1958 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1958:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 13

9—11 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 9 april s_d

Svar på fråga av fröken Elmén ang. avtal om s. k. tjänstetidsbeford ran

inom skolväsendet ................................... 5

Svar på interpellation av fru Ewerlöf ang. lärarutbildningen på det
husliga området......................................... 7

Fredagen den 11 april

Svar på fråga av herr Henning Nilsson i Gävle ang. uppskov med

förflyttningen av tobaksfabriken i Gävle till Malmö............ 13

Svar på interpellationer av:

herr Ekström i Iggesund ang. översyn och omarbetning av de deklarations-
och redovisningsblanketter, som fastställts för beskattning
av film, m. m..................................... 15

herr Eliasson i Stockholm ang. gällande bestämmelser om begränsning
av domares möjligheter att åtaga sig privata uppdrag .... 17

herr Ståhl ang. ändring av gällande bestämmelser i lagen med vissa

föreskrifter vid hyresregleringens upphörande............... 20

Vid remiss av propositioner rörande försvaret................... 22

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken 28
övergång till helt statlig drift vid gruvor och tillhörande anläggningar

inom Västerbottens län.................................. • 40

Fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m. 45

Avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter................ 49

Interpellationer av:

fröken Elmén ang. vården av unga människor vid ålderdomshem

tillsammans med äldre kronikerfall ....................... 52

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

herr Rimås ang. utvidgad granskning av räkenskaperna för Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande............... 52

herr Helén ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av
leveranser av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget
Älvsborg............................................. 53

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 april

Statsutskottets memorial nr 41, ang. civilförsvarsstyrelsens avlönings stat

(gemensam omröstning).............................. 3

— nr 61, ang. ferieresor för husmödrar (d:o)................... 4

— nr 62, ang. statsbidrag till Föreningen Fruktdrycker (d:o)...... 4

Fredagen den 11 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen ang. ändring i lagen om församlingsstyrelse,
m. m...................................... 28

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. fortsatt disposition av vissa äldre

anslag, avseende ecklesiastikdepartementet.................. 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. den skattefria försäljningen

av skattebelagda varor i öresundstrafiken................... 28

— nr 38, ang. ändrad tid för avdrag vid inkomsttaxering för ränta

å kvarstående skatt..................................... 40

Bankoutskottets utlåtande nr 10, om övergång till helt statlig drift vid

gruvor och tillhörande anläggningar inom Västerbottens län .... 40

— memorial nr 11, ang. ändring i avlöningsbestämmelserna för hos

riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän, m. m............... 45

— utlåtande nr 12, om fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Ko nungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m., jämte i ämnet väckta motioner. . 45

— nr 13, om fortsatt giltighet av valutalagen.................. 49

— nr 14, om årlig utgivning av en utförligare matrikel över riksdagens
ledamöter......................................... 49

— nr 15, om utarbetande av en plan för olika lösningar av en ombyggnad
av riksdagshuset................................ 49

— memorial nr 17, ang. användande av riksbankens vinst för år 1957 49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, om avgifter vid exploatering av

grus- och stentäkter.................................... 49

— nr 15, om obligatorisk vägbelysning m. m................... 52

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, rörande anslag till Byggnadsarbeten
vid veterinärhögskolan ........................... 52

Onsdagen den 9 april 1958

Nr 13

Onsdagen den 9 april

Kl. 14.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 41, 61
och 62 föreslagna, av riksdagens båda
kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 41)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:176 och 11.199, i
vad de berör förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen som föranledes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat
för civilförsvarsstyrelsen att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 569 500

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis 58 500

3. Vissa pensionskostnader,

förslagsvis ............ 5 000

4. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal .... 1 271 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 228 000

Summa kronor 2 132 000;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 132 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 176 och II: 199, i vad
de berör förevarande anslag, beslutat
att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ur personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
avföra en kontorsbiträdestjänst i
Ao 5;

b) godkänna följande avlöningsstat
för civilförsvarsstyrelsen att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 569 500

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis 58 500

3. Vissa pensionskostnader,

förslagsvis ............ 5 000

4. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal . . 1 197 860

5. Rörligt tillägg, förslagsvis 222 740

Summa kronor 2 053 600;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 2 053 600 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
ocli utföll densamma
med 115 Ja och 108 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Nr 13

Onsdagen den 9 april 1958

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 86 Ja och 61 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller ........ 115 Ja och 108 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 201 Ja och 169 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 61)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:216 och 11:268
samt I: 163 och II: 186, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu är i fråga, till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:163 och
II: 186, såvitt nu är i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 216 och
II: 268 till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 775 000 kronor.

Sedan denna voteringsproposition
blivit uppläst, skedde omröstningen
medelst omröstningsapparat, och utföll
densamma med 119 Ja och 106 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, ha -

de utfallit med . . 88 Ja och 59 Nej,

vadan, då därtill
ladesandra kammarens
röster

eller ........ 119 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 207 Ja och 165 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

3:e omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 62)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 89 och II: 79
icke må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till motionerna I: 89 och II: 79
till Bidrag till Föreningen Fruktdrycker
för budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag
av 25 000 kronor.

Efter uppläsning av denna voteringsproposition
verkställdes omröstningen
medelst omröstningsapparat, och utföll
densamma med 96 Ja och 124 Nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 72 Ja och 74 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 96 Ja och 124 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 168 Ja och 198 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 9 april 1958

Nr 13

§ 2

Meddelande om grundlagsändring

Herr talmannen meddelade, att Kungl.
Maj:t till riksdagen överlämnat en skrivelse
angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts
öppna brev till riksdagen angående viss
grundlagsfråga. Av denna skrivelse, som
nu föredrogs, inhämtades, bland annat,
att Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Tage Erlander
att i andra kammaren uppläsa Kungl.
Maj:ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr statsministern Erlander, som
uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev till
riksdagen av den 28 mars 1958 angående
viss grundlagsfråga, så lydande:

Kungl. Maj:ts öppna brev till
riksdagen angående viss grundlagsfråga;
givet Stockholms slott den
28 mars 1958.

I skrivelse den 21 mars 1958, nr 126,
har riksdagen anmält, att riksdagen vid
slutlig prövning antagit av 1956 års
riksdag i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 51 såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaget
förslag till ändrad lydelse av § 22 mom.
2 regeringsformen.

Kungl. Maj :t vill härmed giva riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t denna
dag låtit genom allmän kungörelse utfärda
den beslutade grundlagsändringen.

GUSTAF ADOLF

/ Ingvar Lindell

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Justerades protokollen för den 25, den
26 och den 28 nästlidna mars.

§ 4

Svar på fråga ang. avtal om s. k. tjänstetidsbefordran
inom skolväsendet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har frågat
om jag är i tillfälle att meddela vad
anledningen är till att det förra våren
träffade avtalet om s. k. tjänstetidsbefordran
ännu inte föranlett beslut härom
inom skolväsendet.

Mitt svar är följande.

Bestämmelser om tjänstetidsbefordran
har meddelats i kungörelsen 1957:628,
som utkom från trycket den 6 december
1957. Bestämmelserna skall dock
lända till efterrättelse från och med den
1 juli 1957.

Ett stort antal befattningshavare inom
skolväsendet fyller förutsättningarna
för tjänstetidsbefordran redan från och
med bestämmelsernas ikraftträdande
den 1 juli 1957. Beslut om dylik befordran
meddelas, där ej annat särskilt bestämts,
av den myndighet som har att
besluta om löneklassplacering för vederbörande
tjänsteman.

Beträffande den del av skolväsendet,
som är underställd överstyrelsen för yrkesutbildning,
torde beslut om tjänstetidsbefordran
ha meddelats i samtliga
fall, där dylik befordran hittills kunnat
komma i fråga.

Beträffande skolöverstyrelsens ämbetsområde
innebär bestämmelserna om
tjänstetidsbefordran, att beslut rörande
befattningshavare inom folkskolan skall
meddelas av vederbörande skolstyrelse,
medan skolöverstyrelsen har att fatta
beslut beträffande befattningshavare vid
övriga skolformer, överstyrelsen har
hittills fattat beslut i omkring 250 fall.
Inkomna ärenden om tjänstetidsbefordran,
som ännu inte föranlett beslut av
överstyrelsen, utgör ett tiotal.

Beträffande den befattningshavarkategori,
för vilken det ankommer på den
lokala skolstyrelsen att pröva ärende

Nr 13

Onsdagen den 9 april 1958

Svar på fråga ang. avtal om s. k. tjänstetidsbefordran inom skolväsendet

om tjänstetidsbefordran, synes beslut ha
fattats inom det övervägande antalet
skoldistrikt i fråga om det stora flertalet
aktuella ärenden. I vissa större skoldistrikt
har dock, enligt vad jag inhämtat,
några beslut om tjänstetidsbefordran
ännu inte meddelats. Anledningen härtill
har från något håll uppgivits vara,
att man ännu inte hunnit gå igenom
hela materialet och att man vill besluta
beträffande samtliga hittills aktuella
ärenden på en gång för att i ett sammanhang
kunna verkställa den retroaktiva
löneutbetalningen.

Eftersom inom folkskoleväsendet beslut
skall fattas av ett stort antal lokala
myndigheter och då vissa speciella
svårigheter kan beräknas uppkomma vid
tillämpning av förevarande bestämmelser
på skolans område, där särregleringar
i många fall gäller, har skolöverstyrelsen
beslutat utfärda vissa anvisningar
för tillämpningen av ifrågavarande
kungörelse. Dessa anvisningar har självfallet
inte kunnat färdigställas utan åtminstone
en kortare tids erfarenheter
av de nya bestämmelsernas tillämpning.
Arbetet med anvisningarna har nu fortskridit
så långt, att de torde kunna utfärdas
inom den närmaste tiden.

Jag vill emellertid understryka, att
något hinder för skolstyrelserna att besluta
om tjänstetidsbefordran, innan
skolöverstyrelsens anvisningar utkommit,
givetvis inte föreligger. Det stora
flertalet fall torde också vara av den art,
att någon tveksamhet vid författningsbestämmelsernas
tillämpning inte behöver
råda.

Härefter anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min enkla
fråga. Det gläder mig att anvisningarna
nu snart tycks vara färdiga. Efter vad
jag förstår är det tillämpningsanvisningarna
som man här väntar på. Det har

förefallit dem som arbetar inom skolan
egendomligt, att man inom det arbetsområdet
inte har kunnat klara av denna
s. k. tjänstetidsbefordran, fastän den
började tillämpas redan i december i
en hel del verk. Det skulle inte behöva
ta så lång tid att utfärda dessa anvisningar.

Nu säger statsrådet att man måste ha
viss erfarenhet för att kunna utarbeta
anvisningarna. Jag trodde att anvisningarna
skulle vara till för tolkningen av
kungörelsen och att därför inte erfarenheten
skulle vara utslagsgivande, utan
att man omedelbart skulle få anvisningarna.
Kungörelsen är tillämplig retroaktivt
från den 1 juli 1957. Nu har det
gått nio, snart tio månader, för vilka
kungörelsen alltså kommer att få retroaktiv
verkan. Jag vet inte om det inte
också kan ha ogynnsam effekt i beskattningshänseende
att så stora belopp
kommer på en gång.

Konstaterandet att skolstyrelserna
självfallet får betala ut denna tjänstetidsbefordran
och att det i de flesta fall
inte skulle vara tveksamt, hur kungörelsen
skall uppfattas, skulle kunna göra
att skolstyrelserna i större utsträckning
än de har gjort kan sätta i gång med att
betala ut dessa belopp. Jag tänker närmast
på Göteborg, där jag vet att bl. a.
cirka 150 småskollärare och cirka 100
övningslärare är berörda av kungörelsen.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara erinra den
ärade interpellanten om att det i kungörelsen
över huvud taget inte förutsatts
att några anvisningar skulle utarbetas.
Det är ett exempel på mycket god service
från skolöverstyrelsen, att denna
grep sig verket an med att utarbeta anvisningar,
när man märkte att det på
vissa punkter kunde behövas klarläg -

Onsdagen den 9 april 1958

Nr 13

Svar på interpellation ang.

ganden. För närvarande ligger bestämmelserna
om anvisningar hos riksräkenskapsverket,
som har yttrat sig om vissa
detaljer.

Slutligen, fröken Elmén, är det i första
hand de lokala skolstyrelserna som det
här gäller. Där de centrala ämbetsverken
varit direkt inkopplade, har tolkningen
inte stött på svårigheter. Men
i ett fåtal större städer, t. ex. Göteborg,
har man samlat ihop en hel del ärenden
för att klara av dem på en gång.
Ingen mister något av sitt retroaktiva
tillägg genom detta förfarande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. lärarutbildningen
på det husliga området

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Ewerlöf frågat, när
jag beräknar att proposition angående
lärarutbildningen på det husliga området
skall kunna föreläggas riksdagen.

Lärarutbildningen på det husliga området
har varit föremål för utredning
av särskilda sakkunniga — 1953 års
lärarinneutbildningskommitté — som
avlämnade betänkande i ämnet i mitten
av augusti förra året. Kommitténs förslag
har vid remissbehandlingen, som
avslutades i december 1957, utsatts för
åtskillig kritik på olika punkter och
det kräver ofrånkomligen ytterligare
överväganden i ett flertal hänseenden.
I 1958 års statsverksproposition har jag
med hänsyn härtill uttalat, att jag icke
vore beredd att förorda att proposition
i anledning av kommittéförslaget förelädes
årets riksdag. Lärarbristen på det
husliga området är emellertid mycket
framträdande, och i statsverkspropositionen
har därför också föreslagits en
omedelbar ökning av utbildningskapaciteten
vid de nu befintliga seminarierna
för huslig utbildning och dessutom

lärarutbildningen på det husliga området

vissa andra åtgärder för att öka tillgången
på utbildade lärare inom denna
sektor av skolans verksamhet.

De i årets statsverksproposition föreslagna
åtgärderna synes emellertid
icke vara tillräckliga för att lösa de
problem, som sammanhänger med lärarutbildningen
på det husliga området.
Jag har den uppfattningen, att den fortsatta
beredningen av förevarande ärende
skall kunna bedrivas så, att det kan
bli möjligt att förelägga 1959 års riksdag
ytterligare förslag i ämnet.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation, vilket är hållet
i den för statsrådet så karakteristiska
positiva anda, som är så tillfredsställande.

Statsrådet säger i sitt svar, att den
katastrofala bristen på lärare i undervisning
på det husliga området har föranlett
honom att i statsverkspropositionen
föreslå en viss ökning av utbildningskapaciteten
vid de nu befintliga
seminarierna. Ja, detta är självfallet
något som vi har hälsat med stor glädje.
Men samtidigt har vi kunnat konstatera
hur ytterligt svårt det är för förefintliga
seminarier att planera för framtiden,
när det inte finns någon fastställd
ram att hålla sig till.

Statsrådet Edenman säger att 1953 års
lärarinneutbildningskommittés betänkande
kräver överväganden på olika
punkter. Ja, det har även remissinstanserna
understrukit, och det har jag personligen
haft anledning konstatera i
min egenskap av ordförande i FredrikaBremer-Förbundet,
som är huvudman
för Rimforsa lanthushållsseminarium.
Det kan väl heller inte anses yverboret
att jag som intcrpellant i denna fråga ut -

Nr 13

Onsdagen den 9 april 1958

Svar på interpellation ang. lärarutbildningen på det husliga området

trycker förhoppningen, att när detta
kommittébetänkande skall tagas under
övervägande, man i första hand vidtar
den ändringen att inte de nu befintliga
husliga utbildningsanstalterna i Stockholm
flyttas härifrån. Huvudstaden
rymmer en sjundedel av hela landets befolkning
och är, som kommittén själv
framhåller, rikt försedd med vetenskapliga
och kulturella institutioner. Där
finns forskningsinstitut med anknytning
till utbildningen på det husliga området,
där finns yrkesundervisning, och
där finns ett rikare förgrenat skolväsende
än någon annanstans i landet. I
Stockholm finns vidare en samlad erfarenhet
på dessa områden, som gör att
man helt enkelt inte kan tänka sig att
här ifrågavarande utbildningsanstalter
flyttades till någon annan stad. Kommitténs
förslag bygger på att kommunerna
skulle åtaga sig byggenskapen på
detta område, men det får väl ändå inte
vara avgörande.

Sedan är det också en annan sak, som
berör en sida av vårt kulturella liv, nämligen
den att vävnadslärarinnorna har
behandlats så snävt som fallet är i kommitténs
betänkande. Vi har här i Sverige
en enastående textil tradition och
en textil yrkesskicklighet, som gör att
vi på det området nu åtnjuter ett internationellt
rykte. De kvinnor som i slutet
av 1800-talet — jag tror det var 1874 —
grundade Handarbetets vänner, insåg
att man måste utbilda goda lärarinnor
för att kunna höja den svenska textilkonsten,
vilken då befann sig i en vågdal.
Nu befinner vi oss i det avseendet
på en topp, och det skulle vara bedrövligt,
om vi nu tvingades skära ned den
högre utbildningen i vävnad.

Statsrådet slutade sitt svar med konstaterandet
att han vid 1959 års riksdag
ämnar lägga fram ytterligare förslag
i detta ämne, och det är jag givetvis
mycket tacksam och glad för. Jag
hoppas också att vi då får en ram fastställd
för hur hela undervisningen i dessa
stycken skall läggas upp, en ram som

gör det möjligt inte bara för de nu existerande
seminarierna att komma till
rätta med sina problem utan som också
mycket snart avhjälper de brister som
nu föreligger i undervisningen på det
husliga området.

Till slut vill jag erinra om en sak,
som kan vara av ett visst intresse i detta
sammanhang. Jag tänker på den utredning
som gjordes i början av detta sekel,
och i vilken det konstaterades att
emigrationen •—• som ju var kraftigast
i slutet på 1800-talet, men som alltjämt
pågick i seklets början — till stor del
berodde på förhållandena i hemmen.
Man konstaterade att fattigdomen i hemmen
hängde intimt samman med kvinnornas
bristande förmåga att sköta sina
hem. Det var då som man bland annat
satte i gång verksamheten vid Rimforsa
lanthushållsseminarium som nu kämpar
för att kunna leva vidare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

116, angående riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät; nr

121, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. in., och

nr 122, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna
:

nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. in., och
nr 127, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 128, med förslag till förordning om

Onsdagen den

ändring i tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316).

§ 7

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner. Därvid
remitterades

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 447, av herr Nelander m. fl.,
nr 448, av herr Odhe m. fl.,
nr 449, av herr Senander m. fl.,
nr 450, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 451, av herr Börjesson m. fl.; samt
till statsutskottet motionerna:
nr 452, av fröken Höjer och fröken
Elmén,

nr 453, av herr Eliasson i Stockholm,
nr 454, av herr Hallén m. fl., och
nr 455, av herr Svenungsson m. fl.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13,
statsutskottets utlåtande nr 67, bevillningsutskottets
betänkanden nr 36 och
38, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 10—15 och 17, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14 och 15 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 12.

§ 9

Föredrogs den av herr Johansson i
öckerö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ersättningen
för sjuktransporter med båt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs herr Vigelsbos vid nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
statsbidragen till kommunernas
kapitalutgifter.

Kammaren biföll denna anhållan.

