1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1957:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 28

29 november—4 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 4 december Sid.

Svar på interpellation av herr Franzén ang. användningen av fonden
för supplementär jordbrukskredit ...................... 5

Svar på fråga av herr Persson, Helmer, ang. stabilisering av sysselsättningen
vid Statens skogsindustriers anläggning i Töre . . 6

Svar på interpellation av herr Werner om en förbättrad kanalled
Vänern—Västerhavet ...................................... 9

Flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona .................... 17

Vissa frågor rörande åldringsvården .......................... 23

Åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande .......... 25

Interpellationer:

av herr Edström om utredning ang. trafikolyckan vid Haga

norra grindar .......................................... 26

av herr Lundström om effektivare trafikundervisning i skolorna
m. m............................................. 27

av herr Sundin ang. inrättande av en fast teaterscen i Norrland 29

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 28

Nr 2$

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 december Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 167, ang. statsbidraget till Svenska turisttrafikförbundet
........................................ 17

— nr 168, ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona ...... 17

— nr 169, ang. statsrevisorernas berättelse rörande de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg m. m............. 23

— nr 170, ang. vissa frågor rörande åldringsvården ............ 23

— nr 171, ang. statsbidrag till kommun för anordnande av vägbe lysning

.............................................. 25

— nr 172, ang. åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande
...................................................... 25

Fredagen den 29 november 1957

Nr 28

Fredagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
härmed vördsamt hemställa om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Borås den 27 november 1957

Anders Johansson

Riksdagsman Anders Johansson, Kråkered,
Borås, är på grund av akut struphuvudinflammation
tills vidare oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Borås den 27 november 1957

Folke Söderberg
Lasarettsläkarc

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Johansson,
Anders, på grund av den i läkarintyget
angivna sjukdomen vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Elmgren för tiden
den 2—den 10 instundande december för
deltagande i sammanträden i Paris och
Rom med Europarådets permanenta respektive
juridiska kommitté.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning av
väckt motion om viss utredning av
Emåns nederbördsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 377, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om utlämning för brott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Ohlons motion nr 564.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

193, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion;
och

nr 194, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1957 års skörd.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergh, Ragnar, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
565, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 167, i anledning av väckt motion i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till Svenska
turisttrafikförbundet;

nr 168, i anledning av väckta motioner
om inställande av eller uppskov med
tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona;

nr 169, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
i vad berättelsen avser de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och
Göteborg samt farmaceutiska institutets
lokalfråga;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående bidrag av automobilskattemedel
till kommun för anordnande av
vägbelysning; och

nr 172, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts
förstatligande.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne november.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
2—21 december 1957.

Sjuntorp den 2/12 1957

Otto Niklasson

Att riksdagsmannen Otto Niklasson på
grund av hjärtsjukdom är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den
30/11 1957 och under tre veckor framåt
intygas härmed.

Vänersborg den 30/11 1957

Albert Grönberg
Lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. m.;

nr 379, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond att
användas för kulturellt samarbete mellan
Sverige och Finland;

nr 380, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i gällande regler för
återkrav i vissa fall av beviljade statsbi -

drag för uppförande eller inrättande av
sjukvårdsanläggning; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vattenvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
193, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1957 års skörd.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Bergh,
Ragnar, väckta motionen nr 565.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 167—172.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Edström under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 566, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en medicinsk högskola
i Umeå.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Onsdagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ang. användningen av fonden för supplementär
jordbrukskredit

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Franzéns interpellation angående användningen
av fonden för supplementär
jordbrukskredit, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Franzén våren 1957
frågat dåvarande statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, dels om
denne observerat, att vid beviljandet av
lån ur fonden för supplementär jordbrukskredit
alltför stränga krav ställts
på säkerhet och alltför höga räntesatser
tillämpats, vilket medfört en restriktivitet
vid lånebeviljandet, som är ägnad att
motverka riksdagsbeslutets syfte, dels i
hur stor utsträckning de av riksdagen
till nämnda lånefond anvisade medlen
å 50 miljoner kronor med hänsyn härtill
kunnat utnyttjas.

Över frågorna har fullmäktige i riksbanken
beretts tillfälle att yttra sig. Med
anledning därav har fullmäktige anfört
i huvudsak följande.

Vad kravet på säkerhet beträffar framhåller
fullmäktige, att de bestämmelser,
som utfärdats till ledning för riksbankens
kontor, i överensstämmelse med
statsmakternas intentioner innebär, att
betryggande bankmässig säkerhet skall
ställas. Det ankommer på styrelsen för
varje kontor, vari som regel ingår någon
i jordbruksfrågor sakkunnig person,
att bedöma säkerhetens kvalitet i de enskilda
fallen. Dessutom upprätthålles intim
kontakt mellan riksbankens huvudkontor
och de olika avdelningskontoren
i syfte att uppnå enhetliga grunder vid
tillämpningen av de för utlåningen gäl -

lande bestämmelserna. Räntesättningen
har, också i överenssstämmelse med föreskrifterna
i Kungl. Maj:ts kungörelse
i ämnet, utformats med ledning av de
räntesatser, som annonserats av affärsbankerna,
varjämte jämförelse gjorts
med de räntor, som tillämpas inom jordbrukskasserörelsen.
Det framliålles, att
riksbankens räntesatser i varje fall icke
är högre än motsvarande räntor hos affärsbankerna.
Föreskrifterna om lånets
löptider har bestämts med ledning dels
av att de enligt riksdagens beslut får
uppgå till högst 10 år, vilket måste tolkas
så, att löptiderna skall kunna variera
från en eller annan månad upp till
10 år, dels av att lånen skall avse driftskredit,
vilket av naturliga skäl måste
anses innebära, att de i princip skall vara
relativt kortfristiga.

Att de nu tillämpade reglerna leder
till en viss begränsning i ansökningarna
om lån till fonden är självklart. Men
det måste framhållas, att detta är en
effekt av de regler för låneverksamlieten,
som statsmakterna själva förordat
och som även fullmäktige finner vara
väl avvägda med hänsyn till fondens
syfte. Det är uppenbart, att låneansökningarna
skulle ha blivit betydligt flera
om samma föreskrifter gällt som t. ex.
beträffande stödlånen för jordbrukare, d.
v. s. om ringa eller ingen säkerhet krävts
och om räntan satts lägre än på marknaden.
Men under sådana förhållanden
skulle låneverksamheten ha fått just den
subventionskaraktär, som man både i
propositionen 1956: 200 och jordbruksutskottets
utlåtande 1956:44 uttryckligen
framhållit, att den icke skulle ha.

Med hänsyn till vad sålunda anförts
anser sig fullmäktige kunna hävda, att
de bestämmelser, som utfärdats till ledning
för riksbankens kontor rörande lån
ur fonden för supplementär jordbrukskredit,
ävensom tillämpningen av dessa
bestämmelser står i god överensstämmelse
med statsmakternas intentioner med

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. stabilisering av sysselsättningen vid
fonden. Även enligt min uppfattning
överensstämmer riksbankens liandhavande
av dessa krediter med riksdagens
beslut beträffande dem.

Vad gäller frågan om hur fonden utnyttjas,
må nämnas, att under tiden till
och med den 20 november 1957 1 485
ansökningar gällande ett sammanlagt belopp
av 9 452 970 kronor inkommit till
riksbankens avdelningskontor. Av dessa
har slutbehandlats 1 459 ansökningar
om 9 272 570 kronor. Det beviljade antalet
lån uppgår till 1 036 stycken till
ett sammanlagt belopp av C 097 406 kronor.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Franzéns interpellation.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jordbruket har ju under senare
tid haft svåra kreditbekymmer.
Detsamma gäller trädgårdsnäringen. När
riksdagen fattade beslut om de 50
miljoner kronorna till supplementär
jordbrukskredit, var avsikten den, att
man genom dessa åtgärder av engångsnatur
skulle söka öka möjligheterna för
de enskilda utövarna av jordbruks- och
trädgårdsnäring att erhålla krediter. Då
det sedan visade sig, att den nya fonden
inte fick den avsedda betydelsen, framställde
jag min interpellation i våras.

Av jordbruksministerns svar framgår,
att riksbanksfullmäktige anser, att såväl
bestämmelserna för den supplementära
jordbrukskrediten som tillämpningen
stått i god överensstämmelse med statsmakternas
intentioner med fonden. Statsrådet
förklarade sig också vara av den
uppfattningen, att riksbankens handhavande
av dessa krediter överensstämt
med riksdagens beslut. Det är inte av
intresse att i detta läge ta upp någon
diskussion om dessa saker, ty den supplementära
jordbrukskrediten är ju snart
ett avslutat kapitel. I proposition nr 184
till höstriksdagen har jordbruksministern
nämligen föreslagit, att de odisponerade
medlen i fonden i stället skall få
tas i anspråk för stödlånegivning till

Statens skogsindustriers anläggning i Töre
dem, som drabbats av betydande skördeskador.
Och med all sannolikhet kommer
detta förslag att bifallas av riksdagen.

Jag vill emellertid ändå göra den anmärkningen,
att den långivning, som
kommit till stånd från fonden för supplementär
jordbrukskredit, väl knappast
kan sägas ha överensstämt med statsmakternas
intentioner med fonden. Avsikten
var, att jordbrukare och trädgårdsodlare
verkligen skulle få en välbehövlig
hjälp i sin svåra kreditsituation.
Med den stora kreditbrist, som kännetecknar
dessa näringsgrenar, synes det
mig inte vara ett resultat i övensstämmelse
med statsmakternas intentioner,
när endast cirka 9 miljoner av de 50
miljonerna verkligen kunnat utlämnas
som lån. Man kan inte komma ifrån att
kreditfrågan för jordbruks- och trädgårdsnäring
fortfarande är lika besvärlig
som förut. Detta gäller för närvarande
för övrigt inte minst i fråga om de
långfristiga krediterna —■ en fråga som
jag tagit upp i en interpellation i höst.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. stabilisering av sysselsättningen vid
Statens skogsindustriers anläggning i
Töre

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Persson, Helmer, till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
framställt följande fråga:
»Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att öka ocli stabilisera sysselsättningen
vid Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggning i Töre?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet LANGE,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Helmer Perssons
berörda fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Helmer Persson har
frågat vilka åtgärder regeringen ämnar
vidtaga för att öka och stabilisera sysselsättningen
vid Aktiebolaget Statens
skogsindustriers anläggning i Töre.

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Ang. stabilisering av sysselsättningen vid Statens skogsindustriers anläggning i Tore

Till svar får jag meddela, att Aktiebolaget
Statens skogsindustrier efter förvärvet
av Törefors aktiebolag nedlagt i
runt tal en miljon kronor i underhåll
och upprustning av såganläggningen
samt i en ny timmersorteringsanläggning.
Man har anledning hoppas, att när
upprustnings- och rationaliseringsarbetet
slutförts, sysselsättningen vid sågverket
skall stabiliseras. Driften är dock självfallet
beroende av tillgången på sågtimmer,
och därvid måste hänsyn tagas
även till sågtimmerförsörjningen
vid bolagets övriga anläggningar i Norrbotten
och Västerbotten.

Beträffande förutsättningarna för en
utvidgning av verksamheten vid Törefors
i det statliga bolagets regi har vissa
utredningar verkställts men ännu inte
lämnat något positivt resultat. Det
är därför inte f. n. möjligt att göra något
uttalande i detta spörsmål.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för det svar som jag
här erhållit på min enkla fråga. Jag
måste emellertid säga att jag inte är
tillfredsställd med svaret, ty det ger ju
belägg för att egentligen ingenting hatinträffat
i Töre, som är ägnat att skapa
bättre förhållanden och bättre sysselsättning.
Jag tycker nog, att innehållet
i svaret är otillfredsställande också i
den bemärkelsen, att man ser alltför
ensidigt på denna fråga, nämligen att
tillgången på sågtimmer är helt avgörande
för möjligheterna att skapa bättre
sysselsättning vid Statens skogsindustriers
anläggningar i Törefors.

