1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1957:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 8

8—13 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 8 mars Sid.

Interpellation av fru Nilsson ang. skyldigheten att anmäla inkomstförändring
till sjukkassa ...................................... 4

Tisdagen den 12 mars

Interpellation av herr Franzén ang. användningen av fonden för
supplementär jordbrukskredit................................ 7

Onsdagen den 13 mars

Svar på interpellationer:

av herr Lundström ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven

sjukanmälan ............................................ • • ^

av fru Nilsson ang. skyldigheten att anmäla inkomstförändring

till sjukkassa ............................................

Anslag under elfte huvudtiteln:

Landsfiskalerna m. fl.......................................

Statspolisintendenten m. fl..................................... 21

Statspolisorganisationen .................................... 24

Statens polisskola ............................................ 27

Polisväsendets organisationsnämnd m. m..................... 30

Främjande av rekryteringen i vissa polisdistrikt .............. 31

Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret ............ 32

Sänkning av fordonsskatten å lastbilar in. m................... 42

Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser
....................................................

Beskattningen av priser vid vissa lotteribetonade tävlingar 60

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon in. m......... 62

Upphävande av elskatteförordningen .......................... 66

Ändrad lagstiftning ang. s. k. billån.............................. 68

Interpellation av herr Fllofsson, Gustaf, ang. löneförhållandena för
Skånska flygflottiljens personal .............................. 70

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 mars Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. ratifikation av skiljedomskonvention
mellan Sverige och Grekland .................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. vissa anslag under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) ................................ 19

— nr 41, ang. försäljning av vissa fastigheter i Haparanda........ 41

— nr 42, ang. stat för försvarets fastiglietsfond ................ 41

— nr 43, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa arbeten m. m..................................... 41

— nr 44, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag

avseende justitiedepartementets verksamhetsområde............ 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. vissa ändringar i tulltaxan
...................................................... 42

— nr 16, ang. ändring i förordningen om automobilskatt ........ 42

— nr 17, ang. bestämmelser om investeringsfonder för elektriska

distributionsföreningar ...................................... 58

—: nr 19, ang. beskattningen av slcogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser .......................................... 58

-— nr 20, ang. värderingen av naturaförmåner vid taxering för inkomstskatt
.................................................. 60

— nr 21, ang. beräkningen av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst ................................................ 60

— nr 22, ang. avdragsrätt för anslutningsavgift till elektriska dis tributionsföretag

............................................ 60

— nr 23, ang. utredning rörande beskattningen av priser vid vissa

lotteribetonade tävlingar .................................... 60

— nr 24, ang. vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet............................ 62

— nr 25, ang. upphävande av omsättningsskatten å motorfordon

m. m....................................................... 62

•— nr 28, ang. upphävande av elskatteförordningen.............. 66

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. pensioner åt korrekturläsaren
Folke Danielsson och förste stenografen Erik Elfner .......... 68

Första lagutskottets utlåtande nr 11, om ändrad lagstiftning ang.
s. k. billån .................................................. 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fartbegränsning för motorfordon
.................................................. 70

— nr 10, ang. åldersgränsen för avläggande av prov för körkort

till bil ...................................................... 70

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, ang. utredning rörande
förutsättningarna för rätt att utan licensavgift innehava
radiomottagningsapparat .................................... 70

-— nr 5, ang. effektivisering av information utomlands rörande Sverige
m. m.

Fredagen den 8 mars 1957

Nr 8

Fredagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgitter för
budgetåret 1957/58 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag ur statens
järnvägars driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan; nr

117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl.;

nr 118, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder
m. m.; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift; samt

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 125, till Konungen angående omröstning
över högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 126, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Nr 8

Fredagen den 8 mars 1957

Interpellation ang. skyldigheten att anmäla inkomstförändring till sjukkassa

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 127, till Konungen i anledning av
väckta motioner om lagstiftning angående
användningen av våld vid utsökningsförrättning.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 407, av herr Bengtson och herr Andersson,
Alvar;

nr 408, av herr Kronstrand och herr
Olofsson, Uno;

nr 409, av herr Werner m. fl.; samt
nr 410, av herr Sörlin in. fl.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

88, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58 in. m.;

nr 89, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar som
utbetalas från Förbundsrepubliken Tyskland; nr

90, angående fortsatt stöd åt verksamheten
vid djursjukhuset i Hälsingborg; nr

91, angående utbyggnad av den medicinska
utbildningsorganisationen, m.
in.; och

nr 92, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Interpellation ang. skyldigheten att anmäla
inkomstförändring till sjukkassa

Fru NILSSON (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! När den allmänna sjukförsäkringen
trädde i kraft den 1 januari
1955 skedde inplaceringen i sjukpenningklasser
med ledning av de uppgifter som
lämnats i 1954 års självdeklarationer eller
direkt till sjukkassan. Med hjälp av
taxeringslängder och andra uppgifter
gör kassorna sedan en fortlöpande kontroll
av medlemmarnas klassplacering —
en kontroll som alltså verkar först ett
gott stycke i efterhand. Om en medlems
inkomstförhållanden ändras så, att hans
placering i sjukpenningklass påverkas,

är han skyldig att anmäla detta till sjukkassan.
Att så göra ligger f. ö. i hans eget
intresse, då han ju inte vill utsätta sig för
risken att antingen få för låg sjukpenning
eller att få sjukpenningen nedsatt
när han blir sjuk och det eventuellt visar
sig att han inte anmält en minskad
arbetsinkomst. I senare fallet får han ändå
betala avgift för den högre sjukpenningen.

Skyldigheten att till sjukkassan anmäla
inkomstförändringar, som påverkar placeringen
i sjukpenningklass, torde i själva
verket vara obekant för många, ja
kanske för flertalet sjukkassemedlemmar.
Även för medlemmar som känner till
denna skyldighet ligger det nära till
hands att av glömska försumma en sådan
anmälan. Åtskilliga fall torde också
ha hänt, då medlemmar till följd av utebliven
anmälan drabbats av oangenäma
överraskningar vid inträffad sjukdom eller
olycksfall i arbete. För att bespara
medlemmarna sådana borde sjukkassan
kunna utfärda påminnelser i någon form.
Som lämpliga åtgärder kunde man förslagsvis
tänka sig att påpekanden om anmälningsskyldigheten
gjordes i radio
t. ex. under januari månad och att särskilda
anmälningsblanketter tillhandahölls
på postkontoren.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för socialdepartementet
:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att allmänheten ges återkommande
information och påminnelse om skyldigheten
att till sjukkassa anmäla sådan inkomstförändring
som påverkar sjukkassemedlems
placering i sjukpenningklass?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
ratifikation av skiljedomskonvention
mellan Sverige och Grekland;
statsutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte hu -

Fredagen den 8 mars 1957

Nr 8

vudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till Inrikesdepartementet
m. m., Överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1957/58;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m.; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde
;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om investeringsfonder
för elektriska distributionsföreningar; nr

19, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för beskattning av
skogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om översyn av normerna för värdering
av naturaförmåner vid taxering för inkomstskatt; nr

21, i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt i vissa
fall åtnjuta avdrag för anslutningsavgift
till elektriska distributionsföretag;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande beskattningen av

priser vid vissa lotteribetonade tävlingar; nr

24, i anledning av väckt motion
om vidgad rätt till avskrivning av kostnader
för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet; nr

25, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av omsättningsskatten
å motorfordon m. m.; och

nr 28, i anledning av väckta motioner
om upphävande av elskatteförordningen; bankoutskottets

utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
dels pension åt korrekturläsaren hos
riksdagen Folke Danielsson, dels ock
pension åt förste stenografen hos första
kammaren Erik Elfner;

första lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av väckt motion om ändrad
lagstiftning angående s. k. billån;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om viss fartbegränsning för motorfordon;
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om sänkning i vissa fall av åldersgränsen
för avläggande av prov för körkort
till bil; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande förutsättningarna
för rätt att utan licensavgift innehava
radiomottagningsapparat; och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordning och
effektivisering av information utomlands
rörande Sverige och svenska förhållanden.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivande
av otryckta ståndsprotokoll.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl 14.09.

In fidem
C. II. Berggren

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Tisdagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr Grym anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 128, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 129, till Konungen i anledning av
väckta motioner om ändringar i familjebidragsförordningen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1957/58 m. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar som
utbetalas från Förbundsrepliken Tyskland.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, angående fortsatt stöd åt verksamheten
vid djursjukhuset i Hälsingborg.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 91, angående utbyggnad av den medicinska
utbildningsorganisationen, m.
m.; och

nr 92, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående fortsatt
utgivande av otryckta ståndsprotokoll.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 40—44, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13, 16, 17, 19—
25 och 28, bankoutskottets utlåtande nr
4, första lagutskottets utlåtande nr 11,
andra lagutskottets utlåtanden nr 9 och
10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

95, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor;

nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; nr

97, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 98, angående anordnande av en ny
statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.;

nr 99, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid de
tekniska högskolorna, m. m.;

nr 100, angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; och

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

Interpellation ang. användningen av
nr 101, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfonden tillfallen kvarlåtenskap.

Interpellation ang. användningen av fonden
för supplementär jordbrukskredit

Herr FRANZÉN (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt beslut av 1956 års
höstriksdag inrättades med hänsyn till
det rådande besvärliga kreditläget för
jordbruket och trädgårdsnäringen en
statlig utlåningsfond för supplementär
jordbrukskredit och anvisades såsom
kapital till denna fond ett belopp av
50 miljoner kronor. I den proposition,
nr 200, som låg till grund för riksdagens
beslut, anfördes bl. a., att det syntes
finnas tillräcklig grund för uppfattningen
att kreditsituationen vore besvärande
för stora delar av jordbruks- och
trädgårdsnäringarna och att de rådande
kreditrestriktionerna i kombination
med strukturförhållandena och inträffade
skördeskador pressade dessa näringar
på ett sätt som icke avsetts med
restriktionerna. Det stöd i fråga om kreditförsörjningen
som staten gåve jordbrukare
och trädgårdsodlare genom lån
från vissa för speciella ändamål inrättade
utlåningsfonder samt genom statlig
kreditgaranti i syfte att främja berörda
näringars rationalisering syntes
icke i det rådande kreditläget vara till
fyllest. Departementschefen ansåg därför
att åtgärder av engångsnatur borde
vidtagas för att öka möjligheterna för de
enskilda utövarna av dessa näringar att
erhålla krediter. Enär den mera långsiktiga
kreditgivningen till berörda näringar,
fastighetskrediten, både genom
sin storleksordning och utformning icke
lämpligen i det rådande läget syntes
böra påverkas av nya statliga låneformer,
borde de förbättrade kreditmöjligheterna
koncentreras till de mer akuta
behoven, nämligen rörelsekrediter.

Beträffande villkoren för lån ur fonden
bestämdes, att möjlighet att låna ur
fonden borde föreligga för envar enskild
jordbrukare och utövare av träd -

fonden för supplementär jordbrukskredit
gårdsniiringen. Beträffande villkoren för
lån ur fonden borde gälla att dessa skulle
vara desamma som för lån i affärsbank.
Sålunda borde räntan vara rörlig
efter marknadsläget, säkerhet fordras
enligt bankmässiga grunder samt ränteoch
amorteringsfrihet ej förekomma. I
långivningen skulle följaktligen icke ingå
något subventionsmoment. Lånen borde
beviljas på viss tid med rätt för det
lånebeviljande organet att senare medge
förlängning av lånetiden. Amorteringstid
borde fastställas till högst 10 år. Lån
borde beviljas en och samma sökande
högst med ett belopp av 10 000 kronor
och lån beviljas enbart som driftkredit.
Eu genom låntagares obestånd uppkommande
fråga om avskrivning av statens
fordran borde avgöras av det lånebeviljande
organet, som det skulle åligga att
per den 31 december varje år för Kungl.
Maj :t anmäla under det sistförflutna
året gjorda avskrivningar av fondens
fordringar.

Bestämmelser i detta syfte utfärdades
sedermera i kungörelsen 1956:608.

Hittillsvarande erfarenheter synes —
även med beaktande av att ifrågavarande
utlåning skall ske på bankmässiga
villkor — ha visat att synnerligen stora
krav på säkerhet har ställts vid låneansökningar,
vilket medfört en restriktivitet
som måste anses motverka syftet
med riksdagens ifrågavarande beslut.

Med hänsyn härtill får jag till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet observerat, att
vid beviljandet av ifrågavarande lån alltför
stränga krav ställts på säkerhet och
alltför höga räntesatser tillämpats, vilket
medfört en restriktivitet vid lånebeviljandet,
som är ägnad att motverka
riksdagsbeslutets syfte?

2) I hur stor utsträckning har de av
riksdagen anvisade medlen, 50 miljoner
kronor, med hänsyn härtill kunnat
utnyttjas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 411, av herrar Huss och Siume, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fångvårdsanstalt i Ulriksfors,
m. m.;

nr 412, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 413, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

nr 414, av herr Hansson och herr Johansson,
Anders, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 415, av herrar Birke och Arrhén, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 416, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 417, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunal -

skattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 418, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 419, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 420, av herr Hansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

nr 421, av herr Wolgast och herr Larsson,
Nils Theodor, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt; samt

nr 422, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Onsdagen den 13 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN anförde:

För några dagar sedan nådde oss budet
att vår vän och kamrat här i kammaren
Harry Apelqvist hade avgått med
döden. Han blev ledamot av kammaren
föregående år och bevistade sålunda nu
sin andra riksdag. Det är självfallet för
alla, som har någon förtrogenhet med
riksdagsarbetet, att han under sådana
förhållanden inte hann sätta djupa spår
efter sig här i denna sal, men vad vi
vet om honom från hans hemtrakt visar
oss, att om tiden medgivit det, skulle
han ha gått väl in i denna miljö. Han
har betrotts med en mångfald förtroendeuppdrag,
han har varit ordförande i
sin hemkommuns kommunalnämnd, och
han har varit ordförande i landstingets
förvaltningsutskott. Han hör sålunda till
dem som ägnat mycket av sin tid åt
allmänna värv, ett ofta otacksamt men
alltid gagneligt arbete.

Vi tackar honom för den korta tid
han varit med här och lyser frid över
hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Vidare yttrade herr TALMANNEN:

Efter samråd med talmannen i andra
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 12 instundande
april och, om så erfordras, lördagen
den 13 april. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 24 april klockan
14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit dessförinnan
godkända. I motsatt fall avses,
att utskottsarbetet återupptages sagda
onsdag den 24 april, varefter kamrar -

nas sammanträden kommer att hållas i
sedvanlig ordning. Allt detta gäller under
förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

I detta sammanhang vill jag meddela,
att arbetsplena om fredagarna torde
komma att bliva erforderliga från och
med fredagen den 29 innevarande mars
under återstoden av vårsessionen. Från
och med tisdagen den 26 mars mottages
därför utskottsbetänkanden till bordläggning
i kamrarna ej blott fredagar
utan även tisdagar. Vad jag nu sagt gäller
givetvis icke under tiden för påskferierna.

Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

.Med stöd av bilagda läkarintyg anhåller
undertecknad härmed om ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. utgången
av mars månad innevarande år.

Stockholm den 8/3 1957

Arne Gei jer

Härmed intygas, att ombudsman Karl
Arne Geijer, född den 7/5 1910, adress
Spångavägen 131, Bromma, som fr. o. m.
den 6/3 1957 vårdats för cholecystitis
chron calculosa å kirurgiska kliniken,
ännu kvarligger den 8/3 1957 och är
oförmögen till arbete ca 1 månad.

Stockholm den 8/3 1957

Bengt Holmblad
Förste underläkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade intyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under den
tid intyget avser.

Reftelc den 9/3 1957

Thcodor Johansson

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. utbetalning av sjukpenning vid

På begäran av riksdagsman Theodor
Johansson, Väcklinge, Reftele, intygas
härmed:

1) att riksdagsman Johansson av mig
tagits under behandling den 8 dennes
för en epidemisk influensa,

2) att Johansson ordinerats sängläge
och medicin samt

3) att Johansson till följd av denna
sin sjukdom icke torde kunna återupptaga
sitt riksdagsarbete förrän tidigast
den 18/3 1957.

Reftele den 9/3 1957

Tage Stigbrant

Provinsialläkare,

Reftele

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag, på grund av sjukdom,
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under den tid bifogade läkarintyg
omfattar.

Jönköping den 13 mars 1957

Gustaf Heuman

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Gustaf Heuman, f. 18/9 1892, Jönköping,
på grund av neuros är sjukskriven och
arbetsoförmögen under tiden 13/3—15/4
1957.

Jönköping den 12/3 1957

Gunnar Adell
Överläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven
sjukanmälan

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundströms
interpellation angående utbetalning
av sjukpenning vid utebliven sjukanmälan.
Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet ERICSSON erhöll nu ordet
och lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

utebliven sjukanmälan

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till socialministern ber
jag få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Jag tillåter mig anknyta
några reflexioner till detta.

Först vill jag säga, att vi väl alla är
ense om syftemålet med dessa restriktioner.
Jag anser att det är nödvändigt
med kontroll, så att försäkringen inte
missbrukas, att ingen gynnas på andras
bekostnad, att den sjuke iakttar de bestämmelser
som utfärdats av läkare, så
att sjukdomstiden skall bli så kort som
möjligt o. s. v. I det avseendet har jag
inte velat åstadkomma någon uppmjukning.
Jag har inte heller med interpellationen
åsyftat någonting annat än att
man skall om möjligt kunna undvika en
alltför schablonmässig bedömning som
medför direkt och uppenbart men för
de sjuka, som sjukförsäkringen ju skall
hjälpa, och att den bedömningen skall i
sådana här fall, som interpellationen avser,
kunna vara litet generösare än vad
hittills varit fallet.

När jag framställde interpellationen,
trodde jag att det gällde endast enstaka
undantagsfall, som kanske skulle rättas
till, då de blev överklagade. Sedan dess
har jag emellertid erfarit att det inte är
så få undantag det är fråga om; av interpellationssvaret
framgår dessutom att
besvär mot sjukkassans beslut som regel
inte bifalles. För mig har relaterats
en hel rad sådana här fall, som inträffat
under den tid som gått, sedan interpellationen
framställdes, och detta har
övertygat mig om att frågan berör en
ganska viktig sak för många människor,
vilka tycker sig vara orättvist eller i
varje fall alltför hårt behandlade.

Jag skall tillåta mig att i korthet vidröra
ett par fall, som jag åberopar som
exempel på vad jag avser. Det ena gäller
en man som insjuknade dagen före
julafton. Han var svårt omtöcknad och
hade plågor och tänkte väl minst av allt
på att han skulle vara tvungen att anmäla
sig till sjukkassan. Doktorn kom
och mannen fick hjälp, men anmälan
till sjukkassan skedde först efter ungefär
fjorton dagar, när han hade blivit
någorlunda återställd. Alla helgdagarna

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven sjukanmalan

hade ju också kommit emellan. Under
hela denna tid stod mannen, efter vad
han förklarat, under daglig kontroll av
läkare. Icke förty vägrades han sjukpenning
för den tid som hade förflutit före
anmälan.

Nu undrar jag: om en stadsläkare har
patienten under daglig kontroll, vad är
det då som sjukkassan förlorar, om den
ger patienten den ersättning som han
normalt hade fått, om han hade iakttagit
formaliteterna? Vilka extra kontrollåtgärder
skulle sjukkassan ha vidtagit?
Jag kan inte förstå att det i ett sådant
fall föreligger rimlig anledning att
bita sig fast vid den formella anmälan.

Jag har själv varit sjuk några gånger
och anmält det till sjukkassan. När jag
anmält att jag stått under läkarkontroll,
har jag inte märkt att man vidtagit några
andra kontrollåtgärder. Däremot har
sådana givetvis förekommit, om man
inte har sökt läkare.

Det andra fallet gäller en kvinna, som
bröt en arm eller ett ben. Hon åkte omedelbart
till sjukhus, röntgades och fick
den vård som erfordrades, men det var
trångt på sjukhuset, och hon bodde inte
så långt därifrån, varför hon fick ligga
hemma. Mannen tog röntgenkvittot och
läkarkvittot och åkte till sjukkassan och
fick betalt för dessa. Men han var inte
kunnigare än att han trodde, att detta
också innebar att sjukkassan antecknat
sjukdomsfallet. Efter tre veckor hörde
man sig för om sjukpenning och fick besked
att sådan icke kunde utgå, eftersom
formell anmälan icke skett. Men sedan
kommer det märkliga. Kvinnan var
fortfarande sjuk på grund av sitt armeller
benbrott, och hon fick sjukpenning
från den tid, då den formella påstötningen
hade skett. Här var det alltså
klart ådagalagt att hon hade varit
sjuk från en viss tid, att hon hade sökt
läkare och följt hans order, och att hon
fortfarande var sjuk, och hon fick alltså
ersättning sedan hon gjort den formella
anmälan. Men på grund av det
formella felet fick hon ingenting för de
två, tre första veckorna.

Det var i detta fall rätt upprörande,
eftersom det var fråga om en kvinna i

små omständigheter. Jag känner personligen
till fallet och tycker nog att det
hade varit lämpligt att låta henne få
dessa pengar. Jag vet inte, huruvida vederbörande
överklagade sjukkassans beslut,
men jag har hört sägas att sjukkassorna
brukar tala om för eventuella
klagande, att de inte har några utsikter
att få rättelse, eftersom riksförsäkrmgsanstalten
regelmässigt avslår dylika klagomål.

Såväl riksförsäkringsanstalten som
statsrådet har tagit fasta på de exempel
som jag anfört på att sjukpenning inte
utbetalats, fastän läkarintyg förelåg.
Mycket i statsrådets svar liksom i riksförsäkringsanstaltens
förklaring bygger
på att jag skulle ha fäst mig enbart vid
existensen av läkarintyg. Så är ingalunda
fallet. I min direkta fråga till statsrådet
har jag som förutsättning för sjukpenning
sagt, att sjukdom skall kunna
»tillfredsställande» styrkas, och samma
synpunkt har jag understrukit även i
motiveringen. Jag menar alltså, att om
en sjuk inte har läkarintyg men på annat
tillfredsställande sätt kan styrka att
han varit sängliggande sjuk, oförmögen
till arbete o. s. v., bör han ändock kunna
få sjukpenning, trots att anmälan kanske
inte gjorts på formellt riktigt sätt.
De två exempel, som jag nyss anfört,
visar vad jag avser. Om en person försummat
att göra anmälan om sitt insjuknande
men tillfredsställande kan
styrka att han varit sjuk, iakttagit läkares
ordination, kanske fortfarande är
sjuk, såsom fallet var i det ena av mina
exempel, bör väl i all rimlighets namn
inte den försummade sjukanmälan hindra
att den sjuke utfår sin sjukpenning.
Det måste jag betrakta som en formalismens
triumf över förnuftet. Jag tycker
nog, herr statsråd, att vi bör kunna
enas om att i sådana klara fall, där
vederbörande kan tillfredsställande styrka
sin sjukdom, bör den sjuke också utfå
ersättning.

Nu finns det ju teoretisk möjlighet
att utfå sjukpenning, även om man försummat
att göra anmälan, påpekar statsrådet
mycket riktigt. Sjukpenning kan
utbetalas, om hinder mött för anmälan

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven sjukanmälan

— tack för det! — eller andra särskilda
skäl föreligger. Sjukkassorna har emellertid,
inspirerade och uppmuntrade av tillsynsmyndigheten,
tolkat bestämmelsen
på det sättet, att man bör strängt hålla
på det formella kravet om sjukanmälan.
Riksförsäkringsanstalten har backat upp
sjukkassorna genom att konsekvent avslå
besvär från de sjukförsäkrade. Jag
beklagar detta djupt. Riksförsäkringsanstalten
uppger att sjukkassorna förklarat
att det är nödvändigt med denna hårda
restriktivitet. Jag är inte säker därpå.
Men naturligtvis är det bekvämt, tv de
undersökningar, som erfordras i de enskilda
fallen för att kunna medge undantag,
medför naturligtvis vissa besvär
och en del utredningsarbete. Såvitt jag
förstår, är det emellertid inte orimligt
att begära detta. Sjukkassorna skall ju
betjäna allmänheten och inte tvärtom.
Om sjukkassorna gör sig besväret att undersöka
de särskilda skäl som kan föreligga
för att bevilja sjukpenning, trots att
det formella kravet på anmälan inte
uppfyllts, skulle det säkerligen betydligt
öka förtroendet för våra sjukkassor.

Det har stått i tidningarna att antalet
klagomål i delta avseende är betydande.
Jag har försökt att få reda på hur
många klagomål som anförts hos riksförsäkringsanstalten,
men har inte kunnat
få något besked, då man i statistiken
tydligen inte skiljer på av vilken anledning
överklaganden gjorts. Faktum är
dock att det görs ett betydande antal
överklaganden i sjukkasseärenden. Detta
framgår bl. a. av statsverkspropositionen,
där det i samband med frågan om
förstärkning av personalorganisationen
anges, att man i RFA avgjorde 144
besvärsärenden per månad under första
halvåret i fjol. Det kom in åtskilligt fler
besvär — jag tror omkring 250 per månad.
Sedan dess har antalet besvär ytterligare
ökat. Eftersläpningen är ganska
stor, eftersom det dröjer rätt länge
innan sådana här ärenden kan avgöras.
För ett år sedan fanns det omkring 1 150
oavgjorda sjukkassebesvär hos riksförsäkringsanstalten.
Den 1 mars i år hade
antalet besvärsärenden ökat till 1 668.
Det har alltså skett en avsevärd ökning

av eftersläpningen under ett år, nära
50 procent. Det visar väl att det här är
fråga om något som måste rättas till.
Det hade, upprepar jag, varit önskvärt,
om man i statistiken kunnat bena upp
de ingivna besvärsärendena på sådant
sätt, att man klart kunnat se vilka ärenden
som gäller överklaganden i sådana
fall som jag här berört. Nu kan man
som sagt inte exakt ange, hur många klagomål
av det slaget som anförts.

I motiven för bestämmelserna till 26 §
lagen om allmän sjukförsäkring uttalar
socialförsäkringsutredningen, på tal om
hur man skall förfara om försummad anmälan
av sjukdomsfall, följande: »Fall
kan förekomma, då sjuk underlåtit att
anmäla ett sjukdomsfall, oaktat hinder
för sådan anmälan ej kan anses ha förelegat,
och det likväl måste anses obilligt
att den sjuke går miste om sin sjukpenning
på grund av försummelsen. Utredningen
föreslår därför att sjukpenning
skall kunna utgå, oaktat anmälan
ej skett, om särskilda skäl så föranleder.
Sålunda bör försummad anmälan aldrig
kunna av sjukkassa åberopas, då den försäkrade
vårdas å sjukvårdsanstalt, och
ej heller då försummelsen eljest måtte anses
ursäktlig och ej länt kassan till men.»

Jag tycker att detta är i viss mån andra
toner än som talar ur riksförsäkringsanstaltens
uppgifter och statsrådets
svar. Utredningen talade om fall »då
försummelsen eljest måste anses ursäktlig
eller ej länt kassan till men». Det behövs
tydligen ingen lagändring. Ett understrykande
från statsrådets sida att
den anda, som talar ur detta socialförsäkringsutredningens
yttrande, är riktig
och sund, kanske hade kunnat
föranleda riksförsäkringsanstalten och
sjukkassorna eller den som det vederbör
att ta sig en funderare på denna
punkt och eventuellt undersöka, om
man inte borde vara något generösare i
tolkningen av bestämmelserna än man
hittills varit.

Det heter också i utredningens yttrande,
att sjukkassorna inte skall kunna
vägra sjukpenning, då den försäkrade
vårdas på sjukvårdsanstalt. Ja, kostnaderna
för den slutna sjukvården är så

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven sjukanmälan

pass höga och personalbristen och bristen
på vårdplatser så betydande, att det
är ett samhälleligt intresse att stimulera
till vård i hemmen i all den utsträckning
som är möjlig. Vårdas man på sjukhus,
är saken tydligen klar, men vårdas
man hemma, räcker det inte med daglig
tillsyn av läkare, för att man skall få
ut sjukpenning, om man försummat att
göra anmälan. Kravet på en formell anmälan
är alltså utslagsgivande. Jag tycker
att det är en tolkning av bestämmelserna,
som inte är förenlig med den anda,
i vilken vi genomfört sjukförsäkringslagen.
En sådan tolkning skänker
knappast — jag vill upprepa det — sjukkassorna
något större förtroende.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att inte stänga dörren för denna fråga.
Statsrådet har stora möjligheter att se
till, att vederbörande myndigheter tänker
om något på denna punkt, så att rätt
skipas, icke bara formell utan även
mänsklig.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Lundström började
med att säga att han icke önskade,
att man skulle eftersätta kontrollen, när
det gällde den praktiska tillämpningen
av sjukförsäkringslagen. Men samtidigt
ville han att myndigheterna skulle vara
litet generösare i tillämpningen. Han
spädde på med att säga att det var en
formalismens triumf över förnuftet, och
slutade med några citat ur sjukförsäkringslagen.

