1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1957:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

■BbmEBBI

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 21

25-27 maj

Debatter m. m.

Lördagen den 25 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Berg, Gunnar, ang. reglerande åtgärder beträffande hyresmarknaden
............................................. 3

av herr Karlsson, Göran, ang. återkrav av uppburen socialhjälp. . 5

Måndagen den 27 maj

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan.................. 6

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning
...................................................... 51

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m............. 60

Lagförslag om kommunalförbund m. m......................... 69

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m............. 73

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 27 maj

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan m. in............................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 130, ang. anslag till upplysningsverksamhet
m. m. vid 1957 års folkomröstning .................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område in. in................................. 60

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. förslag till lag om kommunalförbund
m. m......................................... 69

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. in. (avd. I)............................... 73

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 21

Lördagen den 25 maj 1957

Nr 21

Lördagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ang. reglerande åtgärder beträffande
hyresmarknaden

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gunnar
Bergs interpellation angående reglerande
åtgärder beträffande hyresmarknaden,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Gunnar Berg har
frågat chefen för justitiedepartementet,
om erfarenheterna från centralrådets för
bostadsfördelning verksamhet är sådana,
att man trots det ytterligare förvärrade
läge, som nu råder på hyresmarknaden,
kan avstå från reglerande åtgärder, eller
om justitieministern avser att framlägga
förslag till lösning av frågan enligt något
av de framförda förslagen eller på något
annat sätt.

Enär denna fråga i första hand bör bedömas
ur bostadspolitiska synpunkter
har det befunnits lämpligt att frågan besvaras
av mig.

Vad interpellantens fråga ytterst gäller
är, hur man från samhällets sida skall
kunna hjälpa dem, som på grund av bostadsbristen
bor mycket dåligt — t. ex.
tvingas bo i en alldeles för trång lägenhet
eller i en omodern och hälsovådlig
bostad — eller som saknar en egen lägenhet.
Den frågan kan också uttryckas
så: Hur skall vi bära oss åt för att förkorta
bostadsköerna?

Då kammaren nyligen behandlade
statsutskottets utlåtande angående bostadspolitiken
var den centrala frågan
just bostadsbristen, d. v. s. de bekymmer
ocli lidanden som människorna i
bostadsköerna är utsatta för. I ett anfö -

rande i andra kammaren gav jag uttryck
åt den meningen, att vi då det gäller bostadspolitiken
och bedömningen av bostadsbyggandets
volym ständigt måste
ha de bostadssökandes krav för ögonen.

Detta betyder i första hand — och
härom tycks dess bättre råda allmän
enighet — att vi måste inrikta oss på att
öka bostadsbyggandet så mycket som det
över huvud taget är möjligt. Vi kan inte
heller underlåta att dra konsekvenserna
av det faktum, att bostadsbristen är svårast
i våra största städer.

Med sin fråga om man kan avstå från
reglerande åtgärder på hyresmarknaden
torde herr Berg närmast åsyfta det förslag
om obligatorisk bostadsförmedling,
som tidigare har diskuterats. I början av
1950-talet var debatten i denna fråga särskilt
livlig. Det sammanhängde med att
bostadsbyggandet då under en tid minskade
och omfattade föga mera än 40 000
lägenheter per år. Av den debatten framgick
emellertid, att betänkligheterna mot
införandet av en obligatorisk bostadsförmedling,
d. v. s. en form av bostadsransonering,
var mycket stora på de flesta
håll.

Under de tre senaste åren har bostadsbyggandet
legat på en högre nivå än i
början av 1950-talet. Det har tillkommit
inemot 60 000 lägenheter per år. Strävan
är att successivt öka produktionen i den
mån praktiska möjligheter därtill yppar
sig. Vi är inställda på att så småningom
nå fram till en normalisering av bostadsmarknaden.

Vad man ytterligare skall göra — alltså
utövar att hålla bostadsbyggandet på
hög nivå — för att bringa familjerna i
bostadsköerna hjälp, är jag inte beredd
att nu ha någon bestämd mening om. .Tåg
kan emellertid deklarera, att vi självklart
bör se till att allt vad som rimligen
kan göras fiir att förkorta väntetiderna i
bostadsköerna också blir gjort.

Nr 21

Lördagen den 25 maj 1957

Ang. reglerande åtgärder beträffande hyresmarknaden

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret. Det bestyrker vad
man har haft anledning konstatera tidigare,
att tanken på en behovsprövning
på bostadsmarknaden tyst och stilla har
avlivats. Denna stilla förmiddag lämpar
sig väl inte heller för någon återuppståndelseprocess.

Svaret är ju för övrigt så allmänt hållet,
att det nog får sägas avlägsna sig
litet grand från kärnpunkten i min fråga.
Denna var närmast inspirerad av
det förhållandet, att vad man skulle kunna
kalla för prövotiden för den s. k. frivilliga
bostadsransoneringen för länge
sedan har gått ut — om jag inte mins fel
gick den ut vid halvårsskiftet i fjol. Men
det har inle synts till något som helst
bokslut över de erfarenheter som man
har kunnat göra under denna prövotid.

Den fråga man ställer sig är: Har den
frivilliga ransoneringen lyckats eller har
den misslyckats? Det är en rätt intressant
fråga, men socialministern har nu
inte berört den saken. Jag kanske i stället
kan få göra det genom att helt enkelt
säga, att försöket att ransonera bostäderna
på frivillig väg har klart misslyckats
— det tycker jag nog att man
kan konstatera. Det överensstämmer
med vad som förutsades av hyresgäströrelsens
talesmän i den utredning som
sysslade med detta problem och som
varnade för att gå den vägen och i stället
rekommenderade en lagstiftning på
området.

När man skulle träffa valet mellan frivilligliet
och lagstiftning talades det
mycket vackra ord från fastighetsägarsidan
om att det var klart att man skulle
komma minst lika långt genom frivillighet:
»Vi skall på allt sätt medverka, vi
skall säga till våra medlemmar på de
olika platserna att de inte undandrar sig
att på frivillig väg försöka reglera dessa
förhållanden och se till att det tillgängliga
bostadsbeståndet utnyttjas så rättvist
som möjligt.»

Vad har det blivit av allt det där
vackra? Det har inte blivit någonting!
Vad man har kunnat notera på snart sagt

alla platser i landet är att fastighetsägarna
har varit helt passiva. Jag tycker
nog att det är värt att anteckna det. Det
kan ha ett visst värde nästa gång man
skall träffa ett liknande val mellan frivillighet
och lagstiftning.

Sedan kan jag naturligtvis helt och
fullt instämma i socialministerns här
gjorda uttalande, att det inte finns mer
än ett sätt att få bukt med bostadsbristen,
och det är att bygga i kapp den.
Men också här finns det anledning till
en notis i kanten. I den bostadspolitiska
debatten företräder just de som är de ivrigaste
anhängarna av »frivillig» bostadsransonering
den uppfattningen att
man inte kan bygga i kapp, utan man
måste vidtaga andra åtgärder. Ihåligheten
och det ologiska i detta uppträdande
från den sidan bör understrykas. Jag
tycker vidare att det bör konstateras, att
det har varit en anmärkningsvärd tystlåtenhet
från det hållet både under frivilligsystemets
tillämpning — om man
nu över huvud taget kan tala om något
frivilligsystem — och efter det att prövotiden
har gått ut. Kampen mot bostadsbristen
har kort sagt inte tillförts
ett uns av kraft från det hållet. Det enda
som har hänt är att godtycket och lägenhetsskojet
på den fria marknaden
har utvecklats ytterligare.

Steget till den normalisering av bostadsmarknaden,
som socialministern talar
om i sitt svar, blir naturligtvis inte
mindre långt till följd av den omständigheten,
att det finns så ringa vilja till
medverkan när det gäller att utnyttja det
faktiska lägenlietsbeståndet och rättvist
fördela detta. Deklarationen om att allting
som kan göras skall göras för att
förkorta väntetiden i bostadsköerna är
helt i sin ordning, men i varje fall jag
skulle med tillfredsställelse ha sett, att
deklarationen hade kompletterats med
ett understrykande av kravet på att fastighetsägarsidan
skall medverka mera
aktivt för att utnyttja det lägenhetsbestånd
som redan finns.

På den punkten är det inte väl beställt.
Den omständigheten att förslaget
från hyresregleringskommittén, vilken
tillsattes 1951 och mycket grundligt ut -

Lördagen den 25 maj 1957

Nr 21

redde dessa förhållanden och presenterade
sitt förslag om bostadsransonering
efter två alternativ, frivillighet resp.
lagstiftning, fullkomligt har begravts talar
sitt tydliga språk om att man i varje
fall på fastighetsägarsidan inte är intresserad
av att samhället skall uppmärksamma
detta förhållande. Men eftersom
frågan har ägnats så stort intresse förut
tycker jag att man inte utan vidare bör
finna sig i denna stilla och tysta begravning.
Det bör bli om inte ett begravningstal
så åtminstone en liten anteckning
om vad som förevarit.

Jag har ingenting att tillägga, herr
talman. Jag tackar socialministern för
svaret. Jag är, som jag tidigare sagt, helt
överens med honom om att det bara
finns en metod att komma ifrån bostadsbristen,
och det är att bygga så
mycket som möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. återkrav av uppburen socialhjälp

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
även herr Göran Karlssons interpellation
angående återkrav av uppburen socialhjälp,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson bär frågat
om jag anser det förenligt med vår nya
socialhjälpslag att en bidragsmottagare
i en offentlig lokal återkräves på erhållna
medel. Han undrar vidare om jag finner
de nuvarande bestämmelserna för
återkrav av uppburen socialhjälp tillräckliga
eller om jag anser att de behöver
bli föremål för översyn.

Herr Karlsson hänvisar till ett i pressen
nyligen relaterat fall, som jag inte
skall redogöra närmare för. Jag vill
emellertid nämna att i den mån det åsyftade
återkravet verkställdes på grundval
av fattigvårdslagens regler dessa fortfarande
gäller för understöd som utgått
före den 1 januari 1957. Enligt dessa regler
var hjälptagaren skyldig att utge ersättning
för all fattigvård som lämnats

Ang. återkrav av uppburen socialhjälp
till honom. Denna vidsträckta återbetalningsskyldighet
har väsentligt inskränkts
i den nya socialhjälpslagen,
som endast i vissa snävt begränsade undantagsfall
medger kommunerna rätt att
kräva ersättning av hjälptagarna för socialhjälp
som utgått till deras livsuppehälle
eller för att bekosta erforderlig
vård. Med hänsyn till detta anser jag inte
att det inträffade har aktualiserat något
behov av översyn av socialhjälpslagen.

Oberoende av frågan huruvida fattigvårdslagens
eller socialhjälpslagens bestämmelser
om återkrav är tillämpliga
vill jag emellertid som min mening uttala
att ett återkrav inte bör ske i sådana
former att man åsidosätter den
diskretion och hänsyn som är särskilt
påkallad då det gäller människor som
har råkat i trångmål och blivit i behov
av samhällets hjälp.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialminister
Torsten Nilsson för det klara
och tillfredsställande svar han lämnat
på mina frågor. Jag är nöjd med det besked
som statsrådet gett, och jag tar särskilt
fasta på hans ord om »att ett återkrav
inte bör ske i sådana former att
man åsidosätter den diskretion och hänsyn,
som är särskilt påkallad då det gäller
människor som har råkat i trångmål
och behöver samhällets hjälp». Detta
auktoritativa uttalande från den högste
ansvarige ledaren för socialpolitiken i
vårt land anser jag vara av stort värde.

Min tacksamhet delas säkert av många
människor runt om i landet, vilka upprörts
över vad som skett i den småländska
huvudstaden, där alltför nitiska representanter
för socialvården uppträtt
just på det sätt som socialministern anser
att man icke skall göra, då man till
samhället återkräver utgiven socialvård.
Låt mig i det sammanhanget säga ifrån,
afl jag på intet sätt vill kritisera, att socialvårdsnämndens
ordförande i Jönköping
och den tjänsteman, som var med i
banklokalen och återkrävde utbetald socialhjälp,
bevakade samhällets intresse.

Nr 21

Lördagen den 25 maj 1957

Ang. återkrav av uppburen socialhjälp
Det var ganska naturligt att så skedde
med hänsyn till de ändringar som hade
inträtt beträffande hjälptagarens inkomstförhållanden.
Vad jag reagerar
emot är sättet på vilket återkravet skedde.
Det kan inte vara lämpligt, att man
i en banklokal, sedan man av tjänstvilliga
uppgiftslämnare fått tips om att den
vinnande halmplattemannen skulle hämta
sin nyförvärvade rikedom där, bildligt
talat står på pass för att frånta honom
glädjen över att han av domstolen tilldömts
en stor penningssumma. Nog hade
väl återkravet kunnat ske på ett betydligt
smidigare sätt, exempelvis genom ett
telefonsamtal med mannens advokat. Nu
kan man inte komma ifrån att socialvårdens
representanter uppträtt olämpligt
och bidragit till att kasta en onödig
skugga över svensk socialvård.

När riksdagen förra året antog den nya
socialhjälpslagen, hälsades detta med tillfredsställelse
av medborgarna i landet.
Man trodde, att den gamla fattigvårdslagen
och den gamla fattigvårdsandan därmed
skulle försvinna och ersättas av en
ny lag med mera humana bestämmelser
om samhällets hjälp till de människor,
som av någon anledning råkar komma på
skuggsidan och är i behov av ekonomiskt
stöd. Men det är inte nog med att riksdagen
stiftar humanare lagar. Det fordras
också att de som ute i kommunerna skall
tillämpa den lagstiftningen har den rätta
inställningen till sin uppgift och är
besjälade av viljan att göra sitt bästa för
att främja de syften, som lagstiftarna velat
nå med sitt beslut.

Det är säkerligen en mycket svår och
grannlaga uppgift som socialvårdens
folk har. Den kräver ett mycket gott omdöme
och stor smidighet. Det är annars
så lätt att man förfaller till kitslighet och
byråkrati gentemot bidragstagarna. Det
gäller för socialvårdens folk att uppträda
så att människorna får förtroende för
dem.

När socialministern i sitt svar anför,
att lian inte ansett vad som skett i smålandsstaden
ge anledning till någon översyn
av den nya socialhjälpslagen och
dess bestämmelser om återkrav av socialvård,
har jag ingenting att erinra. Jag

anser att det besked han lämnat i dag
är fullt tillfredsställande och att någon
ytterligare åtgärd är obehövlig.

Till sist, herr talman, ber jag att få
säga, att jag är glad över att det finns
nitiska socialvårdare i vårt land; men
jag anser att de skall använda sin nit,
kunskap och skicklighet till att hjälpa de
människor som råkar i trångmål och
svårigheter. Jag anser det däremot mindre
glädjande, när företrädare för socialvården
visar bristande omdöme och åsidosätter
diskretion och hänsyn mot den
enskilde, såsom skett i jönköpingsfallet.

Jag ber, herr talman, att få tacka socialministern
för det enligt mitt tycke tillfredsställande
svar han har lämnat.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
memorial nr 46, bankoutskottets
memorial nr 28 och utlåtanden
nr 29—33, andra lagutskottets utlåtande
nr 36 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 31.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för kammarens sammanträde måndagen
den 27 innevarande månad skulle
främst bland två gånger bordlagda ärenden
uppföras andra lagutskottets utlåtande
nr 36, statsutskottets utlåtande nr
130 och jordbruksutskottets utlåtande nr
31 i nu angiven ordning samt att statsutskottets
utlåtande nr 129 skulle sättas
sist på samma föredragningslista.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957
58 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion;

nr 134, i anledning av Kungl. Alaj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
jämte i ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden;

Lördagen den 25 maj 1957

Nr 21

nr 136, i anledning av vissa motioner,
väckta i anslutning till Kungl. Maj:ts i
propositionen nr 175 framlagda förslag
till allmän energiskatt m. m.;

nr 137, i anledning av väckta motioner
om tillsättandet av en allmän besparingskommission
för översyn av de
statliga utgifterna;

nr 138, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57; samt
nr 139, angående statsregleringen för
budgetåret 1957/58;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175, såvitt densamma avser
förslag till förordning om allmän
energiskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 48, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1957/58, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, angående regleringen för budgetåret
1957/58 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 34, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade tjänste- och personalförteck -

ningar för ombudsmännens expeditioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o), 4:o), 5:o), ll:o), 14:o)
och 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottel
hänvisade ärenden; samt

nr 33, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om väckta motioner
angående utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.21.

In fidem

G. H. Berggren

Nr 21

Måndagen den 27 mai 1957

Måndagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 133—137 samt
memorial nr 138 och 139, bevillningsutskottets
betänkanden nr 47 och 48, bankoutskottets
utlåtanden nr 15 och 34,
första lagutskottets utlåtande nr 36 ävensom
jordbruksutskottets utlåtande nr 12
samt memorial nr 32 och 33.

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning i pensionsfrågan
in. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 maj 1957 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken — utom såvitt
avsåg i propositionen äskade anslag —
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att,
såvitt nu var i fråga, antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan.

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
voro 1 och 6 §§ så lydande:

1 §

Den 13 oktober 1957 skall genom allmän
folkomröstning folkets mening inhämtas
om frågan huruvida folkpensionerna
efter förhöjning böra utbyggas
med särskilda tilläggspensioner, utformade
i enlighet med något av följande
förslag:

Förslag nr 1

Löntagare får lagfäst rätt till tilläggspensioner,
som avpassas efter tidigare
lön och behåller sitt värde.

Andra förvärvsarbetande —• företagare
m. fl. — får möjlighet att till begränsat
belopp frivilligt försäkra sig för tillläggspensioner,
som med garanti av staten
behåller sitt värde.

Förslag nr 2

Löntagare, företagare och andra får
möjlighet att till begränsat belopp frivilligt
försäkra sig för tilläggspensioner,
som med garanti av staten behåller sitt
värde.

Förslag nr 3

Löntagare, företagare och andra får
frivilligt försäkra sig för tilläggspensioner,
och i gällande lagstiftning genomföres
ändringar, som underlättar att tillläggspensionerna
utan garanti av staten
behåller sitt värde. Anslutningen till tillläggspensioneringen
kan ske genom kollektivavtal
eller genom andra överenskommelser,
enskilt eller gruppvis.

Ej må någon rösta för mer än ett av
nämnda förslag. Den som icke önskar
rösta för något av förslagen äger avlämna
blank röstsedel.

6 §

Vid omröstningen skall begagnas röstsedel
av vitt papper utan kännetecken.

Röstsedel skall antingen i tryckt text
upptaga — förutom en kortfattad ingress
— ett av de i 1 § nämnda förslagen med
angivande att den röstande röstar för
detta förslag eller vara blank. Närmare
bestämmelser angående röstsedlarnas utformning
meddelas av Konungen.

Vid omröstningstillfället skola röstsedlar,
lika till storlek och beskaffenhet,
finnas tillgängliga för de röstande.

I statsrådsprotokollet hade förordats,
att röstsedlarna skulle förses med en li -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

kalydande ingress, som lämpligen kunde
formuleras sålunda:

Avsikten är att höja folkpensionerna.
Avsikten är vidare att bygga på dem
med särskilda tilläggspensioner. Tre olika
förslag har lagts fram om utformningen
av sådana tilläggspensioner.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 531 i
första kammaren av herr Bergman m. fl.
och nr 676 i andra kammaren av herr
Persson i Växjö m. fl.,

de likalydande motionerna nr 532 i
första kammaren av herr Werner m. fl.
och nr 675 i andra kammaren av herr
Pettersson i Dahl m. fl., samt

de likalydande motionerna nr 533 i
första kammaren av herrar Ewerlöf och
Ohlon samt nr 674 i andra kammaren
av herrar Ohlin och Hjalmarson, utom i
vad motionerna rörde anslagsfrågan,

dels ock två före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen de
likalydande motionerna nr 382 i första
kammaren av herr Andersson, Alvar, och
nr 470 i andra kammaren av herr Wedén.

I vad propositionen och motionerna
I: 533 och II: 674 icke behandlats i det
föreliggande utlåtandet hade de hänvisats
till statsutskottet och behandlats i
dess utlåtande nr 130.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om folkomröstning i pensionsfrågan;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:532 och 11:675 samt 1:533
och II: 674, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att den likatydande
ingressen å röstsedlarna måtte
formuleras sålunda: »Avsikten är att suc -

cessivt höja folkpensionerna, enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så
att de år 1968 uppgår till 5 400 kronor
för två pensionsberättigade makar och
3 600 kronor för ensamstående. Avsikten
är vidare att bygga på dem med särskilda
tilläggspensioner. Tre olika förslag
har lagts fram om utformningen av sådana
tilläggspensioner.»

C. att motionerna 1:382 och 11:470
måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt; samt

D. att motionerna

1. I: 531 och II: 676,

2. 1:532 och 11:675 samt

3. 1:533 och 11:674, såvitt nu vore i
fråga,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Sunne, Mannerskantz, Aastrup
och Jacobsson i Tobo, fru Sandström
samt herr Ahlberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen, med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om folkomröstning i
pensionsfrågan, måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen, att den
del av 1 §, som började med orden »Förslag
nr 3» och slutade med »eller gruppvis»,
erhölle följande lydelse:

Förslag nr 3

Fn frivillig, valfritt utformad tilläggspensionering,
som utan statsbidrag behåller
sitt värde. Pensioneringen kan
ordnas enskilt eller gruppvis, genom avtal
eller på annat sätt. Värdebeständigheten
möjliggöres genom ändringar i
gällande lagstiftning.

På framställning av herr talmannen
beslöts alt utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Punkten A

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Allmänna pensionsberedningen
avslutade sitt arbete i januari
månad detta år efter en slutspurt i sprintertakt.
Beredningen betraktades som ett
utredningsorgan inom socialdepartementet.
Vi ansågs därför vara skyldiga följa
det tidsschema som dåvarande socialministern
fastställt, så att han skulle kunna
lämna proposition till vårriksdagen. Socialminister
Ericsson finns inte längre
kvar i departementet, och någon proposition
har vi inte sett till. Vi i beredningen,
som pressades så hårt, och inte
bara vi utan en mycket stor del av svenska
folket, folkpensionärer och blivande
folkpensionärer, står här undrande och
spörjande.

Vad är det egentligen som liänt här i
vår i pensionsfrågan? Folk vet att partierna
i riksdagen är överens om höjning
av folkpensionerna och frågar sig,
varför då inte regeringen lagt fram ett
förslag till vårriksdagen. Ty det finns
inte någon teknisk anledning att i fråga
om denna proposition binda ihop folkpensionsreformen
med frågan om tillläggspensioneringens
utformning. Hade
regeringen, som det var planerat, kommit
med en proposition i fråga om folkpensionsreformen,
hade man inte behövt
vara tveksam om statsmakternas innersta
avsikter i denna viktiga sak. Nu har andra
lagutskottet måst föregripa riksdagens
beslut när det gäller höjning av folkpensionsförmånerna
genom att ändra ingressen
på folkomröstningsfrågorna. Det
var verkligen av behovet påkallat att
precisera vad det mångtydiga ordet »avsikt»
innebär konkret. Men andra lagutskottets
åtgärd måste väl ändå betraktas
som en oformlighet ur parlamentarisk
synpunkt, som kunnat undvikas om regeringen
lagt fram sin proposition i
folkpensionsfrågan. Men det verkar som
om det tidigare uppgjorda, hårt pressade
tidsschemat inte längre passade.

Nu har utskottet med sitt förslag till
ingress fastslagit tre saker hämtade
ur pensionsberedningens förslag men
därutöver ingenting annat, nämligen:

ålderspensionerna skall höjas till 3 600
respektive 5 400 kronor, höjningarna
skall ske successivt och reformen skall
vara genomförd till 1968.

För de många invaliderna, som har att
lita till folkpensioneringen för sitt uppehälle,
måste regeringens fördröjande behandling
av folkpensionsfrågan te sig
särskilt oroande. Invalidpensioneringens
utformning är icke tidsenlig. Det var vi
på det klara med inom beredningen. Vi
rekommenderade därför i betänkandet
att en expertkommitté skulle omedelbart
sätta i gång och preparera denna mycket
svåra fråga. Även med forcering ansåg
vi inte att ett förslag i frågan skulle
kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast
1960. Man frågar sig nu, varför
denna utredning inte har kommit till
stånd. Här kan man verkligen säga att
det föreligger fara i dröjsmål.

Beredningens betänkande fick en
mycket komprimerad form. Det har
gjort att många saker utelämnats som
skulle ha kunnat klargöra, hur beredningen
kommit fram till sina förslag i
tilläggspensionsfrågan.

Vi hade som första arbetsuppgift att
företa en översyn av Åkessonkommitténs
betänkande. I detta senare föreslogs, att
det svenska åldersskyddet skulle i fortsättningen
bygga på en obligatorisk pensionsförsäkring,
till vilken alla kategorier
av inkomsttagare skulle vara anslutna.
Den nuvarande folkpensioneringen
skulle förpuppas på en förhållandevis
låg nivå.

Nu sysslade vi inom beredningen, vilket
inte alls framgår av vårt betänkande,
en avsevärd tid med olika variationer
på Åkessons tema.

Landsorganisationen hade i sitt remissutlåtande
angående Åkessonbetänkandet
på ett rätt utförligt sätt antytt
hur den ansåg att pensionsfrågan skulle
lösas. Inom beredningen arbetade man
förra våren intensivt på att utforma ett
sådant förslag enligt LO-ledningens intentioner.
Beredningen fick också hjälp
från LO:s sekretariat. Det förslag, som
så småningom såg dagen, förutsatte att
folkpensioneringen skulle helt försvinna
och ersättas med avgiftspensioner. Man

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

gick här alltså längre än Åkesson. Systemet
skulle omfatta alla inkomsttagare
i vårt land. I de fall där avgiftspensionen
inte skulle förslå till viss minimipension
skulle utgå skattefinansierade
pensionstillskott, som inte skulle vara
inkomstprövade. Det övervägdes även en
subventionering skattevägen av de pensionsavgifter
som lägre inkomsttagare
skulle betala.

Detta förslag föll under bordet efter
den kritik, som riktades mot det från olika
liåll inom beredningen.

Man kan säga, att därmed träffades
ett principavgörande i fråga om Åkessons
tankegångar rörande åldersskyddets utformning.
Beredningen övergick till att
diskutera lösningar med en utbyggd folkpensionering
som grundval. Eftersom
man emellertid gång efter annan återkommer
i den allmänna debatten till
Åkessons idéer som de enda rationella,
tycker jag att det är angeläget att det
klart säges ifrån att resultatet av beredningens
undersökningar om hur man
skulle kunna förverkliga Åkessons förslag
även i den modifierade LO-utformningen
blev negativt. Att fortsätta med
utredningar efter den linjen bedömer jag
på grund av föreliggande förutsättningar
som icke fruktbärande.

