1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26 (Riksdagens protokoll 1957:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 26

15—20 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 november Sid.

Interpellation av herr Nilsson, Yngve, ang. mulbetesrätten å Bonarps
och Ljungby hedar .................................. 4

Onsdagen den 20 november
Svar på interpellationer:

av fru Gärde Widemar ang. kvinnors tillträde till prästerliga

tjänster m. m........................................... 7

av herr Sveningsson om upprustning av vägväsendet ........ 13

Inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län . . 15

Upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor ................ 21

Kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna .......... 26

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 november

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid universiteten m. fl. läroanstalter 15

— nr 157, ang. inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i

Norrbottens län .......................................... 15

— nr 158, om översyn av bestämmelserna ang. statsbidrag till

folktandvård ............................................ 20

— nr 159, ang. befrielse för studeranden K. Y. S. Jonsson från viss

ersättningsskyldighet till kronan .......................... 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. upphävande av nattarbetsförbudet
för kvinnor .................................. 21

— nr 38, ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna
.................................................. 26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. viss utredning av Emåns
nederbördsområde ...................................... 29

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2G

Fredagen den 15 november 1957

Nr 26

Fredagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Ceylon för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Johansson, Theodor,
och herr Andersson, Torsten, väckta motionen,
nr 558.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers särskilda berättelse om anstaltsvårdades
rätt till folkpension m. in.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
kvarvarande obligatoriska elevavgifter
vid universiteten m. fl. läroanstalter;

nr 157, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen i

Norrbottens läns lappmarker och s. k.
inland;

nr 158, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård;
och

nr 159, i anledning av väckt motion
om befrielse för studeranden K. V. S.
Jonsson från viss ersättningsskyldighet
till kronan;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner
om upphävande av arbetarskyddslagens
bestämmelser rörande nattarbetsförbud
för kvinnor, som användas till
hantverks- eller industriellt arbete; och

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av väckt motion om viss utredning
av Emåns nederbördsområde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem

G. H. Berggren

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

Tisdagen den 19 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 11, 12
och 13 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall
av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet;

nr 372, i anledning av väckt motion
angående ersättning till värnpliktige Rune
Ljunggren för skada, åsamkad under
militär fälttjänstövning; och

nr 373, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
gäldandet av kostnader för hemtransport
av befattningshavare, som avlider under
tjänstgöring på annan ort.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers särskilda
berättelse om anstaltsvårdades rätt till
folkpension m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 156—159, andra
lagutskottets utlåtanden nr 37 och 38
samt tredje lagutskottets utlåtande nr 25.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 188, angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå.

Interpellation ang. mulbetesrätten å Bonarps
och Ljungby hedar

Herr NILSSON, YNGVE, (h) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! De i Riseberga socken i
Skåne belägna, praktiskt taget sammanhängande
Bonarps och Ljungby hedar
har så långt tillbaka i tiden, som man
kan minnas, av därvarande jordbrukare
utnyttjats såsom betesmarker. De skiften,
utmarksdelningar m. in., som efter hand
verkställts, har ej ändrat detta förhållande.
Under åren 1819—1869 arrenderade
kronan hedarna till exercisfält, men
markägarna förbehölls rätten att begagna
det härför upplåtna området -— beräknat
till omkring 1 600 tunnland — till
beten. I uppgörelsen ingick förbud för
områdets uppodling eller dess inhägnande
med stängsel.

Även sedan kronan mot slutet av arrendetiden
genom jordbyten och köp
förvärvat hela exercisfältet, tillförsäkrades
de fastigheter, vilka avträtt andelar
i hedmarken, liksom tidigare betesrätt å
hela området. Denna rätt har i vissa fall
intecknats men belastar överlag hela fältet,
numera flygplats för krigsflygskolan,
såsom ostridigt mulbetesservitut.

Under över ett sekel eller till dess att
hedarna år 1926 uppläts åt flygvapnet
användes de såväl för beten som för militära
övningar i fullt samförstånd mellan
betesdelägarna och kronan. Efter
denna upplåtelse inträffade däremot
snart intressekollisioner. Med anledning
av krav från krigsflygskolans sida på friare
dispositionsrätt över Bonarps och
Ljungby hedar upptogs år 1927 förhandlingar
å Ljungbyhed mellan ombud för
kronan och betesdelägare från kringliggande
trakt, varvid betesrätten diskuterades.
Av vid sammanträdet fört protokoll
framgår visserligen att meningarna
bland betesdelägarna gick isär så till
vida, att vissa föredrog jord, andra återigen
kontanter i stället för betesrätten.
Som företrädare för kronan bestred
emellertid ej sekreteraren i arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, E.
Letli, att kraven på ersättning vore be -

Tisdagen den 19 november 1957

Nr 26

Interpellation ang. mulbetesrätten å Bonarps och Ljungby hedar

rättigade utan förklarade, att de »skulle
upptagas till prövning».

Förhandlingarna om betesrätten synes
dock därefter ha strandat, eftersom år
efter år gick utan att något blev åtgjort
av kronan, ehuru såväl rättsliga som
praktiska möjligheter säkert fanns —
och alltjämt finns —■ att lämna annan
jord i utbyte för betesrätten.

År 1940 lät flygförvaltningen inhägna
en del av flygfältet och vidtog även
andra åtgärder, som ej befordrade
grannsämjan. Av den opinion till värn
för betesrätten, som på grund härav skapades
bland de berörda jordbrukarna,
förmåddes dock flygförvaltningen att låta
verkställa en juridisk utredning angående
denna rätt och dess värdesättning.
Utredningen, som slutfördes år
1952, gav vid handen, att hedarna ostridigt
besväras av betesrättsservitut. Utredningsmannen
ansåg emellertid dessa
sakna ekonomisk betydelse, eftersom betesmöjligheterna
vore helt beroende av
kronans disposition av flygfältet. Betesdelägarna
har i sistnämnda avseende ej
godkänt utredningsmannens slutsatser.

För utvidgning av flygfältet begärde
flygförvaltningen expropriation av därå
befintliga, i enskild ägo varande gölar
tillhörande vissa fastigheter i Riseberga.
I denna hemställan framhöll flygförvaltningen,
att vid i ärendet förda förhandlingar
sakägarna ställt som villkor för
att kronan omedelbart finge taga gölarna
eller delar därav i besittning för ändamålet,
att expropriationen utsträcktes
till att omfatta alla samfälligheter på hedarna.
Enligt flygförvaltningens uppfattning
skulle detta, av olika anförda skäl,
vara önskvärt och ej medföra större
kostnader men väl draga ut på tiden,
eftersom cn mängd detaljer måste ordnas
i samband därmed. För vinnande av
expropriationsdomstolens förordnande
snarast om rätt för kronan att omedelbart
taga expropriationsobjekten i besittning
begränsade flygförvaltningen
sin ansökan till att avse endast gölarna.
I remissyttranden den 18 december 1953
över flygförvaltningens ansökan förklarade
sakägarnas ombud bl. a., att hans
huvudmän, som ansåge sig ha primär

rätt till bete å samtliga kronans för militära
ändamål förvärvade hedmarker i Riseberga,
komme att begära ersättning för
varje av kronan gjord inskränkning i
betets ursprungliga omfattning.

För att ej onödigtvis försvåra för sökanden
att innan expropriationsförrättningen
avslutats komma i besittning
av vad som för denne vore av synnerlig
vikt medgav ombudet, att kronan ägde
på de villkor, som omförmäles i § 37 expropriationslagen,
taga i anspråk ifrågavarande
gölar, därest expropriationen
utvidgades till att avse såväl samtliga
samfälligheter inom Bonarps och Ljungby
hedar som ock därtill hörande, förklarandena
och andra sakägare tillkommande
mulbetesrätt. Emedan berörda
fastigheter komme att lida synnerligt
men genom intrång i en för jordbruket
väsentlig betesförmån till följd av
den begärda expropriationen av gölarna
såsom varande vattningsplatser för djuren,
hemställde ombudet, att expropriationen
måtte avse även den betesrätt, vilken
genom expropriation av enbart gölarna
allvarligt inskränktes, och helst
därjämte alla samfälligheter å hedarna.

Utan beaktande av denna betesdelägarnas
invändning, som dock vunnit
stöd i den i flygförvaltningens ansökan
uttryckta önskvärdheten av expropriationens
utsträckning till alla samfälligheter,
lämnade Kungl. Maj :t sitt bifall
till expropriation av blott gölarna. Dessförinnan
hade flygförvaltningen — alltså
utan avvaktan av Kungl. Maj :ts beslut
—• åtminstone delvis tagit gölarna i besittning
genom torrläggnings- och jordschaktningsarbeten.
Protest häremot,
som den 28 mars 1954 av betesdelägarna
ingavs till flygförvaltningen, ledde ej till
omedelbar verkan. Dock framgick vid
under tiden förda förhandlingar mellan
förvaltningen ocli representanter för betesdelägarna,
att förvaltningen ej vore
obenägen för eventuell inlösen av betesrätten,
vilket dock visade sig ogörligt
innan domstol förklarat betesrätten äga
bestånd. Några jordbrukare i Riseberga
instämde därför den 20 augusti 1953
Kungl. Maj:t och kronan till Norra Åsbo
häradsrätt med yrkande om fastställelse

Nr 26

Tisdagen den 19 november 1957

Interpellation ang. mulbetesrätten å Bonarps och Ljungby hedar

av rätten till mulbete för kärandena och
andra sakägare å kronans av flygvapnet
disponerade fastigheter inom socknen.
Sedan kronan, under åberopande av
1952 års utredning, uttryckligen medgett
betesrättens bestånd, nedlades rättegången
såsom därefter ändamålslös och
för de enskilda sakägarna alltför kostsam.
Ett skäl för att rättegången nedlades
var också, att kända omständigheter
talade för, att den begärda expropriationen
av gölarna komme att avse även
mulbetesrätten. Därtill kom att flygförvaltningen
den 27 augusti 1954 anmodade
försvarets civilförvaltning såsom
kronans representant i expropriationsmålet
att biträda vederbörande betesdelägares
yrkande, att expropriationen
skulle omfatta berörda samfälligheter
och mulbetesrätten i deras helhet.

Vid målets handläggning inför Norra
Åsbo härads expropriationsdomstol den
28 juni 1955 följde kronans ombud i
viss mån den av flygförvaltningen angivna
linjen, men parterna enades av
formella skäl och för att möjligen påskynda
saken om att förvaltningen snarast
skulle till Kungl. Maj:t inge ansökan
om expropriation av samtliga berörda
samfälligheter, med undantag av
vägar, och särskilt mulbetesrätten. Målet
förklarades därpå vilande för möjliggörande
av en sammanslagning med
det väntade expropriationsmålet.

Sedan sistnämnda dag har ärendet
veterligen ej avancerat. Några bärande
skäl för det långvariga dröjsmålet har

trots upprepade påstötningar av enskilda
intressenter ej lämnats från kronans
sida.

Utan att ingå på de viktiga rättsfrågor,
som kan bli föremål för prövning i expropriationsärendet,
anhåller jag, under
hänvisning till vad ovan anförts och
med hänsyn till vikten av att enskilda
medborgares liksom kronans rätt ej
äventyras, om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat det
anmärkningsvärda dröjsmålet med det
slutliga avgörandet av expropriationsärendet
angående Bonarps och Ljungby
hedar?

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för
påskyndande av en definitiv och rimlig
lösning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ohlon under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 559, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av en storflygplats.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.13.

In fidem

G. H. Berggren

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Onsdag-en den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga
tjänster m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
LINDELL, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Gärde
Widemars interpellation angående kvinnors
tillträde till prästerliga tjänster
m. m., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Gärde Widemar frågat mig

1) om jag har för avsikt att efter kyrkomötets
beslut för riksdagen framlägga
en proposition om kvinnors tillträde till
prästerliga tjänster;

2) om jag ämnar upptaga den fråga,
som senast behandlats av 1920 års riksdag,
angående avskaffande av kyrkomötets
vetorätt i kyrkolagsfrågor och ersättande
av denna med en rätt att avgiva
utlåtande i dylika frågor.

Till svar på interpellationen får jag,
efter att i ärendet ha samrått med statsrådets
övriga ledamöter, anföra följande.

