1958 ANDRA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1958:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 16

21—22 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Darlin ang. taxeringsmyndighets rätt att infordra upplysningar

i enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen........... 4

herr Darlin ang. översyn av restitution av skatt å bensin, som användes
för andra ändamål än för trafik på allmänna vägar .... 8

herr Carbell ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen

med en militärjeep vid Vaggeryd......................... 9

herr Johansson i Stockholm ang. förhindrande av att militärmanskapets
och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid............................................ 9

herr Strandh ang. bostadsfrågan för statliga tjänstemän vid ändrad

tjänstgöringsort m. m.................................. 15

herr Strandh ang. virkesmätningen......................... 18

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans

högstadium m. m., tillika svar på interpellation av herr Helén ang.
resultatet av 1955 års universitetsutrednings undersökningar om

lärartillgång och lärarbehov............................... 21

Folkskoleseminarierna: Avlöningar ........................... 29

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen ............. 38

Förordning om sjömansskatt, m. m........................... 60

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i

anställningen........................................... 62

Upphävande av lagen ang. förbud mot förvärv från utlandet av vissa

fartyg................................................. 72

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m....................... 73

Utredning beträffande den svenska reklamens omfång och kostnader,

m. m.................................................. 91

Utredning rörande prostitutionsproblemet...................... 95

Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer m. m............. 99

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Sundelin ang. förfarandet vid uppbörd av skatt
å motorbrännolja ......................* ,102

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 22 april

Statsutskottets utlåtande nr 86, ang. vidareutbildning av folkskollärare

för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium m. m........... 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om ändrad lydelse av 25 § och

129 § 8 mom. taxeringsförordningen ....................... 38

— nr 40, ang. förordning om sjömansskatt, m. m............... 60

— nr 42, ang. förordning om skattefrihet för belopp, som utgår på

grund av vissa s. k. riskgarantier.......................... 62

Bankoutskottets utlåtande nr 19, om utredning och förslag i frågan om

full sysselsättning och trygghet i anställningen............... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 25, om upphävande av lagen ang.

förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg ............ 72

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändringar i vägtrafikförordningen
m. m............................................ 73

— nr 21, ang. ändring i lagen om avgifter till välfärdsanordningar

för sjöfolk i hamn...................................... 91

— nr 22, om ändring i livsmedelsstadgan ..................... 91

— nr 23, ang. upptagande av ersättningsmedel för insulin i förteckningen
över kostnadsfria läkemedel........................ 91

— nr 24, om undvikande att skyldighet för utländska medborgare

att erlägga folkpensionsavgift får retroaktiv verkan ........... 91

— nr 25, om ändring av 10 § sjömanslagen.................... 91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, om ändring av 33 § expropriationslagen
...................... 91

— nr 17, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om hyresreglering m. m. 91

— nr 18, om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen om flottning i

allmän flottled......................................... 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel
................................. 91

— nr 20, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
täckande av kostnader vid förutvarande Strömsholms hingstdepå 91

— memorial nr 21, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om ytterligare ändamål, vartill de under anslaget till Gottgörelse
till trädgårdsnäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt anvisade
medlen måtte få disponeras ........................ 91

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland
................................................. 91

— nr 16, om utredning beträffande den svenska reklamens omfång

och kostnader, m. m.................................... 91

— nr 17, om utredning rörande prostitutionsproblemet.......... 95

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. lärarutbildningskurser för läro verksingenjörer

m. m................................... 99

Måndagen den 21 april 1958

Nr 18

Måndagen den 21 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15
innevarande april.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
93—102, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43—45, tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

§ 3

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 86 skulle uppföras främst
och jordbruksutskottets utlåtanden nr
18 och 24 sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
samt att tredje lagutskottets
utlåtande nr 20 skulle uppföras
närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 96.

§ 4

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner överlämnats till kammaren: nr

144, med förslag till ärvdabalk
m. m., och

nr 159, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

lihillu »‘illoäoknq

§ 5

i v ■; i

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 532, av fru Lindskog m. fl., angående
prisrabattering av smör, samt

nr 533, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Ekendahl, om användande av
en del av det svenska smöröverskottet
för den internationella hjälpverksamheten
för barn.

Dessa motioner bordlädes.

Uih atoilaib n<:m

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Tisdagen den 22 april

Kl. 10.00

§ 1

Vid justering av protokoll

Upplästes för justering protokollen
för den 16 innevarande april. Därvid
yttrade

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Vid justeringen av protokollet
från den 16 april vill jag till
protokollet uttala att jag vid beslut angående
tredje lagutskottets utlåtande nr
12 vid voteringen om reservation nr 1
angående kommunernas rätt till förvärv
av jordbruksfastighet av någon
anledning kom att rösta Avstår.

Jag avsåg att rösta Ja, d. v. s. bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Protokollen godkändes.

§ 2

Svar på interpellation ang. taxeringsmyndighets
rätt att infordra upplysningar
i enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Darlin återgivit ett av
taxeringsmyndighet använt formulär
till uppgifter om levnadskostnader för
s. k. kontantberäkning. Formuläret är
detaljerat. Avsikten är att den skattskyldige
skall uppge eller beräkna sina
kostnader för bl. a. hygien, tobaksvaror,
spritdrycker, presenter och julklappar
m. m. Herr Darlin ifrågasätter

om upplysningarna är av sådan art
att de inbegripes i den bestämmelse i
taxeringsförordningen som handlar om
myndigheternas rätt att anmana skattskyldiga
att lämna upplysning för egen
taxering. Interpellationen avslutas med
en fråga, om jag vill framlägga förslag
till sådan lagstiftning eller eljest vidta
sådan åtgärd att förfarandet inte upprepas.

Jag skall gärna erkänna, att jag blev
förvånad då jag först tog del av interpellationen.
Jag hänvände mig under
hand till riksskattenämnden och bad
att få veta nämndens uppfattning.

Nämnden har låtit utreda det fall
som torde avses med interpellationen.
Man har på vederbörande länsstyrelse
upplyst, att formuläret upprättades för
4—5 år sedan och att det använts i
mycket begränsad utsträckning. År
1957 hade det endast använts i det fall
som nu är aktuellt. Det förhöll sig så
att två personer tillsammans bedrev en
affärsrörelse. Nettot av rörelsen hade
deklarerats till 430 kronor. Taxeringsnämnden
gjorde en kontantsammanställning
som visade, att om deklarationen
var riktig, så skulle fyra vuxna
personer ha haft sammanlagt 5 400 kronor
att leva på. Detta ansåg nämnden
orimligt, och taxeringen höjdes med
5 000 kronor. Innehavarna anförde besvär
hos prövningsnämnden och påstod
att 5 400 kronor varit tillräckligt
för de fyra personernas försörjning.
Då skrev länsstyrelsens taxeringssektion
till dem och framhöll att fyra vuxna
normalt förbrukar ca 14 000 kronor
om året. I skrivelsen påpekades vidare,
att även om avvikelser förekommer,
kan kostnaderna inte nedbringas till
5 400 kronor. Man bifogade emellertid

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Svar på interpellation ang. taxeringsmyndighets rätt att infordra upplysningar i

enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen

det av interpellanten påtalade formuläret
för att bereda dem tillfälle att redogöra
för sina faktiska levnadskostnader.

Riksskattenämnden tillägger, att liknande
formulär enligt inhämtade upplysningar
förekommer i ytterligare två
län men uteslutande i situationer av nyss
beskrivet slag, d. v. s. för åt bereda de
skattskyldiga tillfälle att undgå en på
kontantberäkning grundad skönstaxering.

Genom rikskattenämndens utredning
har saken kommit i annan dager. Formuläret
har inte, såsom herr Darlin
utgått ifrån, använts i samband med
anmaning. Den skattskyldige har inte
ålagts att fylla i formuläret. Vad som
har skett är i ställlet att man i en skatteprocess
velat underlätta för den skattskyldige
att verifiera sitt påstående om
att levnadskostnaderna varit så otroligt
låga som 1 345 kronor per person
och år.

Häremot kan ingen erinran göras.
Det har uttryckligen framhållits under
förarbetena till den nya taxeringsförordningen,
att utredning om levnadskostnaderna
kan vara nödvändig i fall
som dessa. Att myndigheterna härvid
bör gå fram med omdöme och urskillning
är självklart.

Sedan kan man självfallet diskutera
om formuläret i alla delar fått en lämplig
utformning. För min personliga del
ställer jag mig avvisande till en del detaljer,
t. ex. när det talas om utgifter
för hygien, tobaksvaror, spirituösa,
böcker, bio- och teaterbesök, presenter
och julklappar. Inte minst av psykologiska
skäl kan en begränsning framstå
som önskvärd. Det torde räcka att de
större utgiftsposterna specificeras och
att mindre utgifter av den nyss nämnda
typen tas upp i en eller ett par klumpsummor.

Som kammarens ledamöter torde
känna till ingår i riksskattenämnden
representanter för näringslivet och för

andra grupper av skattskyldiga. Nämnden
har understrukit att formulär av
den här aktuella typen inte bör användas
i samband med anmaning utan endast
för att, såsom här skett, bereda den
skattskyldige möjlighet att undgå en på
kontantberäkning grundad skönstaxering.
Vidare har nämnden betonat, att
det, såsom också skett, bör göras klart
för den skattskyldige, att det inte är
fråga om annat än att ge honom tillfälle
att komma in med upplysningarna
i fråga. Nämnden har emellertid icke
kunnat finna att vare sig det fall som
torde vara åsyftat i interpellationen
eller den av nämnden gjorda undersökningen
angående begagnandet av formulär
av ifrågavarande slag har visat,
att taxeringsmyndigheterna förfarit
med bristande omdöme eller ursklllning.
Icke heller synes enligt nämndens
uppfattning någon lagstiftningsåtgärd
eller annan åtgärd från centralt håll
på området påkallad. Nämndens uttalanden
är enhälliga.

Såsom torde framgå av det föregående
kan jag, bortsett från de enligt min
mening överdrivet specificerade frågorna
i formuläret, instämma i nämndens
uttalanden.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Vidare yttrade:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det erhållna svaret på min
interpellation.

.lag tolkar svaret som ett instämmande
i min mening att vederbörande formulär
till sin utformning är olämpligt.
Det kan inte vara avsikten med taxeringsbestämmelserna,
att en skattebetalare
skall i detalj redogöra för vilka
personliga utgifter han haft. Det förändrar
intet i sak att det endast är fråga
om underlättande för skattebetalaren
att »undgå en på kontantberäkning

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. taxeringsmyndighets rätt att infordra upplysningar i

enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen

grundad skönstaxering». Möjligen kan
Jag gå med på att det är en förmildrande
omständighet. Jag frågar mig
dock hur den skattskyldige uppfattar
ett formulär från taxeringsmyndigheten,
efter vilket han skall i detalj redogöra
för de personliga utgifterna. Den
skattskyldige har inte ålagts att fylla i
formuläret, menar finansministern,
men hur blir taxeringsmyndighetens
handlande i händelse intet svar erhålles?
Jag är övertygad om att någon rättelse
då ej kan erhållas. Inte annat än
jag kan förstå är det formella åläggandet
av ringa betydelse, eftersom varje
skattskyldig känner sig tvingad att svara
om han skall ha någon chans till rättelse
av skönstaxeringen. Nu är också
all skönstaxering en mycket känslig
sak, där taxeringsmyndigheten bör gå
fram med största försiktighet. Att efter
en viss mall utgå ifrån att en person
eller flera måste ha den eller den inkomsten
för att kunna leva, kan inte
vara riktigt. Se på den där damen i
Halland, som levde på nästan ingenting.
Hon hade hundratusen kronor
sparade. Det finns de, som har möjlighet
att hyra ut ett rum eller två utan att
det behöver uppges för taxeringsmyndigheterna.
Det finns de som inte har
bil eller något annat utan lever ett eremitliv
och kan klara sig på dessa små
belopp, som finansministern talat om.

Det är att gå för långt i taxeringsnit
och generalisering att på grund av en
norm skönstaxera och sedan lägga hela
bevisbördan på den skattskyldige, som
då skall •— för att underlätta för sig
själv —• fylla i ett formulär där han
skall redogöra för teaterbesök, presenter,
julklappar m. m. Vore inte det hela
så allvarligt, vore det lämpligast att
sprida ett löjets skimmer över såväl
formulär som författaren eller författarna
till formuläret.

Nu säger finansministern att formuläret
använts i mycket få fall och under
1957 endast i det fall som berörs i

interpellationssvaret. Detta är en märklig
uppgift, som inte jag skulle våga stå
för. Det skulle vara intressant att få belyst,
på vilka grunder finansministern
kommit fram till detta påstående.

Det förefaller mig egendomligt att
det inte kommit någon reaktion mot
den tendens som det berörda formuläret
representerar förrän nu, trots att
det är fem år sedan vederbörande länsstyrelse
fick den geniala idén att i vissa
fall ta reda på hur mycket en skattskyldig
lägger ut för t. ex. besök hos herroch
damfrisör. Jag kan nämna att även
två andra länsstyrelser börjat med sådana
här cirkulär. Nog har det gått för
långt i undfallenhet, när svenska folket
kan finna sig i något sådant. Vi bor ju
ändå inte i en polisstat — för övrigt är
ju som regel polisen humanare än taxeringsmyndigheterna.
Men det är tydligen
så, att vi undan för undan fått
lära oss att skattemyndigheterna har
rätt att begära hur detaljerade upplysningar
som helst med den utgångspunkten,
att vi allesammans är potentiella
skatteskolkare.

Jag fick just i dag ett nytt cirkulär,
som av taxeringsmyndigheterna skickats
till en arbetare. Han tillfrågas däri
om när han börjar och slutar arbetet.
Vidare begärs en tidplan för resorna:

»Tidplan för resor med bil

a) Avstånd mellan bostad och arbetsplats
i km: ......

b) Antal resdagar med bil: ...... Antal
frånvarodagar: ......

c) Jag lämnar min bostad klockan:

d) Jag återkommer till bostaden klockan:
......

e) Tiden 4 d)—4 c) utgör ...... tim.

...... tim.

Tidplan för resor med annat tillgängligt
färdmedel såsom tåg och buss.

a) Jag skulle få lämna min bostad
klockan: ......

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Svar på interpellation ang. taxeringsmyndighets rätt att infordra upplysningar i

enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen

b) Färdmedlet avgår vid resa till arbetet
klockan: ...... från: ......

Om flera färdmedel skulle behövt
användas, uppgives här nedan deras
avgångs- och ankomsttider respektive
-platser ..................

c) Färdmedlet avgår vid resa till bostaden
klockan: ...... från: ......

I fråga om flera färdmedel lämnas
specifikation angående avgångsoch
ankomsttider:

d) Jag skulle återkommit till bostaden

klockan: ......

e) Tiden 5 d)—5 a) utgör ...... tim.

...... min.

Tidsvinst 5 e)—4 e) utgör ......

......tim.......min.

f) Resa enligt angiven tidplan hade

kostat kronor: ......»

Detta visar att det finns flera formulär
än det här närmast berörda som
finansministern bör se på.

Nu vill jag emellertid fatta finansministern
så, att när han tar avstånd
från vissa detaljer i det här formuläret
och klart säger ut, att myndigheterna
bör gå fram med omdöme och urskillning,
så kan man förutsätta att liknande
formulär i fortsättningen inte kommer
att utsändas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Darlin i sitt inlägg kanske slog in öppna
dörrar. Jag har ju sagt ifrån, att jag inte
anser att kraven på uppgifter bör specificeras
i den utsträckning som skett i
detta fall. Följaktligen är interpellanten
och jag ense på den punkten.

Jag har ett allmänt intresse av att försöka
få fram förenklingar i taxeringskineseriet.
Om någon halvtimme kommer
kammaren att få ta ställning till en
proposition som jag lagt fram och som
rör just förenklingar av taxeringsförordningen
men som tyvärr avvisats av

utskottet. Jag är mycket intresserad av
att herr Darlin, som är en vän av förenklingar,
skall följa mig, när den frågan
diskuteras.

Men i detta speciella fall får det ju
ändå till taxeringsmyndigheternas försvar
sägas, att därest man vet att fyra
fullvuxna personer lever på en affärsrörelse,
som ger så förvinnande litet
netto, att på varje vuxen person faller
endast 1 345 kronor per år till livets
nödtorft, så är det i och för sig inte
orimligt, att taxeringsnämnden närmare
frågar sig för i syfte att få veta, hur det
hela kan gå ihop. Med all respekt för
den sparsamhet, som visas av människor
i dessa bygder på gränsen mellan
Älvsborgs län och Småland, tror jag
ändå att denna förfrågan från taxeringsmyndigheten
är befogad. Nu har man
gjort den onödigt specificerad, i avsikt
att, om vederbörande skulle driva en
process, ge honom möjlighet att styrka
sitt påstående.

Dessa formulär, som enligt vad jag
utgår från i fortsättningen kommer att
utformas efter enklare grunder, är ju
mycket sparsamt förekommande. Jag
har i interpellationssvaret redovisat i
vilken utsträckning man har tillämpat
dem. Interpellanten frågar hur jag har
kunnat få reda på detta. Det har varit
så enkelt, att vi i finansdepartementet
har hört oss för hos länsstyrelsernas
taxeringsintendenter och taxeringssektioner
och därifrån fått klara besked om
i vilken utsträckning dessa formulär
har tillämpats. Jag kan glädja interpellanten
med att jag utgår ifrån att denna
debatt kommer att föranleda, att dessa
specifikt närgångna frågor, som jag inte
tycker har någon betydelse i en dylik
redovisning, i fortsättningen skall tillhöra
det historiska.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr finansministern
nämnde att det gällde en familj på fyra
personer, som hade en inkomst på 5 400

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. översynen av

des för andra ändamål än för trafik på

kronor. Nu vet jag inte exakt vilken familj
som avses. Jag har fått en uppgift,
som kanske avser samma familj. Inkomsten
skulle i detta fall vara 10 400
kronor, men det spelar inte så stor roll
i sammanhanget. Jag är mycket tacksam
för den ställning finansministern har
intagit i detta ärende.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. översynen av
restitution av skatt å bensin, som användes
för andra ändamål än för trafik på
allmänna vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Darlin frågat mig om jag har
för avsikt att inom den närmaste tiden
låta företa en av riksdagen tidigare begärd
översyn av restitution av skatt å
bensin, som användes för andra ändamål
än för trafik på allmänna vägar,
exempelvis inom industrien.

Med anledning av interpellationen får
jag till en början erinra om att den särskilda
bensinskatten är avsedd att finansiera
byggnad och underhåll av vägar.
Statsmakterna har därför eftersträvat
att så långt möjligt medge restitution till
den som använder bensin för annat ändamål
än i vägtrafik. Man har också
lyckats skapa ett restitutionssystem, som
täcker de viktigaste fallen.

Det har emellertid på många områden
visat sig svårt att anordna ett allmänt
restitutionsförfarande som ger tillfredsställande
kontroll utan att det blir alltför
invecklat och arbetskrävande. Man
har fått lösa olika förekommande restitutionsfall
efter skilda riktlinjer och har
fått tillgripa utvägar, som måste betecknas
som mer eller mindre tillfredsställande
nödfallslösningar. Detta gäller de

restitution av skatt å bensin, som använallmänna
vägar

schablonmässiga restitutioner som utgår
i jordbruket och ännu mera de s. k.
kollektiva restitutioner, som beviljats
trädgårdsnäringen och fiskerinäringen.

Som interpellanten påpekat har riksdagen
uttalat sig för en översyn på
detta område. Åskilligt utredningsarbete
har också blivit utfört. Jag får erinra
om de utredningar som verkställts av
1948 års restitutionssakkunniga och
1951 års utredning rörande beskattningen
av motorfordonstrafiken. Därjämte
har ett flertal specialutredningar
gjorts. Det oaktat kvarstår åtskilliga
restitutionsfrågor olösta, bl. a. det i interpellationen
särskilt nämnda spörsmålet
om restitution för bensin som användes
till truckar o. d. inom industrien.
Jag kan här nämna att 1951 års utredning
avstod från att närmare ingå på
detta speciella restitutionsspörsmål med
hänsyn till att det icke varit möjligt för
utredningen att erhålla representativt
statistiskt material angående antal, typer,
användningssätt, bensinförbrukning
etc.

Det torde numera stå klart att man
inte kan åstadkomma en generell lösning
av restitutionsfrågorna i den meningen,
att ett för alla fall gemensamt
restitutionsförfarande införes. I den
mån man vill utvidga restitutionsrätten
torde man vara hänvisad till att fortsätta
på den inslagna vägen och lösa
olika fall för sig.

Med hänsyn till vad som uttalats från
riksdagens sida avser jag att ånyo ta
upp frågan. För dagen är jag emellertid
inte beredd att uttala mig om formerna
härför. Ett särskilt skäl att dröja
något är att vissa restitutionsfrågor kan
komma i ett ändrat läge genom de förslag
som väntas från 1953 års trafikutredning.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Härpå yttrade

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militärmanskapets och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det erhållna
svaret på denna interpellation.
Det torde höra till sällsyntheterna att
man får två svar på samma dag och
känner sig relativt tillfredsställd med
båda.

Beträffande bensinskatterestitutionen
kvarstår många frågor olösta. När vi på
alla andra områden kämpar för likställighet
och rättvisa borde det vara självklart,
att vi gör det även på detta område.
Bensinskatten skall gå till vägarna.
Därav följer att frågan om restitution
för bensin, som användes till truckar
och dylikt inom industrien, snarast möjligt
bör lösas. Finansministern förklarar
sig villig att så snart 1953 års trafikutredning
är färdig, ta upp hela restitutionsfrågan
till lösning. Jag hoppas detta
skall låta sig göra inom en snar framtid.
I annat fall hoppas jag finansministern
är beredd att i särskild ordning
pröva frågan om restitution i det av mig
berörda fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. redogörelse
för bakgrunden till olyckshändelsen med
en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari
1958 m. m. och ang. förhindrande av
att militärmanskapets och andra människors
liv äventyras vid militära övningar
i fredstid

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Carbell frågat mig

1) om jag är i tillfälle lämna kammaren
en redogörelse för bakgrunden till
trafikolyckan lördagen den 18 januari

i år, då två värnpliktiga tillhörande
Upplands signalregementes kompani i
Skövde med en militärjeep körde av vägen
vid Vaggeryd och ned i Stödstorpsån
och därvid omkom, samt

2) om jag ämnar vidtaga några åtgärder
för att i möjligaste mån hindra att
risker för sådana olyckor uppkommer.

Vidare har herr Johansson i Stockholm
frågat mig vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att förhindra, att militärmanskapets
och andra människors
liv äventyras genom hänsynslös ordergivning,
överansträngning och onödig
risktagning vid militära övningar i
fredstid.

Jag ber att nu få besvara dessa båda
interpellationer i ett sammanhang.

Olyckan vid Vaggeryd inträffade vid
ett förband, som natten till den 18 januari
var under hemtransport till Skövde
efter övningar i Skåne. Rörande
tjänstgöringsförhållandena under det
närmast föregående dygnet är bl. a. utrett,
att samtliga bilförare haft order
att vila natten till fredagen den 17 januari.
De båda förolyckade värnpliktiga
hade varit helt tjänstefria på torsdagskvällen
från kl. 20 till kl. 1.30 samt på
fredagsmorgonen från kl. 7 till omkring
kl. 11. De hade senare haft möjlighet att
vila tidvis under eftermiddagen och
kvällen.

Marschen till Skövde anträddes kl.
23.30 på fredagen. Före kl. 7 på lördagsmorgonen,
då olyckan inträffade, gjordes
tre raster om 15 å 20 minuter vardera.
Fn marschhastighet av högst 60
km/tim. var anbefalld, och fordonen
skulle föras med full belysning.

Landsfogden i Skaraborgs län har på
grundval av polisutredningen rörande
olyckan uttalat, att av utredningen icke
synes framgå att olyckan förorsakats
av att bilföraren under övningarna överansträngts
eller av att han icke beretts
tillräcklig sömn. Halvljuset i bilens båda

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militärmanskapets och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid

strålkastarlampor var vid olyckstillfället
ur funktion. Enligt landsfogden torde
emellertid olyckan knappast ha förorsakats
av denna felaktighet utan av att
föraren antingen slumrat till eller brustit
i erforderlig uppmärksamhet. Landsfogden
har slutligen uttalat, att utredningen
icke visar att fel, försummelse
eller oförstånd från befälets sida förorsakat
olyckan och de värnpliktigas död
samt att ärendet därför icke föranleder
vidare åtgärd från hans sida.

Till svar på frågan, om jag ämnar
vidtaga några åtgärder för att i möjligaste
mån hindra att risker för sådana
olyckor som Vaggerydsolyckan uppkommer,
vill jag säga följande. Oavsett
förhållandena i det nu aktuella fallet
står det klart, att längre nattkörningar
alltid kan medföra vissa risker både för
bilföraren själv och för andra trafikanter.
Det finns inom det militära området
säkerhetsbestämmelser, som avser
att minska dessa och andra trafikrisker.
Det sker också en fortlöpande bearbetning
av erfarenheterna från inträffade
olyckor och olyckstillbud i syfte
att genom upplysning, utbildning och
ändringar i säkerhetsbestämmelserna
motverka olycksanledningarna. I enlighet
härmed har arméchefen bl. a. beordrat
en utredning rörande möjligheterna
att skapa fasta normer för att bedöma
trötthetsfaktorn hos militära fordonsförare.
Mot de bestämmelser, som
enligt vad jag anfört redan gäller i nu
särskilt aktuella hänseenden, kan erinras
att de endast är mera allmänt avfattade.
Med hänsyn till den synnerliga
vikt som måste tillmätas den allmänna
trafiksäkerheten är det enligt min mening
angeläget, att man genom närmare
preciseringar söker skapa starkare garantier
mot olyckor. Jag kommer att
snarast föranstalta om en noggrann genomgång
av de militära bestämmelserna
på området i detta syfte. Därvid kom -

mer också civil expertis att anlitas genom
min försorg.

Med anledning av herr Johanssons
fråga vill jag slutligen uttala, att det enligt
min mening icke finns fog för ett
generellt påstående om att våra värnpliktiga
utsättes för hänsynslös ordergivning,
överansträngning och onödig
risktagning.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat de frågor som interpellanterna
riktat till mig.

Härefter yttrade:

Herr CARBELL (s) :

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag vill omedelbart anknyta till svaret
på min fråga nr 2. Jag kan nu med tillfredsställelse
konstatera, att försvarsministern
ämnar föranstalta om en noggrann
genomgång av de säkerhetsbestämmelser
som gäller på detta område.
Därmed har ett mycket viktigt avsnitt
av min interpellation tillgodosetts. Jag
tackar för det.

Jag kan dock, herr talman, icke underlåta
att också ingå på frågan om
bakgrunden till den inträffade olyckan
vid Vaggeryd, till sin art sådan, att man
vid detta tillfälle, synes det mig, bör
lägga största vikt vid den frågeställning
som densamma aktualiserat. Jag
gör det närmast för att understryka vad
herr statsrådet i den senare delen av
svaret har sagt.

Man vet att trötthet vid ratten är en
lika allvarlig trafikfara som alkohol vid
ratten. Den uttröttade utsätter sig själv,
sina passagerare och andra trafikanter
på vägarna för uppenbar livsfara. Det
har ju flera trafikutredningar understrukit.
Man är alltså på det klara med
detta.

Av redogörelsen framgår att olyckan

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militärmanskapets och andra människors liv äventyras vid militära övmngar

i fredstid

i Vaggeryd inträffat vid hemtransport
till Skövde efter övningar i Skåne. När
man närmare granskar de tjänstgöringsförhållanden
som gällde under de närmaste
dygnen dessförinnan, finner man,
att samtliga bilförare haft order att vila
fredagen den 17 januari. De hade varit
helt tjänstefria från klockan åtta på
kvällen till klockan halv två på natten.
På fredagsmorgonen hade de varit lediga
från klockan 7 till omkring klockan
11. De hade också haft möjlighet
att vila stundtals under eftermiddagen
och på kvällen. Under resan, som började
på fredagskvällen klockan halv tolv
och fortgick fram till olyckshändelsen
klockan 7, hade de haft tre raster om
15 å 20 minuter.

Jag kan inte låta bli att ställa en allvarlig
fråga i detta sammanhang: Är
det rimligt och riktigt att lägga in en
nattövning i bilkörning i slutet av en
veckolång manöver, som uppenbarligen
har tröttat dem som varit med? Det är
klart att militära manövrer ställer stora
krav på deltagarna och att de även skall
göra det. Ändå måste man ifrågasätta,
om det verkligen är nödvändigt med
denna planering. Jag föreställer mig,
att det hela väl skulle kunnat ordnas så
att någon längre vila hade kunnat ifrågakomma,
även om man genom detta
arrangemang inte skulle ha kommit
hem till Skövde före lördagen.

Nu sägs det visserligen, att om någon
blir trött har han skyldighet att anmäla
det till befälet, och då kan han ha möjlighet
att bli befriad. På det sättet lägger
man emellertid ansvaret i en sådan
här fråga på de unga rekryterna, och
det är — tycker jag — inte riktigt lämpligt.
En ung pojke vill inte gärna inför
sina kamrater ge uttryck för sin trötthet.
Han vill inte tala mycket om saken,
och detta innebär naturligtvis vissa risker.

I samband med att herr statsrådet

behandlar frågan om säkerhetsbestämmelserna
i det senare avsnittet
och jag konstaterar där med tillfredsställelse
att civil expertis kommer att
nyttjas — vill jag understryka att
man, som jag tror, ibland ser litet
stelt och formellt på dessa frågor inom
militära kretsar. Jag kan som
exempel anföra, att man som bekant
länge i trafiksäkerhetsarbetet strävat
efter att motorcyklister skall använda
störthjälm. Om emellertid en ung man,
som gör sin värnplikt vid ett förband
utanför Stockholm, har motorcykel eller
scooter och i eget intresse som skydd
skaffar störthjälm och vid permission
kommer till vakten med hjälmen på sig
tillsammans med uniformen, säger vakten
ifrån, att han inte får ha den. En
sådan sammanblandning av civilt plagg
och uniform får inte förekomma. Hän
får ta av sig störthjälmen och sätta på
sig en tygmössa i stället. Detta är i all
sin enkelhet enligt min mening ett
exempel på att man kanske ser litet annorlunda
på trafiksäkerhetsfrågorna än
man egentligen borde göra.

I försvarsministerns svar skymtar jag
vidare en trafikfara, som vid sidan av
den inträffade olyckan torde ha förelegat
under denna hemstransport. Den
hänger ihop med de säkerhetsbestämmelser
som finns för sådana här transporter
och som särskilt säges gälla vid
nattransport. Halvljuset i bilens båda
strålkastare var vid olyckstillfället ur
funktion. Innebär detta att bilen, som
framfördes i en militärkolonn, hela tiden
gick med full strålkastarbelysning
och därigenom självklart utgjorde en
förstärkning av den eljest stora trafikfara,
som en militärkolonn utgör vid
mötande av annan trafik, eller då bilen
kom närmare den framförvarande än
man räknat med i början? Här uppställer
sig frågan, huruvida de säkerhetsbestämmelser
som nu finns för aft mot -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militär manskapets och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid

verka olycksanledningar inte inrymmer
något om belysningen. Man kan lätt föreställa
sig vilken slumpartad risk som
skulle ha kunnat uppkomma, därest den
uttröttade föraren glömt bort att halvljuset
inte fungerade, trampat på omkopplingspedalen
och helt hastigt i kurvan
befunnit sig i mörker. Sådana fel
kan lätt inträffa, när man uttröttad skall
köra en så lång sträcka med en hastighet
av 60 kilometer i timmen.

Jag har, herr statsråd, att tacka för
ett mycket positivt svar på min interpellation,
och vad jag i vissa avseenden
nu anfört är allenast ägnat att understryka
frågans vikt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Även jag ber att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för
svaret men framför allt för hans bestämda
löfte att med hjälp av civil expertis
göra en översyn av dessa säkerhetsbestämmelser
och närmare precisera
dem.

Vad det aktuella Vaggerydsfallet beträffar
kan jag till att börja med helt
instämma i de synpunkter som herr
Carbell nyss anfört. Därutöver vill jag
titta litet närmare på de tidsbestämningar,
som finns i svaret. Vi erinrar
oss vad herr Carbell just belyste, nämligen
att olyckan skedde vid slutet av en
svår manöver. Bilförarna hade order —
heter det — att sova natten före och var
helt tjänstefria på torsdagskvällen från
klockan 20 till klockan 1.30 samt följande
morgon från klockan 7 till klockan
11. Betyder detta, herr statsråd, att
de hade tjänstgöring mellan 1.30 och
klockan 7 på morgonen? Detta måste
innebära att de hade varit i tjänst under
större delen av natten. Vad finns
det vidare för säkerhet för att de verkligen
hade någon chans att vila ordent -

ligt under de strödda timmar som det
här gäller? Den som varit med om en
manöver vet, att sådana där utplottrade
ledighetstimmar under en manövers betingelser
inte är så mycket värda. Slutligen
hade ju de värnpliktiga nattmarsch
från klockan 23 natten till och till klockan
7 den dag olyckan inträffade.

Slutsatsen i landsfogdens utredning
motsäger enligt min uppfattning hans
frikännande av befälet, när han gör
gällande att olyckan icke orsakats av
fel, försummelser eller oförstånd, utan
av den mänskliga faktorn. I utredningen
säges emellertid ganska öppet att det
inte kan ha varit lyset som orsakat olyckan
utan föraren måste antingen ha
slumrat till eller brustit i erforderlig
uppmärksamhet. Men en bilförare slumrar
väl inte till på slät väg och i en kolonn,
om han inte är dödstrött. Bör
därför inte de, som åstadkommit att
han pressades så hårt, att han blev dödstrött,
ställas till ansvar? Jag kan för
min del inte dela landsfogdens slutsats
då han vill frikänna befälet.

Det gäller inte heller någon enstaka
företeelse. Tvärtom har anklagelserna
för hårdkörning och likgiltighet, vad
gäller människors liv och hälsa vid militärmanövrerna,
stegrats år efter år.

I svaret på min interpellation säger
försvarsministern att han inte kan gå
med på ett generellt påstående om att
de värnpliktiga utsättes för hänsynslös
ordergivning, överansträngning och
onödiga risker. Jag kan inte dela försvarsministerns
mening i det avseendet.
Det är nämligen bekant att militärbefälet
konsekvent hävdar den tesen, att
manövrerna skall göras så realistiska,
så lika det verkliga kriget som möjligt.
De värnpliktiga drives till trötthetens
yttersta gräns. De skall uthärda kyla
och alla slag av strapatser. Förresten
kombineras detta med att man såsom
ett led i själva utbildningen visar råbar -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrunden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militärmanskapets och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid

kade amerikanska krigsfilmer, vilka avser
att utrota alla känslomässiga hämningar
mot att döda.

Hela denna föreställning om att manövern
bör likna det verkliga kriget är
en skrivbordskonstruktion. En manöver
kan aldrig ge en bild av det verkliga
kriget. Om man studerar amerikanernas
utredning om truppernas beteende i Korea,
märker man genast att soldaterna
inte alls reagerade på det sätt som psykologer
och officerare tänkt ut vid
skrivbordet. Det blev i verkligheten fråga
om någonting helt annat. Därför är
det också rätt meningslöst att utsätta
hyggliga svenska pojkar för sådana strapatser
som nu sker. Detta är inte på
något sätt till gagn för Sveriges försvar,
utan det är bara fråga om en meningslös
hårdkörning.

Protesterna från allmänhetens sida
har också blivit starkare än någonsin
förr. Klagomål över hårdkörning, sjukdomar
och olyckor under en manöver
var vanliga redan på den avlägsna tid
då jag exercerade, och det har förekommit
allt sedan dess, men det har verkligen
blivit litet för mycket av klagomål
nu på sistone, liksom tidigare under beredskapstiden.
Jag ser att försvarsministern
skakar på huvudet, och jag vill
därför något citera en artikel ur en tidning
som står honom nära, nämligen
Stockholms-Tidningen. I denna artikel
räknas upp en hel råd av sådana olyckor,
alltifrån östgötaolyckan vid en sjö
i fjol, förfrysningsolyckorna vid norrlandsmanövern,
som tidigare påtalats
av andra interpellanter här i kammaren,
flygolyckorna, och de många skjutolyckorna
— exempelvis värnpliktige Lars
Samuelssons bortsprängda hand — och
en rad andra övningar. Vi minns väl
också alla de disciplinmål, som nyligen
inträffade och där en sjuk värnpliktig
blev dömd för att ha vägrgt lyda order,
när han var alldeles övertygad om att

han skulle tvingas bada i iskallt vatten
fastän han hade feber.

Allt detta utgör tecken på att man följer
den generella linjen, att manskapet
skall hårdtränas att uthärda alla slags
strapatser. Alla kommer vi väl också
ihåg skildringarna från norrlandsmanövern,
där så många förfrös. Av dessa
kunde vi se hur de värnpliktiga i nästan
arktisk kyla gick och släpade på
sina cyklar och sin hårda packning,
medan officerarna åkte bil. I artikeln i
Stockholms-Tidningen — det finns en
mängd liknande skildringar i pressen,
men jag skall nöja mig med att citera
denna enda artikel — framhåller författaren
Hans Hederberg att militärbefälet
har ett strategiskt försvar för dessa
fall. »En äldre kamrat till mig», säger
författaren, »var med om en övning
(också i Norrland) som ledde till att ett
par soldater dog. överstens kommentar
vid hemkomsten var: ’Det inträffade är
beklagligt, men viktiga rön har gjorts’.»
Författaren ställer frågan, vad det är
för rön som man vunnit och som är
värda det offret att, jag vill minnas,
tjugu man råkade ut för förfrysning vid
dessa övningar vid norrlandsmanövern,
vilka inleddes vid 31 graders kyla och
fortsattes i 40 graders kyla. »''Realismen’
måste alltid», säger vidare författaren,
»bli en avvägningsfråga: Hur mycket
kan vi slita på vårt manskap, hur svåra
strapatser kan vi låta dem gå igenom?»
Han vänder sig också mot pressofficerens
förklaring att humöret bland de
värnpliktiga var prima, att det var otur
att kölden skulle komma så hastigt, men
att man inte hade några planer på att
inställa övningarna.

Han kräver en principiellt ändrad inställning
till militära olyckor, även om
de procentuellt sett inte är så många i
förhållande till antalet värnpliktiga. Han
vänder sig mot »den militära oförmågan
att tänka i annat än tusental. Det är till -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellationer ang. redogörelse för bakgrnnden till olyckshändelsen med

en militärjeep vid Vaggeryd den 18 januari 1958 m. m. och ang. förhindrande av

att militärmanskapets och andra människors liv äventyras vid militära övningar

i fredstid

räckligt med tjugu frostskadade, och
man måste lära sig omsorg för individen.
»

Detta är bara ett ströexempel på den
opinion, som i dessa organ av skilda politiska
färger kommit till uttryck i samband
med Vaggeryds-olyckan och norrlandsmanövern.

Som herr Carbell nyss sagt, hänvisar
man truppen till dess eget ansvar. Vederbörande
behöver bara säga till, så
blir han befriad om han är trött. Jo,
det känner vi igen! Var det någon som
märkte några exempel på det när vi var
ute i värnpliktsinkallelser eller beredskap?
Först och främst finns där ett
tryck från omgivningen. Man vill inte
känna sig svag. Man vet, som den här
unge pojken som vägrade bada i isvak,
att man kommer att bli utskälld av officerarna
för att man är en ynkrygg, och
därför sliter man sig till yttersta gränsen
av sin förmåga, tills man ligger där.

Det är inte den värnpliktige, som skall
ta ansvaret för detta, utan det militära
befälet, och det vore glädjande om försvarsministern
ville på allvar ta itu med
denna nonchalans. Men ta civil expertis
till hjälp, ty officerarna är tränade
och fostrade till att inte räkna med människors
liv och hälsa; för dem är vad de
kallar det militära syftet, alltså skrivbordskonstruktionerna,
det vägledande.
Men, som jag tidigare har sagt, har dessa
synnerligen ringa betydelse, om det en
gång skulle bli allvar.

Det är alltför många unga män här i
Sverige, som dras med frostskador,
sjukskador och följdsjukdomar från militära
olyckor. Det är tyvärr alltför
många män som har stupat i fredstid
för denna militära nonchalans. Och de
vanliga undanflykter och uppklaranden,
som skall skydda det ansvariga befälet,
och de standardiserade, patenthurtiga
förklaringarna efteråt att humöret är
prima i truppen, tröstar inga änkor eller

sörjande föräldrar och återkallar ingen
av de unga männen till livet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det anförande som herr
Johansson hållit här har visat att han
håller fast vid sina påståenden, att militärbefälet
rent generellt ger ut hänsynslösa
order och på så sätt är orsaken till
att det har inträffat olyckor. Jag vill
fortfarande tillbakavisa dessa påståenden
och säga herr Johansson, att man är
tvungen att ta dessa militärolyckor var
och en för sig liksom olyckor som inträffar
i det civila livet, då man vill undersöka
vad orsakerna är.

Herr Johansson har utöver Vaggeryds-olyckan
tagit upp vad som inträffade
under norrlandsmanövern. Jag vill
bara hänvisa till diskussionen i kammaren
för en tid sedan. Det framgick då,
att det var kolossala överdrifter i pressens
uppgifter om de förfrysningsfall
som inträffat. I själva verket var det,
sedan skadorna blivit översedda av läkare,
bara två värnpliktiga som behövde
stanna kvar för sjukhusvård, och
ingen värnpliktig har några men av deltagandet
i denna vintermanöver i stark
kyla. Detta vill jag bl. a. tillskriva befälets
mycket snabba ingripande när de
upptäckte att situationen blev allvarlig.
Hade befälet inte vidtagit de åtgärder de
vidtog — de avbröt övningarna och lät
truppen gå i bivack — hade man kunnat
få en sådan katastrofsituation som
herr Johansson nu utmålat som om den
hade inträffat. Den inträffade inte.

Vad Vaggeryds-olyckan beträffar har
jag tolkat landsfogdens ställningstagande
så, att han tagit hänsyn till att de
båda värnpliktiga som det här gäller under
denna manöver hade haft vad man
kallar lindrig tjänst. Båda hade haft
hand om en radiostation och vistats

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. bostadsfrågan

göringsort m. m.

inomhus den mesta tiden under manövern
och bytt om att vakta sin radiostation.
De hade alltså inte deltagit i
några längre körningar under manövern.

Jag har i likhet med herr Carbell och
herr Johansson naturligtvis upptäckt
att dessa båda liksom övriga före denna
tröttande nattkörning — den varade en
hel natt — inte hade fått sova hela natten
före. De hade genom befälets försorg
beretts extra fritid för att kunna sova —
detsamma gällde alla bilförare, såsom
föreskrives i de nuvarande säkerhetsbestämmelserna
— men det har inte utretts
om samtliga utnyttjat denna möjlighet.
Man kan inte vara så säker på
att ungdomar i den åldern bara lägger
sig att sova på sin fritid.

Jag har också lagt märke till uppgifterna
om rasternas längd under nattkörningen.
Det är båda dessa omständigheter
som gör att jag kommit till uppfattningen,
att även om de nuvarande
säkerhetsbestämmelserna, ganska färska
som de är, i och för sig skulle kunna
hindra sådana olyckor eller i varje fall
förebygga att truppen är tröttkörd vid
sådana övningar, är bestämmelserna
väl allmänt formulerade. Det saknas i
själva verket preciserade bestämmelser,
och det är det vi måste få.