Inom beredningen har vi ställts inför
frågan: Skall statsmakterna, sedan folkpensionsförmånerna
i fråga om ålders-,
invalid- och efterlevnadsskyddet väsentligen
förbättrats, ålägga medborgarna att
komplettera detta skydd med något slags
t il läggsförsäkring? Eller skall individerna
eller grupperna själva få klara denna
sak? Att det föreligger behov av ett sådant
kompletterande skydd på många
håll torde vara obestridligt, men vi konstaterade
också att behovet inte var likformigt.
Vidare var åldersskyddets utformning
mycket intimt förknippat med
andra sparformer, egnahem, insatser i
den egna rörelsen, banksparande, kapitalförsäkringar,
pensionsförsäkringar,
t. ex. i SPl’, och andra bestående pensionsanordningar,
avseende bl. a. de i
statens och kommunernas tjänst anställda.

Av 2,5 miljoner löntagare har 800 000

å 900 000 sin pensionsfråga ordnad, medan
förhållandena icke är tillfredsställande
när det gäller kroppsarbetare, handelns
anställda och därmed jämställda
kategorier. Om de egna företagarna och
de fria yrkesutövarna vet man mycket
litet i detta hänseende. Så mycket torde
dock vara klart att åtskilliga hundratusental
av dessa medborgare i huvudsak
måste lita till folkpensionen för sin åldersförsörjning.

Jag skall inte, herr talman, just nu fördjupa
mig i de skäl, som ledde till att
fyra av beredningens ledamöter kom att
förorda en obligatorisk löntagarförsäkring,
medan de fyra andra föreslog att
frågan om det kompletterande åldersskyddet
borde överlåtas åt individerna
eller grupperna att bestämma. Jag vill
dock ännu en gång understryka, att i
och med att man inom beredningen bestämde
sig för en fortsatt utbyggnad av
folkpensioneringen, blev situationen när
det gäller frågan obligatorium eller icke
en helt annan. Ty en obligatorisk tillläggsförsäkring
ovanpå en förhållandevis
hög folkpension och begränsad till en
bestämd, visserligen mycket stor medborgargrupp,
måste bli en halvmesyr,
som på grund av både begränsningen
och folkpensioneringens utformning
kommer att dra med sig nackdelar utöver
dem, som kan förutses vid en obligatorisk
försäkring för alla kategorier
av inkomsttagare.

Åkessons planlösning var i och för sig
enkel och klar. Enligt det nu föreliggande
förslaget till obligatorisk tillläggsförsäkring
för löntagare med ett mycket
säreget påhäng av frivillig, individuell
försäkring — som dock torde syfta längre,
nämligen mot en utbyggnad av systemet
till att bli en obligatorisk försäkring
även för icke löntagare — får man ett
hus med många egendomliga vinklar och
vrår, i vilket dessutom folk åker in och
ut på det mest underliga sätt. Nåväl,
mycket av detta kan göras bättre. Huset
kan väl, som man antytt på de håll, där
man är intresserad av denna konstruktion,
göras mindre och på det sättet billigare.
Men ingen pensionsarkitekt, hur
styv han än må vara — och vi hade någ -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

ra av vårt lands skickligaste experter på
området i beredningen — kan trolla under
de förutsättningar som förelåg och
föreligger.

Folkpensionsreformen kostar pengar,
mycket pengar; det gör alla pensioner,
ett faktum som man tycks vilja dölja när
det gäller den obligatoriska tilläggspensioneringen.
Beredningen har självfallet
försökt bedöma möjligheterna under en
tolvårsperiod framåt för de föreslagna
väsentliga förbättringarna i folkpensionerna.
Vi kom då till det resultatet, att
om den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen
kan fortgå under denna period
i någorlunda oförändrat tempo,
borde det vara möjligt att genomföra reformen,
men då är det självklart, att de
tekniska och vetenskapliga framstegen
måste fortsätta samtidigt som en rimlig
andel av produktionsresultatet måste avsättas
till fortskridande realkapitalbildning.

Den nuvarande tillväxten av fonderna
inom den privata pensioneringen uppskattas
under år 1960 komma att uppgå
till 1 200 ä 1 400 miljoner kronor och
har en tydligt uppåtriktad tendens.
Skulle man införa ett obligatoriskt försäkringssystem
år 1960, komme detta att
föra med sig en högst betydande inskränkning
i bestående pensionsanordningar
och därmed även av premiebetalningarna.
Fondavsättningarna i obligatoriet
når på grund av de låga uttagningskvoterna
i initialskedet först någon
gång omkring år 1965 upp till 1 200 miljoner
kronor. Vi skulle alltså få ett
mindre pensionssparande än eljest skulle
vara fallet under 1960-talets första fem
år, och detta skulle betänkligt rubba de
samhällsekonomiska förutsättningarna
för folkpensionsreformen. Dessutom
måste man räkna med besvärliga omvälvningar
på kredit- och kapitalmarknaden
genom en sådan omläggning från
privat till offentlig pensionering.

Inom beredningen fick vi först på ett
mycket sent stadium ta del av långtidsutredningens
prognoser, och det är tydligt
att 1960 kommer att bli ett ur statsfinansiell
och samhällsekonomisk synpunkt
besvärligt år. Beredningen har ti -

digare med tanke på avvecklingen av de
kommunala bostadstilläggen inställt sig
på ett jättekliv uppåt med folkpensionsförmånerna
just år 1960. Man skulle då
höja dem med 700 kronor för ensamstående
och 820 kronor för äkta makar.
Folkpensionskostnaderna skulle på
grund av detta år 1960 stiga med cirka
700 miljoner kronor.

I ett särskilt yttrande har några av
oss föreslagit att trappstegen skulle ytterligare
övervägas så att påfrestningen
på 1960 inte blir så hård. En sådan omprövning
förefaller mig i dag ännu mera
välbetänkt. Målsättningen för reformens
slutliga genomförande år 1968 skulle
däremot inte behöva ändras.

Beredningen ägnade mycken tid åt ett
problem som blivit särskilt aktuellt under
det senaste decenniet, nämligen värdesäkringen
av pensionsförmånerna. I
de privata pensionssystemen har pensionsbeloppen
urholkats genom den
fortskridande penningvärdeförsämringen.
Som ett vägande skäl för en statlig
obligatorisk försäkring anfördes att man
endast i statens regi kan ordna en hundraprocentig
värdesäkring. Det är nog
riktigt att i en statlig obligatorisk försäkring,
byggd på ett renodlat fördelningssystem
utan fondbildning, en värdebeständig
pension kan uppnås tekniskt
sett. Så länge obligatoriet äger bestånd
behöver man endast öka premiebeloppen
vid stigande levnadskostnader
i den utsträckning som är nödvändig för
att uppnå jämvikt mellan inkomster och
utgifter. Några garantier för att den aktiva
generationen i framtiden är villig
att bära dessa nominellt sett stegrade
kostnader kan självfallet nog inte lämnas.
Obligatoriet kommer att baseras på
en lagstiftning, vars grunder riksdagen
och regeringen givetvis kan ändra, om
förhållandena det påfordrar.

I betänkandet har nu visats, hur man
inom privata pensionssystem — utan att
behöva ta statens ekonomiska hjälp i anspåk
— kan ordna värdeförsäkringen.
Om våra förslag genomföres har ett stort
steg tagits i riktning mot förbättrade
pensionsvillkor i bestående och nytillkommande
system.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Utvecklingen av det statliga och kommunala
pensionsväsendet, SPP-pensioneringen,
pensionskassor och pensionsstiftelser
har varit beaktansvärda och betydelsefulla
element när de! gällt personalpensioneringen.
Om man av många skäl
inte anser att den obligatoriska vägen
är framkomlig, bör man —- som jag ser
saken — på allt sätt främja pensionsfrågans
lösning för de grupper som i
detta avseende är eftersatta. Jag har redan
pekat på folkpensioneringens betydelse
inte blott för arbetare och anställda
utan också för de fria yrkesutövarna.
Ett kompletterande skydd är dock i
många fall oundgängligen nödvändigt.
Men detta bör inte vara stelt utformat
utan ge möjlighet till rika variationer
med hänsyn till behoven hos individerna
och grupperna. Jag förutsätter alltså
att vid sidan av eller i intim anknytning
till redan bestående pensionsanordningar
skall skapas lämpliga former
för kompletterande åldersskydd för folk
i olika läger.

Det frivilliga system som återfinnes
som ett huvudalternativ i beredningens
betänkande och i vars utformning jag
medverkat visar hur man på ett visst
sätt kan lösa de olika problemen i fråga
om värdebeständighet, pensionernas
oantastbarhet, valfria förmåner, avjämnade
premier o. s. v. Man kan också tänka
sig andra konstruktioner. Min ursprungliga
skiss till kansliet upptog t. ex.
inte klassuppdelningen utan hade en
mera individuell prägel när det gällde
den kollektiva delen av systemet. Styrkan
hos de anställdas organisationer och
den dokumenterat positiva inställningen
hos arbetsgivarorganisationerna utgör
enligt min uppfattning en säker grund
då det gäller möjligheterna att förhandlingsvägen
ordna pensioneringsförhållandena
för bland annat arbetare och
anställda.

Men det finns, som jag nyss nämnde,
även andra grupper än anställda som
har behov av ett förbättrat åldersskydd.
Även dessa har, såsom vi påvisat i betänkandet,
möjlighet att ansluta sig till
detta eller något liknande försäkringssystem.
Vi har även pekat på hur vid

individuella försäkringar värdesäkringsproblemet
kan lösas. Vår frivilliglinje
är så att säga självförsörjande. Vi har
förutsatt att de olika enskilda försäkringssystemen
— även de nya som efter
våra eller liknande uppslag kan komma
att se dagen — skall baseras på fonderingsprincipen.
Inflationskostnaderna
— i den mån de uppstår — skall inrymmas
inom försäkringssystemens ram.

Under de senaste månaderna har blossat
upp en debatt om finansieringen av
de höjda folkpensionerna. Beredningen
har föreslagit höjda folkpensionsavgifter
och stannat vid 5 eller 6 procent, beroende
på det statsfinansiella läget. Det
finns utan tvivel starka skäl för den
uppfattning rörande finansieringen av
folkpensionernas höjning, som TCO:s
styrelse gjort sig till tolk för. TCO vill
att en större del av kostnaderna skall
tagas ut genom avgifter i stället för skattevägen.
Man menar att den betydande
skattefinansieringen verkar till löntagarnas
nackdel.

Vi diskuterade denna sak mycket ingående
inom pensionsberedningen. Vi
enades — och även herr Nordenskiöld
från TCO anslöt sig till detta beslut —
om den nu föreslagna fördelningen mellan
skatter och avgifter.

Jag vill erinra om att statens andel av
totalkostnaderna för folkpensioneringen
beräknas till 52 procent nästa budgetår,
men sjunker något under de följande åren
på grund av de föreslagna avgiftshöjningarna.
Först mot slutet av 1960-talet
stiger skatteandelen till 58 procent. Vi
har alltså tid på oss att noggrannare studera
denna sak, försåvitt vi inte redan
nu vill minska på skatteandelen. Jag menar
att fördelningsfrågan inte gärna kan
tas till intäkt för att försena folkpensionsreformen.

Herr Nordenskiöld liar i ett särskilt
yttrande på ett mycket intressant sätt
försökt belysa denna fråga. Jag tillåter
mig att knyta några små reflexioner till
ett par punkter i hans yttrande.

Om man ser folkpensionskostnaderna
samhällsekonomiskt, utgör deras andel
just nu cirka 5,4 procent av fysiska personers
inkomster, som beräknas till 35

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagforslag om folkomröstning i pensionsfrågan

miljarder kronor. Herr Nordenskiöld
framhåller nu att vid oförändrad inkomstnivå
skulle denna andel stiga till
det dubbla, om folkpensionerna höjs enligt
beredningens förslag. Jag tycker för
min del, att detta inte är ett realistiskt
sätt att resonera. Standardhöjningarna
åt folkpensionärerna, som jag hoppas vi
snart skall besluta, är, så får man nog se
saken, en förhandsdiskontering av landets
förbättrade produktionsresultat och
därmed högre inkomster under de kommande
tolv åren. Vid en treprocentig
standardhöjning stiger andelen inte så
våldsamt. Stiger gör den otvivelaktigt,
men inte till mer än cirka 8 procent.

Folkpensioneringen är inte för närvarande
och torde väl inte heller framdeles
kunna betraktas som ett vanligt försäkringssystem
som ger viss ersättning
för inkomstbortfallet vid ålderdom, invaliditet
eller dödsfall. Det finns ett
starkt socialt moment i folkpensioneringen,
som innebär att den skall ge
en viss minimiförsörjning åt alla som
av nämnda orsaker behöver sådan, oberoende
av den tidigare arbetsinkomstens
art och storlek. Man bör därför akta sig
för att utan vidare jämföra finansieringen
av den svenska folkpensioneringen
med vissa kontinentala och anglosaxiska
pensionssystem.

Inom beredningen diskuterades också
vad som kunde anses vara den försäkringstekniskt
riktiga avgiften. Det är
naturligtvis svårt att bestämma detta, eftersom
förmånerna ständigt ökat, men
vi kom till det resultatet, att det är ogörligt
att på förhand fastslå kapitalvärdet
av de pensionsförmåner som en person
en gång kommer att erhålla. Det är
därför också omöjligt att uttala sig om
vad som är den riktiga pensionsavgiften
för den enskilde eller för hela folket.
Vi stannade för att man icke gärna
just nu kunde gå över 900-kronorsstrecket.

I förslaget till obligatorisk löntagarförsäkring
finns ett .särskilt avsnitt om
frivillig individuell försäkring för icke
löntagare, begränsad till ett belopp av
3 150 kronor i nuvarande penningvärde.
Pensionsbeloppens värdebeständighet

skulle garanteras av staten och räntan
fixeras oberoende av det aktuella ränteläget,
och vidare tänker man eventuellt
utge statsbidrag till lindring av försäkringsavgifterna
för dem som vid pensionsreformens
ikraftträdande uppnått
viss högre ålder. Det diskuterades även
statsbidrag till personer i blygsamt ekonomiskt
läge, vilka har svårt att erlägga
avgifterna. Denna försäkringsform sammanfaller
alltså i stort sett med herr
Carlssons i Arla förslag, ehuru han tänkt
sig sitt system öppet för alla, även löntagare.

Någon kostnadskalkyl rörande denna
frivilliga försäkringsform återfinns inte
i betänkandet. Man vet alltså inte vad
skattebetalarna kommer att få betala för
dessa frivilliga försäkringar. Erbjudandet
— om projektet förverkligas — är
som alla inser mycket förmånligt och
måste ge anledning till stor anslutning.
Det är inte osannolikt att de årliga statsbidragen
i framtiden kan komma att stiga
till åtskilliga hundra miljoner kronor.
I herr Carlssons system blir det givetvis
ännu mera.

Det finns inom vissa kretsar av TCO
sympatier för den obligatoriska försäkringsformen.
Nu reser TCO invändningar
mot skattefinansieringen inom folkpensioneringen.
Vad jag då har svårt att
förstå är att TCO och LO har kunnat
svälja förslaget om en frivillig individuell
försäkringsform inom obligatoriet,
som obönhörligt i den föreslagna utformningen
drar med sig anspråk på
statskassan — och säkerligen inte små
anspråk — i framtiden. Det kunde vara
intressant att få veta, hur man resonerat
i detta fall.

Herr talman! .lag skall yttra mig mycket
kort om motsättningarna, hur folkomröstningsfrågorna
rätteligen bör formuleras.
Jag vet att andra talare i denna
kammare kommer att framföra synpunkter
på den saken. Låt mig endast
säga, att jag som tillhört beredningen
och som bekant lagt ned en hel del arbete
på utformningen av den frivilliga
linjen har svårt att känna igen frågeställningarna
i den formulering de fått i
propositionen. Jag beklagar denna ut -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

veckling, ty jag tycker att när vi nu
frågar svenska folket om dess mening,
borde man ha formulerat frågorna på
sådant sätt att de ger en riktig och rättvisande
bild av de olika förslagen.

I den av herrar Ohlin och Hjalmarson
väckta motionen med anledning av propositionen
har framhållits, att de väsentligaste
skiljaktigheterna mellan de
tre föreliggande alternativen gäller frågan
om obligatorisk eller frivillig försäkring,
om användning av skattemedel
för annan pension än folkpensionen
samt om valfriheten för enskilda och
grupper i fråga om pensionernas utformning.
Jag vill understryka vad som sagts
i den nämnda motionen, att dessa tre
från varandra skiljaktiga principiella
ståndpunkter hade bort angivas och även
kunde ha angivits i frågorna.

Jag skall bara ta upp ett enda exempel
på hur läsarna får ett fullständigt
felaktigt intryck genom de av Kungl.
Maj:t valda formuleringarna. I de två
första frågorna återkommer uttrycket
»med garanti av staten», och i den tredje
frågan har man för likformighetens
skull satt in orden »utan garanti av staten»,
men man nämner inte att i de två
första fallen denna garanti innebär kostnader
för skattebetalarna, medan i det
tredje alternativet något sådant bidrag
från statens sida icke är avsett att utgå.
Orden »med statlig garanti» ger ett intryck
av soliditet och vederhäftighet,
och det är väl utan vidare klart, att om
man särskilt understryker att det tredje
alternativet inte innesluter dylik statlig
garanti, så ger man intryck av att
det inte är lika bra. Vad man egentligen
skulle säga är, att värdet hos pensionerna
behålles utan statsbidrag.

Regeringen iir partisk i den här saken
och har utnyttjat sin position att ge sig
själv ett förmånligt och motståndarna
till obligatoriet ett oförmånligt utgångsläge.
Det bättrar inte upp saken att bondeförbundet
— som också iir motståndare
till den obligatoriska lösningen —
i sin egenskap av koalitionsbroder fått
en generösare behandling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Pensionsfrågorna och inte
minst denna fråga om tilläggspension
är utan tvivel, såsom framgick av den
föregående ärade talarens anförande, ett
av de största sociala spörsmål, som någonsin
dryftats i vårt land. Inte minst
genom den stora fondbildning, som förutsättes
i ett av alternativen, innebär
emellertid det nu aktuella problemet något
mer än en stor social fråga. Statens
grepp över det ekonomiska livet skulle,
om det obligatoriska alternativet genomföres,
bli ganska allomfattande eller åtminstone
alldeles otillbörligt stort. Såtillvida
kan man här tala också om den
största socialiseringsframstöt som har
riktats mot vårt samhällsskick. Då frågan
dessutom har mycket stor betydelse
för de enskilda medborgarna just på
grund av den avvägning, som det här
gäller att göra beträffande hur mycket
som skall läggas kontant i lönen och hur
mycket som skall avsättas till pensionen,
så är det tydligt att denna fråga är djupt
ingripande för varje enskild människa.

I den reservation av herr Lundberg,
som finns fogad till utskottsutlåtandet,
anföres bl. a. såsom ett skäl för att inte
underställa folket frågan i folkomröstning,
att det råder starka meningsskiljaktigheter
rörande principerna. Jag tycker
inte att det är så lätt att spåra logiken
i det resonemanget. Snarare ligger
det väl så till, att det just av denna anledning
är viktigt att man låter folket
här säga sitt ord i en folkomröstning.

Herr Lundberg använder sedan större
delen av sin, som jag för övrigt tycker,
ovanligt suddiga reservation till en
polemik mot den motion, som är avgiven
här i kammaren av herrar Ewerlöf
och Ohlon och i andra kammaren av
herrar Hjalmarson och Ohlin. Han påstår
bara helt frankt, att de företräder
arbetsgivarnas intressen i frågan. Det är
till att ha missuppfattat hela saken, skall
jag siiga! Men jag tror inte att han gör
påståendet av argt uppsåt, utan han har
nog fått saken om bakfoten.

Nu skall jag inte polemisera mot herr
Lundberg, som inte tillhör denna kammare,
men det kan ju tänkas att någon

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

bär i kammaren tar upp hans resonemang
till försvar, och därför vill jag säga
några ord även om herr Lundbergs
reservation.

I själva verket är det ju ett löntagarintresse
att staten inte lägger sig i lönesättningen,
vilket det ju faktiskt innebär,
om staten skall bestämma om fördelningen
mellan kontantlön och avsättning
till pension. Herr Lundberg vänder
sig också mot att utskottet föreslår, att
man i ingressen till röstsedlarna skall
ange målsättningen beträffande folkpensionen
ocli tiden för uppnående av detta
mål. En uppgift härom är väl tvärtom
nästan en nödvändig förutsättning för
att man skall kunna bedöma hur man
vill ha det ordnat med tilläggspensionen.
Jag vet inte om herr Lundberg anser att
man skall motsätta sig förslaget om förbättring
av folkpensionen. Det gör inte
utskottet, och på den punkten är ju
samtliga eniga, utom herr Lundberg. Jag
anser att det bör komma under människornas
ögon vad det är som är utgångsläget
för tilläggspensioneringen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
framhålla att den formulering av ingressen,
som utskottet förordar, skall läsas
så, att man inte har tagit någon ställning
till takten i höjningen av folkpensionerna
fram till år 1968. Det finns i utskottets
förslag ett kommatecken, som klarar
den saken. Det står efter ordet »folkpensionerna»,
och detta kommatecken anger
tydligt att det här inte är fråga om
detaljer i sättet att uppnå de föreslagna
beloppen. Det skall alltså inte få bli något
missförstånd om vad utskottet här
menat. Denna sak dryftades noga inom
utskottet, men det ansågs att det inte
skulle kunna bli något missförstånd, om
inte någon medvetet glömde bort detta
kommatecken. Jag utgår ifrån att utskottets
ärade ordförande och andra representanter
för utskottsmajoriteten kan bekräfta
vad jag nu sagt om sättet att läsa
och tolka vad utskottet härvidlag skrivit.

Jag övergår härefter till de tre frågorna.
Såsom herr Lundberg säger i sin reservation,
förutsätter en folkomröstning
preciserade frågor. Det har han ju fak -

tiskt rätt i; det är nästan det enda han
har rätt i i sin reservation. Det hade
därför varit riktigast, anser jag, om en
enda fråga hade framställts, som man
skulle svara ja eller nej på. Det hade
varit det rejälaste, och det hade inte
varit någon konst att ordna den saken.
Man hade exempelvis kunnat fråga: Vill
Ni ha en obligatorisk tilläggspensionering
eller inte? På den frågan hade folk
kunnat svara ja eller nej. Det hade blivit
på samma sätt som när man frågade:
Vill Ni ha rusdrycksförbud eller inte?
Och på samma sätt var det med frågan
om höger- eller vänstertrafik Jag anser
att det hade varit naturligast och riktigast
att fråga på det sättet. Men det hade
väl varit alltför enkelt och inneburit
stor risk för att folk inte ville ha det
obligatoriska systemet, förmodar jag. Om
man inte hade velat gå den vägen, som
jag anser vara den rätta, borde man därnäst
ha jämkat ihop frågorna nr 2 och
3, som i alla fall hyllar samma princip.
Det är när allt kommer omkring den
stora principiella frågeställningen, som
borde ha underställts folket, och jag säger
här att det är stor skada att regeringen
har förfuskat saken, såsom faktiskt
har skett, från ovan och alltigenom. Jag
gissar ju på att allt detta närmast har
sin grund i regeringskoalitionens existens,
och i så fall, herr talman, är detta
inte det första ohägn, som den ställt till
för att sudda ut linjerna i svensk politik.

När nu emellertid det särskilda yttrandet
till beredningens betänkande av
den ärade ledamoten i denna kammare
herr Carlsson — vilket ju egentligen bara
är en variant, men en ur statens synpunkt
ganska dyrbar sådan — har upphöjts
till en fråga och vi alltså genom
regeringens av statsministern uttalade
generositet ställes inför frågeställningen
på sätt vi nu gör, vill jag här uttala en
bestämd protest mot det sätt på vilket
denna generositet tagit sig uttryck. De
röstande bör kunna fordra att varje fråga
ger en objektiv redogörelse för frågans
innebörd. Utskottets majoritet säger
att den finner, att de i propositionen
föreslagna frågorna uppfyller detta
krav. Ja, herr talman, det är till att ha

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

små pretentioner på svenska språket när
man kan påstå det! Men det är väl så,
att man kanske inte kan så mycket kritisera
utskottets majoritet härvidlag som
regeringen och särskilt dem inom regeringen,
som hållit i skaftet vid frågornas
utarbetande och som faktiskt utfärdat
förbud mot att göra några ändringar
i dem. Vi bör därför mer rikta vår
kritik mot regeringen än mot utskottsmajoriteten,
även om jag tycker att utskottets
majoritet hade bort försöka rista
litet i handklovarna och gå med på några
förbättringar.

Nu är det givetvis i sig självt ganska
svårt att ge en redogörelse för någonting,
vad det vara månde, en rent objektiv
utformning, som inte innehåller förord
eller avrådande, lovord eller desavouering
eller över huvud taget innefattar
en åsikt om vad det är man redogör
för. Det är svårt att få en formulering
av vilken fråga som helst, som är
bara beskrivande och riktig utan några
tendenser. Men här kan det väl nästan
påstås, att man inte bara har helt misslyckats
i detta skrivarvärv, utan att man
medvetet försökt lägga in propaganda i
formuleringarna till fördel för fråga nr
1 och till nackdel för fråga nr 3; fråga
nr 2 har ju sluppit ganska lindrigt undan.

När man nu i fråga nr 1 säger, att löntagarna
skall ha »lagfäst rätt till tilläggspensioner»,
undandöljer man medvetet
att detta också innefattar skyldigheter
för löntagarna av mycket stora mått.
Det strider direkt mot kravet på en frågas
objektiva utformning, som innebär
att det inte bör finnas annat än en beskrivning
över förhållandet utan någon
tendens.

Att jag vågar påstå, att det finns en
medveten tendens i frågans formulering,
beror på att detta klart framgår
både av departementschefens uttalande
och av utskottets utlåtande. Departementschefen
använder genomgående orden
»obligatorisk tilläggspensionering»,
ocli detta liar också pensionsberedningen
genomgående gjort. Han gör det på
flera ställen och använder aldrig någon
annan beteckning för detta alternativ.

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 21

När han alltså förelägger riksdagen en
redogörelse — det är ju en institution,
vars ledamöter lätt genomskådar frågeställningarnas
innebörd —■ använder
han ett riktigt och objektivt uttryckssätt.
Men när frågan skall under flera
miljoner människors ögon — nämligen
alla som skall rösta —- då överger man
plötsligt den stadfästa formuleringen
»obligatorisk tilläggspensionering» och
väljer ett annat och vilseledande uttryck.
Det borde åtminstone ha varit
tvärtom, om det hade varit någon mening
med att försöka lura riksdagsmännen.
Men orsaken till att förslaget läggs
fram för de röstande på detta sätt kan
inte ha varit någon annan än att man
trott sig kunna få flera röster för den
första frågan, och det kan ju inte, herr
talman, vara riktigt.

Detta var ett exempel på en sådan
tendentiös formulering. Bland invånarna
i vårt land har under de senaste
åren alltmer börjat växa fram en ovilja
mot att staten på grund av direkta
statsbidrag ökar statsutgifterna på ett
sådant sätt, att skattetrycket blir hårt
och inflationen skrider vidare. Det är
då inte riktigt att undandölja en sådan
sak som att förslag nr 1 och även förslag
nr 2 kräver stora statsbidrag, som
med åren kommer att bli av ganska betydande
storleksordning. Man försöker
att så väl som möjligt dölja det förhållandet
— som alltmer börjat intressera
människorna här i landet -— att
dessa alternativ fordrar stora statsbidrag.
Detta är kanske huvudskälet till
att man valt den oriktiga formulering
man gjort. Det är faktiskt inte så lätt
för menige man att ur formuleringen
utläsa, att dessa förslag kommer att
kräva stora skattefinansieringar. Såsom
visas i den motion jag omnämnde i början
av mitt anförande, hade det varit
mycket lätt att lägga till rätta detta
förhållande, men man hade kanske riskerat
att en objektiv upplysning hade
medfört ett bortfall av röster.