Enligt 28 § regeringsformen råder i
princip likställighet mellan man och
kvinna i fråga om rätten att inneha ämbeten
och tjänster. Dock gäller det undantaget,
att kvinna inte får utnämnas
till prästerlig tjänst, om ej annorlunda
har blivit bestämt i den ordning som
gäller för stiftande av kyrkolag och alltså
under medverkan av kyrkomötet.
Riksdagen har åt- 1955, i anledning av
väckta motioner, uttalat sig för att kvinnan
även på detta område borde vara
likställd med mannen. Riksdagen ansåg
dock, att kyrkomötet borde få tillfälle
att först besluta i saken. I skrivelse till
Kung], Maj:t begärde riksdagen därför
alt förslag till lagstiftning som ger kvinna
behörighet att inneha prästerlig
tjänst skulle framläggas för kyrkomötet
och därefter för riksdagen. Kungl. Maj:t

har sedermera till det kyrkomöte, som
hållits i höst, framlagt ett förslag till lag
som skulle ge kvinna dylik behörighet.

Det för kyrkomötet framlagda förslaget
motiverades både med principen om
mans och kvinnas likställighet i vårt
samhälle och med omsorgen om kyrkans
bästa. Vid kyrkomötet utvecklade både
dåvarande ecklesiastikministern och jag
skälen för att förslaget borde biträdas av
kyrkomötet. Jag anser det vara olyckligt
att kyrkomötet genom sin avvisande
hållning har förhindrat en lösning av
frågan på det sätt som riksdagen förordat.
Det är väl förståeligt att kyrkomötets
beslut att avvisa förslaget på många
håll mottagits med djup besvikelse.

Man bör emellertid lägga märke till
kyrkomötets motivering för beslutet. Det
uttalande som hade föreslagits av kyrkomötets
särskilda utskott byggde på en
teologisk argumentering, som utmynnade
i att förslaget borde avvisas därför
att prästämbetet enligt kyrkans lära inte
skulle vara avsett för kvinnor. Denna
ståndpunkt är dock ingalunda den allmänt
omfattade. Detta visade sig omedelbart
i den offentliga debatten, där både
lekmän och präster gav till känna en
annan inställning till innebörden i den
evangeliska kristendomsuppfattningen
och till kyrkans lära på denna punkt.
Kyrkomötets majoritet underkände också
utskottets motivering och anslöt sig i
stället till ett uttalande som innebar att
kyrkomötet inte tagit någon avgörande
ställning till frågan om kvinnans behörighet
till prästerlig tjänst. Kyrkomötet
ansåg det angeläget att beslut som binder
den kommande utvecklingen inte fattas,
förrän man inom kyrkan vunnit större
cnigbet och klarhet beträffande utformningen
av prästämbetet. Beslutet innebar
alltså i själva verket att kyrkomötet önskade
ett uppskov med frågans avgörande.
Denna önskan om uppskov bars upp
av flertalet prästerliga ledamöter, medan
de flesta av lekmännen var beredda att
antaga förslaget.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga tjänster m. m.

Kyrkomötet har således inte genom
sitt beslut avskurit möjligheterna till att
man genom en fortsatt behandling av
frågan skall kuna komma fram till ett
positivt resultat. Regeringen har självfallet
inte ansett att ärendets behandling
i kyrkomötet ger anledning till något
ändrat ställningstagande i saken från
regeringens sida. Därför torde regeringen,
på föredragning av ecklesiastikministern,
komma att till 1958 års vårriksdag
framlägga förslag till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst. Om riksdagen
antar detta förslag, får alltså kyrkomötet
tillfälle att vid en senare tidpunkt
under nämnda år på nytt pröva
frågan.

Med det anförda har jag besvarat fru
Gärde Widemars första fråga.

Beträffande den andra frågan vill jag
erinra om att kyrkomötets rätt att jämte
Kungl. Maj :t och riksdagen deltaga vid
stiftande av kyrkolag uppkom i samband
med avskaffande av den gamla ståndsriksdagen.
Man har vid flera tillfällen
övervägt, om inte denna kyrkomötets
medverkan i lagstiftning bör upphävas
och kyrkomötet i stället bli ett rent rådgivande
organ i dylika ärenden. Såsom
interpellanten påpekar gjordes en viss
utredning i sådant syfte på begäran av
1920 års riksdag; denna utredning ledde
dock inte till resultat. Jag vill även
erinra om att det för närvarande föreligger
ett betänkande om kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter, utarbetat
av 1951 års kyrkomöteskommitté. Frågan
om kyrkomötets medverkan i kyrkolagstiftning
har i detta betänkande ingående
övervägts ur både principiella och
praktiska synpunkter. Kommittén föreslår
att kyrkomötets befogenheter i detta
hänseende skall bibehållas men att sådana
författningar som anses böra vara
av kyrkolags natur skall samlas och systematiseras
till en ny kyrkolag.

Regeringen har ännu inte tagit ställning
till 1951 års kyrkomöteskommittés
betänkande. Härtill bär bidragit att riksdagen
har begärt en utredning om förhållandet
mellan stat och kyrka. Tydligt
är nämligen att en principiell ändring av
kyrkans ställning såsom statskyrka åter -

verkar på frågan om kyrkomötets uppgifter
och befogenheter.

Mitt svar på fru Gärde Widemars andra
fråga är alltså att jag anser att man
inte bör ta principiell ställning till kyrkomötets
befogenheter förrän i samband
med den av riksdagen begärda utredningen
om förhållandet mellan stat och
kyrka. Såsom ecklesiastikministern i
förra veckan meddelat i sitt svar på en
interpellation av fru Renström-Ingenäs i
andra kammaren är det avsett att utredningen
härom skall påbörjas snarast
möjligt.

Beträffande den nu aktuella frågan om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst
vill jag emellertid påpeka att kyrkomötets
befogenhet att medverka i lagstiftning
härom beror på ett särskilt stadgande
i 28 § regeringsformen. Vid framläggandet
av förslaget för kyrkomötet uttalade
dåvarande ecklesiastikministern
att nämnda särbestämmelse i grundlagen
borde upphävas, om en lagstiftning av
föreslaget innehåll kom till stånd. Enligt
min mening bör frågan om denna grundlagsändring
inte aktualiseras förrän slutlig
ståndpunkt tagits till lagförslaget om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för det synnerligen positiva svaret på
min interpellation. Den som åhörde herr
statsrådets deklaration på kyrkomötet
hade inte någon anledning att betvivla
hans inställning till frågan om kvinnors
tillträde till prästtjänst, men det är
utomordentligt värdefullt för alla som
följer den här frågan med djupaste intresse
att få ett klart besked om regeringens
inställning.

Liksom herr statsrådet anser jag det
olyckligt, att kyrkomötet genom sitt ifrågavarande
beslut förhindrade den av
riksdagen förordade lösningen av frågan.
Den slutligen antagna motiveringen
till beslutet har dock lämnat dörren på
glänt till en omprövning av frågan. Enligt
min uppfattning är det av stor betydelse,
att denna omprövning kommer

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga tjänster m. in.

snarast möjligt. Beskedet att proposition
kan väntas redan i vår och — såsom jag
fattat det —■ att nytt kyrkomöte kan äga
rum redan 1958, om riksdagen antar
propositionen, visar att i varje fall regeringen
inte vill förhala frågan.

För herr statsrådet liksom för mig är
det avgörande i den här frågan rättfärdighetskravet,
d. v. s. att det undantag
som prästtjänsten utgör i fråga om kvinnors
behörighet till statstjänst försvinner
ur grundlagen.

Den vetorätt som kyrkomötet har i
kyrkolagsfrågor kan inte från början ha
varit avsedd att användas i en grundlagsfråga
av denna karaktär. Väl att märka
har vetorätten ännu inte utövats, och
det finns helt säkert anledning att tro,
att kyrkomötet inför den opinionsstorm
dess beslut uppväckt kommer att betänka
sig väl, innan det definitivt säger nej
till ett riksdagsbeslut i frågan. I det sammanhanget
vill jag uttala en förhoppning
att man från kyrkans sida kommer
att tillsätta nästa kyrkomöte efter mera
objektiva och demokratiska grunder än
de som såvitt man kan bedöma tillämpades
vid utseende av 1957 års kyrkomöte.

Skulle en av riksdagen antagen proposition
godkännas av kyrkomötet, bortfaller
helt naturligt det inskränkande stadgandet
i 28 § regeringsformen. Om propositionen
däremot inte skulle godkännas,
kan frågan om kyrkomötets vetorätt
i denna grundlagsfråga på nytt aktualiseras,
vilket statsrådet också påpekat.
Hela frågan om kyrkomötets medverkan
i kyrkolagsfrågor hänger givetvis intimt
samman med hur förhållandet mellan
stat och kyrka utvecklas. I princip har
jag ingenting emot att detta frågekomplex
löses i ett sammanhang, men som
framgår av vad jag tidigare sagt anser
jag att kyrkomötets medverkan i en
grundlagsfråga av nu ifrågavarande slag
kan tas upp till separat behandling om
så skulle erfordras.

Jag förstår inte riktigt reaktionen på
kyrkligt och annat håll emot att denna
grundlagsfråga avgöres för sig. Inte blir
det några kvinnliga präster i församlingarna
för att detta stadgande försvinner
ur grundlagen. Inte har vi några

kvinnliga officerare, trots att detta yrke
enligt grundlagen är öppet för kvinnor.
Kompetenskraven för åtskilliga sådana
yrken bestäms nämligen i andra författningar.
Det föreskrives t. ex. att man
skall ha fullgjort värnplikt för att få bli
officer. Tidigare — det kan jag tillägga
— var det ett villkor också för att bli
präst att man hade fullgjort värnplikten.
Tillströmningen av kvinnor till prästtjänster
får sin givna begränsning av
reglerna för prästvigning. Det ankommer
nämligen på den enskilde biskopen
och inte på någon annan att avgöra vilka
personer han vill prästviga. Jag tror inte
att vare sig biskop Giertz eller biskop
Nygren i första taget kommer att prästviga
några kvinnor, och jag tror inte heller
att de kommer att bli åtalade för
tjänstefel fördenskull. Men som väl är
så är de ju inte eviga, och det kan ju
komma andra personer så småningom
också på deras poster. Då är det kanske
viktigt att det finns formell behörighet
för kvinnor att få prästvigas.

Jag skulle slutligen vilja understryka
det av herr statsrådet inför kyrkomötet
gjorda uttalandet att det inte är meningen
att påtvinga någon församling en
kvinnlig präst. Avsikten är att kvinnornas
tillträde till dessa tjänster skall ske
så småningom och naturligt anpassas efter
kyrkans och samhällets önskningar.

Kyrkans interna utveckling anser jag
inte att vi bör lägga oss i från riksdagshåll.
Däremot har vi en oeftergivlig skyldighet
att värna om att grundlagen står
i överensstämmelse med de principer
som hyllas av så gott som hela vårt folk.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt i själva sakfrågan; jag skall
endast i förbigående beröra den. Om
några veckor kommer vi att få sakdiskutera
frågan om kvinnliga predikobiträden,
och då får vi ett tillfälle att också
ta upp frågan om kvinnliga präster.
Med detta vill jag inte ha sagt att frågan
om kvinnliga predikobiträden och frågan
om kvinnliga präster ligger på samma
plan. Det är skilda saker, det kan
vara anledning att klart säga ut detta.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga tjänster m. m.

Interpellationen har skett under hänvisning
till kyrkomötets beslut, som, vilket
interpellanten påpekar och som alla
ju vet, har väckt djup förstämning och
detta med all rätt. Jag tror nog ändå att
det har varit bäst som har skett. Det
har verkligen ställt denna fråga i debattens
brännpunkt. Många människor har
väckts upp, som tidigare har varit ljumma
eller helt ointresserade.

Jag tror att fru Gärde Widemar nyss
nämnde något om det sätt, på vilket det
senaste kyrkomötets ledamöter utsetts.
Det kanske något kan förklara den slutsats,
till vilken kyrkomötet har kommit.
Det är en sak som har diskuterats man
och man emellan och man kan väl inte
tro allt vad som sägs så där under hand,
men i förra veckan uppträdde i andra
kammaren en man i ansvarig ställning,
herr Hallén, som i klara verba uttalade
att det i alla händelser hade gått ganska
egendomligt till.