Jag har också liksom herr Carbell
fäst mig vid att denna nattkörning kom
som sista etapp i en niodagarsövning.
Man kan ifrågasätta om de nödvändiga
nattövningarna — jag räknar med att
man måste träna truppen att röra sig
nattetid — måste komma i slutet av en
manöver. Det är dessa frågor jag vill ha
översedda nu. Vid den översynen kommer
det att visa sig om det är möjligt att
få preciserade bestämmelser t. ex. om
att så långa nattkörningar skall komma i
annat sammanhang än under slutskedet
av en manöver.

överläggningen var härmed slutad.

för statliga tjänstemän vid ändrad tjänst §

Svar på interpellation ang. bostadsfrågan
för statliga tjänstemän vid ändrad tjänstgöringsort
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som anförde:

Herr talman! Herr Strandh har ställt
två frågor till mig rörande förhållanden,
som sammanhänger med bestämmelserna
om anstånd med omstationering för
tjänstemän som förflyttats från tjänstgöringsort
till en annan.

Jag vill inledningsvis erinra, att ifrågavarande
bestämmelser — liksom föreskrifterna
om flyttningsersättning — har
tillkommit för att i rimlig omfattning
skydda tjänstemännen för ekonomiska
förluster i samband med förflyttningar,
som tillkommit i statens intresse.

Enligt bestämmelserna kan en i statens
tjänst anställd tjänsteman med eget
hushåll, vilken befordras eller utan att
han uttryckt önskan därom förflyttas
till tjänst på annan ort, av vederbörande
myndighet medgivas anstånd med ändring
av stationeringsorten, under förutsättning
att han i samband med omstationeringen
icke kunnat erhålla godtagbar
bostad på den nya orten. Sådant anstånd
kan beviljas under högst ett år
och endast under villkor att tjänstemannen
vidtar alla de åtgärder, som bör åligga
honom för att anskaffa dylik bostad.
Kungl. Maj :t är oförhindrad att härutöver
bevilja ytterligare anstånd och brukar
också efter framställning från tjänstemannen
medgiva en förlängning av
anståndstiden med i regel sex månader,
räknat från det tre månader förflutit
efter den förutnämnda anståndstiden
om ett år. Under den tid vederbörande
tjänsteman sålunda bibehålies vid den
gamla stationeringsorten, äger han på
den nya orten uppbära s. k. anståndstraktamente
på sätt föreskrives i allmän -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. bostadsfrågan

göringsort m. m.

na resereglementet med tilläggsbestämmelser.

Herr Strandhs första fråga till mig
har formulerats på följande sätt:

»Har vid tjänstemäns förflyttning
från en tjänstgöringsort till en annan
möjligheterna till effektivt samarbete
från statsmyndigheternas sida med de
lokala bostadsförmedlingarna i tillräcklig
grad uppmärksammats?»

Såsom framgår av den redogörelse
jaS nyss lämnat för de gällande bestämmelserna
på området är det den omflyttade
tjänstemannen som själv har
att skaffa sig bostad på den nya tjänstgöringsorten.
Någon skyldighet för
myndigheterna att söka skaffa en förflyttad
tjänsteman bostad föreligger
som regel icke. Man torde i detta sammanhang
beakta, att statstjänstemän
icke ansetts böra beredas prioritet
framför andra bostadssökande medborgare.
Det har emellertid fallit sig naturligt,
att vid förutsebar förflyttning
av ett större antal tjänstemän till en ort
i samband med inrättande eller
flyttning av en statlig institution eller
dylikt — kontakt av myndigheten tagits
med vederbörande kommunala organ
rörande möjligheten att genom nybyggnation
eller eljest bereda de inflyttande
bostad. Såsom en personalvårdande åtgärd
har också — som herr Strandh
framhållit — vid vissa myndigheter inrättats
bostadsförmedlingsorgan för att
underlätta personalens bostadsanskaffning.
I vissa fall har föreskrivits, att
beslut om förflyttning av tjänstemän
skall fattas senast viss tid före förflyttningens
verkställande för att på det
sättet tjänstemännen skall få tid på sig
att söka ordna sin bostadsfråga. Vid
tjänstetillsättningar, som föregås av ansökningsförfarande,
ligger det ofta i sakens
natur, att någon längre tid före
tjänstetillträdet icke står till buds för
bostadsanskaffningsåtgärder vare sig
från myndighetens eller från den förllyttade
tjänstemannens sida.

för statliga tjänstemän vid ändrad tjänst Jag

vill i denna fråga ytterligare
framhålla, att ur den utredning, som
1957 års riksdagsrevisorer i sin berättelse
nyligen förebragt om kostnaderna
m. m. vid omstationering av statstjänstemän,
en tydlig tendens kan utläsas
till förkortning av väntetiderna
för de förflyttade tjänstemän, som söker
bostad. Medan enligt den av revisorerna
åberopade, inom försvaret i mars

1956 verkställda utredningen närmare
29 % av de förflyttade icke erhållit bostad
efter det ett år förflutit efter omstationeringen,
hade sålunda motsvarande
procenttal enligt den i september

1957 gjorda undersökningen nedgått till
cirka 21. Det finns alltså grundad anledning
förmoda, att här berörda olägenheter
för de förflyttade tjänstemännen
kommer att stegvis avtaga och statens
kostnader för traktamenten till
dessa tjänstemän att minska i motsvarande
mån.

Herr Strandhs andra fråga gäller om
jag vill medverka till att kontrollen
över användningen av anståndstraktamenten
effektiviseras. Som jag förut
nämnt, åligger det enligt bestämmelserna
myndigheterna att, innan de utbetalar
sådana traktamenten, kontrollera,
att vederbörande vidtagit alla de
åtgärder, som bör åligga honom för att
skaffa bostad. Det är givet, att trots
vidtagna kontrollåtgärder fall av missbruk
här som på andra områden kan
inträffa. I sådana fall är det i allmänhet
fråga om bedrägligt förfarande, som
om det uppdagas, bör lagligen beivras.
Jag har mig bekant att så i några fall
skett. Man bör dock därav inte dra den
slutsatsen, att här föreligger ett mera
omfattande missbruk från tjänstemännens
sida. Jag delar emellertid interpellantens
mening, att kontrollen på
förevarande område måste effektivt
upprätthållas. Detta torde också i allmänhet
stå klart för myndigheterna.
Ett exempel härpå är den av herr
Strandh åberopade cirkulärskrivelsen

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Svar på interpellation ang. bostadsfrågan

göringsort m. m.

från järnvägsstyrelsen till underordnade
myndigheter. För egen del är jag
beredd att ta initiativ till att genom
cirkulär till statsmyndigheterna en erinran
utgår om vikten av att, vid prövning
av ärenden rörande anstånd med
omstationering, det omsorgsfullt kontrolleras
att villkoren för anstånds beviljande
behörigen uppfyllts.

Herr talman, härmed anser jag mig
ha besvarat herr Strandhs frågor så
långt det är möjligt utan att föregripa
behandlingen av riksdagens revisorers
berättelse i de delar, som berör de av
herr Strandh avhandlade förhållandena.

Härefter yttrade:

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindholm för det synnerligen
positiva svaret på min interpellation.
Orsaken till denna var vissa uppgifter
om otillräckligt samarbete mellan
statliga myndigheter och lokala bostadsförmedlingsorgan.
Svårigheterna
för de lokala bostadsförmedlingsorganen
låg bland annat däri, att när en
tjänsteman fick förflyttning anmäldes
denna endast till bostadsförmedlingen
på vederbörandes inflyttningsort, medan
motsvarande anmälan inte skedde
på avflyttningsorten. Härigenom blev
ingen lägenhet disponibel på avflyttningsorten
för en eventuell clearing med
inflyttningsorten eller annan ort. Detta
förfarande, som varit ganska vanligt,
har i hög grad försvårat ett samarbete
mellan landets bostadsförmedlingar.

Det har varit svårt att få en samlad
överblick över den totala tillgången
och efterfrågan på lägenheter, som har
kunnat disponeras för omflyttningar
av statstjänstemän. Exempel på mindre
god planering är anskaffning av bostad
åt ersättare för pensionsavgången personal.
Här liar förhandsanmälan till vederbörande
kommunala bostadsförmed -

för statliga tjänstemän vid ändrad tjänst ling

ofta inte skett förrän tjänstemannen
i fråga har utnämnts. En sådan anmälan
bör dock, när det gäller så förutsebara
fall som ersättare för pensionsavgången
personal, kunna ske i
mycket god tid med hänsyn till den
kännedom vederbörande verk har om
sin personal, dess tjänstetid och kommande
placering.

Statsrådet framhöll i sitt svar, att han
är beredd att ta initiativ till att kontrollen
över de s. k. anståndstraktamentenas
utnyttjande effektiviseras. Härtill
skulle jag endast vilja visa på en detalj,
nämligen att de lokala bostadsförmedlingarna
borde anmodas att till respektive
statliga verk omedelbart anmäla
när en tjänsteman har anvisats bostad.
Sådan anmälningsskyldighet torde för
närvarande inte föreligga.

Nu gällande bestämmelser beträffande
ändring av stationeringsort innebär,
att den förflyttade tjänstemannen själv
får avgöra, om den anvisade bostaden
skall godtagas eller inte. Detta har i
flera fall lett till tvistigheter mellan de
lokala bostadsförmedlingarna och den
bostadssökande. Godkännandet av den
anvisade lägenheter bör lämpligen ankomma
på den myndighet, som har beviljat
anståndstraktamentet.

Statsrådet anförde vidare, att antalet
av de förflyttade som icke erhållit bostad
inom ett år efter omplaceringen
nedgått betydligt. Detta är en glädjande
utveckling, men skulle inte de av statsrådet
här påpekade åtgärderna räcka
till, kan ifrågasättas om inte — som
också riksdagens revisorer har föreslagit
— en gemensam bostadsförmedling
för de statliga verken borde inrättas.
Jag tror att detta skulle ställa sig både
billigare och effektivare än det nuvarande
systemet.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill giirna i anslutning
till denna interpellation göra en

2— Andra kammarens protokoll 1958. Nr 16

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. virkesmätningen

liten reflexion kring bostadsförmedlingen.

Bostadsförmedlingarna i storstäderna
— Stockholm, Göteborg och Malmö
— har ett gemensamt organ där vi årligen
diskuterar aktuella frågor, och vi
har särskilt uppmärksammat förflyttningarna
av statstjänstemän. Vi känner
till ersättningarna, och vi vet att de
gäller ungefär ett år. Vi tar mycket stor
hänsyn till dem som tvångsförflyttas
och låter dessa få en viss förtur i alla
tre städerna, men vi är allvarligt bekymrade.
Väntetiden i storstäderna
Stockholm, Göteborg och Malmö är ju
fyra—sex år, och det gör att vi kommer
i ett svårt läge vid tvångsförflyttningar
av större omfattning. Jag kan
nämna, att vi i Malmö under ett par års
tid fick motta ansökningar från 200—
300 verkstadsarbetare vid järnvägens
verkstäder, anställda som förflyttades
från Ronneby och Ystad, och det gällde
att på ett års tid skaffa bostäder åt alla
dessa människor. Det betydde en hård
belastning på den bostadskvot som vi
har fått. Vi har därför gjort framställningar
till statsmakterna om att få en
extra bostadskvot för dessa förflyttningsärenden,
eftersom vi måste ta hänsyn
till alla dem som står i den vanliga
bostadskön och har väntat fyra—
sex år, men vi har inte fått en sådan
extratilldelning. Nu förekommer ytterligare
förflyttningar inom både statens
järnvägar, posten och televerket som
belastar bostadsförmedlingen.

Det är enligt min mening angeläget,
att man tar hänsyn till nödvändigheten
av att vår vanliga bostadskvot förstärkes,
så att vi kan klara dess problem; i
annat fall kan vi inte hålla den tid om
ett år som gäller i detta fall, utan vi
måste låta tjänstemännen vänta längre,
vilket såvitt jag förstår innebär en hård
ekonomisk belastning av dessa tjänstemän
och deras familjer.

Det var för att påpeka detta som jag
tog till orda i denna interpellationsdebatt.
Jag vill framhålla önskvärd -

heten av att man tar hänsyn till de
synpunkter som jag här har anfört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. virkesmätningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Strandh frågat mig

1) om jag uppmärksammat, att virkesmätningen,
särskilt beträffande sågtimmer,
14 år efter det särskild laglig reglering
skett ännu i mycket stor omfattning
sker i strid med gällande bestämmelser,

2) om jag vill redogöra för vilka åtgärder
som vidtagits för att råda bot på
den bristande laglydnaden på detta område,

3) om jag avser att vidtaga särskilda
åtgärder för att råda bot på rådande
missförhållanden.

Beträffande den första frågan torde
jag få erinra om att förhållandena på
virkesmätningens betydelsefulla område
ingående behandlades av 1955 års
skogsvårdsutredning, vars promemoria
i ämnet blev föremål för beslut vid föregående
års riksdag.

Inledningsvis torde få fastslås, att
några anmärkningar inte med fog kunna
göras mot den mätning, som utföres
av virkesmätningsföreningarnas personal.
Interpellanten torde med sin fråga
närmast avse sådana mätningar, som
icke utföres av virkesmätningsföreningarnas
personal utan av enskilda företag
och personer. Enligt vad skogsstyrelsen
under hand upplyst torde det
vara riktigt att denna mätning icke på
alla håll är tillfredsställande. Detta gäller,
som herr Strandh anfört, i huvudsak
sortimentet sågtimmer inom Småland,
Blekinge och Skåne, där man icke
över lag lär följa de av skogsstyrelsen

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

fastställda mätningsreglerna i vad de
avser timrets uppläggning. Densamma
sker ofta nog i högar på trånga upplagsplatser,
så att timret ej kan rullas, varigenom
diametern ej kan mätas med
klave och någon bestämning av timrets
kvalitet ej kan ske. Överenskommelser
om timmerpris i form av ett genomsnitt
för samtliga kvaliteter blir i sådana fall
nödvändiga. Det kan emellertid också
med fog göras gällande, att föreligger
överenskommelse om sådant enhetspris,
kan det förefalla köpare och säljare som
om kvalitetsbestämning vore onödig.
Det konkurrensläge, som rått i många
år om råvaran, har antagligen bidragit
till de förhållanden, som interpellanten
fäst uppmärksamheten på. Förhållandena
på detta område synes dock ha avsevärt
förbättrats med åren.

Till svar på interpellantens andra
fråga vill jag framhålla följande. Skogsstyrelsen
har bemyndigande att med
stöd av 1947 års virkesmätningslag utfärda
mätningsföreskrifter, bevilja dispenser
från desamma samt utöva den
upplysnings- och tillsynsverksamhet,
som krävs för att lagstiftningens grundtankar
skall tränga igenom i mätningsverksamheten.
För handläggningen av
dessa frågor har inom styrelsen sedan
år 1944 funnits inrättad en särskild
s. k. virkesmätningsavdelning. Verksamheten
vid denna avdelning granskades
av statens sakrevision åren 1949 och
1950 samt behandlades — som nämnts
— även av 1955 års skogsvårdsutredning.
För att förbättra avdelningens
arbetsmöjligheter beslöt 1957 års riksdag
vissa ändringar i personalens anställningsvillkor
och uppgifter, bl. a.
genom att medge inrättande av vissa
pensionsberättigande tjänster.

Den gren av skogsvårdsstyrelsens befattning
med virkesmätningen, som avser
tillsynen av mätningsförekrifternas
efterlevnad, utövas i vad avser gagnvirke
som förbrukas inom landet för
närvarande med hjälp av fyra assistenter,
varav två är hclårsanställda. Hälf -

Svar på interpellation ang. virkesmätningen

e ten av denna personal, alltså en helårsa
anställd samt en säsonganställd assii-
stent, är för närvarande avdelad för tillsyns-
och upplysningsverksamhet i söd I

ra Sverige. Som exempel på omfatts
ningen av personalens verksamhet kan
r anföras, att det inom Småland finns
t cirka 1 300 köpare av sågtimmer, var4
av under åren 1956 och 1957 besöktes i
å genomsnitt 570 stycken årligen.

r För att skapa förståelse för en ord’>>
nåd virkesmätning har det ansetts

II lämpligt att i första hand arbeta på
l• övertygelsens väg genom handledning
a och upplysning. En dylik verksamhet
t kan emellertid till stor del endast ge
11 resultat på längre sikt. Det vill emeller tid

synas, som om interpellanten skulle
önska en effektivare kontroll än den
skogsstyrelsen åstadkommit. Statsmaka
ternas år 1957 fattade beslut innebar
i- emellertid i enlighet med 1955 års
d skogsvårdsutrednings förslag, att verk;-
samheten skulle bedrivas i huvudsak;-
ligen samma omfattning som tidigare,
n En viss inskränkning och omläggning
t, av själva tillsynsverksamheten ansågs
[- emellertid, i enlighet med vad skogs;-
vårdsutredningen uttalat, möjlig att
v vidtaga med hänsyn till den ökade inn
sikt om och förståelse för virkesmätd
ningens betydelse, som framvuxit under
i- senare år. I gengäld borde ökat intresse
s kunna ägnas åt upplysnings- och unh
dervisningsverksamhet på området.
s Vad så angår interpellantens tredje
l" fråga vill jag framhålla att, med liäns
syn till att riksdagen så sent som före>■
gående år behandlat detta område, erfa1_
renheterna av den då beslutade om*•
läggningen av skogsstyrelsens tillsynsa
verksamhet ytterligare bör avvaktas, innan
nya åtgärder överväges. I detta
sammanhang torde jag dessutom få err-
inra om att jordbruksutskottet föregås
ende år vid behandlingen av virkesmäti-
ningsavdelningcn uttalade, att behövr
ligheten av eu .statlig tillsyn av virkest-
mätningslagstiftningens tillämpning yt1-
terligare borde prövas, eftersom det

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Svar på interpellation ang. virkesmatningen

kunde ifrågasättas, om ej kontrollen i
tillräcklig grad -—• liksom i andra fall
där lagstiftning reglerar rättsförhållandet
mellan enskilda — skulle komma
att ombesörjas av parterna själva.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Strandhs interpellation.

Härpå yttrade

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Netzén för svaret på min interpellation.
Tyvärr inger detta ingen
förhoppning om att de i interpellationen
påtalade missförhållandena beträffande
efterlevnaden av virkesmätningslagen
skall elimineras. Statsrådet medger,
att virkesmätningen icke på alla
håll är tillfredsställande, men tycks
mena, att detta är en sak mellan köpare
och säljare. Han bortser härvid från
ansvarsbestämmelserna i gällande lag.
Lagen är icke dispositiv utan stadgar
dagsböter vid åsidosättande av bestämmelserna
i § 10.

Förhållandena på detta område synes
dock ha avsevärt förbättrats med
åren, säger statsrådet. Men skogsstyrelsens
rapporter under de senaste åren
berättar dock om ett otal fall, varvid
icke lagenlig mätning har förekommit.
Alltför många rapporter slutar med följande:
»Vid diametermätning (egen,

d. v. s. köparens) har dock som regel
tumstock använts».

Det kan nämnas, att flera sågverksföreningar
har hävdat, att den olagliga
mätningsmetoden med tumstock innebär
illojal konkurrens, som avsevärt försvårar
råvaruanskaffningen för sågverk
som följer lagens bestämmelser.

Under förutsättning att i lag stadgat
ansvar icke heller i fortsättningen —
hittills har ju ytterst få fall beivrats —
avses att beivras av skogsstyrelsen, kan
ifrågasättas om inte det i § 10 virkesmätningslagen
stadgade bötesstraffet
bör borttagas samt mätningsinstruktionen
för barrtimmer förenklas, så att den

nu så vanligen förekommande mätningsmetoden
med tumstock legaliseras. En
sådan virkesmätningslag skulle säkerligen
efterlevas i samma utsträckning
som våra övriga lagar. Nu är så inte
förhållandet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig och remitterades
till behandling av lagutskott de å
bordet vilande propositionerna:

nr 144, med förslag till ärvdabalk
m. m., och

nr 159, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

§ 8

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet följande
å kammarens bord liggande motioner,
nämligen

nr 532, av fru Lindskog m. fl., och

nr 533, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Ekendahl.

§ 9

Vidareutbildning av folkskollärare m. m.,
tillika svar på interpellation ang. resultatet
av 1955 års universitetsutrednings

undersökningar om lärartillgång och
lärarbehov

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vidareutbildning av
folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten
179, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
till Folkskoleseminarieorganisationen
m. m. för budgetåret 1958/59 beräkna
ett förslagsanslag av 27 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 108, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

Vidareutbildning av

m. m.

över ecklesiastikärenden för den 14
mars 1958, framlagt förslag beträffande
vidareutbildning av folkskollärare för
tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
samt för ändamålet för budgetåret
1958/59 äskat anslag å riksstaten med
600 000 kronor. Vidare hade Kungl.
Maj :t i samma proposition framlagt förslag
beträffande anslag till folkskoleseminarieorganisationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Edenman, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Heléns interpellation
angående resultatet av 1955 års universitetsutrednings
undersökningar om lärartillgång
och lärarbehov.

Avd. I

Vidareutbildning av folkskollärare för

tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m.

Utskottets i denna avdelning gjorda
hemställan föredrogs, varefter ordet på
begäran lämnades till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Helén frågat, om jag
är beredd att inför riksdagen redovisa
resultaten av 1955 års universitetsutrednings
undersökningar om lärartillgång
och lärarbehov, innan riksdagen
fattar sina beslut om universitetsorganisationen
och lärarutbildningen för
enhetsskolans högstadium.

Med anledning därav får jag anföra
följande.

Universitetsutredningen har själv
eller i samråd med andra insamlat och
bearbetat ett omfattande statistiskt material,
ägnat att belysa tendenserna på
den akademiska arbetsmarknadens utbuds-
och efterfrågesidor. En del av
detta material är redan offentliggjort.
Så t. ex. har utredningen nyligen låtit

publicera en omfattande inventering av
antalet akademiker under perioden
1935—55. Vidare har redovisats en undersökning
av behovet av farmacevtiskt
utbildad personal och en om
ingenjörsbehovet. Universitetsutredningen
har tidigare begärt och även erhållit
tillstånd att dessutom publicera
en undersökning om efterfrågan och
utbud på akademiskt utbildad lärarkraft
inom skolväsendet. Denna senare
undersökning, som herr Helén åsyftar
med sin interpellation, är numera slutförd.
Undersökningsresultatet är f. n.
under tryckning och kommer att publiceras
i »Statens offentliga utredningar»
nästa månad.

Riksdagen kommer i dag att fatta beslut
i anledning av propositionen nr
108 om vidareutbildning av folkskollärare
för tjänstgöring på enhetsskolans
högstadium. Som bekant avser detta
förslag endast en lösning med sikte på
förhållandena under de närmaste åren,
i avvaktan på den slutliga prövningen
av spörsmålen om högstadiets utformning.
Beträffande propositionen nr 104
om åtgärder för upprustning av universitet
och högskolor, så torde man kunna
räkna med att den ifrågavarande
undersökningen skall föreligga i tryck,
när sakbehandlingen av propositionen
skall äga rum. Om så inte skulle bli
fallet, bör det kunna vara möjligt att i
någon form ställa undersökningsmaterialet
till förfogande vid utskottsbehandlingen
av propositionen.

Jag anser det emellertid lämpligt att
redan i förevarande sammanhang något
beröra de i interpellationen åsyftade
problemen.

Bristen på läroverkslärarc har länge
varit mycket kännbar och hindersam
vid utbyggnaden av olika delar av vårt
skolväsen. Den starka ökningen i tillströmningen
till de filosofiska fakulteterna
under efterkrigsperioden samt
den stora andelen filosofie studerande
med planer på lärarverksamhet efter

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

m. m.

avlagd examen är därför från skolans
synpunkt mycket glädjande. Å andra
sidan har det länge stått klart, att möjligheterna
att få lärare i naturvetenskapliga
ämnen varit och kommer att
inom överskådlig framtid förbli mindre
än möjligheterna att få lärare i humanistiskt
betonade ämnen. Härtill har
bidragit bl. a. såväl fördelningen av de
studerande vid de filosofiska fakulteterna
på skilda ämneskombinationer
som olikheter i fråga om konkurrensen
från områden utanför skolväsendet om
den färdigutbildade akademiska arbetskraften.

I propositionen nr 126 till 1956 års
riksdag angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande
konstaterade min företrädare
som ecklesiastikminister på basis av de
undersökningar, som realskoleutredningen
framlagt, att vissa tecken tydde
på att lärarbristen inom ett par av de
humanistiska ämneskombinationerna
skulle kunna vara hävd före ingången
av nästa årtionde, medan den i de stora
naturvetenskapliga ämneskombinationerna
skulle komma att bibehålla sin
nuvarande karaktär betydligt längre.

I syfte att få en mer ingående kunskap
om hithörande frågor än den man
då kunde erhålla ur tillgängligt utredningsmaterial
lät 1955 års universitetsutredning
utföra den hittills mest utförliga
undersökningen av behovet av
och tillgången på lärare i skilda ämneskombinationer.
Enligt vad jag erfarit
bekräftar resultatet av denna nya undersökning
i stort sett de resultat, som
realskoleutredningen kom fram till. Resultaten
av de omfattande beräkningarna
kan sammanfattas på följande sätt
enligt det ena av de två alternativ som
redovisas i undersökningen.

Lärarbristen — jag avser i det följande
genomgående bristen på lärare
med akademisk examen — i modersmålet
skulle enligt beräkningarna suc -

cessivt avtaga de närmaste åren, och
jämvikt skulle uppnås 1960 för att senare
efterträdas av ett stigande överskott
av modersmålslärare. I de främmande
levande språken synes tendensen
vara oenhetlig. Betraktar man emellertid
språkgruppen engelska—tyska—-franska som en enhet, skulle man ha att
motse brist till och med år 1960, varefter
ett kalkylmässigt överskott på
språklärare skulle uppstå. I fråga om
historia och geografi skulle likaså en
vändning från brist till överskott vara
att vänta i början av 1960-talet. Av de
naturvetenskapliga ämnena skulle biologi
tidigare än övriga naturvetenskapliga
ämnen kunna uppvisa balans mellan
behov av och tillgång på lärare. En
dylik jämvikt skulle kunna uppnås ett
stycke in på 1960-talet. I fråga om
gruppen matematik—fysik—kemi är att
säga, att den kalkylmässiga bristen på
akademiskt utbildade lärare synes komma
att bli än större de närmaste åren
än den är för närvarande.

Enligt det andra alternativ, som presenteras
i undersökningen, skulle jämvikt
mellan behov av och tillgång på
lärare i skilda ämnen inträda något
tidigare.

Det är självklart, att beräkningar av
det slag, som ligger till grund för de
här återgivna resultaten, är behäftade
med mycket stor osäkerhet. Detta beror
inte enbart på att dessa beräkningar
måste baseras på de beslut om skolväsendets
utformning som förelåg vid beräkningarnas
genomförande. Av den
anledningen kan beräkningarna i vissa
avseenden vara föråldrade redan då de
publiceras. Osäkerheten i kalkylerna
beror även och kanske i än högre grad
därav, att omfattningen av lärarproduktionen
är avhängig av en rad faktorer
— som examinationsfrekvensen
vid de filosofiska fakulteterna, de utexaminerade
magistrarnas och licentiaternas
val av levnadsbana m. m. — om
vilka man har en ganska ofullständig

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m.

kunskap men om vilka man dock vet,
att de mycket snabbt kan komma att
ändras, exempelvis till följd av just
publicerandet av och diskussionen omkring
den undersökning som det här
gäller. Men alldeles bortsett från hur
stor osäkerheten i beräkningar av här
ifrågavarande art kan vara, måste man
vara försiktig vid tolkningen av utredningsresultat
av det slag jag nyss återgivit.
För min del finner jag det, som
jag även antydde inledningsvis, vara
från skolans synpunkt ytterligt glädjande,
om det i början av 1960-talet
kommer att bli möjligt att ombesörja
lär arrekryteringen i varje fall i ett antal
ämnen vid våra läroverk och motsvarande
skolor utan de olägenheter
och svårigheter som nu följer med
lärarbristen.

Jag är emellertid inte beredd att utan
vidare av de nu föreliggande undersökningarna
draga den slutsatsen, att ett
överskott av akademiker med vissa ämneskombinationer
snart skulle komma
att föreligga. Lärarbanan är inte den
enda möjligheten för en nyexaminerad
filosofie magister eller licentiat. Den
expansion, som universitetsväsendet
står inför, kräver ett växande antal färdigexaminerade
akademiker på skilda
nivåer. Den s. k. fria sektorn av den
akademiska arbetsmarknaden kan tänkas
uppvisa ett starkt expansionsbehov
kommande årtionde. Såsom jag framhållit
i propositionen nr 104 är det min
allmänna inställning, att varje tillskott
av kvalificerad arbetskraft är värdefullt
för samhället och att de stora årskullar
ungdom, som på 1960-talet når universitet
och högskolor, ger oss en verklig
chans att öka våra tillgångar på universitetsutbildad
arbetskraft. Vi vet också
av erfarenhet, att vi hittills knappast i
något avseende förmått att på förhand
uppskatta de ständigt växande behov
av universitetsutbildad arbetskraft, som
ett progressivt samhälle skapar.

Jag vill slutligen, herr talman, fram -

hålla, att 1955 års universitetsutredning
enligt vad jag erfarit kommer att inom
något år redovisa resultaten av sin bedömning
av arbetsmarknadsutvecklingen
i dess helhet för akademiskt utbildad
personal. Först med ett mer fullständigt
material än det som f. n. föreligger
är det enligt min mening på sin
plats med en mer allsidig och djupgående
debatt om de frågeställningar,
som resultaten av nu föreliggande lärarprognoser
i och för sig eljest kan ge anledning
till.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tror att det tack,
som jag som interpellant nu framför till
ecklesiastikministern, egentligen borde
uttalas inte bara av mig utan av kammaren
som helhet. Det beslut, som kammaren
nu går att fatta i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 108 och
statsutskottets utlåtande nr 86, ävensom
ett senare beslut om den s. k. universitetsreformen
bör nämligen ses mot
bakgrunden av just den lärarbrist som
belysts i ecklesiastikministerns svar.

Man kan tycka att det vore ganska
självklart, att ett sådant material stode
till riksdagens förfogande, men så har
inte tidigare varit fallet. Det är anledningen
till att jag har efterlyst det. Personligen
har jag den uppfattningen, att
den vidareutbildning av folkskollärare,
som nu föreslås efterträda den tidigare
s. k. 23-gradsutbildningen, i och för sig
är väl motiverad. Såvitt jag förstår kommer
den att tillföra den nioåriga grundskolans
högstadium en värdefull lärarkategori,
samtidigt som den ökar dragningskraften
hos studenter med goda
betyg till den grundläggande folkskollärarutbildningen.
Men det är givet, att
riksdagen inte gärna kan besluta om att
tillföra lärarmarknaden en ny stor kategori,
om man inte i detalj känner till
föreliggande bristläge på området. Nu

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

m. m.

kan vi hysa förhoppningar att den akademiska
utbildningen plus vidareutbildningen
av folkskollärare — eventuellt
kompletterad med mera provisoriska
åtgärder för att täcka bristen i
just de naturvetenskapliga ämnena —
mot slutet av 1960-talet skall kunna
åstadkomma en hygglig balans mellan
tillgång och efterfrågan.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att det på s. 14 i statsutskottets föreliggande
utlåtande finns en formulering,
som i viss mån innebär en skärpning
av propositionen. Utskottet säger
där, att ifrågavarande tjänster i lönegraden
Ao 19 i första hand avser att
täcka bristen på lärare och att »utskottet
förutsätter, att vederbörande myndigheter
noga följer utvecklingen av
arbetsmarknadsläget på lärarbanan och
genom anvisningar tillser att ovannämnda
princip för ledigförklarandet
iakttages». Därmed syftar man uppenbarligen
på att undanröja de många
olägenheter, som skulle kunna uppkomma
i ett läge med alltför hård konkurrens
mellan olika lärarkategorier. Det
är ju också viktigt, att vi inte genom
vårt beslut medverkar till att åstadkomma
ett läge, där människor över huvud
taget inte kan få en tjänst, som de har
fullgod utbildning för.

Det besvärliga med lärarsituationen
för närvarande är, att bristen fördelar
sig så ojämnt, och att vi inom några
år kommer att ha en brist på naturvetare
parallellt med ett överskott av lärare
på den humanistiska sidan.

En annan besvärande faktor uppstår
därigenom, att just när de stora lärarkullarna
börjar utbildas, så har elevkullarna
kommit ned på en nivå, som
är betydligt lägre än den nuvarande.
Tillgång och efterfrågan på folkskollärare
beräknas komma i balans redan
inom två år, och som ecklesiastikministern
påpekade gäller detsamma om
språklärare med akademisk utbildning.
Strax efteråt kommer balans att vara

nådd även beträffande vissa andra kombinationer
på ämneslärarplanet. Bristen
på naturvetare, speciellt då i kombinationen
matematik-fysik-kemi, kommer
— såsom framgick av svaret — inte
bara att kvarstå utan att öka, såvida vi
inte kan ändra läget genom andra åtgärder
än den allmänna akademiska
magisterutbildningen, och den kommer
inte att avsevärt minska förrän vid
1960-talets slut.

Frågan är då vad man, utöver vad
ecklesiastikministern här anfört i sitt
svar, kan göra för att skapa ett rimligare
läge mellan tillgång och efterfrågan.
Jag delar ecklesiastikministerns
uppfattning, att man först och främst
skall gå fram på upplysningsplanet.
Ecklesiastikministerns svar är enligt
min mening det första viktiga bidraget
till en upplysningsverksamhet, som
vi alla måste hjälpas åt att bedriva.

Publiceringen av den utredning han
nämnde är åtgärden nummer två inom
denna viktiga upplysningsverksamhet,
som syftar till att åstadkomma en rimligare
fördelning mellan antalet filosofie
magistrar i humanistiska kombinationer
och motsvarande grupper i de naturvetenskapliga
kombinationerna. Eftersom
emellertid studentkårernas egen
studierådgivning faktiskt har blivit den
allra viktigaste faktorn på detta område,
skulle jag vilja fråga ecklesiastikministern,
om man kan räkna med
att utgivandet av den utredning han
här aviserade kommer att bli klart i
god tid före studentriksdagen i Göteborg
i slutet av maj. Det är viktigt inte
minst av det skälet att denna institution
sammanträder endast vart femte år.

Jag skulle också vilja fråga, om man
inom ecklesiastikdepartementet har för
avsikt att då utredningen är publicerad
vidtaga några särskilda åtgärder för
att ställa lämpligt material till yrkesrådgivningsinstitutionernas
förfogande.
Det faktiska valet av högre teoretisk ut -

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

m. m.

bildning inträffar ju faktiskt för flertalet
elever vid läroverken redan i klass
45 eller motsvarande och på enhetsskolans
högstadium i klass 8. Om en elev
då bestämmer sig för en sådan studieinriktning,
som förutsätter att man går
reallinjen på gymnasiet, är det mycket
som talar för att han också kommer att
tillhöra den grupp av akademiker, som
skall hjälpa oss att häva bristen på naturvetare.
Om emellertid alltför många
vid detta tillfälle inriktar sig på en
humanistisk studiegång, är vi fortfarande
kvar i samma svåra läge. Reallinjen
på gymnasiet måste få en större dragningskraft,
och vi får lov att, inte minst
för flickorna, försöka klargöra, att just
reallinjens studier kan leda till goda utbildningsvägar
utöver det ganska trånga
yrkesval flickorna hittills visat upp.

Jag vill i detta sammanhang rikta en
tredje fråga till ecklesiastikministern,
nämligen om vad man inom departementet
gjort för att tillgodose 1957 års
riksdags begäran om en särskild undersökning
på arbetsmarknadens behovssida
av arbetskraft som har studentexamen.
Ecklesiastikministern talar i sitt
svar om vad universitetsutredningen i
framtiden skall publicera beträffande
den akademiskt utbildade arbetskraften,
men även om denna utgör huvuddelen
av studenterna är det väl dock
åtminstone en fjärdedel av dem som avlägger
studentexamen, som inte går till
akademisk utbildning. Det är värdefullt
att behovet av dem på arbetsmarknadssidan
kartlägges. Det är ju en parallell
till den verksamhet som inom
skolberedningen bedrives på realskolestadiet,
och en utredning bör enligt vad
riksdagen i fjol uttalade snarast möjligt
sättas i gång även på gymnasiestadiet.

Ecklesiastikministern understryker,
att lärarbanan inte är den enda som står
till buds för dem som tar en fil. mag.-examen, och det är naturligtvis sant,

men såvitt jag vet och enligt de preliminära
redogörelser vi fått i skolberedningen
förefaller det, som om en alldeles
övervägande del av de filosofie magistrarna
faktiskt hamnar i katedern
förr eller senare. Enligt en uppgift som
varit tillgänglig för oss skulle 83 % av
1955 års filosofie magistrar redan befinna
sig i klassrummen. Det är väl då
rätt naturligt, att det kommer att ta
tid att upparbeta andra jämförbara sysselsättningsvägar,
som verkligen tar
hand om den del av humanistöverskottet
som ecklesiastikministern här ville
hänvisa till andra yrken än lärarnas.
Det är också angeläget att skattepolitiken
justeras så att de hinder, som för
närvarande råder för många gifta kvinnor
med akademisk examen att verkligen
utnyttja denna, undanröjes. Vi får
väl hoppas, att åtminstone 1960-talet på
den punkten skull kunna bjuda på en
annan och ljusare bild än den vi i dag
har på detta område.

Jag tror med andra ord, liksom ecklesiastikministern,
att det är viktigt
att man på allt sätt försöker kanalisera
den värdefulla arbetskraft det här är
fråga om till delvis nya yrken, och
jag tror också, att en stor del av detta
humanistöverskott kommer att kunna
absorberas inom de enskilda företagen,
exempelvis på journalistmarknaden och
inom kulturdistributionen över huvud
taget. Vi skall emellertid inte inbilla
oss att detta kommer att ske gratis och
smärtfritt, utan vi får nog lov att här
hjälpa till med upplysningsverksamhet.
Ingenting vore bedrövligare än om
man skulle behöva gå den motsatta vägen
och tillämpa den principiellt olyckliga
formen med spärrar för inträdet
till de humanistiska fakulteterna. Om
ingenting göres från statsmakternas sida
i syfte att minska och om möjligt
avlägsna det kommande humanistöverskottet,
förmodar jag dock att det inte
dröjer länge förrän rop kommer att hö -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

m. m.

jas just i avsikt att få till stånd sådana
spärrar. Vi har i dag i stället anledning,
som ecklesiastikministern säger, att vara
glada över att en så stor del av våra
ungdomar går till högre studier, och
det blir då en skyldighet för samhället
att se till att det även finns plats för
dessa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 86.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Då föredragningslistan
är ganska lång skall jag vid detta tillfälle
bara svara på de frågor herr Helén
nyss framställde.

Det är onekligen att hoppas, att denna
utredning skall bli färdigtryckt i så god
tid, att den kan föreligga vid studentriksdagen
i Göteborg den 19 och 20 maj.
Det är svaret på herr Heléns första
fråga.

Vidare är det alldeles uppenbart, att
det material man får fram kommer att
ställas till myndigheternas, inte minst
yrkesrådgivningens förfogande. Givetvis
kommer även skolöverstyrelsen och
andra planerande organ att få tillgång
till materialet.

Jag vill sedan säga några ord om herr
Heléns sista fråga, där han ville vidga
denna utredning till att gälla inte bara
den humanistiska arbetskraften utan
även behovet av den arbetskraft över
huvud taget som har studentexamen.
Härtill vill jag säga, att det ju är den
första grundläggande undersökningen
vi nu kommer att få. Den undersökningen
herr Helén och jag diskuterar
kallar vi den Lundbladska undersökningen
— det är undervisningsrådet
Lundblad som utfört den på universitetsutredningens
uppdrag. Det är utgångspunkten
för att vi över huvud taget
skall kunna gå vidare på detta fält.
Jag vill också erinra om att universitets -

utredningen kommer med en del förslag,
som bl. a. syftar till att avleda en
del studenter med humanistisk utbildning
från de humanistiska fakulteterna
in på andra banor.

Det pågår och kommer att ytterligare
dras i gång en ganska intensiv vägledning
— eller låt oss gärna kalla det för
propaganda — när det gäller att få gymnasisterna
att välja reallinjen eller i
varje fall mer naturvetenskapligt betonade
ämneskombinationer. Jag hade
glädjen att förra veckan få bidra med
ett litet anslag till skolöverstyrelsen,
som önskade utge en broschyr att utdelas
till eleverna i realskolans sista
klasser. I den broschyren är det bl. a.
meningen att man skall försöka ge ungdomarna
en föreställning om vad olika
utbildningslinjer på gymnasiet kan
komma att leda till för olika yrken. Där
kommer vi fram till det märkliga, att
det på alla områden, där man ser en

jag höll på att säga — nästan obegränsad
expansion, krävs någon form av
naturvetenskaplig utbildning.

Jag tror, herr talman, att ungdomen
är mycket lyhörd för dessa ting, och jag
är övertygad om att bara publicerandet
av det siffermaterial vi nu diskuterar
kanske kommer att avskräcka alltför
många från humanistiska studier. Jag
har ett ganska livligt minne av en debatt,
som brukar kallas spärrdebatten
till universiteten. Första gången jag
medverkade vid en studentriksdag var
1943, och jag representerade då Uppsala
studentkår. Det var mitt under kriget,
och alla räknade med att det så
småningom skulle komma någonting
som man kallade för fredskris med en
oerhörd arbetslöshet o. s. v. Dessutom
hade vi erfarenhet av 1930-talets extralärarelände,
extraläkarelände och elände
på alla möjliga områden när det gällde
den akademiskt utbildade arbetskraften.
Det var från början en ganska
stark stämning för spärrar till varje
pris, så att det inte skulle bli för många

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m.

akademiker som sedan skulle bli arbetslösa.
Det var 1943. 1946—1947, alltså
bara ett par tre år efteråt, var läget
ett helt annat.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ställa siffrorna beträffande akademikerproduktionen
i sitt riktiga sammanhang.
Vi talar här t. ex. om en fördubbling av
studentantalet och nämner så och så
många tusen ingenjörer. Men ändå är
Sverige underförsörjt när det gäller akademiskt
utbildad arbetskraft. År 1955
utgjorde akademikerna 1,4 procent av
antalet personer i de yrkesverksamma
åldrarna eller i absolut tal 52 000. Med
de försiktigare perspektiv, som bl. a.
universitetsutredningen arbetar med,
skulle vi år 1975 vara uppe i 119 000
yrkesverksamma akademiker. Det är
mer än en fördubbling. Men ändå kommer
år 1975 inte mer än 3 procent av
de yrkesverksamma att ha fått sin yrkesutbildning
vid universitet eller högskolor.
Vi skall alltså ha klart för oss
att vår utgångssiffra är låg. Vi har som
en gammal kulturnation vant oss vid
att utbilda akademiker för gamla traditionella
yrken, men det är alldeles uppenbart,
som jag också antydde i interpellationssvaret,
att det kommer att
skapas — om uttrycket tillätes, herr talman
— nya yrken i nya tider. Vi skall
alltså inte läsa in alltför mycket av
restriktivitet i de siffror, som jag hoppas
kommer att publiceras om några
veckor.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen från
ecklesiastikministern avvikande mening
i fråga om den allmänna expansion av
den högre utbildningen, som han här
tecknat i ett ganska fascinerande framtidsperspektiv.
Vad jag är angelägen
om att understryka, kanske något mer
än ecklesiastikministern gjort, är att vi
redan under de allra närmaste åren
måste försöka åstadkomma en annan

fördelning av gymnasisternas studieinriktning
än den vi hittills haft. Jag
vill påminna ecklesiastikministern om
att vi för närvarande på den 9-åriga
enhetsskolans högstadium har en tillvalskonstruktion,
som i utomordentligt
hög grad hjälper de språkinriktade eleverna
att på ett helt annat sätt än som
är möjligt för de matematiskt-naturvetenskapligt
inriktade gå till gymnasiestudier.
Där har vi en faktor, som pekar
i en riktning rakt motsatt den önskvärda,
nämligen att gymnasierna redan
under kommande år tar hand om en
betydligt större del av sina elever på
reallinjen än på exempelvis latinlinjen.
Vi har all anledning att se upp härvidlag
och hjälpa till att påskynda den utveckling,
som ecklesiastikministern menade
skulle komma av sig själv. Att den
studerande ungdomen bara efter att ha
tagit del av siffrorna och hört talas om
denna debatt skulle undvika det felval,
som ett ensidigt väljande av humanistlinjen
skulle innebära, vågar jag tyvärr
inte tro.

