitt anförande så kort som möjligt, men
jag anser att jag bör säga några ord i
denna för vårt samhälle så betydelsefulla
fråga. Av den stora gruppen inom
folkpartiet från jordbruket och dess binäringar
är det ju rätt få som här framfört
sina synpunkter.
Jag kan uttrycka min tillfredsställelse
över enigheten om att förbättra
folkpensionen och familjepensionen.
Den senare höjningen har ju blivit möjlig
genom det förslag, som folkpartiet
tidigare har framfört. Denna förbättring
anser jag även lämna nödigt rådrum
för att genomföra ett gott förslag
beträffande tilläggspensioneringen. Jag
vill endast uttala mitt ogillande av att
regeringen trots ideliga påstötningar
har försummat att åstadkomma utredningar
och komma med förslag, som
skulle ha möjliggjort en förbättring av
invalidernas pensioner. Dessa människor
har ju en trist tillvaro, och enligt
min mening bör samhället vidta åtgärder
för att ge dem större och bättre
möjligheter under deras yngre år att
liksom de aktivt arbetsföra tilfredsställa
sina önskemål och behov.
När det gäller jordbrukarnas och
småföretagarnas inställning till tilläggspensionen
kan jag säga, att de liberala
jordbrukare som jag har talat med är
ense om att tiden är mogen för åtminstone
ett principbeslut om att skaffa
tilläggspensioner åt de grupper, som
ännu inte har fått en sådan. Sedan länge
har ju många av löntagarna haft sin
pension ordnad. Varför skulle inte de
kroppsarbetande få tillfälle att erhålla
samma förmån? Givetvis får de, liksom
statstjänarna måst göra vid avtalsförhandlingarna,
förutsätta att en betydande
del av den inkomst de eljest skulle
haft räknas som avgift till deras tjänste
-
pension, men det måste sägas vara en
riktig väg att genomföra en tilläggspension
även för dessa grupper.
Jag är förvånad när man ifrån jordbrukarhåll
och småföretagarhåll ställer
sig avvisande till ett förslag om tillläggspensioner
för de grupper som här
är berörda. Jag kan förstå om de är betänksamma
inför regeringsförslaget,
som ju innebär inte bara en lagfäst rätt
utan även ett lagbundet tvång och som
givetvis för dem skulle skapa stora
svårigheter. Jag kan även förstå småböndernas
och över huvud taget jordbrukarnas
betänksamhet mot en dyrbar
tilläggspensionering, när man ju vet
att jordbruket för sina inkomstmöjligheter
är beroende inte endast av väder
och vind utan även av hur statsmakterna
håller de överenskommelser som är
träffade mellan dem och jordbrukets
organisationer. Jag anser det nödvändigt
att påpeka detta med anledning
av vad som förevarit i frågan om avsättningsmöjligheterna
för det svenska
smöret. Regeringen kan knappast mena
att man härvidlag har följt de bestämmelser,
som finns i överenskommelsen
mellan jordbruket och statsmakterna.
Jag vill även liksom en del tidigare
talare fästa uppmärksamheten på det
ansvar som regeringen har för att man
inte kunnat få en överenskommelse till
stånd om ett principbeslut. Den som
har läst propositionen, utredningarna
och utskottsutlåtandet måste ju vara på
det klara med att det förslag som här
framläggs av utskottet ingalunda är en
färdig produkt utan måste bli föremål
för utredningar och överväganden i
skilda stycken.
Jag är övertygad om att om regeringen,
i stället för att använda denna fråga
som ättestupa i syfte att få möjlighet
till ett nyval, där den tror sig kunna
vinna fördelar, hade inriktat sig på
att samla så många som möjligt av de
olika politiska partierna kring en kompromiss,
hade en sådan varit möjlig. Regeringen
måste här bära sitt ansvar.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 307
Strax före mig talade i denna talarstol
en ledamot om tilläggspensioneringen
för många grupper och sade, att vad
man tidigare hade haft varit en »trotjänarpension».
Han uttalade önskemålet
att vi skulle få varierande ålder för inträde
i pensionssystemet för sådana
grupper som blir utslitna långt tidigare
än vid 67 års ålder. Jag vill till honom
och andra som är inne på samma tankegång
säga att av de alternativ som i dag
föreligger är folkpartiets förslag det
enda som ger möjlighet härtill. Regeringens
förslag ger ingen möjlighet i
detta avseende.
Varför har för övrigt inte LO gjort
något för att föra denna fråga fram till
ett avgörande i positiv riktning? Arbetsgivarsidan
har dock emellanåt
framfört erbjudanden om att ta upp
denna fråga till diskussion. Jag förstår
att man inte förr, när inkomsterna var
små, ville dela på lönen och avstå en
del till tilläggspensionen, men sedan
flera år tillbaka har det funnits möjligheter
att avstå en del av löneökningen
till tilläggspensionen.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som är framförda från folkpartihåll.
Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! Inom kort stundar votering
i denna fråga. På högerpartiets
vägnar slår jag fast: Vi kommer att då
det gäller tilläggspensioneringen, i den
avgörande omröstningen rösta för det
borgerliga alternativ som då står kvar,
oavsett om detta kommer från centerpartiet,
folkpartiet eller högerpartiet.
För oss är det avgörande att människorna
inte binds fast vid en lag, som
ålägger dem att placera sitt sparande på
äldre dagar i eu jättelik statlig pensionsanstalt
och som förhindrar dem
att i rimlig utsträckning själva förfoga
över sina arbetsförtjänster. Vi vill inte
medverka till en avgiftsplikt som tillsammans
med myndigheternas alla and
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ra anspråk gör det i praktiken omöjligt
för de många att lösa sin bostadsl
fråga i det egna hemmets form. Det vi
vill ha är en ekonomisk politik och en
t skattepolitik som medverkar till snabba
produktionsstegringar och därmed till
i snabbt växande arbetsförtjänster för
: människorna i detta land.
’ Herr HEDLUND (ep):
1 Herr talman! Endast några få ord.
'' Först om den ekonomiska situatio
1
nen! Jag skall här inte tillåta mig det
beskrivningssätt som herr Hjalmarson
* brukar använda när han läser upp en
* del av vad som står på ena sidan i kassaboken
för att ange ställningen för
*• staten. Det ger inte någon riktig bild
1 vare sig man läser tillgångssidan eller
r ägnar sig åt att läsa skuldsidan. Man
r behöver studera båda sidorna på en
1 gång.
1 Talet om att den ekonomiska ställningen
i vårt land är förtvivlad är en
1 överdrift, minst sagt. Man vinner inte
mycket på att söka inbilla svenska fol?
ket något sådant. Alla kan av siffer
r
mässiga framställningar bilda sig en
uppfattning om hur det verkligen ligger
till. Driftbudgetsiffrorna från senare
år, från och med budgetåret
1951/52 och fram till det sista budgetår,
för vilket vi har en sammanställs
ning, alltså budgetåret 1956/57, visar
1 att inkomsterna har överstigit utgifter
l
na med två miljarder. En annan sak är
t att det i dag ser bekymmersamt ut. In
,
nevarande års budget kommer säkerli
gen
att uppvisa ett underskott, kanske
. på 200—300 miljoner kronor — beloppet
vet vi inte något bestämt om —
i och det finns anledning att anta att även
1 det kommande årets budget skall visa
upp underskott. Vi bör alltså vara varl
samma med ökade statsutgifter,
i Det är två slag av statsutgifter som vi
3 i dag skall ta ställning till. Det är folkpensioneringen,
som drar med sig direkta
statsutgifter. Det är tilläggspensio
-
308
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
neringen, som förorsakar statsutgifter så
till vida som den kommer att innebära
minskade inkomster för staten, eftersom
premierna blir avdragsgilla för arbetsgivarna.
Vi har anledning att allvarligt
fråga oss om vi orkar med allt
detta på en gång. Är det inte klokt att
ta en sak i taget? Kanske då några säger:
Låt folkpensionen vara nu! Till
dem hör inte vi. Vi menar att folkpensionen
är allas pension, en pension för
alla svenska medborgare. Det är en rättvis
pension, det är jämlikhetens pension.
Den måste vi ta. Men att ovanpå
den åta oss andra utgifter nu, det tycker
vi är oklokt.
Debatten här har, förefaller det mig,
varit saklig. Vissa hugg har skiftats,
och säkerligen kommer det i den valrörelse
som nu synes stå för dörren att
bli hård strid. Det skulle vara olyckligt
om den valrörelsen och därmed denna
fråga finge bli upptakten till större meningsmotsättningar
i samhället i ett
skede, då vi behöver hålla ihop, då
ekonomien kräver samlade åtgärder, då
jordbruket kräver samlade åtgärder, då
arbetsmarknadsförhållandena inger oro
o. s. v.
Vid den röstning som nu stundar här
i kammaren kommer vi i ep att rösta
mot propositionen. Det har vi meddelat
tidigare. Men det kan hända att vi då
kommer i ett sådant läge att vi måste
rösta på något annat förslag, som vi inte
gillar. Jag har velat tala om detta, att
den omständigheten att vi röstar för ett
förslag, för att på det sättet gå mot propositionen,
icke får betraktas som ett
tecken på att vi under alla förhållanden
anser oss kunna godkänna det förslag,
som vi då kan bli nödsakade att
rösta för.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna debatt, vilken har varit innehållsrik
och man kan väl säga lång tillräckligt.
Med anledning av uttalanden som
gjorts i kammaren skall jag avge en kort
deklaration för den meningsriktning jag
företräder. För att kunna fortsätta att
verka för en lösning av pensionsfrågan,
som uppbäres av förtroende inom det
stora flertalet av Sveriges folk, är det
självklart att vi kommer att rösta emot
det av socialdemokraterna och kommunisterna
stödda förslaget. Endast genom
att detta förkastas får vi nya möjligheter
att arbeta för en bättre lösning
enligt våra linjer. Med den egendomliga
voteringsordning som gäller i
den svenska riksdagen kan vi i dag inte
räkna med att kunna rösta mot regeringsförslaget
utan att samtidigt rösta
för vilket som helst motförslag som
kommer upp i huvudvoteringen. Detta
betyder inte att vi därmed deklarerar
vår anslutning till motförslaget, om det
inte är vårt eget. Det innebär att vi
röstar på det enda sätt som ger oss tillfälle
att arbeta vidare för bättre trygghet,
större rättvisa, frihet och samförstånd.
Låt oss som i denna kammare företräder
Sveriges folk gå ut ur denna sal
efter dagens votering fast beslutna att
hävda våra egna åsikter men att också
respektera våra motståndares åsikter
och deras vilja att efter sin uppfattning
arbeta för vad de anser vara bäst för
land och folk. Endast då får frågan i
fortsättningen en behandling som är
svensk demokrati värdig.
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! Jag vill, eftersom det
anses vara nödvändigt att ännu en gång
markera var de olika partierna står i
det högtidliga avgörande vi nu står inför,
understryka vad både jag och mina
åsiktsfränder framhållit i denna diskussion:
Vi har dragit tillbaka våra egna
förslag för att därmed markera solidaritet
med den lösning av tjänstepensionsfrågan
som regeringen och utskottet
har förordat. Efter de deklarationer
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 309
som nu har avgivits utgår jag ifrån att
den borgerliga fronten kommer att hålla
och att vi följaktligen får riksdagsupplösning
och nyval. Det kommer att bli
en hård kamp om de svenska väljarna.
Vi är övertygade om att den disciplin,
som herrar Hjalmarson, Ohlin och Hedlund
tror sig om att kunna upprätthålla
bland sina anhängare i denna
kammare, inte kommer att motsvaras
av en liknande disciplin bland de många
väljare i vårt land, vilka hittills av den
ena eller andra anledningen har stött
dessa partier. Tv det gäller här en fråga,
där intressena är så påtagliga hos
den överväldigande massan av det
svenska folket, att när man på valdagen
avger sin röst vet man vad en röst på de
borgerliga partierna innebär: Det är en
röst för att begrava denna stora reform
under lång tid framåt, och det är
en röst för en reaktionär regim i vårt
land. De borgerliga partierna har sått
vind, de kommer att skörda storm.
I ett replikskifte i går talades om de
s. k. arbetarliberalernas ståndpunkt.
Folkpartiledaren opponerade sig mot
den socialdemokratiske talaren herr
Kristenson från Göteborg. Herr Kristenson
hade framhållit att den arbetarliberal
som här stöder Arbetsgivarföreningens
linje ställer sig utanför den fackliga
gemenskapen. Jag vill solidarisera
mig med herr Kristensons uttalande.
Jag vill samtidigt markera att det aldrig
kan vara fråga om att fackföreningsrörelsen
skall som villkor ställa en bestämd
politisk eller religiös uppfattning
hos sina medlemmar. Den måste stå
öppen för alla som befinner sig i en ensartad
social och facklig position, men
det betyder inte detsamma som att det
finns en gemenskap med dem som öppet
uppträder mot den fackliga rörelsens
intressen. Det här är en så utpräglad
facklig fråga, ett så klart ekonomiskt
och socialt intresse, en så uppenbar rättfärdighetsfråga
för det svenska fackföreningsfolket,
att det kommer att betrakta
dem som i dag understöder Ar
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
betsgivareföreningens linje såsom politiska
strejkbrytare. Denna tankegång
kommer också att bäras ut till det
svenska folket, och jag beklagar verkligen
de s. k. arbetarliberaler som fortsätter
att försvara en sådan politik.
Herr talman! Vi kommer att i alla
dessa voteringar stödja utskottet, där
dess förslag sammanfaller med regeringens.
Vi kommer följaktligen också att
stödja den enda reservation av socialdemokraterna
som föreligger, och vi
kommer att låta de borgerliga partierna
själva komma överens om vilken propositionsordning
de vill föra fram till det
slutliga avgörandet.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Den långa debatten närmar
sig sitt slut. Inom några minuter
skall var och en av oss, som i denna
kammare representerar Sveriges folk,
ge sitt votum efter den uppfattning och
den övertygelse han har om vad som är
det mest gagneliga för landet och för
folket. Det må tillåtas mig att här göra
en mycket kort sammanfattning på samma
sätt som de övriga partiledarna har
gjort.
Vi har under hela efterkrigstiden
kunnat glädja oss åt att nästan alla de
stora frågorna har kunnat lösas i samverkans
och samförståndets tecken. Vi
kan även i dessa dagar glädja oss åt
att enigheten har hållit när det gällt den
post som innebär de stora utgiftsökningarna
för vårt samhälle, nämligen
när det gällt folkpensionshöjningen. De
medborgare, som är pensionerade eller
inom den närmaste framtiden blir det,
har att inom de närmaste åren se fram
emot en väsentlig förbättring av sin åldersförsörjning.
Däremot har icke enighet kunnat nås
när det gällt att röja undan eu av de få
klassgränser, som alltjämt existerar i
vårt samhälle. Jag har svårt att föreställa
mig att de borgerliga partierna
310 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
har insett med vilken intensitet och
med vilken iver den som saknar tjänstepension
har gått in för denna frågas
lösning. Hade de gjort sig mödan att
lyssna till dessa röster, så har jag svårt
att tro att ställningstagandet skulle ha
blivit det som det nu tycks bli.
Den reform som regeringen har förelagt
Sveriges riksdag är inget försök
att locka riksdagen att beträda äventyrliga
vägar. Vi har föreslagit att efter en
ganska lång övergångstid alla svenska
medborgare på ålderdomens dagar blir
behandlade på samma sätt som staten
nu anser det vara rimligt att behandla
sina anställda och som kommunerna anser
det vara självfallet att behandla
sina anställda. Våra pensioner skall,
vilken plats i samhället vi har, tas ur
det samfällda produktionsresultatet. Det
har vi alla varit med om att skapa. Då
är det också rimligt att vi alla får vara
med om att dra fördel av det när våra
krafter tryter.
Får man döma efter partiledarnas
nyss gjorda deklarationer och efter
röstningen i första kammaren i går så
kommer den borgerliga majoriteten i
denna kammare att utnyttja sin ställning
så, att regeringsförslaget avvisas.
Med andra kammarens nuvarande sammansättning
betyder det att inga vägar
står öppna för en positiv lösning av
pensionsfrågan. De borgerliga partierna
har, som kammarens ledamöter nyss
hörde, kunnat enas om en negativ linje,
nämligen avslag på propositionen. De
har däremot misslyckats med att förena
sig om ett eget program, vilket ju
också framgick av de borgerliga partiledarnas
deklarationer nyss. När folkpartiet
försöker framställa sitt förslag
som ett allvarligt alternativ bör märkas
att bakom detta förslag står något
mer än en femtedel av ledamöterna i
Sveriges riksdag. Regeringen skulle svika
både sina idéer och sin skyldighet
mot de många hundratusenden, vilkas
förhoppningar om att få sin trygghetsfråga
både på ålderdomen och för sina
m.
familjer löst knutits till förslaget om
en tilläggspension, om den inte begagnade
sig av varje möjlighet för att
främja en positiv lösning.
Jag har nyss sagt att med andra kammarens
nuvarande sammansättning är
alla vägar stängda. Regeringen har därför
för avsikt att, om andra kammaren
avvisar utskottsförslaget, hos Konungen
hemställa om andra kammarens upplösning
för att ge folket i val tillfälle
att ge sin mening till känna.
Herr OHLIN (fp):
Hans excellens statsministern bär på
grund av sjukdom varit förhindrad att
tidigare delta i större delen av denna
debatt, och det är väl förklaringen till
att hans yttrande här fick en sådan polemisk
utformning, att jag är nödsakad
att säga några ord.
Statsministern ville göra gällande, att
regeringsförslaget är det enda som visar
vägen till en positiv lösning och att
alla andra förslag är negativa. Men det
är just därför att vi i folkpartiet är medvetna
om att ett stort steg måste tagas
fram emot en positiv lösning av denna
viktiga sociala fråga, som vi arbetar för
en sådan lösning, inte bara när det gäller
folkpensioneringen utan även när
det gäller tilläggspensioneringen. Vi är
övertygade om att en verkligt positiv
samförståndslösning, som vinner tillräcklig
förankring hos Sveriges folk,
måste för att i längden kunna hålla, bli
en lösning åt mitten. Folkpartiets förslag
är därvidlag det enda som kan läggas
till grund för ett sådant samförstånd,
det enda positiva förslag som
förenar trygghet med frihet.
Herr HJALMARSON (h):
Herr talman! För att inga onödiga
missförstånd skall behöva kvarstå efter
det polemiska inlägg, varmed statsministern
ville avsluta denna debatt, vill
jag understryka följande: Jag delar herr
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 311
statsministerns uppfattning om att vi
alla är med om att skapa produktionsresultatet
i vårt land. Det är ur detta
produktionsresultat som vi skall hämta
allt det som skall ställas till förfogande
såväl för staten och kommunerna som
för företagen och de enskilda hushållen.
Den stora skiljelinjen som vi ser
den i den här debatten är icke en teknisk
fråga om huruvida man skall försäkra
sig för gamla dagar på det ena
eller det andra sättet, utan den stora
skiljelinjen gäller i vilken utsträckning
människorna själva eller myndigheterna
skall få bestämma över produktionsresultatets
användning.
Om man från regeringens sida menar,
att ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken endast skulle bestå i ett
annat sätt för regeringen att taga hand
om mer och mer av människornas arbetsförtjänster,
ja, herr talman, då erkänner
jag gärna att något sådant alternativ
har vi inte och vi kommer heller
inte att lägga fram något. Vårt alternativ
är att det skall bli möjligt för människor
med vanliga inkomster att kunna
exempelvis åt sig själva bygga upp ett
eget hem. Vårt alternativ är att människorna
i växande utsträckning personligen
skall få förfoga över sina arbetsförtjänster.