Det som människorna har reagerat
starkast emot är väl att det hela har blivit
en fråga om förräderi eller om trohet
mot bibelns ord. De som är emot
kvinnliga präster tycker sig vara bibeltrogna,
och vi andra hedningar, som tyder
Guds ord på ett annat sätt, tillmätes
ingen nämnvärd betydelse. Det är bara
att undra över att man inte har citerat
Pauli ord i olika andra sammanhang.
Man kan ju med stöd av hans ord komma
fram till att försvara slaveri och annat
sådant.

Jag måste berätta om en erfarenhet jag
gjorde på 1930-talet. Även då var frågan
om kvinnliga präster aktuell. Jag diskuterade
en gång med en om inte kyrkans
man så dock med en man som stod
i nära anslutning till kyrkan. Vi diskuterade
fram och tillbaka utan att vi kom
till något resultat. Jag tänkte till sist att
det var bäst att »ställa kyrkan mitt i
byn» och frågade honom: »Om en kvinna
för en själ fram till Gud — är den
själens frälsning mindre värd därför att
en kvinna har fått vara verktyget?»

Vederbörande funderade ett ögonblick
och så sade han: »Ja, det måste jag nog
säga!»

Det är samma anda som regerar en

hel del präster och andra i dag, och det
kan i det sammanhanget vara motiverat
att hänvisa till Skriftens ord om bokstaven
som dödar och anden som gör levande.

Emellertid vill jag erinra om en ljusstråle
i allt detta mörker, nämligen ärkebiskopens
uttalanden dels i herdabrevet
och dels vid kyrkomötets avslutning.
Dessa uttalanden ger ändå en förhoppning
om att en dörr står öppen för framtiden.
Det hela har alltså till slut tyckts
bli en fråga om lämplighet eller, som
man så gärna faller tillbaka på, att tiden
ännu inte är mogen. Skall man vänta på
att tiden blir mogen kanske man får vänta
för länge.

Nu har emellertid en del människor
reagerat på det sättet — och jag förstår
dem — att de har lämnat kyrkan. Dessa
människor har, föreställer jag mig, följt
sitt samvete liksom — det skall inte förnekas
— de som gått emot kvinnliga
präster också har ett samvete som de
har ansett sig skyldiga att följa, hur frågande
man än må ställa sig inför tillvägagångssättet.
De som var med vid det
stora opinionsmötet i Borgarskolan i
samband med kyrkomötets beslut och
där hörde Ester Lutteman tala förstår
att det var en själ i verklig nöd, som tog
det för henne fruktansvärda steget att
utträda ur kyrkan.

Personligen hör jag — det skall jag
villigt erkänna — till dem, som i första
reaktionen stod inför frågan att lämna
kyrkan. Men vid närmare eftertanke kom
jag fram till — det avgör naturligtvis
var och en för sig — att det är ännu viktigare
att stå kvar i kyrkan och där göra
de insatser man eventuellt kan göra.

En fråga som alltjämt kvarstår är om
inte det kyrkofolk, som inte är engagerat
på motståndslinjen, varit så att säga för
ljumt i sitt arbete och i sin strävan.

Som jag förut framhöll är sista ordet
inte sagt. Frågan kommer tillbaka om
några dagar vid biskopsmötet, föreställer
jag mig. Jag skall inte försöka sia om
hur ståndpunkten då blir. Jag vet dock,
att de, som är emot kvinnliga präster
och är emot kvinnliga predikobiträden,
tröstar sig med att biskoparna är eniga

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga tjänster m. m.

om att inte ge tillstånd åt kvinnliga predikobiträden
eller vad det kan röra sig
om. Men för att hänvisa till interpellantens
resonemang så är ju detta en fråga,
som kan ändras så småningom.

Frågan gäller nu även kyrkomötets vetorätt.
I det sammanhanget kan man påminna
om —- vilket även gjordes i andra
kammaren förra veckan — att kyrkomötet
här de facto och formellt inte har använt
sin vetorätt, och det vet jag, att interpellanten
också är på det klara med.
Jag tror emellertid personligen, att man
får gå ganska försiktigt fram här. Det
finns ingen anledning att föregripa det
resultat, till vilket utredningen kommer
i denna fråga.

Det är till syvende og sidst innehållet
och inte formen, som är det väsentliga,
när det gäller det kyrkliga arbetet, och
jag skall sluta detta anförande med att
citera pastor primarius Nystedts uttalande
i en understreckare i Svenska Dagbladet
av den 8/11 i år. Han säger: »Låt
oss minnas att kyrkans framtid avgöres
varken i riksdag eller kyrkomöte eller
biskopsmöte. Den formas ute i de många
församlingarna. Och lärans målsmän och
lekmannafolket — män och kvinnor —
delar ansvaret.»

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Med anledning av vad
som förevarit på kyrkomötet och det beslut,
som där fattades i frågan om
kvinnliga präster efter en icke minst på
grund av sitt mångskiftande innehåll
mer förbryllande än övertygande motivering,
kan även jag i viss mån förstå
dem, som ifrågasätter, huruvida
kyrkomötets vetorätt kan anses befogad.

Under remissbehandlingen av förslaget
om kvinnliga präster var t. ex. enligt
uppgift en av domkapitlens huvudmotiveringar
den, att församlingarna
icke önskade dylika. Detta motsades
dock av just denna kategori. På den
förfrågan om samma sak, som utgick
till kyrkofullmäktige i ett antal församlingar,
visade det sig nämligen, att inte
mindre än 70 procent av kyrkofull -

mäktige hade en rakt motsatt uppfattning
och förklarade sig inte ha något
att invända emot kvinnliga präster.

Den andra huvudmotiveringen mot
förslaget, gående ut på att företrädesvis
Paulus genom sina utsagor i nya
testamentet skulle ha förbjudit en
kvinnlig prästtjänst för alla tider framåt,
blev ju under utskottsbehandlingen
och kyrkomötesbehandlingen avvisad
som bärande bl. a. av utskottets ordförande
biskop Cullberg.

Den splittring inom kyrkan, som i så
stor utsträckning använts som motiv för
avslag, torde enligt detta alltså icke i
större utsträckning kunna åberopas
evad det gäller församlingarna. Och det
är ju ändå församlingarna, som prästerna
— antingen de är manliga eller
kvinnliga — har som uppgift att tjäna.

Under den debatt, som har följt efter
kyrkomötet, har kanske lika mycket
från manligt som från kvinnligt håll —
och även i viss utsträckning från prästerna
själva — uttalats missnöje mot
kyrkomötets beslut. Det gäller också i
hög grad landsbygden och den stora
kvinnoorganisation, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, som jag främst företräder
och vars medlemmar visar stor
aktivitet både då det gäller kyrkobesök
och praktisk gärning i kyrkans tjänst.
Detta förbund har både i remissvar och
vid många större sammankomster förklarat
som en naturlig sak, att kvinnorna
skall ha tillträde till prästerligt ämbete.

På grund av dessa anförda skäl hyser
jag en viss förhoppning om att ett nytt
kyrkomöte med det snaraste skall behandla
den nu avvisade frågan på ett
helt annat sätt och att någon vetorätt
alltså icke skall behöva användas.

Herr PERSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Vad frågan om kvinnliga
präster i sak beträffar har jag givetvis
alltfort samma mening som den
kungl. propositionen till årets kyrkomöte.
Jag anförde också vid kyrkomötets
behandling av propositionen, att kyr -

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Ang. kvinnors tillträde till prästerliga tjänster m. m.

kan vore mest betjänt av ett bifall till
regeringsförslaget. Motsatsen blev ju
emellertid tyvärr kyrkomötets beslut.

Enligt min mening är emellertid kyrkomötets
motivering relativt tillfredsställande
och då alldeles särskilt i jämförelse
med särskilda utskottets förslag,
som, om det hade bifallits av kyrkomötet
i plenum, skulle ha skapat en verkligt
prekär situation. Nu har ju kyrkomötet
i alla fall inte stängt dörren för
ett positivt beslut framdeles.

Vid kyrkomötet påpekade jag, att då
bibeln ej kan anses förbjuda, att kvinnor
blir präster — därvid stödde jag
mig på flera teologiska experter, bl. a.
ärkebiskopen -— så måste frågan bedömas
ur praktiska lämplighetssynpunkter.
Det är ingen tvekan -— som jag
också framhöll vid tillfället i fråga —
att en viss oenighet inom kyrkan uppstått,
vare sig kyrkomötet fattat positivt
eller, som nu, negativt beslut. Men jag
håller fortfarande före, att splittringstendenserna
skulle blivit mindre vid beslut
i enlighet med regeringsförslaget.
Min mening är, att frågan fallit framåt
och att en ny omprövning kan ge
ett positivt resultat. Man kan nämligen,
som jag också framhöll vid kyrkomötet,
inte räkna med att riksdagen någon
längre tid avstår från att ge sin positiva
inställning, som senast dokumenterades
1955, ett än klarare uttryck,
d. v. s. att fatta ett positivt beslut, och
detta beslut bör hellre fattas på grundval
av ett regeringsförslag än en motion.
Frågan måste ju i så fall gå till ett
nytt kyrkomöte och det samma år, som
justitieministern här har påpekat. Huruvida
ett positivt beslut där kan förväntas,
om det blir tid till redan nästa
år, kan man givetvis hysa viss tvekan om.
En något längre tidsfrist skulle jag nog
personligen ha föredragit. Å andra sidan
: vid val till ett nytt kyrkomöte, då
ett positivt riksdagsbeslut redan föreligger,
måste givetvis den verkliga
stämningen inom kyrkan i denna betydelsefulla
fråga komma att pejlas, så att
man kan vara ganska säker på att både
för- och nackdelarna för kyrkan av
ett beslut i ena eller andra riktningen

kommer att stå fullt klara för de ombud
som väljs.

Med den inställning, som jag givit uttryck
åt, d. v. s. att kyrkans bästa är
att kvinnor får tjäna den även i prästämbetet,
hoppas jag att den kommande
omprövningen skall ge ett positivt beslut
till resultat och att därför inga sådana
åtgärder som antytts i interpellationen
genom den andra frågan skall
behöva på allvar ifrågasättas.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få yttra
några ord i anledning av den debatt
som här har förts.

När jag ställts inför frågan om kvinna
bör få bli präst i svenska kyrkan, har
jag kommit till den uppfattningen, att
svaret på den frågan måste vara ett
klart ja, om inte vad som sägs i bibeln
ger ett entydigt svar av annan innebörd.
Nu har både ärkebiskopen och kyrkomötets
majoritet ansett, att bibelns ord
inte lägger hinder i vägen för prästvigning
av kvinna, och därför anser jag
det vara naturligt och självklart, att en
kvinna, som känner en kallelse att förkunna
evangelium och förvalta sakramenten,
också skall få göra det inom
svenska kyrkan. Men jag vill samtidigt
understryka den principiella uppfattningen,
att församlingarnas egen vilja
måste respekteras så långt det är möjligt
när det gäller val av präst, och alldeles
särskilt vad beträffar enprästpastoraten.

Jag har emellertid inte begärt ordet
bara för att tala om min personliga uppfattning
härvidlag. Jag är nämligen något
förvånad över att fru Gärde Widemar
nu har aktualiserat frågan om att
avskaffa kyrkomötets vetorätt i frågor
av kyrkolagskaraktär. Jag tycker att tidpunkten
förefaller litet märklig att aktualisera
en begränsning av kyrkans bestämmanderätt.
För det första är det ju
på det sättet, att kyrkomötets majoritet
har ansett, att frågan om kvinnliga
präster bör ytterligare prövas. Jag har
liksom förutvarande ecklesiastikministern,
som nyss yttrade sig här från ta -

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

larstolen, den uppfattningen att man
måste tolka kyrkomötets beslut som att
dörren lämnats öppen och att man inom
kyrkan avser att ganska snart pröva om
sitt ställningstagande. För det andra förhåller
det sig ju på det sättet, att riksdagen
har begärt en utredning om förhållandet
mellan stat och kyrka, och
man har från regeringens sida nyligen
ställt i utsikt att den utredningen också
skall tillsättas inom en nära framtid.

Under sådana förhållanden anser jag
att det just nu finns ganska liten anledning
för riksdagen att uttala önskemål
om att man skall ta upp frågan om att
begränsa kyrkomötets bestämmanderätt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om upprustning av vägväsendet

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Sveningssons interpellation
om upprustning av vägväsendet,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat dåvarande statsrådet Eliasson om
han uppmärksammat den allmänna oro,
som råder i landet med anledning av
utvecklingen på vägväsendets område,
och om han ville ge en redogörelse för
när och i vilken takt en verklig upprustning
av landets vägväsende kommer att
företagas.