Jag tror tvärtom att det finns goda
skäl att fortsätta den upplysningsverksamhet,
som ecklesiastikministern framgångsrikt
har påbörjat här i dag.

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Jag har i en motion,
II: 501, föreslagit att i händelse av tillräckligt
antal sökande till befordringskurserna
för folkskollärare skall krävas
en föregående tjänstgöringstid som lärare
om tre år.

Det råder ingen som helst tvekan om
den utomordentligt stora roll den praktiska
erfarenheten spelar vid utövandet
av läraryrket. Inte minst framgår väl
detta av det stora avseende som i merithänseende
fästes vid tjänstgöringstiden.
Det förefaller mig därför vara
riktigt att vid den föreslagna vidareutbildningen
av folkskollärare om två terminer
och en sommarkurs också fästa

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium

m. m.

kravet på en föregående tjänstgöringstid
om tre år. Detta krav gäller vid den
nuvarande vidareutbildningen och har
väl enbart haft positiv verkan på utbildningen
som sådan.

För kursdeltagarna själva måste naturligtvis
en föregående lärarerfarenhet
vara mycket värdefull att bygga på vid
utbildningen. Det måste också vara av
största betydelse för dem när de åter
träder ut i förvärvslivet att redan ha
en praktisk erfarenhet av yrkesarbetet.
Självfallet kommer detta undervisningen
till gagn, och därmed betjänas skolan
i dess helhet.

Folkskollärarna, som väl nästan kan
betraktas som part i målet, har ansett
denna föregående tjänstgöring ytterst
värdefull och har därför föreslagit den
i sitt yttrande i frågan. Utskottet har
emellertid inte velat tillstyrka detta
krav men framhåller, att man utgår
från att erforderligt avseende kommer
att fästas vid tidigare lärarerfarenhet
vid intagningen till befordringskurserna.

Herr talman! Jag ämnar inte yrka bifall
till motionen mot ett enhälligt utskott
men vill uttrycka den förhoppningen,
att vad utskottet utgår från verkligen
skall bli beaktat.

Jag har vidare föreslagit, att sökande
till befordringskurs skall som merit få
tillgodoräkna sig en föregående tjänstgöringstid
som lärare om sex år. Ecklesiastikministern
har stannat vid tre år,
vilket också blivit utskottets förslag.

Det främsta skälet till att jag inte velat
acceptera tre år är, att det förefaller
mig egendomligt att kategoriskt fastslå,
att just bara de tre första åren skulle ha
någon betydelse ur erfarenhetssynpunkt
för en lärare. Enligt min uppfattning är
denna tidsbegränsning för snävt tilltagen.
Under tre år hinner en folkskollärare
inte få erfarenhet av samtliga
klasser i folkskolan, och jag menar att
denna erfarenhet är av sådan vikt, att
större hänsyn borde tagas till den.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av ecklesiastikministerns
sista anförande, som ju var betydelsefullt
när det gäller de principiella
riktlinjerna.

Ecklesiastikministern sade att det nu
överallt på olika områden krävs naturvetenskaplig
utbildning, och det må
vara riktigt. Men man har dock anledning
att inte stirra sig så blind på den
naturvetenskapliga utbildningen, att
man förlorar ur sikte att gymnasiet ju
inte skall utbilda specialister. Ett mycket
stort minus i den nuvarande utbildningen
och något som onekligen
försvårar rekryteringen till de naturvetenskapliga
studierna är det många
gånger konstaterade faktum, att matematikundervisningen
i vårt land på sina
håll sköts på ett sådant sätt, att man i
skrivningar i fjärde klassen i realskolan
— alltså en klass, varifrån ofta övergång
till gymnasiet sker — kan ha kanske 25
underbetyg. Det säger sig självt, att med
en sådan underbetygsfrekvens kommer
mången elev att fråga sig, hur långt hans
begåvning räcker till för naturvetenskapliga
studier, och resultatet blir ofta,
att vederbörande väljer en annan linje.
Jämte engelskan är matematiken i allmänhet
den svåraste stötestenen, och
det är uppenbart, att om studieinriktningen
skall bli den som alltmer tycks
krävas, måste man på allvar ta itu med
frågan om matematikundervisningen.

Kännare av Sovjetunionens skolväsende
har pekat på att man där ofta
har en rationellare matematikundervisning
än i vårt land. Framstående
svenska vetenskapsmän har riktat kritik
mot vår nuvarande matematikundervisning.
Denna fråga är av central betydelse,
såsom också ecklesiastikministern
antydde, och skall vi komma till rätta
med förhållandena måste vi angripa de
flaskhalsar som hindrar en effektiv naturvetenskaplig
utbildning.

Statsrådet har väl inte någon speciell

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

anledning att i denna debatt ta upp
frågan om spärr eller inte spärr. Jag
vet inte om han kommer till studentriksdagen
i maj, då denna fråga kanske
kommer att behandlas. Det har från
skolexperter ofta antytts, att man måste
komma fram till en spärr vid de humanistiska
fakulteterna. Det har ganska
nyligen från läroverkslärarhåll och
även från andra håll uttalats, att man
exempelvis skulle uträkna ett medeltal
på basis av studentbetygen och på
grundval härav bedöma om vederbörande
är skickad att bedriva humanistiska
studier eller ej.

Jag tror att vi med en sådan spärr är
inne på en utomordentligt farlig väg,
nästan lika farlig som när ett betyg
i historia kan bli avgörande för om
en elev får studera vid tekniska högskolan
eller ej. Det är ju ett faktum, att
betygen mätes på det sättet för inträde
vid tekniska högskolan.

Jag hoppas nu, att statsrådet i denna
sak gör vad i hans makt står för att
värna de fria studierna vid de humanistiska
fakulteterna, så att vi kan bevara
något som varit av stor betydelse
för vetenskapen.

När statsrådet erinrar om den ringa
procent i vårt land, som ägnar sig åt
akademiska studier, skulle det vara frestande
att också påpeka hur statsmakterna
i fråga om finansieringen av dessa
studier i alltför hög grad har försummat
att ta upp de önskemål som har
framförts just från studenternas sida.
Även amortering av studieskulder o. s. v.
måste nog in i bilden, om vi skall få
den höga procent av studerande, som
är önskvärd för att vi skall kunna tillgodose
samhällets behov. Jag vet att
lösandet av denna fråga kommer att föranleda
livliga debatter vid studentriksdagen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Nyhage underströk
i sitt inlägg vikten av lärarerfarenhet
som grund för en fortsatt utbildning.

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

Han underströk också, att i de gängse
meritvärderingsnormerna denna lärarerfarenhet
tillmätes mycket stor vikt,
exempelvis i förhållande till kunskapsbetygen.

Nu är det emellertid så, att det förslag,
som regeringen framlagt och som
utskottet har godtagit, innebär att de
gängse meritvärderingsnormerna skall
läggas till grund för bedömningen av de
lärare, som söker sig till vidareutbildning
vid seminarier eller lärarhögskolan.
Såvitt jag förstår har man därmed
rimligen tillmötesgått just den synpunkt,
som herr Nyhage framför.

Man kunde givetvis ha tänkt sig att
gå ytterligare ett steg i den riktningen
och säga: Vi fordrar som ett minimum
exempelvis tre års aktiv lärartjänst, innan
vederbörande får gå till vidareutbildning''.
Erfarenheten visar emellertid,
att just denna klausul tidigare har verkat
som en av de svåraste rekryteringsspärrarna
när det gäller att få folkskollärare
till vidareutbildningskurserna.
Av det skälet har man måst undanröja
denna speciella klausul.

För att inget missförstånd skall uppstå
beträffande Folkskollärarförbundets
inställning vill jag nämna, att detta förbund
inte har motsatt sig den föreslagna
anordningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets i denna avdelning gjorda
hemställan bifölls.

Avd. II

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen Punkten

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 1, s. 56—68
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 14
mars 1958) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, vidtaga de ändringar

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, dels ock till Folkskoleseminarierna:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
23 775 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson (1:396) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson m. fl. (II: 502) hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
1958:108 måtte uttala att vid
intagningarna till folkskoleseminarierna
man skulle följa principen att endast
de bäst meriterade vunne inträde och
att fordringarna för inträde vore lika
för alla.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 23 775 000 kronor;

II. att motionerna 1:396 och 11:502
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionerna I: 395 och II: 500
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, fröken El -

mén, herr Nilsson i Göingegården och
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort under II. hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 396 och II: 502, besluta uttala, att vid
intagningarna till folkskoleseminarierna
den principen skulle gälla, att endast
de bäst meriterade vunne inträde och att
fordringarna för inträde skulle vara
lika för alla;

2) av herr Arvidson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Om den på denna punkt
väckta motionen 11:502 kan man säga,
att den borde ha väckts för flera år sedan.
Men när så inte har skett — jag
har själv också försummat det — ansåg
jag det riktigare att göra det nu, än
att saken även i år skulle helt försummas.

Jag är ganska säker på att en del av
riksdagens ledamöter i den nu rådande
brådskan inte har satt sig in i vad motionen
gäller. När man ögnar igenom
den, ligger det nära till hands att tro,
att det är en kvinnosaksfråga som jag
vill föra fram. Jag vill från början deklarera,
att inte alls så är fallet, utan
det är enbart av intresse för skolan och
för att vi till den skall få de bästa lärarkrafter,
som jag väckt denna motion.
Den går i korthet ut på att vi skall
frångå den spärr, vars tillkomst vi i
riksdagen gjort oss skyldiga till genom
att besluta, att av dem som antas för
utbildning till mellanskollärare skall
hälften vara kvinnliga och hälften manliga.
Denna regel har man emellertid
nödgats frångå, enär man inte har fått
tillräckligt antal manliga sökande, som
har fyllt kraven, varför man i stället
nödgats ta in flera kvinnliga sökande.

I lärarhögskolans redogörelse, som är
knuten till årets statsverksproposition,

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

säges sålunda, »att då vid intagningen
vid början av vårterminen 1957 tillräckligt
antal väl kvalificerade manliga sökande
inte kunde erhållas har 31 av de
48 platserna besatts med kvinnliga sökande.
Till följd av den framträdande
skillnaden i fråga om meritering har
också höstterminen 1957 ett något större
antal kvinnliga än manliga sökande intagits,
trots att fordringarna på de förra
ställdes avsevärt högre än på de senare».

Man har alltså gått ut ifrån att man
inte skall behandla de sökande likvärdigt
även om de har samma meriter.
För att kammaren skall få klart för sig,
hur det i realiteten förhåller sig, vill
jag nämna, att man exempelvis år 1954,
då man fortfarande strikt höll på förhållandet
360—360, tog in 115 manliga
sökande med lägre betygskvalifikationer
än de kvinnliga. Man måste således
slå ut en del av de kvinnliga sökandena,
betydligt mer meriterade än de manliga,
för att man skulle hålla fast vid
denna siffra. Nu har man som jag tidigare
sagt fått rucka litet på detta.
Man har helt enkelt inte fått så många
manliga för intagning godkända sökande,
att man kunde hålla fast vid
denna siffra.

Man frågar kanske med rätta: Hur
kan man veta, att de som kommer in
blir verkligt goda lärare? Kan det inte
hända att de som har de sämsta betygsmeriterna
har personliga meriter som
uppväger bristen i fråga om betyg? Ja,
det vet man inte ens, när de lämnar
seminariet med de bästa betyg. Det kan
vi inte veta förrän de varit ute i skolarbetet
en tid. Ja, det kan hända att
en från början god lärare inte blir det
i fortsättningen. Med hänsyn till bl. a.
disciplinsvårigheterna i skolan nu för
tiden kan man inte veta, hur det blir
med den saken. Ingen kan på förhand
veta något om den fortsatta utvecklingen.
Vi kan alltså inte i förväg bedöma
vem som blir den bäste läraren. När
man tar in sökande till mellanskoleut -

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

bildning, har man därför ingenting annat
att gå efter än betygsmeriter jämte
de betyg som de får vid inträdesproven,
när de genomgår de muntliga prövningarna
i övningsämnena och vissa
prov för bedömning av lämplighet. Därför
menar jag, att man bör ta in de
mest meriterade, oavsett om de är män
eller kvinnor, detta av det skälet att endast
det bästa är gott nog för våra
skolor. Vidare bör man givetvis inte
ställa större fordringar på den ena än
den andra kategorien, utan fordringarna
måste vara lika för alla.

För att förstå hur det sedan kommer
att utveckla sig, om vi vidhåller denna
hälftendelning eller som det är sagt i
utskottets utlåtande en ungefärlig hälftendelning
— man har alltså ruckat litet
på den bestämda siffran — bör vi se
på hur det kommer att gå i framtiden
med dessa lärare. Då visar det sig, som
väl är, att en del av mellanskolelärarna
efter vidareutbildning söker sig till andra
lärarbanor, dels på enhetsskolans
högstadium, där de väl behövs, och dels
även till andra områden. Vilka söker
sig dit? Givetvis de mest meriterade. De
har lättast att slå sig fram. På mellanstadiet
blir då de ur betygssynpunkt
minst meriterade kvar. Det kan inte
vara bra. Vidare visar det sig att de
allra flesta som söker sig dit är män,
nämligen ungefär två tredjedelar, något
år till och med 75 procent.

Man frågar sig varför så många av de
manliga lärarna söker in på vidareutbildningsbanorna?
Är det enbart därför
att det ekonomiskt lönar sig? Jag
tror inte det. Löneskillnaden är nämligen
inte så stor att den svarar mot
kostnaderna för vidareutbildningen.
Jag tror det snarare rör sig om en trivselfråga.
De finner måhända att det är
mera trivsamt att undervisa på ett högre
stadium. Det är tacknämligt att de
som gör det söker sig dit. Vi behöver
lärare där också.

Å andra sidan skall vi glädja oss mycket
åt att några trivs och stannar kvar

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

på mellanstadiet. Att så många kvinnor
stannar kvar beror kanske på att de
trivs bra där, men det kan också bero
på familjeförhållanden o. d.

Nu kan man kanske säga att det väl
inte har visat sig några större besvärligheter
och svårigheter med denna
spärr. Bortsett från de synpunkter jag
redan anfört vill jag säga, att det för
flickorna dessutom är svårigheter genom
att de har mycket färre utbildningsmöjligheter
än pojkarna. De kan
därigenom kanske inte så lätt tillgodogöra
sig de meriter, som de tidigare
har skaffat sig.

Jag finner det också anmärkningsvärt
att just denna del av lärarkåren skall
vara utsatt för en sådan spärr. Det förekommer
inte på lågstadiet. Nu är det
som väl är också möjligt för pojkar att
söka sig till småskollärarutbildningen.
Jag såg just en annons från Stockholms
seminarium, där man säger ifrån att utbildningen
är öppen även för manliga
sökande, och jag när den ivriga önskan,
att manliga studenter och andra ynglingar
söker sig till den banan, om de
har lust och fallenhet för den. På lågstadiet
har vi alltså ingen spärr, på
högstadiet har vi ingen spärr för vidareutbildning,
och mig veterligt finns
det inte något annat område där man
har en liknande spärr för utbildningen
som på mellanstadiet. Det förekommer
inte för tandläkare och farmaceuter och
inte heller på GCI och andra skolor,
utan där är det fri konkurrens.

Det skulle kunna framföras ännu flera
skäl för att mitt yrkande i motionen
skulle beaktas. Jag tycker det är närmast
genant att vi i nådens år 1958 skall
behöva kämpa för att få in de bästa av
dem, som söker till våra mellanskoleutbildningsanstalter,
att man alltså skall
behöva se det som en fråga om huruvida
manliga eller kvinnliga sökande
skall ha företräde. Det är väl ändå en
föråldrad syn på frågan. Åtminstone har
jag, om jag någonsin varit inne på den
linjen, vilket jag icke kan erinra mig,

klart för mig att det är en föråldrad
uppfattning.

Jag skulle slutligen vilja säga, att om
man fasthåller denna uppfattning när
det gäller mellanskolelärarutbildningen,
så måste man också vara konsekvent,
dels inom det område jag redan pekat
på och dels när det gäller att ta vara
på den tekniska begåvningsreserven hos
flickorna. År det någon av andra kammarens
ledamöter som tror att det skulle
vara rimligt och möjligt att för att tillvarataga
den tekniska begåvningsreserven
hos flickorna bestämma att det
skall tagas in hälften pojkar och hälften
flickor, så att de mera meriterade
pojkarna får vika för de mindre meriterade
flickorna? Det är en absurd tanke,
men det måste för kammarens ledamöter,
om de inte följer min reservation,
naturligtvis vara ett konsekvent
steg.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till den vid punkt 1
fogade reservationen.

Herr BUDFORS (s):

Herr talman! Naturligtvis kan man
som motionärerna och reservanterna
anser och fröken Karlsson här gjort gällande
säga, att endast meriterna borde
vara utslagsgivande vid intagningen.
Jag håller med fröken Karlsson om att
ur principiella synpunkter är det naturligtvis
inte något särskilt att invända
mot detta. Men jag tror ändå att man
får akta sig för att hårdraga dessa
principer. Då råkar man lätt ut för en
hel del misstag.

Låt mig bara erinra om att meriterna
vid intagningen inte är utslagsgivande
för hur examensbetygen blir. Det brister
i överensstämmelse i detta hänseende.
Erfarenheterna från t. ex. samseminarierna
har visat det. Jag håller
med fröken Karlsson om att pojkarna i
merithänseende oftast är underlägsna,
men dessa pojkar har en egendomlig
förmåga att under utbildningstiden
hämta upp sin eftersläpning. Enligt er -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

farenheten är skillnaden mellan pojkarna
och flickorna inte så stor vid examen
som vid intagningen. Bara detta
ger en liten tankeställare om att man
kanske bör gå fram med en viss försiktighet.
Detta gäller redan studentklasserna,
men det gäller naturligtvis i
alldeles särskild grad för de fyraåriga
linjerna. Där tar man in pojkarna och
flickorna efter realskolebetygen och
dessutom med hänsyn till proven. Men,
ärade kammarledamöter, realskolebetygen
har man fått under realskoletiden,
och det är ganska väl bekant, att flickorna
hävdar sig utomordentligt väl under
realskoletiden jämfört med pojkarna.
Godtar man nu fröken Karlssons resonemang,
så skulle realskolebetygen få
ett inflytande i detta avseende, som man
har anledning att ställa sig mycket tveksam
inför. Det är ju inte så egendomligt
att flickorna hävdar sig på det sättet i
realskolan. De är ju före i sin utveckling
jämfört med pojkarna.

Man kommer alltså inte ifrån att man
måste ta ståndpunkt till denna fråga
med mycket stor försiktighet. Ett strikt
meritresonemang vid intagningen å den
fyraåriga linjen skulle leda till orättvisor
mot pojkarna och inte direkt medverka
till det bästa urvalet.

Dessutom kan man inte se på denna
fråga bara ur principiella synpunkter.
Saken har också en praktisk sida. Vi
behöver manliga lärare i vissa skolformer,
t. ex. för pojkslöjden. Jag vill också
fästa stort avseende vid en annan
synpunkt. Om jag fullständigt ger fröken
Karlsson rätt i att det här inte
borde vara någon skillnad, så vill jag
tillägga, att jag kan göra det endast om
vi lägger rent undervisningsmässiga
synpunkter på saken. Men läraren skall
ju inte bara undervisa. Läraren skall
också ha hand om elevernas personlighetsfostran,
och då kan det inte vara
alldeles likgiltigt — även om det vore
likgiltigt ur undervisningsmässig synpunkt
— om lärarna i en skola är bara
3 — Andra kammarens protokoll 1!)58. Nr

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

manliga eller bara kvinnliga. Vi har ju
elever av bägge sorterna. Det finns problem
som gör, att jag tror, att det många
gånger är klokast att flickorna får ha
sin lärarinna och pojkarna sin manlige
lärare. Man kan inte gärna komma ifrån
dessa synpunkter, som jag tror kammarledamöterna
känner mycket väl till
från folkskoleväsendet. Jag vill inte precis
peka ut disciplinproblemen, men de
kanske hör hemma där. Det är sådana
svårigheter, herr talman, som gör att
även om fröken Karlsson naturligtvis
har rätt ur principiella synpunkter så
manar de praktiska synpunkterna till
försiktighet.

Seminarieutredningen, som blev färdig
med sitt betänkande för två år sedan,
tog ju upp dessa frågor till ingående
penetrering och föreslog denna
ungefärliga hälftendelning, som också
departementschefen tog upp i proposition
förra året och som vi blev överens
om här i kammaren. När fröken Karlsson
säger, att det är genant i nådens år
1958, må det vara fröken Karlssons sak,
men den domen drabbar fröken Karlssons
egen inställning förra året, när hon
var med om riksdagsbeslutet om den
ungefärliga hälftendelningen.

När nu utskottet hänvisar till sitt
ståndpunktstagande förra året beträffande
den ungefärliga hälftendelningen
och fäster uppmärksamheten på att arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen
bör ta initiativ i denna fråga, så
tror jag, herr talman, att försiktigheten
bjuder oss att även i år inta den ställningen
under avvaktan på vad som kan
komma att ske. Detta innebär bl. a. att
ingen ännu riktigt vet, hur dessa frågor
om intagningen kommer att påverkas
av det beslut vi nu har fattat, nämligen
att alla tjänster skall vara öppna för
både män och kvinnor. Den saken kan
komma att få en viss inverkan på den
här frågan.

Jag ber alltså att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets hemställan.
IG

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag var beredd på att
herr Blidfors skulle påminna mig om
att jag deltog i beslutet vid föregående
års riksdag, men om herr Blidfors hade
varit inne i kammaren och lyssnat till
mitt första anförande skulle han ha
funnit, att jag började med att uttala
mitt beklagande av att jag var med om
detta beslut och att framhålla att jag
nu velat rätta till detta genom att väcka
den motion det här gäller.

Jag måste säga att det var en underlig
argumentation herr Blidfors kom
med, när han framhöll att de svagt meriterade
pojkarna gör så utmärkta framsteg
i jämförelse med de bättre meriterade
flickorna. Det är ju glädjande att
de manliga eleverna gör sådana framsteg,
men om man skulle vända upp och
ned på hela bunten ansökningshandlingar
och börja med att ta in de sämst
meriterade flickorna, så skulle det kanske
visa sig att också de gjorde så fantastiska
framsteg.

Jag har roat mig med att ta del av
den förra veckan utkomna Folkskolans
årsbok och den statistik som där finns
över medelbetygen för de år 1957 utexaminerade
lärarna. Av denna statistik
framgår att för de manliga eleverna vid
ett seminarium -— det gäller studentklasserna
— var medelbetyget 1,6, vid
fyra seminarier var medelbetyget 1,7
och vid fem seminarier 1,8. För de
kvinnliga utexaminerade var vid sex
seminarier medelbetyget 1,8, d. v. s. det
högsta medeltalet för pojkarna, vid fyra
seminarier var medelbetyget 1,9 och vid
ett seminarium 2.

De nyaste siffrorna för studentklasserna
visar alltså, att de kvinnliga eleverna
ligger klart över de sämre meriterade
manliga. Några motsvarande siffror
för de fyraåriga seminarierna har
jag tyvärr inte hunnit ta reda på.

Vidare har jag roat mig med att titta
litet på siffrorna för Lunds seminarium,
som ju herr Blidfors känner väl till och
som även jag såsom skåning är intresse -

rad av. Under tioårsperioden 1948—
1957 har icke de manliga eleverna något
år haft så hög betygssiffra som de
kvinnliga eleverna — för år 1949 har
inte angivits någon siffra för de kvinnliga
eleverna, men jag vill minnas att
det då inte skedde någon examination
av kvinnliga elever. Det finns alltså inte
heller i siffrorna från Lunds seminarium
något som styrker det uttalande
herr Blidfors här gjort, och den statistik
från alla Sveriges seminarier, som
jag tidigare åberopat, visar klart att flickorna
ligger över sina manliga kamrater
i fråga om betyg. Det är ju också
rätt naturligt när de kommer in med
bättre meriter.

Vidare kom herr Blidfors in på en
sak som jag inte berörde, eftersom jag
anser att vi alla är överens därom, men
som naturligtvis borde framhållas i alla
sådana här sammanhang. När det gäller
skolans personlighetsdanande uppgift
är det först när lärarna kommer ut
i tjänstgöring som man kan bedöma
vem som bäst fullgör denna sin uppgift.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan lugna fröken
Karlsson med att jag var i kammaren
under hela hennes anförande. Fröken
Karlsson har inte observerat, att jag i
mitt anförande inte sade, att pojkarna
och flickorna var jämställda när de
lämnade seminariet. Jag sade, att pojkarna
har haft en enastående förmåga
att hämta in flickornas försprång och
att skillnaden i examensbetyg inte är
lika stor som vid intagningen. Det är
detta, fröken Karlsson, som är relevant
i detta exempel, när man som fröken
Karlsson endast vill gå ut ifrån intagningsmeriterna.
Man får nog akta sig för
att påstå, att dessa skulle vara mera utslagsgivande
än examensbetygen då det
gäller frågan om vem som blir en god
lärare.

Jag vill gärna som ytterligare belägg

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

för hur försiktig man bör vara och för
att man nu bör avvakta vidare initiativ
i denna fråga erinra om ett seminarium,
som har kvinnlig småskollärarlinje. Där
sökte inte mindre än om jag minns rätt
46 kvinnliga studenter förutom ett hundratal
andra till denna enda linje. När
man nu gick ut från meriterna vid intagningen,
fröken Karlsson, fick man
räkna med att alla som togs in var studentskor.
Då ställer man frågan: Kan
man inte tänka sig att det bland de
sökande realskoliterna vid ett sådant
tillfälle också kunde finnas sådana,
som mycket väl skulle kunna bli bättre
lärare än de svagare av de kvinnliga
studenterna?

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag föreställer mig att
om man skulle följa herr Blidfors i
hans resonemang skulle man helt enkelt
inte bry sig om de meriter, som nu
visas fram i form av betyg. Jag skulle
bara vilja veta hur man då skall bära
sig åt vid intagningen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! I motsats till fröken
Karlsson är jag inte alls rädd för att
lägga kvinnosakssynpunkter på den här
frågan, men jag anser att just ur sådana
synpunkter bör vi följa utskottet. Lika
viktigt som det är att få goda sökande
till lärarutbildningsanstalterna, lika viktigt
är det att få väl meriterade kvinnor
att söka sig till andra yrken.

Yrkesvalet är fortfarande i hög grad
traditionsbundet. Det finns yrken, som
anses lämpa sig bäst för män, och andra
yrken som anses lämpa sig bäst för
kvinnor, och till dessa yrken söker man
sig utan att ha något vidare begrepp om
huruvida man själv lämpar sig för det
ena eller andra av dessa yrken. Jag tror
aldrig att vi kommer att få någon uppsjö
på exempelvis manliga skolkökslärare
eller att många kvinnor kommer
att ägna sig åt undervisning i träslöjd
eller många män åt undervisning i tex -

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

tilslöjd, men i princip skall naturligtvis
alla yrken stå öppna både för män och
kvinnor, även om det finns naturliga
förutsättningar för att ett visst yrke
rekryteras övervägande med män eller
med kvinnor. Men å andra sidan finns
det yrken, där det inte föreligger samma
naturliga förutsättningar för att yrket
skulle bli antingen manligt eller
kvinnligt, men där det ändå blivit ettdera.
Fröken Karlsson nämnde de tekniska
yrkena. Såvitt man kan förstå
finns det ingenting som säger — det har
på senare år gjorts en del vetenskapliga
undersökningar på området — att
flickorna skulle ha så mycket mindre
tekniska anlag än pojkarna som man
skulle kunna tro när man ser på tillströmningen
till de tekniska yrkena.

Vad lärarbanan beträffar är vi väl
ändå alla överens om att den hör till de
yrken som lämpar sig lika mycket för
män och kvinnor liksom att det är önskvärt
att det bland lärarna finns ungefär
lika mycket män och kvinnor. Därför
skulle det både ur skolans synpunkt
och ur kvinnosakssynpunkt vara mycket
olyckligt, om läraryrket så småningom
glede över till att bli ett traditionsbundet
kvinnoyrke. När det gäller småskolans
lärarbefattningar förutsätter
man ju att dessa skall besättas med kvinnor,
och det går mycket trögt att få in
män på denna linje.

Fröken Karlsson anförde en del siffror
från lärarhögskolan, som visade att
där tagits in 31 kvinnor och 17 män och
att därvid företräde givits åt män med
något sämre meriter än en del av de
kvinnliga sökandena. Ja, men om man
gått strikt efter meriterna och det första
året fått 40 kvinnliga elever och 8 manliga,
hade det varit ytterligt farligt, ty
då hade det genast hos de studerande
skapat den föreställningen, att det är
flickorna som går på lärarhögskolan,
medan pojkarna väljer den gamla vägen
med studier vid vanlig högskola och
provår. Sedan hade det kanske nästa
år blivit 45 kvinnliga sökande och 3

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

manliga, och snart hade de manliga helt
avstått från att söka sig till lärarhögskolan.

Detta är icke någon skräckmålning,
utan det är ett faktum att det kan gå till
på detta sätt. Därför är det även ur flickornas
synpunkt fördelaktigt, om vi under
den första tiden kunde få inkört den
föreställningen, att det är naturligt att
både män och kvinnor går denna väg.
Naturligtvis måste man hela tiden hålla
på att det skall vara väl kvalificerade
sökande. Man har ju faktiskt vid intagningen
till seminarierna vissa år när
det varit dålig tillströmning, i synnerhet
till studentlinjen, fått göra en verklig
bottenskrapning bland de manliga
sökande, och det bör ju inte ske, utan
man bör förvissa sig om att de som kommer
in är väl kvalificerade. Betyget är
en så ofullkomlig mätare på kompetensen,
att en skillnad på någon bråkdels
poäng inte bör vara utslagsgivande, utan
man bör, om man har väl kvalificerade
sökande, kunna göra en jämkning för
att nå fram till den fördelning på manliga
och kvinnliga elever som anses
önskvärd.

Fröken Karlsson nämnde också GCI.
Vi behöver både manliga och kvinnliga
gymnastiklärare. För närvarande råder
ingen som helst spärr, utan man tar in
de sökande man får. Vi kan dock mycket
väl komma i det läget att det blir en
förskjutning, så att man måste säga sig:
»Vi bär just nu för många manliga —•
eller kvinnliga — gymnastiklärare i förhållande
till behovet, och därför måste
vi under några år göra en omfördelning
i utbildningen.» Det är ingenting orimligt.

Fröken Karlsson yttrade även att det
var fullkomligt absurt att tänka sig att
vissa platser vid de tekniska utbildningsanstalterna
skulle förbehållas flickorna.
Jag vill redan nu anmäla, att
jag finner detta vara en naturlig konsekvens
av vad vi här beslutar, önskar
vi kvinnor på de tekniska utbildningsvägarna
— och det gör vi väl — kan det

hända att vi under cn övergångsperiod
för att bryta flickornas motstånd mot att
söka sig dit kan få vidta särskilda åtgärder,
t. ex. göra preparandkurser för
flickor eller avdela vissa platser för
dem, naturligtvis under förutsättning att
välkvalificerade flickor anmäler sig som
sökande. Jag är inte rädd för något sådant.
Huvudsaken är ändå att vi får
bra folk till alla yrken och att vi får
spridning inom yrkena. Jag tror att man
just med hänsyn till traditionernas styrka
är tvungen att tillgripa åtgärder, som
kanske ur principiell synpunkt inte ter
sig så trevliga.

Det har i samband med detta i tidigare
diskussioner framhållits, att man
framför allt skulle ta hänsyn till skolstyrelsernas
önskemål. Om det visar
sig att de vill inrätta flera manliga platser
— eller flera kvinnliga — skall den
kommunala självstyrelsen fungera och
de skall få göra som de vill. Det beror
på om de tänker på skolans bästa. Råder
sådana förhållanden att det just
då är lämpligt att tillsätta manliga respektive
kvinnliga lärare är det riktigt
att göra så, men har skolstyrelsen den
uppfattningen, som många har, att »en
karl i alla fall är en karl», då behöver
man inte rätta sig därefter. Jag anser
alltså, herr talman, trots att jag naturligtvis
i princip delar fröken Karlssons
åsikt, att man när det gäller att se till
resultat ibland måste göra avsteg från
principerna och vidta praktiska åtgärder.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken Vinge, (fp) instämde häri.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har skrivit på motionen
och står även under reservationen.
I likhet med fröken Karlsson kan
jag inte finna annat än att det måste
vara till båtnad för skolan att meriterna
blir utslagsgivande när det gäller intagning
på seminarierna. Nu hänvisar herr
Blidfors till mognadsprocessen. Det är

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

mycket egendomligt att tänka sig, att
man inte i alla avseenden skall ta hänsyn
till meriterna. Skall vi gå ifrån dem
i detta fall, skall vi göra det i alla andra
fall också. Jag undrar om man skulle ta
någon hänsyn till mognadsprocessen om
den vore den motsatta, så att pojkarna
ginge före flickorna i detta avseeende.

När det nu efter den 1 juli inte skall
annonseras »manliga» eller »kvinnliga»
tjänster och inte blir lärarval som förut
utan även på detta område meriterna
skall bli utslagsgivande, tycker jag motiveringen
för denna uppdelning helt
faller bort.

Jag kan inte förstå annat än att fri
konkurrens vid intagningen skall vara
det bästa. Kan detta inte också ha till
följd att de manliga rycker upp sig och
försöker meritera sig, om de verkligen
har intresse för läraryrket? Läraryrket
är säkerligen ett arbete som ligger mycket
väl till för kvinnorna. Fröken Olsson
sade att man skulle tänka sig möjligheten
att kvinnorna också ginge in
på andra arbetsområden men att så oerhört
många kvinnor nu söker sig just
till detta arbete. Det beror väl på att de
är intresserade för undervisningsverksamhet
i stor utsträckning.

Här har frågats varför man inte tänker
sig samma anordning i fråga om de
tekniska yrkena. Vad gör man där?
När man vill animera ungdomarna att
gå över till tekniska yrken, testar man
bara den manliga begåvningsreserven
och utestänger faktiskt kvinnorna. Vederbörande
försöker att försvara sig
med att på det området blir det spegelvända
förhållandet vad kvinnorna beträffar.
Till dessa yrken vill man i själva
verket inte alls släppa fram kvinnorna.

Det finns som sagt ingen annan utbildningsanstalt
som vänder sig till arbetsgivarna
och frågar hur många manliga
och hur många kvinnliga de vill ha
samt ordnar intagningen av manliga och
kvinnliga elever därefter, på bekostnad

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

av meriterna. Detta är det enda område
där något sådant förekommer.

Jag vill återigen understryka att jag
tror att fri konkurrens här skulle medföra,
att de manliga som verkligen vill
in på detta område skaffar sig meriter
så att de kan konkurrera. Det måste
vara till båtnad för skolan att meriterna
blir utslagsgivande. Med detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Höjer (fp) och herr Nihlfors (fp).

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är närmast en konsekvens
av fröken Olssons resonemang
som gör att jag besvärar kammaren
igen. Hon håller mycket bestämt på att
mellanstadiet bör ha ungefär lika många
manliga som kvinnliga lärare, och hon
anser detta riktigt t. o. m. ur kvinnosakssynpunkt
-— den åsikten är för mig
egal i detta sammanhang. Varför ger
fröken Olsson då inte på något sätt uttryck
för hur hon har tänkt sig fördelningen
på högstadiet? Där har vi ett
stort manligt överskott. Jag tycker det
är riktigt att både manliga och kvinnliga
lärare går till de yrken där de finner
sig bäst till rätta och för vilka de
har de bästa kvalifikationerna. För mig
innebär en så grundad fördelning mellan
manliga och kvinnliga lärare konsekvens.
Fröken Olsson borde, om hon
vore konsekvent, förklara att det borde
införas spärrbestämmelser som medförde
att det bleve fifty—fifty även på högstadiet.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Bara ett par ord till fröken
Elmén. Hon säger, att det bör vara
fri konkurrens vid intagningen, ocli jag
väntade att hon skulle lägga till orden
»på lika villkor», men det gjorde hon
inte.

Låt mig ett ögonblick återgå till den
fyraåriga linjen. Dit kommer pojkarna
och flickorna från realskolan och skall

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

undergå prov i övningsämnen samt s. k.
lämplighetsprov, och man tar även hänsyn
till kunskapsbetygen. Där kommer
flickorna, fröken Elmén, mogna och anpassningsbara
i förhållande till de prövande
lärarnas bedömning. De har en
större förmåga att göra sig gällande än
pojkarna, eftersom de är betydligt mera
mogna än dessa. Pojkarna i den åldern
har ofta jag höll på att säga vissa besvär
och kanske ett litet tafatt och
vårdslöst uppträdande. De gör inte
samma intryck på de prövande lärarna
som de mera mogna flickorna, och alla
dessa saker skall poängsättas och gå in
i den totala bedömningen.

Är det fri konkurrens på lika villkor,
fröken Elmén?

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det var verkligen egendomligt
att höra herr Blidfors framföra
liur avancerade flickorna är jämfört
med pojkarna. Men kan man inte tänka
sig, att vi skulle kunna vara rättvisa vid
intagningen på studentlinjen åtminstone,
ty då har väl pojkarna kommit till
bättre mognad?

Jag tror herr Blidfors överdriver i
stor utsträckning.

Herr BLIDFORS (s):

Endast en liten erinran, fröken Elmén.
Reservationen har inte gjort någon
skillnad på den tvååriga och den
fyraåriga linjen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till denna hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen av fröken
Andersson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan under Avd.
II., punkten 1 ro) i utskottets utlåtande
nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 59 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

§ 10

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och
129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623) jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 14 februari 1958 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 76, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

I syfte att förenkla deklarationsförfarandet
föreslogs i propositionen, att
löntagare skulle befrias från skyldig -

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

het att i allmän självdeklaration redovisa
förmögenhet om bruttovärdet av
hans tillgångar inte överstege 50 000
kronor.

Vidare föreslogs en ändring av taxeringsförordningens
bestämmelser om
arvode åt ledamot i prövningsnämnd.

Författningsförslaget var av följande
lydelse.

Förslag

till

förordning om ändrad Igdelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

25 §.

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn---

vid taxeringen,

5) den skattskyldiges tillgångar och
skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten icke uppgår till
skattepliktigt belopp, dock endast om
och i den mån skattskyldighet för förmögenhet
åligger honom,

6) beloppet av---dennes hem ortskommun.

Allmän självdeklaration---den na

förordning.

Har skattskyldig---sådan för mögenhet.

Belopp, som —--öretal bortfalla.

25 §.

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn —---

vid taxeringen,

5) tillgångar och skulder vid slutet av
beskattningsåret, dock endast om och i
den mån skattskyldighet för förmögenhet
åligger den skattskyldige samt —
såvitt avser fysisk person som icke har
att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse — om värdet av tillgångarna
överstiger 50 000 kronor,

6) beloppet av---dennes hem ortskommun.

Allmän självdeklaration---den na

förordning.

Har skattskyldig---sådan för mögenhet.

Hava makar, som ingått äktenskap före
ingången av beskattningsåret och levt
tillsammans under större delen därav,
var för sig haft förmögenhet, skall vardera
makens skyldighet att enligt 5)
härovan i självdeklarationen upptaga
tillgångar och skulder bedömas med
hänsyn såväl till det sammanlagda värdet
av boets tillgångar som till arten av
makarnas inkomster.

Belopp, som--- — öretal bortfalla.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen
Nuvarande lydelse:

129 §.

8 m o m. Sådan ledamot i prövningsnåmnd,
som icke är befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid, varunder
han varit inkallad till tjänstgöring, åtnjuta
arvode med trettio kronor om dagen.
Ledamot, som år befattningshavare
i statens tjänst, skall för tjänstgöringen
åtnjuta, jämte ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under
tjänstledighet för ifrågavarande uppdrag,
arvode med belopp, som bestämmes
av Kungl. Maj:t. Därjämte skall ledamot
i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt
rese- och traktamentsklass A i allmänna
resereglementet.

Föreslagen lydelse:

129 §.

8 m o in. Ledamot i prövningsnämnd
åtnjuter för tid, varunder han varit inkallad
till tjänstgöring, ersättning av
statsmedel enligt grunder, som fastställas
av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 129 § 8 mom., dagen efter den då
förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och i övrigt den 1 januari 1959.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:345
av herrar Eliasson och Alvar Andersson
samt 11:441 av herr Onsjö, vari hemställts
»att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 76 måtte besluta avslå
Kungl. Maj :ts förslag om att löntagare
skall befrias från skyldighet att i allmän
självdeklaration redovisa förmögenhet,
om bruttovärdet av hans tillgångar
icke överstiger 50 000 kronor,
eller — därest detta förslag icke bifalles
av riksdagen —

att riksdagen måtte besluta, att varje
skattskyldig må befrias från skyldighet
att i allmän självdeklaration redovisa
förmögenhet, om bruttovärdet av hans
tillgångar icke överstiger 25 000 kronor,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till i anledning härav erforderlig
författningsändring», ävensom

2) motionen I: 344 av herr Spetz, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj :ts proposition i vad den avsåge
ändring av 25 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 76 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till de likalydande motionerna
1:345 av herrar Eliasson och
Alvar Andersson samt 11:441 av herr
Onsjö ävensom motionen I: 344 av herr
Spetz antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 129 §
8 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 129 § 8
mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

129 §.

8 mom. Ledamot i prövningsnämnd
åtnjuter för tid, varunder han varit

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

inkallad till tjänstgöring, ersättning av
statsmedel enligt grunder, som fastställas
av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Eriksson, Andersson i
Essvik och Rydén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å motionen 1:344 av
herr Spetz samt de likalydande motionerna
1:345 av herrar Eliasson och
Alvar Andersson samt 11:441 av herr
Onsjö och med bifall till Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 76 antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

II) av herr Kollberg, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I den proposition, som
ligger till grund för utskottets betänkande,
tar finansministern ett friskt och
välbehövligt grepp för att ur vår taxeringsförordning
operera bort en gammal
och ur taxeringssynpunkt värdelös
bestämmelse, som dessutom vållar både
taxeringsnämnder och den enskilde en
hel del besvär. Enligt den ordning som
nu gäller skall alla i sin deklarationer
uppta tillgångar och skulder, även om
tillgångarna ej uppgår till skattepliktigt
belopp. Bestämmelsen är snart femtio
år gammal och måste ses i samband
med att inkomsttaxeringen förr var hopkopplad
med förmögenheterna, på så
sätt att först en hundradel och sedan en
sextiondedel av förmögenheten lades till
det belopp som skulle taxeras till .statlig
inkomstskatt. Mycket obetydliga för -

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

mögenheter kunde därigenom påverka
den statliga inkomsttaxeringen.

Finansministern har nu föreslagit att
alla som har inkomster av tjänst och har
tillgångar som understiger 50 000 kronor
icke längre skall behöva redovisa
för dessa i sina deklarationer. Inkomster
av kapital, som överstiger 600 kronor
för gifta och 300 kronor för ogifta,
skall givetvis även i fortsättningen upptas
i deklarationerna.