9 april 1958 Nr 13 9

§ 11

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet i anledning
av att riksdagsledamöters frånvaro på
grund av sjukdom kan bli avgörande
för utgången av voteringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till avhjälpande av vissa svårigheter
för näringslivet i Blekinge län;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m. m.,

nr 22, i anledning av väckt motion
angående beredande av möjlighet till
lämpligare behandling av värnpliktiga,
som av religiösa betänkligheter vägrar
att utföra vapenfri tjänst,

nr 23, i anledning av väckt motion
angående förenklat förfarande vid föredragning
inför domstol av skriftligt bevismaterial,
och

nr 24, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 23 kap. 7 § rättegångsbalken; -

Nr 13

Onsdagen den 9 april 1958

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående en uppräkning av ersättningsbeloppen
enligt militärersättningsförordningen,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om stöd i vissa fall åt familjeförsörjare
vid deras barns eller andra anhörigas
sjukdom;

tredje lagutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av motioner om upphävande
av jordförvärvslagen m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag för budgetåret
1958/59 till avlöningar, omkostnader
och utrustning vid lantbruksnämnderna
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående medel för år 1958
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om överförande i enskild ägo av
bostadshus, som innehas av kommuner
och kommunala bostadsföretag.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 107, angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar,

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret,
nr 129, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1957 och
1958 vid dess nionde ordinarie möte
fattade beslut,

nr 130, angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol,

nr 132, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften,

nr 134, angående viss ändring i gäl -

lande avtal angående utövandet av statens
tobaksmonopol,

nr 135, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm,

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser,

nr 138, rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet,

nr 139, angående ratifikation av europeisk
utlämningskonvention, och

nr 140, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 90, med förslag
till ny tulltaxa m. m. motionerna:
nr 456, av herr Stiernstedt m. fl.,
nr 457, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 458, av herr Nilsson i Svalöv m.fl.,
nr 459—461, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

nr 462, av herr Ståhl m. fl.,
nr 463, av herr Lothigius m. fl.,
nr 464, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Olofson,

nr 465, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Hagnell,

nr 466, av herr Gerhard Nilsson i Gävle
m. fl.,

nr 467, av herr Allard m. fl.,
nr 468, av herr Nestrup m. fl.,
nr 469, av herr Magnusson i Rorås
in. fl.,

nr 470, av herr Boija m. fl.,
nr 471, av herr Bengtsson i Göteborg
in. fl.,

nr 472—475, av herr Bengtsson i Göteborg,

Nr 13

Onsdagen den

nr 476, av herrar von Seth och Lothigius,

nr 477, av herrar Regnéll och Svensson
i Krokstorp,

nr 478, av herrar Jansson i Benestad
och Nilsson i Bästekille,

nr 479, av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

nr 480, av herrar Helén och Hansson
i Skegrie,

nr 481, av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 482, av herr Rimås m. fl.,
nr 483, av herr Löfgren m. fl.,
nr 484, av herr Svenning m. fl.,
nr 485—488, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 489, av herrar Braconier och Löfgren; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 93, angående vissa följdfrågor
i anledning av skolstyrelsereformen
in. m. motionen nr 490, av herr Nyhage;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 98, angående ändrade bestämmelser
om resandes rätt att fritt införa
jordbruksregleringsvaror motionerna:
nr 491, av herr Hedlund m. fl.,
nr 492, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 493, av herr Königson, och
nr 494, av herr Hseggblom m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 104, angående vissa åtgärder
för upprustning av universitet och högskolor
motionerna:

nr 495, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 496, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda,

nr 497, av herrar Hammar och Nestrup,
samt

nr 498, av herr Helén;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 106, angående åtgärder för att
avhjälpa platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong motionen nr 499, av
herr Rylander m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 108, angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på cn -

9 april 1958

hetsskolans högstadium m. m. motionerna: nr

500, av herr Lassinantti m. fl.,
nr 501, av herrar Nyhage och Hedin,
samt

nr 502, av fröken Karlsson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 111, med förslag till lag om
ympning mot smittkoppor motionen nr
503, av herr von Friesen m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 115, angående ändrade grunder
för den ekonomiska förvaltningen av
de allmänna läroverken m. m. motionerna: nr

504, av herr Rimmerfors m. fl., och
nr 505, av herr Nestrup;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 117, angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m. motionerna:

nr 506, av fröken Elmén, och
nr 507, av herr Rylander m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 118, angående garanti för krediter
till Uddevallavarvet Aktiebolag
motionerna:

nr 508, av herr Ståhl,
nr 509, av herr Hjalmarson m. fl.,
och

nr 510, av herrar Senander och Hagberg; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 119, angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. motionerna:
nr 511, av herr Persson i Växjö,
nr 512, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 513, av herr Ohlin m. fl.,
nr 514, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 515, av herr Hedlund m. fl.,
nr 516, av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

nr 517, av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 121, angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. motionen
nr 518, av herr Karlsson i Stuvsta;

Nr 13

Onsdagen den 9 april 1958

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 122, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m., motionen nr 519, av herr Ahlsten
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
motionen nr 520, av herr Jonsson i
Strömsund.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens 2:a kammare,

Stockholm

Med stöd av bilagda läkareintyg anhåller
jag vördsamt om ledighet från
riksdagsarbetet t. o. m. den 15/4 1958.

Osby 5/4 1958

Högaktningsfullt
Gösta Darlin

Härvid var fogat detta läkarintyg:

Att ledamoten av Andra kammaren
direktör Gösta Darlin, f. 25/5 1908, Osby,
på grund av sjukdom, lumbago-ischias,

är oförmögen till arbete fr. o. m. d. 1/4
1958 och minst t. o. m. d. 15/4 1958 intygas.

Osby den 5/4 1958

Karl Rosén
prov.läk.

Kammaren biföll denna anhållan.

Herr talmannen meddelade, att herr
Gerhard Nilsson i Gävle, som vid kammarens
sammanträde den 19 mars med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 16

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 175, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige
och Cuba.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.48.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Fredagen den 11 april

Kl. 14.00

§ 1

På hemställan av herr talmannen,
som förklarade sig hava om tiden för
valen samrått med första kammarens
talman, beslöt kammaren att vid sammanträde
onsdagen den 16 innevarande
april företaga val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret jämte
suppleanter för dessa fullmäktige.

§ 2

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren bestämma antalet
suppleanter för de valmän, som skulle
utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dessa fullmäktige, till tolv.

§ 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 110
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter 15 dagar från
propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 4

Svar på fråga ang. uppskov med förflyttningen
av tobaksfabriken i Gävle
till Malmö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! Herr Henning Nilsson

i Gävle har frågat mig om regeringen
överväger att av arbetsmarknadspolitiska
skäl medverka till att den planerade
förflyttningen av tobaksfabriken i
Gävle till Malmö uppskjutes. Till svar
på frågan får jag erinra om att regeringen
under hösten mottog framställningar
i saken från Gävle stad m. fl.
Sedan yttrande inhämtats från tobaksmonopolet,
beslöt regeringen den 6 december
1957 att framställningarna inte
skulle föranleda vidare åtgärd. Därmed
är frågan slutbehandlad av regeringen.

Härpå yttrade

Herr HENNING NILSSON i Gävle
(k):

Herr talman! Jag skall be att få
tacka statsrådet och chefen för finansdepartementet
för det svar jag fått. Eftersom
det för mig verkar, som man
brukar säga, kort och militäriskt, hoppas
jag att finansministern inte har något
emot om jag här tar någon minut
längre tid på mig för att kommentera
svaret. Det har ju inträffat en hel del
sedan den 6 december, då regeringen
fattade sitt beslut.

Det beslut, som styrelsen för Svenska
tobaksmonopolet fattat att flytta gävlefabriken
till Malmö, strider såvitt jag
förstår i alla avseenden mot såväl riksdagens
som statsmakternas synpunkter
på frågan om industriens lokalisering.
Att flytta en fabrik från en medelstor
stad som Gävle med 51 000 invånare till
Malmö med 213 000 invånare strider
mot lokaliseringssynpunkterna.

Att som en följd av denna förflyttning
tvingas bygga en ny fabrik i Malmö,
kostnadsberäknad till cirka 14 miljoner

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Svar på fråga ang. uppskov med förflyttningen av tobaksfabriken i Gävle till Malmö

kronor, strider mot en vettig investeringspolitik,
som statsmakterna säger
sig vara anhängare av.

Att genomföra denna förflyttning nu
med rådande arbetsmarknadspolitiska
förhållanden strider mot en sund arbetsmarknadspolitik.

När jag gör dessa uttalanden stöder
jag mig på arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör, som delar stadens synpunkter
på denna fråga. Jag stöder mig
också på vad byrådirektör Torsten Buregren
i arbetsmarknadsstyrelsen anför
i skriften Från departement och
nämnder, nr 6, där han säger: »Behovet
av samhällets inflytande på företagens
val av förläggningsort vitsordades. Lokaliseringspolitiken
borde samordnas
med strävandena att maximalt utnyttja
tillgängliga arbetsplatsresurser och
stödja utbyggnaden av näringslivet på
de platser, där de totala kostnaderna
för produktionen är lägst.»

Nu kan det väl inte bestridas, att Tobaksmonopolets
ledning anser, att tillverkningskostnaderna
skulle bli lägre
i Malmö än i Gävle. Vinsten på denna
affär har beräknats bli cirka 800 000
kronor om året. Flyttningen är emellertid
förenad med andra utgifter. Jag stöder
mig även härvidlag på byrådirektör
Buregren, som anför: »Självfallet
måste stor hänsyn tagas till de företagsekonomiska
synpunkterna i samband
med behandlingen av lokaliseringsärendena.
Endast i sådana fall, då företagens
planerade lokaliseringar strider
mot samhällets lokaliseringspolitiska
målsättningar, avstyrkes byggnadstillståndsärendena
ur lokaliseringssynpunkt.
»

Flyttningen av denna fabrik måste anses
strida mot samhällets lokaliseringspolitiska
målsättningar. Det kan inte
vara riktigt att flytta en utpräglad kvinnoindustri
från ett område, där antalet
förvärvsarbetande kvinnor på 100 förvärvsarbetande
män är 35, till ett område,
där antalet förvärvsarbetande

kvinnor per 100 förvärvsarbetande män
är 54.

Byrådirektör Buregren säger vidare i
denna lilla skrift: »I samband med förlängningen
av giltighetstiden för lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete
förutsatte 1956 års riksdag att vid prövningen
av byggnadstillståndsärenden,
som berörde de större tätorterna, större
vikt än tidigare borde läggas vid en
sådan bedömning av ärendena som
främjade en ur samhällets synpunkt
lämplig förläggning av företagen. Det
kunde från samhällets sida betraktas
som angeläget att vidtaga åtgärder för
att hejda den ytterligare tillväxten av
främst de större tätorterna.»

Såvitt jag förstår finns det knappast
något i arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter
och målsättningar, som Tobaksmonopolets
styrelse tagit hänsyn till.
Inte heller har hänsyn tagits till riksdagens
och statsmakternas intentioner.

Vi i Gävle är inte alls nöjda med en
sådan utveckling. Vi har — och med all
rätt — väntat oss att detta statliga företag
skall föregå med gott exempel och
att statens företag alltid skall driva en
företagspolitik, som står helt i överensstämmelse
med statsmakternas intentioner
och beslut.

Jag vänder mig inte emot Tobaksmonopolets
strävanden att rationalisera
och förbilliga sin produktion, men jag
vänder mig emot att en stor fabrik med
nära 200 anställda lägges ned, samtidigt
som vår stad drabbas av en efter våra
förhållanden mycket stor arbetslöshet.
Utsikterna på arbetsmarknaden i gävleområdet
är just nu mycket mörka med
nyanställningsstopp vid de flesta större
industrier. Permitteringar har också
signalerats i Sandviken samt i Forsbacka
och Hofors, och vi har omkring 800
arbetslösa i Gävle. Jag tycker att detta
är så tungt vägande argument mot en
förflyttning av tobaksfabriken, att åtgärden
— som vi alla hoppas — bör
uppskjutas. Den förtjänst på omkring

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Svar på interpellation ang. översyn och omarbetning av de deklarations- och redovisningsblanketter,
som fastställts för beskattning av film, m. m.

800 000 kronor per år, som Tobaksmonopolet
säger sig göra på förflyttningen,
måste väl också ses mot bakgrunden
av den väldiga investering på ungefär
14 miljoner kronor, som är en av förutsättningarna
för förflyttningen. Direktör
Söderström har dessutom förklarat,
att man inte kan ha gävlefabrikens
produktion i Malmö längre än tre
år. Sedan blir man tvungen att bygga
en ny fabrik.

Det har också uppgivits, att lönsamhetsmarginalerna
är mycket små för
Tobaksmonopolets tillverkning av cigarrer
och cigarrcigarretter, och då måste
man fråga, om det kan vara en klok
investering att under sådana förhållanden
binda sig för en investeringsutgift
på 14 miljoner kronor med de stora
ränte- och avskrivningskostnader som
därmed följer, speciellt som vi i Gävle
har en fullt modern och tidsenlig fabrik,
som med mycket små kostnader till och
med kan ta emot malmöfabrikcns cigarrtillverkning.
Jag vet dock att det
råder delade meningar om det sistnämnda,
men ännu har Tobaksmonopolets
styrelse i varje fall inte kunnat
överbevisa oss gävlebor om motsatsen.

Staten ingrep som bekant i Thordén-krisen,
eftersom man ville garantera
Uddevallavarvets anställda arbete.
Staten ingrep också till Karlskronavarvets
förmån för alt säkra sysselsättningen
för arbetarna där. Varför
skulle inte staten då kunna ingripa i
detta fall och hjälpa oss i Gävle att säkerställa
arbetet för de cirka 200 kvinnliga
arbetare som det här gäller? Skall
de nu kastas ut i arbetslöshet? Då får
ju staten bestrida deras försörjning genom
arbetslöshetsunderstöd.

.lag vill också här erinra om att Tobaksmonopolet
i sin svarsskrivclse till
regeringen sagt, att man skulle underlätta
för oss att få en ny industri förlagd
till Gävle, men till dags dato har
inget företag anmält intresse för att
flytta sin verksamhet dit. Vi står därför

inför hotet att den 1 juli eller eventuellt
den 1 september få en tom fabrik i
Gävle och alla de nu vid fabriken sysselsatta
arbetarna arbetslösa.

Regeringen fattade sitt beslut den 6
december i fjol, men sedan dess har
de arbetsmarknadspolitiska förhållandena
förändrats. Den skärpning som
därefter skett på arbetsmarknaden och
den arbetslöshet vi nu kan notera bör
ge regeringen anledning ompröva sitt
beslut. Så stelbent får väl ändå inte
sådana här saker skötas.

Jag hoppas sålunda att vi trots allt
får behålla fabriken ännu en tid, i varje
fall till dess vi kan skaffa oss en ersättningsindustri.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. översyn och
omarbetning av de deklarations- och
redovisningsblanketter, som fastställts
för beskattning av film, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Ekström i Iggesund framhållit,
att det visat sig vara svårt för
vissa biografägare att avge deklaration
för nöjesskatt enligt de nya regler som
gäller från och med den 1 juli 1957. Herr
Ekström har frågat mig om jag erfarit
att de påtalade missförhållandena föreligger
och om jag har för avsikt att
medverka till att rättelse snarast kommer
till stånd.

Med anledning av interpellationen får
jag anföra följande.

Vid fjolårets riksdag skedde en översyn
av nöjesskatten. Innebörden av reformen
var i stort sett den, att en rad
önskemål om lättnader i nöjesbeskattningen
tillgodosågs. Mindre biografer

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Svar pa interpellation ang. översyn och omarbetning av de deklarations- och redovisningsblanketter,
som fastställts för beskattning av film, m. m.

erhöll särskilda lättnader och goda
barnfilmer blev skattefria.

Vad som föranlett de av herr Ekström
påtalade svårigheterna är att biografägarna
i sina deklarationer måste ta
hänsyn både till de nya reglerna om
skattelättnad och skattebefrielse och till
de redan förut gällande provisoriska bestämmelserna
om stöd åt svensk filmproduktion.

Från riksräkenskapsverket har jag inhämtat,
att uppbördsmyndigheter och
länsstyrelser i åtskilliga fall fått göra
korrigeringar i biografägarnas skatteuträkningar.
Detta var fallet särskilt i
början, innan man vant sig vid de nya
reglerna och de därpå grundade nya
deklarationsformulären.

De erfarenheter man fått inom riksräkenskapsverket
tyder närmast på att
biografägarna börjar tillägna sig den
erforderliga tekniska rutinen för redovisning
av biografskatten. Man är emellertid
beredd att, om så skulle visa sig
påkallat, fastställa en särskild blankett,
som är avsedd för de mindre biografägarna.

Det bör emellertid framhållas, att uträkningen
av nöjesskatt inte kan nämnvärt
förenklas genom ändrade blanketter.
Här som på andra områden gäller,
att om man åstadkommer lättnader i
beskattningen genom att införa särskilda
undantagsregler, detta måste föra
med sig komplikationer vid skatteberäkningen.

Herr Ekström bär uttalat önskemål
om att producentstödet skulle utgå genom
en centralt ordnad skatteåterbäring.
Detta går inte att genomföra med
nuvarande regler. Vi har emellertid en
utredning om filmstödet. Den skall också
undersöka möjligheterna till förenklingar.
Innan utredningsresultatet föreligger,
får vi acceptera de nuvarande
svårigheterna. Vad jag här anfört torde
visa, att dessa svårigheter inte är alltför
stora.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare yttrade

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få uttala ett tack för svaret på
min interpellation. Statsrådet har huvudsakligen
uppehållit sig vid biografbeskattningen,
och det är ju riktigt eftersom
det främst var beträffande denna
beskattning jag hade frågat. Jag hade
emellertid även framhållit, att den nya
nöjesskatteförordningen medfört svårigheter
också på andra områden, ett
visst krångel för arrangörerna och besvärligheter
för uppbördsmyndigheterna.
Jag vet inte huruvida någon representant
för den relativt lilla yrkeskår jag
tillhör tidigare varit ledamot av denna
kammare, men jag vill säga, att vi i viss
mån ute i landets kommunalkontor anser
oss som samhällets utposter. Vi uppträder
i vissa fall som enkla uppbördsmän
åt herr överskattmästaren, och det
är givet, att vi vid fullgörandet av dessa
uppgifter äger rätt att fordra att det
arbetsmaterial, som sättes i händerna
på oss, är av sådan art, att vi kan
handskas med det utan att det tar alltför
mycket tid.

Ett kommunalkontor ute på landsbygden
har en sådan mångfald olika arbetsuppgifter,
att en relativt enkel sak
som denna inte borde få bereda så mycket
bekymmer som faktiskt nu är fallet.
Det verkar som om herr statsrådet
andas en viss pessimism när han i svaret
säger, att uträkningen av nöjesskatten
inte kan nämnvärt förenklas genom
ändrade blanketter. Jag tycker nog att
denna pessimism är alltför stor, ty det
är ju just blanketten för biografernas
redovisning som är så undermålig. När
vi som sysslar med dessa ting ute i landet
träffats har vi suttit och gjort upp
förslag till hur en sådan blankett borde

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om begränsning av domares möj

ligheter att åtaga sig privata uppdrag

se ut, och jag tror att man skulle kunna
åstadkomma en förbättring.

Jag är tillfredsställd över herr statsrådets
uttalande, att det kan övervägas
att fastställa en särskild blankett, som
är avsedd för de mindre biografägarna.
Jag tror emellertid att om man håller
fast vid att vi skall få en ny blankett,
så bör den inte bara gälla för de
mindre biografägarna utan för biografredovisningen
över huvud taget. Det
torde vara ofrånkomligt om åtgärden
skall bli till någon hjälp för uppbördsmyndigheterna.
Första sidan av denna
blankett slutar nämligen med »Nöjesskatt
att betala», och sedan skall uppbördsmyndigheten
åstadkomma vederbörlig
fördelning av detta belopp mellan
utländsk film, svensk svartvit film
och svensk färgfilm. Den saken behöver
inte uppgiftslämnarna bry sig om utan
den skall vi klara av vid vår redovisning.

Statsrådet har rätt då han säger, att
det är just de provisoriska producentbidragen
som krånglar till det, när vi
nu fått nya regler om skattelättnader
och skattebefrielse. Vi får komma ihåg
att det ute på landsbygden alltjämt finns
många biografföreståndare, som arbetar
för ringa eller ingen ersättning, och de
blir förargade när de skall sitta och
räkna med formler vid sidan av blanketterna.
Antag att en biograf ger tre
föreställningar i veckan, där en svensk
färgfilm inbringar 150 kronor och nöjesskatten
sammanlagt blir 250 kronor.
Då skall denne stackars man på

r i •„ , -l. , 35X3X 150

fritid sitta och rakna ut -

100 X 4 X 250

X 175 kronor, och han kommer omsider
fram till att slutresultatet blir kronor
27:50. Detta är inte vettigt. Vi måste
försöka hjälpas åt att få en ändring till
stånd, och jag tror att herr statsrådet
lika vid som jag är angelägen om att inte
människor ute i landet, som sysslar med
sådan här verksamhet och alltså bidrar
2 — Andra kammarens

till att motverka tråkigheten på landsbygden,
skall sitta och vara uppretade
over samhället. Dessa ting får man ingen
kännedom om i riksräkenskapsverket
och inte i finansdepartementet heller,
utan det blir vi som får ta emot dessa
klagomål, och vi måste hjälpas åt att
komma fram till en bättre ordning.