Det torde nu ankomma på mig att besvara
dessa frågor.

Den nyligen avgivna regeringsdeklarationen
torde ha klargjort, att regeringen
är medveten om att våra vägar behöver
utbyggas.

Under det nu pågående arbetet med
förslag till statsbudget för budgetåret
1958/59 måste givetvis företagas en avvägning
mellan investeringsbehoven å
vägväsendets område och de behov som
föreligger på andra samhällsområden.
Innan resultatet av budgetarbetet framlagts
i statsverkspropositionen till nästa
års riksdag, är det av naturliga skäl inte

Om upprustning av vägväsendet
möjligt för mig att lämna några upplysningar
om den medelstilldelning, som
kan komma i fråga för den närmast aktuella
tiden. Vad gäller upprustningen
på längre sikt har i dagarna från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens delegation
för översiktlig vägplanering överlämnats
en Vägplan för Sverige, avseende en generalplan
för utbyggnad av våra vägar
och gator under en 20-årsperiod. Det har
icke varit möjligt för mig att redan nu
närmare studera denna. Med hänsyn till
tidpunkten för planens framläggande
torde en närmare bedömning av densamma
för övrigt näppeligen medhinnas
under det nu pågående budgetarbetet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vill jag uttala mitt tack för svaret på den
interpellation, som jag vid höstriksdagens
början framställde till dåvarande
vägministern statsrådet Eliasson.

Med hänsyn till de stora bekymmer
och den oro, som överallt i landet gör
sig gällande inför utvecklingen inom
vårt vägväsen, beklagar jag, att statsrådets
svar inte går i en mer positiv riktning
och att statsrådet inte på något sätt
i svaret ger besked om när och i vilken
takt vi kan räkna med en upprustning
av våra vägar. Om man, som man bör
göra, försöker tyda allt till det bästa, kanske
man kan säga, att svarets innehåll
beror på den korta tid som statsrådet
Skoglund direkt har sysslat med vägfrågorna.

•lag för min del delar den uppfattning,
som nu gör sig gällande på olika håll, att
utvecklingen inom vårt vägväsen är mer
eftersatt och eftersläpningen på detta
område större, om man tänker på det
snabbt växande antalet bilar och ökningen
av trafiken, än eftersläpningen på något
annat avsnitt av vårt samhällsliv.

Hur skall det för övrigt kunna vara
annorlunda efter de beslut som regering
och riksdag har fattat och den väsentliga
ökning av bilarnas antal och trafikens
omfattning som skett under de senaste
fem åren. Vägarna har ju inte förnyats

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Om upprustning av vägväsendet
eller byggts ut i motsvarande och tillräcklig
omfattning.

När riksdagen år 1954 beslutade om en
höjning av bilskatten skedde detta, såsom
det många gånger har erinrats om
här i riksdagen, med den motiveringen,
att man därigenom skulle kunna få till
stand en upprustning av vägarna i takt
med den ökade trafiken. Bilskattemiljonerna
har sedan strömmat in, men vägarna
har bara blivit allt sämre. Detta
riksdagsbeslut från 1954 om bilskatten
och väganslagen, som jag här åsyftar
och som säkerligen alla känner väl till,
har satts ur funktion i två avseenden.

Hur optimistiskt man den gången än
bedömde ökningen av bilarnas antal och
ökningen av inflytande bilskattemedel
under de närmaste åren, har utvecklingen
ändå medfört att vi här i landet fått
något hundratusental bilar mer än vad
man år 1954 räknade med att vi skulle
få. De inflytande bilskattemedlen har naturligtvis
också ökat i takt med bilarnas
antal. Trots att trafiken har vuxit så
kraftigt som den faktiskt gjort och att
det ur den synpunkten hade varit berättigat
att väganslagen hade ökat och
vi fått bättre vägar, har man emellertid
tvärtom skurit ned väganslagen i en sådan
omfattning, att man genom det ökade
tillflödet av bilskattemedel och beskärningen
av väganslagen fått till sitt
förfogande ett belopp av cirka en miljard
kronor, som nu har använts för
andra ändamål än vad meningen var
1954 då bilskatten höjdes.

Det är inte att undra på att det råder
oro i landet inför denna utveckling. Med
min interpellation har jag velat få svar
på frågan, om vi skall behöva räkna med
att den för vägarna så dystra utveckling,
som vi hittills måst konstatera, skall
komma att fortsätta eller om det skall
bli en ändring.

Det är säkert heller ingen överdrift då
man numera ofta framhåller, att trafiken
på våra vägar har ökat i en sådan
omfattning samtidigt som väganslagen
under en följd av år varit så lågt och
snålt tilltagna, att trafiksituationen blivit
katastrofartad. Man kan konstatera, utan
att behöva göra några stora undersökningar,
att vi numera på våra vägar har

fått en trafik av sådan tyngd och storleksordning,
att det helt enkelt är omöjligt
att i regn- och tjällossningstider hålla
i stånd en för trafiken nöjaktig vägbana
på våra vägar, vilka ju till omkring
90 procent består av grusvägar. Jag har
själv under den gångna regnrika hösten
på långa sträckor av våra grusvägar
gjort den iakttagelsen, att om man på en
vägsträcka kör med väghyvel många
gånger om dagen, ja, kanske varje timme,
blir resultatet bara att ju mer man
hyvlar, desto mer sönderkörd och eländig
blir den gamla grusvägen.

Jag har en hel del erfarenhet av enskild
väghållning. Jag är bosatt långt inne
i skogsmarkerna och är med om att
hålla en enskild vägsträcka på över sju
kilometer, för vilket vi har statsbidrag.
Jag tillåter mig säga till herr statsrådet,
att om vi enskilda väghållare skulle ha
våra vägar i så dåligt skick, när vägmästaren
kommer och synar vägunderhållet,
som de allmänna vägarna varit i vid
många tillfällen under denna höst, skulle
vi inte få ett enda öre i statsbidrag.

I stor utsträckning har grusvägsunderhållet
under denna höst i mina bygder
varit sådant att det varit en lättnad att
komma från den allmänna vägen in på
en enskild väg, då körbanan där på
grund av mindre trafik och bättre tillsyn
varit slätare och finare än på den
allmänna vägen.

Såsom statsrådet framhåller i sitt svar
har i dagarna delegationen för översiktlig
vägplanering överlämnat sitt stora arbete,
Vägplan för Sverige. I slutet av
förra veckan förekom många stora rubriker
i tidningarna om att vi nu skulle
få bättre vägar och om att omkring 20
miljarder kronor i nuvarande penningvärde
skulle komma att investeras i vägbyggen
och vägförbättringar fram till år
1975. Jag kan förstå att det inte varit
möjligt för statsrådet Skoglund att i detalj
studera denna stora vägplan under
de få dagar som har stått till förfogande.
Men jag tror att om statsrådet i dag i
sitt svar hade uttalat sina sympatier för
de stora linjerna och de stora principerna
i detta vägförslag, så skulle ett
sådant uttalande ha mottagits med mycket
stor tacksamhet av allmänheten, inte

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län

minst av landets många bilister och av
näringslivets folk.

Enligt tidningarnas referat av Vägplan
för Sverige konstaterar delegationen för
översiktlig vägplanering att bristerna på
våra vägar är större än man tidigare har
trott. Trots att förslaget skall kosta cirka
en miljard kronor om året i väginvesteringar
under de närmaste tio åren, så
betraktar delegationen förslaget såsom
mycket restriktivt och anser att det icke
åsyftar att skapa något lyxbetonat vägnät,
utan endast att åstadkomma det allra
nödvändigaste med tanke på fortsatt
produktionshöjning och framåtskridande
i landet, på en bättre trafikekonomi
och en större trafiksäkerhet.

Man kan uttala sin stora tillfredsställelse
med att denna vägplan blivit utarbetad.
Det förefaller mig som om alla
skulle kunna ansluta sig till den uppfattning,
som kommer till uttryck i vägplanen,
att bilskatterna skall svara för
vägkostnaderna även för framtiden. Man
har all anledning att ansluta sig till den
uppfattning, som delegationen har kommit
fram till i sitt förslag, nämligen att
vårt vägväsen genom bilskatterna skall
vara självfinansierande även när det gäller
mycket betydande investeringar. Bilisterna
är ålagda ett tvångssparande,
och de medel, som inflyter genom bilskatterna,
bör oavkortat gå till vägändamål.
Tillämpas den principen i framtiden
finns det hopp om en upprustning
av våra vägar i betydande omfattning
och i takt med den hastigt växande biltrafiken.

När statsrådet Skoglund i dag avstår
från att göra något uttalande om i vilken
takt den nya vägplanen kan komma att
genomföras, så vill jag ändå uttrycka
den förhoppningen att vi under den närmaste
framtiden, ja, så snart som möjligt,
skall få ett positivt besked av honom
i detta avseende. Vägplan för Sverige
får inte bara bli en vägplan på papperet,
utan den planen måste omsättas i
praktisk handling.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 188,
angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Ohlons motion nr 559.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 156, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående avskaffande
av kvarvarande obligatoriska
elevavgifter vid universiteten m. fl. läroanstalter,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt
i Norrbottens län

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker och
s. k. inland.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Grym och Hedström (I: 166) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (11:232), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
om lämpligheten av att genom
en helt statlig rättshjälpsanstalt, förslagsvis
placerad i Gällivare municipalsamhälle,
förbättra möjligheterna för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker
och s. k. inland att erhålla rättshjälp,
varvid samernas och de finskspråkigas
situation särskilt borde beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Utskottet är ense med motionärerna
att det är ett viktigt samhällsintresse
att bättre tillgodose de mindre bemedlades
behov av rättshjälp inom ifrågavarande
områden. I enlighet med den
ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit
anser utskottet emellertid att detta
är en angelägenhet som i första hand

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län

bör ankomma på vederbörande landsting.
Några skäl eller omständigheter
som bör föranleda till särskilda statliga
åtgärder vid sidan härav har enligt utskottets
mening icke framkommit. Utskottet
avstyrker därför motionerna.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att motionerna I:
160 och 11:232 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Reservation hade anförts av herrar
Jansson i Kalix och Lassinantti, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:166 och 11:232 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en skyndsam
utredning om lämpligheten av att genom
en helt statlig rättshjälpsanstalt, förslagsvis
placerad i Gällivare municipalsamhälle,
förbättra möjligheterna för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker
och s. k. inland att erhålla rättshjälp,
varvid samernas och de finskspråkigas
situation särskilt borde beaktas.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I sitt utlåtande över motionerna
med förslag om utredning angående
inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
för att därmed förbättra
möjligheterna för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland
att erhålla rättshjälp har statsutskottet
framhållit att det är ett viktigt samhällsintresse
att de mindre bemedlades behov
av rättshjälp inom de här ifrågavarande
områdena tillgodoses på ett bättre sätt.
Statsutskottet framhåller vidare i fråga
om den utomprocessuella rättshjälpen
att möjligheterna att erhålla sådan inte
kan anses vara tillfredsställande för stora
delar av den befolkning, för vilken
motionärerna velat att en rättshjälpsanstalt
skulle inrättas, detta då främst på
grund av de stora avstånden där uppe.

Trots denna vänliga skrivning anser
dock statsutskottet att frågan om en
rättshjälpsanstalt för det ifrågavarande
området är en sak som landstinget bör
lösa. Motionärerna och reservanterna i

statsutskottet anser att frågan bör kunna
lösas utredningsvägen genom Kungl.
Maj:ts försorg, under det att statsutskottet
finner den vara av den naturen att
det i första hand bör ankomma på vederbörande
landsting att lösa frågan.
Det är bl. a. av detta skäl som statsutskottet
har avstyrkt motionerna.

Mig förefaller det, herr talman, att
det här aktuella problemet icke kan lösas
på tillfredsställande sätt utan statens
medverkan. Statsutskottet har framhållit,
att rättshjälpen, såväl den processuella
som den utomprocessuella, bör
förstärkas i de bygder som det här är
fråga om. Då tycker man att utskottets
välvilliga inställning åtminstone hade
kunnat sträcka sig så pass långt, att
man rekommenderat en utredning och
därmed tillstyrkt föreliggande motioner.

