1958 ANDRA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1958:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958 ANDRA KAMMAREN Nr 12

28 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 28 mars

Sid.

Utgifter under sjätte huvudtiteln:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m......... 3

Byggande av vägar och broar................................ 16

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m................... 17

Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar m. m.............. 19

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp........ 20

Statens bilinspektion: Avlöningar............................. 22

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar......... 25

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.......................... 26

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ... 30

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar____ 33

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar............................... 34

Ersättningar på grund av förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa

strandområden ........................................... 36

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader.............. 37

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare.......... 38

Utgifter under tionde huvudtiteln:

Kommerskollegium: Avlöningar............................... 42

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar.................... 43

Bidrag till Institutet för konserveringsforskning................ 45

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi........... 46

Bidrag till företagareföreningar m. fl.......................... 47

Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverks-
och småindustriföretag m. m......................... 54

Sjöbefälsskolorna: Materiel, böcker, m. m...................... 57

Säkerhetsanstalter för sjöfarten: Mätnings- och rekognoscerings verksamhet.

.............................................. 59

Avsättning till fonden för idrottens främjande.................. 60

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Högre utbildning av sjuksköterskor ............................. 64

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår
i rörelse................................................ 71

Omläggning av det statliga skattesystemet....................... 75

Höjning av statens andel av totalisatormedel..................... 81

Rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning ............ 85

Interpellationer av:

herr Johansson i Öckerö ang. ersättningen för sjuktransporter med

båt...................................................... 88

herr Vigelsbo ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter. 89
herr Nilsson i Tvärålund i anledning av att riksdagsledamöters frånvaro
på grund av sjukdom kan bli avgörande för utgången av
voteringar................................................ 90

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 28 mars

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ....................... 3

— nr 46, rörande timplaner för ämnet kristendomskunskap........ 37

— nr 54, om anslag till de tekniska högskolorna.................. 37

— nr 55, om anslag till yrkesundervisningen..................... 37

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om handelsavtal med Cuba........ 42

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) ............................... 42

— nr 63, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m. för

handelsdepartementet...................................... 64

— nr 64, ang. anslutning till konventionen om upprättande av ett

europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic).............................................. 64

— nr 65, ang. högre utbildning av sinnessjukvårdsp er sonal........ 64

— nr 66, ang. högre utbildning av sjuksköterskor................ 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad, som ingår i rörelse................. 71

— nr 32, om rätt för vissa ideella organisationer till särskilt avdrag

vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt............ 75

— nr 34, ang. omläggning av det statliga skattesystemet.......... 75

— nr 37, ang. höjning av statens andel av totalisatormedel........ 81

Bankoutskottets utlåtande nr 9, om åtgärder för att i det allmännas

hand säkra uppförandet och driften av vissa elektronhj ärnecentraler 8 5
Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. rättegångsbalkensbestämmel ser

om telefonavlyssning.................................... 85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. Grubbe och Västerhiske
byamäns rätt till fyllnadsskog............................... 88

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Fredagen den 28 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 111, med förslag till lag om
ympning mot smittkoppor;

till statsutskottet propositionen nr
120, angående försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 123, med förslag till förordning om
skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier.

§ 3

Föredrogs den av herr Strandh vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående virkesmätningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Wachtmeisters vid
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående eventuella anläggningsarbeten
och andra investeringar
för Drakauddens kraftverk i Lule älv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj:t (punkt 9, s. 53—62)
lämnat en översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
von Seth och Carlsson i Stockholm
väckt motion (11:311) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att förorda
en ram av 360 mkr. för 1959 års investeringar
på landsbygdens vägar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av departementschefens
uttalande under förevarande punkt
och motionerna I: 222 och II: 273 samt
med avslag å motionen 11:311, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Pälsson,

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Ragnar Bergh, Jacobsson, Rubbestad,
Widén, Nilsson i Göingegården och Löfroth,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av departementschefens uttalande under
förevarande punkt och motionen II: 311
samt med bifall till motionerna 1:222
och 11:273 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Näsström, Birger Andersson,
Bergman, Holmquist och Gustafsson
i Stockholm.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill till att börja
med ge uttryck för min tillfredsställelse
över det sätt, varpå statsutskottet behandlat
årets sjätte huvudtitel. Den karakteristiken
av utskottets inställning
till de förslag som jag har framlagt innebär
självfallet, att jag anser mig ha
anledning att i huvudsak vara nöjd med
det nu föreliggande utlåtandet.

Sjätte huvudtiteln domineras anslagsmässigt
av de stora väganslagen. Anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
uppgår enligt förslagen i den nu
föreliggande huvudtiteln till drygt 633
miljoner kronor. Hela huvudtiteln slutar
på 885 miljoner kronor. Det kunde
kanske i och för sig finnas anledning
för mig att här närmare beröra åtskilliga
av de förslag som har framlagts i
huvudtiteln. Jag skall emellertid i fortsättningen
begränsa mig till att kommentera
några punkter i fråga om vägunderhållsanslaget
och väginvesteringarna.

Vad först beträffar vägunderhållet
ställde regeringen genom beslut i juni
förra året ett belopp på 300 miljoner
kronor till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för det nu löpande
budgetåret. I årets statsverksproposition
har jag för nästa budgetår räknat
med en ram för vägunderhållet på 320
miljoner kronor. Denna ram skulle enligt
mitt förslag i statsverkspropositio -

nen täckas med dels en från innevarande
till nästa budgetår överförd reservation
på 15 miljoner kronor och dels ett
anslag för budgetåret 1958/59 på 305
miljoner kronor. Denna reservation på
15 miljoner kronor och det nya anslaget
på 305 miljoner utgör sammanlagt 320
miljoner kronor. Det är emellertid att
märka att i januari i år, när statsverkspropositionen
lades fram för riksdagen,
var reservationen inte 15 miljoner
utan 20 miljoner kronor. Skillnadsbeloppet
mellan dessa båda summor
eller siffermässigt uttryckt 5 miljoner
kronor hade jag tänkt mig att det
tills vidare under innevarande budgetår
skulle stå disponibelt såsom ett slags beredskapsreserv.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anmälde emellertid i en
särskild framställning till regeringen,
att verket utöver de 300 miljoner som
hade anvisats i juni 1957 behövde ytterligare
medel, därest en omfattande permittering
av vägarbetare skulle kunna
undvikas.

Med anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning anvisade
regeringen på mitt förslag i förra
fredagens konselj ett tilläggsbelopp på
10 miljoner kronor till vägunderhållet
för det nu löpande budgetåret. Genom
detta beslut förbrukades följaktligen den
reservationsmedelsbehållning på 15 miljoner
kronor, som tillsammans med ett
nytt anslag på 305 miljoner för nästa
år skulle bilda en total vägunderhålisram
på 320 miljoner kronor för budgetåret
1958/59. Då jag sålunda själv
nödgats disponera 10 miljoner kronor
av den reservation på 15 miljoner, som
jag i årets statsverksproposition föreslog
skulle överföras till budgetåret
1958/59, och då utskottet varit helt ense
med mig att vägunderhållsramen för
nästa budgetår skulle utgöra 320 miljoner
kronor, har utskottet höjt det reella
anslaget för budgetåret 1958/59 till 320
miljoner.

Den anslagstekniska redogörelse som
jag här har lämnat är onekligen en

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

aning komplicerad med hänsyn till de reservationsmedelsbehållningar
som nödvändigtvis
måste föras in i resonemanget.
För tydlighetens skull vill jag därför
ännu en gång understryka att utskottet
och jag är fullt eniga om att vägunderliållsramen
för nästa budgetår bör utgöra
320 miljoner kronor. En följd av
utskottets rekommendation är emellertid,
att beredskapsreserven för innevarande
år blir 10 miljoner kronor i stället
för de 5 miljoner som jag räknade med
som behövliga i januari i år. Med hänsyn
till den utveckling som ägt rum på
arbetsmarknaden sedan i januari är
det enligt min mening bara bra att beredskapsreserven
ökas till 10 miljoner
kronor.

Även när det gäller väginvesteringarna
för innevarande kalenderår och för
kalenderåret 1959 är utskottet och jag
helt överens om investeringsramen, vilket
bara är glädjande för mig att kunna
konstatera. Mitt i årets statsverksproposition
framlagda, av utskottet tillstyrkta
förslag innebär en så kraftig höjning av
ramen från 1958 till 1959 som med drygt
30 miljoner kronor. Med hänsyn till den
utomordentligt stora betydelse som vägtransporterna
har för vårt näringsliv
och med tanke på angelägenheten av
att öka trafiksäkerheten på våra vägar
anser jag den föreslagna betydande
höjningen av vägbyggnadsramen väl motiverad.
Om riksdagen, som jag hoppas,
bifaller mitt och utskottets förslag betyder
detta, att ramen för 1959 kommer
att utgöra 330 miljoner kronor.

Som framgår av statsverkspropositionen
framlade den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sedan år 1954 arbetande
delegationen för översiktlig vägplanering
i mitten av november förra
året resultatet av sitt arbete i form av
ett betänkande benämnt »Vägplan för
Sverige». Denna »Vägplan för Sverige»
utgör en långsiktig principplan för upprustning
av det statliga och statsbidragsberättigade
väg- och gatunätet under
en tidsperiod fram till 1975. Total -

kostnaderna för vägplanens realiserande
har beräknats till 21,1 miljarder kronor.
1 vägplanen framläggs bl. a. ett investeringsprogram
för tidsperioden
1958—1962 på sammanlagt 2,15 miljarder
kronor. Det investeringsprogrammet
överensstämmer med det investeringsprogram
för samma tidsperiod
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt i sina petita. Då delegationens
långsiktiga vägplan inte avlämnades till
kommunikationsdepartementet förrän
i mitten av november förra året, fanns
det inte någon som helst möjlighet att ta
ställning till planen i samband med budgetarbetet
inför årets statsverksproposition.
Det bör i detta sammanhang anmärkas,
att det utredningsmaterial, som
delegationen framlagt, är ytterst omfattande.
Den av delegationen framlagda
vägplanen har av kommunikationsdepartementet
utsänts på sedvanlig remissbehandling.

Utskottet har i sitt utlåtande behandlat
de identiska investeringsprogram,
som delegationen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt för tidsperioden
1958—1962. Utskottet har i utlåtandet
på sid. 28 i slutet på första stycket
gjort följande uttalande: »Utskottet
har därför, med beaktande jämväl av
vad i övrigt anförts och utan föregripande
av senare överväganden i anledning
av delegationens förslag, funnit sig
böra förorda att planen — om ock med
den förskjutning i tiden som föranledes
av utskottets ställningstagande beträffande
omslutningen av 1958 och 1959
års investeringar — i princip fastställes
som ett program för de kommande
åren.» När jag suttit och läst utskottets
utlåtande, som i övrigt är mycket klart
och tydligt, har jag blivit litet fundersam
över vad utskottet egentligen avser
när utskottet förordar, att delegationens
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan för tidsperioden 1958—1962 »i
princip fastställes som ett program för
de kommande åren». Då utskottet på
sid. 27 i utlåtandet, andra stycket, till -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

styrkt den av mig föreslagna investeringsramen
på 330 miljoner kronor för
år 1959, har utskottet bl. a. åberopat
»det samhällsekonomiska läget». Eftersom
det är i hög grad angeläget, att vi
vinner klarhet inför kommande års behandling
av väginvesteringarna i fråga
om utskottets förordande av att delegationens
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
femårsplan i princip fastställes,
så skulle jag vilja rikta en fråga
i första hand till fjärde avdelningens
ordförande, om han inte bär skulle vilja
göra ett förtydligande av utskottets
skrivning på den punkten. Jag själv och
flera med mig har nämligen tolkat utskottets
skrivning med hänsyn till formuleringarna
och uttryck, som använts
i sammanhanget, på det sättet, att den
inrymmer ett hänsynstagande till det
samhällsekonomiska läget och att det
alltså här inte är fråga om några bestämma
bindningar eller låsningar av
siffrorna. Jag skulle alltså gärna vilja se
att fjärde avdelningens ordförande gjorde
ett förtydligande på denna punkt, så
att man både inom departementet och i
riksdagen finge klarhet om vad utskottet
avser med sina formuleringar.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
har i sitt nyss hållna anförande uttalat,
att han i huvudsak kan ansluta sig till
utskottets förslag. Det var endast på en
punkt som herr statsrådet menade att
ett förtydligande eller en förklaring
kunde vara önskvärd. Med adress till
mig personligen hemställde herr statsrådet
alltså om en kommentar från utskottets
sida. Jag ämnar nu försöka
lämna denna kommentar.

Liksom herr statsrådet vill jag ett
ögonblick erinra om de nu aktuella vägplanerna,
och jag vill här understryka,
att när det i det avsnitt, som statsrådet
citerar, talas om plan, så är det den ti -

digare nu reviderade femårsplanen, som
omsluter åren 1958 till och med 1962.
Det rör sig således inte om ett ställningstagande
till den långsiktiga
planen.

Herr statsrådet har redan citerat det
avsnitt, som i detta sammanhang är aktuellt,
och jag skall inte ta upp tiden
med ytterligare citat. Jag vill endast understryka,
att vi med avsikt i vår skrivning
har sagt, att planen i princip
får fastställas som ett program för de
kommande åren. Ordet princip får
härvid anses innebära möjlighet för
regeringen att med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget pröva förutsättningarna
för planens förverkligande.
Jag kan i det sammanhanget också
bringa i åtanke vad utskottet skriver
i samband med investeringen för vägbyggandet.
Där uttalar vi, att vi inte
kunnat acceptera en påbyggnad med
14 miljoner kronor för riksväg 13 utan
stannat vid Kungl. Maj :ts förslag bl. a.
med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget.

Därmed torde, herr talman, den kommentar,
som statsrådet efterlyste, vara
lämnad, och den är måhända tillfredsställande.

Medan jag har ordet, vill jag också
något beröra den situation som hittills
förelegat samt värdet av flerårsplanerna.

År 1954 fattade riksdagen ett beslut i
bilskattefrågan, vilket grundade sig på
vissa i vederbörande proposition redovisade
beräkningar rörande vägtrafikväsendets
medelsbehov under femårsperioden
1954/55—1958/59. Vid det tillfället
skrev bevillningsutskottet bl. a., att
det inte rådde några delade meningar
om behovet av en fortsatt upprustning
av landets vägar och att de av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjorda beräkningarna
var att betrakta som ett minimum
för att skapa de nödiga betingelserna
för ekonomiskt gynnsamma vägtransporter.
En undersökning ger nu
vid handen, att de av riksdagen beslutade
bilskatterna skulle ha medgivit en

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

investering av 1 940 miljoner kronor
under femårsperioden 1955—1959, medan
de verkliga investeringarna under
nämnda period stannade vid 1 464 miljoner
kronor, d. v. s. 476 miljoner kronor
mindre än vad då beräknades.

Vi har i utskottets utlåtande anfört,
att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda och av utskottet förordade
femårsplanen i vart fall inte innebär
någon överskattning av medelsbehovet,
och det uttalandet får anses
vara sakligt starkt grundat.

I år har vi, kanske i ännu högre grad
än tidigare, ansett oss böra understryka
behovet av en mera långsiktig planering
på vägväsendets område. I en promemoria
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bär också värdet härav understrukits,
och jag tycker det kan vara
motiverat att här citera ett par meningar
ur den promemorian, för att belysa denna
speciellt sakkunniga myndighets
uppfattning på den punkten. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skriver bl. a.
följande: »Förutsättningen för en rationell
och ekonomisk vägbyggnadsverksamliet
är ett långsiktigt program för
verksamhetens bedrivande. Avsaknaden
av ett sådant program var den huvudsakliga
anledningen till att den vägdelegationen
på sin tid tillsattes. När dess
program nu framlagts är det av största
betydelse att statsmakterna så snart som
möjligt tar ställning till detsamma.»

I det följande säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a.: »Ett tekniskt
och ekonomiskt riktigt vägbyggande
kräver nämligen en investeringspolitik,
som ger möjlighet till långsiktig arbetsplanering
utan ändringar från år till år.
Endast därigenom är det möjligt att utnyttja
de fördelar, som stå att vinna genom
övergång från småarbeten till större
arbetsföretag---.»

Sedan erinrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om att vägarbetena bedrives
dels på entreprenad, dels i egen
regi, och i det sammanhanget sägs det i
promemorian: »Nu rådande ovisshet om

de kommande årens medelstilldelningar
försvårar i hög grad för vägväsendet att
utlägga större entreprenader. Det är
också svårt att med tillräcklig säkerhet
överblicka behovet och sysselsättningen
av verkets egen arbetskraft.»

Jag tror att man med verkligt stark
saklig motivering kan säga, att det är en
trängande nödvändighet att den målsättning,
som inneslutes i flerårsplanerna
för vägväsendet, förverkligas så snart
ske kan, detta inte minst med hänsyn till
dess betydelse för det produktiva livet.

Herr talman! I anslutning till vad jag
bär anfört, ber jag att redan nu få yrka
bifall till utskottets hemställan i punkt 9.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag ber att få tacka avdelningens
ordförande för hans svar.
Jag tolkar detta så, att denna skrivning
innebär att vid avvägningen av väganslaget
för den närmaste femårsperioden
samhällsekonomiska hänsyn skall tagas.
Skrivningen innebär följaktligen också,
att det här inte är fråga om bindningar
eller fixerade tal.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STItÄNG:

Herr talman! Också jag kan uttala
relativ tillfredsställelse med det svar
som kammarens andre vice talman gav
på kommunikationsministerns fråga.
Det har lugnat mig i betydande grad i
förhållande till det intryck jag fick, när
jag läste utskottets uttalande på denna
punkt. Man får nämligen vara på det
klara med att den s. k. delegationen, när
den hade anledning att fixera sitt långtidsprogram,
gjorde det utifrån de vägpolitiska
förutsättningarna, även om det
i delegationen, som det säges i utskottsutlåtandet,
fanns representanter för näringslivet
samt för nationalekonomisk
och niiringsgeografisk expertis. Men delegationen
säger i denna viigplan för

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Sverige följande: »Avvägningen mellan
väginvesteringar och andra investeringar
faller utanför delegationens arbetsuppgifter.
För att komma fram till en
sådan avvägning fordras bedömningar
av investeringsbehov och ekonomiska
resurser i allmänhet, som icke i detta
sammanhang har kommit i fråga.»

Jag vill således bara slå fast att delegationen
har sett sin uppgift mera med
utgångspunkt i de vägpolitiska och trafikpolitiska
tingen och klart deklarerat,
att den icke gjort någon avvägning mellan
samhällets totala behov och resurser.
Denna senare avvägning kommer
regering och riksdag aldrig ifrån, och
därför är jag glad över att andre vice
talmannen har deklarerat, att varken
regering eller riksdag på förhand bundits
för några utställda växlar.

Däremot finns det en annan sakkunnigkommitté
— den s. k. långtidsutredningen
— som försökt sig på dels en
analys av våra totala resurser inom den
närmaste femårsperioden, dels en fördelning
av våra resurser på de behov
som ligger framför oss. Långtidsutredningen
har därvid givit en viss prioritet
åt bostadsbyggandet och kraftverksbyggandet.
Utredningen har för den nu
aktuella femårsperioden varit mera försiktig
när det gällt att rekommendera en
utbyggnad på vägområdet. Den s. k. delegationens
vägplan för åren 1958—1965
skiljer sig ganska väsentligt från långtidsutredningens
uppfattning om vad
det kan vara lämpligt att satsa på vägarna.
Delegationen har i sin plan kommit
fram till en totalinsats på vägbyggandets
område, som för tiden 1958—
1965 ligger 1 200 miljoner kronor över
det belopp som långtidsutredningen efter
en avvägning mot andra konkurrerande
behov ansett sig kunna förorda.

Även om sålunda herr andre vice
talmannens yttrande har lugnat mig i
mina farhågor, är utskottets skrivning
ändå inte alldeles kristallklar. Det heter
bl. a.: »Mot bakgrund härav torde det
stå klart att den av styrelsen (väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen) framlagda
femårsplanen i vart fall icke innebär
någon överskattning av medelsbehovet.»
Andemeningen med detta uttalande
måste väl vara, att statsutskottets majoritet
ansluter sig till denna uppfattning
och inte betraktar väg- och vattens bedömningar
för den närmaste femårsperioden
som någon överskattning, utan
som acceptabla eller kanske snarare som
en underskattning. Man säger vidare att
man i princip vill fastställa programmet
för kommande år.

Nu vill jag, ärade kammarledamöter,
slå fast, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan för den närmaste femårsperioden
exakt på kronan stämmer med
den s. k. delegationens plan för samma
tid. Man startar således, om man accepterar
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan för de närmaste fem åren, med en
inkörningstakt som helt överensstämmer
med delegationens uppfattning, och
delegationen har, som jag nyss sade, inte
gjort och inte ansett sig behöva göra
denna värdering och bedömning, där
det ena investeringsområdet väges mot
det andra och områdena bedömes i konkurrens
med varandra.

Jag är tacksam för den i utskottets
skrivning inskjutna satsen, att utskottet
»utan föregripande av senare överväganden
i anledning av delegationens förslag»
funnit sig böra förorda planen.
Men just detta sätt att presentera ärendet
är naturligtvis en framtida källa
till tvistigheter om vad man egentligen
har menat, och därför är det så värdefullt
att vi fått avdelningens ordförandes
i dag avgivna deklaration, att avsikten
inte varit att ställa ut någon växel,
att spika någon fixerad plan, vilket
naturligtvis — om så skulle ske — skulle
kunna leda till resultat som ingen i denna
kammare vore så särdeles nöjd med.
Man vill ju se avvägningen och bedömningen
tidsmässigt, och det bör man enligt
min uppfattning försöka göra, även
om det är angeläget att det ansvariga
verket har en plan att rätta sig efter. Vi

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

måste vara angelägna att inte rycka ut
ett specifikt område och där binda oss
för fem år framöver, då vi inte är beredda
att göra så beträffande andra
områden och helt enkelt inte kan göra
det över hela fältet.

Även om jag är tacksam för kammarens
andre vice talmans deklaration,
kommer jag sålunda vid ett val mellan
utskottets skrivning och den skrivning,
som finns i reservationen 1 b), fram till
den slutsatsen, att reservationen är ett
mera pregnant uttryck för vad både utskottsmajoriteten
och reservanterna innerst
inne menar och att det därför i
klarhetens intresse ändå vore en fördel
att på denna punkt följa reservationen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern citede
ur vårt utlåtande en mening, som
även jag återgav i mitt tidigare anförande,
nämligen att »den av styrelsen
framlagda femårsplanen i vart fall icke
innebär någon överskattning av medelsbehovet».
Som jag tidigare sade finner
jag detta uttalande vara sakligt grundat.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att uttalandet avsåg behovet och att vi
sålunda inte uttalat någon definitiv mening
om möjligheten att förverkliga
denna målsättning inom den närmaste
tiden. Uttalandet utgör ett entydigt uttryck
för det behov som föreligger på
detta område.

Finansministern erinrade vidare om
långtidsutredningens viigplan. Även utskottet
har haft denna under övervägande.
Jag vill här göra en liten kommentar:
även om långtidsutredningens
vägplans totalbelopp understiger den
stora vägplanens, så har den dock en
sådan struktur att den näppeligen kan
genomföras. Detta framhåller också
väg- och vattenbygnadsstyrelsen i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t, och jag tilllåter
mig att citera utskottsutlåtandets
återgivande av detta uttalande, då jag

anser det vara av värde i detta sammanhang:
»Enligt styrelsen är emellertid
det av långtidsutredningen angivna
programmet för väginvesteringarna
med i huvudsak oförändrade investeringar
under de närmaste åren och en
språngartad, kraftig ökning år 1961 icke
endast olämpligt ur planerings- och
byggnadssynpunkt utan omöjligt att genomföra.
Genom att successivt öka de
beräknade investeringarna under hela
flerårsperioden är programmet emellertid
realiserbart.»

Jag har i detta sammanhang velat understryka
att jag finner den tankegång,
som ligger till grund för detta uttalande,
vara fullt relevant.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är nog många som
i likhet med kommunikationsministern
har undrat vad utskottet egentligen avsett
med den förklaring som nu diskuterats,
nämligen att man i princip skall
genomföra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan. Nu har herr andre vice
talmannen förklarat att uttalandet skall
tolkas så, att avsteg från planen kan
göras nästan hur som helst och att i
vart fall, som kommunikationsministern
här sade, regeringen inte skall vara
bunden på sådant sätt, att den inte kan
handla som den finner för gott i denna
fråga. Därmed har ju också finansministern
ansett sig ha blivit lugnad.

Jag vill för den kommunistiska gruppens
del säga att vi inte gillar vare sig
denna uttolkning eller vad som i övrigt
står i utskottsutlåtandct. Vi har tagit
ställning till viigbyggnadsanslaget särskilt
med hänsyn till två omständigheter.

För det första finns det ett alldeles
klart behov av en ordentlig upprustning
av vägväsendet. Vi har särskilt
pekat på de stora missförhållanden som
råder härvidlag i Norrland. Och som
norrbottning har jag inte kunnat underlåta
att åter framhålla vikten av att

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

vi nu äntligen erhåller tillräckligt med
pengar, så att också den nordligaste
landsdelen kan få en mellanriksväg.

Vårt andra skäl är att den hittillsvarande
åtstramningen också på detta
område innebär en uppenbar risk för
ökad arbetslöshet inom vägarbetarkåren.
Vägmyndigheterna varslade för en
tid sedan om att 400 vägarbetare skulle
avskedas, och den risken finns fortfarande.
Varje sådant nytt tillskott till
de arbetslösas skara får ogynnsamma
återverkningar också på andra områden.

Redan härav framgår att vi inte delar
kommunikationsministerns och utskottets
mening om vad som nu bör göras
på detta område med hänsyn till
läget på arbetsmarknaden. Vi är självfallet
inte heller benägna att biträda utskottets
mening på denna punkt efter
de s. k. uttolkningar som har gjorts.
Utskottets förslag innebär nämligen en
alldeles uppenbar risk för att vägarbetare
skall komma att avskedas, låt vara
att man lovar att i stället skaffa dem
sysselsättning genom beredskapsarbeten.
Jag anser att detta är en fullkomligt
bakvänd ordning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vill inte heller avskeda
sina anställda, utan framhåller
tvärtom att man nu bör använda den
möjlighet som står till buds att öka vägoch
brobyggnadsarbetena, så att de kan
ge ytterligare 1 000 årsarbetare anställning.
Vi instämmer helt i detta, och
därför kan vi inte biträda det resonemang
som förs i utskottets utlåtande
— inte heller med de förändringar i
motiveringen, som föreslagits av reservanterna.

Jag har på denna punkt bara velat
göra denna korta deklaration. Beträffande
vägbyggnadsanslagen för kommande
år har vi väckt en motion, och
till den skall jag återkomma, när en senare
del av utlåtandet behandlas.

Herr von SETH (h):

Herr talman! I England talar man

ju mycket om vädret, och det brukar
som bekant sägas där, att alla klankar
på vädret men ingen gör något åt det.
Det talesättet kommer mig på sätt och
vis i tankarna, när vägfrågorna behandlas
här i dag. Nu har kommunikationsministern
tur såtillvida att vägarna ligger
bundna av den kyla, som vi alla
fortfarande lider under, och täckta av
snö. Men när tjällossningen sätter in
och sommartrafiken sedan börjar, kommer
många, många att klanka på vägarna
i landet.

Hur stor del den nuvarande kommunikationsministern
kan ha i att läget
är som det är, skall jag inte fördjupa
mig i, men det måste naturligtvis sägas,
att statsrådet Skoglund endast en
kort tid sysslat med vägfrågorna, medan
det i stor utsträckning är mångåriga
försyndelser som orsakat missförhållandena.
Trafiken i vårt land har
ökat explosionsartat och tillväxten av
fordonsbeståndet har blivit mycket större
än vad någon förutsett. Underhållet
av våra vägar har samtidigt kommit i
efterhand, och framför allt grusunderhållet
har inte följt med trafikutvecklingen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sina äskanden bland annat
sagt: »Samtidigt som det ej är möjligt
att hålla de starkt trafikerade grusvägarna
i tillfredsställande skick, är det
ur ekonomisk synpunkt ofördelaktigt
att icke förse dem med en beläggning.»
Med tanke på vad de rikt flödande bilskattemedlen
ger finansministern i händerna,
skulle det med en annan allmän
politik säkerligen ha varit möjligt
att ge tillräckligt med pengar såväl till
byggande av vägar och upprustning av
det redan befintliga nätet som till ordentligt
underhåll.

Statsrevisorerna yttrade sig 1957 om
vägbyggandet och pekade därvid på de
besparingar som skulle kunna göras, om
tillräckligt stora företag sattes i gång.
Revisorerna exemplifierade sin framställning
med noggranna kalkyler för
ett vägbygge, omfattande cirka 30 kilo -

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

meter, vilket skulle kosta omkring 35
miljoner kronor. Genom att utföra ett
sådant bygge i en enda entreprenad
skulle upp till 15 procent på kostnadssumman
kunna sparas. 15 procent på
35 miljoner är ju en ganska stor slant
i den kassa, som finansministern i dag
har så stora svårigheter att få att gå
ihop.

Över huvud taget är det en synnerligen
dålig politik att eftersätta vägunderhållet,
ty därigenom blir det totalt
sett dyrare att hålla vägnätet i stånd.
Jag har varit med om att väcka motionen
11:311. Just nu skall jag inte närmare
gå in på denna, men jag vill påpeka
att min medmotionär och jag yrkat,
att ytterligare 30 miljoner kronor
skulle ställas till förfogande för vägbyggande.
Ett förbättrande av vägarna
blir i längden det billigaste, och dessutom
är det en mycket dålig politik
att eftersätta vägunderhållet, med tanke
på den ökande trafiken och det
skrämmande antalet olyckor, som vi
kan läsa om inte bara efter varje helg
utan praktiskt taget dagligen — 1 000
dödsoffer skördade ju trafiken under
1957. Jag kan inte underlåta att anföra
ett par siffror, som tydligare än långa
utläggningar visar vilka svårigheter
vägförvaltningarna ute i länen har att
kämpa med och vilket slöseri som nedbantningen
av väganslagen i själva verket
leder till.

Jag har framför mig en skrivelse till
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
stiilld till dess byggnads- och underhållsbyrå
och avsänd till styrelsen
den 15 mars 1958. Den är således ganska
färsk. Man konstaterar däri bland
annat följande: »För budgetåret 1957/58
disponerar vägförvaltningen för underhållet
på landsbygden 10 605 000 +
230 000 = 10 835 000 kronor. Enligt Styrelsens
skrivelse den 6 februari 1958
skall för budgetåret 1958/59 räknas totalt
med 10 470 000 kronor, alltså en
minskning av 365 000 kronor.»

Men minskningen stannar ju ingalun -

da vid detta. Man klagar här hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen över att
trots att styrelsen minskat anslaget med
365 000 kronor, skriver den så småningom
en räkning på maskinhyror.
Alla de större maskinerna handhas ju
centralt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och för disponerandet av dessa
maskiner får vägförvaltningarna betala
hyror, som när det gäller denna vägförvaltning
under detta budgetår ökar
med 750 000 kronor. Arbetslönerna
ökar med 100 000 kronor och andra
kostnader, framför allt för klorkalcium,
som gått upp i pris, stiger också med
100 000 kronor. Det blir alltså kostnadsfördyringar
på i runt tal en miljon
kronor eller, om man skall precisera
beloppet, 950 000 kronor.

Skall man då följa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
direktiv — och det
måste vägförvaltningen göra — minskas
alltså anslaget för underhåll med inte
mindre än 1 315 000 kronor. Då kan
man fråga sig: Vad får detta för konsekvenser?
På andra områden kan man
spara och åter spara, och det kan vara
nödvändigt att spara, men det finns
områden, där det är dyrbart att göra
detta. Denna vägförvaltning framhåller
vidare i sin skrivelse: »Om under hållsmedlen

skall nedskäras på detta
sätt måste underhållets standard väsentligt
försämras — — —.» Sedan anges
några exempel på vad som måste inskränkas.
Grustillverkningen måste minskas,
och krossverkens utnyttjningsgrad
måste sänkas med 25 procent. Ett visst
antal arbetare måste avskedas, och ett
tiotal väghyvlar behöver sannolikt avställas.

Jag vet inte vilka ord man skall använda
men orden mycket otillfredsställande
är nog tillämpliga, då det gäller
det förhållandet att ett tiotal väghyvlar
skall behöva stå stilla. Dessutom
vet jag, att just denna vägförvaltning
hade flera väghyvelsförare, som gick
igenom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bekostade utbildningskurser un -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

der sensommaren och hösten 1957. Därtill
kommer att vägförvaltningen fått order
om att arbetare från byggnadsavdelningen
inte kan överföras till underhållsavdelningen
och vice versa.

Vägförvaltningen slutar sin skrivelse
med att framhålla, att förvaltningen för
närvarande har ett minimiantal underhållsarbetare
för att hjälpligt (man använder
ordet hjälpligt) kunna klara
underhållet under påfrestande perioder.
Denna vägförvaltning beräknar därför,
att 20 man måste permitteras, trots att
arbetsstyrkan får anses låg.

Nu vill jag, herr talman, omedelbart
understryka och få till protokollet, att
det här inte är fråga om någon kritik
mot kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som ju fått sina anslag beskurna
i sådan utsträckning, att den måste
se till, att de miljoner den får i sin
hand inte överskrides. Kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har alltså varit
nödd och tvungen att handla på sätt
som skett.