Även om vi reservanter har anmärkningar
att rikta mot formuleringen av
frågorna nr 1 och nr 2, i vilka jag här
har påvisat några fel ■—■ det finns fle -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

ra fel i formuleringen, vilka jag kommer
att antyda i samband med att jag
berör frågan nr 3 — har vi avstått från
att föra fram förslag om ändring av dessa
frågor. Vi tycker att det är logiskt
och riktigt, när vi gör anspråk på att
få bestämma hur frågan nr 3 skall utformas,
att inte ställa något yrkande
beträffande frågorna 1 och 2, även om,
som sagt, formuleringen av dessa frågor
myllrar av oriktigheter. Men formuleringen
av frågan nr 3 tycker vi
har råkat ut ännu värre enligt propositionens
och utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! De som har kommit med
det förslag, som innefattas i frågan nr
3, måtte väl bäst ha reda på vad det
verkligen innehåller. Att förfara på annat
sätt är precis som om man skulle
begära, att utskottsmajoriteten också
skulle skriva reservanternas reservationer.
Det har hittills inte tillämpats, men
det är kanske ett uppslag för framtiden.
Hittills har vi emellertid fått skriva våra
reservationer själva, och då tycker man
att formuleringen av frågan nr 3 kunde
överlåtas åt dem som föreslagit det alternativet.
Jag hoppas att herr talmannen
inte klubbar ned mig, om jag säger
att jag tycker att vad som nu skett
är ett grovt övergrepp, som inte har
någonting med demokrati att göra. Jag
tycker mig faktiskt också ha märkt att
olika kategorier av människor -— som
man tyvärr träffar litet för sporadiskt
under riksdagens senare del, man blir
ju så låst uppe i denna stad — reagerar
mot just detta övergrepp. Det kan ju
hända att regeringen här bundit ris åt
sin egen rygg, så ur den synpunkten
kan det skedda kanske vara till någon
nytta.

Vi vill nu i frågan nr 3 ge uttryck
för att tilläggspensioneringen inte bara
skall vara frivillig utan också utformas
valfritt, vilket gäller t. ex. en så viktig
sak som pensionsåldern, om vilken önskemålen
kan vara olika hos olika grupper
av människor. Man kan vidare inrymma
bestämmelser om familjepensionering
och mycket annat. Varför skall
ordet »kollektivavtal» finnas med i frå -

ga nr 3, när det inte finns med i fråga
nr 2? Herr Aastrup påvisade just att
dessa frågor i vissa avseenden är
ganska lika, men beskrivningen av de
punkter, vari de är lika, har fått olika
utformning, vilket tyder på hur tendentiöst
den som hållit i pennan — eller
suttit vid skrivmaskinen — betraktat sin
uppgift. Det finns dessutom så många
andra sätt att ordna pensioneringen enligt
alternativen 2 och 3 ■—- särskilt enligt
alternativet 3 — så det har inte
efter vad jag kan förstå funnits annat
skäl att till atlernativet 3 foga ordet
kollektivavtal än att det skulle verka avskräckande.
Men då borde detta ord
också ha funnits med i alternativ 2.

För övrigt behöver riksdagen icke
fatta beslut om att man frivilligt får
försäkra sig — det står faktiskt i förslaget,
att löntagare och andra får frivilligt
försäkra sig — det får man göra
redan nu. Det är direkt dumt att använda
den formuleringen, förutom det
att den ger en något oriktig bild av vad
förslaget egentligen syftar till.

Vidare har man valt olika ord för att
beteckna samma sak. I det ena fallet
står »underlättar», vilket ju är ett mer
avböjande ord än »möjliggöra». I ena
fallet väljer man sålunda ordet underlätta
i stället för möjliggöra. Man har
genomgående försökt att använda ord,
som i sig själva innehåller antingen en
desavouering eller ett lovordande.

Detta är, herr talman, inte en fullständig
exemplifiering av hur man försökt
att använda språkets olika möjligheter
för att skaffa sig ett så gynnsamt läge
för sig själv som möjligt i stället för att
ge de röstande en så objektiv beskrivning
som möjligt av de olika alternativen.
Jag finner, herr talman, att det är
för mycket begärt att man skall finna
sig i detta, och det är huvudskälet till
att jag nu ber att få yrka bifall till reservationen
2.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Aastrup använde
största delen av sitt anförande åt att
kommentera allmänna pensionsbered -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

ningens förslag till pensionering och
förklarade i slutet av anförandet, att
han komme att ytterst litet ägna sig åt
frågorna i den föreslagna folkomröstningen.
Det ger mig anledning att redan
nu förklara, att jag inte har så stor
anledning att särskilt mycket syssla med
vad herr Aastrup anförde, eftersom det
inte är beredningens förslag till pensionering,
som skall diskuteras i dag, utan
förslaget till folkomröstning.

Jag vill emellertid understryka, att
folkpensionen och beredningens förslag
till tilläggspensioner ingår i ett och samma
system och att det följaktligen skulle
ha varit — enligt min uppfattning i
varje fall — ett fel av regeringen att
lägga fram ett förslag till folkpensionsliöjning
och sedermera återkomma till
frågan om tilläggspensioner. Redan från
början —■ alltså år 1947, då utredningarna
om en bättre pensionering sattes i
gång — har det ju varit fråga om att
skapa någonting som skulle kunna utgöra
grunden för en arbetarpensionering.
Om det hela sedermera har utmynnat
i första hand i en kraftig förbättring
av folkpensionen, innebär det inte
att man kan ta den höjda folkpensionen
och utesluta tilläggspensioneringen
och räkna med att man har löst de problem
som har varit aktuella under hela
den tid då frågan har varit under uh
redning.

Det är fortfarande en sak som man
inte skall glömma bort, nämligen att det
finns två kategorier på arbetsmarknaden,
en kategori som har ordnad tjänstepension
och en kategori som saknar sådan
pension. Det har inte spelat så stor
roll från början, därför att den kategori
som hade denna sociala förmån var
relativt liten. På den enskilda arbetsmarknaden
representerades den uteslutande
av arbetsgivarnas speciella förtroendemän.
Men allteftersom utvecklingen
har fortskridit har tjänstemannagrupperna
blivit allt större, så att relationen
i dag är den alt mot två tredjedelar av
löntagarna — väsentligen på LO-sidan —
slår en tredjedel tjänstemän; det har företagits
eu utredning som visar att det
finns cirka 800 000 tjänstemän och

1 600 000 arbetare. Sedan man har funnit
det naturligt att ordna ålderdomsförsörjningen
på det sättet att tjänstemännen
— den ena tredjedelen — fått tjänstepension,
går det inte att i längden visa
tillbaka kravet på en ordnad pensionering
också för de två andra tredjedelarna.
Inte ens de höga kostnaderna är
ett tillräckligt bärande skäl för att hålla
frågan tillbaka. Man får ha vilken uppfattning
som helst om nödvändigheten
att förbättra folkpensionen, men man
kan icke lösa frågan om tjänstepension
uteslutande genom att höja folkpensionen.
Även om man skulle kunna betrakta
det såsom naturligt att exempelvis de
kollektivanställda nöjde sig med folkpensionen
— en enhetlig pension —
kommer vi att ha en differentiering på
de andra områdena: för stats- och kommunalanställda
och för tjänstemännen
på den enskilda arbetsmarknaden. Ett
sådant förhållande är icke tillfredsställande
— det har till och med direktör
Kugelberg i Arbetsgivareföreningen förklarat.

Jag tror alltså att herr Aastrup har
fel när han menar att frågan skulle ha
legat bättre till i dag, om det framlagts
ett förslag om folkpensionshöjning, medan
frågan om tilläggspensionen skjutits
på framtiden. Hela frågan vinner enligt
min mening på att den blir behandlad
i ett sammanhang, även om
folkpensionerna icke skall bli föremål
för folkomröstning.

Herr Mannerskantz sade i sitt anförande,
att det är ett rent löntagarintresse
att staten icke lägger sig i frågan om
pensionering till den del pensioneringen
inte avser folkpensionen. Jag vet inte
riktigt vart han syftar med detta uttalande.
Men om det är ett löntagarintresse,
så är det väl löntagarna själva som bör
avgöra detta, och inte herr Ohlin eller
herr Hjalmarson. De kan ju ha den uppfattningen,
att det borde vara ett löntagarintresse.
Men fordrar de respekt för
sina egna meningar, måste de vid kunna
erkänna att det i första hand är löntagarna
själva som skall få avgöra vad
som är ett intresse eller inte ett intresse
för deras del.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Även om vi alltså nu i dag inte skall
huvudsakligen diskutera pensionsberedningens
förslag till förbättrad pensionering,
kan vi väl ändå konstatera, att diskussionen
kring förslaget har varit mer
än vanligt het. Frågan om en ordnad arbetarpensionering
har från början varit
en fråga om kostnaderna och om möjligheterna
att finna en enkel men ändå
effektiv form för att administrativt
handha ett så omfattande och i vidaste
bemärkelse rörligt försäkringsbestånd.
Efter tio års utredningsarbete har frågan
nu avancerat till att bli en av de mest
brännbara politiska stridsfrågorna med
allt vad som följer med en sådan utmärkelse,
på både gott och ont. Den stora
publiciteten kring frågan får väl räknas
som något av det goda. Den förgiftade
atmosfären och bristen på lugn objektivitet
får väl räknas till det onda.
Det är heller inget fel att konstatera, att
det inte är den föreslagna förbättringen
av folkpensionerna som har satt fart på
känslorna och det politiska spelet kring
pensionsfrågan, utan påbyggnaden av
folkpensionen — vilken påbyggnad i det
av beredningen föreslagna pensionssystemet
skulle ge detta funktionen av tjänstepension
för de löneanställda på arbetsmarknaden.

Alla partier har gett uttryck för sin
anslutning till förslaget om en höjning
av folkpensionen. Även i fråga om tillläggspensionerna
har uttalanden gjorts,
som man mycket väl kan tolka såsom innebärande
ett positivt intresse för en
god och effektiv lösning av hela frågan.
Sålunda har herr Ohlin i ett radioanförande
nämnt någon siffra om att den
obligatoriska tilläggspensionen efter vissa
år skulle uppgå till ett relativt blygsamt
belopp och sagt att man borde kunna
nå ett bättre resultat genom frivilliga
överenskommelser.

Nu är det ju inte meningen att i detta
sammanhang diskutera den materiella
innebörden i de olika förslagen till lösning
av tilläggspensionen. På dagordningen
står bara frågan om folkomröstning
och på vilket sätt de olika frågorna
i denna skall redovisas för de röstande.

Det är riktigt — såsom det redan har
sagts — att den hittills förda debatten
i denna angelägenhet har röjt starka meningsmotsättningar
mellan de olika företrädarna
för obligatorisk, frivillig respektive
frivillig plus avtalsbunden tillläggspension.
Förhandlingarna har ju
visat, att det inte är så lätt att presentera
förslagen för de röstande på ett sådant
sätt, att av valsedeln framgår allt
vad som skall finnas i medvetandet hos
dem när de avger sin röst. Detta skulle
ju i och för sig antagligen vara ett argument
för att det kanske vore riktigt
att följa avslagsyrkandet i frågan om
folkomröstning. De misslyckade försöken
att komma fram till en tillfredställande
formulering är väl ändå ett uttryck
för att det är svårt att ge frågeställningen
en sådan fasadbelysning, att
den egna meningen framträder i all sin
glans, medan de två andra kommer i
skuggan. Det är inte möjligt att göra någonting
sådant.

Det är väl också riktigt att konstatera,
att folkomröstningstanken i dag inte är
lika populär inom oppositionens led som
den var när man stod inför utsikten att
själv få lov att klä ut det omhuldade förslaget
med allsköns glitter efter eget
tvcke och smak. Men detta till trots är
det väl ändå så, att flertalet i denna
kammare fortfarande har den uppfattningen
att man skall fullfölja frågan om
folkomröstning beträffande de olika förslagen
till lösning av frågan om tilläggspension.
Det är bara en enda av utskottets
ledamöter som står bakom avslagsyrkandet.
Men det innebär inte att
han är ensam om den meningen, att
det kan vara tvivelaktigt, huruvida man
bör företa en folkomröstning i en angelägenhet,
där man inte kan för de röstande
presentera någonting som ger dem
möjlighet att rösta ja eller nej.

Rent parlamentariskt kan man väl säga
att det är oformligt att presentera ett
förslag, där det finns tre olika lösningar
av frågan. Dessutom bör det ju finnas
möjlighet att rösta emot. Men någon sådan
möjlighet föreligger inte, ty en blank
sedel kan lika gärna vara ett uttryck för
att vederbörande inte har möjlighet att

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

välja mellan förslagen och därför avstår
från att ge sin mening till känna
som ett tecken på att han är så väl insatt
i frågan, att han röstar avslag på
alltihop. Därför tror jag inte, att frågan
i sin nuvarande form är något gott
exempel på frågor, som det är lämpligt
att underställa folket i en omröstning.

Men folkomröstningen skall väl ändå
fullföljas. Den blir ju ofta så att det
trots allt är bäst att fortsätta, även om
det spår man kommit in i inte med säkerhet
leder till vad man i första hand
är ute efter — här är man väl ute efter
att få höra folkets mening. Jag kan
för min del inte riktigt förstå att folket
skall ha större möjligheter än riksdagens
ledamöter att bilda sig en uppfattning
i en fråga, som fortfarande ändå
är så oklar och så mycket diskuterad
även bland dem som har de största
möjligheterna att sätta sig in i vad det
gäller.

Utskottet har på dessa premisser tillstyrkt
propositionen och inte gjort någon
annan ändring än att utskottet rekommenderar,
att i ingressen till röstsedeln
skall folkpensionshöjningen anges.
Men det betyder inte, herr Aastrup,
att utskottet på något sätt känner sig
ha föregripit riksdagens rätt att pröva
både förslaget om folkpensionen och
andra förslag, som kan framläggas för
riksdagen efter folkomröstningen. Utskottet
har inte prövat möjligheterna att
höja folkpensionerna, men vi har fallit
för den motiveringen i motionerna, att
den röstande väl ändå har någon ledning
av att få veta inte bara att avsikten är
att höja folkpensionen, utan också till
vilket belopp den skall höjas och när
det beloppet uppnås. Utskottet rekommenderar
att den upplysningen skall införas
i ingressen på röstsedeln. Men jag
vill gärna understryka vail herr Aastrup
själv tydligen hade ett intresse av, att
det inte betyder att riksdagen har tagit
ställning till eller föregripit riksdagens
möjligheter att pröva både frågan om
höjningens belopp och frågan om den
takt i vilken höjningen skall ske. Det är
målsättningen som anges, icke någonting
annat.

Det tillhör naturligtvis de väsentliga
tingen i folkomröstningen att få en sådan
formulering på frågorna, att de
verkligen ger ett klart besked. Men jag
tror att vi måste för oss själva erkänna,
att det inte är lätt att åstadkomma en
formulering, som på några få rader täcker
vad kilometervis med tidningsartiklar
har försökt att förklara i akt och mening
att framhålla det egna förslaget
och försöka försämra de förslag som
går jämsides.

I motion II: 674 har motionärerna kritiserat
formuleringarna i samtliga frågor
men slutat med att inte yrka någon ändring
i frågorna 1 och 2, medan de hemställer
att frågan nr 3 skall formuleras
på ett sätt, som de tycker är lämpligare.
De har den allmänna anmärkningen
mot förslaget i propositionen till folkomröstning,
att det är oklart och otillfredsställande
formulerat. Med hänsyn
till denna kritiska inställning hade man
kunnat vänta sig att motionsskrivarna
varit mycket försiktiga vid sitt ordval.
Det finns emellertid på flera håll i motionen
uttryck som exempelvis skatlebetalarbidrag.
År det någon i denna kammare
som kan förstå, var det ordet kommit
ifrån? Det är något nytt, det skall
ersätta ordet statsbidrag eller i det här
fallet garanti från statens sida för värdebeständigheten,
och det kallar man
skattebetalarbidrag! Det har klagats över
den bristande förmågan att träffa en
uppgörelse om frågornas formulering,
som skulle göra hela frågan om folkomröstningen
mycket behagligare. Jag kan
emellertid absolut inte få den uppfattningen,
att motionen är skriven i syfte
att jämna vägen fram till en överenskommelse.
Allting tyder på att det tvärtom
är den slutliga spärren för möjligheterna
att komma fram till någonting
sådant, som man har ansträngt sig att
skriva ned.

Försöken till överenskommelse om
dessa frågor har prövats på högsta nivå,
om vi får använda ett sådant uttryck,
nämligen på partiledarplanet. Herr Mannerskantz
tyckte, alt det skulle vara
trevligt att någon gång få möjlighet att
skaka dessa herrar så mycket, att det

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

gick att ändra på någonting som de
kommit överens om eller inte kommit
överens om. Jag vet inte om herr Mannerskantz
prövat metoden inom sitt
eget parti, men i så fall har han tydligen
också misslyckats. Jag vill bara konstatera
det.

Det är svårt att formulera frågor, det
har jag varit i tillfälle att konstatera
många gånger, när det har gällt att i
det ena eller andra sammanhanget skriva
till avdelningar och medlemmar eller
andra och begära ett klart besked. Vederbörande
läser inte frågan på samma
sätt som den tänker som skriver
frågan, och därför blir svaren många
gånger litet underliga.

Nu förmenar högern och folkpartiet,
att om de fick formulera sin fråga själva,
skulle den bli bättre. Men samtidigt
står det följande i högerns och folkpartiets
motion, och jag ber kammarens ledamöter
fundera över hur det skulle
kunna uttryckas i ingressen till en valsedel:
»Försäkringslagstiftningen bör utformas
så, att försäkringsinrättningarna
skall kunna ge de inbetalda premierna
en produktiv placering. Vidare bör skattelagstiftningen
ändras så, att jordbrukare
och andra rörelseidkare kan göra
skattefria avsättningar i det egna företaget
för sin egen pensionering. Dessa
lagändringar möjliggör en ordning med
värdebeständig tilläggspensionering. I
detta sammanhang bör även uppmärksammas
möjligheterna att i olika former
uppmuntra sparande för eget hem, så
att boendekostnaderna blir lägre för
människorna på äldre dar.»

Det är ju ett strålande socialpolititiskt
program, men det mesta hör ju inte
samman med folkomröstningen, utan är
någonting som man får ta upp i andra
sammanhang. Precis samma förhållande
är det med vad som står på de sista
sidorna i motionen, där man tar upp
någonting som jag skulle vilja betrakta
såsom ett lämpligt avsnitt i ett remissyttrande
över pensionsberedningens förslag,
när man talar om sin vilja att förbättra
pensionerna för änkor och andra
efterlevande. År inte detta enbart politisk
propaganda, som inte har någon -

ting med folkomröstningen att göra? Jag
skulle närmast vilja beteckna det med
vad vi mera allmänt ute på arbetsplatserna
kallar att springa med limstickan
i förhoppning om att alltid något
skall fastna på den. Det har inte ett
dugg med frågan om folkomröstningen
om tilläggspensionen att göra. Det återspeglar
däremot på ett utomordentligt
sätt att det är politisk propaganda som
man i första hand vill bedriva, frågan
hur pensionerna sedermera skall ordnas
får komma i andra hand. Det intresserar
till synes inte vare sig herr
Ohlin eller herr Hjalmarson i någon
större utsträckning, men ändå kan man
ta munnen så full när man kritiserar
vad ett annat parti gör i en fråga, där
det finns ett levande intresse av att
pensionsfrågan inklusive tilläggspensionerna
får en förnuftig och effektiv lösning.
Det går inte, herr Mannerskantz,
att använda ordet övergrepp samtidigt
som man står bakom en sådan motivering
i en motion som skall syssla med
folkomröstningen.

Jag förmodar att även det här sista
inte kan vara avsett att vara någonting
annat än glitter i julgranen, som väl
skall presenteras för de röstande. Samtidigt
som de tar ställning till frågan
om tilläggspensionen skall de ha en
känsla av att högern och folkpartiet avser
att göra mycket mer än folkpensionsberedningen
har tagit med i sitt
förslag. Jag skulle ha förstått bekymren
inför formuleringen av frågorna på
röstsedlarna, om det hade varit så att
frågan inte skulle presenteras på annat
sätt för de röstande än genom röstsedlarna.
Då skulle det ha kunnat vara risk
för att några av de röstande blivit vilseledda
eller frestats att rösta om någonting
som de inte visste vad det innebar.
Men nu är avsikten att det både skall
vara en objektiv upplysningskampanj i
samband med folkomröstningen, och
dessutom skall envar av de olika företrädarna
för parterna få tillfälle att förklara
jag förmodar i första hand innebörden
i det förslag de själva vill ha
fram i röstningen, men det finns ju
också obegränsade möjligheter att för -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

söka racka ned på de andra. Det finns
inte något hinder för det i den propaganda
som skall föregå folkomröstningen.

Såvitt jag förstår kommer det inte att
föreligga någon som helst risk för att
de röstande skall gå fram till valurnorna
utan att ha stiftat bekantskap med
frågorna och deras innebörd. Kännemärket
på frågorna kommer med största
sannolikhet inte att bli det vi nu diskuterar:
»lagfäst» eller »obligatorisk»,
»frivillig utan skattebetalarbidrag» och
»frivillig med skattebetalarbidrag». Den
13 oktober har sannolikt samtliga väljare
klart för sig att frågan nr 1 är
löntagarlinjen och att den stöds av socialdemokraterna,
att frågan nr 2 är en
frivillig försäkring med statlig garanti
för värdebeständigheten upp till ett belopp
av i dagens värde 3 000 kronor och
att det är bondeförbundets förslag, samt
att den tredje frågan är arbetsgivarlinjen,
som stöds av herr Ohlin och herr
Hjalmarson. Det behöver inte råda någon
tvekan om att frågorna den 13 oktober
är utredda på det sättet, att flertalet
har klart för sig att det är detta
det rör sig om.

Herr talman! Med hänsyn till den
upplysningskampanj som skall föregå
omröstningen vågar jag därför stå för
utskottets uttalande, nämligen att frågorna
i propositionen är formulerande
på ett tillfredsställande sätt, varför någon
anledning att ändra på frågan nr 3
på sätt som yrkas i reservation nr 2 icke
föreligger. Jag hemställer om bifall till
utskottets förslag.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Då jag tog upp pensionsberedningens
förslag så utförligt i mitt
anförande här i morse, menade jag att
det föreligger ett så intimt samband mellan
folkomröstningsförslaget och pensionsberedningens
förslag, att det var
angeläget att klarlägga vissa väsentliga
punkter i detta förslag.

Herr Strand säger nu att det finns ett
så intimt samband mellan folkpensioneringen
och tilläggsförsäkringen för lön -

tagare, att regeringen inte gärna kan lägga
fram ett förslag enbart i folkpensionsfrågan.
Jag har, vilket även framgick av
mitt tidigare anförande, en helt annan
uppfattning. Det finns inga tekniska svårigheter
att nu lägga fram folkpensionsreformen
i en Kungl. Maj :ts proposition.
Jag anser därför att herr Strands uttalande
här har en politisk anstrykning,
som kanske även bör noteras på bondeförbundshåll.

Tjänstemännens pensionsfråga är ordnad,
säger herr Strand, arbetarnas är det
icke. Jag har också understrukit detta i
mitt anförande. Men jag vill erinra om
att tjänstemännen har klarat sin pensionsfråga
utan statens hjälp Man frågar
sig då, varför inte arbetarna också skulle
kunna göra det. Varför kan inte de
gå samma väg, förhandlingsvägen? Det
gäller dock en uppskjuten löneförmån.

Jag vill understryka vad herr Strand
sagt, att ingressen inte kan tolkas mer
än efter vad där står. Detaljerna i allmänna
pensionsberedningens förslag
måste givetvis prövas av regeringen och
riksdagen.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast till utskottets
ärade ordförande säga att jag talade
om löntagarintressena endast ur
den synpunkten, att herr Lundberg hade
förklarat helt frankt att herrar Ohlon,
Ewerlöf, Ohlin och Hjalmarson företrädde
arbetsgivarnas intressen. Det tycker
jag var ett påstående som var för prononcerat,
för att inte säga oriktigt. Det
var med anledning av detta som jag sade,
att det väl inte är herr Lundberg
som kan avgöra den saken.

Att försöken att formulera dessa frågor
gemensamt liar misslyckats, kan inte
bero på de reella svårigheterna att
komma överens, utan det måste bero på
dålig vilja. Våra förhandlare var beredda
att låta er formulera er fråga, om vi
fick formulera vår. Hade ni bara svarat
ja på den hövliga framställningen, hade
saken varit klar och denna debatt slut
för längesedan. Det är den bristande

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

viljan och inte någonting annat som vållat
svårigheterna. Vi har inte försökt att
truga på er våra önskningar beträffande
era frågor. Däri ser jag beviset för att
det är den goda viljan på er sida som
fattas.

Sedan vill jag säga att det var förskräckligt
vad det tagit hårt att det stod
några rader om änkepensionen i allmänhet
i vår motion. Anledningen till att
detta fanns med i motionen var inte att
vi ville ha något konkret att presentera
för väljarna, utan det var bara antytt
som ett bihang till resonemanget i övrigt
om att folkpensioneringen bör kompletteras.
Det må sedan vara en smakfråga,
om denna sak bort tas med i motionen
eller ej. Jag vill dock betona att det
inte finns något yrkande eller formligt
förslag på denna punkt.

Jag har inte någonting att säga i anledning
av vad herr Strand yttrade om
att även jag kan misslyckas med att gå
mina partiledares ärenden. Jag har dock
delvis lyckats få till stånd en ändring i
ingressen, men i övrigt har jag nöjt mig
med vad utskottet kunnat ena sig om
och inte tjurat och krävt ytterligare ändringar
i enlighet med motionen. Jag kan
tala om för herr Strand, att det har jag
fått ovett för, och jag har gett sjufalt
ovett tillbaka. Jag tycker att herr Strand
av detta borde lära hur man skall bära
sig åt i sådana här fall.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vid 1954 års beslut om
en reformerad folkomröstning var man
överens om grundtanken, att majoriteten
icke skulle kunna hindra en betydande
minoritet att ge medborgarna tillfälle att
uttala sin mening eller att utöva ett betydande
inflytande på frågornas formulering.
I dag är situationen en helt annan.
Den folkomröstning, som Kungl.
Maj:t mer eller mindre frivilligt funnit
sig böra anordna i höst, avser ju att ge
var och en tillfälle att ange vilket av
tre principförslag till pensionsfrågans
lösning han föredrar eller att ange att
han inte vill vara med om något av dessa
förslag. Det är alltså själva principen

saken gäller nu i höst, icke att ta ställning
till utformade förslag.

