1958 ANDRA KAMMAREN Nr 10
ProtokollRiksdagens protokoll 1958:10
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1958 ANDRA KAMMAREN Nr 10
14—19 mars
Debatter m. m.
Fredagen den 14 mars s;d
Kondoleanser till konungahuset................................. 5
Tisdagen den 18 mars
Svar på interpellationer av:
herr Östlund ang. de kompletterande undersökningarna rörande
hangarfrågan för en helikopter i Storuman................. 8
herr Eliasson i Stockholm ang. kontroll av vid operation använda
dukar och instrument.................................. 10
Interpellationer av:
herr Hamrin i Kalmar ang. möjligheterna att undanröja eller
minska olägenheterna av bullerstörningarna från reaflyg...... 14
herr Darlin ang. taxeringsmyndighets rätt att infordra upplysningar
i enlighet med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen......... 15
fröken Liljedahl ang. frågan om ett nedläggande av AB Svenska
tobaksmonopolets fabrik i Gävle...................... 16
Onsdagen den 19 mars fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m......................... 20
Vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden hos
högsta domstolen........................................ 33
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst....................... 38
Onsdagen den 19 mars em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst (Forts.)................. 53
Skärpta straff för våldsbrott................................. 66
Höjning av sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande husmödrar
................................................ 73
Almanacksprivilegiet m. m.................................. 75
Rening av spillolja......................................... 76
1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr 10
2
Nr 10
Innehåll
Sid.
Utgifter under fjärde huvudtiteln:
Personalvårdsverksamhet inom försvarsväsendet.............. 77
Utgifter under åttonde huvudtiteln:
Riksarkivet: Avlöningar.................................. 78
Skolöverstyrelsen: Avlöningar.............................. 80
Länsskolnämnderna: Avlöningar............................ 83
Särskoleseminariet i Stockholm............................ 83
Studiebidrag och stipendier ............................... 84
Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek
................................................. 88
Utgifter under elfte huvudtiteln:
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara . . 90
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar.............. 92
Statens sinnessjukhus: Avlöningar.......................... 98
Statens sinnessjukhus: Omkostnader........................ 104
Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka........ 106
Abortförebyggande åtgärder............................... 109
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 mars fm.
Första lagutskottets utlåtande nr 9, om skärpta åtgärder mot bilstölder
m. m................................................. 20
— nr 10, om vidgad offentlighet beträffande promemorior i resnings
ärenden
hos högsta domstolen............................. 33
— nr 11, om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst............. 38
Onsdagen den 19 mars em.
Första lagutskottets utlåtande nr 12, om skärpta straff för våldsbrott 66
Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. omprövning av lagen med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens................... 73
— nr 10, om höjning av sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande
husmödrar.................................... 73
— nr 11, ang. ändring av 105 § lagen om allmän sjukförsäkring. ... 75
— nr 12, om ändrad tillämpning av sjukkassetaxan............. 75
— nr 14, ang. ändrad lydelse av 28 § 1 mom. förordningen om erkända
arbetslöshetskassor................................... 75
— nr 15, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens fattade beslut............................... 75
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, om skyddsbestämmelser för omogna
lingon................................................ 75
— nr 8, om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål på fastighetsbildningens område............ 75
Innehåll Nr 10 S
Sid.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. försäljning av vissa krono
egendomar
m. m........................................ 75
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, rörande almanackspri
vilegiet
m. m.......................................... 75
— nr 5, om rening av spillolja i ökad omfattning ............... 76
— nr 6, om minskning av kostnaderna för det statliga trycket genom
tryckning å landsortstryckerier............................ 77
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om beredande av möjlighet
för politiska partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna.
............................................. 77
— memorial nr 9, ang. ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen.
................................................. 77
Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet)............................. 77
— nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet).
.......................................... 78
.— nr 11, rörande utgifter under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
............................................... 90
Fredagen den 14 mars 1958
Nr 10
5
Fredagen den 14 mars
Kl. 14.00
§ 1
Kondoleanser till konungahuset
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag får härmed meddela, att jag i dag
fullgjort det mig lämnade uppdraget att
till Hans Maj :t Konungen, Hennes Maj :t
Drottningen samt den kungliga familjens
övriga medlemmar framföra kammarens
djupt kända och varma deltagande
i den sorg, som drabbat dem.
Deras Majestäter anmodade mig att
till kammaren framföra ett uppriktigt
och varmt tack för kammarens sålunda
visade deltagande.
Detta meddelande åhördes av kammarens
ledamöter stående.
§ 2
Herr TALMANNEN anförde:
Jag får efter samråd med första kammarens
talman meddela att med anledning
av Hennes Kungl. Höghet Hertiginnans
av Västergötland begravning
instundande onsdag kamrarnas sammanträden
kommer att börja kl. 14
sagda dag.
§ 3
Justerades protokollet för den 7 innevarande
mars.
§ 4
Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord liggande
propositioner; och remitterades
därvid
till utrikesutskottet propositionen nr
79, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Cuba;
till statsutskottet propositionen nr 81,
angående anslag för budgetåret 1958/59
till medicinska högskolan i Umeå
m. m.;
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 85, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 21 maj 1954 (nr
296) angående ändring i lagen den 6
juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse,
m. m.;
till statsutskottet propositionen nr
88, med förslag till reglering av tomtförhållandena
å den s. k. Drottningholmsmalmen
i Lovö socken av Stockholms
län; och
till bankoutskottet propositionen nr
89, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.
§ 5
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 439, av fru Thorsson m. fl.
§ 6
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:
nr 8, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga
valsedlar i vallokalerna, samt
nr 9, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2
regeringsformen;
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
6
Nr 10
Fredagen den 14 mars 1958
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.,
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, in. in.,
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59,
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. jämte i ämnet väckt
motion, och
nr 45, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av anvisningar till 24 §
kommunalskattelagen,
nr 24, i anledning av väckta motioner
om höjning av den s. k. artistskatten
för utländska medborgare,
nr 28, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om utlänningars
och i utlandet bosatta svenska medborgares
beskattning här i riket, och
nr 33, i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.;
bankoutskottets utlåtande nr 6, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;
första lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 98 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623), m. in.;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för delgivning av
byggnadsnämnds beslut,
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden till extra utgifter, dels ock
motion om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
i Uppsala m. fl.
universitetsstäder, och
nr 11, i anledning av väckta motioner
om förbud mot plockning av vissa växtarter
för avsalu; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om ökad
utlåning från fiskerilånefonden för budgetåret
1957/58, m. m.
§ 7
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 117, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att öppna möjligheter
till ekonomisk ersättning för
kommunala fullmäktigeuppdrag; samt
från statsutskottet:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
m. m.;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda fram
-
Tisdagen den 18 mars 1958
Nr 10
7
ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
118, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1958/59 av underskottet för
I.uftfartsfonden;
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Linköping;
nr
121, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till Rut
Britta Marianne Eek m. fl.;
nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och
nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Återuppförande av ridhus för livgardesskvadronen.
§ 8
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner tillställts kammaren:
nr
80, med förslag till lag om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.,
nr 84, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1958/59, m. m.
nr 90, med förslag till ny tulltaxa,
in. in., och
nr 92, med förslag till förordning om
sjömansskatt, m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 9
Meddelades, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning med förslag till
ändrad lydelse av § 31 mom. 1 bankoreglementet.
Denna anmälan bordlädes.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.
In fidem
Gunnar Britth
Tisdagen den 18 mars
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande mars.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
8
Nr 10
Tisdagen den 18 mars 1958
Svar pa interpellation ang. de kompletterande undersökningarna rörande hangar
frågan
för en helikopter i Storuman
Härmed intygas att riksdagsman Karl
Jönsson, Gärds Köpinge, till följd av
sjukdom (lumbago-ischias) är oförmögen
att inställa sig vid riksdagen
f. o. m. 17/3 minst t. o. m. 23/3 1958.
På heder och samvete
Kristianstad den 17/3 1958.
Hans Bolin
förste provinsialläkare
Härmed intygas, att fru Ragnhild
Sandström på grund av en övre luftvägsinfektion
är förhindrad att deltaga
i riksdagens arbete fr. o. m. 14/3 1958
tills vidare — under ca 8 dagar.
Umeå 14/3 1958.
B. Fromm
Leg. läkare
Herr Jönsson i Gärds Köpinge och
fru Sandström beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare, den förre
från och med den 17 och den senare
från och med den 14 innevarande
mars.
§ 3
Svar på interpellation ang. de kompletterande
undersökningarna rörande hangarfrågan
för en helikopter i Storuman
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr östlund, har frågat mig
om jag ämnar utföra de kompletterande
undersökningar, vilka aviserats i
statsverkspropositionen rörande hangarfrågan
för en helikopter i Storuman,
inom tid som möjliggör att frågan om
Västerbottens inordnande i helikopterorganisationen
kan föreläggas 1959 års
riksdag.
Under den punkt i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, som
gäller anslag till ambulans- och räddningsflygtjänst
för budgetåret 1958/59,
har Kungl. Maj :t på grundval av en utredning
om utbyggnad av denna flygtjänst
framlagt förslag till en fastare
organisation av den verksamhet som
avser att tillgodose behovet av flygtransporter
vid sjukdomsfall och i andra
nödsituationer. Förslaget innebär
bl. a., att det liksom hittills skall finnas
en helikopter permanent stationerad
inom Norrbottens län medan för
landet i övrigt — såsom fallet är för
närvarande — tillfälligt skall kunna sättas
in helikoptrar som komplettering av
undsättningsflygtjänsten med konventionella
flygplan. Avsikten är vidare att
verksamheten i sin helhet skall ställas
under en gemensam central ledning.
Utredningen hade föreslagit, att en
fast helikopterstation skulle inrättas
även för Västerbottens län. I statsverkspropositionen
har jag uttalat, att en
permanent helikopterberedskap i och
för sig skulle vara av värde särskilt för
de inre delarna av Västerbotten, där en
hel del väglösa och isolerade trakter
finns. En fast helikopter i Storuman
skulle även bli till nytta för östersundsområdet,
där endast tillfällig helikopterberedskap
upprätthålles. Innan ställning
kan tagas i frågan har jag emellertid
ansett att vissa kompletterande
undersökningar bör göras, bl. a. rörande
möjligheterna att anordna hangar
för helikoptern. Med hänsyn härtill
och till de i rådande läge begränsade
resurserna har jag därför inte ansett
mig kunna för budgetåret 1958/59 förorda
någon utbyggnad av helikopterorganisationen
att omfatta även Västerbottens
län.
Vad jag uttalat i statsverkspropositionen
om värdet av en fast helikopterstation
för ambulans- och räddningsflygtjänsten
i Västerbottens län vill jag
Tisdagen den 18 mars 1958 Nr 10 9
de kompletterande undersökningarna rörande hangar -
Svar på interpellation ang.
frågan för en helikopter i Storuman
här ytterligare understryka. En helikopter
placerad i t. ex. Storuman
skulle också kunna användas för andra
uppdrag, bl. a. för vattenfallsstyrelsens
och kartverkets räkning.
Ordföranden i Storumans municipalnämnd
har sedermera i skrivelse till
mig upplyst, att möjligheter finns i
Storuman att ställa till förfogande ett
område, som kan användas som startoch
landningsfält för helikopter utan
kostnad för staten. Enligt vad som vidare
uppges i skrivelsen torde det inte
heller möta några svårigheter att få till
stånd garage- och förrådsbyggnad, samt
den hangar, som kan erfordras.
Det är min avsikt att överlämna municipalnämndens
skrivelse till den myndighet
— sannolikt luf tf artsstyrelsen —
som får i uppdrag att handha den centrala
ledningen av ambulans- och räddningsflygverksamheten.
Det torde sedan
ankomma på denna myndighet att
närmare pröva frågan om inrättande
av en permanent helikopterstation för
Västerbottens del samt — efter de ytterligare
undersökningar som kan befinnas
erforderliga — till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i ämnet. Vid ett
slutligt ställningstagande till frågan om
en utbyggnad av helikopterorganisationen
måste emellertid hänsyn tagas till
det statsfinansiella läget och en avvägning
göras gentemot andra angelägna
behov.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpcllationen.
Härpå anförde
Herr ÖSTLUND (h):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Jag måste dock —
såsom ju ibland är fallet när man får
svar på en interpellation — säga att
jag inlc är fullt nöjd med svaret. Statsrådet
vitsordar klart behovet av en he
-
likopter i Västerbotten och understryker
i svaret sin positiva inställning.
Man hade då kunnat hoppas, att denna
statsrådets positiva inställning också
skulle resultera i ett mera positivt svar.
I den utredning som ligger till grund
för det av statsrådet nämnda avsnittet
i statsverkspropositionen framhålles,
vilken betydelse en fast stationerad helikopter
har för glesbygderna i Västerbottens
lappmark. Alla remissinstanser
har också tillstyrkt utredningens förslag.
Det område det här gäller, Västerbottens
lappmark, är glest befolkat
och vägarna där uppe är speciellt vintertid
dåliga. En del områden är också
helt utan vägförbindelse och under vissa
årstider fullkomligt isolerade. Vi som
bor i trakter med nära tillgång till läkare,
ambulanser och sjukhus har kanske
svårt att sätta oss in i hur befolkningen
känner det, när den inte vet
vad som skall kunna göras, om olycksfall
eller sjukdom inträffar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som
har erfarenhet av ambulans- och räddningsflygtjänsten,
påpekar i sitt yttrande
den betydelse ur psykologisk synpunkt
som tillgången till en helikopter
har för befolkningen i avsides belägna
bygder. Det innebär en trygghetskänsla
att veta att i bekymmersamma situationer
möjlighet finns att ordna flygtransporter
även under förhållanden,
då det vanliga flyget inte kan anlitas.
Det står följaktligen alldeles klart, att
det föreligger ett stort behov av en
helikopter i Västerbotten för dessa speciella
ändamål.
Förutom den betydelse som en helikopter
har för sjuktransporter fyller
den en stor funktion — såsom även
statsrådet framhåller — som hjälpmedel
för exempelvis kartverket och vattenfallsstyrelsen.
Jag antar, att även om
det inte finns en helikopter i Västerbotten
med stalionering i Storuman,
kommer både vattenfallsstyrelsen och
kartverket ändå att använda sig av
10
Nr 10
Tisdagen den 18 mars 1958
helikopter vid sina arbeten. Det borde
alltså ur rent ekonomisk synpunkt vara
affär att kombinera räddningsflygtjänsten
med kommersiell verksamhet.
I propositionen framhöll departementschefen,
att han inte ville ta ståndpunkt
till frågan om en fast helikopterslation
för Västerbottens län förrän vissa
kompletterande undersökningar gjorts
beträffande möjligheterna att ordna
hangar för helikoptern. Nu har emellertid
municipalnämnden i Storuman,
sedan denna interpellation framställts,
i skrivelse till departementet upplyst
om att möjligheter finns att i Storuman
ställa start- och landningsfält till förfogande
utan kostnad för statsverket.
Det uppges vidare att också garage- och
förrådsbyggnad samt den hangar som
kan erfordras kan ställas till förfogande
utan större svårigheter. Dessa upplysningar
avser nu statsrådet att överlämna
till luftfartsstyrelsen för att den närmare
skall pröva frågan och till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i ärendet.
Jag hoppas att detta kan ske så fort
som möjligt, så att frågan kan lösas redan
nästa år.
Statsrådet framhåller till slut att hänsyn
måste tagas till det statsfinansiella
läget och till avvägningen gentemot
andra angelägna behov, innan ett klart
beked kan ges. I princip har jag självfallet
intet att erinra mot detta, men
jag vill framhålla att när herr statsrådet
är så positivt inställd borde det vara
möjligt att vid avvägningen gentemot
andra behov bereda utrymme för en så
pass angelägen och nödvändig åtgärd.
Jag vet att befolkningen i Västerbottens
lappmark och i stora delar av Jämtland
följer denna fråga med mycket stor
uppmärksamhet. Det skulle därför ha
varit glädjande för denna befolkning,
om resultatet av interpellationen hade
blivit ännu mera positivt och om statsrådet
förklarat sig vara beredd att, såvitt
det ankommer på honom, till nästa
års riksdag lägga fram ett förslag till
fast helikopterstation i Storuman.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. kontroll av
vid operation använda dukar och
instrument
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
herr Eliasson i Stockholm dels bett mig
lämna en redogörelse för i vilken omfattning
efter 1942 till medicinalstyrelsen
rapporterats, att vid operation använda
dukar eller instrument oavsiktligt
kvarlämnats i patientens kropp,
dels också frågat mig, om ett av medicinalstyrelsen
utfärdat cirkulärmeddelande
i ämnet ur kontrollsynpunkt
kan anses tillfredsställande med hänsyn
till osäkerheten om i vilken mån det
utgör råd eller bindande anvisning samt
till otillräckligheten i föreskriven kontrollåtgärd,
såvitt angår vid operationer
använda instrument.
Med anledning härav vill jag inledningsvis
framhålla, att enligt vad jag
inhämtat från medicinalstyrelsen erfarenheten
visat, att en viss risk för att
instrument och textilmaterial oavsiktligt
blir kvarlämnade i operationssår
icke torde kunna undvikas. Särskilt är
detta fallet när operationsfältet är stort,
djupt och oöversiktligt såsom vid ingrepp
i de stora kroppshålorna och när
patientens tillstånd nödvändiggör, att
operationen genomföres och avslutas
med stor skyndsamhet eller då stora
blödningar förekommer. Textilmaterial
undgår lättast uppmärksamhet i en sådan
situation på grund av att det blir
genomdränkt av blod och antar sårets
röda färg, men även metallinstrument
kan glida undan i ett obevakat ögonblick.
Beträffande frågan i vilken omfattning
dukar eller instrument oavsiktligt
kvarlämnats i patientens kropp har medicinalstyrelsen
meddelat, att 20 sådana
fall inrapporterats för åren 1943—1957,
därav 4 under de sista fem åren. 14 av
fallen har avsett textilier och 6 fall in
-
Nr 10
11
Tisdagen den
Svar på interpellation ang. kontroll av vid
strument. I 3 av »textiliefallen» och 2
av »instrumentfallen» har patienterna
avlidit, varvid dock inte säkert kunnat
ledas i bevis, att dödsfallet orsakats av
det kvarglömda materialet.
Medicinalstyrelsen har försökt beräkna
frekvensen av dessa fall, sett mot antalet
årligen utförda operationer. Vid
en försiktig beräkning av det antal operationer,
vid vilka särskild risk kan anses
föreligga för kvarlämnande av främmande
material i kroppen, har styrelsen
kommit till att drygt 150 000 sådana
operationer företages per år i landet,
bortsett från större ben- och ledoperationer
och liknande. Totalantalet under
åren 1943—1957 skulle alltså bli cirka
2,3 miljoner. Man kommer sålunda fram
till en frekvens av cirka 1 fall per
100 000 och 1 dödsfall per 450 000.
Vad angår frågan om det av medicinalstyrelsen
utfärdade cirkuläret utgör
råd eller bindande anvisning torde av
ordalagen i cirkuläret framgå, att detta
beträffande textilmaterial innehåller en
bindande föreskrift så till vida som medicinalstyrelsen
föreskrivit, »att ett ordnat
kontrollsystem i form av skriftliga
instruktioner för vederbörande personal
skall finnas å varje sjukvårdsinrättning
i vårt land, där operativ verksamhet
bedrives.» Däremot har uttalandena
om kontrollsystemets utformning icke
bindande karaktär utan är närmast att
betrakta som ett förslag till en lämplig
ordning. Hinder möter därför icke för
vederbörande ansvarige läkare att föreskriva
ett annat kontrollsystem, som
bedömes erbjuda lika stor säkerhet som
det av medicinalstyrelsen föreslagna.
Beträffande frågan huruvida i cirkuläret
angiven kontrollåtgärd, såvitt angår
vid operationer använda instrument,
skulle vara otillräcklig, vill jag
framhålla att, sedan arbetet för dagen
på operationsavdelningen avslutats,
första operationssköterskan eller annan
på operationsavdelningen tjänstgörande
operationssköterska skall kontrollera,
att samtliga de instrument, som använts
18 mars 1958
operation använda dukar och instrument
under dagens arbete och ingår i avdelningens
instrumentförråd, finns. Medicinalstyrelsen
har som sin mening uttalat,
att de sålunda rekommenderade
kontrollåtgärderna måste anses tillräckliga.
Det får enligt styrelsen anses självfallet
att — om ett instrument saknas —•
rapport härom lämnas operatören eller
annan ansvarig läkare, vilken då har
att vidtaga de åtgärder, som i anledning
av anmälan kan anses befogade. Det är
dock styrelsens avsikt att i samband
med prövning i disciplinär väg av det
i interpellationen berörda fallet överväga
lämpligheten av ett generellt uttalande
i dessa hänseenden.
Medicinalstyrelsens utredning visar
emellertid, att icke instrumenten utan
textilierna är i detta sammanhang betydelsefullast.
Ett noggrant övervägande
leder enligt styrelsens mening till
att även där föreskrifterna måste bedömas
såsom tillfredsställande. Styrelsen
följer likväl med uppmärksamhet denna
fråga framför allt med hänsyn till nya
tekniska uppslag.
Sammanfattningsvis vill jag för egen
del anföra följande. Enligt medicinalstyrelsens
cirkulär i ämnet skall ett
ordnat system för kontroll av dukar
och kompresser finnas i form av skriftliga
instruktioner för personalen. Denna
föreskrift får betraktas som bindande.
Däremot finns ingen motsvarande
föreskrift i fråga om instrumentkontrollen,
utan cirkuläret torde härutinnan
endast få uppfattas som en rekommendation.
Något hundraprocentigt säkert
kontrollsystem torde med hänsyn
till den mänskliga faktorn knappast
kunna genomföras i praktiken. Den
ringa frekvensen av på senare år inrapporterade
operationsfall, där främmande
material kvarlämnats i kroppen,
tyder dock enligt min mening på att
den utövade kontrollen i det stora hela
fungerat tillfredsställande. Det synes
mig emellertid önskvärt, att en grundläggande
föreskrift av bindande karaktär
införes även beträffande instru
-
12
Nr 10
Tisdagen den 18 mars 1958
Svar på interpellation ang. kontroll av vid
mentkontrollen. Då medicinalstyrelsen
förklarat sig ha uppmärksamheten riktad
på problemet, förutsätter jag att
denna och de ytterligare åtgärder, som
kan bedömas ändamålsenliga för att bemästra
riskerna för olyckshändelser av
förevarande slag, kommer att vidtagas.
Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.
Vidare anförde
Herr ELIASSON i Stockholm (fp) :
Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation. Det är
med tillfredsställelse jag konstaterar att
statsrådet anser det önskvärt med bindande
föreskrifter angående instrumentkontrollen.
Bakgrunden till min interpellation var
närmast en polisutredning angående ett
dödsfall i samband med ett kvarglömt
instrument. Ärendet gällde en 54 års
man, som kört omkull på en Vespa den
28 september 1957 och blivit förd till
sjukhus. Den 6 oktober 1957 opererades
han för brusten mjälte. Vid operationen
kvarglömdes en tång eller s. k.
peang, som var 18 cm lång. Patienten
avled efter svåra buksmärtor den 27 oktober
1957 utan att misstanke dessförinnan
uppkom om att peangen glömts
kvar i buken. Detta konstaterades först
i samband med obduktion. Röntgenfotografering
skedde visserligen strax
före dödsfallet, men det var endast
lungorna som röntgades. Enligt obduktionsprotokollet
var den kvarglömda
peangen en bidragande orsak till patientens
död.
Medicinalstyrelsen har utfärdat ett
cirkulär den 14 oktober 1943, nr 120,
som tillkom med anledning av att under
1937—1942 anmälts 5 fall, vid vilka
bukdukar oavsiktligt lämnats kvar efter
operationen och ett fall där en peang
kvarglömts.
Beträffande dukkontrollen föreskrevs
operation använda dukar och instrument
i cirkuläret att kontrollsystem skall tilllämpas.
Medicinalstyrelsen rekommenderade
i cirkuläret ett visst system men
medgav rätt för vederbörande sjukhusinrättning
att välja annat likvärdigt
system. Det system som medicinalstyrelsen
föreslog beträffande dukkontrollen
har enligt de uppgifter jag kunnat
inhämta fungerat tillfredsställande. Det
synes därför riktigt, som medicinalstyrelsen
nu tycks mena, att generellt föreskriva
att just detta kontrollsystem
skall användas vid alla sjukhus. Redan
1943 angav medicinalstyrelsen skäl för
en sådan ståndpunkt. Jag citerar ur
cirkuläret: »Framför allt synes den omständigheten
härvidlag vara värd beaktande,
att införandet av likartade bestämmelser
för dukkontrollen å alla
sjukhus skulle minska risken för kvarlämnande
av kompresser i de fall, där
eljest fara för dylik olyckshändelse visat
sig särskilt påfallande, nämligen då
en yngre vikarie, invand vid ett visst
dukkontroll-system, plötsligt blir ställd
inför ett annat, honom i viss mån främmande
system för nämnda dukkontroll.
»
Även i det fall som nu var föremål
för polisutredning visade sig det förordade
kontrollsystemet i vad det avsåg
dukarna effektivt. Det var nämligen
så, att när man efter operationen — i
enlighet med kontrollsystemet — räknade
dukarna, fattades en, som man
först efter ytterligare efterforskning
anträffade.
Medicinalstyrelsens cirkulär synes
emellertid icke tillfredsställande, såvitt
angår instrumentkontrollen. Det är visserligen
riktigt att man alltid måste
räkna med viss mänsklig felmarginal,
men det anser jag snarare vara ett skäl
för än mot att de åtgärder vidtas som
i största möjliga utsträckning kan eliminera
riskmoment. Beträffande instrumenten
vid operationer finns för närvarande
ingen kontrollföreskrift av bindande
karaktär. En sådan bör — i likhet
med vad som gäller beträffande
Tisdagen den 18 mars 1958
Nr 10
13
Svar på interpellation ang. kontroll av vid
dukkontrollen — införas. Det har också
framhållits av statsrådet i interpellationssvaret.
I medicinalstyrelsens cirkulär lämnas
visserligen beträffande instrumenten
ett råd att kontroll bör verkställas
genom att man efter varje arbetsdag
räknar instrumenten. Medicinalstyrelsen
synes nu anse, att det är tillräckligt
att utfärda bindande föreskrift om ett
kontrollsystem av denna innebörd. Såvitt
jag kan bedöma framgår av polisutredningen
i det åberopade fallet att
en sådan kontrollåtgärd icke blir tillräcklig.
överläkaren på ifrågavarande
sjukhus har framhållit att en anmälan
efter arbetsdagens slut om förkommet
instrument av lättförklarliga skäl icke
föranleder någon misstanke om att instrumentet
skulle vara kvarglömt vid
någon operation, enär instrument försvinner
på så många andra vägar, t. ex.
följer med tvätt, försvinner i samband
med provtagning till annan avdelning,
o. s. v.
Hur ett bättre kontrollsystem skall
kunna åstadkommas kan jag givetvis
icke som lekman närmare giva mig in
på. Otänkbart vore väl icke att —- liksom
sker beträffande dukarna — man
t. ex. räknade åtminstone peangerna före
och efter operationen. I Svensk Läkartidning
nr 37 1955 diskuterades i
anslutning till ett fall angående en vid
operation kvarglömd peang ett system
innebärande räkning av instrument
i samband med själva operationstillfället.
Medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professor
Strömbäck, framhöll där, att det icke
torde vara tekniskt möjligt att utan
mycket stor extra kostnad och omgång
genomföra dylika kontrollåtgärder för
instrument. Det bar emellertid i praktiken
icke visat sig omöjligt med ett dylikt
kontrollsystem beträffande vid operation
använda peanger. Sålunda har
överläkaren på det stora sjukhus, där
det sist aktualiserade fallet inträffade,
utfärdat instruktion gällande från den
operation använda dukar och instrument
13 januari i år om att peangerna skall
räknas före och efter varje operation.
Detta kontrollsystem har enligt uppgifter
jag inhämtat fungerat tillfredsställande
och måste vara betydligt säkrare
än det av medicinalstyrelsen förordade
om räkning av instrumenten först efter
arbetsdagens slut.
Detta innebär ingen kritik mot inrikesministerns
svar, som ju icke sanktionerat
just det av medicinalstyrelsen
ifrågasatta kontrollsystemet. Inrikesministern
har ju närmast lämnat frågan
öppen om det mest ändamålsenliga
kontrollsystemet. Jag anser emellertid,
med hänsyn till vad som hänt i detta
fall och vad som numera tillämpas på
det sjukhus där olyckan inträffat, att
man mycket väl skulle kunna tänka sig
samma anordning på andra sjukhus.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande propositioner; och remitterades
därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 80, med förslag till lag om
förverkande av alkoholhaltiga drycker
m. in.;
till statsutskottet propositionen nr 84,
angående anslag till inlösen av aktier i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1958/59, m. m.; samt
till bevillningsutskottet propositionerna:
nr
90, med förslag till ny tulltaxa,
m. m., och
nr 92, med förslag till förordning om
sjömansskatt, in. in.
§ 6
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning med förslag till ändrad
lydelse av § 31 mom. 1 bankoreglementet.
14
Nr 10
Tisdagen den 18 mars 1958
Interpellation ang. möjligheterna att undanröja eller minska olägenheterna av bullerstörningarna
från reaflyg
§ 7
Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 8 och 9, statsutskottets utlåtanden
nr 4, 8, 11 och 42—45, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21, 24,
28 och 33, bankoutskottets utlåtande
nr 6, första lagutskottets utlåtande nr
16, tredje lagutskottets utlåtanden nr
9—11 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 8.
§ 8
Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90 måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.
Denna hemställan bifölls.
§ 9
Interpellation ang. möjligheterna att undanröja
eller minska olägenheterna av
bullerstörningarna från reaflyg
Ordet lämnades på begäran till
Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som anförde
:
Herr talman! När de militära flygfälten
för utbildnings- och övningsändamål
på sin tid anlades, kom de i många fall
att ligga i omedelbar närhet av en stad
eller annan tätort. Anledningen torde i
de flesta fall ha varit personalens fullt
naturliga krav på en central bostadsort
med dess större möjligheter.
Genom den explosionsartade utbyggnad
av våra medelstora och större städer
som ägt rum efter kriget och på
grund av föga förutseende bebyggelseplanering
har de militära flygfälten numera
kommit att ligga i bebyggelsens
omedelbara närhet, i många fall kringgärdade
av bostadsbebyggelse.
Nackdelarna för kommunerna av
denna utveckling har blivit alltmera
framträdande. Ibland har uppstått svårigheter
att ordna ett civilt flygfält
inom godtagbart avstånd från stadens
centrum på grund av att det militära
flygfältet redan tagit i anspråk den
mark, som vore det lämpligaste alternativet.
Efter överläggningar med de militära
myndigheterna har dock i sådana
fall i regel överenskommelse om samarbete
kunnat komma till stånd.
På sistone har dock andra och viktigare
problem uppstått. Genom att våra
militära flygfält bemannas med reaflyg,
har bullerfrågan för bebyggelsen blivit
alltmer svårlöst. I sämsta fall kan stora
delar av redan bebyggda stadsdelar bli
obeboeliga genom att t. ex. readrivet
nattjaktflyg införes på en flygflottilj.
Vad detta innebär för hyresgäster, fastighetsägare
och för kommunen, som
investerat stora summor i ledningar och
gator, ligger i öppen dag.
Nackdelarna är så uppenbara, att innan
beslut om införande av reaflyg fattas
som kan innebära sanitära olägenheter
och ekonomisk förlust för tredje
man, alla utvägar att komma till rätta
med eller minska olägenheterna av bullerstörningarna
bör prövas genom kontakt
med länsstyrelse, kommun och fastighetsägare.
Så är emellertid för närvarande
inte alltid fallet.
På grund av ovanstående får jag härmed
anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
framställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet medverka till att
före fattande av beslut om införande av
reaflyg som kan förorsaka sanitära besvär
för kringboende, överläggningar
äger rum med vederbörande länsstyrelse,
kommun och fastighetsägare för att
om möjligt undanröja eller i varje fall
minska olägenheterna?
Denna anhållan bordlädes.
Nr 10
15
Tisdagen den 18 mars 1958
§ 10
Interpellation ang. taxeringsmyndighets
rätt att infordra upplysningar i enlighet
med 32 § 2 mom. taxeringsförordningen
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr DARLIN (li), som yttrade:
Herr talman! I taxeringsförordningens
32 § 2 mom. stadgas att envar är
skyldig att, efter anmaning, i den omfattning
som i anmaningen angivits
meddela de ytterligare upplysningar,
som finnes erforderliga för kontroll av
egen deklarations riktighet eller eljest
för egen taxering.
Taxeringsmyndighet har i ett inträffat
fall ansett sig böra tillställa en skattskyldig
ett stencilerat formulär av följande
utseende:
Detta exemplar må behållas
av den skattskyldige.
Till Taxeringsavdelningen,
Länsstyrelsen,
Sammanställning av mina och min familjs levnadskostnader år 19
Beskrivning | Till beloppet1 | Anmärkning | |
kända | beräknade | ||
|
|
|
|
Kläder och skor ................................ Hyra inkl. bränsletillägg/Bränsle o. d. för egen |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
Lön till hembiträde och/eller barnsköterska ...... |
|
|
|
|
|
| |
Hygien (bad, besök hos herr- och damfrisering m. m.), läkarvård, tandläkare .................. Förbrukningsartiklar i hemmet .................. |
|
|
|
|
|
| |
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Presenter och julklappar, uppvaktningar, förenings- avgifter, bidrag till insamlingar .............. Försäkringspremier liv-, pensions-, brand-, olycks- |
| - |
|
|
|
| |
Semester och rekreationsresor.................... Kostnad för sommarnöje ........................ |
|
|
|
|
|
| |
Kostnad för bil enl. bilagda specifikation ........ |
|
|
|
Kostnad för båt enl. bilagda specifikation........ Inköp av möbler, husgeråd, radio o. d........... Inköp av tavlor, konstföremål, smycken och anti- kviteter ...................................... Kostnader för barns utbildning (skolavgifter, skol-böcker, inackordering etc.) .................... |
|
|
|
|
|
| |
|
|
| |
1 |
|
|
Att jag sanningsenligt och efter bästa förstånd lämnat ovanstående uppgifter för -
i Då utgiftens storlek är känd, sättes beloppet i den vänstra kolumnen. Är den uppskattad,
sättes det i den högra.
Nr 10
10
Tisdagen den 18 mars 1958
Interpellation ang. frågan om ett nedläggande av AB Svenska tobaksmonopolets
fabrik i Gävle
Då jag starkt ifrågasätter att dessa
upplysningar är av sådan art att de inbegripes
i nämnda bestämmelse i taxeringsförordningen,
hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
ställa följande fråga:
Vill herr statsrådet framlägga förslag
till sådan lagstiftning eller eljest vidtaga
sådan åtgärd att ett förfarande som
ovan redovisats icke upprepas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation ang. frågan om ett nedläggande
av AB Svenska tobaksmonopolets
fabrik i Gävle
Fröken LILJEDAHL (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Enligt beslut av styrelsen
för AB Svenska Tobaksmonopolet
skall monopolets fabrik i Gävle inom
kort nedläggas. Tillverkningen vid gävlefabriken
skall därefter övertagas av
Tobaksmonopolets fabrik i Malmö.
Fabriken i Gävle, som tillverkar cigarrer
och cigarrcigarretter, anses vara en
förstklassig fabrik såväl i tillverkningstekniskt
som i personalsocialt hänseende.
Av olika skäl har emellertid en viss
försämring av avkastningen ägt rum på
sistone. Tobaksmonopolet räknar nu
med att tillverkningen skulle bli mer
lönsam om den överflyttades till Malmö
trots att den där befintliga fabriken, för
att kunna öka sin kapacitet i tillräcklig
omfattning, måste genomgå en genomgripande
om- och tillbyggnad. Investeringsbehovet
härför uppgår till inemot
8 miljoner kronor.
Jag vill inte i detta sammanhang ifrågasätta
huruvida denna rationaliseringsåtgärd
är ekonomiskt försvarbar. Däremot
vill jag peka på de avsevärda olägenheter
som nedläggandet av gävlefabriken
kommer att medföra för de anställda
där och för näringslivet i dess
helhet i Gävle.
Fabriken sysselsätter f. n. över 200
anställda. Det är möjligt att vid ett nedläggande
en del av denna personal kan
omskolas och placeras i den verksamhet
som eventuellt kommer att bedrivas
i de lediga fabrikslokalerna. En stor del
av arbetsstyrkan består emellertid av
äldre personal, för vilken en omskolning
torde vara otänkbar.
Ett uppskov några år med driftsinställelsen
skulle dock delvis kunna underlätta
det härav uppkomna problemet.
Åldersstrukturen hos de anställda medför
nämligen, att en stor del av den
äldre personalen då skulle kunna pensioneras
i samband med driftens upphörande.
Även den rådande situationen på arbetsmarknaden
talar för ett uppskov
med den planerade nedläggelsen. Sysselsättningsbristen
utgör redan nu ett svårt
problem för gävletrakten. Detta problem
skulle givetvis ytterligare förvärras om
tobaksfabrikens personal permitterades.
Det vore därför önskvärt om den planerade
överflyttningen till Malmö kunde
uppskjutas till dess att arbetsmarknadsläget
stabiliserades.
För malmöfabrikens utbyggnad krävs
att statsmakterna lämnar byggnadstillstånd.
Från regeringshåll har alltid
framhållits, att näringspolitiska synpunkter
bör vara vägledande vid utfärdandet
av sådant tillstånd. För min del
anser jag att dessa synpunkter i varje
fall bör beaktas, när det som i det nu
aktuella fallet gäller ekonomisk verksamhet
i statlig regi. Skall denna princip
följas när det gäller tillståndsgivning
för ombyggnad av tobaksmonopolets
fabrik i Malmö bör tillstånd icke
lämnas förrän de ovan nämnda sociala
frågorna fått en tillfredsställande lösning.
Med stöd av det sålunda anförda, anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:
Vill herr statsrådet medverka till att
17
Tisdagen den 18 mars 1958 Nr 10
Interpellation ang. frågan om ett nedläggande av AB Svenska tobaksmonopolets
fabrik i Gävle
den av styrelsen för AB Svenska Tobaksmonopolet
beslutade nedläggelsen av
monopolets fabrik i Gävle uppskjutes i
avvaktan på en stabilisering av arbetsmarknadsläget
och en tillfredsställande
lösning i övrigt av med driftens upphörande
sammanhängande personalpolitiska
problem?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande vissa timplaner för ämnet
kristendomskunskap,
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
1 statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1958/59 till Kontrollstyrelsen: Avlöningar,
m. m.;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
ersättning till polisman, och
nr 15, i anledning av väckta motio
2
— Andra kammarens protokoll 1958. Nr
ner angående viss ändring av 18 § lagen
om ekonomiska föreningar;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner, och
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
7, i anledning av väckt motion
angående sjukgymnastverksamheten,
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående hyresprissättningen i vissa
äldre fastigheter,
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående omorganisation av statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström
m. m., och
nr 10, i anledning av väckt motion
angående billigare elektrisk kraft på
Gotland.
§ 13
Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:
nr 82, med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom,
nr 91, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) angående
skatt å spritdrycker och vin,
nr 93, angående vissa följdfrågor i
anledning av skolstyrelscreformen
in. m.,
nr 94, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmaceutiska
institutet,
nr 95, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr
336) angående förbud mot förvärv från
utlandet av vissa fartyg,
nr 96, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
10
18
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn,
nr 97, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om flottning i
allmän flottled,
nr 101, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid örlogsvarven m. m., och
nr 103, angående anslag för budgetåret
1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer, m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 14
Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats motionerna:
nr
440, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 75, med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 22 maj 1953 (nr 269) angående
byggnadsforskningsavgift, m. m.,
och
nr 441, av herr Onsjö, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 76, med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623).
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.35.
In fidem
Gunnar Britth
Onsdagen den 19 mars
Kl. 14.00
§ 1
Herr TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med talmannen i
första kammaren och talmanskonferensen
får jag beträffande riksdagsarbetet
vid påsktiden meddela följande.
De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 28 innevarande
mars och, om så erfordras,
lördagen den 29 mars. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 9 april
klockan 14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar, varefter
kamrarnas sammanträden kommer att
hållas i sedvanlig ordning. Allt detta
gäller under förutsättning att intet
oförutsett inträffar, som påkallar annan
ordning.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Härmed intygas, att riksdagsledamoten
fru Etty Eriksson, Ängelholm, på
grund av svår luftrörskatarr är oförmögen
till arbete under minst 1 vecka
framåt.
Ängelholm den 17/3 1958.
Paula Thulin
leg. läk.
Härmed intygas att riksdagsman Gerhard
Nilsson, född den 6/3 1895, Gävle,
under vistelse i Hälsingborg insjuknat
i lunginflammation och sedan den 17/3
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
19
1958 vårdas å Epidemisjukhuset i Hälsingborg.
Hälsingborg den 18/3 1958.
I. Felding
1 :e underläkare
Kammaren beviljade fru Eriksson i
Ängelholm och herr Gerhard Nilsson i
Gävle ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 17 innevarande mars
tills vidare.
§ 3
Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades
till behandling av lagutskott propositionen
nr 82, med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 91, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) angående skatt å
spritdrycker och vin;
till statsutskottet propositionerna:
nr 93, angående vissa följdfrågor i anledning
av skolstyrelsereformen in. m.,
och
nr 94, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid farmaceutiska
institutet;
till behandling av lagutskott propositionerna:
nr
95, med förslag till lag om upphävande
av lagen den 26 juni 1936 (nr
336) angående förbud mot förvärv från
utlandet av vissa fartyg,
nr 96, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr
495) om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, och
nr 97, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19
juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 101, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid örlogsvarven m. m., och
nr 103, angående anslag för budget -
året 1958/59 till lärarutbildningskurser
för läroverksingenjörer, m. m.
§ 4
Vid nu skedd föredragning av den å
bordet liggande motionen nr 440, av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., hänvisades
motionen såvitt angick anslag
under femte huvudtiteln, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.
Härefter föredrogs och remitterades
till bevillningsutskottet motionen nr
441, av herr Onsjö.
§ 5
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 46—51, första
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 15,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och
7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 7—10.
§ 6
Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående möjligheterna
att undanröja eller minska olägenheterna
av bullerstörningarna från rea
fiyg.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Föredrogs herr Darlins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående taxeringsmyndighets rätt
afl infordra upplysningar i enlighet med
32 § 2 mom. taxeringsförordningen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
Föredrogs den av fröken LHjedahl vid
kammarens nästföregående sammanträ
-
20
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående frågan om ett nedläggande
av AB Svenska tobaksmonopolets
fabrik i Gävle.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 9
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om vissa skärpta åtgärder mot
bilstölder m. m.
Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 62
i första kammaren av herr Nilsson,
Yngve, m. fl. samt nr 95 i andra kammaren
av herr Svensson i Krokstorp
in. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
1)
att fråga om hållande i förvar under
viss tid av biltjuv särskilt måtte
beaktas vid samordnings- och översynsarbetet
rörande ungdomsbrottsligheten,
samt
2) att bilskadeutredningen erhåller
speciellt uppdrag att närmare utreda
frågan om införselinstitutets utvidgning
till att omfatta även bildstölderna».
Utskottet hemställde
A) att förevarande motioner, 1:62
och 11:95, i vad de avsåge hållande i
förvar icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B) att förevarande motioner, I: 62
och 11:95, i vad de avsåge utvidgning
av införselinstitutet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
1) av herr Mogård,
2) av herrar Birke, Svensson i Krokstorp
och Edlund, vilka ansett att utskottet
bort under A) hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 62 och II: 95, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att frågan
om hållande i förvar under viss tid av
biltjuv särskilt måtte beaktas vid samordnings-
och översynsarbetet rörande
ungdomsbrottsligheten,
3) av herr Onsjö, utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr SVENSSON i Krokstorp (h):
Herr talman! Det har gått en vecka
sedan första kammaren tog ställning
till motionen om åtgärder mot bilstölderna.