I egenskap av ledamot i en länsvägnämnd
skulle jag vilja tala om de problem,
som man ideligen ställs inför
vid länsvägnämndens sammanträden.
Nämnden får ständigt gå ifrån de planer,
som en gång har godkänts och
som länsstyrelsen också sedermera har
godkänt. De vägplaner, som en gång
godkänts för åren 1958—1962 och som
man trodde skulle kunna genomföras
under bättre ekonomiska förhållanden,
får nu ändras om. Vid de sammanträden,
som hållits med länsvägnämnderna
inom landet under slutet av februari
och mars månader, har man ställts inför
nödvändigheten av att ändra dessa planer,
antingen så att man tvingas skära ned
dem för varje väg eller också så, att
man måste avstå från en hel del vägar,
som man under många år väntat på att
få bygga eller förbättra. Även genom
det plottrande med anslagen, vilket
grundar sig på att länsstyrelserna, länsvägnämnderna
och vägförvaltningarna
inte vill gynna bara en viss del av ett

län, blir många av de arbeten, som utföres
inom länen, alldeles för små. Därigenom
blir inte bara organisationskostnaderna
utan även andra kostnader
mycket högre än vad de annars skulle
bli.

Herr talman! Jag har med dessa
exempel försökt att visa, hur de alltför
små anslagen till vägarna i praktiken
tvingas att bli använda på ett sådant
sätt att det sker ett slöseri, och att de
inte i önskad utsträckning kommer vägarna
till godo.

När jag för en stund sedan lyssnade
till finansministerns anförande, kunde
jag inte undgå att göra den reflexionen,
att om de tankegångar, han gav uttryck
åt, skulle förverkligas, får vi sannerligen
under många år — eller åtminstone
så länge vi har denna regering
— dras med dåliga vägar i vårt
land, med allt vad detta innebär i ökade
kostnader för människor, som har
privatbilar liksom i ökade transportkostnader
för alla de varor, som fraktas
på vägarna. Detta kommer til syvende
og sidst att medföra prisfördyringar
för folkhushållet, vilka är varken
önskvärda eller nödvändiga.

Som jag nyss pekat på har i en motion
framförts yrkande om utökning av
det anslag som skall ställas till förfogande
för byggande av vägar. Varken
utskottet eller reservanterna har velat
tillstyrka den motionen, men den faller
närmast under den reservation, som är
avgiven vid utskottets utlåtande p. 9
och betecknad med 1) a).

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag kan i mycket stora
delar instämma i det anförande som
herr von Seth nyss höll. Det anförande
som finansministern här höll bebådade
enligt min mening inget gott för vägarna
i framtiden. Han tycktes vilja ha
vägväsendet som en regulator, när det

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

började bli svårigheter med ekonomien.
Det fick man tydligt intryck av, när
han talade om långtidsutredningen, som
hade framhållit, att framför allt bostadsbyggandet
skulle favoriseras och
att andra saker skulle tillgodoses endast
i mån av tillgång. Visserligen kan man
kanske inte bygga på bestämda siffror
för framtiden utan måste ta hänsyn till
hur ekonomien utvecklas, men vägväsendet
får inte bli den regulator, som
skall sitta emellan, ty det är just, som
herr von Seth framhöll, oerhört viktigt,
att man har goda vägar för både transporter
och andra ändamål. Det är därför
av största vikt att vägarna hålles i
gott stånd.

Denna uppfattning ligger till grund
för de motioner som är framförda från
bondeförbundshåll, nämligen motionerna
1:222 och 11:273. Vi vill ha en utökning
av investeringsverksamheten på
vägväsendets område och begär i dessa
motioner 13 miljoner kronor i ökat anslag
för byggande av vägar.

Det är inte tu tal om att vägbyggandet
har blivit eftersatt under de senaste
åren. Vi vill att denna eftersläpning
skall inhämtas i någon mån. Riksdagen
gjorde redan i fjol ett uttalande, att en
förbättring borde ske i det hänseendet,
och nu föreslås en anslagshöjning i
detta syfte med cirka 30 miljoner kronor.
Det är visserligen en del, men det
behövs åtskilligt mer i det hänseendet.

När man lägger märke till att många
miljoner skall investeras i den s. k.
Halmsjövägen, ställer man ändå frågan,
om det inte är minst lika viktigt att få
till stånd ordentliga vägar i de avlägsna
bygderna som att gå in för denna
väg, som drar så mycket pengar.

Vi har menat, att om man anser denna
motorväg från Halmsjön till Stockholm
nödvändig, bör kostnaderna för
densamma ligga utanför den ram som
väg- och vattenbyggnadsstyrclsen har
tänkt sig. Därför tycker vi att de 13
miljoner kronor vi begiir i ökat anslag
bör anvisas. Vårt krav är sålunda att

anslagsramen för investeringar höjs till
343 miljoner kronor i stället för angivna
330 miljoner kronor. Detta framgår
av den reservation som är fogad till detta
utlåtande av herrar Ivar Johansson
m. fl. och som är betecknad med l)a).

Jag ber, herr talman, att få yrka biball
till den reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i anförandena av såväl herr von Seth
som herr Rubbestad.evad det gäller ökade
anslag till byggande av vägar. Jag
kan därför fatta mig mycket kort, men
jag skall ändå säga några få ord.

Jag noterade med tillfredsställelse utskottets
skrivning på sidorna 27 och 28,
där utskottet i princip ansluter sig till
den vägplan, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framlagt och som till
alla delar överensstämmer med den som
delegationen för översiktlig vägplanering
lagt fram. Men jag beklagar, att
utskottet inte tar konsekvenserna av
detta sitt ställningstagande och yrkar
på motsvarande uppskrivning av anslaget,
vilket hade varit, synes det mig, en
naturlig följd av utskottets uttalande.

Jag har tillsammans med herr von
Seth väckt en motion, som just tar sikte
på detta och alltså går ut på höjning
för 1959 av anslaget till byggande av
vägar i enlighet med denna plan.

Riksdagen behandlade 1954 automobilskattemedlen
och anslog i anslutning
därtill i princip en femårsplan för vägbyggandet.
I dag kan vi konstatera, såsom
här tidigare framhållits, att den
planen inte har fullföljts. Man har under
de år som har gått fått en eftersläpning
av betydande omfattning, trots att
trafiken ökat i mycket större utsträckning
än man förutsåg 1954. Det går inte
på lång sikt att ha en sådan eftersläpning,
och det gäller särskilt stamvägnätet.
Vägarna kan inte svälja den enorma
trafikökning, som har skett och som
mänskligt att döma kommer att ske un -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

der de närmaste åren. För de år som
gått skyllde man på att det inte fanns
arbetskraft, att det inte fanns planering
och att de maskinella resurser som
fordras för ett modernt vägbyggande
inte fanns i tillräcklig utsträckning.
Ingenting av detta kan man väl skylla
på i dag. Mig synes det därför att det
är möjligt att genomföra en vägplan av
den storleksordning, som man här presenterar
och som i varje fall för de första
åren är tilltagen i underkant med
hänsyn till behovet.

Jag skall inte ta upp en ekonomisk
debatt om bilskattemedlen och frågan
var pengarna till det ökade vägbyggandet
skall tas. Men jag vill säga att motorfolket
är missbelåtet för att man
på detta sätt i Sveriges riksdag gång efter
annan lovar att de ordinarie bilskattemedlen,
som flyter in, skall användas
till vägarna, och så sker inte
detta utan i stället fonderas större och
större belopp år efter år. Man kan dock
säga att detta är en kategori av vårt
folk, som är självförsörjande och som
alltså betalat sina kostnader för det man
begär av samhället, och nog tycker jag
att man med hänsyn till detta i varje
fall skulle kunna gå in för det minimiprogram,
som nu föreligger för stamvägnätets
utbyggnad. Jag har avsiktligt
inte yrkat någonting för städerna, som
annars också skulle behöva betydande
tillskott för utbyggnad av gator o. d.,
och jag har inte yrkat på något anslag
ur bilskattemedel i övrigt, men just ett
ökat vägbyggande anser jag på lång sikt
vara nödvändigt för näringslivet, för
motorfolket och för att över huvud taget
trafiken skall löpa. Vi vet redan nu
att det vissa tider är stockningar av
sådan storleksordning att det blir förseningar
och besvärligheter ur trafiksäkerhetssynpunkt
och ur mänsklig
synpunkt — man blir irriterad över att
inte kunna komma fram på våra huvudvägar.
Jag tycker att riksdagen skall
vara litet mera generös för att klara
upp denna sak.

Jag förstår emellertid att det är meningslöst
att ställa yrkande om bifall
till den motion, som innebär att denna
vägplan skulle kunna påbörjas i hela sin
utsträckning år 1959, och därför skall
jag i likhet med herrar von Seth och
Rubbestad nöja mig med att yrka bifall
till reservation nr 1) a), som är fogad
till utskottsutlåtandet. Den innebär ju,
att den planerade vägen till Halmsjön
inte går in i det ordinarie anslaget utan
att de 13 miljonerna går utanför dessa
ordinarie medel, och det tycker jag är
fullt riktigt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservation nr l)a).

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! De anföranden, som har
hållits sedan jag hade ordet förra gången,
föranleder inte någon längre kommentar
från min sida. Jag bara konstaterar
vad vi visste förut, att det råder
skiljaktiga meningar på denna punkt.
Å ena sidan har utskottets ställningstagande
föranlett reflexioner om att det
innebär ett överdrivande av våra behov
och möjligheter, och å andra sidan har
de senaste talarna ganska hårt kritiserat
utskottet för att det har presenterat
ett underbud.

Till denna punkt i utskottsutlåtandet
är fogad en reservation, nr l)a), till
vilken flera av de senaste talarna har
yrkat bifall, och därför vill jag, herr
talman, med några ord beröra just det
avsnittet.

Det gäller, som av handlingarna framgår,
en ökning av investeringskvoten
för vägbyggandet med de 13 miljoner,
som man beräknar att arbetena på riksväg
nr 13 skulle kosta. Det är onekligen
riktigt som sägs i reservationen, att om
man inte lägger dessa miljoner ovanpå
ramen 330 miljoner så blir det vissa
rubbningar i den av den ansvariga vägmyndigheten
fastställda femårsplanen.
Vi har i utskottsutlåtandet medgivit att

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

vissa skäl talar för att dessa kostnader
kan läggas utanför den ramen. Jag vill
emellertid här poängtera — som vi också
gjort i vårt utlåtande — att vad saken
här gäller är ett tidigareläggande
av arbetena på riksväg 13. De skulle
enligt beräkning ha kommit till utförande
åren 1960—61. Projektet är sålunda
i och för sig inte nytt, vilket man i
detta sammanhang bör observera.

Flerårsplanerna för riksvägar omsluter
i stort sett 800 miljoner kronor, och
det finns nog skäl att ställa de 13 miljonerna
i relation till dessa 800 miljoner
kronor, när man vill göra en avvägning
av i vilken mån det kan bli en
rubbning. Jag vill också erinra om att
byggnadsobjekten när det gäller riksvägar
är begränsade till ett fåtal platser
under de närmaste åren. I Stockholms
län har vi dels riksväg 1 och dels
riksväg 13. Jag kan nämna, att man för
dessa beräknar arbeten med en omslutning
av 160 miljoner kronor. Även i relation
till denna summa får de 13 miljonerna
bedömas efter vad de innebär.
Det kan inte bli tal om några så svåra
rubbningar.

Herr talman! Detta är de skäl som
förestavat utskottets ställningstagande,
och jag ber i anslutning till det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har mycket väl observerat
att huvudparten av vägen till
Halmsjön enligt beräkningarna ändå
skall komma till utförande 1960—1961.
Men detta utgör väl inte något hinder
för att man under åren dessförinnan beviljar
medel även för detta ändamål och
spar motsvarande belopp de nämnda
åren. Det kan inte vara riktigt att på
det sätt, som här skulle ske, förrycka
den plan som är uppgjord och som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen måste arbeta
efter. Vid uppgörandet av planerna
räknar man ju med de arbeten som

är mest nödvändiga, och rubbas sedan
en plan genom att det inte beviljas tillräckligt
med medel för just dessa arbeten,
kan man komma i den situationen
att en del av dessa arbeten icke kan färdigställas.

Vi måste alltså vid bedömningen av
anslagsbehovet ta hänsyn till möjligheterna
att över huvud taget fullfölja en
plan.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Det som är relevant här
är om man anser att man bör höja anslaget
till 343 miljoner kronor eller stanna
vid 330 miljoner. Utskottet har av
de skäl, jag tidigare anfört, stannat vid
330 miljoner kronor. De rubbningar,
som herr Carlsson i Stockholm talat
om, är inte, såsom jag förut påvisat, av
sådan omfattning att det finns speciella
skäl att tillmötesgå framställningen om
ett ytterligare anslag på 13 miljoner
kronor.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ivar Johansson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Carlsson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9:o)
i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) a) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kaminarens ledamöter härefter

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Byggande av vägar och broar

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 81 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Byggande av vägar och broar

Kungl. Maj:t hade (punkt 11, s. 66—
68) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1958/59 till byggande av vägar och
broar anvisa i statsrådsprotokollet angivna
reservationsanslag å tillhopa
238 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling (I: 12)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (11:11) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Byggande av vägar och broar
för budgetåret 1958/59 anvisa följande
reservationsanslag att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande
av riksvägar 101 mkr., Byggande
av länsvägar 151 mkr., Byggande av
ödebygdsvägar 9 mkr. och Byggande av
storbroar 10 mkr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 12 och II: 11, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1958/59 anvisa följande reserva -

tionsanslag, att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

a) Byggande av riksvägar kr. 89 000 000

b) Byggande av ödebygdsvägar
........ » 7 000 000

c) Byggande av storbroar » 9 000 000;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 12 och II: 11 samt II: 310
och II: 386, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1958/59 till
Byggande av länsvägar anvisa ett reservationsanslag
av 133 000 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! På denna punkt finns
tre förslag: dels utskottets som innebär
en kraftig nedskärning av de belopp,
som vägmyndigheter i alla instanser
har ansett oundgängligen nödvändiga,
dels en folkpartimotion som syftar till
att minska anslagen med ytterligare 6
miljoner kronor och slutligen den kommunistiska
motionen. Vårt förslag innebär
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan skall genomföras så som har
avsetts med början redan under det
förestående budgetåret. Jag har tidigare
anfört de viktigaste av våra argument.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till motionen nr 11.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen II: 11
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 11 av
herr Holmberg m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12—li

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 15, s. 75 och
76) föreslagit riksdagen att dels till
Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 19 500 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock medgiva att under budgetåret
1958/59 statlig lånegaranti måtte få beviljas
för lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Jonasson och Axel
Emanuel Andersson (1:166) och den
andra inom andra kammaren av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl. (II: 189), i
vilka hemställts att statsbidraget till underhåll
av enskilda vägar m. in. måtte

utgå med 70 procent av den beräknade
underhållskostnaden, dock i fall då
synnerliga skäl därtill vore med 85 procent
av sagda kostnad, samt anslaget i
motsvarande mån uppräknas.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:166 och 11:189, till Bidrag
till underhåll av enskilda vägar
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 19 500 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1958/59 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 500 000 kr.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! När det gäller statens
åtaganden och skyldigheter i fråga om
vägpolitiken är det främst de allmänna
vägarna som står i centrum för intresset
och diskussionerna. Det synes mig
som om man alltför lätt har glömt bort
den stora del av vägnätet som representeras
av de enskilda vägarna och
vars kostnader i huvudsak får bäras
av de enskilda människorna på landsbygden.
Hur pass betungande detta kan
vara framgår kanske bäst av att vi har
många fler mil enskilda vägar än allmänna,
som staten har att svara för.

I detta sammanhang finns det anledning
att erinra om att framstegstakten
och utvecklingen på landsbygden
hör intimt samman med möjligheterna
att ge landsbygden bättre vägar. Icke
sällan får man bevittna hurusom bygder
med dåliga vägar fördenskull även
blir eftersatta i många andra hänseenden
: när det gäller bättre kommunikationer,
handeln, startandet av småföretag,
ordnad postgång m. m. All erfarenhet
har därför givit vid handen, att vägfrågornas
lösande tillhör de mera ut -

Andra kammarens protokoll 1!)5S. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

vecklingsbefrämjande och trivselskapande
faktorerna för landsbygdens vidkommande.
Jag menar att statsmakterna
vid sina vägpolitiska överväganden har
att ta fortsatt hänsyn till detta.

Rättvisligen skall här erkännas, att
vägförhållandena i dag är långt bättre
än vad de tidigare varit. Att så är fallet
torde i stor utsträckning få tillskrivas
den stödjande verksamhet som staten
svarat för på detta område genom
att lämna bidrag till såväl byggandet
som underhållet av enskilda vägar. Tyvärr
kan man emellertid också konstatera,
att åtgärder av detta slag i
många fall har kommit för sent. Den
avfolkning som skett på landsbygden
har haft till följd, att de få människor
som nu finns kvar i de många väglösa
bygderna saknar ekonomiska möjligheter
att ordna sina vägfrågor även med
statens medverkan.

Det är med kännedom om detta som
vi tillåtit oss att i motion nr 189 hemställa
om en ökad bidragsgivning från
statens sida. Redan nu finns som bekant
möjligheter att erhålla underhållsbidrag
med upp till 65 procent av den
godkända kostnaden — i vissa fall även
upp till 80 procent. I dagens läge torde
det vara motiverat att staten tar ytterligare
ett steg på den inslagna vägen
och höjer detta bidrag något.

Med hänsyn till det ansträngda finansiella
läget har vi motionärer varit så
återhållsamma, att vi endast begärt en
höjning av 5 procent till sammanlagt
70. Trots denna moderation kan jag
konstatera, att statsutskottet avstyrkt
motionen med hänvisning till det budgetära
läget. Jag kan vara överens med
utskottet om att staten har det besvärligt
finansiellt sett, men när det som i
detta fall endast skulle betyda en merutgift
på cirka 1 miljon kronor kan jag
inte dela utskottets uppfattning.

Jag vill, herr talman, se denna fråga
så, att en förbättring till de många
människorna på detta område av samhällslivet
är lika motiverad som ett in -

gripande på de många andra områden
där riksdagen har fått vara med och
ge ökade anslag. Jag förmodar att utskottet
med sin motivering även har
svårt att vinna gehör och förståelse hos
människorna i de bygder det här gäller.

En annan omständighet som bör
framhållas i detta sammanhang när det
gäller det statliga underhållsbidraget
är, att de 65 procent, som detta normalbidrag
utgör, i verkligheten endast blir
cirka 40—50 procent. Detta är en erfarenhet
som vägsamfälligheterna genomgående
får göra när de slår ut bidraget
på de verkliga årskostnaderna.
Jag kan vittna om detta eftersom jag
ofta varit i tillfälle att ta del av de
olika vägsainfälligheternas bokslut. Detta
förhållande gör ju att staten kommer
billigare undan än vad den rätteligen
borde göra och att de enskilda
delägarna får bära större kostnader än
vad de rätteligen skulle behöva. Denna
ogynnsamma förskjutning i kostnadsfördelningen
till nackdel för de enskilda
kan rimligen inte staten lastas för; den
torde sammanhänga med tillämpningen
av alltför låga normer vid uppskattningen
av underhållskostnaderna. Eftersom
denna uppskattning i regel sker
vart femte år får detta som följd —
vid stigande utgifter som vi nu haft
under många år ■—■ att de beräknade
kostnaderna ligger långt under de verkliga
vid femårsperiodens slut. Mest
rättvist skulle naturligtvis vara, att
statsbidraget ginge ut i efterskott på
grundval av varje års bokslut. Vilket
skulle skapa garantier för att de enskilda
väghållarna verkligen finge utlovade
65 % av kostnaderna. Jag förstår dock
att detta möter sådana svårigheter —
inte minst administrativt — att det
kanske inte är möjligt att genomföra.

Utskottet har faktiskt uttalat sig mycket
positivt i frågan, och jag noterar
med stor tillfredsställelse att det insett
det berättigade i kravet på ett ökat
anslag till de enskilda vägarna. Av statsfinansiella
skäl anser sig emellertid

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar m. m.

utskottet inte kunna nu biträda motionen.
Mot bakgrunden av den alltmer
ökade betydelse som dessa enskilda vägar
har för den allmänna samfärdseln
samt deras tilltagande karaktär av allmänneligen
befarna vägar torde man
här kunna förutsätta, att det måste ingå
i kalkylerna för statens vägpolitik att
successivt öka sin andel till de enskilda
vägarna och att slutmålet här måste
vara att staden helt finansierar det enskilda
vägnätet.

Del är, herr talman, mot den bakgrunden
som vår motion kommit till,
då vi ansett det skäligt att riksdagen
redan i år tar ytterligare ett steg i den
riktningen. Om det uppställda slutmålet
skall nås inom rimlig tid och om
detta skall ske etappvis — vilket är
nödvändigt — då kan jag inte se några
skäl varför inte riksdagen i dag skulle
kunna bifalla vår motion.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr 189.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Innebörden av ett utskottsutlåtande
bör bedömas inte bara
med hänsyn till utskottets hemställan
utan också med hänsyn till motiveringen.
Herr Eriksson i Bäckmora har
gett utskottets utlåtande det betyget,
att skrivningen är positiv. Det vill jag
starkt understryka. Motionärerna har i
sin framställning erinrat om den stora
trafikökningen även på de enskilda vägarna.
När vi tidigare i liknande situationer
haft att ta ställning har vi tillmätt
just denna faktor avgörande betydelse.
Vi har också i vår skrivning i
år sagt att den kraftiga trafikökningen
i och för sig är ett motiv för ökat bidrag.
Men vi måste även på detta område
ta hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.
Jag tycker därför att det
är riktigt att säga, att vi inte kunde
på grundval av en enskild motion förorda
bifall till så långtgående krav

som det här är fråga om utan att vi
i stället förutsatte att det finge läggas
i Kungl. Maj:ts skön att pröva denna
sak. Vår skrivning innebär ett uttryck
för utskottets uppfattning att en höjning
kan anses berättigad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 189; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 16—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 19, s. 80)
föreslagit riksdagen att till Väg- och
vattenbyggnadsverkets civilförsvar m. m.
anvisa ett reservationsanslag av 55 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionen 11:219 av herr Löfgren
m. fl. hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att
förevarande anslag uppfördes med ett
formellt belopp av 100 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 219,
såvitt nu vore i fråga, till Väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson
och Malmborg, fröken Elrnén, samt herrar
Widén och Löfroth, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 219,
såvitt nu vore i fråga, till Väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar m. m.

20 Nr 12 Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På denna punkt och
några följande har jag tillsammans med
några utskottskamrater reservationer
som i allmänhet går ut på att i någon
mån reducera anslagskraven.

Denna punkt gäller väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar. Man kan
ur statsverkspropositionen inhämta att
utgifterna för budgetåret 1956/57 uppgick
till 52 800 kronor, att det vid budgetårets
utgång förelåg en reservationsmedelsbehållning
på 92 700 kronor och
att det dessutom för innevarande budgetår
har anvisats ett anslag på 55 000
kronor. Av dessa fakta har vi dragit
slutsatsen att det inte är nödvändigt
att nu bevilja det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet utan att man kan nöja
sig med ett formellt anslag på 100 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Det är visserligen riktigt
som herr andre vice talmannen
säger att det här finns en anslagsreservation,
men det förhåller sig också så,
att en ny plan har upprättats för vägoch
vattenbyggnadsverkets civilförsvar.
Den planen har man nu för avsikt att
innevarande år börja genomföra. Den
kommer att dra stora kostnader, och
det föreslagna anslaget är därför erforderligt.
Utskottet har inte velat ta på
sig ansvaret för att skjuta anslagsbevillningen
till ett annat år, då det skulle
medföra så stora kostnader att man vid
det tillfället kanske skulle hesitera inför
dem. Med hänsyn till det angelägna
i att väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar försätts i tillfredsställande

skick har utskottet således förordat
detta anslag på 55 000 kronor, vilket
är lika med vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Med det sagda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp

Kungl. Maj:t hade (punkt 21, s. 81—
84) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fem motioner.

I en inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling väckt motion
(1:82) hade hemställts, att anslaget
upptoges med 50 mkr. för nästa budgetår.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 167 och II: 190 samt
1:82, till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:47 och 11:56, medgiva,
att från förenämnda anslag jämväl under
budgetåret 1958/59 medel finge utgå
till forsknings- och försöksverksamhet
beträffande vatten- och avloppsfrågorna.

Efter punktens föredragning anförde:

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! För ett ökat anslag till
vatten- och avloppsanläggningar kan
man anföra i huvudsak detsamma som
vi har anfört när det gäller vägarbetena:
det finns dels stort behov av ytterligare
anläggningar och dels är det nu god
tillgång på arbetskraft.

Såväl departementschefen som utskottet
säger sig dela kommunförvaltningarnas
bekymmer över att det har blivit
en sådan oerhörd eftersläpning på det
här området. Det kommer fler och fler
framställningar som är starkt motiverade
men som inte kan bifallas därför
att det inte finns pengar, och kommunerna
får vänta på statsbidrag i många
år även för utförda arbeten.

Det råder alltså sämsta tänkbara balans
mellan behov och resurser i det här
fallet. Den olägenheten kan självfallet
inte avhjälpas på en gång, men man behöver
ju fördenskull inte resonera
som kommunikationsministern och utskottet
gör, att därför att man inte nu
kan lägga fram en hållbar plan för att
lösa problemet i dess helhet så skall
man inte göra någonting alls. För vår
del tycker vi att en liten förbättring
dock är att föredra framför en fortsatt
försämring. Vi har inte hoppats nå
längre än så genom vår motion. Ett bifall
till den skulle emellertid ge kommunerna
en lättnad, och det skulle även
bidra till att ge en del arbetslösa sysselsättning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till motion nr 82 i första kammaren.

Ilerr WIKLUND (s):

Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter har jag väckt en motion
på denna punkt. Den har rönt motioners
sedvanliga öde och behandlats
på sätt som riksdagen börjar bli van
vid. Vi har yrkat att anslaget skulle höjas
från 30 till 35 miljoner kronor. Denna
ökning av anslaget har vi motiverat
med den stora eftersläpningen och den

långa väntetid som gäller för kommuner
som söker och erhåller byggnadstillstånd
—- den är i nuläget fyra
å fyra och ett halvt år.

Om jag först skall anknyta till vad
vi har anfört i motionen, börjar vi med
att erinra om den stora betydelsen av
1944 års riksdagsbeslut om statsbidrag
till kommunerna för vatten- och avloppsanläggningar.
Detta bär möjliggjort för
landskommunerna att inom sina bebyggelseområden
komma till rätta med de
här problemen till en rimlig kostnad.
Man avsåg och har i viss mån lyckats
att möjliggöra för de små centralorterna
på landsbygden att skapa bostadsförhållanden
som i någon mån verkar
som en uppdämning av strömmen till
de stora städerna. Vi har sett detta
statsbidrag som en delkostnad i bostadsförsörjningen.
Det har möjliggjort för
oss att bereda hyggliga bostäder för
människorna dels genom förbättringar
och ombyggnader av ett gammalt bostadsbestånd,
dels genom nybyggnad av
bostäder som i någon mån kunnat konkurrera
med andra orters.

Om vi nu sålunda först slår fast, att
vi uppskattar detta riksdagsbeslut om
statsbidrag till detta ändamål, så måste
vi också anmäla ett starkt missnöje med
det sätt på vilket statsmakterna har
fullgjort sina åtaganden. Efter vad jag
förmenar är vi härvidlag i synnerligen
gott sällskap; vi har sällskap både med
statsutskottet och med riksdagen i dess
helhet, som sedan flera år har instämt
i de synpunkter som jag här har berört.
I samband med framställningarna åren
1953, 1954, 1955, 1956, 1957 och även
inför årets framställning har utskottet
pekat på den bristande överensstämmelsen
mellan tillstånd och medelsanvisning,
men utskottet har slutat med att
anföra, att det av statsfinansiella skäl
ansett sig förhindrat att föreslå en
höjning av medelsanvisningen. Den här
posten har blivit något slags utjämningspost
i budgeten, och det har medfört en
stigande bajans. Om man riiknar med

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Statens bilinspektion: Avlöningar

anläggningskostnaderna, har denna balans
ständigt ökat: år 195G var den 315
miljoner, år 1957 var den 405 miljoner,
den beräknas den 1 juli i år vara 485
miljoner och den 1 juli 1959 väntas balansen
på detta område bli 505 miljoner
kronor. Det betyder att väntetiden, som
nu är fyra å fyra och ett halvt år, kommer
att bli fem år före nästa budgetår,
och det innebär i realiteten en skuld till
kommunerna på ungefär en tredjedel av
det beloppet. Kommunerna får byggnadstillstånd
beviljat men måste vänta
på statsbidraget till dess riksdagen anvisar
behövliga medel. Detta medför
att statsbidraget, när det kommer, har
reducerats med de räntekostnader som
kommunerna får betala för detta förskott.
Eftersom dessa lån i regel måste
placeras efter kort ränta, innebär det
Stora likviditetssvårigheter och i vissa
fall binder för fortsatt verksamhet. Frågan
är om icke dessa arbetens värde
som beredskapsarbeten och sysselsättningsarbeten
på något sätt borde kunna
bli beaktat även vid statsbidragens beviljande.
Även om, som den föregående
talaren har anfört, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan i år om 50
miljoner kronor hade bifallits, skulle
det ta fyra år för att hinna upp denna
eftersläpning, att göra avbetalningar till
kommunerna och slutligen reglera den
brist som faktiskt kvarstår. Nu säger
departementschefen.att det i år inte är
möjligt att framlägga en plan för eu
slutlig avveckling. Utskottets skrivning
är i år också mycket välvillig. Det erinrar
om tidigare utlåtanden om den bristande
balansen mellan medelsbehovet
och medelsanvisningen, och det vill
»slutligen ånyo kraftigt understryka
nödvändigheten av att frågan om här
berörda bidragsgivning bringas till en
snar och definitiv lösning och att i
samband härmed anslagsanvisningen
på ett bättre sätt anpassas till föreliggande
bidragsbehov».

Ja, herr talman, då nu utskottet i år
har enat sig om denna starka skriv -

ning, som dock utmynnar i avstyrkande
av dessa motioner, är jag inte lika optimistisk
som den föregående talaren att
jag vill yrka bifall till vår motion. Jag
vill bara understryka utskottets starka
skrivning och uttala en förhoppning
om att utskottet nästa år övergår från
tomma ord till någonting mera.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! De båda föregående talarna
underströk kraftigt det berättigade
i en höjning av här aktuella anslag.
Av utskottets skrivning framgår, vilket
också herr Wiklund erinrade om, att vi
i sak är på samma linje men att vi under
anförda motivering ej ansett oss kunna
biträda kraven på höjning. Jag vill också
understryka vad utskottet säger om
eventuella möjligheter att i form av
beredskapsarbeten utföra anläggningar
i fråga om vatten och avlopp.

Som slutsats i sitt resonemang har
utskottet kraftigt understrukit nödvändigheten
av att frågan om berörda bidragsgivning
bringas till snar och definitiv
lösning och att anslagsanvisningen
på ett bättre sätt anpassas till föreliggande
bidragsbehov. Vi hoppas alltså
att det skall bli möjligt att kunna tillmötesgå
kraven på höjda anslagsbelopp.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 82; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 22

Statens bilinspektion: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 22, s. 85—-90) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
vidtaga i statsrådsprotokollet
angivna ändringar, dels godkänna av

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

departementschefen förordad avlöningsstat
för statens bilinspektion, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/
59, dels ock till Statens bilinspektion:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag om 3 008 300 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sveningsson
(I: 223) och den andra inom andra
kammaren av herrar Östland och Hedin
(II: 274), vari, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att förevarande anslag uppfördes
med 3 087 800 kr. samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en höjning av avgifterna för
kompetensprov för körkort med 10 kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:223 och 11:274, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens bilinspektion
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1958 förordade ändringar;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 3 008 300 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:223 och 11:274,
såvitt de avsåge avgifterna för kompetensprov
för körkort, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, liagnar Bergh,
Hesselbom och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i
Göingcgården, Löfrolh och Heckscher,
vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till

Statens bilinspektion: Avlöningar

motionerna I: 223 och II: 274, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en höjning av avgiften
för kompetensprov för körkort
med 10 kr.;

b) av herr Anders Johansson, utan
angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Under föreliggande
punkt har en reservation avgivits av
flera ledamöter i statsutskottet, tillhörande
olika partier, där de på grundval
av väckta motioner föreslår en höjning
med 10 kronor av avgifterna för att ta
körkort. Det rör sig härvidlag om mycket
blygsamma avgifter. För närvarande
utgör kostnaderna för ett traktorkörkort
5 kronor, för ett bil- eller motorcykelkörkort
15 kronor, för att få
lärarkompetens 50 kronor och för att
få instruktörskompetens 25 kronor. Det
är alltså fråga om att räkna upp dessa
belopp med 10 kronor.