Det riktiga hade då varit, att formuleringarna
varit så avfattade att just detta
kommit fram. Såsom herr Aastrup nämnde
i sitt första anförande borde medborgarna
ha fått ta ställning till huruvida
det skall vara obligatorium eller frivillig
pensionsförsäkring, bidrag av det allmänna
eller icke samt slutligen valfrihet
beträffande pensionens utformning eller
ej. Detta har inte kommit fram i frågorna.
Regeringen har också förbehållit sig
rätten att utan hänsyn till oppositionens
uppfattning formulera frågorna och har
i propositionen gjort det på ett sätt, som
motsvarar dess egen uppfattning utan
ovannämnda precisering av frågornas
innebörd.

Vad folket skulle ha att ta ställning
till vid en allmän omröstning vore väl
närmast vad statsmakterna har att besluta
om. Detta faktum bör hållas isär
från frågan vad enskilda människor eller
organisationer kan förväntas göra
frivilligt inom den av statsmakterna
uppdragna lagstiftningen. Jag vill understryka
detta i replik till herr Strand,
som försökte göra gällande att vi skulle
vilja föreskriva parterna på arbetsmarknaden
vad de har att ta sig före. Så
länge alla alternativen förutsätter den
fria avtalsrättens bevarande, är det uppenbart
att varje system, som bygger på
frivillighet, bereder organisationer — lika
väl som enskilda —- möjligheter till
olika slag av överenskommelser och avtal
rörande tilläggspensionen. Såvitt jag
kan finna innebär vårt förslag en större
frihet för parterna på arbetsmarknaden
än vad majoritetens gör.

Bondeförbundets alternativ nr 2 och
oppositionens alternativ nr 3 har ju på
denna punkt samma inställning. Detta
faktum bör utesluta en olikhet vid frågornas
formulering, som kan inge medborgarna
en oriktig uppfattning om att
en olikhet skulle föreligga, som i själva
verket inte existerar.

Så länge avtalsfrihet råder på arbetsmarknaden,
bör inte samhället bestämma
vilka system för avtal som arbetsmarknadens
parter skall använda. Men

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

detta hindrar givetvis inte att politiskt
verksamma personer eller partier kan
medverka till att få fram goda system
för frivilliga avtalspensioner. Det är
dock icke detta folkomröstningen gäller,
utan vad samhället skall göra eller inte
göra.

När två frivilliglinjer, oppositionens
och bondeförbundets, är lika i det avseendet
att de bevarar avtalsfriheten, skall
inte medborgarna ges det felaktiga intrycket,
att den ena leder till kollektivavtal
i fråga om pensionen men inte den
andra. 1 detta fall är ju bägge linjerna
likvärdiga.

Ett för alla tre förslagen genomgående
drag är kravet på värdebeständighet i
tilläggspensioneringen. Jag vill nämna
ett par ord därom, eftersom frågan om
värdebeständigheten tillerkänts en sådan
vikt i diskussionen.

I det betänkande, som ligger bakom
propositionen, medges att en sådan värdesäkring
icke kan garanteras under alla
förhållanden. I det av herr Eckerberg
m. fl. förordade alternativet går
man så långt, att man diskuterar möjligheten
till ändringar i hela pensionsrätten.
Det heter sålunda: »Om de ekonomiska
förhållandena i landet skulle
bli sådana, att det inte är möjligt att
bära pensioner av avsedd storlek och
värde, torde pensionsrätten få begränsas
vilket finansieringssystem som än kommit
till användning.» Jag tror att detta
konstaterande iir rikligt och överensstämmande
med verkligheten.

Vi beklagar att det inte varit möjligt
att nå enighet om frågeställningarna. Vi
vill samtidigt betona att vi önskar tillerkänna
oss rätt att själva få ge uttryck
för vad vi menar. Vi protesterar emot
att utomstående skall besluta om vår
egen mening.

No kan det invändas på denna punkt
att under de partiledarförhandlingar,
som ägt rum mellan partierna, har från
vår sida riktats kritik, vilket också skett
i vår motion, mot framlagda förslag till
formulering av frågorna nr 1 och 2 sedda
mot bakgrunden av vad parterna har
gett till känna i sakkunnigbetänkandet.
Vi har dock inte någon gång krävt att

få medverka vid dessa frågors formulering.
Däremot anser vi det självklart, att
vi bör få ange den huvudsakliga innebörden
i vårt förslag. Vi har därför i
motionen inskränkt oss till ett yrkande
endast beträffande fråga nr 3.

Till sist några mer personliga reflexioner! Vad

som här är å färde är en för
svensk demokrati ganska komprometterande
historia. Det är tragiskt att de två
regeringspartierna lånat sig till denna
affär. Det är fara värt, att hela folkomröstningsinstitutet
kommer i vanrykte
efter allt vad som har utspelats kring
detta ärende. Men kanske det är detta
som är meningen, i trots av att folkomröstningen
ingår såsom en integrerande
faktor i det socialdemokratiska programmet
för konstitutionella frågor.

Någon har sagt i den föregående diskussionen
— jag tror det var statsministern
— att det vore för mycket begärt,
att regeringen skulle tvingas att
ansvara för en frågeställning som den
finner medvetet oriktig. Detta är ju
ganska befängt. Ingen har avkrävt regeringen
ett sådant ansvar. Oppositionen
har endast fordrat, att den själv skulle
få lov att formulera sin fråga till svenska
folket i överensstämmelse med den
ståndpunkt, som intagits av dess representanter
i den förberedande sakkunnigberedningen.
Denna till synes självklara
önskan har emellertid förmenats
folkpartiet och högern. Lika litet som vi
velat inkräkta på regeringens rätt att
göra sina formuleringar, även där dessa
ofullständigt redogör för regeringspartiernas
ståndpunkt i sakkunnigbetänkandet
— koalitionsbröderna kan ju ha
ändrat uppfattning — lika litet kan vi
godkänna regeringens och majoritetens
rätt att rumstera om med vår formulering.
Mest önskvärt hade, som jag nyss
sade, varit alt enighet vid partiledarkonferensens
överläggningar kunnat
vinnas om frågornas utformning, men
då så inte blivit fallet, är det verkligen
inget oskäligt anspråk, att samma rättighet
tillerkännes oss som regeringen
och majoriteten förbehåller sig själva.
Regeringen och dess majoritetet är san -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagforslag om folkomröstning i pensionsfrågan

nerligen ingen över den politiska striden
upphöjd instans. Tvärtom tumlar
de fritt om i det politiska stridsvimlet.
Någon kall objektivitet kan inte regeringen
och dess stödjegrupper sägas
representera vare sig här eller i
andra politiska mellanhavanden. De är
lika subjektiva i sina bedömanden som
vi. Regeringens och dess riksdagsmajoritets
anspråk att på en gång framträda
som part och domare i målet ter
sig därför närmast groteskt.

Jag skall inte ta upp till skärskådande
de överdrifter, som gjort sig gällande
i denna affär, exempelvis att oppositionens
formulering är medvetet vilseledande,
medan socialdemokratiens
frågeställning är självklart riktig, medvetet
eller omedvetet. Det vore att dra
ned debatten till en onödigt låg nivå.
Men när regeringen och dess trogna majoritet
vill utnyttja sin politiska maktställning
till att pådyvla oss en frågeformulering,
som vi inte vill stå för,
hade det naturligaste varit att yrka avslag
på hela denna folkomröstningshistoria.
En stor del av vår upplysningsverksamhet
måste nu ägnas åt att förklara
för svenska folket vad vi verkligen
åsyftar med vårt förslag och vad
innebörden i fråga 3 är, trots dess otillfredsställande
formulering, men det var
väl meningen med det hela att på detta
sätt försöka föra debatten på avvägar.

Ett ytterligare skäl för avstyrkande är
också, att regeringen sent omsider kommit
underfund med att hela pensionsfrågan
är otillfredsställande förberedd
och därför funnit det nödvändigt att
tillsätta en ny expertkommitté med uppgift
att klargöra de samhällsekonomiska
konsekvenserna av den skisserade reformen.
Experterna skall ju pröva så
fundamentalt viktiga spörsmål som frågan
om pensionernas finansiering, fonderingen,
metoder och möjligheter att säkerställa
pensionernas värdebeständighet
enligt olika alternativ och formuleringens
återverkan på kapitalmarknaden.
Pensioneringens konsekvenser för
den samhällsekonomiska balansen får
väl inte heller glömmas bort, föreställer
jag mig. Allt detta borde ha stått någor -

lunda klart, innan ärendet skickats ut
till allmän folkomröstning.

Det sorgligaste i denna affär är maktanspråket
från majoritetens och statsmaktens
sida. »Der Fiihrer denkt för uns.»
Så eller så är det meningen, att ni skall
tycka! Majoriteten har placerat sig i Gud
Faders ställe och föreskriver oppositionen
dess beteende.

Vad är den gamle guden vorden,
som tog emot i himlens högtidssal?
Den nye heter Staten, går på jorden,
har livvakt och spionericentral.

Allt vet och vill och ordnar och förvaltar han

efter en förborgad visdoms lag,
och skumma präster mässa vid hans
altar

till offret av en bagatell: ditt jag.

Kanske är det en överdrift att alltför
bokstavligt tillämpa skaldens ord om
Staten på våra nuvarande makthavares
uppträdande i pensionsfrågan, men en
viss relevans har nog ändå hans dikt
för dagens svenska politik, översteprästerna
finns i regeringen, och prästerskapet
inom de adjungerande partierna
assisterar i partimässan.

Då det inte lyckats att få någon större
anslutning till kravet på avslag på hela
propositionen i pensionsfrågan i nuvarande
läge, yrkar jag, herr talman, i
stället bifall till reservationen nr 2.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Kanske är det en smula
prosaiskt att nu efter herr Ohlons framträdande
i rollen av mässande präst
återföra debatten till dagens egentliga
frågeställningar, men jag gör det i alla
fall.

Vad innebär egentligen beslutet om
folkomröstning i denna fråga? Det innebär
väl att vi tar hela svenska folket
som remissinstans. Vi skickar ut pensionsberedningens
frågeställningar till
hela svenska folket, för att det skall få
tillfälle att yttra sig om de olika alternativ
som här föreligger. Frågan är då:
År alternativen i propositionen formulerade
på det sätt som man har rättig''

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

hot att fordra? Ger de på några få rader
en objektiv sammanfattning av de olika
alternativen eller ger de en missvisande
framställning av dessa olika alternativ?
Ja, var någonstans i beredningens betänkande
skall man finna i några få ord
uttryckt vad förslagsställarna egentligen
menar? Det får man såvitt jag förstår
bäst på s. 181 i betänkandet, där det
ges en sammanfattning av förslagen.

Dessa skisseras där på följande sättr
»Ordföranden herr Eckerberg samt ledamöterna
herrar Almgren, Kellgren och
Nordenskiöld föreslår, att folkpensioneringen
utbygges med en obligatorisk tillläggspensionering
för löntagare och en
begränsad frivillig tilläggspensionering
för andra förvärvsarbetande. Av beredningens
övriga ledamöter förordar herrar
Aastrup, Alilberg och Hydén, att ett
system för frivillig påbyggnad av folkpensioneringen
kommer till stånd genom
försäkringar, som tecknas kollektivt —
enligt kollektivavtal eller andra kollektiva
anslutningsplaner — eller individuellt
och meddelas av enskild försäkringsinrättning.
Ledamoten herr Carlsson,
som inte biträder något av de
nämnda förslagen till tilläggspensionering,
förordar att genom statens försorg
anordnas en begränsad, från individens
synpunkt frivillig pensionering till
komplettering av folkpensioneringen.»

Om man ser på denna sammanfattning,
måste man väl konstatera att de
frågeställningar, som finns i propositionen,
rätt väl sammanfaller med denna.
Oppositionens kritik mot formuleringen
av fråga nr 3, alltså herrar Aastrups,
Ahlbergs och Hydéns alternativ, synes i
första hand rikta sig mot att ordet kollektiv
har kommit med. Jag kan inte förstå
hur denna kritik kan göra sig så
bred. Herr Mannerskantz har ju i dag
särskilt framträtt med krititk just mot
detta ord, den kollektiva anslutningen.
Varför opponerar man sig däremot, fastän
man ju i själva verket i beredningens
betänkande mycket starkt har framhållit
det kollektiva? .lag kan hänvisa till
ett annat avsnitt av beredningens betänkande,
där dessa synpunkter närmare
utvecklas, nämligen kapitel 32 på s.

127 i betänkandet. Där behandlas ingående
ifrågavarande avsnitt av herrar
Aastrups, Ahlbergs och Hydéns förslag.
Rubriken är »Den kollektiva försäkringens
konstruktion», och första meningen
lyder: »Det förutsättes, att försäkringsstocken
till största delen består
av medlemmar i stora kollektiv.»

Jag gör den reflexionen: Kan det vara
på det sättet att oppositionen, sedan detta
skrevs, har företagit några sonderingar
av hur de bland allmänheten reagerar,
som man i första hand skulle vända
sig till med detta alternativ? Har det
inte fallit i god jord, eftersom man nu är
så förfärligt rädd för den beskrivning,
som förekommer i propositionen, och
till varje pris vill ha bort beteckningen
kollektiv? Det måste väl vara någonting
som har hänt men som oppositionen inte
vill redovisa officiellt.

När herr Mannerskantz vill nonchalera
fråga nr 2, alltså det Carlssonska
alternativet, och menar att detta inte var
något ordentligt alternativ, så vill jag
bara bemöta honom genom att påpeka
att det förslaget är upptaget som fullt
likvärdigt alternativ i den sammanfattning
i betänkandet, som jag tidigare omnämnde.
Det bör ju vara ett tillräckligt
belägg på att det här gäller ett alternativ
som fullt kan jämställas med de övriga.
Såvitt jag förstår har ingen av ledamöterna
i pensionsberedningen reserverat
sig mot uttalandena i sammanfattningen
av beredningens betänkande.

Inom den meningsriktning, som jag
företräder, har vi starkt velat framhålla
att folkpensionen är grundvalen för pensioneringen
av svenska folket, den måste
vara det centrala och grundläggande i
det hela. Såsom den delen var beskriven
i propositionen, var den enligt vår
mening alltför vagt formulerad. I propositionen
fanns ju beträffande folkpensioneringen
endast återgivet pensionsberedningens
betänkande. Beträffande
frågeställningarna inför folkomröstningen
var ingenting annat sagt än att man
utgick från att folkpensionerna skulle
höjas, men inte när de skulle höjas och
med vilka belopp. Utskottet, som ju är
praktiskt taget enhälligt, har vidtagit en

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

omfornnilering av ingressen, som jag
hoppas kammaren kommer att bifalla.
Vi anser nog att det därmed har gjorts
så pass långtgående uttalanden vad det
galler folkpensioneringen, som man rimligtvis
kan göra i samband med den
proposition som här föreligger.

Jag vill till detta uttala den förhoppningen
att Kungl. Maj :t — hur än utgången
av folkomröstningen blir och
vilka förslag den än kan föranleda regeringen
att framlägga — i varje fall
till nästa års riksdag skall komma med
en proposition, som i allt väsentligt
skulle kunna bygga på pensionsberedningens
enhälliga betänkande i vad del
gäller höjningen av folkpensionerna. De
stora grupper i vårt samhälle, som är
uppe i pensionsåldern eller uppnår den
under de närmaste åren, skulle ju inte
ha någon nytta, eller i varje fall en ytterligt
begränsad nytta, av någon tillläggspensionering.
För dessa grupper är
folkpensionens storlek den helt avgörande
frågan.

I samband med detta utskottsutlåtande
behandlas också ett par motioner
väckta såsom fristående motioner under
den ordinarie motionstiden vid riksdagens
början. Jag syftar på motionen nr
382 i denna kammare, som jag väckt,
och motionen nr 470 i andra kammaren,
som är likalydande och väckt av
folkpartisten herr Sven Wedén. I motionerna
begär vi folkomröstning i pensionsfrågan,
och ett bifall till det föreliggande
utskottsutlåtandet innebär också
ett bifall till motionerna. Som motionär
har jag ju då bara att uttala min
tillfredsställelse över denna utgång. Men
jag vill därtill göra den reflexionen, att
när vi väckte dessa motioner, skisserade
vi upp ungefär vad vi antog skulle
bli de olika alternativen i pensionsberedningens
betänkande. Motionerna
väcktes några dagar innan detta betänkande
officiellt förelåg. De frågeställningar,
som vi formulerade, sammanfaller så
pass nära med formuleringarna i föreliggande
proposition och utskottsutlåtande,
att jag som motionär även på den
punkten vill uttala min tillfredsställelse.
Det gör att jag tycker, att man också

från folkpartiets sida skulle kunna vara
ganska väl tillfredsställd, ty jag hade den
uppfattningen att motionerna var utformade
på ett sådant sätt, att folkpartiet,
åtminstone i det läge som rådde i januari
månad, stod bakom formuleringarna.
Men det är möjligt att det hänt en
del sedan dess, som gör att man inom
folkpartiet vill tänka om och anser att
det inte är riktigt opportunt att ha samma
uppfattning nu.

Jag vill, herr talman, konstatera att
man — med de möjligheter man har att
på några få rader konkretisera ställningstaganden,
som har upptagit en
massa sidor i betänkandet — i detta avseende
lyckats väl i föreliggande proposition.
Efter den omfattande upplysningskampanj,
som skall äga rum inför
folkomröstningen, blir det väl ändå på
det sättet att man beträffande frågeställningarna
i huvudsak kommer att röra
sig med begreppen ettan, tvåan och
trean såsom beteckningar på de olika
alternativen, och sedan har de olika
meningsriktningarna att ge en fyllig
analys i den allmänna propagandan i
fråga om vad man åsyftar med det eller
det alternativet. Inför detta menar jag
att det skulle vara ganska meningslöst
med en hård strid, om formuleringarna
i varje nyans, i varje ord, är absolut
korrekta. Jag för min del finner att formuleringarna
i propositionen i varje fall
är korrektare än de formuleringsförslag,
som oppositionen har lagt fram.

Under sådana förhållanden vill jag,
herr talman, yrka bifall till föreliggande
utskottsförslag.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alvar Andersson
gjorde två gånger under sitt anförande
gällande, att vi skulle ha ändrat uppfattning
i pensionsfrågan och sprungit ifrån
vår ståndpunkt. Jag kan inte förstå,
varifrån herr Alvar Andersson har fått
dessa sina infall. Ingenting har hänt sedan
januari månad beträffande vår inställning
till dessa frågor. Det är möjligt
att herr Alvar Andersson har haft
samtal om ärendet med en enskild leda -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

mot i folkpartiet — det vet jag ingenting
om — men en enskild ledamots uttalanden
under ögonblickets ingivelse
har aldrig varit normgivande för folkpartiets
politik, det ber jag att få betyga,
herr Alvar Andersson.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde i andra lagutskottet,
och jag inte finna, att det
skulle vara oriktigt att berätta det även
här i kammaren, att när sammanfattningen
i pensionsberedningens betänkande
skrevs på ett mycket tidigt stadium,
liade vi inte sett herr Carlssons i
Arla särskilda yttrande, som lämnades
vid beredningens sista sammanträde.
Om vi hade fått det tidigare, skulle vi
nog ha begärt att beskrivningen av herr
Carlssons förslag fått en riktigare utformning,
som angivit vad förslaget
egentligen innebär. Herr Carlsson i sitt
särskilda yttrande utesluter inte kollektivavtal
när det gäller tilläggspensioneringen
— tvärtom kan det förutses, att
hans försäkringssystem skulle komma
att på grund av dess förmånliga erbjudanden
i fråga om statsbidrag utnyttjas
i stor omfattning av arbetsmarknadens
parter.

I anslutning till herr Alvar Anderssons
reflexioner kring hans och herr
Wedéns motion i folkomröstningsfrågan
vill jag erinra herr Andersson om att
bondeförbundet, högern och folkpartiet
har lyckats komma överens beträffande
omformuleringen av regeringens förslag
i fråga om ingressen och även övertygat
socialdemokraterna om lämpligheten
av denna omformulering. Skulle
man inte, herr Andersson, ha kunnat
tänka sig att vi, om herr Andersson inte
hade varit bunden av regeringens förslag
beträffande de övriga delarna av
folkomröstningsfrågorna, också här kunde
ha nått fram till ett annat resultat
än det nu diskuterade?

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle först vilja
fråga herr Ohlon, om han menar att

folkpartiets vice ordförande herr Wedén
skrev sin motion i riksdagens början
under ögonblickets ingivelse. Var
det den han tänkte på och nu närmast
skulle vilja ta avstånd från?

Herr Aastrup säger, att vi väl skulle
ha kunnat bli ense här, lika väl som vi
kom överens om ingressen. Ja, det är
faktiskt så att herr Aastrup över huvud
taget inte i utskottet lade fram något
förslag i avsikt att vi skulle komma
överens, såvida han inte därmed avser
den omformulering i folkpartiets och
högerns motion, som innebar att man
tog bort ordet kollektiv. Men jag förstår
helt enkelt inte, hur man skall kunna
stryka ordet kollektiv i folkpartiets
och högerns förslag, så hårt och så ofta
som man från den sidan i förslaget inom
beredningen har betonat just ordet kollektiv.
Vad beträffar herr Carlssons i
Arla förslag står där inte »kollektiv» på
annat sätt än att det talas om att man
skulle kunna inbetala premier kollektivt,
och det är ju en väsentligt annan sak.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få upplysa
om att herr Wedéns motion i januari
månad, där det pekades på folkomröstning
i frågan, var en enskild motion,
som han väckt tillsammans med herr
Alvar Andersson. Det må vara nog sagt
i den frågan.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr Andersson säger, att jag icke velat
i utskottet lägga fram något förslag
om sammanjämkning av våra olika uppfattningar
om hur dessa frågor skulle
formuleras. Tillåt mig erinra om, herr
Andersson, att jag i utskottet föreslog
en förhandling om hur frågorna skulle
formuleras, men att det förslaget avvisades
av socialdemokraterna och bondeförbundet.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag vet inte, om jag skall
blanda mig i det här smågrälet kring

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

frågeformuleringarna — det förefaller
som om herrarna litet var skulle överskatta
betydelsen av att den ena eller
den andra formuleringen användes. När
man talar om »lagfäst rätt», så låter
det naturligtvis smakligare än när man
talar om ett obligatorium, och det är
lika klart — om jag håller mig till den
omdiskuterade formuleringen beträffande
linje 3 — att det låter smakligare om
man säger, att värdebeständigheten »möjliggöres»,
än om man säger att den
»underlättas». Det låter också smakligare
om man säger, att tilläggspensioneringen
behåller sitt värde »utan statsbidrag»
än om man säger »utan garanti
av staten».

Men jag vill säga — herr Strand
snuddade litet vid den saken — att dessa
skillnader i formuleringarna inte kommer
att betyda mycket när folk skall
avlämna sina röster i höst. På den punkten
har jag en helt annan åsikt än herr
Mannerskantz. Jag vill påminna om en
diskussion, som vi förde för ett par, tre
veckor sedan. Då var herr Ohlin, folkpartiets
ledare, inne på dessa samma
tankegångar som herr Mannerskantz och
betonade vikten av hur man formulerade
frågorna. Han påminde om hur det
är vid opinionsundersökningar, och det
var då närmast opinionsundersökningar
av galluptyp som han åsyftade. Han sade
med full rätt, att det vid dylika opinionsmätningar
är mycket viktigt hur
man formulerar frågor. Jag bär, herr
talman, sysslat inte så litet med opinions-
och attitydundersökningar, och jag
kan bestyrka, vad herr Ohlin sagt. Det
är viktigt att man inte i en fråga får
in något suggestivt moment — frågar
man på det ena sättet, kan man få ett
helt annat resultat än om man frågar
på ett annat sätt.

Det väsentliga är emellertid att detta
gäller opinionsmätningar av vanlig typ,
där man oförmedlat ställer enskilda människor
inför ett spörsmål och begär att
de genast skall redovisa sin åsikt. Men
vid en folkomröstning av den typ vi
kommer att ha i höst är situationen en
helt annan. Här är det så, att medborgarna
har fått vara med om en, som jag

hoppas, objektiv upplysningsverksamhet
i förväg från pressens sida, i radion,
från diskussioner och föredrag i ämnet.
Här förhåller det sig på det sättet, att
— om man bortser från rena undantagsfall
— den enskilde medborgaren,
när han skall rösta, vet vilken valsedel
han skall ta. Jag menar alltså, att vi inte
bör ge den sak vi här diskuterat överdrivna
proportioner.

Nu säger herr Mannerskantz att det
här har skett ett »övergrepp» -—■ herr
Mannerskantz ändrade det sedan till
»bristande vilja vid förhandlingarna».
Herr Ohlon citerar: »Der Fuhrer denkt
för uns.»

Bör vi inte karakterisera situationen
vid dessa underhandlingar sådan den
verkligen var? Jag kan här verkligen inte
gå in i detalj, ty vi kom överens om att
inte redovisa detaljer från underhandlingarna.
Jag vet att herr Ewerlöf har
ordet närmast efter mig, och jag skulle
vilja vända mig till honom och fråga,
om vi inte kan karakterisera vad som
''skedde under förhandlingarna på så
sätt, att vi från båda partiers sida försökte
att finna utvägar att komma överens,
att kompromissa, men att vi — som
ibland händer vid förhandlingar — kom
fram till vissa ting, där det inte gick
att komma överens. Då bröts förhandlingarna,
och det är en sak — det vill
jag klart säga — som jag djupt beklagar.

I övrigt har debatten ganska litet
snuddat vid principiella ting. Ett par
talare har berört herr Lundbergs reservation.
Herr Mannerskantz betecknade
den som »suddig», men detta omdöme
får stå för hans räkning — jag
vill inte yttra mig vare sig åt det ena
eller andra hållet. Jag vill emellertid
konstatera att herr Lundberg tar upp
viktiga principer i sammanhanget; jag
vill säga det även om jag för min del
inte kommer till samma konklusioner
som herr Lundberg. Herr Lundberg vill
inte ha någon folkomröstning i höst. Han
säger att det har blivit så tillkrånglade
frågeställningar i pensionsfrågan, att en
folkomröstning i ämnet är besvärlig redan
av den anledningen. Jag tycker nu

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

inte det. Vi har de tre linjerna, som
bland andra herr Strand klart karakteriserade
här tidigare i debatten. De är väl
avgränsade, och på den punkten anser
jag inte att det är några besvärligheter.
Herr Strand sade att det är parlamentariskt
oformligt att ha tre frågor vid en
folkomröstning, man bör ha en fråga,
på vilken den enskilde medborgaren kan
svara ja eller nej. Ja, det skulle vara en
vägande invändning, om det hade gällt
en decisiv folkomröstning, men här gäller
det ju en fakultativ folkomröstning.

Vad jag betraktar som allvarligt i herr
Lundbergs invändningar är, att han säger
att frågorna om tilläggspensionen och
andra frågor blivit alltför politiserade
och därför inte är lämpade för en folkomröstning.
Visst ligger det mycket i
vad herr Lundberg anför på denna
punkt. Var och en som vill arbeta för
ett vidgat användande av folkomröstningsinstitutet
måste beklaga vad som
skett i preludierna till denna folkomröstning
i höst, de oförsonliga politiska
manifestationer, som förekommit.