Denna lag säger uttryckligen ifrån,
att om det inte finns några speciella eller
alldeles särskilda skäl, skall den sjuke
göra sjukanmälan för att få sjukpenning.
Det är alltså den ordning som
är fastställd. Det förhållandet, att en
sjuk människa har hesök av läkare varje
(lag, skulle väl närmast tyda på att
den sjuke bör åstadkomma en anmälan
om att han är sjuk, eftersom det är den
ordning som iir stadgad.

Det iir orimligt att, såsom herr Lundström
gjorde, siiga att myndigheterna
skall fundera litet på denna sak. Som
om inte dessa myndigheter, riksförsäk -

ringsanstalten och sjukkassorna landet
runt, skulle ha funderat på detta! De
skall ju tillämpa denna lag. Även om
det finns en och annan, som är missnöjd
med att han inte fått sin rätt, därför
att han försummat sin skyldighet,
kan man väl inte säga att detta länder
vår allmänna sjukförsäkring till allvarligt
men. Det är som bekant så, att hälsan
tiger still —■ alla de, som lojalt insett
nödvändigheten av kontroll för att
undvika missbruk. När riksdagen fastställt
under vilka regler denna kontroll
skall ske, får vi inte anklaga riksförsäkringsanstalten
och sjukkassorna i landet
och säga att de bör fundera på saken.
Jag tror att riksförsäkringsanstalten
och våra sjukkassor runt om i riket
har grubblat på hur de i olika fall skall
förfara för att inte någon orättvisa skall
vederfaras den enskilde. Men det är alldeles
uppenbart att det finns särskilda
skäl som hindrar en sjukanmälan, exempelvis
att en person är svårt sjuk eller
att telefonledningen krånglar eller att
en arbetsgivare, som åtagit sig att anmäla
sjukdomsfallet, försummat detta.
I sådana fall kan jag inte föreställa mig
att en sjukkassa skulle vägra att ta hänsyn
till dessa särskilda skäl.

Det gör, att när jag har läst igenom
bestämmelserna, har jag kommit till den
ganska bestämda slutsatsen — som jag
också gav uttryck för i mitt svar till
herr Lundström — att då det nu finns
ett antal människor, som försummar sin
anmälningsplikt, måste vi försöka minska
deras antal, så långt det går, men vi
kan inte ge efter på den kontroll som
vi anser nödvändig.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! För de ledamöter av
denna kammare, som åhört denna debatt,
torde det väl ändå stå klart att meningen
med lagen är att i de fall, där
särskild anledning föreligger, skall den
omständigheten, att anmälan inte har
ingivits, inte utgöra hinder för att ersättning
skall utgå. Såvitt jag förstår,
har herr Lundström klart ådagalagt dels
att särskilda skäl förelåg i ett par fall,

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven sjukanmälan

där framställning blivit avslagen av riksförsäkringsanstalten,
dels också att riksförsäkringsanstalten
regelbundet avslår
alla framställningar av detta slag.

Man frågar sig då: Hur menar herr
statsrådet att uttrycket »särskilda skäl»
skall tolkas?

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är klart att kontroll
bör förekomma, men jag menar att kontrollen
inte precis behöver ske på det
sättet att man benhårt håller på en formell
bestämmelse, om kontrollen kan utföras
på annat sätt i de enstaka fall, där
glömska eller häftig sjukdomsattack eller
annat har lett till att den sjuke haft
svårigheter att uppfylla det formella
kravet. Enligt bestämmelserna finns det
också möjlighet att under sådana förhållanden
utfå ersättning. Jag har endast
reagerat emot att dessa särskilda
fall är så få eller nästan inte förekommer
alls, vilket tyder på att myndigheterna
tolkar ifrågavarande bestämmelser
alltför restriktivt. Jag menar inte att
kontrollen bör vara mindre fast, men
jag tror att det är möjligt att utnyttja
andra kontrollmöjligheter än de så att
säga »ordinarie», om denna generella
kontrollregel, som är uppställd, inte kan
tillämpas.

Herr statsrådet säger, att om exempelvis
en arbetsgivare försummat att göra
anmälan, såsom han bort göra, kan han
inte tänka sig att sjukkassan skall vägra
att utbetala ersättning. Åjo, det kan tänkas.
I statens tjänst anställda skall ju
göra anmälan om sjukdom till sitt verk,
och i och med detta anses även anmälan
till sjukkassan vara fullgjord. Det där
går naturligtvis automatiskt i sådana
verk, som är så stora att de har särskilda
personalavdelningar som sköter
dessa saker, men det kan vara litet svårare
i mindre företag, även statsföretag.

Bland de exempel som kommit till
min kännedom finns ett som rör ett läroverk.
En lärare vid detta läroverk hade
blivit sjuk och anmält förhållandet
till rektor, som sedan skulle anmäla sjukdomsfallet
till sjukkassan. Rektorerna

har ju fått en massa uppgifter att sköta,
och denne rektor kanske hade mycket
att göra — i varje fall glömde han bort
att anmäla saken till sjukkassan. Det
gjordes naturligtvis vederbörligt avdrag
vid lönens utbetalande till läraren, men
när läraren sedan inte fick någon sjukpenning,
eftersom rektorn försummat att
vidarebefordra anmälan till sjukkassan,
begärde läraren att få full lön. Då är
frågan, vem som skulle betala den? Har
man rätt att utbetala full lön från statskassa,
eller skall rektor personligen svara
för den mellanskillnad som den sjuke
inte utfått på grund av denna försummelse?
I sådana fall lär det tillgå på det
sättet, har det sagts mig, att man hos
Kungl. Maj :t begär rättighet att få ge
den sjuke full lön för den tid han inte
erhållit bidrag från sjukkassan.

I sådana fall inträder alltså staten och
håller vederbörande skadeslös. Men om
den enskilde själv har glömt att göra
anmälan eller på grund av häftigt insjuknande
eller annan omständighet
haft ganska goda skäl att underlåta att
göra anmälan, finns det ingen som ger
honom ersättning. Sjukkassan är avvisande
och viftar med kalla handen och
säger att han borde ha lärt sig bestämmelserna
och anmält sin sjukdom i rätt
tid. När han inte gjort det, får han ingen
ersättning. Jag tycker inte att detta är
ett sunt system, det har jag sagt förut,
och jag hade hoppats att statsrådet skulle
ha stimulerat vederbörande, kanske
inte att tänka på frågan men att tänka
om och vara litet generösare. För den
skull behöver man inte släppa efter på
all kontroll.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundström att man mycket allvarligt
funderar på dessa saker inom sjukkassorna.
Vi är emellertid ganska överens
både med riksförsäkringsanstalten och
med statsrådet om att skyldigheten att
anmäla sjukdomsfall är ofrånkomlig, såvida
man skall kunna upprätthålla en
effektiv kontroll inom sjukkassorna.
Herr Lundström har här dragit fram ett
par fall, där sjukpenning inte har ut -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Ang. utbetalning av sjukpenning vid utebliven sjukanmälan

betalats, därför att anmälan försummats,
och han anser att detta varit orimligt
med hänsyn till de särskilda omständigheterna.
Jag medger gärna att man under
den tid som förflutit, sedan sjukförsäkringslagen
trädde i kraft, inte alltid
vetat hur man skulle tolka olika bestämmelser
och att det naturligtvis har kunnat
förekomma fall, där det varit tveksamt
huruvida sjukpenning skulle utgå
eller ej. Det är givet att en viss osäkerhet
ibland har kunnat råda, då man ännu
inte haft någon praxis att stöda sig
på.

När det gäller skyldigheten att göra
anmälan finns det emellertid mycket detaljerade
bestämmelser att gå efter.
Sjukpenning skall vägras, om anmälan
inte gjorts, såvida inte hinder förelegat
för dess ingivande. Jag tror att det skulle
vara mycket olyckligt, om man rubbade
på den bestämmelsen. Om sjukkassorna
finge utge sjukpenning så att säga
efter eget skön, skulle det uppstå en villervalla
på detta område som vore mycket
beklaglig.

Därmed har jag inte sagt att man får
förfara uppenbart orimligt, utan man
skall tolka denna bestämmelse om hinder
rätt generöst. Det är klart, att om
eu människa kan uppvisa skäl för att
anmälan inte har ingivits, så skall detta
godtagas, om ett avslag skulle vara
orimligt, med hänsyn till de skäl som
anförts. Där har vi ju också bestämmelsen
om att när de vårdas på sjukhus, så
behöver inte anmälan ingivas, men skall
man få någon stadga i försäkringen,
måste man lära människorna att förstå,
att det här gäller en försäkring och att
man måste iakttaga vissa regler för att
försäkringsbeloppen skall utgå, och vill
man uppnå denna stadga, så är det också
nödvändigt att denna anmälningsplikt
upprätthålles.

Det finns många saker i sjukförsäkringslagen
som kan behöva en översyn,
när man har fått mera erfarenheter iin
man nu har, och en sådan översyn kommer
väl så småningom att ske, men jag
tror inte man bör rubba på dessa bestämmelser.
Det tror jag skulle vara synnerligen
olyckligt.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Efter herr Anderssons
inlägg skulle jag kanske ha kunnat avstå
från att ta till orda, men herr Huss
ställde till mig en direkt fråga, hur man
skall tolka uttrycket »särskilda skäl».

Jag gav en del exempel på de arter av
skäl som kan godtagas, enligt mitt sätt
att se. Om alltså en person är ensam eller
har feber, är det ett skäl som kan
godtagas, och om en fiskare är ute till
sjöss och kan få intyg på att han har
varit sjuk, är det ett annat skäl. Sådana
hinder som brott på telefonledningar är
särskilda skäl. Och när herr Lundström
talar om en rektor, som försummat anmäla
lärarens sjukdom, så tycker jag att
det är ett skäl analogt med vad jag anfört
om en arbetsgivare som försummat
göra anmälan. Det är också ett särskilt
skäl. Det är omständigheter som man
skall ta hänsyn till. Men jag menar att
vi kommer inte ifrån paragrafens lydelse,
och det kan väl inte vara så, som
herr Lundström säger, att alla, som
handlägger dessa ärenden, strävar efter
att göra det hela så krångligt som
möjligt eller att myndigheterna skulle
hindra dem att söka använda sunt förnuft.

Principen här gäller ju hur vi skall
bygga upp kontrollen, eftersom vi alla
vill undvika misstag och orättvisor och
att man tillgodogör sig sjukförsäkringens
förmåner på ett oriktigt sätt. Detta är
vi ense om, och då menar jag att det
måste finnas tämligen fasta regler.

Jag föreställer mig att alla myndigheter
och kassor skulle finna det mycket
angenämt i och för sig att få tillmötesgå
alla önskemål och alla framställningar,
ty det vet vi ju av erfarenhet, att det är
mycket trevligare än att säga nej — i
varje fall känner jag det så.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
den lärare som det talats om fick, enligt
vad som uppgavs för mig i går, ingen
ersättning. Sjukkassan sade nej, därför
att anmälan inte inkommit i rätt tid.
Då iir det ju mycket intressant att no -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. skyldigheten att anmäla inkomstförandring till sjukkassa

tera dagens uttalande av socialministern,
som ju innebär en annan tolkning
än den som sjukkassans sakkunniga tilllämpat.

Det är självklart, att de, som syssla
med detta, inte försöker göra det så
krångligt som möjligt för de sökande.
Jag tror att man har fastlåst en regel,
som medför att det inte behövs så mycket
arbete, att man inte behöver undersöka
en massa tveksamma fall så noga,
och att därför denna regel är bekväm.
Som herr Andersson mycket riktigt sade,
ger den också en viss stadga och
fasthet. Men även om jag medger det,
tycker jag att regeln inte bör drivas så
långt som nu skett.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Lundström drog här
fram ett exempel; en rektor som hade
uraktlåtit att vidarebefordra en lärares
anmälan. Har läraren på grund därav
blivit vägrad sjukpenning, så anser jag
att detta varit oriktigt handlat av sjukkassan.

Nu vill jag emellertid säga, att det hade
varit önskvärt, om herr Lundström
här hade kunnat lämna litet närmare
besked angående dessa fall, så att man
hade kunnat undersöka dem. Herr Lundström
säger att »det har sagts mig» och
»det sägs» o. s. v. Jag vet inte, om man
kan bygga upp en kritik på sådant. Det
sägs så förfärligt mycket omkring sjukförsäkringen,
att om man skulle rikta
en interpellation till statsrådet med
anledning av alla de orättvisor, som
de försäkrade anser sig ha blivit utsatta
för, då skulle vi inte få syssla med något
annat här i riksdagen under år framåt.

Därför är det synnerligen önskvärt,
att man pekar på fall, där man anser att
det har förfarits oriktigt, så att en undersökning
av dem kan göras. Vi inom
sjukförsäkringen är mycket angelägna
om att rätta till de felaktigheter som
har kunnat uppstå. Under första året
av försäkringens verksamhet har helt
naturligt en viss tveksamhet om olika
bestämmelser kunnat råda, men vi är

som sagt ytterst angelägna att rätta till
felaktigheter. Rältelse når man bäst, om
felaktigheter påpekas i det särskilda fallet,
inte genom att tala i allmänna ordalag
om att »det påstås», »det har sagts»,
o. s. v.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De båda fall jag åberopade
har stått omtalade i tidningarna,
och jag har sedan undersökt dem litet
grand. Fallet med rektorn borde, tycker
jag, kunna verifieras hos skolöverstyrelsen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. skyldigheten att anmäla inkomstförändring
till sjukkassa

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ERICSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
även fru Nilssons interpellation
angående skyldigheten att anmäla inkomstförändring
till sjukkassa, och nu
anförde:

Herr talman! I interpellation har fru
Margret Nilsson frågat, om jag är beredd
medverka till att allmänheten ges
återkommande information och påminnelse
om skyldigheten att till sjukkassa
anmäla sådan inkomstförändring, som
påverkar sjukkassemedlems placering i
sjukpenningklass.

Med anledning härav får jag till en
början understryka vad interpellanten
framhållit om betydelsen av att de, som
skall vara sjukpenningförsäkrade, är
placerade i rätt sjukpenningklass.

I lagstiftningen förutsättes olika metoder
för att åvägabringa en riktig klassplacering.
Ur synpunkten att ändringar
av klassplaceringen skall kunna snabbt
anpassas efter förändringar i löneförhållandena,
är den anmälningsskyldighet,
som i detta avseende ålagts de försäkrade,
uppenbarligen av den största betydelse.
I syfte att klargöra för allmän -

Nr 8

Onsdagen den

Ang. skyldigheten att

heten att sådan skyldighet föreligger har
olika åtgärder vidtagits.

Sålunda skall sjukkassorna vid utsändandet
av varje försäkringsbesked bilägga
en tom blankett för anmälan om
inkomständring. Vid inträdet i försäkringen
tillställes medlemmen en broschyr,
i vilken anmälningsskyldigheten
kraftigt understrykes. Genom Svenska
sjukkasseförbundets försorg har hushållen
i landet tillställts en broschyr, dar
bl. a. vikten av anmälning framhållits.
Några sjukkassor har därutöver tillställt
sina medlemmar upplysningar om deras
skyldigheter bl. a. i förevarande avseende.
Vissa arbetsgivare lägger i samband
med löneändringar in en lapp i
avlöningskuvertet med påminnelse om
anmälningsskyldigheten. Statens verk
är skyldiga att lämna de anställda påminnelse
om anmälningsskyldigheten.
Åtskilliga sjukkassor har genom annonser
och affischer påmint allmänheten
om betydelsen av att anmälningar sker.

I radio har på framställning av riksförsäkringsanstalten
vid några tillfällen i
samband med mera generella löneförhöjningar
gjorts påminnelser om anmälningsskyldigheten.
Att anmälningsskyldigheten
likväl försummas i många fall
är dock ett faktum. Det tar tid innan
en reform av sjukförsäkringsreformens
omfattning i olika avseenden påverkar
allmänhetens handlande.

Emellertid bör man hålla i minnet, att
allmänhetens underlåtenhet att fullgöra
anmälningsskyldigheten långt ifrån alltid
medför olägenheter för den enskilde.
En sjukkassa är nämligen skyldig att, så
snart det kommit till dess kännedom att
en medlems löneförhållanden ändrats,
vidtaga de åtgärder som påkallas härav.
De uppgifter om nyanställning och upphörande
av anställningsförhållande, som
arbetsgivarna har att lämna, fyller en
viktig uppgift vid sjukkassornas kontroll
av att medlemmarna är rätt klassplacerade.
Detsamma gäller om den kontroll,
som bedrives med hjälp av de vid skattetaxeringen
upprättade inkomstlängderna.
Såväl riksförsäkringsanstalten som
Svenska sjukkasseförbundet har på olika
sätt sökt stimulera kassorna att fullgöra

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 8

13 mars 1957

anmäla inkomstförändring till sjukkassa
vad på dem ankommer då det galler
medlemmarnas klassplacering.

Trots de åtgärder, som sålunda bär
vidtagits, är otvivelaktigt åtskilliga sjukkassemedlemmar
under längre eller kortare
tider felaktigt klassplacerade. Det
är enligt min mening angeläget att detta
missförhållande i möjligaste mån avhjälpes.

Vilka ytterligare åtgärder, som bor
vidtagas på detta område, kan inte angivas
utan mera ingående överväganden.
Måhända kan förnyade uppmaningar
i radio ge vissa resultat. Riksförsäkringsanstalten
har sin uppmärksamhet
riktad på frågan — ämbetsverket bär i
själva verket ägnat denna fråga större
uppmärksamhet än alla andra likartade
problem och torde föranstalta om att
olika utvägar blir prövade.

Fru NILSSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka hen
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det svar jag fått på min interpellation
om återkommande information
bland allmänheten beträffande skyldighet
att anmäla till sjukkassa sådan
inkomstförändring som påverkar medlems
placering i sjukpenningklass.

Vid sjukförsäkringslagens ikraftträdande
gjordes nog åtskilligt från sjukkassornas
sida för att informera allmänheten
om dessa bestämmelser. Men man
får räkna med att det dröjer ett tag, innan
nya bestämmelser blir allmänt^ bekanta,
och därför behövs mera återkommande
information.

Många har heller inte klart för sig,
att genom samordningen av sjukförsäkring
och yrkesskada en försummelse av
anmälningsplikten även påverkar ersättningen
för olycksfall i arbete. Där utgick
tidigare ersättningen efter uppgifter,
som lämnades av arbetsgivaren.
Sjukkassan kan med nuvarande bestämmelser
inte ändra sjukpenningen under
pågående sukdom, och detta gäller även
den tid som samordningen med olycksfallsersättningcn
räcker.

Den, som råkat ut för olycksfall i arbete
eller sjukdom och inte haft klart

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

skyldigheten att anmäla inkomstförändring till sjukkassa

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kung], Maj:ts propositioner:

~ , . nr 98, angående anordnande av en nv

han eljest statlig vårdanstalt för alkoholmissbru -

Ang.

för sig detta om skyldighet att anmäla
inkomstförändring, får genom denna sin
glömska eller ovetenhet en kanske avsevärt
lägre sjukpenning
skulle haft.

Detta är, som statsrådet påpekar, ett
missförhållande som i möjligaste mån
bör avhjälpas, och jag tror att bl. a. förnyade
uppmaningar i radio skulle uppmärksammas
och säkert göra god effekt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om restitution
av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj :ts proposition nr 97, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionen
kom kammaren tillhanda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad herr förste vice talmannen därunder
hemställt, varefter ifrågavarande
kungl. proposition hänvisades, såvitt angick
de tre författningsförslagen, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

kare m. m.; och

nr 99, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid de
tekniska högskolorna, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 100, angående anslag
för budgetåret 1957/58 till främjande
av bostadsförsörjningen m. in.,
hemställer jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar från
det propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls, varefter den
kungl. propositionen hänvisades till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 101,
angående avstående i visst fall av allmänna
arvsfonden tillfallen kvarlåtenskap.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Huss och Siinne
väckta motionen, nr 411, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 412, av herr Spetz m. fl.;
nr 413, av herr Spetz;
nr 414, av herr Hansson och herr Johansson,
Anders;

nr 415, av herrar Birke och Arrhén;
nr 416, av herr Lindblom m. fl.;

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

nr 417, av herr Hagberg m. fl.;
nr 418, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl.;

nr 419, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl.;

nr 420, av herr Hansson in. fl.;
nr 421, av herr Wolgast och herr
Larsson, Nils Theodor; samt
nr 422, av herr Sveningsson.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition rörande ratifikation
av skiljedomskonvention mellan
Sverige och Grekland, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till Inrikesdepartementet
m. m., överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet och
Diverse jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att detta utlåtande skulle företagas
till avgörande punktvis, med iakttagande
att punkterna 18—20 behandlades
i ett sammanhang samt punkterna
32 och 33 likaledes i ett sammanhang.

Punkterna 1—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

Kungl. Maj:t hade, under åberopande
av statsverkspropositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957, föreslagit
riksdagen att dels godkänna föreslagen
höjning av arvodet till landsfiskalselever
in. fl. samt föreslagna grunder för återbetalningsskyldighet
i vissa fall för del
av detta arvode, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga den ändring i personalförteckningen
för landsfiskalerna in. fl.,
som föreslagits av departementschefen,

Anslag till landsfiskalerna m. fl.
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare fr.
o. ro. budgetåret 1957/58, dels ock till
Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 22 310 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz in. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Östlund och Edlund (II: 221), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 under
elfte huvudtiteln till Landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 21 830 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde
förevarande anslag,

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 föreslagen höjning
av arvodet till landsfiskalselever
in. fl. samt föreslagna grunder för återbetalningsskyldighet
i vissa fall för del
av detta arvode;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för landsfiskalerna
m. fl. uppföra ytterligare 13 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för landsfiskalerna m. fl., att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

d) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 22 310 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Itagnar Hergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde
förevarande anslag,

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till landsfiskalerna m. fl.

a) godkänna av departementetschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 föreslagna
grunder för återbetalningsskyldighet i
vissa fall av arvode till landsfiskalselever
m. fl.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för landsfiskalerna
m. fl. uppföra ytterligare 13 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för landsfiskalerna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

d) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 21 830 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har den riksdagsgrupp jag tillhör,
fogat ett knippe reservationer, som allesammans
syftar till en nedsättning av de
anslag, som Kungl. Maj:t bär begärt. Vi
bar framställt dessa nedsättningsförslag
på punkter, där vi ansett att ett bifall
till våra yrkanden icke skulle medföra
nämnvärd olägenhet.

Under förevarande punkt föreslår vi
en nedsättning av avlöningsanslaget till
landsfiskaler m. fl. med sammanlagt
520 000 kronor, därav 230 000 kronor
avser arvoden till landsfiskalsaspiranter
under den tid de erhåller utbildning.

Jag kan inte underlåta att finna, att
departementschefens resonemang i detta
avsnitt är något motsägande. Här föreslår
man å ena sidan en höjning av utbildningsbidraget
med 50 procent från
300 till 450 kronor i månaden. Å andra
sidan har man funnit angeläget att åstadkomma
regler, som för dessa aspiranter
skulle medföra skyldighet alt helt eller
delvis återbetala dessa belopp, för såvitt
de inte fortsätter på landsfiskalsbanan.
Här har inträffat en utveckling,
som det förefaller vara skäl att lägga
märke till. Landsfiskalsaspiranter söker
i början av sin utbildning regelmässigt
anställning på ett landsfiskalskontor. Sedan
får de en teoretisk utbildning, och
under den utbildningstiden har de dessa

arvoden. När de avlagt sin landsfiskalsexamen,
fortsätter de i många fall sina
juridiska studier, som på detta sätt
delvis har bekostats med statsmedel, och
bygger på dem till en jur. kand.-examen.
Det hela innebär alltså att de jurister,
som gått denna väg, fått sin utbildning
till icke oväsentlig del betalad med statsmedel,
medan andra, som går den regelmässiga
vägen, får själva bekosta sina
studier. Att tillströmningen till banan
till en del tydligen beror på möjligheten
till denna genväg, är motiv för
bl. a. den återbetalningsskyldighet som
man ju vill konstituera. För mig innebär
det sålunda en motsägelse, att man
å ena sidan höjer detta anslag under
hänvisning till att man vill främja rekryteringen
till banan och att man å
andra sidan har denna spärr i form av
en återbetalningsskyldighet. Det logiska
vore, såvitt jag förstår, att nöja sig med
att konstituera återbetalningsskyldighet
men icke höja arvodet. Detta är motiveringen
för yrkandet beträffande arvode
till landsfiskalsaspiranterna.

Detta yrkande innebär en prutning
med 230 000 kronor. Den andra prutningen,
som uppgår till 290 000 kronor,
avser biträdesorganisationen. Denna är
numera föremål för utredning, men under
avbidan på denna utredning har föreslagits
eu förstärkning av anslaget. Det
är inte sed i riksdagen att under pågående
utredning göra på det sättet.

Detta är, herr talman, motiveringen
till reservationen under punkten 15, och
jag ber att få yrka bifall till denna reservation.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Fastän jag inte deltagit
i utskottets handläggning men däremot
i 3:dje avdelningens behandling av detta
ärende, har det fallit på min lott att
för kammaren redovisa de skäl som legat
till grund för utskottets ställningstagande.

Vi har på nästan alla punkter under
denna huvudtitel motionsyrkanden från
högern om sänkning av de anslag som
föreslagits av Kungl. Maj:t. Det är akt -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

ningsvärda försök att minska statens utgifter.
Det torde inte vara någon anledning
att just i detta sammanhang ta
upp ett principresonemang om hur staten
bör sköta sina uppgifter. Jag tror inte
att herr Bergh företräder den meningen
att man genom att sänka utgifterna
bör begränsa samhällets möjligheter att
fungera effektivt. Det är sålunda kanske
inte nödvändigt att nu gå in på sådana
funderingar.

Vad det nu aktuella fallet beträffar,
har man i riksdagen redan diskuterat
själva principfrågan, nämligen att arvode
bör utgå till landsfiskalsaspiranter
och -elever. 1948 beslöt man att höja
arvodet till ett belopp som då medförde
att rekryteringen blev ganska god. Sedan
har det inträffat förändringar på
andra områden. Framför allt gäller detta
den penningvärdeförsämring som urholkat
effekten av anslaget. Dessutom har
det skett en ändring i skattepraxis, så
att arvodet, som förr var skattefritt, nu
har blivit beskattningsbart. Detta har
medfört, att effeken av det beslut, som
fattades 1948, inte är kvar.

För att på något sätt kunna tillgodose
behovet av landsfiskalsaspiranter och
-elever har nu Kungl. Maj :t föreslagit
denna förändring. Dessutom är att märka
att det gamla önskemålet om en återbetalningsskyldighet
för dem, som lämnar
banan, nu blivit förverkligat på ett
sätt som man får anse vara i stort sett
gott.

Vad beträffar biträdesorganisationen i
övrigt, som herr Bergh något berörde,
vill jag bara påpeka att den utredningsman,
som sysslat med dessa frågor,
inför Kungl. Maj:t redovisat ett
mycket större behov av medelsförstärkning
än Kungl. Maj:t stannat för.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
vad utskottet föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna re -

Anslag till statspolisintendenten m. fl.

servationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Anslag till statspolisintendenten m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statspolisintendenten m. fl., vilka
föreslagits av departementschefen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statspolisintendenten
m. fl., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock
till Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 9G4 000 kronor, därav
361 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att en tjänst
som förste byråingenjör i Ce 27 skulle
inrättas vid statspolisintendentens kansli
med huvudsaklig uppgift att ha överinseende
över samt ansvar för skötseln och
underhållet av statspolisens motorfordonsbestånd.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
1:202 av herr Mannerskantz
m. fl. och II: 221 av herrar Östlund och
Edlund hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte under elfte
huvudtiteln till Statspolisintendenten
in. fl.: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 942 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1957 föreslagna ändringar i personalförteckningen
för .statspolisintendenten
in. fl.;

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till statspolisintendenten m. fl.