Därmed har också debatten
mist en del av sin aktualitet. Jag måste
nog i alla fall ta kammarens tid i anspråk
några minuter.
Bilstölderna har nu nått en sådan
omfattning, att nya vägar måste sökas
för att få ett stopp, i varje fall en
tillbakagång. Det är inte bara så att
dessa bilstölder kostar bilägarna miljontals
kronor årligen utan trafikanterna
är i ständig fara under biltjuvarnas
vilda framfart.
Statistiken visar ju också skrämmande
siffror. I fjol ökade stölderna
med 14 procent. Vi har i vår reservation
redovisat de färskaste siffrorna
från detta år, och jag skall därför inte
trötta med upprepningar. I tidningen
Motor för förra veckan kunde vi läsa
om nya rekord för bilstölder. Hela 75
procent var i Stockholm ökningen i
januari, jämfört med samma månad
1957. Problemet är ju också störst här
i Stockholm. Samtidigt har vi här den
proportionsvis svagaste numerären vad
gäller ordningspolisen. En förstärkning
av bevakningen är först och
främst av nöden.
Visst kan det invändas att bilägarna
borde montera stöldlås på sina vagnar.
Man kanske till och med kan
klandra försäkringsbolagen för att de
inte rent av nekar att ha försäkringar
på bilar vilka saknar stöldskydd. Efter
den 1 april blir det dock 300—500
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
21
kronors självrisk för bilar vilka saknar
stöldlås. Initiativet är berömvärt,
men det är inte här vi har problemets
kärna. Samhället måste bli bättre rustat
för att få kontroll på denna brottslighet.
Det är dit vi vill komma med
förslagen om kvarhållande. Det räcker
inte med att ta biltjuvarna i knät en
stund, ökad polisbevakning måste till,
och polisens ingripande måste också,
för att få effekt, omedelbart följas av
undersökning och straffåtgärd.
Det är uppenbart att vi måste vara
beredda på kostnader för att kunna
effektivt ta hand om klientelet. Om
detta leder till minskning av bilstölderna,
är dock så ofantligt mycket
vunnet, att dessa investeringar i jämförelse
därmed sannolikt kommer att
te sig blygsamma. Vi behöver inte heller
några dyrbara anordningar å la
Roxtuna.
Biltjuvarna skall också få ta de ekonomiska
konsekvenserna av sitt handlande.
I motionen ville vi hänskjuta
den frågan till bilskadeutredningen.
Där kommer vi emellertid in på fel
spår. Det blir nog de, som nu sitter
och utreder utsökningslagen, som får
bena upp dessa problem. Jag kan inte
finna annat än att det måste vara hälsosamt
för biltjuvarna att de får veta
med sig, att bilskadorna skall ersättas.
Herr Mogård har i sin reservation
pekat på, att mycket står att vinna genom
att sätta i kraft vad som redan är
utrett och i vissa fall redan är beslutat.
Jag vill ansluta mig till detta. Detta
räcker emellertid inte. Jag tycker att
vi mer och mer påminner om doklor
Hjälplös, som står där och vrider sina
händer och inte vet vilken bot han
skall rekommendera. Har vi tidigare
använt fel medicin eller kanske för
svag? Låt oss då försöka en annan och
starkare! Det är ingen skam att erkänna
ett misstag.
Ansvaret för ungdomens hållningslöshct
är vårt. Det är vi som saknat de
fasta livsnormerna. Vad vi i familjen
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
försummat har skolan inte förmått reparera.
Skolans fostrargärning har
byggts upp efter moderna principer
och misslyckats. En nyligen redovisad
statistik talar här sitt tydliga språk.
De gamle, som knappast fick lära sig
att läsa och skriva, fick i sig inpräntade
ovärderliga livsnormer. De fick
klart för sig vad som var rätt och vad
som var orätt.
Nu står där en ungdom, som vi velat
så väl, men som vi visat en missriktad
välvilja. Har vi i hem och skola
misslyckats, måste det nu bli samhällets
sak att klargöra för den äventyrslystna
och förvildade ungdomen vad
som är rätt och vad som är orätt. Det
är vårt fel att metoderna måste bli
hårda. Det är dock till ungdomens
eget bästa vi nu önskar ta till dessa
hårdare metoder, och jag tror att ungdomen
kommer att förstå. Konsekvens
och rättvisa är vad barn och ungdom
kräver och vad de också förstår. Vi
hjälper inte ungdomen genom att fortsätta
med dalt, utan tvärtom, och ju
längre vi väntar med dessa hårdare metoder,
desto hårdare måste vi slå till,
när reaktionen kommer.
Vi motionärer tror att ett kvarhållande
— lika med undersökning, dom
och straff i en följd — måste vara effektivt.
Det tål i varje fall att utredas.
Det sägs visserligen från utskottsmajoritetens
håll, att kvarhållande i
detta sammanhang står i strid med
svensk rättsuppfattning. Naturligtvis
skall vi vara rädda om rättssäkerheten.
Den är ett i och för sig dyrbart
arv. Men de lojala medborgarna har
också rätt att känna rättssäkerhet.
Bilstölder, bilskador och faran för andras
liv och egendom gör nya överväganden
absolut nödvändiga. Det blir
här utredningens sak att överväga och
pröva efter vilka riktlinjer man bör
gå fram. Med dessa ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 2 i första lagutskottets utlåtande
nr 9.
22
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! De motioner det här
gäller sönderfaller i två delar. I den
del som rör införsel för skadestånd på
grund av bilstöld har inte ens inom
utskottet yrkats bifall till motionerna.
Jag finner därför inte anledning att
här gå in på den delen.
Vad beträffar den andra delen, som
avser hållande i förvar såsom påföljd
för bilstöld, kan utskottet naturligtvis
dela det intresse motionärerna har för
att ett samhällsingripande mot en lagöverträdare
skall följa i så nära anslutning
som möjligt till det begångna
brottet. Det är uppenbart, att det intresset
gör sig särskilt gällande nu, då
ungdomsbrottsligheten alltmer ökar. Vi
vet ju att inom ungdomsbrottsligheten
intar bilstölderna en framträdande
plats. Men utskottsmajoriteten kan inte
finna någon särskild anledning att
plocka ut just dem som begår bilstölder
för en särskild behandling. Det är
naturligtvis så att den effektivisering,
som kan behövas för stävjande av
brottsligheten, bör sättas in på alla
punkter och då inte minst på över huvud
taget hela det stora gebitet förmögenhetsbrott.
Vad beträffar formerna för samhällsingripande
står med redan nu gällande
bestämmelser åtskilliga möjligheter
till buds. Man kan anhålla eller
häkta en misstänkt för att se till att
han inte begår nya brott och framför
allt inte undandrar sig lagföring. Den
som redan är föremål för kriminalvård,
har suttit i ungdomsfängelse eller
på ungdomsvårdsskola men rymt
därifrån, finns det redan möjlighet att
ta hand om genast och låta fortsätta
med den behandling han redan undergår.
I andra fall däremot, då det inte
är klart vad vederbörande skall ha för
påföljd för den gärning han har begått,
fordras enligt svensk rättsuppfattning
ett förfarande som klargör hans
skuld och klargör på vilket sätt det är
lämpligast att tillrättaföra vederbörande.
Vare sig en utredning för att bestämma
reaktionsformen sker inom
domstolsväsendet genom att vederbörande
åtalas och ställs inför domstol
eller barnavårdsnämnden får ta hand
om fallet, måste den om den skall få
något värde ta viss tid. Jag kan gärna
erkänna att tiden många gånger ter
sig för lång och att på grund av tidsutdräkten
en hel del av dem som begått
brott kommer i tillfälle att begå
nya brott. Detta kan emellertid inte
ändra utskottsmajoritetens och som jag
tror hela vårt folks rättsuppfattning i
detta hänseende, vilken kräver att man
inte berövar människor friheten utan
någon som helst undersökning av vad
de begått för brott och vilka åtgärder
som skall företas mot dem.
Så sent som förra året behandlade
riksdagen också ett utlåtande av beredningsutskottet,
där denna rättsuppfattning
knäsattes. Jag kan inte finna att
riksdagen nu kan gå ifrån ett sådant
uttalande.
Samhällets åtgärder mot brottsligheten
kan onekligen behöva effektiviseras.
Fastän vi utvidgat åtgärderna på
detta område genom att bygga nya ungdomsvårdsskolor
och på många andra
sätt har obestridligen ungdomsbrottsligheten
varit i stadigt stigande. Man
kan inte heller snabbt öka kapaciteten
på detta område. Det går inte att stampa
fram en ungdomsvårdsskola ur marken.
Det fordras pengar och det fordras
tid för detta. Framför allt fordras
det tid åt! skola personalen.
Som ordförande i styrelsen för en
ungdomsvårdsskola kan jag erkänna
det oerhört stora arbete som denna
personal nedlägger. Meningen med
hela denna behandling av de unga, som
ofta, jag kan säga i de allra flesta fall,
kommer ifrån broken liomes eller hem
som på ett eller annat sätt inte motsvarar
vad vi menar med ett hem, är att
de i gengäld skal! få en känsloanknytning
till den personal som kommer i beröring
med dem och på det sättet uppfostras
till att bli goda medborgare. Det
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
23
är fördenskull man går in för den lilla
gruppens princip, att varje person som
deltager i vården skall ha ett fåtal av
de intagna omkring sig och försöka
påverka dem.
Trots att behandlingen på ungdomsvårdsskolorna
står högt är dessa ändå
en dålig ersättning för ett gott hem,
beroende på att så många — och så
många inte alldeles bra — ungdomar
där samlas. Jag skulle önska att den
första åtgärden man företoge på detta
område vore att inventera de hem i
vårt land som skulle vara villiga och
därtill lämpliga att mottaga sådana
ungdomar för fostran. Det är naturligtvis
en ganska svår sak att finna dessa
hem. De skall inte bara vara goda
hem med förstående fosterföräldrar.
Det skall också finnas tillfälle till anställning
antingen i anslutning till själva
hemmet eller i närheten av den
plats där dessa fosterföräldrar bor. Nu
kostar emellertid en ungdom som är
intagen på ungdomsvårdsskola cirka
600 kronor per månad, de fasta kostnaderna
för byggnader och sådant
oräknade. Om man betalar 400—500
för inackordering i ett sådant som gott
befunnet hem, skulle det ändå bära
sig bra.
Min erfarenhet av den mångfald ungdomar
jag varit med om att ta in på
ungdomsvårdsskola säger mig att det
stora flertalet, i varje fall om man
kunde ta hand om dem litet tidigare
än nu när de får vänta länge på sin
plats i ungdomsvårdsskolan, skulle
vara mottagliga för den kärlek och omtanke
som de dittills lidit brist på. De
fall jag sett ger mig anledning att tro,
att det skulle gå bra med många av
dem om de kom till goda fosterhem.
Antag att man kunde i hela vårt avlånga
land finna platser för bara 200
ungdomar i sådana fosterhem — redan
därmed skulle fyra hela ungdomsvårdsskolor
kunna ställas till förfogande
för andra och svårare fall. Självfallet
komrne då klientelet att i inot
-
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
svarande mån försämras inom ungdomsvårdsskolorna,
men detta skulle
dessa säkerligen inte hesitera för, eftersom
de är vana vid att tas med olika
fall och det nu snarast är en skönhetsfläck
att man måste blanda ihop bättre
och sämre fall, något som naturligtvis
går ut över de bättre fallen, vilka löper
risk att försämras.
Vad motionerna går ut på synes
emellertid vara att införa icke ett slags
straffprocessuellt tvångsmedel motsvarande
häktning och anhållande — i ett
betänkande av en kommitté har föreslagits,
att man för ungdomarnas del
skulle inrätta utredningshem — utan
snarare ett slags straff, som skulle sättas
in utan att vederbörandes skuld
eller de omständigheter, under vilka
han begått brottet, blivit utredda. Jag
finner detta vara orimligt. Om man å
andra sidan skulle sätta in en sådan
åtgärd efter utredning och dom eller
beslut av verkställande myndighet,
t. ex. barnavårdsnämnd, då måste jag
säga att det inte är rimligt att nu, när
Kungl. Maj :t efter långvariga utredningar
överväger hur hela reaktionssystemet
skall utformas, komma med
en sådan speciell åtgärd.
Med detta, herr talman, tror jag att
jag tillräckligt har bemött det anförande
som hållits här, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! I denna fråga ber jag
att först helt oförbehållsamt få instämma
med utskottet då det säger att behovet
av ett snabbt och påtagligt samhällsingripande
mot lagöverträdare givetvis
gör sig gällande inte bara vid
bilstölder utan vid bekämpandet av all
brottslighet. Däremot har jag svårt att
helt dela utskottets mening att ett kort
och snabbt frihetsberövande skulle vara
främmande för svensk rättsuppfattning.
Utskottets motivering härför är ganska
kortfattad. Utskottet säger alt man icke
24
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
för en effektiv brottsbekämpning får
eftersätta den enskildes rättssäkerhet.
Det är självklart att man inte får göra
det, och jag tror inte heller att det varit
motionärernas mening, vilket också
framgår av deras reservation. Vidare
vill jag erinra om att vi — just ur
rättssäkerhetssynpunkt — liksom andra
länder har andra former av korta
frihetsberövanden; här kallar vi dem
häktning och anhållande. Visserligen
är det sant att det inte är straff i den
mening som vi brukar ta det, det
är fråga om straffprocessuella tvångsmedel,
men det är lika sant att de i
realiteten är frihetsberövanden, som
under vissa omständigheter kommer till
stånd i omedelbar anslutning till att
brottet uppdagas. Som regel får ju
häktning bara ske då straffarbete kan
följa på brottet. Men vid sidan härav
kan ju anhållan ske, dels i avbidan på
rättens beslut om häktning, dels också
i vissa fall då fulla skäl till häktning
icke föreligger.
Jag har tidigare uttalat mig för att
tanken på korta, snabbt insättande frihetsberövanden
— först genom någon
form av anhållande och sedan efter
noggrann undersökning och dom — vilken
tanke ingalunda är ny, förtjänar att
även hos oss noga övervägas, och denna
uppfattning vidhåller jag.
Jag skall inte gå närmare in på denna
fråga nu med den omfattande föredragningslista
som vi har i dag, men
jag vill framhålla att denna tanke på
korta frihetsberövanden, som naturligtvis
inte bara skall ha den negativa sidan,
att vederbörande mister sin frihet,
utan även på alla möjliga sätt ha
en uppfostrande sida, håller på att vinna
terräng. Jag vill bara nämna såsom
ett enda exempel att i Holland har nyligen
en kommitté med uppgift att bearbeta
och föreslå ändringar i lagstiftningen
rörande ungdomsbrottsligheten
enhälligt föreslagit införandet av dylika
korta frihetsstraff. Till denna kommitté
hörde bland annat en av Euro
-
pas mest kända kriminologer, professor
Jakob M. van Bemmelen vid Leydens
universitet. Förslaget är med vissa
modifikationer redan antaget av det
holländska parlamentet och ligger nu
i justitiedepartementet för ytterligare
överarbetning.
Jag anser mig icke kunna rösta för
reservationen, då den endast berör bilstölder,
men å andra sidan anser jag
att utskottet torde ha överdrivit farorna
för rättssäkerheten. Jag hänvisar åter
till reglerna för häktning och anhållande.
Dessutom tror jag att i den situation
som vi faktiskt nu har gäller det
att finna en form av samhällsreaktion
mot tidigare utslag av kriminalitet, en
form som dels helt tillfredsställer humanitetens
fordringar och som dels,
genom att det faktiskt händer någonting
som både brottslingar och andra
människor märker, kan bilda en av
spärrarna mot det stegvisa och mjuka
glidandet in i en asocial, förvänd kriminell
inställning gentemot samhället.
Jag understryker detta i fullt medvetande
om att de flesta personer, och
bland dessa vågar jag räkna mig, som
mera ingående har sysslat med ungdomskriminalitetens
problem, är fullständigt
ense om att de förebyggande
åtgärderna är de ostridigt viktigaste.
Jag säger det också, trots att jag självfallet
är medveten om att det är en
utomordentligt allvarlig åtgärd att beröva
ungdomar, ibland barn, friheten
om än för en kortare tid. Men att samla
erfarenheterna och att noggrant pröva
dem även hos oss, det tror jag är allt
skäl i världen.
Ser man på den internationella kriminologiska
litteraturen är det ganska
intressant, att reaktionen i allmänhet
inte riktar sig emot själva systemet
utan mot hur det faktiskt kommit att
utformas.
Jag har i allra största korthet velat
redovisa min uppfattning på denna
punkt. Den logiska konsekvensen av
den är givetvis att jag varken kan
Nr 10
25
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
rösta för utskottet eller — av de anledningar
jag angivit — för reservationen.
Herr ONSJö (ep):
Herr talman! Anledningen till att jag
fogat en blank reservation till utskottets
förevarande utlåtande är närmast
den, att jag i likhet med den föregående
ärade talaren varit tveksam om vilken
ståndpunkt som här är den riktiga.
Motionärerna vill ha en snabbare
reaktion från samhällets sida gentemot
biltjuvarna, och det är givetvis i högsta
grad önskvärt. Men motionärerna
har tänkt sig, att en ertappad biltjuv
skulle kunna buras in utan föregående
dom och rannsakan, och en sådan metod
tycker jag innebär vissa risker ur
rättssäkerhetssynpunkt.
Frågan om bilstölderna är självfallet
ytterst allvarlig, och den är alldeles
speciellt allvarlig därför att erfarenheten
visar, att den första bilstölden
ofta också är det första steget in på
brottets väg, en väg som biltjuven sedan
fortsätter att vandra. Det märkligaste
i sammanhanget tycker jag emellertid
är, att bilstölderna nästan kan
sägas vara ett problem som är speciellt
för vårt land. Vi hade denna fråga
uppe i riksdagen för ett par år sedan,
och då redovisades i utskottets utlåtande
en del siffror — jag tror de var
tagna ur trafiksäkerhetsutredningens
utlåtande — vilka visade att Sverige
statistiskt sett ligger skyhögt över andra
länder i fråga om bilstölder. Om förhållandena
inte har ändrat sig sedan
dess, kan man inte undgå att ställa
frågan vad delta kan bero på. Vad begår
vi för fel här i landet? Ja, den
frågan tvistar de lärde om, och det
framlägges många mer eller mindre
rimliga förklaringar. Orsakerna är givetvis
många, och en orsak till bilstölderna
— liksom till den ökade brottsligheten
över huvud taget — är väl
följder av den ökade tätbebyggelsen.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
Själv har jag funderat på om inte
den ökade ungdomsbrottsligheten kan
sammanhänga med något fel i de ungas
fostran, som kanske i för hög grad har
fått bli ett experimentalfält för en del
verklighetsfrämmande fantaster, vilka
vill fostra ungdomen att leva i en värld,
sådan som man önskar att den vore,
men som den inte är. Dessutom har väl
också läran om denna fria fostran missuppfattats
på sina håll. Många har väl
uppfattat den fria fostran som en frihet
från fostran. I främsta rummet är det
givetvis hemmen som skall lära barnen
att lyda och att underordna sig det gemensammas
bästa. Men som alla vet
finns det många dåliga hem, och deras
antal ökar tyvärr. Många barn saknar
också hem. Då måste skolan ta ansvaret
för ungdomens fostran. Men uppfyller
vår moderna skola verkligen
dessa krav? Man försöker i skolorna
lära barnen snart sagt allting, men jag
är inte säker på att man gör vad man
kan för att lära barnen vad det innebär
att leva i ett rättssamhälle. Inom
skolans egna väggar råder det ofta
anarki. Disciplin är på sina håll ett
nära nog okänt begrepp, och man säger
att barnen skall utvecklas i frihet.
Ja, det där låter vackert. Men resultatet
av en dylik fostran blir, att först när
ungdomarna blir gamla nog att stjäla
bilar tar det emot. Då blir det uppenbart,
alt det inte går att låta barn utveckla
sig i frihet hur långt som helst.
Och om ungdomarna fortsätter att utvecklas
i frihet, d. v. s. fortsätter att
stjäla bilar, så tar vi in dem på ungdomsvårdsskolor
för att där söka reparera
vad hem och skola försummat.
Ibland lyckas det, men ofta är det för
sent. Jag menar sålunda, att detta problem
nog ligger en smula djupare än
vad man i allmänhet tänker på.
Vad den snabbare reaktionen mot
billjuvarna beträffar, så har jag den
uppfattningen att vi nog hör ta något
hårdare tag. Det vore mig emellertid
fjärran att här rekommendera några
26 Nr 10 Onsdagen den
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
19 mars 1958 fm.
av gångna tiders brutala bestraffningsmetoder.
Jag läste emellertid i en tidning
nyligen att två eller tre fjortonårs
pojkar i Hälsingborg kom till en uppställningsplats
för importerade bilar,
där de startade den ena bilen efter den
andra och krockade med de stillastående,
så att de på det sättet vållade skador
för omkring 75 000 kronor. Jag vill
ogärna rekommendera riset, men jag
tror att det skulle ha varit humant att
åtminstone visa pojkarna att det finns
ett ris att ta till. Det är nämligen inte
alldeles uteslutet, menar jag, att de uppfostringsmetoder
som anses humana i
själva verket är ytterligt grymma.
Reservanterna har här föreslagit en
utredning och en översyn, och jag har
ingenting emot att så sker, men jag vågar
ändå inte ställa mig bakom förslaget
och rekommendera reservationens
yrkande. Trots min betänksamhet
kommer jag nog ändå att rösta för bifall
till utskottets hemställan.
Herr KÖNIGSON (fp):
Herr talman! Jag utgår från att ingen
här vill förringa det samhällsproblem
som ungdomsbrottsligheten utan tvivel
utgör. Vi är alla bekymrade över att
ungdomsbrottsligheten alltmer ökar,
och vi är intresserade av att finna något
botemedel mot den och mot den
utveckling som orsakar denna ökning.
Även om man är orolig över denna
utveckling kan man emellertid inte acceptera
några rent panikartade åtgärder
för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
När motionärerna
föreslår att man skall ta i förvar under
viss tid i första hand biltjuvar, men
det på andra håll talas om att denna
åtgärd skall gälla även andra unga
brottslingar, synes mig detta vara något
som tillkommit i ren panikstämning.
Om man verkligen menar att
man skall sätta de unga brottslingarna
inom läs och bom första gången utan
att de vanliga undersökningarna gjorts,
utan att de blivit dömda, måste jag be
-
stämt reagera däremot. Det skulle sätta
rättssäkerheten i allvarlig fara om vi,
bara därför att en ung människa låt
oss säga påträffas under omständigheter,
som tyder på att han begått ett
brott, tar honom i förvar. Det skulle
fullständigt strida mot de principer, efter
vilka vi nu arbetar.
Om motionärerna alltså menar, att
detta skall ske första gången, måste jag
bestämt avvisa varje tanke därpå. Menar
de däremot, att detta skall ske, när
en ung brottsling kommer tillbaka, då
finns redan de lagar och författningar,
som vi behöver. D. v. s. om man inte
avser någon ny strafform — herr Munktell
talade om att man skulle ha det
korta chockstraffet, arresten e. d. —
ty då har vi inte de lagar och författningar,
som skulle behövas, och jag
tror inte heller, att vi skall försöka
skaffa oss dem.
Åklagare har förklarat, att det går
mycket snabbt att få ett preliminärt
beslut om att en ung människa skall
skickas till ungdomsvårdsskola. Problemet
ligger däri att det finns inte
plats på ungdomsvårdsskolorna. Åklagare
och barnavårdsnämnd kan vara
överens om att den unge skall skickas
till ungdomsvårdsskola, men han får
vänta flera månader, innan han kommer
dit. Därför är det angeläget, att
vi ökar platserna på ungdomsvårdsskolorna.
När det gäller bilstölderna, som ju
motionärerna speciellt har inriktat sig
på, kan man ha olika uppfattningar om
huruvida det är förenligt med vanliga
rättssäkerhetssynpunkter eller med den
individuella frihet, som vi anser att vi
skall ha, att ålägga bilägare att skaffa
sig godkända billås. De olika uppfattningar
som kan råda i det fallet lämnar
jag därhän. Jag skulle bara vilja
säga, att jag vid flera tillfällen och senast
för ett par veckor sedan frågat
kriminalpolisen både i Stockholm och
i Göteborg, om de ännu haft något fall,
där en bil med godkänt billås stulits.
Nr 10
27
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Jag har fått det beskedet att varken i
Stockholm eller i Göteborg känner kriminalpolisen
till något fall, där ett
godkänt billås kunnat brytas upp. Jag
tycker att bara den erfarenheten säger,
att här finns en framkomlig väg att
hejda bilstölderna.
Som jag förut sade finns det kanske
personer som anser, att ett åläggande
för bilägare att skaffa godkänt rattlås
strider mot den frihet, som vi anser
oss ha rätt till. Det är en sak, men en
annan är att dessa erfarenheter enligt
min uppfattning pekar på en väg
på vilken vi verkligen kan få ned bilstölderna.
Vad sedan beträffar frågan om behandlingen
av unga brottslingar över
huvud taget reagerar jag starkt mot sådana
uttryck som herr Svensson i
Krokstorp använde, när han talade om
dalt och sade, att det behövdes starkare
medicin. Det har sagts att vi håller
på att få en reaktion ute i landet
mot de principer vi nu har, då det
gäller att ta hand om unga brottslingar.
Jag vill inte försöka bedöma, hur det
förhåller sig härmed, men om människor,
som borde känna ansvar i detta
avseende, reser omkring och talar om
att vi daltar med unga brottslingar, så
är det ju ganska naturligt att det skapas
en sådan reaktion. De som arbetar
på ungdomsvårdsskolorna och har hand
om detta besvärliga klientel är verkligt
ansvarskännande människor, och
de tar sitt arbete att föra dessa ungdomar
till rätta med allt det allvar
man kan önska. Jag tror att vi skall
akta oss för att på något sätt försvåra
arbetet för dem. Jag tycker också att
de, som säger, att man på ungdomsvårdsskolorna
är för släpphänt mot
ungdomen, bör undersöka hur det ligger
till, innan de för sådant tal vidare.
•lag kan sålunda inte instämma i de
högljudda klagomålen om alt man daltar
med ungdomsbrottslingarna, och
jag kan inte heller ansluta mig till motionärernas
förslag.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
Viktigare än det yttre skalet — ungdomsvårdsskolor,
lagar och förordningar
— är emellertid att vi vet vad vi
vill med de unga människorna. Jag har
en känsla av att det ibland fattas något
på den punkten. Vi måste veta vad det
är för människotyp vi vill skapa. Jag
vill inte säga, att vi bör ha vissa moraliska
normer, ty jag vet att en del
reagerar mot det, men vi måste ha
klart för oss vilket beteendemönster
vi vill att de unga människorna skall
ha. Ty så långt kan jag hålla med dem
som klagar, att hållningslöshet inte
hjälper någon. Vi måste alltså mer bestämt
inrikta oss på att göra klart för
oss vad det är vi vill med vårt arbete.
Motionärernas förslag om att den,
som för första gången tas för ett brott
eller misstänks för ett brott, skall kunna
hållas i förvar under en viss tid,
kan jag alltså under inga förhållanden
ansluta mig till. Vad beträffar återfallsbrottslingar
innehåller våra lagar och
förordningar redan vad vi behöver för
att snabbt kunna ingripa. Däremot saknar
ungdomsvårdsskolorna erforderliga
resurser.
Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).
Ilerr SVENSSON i Krokstorp (li) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Königson inledde
sitt anförande med att säga, att vi
kommer med krav på panikartade åtgärder.
Det var närmast med anledning
av det yttrandet jag begärde ordet. Vi
har inte kommit med några krav på
panikartade åtgärder, utan vad vi begärt
är en utredning beträffande möjligheterna
att nå en bättre effekt i
åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.
Herr Königson gör gällande att det
finns lagar som täcker allt. Det är möjligt,
men i så fall är dessa lagar inte
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
28 Nr 10
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
tillräckliga. Jag anser att vi misslyckats
i våra strävanden att åstadkomma
någonting i detta avseende. Att antalet
bilstölder i Stockholm under januari
månad i år var 75 procent större än
under samma tid i fjol, talar ju i den
riktningen.
Jag och mina medmotionärer är inte
ensamma om denna vår uppfattning.
Slår man upp en tidning —- den må
vara liberal eller konservativ, det må
vara en facktidskrift för poliser eller för
militärer — finner man att det är ett
allmänt krav, att vi måste tala ett kärvare
språk, att vi måste komma bort
ifrån de företeelser, som herr Königson
gjorde gällande att jag betecknat
som dalt. Detta har stärkt mig i min
tro att vi är inne på rätta vägar, när
vi kräver en utredning i detta avseende.
Herr KöNIGSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Svensson i Krokstorp
säger att reservanterna endast begärt
en utredning, men det är i så
fall inte en förutsättningslös utredning.
Det utsäges nämligen att man syftar
till att få möjlighet att hålla dessa ungdomar
i förvar under en tid, som jag
hoppas man avser skall bli kort. Det
är detta uttalande jag reagerar mot.
Jag har inte bestridit att ungdomsbrottsligheten
ökar och att bilstölderna
ökar. Jag har bara visat på anledningen
till att samhället nu inte kan reagera
så snabbt som skulle vara möjligt enligt
gällande lag och förordning. Orsaken
härtill är att vi inte har tillräckligt
antal platser på ungdomsvårdsskolorna.
Jag vill dock framhålla att det även
finns ljusglimtar. Jag tycker det är rätt
glädjande att tillgängliga siffror visar
att rymningsfrekvensen vid ungdomsvårdsskolorna
är klart sjunkande. Jag
menar givetvis inte att detta kan tas
som något bevis för eller något klart
tecken på att man lyckats väl på detta
område, men det visar dock att vi är
på god väg att lösa problemet när det
gäller behandling av unga brottslingar,
om vi bara får erforderliga resurser beträffande
ungdomsvårdsskolorna.
Herr NYHAGE (h):
Herr talman! Reservanterna begär
här en utredning angående möjligheterna
att hålla ertappade biltjuvar i
förvar. Jag tror inte man skall överdriva
faran för att rättssäkerheten härigenom
skall åsidosättas. Det framhålles
ju tydligt i reservationen, att utredningen
skall arbeta just med den sidan
av saken. Med hittillsvarande metoder
har man inte lyckats stoppa den
mycket tråkiga utveckling, som bilstölderna
tagit. Förefintlig statistik visar
att antalet bilstölder ökar. Tyvärr måste
vi konstatera att många hem har
misslyckats i sin fostran av de unga
människorna. Tyvärr måste vi konstatera
att även skolan uppenbarligen
misslyckats i betydelsefulla avseenden.
Tyvärr måste vi också konstatera att
även samhället har misslyckats. Bostadspolitiken
spelar härvidlag en betydande
roll.
Man kan aldrig komma ifrån, att bilstölderna
ofta börjar av ren äventyrslusta,
men denna äventyrslusta blir lätt
inkörsporten till en ökad brottslighet
och ren brottslighet. Det är väl då, såvitt
jag kan förstå, bättre att stämma i
bäcken än i ån. Här begär man möjlighet
att stämma i bäcken beträffande
just denna speciella ungdomsfråga. Vi
kan heller inte komma ifrån, att detta
är en ungdomsfråga av mycket stort
format. Tyvärr är det ofta så, att även
den ungdom, som kan sköta sig, får
lida för det nuvarande tillståndet. Ofta
sättes en stämpel på ungdomen i allmänhet.
Låt oss då komma ihåg att det
dock är en minoritet av svensk ungdom
som icke kan sköta sig.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr 2.
Nr 10
29
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! Endast en kort replik
till herr Königson med anledning av
att han åberopade statistik angående
rymningarna från ungdomsvårdsskolorna.
Dels är denna statistik ganska
tvivelaktig och dels förhåller det sig
så, att det absoluta antalet rymningar
har stigit även om man kan se en relativ
minskning. Denna stegring av det
absoluta antalet rymningar beror emellertid
djupast sett på att vi fått så oerhört
mycket flera asociala och kriminella
ungdomar, som vi lyckligtvis så
småningom börjat få plats att ta hand
om. Jag tycker alltså inte att denna
speciella statistik rörande rymningarna
på något sätt visar att ungdomsbrottsligheten
skulle vara på retur.
Herr LASSINANTTI (s):
Herr talman! Det råder väl ingen
tvekan om att samhället i sitt eget intresse
bör verka för bästa möjliga laglydnad,
och det är lika uppenbart att
laglydnaden förstärkes om inte bara
samhällsorganen utan också de enskilda
medborgarna reagerar mot överträdelserna.
Motionärerna torde kunna
påräkna ett allmänt instämmande i att
tillgreppen av bilar väcker oro. Man
får se motionen som ett inlägg i den
aktuella debatten om ungdomsbrottsligheten.
Motionärerna talar om »en
allt starkare folkopinion», som kräver
»avskräckningsmoment». I anslutning
till detta skulle jag vilja göra några
reflexioner.
Alla tycks vara eniga om målet, som
givetvis är ett samhälle där så få som
möjligt hamnar på fel sida om demarkationslinjen
mellan laglighet och
brottslighet. Om vägarna till detta mål
är man emellertid inte på det klara.
Man är också oense om vad som är
lämpligt och vad som inte är lämpligt.
Oklarheten kommer till bjärt belysning
bl. a. därigenom, alt den motionär, som
vid fjolårets riksdag föreslog en kraf
-
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
tig avrustning av polisen, nu i år —
just i föreliggande motion — hälsar
med tillfredsställelse inrikesministerns
i statsverkspropositionen gjorda anmälan
om en förstärkning av polisen.
Man kräver att någonting skall ske.
Om det som skall ske är klokt eller
oklokt, skadligt eller gagneligt, bär
man inte tid att tänka på. Man har nästan
börjat tillämpa det gamla exercisreglementets
bestämmelse om att »obeslutsamhet
att handla läggs mer till last
än misstag i fråga om val av medel».
Galenskaper i val av medel har emellertid
inte alltid skänkt segrar i krigiska
värv, och ett exercisreglemente
är ju för övrigt ingen läkarinstruktion.
Vill man uppträda som läkare och söka
operera bort ungdomsbrottsligheten
från samhällskroppen, då får man sannerligen
inte godtaga vilka misstag som
helst i fråga om medlen. Man måste ju
ändå försöka rädda patienten till livet.
Hur skall då patienten botas? En
mångfald skriftlärde håller sedan något
år på att fastställa diagnosen, och
tids nog kommer väl opcrationskniven
fram. Rättslärda och parlamentariker
har hos justitieministern påyrkat krafttag
till den kriminologiska forskningens
fromma. Ur brottsbekämpandets
synpunkt måste detta förslag tillstyrkas
på det livligaste.
I avvaktan på att samordningsarbetet
mellan de olika departementen slutföres
borde den nuvarande fronten
kunna hållas. Som en allvarlig varning
upptog anhängarna av de förebyggande
åtgärderna meddelandet under åttonde
huvudtiteln, att statsmakterna övervägde
att minska stödet till den välartade
ungdomen. Uttalandet i fråga vittnar
inte om att ens alla inom Kungl. Maj :ts
kansli drar i repet åt samma håll.
Det är emellertid inte bara de skriftlärde
som sysslar med ungdomsbrottsligheten.
Vi har också fariséerna, som
ställer sig liksom på sidan och låter
andra ta ansvaret. Intet är lättare än
att anklaga och att vara anklagare. Me
-
30
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
delålders män och kvinnor slår sig
stolt för bröstet och utropar: Se på
mig, jag är inte som den förskräckliga
nutida ungdomen!
Debatten om ungdomsbrottsligheten
förs så onyanserat, att man frestas tro
att den alldeles överväldigande delen
av ungdomen är kriminell — ja, att
varje ungdom som är välartad och
skötsam just därigenom skulle betraktas
som nära på abnorm. Har man
aldrig tänkt på att en dylik nedsvärtning
av ungdomen i allmänhet måste
verka nedbrytande på ungdomens motståndskraft?
Den
största glädjekällan i nuet är
ändå den, att den överväldigande majoriteten
av ungdomen är mönstergill
i sitt uppförande. Kanske är den nuvarande
ungdomsgenerationens flertal
bättre än alla sina föregångare. Se på
landsbygdsungdomen! Byaslagsmålen
har ersatts av idrott i alla former och
ungdomen i dag är knuten till ideellt
arbete av något slag på ett helt annat
sätt än vad fallet var för låt oss säga
25 år sedan.
Och trots allt vad man säger om ungdomen
i storstäderna behöver man inte
gå många stenkast från riksdagshuset
för att konstatera, att det sannerligen
inte finns mycket plats för beröm för
medelåldern. Man nödgas ibland fråga
sig, om människan är på väg att än en
gång bli neanderthalare. Säg mig med
vem du umgås och jag skall säga dig
vem du är, är ett uttryck som påminner
om de äldres plikt att söka vara
goda föredömen. Den äldre generationen
av i dag har i betydande grad misslyckats
med denna uppgift.
Jag försvarar inte den unge brottslingen,
men jag kan inte godtaga den
i många fall ytterst förenklade redovisning
man ger om hela ungdomsbrottsligheten.
Man hör mörkmän dundra i
radio mot »den Schlyterska skolan»
och påyrka, att kristna principer får
ökat fotfäste. Av erfarenhet vet jag att
bland vissa människor religionen varit
ett mäktigt vapen i kampen mot en
viss typ av brott — jag syftar närmast
på renstölderna i fjällen — men jag
vet inte på vad sätt prästerskapet i
Stockholm kan aktiveras för att stävja
bilstölderna. Kan prästerna göra något,
så torde nationens tacksamhet bli deras
arvedel. Fältet står öppet och fritt
för alla goda insatser. Därom är vi säkert
alla ense, oavsett vilken uppfattning
vi än har i religiösa ting.
Andra menar att ungdomsbrottsligheten
beror på C. G. Ekmans första regering,
som medverkade till att katekesen
kom bort från folkskolan. Men
ingen vågar påstå att bilstölderna skulle
upphöra, om skolbarnen åter började
läsa katekesen.
Varför är människor brottsliga? Varför
har vi så många bilstölder? Är det
för att straffet, reaktionen från samhällets
sida, är för mild? Motionärerna
tycks luta åt den åsikten. Jag har redan
tidigare antytt, att den kriminologiska
forskningen ännu inte givit svar
på den frågan. I dagens läge kan vi
inte komma längre än Pontius Pilatus
gjorde. Vi måste fråga med honom:
Vad är sanning? Och i hans sällskap
hamnar nog också motionärerna.
Eljest kan vi också fråga: Varför är
det så många som inte begår brott?
Varför avstår den överväldigande majoriteten
av ungdom från att stjäla bilar?
Man skulle kunna säga, att det i
många fall beror på rädsla för reaktionen
från samhällets sida. I så fall
skulle det alltså förhålla sig så, att för
majoriteten är straffen tillräckligt effektiva
redan nu för att bilda en individualpreventiv
barriär.
Under mina år som praktiskt arbetande
utredare av brott har jag kommit
till den uppfattningen, att en gärningsman
sällan eller aldrig överlägger med
sig själv om vilket straff han skulle
kunna få för en handling —- om det
blir fängelse i en månad eller straffarbete
under åtta månader. Däremot är
det vanligt, att vederbörande noga kal
-
Nr 10
31
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
kylerar med om han skall bli avslöjad
eller inte. Risken för att bli avslöjad
har cn utomordentligt kraftig preventiv
verkan.
Vilka åtgärder vi förordar i kampen
mot bilstölderna är givetvis beroende
på från vilket håll vi betraktar problemet.
I storstäderna tycks man nästan
befinna sig i en farkost, som med
svindlande fart styr mot det klippbranta
Himalaya. I landsorten är problemet
av annan storleksordning. På vissa orter
är det intet problem alls.
Siffrorna för antalet motorfordonstillgrepp
är oroväckande. — 1956 var
det inte mindre än 25 900. År 1913 var
antalet 15, år 1927 180, vilket i förhållandet
till antalet fordon procentuellt
sett var en mycket hög siffra, och år
1952 ungefär 9 000. År 1943 hade vi
emellertid inga biltjuvar alls. Varför
denna plötsliga laglydnad? Jo, den förklaras
av gengasdriften.
Och där har vi beviset för att om det
är förenat med betydande svårigheter
att komma åt ett fordon, så minskas på
grund härav antalet tillgrepp. Av egen
erfarenhet vet jag, att exempelvis rattlåset
i många fall förhindrat bilstöld.
Kriminalkommissarie Uhrbom i Stockholm
har uppgivit, att i december 1956
stals i Stockholm 55 bilar av märket
Austin, men i samma månad året därpå
bara 3. Den gynnsamma utvecklingen
ansågs väsentligen bero på att rattlås
allmänt inmonterats på bilar av
detta märke.
Jag har den uppfattningen att teknikerna,
om de får ett allvarligt uppdrag,
kan göra åtskilligt för att få bilarna
oåtkomliga för biltjuvarna. En
enskild bilägare har berättat, att han
nått goda resultat genom att tjudra fast
bilen med en grov kätting i en järnstolpe!
Målet måste vara att göra motorfordonen
mindre lättillgängliga för
ohederliga människor. När detta slår
igenom uppnås också en psykologiskt
återhållande verkan på de presumtiva
brottslingarna.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
Men naturligtvis skall vi slå vakt om
laglydnaden. Jag tror, att man i våra
skolor skulle inom samhällslärans ram
kunna göra åtskilligt mer för att ge de
unga en stabil moralisk plattform. De
unga bör bibringas den uppfattningen,
att brottslighet är oförenlig med sunda
etiska principer.
Sedan kan samhället uträtta mycket
mer än vad nu är fallet på det rent
förebyggande planet. Visst kan man
diskutera, hur man skall bestraffa den
som gått ned i en vak, men det är viktigare
att förhindra, att vederbörande
ramlar i vaken. Jag är alldeles övertygad
om att ifall den spanande polisstyrkan
i Stockholm vore lika manstark
som de olika delegationer som
diskuterar ungdomsbrottslighetens orsaker
och botemedlen mot den, skulle
ungdomsbrottsligheten och brottsligheten
över huvud snart visa en kraftigt
nedåtgående kurva.
Vidare anser jag, att eftersom polisen
har synnerligen stora förutsättningar
att utröna var förebyggande åtgärder
kan sättas in för att hindra brottslighet,
så bör polisens rent sociala funktion
kraftigt utbyggas. Erfarenheterna
från Köpenhamn och inte minst från
Malmö manar till efterföljd på andra
håll. Samarbetet mellan polisen och de
socialvårdande myndigheterna är i regel
gott — i Malmö exempelvis konstaterade
en utredning att det t. o. m. var
mönstergillt — men på vissa orter råder
ett kallt krig, och på det profiterar
ungdomsbrottsligheten.
Samtal med barnavårdsnämndsordförande
och andra socialvårdare visar,
att de anslagsbeviljande myndigheterna
är ytterst njugga med pengar till sådan
förebyggande verksamhet, som åsyftas
i barnavårdslagens 2 §. Detta är
olyckligt. Man saknar personella resurser
alt kväva det onda i dess linda.
Den billigaste och bästa utvägen beträds
inte — det är »dalt». Men man
glömmer att det dyraste och mest kvalificerade
daltct äger rum bl. a. i våra
32
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Skärpta åtgärder mot bilstölder m. m.
fängelser, där individen tas om hand
helt och hållet.