Sedan jag framfört detta anser jag
mig sålunda kunna hoppas att vi skall
få en ny blankett. Jag tar fasta på dst
halva löfte som här givits.

Vi har ju haft provisoriska bestämmelser
om producentbidragen sedan år
1951, och jag vet också att en utredning
den 6 juni 1957 tillsattes för alt
utarbeta andra former för dessa bidrag.
Likaså känner jag till att man,
sådana som förhållandena nu är, inte
kan ordna en central redovisning, men
då må vi väl vara överens därom, att
om svensk film i fortsättningen skall ha
bidrag, så bör detta kunna ordnas direkt
mellan staten och filmuthyrarna,
så att vi inte behöver blanda in alla de
tusen enskilda arrangörerna i dessa
trassliga räkneoperationer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser
om begränsning av domares
möjligheter att åtaga sig privata uppdrag Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eliasson i Stockholm
frågat mig, om jag anser att gällande
bestämmelser tillräckligt begränsar domares
möjligheter att åtaga sig privata
uppdrag.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Interpellationen anknyter till ett i justitieombudsmannens
ämbetsbcrättelse
protokoll 1958. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om begränsning av domares möj ligheter

att åtaga sig privata uppdrag

till 1958 års riksdag redovisat ärende,
vilket avsåg bl. a. frågan, huruvida domare
som biträtt annan med uppsättande
av rättegångsskrifter, därigenom
gjort sig skyldig till överträdelse av det
i gällande arbetsordning intagna förbudet
för domare att idka advokatverksamhet.
Justitieombudsmannen hade i
det aktuella fallet funnit, att förfarandet
ej kunde hänföras till idkande av
advokatverksamhet, och att det ej heller
eljest kunde anses såsom tjänstefel. Justitieombudsmannens
bedömande hade
grundats på att den verksamhet varom i
ärendet var fråga inte var av den omfattning
och långvarighet, som borde
krävas för att det skulle kunna betecknas
såsom advokatverksamhet. Han hare
dock gjort det uttalandet, att förfarandet
var klart olämpligt.

Såsom framhålles i interpellationen
har första lagutskottet vid sin granskning
av justitieombudsmannens ämbetsberättelse
uppmärksammat det berörda
ärendet. Utskottet har därvid understrukit
betydelsen av att domare avhåller
sig från all sådan verksamhet,
som är ägnad att rubba förtroendet för
honom och för domstolarna, och i samband
därmed ifrågasatt om gällande bestämmelser
tillräckligt begränsar domares
möjligheter att utom tjänsten bedriva
verksamhet av här avsett slag.

Att en domare inte bör vid sidan av
sin tjänst ägna sig åt verksamhet, ägnad
att rubba förtroendet för honom själv
såsom domare och för domstolarna, anser
jag alldeles självklart. Jag är också
av den uppfattningen, att till verksamhet
som är olämplig för en domare måste
räknas att biträda part i rättegångsmål.
Man kan dock inte ■— vilket också
första lagutskottet ansett —■ gå så långt,
att man förbjuder domare att i enstaka
fall hjälpa en anhörig eller eljest närstående.
Men en domare bör iakttaga
mycket stor försiktighet då det gäller
verksamhet av detta slag. Jag är liksom
första lagutskottet tveksam om

den gällande förbudsregeln — i belysning
av omständigheterna i det aktuella
ärendet — verkligen är till fyllest.

Sedan justitieombudsmannen uttalat,
att det i ärendet avsedda förfarandet
är klart olämpligt, torde det emellertid
ej vara anledning befara att det skall
komma att i fortsättningen praktiseras
av domare. Det bör observeras, att det
föreligger ett klart förbud mot advokatverksamhet.
Den tveksamhet som uppkommit
hänför sig endast till omfattningen
av den verksamhet, som skall
utövas för att förbudet skall anses åsidosatt.
Justitieombudsmannen kommer,
såsom framgår av första lagutskottets
utlåtande, i fortsättningen att ägna dessa
frågor särskild uppmärksamhet. Den
ytterligare erfarenhet som härunder
kan vinnas torde böra avvaktas.

Härefter yttrade:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Sammanfattningsvis får jag som min
mening om svaret framhålla, att det
vittnar mera om villrådighet än om
handlingskraft.

I samband med det s. k. lundquistmålet
visade det sig att de regler, som
fanns till förhindrande av att domare
bedrev privat verksamhet, var otillräckliga.
Inom justitiedepartementet övervägde
man då att skärpa förbudet mot
privatverksamhet för domare. I en promemoria
den 30 juni 1953 föreslogs
från departementets sida bland annat
förbud för domare »att själv eller genom
annan mot ersättning tillhandagå
allmänheten med utförande av juridiska
eller liknande uppdrag». Domare skulle
alltså i princip icke få syssla med
partshjälp, vilket det med hänsyn till
deras ställning vore ganska naturligt
att man förbjöd. I samband med att
domarna fick denna promemoria på re -

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Svar på interpellation ang. gällande bestämmelser om begränsning av domares möj.

ligheter att åtaga sig privata uppdrag

miss motsatte de sig emellertid en så
vittgående inskränkning, och justitiedepartementet
fullföljde icke sitt uppslag.

I stället genomfördes i olika instruktioner
i detta hänseende förbud för domare
att idka advokatverksamhet. En
domare kan alltså åtaga sig enskilda
uppdrag även mot betalning. Hur mycket
kan då en domare syssla med rena
advokatuppdrag utan att detta betraktas
som advokatverksamhet och sålunda
blir straffbart? På den punkten har vi
ett färskt exempel i JO:s sista ämbetsberättelse.
Här beröres ett fall med utgångspunkt
från att en hovrättsdomare
i omkring fyra månaders tid bistått en
enskild part och härvid uppsatt omkring
fyrtio olika rättegångsskrifter utan att
han därför kunnat åtalas. Verksamheten
har icke varit av den långvarighet
och omfattning, som borde krävas för
advokatverksamhet! Det är väl alldeles
uppenbart, att ett sådant förfarande
från domares sida borde vara straffbart.

I 25 kap. 4 § strafflagen stadgas straff
under vissa omständigheter för ämbetsmän
över huvud taget, som åsidosätter
vad som åligger dem enligt bland annat
instruktion eller tjänstens beskaffenhet.
Genom att man nu instruktionsmässigt
specificerat förbudet till advokatverksamhet
är det efter denna ändring svårare
att säga, att ett sådant förfarande
från domares sida, som förekommit i
det aktuella JO-fallet, innebär ett åsidosättande
av vad som åligger domare enligt
»tjänstens beskaffenhet».

JO har också inför lagutskottet framhållit,
att fallet hade varit mera åtalsmässigt
före instruktionsändringen.

Låt mig summera. Först har vi dessa
bittra erfarenheter från lundcjuistmålet,
så överväger man inom departementet
alt skärpa bestämmelserna men åstadkommer
i stället motsatt effekt, och
därefter får man detta nya JO-fall. Men
trots detta säger man inom justitiede -

partementet, att det är tveksamt om vi
skall behöva göra någonting lagstiftningsvis.
Det är en konklusion, som jag
tycker är minst sagt tvivelaktig.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL:

Herr talman! Det är riktigt som interpellanten
säger, att det gjordes en liten
ändring gentemot det ursprungliga
promemoriaförslaget. I förslaget stod
det, att domare inte skulle få mot ersättning
tillhandagå allmänheten med
utförande av juridiska eller liknande
uppdrag, medan det i den slutliga författningen
skrevs, att domare inte skulle
få idka advokatverksamhet. Såvitt jag
förstår avsågs därmed icke någonting
annat än en redaktionell ändring, genom
vilken man ville understryka, att
det måste vara en viss omfattning på
de privata uppdragen för att de skulle
vara förbjudna. Jag kan inte finna, att
någon väsentlig skillnad i sak föreligger.

För övrigt tycker jag det är märkvärdigt,
att herr Eliasson i Stockholm inte
är nöjd med det svar, som jag har avlämnat.
Som framgår av detta har jag
nämligen i stort sett samma uppfattning
som den första lagutskottet för någon
månad sedan gav uttryck åt och
som också riksdagen gillade. Jag ser i
första lagutskottets utlåtande, att bland
de närvarande också var herr Eliasson,
och han har inte anfört någon reservation.
Jag förmodar därför, att herr
Eliasson har i stort sett samma uppfattning
som jag i denna sak. Om herr
Eliasson menar att jag är villrådig, så
är han lika villrådig.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har fått den uppfattningen,
vilken väl också är riktig,
att lagutskottet inte kan komma med
något direkt lagförslag. Däremot får väl
lagutskottet ha givit en vink om behövligheten
av lagändring. Trots detta sä -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser i lagen med vissa

föreskrifter vid hyresregleringens upphörande

ger justitieministern, att det är tveksamt
huruvida vi behöver en lagändring.

Justitieministern framhåller, att departementet
bara har åsyftat en redaktionell
ändring. Men även om syftet varit
gott, har det ju de facto visat sig
innebära ändring i sak. JO har själv inför
lagutskottet påpekat, att han varit
mera benägen för ett positivt beslut i
åtalsfrågan med den formulering som
författningen tidigare haft.

Ehuru jag anser det fullkomligt överflödigt,
skall jag anföra ytterligare skäl
för att jag anser en lagreglering på detta
område påkallad.

För det första gäller beträffande rådhusrättsdomarne
förbud för domare att
själv eller genom annan mot ersättning
tillhandagå allmänheten med utförande
av juridiska eller liknande uppdrag.
Man frågar sig onekligen, varför det är
straffbart för domare vid rådhusrätten
att åtaga sig advokatuppdrag men inte
för hovrättsdomare. Krav bör väl kunna
uppställas på enhetliga regler för båda
dessa kategorier av domare.

För det andra är det straffbart för
domare att med tjänsten förena i allmänhet
betydligt ofarligare uppdrag än
advokatuppdrag. De får t. ex. inte sitta
som styrelseledamot i bank, försäkringsinrättning
eller privat bolag.

För det tredje är bestämmelserna angående
domares bisyssleverksamhet över
huvud taget i behov av översyn. Utöver
denna oförklarliga skillnad mellan vad
som gäller för rådhusrättsjurister och
t. ex. hovrättsjurister i fråga om advokatuppdrag,
föreligger liknande förbistring
då det gäller t. ex. skiljemannauppdrag.
1926 utfärdades generellt förbud
för justitieråd och regeringsråd att
vara skiljedomare. 1943 kom förbud för
häradshövdingar och vattenrättsdomare
att vara enskild parts skiljeman. Men
det finns inga som helst regler för t. ex.
hovrättsdomare och revisionssekreterare.
JK yttrade om denna sak den 30

april 1957 följande: »En ganska betydande
oenhetlighet är följaktligen rådande
på området och åtskillnaden mellan
de olika kategorierna av domare
torde icke i allo eller kanske ens väsentligen
vara i och för sig sakligt motiverad.
»

Jag skall ge justitieministern ytterligare
ett exempel på att domare åtagit sig
advokatuppdrag. Det gäller en hovrättsdomare
som biträdde en enskild part i
äktenskapsskillnadsmål, i vilket mål
hovrättsdomaren själv hade suttit som
ordförande. Han biträdde den kvinnliga
parten med upprättande av förlikningsavtal.
Detta skulle säkerligen aldrig ha
hänt, om det funnits en lagregel, som
förbjöd domare att syssla med sådana
uppdrag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. ändring av
gällande bestämmelser i lagen med vissa
föreskrifter vid hyresregleringens upphörande Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ståhl frågat mig, om jag
vill medverka till sådan skyndsam ändring
av de nu gällande bestämmelserna
om vad som skall iakttagas sedan hyresregleringen
upphört, att hyresgästers
berättigade intresse att erhålla långtidskontrakt
ej motverkas av lagens utformning.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

År 1956 genomfördes viss lagstiftning
i syfte att reglera övergångsförhållandena
vid en successiv avveckling av hyresregleringen.
Bl. a. utfärdades den 7
december 1956 en lag med vissa bestämmelser,
som skall iakttagas sedan

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser i lagen med vissa

föreskrifter vid hyresregleringens upphörande

hyresregleringen upphört. De bestämmelser
interpellanten åsyftar är intagna
i 2 § i denna lag. Bestämmelserna innebär,
att om hyresregleringslagen varit
tillämplig på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det hyresregleringen
upphört, skall avtalet för nämnda tid
anses upptaga den hyra, som skolat utgå
då hyresregleringen upphörde.

Bakgrunden till denna bestämmelse
är att hyresregleringen kan ha avsevärt
förändrat rättsförhållandet mellan hyresvärd
och hyresgäst. Lagen måste ge
besked om vilka hyresvillkor som skall
gälla, och den ger alltså den föreskriften,
att hyra och andra hyresvillkor
skall tillämpas enligt vad som gäller då
hyresregleringen avvecklas, trots att
något annat står i hyreskontraktet. Departementschefen
anförde bl. a. i propositionen,
att om det skulle stå parterna
fritt att i hyresavtal, som trädde i
tillämpning under hyresregleringens
giltighetstid, överenskomma om hyresvillkor
som skulle gälla först efter avvecklingen,
skulle detta draga med sig
åtskilliga tolkningssvårigheter och andra
olägenheter.

Det stod vid tillkomsten av lagstiftningen
klart, att detta stadgande å andra
sidan var förenat med vissa olägenheter,
bl. a. då det gäller långtidsavtal.
Jag vill erinra om att hyresregleringskommittén
hade föreslagit en annan lydelse
av paragrafen och att herr Ståhl
i en motion framförde samma förslag.
I motionen framhölls särskilt de problem
som avser långtidsavtalen. Riksdagen
biföll emellertid inte motionen. Vid
behandlingen av ärendet gjorde docktredje
lagutskottet vissa uttalanden om
tillämpningen av lagen i denna del, vilka
uttalanden ger vid handen, alt man
inte genom lagstiftningen velat utesluta
möjligheten att under tid, då hyresregleringen
är gällande, med bindande verkan
träffa avtal för tid efter hyresregleringens
upphävande. 1 intcrpellationen
hävdas, att det är osäkert om dessa ut -

talanden kommer att accepteras av
domstolarna och att det alltså föreligger
ovisshet om innebörden av gällande
rätt. Sveriges fastighetsägareförbund har
även i denna sak nyligen gjort en framställning
till regeringen, och denna
framställning har i inkomna remissyttranden
fått stöd av hyresrådet, hyreslagskommittén,
Advokatsamfundet och
Hyresgästernas riksförbund.

Då den fråga som interpellanten tagit
upp ingående behandlats vid lagens
tillkomst år 1956, bör man självfallet
noga överväga saken, innan man bestämmer
sig för att ändra lagen. De
sammanstämmande önskemål, som
framkommit från företrädare för olika
intressen på hyresmarknaden och andra
sakkunniga instanser, utgör dock ett
starkt skäl för att ompröva det ställningstagande
som skett och närmare
undersöka, om inte lagen bör modifieras
på denna punkt. Det är min avsikt
att snarast upptaga frågan till närmare
övervägande.

Härpå yttrade

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på interpellationen.
Det säger sig självt, att jag kan
göra detta med så mycket större tillfredsställelse
som justitieministern så
långt som rimligen kan begäras går de
i intcrpellationen framförda synpunkterna
till mötes.

Denna lagändring gjordes ju för kort
tid sedan. Jag var då inte hemma i Sverige,
men när jag fick kännedom om
ändringen slog det mig med förvåning,
efter mina år i hyresregleringskommittén,
att lagen fått denna utformning.
Det är mycket betydande avtal det här
rör sig om och därmed stora ekonomiska
värden som står på spel, framför
allt för hyresgästparten. Främst är det
de stora hyresgästerna som behöver
långtidsavtal — det vet justitieminis -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Vid remiss av propositioner

tern lika bra som jag. Det gäller industrier,
restauranger, biografföretag —
sådana har det ju nyss talats om här i
kammaren — tandläkare etc., som kan
behöva utföra stora installationsarbeten
i de utrymmen de förhyr. Dessa hyresgäster
måste garanteras ett besittningsskydd.

Det är så mycket egendomligare att
man tog bort besittningsskyddet för
långtidskontrakt, samtidigt som man
genomförde en form av besittningsskydd,
rörande vilket man i och för sig
kan ifrågasätta, om det var lyckligt utformat.

Tredje lagutskottet anförde, att man
skulle kunna kringgå den tvivelaktiga
lagstiftningen med en metod, som utskottet
faktiskt självt redovisade i sitt
utlåtande, nämligen genom att på en
gång skriva två avtal: ett som skulle
gälla så länge hyresregleringen räckte
och ett som skulle automatiskt träda i
kraft när hyresregleringen upphörde.
Vid några rättsfall som inträffat under
den senaste tiden har det emellertid visat
sig, att domstolarna icke tagit ad
notam tredje lagutskottets anvisning,
hur lagen borde kringgås. Den utvägen
är alltså inte användbar.

Det är uppenbart att speciellt hyresgästsidan
här behöver få sitt besittningsskydd
förbättrat, och jag noterar med
tillfredsställelse att justitieministern
kommer att låta utreda möjligheterna
därtill. Jag tillåter mig uttrycka den
förhoppningen, att ett ändringsförslag
skall komma så snart som möjligt. Det
skulle få stor sanerande betydelse och
bidra till att skapa sundare förhållanden
på hyresmarknaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Vid remiss av propositioner

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 107, angående överfö -

rande till Sverige av vissa sjuka flyktingar.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 110, angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret, lämnades på
begäran ordet till

Herr HAGBERG (k), som anförde:

Herr talman! Jag bad om ordet för
att begära förlängd motionstid, men
den frågan är ju redan bragt ur världen
genom det beslut som kammaren fattade
för en stund sedan.

Egentligen skulle jag väl också, för
att anpassa mig till den nya »parlamentarismen»,
betrakta detta som en avgjord
match och inte störa friden kring
den uppgörelse som träffats i frågan.
Men, herr talman, trots den betänksamhet
som man sålunda kan hysa finns det
några ting i denna uppgörelse som motiverar
att jag anför några synpunkter i
dag.

Låt mig först erinra om att denna
uppgörelse kommit efter det att försvarsfrågan
utretts i åtta år av två olika
utredningar — den sista kallades visserligen
beredning, men jag är inte människa
att förstå det fina i skillnaden
mellan en utredning och en beredning i
detta fall. Den s. k. beredningen skulle
lägga fram ett betänkande i år, och på
grundval av detta betänkande skulle väl
sedan riksdagen behandla frågan. Men
innan något sådant betänkande kommit
träffades den bekanta uppgörelsen
mellan de fyra particheferna. Denna
känner ni alla till. Vad dess innehåll beträffar
vill jag först endast erinra om
att ställning togs utan hänsyn till vad
dels den tidigare utredningen, dels den
senare beredningen hade kommit fram
till. Den s. k. sakkunskap, som man berömmer
sig av att man alltid lyssnar på
här i denna riksdag när man avgör viktiga
frågor, kastades bildligt talat utför
trapporna. Detta gällde den parlamentariska
sakkunskapen, den ekonomiska

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

och statsfinansiella sakkunskapen, som
ställdes utanför. Kvar stod då, att dessa
fyra partichefer lyssnade på den militära
sakkunskapen, som utan att påverkas
av den övriga sakkunskapen gav
vederbörande sina råd, och på grundval
av dessa råd utformade man sedan förslaget.

Jag kanske skall tillägga att den sista
beredningen 14 dagar därefter, jamade
bifall till uppgörelsen. Jag kan ju inte
—- och inte heller någon annan — veta
om denna beredning, som säkert har utfört
ett mycket samvetsgrant och omfattande
arbete, hade kommit till andra
slutsatser än dem de fyra partiledarna
formulerade. Jag kan inte veta om de
efter denna mångåriga utredning hade
kommit till resultatet att vi skulle minska
eller öka militärutgifterna eller göra
någon viss avvägning mellan de olika
försvarsgrenarna. Alla dessa frågor är
obesvarade, och ingen utanför den lilla
kretsen av beredningsmedlemmar kommer
väl någonsin att få reda på vilket
förslag denna beredning innerst inne
avsåg att lägga fram i år. I stället nöjde
man sig med att i efterhand yrka bifall
till de fyra partichefernas överenskommelse.
Beredningen var inte ens
fulltalig, ty efter vad jag förstått var det
åtminstone någon av beredningens medlemmar,
som inte var med på detta bifall
i efterhand.