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statspolisintendenten in.
fl., att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 964 000 kronor, därav
364 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motiveringen liade utskottet yttrat
bland annat:

»Då de senaste årens utbyggnad av
statspolisorganisationen medfört en betydande
ökning av statspolisens motorfordonsbestånd,
vill utskottet, under
erinran att bl. a. statens sakrevision funnit
behovet av en särskild tjänst som
förste byråingenjör fullt ådagalagt och
med hänsyn till att det icke visat sig
möjligt att anknyta fordonsunderhållet
till andra statliga förvaltningar med
lämplig organisation, icke motsätta sig
att sagda tjänst inrättas. Utskottet avstyrker
sålunda motionerna 1:202 och
II: 221, såvitt de berör denna fråga.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Gerhard Nilsson i
Gävle och Heckscher ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statspolisintendenten m. fl., vilka
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 och utskottet
i det av reservanterna föreslagna yttrandet
förordat;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statspolisintendenten
in. fl., att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

d) till Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 942 000 kronor, där -

av 364 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade det nyss återgivna stycket
av utskottets motivering erhållit följande
lydelse:

»Kungl. Maj:t har föreslagit inrättande
av en tjänst som förste byråingenjör
i Ce 27 för handhavandet av kontrollen
av statspolisens fordon. Enär, såsom
framhållits i såväl statspolisintendentens
petita som motionerna I: 202 och II: 221,
dessa fordon i stor utsträckning handhas
av endast en befattningshavare, vilken
dels är speciellt utbildad för inspektion
av motorfordon och dels är ansvarig
för att honom tilldelat fordon är i
fullgott skick, anser utskottet inrättandet
av en särskild tjänst för ytterligare kontroll
opåkallat. Innan en dylik befattning
inrättas bör i varje fall enligt utskottets
mening närmare övervägas, huruvida
möjlighet förefinnes att i stället
utnyttja sakkunskap ute i länen.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande i denna
punkt, föreslås en minskning av förevarande
anslag med endast 22 000 kronor.
Men att vi ändå yrkar på en nedsättning
av anslaget, beror på att man,
såvitt jag förstår, föreslår en anordning
som förefaller ytterst verklighetsfrämmande.
Man tänker inrätta en byråingenjörstjänst
vid statspolisintendentens
kansli. Denne byråingenjör skall fara
omkring till de orter ute i landet där
det finns statspolis, och titta på de bilar,
som står till polisens förfogande. Den
polisman av detta slag som tilldelats en
bil är ansvarig för dess skötsel. Om det
blir något fel på bilen, får han se till, att
den repareras.

Jag har fått den uppfattningen, att
vad som här föreslagits är en ytterst
opraktisk anordning. Det ligger i de befattningshavares
intresse, som är ansvariga
för dessa bilar och som skall använda
dem, att se till, att bilarna sköts väl.
Att ha en särskild byråingenjör i Stockholm,
som skall fara omkring och titta

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

på bilarna, förefaller mig vara ytterligt
verklighetsfrämmande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om det förhöll sig på
det sätt, som herr Bergh här sagt, nämligen
att man skulle ha en särskild ingenjör
i Stockholm, som skulle fara omkring
och reparera bilar, funnes det
ingenting att erinra mot hans yrkande.
Men var och en torde förstå, att så har
man inte tänkt sig saken.

Det ligger till på det sättet, att statspolisen
fått en avsevärd ökning av sitt
motorfordonsbestånd, och detta är motivet
till att man vill ha ett centralt överinseende
över de stora materiella värden,
som det här rör sig om. De polismän,
som använder dessa bilar i tjänsten
sköter säkerligen sina bilar mycket
väl, men det finns andra ting i detta
sammanhang, som är viktiga och som
måste bli föremål för överinseende, samordning
och bevakning. Det är fullt naturligt
att man, när ett företag växer,
måste ta konsekvenserna därav och se
till, att man rustar upp sin stabspersonal;
det är synpunkter, som var och en
som sysslar med praktiska ting, måste
förstå.

I detta resonemang har övervägts frågan,
om man inte skulle kunna lägga
ansvaret för motorfordonen på något
annat statligt organ, ty att det behövs
någon som har centralt överinseende
över dessa stora materiella värden, är
vi på det klara med. Men då har det visat
sig att det statliga organ, som kan
komma i fråga, måste ha en förstärkning
av sin personalorganisation i nästan
större omfattning än som här begärts
för att kunna svara för denna uppgift.

Jag anser att detta är en synpunkt som
är tillräcklig för bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Av de punkter, som upptagits
under elfte huvudtiteln, är detta

Anslag till statspolisintendenten m. fl.
en, där en besparing av det anvisade
anslaget är särskilt självklar. Här rör
det sig om ett antal statspoliser, som
själva är mycket skickliga motormän,
och här rör det sig huvudsakligast om
personbilar. Yar och en kan förstå, att
man aldrig skulle tillämpa en sådan här
anordning i ett enskilt företag, som hade
filialer utspridda i hela landet. Det vore
mycket enklare, om man gjorde på
samma sätt som förståndiga motormän
gör och med jämna mellanrum lämnade
in bilarna för regelbunden service i
en verkstad. Den byråingenjör det här
är fråga om kommer väl inte att reparera
felen på bilarna, utan kommer bara
att titta på dem.

Jag vill erinra om att statspolisintendenten
yttrat sig i denna fråga på det
sättet, att om det skulle behövas någon
befattningshavare för detta ändamål —
han ställer sig tydligen mycket tveksam,
vilket talar för att anordningen egentligen
är onödig — bör det vara en befattningshavare
i 29 lönegraden. Det är
vad han har yttrat i denna sak, och
någon entusiasm från statspolisintendentens
sida kan således inte spåras.

Detta förslag om anställande av en bvråingenjör
har slunkit med alldeles för
lätt. När vi vet hur ont det är om ingenjörer
i detta land för närvarande, förefaller
det onödigt att ha en befattningshavare
bara för den uppgift det här är
fråga om.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna 18—20

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till statspolisorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen

att till Statspolisorganisationen: Inköp
av motorfordon m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
840 000 kronor, därav 669 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen;

att till Statspolisorganisationen: Underhålls-,
drift- och expeditionskostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 2 378 000 kronor, därav
1 637 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen; samt

att till Statspolisorganisationen: Gottgörelse
till polisdistrikten för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
17 757 000 kronor, därav 11 225 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 202 av
herr Mannerskantz in. fl. och II: 221 av
herrar östlund och Edlund hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts,

att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen:
Inköp av motorfordon m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 365 000 kronor;

att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen:
Underhålls-, drift- och expeditionskostnader
anvisa ett förslagsanslag av
1 935 000 kronor; samt

att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten anvisa ett
förslagsanslag av 16 993 000 kronor.

Utskottet, som i punkterna 18 och 19
hänvisat till vad utskottet i punkten 20
anfört, hade i sistnämnda punkt yttrat
bland annat:

»Med hänsyn till betydelsen av skärpt
trafikövervakning speciellt på rikshuvudvägarna
såsom ett led i kampen
mot trafikolyckorna tillstyrker utskottet
Kungl. Maj ds förslag om viss ytterligare
utbyggnad av statspolisorganisationen.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna
I: 202 och II: 221, såvitt nu är i fråga.»

I enlighet härmed hade utskottet hemställt,

i punkten 18, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 202 och II: 221,
såvitt nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Inköp av motorfordon

m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 840 000 kronor,
därav 669 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen;

i punkten 19, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionerna 1:202 och 11:221,
såvitt nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Underhålls-, drift- och expeditionskostnader
för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 2 378 000
kronor, därav 1 637 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen; samt
i punkten 20, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj ds förslag samt med
avslag å motionerna I: 202 och II: 221, i
vad de berörde förevarande anslag, till
Statspolisorganisationen: Gottgörelse till
polisdistrikten för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 17 757 000
kronor, därav 11 225 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vid envar av nämnda punkter hade
reservation avgivits av herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckscher, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka yrkandena
i motionerna I: 202 och II: 221 om
lägre anslag. I enlighet härmed hade reservanterna
ansett, att utskottets yttranden
i förevarande punkter bort erhålla
den lydelse, reservationerna visade, samt
att utskottet bort hemställa,

i punkten 18, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och II:
221, såvitt nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Inköp av motorfordon
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
365 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; i

punkten 19, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och II:
221, såvitt nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Underhålls-, drift- och
expedtionskostnader anvisa ett för -

Nr 8

Onsdagen den

slagsanslag av 1 935 Q00 kronor, därav
1 037 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen;
samt

i punkten 20, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och II:
221, i vad de berörde förevarande anslag,
till Statspolisorganisationen: Gottgörelse
till polisdistrikten för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
16 993 000 kronor, därav 11 225 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I reservationen hade föreslagits, att
utskottets motivering under punkten 20
skulle innehålla följande uttalande:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning om betydelsen av skärpt trafikövervakning
såsom ett led i kampen
mot trafikolyckorna. En utbyggnad av
statspolisorganisationen i den omfattning
som föreslagits kan dock befaras
medföra en brist av utbildad personal
hos den kommunala polisen, från vilken
slatspoliskåren rekryteras. Utskottet förordar
därför, i likhet med motionärerna,
en stabiliseringsperiod för statspolisen,
innan ytterligare utbyggnad överväges.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det avgörande resonemanget
rörande dessa tre punkter bör
knytas till punkt 20, därför att vad som
föreslås i punkterna 18 och 19 i visst avseende
är att betrakta som följder av
förslaget i punkt 20. Där föreslås en ökning
av statspolisorganisationen. Mot
denna ökning har jag givetvis i och för
sig ingenting att invända, bör några ar
sedan beslöt vi en utvidgning av organisationen
i vad den avsåg kriminalpolisen.
Sedan har vi fortsatt på ordningspolissidan.
Inte minst behovet av en
skärpt trafikövervakning talar för att
den organisationen så snart det är möjligt
bör utvidgas. Men statspolisen rekryteras
från den kommunala polisen.
Resultatet är för närvarande, att en utvidgning
av statspolisen medför en brist
hos den kommunala polisen. När man
anser att det är lika angeläget att den
kommunala polisen inte blir underbe -

13 mars 1957

Anslag till statspolisorganisationen

mannad, måste man dra den slutsatsen,
att vi tyvärr måste lugna oss litet med att

utvidga statspolisorganisationen, till cless
att utbildningskapaciteten har möjliggjort
en sådan utvidgning.

Detta är motiveringen för det förslag
till nedsättning av anslaget som finns i
den reservation som är knuten till punkt
20.

Om man bifaller denna reservation,
behöver man inte i samma utsträckning
som Kungl. Maj:t föreslår ge ökade underhålls-
och driftsanslag under punkt
19 eller ökat antal bilar under punkt 18.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen på alla dessa tre punkter.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om herr Bergh på något
sätt lämnat ett positivt bidrag till en
breddning av underlaget för rekrytering
av statspolisen, skulle man kunna diskutera
den saken. Men det har inte skett.
Yrkandet om sänkt anslag återkommer
på alla punkter.

Under punkt 18 talas om att man skall
köpa in vissa släpkärror för att forsla
vågar på. Förut har de vågar som statspolisen
använt forslats på stationsvagnar.
Detta tålde vagnarna inte — de åsamkades
skador. Därför har man utrett denna
fråga, och under sommaren 1956 har
det gjorts experiment med transport av
vågar på släpkärra efter vanliga bilar.
Experimenten har utfallit väl. De redovisas
i statsverkspropositionen på två
ställen. Men trots detta hävdar reservanterna,
att man bör avvakta resultatet av
dessa undersökningar, innan man beslutar
om anslaget. Jag vet inte hur mycket
bevis reservanterna vill ha, innan de
kan ge sig på den punkten.

Här gäller det ett mycket aktuellt och
brännande anslag för alt förstärka trafikpolisen.
Jag behöver inte ta upp kammarens
tid med citat ur det material, som
finns tillgängligt på kammarens bord,
beträffande den utveckling som har skett
på detta område — den bör vara uppenbar
för alla. Jag tror alt det är behövligt
alt vi ger statspolisen möjlighet att
öka sin trafikövervakande verksamhet.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till statspolisorganisationen

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
under punkterna 18—20.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Att jag blandar mig i
denna uppgörelse inom tredje avdelningen
beror på att jag är motionär. Här har
undanhållits kammaren en del upplysningar,
som jag tycker inte bör undanhållas.
Dit hör bl. a., att när statspolisen
år 1956 fick rättighet att tillsätta 104 nya
befattningar, lyckades man inte får mer
än 57, trots att man tog nästan alla från
städernas poliskårer.

Nu vill man ha ytterligare 45, fastän
man inte kunde tillsätta alla de tjänster
som man fick i fjol. Följden blir, att
inte heller dessa tjänster kan tillsättas,
och de statspoliser som man får tar man
från städerna, fastän poliserna där har
en lika viktig trafikövervakande uppgift.
Man får inte bara tala i allmänna
ordalag om önskvärdheten av en allmän
trafikövervakning från statspolisens sida,
utan man måste också se, hur det
verkar i praktiken. Om man med bestämdhet
kan säga att resultatet blir att
man vid ett bifall till utskottets förslag
netto inte får någon enda ny polis men
väl försämrar trafikövervakningen i
städerna, då vet jag inte vad man vinner.

Detta bör kammaren upplysas om, innan
kammaren fattar beslut.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vad herr Mannerskantz
här säger är nog inte alldeles riktigt.
Visserligen är det på det sättet, att statspolisen
rekryteras från städerna och att
dessa därefter får försöka fylla sina luckor.
Men om man undantar Stockholm
och Göteborg, där det råder exceptionella
förhållanden på grund av poliskonflikterna,
har det visat sig att tomrummen
efter dem som blivit statspoliser
brukar kunna fyllas inom loppet av några
månader. När man kommer ett halvår
in på det nya budgetåret, visar det
sig att luckorna med nämnda undantag
är i stort sett fyllda både i städerna och
hos statspolisen. Det är det verkliga förhållandet.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det är vågat av en ledamot
att säga att ett statsråd har fullkomligt
fel, men han har inte belagt
sina påståenden med några siffror. Jag
påstår dock, att vid årsskiftet, dvs. när
halva budgetåret gått till ända, har man
inte kunnat tillsätta mera än 57 av de
104 nya platserna.

Sedan är det väl så att de poliser, som
anställes i statspolisen, tas från polistjänster
någon annanstans. Detta sker
väl som jag sade från städerna — man
tar i allmänhet inte fjärdingsmän på
landsbygden. Detta påstående kan väl
inte vara helt oriktigt, herr statsråd! Att
man sedan så snabbt kan fylla ut de platser,
som blir lediga, skulle alltså tyda
på att utbildningen av poliser sker i sådan
omfattning att bemanningen blir
fullt tillräcklig. Jag har från andra håll,
herr statsråd, fått belagt att det inte är
så helt riktigt med detta. Det är inte så
lätt att fylla luckorna, och antalet vakanser
just i storstäderna är väl inte litet.
Det är väl dessutom så att poliserna rekryteras
just från de största städerna
och från områden som ligger i deras
närhet. Underskottet på polismän i
Stockholm och Göteborg är mycket stort.
Efter varje polisman, som man plockar
därifrån till statspolisen, uppstår ett
tomrum. Här i Stockholm ser man på
östermalmsgatorna att det inte finns för
många poliser.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När det gäller Stockholm
och Göteborg medgav jag att det
finns en betydande brist. Den tar vi hänsyn
till vid uttagning av statspoliser därifrån.

I övrigt vill jag säga att utbildningskapaciteten
i anslutning till ett riksdagsbeslut
för två eller tre år sedan kommit
att utvidgas högst väsentligt. Vi har ju
inrättat åtskilliga filialskolor för att
kunna öka utbildningen, och kvar står
det faktum att när det har gått några
månader efter det att utökningarna av
statspolisen trätt i kraft har det visat
sig, att man i stort sett har kunnat fylla
luckorna inom den kommunala polisen.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få fråga
herr statsrådet varpå det kan bero att
statspolisen inte kunnat tillsätta de
tjänster, som den redan fått, och hur det
hänger ihop med det resonemang som
statsrådet själv eljest har fört?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de nu föredragna
punkterna hemställt samt vidare
på antagande av de förslag, som innefattades
i de vid dessa punkter anförda
reservationerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 21—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Anslag till statens polisskola

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för statens polisskola
vidtaga de ändringar, som föreslagits av
departementschefen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstats
för statens polisskola, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58,
dels ock till Statens polisskola: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 786 000 kronor, därav
103 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
hade bland annat till arvoden till
instruktörer och föreläsare vid särskilda
kurser i trafikövervakning för dels vissa
polischefer m. fl., dels ock viss kommunal
ordningspolispersonal i yttre bevakningstjänst
beräknats ett belopp av
13 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 202 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 221 av
herrar östlund och Edlund hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln till Statens
polisskola: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 773 000 kronor.

Anslag till statens polisskola

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens polisskola, som föreslagits av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1957;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens polisskola, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens polisskola: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 786 000 kronor, därav
103 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet, som delar departementschefens
uppfattning, att behovet av speciell
utbildning i trafikövervakning på lämpligt
sätt bör tillgodoses, kan i stort sett
godtaga den föreslagna uppläggningen
av ifrågavarande kursverksamhet. Utskottet
förutsätter dock att undervisningen
decentraliseras till länen i den
utsträckning som är lämplig och möjlig.
Däremot kan utskottet inte biträda det
i motionerna I: 202 och II: 221 förordade
alternativet för utbildningens ordnande.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Gerhard Nilsson i
Gävle och Heckscher ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:202
och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens polisskola, som föreslagits av
departementschefen i statsrådsprotokol -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till statens polisskola

let över inrikesärenden för den 3 januari
1957;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens polisskola, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens polisskola: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 773 000 kronor, därav
103 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen
hade anförts bland annat:

»Utskottet har intet att erinra mot
att behovet av speciell utbildning i trafikövervakning
på lämpligt sätt tillgodoses.
Då emellertid kostnaderna för
de föreslagna kurserna blir avsevärda,
kan utskottet icke tillstyrka eu uppläggning
av kursverksamheten på sätt departementschefen
förordat. Såsom motionärerna
anfört torde här avsedda kunskaper
med fördel kunna delges kursdeltagarna
genom en skrift. Under förevarande
anslag torde därvid kunna beräknas
en besparing på i runt tal 13 000
kronor.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har kommit till den
uppfattningen, att det förslag som är
grundläggande för dessa tre punkter, är
lika opraktiskt som det förslag man har
framställt då det gäller byråingenjören
hos statspolisen.

I punkt 26 menar man att det skall
ordnas en kurs i Stockholm på tre dagar
för polismän från hela landet. Dessa
tre dagar skall användas till specialutbildning
i trafikövervakning. Det innebär
alltså att man skall till denna stad
dra en massa folk för detta ändamål i
stället för att ordna denna fråga ute i
i länet genom broschyrer eller instruktionsskrifter
av något slag. Själva kursen
skulle inte bli så dyr. Den skulle
bara kosta omkring 13 000 kronor. Men
sedan kommer det en hel del omkostnader
som följer med, 20 000—30 000 kronor.
Därefter kommer under punkt 34
det värsta, resor och dagtraktamenten,
som innebär en utgift på 100 000 kronor.

Skulle man inte kunna ordna det hela
mera praktiskt, antingen genom att ta
hit några, som sedan finge instruera
andra, eller i form av skrifter av något
slag, vilket skulle bli mycket billigare.
Detta är, herr talman, motiveringen till
reservationen vid punkterna 26, 27 och
34.

Jag ber nu att få yrka bifall till reservationen
vid punkt 26.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är en praktisk fråga,
om man skall ha upplysningsverksamheten
centraliserad eller inte, om den skall
ordnas per korrespondens eller med eleverna
samlade till gemensam undervisning.
De fördelar som är förknippade
med det senare alternativet har här
vägt över.

I departementet har en P. M. utarbetats,
som ligger till grund för förslaget
att ordna orienteringskurser för poliser
i högre ställning och kurser för poliser,
som har trafikövervakande uppgifter. Jagtror
att det är nödvändigt att göra någonting
för att skola polisen i detta viktiga
värv. Erfarenheterna utomlands har
givit vid handen, att den trafikövervakande
funktionen är av synnerligen stor
betydelse på detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I sitt anförande framhöll
herr Bergh, att frågan om anskaffning
av fordon och annan materiel till statspolisen
var i första hand beroende av
den utökning av statspolisen som man
kunde anse erforderlig. Det är naturligtvis
riktigt. I fortsättningen ställde herr
Bergh emellertid en fråga till mig rörande
polisens rekrytering, nämligen
bur jag kunde förklara, att inte alla
tjänster vid statspolisen blivit tillsatta
än. Jag tar mig friheten att läsa upp vad
statsverkspropositionen innehåller på
denna punkt. Där nämnes de 106 tjänsterna
som riksdagen beslutat fr. o. m.
1 juli 1956, och sedan står det: »Enligt

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

vad jag inhämtat hade vid utgången av
november 1956 sammanlagt 57 tjänster
tillsatts. Av övriga kommer 16 att tillsättas
i början av 1957. Tidpunkten för
tillsättande av återstående 33 tjänster»,
— och det är tydligen dem herr Bergh
syftar på — »avsedda för statspolisavdelningen
i Stockholm, är på grund av
rådande rekryteringssvårigheter oviss.»
Detta stämmer mycket bra med vad jag
sade dels om rekryteringssvårigheterna
i Stockholm och Göteborg och dels om
att vi har gjort vissa undantag för dessa
städers vidkommande när det gäller att
ta ut statspolis, just för att tillgodose de
syften som herr Bergh så energiskt förfäktar,
nämligen att man inte skall ställa
städerna i svårigheter beträffande bemanningen
av deras egna poliskårer.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr statsrådet Hedlunds
svar kan omöjligen innebära ett påstående
om att luckorna i Stockholm är fyllda.
Vi får höra, att det finns luckor på
statspolissidan, och vi har hört tidigare
att det finns luckor på den kommunala
sidan. Jag betvivlar, att man i detta resonemang,
i den mån det innebär polemik
mot vad herr Mannerskantz och
jag har sagt, har rätt att undanta Göteborg
och Stockholm. Det finns en kommunal
polis i både Stockholm och Göteborg,
och det måste väl te sig egendomligt
att man gör undantag under hänvisning
till speciella förhållanden såsom
poliskonflikterna. Vad som här är angeläget
är att tillse att vakanserna fylls
både i Stockholm och i Göteborg. Att i
ett sådant läge öka efterfrågan och riskera
att ytterligare förvärra bristen kan
inte vara god politik.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Ilcrr Mannerskantz fällde
någon gång i ett benådat ögonblick —
jag tror att det var i eu kammardebatt
— den repliken, att när det gällde tredje
avdelningen skulle kammardebatten ta
ganska kort tid om herr Gustaf Karlsson

Anslag till statens polisskola
och han fick sköta den, men om någon
utomstående skulle blanda sig i den skulle
det ta längre tid. Nu har herr Mannerskantz
själv i debatten om tredje avdelningens
ärenden spelat en s. k. utomståendes
roll, och då må även jag tillåta
mig att göra det.

Det som föranledde mig att begära ordet
var att herr Bergh knöt samman
punkt 27 med punkt 26 och sade, att
anslag under punkt 27 är en följd av
trafikkurserna i punkt 26. Det förhåller
sig emellertid så —- jag kan som ledamot
av statspolisskolans styrelse säga
detta, eftersom jag står bakom den begäran,
som Kungl. Maj:t har villfarit här
— att den undervisningsfilm det är fråga
om inte alls är avsedd för trafikkurserna
utan för kriminalpersonalen.

Det här fallet, ärade kammarledamöter,
är verkligen belysande för de sparsamhetsaktioner
som gjorts. Förra året
anslog riksdagen 10 000 kronor för att
man skulle börja spela in denna film för
kriminalpersonal. Filmen är kostnadsberäknad
till ungefär 20 000 kronor
och är till hälften färdig. Nu begär vi
10 000 kronor i år för att färdigställa
denna utomordentligt nödvändiga och
nyttiga film, men då kommer reservanterna
och yrkar avslag. Ett avslag skulle
innebära att man kastar bort de 10 000
kronor som redan är investerade i filmen,
och det man avser är väl bara att
få en siffra i besparingsförslag att räkna
med.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmanen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till polisväsendets organisationsnämnd m. m.

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 27—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32 och i sammanhang därmed
punkten 33

Anslag till polisväsendets organisationsnämnd
m. m.

I punkten 32 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 202 och II:
221, i vad de berörde förevarande anslag,
till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 550 000 kronor.

I punkten 33 hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd
personalförteckning för polisväsendets
organisationsnämnd;

b) godkänna under punkten införd
stat för polisväsendets organisationsnämnd,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Polisväsendets organisationsnämnd
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 170 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 202, av
herr Mannerskantz m. fl., och II: 221, av
herrar Östlund och Edlund, hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln till
Anordnande av polisbevakning i annan
än den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor samt att
riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
beträffande Polisväsendets organisationsnämnd
besluta avslå Kungl. Maj :ts
hemställan.

Vid vardera av ifrågavarande punkter
hade reservation avgivits av herrar Hagnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Gerhard
Nilsson i Gävle och Ileckscher, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka de
i motionerna 1:202 och 11:221 gjorda
yrkandena, såvitt nu vore i fråga. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett,
att utskottets yttranden i förevarande
punkter bort hava den lydelse, reservationerna
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

i punkten 32, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och II:
221, i vad de berörde förevarande anslag,
till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. m. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 700 000 kronor; samt

i punkten 33, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:202 och 11:221,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till Polisväsendets
organisationsnämnd.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Riksdagen har för några
månader sedan enhälligt begärt en
utredning om bl. a. huvudmannaskapet
för polisväsendet. Det resultat som den
utredning, som jag hoppas snart skall
bli tillsatt, kan komma fram till, måste
givetvis på ett eller annat sätt påverka
organisationsfrågorna inom polisväsendet.
Enligt den mening som jag givit uttryck
åt i reservationen till punkten 33
skulle det inte vara särskilt lämpligt att

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till främj;
i avbidan på denna utrednings resultat
ge polisväsendets organisationsnämnd
den mera permanenta ställning, som ett
bifall till utskottsutlåtandet på denna
punkt skulle innebära. Man brukar inte
under pågående eller emotsedda utredningar
förfara på det sättet.

När vi reservanter på den punkten
ansluter oss till vanlig riksdagspraxis,
menar vi att det anslag på 150 000 kronor,
som hittills varit anvisat till polisväsendets
organisationsnämnd, nu som
hittills bör tagas upp under anslagstiteln
Anordnande av polisbevakning i annan
än den i lagen om polisväsendet i
riket stadgade ordning m. m. Där har
anslaget funnits förut, och där bör det
enligt vår mening vara kvar tills organisationsfrågorna
är lösta. Med detta
korresponderar det yrkande vi har framställt
i reservationen vid punkten 33 om
att taga bort anslaget under denna punkt.
Det är motiveringen, herr talman, till
reservationerna vid punkterna 32 och
33, till vilka jag ber att få yrka bifall.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Ett bifall till de i utskottsutlåtandet
föreslagna ändringarna
i avlöningsbestämmelserna för befattningshavare
vid polisväsendets organisationsnämnd
innebär inte att man skulle
skapa ett fast ämbetsverk av organisationsnämnden,
utan endast att skapa
större möjligheter att genom att erbjuda
hyggligare anställningsvillkor kunna
behålla och få dit god personal. Den enda
ändring som föreslås är att ge personalen
pensionsberättigad tjänst, men i
övrigt föreslås ingen förändring. Befattningshavarna
kan sålunda fortfarande
avsättas på administrativ väg. Man bör
således inte tro att vi på detta sätt skaffar
oss någonting, som vi sedan kan få
svårigheter att göra oss av med, om vi
skulle vilja det. Att denna sak redovisas
i två punkter bör inte vara något
skäl till avslagsyrkande på utskottets
hemställan. Jag tror inte att det motivet
har något värde.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till vad utskottet hemställt
under förevarande punkter.

nde av rekryteringen i vissa polisdistrikt

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i de under behandling varande punkterna
hemställt samt vidare på godkännande
av de vid dessa punkter avgivna
reservationerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna —37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Anslag till främjande av rekryteringen i
vissa polisdistrikt

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor, därav 225 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 202 av
herr Mannerskantz m. fl. och 11:221 av
herrar östlund och Edlund hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln beträffande
Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt besluta
avslå Kungl. Maj ds hemställan om ett
förslagsanslag av 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:202 och 11:221, såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor, därav 225 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till engångsanskaffning av materiel

motionerna I: 202 och II: 221, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till Bidrag till främjande av
rekryteringen i vissa polisdistrikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Detta anslag tillkom så
sent som vid 1955 års riksdag. Det har,
som vi hörde nyss av föredragningen,
rubriken Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt. Meningen
med anslaget var att en polisrekryt, som
hade haft en vikariatsanställning men
som omedelbart efter det att denna anställning
av någon anledning upphörde
inte fick ny anställning, fortfarande
skulle kunna avlönas av polisdistriktet
och detta i sin tur under vissa förutsättningar
kunna få ersättning av statsmedel
för sina utgifter härför.