I betraktande av att dessa avgifter
sattes så tidigt som 1948, förefaller det
oss rimligt att man gör denna uppräkning.
Under den tid som gått har dels
en allmän penningvärdeförsämring ägt
rum, och dels har också en sådan utveckling
inträffat inom verksamheten,
att kraven på statens bilinspektion blivit
mycket större än tidigare. Det kan därför
inte anses vara annat än rimligt att
de, som avlägger kompetensprov för
körkort, också får bära sin del av dessa
kostnader. Den höjning det är fråga om
är i själva verket mycket liten för körkortstagarna;
summan motsvarar kanske
endast vad man gör av med i form
av bensin under en enda dag eller vad
man offrar för en bilutflykt utöver själva
bilkostnaderna. Det kan alltså inte
sägas vara någon nämnvärt tyngande
börda det här är fråga om, och om avgiftshöjningen
möjligen skulle avskräcka
någon från vad man kan kalla »okynnestagande»
av körkort — körkort för
sådana som egentligen inte kör bil mera

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Statens bilinspektion: Avlöningar

regelbundet — är därmed ingen större
olycka skedd.

I verkligheten är det ju så att de stora
kostnaderna för att få kompetensprov
för körkort inte alls ligger i den utgående
avgiften utan i den kostnad det innebär
och den tid det tar att lära sig
att köra bil. Det är på den punkten som
den verkligt ekonomiska spärren finnes.
När det finns möjligheter att genom
en mycket blygsam avgiftshöjning
förstärka resurserna för bilinspektionen,
inte med att ytterligare utöka personalen
utan med att skaffa medel för
den utökning som en gång måste komma
till stånd, tycker vi att detta är en rimlig
åtgärd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Det är kanske riktigt,
som herr Heckscher säger, att dessa 10
kronor inte är någon betydande del av
kostnaderna vid tagande av körkort.
Men det är ändå så, att en stor del av
våra svenska medborgare nu är hänvisade
till att för sitt förvärvsarbete skaffa
sig körkort. Själva körkortsundervisningen
medför, som herr Heckscher säger,
en betydande utgift. Om kostnaden
för själva körkortsprovet därtill
skulle höjas, blir ju avgiften så dryg, att
man blir tveksam om det verkligen kan
vara berättigat. Även om penningvärdet
har förändrats sedan den senaste gång,
då dessa körkortsavgifter fastställdes,
d. v. s. 1948, så har dock samtidigt körkortsundervisningsbeloppet
också höjts
så kraftigt, att det i dagens läge säkerligen
är mera svåröverkomligt att skaffa
sig ett körkort än det var tidigare.
Utskottet har med anledning härav inte
velat förorda den uppräkning med 10
kronor av körkortsavgiften, som reservanterna
föreslår.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Vad som anförts i reservationen
anknyter i någon mån till vad
statsrevisorerna uttalade i sin berättelse
1955. De nämnde visserligen ingenting
om körkortsavgiften, men de ifrågasatte
om inte en särskild avgift borde uttagas
för de s. k. efterbesiktningarna. Före
1948 fick man erlägga en viss avgift för
efterbesiktning, men det året borttogs
avgiften, eftersom den ansågs erlagd i
och med att bilskatten betalades. Nu är
det emellertid så, att den skärpta trafikövervakning
som sker medelst s. k. flygande
inspektion medför ett betydligt
ökat antal efterbesiktningar, s. k. kontrollbesiktningar
av motorfordon, och
det kan därför ifrågasättas, om inte kommunikationsministern
borde ta under
övervägande vad statsrevisorerna i det
sammanhanget anförde i sin berättelse
1955.

Vidare gjorde revisorerna en rad erinringar
mot stationsorternas utrustningar,
som är otidsenliga och ofullständiga.
Man rekommenderade därför
att de skulle förbättras. På det har svarats,
att det nu har byggts en ny station
i Stockholm. Men om jag inte misstar
mig, så har vi ytterligare 30 stationsorter,
vilkas tekniska och övriga utrustning
är rent ut sagt undermålig. Den
saken rör dock reservanterna inte vid,
men i övrigt är jag av den uppfattningen,
att vad reservanterna anfört är så
starkt sakligt motiverat, att riksdagen
bör beakta det.

Den föreslagna ökningen av avgifterna
för kompetensprov för körkort kan
bland annat medföra, att körkortsaspiranten
blir försiktigare med att i förtid
»köra upp» för bilinspektör, och detta
kan medföra att de körkortssökande inte
fälles i slutprovet så ofta som nu är
fallet.

Sedan skall man inte heller glömma,
att körkortsinnehavet medför så stora
förmåner, att den nu utgående avgiften
på intet sätt motsvarar det värde körkortet
representerar. Herr Andreasson

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

sade nyss, att man skall hålla avgifterna
låga med hänsyn till vad detta betyder
för dem som är beroende av körkortet
vid sitt val av yrke, men jag vill då fråga,
om det inte kan vara värt 25 kronor
att få det yrke, som man eftersträvar.

Sedan förtjänar det också framhållas,
att de ökade kostnader samhället förorsakas
genom den ökade bilismen inte
kan bestridas genom bilskatter, eftersom
alla körkortstagare inte äger bil.

Herr talman! Jag anser reservanternas
ståndpunkt vara starkt sakligt motiverad
och ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering me -

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 91 ja och 101 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Punkterna 23—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Bidrag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 27, s. 95
och 96) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av 2 400 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. väckt motion (II: 304), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
förevarande anslag uppfördes med
2 600 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 304,
till Bidrag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
2 400 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Trafikolyckorna vid
järnvägsövergångar får ju som regel
mycket ödesdigra verkningar, och det
blir därför alltid en mycket lidelsefull
debatt efter varje sådan olycka. Folk frågar,
om myndigheterna verkligen gjort
allt som rimligen kan göras för att

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

åstadkomma största möjliga trafiksäkerhet.
För min del anser jag, att allmänhetens
skepsis därvidlag är både sund och
berättigad. Det finns tyvärr alltför
många exempel på bristande ansvar i
detta hänseende. Ibland kan man t. o. m.
tala om nonchalans. Det är bara ett år
sedan vi behandlade ett förslag i riksdagen
om ytterligare begränsningar i säkerhetsanordningarna
vid järnvägarna
med motivering att pengarna behövdes
för rustningar.

Jag anser heller inte, att det finns någon
hållbar motivering för den ståndpunkt
utskottet intagit i år. Det handlar
som bekant om att pruta ner det belopp,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett nödvändigt. Den motivering utskottet
anfört är av sådan art, att jag
även på denna punkt måste erinra om
vad som har skett i fråga om läget på arbetsmarknaden.
Utskottet tycks nämligen
inte ha märkt vad som har tilldragit
sig under de senaste månaderna.

Genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning blev det bekant, att
säkerhetsanordningar vid järnvägar under
det sistförflutna året inte utförts i
beräknad omfattning. Det finns därför
pengar kvar av det som riksdagen anslagit.
Jag har i motion uttalat den förmodan,
att också olycksriskerna därför
kvarstår i motsvarande grad. Jag tror att
det förhåller sig så.

Anledningen till att arbetena inte blivit
utförda torde med största visshet
vara, att det under några år rått brist
på arbetskraft. Men nu förhåller det sig
ju inte längre så. Nu har myndigheterna
tvärtom stora svårigheter att ordna med
sysselsättning åt många tiotusentals arbetslösa.
Att då uraktlåta att använda
den möjlighet, som finns på detta område,
till att dels befrämja trafiksäkerheten
och dels bereda sysselsättning åt
en del av de arbetslösa, anser jag oklokt.
Man borde tvärtom nu utnyttja tillfället
att nå båda dessa syften, och detta är
vad vi avsett med vår motion, som innebär
ett bifall till vad väg- och vatten -

byggnadsstyrelsen ansett behövligt att
göra på detta område.

Jag hemställer om bifall till yrkandet
i motion II: 304.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Anslagsmetodiken på
delta område är sådan, att det skulle bli
brist på medel, om järnvägarna under
närmast föregående kalenderår hade färdigställt
flera anläggningar än vad som
uppgivits i de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnade uppgifterna. Nu
är förhållandet det motsatta. Järnvägsstyrelsen
har tidigare alltför optimistiskt
bedömt möjligheterna att kunna
bygga ut anordningarna, och därför har
vi kommit i den situationen, att behovet
av nytt anslag är mindre. Det är därför
riktigt, som det står i utskottets utlåtande,
att sänkningen av anslaget på intet
sätt innebär någon beskärning av möjligheterna
att utföra berättigade säkerhetsanordningar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 28—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning Kungl.

Maj:t hade (punkt 32, s. 112—
116) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

Nr 12

Fredagen den

Kostnader

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (I: 84) och den andra inom
andra kammaren av herr Lothigias
m. fl. (II: 66), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att anslaget uppfördes
med 300 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Majrts förslag
och med avslag å motionerna
I: 48 och II: 57 samt I: 84 och II: 66, till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Frågan om trafiken på
vägarna och trafikolyckorna upptager
varje år en stor del av kamrarnas och
utskottens arbete. Detta är ganska naturligt,
ty trafiken ökar och ställer för varje
år som går större anspråk på samhället.
Det blir allt flera problem som skall lösas
i detta sammanhang. Men samtidigt
som trafiken ger samhället problem,
väntar trafikanterna att samhället skall
hjälpa till att lösa dessa problem. Det är
en rimlig begäran från trafikanternas
sida, eftersom trafiken betalar för sig
och i många år inbetalat stora belopp i
förskott.

Jag skall nu inte närmare gå in på
detta tråkiga faktum, som är så välkänt
för denna kammare. Det är emellertid,
herr talman, en annan sak som jag skulle
vilja peka på. Vi är, såvitt jag vet, överens
om att kraftiga åtgärder måste vidtagas
för att minska antalet olyckor. Vi
är nu uppe i ett antal av 1 000 dödsfall
om året, 2 250 invalidfall, 30 000 sjukdomsfall
och 150 000 egendomsskador i
samband med trafikolyckor. Dessa olyckor
kostar enligt senaste beräkningar
cirka en miljard kronor om året. Bara
en procents minskning av olyckorna

28 mars 1958

för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

skulle för samhället innebära en besparing
på cirka 10 miljoner kronor.

Vad gör vi nu för att finna vägar att
minska olyckorna? Jo, herr talman, vi
har ständigt en utredning på gång, och
så gott som varje förslag från någon av
kammarens ledamöter för att positivt
möta trafikolyckorna bemöts med beskedet,
att vi bör vänta och se vad utredningen
kommer till, innan vi går till
beslut.

Vi har i andra lagutskottet i flera dagar
penetrerat proposition nr 69, där
kommunikationsministern lagt fram en
del praktiska förslag för att förbättra
trafiksäkerheten, förslag som utan tvivel
är både riktiga och användbara. Men
såväl detta förslag som de Mossbergska
utredningarna och andra utredningar
bygger i många fall på antaganden, och
det gör våra bemödanden också. Detta
beror på att vi inte haft en tillräcklig
vetenskaplig forskning på trafiksäkerhetens
område. Enligt mitt förmenande är
det slöseri med arbetskraft och pengar
både när det gäller dessa utredningar
och arbetenas utförande, att våra bedömanden
inte är underbyggda med ett säkert
material. Vi riskerar också att komplicera
och fördyra vårt transportsystem,
om vi vidtar åtgärder, som vi tror
skall förbättra trafiksäkerheten men som
i verkligheten i stället kan försämra den.

I somras uppvaktades departementschefen
av en stor samling kvalificerade
trafikexperter och forskare, vilka begärde
ökade anslag ur automobilskattemedlen
för att komma till rätta med de fruktansvärda
olyckorna på gator och vägar.
Man begärde 2 miljoner kronor eller en
kvarts procent av alla de pengar, som
bilismen betalar under ett år. På detta
har departementschefen svarat med att
ge forskningen samma anslag som förra
året eller 100 000 kronor. Vidare har departementschefen
sagt, att 4 procent av
de 2,3 miljoner kronor, som utgår till de
olika forskningsråden, skall få användas
till trafiksäkerhetsforskning. Jag vill erinra
om att departementschefen i anfö -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

rande efter anförande i olika sammanhang
hävdat nödvändigheten av en ökad
forskning. Ingen människa kan väl påstå
att detta rimmar med vart annat.

Jag är tacksam för vad som har kommit
till uttryck i proposition nr 69, och
jag är tacksam för den utredning som nu
arbetar för en samordning, men när alla
parter är på det klara med att det är
forskningen som här måste arbeta för
att rädda människoliv, så bör vi väl nu
börja att litet kraftigare understödja
denna forskning.

Med första kammarens förste vice talman
Axel Strand i spetsen har man lagt
fram ett forskningsprogram, upptagande
de mest angelägna uppgifterna. Dessa
forskningar ledes i många fall av
professorer vid våra högskolor. De aktuella
forskningsuppgifterna har redovisats
tydligt och klart. Det talas t. ex.
om att man måste företaga objektiva
studier av förarnas beteende i olika
risksituationer. Det måste göras ordentliga
medicinska undersökningar, och det
finns ett stort antal medicinska forskare
som är villiga att ur olika aspekter
undersöka trafikskadorna och möjligheterna
att förebygga dem. Man vill undersöka
bussars och lastbilars hastighetsgränser
med hänsynstagande till
olycksrisker och trafikekonomi. Vidare
behövs en undersökning av konstruktionen
av och normerna för lastbilarnas
förarhytter; beträffande denna fråga
föreligger det för närvarande en motion,
som avlämnats av LO:s ordförande
Geijer. Man vill också företaga forskningar
på vägarnas område, vilket ju är
oändligt viktigt för att skapa klarhet om
hur vägar bör byggas ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Trafiksäkerhetsrådet har för närvarande
inte ens erforderliga medel för
att kunna studera vad som i detta avseende
göres på andra håll i världen,
t. ex. i Amerika, England och Tyskland,
där man har kommit ganska långt. Det
finns inte ens pengar att anskaffa litteratur
och annat studiematerial i ämnet.

I FN:s regi förekommer i Geneve ett
visst samarbete på detta område mellan
olika länder, och vi har haft tillfälle
att då och då sända dit våra experter
för att ta del av resultaten, men det kan
på grund av medelsbrist endast bli sporadiskt.
Här skulle verkligen behövas
åtminstone en undersökning av vad
som sker i andra länder, så att vi kan
ta vara på alla de erfarenheter som där
vinnes. Vi har inte heller haft tillfälle
att skicka våra experter till Amerika för
att praktiskt följa de åtgärder som där
vidtages.

Herr talman! Jag förstår helt statens
trafiksäkerhetsråd då det begär två miljoner
kronor, och jag sympatiserar
starkt med de motionärer som vill höja
anslaget till en miljon kronor. Jag tror
emellertid att det är klokt att gå fram
i sådan takt, att man kan vara säker på
att de personella vetenskapliga resurserna
kan utbyggas successivt. Jag vill
därför yrka bifall till det förslag om en
höjning av anslaget från 100 000 till
300 000 kronor, som framföres i motionerna
1:84 och 11:66. Det är väl det
minsta man kan begära för att åstadkomma
ett bättre skydd av bilisternas
och andra trafikanters liv och egendom.

Häri instämde herrar Munktell (h)
och Gezelius (h).

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! I den under denm
punkt behandlade frågan har jag framlagt
en motion, vari hemställes om etl
anslag av 1 miljon kronor för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning. Denna
motion går sålunda något längre än de
motioner herr Lothigius nyss yrkade
bifall till. Jag skall emellertid inte yrka
bifall till min motion utan ber att till
alla delar få instämma i vad herr Lothigius
sagt och vill därutöver endast tilllägga
några ord.

Den som — om än aldrig så litet —
sysslat med trafiksäkerhetsarbete möter

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

ständigt problemet om orsakerna till
olyckorna. Det är dessa som på vetenskaplig
väg måste utforskas, och det är
där jag anser att huvudstöten skall sättas
in för att därigenom skapa bättre
förutsättningar för allt annat trafiksäkerhetsarbete.
Statsmakterna bör på
denna punkt vara så generösa som över
huvud taget är möjligt. Jag tror att det
är genom dylik vetenskaplig forskning
vi skall komma till klarhet och därigenom
också få möjligheter att bedriva
det övriga arbetet på trafiksäkerhetens
område.

För att det inte skall föreligga skilda
yrkanden ber jag, herr talman, att med
dessa ord få ansluta mig till det av herr
Lothigius framställda yrkandet.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag har med största intresse
lyssnat till de sakkunniga anföranden
som hållits beträffande denna
fråga, och jag kan försäkra herrarna
att utskottet är ense med er om att starka
motiv förefinnes för en anslagshöjning.
Vi har i vår skrivning erinrat om
att departementschefen i propositionen
uttalat att »i årets statsverksproposition
föreslagits väsentliga ökningar av medelsanvisningen
till forskningsråden eller
tillhopa om 2,3 milj. kr.». Departementschefen
anför vidare, att medel till
trafiksäkerhetsforskningen i fortsättningen
liksom hittills bör kunna utgå
också ur de vetenskapliga forskningsrådens
anslag. Vi har noterat, att det
på detta sätt måhända kan erhållas ett
visst tillskott. Vidare har vi erinrat om
den utredning som igångsatts på detta
område. Det är ju gammal praxis här i
riksdagen att i allmänhet inte vidtaga
några särskilda åtgärder då en utredning
pågår.

Detta är, herr talman, ungefär vad utskottet
anfört, och jag ber att i anslutning
till utskottets skrivning få yrka
bifall till dess hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med anledning av andre
vice talmannens synpunkter vill jag
bara påpeka att detta belopp på 2,3 miljoner
kronor, som föreslagits som bidrag
till de olika forskningsråden, till
mycket ringa del kommer att lämnas till
trafiksäkerhetsforskning. Det är således
inget riktigt argument i detta sammanhang.

Dessutom är det så, som jag förut
framhöll, att den ena utredningen efterträder
den andra på detta område, och
utskotten skriver välvilligt varje år —-så gjorde statsutskottet förra året, och
så gjorde också allmänna beredningsutskottet,
som behandlade vissa liknande
frågor. Detta utskott framhöll, att
man borde satsa mera på denna forskning.

Skall detta fortsätta år efter år utan
resultat?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen II: 66; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 66 av
herr Lothigius in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Lothigius begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
131 ja och 56 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten 33

Bidrag till Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 117
och 118) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
450 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm
väckt motion (11:298), i vilken hemställts
att riksdagen måtte besluta att
bevilja NTF ett till 700 000 kr. höjt statsbidrag
för verksamheten under budgetåret
1958/59.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 298,
till Bidrag till Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 450 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har även på denna
punkt en motion, vilken motion syftar
till en höjning av anslaget till National -

föreningen för trafiksäkerhetens främjande
med 250 000 kronor, alltså från
450 000 kronor, som utskottet föreslår,
till 700 000 kronor.

Man kan väl säga, att bakgrunden till
hela vårt nuvarande trafiksäkerhetsarbete
är kuslig. Varje dag omkommer
2—3 människor i trafiken, ett 10-tal invalidiseras
och ett 50-tal skadas mer
eller mindre svårt. Varje dag skadas
också inemot 200 fordon. Ändå vill jag
påstå, att man kan skönja en ljusning,
vilket jag tror till inte ringa del får tillskrivas
propaganda, upplysning och direkt
trafikfostrande verksamhet. Vi
måste dock betänka, som herr Lothigius
nyss nämnde, att trafiken ökar oroväckande
— ökningen från 1950 är nära
200 procent.

Förutom att liv sparas och att mycket
mänskligt lidande förhindras, är det
av stor samhällsekonomisk betydelse,
att trafikolyckornas antal nedbringas.
Under fjolåret kostade oss trafikolyckorna
enligt senaste uppgifter nära 1
miljard kronor genom direkta eller indirekta
produktionsförluster. På grund
av att nära 1 000-talet människor trafikdödades
och 30 000—40 000 skadades
gick cirka 1 miljon arbetsdagar förlorade.
Samtidigt gick omkring 35 000 framtida
arbetsår till spillo genom döds- och
invalidfallen. Därtill kommer de indirekta
produktionsförluster, som sjukvården
av skadefallen, myndigheternas
och försäkringsbolagens arbete med trafikolyckorna
samt egendomsskadorna
förorsakat. Även om inte trafikolyckornas
konsekvenser blir större — och
mycket tyder på att så inte kommer att
bli fallet — räknar man ändock med att
kostnaderna för samhället kommer att
stiga i takt med nationalinkomsten.

Det säger sig självt, att varje insats
för att få ned olyckskurvan är av värde.

I ett sådant läge kan det inte vara försvarligt
att snåla på anslaget till den organisation,
NTF, som nu ändock är på
väg att få allt större betydelse i kampen
mot trafikolyckorna.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958
Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

Alla erkänner vi väl propagandans
och upplysningens stora betydelse i detta
sammanhang. En enhällig press, vågar
man väl säga, har särskilt under de
senaste månaderna kraftigt understrukit
betydelsen av ett intensifierat arbete genom
upplysning, forskning och propaganda
inte minst bland skolbarnen, där
NTF på ett så föredömligt sätt aktivt
medverkar i de yngres trafikfostran. I
Stockholm har vi ju s. k. skolpatruller,
som givit ett mycket gott resultat. De
har arbetat i fem år nu och firade för
övrigt jubileum i går. Det kan konstateras,
att barnolycksfallen i trafiken,
med hänsyn tagen till trafikökningen,
minskat avsevärt i Stockholm och nu visar
en i förhållande till landet i övrigt
mycket låg siffra.

Statens trafiksäkerhetsråd har gjort
en undersökning rörande trafikolyckornas
samhällsekonomiska konsekvenser
och kommit fram till att dessa som jag
nyss nämnde kostar landet den enorma
summan av 1 miljard kronor per år. Jag
vill understryka detta och fråga: Är det
försvarligt att knappa in på anslaget till
upplysning och propaganda, medan trafiken
ökar och riskerna för olycksfall
därigenom blir större och större? Det
anslag, som utskottet i dag föreslår riksdagen
att besluta om — 450 000 kronor
-— är visserligen detsamma som i fjol,
men det blir ändå de facto en minskning
dels på grund av att man nu inte
kan få fram lika mycket propagandamedel
för samma pengar som man fick
i fjol, dels på grund av att NTF förmodligen
inte får behålla ett anslag på
125 000 kronor från trafikförsäkringsbolagen,
som man haft under innevarande
budgetår.

Utskottet pekar i sitt utlåtande på alt
departementschefen framhållit, att föreningen
bör söka att i ökad omfattning
genom försäljning och erhållande av
frivilliga ekonomiska bidrag få en del
inkomster. Ja, denna verksamhet kan
vid i viss utsträckning fortsättas genom
att rekvisitioner kommer från hland an -

nat skolorna, men däremot går det nog
inte att räkna med att de ideella organisationerna
och andra som medverkar
aktivt i arbetet skall ha samma möjligheter
att köpa material i fortsättningen,
då distributionen, det rena upplysningsarbetet
och alla de instruktörer, som
måste betalas av organisationerna, tar
i anspråk allt större och större belopp
av de medel, som står till organisationernas
förfogande.

Alltså föreligger en direkt risk för
minskning av anslaget. NTF håller ju
på att byggas ut, genom samarbete med
kommunerna och organisationer av olika
slag, såväl lokalt som centralt. Man
söker samla alla intresserade krafter —
inte minst folkrörelserna — under en
hatt för att bedriva ett gemensamt trafiksäkerhetsarbete.
Därvidlag bör NTF
vara den ledande och samlande organisationen.

Nu pågår visserligen en utredning om
verksamheten på lång sikt, men jag kan
— i likhet med vad herr Lothigius anförde
då det gällde forskningen — gå
med på att arbetet skall få stagnera under
den tid frågan ligger under utredning.
Även om man skulle bortse från
det väsentliga, alltså att rädda människoliv
och minska mänskligt lidande,
och se saken endast ur rent ekonomisk
synpunkt, är det inte försvarbart att
vara för knapp med anslagen, ty varje
krona som beviljas för detta arbete ger
tio-, ja tjugofalt igen redan samma år
som pengarna utbetalas. Alla är överens
om att upplysning och propaganda på
detta område ger resultat lättare än på
något annat område. Jag tror mig med
bestämdhet kunna säga, att den upplysningsverksamhet
som medelst ett ökat
anslag kan bedrivas exempelvis bland
barnen i skolorna, och inte minst bland
de gående, som är mest utsatta för dessa
olyckor, kommer att ge direkt ekonomiskt
utbyte, så jag anser att vi måste
bedöma frågan även ur den synvinkeln.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motionen i denna kammare

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag til) Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

nr 298 om en ökning av anslaget till
NTF med 250 000 kronor till 700 000
kronor.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den motion, som herr
Carlsson i Stockholm här har talat
för, innehåller i huvudsak de framställningar,
som Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande framlade i
sitt budgetförslag för nästkommande
år till departementet.

Egentligen borde jag ha varit med
på denna motion, men jag insåg det
meningslösa i att i detta sammanhang
slåss med övermakten — jag menar
departementschefen och statsutskottet,
fast i vissa fall kan ju också de betvingas.
I denna fråga har inte statsutskottet
tagit någon som helst hänsyn till
de framställningar som har gjorts, och
här tjänar ju långa tal ingenting till.
Jag bara konstaterar i anslutning till
vad herr Carlsson i Stockholm sade,
att de mänskliga olycksskadorna i trafiken
blottar ett samhällsproblem av
betydande humanitär, social och ekonomisk
räckvidd. Skadegörelsen är inte
av övergående natur utan har skett
och kommer att ske utan uppehåll år
efter år inom överskådlig tid. Statsmakterna
kan i längden inte underlåta att
göra någonting mot den samhällssjukdom
som trafikdöden innebär. Departementschefen
har sagt och utskottet understrukit,
att NTF bör söka erhålla
frivilliga bidrag i ökad omfattning. Vi
har i Nationalföreningen vidtagit alla
de åtgärder, som kan vidtas för att
skaffa medel till verksamheten. Herr
Carlsson i Stockholm talade om att bidragen
från trafikförsäkringsbolagen
kommer att falla bort. Ja, det är ej underligt
när de får betala 312 000 kronor
enligt skattebestämmelserna för att Nationalföreningen
skall få 125 000 kronor.
Detta är enligt min mening en
orimlighet, och det är helt naturligt
att under sådana förhållanden Natio -

nalföreningen har fått ett meddelande
från- Trafikförsäkringsföreningen om
att bidragen kommer att upphöra, om
inte en tillfredsställande lösning av
skattefrågan genomföres.

Här har jag åtskilliga gånger tiggt
och bett om att statsmakterna, departementschefen
och statsutskottet, skall
vara litet mera generösa med pengar
åt de organisationer, som verkar för att
åstadkomma en tryggare trafik. Det synes
vara meningslöst. Jag respekterar
den ekonomiska situation vi för närvaarnde
befinner oss i, men jag skulle
i hög grad ha uppskattat, om statsutskottet
hade velat säga ett enda tröstande
ord till de organisationer, som
arbetar på detta område, så att de kunnat
se litet ljusare på framtiden, när
den ekonomiska situationen kanske blir
bättre. Nu går det som det går ute på
vägar och gator. Den kommande sommaren
med den ökade trafiken på vägarna
kommer att ytterligare ge belägg
för att offren på våra vägar och
gator i form av dödade och skadade
människor inte kommer att minska.
Det blir offer som vi får finna oss i,
och därför menar jag att statsmakterna
här måste gripa in med större kraft
och energi än som hittills varit fallet.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Med anledning av de
anföranden som här har hållits kanske
det må tillåtas mig att erinra om att
statsutskottet tidigare på grundval av
väckta motioner ansett sig kunna tillstyrka
högre bidragsanslag. Det kanske
ändå belyser det faktum, att vi inte är
så oförstående för denna uppgift som
herr Carlsson i Stockholm velat göra
gällande.

Med anledning av vad herr Nilsson i
Göteborg sade om önskvärdheten av ett
positivt inslag i statsutskottets skrivning
kan jag personligen uttala den för -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Avlöningar

hoppningen, att vi skall komma i ett
sådant gynnsamt utgångsläge, att vi kan
ge högre bidrag till trafiksäkerhetsarbetet
på alla fronter. Vi är ju alla
medvetna om att det är en mycket angelägen
uppgift. I dagens läge har vi ansett
oss böra stanna vid det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3b

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 34, s. 119—
121) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59, dels ock till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 3 266 200 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. väckt motion (11:219)
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att förevarande
anslag uppfördes med 3 243 625
kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 219, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
3 — Andra kammarens

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 266 200 kr.;

II. att motionerna I: 149 och II: 160 ej
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson och Malmborg,
fröken Elmén samt herr Widén
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionen II: 219,
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59,

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 243 700 kr.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På denna punkt behandlas
avlöningsanslaget till Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut.
Av propositionen framgår, att
Kungl. Maj :t tillsatt särskilda sakkunniga
för att företa översyn av institutets
arbetsuppgifter och organisation.
Enligt direktiven för dessa sakkunniga
innesluter översynen institutets hela
verksamhetsfält.

Det är en gammal god regel här i
andra kammaren, att när ett arbetsområde,
institution eller vad det vara må,
är föremål för prövning vidtar man
inga åtgärder, som på något sätt kan
föregripa utredningens resultat. Man
bör väl i sådant sammanhang ålägga
sig all tänkbar försiktighet. Det är det
vi reservanter har tagit ad notam, då
vi i vår reservation framhållit, att anslaget
på avlöningsstaten bör kunna
reduceras. Vi räknar således med att
om man får ett teleprinterhiträde i stället
för tre som departementschefen fö -

prolokoll 1958. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar

reslår, så skulle ingen större olägenhet
inträffa. Det innebär en viss, inte
större, men dock icke föraktlig besparing.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 34 av
herr Jacobsson m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Den reservation som
det här är fråga om gäller en anslagsminskning
på 22 500 kronor. Den avser,
att man inte skulle tillsätta av Kungl.
Maj:t föreslagna tre stycken teleprinterbiträden,
en expeditionsvakt och en
telefonist i reglerad befordringsgång.

Med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter,
som meteorologiska och hydrologiska
institutet fått påta sig, och med
hänsyn till den ökade säkerhet som
följer med uppräkningen av anslaget
och den effektivisering av institutets
verksamhet som därigenom sker, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen
Malmborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
34 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Malmborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 141 ja
och 51 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 35—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 44, s. 136—
144) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen vidtaga
i statsrådsprotokollet angivna
ändringar, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
byggnadsstyrelsen, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels
ock till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 689 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. väckt motion (11:219)
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att förevarande anslag upptoges till
3 668 357 kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen II: 219, såvitt nu vore i fråga,

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1958 förordade ändringar;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för byggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 689 000 kr.;

II. att motionerna 1:51 och 11:59 ej
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson
och Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Widén och Löfroth, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 219, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1958 förordade ändringar;

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958 59;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 668 400 kr.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
frågan om avlöningsanslag inom
byggnadsstyrelsen. Vår reservation
avser inrättandet av en amanuenstjänst
vid intendentbyråns hyresavdelning.
Vi vår prövning av detta ärende har vi
funnit att motivet för inrättandet av
denna tjänst knappast kan vara bärande.
Dels får de hyresmål, som denne
befattningshavare skulle handlägga, anses
vara av övergående natur, dels är

Byggnadsstyrelsen: Avlöningar

det inte fråga om några särskilt komplicerade
ärenden som nödvändigtvis
behöver handhas av en speciell befattningshavare.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! I motion nr 59 i denna
kammare har ett par motionärer tagit
upp en punkt i det betänkande som
statens byggnadsbesparingsutredning i
december månad föregående år lade
fram. Vi tror nämligen att saken har
rätt stor betydelse för kommunerna.
Det gäller en sammanslagning av byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrå
och riksantikvarieämbetet. Därigenom
skulle ifrågavarande ärenden samlas på
ett ställe, och kommunerna skulle bara
behöva ha med en myndighet att göra.

I sitt utlåtande meddelar nu statsutskottet,
att statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ämnar
tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda
frågan om byggnadsstyrelsens
framtida organisation. Detta visste vi
motionärer givetvis inte, när vi i januari
månad skrev vår motion. I det
läge, som saken alltså kommit, har jag
ingen anledning att yrka bifall till motionen,
men jag vill gärna ta tillfället i
akt att uttala en förhoppning om att
frågan om den för kommunerna värdefulla
förenkling som det här gäller inte
skall tappas bort under utredningskvarnens
fortsatta malande.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Reservationen på denna
punkt gäller en anslagsbegränsning. Reservanterna
anser sig inte kunna vara
med om att tillsätta en amanuensbefattning
i byggnadsstyrelsen. Emellertid
råder där, efter vad utskottet har fått
sig bekant, en så stor eftersläpning, att
det skulle föra med sig ytterligt svåra
olägenheter, om man inte bifaller Kungl.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ersättningar på grund av förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden

Maj:ts förslag. Det är mycket troligt,
att vi redan nästa år får ta ett ytterligare
tag på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifail till utskottets förslag.

Punkterna bo—bS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten b9

Ersättningar på grund av förbud mot

bebyggelse m. m. inom vissa strandområden Kungl.