Riksdagen besökte Törefors 1953 och
såg då, hur långt förfallet hade gått
inom dessa industrianläggningar. Törefors’
industrier har ju under årtiondenas
lopp genomlevt åtskilliga konkurser.
De har rustats upp flera gånger
men har lika många gånger fått förfalla.
Sågverket och wallboardfabriken
sysselsatte före den sista stora kraschen
300 man. Sedan Statens skogsindustrier
måst övertaga anläggningarna i

Törefors, har däri nedlagts cirka 1 miljon
kronor, men jag hävdar att trots
att ASSI nu äger Törefors, så får praktiskt
taget allting förfalla. Taken och
väggarna till virkesmagasinen ramlar
sönder och samman, bland annat därför
att man inte skottar snön från taken.
Mycket tyder på att kursen egentligen
lagts så, att man inte tänker modernisera
dessa industrier. Det bör tilllåggas
att wallboardfabrikens byggnad
ännu finns kvar men förfaller. I denna
fabrik, som hade en årsproduktion på
8 000 ton, finns ännu maskinerna —
och det är bra maskiner — kvar.

För närvarande kör man sågverket
med enkelskift; 30 man har nyligen
fått varsel om permitteringar. 13 procent
av Töre kommuns invånare är
folkpensionärer och 13 procent är understödstagare.
Det säger åtskilligt om
tillståndet i denna kommun. Järnmanufakturindustrien
Töreverken har tillkommit
avsedd att sysselsätta 50 man, men
i verkligheten finns där bara 15 anställda,
och företaget har trätt i likvidation.
Underhandlingar pågår för närvarande
med staten om lån för att företaget skall
kunna fortsätta driften.

Vad bör man nu göra för att utveckla
träindustrien i Törefors? Skall det
över huvud taget finnas någon dylik industri
i Töre? Man måste någon gång
ge besked på den punkten. Nuvarande
tillstånd kan ju inte få bestå hur länge
som helst. Man kan inte hur länge som
helst driva ett gammalt ruckel till sågverk.
Någonting nytt och bättre måste ju
komma till stånd. Men enligt min mening
kan man inte behandla Töreforsindustrien
såsom en isolerad företeelse.
Man måste bland annat göra klart för
sig, i vilken omfattning skogsindustrierna,
framför allt de statsägda, skall utbyggas
i norr. Skall man genomföra en
rigorös centralisation av skogsindustrierna
i Norrbotten? Det måste man ge
svar på. Kommer det att bli mer ändamålsenligt
att i fortsättningen bygga ut
skogsindustrier i inlandet? Det måste
man också kunna ge svar på för att
bland annat kunna lämna elt klart be -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. stabilisering av sysselsättningen vid
sked till Töre kommun beträffande Statens
skogsindustriers anläggningar.

Det är bekant att wallbordproduktionen
skall kraftigt utvecklas i vårt land.
Jag är av den bestämda uppfattningen,
att denna produktion kan mer än fördubblas
i Norrbotten. Vore det då inte
på sin plats att i Törefors bygga, låt oss
säga ett modernt mindre sågverk och
en wallboardfabrik med en årsproduktion
av 60 000—70 000 ton? Tillgången
på klenvirke i Norrbotten är mycket
stor och tillåter att man bl. a. vidtager
denna åtgärd och verkligen åstadkommer
något helt i Törefors.

Osäkerhetstillståndet i Töre har varat
i många år. Att Statens skogsindustriers
ledning ännu icke har kunnat göra någonting
beror bl. a. på bristen på kapital
för bolaget. Det är angeläget att man
häver denna kapitalbrist, så att Statens
skogsindustrier verkligen kan göra någonting
i Töre. Jag uttalar förhoppningen
att handelsdepartementet, som nu har
hand om Statens skogsindustrier, verkligen
ser till, att det inte dröjer så lång
tid, förrän man skapar klarhet beträffande
bolagets anläggningar i Töre. Det
är nödvändigt att norrbottningarna får
klart för sig, hur skogsindustrierna,
framför allt de statliga, kommer att utvecklas
under de närmaste, låt oss säga
10 å 20 åren. Det kan ju inte fortgå på
detta sätt, att man på längre sikt inte
vet, hur sysselsättningsfrågan kommer
att ordnas. När staten dominerar näringslivet
så mycket som i Norrbotten,
är det någonting av en skandal, att en
hel socken i många, många år får vänta
på att någonting verkligen blir gjort.
Folket i Töre lever i ett osäkerhetstillstånd,
som rimmar illa med allt tal om
hur bra vid har det ordnat här i landet.

Jag skulle till sist vilja understryka
att det vore angeläget, att handelsministern
personligen reste till Töre för att
se i vilket bekymmersamt läge befolkningen
där är försatt, inte på grund av
sina egna åtgöranden utan på grund av
att samhället har uraktlåtit att vidta de
åtgärder som skulle vara ägnade att skapa
större trygghet för människorna.

Statens skogsindustriers anläggning i Töre

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Ingen vill bestrida att
den ekonomiska verksamhet, som bedrivs
i Törefors, är förenad med stora
svårigheter. Detta har i sin tur medfört
beklagliga sociala följder för kommunen
och för befolkningen där. När man
lyssnade på herr Perssons anförande
skulle man kunna få det intrycket, att
statsmakterna varit helt overksamma.
Men det förhåller sig inte så. Tvärtom
har — det borde herr Persson känna väl
till — företagits en inventering av möjliga
arbetstillfällen. Den har inte givit
det resultat som man skulle önska, men
i olika sammanhang har det allmänna
skjutit till pengar för att om möjligt
vidmakthålla en viss sysselsättningsnivå
i kommunen.

Vad Statens skogsindustrier beträffar
sade jag redan i mitt svar på herr Perssons
enkla fråga, att en miljon kronor
har investerats sedan bolaget övertog
sågverket i Törefors. Man bedömer
emellertid möjligheterna till en utvidgning
av driften som ganska små, för att
inte säga helt obefintliga. Man har inte
nöjt sig med att undersöka förutsättningarna
för en ökad produktion vid
sågverket. Man har även noga övervägt
möjligheterna att sätta i gång en produktion
av hård wallboard och porös
wallboard liksom av mineralull. Men enligt
vad som upplysts har inte någon av
dessa vägar visat sig framkomlig, beroende
på virkesförsörjningen och andra
ekonomiska faktorer, bl. a. fraktläget.
Det är ju ekonomiska realiteter
som man sannerligen inte kan bortse
från i detta sammanhang, herr Persson.
Alla önskar vi att man skall kunna upprätthålla
en någorlunda stabil sysselsättning
där, och såvitt jag förstår räknar
Statens skogsindustrier med att
kunna stabilisera sysselsättningen, låt
vara på en lägre nivå än den nuvarande.
Herr Persson har lika litet som någon
annan kunnat ge uppslag om hur
dessa problem skall kunna lösas på annat
sätt. Det kan ju så småningom bli
fråga om att bereda den där befintliga

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Om en

befolkningen sysselsättning på annan
ort. Inte heller i det hänseendet har det
allmänna varit overksamt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Jag vill bara göra ett tillrättaläggande.
Jag tror inte att jag har yttrat mig
så, att statsmakterna skulle ha varit
overksamma när det gäller Töre socken.
Jag är fullt medveten om att det har funnits
någonting som heter Töreutredningen
och som åstadkommit en del bl. a.
när det gäller Töreverken, denna lilla
järnmanufakturindustri som nu arbetar
med stora svårigheter. Vidare har åtgärder
föreslagits när det gäller trähusfabriken
i Morjärv. Allt detta noterar
jag som positiva fakta. Men det avgörande
för Töre är, hur det skall bli med
skogsindustrien i Törefors. Där måste
jag säga att statsmakterna, om man skall
använda ett vulgärt uttryck, har hattat
sig fram, och det intrycket har folket i
Töre att avsikten är att man skall lägga
ned verket.

Visst har jag gett uppslag. Jag tror
att allting talar för att man kan bygga
en wallboardfabrik i Törefors och ett
mindre, modernt sågverk. Jag tror att
det skall kunna ge samma sysselsättningsgrad
som verken gav, innan den
stora kraschen inträffade.

Herr statsrådet LANGE:

Herr Persson får ursäkta mig att jag
ger företagsledningens bedömning angående
möjligheterna för Statens skogsindustrier
att driva verksamhet i Törefors
större vitsord än herr Perssons sakkunskap
på området.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Jag tror — att även om jag säger det
själv — Statens skogsindustriers ledning
också kan ha fel, låt vara att den
även har oerhört mycket förtjänster.
Jag hävdar alt den har fullständigt fel
i den utredning som den verkställt i
form av en inventering av lövmassebeståndet
i Norrbotten. Den utredningen

förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet
var enligt mitt förmenande inte riktig.
Man kan alltså inte i alla stycken utan
vidare svälja vad Statens skogsindustriers
ledning kommer med.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om en förbättrad kanalled Vänern—
Västerhavet

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Werners interpellation
om en förbättrad kanalled Vänern—
Västerhavet, erhöll ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Herr Werner har i en
interpellation frågat chefen för kommunikationsdepartementet 1)

om denne uppmärksammat de överhängande
risker för avbrott i sjötrafiken
till och från Vänern, som de upprepade
jordskreden i götaälvsområdet nu innebär,
och de stora förluster som därav
följer för sjöfart och industri samt för
befolkningen och näringslivet i allmänhet
inom vänernbäckenet; och

2) därest så är förhållandet, huruvida
chefen för kommunikationsdepartementet
ämnar inom den närmaste tiden föranstalta
om nödiga undersökningar angående
en förbättrad, men framför allt
säkrare kanalled mellan Vänern och
Västerhavet, alternativt Vänersborg—-Uddevalla, till sådan storlek att den
mera ekonomiskt kan betjäna även den
stigande översjö- och transoceana
skeppsfarten till och från Vänern.

Då frågan om en ny kanalled från
Vänersborg till Uddevalla synes vara
det centrala spörsmålet i interpellationen,
har densamma för besvarande överlämnats
till mig såsom chef för handelsdepartementet,
inom vilket departement
ärenden av hithörande slag handlägges
sedan den 1 januari 1956.

Jag vill till en början erinra om att
efter raskatastrofen vid Göta den 7 juni
1957 chefen för inrikesdepartementet,
med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande
den 14 samma månad, tillkallat sak -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

kunniga — götaälvskommittén — med
uppdrag att utreda vissa genom rasriskerna
i götaälvsdalen aktualiserade
spörsmål. Uppdraget, som innefattar
förutom säkerhetsfrågor även spörsmål
berörande sysselsättning, näringsliv och
kommunikationer, är av stor omfattning
och berör inte bara götaälvsdalen
och dess befolkning. Därjämte har
Kungl. Maj:t ställt medel till statens geotekniska
instituts och Sveriges geologiska
undersöknings förfogande för en
intensifierad geoteknisk och geologisk
undersökning av götaälvsdalen.

Såsom svar å första delen av interpellationen
vill jag framhålla, att man
inom vederbörande departement vid beredningen
av de ärenden, som nyss antytts,
och även i andra sammanhang givetvis
haft uppmärksamheten riktad på
de problem, som sammanhänger med fartygstrafiken
till och från Vänern genom
Göta älv och Trollhätte kanal.

Herr Werner har vidare förklarat i
sin interpellation, att en uppmuddring
och fördjupning av Göta älvs kanalled,
som skulle möjliggöra trafik med t. ex.
G å 7 meter djupgående fartyg, torde
möta så gott som oöverstigliga ekonomiska
och geologiska hinder samt att
därför spörsmålet därom bör avföras ur
diskussionen, varvid förut angivna fråga
om en ny kanalled från Vänersborg
till Uddevalla enligt interpellanten träder
i förgrunden.

Såsom torde vara för interpellanten
bekant, har vid sammanträde inför länsstyrelsen
i Värmlands län den 4 juli i
år överläggningar ägt rum angående de
åtgärder, som borde vidtagas för att
trygga sjöfarten mellan Vänern och havet
mot de avspärrningsrisker, som aktualiserats
genom de senaste skreden vid
Göta älv. I anslutning till dessa överläggningar
har den s. k. 1957 års Vänernkommitté
tillsatts med uppgift att bl. a.
företaga en preliminär och mera översiktlig
utredning angående en kanal Uddevalla—Vänersborg.
Avsikten är att utredningen
skall kunna läggas till grund
för en eventuell framställning i ämnet
till Kungl. Maj :t. Tilläggas må, att under
hand för mig anmälts att i annat sam -

manhang därutöver frågan om en oljeledning
mellan Uddevalla och Vänersborg
varit på tal.

Det synes mig lämpligt, att ställning
till frågan om vilka åtgärder, som bör
vidtagas för att göra Vänern ur såväl säkerhetsmässiga
som ekonomiska synpunkter
bättre tillgänglig för fartyg,
icke bör tagas förrän resultaten av de
förut angivna geotekniska och geologiska
undersökningarna föreligger samt götaälvskommittén
och 1957 års vänernkommitté
slutfört sina uppdrag.