På grundval av vad jag här sagt ansluter
jag mig med stor tillfredsställelse till
utskottets uppfattning. Jag har som polisman
funnit att även ganska avancerade
brottslingar måste liknas vid
hedningarna, som inte hava lagen men
som ändå hava lagen i sitt hjärta. Det
mänskliga som finns inombords får
man inte döda. Jag har i min verksamhet
också handskats med brottslingar
från ett annat land, där man av olika
skäl fört en kriminalpolitik motsatt den
»Schlyterska skolan», och jag har träffat
de verkligt förhärdade brottslingarna
bland dem, som kanske redan vid
15 års ålder ådömts stränga tukthusstraff.
De var i sanning hedningar, som
inte längre hade lagen i sitt hjärta.
Dessa spår, som jag i min verksamhet
kommit att stifta bekantskap med, har
haft en avskräckande inverkan på mig.
Det är glädjande att utskottets majoritet
inte gett ens ett finger åt den
s. k. opinion, som börjat tvivla på humaniteten
och trott sig ha problemets
lösning i de historiska orden: Korsfäst!
Korsfäst! Vår rättshistoria visar,
att framstegsvänliga och humana kungar
och jurister ofta mötte motstånd just
i riksdagen i sina försök att humanisera
strafflagstiftningen. Före 1734
dömde man ej sällan även efter Mose
lag, och riksdagsmännen var obenägna
att ändra vad de kallade en månghundraårig
tradition. Ungdomsbrottsligheten
och bilstölderna skall inte bagatelliseras,
men vi får inte återvända
till Moses och profeterna på straffrättens
område.
Herr SVENUNGSSON (h):
Herr talman! Det är mycket i herr
Lassinanttis anförande jag gärna skriver
under. Jag konstaterar också att om
han inte hade haft så god kristendomskunskap
skulle han inte ha vetat så
mycket om skriftlärde och fariséer och
Pontius Pilatus och om »hedningarna
som icke hava lagen».
Jag håller med herr Lassinantti om
att många ungdomar är prima, att de
är ambitiösare och vaknare än ungdomen
kanske varit på länge. Det är ju
så att var plåga har sitt skri för sig
men hälsan tiger still. Å andra sidan
är det klart konstaterat, att huvudparten
av ungdomsbrottslingarna kommer
från stympade och på annat sätt trasiga
hem. Man får inte heller i denna
diskussion bortse ifrån det faktum, att
vårt folk befinner sig i en moralisk
kris.
Jag är för min del övertygad om att
en rejäl och saklig kristen fostran i
hem och skola är det effektivaste skyddet
mot kriminalitet i alla former.
Häri instämde herr Hedin (h).
Fru TORBRINK (s):
Herr talman! Jag vill bara säga, efter
det att talesmännen för de olika åsiktsriktningarna
nu yttrat sig, att jag hoppas
att såväl riksdagen som departementet
noga tar del av socialstyrelsens
propåer, när dessa kommer. Det är ju
socialstyrelsen som har att svara för
alt det finns ungdomsvårdsskolor med
möjligheter att ta hand om ungdomarna
på ett tidigt stadium. Kan det ske,
slipper vi upprivande debatter.
Det vore också önskvärt att ungdomsvårdsskolorna
inte behövde skicka
i väg ungdomarna så fort för att ta in
katastroffall, utan att man verkligen
finge litet mera tid för fostran. Jag
hoppas atf denna debatt givit upphov
till sådana tankegångar.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen nr 2; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
33
§ 10
Vidgad offentlighet beträffande promemorior
i resningsärenden hos högsta
domstolen
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om vidgad offentlighet beträffande
promemorior i resningsärenden hos
högsta domstolen.
I de likalydande motionerna nr 65 i
första kammaren av herr Åkesson och nr
97 i andra kammaren av herrar Olofson
och Nilsson i Lönsboda hemställdes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan ändrad
lydelse av 58 kap. rättegångsbalken,
att promemorian, som utarbetas i anledning
av resningsansökningar och sedan
bifogas högsta domstolens beslut, måtte
bli tillgänglig för parterna, innan ärendet
definitivt avgöres i högsta domstolen».
Motionerna, som hänvisats till lagutskott,
hade behandlats av första lagutskottet.
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 65 och II: 97, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Gärde Widemar,
fru Johansson och herr Eliasson i
Stockholm.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr ELIASSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag har tillsammans
med två andra ledamöter fogat en blank
reservation till utskottsutlåtandet. Jag
ifrågasätter om inte lagutskottet i detta
ärende alltför snävt tolkat sin behörighet.
Frågan gäller i detta fall: om i en
motion framställes krav på utredning
beträffande revisionspromemoria i nådeärende,
kan utskottet — därest det
finner att utredning är påkallad -—
föreslå sådan även om det finner, att
villkor härför är att utredningen skall
omfatta jämväl revisionspromemoria i
fullföljdsärende.
Lagutskottet har här svarat nej. Motionsyrkandet
har ansetts för snävt
formulerat och utskottet har tydligen
inte ansett det falla inom den justerbara
ramen för utskottsinitiativ.
Såvitt jag kan finna kan denna tolkning
enligt vedertagna grundsatser
knappast vara riktig. Hinder ur formell
synpunkt torde icke ha förelegat
mot att förorda utredning och angiva,
att denna lämpligen borde omfatta icke
bara revisionspromemorior i nådeärenden
utan också i fullföljdsärenden. I ett
annai ärende inom lagutskottet, där
motionsyrkandet gällde ersättning åt
polismän för skada i tjänsten, tillstyrkte
lagutskottet bifall till motionsyrkandet
om utredning trots att man samtidigt
ansett sig i motiveringen böra påpeka,
att även andra yrkesgrupper borde
bli föremål för utredning.
1907 års kommittérade för frågor om
lättnader i riksdagens arbete framhöll,
att en viss begränsad initiativrätt förelåg
för alla utskott. Utskotten hade sålunda
möjlighet att uti deras handläggning
hänskjutna motioner göra »sådana
ändringar och tillägg, som utan att innebära
en omläggning av de grunder,
på vilka förslagen vila, kunna finnas
av behovet påkallade».
Reuterskiöld definierar den begränsade
initiativrätten för utskotten som
en »rätt alt i anledning av och under
anknytning till remissen väcka förslag
i det ämne,---som hänvisats till
utskottets behandling, t. ex. att föreslå----
tillägg till eller ändringar
i framställt förslag, nytt eller omarbetat
förslag, t. o. m. att väcka fråga om
liknande eller med förslaget eljest sammanhängande
ändringar i andra författningar
o. s. v., men icke att inom
område, som väl i och för sig faller
under utskottets behörighet men som
icke beröres av remissen, väcka några
som helst förslag».
Tingsten konstaterar, att omfattningen
av det begränsade utskottsinitiativet
3 — Andra kammarens protokoll 1058. Nr 10
Nr 10
34
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden hos högsta dom
stolen
sådant det av Reuterskiöld angivits är
obestridlig och att något hinder mot
en ännu vidsträcktare initiativrätt icke
skulle stå i strid mot grundlagens vaga
uttryckssätt, ehuru en sådan vidsträcktare
initiativrätt icke skulle stå i överensstämmelse
med de av 1907 års kommitterade
formulerade grundsatserna.
Jag anser alltså, att ur formell synpunkt
intet hinder hade förelegat för
utskottet att förorda utredning om revisionspromemorior
i nådeärenden med
påpekande att utredningen jämväl borde
avse promemorior i fullfölj dsärenden.
I sakfrågan i detta ärende har jag
samma uppfattning som sammansatta
lag- och konstitutionsutskottet gav uttryck
åt vid förra årets riksdag och som
finns redovisad på s. 7 i utskottsutlåtandet,
där det framhölls, att mycket
skulle vara vunnet redan med en anordning,
enligt vilken dessa föredragningspromemorior
i förväg kommunicerades
med parterna. Man påpekade,
att även om promemoriorna av revisionssekreterarna
utarbetades med all
omsorg och strävan till objektivitet kunde
möjligheten av missförstånd eller
ofullständighet aldrig uteslutas. Man
framhöll också, att det även för högsta
domstolen måste vara av stort intresse
att promemorian från början ger en så
klarläggande och tillförlitlig bild a''v
ärendet som möjligt och att det icke torde
vara verklighetsfrämmande att föreställa
sig fall, då kommunikation med
parterna efter föredragningen härigenom
kunde onödiggöras.
Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till motionen, varvid jag
förutsätter, att en utredning jämväl
kommer till stånd beträffande promemoriorna
i fullföljdsärenden.
Herr OLOFSON (fp):
Herr talman! År 1766 genomförde de
yngre mössorna för första gången en
liberal tryckfrihetslagstiftning här i
landet, och som en integrerande del av
denna tryckfrihetslagstiftning fastslogs
första gången principen, att myndigheternas
handlingar skulle vara offentliga,
d. v. s. de skulle vara tillgängliga för
den allmänhet, som var intresserad av
dessa handlingar. Denna princip har sedermera
fasthållits i svensk tryckfrihetslagsiftning,
och i nu gällande tryckfrihetslag
handlar det andra kapitlet
just om allmänna handlingars offentlighet.
I 4 § stadgas emellertid ett visst undantag,
nämligen för minnesanteckningar
eller andra uppteckningar, som hos
myndighet verkställts allenast för måls
eller ärendes föredragning eller beslutande
till avgörande. Den promemoria,
som vi här diskuterar och som alltså
gäller resningsärenden, upprättas för
att ge en sammanfattning av vad tidigare
i målet förekommit. Den skall enligt
vad första lagutskottet anför på
s. 2 i sitt betänkande innehålla en ordnad
och fullständig redogörelse för vad
handlingarna innehåller, den skall undertecknas
av föredraganden, d. v. s.
vederbörande revisionssekreterare, och
skall efter föredragningen förvaras
bland handlingarna i målet.
Det kan nog, herr talman, ifrågasättas
om den tolkning, som man i allmänhet
här ger av tryckfrihetslagstiftningen,
är riktigt adekvat, om inte tryckfrihetsförordningens
anda tillämpad i det
föreliggande fallet i stället skulle leda
till det resultatet, att promemorian skulle
vara tillgänglig för parterna. Jag har
i varje fall bland statsvetarna på denna
punkt mött skiftande meningar. Att inte
de sakkunniga är eniga framgår av den
lilla anmärkning, som redan i Malmgrens
edition av våra grundlagar finns
i detta hänseende, där det står att »promemorior
vid föredragning i regeringsrätten
torde icke vara att anse som allmänna
handlingar». Detta »torde icke»
visar ju att saken knappast ur konsti
-
35
Onsdagen den 19 mars 1958 fm. Nr 10
Vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden hos högsta dom
stolen
tutionell och statsvetenskaplig synpunkt
är fullt klar.
Jag vill, herr talman, för övrigt endast
instämma i de synpunkter, som här
har framförts av herr Eliasson i Stockholm.
Vi har diskuterat resningsinstitutet
tidigare här i kammaren. Det har
förelegat planer på en radikal omformning
av detta resningsinstitut, men detta
har inte kammaren velat vara med
om. Jag tror inte att det skulle öka
rättssäkerheten i landet om man lät
parterna ta del av dessa promemorior
i högsta domstolen, men jag tror att det
i hög grad skulle öka känslan för rättssäkerheten
här i landet. Om man fick
tillfälle att kontrollera att i dessa promemorior
finns alla synpunkter, som
man vill ha fram när högsta domstolen
skall avgöra ärendet, skulle man känna
sig säker på ett helt annat sätt än
när man inte får tillfälle att ta del av
promemoriorna. För vederbörande i
nedre justitierevisionen, som skall upprätta
dessa promemorior, torde det inte
föranleda något merarbete, eftersom
dessa promemorior redan nu skall utarbetas
på ett sådant sätt, att de efter
det utslaget har fallit i högsta domstolen
skall kunna bifogas detta utslag.
Jag tillåter mig bara till sist, herr talman,
att erinra om hur man i den nya
danska grundlagen av 1953 ser på dessa
frågor. I 65 § konstaterar man kort
och gott: »I retsplejen gennemfpres offentlighed
og mundtlighed i videst muligt
omfång.»
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.
Herr UYLANDER (fp):
Herr talman! Med hänsyn till den
långa rad av ärenden som kammaren
har framför sig skall jag inte gå in på
någon längre debatt i detta ärende. Jag
skall alltså inte beröra det säkerligen
vidlyftiga problemet om utskottens initiativrätt
och inte heller frågan om
föredragningspromemoriornas natur.
Självfallet kan man ha olika åsikter
om både det ena och det andra.
Däremot vill jag framhålla, att det
för mig ställer sig alldeles uppenbart,
att det måste vara någon konsekvens
i riksdagens beslut. Förra året behandlade
riksdagen samma fråga, låt vara
att den då var påhängd en fråga om
resningsinstitutet. Riksdagen fann då,
att spörsmålet om en parts befogenhet
att före ett ärendes avgörande taga del
av inom en domstol eller av en myndighet
upprättad föredragningspromemoria
icke vore begränsat till handläggning
av resningsärenden utan hade intimt
samband med förfarandet vid den
stora mängd betydelsefulla avgöranden,
som därutöver träffas på handlingarna.
En utredning i angivet hänseende måste
därför få en vidare omfattning än som
åsyftades i de då aktuella motionerna
och kunde icke anses ligga inom ramen
för dessa.
Man kan knappast ge en tydligare
anvisning, ifall en motionär är benägen
att komma tillbaka med yrkande i samma
ärende, att motionären då skall utforma
sin motion på ett annat sätt. Nu
har motionärerna kommit tillbaka med
samma begränsade yrkande som tidigare.
Jag för min del anser att det skulle
vara alldeles orimligt, om man skulle
tillåta en sådan initiativrätt, att man på
grundval av ett yrkande angående resningspromemoriornas
offentlighet inom
ett mycket begränsat område av den
extraordinära processen skulle ta upp
den mycket vidlyftiga frågan om sådana
föredragningspromemoriors offentlighet
inom den ordinära processen.
Det är enligt min mening alldeles
för mycket begärt, .lag vill inte på något
sätt inbjuda till ett fortsatt motionerande,
men om detta ändå kommer att
ske måste jag säga, att det är rimligt,
att man anger ramen för vad utskottet
skall syssla med.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Nr 10
36
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden hos högsta domstolen -
Herr Fröding (h) instämde i detta anförande.
Herr OLOFSON (fp) kort genmäle:
Herr Rylander erinrade om att riksdagen
redan förra året hade tillfälle att
ta ställning till dessa spörsmål. Men den
motion och det utskottsförslag som då
förelåg hade ju en betydligt vidare syftning
än motionerna vid årets riksdag.
Den gången var det tal om att man vid
resningsförfarandet också skulle införa
muntlig föredragning i högsta domstolen.
När motionerna nu kommit tillbaka
har de haft en mer begränsad omfattning
och bara avsett resningspromemoriorna.
Det torde, herr talman, bli anledning
att vid fler riksdagar motionsledes återkomma
till denna sak och då kan man
ju eventuellt ta upp frågan om dessa
promemoriors offentlighet i hela dess
vidd.
Herr ELIASSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Det är riktigt att motionärerna
skulle, såsom herr Rylander
säger, av utskottsutlåtandet vid föregående
års riksdag kunnat utläsa hur
de bort motionera i år. Jag talar själv
inte i egenskap av motionär, men jag
måste säga att om man anser att en utredning
bör komma till stånd, bör man
väl inte vara så formell, att man avvisar
detta utredningskrav med hänvisning
till att det bara avser promemoriorna
i nådeärenden, medan det i
själva verket bort gälla även promemoriorna
i fullföljdsärenden. Det är ju
ungefär samma sak som om en riksdagsman
begär en utredning beträffande
lingonplockning och utskottet säger:
»Det är mycket riktigt att det bör
göras en utredning om lingonplockning,
men eftersom utredningen jämväl bör
omfatta blåbärsplockningen måste vi
avstyrka motionen.» Utskottet bör väl
t. o. m. vara oförhindrat att på sådant
motionsyrkande föreslå utredning om
skogsbär över huvud taget om nu motionsyrkandet
därav skulle vara avhängigt.
Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga att
det i detta fall är fråga om ytterst få
lingon men många blåbär.
Fru JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
avgivit en blank reservation
och jag vill säga, att jag instämmer
i de synpunkter herr Eliasson i
Stockholm här anfört. Han har emellertid
talat som jurist, medan jag i högsta
grad kommer att tala som lekman. Jag
vet att det i juridiska frågor inte är
lätt för en lekman att avgöra vilket
som är det riktiga, men det s. k. sunda
bondförståndet har sagt mig, att det
ändå vore något vunnet genom att bifalla
motionen om utredning. Det är
två saker som gör att jag har kommit
till denna uppfattning.
För det första: När jag hör talas om
människor — vi brukar i allmänt tal
kalla dem kverulanter eller t. o. m. sinnessjuka
— som ständigt håller på att
bråka och överklaga domstolsbeslut
och inge resningsansökningar, så frågar
jag mig alltid: Hur ligger det i själva
verket till? Yad är orsaken till att den
enskilda människan har börjat kverulera
på detta sätt eller till att hon kanske
blivit sinnessjuk? Kan inte orsaken
vara den, att hon anser sig ha blivit
orättvist behandlad och t. ex. inte fått
sin sak ordentligt prövad vid en resningsansökan?
Har inte detta kanske
bidragit till att förvärra hennes sjukdom?
Denna
känsla bemäktigar mig alltid,
när vi skall ta ställning till sådana frågor.
Därför anser jag, att om man nu
bifaller motionen kanhända vi i någon
mån bidrar till att stärka dessa människor
i känslan att man ändå från myn
-
37
Onsdagen den 19 mars 1958 fm. Nr 10
Vidgad offentlighet beträffande promemorior i resningsärenden hos högsta domstolen -
digheternas sida har gjort sitt yttersta.
Det framhålles i motionen: »Härigenom
skulle parterna få tillfälle att förvissa
sig om att vad de anfört i saken rönt
tillbörligt beaktande i promemorian
ävensom att framföra de erinringar mot
denna, som de kunde finna påkallade.»
Den andra orsaken till att jag har
velat reservera mig är, att vi under de
senare åren har fått bevittna hur man
faktiskt har fört en kampanj, som gått
under namnet »rättsrötekampanj». Jag
vill inte bidra till att vi räcker det allra
minsta finger åt personer, som underminerar
förtroendet eller misstänkliggör
vårt rättsväsende. Jag tror att sådant
är olyckligt. Enligt mitt sätt att
se skulle man i någon mån ha bidragit
till att göra frågan klarare, om utskottet
hade bifallit motionen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.
Herr LARSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! I likhet med herr Eliasson
i Stockholm har jag en känsla av
att utskottet här har ansett sig ha mycket
snävare befogenheter än det egentligen
har. Det är alldeles klart, att utskotten
har en viss initiativrätt, som är
begränsad och olika för olika utskott.
Jag skulle dock tänka mig, att alla
utskott i någon mån har initiativrätt,
och jag tror att denna, när man
skall tolka grundlagens mycket otydliga
formuleringar, skulle kunna göras
ganska vid i flertalet utskott.
Nu är det givet, att utskotten är synnerligen
restriktiva när det gäller att
behandla alla förslag, som kommer
fram i motioner — det måste de vara
— men skall man ge sig på att slakta
motioner, bör man väl göra det på ett
sådant sätt, att de inte liksom guden
Tors bockar återuppstår strax därpå
lika friska och färdiga. När man hänger
upp det hela på en sak som denna och
säger, att utskottet inte har tillräcklig
initiativrätt för att kunna förorda en
utredning, som går utanför ramen för
vad motionen egentligen har angivit,
då — menar jag — har man grundat
sitt ställningstagande på en formalitet,
som gör att vi får tillbaka motionen
året efter. Sedan får vi ånyo en föredragning
på i värsta fall ett par timmar.
Detta kan omöjligt vara ett rationellt
arbetssätt. Skall man avliva en motion
bör man göra det med andra skäl än
rent formella, ty i annat fall får man
den — som jag nyss sade — tillbaka
som en bumerang.
Jag skall inte förlänga debatten ytterligare.
Jag vill bara konstatera, att
vi slösar bort rätt mycken arbetstid
här i riksdagen genom att vara alltför
formella, och att det är synnerligen
önskvärt att man i varje fall inom utskotten
inte anser sig ha snävare initiativrätt
än man i själva verket har.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Utskottet har inte hängt
upp detta på någon bristande initiativrätt
utan på riksdagens under förra
året fattade beslut. Det måste rimligen
vara någon konsekvens. Om riksdagen
beslutar en sak ena året skall den inte
nästa år besluta något annat, om ingenting
hänt dess emellan, som är ägnat att
föranleda ett annat bedömande.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar
38
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter,
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eliasson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 149 ja och 49 nej, varjämte 21
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 11
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 januari 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 30, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade förslag till
Lag
om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst
Härigenom förordnas, att kvinna skall
äga lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till
prästerlig tjänst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.
Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
nr 29 i första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. och
nr 33 i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes under åberopande av § 58
riksdagsordningen, att riksdagen måtte
besluta uppskjuta behandlingen av propositionen
till 1959 års riksdag.
Utskottet hemställde
A) att motionerna I: 29 och II: 33 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
B)
att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Arvidson, Gezelius, Onsjö
och Svensson i Krokstorp, vilka ansett
att utskottet bort under A) hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 29 och II: 33 — måtte med stöd
av § 58 riksdagsordningen besluta uppskov
till 1959 års riksdag med behandlingen
av förevarande proposition;
2) av herr Mogård, utan angivet yrkande.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr GEZELIUS (h):
Herr talman! Till frågan om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst intar jag
en starkt positiv hållning. Jag kan helt
ansluta mig till första lagutskottets uttalande
när det säger, att ett av de viktigaste
skälen för en reform utgöres »av
önskemålet att tillgodose den numera
inom samhällslivet erkända principen
om kvinnans likställighet med mannen.
I vad det gäller behörigheten till ämbeten
och tjänster uppbäres angivna
princip icke endast av rättvisesynpunkter
utan även av att det i allmänhet
föreligger ett starkt behov att tillgodo
-
Nr 10
39
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
göra samhället värdet av ökade insatser
från kvinnans sida på olika områden».
Jag kan också mycket väl förstå det
angelägna i att denna fråga, som varit
så väl utredd från riksdagens sida och
tidigare varit uppe till behandling, nu
kommer till ett avgörande. Då jag likväl
ansluter mig till reservationen har
det skett av i korthet följande skäl.
Reservationen går ut på att riksdagen
skulle bordlägga frågan till våren 1959.
Det är två skäl som varit avgörande
vid mitt bedömande av frågan, huruvida
ett ytterligare uppskov bör äga
rum eller icke.
För genomförandet av denna lagstiftning,
till vilken de flesta väl har
en övervägande positiv inställning,
krävs det samtycke av kyrkomötet. Frågan
har ju karaktär av kyrkolag. 1957
års kyrkomöte förklarade emellertid
i en skrivelse till Kungl. Maj :t, att kyrkomötet
icke kunde godta det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst.
Även enligt min uppfattning har riksdagen
inte någon anledning att frånträda
sitt beslut utan bör begära ett
nytt besked av kyrkomötet. Om jag
emellertid tar del av kyrkomötesförhandlingarna
och motiveringen till avslaget
från kyrkomötets sida får jag det
bestämda intrycket, att det för flertalet
av kyrkomötets medlemmar — vilka
haft mycket god tid på sig att förbereda
ett avgörande — förelåg en så stor tvekan
inför risken för en inre splittring,
att man ville ha ett ytterligare rådrum
för slutligt ställningstagande. Om nu
lagförslaget antas under riksdagens innevarande
vårsession blir följden den,
att ett nytt kyrkomöte i år måste pröva
frågan.
Jag frågar mig då, om det verkligen
föreligger så starka skäl mot ett uppskov
med frågans avgörande till våren
1959, att det finns anledning att förvägra
kyrkomötet erforderlig tid att förbereda
sin slutliga prövning. Man kan
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
här givetvis inta den ståndpunkten, att
kyrkomötet haft detta nödiga rådrum
och att riksdagen inte behöver visa någon
som helst hänsyn till en begäran
om att få tid för att åstadkomma ett
enigt ståndpunktstagande -— en begäran
som kanske inte kommer så mycket från
kyrkomötet som från kyrkans medlemmar
i allmänhet.
Riksdagen har redan tidigare klart
uttalat sin mening om att kvinna bör
erhålla behörighet till prästerlig tjänst.
För att ge detta till känna krävs inte
något nytt beslut av riksdagen. Det avgörande
för mig har varit en avvägning
av olägenheterna, mellan å ena sidan
ett uppskov med reformen till början
av 1959 och å andra sidan ett framtvingande
av ett nytt kyrkomötesbesked
redan detta år. Vid den avvägningen,
som var och en får göra efter sitt samvete,
har jag för min del funnit, att den
största vikten måste tillmätas önskemålet
om att kyrkomötet bereds rådrum
för sin förnyade prövning. Det är nämligen
inte tilltalande att, om man hindrar
detta korta uppskov med frågans
behandling, det skulle kunna misstänkas
— naturligtvis utan skäl — att man
inte ville visa någon tolerans och att
frågan skulle vara en prestigesak för
riksdagen. Jag har svårt att följa det
resonemanget. Jag har nämligen den
uppfattningen, att om man är angelägen
om att bringa denna fråga — som enligt
min mening inte kräver ytterligare
utredning — till snabbare beslut, når
man detta genom att få till stånd en omprövning
inom kyrkliga kretsar och genom
att kyrkomötet bifaller förslaget.
Det vinner man inte genom att forcera
fram frågan eller skapa en misstämning.
Genom ett beslut i enlighet med reservationen
vinner man både ett snabbare
beslut och ett skydd för ett psykologiskt
felgrepp.
Med hänsyn alltså till förhållandet
mellan kyrkan och staten anser jag det
vara lämpligast om ett uppskov beviljas.
Vi har dock inte velat avslå Kungl.
40
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Maj :ts proposition. Detta skulle vara
mig mycket motbjudande, framför allt
därför att jag vill ha ett bifall till propositionen.
I stället för ett avslag på
propositionen har vi begärt ett uppskjutande
till 1959 års riksdag av detta beslut.
Det är enligt min mening en riktig
väg. Då har man inte sagt annat än
att vi står fast vid vår uppfattning,
men att vi låter kyrkomötet få överväga
frågan.
Det finns för mig ytterligare ett skäl,
som också har framförts i reservationen
och som likaledes ligger på det
psykologiska planet, och det är, att man
genom att uppskjuta avgörandet till
1959 års vårriksdag vinner att kyrkofullmäktigevalen
i höst skulle kunna
ge församlingarna möjlighet att ge till
känna en aktuell uppfattning i frågan.
Lekmannaombuden vid kyrkomötet kan
säkerligen i vissa fall komma att ge
uttryck åt en ny uppfattning. Jag vill
inte överdriva betydelsen härav. Jag
tror nämligen inte att höstens kyrkofullmäktigeval
kommer att ge ett fulllödigt
uttryck för någon ny uppfattning.
Men uppskovet skulle medföra ytterligare
en liten möjlighet till självprövning
från kyrkofolkets sida. Någon större
förskjutning kan det inte bli fråga
om. För mig är rådrummet och hänsynen
för att undvika psykologiska skador
mera avgörande.
Jag vill inte sluta utan att betona, att
jag är starkt angelägen om att denna
fråga inte skall skjutas på en oviss
framtid. Det är med den synpunkten
som bakgrund jag har föreslagit ett
uppskov med frågans slutliga behandling
till våren 1959.
Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationens yrkande om
uppskov med avgörandet.
I detta anförande instämde fru Boman
(h), herrar Fröding (h) och Ahlberg
(h), fru Lidman-Frostenson (h) och
herr von Seth (h).
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Jag vill först erinra om
att den här frågan är mycket gammal.
Den upptogs första gången till utredning
år 1919. Sedan har ytterligare ett
par utredningar ägt rum och frågan har
också på annat sätt aktualiserats åter
och åter. Riksdagen har redan vid två
tillfällen, 1946 och 1955, på hemställan
av ett enhälligt första lagutskott uttalat
sig för att kvinna skulle få behörighet
till prästerlig tjänst.
Vi vet alla, att enigheten inte var så
stor vid kyrkomötet i höstas. Efter ett
par dagars debatter och fyra särskilda
voteringar kom man fram till ett avslag
med en motivering som -— efter vad
som uttryckligen sades av förslagsställaren
— ville lämna dörren öppen för
vidare diskussion men som att döma av
ordalagen ställde frågan på en oviss
framtid.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t förelagt
riksdagen ett förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst, vilket om det bifalles av riksdagen
sedermera skall underställas kyrkomötet.
Ehuru jag själv både 1946 och 1955
deltagit i utskottets behandling av frågan
och sålunda uttalat mig för reformen,
skulle jag för egen del inte haft
något att erinra mot att ett något längre
rådrum medgivits kyrkan och kyrkomötet
med att på nytt pröva frågan.
Även enligt utskottsmajoritetens mening
är det självfallet angeläget, att en fråga
som denna får sin lösning först efter
ingående utredning och övervägande.
Den långa tid frågan har varit föremål
för utredningar och framställningar av
olika slag visar att det är en svår och
ömtålig fråga. Utskottsmajoriteten kan
emellertid inte finna annat än att frågan
nu är både ingående och samvetsgrant
utredd och att den sålunda är
mogen för avgörande.
Jag förmodar, herr talman, att anledningen
till att proposition redan i år
har förelagts riksdagen varit, att chefen
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
41
för ecklesiastikdepartementet i annat
fall väntat att saken skulle aktualiseras
genom motioner i riksdagen. Jag tror
att det är alldeles riktigt, att så hade
blivit fallet. Frågan hade säkerligen tagits
upp i motioner från skilda håll. Jag
erinrar om att departementschefen
under höstriksdagen i en interpellation
tillfrågades huruvida han tänkte framlägga
proposition i saken.
Det ter sig för mig mycket egendomligt,
att det — som det görs gällande —
fortfarande efter alla dessa år av utredningar
och remisser skall behöva återstå
att utreda viktiga problem, som har
samband med denna fråga. Under den
långa tid som frågan har varit aktuell
— eller då och då blivit aktuell —
borde det ha varit möjligt för dem
som varit närmast därtill, biskoparna
och den teologiska expertisen, att utreda
vad som ansetts behöva ytterligare
utredas för att kyrkan skulle kunna ge
sitt slutliga besked i en eller annan
riktning i saken. Om så ansetts lämpligt,
hade man också kunnat ta upp frågan
i allmänkyrkligt sammanhang.
Då första lagutskottet 1955, trots sin
enhälliga uppfattning att kvinna skulle
få behörighet till prästerlig tjänst, likväl
inte förordade att riksdagen skulle
för sin del begära förslag till lagstiftning
utan i stället förordade att förslaget
först skulle föreläggas kyrkomötet,
var orsaken den, att kyrkan på detta
sätt skulle få nödigt rådrum och få tillfälle
att före riksdagen besluta i saken.
Att döma av vad som förekom vid frågans
behandling i kyrkomötet har inte
heller den tid som förflöt från riksdagens
beslut i april 1955 till kyrkomötet
i september 1957, som dock kom
att inkallas ett helt år senare än vad
som vid riksdagsbeslutet antogs, använts
för sådana utredningar, kontakter
och opinionsundersökningar, som
möjligen på kyrkligt håll ansetts erforderliga
för ett slutligt ståndpunktstagande.
Först efter kyrkomötet synes man
ha vidtagit åtgärder i sådant hänseende.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Man kan säga, att det har blivit oro i
lägret och att man nu måste företaga
sig något, ty det gick inte längre att
bara lägga frågan på is.
Det kan också ifrågasättas, om det ur
kyrkans synpunkt skulle vara av någon
nämnvärd betydelse med ett så kort
uppskov som avsetts med det i högerns
partimotioner och i reservationen framförda
förslaget om uppskov till nästa
år. I den motivering till kyrkomötets
avstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag,
som slutligen efter upprepade voteringar
antogs av kyrkomötet, talas om
angelägenheten av att beslut som binder
den kommande utvecklingen inte
fattas förrän man inom kyrkan vunnit
större enighet och klarhet beträffande
utformningen av prästämbetet. Den
biskop som föreslog denna motivering
talade också om att man inom kyrkan
behövde betänketid, tid till inre uppgörelse
och självprövning. Efter detta
lagstiftningsärendes långa förhistoria
och med kyrkomötesdebattens, som det
föreföll, helt oförenliga meningar i minnet,
måste jag fråga mig, om ett uppskov
på ytterligare ett år verkligen i
sak skulle ha något att betyda. Kan
man verkligen inom en sådan tidsrymd
vinna större enighet och klarhet i denna
fråga? Om det skulle vara fallet,
måste det ju beklagas att man inte tidigare
under de många år som frågan
varit uppe, sökt få till stånd denna
enighet och klarhet. Är det för övrigt
inte för mycket begärt att tro att de,
som anser att det föreligger principiella,
religiösa och exegetiska hinder mot
att kvinnan blir präst, skulle med en
gång ändra hela sin grundåskådning i
detta hänseende? Det tycker jag inte är
rimligt. Man skall inte förhasta sig vid
lösandet av en svår fråga, men det kan
också vara olyckligt att gång på gång
bara skjuta en sådan fråga ifrån sig i
tro att det alltid är riskfritt att inte
handla.
Jag talade för inte så länge sedan
med ett par framstående prästmän om
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
42 Nr 10
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
frågan om uppskov. Bägge sade att de
var av den uppfattningen att det inte
förelåg några principiella hinder mot
att kvinnan skulle kunna bli präst. De
sade, att man på kyrkligt håll önskade
ett uppskov så att kvinnan, när prästämbetet
öppnades för henne, skulle
känna sig välkommen i detta ämbete.
Jag frågade då om de trodde att detta
skulle inträffa om ett år och om kvinnan
då verkligen skulle kunna vara och
känna sig välkommen som präst i kyrkan.
Jag fick ett medlidsamt leende till
svar, och jag tyckte att det var en
ganska vältalig tystnad.
Jag övergår därefter till frågan om
man verkligen kan uppskjuta ärendet
på det sätt som här föreslagits. När vi
år 1949 införde möjligheten att över
huvud taget uppskjuta ärenden här i
riksdagen, gjordes enligt ordalagen inte
några restriktioner för att kunna uppskjuta
ett ärende av vilken anledning
som helst. Går man emellertid till motiven
som framlades av den kommitté
som föreslog detta, så finner man att
man tänkt sig att uppskovet huvudsakligen
skulle utgöra ett medel att åstadkomma
respekt för de föreskrivna propositionstiderna
och därmed ge en garanti
för en jämn fördelning av arbetsbelastningen
inom riksdagen och för att
kunna skapa möjlighet att reglera arbetsfördelningen
mellan riksdagssessionerna
på ett för arbetets rationella bedrivande
lämpligt sätt. Detta syfte faller
helt utanför det nu ifrågavarande uppskovet.
Det förekom inga motiveringar
av annat slag vare sig i kommitténs
betänkande, i utlåtandet från det särskilda
utskott, som behandlade riksdagens
arbetsformer, eller i debatten i
någon av kamrarna. Jag vill erinra
om att vissa av utskottets ledamöter
där höll långa anföranden på fem—sex
sidor, men just denna fråga om uppskov
togs inte upp. Om man skall uppskjuta
från en riksdag till en annan och
höstriksdag kan väntas, skall man inte
uppskjuta direkt till nästa års riksdag,
utan man skall uppskjuta till höstriksdagen,
och under denna får man så besluta
om ärendet skall uppskjutas ytterligare
till nästa års riksdag. Den saken
torde vara alldeles klar. Det har omförmälts
i särskilda utskottets utlåtande
att man skall uppskjuta på det viset,
och det har vidare talats om denna fråga
i det i nu förevarande utskottsutlåtande
omnämnda fallet år 1949, där
uppskov vägrades till nästa års riksdag.
Man kan alltså, anser första lagutskottet,
inte nu rimligen uppskjuta vare sig
till höstriksdagen eller till nästa års
riksdag.
I sak vill jag nu säga några ord. Ett
av de viktigaste skälen för lagändringen
är önskemålet att tillgodose den numera
inom samhällslivet erkända principen
om kvinnans likställighet med mannen.
Jag behöver säkerligen inte här säga
många ord vare sig om principens riktighet
eller om den långa kamp, som
har föregått dess erkännande. Vi vet
alla, att motståndet från manssamhället
varit starkt. Efter att i årtusenden
ha varit undanskjuten har kvinnan omsider,
särskilt under sista halvseklet,
fått sin ställning förändrad på ett avgörande
sätt. Principen är nu även i
praktiken så gott som undantagslöst
realiserad i vårt land. Ett av de få undantagen
och det mest betydelsefulla
är, att kvinnan inte är behörig att vara
präst. Det är för många av oss ett mycket
starkt rättfärdighetskrav, att också
detta ämbete skall öppnas för henne,
inte därför att vi tror att så många
kvinnor kommer att bli präster — i
varje fall inte till en början — utan
därför att det, trots alla försäkringar
om motsatsen, på något sätt är diskriminerande,
att de inte får bli det. Hinder
av olika slag har mött kvinnan, vad
hon än skulle bli, som var nytt och
ovanligt för den tid som det gällde. När
den första kvinnan skulle bli student,
läkare och domare, ansågs det inte vara
riktigt. När man på 1850-talet tog upp
frågan, om man inte kunde anlita
Nr 10
43
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
kvinnlig arbetskraft bl. a. som folkskollärare
och som biträden i post- och
telegrafväsendet, väckte denna fråga
opposition på olika håll. Bl. a. gjordes
det från prästeståndet i riksdagen gällande,
att det var ett lika djärvt som
misslyckat försök att korrigera Vår
Herre. Kvinnan har sanningen att säga
inte från början varit välkommen någonstans,
där hon trängt fram i mannens
yrken, men väl där har hon försvarat
sin plats med den äran och
hjälpt till att dra det allt tyngre lass,
som medborgarna har att draga. Man
måste beklaga, att det varit så mycket
besvärligheter, som tornats upp i hennes
väg. Personligen måste jag också
djupt beklaga, att det in i det sista gått
på samma sätt också då det gällt hennes
väg till altare och predikstol i Sveriges
kyrka.
De invändningar, som rests mot kvinnan
som präst, har under den senaste tiden
ventilerats så utförligt, att det knappast
här finns anledning att göra det
vidare.
De exegetiska invändningar, som har
rests, skall jag inte gå närmare in på.
De är mycket omtvistade, och då jag
själv inte studerat exegetik, är det kanske
klokast att avstå från sådana spekulationer.
Då man tagit del av vad som
förekommit i detta hänseende vid kyrkomötet
är det egentligen bara en sak,
som är alldeles klar, och det är, att
någon enighet och klarhet aldrig lär stå
att vinna på den punkten. Utskottet har
tidigare intagit den ståndpunkten, att
principiella hinder inte möter mot kvinnans
tillträde till prästtjänst, och utskottsmajoriteten
har inte nu funnit
anledning att ändra denna såndpunkt.
Utskottsmajoritetcn befinner sig när det
gäller detta i gott sällskap med ärkebiskopen
och flera andra framstående
kyrkomän nu och tidigare. I 1923 och
1950 års betiinkanden och i däröver avgivna
yttranden av teologiska fakulteter
och domkapitel överväger också den
meningen. Kyrkomötets ende professor
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
i exegetisk teologi utdömde helt vad
särskilda utskottets majoritet anfört i
detta hänseende. Betänkandet är, heter
det »så långt det handlar om Skriften,
genomgående oevangeliskt och obibliskt.
Sällan har väl evangeliet framställts
så statiskt som här skett, såsom
någonting en gång för alla fastlåst och
stelnat». Jag kan för övrigt hålla med
en annan talare i kyrkomötet som sade
att ingen vetenskap i världen kan förmå
svensk folkopinion att godtaga den
diskriminering av kvinnan, som majoritetens
i kyrkomötets särskilda utskott
utläggning innebär.
Det måste vidare vara angeläget för
kyrkan att kunna utnyttja den arbetsinsats,
som presteras av kvinnor i kyrkans
tjänst i och med att de beredes
möjlighet att verka som präst. Jag vill
helt ansluta mig till ett yttrande av 1946
års sakkunniga, där det heter: »Kyrkan
har icke råd att lämna den arbetskraft
outnyttjad, som kvinnor med förmåga
och håg att göra en aktiv insats i kyrkans
förkunnande och själavårdande
arbete representera. Väl kvalificerade
och utbildade kvinnors insats i förkunnelse
och själavård skulle betyda, att
kyrkans arbete finge en större nyansering
och ett rikare register och därmed
ökade möjligheter att möta skilda människotyper
och livsbehov. Detta måste
med tanke på uppgiften att nå så vitt
som möjligt vara en betydelsefull vinst.»
De skäl man åberopar mot att kvinnan
skulle bli präst är särskilt den
kristna traditionens krav. Det råder
ingen tvekan om att det är ett klart brott
mot traditionen att låta kvinnan bli
präst. Men inom traditionens ram förekommer
redan nu en allt mera växande
verksamhet av kvinnor i kyrkligt arbete.
Vi finner det nu naturligt att hon
t. ex. är ledamot av kyrkoråd och kyrkofullmäktige,
är kyrkoviird, att hon såsom
studiesekreterare eller ungdomssekreterare
också deltar i förkunnelsen.
Det är inte längre något skräckinjagande
att kvinnan bestiger eu predikstol,
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
44 Nr 10
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
hon får bara inte göra det vid en högmässogudstjänst.
Gränsen har ansetts
vara den att hon inte får förvalta sakramenten.
Det är ganska obegripligt att
man på några yttranden om att kvinnan
skall tiga i församlingen och liknande
kan dra gränsen just vid förvaltandet
av sakramenten. Det är också många
kloka reformer som inte skulle ha blivit
av, om man tagit full hänsyn till traditionen.
Vi kan ju t. ex. tala om Luthers
reformation. Hur skulle det ha gått med
den, om han skulle tagit hänsyn till
traditionen?
Emot reformen har också anförts
mera praktiskt betonade synpunkter,
närmast att hänsyn måste tagas till opinionen
bland det speciella, särskilt aktiva
kyrkfolket. Man har sagt att reformen
skulle kunna medföra allvarliga
konflikter, risker för splittring, samarbetssvårigheter
och samvetskonflikter.
Kvinnans tillträde till prästämbetet
skulle verka starkt hämmande på
prästrekryteringen. Man har sagt, att
nu blåser det högkyrkliga vindar, och
dessa högkyrkliga prästkandidater kommer
att backa ut om kvinnor också får
bli präster. Man får emellertid inte
övervärdera tyngden eller varaktigheten
av en sådan opinion. Det synes utskottsmajoriteten
vara av yttersta vikt,
att kyrkan vinnlägger sig om generositet
och förståelse inför nutidens människor,
även de människor som inte
hör till den allra innersta cirkeln av
kyrkobesökare. Om det mot förmodan
finns sådana unga män, som inte känner
djupare kallelse att bli präst än att
de låter påverka sig av att kvinnor också
får behörighet att bli det, tror jag
att det är snarast en vinst för kyrkan,
om dessa unga män inte blir präster
utan ägnar sig åt något annat.
Mot dessa farhågor för en olycklig
utveckling, om lagen genomföres, tror
jag, att farhågorna för utvecklingen vid
en motsatt utgång väger betydligt tyngre.
Den opinion, som kyrkomötets beslut
i höstas utlöst, har väl med all tyd
-
lighet visat, att utvecklingen i så fall
ohjälpligt går hän mot en ökning av avståndet
mellan kyrkan och folket, jag
menar då den stora massan av folket,
som hittills varit positivt eller åtminstone
välvilligt inställd till kyrkan och
dess arbete, så att en djup klyfta kommer
att uppstå mellan kyrkan och staten
till ohjäplig skada för kyrkans verksamhet.