Det har nu visat sig att anslaget knappast
har tagits i anspråk. 1955 års riksdag
uppförde beloppet till 390 000 kronor.
Samma belopp fördes upp budgetåret
1956/57, och i år föreslås att anslaget
tas upp med 300 000 kronor. Det enda
år, för vilket vi ännu har en belastningsuppgift,
är budgetåret 1955/56. Anslaget
belastades då med 4 352 kronor i
stället för beräknade 390 000 kronor. Det
hänger sannolikt samman med den nuvarande
bristen på utbildad polispersonal.
Detta anslag måste följaktligen, i
varje fall så vitt man nu kan bedöma, för
den närmaste tiden sakna betydelse. Vi
anser därför att anslaget bör t. v. utgå
ur riksstaten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten 38 avgivna reservationen.

för civilförsvaret

Anslaget tillkom år 1955. Meningen
var att man med dessa pengar skulle
kunna fylla ut luckorna i tjänstgöringen
för extra poliser. Man ville intressera de
extra polismännen att stanna kvar i polisyrket,
även om de under kortare tider
inte kunde få kommendering. Polisdistrikten
ute i landet skulle kunna få
medel från detta anslag för att avlöna
dem under tiden mellan de olika tjänstgöringsperioderna.

Det är sant att belastningen på anslaget
blev liten det första året. För innevarande
år har det ännu inte inkommit
tillräckligt med ansökningar för att
man skall kunna bedöma vilket belopp
som till slut kan komma att åtgå.

Det torde dock inte råda delade meningar
om att denna metod är riktig.
Under alla förhållanden är vi väl överens
om att det måste finnas ett anslag
i budgeten för detta ändamål. Alla strävar
vi ju efter att söka förbättra rekryteringen
inom polisväsendet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 39—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Detta är den sista kontroversiella
punkten på detta område.
Om herr Bergh varit konsekvent borde
lian ej ställt detta yrkande, då det syftar
till att stärka underlaget för rekrytering
till polisen. Vid granskningen av detta
anslag har vi funnit, att det här är fråga
om en punkt där vi kan göra något för
att underlätta rekryteringen av polispersonal.

Anslag till engångsanskaffning av materiel
för civilförsvaret

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 5 505 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:202
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 221

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

av herrar Östlund och Edlund, i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln till
Civilförsvaret: Engångsanskaffning av

materiel anvisa ett förslagsanslag av
5 005 000 kronor.

dels oek två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald m. fl. (1:256) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Sjölin och Kelander (11:351), i vilka
hemställts, att riksdagen för budgetåret
1957/58 måtte under elfte huvudtiteln
till Engångsanskaffning av materiel anvisa
ett reservationsanslag av två miljoner
kronor, innebärande en besparing i
jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 3,5 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:202
och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag, ävensom med bifall till motionerna
1:256 och 11:351 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Gustaf Karlsson, Ivar Johansson,
Erik Svedberg, Holmquist, Lodenius,
Åkerström, Svensson i Alingsås,
Gustafsson i Stockholm, Andreasson,
Svensson i Stenkyrka och Svensson i
Kungälv, vilka ansett att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1: 256 och IT: 351 samt I: 202 och IT:
221, sistnämnda bägge motioner i vad de
berörde förevarande anslag, till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
5 150 000 kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Gerhard Kilsson i Gävle,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt alt utskottet
bort hemställa, all riksdagen måtte i an 3

Första kammarens protokoll 1957. Kr S

ledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:256 och 11:351 samt
I: 202 och II: 221, sistnämnda bägge motioner
i vad de berörde förevarande anslag,
till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 4 505 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag kanske får börja med
att säga att reservation 13a) kommer
närmast propositionen. Denna reservation
skiljer sig från propositionens hemställan
endast så till vida att anslaget
har räknats ned med 355 000 kronor.

Med lottens hjälp blev det emellertid
majoritet i utskottet för att tillstyrka
den hemställan som gjorts i en motion
från folkpartihåll om att i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 5 505 000 kronor
till materielanskaffning för civilförsvaret
anvisa allenast 2 miljoner kronor.

Det tredje yrkandet under denna
punkt är det som ingår i reservation
13b), avgiven av mig jämte några andra
ledamöter. Vi anser att det av Kungl.
Maj:t begärda anslaget bör nedsättas
med 1 miljon kronor. Motiveringen för
vår reservation är i korthet följande.

I propositionen föreslås, att man skall
anskaffa speciellt inredda Volkswagen
Kombi som skall ersätta en del fordon
man nu har. Det framgår emellertid att
de nya fordonen ännu icke är tillräckligt
utexperimenterade och att man redan
har ett anslag till sitt förfogande för
att fullfölja dessa experiment. Vi reservanter
kan inte anse det vara välbetänkt
att i det läget göra en så stor utgift, flera
hundra tusen kronor, för inköp av
dessa nya vagnar som man här begär.
Därför yrkar vi en nedsättning av det
begärda anslaget med 500 000 kronor.

Det har dessutom visat sig att reservationerna
på materielanslaget för civilförsvaret
är tämligen höga. Reservationerna
har till och med ökat sedan föregående
år med cirka 800 000 kronor. När
nu Kungl. Maj:t föreslagit en höjning
av anslaget från 3 680 000 kronor till
5 505 000 kronor och vi kunnat lägga
märke till att reservationerna ökat med
cirka 800 000 kronor, förefaller det oss

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

reservanter som om riksdagen utan minsta
skada för civilförsvaret skulle kunna
pruta ytterligare 500 000 kronor. Vi har
alltså kommit till att riksdagen utan påtaglig
olägenhet kan nedsätta anslaget
med sammanlagt 1 000 000 kronor.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att jag givetvis måste betrakta civilförsvaret
som en gren av våra försvarsanordningar
och att vi därför inte kan gå
hur långt som helst, då det gäller att
pruta på detta anslag. Jag har bibragts
den uppfattningen, att den prutning,
som med lottens hjälp vann statsutskottets
tillstyrkande, är tilltagen i kraftigaste
laget och att den prutning med
1 000 000 kronor, som vi reservanter föreslår
i stället för folkpartimotionens
3 500 000 kronor, motsvarar bättre önskemålen,
att man icke skall köpa dessa
Volkswagen Kombi, innan fordonen blivit
utexperimenterade, samt att reservationerna
på anslaget tages i anspråk, innan
nya medel tillskjutes.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till den reservation under förevarande
punkt, som är betecknad med
13 b).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den reservation, som är
betecknad 13 a), svarar mot det alternativ,
som avdelningens majoritet stannade
för, men som inte vann majoritet
i det samlade statsutskottet, utan där
fick nöja sig med 11 reservanter. Det
är, såsom lierr Bergh påpekade, det yrkande
som ligger närmast vad Kungl.
Maj :t gjort framställning om.

Vi är väl alla som diskuterat denna
fråga, såväl i avdelningen som i utskottet,
eniga om att när det finns stora reservationer
disponibla, bör man vara
återhållsam med att späda på anslagen
ytterligare. Detta kan vi ju alltid diskutera
om, och det är ofta avvägningsfrågor.
Men när det gäller att skära ned en
anslagssumma som nu begärs, bör man
tänka på hur frågan verkligen ligger
till. När herr Bergh och hans medreservanter
stannat för det belopp som de föreslagit
beror det väl på att de gjort en

avvägning, som stämmer överens med
deras sätt att se. Civilförsvarsstyrelsen
och de utredningar, som sysslat med denna
fråga, har kommit till ett avsevärt
högre belopp.

I civilförsvarsstyrelsen reserverade sig
en ledamot för ett lägre belopp än styrelsen,
nämligen herr Thapper, som tilllika
är medlem i statsutskottet och som
därför har naturliga förutsättningar att
anlägga anslagsbeviljande synpunkter
på denna fråga. När vi stannat för att
ansluta oss till hans ställningstagande,
har vi känt oss stå på fast mark. Bakom
ligger en ingående prövning av angelägenlietsgraden,
av beloppets storlek
och av betingelserna i övrigt. Vi har med
vårt ställningstagande haft samma principiella
utgångspunkt som övriga i utskottet,
alltså att det inte bör finnas alltför
stora reservationer.

Den siffra som finns i utskottsmajoritetens
förslag är fullkomligt slumpmässigt
vald. Man kunde lika gärna ha stannat
för 1 eller 2,5 eller 3 miljoner kronor.
Jag vet inte vilken metod man använt.
Det är möjligt att vi kommer att
upptäcka, att man på någon annan punkt
vill öka anslaget med motsvarande belopp,
och att detta alltså skulle vara anledningen
till att man här vill pruta så
mycket. Men något ordentligt underlag
för vad man anser verkligen bör gå till
civilförsvaret finns inte.

Det är möjligt att man utnyttjat möjligheten
att minska här, därför att civilförsvarsstyrelsen
knappast tillhör de
statliga myndigheter som är mest välsedda
i detta land. Dess anseende blev
ju ganska skamfilat i samband med att
dess utbildningsverksamhet sattes under
offentlig strålkastarbelysning. Det är inte
utan att man får det intrycket, när
man läser motionen och dess yrkande.
Man återfinner inte alls där samma inställning
till anslagsfrågorna som på
andra punkter i budgeten.

Jag tror att försiktigheten bjuder att
vi på detta område inte stör återuppbyggnadsarbetet
men samtidigt visar
återhållsamhet. Vi bör därför stanna vid
det förslag som har förts fram i den
reservation som är betecknad med 13a).

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

Jag ber att få yrka bifall till den reservationen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle här kanske
kunna nöja mig med att i huvudsak instämma
i vad herr Bergh anfört till förmån
för sin reservation och samtidigt
yrka bifall till utskottets hemställan, men
jag ber att därutöver få göra ett par erinringar.

Enligt uppgifter i propositionen och de
siffror som redovisas av civilförsvarsstyrelsen
uppgick reservationerna under
denna punkt den 1 januari 1957 till
omkring 16,6 miljoner kronor. Departementschefen
påpekar också, att dessa
medel inte kan förbrukas under innevarande
budgetår, en omständighet som
enligt hans förmenande påkallar en viss
försiktighet vid bedömningen av medelsbehovet.
Departementschefen påpekar
vidare, att frågan om civilförsvarets
behov av materiel är under utredning,
vilket manar till återhållsamhet i fråga
om anskaffande av materiel. Här är det
inte fråga om att försvåra eller omöjliggöra
den materielanskaffning som kan
bedömas vara oundgängligen erforderlig
för detta ändamål. Denna anskaffning
kan ske inom ramen av de medel som
finns tillgängliga. Vad utskottet vill ha
sagt och som även anföres i dess motivering
är att det är principiellt olämpligt
att lägga upp reservationer av denna
storleksordning, samtidigt som man
ju i många olika sammanhang här i riksdagen
nödgas avvisa kanske relativt obetydliga
men i och för sig högst belijärtansvärda
anslagsäskanden för andra ändamål.

Jag är angelägen att betona, att vad
utskottet här föreslår ingalunda får betraktas
som något slags deklassering av
civilförsvaret eller dess verksamhet. Civilförsvaret
är, som herr Bergh också
tidigare har påpekat, en angelägen uppgift
och ett komplement till de försvarsanordningar
som vi i övrigt har här i
landet. Men om särskilda förhållanden
skulle inträffa, exempelvis ett exceptionellt
läge i utrikespolitiskt avseende, som

påkallar investeringar på detta område
utöver det normala, finns det utvägar
att täcka medelsbehoven i en sådan situation
— det är vi alla medvetna om.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Till en början ber jag
att få tacka utskottet för behandlingen
av den del av elfte huvudtiteln som vi
i dag har uppe här i kammaren, dock
med ett undantag, och självfallet är detta
just den punkt som för ögonblicket
diskuteras, nämligen punkt 47. Där har
Kungl. Maj:t som bekant begärt ungefär
5,5 miljoner kronor, medan utskottet
— det har sagts med lottens hjälp -—
har kommit ner till 2 miljoner. Man har
alltså prutat 3,5 miljoner på detta anslag,
som avser materielanskaffning för civilförsvaret.

Låt mig då först säga, att under budgetbehandlingen
har det prutats och
sparats. Vi har försökt att så långt vi
funnit det möjligt bringa ned kostnaderna,
och resultatet blev att civilförsvarsstyrelsens
krav på 42 miljoner kronor i
anslag för hela civilförsvaret sänktes till
31 miljoner kronor, vilket innebär en
minskning i förhållande till fjolåret med
inte mindre än 4 miljoner kronor. Det
har varit en successiv minskning av anslaget
till civilförsvaret i åtskilliga år.
Vi har försökt pressa ned utgifterna, och
på tre år har anslagsbeloppet minskats
med 10 miljoner kronor. Går man tillbaka
till början av 1950-talet, så får man
fram en minskning på 20 miljoner. Det
innebär 40 procent, och om man tar
hänsyn till de pris- och lönestegringar
som har skett sedan dess, är ju den reella
nedskärningen väsentligt mycket större.

För några månader sedan infann sig
civilförsvarsstyrelsens chef i inrikesdepartementet
med eu förteckning på erforderlig
komplettering av utrustningen.
Det var vid den tid, då det utrikespolitiska
läget började se rätt trist ut. Hans
förteckning slutade på inte mindre än

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till engangsanskaffning av materiel för civilförsvaret

30 miljoner kronor, ocli om man räknar
ihop den materiel man hade och den
materiel man skulle kunna få för dessa

30 miljoner kronor, så visade det sig faktiskt
att man ändå på många materielslag
alltjämt hade brister på 40, 50 procent
och i vissa fall ännu mer.

Utskottsmajoriteten åberopar här
framför allt två skäl för sitt ståndpunktstagande.
Det är de pågående utredningarna,
och det är de stora reservationerna.
Vad utredningarna beträffar tycker
jag knappast att de borde få lägga hinder
i vägen för anslag av den storlek
som Kungi. Maj:t har begärt, nämligen

31 miljoner kronor, när den sittande utredningen
i yttrande över framställningarna
från civilförsvarsstyrelsen har förklarat,
att den finner beloppet 42 miljoner
kronor kunna rymmas i det förslag
som utredningen avser att lägga
fram.

Herr Bergh talade speciellt om anslaget
till motorfordonsberedskapen och en
viss volkswagenutrustning, som man
eventuellt avser att anskaffa och beträffande
vilken en del prov ännu inte är
avslutade. Det är alldeles riktigt att dessa
prov inte är avslutade, men av den
anledningen prutade också departementet
ned posten Anslag för motorfordonsberedskapen
så mycket alt de begärda
pengarna behövs, frånsett dessa bilar
som man ännu inte bestämt sig för att
anskaffa.

Reservationerna uppgick vid innevarande
budgetårs ingång till närmare 28
miljoner kronor, och därtill kommer anslaget
för innevarande år på 3,9 miljoner.
Tillsammans blir detta 31,8 miljoner
kronor i reservationer. Därav var
emellertid drygt en tredjedel bunden genom
beställningar. De obundna medlen
idgjorde inklusive årets anslag 20,5 miljoner
kronor. Sedan dess har reservationerna
nedgått till 23,7 miljoner kronor
den 1 mars 1957. Men härav var genom
beställningar bundna 13,2 miljoner
kronor, medan det obundna eller, såsom
utskottet uttrycker saken, disponibla beloppet
utgjorde 10,5 miljoner kronor. Det
var alltså den 1 mars. Men även dessa
obundna medel torde till stor del snart

komma att tas i anspråk för de ändamål
för vilka de är anslagna. Det gäller
cirka 6 miljoner kronor som beräknats
för sjukvårdsändamål. Planerna för
vad civilförsvaret skall uträtta på det
området är ju fullt klara i princip, och
de 6 miljoner kronorna skulle användas
för materielanskaffning inom den ramen.
Det är anslag som beviljats tidigare och
som alltså skall bindas genom beställningar
så snart som möjligt. Ianspråktagandet
är till en del beroende av Kungl.
Maj:ts ställningstagande till den av sakrevisionen
väckta frågan om alt använda
viss äldre materiel i den nya organisationen.
Delvis har den frågan utretts,
och man har också fått fram vissa
besparingar som belöper sig på i runt
tal 375 000 kronor. Detta är ju att hälsa
med stor tillfredsställelse. Både i denna
del och i övrigt torde beträffande dessa
G miljoner kronor beslut att ta dem i anspråk
vara att vänta inom den närmaste
tiden, och då blir ytterligare 6 av de
kvarstående It) miljonerna bundna. Då
återstår 4,5 miljoner kronor, och även
större delen av de reservationerna anses
komma att bindas inom en rätt snar
framtid.

Sammanfattningsvis vill jag till sist
framhålla följande. Utskottet åberopar
som skäl för sitt förslag till sänkning av
anslaget huvudsakligen de pågående utredningarna
och de stora reservationerna.
Vad utredningarna beträffar kan jag
hänvisa till vad den pågående utredningen
själv — märk väl att den är sammansatt
bl. a. av representanter för de
fyra demokratiska partierna — har uttalat.
Vad reservationerna beträffar förhåller
det sig visserligen så, att ett betydande
belopp alltjämt är obundet men
att man kan vänta sig att det ganska
snart kommer att bindas.

En annan fråga är naturligtvis huruvida
man bör anslå pengar under det
år då bindningen sker, alltså då man gör
upp kontrakten och binder staten för
utgiften — den principen har vi här
följt -— eller om man bör gå den andra
vägen och begära de pengar som under
det kommande budgetåret kan beräknas
behövas för utbetalningar. I det senare

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

fallet tillämpar man en helt annan princip.
Vi har hittills följt den vägen att
kontrakt icke skall göras upp förrän
pengar är anslagna av riksdagen. Vi tycker
att åtskilliga skäl talar för det tillvägagångssättet.
Om civilförsvaret skall
kunna göra de beställningar som regeringen
funnit nödvändiga behövs här ett
anslag av minst den storlek som anges i
reservation 13a) av herr Gustaf Karlsson
in. fl.

Herr OHLON (fp) :

Herr talman! Det är en gammal fråga
denna om reservationerna. Häromåret
var den föremål för ganska vidlyftiga
utläggningar i bägge kamrarna, och man
kom då till det resultatet, att den väldiga
reservationsanhopning, som förelåg
både på drift- och kapitalbudgeterna,
var ett otyg och att allt borde göras för
att vi skulle komma loss från denna anhopning
av reserverade medel. Det är
också svårt för riksdagen att få något
grepp över det budgetära läget, så länge
vi arbetar med dessa stora reservationer.

Inrikesministern kunde ju inte heller
i sitt anförande nyss bestrida, att stora
reservationer förelåg och att de hade
ökat föregående år till 16,6 miljoner
kronor. I början av detta budgetår blev
det en fortsatt anhopning av reservationsmedel.

Inrikesministern försökte göra gällande,
att de beställningar, som gjorts för
civilförsvaret, kommer att nedbringa reservationernas
storlek till sådana belopp,
att det föreligger viss risk för att civilförsvaret
inte skall bli rätt tillgodosett,
ifall utskottets förslag antages av kamrarna.
Han nämnde, att av för en tid
sedan föreliggande 23,7 miljoner kronor
hade beställningar gjorts för 13,2 miljoner
kronor. Då skulle finnas kvar 10,5
miljoner kronor. Han ställde vidare i utsikt
ytterligare beställningar på 6 miljoner
kronor. Alltså skulle återstå 4,5
miljoner kronor. Vi har hört den där
låten förr, och resultatet har blivit den
reservationsanhopning, som i dag kan
konstateras.

När detta ärende kom före vid ple -

narsammanträdet i statsutskottet, hade
jag närmast den uppfattningen, att här
endast skulle anslås ett symboliskt belopp
på 100 kronor, så att man skulle
komma närmare botten i fråga om reservationerna,
men så enades man om
att yrka 2 miljoner kronor.

Herr Bergman ansåg i sitt yttrande
nyss, att siffran 2 miljoner är slumpmässigt
tillkommen. Ja, det kan jag inte
bestrida, men reservationsanhopningarna,
herr statsråd, är också slumpmässigt
tillkomna och visar, att man här
behöver rensa upp. Skulle vi råka in i
ett utrikespolitiskt farligt läge, finns det
ju möjlighet för Kungl. Maj :t att komma
tillbaka och begära pengar på tilläggsstat.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Ohlon förklarade
nyss, att om det blir ett mycket farligt
läge, går det nog lättare att få fram
pengar. Det tror jag visst, men det kan
vara så dags då.

Det var emellertid inte för detta jag
begärde ordet utan för att framhålla, att
man naturligtvis kan bygga på beställningsbemyndiganden
i stället för anslag,
men hittills har man för civilförsvaret
följt den principen, att man har begärt
en viss summa pengar för olika slags
ändamål, och sedan har man gjort beställningar
inom ramen för denna penningsumma
och icke gått utöver den.

Om riksdagen skulle visa sig intresserad
av att man i stället lämnar bemyndigande
att göra kontrakt utan att anslagen
lämnats och säger, att när betalning
skall ske kommer anslaget att beviljas,
kan man naturligtvis tänka sig
att gå den vägen. Men då får man bestämma
sig för den saken och göra upp
förslagen från den utgångspunkten.

Om vi nu inte får det högre anslaget,
kommer civilförsvaret att vara förhindrat
att göra de beställningar, som avsetts.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Det kan vid anses ådagalagt
genom denna diskussion, att vi här

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

rör oss på ett område, som är ganska
ovisst och oklart. Vad som är klart är
väl att vi har högst väsentliga reservationer
att tillgå, som kan disponeras för
de mest angelägna behoven.

Jag ber att få erinra om vad statens
sakrevision anfört i detta sammanhang.
Den säger: »I nuvarande läge möter uppenbara
svårigheter att med någon grad
av säkerhet bedöma angelägenheten av
den av styrelsen förordade materielanskaffningen.
» Det är såvitt jag kan förstå
också ett vittnesbörd om att vi här
rör oss på ett mycket ovisst område, där
man inte vet vad utredningar och den
framtida utvecklingen kan leda till. I detta
läge kan jag inte finna annat än att
det föreligger starka skäl för att begränsa
medelsanvisningen för detta ändamål
till vad som är oundgängligt nödvändigt.

På denna grund ber jag, herr talman,
att få vidhålla yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den diskussion, som
förts de sista minuterna mellan företrädarna
för utskottsförslaget och företrädarna
för reservationen nr 13 a), måste
ju bestyrka det intryck, man får i år
och som man fått under tidigare år, när
det gäller anskaffningen av materiel till
civilförsvaret, att det är mycket svårt
att av de redovisade handlingarna få
den klarhet i bilden som man så gärna
skulle önska.

Det hänger till en del samman med
den teknik man använder, nämligen att
man vill ha medel reserverade för att
kunna göra beställningar. Vi tillämpar
samma teknik på vissa andra områden
av vår förvaltning, men jag delar den
mening, som här kommit till uttryck,
att vi nog borde underkasta hela frågan
om dessa reservationsanslag en
översyn.

Jag hörde för en stund sedan, att vi
enligt den sista budgetredovisningen har
reservationer i statsbudgeten på ungefär
1,5 miljarder. Man kan ju säga att
detta inte är avgörande för den samhällsekonomiska
balansen, eftersom de

sedlarna inte lär vara tryckta ännu, men
nog ser det besynnerligt ut, särskilt när
man finner att en del av reservationerna
troligen aldrig kommer att tas i
anspråk. På den egentliga försvarssidan
bär vi ju ett system med beställningsbemyndiganden
och medelsanvisningar
för att lösa in de utställda växlarna, och
det förefaller mig som om man skulle
kunna minska trasslet — åtminstone
bokföringstrasslet — i nu förevarande
fall med reservationerna genom att försöka
tillämpa ett liknande förfarande
här. Detta är nu en fråga så att säga
vid sidan om, men i varje fall illustreras
här den oklarhet, som råder när
man vill ha en uppfattning om hur mycket
pengar som egentligen skall betalas
ut under löpande budgetår.

Vidare kan det väl sägas, att den förda
debatten har stärkt intrycket av att
utskottets förslag och den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna reservationen
betecknar ytterligheterna i detta
sammanhang. Trots inrikesministerns
resonemang kan man hysa tvivel om
huruvida ett så stort anslag som propositionen
och reservation nr 13 a) upptar
faktiskt behövs, och när det gäller
utskottets förslag kan man sätta i
fråga, huruvida det inte brukar större
våld än nöden kräver och innebär en
verklig nackdel för civilförsvaret.

I detta läge framstår det ganska klart
att den reservation som prutar 1 miljon
i stället för 3,5 miljoner — även om
också denna reservation delvis måste
sägas bygga på en skönsmässig avvägning
— sannolikt har mera fog för sig
än de bägge ytterlighetsståndpunkterna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Ohlon sade att reservationerna
är slumpmässigt hopsamlade.
Ja, man kan förstå om han tycker
att det, som regeringen presenterar på
riksdagens bord, har tillkommit litet på
en slump — det må han tycka — men
redovisningen av dessa frågor i statsverkspropositionen
och i utskottets utlåtande
talar, såvitt jag förstår, ett annat
språk.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

Jag vill endast notera att herr Ohlon
nu har erkänt att motionsyrkandet om
en beskärning till 2 miljoner innebär en
slumpmässigt vald siffra och att det inte
finns något faktiskt, reellt underlag
för just den siffran. Däremot har reserr
vation nr 13 a) en fast grund att bygga
på.

Naturligtvis kan det vara risk för att
vi får en långrandig debatt, men det vore
onekligen intressant att få höra ett
uttalande av en ledamot av denna kammare,
som är herr Jacobsson närstående
och som för en stund sedan också stod
nära honom. Han har i utredningen yttrat
sig över civilförsvarsstyrelsens äskanden
och därvid stannat för siffran
8 miljoner. Även i andra kammaren finns
en ledamot, som står nära dem som
nu begär anslagssänkningar på denna
punkt, men som i utredningen har stått
för samma höga yrkande.

Jag tror att det vore värdefullt att få
veta vilka skäl man haft för en sådan
ståndpunkt, även om det finns risk för
att debatten i det fallet blir lång. Jag
tror inte att de skälen har varit lika
slumpmässiga som skälen till den motion
statsutskottet har baserat sitt yrkande
på.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Bergh i att det nog har hänt att motiveringarna
för anslagskrav från civilförsvarsstyrelsen
inte alltid varit övertygande,
men då har vi i departementet
försökt komma till bättre klarhet i saken
och eventuellt sedan skurit ned beloppen.
Nedskärningen denna gång rör sig
ju, som kammarens ledamöter nyss hörde,
om ca 10 miljoner kronor, från begärda
42 miljoner till 31 miljoner kronor.

Vad beträffar systemet med beställningsbemyndiganden,
så vill jag än en
gång understryka att man naturligtvis
kan övergå till ett sådant system här,
men att man inte vid anslagsbeviljandet
nu kan handla, som om man redan hade
infört det systemet.

Vad som föranledde mig att begära
ordet nu var närmast ett uttalande av

en av kammarens ärade ledamöter om
betydelsen av den materiel, som man
står i begrepp att köpa in. Jag skall
söka fatta mig så kort som möjligt för
att inte trötta i onöden. Till en början
vill jag framhålla att det rör sig om
bl. a. 800 000 kronor till alarmeringsoch
signalmateriel. Det är fråga om bl. a.
utrustningar till redan färdigställda ledningscentraler,
ofta insprängda i berg.
Kan man låta dem stå där utan sin utrustning?
Vidare har vi en post för inköp
av s. k. radiakinstrument, med vilka
man efter ett atombombanfall skall
kunna göra sig underrättad om vart det
radioaktiva stoftet har spritts. Vad vi
begärt pengar till täcker tyvärr inte ens
behovet vare sig för civilförsvarets aktiva
personal eller för de särskilt utsatta
bland civilbefolkningen av dylika apparater
— vi har inte ens kunnat sträcka
oss så långt i detta sammanhang. Civilförsvarsstyrelsen
har dessutom begärt
1,5 miljoner för materiel till sjukvårdstjänsten.
Vi har stannat vid 645 000 kronor.
Man behöver självfallet en viss materiel
för att kuna ta hand om sårade
och skadade, och denna materielanskaffning
måste betecknas såsom ytterligt angelägen.
Vi har vidare begärt pengar
till brandmateriel. Civilförsvarsstyrelsen
har uppskattat bristerna på detta område
så stora att mycket höga belopp erfordras,
nämligen inte mindre än 55 miljoner
kronor. Detta belopp skulle täckas
på 10 år, anser man, alltså med 5,5 miljoner
kronor för år. Vi har inte begärt
mer än 1,5 miljoner kronor, närmast för
att eftersläpningen under utredningsperioden
inte skall öka. Jag vill tillägga,
att en ökning av medlen för detta ändamål
naturligtvis också kommer fredsbrandväsendet
till godo.

Om motorfordonsberedskapen har jag
nyss yttrat mig.