Vi vill inte medverka till att
vi skall bli införda i ett samhälle, där
inemot hälften av människornas arbetsförtjänster
skall överlämnas till det allmänna.
Och till sist, herr talman: Genom att
gå emot det dyra och orättvisa obligatoriet
tror vi att vi skapar större trygghet
för att vi verkligen skall kunna rå
med den stora folkpensionsreformen,
det förstärkta skyddet för änkor och
barn och för människor, som genom
lång sjukdom har förlorat sin arbetsförmåga.
överläggningen var härmed slutad.
Punkterna A) och B)
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Punkten C) 1) Folkpensioneringen i
övrigt
Utskottets motivering:
Allmänna synpunkter
Godkändes.
Ålderspensionens storlek
Herr talmannen gav till en början
propositioner på godkännande dels av
det i protokollet i detta ärende för den
23 innevarande månad upptagna, med
I) betecknade stycket i utskottets yttrande
dels ock det förslag, som i denha
del framlagts i reservationen 1) av herr
Ewerlöf m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets yttrande beträffande
ålderspensionens storlek i det
stycke på sid. 100, som börjar med orden
»Utskottet vill» och slutar med orden
»behöva eftersättas», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som i denna del framlagts i
reservationen nr 1) av herr Ewerlöf
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 184 ja och 43 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
312 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förevarande yttrande.
Härefter framställde herr talmannen
propositioner på godkännande av 1 :o)
det med II) betecknade stycket av utskottets
ovannämnda yttrande; 2:o) det
förslag, som innefattades i reservationen
2) av herr Sundelin m. fl.; samt
3:o) det av herr Wahlund m. fl. i reservationen
3) framlagda förslaget; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde emellertid
votering, i anledning varav lierr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
med 2:o) betecknade hava flertalets
mening för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Hansson i
Skegrie dock votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering
beträffande ålderspensionens storlek i
det stycke i utskottets yttrande på sid.
101, som börjar med orden »Beträffande
frågan» och slutar med orden »så medger»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Sundelin m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, nr 3), som avgivits av
herr Wahlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 55 ja och 19 nej, varjämte 152
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets yttrande beträffande
ålderspensionens storlek i det
stycke på sid. 101, som börjar med orden
»Beträffande frågan» och slutar
med orden »så medger», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag i denna del, som framlagts
i reservationen nr 2) av herr Sundelin
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Wedén begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 151 ja och 71 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
nu förevarande yttrande.
Utskottets motivering i övrigt beträffande
ålderspensionens storlek
Godkändes.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 313
De kommunala bostadstilläggen och
inkomstprövningen
Herr talmannen gav först propositioner
på godkännande av 1 :o) de med III)
betecknade styckena i utskottets yttrande;
2:o) det förslag, som innefattades
i den av herr Wahlund m. fl. avgivna
reservationen 4); samt 3:o) det i reservationen
5) av herr Ewerlöf m. fl. föreslagna
yttrandet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den med 3:o) betecknade
hava flertalets mening för sig. I
fråga om kontrapropositionen begärde
herr Hansson i Skegrie dock votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering beträffande
de kommunala bostadstilläggen
och inkomstprövningen i de två
sista styckena under denna rubrik på
sid. 103, som börja med orden »De inkomstprövade
bostadstilläggen» resp.
»Utskottet anser sig», antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ewerlöf
m. fl. avgivna, med 5) betecknade
reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, nr 4), som avgivits av
herr Wahlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres
-
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 42 ja och 19 nej, varjämte
166 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill att kammaren godkänner
särskilda utskottets yttrande beträffande
de kommunala bostadstilläggen
och inkomstprövningen i de två sista
styckena under denna rubrik på sid.
103, som börja med orden »De inkomstprövade
kommunala bostadstilläggen»
resp. »Utskottet anser sig», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som i denna del framlagts
i reservationen nr 5) av herr Ewerlöf
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 171 ja och 46 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Utskottets nu förevarande yttrande
hade alltså godkänts av kammaren.
314 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
Utskottets motivering i övrigt beträffande
de kommunala bostadstilläggen
och inkomstprövningen
Godkändes.
Finansieringsfrågor
Till en början gav herr talmannen
propositioner på godkännande av l:o)
utskottets uttalande i det med IV) betecknade
stycket av dess yttrande; 2:o)
det förslag, som innefattades i den av
herr Sundelin m. fl. avgivna reservationen
6); samt 3:o) den i reservationen
7) av herr Ewerlöf m. fl. föreslagna
lydelsen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Wedén
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den med 2:o) betecknade hava
flertalets mening för sig. I fråga om
kontrapropositionen begärde herr Cassel
dock votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering
beträffande finansieringsfrågor i det
stycke i utskottets yttrande på sid. 104,
som börjar med orden »Utskottet delar»
och slutar med orden »förevarande sammanhang»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Sundelin m. fl.
avgivna reservationen nr 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, nr 7), som avgivits av
herr Ewerlöf m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo
-
m.
sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
57 ja och 42 nej, varjämte 129 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets yttrande beträffande
finansieringsfrågor såvitt angår
det stycke på sid. 104, som börjar med
orden »Utskottet delar» och slutar med
orden »förevarande sammanhang»,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som i denna del framlagts
i reservationen nr 6) av herr Sundelin
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 98 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande i nu förevarande del.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 315
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Utskottets motivering i övrigt under
rubriken Finansieringsfrågor
Godkändes.
Pensionsåldern
Godkändes.
Invalidpensioneringen
Godkändes.
Familj epensioneringen
Herr talmannen gav till en början
propositioner på godkännande av l:o)
utskottets uttalande i det med VI) betecknade
avsnittet av dess yttrande;
2:o) det förslag, som innefattades i den
av herr Wahlund m. fl. avgivna reservationen
10); samt 3:o) det av herr
Ewerlöf m. fl. i reservationen 11) framlagda
förslaget; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o) betecknade
hava flertalets mening för sig.
I fråga om kontrapropositionen begärde
herr Cassel dock votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering beträffande
familjepensioneringen såvitt
angår de sju sista raderna på sid. 110,
som börja med orden »Full änkepension»
och sluta med orden »utan inkomstprövning»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Wahlund m. fl. avgivna
reservationen nr 10), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i den
av herr Ewerlöf m. fl. avgivna reservationen
nr 11).
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
nej-propositionen. Kammaren hade alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 3:o) angivna
propositionen. I enlighet härmed blev
nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets yttrande beträffande
familjepensioneringen såvitt angår
de sju sista raderna på sid. 110, som
börja med orden »Full änkepension»
och sluta med orden »utan inkomstprövning»,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som i denna del framlagts
i reservationen nr 11) av herr Ewerlöf
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
166 ja ocli 58 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.
316 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
Härefter framställde herr talmannen
propositioner på godkännande av l:o)
utskottets uttalande i det med VII) betecknade
stycket av dess yttrande; 2:o)
det förslag, som i motsvarande del framlagts
i den av herr Wahlund in. fl. avgivna
reservationen 12); samt 3:o) den
i reservationen 13) av herr Ewerlöf
m. fl. föreslagna lydelsen av motiveringen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den med 3:o) betecknade hava
flertalets mening för sig. I fråga om
kontrapropositionen begärde herr Hansson
i Skegrie dock votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering beträffande
familjepensioneringen i det
stycke av motiveringen på sid. 113, som
börjar med orden »Utskottet tillstyrker»
och slutar med orden »utan inkomstprövning»,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ewerlöf m. fl.
avgivna reservationen nr 13), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i den av
herr Wahlund m. fl. avgivna reservationen
nr 12).
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro
-
m.
positionen. Kammaren hade alltså till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den med 3:o) betecknade propositionen.
I enlighet härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i särskilda utskottets yttrande
beträffande familjepensioneringen
på sid. 113, som börjar med orden »Utskottet
tillstyrker» och slutar med orden
»utan inkomstprövning», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
nr 13) av herr Ewerlöf m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
169 ja och 57 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
nu förevarande yttrande.
Herr talmannen gav härefter propositioner
dels på godkännande av det
med VIII) betecknade stycket i utskottets
yttrande dels ock på godkännande
av det förslag, som i motsvarande avseende
framställts i reservationen 14)
av herr Sundelin m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wedén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 317
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i särskilda utskottets
yttrande beträffande familjepensioneringen
på sid. 113, som börjar med orden
»Frågan huruvida» och slutar med
orden »i fråga», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
nr 14) av herr Sundelin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Wedén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 169
ja och 56 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förevarande yttrande.
Slutligen gav herr talmannen propositioner
på godkännande dels av det
med IX) betecknade stycket i utskottets
yttrande dels ock av det förslag till yttrande,
som herr Wahlund m. fl. framlagt
i reservationen 15); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
det stycke i särskilda utskottets
yttrande beträffande familjepensioneringen
på sid. 113, som börjar med orden
»Utskottet, som» och slutar med orden
»yrkande härom», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
nr 15) av herr Wahlund in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 207 ja och 18 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i denna del.
Motiveringen i övrigt under rubriken
Familjepensioneringen
Godkändes.
Samordningsfrågor
Utskottets förslag godkändes.
Utskottets hemställan i punkten C) 1)
Bifölls.
Punkten C) 2)
Tilläggspensioneringen
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets motivering
och bifall till dess hemställan i
fråga om denna punkt; 2:o) bifall till
den av herr Sundelin in. fl. avgivna reservationen
16); 3:o) bifall till reservationen
17) av herr Wahlund m. fl.; samt
4:o) bifall till den med 18) betecknade
reservation, som avgivits av herr Ewerlöf
in. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herrar Cassel
och Wedén begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talman
-
318 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i lagen om folkpensionering, m.
nen för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den med 2:o)
betecknade hava flertalets mening för
sig. I fråga om kontrapropositionen begärde
herr Cassel dock votering, i anledning
varav herr talmannen för utseende
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
fann den med 4:o) betecknade hava
flertalets mening för sig. I fråga om
denna kontraproposition begärde herr
Hansson i Skegrie dock votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering och
hemställan under punkten C) 2) beträffande
tilläggspensioneringen antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Ewerlöf m. fl. angivna reservationen
nr 18), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, nr 17), som i denna
del avgivits av herr Wahlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 43 ja och 19 nej, varjämte
165 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
ni.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4 ro) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
särskilda utskottets motivering
och hemställan under punkten C) 2)
beträffande tilläggspensioneringen antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Sundelin m. fl. angivna reservationen
nr 16), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, nr 18), som i
denna del avgivits av herr Ewerlöf
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 56
ja och 60 nej, varjämte 112 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 4:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets motivering och
hemställan i punkten C) 2) beträffande
tilläggspensioneringen, röstar
Ja,
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 319
Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i den reservation,
nr 18), som avgivits av herr
Ewerlöf m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 117 nej.
Kammaren hade alltså antagit det i
reservationen nr 18) av herr Ewerlöf
m. fl. framlagda förslaget.
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
nr 19) av herr Strand m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåves 116 ja och 111 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering och bifallit dess
hemställan i punkterna E) och F).
Punkten G), mom. 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna C) 3) och D)
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna E) och F).
Sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder
Herr talmannen gav propositioner på
godkännande av dels vad utskottet härunder
anfört och hemställt dels ock
det förslag, som framlagts i den med
19) betecknade reservationen av herr
Strand m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sehlstedt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets motivering och
hemställan under punkterna E) och F)
om sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder,
röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Punkten G), mom. 3
Anslag till förberedelser för pensionsreformen
Herr talmannen gav propositioner på
godkännande av dels utskottets motivering
och hemställan i detta moment
dels ock det förslag, som framlagts
i den av herr Wahlund m. fl. avgivna
reservationen 22); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets motivering och
hemställan i punkten G), mom. 3), om
anslag till förberedelser för pensionsreformen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
nr 22) av herr Wahlund m. fl.
320 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 165 ja och 57 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan och godkänt dess motivering
i denna del.
Punkten H)
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten I)
Återstående motionsyrkanden
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
och hemställan i denna punkt dels
ock på godkännande av utskottets berörda
förslag med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen
20) av herr Wahlund m. fl.; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegie begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
särskilda utskottets motivering och
hemställan i punkten I), röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets förslag med den ändring
som föranledes av bifall till reservationen
nr 20) av herr Wahlund m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 178 ja och 46 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan och godkänt dess motivering
i nu förevarande del.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
§ 6
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas
vid användning av motorredskap
i skogsbruket
Föredrogs sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin, som
förbrukas vid användning av motorredskap
i skogsbruket.
Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 14
av herr Sundin m. fl. och II: 13 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte
I. i princip besluta kollektiv restitution
från och med den 1 juli 1957 genom
särskilt anslag å nionde huvudtiteln
av skatt å bensin, som förbrukas
av motorsågar och andra jämförbara
motorer och redskap i skogsbruket, att
avräknas mot bensinskattemedel;
besluta, att ifrågavarande restituerade
bensinskattemedel skulle tillföras en för
ändamålet bildad fond, skogsbrukets
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17 321
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
bensinskattefond, att disponeras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
motionerna anförts; samt
hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av de närmare tillämpningsföreskrifter,
som i anledning härav kunde
befinnas erforderliga;
II. till grundval för nämnda restitutionsförfarande
hos Kungl. Maj:t anhålla
om närmare utredning rörande
förekomsten av motorsågar och andra
jämförbara motorer och redskap i
skogsbruket och den häremot svarande
bensinförbrukningen; samt
III. i avvaktan på frågans definitiva
lösning för omedelbar disposition anvisa
ett belopp av 300 000 kronor för
vartdera av budgetåren 1957/58 och
1958/59 till förenämnda fond till fördelning
i enlighet med motionernas syfte,
att senare avräknas mot de anslag,
som definitivt fastställdes; ävensom
2) de likalydande motionerna I: 71
av herr Einar Persson och 11:119 av
herr Persson i Tandö, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta
att kollektiv restitution genom särskilt
anslag å nionde huvudtiteln skulle
ske av skatt å bensin, som förbrukades
av motorsågar i skogsbruket genom
återbetalning årligen fr. o. m. budgetåret
1958/59, att avräknas mot bilskattemedel;
att
restituerade medel måtte få disponeras
av den utsedda styrelsen;
att restituerade medel måtte få, om
styrelsen funne lämpligt, fonderas från
ett år till ett annat;
att skogsstyrelsen måtte få i uppdrag
att ytterligare utreda förekomsten av
motorsågar i skogsbruket och den häremot
svarande bensinförbrukningen;
samt
att ett förskott å förslagsvis 400 000
kronor måtte utgå under budgetåret
1957/58, att avräknas mot de i det föregående
föreslagna medlen.
21 — Andra kammarens protokoll 1!)5S.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna 1:17
av herr Sundin m. fl. och II: 20 av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., vari — under
åberopande av vad i motionen II: 13
anförts — hemställts, att riksdagen måtte
antaga ett av motionärerna framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
2) motionen I: 72 av herr Einar Persson,
vari hemställts att riksdagen i anledning
av det förslag, som framlagts i
motionen I: 71, måtte besluta vidtaga
därav betingade kompletteringar i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit
samt i kungörelsen den 26 maj 1948 (nr
370) med tillämpningsföreskrifter till
nämnda förordning; samt
3) motionen II: 120 av herr Persson i
Tandö, vari under hänvisning till motionen
II: 119 framförts samma yrkande
som i motionen I: 72.
Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade förenämnda motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och jordbruksutskott.
Utskottet hemställde att motionerna
1:14 och 11:13, 1:71 och 11:119, 1:17
och 11:20 ävensom 1:72 samt 11:120
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Pettersson i Dahl, Gastaf Elofsson,
Bengtson och Oscar Carlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:14 och 11:13, 1:71 och 11:119, 1:17
och 11:20 ävensom 1:72 samt 11:120
besluta,
1) att medgiva skogsnäringen gottgörelse
för skatt å bensin, som förbrukades
vid användning av motorredskap
Nr 17
322 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
inom näringen, från och med den 1
juli 1957 i överensstämmelse med de
grunder som reservanterna förordat,
2) att föreskriva, att till näringen
återburna bensinskattemedel skulle tillföras
en särskild fond, benämnd skogsbrukets
bensinskattefond, att avräknas
mot automobilskattemedlen,
3) att antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
4) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som kunde komma
att bestämmas för budgetåret 1957/58,
till Gottgörelse till skogsnäringen för av
dess utövare erlagd bensinskatt å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 300 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
5) att mot senare avräkning mot det
restitutionsbelopp, som kunde komma
att bestämmas för budgetåret 1958/59,
till Gottgörelse till skogsnäringen för
av dess utövare erlagd bensinskatt å
riksstaten för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av
300 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt
6) att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna i övrigt
anfört.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Herr PETTERSSON i Dahl (ep):
Herr talman! Det kanske kan vara välgörande
att komma ifrån pensionsdebatten
och tala om andra saker än dem vi
har pratat om i tre dagar.
Denna fråga gäller restitution av skatt
på bensin till s. k. motorsågar. Man behöver
väl inte upprepa vad som ligger
bakom detta krav. Meningen med bensinskatten
var ju en gång i tiden att
skatt skulle utgå på bensin, som på ett
eller annat sätt användes i vägtrafiken,
och att denna skatt skulle gå till
vägunderhållet. På bensin som går till
annat ändamål, som inte sliter vägarna,
skulle skatt inte behöva uttas.
Bestämmelserna om bensinskatten har
ändrats gång efter annan. Först lyckades
man genomdriva restitution av skatten
på fiskets bensinkonsumtion. Det är
självfallet inte berättigat att på den bensin
som användes till fiske lägga avgifter
som då skall gå till vägunderhåll.
Senare har man också kommit fram till
att den bensin som går till traktorer och
andra redskap inom jordbruket inte heller
skall betungas med vägskatt. Man
har kompletterat bestämmelserna med
en bestämmelse om individuellt schablonavdrag,
för närvarande 325 kronor,
och slutligen fått med skördetröskorna
i denna kategori. Det sista som har hänt
på detta område är att trädgårdsnäringen
har fått skatterestitution, men det
satt hårt inne, lotten avgjorde frågan i
utskottet. Vid voteringen blev det så i
alla fall, att skatterestitution skulle utgå
även till trädgårdsnäringen. Det har
alltså varit en mödans för att inte säga
smärtans väg för dem som nu får denna
restitution.
Det som nu är aktuellt är som sagt
restitution av skatten på den bensin som
går till motorsågarna. Det har väckts
motioner om detta. Motionerna har varit
ute på remiss och faktiskt blivit tillstyrkta
av remissinstanserna med bara
två undantag, fastän remissinstanserna
är ganska många. De som hade gått emot
detta krav var Svenska vägföreningen
och givetvis statskontoret. Det är helt
naturligt att ett arbetarförbund som
Skogs- och flottningsarbetareförbundet
mycket livligt har förordat denna restitution.
Om riksdagen, herr talman, har knäsatt
principen att det för den bensin,
som användes för ändamål som inte sliter
vägarna, inte skall betalas vägskaft,
så bör restitution utgå också i detta
323
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
fall. Restitutionen är lika berättigad
när det gäller motorsågar, som när
det gäller fiskets, jordbrukets och trädgårdsnäringens
motorredskap. Vill man
inte gå med på restitution när det gäller
motorsågar, vore det riktiga att ogilla
kravet på restitution i de andra fallen
också. Utskottet skriver: »Vid sin prövning
av detta yrkande har utskottet funnit
övervägande skäl tala för att icke nu
genom separata beslut utvidga det kollektiva
restitutionsförfarandet till ytterligare
grupper bensinförbrukare.» Med
detta förmodar jag att utskottet menar
att man inte kan godkänna detta krav
därför att det, om än det vore rättvist,
leder till en ny utvidgning av restitutionens
område. Men så säger utskottet på
sista sidan: »Av särskilt sistnämnda skäl»
— behovet av utbyggnaden inom skogsvården
m. m.-— »finner utskottet rimligt
om vid behandling av anslag till vägbyggnader
å skogar i enskild ägo hänsyn
även toges till den bensinförbrukning
som sker vid användning av motorsågar
på andra icke väggående motorredskap.