Herr talman! Detta är verkligen någonting
ganska nytt och enastående i den
svenska parlamentarismens historia. Jag
anser därför, att redan detta tillvägagångssätt
förtjänar att uppmärksammas,
ty det måste ju tvinga var och en som
det minsta tänker igenom saken att dra
i tvivelsmål, att dessa fyra herrar haft
möjlighet och tid att sätta sig in i alla
de svåra frågor, som nu skall ställas inför
ett avgörande.

Jag skulle också vilja göra ett påpekande
i anledning av en enligt min mening
mycket ovärdig metod från regeringens
sida, nämligen att försöka dölja
konsekvenserna av uppgörelsen eller

Vid remiss av propositioner

kanske bättre uttryckt att framskapa
en annan uppfattning om den ekonomiska
innebörden än den som framgår
av en granskning av fakta i saken.

Herr statsrådet Andersson talar om
att det egentligen inte är någon större
förändring som har ägt rum. Förändringen
uppskattar han till 4 procent.
Alla andra måste komma till slutsatsen
att det här handlar om en ökning från
2 242 miljoner kronor till 2 700 miljoner
kronor nästa år, alltså en ökning med
20,4 procent. Men herr statsrådet får det
till 4 procent, och det har han kommit
fram till genom att säga, att man dock
har överskridit anslagen under det
gångna och under det löpande budgetåret,
och dessa överskridna anslag —
en militärbudget som riksdagen inte har
tagit ställning till och som tidigare inte
har gällt — skall man nu ta som utgångspunkt
när man beräknar utgifterna.
Naturligtvis kan man göra på det
sättet om man tycker det är bra; jag
tycker inte det är riktigt. Men då skall
man inte bara något halvår tidigare ha
kastat sig över oss och sagt, att vi ger en
skev uppfattning om kostnaderna och
förstorar summorna genom att inte hålla
oss till de formella siffrorna, vilka är
de som riksdagen tagit ställning till. Jag
tycker, herr försvarsminister, att detta
är en ovärdig metod. Det går nog ändå
inte att övertyga någon människa om
att det inte handlar om en betydande
ökning av försvarsutgifterna, och det
skall man inte heller dölja.

De ekonomiska konsekvenserna är
kanske ändå alldeles särskilt viktiga.
Detta förslag skiljer sig ju från liknande
tidigare förslag därigenom, att man spikar
fast riktlinjer, som skall gälla för
lång tid. Därtill utgår man ifrån att den
stora summa, som man nu förordar för
det närmaste budgetåret, sedan automatiskt
skall höjas för varje år som kommer,
och denna höjning lär röra sig om
05 å 70 miljoner kronor. Jag kan inte
påminna mig att vi någonsin, åtminstone
under min tid i riksdagen, har fattat

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Vid remiss av propositioner

ett liknande beslut i försvarsfrågorna,
och ännu mindre har det väl hänt att
man fattat ett beslut som innebär att
alla framtida pris- och lönestegringar
automatiskt skall kompenseras.

På grund av dessa omständigheter
kommer ju försvarsbudgeten, som redan
nu ter sig mycket hög — 2,7 miljarder
plus 117 miljoner på kapitalbudgeten
plus vad som skall gå åt på andra poster
såsom civilförsvar och dylikt —
inte alls att representera maximum utan
endast ett bottenläge. Om tio år kommer
vi att ha helt andra militärutgifter.
Om jag gör ett försök att summera ihop
det hela — jag tar propositionens eget
material, där kostnaderna under en tioårsperiod
uppskattas till 28,5 miljarder,
och lägger därtill de 2,5 miljarderna på
kapitalbudgeten och en låt mig säga
ganska trolig prisstegring på 5 procent
per år •—- så kommer jag fram till att
konsekvenserna av detta beslut blir någonting
som rör sig om 35 å 36 miljarder
kronor. Det innebär också, att om
tio år kommer dagens försvarsbudget att
öka från 2,7 miljarder plus kapitalbudgetens
siffror till någonting på 4,8 miljarder.
Det är mer än vad den direkta
inkomstskatten ger staten.

Fördelas nämnda belopp på samtliga
skattebetalare, innebär det — om regeringen
får sin vilja igenom, och man
kan frukta det värsta därvidlag -— att
det beslut vi skall fatta inom en icke
alltför lång framtid medför, att man
ålägger varje skattebetalare här i landet
en försvarsskattebörda av omkring
12 000 kronor. Man kanske då säger, att
vi har dock en progressiv beskattning.
Emellertid finns det skäl att frukta för
att man kommer att följa den väg man
slog in på i fråga om punktskatterna,
det vill säga att när det gäller den fortsatta
finansieringen av de ökade försvarsutgifterna
kommer dessa att slås ut
så, att de små inkomsttagarna kommer
att få bära ungefär samma börda som
de stora inkomsttagarna. Det är ett beslut
med oerhörda ekonomiska kon -

sekvenser som regeringen här föreslår
riksdagen att biträda.

Jag överdriver inte, om jag säger, att
denna uppgörelse och naturligtvis även
den proposition som har blivit en följd
av uppgörelsen har framkallat en stark
besvikelse i landet. Den har utlöst en
sådan opinionsrörelse, att det är längesedan
vi upplevt något liknande. Jag
skall infe gå in på hela frågan om varför
denna opinionsrörelse har uppstått.
Men det är ju uppenbart att den grundar
sig på ett verkligt missnöje med
dessa höga utgifter.

Man måste fråga sig: Är det ett nytt
läge som har föranlett regeringens förslag
med alla dess långtgående konsekvenser?
Jag har läst både överbefälhavarens
motivering och regeringens
motivering men inte kunnat finna något
stöd för antagandet, att det skulle ha
uppstått ett nytt och farligare läge än
tidigare. Snarast argumenterar överbefälhavaren
med instämmande av departementschefen
för den meningen, att
situationen är ungefär oförändrad. Det
är en situation som självfallet inrymmer
vissa faromoment. Det är alltså inte ett
nytt militärt läge eller ett nytt politiskt
läge, som utgör underlag för förslaget
om denna långtgående upprustning,
utan man hänvisar i stort sett till vad
som gällt under det kalla krigets år.
Kanske just detta att man inte kan påvisa
ett nytt läge bidrar till att förklara,
att hela uppgörelsen om försvaret
ter sig oförklarlig för så många människor
i detta land.

Jag vill i alla fall ge departementschefen
det erkännandet, att jag förstår
hans oro för att tillfälligheter kan kasta
om förhållandena och plötsligt skapa ett
farligt läge. Jag hänvisar bara till dagens
telegram om hurusom amerikanarna
sänder iväg vätebombslastade armador
med uppgift att bomba ett bestämt
mål, därför att de upptäckt vildgäss eller
meteorsvärmar på sina radarskärmar.
Denna hysteri ger uppenbarligen en
viss grund för antagandet, att tillfällig -

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

heter kan skapa en krigssituation. Men
även om jag ger departementschefen det
erkännandet att man har anledning att
vara orolig, när hysteriker har så stor
makt över folkens öde, så har jag i alla
fall den uppfattningen, att vi gått in i en
lugnare period i stort sett. Jag har redan
tidigare uttryckt den meningen, att
styrkepolitiken har gjort bankrutt, och
jag tycker, att det som har inträffat sedan
dess inte har jävat detta antagande.

I propositionen påpekas också, att
det har blivit så dyrt att tillföra stridskrafterna
nya vapen, att även stormakterna
måste begränsa sig. Det sägs att
både Öst och Väst har tillkännagivit
vissa minskningar av de stående styrkorna.
Häromdagen läste jag en uppgift
från Danmark om att danska regeringen
förbereder en minskning av försvarsutgifterna
med 150 miljoner kronor,
d. v. s. med 15 procent. Det håller
alltså på att uppstå ett slags internationell
situation, där man tvingas att konkret
befatta sig med frågan om att nedbringa
militärutgifterna. Men vi skall
inte göra det; vi skall i stället visa oss
duktiga när det gäller att gå vidare på
den militära upprustningens väg. Nu
skall vi som sagt sikta hän mot en försvarsbudget
på närmare fem miljarder
kronor.

Det är klart att man här frågar sig:
Innebär nu detta att vi får ett starkare
försvar? Ja, det är väl så, som MorgonTidningen
i sin ledare för ett par dagar
sedan vanvördigt erinrade om, att man
nu liksom under de senaste 100 åren
bygger upp försvaret på hypotesen
»krigsfall ost». Såvitt jag kan se innebär
besparingarna en ganska radikal
rasering av tidigare försvarsanstalter på
den svenska västkusten. Jag undrar just
om detta samt det förhållandet att man
nu inriktar sig på ett ytterligare förstärkande
av flyget på andra vapengrenars
bekostnad är att dra den riktiga
slutsatsen av de senaste krigens erfarenheter
och av det allmänna läget.

överbefälhavaren säger själv att vi

Vid remiss av propositioner

inte kan ha ett neutralitetsförsvar.
Krigsmakten, säger han, kan »enligt
studier inte utformas med hänsyn härtill».
Ändå är det en ganska negativ beskrivning
han ger av den försvarsordning
som nu föreslås riksdagen. Han talar
om att uthålligheten minskas. Förmågan
till stor kraftutveckling i krigets
inledande skede kommer att få företräde
före uthålligheten under dess fortsättning.

Jag måste då fråga: Är det inte en
utopi då överbefälhavaren säger, att om
vi bara är riktigt kraftiga i krigets inledande
skede, kan vi sedan räkna med
att få hjälp och då klarar vi oss bättre
än om vi bygger upp ett försvar med
tanke på att det skall vara långsiktigt
och uthålligt? Under andra världskriget
fick olika stater »hjälp», men det tog
förfärligt lång tid. För polackerna tog
det väl sex år, för tjeckerna och österrikarna
åtta år, för danskarna och norrmännen
fem år och för fransmännen,
holländarna och belgierna mellan fyra
till fem år. Vi skall alltså bygga upp ett
försvar med tanke på att vi skall få
hjälp. Bara vi ser till att vi i själva explosionsögonblicket
är starka är allting
gott. Ju starkare flyg vi har, desto starkare
skall vi vara. Nu visar erfarenheten
att det inte finns något land jämförligt
med eller starkare än vårt som kunnat
lita på sitt flyg i farans stund. Norrmännen,
danskarna, holländarna, polackerna,
jugoslaverna och grekerna
fick väl inte ens upp sina flygmaskiner
i luften, om jag minns rätt — de förstördes
redan på landningsbanorna.
Och de insatser som det franska flyget
-— och Frankrike var dock en stormakt
— kunde göra var mycket begränsade;
huvuddelen av flyget förstördes redan
under de första dagarna sedan kriget
på allvar hade börjat.

Men trots dessa erfarenheter skall vi
här i landet nu lägga huvudvikten vid
ett starkt flyg. Det måste vara att dra
felaktiga slutsatser av de erfarenheter

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Vid remiss av propositioner

som folken i andra länder gjorde under
det senaste världskriget.

Jag har alltså icke den uppfattningen
att det är ett starkare försvar som man
här rekommenderar riksdagen. Däremot
håller jag med om att det är ett betydligt
dyrare försvar som man rekommenderar.
Dessutom presenteras denna ganska
omfattande förändring av försvarsorganisationen
för riksdagen utan att
en rad frågor blivit utredda. Jag skall
inte här uppta tiden med att erinra om
vilka frågor det gäller — det blir ju tillfälle
att göra detta i form av motioner.

Jag vill bara slutligen säga två saker.
För det första vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över att regeringen skjutit
atomvapenfrågan på framtiden. Det var
välbetänkt av regeringen. Jag fruktar
emellertid att de partier, med vilka regeringen
träffat denna uppgörelse, inte
kommer att respektera uppgörelsen så
långt att de kommer att godkänna regeringens
resonemang på denna punkt.
Det kommer nog att visa sig, att denna
uppgörelse inte har lett till någon borgfred
i försvarsfrågan, utan att den
tvärtom framhäver faran av att ställa
försvarsproblemet ovanför de s. k. partistriderna.

För det andra vill jag framhålla att
jag väl förstår regeringens besvärligheter.
Det har säkert mött oerhörda svårigheter
att kunna i det väsentliga bevara
en militär organisation, som uppbyggts
under det andra världskriget och
vars omkostnader nu fördubblats, och
samtidigt försöka åstadkomma besparingar
och rationaliseringar. Jag anser
att denna uppgift är olöslig. Om man
inte vill gå in för att göra en verklig
förändring av själva organisationen och
anpassa denna till den nya tiden och
till det förhållandet, att vi inte befinner
oss i en krigssituation, där nationens
maximala resurser måste sättas in för
militära ändamål, då kommer man aldrig
att kunna ta ett steg framåt på vägen
mot besparingar och rationaliseringar.

Herr talman! Jag vill uttrycka mitt
beklagande över att denna fråga skulle
framläggas för riksdagen i en situation
när hela den svenska arbetarrörelsens
krafter borde samlas och samordnas
för att genomföra den viktigaste sociala
reform som den svenska riksdagen väl
någonsin har haft att ta ställning till.
Tyvärr kan man inte — åtminstone kan
inte vi göra det — i detta läge dölja de
betänkligheter som man måste hysa
mot en uppgörelse av det slag som presenterats
i regeringens proposition.

Jag har, herr talman, redan i dag velat
framföra dessa synpunkter på frågan
och instämmer i förslaget om att
motionstiden förlänges till 15 dagar.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades
till statsutskottet, dit jämväl
herr Hagbergs anförande skulle överlämnas.

Härefter föredrogos var efter annan
följande propositioner; och remitterades till

utrikesutskottet propositionen nr

129, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1957 och 1958
vid dess nionde ordinarie möte fattade
beslut;

till statsutskottet propositionen nr

130, angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

132, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, och

nr 134, angående viss ändring i gällande
avtal angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

till statsutskottet propositionen nr
135, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sveriges regering
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Unions regering om utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm;

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

till behandling av lagutskott propositionerna nr

137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser,

nr 138, rörande ratifikation av konvention
om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet, och

nr 139, angående ratifikation av europeisk
utlämningskonvention; samt

till statsutskottet propositionen nr
140, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m.

§ 9

Föredrogos var för sig följande å kammarens
bord vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 456, av herr Stiernstedt m. fl.,
nr 457, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 458, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 459—461 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

nr 462, av herr Ståhl m. fl.,
nr 463, av herr Lothigius m. fl.,
nr 464, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Olof son,

nr 465, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Hagnell,

nr 466, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr 467, av herr Allard m. fl.,
nr 468, av herr Nestrup m. fl.,
nr 469, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

nr 470, av herr Boija m. fl.,
nr 471, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.,

nr 472—475, av herr Bengtsson i Göteborg,

nr 476, av herrar von Seth och Lothigius,

nr 477, av herrar Begnéll och Svensson
i Krokstorp,

nr 478, av herrar Jansson i Benestad
och Nilsson i Bästekille,

nr 479, av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

nr 480, av herrar Helén och Hansson
i Skegrie,

nr 481, av herr Christenson i Malmö
m. fl.,

nr 482, av herr Rimås m. fl.,
nr 483, av herr Löfgren m. fl.,
nr 484, av herr Svenning m. fl.,
nr 485—488, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., samt

nr 489, av herrar Braconier och Löfgren; till

statsutskottet motionen nr 490, av
herr Ny hage;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 491, av herr Hedlund m. fl.,
nr 492, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 493, av herr Königson, och
nr 494, av herr Heeggblom m. fl.:
till statsutskottet motionerna:
nr 495, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 496, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda,

nr 497, av herrar Hammar och
Nestrup,

nr 498, av herr Helén,
nr 499, av herr Rylander m. fl.,
nr 500, av herr Lassinantti m. fl.,
nr 501, av herrar Nyhage och Hedin,
och

nr 502, av fröken Karlsson m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 503, av herr von Friesen m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 504, av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 505, av herr Nestrup,
nr 506, av fröken Elmén,
nr 507, av herr Rylander m. fl.,
nr 508, av herr Ståhl,
nr 509, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 510, av herrar Senander och Hagberg,

nr 511, av herr Persson i Växjö,
nr 512, av herr Johansson i Stockholm
in. fl.,

nr 513, av herr Ohlin m. fl.,
nr 514, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 515, av licrr Hedlund m. fl.,
nr 516, av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

nr 517, av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 518, av herr Karlsson i Stuvsta, och
nr 519, av herr Ahlsten m. fl., samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 520, av herr Jonsson i Strömsund.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 68 och 69, bankoutskottets
utlåtande nr 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 21—24, andra
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 19,
tredje lagutskottets utlåtande nr 12,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 13
och 14 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14.

§ 11

Föredrogos vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.;
och

statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Den skattefria försäljningen av skattebelagda
varor i öresundstrafiken

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den skattefria försäljningen
av skattebelagda varor i öresundstrafiken.

I de inom riksdagen väckta, till be -

villningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 260 av herr Axel Jansson
och II: 238 av herr Brandt m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om den skattefria försäljningen
av skattebelagda varor i öresundstrafiken
upptages till skyndsam
behandling och att för riksdagen framlägges
förslag, innebärande att denna
försäljning med det allra snaraste
bringas att upphöra».

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna 1:260 av
herr Axel Jansson och 11:238 av herr
Brandt m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
överväga möjligheten och lämpligheten
av ett initiativ till en internordisk överenskommelse,
syftande till en avveckling
helt eller delvis av den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor i
öresundstrafiken; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 260 av herr Axel Jansson och II: 238
av herr Brandt m. fl. måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson, Alvar
Andersson och Brandt, vilka ansett, att
utskottet med bifall till motionerna
1:260 och 11:238 bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att frågan om den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor
i öresundstrafiken upptoges till
skyndsam behandling och att för riksdagen
framlades förslag, innebärande att
denna försäljning med det allra snaraste
bringades att upphöra;

II) av herrar Erik Jansson, Siegbahn
och Christenson i Malmö samt fru Holmqvist,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! I anledning av motion
nr 238 i denna kammare med yrkande
om att den skattefria försäljningen av
skattebelagda varor i öresundstrafiken
upptages till skyndsam behandling och
att för riksdagen framlägges förslag innebärande
att denna försäljning med
det allra snaraste bringas att upphöra,
har jag till bevillningsutskottets betänkande
nr 36 fogat en blank reservation.

Jag har i och för sig inte något emot
att i skrivelse till Kungl. Maj:t aktualisera
problemet, men utskottets skrivning
anser jag vara alltför långtgående.
Jag citerar: »att Kungl. Maj:t tar under
övervägande lämpligheten och möjligheten
av ett initiativ till en internordisk
överenskommelse syftande till en
avveckling helt eller delvis av den
skattefria försäljningen av skattebelagda
varor i öresundstrafiken». Denna
skrivning binder Kungl. Maj:t i förväg
till ett bestämt ställningstagande.

Såsom framhållits i utskottets utlåtande
gäller rätten till skattefri försäljning
inte bara tobak och andra eljest
skattebelagda varor. Denna fråga har
betydligt mera invecklade kommersiella
aspekter, som påverkas av sjörättsliga
förhållanden. Att utskottet skrivit så positivt
har enligt min mening varit att
tillmötesgå motionärerna alltför långt,
när dessutom motionärerna reserverat
sig för motionsyrkandet. Jag är rädd att
utskottets skrivning kommer att tolkas
mera positivt än vad som varit avsikten,
vilket framgår av att utskottets beslut
uppmärksammats i dansk press.

Herr talman! Detta är anledningen
till min blanka reservation.

I detta anförande instämde herrar
Blid fors (s), Adamsson (s), Svenning
(s), Bengtsson i Landskrona (s), Braconier
(h), Andreasson (s) och Ilenningsson
(s).

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Gränshandeln mellan de
nordiska länderna befinner sig i ett

krisläge. De riktlinjer för utvidgad
gränshandel som Nordiska parlamentariska
kommittén förslagit och som har
accepterats av respektive länder är på
sätt och vis i farozonen. Restriktiva bestämmelser
om införseln av livsmedelsvaror
till Sverige har redan bebådats i
en proposition med åtföljande motioner.
På riksdagens bord ligger nu en motion
som vill ta bort den traditionella försäljningen
av skattefria varor på öresundslederna.
Dessa antinordiska tendenser
är beklagliga med hänsyn till de
förhandlingar som pågår angående den
framtida tullunionen.