Ett ofta återkommande argument mot
reformen har varit, att den skulle inverka
oförmånligt på svenska kyrkans
ekumeniska förbindelser med andra
trossamfund. Det är viserligen sant, att
inom en dominerande del av kristenheten
kvinnan inte kan bli präst, och
på många håll i världen kanske kvinnan
aldrig kommer att kunna bli präst.
Men liksom departementschefen och
1946 års kommitté kan utskottsmajoriteten
inte föreställa sig några sådana
konsekvenser till skada för kyrkan.
Skulle den ekumeniska verksamheten
vara byggd på så lösan sand, som den
skulle vara, i fall den skulle bero av
om kvinnan kan bli präst eller inte,
är en sådan verksamhet sannerligen
inte mycket värd. Hur skulle det för
resten gå för de danska och norska
kyrkorna att deltaga i den ekumeniska
verksamheten, om detta vore sant?
Herr talman! Jag skall inte utbreda
mig vidare utan jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar
Lundqvist (s) och Andersson i Hyssna
(s), fru Johansson (s) samt herr Gustafsson
i Bogla (s).
Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.
Herr MUNKTELL (h):
Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord till motivering varför jag inte
kan ansluta mig till den reservation,
som har avgivits i denna fråga bland
annat av mina partikamrater.
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
45
Jag har djup respekt för den uppfattning,
som kommer till uttryck däri.
Men de flesta har, som tydligt framgått,
samma grundinställning som jag —
nämligen att kvinnor bör beredas tillträde
till prästämbetet — och jag kan
inte finna, att motiven för ett års uppskov
är bärande. Som också framhållits
aktualiserades ju frågan redan 1919
och den har alltså varit aktuell så länge,
att jag anser, att erforderlig tid till
överväganden har funnits, och jag kan
inte finna ett ytterligare uppskov vare
sig behövligt eller önskvärt.
Jag vill inte nu gå närmare in på sakfrågan
men ber dock, herr talman, att
få anföra ett par synpunkter.
De värderingar, som reglerar vår samlevnad,
kan i allmänhet bejakas också
från kristen synpunkt. Konsekvenserna
av de ytterliggående synpunkter angående
kvinnans ställning, som kommit
fram, skulle — som bland annat pastor
Ludvig Jönsson för en tid sedan
som jag tycker mycket träffande anförde
— bli att man konsekvent måste
motarbeta förefintligheten av t. ex.
kvinnliga läkare, lärare, socialarbetare
o. s. v.
Ett av både bibelns och demokratiens
kungsord lyder: »Här är icke jude eller
grek, här är icke träl eller fri, här är
icke man eller kvinna.» Jag tror att det
är mycket få ens av de mest intensiva
dogmatikerna som över huvud taget vågar
tänka bort de genom mer än halvtannat
århundrade bärande idéerna om
frihet, jämlikhet och broderskap ur
vårt samhälle.
Tyvärr finns det många områden, där
demokratien icke är fulländad. Ja, man
kan väl t. o. in. utan överdrift säga, att
vi nu åter genomgår en demokratiens
kris. Men den rättsliga likställigheten
mellan — låt mig bara exemplifiera —
rik och fattig, vit och svart, arbetsgivare
och arbetare, man och kvinna har ingått
som eu självklarhet i vårt medvetande.
Jag för min del anser, att ur
demokratisk synpunkt denna likställig
-
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
het snarast möjligt bör genomföras även
på detta område.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ansluta mig till herr Rylanders
yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Häri instämde herr Lothigins (h).
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag tror man kan säga
att Kungl. Maj :ts propostion om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst
kom rätt överraskande, kanske till och
med nästan chockerande snabbt, för
många människor. Statsrådet Edenman
kan dock försvara sig med att han i
varje fall inte har skilt sig från hela
kyrkomötet, när han velat få frågan
löst så snabbt som möjligt. Redan en av
kyrkomötets, jag får väl säga mera prominenta
deltagare, tillfrågades nämligen
av dåvarande statsrådet Persson,
hur länge det kunde anses lämpligt att
dröja med frågans upptagande, och svaret
blev: »Det får bero på ecklesiastikministerns
bedömande. När denne finner
tiden vara inne för att på nytt föra
fram frågan, må det ske.»
Det var ett ganska intressant uttalande
i det sammanhanget. Jag vet inte,
om herr Hassler hade på känn att vi
skulle få ett regeringsskifte eller att han
skulle bli bönhörd så fort, men nu är
ärendet i alla fall på riksdagens bord.
Personligen tycker jag att kyrkan nog
hade kunnat få något års rådrum och
tid till besinning inför sitt slutliga
ställningstagande i denna för kyrkan
så viktiga fråga. Det har skett ganska
mycket här i landet efter kyrkomötet
i höstas. Ledande kyrkomän, som då
trevade sig fram i de dunkla tankarnas
värld, tycks nu ha kommit till klarhet
och blivit villiga alt öppna prästämbetet
för kvinnorna. Man kan förmoda att
de intresse som svenska folket, d. v. s.
kyrkans medlemmar, visat för denna
fråga har verkat pådrivande på många
tveksamma och kommit även ledande
46
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
kyrkomän att tänka om. Då hade det
varit en gest av välvilja mot kyrkan,
om man givit kyrkan ett års rådrum.
Sedan detta sagts, vet jag mycket väl
att man kan göra den invändningen
att kyrkan har haft många år på sig att
tänka om, och ett år mer eller mindre
lär därför inte betyda så värst mycket.
Jag tycker emellertid att det hade varit
en vacker gest att lämna den lilla
tidsfrist, som många människor här
önskar.
Det var emellertid inte för detta som
jag begärde ordet, utan jag har känt
ett behov av att säga några ord ur rent
teologiska synpunkter. Nog verkar det
som en väckarklocka, ärade kammarledamöter,
när fru Ester Lutteman till
följd av kyrkomötets beslut lämnade
kyrkan, och mer än en frågade sig väl
vad skälet var till att kyrkan handlar
så att en av dess allra trognaste vänner
känner sig tvingad att ta ett sådant
radikalt steg. Ester Luttemans livsgärning
behöver inte här kommenteras.
Hon måste ha känt sig kränkt i sitt
innersta för att lämna den kyrka, som
hon ägnat sin ungdom och hela sitt
liv. Läser man nu protokollet från kyrkomötet
så objektivt som möjligt —
som jag har försökt att göra — så finner
man två skärningspunkter. En grupp
känner sig bunden av Skriftens ord, av
Paulus i brevet till Korintierna, nämligen
»kvinnan tige i församlingen». Andra
åter menar att Pauli ord i en ordningsfråga
inte kan vara bindande för
alla tider. För min del hyser jag respekt
för varje ärlig övertygelse, inte minst
när det gäller religiös övertygelse. Men
jag tycker att respekten kräver åtminstone
ett försök till konsekvens och
helhetssyn. En paragrafmässig eller vad
jag vill kalla legalistisk bibeltolkning
kan jag förstå, och jag respekterar den,
om den följs — men vem gör det?
Jag skall be att få ta några små exempel.
Apostlamötet i Jerusalem uttalade
sig mot förtärande av kött, offrat till
avgudar, och mot blodmat. Hur många
av kyrkomötets ledamöter spörjer i dag
om lydnad för detta senare? Det skulle
vara intressant att veta.
Det finns emellertid ett annat exempel,
som är mycket allvarligare. Kristus
säger i Bergspredikans femte kapitel:
»Giv åt den som ber Dig, och vänd Dig
icke bort från den som vill låna av
Dig.» Det är ett kort imperativistiskt
ord, som absolut inte behöver någon
exeges eller uttolkning. Det står där i
sin nakenhet — om man står på bokstavstrons
grund. Mig veterligt har de
orden heller aldrig vari schismatiska
i kyrkans historia. Jag har heller aldrig
hört att något nytt samfund har uppstått
på grund av en viss tolkning av de
orden. Orden måste givetvis sättas in i
den kristna etikens totalsammanhang
för att rätt förstås.
Ställningen måste bli denna: antingen
skall man följa ordningsreglerna
bokstavligt eller också ge rum för att
gränserna sättes något annorlunda än
man själv gör. Jag tycker att konsekvent
lydnad mot Pauli ord i det sammanhanget
skulle resultera i följande:
Inga kvinnliga präster.
Inga kvinnliga talare eller lärare varken
i söndagsskolan eller i predikstolen.
Ingen förtäring av blodmat.
Ingen bedjande kvinna, som inte har
något slag av huvudbonad på.
Hälsning skall ske enligt formen i Romarbrevet
16 kap.
Ge åt alla som beder, och låna till alla
som ber om det!
Det sista är nog något av det svåraste
att komma ut med, ty man behöver
inte vara så värst skarpsynt för att
komma underfund med att inga nerver
ömmar så svårt som de som har sina
rötter i plånboken. Det gäller nog både
den ene och den andre av oss.
Ingen håller i praktiken på Pauli ord
om att kvinnan tige i församlingen —■
vilket enligt en rad exegeter helt enkelt
betyder att det inte under en sammankomst
får förekomma störande prat
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
47
-— utan kvinnan får predika vid gudstjänster,
undervisa barn etc.
Det förefaller som om den manliga
logiken i denna fråga, nedtransformerad
till verklighetens plan, ser ut så
här: Skriften säger: kvinnan tige i församlingen
— alltså: kvinnan får tala
och predika i församlingens gudstjänster,
inte gärna i högmässan men hellre
i aftonsången, hon får hålla hur många
föredrag hon vill av kristen natur, undervisa
i ordet och läran, men hon får
inte vara sakramentsförvaltare. Vem
kan förstå detta tal utifrån synpunkten
om lydnad för ordet? I fråga om
handhavandet av sakramenten finns
för övrigt inga bestämda förbud för
kvinnan.
Jag vet inte vart man skall vända
sig för att i nya testamentet finna stöd
för prästämbetet, varken det manliga
eller det kvinnliga, men därmed är ju
inte sagt att det är fel. Men kan det finnas
manliga präster så kan det i princcip
lika väl finnas kvinnliga. Håller
man sig till nya testamentet är generalordern
till lärjungarna: »Men när Den
Helige Ande kommer över eder, skolen
I undfå kraft och bliva mina vittnen,
både i Jerusalem och i hela Judeen och
Samarien, och sedan intill jordens ända.
» Fråga är, herr talman, om inte
denna vittnesfråga är mer i behov av
aktualisering, både bland frikyrkliga
och bland svenska kyrkan, än ämbetsfrågan.
Jag har den uppfattningen att den
innersta orsaken till somliga kyrkomäns
motstånd mot kvinnliga präster
är den nya ämbetssyn som håller på
att växa fram inom svenska kyrkan.
Enligt denna ämbetssyn kan kvinnan
inte bli präst, ty prästen representerar
Kristus och måste därför vara man.
Prästen är enligt denna kyrko- och ämbetssyn
mindre förkunnare än offerpräst,
och här föreligger något djupt
mysteriöst som allt vad kvinna heter
måste hållas utanför. Jag citerar här
nära nog ordagrant vad som sades i
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
kyrkomötet. Inför denna mysteriösa
ämbetssyn måste man fråga sig: Vad
gör vi egentligen djupast sett av det
reformatoriska arvet?
Jag skall, herr talman, sluta med att
säga att jag tror på nyttan av att relationerna
mellan stat och kyrka blir
klarlagda. Likaså tror jag på kvinnans
ovärderliga arbetsinsats som innehavare
av prästämbetet i kyrkan. Denna inställning
är rättvis från alla synpunkter och
den är i överensstämmelse med nya
testamentets människosyn. Den allvarligaste
frågan blir till sist denna: Kan
kyrkan bringa effektiv hjälp i dagens
andliga nödläge? Spörsmålet berör alla
kristna samfund, frikyrkliga såväl
som svenska kyrkans. Vi lever i en sekulariserad
tid, det är sant, men samtidigt
finns det hos vårt folk mycket
av äkta sökande mitt i all villrådighet.
Om den kristna kyrkan inte kan ge ett
svar på detta sökande så hjälper inga
ämbeten, varken manliga eller kvinnliga,
varken statskyrkliga eller frikyrkliga.
Herr talman! Jag skulle helst ha sett
att kyrkan fått en smula andrum efter
det sista kyrkomötet för att så att säga
hitta sig själv. Jag tycker att det ur demokratisk
synpunkt vore riktigt skäligt
och billigt att avvakta nya kyrkofullmäktigeval
och låta de nyvalda fullmäktige
välja ledamöter i kyrkomötet.
Som läget nu är får väl saken emellertid
ha sin gång.
Med detta, herr talman, skall jag sluta.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Rimmerfors (fp) instämde i
detta yttrande.
Herr RUBBESTAD (ep):
Herr talman! Jag lovar att inte bli
långrandig. Jag känner ju till stämningen
i denna kammare, så jag vet att
det inte tjänar mycket till att yttra sig.
Då jag emellertid var ledamot i det kyrkomöte,
som nu klandras, måste jag
dock säga ett par ord.
48
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
I det särskilda utskott inom kyrkomötet,
som hade att ta ståndpunkt till
den framlagda frågan om kvinnliga
präster, framhävdes från alla håll, av
både teologer och andra, mycket kraftigt
att det var den teologiska synpunkten
som här var den förhärskande. Den
principiella inställningen var att Guds
ord skulle vara riktpunkten för kyrkans
ställning i samhället. Det är just
detta som första lagutskottet har förbisett
både i sitt år 1955 avgivna utlåtande
och i det utlåtande som föreligger i
dag. Utskottet gör gällande att några
principiella hinder inte föreligger mot
kvinnas inträde i prästtjänst. Detta är
den avgörande frågan. De ledande inom
kyrkan liar haft eu annan principiell
inställning i detta spörsmål. Jag vill erinra
om att dessa svårigheter förekommer
inte bara inom den svenska kyrkan,
utan även inom exempelvis den
anglikanska kyrkan och den finska
kyrkan har man samma stora problem.
Kyrkomötet anhöll då det fattade sitt
beslut att få anstånd med hänsyn till
den stämning som sålunda råder hos
vårt folk. Vi skall inte inbilla oss att det
förhåller sig så — som man kanske kan
tro när man lyssnar till debatten i denna
kammare — att varje människa i
detta land är besjälad av en önskan att
kvinnorna skall få bli präster. Det finns
en mängd människor som anser att vi
inte bör ha kvinnliga präster. Genom
ett anstånd hade man hoppats kunna
åstadkomma en viss utjämning av denna
motsättning mellan dem som vill ha
och dem som inte vill ha kvinnliga
präster, och därigenom skulle en strid
inom kyrkan ha kunnat undvikas.
Jag blev mycket överraskad när regeringen
lade fram denna proposition,
eftersom ju regeringen kände till kyrkomölets
ståndpunkt. Den proposition,
som vi behandlar i dag, kan jag inte
fatta som annat än ett kommando från
regeringen att kyrkomötet utan vidare
skall ändra ståndpunkt och följa de
principer som regeringen i sin makt
-
ställning vill skall gälla för den svenska
kyrkan. Det är systemet man måste
reagera mot. Därför förstår jag mycket
väl de önskemål som förts fram i motionen
om ett anstånd under åtminstone
ett år. Jag anser att det var oriktigt att
lägga fram denna proposition så snart.
Hur tror man att det skall gå vid
kyrkomötet i höst? Det blir naturligtvis
beroende av vilka som utses till ombud,
men ingen kan garantera att kyrkomötet
kommer att bestå av ledamöter som
vill att vi skall ha kvinnliga präster.
Det kan hända att det även i år kommer
en mängd ledamöter som har den
uppfattningen, att vi inte bör ha kvinnliga
präster. Yad skall man göra om
även det kommande kyrkomötet avslår
propositionen? Skall man då bara bestämma,
att kyrkomötet inte får säga
sin mening i denna fråga, om det inte
följer den linje som regeringen dikterat?
Skall man då, som det krävts vid
denna riksdag, ta ifrån kyrkomötet dess
vetorätt? Jag förstår att detta kan bli
en konsekvens, men inte är det sympatiskt
och rätt mot kyrkan att gå fram
med sådana diktat. Det vore bättre om
regeringen ville ta hänsyn till att det
råder splittring i detta hänseende.
I kyrkomötet deltog 43 präster och
57 lekmän. Av prästerna var det 42 —
d. v. s. alla utom en — som röstade mot
förslaget om kvinnliga präster, och av
lekmännen var det 20 som röstade emot.
Sammanlagt röstade alltså 62 av kyrkomötets
ledamöter mot förslaget.
Jag tycker som sagt att det är olämpligt
att på detta sätt söka forcera denna
fråga. Vi bör ta hänsyn till att kyrkans
män har vissa principer som för dem
är vägledande och av mycket stor betydelse.
Ett uttalande av första lagutskottet
som förvånar mig är detta: »Det synes
utskottet i nuvarande tidsläge vara av
yttersta vikt för den framtida utvecklingen
av kyrkans liv och arbete att
kyrkans inställning och verksamhet
präglas av generositet och förståelse in
-
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
49
för nutidens människor i deras sätt att
tänka och känna.»
Vad menar egentligen utskottet? Skall
kyrkan i sin lära och verksamhet rätta
sig efter vad som förekommer i det
världsliga livet? Skall inte kyrkan som
ledstjärna ha Guds ords förkunnelse,
även om det går stick i stäv med vad
världsbarnen önskar och menar? Jag
anser det vara viktigt att Guds ord får
vara den bärande tanken för kyrkans
liv och lära. Följer vi den principen,
tror jag att vi med förtröstan kan se
kyrkans framtid an. Då behöver vi inte
beklaga, om sambandet mellan stat och
kyrka skulle upphöra, och då kommer
kyrkan att kunna fortsätta sin gagnande
verksamhet bland folket. Jag har vid
alla tidigare tillfällen när vi diskuterat
frågan om sambandet mellan stat och
kyrka hävdat, att det är synnerligen
viktigt att det finns ett sådant samband
och att det förekommer en samverkan,
där staten stöder kyrkan men också
kyrkan stöder staten. Men vill man
tvinga kyrkan till att leva och lära inte
efter Guds ord utan efter statens sedvänjor,
då vill jag inte längre vara med
om att uppehålla sambandet mellan
kyrka och stat.
Herr talmannen hade nu åter tagit
ledningen av kammarens förhandlingar.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Efter den debatt som
förts i denna kammare i dag och efter
den debatt som vi hade i första kammaren
förra veckan och efter första lagutskottets
skrivning hade jag inte någon
tanke på att tynga andra kammarens
protokoll med något inlägg. Men nu
känner jag mig manad att säga några
ord med utgångspunkt från några yttranden
i herr Hubbestads anförande.
Det är alldeles uppenbart att jag som
ecklesiastikminister måste reagera, när
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
och om statens metoder att tvinga sin
vilja på kyrkan, etc. Det är uteslutande
i den frågan jag nu vill yttra mig.
Jag vill erinra kammarens ärade ledamöter
om att det väsentliga som hände
vid kyrkomötet i den rent, skall vi
säga taktiska frågan — jag bortser från
sakfrågan — var icke att kyrkomötet
beställde en proposition till 1959 års
riksdag utan att kyrkomötet tydligt och
klart skrev att man ville ha andrum.
Man ville vänta, tills man inom kyrkan
vunnit större enighet och klarhet rörande
utformningen av prästämbetet.
Det är sannerligen ingen tidsangivelse
med i den meningen. Och jag vill erinra
om vad första lagutskottets ordförande,
herr Rylander, logiskt och klart
framhållit: Är det någon som tror, att
man på ett år skulle komma fram till en
helt annan uppfattning i de kyrkliga
kretsar, där man av principiella skäl
icke kan acceptera tanken på kvinnor i
predikstolarna?
Det är ett fullständigt misstag om
herr Rubbestad tror, att jag här på
något sätt opponerar mot herr Rubbestads
uppfattning eller mot de representanter
för kyrkan, för vilka
detta till och med har blivit en samvetsfråga.
Men det är, herr Rubbestad,
just därför att det gått princip i frågan
och därför att det för många människor
är en samvetsfråga som jag
kräver att vi på vår sida, som också
har vissa principer, inte av en minoritet
inom kyrkan — ty det är det ju
— skall anbefallas att sitta med armarna
i kors och vänta, tills kyrkan
kommer till klarhet. Jag har inte ansett
att det skulle pryda en ecklesiastikminister,
som i denna fråga har en
uppfattning, att över huvud taget inte
underställa riksdagen ett förslag för
prövning, när han har tillfälle därtill.
Man gjorde vid kyrkomötet ett
ganska stort nummer av de internationella
kontakterna. Det framhölls,
att det vore värdefullt om hela frågekomplcxet
kunde bli belyst, helst i all
-
han i denna fråga börjar tala om diktat
1 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 10
50
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
mänkyrkligt sammanhang, och man
hänvisade till att det fanns ett internationellt
kyrkligt organ i kyrkornas
världsråd. Ja, Kyrkornas världsråd har
blivit tillfrågat, om jag inte är alldeles
fel underrättad, och jag är övertygad
om att i varje fall det svenska
biskopsmötet i dag känner till svaret.
Dessutom skall vi inte bortse från,
precis som herr Rubbestad och herr
Gustafsson i Borås nyss antydde, att
det skett en hel del inom den svenska
kyrkan efter det senaste kyrkomötet.
Jag tror i motsats till vissa talare
att det gagnat kyrkan att man nu fick
en bestämd tid att tänka på. Allt tal
om att man inte hunnit är falskt tal
— man har tidigare inte velat.
Sedan är det uppenbart — jag ger
gärna herr Rylander rätt i den tolkningen
av regeringens uppfattning —
att vi skulle under alla förhållanden
ungefär denna vecka ha fått diskutera
frågan om kvinnliga präster. Jag
skulle ha misstagit mig mycket på
stämningen i denna kammare vid höstens
interpellationsdebatt i detta ärende
om jag inte klart insett, att interpellationen
riktats till mig därför att
rätt många ledamöter komme att ta
saken i egna händer, ifall jag inte
såge till att andra kammaren och därmed
också riksdagen finge tillfälle att
yttra sig i frågan. Det är en viktig
fråga detta, och det är inte en fråga
där man skall falla undan för taktiska
synpunkter, utan är det principer å
ena sidan så är det principer även å
den andra.
Och, herr Rubbestad, vi har en
statskyrka! Det är regeringens uppgift
att syssla med åtskilliga världsliga
ting som har med statskyrkan att
göra: tillsättandet av kyrkliga ämbeten,
löner, pensioner, resor och mycket
annat. Det är helt världsliga ting.
Även prästämbetet i den bemärkelsen
är ett ämbete, för vilket vi anser att
det skall gälla samma behörighetsregler
som för övriga statliga tjänster.
Herr talman! Jag ber självfallet att
fa ansluta mig till utskottets förslag.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Om jag inte missuppfattade
herr Rubbestad, sade han att
han ville inte vara med om att införa
en lag som kan hindra kyrkan att leva
och verka efter Guds ord. Till detta
känner jag mig uppfordrad att foga
endast ett par ord.
Funnes det ett klart entydigt ord i
nya testamentet, som kunde tjäna som
körriktningsvisare här, skulle man lvda
det. Jag frågar: Var finns det ordet?
Teologerna har mycket delade meningar
om hur man skall tolka Paulus på denna
punkt. Ingen vill väl anklaga landets
ärkebiskop för att inte vara en kunnig
teolog och en ganska skicklig exeget,
men ärkebiskopen säger klart ifrån att
han kan inte finna något ord i nya testamentet,
som omöjliggör för kvinnan att
inneha prästerligt ämbete. Och jag tror
inte att någon dristar sig mena, att
ärkebiskopen för lättsinnigt tal på läpparna,
när han talar i dessa frågor.
Lyssnar jag till en av landets
främsta dogmatiker — som visserligen
inte nu är verksam i denna egenskap
men var det på 1920-talet -— så säger
han att »från evangelisk kristlig
ståndpunkt intet principiellt hinder
föreligger för kvinnans tillträde till
prästämbetet». Man bör åtminstone
erkänna att exegeterna av facket är
ganska delade på denna punkt, och
de är detta därför att det finns intet
entydigt ord som kan tillämpas i detta
fall.
Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill erinra herr
Gustafsson i Borås om att det ändå
finns ett uttalande i Korinterbrevet,
som skiljer sig från de andra i detta
stycke på ett särskilt sätt. I slutet där
heter det: »Detta är Herrens bud».
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Nr 10
Öl
Något sådant uttalande finns icke annorstädes.
Fröken LILJEDAHL (fp):
Herr talman! När vi för tre år sedan
i samband med ett utlåtande från
första lagutskottet diskuterade kvinnans
behörighet till prästämbetet
skedde det mot bakgrunden av den
allt överskuggande frågan om »troheten
mot Bibeln». En något mindre
fråga var den traditionella bundenheten.
Tolkningen av bibeln varierar i hög
grad även inom teologiskt bildade
kretsar. Av de i propositionen redovisade
remissvaren har vi sett, att inte
ens de teologiska fakulteterna kan ge
entydiga svar. Protokollet över debatten
vid 1957 års allmänna kyrkomöte
ger också belägg för denna uppfattning.
Inom parentes sagt utgör detta
protokoll ett historiskt dokument om
en enastående konservatism hos en,
låt vara liten men i dubbelt måtto utvald
samling präster. De argument
som framförts mot förslaget om kvinnliga
präster är skrämmande och har
förklarligt nog givit upphov till en
stark opposition inom vida kretsar.
Det är inte bara kvinnorna som blivit
besvikna på den oerhörda negativism
som kom till synes vid kyrkomötet. Så
gott som hela den svenska pressen
vände sig mot kyrkomötets beslut. Inte
bara de religiöst indifferenta förklarade,
att nu var det alldeles omöjligt
att fortsätta längre eller att intressera
sig för kyrkan och dess budskap.
Den splittring, som man fruktat
skulle bli följden av ett positivt ställningstagande
till frågan, inställde sig
nu omedelbart och föranledde många
utträden ur kyrkan. I flera fall begärde
även män i lojalitet med sin
hustru utträde. Personer som på grund
av tröghet ej kommit sig för att i samband
med religionsfrihetslagens ikraftträdande
utgå ur kyrkan tog nu steget
fullt ut och vände kyrkan ryggen.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Om man inte kan lösa de teologiska
problemen — det är väl ändå otänkbart
att inom överskådlig tid nå enighet
i fråga om bibeltolkningen — får
man väl se till den praktiska sidan
av saken och vad som bäst gagnar
kyrkan i dagens samhälle. Det kan
vi göra genom att ta reda på hur det
ligger till i de länder, där man har
erfarenhet av kvinnliga präster.
Märta Tamm-Götlind har skrivit en
liten bok •— den finns för resten på
riksdagsbiblioteket — som heter
»Kvinnliga präster jorden runt». Den
ger en levande skildring av hur kvinnliga
präster redan verkar i ett stort
antal länder runt hela världen.
Fru Tamm-Götlind har genom personliga
besök, bl. a. i Danmark, Tyskland,
Schweiz, Frankrike, Holland och
England träffat många pionjärer på
detta område. Hon har sett dem i arbetet.
Hon har också genom församlingarna
och de manliga prästerna fått en
uppfattning om hur det verkligen avlöpte,
då man gick in för att ta emot
kvinnan i prästämbetet. Boken ger också
utblickar om sakförhållandena i
Amerika och Australien samt på missionsfälten
i Japan, Kina, Kuba m. fl.
länder. Att pionjärerna haft det svårt,
då traditionerna brutits, framgår klart,
men det ges också strålande bevis på
att kvinnorna genom sin uthållighet,
sin förvissning om kallelsen, sin hängivenhet
för kyrkan tillfört denna rik
välsignelse.
Den opposition som mött dem från
manliga kolleger eller församlingar och
kyrkliga instanser har i allmänhet vänts
i lojalitet, uppskattning och stora framgångar.
De har också i många fall utan
hinder kunnat arbeta inom ekumeniska
organisatianer. Herr Itubbestad lät mycket
pessimistisk då det gällde dessa
frågor och jag ber därför att hjärtligt
få rekommendera denna bok till herr
Rubbestad för genomläsning.
Jag tror att rädslan för traditionsbrytningen
och vad den kan föra med
52
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 fm.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
sig är överdimensionerad. Som bekant
hotade 514 präster i Danmark att lämna
sina tjänster, därest kvinnorna skulle
få rätt till prästvigning. Detta skedde
ej. Inte en enda präst lämnade kyrkan
av denna anledning.
När det nu gäller förslaget om uppskovsyrkande
har jag mycket svårt att
förstå detta, då jag anser att kyrkan
haft tid att tänka över denna sak. Det
har snart gått 40 år sedan frågan först
fördes på tal, och det är mycket svårt
att förstå att man på ett enda år nu
skulle bli mera övertygad i sitt ställningstagande.
Jag tror att det är viktigt
att denna fråga snart får sin lösning.
Jag tror också att det kommer att bli
här så som det blivit i andra länder.
När vi äntligen får våra kvinnliga präster,
kommer både församlingar, präster,
biskopar och domkapitel att uppskatta
deras arbetsinsatser. Men jag är
också övertygad om att det behövs både
ett stort personligt mod och helig kallelse
för att kvinnor i Sverige skall våga
bryta den månghundraåriga traditionen
och ge sig in i detta arbete. Risken för
att få in ovärdiga personer torde emellertid
vara obefintlig.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Häri instämde fröken Vinge (fp).
Herr ONSJÖ (ep):
Herr talman! Jag måste bekänna att
jag har litet svårt att förstå de långa
anföranden som här hållits i själva sakfrågan.
Frågan är ju diskuterad, jag
höll på att säga, till leda, och riksdagen
har för sin del tagit ståndpunkt till
den, t. o. m. två gånger och under
ganska stor enighet. Därför är det väl
inte så mycket mening med att vi nu
försöker övertyga varandra om en sak,
som vi i stort sett är ense om. Den aktuella
meningsskiljaktigheten gäller ju
endast tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Innebörden i den reservation,
som jag har anslutit mig till, är att
kyrkomötet skall sammankallas 1959 i
stället för i år. Det är tidpunkten som
meningsskiljaktigheten gäller.
Beträffande sakfrågan tycker jag, att
vi litet var kan ha anledning att, när vi
närmar oss frågan, känna litet större
respekt och, tillåt mig säga, litet mera
ödmjukhet än som har kommit till synes
i den allmänna debatten. Man har
resonerat som om detta vore vilken
liten praktisk angelägenhet som helst
och att det här bara gällde att besluta
utan att ta hänsyn till vad den ene eller
andre tycker och tänker. Så enkelt är
det inte. Vi vet ju att det finns många
människor här i landet, för vilka detta
är en allvarlig fråga, en samvetsfråga.
Detta är ett område, där vi har all anledning
att visa hänsyn och tolerans
och respektera varandras åsikter.
Jag känner många personer som har
en annan mening än jag och som har
tänkt djupare i denna fråga än jag har
kunnat göra och vilkas ärlighet och
uppriktighet för mig står över allt tvivel.
I denna situation kan i varje fall
aldrig jag känna mig frestad att ta
några stora ord i min mun, när jag
diskuterar denna fråga.
Detta är som sagt en känslig och stor
fråga. Från de utgångspunkter vi har
alt besluta här i riksdagen, är jag också
av den uppfattningen, att här bör fattas
ett positivt beslut.
Jag har emellertid förenat mig med
reservanterna, därför att jag tycker, att
ett uppskov på ett år är en rimlig begäran,
när man önskat detta från kyrkligt
håll. Man säger visserligen att kyrkan
har tänkt på detta så länge, nämligen
ända sedan 1919, och därför inte
behöver tänka längre. Men alla vet ju
vad dessa tankemödor lett fram till.
Kyrkan har tänkt, och man gick vid
kyrkomötet i höstas emot förslaget om
kvinnliga präster. Vad det nu gäller
för kyrkomötet är inte bara att tänka
på saken utan att tänka om och komma
till ett annat beslut, annars är det ingen
mening med att på nytt hänskjuta frågan
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
53
till kyrkomötet. Vi vet att det alltid tar
litet tid att tänka om. Så ömtåliga frågor
som denna skall man inte forcera. Man
skall låta dem mogna, och då brukar
de lösas på bästa sätt i frid och endräkt.
Förutsättningen för att det skall bli
ett nytt beslut av kyrkomötet är givetvis
att det blir en annan representation.
Därför anser jag att just det skäl reservanterna
åberopar, nämligen att vi skall
få ett kyrkofullmäktigeval i höst, är
tungt vägande för ett uppskov. Huvudsaken
är väl att kyrkomötet beslutar i
positiv riktning. Vi vet ju att det inte
bara är prästerna och biskoparna som
skall ändra mening. Jag tycker nästan
det vore orimligt att begära något sådant.
Om de gjorde det, skulle de sjunka
i min aktning. Vad det gäller är att få
en annan lekmannarepresentation. Det
var ju 20 lekmän som gick emot förslaget!
-
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
Herr talman! Jag hade nog aldrig
kommit på tanken att väcka en sådan
motion som det bär är fråga om för
egen del, men när man i utskottet hade
att välja mellan två saker kunde jag
inte låta bli att förena mig med reservationen,
som jag tycker är den riktiga
lösningen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.
In fidem
Gunnar Britth.
Onsdagen den 19 mars
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.
§ 1
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
(Forts.)
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att
fortsättas, och lämnade enligt förut
gjord anteckning ordet till
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp),
som yttrade:
Herr talman! Denna församling är
kanske inte något alldeles lämpligt forum
för en djupare diskussion i teologiska
spörsmål, men man måste ändå
konstatera, att tänker man bort det bibliska
problemet ur debatten, är det hela
inte något problem alls. Då behövde vi
över huvud taget inte utbyta några tankar
i denna fråga, eftersom väl alltsammans
då vore självklart för alla. Fördenskull
är det svårt att undvika att åtminstone
något beröra de principiella
sidorna av frågan ifrån biblisk synpunkt.
Det fanns en mycket kraftig riktning
inom kyrkomötet som intog den stånd
-
54
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
punkten, att bibeln helt enkelt förbjuder
en sådan anordning som att kvinnor
skulle vara präster. Det klaraste
uttrycket för denna uppfattning gav
kanske en medlem av denna kammare,
herr Staxäng, som i kyrkomötet yttrade:
»Skiljelinjen går inte mellan några
olika grupper av högkyrkliga och andra,
utan mellan dem som är bundna vid
Skriftens uttalande och de övriga.»
I detta uttalande göres spörsmålet till
cn principfråga på utpräglad biblicistisk
grund, och en sådan ståndpunkt
kan man givetvis respektera även om
man inte delar den. Majoriteten av det
kyrkomötesutskott som behandlade frågan
intog egentligen samma ståndpunkt
och sade, »att Nya testamentet vid en
objektiv undersökning av dess budskap
befinnes lära att prästämbetet icke är
avsett för kvinnor». Denna utskottsmajoritetens
uppfattning bär i varje fall
herr Rubbestad accepterat utan några
som helst reservationer. Om man nu intar
denna ståndpunkt — låt oss göra det
för ett ögonblick — måste man i alla
fall fråga vart den för.
Vi kan väl åtminstone vara överens
om att om man åberopar Pauli bekanta
ord i Första korintierbrevets fjortonde
kapitel kan detta inte gälla enbart en
evangelisk-luthersk statskyrka, ty när
Paulus talade för församlingen i Korint
talade han inte speciellt för denna evangelisk-lutherska
statskyrka, som kom
till 1 500 år senare. Om detta ord har
den allmängiltiga och bindande karaktär,
som man gör gällande inom den
riktning jag nyss nämnde, måste det
gälla alla kristna riktningar, över huvud
taget allt det som kan innefattas i begreppet
»den kristna församlingen». Det
dömer alltså inte bara ut kvinnliga präster
utan kvinnliga förkunnare i frälsningsarmen,
missionsförbundet, baptistsamfundet
o. s. v. liksom väl också
de kvinnliga missionärerna i statskyrkan.
Man har erinrat om att Kristus inte
utsåg några kvinnor till apostlar och att
det var till en grupp av män som mis
-
sionsbefallningen gavs, men även svenska
kyrkan skickar ut kvinnliga missionärer
för att göra verklighet av denna
befallning.
Tar man denna tolkning till utgångspunkt
innebär det alltså inte bara att
man säger nej till kvinnliga präster i
den svenska statskyrkan utan man säger
samtidigt nej till mycket annat. Jag
tror också att man, om man intar denna
ståndpunkt, i realiteten säger nej
till en allmän folkkyrka, ty en sådan,
som omsluter praktiskt taget hela nationen,
kan inte gärna i det långa loppet
ha någon annan uppfattning än den
majoriteten av folket har. Konsekvensen
blir, såvitt jag förstår, att man å
ena sidan underkänner alla de s. k. fria
sekter och rörelser, som ger kvinnan
rätt att predika, och å andra sidan förvandlar
den egna kyrkan till en liten
exklusiv sekt, som närmast blir en utvidgning
av Bibeltrogna vänner — därmed
intet ont sagt om dessa.
För min del tror jag inte att man kan
tolka det bibelställe, som sålunda åberopas,
såsom ett för alla tider och under
alla förhållanden gällande gudomligt
bud. Denna ståndpunkt intog också i
sista omgången kyrkomötets majoritet,
när man avvisade utskottets förslag till
motivering och godkände en annan formulering
som inte på samma sätt binder
kyrkan vid den bibeltolkning jag
här berört. Man ansåg tydligen inte att
man kunde göra kyrkans framtid avhängig
av en bibeltolkning som inte kan
bringas i samklang med den demokratiska
och humana livssyn och den sociala
ordning, vilka dock tillhör något
av det bästa i vårt samhällsliv.
Såsom jag nämnde, är kanske inte
denna församling något lämpligt forum
för att ge sig in på mera djupgående
debatter om dessa ting eller att försöka
slita tvister om bibelns tolkning, men
vi befinner ju oss faktiskt i det läget
att vi måste ta ståndpunkt. Medan det
i höstas därinne i första kammarens
plenisal sammanträdde en församling,
Nr 10
55
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
vald som representation för den svenska
kyrkan, vilken hade sin särskilda
principiella bakgrund och sin egen syn
på denna fråga, så är det nu en annan
församling, vald av det svenska folket
för att ta ställning till allt som i laga
ordning lyder under riksdagens domvärjo
— och dit hör, såsom ecklesiastikministern
här antydde, även en hel del
av det som gäller kyrkan — som har
att behandla frågan om kvinnans tillträde
till prästämbetet. Jag skall gärna
erkänna att det inte på något sätt är tillfredsställande
eller trivsamt att det här
finns en kompetenskonflikt, men jag
kan å andra sidan inte förstå att de valda
ombuden för Sveriges folk, som har
sina program och utfästelser att ta hänsyn
till, skulle kunna frångå sin tidigare
uppfattning i denna fråga. Ändå finns
det de som menar att riksdagen här på
något sätt tränger sig in på ett område,
där den inte har något att göra. Vi får
ibland i vår tidningshylla en tidskrift
som heter Nya Väktaren. I ett av dess
senaste nummer säges det om denna
konflikt: »Nu tränga de på och söka
bestämma över Svenska kyrkan och
hennes framtid. Man förundrar sig över
att det gått så långt, att det finns teologer
och präster, som vilja vara med om
att hjälpa denna anstormning mot kyrkan
i syfte att få hennes organ att besluta
emot ''Herrens bild’. Besinnar man
icke, vart det bär hän, om den oomvända
världen får taga kommandot?»
Här står alltså, såsom ecklesiastikministern
påpekade, princip emot princip.
Herr Rubbestad har nyligen från
denna talarstol sagt, att det vore rimligt
att man fick litet längre anstånd,
men såvitt jag förstår behöver inte herr
Rubbestad och de, som tänker såsom
han, något anstånd, ty de är ju klara
med sin ståndpunkt. Det är inte någonting
att göra åt den saken, såvitt jag
förstår. Men hela det läge vi nu befinner
oss i och som vi kommer i när det
gäller många andra frågor visar ju tydligt
och klart framför allt en sak, näm
-
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
ligen att den sammankoppling mellan
stat och kyrka, som vi har, med nödvändighet
skapar kompetenskonflikter,
där den ena får ge vika för den andra
— vilken det nu blir. Har man en sådan
uppfattning som den som kom till
uttryck i Nya Väktaren, som jag citerade
några ord från, då skall man fortast
möjligt se till att man blir av med
statens förmynderskap. Då kan var och
en komma till sin rätt och då kommer
man ifrån konflikter av detta slag.
Jag tänker för min del rösta med utskottet,
eftersom nu läget är sådant att
vi måste ta en ståndpunkt. Det tjänar
ingenting till att smita undan i detta
fall. Jag har dock — samtidigt som jag
sagt några ord om hur jag ser på saken
— velat peka på att hela detta läge är
en god illustration till hur det måste bli,
om staten och kyrkan skall gå i par. De
går inte så särskilt bra i par — åtminstone
inte alltid.
I detta anförande instämde herrar
Hammar (fp), Bark (s) och Widén
(fp).
Vidare anförde:
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Jag kan inte begripa
varför det skall vara så bråttom med
denna fråga att regeringen, omedelbart
efter det att kyrkomötet avvisat den,
lägger fram ett nytt förslag, vilket medför
en så pass drastisk åtgärd att kyrkomötet
måste sammankallas igen i höst.
Även om man bara ser frågan om prästämbetet
som en rent praktisk fråga, en
ordningsfråga, måste man ändå betänka,
att det är en snart tvåtusenårig tradition
som det givetvis bör finnas verkligt
avgörande skäl för att ändra på och
som det rimligtvis inte kan vara så
bråttom med. Det uppskov som kyrkomötet
och representanter för kyrkan begär
tycker jag är i högsta grad rimligt.
1 sakfrågan är det som alla vet och
som framhållits här förut många som
menar, att Den Heliga Skrift ger klara
5G
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
besked om att prästämbetet skall upprätthållas
av mannen. Inte minst den
moderna teologiska forskningen menar
i stor utsträckning att bibeln inte enbart
genom vissa av aposteln Paulus uttalade
meningar utan i sin helhetssyn
ger klart uttryck för den tolkningen. En
sådan uppfattning kan inte tydas som
en nedvärdering av kvinnan och kan
inte heller påverka kvinnans lika rätt
med mannen på andra områden.
Det är en villfarelse att tro, att motståndet
mot kvinnliga präster bara
skulle förekomma bland biskopar och
andra prästmän. Ute i många av våra
församlingar har en betydande del av
kyrkfolket av olika skäl samma uppfattning.
Jag tycker att det vore rimligt, att
man i första hand lät kyrkfolket få avgöra
denna fråga.
I debatten i första kammaren förra
veckan sade ecklesiastikministern bl. a.:
»Riksdagen har varit mycket angelägen
att inte falla kyrkomötet i ämbetet, och
i varje fall har ju riksdagen sett till, att
kyrkomötet hela tiden får spela ut
först.»
Enligt min mening bör frågan om
prästämbetet såsom en inre kyrklig angelägenhet
i första hand avgöras inom
kyrkan själv, på ett kyrkomöte och inte
i riksdagen. Kyrkomötet bör få spela ut
först. Jag kan därför, herr talman, för
min del inte rösta för utskottets hemställan
under punkt B.
Herr HANSSON i Skegrie (ep):
Herr talman! Den siste ärade talaren
yrkade inte bifall till reservationen
och skall väl därför inte heller räknas
bland dem som här ställer sig på
den sidan. Man skall väl inte — det
intrycket har jag fått när jag lyssnat till
dem som talat för reservationen — fatta
dem så att de i princip är motståndare
till kvinnliga präster. De har ju
allesammans sagt sig vara i princip
för denna mening, och man bör väl tro
dem på deras ord.
Det är självklart att kravet på uppskov
kan ha andra motiveringar. Jag
tycker dock att de argument som man
anfört i reservationen inte är övertygande.
Man torde väl ändå knappast
vid val av kyrkofullmäktige uteslutande
fästa avseende vid vederbörandes
uppfattning just i detta spörsmål. Man
kan väl också allvarligt ifrågasätta huruvida
urvalet av en fullmäktigeförsamling
över huvud taget bör ske efter
en så ensidig prövning som det här
skulle bli.