Slutligen är det fråga om 870 000 kronor
till inventarier och utrustning till
vissa skyddsrumsanläggningar. Om man
bygger skyddsrum — och här återkommer
jag till vad jag anförde beträffande
ledningscentralerna — måste man naturligtvis
se till att det finns utrustning
där också.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anslag till engangsanskaffning av materiel för civilförsvaret

Meningarna inom civilförsvarsstyrelsen
när det gäller anslagsäskandet under
den punkt vi nu diskuterar har varit i
viss mån delade. En ledamot av styrelsen,
nämligen herr Thapper, har reserverat
sig. Vi har i själva verket kommit
längre i vår prövning av anslagsbegäran
till riksdagen än vad herr Tapper gjorde.

Det gäller i alla fall här att ge civilbefolkningen
bättre resurser för att kunna
överleva och rädda sin egendom, om
det värsta skulle hända. Jag tror att man
skall betänka sig mer än en gång, innan
man på detta område visar alltför stor
njugghet. Vi bör komma ihåg, att hela
vårt försvar är en totalitet, och just civilförsvaret,
där det gäller att i en
ofärdstid rädda hundratusentals, ja, miljontals
människoliv från förödande vätebombsanfall,
är en uppgift som vi får
lov att ta utomordentligt allvarligt på.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det sista uttalandet av
inrikesministern var väl ändå ganska
onödigt. Det är nu inte fråga om att rädda
människoliv, det är fråga om att sanera
statens affärer utan att det behöver
återverka på styrkan i vårt civilförsvar.

Jag nämnde i mitt första anförande,
att för mig hade den naturligaste ståndpunkten
varit att man på grund av de
stora reservationerna kunde nöja sig
med ett symboliskt anslag på 100 kronor.
Men eftersom man ville ha en viss säkerhetsmarginal,
gick utskottet med på att
föreslå ett belopp av två miljoner kronor.
Det är dessa två miljoner som man
kan säga är tilltagna på en slump. Men
man har gjort så för att ha en latitud att
hålla sig till.

Om herr inrikesministern har visat
något med sina anföranden här i dag, så
är det, åtminstone enligt min slutsats,
att reservationerna plus de två miljoner
som nu föreslås för detta ändamål räcker
för nästkommande budgetår. Jag har
inte funnit att man kan draga någon annan
slutsats av vad statsrådet anfört. I
så fall kan man väl inte komma med ett
sådant påstående som herr Bergh nyss

gjorde, att det skulle vara till nackdel
för civilförsvaret om hans reservation
inte ginge igenom.

Här singlar man med miljonerna i
luften litet hur som helst. Alldeles nyss
förklarade inrikesministern på stående
fot, att han kan gå med på en minskning
av anslaget med 355 000 kronor.
Herr Bergh går ned med ytterligare en
miljon kronor. Hela debatten håller på
att urarta till auktion. Men varför har
vi kommit i den situationen? Jo, det är
därför att de stora reservationerna har
visat, att de anslagsbemyndiganden som
lämnats föregående år har blivit tilltagna
på en höft.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Ohlon förklarade,
att det här inte var fråga om att stärka
civilförsvaret och inte heller fråga om
att rädda människoliv, utan att det gällde
en budgetsanering. Jag har nog inte
den uppfattningen, att vi, om riksdagen
skulle stanna för vad utskottet föreslagit,
har rätt att köpa in lika mycket av denna
livsviktiga materiel som vi skulle
kunna, om vi finge ett anslag på 5,5 miljoner
kronor. Har man inte den uppfattningen,
att vi har samma möjlighet att
köpa in materiel, om det bara skulle bli
2 miljoner kronor som om för ändamålet
anvisades 5,5 miljoner kronor, kan jag
inte undgå att ha den uppfattningen,
herr Ohlon, att detta är en fråga som i
allra högsta grad berör civilförsvaret
och dess effektivitet — alltså frågan om
att rädda människoliv.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Ragnar Berghs m.
fl. vid punkten anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Anslag till engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattandes
i herr Gustaf Karlssons in.
fl. reservation.

Herr Bergh, Ragnar, äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 47 i
statsutskottets utlåtande nr 40 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Karlsson in.
fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i
herr Ragnar Berglis m. fl. vid punkten
anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 41.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 43;

Nej — 81.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 48—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1957/58;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/
57, m. in.; och

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om ändring i förordningen om
automobilskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 137
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 170
av herr Lothigius in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förlag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
innebärande att fordonsskatten å lastbilar,
bussar och släpvagnar skulle från
och med den 1 januari 1958 sänkas till
de skattesatser, som gällde före den av
1954 års riksdag beslutade höjningen;

2) de likalydande motionerna I: 210
av herrar Lindblom och Lundström samt
11:255 av herrar Sjölin och Nelander,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sänka fordonsskatten för lastbil,
släpvagn och omnibus till de skattesatser,
som gällde före den av 1954 års
riksdag beslutade höjningen, att träda i
kraft den 1 januari 1958.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
137 av herr Mannerskantz m. fl. och II:
170 av herr Lothigius m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
210 av herrar Lindblom och Lundström
samt II: 255 av herrar Sjölin och Nelander
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Gustafson i Göteborg
och Persson i Svensköp, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 137 av herr Mannerskantz
in. fl. och II: 170 av herr Lothigius m.
fl. ävensom de likalydande motionerna
1:210 av herrar Lindblom och Lundström
samt 11:255 av herrar Sjölin och
Nelander om sänkning av fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar till
de skattesatser, som gällde före den av
1954 års riksdag beslutade skattehöjningen
— ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till nämnda motioner, antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte neka till,
att jag är en smula förvånad över och
har svårt att förstå den avvisande hållning,
som bevillningsutskottets majoritet
ansett sig böra inta till de motioner,
som det här är fråga om. Tv vad är det
egentligen denna sak gäller?

Ja, kammarens ledamöter har själva
kunnat konstatera, att det yrkande, som
ställts, är synnerligen blygsamt och av
mycket begränsad räckvidd. I motionerna
yrkas ju bara, att fordonsskatten
på lastbilar, bussar och släpvagnar skall
sänkas till de skattesatser, som gällde
före den höjning av fordonsskatten, som
beslöts av 1954 års riksdag. Kammarens
ledamöter kommer säkert ihåg motiven
för den ändrade avvägning av motortrafikens
beskattning, som beslöts här
för tre år sedan. Saken var ju den, att

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

man ansåg sig behöva mer pengar till
vägväsendets upprustning, och majoriteten
menade, att dessa pengar borde
skaffas i huvudsak genom en ökning av
de tyngre fordonens andel i vägkostnaderna.
Denna förskjutning åstadkoms
bland annat genom en starkare skatteprogression
i förhållande till fordonens
tyngd än som dittills gällt.

Nu skulle jag gärna vilja fråga — och
det är ett spörsmål som ligger långt
framme i den aktuella debatten —• mot
bakgrunden av det beslut, som fattades
för tre år sedan: Hur har det gått med
den vägväsendets upprustning, för vilken
dessa stora pengar skulle ställas till
förfogande?

Det finns väl ingen i denna kammare,
som inte är medveten om att det program,
som då uppställdes, icke har kunnat
genomföras. Den förre vägministern,
som nu dragit sig tillbaka till en mera
rofylld tillvaro i skuggan av Fortunas
hjul, lyckades icke redovisa några större
bidrag till vägväsendets upprustning.
Och vad hans efterträdare beträffar är
det väl att förmoda att inte heller han
kommer att kunna göra några ytterligare
prestationer i den riktningen — jag tror
inte, att han kommer att lyckas bättre
än hans företrädare.

Förra veckan ägde här i Stockholm
ett stort och uppmärksammat möte rum.
Det var Svenska vägföreningen, som då
hade sin sedvanliga årssammankomst,
vilken föranledde en vidsträckt publik
uppmärksamhet. Jag föreställer mig, att
de ledamöter av kammaren, som eventuellt
var närvarande vid detta möte
eller som tagit del av de utförliga referaten
i tidningarna, nog fått ett ganska
minnesrikt intryck av hur vägfolket ser
på dessa problem. »Trots att riksdagen
efter fastställandet av den nu gällande
bilbeskattningen biföll planen för upprustningen
av väg- och gatunätet och
Irots att antalet motorfordon ökat långt
mer än man tidigare beräknat och påfrestningen
på våra vägar ökat, har regeringen
genom investeringsbegränsningar
kastat planerna över ända och frångått
riksdagens beslut.»

De ord som jag här har återgett är

ett citat ur ett anförande, som vid Svenska
vägföreningens möte hölls av föreningens
då avgående ordförande, förre
landshövdingen Malte Jacobsson. Jag har
återgett detta avsnitt in extenso, därför
att jag är säker på att det fullt täckte
den uppfattning, som kom till synes
inom den auktoritativa församling som
kallas för Svenska vägföreningen.

I praktiken har riksdagens beslut i
fråga om vägupprustningen frångåtts.
Trots detta fortsätter motorismen a‘t inleverera
skattemedel på grundval av
1954 års beslut. Man har alltså nödgats
konstatera — och ingen lär väl kunna
bestrida riktigheten härav — att den
del av beslutet, som avser vägväsendets
upprustning, icke genomföres och enligt
regeringens uppfattning icke kan genomföras,
medan den del av beslutet,
som går ut på att skaffa pengar till upprustningen,
fortfarande fasthålles.

Här föreligger alltså en betydande eftersläpning.
Jag lyssnade med intresse
till den debatt som ägde rum för en
stund sedan, då man diskuterade anslagen
under inrikesdepartementets huvudtitel.
Man talade också där om eftersläpning,
om anhopning av reservationsmedel
osv. Om jag inte fattade stämningen
här i kammaren alldeles felaktigt, var
man på alla håll — oavsett den politiska
mantalsskrivningsorten — betänksam
mot en dylik anhopning av reservationsmedel.
Anhopningen innebär ju faktiskt,
att riksdagen förlorar greppet över dessa
angelägenheter. Men, ärade kammarledamöter,
denna diskussion gällde anhopning
av reservationsmedel i relativt begränsad
omfattning; den gällde reservationer,
som i vissa fall kan mätas i enstaka
miljoner. Men här gäller det en
anhopning av medel och en eftersläpning,
som mäts i hundratals och åter
hundratals miljoner. Kan riksdagen
verkligen i det långa loppet vara till
freds med att så fullständigt avsäga sig
inflytandet över denna utveckling?

Man behöver inte i utskottets utlåtande
länge spana efter bevis för riktigheten
av vad jag här har anfört. Utskottet
meddelar självt, att behållningen i autoinobilskattemedelsfonden
utgjorde den

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

30 juni 1955 i runt tal 50 miljoner kronor
och den 30 juni 1956 omkring 250
miljoner kronor. Behållningen kan, tilllägger
utskottet, den 30 juni i år med
ledning av uppgifter i statsverkspropositionen
beräknas uppgå till 280 miljoner
kronor.

Hur kommer utvecklingen att te sig
för nästa budgetår? Jag föreställer mig,
att mer än en ledamot av kammaren med
något av häpnad — i varje fall var detta
min reaktion — konstaterat att bilskattemedlen
i årets riksstat upptagits till det
som jag tycker ganska fantastiska beloppet
av 1 009,5 miljoner kronor, alltså
över en miljard kronor. Men härtill kommer,
och det är intressant att konstatera,
att i denna miljard är icke inräknat
det belopp, som den av föregående års
riksdag beslutade omsättningsskatten på
motorfordon beräknas ge, nämligen 140
miljoner kronor. Detta belopp skall ju,
såsom kammarens ledamöter kommer
ihåg, inte gå till vägväsendet utan ingå
i den allmänna budgeten.

Nu frågar man sig naturligtvis, om
dessa över 1 000 miljoner i bilskattepengar
kommer att gå åt för nästa budgetår.
Man får inte full klarhet i det
hänseendet vid ett studium av bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande
nr 16. Men om man går till sjätte
huvudtiteln, kan man räkna fram ett
ytterst intressant siffermaterial. Där får
man fullständig klarhet om hur mycket
av denna miljard, som kan eller rättare
sagt kommer att ställas till förfogande
för vägväsendet. Där förordas anslag till
statliga väginvesteringar med sammanlagt
210 miljoner kronor, för det statliga
vägunderhållet äskas 270 miljoner, såsom
bidrag till den kommunala väghållningen
äskas 97 miljoner, såsom bidrag till enskild
väghållning begäres 32,5 miljoner
och för administrativa och diverse ändamål
begäres 79,2 miljoner kronor.

Vad kommer man då fram till om
man räknar ihop allt detta? Jo, enligt
den beräkning, som sålunda redovisats
klart och tydligt i statsverkspropositionen,
skulle det totalbelopp, som det är
meningen att täcka via bilskattemedlen,
för budgetåret 1957/58 uppgå till sam -

manlagt 688,7 miljoner kronor. Detta innebär
— det kan man också inhämta av
sjätte huvudtiteln — en minskning i förhållande
till motsvarande på riksstaten
för nu löpande budgetår uppförda anslagsbelopp
med omkring 280,2 miljoner
kronor. Man kan förstå — jag tror inte
att det innebär någon överdrift att säga
det — den indignerade opinion, som
kom till synes på det stora vägmötet i
förra veckan, när man konstaterade detaljer
av den art, som jag här har redogjort
för.

Som jag påpekade för ett ögonblick
sedan beräknas inkomsterna på bilskattemedlens
specialbudget för nästa budgetår
till 1 009,5 miljoner kronor. Av detta
belopp på över en miljard skulle alltså
688,7 miljoner kronor disponeras för
att täcka anslag på driftbudgeten. Nå,
frågar någon, hur går det då med återstoden?
Ja, det talar departemenscliefen
också mycket ordentligt om. Återstoden,
320,8 miljoner kronor, föreslås skall tillföras
budgetutjämningsfonden och där
»redovisas under särskild titel», som det
heter enligt det vedertagna språkbruket
i propositionerna.

Herr talman! Vilken reflexion vill man
göra, när man ställes inför ett dylikt
konstaterande i statsverkspropositionen,
något som ju departementscheferna själva
är ansvariga för? Ärade kammarledamöter,
måste man inte säga sig: Ju mer
bilskatteinkomsterna stiger, desto mindre
pengar till vägarna!

Var och en måste, mot bakgrunden av
dessa siffror, som jag hämtat uteslutande
ur statsverkspropositionen, finna att
här föreligger en högst betydande, ja,
jag undrar om jag inte skulle kunna säga
enorm ansamling av bilskattemedel,
som i varje fall under åtskilliga år framöver
inte kommer till användning för
angivet ändamål.

Nu säger någon: »Men pengarna finns
ju!» Javisst finns pengarna, de finns i
statens räkenskaper, och man tillägger
kanske, att de kommer då till användning
den gång vägupprustningsvolymen
kan göras större än den nu är. Ja, detta
är också riktigt, men endast formellt
riktigt. Pengarna finns, men endast i

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

form av bokför i ngspos ter i statens räkenskaper,
i övrigt ingår de i statens
allmänna rörelse. Nu frågar kanske någon:
»Hur skall man då gå till väga den
gången vägväsendets volym möjligen
ökar och vägupprustningen kan givas en
större volym än den nu har?» Ja, så vitt
jag förstår finns det då ingen annan
väg att gå än att antingen öka beskattningen
eller också låna upp pengar till
detta ändamål, eftersom de pengar det
här gäller redan är konsumerade till
andra ändamål.

Borde inte en tämligen logisk slutledning
av sådana konstateranden, som dem
som jag här har försökt att komma fram
till, leda till att bilbeskattningen över
lag borde sänkas, eftersom så högst betydande
delar av denna beskattning inte
kommer det angivna ändamålet till
godo? Inom den meningsriktning, som
jag tillhör, ser vi saken på det sättet, och
vi menar att i första hand bör bördan
lättas för den typiska nyttotrafiken, den
tunga trafiken. Såsom ett lämpligt första
steg — jag vill understryka detta —- mot
vidare lättnader föreslår vi alltså en
återgång för fordonsskattens del till den
nivå den hade före den höjning som
verkställdes genom riksdagsbeslutet
1954.

I det sammanhanget kanske det inte
kan vara ur vägen, för det fall att någon
inte känner till den saken, att erinra
om att man för närvarande beräknar
att motorfordonen svarar för 80 procent
av de transporterade godsmängderna,
medan järnvägarna endast svarar för 12
procent. Ger inte dessa siffror vissa perspektiv
på de problem, som det här är
fråga om?

Men, som sagt, inte ens det mycket
blygsamma krav, som framförts i de här
föreliggande motionerna från höger- och
folkpartihåll, anser sig utskottsmajoriteten
kunna vara med om. Vad anför man
då för skäl för att säga nej? Ja, bland
annat faller man tillbaka på det förhållandet,
att frågan om översyn av vägtrafikbeskattningen
upptagits till behandling
inom 1953 års trafikutredning.
Det iir, herr talman, alldeles riktigt att
så är förhållandet. Men å andra sidan

vill jag erinra kammarens ledamöter
om att den nu gällande bilskattelagstiftningen
är, som damerna och herrarna
själva har bestämt, av provisorisk karaktär.
Att i det provisorium, som alltså för
närvarande gäller, göra den mycket
blygsamma justering, som här ifrågasättes,
kan väl omöjligen påstås föregripa
arbetet inom 1953 års trafikutredning.

Till slut bara ännu ett litet påpekande.
En sådan reduktion av fordonsskatten
för lastbilar, släpvagnar och omnibusar,
som reservanterna inom utskottet
har uttalat sig för, medför naturligtvis
ett inkomstbortfall, det är uppenbart.
Någon kanske undrar hur stort
detta inkomstbortfall kan vara. Jag kan
besvara den frågan. Man har ansett sig
kunna räkna med att detta inkomstbortfall
för statsverket betyder 20 miljoner
kronor. Denna summa måste alltså ses
mot bakgrunden av den summa på
1 009,5 miljoner kronor, som budgeten
upptar i bilskattemedel för nästkommande
budgetår. Ingen lär väl i alla fall
med bibehållet allvar kunna säga, att
en sådan reduktion av bilskattemedlen
skulle kunna innebära någon våda för
finansieringen av vägbyggandet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört hemställer jag om bifall
till den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande av undertecknad
in. fl.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara till vad
herr Hagberg nu anfört, i vilket jag vill
instämma till alla delar, lägga en kort
erinran om att när den nya bilbeskattningen
beslöts år 1954, bestämdes höjden
av bilbeskattningen på grundvalen
av en prognos om bilbeståndet under den
närmaste framtiden. Utvecklingen har i
själva verket blivit sådan, att denna
prognos överträffas mycket mer än de
mest optimistiska beräkningar år 1953
kunde ge vid handen. Dåvarande finansministern
förklarade i debatten, att
det var självklart, att i den mån som bilskattemedlen
inte behövde användas för
vägändamål, skulle man sänka bilskatten.
Men nu iir vi där: de inkommande

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

medlen har icke använts till vägväsendet,
utan det samlas reservationer av
mycket stora mått, som herr Hagberg
påpekade. Den logiska slutsatsen måste
då bli, att man bör sänka de utgående
bilskatterna.

Herr talman, jag ber att få instämma
i det yrkande som framställdes av herr
Hagberg.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Motioner av samma innebörd
som denna har behandlats av
såväl 1955 som 1956 års riksdagar och
då avslagits med ungefär samma motivering
av bevillningsutskottet, som föreligger
i dag. Herr Hagberg uttryckte
sin förvåning över att bevillningsutskottet
inte kunde vara med om en så måttlig
reducering av bilskatten, som här är
ifrågasatt. Jag får säga, att jag känner
mig lika förvånad över att dessa motioner
återkommer årligen trots den starka
motivering för avslag, som bevillningsutskottet
under tidigare år presterat.
Men bilskatten tillhör nu en gång
de frågor, som liksom galten Särimner
avlivas men sedan får nytt liv igen.

I de föreliggande motionerna yrkas
på en återgång för lastbilars och bussars
vidkommande till de skattesatser
som gällde före 1955, alltså före 1954 års
riksdagsbeslut. Ett bifall till motionen
skulle innebära ungefär oförändrade
skatter för lastbilar upp till tre ton, en
minskning med omkring 500 kronor per
år för en femtonnare och med omkring
800 kronor för en sjutonnare. För de
ännu tyngre lastbilarna, alltså de som
väger mer än sju ton, skulle skatteminskningen
bli ganska betydande. Det
är ju nämligen på det sättet, att enligt
1954 års beslut om bilskatten, som nu
gäller, blev skatten i princip progressiv
till sin utformning. Det var helt enkelt
meningen att de tyngre hilarna i större
mån skulle bidraga till de ökade kostnader,
som de åsamkade vägväsendet.
Det var alltså på den principen, som
skattebeslutet vilade, och ingen vill väl
ifrågasätta annat än att de tyngre last -

bilarna i ganska väsentlig mån bidrar
till de ökade kostnaderna för byggande
av vägar och broar.

Nu säger motionärerna att de pengar,
som influtit på bilskatten, har blivit så
betydande, att de inte kunnat tas i anspråk
för väginvesteringar. Det är alldeles
riktigt, och såsom herr Hagberg
upplyste beräknades i årets statsverksproposition
överskottet per den 30 juni
1957 till cirka 280 miljoner kronor. Men
det är väl ingen som ifrågasätter annat
än att dessa pengar kommer att behövas
för vägupprustningarna. Det är
allmänt känt att vägarna i vårt land har
en sådan standard, att vi behöver lägga
ned inte bara hundratals miljoner
utan flera miljarder för att få dem i ett
gott skick. Även om det nu tillfälligtvis,
när vi har andra stora investeringsområden
som behöver pengar, blir en eftersläpning
i vägbyggandet, så är det
väl ingen som ifrågasätter annat än att
vi framdeles kan ta igen den eftersläpningen
genom att lägga ut mera pengar
på vägarna. Det överskott som nu finns
i bilskattefonden kommer alldeles säkert
att behövas i framtiden.

Herr Hagberg refererade från Svenska
vägföreningens årsmöte, hur pessimistiskt
man där såg på vägbyggnaderna.
■lag såg också i ett referat i tidningarna
från vägföreningens årsmöte en uppgift
om att där även hade ifrågasatts, att
man skulle bygga vägar i stället för bostäder.
Det är klart att detta också är
en utväg. Men skulle verkligen ledamöterna
av denna kammare vilja gå in för
en sådan lösning, alltså sätta vägarna
framför bostäderna, i nuvarande läge?
Jag skulle knappast tro det.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
skrivit ganska försiktigt. Det har
icke tagit ställning i sak till förslaget
om minskning av fordonsskatten utan
hänvisat till 1953 års trafikutredning,
som pågår för närvarande. Utskottet säger,
att innan riktlinjerna för de framtida
väginvesteringarna fastställts och
utan cn mer ingående utredning rörande
motorfordonstrafikens beskattning,
anser sig utskottet för närvarande inte
kunna bedöma, om de föreslagna skat -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten a lastbilar m. m.

tesänkningarna är möjliga att genomföra.

Det är alltså en formell ståndpunkt,
som bevillningsutskottet intagit till motionerna.
Jag skulle tro att det är klokt
att följa bevillningsutskottets förslag på
denna punkt.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den föregående ärade talaren
var förvånad över att reservanterna
år efter år kommer tillbaka med dessa
motioner, oavsett de uttalanden som
bevillningsutskottets majoritet gjort och
gör och oavsett riksdagens beslut.

Jag måste tyvärr försäkra den ärade
talaren, att vi ämnar fortsätta på denna
väg! Vi anser oss nämligen inte kunna
stå till svars med att utan reaktion finna
oss i denna ansvällning av bilskattemedel,
denna enorma uppsamling av pengar
till vägarna, som icke kommer vägarna
till godo. Det är detta som är det
centrala i det problem, som vi nu diskuterar,
en fråga som emellertid den föregående
ärade talaren enligt min mening
gick helt förbi. Det var också det spörsmålet,
som ställdes i blickpunkten vid
det stora möte med Svenska vägföreningen,
som jag just talat om.

Om den ärade talaren ville närmare
studera bevillningsutskottets eget betänkande,
får han där mer än belägg för hur
mörk framtiden ter sig för dem, som
skulle önska en bättre situation för det
svenska vägväsendet. Man läser sålunda
på s. 8 i bevillningsutskottets betänkande:
»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har på grundval av vissa preliminära
förslag till stamvägnät inför 1955 års
långtidsutredning anmält ett investeringsbehov
för det statliga vägväsendets
upprustning under åren 1956—1965 av
6 miljarder kronor eller i genomsnitt
600 miljoner per år.»

Jag nämnde för en stund sedan några
siffror, som. visar att vad regeringen önskar
ställa till förfogande för nästkommande
budgetår endast utgör en ringa

del av den summa, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt. Men kommer
regeringen i fortsättningen ens att
hålla fast vid det mycket begränsade belopp,
som Kungl. Maj:t nu räknat med?
Man har anledning till en smula fundersamhet
även i det avseendet. Bevillningsutskottet
— jag skänker utskottet
all aktning för den utförliga redovisning,
som det har gjort — anmäler nämligen
också i detta sammanhang, att långtidsutredningen
»i sitt år 1956 avgivna betänkande
ansett, att vägbyggnadsverksamheten
i avvägning mot andra angelägna
investeringsobjekt fram till år 1960
endast kan beredas ett utrymme, som
medger en begränsad ökning av verksamheten
i förhållande till nuläget. Först
efter nämnda tidpunkt» — alltså efter
år 1960 — »finner utredningen en upprustning
av vägarna i snabbare takt möjlig».

Men inte desto mindre skall vi nu fortsätta
med att samla pengar på detta sätt.
Jag kan inte finna, att det är rimligt att
riksdagen på det vis, som här sker, skall
alldeles förlora greppet över dessa belopp.

Jag kan lämna en uppgift, som möjligen
intresserar kammarens ledamöter
och som jag tycker är ganska talande.
Under perioden 1 juli 1954—1 juli 1958
tar man ut av bilismen och motorismen
drygt 4 miljarder kronor. Av dessa 4
miljarder kommer knappt 3 miljarder
att ha använts för vägarna. Resten, 1 miljard,
motsvarar nästan fyra års vägbyggande
av den omfattning, vi har i dag,
eller cirka 100 mil autostrada av samma
typ som den bekanta motorvägen Malmö—Lund.

Dessa siffror visar väl tillräckligt tydligt
omfattningen av den ansamling av
medel, som äger rum -—- medel som alltså
endast i begränsad utsträckning kommer
det svenska vägväsendet till godo.
•lag upprepar den fråga, som jag ställde
i mitt förra anförande: Vore det inte
rimligt alt i varje fall under det provisorium,
under vilket vi nu lever, företa
en skälig nedsättning av hela automobilbeskattningen
i stiiilet för att låta pengarna
ständigt rinna in, utan att man

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning'' av fordonsskatten å lastbilar m. m.

dock samtidigt uppfyller de utfästelser,
som riksdagen dock själv uppställt i den
plan för vägväsendets upprustning, som
riksdagen antog år 1954?

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr SNYGG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg började
nyss med att försäkra, att motionärerna
ämnar återkomma med sina motioner
till dess att rättelse har erhållits på denna
punkt i fråga om bilbeskattningen.
Motionärerna tycks således vara övertygade
om att den år 1954 beslutade bilbeskattningen
är alltför hård för de
tyngre motorfordonen, som alltså nu
skulle få svara för en alltför stor del av
kostnaderna för vägväsendet. Jag är inte
säker på att så är förhållandet. Jag
tror tvärtom, att vi på grund av förekomsten
av dessa tunga lastbilar tvingas
bygga kraftigare vägar och starkare broar
än vad som annars vore nödvändigt.
Verkliga förhållandet är därför enligt
min mening, att de tunga lastbilarna kanske
inte svarar för riktigt den del av
vägväsendets kostnader som de borde
göra.

Sedan talade herr Hagberg om att det
sker en väldig ansamling av pengar i bilskattefonden.
Men, ärade kammarledamöter,
ett bifall till motionärernas förslag
skulle innebära en minskning av detta
belopp med endast 20 miljoner kronor.
Det är ju ett ganska obetydligt belopp
i detta sammanhang. Den ansamling
av pengar, som herr Hagberg talade
om, skulle alltså inte bli väsentligt
mindre genom ett bifall till motionerna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att beröra ett par synpunkter som helt
har förbigåtts i denna debatt. De finns
berörda i den motion som jag har väckt,
och de spelar inte någon liten roll i detta
sammanhang.

Det är nämligen så att sedan skärpningen
av skatten på lastbilar och bussar
kom till, bär det skett ändringar

även i andra avseenden. Det finns stora
glesbygder här i landet, där bussarna
har stor betydelse för att hålla
bygden levande. Även i sådana trakter
förekommer det att enskilda människor
skaffar sig personbilar och far med dem
i stället för med busslinjerna, så att
det blir ett allt mindre trafikunderlag
för dessa busslinjer, som ändå behövs
för att en sådan trakt inte skall bii alldeles
isolerad.