Härmed anser jag mig ha besvarat
även senare delen av interpellationen.

Herr WERNER (ep):

Herr talman! Jag ber att få rikta mitt
tack till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det svar som jag
erhållit på mina frågor till kommunikationsministern
rörande en bättre och
framför allt säkrare sjöfartsled mellan
Vänern och Västerhavet. Frågan om en
förbättrad sjöfartsförbindelse från vårt
största innanhav, Vänern, med utomordentligt
rika landområden i det s. k.
vänernbäckenet är ingalunda ny. Redan
på ganska tidigt stadium visade det sig
att den 191G färdiga Trollhättekanalen
var otillfredsställande och att framför
allt götaälvsfåran på grund av ett otillräckligt
djup och även otillräcklig bredd
inte kunde medge framförande av fartygsstorlekar
som var ekonomiskt bärkraftiga.

Det är uppenbarligen nödvändigt att
det stora landområde, som nu betjänas
av kanalleden Vänern—Västerhavet med
dess alldeles särskilda ekonomiska betydelse
för de stora råvarutillgångarna
jämte den förädlingsindustri som har utvecklats
inom vänernbygden, motsvarar
utvecklingens krav.

Götaälvsleden har en längd av 82 kilometer,
varav 72 kilometer utgöres av
själva älvfåran. Älvfåran hade från början
endast ett djup av 4 meter, medan
däremot Trollhätteslussarna byggdes för
ett fartygsdjup av 5 meter. Under årens
lopp har emellertid götaälvsfåran uppmuddrats
cirka 6 decimeter för ett far -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

tygsdjup av 4,0 meter. Denna fördjupning
av själva älvfåran torde vara en av
de väsentligaste anledningarna till de
katastrofala jordskred som har inträffat

1 götaälvsdalen under de senaste åren,
nämligen 1951 vid Surte och i juli 1957
vid götafabrikerna.

Det har visat sig att avstängningen av
vänerntrafiken som skedde med anledning
av dessa jordskred har medfört
mycket stora ekonomiska förluster och
rubbningar för både sjöfarten och de
industrier som berörs av götaälvsleden.
Den nuvarande götaälvsleden är dessutom
för trång. Den är oekonomisk då
den endast medger en fartygsstorlek av

2 000 ton dead weight. En sådan fartygstyp
är genom nuvarande speciella
sjöfartslagar så pass oekonomisk, att
den torde vara dömd att försvinna, i
all synnerhet då det gäller den transoceana
skeppsfarten.

Den fraktvolym som nu belastar sjöfartsleden
från Vänern är av en utomordentlig
storlek. Den visar också en
växande tendens. Redan, nu fraktas genom
götaälvsleden omkring 2,5 å 3 miljoner
godston, men det beräknas att denna
godsmängd inom den närmaste tiden
kommer att öka med ytterligare 1 eller
1,5 miljon godston. Skulle den nu föreslagna
fördjupningen av kanalleden mellan
Vänern och Vättern komma att verkställas,
kommer vänernbäckenet att tillföras
en ytterligare ökning av godsmängden
som leder till att den nuvarande
götaälvsleden med Trollhätte kanal visar
sig ännu mera otidsenlig och irrationell.

Jag har med interpellationen velat rikta
statsmakternas uppmärksamhet på
detta mycket betydande kommunikationsproblem.
Medan småkanalerna ute
i landet visar sig vara oekonomiska och
läggs ner, finns det två eller tre kanalleder
inom landet, som icke på något
sätt kan undvaras. Dessa kanalleder måste
genom statsmakternas ingripande moderniseras
för att fylla de anspråk som
ställs på dessa stora pulsådror när det
gäller att förmedla landets råvaror, dess
industriprodukter liksom också när det
gäller att förmedla importen av för in -

dustri och befolkning nödvändiga varukvantiteter.

Jag är fullt medveten om att det har
tillsatts en kommitté för att utreda
katastroforsakerna i Götaälvsdalen, men
denna kommittés uppgift är dock begränsad
till götaälvsleden och dess dalgång.
Min interpellation avsåg, som det
också riktigt fattats av handelsministern
i interpellationssvaret, en ny kanalled
med sträckning från Vänersborg till Uddevalla,
som är det kortaste avståndet
från Vänern till Västerhavet, nämligen
endast 25 kilometer, medan däremot
trollhätteleden med sin mycket olämpliga
och irrationella älvfåra har en längd
av 82 kilometer.

Det har visat sig att trafiken på Göta
älv under de mörka årstiderna inte kan
ske på natten. Fartygen måste ankra
över natten och passera vid dagsljus.
Då det här gäller fartyg av en storlek
av 2 000 ton och till och med 2 600 ton,
om fartygen inte är fullt lastade, uppkommer
stora förluster när fartygen
måste ligga stilla över natten. Enligt
uppgift från Almarksrederiet uppgår förlusterna
för ett enda fartyg härigenom
till 3 000 å 3 500 kronor per dygn.

Frågan om ordnandet av en ny kanalled
till Västerhavet framgår av en del
sifferkalkyler, som jag har angivit i min
interpellation. Jag har där angivit, att
fraktmängden uppgår till 2,5 å 3 miljoner
godston per år, men att av denna
godsmängd inte mindre än nära två tredjedelar
utgör exportgods eller varor —
både export och import — som berör utlandstrafiken.

Det visar sig också efter verkställda
undersökningar, att en omlastning av
den del av godset som berör kanaltrafiken
medför en ökad kostnad på cirka
20 kronor per ton och för varor, som
stannar vid västkusten, cirka 10 kronor
per ton. Det är alltså den vinst, som kanalen
skulle tillföra samhällsekonomien
genom att man skulle slippa omlastningar.

Jag har i interpellationen för säkerhets
skull reducerat dessa siffror till
hälften, men vid senare undersökningar
visade det sig, att primärmaterialet är

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

riktigt. Om jag skulle göra den riktiga
ekonomiska kalkylen, skulle jag komma
till en förräntning på grund av förbilligade
frakter på kanalleden på 40 miljoner
kronor per år nu men med växande
fraktvolym till 50 å 00 miljoner kronor
per år. En kapitalisering efter 5 procent
av dessa sparade fraktkostnader skulle
leda till ett kapitalvärde av bortåt 1 miljard
kronor på sjöfartsleden Vänern—
Västerhavet. Frågan har alltså ett mycket
stort ekonomiskt omfång och är av
fullständigt livsviktig natur för industrier
och befolkning och det näringsliv,
som utvecklas inom det stora vänernbäckenet.

Statsrådet påpekade sedan i sitt svar,
att en speciell utredning har tillsatts genom
länsstyrelsens i Värmland försorg.
Jag är medveten härom, men denna utredning
har ju kommit till genom ett enskilt
initiativ, som givetvis i hög grad
är lovvärt, och jag hoppas, att statsmakterna
skall ägna det material, som framkommer
genom denna utredning, all
uppmärksamhet.

Det är emellertid av vikt, att statsmakterna
redan på ett tidigt stadium inriktar
sig på frågans lösning, en lösning
som jag måste komma fram till är en ny
kanal från Vänersborg till Uddevalla.
Denna landsträcka på 25 kilometer går
genom tre sjöar, vilket gör, att en kanalled
där bör ställa sig ekonomiskt ganska
rimlig i anläggningskostnad med hänsyn
till den moderna maskinella utrustning,
som står nutidens vattenbyggare till
buds i jämförelse med vad förhållandet
var 1908.

Interpellationen anger, att redan 1908
—1909 förelåg en utredning rörande anläggningen
av en kanalled över detta
smala näs för att man skulle nå fram
till en isfri hamn så nära vänernområdet
som möjligt, nämligen Uddevallafjorden.
Det angavs i den utredningen, att
kostnaden skulle belöpa sig till varierande
belopp. Jag har råkat ange det
dyraste alternativet, nämligen 70 miljoner
kronor, som då innebar, att hela
näset skulle genomgrävas till ett djup av
cirka IG meter för att skapa en nivåkanal
fram till Västerhavet. Jag tror, att

den lösningen är den mest rationella.
Men det fanns i samma utredning även
alternativ, där man lyfte en väsentlig del
av kanalsträckan till viss höjd och använde
sig av sjöarna och tillflödet av inlandsvatten.
Därmed skulle den nya kanalleden
ha kostat endast 30 ä 40 miljoner
kronor. Jag tror, att dessa förhållanden
skulle behöva klarläggas genom en
allsidig utredning, och min avsikt var
egentligen att försöka få statsmakternas
medverkan till eu sådan utredning.

Herr talman! Jag har med denna interpellation
velat rikta statsmakternas
uppmärksamhet på en av de största trafikekonomiska
frågor, som vi har att
brottas med här i landet. Jag hoppas, att
statsmakterna — både regering och riksdag
— skall ägna denna fråga, som betyder
så mycket för hela det västsvenska
området, all möjlig uppmärksamhet
och bringa den till en rationell lösning.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag framhållit i mitt
svar till herr Werner, hade regeringen
redan före herr Werners interpellation
sin uppmärksamhet riktad på det spörsmål,
som herr Werner berör i interpellationen.
Jag måste tillägga, herr talman,
att jag har haft litet svårt att förstå syftet
med herr Werners interpellation. För
att möjligen få klarhet härvidlag skulle
det vara tacknämligt, om herr Werner
ville svara på följande fråga.

Menar herr Werner, att regeringen
skall vidta åtgärder för att åstadkomma
en ny kanalled mellan Vänersborg och
Uddevalla utan att avvakta resultaten av
de undersökningar, som bland annat på
lokala initiativ redan pågår?

Herr WERNER (ep):

Herr talman! Jag trodde att jag hade
klargjort avsikten med min interpellation
när jag sade, att jag redan på detta
tidiga stadium ville inrikta statsmakternas
uppmärksamhet på problemet om
åstadkommandet av en ny kanalled mellan
Vänersborg och Uddevalla. Jag tycker
att det är en riktig kombination att

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Om en

den privata undersökning, som nu pågår
på initiativ av berörda parter inom näringslivet
i dessa trakter, samordnas
med erforderliga statliga åtgärder. Min
avsikt med interpellationen har således
varit att nu bringa denna viktiga fråga
under en allsidig diskussion.

Jag är väl medveten om att ingenting
kan företagas, förrän utredningen föreligger
klar. Det är dock viktigt att utredningarna
sker i god kontakt inte minst
med handelsministern och det departement
som han har att svara för.

Herr DOMÖ (li):

Herr talman! Av vad handelsministern
nyss yttrade förstår jag, att jag riskerar
att få en reprimand av honom för att
jag i denna diskussion drar in en fråga
som handelsministern säkerligen anser
för tidigt väckt. Jag ber dock att få ta
denna risk och vill alltså framföra mina
synpunkter.

Jag kan inte komma ifrån att den fråga,
som herr Werner dragit upp, är så
viktig, att den väl förtjänar att dryftas,
inte bara enstaka gånger utan ofta i samband
med diskussioner om kommunikationsväsendet
vid Vänern. Detta område
förtjänar enligt min mening en alldeles
särskild uppmärksamhet när det gäller
det framtida ordnandet av kommunikationerna.

Ur försvarsberedskapssynpunkt är vänernområdet
en mycket känslig del av
vårt land. När man vet vilka risker som
finns med kanalfarten, måste man söka
att allsidigt ta itu med kommunikationsfrågorna
för hela vänernområdet. En tillkorkning
av kanalen mot Västerhavet
från Vänern kommer ju, som vi fått uppleva
ett exempel på, att förorsaka ett totalt
stopp för uppfraktningen av råvaror
och förnödenheter till ett mycket viktigt
industriområde och även för utfraktningen
av varor därifrån. Det har varit på
tal att bygga en normalspårig järnväg
söder om Vänern, vilket ur allmänna
kommunikationssynpunkter och med
tanke på försvarsberedskapen skulle vara
synnerligen viktigt.