Remissinstanserna har fördelat sina
gracer ganska jämnt, dock med någon
övervikt för dem som varit för avslag.
Jag kanske redan nu borde fästa uppmärksamheten
på att det då gällde belopp
på 25 000 kronor, men detta saknar
enligt mitt sätt att se någon större
betydelse i detta sammanhang. Bland
de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget,
befinner sig Landsorganisationen,
TCO, RLF och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

När detta förslag kom till bevillningsutskottet,
visade det sig att detta i motsatts
till vad som i vanliga fall brukar
vara fallet satte sig på bakhasorna. Man
ville inte vara med om förenklingen och
mobiliserade en hel del enligt min uppfattning
konstifika skäl för att komma
fram med ett avslagsyrkande. Skrivningen
är från början mycket välvillig.
Man söker stryka med håren och väger
mycket riktigt skäl emot skäl men kommer
obönhörligt fram till att yrka avslag
på vad Kungl. Maj :t i detta avseende
har föreslagit. För att om möjligt
göra övergången litet mildare talar
man i utskottets betänkande om att det
skulle finnas möjligheter att i vissa fall
i den nuvarande deklarationen redovisa
vissa mindre förmögenheter. Detta skulle
enligt min uppfattning innebära, att den
sista villan blir värre än den första.
Detta måste väl i praktiken innebära,
att vi skulle få en förordning, som på
något sätt säger hur stora de förmögenheter
skall vara, som skall redovisas på
det sätt som bevillningsutskottet har
föreslagit, och vilka förmögenheter som

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

i fortsättningen skall redovisas enligt
den nya g-blanketten, mot vilken så
stark kritik har riktats.

Jag tror, att bevillningsutskottets resonemang
på den punkten är mycket
verklighetsfrämmande och att det skulle
betyda ett ytterligare försvårande av
taxeringsnämndernas arbete. När det
gäller en sådan sak vill man gärna
framlägga skäl för sin ståndpunkt, och
dessa skäl har man i betänkandet försökt
att redovisa. Det heter där på sidan
7: »Häremot får till en början ställas
ett visst merarbete som åsamkas de
enskilda skattskyldiga, vilkas förmögenhet
anses böra underkastas särskild
granskning. Det torde då nämligen bli
nödvändigt att på en gång inhämta uppgifter
om förmögenhetsställning vid beskattningsårets
början och slut och
eventuellt även för tidigare år. Dylika
förfrågningar är i hög grad ägnade att
väcka irritation hos de skattskyldiga.»

Jag måste säga att jag har svårt att
fatta detta resonemang. Det är väl ändå
så att om en taxeringsnämnd anser att
det är något fel på eu deklaration, låter
den sig inte åtnöja med den förmögenhetsredovisning
som finns i deklarationen
och har inte heller rätt att
låta sig åtnöja med denna, utan måste
tillskriva vederbörande deklarant och
göra de förfrågningar som enligt bevillningsutskottets
betänkande skulle väcka
irritation. Den irritation, som mycket
väl kan uppstå, kommer till stånd oavsett
om man godkänner Kungl. Maj :ts
förslag eller inte, varför jag anser att
bevillningsutskottet på denna punkt tagit
till något för hårt.

Längre ner på sidan gör man påståendet
att en redovisning av förmögenheten
»torde ha en viss återhållande
effekt, då det gäller olika åtgärder i
skatteundandragande syfte». Jag vet
inte vad man syftar på, men sannolikt
syftar man på att om en människa avser
att deklarera felaktigt, kommer hon
inte att göra detta i den händelse hon
även måste redovisa sina tillgångar.

Detta skulle antagligen innebära att hon
skulle vara oärlig när det gäller att
redovisa räntan av kapitalet men ärlig
när det gäller att redovisa själva kapitalinnehavet.
I själva verket är det väl
ändå så att, om det finns någon — och
det finns det givetvis — som avser att
göra en sådan manöver i syfte att undandra
sig beskattning, då redovisar
han eller hon sitt kapital på så sätt att
relation uppstår till den ränteinkomst
som skall presenteras för taxeringsnämnden.
Jag anser, att bevillningsutskottet
även på den punkten har tagit
något för lätt på saken.

Längre ner på samma sida gör utskottet
ett påstående, som jag anser vara
fullständigt felaktigt: »Utskottet har för
sin del bibragts den uppfattningen att
förmögenhetsuppgifterna har en icke
ringa betydelse ur kontrollsynpunkt
även då det gäller löntagare.» Jag skulle
önska att talesmännen för utskottet ville
precisera något fall när det är av betydelse
för inkomsttaxeringen huruvida
förmögenheten redovisas. Under de år
jag sysslat praktiskt med detta arbete
har jag inte kommit på något exempel
som kan styrka bevillningsutskottets påstående
på denna punkt.

Ytterligare längre ner sägs en sak
som jag tycker är om möjligt ännu mer
grotesk: »Det kan därför enligt utskottets
mening ifrågasättas, om inte hänsynen
till taxeringsorganisationen bjuder
att man nu avstår från sådana åtgärder,
som kan väntas medföra ytterligare
arbetsbelastning.» Såvitt jag förstår
vill utskottet därmed göra gällande,
att ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition
skulle innebära en ytterligare arbetsbelastning
för taxeringsorganisationen.
Det om någonting måste väl vara
fullständigt felaktigt. Som det nu är
nödgas ju taxeringsnämndernas ordförande
granska och summera alla uppgifter
beträffande förmögenhetsställningar,
även om dessa förmögenhetsställningar
inte har den minsta betydelse
för inkomsttaxeringen. Det skulle de

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

slippa om reservationen bifalles. Jag
emotser med synnerligen stort intresse
att utskottets talesmän anger några exempel
som styrker påståendet på denna
punkt.

Slutligen säger utskottet: »Enligt utskottets
mening bör man om möjligt
åstadkomma en sådan lösning, att principiell
åtskillnad inte göres mellan olika
yrkeskategorier.» Detsamma bär
sagts i motionerna I: 345 och II: 441.
Vi kan väl ha skilda meningar om vad
som är principer, och vi har rätt i det
här landet att ha vilka principer som
helst, men jag vill minnas att man med
princip menar ett rättesnöre i praktiska
och moraliska ting. Hur man kan
få detta till en princip kan jag inte
fatta. Dessa redovisningar av förmögenheten
är en kontrollåtgärd för rörelseidkare
och jordbrukare — för dem spelar
det en roll vid taxeringen. Enligt
mitt sätt att se kan man emellertid inte
gärna påstå, bara av den anledningen
att det är nödvändigt för taxeringen att
jordbrukare och rörelseidkare redovisar
sin förmögenhet, att även ett par
miljoner andra människor skall åläggas
göra samma sak, trots att det är
utan praktisk betydelse. Jag kan inte
förstå att detta har någonting med principer
att göra, och för övrigt har riksdagen
tidigare fattat beslut i den riktning
jag har angivit. Ingen vettig människa
säger i dag att därför att det är
nödvändigt att vid taxering av annan
fastighet använda ett visst formulär så
skall samma formulär användas vid
taxering av villafastigheter etc., men
det är ungefär innebörden av detta resonemang.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att
vara ordförande i en taxeringsnämnd i
snart 20 år, och jag skall villigt erkänna
alt jag blev något överraskad över
det förslag som finansministern lagt
fram här. Det hänger kanske samman
med att man väl inte kan undgå att i
någon mån bli miljöskadad av det arbetet.
När man försöker sätta sig in i

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

saken och undersöka i vilka fall det här
har praktisk betydelse, kommer man
emellertid till den slutsatsen, att det,
såsom jag tidigare har sagt, absolut inte
har någon betydelse för inkomsttaxeringen
huruvida den föreslagna ordningen
genomförs eller inte. Den där
förvåningen hänger kvar även när det
gäller bevillningsutskottets stora majoritet
— jag vill därmed inte säga att
den på något sätt är miljöskadad — och
den hänger även kvar när det gäller vissa
andra grupper här i riksdagen, som
inte brukar försumma något tillfälle att
tala om att staten i onödan griper in i
de enskilda människornas angelägenheter
och i sådant som egentligen inte
angår den. De som annars brukar hävda
detta har nu anslutit sig till utskottet
och vill alltså inte medverka till denna
förenkling.

Jag tror att kammaren gör klokt om
den följer reservanterna. Det skulle innebära
att grovt räknat 2 miljoner deklaranter
slipper ifrån denna redovisning
av sina tillgångar som vållar dem
en del besvär och som enligt mitt sätt
att se absolut inte har någon betydelse
för taxeringsarbetets effektivitet. Med
dessa ord, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet sätter
mycket stort värde på varje försök
till förenkling av taxeringsarbetet, och
utskottet har också i en rad frågor livligt
understött förslag som framkommit
i detta syfte. Att utskottet i detta fall
har avstyrkt Kungl. Maj ds förslag är
därför måhända förvånande. Men när
herr Andersson i Essvik förklarar att
utskottets avstyrkande är grundat på
konstifika och groteska skäl, så tycker
jag att han skjuter över målet. Vi har
understrukit det önskvärda och berömvärda
i att förenkla taxeringsarbetet,
men varje reform i det avseendet måste
tillfredsställa kraven på en riktig och
rättvis beskattning. Det har utskottet un -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

derstrukit vid otaliga tillfällen, och det
skälet har även varit avgörande för utskottets
ställningstagande i denna fråga.

I motsats till herr Andersson i Essvik
har jag ingen erfarenhet som taxeringsordförande,
och jag kan därför inte bestrida
riktigheten av herr Anderssons
påstående att förmögenhetsredovisningen
är värdelös för arbetet i en taxeringsnämnd.
Men beror månne inte detta
kategoriska omdöme på att herr Andersson
i Essvik har suttit i en taxeringsnämnd
i 20 år, att han är född och
uppväxt inom taxeringsdistriktet och
därför känner varje deklarant utan och
innan? Herr Andersson har kanske av
denna orsak inte alls något behov av
förmögenhetsdeklarationer, men det
hindrar ju inte att tusentals andra taxeringsordförande
här i landet kan ha en
helt annan uppfattning om värdet av
dessa deklarationer. Herr Anderssons
påstående därvidlag — i ett spörsmål
där åsikterna är så diametralt motsatta
som här — tycker jag därför inte kan
vara avgörande för ställningstagandet i
en så pass stor och betydelsefull fråga
som detta ändå är.

Vad som gjort bevillningsutskottets
majoritet i alldeles särskilt hög grad betänksam
i detta fall är remissinstansernas
så gott som enhälliga avstyrkande.
Ingen torde nämligen kunna förneka,
att man inom länsstyrelserna har en
mycket stor fond av erfarenhet från
taxeringsarbetet. Inte mindre än 14
länsstyrelser har avstyrkt, en har varit
tveksam, och endast två har klart tillstyrkt
förslaget. Men då är att märka,
att när denna fråga var ute på remiss,
så gällde det att ge svar på frågan huruvida
förmögenheter upp till 25 000 kronor
skulle vara befriade från redovisningsskyldighet.
Det gällde inte 50 000
kronor. Hade det varit fråga om det, så
är jag alldeles övertygad om att vi hade
fått ett hundraprocentigt avstyrkande
från alla de remissinstanser, som väsentligen
har med taxering och beskattning
att göra.

Vidare säger berr Andersson i Essvik
att Taxeringsnäinndsordförandenas riksförbund
har tillstyrkt det framlagda
förslaget. Ja, det är riktigt, men även då
gällde det förslaget om 25 000 kronor.
Det gällde inte förmögenheter upp till
50 000 kronor. Man vet inte om förslaget
tillstyrkts, om det hade gällt det större
beloppet. Jag tycker att det är mycket
förklarligt att utskottet inför alla vittnesbörd
från dem, som liksom herr
Andersson i Essvik har till laglig uppgift
att sköta taxerings- och beskattningsarbete,
har intagit den ståndpunkten
att vi här bör avstå från att agera
tills vidare.

Jag vill i sammanhanget också erinra
om en annan märklig sak. På sidan 108
i Kungl. Maj :ts proposition nr 145 säges
beträffande den nya arvsbeskattningen,
att ingen uppgiftsskyldighet
skall föreligga för gåvor. Att finansministern
har kunnat göra det medgivandet,
beror på att han ansett att en
tillfredsställande kontroll över gåvor
kan ske genom självdeklarationerna.
Förteckning över gåvor skall också av
taxeringsnämnderna insändas till taxeringsintendenten.
När herr Andersson
i Essvik förklarar att förmögenhetsdeklarationerna
är totalt värdelösa, så kan
man väl ändå slå fast att de kan vara av
en viss betydelse för kontrollen av sådana
gåvor, som skall taxeras. Även ur
den synpunkten kan det därför vara skäl
i att dröja med avvecklingen av förmögenhetsdeklarationerna.

Det är kanske möjligt, som utskottet
framhåller, att vi i samband med vidare
behandling av frågan kan komma fram
till kontrollregler, som gör förmögenhetsdeklarationerna
helt överflödiga,
och ingen skulle i så fall vara gladare
för det än utskottet. Om man vill uppnå
en rättvis och riktig taxering och beskattning,
tror jag dock inte att det för
dagen finns skäl att avstå från denna
deklaration.

Besväret med att deklarera förmögenhet
kan dessutom för de allra flesta

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

inte vara stort. Visserligen har man nu
krånglat till förfarandet med en särskild
blankett för förmögenhetsdeklarationen,
men detta förekommer väl bara i år.
Blanketten för allmän självdeklaration
är ju på vissa punkter typografiskt så
spatiös, att det säkerligen är möjligt att
få in några rader även för förmögenlietsdeklaration
där — den behöver inte
göras så specificerad, att den inte skulle
kunna rymmas på de sidor som huvudblanketten
upptar — och då blir besväret
med förmögenhetsdeklarationen
ännu mindre.

Jag skall inte fortsätta argumenteringen.
Jag tror att vi tryggt kan gå ut ifrån,
att när tid blir kommer denna reform
att införas. För dagen bör den dock
anstå.

Till slut vill jag bara säga att naturligtvis
är det omöjligt — och ingen har
heller satt det i fråga — att företagare
skall befrias från skyldighet att lämna
förmögenhetsdeklarationer, utan det är
endast löntagare som avses. Jag anser
denna reform vara en halvmesyr, ty
förvisso vore det sympatiskt, om vi
kunde komma fram till ett kontrollsystem
som gjorde det möjligt att befria
alla förmögenhetsägare upp till
50 000 kronor från skyldighet att lämna
förmögenhetsdeklaration. Det kan inte
förnekas att — såsom anfördes i en motion
— det i viss mån är stötande, att
vissa kategorier förmögenhetsägare skall
deklarera och andra kategorier förmögenhetsägare
inte behöver deklarera.
Det är också ett skäl till att man bör
överväga denna fråga ännu en gång, innan
man fattar beslut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström säger
att bevillningsutskottet i regel följer
finansministerns försök till förenklingar
i taxeringsförfarandet. Då måste det föreligga
synnerligen starka skäl för att

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

bevillningsutskottet inte denna gång
följt finansministerns förslag.

I mitt förra anförande uppmanade jag
herr Sundström att redovisa några av
de skälen. Det har han inte gjort. Han
försökte vifta bort det med att jag, som
varit taxeringsordförande så länge i
ett distrikt, kände varenda människa
utan och innan, men för andra taxeringsordförande
förhåller det sig inte på
samma sätt. Detta kan väl ändå inte
vara något skäl! Jag skulle önska att
herr Sundström eller någon annan preciserar
taxeringsfall, där det kan vara
av värde att bibehålla den hittillsvarande
förmögenhetsredovisningen. Jag
har ännu inte funnit något enda exempel,
där det kan vara av något större
värde.

När herr Sundström sedan även redovisar,
vilka remissinstanser som gått
emot Kungl. Maj:ts förslag, är det på sin
plats att upplysa om att en del av de
remissinstanserna hade missförstått frågan
och utgått från att det gällde borttagandet
av förmögenhetsredovisningen
för alla inkomstkategorier. Detta
måste väl vara skälet till att t. ex. Kristianstads
län har sagt att det för deras
vidkommande skulle bli fråga om 43
procent av de skattskyldiga.

Det exempel som herr Sundström anförde
gällde gåvoskatten och det måste
jag säga är ganska unikt. Skall jag tolka
det som ett bevis på att herr Sundström
inte på någon punkt kunde bevisa påståendena,
när det gäller inkomsttaxering?
Beträffande gåvoskatt är det ju riktigt
som herr Sundström säger, att taxeringsnämndernas
ordförande har skyldighet
att lämna uppgift om de fall, där man
kan misstänka, att skyldighet att erlägga
gåvoskatt föreligger. Såvitt jag
vet finns ingen offentlig statistik på i
hur stor utsträckning detta sker. Jag
har emellertid frågat länsstyrelsen i
Västernorrlands län hur detta verkar
där uppe. Det avges där årligen omkring
150 000 deklarationer. Det kommer in
ungefär 30 anmälningar per år om gå -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

voskatt. Länsstyrelsen har sedan att
skriva till dessa och begära att de avger
gåvoskattsdeklaration. Då visar det
sig att ungefär en tredjedel av dessa anmälningar
inte givit något resultat, och
man kommer fram till den slutsatsen, att
av 7 500 deklarationer är det en anmälan
som leder till något resultat. Det
skulle med andra ord innebära att omkring
7 500 människor måste redovisa
sin förmögenhet för att man i ett fall
kan komma fram till att någon gåvoskatt
skall utgå. Därtill kommer det skäl,
som torde vara det viktigaste, nämligen
att anmälningarna troligen i största utsträckning
härrör från dem som deklarerar
för rörelse och jordbruk. Det
finns ingen uppgift därom, men alla skäl
talar för att det är så.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
påstår att jag inte anfört några skäl
för bevillningsutskottets ståndpunktstagande.
Jag har eftersträvat att stapla
upp det ena skälet efter det andra och
anser mig ha lämnat en fullgod redovisning
för vårt ståndpunktstagande. Som
grund för påståendet att jag brustit i
detta avseende anför herr Andersson
att jag inte kan ange något specificerat
fall där denna kontrollmöjlighet skulle
ha varit till nytta. Om jag varit taxeringsnämndsordförande
hade jag kanske
haft några fall att bjuda på, men av
sekretesskäl hade jag då sannolikt varit
förhindrad att här i kammaren avslöja
och redogöra för dessa fall. I detta
hänseende får man väl lita till allmänna
omdömen och uttalanden av dem som
i likhet med herr Andersson i Essvik
är engagerade i taxeringsarbetet.

Herr Anderssons uttalande att remissinstanserna
missförstått själva frågan
utgör väl ytterligare ett skäl att vila på
hanen. Först och främst skulle remissinstanserna
inte ha fått någon uppfattning
om det riktiga beloppet, och nu
gör herr Andersson i Essvik gällande
att de inte heller på övriga punkter för -

stått vad frågan gäller. Under sådana
omständigheter tycker jag som sagt att
det är alla skäl att nu vänta och se.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill framhålla för
herr Sundström att när jag talar om
skäl så menar jag bärande skäl. Vad
herr Sundström här redovisar kan enligt
min mening inte vara några bärande
skäl. Om man går emot ett sådant
här förslag borde man väl i rimlighetens
namn kunna presentera åtminstone
ett exempel som styrker ens uppfattning.
Jag har sökt bevisa vilket ytterst
ringa värde herr Sundströms resonemang
angående gåvoskatten har.

Jag kan givetvis inte göra gällande
att exemplen från Västernorrland är
utslagsgivande för hela landet. Det är
möjligt att givmildheten är större på
andra orter, exempelvis i Skara och
trakten däromkring, men det innebär ju
att herr Sundström utgör ett undantag
från denna givmildhet då han inte ens
vill vara med om att befria cirka två
miljoner människor från obehaget med
denna förmögenhetsredovisning.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag tillhör reservanterna
i denna fråga med hänsyn till att jag
inte kan godkänna de synpunkter bevillningsutskottets
majoritet anlagt, då
kontrollsynpunkterna överbetonats. Orsaken
till att detta förslag till förenkling
avslås säges ju vara att förslaget skulle
medföra minskade möjligheter till taxeringskontroll,
och bevillningsutskottet
tillägger »att skyldigheten att årligen
redovisa förmögenheten torde ha en
viss återhållande effekt, då det gäller
olika åtgärder i skatteundandragande
syfte, samt försvåra efterhandskonstruktioner
för att förklara dylika manipulationer».

Det är en skön skattemassjäls bekän -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

nelse som här kommer till uttryck, och
uttalandet visar att de fiskaliska intressena
anses böra vara de avgörande
för bevillningsutskottet. Jag tror detta
är fel. Jag tror att vi måste tänka på att
kontrollen skall vara ett medel och inte
ett ändamål. Detta har utskottet emellertid
inte tillräckligt beaktat.

Om vi inom näringslivet exempelvis
skulle lägga upp lagerkort på 1,5 miljoner
olika artiklar, kort som vi inte hade
ett dugg nytta av utom möjligen i ett
fåtal fall — herr Andersson i Essvik
har ju beskrivit hur man på 7 500 fall
möjligen kan få fram en uppgift av betydelse
— skulle det nog gå ganska illa
för vårt svenska näringsliv. Det är sådana
ting vi inte får negligera utan
måste ta större hänsyn till. Dessutom
bör vi enligt min mening i utskottsarbetet
tänka på att deklaranterna är medborgare
lika väl som vi som sitter i utskottet
och värda vårt förtroende. De
behöver den lilla trivsel, som vi kan ge
dem genom att de slipper att klottra ner
en del uppgifter, som ingen i praktiken
har nån glädje eller nytta av.

Utskottet betonar att de flesta länsstyrelserna
går emot detta förslag. Jag
skulle emellertid vilja säga att de fem
länsstyrelser som tillstyrkt förslaget har
anlagt den mest objektiva synpunkten
på frågan. Det är ju taxeringsintendenter,
som ligger bakom dessa remissvar,
och det vore väl egendomligt, om de
skulle vara nöjda med denna lilla förenkling.

Jag vill hänvisa till vad herr Andersson
i Essvik anfört — jag kan inte finna
att utskottets representant, herr Sundström,
på något sätt kunnat motbevisa
det — och jag vill vädja till kammaren
att den här gången visa litet generositet,
när det nu för en gångs skull har kommit
ett förslag, som medför förenkling
för deklaranterna. Det vore ingen riksolycka,
om vi finge till stånd denna förenkling.
Tvärtom! Jag vill därför, herr
talman, yrka bifall till reservation nr I.

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi började dagens debatt
i denna kammare med en deklarations-
och taxeringsinterpellation, där
interpellanten och undertecknad var
ganska eniga om att taxeringsmyndigheterna
inte skall gå närmare in på människornas
privata angelägenheter än
som ur taxeringssynpunkt är önskvärt
och angeläget. Hela det förhållande, som
har utbildat sig i förbindelserna mellan
taxeringsmyndigheterna som fiskal organisation
å ena sidan och allmänheten
å andra sidan, måste ju alltid vara en
avvägning mellan vad man rimligtvis
kan begära av den enskilde medborgaren
och hänsynen till ett effektivt deklarations-
och skatteförfarande. Det skall
naturligtvis också finnas någonting av
förtroende mellan myndigheterna och
den enskilde medborgaren på detta område.
Detta förtroende har man väl delvis
knäsatt i det avsnitt av skatteförfattningarna
som anger, att därest den
enskilde medborgarens inkomst under
ett år understiger 1 200 kronor är han
helt befriad från både deklaration och
skatt. Man accepterar följaktligen, att
den enskilde medborgaren deklarerar
på heder och samvete, om han kommer
över den inkomsten, och att han underlåter
att deklarera, om han inte kommer
upp till den inkomsten.

Samma princip som gäller för inkomsttaxeringen
bör rimligtvis kunna
gälla även för förmögenhetsredovisningen.
Det är ju bekant för kammarens ledamöter
att en medborgare, vars förmögenhet
icke överstiger 80 000 kronor,
är befriad från förmögenhetsskatt;
överstiger förmögenheten 80 000-kronorsstrecket,
påföres han förmögenhetsskatt.
Nu har jag inte vågat gå så långt
i den proposition som kammaren i dag
behandlar, att jag varit konsekvent och
satt 80 000-kronorsstrecket som gräns
även för skyldigheten att deklarera förmögenhet,
utan jag liar i stället stan -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

nät vid 50 000 kronor. Jag anser att
samma princip, som tar sig uttryck i
fråga om inkomsttaxering och deklarationsplikt,
även här bör gälla, men jag
har hesiterat för att gå ända upp i
toppen. Stannar vi vid 50 000 kronor,
bör taxeringsmyndigheterna med den
personliga erfarenhet, som en allsidigt
sammansatt taxeringsnämnd bör ha,
med ganska god säkerhet kunna bedöma,
huruvida vederbörande har undanhållit
en beskattningsbar förmögenhet
eller inte.

Vi känner alla till att det råder stark
irritation bland medborgarna när det
gäller att följa skattemyndigheternas
deklarationsanvisningar. Varje år som
dessa anvisningar förändras märker
man påtagligt hur irritationen stegras.
Denna irritation har varit särdeles markant
under den sist förflutna deklarationstiden,
eftersom praktiskt taget varje
medborgare varit skyldig att fylla i
en speciell bilaga för förmögenhet, även
om vederbörande inte haft någon skyldighet
att betala förmögenhetsskatt. Här
har sagts att 1 500 000 medborgare av
myndigheterna ålagts att deklarera sina
banktillgodohavanden, även om det bara
rör sig om några tusen kronor, och
att deklarera förekomsten av en liten
fastighet, även om den är lågt taxerad.
Han har skyldighet att deklarera, om
han innehaft en premieobligation. Skall
han göra en tillfredsställande förmögenhetsdeklaration
— och det skall han ju
göra, så länge vi ålägger honom det —
måste han även ta upp den aktuella
dagskursen på premieobligationen. Här
är det ju fråga om småfolk, som inte är
så vana att handskas med papper, börsnoteringar
och obligationsnoteringar
och som får en obehaglig känsla av närgångenhet,
när dessa besked avkrävs
dem.

Många medborgare — det är väl
snart en miljon — är innehavare av en
privatbil, ofta en gammal bil med ett
relativt lågt värde. Den bilen skall tas

upp i förmögenhetsdeklarationen, och
den skall förmögenhetsmässigt avskrivas
efter vissa regler, beroende på hur gammal
den är och hur mycket den körts.
Motororganisationerna står visserligen
till tjänst med vissa tabeller för att innehavaren
av en begagnad, kanske nedsliten
bil skall kunna ta upp denna till
rätt förmögenhetsvärde. Det spelar dock
inte någon som helst roll om bilen tas
upp eller inte, ty någon förmögenhetsskatt
skall ju inte betalas för den, men
ändå åläggs medborgaren att på detta
sätt ta upp sin bil. Det är därför inte
alls ovanligt, och inte heller onaturligt,
att den enkle medborgaren blir irriterad.

Jag skall naturligtvis inte beskylla
bevillningsutskottets värderade majoritet
för att inte med tillräcklig oväld ha
behandlat Kungl. Maj :ts proposition på
denna punkt. Men vi människor är nog
så funtade, att vi har en benägenhet att
bli så uppfyllda av det vi sysslar med,
att vi på just det området blir enögda.
Jag tror att detta i många stycken gäller
taxeringsorganisationen: det finns
ett fiskaliskt nit som ofta är uppammat
av att man gång efter annan sysslar med
skattefusk och blir så inställd härpå,
att man tror att många människor är
skattesmitare. Man mobiliserar därför
en särskild energi för att bevaka de
fiskala intressena.

Utan några jämförelser i övrigt vågar
jag påstå, att det ligger någonting av
detta bakom bevillningsutskottets utlåtande.
Utskottets ledamöter sysslar år
efter år med skattefrågor och blir så
specialsakkunniga på detta område —
mycket mera sakkunniga än vad en finansminister
blir, som ju är tvingad
att syssla med ett litet bredare register
av frågeställningar.

När utskottets företrädare anför, att
alla sakkunniga instanser gått emot
denna förenkling, hänvisar man till
taxeringsintendenterna vid länsstyrelserna.
Nu finns det ju också andra sak -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

kunniga, och dessa har haft en annan
uppfattning. Det kan vara intressant att
peka på vilka dessa sakkunniga är, som
tydligen anser att man i princip bör arbeta
för en liberalisering på detta område,
och det gör bilden mera nyanserad.
Det är fyra å fem länsstyrelser
som, trots att taxeringsorganisationen
inom länsstyrelsen naturligtvis haft ett
avgörande inflytande, ändå ansett att
denna riksskattenämndens framställning,
som är grunden för Kungl. Maj:ts
proposition, ändå innehåller så mycket
vettigt, att man i princip bör följa den.
Vidare är det Landsorganisationen, Sveriges
akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation,
Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Dessa har i allmänhet inte
vågat gå så långt som finansministern,
alltså till 50 000 kronor, utan tänkt sig
25 000 kronor, men själva principen har
de ändå godtagit.

Man kan således i själva remissvaren
få följande intresseuppdelning: På ena
sidan återfinnes ett renodlat taxeringsintresse,
som hesiterar inför tanken på
att här göra en liberalisering och gör
detta på grund av de svårigheter som
de förmenar skulle uppkomma för taxeringskontrollen.
På andra sidan står
representanterna för de medborgare
som skall deklarera, alltså den beskattade
allmänheten, med ett inslag av
länsstyrelser och taxeringsexperter. Jag
tycker att man bör ha denna uppdelning
klar för sig, när man refererar,
hur de olika instanserna ställt sig i sina
remissvar.

Dessutom vill jag säga, att om man
detaljstuderar remissvaren från de länsstyrelser,
som gått emot riksskattenämndens
framställning, så skall man finna,
att vissa av dom missuppfattat promemorians
innehåll. De liar trott att det
här var fråga om en liberalisering på
förmögenhetsredovisningens område

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

icke endast för löntagare utan även för
rörelseidkare, hantverkare och jordbrukare.
Läser man framställningen så, har
man givetvis anledning att vara tveksam.
När regeringen skrev sin proposition
slogs det därför uttryckligen
fast, att denna liberalisering skall gälla
för löntagare som ju — vilket vi allesammans
är på det klara med — är så
pass ordentligt kontrollerade i fråga
om sina inkomster, att det inte tarvas
några motkontroller och specialkontroller
för dem. Man kan inte jämställa löntagare,
hantverkare, rörelseidkare och
jordbrukare. Det kommer ingen arbetsgivaruppgift
om vad rörelseidkaren,
hantverkaren och jordbrukaren haft för
inkomst. Där kan förmögenhetsredovisningen
ha en helt annan betydelse, men
den spelar inte på långa vägar samma
roll hos löntagarna. Beträffande dem
har taxeringsnämnden arbetsgivarnas
årliga besked om inkomsten.

Utskottet har haft den uppfattningen
— det framgår av skrivningen, och det
framgick framför allt av debatten i första
kammaren för några dagar sedan —•
att visst är det bra med förenkling och
visst vore det bra att slippa förmögenhetsbilagan.
Sedan tröstar sig utskottet
med att säga att Kungl. Maj :t och
riksskattenämnden får väl försöka pressa
in den här förmögenhetsredovisningen
i huvudblanketten, så att den irritation
som den extra bilagan har väckt i
år inte mera skall behöva uppstå. Herr
Sundström uttrycker det, som om det
vore fråga om en irritation endast i år,
som man inte skall behöva befara ett
annat år.

Den här frågan undersökte vi ganska
grundligt innan propositionen
skrevs. Jag har ett besked från riksskattenämnden,
vilken väl ändå får
anses ha den största sakkunskapen i
fråga om den tekniska utformningen av
blankettväsendet i vårt deklarationsoch
skattesystem. I detta yttrande, som
bara är ett par veckor gammalt, säger

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 16

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

nämnden: Om man vill stå allmänheten
till tjänst med en ordentlig service i
form av kommentarer till de olika krav
som uppställs i deklarationsblanketten,
om man vill stå allmänheten till tjänst
med en klarare text och om man gör
anspråk på en stilart, som är sådan
att den kan läsas av folk med normal
synskärpa, och om man gör anspråk
på att blanketten skall kunna sättas
in i en skrivmaskin för att fyllas i, då
går det inte att pressa in en förmögenhetsredovisning
i huvudblanketten.

Vi kommer att få dras med denna
extrablankett. Vi kommer att nödgas
uppvakta 1 500 000 människor och säga
till dem: Var vänlig fyll i denna blankett!
Ni skall inte betala någon skatt
för det ni skriver här, men ni skall
ändå fylla i den i alla fall.

Jag tycker det är något av en inkompetensförklaring,
om man som resultat
av den här debatten skall finna sig i
detta även i fortsättningen.

Det kostar naturligtvis också en del
pengar, men detta är kanske inte det
väsentliga. Det väsentliga för min del är
allt det besvär, som i onödan påtvingas
deklaranterna. Hela denna tomgång i
blankettifyllandet representerar emellertid
en utgift för statsverket på 90 tusen
kronor om året.

När man från exempelvis jordbrukarhåll
har protesterat mot detta regeringsförslag,
har man väl gjort detta från
den utgångspunkten att här, säger man,
råder icke den rättvisa medborgarna
emellan, som man strävar efter. Man
vill göra det lindrigare för löntagarna,
men man vill bibehålla förmögenhetsredovisningen
för jordbrukarna. Man säger
att människorna skall mätas med
samma skäppa och med samma mått.
Då kan det inte vara riktigt att göra en
sådan här skillnad.

Jag tror emellertid, att det är just
skillnaden i utgångsläget man här får
betrakta som en avgörande synpunkt.

Jag har redogjort för detta och skall inte
upprepa min argumentation därvidlag.

Ett annat mycket vanligt inlägg i en
sådan här debatt är att vi alla är ense
om förenkling, men vi måste se till att
få en så rättvis beskattning som möjligt
medborgarna emellan. Jag har försökt
tänka mig in i detta problem och kommit
fram till att om man driver denna
sats så, att vi till varje pris skall ha
millimeterrättvisa medborgarna eller
grupperna emellan, hamnar vi i ett deklarationskineseri,
som är helt orimligt.
Vill man ha vissa förenklingar, får man
väl i Herrans namn finna sig i att medborgarna
sinsemellan inte blir så på
pricken lika behandlade. Om utgångsläget
för vissa medborgargrupper är annorlunda
och icke fullt jämförbart, menar
jag att man icke behöver föra detta
rättviseresonemang in absurdum.

Ger nu den här förmögenhetsredovisningen
någon större möjlighet att kontrollera
löntagarnas inkomster? Jag tror
inte det. Skälen härför har herr Andersson
i Essvik närmare utvecklat.
Har man att göra med en deklarant, som
är inställd på fusk, är han väl i allmänhet
också så avancerad, att han inte
uraktlåter att vara konsekvent i sitt
fusk, att han inte sitter och fuskar på
inkomsten och är ärlig på förmögenhetsredovisningen
utan tar hänsyn till
att förmögenhet och inkomst har ett
samband. I allmänhet är deklaranterna
ärliga. Gör de ett fel, beror detta på
bristande kunskap, och sannerligen inte
på någon medveten avsikt.

När man sålunda, herr talman, kommer
fram till att vi, därest vi följer utskottsmajoriteten,
blir tvungna att dras
med en exrablankett i onödan, när man
vidare slår fast att denna liberalisering
är avsedd för sådana grupper i samhället,
som redan har all erforderlig kontroll
över sig och när det dessutom rent
blankettekniskt är på det sättet, att man
inte kan rädda sig med vad utskottsmajoriteten
har tänkt, nämligen att gå
tillbaka till enbart den gamla huvud -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

blanketten, tycker jag, herr talman, att
mycket talar för reservanternas linje,
som i detta avseende följer Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att replikera i detalj, men jag vill säga
att jag inte tror det är särskilt nyttigt
att betrakta förmögenhetsredovisningen
såsom ett intrång i privata angelägenheter,
som finansministern här ville framställa
den. Det är alldeles uppenbart att
de, som har 60 000 kronor i förmögenhet
att redovisa, lätt skulle få det intrycket,
att man på ett alldeles särskilt
sätt blandar sig i deras personliga angelägenheter,
vilket för personer under
50 000-kronorsgränsen inte anses vara
nödvändigt.

Jag tror inte heller vi skall betrakta
det såsom något misstroendevotum mot
någon deklarant att man begär en dylik
uppgift. När vi begär uppgifter från
hantverkare och jordbrukare, som delvis
har en annan ställning än löntagarna,
så är det ju inte på grund av något
minskat förtroende för vederbörande
utan därför att man anser det vara nödvändigt
för taxeringsarbetets riktiga bedrivande.
På samma sätt är det med
förmögenhetsuppgifterna för löntagare.
Det viktigaste är inte alls att se till att
de blir förmögenhetstaxerade, utan huvuduppgiften
är ju enligt utskottets synpunkt
att med hjälp av förmögenhetstaxeringen
komma fram till ett riktigt
taxeringsresultat. Att det innebär irritation
att lämna uppgifter tror jag också
är en uppfattning som man inte skall
driva för långt, ty det är mycket olika
meningar om vad som är onödiga uppgifter
eller inte. Om alla uppgifter den
enskilde anser onödiga skall stämplas
såsom irritation, tror jag man kommer
in på mycket underliga vägar.

Slutligen vill jag säga, att när man
sätter upp det renodlade taxeringsarbetets
företrädare, d. v. s. de fiskaliska intressena,
gent emot medborgarna som

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

skall deklarera, så är det ju en ganska
naturlig och förklarlig motsatsställning.
Men ingendera gruppens intressen kan
ensidigt bli tillgodosedda, utan de fiskaliska
intressena har sitt berättigande
lika väl som deklaranternas intressen,
och det gäller att mot varandra väga
de åtgärder, som kan vidtagas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av utskottets talesmans
sista inlägg framgick ganska tydligt, att
det enda motivet för utskottet att vägra
sin anslutning till detta förenklingsförslag
är, att man måste ha en bättre kontroll
på löntagarna än man har genom
de arbetsgivarredovisningar som förekommer.
Jag har den uppfattningen, att
med det mycket utvecklade åliggande
vi har för alla företagare att redovisa
de anställdas inkomster till taxeringsmyndigheterna,
är den kontrollen så
tillfredsställande att man kan göra en
begränsad liberalisering i fråga om den
enskildes skyldighet att avge en förmögenhetsredovisning.
Jag måste fråga utskottets
talesman: Menar man i utskottets
majoritet att den kontroll, som företagarna
och arbetsgivarna i dag levererar
genom sina löneuppgifter till taxeringsnämnderna,
icke är tillfredsställande
utan måste kompletteras med förmögenhetsredovisningen
i alla de oändligt
många fall där detta bara är en rent
teoretisk historia?

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet eftersträvar
inte några ökade kontrollåtgärder, utan
här är det bara fråga om att behålla de
kontrollåtgärder, som finns och som de
i taxeringsarbetet verksamma anser
fortfarande vara önskvärda och nödvändiga.
Därmed har jag också sagt att
det inte är någon kritik emot arbetsgivarnas
uppgifter för att de på något
sätt skulle vara bristfälliga, icke tillförlitliga
eller ineffektiva när det gäller
att fastställa en inkomst. Men det är

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Andrad lydelse av taxeringsförordningen

också möjligt att förmögenhetsredovisningen
kan ha sin betydelse för att få
fram ett riktigt slutligt taxeringsresultat.
Detta är vad utskottet har avsett.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Innan jag bemöter herr
finansministern, skall jag först göra
några allmänna reflexioner i anslutning
till den kungl. propositionen.

Det är väl ingen som har något att
invända mot verkliga förenklingar i deklarationsformulären
och i taxeringsarbetet.
Däremot kan man tvista om
vad som är förenklingar. Vad först beträffar
våra deklarationsformulär tror
jag inte det finns många som anser att
dessa har förenklats under de sista
åren. Tvärtom anser nog många att de
snarare har tillkrånglats. Detta som en
följd av alla de schablonavdrag m. m.,
som tillkommit de sista åren och som
har haft till uppgift att förenkla taxeringsarbetet.
Försöken att förenkla taxeringsarbetet
har alltså medfört en tillkrångling
av deklarationsformulären
och dessa formulärs text. I detta avseende
reagerar såväl deklaranterna som
taxeringsnämnderna. Framför allt reagerar
man emot att formulären ändras
år efter år. Vi måste försöka få fram
deklarationsformulär som åtminstone då
det gäller den tekniska utformningen
kan vara oförändrade under minst en
femårsperiod. Det skulle nog också
medföra en ganska stor besparing för
statsverket, om man kunde gå in för
deklarationsformulär som kunde användas
under en femårsperiod.

Då man skall göra förenklingar vare
sig det gäller deklarationsformulären
eller taxeringsarbetet, bör som allmän
regel gälla, att förenklingarna inte skall
gå ut över taxeringskontrollen och en
rättvis beskattning. Särskilt den sista
synpunkten att inte en för långt driven
förenkling äventyrar en rättvis beskattning,
får vi hålla mycket styvt på.

Vad beträffar dagens aktuella fråga

har jag kommit till den uppfattningen
att ett deklarationsförfarande i enlighet
med vad som föreslås i den kungl. propositionen
till viss del kommer att gå
ut över taxeringskontrollen och en rättvis
beskattning. Detta får nog taxeringsnämnderna
klart för sig. De måste då
försöka rätta till saken genom att sända
ut en del förfrågningar till deklaranterna.
Det blir en merbelastning vid
taxeringsarbetet och således ingen förenkling
i detta avseende. Detta har
också exempelvis överståthållarämbetet
klart anfört i sitt remissyttrande. De
deklaranter som får motta sådana frågeformulär
får arbete med att besvara frågorna,
ett arbete som jag tror är större
än om förmögenhetsförhållandena direkt
hade fått redovisas i deklarationsformulären.
Jag frågar mig därför vari
de föreslagna s. k. förenklingarna egentligen
består? Personligen tror jag, att
om vi i dag inte följer utskottsmajoriteten,
kommer vi ganska snart att få se
nya exempel på utsända frågeformulär
i stil med vad vi här tidigare i dag diskuterat
i anslutning till finansministerns
svar på herr Darlins interpellation.

Ytterligare ett skäl som talar för att vi
bör gå på utskottsmajoritetens förslag
är att propositionens förslag enligt min
uppfattning innebär något som jag nästan
skulle vilja kalla för en klasslagstiftning.
Jordbrukare skall exempelvis
alltid deklarera sin förmögenhet, hantverkare
och affärsmän likaså, medan
arbetstagare, vare sig de är arbetare,
tjänstemän, disponenter eller direktörer,
inte behöver göra det, om inte
bruttoförmögenheten överstiger 50 000
kronor. Skall vi ha en 50 000-kronorsgräns,
herr finansminister, bär den naturligtvis
gälla alla grupper av skattskyldiga.

Herr Andersson i Essvik efterlyste
exempel på hur förmögenhetsredovisningen
kunde ha betydelse för inkomsttaxeringsarbetet.
Ja, jag har i ganska
många år varit med i en taxeringsnämnd,
och jag får säga, att det är mer

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

än en gång som just förmögenhetsredovisningen
har blivit vägledande då det
gällt att taxera ränteinkomster. Jag har
haft många exempel på att avdrag har
blivit korrigerade på grund av att vederbörande
deklarant har måst redovisa
sina skulder. Personligen är jag av
den uppfattningen att även negativa förmögenheter,
om jag får uttrycka det så,
bör redovisas. Detta skall ju ske beträffande
jordbrukarna. Varför skall det
icke ske beträffande arbetstagare? När
jag hade avlagt min agronomexamen,
hade jag en ganska stor studieskuld. Jag
yrkade avdrag för räntan på densamma.
Jag angav då årligen i min deklaration,
att mina studieskulder var så och
så stora. Naturligtvis jämförde då taxeringsmyndigheterna
de yrkade ränteavdragen
med skulderna. Myndigheterna
kunde också konstatera, om man med
de inkomster man hade kunde göra de
amorteringar å studieskulden som uppgivits.