Maj:t hade (punkt 49, s. 148
och 149) föreslagit riksdagen att till Ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 50 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Nihtfors väckt motion
(II: 312), i vilken hemställts att förevarande
anslag måtte anvisas med ett
till 10 000 kr. sänkt belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 312,
till Ersättningar på grund av förbud mot
bebyggelse m. m. inom vissa strandområden
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson
och Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Widén och Löfroth, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionen
11:312, till Ersättningar på grund av
förbud mot bebyggelse m. m. inom vis -

sa strandområden för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
10 000 kr.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Detta anslag gäller ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden.
Anslaget avser ersättningar till
enskilda personer enligt den s. k.
strandlagen, som har varit i kraft sedan
den 1 januari 1953. Ersättningsreglerna
är verkligt restriktiva. Ett vittnesbörd
härom är det faktum, att under
fjolåret endast 600 kronor betalades
ut för detta ändamål. Nu har departementschefen
i sjätte huvudtiteln begärt
50 000 kronor för budgetåret 1958/
59. Med hänvisning bl. a. till medelstilldelningen
förra året tycker vi reservanter,
att det bör vara betryggande
om man på denna punkt lämnar ett
anslag om 10 000 kronor, och det är
också vårt förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 49 av
herr Ohlon m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Det aktuella anslaget
uppgår för innevarande budgetår till
100 000 kronor. Byggnadsstyrelsen har
för kommande budgetår äskat ett anslag
på 50 000 kronor, vilket departementschefen
också har föreslagit och utskottet
tillstyrkt.

Herr andre vice talmannen säger nu,
att ersättningsbeloppen inte har varit
så stora under innevarande budgetår.
Det är riktigt, men jag vill erinra om
att det ännu återstår mycket viktiga
regleringar att göra och att dessa även
kommer något ojämnt. Med ett anslag
på 10 000 kronor, som reservationen
förordar, kan man nog inte räkna med
att kunna göra erforderliga regleringar.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Malmborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Malmborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja
och 53 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 50—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Som det framhållits i
utlåtandet står denna punkt i samman -

hang med vad som utförligt diskuterats
i samband med statsutskottets utlåtande
nr 9, nämligen angående kapitalbudgeten.
Frågan gällde här bland annat
om man skulle ha möjlighet till vissa
kommersiella inslag i televisionen. Vi
reservanter, som önskar att detta skall
bli möjligt, räknade också med att man
under sjätte huvudtiteln då inte skulle
behöva det anslag på 2,6 miljoner som
här är föreslaget. Sedan riksdagen nu
har beslultat att avvisa vår ståndpunkt
i det förra fallet, skall jag inte besvära
kammaren med någon ytterligare debatt
i frågan utan vill bara konstatera, att
dessa 2,6 miljoner kronor på driftbudgeten
är den kostnad man får betala för
att man inte vill gå med på kommersiella
inslag i televisionen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 66—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

§ 6

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet kristendomskunskap,
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de
tekniska högskolorna, jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Anslag till yrkesundervisningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts i

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare

Kungl. Maj:t hade (punkt 284, s. 676
—678) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
125 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén (I: 173) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gerhard Nilsson i Gävle m. fl. (II: 196),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
till främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag beräknat att
täcka minst 1 100 bidrag i enlighet med
den konstruktion, som föreslagits i
statsverkspropositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 173 och II: 196, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Ståhl, Staxäng, Widén och Nilsson i
Göingegården samt fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måttte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna 1:173
och II: 196, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för bud -

getåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 292 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Beträffande denna
punkt föreligger delade meningar inom
utskottet. Kungl. Majd har i statsverkspropositionen
till främjande av lärlingsutbildningen
föreslagit, att s. k. bidragsrum
för hantverksmästare skall
fr. o. m. nästa budgetår utgå till ett antal
av 900. Överstyrelsen för yrkesutbildning
har med anledning av antalet
ökade ansökningar till denna utbildning
hemställt om en ökning till 1 000.
I motion har det hemställts om en ökning
till 1 100 för att täcka behovet.
Reservanterna har för sin del stannat
för ett antal av 1 000 bidragsrum.

Bland de tre olika slag av yrkesutbildning
som staten är direkt engagerad
i genom stöd av något slag är utbildningen
hos hantverksmästarna direkt
den absolut billigaste formen, därom
tror jag vi alla är ense. Enligt gällande
bestämmelser beviljas nu statsbidrag för
utbildning hos hantverksmästare med
1 500 kronor i s. k. grundbidrag plus
1 000 kronor till de hantverksmästare
som samtidigt låter eleverna genomgå
en teoretisk kurs i anslutning till den
praktiska utbildningen. Detta bidrag
kallas kurstillägg. Allt detta gäller för
fullständig utbildning hos hantverksmästare
under en tid av tre år. Det senare
bidraget utgår i nämnd form först
från och med den 1 juli 1958.

Rekryteringsbehovet av yrlteskunniga
arbetare inom sektorn hantverk och
småindustri beräknas uppgå till cirka
12 000 ungdomar per år. Beräkningar
visar också att årskullarna i åldern 15
—19 år under femårsperioden 1955—
1960 ökar från 450 000 till 600 000. En
stor del av dessa ungdomar måste givetvis
söka sig till den praktiska yrkesutbildningen.

De i allmän regi drivna yrkes- och
verkstadsskolorna liksom inom företa -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Främjande av lärlingsutbildning

gen befintliga inbyggda verkstadsskolor
är dock inte tillräckliga för att fylla
behovet av yrkesutbildning. Här
kommer yrkesutbildningen hos våra
kunniga och dugande hantverksmästare
till verklig hjälp.

Statsutskottet skrev också för sin del
vid behandlingen av samma ärende vid
1955 års riksdag, att en ökad kapacitet
av lärlingsutbildningen hos hantverksmästarna
var av väsentlig betydelse för
en tillräcklig utbyggnad av yrkesutbildningen.
Det vore därför angeläget, sade
man den gången, att denna utbildningsform
verksamt främjades, och det
borde också beaktas att lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare från det
allmännas synpunkt vore betydligt
mindre kostsam än lärlingsutbildning
i yrkesskolor. Som utskottet den gången
framhöll är det väl ingen tvekan om
att det ekonomiskt sett är betydligt klokare
att investera statsmedel i yrkesutbildningen
på detta sätt — eller åtminstone
minst lika klokt — än t. ex. i
inbyggda verkstadsskolor, där kostnaderna
för statens vidkommande f. n. för
hel kurs med låt oss säga minst 8 elever
är 14 500 kronor eller i runt tal
1 800 kronor per elev och år. Kostnaden
per elev för fullständig treårig
kurs hos hantverksmästare — således
även med teoretisk kurs — uppgår till
cirka 825 kronor per elev och år.

Vid en kostnadsjämförelse kan man
heller inte undgå att göra jämförelse
mellan de resurser de stora företagen
har samt hantverkarnas och hantverksmästarnas
resurser.

Sedan gammalt är hantverksmästarnas
utbildning av lärlingar ansedd som
en mycket gedigen form av utbildning.
Jag är övertygad om att den lilla summa
det här gäller — det rör sig om en
kostnad av 40 000 å 50 000 kronor per
är — är mycket väl använda pengar
och en klok investering för vår ungdoms
praktiska utbildning.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den vid denna

hos hantverksmästare

punkt fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag tror inte man får
se denna fråga så isolerad som reservanterna
och deras talesmän gör, utan
jag tror att man får se den i ett större
sammanhang, i samband med yrkesundervisningens
olika områden.

Vi hade år 1950 ett antal av 300 bidragsrum,
och sedan dess har antalet
ökat i jämn takt successivt år från år
för att nästa budgetår uppgå till 900.
Detta innebär en ökning med 300 procent
från 1950 och fram till nästa budgetår.
Under innevarande budgetår har
vi 800 bidragsrum, och ecklesiastikministerns
förslag innebär därför en ökning
med 100, vilket i pengar räknat
betyder en ökning med 125 000 kronor.

Ser man på övriga områden som avser
främjande av yrkesundervisningen,
kan man utan tvekan säga att förslagen
för nästa budgetår innebär en
avsevärd upprustning. Jag vill ge ett
par belägg för detta påstående. Anslagen
till de centrala yrkesskolorna höjs till
nästa budgetår med 4,1 miljoner kronor,
och anslagen till de lokala yrkesskolorna
ökar med 8 miljoner kronor.
Detta är anslag som talmannen nyss har
klubbat, och man kan väl säga att de
besluten innebär en avsevärd ökning.

Vad sedan gäller den punkt vi nu behandlar,
nämligen lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare, bör vi icke bortse
från att denna utbildning som regel
är av praktisk art. Jag vill ingalunda
underskatta betydelsen av densamma

_tvärtom är jag fullt medveten om att

den är värdefull och nödvändig — men
vi bör i detta sammanhang icke bortse
från att det med den utveckling som
försiggår år för år ställs allt större
krav på den enskilde och att den teoretiska
undervisning som eleverna vid
våra verkstads- och yrkesskolor får blir
av allt större betydelse.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958
hantverksmästare

Främjande av lärlingsutbildning hos

Jag tror mig kunna säga, att om ecklesiastikministern
kan följa den utvecklingstakt
som förslagen för nästa
budgetår innebär, så bar vi nog litet
till mans anledning att vara nöjda.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag förnekar ingalunda
att det har skett en ökning av antalet
bidragsrum under de senare åren. Den
ökningen är bara tacknämlig, men den
ändrar ju inte det förhållandet, att köerna
av dem som söker yrkesutbildning
ökar kraftigt.

Jag framhöll förut att detta är en
billig form av yrkesutbildning och samtidigt
gedigen, och mot detta påstående
hade utskottets talesman inget argument
att anföra. Jag vill minnas att
kostnaden för en elev vid våra centrala
verkstadsskolor för närvarande är i
runt tal 4 000 kronor per år. Gör man
en jämförelse med denna yrkesutbildning
hos hantverksmästare, vilken åtminstone
förr ansågs vara och säkerligen
även nu är en gedigen utbildning,
finner man att det är stor skillnad i
kostnaderna för utbildningen.

Jag anser att utskottet mycket väl
kunde ha gått till mötes åtminstone
framställningen om en höjning av antalet
bidragsrum till 1 000 — det är en
medelväg mellan Kungl. Maj:ts förslag
och det i motionen framställda yrkandet
och sammanfaller med vad överstyrelsen
för yrkesutbildning har krävt.
Jag måste säga, herr talman, att utskottsmajoritetens
förslag i viss mån
innebär en undervärdering av denna
form av utbildning hos våra hantverksmästare.

Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Av vad jag redan har
sagt i mitt första anförande framgår, att
jag på det bestämdaste vill avvisa på -

ståendet att vi inom utskottsmajoriteten
underskattar den yrkesundervisning
som äger rum hos hantverksmästarna.
Därav framgår också, att den ökning
som har skett i fråga om antalet bidragsrum
inte skulle ha kommit till
stånd, om vi hade underskattat ifrågavarande
utbildning. Påståendet får stå
för herr Nilssons i Göingegården egen
räkning.

Det finns många områden på vilka
man skulle ha velat gå utöver vad
Kungl. Maj :t har föreslagit, men riksdagen
har ju inte bara till uppgift att besluta
om utgifter utan även att skaffa
inkomster, och detta gör, att vi inom
utskottet har stannat för det förslag
som departementschefen har framlagt.
Jag vill erinra om att vi i utskottets
utlåtande har skrivit att vi förutsätter
att departementschefen följer denna fråga
och i fortsättningen försöker tillgodose
behovet så långt resurserna räcker.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Frågan om lärlingsutbildningen
hos hantverksmästarna har
många gånger debatterats i riksdagen.
Vi känner alla väl till varför man inom
de olika partierna har en så positiv
inställning till denna fråga. Jag är angelägen
om att säga detta, eftersom jag
tillhör motionärerna. Det är här fråga
om en fyrpartimotion och sålunda
inget initiativ från bara ett eller två
partier.

Varför är vi nu så positivt inställda
till denna utbildning? Jo, det är av den
anledning, som vi framhållit i motionen,
nämligen att ungdomskullarna
växer mycket starkt. Vi har sagt, att
samhället när det gäller denna utbildning
får dela ansvaret med enskilda företag,
med hantverksmästarna.

Jag är den förste att erkänna att man
under de senare åren har gjort en hel
del för att åstadkomma flera bidragsrum,
och detta är vi tacksamma för.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Främjande av

Men när det gäller denna form av utbildning
tycker jag inte att det är riktigt
att på sätt som utskottsmajoriteten
gör motsätta sig anslagshöjningen och
samtidigt understryka betydelsen av
denna utbildningsform och angelägenheten
av att Kungl. Maj:t, så snart de
ekonomiska resurserna medger, framlägger
förslag om ytterligare ökning av
antalet bidragsrum. Skillnaden mellan
statsutskottsmajoritetens och reservanternas
förslag är 42 000 kronor, och jag
tycker nog att det skulle vara en besparingsåtgärd,
om utskottsmajoriteten
kunde tillstyrka det högre alternativet.

Av olika talare och inte minst från utskottsmajoritetens
sida har framhållits
att denna utbildningsform är den absolut
billigaste i jämförelse med de centrala
verkstadsskolorna och de kommunala
yrkesskolorna. På den punkten har
man gjort en jämförelse som visar att
utbildningen vid verkstadsskolorna kostar
4 000—5 000 kronor, medan bidraget
uppgår till 1 500 kronor, men härvid
är att märka, att kostnaderna vid
verkstadsskolorna beräknas per år, medan
bidraget på 1 500 kronor för varje
lärlingsrum för utbildning hos hantverksmästare
sträcker sig över tre år.
Det är alltså en långt billigare utbildning
än vad denna jämförelse visar.

Det vore angeläget om vi här kunde
gå ett litet steg längre än vad departementschefen
och statsutskottet gjort,
när de föreslagit en höjning från 800
till 900 bidragsrum. Vi motionärer yrkade
på 1 100, men statsutskottets reservanter
har stannat vid vad överstyrelsen
för yrkesutbildningen begär i
sina petita, nämligen 1 000. Denna kompromiss
får vi motionärer vara nöjda
med. .lag tycker att det skulle vara bra
om riksdagen kunde ansluta sig till reservationen
och ber att få yrka bifall
till denna.

I detta anförande instämde herrar
Carlsson i Tibro (fp) och Eriksson i
Iläckmora (ep).

lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) i utskottets utlåtande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne ovisshet kunna råda
om utgången av denna omröstning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 97 ja
och 100 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag vid voteringen nyss av misstag råkade
rösta ja i stället för nej.

Punkterna 25—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Lades till handlingarna.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Kommerskollegium: Avlöningar

§ 8

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Cuba.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Kommerskollegium: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 4, s. 9—18) att dels godkänna av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för kommerskollegium,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för kommerskollegium, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Kommerskollegium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 3 180 100
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
1:243 av herrar Lindblom och
Axel Johannes Andersson samt 11:293
av herr Nihlfors m. fl., hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 3 165 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för kommerskollegium

vidtaga de ändringar, som angivits i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1958;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:243
och 11:293, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

b) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 180 100 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Jacobsson,
Anders Johansson, Malmborg och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Rubbestad
och Wedén, vilka ansett att utskottet
bort under II. hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 243 och II: 293, såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59;

b) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 165 100 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Inom utskottet har det
rått delade meningar på denna punkt,
trots att det rör sig om ett relativt litet
belopp.

Önskemålet om inrättande av statistik
över byggnads- och anläggningsverksamheten
är inte nytt. Reservanterna
har emellertid ansett, att eftersom vi
nu befinner oss i ett statsekonomiskt
ansträngt läge och då önskemålets förverkligande
har kunnat anstå hittills,
så kan vi alltjämt vänta ytterligare något
år, utan att någon skada därmed sker.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen, vilken innebär
en besparing på i runt tal 15 000 kronor.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Utskottets majoritet har
ansett att de 15 000 kronor som behövs
för en förberedande undersökning om
inrättande av statistik rörande byggnads-
och anläggningsverksamheten,
varigenom upplysningar skulle kunna
vinnas bland annat om produktionens
värde samt företagens antal, storlek, omsättning,
kostnader och personal, är
väl använda pengar. Jag understryker
att det här är fråga om en förberedande
undersökning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4 ro)
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl yrkade likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 67 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Statens pris- och kartellnämnd:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 14, s. 26—30) att dels medgiva,
att Kungl. Maj:t måtte låta bero vid för
budgetåret 1956/57 verkställt överskridande
med 5 603 kronor av den i avlöningsstaten
för statens pris- och kartellnämnd
upptagna anslagsposten till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, dels medgiva,
att förenämnda anslagspost måtte få för
budgetåret 1957/58 överskridas med
11 000 kronor, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1958/59, dels ock till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar för sistnämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 680 700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förenämnda båda likalydande
motioner I: 243 av herrar Lindblom och
Axel Johannes Andersson samt II: 293
av herr Nihlfors m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
1 600 100 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (1:244) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedin (11:294), i vilka likaledes hem -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

ställts, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
1 660 100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. medgiva, att Kungl. Maj :t måtte låta
bero vid för budgetåret 1956/57 verkställt
överskridande med 5 603 kronor
av den i avlöningsstaten för statens prisoch
kartellnämnd upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t;

II. medgiva, att förenämnda anslagspost
måtte få för budgetåret 1957/58
överskridas med 11 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 243
och 11:293 samt 1:244 och 11:294,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 680 700 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ragnar Bergh, Jacobsson, Anders
Johansson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Wedén
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort under III. föreslå riksdagen att
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna 1:243 och
II: 293 samt I: 244 och II: 294, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 660 100 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Även på denna punkt

är det fråga om en utökning av antalet
befattningshavare. Här begäres en
amanuenstjänst för att sköta kartellregistreringen
inom statens pris- och kartellnämnd.
Någon motivering för att
detta skulle vara erforderligt just i år
har inte från departementschefens sida
anförts. Detta är så mycket märkligare
som riskerna beträffande kartellering
torde vara mindre ett sådant här år ån
annars, eftersom konkurrensen inom
näringslivet givetvis nu måste bli betydligt
hårdare. Låt vara att personalstatsberäkningarna
kanske gjordes felaktiga,
när nämnden för något över ett år
sedan började sin verksamhet, men nödvändigheten
att just i år göra denna utökning
har inte på något håll kunnat
visas.

Under sådana förhållnaden ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
som innebär en besparing på
i runt tal 20 000 kronor.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
diskussion med herr Ståhl om inställningen
till kartellnämnden över huvud
taget, ty jag utgår från att vi har
olika uppfattningar i den frågan. Här
är det emellertid så, att arbetskraftsbehovet
blivit för lågt beräknat redan
från början, och utskottsmajoriteten har
ansett, att en viss förstärkning av den
med kartellregisterverksamheten sysselsatta
personalen bör komma till stånd.
Detta har såväl statskontoret som statens
lönenämnd tillstyrkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall följa herrar
Ståhls och Thappers goda föredöme i
fråga om korthet på anföranden och
endast lämna en upplysning.

Visserligen innehåller inte proposi -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Bidrag till Institutet för konserveringsforskning

tionen någon utförlig motivering för
denna tjänst, men i petitaskrivelsen från
verket, vilken såvitt jag förstår varit
tillgänglig för utskottets ledamöter, upptar
denna fråga ett par tre maskinskrivna
sidor. Det är alltså inte endast på en
höft som denna tjänst begärts. Jag vill
inte att herr Ståhls anförande skall lämna
kammarens ledamöter i den föreställningen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till detta vill jag endast
säga att det är en betydande personalökning
som önskas i detta fall, men
departementschefen har tillmötesgått
önskemålen endast i denna detalj. Det
finns ingen motivering för att rycka ut
just denna fråga, och det är därför departementschefens
förslag på denna
punkt hänger i luften.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 15—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Bidrag till Institutet för konserveringsforskning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 46, s. 89—92) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
572 900 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herrar Nord och Johan
Persson (I: 102) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i

Lönsboda m. fl. (11:82), hemställts,
att riksdagen måtte besluta att höja förevarande
anslag med 30 000 kronor till
602 900 kronor och att detta utökade
belopp skulle anslås till juiceforskning.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 102 och II: 82, till Bidrag till Institutet
för konserveringsforskning för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 572 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson,
Malmborg och Ståht, fröken Elmén och
herr Wedén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1: 102 och
II: 82, till Bidrag till Institutet för
konserveringsforskning för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
602 900 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Institutet för konserveringsforskning
har hemställt om ett anslag
på 30 000 kronor till forskning beträffande
tillverkning av alkoholfria
fruktdrycker. Kungl. Maj :t och utskottet
har gått emot detta anslag, medan
reservanterna föreslagit att anslaget
skall utgå. Reservanterna fasthåller därvid
vid den inställning, som utskottet
intagit två föregående år, då utskottet
uttalat sig direkt positivt för detta anslag.
Att Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten
i år ändrat ståndpunkt har
inte föranlett reservanterna att ändra
mening, särskilt som det val nu kanske
mer än tidigare på grund av nykterhetsläget
och ungdomens alkoholvanor är
av behovet påkallat att vi får en forskning
på detta område för att få fram allt
bättre kvalitet på de alkoholfria fruktdryckerna.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Nilsson i Lönsboda
(fp).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Bidraget till forskningsinstitutet
är grundat på ett avtal mellan
å ena sidan staten och å andra sidan
intressenter för trädgårdsnäringen och
andra områden. Under sådana förhållanden
kan det knappast vara riktigt
att man höjer anslaget med mindre det
varit en förhandling mellan dessa båda
parter och man kommit överens om hur
man skall fördela kostnaderna.

Utskottet har under nuvarande förhållanden
icke ansett sig kunna bifalla motionen,
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
45 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
149 ja och 47 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 46—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

WEDÉN (fp):

Herr talman! Om angelägenheten av
att så snabbt som möjligt och resurserna
tillåter fortsätta utbyggnaden
enligt det upplagda atomenergiprogrammet
råder ju allmän enighet, och
jag skall därför inte orda något om
detta. Jag föreställer mig också att
det råder en allmän enighet om att
detta program skall baseras på en
framställning inom landet av de båda
väsentliga råvarorna, alltså av uran och
tungt vatten. När det gäller uran innehåller
Kungl. Maj :ts proposition, som
tillstyrkes av utskottet, en hel del, och
jag har ingen anmärkning att framställa
på den punkten. I fråga om det tunga
vattnet förhåller det sig delvis annorlunda.
I det avseendet föreslår handelsministern
att Aktiebolaget Atomenergi
skall få använda 1,5 miljoner
kronor för en fortsatt försöksverksamhet
under nästa budgetår, och det säges
något om att det är nödvändigt att
överenskommelser träffas för att få till
stånd en lämplig finansieringsmetod
och organisationsform för denna tillverkning
av tungt vatten.

Jag har en känsla av, herr talman,
att det beträffande det tunga vattnet
på något sätt stuckits en käpp i hju -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

let. Jag vill inte alls säga att det är
handelsministern som stuckit dit den,
men jag har grundad anledning att tro,
att dessa frågor skulle kunna föras fram
mot en lösning på ett snabbare sätt än
hittills skett. Det föreligger stora möjligheter
att med en ganska måttlig ökning
av kostnaden för detta ändamål
under nästa budgetår — en ökning
som i och för sig säkerligen skulle
kunna ske genom en omdisponering inom
ramen för det totala anslaget —
ge programmet för det tunga vattnet
en sådan start, att det inte blir fråga
bara om en försöksverksamhet utan om
att påbörja en utbyggnad för produktion
i större skala. Det viktigaste är
emellertid att dessa överenskommelser
mellan de statliga kommittenterna å
ena sidan och de enskilda å andra sidan
verkligen kommer till stånd. Då jag
anser denna sak betydelsefull för att
produktionen av inhemska råvaror
verkligen skall kunna ske enligt tidtabellen
vill jag, herr talman, begagna
tillfället att framställa en allvarlig och
enträgen vädjan till handelsministern
att göra vad han kan för ett mer effektivt
och ett snabbare arbete i syfte
att åstadkomma dessa överenskommelser.
Jag hoppas livligt, herr talman,
att handelsministern verkligen ägnar
denna fråga en inträngande uppmärksamhet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Utskottet har behandlat
den motion, som herr Wedén i huvudsak
stödde sitt anförande på, ytterst
välvilligt. Utskottet framhåller angelägenheten
av att man här kommer
till en lösning så fort som möjligt och
uttalar även att Kungl. Maj:t, om det
befinnes nödigt, skall kunna göra vissa
överflyttningar av penningmedel. Vidare
har utskottet bestämt understrukit
vikten av alt intet onödigt dubbelarbete
förekommer utan att ömsesidig

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

kontakt så långt som möjligt upprätthålles
mellan de statliga företagen och
det enskilda näringslivet i atomenergifrågor.

Jag anser alltså att herr Wedén i stor
utsträckning fått sina synpunkter tillgodosedda,
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 50 och 51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 53, s. 106—112) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hermansson m. fl. (I: 52) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Uddevalla m. fl. (11:60), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
dels att till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1958/59
anvisa ett reservationsanslag av
1 100 000 kronor, varav 600 000 kronor
till administrationsbidrag, dels att mellanskillnaden
av ränteinkomsten mellan
den av företagareföreningarna å statliga
lånemedel tillämpade räntesatsen
och 5 procent skulle inlevereras till
statsverket,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Franzén
(I: 299) och den andra inom andra
kammaren av herr Hansson i Skegrie
in. fl. (II: 383), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte till
Bidrag till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor, varav

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

700 000 kronor till administrationsbidrag
och 500 000 kronor som subventionsmedel,

dels en inom andra kammaren av
herr Stenberg väckt motion (11:299),
vari hemställts att riksdagen måtte till
Bidrag till företagareföreningar in. fl.
för administrationskostnader för budgetåret
1958/59 anvisa 700 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Torsten Andersson och Franzén
(I: 300) och den andra inom andra
kammaren av herr Hansson i Skegrie
m. fl. (11:384), beträffande vilka sistnämnda
båda motioner utskottet gjort
hemställan i sitt utlåtande nr 63.

Utskottet hemställde under denna
punkt att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
med avslag å motionerna I: 52 och
11:60, 1:299 och 11:383, samtliga dessa
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
i anledning av motionen II: 299, till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor;

b) avslå motionerna 1:52 och 11:60,
i vad de avsåge inleverering till statsverket
av viss del av ränteinkomster.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Söderberg,
Jacobsson, Anders Johansson,
Malmborg och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Rubbestad, Widén, Andreasson
och Lassinantti, vilka ansett att utskottet
bort under a) hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 52 och II: 60,
I: 299 och II: 383, samtliga dessa motioner
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionen 11:299, till Bidrag till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller bi -

draget till administrationskostnader och
subventioner i våra företagareföreningar.
Om jag under argumenteringen för
den uppfattning, som jag härvidlag har
och vilken anges i reservationen, även
råkar snudda vid de frågor, som berörs
i den följande punkten, 53, hoppas jag
att herr talmannen finner detta ursäktligt.
De frågor som behandlas i dessa
båda punkter hör ju nära samman.

Kungl. Maj:ts förslag sådant det föreligger
innebär en icke oväsentlig nedskärning
av anslaget till administrationsoch
subventionskostnader -— i runda
tal rör det sig om en prutning från
1 400 000 kronor till ungefär hälften av
detta belopp. Alt verkningarna härav
måste bli menliga för företagareföreningarna
behöver det inte råda någon
tvekan om, och för företagareföreningarna
och deras topporganisation, Företagareföreningarnas
förtroenderåd, är
saken naturligtvis alldeles klar. Meningen
med den statliga verksamheten
på detta område har varit att, speciellt
när det gäller det riskvilliga kapitalet
för toppinvesteringar som behöver göras
inom småindustrien och hantverket,
hjälpa småföretagsamheten, som har betydligt
svårare att skaffa krediter än
de större företagen. Dessa statliga stödåtgärder
har tillkommit för att man via
företagareföreningarna skall kunna skapa
ökad sysselsättning inom de delar av
landet och länen, där så är särskilt
nödvändigt och där viss företagsamhet
av olika skäl behöver komma i gång.

Tillräckligt med kapital för sådan
här verksamhet är det ju knappast möjligt
att få, och det har staten inte heller
tänkt sig att lämna. Men genom de
under senare tid vidtagna förändringarna
— framför allt genom den betydande
statliga lånegarantien — har väsentliga
förbättringar skett. Man måste emellertid
ha anslag härutöver dels till administrationsverksamheten
dels till subventionerna
för förlusttäckningen. Till
administrationen måste man ha anslag
helt enkelt därför att företagareför -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

eningarna inte får bli något slags bankinrättningar,
kreditinstitut som huvudsakligen
förmedlar lån till företagen
inom respektive förenings verksamhetsområde.
De skall i stället huvudsakligen
utöva rådgivande och upplysande
verksamhet såväl i tillverkningsspörsmål
som i lokaliseringsfrågor.

Riskerna för förluster har hittills varit
mycket små. Jag ber kammaren observera,
att man räknar med att förlusterna
på långivningen endast utgör
1,5 procent. Då säger Kungl. Maj:t att
vi under dessa förhållanden nu i det
väsentliga kan ta bort administrationsbidraget
och låta företagareföreningarna
behålla räntemarginalen, d. v. s.
skillnaden mellan den ränta de betalar
till staten — för närvarande 3,5 procent
— och de 6,5 procent som man
tar ut av låntagarna-företagen. Dessa
3 procent borde räcka för att klara administrationskostnaderna,
anser Kungl.
Maj och detta har varit departementschefens
motiv för den kraftiga
nedskärningen på administrationssidan.

Häremot invändes mycket kraftigt
från företagareföreningarnas sida — en
synpunkt som reservanterna inte haft
anledning bestrida riktigheten av — att
räntemarginalen för närvarande visserligen
är ganska betydande men att
ingen vet hur länge den kommer att
vara. Görs nu en mycket hård beskärning
av administrationsbidraget, kan
företagareföreningarna helt enkelt bli
strandsatta. Vidare är det inte på det
sättet, som man har antagit i propositionen,
att hela kapitalet ständigt ligger
utlånat. Därför blir också ränteinkomsterna,
som inflyter till företagarföreningarna,
betydligt lägre iin vad som
beräknats i propositionen.

Det är också så — och det är ett
starkt skäl emot den av regeringen förordade
förändringen i detta fall -— alt
utlåningsbeloppen är mycket olika i olika
län. Jag kan hänvisa till vad herr
Söderberg från Västmanlands län på
den punkten har använt som argument

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

i första kammaren. Han har anfört att
man i Västmanland har en relativt nystartad,
ganska liten företagarförening
med litet utlåningskapital. Det gör att
den skillnad i räntebelopp, som kommer
företagarföreningen till handa i ett sådant
län, givetvis måste vara mycket
litet, medan man däremot i län med
stora företagarföreningar, som arbetat i
många år och bedrivit utlåningsverksamhet
under den tiden, naturligtvis
har ett helt annat belopp att röra sig
med. Vore det nu så, att man kunde
cleara över från en större till en mindre
företagarförening, skulle det finnas något
starkare fog för departementschefens
resonemang på denna punkt. Men
det kan man inte. Får man inte tillräckligt
administrationsbidrag, kan man
heller inte få räntebidrag från andra
företagarföreningar, och detta gör att
speciellt de mindre föreningarna kommer
att drabbas av svårigheter, om den
linjen följes.

Slutligen vill jag som ett skäl emot
den av departementschefen föreslagna
anordningen på denna punkt upprepa
vad jag nyss sade, nämligen att företagarföreningarna
skall ha till huvudsak
en annan verksamhet än den att
låna ut pengar; de skall driva en upplysande
och rådgivande verksamhet.
Även av den anledningen är jag rädd
för att komma över på den av departementschefen
anvisade linjen.

Jag skall därvidlag be att få åberopa
ordföranden i Företagareföreningarnas
förtroenderåd, landshövding Danielson
i Stockholm, som med mycken skärpa
har understrukit det betänkliga i att
flytta över tyngdpunkten, så att inkomsterna
främst crhållcs genom den räntegottgörelse
det här kan bli fråga om.

Det är även eu annan synpunkt, herr
talman, som jag i detta sammanhang
vill erinra om. 1 ett uttalande på sid.
111 i statsverkspropositionen heter det:
»Föreningarna bör sedan få hos Kungl.
Maj:t i särskild ordning göra framställning
om medelstilldelning för täckande

4 — Andra kammarens protokoll 1!).r>8. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

av förluster, i den män hos dem tillgängliga
subventionsmedel och överskott
av ränteinkomster visar sig otillräckliga
härför.»

Jag kommer härmed över till frågan
om subventionsbidraget och vill säga,
att om detta uttalande kommer att följas,
innebär det en principiell förändring
och omläggning av verksamheten.
Om jag tolkat uttalandet rätt, skulle
man få en central myndighet, som
skulle ha hand om anslagsverksamheten
och bevilja subventionsanslag först sedan
förlusterna uppkommit. Så långt
jag har följt företagareföreningarnas
verksamhet har den i stället varit upplagd
på det sättet, att man smidigt och
effektivt har försökt att lämna stöd
genom kreditförstärkningar i de fall,
där man sett att det funnits risker för
förluster. Man har därmed kunnat ge
injektioner och stöd till de hotade företagen,
utan att först avvakta uppkomsten
av förluster. Dessa företagare har
därigenom kunnat få förnyade krafter
till fortsatt verksamhet. Betydande förluster
har ofta kunnat undvikas.

Inte minst ur den synpunkten är det
nödvändigt med de högre anslag till
subventioner och administration, som
reservanterna här har förordat. Skillnaden
är 300 000 kronor, och jag vill rikta
kammarens uppmärksamhet på att även
några socialdemokratiska ledamöter i
utskottet står bakom denna reservation.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten 52 fogade
reservationen, som innebär ett
reservationsanslag på en miljon kronor.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skulle först i anledning
av vad herr Ståhl anförde vilja
konstatera, att det mellan utskottsmajoriteten
och dem som står för reservationen
inte råder några delade meningar
om betydelsen av företagareföreningarnas
arbete. Jag kan i detta sammanhang
avslöja att både herr Ståhl och jag

tillhör styrelser för företagareföreningar
i våra län. Jag är angelägen om att slå
fast att det alltså inte råder någon meningsskiljaktighet
i detta hänseende.