Vad är orsaken till den ökade gränshandeln?
Det är regeringens och riksdagens
åtgärder att skattepolitiskt utnyttja
viktiga livsmedel, t. ex. margarin
och socker. De höga skattesatserna på
choklad och tobaksvaror har även bidragit
till att skapa ökad gränshandel.
De svenska husmödrarnas tysta demonstration
mot statsmakternas pris- och
skattepolitik har tagit sig uttryck i
långa köer i hamnstäderna vid Öresund.
Det är beklagligt att detaljhandlare som
säljer varor, som speciellt är föremål
för Norge- och Danmarkresenärernas
intresse oskyldigt får bära förluster,
men ingen kan väl förtänka att de svenska
husmödrarna köper sina varor där
de kan få dem billigast.

Vad beträffar den traditionella försäljningen
av skattefria varor på öresundslederna
vill jag först och främst
anföra att Öresund får betraktas som
internationellt farvatten. Detta faktum
fastslogs under det senaste världskriget,
och utskottet förklarar kategoriskt att
det beträffande Öresund föreligger internationella
regler. Fn inskränkning
av handeln i den utsträckning som den
Brandtska motionen åsyftar skulle få
obehagliga följder för den nordiska
skeppsredarverksamheten. Stor risk föreligger
att främmande nationers fartyg,
kommer att sättas in i öresundstrafiken,
oberoende av hämmande svenska före -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

skrifter beträffande försäljningen ombord.

Jag har avgivit en blank reservation,
vilken närmast får betraktas som uttryck
för att jag inte är belåten med
utskottets skrivning. Det är också några
synpunkter på den Brandtska motionen
som inte kommit klart fram i utskottets
motivering. Utskottet borde med hänsyn
till vad som hänt på den nordiska
parlamentariska fronten ha varit litet
försiktigare i sin skrivning. Det har redan
från danskt och norskt håll frågats
varför Sverige, om Sverige inte kan vara
tolerant i fråga om en så liten gränshandel,
ändå ropar efter en gemensam
nordisk marknad. Motionärerna framhåller,
att den nuvarande ordningen på
öresundslederna mot bakgrunden av
strävandena efter en gemensam nordisk
marknad är ohållbar och omöjlig. Innan
frågan om en nordisk tullunion är
löst synes det dock enligt min åsikt
inte föreligga någon anledning att under
åberopande av den eftersträvade
gemensamma marknaden ta ståndpunkt
till en detaljfråga, allra minst en detaljfråga
av så ringa betydelse. Ett bifall till
motionen kan däremot medföra att de
nordiska förhandlingarna försvåras.

När det gäller försäljningen av skattefria
tobaksvaror på båtar och färjor
mellan Malmö och Köpenhamn kan jag
nämna, att denna försäljning år 1956
utgjorde 0,8 procent av Tobaksmonopolets
totala försäljning. Enligt de beräkningar
som SJ gjort skulle beskattning
av de försålda tobaksvarorna ha
medfört en intäkt på 1,2 miljoner kronor,
medan man kunde befara en minskning
i biljettintäkterna med omkring
3,6 miljoner kronor vid bibehållna biljettpriser.
SJ är ju redan en dålig affär,
och en ökning av biljettpriset med två
kronor per enkel tur, som SJ anser nödvändig
om den skattefria försäljningen
slopas, måste leda till en minskning av
trafikfrekvensen och sämre service för
allmänheten, färre turer o. s. v.

Järnvägsstyrelsen bemöter också mo -

tionärernas påstående att utskänkningen
av vin och spritdrycker skapat betydande
otrevnad på båtarna. SJ hävdar i sin
skrivelse till bevillningsutskottet, att
missbruk av spritdrycker numera förekommer
i mindre omfattning på färjor
och båtar än i land. Det bör även observeras,
att utskänkningen sker glasvis
liksom på restaurangerna. Förekommande
fall av brott mot god ordning
kan inte elimineras, menar SJ, om motionen
godkännes, eftersom förtäring av
medhavd sprit inte helt torde kunna
avlägsnas.

Beträffande chockladförsäljningen ombord
måste konstateras, att det i stor utsträckning
rör sig om okynnesköp. Majoriteten
av köpare utgöres av danskar.
Resenärerna inbillar sig att de köper
billigt och kalkylerar inte med sina resekostnader.

Herr talman! Ur det nordiska samarbetets
synpunkt är denna fråga ett ganska
känsligt kapitel, även om den inte i
och för sig är så stor. Det är dock alltid
vanskligt att kasta fram detaljfrågor när
man behandlar och förbereder stora
problem. Nordiska parlamentariska
kommittén har ju öppnat vägen för en
bättre nordisk samhörighet, vilket fått
de bästa lovord inte minst från turismens
företrädare. Det skulle vara beklagligt
om Sverige nu skulle gå i spetsen
för ensidiga åtgärder när det gäller
internationella rättsförhållanden på sjöfartens
område. Havens folkrättsliga
frihet bör hållas i respekt.

I detta anförande instämde herrar
Olof son (fp) och Nelander (fp).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Detta är ingen ny fråga,
även om den nu vållat en smula panik
i vissa kretsar. Tvärtom är det en
mycket gammal fråga. Jag skall tillåta
mig att i korthet rekapitulera händelserna
kring densamma.

1950 tog statsrevisorerna upp frågan
och framhöll angelägenheten av att åt -

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen

gärder vidtoges för att stoppa den skattefria
försäljningen. Motiveringen var
att betydande skattemedel, som borde
komma staten till godo, här undandras
det allmänna för att i stället tillgodoföras
statliga och enskilda restaurationsföretag.

Nordiska parlamentariska kommittén,
som herr Christenson i Malmö här
talade om, har resonerat på ett helt
annat sätt än herr Christenson. 1952
föreslog den i ett betänkande liberalare
regler om tullfrihet men var på det klara
med vanskligheterna att tillämpa
dessa liberalare regler i öresundstrafikcn
på grund av att man där sålde obeskattade
varor. Den rekommenderade
därför överläggningar om saken mellan
respektive länders myndigheter.

1952 framlade dåvarande finansministern
en proposition om lättnader i
tullbestämmelserna. Det förelåg då ett
förslag från OEEC-länderna och Nordiska
parlamentariska kommittén om
att man skulle höja minimikvantiteten
bl. a. för tobaksvaror, som man fritt
skulle få införa. Departementschefen
sade emellertid i propositionen, att han
inte kunde vara med om detta så länge
man har rätt att sälja obeskattade varor.
Denna rätt måste först avskaffas innan
man kunde höja dessa tullgränser. Även
han hänvisade till förhandlingar mellan
de nordiska länderna.

1953—1954 ägde också förhandlingar
rum mellan de nordiska ländernas tullstyrelser.
Därvid enades man om att ett
genomförande av Nordiska kommitténs
liberalare regler om tullfrihet och lättnader
i tullkontrollen i princip borde
medföra, att provianteringen med obeskattade
varor i den internordiska passagerartrafiken
skulle avskaffas. I anledning
av dessa överläggningar föreslog
generaltullstyrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj:t 1954, att rätten att proviantera
med obeskattade spritdrycker,
tobaksvaror och chokladvaror skulle
borttas i närtrafik. Generaltullstyrelsen
sade alt det finns legitima behov på

av skattebelagda varor i öresundstrafiken

detta område. Den pekade bl. a. på intresset
av skattefrihet för proviantering
och förbrukning ombord på resor mellan
olika länder på långa sträckor över
internationellt vatten.

Ingen av oss motionärer har bestritt
att det behovet och det intresset finns,
och vi vill heller inte att man skall
ändra på den punkten, men enligt expertisen
— en representant för utrikesdepartementet
hade en föredragning inför
avdelningen — finns inget internationellt
vatten i Öresund.

Den resande har vidare ett annat intresse,
nämligen att han kan medföra
rimliga kvantiteter varor som han skaffar
sig på vanligt sätt i den fria handeln,
utan att han fördenskull skall behöva
bli dubbelbeskattad för varorna.

Generaltullstyrelsen sade vidare att
den inte kunde erkänna, att passerandet
av en tullgräns skulle kunna grunda
något legitimt intresse för en resande
att medföra obeskattade varor. Tvärtom
sade styrelsen — och det tycker jag
herr Christenson bör lägga märke till —
att detta stred mot strävandena till nordisk
samhörighet, som går ut på att
utplåna intrycket av tullgränserna. Styrelsen
framhöll vidare att det heller
inte finns någon anledning att slå vakt
om en affärsrörelse som från ett slags
flytande frilager till resande säljer varor,
som inte är beskattade i någotdera
landet, för ilandförsel. Tvärtom, sade
styrelsen, bör tullbestämmelserna vara
sådana, att de inte direkt inbjuder till
en företagsamhet, baserad på exploaterandet
av möjligheterna att undgå beskattning.
Det är inte bara en fiskal
angelägenhet, menade styrelsen, utan
man bör också undvika ojämnheter i
konkurrens- och konsumtionsvillkoren
företagare och konsumenter emellan.

Så återkom Nordiska parlamentariska
kommittén i sitt slutbetänkande 1956
till frågan och framlade ett nytt förslag
om höjning av de minimikvantiteter
sprit och tobaksvaror som tullfritt får
införas. Kommittén ansåg dock att un -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

dantag motiverades för resande på korta
rutter på vilka obeskattade tobaksvaror
säljs. Den sade att det bör ankomma
på regeringarna att överenskomma
om reglerna därvidlag.

Jag tycker att herr Christenson även
bör lägga märke till att Nordiska parlamentariska
kommittén sade, att det
finns ett väsentligt hinder mot att införa
likartade, liberalare regler om tullfri
införsel av tobaksvaror, nämligen
den skattefria försäljningen på korta
rutter, men kommittén ansåg det högst
otillfredsställande att denna försäljning
skall hindra eller försvåra liberalare reglers
införande inom det nordiska området.
Det förhåller sig faktiskt på det
sättet. Så sade kommittén, att man möjligen
kan göra undantag från tillämpning
av de liberala reglerna på de korta
rutterna så länge det finns rätt att försälja
obeskattade tobaksvaror.

År 1956 hemställde också statens tobaksnämnd
i skrivelse till Kungl. Maj:t,
att Kungl. Maj:t måtte inskränka försäljningen
av obeskattade varor i öresundstrafiken
i enlighet med generaltullstyrelsens
riktlinjer. Tobaksnämnden
påpekade även att det var fråga om
ett skattebortfall av, på den tiden, omkring
12 miljoner kronor.

Frågan har alltså varit föremål för
mycken uppmärksamhet och kritik vid
upprepade tillfällen. Vad vi motionärer
nu föreslår är helt enkelt ingenting annat
än vad flertalet av dessa myndigheter
har krävt, och jag skulle väsentligen
kunna inskränka mig till att hänvisa
till deras motivering för sina yrkanden.
Det finns starka skäl att stoppa
den här försäljningen och göra det så
snart som möjligt. Det är nämligen obestridligt
att stora belopp här fråndrages
statskassan i form av skattebortfall,
och de beloppen kommer att öka ytterligare.

Av utskottets betänkande framgår,
att Hälsingborgs turistförening yttrat,
att den totala persontrafiken över Öresund
1957 omfattade 10 698 000 perso -

ner, vilket var en ökning med 766 000
från 1956. Resandeströmmen tenderar
att öka och därmed naturligtvis också
skattebortfallet, men — herr Christenson
— det är inte turister i vanlig mening,
som trafikerar de här korta rutterna,
utan obestridligen till huvudsaklig
del passagerare som reser fram och
åter för att köpa dels de obeskattade
varorna och dels naturligtvis andra varor
som är billigare i det andra landet
än i hemlandet.

Ytterligare en sak som bör observeras
är att det kanske inte är alldeles
riktigt att säga att varorna är helt obeskattade
när allmänheten köper dem.
Ett paket amerikanska cigarretter, som
man vanligtvis säljer, kostar i inköp
omkring 50 öre, men rederierna eller
fartygsrestaurationerna tar 1 krona 50
öre. Man tar med andra ord ut en skatt
på 1 krona av allmänheten, men man
stoppar den i egen ficka i stället för att
leverera in den till statsverket. En
snaps av konjak, whisky eller brännvin
kostar omkring 2 kronor och är väl inte
värd mer än omkring 30 öre om man
räknar bort skatt.

Rederierna tar alltså ut väsentliga
belopp av skattepengar som de inte behöver
leverera in till staten men som
allmänheten ändå får betala. Det är naturligtvis
en mycket lukrativ affär, och
det är lätt att förstå att man på det
hållet är ängslig för att det skulle bli
slut på denna fina affärsrörelse, men
det är ett allmänt intresse att så sker.

Ja, herr talman, jag skall nu något beröra
de argument man har radat upp
om de svårigheter som skulle uppstå
därest denna försäljning upphörde. Trafiken
skulle minska, säger man, och rederierna
skulle få svårigheter att klara
sig. Före kriget såldes obeskattade varor
på rutten mellan Köpenhamn och
Malmö till något lägre pris. Mellan Hälsingborg
och Helsingör såldes över huvud
taget inga obeskattade tobaksvaror.
Det blev ett problem först när den privata
färjan Retula år 1956 började med

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen

försäljningen och därmed tvingade statens
järnvägars färjor och andra båtar
att börja med samma försäljning, om
de skulle klara sig i konkurrensen med
Betula.

Men när man nu säger att trafiken
skulle upphöra helt, bör man lägga märke
till att resandeströmmen Hälsingborg
—Helsingör var ganska betydande även
innan denna försäljning uppkom. Att
det skulle bli minskad trafik, är alltså
inget sakligt argument mot att man skall
stoppa försäljningen. Troligen skulle
statens järnvägars färjor och båtar få
lika goda möjligheter att klara sig, eftersom
trafiken med dessa båtar, som
satts in på spekulation enbart för att
få sälja obeskattade varor, finge upphöra
och resandena återgå till att begagna
mera normala fartyg, om jag får
använda det uttrycket. Det bör också
observeras att man delar ut fribiljetter
och annonserar i tidningarna i Skåne
om att man erbjuder fackföreningar och
andra organisationer och sällskap att
gratis få resa på båtarna. Man är nämligen
övertygad om att får man bara
passagerarna ombord, så nog köper dessa
tobak, sprit och choklad. Detta är en
så lukrativ affär att man i alla fall kan
klara rörelsen. Men då skall man inte
tala så högröstat om att biljettpriserna
måste höjas om den fria försäljningen
upphör.

Men så säger man — och detta är det
viktigaste argumentet — att ett upphävande
av tullfriheten inte får ske ensidigt
från svensk sida. Vi motionärer
har heller aldrig avsett detta, det vill
jag klart och tydligt poängtera. Det har
aldrig varit vår avsikt att den svenska
riksdagen skulle besluta att regeringen
ensidigt skulle vidtaga åtgärder för att
stoppa det här. Det faller av sig självt
att det måste ske efter en överenskommelse
med de övriga nordiska länderna,
och det har ju redan skett genom att
de nordiska tullstyrelserna har överenskommit
om att vidtaga åtgärder och
hemställt om detta.

3 — Andra kammarens

av skattebelagda varor i öresundstrafiken

Jag har också varit med i en deputation
på fem man som gjorde en uppvaktning
för danske finansministern
Kampmann. Han förklarade, att han
och hela den danska regeringen var
beredd att stoppa denna försäljning,
som han tyckte var orimlig. Inte minst
fördömde han spritförsäljningen, som
skapade sådana missförhållanden på båtarna.
Att så är fallet kan nämligen alla
som rest där intyga. Häromdagen rekvirerades
polis för att möta båtarna och
ta hand om berusade personer när de
kom i land. Minister Kampmann sade,
att den danska regeringen på administrativ
väg kan vidtaga åtgärder men
att den svenska regeringen inte kan
detta. Han tilläde: »Förra gången tog
jag initiativet. Det resulterade då inte
i någonting. Nu bör det vara svenskarna
som tar initiativet, och vi är då beredda
att vara med.»

Det andra mycket viktiga argumentet
är faran för att utländska båtar övertar
trafiken. Det kan vi inte helt bortse
ifrån. Det säges att om man här företar
inskränkningar, riskerar man att tyska
och andra utländska båtar kommer att
överta försäljningen, och i så fall är inte
så mycket vunnet. Det skall jag gärna
instämma i. Företar man inskränkningar,
säges det vidare, innebär det en
flaggdiskriminering. Hur är det med
den saken?

Jag vill först och främst på denna
punkt klart deklarera att det aldrig har
varit motionärernas mening att det
skulle företagas en aktion som medför
risk att andra länders båtar skulle upptaga
försäljningen. Det måste vara alldeles
uteslutet — annars har man inte
nått det syfte som här avses. Emellertid
har utrikesdepartementets talesman förklarat
att det inte finns något internationellt
vatten i Öresund. Man kan inte
hindra båtar att passera Öresund — det
är en internationell rätt — men generaltullstyrelsens
representant som var
med om föredragningen i första avdelningen
redogjorde för de åtgärder som

protokoll 11158. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

generaltullstyrelsen redan år 1954 har
förberett i samband med den proposition,
som då var ämnad att föreläggas
riksdagen. Han förklarade att man kan
vidtaga åtgärder, om utländska båtar
verkligen skulle upptaga trafiken. Redan
nu finns det i tullstadgan föreskrifter,
som tillämpas vid utförsel i vissa fall
av kaffe- och kakaobönor, och ingen
har kommit på den idén att det skulle
innebära någon flaggdiskriminering att
man ingriper mot utländska båtar i det
fallet. Liknande bestämmelser kan införas
även beträffande de skattefria varorna
i öresundstrafiken. I Danmark
har man exempelvis ett annat förfaringssätt,
som i korthet innebär att fartyg
i närtrafik, som provianterat med
obeskattade varor, inte får avgå från
dansk hamn, såvida inte varorna antingen
underkastas beskattning eller
upplossas innan fartyget avgår. Ingen
har kommit på den idén, att tillämpningen
av dessa föreskrifter skulle innebära
någon flaggdiskriminering.

Byråchefen Bergström nämnde flera
alternativ, och det finns också lagtextutkast
i detta avseende.

Inom utskottsavdelningen var man
ganska ense om att något bör göras här.
Vill man ha en likartad beskattning av
dessa varor för människorna i vårt
land, finns det ingen annan möjlighet
än att regeringen överväger möjligheterna
att stoppa denna tullfria handel.
Utskottet anser, att man måste beakta
alla konsekvenser, och jag vill understryka
att man naturligtvis skall göra
det. Det har heller aldrig varit motionärernas
mening, att man ensidigt skall
lösa frågan eller göra det utan att noga
bedöma riskerna för utländsk konkurrens.
Därom är vi alla ense.

Jag vill gärna understryka, att jag
finner att utskottet i övrigt intagit en
mycket positiv ställning till motionen.
Vi motionärer kan i långa stycken understödja
utskottets motivering, av vilken
framgår att utskottet av principiella
skäl anser det angeläget att åtgärder

vidtages för att inskränka möjligheterna
till skattefri proviantering och försäljning
av skattebelagda varor ombord
på fartyg i utrikestrafik på kortare rutter.
Det understryker utskottet klart och
tydligt. Att ett par andra reservanter
och jag ändå inte har kunnat rösta för
utskottets yrkande i slutklämmen beror
på att vi vill poängtera att frågan bör
lösas skyndsamt. Som reservant har man
inte någon initiativrätt. Får man inte
med vad man vill, återstår helt enkelt
ingenting annat än att yrka bifall helt
och hållet till motionen. Det gör vi också
av den anledningen att vi anser frågan
vara av så stor betydelse, att den
bör lösas snarast möjligt. Regeringen har
möjlighet härtill på grund av det förarbete
som skett och de överläggningar,
som de nordiska tullstyrelserna redan
har haft. Att det också kan ske utan
risk för utländska båtar är jag för min
del övertygad om.

Riksdagen är ju synnerligen noga
med att täppa till alla möjligheter till
skatteflykt. Finns det då någon anledning
att vara generös på detta område,
där det inte är fråga om internationella
turister? Att hindra försäljningen av
obeskattade varor på internationella,
längre linjer har vi aldrig ifrågasatt.
Nej, här är det huvudsakligen en begränsad
grupp människor, som kan utnyttja
detta förhållande. Med punktskatternas
höjande blir frestelserna att köpa
och därmed skattebortfallet ännu större.

Därtill kommer alla de skäl, som tullstyrelsen
åberopat, inte minst strävandena
att skapa ökad tullfrihet. Här vill
jag vända mig till herr Christenson, som
tycks ha missförstått detta. Så länge
man säljer obeskattade varor utgör det
helt enkelt en käpp i hjulet för nordisk
samhörighet, ty så länge sådan
handel existerar, kan man helt enkelt
inte få den tullfrihet och den friare handel,
som man strävar efter.