Jag kan nämna en sak, som inte är
så känd, nämligen att man vid en opinionsundersökning,
som nyligen verkställts,
delade in sitt material i sådana
tillfrågade personer, som visste från vilket
politiskt parti de tre olika linjerna
kom, och personer, som inte visste det.
De personer, som kände till partiursprunget
och visste att förslaget nr 1 var
socialdemokratiskt, förslaget nr 2 kom
från bondeförbundet och förslaget nr 3
från högern och folkpartiet, röstade långt
mer partibundet än andra. Detta representerar
otrevliga tendenser. Skulle det
bli så, att man vid höstens folkomröstning
mycket starkt fylkar sig partivis,
är folkomröstningen meningslös, och då
tjänar det inte mycket till att sätta i gång
apparaten — det har herr Lundberg rätt
i. Men vi som verkligen tror på den direkta
demokrati — den enskilde medborgarens
demokrati — för vilket folkomröstningsinstitutet
utgör en exponent
— hoppas ändå att det inte skall bli på
det sätt, som herr Lundberg förutspår.

Jag såg med stor tillfredsställelse, att
ordföranden i den kommitté, som skall

tillsättas för linje 3, just framhöll att
nu gäller det att gå in för en objektiv
upplysningsverksamhet, en upplysningsverksamhet
som skall drivas utan sidoblickar,
en upplysningsverksamhet i vilken
det gäller att klargöra för de enskilda
medborgarna de tre förslagens
förtjänster och brister, så att medborgaren
själv kan göra sitt val mellan de
linjerna. Just så bör det ske, och jag
instämmer livligt härutinnan.

Herr Lundberg påpekade en annan
sak, som kommit litet i skymundan i
denna debatt, där han kritiserar högern
och folkpartiet, men där även bondeförbundet
har fått en släng. Herr Lundberg
ironiserar över att anhängare av
»frivilliga» pensioner ivrar för att få
en ordentligt utbyggd obligatorisk folkpension
i botten. Ja, visst gör vi det!
Frivillighetsprincipen kommer in först
när det gäller tilläggspensionen ovanpå
bottenpensionen. Detta är inte, som herr
Lundberg påstår, principvidrigt. Det är
så att helt andra principer blir dominerande
då man resonerar om bottenpensionen
än då det gäller tilläggspensionen.
Bottenpensionen motiveras av oss
framför allt från en önskan att för alla
medborgare skaffa en säker garanti för
trygghet på ålderdomen. Men när man
således bär anlägger trygghetsprincipen,
gäller det just bottenpensionen och inte
en pension av sådan typ som exempelvis
skall säkerställa 65 procent i pension
för en 30 000-kronorsinkomst. Sedan
kommer tilläggspensionen ovanför folkpensionen,
och då det gäller den förra
vill vi bondeförbundare säkerställa den
personliga valfriheten — varje människa,
det må vara man eller hustru, det.
må vara löntagare, det må vara företagare,
de flesta företagare är ju småföretagare,
det må vara honde, hantverkare
eller trädgårdsmästare, skall ha möjlighet
att säga: »Jag vill ha en tilläggspension
på upp till 3 000 kronor.» Eller lian
kanske bestämmer sig för 2 000 eller
1 000 kronor. »Jag vill ha min tilläggspension,
jag vill betala för den.»

Observera detta — och nu går jag litet
utanför debattämnet, tv jag måste
bemöta vad herr Mannerskantz anförde

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

— att linje 2 innebär att statens åtaganden
endast avser värdebeständigheten.
Nå, säger man — det sade herr Mannerskantz,
och det har ju förut sagts
av högerledaren — bondeförbundets förslag
kostar också väldigt mycket pengar.
Nej, det gör det inte, om man bestämmer
pensionsavgifterna efter försäkringsmässiga
grunder, som det står i
herr Carlssons förslag inom pensionsberedningen.

När det gäller att klara en värdebeständig
pension, innebär de försäkringsmässiga
grunderna att premierna kommer
att bli högre än de premier, som ett
försäkringsbolag tar ut utan att lämna
en värdebeständighetsgaranti. Jag har
här beräkningar i saken. Det är svårt att
göra sådana beräkningar, ty vem vet om
det kommer att bli en inflationsutveckling?
Vem kan säga hur kraftig en eventuell
inflation kommer att bli? Det är
en sak som man vet mycket litet om.
En annan sak som man också vet mycket
litet om är hur värdet av dessa fonder,
till vilka premierna skall betalas in, kommer
att förändras vid inflation. Jag har
här en kalkyl, där man har varit mycket
pessimistisk och utgått från att det
kommer att gå så illa att de fonder man
lägger upp inte kommer att kunna följa
levnadskostnadsutvecklingen, utan för
varje år skulle öka en procent mindre i
pengar räknat. Det är som sagt en ytterst
pessimistisk förutsättning, men under
det antagandet blir det så, att om
premierna avser en ren ålderdomspension
från 67 år, kommer premierna vid
en inträdesålder av 40 år att öka med
27 procent, om man försäkringsmässigt
vill täcka värdebeständighetsgarantien.
Skall pensionen utgå från 65 år, blir det
en ökning med 26 procent. För en änkepension,
avsedd för en tre år yngre
hustru, för vilken premierna betalas in
av mannen upp till 67 års ålder, blir det
19 procents ökning o. s. v.

Jag skall, herr talman, med detta sluta
mitt anförande, Jag har med flit endast
uppehållit mig vid sådana ting, som
man dragit fram här i debatten. Jag vill
till slut instämma i en sak som herr
Ohlon yttrade, men jag gör det med en

helt annan motivering än han gjorde.
Det föreligger, som herr Ohlon sade, fara
för att folkomröstningsinstitutet kommer
i vanrykte. I och för sig kan man
nog utan överord säga, att medborgarna
genom denna folkomröstning i höst kommer
att sättas på ett prov. Jas både honpas
och tror, att de svenska medborgarna
skall bestå det provet.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Om, som herr Wahlund
säger, formuleringarna på frågorna
egentligen inte skulle betyda så mycket,
då frågar jag: Varför har då regeringen
inte kunnat gå med på ändringarna åtminstone
av fråga 3? Det måste ju då
bero på rena oviljan och kan inte ha
någon annan orsak. Men det är väl snarare
så, att herr Wahlund har fel och
att regeringen har bedömt det så, att frågornas
formulering har stor betydelse.
Jag tror att regeringen därvidlag kanske
har bedömt det riktigare än herr Wahlund.

Vidare vill jag fråga her Wahlund om
han som expert på folkomröstningar ändå
inte vill medge att det hade varit riktigare
och lämpligare att vid en folkomröstning
lägga fram en fråga som skulle
besvaras med ja eller nej. Man borde ha
undersökt, om det inte hade varit möjligt
att föra fram ett sådant alternativ.
Det går väl att få herr Wahlund att erkänna
att detta är det bättre sättet, jämfört
med att komma fram med tre frågor
som skall beskrivas.

I anledning av vad herrar Alvar Andersson
och Aastrup nyss sade vill jag
nämna att jag vid föredragningen i utskottet
frågade utskottsordföranden, om
majoriteten var öppen för överläggning
dels om ingressen, dels om frågornas
formulering. Beträffande det senare fallet
sade jag att i så fall får vi väl tillsätta
en liten förhandlingsdelegation.
Efter lunchen, som vi hade strax därpå,
meddelade ordföranden att han var öppen
för resonemang om ingressen men
inte om frågorna. Då var det inte mer
att säga.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mannerskantz har
egentligen sagt vad jag tänkte yttra. Om
enligt herr Wahlund frågornas formulering
inte spelar någon vidare roll, varför
då inte tillmötesgå oppositionen?
Herr Wahlund såsom expert på dessa
frågor måste väl ändå veta, att hur frågorna
formuleras spelar en grundväsentlig
roll. Därför har vi haft dessa segslitna
partiledarunderhandlingar, där det
på ett visst stadium tycktes, som om full
enighet skulle uppnås, men i det sista
upploppet tillstötte tydligen någonting,
majoriteten var obönhörlig och ville inte
gå oss till mötes.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Detta, om vilken roll själva frågeformuleringarna
spelar, har jag redan utvecklat
så utförligt, att jag tycker att
jag inte behöver orda om det mera. .Tåg
skall däremot direkt svara på de frågor
som riktats till mig.

Herr Mannerskantz frågade: Kan inte
herr Wahlund göra det medgivandet att
det vore enklare, om man hade två frågor
i stället för tre? Jag skall direkt
svara, att det är klart att det blir enklare,
om man kunde skicka ut en fråga,
som folk bara har att svara ja eller nej
på. Men situationen är inte sådan den
här gången, att detta är möjligt. Yi har
att hålla oss till de tre linjer som kommit
fram i pensionsberedningen.

Den andra frågan ställdes både av herr
Mannerskantz och av herr Ohlon: Om
man nu anser att själva ordalydelsen av
frågorna inte är så betydelsefull, varför
kan man då inte tillmötesgå oppositionen
i fråga om frågornas formulering?
Jovisst, just därför kunde vi från bondeförbundet
bland annat göra det medgivandet
att vi sade: »Låt gå för att i
linje 3 får plockas in ordet frivillig, låt
«å för att linje 3 karakteriseras som en
frivilliglinje.» Vi kunde göra det medgivandet
av den anledningen, att vi ansåg
att vi nu har tid på oss ända till i
liöst för att tala om för de enskilda medborgarna
att den frivillighet, som man
talar om i fråga 3, iir av en helt annan

15 Första kammarens protokoll 1957. Nr 21

sort än den individuella, personliga frihet
som det talas om i fråga 2.

Herr MANNERSKANTZ (li) kort genmäle: Jag

tror för min del inte att det är
ostridigt att det inte hade varit möjligt
med bara en fråga. Den stora skiljelinjen
går dock mellan obligatorisk och frivillig
pension, hur man än utformar det.
Därför tror jag fortfarande att det är
den goda viljan som har fattats.

Jag glömde en sak nyss. Herr Wahlund
sade att herr Carlssons i Arla linje
inte medförde statsbidrag. Det var ganska
märkvärdigt. I beredningens betänkande
står det på sidan 160 strax nedanför
mitten talat om denna pensionering,
och där säges att premiesättningen bör
ske efter försäkringsmässiga grunder
och att staten bör garantera värdebeständigheten.
Den garantien skulle ha
kostat mycket pengar, om pensioneringen
hade varit genomförd t. ex. för tio
år sedan. Då skulle det på en 8 000-kronorspension
ha utgått ungefär 1 800 kronor
om året i statsbidrag. Något längre
ned på sidan står, att om det blir svårigheter
för de små inkomsttagarna, skall
det ordnas med lämpligt utformat statsbidrag.

Jag tycker för min del att det inte är
svårt att räkna ut, att det blir mycket
betydande statliga bidrag.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Det var bra, herr talman, att jag fick
tid att slå upp denna sida och kontrollera
det citat som herr Mannerskantz anförde.
Där står: »Möjligheterna att reducera
den enskildes kostnad genom ett
lämpligt utformat statsbidrag skall beaktas
vid utarbetandet av förslagets detaljer.
»

Får jag redovisa den åsikt jag har personligen?
Det är en åsikt som jag med
all säkerhet vet att mitt parti kommer
att företräda. Vid den slutliga utformningen
av förslaget kommer vi att stanna
för att man inte skall reducera kostnaderna,
utan alt premierna alltså skall
gå ut efter försäkringsmässiga grunder.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Då återstår värdebeständigheten. Jag
trodde att jag klart utvecklade den saken
nyss i mitt genmäle. Jag har inte
så lång tid på mig nu, men jag vill bara
helt kort säga: Skulle det inte bli någon
inflation, är här ju ingen fråga att diskutera,
och skulle det bli inflation och
man -—- precis som folkparti och höger
tror ■—- skulle lyckas placera fonderna
så, att de följer penningvärdets förändringar
och man dessutom lägger index
på premierna, då är det heller inget
problem ur ekonomisk synpunkt. Det
enda problemet uppkommer, om det
blir ett glapp mellan prisutvecklingen
på fondmedlen och prisutvecklingen på
konsumtionen. Det var den möjligheten
som jag belyste med några exempel i
mitt första anförande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Riksdagen håller nu på
att löpa linan ut i fråga om de högst
anmärkningsvärda förberedelserna för
folkomröstningen i pensionsfrågan. Regeringen
har gjort sitt och har tydligen
släppt intresset, i varje fall för behandlingen
av denna fråga i den här
kammaren.

För fjorton dagar sedan undanskaffades
det hinder för en självrådig lösning
av frågan som de vilande grundlagsbestämmelserna
om folkomröstning ansågs
utgöra. I dag står vi inför majoritetens
diktat när det gäller angivandet av innebörden
i höger- och folkpartilinjen.
Den, som till äventyrs hoppats att utskottsbehandlingen
skulle leda till en utjämning,
har anledning att känna sig besviken.
De båda regeringspartierna, sinsemellan
oense och det ena närmast på
samma linje som oppositionen i den väsentliga
frågan om frivillighet, har varit
obrottsligt överens om utformandet
av sina egna frågor och om sin vägran
att låta minorieten bestämma sin.

Vad skiljaktigheterna har bestått i har
ju klart redovisats i handlingarna, och
det har också tydligt framgått av den
redan förda debatten i ärendet. Jag är
för min del säker på att varje oförvillat
omdöme måste i allt väsentligt ge oss

rätt i vår kritik av frågornas formulering.
Uppenbarligen här regeringspartierna
sökt göra sina ståndpunkter i pensionsfrågan
så aptitliga som möjligt och
oppositionens linje så litet tilltalande
som möjligt.

Herr Wahlund inbjöd mig att säga
några ord om hur man skulle karakterisera
de här förda förhandlingarna,
men han erinrade också om att vi var
överens om att inte föra vidare vad som
förekommit vid dessa förhandlingar. Jag
vill säga att de omdömen, som jag uttalat
och i fortsättningen uttalar om vad
som har skett i denna sak, grundar sig
på de erfarenheter som förhandlingarna
har gett mig.

Det kan tänkas att detta småskurna
förfaringssätt är partitaktiskt fördelaktigt.
Jag vill dock i det fallet i likhet
med herr Wahlund säga, att jag inte är
alldeles säker på att det kommer att visa
sig att så är förhållandet. Oppositionen
kommer, oavsett vad majoriteten ansett
sig böra bestämma för dess räkning, att
driva sin linje om en frivillig, valfritt
utformad och utan statsbidrag värdebeständig
tilläggspensionering, med andra
ord att hävda rätten för människorna
själva att bestämma, hur de utöver folkpensionen
vill ordna sin pensionsfråga.
Jag tror därför inte att ett eller annat
ord i frågeformuleringarna skall behöva
få avgörande betydelse för omröstningen,
men jag underskattar måhända det
psykologiska värde som i varje fall regeringen
har tillmätt frågornas avfattning.
Ty jag gör precis samma invändning
som herr Mannerskantz nyss gjorde, att
om verkligen frågornas utformning hade
ansetts inte äga någon avgörande betydelse,
hade väl i all rimlighets namn
vi, som satt omkring förhandlingsbordet
under så många timmar, kunnat komma
överens om deras utformning. När så icke
skedde, kan det icke ha haft någon
annan anledning än att man från majoritetens
sida har utgått från att dessa
frågors formulering har en avgörande
betydelse. Här gäller det för oss —■ resonerade
man — att se till, inte bara att
det blir så fördelaktigt som möjligt för
oss utan också att det blir så ofördelak -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

tigt som möjligt för oppositionen. Det är
detta som har präglat förhandlingarna
från början till slut.

Vad som för mig framstår som det
verkligt bedrövliga i denna historia är
att vi ännu en gång under regeringen
Erlanders tid står inför ett sumpat tillfälle
att åstadkomma en samlande lösning
i en betydelsefull fråga som i landets
intresse bort inbjuda till uppgörelse.
Jag har under årens lopp vid åtskilliga
tillfällen påtalat denna brist på sinne
för den demokratiska gemenskapen.
Om den beror på bristande vilja eller
på bristande förmåga skall jag lämna
osagt. Pensionsfrågans lösning kommer
ju, på olika vägar, att få ingripande betydelse
för hela vårt samhällsliv under
överskådlig för att inte säga oöverskådlig
framtid. Det sätt, på vilket regeringen
hittills handlagt denna fråga, har närmast
kommit den att framstå som en
bricka i ett dagspolitiskt spel, betingad
av koalitionens trassliga inbördes förhållanden.

Vi betraktar vad som här skett till
innebörden, om också inte till formen,
som ett övergrepp ur allmän demokratisk
synpunkt, ett övergrepp som inte
kan annat än försämra den politiska atmosfären
i en tid av stora påfrestningar,
som ropar efter sammanhållning och
samarbetsvilja inom nationen.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Vi inom bondeförbundet
hälsar med stor tillfredsställelse klarläggandet
i ingressen till de tre frågorna,
där utskottet bar på en mycket viktig
punkt verkställt en justering av propositionen.
Jag gör mig inte skyldig till någon
indiskretion, om jag för kammaren
meddelar, att det från bondeförbundets
sida inte saknats påtryckningar på regeringen,
i varje fall på den socialdemokratiska
delen inom regeringen, att verkställa
detta klarläggande. När propositionen
kom, hade vi anledning tro att
klarläggandet skulle ha skett i propositionen,
men så var ingalunda förhållandet.
Man kan nu fråga sig, varför denna
intetsägande, stympade sats: »Avsikten

är att höja folkpensionen» —• punkt och
slut —- inte klarare definierades. Det åtminstone
för oss grundläggande är att
söka höja den allmänna folkpensionen
till att utgöra en grundtrygghet för hela
det svenska folket, förvandla den till en
verklig medborgarrätt, som tryggar de
gamla, vilka har gjort sitt dagsverke.

Jag har i dag lyssnat till debatten i
kammaren, och jag måste säga att jag
känner mig något oroad av herr Strands
yttrande här. Han ville frånkänna den
ändring, som har skett inom utskottet,
varje politisk eller saklig betydelse för
riksdagens framtida ställningstagande.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Den justering, som har skett inom utskottet,
utgör väl ändå en bakläxa för
regeringen, som jag nog tycker att regeringen
hade kunnat bespara sig. Justeringen
utgör en ändring av frågeformuleringen
på en viktig punkt, som är gemensam
för alla tre frågorna, och därigenom
får den en större politisk betydelse.

Jag kan inte underlåta att till protokollet
anföra vad utskottet skriver på
denna punkt. Jag gör gällande, att även
om inte utskottets uttalande är bindande
för riksdagens och regeringens framtida
ställningstagande, utgör det i varje
fall ett klarläggande, som enligt mitt
sätt att se skapar stadga i hela frågekomplexet
och som för vår framtida
handläggning måste ha ett avgörande inflytande
—■ sedan får väl kammarens ledamöter
själva dra de riktiga slutsatserna.
Utskottet skriver: »För att de röstande
skall kunna bedöma behovet av en
tilläggspension och hur en sådan pensionering
på lämpligaste sätt bör ordnas,
är det givetvis av vikt att största möjliga
klarhet råder angående de förutsättningar
man härvid har att utgå från. Det bör
beaktas, att de tre inom pensionsberedningen
framförda förslagen till pensionsfrågans
lösning liar det gemensamt,
att förbättringar av den nuvarande folkpensioneringen
förutsättes komma till
•stånd och att den förbättrade folkpensionen
skall utgöra den grund på vilken
eu tilläggspensionering skall bygga. Syftet
att ge uttryck åt nämnda förutsätt -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

ning har i propositionen ansetts kunna
tillgodoses på så sätt att i den likalydande
ingressen till röstsedlarna bl. a.
anges att avsikten är att höja folkpensionerna
och att bygga på dem med särskilda
tilläggspensioner. Utskottet anser,
att den föreslagna lydelsen icke ger en
tillräckligt klarläggande bild av den gemensamma
grundförutsättningen för de
tre förslagen till kompletteringsförsäkring,
och förordar därför en annan formulering
på denna punkt. I ingressen
torde på sätt nedan närmare anges böra
upptagas huvuddragen av förslaget till
förbättrade folkpensioner, nämligen avsikten
att genomföra höjningen successivt,
målsättningen i fråga om pensionsbeloppens
storlek samt den tidpunkt då
höjningen avses vara helt genomförd.
Med hänsyn till det anförda förordar utskottet,
att ingressen ges följande lydelse:
''Avsikten är att successivt höja folkpensionerna,
enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag så att de år 1968
uppgår till 5 400 kronor för två pensionsberättigade
makar och 3 600 kronor
för ensamstående. Avsikten är vidare
att bygga på dem med särskilda tillläggspensioner.
Tre olika förslag har
lagts fram om utformningen av sådana
tilläggspensioner.’»

Jag kan inte finna annat än att här
skett en mycket viktig deklaration, som
jag hoppas att riksdagen utan vidare
skall antaga.

I vissa kretsar, särskilt de till vårt
parti närslutna, har hysts farhågor för
att de stora grupper, som redan har sin
pensionsfråga ordnad, och de, som väntar
sig att få sin ordnad genom antingen
ett obligatoriskt eller ett kollektivt,
avtalsmässigt pensionsförfarande, skulle
visa ett alltmer minskat intresse för att
den allmänna folkpensionen skall bringas
upp till den höjd som anges i utredningens
enhälliga förslag. Det är helt
naturligt, om ett sådant förhållande skulle
uppstå, ty det råder i verkligheten
ett ekonomiskt konkurrensförhållande
mellan grundpensionen, såsom den bottenpension
som bildar den allmänna ålderdomstrygglieten,
och den påbyggnadspension,
som man antingen har el -

ler avser att genomföra. Det kan nämligen
hända att de båda inte ryms inom
det svenska samhällets ekonomiska möjligheter.

Jag kanske därmed skulle lämna den
delen av frågan och säga, såsom någon
har sagt här förut, att själva upptakten
till ett vidgat användande av folkomröstningsinstitutet
verkar närmast olustig.
Det kan tänkas att folkomröstningsinstitutet
förlorar i värde och popularitet
genom den motsatsställning, som har
uppstått rörande frågornas utformning.
Jag kan också dela deras uppfattning
som här har sagt, att man inom bondeförbundet
djupt beklagar, att det inte
har lyckats att uppnå enighet.

Jag skall inte gå närmare in på någon
minutiös analys av ordställningen inom
de olika frågorna, men nog kan man säga,
att fråga nr 1 skulle ha vunnit i klarhet,
om det i stället för uttrycket »lagfäst
rätt», som skulle tilkomma alla medborgare,
hade talats om den lagstadgade
skyldighet och det tvång, som också ligger
bakom det obligatoriska lagstadgandet
och som kanske kommer att leda till
ekonomiska konsekvenser, som för oss
inom bondeförbundet tett sig oantagliga
för närvarande.

Detta innebär inte att vi inom bondeförbundet
ej anser det vara i hög grad
önskvärt, att pensionsfrågorna ordnas
på ett tillfredsställande sätt även med
påbyggnader av grundpensionen, men
man måste alltid finna sig i den realiteten,
att vi har att arbeta inom gränsen
för vad som är ekonomiskt möjligt. Vi
får inte hemfalla åt den gamla Frödingska
satsen: »Så här ska vi ha’t», och
först sedan fråga sig: Var ska vi ta’t?

I fråga nr 2 borde kanske ha getts
rum åt den begränsning som varit vägledande
för herr Carlsson i Arla, nämligen
3 000 kronor. Garantien av värdebeständigheten,
i den mån denna garanti
lämnas av staten, kan jämväl ordnas
genom att staten stadgar att avgifterna
skall uttagas efter försäkringsmässiga
grunder.

Jag vill emellertid framhålla, att fråga
nr 2 är den fråga, som ger den största
klarheten åt själva frivillighelsprinci -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

pen. Där är individens rätt obeskuren
att, på det sätt han finner för gott, själv
ordna sin ålderdomspensionering —■
om han nu vill göra det genom att spara
i ett eget jordbruk, ett eget hem, genom
sparande av pengar eller på annat sätt,
eller om han vill teckna sig för en pension,
som då — man skall inte glömma
det —- enligt förslaget är rätt blygsam
men lämnar hela fältet fritt för individens
egna, fria bedömanden rörande
dess storlek.

Om jag skulle ge ett råd, kanske det
skulle vara, att ifall oppositionen i någon
mån är bekymrad över utgången,
så vore det inte alldeles oriktigt, om man
toge fasta på fråga nr 2. Genom att stödja
den skulle man kunna skapa en opinionsyttring
till förmån för just frivillighetsprincipen
på ett sätt som man
kanske inte i tillräcklig grad gör genom
fråga nr 3.

Liksom herr Alvar Andersson utgår
jag ifrån, att oppositionens representanters
ställningstagande i beredningen var
föregångna av en grundlig konfrontation
med partiledningarna. Jag är själv
gammal utredningsman och vet, hur det
går till. Man tar inte ställning utan vidare,
utan man frågar sin partiledning.
Vid det slutliga ställningstagandet har
herrar Aastrup, Ahlberg och Hedén klart
angivit, att de förordar ett systern med
en frivillig påbyggnad av folkpensionen,
huvudsakligen genom kollektivavtal eller
andra kollektiva anslutningsplaner.
Visst är det där fråga om frivillighet,
men det ordet ingår också i regeringens
förslag till tredje fråga. Jag kanske kan
meddela, att ordet frivillig, som finns
där i den första inledande satsen, nog
var ett försök till en kompromiss, som
gjordes från bondeförbundets sida. Det
ordet finns nu kvar och säger klart ut,
att fråga nr 3 innebär en form av frivillig
försäkring. I den i motionen och reservationen
av oppositionen utformade
frågan har ordet kollektivavtal eller kollektivanslutning
försvunnit. Jag förstår
inte, varför man inte vidhåller den inställning,
som man intog i utredningen.
Utredningsförslaget har ju skickats ut
på bred remiss till olika instanser. Lik -

som herr Alvar Andersson anfört tidigare
i dag, anser jag att den folkomröstning,
som vi nu skall besluta om, är ett
fortsatt remissförfarande på en än bredare
bas, nämligen hela svenska folket.
Då borde nog inte det ursprungliga förslaget
ha undergått denna förändring,
som jag för min del har svårt att erkänna
såsom varande objektiv. Om någon
känner moralisk indignation över den
utformning, som fråga nr 3 fått i propositionen,
så bör denna indignation faktiskt
bli något mindre, sedan han läst
propositionens förslag till frågeställningar.

Det är beklagligt att hela ärendet utvecklats
på det sätt som skett. Att oppositionen
har frångått sitt ställningstagande
i beredningen, visar dock att det
finns även hos den en önskan att frisera
frågeställningen till sin egen förmån.