Den skatt som vi nu diskuterar träffar
ju just bussarna mycket hårt, och
även om de bär så många andra omkostnader,
att skatten inte innebär något
avgörande ekonomiskt avbräck, så
kan även mindre och halvstora poster
spela en avgörande roll, när det står
och väger, om man skall få en busslinje
med svagt trafikunderlag bärig. Jag
har ju många gånger hört, alt bondeförbundets
representanter säger sig vilja
gagna landsbygden, och det talas särskilt
om glesbygdernas befolkning. Jag
tycker därför att bondeförbundet borde
stödja denna reservation, ty den syftar
direkt till att göra åtminstone något för
att förhindra att busslinjer läggs ner just
i sådana trakter där de —- höll jag på
att säga — bäst behövs för att en bygd
inte skall bli isolerad.

Det är också på det sättet, att den
yrkesmässiga lastbilstrafiken på vissa
håll har svårigheter att få sin verksamhet
att gå ihop, särskilt i vissa glesbygder,
där trafikunderlaget inte är tillräckligt.
Skulle då en trafikchaufför med
sin bil falla bort, då skulle den bygdens
möjligheter att få transporter utförda
med lastbil minskas, och även beträffande
lastbilarna står det på många håll
och väger, om det skall gå att driva en
sådan rörelse eller inte.

Mitt ursprungliga motiv för att väcka
denna motion var att det har inträffat
en uttunning av trafikunderlaget inom
ganska stora områden. Därför tycker jag
att man kan göra dessa områden den
lilla tjänst det är fråga om. Det har här
redan tydligt påvisats, att detta icke på
minsta sätt kan förhindra att vägarna
får vad de behöver.

Herr Snygg sade nyss, att alla dessa

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

pengar kommer att behövas. Ja, det vet
vi, men inte blir det väl under den
tid, som någon av oss sitter i denna
kammare, som man behöver använda alla
de pengar vilka nu samlas i allt mera
ökad takt. Man kan nog i stället riskera
att det går som det gick på finansminister
Wigforss’ tid, då han på ett mer eller
mindre öppet sätt trollade bort det
var en kvarts miljard, vill jag minnas,
som stod för vägväsendets räkning. Den
försvann i den allmänna budgetutjämningsfonden
för väl något mera än ett
decennium sedan, och nu är pengarna
borta ungefär som när vatten avdunstar
från en sjö. Man kan ju riskera, att om
det går fyra, fem eller sex år till, utan
att man har ansett att den samhällsekonomiska
balansen möjliggjort att investera
mera i vårt vägväsende, så blir det
sådana summor samlade, att det aldrig
blir möjligt att hinna ifatt med arbetena,
i all synnerhet som bilarnas antal
väl kommer att stiga även i fortsättningen.
Man vet ju precis hurudan utvecklingen
är. Det är därför ett fullkomligt
felslut, som utskottets ärade representanter
har gjort, när de säger att man
skulle riskera att inte få pengarna att
räcka till de vägbyggnader som statsmakterna
vill sätta i gång, om man skulle
pruta på skatten för de typer av motorfordon
som spelar en sådan roll särskilt
i glesbygderna. Det där resonemanget
hänger ju inte alls ihop.

Nu har också herr Snygg själv sagt,
att det blir ju bara 20 miljoner, så det
kan inte betyda någonting. Ja, det betyder
något för dessa bussar och lastbilar,
men det betyder ingenting i det avseende
som herr Snygg talade om.

Jag anser, herr talman, att vad jag här
anfört innefattar ytterligare motiv för
att bifalla reservationen, och jag uppmanar
verkligen dem som anser sig vara
landsbygdens representanter alt följa
denna reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman 1 Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att bakom utskottets
förslag står egentligen två huvudsakliga
resonemang.

4 Första hammarens protokoll 1957. Nr 8

Det ena utgår ifrån att departementschefen
har sagt sig icke för närvarande
kunna pröva vägprogrammet och vad
som erfordras för en mera långsiktig planering,
utan räknar med att återkomma
därtill nästa år. Visserligen har man citerat
långtidsutredningen, som uttalat att
vi bör gå långsamt fram när det gäller
vägbyggnadsverksamheten för att i
stället kunna öka andra investeringar,
t. ex. för bostadsändamål, som utredningen
rekommenderar. Men långtidsutredningens
förslag är ju långt ifrån
kungsord, de får prövas på vanligt sätt
i departement och riksdag, och jag hoppas
att frågan kommer till behandling
under nästföljande år. Det är alldeles
uppenbart att investeringsbehovet inom
vägväsendet är synnerligen stort, men
det får vägas mot andra investeringsbehov.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har talat om att det krävs omkring 6
miljarder kronor — eller 600 miljoner
årligen — i investeringar under de närmaste
tio åren. Men med hänsyn till den
trängsel som råder på investeringsmarknaden
kan det vara riktigt och lämpligt
att man inte går för snabbt fram när det
gäller väginvesteringarna, utan anpassar
utvecklingen på det området efter våra
möjligheter och under hänsynstagande
till alla andra behov. Å andra sidan bör
man också tänka på en utveckling på
lång sikt och alltså samla pengar i ladorna.
Lägger man upp en särskild fond
för väginvesteringar är pengarna i den
fonden bundna för detta ändamål, även
om staten under den tid fonden inte tas
i anspråk för väginvesteringar, lånar ur
den. Det skulle vara tämligen orimligt,
om staten lät den fonden ligga obegagnad
och i stället gick ut på lånemarknaden
för att skaffa andra pengar. Den tanken
är så tokig, att väl ingen egentligen
vill föreslå något sådant. Då fonden behöver
användas för vägändamål, får
pengarna tillställas fonden på nytt.

Det andra resonemang, som varit avgörande
för utskottet, sammanhänger
med att hela frågan om motorfordonstrafikens
beskattning för närvarande behandlas
av 1953 års trafikutredning. Hela
den saken är under omprövning. Un -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

der sådana omständigheter är det lämpligt
att bibehålla den beskattning, som vi
redan bär beslutat, och avvakta det förslag
som utredningen kommer att framlägga
och därefter pröva hela frågan i ett
sammanhang i stället för att, såsom här
föreslagits, en liten del av beskattningsfrågan
skulle bli föremål för en revision.

Nu invänder man att vi för närvarande
inte utnyttjar alla de egentliga bilskatterna,
fordonsskatten och bensinskatten.
Det är riktigt, vi samlar de medel,
som inflyter genom denna beskattning,
i fonden. Det brukar vara bra att
samla i ladorna. Jag har aldrig hört någon
som på allvar velat bestrida det. Men
om vi nu hade möjligheter att sänka bilbeskattningen,
skulle det då vara lämpligt
att följa reservanternas förslag att
sänka den just när det gäller de tyngre
lastbilarna och de tyngre bussarna? Det
är faktiskt dem det gäller i detta fall.
Skattelättnaderna skulle egentligen sätta
in först för lastbilar som går upp i 4 å 5
ton och för bussar på 6 ton och därutöver.
Det är alltså de mycket stora lastbilarna
och de mycket stora bussarna
som skulle få en lindring. Men det är väl
alldeles uppenbart att det framför allt
är dessa som genom sin tyngd och sin
fart sliter på vägarna och framtvingar
ökade anslag dels till vägunderhåll, dels
till nybyggnader av vägar. Jag är inte
alls säker på att 1953 års trafikutredning
kommer att föreslå några sänkningar just
för dessa kategorier. Låt oss avvakta utredningens
förslag innan vi gör några
ändringar.

Herr Mannerskantz förklarar nu, att
det skulle vara lämpligt att ge speciellt
bussarna ett handtag. Han gjorde sig som
vanligt till landsbygdens specielle talesman,
och det får han ju göra. Jag vet inte
hur tunga de bussar är som används
ute på landsbygden, men låt oss anta att
det rör sig om 5-tonsbussar. Hur stor
skulle lättnaden i beskattningen bli för
en sådan buss, om man återgick till skattesatserna
före år 1954? Jo, skatten skulle
sänkas med 30 kronor. Nu säger herr
Mannerskantz att många små bäckar så
småningom kan göra en å. Ja, det skulle
nog fordras ett mycket stort system av

sådana bäckar för att det skulle bli någon
verklig hjälp åt dem som driver
busstrafik. De där 30 kronorna är en
spottstyver och ingenting annat. En sådan
skattesänkning är eu utomordentligt
ringa tjänst. Riksdagen har redan gjort
busstrafiken en mycket större tjänst,
nämligen då den förra året avlägsnade
accisen på bussar varigenom alltså bussarna
blev befriade från omsättningsskatten.
Det innebar en kostnadssänkning
av en helt annan storleksordning
än den det bär gäller.

Som läget är, kan jag inte finna annat
än att vi får avvakta denna omprövning
av de långfristiga väginvesteringarna; vi
får avvakta 1953 års trafikutredning och
se på dess resultat. Vi bör ompröva hela
denna sak i ett sammanhang och inte gå
fram på den linje som här är föreslagen,
då vi inte vet vilken linje som är riktigare
och rättvisare försåvitt det blir möjligt
att göra en sänkning av de egentliga
bilskatterna.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
dristat mig att begära ordet i en bevillningsutskottsangelägenliet
är att denna
debatt hittills i mycket stor utsträckning
blivit en vägdebatt. Den har liksom
kommit före den debatt, som jag hade
väntat mig i samband med behandlingen
av sjätte huvudtiteln. När denna huvudtitel
kommer upp till behandling,
förväntar jag att statsutskottet skall kunna
redovisa de verkliga siffrorna på det
område vi här debatterar, alltså bilskatteområdet.

I debatten i dag har nämnts en del
siffror, som givetvis i och för sig är
riktiga men som nog ändå inte avspeglar
hela sanningen. Vad man här talar
om är belopp, som är avsatta till automobilskattefonden,
och det är eu sak.
Dessa belopp uppstår på det sättet, att
det blir en skillnad mellan inkomsterna
och de anslag riksdagen beviljar på specialbudgeten.
Den skillnaden föres bok -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbdar m. m.

föringsmässigt på automobilskattefonden
och redovisas där. Men vid sidan därom
uppstår det stora reservationer, därför
att anslagen icke kan eller får utnyttjas,
och rättvisligen bör även dessa reservationer
tagas med i bilden för att man
skall få fram det verkliga läget, hur det
står till på detta område. Så långt jag
har kunnat läsa fram ur statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln föreligger,
förutom de 280 miljoner kronor
som bevillningsutskottet redovisar
och som den 1 juli 1956 skall finnas påförda
automobilskattefonden, vid samma
tidpunkt reservationer på 512 miljoner
kronor. Det blir således sammanlagt
en siffra på 792 miljoner kronor.
Om det förslag under sjätte huvudtiteln,
som förelagts riksdagen för innevarande
år, skulle av riksdagen bifallas, innebär
det att 320 miljoner kronor av bilskattemedlen
skall påföras automobilskattefonden.
Den skulle alltså stiga
från 280 miljoner kronor till 600 miljoner
kronor, således med 320 miljoner
kronor, men samtidigt kommer reservationerna
att nedbringas, därför att anslagen
för det kommande budgetåret inte
avser att fullt täcka kostnaderna, utan
270 miljoner kronor beräknas komma
att tagas i anspråk av reservationer.

Såvitt jag kan finna och under förutsättning
att riksdagen följer Kungl.
Maj:ts förslag vid behandlingen av sjätte
huvudtiteln, kommer det vid utgången
av nästa budgetår i reservationer och
på fonden sammanlagt att finnas 950
miljoner kronor, eller i runt tal 1 miljard
kronor. Det är egentligen också
denna siffra som skiljer mellan 1954 års
uppskattning och de verkliga kostnaderna
under den tid som har gått. Det är
alltså den fjiirde miljarden, som ligger
]lär i form av reservationer och i fonden.

Nu har det sagts att det är fullt i sin
ordning att man lägger upp eu särskild
fond för vägbyggnader och att det är
klokt att samla i ladorna. Ja, om det här
vore fråga om en verklig fond, kunde
man hålla med om det, men detta är bara
en rent formell bokföringsåtgärd;
pengarna finns inte i denna fond, utan
de förbrukas i den allmänna rörelsen.

Om dessa pengar en gång skall tagas i
bruk för vägbyggnader, måste följaktligen
staten gå ut och låna upp pengarna.

Jag har varit inne på den tanken —
jag vet inte, om statsutskottet vill följa
mig därvidlag — att de överskottsmedel,
som nu uppstår på bilskatten, skall insättas
på ett särskilt konto i riksbanken
för att där förräntas i vanlig ordning
och vara tillgängliga den dag, när staten
behöver pengarna för det ändamål,
som de är avsedda för. Då vore det ju
någon mening med att tala om en fondering,
men som det nu är, är det verkligen
inte fallet. 1 stället för att säga att
detta är en samlad tillgång och ett tillgodohavande
är jag närmast beredd att
betrakta det som en belastning av budgeten,
eftersom vi har förbrukat medlen
för ändamål, som de icke äro avsedda
för.

I en interpellationsdebatt förra året
tillät jag mig säga att som jag då såg läget,
var det helt naturligt att det skulle
ställas krav på skattelindring i fråga om
automobilskatten, därest inte medlen
kom till användning. Vi kommer nog inte
ifrån, att om skattemedlen inte användes
på avsett sätt, kommer skattebetalarna
att mycket starkt kräva att
skatterna skall sänkas. Jag tror att detta
är någonting som både finansministern
och bevillningutskottet bör ta en funderare
på. Jag tror nämligen inte att det
i det långa loppet går alt ta ut höga skatter
för ett angivet ändamål och inte låta
dem komma till användning.

Nu ligger denna fråga så till för mig,
att jag gärna vill avvakta och se, hur
riksdagen kommer att behandla sjätte
huvudtiteln i år. Mycket kommer att
bero på det, och därför vill jag för dagen
inte ta ställning till frågan om skattesänkningen.
Men om inte riksdagen
ändrar sin inställning i frågan om bilskattemedlens
användning, tror jag inte
det är möjligt att i framtiden uppehålla
beskattningen sådan som den i dag är,
utan då får den säkerligen ändras.

.Tåg har velat säga detta för att man
eventuellt skall få litet större klarhet
om vad det här gäller. Det rör sig om
så avsevärda belopp, att jag för min del

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

som sagt närmast fruktar, att det utgör
en belastning för framtiden.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Vägfrågorna behandlas
i dag i viss mån under två punkter på
föredragningslistan, dels bevillningsutskottets
föreliggande betänkande och
dels dess betänkande nr 25, där jag
egentligen hade tänkt yttra mig i dessa
frågor.

Jag vill ge herr Mannerskantz rätt i
att vi inom mitt parti har allt intresse
av att busslinjerna på landsbygden uppehälles,
men det bör beaktas — såsom
herr Sjödahl redan tidigare har anfört
— att den här föreslagna relativt ringa
skattesänkningen inte kan ge några större
resultat när det gäller busslinjernas
möjligheter att existera. I det fallet bär
motionerna inte så stor betydelse som
herr Mannerskantz ville göra gällande,
utan vill man lämna någon hjälp i det
hänseendet får man säkert gå litet grand
längre.

Herr Mannerskantz säger visserligen
att han i detta fall speciellt vill hjälpa
landsbygden, men jag skulle tro att det
största antalet bussar finns i städerna,
och därför innebär förslagen i första
hand en hjälp till städerna och inte så
mycket till de färre bussar som trafikerar
landsbygden.

De nuvarande automobilskatterna är
baserade på den av häradshövding Nitelius
för några år sedan företagna utredningen.
Man ansåg redan då att det
inte var alldeles säkert att avvägningen
olika fordon emellan kunnat göras fullt
riktig, men i varje fall baserades den på
vägslitaget. Principiellt anser vi att
största möjliga belopp bör tillföras vägväsendet,
och man kan då finna det litet
egendomligt, att reservanterna både
nu och vid andra tillfällen vill göra
ständiga prutningar. Visserligen finns
det medel som inte kommer till full användning
nu, men då anser jag att vi
borde kunna försöka finna en gemensam
linje, på det sätt som herr Andersson
i Rixö nu har anfört, för att få större
användning för dessa medel. Det är

väl närmast detta vi nu bör ta sikte på
i stället för att redan börja sänka de
belopp, som är avsedda för vägväsendet.

Då kommer man emellertid också
fram till frågan, vilka investeringar man
i så fall skulle kunna minska på; det
har varit investeringsfrågorna som
gjort att vi inte kunnat använda så stora
belopp till vägväsendet som vi önskat.
På den punkten blir det kanske vissa
svårigheter, men då skulle man gärna
vilja fråga herr Mannerskantz och hans
parti: är herrarna möjligen med på att
vi knappar in litet grand på bostadsbyggande
särskilt i storstäderna och i stället
använder litet mera pengar till landsbygdens
vägar? I så fall är det inte
otänkbart att vi kan bli överens på den
linjen.

Herr talman! Vi har inte ansett oss
kunna stödja föreliggande förslag om
sänkning av bilskatterna, utan vi menar
att man i stället bör inte bara anslå
pengar till vägväsendet, utan också allt
mer och mer använda dem, så att vi till
slut verkligen kommer att utnyttja dem
helt och hållet för vägväsendet.

Därför ansluter jag mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag föreställer mig, att
kammarens ledamöter med stor uppmärksamhet
lyssnade till det anförande,
som här hölls av herr Andersson i Rixö.
Om jag vågar tillåta mig att karakterisera
det, så skulle jag vilja säga, att det
var inte bara ett värdefullt utan också
ett vidsynt inlägg i den debatt, som vi
för närvarande är sysselsatta med. Åtminstone
jag hade nämligen ett intryck
av alt den ärade talaren lade just de
aspekter på detta problem, som man
måste lägga, om man inte vill förirra
sig in i detaljernas snårskog.

När jag anförde siffermaterialet i mitt
första yttrande, begränsade jag mig med
avsikt till att tala om behållningarna i
vad vi brukar kalla bilskattefonden och
nämnde ingenting om reservationerna.
Hade jag gjort det hade jag kommit
fram till en ur min synpunkt ännu fördelaktigare
beräkning.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

Nu kompletterade herr Andersson
mitt anförande på den punkten därigenom
att han omnämnde reservationernas
omfattning, en halv miljard kronor.
Från den utgångspunkten konstaterade
han, att vi vid utgången av nästa budgetår
redovisar en uppsamling av bilskattemedel
på, inklusive reservationerna,
ungefär en miljard kronor. Denna
siffra är, såvitt jag förstår, riktig. Men
då reser sig bakom denna siffra det andra
spörsmålet: kan det gå hur länge som
helst att av människorna ta ut en sådan
bilbeskattning som den vi nu har, mot
bakgrunden av det förhållandet ■— för
att nu begränsa mig till den närmast
liggande tiden — att vi den sista juni
nästa år har ett överskott på 1 000 miljoner
kronor av dessa medel, som inte
har kommit till användning? Jag ställer
själv den frågan, huruvida inte medvetandet
om tillvaron av sådana belopp
logiskt sett måste leda till krav på en
generell sänkning av bilbeskattningen.
.lag understryker här med full avsikt orden
»generell sänkning», därför att det
på somligt håll under debatten förmenats,
att den sänkning på 20 miljoner i
fordonsbeskattningen, som jag förordat
inte spelar någon som helst roll, då det
gäller begränsningen av denna penninganhopning.
Nej, detta är riktigt, men
jag framhöll, att den framstöt, vi gjort
rörande fordonsbeskattningen och som
avser vad man kallar nyttotrafiken endast
är att betrakta som ett första steg
Iiän emot en generell sänkning av bilbeskattningen.
Jag har försökt understryka
så gott jag kunnat, och jag gör
det ännu en gång, att detta är ett första
steg och att vi gärna önskar gå vidare
på den vägen.

Bevillningsutskottets aktade ordförande,
herr Sjödahl, talade om angelägenheten
av att samla i ladorna. Ilcrr Andersson
i Rixö tog också upp detta uttalande.
Ja visst, herr Sjödahl, iir det
klokt ocli förtänksamt att samla i ladorna,
om man bara iir säker på att det
ändamål, för vilket man samlar i ladorna,
också blir tillgodosett med de
pengar, som man samlar i ladorna. Men
hur kan herr Sjödahl vara säker på att

detta inträffar? Herr Sjödahl måste förstå
att det råder en viss misstänksamhet
ute bland människorna. Vi hade ju en
s. k. bilaccis, som skulle gå till vägväsendet,
inte sant? Men riksdagsmajoriteten
beslöt ju i höstas att omdöpa bilaccisen
till en omsättningsskatt på motorismen,
som inte skulle komma vägväsendet
till godo utan ingå i den allmänna
budgeten. Det är inför sådana
transaktioner, som misstänksamheten
växer, och, herr Sjödahl, med tillgång
till så enorma belopp, som det här är
fråga om, kommer kanske riksdagen
inom en nära framtid att ställas inför
förslag, som för i minnet just den transaktion,
som omdöpningen av bilaccisen
till en omsättningsskatt på motorfordon
utgör.

I övrigt vill jag bara till slut, herr talman,
uttrycka min tillfredsställelse över
att varken herr Sjödahl eller herr Snygg
ifrågasatt riktigheten av de siffror rörande
medelsansamlingen, som jag här
har anfört.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Snygg frågade, om
reservanterna ansåg att beskattningen
av den tyngre trafiken var för hård, och
herr Sjödahl var också inne på samma
fråga.

Nu är det på det sättet, att det inte
finns någon obestridd utredning om hur
kostnaderna för vägunderhåll och vägbyggnader
skall fördelas mellan olika
grupper av fordon. Herr Snygg använde
ullrvcket att han »tror» att det är på
det och det sättet, och herr Sjödahl
»fann det uppenbart» att det var på det
och det sättet. Men detta är ett rent subjektivt
omdöme som saknar varje underlag
av något slags vetenskaplig utredning.
Vi vet alltså ingenting om denna
sak.

Man bär i viss mån sökt sprida en
smula löje över att sänkningen av skatten
bara rör sig om 20 miljoner kronor
och säger, att det är ett så obetydligt
belopp det här rör sig om. Ja, just därför
att det här rör sig om ett så ringa
belopp skulle jag vilja säga, att man inte

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

alls vet någonting om huruvida inte
den trafik det här är fråga om, redan betalar
mer än vad den rätteligen borde
göra.

Det är på grund härav som vi utan
risk kan våga ställa det yrkandet, att
den extra beskattningen på den tyngre
trafiken i första hand — såsom herr Hagberg
påpekat — skall tas bort.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I denna debatt har kommit
ett inslag, för vilket inte herr Andersson
i Rixö närmast är ansvarig. Redan
från annat håll har man lagt statsutskotlssynpunkter
på hela denna sak,
inte bara i fråga om fonderna och reservationerna,
utan också huruvida uppsamlingen
av de reserverade eller fonderade
medlen över huvud taget är
lämplig eller rekommendabel. Kan vi
inte spara den diskussionen, tills herr
Andersson och herr Mannerskantz lagt
papperen på bordet — jag ber om ursäkt
att jag drar in herr Mannerskantz
i sammanhanget, men herr Mannerskantz
är själv skuld till det, ty han talar inte
bara för lagutskottet utan minst lika
ofta för statsutskottet, och vi enkla människor
i bänkarna kan inte hålla reda
på var han för tillfället befinner sig.
Jag som enkel bevillningsutskottetsledamot
vill helst slippa denna diskussion,
som i detta sammanhang är fullständigt
ovidkommande.

Men man har här tagit upp en sak
som berör bevillningsutskottet. Om man
tar upp höga skatter för ett visst angivet
ändamål — i detta fall för vägarna —
och dessa skatter inte används för det
ändamålet, då bör man ompröva, huruvida
inte skatterna bör sänkas. Jag är
fullt med på den linjen, att skulle de
för långsiktigt vägunderhåll och för väginvesteringar
avsedda egentliga vägskaterna
bli för höga, då bör de också sänkas.
Det finns ingen inom bevillningsutskottet
som har annan mening. Tror man
att vi beskattar för beskattningens egen
skull? Sprid det i den enkla valrörelsen,
men försök inte sprida något sådant inom
denna kammare — jag tror inte ens

att det skulle gå i andra kammaren! Men
om man då skulle företa en sådan sänkning
av skatterna, är det då riktigt att
låta sänkningen börja med de tunga lastbilarna
och de tunga bussarna? Jag har
också blivit en enkel bilist på gamla dar.
När jag kommer med min lilla PV 444
och möter dessa bussar eller lastbilar,
då känner jag mig som en liten mygga
inför elefanter. När det i äldre tider inte
fanns fartbegränsning, utan man blev
omkörd av dessa fordon med 80, 90 eller
100 kilometers hastighet, kände man
sig ännu enklare, men också nu får man
ett starkt intryck av hur de sliter på vägarna.
Rehövs det, herr Spetz, en vetenskaplig
undersökning för att fastslå att
det är de stora lastbilarna och de stora
och tunga bussarna som sliter oerhört
på vägarna jämfört med de små myggor
till bilar, varav jag är lycklig ägare till
en? Jag vet inte vad herr Nitelius byggde
sin utredning på för undersökningar -—
det var ganska länge sedan som utredningen
lades fram — men det var i alla
fall på en hel del undersökningar. Deras
värde kan diskuteras, men nu behandlas
dessa frågor av 1953 års trafikutredning.
Jag hoppas att denna utredning
efter denna behandling skall kunna
lägga fram förslag som kan övertyga
även de Tomas tvivlare, som kan finnas
i denna kammare och emellanåt förkroppsligas
i herr Spetz. Om man inte
gör det, får vi väl fortsätta diskussionen
på denna punkt.

Nu gör man gällande att en skattesänkning
för bussar och lastbilar bara
är ett första steg. Men om det steget är
galet, skall vi väl inte ta det — och all
sannolikhet talar för att det är galet.
Man bör inte ens ta det lilla galna steget
utan vänta tills vi kan ta ett steg i rätt
riktning.

Vidare säger man från olika håll, att
vi är misstänksamma. Får vi igen pengarna
för vägarna? Denna misstänksamhet
kan vara en politisk dygd. Oppositionen
liksom vi andra här i riksdagen
är till för att föra diskussioner. Vi har
klart uttalat och bundit oss för att pengarna
skall användas till vägarna. Jag
kommer att kämpa på samma sida som

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

herr Hagberg för att de pengar som vi
samlat i ladorna — i vägfonden — skall
användas för sitt speciella ändamål. Nu
finns där redan åtskilliga hundra miljoner,
och det blir kanske fler. Man gjorde
nyss en jämförelse med de besparingar
man hade gjort inom civilförsvaret.
Om jag skulle fortsätta mitt bildspråk, så
resonerade man där om myggor, men här
är det fråga om elefanter. I förra fallet
gällde det en miljon, som man kunde
använda i framtiden, här gäller det
hundratals miljoner. Men kom ihåg att
varje utökning av väginvesteringarna
kostar hundratals miljoner kronor! Och
när den tiden kommer, att vi verkligen
kan sätta i gång i mycket stor utsträckning,
då kommer dessa hundratals miljoner
att rinna bort mellan fingrarna för
oss, eftersom det här gäller stora behov.

Herr talman! Jag finner anledning att
inta den avvaktande ståndpunkt som bevillningsutskottet
har intagit i detta ärende.
Vi avvaktar den prövning av investeringarna
för vägarna på lång sikt och
den prövning av motortrafikens beskattning
som 1953 års utredning håller på
med.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Sjödahls drastiska beskrivning av sin
sinnesstämning, när han åker bil och
blir omkörd av en mastodont till lastbil,
skulle jag vilja säga, att herr Sjödahl bör
ta reda på förhållandet mellan den bilskatt,
som han betalar, och den skatt
som betalas för långtradaren.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Den närmaste orsaken
till att jag begärde ordet var att min ärade
vän herr Bengtson sade, att hans motivering
för att han inte ville minska
skatten för bussarna och lastbilarna var,
att det gör så litet.

Jag skall lova att inte justera bort ett
ord av vad jag sade i mitt förra anförande.
Där kan herr Bengtson finna, att jag
framhöll, att bilskatten inte är någon avgörande
sak annat än när det står och

väger för en busslinje i en glesbygd. Då
kan även 400 eller 500 kronor vara droppen
som gör att utgifterna rinner över
och leder till att busslinjen läggs ned.
Den omständigheten, att man inte kan
göra så mycket som, man skulle vilja göra,
är inte något skäl till att avstå från
att göra något mindre, som går i samma
riktning.

När herr Bengtson talar om att man
bör koncentrera sig på att få flera vägar
byggda, vill jag säga att jag bär väckt
två motioner, som väl kommer upp vid
behandlingen av sjätte huvudtiteln, den
ena om att få ta i anspråk betydligt högre
belopp för vägkostnaderna och den
andra om att påskynda permanentbeläggningen.
Men vi får väl, som herr Sjödahl
sade, vänta med resonemangen i
dessa frågor, tills vi kommer dit. Jag
har dock levat som herr Bengtson lärt.