Jag skall inte här — som många
andra har gjort — gå in på en behandling
av skäl och motskäl i fråga om
kvinnas rätt att bekläda prästerlig
tjänst. Frågan har ju, som här sagts
många gånger, debatterats så länge, att
det inte kan vara möjligt att utvinna
några nya synpunkter. Jag tror, att om
vi håller på här aldrig så länge, lyckas
vi inte övertyga varandra i den mån vi
har olika meningar, och därför blir väl
också det rådrum, som man har velat
ha, lika ineffektivt. Jag tror inte alls att
man under detta rådrum kan hoppas
vare sig på ena sidan eller den andra att
det skall bli en annan uppfattning. Inte
heller torde det vara möjligt att genom
ett sådant uppskov kunna utvinna sådana
nya perspektiv på denna fråga, att
dessa på något sätt skall kunna kullkasta
den starka opinion för en positiv
lösning som ju dock har vuxit fram.
Jag instämmer därför för min del i
det uttalande som görs här i utlåtandet
att denna fråga har »mognat fram», som
det heter, »mot en lösning».
Jag skall inte ta upp till behandling
likställighetsprincipen mellan man och
kvinna, som har förts in i denna debatt
tidigare. Det är helt enkelt ett rättvisekrav
att kvinnorna får denna rätt
att bekläda prästerlig tjänst. Det är väl
ändå så att kvinnorna gör många positiva
insatser inom kyrkan och i kyrkliga
arbeten. Man kan rent av säga att
kyrkan inte skulle ha råd att undvara
dessa insatser som våra kvinnor gör
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
57
för kyrkan, i kyrkan och i kyrkligt arbete.
Det är därför en naturlig utveckling
att kvinnorna får deltaga i den viktigaste
uppgiften inom kyrkan, nämligen
att förmedla kyrkans budskap till
människorna från kyrkans predikstol.
Herr talman! Med dessa korta ord
skall jag för min del be att få uttala,
att jag tycker att det finns starka skäl
för att utskottets förslag skall bifallas
och att vi därigenom kan bereda väg
för tillgodoseendet av ett önskemål, som
i alla fall omfattas av en mycket betydande
del av vårt folk.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar
Pettersson i Dahl (ep), Börjesson (ep),
Gustafsson i Kårby (ep), Larsson i
Hedenäset (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Vigetsbo (ep) och Wahrendorff
(ep).
Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det har från flera håll
talats om en likställighet mellan man
och kvinna på alla områden. Jag undrar
varför man då inte inför likställighet
mellan man och kvinna på det militära
området. Där är inte kvinnan likställd
med mannen. Hur länge skall det
dröja innan det blir likställighet där?
Herr HALLÉN (s):
Herr talman! Den fråga som herr
Rubbestad nu senast ställde lämnar jag
åt honom att meditera i frid över. Jag
skall bara helt improviserat omnämna
att kvinnan kan bli landshövding vilket
ger henne befälsrätt över ordningsmakten,
så alldeles utan militär befogenhet
är hon inte.
Det som gjort att jag har tagit till
orda är att jag från en del håll, närmast
kyrkliga organisationer, blivit anmodad
att göra mig till talesman för deras
protest mot vad man kallar att statsmakterna
går bröstgiinges till väga mot
kyrkan i denna fråga, eller — såsom
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
herr Rubbestad uttryckte det — att
man försöker sig på ett kommando från
regeringen gentemot kyrkan. Det är allvarliga
beskyllningar, och de vore befogade,
om det låge så till att den reform,
som vi här avhandlar, framträdde
oförberett, om det vore en revolutionerande
nyhet, en överrumpling, som man
ville protestera mot, därför att tiden
vore för knapp för att ta ståndpunkt till
frågan ur kristna principer. Så är emellertid
ingalunda fallet. Om vi hade
väntat till nästa år, vore det jämnt 40
år som denna fråga har offentligt debatterats.
Historiken har refererats, och
jag skall inte upprepa den, bara i korthet
erinra om några fakta.
Redan 1919 tillsattes den kommitté
som fick till uppgift att utreda frågan
om kvinnans tillträde till statstjänst
över huvud taget, och i denna upptogs
såsom en detalj frågan om att ge kvinnan
tillträde till prästtjänst. Ett första
utlåtande, som för övrigt var skrivet av
mig, kom 1920. Ungefär samtidigt lade
den s. k. biskopskonferensen fram sitt
första förslag om ett slags kvinnlig kyrkotjänst.
Vid den tiden skedde i den
statliga kommittén av 1919 en del personförändringar.
Bland annat införlivades
dåvarande professorn i Lund,
Rodhc, sedermera biskop, med kommittén.
Han var författare till det första
stora utredningarbetet om kvinnliga
präster. Det kom 1923, och man har alltså
i kyrkliga instanser haft 35 år på
sig att behandla detta utlåtande. Sedan
dess vet vi att den stora fjortonmannakommittén
tillsattes. Den avlämnade sitt
utlåtande 1950. Till detta kommer att vi
har haft en rad motioner i riksdagen,
som två gånger har fattat positivt beslut
i frågan, och kyrkomötet får det nu
för andra gången. Att under sådana
omständigheter klaga över tidsnöd och
mena att man inte har haft tillfälle
att studera frågan låter orimligt. Sanningen
är väl i stället den att man har
uraktlåtit att företa denna undersökning,
och jag vågar siiga att om kyrkan
58
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
hade haft mera framsynta ledare, hade
hon besparats denna trista situation.
Nej, man måste nog i rättvisans namn instämma
med första lagutskottet i att frågan
nu får anses tillräckligt utredd för
ett slutligt avgörande.
Sedan vill jag sluta med en annan
deklaration, som, märkligt nog, inle
alls fått det utrymme den förtjänar i
denna debatt. Man har talat mycket om
Paulus och Pauli uppfattning, och somliga
har citerat hans uttalande om
kvinnorna i Korint såsom ett gudomligt
maktbud som är bindande för alla tider,
och andra har i dem bara sett lokala
ordningsföreskrifter. Jag skall inte
bidra till att förlänga debatten i den
punkten, över huvud taget tycker jag
att talarna i den bär frågan skattar för
mycket åt bokstavsprincipen. De citerar
enstaka uttryck ur bibeln. Det är
väl inte så man skall behandla Skriften.
Det är väl i stället så att om vi söker
grundtanken och huvudprincipen och
drar de konsekvenser vartill dessa leder,
då kommer bibeln att spela den
roll den skall spela. När man t. ex. talar
om Kristi inställning till detta, är,
såvitt jag har hört, det enda argumentet
att Kristus inte införlivade några
kvinnor med sin lärjungekrets. Hela
detta sätt att citera bibeln vittnar om
bokstavsträldom och bundenhet. Det är
väl inte dessa enskildheter man skall
efterforska, utan man skall söka dra de
rätta konsekvenserna av Kristi människosyn
och låta den transformeras på
nutiden. Att Kristus skulle vilja ge ett
allmänt diskriminerande omdöme om
det ena könet i fråga om duglighet och
värdighet att vara förkunnare, strider
så totalt mot allt vad vi har lärt om
honom, att det förefaller orimligt, ja,
nästan som en smädelse. Men våra
svenska teologer har på senare tid förvandlat
honom till vad man kan kalla
en institutionalist, d. v. s. en som »instiftar»
kyrka, ämbete och annat sådant,
i stället för att uppfatta Kristus
som han säkerligen historiskt skall upp
-
fattas, såsom fullständigt främmande för
yttre organisationer och former. Våra
nutida teologer är i färd med att försöka
blåsa nytt liv i den gamla ortodoxien,
och de »upptäcker» tid efter
annan belägg härför till och med i de
fyra evangelierna. De tycks därvid inte
märka hur kallsinnigt folket ställer sig
till dessa »upptäkter». Vi trodde, vi vanliga
enkla människor, att hängivna hjärtan
var för honom det enda avgörande
kravet på dem som ville vara hans tjänare
och medhjälpare och att inga extra
förbehåll och villkor i fråga om kunskapsmått,
samhällsställning och kön
finge ifrågakomma. Den uppfattningen
har vi, herr talman, om Kristus. Det behövs
här inga ytterligare studier och
överväganden. Om de tveksamma präster
och biskopar, som här framträder,
ville besinna sig, kunde dessa, tycker
jag, förenkla frågan till detta: Vart leder
Kristi allmänna människosyn i detta
konkreta fall? Med andra ord: Vad
kräver troheten mot Kristi ande, om
man skall vara konsekvent, i nutiden?
Att det skulle behövas ytterligare ett
år för att inse detta kan jag inte fatta.
Herr talman! Man talar ofta om kyrkan
och dess mening. Men vad är egentligen
kyrkan? Är det inte summan av
oss alla, som denna tid vill stå kvar i
kyrkan? Men, säger man, den stora
allmänheten sitter inle inne med tidens
teologiska vetande. Det kan så vara,
men den kanske äger, herr talman, något
annat och oändligt mycket värdefullare:
den hjärtats intuitiva känsla,
som säger att när de går att avlägsna
en nedvärdering av många av sina syskon,
då går de också Hans ärende.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Hallén säger, att biskop Rodhe
kom med förslag på 20-talet, men vad
innebar det? Det innebar att man vis
-
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
59
serligen skulle acceptera kvinnliga
präster men att de så fort de gifte sig
skulle avträda från prästämbetet. Menar
herr Hallén att det är den riktiga
linjen, om man skall gå in för kvinnliga
präster? Skall vi ha kvinnliga präster,
bör de väl som alla andra tjänstemän
få fortsätta, när de en gång kommit in
på banan. Det systemet som gillades av
herr Hallén 1920 är väl för gammalt i
dessa dagar. Vi skall ha en kyrka som
är en bild av den kristliga läran som
vi bekänner i hela dess vidd. Denna
skall vara riktlinje för hela vårt leverne
och låta rättvisa skipas på alla områden.
Herr HALLÉN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på att herr Rubbestads
anförande innehöll ett litet fjät, men
dock ett fjät på vägen mot kvinnliga
präster. Han uttalade sitt bekymmer
och sitt beklagande över att dåvarande
professor Rodhes förslag hade innefattat
den begränsningen att den kvinna,
som blivit präst, när hon bildade familj,
skulle lämna sitt ämbete. Den föreskriften
gillade jag inte alls. Men det
är vackert så, om herr Rubbestad nu
vill slå sig till riddare för denna frihetens
princip, att den kvinnliga prästen
skall ha rätt att behålla sitt ämbete, om
hon gifter sig, vilket jag emellertid
misstänker att han inte gör.
Herr KILSMO (fp):
Herr talman! Jag tillhör inte dem
som med större entusiasm biträder förslaget
om kvinnliga präster, men att jag
för min ringa del är betänksam har
andra skäl än de som här tidigare har
framförts och beror särskilt på två omständigheter.
Den ena är att jag personligen
inte alls är lutheran och inte kan
acceptera vare sig lutherdomens dogmatik
eller dess kyrkouppfattning. Om
de kvinnliga prästerna skulle utöka antalet
präster, skulle jag rösta emot förslaget,
ty den lutherska kyrkan behöver
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
i själva verket ett större lekmannainslag
än vidgat prästvälde.
Här sägs att kyrkfolket skall få bestämma
denna fråga och att den gäller
kyrkan, men man har inte fått klarhet
än i vad som läggs in i det begreppet.
Vad är kyrkan? Kyrkan är icke ett religiöst
begrepp utan ett geografiskt.
Kyrkfolket, ärade åhörare, är vi. Vi
representerar svenska kyrkan lika bra,
om inte bättre, som kyrkomötet och
det s. k. kyrkfolket. Därför finns det
ingen mening med att uppskjuta frågans
avgörande. Det måste vara vi som förr
eller senare skall avgöra denna fråga,
ty vi är kyrkan, och var och en av oss
tillhör mer eller mindre intimt detta
geografiska samfund.
Herr Rubbestad protesterar mot att
kyrkan måste följa regering och riksdag
och anser detta vara ett fel, men
det är inget fel. Det är alldeles självklart
att regering och riksdag är en del
av kyrkan, och det finns ingen anledning
att försöka piska upp någon känsla
av motsättning mellan Sveriges folk och
den lutherska kyrkan i Sverige.
Det är bedrövligt att man försöker
åberopa exegetiska synpunkter för att
hindra kvinnans tillträde till det lutherska
prästämbetet med hänvisning till att
Nya testamentet inte skulle tala om
kvinnliga präster. Sanningen är dock
den, att Nya testamentet inte har ett
ord att säga om manliga präster heller,
och konsekvensen borde då bli den att
det inte finns större anledning att slå
vakt om det manliga prästämbetet än
om det kvinnliga. Skall den svenska staten
och kyrkan sammanfalla och ha eu
prästkyrka, måste man tillerkänna kvinnorna
rätt till detta ämbete lika väl
som till andra.
Vi som bekänner oss till en frikyrklig
syn på dessa problem brukar ofta
få höra att vi inte skall lägga oss i
denna fråga. Men vi kan inte ta den
förmaningen ad notam, ty så snart vi
är svenska medborgare och sålunda
medlemmar av svenska kyrkan, har vi
60
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
full rätt, även om vi är frikyrkliga, att
ta ståndpunkt till dessa problem utifrån
de ekonomiska och politiska synpunkter
som beständigt måste gälla i politiska
sammanhang.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Denna debatt börjar
att öka i intresse. Det är så många
synpunkter som kommer fram, synpunkter
som i mycket hög grad överraskar.
Den siste ärade talaren kom in
på de exegetiska synpunkterna. Vi vet
hur teologerna med mycket stor tankeskärpa
diskuterat Nya testamentets uttalanden
på denna punkt, men nu får
vi höra, att Nya testamentet säger ingenting.
Ja, så lätt kan man ju avfärda en
teologisk debatt!
Jag har ingen anledning att hålla något
längre anförande här. Denna kammare
känner mycket väl till min ståndpunkt.
Jag vill emellertid börja med
att på en punkt uttala min tacksamhet
till ecklesiastikministern. Det är mycket
i hans anförande i denna kammare
— och även i hans anförande i första
kammaren, vilket jag läst — som jag
inte kan dela. Men han säger: »Det finns
sådana, för vilka det t. o. m. är en
samvetsfråga. Sådana deklarationer har
gjorts vid senaste kyrkomötet från denna
plats. De kommer förmodligen inte
att ändra uppfattning. De har sin uppfattning
och den får vi respektera. Jag
gör det, men jag delar den inte.» Jag
tycker att det är ett ridderligt uttalande.
Ecklesiastikministern säger klart ifrån,
att han inte kan dela den uppfattningen,
men han respekterar den. I debatten
om denna fråga skulle jag önska att
jag kunde säga samma ord till mina
motståndare beträffande deras uttalanden.
T. o. m. här i dag har det kommit
fram människor, som jag skulle vilja inrangera
i den kristna fronten, vilka i
sin uppfattning deklarerat en helt annan
inställning än ecklesiastikministern
i detta avseende.
Min mening har jag, som jag förut
nämnde, deklarerat i denna kammare,
då denna fråga tidigare har varit föremål
för riksdagens behandling. När det
gällt kvinnans likställighet med mannen
inom samhällslivet i övrigt har jag aldrig
haft något att invända häremot.
Jag tror jag kan våga peka på en hel
rad reservationer, där jag intagit en
positiv ståndpunkt till en likaberättigad
ställning för kvinnor. När jag gjort
det har det inte skett av beskäftighet
eller inställsamhet.
När det gäller tillträdet till prästämbete
är jag emellertid bunden vid den
Heliga Skrift. Detta hinder har jag inte
kunnat och kan jag inte övervinna. Jag
är här inte enbart bunden vid vissa bibelord
eller uttalanden. Det är fel, när
man säger, att vi som har den åsikt,
som jag representerar, är bundna vid
vissa bibelord. Jag skulle vilja påstå,
att det är representanterna för den andra
åsikten, som drar fram vissa bibelord.
Vårt ställningstagande är knutet
till vissa uttalanden, men det är också
knutet till Kristi eget handlande.
Detta är endast en kort deklaration
i själva sakfrågan.
Här har varit en liten replikväxling
angående ett uttalande av aposteln Paulus.
Jag vill bara citera, vad en av våra
främsta exegeter — märk väl exeget,
det har även citerats andra personer
här — säger: Vad menar Paulus med
Herrens bud? Det kan knappast vara
svårt att avgöra. Han åberopar här inte
de heliga skrifterna utan kyrkans herre.
Han har efter allt att döma något ord
eller några ord i Jesus-traditionen att
bygga på, när han klandrar församlingen.
Det torde därför ur kritisk synpunkt
vara svårt eller omöjligt alt hävda
att det är Pauli och inte Kristi mening
vi hör, när det i bibeln talas om
kvinnorna vid gudstjänsten.
Jag vill också framhålla, att där kan
vi inte alls få in en debatt om tidsbundenhet.
Det är väl omöjligt när det gäller
Kristus själv. Jag kan även nämna
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
Öl
en av våra största exegeter när det
gäller Nya testamentet, en som har internationellt
stark ställning i det avseendet,
som säger några ord just härom:
Kristi ord och Kristi handlande
är inte tidsbundet. Och han tillägger:
Man kan inte på en gång förklara honom
bunden av sin tids förutsättningar
och på samma gång utrustad med ett
budskap för nutiden. Detta av det enkla
skälet att Jesus själv uttryckligen förklarat
att han inte är bunden vid någon
liten övergående del av nuvarande
världsordnings tidsperiod. Mäktig ljuder
hans kategoriska förklaring på denna
punkt: Himmel och jord skola förgås
men mina ord skola aldrig förgås.
Det är den av samtidens historia obundne
som här talar, det är den som överblickar
alla tider. Inte har han någon
användning för lärjungar, som ser ned
på honom från sin egen tidsliöjd.
Jag ger herr Svensson i Ljungskile
rätt i att dessa ord, som har kommit
från Paulus, drabbar inte endast svenska
kyrkan.
Detta må vara en kort deklaration
för min inställning i sak. Jag kan, herr
talman, inte rösta för utskottets förslag
i punkt B att antaga det framlagda förslaget
till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst.
Beträffande uppskovsyrkandet vill
jag anföra följande: Av den motivering
kyrkomötet antog i samband med dess
beslut i denna fråga framgick, att kyrkomötet
behövde rådrum för sitt slutliga
ställningstagande och för att undersöka
inte bara de principiella, religiösa
synpunkterna utan även det ytterst
allvarliga faktum att ett genomförande
av förslaget och eu reform i enlighet
därmed skulle kunna föra med
sig en ödesdiger splittring av den svenska
kyrkan.
När man här citerar vår vördade ärkebiskop,
så vill jag framhålla att när
han i sitt herdabrev förklarade att han
rent principiellt inte hade något emot
ett realiserande av förslaget, så fram
-
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
höll han samtidigt att han på grund av
nödvändigheten av enighet inom kyrkan
dock ville avråda härifrån. Vi vet
ju också att en sådan splittring skulle
kunna undergräva kyrkans ställning
som samfund betraktad.
Man kan givetvis säga som ecklesiastikministern,
att staten bär sina krav
och vi har våra principer. Men när det
gällde religionsfrihetslagen har vi dock
erkänt att svenska kyrkan är ett samfund
som bygger på cn bekännelse, och
därför måste vi ta hänsyn till varandra
där. Jag vet att det i vårt land finns
grupper, för vilka denna fråga är fullständigt
likgiltig, men för dem som hyser
en varm känsla för vår svenska kyrka
vågar jag påstå att detta inte är
likgiltigt.
Om statsmakterna — inklusive riksdagen,
som jag räknar dit —- här går
tvångsmässigt fram, så är det min bestämda
uppfattning att detta kan få
framtida konsekvenser på kyrkans inre
frågor, konsekvenser som kan undergräva
kyrkans självständighet och trohet
mot den grund på vilken kyrkan
vilar.
Herr talman! Reservationens uppskovsyrkande
är sålunda en rimlig begäran,
och även om jag inte helt kan
dela motiveringen, vill jag dock ansluta
mig till reservationen.
Herr talmannen tog nu ledningen av
kammarens förhandlingar.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag poängterar vad jag
både tidigare och i andra sammanhang
sagt, nämligen att vi givetvis har all anledning
att respektera varandras uppfattningar
i frågor av detta slag.
Beträffande enskilda bibelord har jag
också samma uppfattning som herr
Staxäng, nämligen att vi inte bör bygga
enbart på dem. När jag relaterade den
uppfattning, som herr Staxäng och med
honom likatänkande har i denna fråga,
62
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
så pekade jag på en passus i korintierbrevet.
Men om man går ut ifrån herr
Staxängs uppfattning och samtidigt
säger, att man inte kan bygga på enstaka
bibelord, så tycker jag nästan det
blir ännu värre att försvara den ståndpunkten.
Detta blir dock herr Staxängs
ensak.
Jag vill bara påpeka, att när herr
Staxäng framhåller de berörda orden i
korintierbrevet, och åberopar han en
exeget, som säger att Paulus måste bygga
på något Jesusord, som inte är känt
— så är jag helt borta ur debatten.
Sedan är vi båda överens om att det
här inte bara gäller kyrkan. Om orden
skall tillämpas, så gäller de inte bara
för den evangeliska statskyrkan. Då
kan man emellertid vidga frågeställningen
och säga, att de gäller inte bara
prästämbetet — ty det talas det inte om
i sammanhanget — utan de måste gälla
också för missionärer och söndagsskollärare
och på andra områden, där kyrkan
har accepterat kvinnorna. Var
finns det bibelställe, eller den totalsyn,
som man kan applicera enbart på prästämbetet
och inte på något annat? Hur
kan exegeterna komma till en sådan
ståndpunkt?
Och, till sist, hur kan herr Staxäng
med den uppfattning han har över huvud
taget vilja ha en statskyrka?
Herr HASTAD (h):
Herr talman! Jag ber att få göra några
jämförelsevis korta reflexioner, och
jag börjar då med förklaringen att jag
i likhet med herr Staxäng —- om också
från andra utgångspunkter — finner
mycket starka eller i varje fall mycket
rimliga skäl redovisade till förmån för
ett uppskov med frågans lösning.
Vi är i första lagutskottet tacksamma
för att utskottet i sitt utförliga utlåtande
även uppehållit sig utförligt vid uppskovsinstitutet.
Vi har knappast någonsin
sedan detta infördes 1949 haft tillfälle
att bringa det under systematisk
diskussion. Men hur långt utskottet än
gått, och hur energiskt utskottet än uttalat
sig på den punkten, kan utskottet
ändå inte komma ifrån att grundlagens
bud i det stycket är fullkomligt klara.
Ett uppskov kan beslutas av kamrarna
antingen till höstsessionen eller till
nästa års riksdag. När vi dessutom vet
att grundlagarna skall tolkas efter ordalydelsen,
och alltså inte alls med utgångspunkt
i vad som anförts från deras
sida som har genomfört grundlagsändringen,
blir det av ganska ringa intresse
att höra utskottets motivering i
fortsättningen. Jag vill med anledning
av denna motivering säga, att det säkerligen
är riktigt när första lagutskottet
anför, att huvudmotivet i betänkandet
1947 angående riksdagens arbetsformer
vad gällde uppskovsinstitutet
angavs vara behovet av en arbetsrationalisering,
d. v. s. behovet av att genom
uppskovsinstitutet kunna föra över ett
lämpligt antal frågor från våren tillhösten.
Jag var själv mycket aktivt verksam
i denna kommitté, och jag vill
framhålla, att även om det inte kommit
till nöjaktigt uttryck i utlåtandet, så
var det inte alls enbart dessa skäl som
påverkade oss, när vi enhälligt förordade
införandet av ett uppskovsinstitut
och gav detta denna utformning. Det
anfördes under våra debatter även särskilda
skäl, men jag skall inte trötta
med att gå in på några av dem.
I det anförande, som jag med anledning
av den i utlåtandet nämnda frågan
höll 1949, framhöll jag också — även
om jag vid det tillfället med hänsyn till
den frågans karaktär var emot ett uppskov
längre än till höstsessionen — att
särskilda skäl ibland kunde tala för ett
uppskov till nästa riksdag, d. v. s. från
vår till vår. Vad gällde det då den gången?
Jo, den gången var spörsmålet, huruvida
en motion som väckts på våren
skulle kunna uppskjutas till nästa år
med anledning av att man då väntade
en proposition i ämnet. Jag anser det
vara en alldeles orimlig ordning att
Nr 10
03
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
man skall lagra på motioner till dess
propositionen kommer. Det kan inte
finnas någon mening i att riksdagen
skall understödja en sådan ordning.
Motionerna skall ju komma med anledning
av propositionen, och detta motiv
var den gången orsaken till att jag gick
emot en partivän, när han önskade att
uppskov skulle ske till nästa år.
Jag har velat anföra dessa rent formella
synpunkter, än en gång betonande
att grundlagens bud denna gång är
fullkomligt klara och otvetydiga. Vad
som stått i ett betänkande kan inte
spela någon som helst roll vid tolkningen,
såvida vi skall följa grundlagens
egna bud om att grundlagen skall
tolkas efter ordalydelsen.
Sedan har utskottet varit vänligt att
lägga till ett annat skäl för ett uppskov,
nämligen att vi i höst har kommunaloch
kyrkofullmäktigeval. Vi får därigenom
en annan kyrklig representation;
vi erhåller en opinionsmätare inom
vårt folk och framför allt bland dem
som är kyrkligt intresserade, och detta
borde ge en bättre grundval för ett förnyat
ståndpunktstagande än om kyrkomötet
redan i år tvingas att ta ny ståndpunkt
till denna sak.
Utöver detta, herr talman, skulle jag
bara vilja anföra att det finns så mycket
i förhållandet mellan stat och kyrka
som talar för att den ena parten, i detta
fall staten, inte till övermått skall utnyttja
sin makt. Om man försöker följa
kyrkomötets historia sedan 1863, då det
infördes, märker man mycket snart och
mycket lätt, att kyrkan ibland, kanske
oftast, har varit tveksam inför reformer,
som påkallats från de världsliga
statsmakternas sida, men att kyrkan efter
en betänketid så småningom helt
eller delvis accepterat dem. Från statens
sida har man visat eu motsvarande
moderation. Om det finns två organ,
som delar kompetensen rörande en viss
uppgift, kan det givetvis uppstå intressekonflikter.
I detta fall vet vi och
vet svenska kyrkan, att om den för
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
länge skulle framhärda i sitt motstånd
mot en stark opinion i riksdagen, så
är kyrkan dömd, om strid uppstår, att i
den frågan dra det kortaste strået, eftersom
den världsliga makten kan avskaffa
kyrkomötets vetorätt. Men jag
säger än en gång: förhållandet mellan
stat och kyrka under de olika regimer
som funnits sedan 1860-talet har, just
tack vare denna vetomakt, präglats av
en moderation på ömse sidor. Från
statsmaktens sida har det måst vara ett
mycket stort intresse att, i stället för att
driva kyrkan på en desperat motståndslinje,
få med kyrkan — om inte omedelbart,
så dock så småningom — i det
reformarbete som initierats från riksdagens
sida. Jag tror att vi nu står inför
något av en sådan situation. Kyrkomötet
avslog visserligen denna gång
förslaget om införande av kvinnliga
präster, men det fanns dels hos en mycket
stor minoritet, dels även hos majoriteten
en önskan att ta upp frågan till
förnyat övervägande. Jag kan därför
inte finna annat än att det i detta fall,
liksom i så många tidigare fall i kyrkans
och statens historia, måste ha varit
ett intresse även från statens sida
att vid det slutliga, man kan säga, deterministiskt
bestämda införandet av
kvinnliga präster mötas av kyrkan, låt
vara efter tvekan, med en positiv medverkan.
Kyrkan har ju därigenom till
sist påtagit sig själv ett ansvar för uppgiftens
genomförande.
Det är detta, herr talman, som gjort
att ett uppskov för mig i föreliggande
situation förefallit mycket naturligt.
Det skulle på lång sikt ha varit till bägge
parters gagn. Det skulle ha stått i
bästa överensstämmelse med en politisk
tradition under de sista hundra åren.
.lag tror också att det skulle ha varit i
full överensstämmelse med statsnyttans
princip.
Om emellertid uppskovsyrkandet avslås,
vill jag förklara att jag — liksom
jag gjort vid de två tidigare tillfällen
jag röstat i denna fråga — kommer att
G4
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
rösta för lagen. Jag gör det framför allt
på grund av min allmänna syn på kvinnans
roll i samhället. Jag är förvissad
om att det är kyrkan själv som har
mest att vinna på denna reform. All
min vänskap och personliga respekt för
herr Staxäng kan inte hindra mig från
att säga, att jag omöjligen kan acceptera
de exegetiska synpunkter han anlagt
i denna fråga.
Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte på något sätt gjort gällande att
grundlagen lägger hinder i vägen för
ett uppskovsbeslut. Tvärtom har vi sagt
att uppskov enligt ordalagen kan ske
av vilken anledning som helst. Majoriteten
känner också till den gamla regeln,
att grundlagen skall tolkas efter
ordalydelsen. Herr Håstad vet emellertid
bättre än jag att man börjat tolka
också grundlagen förståndigt, även om
det inte skulle helt rimma med ordalydelsen.
Beträffande frågan om uppskov till
hösten eller våren i ett sådant fall som
detta vill jag erinra om att det särskilda
utskottet år 1948, som herr Håstad
själv tillhörde, dock sade att vid
vårsessionen uppskjutna frågor i regel
skulle komma att upptagas vid den följande
höstsessionen, men utskottet ansåg
att det i vissa undantagsfall kunde
vara ändamålsenligt med uppskov i en
fråga till extra session. Det var tydligen
meningen att man som regel skulle
ha uppskov från våren till hösten.
Herr Håstads påstående, att det var
så felaktigt att uppskjuta den i utskottsutlåtandet
omförmälda frågan, var heller
inte riktigt. Kungl. Maj:t hade ju
bebådat en proposition i ämnet, men den
kom inte, och i maj månad hade utskottet
inte annat att göra än att antingen
utan egentlig behandling avslå
motionerna eller också uppskjuta handläggningen
av ärendet till hösten eller
till nästa år. Det var väl då ganska rim
-
ligt och arbetsbesparande att uppskjuta
behandlingen till nästa år, då den bebådade
propositionen väntades komma
upp.
Herr Håstad har förmodligen inte
varit inne i kammaren och hört att det
av många talare, sålunda inte bara från
min sida, framhållits hur otjänligt ett
uppskov med avgörandet i nu förevarande
fråga endast till hösten, ja,
rent av även till nästa år, skulle vara.
Om kyrkan skall ha någon glädje av
ett uppskov behöver den en mycket
längre tid för att tänka om o. s. v. Jag
har deklarerat att jag för min del inte
haft något emot ett uppskov men att
jag å andra sidan förstått departementschefens
syn på saken, då han under
höstsessionen tillfrågades, om han komme
att framlägga en proposition i ämnet.
Hade så inte skett skulle saken sannolikt
ha tagits upp motionsvägen i
stället, och då hade vi varit i samma
situation som den vi i dag befinner
oss i.
Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):
Herr talman! En talare framställde i
eftermiddags två önskningar, nämligen
dels att denna fråga skulle få vila så
att beslut i sinom tid kunde fattas i
lugn och besinning, och dels att vi till
hösten skulle få kyrkofullmäktigeval
för att utröna den aktuella opinionen
bland allmänheten. Dessa två önskningar
strider mot varandra. Ett kyrkofullmäktigeval
under parollen: »För eller
emot kvinnliga präster», bleve förmodligen
ett stridigt val, och det skulle föga
gagna kyrkans sak.
Jag är glad att det i höstas gjordes
en gallupundersökning för att utröna
allmänhetens mening i denna fråga.
Undersökningen gav, tror jag mig minnas,
följande resultat.
55 procent av dem som regelbundet
och flitigt besöker gudstjänsterna var
för kvinnliga präster. Den mycket större
del av vårt folk, som sällan går i
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
65
kyrkan men ändå besöker gudstjänsterna
någon gång då och då, var mera
positivt inställd. Av dessa var det 82
procent som talade för kvinnliga präster.
Den siffran tycker jag säger en hel
del.
Den tvärsäkra bibeltokning som herr
Rubbestad förfäktar är förvånansvärd.
Jag vill erinra om vad en av våra främsta
exegeter, märk väl exegeter, nämligen
professor Gerleman vid teologiska
fakulteten i Lund, sade härom till kyrkomötet.
Han beklagade de lärdes strider
om enskilda bibelord och sade:
»Vi får komma ihåg att det inte bara
är utskottet, som menar sig stå på bibelns
grund. Även svar, som går i rakt
motsatt riktning, åberopar sig på Skriften.
Principiellt sett är de fyra reservanternas
yttrande lika biblicistiskt och
fundamentalistiskt som majoritetens.
Skillnaden består helt enkelt däri, att
de erkänner majoritetens bibelord och
de exegetiska sakkunniga, som majoriteten
åberopar och i stället tar fram
andra bibelord och andra exegetiska
auktoriteter.»
Han fortsätter: »Denna förvirrade s. k.
teologiska principdebatt har pågått i
åratal och kan säkerligen pågå hur
länge som helst. I Tyskland har man
diskuterat frågan både längre och förmodligen
även grundligare än i vårt
land utan att komma till klarhet. Hela
denna principdebatt är fatal, inte för
kvinnans behörighet till prästämbetet,
men den är i hög grad fatal för teologien
och teologerna.»
Till sist, herr talman! Vi har i dag
erinrats om en rad bibelord. Också jag
vill, herr talman, till slut erinra om ett
ord ur Den Heliga Skrift, ett alltid
bortglömt ord, ett ord som det aldrig
predikas över och som aldrig blir
nämnt. Det är visserligen ur gamla testamentet,
men därifrån är ju julbudskapet
om fridsfursten och även många
andra predikotexter hämtade. Den store
profeten Jeremia säger i 31 kapitlet
hl. a.: »Se, Herren vill skapa något nytt
5 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr
Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
i landet: det bliver nu kvinnan som tager
mannen i sitt beskärm.»
Herr Rubbestad sade, att det för kyrkans
män finns principer, som de vill
följa. Han glömde då att det även finns
kvinnor i kyrkan och att de också kan
ha principer. Men ingen av dem och
ingen kvinnoorganisation av något slag
arbetar dock med den målsättning,
som profeten Jeremia anger. Vi önskar
blott att de gamla orden om frihet och
jämlikhet någon gång måtte bli verklighet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr SVENUNGSSON (h):
Herr talman! Jag skall inte hålla något
långt anförande. Jag vill bara säga,
att hade detta varit en likställighetsfråga
rätt och slätt, såsom utskottet gör
gällande, skulle man inte under detta
halvår ha offrat så mycken tid och så
mycken lidelse på denna diskussion,
och kyrkomötet skulle inte heller ha
ägnat frågan en två dagars bitvis synnerligen
intensiv debatt med mycket
av personligt engagemang.
Den som tagit del av vad som sagts
och skrivits i denna fråga känner till
att den rymmer andra problem, framför
allt hänsynen till Skriften, som nu
senast herr Staxäng var inne på, men
också hänsynen till traditionen och relationerna
till andra kyrkor. Ecklesiastikministern
gjorde ett fint uttalande
i första kammaren häromdagen. Han
sade, att regering och riksdag bör med
en viss försiktighet syssla med andliga
och inomkyrkliga frågor. I motsats
till herr statsrådet menar jag att
vi här har en sådan fråga.
Det iir inte tal om en nedvärdering
av kvinnan. Det är bara så, att kvinna
och man bar fått olika uppgifter och
funktioner i skapelsens sammanhang
och i den mänskliga gemenskapen. Dessa
olikheter i funktion kan ingen riksdag
och inget kyrkomöte göra om intet.
10
66
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skärpta straff för våldsbrott
Herr Kilsmo talade om lekmannainsatsen.
Det sker sådana insatser i våra
församlingar av många, många kvinnor,
som med stor hängivenhet ägnar sig
åt uppgifter av olika slag.
I detta hus talas ofta om respekten
för människors ärliga övertygelse. Riksdagen
är inte helt representativ för inställningen
ute i bygderna i detta fall.
Betydande grupper i vår kyrka — kanske
de kyrkligt mest aktiva — följer i
dag våra förhandlingar med stor oro.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen till en början, beträffande
punkten A, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Arvidson m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gezelius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Arvidson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gezelius begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 39 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten.
Punkten B
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2
Skärpta straff för våldsbrott
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om skärpta straffbestämmelser
för vissa våldsbrott.
Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 199 i första kammaren av herrar
Eliasson och Sunclin samt nr 241 i
andra kammaren av herrar Hedlund
och Larsson i Hedenäset. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att — i anslutning
till pågående prövning av straffrättskommitténs
förslag till brottsbalk — en
översyn i skärpande riktning kommer
till stånd i fråga om straffbestämmelserna
rörande brott, som innefattar
våld mot person eller eljest angrepp
mot den personliga integriteten, samt
att arbetet bedrives så skyndsamt att
förslag i frågan kan framläggas för
1959 års riksdag».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 199 och II: 241, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av fru
Nilsson, herrar Arvidson och Onsjö
samt fru Lidman-Frostenson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:199 och 11:241, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
— i anslutning till pågående prövning
av straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk — en översyn i skärpande
riktning komme till stånd i fråga om
straffbestämmelserna för brott, som innefattade
våld mot person eller eljest
angrepp mot den personliga integrite
-
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
67
ten, samt att arbetet bedreves så skyndsamt
att förslag i frågan kunde föreläggas
1959 års riksdag.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):
Herr talman! Jag ber att med några
ord få redovisa varför jag ansluter mig
till reservationen i första lagutskottets
utlåtande nr 12.
I den motion, som ligger till grund
för reservationen, göres en hemställan
om ökad uppmärksamhet rörande våldsbrotten.
I utskottets skrivning heter det:
»Utskottet har sig bekant att, även om
frekvensen av våldsbrott under senare
år icke företett en ökning jämförbar
med andra slag av brott, det framkommit
en särskilt i de största städerna
uppmärksammad tendens i förråande
riktning.»
Jag undrar om inte denna tendens
i förråande riktning också förekommer
på landsbygden och i tätorterna och
inte bara i de största städerna. I annat
fall skulle våldsbrotten geografiskt
sett vara en ganska isolerad företeelse,
eftersom vi bara har ett par tre städer
som kan räknas som »de största». År
det inte i stället så, att genom den allt
intimare kontakten mellan olika delar
av vårt land har den tendens, som kunnat
förmärkas i städerna, mycket snabbt
blivit märkbar även på landsbygden?
Eller hur förklara, att tidningarna så
ofta innehåller skildringar av ensamma
gamla som överfallits och rånats i
sina ensligt belägna stugor och t. o. in.
bakbundits eller eljest återfunnits i
plågsamma situationer?
I Stockholm är det faktiskt så att
många ensamma äldre damer inte kan
känna sig säkra för att inte någon skall
rusa på dem i en portgång eller på öppen
gata, knuffa omkull dem, rycka till
sig handväskan och snabbt försvinna ur
synhåll. Och det är inte bara gamla
som är utsatta. Ett ungt fiistfolk från
landet blev nyligen utsatt för ett re
-
Skärpta straff för våldsbrott
gelrätt överfall på öppen gata. Till och
med män, som inte räknas till de hjälplösa
åldringarnas krets blir antastade.
Under sådana förhållanden är det, herr
talman, ganska naturligt att redovisa
sin oro inför utvecklingen med en vädjan
om skärpt översyn beträffande straffen
för våldsbrott.
Jag vill gärna framhålla att denna
önskan om skärpt översyn inte innebär
någon inhumanitet. Man kanske kan
fråga sig, om inte den långa väntetiden
för en anklagad, då en åtalseftergift
prövas, är lika svår att uthärda som
ett omedelbart frihetsstraff. Dessutom
tror jag att ett omedelbart frihetsstraff
kan utgöra en så pass kraftig varning
för människor, som av en eller annan
anledning går och planerar ett brott av
det slag vi nu talar om, att de avstår
från att sätta sina planer i verket.
För hela det unga och ännu formbara
klientel, för vilket gränserna mellan
lagligt och olagligt är flytande och
bland vilka det betraktas som en »tuff»
och modig handling att slå en värnlös
och försvinna med eventuellt byte, måste
den återhållande faktor som ett ovillkorligt
straff utgör vara i djupaste mening
human. Man avhålles från att sätta
sin ogärning i verket och avlägsnas
från riskzonen i brottets närhet, där
så många unga råkat på glid.
Kanske skulle ett strängare fasthållande
vid ovillkorligt frihetsstraff vid
utövande av våld mot värnlös vara ett
trygghetsmoment inte bara för det
eventuella offret i dramat utan lika mycket
för dem som ämnat föröva sådana
brott. Vi skall inte tro alt unga människor
tar illa upp om de möter fasta
normer — jag tror att det förhåller sig
tvärtom. Hur ofta har jag inte hört mina
egna barn och andras barn i skolåldern
säga t. ex. om en lärare så här: »Honom
gillar vi. Ja, vi vågar inte bråka på
hans timmar. Han är sträng, men han
är rättvis.»
Så vill jag tacksamt notera, herr talman,
alt både utskottets skrivning och
68
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skärpta straff för våldsbrott
reservationen anbefaller en stark polismakt.
Med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till reservationen.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Man skulle av reservationen
och motionerna kunna få det intrycket,
att det inte finns möjligheter
att reagera tillräckligt strängt emot
våldsförbrytelser med de nu gällande
bestämmelserna. Detta är nu inte fallet:
straffsatserna för dessa brott är i regel
mycket rymliga. Om domstolarna vill
tillämpa dem, kan det resultera i mycket
allvarliga påföljder.
Möjligen kan man säga att de svenska
domstolarna varit milda vid sina bedömanden,
men detta gäller knappast
våldsbrotten. Man skulle nog tvärtom
kunna påstå, att i fråga om våldsbrott
är de ganska stränga. Man får också det
intrycket, särskilt av en del av vad som
här anförts, att villkorlig dom skulle förekomma
i någon utsträckning beträffande
våldsbrott. I den nuvarande lagen
om villkorlig dom gäller ett uttryckligt
förbud emot sådan dom i de
fall, där det av allmänpreventiva hänsyn
är påkallat att brottslingen undergår
straff, och detta är uppenbarligen i
regel fallet när det gäller våldsbrott.
Själv är jag domare till yrket och har
varit borgmästare i en numera ganska
stor stad i mer än 18 år. Jag kan inte
erinra mig att man egentligen givit villkorlig
dom för våldsbrott, utan det blir
ganska regelmässigt ovillkorlig dom.
Antingen blir det böter, om inte skadorna
varit särskilt stora och det inte
varit särskilt stor råhet, eller också urbota
straff. Jag kan nog också säga att
domstolarna beträffande dessa brott
skärpt tonen under de senare decennierna.
Det är alltså ingen tvekan om att
det här finns möjligheter att reagera
tillräckligt starkt med de straffsatser
som nu finns.
Att nu ta upp frågan om eu skärpning
av straffet beträffande våldsbrott
ter sig enligt min mening inte alls rim
-
ligt. Straffrättskommittén har framlagt
ett förslag till brottsbalk, som avser
brott mot person, bland annat våldsbrott.
Detta förslag är under Kungl.
Maj :ts prövning. Där föreslås vissa
skärpningar i straffsatserna, inte därför
att de behövs utan därför att det
kan vara lämpligt att för det »normala»
brottet stadga vissa minima, som inte
får bli för låga. Genom att straffsatserna
varit så pass rymliga har det inte
kunnat hjälpas att teoretisk möjlighet
funnits att döma lägre straff än som varit
lämpligt och rättvist beträffande
dessa brott, och denna möjlighet vill
man nu ta bort.