Jag anser således att man skulle kunna
dra fram många exempel på att just
förmögenhetsredovisningen har betydelse
för en rättvis inkomsttaxering.

Herr Rydén var inne på att utskottet
mest hade gått på de fiskaliska synpunkterna.

Ja man kan kanske säga att vi delvis
har sett saken ur fiskalisk synpunkt,
men jag anser inte att det är fråga om
något fiskaliskt problem, när man avkräver
de skattskyldiga vissa uppgifter
i syfte att få till stånd en rättvis beskattning.

Vidare vill jag fråga herr Rydén, hur
han kan förena den ståndpunkt han här
intagit, alltså att det inte behövs någon
förmögenhetsredovisning, med exempelvis
de sparmotioner, som väckts från
folkpartihåll och även från annat håll
och som går ut på skattefrihet för vissa
belopp som insättes på bank, eller med
de motioner som innebär att man skulle
få avdrag för amortering på skuld. Enligt
vad jag förstår måste herr Rydén,

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

med den inställning han här har, gå in
för avslag på dessa motioner.

Finansministern sade att man bör
ha förtroende för de skattskyldiga. Javisst
bör man ha det, men varför skall
då inte detta förtroende omfatta alla
grupper? Varför har inte finansministern
förtroende för jordbrukare, hantverkare
och andra rörelseidkare, utan
bara för arbetstagaren, arbetaren, tjänstemannen
etc.?

Finansministern ansåg att eftersom vi
inte beskattar förmögenheter som understiger
80 000 kronor, behövs det inte
heller någon förmögenhetsredovisning
för förmögenheter intill 50 000:—. Jag
fick nästan den uppfattningen att finansministern
därvid satte likhetstecken
mellan en förmögenhet på 50 000
och en bruttotillgång på 50 000, men
det kan man ju ingalunda göra.

Finansministern betonade i sitt anförande
att flera av remissinstanserna
hade tillstyrkt förslaget. Jag vill då först
erinra om att, såsom här tidigare framhållits
av herr Sundström, i det förslag
som skickades ut på remiss nämndes
en betydligt lägre siffra än 50 000
kronor. Hade denna siffra angivits i förslaget,
som gått ut på remiss, frågar man
sig hurudana remissvaren blivit. Det
är då möjligt att de fem länsstyrelser,
som nu inte haft någonting att invända,
i sådant fall kommit med invändningar.
Att sedan LO, TCO, SACO tillstyrkt förslaget,
är väl inte så underligt, ty de är
parter i målet — det är ju arbetstagarna
som här får befrielse från att redovisa
förmögenhet. Nu kan man visserligen
säga att RLF, som inte är part i målet,
också hade tillstyrkt förslaget, men jag
misstänker att RLF tillhör de remissinstanser
som finansministern här talade
om och som hade misstolkat förslaget
och trott att alla, vilka inte hade förmögenhet
på 50 000 kronor, skulle bli
befriade från redovisning. Det är naturligt
att RLF under sådana förhållanden
intagit den ståndpunkt som den gjort,
eftersom man räknat med att flertalet

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

jordbrukare skulle bli befriade från att
avlämna förmögenhetsdeklaration och
det är just jordbrukarna, herr finansminister,
som har det arbetsamt med
att upprätta denna förmögenhetsdeklaration.

Finansministern var också inne på
saken, att det är svårt för en löntagare
att ange sin förmögenhet när denna
exempelvis består av aktier och obligationer,
ty då skall man använda kursvärdet
på dessa. Jag tror inte att detta
möter så stora svårigheter, ty människorna
här i landet är numera ganska
upplysta i sådana ting, och de allra flesta
har tillgång till uppgifter om kursvärdena,
bl. a. i dagspressen. Skulle man
i alla fall anse att folk inte klarar denna
sak, kan man väl för de mindre förmögenhetsägarnas
del godkänna en deklaration
som endast innehåller uppgift om
det nominella värdet på aktier och obligationer,
och detta måste väl varje förmögenhetsägare
känna till. På premieobligationerna
står ju angivet att de
kostar 50 kronor även om de på grund
av penningvärdeförsämringen etc. inte
har större värde än 40 kronor. Även på
aktier står ju det nominella värdet upptaget,
låt vara att aktiernas kursvärde
på grund av penningvärdeförsämringen
ökat i stället för minskat. Att kursvärdena
inte angivits i en deklaration, är
alltså inte något som man behöver slå
ned på, när det gäller förmögenheter
som inte uppgår till det skattepliktiga
beloppet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ett par uttalanden av
herr Nilsson i Svalöv föranledde mig att
begära ordet.

När herr Nilsson påstår att den förenkling
det här gäller skulle utgöra någan
sorts klasslagstiftning, då är väl
herr Nilsson ute på litet väl sank mark.
Jag har mycket svårt att förstå att en

förenkling, som har betydelse för 1,5
miljon löntagare skulle innebära en
klasslagstiftning därför att den inte
kan tillämpas även för rörelseidkarnas
del. Löntagarna slipper ju inte ifrån att
betala skatt på förmögenhet, utan bara
att fylla i uppgifter, som man inte har
någon nytta av.

Jag skall säga herr Nilsson i Svalöv,
att om vi kan få igenom t. ex. resultatutjämning
för företagare och jordbrukare,
kommer jag aldrig att beteckna det
som en klasslagstiftning därför att inte
löntagare kan komma i åtnjutande av
denna sak.

Beträffande folkpartiets sparmotion
trodde jag, att herr Nilsson i Svalöv förstod
att om man vill ha ett skatteavdrag,
på grund av att man gör en avsättning
till sparkonto, sätter man upp det i deklarationen.
Så enkelt var det med den
saken.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Herr Nilsson i Svalöv gjorde
ett par påpekanden, som jag vill kommentera.

För det första säger han, att ett bifall
till Kungl. Maj :ts förslag skulle gå ut
över kontrollen och att taxeringsnämnderna
därigenom skulle nödgas sända
ut frågor, som i sin tur skulle medföra
ytterligare irritation.

Detta resonemang är byggt på fullständigt
felaktig grund. Om det är riktigt
måste det innebära, att vederbörande
taxeringsnämnd utgår från att om
förmögenheterna redovisas i deklarationen
har den att godta detta utan
vidare. Det förhåller sig ändå så, att
om vederbörande taxeringsnämnd kommer
till den uppfattningen, att den måste
fråga om något, gör den det, oavsett
om förmögenhetsredovisning föreligger
eller inte. Vad herr Nilsson här resonerar
om är alltså utan värde i detta sammanhang.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

För det andra kom slutligen ett exempel,
som jag tidigare har efterlyst under
debatten, nämligen ett exempel på
att inkomsttaxeringen skulle påverkas.
Vad herr Nilsson i Svalöv anförde om
ränteinkomster och ränteavdrag bygger
också på den uppfattningen, att om någon
som redovisar förmögenhet redovisar
rätt sådan men felaktig ränteinkomst,
så skall taxeringsnämnden ha
möjlighet att ställa ränteinkomsten i relation
till förmögenhetsredovisningen
och på så vis komma fram till att den är
felaktig. Finns det verkligen människor
som avser att fuska med inkomstdeklarationen
och bär sig åt på det sättet?
Det anförda exemplet är ett bevis för
hur svårt det är att komma med ett sakskäl,
som styrker just vad utskottet här
vill, d. v. s. avslå förslaget.

Sist vill jag framhålla, att jag anser
den gräns som här är satt vid 50 000 kronor
vara väl avvägd, eftersom det återstår
30 000 kronor, innan man kommer
upp till det beskattningsbara beloppet.
Ur den synpunkten finner jag även att
vi gott och väl kan ta vad reservanterna
här föreslagit, vilket innebär bifall till
propositionen.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! I enlighet med herr talmannens
önskan skall jag bara säga ett
enda ord och det skall bli till herr Rydén.
Resultatutjämning blir inte en
klasslagstiftning, ty den finns redan för
de andra inkomstkategorierna.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att påpeka, att frågan om att ta ut
särskild skatt på förmögenhet verkligen
är mycket gammal. Såvitt jag kunnat
upptäcka beslöt man första gången vid
1800 års riksdag att utta särskild förmögenhetsskatt,
och man utfärdade på
grund därav ett kungligt påbud den 15
juni år 1800. Då skedde taxeringen kan -

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

ske inte alldeles så noggrant som i dag.
Man hade vissa uppskattningsnämnder
som gjorde uppskattningar av förmögenheten,
men man ålade — och det är
ganska intressant — dem som hade annan
förmögenhet än fastighet att skriftligen
ange sina tillgångar. Det skulle
ske »redeligen på ära och tro». Också
här tillkommer en ganska märklig sak.
Det sades: Det är inte nödvändigt att
respektive förmögenhetsägare specificerar
sin förmögenhet. Det räcker med att
de uppger en totalsumma på den behållna
förmögenheten. Man behövde alltså
inte uppge tillgångar och skulder och
göra en specifikation.

Jag har ytterst velat anföra detta för
att erinra om att det ärende, som vi
i dag behandlar, är ett över 150 år gammalt
problem. Även för så länge sedan
hade man visst sinne för att man borde
försöka att inte göra det alltför tillkrånglat,
i det man inte krävde noggranna
specifikationer utan lät den
skattskyldige uppge en s. k. klumpsumma.
Det är därför man är så förvånad
över att den föreslagna lättnaden i dag
har bemötts så kallsinnigt av majoriteten
i bevillningsutskottet.

Utskottets företrädare, herr Nilsson
i Svalöv och herr Sundström i Skövde,
har frågat, vari förändringen består.
Finansministern har besvarat den frågan
mycket tydligt. Förändringen består
ju däri att mellan en och två miljoner
deklaranter slipper fylla i en blankett,
som inte leder till något som helst utslag
ur taxeringssynpunkt.

Så vill jag säga några ord om kontrollen.
Man säger, att det skulle bli en
för dålig kontroll, men gentemot detta
har svarats, vilket jag vill understryka,
att ingen av företrädarna för utskottet
har kunnat visa att det skulle bli någon
sämre kontroll, till skada för effektiviteten.

Herr Nilsson i Svalöv var nyss inne
på att detta skulle vara klasslagstiftning.
Det är kanske en tillspetsad formule -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

ring, men även andra talare har sagt, att
det skulle bli orättvisor. Vari skulle dessa
bestå? Det har ingen kunnat förklara.
I utskottets skrivning har man sagt att
vi skulle få en kategoriklyvning. Detta
är ett ganska märkligt uttalande. Praktiskt
taget i hela vår skattelagstiftning
finns det ju kategoriklyvningar. Den är
uppbyggd för att passa olika näringsgrenar.
Löntagare deklarerar efter en
viss form, för rörelseidkare gäller andra
regler, och ännu andra gäller för
jordbrukare. Att det skulle vara någonting
orättvist i detta, kan jag inte förstå.
En inkomsttagare som inte har 1 200
kronor i årsinkomst har ingen skyldighet
att deklarera; och jag kan välja ytterligare
ett exempel på denna kategoriklyvning
från jordbruket: jordbrukarna
kan deklarera dels efter kontantprincipen
och dels enligt bokföringsmässiga
grunder. Detta är en kategoriklyvning
bl. a. på det sättet, att avskrivningsreglerna
är helt annorlunda för
dem som deklarerar bokföringsmässigt
än för dem som använder kontantprincipen.
Jag har dock aldrig hört någon
göra gällande, att det skulle vara särskilt
orättvist, att man har den möjligheten
till variation.

Det är alltså inte några särskilt bärande
skäl under talet om att man här
skapar en orättvisa. Vad är det t. ex. för
skillnad mellan en löntagare och en rörelseidkare?
Jo, rörelseidkaren kan få
avge sin deklaration en och en halv
månad efter den tid då löntagaren måste
lämna sin; den förre behöver nämligen
en längre tid för att klara av sin deklaration.
Aldrig har jag hört någon göra
gällande, att detta skulle vara en klasslagstiftning
eller innebära en orättvis
kategoriklyvning. Den bestämmelsen
har tillkommit för att det hela skall
fungera praktiskt, och jag anser att det
är likadant i den fråga det nu gäller.

Därför tror jag, herr talman, att om
man, utan förutfattade meningar och
med beaktande av allt som yttrats i detta

ärende i dag, tänker på saken, bör man
kunna komma fram till samma ståndpunkt
som de vilka undertecknat reservationen.
Jag ansluter mig till denna
och ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr JANSSON i Aspeboda (ep):

Herr talman! När man i propositionen
ser efter skäl för att gå med på bifall
till densamma, möts man av orden
»i syfte att förenkla deklarationsförfarandet».
Vidare framhålls att det finns
en grupp av människor om vilka skulle
kunna sägas, att man inte alls har något
intresse av att veta något om deras
förmögenhet. Låt oss väga det anförda
syftet mot besväret för deklaranten.

För den som ingen förmögenhet har,
kan det inte vara något större besvär att
skriva en nolla eller dra ett streck på
vederbörlig plats i den blankett som har
använts i år. Därmed skulle vi vara av
med hela den stora gruppen.

Den grupp som skulle ha mest att
vinna på förenklingen vore den, där
förmögenheten icke överstiger 50 000
kronor. Men inte heller människorna i
denna grupp har någon svår förmögenhetsdeklaration
att göra. Jag måste nog
säga, att den föreslagna förenklingen
icke uppväger de nackdelar den kommer
att föra med sig, om den skulle gå
igenom.

Herr Sträng har sagt här, att vi skall
ha förtroende för varandra. Javisst.
Men läser man taxeringsförordningarna
och ser vilka skyldigheter taxeringsfolket
har, förstår man att det bör ligga i
såväl statens som kommunernas intresse
att man söker få fram en taxering som
svarar emot dessa skyldigheter. Taxeringsnämnden
skall också se till att deklaranten
får sina rättigheter tillgodosedda.
Det är målet för det taxeringsarbete
vi utför.

Bestämmelsen om att inkomster under
1 200 kronor inte skall deklareras
vilar såvitt jag förstår på helt annan

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

grund. Redan i ortsgrupp 3 har ensamstående
ett kommunalt ortsavdrag på
1 290 och äkta makar ett ortsavdrag på
1 840 kronor. Redan detta är ett skäl att
inte besvära den gruppen.

Vad som vållat en del irritation är den
nya blankett som i år kommit ut, blanketten
1 g. Den var inte så lyckad. Det
anmärks på att man så ofta inte får rum
på huvudblanketten. Det har emellertid
använts betydande utrymme på första
sidan, nästan 20 procent av hela sidan,
för anmälan till taxeringsnämnden av
eventuella skäl för jämkat ortsavdrag.
Det går nog bra i mindre distrikt att bedöma
begäran om sådan jämkning.
Nämnden känner där människorna. Men
i de stora distrikten återstår för nämnden,
i fall ingen i nämnden händelsevis
kan upplysa om deklarantens ekonomiska
förhållanden, ingenting annat än att
tillskriva deklaranten. Här har vi en
ömtålig punkt, som vi i taxeringsnämnderna
måste titta på nogsamt för att å
ena sidan göra rätt åt deklaranterna
men å andra sidan inte släppa igenom
orättmätiga krav på jämkat ortsavdrag.
Detta är inte lätt, men man får göra så
gott man kan.

Det har pekats på en lång rad av svårigheter
vid deklareringen, såsom att exempelvis
en deklarant skall behöva tala
om, att han har några aktier. Det skälet
ger jag inte mycket för. Det är inte så
vanligt att det finns mycket aktier, och
dessutom står ju bankerna efter telefonsamtal
ögonblickligen till förfogande
med att svara på vad den eller den aktien
var värd den 31 december.

Så kommer jag till upplysningarna
om den eventuella bilen. Det kunde synas
som om det inte skulle vara nödvändigt
att tala om att man har en bil.
Men det finns fall där ingen haft någon
tanke på att det funnits några besparingar
och så ett, tu, tre får man se att
det har skett ett bilköp. Man kan därav
dra slutsatsen att det funnits dolt kapital.
Sådant har hänt.

Herr Rydén nämnde ordet skattmas -

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

skäl och fiskaleri. Jag vill bestrida att
en taxeringsnämnd som rätt fattat sin
uppgift arbetar enbart med fiskaliska
utgångspunkter. Den försöker i stället
få fram vad som är rätt för båda parter.
Att detta sker i alla taxeringsnämnder,
kan jag naturligtvis inte gå i god för,
ty jag skall säga er att man möter deklaranter
som det är rätt besvärligt att
få rätsida på. Jag talar av erfarenhet i
det fallet.

Det är en kostnadsfråga att göra en
större blankett, men om man ändrar
uppställningen finns det utrymme på
blanketten. Man kan ta av utrymmet på
första sidan, där deklaranten skall göra
nämnden uppmärksam på att han behöver
jämkat ortsavdrag. På andra sidan
under E finns det nio rader. Det är meningen
att man där skall ha plats för att
tala om namn och adress på arbetsgivarna.
Jag har tittat på en del blanketter
redan, men jag har inte ännu hittat
någon som har utnyttjat denna del till
fullo. Skulle det finnas en och annan
som har haft mer än nio arbetsgivare
under året, har han väl alltid tillgång
till papper och penna, så att han kan
skriva en särskild bilaga.

Jag har inte givit upp hoppet om att
få bort blanketten 1 g. Jag finner att
den är något besvärande vid upprättandet
av deklarationen.

Det kan emellertid finnas förmögenhetsägare
som till och med på en särskild
blankett har svårt att få plats att
precisera vad de har i förmögenhet,
men även detta kan avhjälpas med ytterligare
en bilaga på ett vanligt papper.
Jag tror inte att vi får överdriva
svårigheterna. Om vi finge tillbaka redovisningen
för förmögenhetsbeskattningen
på huvudblanketten, skulle deklareringen
betydligt förenklas för
många, ty just den extra bilagan har i
viss mån förvillat många, och det blir
en viss dubbelskrivning.

Det måste vara ett högst obetydligt
besvär att ange på blanketten om jag
har 5 000 eller 10 000 eller 15 000 kro -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

nor och en eller annan obligation. Men
för taxeringsnämnderna har just förmögenhetsdeklarationen
under årens lopp
varit ett gott stöd. Hur många s. k. rävsaxar
har inte över hela vårt land skickats
ut, och hur många är det inte som
gått ut just till dem som inte har rörelse?
Det var någon som efterlyste ett
exempel på detta. Jag gör mig inte skyldig
till någon indiskretion om jag berättar
om en yrkesarbetare inom byggnadsbranschen
som inte hade fast arbetsgivare
och som inte hade någon
aning om att vi höll ögonen på honom.
Det var för några år sedan, innan den
nuvarande förmögenhetsbeskattningen
kom till. Jag bad honom sätta upp sin
förmögenhet, men han svarade, att taxeringsnämnden
inte hade med den saken
att göra. Jag gav honom i all välmening
det rådet att han skulle göra det, men
han gjorde det inte. Efter en tid gifte
han sig och köpte en gård, och han
plockade då fram ett kapital som inte
stod i proportion till hans inkomst under
året. Hur hade han fått det kapitalet?
Han sade att han hade sparat pengarna,
men vi gick tillbaka till deklarationerna
under de senaste fem åren, såsom
vi brukar göra i sådana fall, och
kom på vissa saker och ting. Följden
blev inte så behaglig för honom. Detta
hade han kunnat undvika, om han hade
uppgivit sin förmögenhet.

Jag skulle kunna dra fram flera exempel
inom hithörande spörsmål, men
det sagda får vara nog. Jag har tillräckligt
många belägg för vilken nytta vi
har haft av den nuvarande ordningen
i detta avseende. — Herr Andersson i
Essvik skakar på huvudet; jag förstår
honom, ty han känner ju var och en i
sitt distrikt, men det gör vi inte överallt.

Om vi nu inte kan få den förenkling
det här är fråga om, som för med sig
så oändligt litet extra besvär för deklaranterna
men som ändå är av betydelse
för skattemyndigheterna, vågar jag gå
med utskottets majoritet och yrka av -

slag på propositionen. Jag gör det inte
därför att jag inte skulle känna till förhållandena,
och jag gör det inte i något
fiskaliskt nit. Den åtgärd vi nu vidtar
kommer knappast att uppskattas av deklaranterna,
men en och annan deklarant
kommer kanske så småningom underfund
med att det kan bli fråga om
någonting som kan benämnas fiskaliskt
nit.

Jag har i utskottet gjort anmärkningar
på ytterligare en punkt, som finansministern
och även andra har berört,
nämligen inkomstuppgifterna. Vi tvivlar
aldrig på en uppgift från en arbetsgivare,
men det händer att arbetsgivarens
uppgift och den skattskyldiges
uPPgi^ inte är lika, och då har vi ingenting
annat att göra än att undersöka saken,
att skriva några rader och be om
en förklaring. För kort tid sedan antog
vi emellertid en skatteförordning som
innebär frihet från skyldighet att lämna
inkomstuppgift beträffande belopp upp
till 500 kronor för dem som har schablontaxerad
annan fastighet. Jag anmärkte
då på den saken och ville att
utskottet skulle göra någonting åt den,
men bevillningsutskottets dåvarande
ordförande, herr Olsson i Gävle, sade
att jag fick komma igen med en motion.
Nu har vi inte hunnit få så stor
erfarenhet av detta att jag kan lägga
fram en motion, men det kunde vara
skäl att här vidta någon åtgärd. Jag tänker
exempelvis på sådana som tjänar
kanske 499 kronor. Den som fått arbetet
utfört har på grund av schablontaxeringen
inget intresse av att lämna uppgift
till taxeringsnämnden om detta, eftersom
han inte har rätt att dra av beloppet.

I vilken utsträckning detta leder till
trassel har jag ingen erfarenhet av, eftersom
detta är en relativt ny sak, men
nog gjorde jag mina reflexioner när vi
införde denna lättnad. Å andra sidan
har vi nyligen antagit en lag om bättre
kontroll, och man håller som bäst på

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

att utbilda taxeringsmän som skall hjälpa
till med den.

Jag vill sluta med att säga, att jag inte
kan komma till annat resultat än att det
lilla besvär som deklaranterna skulle ta
på sig är obetydligt i förhållande till
den båtnad vi skulle vinna.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets
förslag i denna del.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Jansson i Aspeboda
gjorde den alldeles självklara reflexionen
att inte alla medborgare är
ärliga deklaranter. Jag är inte alls så
blåögd, att jag har velat tro att alla
svenska medborgare är ärliga deklaranter.
Därför kan jag villigt erkänna, ätt
det naturligtvis finns någonting av
fiskalt nit — utan någon kritik i det uttrycket
— inom den taxeringsorganisation
som har i uppdrag att se till att
finansministern får de slantar i sin
kassa, som han så utomordentligt väl
behöver. Vad jag ville säga när jag använde
ordet fiskalt nit är, att om man
på grund av sitt yrke i sin verksamhet
dag för dag skall jaga icke ärliga deklaranter,
så blir man litet ängslig i
överkant inför en lättnad, som befaras
försämra möjligheterna att kontrollera
deklaranterna. Det är någonting av detta
som ligger bakom kritiken i remissutlåtandena
ifrån länsstyrelserna, men märk
väl, herr talman, att vid remissbehandlingen
har ändå Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund i princip godtagit
den lättnad, varom det nu är fråga.

Jag vill sedan säga några ord till herr
Nilsson i Svalöv. Jag tror att han lämnar
en oriktig beskrivning när han gör
gällande att deklarationerna har blivit
krångligare och krångligare ju mera
vi i riksdagen har försökt oss på förenklingar
och schabloner. Jag är den
förste att erkänna att deklarationerna
kanske är litet för utförliga för de vanliga
medborgarna — krångliga är kanske
inte det rätta uttrycket — men detta

Ändrad lydelse av taxeringsförordningen

är en följd av det svenska nationaldraget
att till varje pris vara noga med den
inbördes rättvisan. Deklarationsformulärets
utformning är bestämd av de partiella
reformer, med vilka denna riksdag
varje år har bättrat på vårt deklarations-
och skattesystem.

Jag menar att herr Nilsson i Svalöv
har kommit för långt på sned när han
utifrån sin erfarenhet säger, att det blir
krångligare och krångligare ju fler förenklingar
vi gör. Han går så långt att
han förmenar, att det också blir krångligare
om vi befriar 40 procent av de
svenska deklaranterna från skyldigheten
att fylla i en extra blankett. Jag vill inte
hålla med honom på den punkten, utan
jag menar att det faktiskt är fråga om
en förenkling.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Den erfarenhet jag fått
som taxeringsnämndsordförande är, att
taxeringskontrollsystemet relativt sett
drabbar de mindre inkomsttagarna och
de mindre förmögenhetsinnehavarna
hårdast, helt enkelt därför att de i regel
är så mycket lättare att kontrollera.
Alltför ofta tvingas man att ta upp klara
småsaker och svälja stora oklarheter. En
bokgranskning i ett större företag är ju
en ganska stor apparat. Jag har samma
uppfattning såsom åklagare i falskdeklarationsmål,
att de mindre brottslingarna
ofta får stå i strykklass i förhållande
till övriga falskdeklaranter.

Jag anser att den mening, som reservanterna
här har hävdat, ur nu angivna
synpunkt är ägnad att skapa bättre
jämvikt och bättre rättvisa. Jag tror
också att vad som kan göras för att förenkla
det för många komplicerade deklarationsförfarandet
har en fördelaktig
inverkan på deklarationsmoralen.

I övrigt skall jag inte förlänga debatten,
utan jag nöjer mig med att i stort
sett instämma i de argument som har
framförts av bland andra finansministern.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Förordning om sjömansskatt, m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen av herr
Eriksson m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Essvik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr Eriksson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91
ja och 108 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen av
herr Eriksson m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 11

Förordning om sjömansskatt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har av formella skäl
ingen möjlighet att yrka bifall till den
motion, som vi har väckt i denna fråga.
Det är också uppenbart, att vi inte
skulle haft några utsikter att vinna gehör
för vår ståndpunkt, då här föreligger
ett enhälligt utlåtande till förmån för
regeringens proposition. Jag kan emellertid
inte underlåta att här ändå säga
några ord i sakfrågan.

Att frågan om en särskild sjömansskatt
nu äntligen efter många och långa
utredningar blivit löst, kommer att hälsas
med tillfredsställelse av de svenska
sjömännen. Utan tvivel kommer dock en
hel del av dem att känna sig besvikna.
Jag säger inte detta därför att det är
så märkvärdigt i och för sig. Vid reformers
genomförande uppstår det alltid
missnöje bland dem, som blir undantagna
eller får sämre förmåner än andra.
Sådant är ingalunda märkvärdigt. Men
i detta fall får man bedöma orsakerna
till missnöjet med andra mått än vad
som kan anläggas i andra fall.

Det svenska sjöfolket har ofta och
med rätta lovprisats för sina insatser
för den svenska folkhushållningen, särskilt
under krig och avspärrning. Storslagna
monument har rests till de sjömäns
ära, som förolyckades under såväl
första som andra världskriget. I Göteborg
påminner den ståtliga kampanilen
om de sjömän, som i hundratal fick offra
livet under det första världskriget.
Men i stort sett har man stannat vid
dessa hyllningar. Några mera påtagliga
bevis för att uppskattningen i ord åtföljts
av handling kan knappast företes.

Sjöfolkets arbete utföres — som väl
alla känner till — under särskilt svåra
och ogynnsamma förhållanden. Även
om våra moderna handelsfartyg har åtskilliga
goda anordningar för underlättande
av sjömännens liv ombord —
t. ex. bättre bostäder, mera omväxlande

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

kost än förr samt tillfälle till viss fritidssysselsättning,
om än i begränsad
omfattning — så återstår dock det faktum,
att sjömännen är tvingade till ett
ensligt liv under förhållanden, som det
stora flertalet av befolkningen i land
betraktar som synnerligen obekväma.

Sjömansskatteförordningen är ett om
än senkommet uttryck för uppskattning
i handling av sjömännens viktiga uppgift.
Men det faktum att en relativt stor
grupp av sjöfolket inte blir delaktig av
annan förmån än den att slippa deklarationsskyldigheten,
visar att det ännu
inte föreligger full förståelse för sjöfolkets
arbete. Jag syftar här på den undantagsställning,
som regeringen och utskottet
tilldelat sjömän i östersjöfart
och som innebär att någon skattelindring
inte medges dem. Motiveringen för
denna kategoriklyvning är av den art,
att den verkar konstruerad i syfte att
komma billigare undan med sjömansskattereformen.

Var och en måste inse, att sjöfolk i
östersjöfart lever under i det väsentliga
likartade förhållanden som annat sjöfolk.
Det är i varje fall svårt att inse,
varför sjömännen i östersjöfart på exempelvis
Tyskland i detta fall skall ställas
i en undantagsställning gent emot
sjöfarande på England. Till detta kommer
emellertid att uppdelningen i beskattningshänseende
kommer att förorsaka
åtskilliga besvär och ge anledning
till krångel och tvistigheter.

För fartyg i regelbunden fjärrfart,
som termen lyder, finns det givetvis
inga större olägenheter av uppdelningen,
men för fartyg i närfart — eller för
att använda mitt tidigare uttryck, östersjöfart
— blir detta utan tvivel fallet.
Detta gäller då främst fartyg i trampfart.
Därvid är frågan, vilken skattegrupp
sjöfolket skall tillhöra, ytterst
svårbedömbar. Frakterna för dessa fartyg
slutes nämligen inte för någon längre
eller varaktigare tidrymd. Fartygen
kan därför komma och gå i fjärrfart el -

Förordning om sjömansskatt, m. m.

ler närfart, vilket komplicerar bedömningen
av sjömännens skattespörsmål.

Någon mera betydande minskning av
skatteintäkterna, om sjöfolket i östersjöfart
kommer med under samma skattetabell
som fjärrfartens sjömän — vilket
vi påyrkat i vår motion — är det inte
fråga om. Ett sådant enhetligt system
skulle medverka till större enkelhet i
skattesystemet och medföra mindre administrationskostnader.
Dessutom skulle
rekryteringen av anställda till östersjötrafiken
underlättas, om en enhetlig
skattetabell, i detta fall fj ärrskattetabellen,
tillämpades, ty den ger en viss
skattelindring, vilket tabellen för östersjöfart
inte ger.

Flera remissinstanser har företrätt
samma mening som den jag här framfört.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar
och Gotlands län, föreningen Sveriges
kronokamrerare, kronokamreraren
i Malmö, sjömanshusdirektionerna
i Hälsingborg och Malmö samt Svenska
sjöfolksförbundet har vänt sig mot uppdelningen
på två skattetabeller och undantagsställningen
för östersjöfarten.

Ett av de argument som departementschefen
och utskottet anfört mot
vårt förslag är, att om en skattetabell
användes, så blir skatteuttaget större än
vad som föreslås skola gälla enligt tabellen
för fjärrfart. Jag ber om ursäkt,
men detta slag av argumentering förefaller
mig fullständigt obegripligt. Varför
skulle uttaget behöva bli större
därför att man har en i stället för två
skattetabeller? Här kan inte åberopas
annat än kostnadsskäl — men vem har
fastställt att kostnaden bara får hållas
inom en viss bestämd ram?

Herr talman! Som jag tidigare sade,
kan jag av formella skäl tyvärr inte
yrka bifall till vår motion, men jag har
velat framhålla det anförda för att påvisa,
att det trots allt föreligger starka
skiil för en annan behandling av sjömännen
i östersjöfart än den som kommer
dem till del genom regeringens och
utskottets ställningstagande.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

Herr SUNDSTRÖM (s) :

Herr talman! Eftersom herr Senander
inte har framställt något yrkande skall
jag inte ingå på någon längre argumentering.
Jag skall allenast inskränka mig
till att i likhet med herr Senander konstatera,
att det är ett framsteg, när vi
nu äntligen har fått en sjömansskattelag,
och att den måste betraktas som ett
uttryck för vår uppskattning av de
stora insatser sjömännen gjort och även
i framtiden kommer att göra för svenskt
näringsliv. Att den har fått den utformning
den har beror framför allt på att
det är önskvärt att få en ungefär likartad
lagstiftning för samtliga nordiska
länder. Detta har varit skälet till att
även andra ändringsförslag än herr Senanders
har avvisats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som
utgår på grund av vissa s. k. riskgarantier.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utredning och förslag i frågan om full
sysselsättning och trygghet i
anställningen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag i frågan om
full sysselsättning och trygghet i anställningen.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 118 i första kammaren av
herr Olsson, Erik, m. fl. och nr 139 i
andra kammaren av herr Nilsson i
Östersund m. fl. hade föreslagits, att en

utredning med det snaraste måtte tillsättas
i avsikt att så snabbt som möjligt
komma med förslag i den för många
anställda och för samhället som helhet
så betydelsefulla frågan om full sysselsättning
och trygghet i anställningen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:118 och 11:139 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Domö, utan angivet yrkande; 2)

av herrar Hagnell och Nilsson i
Östersund, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:118 och 11:139 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslå, att en utredning med det snaraste
måtte tillsättas för att så snabbt
som möjligt komma med förslag i de för
många anställda och för samhället som
helhet så betydelsefulla frågor om full
sysselsättning och trygghet i anställningen,
för vilka i reservationen redogjorts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Vi har fogat en reservation
till detta utlåtande, och jag ber i
anledning därav att få utveckla vårt
resonemang där.

Vi diskuterar ganska ofta här i riksdagen
de statsägda företagen och hur
de sköts. Jag har alltid med intresse
följt den debatten i riksdagen. Det har
frapperat mig, hur man på borgerligt
håll i alla situationer är ytterst kritisk
mot de statliga företagen och de statliga
företagsformerna. Man försöker att med
alla medel rulla stenar i vägen för en
sund och riktig utveckling av den statliga
företagsamheten.

Jag anser det i princip riktigt att
man granskar även dessa företagsformer,
och jag vill tillägga som min per -

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16 63

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

sonliga uppfattning att det i ett samhälle
av Sveriges typ är riktigt, att man
har både statsägda och privatägda företag.
Jag tror att det finns både dåliga
och bra företag i detta fall. Man ställer
sig då den frågan: Är det inte riktigt
att även de privatägda företagen får underkasta
sig samma insyn och kontroll
som de statliga?

Oavsett vilken politisk uppfattning
man hyser tycker jag det är ett rättvisekrav,
att båda företagsformerna får underkasta
sig en viss insyn från samhällets
sida. Det är just denna fråga reservanterna
och motionärerna velat aktualisera.
Vi anser, att båda företagsformerna
bör jämställas i detta avseende.
Om det skall vara en noggrann
granskning inom den ena företagsformen,
bör — åtminstone är det vår uppfattning
— den andra formen med samma
rätt kunna granskas i samma utsträckning,
särskilt med tanke på hur
beroende staten, samhället och individen
är av varandra i ett modernt samhälle.
För att nå detta syfte vill reservanterna
ha en utredning om ökad insyn
i de privatägda företagen, och jag tycker
det är ett ganska skäligt krav, att
riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av
en utredning med denna målsättning.
Enligt vårt förmenande bör en sådan
utredning också undersöka möjligheterna
att, när den privata industrien
sviker en i övrigt industrifattig landsända,
kompensera denna med annan
industriell verksamhet. Det yttersta syftet
med denna reservation skulle alltså
vara en ökad insyn i de privata företagen
och en undersökning av möjligheterna
att kompensera industrifattiga
landsändar, som drabbas av företagsnedläggande,
varigenom vi skulle kunna
komma fram till en hög sysselsättning
och en ökad trygghet i arbetet för de
anställda.

Mot bakgrunden av detta mera principiella
resonemang har reservanterna
pekat på ett konkret fall, nämligen ned -

läggandet av sulfitfabriken i Järpen.
Jag har haft tillfälle att syssla med denna
fråga under ganska många års tid
och har haft upprepade resonemang
med de anställda uppe i Tegefors, där
man uttryckt sin djupa oro inför framtiden
och beträffande möjligheterna att
skaffa sig en tryggad bärgning. Jag har
också många gånger haft samtal med
företrädare för de kommunala myndigheterna,
representerande olika politiska
partier. Från det hållet har man
uttryckt sina djupa bekymmer för den
avindustrialisering som äger rum i
mitt län, och i nästan samtliga fall har
till mig riktats frågan: Vad kan samhället
göra i en situation som denna?
Jag har måst upplysa de frågande om
att samhället i realiteten inte har så
stora möjligheter att gripa in och försöka
avhjälpa alla de bekymmer för en
ort, som en privatindustri kan ställa
till med.

Jag är medveten om att detta konkreta
fall, Tegeforsfabriken och dess nedläggande,
kanske inte intresserar kammarens
ledamöter i så stor utsträckning,
ty det kan ju anses vara bara ett långt
uppe i Norrland inträffat fall bland
många andra. Trots detta vill jag i
mycket korta drag relatera vad som
skett i detta speciella fall.

Tegefors sulfitfabrik har en mycket
skiftande historia bakom sig. Den startade
redan 1888 och var då den fjärde
sulfitfabriken i landet. Den har sedan
dess varit i många olika händer. Under
vissa perioder har det varit engelska intressenter
som stått bakom driften där
uppe. Det har varit amerikanska intressen,
det har varit norska intressen, och
även bankintressen har varit inkopplade
på denna drift. Fabriken har brunnit
ned ett par gånger men byggts upp
på nytt, och den har framför allt varit
känd för sina kvalitetsprodukter. Jag
tror att jag utan tvekan kan säga, att
tegeforsmassan har sålt sig själv på
exportmarknaden, enligt experterna
mycket beroende på att man där har

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning och förslag i frågan om full

tillgång till så fint vatten, vilket är en
viktig sak vid tillverkningen av sulfitmassa.

År 1950 köpte Marma-Långrörs aktiebolag
fabriken med tillhörande fasta
anläggningar och skogar. Som alla vet
tillhör Marma-Långrör Kinnevikskoncernen.
Det har konstaterats, att det
vid bolagets övertagande av fabriksanläggningen
fanns en dold reserv i varulagret
på cirka 4 miljoner kronor. Det
har vidare konstaterats, att ett femtiotal
man då hade rationaliserats bort,
samtidigt som den årliga massaproduktionen
höjts. Detta tyder ju på alt man
lyckats komma fram till en ökad produktivitet.
För det tredje hade man
sedan lång tid tillbaka försäkrat sig
om frikraft till betydande värden. Man
har, om jag inte är fel underlättad, 1 000
kWh om året i frikraft, vilket kapitaliserat
torde betyda åtskilliga miljoner kronor.
Till fabriksanläggningen hör dessutom
egna skogar. Dessa täcker emellertid
inte råvarubeliovet, utan fabriken
är hänvisad att göra virkesköp hos
de privata skogsägarna.

Det var väl inte så underligt, om man
med dessa förutsättningar för ögonen
tyckte, att Tegeforsfabriken borde ha
samma förutsättningar som andra fabriker
av jämförbar storlek att fortsätta
driften. Det visade sig emellertid, att
så inte var fallet. Den nye ägaren satte
i gång med en ganska omfattande experimentverksamhet.
Man körde björkved
ända nerifrån hälsingekommunerna upp
till Undersåker för att försöka experimentera
fram en pappersmassa av lövved.
Det är sannolikt, att de dyra transportkostnaderna
och experimentverksamheten
över huvud taget belastade
Tegeforsfabrikens omkostnadskonto.
Det gick inte heller många år, förrän
oroande rykten om en nedläggning av
sulfitfabriken började cirkulera. Nog
är det väl ändå förståeligt, att en lekman
frågar sig, om det mitt under en
högkonjunktur för den svenska sulfitmassan
var nödvändigt att börja fun -

sysselsättning och trygghet i anställningen

dera på att lägga ned denna fabriksenhet.
Det är också helt naturligt, att dessa
rykten i första hand skapade oro hos
de kommunala myndigheterna, som ju
ändå till sist får ta ansvaret för arbetskraften
och dess placering. Man hade
byggt upp ett litet trevligt samhälle
uppe i Järpen, som hade dimensionerats
med tanke på att fabriksdriften
skulle fortsätta; man trodde på framtiden,
och så kom ryktena om en nedläggning.
Man förstår den oro, som de
kommunalt ansvariga från olika partier
hyste inför dessa rykten.

Ryktena bekräftades vid företagsnämndens
sammanträde den 2 oktober
1956 i Söderhamn, då företagsledningen
meddelade att driften skulle läggas ned
den 1 april 1957. Bolagsledningen sade
sig vidare ha företagit mycket ingående
och omfattande utredningar om den
fortsatta driften. Det märkliga i detta
sammanhang är, att ingen av de kommunala
instanserna fick ta del av dessa utredningar
och med dem som underlag
diskutera framtiden med bolaget. Kommunens
representanter var inte heller
kallade till det företagsnämndssammanträde,
där det definitiva beskedet om
sulfittillverkningens nedläggning kom.

Som orsak till att man var beredd att
upphöra med driften anmälde företagsledningen
för det första, att de ekonomiska
förutsättningarna var otillfredsställande,
främst på grund av otillräckliga
råvarutillgångar, och för det
andra att fraktförhållandena var mycket
ogynnsamma.

När de kommunala myndigheterna
fick kännedom om nedläggningen och
fick klart för sig, att de tydligen inte
skulle få ta del av bolagets utredningar,
beslöt man att själv göra en utredning
i fallet. Man anmodade Landskommunernas
förbund att låta verkställa en
utredning om Tegeforsfabriken. Den utredningen
har gjorts av en man, som
under många år varit högste chef för
Tegeforsfabriken och som känner företaget
utan och innan. Han kom fram till

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

om full sysselsättning och trygghet i anställningen

Utredning och förslag i frågan

vissa slutsatser, som står i direkt strid
med den uppfattning som bolagsledningen
har. Jag kan inte underlåta att
säga att jag finner det märkligt, att inte
utskottet kunnat kosta på sig ens ett
sammandrag av Landskommunernas
förbunds utredning i det här stycket.

De kommunala myndigheterna arbetade
vidare med denna affär, trots att
informationerna från företaget var bristfälliga.
Man uppvaktade arbetsmarknadsstyrelsen
och socialministern, och
man begärde att bolaget skulle ge besked
om fabriken var till salu, eftersom
man visste att det fanns spekulanter.
Om Tegeforsfabriken gick med förlust,
borde ju bolaget vara angeläget om att
avyttra den! Det har inte kommit något
besked på den framställningen. Man begärde
vidare uppskov med rivningen
tills råvaran körts upp, och man hemställde
om sammanträde med bolagsledningen.
Så småningom fick man ett kort
meddelande från bolagsledningen, att
det inte kunde bli något uppskov med
rivningen av fabriken, och först den 4
september i fjol, fyra dagar efter det
att rivningsarbetena hade påbörjats, bekräftade
bolaget att man mottagit kommunens
framställning om sammanträde.
(Jag vill här inskjuta att företaget hade
beslutat att uppskjuta rivningen från
den 1 april till den 1 september 1957.)
Först sedan man börjat riva ut maskinerna
var således bolaget villigt att resonera
med de kommunala myndigheterna,
som dock i den situationen tyckte,
att hela diskussionsunderlaget hade gått
kommunen ur händerna.

Företaget har beslutat att starta etl
provisoriskt träslipcri, där arbetsstyr
kan så småningom skall reduceras från
de 150 man, som man hade när sulfitfabriken
var i gång, till 65 man. Jag vill
härmed uttala min tillfredsställelse med
att man har försökt planera en ersättningsindustri
i stället för den nedlagda
sulfitfabriken. Även om träsliperict
ännu så länge betecknas som ett provi5
— Andra kammarens

sorium, hoppas jag och många med mig,
att det kommer att bli permanent.

Man har gjort en framställning till
arbetsmarknadsstyrelsen om att få disponera
företagets investeringsfond och
fått tillåtelse härtill. Men arbetsmarknadsstyrelsen
har klart sagt ifrån, att
investeringsfonden får utnyttjas endast
under förutsättning att sliperiet blir
permanent.