Nu har man från Trafikrestaurangaktiebolaget
hemställt om att få börja
sälja sprit också på flaskor mellan Trel -

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

leborg och Sassnitz, och Betulas rederiägare
har förklarat att så snart Trafikrestaurangaktiebolaget
får den rätten
kommer båtarna och färjorna i Öresund
att börja sälja whisky och konjak
till resande. Man frågar sig vart det
med en sådan utveckling skall bära
hän! Då kan en viss grupp människor
köpa ännu mera varor utan att bli beskattade
som andra medborgargrupper.

Detta tycker jag är en utveckling, som
man noga bör beakta och som ytterligare
talar för att man snarast möjligt
bör vidtaga åtgärder på detta område.
Det är därför som jag, herr talman,
trots att jag är synnerligen tacksam mot
utskottet ändå ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avlämnad
av herr Elofsson m. fl.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
detaljfrågorna, som hr Brandt berört.
Det är de stora problemen, som jag vill
slå vakt om.

Herr Brandt åberopade ett par gånger
generaltullstyrelsens skrivelse. Ett förbud
mot försäljning av skattebelagda
varor skulle medföra en irriterande kontroll
av passagerarna i svenska hamnar.
Generaltullstyrelsens skrivelse, herr
Brandt, står i uppenbar strid med de
genomförda lättnader i resetrafiken,
som Nordiska parlamentariska kommittén
har föreslagit och som de nordiska
parlamenten har accepterat. Det förslag,
som Nordiska kommittén har framlagt,
betyder ju, att de nordiska resenärerna
skulle befrias från reguljär tullvisitation.

Sedan nämnde herr Brandt något om
vad Nordiska parlamentariska kommittén
hade sagt. Jag ber då att få citera
slutklämmen i kommitténs betänkande,
i vilken det bl. a. säges: »I detta sammanhang
vill kommittén framhålla, alt
det i fråga om tullklarering och tullkontroll
vid de större överfartsorterna,

exempelvis vid Öresund, icke torde vara
praktiskt möjligt att genomföra en behandling,
som är olika för lokala resande
och andra resenärer, utan att man
därigenom skulle i hög grad förringa
värdet av den reform, till vilken kommittén
siktat.»

Detta strider ju helt mot vad herr
Brandt här anfört.

Vidare berörde herr Brandt finansminister
Kampmanns uttalande i denna
fråga. Jag vill då bara säga, att danskarna
kanske inte har någonting emot att
få en restriktiv kontroll över öresundslederna.
De skulle ju då få en mycket
stor marknad för dessa varor på linjen
Gedser—Grossenbrode.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att med några
ord få redovisa min uppfattning rörande
skillnaden mellan utskottets utlåtande
och reservationen. Herr Brandt
har ju nyss för kammaren redovisat de
skäl som i motionen anförts för yrkandet
om en ändring i nu rådande förhållanden.

I reservationen yrkas som bekant, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att frågan om den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor
i öresundstrafiken upptages till
skyndsam behandling och att för riksdagen
framlägges förslag, innebärande
att denna försäljning med det allra snaraste
bringas att upphöra.

Utskottet har inte varit lika kategoriskt
som herr Brandt och hans medreservanter,
men utskottet har ändå —
som fru Holmqvist för en stund sedan
påpekade — intagit en positiv inställning
till frågan och beaktat de i motionen
anförda skälen. Detta framgår
tydligt av utskottets skrivning på sid. 15,
där det bl. a. säges: »I likhet med motionärerna
anser utskottet det av principiella
skäl angeläget att åtgärder vidtages
för att inskränka möjligheterna
till skattefri proviantering och försälj -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

ning av skattebelagda varor ombord på
fartyg i utrikes trafik på kortare rutter.
»

Utskottet har vidare ansett att såväl
finansiella synpunkter som hänsynen
till den inhemska handeln talar för en
inskränkning i möjligheterna till skattefri
proviantering och försäljning, men
trots denna inställning har utskottet
ändå inte kunnat ansluta sig till yrkandet
i reservationen, på grund av att utskottet
har ansett att frågan inte kan
lösas så enkelt som reservanterna har
föreslagit. Problemet måste i stället angripas
så, att man i första hand inleder
förhandlingar om en överenskommelse
i frågan mellan de berörda länderna.
De spörsmål som skall dryftas vid dylika
förhandlingar, innan en överenskommelse
kan komma till stånd, är —
som framgår av utskottets utlåtande —■
av delvis mycket komplicerad beskaffenhet,
och de fordrar ytterligare utredningar
och noggranna överväganden,
innan slutlig ställning kan tagas. Av
dessa skäl och för att inte föregripa en
kommande utredning har utskottet valt
att föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte överväga möjligheten och lämpligheten
av att ta initiativet till en internordisk
överenskommelse i frågan.
Detta anser nog också jag vara den mest
realistiska vägen, ty utan internordiska
förhandlingar kan vi knappast komma
till rätta med problemen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Nilsson i Svalöv (h).

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är uppenbart att
man kan lägga flera aspekter på denna
fråga, och det framgår också av de anföranden
som hittills hållits.

Först och främst kan man givetvis
inte bortse från de fiskala synpunkterna.
Det kan onekligen vid första påseende
verka stötande att skattebelagda varor
skall få säljas skattefritt på båtarna
i Öresund, vilket medför minskade skatteinkomster
för staten med uppskattningsvis
— man har gjort flera olika
uppskattningar där — tio, elva miljoner
kronor om året.

Vi vet också att denna fråga har en
lång lidandeshistoria. Och varför har
den det? Ja, jag tror det beror på öresundsledens
alldeles speciella status.
Herr Brandt förklarade kategoriskt att
det inte finns något internationellt vatten
i Öresund. Jag skall inte diskutera
på den punkten i vidare mån än att
säga, att Öresund i stort sett delas i två
områden, dels det territorialvatten som
Sverige gör anspråk på och dels det,
som Danmark liar överhöghet över. Det
enda som tillhör Sverige på den svenska
sidan är tilloppet till hamnarna och
själva hamnarna, och motsvarande är
förhållandet på den danska sidan. Ute
i Öresund finns det likväl, herr Brandt,
en strimma av internationellt vatten,
där till äventyrs en fribytare skulle
kunna lägga ett flytande hotell och bedriva
sin verksamhet, därest han så
funne för gott. Det viktigaste av allt är
dock att det finns en särskild traktat
av år 1857, enligt vilken Sverige och
Danmark jämte ett flertal sjöfarande nationer
i Europa har förbundit sig att
tillse att man har fri fart i Öresund och
att ingenting hindrar och fördröjer denna
sjöfart. Det innebär å andra sidan,
att om den danska och svenska sjöfarten
där skulle upphöra eller försvåras
eller på annat sätt gå tillbaka, så föreligger
uppenbarligen icke något hinder
för att en icke-nordisk sjöfart träder in,
och det möter inte hinder för ett svenskt
företag under utländsk flagg — låt oss
säga Panamas eller någon annan stats
flagg — att bedriva trafik mellan Köpenhamn
och Malmö eller mellan Hälsingborg
och Helsingör. Det är dessa

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen

faktiska förhållanden och denna Öresunds
status som gör den här frågan
så utomordentligt komplicerad.

Den trafik som nu bedrives ombesörjes
helt av den svenska och den danska
staten. Samtrafik förekommer och repartisering
av vinsterna äger rum. Om
nu den fria försäljningen av skattebelagda
varor skulle upphöra i denna trafik
är det stor risk för att utländska
fartyg eller svenska fartyg under främmande
flagg skulle övertaga trafiken i
Öresund. Vi skulle då få se de svenska
och danska fartygen förlora sina passagerare
och en utländsk flotta övertaga
denna sjöfart och där bedriva fri försäljning
av tobaksvaror, sprit, choklad
och annat.

Vad skulle konsekvenserna bli av en
sådan omläggning av trafiken? Jo, statens
järnvägar och Aktiebolaget Trafikrestauranger
skulle naturligtvis komma
att få sitta emellan. De gör nu betydande
vinster på denna trafik, och den skattefria
försäljningen bidrar otvivelaktigt
till att öka passagerarfrekvensen och
uppehålla inkomsterna för dessa trafikoch
restaurangföretag. Jag vill inte hävda
att en sådan metod att finansiera trafiken
och restaurangrörelsen under alla omständigheter
är tolerabel. Om de av motionärerna
ifrågasatta åtgärderna skulle
leda till att tullavgifter på 11 miljoner
kronor inflöte på annat sätt genom andra
fartyg, skulle man enligt min uppfattning
kunna med jämnmod bära de förluster
SJ och TR kunde komma att lida
genom förändringen. Om man fråntar
SJ och TR den rätt de nu har, är det
emellertid mycket möjligt att en omorganisation
av sjöfarten ger till resultat
att SJ och TR går miste om sina
vinster men att de skatteinkomster vi
därvid väntar oss kommer att utebli av
det enkla skälet att passagerarna drar
sig över till de fartyg, där skattefri försäljning
äger rum, att passagerare sålunda
dras från de svenska och danska
järnvägarnas färjor till utländska företag
eller svenska företag under utländsk

av skattebelagda varor i öresundstrafiken

flagg. Hela detta problem blir därför,
som sagt, utomordentligt komplicerat.

När utskottet skrivit att Kungl. Maj:t
skall överväga möjligheten och lämpligheten
av denna trafik bör man därför
lägga stark tonvikt på lämpligheten.
Kungl. Maj:t torde nämligen vid utredningarna
i detta ärende komma till slutsatsen
att denna fråga är mycket mera
invecklad än man tidigare trott.

Herr Brandt gjorde gällande att finansminister
Kampmann varit entusiastisk
för denna sak, och det kan ju tänkas,
men jag tror inte att den danska
regeringen eller den danska allmänheten
var så synnerligen angelägna att
stödja Kampmans ståndpunkt i detta
fall. Något resultat ledde dessa överväganden
under alla förhållanden inte till.

Nu menar herr Brandt att man borde
ha särskilda regler för utländska fartyg.
Det låter sig sägas! Men det är väl
otvivelaktigt att det skulle innebära en
viss flaggdiskriminering, om personer,
som åker med statens järnvägars färjor,
skulle behandlas på ett annat sätt än
passagerarna på fartyg av annan nationalitet.
Jag tror att det skulle vara mycket
vanskligt att ha olika bestämmelser
för passagerarnas behandling vid landstigningen
från fartygen.

Det låter ju förskräckligt att det skulle
vara en sådan oordning på dessa fartyg,
att passagerarna dricker så mycket,
stör ordningen o. s. v. Men, herr
Brandt, har man den minsta anledning
att tro att det skulle bli en bättre ordning,
om de nuvarande rörelseidkarna
slogs ut av utländska konkurrenter? Man
bör inte heller överdriva de kvantiteter
det bär är fråga om. Herr Brandt älskar
att röra sig med totalbelopp, men om
vi, som järnvägsstyrelsen gjort, slår ut
dessa kvantiteter på de 2,5 miljoner resande
om året, så blir det 24 cigarretter,
1,79 centiliter sprit och 100 gram
choklad per resande. Det är inte fråga
om större kvantiteter, och om vi skulle
gå alltför bryskt fram, fruktar jag att

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken

allmänheten skulle reagera inför en sådan
småaktighet.

Naturligtvis vore det önskvärt, att
man kunde få fram det idealtillståndet
att var och en betalade skatt på varje
cigarrett han köpte, vare sig det sker på
det ena eller andra stället, och att man
även på fartygen iakttog alla de bestämmelser,
som gäller för svenska medborgare
i allmänhet. Då vi emellertid
har en trafikled där detta av praktiska
skäl näppeligen skulle kunna genomföras
utan allvarliga risker, tror jag att
Kungl. Maj:t i sin prövning av denna
fråga enligt utskottets uppdrag bör erinra
sig den gamla latinska sentensen:
I tveksamma fall bör man icke agera.
Jag tror att det är klokt att här gå mycket
försiktigt fram.

Efter vad jag nu sagt har kammarens
ärade ledamöter säkerligen anledning
att fråga mig, varför jag inte yrkat direkt
avslag på motionen. Det är av flera
skäl. Bl. a. beror det på att det naturligtvis
är en mycket känslig sak, att vi
har detta tillstånd. Vidare upprepas
detta krav ideligen; det har framförts
både av riksdagens revisorer och av
tullstyrelserna. Jag tror därför att det
vore hälsosamt att det blev en prövning
beträffande möjligheterna och lämpligheten
att genomföra en reform på detta
område. Det är därför som utskottet
skrivit att Kungl. Maj :t bör göra en undersökning.
Detta innebär inte att utskottet
på något sätt vill ställa något
krav beträffande utredningens resultat
eller beträffande snabbheten i behandlingen
av det hela. Man bör se tiden an
och noga överväga innan man handlar.

Vad beträffar affärsmännens intressen
står åsikt mot åsikt. Deputationer
hos utskottet har förklarat, att denna
trafik ger mycket stora vinster till de
svenska affärsmännen genom danskarnas
besök i Sverige, lika väl som de
danska affärsmännen tjänar på svenskarnas
besök i Danmark. Hur detta
konto balanserar tror jag att man aldrig
riktigt kan avgöra. I varje fall bör den

saken inte få vara avgörande. Det viktiga
är att vi i djupaste nordiska samförstånd
försöker komma till ett enigt
uppträdande och att vi inte vidtager åtgärder
som kan leda till förhållanden
som blir tiofalt värre än dem vi nu har.

Jag tror sålunda, herr talman, att det
är välbetänkt att vi ansluter oss till utskottets
förslag.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av det sista som herr Sundström sade
understryka, att det inte är fråga om
att stoppa resandetrafiken mellan de
nordiska länderna. Att den skall fortgå
är jag lika angelägen om som herr
Sundström. Här gäller det en helt annan
sak, nämligen om medborgarna
skall ha samma skyldigheter vare sig de
passerar tullgränsen där nere eller om
de vistas någon annanstans i Sverige.
Så har också generaltullstyrelsen sett
saken. Detta är lika orimligt som att
den som passerar den norska gränsen
till Sverige med bil skulle få föra över
obeskattade varor. Det är ingenting annat
som här sker, ty utskottet säger
självt i sin skrivning »I de delar som
här är av intresse utgöres Öresund av
svenskt och danskt territorialvatten».
Något internationellt vatten finns sålunda
inte. Men självfallet finns det,
som jag sade, en internationell rätt, som
innebär att fartygen kan passera sundet.
Endast svenska och danska hamnar
och hamninlopp betraktas som inre territorialvatten,
men det är en annan
fråga. Eftersom utskottet gjort detta understrykande,
är väl saken obestridlig.

Detta argument om utländska båtar
har jag aldrig mött vid uppvaktningar
för myndigheterna. Det är mer ett påfund
av dem som har ekonomiska intressen
härvidlag. Jag vill gärna än en
gång stryka under att herr Sundström
slår in öppna dörrar. Jag skulle inte
ett ögonblick kunna tänka mig att yrka
på något som innebure, att svenska bå -

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Den skattefria försäljningen

tar skulle förbjudas sälja dessa varor
obeskattade, medan man var tvungen
tillåta utländska båtar att göra det. Därmed
skulle jag ju inte på något sätt nå
mitt syfte. Efter sådana linjer kan det
alltså inte bli någon lösning, utan en
lösning förutsätter att man verkligen
kan stoppa all skattefri försäljning, vilken
båt det än gäller.

Vad flaggdiskrimineringen och åtgärderna
mot den beträffar har jag ingenting
annat att säga till herr Sundström
än att jag i det fallet tror på expertisen,
när den förklarar att möjligheter
finns och redovisar dessa möjligheter.
Går det att vidtaga vissa åtgärder, så
gör väl Kungl. Maj:t detta — annars
inte.

Rörande SJ :s siffror vill jag säga, att
hade SJ i yttrandet fortsatt med sitt sifferexperimenterande,
så hade man säkerligen
kommit till det resultatet, att
om försäljningen av obeskattade varor
finge fortsätta, skulle det betyda ännu
mera pengar till staten.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Här är det inte, herr
Brandt, fråga om huruvida vissa samhällsmedborgare
skall ha fördelar på
andras bekostnad, utan frågan är om
vi skall tillåta att fördelarna kan utnyttjas
på svenska båtar, eller ordna det så,
att det i stället blir lockande för en utländsk
trafik att erbjuda dessa fördelar.
Herr Brandt säger, att frågan är bara
om vi skall tillåta utländska båtar att
sälja. Ja, herr Brandt, det är en sak som
varken svenska eller danska staten kan
göra någonting åt, utan man bestämmer
själv på de olika båtarna, vad man skall
sälja ombord och vilka biljettpriser
man skall tillämpa.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår inte varför
inte herr Sundström, med den inställning
han har, yrkat avslag på utskottets
hemställan. Herr Sundström framhåller
att det har gjorts upprepade framställ -

av skattebelagda varor i öresundstrafiken

ningar från generaltullstyrelsen om denna
sak, men detta kan väl inte få ha
någon avgörande betydelse. Herr
Brandts synpunkter måste ju färgas av
hans intresse att värna om Tobaksmonopolet.

Jag tycker att argumenten för utskottslåtandet
har något av futtighet
över sig. Dessa företagarsynpunkter,
dessa fiskaliska synpunkter och dessa
s. k. rättvisesynpunkter är i detta sammanhang
alltför överbetonade. Jag tror
att ett slopande av skattefriheten för
ifrågavarande varor på dessa båtar
starkt skulle minska resandetrafiken.
Bara den omständigheten att den ena
förbindelseleden sålde cigarretter 25 öre
billigare än den andra medförde genast
en strömkantring i resandefrekvensen
från den ena linjen över till den andra,
som hade de billigare varorna.

En faktor som jag anser att man skall
beakta och som inte tidigare har framhållits
är vad jag skulle vilja kalla för
trivselmomentet. En stor del av nöjet
med dessa köpenhamnsresor är faktiskt
för många möjligheten att få köpa en
smula av skattefria varor. Jag tycker att
vi bör göra vad vi kan för att i turisthänsende
behålla den lilla färgklicken.
Följaktligen, herr talman, yrkar jag avslag
på motionen liksom avslag på utskottets
punkt 1).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav först
beträffande punkten 1) propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av lierr Gustaf Elofsson
in. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) avslag å utskottets hemställan i
denna punkt; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Stockholm begärde likväl
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Övergång till helt statlig drift vid gruvor och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock herr
Eliasson i Stockholm votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 1) i bevillningsutskottets betänkande
nr 36 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det under överläggningen framställda
yrkandet om avslag å utskottets hemställan
i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 61
ja och 87 nej, varjämte 40 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Stockholm
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 116 ja och
62 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av väckta
motioner angående ändrad tid för åtnjutande
av avdrag vid inkomsttaxering
för ränta å kvarstående skatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Övergång till helt statlig drift vid gruvor
och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion om
övergång till helt statlig drift vid gruvor
och därtill hörande anläggningar
inom Västerbottens län.

I en inom andra kammaren under nr
141 väckt motion, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade herrar Holmberg
och Hagberg hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Fredagen den 11 april 1958 Nr 13

övergång till helt statlig drift vid gruvor och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

Maj :t hemställa om förslag med syfte
att från och med 1 januari 1961 övergå
till helt statlig drift vid gruvor och därtill
hörande anläggningar inom Västerbottens
län.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 141 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till att börja med vill
jag erinra om att frågan om statsdrift
vid gruvor och därtill hörande anläggningar
i Västerbotten övervägts vid flera
tillfällen tidigare. Just nu är det
praktiska synpunkter som dominerar,
men det är ju tydligt att här också finns
principiella skäl för och emot statsdrift.
För vår del anser vi att Sveriges samtliga
mineraltillgångar bör ägas och bearbetas
av staten. Den meningen torde
också vara ganska starkt utbredd inom
arbetarrörelsen, och bl. a. har Svenska
gruvindustriarbetareförbundets kongress
givit sin anslutning åt den linjen.

Det finns många skäl för den meningen.
När det gäller övre Norrland
framträder med särskild styrka det skälet,
att det uppenbarligen bara är genom
statsdrift som det här kan bli tillräcklig
omfattning och differentiering
av näringslivet.