Fru Lidman-Frostenson påtalade att
utskottet skulle ha sagt, att våldsbrotten
företedde en tendens i förråande
riktning endast i de största städerna.
Det är nu inte riktigt, ty utskottet har
skrivit att det framkommit en särskilt
i de största städerna uppmärksammad
tendens i förråande riktning. Om jag
ser på min stad, där jag, som sagt, varit
verksam i över 18 år, kan jag knappast
säga att våldsbrotten där har visat
någon mera märkbar förskjutning i förråande
riktning. Det är dock en ganska
stor stad, på 73 000 invånare. Det är
nog riktigt när man säger, att det är
särskilt i de största städerna som detta
förekommer. I varje fall tycker jag inte
att man nu, när brottsbalkförslaget ligger
under Kungl. Maj:ts prövning, kan
göra någonting åt detta. En annan sak
är att vi i allmänhet är oroade över
den stegring av brottsligheten, som har
framkommit under senare tid.
Man får inte heller låta förleda sig
att tro, att det inte är en tillräckligt stor
påföljd om man inte sätter mycket unga
människor i fängelse för våldsbrott
utan i stället låter dem behandlas inom
socialvården. I själva verket bedöms
det av de unga själva säkerligen som en
kraftigare påföljd att för lång tid bli
omhändertagen för skyddsuppfostran
på en ungdomsvårdsskola än att få ett
tämligen kortvarigt frihetsstraff.
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
09
Utskottsmajoriteten anser alltså, att
det i stort sett finns tillräckliga möjligheter
till ett så kraftigt ingripande mot
brottslighet av denna art, som är erforderligt
med hänsyn till allmänpreventionen.
Man kan vara övertygad om att
om dessa våldsbrott skulle förete en
tendens att öka, så kommer samhällsreaktionen
att skärpas inom de områden,
där en sådan tendens gör sig gällande.
Om det t. ex. under någon tid
inte förekommit våldsbrott mot polis,
men detta sedan inträffar, så ingriper
man med urbota straff, och vid upprepade
brott höjer man bestraffningen
och skriver i motiveringen till domen,
att man har funnit det befogat att göra
det med hänsyn till den allmänna tendensen.
En sådan dom brukar också
stå sig.
Jag vill gärna understryka något som
fru Lidman-Frostenson också betonade,
nämligen att det är mycket viktigt för
bekämpande inte bara av sådan här
brottslighet utan av brottslighet i allmänhet,
att polisen har tillräckliga resurser
till sitt förfogande. Såsom sagts
i annat sammanhang här i dag, tänker
den som står i begrepp att begå ett
brott inte just på vad det kommer att
förskylla i straff men är däremot mycket
noga med att ta reda på om han
har utsikter att undgå upptäckt eller
om risken att åka fast är för stor.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Problemet bur man
skall komma till rätta med de stora avsteg
från ett normalt samhällsliv, som
förekommer inte minst bland unga
människor, tycker jag hör till de allra
svåraste lagstiftningsfrågorna. Förr
trodde man att social nöd och brottslighet
hörde ihop. Den ökade brottsligheten
i vårt s. k. välfärdssamhälle har
totalt skrotat ned denna gamla teori.
Man får väl säga att vi har det ganska
Skärpta straff för våldsbrott
bra materiellt, men resultatet av de senaste
decenniernas straffrättsliga metoder
med åtföljande kriminalvård har
lett till, tycker jag, ett påvisbart resultat:
en stigande brottslighet. Det är väl
egentligen, herr talman, det enda bevisbara
påstående man verkligen kan
göra, men att därför »nolla ned» de humana
idéerna i kriminalvården låter sig
inte utan vidare göra från mina synpunkter.
Jag tror, herr talman, inte att
det är i dessa idéer i och för sig som
felet sitter, utan det är fastmer i möjligheterna
att praktiskt tillämpa dem.
Om jag ser på t. ex. polisbristen, så
finner jag det underligt att det finns
200 vakanser här i Stockholm, som
skall fyllas med folk från landsbygden.
Uppklarandeprocenten på brotten sägs
i Stockholm vara 27,3 procent, medan
riksmedeltalet sägs vara 42,7. Det innebär
ju att 72,7 procent av kända brott i
Stockholm förblir ouppklarade. Herr
Lassinantti var inne på denna fråga
förut i dag. Man kan här säga att arbetsbetingelserna
för brottslingarna är
nära nog idealiska. Jag vet att inrikesministern
har sin uppmärksamhet riktad
på denna sak, och det återstår att
se vad han kan åstadkomma.
Av de brottslingar, som behandlades
1955, var över 14 procent barn under
15 år, och det tyder väl ändå på att någonting
är på tok med vår fostran, ledning
och behandling av ungdomen. Här
gäller det att finna en lösning, som inte
består i gamla tiders hämndbetonade
reaktion men inte heller i uppmjukning
av samhällets inställning till lagöverträdelser.
Samtidigt som vi söker att återinpassa
den förolyckade unge brottslingen
får vi inte glömma nödvändigheten
av att föra en medveten kamp för
alt stärka rättsmoralen, och det är om
detta jag vill säga några ord.
Att handla rätt är som jag ser det
inte utan vidare ett naturanlag, som
automatiskt leder rätt liksom kompassen
för seglaren över vattnen mot hamn.
Rättsanlaget måste mötas av positiva
70
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skärpta straff för våldsbrott
normer för samlevnaden, och i detta
sammanhang kan det väl uttryckas som
respekt för lagen. Detta samhällets krav
får inte förslappas eller försvinna om
man vill upprätthålla en rättsmoral.
Fråga är, herr talman, om vi inte har
medverkat till en underminering av
rättsmoralen på ett sådant sätt att
många unga frågar sig om det över huvud
taget finns någonting som är rätt
eller orätt.
Det är ofrånkomligt att brottslighetens
orsaker inte kan sökas isolerade
på ett enda område. Jag tror det är
riktigt, som professor Kinberg skrev i
en stor artikel i Svenska Dagbladet för
inte så länge sedan, att man får söka
efter orsakerna på många håll. Han pekade
på följande: större möjlighet till
ett ofta destruktivt nöjesliv, möjligheten
till en avancerad spritkonsumtion,
det svårlösta problemet om kvinnan i
förvärvslivet med följande försvagad
tillsyn och fostran av det uppväxande
släktet, den sexuella hetsen med den
omogna lössläpptheten redan i de tidigare
tonåren, ingripande, ibland rätt
onödiga regleringar, som visst inte alltid
skapat respekt för lagar, den ökade
arbetshetsen och inte minst konsumtionen
av vålds- och kriminallitteratur och
den in- och utländska morallösa filmen.
Om en del av dessa orsaker talar denne
lärde herre på ett mycket allvarligt sätt.
Jag vill framhålla, herr talman, att vi
kan lagstifta tills vi blir gråhåriga, men
sopar vi undan de kristna eller, om någon
hellre så vill, de etiska livsnormerna,
och släpper ut ungdomen i livet
utan några egentliga livslinjer för vad
som är rätt och orätt, så får vi ta konsekvenserna.
Av vad jag här sagt torde någon dra
den slutsatsen kanske, att jag talar för
reservationen. Så är dock inte förhållandet.
Jag tror att man kan, som utskottets
ordförande framhöll, få rum med den
skärpning som motionärerna åsyftar
inom ramen av den lagstiftning vi nu
har. Om man läser igenom strafflagens
bestämmelser — populärt och bra refererade
i utskottets utlåtande — vilket
jag hoppas att kammarens ledamöter
har gjort, skall man nog finna, att straffen
kan bli ganska kännbara med nuvarande
lagbestämmelser.
Motionärerna vill att straffbestämmelserna
för vissa våldsbrott skall skärpas.
Frihetsstraffen skulle mer komma
till användning än vad nu sker och de
villkorliga domarna nedbantas. Jag har
förut i denna kammare pläderat för att
man nog bör vara litet mer restriktiv
med de villkorliga domarna, men det är
ju en tillämpningsfråga som domstolarna
har att avgöra. Nuvarande lagbestämmelser
ger domstolarna stort utrymme
att utmäta stränga frihetsstraff,
och det nya brottsbalksförslaget innebär
en skärpt lagstiftning på det brottsområde
det här gäller.
Jag skall, herr talman, sluta med
detta och yrka bifall till utskottets förslag.
Herr ELIASSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Även om våldsbrotten
inte uppvisar en statistisk ökning, är
det givetvis av yttersta vikt att undersöka
alla utvägar till förhindrande av
dessa brott, i synnerhet som dessa brott,
såsom framhållits, tenderar att bli allt
råare. För övrigt är det väl en sanning
med modifikation, att våldsbrotten inte
har företett någon ökning. Det är visserligen
riktigt, om man ser på genomsnittet
för hela landet, men det gäller
inte t. ex. vissa städer. Sålunda uppvisar
Malmö för förra året en oförklarlig
ökning av våldsbrotten med nära 50
procent.
Det sägs i motionen att man vill ha en
skärpning av straffskalorna, men det
finns inom de nuvarande straffskalorna
ett stort utrymme för höga straff.
Vid svår kroppsskada kan gärningsmannen
ådömas upp till 10 års straffarbete.
Om misshandeln orsakat lindrig
Nr 10
71
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
sjukdom, kan han få upp till 2 års
straffarbete, och även för det fall att
ingen skada alls skett kan vederbörande
dömas till fängelse i ett år. Ytterst sällan
torde väl en domstol ha tillämpat
dessa maximistraff. Straffskalorna ger
emellertid redan nu alltså ett stort utrymme
för sträng bestraffning av dessa
brott. Genom att straffrättskommittén
särskilt påpekar att våldsbrotten bedöms
för lindrigt — i den mån de inte
medfört döden eller svår kroppsskada
— torde domstolarna ha stort utrymme
inom redan nu gällande straffskalor att
i skärpande riktning ändra sin praxis.
Vad frågan om villkorlig dom beträffar
synes motionärernas uppfattning om
att våldsbrotten i förhållande till förmögenhetsbrotten
— som herr Rylander
också framhållit — skulle intaga en
gynnsam ställning, vara helt felaktig.
Jag har den erfarenheten av praxis vid
Stockholms rådhusrätt, att man av allmänpreventiva
hänsyn mycket ofta
meddelar ovillkorliga domar då det gäller
våldsbrott. Generositeten med villkorlig
dom är betydligt större i fråga
om förmögenhetsbrott. Polismisshandel
föranleder normalt ovillkorligt straff.
Förmögenhetsbrott inom samma strafftid
medför när det gäller förstagångsförbrytare
regelmässigt ett villkorligt straff.
Även andra misshandelsbrott av något
allvarligare slag medför också för förstagångsförbrytare
ofta ovillkorligt
straff.
I den offentliga debatten om dessa
saker har ofta förekommit kritik mot
att domstolarna ådömt unga lagöverträdare
ovillkorligt fängelsestraff, då på
grund av platsbrist skyddsuppfostran
icke kunnat beredas. Det är givet att i
första hand erforderliga anstaltsresurser
inom ungdomsvården skall tillskapas
med effektivt slutna avdelningar för
det klientel, vars brott påkallar sådan
behandling, men om — som nu är fallet
— dessa resurser icke står lill buds,
måste fängelse tillgripas som nödfallsåtgärd.
f den allmänna diskussionen
Skärpta straff för våldsbrott
har framhållits, att dessa brister inom
anstaltsvården under inga omständigheter
fick betraktas som sådana särskilda
skäl som omnämnes i 1952 års lagstiftning
för att ådöma ungdomliga förbrytare
fängelsestraff. Det är därför enligt
min mening av stor vikt att utskottet
i detta sammanhang har slagit fast,
att »även i fall som i och för sig kunnat
medföra ingripande inom barnavården
kan emellertid särskilda skäl till ådömande
av frihetsstraff föreligga, bl. a.
då den brottslige på grund av bristande
resurser inom barnavården icke kan
beredas plats på ungdomsvårdsskola».
Det finns en sak som man inom alla
åsiktsgrupper torde vara enig om —
både de som tycker att våra straff är
för milda och de som tycker att de är
för hårda — nämligen vikten av ett effektivt
polisväsen. Jag förstår inte, att
man på detta område, där ytterligare
åtgärder bör kunna vidtagas både för
att öka polisresurserna och för en bättre
användning av tillgängliga resurser,
icke skyndsammare och effektivare
härvidlag löser vissa problem. Jag skall
inte trötta kammaren med att upprepa
vad jag i detta avseende anser kunna
vidtagas, eftersom jag förut i olika sammanhang
mycket detaljerat uppehållit
mig därvid. Jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.
Herr ONSJÖ (ep):
Herr talman! Den fråga som har tagits
upp i den motion, som första lagutskottet
här behandlat, är av skrämmande
aktualitet. Våldsbrotten och
gangsterväldet har fått en omfattning
och börjat anta former som i hög grad
oroar de laglydiga medborgarna. Vi lever
ju i ett rättssamhälle, och därför frågar
sig många: »Vad ämnar statsmakterna
göra för att på ett bättre sätt än nu
skydda den enskilde laglydige medborgaren
till liv och lem?» Motionären har
föreslagit eu kraftigare reaktion från
samhället när det gäller våldsbrotten,
72
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skärpta straff för våldsbrott
och detta förslag har — såvitt jag vet —
ingen gått emot, utan det anses i och
för sig riktigt. Utskottet har också tyckt
detta och bygger därvid på straffrättskommitténs
uttalande av år 1953, men
kommer likväl fram till att yrka avslag
på motionen med den motiveringen, att
förhållandena väl så småningom ordnar
sig ändå, eftersom ju straffrättskommitténs
förslag är under prövning, o. s. v.
Jag undrar om det verkligen kan vara
riktigt att inta en så negativ ståndpunkt
till en fråga som denna, vilken i
hög grad intresserar allmänheten. Jag
tror att det skulle bättre motsvara uppfattningen
bland allmänheten, om riksdagen
visade en positiv inställning till
frågan.
Straffrättskommittén har ju redan
1953 konstaterat att vid den hittillsvarande
rättstillämpningen våldsbrotten
icke sällan bedömts alltför lindrigt. Sådan
som utvecklingen varit sedan 1953
kan det säkerligen med minst lika stor
skärpa sägas nu. Man kan med fullt fog
efterlysa, om det inte snart behöver
göras någonting på detta område.
Vidare vill jag i likhet med mina
medreservanter understryka att det är
av allra största betydelse att polisbevakningen
blir mer effektiv. Men det
krävs också att allmänheten bättre än
nu ger ordningsmakten det stöd som
den så väl behöver för att kunna fullgöra
sin viktiga uppgift. Därvidlag har
tidningarna ett mycket stort ansvar. Om
det händer någonting och polisen måste
ingripa, söker vanligen tidningarna med
ljus och lykta efter fel som kan ha begåtts
av polisen. Givetvis förekommer
det också att tidningarna hittar sådana
fel — poliserna är ju inte mer än människor
de heller — och då blir ofta
den stackars polismannen boven i dramat.
Det kan ju inte vara riktigt med
en sådan inställning. Jag har hört poliser
säga: »Vi vågar snart sagt inte göra
någonting, om vi på det här sättet skall
riskera att åka runt i tidningarna, vilket
ju inte är så trevligt.» Jag tror att
det måste bli en annan ordning i detta
avseende, sådan som utvecklingen nu
blivit på våldsbrottens område.
Litet var läste vi väl för ett par veckor
sedan i tidningarna, att socialministern
hade blivit anfallen av en buse
när han stod på Tegelbacken och väntade
på en spårvagn. Socialministern
tog emellertid rättvisan i egna händer
och knockade till karlen, så att han stöp
i gatan. Om det nu förhåller sig så som
tidningarna uppgivit, så måste jag säga
att det var mycket bra gjort av socialministern.
Det var en effektiv och
human reaktion, som också var billig
för samhället. Jag tror att om det här i
Stockholm funnes flera som handlade
lika resolut, skulle gansterväldet ganska
fort reduceras. Å andra sidan måste jag
säga att socialministern den gången hade
tur, ty om tidningarna omedelbart
fått tag i historien, skulle det nog ha
bilvit stora rubriker av ungefär detta
slag: »Landets socialminister skipar rättvisa
för egen del.» Det ligger naturligtvis
en viss risk i att handla på det sätt
socialministern gjorde.
Jag vill med detta ha sagt att var och
en bör göra klart för sig betydelsen av
att ordningsmakten får det stöd från
allmänhetens sida som den så innerligt
väl behöver.
Sådant som läget är måste det, herr
talman, te sig litet underligt att när ett
förslag som det föreliggande kommer
fram, riksdagen då besvarar detta med
jaså. Jag yrkar därför bifall till reservationen.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Onsjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
-
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
73
Höjning av sjukpenningersättningen
Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i inskottets
utlåtande nr 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Onsjö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 46 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 3
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
angående utredning för verkställande
av omprövning av lagen med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 4
Höjning av sjukpenningersättningen till
icke förvärvsarbetande husmödrar
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av sjukpenningersättningen
till icke förvärvsarbetande
husmödrar.
Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 15 i första kammaren av herrar Nor
-
till icke förvärvsarbetande husmödrar
Ung och Öhman samt nr 14 i andra
kammaren av herr Senander.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av sjukpenningersättningen,
att den för icke
förvärvsarbetande husmödrar utgår
med sex kronor om dagen».
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:15 och 11:14, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! Lagen om den obligatoriska
sjukförsäkringen hälsades vid sin
tillkomst med stor tillfredsställelse och
är alltjämt en uppskattad reform. Naturligtvis
fanns det — och finns fortfarande
— vissa skönhetsfläckar på denna
annars utmärkta lagstiftning. En av
dessa skönhetsfläckar är att grundsjukpenningen
på 3 kronor, som utgår bl. a.
till alla icke förvärvsarbetande hemmavarande
husmödrar, uppenbarligen är
för liten.
Redan vid förarbetena till lagstiftningen
och många gånger senare har
den uppfattningen framförts, att grundsjukpenningen
på 3 kronor är för låg.
Detta har kommit till uttryck i många
debatter här och annorstädes.
När vi i motion nr 14 dristar oss föreslå
en höjning av detta grundbelopp,
är det inte bara penningvärdets försämring
och inträffade prisstegringar som
legat i botten för vår uppfattning. Vi
har ju, som jag redan sagt, hävdat att
grundbeloppet var för lågt satt redan
från början.
Husmödrarna i hemmen kan inte
heller i motsats till de förvärvsarbetande
medlemmarna av försäkringen höja
sin inkomst vid prisstegringar och därmed
uppflyttas i en högre sjukpenningtariff.
Deras hemarbete betraktas som
bekant som oavlönat.
74
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Höjning av sjukpenningersättningen till icke förvärvsarbetande husmödrar
Eu underton av förståelse för våra
synpunkter återfinnes i utskottets skrivning.
Där sägs sålunda: »Den inställning
utskottet enligt vad nu anförts intar
till det framlagda spörsmålet innebär
på intet sätt att utskottet vill förringa
de svårigheter som utan tvivel
många gånger uppkommer då icke förvärvsarbetande
husmödrar drabbas av
sjukdom, i synnerhet då fråga är om
familjer med minderåriga barn.»
Utskottets synpunkter i detta fall står
helt i överensstämmelse med mina egna
synpunkter, som utgör motiveringen för
vårt yrkande om att grundsjukpenningen
bör ökas från nuvarande 3 kronor
till 6 kronor per dag.
Vid en husmors sjukdom uppkommer
som regel — i vart fall när minderåriga
barn finns i familjen -— problemet
att skaffa hemhjälp. Grundsjukpenningen
— 3 kronor — räcker i ett dylikt
fall till högst en timmes hjälp. Vårt
förslag om 6 kronor skulle då kunna
räcka till två timmars hjälp. Vårt förslag
kan ur denna synpunkt inte betraktas
som särskilt radikalt. Men det handlar
inte heller om någon radikal ändring
av lagstiftningen. Det handlar endast
om att inom ramen av resurserna
besluta om en förbättring för denna
grupp av sjukkassemedlemmar, en förbättring
som skulle hälsas med största
tillfredsställelse av dem det berör.
Grundbeloppets syfte är att ge endast
viss hjälp vid sjukdom. Vårt förslag
ändrar inte detta syfte. Det hela är i
stort en avvägningsfråga.
Nu har denna grupp av husmödrar
möjligheter att inom sjukförsäkringens
ram ordna med en frivillig tilläggsförsäkring
och därmed höja sjukpenningen.
Denna möjlighet har emellertid utnyttjats
i endast ringa omfattning. Anledningarna
till detta kan sökas i bristande
ekonomiska resurser. De ekonomiska
konsekvenserna av vårt förslag
skulle bli betydande, säger utskottet.
Det är möjligt, att så skulle bli fallet.
Men det handlar om sjuka människor
och det handlar trots allt om mycket
små belopp jämfört med de utgifter,
som riksdagen av och till beslutar om
till ändamål, som långt ifrån är så behjärtansvärda
som vårt förslag i detta
fall är.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till motion nr 14 av herr Senander.
Herr NILSSON i Göteborg (s):
Herr talman! Den föregående talaren
har ju tacksamt noterat, att utskottet
anfört att det på intet sätt vill förringa
de svårigheter, som möter de icke förvärvsarbetande
husmödrarna när de
drabbas av sjukdom — i synnerhet husmödrarna
med familjer. Men som talaren
nog förstår har utskottet inte kunnat
sträcka sig längre. Det kan nämligen
inte vara rimligt att bryta ut en
grupp av de många, som är i samma belägenhet
som husmödrarna. Om man
skall vidta några förbättringar måste
man höja över hela linjen för att kunna
få likställighet. Detta skulle emellertid
innebära högst betydande kostnader eftersom
dessa sjukpenningersättningar
endast delvis finansieras genom avgifterna
och i övrigt bestrides med statsmedel.
I motionen har man pekat på de avsevärda
prisstegringar som inträffat och
har sagt, att det är dessa som föranlett
motionärerna att göra denna framställning.
Visst har det inträffat prisstegringar,
men inte i den omfattning som
gör det skäligt med en så kraftig stegring
som motionärerna föreslår. Konsumentprisindex
var 128 vid tidpunkten
för beslutets fattande, alltså 1953.
Nu är konsumentprisindex 149. En ökning
har alltså inträffat med 21 enheter
eller med 16,4 procent. Prisstegringen
skulle alltså motivera en ökning
med endast 50 öre per dag.
Nu har det signalerats om en proposition
inom kort, som skulle innebära en
förbättring på sjukförsäkringens områ
-
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
75
de. Detta är ju ytterligare ett skäl för att
vi inte nu vidtar någon åtgärd.
Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 5
Föredrogos vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 105 §
lagen om allmän sjukförsäkring,
nr 12, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nuvarande tilllämpning
av sjukkassetaxan,
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 § 1
mom. förordningen den 14 december
1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
och
nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess
fyrtionde sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckt motion;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om skyddsbestämmelser för omogna
lingon, och
nr 8, i anledning av väckt motion
om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål
på fastighetsbildningens område;
samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 6
Almanacksprivilegiet m. m.
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion om utredning rörande
almanacksprivilegiet in. m.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade
Herr HAMRIN i Jönköping (fp):
Herr talman! Det kunde ju tyckas,
när man ser på klämmen i det utskottsutlåtande
som här föreligger, som om
ritualen just nu skulle fordra, att det
serverades ett s. k. begravningstal och
att motionären följaktligen anlade en
min av djup förstämning. Jag tänker nu
visst inte agera i den rollen, har heller
ingen anledning till det, utan skall tvärtom
be att få säga att jag tror, att i sak
har just det vunnits med motionen,
som det var motionärens livliga förhoppning
att uppnå.
Offentlighetens ljus har kastats över
en sektor, där det ur allmänna synpunkter
är all anledning att låta ljuset fritt
spela, och man vågar väl förutsätta, att
den insyn i och kontroll över vetenskapsakademiens
förvaltning av de s. k.
privilegiemedlen, som vissa aktuella händelser
gjort dubbelt påkallad, för framtiden
verkligen också skall komma till
stånd. Här är det dock fråga om högst
betydande belopp, belopp som enligt
statuterna är avsedda att komma forskning
och vetenskap till godo och inte
att bekosta ammunitionen i en krigföring,
som — om det velat sig illa — kunnat
leda till något så groteskt som att
en ung framstående forskare stäckts i
sin vetenskapliga gärning, alltså för syften
som står i rak strid med de avsedda.
Jag skall självfallet här inte gå in på
den tragedien. När akademien emellertid
i sitt yttrande, som finns med här i utslcottsutlåtandet,
åberopar, att om det i
fortsättningen skulle bli fråga om att
kasta in mer pengar i den striden, kommer
detta att ske med användande av
andra till akademiens förfogande ståen
-
76
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Rening av spillolja
de medel än almanackspengarna, så är
ju detta ett ganska meningslöst tal, eftersom
sådana medel — privilegiemedel
alltså — då uppenbarligen finge
ersätta vad andra akademipengar inte
räcker till för att täcka. Det kan här
inte vara avgörande ur vilket kassafack
pengarna plockas fram. För övrigt
kan man ju fråga vad det är för fonder
som akademien anser sig kunna disponera
över och som skulle kunna användas
för andra ändamål än till främjande
av vetenskap och forskning, t. ex.
för att finansiera småskurna akademiska
strider och aktioner av det sorgliga
slag som professor Selling blivit utsatt
för.
Jag kan inte finna annat än att alla
sakskäl talar för att hela frågan om vetenskapsakademiens
befattning med
det s. k. almanacksprivilegiet vid lämplig
tidpunkt tas upp till omprövning,
liksom också att medlen i fråga omedelbart
kommer under kontroll av normala
och fullt betryggande revisionsorgan.
Det synes klart att utskottet genom
sitt ställningstagande i båda dessa väsentliga
hänseenden fört saken ett avsevärt
stycke framåt, och jag har, herr
talman, inte heller något yrkande.
Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Utskottets hemställan bifölls.
§ 7
Rening av spillolja
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om rening av spillolja
i ökad omfattning.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde
Herr LOTHIGIUS (h):
Herr talman! Man kan inte få tomma
bänkar att rösta för en motion, då ju
tomma bänkar lär vara oemottagliga
för sakskäl. Därför avstår jag från yrkande.
Motionärerna begärde en utredning
angående möjligheterna för utökad spilloljerening
i syfte att spara valuta samt
att tillgodose landets oljeförsörjning
i beredskapsläge. Vi har därvid framhållit
att vi importerar för över 50 miljoner
kr. smörjolja per år och att importen
stiger oavbrutet. För varje dag som
går blir vi mer och mer beroende av
oljan. Det finns nu sådana metoder att
taga vara på gammal olja, att den efter
rening blir fullt likvärdig med ny olja.
Utskottet har varit mycket välvilligt
mot motionen men tror att om det finns
fullt tillfredsställande metoder för rening,
som visar sig ekonomiskt lönande,
kommer man också att använda dem.
Utskottet må ha rätt i den saken, men
kan en utredning skapa större intresse
för en verksamhet som är ekonomiskt
lönande för stat och enskilda och som
kommer att minska anspråken på våra
starkt begränsade valutareserver, vore
väl detta ett steg i positiv riktning. Så
många utredningar tillkommer ju eljest
genom denna kammares försorg, vilka
i stället åsamkar oss ökade utgifter.
Ett statligt verk använder redan detta
system och får direkt vinst av det. Det
är väg- och vattenbyggnadsverket, som
också uttalat sig mycket positivt om
den föreslagna utredningen.
Amerikanska försvaret lär använda
metoden. Det förvånar mig personligen
mycket, att det svenska försvaret inte
har ansett det lönsamt att använda denna
metod för rening. En remissinstans
uppger, att beredskapsåtgärder i tillräcklig
omfattning är vidtagna för att
vid avspärrning kunna ordna med denna
form av oljerening. Detta är mig
fullkomligt obekant. Vilka beredskapsåtgärder
som är vidtagna har jag inte
kunnat utröna.
Med det intresse som utskottet visat
frågan vill jag emellertid hoppas, att
utskottet ett kommande år skall finna
frågan mogen för en ännu mera positiv
behandling.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Nr 10
77
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
§ 8
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om minskning av kostnaderna
för det statliga trycket genom
tryckeribeställningars spridning till
landsortstryckerier.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet för politiska
partier att vid allmänna val utlägga
valsedlar i vallokalerna.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 10
Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 9, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av § 22 mom. 2
regeringsformen.
Efter föredragning av utskottets anmälan
gav herr talmannen propositioner
dels på antagande av det däri avsedda
förslaget till ändrad lydelse av
§ 22 mom. 2 regeringsformen dels ock
på förkastande därav; och antog kammaren
förslaget.
§ 11
Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna i—8.9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 90
Personalvårdsverksamhet m. m.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde
Personalvårdsverksamhet m. m.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! Denna punkt rör personalvården
inom försvaret. Här föreligger
ett förslag från överbefälhavaren
om en ny personalvårdsorganisation.
Det förslaget har varit ute på remiss
och bland annat tillstyrkts av de olika
politiska ungdomsförbunden. Om det
förslaget skulle biträdas, skulle kostnaderna
för personalvården öka med ungefär
600 000 kronor om året. Departementschefen
uttalar sig positivt till
frågan om en förstärkning av personalvården
vid försvaret men vill inte nu
ta ställning till överbefälhavarens förslag.
Jag förstår, att utskottet inte vill
föregripa departementschefens ställningstagande,
och jag kommer heller
inte att yrka bifall till den motion, som
föreslagit att riksdagen nu skall besluta
i huvudsaklig överensstämmelse med
överbefälhavarens yrkande.
För mig är det dock angeläget att från
kammarens talarstol understryka vikten
av en utbyggnad av personalvården inom
försvaret. Jag hoppas att de 2 700
miljoner kronor, som försvarsuppgörelsen
omfattar, skall räcka till för att
skapa de möjligheter till förstärkning
av den sociala, ekonomiska och andliga
rådgivning och omvårdnad, som personalvården
skall förmedla till såväl de
värnpliktiga som de fast anställda.
Genom omfattande organisatoriska
förändringar kommer säkerligen stora
problem att möta många bland den
fast anställda personalen, och det blir
nödvändigt att i högre grad än hittills
låta personalvården omfatta denna
kategori.
Men även för de värnpliktigas del
möter i framtiden allt större och mer
komplicerade personliga problem. Frågan
om effektivitet och trivsel inom
det försvar, varpå vi lägger ner så stora
kostnader, har samband med personalvårdens
effektivitet och möjligheter att
ge hjälp och råd åt dem som behöver
det.
.lag vädjar till försvarsministern att
78
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Riksarkivet: Avlöningar
inom försvarsöverenskommelsens ram
ge utrymme för behövlig förstärkning
av försvarets personalvårdsorganisation.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 91—110
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 111
Lades till handlingarna.
§ 12
Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Riksarkivet: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 4—7)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1958/59,
vidtaga av departementschefen angiven
ändring i personalförteckningen för
riksarkivet, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
riksarkivet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1958/59, dels
ock till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 114 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Spångberg väckt
motion (11:309), vari hemställts att
riksdagen måtte avslå ett av Kungl.
Maj:t under punkten framlagt förslag
om inrättande vid riksarkivet av ytterligare
en amanuenstjänst i reglerade
befordringsgången.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 309,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59 vidtaga den ändring
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;
b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1958/59;
c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 114 000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr SPÅNGBERG (s):
Herr talman! Utskottet har här gått
med på Kungl. Maj:ts förslag om tillsättande
av ytterligare en amanuenstjänst
vid riksarkivet. Härpå har jag som
framgår av utskottsutlåtandet yrkat avslag
i en motion. Jag har gjort det i
fullt medvetande om att det arbete, som
redovisas i propositionen, behöver utföras.
Men det bör kunna utföras utan
att den nya tjänsten tillsättes, nämligen
genom en omflyttning och en annan
arbetsfördelning bland den personal
som redan finns. Jag syftar här då på
bland annat den heraldiska verksamheten
och på att tjänstemän i riksarkivet
sedan länge har haft privata uppdrag
vid hovet som kammarherrar, kammarjunkare
och dylikt på riksarkivets bekostnad.
Detta innebär realiter, att man
låter kostnaderna inom första huvudtitelns
område belasta en annan huvudtitel,
i detta fall åttonde huvudtiteln.
Riksdagen har vid något tillfälle i
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
79
samband med en av mig väckt motion
förklarat, att dylika uppdrag vid hovet
skall redovisas och att ledighet skall beviljas
mot vederbörligt löneavdrag. Såvitt
jag förstår sker detta inte. I ett yttrande
från riksarkivet till riksräkenskapsverket
har riksarkivet förklarat,
att man där betraktar dylika uppdrag
som fullkomligt riktiga och som en
statlig verksamhet, som man tydligen
anser bör tillhöra riksarkivet och betalas
på åttonde huvudtiteln. Jag citerar
en rad ur den skrivelse, som riksarkivet
har överlämnat till riksräkenskapsverket,
där det heter: »Tjänstgöringen kan
rubriceras som statlig, oavlönad tjänstgöring
inom första huvudtitelns område.
» Man är alltså fullkomligt medveten
om vad som här sker.
Man måste fråga sig, om detta kan
vara rimligt, inte minst med tanke på
det höga dyrtidstillägg, eller vad jag
skall kalla det, på 250 000 kronor, som
riksdagen häromdagen beviljade för
tjänsterna vid hovet.
Det skulle vara roligt att undersöka i
hur stor utsträckning man har dylika
kostnader inom de andra huvudtitlarna.
Jag skall inte gå in på det. Jag vill emellertid
i detta sammanhang påpeka, att
detta är Kungens privata angelägenheter,
som inte skall betalas av andra huvudtitlar.
Det har man stöd för i de uttalanden,
som riksdagen vid ett par tillfällen
har gjort i samband med behandlingen
av motioner.
Dylika tjänster, som inte hör hemma
i riksarkivet, tar så mycket tid i anspråk,
att det finns anledning att avslå
den begäran, som här görs om tillsättande
av en ny befattning. Riksarkivet
bör i stället genom en rimlig arbetsfördelning
åstadkomma del arbete, som
behöver utföras inom riksarkivet. Jag
skulle i detta sammanhang med hänsyn
till tiden och den långa föredragningslistan
helt kort vilja hemställa till ecklesiastikministern,
att han ville medverka
till en översyn genom exempelvis
statens organisationsnämnd för att
Riksarkivet: Avlöningar
åstadkomma ett annat och rimligare förhållande
på detta område.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen 11:309.
Fröken VINGE (fp):
Herr talman! Också herr Spångberg
har klart för sig att de arbetsuppgifter,
som kommer att läggas på ifrågavarande
amanuens, är mycket viktiga. Detta
vill jag understryka. Det gäller för riksarkivet
att ta emot stora accessioner
från nedlagda myndigheters arkiv, bl. a.
från krismyndigheternas och något
nedlagt ämbetsverks arkiv. Sammanlagt
lär accessionen vara så omfattande, att
den motsvarar ett helt landsarkiv. Det
är därför ytterligt viktigt, att man i tid
får behövlig arbetskraft inte bara för
förteckningen utan även och inte minst
för de gallringar av materialet, som
måste göras för att det inte skall uppstå
alltför stora krav på lokaler för att
hysa materialet.
Nu har herr Spångberg för sig, att
det arbetet kan utföras av någon annan
befattningshavare inom riksarkivet, och
han syftar tydligen då på statsheraldikern.
Jag förstår att han gör det, inte
minst med hänsyn till den motion som
tidigare väckts i denna fråga. Utskottet
har emellertid i år liksom vid föregående
tillfällen, då denna sak varit
på tal, skaffat in uppgifter om verksamheten
i den heraldiska sektionen.
Det har därvid visat sig att denna verksamhet,
som från början inte var särskilt
omfattande, växer mer och mer.
Det kommer en jämn ström av framställningar
om utredningar i heraldiska ärenden.
Utskottet begärde häromåret, att
riksarkivet skulle bokföra framställningar
som kom från å ena sidan statliga
och å andra sidan kommunala myndigheter.
Nu har besked lämnats om att
man för särskild bok över arbetstiderna.
Av de bokförda uppgifterna framgår,
att ungefär en tredjedel av uppdragen
är statliga, en tredjedel är kommunala
80
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skolöverstyrelsen: Avlöningar
och en tredjedel enskilda. Häri ingår
även service åt forskare.
Vidare har vi inhämtat att staten har
ganska stora inkomster av denna verksamhet.
År 1956/57 inflöt 29 000 kronor,
och dessutom fanns det 6 000 kronor i
utestående fordringar, sammanlagt sålunda
35 000 kronor. Av uppgifterna om
vad som influtit i år kan man också se,
att statens inkomster av den heraldiska
verksamheten är i stigande. Att märka
är då, att i dessa siffror icke ingår ersättning
för det arbete som utföres åt
statens verk, eftersom staten icke debiteras
för detta. Det gör att man kan
säga, att även om verksamheten ännu
inte är helt självbärande, så tycks det
hela vara på väg i rätt riktning. Vederbörande
befattningshavare behövs tydligen
för de uppgifter han har. I den
mån han hinner med andra uppgifter i
riksarkivet åläggs han sådana, har det
meddelats mig. Men som chef för en avdelning
skulle han inte hinna med de
mycket omfattande arbetsuppgifter, som
skulle åvila den nye amanuensen.
När i denna hårt trängda huvudtitel
detta anslag klarat sig igenom inte bara
ecklesiastikdepartementet utan även finansdepartementet,
har utskottet redan
av den anledningen blivit övertygat om
att det är nödvändigt att inrätta denna
amanuenstjänst. Jag vill ännu en gång
hänvisa till vad det betyder ekonomiskt
för statsverket, att gallringarna i dessa
arkiv genomförs i tid, så att vi inte får
alltför omfattande lokalkostnader.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr SPÅNGBERG (s):
Herr talman! Jag har aldrig bestritt,
att det föreligger dylika arbetsuppgifter
inom riksarkivet. Jag har tvärtom
i mitt anförande framhållit och understrukit
detta. Vad jag påtalat är de arbetsuppgifter,
som denna personal har
inom hovet och ordensväsendet. Det är
den saken jag vill ha utredd och har påtalat
som en orimlighet.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen II: 309 av herr
Spångberg; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 4—102
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 103
Skolöverstyrelsen: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 1G9, s. 409
—421) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1958/59, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59, dels ock
till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 480 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (I: 238) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
(II: 288), hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa medel för förstärkning av
personalen inom skolöverstyrelsen med
en tjänst som konsulent för skolmåltider
i lönegrad Ae 21 från och med budgetåret
1958/59.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:237 och 11:287 samt 1:238 och
II: 288,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skol
-
Nr 10
81
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
överstyrelsen, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;
b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;
c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 480 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herr
Anders Johansson, fröken Vinge och
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 238 och II: 288 ävensom med avslag
å motionerna 1:237 och 11:287,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad
reservanterna anfört;
b) godkänna av dessa framlagd avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958''59;
c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 502 800 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
Fröken
VINGE (fp):
Herr talman! Möjligheten att minska
kostnaderna för skolmåltidsverksamheten
har ju diskuterats många gånger här
i riksdagen. För några år sedan tog
man ett mycket klokt steg då medel anslogs
för arbetsstadier. Riksdagen har
anvisat sammanlagt 230 000 kronor för
ändamålet, och dessutom har Stadsförbundet
lämnat bidrag till denna verksamhet,
som man hoppas skall leda till
en rationalisering av skolmåltiderna
och bringa ned kostnaderna. Denna
verksamhet överensstämmer för övrigt
mycket nära med förslag som tidigare
framförts från folkpartihåll.
Skolöverstyrelsen: Avlöningar
Frågan om den fortsatta verksamheten
behandlas under en annan punkt i
denna huvudtitel. Vad som här bör tas
upp är skolöverstyrelsens förslag om en
tredje konsulent för skolmåltidsverksamheten.
Skolöverstyrelsen räknar med
att i tidskriften »Aktuellt från skolöverstyrelsen»
lämna en skriftlig redogörelse
för resultaten av denna rationaliseringsverksamhet,
och det är också meningen
att man skall framställa en film,
som kan visas i de olika skoldistrikten
för att tjäna till ledning. Det behövs
emellertid även en personlig rådgivning
i skoldistrikten. Det är inte alltid så
lätt att tillämpa generella råd. Förhållandena
är så olika på skilda håll, och
man vill fråga skolöverstyrelsen litet
mera konkret: Vad skulle vi kunna göra
just hos oss? Det är inte skolöverstyrelsens
mening att tvinga sin rådgivning
på något skoldistrikt. Det förhåller sig
tvärtom så, att skoldistrikten redan nu
begär sådan rådgivning i mycket större
utsträckning än skolöverstyrelsen har
möjlighet att ge på grund av att styrelsen
för närvarande för detta ändamål
bara har två personer till förfogande,
som dessutom skall syssla även med
många andra uppgifter. Det framhålles
också, att då statsbidraget till kammunerna
numera är så lågt, borde dessa ha
rätt till denna service från statens sida.
Erfarenheten visar, att den rådgivning
som kunnat lämnas i påfallande
många fall lett till möjligheter för skoldistrikten
att göra besparingar på detta
område. Inte minst har det lett till
minskade investeringar. Ibland när man
talar med skolstyrelsefolk säger de:
»Men vi brukar rådgöra med firmorna.
Vi tar in anbud från flera olika firmor
innan vi gör en beställning.» I vissa
fall kan det emellertid tänkas, att det
varit klokt av kommunen att inte alls
göra någon beställning av maskiner.
Skolöverstyrelsen undersöker nu i vilka
fall det lönar sig att driva verksamheten
med maskinell utrustning och i
vilka fall det kanske lönar sig bättre
(i — Andra kammarens protokoll 1958. Xr 10
82
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Skolöverstyrelsen: Avlöningar
att sköta verksamheten utan så mycket
maskiner. Jag avslöjar väl inte för stora
hemligheter om jag nämner, att man
för närvarande undersöker olika diskmetoder
och kommit fram till att det i
åtskilliga fall inte är ekonomiskt fördelaktigt
att skaffa diskmaskiner. Man
kan med vissa praktiska saker, som för
närvarande håller på att utexperimenteras,
klara saken lika hygieniskt och
med obetydligt större personalåtgång.
Dessa undersökningar är inte slutförda
än, och först då resultatet föreligger får
vi veta i vilka fall det lönar sig att avstå
från att anskaffa maskiner. Detsamma
gäller även på andra områden.
Det är vidare uppenbart, att även om
de nu pågående arbetsstudierna inom
kort är avslutade, kan det bli aktuellt
med nya arbetsstudier på begränsade
områden. Det kommer ju ut så mycket
nya industriellt förberedda livsmedelsprodukter
och nya maskiner i marknaden.
Om styrelsen inte får den föreslagna
konsulenten hinner man inte
med att följa utvecklingen i erforderlig
utsträckning. Det märkliga är att själva
statskontoret tycks ha insett, att rådgivning
och arbetsstudier torde vara ägnade
att medföra kostnadsbesparande
rationalisering av skolmåltidsverksamheten.
Det i motionerna och reservationen
framställda yrkandet, att skolöverstyrelsen
skall få en tredje konsulent
för skolmåltidsverksamheten, överensstämmer
alltså väl med de besparingssträvanden,
som inte minst i nuvarande
budgetläge är nödvändiga.
Jag ber att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen.
Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.
Herr WIDÉN (fp):
Herr talman! Jag vill inte uttala något
tvivel på att denna tjänst är fullt berättigad.
Det finns mycket som talar för
att den är det. Vad som gör att utskottet
i detta fall inte kunnat bifalla motionen
är det aktuella finansiella läget.
För att utskottet i dagens situation skall
gå med på en utökning av antalet tjänster,
måste det gälla någonting synnerligen
angeläget. Av sådan angelägenhetsgrad
har inte utskottet funnit denna
fråga vara.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr KARLSSON i Olofström (s):
Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i de uttalanden,
som den föregående ärade talaren
gjorde. Jag är inte fullt så övertygad
som fröken Vinge om att det är
absolut nödvändigt med dessa konsulenter,
som skall åka ut till de olika
skoldistrikten och besöka deras anläggningar
för skolmåltidsverksamheten.