Därest i samband med prövning
av anslagsäskande till sagda ändamål
för kommande budgetår en undersökning
skulle visa, att skogsbruket ej
under berörda anslag i rimlig utsträckning
erhåller åter vad det utbetalat i
bensinskatt hänförlig till annat än motortrafik
å allmänneligen befarna vägar,
synes det enligt utskottet kunna
ifrågasättas om ej en anslagshöjning
bör komma till stånd.» Utskottets klimax
är konstig. Såvitt jag begriper, erkänner
utskottet med denna formulering
det berättigade i restitution av skatt
på bensin till motorsågar. I varje fall
finns det en tydlig motsägelse mellan utskottets
hemställan om avslag och detta
åtminstone halva tillstyrkande.
Ilcrr talman! Jag skall inte göra detta
anförande längre än som är nödvändigt.
Jag ber med detta att få yrka bifall till
den reservation som är fogad vid utskottsutlåtandct.
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! I likhet med herr Pettersson
i Dahl hoppas jag kammaren
håller mig räkning för att jag inte nämner
ett enda ord om pension i detta lilla
anförande.
Det är med en viss besvikelse jag ser
att utskottet har varit kallsinnigt mot
de motioner som har lagts fram i detta
ärende. Jag frågar mig om i det sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottet,
som behandlat ärendet, bevillningsutskottets
ledamöter haft sådant
inflytande på flertalet av jordbruksutskottets
ledamöter, att dessa har ställt
sig kallsinniga. Jag har vid remissdebatter
och i andra sammanhang i denna
kammare ställt samma fråga som både
reservanterna och de flesta av remissinstanserna:
Vad är det för logik i att
sådan restitution skall ges fiske, trädgårdsnäring
och jordbruk men icke
skogsnäringen och vårt industriella näringsliv,
där bensin används på många
områden till maskiner, som inte utövar
något slitage på våra vägar? Utskottet
menar att man inte kan hålla på att ge
restitution på det ena området efter det
andra, ty då skulle det inte ta någon
ände. Det kan jag nog hålla med om,
men det där skulle man ha tänkt på
redan när man satte i gång restitutionsförfarandet,
och då borde man ha bestämt
sig för de avvägningar som är
nödvändiga för att rättvisa skall skapas
på de olika områdena.
Nu gömmer sig utskottet bakom 1953
års trafikutredning. I så gott som varje
fråga av ekonomisk art som berör trafiken
i detta land, faller man tillbaka på
denna utredning. — Så har man t. ex.
gjort varje gång högerpartiet har försökt
skapa bättre förhållanden för den
tunga trafiken. Nu vill utskottet som
försvar för sitt handlande också åberopa
att anslaget till skogsbilvägar ökat
kraftigt, men, herr talman, denna ökning
motsvarar bara någon promille av
vad skogsbruket och den tunga trafiken
324 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
på skogsbrukets område har betalat i
vägskatter. Att åberopa detta som skäl
för att inte ge restitution på bensinskatt
tycker jag är långsökt.
Längre ned på föredragningslistan
står en motion vari begäres utredning
om restitution av skatt på bensin som
används till truckar och liknande i sågverksdrift.
Jag kommer att stödja den
motionen, eftersom jag tycker det är en
logisk följd av riksdagens handlande
tidigare. Jag vill också påminna om att
första kammaren har bifallit den föreliggande
reservationen.
I likhet med skogsstyrelsen, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges skogsägareförbund och Skogsoch
flottningsarbetareförbundet ber jag
att få tillstyrka de motioner och den
reservation som är framlagda i detta
ärende.
Häri instämde herr Hedin (h).
Herr PERSSON i Tandö (s):
Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga ber jag att få säga
några ord.
Motorsågens hastiga frammarsch inom
skogsbruket har betytt något av en revolution
särskilt inom huggningsarbetet.
Det har, som en skogsarbetare en
gång sade till mig, nästan blivit ett helt
annat arbete genom att vi kunnat utnyttja
motorsågar. Jag och min medmotionär
i första kammaren har angivit,
att omkring 50 000 motorsågar skulle
vara i arbete inom det svenska skogsbruket,
och jag har sett en uppgift att
antalet numera skulle vara bortåt 70 000.
Om man räknar med att varje motorsåg
kostar omkring 1 500 kronor, står det
utan vidare klart att det är ett ansenligt
kapital som investerats i dessa maskiner.
Då dessutom största delen av dessa
sågar har inköpts av enskilda skogsarbetare,
kan man väl våga påstå att det
knappast finns någon arbetargrupp som
består sig med en så dyrbar verktygs
-
uppsättning. I många fall innebär detta
att den enskilde skogsarbetaren fått ta
ganska stora ekonomiska risker, risker
som i andra yrken får bäras av företagen.
Det är inom dessa arbetargrupper
man funnit det orättmätigt att staten
skall tillgodogöra sig skatten på den
bensin som används såsom drivmedel
för motorsågarna.
Vid Skogs- och flottningsarbetareförbundets
kongress 1957 förelåg flera motioner
i vilka krävdes åtgärder från förbundets
sida i syfte att få till stånd en
ändring i detta förhållande. Motionärerna
var främst från södra och mellersta
Sverige. Det anfördes i dessa motioner
att lika väl som återbäring sker av
skatt som erlagts för bensin som användes
inom fisket, jordbruket och trädgårdsnäringen,
borde skatten återbäras
å den bensin som användes för motorsågar
inom skogsbruket. De sålunda erhållna
medlen borde lämpligen, anförde
man, kunna användas till en ordnad
serviceverksamhet ute i skogarna, vilken
skulle kunna vara skogsarbetarna
till stort gagn för skötseln av deras sågar
och övriga motorredskap.
Detta är något av bakgrunden till
motionerna I: 71 och II: 119. Vi motionärer
anser, att sedan riksdagen fattat
principbeslut om återbäring av skatt å
bensin som användes inom fisket, jordbruket
och trädgårdsnäringen, är det
endast en rättvisefråga att återbäringen
utsträckes till skogsnäringen.
Jag hänvisar i detta fall till vad 1956
års sammansatta bevillnings- och jordbruksutskott
anförde i sitt yttrande om
restitution av bensinskatt för trädgårdsnäring.
Utskottet yttrade: »Med
hänsyn till att de genom bensinbeskattningen
inflytande skattemedlen är avsedda
att bidraga till kostnaderna för
vägväsendet anser utskottet att kompensation
bör lämnas trädgårdsnäringen
för de särskilda kostnader, som uppkommer
till följd av beskattningen av
bensin, nyttjad som drivmedel för nä
-
325
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17
förbrukas vid användning av motorredskap i
Restitution av skatt å bensin, som
skogsbruket
ringsgrenens maskiner och redskap. Utskottet
förordar sålunda, att sådan ändring
vidtages i 5 § i 1929 års förordning
om särskild skatt å bensin och motorsprit,
att restitution må åtnjutas jämväl
för bensin och motorsprit, som användes
för framdrivande av inom trädgårdsnäringen
nyttjade jordfräsar.» Det
är detta utskottsutlåtande som gjort att
vi har trott, att det skulle finnas möjligheter
att få våra motioner bifallna
av riksdagen.
Innevarande års riksdags sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskott
har dock icke velat se frågan på detta
sätt utan synes vilja göra en klar gränsdragning
mellan å ena sidan jordbruks-,
fiskeri- och trädgårdsnäringen och å
andra sidan skogsbruket. På annat sätt
kan man väl icke tolka utskottets utlåtande.
Jag skulle nog för min del vilja
påstå att skogsbruket och dess folk har
en lika stor betydelse för det svenska
samhället som de övriga tre näringarna,
men tyvärr tycks inte utskottet dela
denna min uppfattning. Jag har svårt
att förstå att principen för återbäring
av bensinskattemedel till jordbruket och
dess utövare skall vara mer restriktiv
än den som gäller för återbäring av
bensinskatt till andra här nämnda grupper
av näringar. Motionerna har av utskottet
remitterats till ett antal myndigheter,
förbund och föreningar, bland
andra till skogsstyrelsen, Skogs- och
flottningsarbetareförbundet, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och
en hel del inom skogsbruket verksamma
arbetsgivarorganisationer. Samtliga
hörda remissinstanser tillstyrker motionerna,
utom statskontoret och Svenska
vägföreningen.
Skogs- och flottningsarbetareförbundet
tillstyrker helt naturligt motionen
och anför att »med hänsyn till önskvärdheten
av att återbäring kan ske
utan att en omfattande administrativ apparat
nödvändiggöres, ansluter sig förbundet
till tanken att någon form för
kollektiv återbäring synes böra övervägas».
I fortsättningen av sitt yttrande anser
förbundet att förvaltningen av medlen
bör kunna ske av skogsstyrelsen. Som
lämpliga åtgärder nämner förbundet anordningar
för en bättre serviceverksamhet
med avseende på motorsågar och reservdelar
samt en ökad instruktion om
motorsågens användning och skötsel.
Därjämte borde av de återburna medlen
medel kunna utgå till arbetarskyddsåtgärder,
skyddsombudsorganisationen
och forskning på området.
Svenska vägföreningen motiverar sitt
avslagsyrkande med att föreningen icke
anser den här begärda restitutionen
jämförbar med restitutionen till jordbruk,
fiske och trädgårdsnäringen och
anför bl. a.:
»Användningen av motorredskap inom
skogsbruket blir emellertid aldrig stationär
på samma sätt. Skogsbrukets arbetskraft
och redskap flyttas till olika
tillfälliga arbetsplatser och dessa förflyttningar,
som ofta är ganska långväga,
framgår över allmänna och enskilda
vägar, skogsbilvägar och basvägar.
Den ifrågasatta restitutionen bör därför
bedömas med hänsyn till samhällets
åtgärder för att vara behjälpligt med
att tillgodose skogsbrukets vägbehov.
Det är nämligen ofrånkomligt att skogsbrukets
motorredskap, barkningsmaskiner,
motorsågar m. in. i stor utsträckning
måste vägtransporteras.»
Till detta vill jag endast anföra att
såvitt jag känner till brukar barkmaskiner
bli stationära i mycket större utsträckning
än många av jordbrukets maskiner,
sedan de väl transporterats till
en arbetsplats, och transporten av dem
sker väl i de flesta fall med lastbilar,
för vilka både bilskatt och skatt å bränsle
betalas. Transporter av motorsågar
sker väl av skogsarbetaren själv, antingen
med sågen instoppad i en ryggsäck
eller i baksätet eller i bagagerummet
på en bil. Att en motorsåg på om
-
326 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
kring 12 kilo skulle vara så belastande
på vägen, att särskild skatt på omkring
50 öre per dag skulle behövas för densamma,
kan åtminstone jag aldrig lära
mig att förstå.
Att sedan statsbidrag i någon form
skulle ha utgått till vad man i dagligt
tal inom skogen kallar basvägar, känner
jag inte till, och troligen har Svenska
vägföreningen blott liten kännedom om
detta också. För den händelse utskottet
känner till att så är fallet vore jag tacksam
för en upplysning, och jag lovar
att vidarebefordra den till tusentals
skogskörare inom landet.
Utskottet anför att enligt dess mening
»bör skogsnäringens restitutionsfråga
liksom övriga spörsmål av samma innehåll
övervägas i ett sammanhang vid
den fortsatta utredningen rörande restitution
av bensinskatt, som anknyter
till 1953 års trafikutredning». På denna
grund avstyrker sålunda utskottet.
Utskottet hänvisar till att skogsbruket
för närvarande erhåller viss återbäring
genom bidrag över nionde huvudtiteln
till skogsvägar i enskild ägo. Jag vill
icke vara den som underskattar betydelsen
av dessa bidrag, men återbäringen
av bensinskatten för av motorsågarna
förbrukad bensin bör enligt min
mening på något sätt återgå till dem
som förbrukat bensinen och betalat
skatten. Jag är medveten om — och det
är anfört i motionen —• att det här
måste bli en fråga om kollektiv återbäring
till något för skogsarbetarkåren gemensamt
ändamål. Något annat är icke
möjligt på grund av det stora antal enheter
det här gäller. I vår motion har
vi givit exempel på områden där behov
finnes av medel för olika ändamål. Alla
är sådana, för vilka anslag icke erhålles
i riksstaten.
Frågan om bidrag till vägarna bör
vara en fråga som får avgöras mellan
skogsägarna och samhället. För skogsarbetarna,
av vilka många helt saknar
egen skog, kan det icke vara något sär
-
skilt intresse att av dem inbetalade bensinskattemedel
går till skogsbilvägar
och att de sålunda betalar ett extra bidrag,
utöver vad andra medborgare gör,
för att få beträda dessa vägar.
Herr talman! Jag finner icke att utskottet
anfört skäl som motiverar ett
avslag på vår motion utan hemställer
om bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.
Herr JONSSON i Strömsund (s):
Herr talman! De olika restitutionerna
av erlagd bensinskatt föranleder ofta
besvärligheter, som är svåra att överblicka
vid de tillfällen, då riksdagen i
välvilja fattar beslut om restitutionerna.
Det är bland annat därför utskottets
majoritet har ansett, att vi inte kan
försätta med det gamla förfarandet.
Som redan framhållits har vi litet
senare på dagordningen ytterligare ett
ärende av detta slag, nämligen beträffande
truckarna i industrien. Man torde
också kunna leta fram åtskilliga
andra ändamål, för vilka man använder
bensin och för vilka man kan motionera
om restitution av bensinskatten.
Framför allt kan man väl göra det, när
det gäller de många motorbåtar som
nu inte användes för fiske och som
därför inte får någon glädje av de kollektiva
åtgärder, som vidtages för fiskets
del genom restitution av erlagd
bensinskatt. Dessa motorbåtar får ju
också betala bensinskatt utan att alls
slita på våra vägar.
Vi kan över huvud taget inte fortsätta
med att plocka ut den ena gruppen
efter den andra och säga, att här kräver
rättvisan att man beviljar restitution.
Då hamnar vi slutligen i ett system
med millimeterrättvisa, där själva
administrationen blir dyrare än hela
den återbäring som man vill ha.
Jag är väl medveten om den väldiga
ökning som under senare år noterats i
antalet motorsågar i skogen. Jag är
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17 327
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
också medveten om att många timmerhuggare
säger en del väl valda ord, när
de tvingas betala bensin till sågarna
och vet hur pass stor del av bensinpriset
som går till en speciellt för vägunderhållet
avsedd skatt. Men jag är inte
övertygad om att de skulle vara så
mycket mera belåtna, om de fick betala
samma pris för bensinen men visste
att skattepengarna gick till vissa
kollektiva åtgärder. De vill troligen
helst få några tior tillbaka kontant —
och om det hade varit möjligt att ordna
rent administrativt, så hade inte
jag vågat motsätta mig krav härpå. Men
här föreslås att skogsbruket i sin helhet
skall ha restitutionspengarna för
vissa kollektiva åtgärder. Skogsbruket
är dock ett något diffust begrepp, och
en del av verksamheten i skogen har
redan nu anslag från staten, nämligen
anslag för forskningsändamål, yrkesundervisning
o. d., som går ut över
nionde huvudtiteln.
Här har också nämnts arbetarskyddet,
men såvitt jag förstår är det väl
arbetsgivarnas uppgift att sköta den
saken. Vidare har det talats om upprättande
av vissa servicestationer för motorsågarna,
men det förefaller mig som
om även det borde vara en uppgift för
arbetsgivarna. I varje fall kan det inte
vara en statens angelägenhet att ordna
med det.
Här har sedan åberopats att majoriteten
av remissinstanserna har yttrat
sig positivt över motionen. Jag vill då
erinra därom, att det ju är de skogliga
organen som avgivit remissyttrandena.
Det är väl helt naturligt att det är ett
intresse för dessa organ att skaffa mera
pengar till gemensamma skogliga uppgifter.
Det råder heller ingen tvekan om
att deras yttranden är besjälade av ett
allvarligt intresse för arbetsuppgifterna,
och att de vill göra mesta möjliga
nytta för det svenska skogsbruket.
Men å andra sidan måste det väl leda
till vissa konsekvenser, om staten vid
sidan om de ordinarie anslagen skall
betala ut pengar till skogsstyrelsen
för dels särskilda ändamål, till vilka
även utgår ordinarie anslag, dels ändamål
som normalt inte åtnjuter statsbidrag.
Motionärerna har sedan också anmärkt
på vår skrivning, i vilken vi har
erinrat om den stora kollektiva återbäring
av bensinskattemedel, som skogsbruket
erhåller genom det anslag på
7,5 miljoner kronor som riksdagen beviljat
för nästa budgetår för anläggande
av skogsbilvägar. Men är det så felaktigt
att se ett visst samband mellan de
båda sakerna? Det är ju ändå något
av det allra viktigaste för skogsbruket
att få sådana skogsbilvägar anlagda. De
har stor betydelse även för den enskilde
skogsarbetaren, som därigenom får
möjlighet att så att säga leva ett normalt
liv, d. v. s. att komma hem till sin
bostad om kvällen och slippa förläggning
i kojor och dylikt. Är det då någon
anledning att vi i denna situation
skall splittra oss och börja föra fram
en mängd låt vara i och för sig behjärtansvärda
ändamål? Isen har brutits.
Vi har fått anslag av dessa bensinskattemedel
till ett för skogsbruket i dess
helhet väsentligt ändamål. Det är såvitt
jag förstår mycket som talar för
vad utskottet har anfört, nämligen att
om det visar sig, att skogsbrukets insatser
när det gäller bensinskatten är så
stora, att de motiverar ökad återbäring,
då skall den ges på det område,
där man redan börjat ge anslag, i stället
för att man skall finna ut nya anslagsformer.
Jag vill dessutom erinra om det svar,
som finansministern lämnade på en interpellation
i denna vecka, ett svar som
väl ändå tyder på att samtliga dessa
frågor skall tas upp i ett större sammanhang.
Under sådana förhållanden
är det väl ännu mindre lämpligt, att
man nu tar ytterligare ett steg på denna
rcstitutionernas väg, som medför
328 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
en hel del besvärligheter, som vi i dag
inte kan överblicka.
Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Jag skall inte upptaga
tiden med att framföra de motiv, som
ligger till grund för den motion, som
några kamrater och jag har väckt i
denna kammare. Jag skall inte heller i
någon större utsträckning åberopa de
remissyttranden som anförts.
Låt mig dock få konstatera, att när
tillstyrkanden har gjorts av Skogs- och
flottningsarbetareförbundet, av Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och
av Sveriges skogsägareförbund, innebär
det att skogsarbetarnas, bondeskogsbrukets
och storskogsbrukets organisationer
samfällt har givit sin anslutning
till det förslag som här föreligger. Att
även skogsstyrelsen och domänstyrelsen
anslutit sig till dessa tankegångar, måste
vara ett uttryck för att skogsbruket
står enigt bakom förslaget.
Herr Jonsson i Strömsund anförde
som utskottets talesman en del synpunkter,
som enligt hans förmenande
skulle göra det motiverat att följa utskottets
avslagsyrkande. Han nämnde
motorbåtarna och ville draga en parallell
mellan bensinförbrukningen vid
driften av dessa och vid driften av
motorsågarna. Det kan inte vara riktigt
att göra den jämförelsen, eftersom
ju i bensinförbrukningen till motorbåtarna
även ingår nöjesåkning, som i
och för sig kan vara vällovlig men som
inte ger samma tyngd åt kravet på restitution
som när det gäller arbetet i
skogen.