Meningsskiljaktigheten gäller endast
hur stora belopp som behövs för finansieringen,
framför allt av den administrativa
verksamheten. Utskottsmajoriteten
är ense med departementschefen
om att företagareföreningarna i viss utsträckning
kan täcka även sina administrationskostnader
med ränteinkomster.
Utskottsmajoriteten har emellertid
framför allt tänkt på de nystartade föreningarna,
som givetvis inte kan ha så
stora sådana inkomster.

Utskottet har därför föreslagit sådan
omfördelning att i stället för att enligt
departementschefens förslag 200 000
kronor skulle anvisas till administration
och 500 000 kronor till subvention,
skulle anslaget fördelas på det sättet,
att för administration anslås 400 000
kronor och för subvention 300 000 kronor.
Utskottet kommer alltså fram till
samma totalbelopp som departementschefen
föreslagit eller 700 000 kronor.
Utskottet har således inte velat föreslå
någon ökning av anslaget, detta med
hänsyn till det statsfinansiella läget och
nödvändigheten att så långt som möjligt
begränsa statens utgifter.

Jag är också villig att erkänna att, såsom
departementschefen framfört, föreningarnas
ränteinkomster kan användas
i sådan utsträckning att en höjning
av bidraget på denna punkt inte behöver
ske.

Jag ber, herr talman, att med det nu
anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig till en början
bara understryka vissa allmänna
synpunkter i anledning av vad som anförts
i debatten.

För det första har riksdagen nyligen,

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

såväl 195C, i samband med anvisande
av det stora anslaget på 30 miljoner kronor,
som 1957 uttryckligen förutsatt, att
företagareföreningarna i sin utlåningsverksamhet
skall anpassa räntan till
marknadsläget. Det var ett klart uttalande
i den riktningen. Om man nu gör
gällande någonting annat, betyder det,
att man anser tiden vara mogen att
ändra på denna princip.

För det andra är det alldeles klart,
som utskottets talesman herr Thapper
nyss betonade, att dessa ränteinkomster
bör kunna användas för olika administrativa
kostnader, däribland också
att bidraga till att bestrida kostnaderna
för den mycket gagneliga verksamhet
på upplysnings- och rådgivningsområdet,
som företagareföreningarna har till
uppgift att bedriva.

För det tredje behöver, såvitt man
kan bedöma för närvarande, av ränteinkomsterna
icke några särskilda medel
tas i anspråk för att täcka förlusten på
låneverksamheten, eftersom i subventioner
av statsmedel anvisats belopp motsvarande
ungefär fem procent av utlämnade
lånemedel och en del av dessa
medel finns fonderade hos företagareföreningarna.

Emellertid var det, herr talman, inte
bara för att säga detta som jag tog till
orda här. Jag tror att det kan vara av
vikt, att kammarens ledamöter får ta
del av vissa uppgifter beträffande föreningarnas
ekonomiska ställning, som
kommit mig till handa så sent som i dag
på morgonen. Jag tror det kan vara av
värde att dessa uppgifter får anföras,
eftersom de kan vara av viss betydelse
för ett ställningstagande i denna fråga.

•lag vill först framhålla att efter en
undersökning kommerskollegium i dagarna
gjort uppgår enligt föreningarnas
egen bedömning de ränteinkomster som
föreningarna sammanlagt har att röra
sig med till 1 028 000 kronor. Detta
belopp är högre än vad som kommerskollegium
anselt vara möjligt att
ta ut vid en fullständig anpassning av

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

räntan till marknadsläget. Då skulle
man få ytterligare 1 000 000 kronor. I
marginalen ligger sålunda dels hänsyn
tagen till att vissa föreningar inte justerat
upp räntan i den utsträckning
som i och för sig skulle vara möjligt
med hänsyn till marknadsläget, dels
ock visst hänsynstagande till var herr
Ståhl i sitt anförande berörde, nämligen
att vissa föreningars verksamhet kommit
i gång så pass sent, att några sådana
inkomster kanske inte nu kommer att
stå till förfogande i den utsträckning
som längre fram kan bli fallet.

De 1 628 000 kronorna är inte de enda
medel som står till förfogande för administrationsverksamhet.
Härtill kommer,
enligt vad föreningarna uppgivit, hos
föreningarna den 31 december 1957
behållna medel på över en miljon kronor.
Lägger man därtill de belopp,
varmed landstingen på de flesta håll
bidrar till administrationsverksamheten,
kommer man upp ytterligare en
miljon kronor. Sammanlagt skulle sålunda
för administrationskostnader stå
till föreningarnas förfogande 3,5 miljoner
kronor. Föreningarna beräknar
själva att deras administrationskostnader
inte skall överstiga 2,5 miljoner
sammanlagt. Det varierar från län till
län. Såsom här påpekats föreligger naturligtvis
vissa ojämnheter mellan utgifter
och inkomster. Men då finns det
anslagsbelopp, som föreslagits i första
hand i propositionen och i andra hand
genom den av majoriteten i utskottet
förordade uppräkningen av anslaget. Jag
tror därför att situationen är en helt
annan än den man kunde få intryck av,
när man lyssnade till herr Stålils anförande.

Jag vill också med anledning av en
passus i herr Ståhls anförande säga, att
det inte är avsett att på något sätt centralisera
utdelningen av medel för företagareföreningarnas
förlustrisker. Denna
verksamhet är inte av så gammalt datum.
Därför kan det beräknas att vissa
förluster kommer att stiga, bland annat

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

för de engagemang, som företagareföreningarna
i översta Norrland iklätt sig.
Där kommer förlustsiffrorna i något
fall att uppgå till belopp, som väsentligt
överstiger och över huvud taget inte
kan jämföras med de mera normala förlustriskerna.
Det är med hänsyn därtill
som det av herr Ståhl citerade uttalandet
i propositionen har gjorts.
Detta bör Kungl. Maj :t få tillfälle att
särskilt beakta och bör där anvisa särskilda
medel, som inte är att jämställa
med dem som kan anvisas för de mera
normala förlustriskerna i denna verksamhet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få
med tillfredsställelse ta fasta på vad
handelsministern i slutet av sitt anförande
förklarade om innebörden av det
av mig citerade uttalandet i propositionen.
Det förefaller ju vara alldeles självklart,
att de lokala krafter — ofta i nära
anslutning till orternas och bygdernas
näringsliv -—• som står i ledningen för
företagareföreningarna och som består
av folk ur näringslivet, landshövdingar
och andra, måste ha en betydligt bättre
förmåga att bedöma dessa frågor och
på närmare håll följa utvecklingen än
vad man kan i centrala ämbetsverk.
Därför tror jag det är lyckligt att handelsministern
fullföljer de intentioner
han här gav uttryck åt.

Vad beträffar kostnadsramarna vill
jag inte överdriva skillnaderna, men å
andra sidan vill jag heller inte underskatta
dem, ty man gör sig väl ändå
skyldig till en rätt optimistisk bedömning
när man utgår ifrån att förlustriskerna
i fortsättningen skall kunna vara
lika låga som de är för närvarande. Det
är ju givet, att om man kommer in i en
pressad konjunktur med ökade sysselsättningssvåriglieter,
måste och bör företagareföreningarna
ta större risker,
och då måste vi också räkna med betydligt
större behov av subventioner för att
täcka de uppkomna förlusterna.

Beträffande administrationskostnaderna
konstaterar jag att handelsministern
erkänner, att man icke på den väg
han anvisar kan klara behovet i samtliga
län. I de större länen med betydande
ränteinkomster går det, men det är
ingalunda säkert att det räcker till i de
län, som har nystartade och mindre
föreningar med relativt litet utlånat
kapital och därför mindre ränteinkomster.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är klart att förlustriskerna
kan bli större; det har jag ju
redan i mitt föregående anförande framhållit.
Men då skall man betänka att
föreningarna för närvarande, d. v. s.
den 31 december 1957, i behållna subventionsmedel
hade 2 024 000 kronor.
Det är ju en siffra som talar sitt tydliga
språk.

Vad slutligen beträffar det sista som
herr Ståhl här framhöll vill jag bara betona,
att det redan i anslagsberäkningen
ansetts att 200 000 kronor bör ställas
till förfogande för dessa administrationskostnader.
Jag hyser den uppfattningen
att dessa 200 000 kronor är tillräckliga.
Jag vill inte säga att det inte
ändå kan finnas visst fog för utskottsmajoriteten
att räkna upp dem till
400 000 kronor. Utvecklingen får sedan
visa vem av oss som har rätt, men detta
är av ringa betydelse i dag. Här är det
ju i själva verket fråga om huruvida
anslagsramen skall höjas från 700 000
till en miljon, och därvidlag tror jag
nog att utskottsmajoriteten har de bästa
skälen för sin ståndpunkt.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag tog tillfället i akt redan
under remissdebatten att uttala mig
om de ändrade principerna för bestridande
av kostnaderna för den konsulterande
verksamhet, som företagareför -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

eningarna bedriver, och skall därför inte
beröra den saken nu.

Vad det nu aktuella anslaget beträffar
har jag tillåtit mig att motionera om att
man skulle använda de av Kungl. Maj :t
föreslagna medlen så, att hela anslaget
på 700 000 skulle utgå för administration,
alltså för den konsulterande verksamheten,
och man skulle inte använda
någon del till den subvention man kanske
får lov att räkna med för de lån, som
inte blir infriade till fullo. Nu visar det
sig att det finns gott om medel för att
klara den subventionen. Det är mycket
få av de av företagareföreningarna förmedlade
lånen som över huvud taget
inte blir infriade, och därför har man
för närvarande tillräckligt med medel
för denna verksamhet.

Jag ville att man skulle ta hela anslagsposten
till administration av den
anledningen, att vi alla får vara överens
om att företagareföreningarnas verksamhet
inte skall vara baserad på den långivande
verksamheten och att vi därför
inte heller skall göra den konsulterande
verksamheten beroende av de ränteinkomster
föreningarna kan få på denna
långivning. Långivningen anser jag vara
ett komplement till den långt viktigare
verksamhet som företagareföreningarna
har, nämligen den rådgivande verksamheten.
Det är företagsekonomisk rådgivning,
teknisk rådgivning, verkstadsplanering,
inköps- och försäljningsplanering,
reklam in. m., som de kan behöva
hjälpa den mindre företagsamheten
med. Det bör vara företagareföreningarnas
främsta och viktigaste uppgift.
Så är det också för närvarande, och vi
får hoppas att det skall förbli så. Då
menar jag att man gott och väl i år
kunde använda hela anslaget på
700 000 kronor till den verksamheten.
Alla som har litet med denna sak att
göra måste säkerligen erkänna, att
trots stöd från landstingen, trots stöd
från staten och trots egna medlemmars
avgifter i ersättning för den konsulteandc
verksamhet de får hjälp med,

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

har man ännu inte kunnat bygga ut företagareföreningarna
just på detta område
på det sätt som skulle vara önskvärt
och nödvändigt för att de rätt
skall kunna fullgöra sin uppgift.

Att man nu i utskottet har gått mig
halvvägs till mötes — eftersom man
har höjt anslaget från 200 000 till
400 000 kronor — är jag givetvis tacksam
för, men jag skulle ha önskat att
man tagit steget fullt ut och beviljat
hela anslaget till denna administrativa
verksamhet. När man inte gjort det
måste jag tyvärr känna mig föranlåten
att rösta för reservationen, som ändå
vill ge 700 000 kronor. Om det kommer
att visa sig, att de 300 000 kronor, som
lagts på till subventioner, inte behöver
användas, är pengarna ändå inte bortkastade.
Hittills har nämligen de som
har lån inom företagarföreningarna —
även om det i viss mån är fråga om
riskkrediter — så väl fullgjort sina
skyldigheter, att man troligen inte behöver
ha några större anslag för subventionering.

Jag ansluter mig alltså till reservationen,
men jag vill inte, herr talman,
som herr Ståhl uttala någon förvåning
över att det finns socialdemokrater
bland reservanterna. Jag anser det
mera anmärkningsvärt, att ingen högerman
funnit anledning att reservera
sig.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag tror inte, att det råder
några delade meningar om önskvärdheten
av den företagsamhetsform,
som det här gäller att stödja. Frågan
gäller väl bara hur mycket pengar som
av statsmakterna lämpligen bör ställas
till förfogande. Vi som står för utskottsutlåtandet
har den uppfattningen, att
700 000 kronor kommer att räcka mycket
långt, när man därtill får räkna
med de ränteinkomster som sedan
kommer till. Vi har inom utskottsmajo -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m.

riteten — såsom herr Stenberg mycket
riktigt omnämnde — ökat den summa,
som skulle gå till administrativa omkostnader,
och sänkt det belopp som
skulle vara beräknat för subventioner.
Jag skulle tro, att 400 000 kronor kommer
att vara tillräckliga för att inga faror
skall uppstå. Jag har därför ingen
anledning att frångå mitt ställningstagande
i utskottet utan yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stålil begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om utgången
av denna omröstning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 93
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 53

Täckande av förluster i anledning av
statlig garanti för lån till hantverksoch
småindustriföretag m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 54, s. 112 och 113) att dels till
Täckande av förluster i anledning av
statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor, dels medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
måtte få under budgetåret
1957/58 beviljas med 5 000 000 kronor
utöver tidigare medgivet belopp,
dels ock medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
skulle få under budgetåret 1958/59
beviljas intill ett belopp av 20 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft sex motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kronstrand och Danmans (1:171)
och den andra inom andra kammaren
av herr Stenberg m. fl. (11:194), hade
hemställts att riksdagen måtte besluta
medgiva, att statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag måtte
få under budgetåret 1958/59 beviljas
med — i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna
20 miljoner kronor — ett intill
25 miljoner kronor förhöjt belopp.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Domö och Arrhén (I: 172) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gerhard Nilsson i Gävle m. fl. (II: 195),
hade hemställts att riksdagen måtte
medgiva, att statsgarantier för lån till
hantverks- och småindustriföretag skulle
få under budgetåret 1958/59 beviljas
intill ett belopp av 30 miljoner kronor.

Fredagen den 28 mars 1958 Nr 12

Täekande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) till Täckande av förluster i anledning
av statlig garanti för lån till hantverks-
och småindustriföretag m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:299
och II: 383, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag måtte få
under budgetåret 1957/58 beviljas med
5 000 000 kronor utöver tidigare medgivet
belopp;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 172 och II: 195 samt
med bifall till motionerna I: 171 och
11:194, medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
skulle få under budgetåret 1958/59
beviljas intill ett belopp av 25 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gustaf Andersson, Birger Andersson,
Thun, Bergman, Holmquist, Rikard
Svensson, Hesselbom, Petterson i
Degerfors, Thapper, Gustafsson i Stockholm,
Karlsson i Olofström och Andreasson
samt fru Sjövall, vilka ansett att
utskottet under c) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
T: 171 och 11:194 samt 1:172
och II: 195, medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
finge under budgetåret 1958/59 beviljas
intill ett belopp av 20 000 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! De mindre företagens
stora betydelse för vårt lands näringsliv
behöver väl inte här påtalas. Vi nr
säkert alla överens om deras viktiga
insats för vår försörjning. Att inånga

inom denna grupp av människor i dagens
läge är i behov av samhällets stöd,
synes de flesta också vara eniga om.
Frågan är hur man på bästa sätt kan
hjälpa dem och i vilken omfattning
staten bör medverka därtill. För min
del har jag den uppfattningen, att staten
i första hand bör ge vad vi brukar
kalla hjälp till självhjälp. Att underlätta
att behövliga lån kan erhållas för
att starta eller rationalisera dessa företag
är enligt min mening den rätta
vägen.

Vad vi här har att ta ställning till är
frågan i vilken utsträckning staten
skall bevilja s. k. garantilån. Företagareföreningarnas
förtroenderåd har
föreslagit, att statsgaranti för lån till
de mindre företagen under budgetåret
1958/59 bör beviljas intill ett belopp av
25 miljoner kronor. Det kan synas vara
en stor summa, men om man betänker
det väldiga kreditbehov, som för närvarande
finns, och att låneansökningarna
på sista tiden ökat väsentligt, bör
man tillmötesgå förtroenderådet, vilket
också utskottsmajoriteten gjort.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! På denna punkt vill vi
reservanter i likhet med Kungl. Maj:t
sätta anslaget till 20 miljoner kronor i
stället för utskottets 25 miljoner kronor.
Jag är angelägen att betona, att
även de 20 miljonerna innebär en mycket
stark höjning. Den nuvarande årliga
bemyndiganderamen för den statliga
kreditgarantigivningen är ju 10
miljoner kronor. Den föreslås alltså av
departementschefen ökad till 20 miljoner
kronor, medan utskottsmajoriteten
vill gå ännu längre.

Med hänsyn till att redan Kungl.
Maj :ts förslag — som reservanterna
stannat för — betyder en mycket kraf -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m.

tig höjning, ber jag att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen,
av herr Näsström m. fl.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Jag kan instämma med herr Carlsson
i Tibro. Jag tror att det är en riktig
väg som man går, när man genom statlig
garanti för lån ger företagarna möjlighet
att klara sig själva och slippa någon
form av direkt understöd. Jag har
därför biträtt utskottets utlåtande som
går ut på att det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet, 20 miljoner kronor —
vilket i och för sig är ett aktningsvärt
belopp — höjes till 25 miljoner kronor.

När jag gjort detta har det emellertid
skett i den förhoppningen att det
emissionsinstitut, som affärsbankerna
enligt uppgift i tidningarna planerar i
syfte att överta och lämna lån av det
slag det här gäller, skall vara verklighet
ett kommande år. Jag tycker att
detta skulle vara en mycket lämplig
form för denna låneverksamhet, och vi
får därför som sagt hoppas att institutet
kan komma till stånd. Intill dess bär
jag emellertid ansett mig böra gå med
på en höjning av det statliga kreditgarantibeloppet
till 25 miljoner kronor.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med både herr Carlsson i Tibro och
herr förste vice talmannen. Jag vill
bara i anledning av herr Thappers anförande
tillägga, att när vi inom utskottsmajoriteten
förenat oss om en
höjning av Kungl. Maj:ts förslag, har
det självklart skett under hänsynstagande
till de förändrade konjunkturer,
inte minst för den mindre företagsamheten,
som inträffat sedan statsverkspropositionen
avlämnades. Jag tror att
det är av stor betydelse för sysselsättningen
här i landet att det lämnas yt -

terligare stöd i form av statlig kreditgaranti
åt de företag som i ett pressat
konjunkturläge kan komma i svårigheter.

Jag har alltså bara velat redovisa, att
det närmast är denna tankegång som
legat till grund för utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
vad jag tidigare sagt, att departementschefens,
av reservanterna
tillstyrkta förslag innebär en fördubbling
av garantibeloppet jämfört med tidigare.

Samtidigt som jag begagnar tillfället
att nämna att första kammaren redan
beslutat i enlighet med reservationen,
ber jag att än en gång få yrka bifall till
denna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! När man år 1954 första
gången fattade beslut om denna stödverksamhet
sattes garantiramen till 10
miljoner kronor. Det tog några år innan
ansökningar kunde beviljas till detta belopp.
Både vid verksamhetens igångsättande
och senare gjordes också det uttalandet,
att man borde avvakta erfarenheterna
av verksamheten, innan en mera
bestämd låneram fastställdes. Jag kan
vidare nämna att för närvarande pågår
på initiativ av den utredning, som arbetar
med dessa frågor, en insamling av
uppgifter, avsedda att belysa de erfarenheter
man hittills haft av verksamheten.

Jag skulle därför vilja starkt ifrågasätta
det välbetänkta i att så kraftigt
höja anslaget för nästkommande budgetår
som utskottsmajoriteten vill göra. Det
är väl rimligt att först avvakta resultatet
av den pågående utredningen. Jag har
således ganska stor förståelse för reser -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

vanternas ståndpunkt, när de stannat
vid ett belopp som i förhållande till det
för innevarande år ursprungligen beviljade
anslaget innebär en ökning till det
dubbla.

Vad beträffar ianspråktagandet av
årets garantibelopp kan jag nämna, att
hittills har beviljats ansökningar avseende
sammanlagt 10,5 miljoner kronor.
Med de 5 miljoner kronor, som begärts
på tilläggsstat, skulle sålunda för innevarande
år återstå ett belopp på 4 å 5
miljoner kronor. Det kan nämnas att de
ansökningar, som hittills behandlats
detta år, avsett lån på ungefär 20 miljoner
kronor. Den reducering, som skett
när garantilån endast beviljats för 10,5
miljoner kronor, har helt motiverats av
sakliga skäl. För närvarande finns enligt
uppgift hos kommerskollegium inneliggande
ytterligare ansökningar endast
beträffande 1 å 1,5 miljon kronor.
Det är därför inte säkert att de medel,
som kommer att stå till förfogande
för nästa budgetår, ens i sin helhet behöver
tas i anspråk. Detta tycker jag är
ytterligare ett skäl som talar för det
välbetänkta i reservanternas ståndpunkt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Tliapper begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
53 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Sjöbefälsskolorna: Materiel, böcker, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda om utgången
av denna omröstning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 95 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 54—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Sjöbefälsskolorna: Materiel, böcker,

m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 67, s. 136 och 137) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
60 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Königson m. fl. väckt motion
(11:81) hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med 135 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 81,
till Sjöbefälsskolorna: Materiel, böcker
in. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 60 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ståhl.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Sjöbefälsskolorna: Materiel, böcker, m. m.

med anledning av den motion vi väckt
på denna punkt. Kungl. Maj:t har här
föreslagit ett anslag på 60 000 kronor.
Sjöfartsstyrelsen har begärt 200 000 kronor.
Jag tycker det önskemålet var välmotiverat,
men vi har i vår motion likväl
inte velat gå så långt utan har stannat
vid att räkna upp anslaget med
75 000 kronor till 135 000 kronor. Detta
har avstyrkts av utskottet, och det går
väl inte att få någon ändring på den
punkten. Men det är ändå litet förvånande,
att utskottet tagit så kallt på
saken.

Budgetåret 1951/52 utgick för detta
ändamål 46 000 kronor. Alltså bär från
1951/52 till 1958/59 höjning endast skett
från 46 000 till 60 000 kronor. Anslaget
har nu i fyra år legat fast vid 60 000
kronor. Under denna tid har den tekniska
utvecklingen av fartygen och deras
utrustning gått mycket snabbt, vad
det gäller både bryggan och maskinen.

Vi motionärer har dock som jag sade
inte velat sträcka oss till den summa
som sjöfartsstyrelsen begärt utan inriktat
oss särskilt på däcksbefälsutbildningen,
i synnerhet radarutbildningen,
som också sjöfartsstyrelsen särskilt har
pekat på. Man behöver bara nämna
Andrea Doria-katastrofen för att ni
allesammans skall förstå vilken betydelse
det har att vårt sjöbefäl verkligen
begriper sig på att använda den utrustning
som nu finns ombord på fartygen.
Det är då förvånansvärt, att utskottet
avslår det hela med hänvisning till att
en pågående utredning är inne på tanken
att flytta över maskinbefälsutbildningen
till de tekniska läroverken. Det
är inte maskinbefälsutbildningen vi tänker
på i första hand utan däcksbefälsutbildningen,
och de pengar vi begär
skulle i första hand gå till två plottingbord
som sjöfartsstyrelsen begär och till
en Deccanavigator.

Det är bra att vi fått denna tekniska
utveckling och att dessa instrument
finns ombord i båtarna, men det är
ringa nytta med detta, om inte sjöbefä -

let kan få den utbildning som de behöver
för att sköta anläggningarna.

Det är beklagligt, att sjöbefälsskolorna
behandlas som nu sker. Jag är övertygad
om att de skulle ha fått del i den
allmänna upprustningen av vårt undervisningsväsende
om de legat under den
åttonde huvudtiteln, men nu när de ligger
under den tionde huvudtiteln får de
inte följa med. Jag förstår inte varför
sjöfartsnäringen och det som hör samman
med den skall behandlas så styvmoderligt.

Det finns ett annat exempel, som kommit
fram just i dagarna och som visar
hur man går till väga från det allmännas
sida. Redareföreningen har tagit ett
initiativ för radarutbildningen som är väl
värt att prisa. Föreningen har anordnat
utbildningskurser i radarkunskap
vid sjöbefälsskolan i Göteborg för aktivt
sjöbefäl. Staten hade bort stöda
dessa kurser mer än den gör, tycker
jag, men det var inte detta jag skulle
tala om nu. Vad jag ville säga var, att
man kräver tull för det plottingbord,
som Redareföreningen har köpt som gåva
åt sjöbefälsskolan för att användas
i dessa kurser.

Skall sjöfartsnäringen bara vara en
mjölkko? Vi skulle inte ha kunnat klara
vår samhällsekonomi under åren efter
kriget om vi inte haft vårt sjöfartsnetto.
Bara i fyr- och båkavgifter samt lotspengar
tar staten in 27 miljoner kronor
om året. Men det mesta på sjöfartsnäringens
område eftersatts.

Men, som jag sade, jag tror inte att
det finns så stor anledning att tala om
detta. Sjöbefälsskolorna kommer inte att
få de pengar vi begär, utan sjöbefälsutbildningen
kommer på efterkälken. Den
enda ljuspunkten är väl den, att rederierna
till viss del har tagit saken i egna
händer. Jag tycker att det är glädjande
att rederierna skapat seglande sjöbefälsskolor.
Hade handelsministern sett några
av dessa — själv har jag bara sett
Transatlantics C. G. Kennedy — med
den utbildning de ger och den utrust -

Nr 12

Fredagen den

ning de har, då skulle han skämmas för
utrustningen vid statens sjöbefälsskolor.

Jag vill, herr talman, i alla fall yrka
bifall till den motion vi väckt, nr 81 i
andra kammaren, vilken innebär att sjöbefälsskolorna
skall få ytterligare 75 000
kronor, som närmast skulle användas
till att skaffa den utrustning som behövs
för radarundervisningen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(b):

Herr talman! Jag tror inte att det är
riktigt att beskylla utskottet för att vara
kallsinnigt för eller ointresserat av sjöfartsnäringen.
Vi har på flera andra
punkter visat, att vi noga följer vad
som sker på detta område. Vi har även
beaktat denna fråga. Vi ansåg dock, att
eftersom en utredning inte bara skall
undersöka frågan om hur många skolor
som behövs utan även undervisningsplaner
och utbildningstidens längd, så
kan vi inte gå emot Kungl. Maj :t och
nu begära ett högre belopp. Vi utgick
nämligen ifrån att Kungl. Maj :t måste
ha bildat sig ett omdöme om hur det
verkligen ligger till, och vi litade på
detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
talade om sjöbefälsutredningen,
och jag tror att det är ett gott arbete den
gör. Jag tror också, att det är behövligt
att man rationaliserar på sjöbefälsutbildningens
område, men det kan väl
ändå inte ligga till på det sättet, att vi
vid en omläggning av själva utbildningen
inte skulle behöva den undervisningsmateriel
som vi talar om. Det kommer
att behövas hur man sedan än ordnar
utbildningen.

När sedan herr förste vice talmannen
säger, att departementet känt sitt ansvar
och att man litar på vad departementet
säger, så vill jag bara påpeka en sak.

28 mars 1958

ätnings- och rekognosceringsverksamhet

Förra året sade departementschefen, att
om inte de 60 000 kronorna skulle räcka
till skulle man få fondmedel. Den lilla
passusen har också försvunnit i år.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill endast lämna
en uppgift, som kan vara ägnad att belysa
vederhäftigheten i herr Königsons
anförande. När nu Redareföreningen
skänker ett plottingbord till sjöbefälsskolan
så klagar han över att skolan
åläggs att betala tull. Det är riktigt,
herr Königson. Det är dock inte regeringen,
som kan befria vederbörande
från tullavgiften vid införandet av detta
bord, utan den saken får prövas av regeringsrätten.
Kungl. Maj :t har dock redan
på min föredragning beslutat medge
överskridande av anslaget till sjöfartsstyrelsen
för att man skall kunna
erlägga denna tullavgift. Visserligen har
kanske denna uppgift inte varit synlig
i pressen, men det är ju inte endast
där som man har att söka fakta.

Punkterna 66—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Mätnings- och rekognosceringsverksamhet Punkten

föredrogs. Därvid anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
som jag har fogat till denna punkt har
sin grund inte i missbelåtenhet med vad
departementschefen har gjort i år, ty
han har faktiskt höjt anslaget ganska
väsentligt, utan i att jag vill understryka
hur otillräckligt anslaget fortfarande är.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Jag kan påpeka att anslagen tills nu har
varit så pass små, att sjömätning utefter
norrlandskusten endast kan bedrivas
under fem månader av året. Genom det
tillägg vi nu får kan man utöka denna
verksamhet till sex månader, men det
är fortfarande otillräckligt. I Nautisk
Tidskrift, som jag har här på min bänk,
påpekas att fartygen till följd av landhöjningen
fortfarande inte kan gå med
någon säkerhet inom lotsverkets rännor
därför att djupen är okända. Detta gäller
speciellt efter norrlandskusten och
har sin orsak i den bristande sjömätningen.
Jag kan påpeka, och jag gör det
med dubbel energi eftersom departementschefen
befinner sig i kammaren,
att i våra stora insjövatten, exempelvis
Vänern, har sjömätning icke förekommit
sedan början av detta sekel. Den
senaste sjömätningen företogs 1915. Året
därefter utbyggdes Trollliätte kanal, och
vi fick mera djupgående fartyg, men
under hela tiden sedan dess har icke
någon sjömätning verkställts där. Följden
har också varit en rad olyckor, som
inträffat speciellt under lågvattensperioder,
exempelvis sommaren 1955. Det
är klart att detta är ett ganska oefterrättligt
tillstånd. Jag vill till handelsministern
säga, att det är absolut oundgängligt
att vi får fram anslag av sådan
storleksordning till sjömätning och säkerhetsanstalter
över huvud taget för
handelssjöfarten, att man kan bedriva
denna med en helt annan grad av trygghet
än vad som för närvarande är fallet.
Det gäller många punkter i huvudtiteln.
På grund av tidsnöden kan jag
här inte beröra dem alla. Jag skall bara
inskränka mig till att rikta en energisk
hemställan till handelsministern att efter
konferens med sjöfartsstyrelsen se
till att här blir någonting gjort både för
kustsjöfarten och insjöfarten i landet.

För dagen och för året nöjer jag mig
med att på grund av det läge vari vi
befinner oss uttala detta önskemål och
yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i öckerö (fp) instämde
häri.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 77—117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 127, s. 225—228) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 10 300 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norling m. fl. (I: 175)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm in. fl.
(II: 198), hemställts att riksdagen måtte
besluta att till avsättning till Fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
16 906 850 kronor samt att därutöver
ett belopp som motsvarade ett anslag av
tio kronor per år och aktiv medlem ställdes
till de lokala idrottsföreningarnas
förfogande.

I utskottets utlåtande anfördes bland
annat:

Mot det av Kungl. Maj :t äskade anslaget
har utskottet icke något att erinra.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:175 och 11:198, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av
10 300 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det har synts mig inte
vara möjligt eller rimligt att gå förbi
den här punkten utan att fästa upp -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Avsättning till fonden för idrottens främjande

märksamheten på det anmärkningsvärda
förhållandet, att när vi nu går att
besluta om dessa 10 300 000 kronor, så
innebär det, om utskottets förslag godtages,
att vi därmed också ger ett handtag
åt den avart av idrott som heter
boxning. Jag har tidigare vid flera tillfällen
besvärat kammaren med påminnelser
i denna sak, och jag tänker faktiskt
fortsätta därmed så länge jag har
möjlighet och anledning till detta.

I fjol hade riksdagen att ta ställning
till ett motionsyrkande — det avslogs
tyvärr — med innebörden att ingen del
av idrottsanslaget skulle få disponeras
till stöd för boxningssporten, och jag
tänker upprepa detta yrkande här i
dag. Det kan, föreställer jag mig, inte
ha undgått någon, att oppositionen mot
boxningshanteringen, denna djupt inhumana
och på medicinska grunder
eftertryckligt diskvalificerade verksamhet,
som i sig innebär en grov förnekelse
av allt vad kultur och människovärde
heter, stadigt har vuxit i
. styrka, och bestämda krav har också
rests på att samhället så långt ifrån att
subventionera verksamheten i fråga
tvärtom skulle se till att den om möjligt
bringades att alldeles försvinna.

Jag skall skynda mig att här gardera
mig mot varje ansats till missförstånd
och vill alltså uttryckligen säga ifrån,
att jag betraktar det såsom alldeles
självklart att idrottsrörelsen eljest i
alla dess mångskiftande uppenbarelseformer
bör kraftigt uppmuntras och
generöst stödjas av det allmänna. På
den punkten finns således från min
sida inte minsta tvekan, men jag kan
omöjligen finna att den verksamhet
som boxningen representerar — det
gäller den amatörmässigt bedrivna lika
väl som den professionella — över huvud
taget hör hemma under rubriken
idrott. Här är det faktiskt fråga om rå
och hänsynslös misshandel, som varken
i princip eller till sina yttringar
det minsta skiljer sig från de våldshandlingar,
som när de förekommer i

andra sammanhang än i boxningsringen
behandlas och betraktas som klara
polisfall och i vanlig ordning blir föremål
för de allra strängaste straffreaktioner.