Det är ju inte meningen att vi här
skall gå in på de ekonomiska konsekvenserna
av detta väldiga projekt, som
väl är en av de största frågorna, som
framdeles kommer att föreläggas riksdagen.
Jag vill dock hoppas att de synpunkter,
som vi inom bondeförbundet
företräder, nämligen att såsom grundval
för en tryggad ålderdomsförsörjning
skall —• på sätt framgår av den inledande
satsen i frågorna — läggas den allmänna
folkpensionen, även skall bli
riksdagens beslut. Därmed har man förutsatt
något så väsentligt som att frågan
om påbyggnaden får komma i efterhand
och mogna. Vi kommer att beredas tid
att känna efter, om vi kan bygga den
ekonomiska grund för detta väldiga projekt
som är alldeles nödvändig. Vi kan
inte lyfta oss själva i håret, inte skapa
ekonomiska förmåner utan att först se
till, att det finns en ekonomisk grundval
att bygga på. Ett genomförande utan
att denna grundval finns kommer att få
betänkliga, allvarliga verkningar för hela
det svenska samhällets ekonomiska liv
och för dess ekonomiska struktur ej
minst genom dispositionen av de väldiga
fonder som förutsättcs skola uppstå och
i övrigt för den enskilda individens möjligheter
att få behålla den nödvändiga
andelen av sin inkomst under den ak -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

liva åldern för att därmed grunda en familjeexistens.
Jag hoppas därför att vid
den utformning som sker man skall allvarligt
beakta de ingripande konsekvenser
som kommer att följa av den stort
upplagda socialreform, som möjligen
kommer att mogna fram under den närmaste
tiden.

Herr talman! Jag bär ingenting att invända
mot att riksdagen beslutar i överensstämmelse
med utskottets förslag.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Werner är rädd
för att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
inte skall kunna inrymmas
samtidigt i den svenska samhällsekonomien.
Jag tror att herr Werner
har rätt i det fallet, om inte tilläggspensionssystemet
byggs upp på sådant
sätt, att sparmomentet klart framträder.
Det obligatoriska förslaget lider enligt
min uppfattning av starka brister i detta
hänseende. Man tar ut för låga premier
under ett stort antal år i början
och skuldsätter sig hos kommande generationer.
Detta måste, herr Werner —
därom tror jag att vi är överens — vara
samhällsekonomiskt oriktigt och olämpligt.
Frivilliglinjen enligt det förslag,
som vi framlagt, innehåller ett klart
sparmoment och hjälper genom sin konstruktion
till att bygga upp en större
och bättre produktionsapparat, som är
en av förutsättningarna för att vi skall
kunna ge våra åldringar det skydd, som
vi alla önskar dem.

Herr Werner kom sedan in på frågan
om tvång eller inte tvång. Jag vill säga
till herr Werner, att om man har den
uppfattningen att arbetsmarknadens
parter skall ha rätt att träffa avtal, måste
detta innebära att de har rätt att bestämma,
hur stor del av arbetsersättningen,
de anser skall tas ut i form av
kontant lön och hur stor del i form av
premier till åldersförsörjningen. Jag
tror knappast att herr Werner vill bestrida
att arbetsmarknadens parter har
rätt att träffa avtal härom. Därest man
skulle genomföra det förslag, som herr
Carlsson i Arla lagt fram i sitt särskilda

yttrande i beredningen, måste detta
förutsätta, att man även enligt det alternativet
skall ha rätt att träffa arbetsavtal
om anslutning till systemet.
Eftersom denna form av försäkring är
mycket gynnsam med hänsyn till de
subventioner, som staten skall lämna,
kommer det naturligtvis att bli stor anslutning.
Detta system kommer alltså
att få den effekt som herr Werner bär
velat undvika.

Herr WERNER (hf) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att ingen i
denna kammare ur mitt anförande utläst
att jag på något sätt skulle vilja
förmena arbetsmarknadens parter att
träffa avtal. Det är otänkbart att jag
skulle kunna hävda något sådant, och
det ligger fjärran från min principiella
uppfattning.

Vad jag har velat göra gällande är att
kollektivavtalets form ingalunda innebär
sådan frivillighet som man från
oppositionens sida vill påstå. När det
träffas ett kollektivavtal, omfattande
stora grupper, finns det ingen möjlighet
för den enskilde kollektivanslutne att
undgå dess verkningar. Kollektivavtalet
är faktiskt lika tvingande som ett lagstadgat
tvång. Den kollektivanslutne
måste nämligen finna sig i det kollektivt
träffade avtalet.

Från oppositionens sida brukar man
annars —■ enligt mitt fria sätt att se, också
med en viss rätt — göra starka invändningar
mot den politiska kollektivanslutningen
av fackföreningarna. Man
brukar från oppositionens sida reagera
mot det tvång, som politiskt annorlunda
tänkande människor tvingas underkasta
sig genom att de blir politiskt
kollektivt anslutna genom en facklig organisation,
såvida de inte gör särskilt
förbehåll. Det förvånar mig, att man då
glömmer att inom oppositionen ge uttryck
för den reaktion som det dock
borde finnas utrymme för när det här
gäller den form av frivilliga avtal som
jag kallar för kollektivt tvång över den
enskilde.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om arbetsmarknadens
parter träffar avtal om med vilket belopp
lönen skall utgå, kan jag inte inse
att detta avtal, även om det träffas i kollektivavtalets
form, innebär ett tvång.

Jag vill dessutom tillägga, herr Werner,
att ett sådant system till frivillig
pensionsförsäkring, som vi skisserat i
vårt betänkande, icke utesluter möjligheten
till frivillig anslutning. Det är inte
nödvändigt att anslutningen sker i kollektivavtalets
form. Det finns möjligheter
för mindre grupper, t. ex. jordbrukare
och andra fria yrkesutövare
o. s. v., att ansluta sig kollektivt eller
individuellt. Det finns alltså ett mycket
stort frivilligelement i vårt system.

Dessutom innesluter ordet »frivillig»
även valfrihet, vilket jag tycker är mycket
viktigt i detta sammanhang.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det finns stora grupper av fristående
företagare, som enligt oppositionens
förslag erhåller denna valfrihet
att träffa avgörande om sin pension.
Men vad jag talar om är de väsentligt
större grupper som ryms inom de kollektiva
sammanslutningarna på arbetsmarkaden
och som ingalunda vid ett
kollektivavtal åtnjuter den individuella
frihet, som herr Aastrup gärna vill göra
gällande kommer att råda.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Oppositionen mot pensionsförslaget
liar, när den stått inför
valet av attityd inför dem som skall
rösta i höst, bestämt sig för att uppträda
i den förfördelades roll. Man söker
göra gällande att vid formuleringen av
de frågor, som skall göras till föremål
för folkomröstning, har regeringen hcgått
övergrepp och trätt de demokratiska
rättigheterna för när. Regeringspartierna
har, säger man, betett sig på
sådant sätt, att de i främsta rummet
sökt tillgodose partitaktiska syften i stället
för att söka skapa klarhet över fråge -

formuleringarna. Detta skulle de, som
företräder den tredje frågan, bli lidande
på, och det skulle vara till nackdel för
dem, påstår man.

Jag tror inte att man med fog kan
göra gällande att oppositionen blivit
förfördelad på detta sätt. Jag är tvärtom
ganska säker på att när den nuvarande
stormen har rasat ut och man sätter
sig ned för att undersöka, vilken sida
som har varit mest angelägen att tjäna
partitaktiska syften, kommer man att
finna, att inte heller oppositionen varit
främmande för dylika syften.

När vi behandlar denna fråga, bör vi
nämligen inte glömma det förspel som
föregått denna debatt. Vi vet ju alla, att
när den Åkessonska utredningen kom
fram med sitt förslag anade genast
Svenska arbetsgivareföreningen att detta
inte bara skulle leda till ökade utgifter
för arbetarna, utan också resultera
i att andra fick bestämma över en hel
del av de kapital, över vilka arbetsgivarna
under hittills rådande förhållanden
själva kunnat bestämma. Därför framlade
Svenska arbetsgivareföreningen ett
eget utkast till en tjänstepensionsförsäkring,
i förhoppning om att därigenom
åtminstone kunna fördröja, om inte helt
avvärja en tjänstepensionering av det
slag, som man här önskat från arbetarnas
håll.

När nu beredningen lade fram sitt
förslag, fann man att det artade sig till
en ännu allvarligare uppgörelse på denna
punkt än man tidigare hade tänkt
sig. Man förstod att det ovillkorligen
måste komma att stå strid om saken,
eftersom arbetarsidan med all säkerhet
skulle vidhålla den uppfattning som
den tidigare givit uttryck för, nämligen
att det borde införas en sådan pensionering
som påbyggnad på folkpensioneringen.
Man bär från oppositionens sida
gjort allt vad man kunnat för att höja
folkpensionen så mycket som möjligt
och därigenom söka åstadkomma en
minskad anslutning till en eventuell
folkomröstning i frågan. När oppositionen
närmare funderade över saken, utgick
man vidare ifrån, att om man
krävde eu folkomröstning, så skulle man

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

kunna använda denna folkomröstning
på ett annat sätt än det, som den ursprungligen
var avsedd att användas
på. Man förutsatte nämligen att regeringen
inte skulle våga hänskjuta saken
till folkomröstning, och i så fall skulle
man ha använt denna regeringens vägran
eller uraktlåtenhet till att förvilla
hela debatten om tjänstepensioneringen
och på det sättet få den snedvriden. Det
var ganska naturligt att regeringen inte
lät den utvecklingen ha sin gång. När
regeringen gick med på en folkomröstning,
trots att den inte ansåg folkomröstning
vara det lämpligaste instrumentet
i detta sammanhang, gjorde den det,
därför att den ville undvika en sådan
snedvridning av hela frågan.

När det blev bekant att regeringen
hade ställt sig välvillig till tanken på
en folkomröstning och att en sådan omröstning
skulle bli av, uppstod — det är
väl inte värt för oppositionen att förneka
det — något av panik i dess led.
Det ledde också till att oppositionen
omedelbart gick ifrån den ståndpunkt
man förut hade intagit. Det vill säga:
man gick ifrån den detalj i arbetsgivarlinjen
—- man kan tryggt kalla alternativet
så — som man, när formuleringen
på sin tid gjordes, trodde skulle
vara det bästa då det gällde att förhindra
en obligatorisk tjänstepensionsförsäkring,
nämligen hänvisningen till
att det kunde ingås kollektiva avtal också
om tjänstepensioner mellan fackförbunden
och Arbetsgivareföreningen,
varigenom pensioneringen kunde ordnas
för mycket stora grupper. När det
blev klart att en folkomröstning i frågan
skulle äga rum, frånföll man emellertid
omedelbart detta, och det skickades
ut ett meddelande som i Dagens
Nyheter hade denna formulering: »Folkpartiet
och högern har beslutat sig för
att inte ställa upp med sin ''avtalslinje’
i folkomröstningen om pensionen. Folkpartiledaren
Bertil Ohlin och högerledaren
Jarl Hjalmarson har kommit överens
om att deras gemensamma alternativ
på valsedeln begränsas till den höjda
folkpensionen och därutöver full frivillighet
att teckna tilläggspension.»

Vad var det nu som orsakade denna
märkliga omsvängning? Såvitt jag förstår,
var det ingenting annat än detta,
att man då hade kommit underfund
med att man inte kunde utnyttja ordet
»tvång» i detta sammanhang på det sätt
som man ursprungligen hade tänkt göra.
Man hade velat understryka, att om det
blev en obligatorisk försäkring, så skulle
löntagarna underkastas ett tvång,
och eftersom tvång alltid är obehagligt,
så skulle det följa cn dålig smak i munnen
av att man använde det ordet i
agitationen. Men när det sedan blev klart
att även kollektivavtalslinjen komme att
innebära ett tvång, kom man på oppositionshåll
till insikt om att den linjen
inte var den bästa att propagera på.
Jag antar i varje fall att det var detta
som gjorde att man strök ordet kollektivavtal
i detta sammanhang.

Men oppositionen kan ju ändå inte
komma ifrån att såväl herrar Aastrup,
Ahlberg och Hydén som Arbetsgivareföreningen
har använt ordet kollektivavtal
på sådant sätt, att det ovillkorligen
ger en den uppfattningen att detta med
kollektivavtal utgör en integrerande del
i hela förslaget. Det heter exempelvis
på s. 125 i beredningens betänkade, där
det ges en del av det yttrande, som
herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén har
avgivit, att »en försäkringsinrättning
bör skapas, vari frivillig pensionsförsäkring
med valfria förmåner kan erhållas
kollektivt och individuellt». Det
står litet längre ned på samma sida:
»Sådan försäkring förutsättes till mycket
stor del komma till stånd på grundval
av kollektivavtal.» Det heter i Arbetgivareföreningens
förslag, som också
refereras i beredningens betänkande, att
Svenska Arbetsgivareföreningen framlade
år 1954 ett förslag till lösning av
pensionsfrågan för arbetare, byggd på
grundtanken om kollektivavtal rörande
pensioner.

Inför allt detta lär det väl inte gå
att förneka att kollektivavtalsprincipen
varit en bärande princip i det förslag,
som herrarna på oppositionskanten ursprungligen
framlade. Det är också detta
förslag, som har varit ute på remiss.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Det är detta förslag, som har diskuterats
i den allmänna debatten i tidningarna och
man och man emellan. Det är det förslaget
som har lagts fram av dem, som har
företrätt arbetsgivarsidan, folkpartisidan
och högersidan. Det kan väl inte
gärna vara riktigt att man springer ifrån
ett sådant förslag och efteråt begär att
få formulera ett annat. Det är dock det
förslaget, som har varit underkastat en
bedömning från remissinstansernas sida,
och det är kring detta diskussionen
hela tiden har rört sig.

Härtill kommer ju, att om man i detta
sammanhang skulle utesluta ordet kollektivavtal,
så skulle detta ju kunna inge
folk den föreställningen, att man inte
skulle kunna använda kollektivavtalsformen
för ingående av sådana här försäkringsavtal,
och det antar jag inte är meningen.
Men om det inte är meningen,
varför har man då strukit ordet kollektivavtal?
Och om det är meningen att
man inte vill gå med på kollektivavtalsformen
för sådana avtal, då skall man
säga ut det, men det gör man inte heller.

Om det frågas vad anledningen kan
vara till att man handlat på det sättet,
så är det naturligtvis de, som handlat på
den kanten, som skall svara för det, men
såvitt jag förstår vill man inte göra det,
och jag vet inte heller vad man skall
svara, om man inte skall stanna för denna
förklaring på det hela.

Under debatten har det ju gjorts åtskilliga
inlägg, där man har velat försöka
framställa saken som om folk alltjämt
skulle tvingas genom att man från
vårt håll har valt vägen med den obligatoriska
försäkringen. Men är det inte
också en förfalskning av hela frågeställningen,
att kalla detta, såsom herr
Aastrup gjorde, att ålägga löntagarna
betalning till denna pensionering? Man
ålägger ju folk betalning till folkpensioneringen,
varför är det märkvärdigare
att man ålägger folk att betala till den
frivilliga tjänstepensioneringen? När
denna är knuten till anställningen, får
ju de som tar en tjänst som är förenad
med pension underkasta sig avdrag på
lönen för att betala pensionskostnaderna.

När man nu använder ordet tvång i
olika variationer på oppositionssidan i
detta sammanhang, så gör man det för
att skapa en för sig partipolitiskt nyttig
atmosfär, och när man gör det, tycker
jag att man inte skall vara så förfärligt
indignerad, som alldeles särskilt herr
Ewerlöf var, när han gjorde gällande att
oppositionens rätt hade trätts så förfärligt
för när genom att man inte hade
fått stryka ordet kollektivavtal — ty det
är väl det som det i själva verket gäller
—■ ur den tredje frågan. Men, som jag
sagt tidigare, får det väl ändå sägas, att
detta hade varit att förvanska den ursprungliga
frågeställningen, som folk ju
skulle ta ståndpunkt till.

Herr Aastrup säger också, att man
borde främja tillkomsten av ytterligare
pensionsskydd. Ja, det är klart. Det är
ju det, det är fråga om. Men när man
talar om att främja ytterligare pensionsskydd
och vägrar att gå med på en lagfäst,
låt oss kalla det obligatorisk pensionering,
är det inte då i själva verket
på det sättet, att man vill skjuta den tidpunkt,
då olika arbetsgivargrupper blir
nödsakade att ta ställning till det ökade
skyddet, så långt som möjligt in i framtiden?
Ty hade det funnits ett sådant
positivt intresse för denna sak på arbetsgivarhåll,
som man nu söker göra
gällande, tycker jag att man skulle ha
långt tidigare och i mycket större utsträckning
försökt ordna pensionsfrågorna
också för arbetarna än man gjort,
om man haft samma intresse som man
nu lägger i dagen. Det där intresset har
ju kommit fram först i detta sammanhang,
och om jag förstår saken rätt, beror
detta närmast på den stora fondbildning
som följer med den obligatoriska
tjänstepensionsförsäkringen. Det var
visst herr Mannerskantz som sade, att
detta var egentligen den största och
kraftigaste socialiseringsframstöt som
gjorts på mycket länge här i landet —
kanske lian rent av sade att det var den
största soin hade gjorts. Ja, det beror väl
på, hur man ser saken. Om det är så,
som det också har sagts från oppositionens
sida här i dag, att de avgifter, som
betalas till tjänstepensioneringen, är in -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

tjänt lön, kan det väl inte anses vara
någon moralisk rättighet för arbetsgivarsidan
att bestämma över de pengarna,
utan den rätten borde väl ändå tillkomma
dem som tjänat in dessa löner,
men det anser man inte på arbetsgivarsidan,
utan man går ut ifrån att det är
rättvisare och riktigare att dessa pengar
får stanna i företagen och att företagsägarna
får bestämma över dem. Men är
detta så rättvist? Är det inte riktigare
att dessa pengar får handbas av dem
som representerar dessa stora massor av
tjänstepensionstagare? Det föreställer
jag mig att det är.

Hur det sedan blir i fråga om socialisering
i detta sammanhang, det beror
naturligtvis på vad man menar med ordet
socialisering, men när vi har samlat
pengar i folkpensioneringsfonden och
lånar ut dem till det svenska näringslivet,
kommuner och andra, kan väl inte
det betraktas som en socialisering. Jag
vet inte, varför man skall betrakta fondbildningen
med därav följande utlåning
i detta sammnhang som socialisering i
högre grad. Och om man säger att det
är rättvisare att företagen och deras ledare
får förvalta dessa pengar än att
staten gör det, vad har man egentligen
för moraliskt underlag för det? Jag tror
inte, att man har något alls, utan det är
bara det, att man vill använda dessa
pengar till vad man anser är nyttigt för
företagen, alltså för företagarna. Det ena
kan kanske vara lika bra som det andra
— det skall jag inte tvista om — men
jag tycker inte det var riktigt, då herr
Mannerskantz menade att detta var en
maskerad socaliseringsframstöt.

Herr Mannerskantz nämnde också, att
man har ondgjort sig över att i frågorna
har använts ordet »lagfäst» i stället
för »obligatorisk». Ja, för oss som sitter
här i riksdagen, skulle jag tro att det
kan vara liipp som happ. Vi vet att »obligatorisk»
är en sak som gäller för alla,
lika väl som vi vet att »lagfäst» gör det.
Om vi skall försöka göra begripligt för
de röstande, även de mest enkelt funtade,
vad som är innebörden i de frågor,
som de ställs inför, föreställer jag mig
att det är riktigare att använda ett

svenskt ord som »lagfäst» i stället för
ordet »obligatorisk», även om detta är
ett allmänt vedertaget ord. Jag kan inte
tänka mig att den saken gör frågorna
mindre klara, utan jag utgår från att
fråga nr 1 därigenom har blivit klarare.

Jag tror inte heller man bör säga att
regeringen, när den har försökt att få
dessa frågor så klart formulerade som
det över huvud taget varit möjligt, har
letts uteslutande eller ens i någon mån
av partipolitiska motiv. Här bar det
gällt att få klarhet i fråga om innebörden
i de tre olika förslag, som pensionsberedningen
kom med. Det har varit en
angelägen sak för regeringen —- det vet
jag — och man bar gjort det, därför att
man så långt som möjligt velat förebygga
att denna folkomröstning skulle bli
ett stort spektakel. Det hade den otvivelaktigt
blivit både enligt den nuvarande
grundlagsbestämmelsen och enligt
den vi har vilande, om vilken liten minoritet
som helst skulle få formulera frågorna.
Därigenom skulle vid en folkomröstning
skapas ett sådant virrvar, att
hela folkomröstningsinstitutet skulle råka
i vanrykte. Jag är övertygad om att
vi inte vill ha en regering, som bidrar
till detta. När det gällt att försöka åstadkomma
frågeformuleringar har det för
regeringen varit vägledande att dels göra
klart för de röstande vad de olika
förslagen innebär och att dels formulera
dem på ett sådant sätt, att det i verklig
mening kan sägas, att man i detta sammanhang
allvarligt tänkt att utnyttja
folkomröstningsinstitutet.

Ja, herr talman, jag skall inte prata
längre om dessa saker. Det bar kanske
redan sagts tillräckligt mycket; men jag
är tämligen övertygad om att det kommer
att sagas mycket mer i den fortsatta
debatten ute på det fält, där vi
skall mötas fram på hösten.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, hur många
gånger jag skall behöva dementera, att
vi skulle lia ändrat ståndpunkt i pensionsfrågan
detta år. Nu senast har herr
Nils Elowsson stött ett uttalande i den

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

riktningen på en tidningsanka, som
skulle ha förekommit i en stockholmstidning,
en anka som jag aldrig har observerat,
men det är möjligt att den
existerat. Tänk, om vi skulle börja att
bedöma det socialdemokratiska partiets
hållning med utgångspunkt från herr
Nils Elowssons skriverier i sin tidning!
~Vart skulle det bära hän? Nej, så långt
vill vi inte gå. När regeringen fifflar
bort obligatoriet och i stället talar om
»lagfäst rätt», är det fullt korrekt, men
när vi har funnit, att kollektivavtalet
inte täcker alla de former av avtal,
som kan förekomma, utan i stället vill
begagna ordet »avtal», som är ett vidare
begrepp, är det en förfalskning!
Det är väl ändå en underlig form av
polemik.

Vad för övrigt beträffar frågan om
fonderingen är den oklar. Det har också
regeringen insett, och den nya expertkommittén
har ju fått den frågan
för utredning. Därför torde det vara
något förhastat att diskutera den här i
dag.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! När herr Nils Elowsson
säger, att oppositionen inte är främmande
för partitaktiska uträkningar,
vill jag bara svara att vad vi gjort en
lång tid och gör i dag är bara att freda
oss mot tvångsmässigt genomförda formuleringar
när det gäller det alternativ
som vi närmast sympatiserar med. Vi
bedriver alltså en negativ verksamhet för
att försvara oss mot den offensiva partitaktik,
som tillämpas från regeringskoalitionens
sida, och det må väl vara
tillåtet. Sedan är vi väl inga änglar
någon av oss ■— det har jag inte velat
påstå.

Den där paniken, som skulle ha utbrutit,
när det blev bekant att nådens
sol började att lysa från statsminister
Erlanders sida, då han i nåder medgav
att det skulle bli en folkomröstning,
upptäckte aldrig jag. Vi tyckte väl att
det var bra att man nu kom med en sak,

som vi hade velat få fram under en lång
tid. Den där paniken får nog herr
Elowsson exemplifiera litet närmare,
även om han nu inte hinner med det
på ett treminuters genmäle. Jag förnekar
emellertid att någon sådan panik förekommit.

Jag nämnde också något om att det
här var fråga om en socialiseringsframstöt.
Om det nu här så småningom
samlas ihop 50 å 60 miljarder kronor,
och några av staten tillsatta personer
skall bestämma hur dessa pengar skall
få diponeras, är det väl ostridigt att
staten får ett oerhört ökat grepp över
näringslivets finansiering. Möjligheterna
för företagen att få låna väges mot
varandra, och det är ofrånkomligt att
det blir ett ökat inflytande från statens
sida. Man kan nog inte förneka att det
är det listigaste — för att inte säga det
lömskaste — sättet att komma åt vad
man inte på ärlig väg vågar åstadkomma.
Om man skulle underställa medborgarna
en folkomröstning, huruvida
produktionsmedlen här i landet skall
överföras i statens ägo, blev det nog
nej. Därför tar man till detta, och jag
undrar, om det inte rent av kan anses
vara en huvudmotivering för hela denna
reform.

Det är väl oriktigt, när herr Elowsson
säger, att arbetsgivarna skulle få bestämma
över premierna genom att de
kan få låna tillbaka pengarna från de
här fonderna, som inte staten har hand
om. Premiereserven kan inte arbetsgivarna
bestämma över — den är snarare bunden
till varje enskild löntagare och följer
honom vart han än flyttar. Här är det
fråga om en premie, som verkligen är
lagfäst genom försäkringslagen. Arbetsgivarna
kan inte komma åt den saken.
Sedan förutsättes det att man skall kunna
få låna ur fonden i en viss proportion,
men därvid blir det bara fråga om
en bedömning av huruvida arbetsgivaren
är solvent, så att han kan betala in
den lånade summan när det erfordras.

Därför undrar jag, om inte herr Elowsson
har gått litet för snabbt till väga på
den punkten.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson hade
hängt upp sig på ordet »främja», som
jag använde i mitt första anförande, då
jag uttalade min önskan att på allt sätt
främja utvecklingen mot en lösning av
pensionsfrågan. Jag skulle vilja säga till
herr Elowsson, att jag tror att det i utredningen
blev möjligt för mig att främja
en sådan utveckling genom det förslag,
som där framlades, och även genom
att jag fick arbetsgivarnas representant
att gå med på det förslaget.

Jag vill också erinra Herr Elowsson
om att arbetsgivarna även tidigare visat
ett positivt intresse genom att gång efter
annan taga kontakt med LO i syfte
att få till stånd en förhandling i pensionsfrågan.
Men LO har inte velat svara
på dessa propåer. Man kan läsa LO:s
remissvar på Åkessons-betänkandet för
att där finna skälen varför LO, på frågans
tidigare stadium, inte ansett det
lämpligt att ta upp den.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle först vilja säga
till herr Ohlon, att när jag citerade
Dagens Nyheter — alltså en av oppositionens
egna tidningar — så trodde jag
att jag var på den säkra sidan och inte
kom med någon »anka». Emellertid försöker
herr Ohlon göra gällande, att det
var vad jag gjorde. Är detta verkligen
förhållandet, då får Dagens Nyheter ta
ansvaret för det. Tidningen skrev nämligen,
att meddelandet slog ned som en
bomb i Stockholm på fredagsmorgonen,
men att till allmän förvåning TT inte
ansett saken så märklig, att meddelande
utsändes om densamma. Hur skall man
förklara det? Faktum är också, att när
herr Hjalmarson tillfrågades, om det
verkligen förhåller sig så, som Dagens
Nyheter meddelat, förklarade han att
det var alldeles riktigt; och jag föreställer
mig att man inte gärna kan komma
längre i fråga om tillförlitlighet när det
gäller en sådan sak. Men man kommer
inte heller ifrån, att oppositionen inte
vill ha med ordet kollektivavtal i sitt

förslag, och därför får man väl ändå
utgå ifrån att detta inte var någon
»anka».

Att jag inte kan bevisa att det uppstod
panik inom oppositionens läger, det får
ni kanske ursäkta mig för, men åtminstone
allt man såg i pressen och det lilla
man hörde om saken gick ut på det. Den
omständigheten, att man utan vidare
springer ifrån en viktig princip i sitt
ursprungliga förslag, tyder heller inte
på att man varit vid alldeles sunda vätskor.