Uttrycket millimeterrättvisa nämndes
också av herr Jonsson i Strömsund.
Låt mig bara erinra om att skogsstyrelsen
har beräknat, att den bensinskatt
det här rör sig om uppgår till i
runt tal 2,5 miljoner kronor per år. Det
synes mig vara att använda litet för
kraftiga ord att hänföra sådana belopp
under begreppet millimeterrättvisa.
Herr Jonsson i Strömsund hänvisade
vidare till att det utgår pengar i form
av anslag till skogsbilvägar och att det
kan betraktas som en restitution till
skogsbruket. Det är så riktigt att skogsbruket
får en del pengar där, och det
är angeläget och önskvärt, att det skall
få dessa pengar i fortsättningen också.
Men i det anslaget synes det mig inte
finnas något utrymme för att räkna in
den bensin, som bland annat motorsågarna
fordrar för sin drift. Jag vill i
det sammanhanget hänvisa till att en
enhällig utredningskommitté har beräknat,
att 12,5 miljoner kronor årligen
bör avräknas mot automobilskattemedel,
därest skogsbruket skulle få restitution
för den bensinskatt, som utgår till följd
av bensinskatten på våra fordon. Därutöver
kommer de ungefär 2,5 miljoner
kronor, som beräknas åtgå till bl. a.
motorsågarna.
Det är naturligtvis bra med anslag
till skogsbilvägarna, men skogsbruket
får inte anslag som på långt när motsvarar
vad som kan beräknas komma
på den bensin som förbrukas enbart
för fordonen. Det synes mig därför
vara fullt konsekvent, att andra kammaren
följer det beslut, som första kammaren
fattade för några dagar sedan,
och beviljar den framställning som här
föreligger genom att rösta och besluta
i enlighet med reservationen, till vilken
jag ber att få yrka bifall.
Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp):
Herr talman! Det har redan talats så
mycket positivt för den vid detta utlåtande
fogade reservationen, att jag kan
fatta mig mycket kort. Jag är inte motionär
i denna fråga och har heller inte
deltagit i utskottsbehandlingen, varför
jag inte har något förflutet eller någon
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17 329
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av moforredskap i
skogsbruket
prestige att försvara. Jag anser emellertid
att här föreligger helt enkelt ett
rättfärdighetskrav. Det gäller här enligt
min mening ingen partifråga och inte
heller någon principfråga. Av frågans
behandling i första kammaren har vi
också sett, att meningarna skurit rakt
igenom partigränserna.
Skogsarbetet är väl ett det hårdaste
utomhusarbete vi har. Jag har själv arbetat
flera vintrar i skogarna, och jag
vet därför hur det är. Det finns naturligtvis
även en hel del andra arbeten
som är tunga och hårda, men jag tror
att skogsarbetet vintertid hör till de
mera hälsovådliga. Arbetet i skogen
utförs under vilka väderleksförhållanden
som helst: i regn, snö och rusk, och
det tar på hälsan. Vi skall därför vara
glada för att skogsarbetarna har fått ett
effektivt hjälpmedel i sin hand. Det är
som vi redan hört många tusen motorsågar
i arbete i våra skogar, och då det
utgår bensinskatterestitution på så
många andra områden, där det användes
brännolja — inom jordbruket, trädgårdsnäringen
och fisket — anser jag
det bara vara på sin plats att även
skogsarbetarna får denna förmån.
Jag skulle ha känt mig ännu mera
tillfredsställd om det varit möjligt att
utforma motionen så, att det blivit en
individuell återbäring, som t. ex. för
traktorägarna inom jordbruket, men då
det av tekniska och andra skäl inte går
att genomföra, utan det blir fråga om
kollektiv återbäring, hälsar jag även
detta med tillfredsställelse, ty jag vet
att de pengar som kommer tillbaka till
skogsnäringen blir till nytta.
Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till den vid utlåtande fogade reservationen
av herr Petterson i Dahl
m. fl.
Herr JONSSON i Strömsund (s) kort
genmäle:
Herr talman! Att skogsarbetet är ett
hårt och tung yrke torde väl de flesta
av kammarens ledamöter ''ka en föreställning
om, och att det blivit lättare
genom motorsågarnas intåg, känner vi
också till. Jag tror därför att skogsarbetaren
gärna betalar skatten på motorsågsbränslet
och ändå anser sig göra
en god vinst, när han får byta ut de
gamla metoderna mot dessa nya. Detta
är emellertid intet argument för att det
inte skall utgå någon restitution.
För den enskilde skogsarbetaren blir
det dock ingen nämnvärd förändring,
om man beviljar kollektiv restitution;
han har ingen personlig fördel av detta.
Det är möjligt att det kan vara riktigt
att man här gör jämförelse med trädgårdsnäringen.
Det är dock inte alldeles
jämförliga förhållanden inom dessa
båda näringar. Trädgårdsnäringen bygger
ju helt på småföretag, medan däremot
skogsbruket i regel har företag av
helt annan storleksordning.
Jag vill vara konsekvent. Jag ansåg
och anser alltjämt, att det var ett misstag
av riksdagen att besluta denna restitution
för jordfräsarna inom trädgårdsnäringen.
Jag ville icke vara med om
den åtgärden, och jag vill icke heller
vara med om den nu föreslagna åtgärden.
Vi kan inte fortsätta i det oändliga
med dessa restitutioner.
Herr WACHTMEISTER (h):
Herr talman! Det förefaller mig som
om de som åberopar 1955 års skogsvårdsutredning
förbiser en liten sak.
Man stirrar sig blind på att det står,
att skogsvägnätets utbyggnad är en av de
angelägnaste uppgifterna inom svenskt
skogsbruk. Det står »en av de angelägnaste».
En annan ytterst angelägen
uppgift är att få folk till skogen.
Motorsågarna har, som herr Persson
i Tandö nyss sade, inneburit en revolution,
och det har blivit en dyrbar revolution
för dem som skall skaffa redskapen.
Om en skogsarbetare själv äger
ett redskap, sköter han det i allmänhet
330 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
bättre än om han får låna det från företaget.
Företagen uppmuntrar därför
sina anställda genom lån eller genom
andra slag av bidrag att skaffa egna
sågar, men huvuddelen av kostnaderna
måste arbetarna själva stå för. Det blir
dyra lärpengar innan man kommer underfund
med en massa detaljer, som
hänger samman med motorsågen, inte
bara i fråga om själva trädfällningen
utan också i fråga om hela avverkningens
organisation. Det kan bli så avskräckande
dyrt, att det blir ännu svårare
än nu få folk till skogsbruket, som
ändå är vår allra viktigaste näringsgren,
samtidigt som arbetet inom detsamma,
om vi inte begagnar alla teknikens
landvinningar, är det allra hårdaste
som finns. De arbetsstudier, som
vi behöver göra för att komma underfund
med hur man på det mest rationella
sättet skall utnyttja motorsågarna,
är inte — det vill jag säga till herr
Jonsson i Strömsund — enbart en det
privata näringslivets angelägenhet; även
staten har stor nytta därav, eftersom
staten är den största skogsägaren här
i landet. Skall vi föra resonemanget
ännu vidare, så ger ökade inkomster för
arbetarna ökade skatteintäkter för staten.
Den saken erkänner också staten
genom att den redan nu via domänstyrelsen
och SDA hjälper till med de arbetsstudier
som bedrives, men den hjälp
vi fått därifrån är dock relativt obetydlig.
Arbetsforskningen bekostas så gott
som uteslutande av det enskilda näringslivet.
Vi har också fått hjälp med
arbetsstudierna från den s. k. femmiljonerfonden,
men denna fond är nu
snart slut.
Det hade enligt min åsikt kanske varit
bäst om vi inte föreslagit någon särskild
fondstyrelse för de restituerade
bensinskattemedlen utan endast kopplat
på den befintliga femmiljonerfonden,
eftersom den redan har en styrelse
och står under det allmännas insyn genom
domänstyrelsen. Det enklaste hade
väl varit om denna fond fått ta hand om
de nu aktuella medlen. Detta är emellertid
en liten detalj som inte får skymma
det goda i reservationen.
Denna restitution av bensinskattemedel
gäller inte bara någon viss landsända.
Problemet är gemensamt för hela
landet även om motiveringarna kan
variera. I södra Sverige har vi t. ex.
ovärderlig nytta av motorsågar på
grund av att dimensionerna på skogen
är sådana, att vi snart inte kan få folk
till att ta ikull de grova träden. Att för
hand ge sig på en stor bok är inte så
förfärligt enkelt. Det är oändligt mycket
enklare med en motorsåg. I norra
Sverige behövs också denna restitution.
Det är rättare sagt inte befogat att ta
ut bensinskatten, eftersom det är ganska
litet av bensinskattemedlen som går till
vägbyggnader eller, om jag får uttrycka
det så, eftersom det är mycket stora vägbyggen,
till vilka några bidrag av statsmedel
inte utgår. Herr Persson i Tandö
nämnde nyss basvägarna. Jag skulle vilja
tillägga cykelvägarna, som betyder
fnycket där uppe. Det är något vi inte
har i södra Sverige.
Tillåt mig endast att göra ett litet tilllägg
beträffande motorbåtarna. Även nöjesmotorbåtarna
får faktiskt en viss bensinskatteåterbäring.
Den är kollektiv
och går till vissa större organisationer
och användes till hamnanläggningar,
som kommer inte bara nöjesmotorbåtarna
utan även de yrkesmässigt använda
båtarna till godo. Å andra sidan
kommer det bidrag, som nu utgår till
yrkesfisket, även nöjesmotorbåtarna till
nytta på motsvarande sätt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr PERSSON i Tandö (s) kort genmäle
:
Herr talman! Utskottets talesman sade
att det ur skogsarbetarnas synpunkt
vore bättre om de kunde få en indivi
-
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17 331
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
duell återbäring. Vi skogsmänniskor är
merendels praktiskt folk, och vi har
gjort klart för oss att det inte går att
ordna en sådan individuell återbäring.
Frågan diskuterades på förbundskongressen
i fjol, och när jag talade om att
det inte fanns möjlighet att erhålla individuell
återbäring, var det icke någon
som gjorde anmärkning på detta. Alla
motioner i denna kongress syftade till
en kollektiv återbäring, som man ansåg
skulle ge förutsättningar att åstadkomma
framför allt en bättre serviceverksamhet
för motorsågarna. Som förhållandena
nu är på många håll i skogarna
får man faktiskt skicka sågarna till
verkstäder som ligger långt bort från
arbetsplatserna, och det tar kanske en
hel vecka att få en såg reparerad. Detta
betyder ett väsentligt inkomstbortfall.
Om man kan få medel att ordna en god
serviceverksamhet, så är det mycket betydelsefullt,
och då tror jag att den
individuella återbäringen inte är behövlig.
Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle vilja rikta en
replik till herr Jonsson i Strömsund,
vars argumentering jag fann litet underlig.
Om jag fattade hans yttrande
rätt menade han, att de enskilda skogsarbetarna
inte skulle få någon del av
denna restitution, utan medlen skulle gå
till helt främmande områden. Jag skall
endast läsa några ord ur den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen:
»Såvitt möjligt bör de ändamål som
främjas med medlen ha samband med
maskintekniken. Främst åsyftar utskottet
härvid åtgärder av skilda slag till
gagn för den skogliga yrkeskunskapen,
särskilt i fråga om motorsågar eller andra
smärre maskiner. Härutöver bör
restitutionsmedel kunna tagas i anspråk
för att stödja det skogliga arbetarskyddet,
vissa försöks- och forskningsupp
-
gifter samt rationaliserings- och sainordningssträvanden
till gagn för dem
som till väsentlig del direkt söker sin
utkomst av den svenska skogen. Andra
ändamål, som bör kunna befordras genom
anlitande av ifrågavarande medel,
är instruktions- och serviceverksamhet
ute på arbetsplatserna och förläggningarna
i skogen samt utrustning av fasta
och rörliga servicestationer för motorredskap.
»
Jag anser att dessa restitutionsmedel
härigenom kommer till mycket god användning
och får betydelse även för de
enskilda arbetarna och skogsägarna.
Herr JOHANSON i Västervik (s):
Herr talman! Bland de motiveringar,
som här framförts för att även de som
använder motorsågar skall — visserligen
kollektivt — få återbäring av bensinskattemedel,
är det två skäl som varit
dominerande. Det ena är att man tidigare
beviljat återbäring till jordbruket,
fisket och trädgårdsnäringen. Det
andra skälet är att de motorsågar och
barkningsmaskiner, som användes i
skogsbruket, icke sliter på vägarna. Det
finns emellertid även andra som så använder
bensin. Skulle inte alla dessa
med precis samma motivering kunna
kräva att få återbäring av den bensinskatt
de erlagt? Jag vet inte vart det
skulle bära hän, om riksdagen fattade
beslut om återbäring eller restitution
av bensinskattemedel till alla dem som
använder bensin utan att därvid slita
på vägarna. Jag kan nämna tryckeriindustrien,
som använder bensin, om
också inte i någon större utsträckning,
och ägarna av bensindrivna motorbåtar.
Dessa skulle på precis samma skäl
kunna begära att få restitution. Vart
skulle det leda om riksdagen i varje
sådant fall beslutade om restitution.
Jag kan instämma i att det kanske inte
var så lyckligt att bevilja restitution på
bensin till de jordfräsar som användes
332 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Restitution av skatt å bensin, som förbrukas vid användning av motorredskap i
skogsbruket
inom trädgårdsnäringen. Men om man
har uppfattningen att riksdagen redan
har gått för långt när det gäller restitutionsförfarandet,
skall man väl inte
utsträcka detta ännu längre, framför
allt när man i dag inte kan se var man
så småningom skall sätta punkt. Med
detta vill jag inte göra gällande att det
skulle vara oberättigat om även skogsnäringen
fick återbäring, men med hänsyn
till vad jag nyss anfört och de konsekvenser
som en dylik återbäring kan
föra med sig kan jag icke biträda ett
dylikt restitutionsförfarande.
En sak reagerar jag dock emot, och
det är att man både i motionen och reservationen
har satt arbetarskyddet i
viss relation till denna restitution av
bensinskattemedel. Det är väl orimligt
att driva den frågan in på en sådan linje
att man t. ex. skulle säga, att eftersom
inte tryckeribranschen får återbäring
på bensinskattemedel, behöver
man i denna bransch inte vidta åtgärder
för arbetarskydd. Jag kan alltså inte
acceptera det resonemang som motionärerna
och reservanterna därvidlag
har fört.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr WAHRENDORFF (ep):
Herr talman! Den här frågan har redan
föranlett rätt lång debatt, och jag
skall därför försöka fatta mig kort.
Här har sagts, att vi kan inte fortsätta
längre med restitution till olika
näringsgrenar. Det är dock ett faktum,
att vi redan slagit in på den vägen. För
övrigt är det, såvitt jag kan förstå, ett
mycket berättigat önskemål, som man
velat tillmötesgå i reservationen.
Herr Jonsson i Strömsund sade, att
de flesta yttranden beträffande denna
motion kommit från olika områden
inom skogsnäringen. Man uttalar sig
också allmänt för motionen. Endast i
ett par fall har man gått emot densamma.
Jag fäste mig emellertid vid att herr
Jonsson i Strömsund delvis ville bagatellisera
yttrandet från Skogs- och flottningsarbetareförbundet.
Detta förbund
säger: »Bland dessa arbetare finner man
det därför orättmätigt att staten skall
tillgodogöra sig inkomster på den bensin,
som användes som drivmedel av
motorsågarna genom en bensinskatt avsedd
att låta motorfordonstrafiken bära
sin andel av uppkommande vägkostnader.
»
Det hade motionerats till förbundskongressen
om denna sak, men detta
vill herr Jonsson dra ett streck över
genom att säga, att dessa motionärer
räknade med att restitutionen skulle ske
individuellt. Men enligt vad jag kan förstå
har just den saken varit föremål för
diskussion på kongressen, och resultatet
av denna diskussion blev, att restitutionen
inte ansågs kunna utbetalas till
var och en för sig utan att återbetalningen
borde ske kollektivt. Jag citerar:
»Förbundet finner det därför angeläget
framhålla, att de motioner som nu förelagts
riksdagen har ett starkt stöd bland
skogsarbetarna. Med hänsyn till önskvärdheten
av att återbäring kan ske
utan att en omfattande administrativ
apparat nödvändiggöres, ansluter sig
förbundet till tanken på att någon form
för kollektiv återbäring synes böra
övervägas.»
I reservationen uttalas också, att
återbäring av de bensinskattemedel,
som betalas in för motorsågar, bör ske
kollektivt.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Pettersson i Dahl m. fl.
Efter härmed slutad överläggning gav
lierr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
333
Fredagen den 25 april 1958 Nr 17
Följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen m. m.
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 78 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 7
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade grunder för
den ekonomiska förvaltningen av de
allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 8
Följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts pro
-
position angående vissa följdfrågor i
anledning av skolstyrelsereformen m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr ELIASSON i Stockholm (fp):
Herr talman! I motionen 11:453 har
jag framhållit, att så viktiga bestämmelser
som reglerna om skolplikt inte bör
lämnas i administrativ ordning utan i
av Konung och riksdag stiftad lag. Dessa
bestämmelser kan ju vara av för den
enskilde mycket ingripande art. Ett
exempel är 17 § i bestämmelserna om
allmän skolplikt m. m., där det talas om
hämtning av elev genom polismyndighets
försorg utan hinder av besvär, och
det finns flera andra exempel som motiverar,
att sådana bestämmelser bör
lämnas i lag.
Ytterligare ett skäl är, att det finns
liknande områden, där regleringen
sker i lag. Jag kan hänvisa till lag om
särskild skolplikt för psykiskt efterblivna.
Utskottet har ställt sig välvilligt men
såsom motskäl anfört bland annat, att
det finns vissa bestämmelser som mera
lämpar sig för att regleras i administrativ
ordning. Detta är ju inget sakligt
skäl, ty sådana bestämmelser kan ju
mycket väl skiljas ut och lämnas i administrativ
ordning, medan övriga bestämmelser
lämnas i lag.
Vidare framhåller utskottet, att lagstiftningen
på skolområdet bör stabiliseras,
innan man kommer med en lag.
Jag anser det mycket tveksamt, om detta
är riktigt, ty just det förhållandet att
området så att säga flyter gör det väl
viktigt, att riksdagen redan i detta läge
är inkopplad, så att det inte i administrativ
ordning utfärdas författningar,
som måhända hårt binder framtida
ställningstaganden.
För övrigt kan jag inte se, att statsutskottet
är behörigt att yttra sig i dessa
frågor, i vart fall inte ensamt, utan
334 Nr 17 Fredagen den 25 april 1958
Följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen m. m.
motionen borde rätteligen ha behandlats
av lagutskott eller av ett sammansatt
utskott.
Herr talman! Med hänsyn till den
välvilliga inställning statsutskottet intagit
och då det är nödvändigt att omedelbart
få bestämmelser, som reglerar
förfarandet, har jag intet yrkande utan
vill bara sluta med att understryka önskemålet,
att en lag rörande dessa ting
kommer så snart som möjligt.
Herr BARK (s):
Herr talman! I föreliggande lagförslag
har man gjort ett utbyte av ord.
Man har bytt ut ordet målsman mot
vårdnadshavare. Detta namnbyte har
väckt en så stark reaktion i första kammaren,
att en majoritet där har beslutat,
att det gamla inarbetade uttrycket
målsman skall bibehållas. Jag vill därför
yrka bifall till utskottets förslag med
den ändringen, att ordet målsman bibehålies
i lagen. Mitt förslag är exakt detsamma
som det som har bifallits av första
kammaren.