Av arbetskraften har några av de
äldsta pensionerats. Av de övriga har
28 man erbjudits att flytta till Vallvik.
Endast 8 accepterade detta erbjudande.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande
var läget den 15 februari i
år, att av de 48 man som friställts hade
20 fått annan fast anställning utom länet
och 4 inom länet. 4 hade tillfälligt
säsongarbete, 7 var placerade i beredskapsarbete,
1 var sjuk och 12 anmälda
hos arbetsförmedlingen.

Ärade kammarledamöter! Så blev det
alltså till sist de lokala myndigheterna
och deras organ, som fick försöka reda
ut svårigheterna i samband med omställningen.
Jag förstår fullt ut Undersåkers
kommunalnämnds mot bolaget ganska
fräna remissyttrande i samband med
motionen, där man bland annat säger
följande: »I ett tidigt stadium framhöll
kommunalfullmäktiges ordförande för
bolagsledningen kommunens oro för utvecklingen.
Härpå svarades, att bolaget
inte behövde taga någon hänsyn till
kommun och samhälle; kunde de hålla
sina anställda skadeslösa under ett år
ansåg sig bolaget ha fullgjort sina förpliktelser.
Dylika uttalanden finner
nämnden tyda på bristande socialt ansvar
och förbättras knappast av att
samme industriledare vid ett senare tillfälle
framförde förhoppningen att kommunen
icke skulle få alltför stora besvärligheter
i samband med omläggningen.
»

Det framgår fullt klart av kommunalnämndens
yttrande, att nämnden är

protokoll 1958. Nr 16

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

missnöjd med de informationer som den
har fått från företagsledningen, att man
har varit beredd att diskutera frågan
sakligt och lidelsefritt på ett tidigt stadium
men inte fått tillfälle att göra
detta.

Jag vill här skjuta in en personlig
deklaration, så att inga missuppfattningar
skall uppstå på denna punkt.
Helt naturligt är jag beredd att deklarera,
att de företagsekonomiska förutsättningarna
givetvis måste finnas, om
en industriell verksamhet skall kunna
upprätthållas. Jag tillhör inte den grupp
av människor, som tror att man med
konstlade medel kan hålla liv i ett
företag.

Bolaget påstår sig genom årslånga utredningar
ha funnit att sådana förutsättningar
inte finns för sulfittillverkningen
i Tegefors. Detta är icke till fullo
bevisat. Landskommunernas förbunds
utredning, som utförts av en man som
varit chef för företaget i många år och
alltså under lång tid haft tillfälle att
följa driften, påstår motsatsen. Det finns
alltså motstridiga uppfattningar i det
stycket.

Landskommunernas förbunds utredning
utmynnar i att de företagsekonomiska
förutsättningarna fanns för att
hålla liv i fabriken, och då måste man
fråga sig: Varför har inte bolaget publicerat
de utredningar, som man säger sig
ha gjort? Varför har man lämnat så
bristfälliga informationer till kommunalnämnden,
som ändå till sist får ta
ansvaret för de anställda som inte kan
omplaceras? Det skulle nog ha gagnat
både företaget och samhället, om man
hade förfarit på så sätt.

Många anser, att det kanske inte är
riktigt att ta bara ett konkret exempel
och med detta som underlag yrka på en
statlig utredning. Jag tror för min del,
att det ute i landet finns ett flertal fall
av ungefär samma omfattning som Tegefors,
som skulle kunna bredda underlaget
för en sådan utredning.

Jag anser, att i ett modernt samhälle

ett företag inte får bli en stat i staten,
som utan sociala hänsyn kastar ut anställda
och kommuner i otrygghet och
bekymmer. Detta exempel aktualiserar
även kravet på en mera aktiv lokaliseringspolitik,
som ger samhället ökade
befogenheter att på ett tidigt stadium
gripa in för att om möjligt kvarhålla någon
industriell verksamhet i de industrifattiga
landsändarna.

LO, som anlagt uteslutande principiella
synpunkter på de berörda motionerna,
säger i sitt remissyttrande bland
annat följande:

»Med de ovan framförda synpunkterna
har LO velat understryka motionärernas
önskemål om en förbättrad insyn i
företagsamhetens villkor och förhållanden.
LO finner det vara en självklar
princip att alla företag skall vara jämställda
i detta hänseende. De anställda
vid alla slags företag, oberoende av
ägande- och förvaltningsformen, bör
ges tillfälle till en så fullständig insyn
som möjligt. På ett motsvarande sätt
bör också allmänheten och det allmänna
beredas möjlighet till insyn.» I princip
är alltså Landsorganisationen inne på
samma tankegångar som reservanterna.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till den reservation,
som anmälts av herr Hagnell och mig.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag finner det ganska
beklämmande, att vi skall behöva diskutera
denna fråga mot den bakgrund
som herr Nilsson i Östersund nyss skisserade.
Jag och många med mig har en
helt annan bild av det sätt, på vilket
ifrågavarande företag klarat en kinkig
situation, än den herr Nilsson beskrev.

Det är självklart, att företagarna i
dag är helt införstådda med att vi på
alla håll inom produktionslivet är mycket
beroende av hur de ömsesidiga förbindelserna
sköts av företagare och anställda
i olika ställningar. Jag hade

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

tänkt att vi skulle slå ett kraftigt slag
för att verkligen få bättre förhållanden
inom företagen, och jag har under
många år arbetat för ökad förståelse
mellan produktionslivets parter. Jag har
mer än trettio års industriell erfarenhet,
och under denna tid har jag bland
annat haft att syssla med en så pass
allvarlig sak som att behöva lägga ned
en rörelse som haft mellan 200 och 300
anställda på grund av att staten infört
sådana varuskattebestämmelser, att ifrågavarande
industri över huvud taget
inte vidare kunde drivas. Dessutom har
jag fått vara med om att på grund av
omöjligheten att få byggnadstillstånd
inom den ort, där man helst ville utöka
rörelsen, få söka sig till andra platser
för att där använda lokaler, som begagnats
av nedlagda industrier. Jag har
därför nu erfarenhet av att på fyra ställen
driva en industriell produktion, som
rätteligen borde ha varit koncentrerad
till en och samma plats. I ett av fallen
är vårt företag dessutom den huvudsakliga
arbetsgivaren på orten, och jag vet
alltså ganska väl vad det betyder att
på en plats ha ansvaret för största delen
av de arbetssökande, som går till
industriell verksamhet.

Med detta som bakgrund vill jag bara
säga de mina vänner här i kammaren,
som har en helt annan uppfattning på
denna punkt, att det hade gagnat vårt
samarbete bättre, om ni erkänt att ni
begått ett fel genom att lägga fram en
negativ redogörelse för avvecklingen av
en industri, när skötseln av denna avveckling
i stället borde ha rönt en viss
uppskattning för att inte säga beröm
från er sida.

Jag behöver knappast upptaga kammarens
tid med att i detalj redogöra för
hur felaktiga påståendena är i motionen,
där det säges, att från den tid, då ryktena
om nedläggning började cirkulera,
och fram till själva avvecklingen bevärdigades
de anställda knappast med någon
som helst information. I utlåtandet
har redovisats för hur det ena företags -

nämndsammanträdet efter det andra hållits,
varvid redogörelser lämnats för
situationen och de åtgärder som företagsledningen
ansåg måste vidtagas. Det har
också visats, att rörelsen icke varit lönsam
efter den tidpunkt bolaget övertog
rörelsen, men icke desto mindre syftar
motionärerna till åtgärder som skulle
göra det möjligt att föra verksamheten
vidare, även om detta inte kunde ske
med lika god vinst! Dessa uppgifter förtjänar
ju knappast att tas upp till bemötande.

Det har också sagts, att kommunen
inte bevärdigats med några meddelanden,
inte kallats till några sammanträden
o. s. v. Jag måste då fråga mig:
Måste inte många av de anställda i detta
företag, som har en så dominerande
ställning på ortens arbetsmarknad, ha
kommunala uppdrag? Här har ju till
och med sagts, att ordföranden i kommunalnämnden
varit närvarande vid
det första sammanträdet, då man redogjorde
för företagets syn på problemet.
Nu sägs det i annat sammanhang — jag
har i varje fall läst det i protokollet
från första kammarens debatt — att
ordföranden var närvarande men inte
kallad i egenskap av representant för
kommunen. Han råkade vara närvarande
eftersom han var ledamot av företagsnämnden.
Måste man alltså tvunget
ha skriftliga kallelser till kommunen
och utan sådana inte på något sätt kan
ta hänsyn till de upplysningar, som en
person i kommunal ansvarsställning får
vid ett nämndsammanträde, hur skall
vi då hos arbetsmarknadens parter kunna
räkna med att företagsnämnderna i
framtiden skall ha någon som helst betydelse?
Det är ju dock så, att dessa
representanter för företagets anställda,
som är valda till företagsnämndsledamöter,
inte bara skall bevaka sina egoistiska
intressen i fråga om att få de bästa
lönerna och arbetstillfällena, utan de
skall väl använda alla upplysningar de
får vid nämndens sammanträden för att
i företagets och de anställdas intressen

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning och förslag i fragan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

skapa förutsättningar för en framtida
god rörelse. Dessa ledamöter i nämnden
hade bort ta upp saken med kommunen,
om de nu fann någon anledning att anmärka
mot det sätt, på vilket företaget
förde informationen vidare.

Jag vet mycket väl, att det är en stor
brist inom företagsnämndernas verksamhet,
att man har så svårt att förstå
varandra och få det hela att fungera
på ett verkligt bra sätt. Men jag vill
uppriktigt beklaga, att man på detta sätt
till och med från riksdagsledamöters
håll skjuter så kraftiga skott mot möjligheterna
att förverkliga ett förtroendefullt
arbete inom företagsnämnderna, ty
på annat sätt kan jag inte bedöma vad
som skett, då man tagit det här redovisade
fallet som bakgrund för önskemål
om utredningar angående ökad insyn i
privatägda företags verksamhet.

Jag vill sammanfatta de synpunkter
jag kommit fram till efter ingående studier
av detta fall genom att citera ett
kort stycke ur en ledare i skogsindustriarbetarnas
tidning Sia nr 6 för detta år.
Redaktören och ansvarige utgivaren
Sigurd Klockare behandlar just denna
sak sedan man på föregående sida lämnat
en ingående redogörelse över förutsättningarna
för den fortsatta driften
och det sätt på vilket man skött avvecklingen.
Han säger: »Så långt vi kan
se tar bolaget tillbörliga sociala hänsyn.
Den lokala opinionen har emellertid
på olika sätt tagit sig irrationella
uttryck i ortspressen samt i en riksdagsmotion.
Sedan nu upprepad och
fullständig information lämnats kan
ingenting erinras mot företagets ambitioner
för vilka redovisas på föregående
sida. Även en modernisering av
sulfitfabriken skulle ha medfört en liknande
minskning av antalet arbetare
som nu skett vid omläggning till slipmassetillverkning.
»

Man skulle kunna läsa vidare, men jag
tror detta kan vara tillräckligt för att
belysa, hur man på ledande fackligt
håll inom just den bransch det här gäl -

ler ser på den moderna industriens sätt
att genom rationalisering säkra en sund
och normal möjlighet till sysselsättning
för framtiden. Ingen kan väl ha intresse
av att man konserverar en gammalmodig
fabriksrörelse, vilket bara kommer
att leda till ytterligare bekymmer längre
fram.

Mycket mer skulle kunna sägas, men
eftersom kammaren befinner sig i tidsnöd
tror jag det kan vara klokt att inte
i onödan dra upp ytterligare argument.

Jag kommer då fram till hur jag ser
på saken mot bakgrunden av det här
redovisade fallet. Det begärs i reservationen,
att man skall få en mera direkt
insyn och en utredning, som skulle syfta
till att skapa något slags statligt organ
med ekonomiska och personella resurser
att ta hand om företag, som inte
längre skulle kunna klara sig. Många
företagare skulle nog tillsammans med
mig känna sig mycket lyckliga, om
man, så fort man känner det kritiskt,
skulle kunna blåsa en liten signal till
en statlig institution, som toge hand om
ansvaret och avlastade bekymren. Men
varken jag eller andra företagare här i
landet tror att detta på något sätt är en
realistisk möjlighet till lösning av de
problem av denna art, som gång efter
annan uppstår. Jag tror nog, att vårt
lands invånare skall vara tacksamma
mot den ojämförligt största delen av
företagsamheten för att det finns insiktsfullt
folk i ledningen, som gör sina
avväganden och vågar ta ställning i kritiska
situationer, även om det skulle
innebära väsentliga omkastningar. Jag
saknar inte exempel på hur det kanske
skulle ha gått ganska illa om vi lytt råd
från välmenande anställda, som inte
kunnat förstå de åtgärder vi velat genomföra.
Jag tror, att det inte finns någon
som helst garanti för att det skulle
vara lyckligare, om man överläte åt förtroendevalda
kommunalmän eller statliga
organ att när ett företag kommit i
en svår situation å industrichefens vägnar
avgöra vilka åtgärder man skall

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

vidta och att man då, såsom motionärerna
tycks mena, skall fortsätta att
driva en rörelse, även om man kan utgå
ifrån att det inte blir lönsamt.

Jag vill innerligt hoppas, att man söker
uppnå förståelse mellan arbetsmarknadens
parter. Denna framstöt har
sannerligen inte underlättat detta, men
jag hoppas, att vi så snart som möjligt
skall kunna dra ett streck över denna
beklagliga sak och från nya utgångspunkter
kunna föra samarbetet mellan
anställda och företagare framåt så att
man aldrig mera skall behöva diskutera
sådana missförstånd och sådana
felaktiga upplysningar, som tydligen
ligger till grund för framställningarna
i denna motion.

Jag skall inte heller uppehålla mig
vid de olika synpunkter som utskottet
har framfört. Det räcker med att jag
hänvisar till vad utskottet har sagt,
och jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill göra några anmärkningar
i anledning av herr Löfgrens
inlägg.

Jag vill börja med att säga, att jag
hade väntat mig denna lovsång över
den fria företagsamheten från herr LöFgrens
sida. Jag kan emellertid inte instämma
i den.

Han säger, att han är beklämd över
att frågan kommit upp. Vidare gör han
gällande, att det finns uppenbara felaktigheter
i motionen, och han hoppas,
att vi skall komma ifrån motioner av
denna typ. Såvitt jag har mig bekant
finns det, herr Löfgren, inga felaktigheter
i den motion vi har lagt fram.
Uppgifterna är kontrollerade. Jag tycker
också det är riktigt att man ger
Sveriges riksdag tillfälle att diskutera,
huruvida det är motiverat med en ökad
insyn även i den privata företagsamheten.
Man begår väl ändå inte något

brott, om man tar upp en fråga av denna
typ och låter en fri demokratisk debatt
utspinna sig kring insynen i de
fria företagen.

Jag vill sedan passa på att beröra en
annan sak i herr Löfgrens yttrande.
Han sade, att ordföranden i kommunalnämnden
hade varit närvarande vid
företagsnämndens sammanträde. Det
var inte på det sättet. Det var ordföranden
i municipalnämnden i Järpens
municipalsamhälle, som var närvarande
vid företagsnämndens sammanträde.
Han är samtidigt verkmästare i ifrågavarande
fabrik och var troligen kallad
i denna egenskap.

Sedan säger herr Löfgren, att frågan
gagnades bäst om man finge till stånd
ett förtroendefullt samarbete. Vi har
just efterlyst ett förtroendefullt samarbete
i första hand mellan företaget
och de anställda men även mellan företaget
och kommunen. Jag vill bara referera
en liten passus i kommunalnämndens
yttrande. Där sägs: »I ett tidigare
stadium framhöll kommunalfullmäktiges
ordförande för bolagsledningen
kommunens oro för utvecklingen. Härpå
svarades, att bolaget inte behövde
taga någon hänsyn till kommun och
samhälle.» Det är alltså på detta sätt
man i förevarande fall har velat utveckla
ett förtroendefullt samarbete
mellan samhälle och företag.

Sedan vill jag säga, att jag inte är
beredd att hänga någon medalj vid den
privata företagsamhetens bröst i detta
fall, ty faktum kvarstår, att man har
lagt ned en tillverkning och att detta
resulterar i att arbetsstyrkan reduceras
från omkring 150 man till 65 man. Skall
man belönas för sådana insatser? Det
vill jag inte vara med om.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror att det inte
tjänar mycket till att herr Nilsson i
Östersund och jag försöker övertyga
varandra. Jag har redan tidigare på -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

visat uppenbara felaktigheter i motionen.
Herr Nilsson håller fast vid att
uppgifterna är kontrollerade och korrekta.
Men ingen kan väl bestrida att
i er motion står bl. a. följande: »Under
de långa år, som gick från det att ryktena
började gå om att företaget skulle
läggas ner till dess nedläggandet nu
skett, har de anställda knappast bevärdigats
från företagsledningen sida att
erhålla information i den betydelsefulla
fråga, som gäller deras framtida
välfärd.» Vidare står det längre ner:
»Den nonchalans gentemot de anställda,
som ägarna av detta verk ... visat,
framträder i bjärt kontrast gentemot de
finansiella resurser, som den stora koncernen
har och som borde kunna inriktas
också på sådana åtgärder, som
skulle kunna leda till en tryggad sysselsättning
för de anställda . ..»

I den lilla hänvisningen borde man
kanske ha redogjort för vad företaget
har gjort för att gottgöra och hjälpa de
anställda, när företaget kom i denna
svåra situation. Jag hinner kanske inte
göra det och vill inte ta upp tiden med
långa redogörelser. Det framgår emellertid,
att en arbetare, som varit anställd
i 20 år eller mera och som fyllt
60 år, fick en avgångspremie på 350
kronor per anställningsår. En arbetare
med motsvarande anställningstid, som
var i åldern 55—59 år, erhöll 300 kronor
per anställningsår. De högsta avgångspremierna
uppgick till mellan
17 000 och 18 000 kronor per person.
Premier utbetalades även till dem, som
avböjt av bolaget erbjuden annan anställning
inom koncernen. Till den som
accepterat anställning vid bolagets anläggning
i Hälsingland utbetalades flyttningsbidrag
med 1 000 kronor till gift
anställd och 600 kronor till ogift. Därjämte
erhöll man fri transport av flyttsaker.

När det dessutom i fackförbundets
tidskrift säges, att om det hade byggts
en sulfitfabrik av modernt slag, hade
arbetsstyrkan i varje fall fått reduceras

till lika många man som nu kunnat beredas
sysselsättning vid den nya industri
som tillkommit, så tycker jag
verkligen att man har anledning att
kräva litet grand rättvisa åt just de
synpunkter som jag här framfört.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Detta ärende har på ett
alldeles särskilt sätt väckt mitt intresse.
Herr Hagnell och herr Nilsson i Östersund
har med anledning av en driftsomläggning
vid Tegeforsfabriken i Järpen
kastat sina falkögon på det privata
näringslivet samtidigt som man kräver
en utredning av de faktiska förhållandena
beträffande denna driftsomläggning.
I den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen specificeras en del allmänna
problem, som skulle bli föremål
för utredning. Denna specifikation återfinnes
på s. 12 i utskottsutlåtandet, och
det är närmast punkterna 1 och 2 som
jag nu ville något kommentera.

Reservanterna begär en utredning om
hur man från samhällets sida skall kunna
undanröja eller åtminstone minska
möjligheterna för alltför egenmäktiga
företagsledningar att handla på ett sätt,
som inte längre passar in i de krav, som
i ett modernt demokratiskt samhälle bör
ställas på det privatägda näringslivet.
Vidare säger man, att det bör undersökas,
om inte den offentliga insynen i
privatägda företag bör öka väsentligt
för att ge anställda, kommuner och
landsting och statsmakt ett bättre utgångsläge,
när det gäller att bedöma
förutsättningarna för ett upprätthållande
av den fulla sysselsättningen i de
fall då det privata initiativet inte räcker
till för att hålla näringslivet i gång. Målet
för kommitténs utredning skulle
enligt motionärernas mening vara, att
de enskilda företagen, vilka har lika
stor betydelse för sina anställda och för
de berörda kommunerna som t. ex. de
statsägda företagen, bör bli föremål för
lika omfattande insyn, som fallet är med
dessa samhällsägda företag.

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Utredning och förslag i frågan om full sysselsättning och trygghet i anställningen

Det är stora ord, ja, man skulle kunna
säga brösttoner, som reservanterna
här tar till. Vet inte herrarna, att insynen
i de statliga affärsföretagen är
högst minimal? Om det från arbetarhåll
finns anledning till anmärkning
mot ett statligt företags sätt att handla
i sådana frågor, är det inte möjligt vare
sig genom uppvaktningar av vederbörande
företagsnämnd, kommunala myndigheter
eller någon riksdagsledamot
från den berörda platsen eller genom
interpellationer i riksdagen och andra
åtgärder att få någon hjälp från statsmakternas
sida, d. v. s. av regeringen.
Insynen är alltså i realiteten lika med
plus minus noll.

Vidare frågar jag: Har Tobaksmonopolets
beslut att flytta Gävlefabriken till
Malmö alldeles undgått herrarna? För
min del har jag haft anledning att sätta
mig in i tågordningen för denna driftsomläggning,
och då jag läst det föreliggande
utskottsutlåtandet har jag måst
komma till den uppfattningen, att Marma-Långrörs
AB skött frågan om sin
driftsomläggning på ett vida bättre sätt
än vad Tobaksmonopolet gjort, detta
trots att det i Tobaksmonopolets styrelse
sitter en socialdemokratisk riksdagsman.

Den första varningen om driftsnedläggningen
vid Gävlefabriken kom den
7 juni 1957. Då kände inte stadens myndigheter
till någonting om saken — de
hade inte blivit kontaktade. Frågan om
driftsnedläggelsen togs upp vid ett företagsnämndssammanträde
i stil med det
som hölls i Järpen, då municipalfullmäktiges
ordförande var närvarande,
men till sammanträdet i Gävle hade inte
kallats någon representant för de kommunala
myndigheterna. Den 19 juni
gjordes på initiativ av ledande personer
inom drätselkammaren i Gävle en uppvaktning
hos styrelsen för Tobaksmonopolets
fabrik. Denna uppvaktning skedde
en timme innan styrelsen höll det
sammanträde, varvid man fattade beslut
om sammanslagning av fabrikerna i

Gävle och Malmö. Vid detta tillfälle hade
den för tre månader sedan tillsatte nye
verkställande direktören inte ens sett
fabriken i Gävle, vilken anses vara Europas
förnämsta tobaksfabrik.

Av de dåvarande 200 arbetarna hade
ett mycket stort antal under en lång
följd av år innehaft anställning vid
fabriken. Det fanns bland annat anställningstider
på 35 år och mera för ett 25-tal arbetare. 20 och 10 år var också vanligt
förekommande. Jag skall inte trötta
kammaren med långa utläggningar om
tobaksarbeterskornas — ty det är huvudsakligen
fråga om kvinnlig personal
—- lidandes historia när det gäller denna
förflyttning. En del av arbetarna får
efter förhandlingar nu förtidspensioner,
genom vilka de gör avsevärda förluster.
En del får engångsbidrag, beräknade efter
200 kronor per anställningsår. De
måste då ha haft minst tio års anställning.
Till dem som har fem års anställning
kommer bidrag att utgå med 100
kronor per anställningsår.

Givetvis har samtliga arbetare fått erbjudande
om arbete i Malmö, men att
flytta 70 mil efter så långa tjänstetider
som flertalet har är inte så lockande. I
Järpen gällde det att gå över länsgränsen
till Hälsingland; här gäller det att
gå från Gävle ända till Malmö. Familjeskäl
är också avgörande. Många är gifta,
och många är över 45 år gamla. För
dem har det inte varit möjligt att tänka
sig förflyttning. Löfte om bostäder i
Malmö har inte kunnat uppfyllas. Inte
heller har av bolaget lovad ersättningsindustri
ännu kunnat beredas. Det har
snart gått ett år. Den 1 juli skall fabriken
läggas ned. Ingenting är ordnat för
de flesta av de 165 arbetarna. Man räknar
med att kunna behålla ett 40-tal vid
ett lager och ett försäljningskontor, som
man skall ha kvar. Oron och olusten
tilltar för varje dag.

Det märkliga är också, att i fallet Tegefors
både arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen anser anledning inte
föreligga till eu sådan utredning som

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Upphävande av lagen ang. förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg

begäres. De har alltså ingenting att erinra
mot det sätt, varpå Marma-Långrör
skött driftsomläggningen. I Tobaksmonopolets
fall går både arbetsmarknadsstyrelsens
chef och länsstyrelsen emot
en sådan hastig förflyttning av fabriken,
som det här är fråga om. De finner den
alltför brådstörtad.

Vi har på olika sätt vädjat till regeringen
om hjälp till uppskov, men både
herr Henning Nilsson och jag har fått
till svar här i riksdagen, att »efter inhämtat
yttrande från AB Svenska tobaksmonopolet
beslöt regeringen den 6
december 1957 att framställningarna
inte skulle föranleda vidare åtgärd och
att frågan därmed är slutbehandlad av
regeringen».

Det var det besked vi fick från högsta
instans, statsmakten. Ja, mina herrar,
så kan det gå till i ett statligt företag.
I jämförelse med detta framstår MarmaLångrör
som en mönsterarbetsgivare,
trots att bolaget tillhör det fria näringslivet.

Jag kan också passa på att tala om,
att tobaksarbetarna inte haft det stöd
de påräknat från sin fackliga centralorganisation.
De har även uppvaktat
LO:s kvinnoråd men ej fått den hjälp de
önskat. Jag tycker nog, att det vore
lämpligare för socialdemokratiska riksdagsmän,
som arbetar för socialisering
av näringslivet, att först sopa rent för
egen dörr, innan de går till attack i sådana
här frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Hagnell och
Nilsson i Östersund; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Hagnell och Nilsson i Östersund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nilsson i Östersund begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 136 ja och 55 nej, varjämte 17
av kammaren ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Upphävande av lagen ang. förbud mot

förvärv från utlandet av vissa fartyg

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr
336) angående förbud mot förvärv från
utlandet av vissa fartyg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord med anledning av detta utskottsutlåtande.

Den fråga jag tar upp ligger kanske
något vid sidan. Vi är alla överens om
att lagen skall upphävas, eftersom det
nuvarande förbudet så gott som satts ur

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

kraft med det dispensförfarande som
förekommit.

Departementschefen säger dock i propositionen,
att om denna går igenom är
det meningen att samtidigt skärpa bestämmelserna
angående sjövärdighetsbesiktningen
av utländska fartyg som
övergått i svensk ägo. Det är den saken
jag här skulle vilja understryka, då den
är av utomordentligt stor vikt. Detta har
också framgått av olika remissyttranden.
Framför allt ber jag att få hänvisa
till Sjöfolksförbundets yttrande.

Departementschefen framhåller, att man
med ett tillägg till 34 § i tillsynskungörelsen
kan få en skärpning av bestämmelserna.
Jag skulle bara här vilja framhålla
som ett önskemål, att man överväger
att i detta tillägg ta in, att klassbesiktningen
av fartyg måste sammanfalla
med sjövärdighetsbesiktningen. Jag
tror att det är nödvändigt om kontrollen
verkligen skall bli effektiv. Det är
nämligen en viss fara i att här insmugit
sig en praxis att besiktningarna inte
sker samtidigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 69, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

2) förordning om ändrad lydelse av
27 § förordningen den 25 oktober 1940
(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till

3) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott.

De förslag, som upptogos i propositionen,
hade i första hand till syfte att
befrämja trafiksäkerheten på vägarna.

I anledning av propositionen nr 69
hade inom riksdagen väckts femton motioner,
bland dem de likalydande motionerna
nr 339 i första kammaren av herr
Edström och fru Hamrin-Thorell samt
nr 437 i andra kammaren av herr Jönsson
i Jämtlands Sikås m. fl., i vilka
hemställdes »att riksdagen måtte besluta
att körkort skall vara provisoriskt
under två år, räknat från dagen för dess
utfärdande, och benämnas nybörjarkörkort».

Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft tre
under den ordinarie motionstiden vid
riksdagens början väckta motioner. I de
likalydande motionerna nr 271 i första
kammaren av herr Hermansson och nr
342 i andra kammaren av herr Björkänge
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag av innebörd att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim.
införes på försök under viss tid».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av de vid
förevarande proposition, nr 69, fogade
förslagen till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) samt förordning om
ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik in. m. även -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

som motionerna 1:334 och 11:430,
1:335 och 11:431, 1:338 och 11:438
samt I: 340 och II: 435 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott;

C. att förevarande motioner

1. I: 271 och II: 342,

2. I: 334 och II: 430,

3. I: 337 och II: 436,

4. I: 338 och II: 438,

5. I: 339 och II: 437,

6. I: 341 och II: 433,

7. II: 346 samt

8. II: 434,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande körkortsgivningen:

av herrar Edström och Jönsson i
Jämtlands Sikås, vilka ansett att vissa
delar av vad utskottet härom yttrat bort
ersättas med text av i reservationen angiven
lydelse, bland annat följande:

Under åberopande av det anförda
föreslår utskottet — med bifall till motionerna
1:339 och 11:437 — dels att
32 § 2 mom. vägtrafikförordningen kompletteras
med en bestämmelse om att
körkort skall gälla som nybörjarkörkort
under två år från dagen för utfärdandet,
dels ock att i 35 § samma förordning
införes stadgande av innebörd att
i paragrafen nämnd skyldighet för
polismyndighet och vissa befattningshavare
att skyndsamt besluta om körkorts
omhändertagande utsträckes till
att avse jämväl fall där innehavare av
nybörjarkörkort haft del i trafikolycka
och det på sannolika skäl kan antagas
att han varit vållande till olyckan samt
att oaktsamheten ej varit ringa.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen
i förevarande del.

II. beträffande trafikregler m. in.

av fru Svensson, utan angivet yrkande.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Nils Elowsson, Nilsson
i Göteborg och Johansson i Södertälje
samt fru Svensson i anslutning till vad
utskottet anfört beträffande frågan om
allmän hastighetsbegränsning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med anledning av den
tidsnöd vi har i denna kammare skall
jag bara med några korta ord uttala
mig om andra lagutskottets utlåtande i
anledning av propositionen om ändring
i vägtrafikförordningen.

Även om denna proposition, som kommunikationsministern
lagt fram, inte
innehåller några revolutionerande nyheter,
så syftar den dock till att främja
trafiksäkerheten. Förslaget är ett välment
försök härtill. En sak måste man
emellertid ha klart för sig, och det är, att
det inte går att bygga en tillfredsställande
trafiksäkerhet på enmansutredningar.
Jag tycker att man fick detta
ganska klart för sig när vi behandlade
denna proposition i andra lagutskottet.
Det finns nämligen så många osäkra
faktorer inom trafiksäkerheten som gör,
att man måste ha ett tillräckligt stöd i
undersökningar och forskningar på detta
område innan man fattar ett beslut.
Jag vill därför peka på vad andra lagutskottet
säger om ökat stöd till trafikforskning,
till trafikupplysning och till
upprustningen av våra vägar.

Enligt utredningen kostar olyckorna
de enskilda och samhället omkring en
miljard kronor varje år. Till 100 miljoner
kronor per år uppgår statens och
kommunernas skattebortfall och utgifter
för våra trafikolyckor. Som en jämförelse
ställer jag dessa siffror emot de
100 000 kronor som forskningen fått
eller de små belopp som gått till upplysningen
för trafiksäkerheten i detta land.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Är detta rimligt, och har vi råd att låta
bli att tillräckligt understödja denna
verksamhet?

Nu säger kommunikationsministern i
propositionen att det är uppenbart, att
det finns ett behov av forskning och
undervisning. Detta får emellertid den
nu arbetande utredningen undersöka.
Kommunikationsministern vet, utan att
behöva gömma sig bakom en utredning,
att det här redan finns sakliga undersökningar
från statens trafiksäkerhetsråd,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande och dessutom erfarenheter
från läkarkåren. Dessa undersökningar
anger vilka behov som här föreligger.

Kommunikationsministern har i första
kammaren uttalat sig helt positivt till
andra lagutskottets utlåtande, och jag
är glad över det. Då måste emellertid
kommunikationsministern också ta konsekvenserna
av detta uttalande. Detta
har han hittills inte gjort. Jag tycker
emellertid att kommunikationsministerns
förslag är en framgång, om också
liten. Jag vill särskilt poängtera den frihet
som här ges de lokala myndigheterna
att arbeta på detta område. Jag är glad
över att herr statsrådet vill godtaga
andra lagutskottets förslag om bifall
till herr Gezelius’ och min motion om
körkortsindragningen, där kommunikationsministerns
ursprungliga förslag
skulle medfört en icke alltid motiverad
skärpning av straffet.

Det finns också en annan sak som borde
klaras upp i detta sammanhang men
som tyvärr inte berörts i andra lagutskottets
utlåtande beroende på att ingen
av oss ledamöter tänkte på den. När en
bilist måste skaffa sig ett nytt körkort
efter en återkallelse måste han betala
dubbel avgift för detta körkort. Den som
gjort en straffbar förseelse kan måhända
bära detta ytterligare straff, men den
som på grund av sjukdom fått sitt körkort
indraget och som alltså är oskyldig,
kommer dessutom in i Polisunderrättelser
och skyltar där oförskyllt med

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

sitt namn. Här måste enligt vad jag förstår
en ändring ske, och jag hemställer
därför till kommunikationsministern att
han är vänlig och tittar på saken.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
den kommunikationsminister som med
kraft och allvar tar itu med trafiksäkerhetsproblemen,
den kommunikationsministern
kommer att gå till hävderna.
Jag skulle faktiskt unna statsrådet Skoglund
detta. Med tanke på händelseutvecklingen
tror jag dock att han får
raska på om han vill ha detta omdöme
för framtiden.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
andra lagutskottets utlåtande.

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m., som kammaren nu
har att yttra sig över och ta ställning till,
syftar till att minska den höga olycksfallsfrekvensen
i trafiken på våra gator
och vägar. Enligt trafiksäkerhetsrådet
kostar trafikolyckorna oss nu 700 å
1 000 miljoner kronor årligen. Därav
framgår vilken stor och viktig angelägenhet
ur både mänsklig och ekonomisk
synpunkt en ökad trafiksäkerhet är.
Trafikforskningen har beklagligt nog varit
svältfödd och således inte kunnat ge
oss den önskade kännedomen de olika
faktorerna: vägen, fordonet och föraren
i detta problem. Jag instämmer med herr
Lothigius om behovet av trafikforskning.
Inte minst kände vi saknaden av
säkert material som bakgrund för bedömningen
när vi skulle fatta beslut i
utskottet.

Det är den mänskliga faktorns brister
vi genom dagens beslut skall komma
till rätta med. 1953 års trafiksäkerhetsutredning
har kommit fram till att det
stora flertalet bilförare och trafikanter
är oklanderliga i trafiken; det är de s. k.
olycksfåglarna som förorsakar det mesta.
Oerfarenhet förenad med ungdomlig
djärvhet och oförtänksamhet har också

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

visat sig ödesdiger. Utredningen förordade
därför införande av s. k. nybörjarkörkort,
vilket förslag inte medtagits i
propositionen utan motionsvägen framförts.
Fördelarna med nybörjarkörkort
skulle vara dels att man finge en psykologisk
effekt som verkade återhållande
på vederbörande bilist och dels att man
kanske skulle på ett tidigt stadium upptäcka
och eventuellt avstänga de värsta
olycksfåglarna.

Nu har utskottet ansett nackdelarna
med nybörjarkörkort större än fördelarna
och avstyrkt motionen.

Herr talman! Då jag i övrigt delar utskottets
ställningstaganden, skulle det
inte gagna mycket att här i kammaren
ta upp någon längre debatt på denna
punkt. Jag ber därför att efter det anförda
få yrka bifall till den av herr Edström
m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr I.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Utskottets ordförande
kommer efter mig. Det är hans uppgift
att redovisa skälen för utskottets ståndpunkt.
Jag tänker i detta avseende inte
lägga mig i hans ämbete.

Jag står som medverkande till utskottets
så gott som enhälliga utlåtande om
jag undantar det särskilda yttrande som
jag jämte ett par kamrater i utskottet har
bifogat. Jag vill gärna erkänna att departementschefen
har i vägtrafikförordningen
företagit en del välbehövliga putsningar,
som jag menar svarar till den ökning
som trafiken har undergått. Departementschefen
har ur utredningens
förslag sovrat ut vad som är väsentligt.
Därpå tyder också att ett så gott som enhälligt
utskott nu accepterat propositionens
förslag.

Det kanske också i detta sammanhang
bör sägas, att 1953 års trafiksäkerhetsutredning
lagt fram vad som är väsentligt
i dess arbete och att departementschefen
haft god vägledning av vad utredningen
föreslagit. Utredningen har

noga gått igenom och synat de problem
som sammanhänger med en tryggare
trafik.

Även om nu inte alla utredningens
förslag anses kunna genomföras, så bör
det när vi behandlar denna proposition
ändå sägas, att utredningen har utfört
ett gott arbete, som kommer att
vara till gagn framdeles då vi skall planlägga
det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Jag har, såsom jag nämnde, avgivit
ett särskilt yttrande till utskottets utlåtande.
Jag är ingalunda ensam om min
mening angående en hastighetsbegränsning.
En både betydande och sakkunnig
grupp bland remissinstanserna har förordat
en sådan begränsning, så jag kan
väl säga att jag är i gott sällskap i det
avseendet. Jag menar emellertid nu att
jag inte envist skall fasthålla vid den
mening jag tidigare har givit till känna
om en generell hastighetsbegränsning.
Jag fäster nämligen stor vikt vid vad
departementschefen säger i propositionen
om att hans ställningstagande i vad
det gäller hastighetsbegränsningen endast
avser den situation som nu är för
handen och som kan överblickas och att
frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade
förhållanden föranleder därtill. Jag
tycker att departementschefen därmed
håller dörren öppen för ytterligare diskussioner.
Man får väl nu pröva sig
fram och se vad det kan bli för resultat
av de förordningar om lokala hastighetsbegränsningar
som länsstyrelserna
kan komma att utfärda. Jag har sålunda
ingenting att tillägga på denna punkt.

När vi nu behandlar vägtrafikförordningen
— jag vet inte vilken gång i ordningen
— har jag till sist bara en sak att
tillägga. Då jag tar del av trafikens
många problem och studerar olycksriskerna
i samband med trafiken, får jag
en obehaglig erinran om det fatala misstag
som begicks 1955, när förslaget om
högertrafik avvisades. Man börjar troligen
redan nu känna en rätt bitter smak
av den seger som vänstertrafikanhängar -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

na då jublade över, och den framgången
kommer säkerligen att bli ganska dyrbar
framdeles.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! På få områden sker en
så snabb förändring som inom trafiken.
När det därtill är så att nära nog alla
invånare i ett land på ett eller annat
sätt kommer i kontakt med trafiken vid
något tillfälle är det ganska lättförklarligt
att det sker ett och annat som man
gärna skulle vilja undvika. Det har också
gjorts åtskilliga försök att komma till
rätta med de olycksrisker som sammanhänger
med trafikutvecklingen. Som ett
sådant får man också se det som i dag
föreligger.

Även om jag inte finner allt det som
utskottet här föreslår vara fullt tillfredsställande,
föreligger dock åtskilligt som
är välkommet. Speciellt i ett avsnitt av
utskottets skrivning ber jag att få uttala
min glädje över den positivitet som där
kommer till uttryck. Jag syftar till det
avsnitt i utlåtandet som står att läsa
överst på sidan 33 med följande lydelse:
»Vad som i dagens läge gör bedömningen
av vilka åtgärder som skall vidtagas
för att ernå större trafiksäkerhet på
våra vägar särdeles vanskligt är att våra
kunskaper om de närmare orsakerna till
trafikolyckornas uppkomst är ytterst begränsade.
» Det avsnittet i utskottets
skrivning tycker jag lovar åtskilligt för
framtiden, och jag tror att vi har anledning
att ta fasta på vad som där står.
Den uppfattning som här kommer till
uttryck vittnar om att man är klart
medveten om dagens brister men också
ger ett erkännande av att man inte har
det materiel till förfogande, som är
nödvändigt för att kunna föreslå de effektivaste
åtgärderna.

I propositionen har föreslagits den
ändringen i 48 § vägtrafikförordningen
att det däri skulle beta »Förare som

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

från parkeringsplats, fastighet, tomt,
äga eller annat dylikt område vill passera
eller svänga in på väg, skall lämna
företräde åt fordon på vägen». Detta är
en åtgärd som redan nu i stor utsträckning
anses fullt naturlig, och därför är
det lika naturligt att en sådan förordning
får stöd i lagtexten. Utskottet har
också helt delat den uppfattningen. Vi
motionärer i denna kammare har i
samma avseende velat gå än längre och
ansett, att denna föreskrift även borde
gälla för städernas genomfartsleder.
Men detta har inte vunnit utskottets
gillande. Ändå är det så att motorförarna
i båda fallen är i precis samma situation.
En förare med omdöme rusar
inte in i vägbanan från en parkeringsplats
utan hänsyn till trafiken lika litet
som så sker från en mindre gata in på
en genomfartsled.

Nu har det föreslagits att en förare,
som kommer från en parkeringsplats
eller dylikt och inte tar hänsyn till trafiken,
kan straffas. Men om samma manöver
sker från en mindre gata, är det
inte lika klart. Därvidlag åberopas vänsterregeln.

Utskottet säger att det knappast skulle
bli av något större värde vid sidan av
det nu existerande huvudledsbegreppet.
Ja, herr talman, det beror på vilken betydelse
man lägger i begreppet »större».
Att det skulle minska skadefallen i trafiken
är uppenbart. Att det skulle innebära
betydligt större säkerhet i trafiken
finner jag vara lika klart. Att den föreslagna
förändringen inte skulle ha någon
nackdel kan man naturligtvis inte
påstå, men meningen måste väl vara att
skapa så stor säkerhet som det är möjligt
att skapa, och sedan får vi väl mäta
de nackdelar, som kan uppstå, gentemot
fördelarna. Vid en sådan jämförelse är
jag övertygad om att fördelarna väger
betydligt över. Vi får i detta sammanhang
inte bortse ifrån det faktum att
sedan huvudledsbestämmelserna slopats
i städerna bar motorfordonstrafiken
mer än fördubblats. Därvid är

Nr 16

Tisdagen den
Ändringar i vägtrafikförordningen m. m

också att beakta att den ökning som
skett i antalet fordon undder de senare
åren till stor del har en annan
trafikinriktning än den tidigare befintliga.
Belastningen på huvudleder
och genomfartsleder har således genom
denna trafikens strukturförändring blivit
betydligt större än vad som samtidigt
har skett på mindre gator och vägar.
Detta är naturligt en följd av att
många av de nya fordon, som kommit
till under de senaste åren, inte har
samma nyttokaraktär som de tidigare i
trafiken befintliga. Det förtjänar även
att beaktas att andra länder med stor
motorfordonstäthet har vidtagit just sådan
förändring som här föreslås. Den är
genomförd i USA, i Tyskland och i
England. Beträffande vårt eget land kan
sägas att samtliga Skånes trafiknämnder
har anslutit sig till denna ordning
och önskar få den genomförd.

Även om det inte med i procent angiven
statistik kan bevisas, kan man
ändå påstå att huvuddelen av våra motorförare
handlar så i trafiken som om
denna reform redan vore genomförd.
Detta kan man när som helst gå ut i
staden för att få klart påvisat. Man kan
därför konstatera att den hänsynsfulle
trafikanten redan nu anser att det bör
vara såsom här är skisserat, under det
att den hänsynslöse begagnar sig av
den rätt som lagen ger, då denna skänker
företräde åt den från vänster kommande.
Om den från vänster kommande
alltid hade obestridig rätt, skulle inte
mycket vara att tillägga. Men så är
inte fallet. Bedan i nu gällande vägtrafikförordning
säges, att trafikant
skall taga hänsyn till trafiken på den
större trafikleden. Men detta, herr talman,
att »ta hänsyn» måste i lagtext
betraktas som ett diffust begrepp, som
mera skapar förvirring än klarhet. Att
mängder av kollisioner inträffat just
av denna orsak kan otaliga polisutredningar
verifiera. Det är, herr talman,
just detta osäkerhetstillstånd som motionärerna
har velat eliminera i fast

22 april 1958

övertygelse om att man inte kan bemästra
de ständigt växande trafikproblemen
med små och försiktiga förändringar,
när trafiken själv svarar för
stora och våldsamma sådana.