Så säger herr Mannerskantz: »Vi bara
fredar oss och anser att vi är förfördelade.
» Ja, jag undrar det. Oppositionen
har väl i stället praktiskt taget hela tiden
varit den som gått till angrepp, bl. a.
på det sättet att man i olika sammanhang
försökt framställa saken så som
om regeringen och framför allt det socialdemokratiska
partiet här bara bedrev
ett rävspel. Detta har varit ett genomgående
tema, och jag är alldeles
övertygad om att vi kommer att få höra
samma påstående ständigt och jämt i
den strid, som nu skall föregå omröstningen.
Och anledningen är inte svår
att finna: man vill tala om sådana ovidkommande
ting för att framställa regeringssidan
i en ofördelaktig dager på
diskussionsmötena och hoppas att uppta
så stor del av tiden med dylika resonemang,
att det inte blir någon tid över
för sakdiskussion. Men jag är tämligen
säker på att ni inte skall lyckas att lura
ut våra talare på den hala isen, utan vi
kommer att hålla oss till sakdebatten,
och så får ni försöka roa er med att
tala om det andra.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta locka
mig in på en diskussion om detaljerna
i detta ärende i vidare mån än att jag
känner mig direkt uppkallad av vad
herr Elowsson sade i sitt första anförande.
Han hade där tillfälle att ställa en
rad begrepp på huvudet, och det skulle
i och för sig ta lång tid att bemöta honom,
men jag vill göra några korta erinringar.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Herr Elowsson gjorde stor affär av att
vi inte skulle vilja ha med ordet kollektivavtal.
Det har aldrig varit någon avgörande
fråga i detta sammanhang. Vi
har velat nöja oss med termen avtal såsom
täckande inte bara kollektivavtalsformen
utan alla de andra former av avtal,
som vi har tänkt skulle kunna komma
till användning här. Men vi möter i
detta fall den egendomliga begreppsförvirringen,
att man talar om kollektivavtal
såsom tvång. Vi har ju här i landet
någonting som vi kallar en fri arbetsmarknad.
Vi är stolta över den och säger
i olika sammanhang, att vi är måna
om att bevara friheten på arbetsmarknaden.
Men nu får vi veta att det förhållandet
att arbetsmarknaden är reglerad
genom kollektivavtal är detsamma
som tvång; alltså skall vi hädanefter tala
om att arbetsmarknaden här i landet
är tvångsreglerad. Det är denna begreppsförvirring
som vi vänder oss
emot. Vi finner oss inte i att det skall
kallas för tvång, därför att man förutsätter
att ett avtal skulle kunna komma
till i kollektivavtals form.

När det gällde frågan nr 1 talade herr
Elowsson hela tiden bara om ordet »lagfäst».
Han sade att han mycket väl kunde
tänka sig att ordet »lagfäst» skulle
bytas mot »obligatorisk». Men vad skulle
det då komma att stå i frågan? Jo,
»obligatorisk rätt». Är det någon som
förstår vad som menas med »obligatorisk
rätt»? Det visar att ordet »rätt» är omöjligt
i detta sammanhang. Det är ordet
»rätt» som vi vänder oss mot, därför att
man har tappat bort i sammanhanget att
i samma mån som det föreligger en rättighet,
föreligger också en skyldighet,
men ordet »skyldighet» har försvunnit.
Det är således inte mot ordet »lagfäst»
utan mot ordet »rätt», som vi vänder
oss.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Elowsson att gå in i sin kammare och
försöka föreställa sig hur han skulle
känna det, för den händelse den rakt
motsatta situationen hade förelegat,
nämligen att en knapp borgerlig majoritet
hade handskats med en folkomröstning
på det siitt som den nu bestående

majoriteten har gjort i detta fall och velat
tvinga på socialdemokraterna en fråga,
som de icke ansåg svara mot deras
mening, medan majoriteten själv tillgodosett
sig med alla möjliga lockande ord
i sin egen fråga. Jag är övertygad om
att den indignation, som han skulle känna,
skulle vara minst lika stor som den
indignation vi känner i detta sammanhang.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Elowsson talade ut ifrån sin egen publicistiska
erfarenhet. Jag beklagar att han
synbarligen har denna erfarenhet. Vi inom
folkpartiet har en fri press — vi har
egentligen ingen egen press alls, utan en
press som stöder oss. Den är fri och den
skriver som den vill. Vi har ingen anledning
att taga ansvar för vad i den
förekommer. Men det har tydligen herr
Elowsson mycket svårt att förstå, och jag
beklagar som sagt hans situation.

Vi har ingenting emot att ordet »kollektivavtal»
ingår i texten till fråga 3,
men skall ordet »kollektivavtal» ingå i
fråga 3, bör det också göra det i fråga 2,
ty också herr Carlssons i Arla förslag
leker ju med tanken på kollektivavtal.
Rätt skall vara rätt. Skall man tillämpa
ett visst förfarande i det ena fallet, bör
man också göra det i det andra.

Nej, det är nog som herr Ewerlöf nyss
antydde så, att vad som här har skett är
ett övergrepp från majoritetens sida mot
minoriteten — och, vill jag tillägga, en
enastående företeelse i modernt svenskt
parlamentariskt liv.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om det gällt något annat
parti än folkpartiet, skulle man otvivelaktigt
ha kunnat säga, att det vård
en säregen företeelse att man springer
från ett förslag som man tidigare lag!
fram, ty det förslag som innefattas i
fråga 3 är det förslag som lades fnam av
Arbetsgivareföreningens representant,
herr Hydén, av herr Ahlberg från hö -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

gern och herr Aastrup från folkpartiet.
Det är alltså den samlade regeringsoppositionens
— både innanför och utanför
riksdagen — förslag. Det kan man inte
komma ifrån. Det går heller inte att
komma ifrån, herr Ohlon, att man utan
minsta tvivel har givit uttryck för detta
förslag i fråga 3.

När sedan herr Ohlon vidhåller, att
det inte skulle ha förekommit någon reträtt,
varvid herr Ohlon bara skyller på
att det inte finns någon folkpartistisk
tidningspress -—- våra tidningar är ju
fria säger han, och vad de skriver kan
vi inte ta på oss ansvaret för .— så vill
jag invända, att man ju ändå har frågat
herr Hjalmarson, och att denne sagt att
det är riktigt. Herr Hjalmarson svarar ju
inte för någon tidning, han är inte någon
tidningsman, utan han svarar som
partiledare. Om han säger, att uttalandet
är riktigt, så borde man kunna utgå
från att det också är det.

När sedan herr Ewerlöf spinner på
ordet tvång, vill jag säga att herr Ewerlöf
måste veta, att när vi utgår från att
man kan tala om tvång i detta sammanhang,
så är det därför att om det skulle
träffas ett kollektivavtal mellan Arbetsgivareföreningen
och ett fackförbund eller
någon branschorganisation och därvid
en majoritet i vederbörande fackförbund
fattar beslut om tjänstepension,
så får ju minoriteten finna sig i detta
och alltså underkasta sig ett tvång. Det
är på det sättet vi anser att tvångsprincipen
kommer in i detta sammanhang.

sionering som utan statsbidrag behåller
sitt värde. Pensioneringen kan ordnas
enskilt eller gruppvis, genom avtal eller
på annat sätt. Värdebeständigheten möjliggöres
genom ändringar i gällande lagstiftning».

Vad är det som här är felaktigt?

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Ohlon vill jag
säga, att jag redan förut visste att herr
Hjalmarson inte var ledare för folkpartiet,
men att det förefaller av de uttalanden,
som herr Ohlin i detta sammanhang
gjort, som om herr Ohlin var på samma
linje som herr Hjalmarson. Då herr Ohlon
inte tycks veta detta, får väl herr
Ohlon ta reda på det.

Frågan vad det är som skiljer mellan
det förslag, som de tre representanterna
för arbetsgivarsidan lagt fram i pensionsberedningen,
och det förslag, som
nu på sista tiden lagts fram, gäller just,
om man skall ha med ordet »kollektivavtal»
i omröstningsfrågan eller inte.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att herr Ohlin vid något
tillfälle skulle ha ändrat ståndpunkt i
pensionsfrågan är fullständigt gripet ur
luften från herr Nils Elowssons sida. Det
verkar, som om herr Nils Elowssons fantasi
i dag fullständigt skulle löpa bort
med honom.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påminna
herr Nils Elowson om att herr Hjalmarson
inte är ledare för folkpartiet.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ställa den frågan till herr Elowsson, vad
det är som vi har gått ifrån i det förslag
som är intaget i allmänna pensionsberedningens
betänkande, när vi önskar
formulera fråga 3 på följande sätt: »En
frivillig, valfritt utformad tilläggspen -

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Elowsson,
om herr Elowsson är beredd att acceptera
vår formulering av fråga nr 3,
om vi i denna lägger till ordet »kollektivavtal»?
Då skulle frågan, herr Elowsson,
komma att lyda på följande sätt:
»En frivillig, valfritt utformad tilläggspensionering,
som utan statsbidrag behåller
sitt värde. Pensioneringen kan
ordnas enskilt eller gruppvis, genom kollektivavtal
eller på annat sätt. Värdebeständigheten
möjliggöres genom ändringar
i gällande lagstiftning.»

Är herr Elowsson med på att begära
proposition på den frågan?

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Då herr Aastrup frågar
mig, om jag är beredd att acceptera oppositionens
formulering i denna fråga
om ordet kollektivavtal sättes dit, vill
jag svara, att det är att begära för mycket
att jag skulle på ögonblicket ge en
formulering på detta stadium, när man
behövt så lång tid både inom partierna
och regeringen för att få fram en godtagbar
frågeställning.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Vi har nu under fyra
timmar diskuterat denna fråga, och det
verkar nästan, som om frågan varit sådan
att stämningen blir alltmer upphettad
ju längre vi debatterar den — det är
ju på ett sätt trevligt, tv det innebär att
frågan är intressant.

Jag skulle gärna ha avstått från att
yttra mig, men då jag är förslagsställare
till alternativ nr 2, kanske det kan tilllåtas
mig att säga några ord. Vi borde
måhända inte nu tala om någonting annat
än om folkomröstningen, men det
förhåller sig ju på det sättet, att herr
Aastrup även gick in på beredningsarbetet,
och då tror jag att jag kan ha
anledning att göra det också.

Vi var inom beredningen eniga om
att folkpensionen skulle höjas till det
belopp, som bär är nämnt, och jag för
min del ansåg att det var detta som staten
egentligen skulle engagera sig i genom
att staten bär skulle garantera för
värdebeständigheten. Men inom beredningen
blev man allmänt överens om åt!
någon form av tilläggspensionering var
motiverad, och det gällde ju då att få
fram ett förslag som ur olika synpunkter
kunde vara acceptabelt. Jag får säga
att den obligatoriska linjen med pensioner
på löner upp till 30 000 kronor
och med tillägg av folkpensionen, varigenom
man i dagens liige skulle komma
upp i pensioner på 19 500 kronor
med garanterad värdebeständighet, väl
är den linje som ger mest och den linje
som alla löntagare, om man bara ser på.
pensionsbeloppen, skulle gå in för. Jag

skulle kanske också ha kunnat reflektera
på en obligatorisk linje, men inte
med den stora kostym som nu skurits
till på en gång. Det kan jag redan nu
tala om.

I detta läge var herrarna Aastrup, Ahlberg
och Hydén inte intresserade av
denna obligatoriska linje, utan de förutsatte
att det skulle kunna skapas pensioner
enligt flera olika system, som var
likvärdiga med den obligatoriska linjen.
Men varje sådant förslag måste
komma att kosta lika mycket pengar i
stort sett, om pensionerna skall bli lika
bra —■ den saken är ju alldeles klar. Anledningen
till att jag inte heller kunde
gå med på en sådan linje var, att jag inte
tror att samhället över huvud taget
skulle kunna bära kostnaderna. Jag tyckte
att det var en felaktig fördelning av
våra resurser att först ge barnbidrag upp
till 18 års ålder, och därefter pension
efter 67 års ålder efter så stora mått, en
ålder som många kanske inte upplever,
men där det ordnas så att vederbörande
kanske tjänar mer än under sin aktiva
ålder. Under den långa tiden mellan
18 och 65 år får däremot var och en
dra sig fram bäst han kan.

Jag tyckte att detta var en felaktig
avvägning och därför har jag stannat för
den linje, som bondeförbundet sedan
också i huvudsak anslutit sig till. Vi får
väl tillfälle, när propositionen en gång
framlägges i detta ärende, att ytterligare
diskutera dessa frågor.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig längre vid denna fråga. Man har
varit mycket uppbragt över formuleringen
av frågorna, och jag är förvånad
över att herr Ewerlöf, som annars är en
lugn och sansad man, kunnat bli så upprörd
över frågeställningarna. Vi har
här ett utredningsförslag, vilket är svårt
att läsa, om man skall läsa det från pärm
till pärm, men vi har ju en sammanfattning.
På sid. 181 finns det fem rader
av följande lydelse: »Av beredningens
övriga ledamöter förordar herrar Aastrup,
Ahlberg och Hydén, att ett system
för frivillig påbyggnad av folkpensioneringen
kommer till stånd genom försäkringar,
som tecknas kollektivt — enligt

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

kollektivavtal eller andra kollektiva anslutningsplaner
—- eller individuellt.»

I denna sammanfattning på fem rader
är ordet kollektivavtal nämnt, och alla
kan ju förstå att skall man få fram pensioner,
som är något så när likvärdiga
med det obligatoriska systemets, måste
man gå den vägen. Det är ungefär lika
många rader i fråga nr 3, som ju är
den längsta frågeställningen, men där
har man tagit bort två tredjedelar av
detta omstridda begrepp genom att bara
nämna ordet kollektivavtal en gång,
i slutet således på undangömd plats. I
sammanfattningen är ordet nämnt tre
gånger utan att någon av herrarna bär
reserverat sig mot detta.

Det där med omnämnandet av kollektivavtal
är väl inte så farligt, ty det är
alldeles naturligt att man måste gå den
vägen för att tillnärmelsevis komma till
samma resultat som med den obligatoriksa
linjen. Det finns 212 000 småföretagare
som har upp till tre arbetare.
Löneläget för dem är långt sämre än för
flertalet löntagare och oerhört mycket
sämre än för de löntagare som tjänar
30 000 kronor, men som ändå skall ha
värdebeständiga pensioner. Dessa småföretagares
årsinkomst ligger kanske ett
par eller tre tusen kronor över vad deras
bästa arbetare tjänar. Skulle den obligatoriska
linjen eller avtalslinjen —
som kostar lika mycket, om den skall
ge samma pensioner — gå igenom, skulle
det medföra att varje sådan företagare
drabbades av så stora utgifter i fullfunktionsstadiet,
att hans inkomstläge i
många fall blev sämre än arbetarnas, om
han inte kunde få högre priser och därmed
öka sina inkomster. Det skulle ovillkorligen
försvåra för dessa företagare
att fortsätta sin rörelse. Vi bär ju inte
att räkna med bara ASEA och andra
stora företag, utan som jag nyss sade
finns det en mängd små företag som vi
är beroende av, inte minst företag på
landsbygden.

När man kommer upp till eu folkpension,
som är så pass hygglig som
den föreslagna, har grunden för ålderdomsförsörjningen
blivit tryggad. Hela
frågan har därmed kommit i ett annat

läge. Arbetarna har fått en mera självständig
ställning. De har det inte på
något sätt sämre än många mindre företagare
— de har till och med i många
fall större fritid än dessa.

Varför skulle de inte kunna ta ut sin
lön och betala pensionen med den? Jag
förmodar att redan i dag, när det inte
i större utsträckning är ordnat med pen -sion för arbetarna, har deras organisationer
i varje avtalsuppgörelse tagit ut.
vad som varit möjligt att ta ut. Det kommer
man enligt min mening att göra i
fortsättningen också. Sedan får arbetarna
gå till posten eller vart de vill och
betala sina pensionsavgifter själva. De
får då också själva bedöma om de vill
använda pengarna på detta sätt eller om
de på annat sätt — varken staten eller
andra skall lia något bekymmer för den
saken —- vill skaffa sig en viss inkomst
på ålderns dar.

Det var i stort sett tankegången i mitt
förslag. Herr Ohlon talade om att pensioneringen
enligt vårt förslag också
skulle kunna ordnas genom kollektivavtal.
Men man får inte läsa så som vissa
läser bibeln, utan man skall börja från
början. I mitt särskilda yttrande står
det, att jag av vissa skäl inte kan ansluta
mig till obligatoriet och att jag
inte heller kan ansluta mig till avtalslinjen,
eftersom en sådan linje skulle
leda till samma resultat. Men det är givet
att om en grupp sammansluter sig
och hos arbetsgivaren begär att få pensionsavgiften
avdragen från lönen och
inskickad till en pensionsinrättning, vill
jag ju inte hindra den saken. Men det är
mycket stor skillnad mellan detta och
pensionering genom kollektivavtal. Redan
nu vet vi att man håller på nätter
och dagar för att förhandla om lönerna.
Sedan vill man i dessa förhandlingar
blanda in också pensionsfrågan. Avtalslinjen
— eller vad linjen i frågan nr 3
skall kallas för — innebär ju att man
skall stifta en lag, enligt vilken pensionsfrågan
skall tas upp vid avtalsförhandlingar.

I avtalslinjen talar man också om att
värdebeständigheten skall kunna ordnas
bara genom en lagändring. Men när vi

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

har haft så svårt att hålla penningvärdet,
borde vi då inte ha försökt hitta
på den lagändringen för länge sedan!

Jag tror inte på att någon blivit så
hårt trampad på tårna i denna fråga om
kollektivavtal, och jag tycker inte att
herr Aastrup och de andra behöver
skämmas för den linjen. Detta är väl ändå
den enda möjliga linjen för er om ni
inte vill ta obligatoriet. Jag har sagt
ifrån, och det står jag för liksom också
bondeförbundet gör, men det är väl en
stilla önskan som inte går i uppfyllelse,
att när vi kommer ut och skall diskutera
detta bör vi försöka lägga fram dessa
frågor objektivt och låta dem, som eventuellt
kommer att lyssna på oss, bedöma
frågorna själva.

Jag tror, som sagt, inte att någon blivit
så förfärligt trampad på tårna vid
formuleringen av frågeställningarna. Det
borde inte vara så förskräckligt svårt att
skilja på tre olika principer — det är ju
principerna vi röstar om — nämligen
den obligatoriska eller lagfästa linjen,
kollektivavtalslinjen och den fullt frivilliga
linjen. Så enkelt är det alltihop, och
jag tror att de flesta människor får möjlighet
att klara ut detta och rösta på det
som de anser bäst.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har redan från början
sagt ifrån att jag inte var intresserad
av att diskutera pensionsberedningens
förslag till pensioner i detta sammanhang.
Jag har därför inte blandat
mig i debatten på den punkten. Emellertid
har ju bland annat kostnadsfrågan
dragits upp, och där har det sagts av
herr Mannerskantz, att det är klart att
statens garanti för pensionernas värdebeständighet,
när det gäller alternativ 1
och 2, kommer att kräva stora kostnader.
Jag vill då siiga, att detta beror helt
och hållet på utvecklingen. Det finns
ingenting i någotdera förslaget som innebär
annan garanti än för värdebeständigheten.
För den obligatoriska försäkringen
är det kanske på sin plats att
staten har sin uppmärksamhet riktad

4 Första kammarens protokoll 1957. Nr 21

härpå, eftersom avgifterna i viss utsträckning
kommer att fastställas genom
åtgärder av Kungl. Maj :t eller genom beslut
i riksdagen. Låter det sig göra att
täcka kostnaderna även för den eventuella
penningvärdeförsämring, som kan
inträffa under kommande år, så erfordras
inga statsbidrag. Skulle utvecklingen
visa sig bli svår att bemästra kan naturligtvis
garantien kosta något.

Kostnaderna i övrigt för de olika förslagen
har jag underlåtit att ta upp i detta
sammanhang. Det är klart att den obligatoriska
försäkringen kan kosta mera
därför att den med stor sannolikhet
kommer att bli effektivare, i varje fall
på det sättet att den omsluter flera. Den
frivilliga försäkringen kan dra mycket
blygsamma kostnader om den inte vinner
någon anslutning. Får den däremot
samma anslutning som en obligatorisk
försäkring kommer den att kosta mera,
i varje fall från begynnelsen.

Jag kan hålla med om att man kan
vara tveksam i fråga om beredningens
förslag till finansiering exempelvis av
den obligatoriska försäkringen, som ju
i mycket stor utsträckning bygger på
fördelningssystemet och därför är upplagd
så att avgifterna från början är relativt
små —- de är inte alls försäkringsmässigt
beräknade. Ändå samlas det ju
ganska stora kapital. Förmånerna är däremot
större än de försäkringsmatematiskt
beräknade skulle ha varit, eftersom
de under övergångstiden blir dubbelt så
stora som de rätteligen bort vara. Det är
klart att man kan hysa betänkligheter
mot detta, men jag förmodar att beredningen
har någon mening bakom sitt förslag.
Man vill ge arbetsmarknaden tillfälle
att växa in i systemet utan att det
blir alltför påfrestande och att sedermera
anpassa sig efter kostnader som är
betingade av vad utbetalade pensioner
kommer att kräva.

Herr Aastrup, tror jag, ville i fråga
om obligatorisk och frivillig försäkring
slå fast alt Arbetsgivareföreningen har
visat positivt intresse för denna fråga
genom att framlägga ett förslag — jag
förmodar det var detta som åsyftades —
till en pensionering av sina anställda ar -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om folkomröstning i pensionsfrågan

betare, medan däremot Landsorganisationen
visat sig relativt likgiltig. Ja, om
herr Aastrup har något intresse för effekten
av en frivillig försäkring, bör han
läsa Arbetsgivareföreningens förslag. Jag
är alldeles övertygad om att han då
kommer att bli om inte likgiltig, så i
varje fall överens med mig om att detta
knappast kan vara grunden för en lösning
av pensionsfrågan för de anställda.
Först och främst bygger ju förslaget på
en pensionsnivå som icke får överstiga
det s. k. fria beloppet i folkpensionen,
för närvarande 1 000 kronor för ensamstående
och 1 500 kronor för gifta. Dessutom
är ju rätten att intjäna pension utformad
på det sättet, att de tre första
anställningsåren icke ger någon pension.
Sedan ger de tre nästkommande åren
dubbel pension. Är man anställd hos en
arbetsgivare i sex år har man alltså intjänat
pensionsrätt för sex år. Men om
man byter anställning vart tredje år tjänar
man aldrig in någon pensionsrätt,
eftersom denna beräkningsgrund skall
gälla för varje företag man är anställd i.

Jag vill inte med detta ha sagt att inte
det förslaget skulle kunnat bättras på
och att det med en blygsam början skulle
kunnat bli bättre resultat undan för
undan. Men det har inte funnits någon
anledning att visa alltför starkt intresse
för detta blygsamma förslag i en tid, då
vi gick och väntade på först den allmänna
utredningens förslag och sedermera
beredningens förslag.

Vidare vill jag till herr Ewerlöf säga
några ord. Han riktade en fråga till herr
Elowsson, hur socialdemokraterna skulle
ha känt det om en knapp borgerlig
majoritet dikterat formuleringen av deras
fråga i en viktig sak. Detta kan man
naturligtvis alltid fråga sig. Jag har inget
annat svar att ge än att vi i regel har
vår inställning betydligt klarare preciserad
redan från början, varför det inte
skulle ha funnits någon möjlighet att
ställa till så stor förtret med någon omformulering.
Här talar ju faktiskt allting
för att man har kommit underfund med
att bondeförbundets formulering av frivilligheten
har blivit mera tilltalande än
frivilligheten på avtalsbasis. Detta har

gjort att man har velat ge hela frågan en
mera tilltalande formulering, som starkare
kunde konkurrera i all synnerhet
med bondeförbundets frivilliglinje. Nu
vill jag understryka vad jag tidigare har
sagt, att det finns så stora möjligheter
före den 13 oktober för varje företrädare
för de olika förslagen att förklara för
de röstande vad man egentligen syftar
till, att någon tveksamhet icke behöver
råda när valsedeln avlämnas. Ettan, tvåan
och trean kommer att vara klart åtskilda
även i begreppen hos de röstande,
när vi kommer fram till dagen för folkomröstningen.

Därför, herr talman, har jag ingenting
ytterligare att tillägga utan förmenar att
utskottets förslag är tillfredsställande.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag med
anledning av herr Strands senaste anförande
säga, att jag i beredningen framhållit
att Arbetsgivareföreningens förslag
av år 1954 inte kunde anses vara tillfredsställande.
Vad som däremot vore av
större intresse att få höra är, i det fall
att det nu skulle visa sig att det övervägande
antalet av svenska folket icke
skulle vilja ha en obligatorisk tilläggsförsäkring,
om herr Strand anser, att det
förslag till frivillig tilläggsförsäkring,
som utarbetats av allmänna pensionsberedningen
och som återfinns i dess betänkande,
möjligen skulle kunna tjänstgöra
som grundval för förhandlingar?

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Anslag till upplysningsverksamhet in. m. vid 1957 års folkomröstning

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Aastrup och
Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja — 98;

Nej — 41.

Herr EWERLÖF (li) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Mot våra erinringar och
varningar och mot våra röster har ett beslut
nu fattats om vår fråga vid höstens
folkomröstning, vilket åsidosätter den
hänsyn som i en demokrati bör visas minoriteten
i spörsmål av denna art.

Vi anmäler reservation mot vad vi anser
vara ett maktövergrepp av majoriteten
och anhåller, att denna vår reservation
måtte antecknas till kammarens protokoll.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber alt få instämma
med herr Ewcrlöf.

I herr Ivwerlöfs yttrande instämde vidare
fru Gärde Widemar (fp), herrar
Aastrup (fp) och Englund (fp), fröken
Andersson (h), herrar Lundström (fp),

Ollen (fp) och Söderquist (fp), fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Alexanderson
(fp), Birke (h), Osvald (fp),
Sunne (fp), Eskilsson (h), Weiland (fp),
Boman (fp), Ebbe Ohlsson (h), Mannerskantz
(h), Hansson (fp), Yngve
Nilsson (h), Åkesson (fp), Huss (fp),
Hagberg (h), Edström (fp), Svärd (h),
Spetz (fp), Nord (fp), Sveningsson (h),
Kronstrand (fp), Anders Johansson (fp),
Arrhén (h), Domö (h), De Geer (fp),
Sundelin (fp), Lindblom (fp), Danmans
(fp), Axel Andersson (fp), Uno
Olofsson (fp), Ragnar Bergh (h) och
Jacobsson (fp).

Punkterna B—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till upplysningsverksamhet m. m.
vid 1957 års folkomröstning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1957/58 till statlig och enskild
upplysningsverksamhet m. m. vid
1957 års folkomröstning samt till administration
av denna jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 177, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2
maj 1957, föreslagit riksdagen att dels
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om folkomröstning i pensionsfrågan,
dels ock för budgetåret 1957/58
anvisa till Statlig upplysningsverksamhet
m. m. vid 1957 års folkomröstning under
femte huvudtiteln ett anslag av 1 000 000
kronor, till Enskild upplysningsverksamhet
vid 1957 års folkomröstning under
femte huvudtiteln ett anslag av 6 000 000
kronor samt till Administration av 1957
års folkomröstning under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Propositionen hade, i vad den gällde
lagförslaget, hänvisats till lagutskott och
behandlats av andra lagutskottet. I öv -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

rigt hade propositionen hänvisats till
statsutskottet.