Man har dock kunnat uppmärksamma,
att motionärerna inte har varit ensamma
i sina anspråk på utredning av denna
fråga. Hovrätten för övre Norrland
t. ex., alltså den högsta rättsvårdande instansen
i denna del av landet, har i sitt
remissyttrande ställt sig på motionärernas
sida. Hovrätten för Övre Norrland
framhåller bl. a., att stora delar av befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker
och inland till följd av svag ekonomi,
språksvårigheter och mycket långa
avstånd till advokater och andra juridiska
experter är i ett mycket ogynnsammare
läge än rikets invånare i allmänhet
med avseende på möjligheterna
att förskaffa sig rättshjälp. Den högsta
rättsvårdande instansen där uppe vill
alltså med sitt yttrande speciellt framhålla,
att det existerar särskilda förhållanden
i dessa trakter och att det
därför måste anses befogat att statsmakterna
vidtar åtgärder för alt undanröja
de föreliggande olägenheterna.
Hovrätten i övre Norrland torde väl vara
den instans, som har de största samlade
möjligheterna att få en god och
klar bild av en fråga som denna, och
jag anser det därför vara naturligt alt
man lägger stor vikt vid vad som framhålles
därifrån.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, alltså
den högsta administrativa ledningen

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om inrättande av en ny
i vårt län, har också i sitt yttrande ansett
att en utredning bör komma till
stånd. Länsstyrelsen framhåller att de
praktiserande juristerna i länets inland
är alltför fåtaliga och poängterar därför
att befolkningen inom här berörda områden
borde erhålla bättre möjligheter
till rättshjälp.

Kiruna stad har i sitt yttrande till
länsstyrelsen bl. a. framhållit, alt behovet
av rättshjälp för Kiruna stads vidkommande
långt ifrån är täckt. Karesuando
kommun liksom Gällivare och
Jokkmokks kommuner har också framfört
sina bekymmer på detta område.
Även Arvidsjaurs och Arjeplogs kommunbildningar
anser att en utredning
bör komma till stånd angående lämpligheten
av att inrätta en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för de stora områden
som här är aktuella. Sålunda har
praktiskt taget alla samhällsbildningar
och kommunbildningar i det nordligaste
länet jämte samebefolkningen och Samernas
riksförbund i diskussionerna om
speciellt denna fråga och kring detta
utredningsförslag gjort gällande, att
verkligt behov föreligger av åtgärder i
den riktning som föreslagits i motionerna
nr 166 i denna kammare och 232
i andra kammaren.

För min del har jag ingenting att tilllägga
till vad som återfinnes i motionerna
och den utredning som statsutskottet
låtit verkställa. Det är dock glädjande,
att remissyttrandena ytterligare
har stärkt motionärerna i deras uppfattning
om behovet av en rättshjälpsanstalt
för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och i inlandet i övrigt.
Tornedalens rättshjälpsanstalt i Haparanda,
som kom till år 1937, har ju på
ett mycket förtjänstfullt sätt fyllt ett
verkligt behov på rättslivets område
inom bygden där. Samma torde säkerligen
förhållandet bli, om en utredning
skulle resultera i att en rättshjälpsanstalt
för den del av landet, som just nu
är aktuell, finge se dagens ljus inom eu
snar framtid.

På de av mig här anförda grunderna
yrkar jag alltså, herr talman, bifall till

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2ti

statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län
den vid statsutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Nyström framhöll
att remissinstanserna oreserverat anslutit
sig till motionärernas yrkanden. Jag
vill säga till den ärade talaren, att så
onyanserat — eller varför inte använda
ordet vårdslöst — får inte ett riksdagsutskott
läsa remissutlåtanden. Ty
det föreligger ju inte någon oreserverad
anslutning till motionärernas yrkanden
av dem som har yttrat sig.

Sant är, och det redovisas i utlåtandet,
att länsstyrelsen i Norrbottens län
och hovrätten för Övre Norrland har
tillstyrkt, men även i dessa yttranden
finns vissa reservationer och påpekanden
om svårigheten att genomföra detta.
Dessa instanser anser dock, att det
kan finnas tillräckligt fog för en utredning.
Men sedan yttrar andra, som kanske
står befolkningen närmare i dess
vardagsliv, att det blir svårt att genomföra
förslaget; vissa instanser avstyrker
t. o. m. förslaget. Jag fäster mig alldeles
särskilt vid vad domhavanden i Piteå
domsaga anför. Han yttrar bl. a.:
»Nu anförda omständigheter måste anses
ge vid handen att inrättande av en
rättshjälpsanstalt på sätt motionärerna
ifrågasatt icke kan i nämnvärd mån påverka
möjligheterna för invånarna i Piteå
domsaga att erhålla rättshjälp, vare
sig de äro samer eller icke. Samtliga
vid tingen den 27 och 28 mars 1957 närvarande
nämndemän, av vilka flera äro
samer eller med dem befryndade, ha
förklarat sig biträda av mig nu uttalad
mening i vad avser domsagans lappmarksdel.
»

Och det finns som sagt flera, vilka
uttalar sitt tvivel huruvida man kan lösa
detta i och för sig mycket svåra ocli
allvarliga problem på det sätt, som motionärerna
har föreslagit. Anmärkningsvärt
är t. ex., att lappfogdarna i Norrbottens
södra distrikt och Norrbottens
skogsdistrikt säger, att om övriga myndigheter
där uppe tillstyrker, då har

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län

inte heller de någonting mot detta, men
själva har de intet yrkande om någon
utredning. Dessa lappfogdar skall ju enligt
sin instruktion ge lapparna råd och
stöd också när det gäller rättsliga angelägenheter
och sådana ärenden som direkt
beröres i motionen.

Utskottet har därför kommit fram till,
herr talman, att det inte kan på dessa
grunder tillstyrka att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär en utredning. Vi är
väl medvetna om att frågan är allvarlig.
Det är ett glesbygdsproblem som på detta
sätt inte blir löst. Jag vill bara antyda
svårigheterna när det gäller placeringen
av en sådan här rättshjälpsanstalt.
Motionärerna har förslagsvis
nämnt Gällivare, men de lokala myndigheter
som genom länsstyrelsen fått yttra
sig i ärendet föreslår, utom Gällivare,
Kiruna, Boden, Arvidsjaur och Jokkmokk
som stationsort för den rättshjälpsanstalt,
som här skulle komma i
fråga.

Vi anser att den förklaring, som både
Kungl. Maj:t och riksdagen gjorde
1947, när rättshjälpsanstalten i Tornedalen
infördes, inte får tolkas som någon
ny princip. Det gällde ett speciellt problem
i Tornedalen, och förklaringen får
inte tas till intäkt för att inrätta nya
statliga rättshjälpsanstalter. Statsmakternas
förklaring vid det tillfället, när befolkningen
i Tornedalen fick denna i
och för sig välmotiverade hjälp, var
inte avsedd som någon död bokstav. Vill
man ytterligare hjälpa människorna där
uppe i dessa avseenden, då får man gå
fram efter den linje som har utstakats,
nämligen via landstingen, som kan få
statsbidrag för anordnande av rättshjälpsanstalter.

Detta är i grova drag, herr talman,
den motivering som har legat bakom
då statsutskottet kommit fram till att
motionerna skulle avstyrkas, och jag
tillåter mig att föreslå bifall till utskottets
hemställan.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte huruvida
jag missförstod statsutskottets talesman,

herr Karlsson, då han bl. a. nämnde att
jag i mitt inlägg i denna debatt skulle
ha gått för långt i fråga om de remissyttranden
som jag här berörde. Men den
saken torde dock stå klar, att vad gäller
hovrätten för övre Norrland, länsstyrelsen
i Norrbottens län, Kiruna stad,
Gällivare kommun, Karesuando kommun
och kommuner i övrigt, så har de i sina
yttranden ansett, att det verkligen föreligger
behov av en lösning just av detta
aktuella problem.

Herr Karlsson pekade på önskemålen
om stationsorter — alltså Piteå, Boden,
Arvidsjaur, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna
—• och dessa önskemål poängterar
enligt min mening särskilt, att det verkligen
föreligger behov av en rättshjälpsanstalt
i den nordligaste delen av vårt
land.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå inte så,
att motionärerna nu kräver att få en
rättshjälpsanstalt på var och en av de
platser som här har räknats upp, utan
det gäller väl att på en plats placera en
rättshjälpsanstalt, som kan täcka hela
detta område. Som ett av skälen till att
man knappast kan komma fram på den
här vägen har jag då påvisat, hur delade
meningarna är om den lämpligaste stationsorten.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att bemöta herr Gustaf
Karlssons anförande, som i stort sett var
ett återgivande av vad statsutskottet skrivit,
och det har ju åtminstone delvis redan
bemötts av herr Nyström.

Jag vill gärna vitsorda riktigheten av
den anmärkning, som häradshövdingen
i Gällivare domsaga P.-A. Hansén gjort i
sitt remissyttrande, då han skriver att
Karesuando kommun icke tillhör Tornedalens
rättshjälpsanstalts område. I det
fallet måste jag erkänna att vi motionärer
tog fel, då vi skrev denna passus i
motionerna. Uppriktigt sagt — det gick

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län

nästan av bara farten! Det är nämligen
så att vi som bygger och bor där borta i
periferien betraktar Karesuando kommun
som en fullständigt integrerande
del av den s. k. Tornedalen eller Finnbygden,
om man nu vill använda den benämningen
på denna gränsbygd i Norrbotten.

Häradshövding Hanséns remissyttrande
har jag läst tämligen noga. Jag måste
erkänna att han i vissa stycken är ganska
väl insatt i förhållandena inom Gällivare
domsaga —■ han är född norrbottning
— men i åtskilliga avseenden
märker man rätt väsentliga bristfälligheter
i häradshövdingens argumentation.
Domhavanden i Gällivare domsaga framhåller
i sitt yttrande bl. a. att förhållandena
inom Tornedalens rättshjälpsanstalts
område i flera hänseenden, exempelvis
när det gäller språksvårigheterna,
är andra än inom hans tjänstgöringsområde,
alltså inom Gällivare domsaga.

Jag har, herr talman, vistats rätt mycket
inom häradshövding Hanséns domsaga;
jag höll på att säga att jag i politiska
frågor har missionerat en hel del
inom detta område. Jag vet av egen erfarenhet
att — om man bortser från tätorterna,
såsom Malmberget, Gällivare
kyrkby, Kiruna C. och möjligen även någon
annan ort — språksvårigheterna där
är precis likadana om inte än värre än
inom Torne domsaga, alltså i den s. k.
egentliga Tornedalen. På Gällivare
landsbygd talas det finska, och likadant
är förhållandet på Kiruna landsbygd, för
att nu inte tala om Karesuando kommun,
som också hör till häradshövding
Hanséns ämbetsområde; märk väl ärade
kammarledamöter att Karesuando kommun
tillhör Gällivare domsaga och inte
Torne domsaga.

Visst talas det även svenska i de här
berörda bygderna. I många fall talar de
infödda, de yngre, faktiskt hellre svenska
än finska. Inom parentes sagt är
skrivkunnigheten i finska språket, såväl
bland de äldre som de yngre, praktiskt
taget obefintlig. Detta gäller de i bygden
infödda. Vi bör dock inte glömma bort,
att till dessa bygder har under tidernas
lopp — inte minst under de senaste 10—

15 åren —- en icke obetydlig invandring
skett från Finland. Jag skulle tro att inom
enbart Gällivare domsaga är antalet
invandrade från Finland mellan 1 000
och 2 000 personer.

Det kan alltså slås fast att såväl inom
Kiruna stad, alltså den gamla Jukkasjärvi
socken, som inom Gällivare socken
finns ett stort antal enbart finskspråkiga
människor. Inom Karesuando socken
talar den överväldigande delen finska
och lapska, eller båda språken, och även
svenska och norska.

Det är främst ur dessa synpunkter som
jag har ansett det motiverat att en utredning
om en helt statlig rättshjälpsanstalt
kommer till stånd. Här är speciella
förhållanden rådande, som man
inte kan komma ifrån, och enligt mitt
sätt att se är det statsmakternas solklara
skyldighet och plikt att bättra där det
brister.