Det kan kanske tyckas att kanaltrafi -

förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

ken i våra dagar inte spelar så stor roll.
Många förmenar rent av att kanaltrafiken
numera spelat ut sin roll. Jag tror
dock att så ingalunda är fallet. Utvecklingen
i andra länder med omfattande
flod- och kanalsystem visar att vattenvägstransporterna
alltjämt står sig ganska
gott gentemot övriga kommunikationsmedel.
Tillkomsten av Göta kanal
innebar för vårt land ett stort framsteg,
och detta kanalsystem har med all säkerhet
fortfarande en stor betydelse både
rent transportekonomiskt sett och
med tanke på vår försvarsberedskap.
Detta gäller naturligtvis särskilt sträckan
Vänern—Västerhavet. Även övriga
delar av Göta kanal har dock stor betydelse,
och jag anser att man bör undersöka
möjligheten att modernisera även
dessa delar av kanalleden, så att där kan
framföras större transportenheter än vad
som nu är möjligt.

Det kan tyckas att kanaltrafiken något
kommit i skymundan för de problem
som hör samman med bilväsendet, lastbilstransporterna
etc. Man bör dock enligt
min uppfattning inte låta den ena
angelägna uppgiften undanskymma den
andra, utan man bör verkligen ägna uppmärksamhet
även åt det viktiga kanaltrafikproblem
som det här gäller.

Vi har nu kommit in i ett skede, då
man lägger ned järnvägar och bygger
vägar i stället. Men det sker ofta inte
en tillräcklig samordning i åtgärderna.
Det är sannerligen viktigt att man i tid
får dryfta vad som skall göras på det
ena eller andra området inom våra kommunikationer.
Om det hade funnits tillräcklig
kontakt mellan företrädarna för
järnvägsväsendet och vägväsendet, skulle
det t. ex. inte ha inträffat, såsom det
nu en gång hänt, att en järnväg nedlagts
vid en tidpunkt, då den väg, som skulle
ersätta den nedlagda bandelen, ännu inte
varit iordningställd, etc.

Vad som behövs just nu är framför allt
en samordning och gemensamma överläggningar
mellan de olika statliga myndigheter
som har med dessa ting att göra,
så att man på olika håll är medveten
om vad som planeras och utföres på
olika områden inom vårt komnninika -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

tionsväsen. Jag känner mycket väl till
att det finns en nämnd med en eller två
representanter för varje verk, vilken
sammanträder någon gång om året och
som har till uppgift att hålla sig underkunnig
om vad som göres. Detta underrättelseväsen
är naturligsvis ganska bra.
Vad som här behövs är emellertid att
höga vederbörande har samråd med varandra
redan långt innan de stora planerna
färdigställes.

Jag ber om överseende, herr talman,
att jag kanske går litet utanför ämnet,
men jag vill ändå tillåta mig att säga,
att jag inte är övertygad om att den nyss
framlagda långtidsutredningen på vägväsendets
område har tillräcklig grund
i ett samråd mellan representanter för
alla transportgrenar. Nu säger herr statsrådet
att han uppmärksamt följer de här
frågorna. Det kan då kanske synas onödigt
att nu här ta upp dem. Om vi emellertid,
innan något görs på detta område,
skulle avvakta dels den speciella utredning
som nu kommit till i anledning
av götaälvraset, dels den privat igångsatta
utredningen om trafikförhållandena
på Vänern, skulle det dröja åtskillig
tid, innan frågan kommer upp igen. Då
skulle vi få vänta ganska länge innan
vi kunde få till stånd den allmänna översyn
av kommunikationerna kring Vänern
som jag nyss talade om.

Jag vet för övrigt själv, att det inte
alltid är så lätt att få ett svar ifrån myndigheter
när man kommer med en framställning
i en speciell fråga. Jag ansåg
mig t. ex. sommaren 1956 såsom landshövding
skyldig att framlägga ett förslag
till Kungl. Maj :t om breddning av
järnvägen Forshem—Gårdsjö, för att
man på det sättet skulle kunna fylla en
lucka i transportväsendet för de bygder,
som jag nyss talade om. Icke ett ord har
hörts till svar på den framställningen.
Jag vet över huvud icke, vart min framställning
tagit vägen. Den hade gjorts
upp i samråd med representanter för
järnvägsmyndigheter och vederbörande
trafikintressenter, vilka ingalunda var
okunniga om vad det gällde.

Det behövs därför sannerligen att det
här ibland sätts i gång en diskussion om

de trafikfrågor som man i bygderna anser
så angelägna. Jag tycker för min del
att den av herr Werner framförda frågan
förtjänar stor uppmärksamhet och ett
positivt intresse även från vederbörande
statsråds sida.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det torde inte vara någon,
som har annan uppfattning än den
herr statsrådet nyss framförde, då han
deklarerade, att man har anledning att
avvakta de utredningar som nu på olika
områden har satts i gång. Det var däremot
i mitt tycke något onödigt, att statsrådet
i sitt senaste anförande var litet
frän mot herr Werner. Vad statsmakterna
här har uppmärksammat är vad som
hänt i götaälvdalen. Det är de privata
företagarna, som har känt ett behov att
därutöver bedriva spaning in i framtiden.

Det förhåller sig utan tvivel på det
sättet — som herr Domö också nyss
framhöll — att kanalväsendet även i vår
tid spelar en mycket stor roll och även
i fortsättningen kommer att göra det, efter
alla tecken att döma. Jag vill erinra
om den nu pågående stora utbyggnaden
av trafiklederna på de stora sjöarna i
USA, som avser att göra Chicago till en
av världens största havshamnar, samt
om motsvarande utvidgningsarbeten på
kanalväsendets område i England,
Frankrike, Tyskland och, icke minst,
Ryssland. Man kan till detta också foga
en erinran om kanalväsendets ofantliga
betydelse, när det gäller den kontinentala
inomlandstrafiken i vår världsdel. Det
är detta förhållande, som tydligen också
har blivit en självklar sanning för
representanterna för vårt eget näringsliv
och som synes vara upphovet till de
tankar, som man nu ser speglas i den
offentliga diskussionen rörande ett återupptagande
av planerna på en fördjupning
av Göta kanal, ja, till och med rörande
den s. k. Svea kanal, som senast
var aktuell i detta land år 1910, om jag
minns rätt.

Det projekt, som herr Werner här talat
om — alltså en kanal mellan Väners -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Om en

borg och Uddevalla — och som närmast
föranledde mig att ta till orda här, är
också det en gammal historia. Det fördes
första gången fram i början av förra
seklet, men kom sedan bort i den brottning
mellan olika lokalintressen, som då
ägde rum. Nu tror jag emellertid, att den
konkurrens, som trott sig ha en speciell
fördel av götaälvleden, i vår tid inte
spelar någon större roll. Nu är väl alla
eniga om, att det innebär en stor risk att
lägga sina ägg i bara en korg. Det kan
också — som herr Domö också antydde
i sitt anförande —• få fruktansvärda följder,
om under ett krig exempelvis en
bomb — jag tänker närmast inte på en
atombomb utan en vanlig bomb av något
så när kapacitet — släpps över götaälvstråket.
Då kommer alla våra dispositioner
på Västkusten att vila på mycket
osäker grund, t. ex. hela resonemanget
om örlogsflottans överflyttande dit för
att trygga vår import, som det brukar
heta. Jag vill också markera, vilken betydelse
den västliga delen av vårt land
dock har i vårt ekonomiska liv, icke
minst för våra möjligheter att hålla kontakt
med omvärlden. Som herr Werner
framhöll i sitt anförande, gäller problemet,
hur man skall kunna ge en fullgod
service åt det väldiga uppland som
är grupperat omkring Vänern, med fortsatt
östlig utsträckning. Det hela har
även mycket stor ekonomisk betydelse
med tanke på sjötrafiken i allmänhet
och de problem som där möter. Fartygens
väntetider spelar t. ex. eu för lekmannen
förvånande stor roll.

Herr Werner erinrade i sitt anförande
vidare om alt det nuförtiden är betydligt
mindre komplicerat än förr att
åstadkomma en kanal mellan Vassbotten
och uddevallaräjongen, emedan sprängningstekniken
har satt nya medel i våra
händer. Var och en, som i likhet med
mig haft tillfälle att under detta år studera
den nya teknikens effektivitet i
dessa avseenden, har blivit i allra högsta
grad imponerad. Därför vill jag förorda,
att man nu i första band bör på verkligt
allvar taga upp projektet om en rekognoscering
av kanalleden Vänersborg
—Uddevalla. Det är visserligen sant, att

förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet
privata värmlandsintressen här redan
tagit ett initiativ, men det måste bli en
fortsättning, för vilken staten bör svara,
på det ena eller andra sättet.

Uddevalla stad har kanske här inga
omedelbara intressen att bevaka, då trafiken
för vår del kommer att gå värdshus
förbi, som det heter. Det är väl dock
klart, att en kanal som den föreslagna
skulle dra industrier till sig och, vilket
kanske inte är oväsentligt, göra staden
än mera känd både mot nationell och
internationell horisont än nu, alltså verksamt
bidraga till att befrämja stadens
fortsatta utveckling ur mera allmän synpunkt.
En kanalmynning med möjlighet
att ge varvservice, som ju är fallet med
Uddevalla, blir utan tvivel en fixeringspunkt
och en koncentrationspunkt på
sjötrafikens område. Men det väsentliga,
herr talman — det vill jag återigen understryka
— är att hela vänernområdets
servicefråga tas upp till allvarlig
begrundan på högsta nivå. Det heter ju
så!

Statsrådets konklusion är, som jag sade
i mina inledande ord, tills vidare
självfallet acceptabel och kan även av
mig hälsas med tillfredsställelse.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara framföra
några ord i all korthet till herr Domö.

Jag är ledsen, om han fått det intrycket
av mina diskussionsinlägg i denna
debatt, att jag skulle se som min uppgift
att utdela varningar till kamraterna
i kammaren. Det har aldrig ett ögonblick
föresvävat mig, att jag skulle ha
en sådan uppgift. Jag har ingenting heller
emot en diskussion i denna fråga,
men jag har velat begagna tillfället att
understryka, att man kan inte lasta regeringen
för försummelser på detta område,
ty uppmärksamheten liar varit fästad
på detta spörsmål långt innan herr
Werner framställde sin interpellation,
och jag är glad över vad herr Arrlién
framhöll och som jag tyckte framskymtade
även i övriga diskussionsinlägg, att
man finner det naturligt att regeringen
avvaktar de utredningar som nu kom -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Om en förbättrad kanalled Vänern—Västerhavet

mer till stånd på både enskilt och offentligt
initiativ, innan man går vidare och
på allvar föranstaltar om åtgärder i den
riktning som interpellanten önskar.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det är möjligt att min
replik till herr statsrådet blev annorlunda
än den skulle ha blivit, om jag
inte hade uppfattat det, som om herr
Werner fick en liten åthutning för att
han över huvud taget hade interpellerat
i detta ärende. Vi riksdagsmän är ju en
smula frimurare oss emellan, och därför
är det ju möjligt att det kom in en liten
biton från min sida, som inte egentligen
var avsedd. Sådant där är väl inte heller
så farligt, och jag hoppas att statsrådet
inte skall ta illa upp, om det blir
en liten stöt oss emellan.

Detta hindrar ju inte, att jag i den
fråga, som vi nu debatterar, är ytterst
angelägen att framhäva vikten av att
inte denna sak blir undanskjuten. Jag
vill göra den frågan: Har den utredning
som är tillsatt i anledning av götaälvraset,
sådana direktiv, att den även överväger
frågan om exempelvis en ny kanal
i stället för Göta kanal från Vänern
till Västerhavet? Det är ju ganska viktigt
att veta detta, annars blir ju hela denna
fråga uppskjuten, till dess att möjligen
värmlandsutredningen kommer med sina
förslag.

I och med att staten övertog järnvägarna
-— det hette så vackert att den enhetliggjorde
järnvägsväsendet — är det klart
att staten också fått ett ökat ansvar för att
de områden, som var tillgodosedda med
vissa järnvägar, får någonting annat i
stället, om dessa järnvägar läggs ned.
Man måste, då denna kanal är så osäker
som den är, parallellt med den ha andra
transportmöjligheter. Jag tror inte det är
obekant för handelsministern, att vid en
avspärrning är vår försörjning i vissa
avseenden mycket ömtålig. Den kan inte
klaras av järnvägsnätet, och den kan inte
klaras med kanalnätet. Med de stora risker,
som nu är för handen, kan man
åtminstone inte lita på det. Då får man
komplettera med andra saker, exempel -

vis med den breddning av järnvägen
som jag talade om. Det är därför jag
kommer fram till vikten av att här söka
få en översikt av läget och ett samråd
om hela det trafikkomplex som rör detta
område.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag får lämna herr Domö
den upplysningen att den av regeringen
den 14 juni tillsatta utredningen har till
uppgift att klarlägga de geologiska förutsättningarna
för götaälvfarleden i
framtiden och att därvid också uppmärksamma
de sociala och ekonomiska
konsekvenser, som slutsatserna av de
geologiska förhållandena kan komma att
föranleda. Därmed är man ju inne på de
befolkningsmässiga och ekonomiska
konsekvenserna av möjligheten att till
äventyrs inte fördjupa götaälvkanalen i
framtiden.