Fröken VINGE (fp):
Herr talman! Med den blanka reservation
som har fogats till detta utskottsutlåtande
har reservanterna velat markera,
att de delar den principiella uppfattning,
som kommit till uttryck i den
motion som herr Eliasson i Stockholm
gjort sig till talesman för, nämligen att
bestämmelser som ingriper så mycket i
den enskildes liv som dessa bestämmelser
om skolplikt bör ingå, icke i en i
administrativ ordning utfärdad stadga
utan i en av Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad lag. Utskottet är
egentligen av samma uppfattning, vilket
också herr Eliasson framhöll. Utskottet
har ju inte heller avstyrkt motionen,
men utskottets skrivning är så
vag och nedtonad, att vi ville markera
vår ståndpunkt genom denna blanka reservation.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t
sedermera skall lägga fram förslag
om en allmän skollag. Vad som nu
har skett är, att de bestämmelser om
skolpliktens fullgörande, som redan
finns enligt en i administrativ ordning
utfärdad skolstadga, har i hög grad modifierats,
reviderats och gjorts mindre
odiösa. Den översyn av vissa delar av
folkskolestadgan som nu gjorts har varit
mycket efterlängtad, och det är nödvändigt
att stadgan kan träda i kraft
den 1 juli. Eftersom det nu inte är fråga
om att i administrativ ordning införa
nya eller skärpta bestämmelser om
skolplikt, vill jag för min del, herr talman,
föreslå kammaren att för dagen
godta utskottets förslag. Jag utgår då
från att Kungl. Maj:t tar hänsyn till
riksdagens genom utlåtandet framställda
önskemål om att så snart som möjligt
få en allmän skollag.
Beträffande skolhälsovården vill jag
säga, att jag givetvis delar motionärernas
uppfattning att kvalitativa förbättringar
av skolhälsovården behövs.
Också därvidlag har ju utskottet intagit
en mycket positiv hållning och förväntar
förslag till 1959 års riksdag.
Jag vill också säga ett par ord om zigenarbarnen.
Givetvis delar utskottet
zigenarutredningens uppfattning, att
dessa barn liksom alla andra, som rätteligen
bör kyrkobokföras inom riket,
skall vara underkastade skolplikt. Men
den frågan bör inte regleras på ett sådant
sätt, att denna befolkningsgrupp
utpekas särskilt. Om det brister i folkbokföringen,
så är det folkbokföringen
som bör reformeras.
Slutligen vill jag beträffande herr
Barks yttrande säga, att det i och för
sig är utskottet och Kungl. Maj:t som
har rätt. Men eftersom nu första kammaren
har fattat ett beslut, enligt vilket
man föreslår ett annat uttryck, och eftersom
det nu såvitt jag förstår är så
att Kungl. Maj :t har möjligheter att göra
som Kungl. Maj:t vill oberoende av vil
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 335
Ändring i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift, m. m.
ket beslut riksdagen fattar, vill jag föreslå
kammaren att på den punkten
följa herr Barks yrkande för att inte
kamrarna skall stanna vid olika beslut.
Jag ber följaktligen, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag med
den ändring, som har föreslagits av
herr Bark.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt,
dock att ordet »vårdnadshavare» i föreslagna
författningar skulle utbytas mot
»målsman».
§ 9
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
91, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 10
Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 92, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om motionsvis väckt förslag om
höjning av avgiften för kompetensprov
för körkort.
§ 11
Föredrogos vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av motioner om införande av
ett rättsinstitut innebärande äganderätt
till lägenheter; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för upprustning av
landsbygdens elektriska distributionsnät,
m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 12
Ändring i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift,
m. m.
Föredrogs sammansatta stats- och
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 22 maj 1953 angående
byggnadsforskningsavgift, m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 21 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 75, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att
dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i
förordningen den 22 maj 1953 (nr 269)
angående byggnadsforskningsavgift,
dels ock bifalla det förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
I Kungl. Maj:ts förslag till ändringar
i förordningen angående byggnadsforskningsavgift
ingick att avgiftsplikten
skulle utsträckas till näringsgrenen
schaktning och grundläggning, såvitt
anginge verksamhet, för vilken avgiftsplikt
eljest förelåge enligt förordningen,
samt att avgiftsskyldigheten skulle grundas
på varje fullt antal av 2 000 arbetstimmar
om året, som arbetstagare utfört
i avgiftspliktig verksamhet, i stället för
såsom nu 300 dagsverken, samt en höjning
av byggnadsforskningsavgiften
från 20 till 25 kronor samt en motsvarande
ökning av statens tillskott till
forskningsverksamheten genom uppräkning
av anslaget till byggnadsforskning.
I anledning av propositionen hade i
riksdagen väckts två lika lydande motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 343 av herrar Lindblom och Johansson,
Anders, samt inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.
Däri hemställdes att riksdagen vid propositionens
behandling måtte besluta
336 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Ändring i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift, m. m.
»a) att avslå Kungl. Maj :ts förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 (nr 269) ang. byggnadsforskningsavgift,
b) att till Byggnadsforskning för budgetåret
1958/59 yrka ett reservationsanslag
på 265 000 kronor, vilket i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag innebär
en minskning med 50 000 kronor,
samt
c) att i skrivelse till Kungl. Maj :t,
dels hemställa att den av departementschefen
efter propositionens avgivande
tillsatta utredningen måtte särskilt
beakta de ovan anförda synpunkterna
på forskningsnämndens uppgift
som samordnande och stödjande organ
för den fria forskningsverksamheten vid
högskolor och andra institutioner, enskilda
företag etc.,
dels ock framhålla vikten av ökat
samarbete och utbyte av forskningserfarenheter
mellan de nordiska länderna,
vilket ävenledes bör beaktas i utredningsarbetet».
Propositionen nr 75 samt motionerna
1:343 och 11:440 hade, såvitt anginge
anslag under femte huvudtiteln, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt
tilldelats tredje lagutskottet. Efter överenskommelse
mellan dessa utskott hade
samtliga frågor hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och tredje
lagutskott.
Utskottet hemställde
A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 343 och II: 440 i punkterna a)
och b), måtte bifalla propositionen;
B. att motionerna I: 343 och II: 440 i
övrigt, i den mån de icke besvarats med
vad utskottet anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Osvald, Gustafsson i Skellefteå
och von Seth, som ansett att utskottet
bort under punkten A. hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:343 och 11:440 i vad avsåge
punkterna a) och b), avslå förevarande
proposition.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation, och det
är väl ganska onödigt att försäkra att
reservationen inte bottnar i någon ovilja
mot att ge denna forskning ökade
resurser. Att det behövs forskning på
detta område är vi alla överens om.
Statens nämnd för byggnadsforskning,
som frågan gäller, har emellertid
varit föremål för en viss kritik från deras
håll, som i första hand skall utnyttja
resultatet av nämndens arbete.
Huruvida den kritiken varit berättigad
eller inte har jag för min del ingen
bestämd uppfattning om. Socialministern
tycks emellertid vara på det klara
med att allt inte är bra som det är beträffande
nämndens arbetssätt och organisation.
Han säger nämligen i propositionen,
att han för sin del anser
att det kan »ifrågasättas, om nämndens
nuvarande organisation är i allo ägnad
att erbjuda de gynnsammaste betingelserna
för forskningsresursernas rationella
utnyttjande». Han har också tillsatt
en utredning för att göra en översyn
av nämndens organisation och arbetsformer.
Här har emellertid inträffat det ovanliga,
att samtidigt som socialministern
tillsätter en utredning beträffande
nämndens verksamhet, föreslår han att
nämnden skall få kraftigt ökade resurser.
Nämnden har begärt att få ändra
beräkningsgrunderna för företagens avgifter
så, att avgift skall utgå för varje
fullt antal av 2 000 arbetstimmar eller
250 dagsverken mot för närvarande
300, samt att även schaktning och
grundläggning skall avgiftsbeläggas.
Dessa förändringar beräknas ge statens
nämnd för byggnadsforskning en inkomstökning
på 400 000 kronor per år.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
337
Ändring i förordningen ang. byggnadsforskningsavgift, m. m.
Nämnden anför vidare, att en ytterligare
ökning av inkomsterna genom en höjning
av själva byggnadsforskningsavgiften
för årsarbetare kunde vara motiverad
med hänsyn till behovet att finansiera
mycket angelägna forskningsuppgifter.
Nämnden har dock, heter det vidare,
velat skaffa sig ytterligare erfarenheter
innan en höjning av byggnadsforskningsavgiften
begäres.
Socialministern föreslår i dag trots
detta, att byggnadsforskningsavgiften
höjes från 20 till 25 kronor per årsarbetare,
alltså med en fjärdedel. Detta
ger en ytterligare ökad inkomst åt
nämnden på cirka 600 000 kronor. Alltså,
samtidigt som man tillsätter en utredning
om nämndens organisation och
arbetsuppgifter får nämnden sina inkomster
höjda med ungefär 50 procent.
Det är verkligen icke så det brukar gå
till. Tvärtom brukar utredningar tas till
intäkt för att låta anslag bli vid det
gamla. Nu är det emellertid så, att statsverket
skall betala endast en mindre
del av den inkomstökning som nämnden
får, och den ovanliga frikostigheten
kan alltså bero på att finansdepartementet
haft ett mycket måttligt intresse
att bevaka när det har gällt denna ökning.
Vi har för vår del i en motion föreslagit,
att avgifterna skall bli vid det
gamla, intill dess utredningen är färdig,
vilket beräknas bli så tidigt att beslut
kan fattas redan vid nästa års riksdag.
Samma yrkande har framställts av en
del remissorgan, som inte gärna kan
misstänkas vara avogt inställda till denna
forskning. Svenska riksbyggen exempelvis
säger, att nämnden saknar en
fast linje i sin verksamhet och ej med
tillräcklig auktoritet kunnat ta ledning
av forskningsarbetet. Dessa brister bör
avhjälpas innan nämndens resurser
ökas, menar Svenska riksbyggen. Byggnadsfackförbundet
anser, att hela frågan
om avgiftsberäkningen bör anstå i
avvaktan på att enighet nås om forskningens
framtida inriktning.
22 — Andra kammarens protokoll 11)58.
I vår motion har vi föreslagit, att utredningen
skall ägna särskild uppmärksamhet
åt nämndens uppgift som samordnande
och stödjande organ för den
fria forskningsverksamheten vid högskolor
och andra institutioner. Utskottsmajoriteten
har i sitt yttrande anknutit
till detta, som enligt vår mening utgör
ytterligare ett skäl för att låta anslagsfrågan
anstå tills utredningen är
färdig.
Vi har också menat, att utredningen
bör ta upp till behandling frågan om
nämndens möjligheter till ett intensivare
samarbete med motsvarande organ i
de övriga nordiska länderna. Också i
det avseendet har utskottet följt motionärerna.
Även den saken kan sägas utgöra
ett skäl att vänta med en utökning
av resurserna.
Enligt reservanternas mening föreligger
det mycket starka skäl för att vänta
med beslutet om ökade avgifter och
ändrade beräkningsgrunder tills utredningen
är klar, särskilt som det inte behöver
bli längre uppskov än till nästa
års riksdag. Att nu besluta om höjda
avgifter, samtidigt som man genom att
tillsätta en utredning erkänner, att det
ligger någonting i kritiken mot nämndens
arbetssätt, måste enligt vår mening
vara ett utmärkt sätt att göra nämndens
verksamhet impopulär bland byggnadsföretagarna.
Detta är, såvitt vi förstår,
en större nackdel än att låta frågan om
anslagshöjningen anstå tills utredningen
är klar.
Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Jacobsson m. fl.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s):
Herr talman! De invändningar som
anförts i reservationen och i herr Gustafssons
i Skellefteå anförande, är närmast
av formell natur. I sak anser även
reservanterna att nämnden bör finnas
kvar. Man liar inte heller funnit någon
anledning erinra mot att nämnden får
tillräckliga resurser för att kunna fullNr
17
338 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Småföretagens och jordbrukets kapitalproblem m. m.
göra sina uppgifter. Vad reservanterna
egentligen opponerar sig emot är att
nämnden får sina ekonomiska resurser
utökade, innan dess framtida organisation
och arbetsformer blivit fullt klart
utstakade.
Det är klart, att detta är i viss mån
en vägande invändning, men det hör
till saken, att statens nämnd för byggnadsforskning
aldrig fått de ekonomiska
resurser som man från början räknat
med. Låt mig också i detta sammanhang
framhålla, inte några formella
utan rent praktiska synpunkter.
Först och främst innebär dennabyggnadsforskningsavgift
för den allmänhet,
som kommer att bebo eller på annat
sätt bruka de byggnadsobjekt, som
byggnadsfirmorna framställer, en höjning
av ytterligt blygsam karaktär. För
en modern bostad tror jag att det på sin
höjd och i sämsta fall kan röra sig om
några ören i månaden. Emellertid väntar
vi inte bara utgifter av denna verksamhet
utan också något resultat, och
därför tror vi, att en intensifierad forskning
kommer att ge dessa ören igen
nånga gånger om.
Situationen är brådskande på det sättet,
att byggnadsbranschen väl aldrig
har upplevat en sådan omvälvning i
form av nya material som nu. Det kvittar
vad det är fråga om — takbeläggning,
väggbeklädnad, målning eller vad
som helst. Överallt kommer en fullkomlig
flod av nya material. Förhållandet
är helt enkelt, att nämndens behov av
medel för den verksamhet, som nu är
påkallad, överstiger de ekonomiska resurser,
som den har till sitt förfogande.
Jag vill i detta sammanhang understryka,
att när man riktar kritik mot det
arbete, som nämnden ntför, är det just
mot att den inte gör allt som man tycker
att den borde göra.
Härtill kan läggas, att det dröjer relativt
lång tid från riksdagens beslut
till den dag, då de ökade avgifterna
kommer att inflyta i form av pengar till
nämnden.
Av dessa skäl har vi inom utskottsmajoriteten
låtit de principiella betänkligheterna
vika för de rent praktiska
behoven. Utskottsmajoriteten tror således,
att det redan nu är välbetänkt att
här satsa något mera på en forskning,
som vi alla åtminstone i princip ger vår
anslutning till.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 13
Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129)
angående Svenska skeppshypotekskassan.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
§ 14
Småföretagens och jordbrukets kapitalproblem
m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem m. in.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:
Herr HAMILTON (h):
Herr talman! Bankoutskottet har i
detta utlåtande sammanfört en rad motioner,
som i olika hänseenden berör
jordbrukets och småföretagens bekym
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
339
Småföretagens och jordbrukets kapitalproblem m. m.
mersamma läge beträffande kapitalförsörjningen.
I dessa motioner begiires utredningar
av skilda slag. Vid behandlingen
av motionerna har emellertid utskottet
valt en bekväm arbetsmetod.
Man har helt sonika letat reda på vad
som skulle kunna kallas den minsta gemensamma
nämnaren. Därigenom har
utlåtandet koncentrerats till praktiskt
taget enbart kreditfrågor, i stort sett av
rent teknisk natur.
Jag har i utskottet biträtt föreliggande
skäligen magra utlåtande, eftersom
det trots allt har en positiv grundton.
Såsom medansvarig för motion nr
11:237, som inte enbart avser kreditproblemen
utan som syftar väsentligt
längre genom att den tar upp frågan om
kapitalförsörjningen i vidare bemärkelse,
må det emellertid tillåtas mig att till
utlåtandet foga ett par reflexioner.
Lika litet som det t. ex. skulle vara
möjligt att sköta samhällsekonomien
enbart med penningpolitiska medel och
utan en finanspolitik, lika litet kan man
ordna näringslivets kapitalförsörjning
uteslutande genom krediter. Man måste
ge företagen så fria händer som möjligt
att ordna sin självfinansiering. Det synes
därför vara en rimlig begäran, att
utskottet icke hade begränsat sig till de
i motionerna behandlade kreditfrågorna.
Med tanke på den situation, vari berörda
delar av vårt näringsliv befinner
sig, hade det varit befogat att utskottet
aktualiserat frågan om kapitalförsörjningen
i väsentligt vidare bemärkelse.
Vi nalkas nu här i landet snabbt utlösningen
av en statsfinansiell kris och
med stor sannolikhet även allvarliga
sysselsättningssvårighetcr. Samtidigt
har jordbrukets avsättningsfrågor aktualiserats
på ett skrämmande sätt. I
denna utomordentligt bekymmersamma
situation står vi illa rustade att möta
vad som komma kan. Det saknas genomgående
reserver av betryggande
storleksordning. Om landets anspråkslösa
valutareserv, ökande statsskuld
och växande statligt utgiftsöverskott
skall icke här ordas. Riskerna därav har
gång på gång framhållits i tidigare debatter.
Även den enskilde medborgaren synes
ha otillräckliga reserver inför ett
annalkande krisläge. Trycket av ständigt
ökade skatter och avgifter i förening
med en känsla av obevekligt fortskridande
penningvärdeförsämring torde
vara två huvudanledningar till att
den del av produktionsökningen i landet,
som uttagits i form av löneförhöjningar,
inte sparats i större utsträckning
än som skett. Även när det gäller
näringslivet, och då inte minst småföretag
och jordbruk, är motståndskraften
låg.
Efterkrigstiden har bland annat kännetecknats
av en fortlöpande avsevärd
produktionsökning. Näringslivet borde
under denna tid ha erhållit ökade möjligheter
att skapa egna kapitaltillgångar.
Det statsbärande partiet har
emellertid visat sig kallsinnigt då det
gällt det ständigt stegrade kapitalbehovet
och därmed även behovet av de reserver
jag nyss efterlyst.
Skattetrycket har ständigt ökats. Utan
att gå i detaljgranskning av denna fråga
vill jag dock särskilt peka på ett ofta
förbisett förhållande, som för övrigt
snart aktualiseras i andra sammanhang
i riksdagen. Jordbrukare och vissa andra
grupper företagare har en omsättning
per år räknat, som i förhållande
till det insatta kapitalet är mycket måttlig
i jämförelse med många andra
branscher.
Anledningen till detta är, att fastighetsvärden
ofta till högst avsevärd del
ingår i det sammanlagda insatta kapitalet,
förutom normala lager, inventarier
och rörelsekapital.
I de fall då förmögenhetsbeskattning
eller arvsbeskattning träder i funktion
kommer dessa i realiteten att gå ut över
de produktiva tillgångarna och alltså
verka som rena företagsskatter. Inte
minst gäller detta beträffande familjeföretagen.
340 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Anslag till Fiskerilånefonden
Tyngden av företagens beskattning,
vilken karaktär denna än har, bör även
ses mot bakgrunden av att gällande föreskrifter
om avskrivning och andra
former av resultatutjämning lämnar
mycket övrigt att önska.
Det synes alltså synnerligen önskvärt,
att småföretagsamheten och jordbruket
icke längre bromsas i sin kapitalförsörjning
utan ges vidgade möjligheter
att möta kommande kriser med
rationella och välkonsoliderade företag.
Ett bifall till motionen nr 237 med
begäran om utredning bland annat i
dessa spörsmål hade i elfte timmen kunnat
ge en kartläggning av tillståndet
och ett underlag för åtgärder, ägnade
att främja livskraften hos en betydande
del av vårt näringsliv.
Jag har, herr talman, med hänvisning
till inledningen intet yrkande men har
velat uttrycka en stark oro över att
bankoutskottet i detta fall begränsat sig
till kreditfrågorna och icke i högre utsträckning
beaktat lägets allvar. Det
kan möjligen vara en tröst för motionärerna,
men alldeles bestämt icke för
det berörda näringslivet, att orsaken
möjligen kan stå att finna i avgränsningen
av utskottets kompetensområde.