Jag har haft tillfälle att på nära håll
följa det arbete, som utförs av Tornedalens
rättshjälpsanstalts personal. Denna
anstalt är, såsom jag redan sagt, helt
statlig och —- om jag inte tar fel — den
enda statliga rättshjälpsanstalten i detta
land. Som så många andra kan jag vitsorda,
att anstalten på ett alldeles ypperligt
sätt fyllt ett verkligt behov på rättslivets
område i bygden. Dess sätt att fungera
såväl i tvistemål som i brottmål har
väckt respekt och förtroende hos de
rättssökande. Som förlikningsinstans åtnjuter
anstalten mycket gott anseende.
Om jag inte minns alldeles fel, har anstaltens
föreståndare, som måste vara en
juristutbildad person, redan från verksamhetens
början behärskat även finska
språket, vilket givetvis varit en stor fördel.

Jag skall inte, herr talman, tillägga
mer. Jag skall inte ingå på hovrättens
eller länsstyrelsens utlåtanden, ty för
dem har herr Nyström redan redogjort
och det är onödigt att upprepa samma
sak. Jag skall inte heller gå in på statsutskottets
utlåtande. Om nu, som troligt
är, denna kammare avslår vår motion —
motionen har redan avslagits i andra
kammaren - - vill jag ändå vädja till
herr justitieministern, som jag ser är

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Om inrättande av en ny statlig rättshjälpsanstalt i Norrbottens län

närvarande här i kammaren, att det oaktat
taga dessa frågor under allvarligt
övervägande. Jag tänker då framför allt
på att Karesuando socken och dess befolkning
på ett eller annat sätt borde inkluderas
i den statliga rättshjälpsanstaltens
område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.
Jag kommer dock för min del
icke att begära votering.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! För den som inte är
norrlänning är det kanske djärvt att
försöka ta upp en diskussion med norrlandsrepresentanterna
om behovet av
att inrätta dessa anstalter. Det skall jag
inte göra, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att då denna enda statliga
rättshjälpsanstalt genom riksdagsbeslut
1947 inrättades i Tornedalen, var det
just tvåspråkigheten inom området som
var motiv för riksdagen att fatta beslut
härom. Alla de som sysslar med landstingsärenden
i detta land vet ju — för
övrigt är det säkerligen inte obekant för
någon i denna kammare — att det är
en fastslagen regel att landstingen har
att svara för inrättandet av behövligt antal
rättshjälpsanstalter.

Nu har herr Nyströms och herr Gryms
argument varit att så många remissinstanser
ställt sig positiva till förslaget
om utredning. Men om man nogsamt läser
vad dessa remisskrivare har yttrat,
så finner man att det inte är några tunga
argument för motionärerna att åberopa.
Så säger t. ex. presidenten i hovrätten i
Övre Norrland: »Väl är det, särskilt i betraktande
av de stora avstånden och den
begränsade tillgången på jurister med
erforderlig språkkunnighet, icke säkert
att olägenheterna skulle i någon större
omfattning avhjälpas genom inrättande
av en rättshjälpsanstalt.»

Vidare har man fått in yttrande från
häradshövding Hansén i Gällivare domsaga,
vilken bl. a. säger: »Motionärerna
har särskilt framhållit att det skulle föreligga
stora svårigheter att under förundersökning
i brottmål i erforderlig
utsträckning anskaffa försvarare åt en

misstänkt. Detta uttalande saknar, åtminstone
vad gäller denna domsaga, varje
som helst grund i de faktiska förhållandena.
» Det kan ytterligare återges
vad häradshövding Hansén har yttrat,
nämligen att »det bör emellertid framhållas,
att förhållandena inom nämnda
område -—■ d. v. s. i Tornedalen — i flera
hänseenden, som äro av betydelse i
förevarande sammanhang, äro andra än
i Gällivare domsaga». Beträffande den
ntomprocessuella rättshjälpen säger häradshövdingen,
att han anser »tveksamt
om för detta syfte inrättande av statlig
rättshjälpsanstalt kan anses motiverat
och innebära den ur olika synpunkter
lämpligaste lösningen, när det gäller förhållandena
inom domsagan». Landstingets
och länsstyrelsens utlåtanden är,
herr talman, både kort och gott ett »vi
tillstyrker». Det är således inte något
starkt stöd inom det egna länet som
motionärerna här har fått.

Det är kanske onödigt att fortsätta debatten,
eftersom herr Grym meddelat att
andra kammaren redan avslagit motionerna,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

158, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård
; och

nr 159, i anledning av väckt motion
om befrielse för studeranden K. V. S.
Jonsson från viss ersättningsskyldighet
till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om upphävande av nattarbetsförbudet
för kvinnor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om upphävande av arbetarskyddslagens
bestämmelser rörande nattarbetsförbud
för kvinnor, som användas till
hantverks- eller industriellt arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
330 i första kammaren av fru Gärde Widemar
samt nr 413 i andra kammaren
av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att 36
och 37 §§ arbetarskyddslagen angående
nattarbetsbestämmelser för kvinnliga arbetstagare
måtte utgå ur lagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 330 och II:
413, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Huss, som dock ej antytt
sin mening;

2) av fru Hamrin-Thorell, fru Ewerlöf
och herr Rimmerfors, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande
motioner, 1:330 och 11:413, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag angående
upphävande av de i 36 och 37 S §
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1) intagna bestämmelserna rörande
nattarbete för kvinnor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det finns i vår arbetarskyddslag
en bestämmelse som säger,
att arbetstagare skall ha erforderlig vila
mellan klockan 23 och klockan 5.
Detta är alltså ett generellt nattarbetsförbud,
även om det finns en hel del
undantagsbestämmelser, som det inte
finns någon anledning att bär närmare
gå in på. Ingen av reservanterna eller

dem som väckt den motion, som legat
till grund för andra lagutskottets förevarande
utlåtande, vill på minsta sätt bestrida
nödvändigheten av det generella
nattarbetsförbudet. Vi är fullt på det
klara med — och det torde alla vara -—
att nattarbete inte skall förekomma annat
än när det är oundgängligen erforderligt,
ty de flesta människor behöver
så mycket vila som möjligt på nätterna.

Vid sidan av de generella bestämmelserna
finns det även särskilda regler
angående nattvila för kvinnor. Enligt
dessa regler får inte kvinnor, som användes
till hantverks- eller industriellt
arbete, arbeta mellan klockan 22 och
klockan 5.

Man frågar sig vilka grupper av kvinnor
det här gäller och finner då — som
jag nyss sade — att det är fråga om
kvinnor som arbetar inom industri eller
hantverk. Men det är mycket svårt att
dra upp gränslinjerna mellan industriellt
och annat arbete, och detta har medfört,
att dessa gränser blivit mycket godtyckligt
uppdragna för vissa grupper av
kvinnor. Varför har just dessa grupper
valts ut? Man frågar sig, om det finns
medicinska eller hygieniska skäl för att
just dessa kvinnor skall ha ett större
skydd än andra ■— om det nu anses att
detta förbud innebär ett skydd. Om det
finns sådana medicinska och hygieniska
skäl, varför bör då inte nattarbetsförbudet
också gälla beträffande andra grupper
av kvinnor, vilkas arbete säkerligen
vad beträffar yrkets svårighetsgrad kan
jämställas med industriellt arbete? I
vissa fall är kanske deras arbetsuppgifter
mer betungande än det industriella
arbetet. Varför skall städerskor få arbeta
för eu, som vi vet, mycket låg betalning
i många fall hur länge som helst
på nätterna? Varför skall kvinnliga tidningsbild
få släpa ut tidningar hur tidigt
som helst på morgnarna? Och varför
råder det inte något nattarbetsförbud
för telefonister, telegrafister, sjuksköterskor
eller för de övriga kvinnor,
som arbetar inom sjukvården, om det
finns hygieniska och medicinska skäl
som talar för att kvinnor inte bör arbeta
mellan de klockslag som här nämnts?
Om vi skall ha ett sådant bär skydd, fö -

Nr 26

Onsdagen den 20 november i 957

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

refaller det, som om det vore klokt att
åtminstone göra en översyn för att få
reda på vilka grupper det egentligen är
som bör få detta s. k. skydd. För vår
del anser vi att det generella nattarbetsförbudet
bör räcka för alla.

Remissinstanserna, som uttalat sig i
denna fråga, har varit eniga med motionärerna
om att det inte finns någon anledning
att vidmakthålla dessa särskilda
förbudsbestämmelser. Till dessa remissinstanser
hör arbetarskyddsstyrelsen och
en del kvinnoorganisationer. Det finns
ett undantag, och det är LO. Jag medger
att det är ett väsentligt undantag,
eftersom till LO är anslutna mänga av
de kvinnor, för vilka dessa särbestämmelser
gäller. Men jag måste säga att
LO:s remissuttalande är mycket lamt.
LO har sagt att man från det hållet en
gång för alla sagt nej och därför kommer
att säga nej nu också, eftersom det inte
kommit fram några skäl att upphäva de
särskilda nattarbetsförbuden för kvinnliga
arbetstagare. I LO:s yttrande har
anförts, att det i motionerna inte förebragts
något material för att visa, att
någon förändring inträtt i de kvinnliga
arbetstagarnas egen inställning, sedan
LO sist yttrade sig i frågan, varför det
inte finns någon anledning att ändra
ståndpunkt. Detta vet vi väl ganska litet
om. I varje fall borde en grundlig
undersökning göras och såvitt jag förstår
borde det vara möjligt att genom
någon slags gallupundcrsökning få reda
på vad dessa kvinnor själva vill. Det
finns dock all anledning att lyssna till
vad huvudmotionären i andra kammaren
har anfört, då hon är en av dem,
som inom yrkesinspektionen i detta land
sysslat mycket med kvinnor i industriellt
arbete och har stora erfarenheter på
detta område.

Vad utskottets motivering beträffar förefaller
den mig närmast vara en agitation
mot det generella nattarbetsförbudet
och inte mot dessa särbestämmelser.
Majoriteten har, såvitt jag kan se,
ett egendomligt sätt att slå vakt omkring
de kvinnor, för vilka dessa bestämmelser
gäller. Utskottet säger att det måste beaktas,
att många kvinnor vid sidan av

sitt förvärvsarbete har att sköta hem
och barn, vilket kan i hög grad begränsa
deras möjligheter att erhålla vila under
dagen. De har med dessa bestämmelser
ytterligare en timme — märk väl, att
det endast är fråga om en skillnad på eu
timme — till sitt förfogande. Jag är helt
ense med utskottets majoritet om att dessa
kvinnor behöver hjälp för att klara
upp sitt dubbla arbete med yrke och
hushåll, men jag tror inte att det är på
denna väg som man bör lösa detta problem.
Jag tror att vi här rör oss med ett
helt annat problemkomplex.

Det går att få dispens från dessa särbestämmelser,
och sådan dispens ges i
mycket stor utsträckning. Men det betyder
ju också att lagen är uppluckrad,
och det är väl ett skäl för uppfattningen
att den över huvud taget liar överlevt
sig själv. Trots dessa dispensmöjligheter,
vilka det dock är mycket svårt
att utnyttja när det gäller att få arbeta
tidigt på morgnarna, alltså före kl. 5,
kvarstår det svårigheter speciellt inom
vissa yrken. Dit hör småbagerier med
uteslutande kvinnlig arbetskraft — ägarinnan
och möjligen en till — där man
inte har råd att anställa en man och där
det inträder svårigheter bland annat inför
dubbelhelger. Dit hör också kvinnorna
inom typografyrket. Fn av anledningarna
till att de försvunnit därifrån är
denna bestämmelse.

Tvärtemot vad utskottet anser tycker
reservanterna och motionärerna att det
moderna familjelivet behöver den anpassning
till arbets- och yrkeslivet som
det skulle innebära om en sådan här
särbestämmelse bortföll och man smidigare
kunde anpassa tiderna både när
det gäller kommunikationer och när det
gäller männens och kvinnornas skiftarbete.

Vi anser alltså att det räcker med det
generella förbudet mot arbete mellan de
klockslag jag förut har nämnt. Hur är
det? Tror egentligen utskottets majoritet
och folk i allmänhet inte på det här
generella förbudet? Detta har man nästan
anledning att fråga sig när man ser
motståndet mot upphävandet av denna
särbestämmelse. Men både motionärer -

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

na och reservanterna tror att den generella
nattarbetsbestämmelsen räcker.