Men sedan har ju också, såsom herr
Domö alldeles riktigt framhöll i sitt
första inlägg, en särskild kommitté, som
tillsatts på lokalt initiativ, börjat utreda
spörsmålet om en alternativ kanal. Såsom
jag sade i interpellationssvaret kommer,
enligt vad jag inhämtat, den kommittén
att, när den är färdig med sitt
arbete, göra en hemställan till regeringen
om eventuella åtgärder i den riktningen.
Båda frågorna är sålunda föremål
för utredning på olika håll, och det
är, såsom jag förut betonat, rätt naturligt
att man avvaktar resultatet av de
utredningarna, innan man företar sig
något.

Herr WERNER (ep):

Herr talman! Av herr statsrådets
samtliga inlägg framgår att den statliga
kommitté, som tillsattes i juni i år, har
till uppgift att utreda frågor som rör
götaiilvleden, alltså den gamla sjöfartsleden
mellan Vänern och Västerhavet.
Med tanke på den ideologi, som jag trodde
var vägledande för handelsministern,
kan jag inte riktigt finna det logiskt att
handelsministern överlåter åt enskilt initiativ
att utreda frågan om en ny kanalled

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

mellan Vänern och Västerhavet, över
Vänersborg—Uddevalla, denna mycket
rationella utfartsled som förkortar avståndet
med inte mindre än omkring (SO
km.

Det är väl inte likgiltigt för de departement
som bär ansvaret för kommunikationer
och näringsliv, om ett nytt ras
skulle inträffa i Göta älv och korka igen
göaälvsfåran ännu en gång. Vad hände
år 1951? Det stopp som då uppstod medförde
en förlust på mellan 5 och 6 miljoner
kronor för sjöfart och näringsliv,
trots att en mycket stor del av sjöfarten
då kunde gå ut genom Nordre älv. De
skador som vållades genom götaälvraset
i somras uppgår till ett värde av omkring
50 miljoner kronor, däri givetvis
inbegripna katastrofskador på industrien.
Genom trafikhindret instängdes
emellertid 93 fartyg i Vänern, av vilka
de flesta betjänade den transoceana trafiken,
och detta vållade mycket stora förluster,
kanske på omkring 10 miljoner
kronor. Om ett nytt ras skulle inträffa
och Vänern, detta stora innanhav, genom
att avtappningen hindrades komme
att stiga liksom nu kanske 30 å 40 cm
över den enligt vattenrättsdom fastslagna
högsta dämningsgränsen, skulle
betydande landområden dränkas och
mycket stora skador uppstå vid olika
stränder, dit vinden förde drivande vattenmassor.
I och för sig skulle ju detta
innebära en katastrof. Men det vore inte
nog med detta. Om man tvingades att
tappa av Vänern efter ett sådant ras,
skulle man dessutom förstöra hela vattenförsörjningen
för Göteborgs stad.
Man skulle helt enkelt inte kunna bemästra
situationen.

Jag tycker nog att en viss likgiltighet
från regeringens sida är föga på sin
plats när det gäller en fråga som denna
som kräver inte bara en lösning utan
även en snabb lösning.

Hem statsrådet LANGE:

Det är riktigt, herr Werner, att jag
har en samhällsåskådning, som torde vara
de flesta av kammarens ledamöter bcVörsta
kammarens protokoll 1957. Nr 28

kant, men min ideologi har ännu inte,
anser jag, varit till hinder för mig att
se praktiskt på de frågor som jag möter,
utan den har tvärtom hjälpt mig i det avseendet.

Vad den här aktuella frågan angår
säger mig all logik att man bör avvakta
resultatet av det goda initiativ, som tagits
av vänernkommittén, och likaså resultatet
av den utredning som regeringen
tillsatte i somras. Jag har fått den
uppfattningen att herr Werner med sin
utläggning här har velat rekommendera
regeringen att vidtaga åtgärder, innan
resultatet av dessa utredningar föreligger,
och det är det som jag finner olämpligt.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Edström m. fl. väckta
motionen nr 566.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 167, i anledning av
väckt motion i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till Svenska turisttrafikförbundet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i
Karlskrona

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av väckta motioner
om inställande av eller uppskov med
tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Gunnar
Berg m. fl. (I: 170) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Honneby m. fl. (11:203), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
alt 1943 års beslut angående flyttning av
hylsverkstaden vid örlogsvarvet i Karlskrona
icke skulle verkställas, eller, om

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

detta motionärernas förslag icke kunde
av riksdagen bifallas, riksdagen måtte
besluta att med verkställigheten av 1943
års beslut skulle anstå, tills slutlig ställning
tagits till örlogsvarvets framtida
organisation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:170 och 11:203 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg och Karlsson i Olofström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:170 och 11:203, besluta, att
med verkställigheten av 1943 års beslut
angående flyttning av hylsverkstaden vid
örlogsvarvet i Karlskrona skulle anstå,
till dess slutlig ställning tagits till örlogsvarvets
framtida organisation.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I det utlåtande som statsutskottet
har avgivit över den väckta
motionen förs resonemanget på ett sådant
sätt att det faktiskt utmynnar i ett
»jaså». Utskottet säger att det är rimligt
att regeringen, som har ärendet under
prövning, får fortsätta att öva den prövningen
utan att riksdagen blandar sig i
saken. Men det var just för att ge riksdagen
tillfälle att säga sin mening som motionen
väcktes.

Frågan om flyttningen av hylsverkstaden
från Karlskrona till Karlstad har
nämligen kommit i ett mycket märkligt
läge. Först och främst har hylsverkstaden
i Karlskrona under den tid som gått,
sedan riksdagen år 1943 fattade sitt beslut
om att den skulle flyttas, brunnit
ner och på nytt byggts upp till en modern
och i alla avseenden förnämlig fabrik.
Detta gjordes så sent som i början
på 50-talet. Det går några år och under
tiden har man använt denna nya och
moderna fabrik, och så säger man: Nu
skall vi flytta den till Karlstad! Vi i
Karlskrona tycker nog att det är litet
besynnerligt, helst som i det förebragta
utredningsmaterialet inte kan påvisas

någonting som tyder på att man gör någon
besparing genom att flytta verkstaden.
Tvärtom talar alla omständigheter
för att det kommer att bli en ekonomisk
belastning för statsverket. Vad det då
kan vara för rim och reson i att flytta
verkstaden har i varje fall vi litet svårt
att förstå.

Det som emellertid gör saken ännu allvarligare
är att sysselsättningsläget i
Karlskrona stad redan är mycket prekärt.
Denna kammares ledamöter känner
säkert till att Blekinge för närvarande
toppar arbetslöshetsstatistiken, och när
man i det avseendet talar om Blekinge
är det framför allt fråga om Karlskronaområdet,
östra Blekinge, för vilket Karlskrona
stad är sysselsättningsorten. I denna
ort är varvet, marinverkstäderna, den
arbetsplats som suger upp den mesta arbetskraften.
I detta område har vi nu
ett arbetslöshetsläge, som är mycket bekymmersamt
och som försatt de kommunala
myndigheterna i en situation
som hotar att utveckla sig dithän att
man inte kan bemästra den.

Försvarets framtida utformning kastar
också en slagskugga framför sig, som är
mycket oroväckande. Redan har det
meddelats förbud mot all nyanställning
av personal på varvet och vid marinverkstäderna.
Lärlingsantalet på varvet
kommer att reduceras. Dessa verkningar
har inträtt redan innan man ens reellt
har börjat att behandla den nya försvarsplanen.
Vad som kommer att ske,
om öB:s propåer vinner bifall, vågar vi
knappast ens tänka oss i Karlskrona. De
innebär som bekant att marinen skulle
reduceras med drygt hälften av sin nuvarande
omfattning, i varje fall anslagsmässigt.
Det kommer självfallet att direkt
få genomslag på örlogsvarvet och
marinverkstäderna, som är den största
arbetsplatsen i sitt slag beträffande underhållsarbeten
för marinen.

I det läget, då alltså framtiden ter sig
så till ytterlighet oviss och skrämmande,
vill man lägga ned en arbetsplats, som är
modern och som sysselsätter ett hundratal
människor — inte ett åttiotal, som
det står i handlingarna. Man säger att
det inte kommer att ha någon större be -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

tydelse därför att de som blir friställda
vid hylsverkstaden ju kan flytta till
Karlstad eller också beredas sysselsättning
på andra verkstäder inom örlogsvarvet.
Detta är alldeles fel; på örlogsvarvet
kommer inte att kunna beredas
sysselsättning åt en enda man, eftersom
man har svårigheter att sysselsätta dem
man redan har, såsom jag nyss nämnde.
Och till Karlstad kan man inte flytta
några — tvångsförflyttningar har ju inte
ännu satis i system i detta land, och jag
hoppas att det inte heller kommer att
ske. Arbetskraften i Karlskrona är lika
bunden till sin hemort som arbetskraften
i alla andra delar av landet.

Om det nu voro så —- jag upprepar
det —- att man kunde ha påvisat någon
som helst besparing genom att vidtaga
denna operation, skulle självfallet våra
invändningar, lokalt sett, inte vara så
starka som de är. Det har man emellertid
inte gjort, och därför betraktar vi
hela denna sak som så viktig och allvarlig,
att vi har velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på hurudan situationen är.

Jag kommer inte att vädja till denna
kammare att bifalla motionen, ty kiinsloskäl
verkar ju inte i detta hus, men jag
tycker att de sakliga argument, som förebragts
i motionen, är så starka att det
finns anledning för kammaren alt beakta
dem. Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att utskottsmajoriteten
i sin skrivning —■ i varje fall är det
mitt intryck — har tyckt och känt precis
likadant som motionärerna. Det är
bara det att man av något slags respekt,
som jag inte riktigt kan identifiera, vill
uraktlåta att dra konsekvenserna av den
kännedom man har fått om ärendet, och
därför föredrar man en skrivning, som
varken säger si eller så utan »jaså».

Nu har vi sagt i motionen, och det är
också understruket i reservationen, som
ju utmynnar i ett yrkande härom, att
det under alla omständigheter väl är
rimligt att man inte vidtar några åtgärder
för att flytta verkstaden från Karlskrona
till Karlstad, så länge frågan om
örlogsvarvets framtida organisation inte
är prövad av vare sig regeringen eller
riksdagen. Innan man tar ställning till

detta i och för sig mycket besvärliga
problem är det ändå, tycker vi, rim och
reson i att det inte sker någonting i fråga
om hylsverkstaden. Det kan väl inte
dröja så synnerligen länge förrän regeringen
tar ställning till och riksdagen i
sin tur får pröva detta ärende. För Karlskrona
stad liksom för de arbetare och
andra människor, som direkt eller indirekt
är berörda av verksamheten där,
har det en oerhörd betydelse att få arbeta
i lugn och ro.

Jag ber också att få påpeka, att det
just i dag meddelas att försvarsministern
haft besök av en deputation från en projektilfabrik
i Åmotfors, som tillverkar
ungefär samma produkter som hylsverkstaden
i Karlskrona. Vid uppvaktningen
framhölls att upphörda statliga beställningar
fått den verkan i Åmotfors, att
personal vid fabriken måst permitteras.
Man påpekade att hela situationen är
likartad beträffande Åmotfors och
Karlskrona, och man varnade för att
sätta i gång en tillverkning av detta slag
i Karlstad, när verkningarna i en besvärlig
situation blir så ogynnsamma
som faktiskt är fallet på bägge dessa
platser. Dessa synpunkter från Åmotfors
understryker mycket kraftigt vad
som framförts i motionen, vad som sägs
i reservationen och vad jag här sökt
fästa uppmärksamheten på.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
om det praktiskt får stora och betydelsefulla
följder, därest framställningen från
försvarets fabriksstyrelse om flyttning
av hylsverkstaden till Karlstad bifalles,
så kompletteras dessa ogynnsamma verkningar
av mycket olyckliga psykologiska
verkningar, som man inte heller skall
bortse från. Ett sådant beslut kommer
att i Karlskrona sprida en misstämning
och hopplöshet, som ju inte blir mindre
av alt man vare sig på arbetarsidan, på
tjänstemannasidan eller inom de kommunala
myndigheterna vet någonting om
hur det i framtiden kommer att ställa
sig för vår stad. Situationen kunde onekligen
vara bättre. Den är så mörk den
kan vara, och jag tycker för min del
att denna kammare borde söka förebygga
att i detta mörka läge riksdagens

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

välsignelse ges till en åtgärd, som skulle
försvåra situationen ytterligare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Wolgast (ep), Hansson (fp) och Rikard
Svensson (s).