Herr talman! Jag skall inte ställa
något yrkande, eftersom jag finner det
meningslöst efter det enhälliga ställningstagande
som utskottet har gjort.
Jag finner en tröst däri att utskottet har
förutsatt en vidgad forskning. Jag är
övertygad om att denna forskning kommer
att ge till resultat att man framgent
kommer att få göra en förändring. I
Skåne, där vi har en mycket stor biltäthet,
har vi kommit dithän, och jag
är övertygad om att som vanligt brukar
det vandra så nätt uppåt, så att man
kommer till klarhet även i Mellansverige
om hur det bör vara.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation,
som avser motion nr 433 i denna
kammare. Jag och mina medmotionärer
har i denna motion framfört önskemål
om att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 69 måtte
uttala sig för att ett nytt stycke av huvudsakligen
rådgivande karaktär tillföres
60 § vägtrafikförordningen. Innehållet
i och syftet med bestämmelsen
skulle vara att gångtrafikanterna bör
vidtaga åtgärder som gör dem bättre
synliga för andra trafikanter under
mörker.

Vi har ansett denna fråga vara av
synnerligen stor vikt. Antalet offer för
den s. k. mörkerdöden steg under förra
året såsom vi alla vet med nära 100
procent jämfört med år 1956 — antalet
dödsoffer var 110 respektive 57. Denna
utveckling har vi ansett vara så oroväckande,
att vi velat rikta riksdagens
och departementschefens uppmärksamhet
på dessa förhållanden, som för
övrigt 1953 års trafiksäkerhetsutredning
i sitt första betänkande pekade

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

på. Trafikintensiteten blir allt större,
och det finns ingen som helst anledning
att tro, att detta slag av olyckor
är någonting övergående.

I en interpellation i höstas i dessa
frågor efterlyste jag sådana ljusanordningar
på våra bilar, som skulle
göra det möjligt för föraren att på längre
avstånd upptäcka gångtrafikanten
och därmed ha åtminstone någon möjlighet
att undvika olycka. Jag har såvitt
jag förstår fått det bästa tänkbara
svar i och med att kungi. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ändrat bestämmelserna,
så att det s. k. asymmetriska
mötesljuset numera är tillåtet för
bilarna även i vårt land. Jag har haft
tillfälle konstatera att det verkligen är
en fördel väl värd den summa på omkring
70—80 kronor som det kostar att
erhålla dessa nya insatser i strålkastarna.
Som vi säger i motionen har det
alltså vad bilbelysningen beträffar gjorts
ett stort framsteg för att komma till
rätta med olycksorsakerna då det gäller
mörkerdöden.

Vad beträffar gångtrafikanternas möjligheter
att göra sig bättre synliga i trafiken
under mörker så finns det numera
mycket effektiva och prisbilliga saker
av ljusreflekterande material att bära på
kläderna. Det är en billig försäkring,
som faktiskt ger vederbörande chansen
att få leva något längre än om han inte
vidtager denna försiktighetsåtgärd.

Vi har i motionen sagt att vi är medvetna
om svårigheten att införa författningsenlig
skyldighet för fotgängare att
på detta sätt skydda sig i trafiken. Men
vi är också starkt medvetna om önskvärdheten
av en viss fasthet — några
rådgivande rader för polisen att hänvisa
till då han träffar på människor,
fullständigt oskyddade, ute på våra
mörka vägar. Vi har trott att detta
skulle kunna bidraga till att rädda åtminstone
några människoliv.

Utskottet har varit helt ense med
motionärerna då det gäller motionens
syftning. Det har starkt understrukit

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

önskvärdheten av att fotgängarna verkligen
söker skydda sig i trafiken genom
att göra sig bättre synliga. Men utskottet
har ändock med en mycket positiv
och välvillig skrivning avstyrkt motionen.
Man har inte ansett det lämpligt
att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser
av ifrågavarande karaktär,
och man säger att detta problem bör
lösas genom upplysning och propaganda.

Jag vill, herr talman, här understryka
att jag hyser det största förtroende
för de resultat, som upplysning och propaganda
kan åstadkomma även i dessa
frågor. Vad vi ville var bara att ge denna
upplysning det stöd, som vi trodde
att en rådgivande bestämmelse i vägtrafikförordningen
skulle vara.

Vi avsåg också att med denna bestämmelse
understryka nödvändigheten av
att alla trafikanter på våra vägar bidrager
till att öka trafiksäkerheten.

Jag har emellertid, herr talman, ansett
det lönlöst att med en starkare reservation
här i dag yrka bifall till motionen.
Jag väljer i stället att vädja till
departementschefen att ha uppmärksamheten
riktad på detta problem och
söka finna någon väg som tillsammans
med upplysning och propaganda verkligen
ger ett snabbt resultat och därmed
också räddar många människoliv.

Det finns i denna proposition andra
avsnitt, där jag har satt ett litet frågetecken
i kanten. Det gäller bl. a. skyldigheten
att stanna före passerandet av
järnvägsövergång. Det har ansetts medföra
alltför stora svårigheter och betydande
kostnader att införa generell
stoppskyldighet vid landets cirka 30 000
järnvägsövergångar. Man har därför valt
att genom länsstyrelsernas försorg med
lokala föreskrifter och stoppmärken
successivt införa denna stopplikt vid
mera trafikerade järnvägsövergångar.
Detta förfaringssätt kan givetvis vara
en smidigare form för att nå samma resultat.
Vi får i varje fall hoppas att det
är så. Departementschefen har också

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

sagt att frågan om införandet av en allmän
regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång
måhända kommer att tas
upp till förnyad prövning. Vi får alltså
vänta och se resultatet av det beslut vi
i dag fattar i denna fråga.

Ett annat avsnitt i propositionen är
hastighetsbegränsningen. Här har jag
förenat mig med herr Nilsson i Göteborg
m. fl. i ett särskilt yttrande, där
vi också hänvisar till departementschefens
uttalande i propositionen, att frågan
om hastighetsbegränsning bör tas
upp till förnyat övervägande, om förhållandena
därtill föranleder.

Man har därmed givit motorismens
folk ännu en chans att visa sig vuxet
den förmån och det ansvar som den fria
hastigheten innebär.

Herr talman! Jag har således intet
yrkande.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall bara beröra ett
par detaljfrågor.

Herr Lothigius yttrade något om att
de som fått sitt körkort indraget på
grund av sjukdom publicerades i Polisunderrättelser
tillsammans med dem
som hade fått körkortet indraget på
grund av brott. Den uppgiften torde
grunda sig på något missförstånd. Detta
publiceras inte i Polisunderrättelser.
Statens kriminaltekniska anstalt utger
varje månad en förteckning över återkallade
kör- och trafikkort. Där anges
särskilt, om återkallelsen skett jämlikt
33 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Förteckningen
anger sålunda särskilt om
återkallelse skett på grund av sjukdom.

Jag kommer sedan till en annan fråga
i detta sammanhang. Jag har tillsammans
med herr Alexanderson i första
kammaren en motion om inrättande av
ett centralt register för bl. a. körkortslösa
motorförare, som gjort sig skyldiga
till olovlig körning. Motionen har tillstyrkts
av utskottet.

Anledningen till att jag nu yttrar mig

härom är att i motionen alternativt som
registreringsmyndighet föreslagits överståthållarämbetet
eller statens kriminaltekniska
anstalt. Utskottet har inte närmare
yttrat sig om vem det tänkt sig
som registreringsmyndighet. Jag skulle
för egen del vilja förorda, att registreringen
förlägges till statens kriminaltekniska
anstalt. Som skäl härför vill jag
anföra att där föres övrig central polisregistrering.
Vidare publicerar som
nämnts anstalten redan nu månadsvis
en förteckning över personer, vilkas
körkort har indragits. Vidare kan man
säga att tendensen synes gå i riktning
mot en centralisering till statens kriminaltekniska
anstalt av brottsregistrering
över huvud taget. I början av 1956 tillsattes
riksåklagaren som särskild utredningsman
för översyn av brottsregistreringen.
Arbetet beräknas bli slutfört
med utgången av innevarande år. Såvitt
jag har mig bekant övervägs att förlägga
den registrering, som nu omhänderhas
av fångvårdsstyrelsen -— alltså det allmänna
straffregistret — till statens
kriminaltekniska anstalt, bl. a. för undvikande
av det dubbelarbete, som nu
sker genom att dels åklagarna lämnar
uppgift till polisregistret i statens kriminaltekniska
anstalt och dels domstolarna
lämnar uppgift till fångvårdsstyrelsens
straffregister. Slutligen vill jag
påpeka att det inte föres något centralt
brottsregister inom överståthållarämbetet.

Om nu allmänna straffregistret skall
förläggas till statens kriminaltekniska
anstalt, så förefaller det vara litet tveksamt
huruvida det är riktigt att föra in
t. ex. straff för olovlig körning i detta
register, som ju är förbehållet de mera
allvarliga brotten. Denna registrerings
karaktär torde inte heller i nämnvärd
grad rubbas i det kommande lagförslaget
om centralt polisregister. Visserligen
har såvitt jag vet övervägts att i
större omfattning än hittills registrera
brott mot 18 kap. 13 § strafflagen, alltså
vissa sedlighetsbrott och brott som inne -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

bär våld eller hot mot person — även
om straffet är lägre än vad som nu regelmässigt
motiverar införande i allmänna
straffregistret av förmögenhetsbrott.
Men dessa ifrågasatta ändringar
torde snarast ytterligare markera att registret
är avsett för den samhällsfarligare
kriminaliteten.

övervägande skäl synes tala för att
den nu föreslagna registreringen sker
i ett särskilt register och då lämpligen
vid statens kriminaltekniska anstalt.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Denna debatt visar tydligt
en allmän uppslutning kring den
kungl. propositionen och utskottets utlåtande,
även om man från en del håll
har fört fram ytterligare några detaljspörsmål.
Jag skall inte heller avvika
från denna uppslutning, utan jag vill
gärna erkänna att jag är i stort sett belåten
med alla de förslag, som den kungl.
propositionen innehåller. Jag skulle
dock ha önskat ytterligare en del åtgärder,
vilka jag tillsammans med några
kamrater varit med om att framföra
motionsledes.

Våra motioner har emellertid inte
kunnat biträdas av utskottet, och det
förstår jag mycket väl, eftersom man
i utskottet inte har haft några möjligheter
att bedöma förslagen med utgångspunkt
från statistiska undersökningar
och forskningar på trafikens område
utan mera har fått lita på det egna omdömet.
Det har både här och på många
andra håll omvittnats, att avsaknaden
av statistiskt och vetenskapligt material
är en mycket kännbar brist, när det gäller
att ta ställning till de svåra trafikfrågorna.
Hela trafikförordningen vilar
faktiskt mera på omdöme än på vetenskapliga
och statistiska fakta. Varje
gång en trafikfråga kommer upp, konstaterar
man att den största bristen i
våra trafikföreskrifter just är, att de
inte vilar på vetenskapliga resultat om
olyckornas egentliga orsaker och på en
tillförlitlig statistik på trafikens område.

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

Vi vet därför inte, om det är vägen, bilen
eller den mänskliga faktorn som är
den största olycksorsaken. Hela trafiklagstiftningen
vilar därför som sagt
mera på omdöme än på ett tillförlitligt
undersökningsmaterial.

Jag vill därför bara ta upp ett av de
uppslag, som jag motionsvägen varit
med om att framlägga. De övriga skall
jag inte beröra, eftersom det är meningslöst
att här ställa något yrkande.

I en av de motioner jag varit med om
att underteckna har vi hemställt om
fartbegränsning vid järnvägsövergångar,
så att hastigheten 50 meter framför
övergången och fram till järnvägen generellt
skall nedbringas till 30 kilometer
i timmen. Nu säges i förordningen
att farten bör nedbringas till 40 kilometer
i timmen, men det är ingen generell
regel. Och varför vill vi ha denna
generella fartbegränsning? Jo, därför
att då tvingas i varje fall de flesta
bilister att växla ned till en lägre växel,
och då behärskar man bilen på ett helt
annat sätt, vare sig det gäller att snabbt
stanna eller att öka farten hastigt för
att klara av en viss situation. Jag tycker
nog att det motivet är fullt bärande.
Och om olyckorna vid våra järnvägsövergångar
varit kartlagda och vetenskapligt
utforskade, så är jag övertygad
om att man kunde fastslå att många,
för att inte säga de flesta olyckor skulle
ha undvikits med en sådan generell
hastighetsbegränsning. Jag kan dock
inte bevisa någonting där. Men utskottets
motivering, att alla de tusentals
hastighetsbegränsningstavlor som skulle
erfordras drar för stora kostnader,
kan jag rakt inte acceptera. Om mitt resonemang
att man genom en hastighetsbegränsning
till 30 km skulle undvika
många olyckor — och det är ju de svåra
olyckorna som inträffar vid järnvägsövergångarna
— så får enligt mitt
sätt att se kostnaderna för anslagstavlorna
inte åberopas som skäl mot att
förslaget genomföres, ty om det gäller
alt spara människoliv, så är ju inga

6 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 16

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

kostnader för höga. Dessutom är de
materiella skadorna vid dessa olyckor
så stora, att de nedlagda kostnaderna
på mycket kort tid skulle betala sig.

Jag skulle på liknande sätt kunna
motivera även de övriga motionsyrkandena,
men då jag som sagt i brist på
material ingenting kan bevisa och då
det i motionerna inte heller finns några
förslag till lagtexter, har jag inget
yrkande och skall inte heller förlänga
debatten med att ta upp alla de andra
detaljerna.

Herr Nilsson i Göteborg, som tydligen
är för en generell hastighetsbegränsning,
var i dag så pass moderat i
sitt tal om den generella hastighetsbegränsningen,
att jag inte skall ta upp
denna fråga till debatt. Men den som
läst alla remissutlåtanden till den utredning,
som föregått denna proposition
vet att detta är ett mycket komplicerat
problem och att åtgärder i denna
riktning kan få rakt motsatta verkningar
mot de åsyftade. Jag skall i dag
nöja mig med att säga detta, eftersom
det inte föreligger något yrkande på
den punkten.

Jag ber till sist bara att än en gång
få konstatera att den stora bristen i
vårt trafiksäkerhetsarbete, vare sig det
gäller att bedöma hur vägtrafikförordningen
skall utformas, hur bilarna skall
vara beskaffade, vilka fordringar man
skall ställa på våra vägar och på bilförarna
eller hur trafiksäkerhetspropagandan
skall utformas, är avsaknaden
av forskning och statistik över
inträffade olyckor. Jag vill därför ännu
en gång, i likhet med vad de flesta övriga
talarna redan gjort, betona att
det blir ett oavvisligt krav, som växer
till ökad styrka, allteftersom trafiken
ökar, att tillräckliga medel beviljas för
en sådan forskning på detta vikfiga
område. Jag hoppas livligt att nästa
års riksdag skall ta hänsyn till detta
faktum vid beviljande av medel för
denna sak.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har inte tagit till
orda med anledning av de inlägg som
gjorts tidigare under debatten, eftersom
ju alla mer eller mindre fullständigt
har anslutit sig till den av utskottet
tillstyrkta propositionen. Jag har närmast
begärt ordet för att göra en allmän
kommentar till det föreliggande
utskottsutlåtande! och den proposition
varpå det bygger.

Jag vill redan från början understryka
att arbetet på att åstadkomma
en ökad trafiksäkerhet inte är en fråga
av i dag. Trots att det är en gammal
fråga, som återkommit vid den ena
riksdagen efter den andra, är ändå förhållandena
på våra vägar ur trafiksäkerhetssynpunkt
alltjämt otillfredsställande.
Alltjämt är det därför nödvändigt
att vi vidtar åtgärder för att åstadkomma
en förbättring i detta avseende.
Detta arbete måste med nödvändighet
bli långsiktigt, och det måste utföras
med beaktande av alla omständigheter
som föreligger i dag och som kommer
att föreligga under åren framöver. Har
får givetvis också trafiksäkerhetsforskningen
på sitt sätt ge sitt bidrag.

Under de gångna åren har åtskilliga
förslag lagts fram för riksdagen,
och beslut har också fattats på trafiksäkerhetens
område. Årets proposition
angående vägtrafikförordningen gäller
huvudsakligen frågor som sammanhänger
med den mänskliga faktorn.
Andra lagutskottet har vid sitt arbete
med propositionen i huvudsak gått med
på vad som har föreslagits. Jag hälsar
detta med tillfredsställelse. På ett par
punkter har visserligen utskottet påyrkat
några ändringar, men det rubbar
inte propositionens grundtanke. Jag
har därför inte något emot att utskottets
hemställan, sådan den föreligger
i dag, genomgående godtages av andra
kammaren liksom den förra veckan
godtogs av medkammaren.

Utskottet har i något sammmanhang i

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

sitt utlåtande understrukit vikten av
att den enskildes intressen i vederbörlig
mån beaktas. Jag är, herr talman, helt
enig med utskottet härom. Man jag vill
samtidigt understryka att grundtanken
i propositionen har varit att söka eliminera
de s. k. olycksfåglarna i trafiken.
Jag kan i detta sammanhang erinra
om att man på vissa håll i utlandet
har gått så långt, att en förare, som
gjort sig skyldig till ett visst antal trafikförseelser
mister sitt körkort för alltid.
Det kan måhända anses att ett sådant
förfarande är alltför hårt, men å
andra sidan är det system som tillämpats
i vårt land alldeles för släpphänt.
Flertalet körkortsindragningar rör sig
om fyra till sex månader; bara i sällsynta
undantagsfall är det fråga om ett
ett år eller mera. Om propositionens
förslag oförändrat vunnit beaktande,
skulle det givetvis ha kommit att hårdare
drabba de speciellt olycksbelastade förarna
och göra det i högre grad än de
tidigare gällande reglerna, men detta
torde å andra sidan vara nödvändigt,
om vi skall kunna få möjlighet att här
i landet rensa ut de farligaste förarna
ur trafiken. När det gällt att utforma de
föreslagna reglerna, sådana de framträder
i propositionen, liar departementet
sökt åstadkomma en avvägning mellan
den enskildes intressen och det allmänna
säkerhetskravet. Generellt uttryckt
kan det ju här inte bli fråga om
att det ena intresset skall vika för det
andra. Det måste alltid bli fråga om en
avvägning och i sista hand en kompromiss,
och det är den som föreligger i
propositionen.

Utskottet har förordat införandet av
ett centralt register. Herr Eliasson i
Stockholm var inne på den frågan,
framför allt i egenskap av motionär.
Det centrala registret skulle ha till uppgift
att registrera ådömda straff för
olovlig körning men också att registrera
beslut om återkallande av körkort.
Förslaget har säkerligen sina förtjänster,
herr talman, men det torde näp -

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

peligen kunna genomföras på det sätt
motionärerna och utskottet tänkt sig
utan att hänsyn tages till kostnadsfrågan
och frågan var ett sådant register
skall förläggas. Jag vill inför kammaren
säga, att jag personligen har ett starkt
behov av att på denna punkt intaga en
avvaktande hållning, intill dess jag fått
möjlighet att företaga en undersökning
av frågorna om detta registers förläggning
och om kostnaderna för förslagets
genomförande.

Trafiksäkerhetsarbetet får givetvis
inte anses avslutat med de reformer
kammaren nu är beredd att antaga. För
min del lutar jag närmast åt uppfattningen
att det behövs ett permanent
organ med uppgift att följa trafiksäkerhetsfrågan
även i fortsättningen, att
beakta den utveckling som sker på bilismens
område och vidtaga åtgärder
från tid till annan. Vi märker ganska
snart att motorismens snabba utveckling
i vårt land skapar nya frågeställningar,
som kräver ett avgörande i den
ena eller andra riktningen. Av detta
skäl tillsatte jag också för några månader
sedan en utredning, som fått till
uppgift att framlägga förslag till den
framtida organisationen av trafiksäkerhetsarbetet.
Detta får emellertid inte
betyda alt de frågor i den Mossbergska
enmansutredningen, som propositionen
inte tagit med, skall ligga på is tills den
nu påbörjade utredningen är slutförd.
Jag hävdar tvärtom mycket bestämt att
det gäller att raskt arbeta vidare och se
vilka ytterligare reformer som kan genomföras
på detta område.

Herr talman''. Ett avgörande moment
i strävandet mot en ökad trafiksäkerhet
är att förarna visar ett större mått av
ansvar, omdöme och hänsyn till andra
i trafiken än vad hittills varit fallet.
En förbättring av trafiksäkerheten kan
nämligen inte nås enbart genom reformer
av trafikförfattningarna. För att
man skall nå ett mera synbart resultat
kräves samordnade åtgärder av alla
dem som har med vägtrafiken att göra.

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

Det intresse, som numera på alla håll
visas för trafiksäkerhetsfrågan, är i
detta hänseende ett mycket gott tecken
och gör att vi inte behöver se alltför
pessimistiskt på möjligheterna att i
framtiden nå fram till målet: tryggheten
på vägarna.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! När man läser vad utskottet
på s. 32 i det föreliggande utlåtandet
skrivit om trafikolyckorna, får
man uppfattningen att utlåtandet skulle
utmynna i ett tillstyrkande av alla förslag
som kunde bidraga till att minska
dessa olyckor. Det heter där: »Vidare
ger den nu föreliggande statistiken för
år 1957 vid handen att olyckorna under
detta år icke oväsentligt ökat i antal.
Även om det som ett helhetsomdöme om
de senare årens utveckling kan sägas,
att antalet olycksfall i trafiken relativt
sett — d. v. s. om man tar hänsyn till
den fortgående ökningen av antalet
motorfordon i landet och den avsevärt
stegrade trafikintensiteten — gått ner,
så är dock siffrorna i absoluta tal sett
skrämmande. Enligt en undersökning
angående trafikolyckornas samhällsekonomiska
konsekvenser, som statens trafiksäkerhetsråd
låtit utföra, kostade oss
trafikolyckorna under fjolåret genom
direkta och indirekta produktionsförluser
i samband med person- och egendomsskador
nära en miljard kronor.
Under senare år kan omkring 1 000
människor antas ha årligen omkommit
i trafiken och 30 000 till 40 000 skadats,
varav omkring 2 000 blivit mer eller
mindre svårt invalidiserade. Därtill
kommer betydande kostnader för sjukvård
i anknytning till skadefallen, myndigheternas
och försäkringsbolagens arbete
med trafikolyckorna samt de direkta
egendomsskadorna. Till allt detta
bör så läggas mänskliga lidanden som
olyckorna förorsakar och som icke kan
mätas i pengar eller andra enheter.»
Men trots att man är så väl medveten

om de förluster i människoliv, ekonomiska
förluster och de lidanden som
förorsakas genom trafikolyckorna, vill
man inte ens på försök införa en hastighetsbegränsning;
det är ju detta som
den motion jag har avlämnat syftar till.

En trettioårig erfarenhet i trafiken
ger vid handen att det är de höga hastigheterna
som till stor del är orsak till
olyckorna. I varje fall kan man påstå
att olyckorna blir så mycket svårare,
då hastigheten är för hög. De flesta
olyckor inträffar som bekant vid omkörningar.
Skall man köra om ett fordon
som går över 90 km i timmen behövs
det så lång tid innan man kan
hinna förbi, att det av denna anledning
kan uppstå en hel del situationer som
kan leda till olyckor.

I denna församling tar man som regel
synnerligen starkt intryck av kungl.
kommittéers utredningsarbete. 1953 års
trafiksäkerhetsutredning har förordat
införande av en allmän hastighetsbegränsning
för bilar och motorcyklar såväl
inom som utom tättbebyggda samhällen.
Dessutom har utredningen konstaterat,
att det klart framgår att hög
hastighet är en av de viktigaste, kanske
den allra viktigaste olycksframkallande
faktorn i vägtrafiken. Det kan inte vara
föremål för tvekan, säger utredningen,
att om fordonen i allmänhet framföres
med hög hastighet, antalet olyckor av
svår beskaffenhet blir större än om hastigheten
är lägre.

När en sådan utredningskommitté bestämt
uttalar sig på detta sätt, tycker
man att utskottet borde ha tagit litet
större intryck därav. Men utskottet har
på denna punkt sagt att det instämmer i
departementschefens förklaring, att han
»icke kan tillstyrka utredningens förslag
om införande av en allmän hastighetsbegränsning».
Utskottet kan därför
inte finna det motiverat — såsom det
yrkas i min motion — att införa hastighetsbegränsning
på försök under viss
tid, varför man avstyrker motionen.

Utskottet instämmer således i följande

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

uttalande av departementschefen: »För
egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka
utredningens förslag om införande
av en allmän hastighetsbegränsning.
Jag vill emellertid betona, att detta
mitt ställningstagande endast avser
situationen sådan den nu kan överblickas
och att frågan bör tagas upp på
nytt, om ändrade förhållanden föranleder
därtill.»

Jag vill då passa på att fråga departementschefen,
eftersom han är närvarande,
vilka ändrade förhållanden han
åsyftar. Räcker det inte med att vi har
ett tusental dödsfall om året i trafiken?
Räcker det inte med alla invaliderna
och alla de egendomsskador vi har i
trafiken för närvarande? Hur långt skall
det över huvud taget behöva gå beträffande
olycksfallsstatistiken, innan departementschefen
anser att han kan ta
upp denna fråga på nytt och se till att
en hastighetsbegränsning genomföres.

Jag måste säga att det är ädelt att
hoppas att bilförarna verkligen skall
visa hänsyn i trafiken, att de skall köra
så försiktigt och så sakta som det gärna
är möjligt. Har vi inte nu i så många år
hoppats på detta? Ändå har vi denna
skrämmande — det är utskottets eget
uttryck — statistik över olyckor i trafiken.
Jag tror, herr statsråd, att det
räcker med den olycksfrekvens vi redan
har. Jag tror det är nödvändigt att
man redan nu slutar upp med att lita på
bilförarna och inför en bestämmelse,
som tvingar dem att sänka hastigheten
åtskilligt.

Jag skall därför till sist tillåta mig —
ehuru detta anses vara alldeles felaktigt
—- att emot ett enhälligt utskottsförslag
ställa ett yrkande om bifall till denna
motion. Jag gör det därför att det kan
vara rätt intressant att konstatera hur
pass många här i kammaren, som har
satt sig in i dessa frågor. Det kan också
vara intressant att se hur de kammarledamöter,
som anser det vara riktigt
att inte begränsa hastigheten i trafiken,
i en framtid kommer att reagera. För

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

min del är jag alldeles övertygad om att
så småningom måste vi ändå bita i det
sura äpplet och begränsa hastigheten.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till motionen nr 342 i denna
kammare.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rjörkänge tog upp
frågan om hastighetsbegränsningen och
yrkade bifall till motionen härom. Jag
vill då fråga: Var skall denna hastighetsgräns
sättas — vid 70, 80 eller 90
km/tim.? Vilken gräns vi än skulle välja

_ lägre än 70 km kan vi väl knappast

gå — blir skadorna vid en frontal kollision
ändock så betydande att skillnaden
knappast är nämnvärd, och för huvudparten
av våra vägar kommer gränsen
att ligga vid en för hög hastighet.

Och hur blir det vid omkörningar?
Har hastighetsgränsen satts så lågt
som vid 70 km/tim. — den gränsen
är knappast tänkbar, men låt oss anta
att den tillämpas — och ett fordon skall
köra om ett framförvarande, som håller
68—69 km/tim., uppstår det en dragkamp
mellan dem. Hur svårt blir det
inte för föraren av det bakomvarande
fordonet att komma förbi, när fordonen
har ungefär samma hastighet! Omkörningssträckan
blir betydligt längre än
vid fri hastighet, irritationsmomenten
blir många och anledningarna till olyckor
ökar. De bilsakkunniga som sysslar
med detta mycket svårlösta problem, är
dock ense om att generella hastighetsbegränsningar
inte minskar olyckorna.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå
kommunikationsministerns något negativa
inställning till registrering av återkallade
körkort och registrering av dem
som blivit ådömda straff för olovlig körning.
I propositionen föreslås ju i syfte
att höja trafiksäkerheten bland annat

Nr 16

Tisdagen den

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

skärpt körkortsprövning och viss skärpning
av straffpåföljden vid upprepad
olovlig körning. Jag frågar mig: Hur
skall man veta om en persons körkort
tidigare varit återkallat, och hur skall
man veta om man skall skärpa straffet
för den som en eller flera gånger kört
utan körkort, om det inte finns ett register? Kommunikationsministern

säger att
han ställer sig avvaktande tills det bestämts,
var registret skall förläggas. Men
frågan om registreringsmyndigheten
kan väl inte vara avgörande för om vi
behöver ett sådant här register. Nu sitter
ju riksåklagaren som ensamutredare
av frågan om allmänt brottsregister.
Hans arbete beräknas visserligen inte
vara avslutat förrän med detta års utgå
ng, och vägtrafikförordningen är ju
avsedd att träda i kraft den 1 juli i år.
Men innan dess bör väl riksåklagaren
kunna avge yttrande om var det i utskottsutlåtandet
förordade registret
lämpligen skall förläggas.

Kommunikationsministern framhåller
också att han ställer sig avvaktande till
dess att kostnadsfrågan avgjorts. Ja,
skall detta register förläggas till statens
kriminaltekniska anstalt, kan det verkligen
inte bli fråga om några avskräckande
kostnader. Kriminaltekniska anstalten
för ju redan nu en förteckning
över återkallade kör- och trafikkort, vilken
ges ut månads- och årsvis, och den
komplettering som här ifrågasatts kan
inte komma att dra sådana kostnader,
att man av kostnadsskäl behöver hysa
några betänkligheter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag upprepar vad jag
sade om registret, att jag tror det ligger
åtskilligt av värde i det förslag som
motionärerna framfört och som utskottet
accepterat. Vad jag vände mig mot
var att man inte vet, vilka kostnader
som kommer att åsamkas statsverket.

22 april 1958

Det är ändå inte en så liten uppgift det
här är fråga om. För närvarande tas omkring
200 000 körkort varje år här i
landet, och man räknar dessutom med
att det kan bli dubbelförfrågningar. Man
får alltså vara inställd på en korrespondens
med centralregistret i omkring
250 000 fall. Härtill måste läggas de förfrågningar
som kommer att ske vid åtal.

Allt detta gör att jag finner problemet
vara av den storleksordningen, att det
nog finns anledning för mig att undersöka
saken litet närmare, innan jag
säger ja och amen till förslaget.

När jag ändå har ordet vill jag säga
till herr Björkänge, att meningarna om
förhållandet mellan hastighet och trafikolyckor
är i hög grad delade — man
kan ju inte på basis av remissinstansernas
yttranden få fram någon bestämd
mening. Den statistik som för närvarande
föreligger och som vi har att hålla
oss till — den kan vara ofullständig,
det medger jag gärna — ger vid handen,
att det är ett begränsat antal trafikolyckor
som sammanhänger med hög
hastighet. För övrigt råder inte för närvarande
en alldeles fri hastighet. Varje
förare har ändå sitt ansvar, när han
sitter vid ratten.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Debatten angående vägtrafikförordningen
har kommit att beröra
andra delar än vad jag här hade
tänkt snudda vid. Jag tycker, att den
punkt, som fru Svensson här tidigare
berört angående mörkerskyddet är så
väsentlig, att jag skulle vilja säga några
ord ytterligare i den frågan.

För den som är bosatt utanför ett
upplyst och tättbebyggt samhälle —
alltså på den direkta landsbygden såsom
jag är — är det ganska lätt att konstatera,
att de gående kan utgöra en stor
fara för biltrafiken. Det är ju ofta så,
att en promenad utefter en landsväg är
den enda förbindelsen och möjligheten,
om man vill besöka en granne i något

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

ärende. Vi vet, att trots den upplysning
och propaganda, som har bedrivits på
senare år och där man uppmanat dem
som färdas på våra vägar, att själva
skaffa sig ett skydd i form av någon
reflexanordning, så har man ännu inte
nått det resultat man kunde önska. Skolpropagandan
har åstadkommit mycket,
och firmor och försäkringsbolag har
verksamt bidragit till att göra den propagandan
effektivare, det är sant. Våra
skolbarn har väl nu i allmänhet någon
form av reflexanordning, i varje fall på
sina skolkläder. Men hur är det för
övrigt? Har vi ett mörkerskydd på alla
barnens ytterkläder eller på våra egna
kappor, rockar eller kavajer?

Det är förskräckligt, om det skall behöva
bli många flera mörkerolyckor,
innan vi alla kommit underfund med
att man ganska effektivt kan eliminera
riskerna för en olycka genom att inköpa
och bära ett mörkerskydd, när man färdas
på våra landsvägar efter mörkrets
inbrott. I min hemtrakt har ett sådant
enkelt men effektivt mörkerskydd försålts
rätt mycket, men i varje fall vuxna
människor har varit rätt likgiltiga att
skaffa det för egen räkning. För några
månader sedan hände det emellertid,
att en man påkördes och dödades, då
han färdades på en mörk landsväg där i
trakten. Omedelbart efteråt blev det
en mycket stor efterfrågan på mörkerskydd
på hans hemort, och såväl yngre
som äldre människor började bära det
till skydd för sig själva och till större
trygghet för bilförarna. Man ansåg således,
att den olyckan kanske kunde ha
undvikits, om mannen haft mörkerskydd.

Herr talman! Utskottet understryker
visserligen angelägenheten av att gående
på olika sätt underlättar för andra
trafikanter att upptäcka dem under
mörker, men jag vill ändå uttala min
besvikelse över att utskottet inte ansett
det möjligt att införa i vägtrafikförordningen
en bestämmelse av i varje
fall rådgivande karaktär och av innehåll

Ändringar i vägtrafikförordningen ni. m.

att gående som använder cykelbana eller
körbana bör bära någonting som
kan tjänstgöra som reflexanordning och
därigenom bli bättre synlig för andra
trafikanter. Tillsammans med all den
propaganda som i övrigt står att få
skulle en sådan åtgärd enligt min mening
kunna göra stor nytta.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! En tillfredsställande
trafiklagstiftning är nödvändig i ett
modernt samhälle med framåtskridande
teknisk utveckling. Antalet motorfordon
ökar oupphörligt, och dessa ställer allt
högre krav på vägarnas beskaffenhet,
trafikövervakning och framför allt
forskning.

Vägtrafikstadgan tillhör de förordningar
som Kungl. Maj :t utfärdar med
stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt
jämlikt § 89 regeringsformen, men
då vägtrafikförordningen flera gånger
har varit underställd riksdagens yttrande
har så måst ske även denna gång.
Jag vill sålunda betona att detta är en
sak, varom regeringen har att besluta,
och riksdagen har bara att yttra sig i
frågan. Det avsnitt som rör ändringar
i trafikstrafflagen faller dock under
riksdagens lagstiftningsmakt.

Andra lagutskottet har i allt väsentligt
ansett sig kunna tillstyrka departementschefens
förslag. Endast beträffande
några detaljer har utskottet ansett
sig böra ifrågasätta ändringar. Utskottet
uttalar, att den rådande trafiksituationen
inte är tillfredsställande.
Trafikolyckorna har under den senaste
tiden ökat i antal icke oväsentligt och
trafiksituationen har alltså försämrats.
Utskottet har därför ansett det angeläget
att en förbättring i detta avseende
kan åstadkommas. Det är således
inte likgiltigt hur vägtrafikförordningen
utformas. Behovet av en vittgående
trafiksäkerhetsforskning framhålles också
av utskottet. En bättre trafikundervisning
bör anordnas, och en upprust -

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

ning av vägväsendet är också erforderlig.

Med undantag av herr Björkänge har
de talare som har yttrat sig här antingen
yrkat bifall till utskottets förslag
eller inte ställt något yrkande, varför
min uppgift som utskottets talesman
måste vara rätt så enkel.

Beträffande statsrådets uttalande om
registreringen vill jag understryka den
synpunkt som herr Eliasson redan tidigare
har framhållit, nämligen önskvärdheten
av att domstolarna får tillgång
till detta register för att kunna bedöma
frågorna och verkställa sin viktiga funktion.
Nu får statsrådet naturligtvis på
detta område liksom alltid när det gäller
dylika förordningar överväga vilka åtgärder
han anser sig kunna vidtaga i
detta fall.

Till herr Björkänge, som har yrkat
bifall till sin motion om hastighetsbegränsning,
vill jag säga att utskottet i
detta fall inte har kunnat dela motionärernas
uppfattning att en generell hastighetsbegränsning
skulle vara önskvärd
i nuvarande situation med den
kännedom vi för närvarande har om
trafikväsendet. Däremot har vi uttalat
oss för att myndigheterna bör kunna
vidtaga lokala begränsningar där så erfordras.

Fru Svensson och fru Thunvall hår
här talat för att man skulle införa något
slags rådgivande bestämmelse i förordningen
rörande lyktor eller reflekterande
medel på kläder etc. Inom utskottet
har vi inte ansett att man kan
våga sig på att föreslå en straffsanktionering
på detta område, ty det skulle
ju komma att innebära att envar, som
glömt sin bindel eller sitt reflexmedel,
skulle förfalla till straff. Om man skulle
införa en sådan straffsanktionering kan
man vidare tänka sig att bilförarna skulle
känna sig mera frigjorda under körningen
på grund av denna bestämmelse,
att man nödvändigt skall kunna se fotgängarna.

Herr talman! Jag tror inte jag gör de

ärade talarna orätt om jag tillämpar en
metod, som lär ha tillämpats av Persson
i Stallerhult när han var statsutskottets
ordförande och åtskilliga reservanter
sablat ned statsutskottets förslag — jag
är ju inte nu i den situationen. När de
med spänning väntade på vad Persson
skulle säga sade han: »Herr talman! Jag
ber få säga att jag är av rakt motsatt
uppfattning mot föregående ärade talare
på alla punkter. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Jag är nu inte av rakt motsatt uppfattning,
ty jag instämmer med de flesta
av de ärade talarna och yrkar bifall till
utskottets förslag.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Herr Björkänge förklarade
sig ämna begära votering, därför
att han ville se vilka som skulle rösta
för och emot en hastighetsbegränsning.
Han menade också att den som röstade
emot hastighetsbegränsningen hade inte
satt sig in i vad frågan gällde.

Det kan jag absolut inte hålla med
honom om. Jag tror att vi som anser att
en hastighetsbegränsning icke är nödvändig
har precis lika stort fog för vår
övertygelse som han. Undertecknad kör
mellan 5 000 och 6 000 mil om året på
våra vägar, varför jag anser mig rätt
väl insatt i dessa förhållanden.

Herr Björkänge hänvisade till att
kommunikationsministern under nuvarande
förhållanden inte ville gå in för
en hastighetsbegränsning och frågade:
Vad är nuvarande förhållanden? Jag
förstår inte riktigt vad herr Björkänge
menar. Vi kan inte spika fast vägtrafiken
vid läget i dag. Har han inte
kommit underfund med att förhållandena
på vägtrafikens område ändras ganska
snart? Bara för några år sedan var
50—60 km i timmen en mycket hög
hastighet. Nu bygger vi vägarna för en
betydligt högre fart. Skall vi införa en
gräns, såsom herr Carlsson i Stockholm
föreslog, av 70—80 km i timmen, kan

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

vi slopa allt vägbyggande. Tänk vad vi
då skulle spara pengar! Men jag är inte
säker på att förtjusningen skulle bli så
stor ute på landsbygden, om det skulle
anses fullkomligt onödigt att lägga ned
stora summor på att räta våra vägar och
ge dem en annan kvalitet. Också bilarnas
kvalitet har ändrats. En bil tål i
dag en betydligt större hastighet utan
att trafiksäkerheten på något sätt eftersättes.
Såsom herr Carlsson i Stockholm
också nämnde, är det inte alltid hastigheten,
som vållar olyckorna, utan ofta
dåligt omdöme hos förarna. Men det
gäller inte bara förarna. Vad jag reagerat
emot i den debatt som förts här i dag
är, att man ensidigt riktar sig mot bilisterna.
Det finns också andra trafikanter.
Bland mopedisterna har vi en
mycket stor procent som just på gamla
dagar, när de inte orkar trampa cykel,
skaffar sig en moped och överskattar
dess möjligheter att accelerera och komma
undan en hotande olycka. Jag hör
till dem som varit orsak till utsläckande
av ett människoliv i förväg, och
jag kan försäkra att det inte är någon
angenäm historia, alldeles oavsett att
utredningen visade att bilföraren var
utan skuld. Det var just en mopedist
som utan kännedom om några som helst
vägtrafikförordningar gav sig ut över
en stor landsväg. Här visade utredning,
att ej ens en så låg hastighet som 35
km/tim. på en raksträcka om flera km
kunnat förhindra olyckan. Det är alltså
ej enbart hastigheten, som äventyrar trafiksäkerheten.
Vi kommer inte åt dessa
andra faroelement utan en mycket dyrbarare
trafikundervisning än den vi
nu har.

.lag tycker att propositionen besjälas
av en sådan anda att man inte kan annat
än betyga kommunikationsministern
en vägfarandes tacksamhet. Han vill här
gå fram långsamt utan några våldsamma
ingrepp, och det tycker jag är alldeles
riktigt. Tänk vad det skulle gå fort undan
här i kammaren om alla proposi -

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m.

tioner från Kungi. Maj:t vore så väl avvägda! Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och avslag på
herr Björkänges motion. Slutligen vill
jag instämma i fru Svenssons beklagande
av att frågan om reflexanordningar
inte har kunnat föranleda någon utskottets
åtgärd.

Herr BJÖRKÄNGE (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
säger, att han och utskottet
anser det vara riktigt med lokal hastighetsbegränsning.
Är man på det klara
med att det är lämpligt med hastighetsbegränsning
här och där i landet,
då är man också inne på min idé att
det är klokt att begränsa hastigheten
över huvud.

Herr Wachtmeister framhåller, att
man numera bygger både vägar och
bilar för betydligt högre hastigheter än
tidigare. Det är riktigt, herr Wachtmeister,
men människorna är precis likadana.
Man gör dem inte på något vis
annorlunda än förr, och det är den
springande punkten här. Jag vill inte
på något sätt förorda lagar för bilar
och vägar, utan jag menar att det är i
fråga om människorna, d. v. s. förarna,
som vi måste se till att de inte får fara
fram hur som helst ute på vägarna.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Björkänge menar
att jag skulle ha gjort något medgivande
till den generella hastighetsbegränsningen.
Det vill jag bestrida. Utskottet
och jag anser bara, att likaväl som vi
nu har lokala hastighetsbegränsningar
i vissa områden kan man pröva att utvidga
dessa där det erfordras. Någon
generell hastighetsbegränsning skall det
emellertid inte vara.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Då jag har undertecknat
en motion nr 433 som fru Svensson

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Ändringar i vägtrafikförordningen m. m,

tidigare åberopat, vill jag erinra herr
Jacobsson i Tobo om att motionärerna
icke har ifrågasatt införandet av
några straffbestämmelser. Vi har bara
stött oss på de uttalanden som gjorts
av utredningen om trafiksäkerhet på
sid. 260 och som på sid. 262 i första
delen av sitt betänkande säger följande:
»Utredningen har icke tänkt sig,
att en sådan skärpning av föreskriften
i 60 § 1 mom. vägtrafikförordningen,
som nu föreslagits, i första hand skall
syfta till att straffa fotgängare, som
icke ställa sig föreskriften till efterrättelse.
Liksom hittills skall en fotgängare,
som bryter mot bestämmelsen,
kunna straffas endast om han därigenom
gjort sig skyldig till vårdslöshet.
Men genom den skärpta regeln understrykas
de särskilda faror, för vilka
fotgängarna äro utsatta under mörker,
och straffansvaret kan lättare göras
gällande gentemot en fotgängare, som
så färdas på vägen, att han utsätter sig
själv och därmed även andra trafikanter
för fara. Den skärpta bestämmelsen
torde komma att få sin största betydelse
såsom ett stöd åt den propaganda
och upplysning, som bör komma till
stånd genom NTF :s försorg rörande
fotgängarna och deras risker i trafiken.
Därutöver kommer regeln att få betydelse
för polisens trafikövervakning
därigenom att polismännen få anledning
att genom råd och anvisningar
till de gående förmå dem att verkligen
begagna den högra sidan av vägen.»