Man säger att det är fel att minska
skatten för bussarna och lastbilarna. Men
när jag och mina medmotionärer övervägde
vad vi kunde göra för att komma
till rätta med den höga bilbeskattningen,
sade vi oss att man åtminstone borde göra
något som gick ut på att lindra det
för den verkliga nyttotrafiken. Vi har
således inte nu föreslagit hjälp till herr
Sjödahl och andra som har lyxbilar.
Herr Sjödahl behöver inte någon bil och
kan gott betala skatt för bilen utan att
skadan blir större än nyttan. Just för
bussarna och lastbilarna, som representerar
nyttotrafik, behövs en skattelättnad,
och på grundval därav lade vi fram
vårt förslag. Det är en motivering som
bör uppskattas av dem som tänker på
den nationalekonomiska balansen.

Sedan tycker jag, att herr Sjödahl inte
bör använda uttrycket »samla» i ladorna.
Här samlas inte i några lador,
utan pengarna rent av försnillas för motorfordonsägarna
— förskingras, säger
man i andra sammanhang. När vi behöver
pengarna, finns det ingenstans att ta
dem. Då måste man, som herr Andersson
i Rixö sade, skaffa dem på nytt igen.

Vi iir inte så många högermän i första
kammaren för närvarande, men vi vet
att vi blir flera vad det lider. Eftersom
vi är så få, måste vi uppträda även vid

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

andra tillfällen än vid behandling av utlåtanden
från utskott, där vi sitter. Eftersom
vi är färre, måste var och en av
oss göra litet mera. I det stora mäktiga
socialdemokratiska partiet har man däremot
flera potentater, som kan företräda
partiets uppfattning i de olika frågorna.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! Jag tycker nog, att herr
Sjödahl gick en smula väl långt i sina
försök att utplåna sig själv, då han framställde
sig som en »enkel bevillningsutskottsledamot».
För att ytterligare poängtera
sin blygsamma status talade han
om sin »lilla bil», i vilken han kände sig
som en »mygga» bland »vägarnas elefanter».
Jag började verkligen undra, hur
långt herr Sjödahl tänkte gå i sitt bildspråk.
Hade han för avsikt att helt försvinna
ur sinnevärlden? Nå, så galet var
det ju inte. Alla vet vi ju förresten vilken
högst betydande man herr Sjödahl är.
Han är bevillningsutskottets ordförande
och är av betydelse inte bara där, utan
också i riksdagens talarstol — ja, även
i sin lilla bil PV 444, som han berättade
för oss, att han var den lycklige ägaren
av.

Herr Sjödahl fann det emellertid inte
vara passande att denna debatt fick inslag
av statsutskottsdebatt. Och dock ägnade
han större delen av sitt senaste anförande
åt en argumentation, som helt
och hållet låg på statsutskottsplanet och
endast snuddade vid de traditionella bevillningsutskottssynpunkterna
på detta
spörsmål.

Herr Sjödahl förebrådde herr Mannerskantz
för att denne även uppträdde
i andra spörsmål än dem, som ligger
under andra lagutskottets domvärjo, där
herr Mannerskantz är en ambitiös och,
såvitt jag vet, av utskottet utomordentligt
högt skattad medlem. Men, såvitt jag
förstår, fuskar herr Sjödahl för sin del
något i konstitutionella spörsmål i denna
skattedebatt, då han karakteriserade
den argumentation, som borde föras i
riksdagens första kammare, såsom annorlunda
och av annan tyngd än den,
som riksdagens andra kammare är van

vid eller bör hålla till godo med. Detta
synes mig vittna om riktigheten i den
misstanke, jag alltid har hyst, nämligen
att herr Sjödahl är en varm anhängare
av första kammarens bestånd nu och
för all framtid och under alla omständigheter.

Nå, herr talman, detta var emellertid
några mycket perifera anmärkningar.
Det centrala i detta problem är naturligtvis
medvetandet om förefintligheten
av dessa väldiga medel, vilka riksdagen
håller på att förlora greppet över. Jag
vill understryka vad som här har sagts,
bl. a. av herr Andersson i Rixö, att vi
vid slutet av nästa budgetår torde ha en
uppsamling av medel i bilskattefonden
plus reservationerna, sammanlagt uppgående
till ungefär en miljard kronor,
som vid den tidpunkten icke har kommit
till användning för det svenska vägväsei
det. Kan verkligen den svenska
riksdagen utan reaktion finna sig i ett
sådant tillstånd — denna riksdag, som
i andra sammanhang är så utomordentligt
noga i sin granskning av alla de
spörsmål, vilka sammanhänger med budgeten,
och som därvidlag upprätthåller
en tradition, som är utomordentligt
stark, måhända till skillnad från vad
som är fallet i vissa andra parlament?
Den svenska riksdagens stora och förpliktande
tradition är ju att hålla sin
hand över pengarna på ett annat sätt än
vad man kanske praktiserar i inte så få
andra riksförsamlingar.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
ett kort genmäle till herr Sjödahl.

Jag är medveten om att jag begick ett
brott mot etiketten, när jag lade mig i
denna diskussion, som berör bevillningsutskottet.
Det är ju så, att statsutskottet
behandlar utgifterna och bevillningsutskottet
inkomsterna. Såvitt jag förstår,
är det emellertid två sidor av samma
sak — utgifter och inkomster — och
dessa kan väl vara ungefär lika viktiga.
Jag hoppas att jag inte på något sätt
dragit ned bevillningsutskottets anseende
genom att jag framförde statsutskottssynpunkter
på utgiftssidan.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om sänkning av fordonsskatten å lastbilar m. m.

Det gladde mig emellertid att herr
Sjödahl i slutet av sitt anförande förklarade,
att han är av samma uppfattning
som herr Hagberg m. fl. att pengarna
skall gå till vägarna. Jag vill endast beklaga,
att herr Sjödahl inte befann sig
på samma sida vid höstriksdagen, när
vi behandlade en mycket viktig fråga
rörande bilskattepengarna. Men jag hoppas,
att vi hädanefter kommer att finna
herr Sjödahl på den rätta sidan, ty jag
är alltid glad, när någon sig omvänder
och bättrar.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! På det sista kan jag omedelbart
svara, att jag icke har mig omvänt
eller bättrat i detta avseende. Om
herr Andersson i Rixö hade ägnat samma
uppmärksamhet som åt detta betänkande
åt ett senare betänkande, nämligen
nr 25, hade han funnit, att jag icke
mig omvänt eller bättrat. Man måste läsa
samtliga handlingar till punkt, innan
man kan bedöma bevillningsutskottets
ställning i dessa frågor, herr Andersson
i Rixö!

Beträffande herr Mannerskantz måste
jag säga, att jag alltid blir glad, när han
uppträder. Det är en frisk ton i hans
anföranden, jag vill inte säga från vildmarken
men från den svenska landsbygden,
och jag lyssnar alltid med intresse.
Jag hoppas därför, att herr Mannerskantz
trots min lilla anmärkning inte
låter sig i något avseende avskräckas
utan fortsätter sin käcka diskussionsmetod
i kammaren.

Herr Mannerskantz talar om att hjälpen
åt bussarna endast skulle vara en
droppe. Det visar sig, att denna droppe
i herr Mannerskantz uträkning blir 400
å 500 kronor per buss. Efter min uträkning
hade det för en fem tons buss blivit
ungefär 30 kronor. Om 400 å 500
kronor är en droppe, så misstänker jag,
att herr Mannerskantz och vi inte ens
med mikroskop kan upptäcka dessa 30
kronor.

Jag lyssnade med intresse också till
herr Hagbergs trevliga anförande. Jag
fick därmed ännu en anledning att gläd -

ja mig över att han kommit över till
denna kammare. Hans debattkonst pryder
kammaren. Men herr Hagberg och
jag, liksom herr Andersson i Rixö och
jag, är ense om att riksdagen skall ha
sin starka hand över pengarna. Jag erinrar
mig, att den första uppsats jag skrev
i Tidskriften Tiden för omkring 35 år
sedan var just en recension över en avhandling
av dåvarande docenten Rexius,
som talade om den svenska riksdagens
stigande makt och myndighet, just
därför att den höll handen över pengarna.
Denne konservative docent och
statsrättslärare hade mitt fullständiga instämmande
när det gällde hans vetenskapliga
ställningstagande och det patos
som fyllde honom när det gällde riksdagens
väg till makt och myndighet. Jag
vill för min del bestämt hålla på att
riksdagen skall stå fast i denna sak. Har
vi en gång anslagit och genom skatter
tagit ut pengar för vägarna, skall de
användas till dessa vägar. Om det är så,
att de på lång sikt inte kan användas
för det ändamålet, måste vi bestämt
överväga att sänka skatten, men jag tror
att det kommer att finnas full användning
för dessa pengar, när man i större
utsträckning än just nu kan ta itu med
vägarnas upprustning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Hagberg in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10, röstar

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning
av väckta motioner angående
bestämmelser om investeringsfonder för
elektriska distributionsföreningar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. beskattningen av skogsinkomster i

samband med vissa markupplåtelser

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner om ändrade regler för beskattning
av skogsinkomster i samband
med vissa markupplåtelser.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 80 av
herr Uno Olofsson in. fl. och II: 100 av
herr Östlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag angående ändring av
22 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte anvisningar;

markupplåtelser

2) de likalydande motionerna I: 130
av herrar Sandin och Bengtson samt II:
172 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av skattelagstiftningen
från och med 1 januari 1958, alt beskattningen
av skog som försåldes i samband
med upplåtelse av dispositionsrätten
till marken måtte bringas i överensstämmelse
med vad som nu gällde vid
avyttring av skog i samband med avyttring
av skogsmark, samt att ifrågavarande
ändring av skattelagstiftningen måtte
ges en femårig retroaktiv verkan.

Syftet med de föreliggande motionerna
var att åstadkomma gynnsammare
regler för avdrag för värdeminskning av
skog i de fall, då skog måste avverkas
till följd av att mark ianspråktagits för
obegränsad tid för vattenuppdämning,
framdragande av ledning eller anläggande
av väg eller annat liknande ändamål.
Avsikten var, att i sådana fall samma
värdeminskningsavdrag skulle få åtnjutas
som vid försäljning av skog i samband
med försäljning av marken.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 80
av herr Uno Olofsson m. fl. och II: 100
av herr Östlund m. fl. med förslag til!
lag angående ändring av 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) jämte anvisningar icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom 2)

att de likalydande motionerna I:
136 av herrar Sundin och Bengtson samt
II: 172 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.
om ändring av principerna för beskattning
av ersättningar för skog, som
tvångsvis försäljes i samband med upplåtande
av nyttjanderätt till skogsmarken,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Hagberg, Niklasson, Bengtson, Vigelsbo
och Magnusson i Borås, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Den fråga, som nu ligger
på riksdagens bord är ingen ny frå -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Ang. beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser

ga, utan en gammal fråga såväl för riksdagen
som för de olika skattemyndigheterna.
Redan den 25 januari 1954 hemställde
RLF och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund hos Kungl. Maj:t
om ändringar i gällande bestämmelser
i förevarande hänseende, och samma år
var frågan föremål för riksdagens prövning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 23 framhöll 1954 års bevillningsutskott,
att frågan kunde ställas,
huruvida reglerna för beskattningen
av ifrågavarande skogsintäkter var
tillfredsställande. Uppvaktningar har
vid flera tillfällen också skett hos vederbörande
statsråd såväl från länsstyrelser
som från de av ärendet berörda
särskilt från Norrland. Frågan har också
varit föremål för behandling i finansdepartementets
rättsavdelning, där man
t. o. in. kommit så långt att man framlagt
vissa förslag till frågans lösning.
Men tiden har gått, och ingenting har
hänt.

Vi bör i alla fall komma ihåg, att allteftersom
dammbyggnaderna och kraftverksutbyggnaderna
fortsätter, kommer
fler och fler markägare i farozonen, och
fler och fler tvingas mot sin vilja sälja
sin jord och sin skog. Man kan inte
komma undan det faktum, att här råder
ett tvångsläge, där den enskildes
rätt och ekonomi och intressen måste
få vika för det samhälleliga. Den skog,
som här av olika anledningar eller genom
vattenrättsdomstols utslag måste
tvångsförsäljas, omfattar betydande arealer.
Det finns en del fastigheter i bl. a.
Storumans regleringsföretag, där minst
50 hektar kommer att drabbas. Det gäller
utomordentligt god skogsmark, och det
är en betydande mängd skog som här
måste försäljas. Skulle det försäljnlngsnetto,
som då uppstår, komma att drabbas
av nuvarande skatteregler, förstår
vi att en stor del av försäljningssumman
för den egendom, som vederbörande
här mot sin vilja måste försälja, kommer
att återgå till samhället. Det kan
inte vara rimligt att så skall ske.

Att frågan är svår att bemästra är
tydligen alldeles riktigt. Detta är väl
också den närmaste orsaken till att be -

villningsutskottet i år föreslår, att de
skattelagssakkunnigas utredning skall inväntas,
innan några ändringar i bestämmelserna
vidtas. Syftemålet med årets
motion har också i främsta rummet varit
att få denna fråga ytterligare aktualiserad.
Det är knappast någon som har
trott, att en vanlig enkel motion om en
lagändring skulle komma att vinna kammarens
bifall, och jag har därför, herr
talman, inte något yrkande i dag. Jag
vill till detta mitt inlägg bara foga den
förhoppningen, att när skattelagssakkunnigas
förslag, som vi nu väntar på,
blir klart, skall de förslag, som därav
kan föranledas, inte fördröjas, utan att
Kungl. Maj:t, så fort som möjligt är,
kommer med en proposition i ärendet.

Häri instämde herr Hagberg (h).

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! Motionerna 136 i första
kammaren och 172 i andra kammaren
aktualiserar frågan om ekonomiska
följdverkningar i skattehänseende särskilt
i de bygder, där kraftverksbyggande
pågått och pågår. Den enskilde får
här vid byggandet av kraftverk, regleringsdammar,
ledningar och vägar i
många fall för all framtid frånhända sig
nyttjanderätten till stora markområden.
När det gäller beskattning av från sådant
område avverkad skog är nuvarande
skattebestämmelser lång ifrån skäliga.
När det däremot gäller beskattning
av för detta ändamål försåld fastighet
eller markområde är bestämmelserna enligt
mitt förmenande rättvisa. Upplåter
en markägare nyttjanderätten för all
framtid och därmed all skogsavkastning,
bör här vidtagen avverkning i rättvisans
namn i skattehänseende likställas med
de normer, som är rådande beträffande
försäljning av marken. Motionerna utgör
försök att åstadkomma en större rättvisa
i denna fråga.

Personligen har jag den uppfattningen,
att de rådande skattenormerna på
detta område är lika absurda, som om
en ägare av en bostadsfastighet finge
skatta för det belopp han utfår på
brandförsäkringen, om hans fastighet

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ang. beskattningen av priser vid vissa lotteribetonade tävlingar

brinner ned. Det är ungefär likartade
fall, om en fastighet brinner ned eller
om ett markområde till följd av kraftverksbygge,
något som nu sker, dränks
av vatten och markområdets värde därigenom
för all framtid spolieras.

I utskottets skrivning sägs att denna
fråga tidigare varit uppe till behandling,
och man påpekar också att frågan bragts
under Kungl. Maj:ts prövning. Det är i
och för sig riktigt att så skett, och här
kan väl en person, som är intresserad
för dessa frågor, endast undra, varför
det under denna tid icke åstadkommits
större resultat än som skett.

Ett av utskottet gjort påpekande bör i
detta sammanhang bli påtalat. Utskottet
skriver i en passus: »Utskottet kan härvidlag
nöja sig med att påpeka att beskattningsfrågan
inte kan undgå att påverkas
av om den skattskyldige — måhända
med lejd arbetskraft — avverkat
skogen eller om den försålts på rot.? Jag
ställer den frågan, vad utksottet har för
tanke bakom denna skrivning. I realiteten
bör det väl bedömas på det sättet,
att om skogen försålts på rot eller på
annat sätt, är det väl rotvärdet som skall
bli fritt från beskattning, och med de
normer, som här finns, bör det väl inte
möta några större svårigheter att nå rättvisa
på detta område.

Jag noterar med tillfredsställelse att
utskottet har erfarit att skattelagssakkunniga
redan under våren kommer att
ha sin utredning färdig. Det har sagts
mig att det var för cirka två månader
sedan som de sakkunniga började bearbeta
denna fråga, och det är väl liktydigt
med den tidpunkt, då motionerna i
detta ärende lades fram. Jag vill uttala
den förhoppningen, att de sakkunniga,
när de bereder denna viktiga fråga, tar
hänsyn till vad som har framförts i motionerna
och särskilt till vad där talats
om retroaktiv verkan.

Herr talman! Jag ber till slut att få uttala
den förhoppningen, att den omtalade
utredningen skall bli klar under våren
och att finansministern vad beträffar
såväl remisserna som övrig behandling
av ärendet förfar så, att det kan föreläggas
nästa års riksdag för beslut.

1 detta anförande instämde herr Gustafsson
(bf).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det bär inte gjorts något
yrkande av någon av motionärerna,
utan man har endast uttalat förhoppningar
om att motionerna skall uppmärksammas
vid ärendets fortsatta behandling.
Jag får då för min del uttala
den förhoppningen, att man därvid också
måtte ta hänsyn till de synpunkter
som bevillningsutskottet har anfört i
sitt betänkande. Utskottet ställer ju sig
välvilligt till tanken i motionerna. Jag
hoppas att det skall bli möjligt att efter
den utredning, som kommer att färdigställas
i vår, snarast möjligt framlägga
ett förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
om översyn av normerna för värdering
av naturaförmåner vid taxering för inkomstskatt; nr

21, i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst; och

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt i vissa
fall åtnjuta avdrag för anslutningsavgift
till elektriska distributionsföretag.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. beskattningen av priser vid vissa
lotteribetonade tävlingar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande beskattningen
av priser vid vissa lotteribetonade
tävlingar.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Ang. beskattningen av priser vid vissa lotteribetonade tävlingar

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:2 av herr Lundström och
fru Gärde Widemar samt II: 2 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att beskattningen
av priser vid tävlingar av i motionerna
exemplifierat slag måtte bli
föremål för utredning.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 2
av herr Lundström och fru Gärde Widemar
samt II: 2 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. om utredning rörande beskattningen
av priser vid vissa lotteribetonade
tävlingar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Innan denna motion
slaktas vill jag konstatera, att jag sällan
har läst en motivering för ett utskottsutlåtande
som så klart har understrukit
behovet av ett bifall till motionen. Utskottet
fastslår ju i sitt utlåtande att det
här kan vara fråga om tävlingar av mycket
skiftande art och att likaledes prisernas
storlek och beskaffenhet kan vara
mycket olika. Det kan därför vara mycket
svårt att bedöma vilka skattebestämmelser
som skall tillämpas eller om tävlingen
över huvud taget skall beskattas.
Utskottet konstaterar därför enligt min
uppfattning att det här finns behov av
cll klarläggande.

Utskottet avstyrker i alla fall motionen
framför allt med hänvisning till att man
vill avvakta några avgöranden i högsta
instans som är att emotse inom en nära
framtid. Personligen har jag den uppfattningen
att de problem som det här
gidler inte kan lösas genom några prejudicerande
domstolsutslag. Det kommer
nämligen i praktiken alltid att bli mycket
svårt att utan domstols prövning kunna
klart klassificera olika typer av tävlingar,
som det kan vara fråga om. Man
behöver därför få till stånd en ordentlig
kartläggning av hela frågekomplexet och
en enklare regel som lättare kan förstås

av alla. Det är också detta som har varit
syftet med vår motion.

Utskottet motsätter sig inte principiellt
denna tanke. Man går dock inte in
på den saken, utan vill avvakta nyssnämnda
utslag innan man beslutar om
särskild utredning.

Jag bär, herr talman, intet yrkande
men vill framföra två önskemål. För det
första önskar jag att inte också denna
fråga måtte hänskjutas till skattelagssakkunniga.
De dignar väl redan under bördan
av alla de uppdrag som de fått, och
väntetiden för lösningen av de frågor,
som skall behandlas av denna sakkunnigutredning,
blir troligen mycket lång.
Mitt andra önskemål är att man inom
regeringen måtte ta ett initiativ för att
försöka få till stånd ett klarläggande av
problemet och tillskapande av en enklare
regel för beskattning av sådana här
tävlingar, till exempel när Radiotjänst
som pris bjuder folk på en resa. Jag
skulle önska att man igångsatte en sådan
utredning redan innan de väntade
prejudicerande domstolsutslagen faller.
Det kan ju dröja ganska länge innan de
kommer, och under tiden kan nya sådana
här problem uppstå. Hela komplexet
är av sådan art att det bör kunna
utredas oberoende av de väntade
domstolsutslagen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Såsom utskottet påpekat,
brukar ju riksdagen, när man har att
motse ett avgörande inom högsta instans,
alltid vänta för att se, hur högsta
instans tolkar gällande lagstiftning, innan
man föreslår en utredning. Det är
ju mycket möjligt att detta avgörande i
högsta instans kan komma att utfalla så,
att saken därmed får anses klargjord
och att det då inte kommer att behövas
någon ytterligare utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning
av väckt motion om vidgad rätt
till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om upphävande av omsättningsskatten å
motorfordon m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av omsättningsskatten
å motorfordon m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 374
av herr Sundelin m. fl. och II: 454 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta

I) att som ett led i avvecklingen av
den nu utgående omsättningsskatten på
motorfordon denna skulle reduceras med
50 procent och att denna sänkning skulle
träda i kraft snarast efter riksdagens
beslut; samt

2) att ur omsättningsskatten på motorfordon
härflytande medel med ingången
av budgetåret 1957/58 skulle redovisas
å automobilskattemedlens specialbudget
och därigenom reserveras för vägändamål;
ävensom

II) motionen 11:461 av herrar Carlsson
i Stockholm och Königson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att
avskaffa omsättningsskatten på motorfordon
och att detta beslut skulle träda i
kraft snarast möjligt efter riksdagens
ställningstagande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen II: 461 av herrar Carlsson
i Stockholm och Königson icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
374 av herr Sundelin m. fl. och II: 454
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
avsåge sänkning av omsättningsskatten
å motorfordon, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna I:
374 av herr Sundelin m. fl. och 11:454
av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna ej
behandlats under punkt 2, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Även vid frågans behandling av föregående
års riksdag framfördes motionsvis
yrkanden att omsättningsskattemedlcn
skulle redovisas å den särskilda bilskattebudgeten.
Bevillningsutskottet yttrade
i anledning därav, att om man ersatte
den särskilda investeringsavgiften
med en omsättningsskatt, som till sin allmänna
uppläggning inte skilde sig från
konsumtionsskatter på andra områden,
övervägande skäl talade för att skatteinkomsterna
tillfördes den allmänna budgeten.
I de förevarande motionerna har
inte framförts några nya synpunkter på
frågan, som kan ge utskottet anledning
att frångå den tidigare intagna ståndpunkten
till skattens budgetmässiga redovisning,
varför utskottet anser sig böra
avstyrka de likalydande motionerna
I: 374 och II: 454 även i denna del.»

Reservationer hade anförts

I) av herrar Spetz, Söderquist,
Strandh, Stenberg och Rydén, vilka ansett dels

att utskottet under hänvisning till
innehållet i de likalydande motionerna
I; 374 av herr Sundelin m. fl. och II: 454
av herr Ohlin m. fl. bort under punkten
2 hemställa, att riksdagen måtte antaga
i reservationen infört förslag till förordning
angående ändring av förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall;

dels att det nyss återgivna stycket i
utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

»Det har varit en sedan länge av statsmakterna
accepterad regel att de intäkter
som inflyter genom beskattning
av bilismen skall tillföras automobilskattemedlens
specialbudget och därmed
komma vägväsendet till godo. Som ett uttryck
härför tillfördes den s. k. vägbudgeten
exempelvis inkomsterna av den
särskilda investeringsavgift (bilaccis),
som uttogs närmast före införandet av
den nuvarande omsättningsskatten å motorfordon.
Den omständigheten att den
särskilda investeringsavgiften (bilaccisen)
i huvudsakligen formellt hänseende
omvandlats till en omsättningsskatt
borde inte utgöra anledning till ändring
i detta hänseende. Inte heller den omständigheten,
att automobilskattefonden,
som har att bära de kostnader som bilismen
förorsakar vägväsendet, för närvarande
inrymmer icke oväsentliga reserver,
kan rimligtvis åberopas som ett hållbart
skäl att undandraga vägbudgeten
här ifrågavarande bilskattemedel. Det
föreligger nämligen betydande krav på
vägväsendets fortsatta utbyggnad och
upprustning. Hänsyn bör även tas till
möjligheterna att hålla en något reducerad
skattenivå för bilismen.

Det synes därför utskottet naturligt,
att även de intäkter som härflyter från
omsättningsskatten å motorfordon tillföres
automobilskattemedlens specialbudget.
Utskottet tillstyrker alltså bifall
i denna del till de likalydande motionerna
1:374 och 11:454.»

dels ock att utskottet bort under punkten
3 hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I: 374
och 11:454 måtte uttala, att intäkterna
av omsättningsskatten å motorfordon
skulle tillföras automobilskattemedlens
specialbudget;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka ansett, att nyssnämnda
stycke i utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:

»I och för sig anser utskottet det inte
självskrivet att alla medel, som på olika
sätt inflyter från beskattningen av motorismen
endast användes till vägväsendet.
I fråga om uttagandet av omsättnings -

skatt kan enligt utskottets mening inte
motorfordonen påräkna en privilegierad
ställning gentemot andra varor. Såsom
utskottet redan påpekat har antalet bilar
under senare år stigit mycket starkt.
Detta kräver en betydligt mer omfattande
upprustning av vårt vägväsende än
vad som hittills förekommit. När andra
nödvändiga investeringsobjekt, t. ex. bostadsbyggandet,
blivit någorlunda tillgodosedda,
bör vägväsendet bli föremål
för en grundlig upprustning. Då tidpunkten
för denna upprustning icke synes
alltför avlägsen är det angeläget att trots
de redan reserverade medlen ytterligare
medel tillföres vägväsendet. Principiellt
anser utskottet sålunda att mesta möjliga
medel bör tillföras vägväsendet. Då
emellertid riksdagen beträffande ifrågavarande
omsättningsskatt på motorfordon
tagit ställning till frågan för endast
några månader sedan och därvid beslutat
att medlen skall tillföras den allmänna
budgeten vill utskottet för närvarande
inte påyrka att detta beslut upphäves.
Utskottet vill emellertid fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på betydelsen av
att ytterligare medel ställes till vägväsendets
förfogande och att sålunda även omsättningsskatten
på motorfordon tillföres
automobilskattemedlens specialbudget.»

III) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv utan angiven mening.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Vi har ju redan avverkat
den debatt, som skulle kunnat uppstå i
samband med detta betänkande, varför
jag skall inskränka mig till att bara säga
några få ord.

Om en gång i framtiden eu vetenskapsman
skulle ta sig före att undersöka
riksdagens historia under senare
år, torde han i behandlingen av bilbeskattningen
och frågan om dessa medels
användning få ett verkligt skolexempel
på principer och löften som brutits,
sfåndpunktstaganden som ändrats och
över huvud taget eu ryckighet i hela beskattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, nr 1, som är fogad

64 Nr 8 Onsdagen den 13 mars 1957

Om upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

till utskottets förevarande betänkande
och som avser punkterna 2 och 3 samt
i fråga om motiveringen det sista stycket
i utskottets betänkande.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! På grund av den debatt,
som fördes vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 16, skall
jag inskränka mig till att anföra några
principiella synpunkter på den skatt,
som vi här diskuterar, d. v. s. omsättningsskatten
på bilar.

Var och en är medveten om att det är
mycket svårt att avväga vad man egentligen
skall och bör beskatta. Vi vill i
princip tillåta ett i görligaste mån fritt
konsumtionsval. Vi är kanske alla eniga
om att man inte bör beskatta nödvändiga
livsmedel, men däremot bör ta ut skatt
på gifter såsom alkohol, tobak o. s. v.
När det gäller andra varor är det svårare
att dra gränsen. Jag har här i kammaren
vid något tillfälle uttalat min förvåning
över att man ansett sig kunna beskatta
klassisk musik.

Om bilbeskattningen cirkulerar en
mängd ovederhäftiga rykten. Man slår
ihop olika avgifter och skatter och får
ett mycket stort belopp. Till skillnad
från vad som gäller på andra områden
har emellertid motorismen en specialbudget.
Vad som egentligen kallas för
skatter borde därför, i den mån pengarna
användes till vägarna, i stället benämnas
vägavgifter, ty dessa medel föres
inte till den allmänna budgeten för
att där användas till andra ändamål.
Den beskattning som förekommer när
det gäller bilarna har nästan helt och
hållet förts till vägarna. Vi har haft en
bilaccis tidigare, som inte gick till vägarna,
men det var ett undantag. Den senast
beslutna investeringsavgiften på motorfordon
har sålunda tillförts vägväsendet.