Jag tror att detta blir en mycket dyrbar
arbetskraft. En icke oväsentlig del
av sin tid får de använda till resor, och
den tid de kan ägna själva upplysningsverksamheten
blir i många fall mycket
liten i förhållande till den verkliga arbetstiden.
.lag tror att det är viktigt, att man på
det rent administrativa planet vid planläggningen
av denna verksamhet från
skoldistriktens sida får en rådgivning,
som är anpassad efter ortens egna förhållanden.
Den frågan tror jag att man
kan lösa på ett både enklare och smidigare
sätt än enligt motionärernas och
reservanternas förslag.
Med hänsyn till att det är så många
ärenden kvar på dagens föredragningslista
inskränker jag mig till att med
dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
83
Länsskolnämnderna: Avlöningar — Särskoleseminariet i Stockholm
Punkten 10-t
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 105
Länsskolnämnderna: Avlöningar
Efter föredragning av denna punkt
yttrade
Herr LARSSON i Hedenäset (ep):
Herr talman! Utskottets skrivning på
denna punkt föranleder mig att anhålla
om ett förtydligande från utskottets
sida. Av de 104 tjänster det här gäller
diskuterar utskottet en enda, nomadskolinspektören.
Efter att ha redovisat
för den i fjol tillsatta nomadskolutredningen
och dess direktiv anför utskottet:
»I anslutning till departementschefens
nu refererade uttalanden i direktiven
för nomadskolutredningen vill utskottet
framhålla, att det torde kunna ifrågasättas
huruvida det framdeles föreligger
ett verkligt behov av en särskild nomadskolinspektör.
Utskottet förutsätter, att
nomadskolutredningen upptager denna
fråga till närmare bedömande.»
Utredningen har enligt de givna direktiven
att förutsättningslöst pröva
frågan, hur det skall ordnas med samernas
skolgång i fortsättningen, detta med
målsättningen att denna folkminoritet
skall ges en skolutbildning motsvarande
den som landets övriga invånare får sedan
enhetsskolan har utbyggts. Vid en
sådan översyn måste givetvis frågan om
nomadskolinspektionen bli föremål för
utredningens prövning. Ur denna synpunkt
förefaller utskottets skrivning något
opåkallad.
Värre synes det mig dock vara att utskottets
uttalande kan tolkas som en
fingervisning åt utredningen att gå in
för en viss lösning i en detaljfråga: avveckling
av den hittillsvarande nomadskolinspektionen.
Då Kungl. Maj:t tillsatt
en utredning för att förutsättningslöst
pröva hela frågekomplexet kring
samebarnens skolgång, förefaller det
mindre lämpligt att riksdagen skall hry
-
ta denna förutsättningslösa prövning i
fråga om en av utredningsuppdragets
detaljer. Jag vågar förutsätta att något
sådant inte heller varit statsutskottets
avsikt. Jag anhåller emellertid som sagt
om ett förtydligande på denna punkt
från statsutskottets sida.
Herr WIDÉN (fp):
Herr talman! Då denna fråga diskuterades
i avdelningen berördes även utredningsdirektiven.
Avdelningen ansåg
att dessa inte var så tydliga som önskvärt
varit, och detta var anledningen
till denna skrivning. För min del vill
jag försäkra herr Larsson i Hedenäset
att formuleringen inte på något sätt avser
att frånta utredningen möjligheterna
att pröva detta spörsmål helt förutsättningslöst.
Detta är syftet. Det kan
hända att denna skrivning kan tolkas
något annorlunda, men syftet är som
sagt att det skall bli en fullt förutsättningslös
utredning, och jag hoppas att
jag med dessa ord har lugnat herr Larsson.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 106—118
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 119
Särskoleseminariet i Stockholm
Efter punktens föredragning anförde
Herr HAMMAR (fp):
Herr talman! Egentligen skulle ingenting
behöva sägas i samband med kammarens
behandling av punkt 119 i statsutskottets
utlåtande nr 8. Helt i överensstämmelse
med Kungl. Maj ds förslag
hemställer utskottet »att riksdagen må
till Särskoleseminariet i Stockholm för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 80 000 kronor». Om allt detta
är i och för sig ingenting att säga. Också
jag kommer att yrka bifall till utskottets
hemställan. Innan detta sker vill
84
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Studiebidrag och stipendier
jag dock fästa kammarens uppmärksamhet
vid en fråga, som på det närmaste
hänger samman med detta ärende, särskoleseminariet
i Stockholm och dess
verksamhet.
Redan 194G års utredning om hjälpocli
särskollärarutbildningen förordade,
att det nuvarande särskoleseminariet
skulle avlösas av ett socialpedagogiskt
seminarium. Ett flertal statliga kommittéer,
som haft att utreda olika frågor
inom psykologiska och pedagogiska områden,
har likaledes betonat vikten av
att åtgärder måtte vidtagas, så att de
barn och ungdomar, som av olika anledningar
uppvisat inlärings- och anpassningssvårigheter,
erhåller en för
dem väl avpassad undervisning och behandling.
Därvid har framhållits som synnerligen
angeläget, att de pedagoger, som är
verksamma i folkskolans specialklasser,
i särskolor, inom abnormundervisningen
och inom den psykiska barn- och
ungdomsvården, har god utbildning.
Därigenom skulle två viktiga krav tillgodoses:
en säkrare psykologisk-pedagogisk
bedömning av ett barns behov
av viss specialundervisning samt en efter
barnets förutsättningar väl tillrättalagd
undervisning och behandling. Den
utbildning som f. n. står till buds för de
lärare, vilka vill ägna sig åt undervisning
i dylika klasser, är, har man med
visst fog framhållit, ingalunda tillfredsställande
vare sig i kvantitativt eller
kvalitativt hänseende.
Skolöverstyrelsen har både beaktat
och behjärtat saken. Gång efter annan
har den föreslagit att ett social-pedagogiskt
seminarium skulle upprättas i överensstämmelse
med förslaget från 1946
års utredning. För två år sedan, alltså
1956, fick överstyrelsen statsutskottet
och även riksdagen med sig så långt, att
man förutsatte, att förslag i frågan skulle
framläggas så snart »omständigheterna
det medgiver». Det är med anledning
av denna beställning, som jag här tagit
till orda. Ännu tycks förhållandena ej
medgiva inrättandet av det sedan väl
10 år tillbaka påfordrade social-pedagogiska
seminariet. Den saken tycker jag
och många med mig är bedrövlig. Jag
utgår nämligen från att majoriteten av
kammarens ledamöter delar statsutskottets
uppfattning av år 1956, att en förbättring
snarast möjligt av utbildningsmöjligheterna
för våra särskolelärare är
mycket angelägen och att väsentliga fördelar
skulle vinnas genom en enhetligt
organiserad social-pedagogisk utbildning.
Frågan om inrättandet av ett socialpedgogiskt
seminarium är sannerligen
alltför viktig för att längre förhalas. En
hel del beslut under de senaste åren har
bidragit till att ge tyngd åt kravet på
ett dylikt seminarium. Det är därför
jag, herr talman, ber ecklesiastikministern
att han, sedan den högre undervisningen
tillgodosetts i den omfattning,
som föreslagits i årets statsverksproposition,
må ta i håll med frågan om att
avlösa särskoleseminariet med det av
alla remissmyndigheter, t. o. in. statskontoret,
såsom behövligt vitsordade
social-pedagogiska seminariet.
Herr talman! När detta är sagt, vill
jag hemställa om bifall till statsutskottets
förslag rörande särskoleseminariet
i Stockholm.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 120—139
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 1''tO
Studiebidrag och stipendier
Kungl. Maj:t hade (punkt 210, s.
538—542) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 65 255 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
85
kammaren av herr Mannerskantz
(I: 227) och den andra inom andra
kammaren av herrar Svensson i Krokstorp
och Hedin (11:277), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av punkten
210 under åttonde huvudtiteln måtte till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 47 255 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:227 och 11:277, såvitt här vore i
fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 65 255 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 227 och II: 277,
såvitt här vore i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 47 255 000
kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Vid denna punkt har i år
liksom förra året, då detta anslag för
första gången var uppe till behandling
och även beviljades av riksdagen, avgivits
en reservation av utskottets högerledamöter
— en reservation som vänder
sig huvudsakligen mot principen
om ett studiebidrag i denna form. Kontanta
pengar utdelas här till alla studerande
mellan 16 och 18 år oavsett behov
och oavsett studiebegåvning. Det är en
form av studielön eller lika gärna ett
förlängt barnbidrag, som tillkommer
alla dessa.
Liksom i fjol anser vi reservanter, att
det finns andra vägar alt gå för att ge
stöd åt studiebegåvade och studieintres
-
Studiebidrag och stipendier
serade ungdomar liksom, i den mån
man ser detta som ett förlängt barnbidrag,
åt flerbarnsfamiljerna. Jag tror
inte att dessa kontanta bidrag till studerande
ungdomar över lag uppskattas
i den utsträckning som man från början
trodde skulle bli fallet. Jag tror att man
säger sig att detta är kontanta pengar
som delas ut och som, om man räknar
samman dem blir en stor slant, skulle
kunna användas på bättre sätt.
Herr talman! Med hänsyn till att frågan
i fjol blev ingående diskuterad skall
jag inte säga mera utan sluta med att
yrka avslag på utskottets hemställan om
studiebidrag i denna form och bifall till
reservationen av herr Arrhén m. fl.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Det allmänna studiebidraget
till 16- och 17-åringar infördes
så sent som den 1 januari i år, alltså
för bara några månader sedan. Syftet
var ju att göra övergången till högre
studier lättare för barn i familjer, där
man får lov att vända på slantarna och
där kostnaderna för barnen i regel blir
störst just när barnen kommit till den
ålder, då de allmänna barnbidragen
slutar utgå.
Att man gjort dessa studiebidrag generella
beror på att det knappast går
att skapa helt rättvisa gränser mellan
familjer som skulle vara berättigade till
bidragen och andra som inte skulle
vara det. Det skulle i varje fall vara
mycket svårt att undvika tröskelproblem
och andra orättvisor. Bidrag utgår
med 34 kronor i månaden under
högst 9 månader, alltså med högst 306
kronor om året.
När frågan om dessa bidrag behandlades
i fjol yrkades från högerns sida
avslag med den motiveringen, att man
då i stället ville införa individuella stipendier
i större omfattning. I år föreslår
man att bidraget helt skall avskaffas,
utan afl någon motsvarande kompensation
skall ske i form av flera och
större individuella bidrag.
86
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Studiebidrag och stipendier
När herr Nilsson i Göingegården säger
att frågan i fjol blev grundligt och
ingående diskuterad, är det alltså inte
alldeles korrekt, eftersom diskussionen
i år i sak gäller någonting annat. Enligt
herr Nilsson i Göingegården vänder
sig högerns reservanter emot själva
principen, men det kan ju inte vara
alldeles utan intresse att undersöka,
hur förhållandena ställer sig i praktiken
för vardagsmänniskorna.
Man konstaterar då att samtidigt som
barnfamiljerna skulle drabbas av förlusten
av dessa studiebidrag, skulle de,
om högerns förslag till ändringar i de
allmänna barnbidragsbestäminelserna
hade vunnit riksdagens bifall, också ha
förlorat bidraget till ett barn under 16
år. En tvåbarnsfamilj skulle, då det
äldsta barnet fyllde 16 år, förlorat inte
bara detta allmänna studiebidrag, därest
det äldsta barnet fortsatt sina studier
efter 16 års ålder, utan familjen skulle
också förlorat bidraget till det enda barnet
under 16 år. Det betyder i praktiken,
att tvåbarnsfamiljen gått miste om
706 kronor om året.
Om man sammanställer detta med de
förslag i övrigt till skattelättnader i olika
former, som från högerns sida har
rests vid årets riksdag, så finner man,
att någon skattelättnad som motsvarar
dessa 706 kronor inte uppkommer för
en sådan tvåbarnsfamilj förrän tidigast
år 1960 och då endast för familjer med
en inkomst av över 20 000 kronor.
Det är alltså uppenbart att det här
rör sig om en verklig försämring för
barnfamiljernas del, i synnerhet de
mindre välsituerade barnfamiljerna, just
i ett läge, då det är angeläget för samhället
att tillgodogöra sig den begåvningsreserv,
som där kan finnas, och
då det ur rättvisesynpunkt är angeläget,
att lika chans till högre utbildning ges
åt alla.
Man kan ju fråga sig om det, ifall det
statsfinansiella läget är så uselt, som
man från högerns sida bedömer det, är
nödvändigt att låta skatteskärpningen
gå ut över dessa barnfamiljer och inte
låta den i lika mån drabba exempelvis
ogifta inkomsttagare i samma inkomstläge.
Herr talman! Det är såvitt jag förstår
angeläget att man här verkligen ser på
de praktiska återverkningarna. Vi kan
inte diskutera sådana här förslag enbart
i princip. Det har från högerns
sida sagts ifrån, att man sympatiserar
med genomförande vid deklaration av
avdrag för periodiskt understöd till
studerande ungdom. Det är givet att
man kan föra ett sådant principresonemang,
men eftersom det inte föreligger
något som helst konkret förslag från
högerns sida att sådana periodiska understöd
skall göras avdragsgilla, så
innebär det enbart en hänvisning till
en princip, som inte kan få någon omedelbar
verkan i praktiken. För barnfamiljerna
återstår följaktligen att se
på de reella konsekvenserna av förslaget,
vilka helt enkelt är liktydiga med
en skatteskärpning. Jag tror, herr talman,
att det inte är överdrivet att konstatera,
att ett förslag som är så pass
illa genomtänkt nog endast har kunnat
väckas av det skälet, att man inte har
några förhoppningar om att det skall
bifallas av riksdagen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herrar Hamrin i Kalmar (fp) och
Olofson (fp) instämde i detta yttrande.
Herr NYHAGE (h):
Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
utlåtande finns fogad en reservation,
innebärande ett avskaffande av
det allmänna studiebidrag, som utgår
från och med detta år till studerande
ungdom mellan 16 och 18 år. Ett bifall
till reservationen skulle minska statens
utgifter med 18 miljoner kronor.
Det förefaller mig egendomligt att
man i ett så allvarligt statsfinansiellt
läge som det vi nu befinner oss i vill
ytterligare öka bidragslinjen på sätt
som här skett. Allt talar väl i stället för
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
87
att vi borde vara mycket återhållsamma
när det gäller såväl höjning av tidigare
beslutade bidrag som genomförande
av nya. Jag har mycket svårt att
acceptera en politik, som innebär en
försämring av penningvärdet, vilket förorsakar
bidragsmottagarna bra mycket
större kostnader än det belopp bidraget
utgår med.
Vi har vidare här i landet fått en allmän
reallönestegring och standardhöjning,
vilket ofta och gärna framhålles.
Rimmar det då inte illa med detta faktum
att genomföra nya generella bidrag
och höja beloppen i tidigare utgående?
Detta studiebidrag måste betraktas
som en studielön. För mig är det en
oriktig väg att slå in på, och det är
egendomligt att lyssna till herr Helén
i dag när man minns hur han bara för
en kort tid sedan i denna kammare med
skärpa vände sig mot en talesman för
studielön. .lag kan inte finna annat än
att studierna är en investering som den
unga människan gör för att vinna därpå
i framtiden. Man kan väl jämföra med
företagaren, som investerar i sitt företag
för att det skall ge mera, och med
jordbrukaren som investerar i sitt jordbruk
för att vinna mer ur jorden. På
samma sätt måste man säga att den unga
människan studerar för att få ut mer
för framtiden. Jag tycker det är oriktigt
att införa studielön bl. a. av den
anledningen att möjligheterna för de
studerande, som får lön för sina studier,
att uppnå en högre lön när de
kommer ut i förvärvsarbetet självfallet
måste komma att minska.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det måste vara ett missförstånd,
herr Nyhage, att detta skulle
innebära att vi ytterligare ökar bidragslinjen.
Det iir ju här i dag fråga
om huruvida vi skall bibehålla eller avskaffa
ett studiebidrag, som riksdagen
Studiebidrag och stipendier
i fjol beslutade och som började utgå
för två månader sedan.
Jag undrar egentligen vad landets
studerande ungdom och dess föräldrar
skulle säga, om den svenska riksdagen
i dag, två och en halv månad efter det
att denna nya form av studiestöd började
utgå, bara skulle dra ett streck
över den och förklara att den från och
med den 1 juli inte längre kommer att
finnas. Det måste väl ändå finnas någon
konsekvens i vad riksdagen gör.
Man kan väl även begära någon konsekvens
från högerreservanternas sida.
Tänkte man sig i fjol att gå in för en
väsentligt utvidgad form av individuell
studiehjälp av ekonomiskt sett närmast
samma storleksordning som det nu aktuella
beloppet, skall man väl också i år
fullfölja den linjen och inte plötsligt
gå ifrån den. Någon väsentlig skillnad
i fråga om den eventuella inverkan på
penningvärdet mellan de bidrag riksdagens
majoritet i fjol var överens om
och dem, som högerreservanterna då
ställde sig bakom, kan inte gärna
finnas.
Herr Nyhage hävdar att man skulle
slå in på studielönens princip i och
med att man godtoge dessa allmänna
bidrag. Nej, herr Nyhage, Ni får ta och
se litet närmare på propåerna från de
kretsar, som är intresserade av studielön
respektive studiebidrag, för att med
fog kunna hävda någonting sådant. Studielön
till grupper, som varaktigt bedriver
studier, innebär ju någonting
helt annat än dessa bidrag, som är av
ren stimulanskaraktär.
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! Utskottets talesman har
skickligt och elegant motiverat utskottets
bifallsyrkande i denna fråga.
Det som fått mig att begära ordet nu
är den djupa okunnighet, som herr Nvhage
lagt i dagen beträffande den svenska
studerande ungdomens ekonomiska
situation. Jag bar personliga erfarenhe
-
88
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 cm.
Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek
ter av detta, och jag kan intyga för
kammarens ledamöter att en lång rad
av de ungdomar, som studerar, har
mycket svårt att klara sin ekonomi.
Även om det nu aktuella studiebidraget
inte löser problemet, så är det ändå ett
försök att hjälpa några steg på vägen.
Herr talman! Eftersom jag har erfarenhet
av de svårigheter i form av fattigdom
och brist, som massor av studerande
ungdomar fortfarande har att
kämpa mot, är det för mig en glädje att
yrka bifall till utskottets hemställan.
Häri instämde fru Thunvall (s).
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
140 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 170 ja och 33 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna Hl—170
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 171
Ersättning åt författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek
Punkten föredrogs. Därvid yttrade
Herr ARVIDSON (s) :
Herr talman! Denna punkt gäller ersättning
åt författare för utlåning av
deras verk genom biblioteken. Rubrikens
formulering är kanske att lägga
märke till. Det talas där om »ersättning».
Det är alltså inte fråga om understöd.
Ersättning ges för tjänster som
den ena parten utför åt den andra parten.
Samhället lånar genom biblioteken
ut författarnas böcker till allmänheten,
och för detta erhåller författarna ersättning.
Denna rätt till ersättning är sedan år
1954 erkänd av riksdagen. Ersättningen
är emellertid mycket knapp, och sedan
länge har det från författarhåll höjts
krav på en mera rimlig ersättning. Då
ersättningsfrågan först diskuterades menade
man att en rimlig ersättning endast
kunde garanteras på det sättet, att
låntagarna vid biblioteken inbetalade
en avgift för att få låna böcker. Detta
skulle utgöra en garanti inte bara för
att ersättningen komme att ligga på en
tillräckligt hög nivå, utan också för att
det inte skulle framföras förslag om
sänkning av ersättningen i stil med det
som återfinnes i motionen i denna kammare
av herrar Nyhage och Dickson.
Men avgifter på boklån måste betraktas
som en hämsko på bokläsningen, och
på författarhåll har vi så småningom
accepterat eller tvingats acceptera en
annan lösning, nämligen att i stället
samhället utbetalar ersättningen åt författarna.
Att denna princip godtagits av
riksdagen är tacknämligt.
Emellertid har man på författarhåll i
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
89
Ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek
detta sammanhang upplevt en rad missräkningar.
Omkring år 1950, då frågan
på allvar aktualiserades, räknade vi
med en ersättning av 5 öre per boklån,
räknat på samtliga lån. Resultatet blev
någonting helt annat. Ersättningen
fastställdes till 3 öre i stället för till 5
öre och den kom att gälla endast för
ungefär hälften av boklånen, eftersom
den endast avsåg s. k. skyddade böcker.
Därtill har kommit penningvärdets fall.
Jag räknar med att det som författarna
erhåller utgör ungefär av vad vi ursprungligen
hade hoppats på.
Det är alltså här fråga om en mycket
knapp tilldelning, och det är därför
rätt nedslående att konstatera att det
här i kammaren väckts förslag om att
ytterligare minska denna knappa tilldelning.
Så har nämligen skett i den
motion av herrar Nyhage och Dickson
som jag nyss omnämnde. Denna motion
går ut på att översättarna skall få ersättning
för utlåning av till svenska
översatta verk, men detta skall ske på
bekostnad av författarnas ersättning, så
att det nuvarande anslaget skulle delas
mellan författarna och översättarna.
Jag kan för kammaren nämna att översättarna
själva, representerade av Svenska
översättareförbundet, har varit
mycket ängsliga för att ett förslag som
detta skulle komma fram. Det skulle
medföra en nivellering nedåt, och det
har ingalunda varit avsikten med översättarnas
aktion för att få biblioteksersättning.
Jag tror inte att denna motion
innebär någon tjänst åt översättarna.
Bör då inte också översättarna erhålla
biblioteksersättning, lika väl som
författarna? På den frågan måste jag
svara jo. Obetingat skall också översättarna
ha sin ersättning. De har samma
rätt till sina översättningar som författarna
till sina originalverk. I den nya
nordiska lagstiftning om litterär upphovsmannarätt,
som nu håller på att ta
form, är också denna rätt för översättarna
erkänd. I praktiken är den det
emellertid inte. Bland annat erkänner
bokförlagen inte översättarnas auktorsrätt.
Översättarna behandlas på ett annat
sätt av bokförlagen än originalförfattarna.
De senare skall enligt det
överenskomna normalkontraktet ha
royalty, d. v. s. säljes en bok i stor upplaga
får författaren mera betalt än om
den säljes i en liten upplaga. På detta
sätt behandlas emellertid inte översättarna.
1 deras fall talar förläggarna om
ett »engångsuppdrag». Översättaren får
betalt en gång för alla och tvingas överlåta
rätten till översättningen inte bara
då boken utges första gången utan också
då det gäller nya upplagor, då det
gäller att placera boken som följetong
eller lägga den till grund för en film
eller för uppläsning, ja, då det gäller
att förändra texten eller att sammandra
den på det sätt som vi kallar för kondensering.
Över huvud taget har bokförlaget
rätt att göra med översättningen
vad det önskar. På denna punkt står
det en allvarlig kamp mellan översättarnas
organisation, stödd av övriga
författarorganisationer, och bokförlagen.
Det är här helt enkelt fråga om
maktspråk. Hur det hela skall gå är en
maktfråga, och översättarna är den svagare
parten. De förhandlingar som har
förts har inte lett till något resultat.
Det är under sådana förhållanden ytterligt
nedstämmande att läsa det utlåtande,
som statskontoret har presterat
i denna fråga. Däri åberopas översättarnas
underläge i kampen med förläggarna
som elt argument för att rättslösheten
skall gälla också beträffande utlåningen
av böcker genom de offentliga
biblioteken. Jag har egentligen, herr
talman, tagit till orda för att få säga
att den ståndpunkt, som statskontoret
här intagit, icke är någon hållbar motivering
för att vägra översättarna biblioteksersättning.
översättarna utgör eu låglönegrupp,
som befinner sig i underläge och förtjänar
samhällets stöd. De utför eu betydelsefull
kulturgärning i och med att
90
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara
den större delen av det svenska folket
endast genom översättningar gör bekantskap
med världslitteraturen. Det är
av utomordentligt stor vikt, språkligt
och konstnärligt sett, för vårt folk att
man kan uppehålla höga krav på översättningsarbetet.
Det kan ske endast genom
att detta blir någorlunda hyggligt
betalt, översättarna har både moralisk
och juridisk rätt till sitt eget verk, till
sin översättning.
I längden kan det inte vara rimligt
att vägra översättarna rätt till ersättning
för utlåning genom bibliotek. Det
är här inte fråga om en begäran om
understöd; det är fråga om en rätt.
I dagens situation har Kungl. Maj:t
inte ansett sig kunna äska medel till
detta ändamål. Utskottet har inte heller
gjort det, och motionärerna har heller
inte räknat med detta. Utskottet har
emellertid ställt sig mycket förstående
till de krav som har framförts från författarhåll
i detta avseende, och jag
för min del har ingen anledning att opponera
mot de formuleringar som utskottets
utlåtande innehåller. Jag tror
att frågan har fallit framåt, att det finns
hopp för framtiden.
Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag endast att tacksamt yrka
bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 172—190
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 191
Lades till handlingarna.
§ 13
Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under elfte hu
-
vudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—8
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara
Kungl. Maj:t hade (punkt 9, s. 31—•
35) föreslagit riksdagen att till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Jacobsson m. fl. (I: 176) och den
andra inom andra kammaren av herr
Anderson i Sundsvall m. fl. (II: 199)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 575 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199, i vad de berörde förevarande
anslag, till Utrustning m. m.
av beredskapssjukhus vid krig eller
krigsfara för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Ståhl, Gustafsson i Skellefteå
och Helén samt fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 176 och II: 199, i vad de
berörde förevarande anslag, till Utrustning
m. in. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 575 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
91
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara
Fröken LILJEDAHL (fp):
Herr talman! Den utrustning av beredskapssjukhus
det här är fråga om
är planerad för ett antal vårdplatser
av 110 000. För närvarande finns i lager
och genom gjorda beställningar utrustning
för 104 000 vårdplatser. Reservationsmedlen
var vid ingången av
budgetåret 1957/58 11 219 000 kronor.
Härav är leveranser och avtal träffade
för ett belopp av 11 044 000 kronor.
Om man ser till nettoutgifterna under
de senaste åren, finner man att
dessa varierat mellan 4,5 miljoner och
7,3 miljoner per år. Den sista siffran
gäller budgetåret 1956/57. Riksdagen
har för detta ändamål alltså
anvisat medel i snabbare takt än leverans-
och lagringsförhållanden medgivit.
I motion och i reservation, knutna
till detta anslag, har såväl motionärer
som reservanter anfört att utrustningen
för kommande budgetår
bör kunna ske inom ramen för reserverade
medel, vilket skulle innebära
en besparing på årets budget med
925 000 kronor.
Under denna punkt äskas också anslag
för utrustning av blodgivarcentraler.
Behovet av sådana beräknas uppgå
till 60 centraler, varav 15 återstår
att ordna. För detta ändamål har departementschefen
föreslagit 750 000
kronor. Vi anser i reservationen att
man kan dela upp denna anskaffning
på 3 år, vilket skulle medföra en minskad
medelsanvisning i år med 500 000
kronor.
Med hänvisning till vad jag här anfört
vill jag yrka bifall till den reservation
som är knuten till punkten och
som är undertecknad av herr Ohlon
in. fl.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Här har departementschefen
prutat ner antalet vårdplatser,
varför materielanskaffningen, som i fjol
uppgick till 2 800, föreslås till 1 000.
Den siffran svarar mot vad folkpartiet
i fjol yrkade på att vi skulle nöja oss
med. Nu fann väl folkpartiet att Kungl.
Maj :t hade accejiterat partiets ståndpunkt
från i fjol. Då tyckte man att man
borde hålla sig litet under vad departementschefen
föreslagit. Detta får väl
anses vara ett av motiven för motionen
och jämväl för reservationen.
Utöver de planer som redovisats här
i fråga om dessa vårdplatser på beredskapssjukhus
så finns det också planer
på specialiteter. Utskottet räknar med
att allteftersom de statsfinansiella resurserna
tillåter det så kan man föreslå
pengar även för dessa. Utskottsmajoriteten
har emellertid stannat för att tillstyrka
dessa 1 000 vårdplatser, en begränsning
som också innebär ökade
möjligheter till kontroll av förrådshållningen.
Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Fröken LILJEDAHL (fp):
Herr talman! Jag vill bara påpeka,
att det inte alls ligger till så att vi
ämnade komma med ett underbud.
Den ekonomiska situationen i år är
emellertid annorlunda än föregående
år. Ett kärvare ekonomiskt läge kräver
noggrannare avvägning, och vi
anser för vår del att det finns andra
områden där vi hellre skulle vilja placera
dessa pengar. Vi kommer att
framföra dessa önskemål under en senare
punkt. Här gäller det dock utrustning
för beredskapssjukhus till
förmån för patienter som vi hoppas att
vi inte skall behöva få. Vi har på
andra håll patienter som vi inte kan
sköta så som vi skulle önska.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Liljedahl
92
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Liljedahl yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 143 ja och 57 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 10 och 11
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 12
Statens bakteriologiska laboratorium:
Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 14, s. 37—
69) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för statens bakteriologiska
laboratorium, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens bakteriologiska
laboratorium, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels ock
till Statens bakteriologiska laboratorium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 4 675 000
kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd (I: 302) och den andra inom andra
kammaren av herr Lothigius in. ft.
(II: 315), hade hemställts, såvitt nu vore
1 fråga, att riksdagen måtte dels i princip
besluta att den tillverkning av bakteriologiska
och virologiska preparat
som skedde vid SBL resp. SVA måtte
upphöra, dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
åt styrelsen för statens bakteriologiska
laboratorium uppdraga att förhandla
med representanter för den privata läkemedelsindustrien
om övertagande av
tillverkningen av ifrågavarande preparat,
dels ock besluta att för budgetåret
1958/59 under elfte huvudtiteln till Statens
bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av
2 675 000 kronor.
Utskottet hemställde
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 302 och II: 315, i vad de
berörde förevarande anslag,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens bakteriologiska laboratorium,
som föranleddes av vad departemenschefen
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1958 förordat;
b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens bakteriologiska
laboratorium, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59;
c) till Statens bakteriologiska laboratorium:
Avlöningar för budgetåret 1958/
59 anvisa ett förslagsanslag av 4 675 000
kronor;
II. att motionerna I: 302 och II: 315, i
vad de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Onsdagen den 19 mars 1958 cm.
Nr 10
93
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
Nilsson i Göingegården och fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottets yttrande
i viss del bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Herr CASSEL (h):
Herr talman! I sina petita till departementet
begärde styrelsen för statens
bakteriologiska laboratorium en uppräkning
av avlöningsanslaget från
3,58 till 4,67 miljoner kronor, således
en höjning med inte mindre än 1,28
miljoner eller över 30 procent. Departementschefen
har gått med på en ökning
med över en miljon. I dagens
beträngda läge är en miljon kronor
ingalunda någon föraktlig summa. Redan
av den anledningen förtjänar frågan
uppmärksamhet från riksdagens
sida — detta så mycket mer som riksdagen
tidigare visat oro inför den
starka ansvällningen av denna institution.
År 1952, då laboratorieavlöningsanslaget
ännu stannade vid 1,8 miljoner
kronor, skrev statsutskottet: »Från laboratoriesidan
har under en följd av
år rests krav på ständigt nya personalförstärkningar.
Då den oavlåtliga utbyggnaden
av laboratoriet inte utan
mycket starka skäl bör få fortgå, förutsätter
utskottet att sakrevisionen vid
sin fortsatta utredning överväger om
icke delar av laboratoriets tillverkning
med ekonomisk fördel och utan eftersättande
av säkerhetskraven skulle
kunna överföras till apoteksväsendet
eller läkemedelsindustrien.»
Så långt utskottet.
I anledning av detta uttalande tillkallade
Kungl. Maj:t 1953 eu särskild
utredningsman, överdirektören Erik
Montcll, och han skulle undersöka tillverkningen
av bakteriologiska sera
och virologiska preparat, som man
höll på med i laboratoriet. Utredningsmannen
avgav sitt yttrande den 25
mars 1957.
Av betänkandet kan man inhämta
att det bakteriologiska laboratoriet har
att syssla med en hel rad olika arbetsuppgifter.
En hel del av dem är mycket
kvalificerande vetenskapliga uppgifter,
men bland dessa arbetsuppgifter
är en av de mest betungande att bedriva
en fortlöpande närmast industriell
tillverkning av vissa bakteriologiska
och virologiska preparat.
Det framgår vidare av utredningen
att man inom laboratoriet vid den tid
då undersökningen gjordes —- redan
år 1953 — icke hade en sådan ekonomisk
redovisning som var lämpad att
läggas till grund för en ekonomisk
analys av rörelsen. Man visste med
andra ord inte riktigt vilka de verkliga
tillverkningskostnaderna var. Utredningsmannen
gjorde emellertid en
kalkyl, varav framgick att driften för
1953 i fråga om tillverkning av preparat
visade en förlust, och denna förlust
måste ju ha täckts med statsmedel
på över 330 000 kronor.
Enligt utredningsmannens uppfattning
var större delen av tillverkningskostnaderna
fasta kostnader, d. v. s.
man skulle med en ganska obetydlig
ökning av dessa fasta kostnader kunna
åstadkomma vad utredningsmannen
kallar en »måttlig» ökning av produktionen,
och genom en sådan produktionsökning
skulle lönsamhet kunna
uppnås.
Problemet är emellertid inte så enkelt
därför att det kompliceras av ätt
det inte finns några ökade avsättningsmöjligheter
för dessa preparat
inom Sverige. Det är nämligen på det
sättet alt det bakteriologiska laboratoriet
på sitt område redan har, inte
ett rättsligt men faktiskt monopol. Om
man därför vill öka produktionen av
preparaten, måste man omedelbart
söka sig ut på exportmarknaden för
att få avsättning för den ökade produktionen.
Även statens sakrevision gav år 1953
uttryck för samma mening. Den fram
-
94
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöninga
höll att eu affärsmässigt bärkraftig
produktion måste läggas på export och
sade vidare att möjligheterna torde vara
lika goda som när det gäller läkemedel,
i fråga om vilka den svenska industrien
har lyckats skaffa sig en icke
obetydlig avsättning utomlands. Utredningsmannen
övervägde huruvida det
kunde vara riktigt att staten så småningom
slutade med sin egen tillverkning
och i stället stimulerade enskilda
läkemedelsfirmor inom landet att ta
upp tillverkningen av dessa bakteriologiska
och virologiska preparat. Han
fann att en sådan övergång från statlig
till enskild tillverkning mycket väl gick
för sig. I England tillverkas bakteriologiska
preparat både av enskilda firmor
och av den privata läkemedelsindustrien,
vilka har en mycket framstående vetenskaplig
expertis till sitt förfogande.
Detsamma gäller i allra högsta grad i
Förenta staterna och i mycket stor utsträckning
i Västtyskland. I andra länder
är förhållandena olika. Det finns
länder där man uteslutande har statlig
tillverkning liksom hos oss. Utredningsmannen
fann att det skulle vara fullt
möjligt även hos oss att på ett ur säkerhetssynpunkt
betryggande sätt låta en
del av preparattillverkningen ligga hos
de enskilda firmorna, och på det sättet
skulle man kunna avlasta statens bakteriologiska
laboratorium en del av arbetet
och därmed även statsverket som
sådant.
Emellertid tycktes utredningsmannen
i sin undersökning finna att den svenska
läkemedelsindustrien, d. v. s. de
företag som var av den storleksordning
och den kapacitet att det kunde ifrågakomma,
inte hade intresse av att ta upp
en sådan tillverkning, och han kom
därför till den slutsatsen att preparattillverkningen
borde ligga kvar hos laboratoriet.
Han sade emellertid uttryckligen
ifrån att detta konstaterande gällde
nuläget, vilket departementschefen
också har framhållit. Varken departementschefen
eller utredningsmannen
har velat uttala sig om framtiden, vilket
väl i högsta grad är vanskligt att göra.
Enligt departementschefen kan frågan
komma i ett annat läge om den privata
industrien i större utsträckning tar upp
tillverkningen av sera och vaccin.
Den 17 januari i år har departementschefen
tillkallat en ny utredning, som
fått direktiv att undersöka bl. a. hela
frågan om laboratoriets arbetsuppgifter
och driftförhållanden. Av de direktiv
som departementschefen lämnat, framgår
klart att departementschefen utgår
från att laboratoriet skall arbeta med
full affärsmässig täckning för sina utgifter
beträffande preparattillverkningen
och med en bokföring och kostnadsanalys,
som klart visar vilka dessa kostnader
är. Det framgår också att departementschefen
tänker sig att intresserade
privata industriföretag skulle ha
möjlighet att på lika villkor ta upp tillverkningen
av sera och vaccin inom
landet, om de blott uppfyller de säkerhets-
och kvalitetsföreskrifter som naturligtvis
måste finnas. Allt detta antecknar
jag med största tillfredsställelse.
Men om det blir på detta sätt kan
det naturligtvis inträffa att den privata
läkemedelsindustriens konkurrenskraft
och intresse blir ett annat än det hittills
har varit. Departementschefen har
också i detta sammanhang varit inne
på möjligheten av att det då kan visa
sig för staten vara klokast att lägga ned
en större eller mindre del av sin egen
preparattillverkning. Det är i denna
ovissa situation, där man rätt mycket
svävar i okunnighet om det framtida tillverkningsprogrammet,
både om dess
omfattning och dess inriktning, enligt
min mening välbetänkt att inte bygga
upp en organisation på detta område,
som blir onödigt stel och alltför orörlig,
en organisation som inte låter anpassa
sig efter förändrade förhållanden.
Remissinstanserna har när de talar
om decentralisering till privat industri
i jämförelse med fortsatt statlig drift
varit inne på fördelarna hos de olika
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
95
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
systemen. Bland annat har överbefälhavaren
i sitt remissvar framhållit att
han av beredskapsskäl anser det synnerligen
olämpligt att denna tillverkning,
som ju i krigstid kan vara alldeles
avgörande för landets säkerhet, koncentreras
till ett enda tillverkningsställe,
därför att detta blir ytterligt sårbart.
Det är av de skäl jag här försökt
skissera, herr talman, som högerreservanterna
i utskottet, herr Bergh m. fl.,
har velat påskynda utredningens resultat,
så att nästa års riksdag skall kunna
bedöma vad en omläggning kan få
för verkan i anslagshänseende. Jag tror
mig ha förstått att det också varit departementschefens
egen mening, att
denna utredning skall bedrivas i mycket
snabb takt. På den punkter råder
egentligen inte olika meningar oss emellan.
I avbidan på att utredningsresultatet
föreligger vill reservanterna dock ställa
de medel som departementschefen
bär äskat till Kungl. Maj :ts förfogande
för avlöningar vid laboratoriet, men reservanterna
gör därvid den inskränkningen
att Kungl. Maj:t bör överföra
personal till ordinarie och till extraordinarie
tjänster endast i den mån
anpassning av personalen till ett annat
läge därigenom inte försvåras. Vad man
vill undvika är att komma i det läget,
att man tvingas fortsätta med en fabrikation
av bakteriologiska och virologiska
preparat som inte är lönsam men
som man inte kan sluta med, därför att
man måste sysselsätta sin fast anställda
personal.
Herr talman! Det förefaller mig som
om försiktigheten borde ha bjudit utskottet
att allmänt acceptera denna linje.
Jag ber att få yrka bifall till den
reservationen, vilket naturligtvis inte
innebär någon ändring i klämmen utan
endast eu modifikation av den motivering
som ligger till grund för utskottets
utlåtande.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Utskottsavdelningen har
ansett sig böra skaffa sig litet närmare
informationer på denna punkt och har
av den anledningen haft hos sig ett par
tjänstemän, en professor och en statssekreterare,
som lämnat upplysningar
kring hela detta spörsmål som redovisas
under denna punkt.
Vad beträffar förutsättningarna för
att överföra till privat läkemedelsindustri
de tillverkningar som herr Cassel
talade om, måste jag bekänna att jag
fick ett intryck av att utsikterna därvidlag
inte är särskilt stora. Risk finns
nog tillika, om någon tillverkning också
skulle kunna överflyttas till privata företag,
att vi även då skulle behöva räkna
med viss statlig subvention. Om det
ligger till på det sättet är det väl fråga
om det inte är bättre att ta konsekvenserna
av detta genom att finna
oss i att det blir en indirekt subvention
— under vissa förutsättningar —
på den tillverkning som nu sker i statens
regi.
Den utredning som har företagits på
detta område och som herr Cassel erinrade
om och direktiven för den nya
utredningen som redan kommit till
stånd finns dock redovisade också i
vårt utlåtande.
Vad personalen beträffar ville herr
Cassel att tillsättningen av tjänster, ordinarie
eller extraordinarie eller vad
det blir fråga om, begränsas till det absolut
mest nödvändiga på så sätt, att
man inte lägger hinder i vägen för överföring
av viss del av denna tillverkning
till privat läkemedelsindustri. De
informationer vi fick gick ju ut på att
denna hänsyn är tagen i alldeles särskilt
hög grad redan i och med det förslag
som här föreligger.
Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Att man som herr Åker -
96
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
ström säger skulle behöva räkna med
någon subvention till de enskilda läkemedelsfirmor,
som eventuellt skulle upptaga
tillverkning av vissa preparat, är
en fullständig nyliet för mig. Det står
inget därom varken i utskottsutlåtandet
eller i departementschefens yttrande
eller i det betänkande, som ligger till
grund för departementschefens utlåtande.
Jag har inte ett ögonblick tänkt mig,
att man skall släppa in den privata läkemedelsindustrien
och avlöna den delvis
med statsmedel, utan liksom departementschefen
föreslagit att denna drift
skall vara helt självbärande, om den
fortsätter i statens regi, så skall den
givetvis vara helt självbärande om den
bedrives av enskilda företag.
Det är väl egentligen inte så mycket,
som skiljer oss här, utan vi vill bara
trycka på önskemålet, att departementschefen
och statsmyndigheterna i största
möjliga utsträckning skall bibehålla sin
fulla frihet att här handla på förnuftigast
möjliga sätt. Det kan hända, att vi
skall fortsätta i statens drift, det är
inte uteslutet. Men det kan också hända,
att en del av tillverkningen bör överlåtas
till enskild drift. I det senare fallet
är det inte lyckat, om vi sitter fastlåsta
i ett stelt ämbetsverk med extra
och extra ordinarie tjänster, som gör
det omöjligt att överflytta tillverkningen
dit den praktiskt hör hemma.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Det är ju, som herr Cassel
säger, inte så mycket som skiljer oss,
sedan nu reservanterna har frånträtt
det som finns i klämmarna i den motion,
som är inlämnad av högerrepresentanter.
Där hemställer man ju till
riksdagen, att den i princip skall besluta
om att tillverkningen av preparat
skall läggas ned vid statens bakteriologiska
laboratorium. Nu har man en
annan uppfattning, och jag tycker för
min del, att det är tacknämligt. Vad som
nu framliålles, att man bör spara på ett
överförande av tjänster till ordinarie
och extra ordinarie stat, har vi redan
i statsverkspropositionen sökt iakttaga.
Som exempel kan jag nämna, när statens
bakteriologiska laboratorium begärt
att få 32 tjänster på poliovaccintillverkningen
överförda till extra ordinarie
stat, har vi fört fram åtta av
dessa. Jag tycker det säger tillräckligt.