Gruvdriften i Västerbotten har ju
också hittills varit beroende av statliga
insatser, och det är tydligt att det inte
heller i fortsättningen kommer att ske
något nämnvärt utan sådana statliga ingripanden.
Under sådana förhållanden
tycker vi att staten helt skall ta saken
i egna händer. Det är mycket som talar
för att detta skulle kunna innebära ett
bättre utnyttjande av Västerbottens mineraltillgångar
och ett bättre tillgodoseende
av befolkningens intressen däruppe
i olika avseenden.

När utskottet i det sammanhanget
bara talar om kopparfyndigheterna vill

jag erinra om att den västerbottniska
berggrunden har visat sig innehålla
guld, silver, bly, zink och mycket annat.
Vidare bör man komma ihåg att
undersökningarna av mineraltillgångarna
i Västerbotten ännu är ytterligt
bristfälliga.

Mot den bakgrunden bör man också
se vad utskottet har sagt om förädlingen
av Västerbottens malmer inom länet.
Att därvidlag hänvisa till smältverket
i Rönnskär är ett argument av samma
slag som om man ville göra gällande att
järnverket i Luleå skulle vara den enda
och helt tillfredsställande formen för
förädling av den norrbottniska malmen.
Vi däruppe har mycket större förhoppningar
på de industrier vi anser möjliga
att etablera på grundval av naturtillgångarna
i norr. Jag har också tidigare
i en annan debatt i samma fråga
erinrat om att det inte finns något koppardragningsverk
i Västerbotten, trots
att praktiskt taget all kopparutvinning i
vårt land sker i detta län. För sådan
förädling skickas den västerbottniska
kopparn till andra delar av landet, och
så är det även beträffande andra mineraler
som bryts och anrikas i Västerbotten.

Prognoserna om hur mycket malm
som finns i Västerbotten tycks också ha
ett märkligt samband med bolagets förhandlingar
med staten om legodriftsavtalen.
1950 var det också fråga om nytt
sådant avtal, och då fick riksdagen
uppgifter om att koppartillgångarna i
Rävlidenfältet beräknades bli helt uttömda
under loppet av 1950, alltså för
åtta år sedan, samt att Adakfältet beräknades
vara helt utbrutet om tio år.

Då räknade man med en brytning av
175 000 ton årligen. Men redan 1957 var
man uppe i en tre gånger så stor brytning,
och enligt en då aktuell plan
skulle man inom kort kunna komma
upp i en brytning på 1 665 000 ton. Enligt
de prognoser vi fick av bevillningsutskottet
och kommerskollegium 1950

42 Nr 13 Fredagen den 11 april 1958

Övergång till helt statlig drift vid gruvor och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

borde det alltså redan för flera år sedan
ha varit slut med all malm i dessa fält.

Men även vid de fält det då var fråga
om räcker malmen fortfarande, och nya
gruvor kan tydligen öppnas i hela den
utsträckning bolaget finner lämpligt.
Däremot försäkras nu lika bestämt som
1950 att det hela skulle bli en dålig affär
för staten att driva dessa gruvor. Bolaget
vill dock gärna fortsätta driften på
de gynnsamma villkor staten erbjuder
och göra stora vinster.

Utskottets ledamöter får väl ursäkta
om vi under sådana förhållanden tar
försäkringarna inför de nya avtalsförhandlingarna
med en nypa salt. Det gäller
också lovorden för det nya avtal
som nu skisserats. En sak är ju nämligen
ostridig i fråga om detta avtal, nämligen
att det nu blir bättre för bolaget
och i motsvarande grad sämre för
staten.

Bolaget har tydligen inga verkliga bekymmer
för malmtillgångarna i Västerbotten.
Därvidlag litar man uppenbarligen
till att driften skall kunna fortsättas.
Men däremot har man för säkerhets
skull garderat sig mot ogynnsamma
återverkningar av den kris som hela
den kapitalistiska hushållningen nu
drabbas av. Det nya avtalet skall nämligen
utformas så att bolagets vinster
under praktiskt taget alla förhållanden
blir oförändrade. Nackdelarna av en sådan
nedåtgående utveckling får staten,
arbetarna och kommunerna ensamma
svida för.

Hela uppläggningen av det nya legodriftsavtalet
sådant det nu skisserats —•
det är inte färdigt än — är ju i verkligheten
avslöjande för de metoder
vissa bolag använder för att skinna staten
och därmed skattebetalarna. På så
sätt har det också blivit ytterligare ett
argument för att så snart som möjligt
ordna det så att staten själv tar hand
om driften av sina gruvor i Västerbotten
och därmed också lägger grunden

till en statlig förädlingsindustri även i
detta län.

Det är dit vi syftat med vår motion,
herr talman, och jag ber därför att få
yrka bifall till den.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag tycker egentligen
att herr Holmberg i dag har valt ett
ganska dåligt objekt för att förstärka
den statliga företagsamheten. Om vi
skulle förstatliga denna verksamhet just
nu, skulle detta medföra stora investeringar
som inte skulle kunna utnyttjas,
och det kan väl inte vara meningen att
vi skall skapa ett företag utan bärkraftigt
underlag.

Herr Holmberg hade här en del erinringar
att göra, och framför allt sade
han att detta avtal endast innebär fördelar
för bolaget och nackdelar för
staten. När han samtidigt påstår att den
utbyggnad, som sker nu genom de statliga
investeringarna, endast kommer
bolaget till godo, vill jag säga att detta
inte alls har varit drivkraften. Drivkraften
till de nya investeringarna har
ju varit önskan att få företaget driftsmöjligt
i framtiden och framför allt
att skapa sådana förutsättningar att
man inte behöver vidtaga driftsinskränkningar
med åtföljande arbetslöshet.

Beträffande den centrala frågan i det
nya avtalet, så gäller den ju en ny riskfördelning
med hänsyn till att naturtillgångarna
är starkt begränsade och
ingalunda täcker behovet för en ny förädlingsindustri.
De täcker nu bara en
tredjedel av Rönnskärsverkens kapacitet,
och det borde säga oss en hel del i
sammanhanget.

Om företaget skall fortsätta i samma
takt som under de senare åren — och
det är vad investeringen syftar till —-innebär ju det att statens del av vinsten
blir helt oförändrad, nämligen 90 procent.
Det är ju bara en minimigaranti

Fredagen den 11 april 1958 Nr 13

Övergång till helt statlig drift vid gruvor och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

man här ger bolaget, samtidigt som staten
icke behöver fortsätta att driva ett
förlustbringande företag. Det går alltså
inte att ha en sådan motivering som
herr Holmberg anför och dra sådana
slutsatser som han gör, ty argumenten
är helt stridande emot varandra.

Det är för resten betecknande att herr
Holmberg här börjar med en principiell
deklaration om förstatligande. Jag vet
att det i denna kammare finns en betydande
meningsriktning som inte har
någonting emot förstatligande ur principiella
synpunkter, och jag har det
personligen inte heller, men vid förstatligande
bör det finnas reella skäl för
åtgärden. Här uppnår staten det mål
man rimligen kan sätta. Man uppnår
denna stabilitet med betydligt mindre
investeringar än som skulle bli erforderliga
vid ett förstatligande. Dessutom
råder osäkerhet i fråga om malmtillgångarna
i framtiden. Dessa är mycket
svåra att bedöma i dag. De rör sig om
ca fem miljoner ton och är alltså mycket
begränsade. De investeringar vi gör
nu syftar till att kartlägga malmfyndigheterna.
De nya utmålen skapar ju underlaget
för en bättre bedömning i
framtiden.

Motionen har alltså egentligen ett
mycket svagt verklighetsunderlag. Däremot
fyller Kungl. Maj:ts proposition
de anspråk vi i dag vill ställa, nämligen
att företagsamhet i vilken form den
nu råkar drivas får de allmänna förutsättningar
den behöver för att uppehålla
sysselsättningen. Därmed skapas
möjlighet att undgå arbetslöshet uppe i
Västerbotten, som har varit illa ställt i
det avseendet. Det är ett praktiskt resultat
som uppnås med Kungl. Maj :ts
och utskottets förslag. Den ståndpunkt
herr Holmberg här företräder har mycket
litet med den praktiska frågan i dag
att göra, även om det kan vara intressant
med en principiell deklaration.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har inte samma mening
som herr Andersson i Ronneby rörande
effekten av investeringarna före
och efter ett förstatligande, men jag
skall inte uppta tiden med den saken
nu.

Med anledning av att herr Andersson
i Ronneby inte vill godkänna min karakteristik
av det nya avtalet utan påstår
att det bara rör sig om en ny riskfördelning,
kan det vara skäl att erinra
litet om vad det innebär i praktiken.
Bolaget får nu 10 procent av driftsöverskottet,
som under några år har rört sig
om ungefär 5 miljoner kronor per år. Av
detta överskott får alltså bolaget 500 000
kronor och staten 4,5 miljoner kronor.

Detta är således vad som sker under
nuvarande förhållanden, och det kommer,
såsom herr Andersson i Ronneby
framhöll, att förbli på detta sätt under
förutsättning att driften i fortsättningen
kan upprätthållas i samma utsräckning
som nu. Men såsom jag redan erinrat
om innebär det nya avtalet att
bolaget vill gardera sig för den väntade
begränsningen av driften på ett sådant
sätt, att bolaget hålles helt skadeslöst
medan staten får vidkännas avsevärda
försämringar. Sjunker driftsöverskottet
på grund av de vikande konjunkturer,
som nu förutses, till exempel 3 miljoner
kronor, får bolaget enligt avtalet
fortfarande 500 000 kronor, medan statens
andel minskas från 4,5 till 2,5 miljoner
kronor. Skulle det gå så illa, att
driftsöverskottet bara blir 1 miljon kronor
får bolaget fortfarande 500 000 kronor
och blir alltså likställt med staten,
som i detta läge också får 500 000 kronor.

Det är i denna situation som det inträder
den enda möjligheten för staten
att göra sin rätt gällande gentemot bolaget.
Staten kan nämligen besluta nedlägga
driften, om överskottet sjunker så
lågt som under 1 miljon kronor. Så
länge arbetarrörelsen har sitt nuvaran -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Övergång till helt statlig drift vid gruvor och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens län

de inflytande i regering och riksdag,
behöver man väl dock knappast räkna
med att staten skall avskeda alla gruvarbetare
i Västerbotten och göra alla
dem, som i övrigt har sin försörjning
förknippad med gruvdriften, arbetslösa.
Någon sådan risk lär näppeligen föreligga.
Skulle det efter valet i vår bli en
borgerlig trepartiregering, kan det
emellertid även i fråga om denna gruvdrift
uppkomma en ny situation, med
nya hot mot sysselsättningsmöjligheterna
för gruvarbetarna.

Men hurdant blir då förhållandet mellan
staten och bolaget, om vinsten skulle
gå ned till exempelvis 250 000 kronor?
Jo, då får bolaget hela driftsöverskottet,
medan staten, som gjort alla investeringarna,
vilka hittills uppgått till närmare
25 miljoner kronor, inte får ett enda
öre. Observera att detta gäller gruvor
som äges av staten och där driften helt
möjliggjorts genom statliga investeringar.

Vi kan inte finna någon vettig anledning
till att staten på detta sätt skall
skänka bort stora belopp åt privatkapitalister.
Däremot inser vi mycket väl
att Bolidenbolaget vill tillförsäkra sig
fortsatta goda vinster, även om den nu
påbörjade krisen skulle få mycket allvarliga
verkningar, och detta har bolaget
som sagt gjort genom det nya avtalet.
Det är naturligtvis svårt att spå om
hur det kommer att gå, men även kommerskollegium
anser ju att det finns
risk för ett starkt minskat driftsöverskott.
Utskottet tycker emellertid som
sagt att staten helt skall få ta konsekvenserna
av detta, medan bolaget på
sätt jag här skildrat garderar sig för
att erhålla fortsatta goda vinster. Även
om driftsöverskottet skulle undergå en
femfaldig försämring, blir bolagets vinst
oförändrad, och skulle det bli en 20-faldig försämring, gör bolaget fortfarande
fina affärer, medan staten fortsätter
med investeringarna utan att få
ett enda öre i driftsöverskott.

Detta är ett tillstånd som vi för vår
del inte kan finna tillfredsställande, och
vi har därför förordat att man i stället
för att sluta ett sådant dåligt avtal som
det här gäller skulle göra en undersökning
om möjligheterna att övergå till
statlig drift vid de gruvor staten själv
äger.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag tror inte, herr Holmberg,
att det tjänar mycket till att med
siffror försöka bevisa att det här avtalet
skulle vara så dåligt. Oavsett vilken
verksamhet det än gäller kan ju inte ens
staten under längre tid upprätthålla en
verksamhet som inte är driftsekonomiskt
försvarlig, utan då får det endast
ske under en övergångsperiod tills de
anställda hunnit placeras i annan verksamhet.
Men här föreligger ju helt andra
förutsättningar, och här tar staten upp
nya utmål och gör ytterligare investeringar
för att skapa en tillräcklig råvarubas
för verksamheten.

Herr Holmberg säger att bolaget kommer
att göra enorma vinster. Ja, när
statens andel sjunker till noll, då tjänar
bolaget 250 000 kronor för att man åtagit
sig att driva statens gruvor enligt
kontraktet. Om herr Holmberg anser
att det är dessa enorma vinster som
skulle diktera bolagets intresse för
verksamheten, så har han en mycket
underlig uppfattning om företagsamhet.
Nej, bolagets intresse måste i detta fall
vara detsamma som statens: att råvarutillgången
är tillfredsställande och att
driften kan upprätthållas i full utsträckning.
Även om bolaget inte får mer än
10 procent av intäkterna och staten tar
90 procent, måste detta vara den affärsmässigt
riktiga inställningen och det
som gynnar både Västerbottens län och
de människor som är anställda vid företaget.

Herr Holmberg bör observera att vi
i dag har vikande tendenser på koppar -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Fortsatt giltighet av lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela sär skilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m.

marknaden över hela världen, att malmerna
i Västerbotten är ganska lågprocentiga
samt att det råder stor osäkerhet
om vad malmfyndigheterna innehåller
och vad vi i framtiden kan tillvarata.
I detta läge måste staten ha ett
mycket starkt intresse av att få ett avtal,
enligt vilket staten under alla omständigheter
garanteras rimlig andel
av vinsten och enligt vilket det skapas
största möjliga förutsättningar att upprätthålla
driften, alltså exakt samma
avtal som vi i dag har.

Herr Holmberg är utomordentligt
pessimistisk. Det skulle vara beklagligt
både för honom och för Västerbottens
län om vi skulle komma i sådant läge att
staten inte skulle få någon vinst och
bolaget skulle få nöja sig med 250 000
kronor för att driva gruvorna, ty då
skulle det vara fråga om katastrof för
denna industriella verksamhet, och dithän
vill vi inte komma.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 11, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Fortsatt giltighet av lagen angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i

vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 februari 1958 dagtecknad
proposition, nr 64, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade lagförslag:

1) Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
19i9 (nr 3U) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags
kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den
3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 31 maj
1957 (nr 246) gäller till och med den
30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1959.

2) Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7
december 1951 om räntereglering m. m.,
vilken jämlikt lag den 31 maj 1957 (nr
247) gäller till och med den 30 juni
1958, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1959.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första
kammaren nr 336 av herrar Lundström
och Kaijser och inom andra kammaren
nr 432 av herr Magnusson i Borås m. fl.

I motionerna hemställdes, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
64 måtte

»1) med ändring av vad Kungl. Maj:t

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

för Konungen att i vissa fall meddela särbankaktiebolags
kassareserv, m. m.

Fortsatt giltighet av lagen angående rätt

skilda bestämmelser om

hemställt i proposition nr 64 för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att meddela
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
att relationstalet mellan bankaktiebolags
kassareserv och förbindelser
fastställes till 25, samt

2) avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen.»

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna 1:336 och
II: 432, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Mannerskantz, Danmans, Regnéll,
Carlsson i Tibro och Boi ja, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:336 och 11:432,

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, med den
ändringen att 1 § erhölle följande lydelse: 1

§■

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst tjugofem
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den

under b)---tre månader.

Oavsett vad---bestämda be loppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få kommentera den sats i reservationen,
där vi från höger- och
folkpartihåll säger att krav på mycket
hög kassareserv skulle medföra en allmän
desorganisation av kreditmarknaden.

Om bankerna — kanske med bara tre
eller sex månaders varsel — blir ålagda
att väsentligt öka den del av tillgångarna,
som räknas som kassareserv, så
måste det ju väsentligt minska de tillgångar,
som inte godtas som kassareserv.
För att komma dithän måste bankerna
vända sig till låntagarna och
säga: »Tyvärr måste vi säga upp Ert lån
till betalning eller kraftig amortering på
närmaste förfallodag. Vi är tvingade till
det av den där lagen om 50-procentigt
kassareservkrav som socialdemokrater,
centerpartister och kommunister röstat
igenom.»

Låntagare med god likviditet klarar
kanske ett sådant föreläggande genom
att offra sin likviditet. Men hur ställer
det sig för dem som arbetar med litet
eget kapital och stora skulder? Vad jag
förstår, har sådana låntagare -— hantverkare,
handlande, nyetablerade jordbrukare
och över huvud nystartade företag
— ingen annan möjlighet än att
söka sig till den grå marknaden eller
försöka avyttra sina tillgångar till företag
eller enskilda med god likviditet. Att
vända sig med låneframställningar till

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Fortsatt giltighet av lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela sär skilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m.

en annan bank skulle vara lönlöst —-bankerna skulle ju alla vara i samma
fördömelse. Det behöver väl inte särskilt
påpekas, att all nyutlåning måste
inställas i ett sådant läge. I jämförelse
med den situationen skulle de senaste
årens nog så besvärliga kreditrestriktioner
te sig som den gamla goda tiden.

En omständighet till vill jag peka på.
Om bankerna tvingas att förvandla en
större del än nu av sina tillgångar till
spärrmedel hos riksbanken eller till
statsskuldförbindelser, vilka ju ger sämre
avkastning än affärsmässiga placeringar,
så måste bankerna, om de inte
vill sänka insättarräntorna, kräva högre
låneräntor av den hopkrympta fria sektorn.
Med största sannolikhet skulle
alltså de låntagare, som skulle komma
att stå kvar efter den stora låneslakten,
få räkna med högre räntor än tidigare.

Var och en som röstar för en höjning
av kassareservkravet till den för svenska
bankförhållanden orimligt höga
siffran av 50 procent, utsätter kreditmarknaden
för uppenbara risker att
desorganiseras med stora påfrestningar
på låntagarna som följd.

I övrigt, herr talman, återstår beträffande
kassareservlagstiftningen bara att
konstatera, att finansministern nu förskansar
sig bakom kreditmarknadsutredningen,
där han vet sig enligt praxis
vara ganska oåtkomlig.

I bankoutskottets utlåtande nr 12 behandlas
också ränteregleringslagen. Om
den kan i korthet sägas, att den nu är
orimligare än någonsin.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, av herr I)omö
in. fl.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Regnéll här sagt.
Beträffande ränteregleringslagen vill
jag bara konstatera, att den är en
oformlig företeelse i dagens läge, och
den har heller aldrig i något samman -

hang kunnat tillämpas. Den möttes också
av hård kritik från praktiskt taget
samtliga remissinstanser när den infördes
1951 och lagrådet avstyrkte den
också, ett par fakta som vi anfört i vår
reservation. Utvecklingen har visat att
lagen är fullständigt överflödig, inte
minst i samband med den omläggning
av penningpolitiken som skett i vårt
land under de senaste åren. Lagen torde
alltså, herr talman, utan saknad kunna
avvecklas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Frågan om bankernas
kassareserv har vi behandlat så många
gånger tidigare här i kammaren att den
för kammarens flesta ledamöter är en
gammal bekant. Jag är emellertid förvånad
över det sätt varpå herr Regnéll
och även herr Boija argumenterar för
sin reservation. Konsekvenserna av deras
resonemang är ju att de är motståndare
till att vi alls har en sådan beredskapslagstiftning
som här föreslås. I
princip är det ingen skillnad mellan
vad utskottet har föreslagit och vad reservanterna
här föreslår. De säger uttryckligen
att de i princip delar departementschefens
uppfattning. Skillnaden
mellan deras ställningstagande och utskottets
är alltså en gradskillnad.

Vi har haft en bestämmelse sedan
1954 om att det skall kunna krävas upp
till 50 procents kassareserv av bankaktiebolagen.
Vi har emellertid inte behövt
tillämpa den lagen. I dagens läge
håller en rad större banker en kassareserv
som överstiger de 25 procent
som reservanterna här förordar.