Herr ANDERSSON i Ronneby (s):
Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att helt kort
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 15
Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckta motioner angående
småföretagsamhetens lokalfrågor; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 16
Anslag till Fiskerilånefonden
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde
Herr HEDIN (h):
Herr talman! I anslutning till frågan
om fiskerilånefonden har bl. a. undertecknad
väckt en motion med ett förslag
om att införa ett kreditgarantisystem
vid sidan av och som komplettering
till fiskerilånefonden.
Denna fond är i och för sig utomordentligt
värdefull som hjälp för fisket
till en nödvändig rationalisering. Detta
har tidigare vitsordats i denna kammare.
Fiskerilånefonden är dock långt
ifrån tillräcklig och det torde med hänsyn
till det statsfinansiella läget vara
orealistiskt att för den närmaste framtiden
räkna med någon nämnvärd förstärkning.
Fiskaren måste nu, vid sidan
av de 30 å 40 procent han kan få genom
fiskerilånefonden, lita till lån på den
allmänna kapitalmarknaden — som regel
borgenslån. Av erfarenhet från hushållningssällskapens
låneförmedlande
verksamhet vet jag, att det ofta bereder
svårigheter för lånesökandena att klara
borgensfrågan. En statlig kreditgaranti
skulle därför, som komplement till
fiskerilånefonden, enligt min mening
vara värdefull och dessutom medföra
den fördelen, att lånen skulle löpa efter
bottenlåneränta.
Emot förslaget har viss tveksamhet
framförts i en del remissvar, där man
varit rädd för att fiskerilånefonden
skulle påverkas i negativ riktning. Jag
vill dock ännu en gång påpeka, att för
-
Nr 17 341
Fredagen den 25 april 1958
Ny kanalled mellan Vänersborg och Uddevalla
slaget endast innebär att man vill öka
fiskets lånemöjligheter vid sidan av
fiskerilånefonden på samma sätt som
man gör inom andra områden, t. ex.
inom lantbruket. Där finns det liknande
låneformer vid sidan av varandra,
och det tycks fungera bra.
Då utskottet i sitt utlåtande hänvisar
till 1954 års fiskeriutredning och förutsätter,
att utredningen tar upp frågan
till vidare behandling, åtnöjer jag mig
emellertid med vad utskottet anfört.
Jag har, herr talman, inget yrkande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
§ 17
Föredrogos vart för sig
jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Näs
l1 i Göteborgs och Bohus län m. fl.
fastigheter; och
statsutskottets utlåtande nr 93, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till inredning
och utrustning av nya lokaler vid universiteten
och karolinska institutet.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 18
Ny kanalled mellan Vänersborg och
Uddevalla
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande byggandet av en
ny kanalled mellan Vänersborg och
Uddevalla.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her
-
rar Jonasson och Wahlund (I: 21) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff m. fl. (11:16), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam och allsidig utredning
rörande byggandet av en ny kanalled
av erforderlig storlek och lämplig
sträckning mellan Vänersborg och Uddevalla.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:21 och 11:16 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herr
Rubbestad, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 21 och 11:16, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam och allsidig utredning rörande
byggandet av en ny kanalled av erforderlig
storlek och lämplig sträckning
mellan Vänersborg och Uddevalla.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr WAHRENDORFF (ep):
Herr talman! I föreliggande motioner
har vi hemställt om en statlig utredning
rörande byggandet av en ny kanalled
mellan Vänersborg och Uddevalla.
En utbyggnad och effektivisering av
sjöfartsleden Vänern—Västerhavet, som
skulle ge ökad trafikkapacitet samt
snabbare, billigare och säkrare kunna
förmedla de växande varutransporterna
från och till vänerområdet, skulle utan
tvivel starkt bidra till näringslivets utveckling
inom detta stora område. Frågan
om en förbättrad kanalled har länge
varit aktuell och har ytterligare aktualiserats
genom de upprepade jordskreden
i Göta älv under senare tid, varigenom
trafiken tidvis har varit helt
lamslagen. De förluster, som eu eventuell
långvarig tillkorkning av Göta älv
skulle vålla de berörda områdenas näringsliv
och befolkning, måste befaras
bli enorma.
En lokal kommitté har tillsats för en
342
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Åtgärder mot platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong
preliminär utredning rörande en kanal
mellan Vänersborg och Uddevalla. Det
rör sig här om ett projekt av mycket
stor ekonomisk och arbetsmässig räckvidd.
Frågan är enligt min mening så
omfattande och betydelsefull, att den
motiverar ett statligt engagemang snarast
möjligt. Det synes lämpligt och påkallat,
att statsmakterna redan på ett
tidigt stadium får överta ansvaret och
kostnaderna för utredningen. Något
dubbelarbete torde inte behöva bli följden
av att utredningen kompletteras
och överföres i statlig regi. Förutsättningarna
för ett verkligt effektivt utredningsarbete
skulle härigenom, på grund
av de större ekonomiska resurserna,
helt naturligt väsentligt ökas.
Med hänvisning till dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till herr Rubbestads reservation.
Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):
Herr talman! Problemen rörande en
kanal Vänersborg—Uddevalla behandlas
redan av en utredning, igångsatt av
intressenter från landstingen och industrien,
under ordförandeskap av landshövdingen
i Karlstad. Denna utredning
skall kartlägga dels de ekonomiska och
dels de näringspolitiska förhållandena
och när den blir färdig med detta framlägga
förslag, vilket man hoppas skall
kunna ske redan i år. Att medan denna
utredning ännu pågår tillsätta en statlig
utredning, har utskottet inte funnit
lämpligt. Därför anser vi oss inte kunna
tillstyrka motionen.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Jag kunde avstå efter
vad förste vice talmannen sade, men
jag tillåter mig därutöver beklaga, att inte
motionärerna innan de väckte sin motion
tog kontakt med Vänern-utredningen
och fick klarlagt hur saken ligger till.
Hade de gjort det, skulle denna motion
nog inte ha blivit framlagd och då skul
-
le vi nu inte heller ha behövt få ett
slags avslag på detta stora och viktiga
projekt. Säkerligen hade detta för denna
ytterst väsentliga sak varit fördelaktigt.
Som det nu är vill jag bara understryka,
att det avslag som nu kommer
att beslutas i andra kammaren bara gäller
formen. Jag hoppas att när Vänernutredningen
blir klar med sitt arbete
statsmakterna skall inta en välvillig
hållning till projektet och att riksdagen
den gången vid sitt ställningstagande
i sak inte skall låta sig influeras av att
riksdagen genom denna motion, som är
något för tidigt ute, något »ofullgången»,
varit nödsakad att i dag fatta ett
negativt beslut.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 19
Åtgärder mot platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder för att avhjälpa
platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong jämte i ämnet väckta
motioner.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! För bara ett par år sedan
beslöt riksdagen på Kungl. Maj :ts
förslag, att för förvaringsklientelet skulle
dels ske en viss begränsad utbyggnad
av Hallanstalten, dels också uppföras två
sidoanstalter till denna, den ena belägen
i Mariefred och den andra i Hällbv,
strax utanför Eskilstuna.
Nr 17 343
Fredagen den 25 april 1958
Åtgärder mot platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong
Det ärende som vi nu har att avgöra
gäller ett förslag om en ganska
anmärkningsvärd förändring i denna
disposition, i det att båda dessa sidoanstalter
skulle överföras till ungdomsanstaltsgruppen.
Bortsett ifrån att det
kan ifrågasättas, om dessa anstalter, som
har planerats för förvaringsklientel,
lämpligen bör tagas i anspråk för ungdomsklientelet
— vem som helst kan
förstå att det har sina risker att sammanföra
så pass många som 90 ungdomsbrottslingar
till ett och samma
ställe — så finns det en annan invändning,
som jag vill stryka under. Jag
ämnar inte ställa något yrkande, eftersom
ärendet redan avgjorts i första
kammaren, men jag vill fästa uppmärksamheten
på utskottets uttalande, att
utskottet inte vill »motsätta sig att, om
utvecklingen enligt Kungl. Maj :ts närmare
bedömande oundgängligen påkallar
detta, båda anstalterna överföres till
ungdomsräjongen». Utskottet synes alltså
ha hyst viss tvekan om nödvändigheten.
Jag hoppas denna tveksamhet också
är till finnandes hos Kungl. Maj :t.
Vid ungdomsfängelseanstalterna har
nämligen en viss underbeläggning faktiskt
förekommit. Det har inte hänt, att
någon till ungdomsfängelse dömd inte
har kunnat tas in på ungdomsfängelse,
under det att det föreligger en kraftig
överbeläggning på säkerhetsanstalterna.
Den 1 april 1958 hyste man 439 förvarade
på 383 platser, d. v. s. man hade
5G förvarade för mycket. Därtill kom
10 stycken, som vid tillfället var avvikna
ocli som man måste vara beredd att
ta emot så snart de kunde gripas, och
inte mindre än 69 personer, som var
dömda till förvaring och som var intagna
huvudsakligen på olika häktesavdelningar.
Förhållandena beträffande
de förvarade är alltså närmast att beteckna
som olidliga. Det har också gång
efter annan gjorts påstötningar om
detta. Framställningar har inkommit
till justitieministern, till JO och till för
-
sta lagutskottet — senast för ett par dagar
sedan kom en sådan klagoskrift
till första lagutskottet. Själv har jag
bittra erfarenheter av hur det går till
när dessa till förvaring dömda nödgas
sitta på häktningsavdelningar.
För något år sedan besökte jag i egenskap
av riksdagsrevisor Långholmen
och såg sådana som väntat på att få
en plats på en säkerhetsanstalt sitta i
celler, som var så små, att man endast
kunde ha två sängar stående intill varandra.
På dagen fick man fälla upp
den ena sängen utmed väggen. De störtade
fram till oss riksdagsmän och
undrade varför de behandlades på detta
sätt. Som bekant skall de till förvaring
dömda behandlas på ett särskilt
skonsamt sätt — de är ju icke mottagliga
för straff. Ja, vad skulle man svara?
Vi sade att det naturligtvis var en
olycklig tillfällighet att det förelåg en
sådan platsbrist, men att riksdagen hade
antagit ett förslag om förbättring av
platstillgången och att det bara var en
tidsfråga när saken skulle ordnas. Och
så gör man nu på detta sätt!
Herr talman! Jag skall inte utbreda
mig vidare om saken. Jag vill emellertid
skicka med en hälsning till justitieministern,
som jag hoppas är besjälad
av omsorg om dessa till förvaring dömda
på vilkas sinnesbeskaffenhet det är
fel och som inte är mottagliga för straff
men redan en lång tid har undergått
straff tidigare. Också de är verkligen
förtjänta av att behandlas på ett mänskligt
sätt.
Häri instämde herr Rimmerfors (fp).
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.
§ 20
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj:ts propo
-
344
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
sition angående avtal om häkteslokaler
i Örebro.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 21
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.
Genom en den 21 mars 1958 dagtecknad
proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
18 maj 1956 (nr 222) gäller till och med
den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1959.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sju före propositionens
avlämnande väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 4 av herr Lindblom m. fl.,
nr 125 av herrar öhman och Norling
samt
nr 201 av herrar Sveningsson och
Mannerskantz, ävensom
inom andra kammaren
nr 4 av herr Wedén m. fl.,
nr 17 av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,
nr 181 av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl. samt
nr 243 av herrar Magnusson i Borås
och Dickson.
I motionerna I: 4 och II: 4, vilka voro
likalydande, hemställdes »att riksdagen
måtte besluta
a) att lagen den 30 juni 1943 (nr
344) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken gäller t. o. m. 30 juni
1958, icke skall förlängas längre än till
31 december 1958, varefter lagen skall
upphöra att gälla;
b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att sysselsättningen inom
byggnadsbranschen följes med vaksamhet
så att lämpliga åtgärder kan vidtagas
i syfte att utjämna uppträdande
tendenser till säsongmässiga variationer
i sysselsättningen».
Utskottet hemställde
A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:4 och 11:4, såvitt däri
avsåges att lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete icke skulle bibehållas
längre än till den 31 december 1958,
samt motionerna 1:201 och 11:243 —
bifalla propositionen;
B. att motionerna I: 4 och II: 4 i övrigt
ävensom motionerna II: 17 samt
I: 125 och II: 181, i den mån de icke
besvarats med vad utskottet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Johnsson i Kastanjegården,
Carlsson i Stockholm och
Bengtsson i Göteborg, vilka ansett att
utskottet bort under punkten A. hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 4 ocs II: 4, för sin del
antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete
Härigenom förordnas att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den
18 maj 1956 (nr 222) gäller till och med
den 30 juni 1958, skall äga fortsatt gil
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 345
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
tighet till och med den 30 september
1958.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:
Herr BENGTSSON i Göteborg (h):
Herr talman! Tredje lagutskottets
här föreliggande tillstyrkan av byggnadsregleringens
bibehållande har jag
icke kunnat biträda, utan jag har anslutit
mig till reservationen. Det är
nämligen här enligt min mening uppenbart,
att det rör sig om en kristidsföreteelse,
som har överlevt sig själv. Att
ur konjunkturpolitisk synpunkt denna
ransonering nu är onödig som dämpande
medel torde även departementschefen
anse, men i detta hänseende uttalar
utskottsmajoriteten, att statsmakterna
för närvarande icke bör avhända sig
byggnadsregleringen som »konjunkturstyrande»
medel. Detta är ett helt nytt
begrepp i sammanhanget, och man frågar
sig vilken underbar egenskap denna
reglering från okänd källa har erhållit,
när den icke längre skall vara »dämpande»
utan »styrande». Detta förutsätter
såvitt jag förstår icke enbart en negativ
sida, alltså att neka tillstånd, utan även
en positiv sida, alltså att få i gång
byggen. Annars kan det knappast bli tal
om att styra. Och i det fallet tror jag
icke på byggnadsregleringens förmåga.
Den industriella investeringen hålles
tillbaka av ekonomiska realiteter, som
i varje fall byggnadsregleringen inte
kan styra.
Vad beträffar byggnadsregleringen
som säsongutjämnande faktor delar utskottets
majoritet departementschefens
uppfattning att dess avlägsnande skulle
medföra risker för ökade säsongvariationer.
Det bör då vara av intresse
att konstatera att utskottet 195C uttalade,
att enbart av detta skäl bör regleringen
icke kvarstå. Det finns dessutom
numera flera faktorer som verkar i säsongspridande
riktning, varför detta
skäl icke är tillräckligt för regleringens
bibehållande.
Utskottsmajoriteten ansluter sig också
till departementschefens åsikt om byggnadsregleringens
betydelse ur lokaliseringssynpunkt.
Även om det icke säges
ut får det väl antas att utskottsmajoriteten
också här delar departementschefens
uppfattning, att byggnadsregleringen
emellertid icke bör bibehållas enbart
av nämnda motiv. Det är enligt min
mening uppenbart, att byggnadsregleringen
icke skall användas i detta syfte.
Avgörande här måste vara de företagsekonomiska
betingelserna.
Det är över huvud taget typiskt, herr
talman, att man radar upp motiv för
regleringens bibehållande, men man
konstaterar samtidigt beträffande flera
motiv att de inte vart för sig ensamma
motiverar regleringen.
Kvar står bara motivet att dämpa den
industriella byggnationen i och kring
de större städerna för att icke konkurrens
med bostadsbyggandet skall uppstå.
Som påpekats i den reservation
som fogats till detta utlåtande kan detta
komma att indirekt få en lokaliseringspolitisk
verkan, vilket man ju innerst
inne icke accepterar byggnadsregleringen
som instrument för. Vi reservanter
tror emellertid framför allt
att konjunkturläget är sådant att en
dämpning av byggnationen genom regleringens
bibehållande icke är nödvändig.
Den får i stället liksom alla ransoneringar
som varar för länge en rent
skadlig verkan. Här finns risker för att
i vissa fall just genom byggnadsregleringen
arbetskraft kan få gå outnyttjad.
.lag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen avseende
utskottets hemställan under A)
av herr Osvald m. fl.
Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Detta är ju ett gammalt
politiskt debattämne, och det är
väl knappast någon mening att så här
346 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
när klockan är fem minuter i tolv för
denna kammare ta upp någon större
debatt om alla tekniska detaljer i detta
ämne, som vi annars skulle ha anledning
att diskutera. Jag skall därför bara
säga några få ord.
Även om motiveringarna för och
emot regleringen har skiftat år för år,
särskilt i vad de gäller ett bibehållande
av regleringen, är de ändå så väl kända,
att det är meningslöst att ta upp någon
stor debatt — det skulle bara bli upprepningar
av gamla kända argument.
Jag vill emellertid säga, att utvecklingen
tydligt visar hän mot att denna reglering
bör avskaffas. Den har överlevt
sig själv, på samma sätt som så många
andra regleringar har gjort innan de
kommit bort.
Med tillfredsställelse noterar jag dock
de lättnader som genomförts från den 1
januari i år och som var mer än berättigade.
Att nu längre bibehålla regleringen
i konjunkturdämpande syfte, då
investeringsönskemålen är i stadigt
nedåtgående såväl när det gäller industrien
och näringslivet i övrigt som
när det gäller kommunerna, torde vara
meningslöst.
Att bibehålla regleringen i syfte alt
klara säsongarbetslösheten har också
visat sig vara felaktigt — säsongarbetslösheten
har ju inte alls kunnat klaras,
trots byggnadsregleringen. Därom börjar
man tydligen bli övertygad också i
departementet och i departementet närstående
kretsar. Som stöd för detta påstående
vill jag citera ett uttalande av
regeringsrättssekreterare Stig Wernstedt
i socialdepartementets byggnadsberedning,
som handlägger byggnadsregleringsfrågorna.
Han säger i samband
med den uppmjukning som infördes
vid årsskiftet, att det givetvis är
svårt att uttala sig om hur omläggningen
av tillståndsgivningen kommer att
påverka byggnadsverksamhetens omfattning,
och han säger vidare: »Men
anledning finnes antaga att ändringarna,
om ej några mera betydande stör
-
ningar inträffar inom samhällsekonomien,
kommer att leda till ett jämnare
och fullständigare utnyttjande av byggnadsarbetskraften
och därmed till en
viss total ökning av byggnadsvolymen.»
Han anser alltså att lättnaderna kommer
att leda till ett jämnare och fullständigare
utnyttjande av arbetskraften.
»I varje fall», säger han vidare,
»torde detta bli fallet på de platser i
de län, där kravet på byggnadstillstånd
helt slopas.»
Ett annat motiv för bibehållande av
regleringen som jag skall säga ett par
ord om är det som herr Bengtsson i Göteborg
nyss berörde, nämligen att den
skulle behövas för att reglera industriens
lokalisering. I detta avseende kan
man väl vara tacksam mot statsrådet,
som i propositionen säger sig anse, att
regleringen inte bör upprätthållas enbart
av den anledningen, att den kan
användas som ett instrument för att
främja den statliga lokaliseringspolitiken.
Den bör utnyttjas i detta syfte endast
så länge den av andra skäl bedöms
erforderlig, fortsätter departementschefen.
Man har tvärtom fått det intrycket,
att om byggnadsregleringen icke behövdes
av andra skäl, skulle den vara
kvar för lokaliseringspolitikens skull.
Från vår sida har alltid hävdats, att
denna motivering är felaktig; lokaliseringspolitiken
kan främjas utan det
tvång som byggnadsregleringen innebär.
Det är glädjande att socialministern nu
tycks ha samma uppfattning.
Jag vill dessutom framhålla, att den
upplysnings- och rådgivningsverksamhet
som nu bedrivs inom Industriens
produkionsråd och arbetsmarknadsstyrelsen
säkerligen kan klara dessa problem.
Det är ju ändå de företagsekonomiska
betingelserna som måste vara avgörande
för var en industri skall förläggas,
och detta sammanhänger som
regel med samhällets önskemål och med
de kommunikationstekniska förutsättningarna.