Därför, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att jag i egenskap av läkare knappast
kan ha någon anledning att rekommendera
nattarbete. Snarare talar de erfarenheter
som jag har gjort i samband
med den befattning som jag har haft att
ta med yrkeshygien och arbetarskydd
för att nattarbetet i möjligaste mån bör
inskränkas.

När jag trots detta fogat en blank reservation
till detta utskottsutlåtande vill
jag motivera den med några ord. Den
bottnar i de inkonsekvenser som jag anser
vidlåda den nuvarande lagstiftningen.
Bestämmelsen om det speciella nattarbetsförbudet
för kvinnor gäller som
bekant endast för industri och hantverk.
När den på sin tid tillkom var otvivelaktigt
arbetet i industri och hantverk fysiskt
betydligt mer påfrestande än på
andra områden där kvinnlig arbetskraft
anlitades. I detta avseende har emellertid
som bekant en mycket stor förbättring
inträtt, och det torde numera knappast
vara möjligt att påstå att arbetet på
en sjukhusavdelning eller på en restaurang
nattetid är fysiskt lättare än det
mesta av kvinnor utförda industriella arbetet.

Det finns av samma orsak inte längre
någon anledning upprätthålla olika regler
för nattarbete i fråga om män och
kvinnor, även om man helst såge att ingen
grupp behövde belastas med nattarbete
—• något som ju är en utopi, åtminstone
på sjukvårdens och en hel del
andra områden.

Härtill kommer att nattarbetsförbudet
redan nu till den grad är uppluckrat av
dispensmöjligheter att den återstående
resten synes praktiskt nästan betydelselös.
Dels har arbetarskyddsstyrelsen rätt
att meddela undantag när det gäller sådana
verksamhetsgrenar som avser förarbetande
av varor vilka är underkastade
hastig försämring, dels har Kungl.

Maj:t rätt att ge ytterligare dispenser.
Sålunda har Kungl. Maj :t enligt arbetarskyddsstyrelsens
yttrande under 1956
lämnat dispens åt 132 kvinnor för deltagande
i treskiftsarbete. Vidare lämnades
det, för att ta ytterligare ett exempel,
under 1956 20 dispenser att använda
kvinnor i tvåskiftsarbete med s. k. rundskift
natten mellan fredag och lördag
varannan vecka. Hur stort antal kvinnor
det gällde där är inte bekant.

Jag medger, herr talman, att motionen
måhända har den bristen att den inte är
underbyggd med någon opinionsundersökning
bland de industriellt sysselsatta
kvinnorna själva om deras inställning
till nattarbetsförbudet, men den bristen
måste sägas gälla i lika hög grad om
Landsorganisationens yttrande. Enligt
min uppfattning hade det varit önskvärt
att utskottet självt föranstaltat om en sådan
opinionsundersökning, men det kan
ju också kanske sägas att en sådan uppgift
inte ingår i åtminstone de hävdvunna
formerna för ett utskotts arbetssätt.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men även om jag helst skulle ha sett att
reservationen utmynnat i ett utredningsyrkande
anser jag mig oförhindrad att
stödja reservationsyrkandet, om det
skulle ställas under votering.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det förhåller sig så att
varken motionärerna eller deras förespråkare
i utskottet har kunnat övertyga
utskottet om att en ändring av ifrågavarande
bestämmelser i arbetarskyddslagen
skulle vara särskilt påkallad. Ingendera
av dem som fört talan här representerar
de kvinnor som närmast är berörda
av ifrågavarande särbestämmelser.
Visserligen kan man säga, såsom också
reservanterna anfört, att det borde ha
företagits en opinionsundersökning för
att man skulle få utrett, hurudan stämningen
är bland de kvinnor som nu är
sysselsatta i sådant industriellt arbete,
diir det kan vara tal om olägenheter med
hänsyn till föreliggande förbud. Jag tror
inte att en sådan opinionsundersökning

Xr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

erfordras. Om det skulle vara några speciella
olägenheter förenade med det särskilda
stadgandet beträffande kvinnors
nattarbete, tror jag att detta skulle ha
kommit fram till de fackliga organisationerna,
som ändå representerar det
stora flertalet av samtliga inom industri
och hantverk arbetande kvinnor.

Herr Huss säger, att förbudet redan är
uppluckrat genom dispenser i sådan omfattning,
att man har anledning ifrågasätta,
huruvida det är någon mening att
behålla förbudet. Jag vet inte om herr
Huss har tänkt sig in i omfattningen av
kvinnornas arbete inom industrien. Jag
skulle tro att det i varje fall är bortåt ett
par hundra tusen kvinnor som arbetar
där. Dispenserna omfattade under 1956
inte mer än fyra företag, berörande 125
arbetstagare, inom järnverken, ett företag
och sex anställda inom cellulosaindustrien
och ett företag och en anställd
kvinna inom glasbruksindustrien. Dessutom
har under samma år meddelats
särskilda dispenser för 20 företag, som
använder kvinnor till arbete under en
natt i veckan, beroende på att skiftarbetet
är så lagt, att man har lördagsfritt
och därför arbetar dubbelt skift natten
till lördagen. Jag skulle inte gärna vilja
beteckna dessa undantag såsom varande
av den storleksordningen, att de rubbar
någonting i det avseende som man vill
skydda genom bestämmelserna i arbetarskyddslagens
§§36 och 37.

Det föreligger icke heller någon opinion
från de av bestämmelserna berörda
företagen som skulle kunna läggas
till grund för en framställning till riksdagen
om ändring av ifrågavarande bestämmelser.
Man kan väl anta, att vissa
mindre företag som sysselsätter uteslutande
kvinnor kan ha en viss olägenhet
av ett sådant förbud, exempelvis mindre
bagerier, då andra bagerier har möjlighet
att börja bl. a. förberedelsearbetet
tidigare än det angivna klockslaget med
manliga arbetare — i synnerhet gäller
detta inför s. k. dubbelhelg. Men allting
talar för att dessa mindre företag har
lyckats bemästra olägenheterna genom
att antingen innehavaren själv eller möjligen
någon som kan vara anställd i så -

dan befattning, att han inte berörs av arbetarskyddslagens
bestämmelser, klarar
förberedelsearbetet.

När jag har funderat över vad som
ligger bakom yrkandet i motionen och
reservanternas anslutning till detta yrkande,
kan jag inte få fram någonting
annat än att det måste vara en strävan
från kvinnorna att bli likställda i alla
avseenden. Det står någonstans i Skriften,
att kvinnan skall dela mannens öde
både i lust och nöd, men jag kan inte
förstå att det skall vara nödvändigt att
aktualisera en olägenhet som ovillkorligen
följer med kvinnans nattarbete. Hon
har ju att jämsides med detta sitt förvärvsarbete
också sköta hem och barn.
Det finns anledning att bibehålla förbudet
och i varje fall inte ta upp till allvarlig
prövning att slopa det, förrän det
föreligger starkare skäl för en ändring
än efter vad jag har kunnat finna ligger
bakom yrkandet i motionen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är helt visst inte bibelns
ord jag vill åberopa för att få detta
förbud upphävt. Även om kvinnan
skall dela mannens öde i nöd och lust,
anser jag inte att hon behöver dela de
olägenheter som följer med hans arbete.
Jag har inte heller någon önskan att
upphäva det generella nattarbetsförbudet.
Det har säkerligen varit till mycket
god nytta. Däremot vill vi motionärer
ha bort den särlagstiftning som här
finns för kvinnor. Fru Hamrin-Thorell
nämnde nyss, att det i realiteten bara
gäller en timme, nämligen arbetstiden
mellan fyra och fem på morgonen, för
vilken kvinnorna inte får dispens. Herr
Strand yttrade att han inte tar någon
hänsyn till vad fru Hamrin-Thorell anser
i denna fråga. Antagligen gäller detta
även vad jag kommer att säga, ty
ingen av oss representerar de kvinnor
som har nattarbete av detta slag. Trots
detta har vi dock en ganska god kontakt
med de önskemål som har framkommit
från det hållet, framför allt genom frö -

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Om upphävande av nattarbetsförbudet för kvinnor

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

ken Elmén, som tyvärr inte tillhör denna
kammare och därför inte själv kan
här bemöta herr Strand. Hon är genom
sin tjänstgöring i yrkesinspektionen
mycket väl bevandrad i dessa frågor
och har ofta mött önskemål från de
kvinnliga arbetstagargrupper det här
gäller att få bort nattarbetsförbudet.

Det är inte vår mening att tvinga någon
att arbeta på nätterna, utan meningen
är att man skall tillåta dem som så
vill att arbeta mellan fyra och fem på
morgonen — det gäller kanske framför
allt de mindre bagerierna. Herr Strand
säger, att dessa lyckats klara sig ändå
genom att innehavaren själv har arbetat
eller med hjälp av arbetskraft som egentligen
anställts för annat ändamål. Det
har tillgått så att man sett genom fingrarna
med förbudet och i realiteten inte
påtalat förekomsten av detta nattarbete.
Vi tycker dock att detta är ganska
otillfredsställande. Det vore bättre, om
man fick bort denna särlagstiftning och
kvinnorna vid bagerierna kunde få samma
dispens som männen för arbete under
denna tid på dygnet.

Det är tyvärr så att LO avstyrkt motionen,
men samtliga övriga remissinstanser
har tillstyrkt den. Det är beklagligt
att utskottet inte har velat, som
herr Huss antydde, sätta i gång en egen
utredning för att få fram vilka önskemål
som finns hos dessa arbetstagaregrupper.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande framhöll, att det endast var
ett relativt sett försvinnande litet antal
kvinnor som fått dispens. Av arbetarskyddsstyrelsens
yttrande får man
emellertid den uppfattningen, att praktiskt
taget alla dispenser beviljas. Om
det nu finns en lag, där man antingen
ser genom fingrarna med bestämmelserna
eller också beviljar praktiskt taget
alla dispenser som framställs, kan det
ifrågasättas om lagen liingre har något
berättigande.

Herr talman! Jag vill till fru Gärde
Widemar framhålla att jag gärna lyssnar
på vad hon och fru Hamrin-Thorell
säger i denna fråga såväl som i alla andra.
Jag kan ändå inte hänföra deras
framstöt till någonting som kommer
ifrån de kvinnor som är speciellt berörda
av en eventuell ändring av arbetarskyddslagen.
Även om en av motionärerna,
fröken Elmén, har sysslat mycket
inom yrkesinspektionen med hithörande
frågor, kan jag inte finna att hon
är särskilt kvalificerad att tala i de arbetande
kvinnornas sak. Deras opinionsyttring
skall inte komma via yrkesinspektionen
utan bör helst komma genom
deras fackliga organisationer, eftersom
samtliga de berörda eller i varje fall
flertalet av dem känner till den inställning
de fackliga organisationerna tagit
till just kvinnornas nattarbete och andra
arbetarskyddsbestämmelser.

Jag förmodar, herr Huss, att icke
samtliga dispensansökningar om nattarbete
godkännes vare sig dispenserna gäller
kvinnor eller män. Ärendena prövas
förmodligen omsorgsfullt innan tillstyrkan
göres och innan arbetarskyddsstyrelsen
bifaller en ansökan om dispens.
Det finns också möjlighet för kvinnor
att få tillstånd till nattarbete, då särskilda
skäl föreligger. Arbetarskyddsstyrelsen
kan emellertid inte bevilja en sådan
dispens, utan ärendet måste gå till
Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den avfru
Hamrin-Thorell in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta
motioner angående utredning av frågan
om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
219 i första kammaren av herr Sundin
m. fl. samt nr 222 i andra kammaren avherr
Nilsson i Tvärålund.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl, Maj :t anhålla
om så skyndsam utredning av frågan
om kommunernas andel av- folkpensioneringskostnaderna,
att förslag till
provisoriska bestämmelser i syfte att
uppnå lindring för ekonomiskt svaga
kommuner kunde föreläggas redan 1958
års riksdag i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
yttrat bland annat:

»För närvarande förberedes en genomgripande
reformering av hela vårt
pensionsväsende. Avsikten är bl. a. att
genomföra väsentliga höjningar av folk -

pensionerna. Allmänna pensionsberedningen,
som utarbetat förslag i ämnet,
har även föreslagit andra betydelsefulla
förändringar beträffande folkpensioneringen
samt förordat, att på vissa områden
särskilda undersökningar skall komma
till stånd.