För inte länge sedan hade svensk
radio den i mitt tycke sällsynt dåliga
smaken att i en timslång utsändning
skildra en sådan där blodig uppgörelse.
Det säger väl egentligen allt som
behöver sägas till karakteristik av vad
det här är fråga om, att radioreportern
•— av ren skonsamhet emot lyssnarna
— tvingades att ge ett tillrättalagt, inte
helt korrekt utan väsentligt nedtonat
referat av slagväxlingen den gången.
Så motbjudande var skådespelet.

Tyvärr kan jag inte just nu upptäcka
inrikesministern i kammaren. Över
huvud taget tycker jag att vi ser statsrådet
Rune Johansson blott alltför sällan
i denna plenisal — han är allmänt taget
en så sympatisk person, att man
ville träffa honom något oftare. Hur
som helst skall jag ändå rikta mig till
honom med en enträgen vädjan att äntligen
på allvar ta upp frågan om boxningshanteringen
och dess skadeverkningar.
Riksdagen har ju en gång enhälligt
begärt en utredning rörande
denna sak, och jag måste fråga, varför
man inte gör någonting åt den. För
varje år som går utan att något sker i
detta avseende måste man tyvärr räkna
med att boxningens offerväsen kräver
en ständigt ökad tribut i form av
unga fysiskt och psykiskt invalidiserade
människor. Jag frågar: Har vi råd
med det? Står vi till svars med det?

Det har ju också nyligen inträffat,
att landets högsta medicinska myndighet
bestämt avrått statsmakterna från
att ge boxningen något som helst ekonomiskt
stöd. Strängt taget borde det
väl vara en bjudande plikt för idrottsrörelsen
att utan några ytterligare pekpinnar
föranstalta om den självsanering,
som det skulle innebära, om man
resolut {»vklippte förbindelsen med
boxningssporten. Så länge man under -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Avsättning till fonden för idrottens främjande

låter att göra det, så länge seglar man
faktiskt med lik i lasten.

Herr talman! Av vad jag här har sagt
hoppas jag framgår, att jag helt ansluter
mig till utskottets förslag i stort,
med det enda förbehåll som jag här något
utvecklat. Det betyder att de pengar,
som skulle undantas boxningen, i stället
kommer någon annan eller några
andra idrottsgrenar till godo. Varför
inte t. ex. den allmänna idrotten?

Jag yrkar alltså, herr talman, att det
stycke i utskottets motivering, som
börjar med orden »Mot det av Kungl.
Maj:t äskade anslaget», erhåller följande
lydelse:

»Mot det av Kungl. Maj :t äskade anslaget
har utskottet icke något att erinra,
Dock förmenar utskottet, att ingen
del av anslaget bör tagas i anspråk
för stöd åt boxningssporten.»

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Boija (fp), Gustafsson
i Kårby (ep), Löfgren (fp), Johansson
i öckerö (fp), Svensson i
Kungälv (s), Rubbestad (ep) och Königson
(fp), fröken Elmén (fp), herrar
Widén (fp), Norén (s) och Ågren (fp),
fröken Höjer (fp) samt fru Torbrink
(s).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Med samma envishet
som herr Hamrin i Jönköping bekämpar
boxningen återkommer den grupp
som jag tillhör varje år med förslag,
att en större del av tipsmedlen skall gå
tillbaka till den rörelse, på vilken Tipstjänst
bygger sin profitgivande verksamhet,
nämligen till den aktiva
idrottsrörelsen. Lika regelbundet återkommer
utskottets kalla nej till det
mesta av vad vi föreslår. Det är bara
när det förekommer olympiader eller
någonting i den stilen som det kan bli
en liten höjning. Avslagen presenteras
alltid under mycket djupa bugningar
och tal om det i och för sig önskvärda
i att dessa anslag beviljas, men sedan
kommer det oundvikliga påhänget att i

nuvarande ansträngda statsfinansiella
läge är det tyvärr omöjligt att gå
längre.

I år har visserligen departementschefen
och utskottet gått med på en
höjning av de tio miljonerna med
300 000 kronor. Det bör i rättvisans
namn tilläggas, att det på grund av anhopningen
av extraordinära anslagskrav
också slumpat sig så gynnsamt,
att det i år kan bli två extra tipsomgångar
utöver de 43 vanliga — i varje
fall blir det en. Utskottet förutsätter,
att av dessa extra tipsomgångar 300 000
kronor skall gå till världsmästerskapen
i fotboll, resten av den första tipsomgångens
inkomster och även en del av
den andra till den fortsatta ombyggnaden
av Stockholms Stadion, som alltjämt
slukar en hel del pengar. Sedan
kan det kanske bli litet pengar över till
vissa angelägna nybyggnadskrav, av
vilka man nämnt stora arbeten i Göteborg,
Malmö och Norrköping.

Men även om jag tar detta i betraktande,
är det ju tillfälliga möjligheter
för att täcka extraordinära engångsbehov
och ger ingenting mer till den ordinarie
verksamheten.

Den reella höjningen med 300 000
kronor ställer jag i belysning av att
Riksidrottsförbundets verkställande direktör
Torsten Wiklund förklarat, att
varje höjning med mindre än 500 000
kronor är en klar försämring. Jag ställer
även siffran i relation till vad staten
årligen tar in på tipsmedel. Som
bekant var från början lovat att 70 procent
skulle gå till idrotten. Nu går inte
ens 10 procent dit. I år tog man in
61,27 miljoner kronor direkt på Tipstjänsts
verksamhet, 27,87 miljoner kronor
på radskatten och 14,89 miljoner i
beskattning av tipsvinster. I raden av
nya punktskatter för upprustningen ingick
också som bekant en 50-procentig
höjning av tips- och lotterivinster. Under
förutsättning att denna verksamhet
får samma omfattning som förut tar
man alltså nästa år in ytterligare 7,5

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Avsättning till fonden för idrottens främjande

miljoner kronor i tipsmedelsvinst. Av
dessa 7,5 miljoner får idrotten 300 000
kronor mer. Det belyser utmärkt disproportionen
mellan en gång givna löften
och vad man i dag ger.

Jag skall endast helt kort upprepa
våra argument för att denna höjning
bör ske.

Idrottsrörelsen fångar i alldeles särskild
grad ungdomens intresse. Den är
ett utmärkt medel vid bekämpandet av
ungdomssuperi, ungdomsbrottslighet
och andra företeelser, som bekymrar
kammaren. Det vore därför säkerligen
en god investering att återbetala mera
av de pengar man tjänar på idrotten
till den aktiva idrottsrörelsen. Det sägs
ibland, att idrottsorganisationerna tar
in mycket pengar på sina stora evenemang,
Ja, det inträffar ibland, att något
större evenemang, kanske världsmästerskapen
i år, går med god förtjänst
eller i varje fall går ihop. Men det är
inte toppidrotten vi i första hand tänker
på, utan det är på de små idrottsorganisationerna,
där många människor
gratis utför ett mycket värdefullt
arbete. I dessa små klubbar kämpar
man en hård kamp, därför att det råder
brist på ledare, tränare, lokaler och
nödig idrottsutrustning. På grund härav
måste man i klubbarna försöka finansiera
verksamheten med basarer,
lotterier, tiggeri- och tombuteljinsamlingar
o. s. v. Vi menar därför, att det
snart blir omöjligt för svensk idrott att
hävda sig i internationella sammanhang
i samma utsträckning som förr,
om det inte sker en förändring och om
inte statsmakterna i samma grad som
en rad andra stater — även våra närmaste
grannländer — intresserar sig
för idrottsungdomens verksamhet och
ger den frikostigare ekonomiska anslag.
Idrotten i Sverige är dock inte
bara en fråga om att få fram toppidrottsmän,
ty det är från bredden, de
många små organisationerna, som toppidrottsmännen
kommer.

Slutligen vill jag också — även om

det inte helt hör ihop med den fråga
vi nu behandlar — belysa den oerhörda
eftersläpning som uppstått under
de gångna åtstramningsåren, när
det gällt att bygga idrottshallar och
även gymnastiksalar vid skolorna. I
Per Henrik Lings hemland har under
de senaste tio åren knappast byggts en
enda gymnastiksal, och att det har försvårat
ungdomens fysiska fostran och
hindrat idrottsutövningen, förstår vi
litet var.

Vi går nu mot en åtstramning på arbetsmarknaden.
Byggandet av gymnastiksalar
och idrottsanläggningar för
inomhus- och utomhusidrott borde då
vara mycket värdefulla arbetsobjekt att
ta till, när det blir fråga om att sysselsätta
människor som blir arbetslösa.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr II: 198.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Låt mig göra den lilla
personliga bekännelsen, att jag inte är
helt främmande för de synpunkter,
som herr Hamrin i Jönköping här har
anfört. Det vill jag gärna erkänna. Men
jag anser mig ändå, i varje fall i dag,
böra yrka bifall till utskottets hemställan.

Beträffande herr Johanssons i Stockholm
propå om ett ytterligare anslag
till idrotten på 6 miljoner kronor, har
ingen inom utskottet ansett sig kunna
stödja det yrkandet. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen som
under överläggningen föreslagits av
herr Hamrin i Jönköping; 3:o) bifall till
motionen II: 198; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde likväl vo -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Högre utbildning av sjuksköterskor

tering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
118 :o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Hamrin
i Jönköping.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 88 ja och 97 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Hamrin i Jönköping.

Punkterna 119—123

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12b

Lades till handlingarna.

§ 10

Föredrogos statsutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verk -

samhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
om upprättande av ett europeiskt bolag
för kemisk behandling av bestrålat
atombränsle (Eurochemic), och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Högre utbildning av sjuksköterskor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående högre utbildning av
sjuksköterskor jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
66, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 31 januari 1958, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen förordad personalförteckning
för högre utbildning av
sjuksköterskor, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för högre utbildning av sjuksköterskor,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59, dels ock till Högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar och
Omkostnader för budgetåret 1958/59 under
elfte huvudtiteln anvisa två förslagsanslag
av 235 000 och 25 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (I: 330) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer m. fl.
(11:425), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta följande ändringar i
av Kungl. Maj:t i proposition 66 framlagt
förslag angående högre utbildning

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

av sjuksköterskor, nämligen inplacering
av rektor i lönegrad A 26 och fyra
studieledare i A 19, innebärande en
ökad kostnad med 12 360 kronor, förhöjning
av beloppet för tillfälliga lärare
från 70 000 till 82 030 kronor, att en
stipendiesumma på 10 500 kronor måtte
anslås till kursdeltagare, att avdelningssköterskekurserna
måtte bibehållas
vid en längd av 12 veckor och lärarutbildningen
få en längd av tre terminer
samt att i övrigt vid fortsatt planering
av verksamheten vad i motionerna
framhållits måtte beaktas speciellt
beträffande behovet av nya lokaler,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Olofson och Nilsson i Lönsboda
väckt motion (11:426).

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:330 och 11:425, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna följande personalförteckning
för högre utbildning av sjuksköterskor: Extra

ordinarie tjänst i högre lönegrad
än Ae 19:

1 rektor ................ Ae 23;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för högre utbildning
av sjuksköterskor, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/59;

c) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för budgetåret

1958/59 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 235 000 kronor;

d) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Omkostnader för budgetåret
1958/59 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 kronor;

II. att motionerna 1:330 och 11:425,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 426 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört om decentralisering av avdclningssköterskeutbildningen.

5 — Andra kammarens protokoll 1958.

Högre utbildning av sjuksköterskor

Reservation hade avgivits av herr
Malmborg, fröken Elmén och herr
Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort under I. och II. hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:330 och 11:425, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna följande personalförteckning
för högre utbildning av sjuksköterskor: Extra

ordinarie tjänst i högre lönegrad
än Ae19:

1 rektor....................Ae 26;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för högre utbildning av
sjuksköterskor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59;

c) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för budgetåret 1958/
59 under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 259 400 kronor;

d) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Omkostnader för budgetåret
1958/59 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 35 500 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 330 och II: 425 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående kursernas
längd och behovet av nya lokaler för
utbildningsverksamheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 66 behandlas förslaget att staten
helt skall överta den högre utbildningen
av sjuksköterskor. När en för landet alldeles
ny undervisning som denna skall
ordnas, måste man givetvis vända sig
till andra länder för att se vad där
finns att lära. Det gäller i det här fallet
de länder som har en med vårt land
likvärdig hälso- och sjukvård, d. v. s.
de nordiska länderna och de anglosachsiska
länderna. Så har också i
många år skett, och jag kan försäkra
andra kammaren, att Sverige tack vare
Nr 12

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Högre utbildning av sjuksköterskor

dessa studier har besparats en massa
kostnader.

Men trots intensiva undersökningar
på olika håll, trots det intresserade arbete
man nedlagt på den privata verksamheten,
trots de 100 000 kronor som
under de senaste åren tillskjutits verksamheten
och trots statsbidrag har man
på vissa punkter inte lyckats få upp
denna verksamhet till den nivå som landets
hälso- och sjukvård kräver. Här
behövs på vissa områden nödvändigtvis
förbättringar, förbättringar som lyckligtvis
inte kommer att kosta staten
många ören. Jag tänker då på lärarutbildningen,
som behöver förlängas till
tre terminer. Det kommer att bli de enskilda
kursdeltagarna som får betala
denna utbildning; en mycket liten del
av kostnaderna kommer på statens del.

När denna verksamhet nu helt övertas
av staten, är det av fundamental betydelse,
att den åtminstone inte försämras.
I reservationen till utlåtandet yrkas
i enlighet med medicinalstyrelseutredningens
förslag en höjning av anslaget
till arvoden åt tillfälligt anställda lärare
med 12 000 kronor. Departementschefen
och utskottet finner att verksamheten
kan klaras utan dessa 12 000 kronor.
Medicinalstyrelseutredningen anser,
att arvodet till akademiska lärare
bör vara 50 kronor per föreläsningstimme
och 40 kronor till övriga lärare
samt att timarvode till handledare vid
vissa seminarieövningar och dylikt skall
utgå med 30 kronor per timme. Det är
kanske kammarens ledamöter obekant,
att skolöverstyrelsen för närvarande betalar
75 kronor i timmen för undervisning
av detta slag och 125 kronor för
dubböitimme. Överstyrelsen för yrkesutbildning
betalar 60 kronor för enkeltimme
och 35 kr per timme för seminarieövningar
o. dyl. Men den nu aktuella
utbildningen skall klara sig med
mindre; den får inte ens så mycket
som medicinalstyrelsen föreslagit.

För att denna utbildning skall bli tillräckligt
effektiv är det nödvändigt att

vi får fram ordentliga lärarkrafter. Den
som av praktisk erfarenhet vet vad dessa
lärarkrafter kostar i förhållande till
andra lärarkategorier kan tala om, att
den föreslagna summan inte kan räcka
till, om vi vill ha samma standard på
dessa lärare som vi hittills haft.

Reservanterna föreslår vidare, att i
enlighet med vad i medicinalstyrelseutredningen
föreslagits en stipendiesumma
om 10 500 kronor skall anvisas
för kursdeltagare. I medicinalstyrelsens
utredning anföres härom följande:

»I likhet med sjuksköterskekommittén
anser utredningen det angeläget, att
de kursdeltagare, som under studietiden
icke få behålla någon del av sin lön eller
icke ha fast plats, på annat sätt beredas
möjlighet att erhålla ekonomiskt stöd.
Enligt utredningens mening är den
möjlighet att erhålla lån och stipendier
från studiehjälpsnämnden, som tillkommit,
sedan kommittén avgav sitt betänkande,
icke till fyllest. Åtgärder äro sålunda
behövliga för att hjälpa för lärar-
eller husmodersutbildning lämpade
sjuksköterskor, som icke kunna erhålla
nyssnämnda stöd men som utan någon
form av ekonomiskt bidrag icke ha möjlighet
att genomgå sådan utbildning.
Detta är särskilt angeläget med hänsyn
till dels den stora bristen på sjuksköterskor
med högre utbildning — ---.»

Utredningen fortsätter: »Oaktat statsmakternas
tidigare ställningstagande i
frågan anser sig utredningen icke kunna
underlåta att föreslå, att — i likhet
med vad som sker i fråga om viss annan
utbildning — vissa medel anvisas
för stipendier till lärar- och husmoderselever,
som icke uppbära lön under studietiden.
»

Det är ganska märkvärdigt, att denna
framställning avslagits på grund av att
landstingen medger bibehållande av vissa
löneförmåner under dessa kurser.
Vi har cirka 17 000 aktiva sjuksköterskor
i landet. Av dessa är cirka 9 000
anställda av landsting, närmare 4 000
av städer och landskommuner och 1 200

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

av staten, 2 000 är vikarier och 1 200 är
sysselsatta inom den privata vården. En
mycket stor minoritet befinner sig alltså
utanför landstingen och erhåller till
dags dato mycket dåliga löneförmåner
under den tid de bevistar dessa kurser.
Dessutom har landstingen och andra huvudmän
för sjukvården tagit sig till med
att föreskriva, att vederbörande skall
stanna minst tre år i den nuvarande
arbetsgivarens tjänst för att komma i
åtnjutande av dessa förmåner. En sjuksköterska
kan sålunda under kursen ha
fått ut sina löneförmåner, men året därpå
har hon måst betala tillhaka beloppet,
ty hon behövdes på annat håll och
det fanns inte någon lärar- eller husmodersbefattning
ledig inom det område
där hon var anställd. Vid flyttningen
måste hon alltså betala tillbaka
vartenda öre. Man frågar sig om det är
vettigt att ha en sådan studiehjälp. Reservanterna
anser, att dessa 10 500 kronor
skall utgå som ett statligt stipendium
till dem som inte erhåller löneförmåner
under den tid de deltar i kurserna.

Det ankommer ju på Kungl. Maj:t att
till närmare övervägande upptaga spörsmålet
om kursernas längd. Jag är övertygad
om att den dag inrikesministern
och hans departement får närmare kontakt
med dessa kurser, kommer han att
inse, att den nu gällande kurstiden behövs
med hänsyn till de moderna metoder
utbildningen nu är upplagd efter.
Det är inte realistiskt att tala om att
man mer än vad som hittills skett kan
hopa en mängd lärotimmar varje dag.
Jag tänker därvid alldeles speciellt på
lärarkursen, som nödvändigtvis måste
utökas med ytterligare en termin. Det
förefaller mig heller inte alldeles omöjligt
att så kommer att ske. Jag tror att
man inom departementet nästan tänker
företaga denna utvidgning av lärarkursen.
För min del bedömer jag det som
oklokt att avkorta avdelningssköterskekursen.
Efter att ytterligare ha studerat
denna fråga har jag kommit till upp -

Högre utbildning av sjuksköterskor

fattningen, att det blir mycket besvärligt
att åstadkomma en god utbildning
om kursen avkortas med en vecka.

Jag tycker att de ekonomiska konsekvenserna
av att bibehålla kurserna vid
nuvarande längd kan läggas på de befattningshavare,
som hellre vill ha litet
ro i sina studier än hafsa sig igenom
utbildningen på samma sätt som de får
hafsa i väg med så mycket annat i livet.
Det är inte nödvändigt, att vederbörande
arbetsgivare utbetalar löneförmåner
under hela kurstiden, utan undantag
kan ju göras för den extra veckan.

Jag vill också säga något om behovet
av lokaler. Jag hoppas att det absolut
klart framgått att de lokaler, som kurserna
nu är förlagda till, inte står till
buds en dag efter den 30 juni 1960. Vi
har med stor möda sträckt oss så långt.
Lokalerna är inte alls lämpliga för undervisningen
såsom den nu sker. Det
fattas materielrum, lärarrum, gruppstudierum
— det är alldeles för trångt.
Jag anser att man fortast möjligt måste
ta itu med att bygga helt nytt eller i
nödfall se till att det på annat sätt blir
ordentliga lokaler. Det är svårt att få
lämpliga lokaler till sådan här undervisning
— det kan jag tala om, som i
många år varit med och sökt få sådana.

Ett par ord om lönerna!

Jag vet att det anses, att allt som hör
till sjuksköterskornas arbete skall vara
lågt avlönat. Det må vara att det här rör
sig om en rektor som skall ha akademisk
utbildning och som bedrivit studier
i utlandet, men hon har i botten —
stackars människa, höll jag på att säga
-—• sjuksköterskeutbildning, och därför
skall hon ha en lägre lön än sina likar.
Man har jämfört denna rektorstjänst
med rektorstjänsten vid statens skolköksseminarium,
som är placerad i
A 26. Både statskontoret och statens
lönenämnd har biträtt förslaget att rcktorstjänsten
vid institutet skall placeras
i A 26, men icke förty har departementschefen
stannat för A 23.

Även för studieledarna är utbildning

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Högre utbildning av sjuksköterskor

utomlands absolut nödvändig. Medicinalstyrelseutredningen
har ansett, att
den som skall undervisa blivande rektorer
och lärare vid sjuksköterskeskolor,
bör vara placerad i högre lönegrad
än dessa, och utredningen har därför
föreslagit A 19 — för närvarande är
tjänsterna placerade i A 18. Vi har varit
av samma åsikt som utredningen
men inte orkat med mera än A 18 i den
privata organisationen. Departementschefen
och utskottsmajoriteten föreslår
nu A 17; tjänsterna skall flyttas ned allesammans! Herr

talman! Detta må vara nog sagt
om en utbildning, som är nödvändig för
landets hälso- och sjukvård. Alla ni som
sitter här i andra kammaren har säkerligen
då och då betjänat er av landets
hälso- och sjukvård. Nu begär landets
hälso- och sjukvård i sin tur av er, vad
de har ett ofrånkomligt behov av, nämligen
en väl tillrättalagd utbildning av
lärare och organisatörer. Jag yrkar, herr
talman, bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken Elmén
(fp), fru Eriksson i Stockholm (s)
och herr Rydén (fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har fått den mycket
bestämda uppfattningen, att det inte
är möjligt för vare sig Kungl. Maj:t eller
statsutskottet att framlägga förslag för
riksdagen rörande sjukvården — och
då i synnerhet rörande anställningsvillkoren
för sköterskor, rektorer och
andra — som gör fröken Höjer nöjd.
Det var sålunda att vänta att hon skulle
komma att framföra kritik på alla dessa
punkter — det framgick ju för övrigt
av motionen och reservationen.

Låt mig ta frågorna i samma ordning
som fröken Höjer och alltså börja med
föreläsningsarvodena. Där drog fröken
Höjer upp jämförelser med några andra
statliga områden. I propositionen har
en annan jämförelse gjorts. Det lämnas
vissa uppgifter om vad som gäller vid

statens institut för folkhälsan och det
erinras om att dessa normer ligger till
grund för det nuvarande statsbidraget.
Arvodena är 35 kronor per föreläsning
till lärare med akademisk examen och
30 kronor för övriga samt 25 kronor för
övningslektion. Det heter emellertid därefter
i popositionen: »I verkligheten utgående
arvoden är emellertid avsevärt
högre, då Sjuksköterskeföreningen eljest
ej kunnat erhålla lärare med erforderlig
kompetens. Ersättning bör därför
utgå med 50 kronor per föreläsningstimme
till lärare med akademisk kompetens
och 40 kronor till övriga lärare.
För handledning vid övningslektion föreslås
ersättning med 30 kronor per
timme ----—».

Nu säger fröken Höjer, att om man
vill ha föreläsare med erforderliga kvalifikationer
så måste man gå högre än
Kungl. Maj:t. För min del frågar jag mig
dock, om det inte skulle finnas vissa utsikter
att få kvalificerade lärare med de
av Kungl. Maj :t föreslagna arvodena,
detta med tanke på vad som gäller för
statens institut för folkhälsan. Jag säger
sålunda ja till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag på denna punkt.

Rörande stipendierna har vi mycket
riktigt gjort det uttalande som fröken
Höjer läste upp, och vi anser att de anförda
skälen är till fyllest för att riksdagen
skall följa Kungl. Maj:t. På sidan
20 i propositionen upplyses att Landstingsförbundet
framhållit »att landstingens
centrala lönenämnd rekommenderat
landstingen att tills vidare låta
deltagarna i förevarande utbildningskurser
behålla oavkortade löneförmåner».
Stadsförbundet har sagt ungefär
detsamma. Vi är alltså inte helt utan
stöd, när vi ansluter oss till Kungl.
Maj :ts förslag.

När det sedan gäller frågan, huruvida
kurserna för avdelningssköterskor skall
vara 11 eller 12 veckor, har Kungl.
Maj :t i propositionen anfört att dessa
frågor, såsom utredningen framhållit,
»bör göras till föremål för fortlöpande

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

översyn ur lämplighets- och effektivitetssynpunkter.
Vad särskilt angår avdelningssköterskekurserna
anses åtminstone
på längre sikt förutsättningarna
för en decentralisering böra närmare
undersökas». Det är sålunda ett
tillägg. Utskottet har sagt, att det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att såsom departementschefen
förutsatt, upptaga
detta spörsmål till närmare övervägande
samt anpassa kursernas längd med
hänsyn därtill. Det är sålunda inte fastslaget,
att kurstiden för all framtid absolut
måste omfatta dessa 11 veckor;
om man vid ett närmare övervägande
finner att kurstiden bör vara 12 veckor,
utgår jag ifrån att så blir fallet.

Vad sedan gäller lönen till rektor, vet
jag inte, om jag missuppfattat fröken
Höjer, men motionen är ju så avfattad,
att om man läser den hastigt, får man
nästan ett intryck av att till och med
statskontoret och statens lönenämnd
skulle ha tillstyrkt A 26 för ifrågavarande
rektorstjänst. Men motionärerna
avser ju att påvisa — något som fröken
Höjer också var inne på — att rektor
vid statens skolköksseminarium har
denna lönesättning.

I utskottsavdelningen hade vi ett samtal
om dessa lönesättningar, och det anfördes
därvid vissa exempel. Vi kom
fram till att det är väldigt svårt att slå
fast, att rektor i det här fallet skulle ha
en lönesättning, som ligger över vad
som gäller i vissa andra fall. Den omständigheten
att vederbörande under
den nuvarande regimen har haft en sådan
högre lönesättning anser vi inte
få utgöra tillräckligt skäl att sträcka oss
till att föreslå A 26. Vi anser efter dessa
överläggningar, att den lönesättning
som Kungl. Maj:t här föreslår är försvarlig.

Vad studieledarna beträffar lär Kungl.
Maj:t ha vissa fullmakter. Om Kungl.
Maj:t anser sig böra begagna dessa fullmakter,
skulle det kunna tänkas, att
dessa studieledare placerades i A 19.

Med det anförda, herr talman, ber jag

Högre utbildning av sjuksköterskor

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Vad först beträffar föreläsningsarvodet
nämnes här, att det är
av samma storlek som vid statens institut
för folkhälsan.

Ja, det är riktigt, men jämförelsen får
då avse statens distriktssköterskeskola
vid statens institut för folkhälsan. Det
gäller alltså en helt annan utbildning,
som ligger på en lägre nivå.

Då det gäller den läroanstalt, som vi
nu talar om, får en blivande rektor för
statens distriktssköterskeskola där sin
utbildning för den verksamhet, som hon
sedermera skall utöva. Statens distriktssköterskeskola
utbildar däremot blivande
distriktssköterskor. Detta tror jag att
man bör ha klart för sig.

Det föreliggande förslaget visar, att
man helt enkelt struntar i 40 procent
av de elever, som kommer till dessa
kurser. Det är så, att städerna ger mycket
små bidrag till deltagarna i kurserna,
och samma är förhållandet, när
landskommunerna någon gång ger bidrag;
det är praktiskt taget ingenting.
Privata har inte haft möjligheter att ge
någonting. Det blir alltså, som sagt,
ungefär 40 pocent av kursdeltagarna
som inte kommer att få några förmåner.
Då vi har lärarkategorier, som erhåller
stora förmåner, frågar man sig, varför
vi skall låta denna grupp av elever, som
har så lång utbildning som ett år eller
ett år och en termin, vara helt utan
förmåner. Det är bara dessa kursdeltagare
det här gäller.

I fråga om kurstidens längd gläder
jag mig mycket åt vad statsutskottets talesman
meddelade — om jag nu uppfattade
honom rätt. Jag tror också det
finns utsikter att i det fallet komma
fram till ett gott resultat. Detta är av
mycket stor betydelse.

Vad beträffar rektors lön ringde jag i
går och talade med lönenämnden och

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Högre utbildning av sjuksköterskor

denna hade satt upp vederbörande i
A 26. Rektor är således av statens lönenämnd
föreslagen erhålla A 26. Det är,
som sagt, bara en dag sedan jag hörde
detta, och det var faktiskt en byråchef
jag talade med, varför jag inte tror att
uppgiften är felaktig. Det lär också stå
någonstans att statskontoret och statens
lönenämnd tillstyrkt detta förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tyckte fröken Höjer
var alldeles för blygsam när hon i inledningen
av sitt anförande sade att det
här gällde en för landet ny utbildning.
Svensk sjuksköterskeförening har ju här
gjort en utomordentligt hedrande insats
genom att sedan 1917 bedriva en verksamhet
just för utbildning av dessa befattningshavare.
Det arbete man har lagt
ner är värt ett erkännande, och jag vill
gärna understryka vad som uttalats i
propositionen i detta avseende.

Jag tror också det var riktigt som
fröken Höjer sade, att när vi i departementet
får närmare kontakt med denna
verksamhet skall vi komma underfund
med både det ena och det andra. Fröken
Höjer vill alltså vara med om att ge
oss ett visst tidsutrymme för att överväga
vad som skall göras för framtiden.
Jag vågar säga att det egentligen är
efter dessa utgångspunkter som vi har
skrivit förslaget i år, där vi säger att
verksamheten synes tills vidare böra
bedrivas i ungefär oförändrad omfattning.
Vi övertar alltså en verksamhet
från Svensk sjuksköterskeförening, flyttar
över den till den statliga sidan och
säger att vi skall utforma den ungefär
på det sätt som Svensk sjuksköterskeförening
har gjort. Men efter hand som
vi får erfarenhet inom detta område får
vi väl bygga ut organisationen vidare.
Jag vågar säga att dessa synpunkter
fått tjäna som underlag för en rad av
de beräkningar, som är gjorda i fråga
om löner och arvoden för föreläsare

o. s. v., där man ifrån civildepartementets
sida närmast har velat kalkylera
utgifterna för de tillfälliga lärarna med
hänsyn till de arvoden, som utgår för
motsvarande lärare inom andra områden.
Det är en beräkning, och vi är inte
bundna vid den. Visar det sig att vi
måste lämna högre ersättning till dessa
lärare, är det inte uteslutet att vi också
skall kunna prestera detta. Samma sak
gäller studieledarna. Man tycker nu att
det är upprörande att de får en lönegradsminskning.
Kungl. Maj:t har, som
statsutskottets talesman här anmält,
möjligheter att överväga ett eventuellt
personligt lönetillägg för denna personal
så att den inte skall behöva vidkännas
någon inkomstminskning.

Beträffande rektorn skall jag inte uttala
mig så mycket om lönesättningen,
eftersom det närmast är civildepartementet
som bestämmer den. Vederbörande
har ju, såsom fröken Höjer också
här sagt, en lön som motsvarar A 21.
Hon får nu enligt departementschefens
förslag 23 lönegraden. Man kan här göra
jämförelser exempelvis med statens
sjuksköterskeskolor. Jag vet att jämförelsen
inte blir exakt, men vederbörande
rektor där har A 17. Här får hon en
lön som är sex lönegrader över. Huruvida
detta är tillfredsställande eller inte
kan man naturligtvis diskutera. Jämför
man med lönesättningen för rektorerna
vid sjuksköterskeskolorna på landstingssidan,
står sig denna lönesättning
ganska gott.

Jag förstår att fröken Höjer här gärna
ville ta upp en lönedebatt. Fröken Höjer
och jag har under flera år diskuterat löner,
och jag hade hoppats att vi inte
skulle behöva fortsätta med det i denna
kammare. Saken får väl på ett eller annat
sätt göras upp mellan dem som kommer
att förhandla härom. Viktigt är väl
ändå nu att man får denna organisation
genomförd på den statliga sidan och att
den av Svensk sjuksköterskeförening
grundlagda verksamheten, som är av.
utomordentlig betydelse, kan fullföljas.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Reformering av avskrivningsreglerna

Efter hand som vi vinner erfarenhet får
vi vidta de förändringar som här kan
komma att bli nödvändiga, och jag vågar
säga att vi är beredda till detta.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att
det här inte är någon löneförhandling,
det är bara ett påvisande av lönerna
på liknande institutioner. Jag är inte
ensam om min uppfattning; det är höga
ämbetsverk utanför departementet
som tycker detsamma.