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Berg tryckte särskilt
hårt på det prekära arbetsmarknadsläge,
som råder i Karlskrona och i
Blekinge län. Vi har säkerligen alla den
största förståelse för de bekymmer och
den oro, som detta läge kan föranleda
hos de kommunala förtroendemännen
och myndigheterna. Den inställningen
har man helt naturligt haft inom utskottet,
och jag föreställer mig att kammarens
ledamöter allmänt delar den. Men
detta får ju inte förleda kamrarna att
fatta ett förhastat och oöverlagt beslut,
ett beslut som inte föregåtts av några
som helst utredningar o. s. v., utan som
bara skulle grunda sig på en i kamrarna
väckt motion.

Jag vill erinra om att riksdagen redan
år 1943 beslöt, att de arbeten som bedrives
vid hylsverkstaden i Karlskrona
skall överflyttas till ammunitionsfabriken
Zakrisdal utanför Karlstad. Så sent
som förra året, alltså 1956, beslöt riksdagen
vidare att en utrymning av Karlskrona
skall planläggas. Detta gör att man
måste betänka sig en smula, innan man
biträder motionärernas förslag att det
gamla beslutet inte längre skall gälla.
Jag tror att det inte är möjligt för riksdagen
att handla på det sättet.

Därtill kommer att motionen inte är
väckt med anledning av något förslag
till riksdagen, utan har föranletts av en
framställning från fabriksstyrelsen till
Kungl. Maj:t. Utskottet anser givetvis,
att Kungl. Maj :t skall ta ställning i den
frågan innan riksdagen tar upp saken.
Jag vet ingenting om vilket resultat
Kungl. Maj :t kan komma till i detta avseende,
men man får väl avvakta utvecklingen
tills ett ställningstagande från
Kungl. Maj ds sida föreligger.

Detta kallar herr Berg för något slags

respekt, som han egentligen inte vet var
den hör hemma. Jag vill säga att det rör
sig om en respekt för fattade beslut. Man
skall ha mycket starka anledningar för
att frångå ett fattat beslut, och man bör
inte göra något sådant utan att väsentliga
nya omständigheter har framkommit.
Jag tror därför att kammaren har
anledning att i detta avseende följa utskottet.
De svårigheter man har i Karlskrona
och Blekinge får väl lösas i något
annat sammanhang. Det bör inte ske genom
att man nu river upp riksdagens
tidigare beslut utan att man sett vilka
konsekvenser det kan medföra.

Då herr Berg säger att det skulle vara
oekonomiskt att nu flytta över verksamheten
till Zakrisdal, vill jag erinra om
att det sedan 1943, då riksdagen fattade
beslut i denna fråga, lagts ned åtskilliga
miljoner för att iordningställa fabriken
för dess nya verksamhet. Man kan ju
inte lägga ned en massa pengar på detta
sätt, och sedan med ett penndrag stryka
över uppgjorda planer och säga, att man
inte skall fullfölja vad man beslutat. Jag
tror att man bör tv sig till litet mer sakliga
skäl.

Jag ber med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
hänvisade till att det hade lagts ned
mycket pengar i Zakrisdal för att fabriken
där skall kunna ta emot verksamheten
vid hylsverkstaden. Det vill jag inte
bestrida på något sätt. Men jag vill fråga
herr Andersson och utskottets majoritet,
om det verkligen är lämpligt att
göra ont värre. Det gör man ju genom
att flytta verkstaden från Karlskrona,
vilket också kommer att medföra stora
kostnader för staten. Detta om den sidan
av saken.

Vidare säger herr Andersson att vi
inte skall förhasta oss. Nej, det är ju det
vi motionärer vill att man inte skall göra!
Vi vill att man skall låta det anstå
med flyttningen, till dess att statsmakterna
i varje fall fått pröva frågan om
örlogsvarvets framtida organisation.

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

Denna fråga sammanhänger mycket intimt
med hur vi skall ordna försvaret
under den närmaste tioårsperioden. När
frågan är så invävd i ett större sammanhang,
finns det all anledning att inte
förhasta sig. Det gör man, om man följer
utskottet, ty därigenom ger man regeringen
fria händer och säger, att den
för göra som den vill. Följer man däremot
motionärerna, säger man till regeringen:
Vänta litet med detta tills vi får
se hur det skall bli med det stora hela.

Visst är det väl att hänga upp sig enbart
på formaliteter, när man invänder
att motionen inte är väckt i anledning
av någon kungl. proposition utan så att
säga hänger i luften. Motionen är dock
väckt i vanlig ordning och berör ett för
bygden vitalt problem. Det kan väl då
inte ha någon som helst betydelse, huruvida
den hänvisar till eller är väckt
i anledning av någon kungl. proposition.
Det viktigaste är väl den sakfråga den
behandlar. Så det resonemanget likaväl
som utskottets övriga resonemang — ursäkta
att jag säger det, herr Andersson
—- övertygar mig mer och mer om att
man inom utskottet innerst inne är övertygad
om att motionärernas resonemang
är riktigt men inte vill erkänna det
utan vill skjuta det ifrån sig. Det finns
ingenting i det anförande, som hölls av
utskottets värderade talesman, som fått
mig att intaga en annan uppfattning,
utan det har snarare styrkt mig i den
meningen, att vi har rätt och utskottets
majoritet fel.

Herr THUN (s):

Herr talman! Reservanterna tror sig
märka, att det i denna fråga på vissa
punkter föreligger oklarhet. På sätt i
reservationen anföres har vi menat, att
den slutgiltiga prövningen av frågan bör
anstå till dess frågan om hur det skall
förfaras med örlogsvarvet i Karlskrona
har avgjorts.

Om man ser litet närmare på innehållet
i de remissyttranden som föreligger,
så finner man att det inte är så synnerligen
stora överensstämmelser mellan

de uttalanden som gjorts av marinförvaltningen,
fabriksstyrelsen och örlogsvarvets
ledning. I marinförvaltningens
yttrande kommer man ju fram till att
det visserligen uppstår vissa svårigheter
i och med den tänkta överflyttningen,
men man finner dem icke vara av sådan
storleksordning att de skulle utgöra
några större hinder. Om man emellertid
ser efter vad ledningen för Karlskronavarvet
säger, så får man strax en annan
uppfattning, och det är väl detta
som varit anledningen till att vi ansett
att statsmakterna borde dröja och tänka
sig för ytterligare.

I yttrandet säger man bland annat:
»Försvarets fabriksstyrelse har i sina
planer på ett övertagande av verksamheten
räknat med att överförandet skulle
ske successivt, och att verksamheten
till en början skulle fortgå vid örlogsvarvet
i Karlskrona i fabriksstyrelsens
regi. Mot detta får örlogsvarvet anföra,
att de maskiner och den utrustning, som
användes vid hylstillverkningen, äro
placerade i artilleriverkstäderna enligt
bifogade ritning. Som framgår av denna
kan ej någon bestämd gräns dragas mellan
de olika avdelningarna, varför det
således är otänkbart att bedriva produktion
av annan myndighet i samma
verkstadslokaler, där artilleriverkstädernas
övriga verksamhet äger rum. Svåra
problem komma även att uppstå genom
att tjänstemannapersonalen till stor del
är gemensam. En utökning av denna personal
måste då även äga rum. Andra problem
komma att uppstå genom oklara
ansvarsförhållanden beträffande disciplin-
och ordningsfrågor, gemensamma
omklädningsrum, ansvar för arbetarskydd
och brandskydd etc. Att skilja en
verksamhetsdel från artilleriverkstäderna
och lägga densamma under fabriksstyrelsen
inom varvsområdet kan därför
icke godtagas av örlogsvarvet.»

Ledningen för örlogsvarvet liar alltså
klart sagt ifrån vilka synpunkter man
bör anlägga på detta spörsmål, och vi reservanter
vill framhålla, att man inte
utan vidare kan nonchalera dessa synpunkter.
Vi är naturligtvis på det klara

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. flyttningen av hylsverkstaden i Karlskrona

med att svårigheter kommer att uppstå i
framtiden, om vår försvarsorganisation
i viss utsträckning krympes ihop. Detta
kommer givetvis att medföra, att åtskilliga
kommuner drabbas av ekonomiska
svårigheter genom de eventuella indragningar
som kan komma att ske. Här står
vi inför ett sådant faktum, som kommer
att medföra ej oväsentliga svårigheter
för Karlskrona stad.

Nu avser man att klippa bort hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona
och att flytta över den till Karlstad.
Det känns naturligtvis för kommunens
representanter som ett nålsting, lika väl
som de anställda kommer att känna det
mycket hårt. Men detta är endast ett
första steg. Vad kommer sedan att ske
med örlogsvarvet? Det vet ingen i dag.
Det vore under sådana förhållanden klokare
att gå igenom hela problemet och
ta ställning till det först när det föreligger
möjligheter att klarare bedöma det.
Jag utgår ifrån att det blir nödvändigt
att få till stånd ett intimt samarbete i
fortsättningen mellan de kommuner, som
kan komma att beröras av en militär
nedbantning, och statsmakterna. Annars
tror jag att vi kommer att möta oöverstigliga
problem.

Herr Berg har här tidigare talat om att
han inte trodde att det skulle bli några
som helst besparingar genom de åtgärder
det bär gäller. Jag tror inte heller
det blir några besparingar, åtminstone
såvitt jag försökt läsa mig till det. Det
har inte klart utretts, vilka kostnader
flyttningen av erforderliga maskiner till
Zakrisdal för att liylstillverkningen där
skall kunna bedrivas kommer att medföra
och i vilken utsträckning maskinerna
måste ersättas med nya vid örlogsvarvet.
Detta är en brist i utredningen
som jag vill peka på — en brist som bör
undersökas, innan man ger sig i kast
med frågan om flyttning av hylsverkstaden.
Då det nu är 14, 15 år sedan riksdagens
beslut om flyttningen fattades,
borde man kunna ytterligare skjuta på
frågan så lång tid, att det blir möjlighet
till en saklig prövning i alla avseenden
innan några ytterligare åtgärder vidtas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag har tyvärr med mitt
anförande inte kunnat övertyga herr
Berg om det riktiga i vad utskottet här
sagt. Jag beklagar det; det är naturligtvis
mitt eget fel att jag inte uttryckt mig
så klart som jag bort göra.

Herr Berg anmärkte på att jag skulle
ha sagt, att motionen inte byggde på någon
proposition och att det därför inte
var så mycket att resonera om. Jag är
den förste att erkänna att motionen är
fullt i sin ordning — den är väckt under
den allmänna motionstiden, och det
finns således inte någon som helst anmärkning
i detta avseende. Men vad som
kan anmärkas är att man i motionen
endast har pekat på att det skulle vålla
vissa svårigheter, om hylsverkstaden
flyttades till Karlstad. Det är ju inte något
skäl för riksdagen att ändra ett tidigare
fattat beslut när det, såsom jag förut
erinrat, lagts ned åtskilliga miljoner
för att kunna ta emot verksamheten där.
Nu har framställningen om överflyttningen
av hylsverkstaden ingivits till Kungl.
Maj :t, och det är enligt vår mening Kungl.
Maj :ts sak att i första hand ta ställning
till den. Jag är övertygad om att Kungl.
Maj:t efter de utredningar, som kommer
att göras, också kommer att ta all
hänsyn till de argument som i motionen
har framlagts.