Som herr Bengtsson i Göteborg nämn -
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
347
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
de, har utskottet i år kommit med något
nytt, i det utskottet vill byta ut ordet
»konjunkturdämpande» mot »konjunkturstyrande».
Vi har i vår reservation
anfört en del argument häremot, och
jag vill bara här tillägga, att efter den
ändringen skulle ju bvggnadsregleringen
praktiskt taget aldrig kunna avvecklas.
Och hur regleringen skall kunna
användas i lägen, då vi vill ha i gång
mera byggen, det kan jag då inte förstå.
Tv om det inte finns några pengar eller
andra resurser, så kommer ju inga byggen
till stånd bara därför att man får
byggnadstillstånd.
Tillsammans med högerledamöterna i
utskottet har vi nu avgivit en reservation,
i vilken vi föreslagit att lagen skall
upphöra från och med den 1 oktober
1958. Jag finner det ganska egendomligt
att centerpartiet alltjämt vill behålla
denna tvångslagstiftning, som är en
kvarleva från kristiden. När centerpartiet
nu har kastat loss från regeringsskutan
och blivit självständigt, borde
man väl där ha kunnat vara med om ett
upphävande av denna krislag.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s):
Herr talman! Låt mig i största korthet
erinra om de tre huvudskäl, som
både tidigare och i dag anföres för
byggnadsregleringens bibehållande. Det
första skälet är, att man vill använda
regleringen som ett konjunkturpolitiskt
medel. Det andra är att man vill använda
den som en säsongutjämnande faktor,
när det gäller byggnadsarbetarnas
sysselsättning. Och det tredje och sista
skälet är, att regleringen skall vara ett
instrument för att främja en ur samhällets
synpunkt lämplig lokalisering av
industriföretag.
Dessa skäl gäller såvitt jag förstår
alltjämt. Men det finns ytterligare ett,
nämligen det att regering och riksdag
har tillsatt en stabiliseringskommitté,
som skall försöka finna ut andra medel
att klara de problem som möter
på detta område, och vi brukar ju i
detta hus alltid avvakta resultatet av
de utredningar vi har tillsatt.
Herrar Bengtsson i Göteborg och
Carlsson i Stockholm framhöll, att vi i
utskottsmajoriteten hade hittat på ett
nytt argument, när vi säger att vi inte
vill avhända oss byggnadsregleringen
som ett konjunkturstyrande instrument.
Vi har infört ett nytt begrepp, säger
man. Då vill jag svara, att herrarna
tydligen har missförstått hela problemet.
Det är nämligen så att byggnadsregleringen
har verkat ganska ensidigt,
därför att vi under en lång tid har haft
överkonjunkturer, d. v. s. konjunkturer
med överfull sysselsättning. Men i en
situation där konjunkturerna svänger
är det väl naturligt att använda instrumentet
på ett annat sätt. Det torde därför
bero på oförstånd, att herrarna gör
gällande att vi har infört ett nytt begrepp
i vår vapenarsenal.
Jag har alltid ansett att byggnadsregleringen
skall ha som en av sina främsta
uppgifter att inom ramen för tillgängliga
resurser upprätthålla en full
och jämn sysselsättning. Jag tror också
vi kan vara ganska tacksamma för att
vi under högkonjunkturen sparade en
del arbetsobjekt, som nu kan komma till
utförande, när vi tyvärr snabbare än
beräknat möter ökad arbetslöshet. Därför
menar jag att byggnadsregleringen
inte har spelat ut sin tidigare roll. Under
högkonjunkturen spelade den bromsarens
roll, nu skall den så långt som
möjligt spela påfösarens roll. Den skall
vara ett instrument, som hjälper oss att
klara arbetslöshetsproblemen. Jag skall
emellertid gärna medge, att den inte ensam
räcker till för det.
Nu säger reservanterna — för vilken
gång i ordningen vet jag inte — att de
inte tror att byggnadsregleringen spelar
någon nämnvärd roll när det gäller alt
utjämna säsongvariationerna inom byggnadsarbetarkåren.
Siffrorna talar emel
-
348 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
lertid ett helt annat språk. Januariarbetslösheten
under hela 1930-talet var
inte någon gång lägre än 38 procent
av medlemsantalet i byggnadsfackförbunden.
Under det senaste decenniet
däremot låg arbetslöshetssiffran vid ungefär
hälften. Jag medger att även den
siffran är alltför hög, men jämförelsen
säger väl ändå något om de svårigheter
som möter, när vi försöker upprätthålla
den fulla sysselsättningen för
byggnadsarbetarna under de klimatiska
förhållanden som råder här i landet
vintertid.
Nu säger reservanterna: Ja, men tiderna
har ändrats. Byggnadsfirmornas
möjligheter att arbeta under kylig väderlek
är helt annorlunda nu än förr.
Jag vill då bara erinra om att ni kan
titta på hur arbetslöshetssiffrorna växer,
när vi har det riktigt kallt. Man har
nämligen inte bemästrat detta problem.
Och säg mig, eftersom ni är så tvärsäkra
på denna punkt, hur kan det komma
sig att man i allt flera länder med
varierande medel försöker nedbringa
säsongarbetslösheten? I Finland har
man t. ex. försökt reservera huvudparten
av den offentliga byggnadsverksamheten
till vintermånaderna. I Österrike
är man inne på liknande linjer. I Tyskland
har regeringen starkt kritiserats
för att den inte koncentrerat de offentliga
arbetena till vintern och på så sätt
nedbringat arbetslösheten.
Något måste väl också ligga i det faktum,
att jämfört med övriga länder är
vår arbetslöshetssiffra ganska hygglig,
inte minst om man tänker på säsongarbetslösheten.
Jag skall bara här citera
ett par rader i tidskriften »Bygginformation»,
nr 3, 1958. Där heter det om
säsongsvängningarna i Europa: »Arbetslösheten
i de fyra nordiska länderna,
Nederländerna, Västtyskland och
Österrike kännetecknas fortfarande av
betydande säsongvariationer. Säsongarbetslöshetens
betydelse i form av förlorade
arbetsprestationer varierar dock
avsevärt mellan länderna. Betydande är
sålunda förlusten i Tyskland, Österrike
och Danmark, medan den i Sverige nästan
mist all betydelse.» Allting är ju relativt
här i världen, inte tycker jag att
den mist sin betydelse här, men i jämförelse
med andra länder kanske den
har det. -— »Och», fortsätter man, »i
Norge, Finland och Nederländerna är
den av mycket begränsad vikt.»
Herr talman! Jag vill inte i den uppbrottsstämning,
som nu råder, argumentera
ytterligare. Jag hänvisar till
utskottsmajoritetens yttrande och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:
Herr talman! I frågan om säsongarbetslöshetens
orsaker och verkningar
skall jag inte taga upp någon debatt
med herr Bengtsson i Halmstad. Jag ber
att få hänvisa till riksdagens protokoll
i tidigare debatter i samma ämne.
Jag begärde i stället ordet med anledning
av herr Bengtssons i Halmstad
påstående att varken herr Bengtsson i
Göteborg eller jag förstod vad ordet
»konjunkturstyrda» betyder. Det är väl
så att om man har en styrinrättning, bör
man kunna styra både till vänster och
till höger och både uppåt och neråt.
Jag frågar nu: Om det råder arbetslöshet
i ett samhälle och man vill ha i
gång flera byggen men det saknas resurser,
hur skall då en byggnadsreglering
kunna skapa resurser? Jag tycker
att ordet i detta fall är felaktigt valt.
Herr BENGTSSON i Göteborg (h)
kort genmäle:
Herr talman! Efter herr Bengtssons i
Halmstad Höga visa till byggnadsregleringen
kan man endast få den uppfattningen,
att vad som än händer skall
denna reglering vara kvar. Den ges nu
helt nya egenskaper, som inte var tänkta
vid dess tillkomst och som tydligen
i fortsättningen skall motivera dess tillvaro.
I det hänseendet skiljer sig dock
tydligen utskottsmajoritetens uppfatt
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 349
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
ning från den som herr Bengtsson i
Halmstad anför, eftersom utskottet i
sitt utlåtande dock säger: »Som förut
vid åtskilliga tillfällen skett vill utskottet
ånyo understryka, att det icke i och
för sig är önskvärt att den individuella
detaljreglering, som bvggnadsregleringen
innebär, bibehålies längre än de samhällsekonomiska
förhållandena kräver.»
Om de samhällsekonomiska förhållandena
inte längre kräver den, herr
talman, återstår ju fortfarande dock den
oerhörda kylan om vintrarna, som herr
Bengtsson i Halmstad talade om. Hur
vi skall komma till rätta med den är det
tydligen bara herr Bengtsson i Halmstad
som förstår.
Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:
Herr talman! Till min namne i Göteborg
vill jag säga, att om han lyssnade
noga, skulle han ha hört att jag sade, att
vi skulle invänta stabiliseringskommitténs
rekommendationer på denna punkt.
Detta måste väl innebära att här finns
en möjlighet. Men innan vi sett den möjligheten
tycker jag med tanke på situationen
— inte minst den arbetslöshet
som vi har inom byggnadsarbetarkåren
— att vi borde taga det en smula försiktigt.
Till herr Carlsson i Stockholm vill
jag säga att det var inte ordet »styrande»,
som jag sade att herrarna inte förstod,
utan det var byggnadsregleringens
innebörd. Jag tror nog att ni kommer
att få lära er mycket om styrande i
fortsättningen, när ni skall styra bland
alla de blindskär, som möter borgerligheten,
när den skall samsas och försöka
regera.
Herr KARLSSON i Stuvsta (k):
Herr talman! I motion nr 181 i denna
kammare yrkar vi, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om att kvoteringen vid sjukhusbyggen
upphävcs.
I utskottets skrivning med anledning
av motionen erinras om att på grund
av arbetsmarknadsläget betydande lättnader
i byggnadstillståndsgivningen
genomförts av de tillståndsbeviljande
myndigheterna. Dessa lättnader var delvis
ett faktum då motionen väcktes. Att
den likväl inlämnats berodde på att dessa
lättnader bedömdes såsom tillfälliga,
låt mig säga konjunkturbetonade, vilket
gjorde att de inte kunde anses medföra
en verklig vändpunkt i fråga om möjligheterna
att utbygga våra sjukvårdsanstalter.
Om man plötsligt får tillstånd
att genomföra ett sjukhusbyggnadsprojekt,
är det nämligen inte säkert att detaljritningar
och kanske särskilt kostnadsberäkningar
ligger på hyllan, färdiga
att bara plockas ned och sättas i
verket. Särskilt i tider av ständiga
kostnadsfördyringar är det inte tänkbart
att ha dagsfärska kostnadsberäkningar.
Inte heller har landstingen i
allmänhet lagt upp finansplaner med
tanke på plötsliga byggnadsmöjligheter.
Det är med andra ord inte så lätt för
landstingen att omedelbart utnyttja de
nya möjligheterna. Man måste göra tekniska
och finansiella planeringar, och
det förutsätter att lättnaderna för sjukhusbyggena
blir permanenta.
Nu har utskottet med anledning av
vår motion gjort en mycket positiv
skrivning, även om ingen direkt skrivelse
till regeringen föreslås. Jag förutsätter
att denna skrivning skall medföra,
att de lättnader i tillståndsgivningen
som genomförts skall ge landstingen och
andra sjukhusbyggande instanser möjligheter
att planera och bygga i en helt
annan skala än hittills. Angelägenheten
härav betonas också i utskottsutlåtandet.
Jag tackar utskottet för en välvillig
behandling av motionen och ber att få
yrka bifall till utskottets förslag. Jag
gör detta så mycket hellre som jag är
helt överens med utskottets talesman,
herr Bengtsson i Halmstad, i fråga om
motiven för ett bibehållande av byggnadsregleringen.
Jag anser att de argument
som herr Bengtsson framförde är
350
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
helt hållbara, och jag är alltså överens
med utskottet på samtliga punkter.
Herr JANSSON i Benestad (ep):
Herr talman! I denna fråga har vårt
parti under många år haft den uppfattningen,
att byggnadsregleringen är
nödvändig. Herr Carlsson i Stockholm
tycker att det är underligt, att vi inte
ändrat uppfattning när vi nu lämnat
koalitionen. Härtill finns ingen anledning,
herr Carlsson! Har man fått klart
för sig att t. ex. en reglering är nödvändig,
skall man naturligtvis behålla
den uppfattningen oavsett om man sitter
i regeringsställning eller inte.
Skälen för oss att biträda byggnadsregleringen
är följande.
För det första ger den möjlighet till
en jämnare fördelning av byggnadsinvesteringarna
över hela landet. Man kan
med andra ord i viss utsträckning förhindra
att vissa slag av byggnader förläggs
till de större städerna. För det
andra verkar den utjämnande på sysselsättningen
mellan vinter- och sommarhalvåret.
För det tredje har den under
de sista åren haft sin betydelse ur lokaliseringssynpunkt.
Vi har ett exempel
härpå i min hemkommun, ett stockholmsföretag
som flyttat ner och för
närvarande bygger i Alvesta köping.
Detta har skett genom den rådgivande
verksamhet arbetsmarknadsstyrelsen bedriver.
Då det gäller att på ett förnuftigt
sätt sprida industriföretagen över
landet i olika städer och tätorter, kan
denna rådgivande lokaliseringsverksamhet
uppenbarligen spela en mycket stor
roll, och det gör den också. Jag skulle
emellertid för min personliga del vilja
framhålla, att det inte skulle kunna
betecknas såsom felaktigt att använda
detta medel hårdare än man för närvarande
gör för att ännu skarpare begränsa
industribyggena i våra allra största
städer.
Vilka invändningar bär då oppositionen
haft att rikta mot byggnadsregleringen?
Det har sagts, att den skulle er
-
sättas av generella medel. Därmed har
man menat räntan, ty det finns i så
fall inte något annat instrument för att
dirigera byggenskapen än priset på
pengarna. Jag tycker faktiskt att de,
som talar om en reglering genom räntan,
borde vara litet mera tystlåtna. Vi
har ju fått ett ränteläge, som är nästan
orimligt, men herrarna måste väl ändå
erkänna att de avsedda goda verkningarna
i kostnadsnedpressande syfte ännu
inte inträtt. Inom vissa sektorer fortsätter
tvärtom trycket på kostnaderna
att stiga. Ett försök att använda enbart
räntan i stället för byggnadsregleringen
skulle medföra betydande svårigheter.
Det skulle vålla allvarliga rubbningar
i fördelningen av sysselsättningen
mellan vinter- och sommarhalvåret och
skulle naturligtvis också leda till att den,
som hade ekonomiska möjligheter att
investera, även gjorde detta, vare sig
hans investeringsobjekt vore verkligt
produktivt eller inte. Jag skulle i all
vänlighet kunna nämna ett exempel för
herr Carlsson i Stockholm. Det härrör
från den första kristiden, då det inte
fanns något annat än räntan som avgjorde
investeringarnas art. Det skulle
då byggas ett tegelbruk och en leksaksfabrik.
Tegelbruksbyggaren hade
emellertid inte möjlighet att anskaffa
kapital, ty hans fabrikation var inte så
lönande, och det var svårt att erhålla
lån. Leksaksfabrikanten däremot lyckades
skaffa kapital till att bygga ut sin
verksamhet. Om det i ett bristläge skall
ske ett val mellan olika investeringsobjekt
måste man ju säga att det i det
fall jag här angivit varit viktigare med
tegelbruket än med leksaksfabriken.
Det är ingen tvekan om att vi även
nu hade fått finna oss i liknande situationer
om vi inte haft denna byggnadsreglering.
Vi är, herr talman, inte emot
en fri penningmarknad, då det väger
något så när jämnt mellan tillgång på
kapital och investeringsbehov. I nuvarande
läge är emellertid så inte fallet,
och då får vi finna oss i att ha en regle
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 351
Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
ring av detta slag. Enligt min uppfattning
har regleringen för övrigt hittills
icke medfört annat än fördelar.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav till en början propositioner i fråga
om utskottets hemställan i punkten A.
med undantag av motionerna I: 201 och
II: 2''f3, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan härutinnan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 20, utom
i vad angår motionerna I: 201 och
II: 243, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Carlsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 116
ja och 88 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande del.
Härefter föredrogs vad utskottet i övrigt
hemställt; och bifölls denna hemställan.
§ 22
Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
97, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1958/59 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
Efter
punktens föredragning anförde
Fröken ELMÉN (fp):
Herr talman! Till detta utlåtande har
fogats reservationer bland annat vid
punkten 3 och vid punkten 6. Dessa två
är följdreservationer till den reservation,
som hade knutits till tredje lagutskottets
utlåtande nr 20, om vilket vi
nyss fattade beslut. Då denna reservation
avvisades av kammaren, har jag
i förevarande ärende icke anledning att
framställa något yrkande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 4—6
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 23
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställning rörande
352 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58 — Restitution av skatt å bensin,
som användes vid sågverksdriftens brädgårdar
anslag för budgetåret 1958/59 till Vissa
kostnader i anledning av allmänna val
jämte i ämnet väckt motion,
nr 99, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser kammarkollegiet,
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till reglering av
tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av
Stockholms län, och
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 24
Tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58
Föredrogs statsutskottets memorial
nr 102, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1957/58.
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
Herr talman! Sedan i kamrarna motionsledes
förslag framförts, innebärande
bland annat ytterligare medelsanvisning
på tilläggsstat, får jag å utskottets
vägnar hemställa om återremiss av memorialet.
Vidare anfördes ej. Memorialet visades
åter till utskottet för ny behandling.
§ 25
Restitution av skatt å bensin, som användes
vid sågverksdriftens brädgårdar
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt å bensin,
som användes vid drift av truckar
och traktorer i sågverksdriftens brädgårdar.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:259 av herr Torsten
Andersson och II: 326 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
till 1959 års riksdag angående restitution
av skatt å bensin för de truckar
och traktorer, som användes i sågverksdriftens
brädgårdar.
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:259 av herr Torsten
Andersson och II: 326 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl. om restitution av
skatt på bensin, som användes vid drift
av truckar och traktorer i sågverksdriftens
brädgårdar, måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Älvar Andersson, Stenberg och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett utskottet
böra hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:259 av herr Torsten Andersson
och II: 326 av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag till
1959 års riksdag angående restitution
av skatt å bensin för de truckar och
traktorer, som användes i sågverksdriftens
brädgårdar.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! I motion II: 326 har jag
hemställt om utredning rörande restitution
av skatt å bensin till truckar och
traktorer, som begagnas i sågverkens
brädgårdar. Redan nu sker som bekant
en sådan restitution när det gäller jordbruket,
fisket och trädgårdsnäringen. De
skäl, som legat till grund för restitutio
-
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 353
Restitution av skatt å bensin, som användes vid sågverksdriftens brädgårdar
nen till dessa näringar, torde med lika
stort fog kunna åberopas i fråga om
traktorer och truckar som används i
sågverkens brädgårdar. Principen för
restitutionsförfarandet, som alltså redan
knäsatts av riksdagen, motiveras med
att då dessa fordon inte belastar vägarna,
skall deras ägare inte heller behöva
vara med och bidra till vägunderhållet.
Bevillningsutskottet har inte velat tillstyrka
motionen, bland annat med hänvisning
till att frågan måhända kommer
att beaktas i en utredning. På den punkten
vill jag emellertid invända, herr talman,
att det är tvivel underkastat om
denna fråga kommer att tas upp av
1953 års trafikutredning. Tar utredningen
inte upp spörsmålet, kommer ju
detta att ytterligare skjutas på framtiden.
På grund av den vikt som frågan
har inte minst för landets alla småsågar
är ett vidare dröjsmål att beklaga.