Jag skall inte säga något mer om detta.
Jag kommer inte att begära votering
efter inrikesministerns yttrande.
Det var så positivt att jag bara kommer
att i fortsättningen — jag hoppas i
samarbete med departementet — följa
utvecklingen av denna institution. Eftersom
det tycks finnas pengar till en
del av det som är nödvändigt och eftersom
första kammaren inte voterat, så
kommer jag inte heller att begära votering
— för en gångs skull, ty annars
brukar jag inte bry mig om hur första
kammaren voterar. Jag kan komma tillbaka
en annan gång.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits i
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad, som ingår i rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:255 av herr O hlon m. fl.

i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

och II: 323 av herr Ohlin m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna
vad gäller värdeminskningsavdrag
för byggnad, som ingår
i rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
kan göras under en byggnads
första år».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 255 av herr Ohlon
m. fl. och 11:323 av herr Ohlin m. fl.
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse, måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson,
Kronstrand, Gustafson i Göteborg, Magnusson
i Borås, Christenson i Malmö
och Rydén, vilka under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
1:255 av herr Ohlon m. fl. och 11:323
av herr Ohlin m. fl. ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till nämnda motioner måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna
vad gällde värdeminskningsavdrag
för byggnad, som ingår i
rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
kunde göras under en byggnads
första år.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 16 behandlar det avsnitt
av folkpariiets skattemotion som avser
avskrivningsreglerna i fråga om byggnader
som användes i rörelse. Dessa
avskrivingsregler är restriktivt utformade
i vårt land. Avskrivningarna
skall fördelas på byggnadens ekonomiska
livsliingd, d. v. s. den tid som
man kan beräkna att den användes för

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

sitt ändamål. I praktiken blir den tilllåtna
avskrivningsprocenten i regel 2
procent per år.

Den avskrivningstakten kan kanske
ha varit berättigad i ett tidigare skede
av den ekonomiska utvecklingen. Då
kunde man nog uppföra en byggnad,
som kunde stå i både 50 år och längre.
Även om man bytte ut maskiner, kunde
man i regel placera in de nya maskinerna
i den gamla byggnaden. Numera
är särskilt industribyggnaderna på ett
helt annat sätt anpassade till de maskiner
som används. Konkurrensen på
världsmarknaden gör det ofta nödvändigt
att byta ut maskiner, även om de
är i gott skick, mot nya makiner som
har högre prestationsförmåga. I sådana
fall kan man som regel inte placera in
de nya maskinerna i den gamla byggnaden,
ulan man måste antingen göra
en nybyggnad eller i varje fall en radikal
ombyggnad av industribyggnaden.
Den ekonomiska livslängden av en industribyggnad
är därför i regel mycket
kortare än den fysiska livslängden.
Även om industribyggnaden är i gott
skick, har den egentligen inte något
värde i och för sig, om den inte kan
användas för sitt ändamål.

Företagsbeskattningskommittén tog
på sin tid upp denna fråga till behandling,
fast den inte ingick i kommitténs
direktiv. Kommittén hade ju i uppdrag
att ur konjunkturpolitisk synpunkt
granska företagsbeskattningen, och
man hade i den inflationskonjunktur,
som rådde vid det tillfället, inte någon
direkt anledning att behandla denna
fråga. Man ansåg det dock vara viktigt
att få till stånd en ändring av
praxis, och i kommittén kunde man
enas om att föreslå ändring av anvisningarna
till kommunalskattelagen för
att få till stånd en något mindre restriktiv
praxis. Riksdagen gick också
på den linjen 1955.

I sin motivering pekade kommittén
också på de möjligheter, som investeringsfonderna
erbjuder och framhöll,

att vissa problem beträffande inkomstbegreppet
skulle uppstå, om man tillläte
en generösare praxis på detta område.

Vad är det nu som har hänt sedan
företagsbeskattningskommittén framlade
sitt betänkande 1954? Jo, det är
framför allt två saker. För det första
har vi fått tendens till en vikande konjunktur
på världsmarknaden. Ett exempel
på detta är ju, att ansökningarna
om byggnadstillstånd för industrien
enligt uppgifter, som vi nyligen fått,
var bara hälften så många de två första
månaderna i år som under motsvarande
tid förra året. De bekymmer man
hade inom företagsbeskattningskommittén
att förhindra investeringar har
nu närmast ersatts med bekymmer för
att kunna hålla investeringarna uppe
på tillräckligt hög nivå.

För det andra har det hänt, att våra
grannländer, Danmark och Norge, infört
generösare praxis, som framför
allt går ut på att man skall kunna fördela
avskrivningarna i tiden, så att
man får göra större avskrivningar i
början än i slutet. I Danmark får man
enligt de nya reglerna skriva av 12,5
procent per år under de fyra första
åren, och i Norge får man under samma
tid skriva av 3 3/4 procent per år,
medan man som sagt bara får skriva
av 2 procent enligt svensk praxis.

Jag nämner inte dessa siffror i syfte
att göra någon allmän jämförelse beträffande
företagsbeskattningen i de
nordiska länderna. Det finns andra
områden, där Sverige har mera liberala
regler. Men det är en ny tanke som har
kommit upp, detta att det kan vara
lämpligt att fördela avskrivningarna
så, att man får tillämpa en större avskrivningsprocent
i början av en byggnads
livslängd, och det är nog viktigt,
att den frågan tas upp och utredes i
tid.

Vår motion går alltså ut på alt man
bör utreda frågan om att fördela avskrivningarna
på så sätt att större vär -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Reformering av avskrivningsreglerna

deminskningsavdrag kan göras under
en byggnads första år. Det finns mycket
som talar för den saken. I regel är
det så att man på sin höjd kan överblicka
de närmaste åren framåt. Det
måste ju vara lättare att starta en ny
tillverkning, vilket kan anses önskvärt
i nuvarande läge, om man kan räkna
med att få göra en större årlig avskrivning
än hittills under de första åren
och man tror att rörelsen därefter blir
vinstgivande.

Under hänvisning till vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till detta betänkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Motionärerna föreslår,
som också framgår av det yttrande som
herr Gustafson i Göteborg alldeles nyss
bär hållit, utredning om sådana beskattningsregler,
att större värdeminskningsavdrag
skall kunna göras under
byggnadens första år. Ett sådant förslag
skulle enligt utskottets mening innebära
att man ändrade något som utgör
en del i de beskattningsregler som
gäller för företagsbeskattningen och
som så sent som 1955 varit föremål för
riksdagens beslut. Dessa regler har ju
inte ännu börjat verka i full utsträckning.
Det är riktigt som herr Gustafson
uttryckte det, att riksdagen vid samma
tillfälle beträffande det problem som
vi i dag har uppe till behandling beslöt
att rekommendera en något mera generös
inställning då det gäller avskrivning
av byggnader. Riksdagen ville
emellertid vid det tillfället inte göra
ytterligare uppmjukningar.

För att uttrycka sig kort, herr talman,
kan man helt enkelt säga, att resultatet
av att tillmötesgå motionärernas
krav skulle bli att vi bl. a. skapade nya
möjligheter till s. k. förtäckt vinstutjämning.
Då frågan om s. k. öppen resultatutjämning
iir under utredning har
utskottet för sin del menat, att man inte

fråga om byggnad, som ingår i rörelse

bör vidtaga någon åtgärd på detta område,
innan man har sett det resultat
rörande öppen resultatutjämning som
1957 års skatteutredning kan komma
fram till. Detta är i korthet utskottets
mening på denna punkt.

I anledning av herr Gustafsons i
Göteborg anförande, där han framhöll
att bestämmelserna vore mera restriktiva
i vårt land än i Danmark och Norge,
skall jag be att få påpeka att det —
som också herr Gustafson indirekt
medgav — är svårt att dra några riktiga
paralleller, eftersom man då kommer
in på en bedömning av hela detta
frågekomplex om företagsbeskattningen.
Herr Gustafson yttrade något senare
i sitt anförande, att han visste att den
svenska skattelagstiftningen på vissa
områden var generösare än våra grannländers,
men att den just i detta speciella
avseende var strängare. Därför är
inte heller, menar jag, exemplet från
Danmark och Norge riktigt relevant.

Herr Gustafson säger att två saker
har hänt, nämligen att vi har fått en
vikande konjunktur och att våra grannländer
har visat större generositet på
detta område. Beträffande frågan om
vikande konjunktur kan jag bara göra
den kommentaren att det väl ändå är
litet svårt att tänka sig att man skall
ha en skattelagstiftning i detta avseende
— och för övrigt en företagsbeskattning
över huvud — som anpassas
till de olika konjunkturer som kan
uppstå. Herr Gustafson skulle alltså —
men det tror jag inte att han vill —
önska en lagstiftning, som under en
högkonjunktur verkar på ett sätt och
under lågkonjunktur ändras, så att den
verkar på annat sätt. Det blir i varje
fall inte något lättlöst problem.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Kärrlander, att jag inte yttrade mig in -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Reformering av avskrivningsreglerna i fråga

direkt om förhållandena i våra grannländer
utan direkt sade, att jag inte avsåg
att göra någon jämförelse mellan
beskattningsreglerna. Jag framhöll, att
man i Norge och Danmark kommit på
en ny tanke, när det gäller möjligheterna
att fördela avskrivningarna under en
byggnads livstid, och att jag tyckte, att
denna nya idé var av stort intresse för
oss i Sverige. Vi borde alltså utreda
saken.

Med anledning av att jag hade åberopat
tendenserna till en vikande konjunktur
såsom skäl för en utredning, så
framhöll herr Kärrlander att det väl
inte kunde vara särskilt lämpligt med
en företagsbeskattning som anpassades
efter konjunkturerna. Men motiveringen
för hela det arbete, som företagsbeskattningskommittén
utförde, var just
att vi skulle få en företagsbeskattning
som anpassades efter olika konjunkturer.
Vid fastställandet av de nuvarande
reglerna tog man också enligt min uppfattning
alltför mycken hänsyn till inflationskonjunkturen.
Om det nu föreligger
risk för en vikande konjunktur,
finns det därför all anledning för oss
att i tid se om vårt hus, så att icke de
regler som fastställts i avsikt att förhindra
en inflation försvårar anpassningen
till en vikande konjunktur och
därmed skapar svårigheter för sysselsättning
och annat. Nu vet vi ju inte
med säkerhet, hur konjunkturen kommer
att utvecklas, men jag tror att det
är av vikt att i tid utreda frågan om
reformprojekt som gör det möjligt för
företagen att fortleva och utvecklas
även om konjunkturerna inte är så förmånliga
som under de senaste åren.

Vad beträffar frågan om avskrivningsreglerna
kan jag nämna att kammarrätten
i sitt remissyttrande över
företagsbeskattningskommitténs betänkande
ansåg, att kommittén borde ha
utrett denna sak litet grundligare, och
framhöll att frågan borde tas upp till
ytterligare övervägande i lämpligt sammanhang.
Jag tycker att det nu före -

om byggnad, som ingår i rörelse

ligger ett mycket lämpligt sammanhang.
Herr Kärrlander har här talat
om 1957 års skatteutredning, men
man har inte kunnat göra gällande att
det ingår i direktiven för denna utredning
att även ta upp frågan om dessa
avskrivningsregler.

Jag tycker därför att den reservation,
som jag här tidigare omnämnt och som
fått stöd av representanter från två
andra partier, är synnerligen motiverad,
och jag vidhåller mitt yrkande om
bifall till densamma.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag måste säga att herr
Gustafson i Göteborg utvecklar detta
ämne till att omfatta hela frågekomplexet
om företagsbeskattningen utan
att han har något annat stöd därför än
vad som säges i bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande. Detta är
nog att göra frågan större än den egentligen
är.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Frågan är tillräckligt
stor för att motivera en utredning.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 102 ja och 82 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner om rätt för vissa ideella organisationer
till särskilt avdrag vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Omläggning av det statliga skattesystemet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av väckta
motioner om utredning angående viss
omläggning av det statliga skattesystemet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 111 av herrar Bengtson
och Nils Theodor Larsson samt II: 129
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående omläggning
av det statliga skattesystemet på
så sätt, att fysiska personer skall erlägga
dels skatt på inkomst och dels skatt på
utgift efter i huvudsak de riktlinjer,
som angivits i motionerna, samt att vid
utredningen hänsyn skall tagas till de
synpunkter, som anförts i motionerna».

Utskottet hemställde, att de likaly -

Omläggning av det statliga skattesystemet

dande motionerna I: 111 av herrar
Bengtson och Nils Theodor Larsson
samt II: 129 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. om utredning angående viss
omläggning av det statliga skattesystemet
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Bengtson, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till de likalydande motionerna
I: 111 av herrar Bengtson och Nils
Theodor Larsson samt II: 129 av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
omläggning av det statliga skattesystemet
på så sätt att fysiska personer
skulle erlägga dels skatt på inkomst och
dels skatt på utgift.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det hävdas att staten
har ansvaret för samhällsekonomien
och penningvärdet. Om så är fallet bör
i konsekvensens namn staten också ges
medel att fullfölja sitt ansvar. Dessa
medel bör dock inte inkräkta på individens
frihet och den sociala rättvisan.
En samlingsregering skulle sannolikt
kunna vara en tillräckligt stark regering
-— för att nu använda ett slitet uttryck
— för att med till buds stående
resurser kunna föra en framgångsrik
ekonomisk politik, men synen på de
konstitutionella frågorna är väl ändå
sådan att en permanent samlingsregering
inte kan anses aktuell.

Vi vill genom vårt resonemang i motionen
klarlägga att det demokratiska
samhället synes sakna tillräckligt användbara
och för sitt ändamål väl lämpade
verktyg för att kunna föra en så
aktiv och smidig ekonomisk politik som
önskvärt vore. Det föreslagna skattesystemet
borde öppna möjligheter i detta
avseende genom en förändring av ut -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Omläggning av det statliga skattesystemet

tagningsprocenten i fråga om inkomstoch
utgiftsskatten. Det totala skattetrycket
kunde i princip bibehållas oförändrat,
medan förutsättningarna för konsumtion
och sparande kunde radikalt
förändras genom variationer i uttagningsprocenten.
Detta skulle inte fördyra
produktionen. Löntagarens konsumtionsutrymme
påverkades inte, om
en större eller mindre del av skatten
betalades såsom inkomst- eller utgiftsskatt.

Förändringarna i uttagningsprocenten
borde inte påverka levnadskostnadsindex
och således inte heller leda till
kompensationskrav vid avtalsförhandlingarna.
Skattesystemet bleve ekonomiskt
aktivt och kunde anpassas till det
aktuella ekonomiska läget utan att inkräkta
på individens fria konsumtionsval
inom ramen för hans resurser och
med bibehållande av principen om skatt
efter bärkraft. Skattesystemet bleve
sparvänligt, samtidigt som man genom
skatten på konsumtionsutgifterna finge
ett avskräckningsmedel mot den sista
konsumtionen, alltså lyxkonsumtionen.

Mot alla dessa argument som framförts
i motionen kan jag inte finna att
utskottet gjort någon enda invändning.

Jag förmodar att det är om de här
framförda motiveringarna och resonemangen
som utskottet uttalar, att tanken
i det framförda förslaget ur många
synpunkter är intresseväckande. Skulle
motionen ytterligare ha ökat intresset
kring dessa spörsmål har den inte
väckts förgäves. Bevillningsutskottet
kunde ju också ha varit mera aktivt i
sitt resonemang om det som kan vara
intresseväckande i denna motion. Nu
förbigår utskottet nästan helt och hållet
detta.

Utskottet tar fasta på en enda sak,
nämligen skattesystemets sparverkan,
som ju för all del har stor betydelse.
Utskottet pekar på en enda detalj här,
nämligen att uppskjutet konsumtionssparande
för spararen får samma verkan
som en räntehöjning genom att han

får ränta på sparmedlen under spartiden.
Det är ju riktigt. Om sparandet
i stället använts till produktiva ändamål
får man dessutom en marginellt betydande
skattevinst. Utskottet borde nog
ha fullföljt tankegången i sitt exempel.
Genom att tillfälligt uppskjuta konsumtionen
kunde spararen tillgodoräkna
sig en räntehöjnings fördelar genom
ränteinkomst på det sparade beloppet,
samtidigt som den som lånade de sparade
pengarna inte behövde betala någon
högre ränta.

Man kan sätta in detta exempel i en
inflationskonjunktur. Då har samhället
behov av ett större sparande och en
mindre konsumtion. Jag vill anse det
mycket värdefullt för statsmakterna att
kunna temporärt förändra förutsättningarna
för sparande resp. konsumtion.
Detta kunde i exemplet ske utan
att belasta näringslivet med dyrare
pengar och därigenom högre produktionskostnader,
samtidigt som sparandet
och en ytterligare arbetsinsats betalades
bättre. Marginalerna härvidlag
kunde göras stora inom det föreslagna
skattesystemet genom att, som tidigare
sagts, man varierade uttagningsprocenten.
Det är ju de stimulansmöjligheterna
och den rörligheten och anpassningen,
utan att därigenom fördyra eller
försvåra produktionen, som statsmakterna
saknat och alltjämt saknar.

Utskottet säger: »För utskottet framstår
det klart att de fördelar man med
någorlunda säkerhet kan antagas nå
med en konsumtionsbeskattning inte
står i rimlig proportion till de därmed
förknippade olägenheterna i olika hänseenden.
» För mig framstår utskottets
utlåtande som något slags patenterad
åsiktsbildning att detta problemkomplex
inte går att lösa. Hur kan utskottet så
kategoriskt uttala sig om att fördelarna
inte står i rimlig proportion till nackdelarna?
Utskottet har ju knappast vidrört
de fördelar som åtminstone jag
anser vara av en avgörande betydelse
vid bedömningen av det föreslagna

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

skattesystemets värde. Det är kanske
möjligt att inom nuvarande skattesystem
skapa bättre betingelser för sparandet,
men vad som hittills uträttats i
den vägen — och att döma av tips från
olika håll — har ju inte kunnat ge någon
vidare vägledning om hur sparandet
skall kunna sättas in i ett stort och
ur konjunkturpolitisk synpunkt variabelt
och aktivt skattesystem.

Ehuru jag på intet sätt vill sätta mig
över utskottet kan jag dock inte komma
ifrån det intrycket, att utskottet inte
har förstått motionen i alla delar. I första
stycket i utskottets utlåtande, där
motionen får en kortfattad beskrivning,
säger utskottet: »Sistnämnda skatte form

skulle konstrueras så, att den enskildes
konsumtion — utöver vissa med
hänsyn till försörjningsbördan undantagna
grundbelopp — blir föremål för
progressiv beskattning — — —.» Det
är en fullständigt felaktig tolkning. Något
sådant påstående och en sådan beskrivning
finns inte i motionen. Däremot
finns en sådan beskrivning i Kaldors
bok »An Expenditure Tax». Där
denna sak diskuteras i motionen tar vi
motionärer tvärtom avstånd från att på
detta sätt beakta en varierande försörjningsbörda.
Vi rekommenderar andra
vägar.

Beträffande de taxeringstekniska frågorna
skulle det finnas en hel del invändningar
att göra emot det som står
i utskottets utlåtande, men eftersom vi
väl alla snarast vill sluta detta plenum
skall jag avstå från att gå i närkamp
med utskottet på den punkten. Jag vill
bara säga, att utskottet har misstolkat
motionen och de påståenden som där
görs. De påståenden utskottet gör är
inte motiverade. Jag skall inte fortsätta
att häckla utskottets utlåtande, även om
det finns flera punkter att peka på. Utskottet
liar avstått från en närmare
granskning av frågan på vilket sätt man
skall bestämma konsumtionsutgifterna.
Det kan ju annars vara en nog så viktig
sak i detta sammanhang. Jag skall

Omläggning av det statliga skattesystemet

dock avstå från att ge mig in på den
frågan. Den nöten kan ändå inte knäckas
här. Jag kan dock inte underlåta
att säga, att jag tycker att bevillningsutskottet
har huggit i sten så att det
riktig flyger gnistor ibland. Givetvis
kan väl detta vara tillåtet för ett utskott
lika väl som för en motionär; jag vill
naturligtvis inte frita mig själv. Utskottets
beskrivning av motionen och kritiken
av den är nog mera synkroniserad
med engelsmannen Kaldors bok
»An Expenditure Tax» än med motionen.
Jag vet att boken var flitigt läst
inte minst under utskottsbehandlingen
av motionen. På åtskilliga punkter avviker
motionen från de tankar som
framföres av Kaldor. Det är kanske därför
som utskottets utlåtande på en del
punkter passar in på Kaldors förslag
och inte på motionen.

Jag förstår att viljan till en utredning
inte står att uppbringa i riksdagen
ännu. Jag erinrar mig vad jag hörde
en av denna kammares mera erfarna
ledamöter säga för en tid sedan under
en diskussion i ett utskott: »Finns inte
viljan, då hindrar allt.» Och han tilläde:
»Det är ju så vi brukar göra i det
här huset.» Det är nog många motioner
som har begravts av den anledningen.
Så kanske även denna.

Jag ber i alla fall att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
detta utskottsutlåtande av herr Bengtson.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den tanke som ligger
bakom motionen, nämligen att man
skall införa skatt på utgifter i stället för
på inkomster, är mycket gammal. Redan
för 300 år sedan var den under
debatt i England. För 100 år sedan arbetade
en kommitté med den. I den
kommittén satt sådana prominenta män
som den store Gladstone och John
Stuart Mill. De slog sina pannor blodiga
för att finna en lösning på detta

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Omläggning av det statliga skattesystemet

problem. Ändå var väl samhället och
skatteförhållandena för 100 år sedan
oerhört mycket enklare än i dag.

År 1950 tillsattes återigen en stor
kommitté i England. Den skulle finna
nya vägar för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Vart ledde detta?
Man nödgades avvisa tanken på en skatt
på utgifter. En hel rad framstående
ekonomer var inkallade för att utfrågas
av denna kommitté. Deras vittnesbörd
kan lämpligen sammanfattas i den kritik
som den store nationalekonomen
lord Keynes uttryckte när han förklarade
att tanken var mycket intressant
och kanske till och med riktig men att
dess realiserande helt enkelt var omöjligt.

Emellertid var det som herr Nilsson
i Tvärålund har påpekat en av ledamöterna,
Nicholas Kaldor, som framhärdade
och skrev en bok som handlade
just om denna fråga och som också
motionären hänvisat till. Jag skall
inte referera den boken. Den har sina
poänger, men den är en verklig stenöken
att gå igenom, och det har kostat
ganska mycket möda att göra det. Men
jag tror att det varit mycket nyttigt.
Huvudtanken — eller en av huvudtankarna
— som herr Nilsson i Tvärålund
inlagt i motionen är emellertid att man
skall söka undvika skatt på det aktuella
sparandet. Allt vad man ökar sin förmögenhet
med skall vara skattefritt och
egentligen endast löpande utgifter skall
beskattas. Detta kan låta bestickande
som medel att stimulera sparandet, men
jag tror att det kommer att medföra
mycket administrativt krångel och att
det kommer att bli mycket svårt att få
kontroll. Det är därför näppeligen möjligt
att rekommendera den utvägen.

Om t. ex. någon under en följd av år
har sparat för att köpa, låt mig säga en
televisionsmottagare, skall han på en
gång ta ut en rätt stor summa från banken.
Då skall alla dessa pengar beskattas,
och den skatten läggs till övriga utgifter
det året. Eftersom herr Nilsson i

Tvärålund förordar att beskattningen
skall vara progressiv kommer detta så
snart man kommer upp ett stycke på inkomstskalan
att medföra starkare beskattning
av dessa besparingar än om
pengarna hade getts ut direkt.

Detta är kanske inte avgörande. Det
avgörande är att man på ett eller annat
sätt måste kontrollera och granska
samtliga deklaranters förmögenhetsställning,
om man verkligen skall få
fram en rättvis beskattning.

Jag skall inte trötta med flera exempel.
Man kan anföra exempel i massor
på vart detta system i enskilda fall
skulle leda. Utskottet har pekat på ett.
Herr Nilsson i Tvärålund var nog älskvärd
att säga att utskottet inte kunde
prestera flera. Det var av ren barmhärtighet
mot motionären och motionens
tankar som vi nöjde oss med ett enda
exempel.

Herr Nilsson i Tvärålund sade också
att utskottet inte hade förstått innehållet
i motionen. Ja, mot detta ber jag endast
att få erinra om salig Dumboms
märkliga ord att det inte är så lätt att
begripa vad ingen människa kan förstå.

Det är nämligen ett ganska invecklat
problem det här är fråga om, och
även om man har strävat efter att sätta
sig in i det, är det många punkter som
är dunkla. Jag tror att det finns alla
skäl att vila på hanen. När man har
gått igenom Kaldors bok och kommit
till sidan 222 och har trälat flitigt, får
man emellertid en viss tröst. Mr Kaldor
säger själv som en allmän slutsats,
att det måste sägas att systemet blir
mera komplicerat än vårt nuvarande
system — det vill säga det engelska
skattesystemet. Det ställer större fordringar
på deklaranten och taxeringsmyndigheterna.
Vidare framhåller författaren
att det måste anses som säkert
att det är omöjligt att ersätta det nuvarande
systemet med det nya med ett
slag. Skatt efter inkomst vilar på en
hundraårig erfarenhet. Det finns däremot
ingen erfarenhet beträffande hur

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

skatten på utgifter skall administreras.
Den enda möjligheten, säger han, är att
börja tillämpa systemet vid sidan av det
nuvarande skattesystemet. Vi skall sålunda
ha två skattesystem jämsides.

Man kan begränsa ett experiment till
ett antal större inkomsttagare, och man
kan naturligtvis tänka sig att göra detta
experiment i ett visst fögderi, i en viss
stad, i ett visst län — jag beklagar såväl
taxeringsmyndigheterna som de
skattskyldiga i det fögderi som skall ta
den första törnen.

Nu har emellertid Kaldor lyckats få
Indien att gå med på att man där får
göra ett experiment och detta experiment
skall omfatta 8 000 av Indiens väldiga
befolkning. När detta experiment
är genomfört och vi kan börja se vilka
resultat man har uppnått, tror jag att
tiden är inne för att villfara motionärernas
önskemål om en utredning. Men
innan dess tror jag att vi tryggt kan vila
på hanen.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att Kaldor
är en mycket större profet för bevillningsutskottet
än kanske för någon
annan som har sysslat med denna
fråga.

Herr Sundström säger att det är en
gammal idé, omkring hundra år. Det är
väl inget bevis! Vi vet alla här i riksdagen
hur sakta idéer kan vandra. Herr
Sundström säger att det inte var lika
aktuellt på Gladstones och John Stuart
Mills lid med detta system men att det
nu börjar bli aktuellt. Jag tror att vi är
rätt eniga om att något måste göras
för att begränsa överflödig konsumtion.
Då det gäller möjligheterna att
genomföra detta är meningarna delade.
Det var en minoritet i den engelska
utredningen på detta område som trodde
att det var möjligt. I Amerika trodde

Omläggning av det statliga skattesystemet

finansministern år 1942 att det var
möjligt att genomföra en sådan sak.
Min erfarenhet härvidlag är att taxeringsmän
över huvud taget reagerar på
samma sätt som bevillningsutskottet;
det är omöjligt. Men när man börjar
diskutera saken i lugn och ro med dem,
visar det sig att man troligen kan lösa
problem efter problem, om man verkligen
tar sig an dem.

Herr Sundström ville inte trötta med
exempel, och det var väl därför inte
heller jag gjorde det och gick i närkamp
på den punkten, trots att jag vill påstå
ati en del exempel som utskotten anför
i sitt utlåtande inte är fullt korrekta.
Barmhärtigheten är härvidlag ömsesidig.

Jag tror inte att vi får så stor nytta
av det experiment som herr Sundström
anförde från Indien, därför att det berör
inkomster över 65 000 kronor, alltså
inkomster i samband med vilka sparandet
inte är någon egentlig uppoffring.

Det är många storheter som citerats
här, inte minst av herr Sundström, men
eftersom jag förstår att motionen kommer
att begravas vill jag citera Peter
Howards bok »Idéer på marsch» —
ganska symptomatiskt för diskussionen
i övrigt. Jag är inte på något sätt för
egen del värdig att citera honom, men
jag vill ändå göra det. Han säger: »Jag
föredrar att briljera på förlorarsidan
hellre än att blomma osedd på vinnarsidan.
»

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till vad herr Nilsson i
Tvärålund senast anförde ber jag bara
att få säga att det ingalunda är bevisat
att lyxkonsumtionen kommer att minska
genom att man får skatt på utgifter.
Vad är för övrigt lyxkonsumtion? Jag
tror att det är mycket svårt att definiera
detta begrepp.

Det är riktigt att Förenta staternas
finansminister år 1942 försökte sig på
detta förslag, men han blev totalt en -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Omläggning av det statliga skattesystemet

sam. Det är ett öde som drabbar nästan
alla profeter på detta område. Vi
har inom utskottet lugnt och sansat sett
på denna fråga, och vi har på alla vis
försökt att göra den rättvisa. Senare har
vi dock kommit till den slutsatsen att
förslaget är omöjligt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är svårt att bevisa
saker och ting, herr Sundström.

Utskottet säger att man vet så litet om
skattens inverkan på konsumtion och
sparande, att man inte kan uttala något
med bestämdhet. Jag tycker att det är
anmärkningsvärt i det läge, vari vi står
i dag, då konsumtionen är vårt ekonomiska
livs stora problem.

Herr andre vice talmannen hade nu
övertagit förhandlingarnas ledning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
framförde sina synpunkter på ett
så fåmält och sympatiskt sätt, att kammarens
ledamöter kanske inte riktigt
fick klart för sig, vilken stor revolutionär
på skatteområdet han är. Han
föreslår, såsom framgått av debatten,
att en väsentlig del av statsinkomsterna
skall komma genom en progressiv beskattning
på konsumtionsutgifterna i
stället för på inkomsterna.

För att man skulle kunna övervaka,
vilka konsumtionsutgifter som medborgarna
haft, skulle detta föra med sig en
kontrollapparat som väl knappast låter
sig förenas med ett demokratiskt samhällsskick.
Inte nog med att vi skulle
ha det krångliga system vi nu har för
inkomstbeskattningen — det skulle
kvarstå till en del — utan vi skulle
också få kontrollanter som i detalj
måste följa varje medborgares konsumtion.

Svårigheter skulle också skapas av
att det finns s. k. varaktiga konsumtionsvaror
— kylskåp, bilar, televisions -

apparater o. s. v. — för vilka utgiften
skulle slås ut över en följd av år. Den
enskilde medborgaren skulle alltså få
operera med avskrivningsplaner precis
som man nu gör inom företagen.

Att sköta deklarationen under sådana
omständigheter utan biträde av
mycket högt skolad expertis vore väl
omöjligt, och det skulle uppstå ett skattetänkande
av stort format.

I denna kammare väcktes för någon
tid sedan en interpellation av en ledamot,
som ansåg att skattemyndigheterna
hade varit alltför närgångna i sina
frågor till en skattskyldig, men det var
blott en aftonsusning mot vad som
kommer att ske, om myndigheterna
skall behöva kontrollera den enskildes
konsumtion på sätt som bleve följden
av ett bifall till den här motionen, även
om man givetvis måste använda schabloner.

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att peka på att det syfte
som motionärerna vill uppnå med sitt
förslag om att den del av inkomsten
som sparas skall undantas från beskattning,
nämligen att stimulera sparandet,
kan nås genom bifall till en motion som
väckts i denna kammare av herr Kollberg.
Han föreslår att medborgarna
skall ha möjlighet att av sin löpande
inkomst avsätta ett visst belopp upp till
3 000 kronor, på särskilt sparkonto. För
det beloppet behöver man inte betala
skatt det år man sätter in det, utan
man betalar i stället skatt det år man
disponerar beloppet, och det finns vissa
möjligheter för dem som vill spara långfristigt
att nå vissa skattelättnader. På
detta sätt uppnår man det syfte som
motionärerna har utan att råka in i alla
dessa krångligheter och besvärligheter
som måste bli en följd av det system
som här föreslås.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hoppas herr Gus -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Höjning av statens andel av totalisatormedel

tafson håller mig räkning får att jag
varit fåmäld. Jag har ju fått direkta
vinkar av herr von Seth att fatta mig
mycket kort, och det var därför jag
inte utvecklade allt jag hade tänkt säga.

Det är klart att detta är en revolutionerande
idé. Såvitt jag kan se är
det svårt att sätta sparandet i system i
skattesystemet utan att begränsa konsumtionen.
Men vi vet inte hur det här
skulle utfalla, och det beror på att saken
inte är utredd.

I sitt tidigare anförande om avskrivningsreglerna
för verkstadsbyggnader
var herr Gustafson inne på den linjen,
att beskattningen bör ansluta till konjunkturerna,
att man bör utreda frågan
i god tid och att den frågan är tillräckligt
stor för att den skulle utredas. Jag
håller helt med honom på de tre punkterna.
Skillnaden är att vi nu står på
helt skilda sidor.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Om man skall utreda
en sådan här historia måste det finnas
några skäl som talar för att systemet
skulle kunna genomföras i det praktiska
livet. I bevillningsutskottet menar
vi nog, att det inte finns några sådana
skäl förebragta. Tanken är i och för
sig intressant, men det krävs en ingående
diskussion bland fackmännen på
detta område innan frågan kommit på
ett sådant stadium, att det över huvud
taget lönar sig att tillsätta en parlamentarisk
utredning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Höjning av statens andel av totalisatormedel Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av
totalisatormedel, jämte i ämnet väckta
motioner.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bl. a. föreslagit riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med verkan från
och med den 1 juli 1958, meddela föreskrifter
om överföring till statsverket av
— utöver de belopp som enligt gällande
bestämmelser skulle till statsverket
överföras — ytterligare fem procent av
insatserna vid totalisatorspel i samband
med travtävlingar.