Men vilken motivering har man egentligen
för att bilarna inte skall beskattas?
Det är rätt märkligt, hur många olika
skäl som anföres häremot. Men vi bör
då erinra oss att vi haft en omsättningsskatt
på de flesta varor. T. o. m. den som

köpte en bok i en bokhandel fick betala
omsättningsskatt. Resultatet av det resonemang,
som föres från olika håll i
fråga om bilbeskattningen, kan bli att
det anses rimligt, att man betalar omsättningsskatt
på en bibel men inte på
en bil. Men då det nu är så, att man kan
beskatta andra varor, finns det ingen anledning
att säga att bilarna är någonting
som bör undantagas från beskattning.
Enligt min mening bör alltså i princip
en bil kunna beläggas med omsättningsskatt
lika väl som andra varor.

Däremot kan vi diskutera, vartill bilskattepengarna
skall användas. Vi har
ett verkligt bärande skäl — som berördes
redan vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 16 — för
att dessa medel skall användas till vägarna.
Vägväsendet är inte i ett sådant
skick, att vi kan låta det vara som det är,
utan vi måste försöka förbättra våra vägar
åtskilligt. Därför borde dessa medel
tillgodoföras vägväsendet i stället för •—
såsom man nu tänker sig — den allmänna
budgeten.

Jag skall inskränka mig till det anförda
och vill, herr talman, sluta med att
säga att orsaken till att vi inskränkt oss
till att avge en reservation i fråga om
motiveringen är att någonting annat
skulle vara föga realistiskt. Riksdagen
har bara för några månader sedan beslutat,
att dessa medel skall föras till den
allmänna budgeten. Vi anser därför att
det knappast finns någon anledning att
nu yrka på en ändring av det fattade beslutet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna omsättningsskatt
har tillkommit som ett komplement till
investeringsavgiften. Investeringsavgiften
drabbar ju alla de investeringar, som
industrien, handeln och jordbruket gör.
Man bar genom detta ingrepp velat begränsa
investeringarna. Det är då tämligen
rimligt att man ingriper också för
att begränsa investeringarna av bilar
och motorcyklar. Det är ju här ändå till

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Om upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

övervägande del fråga om en konsumtionsinvestering.
Jag vill erinra om att
långtidsutredningen har räknat med en
fördubbling fram till 1960 av antalet personbilar
och i det närmaste en fördubbling
av den privata konsumtionen i kronor
räknat, då det gäller bilar, upp till
ett belopp av 2,5 miljarder per år. Under
sådana omständigheter kan det val
vara rimligt, att man ingriper aven på
detta område, i all synnerhet som det
också pressar vår valuta mycket hårt inte
bara genom importen av utländska bilar
utan också genom importen av drivmedel
och ersättningsdelar till de importerade
utländska bilarna. Vi har ju ett
överskott av import, jämfört med exporten
Alla skäl talar för att man på detta
område gör ett försök att åtminstone göra
expansionen långsammare — att stoppa
upp den är det nog ingen, som vilt
försöka sig på. Det visar sig också, att
detta med de medel som vi använt i det
stora hela har lyckats. Det är 125 000 ä
130 000 bilar som inregistrerats årligen
under de tre sista åren.

En ledamot talade nyss om att det var
ryckighet i våra beskattningsregler på
detta område, och det har det kanske
varit, då vi har prövat oss fram för att
hitta en form. Denna utveckling kom
över oss så plötsligt och överväldigande,
att man inte ögonblickligen fann de lämpliga
åtgärderna, men jag tror att man i
det stora hela har funnit dem nu. Men
nu vill den ärade talaren införa en ny
ryckighet. Vi beslöt detta i november
1956, och så inbjuder man denna kammare
till den ryckigheten att redan nu i
mars 1957 upphäva beslutet och ge sig
in på nya regler. .lag tror inte att vi skall
leka Hoppjerka på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas dels
särskilt angående varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan och dels särskilt rörande utskottets
motivering.

5 Första kammarens protokoll 1957. Nr 8

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en sä
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 29.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de i
fråga om punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefatta -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om upphävande av elskatteförordningen

des i motsvarande del av den av herr
Spetz in. fl. vid betänkandet anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
sista stycket i utskottets yttrande skulle
godkännas; 2:o) att nämnda stycke skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen; samt 3.-o) att stycket skulle
godkännas med den avfattning, som
föreslagits i herr Gustaf Elofssons m. fl.
reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Reservation hade anmälts av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Strandh, Anderson i Sundsvall
och Stenberg, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Om upphävande av elskatteförordningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner om upphävande av elskatteförordningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 316 av herr Sveningsson och
II: 386 av herr Magnusson i Tumhult
nu fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt
a elektrisk kraft (elskatteförordningen)

Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 juni 1951 om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen) skall upphöra
att gälla vid utgången av juni månad
1957.

Utskottet hade i det nu fördragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 316 av
herr Sveningsson och 11:386 av herr
Magnusson i Tumhult m. fl. om upphävande
av elskatteförordningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HAGBERG (h) :

Herr talman! Jag har tillsammans med
några kamrater i utskottet avgivit en
blank reservation, och i anledning därav
ber jag att få säga några få ord.

Vi har inom den meningsriktning som
jag tillhör självfallet inte frånträtt den
inställning till elskatteförordningen som
vi sedan flera riksdagar tillbaka har
havdat. Vi har försökt att efter förmåga
påvisa det oriktiga i en skattelagstiftning
av denna karaktär, och man skulle
ju kunna säga att vi nått ett litet resultat
därutinnan att lagstiftningen sedan
ar 1951 har förändrats på det sättet, att
hushållsförbrukningen numera är undantagen.
Beskattningen kvarstår emellertid
för industriförbrukningen. Att vi
vid detta tillfälle inte har fortsatt på
den linje som vi har hävdat, beror alltså
inte på någon ändring av vår principiella
inställning till dessa spörsmål.
Den vidhåller vi, och vi kommer att göra
vad vi kan för att få ändringar och
modifikationer i denna beskattning, utmynnande
i dess avskaffande så småningom,
men för ögonblicket har vi
inte ansett oss böra driva detta krav.

Vi menar nämligen, herr talman, att
i det stora komplex av beskattningsåtgärder,
som för närvarande är i kraft
har i landet och som ensidigt riktar sig
mot produktionslivet, mot näringslivet,
tinns det andra som enligt vårt bedömande
är av mer ödesdiger innebörd
lor näringslivet än denna speciella beskattning.
Jag tänker då självfallet på
den s. k. tillfälliga höjningen av beskattningen
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar, jag tänker på skärpningen i
Iråga om avskrivningsreglerna och jag
tanker på skärpningen i fråga om lagervarderingsreglerna.
Dessa ting anser
V! vara av sådan beskaffenhet, att
de bor få prioritet, när man går till en
begränsning i eller avveckling, såsom vi
hoppas, av hela det komplex av mer el -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

ler mindre s. k. tillfälliga skatter som
under de senare åren har inforts, skattei
vilka, såsom jag sade, fått en ensidig inriktning
mot produktionen.

Det är mot bakgrunden av en sådan
bedömning som vårt ståndpunktstagande
bör ses. Jag har velat lamna detta
lilla meddelande och har, herr talman,
intet yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle kunna noja
mig med att blott yrka bifaU Ull utskottets
betänkande. Men jag vill andå til.åta
mig den lilla reflexionen att nar man
här varnar för ett ensidigt framgående
för att beskatta och försvåra produktionen
så fick vi ett exempel for en stund
sedan på hur föga konsekvent oppositionen
är, då man ville avskaffa den beskattning
på den privata konsumtionen
av bilar som för närvarande finns har

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Efter vad som redan har
sagts i denna fråga och efter den stora
skattedebatt som tidigare har förekommit
i kammaren i dag kunde jag mycket
väl ha avstått från att yttra mig - man
har ju fått en viss uppfattning om hur
pass svårt det är att ändra på en skatt
som en gång blivit införd.

Jag vill emellertid säga att nar vi
väckte denna motion med förslag om
elskattens borttagande, gjorde vi det i
medvetande om att vid beslutet om dess
införande år 1951 och beslutet om andringen
1952 rådde stor tveksamhet om
huruvida man borde begagna sig av en
elskatt eller ej. Det var då inte bara de
borgerliga partiernas riksdagsman som
var mycket tveksamma. En lång rad av
remissinstanser hade avstyrkt förslaget,
och som bekant avgjordes frågan vid cn
gemensam votering, där det blev en rostövervikt
med tre röster for införandet
av skatten.

Vi väckte motionen även i medvetande
om att man då i början på 1950-talet

Om upphävande av elskatteförordningen
lovade att detta skulle vara en tillfällig
skatt som man icke hade för avsikt åt
behålla under någon längre tidsperioc
utan ganska snart skulle avskaffa. Na
bevillningsutskottet i år behandlade motionen
har utskottet inte på något satt
försökt tolka vad som menas med en
tillfällig skatt. Utskottet anför också i
år en annan motivering för den fortsatta
uttagningen av denna skatt an man hade
år 1951. Vid det tillfället sade man
att skatten behövde tagas ut, inte för
att täcka statens löpande utgifter utan
av andra skäl. Man såg hur inflationen
kom att fortsätta, och man skulle overbalansera
budgeten, ty det skulle vara,
trodde man, ett mycket verksamt medel
i kampen mot inflation.

Man använde i debatten den gången
1951 i denna kammare stora ord. En
framstående representant för bevillningsutskottet
sade bland annat, att
kampen för att bibehålla penningvärdet
och undgå inflation är värt sitt pris.
Han ansåg det vara beklagligt men nödvändigt
att tillgripa dessa åtgärder, och
att inte gå med på elskatten vore ansvarslöst,
ty det gällde att rädda penningvärdet.
När nu inflationen har pågått
år efter år kan man undra hur mycket
som finns kvar av denna uppfattning
att skatten skulle ha varit ett verksamt
medel mot inflation. Detta säger
man inte heller i utskottets utlåtande,
utan man bara konstaterar att staten behöver
pengarna och att vi därför bor
fortsätta att ta ut denna skatt.

Ett annat bärande skäl för skattens
bibehållande anser utskottet vara att
det framdeles kommer att råda brist pä
elkraft, och då verkar skatten i ransonerande
syfte. Här talas vid olika tillfällen
så mycket om att det framdeles
blir en bristsituation när det galler produktionen
och konsumtionen av elektrisk
kraft. Borde inte i stallet for att
åtgärder vidtages, som skall verka i ransonerande
syfte, alla krafter sattas till
för att få en utbyggnad av kraftverken
i sådan omfattning, att man inte behover
befara någon bristsituation på detta
område för framtiden?

I den motion, som vi har väckt, har

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Om ändrad lagstiftning ang. s. k. billån

vi, såsom också skett i denna debatt, pekat
på farhågorna för att industri''och
näringsliv inte kan bära hur stora bördor
som helst. Man tycker nästan att det
från alla håll just nu uttalas farhågor i
den riktningen, att skattebelastningen
På näringslivet har blivit allt för stor.

Såsom denna motion har blivit behandlad
i bevillningsutskottet, och då
det inte tidigare här har ställts något
yrkande, finner jag det vara ganska meningslöst
att yrka bifall till motionen.
Jag skall, herr talman, avstå från detta
men jag avstår med en förhoppning om
att Kungl. Maj :t och riksdagen ganska
snart skall komma att lätta på företagsbeskattningen
på ett sådant sätt, att elskatten
kommer att försvinna

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Efter harmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bankoutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
dels pension åt korrekturläsaren hos
riksdagen Folke Danielsson, dels ock
pension åt förste stenografen hos första
kammaren Erik Elfner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ändrad lagstiftning ang. s. k. billån

Herr SJÖDAHL (s) :

Herr talman! Kan herr Sveningsson
vara saker på att det inte hade varit
annu sämre ställt med penningvärdet
om vi inte hade vidtagit alla dessa åtgärder
i inflationsbekämpande syfte?
Säkerligen hade så varit fallet, och om
man inte kan vinna ett syfte hundraprocentigt,
får man vara glad om man
kar, vinna det 70-, 80- eller 90-procenHgt.
Jag tycker att vi i den nya situation,
som vi befinner oss i, med den
fulla sysselsättningens samhälle kan vara
rätt belåtna att vi lyckats bibehålla
full sysselsättning, även om vi inte helt
kunnat dämpa inflationen
Motiveringarna för förslaget på sin
Hd, att man bor sträva efter att total kvarståerran"tdgeten

Sä lång‘ mö^ligt är>
kvarstår. Det ransonerande syftet kvarstår
också. Trots den starka''utbyggnaden
av våra kraftverk och trots att någon
investeringsavgift inte finns på detta
område bär man inte lyckats att få
ram elektnsk kraft inom landet i den
uHtracknmg som efterfrågan sätter in.

kraft Kr eningSSOn talar om a» alla
krafter bor sattas till för att skapa fram

mer elektrisk kraft, hoppas jag att vi i

fortsättningen skall kunna påräkna hö gerns

resoluta stöd ocli att man på det

och1 et ''I UpprePar fjolårets manöver
ch prutar på kraftverksbyggena.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om ändrad lagstiftning angående
s. k. billån.

Första lagutskottet hade till behanding
förehaft en inom första kammaren
lagutskott hänvisad motion,
n,r.„ 3’ av llerr Bengtson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
orslag till lagändring i överensstämmelse
med vad i motionen anföres måtte förelaggas
nästa års riksdag.

I motionen hade anförts bland annat:
»Straffrättskommittén har i sitt förslag
till brottsbalk (SOU 1953:14) föreslagit
sådan ändring av lagtexten rörande
stoldbegreppet att de s. k. billånen
kommer att hänföras till stöld.

Det är sålunda möjligt att den juridiska
bedömningen kommer att ändras
i överensstämmelse med vad som ovan
anförts. Då emellertid förslaget om förändring
av ordet billån till bilstöld är
mrymt i ett stort komplex av lagändringsförslag,
torde det taga lång tid innan
det blir framlagt för riksdagen. Med
hansyn till det ständigt ökande antalet
biltillgrepp är det enligt min mening
synnerligen angeläget att ovannämnda
lagändring företages snarast möjligt, och
bÖr denna del utbrytas från
straffrättskommitténs förslag och bli föremål
för behandling snarast.»

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Utskottet hade i det nu föreliggande
idlåtandet omnämnt, att högsta domstolen
år 1954 meddelat två domar, i vilka
domstolen funnit olovligt tillgrepp av bil
vara att hänföra till stöld, vilken i betraktande
av omständigheterna bedömts
som grov. Utskottet hade därefter anfört: »I

båda fallen hade den tillgripna bilen
efter tillgreppet brukats för färder
av icke alltför obetydlig omfattning och
därefter övergivits. Efter redogörelse
härför och för vissa andra omständigheter
— bl. a. tidigare och likartad brottslighet
hos de tilltalade — uttalar högsta
domstolen i sina domskäl beträffande båda
de fall varom nu är fråga att det i
varje fall måste antagas såväl att det vid
tillgreppet stått klart för den tilltalade
att det i följd av handlingen vore möjligt,
att ägaren icke skulle återfå bilen,
som ock att visshet därom, att så ej komme
att ske, icke skulle ha avhållit den
tilltalade från att tillgripa bilen.

Efter berörda av högsta domstolen
meddelade domar lär en mera skärpt bedömning
av motorfordonstillgreppen ha
vunnit och kommer att alltmer vinna insteg
i underdomstolarnas praxis. Fall
som innefattar olovligt tillgrepp av motorfordon
för en icke alltför kort färd
och därefter ett övergivande av fordonet
torde därför komma att i stor utsträckning
bli bedömda som stöld. Det må
framhållas att enligt vad utskottet erfarit
riksåklagarämbetet i cirkulärskrivelse
år 1954 till rikets åklagare under hänvisning
till högsta domstolens båda avgöranden
framhållit, att åklagarna borde
i fall av liknande beskaffenhet yrka
på ansvar för tjuvnadsbrott. I betraktande
av vad sålunda förekommit synes det
till grund för motionen liggande syftet
redan vara till största delen tillgodosett.
Upptagande av frågan om en lagändring
på grundval av straffrättskommitténs
förslag i förevarande hänseende torde
därför kunna anstå till dess att den kommande
reformen i sill helhet genomföres.

På grund av det anförda får utskottet
hemställa, att förevarande motion, I: 333,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Om ändrad lagstiftning ang. s. k. billån

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är inte endast den
gyllene regeln om allas likhet inför lagen
som är det väsentliga i all lagstiftning.
Saknar en lag stöd i det allmänna
rättsmedvetandet, så blir den heller inte
respekterad.

Skulle vi fråga människor i allmänhet
vad som menas med lån och med stöld,
så skulle vi säkerligen i nära nog samtliga
fall få det svaret, att med lån menar
man att vederbörande kommer och
frågar samt får tillåtelse att använda en
bil eller något annat föremål, men om
föremålet olovligen tillgripes, så anser
man att det är stöld, oberoende av hur
det sedan kommer att förfaras med föremålet.
Den juridiska beskrivningen av
stöldbegreppet är snävare. Enligt den
skall det inte endast vara fråga om olovligt
tillgrepp, utan vederbörande skall
även ha för avsikt att behålla eller avyttra
det olovligt tillgripna. En annan
viktig faktor är också om vederbörande,
som förövat tillgreppet, har eller har
haft för avsikt att återställa det som tillgripits.

Vad nu beträffar tillgrepp av bilar, så
torde det vara tämligen klart att vederbörande
s. k. billånare i flertalet fall
nog inte tänker sälja eller behålla fordonet,
men å andra sidan finns det praktiskt
taget inte någon av dessa billånare
som haft för avsikt att verkligen återställa
fordonet. Detta faktum ändras inte
därav att ägaren, genom polisens försorg
eller på annat sätt, kan få tillbaka
sin bil — i många fall inte såsom ett
användbart fordon utan i stället som en
skrothög.

Det är sålunda fullt klart, att biltillgreppen
i det allmänna rättsmedvetandet
betraktas som stöld och inte som
lån. Den juridiska bedömningen har numera
också betecknat biltillgreppen som
stöld i vissa fall. Högsta domstolen har
sålunda i två domar efter år 1954 funnit
olovligt tillgrepp av bil vara att hänföra
till stöld. Underdomstolarna hade
bedömt gärningarna såsom grovt egenmäktigt
förfarande. Ytterligare bör det
kanske anföras att straffrättskommittén
i sitt år 1953 avgivna förslag till brottsbalk
förordat en sådan ändring i gällan -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Interpellation ang. löneförhållandena för

de lagbud om stöld, att såsom sådant
brott skall komma att bedömas även sådana
fall, då någon olovligen tar vad
annan tillhör utan uppsåt att tillägna sig
det tillgripna men med uppsåt att bruka
detsamma utan att återställa det samt
tillgreppet innebär skada.

Trots de skäl, som jag här relaterat i
fråga om allmänna rättsmedvetandet såväl
som den juridiska bedömningen, har
första lagutskottet inte velat ta steget
fullt ut och föreslå, såsom det hemställes
i motionen, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
lagändring. Även om jag nu, såsom
ensam motionär och mot ett enhälligt
utskottsutlåtande, inte har möjlighet att
få något annat beslut, skulle jag dock
vilja säga att denna fråga utvecklas i en
väl långsam takt. Åtgärder mot bilstölderna
är en ständigt aktuell fråga, och i
tidningarna liksom i motioner och interpellationer
här i riksdagen debatteras
ständigt vad man skall göra mot bilstölderna.
Men trots alla dessa diskussioner
vill man inte företa en så pass
enkel åtgärd — som också har juridiskt
stöd —• att man mer allmänt inför benämningen
bilstöld i stället för billån.
Det finns faktiskt skäl att ställa frågan,
hur många bilar som skall hinna stjälas
—- eller förlåt: tillgripas — innan vi
får den rätta benämningen för dessa tillgrepp.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 333 i
första kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna utlåtandet
annat yrkande ej förekommit, än att
kammaren skulle bifalla den i ämnet
väckta motionen.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare enligt
berörda yrkande; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

Skånska flygflottiljens personal

nr 9, i anledning av väckta motioner
om viss fartbegränsning för motorfordon;
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om sänkning i vissa fall av åldersgränsen
för avläggande av prov för körkort
till bil.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande förutsättningarna
för rätt att utan licensavgift innehava
radiomottagningsapparat; samt
nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordning och
effektivisering av information utomlands
rörande Sverige och svenska förhållanden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

94, angående ekonomiska villkor
för rusdrycksutskänkningen, m. in.;

nr 102, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

103, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m. för budgetåret 1957/58; och

nr 104, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Interpellation ang. löneförhållandena för
Skånska flygflottiljens personal

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Den 1 juli 1945 överflyttades
skånska flygflottiljen (F 10) från
Malmö till Barkåkra. Härvid togs inte
mindre än nio gårdar samt dessutom delar
av vissa andra gårdar i anspråk för
flygfältet. Ifrågavarande mark tillhör

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Interpellation ang. löneförhållandena för Skånska flygflottiljens personal

utan tvivel Skånes bästa åkerjord, varför
ett betydande skatteunderlag frånhändes
Barkåkra kommun.

Man räknade givetvis med att personalen
vid skånska flygflottiljen till det
övervägande flertalet skulle bosätta sig
i Barkåkra. Genom kommunens försorg
ordnades bostäder för detta ändamål.
Utvecklingen har emellertid blivit den,
att personalen i mycket stor utsträckning
bosatt sig i Ängelholm.

Anledningen härtill synes i främsta
rummet vara de rådande löneförhållandena
vid flygflottiljen. Genom ett flertal
beslut, senast den 27 november 1953,
bar den personal vid flottiljen, som bosatt
sig i Ängelholm, tillerkänts rätt att
erhålla lön efter bostadsorten. Den i
Ängelholm bosatta personalen får alltså
högre lön än den, som bor i Barkåkra.
Dessutom har den personal, som har
mer än tre kilometers avstånd från bostaden
till arbetsplatsen, fria resor till
och från arbetsplatsen. Den favoriserade
ställning, som den i Ängelholm bosatta
personalen sålunda har i löneavseende,
måste givetvis betraktas som en orättvisa
mot den personal, som är bosatt i
Barkåkra. Givetvis måste detta missförhållande
stimulera till ytterligare utflyttning
av personalen från Barkåkra till
Ängelholm.

Med hänvisning till vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för civildepartementet
framställa följande frågor:

1) Avser herr statsrådet att medverka
till en rättvisare lönesättning mellan den
personal vid F 10, som är bosatt i Barkåkra,
och den personal vid flottiljen, som
har bostad i Ängelholm?

2) Anser herr statsrådet det fortfarande
motiverat med fria resor till och från
tjänstgöringsplatsen för den personal vid
F 10, som har sin bostad på ett avstånd
av 3—7 km från tjänstgöringsplatsen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 423, av fru Wallentheim m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen;
samt

nr 424, av herr Ohlsson, Ebbe, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
27 § 1 mom. B. värnpliktslagen den 30
december 1941 (nr 967).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.33.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 8

Onsdagen den 13 inars 1957

Bilaga

Herr talman! Herr Lundström har frågat,
om jag är beredd medverka till att
erforderliga bestämmelser utfärdas för
undvikande av att sjukpenning vägras
någon, som tillfredsställande kunnat
styrka sjukdom, vilken enligt lagen om
allmän sjukförsäkring berättigar till erhållande
av sjukpenning.

Interpellationen avser sådana fall, där
en sjukkassa har vägrat utbetala sjukpenning
för dagar före den tidpunkt,
då den sjuke anmält sjukdomsfallet till
sjukkassan, trots att vederbörande i efterhand
har kunnat styrka sjukdomen
med läkarintyg.

Som bekant får en sjukkassa enligt
lagen inte utbetala sjukpenning för de
tre första dagarna av varje sjukperiod
och inte heller för tid innan anmälan om
sjukdomsfallet har gjorts hos sjukkassan.
Icke desto mindre kan sjukpenning utgå,
om hinder har mött för sjukanmälan
eller om andra särskilda skäl föreligger.

En motsvarighet till den gällande bestämmelsen
fanns i den förordning om
erkända sjukkassor, som gällde före
1955. Denna äldre bestämmelse var emellertid
mera restriktiv än den nuvarande
bestämmelsen, som fick sin utformning
vid 1953 års riksdag.

Bestämmelsen att sjukpenning i princip
inte får utges för tid, innan anmälan
om sjukdomsfallet har gjorts till sjukkassan,
har tillkommit i syfte att underlätta
sjukkontrollen. Denna kontroll kan
anses innefatta alla de åtgärder, som
vidtages dels för att förhindra missbruk
av försäkringen, dels för att hindra att
sjuklijälp — utan att direkt missbruk
kan anses föreligga — utgår i onödan
eller för längre tid än som kan anses motiverat.

En annan bestämmelse i sjukförsäkringslagen,
som är av intresse i detta
sammanhang, stadgar, att sjukpenningen
i vissa fall kan nedsättas eller helt
indragas. Detta gäller, om en försäkrad
person vid sjukdom vägrar att underkasta
sig undersökning och vård av

läkare, då en sjukkassa föreskrivit det
som villkor för sjukhjälp, eller om den
sjuke på vissa andra angivna sätt vägrar
att medverka till att förkorta sjukdomstiden.
För att sjukkassorna skall
kunna tillämpa dessa bestämmelser är
det av stor vikt, att de snarast får kännedom
om inträffade sjukdomsfall.

Man bör för övrigt hålla i minnet, att
en förutsättning för att få sjukpenning
inte bara är att vederbörande är sjuk
utan också att han på grund av sjukdomen
behöver avhålla sig från arbete
och verkligen gör detta.

Erfarenheten har visat, att sjukkontroll
från sjukkassornas sida behövs
också i sådana fall, då den försäkrade
har sökt läkare. Sålunda förekommer det
att det vid kontroll visar sig, att den
försäkrade inte har avbrutit sitt arbete
eller att han har återgått i arbete trots
läkarintyg om arbetsoförmåga, eller att
han inte följer läkares föreskrifter om
avhållsamhet från arbete och därigenom
äventyrar eller fördröjer sitt tillfrisknande.

Sjukkontrollen kan också vara av betydelse
för den fortsatta behandlingen
av den sjuke. Inte sällan har sjukkassan
större kännedom om vederbörandes
personliga förhållanden än läkaren och
kan lämna läkaren upplysningar om sådana
förhållanden. Detta förutsätter givetvis,
att kassan har fått kännedom om
sjukdomsfallet.

Riksförsäkringsanstalten har med anledning
av interpellationen meddelat, att
sjukkassorna vid tillämpningen av anmälningsbestämmelserna
har funnit det
nödvändigt att hålla en mycket fast linje.
Kassorna har inte ansett det motiverat
att göra avsteg från huvudbestämmelsen
om anmälningsskyldighet enbart
därför, att en försäkrad har uppvisat läkarintyg
om att han på grund av sjukdom
har haft sin arbetsoförmåga nedsatt
på det sätt, som enligt lagen är en
förutsättning för rätt till sjukpenning.
Då besvär har anförts i sådana fall, har

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

riksförsäkringsanstalten inte funnit skäl
att ändra besluten. Anstalten har sålunda
med stöd av sin hittillsvarande erfarenhet
funnit starkt vägande skäl föreligga
för den bestämmelse i sjukförsäkringslagen,
som jag inledningsvis nämnde,
och förklarar sig inte anse att bestämmelsen
bör uppmjukas.

För egen del delar jag riksförsäkringsanstaltens
mening. I de fall, då det skulle
vara uppenbart obilligt att gentemot
den försäkrade åberopa en försummad
sjukanmälan, ger de gällande bestämmelserna
vissa möjligheter till undantag.
Man måste enligt min mening inom
en allmän försäkring likaväl som inom
en privat uppställa och upprätthålla regler,
som ger allmänheten förtroende för

försäkringen. Det är av vikt att allmänheten
kan konstatera, att sjukkassorna
omhänderhar sin uppgift på ett sådant
sätt, att missbruk såvitt möjligt undgås
och att ingen försäkrad gynnas på de
övrigas bekostnad. Man måste också
förutsätta, att allmänheten tar reda på
de bestämmelser som gäller för att få
del av vår sjukförsäkrings stora förmåner
— och följer dessa regler. Jag är
medveten om att svårigheter därvidlag
kan uppstå i enskilda fall, innan bestämmelserna
har blivit allmänt kända. Erfarenheterna
av den allmänna sjukförsäkringen
är emellertid inte sådana, att
jag anser några åtgärder påkallade i det
avseende som herr Lundström åsyftar
med sin interpellation.

6 Första kammarens protokoll 1957. Nr 8