Herr Regnéll är bekymrad över att
låntagarna skulle få det besvärligt i ett
sådant läge att låna pengar i bankerna.
Men det är ju detta man har avsett, herr
Regnéll! Det ingår som ett led i den
restriktiva ekonomiska politiken.

Vem som sedan har röstat igenom

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Fortsatt giltighet av lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela sär skilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m.

förslaget är ovidkommande. Det verkade
precis som om herr Regnéll ville
göra gällande att det var mindre anledning
att respektera lagstiftningen, därför
att de och de röstat för dess tillkomst.

Jag vill också erinra herr Boija om
att folkpartiets representanter i vår
riksbanksledning har förordat 35 procent
och inte 25 procent i likhet med
herr Boija och andra folkpartister i
utskottet. Jag dristar tro att folkpartiets
representanter i riksbanksledningen
bättre förstår sammanhangen i detta
avseende än de av folkpartiets ledamöter
som sitter i bankoutskottet.

Herr talman! Med vad jag har anfört
hemställer jag om bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Sköldin framhöll
att det endast är fråga om en kvantitativ
skillnad i utskottsmajoritetens och
reservanternas uppfattning om kassareservernas
höjd. Detta understrykes ju
också i reservationen. Det är alltså nog
så riktigt, men skillnaden är ändå väsentlig
och betydelsefull. Det kan erinras
om att när man 1954 föreslog denna
höjning från 25 till 50 procent, motiverades
den med att bankerna redan lojalt
uppfyllt de krav som riksbanken ställt
genom de s. k. frivilliga kreditbegränsningarna.
Detta var väl strängt taget ett
tecken på att affärsbankerna var samarbetsvilliga.
Man kan då finna det
märkvärdigt att tacken för detta skulle
bli en ytterligare skärpning av de krav
som en lagstiftning ställer på bankerna.

Sedan försökte inte herr Sköldin på
något sätt bemöta de farhågor jag hade
inför de svårigheter som skulle uppkomma
för låntagarna den gång bankerna
faktiskt behöver dra tillbaka redan
utlämnade krediter. Herr Sköldin
sade bara att det innebar svårigheter.
All right, det är ju svårigheterna vi är
ute efter, sade han. Det är väl ändå litet

väl hårt formulerat. Kreditpolitiken bör
väl gå ut på att med minsta möjliga svårigheter
för låntagarna uppnå de resultat
vi alla siktar till. Godtar man den
synpunkten, förefaller det orimligt att
arbeta med ett medel, som inte i främsta
rummet hindrar en kreditexpansion,
utan försöker att i efterhand rätta till
de besvärligheter som vållats av finanspolitiken.

Jag vill på nytt fastslå att det här är
fråga om en skillnad i uppfattningen
om procentsatsens höjd. Vi anser att
man överdimensionerat kraven genom
detta procenttal 50. Man är bättre betjänt
av att hålla siffran sådan den v.ar
före 1954 års höjning.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Därest man skulle företaga
en uppmjukning av här föreliggande
bestämmelser finns det ett annat alternativ
som jag inte vill undanhålla, en
ytterligare räntehöjning, alltså att begränsa
människornas möjligheter att
låna pengar genom att göra pengarna
dyrare. Jag förstår att herr Regnéll anser
detta vara en bättre åtgärd än den
nu föreslagna, men för mig och bankoutskottets
majoritet är den inte acceptabel.
Vi anser redan nu att räntan är
alldeles för hög.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Om herr Sköldin menar,
att man på höger- och folkpartihåll
är i princip intresserad av en hög
ränta, då vill jag göra klart för honom
att han har fel. Det har väl ofta deklarerats
från vårt håll att vi, som i långa
stycken söker ta till vara näringslivets
intressen, också måste sikta till en låg
ränta. En naturlig låg ränta är ju till
fördel för ett starkt näringsliv här i
landet.

Sedan har herr Sköldin rätt i att om
konkurrensen om kreditmedlen drivs
dithän, att staten övertar en allt större
del av de resurser som finns, då blir

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter

det trängre för de andra kredittagarna.
Ett resultat av detta blir att räntan stiger,
som den gjorde i somras.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Regnéll begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 77 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350),

nr 14, i anledning av väckta motio -

ner om årlig utgivning av en utförligare
matrikel över riksdagens ledamöter,

nr 15, i anledning av väckt motion om
utarbetande av en plan för olika lösningar
av en ombyggnad av riksdagshuset,
och

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1957.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 18

Avgifter vid exploatering av grus- och
stentäkter

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om uttagande av särskilda avgifter
vid exploatering av grus- och stentäkter.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 150 i
första kammaren av herr Strandler
m. fl. samt nr 174 i andra kammaren av
herr Thapper in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning om uttagande av
exploateringsavgifter vid grus- och stentäkter
att användas för naturvårdande
uppgifter».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:150 och
11:174 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning i överensstämmelse
med vad utskottet angivit.

Utskottet hade bl. a. yttrat:

Utskottet finner det uppenbart att
större belopp måste ställas till länsstyrelsernas
förfogande för de ändamål,
varom nu varit tal, men kanske framför
allt för att ge möjlighet till planläggning,
inventeringar och andra förebyggande
åtgärder, så att exploateringen av grus
och liknande tillgångar inom ett län
kan samordnas i stort till gagn främst

4 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter

för de kulturvärden, som nu hotas, men
kanske även för det ekonomiska utbytet
av utvinningen. Emellertid anser utskottet
det vara vanskligt att uttala någon
bestämd mening hur detta bäst bör
ordnas. Goda skäl talar otvivelaktigt
för en avgiftsbeläggning ur den synpunkten
att råvarans fördyring endast
kan bli helt obetydlig. Å andra sidan
inger en dylik specialavgift för ett allmänt
ändamål vissa betänkligheter ur
principiell synpunkt och på grund av
de praktiska svårigheter, som kan tänkas
bli förenade därmed. Det skulle
säkerligen icke heller vara lämpligt att
lägga alla grustag under avgiftstvång
oavsett storleksordning. De minsta grustäkterna,
där endast en eller annan
kubikmeter uttas emellanåt, måste självfallet
i allmänhet, om de ej åstadkommer
särskild skada, lämnas utanför.

Reservation hade avgivits av herr
Ahman, vilken ansett, att ovan intagna
stycke i utskottets utlåtande bort ha
följande lydelse:

Utskottet finner---— helt obetyd lig.

Å andra sidan inger en dylik specialavgift
för ett allmänt ändamål vissa
principiella betänkligheter. Man bör
även beakta de säkerligen proportionsvis
stora kostnaderna för kontroll och
uppbörd, som ett genomförande av förslaget
om avgifter skulle medföra. Det
skulle säkerligen — — — lämnas
utanför.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! De motioner som här
behandlas innebär ett enligt min mening
ur ekonomisk synpunkt verklighetsfrämmande
projekt och borde nog
ha avstyrkts av utskottet. Då nu den
möjligheten inte tillvaratogs — det finns
ju en del människor som har särskilt
intresse för extra avgifter och skatter
— ansåg jag mig nödsakad att reservera
mig mot utskottets motivering så
att jag åtminstone för egen del kunde be -

visa, att jag tagit avstånd från vad som
här föreslås. Av den anledningen har
jag gjort ett tillägg med en enda sats
till motiveringen och yrkar att riksdagen
skall uttala att man även bör beakta
de säkerligen proportionsvis stora
kostnaderna för kontroll och uppbörd,
som ett genomförande av förslaget om
avgifter skulle medföra. En del av remissmyndigheterna
är av fullständigt
samma mening.

Jag förmenar att detta förslag i all
sin välmening är synnerligen oförståndigt
ur ekonomisk synpunkt. När jag
läste motionen fick jag en vision av vad
som hände när bränslekommissionen
handlade sitt uppdrag under det första
världskriget. Man anskaffade då en
mängd ristuggare och lokomobiler och
körde ut dem i skogarna för att skaffa
bränsle för diverse ändamål, vilket endast
föranledde kostnader för anskaffande
av denna materiel, då produktionen
gick åt för att hålla lokomobilerna
i drift. Enligt min mening skulle ett
bifall till motionerna föranleda ungefär
samma resultat: för kontroll och inkassering
av dessa avgifter får man utgifter
för ungefär samma belopp som
man får in. Många remissinstanser har
också uttalat att kostnader för naturskyddsändamål
bör bestridas med vanliga
statsmedel. Jag delar helt den uppfattningen.
Man kan ju inte belasta alla
möjliga slags förnödenheter med små
avgifter för att täcka kostnaderna för
diverse ändamål, vilka i och för sig är
önskvärda.

Av dessa anledningar har jag ansett
mig nödsakad att avge en reservation
till utskottets utlåtande. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
motivering med det tillägg, som jag har
gjort i reservationen.

Häri instämde herr Rubbestad (ep).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Allmän tycks ha
blivit synnerligen betänksam mot vad
utskottet har skrivit i denna sak. Andå

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Avgifter vid exploatering av grus- och stentäkter

är utskottet till åtminstone 99 procent
enigt med herr Åhman. Det är en enda
liten halv mening som han vill ha inskjuten.
Där utskottet skriver: »Å andra
sidan inger en dylik specialavgift för
ett allmänt ändamål vissa betänkligheter
ur principiell synpunkt och på
grund av de praktiska svårigheter, som
kan tänkas bli förenade därmed» vill
herr Åhman i stället att man skall skriva:
»Å andra sidan inger en dylik specialavgift
för ett allmänt ändamål vissa
principiella betänkligheter» — så långt
har han alltså precis samma uppfattning
som utskottet. Sedan fortsätter
emellertid herr Åhman: »Man bör även
beakta de säkerligen proportionsvis
stora kostnaderna för kontroll och uppbörd,
som ett genomförande av förslaget
om avgifter skulle medföra.» Endast
med ändring av ett par ord vill alltså
herr Åhman säga precis detsamma som
vi övriga i utskottet.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få erinra utskottets
värderade vice ordförande om
att det fanns flera ledamöter i utskottet
som vid överläggningen hade precis
samma uppfattning som jag. Att jag föreslog
en så liten ändring i motiveringen,
berodde på att jag ville bereda möjlighet
för alla att godta denna passus.
Visserligen har i utskottets utlåtande
refererats vad olika remissinstanser säger,
men i själva motiveringen har man
inte tagit upp skälen för att motionen
borde avstyrkas, utan man har bara
tagit med den motsatta uppfattningen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! När herr Åhman yrkar
på ändring av ett par ord i motiveringen
men ansluter sig till utskottets hemställan,
kan väl herr Åhman inte med
den obetydliga ändringen komma ifrån
sitt ansvar för vad utskottet här har
skrivit.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få erinra
kammaren om att motiveringen i ett utskottsutlåtande
bör vara sådan, att den
kan tjäna till ledning för en eventuell
utredning. Jag menar att det hade varit
värdefullt om man anfört de båda
synpunkterna på denna sak. Jag är av
precis samma mening som en tidning,
som häromdagen skrev om ett utskottsutlåtande,
att man talade om »å ena sidan»
och »å andra sidan» men att man
borde ha en mening. Jag ber här att få
en mening antecknad i motiveringen,
men utskottet vill inte ens ha en mening
om både den ena och den andra
sidan, utan det vill bara ha »å ena
sidan».

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åhman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Interpellation ang. vården av unga människor vid ålderdomshem tillsammans med
äldre kronikerfall — Interpellation ang. utvidgad granskning av räkenskaperna
för Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

positionen, vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogos vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckta motioner dels om
obligatorisk vägbelysning längs vissa
trafikleder dels ock angående ansvaret
för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar
belysning kommer till stånd; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
rörande anslag till Byggnadsarbeten vid
veterinärhögskolan jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Interpellation ang. vården av unga
människor vid åldersdomshem tillsammans
med äldre kronikerfall

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som anförde:

Herr talman! Det torde knappast råda
några delade meningar om det otillfredsställande
i att yngre människor
vårdas vid ålderdomshem eller motsvarande
vårdinrättningar, avsedda för ett
äldre kronikerklientel.

Situationen inom kronikervården är
emellertid f. n. sådan att det visat sig
omöjligt att uppehålla den mycket angelägna
differentieringsprincipen. Ett
stort antal yngre människor med kroniska
åkommor vistas sålunda år efter
år vid ålderdomshem eller liknande
inrättningar. Det rör sig i stor utsträckning
om vanföra. En utredning, som utförts
av De vanföras riksförbund, visar
sålunda att inte mindre än omkring
250 personer under 40 år är intagna vid
våra ålderdomshem. Därtill kommer ett

okänt antal vilka vårdas i hemmen av
åldriga föräldrar under ofta mycket
svåra förhållanden såväl för den sjuke
som för dennes föräldrar eller andra
anhöriga.

Båda dessa vårdformer måste både fysiskt
och mentalt verka pressande för
de sjuka. Inte minst hänger detta samman
med bristen på produktiv sysselsättning.
Många av de unga invaliderna
har tidigare genomgått arbetsträning —
eller har möjlighet att tillgodogöra sig
sådan — och har förutsättningar att göra
en insats i näringslivet till nytta såväl
för sig själva som för samhället.

Deras situation skulle bli en helt annan
och bättre om det funnes större
tillgång till skyddade verkstäder, arbetshem
o. s. v. Resurserna härför är
emellertid knappa och möjligheterna
till en utvidgning f. n. i stor utsträckning
beroende av enskilda initiativ.

Med hänvisning till det sålunda anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

År herr statsrådet i tillfälle att lämna
en redogörelse för i vilken utsträckning
unga människor vårdas vid våra ålderdomshem
eller motsvarande vårdinrättningar
tillsammans med äldre kronikerfall
och vilka åtgärder herr statsrådet
ämnar vidtaga i syfte att komma
till rätta med dessa missförhållanden.

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. utvidgad granskning
av räkenskaperna för Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RIMÅS (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid förundersökningen
i ett s. k. mutmål i Göteborg för någon

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

Interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leveranser
av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

tid sedan framkom bl. a. att en statlig
bilinspektör, som tillhör styrelsen för
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, i ett flertal fall fått ut
dubbla rese- och traktamentsersättningar
för tjänsteresa, som företagits i samband
med sammanträde i Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande,
som därvid också betalt rese- och
traktamentsersättningar för samma resa.
Då Nationalföreningen för sin verksamhet
åtnjuter statsbidrag — för innevarande
budgetår uppgående till 450 000
kronor — synes här av statsmedel ha utbetalts
dubbla ersättningar. Med hänsyn
till att riksräkenskapsverket endast har
beretts möjlighet att taga del av föreningens
vinst- och förlust- samt balansräkningar
ävensom revisionsberättelse,
men ej äger granska föreningens
räkenskaper, förefinnes vissa svårigheter
att upptäcka dylika dubbelutbetalningar
till statstjänstemän.

Under hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
såsom villkor för statsbidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande föreskrives att riksräkenskapsverket
beredes möjlighet att granska
föreningens räkenskaper i deras
helhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. åtgärder i samband
med föreslagen annullering av leveranser
av jagarna Lappland och Värmland
samt minfartyget Älvsborg

Herr HELÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt propositionen om
försvaret föreslår försvarsministern att
det av riksdagen 195G beslutade byggandet
av jagarna Lappland och Värmland

samt minfartyget Älvsborg skall annulleras.
Det har framkommit att, därest dessa
annullationer genomföres, allvarliga
sysselsättningssvårigheter och svåra övriga
problem kommer att uppstå för
flera av de företag med vilka kontrakt
redan för flera år sedan tecknades angående
dessa leveranser. Sålunda skulle
bl. a. vid AB de Lavals Ångturbin enligt
uppgift arbetslöshetsrisk uppstå för
drygt 200 personer vid årsskiftet
1958/59.

Trots att redan före årsskiftet försvarsberedningens
arbete avancerat så
långt att klarhet förelåg beträffande
storleksordningen av de inskränkningar
i de marina byggena som skulle bli nödvändiga,
har något som helst meddelande
icke lämnats vederbörande leverantör
angående de annullationer som kunde
komma att ske beträffande turbinmaskinerierna
till ovannämnda fartyg.
Så sent som den 1 mars 1958 underrättades
vederbörande i brev från kungl.
marinförvaltningen att beställda arbeten
skulle fortsätta. De annullationskostnader
av storleksordningen 40—60 miljoner
kronor, som enligt det nu föreliggande
förslaget skulle kunna komma att
åvila statsverket, har alltså på grund av
underlåtenhet att i tid varsla om risk
för orderns annullering oavbrutet ökats,
även efter den tidpunkt då försvarsberedningens
arbete avslutats. Mot denna
bakgrund framstår det som nödvändigt,
att försvarsministern inför riksdagen
lämnar ett omedelbart klarläggande av
de dispositioner regeringen ämnar vidtaga
för att åstadkomma minsta möjliga
förlust för statsverket och snabbast möjliga
arrangemang för att förhindra uppkomsten
av en svårartad sysselsättningskris
vid berörda industrier. Det måste
också klarläggas i vilken mån möjlighet
föreligger att genom fullföljande av viss
del av de gjorda beställningarna samt
försäljning av därvid färdigställda fartygsdelar
eller helt fartyg minska den
förlust för statsverket som synes ound -

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

Interpellation ang. åtgärder i samband med föreslagen annullering av leveranser
av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg

viklig och samtidigt bidra till sysselsättningsproblemets
lösning.

Jag hemställer därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet framställa
följande frågor:

Är herr statsrådet villig att omedelbart
lämna en redogörelse inför riksdagen
beträffande de åtgärder som vidtagits
i samband med föreslagen annullation
av leveranser till jagarna Lappland
och Värmland samt minfartyget
Älvsborg?

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att minska de förlustrisker för
statsverket och den sysselsättningskris
vid berörda företag som synes oundvikliga
i samband med ovannämnda annullationer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av totalisatormedel.

Vidare anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 177, angående sjukgymnastverksamheten;
och

nr 178, om utredning rörande hjälpbehovet
hos vissa eftersatta grupper av
medborgare.

§ 24

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en förutsättningslös utredning
angående statschefens ställning i en modern
svensk parlamentarisk demokrati,
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges ombildning till
republik, och

nr 16, i anledning av väckt motion
angående lagändringar i syfte att möjliggöra
kostnadsfritt tillhandahållande
åt politiska partier av s. k. äktamakekuvert
vid vissa allmänna val;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1958/59 till folkskoleväsendet, folkbildningsåtgärder
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1958/59 till medicinska högskolan
i Umeå m. m.,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder
för ökad intagning av studerande vid
farmaceutiska institutet,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen,

Fredagen den 11 april 1958

Nr 13

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m. för budgetåret 1958/59,
nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid örlogsvarven m. m.,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmcdelsförluster,

nr 83, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Främjande av lärlingsutbildning
bos hantverksmästare,
nr 84, i anledning av kamrarnas skilj -

aktiga beslut i fråga om statsgaranti för
budgetåret 1958/59 för lån till hantverks-
och småindustriföretag, och
nr 85, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om villkor för användningen
av anslaget för budgetåret
1958/59 till Avsättning till fonden för
idrottens främjande;

bevillningsutskottets betänkande nr
41, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) angående
skatt å spritdrycker och vin; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

18, i anledning av väckt motion
angående vissa lättnader i kreditrestriktionerna
för tryggande av kommunal
upplåning,

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående hotellnäringens kreditproblem,

nr 21, angående anslutning av HSB:s
sparverksamhet till ungdomens lönsparande,
och

nr 22, i anledning av fullmäktiges
i riksbanken framställning angående
ändrad lydelse av § 31, mom. 1 bankoreglementet.

§ 25

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren avlämnade propositioner:

nr 124, med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.,

nr 131, angående statlig borgen för
lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget,

nr 133, angående vattenvårdens organisation
m. m.,

nr 136, angående godkännande av vissa
avtal om förvärv och överlåtelse av
fastigheter, m. in.,

nr 142, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469),

nr 143, angående löneförmåner m. m.
för viss läkarpersonal,

Nr 13

Fredagen den 11 april 1958

nr 145, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
m. m.,

nr 146, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tillsättning av
prästerliga tjänster vid nyindelning av
riket i pastorat,

nr 147, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.,

nr 148, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall & karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet,
och

nr 150, med förslag till viss ändring
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag vördsamt om
frikallelse från riksdagsarbetet under
tiden 9—12 april på grund av sjukdom.
Läkarbetyg översänds separat i efterhand.

Hemavan den 6 april 1958.

Stellan Arvidson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.35.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58

804788