Frågan om fördelningen mellan staten
och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen kommer naturligt under
prövning i samband med pensionsreformen.
En proposition med förslag
till förbättrade folkpensioner har ställts
i utsikt till 1958 års riksdag. Det synes
utskottet med hänsyn härtill icke påkallat
att riksdagen nu gör en särskild
framställning om utredning av frågan
om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna
i syfte att få till
stånd provisoriska bestämmelser i ämnet.
Utskottet får därför hemställa, att
förevarande motioner, I: 219 och II: 222,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Hen- SUNDIN (ep):

Herr talman! Efter att i ett flertal år
ha tillhört en pensionsnämnd i en landsbygdskommun,
som desslikes beträffande
skatteunderlaget tillhör de sämre lottade,
är det med stor oro jag har sett utvecklingen
i fråga om kommunernas andel
av pensionskostnaderna såväl då det
gäller den behovsprövade tilläggspensionen
och de kommunala bostadstilläggen
som när det gäller den totala andelen
av folkpensionsav-gifterna som kommunerna
betalar. Det är av denna anledning
denna motion har väckts i kammaren.
Jag har tagit del av de framställningar
som under åren alltifrån
1947, när dessa bestämmelser infördes,
har lagts fram i riksdagens kamrar. Det
är med sorg man måste konstatera att de
framställningar som har gjorts inte har
lett till de resultat som önskvärt varit.

Vi har i motionen hävdat att det är
nödvändigt att på detta område tillsätta
en statlig utredning för att om möjligt få
till stånd en större rättvisa. Jag skall i
detta sammanhang inte ta upp den argumentering
som förts fram i motionen.
Den är ju till finnandes i motionen, och

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna

det må vara nog med detta. Jag vill endast
därtill knyta vissa synpunkter.

Andra lagutskottet bär bär lagt fram
vissa tabeller som alla pekar i den riktning
som motionärerna har gjort gällande,
nämligen att den nuvarande fördelningen
inte är så rättvis som den borde
vara. Det framgår bl. a., att det under
åren 1948—1956 skett en förändring
till kommunernas ekonomiska nackdel,
som — om vi exempelvis tar den behovsprövade
delen av pensionerna —
i runt tal ökat med cirka 25 procent.
I den summan är då inte inräknade de
kostnader, som kommunerna har för de
kommunala bostadstilläggen, Samma sak
gäller för de totala kostnader, som kommunerna
har för folkpensionsavgifterna.
Även om procentsiffran där inte når upp
till 25 procent, så är dock tendensen på
det området tämligen klar.

När berörda instanser, som under åren
yttrat sig i denna fråga, har framhållit,
att det nuvarande systemet inte är vad
det borde vara, skulle man väl, när denna
motion nu behandlats i andra lagutskottet,
kunnat önska att utskottet hade
haft en välvilligare inställning till denna
fråga.

För att belysa sammanhanget i något
vidare perspektiv skall jag bara dra ett
exempel till. I pensionsberedningens betänkande
har sagts, att de produktiva
människornas antal i dagens läge är
ungefär sju på varje folkpensionär, och
det beräknas, att man år 1990 skall komma
fram till fyra produktiva människor
på varje folkpensionär. Jag tar detta exempel
endast därför, herr talman, att vi
i min hemkommun gjort eu statistisk undersökning
— inte för att belysa denna
fråga utan i ett annat sammanhang —
som visar, att vi i Nordingrå kommun
i dag nått den siffra, som utredningen i
vad det gällde folkpensioneringen siade
om skulle uppnås 1990. Då vi dessutom
är medvetna om att befolkningsunderlaget
åldersmässigt även sammanhänger
med det beskattningsunderlag, som finns
i kommunerna, kan vi väl helt naturligt
dra den slutsatsen, att denna fråga är
av vital betydelse för de kommuner, som
har det sämsta skatteunderlaget.

Utskottet säger avslutningsvis, att motionen
inte kan tillstyrkas, därför att
man hoppas att 1958 få en proposition
på riksdagens bord med förslag om höjning
av folkpensionerna. Jag hoppas, att
hänsyn skall tas till de förhållanden jag
här talat om, när propositionen skrives.
Mot den bakgrunden, herr talman, och i
vetskap om att det inte skulle finnas någon
utsikt för ett bifall till motionen mot
ett enhälligt utskott, vill jag bara knyta
mina förhoppningar till den sista delen
av utskottets utlåtande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall understryka
vad herr Sundin har sagt och vill endast
göra ett par tillägg.

Jag har med intresse läst, vad andra
lagutskottet här har sagt, därför att herr
Anderberg och jag var de som motionerade
1954. Denna motion bifölls av
utskottet men har sedan inte föranlett
någon åtgärd från regeringens sida. Läget
är ju i dag likadant som 1954, kanske
med den skillnaden att det är mera
markant, hur kostnaderna överförts
från staten till kommunerna. Utskottet
säger i sitt slut, att frågan om fördelningen
mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för folkpensioneringen
kommer naturligt under prövning i
samband med pensionsreformen. Det
kommer den givetvis att göra, men den
som liar läst beredningens betänkande
får klart för sig, att kommunandelen
under årens lopp fortfarande kommer
att röra sig om 300 miljoner kronor om
året.

Den viktigaste av de ändringar, som
pensionsberedningen föreslår, är -— såsom
utskottet citerar — att maximigränsen
för kommunernas bidragsskyldighet
år 1960 skall höjas till 80 procent.
Det kommer att medföra att man
övervältrar en ännu större del av kostnaderna
på kommunerna, visserligen
främst de kommuner som har högre
skatteunderlag och därmed också större
ekonomisk bärkraft. Det är enligt
min uppfattning angeläget att kamma -

Nr 26

Onsdagen den 20 november 1957

Ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna

rens ärade ledamöter tittar på detta
problem, när vi nästa år får den nya
propositionen, och då ser på bur kostnadsfördelningen
gestaltas.

Jag hävdar att folkpensioneringen är
en statens och icke en kommunernas
angelägenhet. Det är staten som bör svara
för folkpensioneringens kostnader.
Staten har ju den största ekonomiska
bärkraften, och om kostnaderna helt bestrides
av staten får alla medborgare bidraga.
Nuvarande ordning innebär att
kostnaderna på ett orättvist sätt överflyttas
på kommunerna. Landskommunernas
förbund fastslår i sitt yttrande
att denna övervältring sker på ett orättvist
sätt. Vi har ju också haft en skattelindringsutredning
som konstaterat, att
det nuvarande systemet drabbar orättvist
och framför allt belastar de svaga
kommunerna. Dessa svaga kommuner
är just de som redovisar en stor utflyttningsprocent.
Ungdomen där flyttar in
till tätorterna för att söka sig arbete,
och kvar i kommunen blir de gamla, vilket
medför ökade kostnader för kommunen
som sådan.

Det är dessa problem som herr Sundin
har påtalat i sin motion och som vi
har känning av i kommunerna ute i
landet, kanske framför allt i Norrland.
Man har i dessa ekonomiskt svagt ställda
kommuner stora kostnader för folkpensioneringen
och diskuterar livligt
hur man skall kunna klara kommunernas
andel.

I detta sammanhang vill jag även beröra
problemet om inbetalningen av
kommunernas andel till pensionsstvrelsen.
Den skattereform, som genomfördes
år 1947, innebär, att staten varannan
månad till kommunerna betalar deras
del av det utdebiterade beloppet. Med
början i januari månad kommer dessa
betalningar till kommunerna sex gånger
om året. I fråga om den pensionsavgift,
som kommunerna skall inbetala till pensionsstyrelsen,
skall hela beloppet erläggas
på en gång före april månads utgång.
I annat fall debiteras G procents
ränta. Med de stigande kommunandelarna
har detta system lett till att framför
allt norrlandskommunerna tvingas

att ta hela uppbörden i januari och sända
in den till pensionsstyrelsen för att
med de pengarna täcka pensionskostnaderna.
Detta måste ju sägas vara ett
horribelt förhållande. Vi måste söka
finna en ordning som resulterar i att
kommunerna får betala in sina andelar
terminsvis, så att det inte uppstår sådana
konsekvenser som jag här nyss
nämnde.

Jag har, herr talman, med några ord
velat erinra om dessa problem. Det är
mot bakgrunden av dessa erfarenheter
angeläget, att vi, när den nya propositionen
kommer, får till stånd en ändring
av dessa förhållanden. Kommunerna
skall naturligtvis betala sin rättvisa
andel av pensionskostnaderna, men
man kan inte som hittills fortsätta med
att ålägga dem uppenbart orättvisa kostnader.
Det är ju en allmänt accepterad
princip, att man skall betala skatt efter
bärkraft, men i fråga om kommunernas
andel av folkpensioneringskostnaderna
är det med nuvarande ordning ingalunda
på det sättet. De svagaste kommunerna
får i stället bära de procentuellt
största kostnaderna för folkpensioneringen.

I herr Hjalmar Nilssons anförande instämde
herrar Grym (s), Jonsson (s),
Gustafsson (ep), Hedström (s), Anders
Johansson (fp), Anderberg (s), Rikard
Svensson (s) och Olsén (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Motionen har skrivits
innan pensionsberedningen kom med
sitt förslag angående förbättrad pensionering
och innan de uttalanden gjordes
från de olika partierna, som kan tolkas
så att enighet föreligger i varje fall om
en höjning av folkpensionerna. I en situation,
då förslag kan väntas redan
nästkommande år, har utskottet inte funnit
anledning att ta upp ett förslag om
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
rörande fördelningen av kostnaderna för
folkpensionen. Utskottet har utgått ifrån
att det blir naturligt att i propositionen
om förbättrad pensionering också ta

Onsdagen den 20 november 1957

Nr 26

Ang. kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna

upp frågan om fördelningen av kostnaderna
för en sådan förbättrad pensionering.
Om förslaget i vissa detaljer
inte skulle överensstämma med vad
exempelvis motionärerna finner rimligt,
finns det ju motionsrätt och möjlighet
att göra de yrkanden, som vederbörande
finner befogade. Resultatet
av en utredning, om riksdagen begär en
sådan, kan ju knappast väntas föreligga
vid den tidpunkt, då propositionen
ligger på riksdagens bord.

Herr talman! Det är dessa synpunkter,
som har varit avgörande, då utskottet
har hemställt, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! De synpunkter, som
ordföranden i andra lagutskottet nu
framhållit, är synpunkter som även jag
har kommit fram till och som ingen vill
förneka riktigheten av. Men frågan är
ju vad som kommer att ske 1958 på det
här området. Det har tidigare talats om
hur det nuvarande systemet verkar, och
eftersom praktiskt taget samtliga i denna
kammare är kommunalmän, behövs
inte någon längre utläggning för att förklara
hur det kommer att bli i lramtiden.
Även om procentsatsen inte höjs,
så kommer beloppen att bli avsevärt
större och verkliga problem kommer att
uppstå för kommunerna. Det bör kanske
erinras om att trots att vi nu har en
mycket hög konjunktur, så har i år
många kommuner nödgats höja kommunalskatten
med avsevärda belopp, ocii
det innan ortsavdragsreformen har börjat
verka. Hur det blir sedan, tror jag
vi kan göra oss en ganska tydlig bild
av. Jag vet att några tröstar sig med att
säga, att det ju finns skatteutjämningsbidrag.
Med den utformning, som dessa
bidrag har, skall en kommuns ekonomi
vara mycket undergrävd —■ för att inte
säga hopplös — innan kommunen kan
få sådana bidrag.

Jag för min del är glad att så många
har instämt här i herr Hjalmar Nilssons
yrkande, och jag hoppas att när 1958 års
proposition skall skrivas och när riks -

dagen skall besluta om den man skall
ta hänsyn till alla här samverkande orsaker.

Det är ju så att de kommuner, som
ligger under riksmedeltalet vad beträffar
skattekronornas antal per invånare,
kommer i en mycket svår situation, och
vi vet att det blir fler och fler landskommuner
som kommer under riksmedeltalet
på grund av den utflyttning som
det här tidigare har talats om. Landskommunerna
har kommit i kläm — det
är inte tu tal om den saken -— och nu
hoppas jag för min del i varje fall att
när propositionen skall skrivas nästa år
och när riksdagen skall behandla den en
rättvis hänsyn skall tas till dessa förhållanden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av väckt motion om viss utredning av
Emåns nederbördsområde, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 560, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

nr 561, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare,
in. in.; och

nr 562, av herr 1 Verner in. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare,
in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
G. H. Berggren