Vi har velat ge polisen denna möjlighet
att lämna råd och anvisningar,
och vi har tänkt oss att polismännen
i samband därmed skulle kunna uppmana
fotgängarna att begagna de
skyddsåtgärder som föreslagits i motionen.
Vi har icke förutsatt att några
straffbestämmelser skulle tillämpas för
dem som icke bär dessa märken o. d. av
ljusreflekterande material m. m.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Varken vid departe -

mentschefens eller utskottets behandling
av ärendet har man kunnat tillägna
sig den uppfattningen, att det i
förordningen borde införas bestämmelser
av det slag som utredningens
förslag på denna punkt innebär. Det
måste dock bli fråga om lagbestämmelser
och icke om någon vanlig rådgivande
verksamhet.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen framställde
till en början propositioner i avseende
å utskottets hemställan utom i fråga om
motionen II: 342, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna
del dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Edström och
Jönsson i Jämtlands Sikås. Kammaren
biföll vad utskottet hemställt.

Beträffande motionen II: 342 gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan om
avslag å motionen dels ock på bifall till
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkänge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill att kammaren i enlighet
med andra lagutskottets hemställan i
utskottets utlåtande nr 20 avslår motionen
II: 342 av herr Björkänge, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Utredning beträffande den svenska reklamens omfång och kostnader, m. m.

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogos vart efter annat
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn,

nr 22, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824),

nr 23, i anledning av väckt motion
angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om undvikande att skyldighet för utländska
medborgare att erlägga folkpensionsavgift
i vissa fall får retroaktiv
verkan, och

nr 25, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 10 § sjömanslagen;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av motioner om viss
ändring av 33 § expropriationslagen,
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
om hyresreglering m. m., och
nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 69 och 77 § § lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i
allmän flottled;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel,
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, såvitt propositionen
avser täckande av vissa kostnader vid

förutvarande Strömsholms hingstdepå,
och

nr 21, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ytterligare ändamål,
vartill de under anslaget till
Gottgörelse till trädgårdsnäringen för
av dess utövare erlagd bensinskatt anvisade
medlen måtte få disponeras; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads-
och produktionskostnaderna i
Norrland.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 17

Utredning beträffande den svenska reklamens
omfång och kostnader, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
motion om en allsidig utredning beträffande
den svenska reklamens omfång
och kostnader, m. m.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 180 hade herr Carbell
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om eu allsidig
utredning beträffande den svenska
reklamens omfång och kostnader totalt
och på olika varuområden, innefattande
jämväl en analys av reklamens föroch
nackdelar, jämte undersökning om
åtgärder, som vore önskvärda och möjliga
dels för att främja att största möjliga
del av reklamen bleve nyttig för
konsumenterna och dels för att minska
förekomsten av eller motverka skadlig
respektive för dyrbar reklam.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 180 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning beträffande den svenska reklamens omfång och kostnader, m. m.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! När jag väckte denna
motion om en utredning beträffande
den svenska reklamens omfång och
kostnader, m. m. var det inte därför
att jag är motståndare till reklamen i
och för sig. Det har i en del yttranden
med anledning av remiss av denna motion
framhållits att man misstänker en
mera allmän animositet mot reklamen
i samhället. Jag menar tvärtom att en
sådan utredning måhända skulle kunna
få fram det positiva i reklamen
bättre och göra den nyttigare. Bakom
motionen ligger iakttagelsen att onekligen
en mycket stor kostnad används
för reklamändamål, något mellan 600
och 1 000 miljoner kronor om året. Det
är självklart att det under sådana betingelser
är önskvärt att dessa pengar,
som ju ändock kommer att belasta varuförmedlingens
kostnader, används så
effektivt som möjligt.

Det har vidare under de senaste åren
förts en ganska uppslitande diskussion
om reklamen, dess medel, nyttighet
in. m. sådant. Om man på alla håll är
ense om att en ganska stor del av reklamen
är otvetydigt nyttig för samhället
och konsumenterna, framstår det som
önskvärt att denna reklam får ett förstärkt
förtroende och därmed möjligheter
att göra större nytta än den eljest
skulle göra. Det synes mig därför
kunna vara ett gemensamt intresse för
företagare, konsumenter och samhälle
att dessa spörsmål blir ingående undersökta.

Jag har märkt den positiva skrivningen
i slutet av utskottets utlåtande
och vad jag närmast kommer att anföra
får inte fattas som uttryck för
nattsvart otacksamhet mot utskottet. Jag
vill i korthet, herr talman, erinra om
att utskottet har byggt sitt ställningstagande
på uttalanden från kommerskollegium,
statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,
statens pris- och kartellnämnd
— alltså en rad statliga institutioner
— vidare av Sveriges gros -

sistförbund, Sveriges industriförbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Svenska annonsörers
förening, Svenska försäljnings- och
reklamförbundet, Tidningsutgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund
m. fl. Utskottet bygger alltså på utlåtanden
av statliga institutioner plus ett
antal organisationer som i huvudsak
representerar riksannonsörerna i svenska
samhällen. Det har därigenom enligt
min mening kommit att bli en missbalans
mellan de intressegrupper, som
utövar reklam, och konsumentgrupperna
som reklamen riktar sig till.

Jag saknar bland remissinstanserna
Landsorganisationen och TCO. Dess
bättre har vi yttranden av dessa organisationer
över motioner i ett angränsande
ämne för några år sedan. Till en
motion föregående år anförde TCO sålunda
bl. a. följande: »Den forskning
som hittills bedrivits i Sverige om reklamen
har i främsta rummet syftat
till att belysa dess företagsekonomiska
aspekter. Däremot har reklamens inflytande
på köpkraften och dess roll i
samhällsekonomien icke blivit föremål
för någon ingående vetenskaplig belysning.
De värderingar av reklamen,
som under senare år blivit allt vanligare,
har därför av naturnödvändighet
måst i rätt hög grad bli subjektivt färgade.
Rent allmänt torde dock kunna
sägas, att bl. a. den stora utbredning,
som märkesvarorna fått inom vårt näringsliv
medfört en förskjutning från
priskonkurrens till reklamkonkurrens.
Märkesvarornas större andel i försäljningen
förstärker ytterligare behovet
av en utredning. »I reklamen förekom
ofta, framhåller TCO, vilseledande uppgifter.
TCO slutar med att säga: »Med
hänsyn till reklamens stora och med
åren av allt att döma större betydelse
i samhället synes det TCO vara önskvärt,
att problemkomplexen kring reklamen
närmare kunde utredas.»

KO har varit inne på samma tankegång.
Jag finner här, herr talman, att

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Utredning beträffande den svenska

jag mot de visserligen hovsamma men
dock avstyrkande yttrandena från de
andra remissinstanserna kan ställa
Landsorganisationens och TCO:s uttalanden
för en utredning på området.

Med dessa utgångspunkter, herr talman,
tvekar jag inte i denna frågan utan
finner att jag har anledning att yrka
bifall till motionen 180 i denna kammare.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag är visserligen inte
motionär, och jag har inte heller deltagit
i behandlingen av detta utlåtande
i allmänna beredningsutskottet, men
jag har i viss mån deltagit såsom ledamot
i statens konsumentråd. Detta har
haft tillfälle att yttra sig över herr Carbells
motion.

Vi i konsumentrådet, där både LO och
TCO är representerade, ansåg — vilket
också finns refererat i utskottsutlåtandet
— att en viss kartläggning av de
problem som dragits upp i motionen
var erforderlig. Vi ansåg däremot inte
att man kunde tänka sig en särskild
utredning som skulle spänna över alla
berörda områden, allra helst som redan
nu både undersökningar och utredningar
var i gång. Även en forskningsdocentur
finns inkopplad på vissa av dessa
problem.

Emellertid har jag, liksom herr Carbell,
blivit något förvånad över, att de
yttranden som inhämtats från olika organisationer
och instanser inte föranlett
en mera positiv kläm från utskottets
sida. Utskottet slutar ju nämligen
med att hemställa, att motionen icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd. Enligt
min mening borde utskottet ha
kunnat komma fram till det slutet, att
man i skrivelse till Kungl. Maj:t gav
till känna vad utskottet anfört. Vad utskottet
anför är nämligen, tycker jag,
ett tillmötesgående mot vissa av de synpunkter,
som herr Carbell fört fram i
sin motion.

reklamens omfång och kostnader, m. m.

Jag vill här särskilt understryka ett
uttalande av utskottet, som borde ha
lagts fram i särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t. Det gäller behovet av ökade resurser
till de instanser, som skall bevaka
konsumentintressena. Jag tänker
då främst på statens konsumentråd
och statens institut för konsumentfrågor,
vilka ju har till uppgift att beva"ka
konsumenternas intressen på olika områden
inom samhällslivet. Utskottet säger
här: »Det vore önskvärt, att de
statliga organ som det åligger att aktivt
verka för konsumenternas bästa
erhölle ökade resurser för att kunna
ägna reklamspörsmålen större uppmärksamhet.
Det synes även kunna
ifrågasättas om icke den på enskilt initiativ
bedrivna sanerings- och upplysningsverksamheten
kan förtjäna stöd
i någon form från det allmänna.»

Detta positiva uttalande har jag ansett
vara av behovet påkallat att särskilt
peka på här i kammaren. Jag hoppas
att kravet på ökade resurser faller
i god jord i en framtid så att vi, som
är inkopplade på dessa uppgifter inom
konsumentrådet och andra instanser,
verkligen får de medel som behövs för
att det skall kunna uträttas någonting
positivt på området.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Fru SVEDBERG (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna motion har utskottet märkt, att
en hel del utredningar redan finns i
gång om reklamen. Detta har ju också
framhållits av flera remissinstanser, och
de har också hänvisat till den verksamhet
på området som nu pågår för att utvidga
dessa undersökningar. Det har vidare
sagts att ämnet bättre lämpar sig
för behandling av permanenta organ
och forskningen än av en statlig utredning.
Man kan ju också påvisa att det
vid handelshögskolan i Stockholm redan
finns en nyligen inrättad docentur

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning beträffande den svenska reklamens omfång och kostnader, m. m.

i ekonomisk psykologi som särskilt tar
hänsyn till reklam och marknadsekonomi.

Jag tycker att utskottet har uttalat sig
positivt över motionen, men så gott som
alla remissinstanser har ansett att en utredning
inte är av hehovet påkallad —
eu del har sagt att utredningen borde begränsas,
och någon nämnd har uttalat
att den mera borde ta hänsyn till konsumenten.
Detta har också utskottet påpekat.
Med hänsyn till utskottets positiva
skrivning i anledning av motionen
ber jag, herr talman, i all korthet att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Det är kanske inte enbart
behovet av utredningar och konstateranden
om vilka utredningar som
pågår som är av särskild betydelse i
detta sammanhang. Konsumentrådet har
varit inne på den saken och sagt att de
undersökningar, som tidigare har förekommit,
i huvudsak har tagit sikte på
rent företagsekonomiska aspekter men
att konsumenternas syn på frågan icke
har kommit till uttryck i den utsträckning
som vore önskvärd.

Vi vet att reklamens uppgift är att
sälja. Reklamen är varutillverkarnas
och varudistributörernas dyra och effektiva
apparat att åstadkomma en god
försäljning. Som sådant instrument har
den utomordentligt goda ekonomiska
förutsättningar, och den anammar mycket
snabbt de vetenskapliga rönen för
att använda dem gentemot konsumenten.
Konsumenten kan bli försvarslös
när dessa stora möjligheter utövas.

Jag refererar ur en av de stora kvällstidningarna
i Stockholm följande lilla
ögonblicksbild från stockholmstrafiken:
»Den stora reklamfirmans skåpbil lyser
i färggranna dekorer i stockholmstrafiken.
Ett metspö, en rev, en krok och
många rara hullingar. På varje hulling
sitter en färggrann sprattlande fisk. En
konsument. Firmans slogan, präntad

över skåpbilen: DET ÄR PÅ BETET
DET HÄNGER. På reklamen. Inte på
varan?»

Här kan man väl konstatera, att konsumentens
och företagarens intressen
bryter sig. Företagaren har reklamen
som försäljningsinstrument. Konsumenten
borde kunna begära att den bleve
ett konsumentupplysande instrument i
betydligt större utsträckning, så att konsumenten
finge bättre valuta för sina
pengar.

När det sägs att möjligheter till forskning
föreligger vill jag i det sammanhanget
endast konstatera, att vissa utredningar,
främst tillkomna i näringslivets
intresse, föreligger. En sådan kartläggning
och penetrering av frågeställningarna
som motionären tänker sig
skulle därför ge möjlighet till ett bättre
utnyttjande också av forskningsresurserna
och måhända kunna ge dem en
bättre inriktning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Carbell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flerta -

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

let av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 18

Utredning rörande prostitutionsproblemet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
motioner om utredning rörande prostitutionsproblemet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig så kort som möjligt.

Såsom motionär är jag ytterst tacksam
för den ingående prövning och den
positiva och välvilliga behandling som
motionen i denna fråga har fått. Både
motionärerna och utskottet anser ju att
prostitutionen är ett allvarligt samhällsproblem,
framför allt med hänsyn till att
allt fler och allt yngre ungdomar omfattas
av prostitutionen. Frågan har ju
varit föremål för utredning undan för
undan, men dessa utredningar har endast
tagit sikte på de prostituerade och
på sutenörerna. Utskottet kommer fram
till att det behövs en revision av lösdrivarlagen,
och det tycker jag är utmärkt
bra. Lagen är ju hopplöst föråldrad med
hänsyn till vårt nuvarande samhälle,
men det är den som tillämpas på det
vuxna klientelet.

Vidare uttalar utskottet att olika samhällsorgan
bör på ett effektivare sätt ta
hand om dessa människor, framför allt
ungdomarna — man pekar i detta sammanhang
på barnavårdsnämnderna, de
nykterhetsvårdande organen och socialvården
— för att hjälpa ungdomarna
till bättre förhållanden och anpassa dem
i samhället. Vidare framhåller man att
det bör finnas bättre resurser, att polisen
i olika avseenden behöver förstärkas
och byggas ut för att man skall komma
till rätta med det här problemet.

Utredning rörande prostitutionsproblemet

I motionen framhåller vi att det primära
i detta ärende är efterfrågan,
och jag anser att man på något sätt måste
få en utredning beträffande kunderna.
Det är ju inte bara en part det här gäller,
utan två. I föregående utredningar
har man siktat enbart på de prostituerade,
och även nu glider man förbi
kundfrågan.

Jag ifrågasätter inte alls en kriminalisering
i det här fallet, men jag ifrågasätter
om det inte här bör vara ett lika
stort ansvar för båda parter. Som jag
förut sade finns det allt fler ungdomar
bland de prostituerade, under det att
kunderna är vuxna och många gånger
tillhör sådana skikt i samhället, som
man skulle kunna begära ett visst ansvar
av. Av den anledningen tycker jag,
att ansvarsfördelningen blir egendomlig.
Vidare framhålles i utskottsutlåtandet
att i ett nytt förslag till brottsbalk
kommer att införas en ny brottstyp,
nämligen inbjudan till otukt, och det
kan, såsom framhålles i en del remissyttranden,
kanske vara av ett visst värde,
att man kommer till insikt om att
denna handling från kundens sida är
asocial.

I den internationella konventionen på
detta område, vilken Sverige inte har
ratificerat men väl Norge, kommer det
tydligt fram att ansvaret bör vara lika
fördelat, och i diskussionen, som har
förts omkring denna konvention, har
man också velat lägga ansvaret lika på
män och kvinnor.

Det hade varit av värde, om man för
att komma någonstans i den här frågan
hade begärt den utredning som motionärerna
har påyrkat, nämligen en allsidig
utredning genom psykologisk, social
och juridisk expertis, men framför
allt att det gjordes en klientelundersökning.
I utskottets utlåtande pekas på att
vi redan har utredningar beträffande de
prostituerade men inte beträffande deras
kunder, och jag anser att en utredning
om den senare kategorien är lika
viktig. När denna fråga kommer upp till

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning rörande prostitutionsproblemet

diskussion, vet vi nämligen inte vad det
rör sig om i fråga om det klientelet, och
man glider samtidigt undan, ty man
vet inte hur man skall angripa den sidan
av saken.

Jag förstår mycket väl att en lag i och
för sig inte är allena saliggörande. Jag
skulle här vilja peka på vad göteborgspolisens
kriminalavdelning framhåller i
sitt yttrande, nämligen att polismännen
många gånger är upprörda över att män,
som söker sina förbindelser på gatan,
skall undgå allt ansvar. Det borde vara
angeläget att framskapa en allmän opinion
som fördömer männens beteende
lika väl som kvinnornas. Jag tror att en
upplysning och en opinionsbildning i
detta avseende vore utomordentligt värdefulla.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När en fråga av detta
slag kommer upp, är det mycket frestande
— i synnerhet som motionen kanske
är litet slumpartat hopkommen — att
göra en översikt av problemen och se
vad som gjorts och vad man vill och önskar
ha utrett samt att i samband därmed
söka analysera problemen litet mera
ingående.

Vi har i allmänna beredningsutskottet
varit överens om att försöka banta ned
utredningskravet så, att det blir möjligt
att realisera. Vi har emellertid väntat på
ett enhälligt och otvetydigt beslut i denna
kammare, som pekat på vad man kan
vänta skulle bli respekterat och genomfört
i en lagändring.

Den föreliggande motionen är inte
tillkommen på grund av någon aktuell,
elakartad utveckling, utan den är en
skrivelse, som med jämna mellanrum
under detta sekel kommit riksdagen till
handa. I motionen påpekas att prostitutionen
fortfarande är ett samhällsont, att
den lag vi använder för att bekämpa den
är otidsenlig och att de sociala åtgär -

derna mot företeelsen inte är tillräckliga.
Ja, lagen är i detta fall snart 75 år
gammal. Den står som ett monument
över en svunnen tid. Lösdrivarlagen ger
polisen rätt att inskrida mot prostituerade,
men endast mot dem som är medellösa,
som underlåter att försörja sig
hederligt och som genom sitt levnadssätt
utgör en fara för allmän säkerhet,
ordning och sedlighet. Polisen kan kalla
upp en prostituerad och ge henne en
skriftlig varning. Praxis har dock varit,
att man först varnat vederbörande muntligen
en eller flera gånger. Därefter kan
den prostituerade dömas enligt lösdrivarlagen
eller få en tvångsarbetsdom på
upp till tre år. Sedan Landskronaanstalten
lagts ned, avtjänas nu detta
tvångsarbete på kvinnofängelse, och
straffet följs inte av övervakning i vanlig
ordning.

Sedan 1950 har tvångsarbetsinstitutet
byggts ut och gjorts mera modernt
än tidigare. Lagen tillämpas också sparsamt.
Den har betraktats som en klasslag.
Det är intressant att se, att man
i dag inte trycker lika hårt som tidigare
på frågan varför det skall krävas medellöshet
för att en prostituerad skall kunna
dömas efter lösdrivarlagen. Ävenså
har lagen kritiserats för att den som
döms till tvångsarbete inte får ha någon
offentlig försvarare. Man har sagt att
godtycket därigenom skulle få spelrum
— och jag vill inte säga att så inte skett.

Fram till 1885 gällde en annan lag,
som också den var inriktad på de medellösa
och arbetslösa, även om dessa
var oförvitliga människor. Lösdrivarlagen
var vid sin tillkomst en skyddslag
för de sämst ställda i samhället. Det
var sålunda fråga om en sociallagstiftning,
som emellertid ganska snart visade
sig otillräcklig. Man krävde därför
att lagen skulle revideras, och på den
vägen är vi fortfarande år 1958.

Ett otal kommittéer har under årens
lopp arbetat med dessa frågor. År 1903
tillsattes regleringskommittén, som satt
i tio år. Resultatet av dess arbete blev,

Tisdagen den 22 april 1958

Nr 16

Utredning rörande prostitutionsproblemet

att vi 1919 fick iex veneris och en bestämmelse
varigenom den s. k. reglementeringen
avskaffades. Samma fråga
togs sedan upp av utredningarna om
fattigvårdslagen 1922, 1926 och 1929.
Det förslag man då kom fram till överarbetades
sedan i departementet 1930,
och året därpå lades det fram en proposition,
som riksdagen emellertid avslog.

År 1937 kom så den kanske största
utredningen på detta område till stånd.
Stor betydelse tillmättes densamma. I
den utredningen krävde man inte att
lösdrivarlagen skulle avskaffas, utan att
den skulle moderniseras samt att de
sociala åtgärderna skulle byggas ut med
kommunala övervakningsnämnder. Det
var sålunda en helt annan linje än den
som senare slog igenom, när man nästa
gång efter nya motioner vid 1948 års
riksdag tillsatte ytterligare en utredning.
Då var man nämligen inne på eu
helt annan bog. Tiden hade då runnit
förbi 1937 års uppfattning, och kommittén
1948 föreslog att lösdrivarlagen skulle
slopas och ersättas med ändrade bestämmelser
på olika områden plus eu
rad hjälpåtgärder. Man ville sålunda
att alkoholisterna skulle omhändertagas
enligt alkoholistlagen och att barnavårdslagen
skulle tillämpas på yngre
prostituerade. Man ville också ha bestämmelser
för att ingripa mot prostitutionen,
när denna inverkade störande
på ordningen på gatorna o. s. v. Vidare
ville man tömma tvångsarbelsanstalterna,
vilka dittills fungerat som otidsenliga
och verkningslösa avstjälpningställen
för en rad förkomna och misslyckade
människor. 1948 års kommitté
vågade emellertid inte rekommendera
ett slopande av lösdrivarlagen utan ville
avvakta psykopatvårdutredningens betänkande
— vilket framlades 1952. Jag
tycker att vi nu, år 1958, kunde anse
tiden mogen att effektuera de beställningar
som 1948 års kommitté gjorde.

Som fröken Elmén anförde, har utredningarna
i stor utsträckning sysslat

med frågan om de prostituerade. Omfattande
klientelundersökningar har
gjorts, vilka motionärerna dock inte
har ansett tillräckliga. Eftersom man
inte är nöjd med vad som gjorts i det
avseendet, skall jag här nämna några
av de verkställda undersökningarna. År
1924 gjordes en undersökning på nära
tusentalet kvinnliga tvångsarbeterskor,
och 1937 gjordes en ny undersökning
på hundratals intagna. Det var två psykiater
som gjorde den undersökningen.
Sedermera har man gjort en särskild
undersökning beträffande Karlstadsfängelsets
tvångsarbeterskor — det gällde
sålunda de prostituerade som var intagna
på fängelset — och 1948 års kommitté
kompletterade dessa undersökningar
på anstaltsklientel med undersökningar
på varningsklientel. 400 kvinnor
kom med i den undersökningen. Nyligen
har en undersökning gjorts på yngre
klientel på Stockholms barnavårdsnämnd,
och man har även gjort en undersökning
på sådana prostituerade,
som är intagna på Stockholms sjukhus
för könssjukdom. Så nog finns det tillräckligt
med klientelundersökningar för
att man skall våga ta ett beslut om nya
lagåtgärder. Utskottet har därför enhälligt
sagt, att det inte anser att nya
klientelundersökningar, som skulle ta
mycket lång tid, bör sättas i gång för att
man skall ta ett praktiskt beslut.

Under de långa utredningstiderna har
en visst förskjutning beträffande prostitutionen
iakttagits. Yngre åldrar förekommer,
som fröken Elmén sade, bland
de prostituerade. Det betyder att lösdrivarlagen
inte har tillämplighet på en
stor del av dem, som vi är mest intresserade
av att ta hand om. Där blir det
barnavårdslagstiftningen, som vi hoppas
i sin revidering — vi har fått löfte
om alt den skall vara klar ganska snart
-— skall ge oss möjlighet till ett bättre
omhändertagande av de yngre prostituerade.
På denna punkt behövs alltså
ingen ny utredning.

En annan iakttagelse är att prostitu -

Andra kammarens protokoll 195H. Nr 1f>

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

Utredning rörande prostitutionsproblemet

tionen i allt större utsträckning blir en
inkörsport till grov kriminalitet, inte
bara kundstölder utan allvarlig asocialitet
tillsammans med sutenörerna. Här
ställs ordningsmakten inför problem,
som inte löses genom att man tar lösdrivarlagen
till hjälp. Hotet om anstaltsdom
räcker inte. Den måste kompletteras
med positiva åtgärder. Socialpolis,
ungdomspolis, är ord som redan myntats.
Någon ny utredning tarvas inte heller
här. Den nu sittande polisverksamhetsutredningen
har redan kommit
långt. Försöksverksamhet har satts i
gång på sina håll, och frågorna inom
det gebitet kan lösas med sittande utredningar.

Frågan om kanaliserandet av prostitutionen
har kommit igen gång efter annan.
Men både utskottet och 1948 års
kommitté avvisar detta och anser, att
man via de förändringar, som förslaget
till ny brottsbalk har beträffande sedlighetsparagraferna
— motsvarande 18
kap. strafflagen nu — skulle kunna nå
den störande prostitution, som finns på
gatorna, och att man via en bestämmelse
om inbjudan till otukt skulle kunna
nå inte blott störande prostituerade
utan även kunderna i den mån de blir
ett problem på gatorna.

När fröken Elmén särskilt uppehållit
sig vid att vi i utskottet tagit litet lätt
på det problem, som kunderna utgör,
tror jag man skall vara tacksam för att
vi sett kallt på denna fråga, att vi inte
förirrat oss in i en alltför stor sedlighetsiver,
så att vi tagit oss vatten över
huvudet genom att vilja avskaffa prostitutionen
genom utskottsskrivning. Vi
har sett förhållandena sådana de är. Vi
tror att i den mån man vill komma åt
kunderna på gatorna, kan man nå dem
med de förändringar, som förslaget till
brottsbalken innebär. Vi vågar och
vill inte ge oss på något slags extra polisjakt
på kunderna. Vi tror inte att
det är någon mening med det. Vi har
inte i utskottet haft sinne för sådana
vad jag vill kalla överdrifter.

När vi bit för bit har skalat av utredningskravet
i motionen, har vi funnit,
att en hel del av det som är nämnt redan
är föremål för utredning. Det gäller
förändringarna i brottsbalken, det
gäller frågan om barnavårdslagstiftningen,
det gäller polisverksamheten,
det gäller också den utredning, som nu
arbetar för att gc ungdomsvårdsskolorna
bättre resurser. Det gäller mentalvårdsutredningen,
sjukvårdsutredningen
och över huvud taget alla sociala
åtgärder som medverkar till att förbättra
samhällsförhållandena. Vi anser att
så mycket är i gång, att vi inte i detta
sammanhang behöver ha en extra utredning,
som skulle omfatla hela komplexet.

Däremot anser vi att den lag som nu
finns för att beivra prostitution, för
att beivra lösdrivare, lösdrivarlagen,
har spelat ut sin roll. Den har inte någon
funktion att fylla, och i den mån
den används motverkar den det syfte
man vill vinna. Den är otidsenlig, den
bör bort. Den kan också tas bort utan
någon våda. Men den bör ersättas så att
man på ett bättre sätt via nykterhetsvården,
via socialvården och via barnavården
tar hand om de fall, som är nödfall
och där vederbörande inte får behandlas
som brottsliga människor utan
som människor som är i nöd, människor
som man i ett socialt samhälle helt
naturligt tar hand om.

Vi löser inte prostitutionsproblemet
bättre genom att kräva större utredning,
som skjuter problemet framför sig kanske
i tio år. Vi löser det inte — det har
vi inte heller tänkt oss i utskottet —
genom att avskaffa den lösdriverilagstiftning
vi nu har. Vi löser det inte
med aldrig så många nya nummer av
SOU, men vi tycker att det innebär eu
hygglig lösning, att vi ändrar på denna
lag som nu är 45 år gammal. Vi bör se
litet kallt på denna fråga och försöka
bringa lagstiftningen på detta område i
överensstämmelse med övrig social lagstiftning.
Vi bör se problemet som det

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16

Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer m. m.

lilla problem det i och för sig är, men
samtidigt som det stora sociala problem
det är i det samhälleliga sammanhanget,
vad gäller både kulturen på
sexuallivets område och kulturen i övrigt.
Vi kan inte lösgöra prostitutionsproblemet
från det samhälle vi lever i.

Vi vill ha en förbättring, men vi tror
inte att vi kan uppnå den genom en
hatisk jakt på den ena eller andra parten
eller genom att försöka lägga skulden
på någon part. En grupp har vi
emellertid varit överens om att man
borde försöka komma åt lite hårdare
den här gången, och det är sutenörerna.
Vi fick veta i utskottet, att man i
förslaget till ny brottsbalk har tänkt sig
en skärpning i detta avseende, vilken
skulle göra det lättare att komma åt
sutenörerna. Vi i utskottet tyckte nog,
att man skulle kunna gå ännu längre,
och vi har också i utlåtandet tryckt på
att vi anser att man via en straffskärpning
skulle kunna vinna någonting. I
de andra fallen ser vi emellertid icke
någon möjlighet att vinna resultat med
vare sig straffskärpning eller jakt på
den ena eller andra parten.

Vi ser detta som ett socialt problem,
och som sådant får det också lösas. Jag
hoppas att detta är sista gången som
riksdagen vädjar till Kungl. Maj:t att få
lösdrivarlagen upplöst. Det räcker med
trekvarts sekel för en sådan lag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
87, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser för
läroverksingenjörer m. in.

Utskottet, som ansett sig böra biträda
Kungl. Maj:ts i ifrågavarande pro -

position, nr 103, gjorda förslag, hemställde
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 14 mars 1958 förordade
grunder för inrättande från och med
budgetåret 1959/60 tills vidare på enhetsskolans
högstadium av särskilda
ämneslärartjänster i lönegrad Ae 19
för läroverksingenjörer med viss lärarutbildning; b)

till Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer
för budgetåret 1958/59
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 320 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Arvidson, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Bakom det föreliggande
förslaget till utbildning av läroverksingenjörer
för lärartjänster på enhetsskolans
högstadium står en enig utredning,
två ämbetsverk, Kungl. Maj:t och
ett statsutskott, som varit enhälligt med
undantag för min egen ringhet. Det
kan förefalla dumdristigt att gå till
strids mot en sådan övermakt. Jag tänker
inte heller göra det. Jag har endast
önskat framhålla några synpunkter i
anslutning till den reservation som jag
har fogat till utskottets utlåtande. Så
mycket har väl ändå åstadkommits att
utskottets skrivning har blivit mycket
försiktig.

Det är här fråga om en försöksverksamhet
och kanske också om en engångsföreteelse.
Icke desto mindre är
det min uppfattning, att denna utbildning
är onödig; den är icke tillräckligt
motiverad. Vi har inom det svenska
skolväsendet lärarbrist, och den
är, som tidigare i dag utvecklats av
ecklesiastikministern, i särskilt hög
grad kännbar i ämnena matematik, fy -

100 Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958
Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer m. m.

sik och kemi. Vi är nog alla överens
om alt alla vägar bör sökas för att upphäva
den lärarbristen. Den här föreslagna
utbildningen av läroverksingenjörer
är emellertid inte avsedd att täcka
denna brist, och utskottet har också
understrukit att vi får söka andra utbildningsvägar
än dem det nu är fråga
om för att täcka bristen på lärare i
matematik, fysik och kemi. Här gäller
det utbildning av lärare med en helt
annan kombination. Det är fråga om
utbildning för lärare i teknologi i förening
med ett eller flera av ämnena
matematik, fysik och kemi.

Teknologi i betydelsen teoretisk teknisk
undervisning förekommer i enhetsskolan
i klass 9 y i många sammanhang,
men i allmänhet är teknologi här
detsamma som vrkesteori, och undervisningen
i detta ämne meddelas i allmänhet
av den lärare som har hand
om yrkespraktiken. Yrkesteori och yrkespraktik
bör inte skiljas åt, och den
som ger den teoretiska teknologiska
undervisningen är alltså yrkesläraren.
Det är inte utbildning för den uppgiften
det här är fråga om. Den teknologi
som den här utbildningen avser är
teknologi i egentlig mening, och den
är avsedd att förekomma på en enda
gren i 9 v i enhetsskolan, nämligen den
som kallas för gren nr 8 och som ännu
knappast existerar. Man håller på att
förbereda denna gren men är inte enig
om hur utbildningen på enhetsskolan
på detta område skall läggas upp. Denna
utbildning är avsedd för begåvade
elever, som är teoretiskt lagda och samtidigt
har praktisk begåvning men som
av en eller annan anledning icke väljer
de mer speciellt teoretiska studielinjerna
på enhetsskolans högstadium.
.lag tror att det är utomordentligt betydelsefullt
att det skapas utbildningsvägar
av den här typen för att tillvarataga
den ström av begåvningar, som
överraskande nog går till 9 y och som
kräver sin egen behandling.

Dessa vägar är emellertid ännu inte

utformade, och såvitt jag förstår kommer
det inom överskådlig framtid icke
att bli fråga om något annat än ett fåtal
tjänster i den kombination vi här talar
om, nämligen teknologi plus något
av de naturvetenskapliga ämnena. En
sådan kombination förekommer för
närvarande endast i en av våra skolformer,
nämligen i den praktiska realskolan,
där en del adjunkttjänster är
inrättade i denna ämneskombination.
För att bli kompetent till en sådan tjänst
fordras, att man är civilingenjör eller
har motsvarande utbildning och dessutom
rätt lång lärartjänstgöring. Det
finns ju inte något provår för denna
kategori. Det är rätt många civilingenjörer
som tjänstgör i de praktiska realskolorna.
De få tjänster som finns lockar
i allmänhet ett betydande antal sökande,
och de civilingenjörer, som av
intresse för pedagogiska uppgifter gått
över till verksamheten vid en sådan
skola, har oftast rätt små utsikter att
få ordinarie tjänst. Det finns alltså inte
någon brist på kompetenta sökande
med god utbildning i den ifrågavarande
kombinationen.

För enhetsskolans del anses det nu
att man skall nöja sig med läroverksingenjörer
som är vidareutbildade. För
min del kan jag inte inse att enhetsskolan
skall behöva nöja sig med tjänster
av denna typ, då det är tänkbart
att inrätta adjunkttjänster och få dem
besatta med kompetenta sökande. Det
är en lyckligare lösning än att inrätta
tjänster, för vilka en relativt otillfredsställande
utbildning föreslås. Jag tror
att enhetsskolan är i behov av ett visst
antal adjunkturer i denna kombination,
och jag tror att dessa adjunkturer
skall kunna besättas med civilingenjörer.
Jag förmenar alltså att behovet
av den föreslagna utbildningen inte är
ådalagat och att förslaget därför är
omotiverat.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Tisdagen den 22 april 1958 Nr 16 101

Lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer m. m.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Arvidson började
med att säga att han inte ville söka
strid, och det är ju glädjande. Jag konstaterar
att detta anförande var bra
mycket mera nyanserat än de båda anföranden
herr Arvidson höll i avdelningen
och i utskottet.

Det nu föreliggande förslaget är inte
något löst hugskott. Det bygger på ett
förslag, som framlades av en av skolöverstyrelsen
tillkallad utredningsman,
och detta förslag har sedermera överarbetats
inom den sakkunnigkommitté,
vars förslag redovisas i propositionen
och i utlåtandet. Vid denna överarbetning
skedde en hel del. Bland annat
förkortades utbildningstiden från tre till
två terminer.

Förslaget måste ses som ett led i ett
större sammanhang. Ursprungligen hette
det, att de sakkunniga hade i uppdrag
att lägga fram förslag om utbildning av
lärare i yrkesämnen, främst för linje
9 y. Sedermera har uppdraget, bland
annat på grund av uttalanden här i riksdagen,
vidgats till att avse hela frågan
om yrkeslärarutbildningen. Det är ett
omfattande arbete. Det gäller att beräkna
behovet, föreslå ökning av utbildningskapaciteten
och lägga fram förslag
om förbättringar av utbildning och
undervisningsplaner, att över huvud
taget få till stånd en tillfredsställande
yrkeslärarutbildning. Bland annat har
de sakkunniga av riksdagen fått i uppdrag
att överarbeta det gamla förslaget
om en central övningsskola eller
eventuellt ett yrkeslärarinstitut. Det tar
emellertid lång tid, och medan gräset
växer är det risk för att kon dör. De
sakkunniga har därför i en skrivelse
till Kungl. Maj:t i höstas lagt fram förslag
till en hel del omedelbara åtgärder,
som bär mer eller mindre provisorisk
karaktär.

I den skrivelse, som redovisas i utskottsutlåtandet,
går man igenom alla
de olika grenarna av 9 y och undersöker
huruvida vi har yrkeslärare för

budgetåret 1959/60 för dessa olika grenar.
Därvid konstateras, som utskottet
också framhåller, att antalet elever i
9 y det året kommer att öka till 6 700.
Det är i år 2 500. Det gäller 12 olika
yrkeslärarkategorier, och det visar sig
att för en del av dem måste det ordnas
yrkesutbildning nästa budgetår. De sakkunniga
har lagt fram en lång rad förslag,
som successivt behandlats under
denna vårriksdag. Det nu föreliggande
förslaget är det sista som återstår. Det
avser, som herr Arvidson nu fått klart
för sig, att få fram lärare i tekniska
ämnen för den s. k. gren 8 av 9 y. De
sakkunniga och utskottet understryker
att det här är fråga om en försöksverksamhet.

Samtidigt som det behövs sådana här
lärare i tekniska ämnen har det befunnits,
att det endast i ytterst få skoldistrikt
går att ordna heltidstjänstgöring
för dem. Dessa lärare måste därför
också undervisa i andra ämnen, och det
ligger då närmast till hands att låta dem
undervisa i bristämnena matematik och
fysik eller kemi. Men det gäller också,
herr Arvidson, att ordna pedagogisk
utbildning. En del av dessa ingenjörer
undervisar redan i våra skolor utan att
ha någon pedagogisk utbildning.

Herr Arvidson anser att behovet inte
är styrkt. Jag kan citera arbetsmarknadsstyrelsen,
som säger, att det är
»uteslutet att den erforderliga rekryteringen
kan ske utan att gymnasieingenjörer
mera varaktigt kan komma till användning
för dessa undervisningsuppgifter».

Reservanten anser att man skall ha
civilingenjörer och säger att vad dem
beträffar råder det ingen brist. Som
bekant råder det emellertid stor brist
på både civilingenjörer och läroverksingenjörer.
Det förefaller mig som om
reservanten mera tänkt på matematik,
fysik och kemi än på de tekniska ämnena.
Jag är inte alldeles säker på att
civilingenjörer under alla förhållanden
är lämpligare som lärare än läroverks -

102

Nr 16

Tisdagen den 22 april 1958

ingenjörer. I varje fall torde det vara
uteslutet att få civilingenjörer att söka
tjänster i Ae 19. Dessutom skulle man
kunna säga att det är dålig hushållning
med våra alltför få ingenjörer att
använda civilingenjörer för uppgifter,
där man kan använda läroverksingenjörer.

Herr Arvidson säger vidare att gren
8 b har upprättats i mycket ringa utsträckning
och att man även i fortsättningen
behöver endast ett fåtal lärare
av denna typ. Ja, det kan hända, men
det behövs i alla fall en del och i utskottsutlåtandet
föreslås endast en utbildning
i ganska begränsad omfattning.
Men när denna utbildning behövs och
dessa lärare behövs både med hänsyn
till teknikerbristen och till det växande
antalet elever i 9 y, som bör ha rika tillfällen
att välja utbildningslinjer, måste
vi försöka ordna så att flera ungdomar
kan välja teknisk utbildning av den
art man kan få inom enhetsskolan.

Det föreföll som om herr Arvidson
var ense med utskottet om att den tekniska
grenen av 9 y borde rekryteras
av ungdomar med teknisk begåvning
men som kanske i en del fall inte har
möjlighet att klara språken på de övriga
teoretiska grenarna av enhetsskolan —
detta är ju en teoretisk linje. Det är
viktigt att man gör klart att det finns
möjligheter till teoretisk utbildning och
goda framtidsutsikter också för en del
av dem som väljer y-linjerna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att särskilda utskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 21

Interpellation ang. förfarandet vid uppbörd
av skatt å motorbrännolja

Herr SUNDELIN (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Vid en nyligen i riksdagen
förd debatt angående bilskatterna
påtalades bland annat de stora restantier,
som förefinns beträffande brännoljeskatten.
Enligt uppgift uppgår antalet
för motorbrännolja skattepliktiga till
ca 19 000, av vilka ca 3 300 skulle restera
för skatt. I kronor lär restantierna
den 30 november 1957 ha uppgått till
9,2 miljoner. Med hänsyn till att den yrkesmässiga
lastbilstrafiken i vårt land
huvudsakligen bedrives med tyngre,
brännoljedrivna fordon torde en väsentlig
del av dem, som resterar med brännoljeskatt,
vara att återfinna bland åkeriägarna.
Ifrågasättas kan om icke rådande
förhållande — förutom svårigheterna
att med nuvarande taxesättning bedriva
åkeriyrket med ekonomisk lönsamhet
— även är beroende på det system,
enligt vilket uppbörden av brännoljeskatt
nu är ordnad. Förandet av kö''rjournaler,
avgivandet av brännoljedeklarationer
och därmed sammanhängande
skatteinbetalningar förefaller
onekligen vara en mindre smidig och
ändamålsenlig anordning. Jag är fullt
medveten om svårigheterna att ernå en
enkel men samtidigt effektiv lösning av
denna skattefråga men vill ändå med
hänvisning till vad här ovan anförts
hemställa om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Är statsrådet beredd undersöka förutsättningarna
för ernående av ett ändamålsenligare
och smidigare uppbördssystem
med avseende å skatten för motorbrännolja
ävensom vidtaga de åtgärder
som en dylik undersökning kan ge
anledning till?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 16 103

Tisdagen den 22 april 1958

§ 22

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1957 och 1958 vid
dess nionde ordinarie möte fattade beslut;
och

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande
avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol.

§ 23

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
215, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående garanti för
krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 24

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 25

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: nr

534, av herrar Heckscher och Hamrin
i Kalmar, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 110, angående vissa
organisations- och anslagsfrågor rörande
försvaret,

nr 535, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 124, med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.,

nr 536, av herrar Ståhl och Rydén, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 131, angående statlig borgen för lån
till Svenska skifferoljeaktiebolaget, och
nr 537, av herr Christenson i Malmö,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 131.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 145, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m., nämligen

nr 538, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 539, av herr Ohlin m. fl.,
nr 540, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 541, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 542, av herr Stiernstedt m. fl.
Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 26

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Isak
Ragnvald Lassinantti, född den 20/9
1915, p. g. a. skada å fotleden intages
för vård å Luleå lasarett, kir. avdelningen,
den 21/4 1958. På grund härav
är Lassinantti tills vidare sjukskriven.
Luleå lasarett den 21/4 1958.

Sture Hedenstedt

Med. Dr. Las.läkare

Herr Lassinantti beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 21 innevarande månad tills vidare.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.53.

In fidem
Gunnar Britth