Vad beträffar herr Cassels inledande
resonemang om de relativt höga kostnader,
som statens bakteriologiska laboratorium
drar, får man väl ändå mäta
dessa kostnader mot det ändamål med
utgifterna, som här föreligger. När vi
granskar verksamheten och de resultat,
som man har uppnått, måste vi väl ändå
erkänna, att det varit väl använda
pengar. Tag exempelvis tillverkningen
av poliovaccinet! Det är en vetenskaplig
forskning, som här har givit resultat
i det utomordentliga vaccin, som nu
tillverkas. Man kan självfallet inte fullt
mäta de stora värden, som ligger i vad
man här har uppnått. Vissa ekonomiska
jämförelser är dock möjliga. Om vi inte
hade haft en egen vaccintillverkning
utan hade varit hänvisade till att inköpa
vaccin för ympning mot polio exempelvis
från USA, så hade vi härför haft
en kostnad — om vi skulle fullföljt ett
ympningsprogram motsvarande det vi
genomfört under de senaste åren och
som vi nu planerar under den närmaste
framtiden — på ungefär fem miljoner
kronor, d. v. s. lika mycket som hela
avlöningsanslaget å driftstaten.
Det kan vara anledning att låta vårt
bakteriologiska laboratorium arbeta i
någorlunda lugn och ro. Dess möjligheter
att tillverka poliovaccin har efter
hand vuxit. Man har kommit fram till
en metod som gör det möjligt att mot
planerade 2 000 liter poliovaccin för ett
kommande år nu kunna tillverka 3 000
liter. Det betyder, att vi bär kan ha
möjligheter att genomföra en vaccinering
mot polio i mycket snabbare takt
än vi tidigare kunnat förutse. Kommer
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
97
Statens bakteriologiska laboratorium: Avlöningar
vi upp till en produktion av 3 000 liter
poliovaccin, så motsvarar det, om vi
skulle köpt samma mängd från USA,
ett värde på ungefär åtta miljoner
kronor.
När vi alltså kan lägga upp ett vaccineringsprogram,
som möjliggör för
oss att fram till 19G0 eller 19G1 genomföra
vaccinering av alla dem, som befinner
sig i åldern 3—40 år, i den mån de
önskar det, får vi väl ändå säga, att
detta är ett utomordentligt resultat och
att de, som är sysselsatta inom denna
verksamhet vid statens bakteriologiska
laboratorium är värda ett tack för den
stora insats de har gjort.
Sedan kommer vi till frågan om den
fortsatta verksamheten. Där rör sig reservanterna
med en viss försiktighet,
och det gör vi också. Det framgår klart
av skrivningen i statsverkspropositionen
och ännu tydligare av direktiven
till den utredning som tillsatts. Vi skall
emellertid komma ihåg att det är en
utomordentligt betydelsefull forskning
som pågår, en forskning som vi hoppas
skall ge resultat inom en snar framtid.
Jag tänker här på exempelvis immunforskningen
och på vilka möjligheter
vi har att exempelvis få fram ett medel
mot cancer. Det kan vi för dagen inte
säga något om, men vi kan hysa vissa
förhoppningar om att även på det området
nå goda resultat, och då är det
självfallet nödvändigt att ha eu produktionsapparat
till förfogande, som omedelbart
kan tagas i bruk för de nya
uppgifter, som kan bli aktuella.
Man skall också ha klart för sig, att
när den svenska läkemedelsindustrien
har sagt nej, när det har gällt att ta sig
an de produktionsuppgifter som statens
bakteriologiska laboratorium nu huvudsakligen
har, så har det skett på grund
av ovissheten rörande de resultat man
på forskningens väg kan komma fram
till. För att återgå till poliovaccinet har
det naturligtvis en i så måtto begränsad
omfattning som det kommer att bli fråga
om en relativt ringa produktion, när
vaccineringen av årgångarna 3—40 år
är genomförd -—- såvida vi inte kan nå
ut på världsmarknaden och sälja vaccinet
där. Förutsättningarna härför kan
vi för dagen inte säga något bestämt om,
men undersökningar pågår. Vi är medvetna
om att det svenska vaccinet i
förhållande till det utländska är av
utomordentligt hög kvalitet, men vi får
givetvis räkna med att man även i andra
länder kan lyckas med att framställa
ett lika bra vaccin. Det är därför förståeligt
om läkemedelsindustrien inte är
beredd att satsa pengar i detta sammanhang.
Jag tror det är nödvändigt att vi försöker
hålla vår nuvarande organisation
så intakt som möjligt -— men under
iakttagande av möjligheterna att anpassa
organisationen till de uppgifter den
kan få i framtiden. Jag vill också än
en gång understryka att det är just vad
vi har gjort i statsverkspropositionen,
när vi har lagt fram förslaget.
Till sist vill jag också säga, att när
vi nu har fått en produktionsmetod, som
möjliggör en betydligt större vaccintillverkning
än den vi räknade med, när
vi gjorde upp statsverkspropositionen,
så har detta självfallet krävt vissa personalförstärkningar.
De företogs i höstas,
och under de allra sista dagarna
har vi beslutat att den utökade personalen
får vara kvar även i fortsättningen.
Detta gör att vi bär fått något högre
kostnader för verksamheten.
När vi i statsverkspropositionen förklarade
att vaccineringsprogrammet
skulle genomföras under nästa budgetår
även beträffande årgångarna 16 till 21
år, förutsatte vi att vaccinet skulle tillhandahållas
kostnadsfritt. Men när vi
nu tagit på oss ytterligare kostnader för
tillverkningen, så är vi nog beredda att
nu överväga huruvida inte kostnaderna
för vaccinet sktdle kunna betalas av en
del av dem, som får möjligheter att bli
vaccinerade, exempelvis de som är över
18 år. Kostnaden för en ympningsdos är
inte högre än c:a en krona, och därför
Andra kammarens protokoll 1958. Nr 10
98
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
tycker vi att det inte borde vara så betungande
för den enskilde att betala
den. Självfallet skall vi dock bibehålla
avgiftsfriheten för de värnpliktiga och
de gravida kvinnorna.
Herr talman! Jag har funnit anledning
att på detta sätt underrätta riksdagen
om våra överväganden.
Herr talmannen återtog nu förhandlingarnas
ledning.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Det har uppenbarligen
inte varit vare sig reservanternas eller
min avsikt att rikta ens tillstymmelsen
av kritik mot verksamheten vid bakteriologiska
laboratoriet. Vi är tvärtom
alla fyllda av beundran och tacksamhet
för vad man där uträttar. Den vetenskapliga
forskning som där bedrives
måste givetvis få alla de resurser den
behöver. Det är emellertid inte där,
som vi kan ha olika meningar, utan
det är i frågan om den industriella tillverkningen,
och statsrådet håller där
själv öppet huruvida tillverkningen
skall ligga hos laboratoriet, eller om en
del av den eventuellt skall flyttas över
på andra händer. Där förefaller det sålunda
inte vara så mycket som skiljer
oss åt.
Sedan vill jag ställa frågan: Den industriella
tillverkning av sera och vaccin
som nu bedrives, är den med den
taxesättning som tillämpas vid laboratoriet
i dag självbärande? Det var den
inte 1953, det vet vi. Vi har också fått
veta att man vid laboratoriet inte visste
vad tillverkningen kostade 1953. Får
jag därför fråga statsrådet, om laboratoriet
vet det i dag — och har laboratoriet
i så fall talat om det för statsrådet?
Härmed
var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 13—2.9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 30
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 105—
138) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59. dels ock till
Statens sinnessjukhus: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 140 500 000 kronor.
1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström och fru Hamrin-Thorell
(1:246) och den andra inom andra
kammaren av fröken Höjer och fröken
Liljedahl (11:296), hade hemställts, att
riksdagen måtte utöver under förevarande
punkt framfört förslag besluta
om ytterligare utökning av antalet tjänster
å befintliga platser vid sinnessjukhusen
enligt särskild förteckning samt
anvisa härför erforderligt anslag.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 246 och II: 296
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1958 förordat;
b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;
c) til] Statens sinnessjukhus: Avlö -
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
99
ningar för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 140 500 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Stähl, Gustafsson i Skellefteå
och Helén samt fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet hort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 246 och II: 296
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
påkallades av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1958 förordat;
h) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;
c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 141 200 000 kronor.
Sedan punkten föredragits, anförde:
Fröken HÖJER (fp):
Herr talman! När utskottet förra året
behandlade en framställning av samma
art som den i år föreliggande angående
utökning av personalen för befintliga
vårdplatser jämfört med vad Kungl.
Maj:t föreslagit i statsverkspropositionen,
uttalade utskottet en förväntan att
de av motionärerna framställda yrkandena
skulle av Kungl. Maj:t i största
möjliga utsträckning beaktas vid framläggandet
för riksdagen av förslag om
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen.
I år har utskottet konstaterat
att nu föreliggande förslag i
stort sett motsvarar utskottets förra året
framförda önskemål. »I stort sett», ja,
men inte helt och hållet. Det är mycket
glädjande att utskottet gjort detta uttalande.
Den som kontinuerligt följt sinnessjukvårdens
utveckling i detta land intygar
gärna att ett besök på en s. k.
orolig avdelning i dag lämnar ett helt
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
annat intryck än tidigare. Tack vare
nya läkemedel och behandlingsmetoder
är t. ex. patienternas oro inte alls så
framträdande som tidigare. Uppenbart
är att det, trots bristen på möjligheter
till differentiering och trots många
andra besvärligheter, vid våra statliga
sinnessjukhus dock finns förutsättningar
för goda framsteg beträffande vården,
fastän man alltså har att kämpa
med många motigheter av olika slag.
På sidan 127 i statsverkspropositionens
elfte huvudtitel understryker departementschefen
just vad som här håller
på att ske. Jag kan inte låta bli att
läsa upp detta avsnitt, ty det visar så
tydligt att det håller på att ske något,
som inte går långsamt och som kan gå
fort. Det händer alltså mycket på ett
år. Det uttalande, som utskottet gjorde
förra året och som man då skulle ha
varit nöjd med, är inte tillfredsställande
i år. Departementschefen säger: »Den
psykiatriska vetenskapens framsteg och
de moderna behandlingsmetodernas utveckling
under de senaste åren har redan
lett till att ett stort antal patienter
— även bland det s. k. kroniska klientelet
— numera kan avsevärt förbättras
eller rent av återställas. Dessa resultat
har således kunnat uppnås bl. a.
genom förbättrad medikamentös terapi
och genom nya psykoterapeutiska
metoder. Medicinalstyrelsen har i sistnämnda
hänseende bl. a. pekat på
gruppterapi, rörelseterapi och allmänt
resocialiserande behandling. Den omsvängning
som därvid skett från allmänt
övervakande till terapeutisk vård
har varit av utomordentligt stor betydelse.
»
Det är just detta som har hänt. Man
har nu möjligheter att i grupper ta hand
om patienterna och genom personalens
samtal med dem och genom att sätta
dem i arbete åter få allt annat än aktiva
patienter mer eller mindre friska.
Det har hänt något nytt. Det har hänt
något som blir helt beroende på personalens
förmåga att utöva sitt yrke, på
100
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
personalens levande intresse för sin
uppgift, men också slutligen — och det
är inte det minst viktiga — på omfattningen
av den personal som skall hjälpa
till med allt detta.
Vi har med glädje kunnat konstatera
att en mångårig, obegripligt trög fråga,
nämligen om personalens utbildning,
äntligen blivit på ett mycket tillfredsställande
sätt löst så till vida att grundutbildningen
är ordnad. Den har igångsatts,
och första kursen är snart avslutad.
Principförslag har framlagts till
årets riksdag om högre utbildning, så
den frågan är också på god väg. Personaltätheten
är emellertid alltjämt otillfredsställande,
säger inrikesministern.
Ja, visst är den det, i synnerhet om
man verkligen skall ta i håll med de
nyheter medicinalstyrelsen alldeles speciellt
poängterar. Det gäller att förhjälpa
oföretagsamma sjuka till den aktivitet
som skall lyfta dem en bit ur deras
passiva, dystra tillstånd.
I motionen nr 296 i denna kammare
understryker vi motionärer behovet av
utökad personal. Gör en rond på statens
sinnessjukhus så skall ni få se
hur många det är som tar hand om en
mängd patienter! Tag reda på hur
många det är vid olika tider på dygnet,
tv det gäller ju här, som alla vet, en
vård som skall utövas mer eller mindre
aktivt dygnet runt. Alltjämt måste dessa
patienter, i sig själva sjukligt passiva,
hjälpas i säng vid 18-tiden på grund avbristen
på personal. Överbeläggningen
medför att sängarna ofta står så tätt
att man nätt och jämnt får plats med ett
nattduksbord mellan dem.
Bristen på personal framträder särskilt
tydligt genom detta exempel; människor
som inte är aktiva av sig själva
tvingas i säng redan klockan sex — de
lär inte bli mer aktiva av det! Att människor
som inte är så särskilt aktiva
sitter sysslolösa i långa rader på hårda
träbänkar kanske inte alltid framkallar
reaktion hos besökare. Men jag tror att
det framkallas en reaktion hos besöka
-
re som får se att dessa människor går
till sängs redan klockan sex. Varken det
ena eller andra skulle behövas, om man
kunde utöka personalen så mycket, att
man åtminstone på ytterligare några
ställen kunde få möjligheter att sätta
i gång med dessa nyheter.
Medicinalstyrelsen har begärt 486 nya
tjänster, varav departementschefen tillstyrkt
203. I motionen har vi inte föreslagit
mer än 89 tjänster utöver departementschefens
förslag, och i den reservation,
som jag sedermera tänker
yrka bifall till, har man inte ens föreslagit
så många. Det gäller här 20 avdelningsbiträden,
några överskötare,
översköterskor, sköterskor och socialkuratorer.
Departementschefen säger,
att eftersom det är så många vakanser
på statens sinnessjukhus, kan det väl
inte vara någon större idé att öka antalet
tjänster. De vakanta tjänsterna uppehålls
emellertid med vikarie. När
man nu börjat göra arbetet på sinnessjukhusen
till vad det skall vara, till ett
vårdande arbete i stället för ett vaktande,
är det i hög grad önskvärt att vi
får dit personer som kan bli intresserade
av att skaffa sig utbildning och
stanna kvar. Hade vi flera tjänster,
skulle vi kunna få dit flera vikarier,
och vi skulle på det sättet få ett större
urval av personer till denna utbildning.
Avdelningsbiträdena avlastar vårdpersonalen,
så att denna kan ägna sig
åt de sjuka, och för närvarande är det
inte ont om personal av den kategorien.
Det gäller här ett länge uppdämt behov.
Vi har inte börjat intressera oss
för denna sjukvård förrän på allra senaste
tid. Därför måste det hända mycket
vartenda år, om vi verkligen skall
känna att vi gör någonting för denna
grupp av människor, som hör till de
olyckligaste i landet. Såsom frågan ligger
till med alla uppdämda behov, synes
mig kravet på ytterligare tjänster
väl motiverat. Dåliga lokaler, få läkare
samt personal, vars utbildning blivit
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10 101
ordnad först på senare tid, är det som
många sinnessjuka möter på sjukhus.
Litet kan vi emellertid göra för att
åstadkomma något bättre förhållanden
även för denna grupp. Vi kan öka personalantalet,
så att de sjuka får det litet
lättare.
Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till reservationen under denna
punkt.
Fröken LILJEDAHL (fp):
Herr talman! Efter fröken Höjers anförande
kan jag fatta mig mycket kort.
Vid uppgörandet av en budget är det
klart att olika behov måste ställas mot
varandra, och jag förstår att denna
princip varit vägledande vid behandlingen
av denna fråga. Med all respekt
för den goda viljan hos chefen för inrikesdepartementet
att i görligaste mån
tillgodose sinnessjukvårdens behov, kan
vi motionärer och reservanter inte vara
överens med departementschefen beträffande
anslagen under punkterna 30
och 31.
Statens sjukhusutredning har föreslagit
vissa normer för personaltätheten.
Man räknar med en vårdtjänst på 2,8
patienter. Medelbeläggningen per tjänst
är enligt senast tillgängliga uppgifter
ungefär 3,3 för manliga och 3,2 för
kvinnliga vårdavdelningar. Även om det
på senare tid skett en viss förbättring,
fattas det ännu alltför mycket när det
gäller den egentliga vårdpersonalen. Sålunda
beräknades vid anslagsäskandet
för budgetåret 1950/57, att 200 nya
tjänster måste inrättas under en femårsperiod.
Det har ingalunda skett!
Tjänsterna har begärts men har blivit
nedprutade vid behandlingen i departementet.
Av tabellen på sidan 45 i statsutskottets
utlåtande framgår tydligt hur
stor eftersläpningen är. För att ta igen
något av denna eftersläpning begär medicinalstyrelsen
i år 313 nya tjänster
just på detta område, men departementschefen
kan endast gå med på 100. Även
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
då det gäller annan personal har stora
nedskärningar gjorts. Fröken Höjer har
redan omtalat vad medicinalstyrelsen
sammanlagt begärt, nämligen 480 tjänster
för befintliga sjukhus, men man har
endast fått en tilldelning av 203 tjänster.
Ett bifall till reservationen skulle innebära
att man åtminstone för detta år
kunde nå upp till ett planerat antal av
200 tjänster. Vi anser det inte försvarligt
att bristen på personal skall få utgöra
hinder för mentalt sjukas tillfrisknande.
Förutom till den ekonomiska avvägningen
har man tidigare under diskussionen
i denna fråga hänvisat till att
det inte finns folk för en så snabb ökning
av personalen. Inför vikande konjunkturer
och hot om arbetslöshet vore
det väl lämpligt att i någon mån rädda
över friställd arbetskraft till dessa
sjukhus.
Häromdagen beviljade riksdagen 30
miljoner kronor till arbetslöshetens bekämpande
och 27a miljoner till omskolningskurser.
Alt samtidigt som man planerar
för eventuell arbetslöshet och reserverar
så stora belopp för detta ändamål
konstatera och beklaga svår personalbrist
vid statens egna sjukhus förefaller
inte vara klok politik — det är
inte realistiskt.
Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid denna punkt i utlåtandet.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! När jag lyssnade till
fröken Höjers anförande i detta ämne
fick jag ett intryck av att hon har
svårt att se de förbättringar som onekligen
ändå kommit till stånd på mentalsjukvårdens
område, att hon har
svårt att se att statsmakterna är i
fullt arbete med att utöka antalet vårdplatser
och att över huvud taget söka
eliminera den eftersläpning, som vi
alla är på det klara med alltjämt förekommer
på detta område.
102 Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
Utskottet säger i motiveringen bland
annat att utskottet är medvetet om att
personalen vid statens sinnessjukhus
måste ytterligare utökas, om en sådan
ökning av vårdresurserna skall kunna
möjliggöres, att sinnessjukvården kommer
i nivå med kroppssjukvården.
Vidare erinrar vi om de kända rekryteringssvårigheterna
och hänvisar inte
minst till de svårigheter som förelegat
när det gällt att skaffa bostäder i anslutning
till mentalsjukhusen. Detta
har också medfört att man inte alltid
kunnat bygga ut på detta område i den
takt som varit önskvärd.
Vi har, som fröken Höjer riktigt
sagt, erinrat om vad utskottet skrev i
fjol samt konstaterat, att nu föreliggande
förslag i stort sett motsvarar
utskottets då framförda önskemål. Vi
får väl ändå säga, att den utökning
som här skett och som redovisas på
dessa sidor i utlåtandet — främst på
sidorna 45 och 46 — talar sitt tydliga
språk och ger belägg för vad jag sagt,
nämligen att statsmakterna är i full
färd med att bygga ut organisationen
och eliminera eftersläpningen.
Jag vet att efter mig kommer en talare
som kan en hel del om vårdformerna
och som sysslat med dessa ting
i en utredning. Kammaren får sålunda
ta del av vissa synpunkter på en fråga,
som nog kunnat ställas tidigare, nämligen
huruvida vi alltigenom rationellt
utnyttjar den arbetskraft som är
sysselsatt inom mentalsjukvården.
Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag trodde att herr
Åkerström hörde på mig ordentligt och
att det verkligen framgick av mitt inlägg,
att jag följt med frågan och vet,
att det hänt någonting. Det har hänt
väldigt mycket, men jag tycker dock,
att när man nu gått så långsamt tidigare
och vi har möjligheter att hjälpa
de sjuka, skall vi också hjälpa dem
nu. Och att det finns möjligheter har
visat sig på de ställen där man fått
personal i tillräcklig omfattning. Ty
märk väl, att på de nya sjukhusen får
man ordentligt med personal, men de
gamla sjukhusen och de patienter, som
vistas där, får vara. Nej, låt oss göra
så mycket vi någonsin kan också för
dessa!
Jag blev så glad över att utskottet,
enligt vad jag förstått, inte var fullt
belåtet. Därför är jag säker på, att
denna lilla reservation vill nog utskottet
ändå erkänna att det i grund och
botten ligger mycket i.
Fru THORSSON (s):
Herr talman! Fröken Höjer påpekade
både i sitt första anförande och i sin
replik nyss, att det hänt åtskilligt på
detta område och att det hänt åtskilligt
till och med under det år som gått sedan
vi i denna kammare senast diskuterade
anslaget till den statliga mentalsjukvården.
Under detta år har det
exempelvis hänt att det utredningsarbete,
som härvidlag bedrives och som
då knappt var igångsatt, har kommit
ett gott stycke på väg mot sitt slutförande.
Eftersom departementschefen i
sina inledande synpunkter på denna
anslagspost åberopade det arbete som
pågår inom mentalsjukvårdsdelegationen,
kanske det är befogat, herr talman,
att säger några få ord om hur vi ser på
en del ting, som diskuterats i anslutning
till årets yrkanden i fråga om
mentalsjukvården.
Delegationens utredningsuppdrag innefattar
såväl framläggande av organisationsplan
för en länsvis organiserad
mentalsjukvård som utarbetande av
riktlinjer för det inre arbetet inom den
slutna vården, riktlinjer som grundas
på de rön och framsteg inom psykiatrien
som gjorts under de senaste åren
och som även fröken Höjer åberopade.
På detta område rör sig den medi -
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
103
cinska utläggningen så glädjande snabbt,
att den ståndpunkt man intog för en
relativt kort tid sedan beträffande t. ex.
inre organisation och arbetsuppgifter,
personaluppsättning på sjukhus m. m.,
kan vara föråldrad i dag. Det är ett, som
jag förmodar, gemensamt önskemål för
oss alla att den medicinska utvecklingen
inom psykiatrien och en sådan förstärkning
och inriktning av mentalsjukvårdens
resurser, som denna utveckling
ger anledning till, snabbast
möjligt skall föra upp mentalsjukvården
i nivå med kroppssjukvården.
Det är i varje fall mentalsjukvårdsdelegationens
förhoppning att det organisationsbetänkande,
som vi räknar med
att kunna framlägga före sommaren,
skall kunna — som departementschefen
förmodar — utgöra grund för ytterligare
kraftfulla förbättringar av detta
vårdområde, bland annat med avseende
på organisationen av det inre arbetet
inom ett mentalsjukhus. Självfallet
måste man därvid pröva personalorganisationen,
fördelningen av arbetsuppgifterna
på olika personalgrupper o.s. v.,
allt med syfte att göra det möjligt för
den sjukvårdande personalen att verkligen
ägna mesta möjliga effektiva arbetstid
åt sjukvård, åt verkligt aktiv
terapi i all den skiftande utformning
denna numera kan uppvisa.
T avvaktan på att vi, som jag alltså
hoppas, inom kort skall kunna presentera
ett arbetsmaterial till grund för en
omprövning i åtskilliga avseenden av
mentalsjukhusens inre organisation, är
det måhända klokt att nu inskränka
inträttandet av nya tjänster på den gamla
personalorganisationens bas till det antal
som departementschefen föreslagit
ocli utskottet tillstyrkt.
Det är nog riktigt som fröken Höjer
säger, alt ingen är fullt belåten och att
det kommer att ta avsevärd tid ännu,
innan vi verkligen kan göra det konstaterandet,
att vi är fullt till freds. Men vi
för väl ändå för i år vara så pass belåtna
vi nu kan vara med de framsteg som
Statens sinnessjukhus: Avlöningar
görs, tv det är ju ändock framsteg som
vi är i färd att besluta om.
Genom de personalförstärkningar som
nu kommer till stånd och genom vissa
omläggningar i vårdarbetet, som kan
företas utan personalförstärkningar, blir
det faktiskt möjligt att i alla fall uppnå
några ytterligt önskvärda förbättringar
i vårdförhållandena. Förbättringar inträder
i två avseenden, varom diskussionen
för ett år sedan stod i denna
kammare. Det gällde då dels att komma
ifrån den kusliga situationen, att patienterna
på vissa vårdavdelningar på
grund av personalbrist måste hållas inlåsta
i sina rum på nätterna, dels att
göra det möjligt för patienterna att vara
uppe längre på kvällarna än blott till
det orimligt tidiga klockslag — 5 eller 6
på eftermiddagen — då åtskilliga av
dem måste gå och lägga sig. Jag är fullt
överens med fröken Höjer om att denna
tid är alldeles orimlig.
Detta kan vi klara vid ett bifall till
utskottets hemställan i år. Denna omständighet
har, herr talman, jämte det
forcerade utredningsarbete som nu bedrivs
på mentalsjukvårdens område varit
tillräckliga skäl för mig att i år biträda
statsutskottets hemställan på denna
punkt.
Jag tillåter mig slutligen bara att uttala
en förhoppning om att sedan pågående
utredningsuppdrag slutförts, vi
skall inom mycket kort tid få vara med
om att ta ytterligare stora steg fram
mot det mål vi alla är ense om för reformarbetet
inom mentalsjukvården.
Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Fröken HÖJER (fp):
Herr talman! Visst är det utomordentligt
med utredningar. Men när eu
utredning kommer med sitt betänkande
skall ju detta ut på remiss, och det dröjer
ett bra tag innan vi får ett förslag
på riksdagens bord.
Vad det gäller att få igenom på alla
104
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Statens sinnessjukhus: Omkostnader
sjukhus är någonting som inte kommer
att föregripa vare sig den ena eller den
andra utredningen. Så mycket kan
man säga, om man följt med det allra
minsta, att denna personal behövs.
Det är ingen fara att man skall behöva
ångra att denna personal tillsatts. Och
vad händer, om sjukhusen får denna
personal? Jo, de sjuka får litet snabbare
den hjälp, som de behöver just precis
nu.
Fröken LILJEDAHL (fp):
Herr talman! Vad jag ville säga har
fröken Höjer nu sagt, och jag skall inte
upprepa det.
Jag vill bara påminna fru Thorsson
om en liten detalj från förra årets debatt.
Jag försökte försvara en reservation
om 7 000 kronor till utbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentralerna,
som bl. a. också skulle ha hand
om uppfostringssvårigheter hos barn.
Läkarna skulle genom kursen få litet
inblickar i moderna barnpsykiatriska
och -psykologiska frågor. Då steg
fru Thorsson upp och ville lugna mig
med att mentalvårdsutredningen hade
tagit upp den saken och att det skulle
komma konkreta förslag inom kort. Vi
fick också ett betänkande, och där
hänvisas till att man bör börja med
mentalvården redan vid barnavårdscentralerna
och att läkarna behöver de
kurser som medicinalstyrelsen hade
begärt. Sedan var det punkt och slut.
Hade vi fått kurserna i fjol för de 7 000
kronorna, hade fru Thorsson haft hjälp
i detta arbete redan nu. Jag tror därför
inte att det blir så revolutionerande
saker som mentalsjukvårdsdelegationen
kommer med, utan man skall ha nytta
och glädje av att detta område inte
mer och mer försumpas och att inte den
eftersläpning av personal, som nu gör
sig gällande vid sinnessjukhusen, konserveras.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Liljedahl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Liljedahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
143 ja och 57 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 31
Statens sinnessjukhus: Omkostnader
Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 138—
148) föreslagit riksdagen att till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
52 580 000 kronor.
I en inom andra kammaren av fröken
Höjer väckt motion (II: 390) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
anvisa under elfte huvudtiteln, punkt 30,
4 a, Inventarier, ett med 500 000 kronor
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
105
utöver departementschefens förslag förhöjt
belopp.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 390,
till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 52 580 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Ståhl, Gustafsson i Skellefteå
och Helén samt fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionen
II: 390, till Statens sinnessjukhus:
Omkostnader för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 53 080 000
kronor.
Efter föredragning av punkten anförde:
Fröken
HÖJER (fp):
Herr talman! Reservationen under
denna punkt avser inventarierna.
Låt oss göra ett besök på ett statens
sinnessjukhus. Kan ni tänka er att sitta
i ett rum, som är möblerat med bara ett
långt skrangligt bord, en träsoffa och
trästolar? Punkt och slut. Sådana rum
hittar man här och var på sinnessjukhusen.
Patienterna har dessutom att vistas
i patientsalar, som mest är möblerade
med sängar och i bästa fall med
en liten grupp med stolar och bord.
Det finns vårdavdelningar, där det inte
finns en enda mjuk och bekväm stol.
Nu har medicinalstyrelsen haft sin
uppmärksamhet särskilt riktad på detta
och tänkt sig, att man skulle få en
del av de medel som man år efter år
begärt, bl. a. medel för anskaffande av
varmvagnar till maten. Inte ens en sådan
sak har man nämligen. Man vill även
ha eu och annan golvlampa, eftersom
det är besvärligt med belysningen. Det
har talats om den saken förut här i denna
kammare; det skall jag därför nu
inte gå närmare in på.
Statens sinnessjukhus: Omkostnader
Allt detta som skulle göra livet litet
behagligare för patienterna, skulle man
kunna få, om vi gav litet mera pengar
än som här är anslaget. Utskottet förordar
inte medicinalstyrelsens begäran
om en anslagshöjning av 975 000 kronor
utan tillstyrker endast 150 000 kronor.
Vi reservanter föreslår att anslaget höjes
ytterligare med 500 000 kronor.
Man frågar sig kanske om det är så
förfärligt nödvändigt, att dessa sjuka
har det ordnat och hemtrevligt. Förstår
de vad det betyder att vakna upp i en
omgivning, där de har litet av den trevnad
som de flesta av dem alldeles säkert
varit vana vid hemma? Det är nog
många som tror att det inte är av någon
betydelse. Vid den moderna behandlingsmetoden
har man emellertid funnit
att det är av stor betydelse, att patienterna
på sjukhusen har det hemtrevligt
ordnat.
Jag tror inte att vi har så ont om pengar,
att vi inte har råd att göra denna
upprustning. Alla som är intresserade
av sinnessjukvården, inte minst departementschefen,
skulle säkert inte önska
något högre än att få dessa pengar för
detta ändamål nu.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet sagt i sin motivering i
denna punkt på sidan 50 och dessutom
med framhållande av att statsfinanserna
inte är så bra att vi kan gå längre
än Kungl. Maj :t föreslagit, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Höjer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
106
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fröken
Höjer begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 61 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 32—81
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten S2
Bidrag till uppförande m. m. av hem för
kroniskt sjuka
Kungl. Maj:t hade (punkt 88, s. 268)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
uppförande in. m. av hem för kroniskt
sjuka för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 100 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av fru Eriksson i
Stockholm och fru Renström-Ingenäs
väckt motion (11:80), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om ett
anslag av 10 000 kronor till Svenska
multipelsklerosföreningarnas riksför
-
bund för bestridande av en del av
förbundets kostnader för sjukgymnastisk
behandling åt MS-sjuka i hemmen
och gruppvis.
Utskottet hemställde
I. att riksdagen måtte till Bidrag till
uppförande m. m. av hem för kroniskt
sjuka för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 100 kronor;
II. att motionen II: 80 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag har under denna
punkt en motion som avstyrkts med en
motivering som inte är hållbar. Utskottet
avstyrker nämligen förslaget om ett
anslag på 10 000 kronor för sjukgymnastik
behandling åt MS-sjuka med
hänvisning till att man år 1956 avstyrkte
ett krav om utredning beträffande
vården av dessa sjuka. Men dels gällde
det då en mängd åtgärder, dels hade
man medicinalstyrelsens stöd för sin
ståndpunkt. Man avstyrkte sålunda bl. a.
inrättande av speciella statliga sjukhus
för MS-sjuka under den motiveringen,
att landstingen borde bekosta denna
vård liksom fallet är med den övriga
sjukvården. Man avstyrkte anordnandet
av en rehabiliteringsverksamhet i statlig
regi med hänvisning till att dessa
uppgifter borde klaras av den rehabiliteringsorganisation
som finns inom
landstingen. Man avstyrkte en speciell
forskning beträffande multipelskleros,
då man ansåg att det inte räckte med
målforskning utan att det krävdes tillgång
till hela den neurologiska forskning,
som bedrevs vid klinikerna.
Ingenting av allt detta har kommit
till stånd. Vi står fortfarande utan de
vårdmöjligheter och annat, som man i
anledning av motionen år 1956 ansåg
önskvärda.
Det hänvisas till att en utredningsman,
som kallar sig regionvårdutredningen,
sitter och funderar på hur
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
107
Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka
vården skall ordnas inom en del mer
speciella avsnitt av sjukvården. Man
anser att frågan om de MS-sjuka kommer
att beaktas vid hans planläggning
av den neuro-medicinska vården. Det
är också naturligt att om vårdfrågan
skall kunna på ett effektivt sätt lösas
för den lilla grupp som de MS-sjuka
utgör, måste det ske en ordentlig planläggning.
Det räcker inte med sådana
anslag av mer tillfällig art, som t. ex.
föreslås i den föreliggande motionen.
Men alla dessa åtgärder tar ju så lång
tid. Först skall utredningsmannen bli
färdig med sitt arbete. Sedan skall detta
granskas och så småningom läggas till
grund för ett förslag som riksdagen har
att ta ställning till. Det är en lång vandring,
och under tiden sitter en grupp
allvarligt sjuka människor och väntar
på att förlamningen alltmer sprider sig
i deras kropp. De har ju inte stort
hopp om fullständig bättring, men de
skulle genom rörelsebehandling kunna
beredas en drägligare och litet mer
omväxlande tillvaro. De skulle kunna
få mindre plågor och bli i stånd att
bättre klara sig själva. Därigenom skulle
vården av dem underlättas. Det är ju
mycket sällan som denna grupp av
sjuka ligger på sjukhus någon längre
tid, utan de vårdas vanligen i hemmen
av sina anhöriga, och det är en oerhört
krävande uppgift. Hur kär en sjuk familjemedlem
än kan vara för den övriga
familjen, så blir hon vid många
tillfällen en tung börda för dem, och
man har kanske svårt att i alla situationer
visa det tålamod som bör komma
en så sjuk människa till del. Samtidigt
känner den sjuka att hon i viss mån
kommer i ett mindre gott förhållande
till sina allra närmaste. Kan man underlätta
vården av de sjuka, kan man
också göra hela deras tillvaro drägligare
genom att det blir en bättre atmosfär
i hemmet.
De sjuka kan som sagt få hjälp genom
sjukgymnastisk behandling. Antingen
får de själva besöka en sjukgymnast
eller också kommer sjukgymnasten och
ger dem behandling i hemmet. Sjukkassan
lämnar ersättning för denna behandling,
nota bene om den utföres av
legitimerad sjukgymnast. I annat fall
utgår icke någon ersättning. Från läkarhåll,
där man speciellt har intresserat
sig för de MS-sjuka, har omvittnats
att det även bland icke legitimerade
sjukgymnaster finns många som under
läkarens kontroll kan ge de MS-sjuka
den sjukgymnastiska behandling som
de behöver. Men om de sjuka anlitar en
sådan person, får de icke ersättning
från sjukkassan. Och även om man får
ersättning när en legitimerad sjukgymnast
anlitas, lämnas det icke ersättning
för den sjukes resor till sjukgymnasten
eller för det större arvode sjukgymnasten
betingar sig då behandlingen
utföres i hemmet. När man vet att
många av dessa sjuka är mycket svårt
invalidiserade, förstår man att deras
resekostnader blir dryga.
Den organisation, som finns bland
de sjuka själva, har gjort stora ansträngningar
att få ihop pengar för att dels
kunna bereda de sjuka rekreation på
sommaren, dels hjälpa dem att få sjukgymnastisk
behandling i hemmet. Under
sådana förhållanden tycker man
att staten borde kunna bidraga med
10 000 kronor för att tillförsäkra de MSsjuka
sjukgymnastisk behandling under
den tid som återstår tills det fattats
något mera definitivt beslut om hur
vården av denna grupp skall vara ordnad.
Medan vi funderar och utreder kunde
vi väl i alla fall bland alla andra pengar
vi beviljar ge 10 000 kronor till detta
ändamål, om vars riktighet alla är övertygade.
Man har från de MS-sjukas håll vänt
sig till inrikesministern och påpekat
vad man vill ha. Man har där vunnit
den största förståelse; jag riktar således
ingen anklagelse alls mot Kungl. Maj:t.
.lag ser, att utskottet också, trots att
det har så hårda principer att det inte.
108
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka
kan ge statliga pengar åt denna lilla
grupp, hoppas att Kungl. Maj :t inte skall
ha några betänkligheter. Man kan väl
inte tro, att Kungl Maj :t skall skaffa
fram andra pengar än statliga. Utskottet
borde vara berett att självt frångå
denna principfasthet när det gäller statliga
medels användning för denna sjukvård
och hjälpa Kungl. Maj :t att nästa
år våga äska anslag därtill. Det gäller
ju en liten summa som kommer till rätt
håll, det gäller ett anslag som befriar
oss från nästan alla kostnader, som vi
borde ha för dessa sjuka. Vi tar inte in
dem på våra sjukhus och hjälper dem
inte på annat sätt mer än en liten tid.
Låt oss för en gångs skull gå emot både
utskott och praxis, både betänkligheter
och principer och votera fram 10 000
kronor till sjukgymnastisk behandling
åt allvarligt sjuka människor!
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
på denna punkt.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade sig ha upptäckt, att utskottet
avstyrkt föreliggande motion med
en felaktig motivering, och erinrade
om vad fjolårsmotionen innehöll. Ett
principuttalande behöver inte avgränsas
till vad fjolårsmotionen innehöll,
utan det får anses avse över huvud taget
den vård, som dessa stackars MSsjuka
människor behöver.
Fru Eriksson borde väl också ha upptäckt
något mera i utskottets utlåtande.
Till sist står där: »Utskottet vill emellertid
framhålla önskvärdheten av att
Kungl. Maj:t ägnar särskilt beaktande
åt möjligheterna att i lämplig form bereda
den i motionen berörda verksamheten
det stöd, som efter närmare utredning
kan befinnas erforderligt.» Det
måste väl ändå vara av rätt stort värde
för motionärerna att få en sådan skrivning.
Jag tycker att om man vill främja
saken, borde man nog nöja sig med detta.
Här är det dock fråga om ett nytt
anslag. Skall vi utan vidare och utan
närmare undersökningar säga oss, att
det inte behövs något resonemang om
principer och gammal praxis, utan det
är bara att slänga sådant åt sidan och
besluta, att dessa människor skall ha
10 000 kronor därför att ändamålet är
så behjärtansvärt? Så kan vi inte resonera
i statsutskottet när det gäller prövning
av de olika utgiftspunkterna.
Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag hörde inte att utskottets
talesman åberopade någon annan
princip än den att statliga pengar
icke bör ges till denna vård av MS-sjuka.
Då måste det vara på den han har grundat
sitt avslagsyrkande, ty ett sådant är
det, även om han försökt göra det i
mild form. Den milda formen räcker
inte till för denna sjukgymnastiska behandling.
Det krävs pengar till den.
Det är inte så obekant vad denna verksamhet
går ut på, och medicinalstyrelsen
har inte haft något emot den. Man har
bara haft den principen, att pengarna
inte skall tas ifrån staten, men företrädaren
för medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd har ansett, att anslag till
denna sjukgymnastikbehandling skulle
kunna lämnas av statliga medel. Vi ger
ju ett anslag till de poliosjuka; helt
främmande för denna sorts hjälp är alltså
inte riksdagen. Det är inte här fråga
om att uppehålla någon föreningsverksamhet
med pengarna, utan de går direkt
till den behandling, som vi icke
garanterar denna grupp av kroniskt
sjuka på något annat sätt.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Låt mig till alla delar
verifiera de uttalanden, som fru Eriksson
i Stockholm har gjort beträffande
behovet av hjälp åt de MS-sjuka. Jag vet
inte hur pass stora utsikter det kan vara
för denna frågas lyckliga lösning i av
henne antydd riktning, men jag vill
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Nr 10
109
gärna ge saken mitt stöd. Jag har tidigare
interpellationsledes försökt säga
något till förmån för denna grupp av
sjuka människor, och jag vet att dessa
pengar skulle komma till utomordentligt
god användning. Jag kan inte heller
inse, att ett anslagsbeviljande står i
strid med utskottets intentioner, eftersom
det faktiskt skriver: »Utskottet vill
emellertid framhålla önskvärdheten av
att Kungl. Maj :t ägnar särskilt beaktande
åt möjligheterna att i lämplig form
bereda den i motionen berörda verksamheten
det stöd, som efter närmare
utredning kan befinnas erforderligt.»
Läget är sådant, att en utredning kommer
att leda till ökade anslag. Vad man
kan vinna för de sjuka är att hjälpen
kommer ett år tidigare. Jag skulle i likhet
med fru Eriksson i Stockholm vilja
vädja till kammaren att gå den kanske
något ovanliga vägen att här fatta ett
beslut, som inte bygger på någon reservation
utan bara på tillstyrkande av
en motion. Detta är en verkligt ömmande
fråga. Jag yrkar, herr talman, bifall
till motionen.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar kammaren bifallit ut -
Abortförebyggande åtgärder
skottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den i ämnet väckta motionen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 87 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 83—113
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 111
Abortförebyggande åtgärder
Efter punktens föredragning yttrade:
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! I sina petita till departementet
har kungl. medicinalstyrelsen
begärt ett anslag för abortförebyggande
åtgärder på 325 000 kronor. Det är alltså
en höjning med 41 000 mot det föregående
årets anslag. Statsutskottet har
stannat vid samma anslag som förut,
284 000 kronor.
Jag vet mycket väl att det är fåfängt
att spilla sin kraft på att tala för denna
sak och motionera i den. Jag har gjort
båda delarna förut, till ingen nytta. Jag
vill likväl ha fogat till protokollet min
gamla önskan, att man på rådgivningsbyråerna
skulle ha så pass god tillgång
på medel, att man i påtagliga katastroffall
hade litet större möjligheter att
lämna effektiv ekonomisk hjälp åt människor
som står inför detta att söka
abort.
Jag hoppas nu att familjeutredning -
no
Nr 10
Onsdagen den 19 mars 1958 em.
Abortförebyggande åtgärder
ens material kommer att föranleda
en kungl. proposition mycket snart, en
proposition som tar upp dessa frågor i
alla dess olika fasetteringar. Riksdagen
har i alla fall gång efter annan anslutit
sig till tanken på att abortproblemet
skall angripas framför allt från de sidor
som är åtkomliga för ekonomisk hjälp
i en svårbemästrad abortsituation.
Jag har intet yrkande, herr talman.
Jag ville endast foga dessa ord till
punkten 114 i detta utskottsutlåtande.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 115—131
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 132 och 133
Lädes till handlingarna.
§ 14
Herr TALMANNEN anförde:
Jag hemställer, att bankoutskottets
utlåtande nr 6 måtte uppföras främst
bland 2 gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för fredagen den
21 mars.
Denna hemställan bifölls.
§ 15
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
124, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1958/59 till Skatteersättning
till kommunerna, m. m.
§ 16
Anmäldes Kungl. Maj ds till kammaren
avlämnade propositioner:
nr 99, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan,
nr 100, angående avtal om häkteslokaler
i Örebro,
nr 102, angående vissa ändringar beträffande
kyrkomusikerorganisationen,
nr 105, med förslag till kungörelse om
ändring i livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824), och
nr 106, angående åtgärder för att avhjälpa
platsbristen inom fångvårdens
ungdomsräjong.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 17
Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
med förslag till ändring i riksgäldskontorets
reglemente.
Denna anmälan bordlädes.
§ 18
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.08 på natten.
In fidem
Gunnar Brittli