Till bevillningsutskottets behandling
hade hänvisats de i anledning av förevarande
förslag i statsverkspropositionen
väckta likalydande motionerna
I: 252 av herr Mannerskantz och II: 321
av herr Cassel, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i enlighet med kungl. lantbruksstyrelsens
förslag besluta att staten
tillkommande andel av insatserna
vid totalisatorspel i samband med såväl
trav- som galopptävlingar i intet fall
skall överstiga 20 procent».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående totalisatormedlen,
bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
verkan från och med den 1 juli 1958,
meddela föreskrifter om överföring till
statsverket av — utöver de belopp som
enligt nu gällande bestämmelser skulle
till statsverket överföras — ytterligare
fem procent av insatserna vid totalisatorspel
i samband med travtävlingar,
samt

2) att de likalydande motionerna
I: 252 av herr Mannerskantz och II: 321
av herr Cassel icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det kan finnas en rad
olika synpunkter att lägga på tolalisatorspelet
— statsfinansiella, hippolo -

(i — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958
Höjning av statens andel av totalisatormedel

giska, sociala, ja, till och med kriminalpoliliska
— men jag skall inskränka
mig till att nu tala om de rent statsfinansiella
synpunkterna.

Totalisatorspelet har blivit en guldgruva
för staten, vars inkomster av detta
spel på de senaste 10 åren har stigit
från cirka 7 miljoner till cirka 27 miljoner
kronor. Detta är fortfarande ur
statsfinansiella synpunkter en ytterst
glädjande utveckling, som vi hoppas
skall fortsätta. Men för att så skall ske
måste tre förutsättningar vara uppfyllda:
det måste finnas hästar, det måste
finnas travbanor och det måste finnas
spelare. För att det skall finnas hästar
och travbanor måste det vara någorlunda
lönsamt att hålla bådadera. För
att det skall finnas spelare fordras att
spelet åtminstone ibland lönar sig någorlunda.
De människor, som spelar på
totalisator, brukar göra sina insatser i
lopp efter lopp under hela speltiden.
Men blir utdelningen på vinnare eller
plats för liten, kan det ligga mycket
nära till hands att spelaren tröttnar, att
han inte sätter i dagens alla åtta lopp
utan nöjer sig med att sätta t. ex. i sex
lopp och sedan går och dricker kaffe.
Det låter i och för sig inte så farligt,
men det betyder, att omsättningen omedelbart
går ned med 25 procent.

Om staten vill fortsätta att tjäna mycket
pengar på totalisatorn, borde väl
myndigheterna göra en ytterst ingående
marknadsanalys för att utröna, var
det optimala vinstavdraget ligger. Det
har man mig veterligt inte gjort. I stället
har statens sakrevision som väl enligt
sakens natur har ganska liten erfarenhet
av spelandets psykologi — de har
ju inte utvalts ur den synpunkten —
kopplats in på uppgiften och avgivit
ett utlåtande, där man utan bärande
motivering föreslår en höjning av avdraget
från 20 till 25 procent, med påföljd
att spelarens andel sjunker från
80 till 75 procent. Departementschefen
följer sakrevisionen och utskottet departementschefen.

Men, ärade kammarledamöter, vad
säger då det ansvariga ämbetsverket,
lantbruksstyrelsen, som i åratal sysslat
härmed och väl därför får anses besitta
särskild sakkunskap på området?
Jo, lantbruksstyrelsen säger, att ett avdrag
med 20 procent är det maximum,
som inte bör överskridas, om ett totalisatorväsende
baserat på sunda principer
skall kunna upprätthållas. Styrelsen
slutar: »Under åberopande av vad
ovan anförts avstyrker lantbruksstyrelsen
bestämt sakrevisionens förslag till
höjning av procentavdraget.» Det är
mig fördolt, varför detta klara uttalande
från den ansvariga myndighetens
sida inte med ett ord har refererats i
utskottsutlåtandet.

Frågan om vinstfördelningen vid totalisatorspel
är inte ny. År 1945 gjorde
dåvarande finansministern liksom nu
ett försök att höja avdraget från 20 till
25 procent. Men han mötte den gången
ett kompakt motstånd från bevillningsutskottet.
Utskottet sade ifrån, att en
höjning utöver 20 procent kunde befaras
medföra

1. nedgång i omsättningen och därmed
minskning av statens intäkter från totalisatorn; 2.

en allvarlig risk för att allmänheten
komme att vända sig till bookmakers
med sina insatser;

3. betydande fara för att totalisatorspelet
glede över på hasardspelets plan.

Utskottet var den gången liksom nu
enhälligt, och kammaren följde utskottet
utan någon debatt. Inte heller detta
principiella uttalande från bevillningsutskottets
sida har man ansett nödvändigt
att referera i det utskottsutlåtande
som vi nu har på vårt bord.

År 1948, då vi ju trodde på och skulle
försöka överbalansera budgeten, var
finansministern framme igen och ville
höja från 20 till 30 procent. Den gången
fick han utskott och riksdag med sig.
Höjningen satte in den 1 april 1948, och
allmänhetens lust att deltaga i spelet började
omedelbart sjunka. Under perio -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Höjning av statens andel av totalisatormedel

den april—oktober sjönk omsättningen
med hela 29,8 procent. Redan på våren
1949 tvingades finansministern slå till
reträtt och föra tillbaka avdraget till
förutvarande 20 procent. Nu vill man
göra ett nytt försök att höja till 25
procent.

Utskottet åberopar som skäl att totalisatoromsättningen
har nått en sådan
storlek att en höjning av vinstavdraget
är motiverad. Detta måste vara en felsyn.
En stor omsättning betyder ju inte
i och för sig att den är motståndskraftig,
snarare tvärtom. Det är väl i stället så,
att en höjning nu kan komma att göra
kraftigt utslag i form av minskad spellust.

Utskottet har till sist sett sig nödsakat,
säger utskottet, att förorda en höjning
av totalisatoravdraget, därför att
lotteriskatten har höjts. Men detta är
heller inget bärande skäl. Varje spelart
måste bedömas för sig, om man vill
få ut maximal skatteeffekt. Utskottet
borde ha läst, vad finansdepartementets
skatteberedning skrev 1945. Där heter
det: »Totalisatorspelet är av så säregen
beskaffenhet, att det är svårt att tillämpa
de för vinster vid annat penninglotteri
avsedda beskattningsreglerna.» Ej heller
detta utlåtande finns refererat i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag är ingalunda någon
vän vare sig av totalisatorspel eller annat
dobblande, men jag har ett bestämt
intryck av att finansministern i sin
vällovliga jaktiver efter nya pengar håller
på att förmå riksdagen att fatta ett
oklokt beslut. De förhoppningar han
förespeglar tss om nya åtta miljoner
från totalisatarn kan lätteligen förbytas
i minskade skatteintäkter. Det kan mycket
lätt bli på samma sätt som då herr
Sköld — jag tror det var 1950 — ansåg
sig ha behov av tio miljoner i nya inkomster
och fördenskull höjde chokladskatten
från 60 procent till 80 procent.
Det blev förvisso tio miljoner i skillnad
— tio miljoner mindre än året förut.

Med hänvisning till ovanstående, ber

jag, herr talman, att få yrka bifall till
motion nr 321 i denna kammare.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag håller med herr Cassel
om att man kan anlägga många synpunkter
på totalisatorspelet, och jag är
säker på att om vi tog upp en stor debatt
om den saken, så skulle många av
kammarens ledamöter komma med synpunkter
på frågan — inte minst de ledamöter
som representerar ungdomsvården
i samhället och som på grund därav
har anledning att vara alldeles särskilt
bekymrade för de vådor, som följer
med totalisatorspel. Jag skall emellertid
inte ta upp någon debatt på den
punkten, utan i likhet med herr Cassel
håller jag mig till den statsfinansiella
sidan.

Bakgrunden till promemorian från
statens sakrevision med förslag om höjning
av det s. k. vinstavdraget från 20
till 25 procent är, att omsättningen på
totalisatorverksamheten under senare
år har visat en mycket kraftig stegring.
Herr Cassel uraktlät dock att nämna om
denna kraftiga stegring. Om vi ser på de
senaste tio åren, så visar totalisatoromsättningen
en ökning från 59 miljoner
kronor 1947 till 173 miljoner kronor
1956. Och går vi ännu ett år framåt i
tiden, alltså till 1957, ökade omsättningen
med 20 miljoner kronor ytterligare,
alltså till 193 miljoner kronor. Från dessa
utgångspunkter har sakrevisionen bedömt
det som möjligt att öka vinstavdraget
med fem procent för att därigenom
tillföra statskassan ytterligare åtta
miljoner kronor — vilket väl alla, även
herr Cassel, anser önskvärt och nödvändigt.
Men att herr Cassel då från den
utgångspunkten, alltså omsorgen om
statsbudgeten, trots allt yrkar avslag
på förslaget om en höjning av vinstavdraget,
förefaller mig mycket egendomligt.

De exempel herr Cassel anförde från
höjningen av vinstavdraget senast vi -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Höjning av statens andel av totalisatormedel

sade visserligen att den totala omsättningen
på totalisatorverksamheten sjönk
1947—1948, men den gången var det
fråga om en höjning av avdraget från
20 till 30 procent. I dag gäller det en
höjning från 20 till 25 procent, herr
Cassel! Och dessutom minskades inte
statens inkomster av totalisatorverksamheten
den gången, utan de ökade tvärtom
med cirka två miljoner kronor från
1947 till 1948. Jag tycker det finns anledning
påminna om den saken, när
herr Cassel här anlägger rent statsfinansiella
synpunkter i sitt resonemang.

Sedan refererade herr Cassel lantbruksstyrelsens
avstyrkande remisssvar,
och samtidigt kritiserade han bevillningsutskottet
för att utskottet inte
givit utrymme för detta remissyttrande.
Ja, det är möjligt att det kan finnas
visst fog för en sådan kritik mot utskottet,
men å andra sidan är ju lantbruksstyrelsens
svar utförligt refererat
i inkomstbilagan till statsverkspropositionen,
och man kan väl då förutsätta
att det inte är främmande för riksdagens
ledamöter.

Vidare vill jag säga, att när herr
Cassel kritiserar andra för att de refererar
dåligt, så bör han väl själv hänvisa
till de remissvar, i vilka höjningsförslaget
har tillstyrkts. Jag vill erinra
om att såväl statskontoret som riksräkenskapsverket
har tillstyrkt den föreslagna
höjningen av vinstavdraget, och
det hade man väl knappast gjort, om
man på det hållet hade befarat att höjningen
skulle få sådana vådor som
herr Cassel tror.

Till sist tycker jag inte heller åt!
man skall glömma, att en så gott som
enhällig riksdag för bara några veckor
sedan beslöt att höja beskattningen på
tips- och lotterivinster från 20 till 30
procent. Såvitt jag vet var också herr
Cassel med om det beslutet. Att då
några få veckor efteråt säga nej till en
blygsammare höjning på vinstavdraget
vid totalisatorspel förefaller mig mycket
egendomligt.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hem-,
ställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Allard och jag är
tydligen ense om att vi skall lägga upp
saken så, att vi får största möjliga inkomst
för statskassan av spelandet, men
vi har olika meningar om var skattesatsen
bör sättas. Jag tycker jag har
ganska gott stöd för min mening, när
jag åberopar det enda verkligt sakkunniga
ämbetsverk som finns på detta område,
nämligen lantbruksstyrelsen. Nog
är det väl rätt ovanligt att ett utskott
tar ställning och presenterar sina synpunkter
utan att referera vad det ämbetsverk,
som är ansvarigt, sagt, i synnerhet
som ämbetsverket vidtagit en sådan
ovanlig åtgärd som att säga, att det
bestämt avstyrker vad sakrevisionen
kommit till.

Vidare tycker jag nog att herr Allard
med något ord borde berört den ändrade
uppfattning, som kommit till synes i
bevillningsutskottet, där man 1945 var
fullständigt enig och angav alla grunder,
varför man inte kunde tänka sig att
vinna mera pengar från totalisatorn,
om man tog ut mer än 20 procent. Det
har emellertid inte sagts något om detta.

Slutligen tror jag att kammaren skulle
vara både herr Allard och mig tacksam
om vi inte refererar alla de yttranden
som här avgivits.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Både herr Cassel och
jag vill ha största möjliga inkomst till
statsverket. Det förefaller mig emellertid
mycket egendomligt att herr Cassel
då yrkar avslag på ett förslag, som innebär
en inkomstökning på 8 miljoner
kronor.

Herr Cassel säger att det finns en på
detta område sakkunnig instans, nämligen
lantbruksstyrelsen, som avstyrkt
förslaget. Jag vill inte på något sätt be -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

strida lantbruksstyrelsens sakkunskap,
fnen man får väl inte heller anse de remissinstanser
jag refererade till, nämligen
statskontoret och riksräkenskapsverket,
vara fullständigt främmande för
beskattningsfrågor. Dessa myndigheter
har ju tillstyrkt det förslag som här
föreligger.

Herr Cassel kritiserar vidare bevillningsutskottet
för att det ändrat uppfattning
i denna fråga. Bevillningsutskottet
hade 1945 en uppfattning och
har i dag en annan uppfattning. Det är
möjligt att bevillningsutskottet 1945 ansåg
att totalisatorverksamheten då inte
orkade bära en högre beskattning, men
i dag anser utskottet på samma grunder
som departementschefen att totalisatorverksamheten
med den utveckling den
fått, då omsättningen nu stigit till sammanlagt
193 miljoner kronor, väl orkar
bära ett vinstavdrag på 25 procent.

Jag vill också framhålla för herr Cassel
att de åtta miljonerna är baserade
på 1956 års omsättning, och redan 1957
hade omsättningen stigit med 20 miljoner
kronor. Även om det blir en mindre
nedgång på grund av det höjda vinstavdraget,
torde alltså de åtta miljonerna
ändå vara säkrade, medan ett bifall till
herr Cassels i motionen framställda yrkande
om avslag på det föreliggande
förslaget skulle innebära en förlust för
statsverket på 8 miljoner kronor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

§ 16

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att i det allmännas hand
säkra uppförandet och driften av vissa
elektronhjärnecentraler.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Rättegångsbalkens bestämmelser om
telefonavlyssning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående rättegångsbalkens bestämmelser
om telefonavlyssning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 355, av herr Eliasson
i Stockholm. I motionen hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida telefonavlyssning
enligt gällande bestämmelser
kunde kringgärdas med föreskrifter,
som bättre än för närvarande
erbjöde rättssäkerhetsgarantier för den
enskilde.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 355, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Gärde Widemar samt herrar Franzén,
Gustafsson i Borås och Eliasson i
Stockholm, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motion, II: 355, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning för utrönande av möjligheterna
att skapa bättre rättssäkerhetsgarantier
för den enskilde vid telefonkontroll.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att detta
ärende kommer upp så sent på dagordningen,
men till mitt försvar får jag
säga att jag inte begärt att så skulle ske.
Jag skall emellertid försöka vara så
kortfattad som möjligt.

Vid utskottets utlåtande har fyra ledamöter
fogat en reservation. Vi har ansett
att en utredning bör företagas till
åstadkommande av bättre kontroll i fråga
om telefonavlyssning. I remissvaren

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning

avstyrker åklagarna en utredning men
advokaterna tillstyrker. En domare är
hörd, vars yttrande åberopas av Stockholms
rådhusrätt.

Vid handläggningen av telefonkontrollärenden
medverkar två personer:
en åklagare och en domare. Någon representant
för den misstänkte är inte
närvarande. Motionen syftar till att den
misstänkte i någon form skulle vara
representerad av person, som samhället
kunde godkänna.

Jag anser bättre kontroll vara erforderlig
ur följande synpunkter.

Det är påkallat om man jämför denna
tvångsåtgärd med andra tvångsåtgärder
i vad avser själva förundersökningsstadiet.
Vid denna jämförelse framstår telefonkontrollen
såsom ställd i strykklass
i förhållande till andra tvångsåtgärder.
Om t. ex. husrannsakan göres,
skall den misstänkte eller någon representant
för denne vara närvarande. I
vissa undantagsfall kan husrannsakan
ske i den misstänktes frånvaro, men
den misstänkte skall då alltid underrättas
därom när det inte längre är till
men för utredningen.

Ett annat förhållande, som bör uppmärksammas
och som gäller själva förundersökningsstadiet,
är att dessa utredningar
i stor utsträckning är beroende
av s. k. tjallningsverksamhet. Det
klientel som sysslar med tjallning är
ganska heterogent. Det förekommer
icke sällan att sådana personer lämnar
oriktiga uppgifter, ibland medvetet. Motivet
kan t. ex. vara egen ekonomisk
vinning eller hämndåtgärder. Uppgifterna
kan i olika avseenden vara till
skada för den som uppgiften gäller.

Telefonavlysningsinstitutet är också
sämre ställt än andra tvångsåtgärder,
såvitt angår själva domstolskontroilen.
Under handläggningen är som ovan
framhållits endast en åklagare och en
domare närvarande. Det finns alltså
ingen motpart till åklagaren. Domaren
har att grunda sitt beslut helt och hållet
på åklagarens framställning. Man kan

inte som utskottet tala om att domstolskontrollen
vid handhavandet av detta
straffprocessuella tvångsmedel är densamma
som när det gäller tvångsmedel
över huvud taget. När det gäller denna
form av tvångsåtgärd förekommer det
t. ex. aldrig att ett sådant ärende kommer
till hovrätten eller till högsta domstolen.
Det finns ju ingen representant
för den misstänkte som kan föra det
dit.

Beträffande JO- och JK-kontrollen av
dessa ärenden vill jag framhålla att de,
såvitt jag vet, aldrig granskats av vare
sig JO eller JK.

Utskottet säger att en anordning med
en representant för den misstänkte
skulle vara föga ägnad att åstadkomma
en bättre grundval för domstolens avgörande.
Jag tror inte detta är riktigt,
ty om det fanns en representant för den
misstänkte — det kunde t. ex. vara en
ämbetsjurist, en advokat eller annan
jurist, som samhället ansåg betrodd att
ha sådant uppdrag — så kunde denne
ta ställning till åklagarens redogörelse
och yttra sig t. ex. i frågan om han för
sin del ansåg att sannolika skäl för misstanke
förelåg för den gärning åklagaren
redogjort för, om denna gärning
var brott ävensom i förevarande fall
taga ställning till frågan om domstolens
beslut av honom borde överklagas. I
många häktningsärenden är ju den enda
tvistefrågan mellan åklagaren och advokaten,
huruvida det föreligger sannolika
skäl för misstanke om brott på den
beskrivning av gärningen som åklagaren
lämnar.

Utskottet anför vidare att en sådan
här representant för den misstänkte
realiter skulle bli ett kontrollorgan. Det
tycker jag visst inte. Han skulle kunna
representera parten i den utsträckning
jag här skisserat. Hans yttrande skulle
ha samma karaktär som partsombudets.

Det föreligger en viss fara för en alltför
slentrianmässig behandling, när dessa
ärenden handlägges av bara två personer,
vilket inte så lätt skulle bli fal -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning

let, om man hade ett kontradiktatoriskt
system.

Jag anser att en sådan form av rättsgaranti
dessutom skulle vara ägnad att
minska den ryktesspridning som ofta
varit i svang. Vi vet alla att det förekommit
ganska vidlyftiga påståenden
om sådana saker, och ofta kommer personer
med mer eller mindre uttalade
insinuationer om att deras telefon är
avlyssnad. Sådana personer skulle ofta
känna sig lugnade, om man kunde hänvisa
dem till att det fanns en representant,
som i dessa ärenden tillvaratog
den enskildes rätt.

Jag har talat med en representant för
säkerhetspolisen om möjligheter till
ändring av nuvarande system. Han ansåg
för sin del inte att det var lämpligt
att man försåg domaren med en nämnd.
Det skulle kunna leda till att hemliga
uppgifter vidarebefordrades. Däremot
ansåg han inte några praktiska olägenheter
ur denna synpunkt vara att befara,
om en officiell samhällsrepresentant, på
sätt ovan angivits, företrädde den misstänkte.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen, som åsyftar en
förutsättningslös utredning för utrönande
av möjligheterna att skapa bättre
rättsgarantier för den enskilde vid telefonkontroll.

Häri instämde herr Gustafsson i Borås
(fp).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Utskottets ståndpunkt
i denna fråga är redan utan votering
godtagen av första kammaren. Motionen
bär sålunda redan fallit. Med hänsyn
härtill och då det är bekant att åtskilliga
av kammarens ledamöter fortfarande
umgås med vissa förhoppningar
att hinna med eftermiddagstågen, skall
jag avstå från att framföra vad jag eljest
tänkt säga i denna fråga. Jag nöjer
mig med att kort och gott under
åberopande av den skriftliga motive -

ringen yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag anser -—■ i motsats
till herr Fröding — inte att det föreligger
sådan tidsnöd, att man skall avstå
från att anföra de sakliga synpunkter
man har i denna fråga. Jag vill
framhålla ytterligare ett skäl för reservationen.

Det har förekommit ett mycket allvarligt
missbruk när det gällt denna
tvångsåtgärd. Jag vill i korthet referera
vad som förekom i ett fall i början av
1940-talet.

En person fick av regeringen i uppdrag
att resa till Italien för att förhandla
om inköp av italiensk krigsmateriel
för Sveriges räkning. Denne
man ansågs emellertid sedermera av regeringen
icke böra anlitas för detta
uppdrag. Det skickades ned andra personer
för att fullgöra uppdraget. Personen
i fråga tyckte emellertid, att han
skulle ha betalt för vad han gjort, och
det väcktes av honom en process vid
Stockholms rådhusrätt mot svenska staten
med yrkande om ersättning för utfört
arbete. Härvid förekom, att man
från regeringens sida oriktigt använde
sig av material från den hemliga telefonkontrollen
genom att åberopa detta
mot käranden i denna civilprocess. Det
föranledde uttalande av konstitutionsutskottet
(nr 10/1942) och det förekom
också en debatt om detta i denna kammare.

Jag anser alltså, att detta är ett ytterligare
belägg för att vi behöver kontroll
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Interpellation ang. ersättningen för sjuktransporter med båt

Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eliasson i Stockholm
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja och
42 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner om
utredning angående Grubbe och Västerhiske
byamäns rätt till fyllnadsskog.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Interpellation ang. ersättningen för
sjuktransporter med båt

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Att skärgårdsbefolkningens
förbindelser med fastlandet på
de flesta platser längs vår långa kust
är otillfredsställande torde vara allmänt

bekant. Men att denna befolkning också
när det gäller sjuktransporter till läkare
eller sjukhus skall behöva vara
i ekonomiskt hänseende missgynnade
jämförd med fastlandsbefolkningen är
ändå något som borde kunna rättas till.

De ordinarie båtförbindelserna till
skärgårdsöarna är glesa och kan därför
inte utnyttjas i brådskande lägen
vid hastigt påkommande sjukdomsfall.
Den sjuke nödgas därför oftast anlita
taxibåt. Ersättningen för sådan resa
utgår f. n. med 10 öre per kilometer,
om den sjuke eller skadade kan färdas
med egen båt eller anlita släkting eller
anhörig, och med 20 öre per kilometer
om främmande person anlitas för sjuktransporten.
En motorbåt drar jämförelsevis
stora mängder bränsle per kilometer
och har låg hastighet, vilket
gör kostnaderna förhållandevis stora.
Det kan påvisas flera fall, där motorbåtsskjutsar
fått anlitas för sjuktransport
från öar belägna cirka 10 kilometer
från närmaste bil- eller bussväg.
En sådan resa kostar den sjuke cirka
20 kronor, men han kan icke få ersättning
från sjukkassa med mer än
cirka 2 kronor.

Vid sjuktransporter från fastlandet
utgår full ersättning efter billigaste
färdsätt, och där det inte finns tillgång
till buss- eller järnväg får hyrbil
anlitas. Taxiersättningen för hyrbil är
76 öre per kilometer. En bil färdas
60—70 kilometer i timmen och drar
en betydligt mindre mängd bränsle
per kilometer än en motorbåt. Kostnaderna
vid detta färdsätt är uppenbarligen
betydligt lägre än för färd med
motorbåt. Det måste därför tydligen
vara oriktigt att ersätta motorbåtstransporter
med en lägre taxa per kilometer
än biltransporter, när ersättningen
i själva verket borde vara betydligt
högre för motorbåtstransport än för
biltransport.

Under hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och clie*

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Interpellation ang. statsbidragen till kommunernas kapitalutgifter

fen för inrikesdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att nuvarande
grunder för ersättning vid sjuktransporter
per båt är tillfredsställande? 2.

Om så ej är fallet, vill herr statsrådet
medverka till att sådana ändrade
grunder antages, som medger skälig
ersättning för sådana sjuktransportkostnader? Denna

anhållan bordlädes.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 20

Interpellation ang. statsbidragen till
kommunernas kapitalutgifter

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som anförde:

Herr talman! Den i många fall betydande
eftersläpningen i utbetalningen
av statsbidragen till primärkommunernas
och landstingens kapitalutgifter har
fått till resultat, att kommunerna åsamkats
väsentligt större kostnader än som
avsågs, när statsbidragsreglerna utformades.
På ett flertal områden har denna
eftersläpning ökats under de senare
åren. Det kan t. ex. nämnas, att man
för anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp får vänta på statsbidraget i
fyra—fem år. Ännu längre väntetid har
förekommit på andra områden, t. ex. i
fråga om statsbidrag till byggande av
lantbruksundervisningsanstalter. Avsikten
har ju varit att kommunerna skulle
få bidragen vid den tid, då de måste
finansiera byggnads- eller anläggningskostnaderna.
När statsbidraget utgår
först flera år efter kapitalutgiften, ådrages
kommunerna under väntetiden betydande
räntekostnader.

Trots den stora eftersläpningen har
vissa bidragsanslag nu reducerats, varigenom
svårigheterna för kommunerna
ökats. Det kan t. ex. erinras om att

statsbidraget till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter
för nästkommande budgetår minskats
från 2,5 till 1,5 milj. kronor. Nedskärningen
på detta och andra bidragsområden
har motiverats med det ansträngda
läge, som nu kännetecknat statsfinanserna.
Det torde väl råda enighet om
att vi måste iaktta största återhållsamhet
med de statliga utgifterna. Men å
andra sidan är det angeläget att tillse,
att kommunerna inte påföres ökade utgifter
genom ytterligare eftersläpning i
bidragsgivningen.

Den statsfinansiella situationen ter
sig bekymmersam även för de närmast
framförliggande åren. En ytterligare eftersläpning
i fråga om statsbidragen till
kommunernas kapitalutgifter skulle
medföra betydande olägenheter. Kommuner
som står på väntelistan ådrages
ökade räntekostnader. Och andra som
planerar byggnader eller anläggningar,
för vilka de räknat med statsbidrag, får
ökade svårigheter att förbereda arbetet.
Över huvud taget måste denna situation
skapa osäkerhet för kommunerna
i fråga om deras finansiella läge.

Enligt min mening är det nödvändigt,
att en plan uppgöres för eliminerandet
av eftersläpningen i fråga om
dessa statsbidrag. Såsom jag redan
framhållit, måste sparsamhet iakttas i
den statliga hushållningen. Men vissa
utgifter är nödvändigare än andra. Det
måste bli fråga om en angelägenhetsgradering,
och vid en sådan vill jag för
min del sätta statsbidragen till kommunernas
kapitalutgifter på framträdande
plats.

De nuvarande statsbidragsreglerna
med avseende på kommunernas kapitalutgifter
är mycket olika för olika områden.
Ett önskemål är att dessa regler
skall förenklas. Frågan har ju varit föremål
för utredning. Jag vill härvid understryka
angelägenheten av att bidragssystemet
utformas på sådant sätt,
att bidragsunderlaget automatiskt anpassas
till förändrade byggnads- och

Nr 12

rtedagen den 28 mars 1958

Interpellation i anledning av att riksdagsledamöters frånvaro på grund av sjukdom
kan bli avgörande för utgången av voteringar

anläggningskostnader. Under de senaste
10—15 åren har byggnadskostnaderna
stigit kraftigt. Kostnaderna för anläggningar
och byggnader har i många fall
blivit avsevärt större än de, på vilka
statsbidragen ursprungligen beräknats.
I väsentlig utsträckning har kommunerna
visserligen kunnat få statsbidragen
utökade i anledning härav, men
följden har helt naturligt blivit en ökad
eftersläpning i utbetalningen av statsbidragen
och därmed ränteutgifter för
kommunerna. Om den avsedda kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
skall upprätthållas, måste reglerna
vara sådana, att bidragsunderlaget automatiskt
anpassas till kostnadsförändringarna.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Vill herr statsrådet redogöra för
regeringens planer beträffande eliminerande
av den eftersläpning, som föreligger
i fråga om utgivande av statsbidrag
till kommunernas kapitalutgifter?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
framlägga förslag till sådana statsbidragsregler
i nämnda avseende, att bidragsunderlaget
automatiskt anpassas
till förändrade byggnads- och anläggningskostnader? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation i anledning av att riksdagsledamöters
frånvaro på grund av
sjukdom kan bli avgörande för utgången
av voteringar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Författningsutredningen
har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallats »för att utifrån en samlad
översyn av demokratiens funktionsproblem
företaga en modernisering av vår
författning». Ett dylikt funktionsproblem
är enligt min mening förknippat
med det system, som gäller vid voteringarna
i riksdagens kamrar. Jag utgår
ifrån att omröstningarnas resultat bör
så exakt som möjligt motsvara folkets
i val uttryckta opinion. Med nuvarande
voteringssystem är så inte alltid förhållandet.
Enskilda ledamöters bortovaro
på grund av sjukdom kan sålunda
påverka för att inte säga förrycka
utgången av en omröstning. Betydelsefulla
frågors avgörande kan med andra
ord bli beroende av ett ovidkommande
slumpmoment. En sådan ordning är enligt
min mening sakligt otillfredsställande
och oförenlig med kravet på en
funktionsduglig demokrati. En riksdagsledamot,
som av sjukdom är hindrad
att hävda sin och sina väljares mening,
borde vid omröstningar kunna
ersättas av en »suppleant», förslagsvis
av den person som står närmast i tur
som efterträdare.

Det synes önskvärt att den fråga jag
här berört blir uppmärksammad och
prövad av författningsutredningen med
sikte på förslag till erforderliga lagändringar
i angiven riktning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för justitiedepartementet: 1.

Anser herr statsrådet det förhållandet
tillfredsställande, att riksdagsledamöters
frånvaro på grund av sjukdom
kan bli avgörande för utgången av
voteringar?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att den berörda frågan blir föremål för
utredning i angivet syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse, m. m.;

statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den skattefria försäljningen
av skattebelagda varor i öresundstrafiken,
och

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för åtnjutande av
avdrag vid inkomsttaxering för ränta
å kvarstående skatt;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av väckt motion om
övergång till helt statlig drift vid gruvor
och därtill hörande anläggningar
inom Västerbottens län,

nr 11, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. in.,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350),

nr 14, i anledning av väckta motioner
om årlig utgivning av en utförligare
matrikel över riksdagens ledamöter,
nr 15, i anledning av väckt motion
om utarbetande av en plan för olika lösningar
av en ombyggnad av riksdagshuset,
och

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1957;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om uttagande av särskilda avgifter
vid exploatering av grus- och stentäkter,
och

nr 15, i anledning av väckta motioner
dels om obligatorisk vägbelysning längs
vissa trafikleder, dels ock angående ansvaret
för att ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar belysning kommer till stånd;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan
rörande anslag till Byggnadsarbeten vid
veterinärhögskolan jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 23

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 129, i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet
kristendomskunskap;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål; nr

146, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ersättning till
hemmansägaren Lars Levi Andersson;
och

nr 148, i anledning av väckt motion
om ersättning av statsmedel till poliskonstapeln
Arne Gustav Borgström i
Örebro för uteblivet skadestånd;

från bevillningsutskottet:

nr 158, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om utlän -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

ningars och i utlandet bosatta svenska
medborgares beskattning här i riket;

från bankoutskottet:
nr 159, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar;

från första lagutskottet:
nr 171, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 11 §
lagen om religionsfrihet;

nr 172, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
ersättning till polisman;

nr 173, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 18 § lagen
om ekonomiska föreningar; och
nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.;

nr 169, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut; och

nr 170, i anledning av väckta motioner
om förbud mot plockning av vissa
växtarter till avsalu; samt
från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59;

nr 166, i anledning av väckta motio -

ner om ökad utlåning från fiskerilånefonden
för budgetåret 1957/58, m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/59
m. in.; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de tekniska
högskolorna, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
om upprättande av ett europeiskt bolag
för kemisk behandling av bestrålat
atombränsle (Eurochemic);

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sjuksköterskor, jämte i ämnet väckt
motion.

§ 24

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner avlämnats till
kammaren:

nr 116, angående riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska
distributionsnät,

nr 121, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.,

nr 122, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m.,

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
nr 127, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete, och

nr 128, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 25

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Majtts proposition,
nr 99, med förslag till ny tulltaxa,
m. m. motionerna:

nr 447, av herr Nelander m. fl.,
nr 448, av herr Odhe m. fl.,
nr 449, av herr Senander m. fl.,
nr 450, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 451, av herr Börjesson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 93, angående vissa följdfrågor
i anledning av skolstyrelsereformen
m. m. motionerna:

nr 452, av fröken Höjer och fröken
Elmén, samt

nr 453, av herr Eliasson i Stockholm;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 104, angående vissa åtgärder
för upprustning av universitet och
högskolor motionerna:

nr 454, av herr Hallén m. fl., och

nr 455, av herr Svenungsson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.56.

In fidem:

Gunnar Britth