Herr talman! Då vi endast för någon
timme sedan haft en debatt om restitution
av skatt på bensin som används för
motorsågar och argumenteringen i förevarande
ärende är i stort sett densamma,
nöjer jag mig med att nu yrka bifall
till den reservation som fogats till
betänkandet.
Häri instämde herrar Stenberg (fp)
och Vigelsbo (ep).
Herr SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Redan 1950 begärde bevillningsutskottet
utredning om restitution
av skatt på bensin, som användes
inom industrien. Det har gått många
år sedan dess, men ännu föreligger inget
resultat.
Då restitution för jordbruket 1953 infördes,
förklarade vederbörande utredningsorgan
att den inte kunde framlägga
något förslag till industrirestitution,
enär den inte hade tillräckligt statistiskt
material. 1956 kom ånyo motion
i detta ärende, men bevillningsutskottet
ansåg, att man då inte kunde skriva till
Kungl. Maj:t, alldenstund frågan redan
var föremål för utredning.
23 — Andra kammarens protokoll 1958.
Nu anser herr Eriksson i Bäckmora
att den restitution det här gäller skulle
riskera att ej komma under omprövning,
därest allmän restitution införes
för bensinförbrukningen inom industrien.
Jag kan inte finna anledning förmoda
att inte även sågverksrörelsen
kommer att räknas till industrien. Om
det påpekas att traktorer förekommer
inom sågverksindustrien lika väl som
inom andra industrier, är det väl högst
sannolikt att även sågverkens bensinförbrukning
kommer att inbegripas i
utredningen.
Under sådana omständigheter ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! Den här frågan hänger
logiskt sett samman med den vi hade
uppe för någon timme sedan rörande
restitution av skatt på bensin för motorsågar,
då jag yrkade bifall till reservationen.
Herr Darlin fick för några dagar sedan
av finansministern svar på sin interpellation
angående restitution av
skatt på bensin för truckar som användes
inom näringslivet. I sitt svar nämnde
finansministern att det numera torde
stå klart att man inte kan vänta en generell
lösning av restitutionsfrågorna i
den meningen, att ett för alla fall gemensamt
restitutionsförfarande införes.
I den mån man vill utvidga restitutionsrätten
torde man vara hänvisad till att
fortsätta på den inslagna vägen och lösa
olika fall för sig. Finansministern har
alltså lämnat dörren öppen för att på
viktiga områden kunna införa restitution
på bensinskatt. Därför tycker jag
det är logiskt att kammaren går med
åtminstone på denna utredning, och jag
ber att få yrka bifall till reservationen.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
Nr 17
354 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i
Bäckmora begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 43, röstar
Jaj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och
56 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 26
Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 44, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till tullrestitution för
varvsindustrien, och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;
utrikesutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens ytt
-
rande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1957 och 1958
vid dess nionde ordinarie möte fattade
beslut;
bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande
avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol;
statsutskottets
utlåtanden:
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande av
beskickningsanläggningar i Moskva och
Stockholm,
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar,
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.,
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneförmåner
in. m. för viss läkarpersonal, och
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m.; samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469).
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
betänkanden och utlåtanden hemställt.
§ 27
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens
rationalisering ävensom till
täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
355
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret
1958/59 till bidrag till jordbrukets och
trädgårdsnäringens rationalisering ävensom
till täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti jämte i ämnet
väckta motioner.
I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkterna 17, 18 och 19 (s. 41—53),
föreslagit, att riksdagen måtte dels till
Bidrag till jordbrukets rationalisering,
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
samt Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1958/59 anvisa reservationsanslag
av 13 000 000 kronor och 100 000
kronor respektive förslagsanslag av
300 000 kronor, dels medgiva, att under
budgetåret 1958/59 statlig kreditgaranti
måtte få beviljas, dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett belopp av
10 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000
kronor, för jordbruksegnaliemslån m. m.
intill ett belopp av 20 000 000 kronor
och för driftslån intill ett belopp av
6 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj :t att, om förhållandena skulle ge
anledning därtill, medgiva jämkning i
sagda fördelning, dels för lån avseende
uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av
4 000 000 kronor, dels för lån avseende
trädgårdsnäringens rationalisering intill
ett belopp av 2 000 000 kronor, dels
medgiva, att den årliga räntan å den
stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940
och för vilka amorteringsskyldighet inträtt,
finge för år 1959 nedsättas till 3,(5
procent, dels ock medgiva, att i avseende
å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år försålts från
kronoegendom, räntan finge i den mån
köpeskillingen förräntades enligt enahanda
grunder, som gällt eller gällde för
den stående delen av före den 1 juli
1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1959 utgå
efter 3,6 procent.
Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.
I de likalydande motionerna 1:209 av
herrar Mannerskantz och Sveningsson
samt 11:254 av herr Magnusson i Tumhult
m. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte för budgetåret
1958/59 under reservationsanslaget
Bidrag till jordbrukets rationalisering
anvisa ett belopp av 9 000 000
kronor.
I motionen 11:258 av herrar Löfroth
och Antbg hade hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 10 000 000
kronor.
I de likalydande motionerna 1:69 av
herr Sundelin m. fl. och 11:112 av herr
Åhman m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att den övre belåningsgränsen
för lånegaranti vid inköp
av egnahemsjordbruk sänktes från nuvarande
100 procent till tidigare gällande
90 procent.
Utskottet hemställde
I. att riksdagen måtte
A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:209 och 11:254, såvitt nu vore i fråga,
ävensom 11:258 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor;
B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
1)
till Bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln
356
Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor;
2) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor;
C. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
1) medgiva, att under budgetåret
1958/59 statlig kreditgaranti finge beviljas,
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000
kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
för jordbruksegnahemslån m. m. intill
ett belopp av 20 000 000 kronor och för
driftslån intill ett belopp av 6 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att,
om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 4 000 000
kronor, dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp
av 2 000 000 kronor;
2) medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnaheinslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940
och för vilka amorteringsskyldighet inträtt,
måtte få för år 1959 nedsättas till
3,6 procent;
3) medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet, som år
1920 eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan måtte få, i den mån
köpeskillingen förräntades enligt enahanda
grunder, som gällt eller gällde
för den stående delen av före den 1 juli
1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1959 utgå efter
3,6 procent;
II. att motionerna 1:136 och 11:161
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
III. att motionerna I: 133 och II: 158
icke måtte någon riksdagens åtgärd föranleda;
IV.
att motionerna 1:69 och 11:112
måtte av riksdagen avslås;
V. att motionerna 1:101 och 11:117
ävensom 1:208 och 11:253, sistnämnda
båda motioner såvitt de anginge yrkandet
att statlig garanti för lån för uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
jämväl skulle få utlämnas
för lokaler för tillfällig förvaring och
auktionsförsäljning av samtliga slag av
trädgårdsprodukter, som kunde marknadsföras
på angivet sätt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
VI. att motionerna 1:103 och 11:118,
1:135 och 11:163 ävensom 1:208 och
11:253, sistnämnda båda motioner såvitt
de icke behandlats i det föregående, icke
måtte någon riksdagens åtgärd föranleda;
VII.
att motionerna 1:134 och 11:159
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Reservationer hade avgivits
1. av herrar Eskilsson, Agerberg och
Nilsson i Bästekille, vilka ansett att utskottet
bort under I. A. hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:209 och 11:254, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionen 11:258, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;
2. av herrar Nord, Nils Hansson,
Antby och Alilsten, vilka ansett, att utskottet
under I. A. bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds framställning samt med bifall till
motionen 11:258 ävensom med avslag å
motionerna 1:209 och 11:254, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 357
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
3. av herrar Nord, Nils Hansson,
Antby och Ahlsten, vilka ansett att utskottet
under IV. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna 1:69 och II: 112, besluta sänka
den övre belåningsgränsen för lånegaranti
vid inköp av egnahemsj ordbruk
till 90 procent.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr AGERBERG (h):
Herr talman! Vi ha ifrån högerhåll
fogat en reservation till detta utlåtande,
där vi förordar en begränsning av medelsanvisningen
till jordbrukets rationalisering.
Det är i första hand medelsanvisningen
för den inre rationaliseringen
som vi där åsyftar.
Bakgrunden till vårt förslag om minskning
av ifrågavarande anslag har fått en
alldeles särskild aktualitet i de allra sista
av dessa dagar, då överskottet på vissa
jordbruksprodukter blivit särskilt starkt
accentuerat. Man kan då fråga sig, om
vi skall fortsätta att utöka den odlade
jorden genom nyodling och om vi skall
genom betesförbättringar skaffa ett ökat
foderunderlag och likaså om vi skall utvidga
produktionen genom stenröjning
av vissa områden.
Statsrevisorerna har i sin berättelse
i fjol varit inne på detta ämne och anfört,
att den av lantbruksnämnderna
understödda rationalisering som avser
nyodling, stenröjning och betesförbättring
numera torde ha fortskridit så
långt, att de åtgärder som kan betraktas
som ekonomiskt försvarliga har blivit i
huvudsak utförda. De säger också att den
stegring av jordbruksproduktionen som
under senare tid lett till överskott på
vissa jordbruksprodukter torde medföra
att någon ytterligare ökning av den odlade
arealen icke i princip är önskvärd.
Med hänsyn därtill säger de att det synes
som om åtskilliga smärre rationaliseringsföretag
skulle kunna genomföras
utan direkt bidrag från det allmännas
sida, varför en större restriktivitet i
fråga om bidragsgivningen till sådana
företag finge anses motiverad.
Vi skulle kunna gå ett litet steg längre
och säga, att det är tveksamt, huruvida
man skall lägga ner pengar på täckdikning
av vissa sämre arealer. Det har
tyvärr förekommit att både statsbidrag
och enskildas pengar gått åt till att
täckdika mark som sedan har planterats
med skog. Det gäller säkerligen också
vissa av de områden som med stora
kostnader exempelvis stenröjts. Vi tror
alltså att det finns en viss möjlighet till
begränsning och att det är klokt att inte
ytterligare stimulera jordbrukarna till
sådana åtgärder.
Jag är fullt på det klara med att det
i vissa fall är mycket väl motiverat att
exempelvis stenröja vissa marker, som
man anser under alla förhållanden bör
vara kvar i produktionen. Men det finns
speciellt i detta läge en viss risk för att
man går för långt, och jag troF det finns
all anledning att vara försiktig på denna
punkt. Den medelsanvisning, som skett
de senaste åren, har ju varit rundlig.
Det visar sig också däri att det blivit så
pass stora reservationer beträffande
dessa anslag. Därför tror vi att man
utan något som helst men för jordbruket
kan minska på denna bidragsanvisning,
i varje fall till dess man får ytterligare
erfarenhet av hur detta verkar
och hur det blir med överskottet på
jordbruksprodukter.
Herr talman! Jag vill med denna korta
motivering yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade reservationen nr 1 av
herr Eskilsson in. fl.
Herr ANTBY (fp):
Herr talman! Med tanke på det digra
arbetsprogram kamrarna bar haft de
senaste dagarna skall jag fatta mig mycket
kort.
.lag skall be att i allt väsentligt få instämma
i vad herr Agcrbcrg sade. Den
358 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
meningsriktning jag företräder har också
ansett, att det går att spara en del på
detta anslag, men vi har icke velat
sträcka oss fullt lika långt som herr
Agerbergs parti. Vi föreslår således att
man skär ned detta anslag för nästa
budgetår med 3 miljoner, och det är
vad som föreslås i reservation nr 2 av
herr Nord m. fl.
Under de senaste åren har anspråken
på bidrag av detta anslag blivit mindre
och därigenom har det uppstått en ganska
stor reservation. Vi förutsätter att
denna reservation mer än väl täcker
den nedskärning av anslaget som vi
föreslagit, varför det alltså skulle bli en
viss direkt besparing.
Jag skall, herr talman, nöja mig med
dessa synpunkter och ber att få yrka
bifall till reservation nr 2.
Herr PETTERSSON i Dahl (ep):
Herr talman! Herr Agerbergs yttrande
liksom högerreservationen bör ses
i samband med den motion från högerhåll
beträffande avlöningsanslaget till
lantbruksnämnderna som vi för en tid
sedan behandlade här i kammaren. Enligt
denna motion ville man minska anslaget
till avlöningar med 800 000 kronor,
men det sades inte hur det skulle
vara möjligt att skära ned verksamheten
på ett sätt som svarade mot denna
minskning av avlöningarna. Riksdagen
avslog ju också motionen — det var inte
någonting annat att göra. Nu menar
herr Agerberg och de övriga högerreservanterna
— även herr Antby har
i stort sett instämt med herr Agerberg
— att man skulle kunna minska
anjslaget till rationaliseringsverksamheten.
Från alla håll talas det ju om att
jordbruket måste rationaliseras och göras
så ändamålsenligt som möjligt. Men
hur skall man kunna i förväg bestämma,
hur mycket som i detta fall bör rationaliseras?
Det måste väl ändå bli en sak
som lantbruksnämnderna får bedöma.
De måste därför ha möjlighet att ha
medel till förfogande i den utsträckning
som anses nödvändigt. Av betänkandet
framgår för övrigt att lantbruksstyrelsen
äskat ett större belopp än Kungl. Maj:t
föreslagit. Kungl. Maj:t har prutat ned
beloppet under hänvisning till de reservationer
som finns.
Herr Agerberg anser att det är mycket
tveksamt, om man skall ställa pengar
till förfogande för täckdikning och
stenröjning på dålig jord. Men samtidigt
medger herr Agerberg att det kan vara
motiverat med sådana åtgärder när det
gäller bärkraftig jord, som det alltså lönar
sig att bruka. Det är just denna bedömning
som lantbruksnämnderna skall
göra, och är det fråga om jord, som enligt
nuvarande uppfattning inte är odlingsvärd,
kommer det självklart inte
att lämnas bidrag till vare sig täckdikning
eller stenröjning.
Herr talman! I likhet med reservanterna
skall jag inte tynga debatten med
något längre anförande, utan jag ber
med det sagda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr ANTBY (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill naturligtvis inte
på något sätt bestrida att det är av vikt
för jordbruksnäringen att rationaliseringsarbetet
kommer att fortsätta, men
sådant som det ekonomiska läget nu är
tvingas man ju att spara på alla områden.
Vi tror att man även i detta fall
skulle kunna spara pengar utan att därigenom
eftersätta nödvändiga ågärder.
Herr AGERBERG (h) kort genmäle:
Jag sade i mitt föregående anförande
att det i vissa fall kan vara motiverat
att lämna bidrag till täckdikning och
stenröjning, och det står jag fast vid.
Men jag vill poängtera att vi på högerhåll
ingalunda vill ta bort hela anslaget
till detta ändamål, utan vi anser att
även i fortsättningen bör angelägna
företag understödjas.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17
359
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
En viss återhållsamhet med anslagsbeviljandet
kan nog också medföra att
lantbruksnämnderna prövar ansökningarna
litet strängare, vilket ibland kan
vara motiverat. Har man mindre med
pengar att dela ut, brukar man vara
betydligt restriktivare när det gäller att
bevilja bidrag, och det kan kanske i
detta fall vara befogat.
Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det är klart att vi inte
skall slösa med pengar. När det finns
möjligheter är vi alla överens om att
man bör spara så mycket som möjligt.
Å andra sidan ligger det onekligen så
till att man också kan spara dumt. Man
kan inte sätta upp ett program för rationaliseringsverksamheten
och bedömningen
av de olika jordarnas bärighet
och i förväg bestämma hur mycket som
skall göras. Det blir väl ett senare avgörande.
De pengar, herr talman, som
inte går åt, sedan lantbruksnämnderna
gjort sin bedömning -— som jag hoppas
är överlagd och klok — finns ju tillgängliga
senare.
Herr ÅHMAN (fp):
Herr talman! Med anledning av motionerna
I: 69 och II: 112 föreligger till
detta utlåtande reservation nr 3 av herr
Nord in. fl., som yrkar bifall till dessa
motioner. De innebär att man när det
gäller lånegaranti för inköp av jordbruksegnahem
bör återgå till den tidigare
gällande garantiramen av 90 procent.
När denna garantiform ursprungligen
infördes hade man 90 procent.
Man ansåg att vederbörande på privat
väg skulle skaffa sig medel eller borgen
för 10 procent. På så vis skulle man få
en större säkerhet för att vederbörande
vore tillräckligt skickad och tillräckligt
känd i bygden för sin kunnighet som
jordbrukare för att kunna genomföra
företaget. Förlusterna på denna verksamhet
var mycket små, men de senasle
åren har de sprungit upp till 400 000 å
500 000 kronor. Man måste då hävda, att
det är rätt orimligt att man skall behöva
sätta lånegarantien till 100 procent.
Denna höjning skedde för några
år sedan, när det var vanligt att det
allmänna skulle ikläda sig garanti för
all verksamhet på olika områden, medan
vederbörande själv inte skulle behöva ta
några risker. Jag anser det olämpligt att
ha en så pass hög lånegaranti.
För övrigt är garantianslaget för litet.
De som söker lånegaranti kan inte få
sådan i full utsträckning. Då vore det
väl naturligt att sänka garanibeloppet
till 90 procent, så att flera kunde bli i
tillfälle att åtnjuta denna hjälp.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3 av herr Nord
m. fl.
Herr PETTERSSON i Dahl (ep):
Herr talman! Det är riktigt som herr
Åhman säger, att man när denna verksamhet
började ansåg att vederbörande
skulle ha en sparad slant för att själv
kunna sätta in 10 procent, liksom fallet
var när det gällde bostadsegnahem. Nu
har förhållandena ändrats ganska väsentligt,
och man har fått frångå denna
regel. I annat fall skulle hela verksamheten
ha stoppats.
Man bör också observera, att vi har
ganska stränga kreditrestriktioner •—
det vet också herr Åhman -— och att
lantbruksnämnderna utgår från det uppskattade
värdet. I många fall får vederbörande
ge högre inköpspris än detta.
De överskjutande pengarna måste han
skaffa själv. Vill man ha vad reservanterna
kallar ett legitimt ekonomiskt stöd
åt mindre bemedlade som vill skaffa sig
egnahem, tror jag inte att man bör rucka
på något.
Jag ber också här, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr ÅHMAN (fp):
Herr talman! Av vad herr Pettersson
360 Nr 17
Fredagen den 25 april 1958
Anslag till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
i Dahl här sagt om egnahemslåneverksamheten
framgår tydligt att jordbruksutskottets
ärade ordförande inte observerat
att det har skett en minskning av
stödet till bostadsegnahem. Det vore väl
inte mer än rimligt att man vidtog en
liknande åtgärd när det gäller jordbruksegnahem.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen i fråga om
punkten I. A. propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Eskilsson m. fl. avgivna
reservationen nr 1); samt 3:o) bifall till
den med 2) betecknade reservation,
som avgivits av herr Nord m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Agerberg
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 3:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
I. A. i utskottets utlåtande nr 19,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2) av herr Nord m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 87 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I. A.
Punkterna I. B., I. C. samt II. och III.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten IV.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen nr
3) av herr Nord m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Allmän begärde emellerlid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
IV. i utskottets utlåtande nr 19,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3) av herr Nord m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Allmän begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 78 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten IV.
Punkterna V.—VII.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Fredagen den 25 april 1958
Nr 17 361
§ 28
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18, 26 och 24 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.
§ 29
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner:
i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
motionerna:
nr 549, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,
nr 550, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,
nr 551, av herr Hagberg m. fl.,
nr 552 av herr Hagberg m. fl.,
nr 553, av herr Larsson i Stockholm,
och
nr 554, av herr Johnsson i Kastanjegården;
samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 158, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. motionen
nr 555, av herr Hansson i Skegrie m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 30
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.36.
In fidem
Gunnar Britth
24 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 17