Herr Thun yttrade, att det skulle medföra
stora kostnader att flytta över verksamheten
till Karlstad. Ja, det är alldeles
givet att det kommer att dra med sig
en hel del kostnader. Men man får å
andra sidan ställa den frågan: Vad blir
det för ekonomiska konsekvenser av att
inte dra nytta av de miljoner, som lagts
ned på den nya platsen? De olika utgifterna
får naturligtvis vägas mot varandra,
och de är detta som utskottet inte
kunnat göra, utan det får ske på annat
sätt. Kungl. Maj :t har att pröva frågan,
och jag förmodar att Kungl. Maj:t kom -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

mer att ta ställning till den inom den
närmaste tiden.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Endast en mycket kort
replik! Skillnaden mellan herr Anderssons
-— och jag förmodar utskottsmajoritetens
—- bekymmer och mina bekymmer
är att herr Andersson fäster vikt vid
att man lagt ned så stora kostnader i
Zakrisdal, under det att jag tänker på det
hundratal människor och av dem beroende
anhöriga, som hotas av arbetslöshet.
Och det i en bygd, som redan nu bär
landets största arbetslöshet!

Herr THUN (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Andersson säger, att det har lagts ner
betydande kostnader på den bergverkstad
som numera är uppförd i Karlstad.
Men om man, såsom reservanterna föreslår,
skjuter på frågan tills det har gjorts
en fullständig utredning om örlogsvarvet,
tror jag ändå inte att det kommer
att betyda några ökade utgifter för staten.
Snarare borde det väl bli tvärtom,
eftersom man då slipper flyttningskostnaderna
innan man är övertygad om att
frågan löses på ett i olika avseenden förnuftigt
sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Berg, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Ang. vissa frågor rörande åldringsvården

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Berg, Gunnar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 66;

Nej — 44.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 169, i anledning av
riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning i vad berättelsen
avser de vetenskapliga högskolorna i
Stockholm och Göteborg samt farmaceutiska
institutets lokalfråga, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa frågor rörande åldringsvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 38, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
10 januari 1957, anbållit om riksdagens
yttrande angående de av föredragande

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Ang. vissa frågor rörande åldringsvården
departementschefen angivna riktlinjerna
för åldringsvården.

Utskottet hade i samband härmed till
behandling förehaft åtskilliga i ämnet
väcka motioner.

I de likalydande motionerna I: 388 av
herr Sigfrid Larsson m. fl. och 11:484
av herr Hansson m. fl. hade hemställts,
att riksdagen med beaktande av vad
Kungl. Maj:t i prop. 38/1957 angående
riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshem
föreslagit även måtte uttala,
att personalutbildningen vid de kommunala
ålderdomshemmen borde göras till
föremål för ytterligare översyn och att i
•avvaktan därpå hinder icke borde möta
att inom de olika landstingsområdena på
försök anordna decentraliserad utbildning
av föreståndarinnor vid ålderdomshem
och att uppläggningen av utbildningen
borde ske i överstyrelsens för yrkesutbildning
regi efter samråd med
socialstyrelsen.

I de likalydande motionerna I: 389 av
herrar Edström och Huss samt II: 487 av
herr von Friesen m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
en undersökning, bl. a. genom intervjuer
av ett representativt urval av
äldre personer, i syfte att klarlägga de
faktiska önskningarna i fråga om sysselsättning
samt de individuella hinder av
olika art, som mötte dem som önskade
kvarstå i arbetslivet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:389 och 11:487,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen II: 488 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 486 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:392 och 11:490
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 391 och II: 485
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den It)
januari 1957 angivna riktlinjerna för
åldringsvården ävensom motionerna I:
388 och II: 484 samt I: 390 och II: 489, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Åldringsvårdens främsta
princip är ju inte att bara lägga år till
liv utan även liv till år. Den viktigaste
faktorn för bibehållandet av den fysiska
och psykiska spänsten och vitaliteten är
arbetsuppgifter, som ger livet mening
och intresse. Den som inte längre stimuleras
av sådant förfaller lätt till indolens
och intresselöshet, och livskurvan
dalar snabbt. Att tillvarataga åldringarnas
arbetsförmåga på rätt sätt är därför
av största värde för åldringarna själva,
men även för samhället. Betydelsen härav
blir större, ju mer befolkningskurvan
förskjutes mot större antal åldringar.

Den fortsatta utredningen av åldringarnas
arbetsförhållanden och önskningar
som föreslagits i motionerna I: 389 och
II: 487 synes mig därför ha bort tillstyrkas
av utskottet. Den utredning, som i
detta avseende gjorts inom åldringsvårdsutredningen
genom vissa intervjuundersökningar
bland ålderspensionärer,
är ju föga omfattande och föga representativ,
och den synes mig inte alls
motsvara vad man behöver. Men å andra
sidan har utskottet understrukit vikten
av att åtgärder vidtas för att bereda
åldringarna ökade möjligheter att stanna
kvar i förvärvsarbete och har även
på annat sätt i sin skrivning instämt i
motionärernas syfte. Jag nöjer mig därför
med att yrka bifall till utskottets
förslag i förhoppning att de i motionerna
framförda synpunkterna icke måtte
glömmas bort under ärendets fortsatta
behandling inom departementet.

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Om åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Utskottet skriver i fråga
om utbildningen av föreståndarinnor för
ålderdomshem, att i varje fall när det
gäller de större ålderdomshemmen kan
inte någon så markerad förändring anses
lia inträffat, att en decentralisering
i syfte att öka utbildningskapaciteten för
närvarande kan anses påkallad. Ja, det
är väl riktigt att det inte har inträffat
någon markerad förändring. Men hur är
situationen? I Malmöhus län har bara 20
procent av föreståndarinnorna för ålderdomshemmen
den utbildning som man
kunde anse sig ha skäl att kräva. 80 procent
har alltså inte sådan utbildning.
Jag är väl medveten om att förhållandena
vid de större ålderdomshemmen inte
är sådana, att utbildningskapaciteten behöver
höjas. Alla dessa som inte har
tillräcklig kapacitet finns naturligtvis inte
vid de större ålderdomshemmen, men
åtskilliga av dem finns ändå vid rätt
stora hem.

Vi har i en motion framhållit att det
vore önskvärt att öka utbildningskapaciteten,
men en annan sak är kanske ännu
betydelsefullare, och det är att få
denna utbildning decentraliserad. Den
är nu förlagd enbart till Stockholm, och
det har visat sig att det blir mycket få
sökande från trakter som ligger långt
borta från Stockholm. Vi har därför
framhållit att det vore önskvärt med en
decentralisering av utbildningen av föreståndarinnor
för ålderdomshem och
påpekat att det finns en organisation
som skulle kunna ta hand om detta.

Utskottet har i det avseendet i någon
mån gått oss till mötes. Utskottet säger
nämligen att det inte finns något hinder
att förlägga kurser till annan plats än
Stockholm. Vi får väl vara belåtna med
det, men jag vill understryka att det är
väsentligt och betydelsefullt att det också
ordnas på detta sätt. Det var närmast
den saken, herr talman, som gjorde att
jag tog till orda — jag ville understryka
den meningen i utskottets betänkande.
För att de många gånger välbyggda ålderdomshem
med goda personalbostäder
o. s. v., som vi bar, skall komma till full
nytta är det av betydelse att vi har väl

utbildade föreståndarinnor för dessa
hem. Särskilt för oss som bor i periferien
är det långt till utbildningskurserna,
och därför är det hos oss inte som
det skall vara.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
dessa synpunkter och har inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 171, i anledning av
väckta motioner angående bidrag av automobilskattemedel
till kommun för anordnande
av vägbelysning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts
förstatligande

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts
förstatligande.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (I: 184) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
m. fl. (II: 252), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till åtgärder
för Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande
på sätt som i motionerna föreslagits.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 184 och 11:252 icke måtte
till någon riksdagens åtgiird föranleda.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Olika former inom samhällsbyggnaden
upplöses och försvinner,
andra ändras för att bättre passa samhällsutvecklingen,
och nya former skapas
för anpassning till nya tidsskeden.
EU undantag från denna regel synes
dock AB Radiotjänst — numera Sveriges

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Interpellation om utredning ang. trafikolyckan vid Haga norra grindar

Radio AB — utgöra, nämligen beträffande
äganderätten. Enligt det yttrande
som avgivits av televerket och Radiotjänst,
och som utskottet i föreliggande
ärende stöder sitt avstyrkande av motionerna
på, är allt bra som det är. Vi bar
i ett par likalydande motioner i första
och andra kammaren fäst uppmärksamheten
på radions och televisionens opinionsbildande
karaktär. Denna opinionsbildning
utövas av monopolföretaget Radiotjänst.

Beträffande den ekonomiska frågan
vill jag bara hänvisa till den debatt som
fördes under vårriksdagen när frågan
om höjda radiolicenser behandlades.
Även om beslut i denna fråga redan fattats
kan jag inte underlåta att understryka
det faktum, att gamla människor
av sina knappa pensioner skall vara med
att finansiera investeringar som under
lång tid framåt skall betjäna radion. Om
radioverksamheten förstatligades skulle
den kunna planeras bättre än nu både
ekonomiskt och i vad rör kontrollen
över det sätt på vilket verksamheten i
sin helhet handhas.

Frågan om invändningsfria program
har ytterligare aktualiserats under hösten
genom de radiodebatter som fördes
i samband med folkomröstningen om
lagfäst tjänstepension. Här favoriserades
vissa partier framför andra. Det parti
som jag själv tillhör utestängdes helt
från radiodebatterna, oaktat partiet helhjärtat
stödde en lagfäst tjänstepension.
Högern och folkpartiet däremot fick inte
bara ställa upp talare för sin gemensamma
arbetsgivarlinje utan gynnades
även med flera tal.

Den gren av opinionsverksamheten,
som även sammankopplats med annan
verksamhet, som t. ex. skolundervisning
genom radio och väderleksunderrättelser
in. m., vilken verksamhet går vid sidan
om den opinionsbildande verksamheten,
anser vi i framtiden helt böra bestridas
av statsmedel och inte av licensmedel. Vi
anser således att det principbeslut, som
fattades av 1947 års riksdag, fortfarande
bör vara riktningsgivande för den framtida
finansieringen, och i anslutning
härtill bör också den självfinansiering

som beslutades av vårriksdagen omprövas.

Angående radioprogrammens innehåll
hyser vi den uppfattningen, att programmen
mer än nu bör anknytas till arbetar-
och folkrörelserna. Genom en sådan
omläggning och anknytning till dessa
rörelser skulle radioprogrammens
standard höjas och anpassas till lyssnarmajoritetens
önskan. Radion skulle även
genom en sådan anpassning till folkrörelserna
kunna bli ett medel för utbyte
av kulturella förbindelser och erfarenheter
nationerna emellan och på så sätt
även bli ett organ för fred och samförstånd
mellan folken.

Herr talman! I anslutning till denna
korta motivering hemställer jag om bifall
till yrkandet i motionerna i ärendet.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Då de här föreliggande
motionerna har aktualiserat en hel del
frågor, som redan har varit aktuella under
den senaste tiden, finns det inte någon
större anledning att ta upp en sakdebatt
om desamma. Beträffande många
väsentliga punkter, som har andragits i
motionerna, har riksdagen fattat beslut
så sent som 1956 och 1957. Det finns
därför inte någon anledning till ytterligare
diskussion på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad utskottet har anfört i sitt
utlåtande få yrka bifall till detsamma.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Interpellation om utredning ang. trafikolyckan
vid Haga norra grindar

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Trafikolycksfallen är
svåra och talrika. Trafiksäkerhetsfrå -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Interpellation om effektivare trafikundervisning i skolorna m. m.

gorna har blivit alltmer aktuella. De senaste
dagarnas händelser har accentuerat
detta.

Sistlidna lördag, den 30 november
1957, skedde en svår trafikolycka vid
Haga Norra grindar, varvid sex ungdomar
omedelbart dödades och den sjunde
avled tre dagar därefter i sviter av
olyckshändelsen. Polisutredningen har
visat, att den 18-årige yngling, som
framförde olycksbilen med mycket hög
hastighet, dagen innan fått sitt körkort,
att olycksbilen var en Oldsmobile med
automatisk växel, som föraren sannolikt
icke var förtrogen med, och att den utlösande
faktorn sannolikt varit sladdning
på den hala vägen och störande av
den sladdande bilens färdriktning genom
stöt mot kantstenen.

Vid trafikolycksfall brukar tre faktorer
vara medverkande: 1) människan,
2) fordonet och 3) vägen. Här föreliggande
olyckshändelse är ett typfall, där
mycket talar för att alla tre faktorerna
medverkat. Man har i pressen talat mycket
om pojken, som fått sitt nya körkort
och kört med alltför hög hastighet; man
har talat mindre om de automatväxlade
bilarnas svaghet att vara svårmanövrerbara
i halt väglag, då motorns bromsande
förmåga sämre kan utnyttjas, och
man har minst talat om den här sannolikt
utlösande faktorn, kantstenen. Hade
den senare icke funnits, hade måhända
olyckan aldrig inträffat.

Från skilda håll, särskilt från läkarhåll,
har under senare tid eftertryckligen
framhållits behovet av vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning, genom vilken
man hoppas främst kunna i större utsträckning
förebygga olyckshändelser.
Nordisk kirurgisk förenings undersökning
över persontrafikskador, som behandlats
i de nordiska länderna under
sista åren, offentliggjordes i maj 1957.
Denna visar tydligt detta. Kantstenens
betydelse i trafikolycksfallssammanhang
ansågs bl. a. bättre böra klarläggas. 1
september 1957 fick Kungl. Maj:t från
statens trafiksäkerhetsråd, statens medicinska
forskningsråd, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, statens samhällsoch
rättsvetenskapliga forskningsråd och
statens tekniska forskningsråd en fram -

ställning om att proposition måtte föreläggas
1958 års riksdag om ett anslag på
2 miljoner kronor för trafiksäkerhetsforskning.
Konferenser i Göteborg och
Lund under senaste tid mellan experter
på trafiksäkerhetsfrågor har understrukit
vikten av att sådant forskningsarbete
snarast och helst omedelbart igångsättes.

Just ett stort och komplicerat olycksfall
som här ifrågavarande synes mig i
detta sammanhang lämpligen böra utredas
ej blott av polisen utan även på bredare
vetenskaplig bas av experter med
medicinsk, trafikteknisk, vägteknisk och
fordonsteknisk skolning.

Jag tillåter mig erinra om att en dylik
expertkommission från 1945 års trafiksäkerhetskommitté
1947 tillsattes av
Kungl. Maj :t för att utreda den svåra trafikolyckan
söder om Edsvalla järnvägsstation
den 14 oktober 1947, då 13 personer
omkom.

I anslutning till vad jag sålunda anfört
vill jag till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet rikta
följande fråga:

Avser herr statsrådet att för allsidig
och vetenskaplig utredning av trafikolyckshändelsen
vid Haga Norra gindar
den 30 november 1957 tillsätta en haverikommission,
sammansatt av olika experter
och med uppgift att söka åstadkomma
möjligast djupgående analys och
utredning av olyckans orsaker samt möjligheter
att i framtiden förebygga olyckor
av liknande art?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om effektivare trafikundervisning
i skolorna m. ni.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LUNDSTRÖM (fp), som anförde: Herr

talman! Olycksfall bland barn
och ungdom är särskilt tragiska och inträffar
beklagligtvis i en alltmer stegrad
omfattning. Särskild uppmärksamhet tilldrar
sig barnolycksfallen i trafiken.
Barnen utgör eu särskilt utsatt trafikant -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Interpellation om effektivare trafikundervisning i skolorna m. m.

grupp, och vägtrafikförordningen inskärper
också att motorförarna skall
iakttaga särskild aktsamhet gentemot
barn i trafiken.

Emellertid kan inte allt ansvar för inträffade
barnolycksfall i trafiken övervältras
på motorförarna. Också barnens
uppträdande i trafiken och deras kunskaper
om dess faror är en betydelsefull
faktor i sammanhanget.

Dessa frågor har vid flera tillfällen
uppmärksammats i riksdagen. Sålunda
hemställde vissa motionärer vid 1954 års
riksdag, att åtgärder måtte vidtagas för
att stödja och effektivisera forskningsoch
propagandaverksamhet rörande
barnolycksfall i allmänhet. Motionen behandlades
av allmänna beredningsutskottet
som bl. a. inhämtade yttrande
från skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
fann det synnerligen angeläget, att allt
som kunde göras för en begränsning av
barnolycksfallen också blev utfört. Styrelsen
hänvisade till att vissa åtgärder
redan vidtagits i form av bl. a. utbildningskurser
för lärare och polismän i
trafikundervisningsfrågor. Utskottet
fann för egen del, att motionärernas
synpunkter voro värda det största beaktande
och förordade en utredning i dessa
frågor. Utredningen borde omfatta
undersökning såväl av psykologiska som
miljöbetingade faktorer. I utredningsuppdraget
borde också ingå fråga om
förbättrad statistik och intensifierad
propagandaverksamhet. Riksdagen avlät
sedermera en skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om utredning i enlighet
med utskottets utlåtande.

Då någon sådan utredning emellertid
icke blev tillsatt framfördes frågan ånyo
i form av en motion till innevarande
riksdags vårsession. Motionärerna fann
det särskilt angeläget, att trafikolycksfallen
bekämpades med tillgängliga resurser.
I motionen framhölls, att den
ökade trafikundervisningen vid stockholmsskolorna
sannolikt varit en starkt
bidragande orsak till att en viss nedgång
kunnat förmärkas i antalet barnolycksfall
i trafiken inom stockholmsområdet.
Motionärerna fann det därför angeläget
att en ökad trafikundervisning kom till

stånd i våra skolor och yrkade, att trafikundervisningsfrågorna
skulle utredas.
Allmänna beredningsutskottet behandlade
motionen och påpekade, att man redan
år 1954 framhållit vikten av att
barnolycksfallen uppmärksammades. Utskottet
uttalade vidare, att med hänsyn
till trafikens ökade omfattning »frågan
om en förbättring av trafikundervisning
bör ägnas stor omsorg». I detta hänseende
ansåg man att undervisningen
»skulle vinna avsevärt i effektivitet om
en särskild heltidstjänst som trafikkonsulent
inrättades i skolöverstyrelsen
. . .» Utskottet konstaterade också
att någon utredning i anledning av riksdagens
tidigare skrivelse ännu inte blivit
tillsatt men tilläde, att »utskottet vidhåller
sin tidigare uppfattning i föreliggande
fråga och anser sig kunna förutsätta
att åtgärder i den av riksdagen angivna
riktningen snart kommer att vidtagas.
De i motionerna framförda spörsmålen
kan härvid förväntas komma under
prövning.»

Barn- och ungdomsolycksfallen i trafiken
tilldrar sig alltjämt stor uppmärksamhet.
Det är givet, att trafikundervisning
i skolorna i detta hänseende liksom
i andra läroämnen inverkar på individens
uppträdande och möjligheter senare
i livet. Dålig trafikkultur tycks vara
särskilt framträdande bland ungdomar i
körkortsåldern. Det är därför önskvärt,
att trafikundervisningen inte begränsas
till lågstadiet utan utformas med hänsyn
till att allt fler ungdomar i skolåldern
uppträder som motorfordonsförare. En
sålunda utvidgad trafikundervisning i
skolan skulle sannolikt kunna åstadkomma
en allmän förbättring av trafikkulturen
också på längre sikt.

Här må också erinras om vad 1953 års
trafiksäkerhetsutredning anfört i sitt betänkande,
nämligen att »huvudvikten i
trafiksäkerhetsarbetet» måste »läggas på
att söka påverka den roll som människan
spelar som olycksfaktor i trafiken».
I frågor där det gäller att påverka
det mänskliga handlandet bör man börja
tidigt. Därför bör också en verkligt effektiv
trafikundervisning i skolorna med
det snaraste anordnas.

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Interpellation ang.

Under hänvisning till det sagda får
jag sålunda anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet framställa
följande fråga:

Kan det förväntas alt den av 1954 års
riksdag begärda utredningen rörande
möjliga åtgärder för att stödja, utvidga
och effektivisera forsknings- och propagandaverksamhet
rörande barnolycksfallen
blir tillsatt inom en nära framtid
och att denna utredning särskilt prövar
frågan om en effektivare trafikundervisning
i skolorna?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. inrättande av en fast
teaterscen i Norrland

Herr SUNDIN (ep) fick nu ordet och
yttrade:

Herr talman! Teaterlurnéverksamlieten
i vårt land har under efterkrigstiden
varit föremål för en omfattande expansion.
Från att huvudsakligen ha utgått till
större och medelstora orter har verksamheten
trängt ut till de minsta orterna
och till den rena landsbygden. Verksamheten
har nått en omfattning, som för ett
tiotal år sedan bedömdes såsom ouppnåelig.
Detta oaktat anser många initierade
bedömare, att det finns utrymme
för ytterligare expansion.

Med denna stora expansion har emellertid
följt vissa problem.. I direktiven
för 1955 års provinsteaterutredning framhöll
dåvarande chefen för handelsdepartementet,
att utredningen borde undersöka,
om de anordningar som för närvarande
finns för att tillgodose landsortens
teaterintresse är de lämpligaste eller om
verksamheten, som nu bedrives genom
flera företag, genom sammanslagningar,
effektivare samverkan eller på annat sätt
kan rationaliseras och förbilligas utan
att landsbygdsbefolkningens berättigade
anspråk på att få tillgång till god teaterkonst
åsidosättes. Departementschefen
framhöll även att en utväg synes vara att
söka i högre grad än nu är fallet utnyttja
de fasta stadsteatrarna — och, om så är

inrättande av en fast teaterscen i Norrland
möjligt, vilket även torde böra undersökas,
Operan och Dramaten — för verksamheten
på landsbygden, varigenom en
stor del av landsbygden i södra och mellersta
Sverige skulle kunna få sitt teaterintresse
tillgodosett.

En utveckling av teaterverksamheten
till en på stadsteatrar baserad regional
turnéverksamhet i enlighet med vad departementschefen
uttalade i direktiven
vore att hälsa med tillfredsställelse. Teaterlivet
skulle få en fastare provinsiell
förankring, vilket skulle medföra möjligheter
till ett utökat och fastare samarbete
mellan folkrörelserna och teaterföretagen.
Därigenom skulle med all sannolikhet
ett större och fastare publikunderlag
vinnas, vilket skulle vara till fördel
ur bl. a. ekonomisk synpunkt. Ekonomiska
fördelar torde också vinnas genom
att stadsteatrarnas lokaliteter skulle
kunna utnyttjas för repetitionsarbete och
genom att den sammanlagda repetitionstiden
i vissa fall — när samma föreställning
uppföres på såväl moderscenen som
i turnéverksamheten — skulle kunna avkortas.
Även ur skådespelarnas synpunkt
skulle avsevärda förbättringar inträda.
Det oavbrutna resandet med ibland mycket
långa dagsfärder, som är förknippat
med nuvarande s. k. riksturnéer, skulle
i stor utsträckning ersättas av kortare
resor och restider och dessutom perioder,
då vederbörande aktörer får sin
verksamhet förlagd till moderscenen. Det
får antagas, att detta skulle komma att
underlätta skådespelarrekryteringen till
turnéverksamheten, och sannolikt skulle
det även medföra längre engagemangstider
för skådespelarna, vilket skulle skapa
bättre betingelser för en god konstnärlig
kvalité på verksamheten.

Det bör emellertid uppmärksammas,
att denna möjlighet till en s. k. kretsteaterverksamhet,
baserad på i huvudsak
stadsteatrarna och deras ensembler, endast
föreligger beträffande de södra ocli
mellersta delarna av landet. Då UppsalaGävle
stadsteater är den nordligast belägna
fasta teaterinstitutionen, kan självfallet
endast en mindre del av Norrland
få sitt teaterbehov tillgodosett på detta
sätt.

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Interpellation ang. inrättande av en fast

Vad det gäller de övriga delarna av
Norrland synes dock inte hinder i och
för sig föreligga för en liknande uppläggning
av teaterverksamheten, men självfallet
fordras då att fasta teaterinstitutioner
tillskapas även i denna del av landet.
Vid 1956 års riksdag upptogs i motioner
frågan om tillskapande av i första hand
en fast teaterscen i Norrland. I sitt utlåtande
över motionerna förutsatte statsutskottet,
att Kungl. Maj:t skulle komma
att komplettera direktiven för 1955 års
provinsteaterutredning så, att den finge
uppdrag att även utreda frågan om en
fast teaterscen i Norrland utan någon åtgärd
från riksdagens sida.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

teaterscen i Norrland

Har herr statsrådet för avsikt att komplettera
direktiven för 1955 års provinsteaterutredning
i enlighet med vad statsutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 45 år
1956?

Anser herr statsrådet det erforderligt,
att ifrågavarande utredningsuppdrag gives
förtursrätt i förhållande till arbetet i
övrigt, så att förslag om inrättande av i
första hand en fast teaterscen i Norrland
kan framläggas inom en nära framtid?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.18.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571919