Enligt vad departementschefen till
statsrådsprotokollet anfört borde ansvaret
för den statliga upplysningsverksamheten
åvila en av Kungl. Maj:t utsedd
nämnd, bestående av sju personer (folkomröstningsnämnden).
Det borde åligga
denna nämnd att dels själv bedriva objektiv
upplysningsverksamhet i pensionsfrågan
och dels medverka till att ett
centralt organ skapades för var och en
av de tre meningsriktningar, som omfattade
de förslag omröstningen avsåge.
Vad anginge den objektiva upplysningsverksamheten
borde nämnden utarbeta
en broschyr, vari förslagens huvudsakliga
innebörd och motiveringarna för de
olika förslagen redovisades. Denna
broschyr borde tryckas på statens bekostnad
och distribueras till allmänheten
på lämpligt sätt. På omröstningsdagen
borde broschyren hållas tillgänglig
i lämpligt antal exemplar vid omröstningslokalerna.
Det statliga anslaget till
de olika meningsriktningarnas propa
ganda borde fördelas lika mellan dessa
tre riktningar och ställas till förfogande
för de centrala organ som bildades för
propagandaverksamheten. Denna verksamhet
kunde bedrivas i många former,
t. ex. genom flygblad, affischer, film, annonser,
föredrag och offentliga möten.
Nämnden borde fortlöpande kontrollera,
att de statliga bidragen användes för
behörigt ändamål.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Ewerlöf och Ohlon (1:553) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Ohlin och Hjalmarson (II: 674), hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts,

dels att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att folkomröstningsnämnden
borde bestå av nio ledamöter,
varav tre opartiska, och att de som stode
bakom de olika alternativen själva skulle
få utforma kommentarerna var och
en till sitt förslag i den av folkomrösiningsnämnden
utgivna broschyren och
att ett lika stort utrymme i broschyren
borde tilldelas var och en av dem;

dels ock att Kungl. Maj:ts förslag att
till Enskild upplysningsverksamhet vid
1957 års folkomröstning skulle anvisas
6 000 000 kronor måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) beträffande folkomröstningsnämndens
sammansättning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:553 och 11:674, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

b) avslå i motionerna 1:553 och II:
674 framställt förslag beträffande utarbetandet
av statlig broschyr i folkomröstningsfrågan; c)

till Statlig upplysningsverksamhet
in. m. vid 1957 års folkomröstning för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 1 000 000 kronor; d)

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
553 och 11:674, såvitt nu vore i fråga,
till Enskild upplysningsverksamhet vid
1957 års folkomröstning för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 6 000 000 kronor;

e) till Administration av 1957 års
folkomröstning för budgetåret 1957/58
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat följande:

»I likhet med departementschefen anser
utskottet att ansvaret för den statliga
upplysningsverksamheten bör åvila
en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd (folkomröstningsnämnden).
Beträffande

nämndens sammansättning har i propositionen
icke utsagts annat än att den
bör bestå av sju personer. Utskottet ansluter
sig i denna fråga till motionärernas
förslag, att antalet ledamöter i
nämnden bör ökas till nio, av vilka tre
bör vara opartiska och övriga till lika
antal bör representera de olika meningsriktningarna.

Måndagen den 27 mai 1957

Nr 21

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

Genom denna sammansättning av
nämnden vinnes enligt utskottets mening
ökad garanti för en objektiv utformning
av innehållet i den broschyr, som enligt
propositionens förslag skall utarbetas av
nämnden. Att därjämte låta var och en
av meningsriktningarna själv utforma
kommentarerna i broschyren till de olika
förslagen i omröstningsfrågan synes
utskottet varken erforderligt eller lämpligt.
Utskottet avstyrker därför motionerna
i denna del.»

Enligt eu vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Nelander ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b och
d hemställa, att riksdagen måtte

b) beträffande utarbetandet av statlig
broschyr i folkomröstningsfrågan med
bifall till motionerna 1:553 och 11:674,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts;

d) med bifall till motionerna 1:553
och 11:674, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av ett anslag av 6 000 000 kronor till
Enskild upplysningsverksamhet vid
1957 års folkomröstning.

I reservationen hade bland annat föreslagits,
att det senare av de båda nyss
återgivna styckena i utskottets motivering
skulle avfattas sålunda:

»Även oavsett denna sammansättning
av nämnden anser utskottet det lämpligt
att, såsom motionärerna föreslagit, i
den broschyr som skall utgivas genom
nämndens försorg de som står bakom de
olika alternativen i omröstningsfrågan
själva får utforma kommentarerna därtill
och att ett lika stort utrymme i
broschyren därvid tilldelas var och eu
av meningsriktningarna. Utskottet föreslår
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ger till känna vad utskottet nu anfört.
»

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I propositionen om folkomröstningen
ingår förslag, som varit
remitterade till statsutskottet. Det gäller
en nämnd, som skulle bestå av sju personer
och ha ansvaret för den statliga
upplysningsverksamheten.

Vi har i en motion hemställt om
att antalet opartiska personer i denna
nämnd skulle ökas från en till tre och att
nämnden alltså skall bestå av nio personer.
Därigenom skulle ett större inflytande
beredas opartiska personer och
risken med att ha partirepresentanter insatta
i nämnden skulle undanröjas genom
att de opartiska representanterna
får det avgörande inflytandet vid eventuella
tvistigheter. Utskottet har tillstyrkt
denna del av vår motion, och jag ber att
få uttala mitt tack därför.

I propositionen har också begärts en
summa av sex miljoner kronor, två miljoner
att ställas till förfogande för envar
av de tre meningsriktningarna för propaganda
i samband med folkomröstningen.
Vi har redan vid föregående tillfällen
av principiella skäl tagit avstånd
ifrån anslag av denna natur. Vi menar,
att upplysningsverksamhet ändå kommer
till stånd och att denna säkerligen
får en så stor omfattning, att den täcker
det föreliggande behovet. Det är ju meningen
att nämnden genom statens försorg
skall utge en skrift. Det skall förekomma
tidningsdebatter, radioprogram
o. s. v. Vi har yrkat avslag på detta anslag
om sex miljoner kronor. Vi menar
att pengarna kunde användas på ett bättre
sätt.

Med avseende på punkten d i utskottets
hemställan ber jag att få yrka bifall
till vad som här säges i reservationen.

Vi har dessutom framställt ett krav på
att var och en av meningsriktningarna
själv skulle få utforma kommentarerna
i den .statliga broschyren rörande de olika
förslagen i omröstningsfrågan. Utskottet
har dock ansett, att detta varken
är erforderligt eller lämpligt ocli har
därför avstyrkt motionerna. Även beträffande
punkten b i utskottsutlåtande! ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
som innebär ett bifall till
motionerna under denna punkt.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Vi är som bekant överens
om att genom en såvitt möjligt objektivt
hållen broschyr bereda medborgarna
tillfälle att få reda på vad denna
omröstning sakligt gäller. Vi är väl också
överens om att det är naturligt att
den möjligheten beredes medborgarna
när de på detta sätt har att besvara frågor,
som från statsmakternas sida skall
framställas.

Med den propaganda som i propositionen
och i utskottsutlåtandet kallas för
enskild upplysningsverksamhet förhåller
det sig inte på det viset. Vi har menat
att det här föreligger starka principiella
skäl för det avslagsyrkande, som vi har
framställt. Den principiella ståndpunkten
skulle jag för mitt vidkommande kort
och gott vilja formulera på så sätt, att
jag inte anser det riktigt att staten vare
sig bekostar eller över huvud taget ekonomiskt
understöder vad som är att betrakta
som partipolitisk propaganda.

Ingen kan väl bestrida, att omröstningsfrågan
allaredan är ganska inpyrd
med partipolitiska värderingar. Renodlar
man frågeställningen ur den synpunkten
har man rätt att säga, att vi på
den ena sidan har den socialistiska grupperingen.
Där vill man i överensstämmelse
med försörjningsstatens grundsatser
ytterligare utveckla det allmänna
som ett slags clearinginstrument då det
gäller medborgarnas arbetsförtjänster.
Där vill man, genom att skapa en våldsamt
stor fond, i överensstämmelse med
den socialistiska åskådningen skaffa sig
ett avgörande inflytande på näringslivets
kapitalförsörjning.

På den andra sidan har vi den borgerliga
motpolen, där man i överensstämmelse
med borgerlig grundsyn vill hålla
staten borta så långt det är möjligt, sedan
medborgarnas mest angelägna levnadsbeliov
är tillfredsställda.

Så har vi också någonting som gör anspråk
på att kallas ett tredje alternativ.
Ser jag frågan mot bakgrunden av de
principiellt avgörande uppfattningar,
som jag har skisserat, måste jag erkänna
min oförmåga att begripa om detta alternativ
är ett både och eller ett varken

eller. Påtagligt är att de partipolitiska
anknytningarna i denna fråga är omisskänneliga.
Skulle det behövas något ytterligare
argument för att så är fallet
räcker det med att hänvisa till att den
värdering, som medborgarna kommer
att göra av de olika frågornas innebörd,
måste influeras av deras allmänna politiska
uppfattning. Det är vidare självklart,
att propagandan för de olika meningsriktningarna
måste knyta an till
den olika grundsynen. Därmed får väl
ändå anses bevisat, att denna fråga är så
bemängd med partipolitik som gärna
tänkas kan.

Därmed återkommer jag till frågan huruvida
det kan anses riktigt, att staten
engagerar sig här. Vi är, såsom herr Ohlon
nyss utvecklade, överens om att vi
genom en objektivt hållen broschyr skal!
se till att medborgarna får reda på vad
saken gäller. Men att gå därutöver, att
blanda sig i själva åsiktsbildningen, är
såvitt jag förstår att på ett obehörigt sätt
ingripa i den fria åsiktsbildningen.

Jag har under dagens debatt lagt märke
till en egendomlig glidning i motiveringen.
Man talar om den upplysningsverksamhet
som skall ombesörjas genom
denna broschyr, och man talar om den
enskilda upplysningsverksamheten. Man
motiverar båda med behovet av upplysning
i dessa ganska komplicerade ting.
Redan uppdelningen av denna upplysningsverksamhet
vittnar om att man är
på det klara med att det är fråga om olika
slags upplysning. Vore det inte mera
realistiskt att utan vidare erkänna, att
vad man här kallar enskild upplysningsverksamhet
är propaganda.

Vi är på ett annat område mycket
noggranna här i landet. Det gäller den
religiösa åsiktsbildningen. Där skall vi
numera i våra med statsmedel bekostade
eller understödda undervisningsanstalter
begränsa oss till att tillhandahålla material
och frågeställningar. Men då det gäller
denna fråga, som ytterst har att göra
med hur vi ser på samhället i förhållande
till den enskilda människan, är vi
ingalunda så noggranna. Enligt propositionen
och utskottsmajoriteten skall statsmedel
nu användas för att understödja

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 ars folkomröstning

åsiktsbildning av de diametralt motsatta
slag, som det bär var fråga om. Man kan
inte invända att det är i båda de motsatta
uppfattningarna plus den tredje ståndpunkten,
som åsiktsbildningen på detta
sätt skall främjas. Det avgörande är att
staten genom att ställa medel till förfogande
främjar propaganda. Man kan alltså
inte invända att genom förslaget både
socialistisk och borgerlig propaganda
understödes. Det avgörande för mig är
att staten inte bör blanda sig i åsiktsbildningen
alls.

En annan sak är om enskilda vill söka
påverka varandra eller om någon grupp
vill göra det. Det tillhör våra medborgerliga
rättigheter. Det är artskilt från
en inblandning från statens sida.

Den principiella grundsyn, som jag
har på denna fråga och som alltså innebär,
att staten bör hålla sig fjärran från
inblandning i den fria åsiktsbildningen
i frågor av det slag, som det här fråga
om, leder mig fram till att jag inte kan
finna annat än att de anspråk på anslag,
som regeringen nu ställer, icke låter sig
förena med i varje fall min åsikt om
demokrati. Det är denna principiella
syn, som har varit avgörande för mig.
Därtill kommer de skäl, som herr Ohlon
redan liar anfört.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få tillstyrka bifall till det yrkande,
som herr Ohlon nyss framställde.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det framgår ju av utskottsutlåtandet,
att utskottet har tillstyrkt
bifall till de båda oppositionspartiernas
motioner när det gäller upplysningsnämndens
sammansättning. Jag
vill inom parentes säga till herr Ohlon,
att även om han läser propositionen
mycket noga, så kan han inte där finna
någonting om att det skall vara en opartisk
ledamot i denna nämnd. Det står
bara att nämnden skall bestå av sju ledamöter.
Man bär vid då tänkt sig att
denna nämnd skulle bli ungefär likadan
som den, vilken ledde upplysningsverksamheten
inför omröstningen om höger -

trafiken. Vi har nog också i arbetet inom
utskottet gått ut ifrån att nämnden var
tänkt på det sättet, att däri skulle sitta
en opartisk ledamot, som väl kanske då
skulle bli ordförande. Men det finns, som
sagt, ingenting i propositionen om detta.

Utskottet har nu som sagt tillstyrkt
motionerna om att i nämnden skall ingå
tre opartiska ledamöter, varjämte de tre
olika meningsriktningarna skall få vardera
två ledamöter. Därest utskottets utlåtande
godkännes av riksdagen innebär
detta ett bestämt direktiv från riksdagens
sida om nämndens sammansättning.

Utskottet har inte ansett sig böra yttra
sig om nämndens uppgifter, då vi
inte funnit de antydningar som finns i
propositionen ge anledning till någon
erinran.

Det säges i propositionen, att nämnden
dels själv skall anordna en särskild
upplysningsverksamhet och dels omhänderta
medelsanvisningen för den enskilda
upplysningsverksamheten, granska
hur dessa medel används etc. På den
punkten betonar utskottet, att denna
granskning bör göras så enkel som möjligt
utan att den brister i effektivitet.
Utskottet gör detta uttalande därför att
motsvarande granskning vid folkomröstningen
om högertrafiken var så minutiös,
att den kanske kostade mer än
vad man vann. Vi har därför velat understryka,
att det vore tacknämligt om
man denna gång kunde få till stånd en
förenkling av granskningen.

Nämnden skall också såsom berörts
i motionerna handha redigeringen av
den statliga upplysningsbroschyren. Det
är, herr talman, på denna punkt som
meningarna börjar gå isär. Vi hade nog
från början i utskottet hoppats, att när
vi biträdde motionerna om att utöka den
objektiva och opartiska delen av nämnden,
skulle vi också kunna vinna gehör
för den tanken, att det inte skulle förekomma
några partsinlagor i den statliga
upplysningsbroschyren. Motionärerna
önskar att man först skall skriva en
opartisk och objektiv avhandling i
broschyren om vad folkomröstningen
gäller. Sedan skall de olika menings -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

riktningarna, enligt motionärernas förslag,
få var sitt kapitel.

Jag är inte lärare eller pedagog, men
nog tycker jag att det skulle verka ganska
egendomligt om man säger att det är
en broschyr som redigerats av en opartisk
nämnd och läsarna sedan skulle
finna tre kapitel, där varje meningsriktning
fått använda sitt skrivsätt och sina
stilarter för att utveckla sina respektive
synpunkter. Jag tror att det i så fall
skulle bli svårt att övertyga svenska folket
om att det är fråga om en objektiv
framställning. Vi torde därför stå på
saklig grund när vi från vår sida hävdar,
att nämnden bör inskränka sig till
att redigera den opartiska upplysande
broschyren och att det sedan får bli de
olika meningsriktningarnas egen sak att
i särskilda broschyrer bedriva den upplysningsverksamhet
som man på olika
håll kan önska. Utskottet har därför avstyrkt
motionerna i denna del.

Högerns och folkpartiets motionärer
vill sedan inte vara med om att anslå
några pengar till den enskilda upplysningsverksamheten.
De medel, som bär
begärs, är såsom framgår av propositionen
och utskottets utlåtande sammanlagt
8 miljoner kronor. Det är först en
miljon kronor till den statliga upplysningsverksamheten,
och där kommer väl
den omtalade broschyren att ta de mesta
pengarna. Sedan är det 6 miljoner
kronor till enskild upplysningsverksamhet.
Slutligen är det en miljon under
elfte huvudtiteln, för övrigt i form av
förslagsanslag, för att bekosta administrationen
vid omröstningen.

Oppositionen vill nu inte bevilja de
6 miljoner kronorna. Herr Bergh utvecklade
mycket vältaligt reservanternas
synpunkter och sade, att staten inte
skall betala pengar till propaganda. Jag
fick faktiskt av herr Berghs anförande
det intrycket, att herr Bergh är främmande
för tanken att propaganda kan
bedrivas från sakliga utgångspunkter
och på saklig grund. I mitt stilla sinne
undrade jag om det är erfarenheter från
det egna partiet som här ligger bakom
herr Berghs inställning, men det låter
jag vara osagt.

Visst är det möjligt att ha sakliga utgångspunkter
för propaganda! Utskottsmajoriteten
anser att det, om statsmakterna
beslutar anordnandet av folkomröstningar,
också är nödvändigt att
staten ställer medel till förfogande för
denna upplysningsverksamhet. Vi är
övertygade om att staten denna gång,
liksom andra gånger då man beslutar
anordna folkomröstningar, måste släppa
till pengar för att medborgarna skall
kunna bibringas upplysning om vad
folkomröstningen gäller. Erfarenheten i
framtiden får visa om man behöver ändra
på organisationen och formerna, men
för närvarande har man inte tänkt sig
någonting annat än en uppläggning enligt
i stort sett samma linjer som följdes
vid folkomröstningen om högertrafiken.

Det är rätt intressant att se hur olika
uppfattning man har på denna punkt.
Företrädarna för motionärerna, herrar
Ohlon och Bergh, har gått emot tanken
att staten här skall ge något anslag. De
representerar båda den tredje frågan i
den blivande folkomröstningen. De lär
nu ha kommit överens om vem de skall
ha till ordförande i sin propaganda- och
upplysningsverksamhet, och det lär vara
generaldirektör Bexelius. Jag brukar
ibland läsa Svenska Dagbladet, och där
såg jag häromdagen en intervju med generaldirektör
Bexelius, där han säger
följande: »Det föreligger inga hinder för
folkomröstningskommittén att ta emot
statens anslag för sin verksamhet. Pengarna
går inte till något politiskt parti
utan till en opartisk upplysningsverksamhet.
Där går skillnaden», säger han.

Ni får väl göra upp med er ordförande,
hur ni vill ha det, tv jag har inte
sett vare sig i propositionen eller i utskottsutlåtandet,
som jag kanske kan litet
bättre, att det är något tvång att ta
emot de här pengarna. Vi som företräder
den andra linjen kommer att ta emot
pengarna, och vi skall använda dem väl,
men om ni inte vill bedriva någon propaganda
för dessa statens pengar, blir
det er sak. Generaldirektör Bexelius, som
ni har korat till ordförande, är emellertid
beredd att ta emot pengarna, och vi
får vid se vem som vinner. Det skall bli

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

mycket intressant, men det är, som sagt
en uppgörelse som kammaren inte behöver
lägga sig i.

Med dessa ord har jag, herr talman,
bara velat belysa, hur komplicerad även
denna fråga om pengarna kan bli. Men
vi från utskottsmajoritetens sida är övertygade
om att vi står på en sakligt
stark grund, när vi tillstyrker Kungl.
Maj:ts proposition om medelsanvisningen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i herr Karlssons i Munkedal anförande,
men herr Berghs inlägg i denna
debatt ger mig anledning till några reflexioner.
I första hand inlät sig herr
Bergh på vissa ideologiska förklaringar
om den socialistiska och den borgerliga
uppfattningen och antydde därvid att
det fanns en tredje ståndpunkt som han
för sin del inte förstod. Det är egendomligt,
att man i vår moderna tid alltid
skall sätta en -ism i slutet av beteckningen
för en ideologisk åskådning för att
man skall förstå att det rör sig om en
politisk åskådning. Jag trodde att detta
var förlegat och att man numera skulle
förstå att man kan arbeta efter andra
linjer.

Beträffande detta anslag på 6 miljoner,
som herr Bergh anser inte skulle utgå,
kan man fråga sig: Varför anordnas
en folkomröstning? Det finns väl närmast
två orsaker. Den ena skulle väl
vara att man ville avlyssna folkstämningen
litet oftare än de allmänna valen
ger möjlighet till, den andra att en fråga
kan vara av sådan natur, att den inte
delar upp människorna i partier utan
skär igenom partierna. Det sista är väl
en av orsakerna till att man skall företa
en omröstning i den fråga det här gäller,
och eftersom herr Berghs p
som folkpartiet varit angeläget
få en folkomröstnin
nande att en
partier
linjer»

fråga. Jag skulle tro att omröstningen
inte blir utpräglat partipolitisk utan att
många människor kommer att rösta för
de olika alternativen, utan att deras
uppfattning därför helt överensstämmer
med det partis, som fört fram alternativet.
Och då finns det all anledning att
också lämna lika stort anslag för upplysningsverksamhet
om det alternativ,
som högern och folkpartiet har fört fram
och som ordföranden i deras kommitté
har sagt bör bedrivas.

Jag hade också tagit fram detta klipp
av generaldirektör Bexelius’ uttalande,
och jag ber bara att få understryka hans
uppfattning, att det inte på något sätt
är något fel, att pengar från statens sida
användes för att sprida en saklig upplysning.

Jag ansluter mig helt till utskottets yrkande.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag räknar i likhet med
herr Bengtson med att omröstningens resultat
inte helt kommer att följa partilinjer,
men detta innebär inte att denna
fråga i och för sig inte skulle vara partipolitiskt
skiljande. Vi har en socialistisk
politik här i landet, som länge har
camouflerats med socialpolitiska motiveringar.
I den mån som det camouflaget
förlorar sitt värde och det socialistiska
grunddraget framträder tydligare finns
det ökade möjligheter att räkna med att
man även i det här fallet kommer att
ansluta sig till den borgerliga grundsyn
som många socialdemokrater i grunden
torde ha.

Nu vill herr Bengtson som den man
han är protestera en smula mot att det
här skulle vara fråga om bara två verkligt
motsatta ståndpunkter, den ena socialistisk,
som företräder den obligatoriska
linjen, och den andra borgerlig,
som företrädes av högern och folkpartiet.
Det måste vara angeläget för herr
Bengtson att försöka sudda ut den gränsen;
varför behöver jag inte säga.

Men innan herr Bengtson fortsätter

likom
att
g, så är det förvåföreträdare
för ett av dessa
iå intensivt bemödar sig om att
lpp detta som en partipolitisk

klokt i att analysera förslagen och se ef -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

ter, om det inte är som jag säger, att vi
här liar två motpoler. Om folk skulle få
de skiljelinjerna utsuddade, skulle det
val vara i herr Bengtsons intresse men
inte i redans och klarhetens.

Jag vill sedan vända mig till min vän
herr Karlsson i Munkedal. Han protesterar
mot att man i den här nämnden
skulle låta de olika ståndpunkternas företrädare
kommentera sina frågor, eftersom
han menar att detta skulle strida
mot att upplysningsbroschyren skulle
vara objektiv. Jag är inte riktigt säker
på att detta är den riktiga slutsatsen.
IJet är till fördel för objektiviteten, att
det finns tre opartiska skribenter, om
några sådana över huvud taget står att
uppleta. Men enligt mitt sätt att se är
det större garanti för objektivitet, om
man genom denna tillåtelse för de olika
meningsriktningarna att kommentera sina
frågor faktiskt utövar ett starkt tryck
på dem samtliga att vara så objektiva
som möjligt. Det är vad som skiljer vår
syn på den frågan.

I övrigt gjorde sig nu också herr
Karlsson såvitt jag förstår skyldig till
samma glidning i motiveringen som jag
tidigare påtalat. Herr Karlsson gav resonemanget
en tillspetsad form, då han
ironiserade med tanken att vi inte skulle
kunna tänka oss en propaganda som utgick
ifrån sakliga utgångspunkter. Vad
som är det viktiga här är ju att det blir
den politiska grundsynen som avgörande
kommer att influera på värderingarna.
Därmed följer också att vars och ens
bedömning av de olika förslagen måste
komma att påverkas av ens inställning
till frågan, om staten bör ta hand om
allting, ta hand om våra pengar och sedan
dela ut dem åt oss, eller om vi, såsom
enligt borgerlig åskådning, bör få
sköta oss själva i största möjliga utsträckning.
Det är ju värderingarna som
är avgörande för åsiktsbildningen. Här
kan man inte resonera fullkomligt rationellt,
som om det gällde att lösa ett matematiskt
problem, utan den syn, som
man bar på dessa ting, måste påverka
värderingarna, och denna åsiktsbildning
bör staten enligt min mening inte lägga
sig i. Har man funderat aldrig så litet

över åsiktsbildningens psykologi, vet
man att åsiktsbildningen inte i tillnärmelsevis
den utsträckning, som folk kanske
i allmänhet tror, sker efter rationella
grunder, utan här är det helt andra faktorer
som spelar en större roll. Sådant
bör efter min mening de enskilda medborgarna
få klara själva.

Det är också — jag framhåller det
igen —• ett rätt ologiskt resonemang att å
ena sidan tala om den objektiva broschyren
och å andra sidan om den allmänna
upplysningsverksamheten och såsom
motivering för bägge tala om behovet
av upplysningsverksamhet. Det
ena blir kanske så objektivt som det står
i mänsklig makt att göra det. Det andra
gäller värderingsfrågor, som visserligen
har med upplysning att göra men där
värderingarna mera träder i förgrunden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att yttra om vad herr Bergh nu
anförde, men en sak vill jag gärna säga.
Herr Bergh hävdar med sådan bestämdhet,
att man i broschyren dels borde ha
en objektiv framställning, dels borde låta
varje part få göra sina kommentarer.
Det skulle alltså bli ungefär som i vår
barndoms katekes. Först skulle själva
texten komma och sedan »Vad är det?».
Jag måste nog i likhet med herr Gustaf
Karlsson säga, att detta säkert i stor utsträckning
skulle förbrylla de röstande.
Om det nu skall vara en objektiv upplysning,
som den nämnd vilken skall tillsättas
skall meddela, så bör det väl inte
bifogas en tolkning, där varje part tolkar
det hela på sitt sätt.

Herr Bergh förklarade med en viss
skärpa att det går en skiljelinje mellan
å ena sidan frihet och å andra sidan socialism.
Det skulle alltså vara socialism,
om de anställda får en lagfäst tjänstepension!
Då kommer således herr Bergh att
vara ett offer för denna förhatliga socialism,
när han i egenskap av statstjänare
uppbär sin tjänstepension.

Herr SVÄRD (h):

Det är mig, herr talman, alldeles obekant,
hur katekesen såg ut på herr An -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Anslag till upplysningsverksamhet m. m. vid 1957 års folkomröstning

derssons tid. På min tid var den emellertid
inte så utformad, att var och en skrev
»Vad är det?», utan då fick man snällt
lära sig det »Vad är det?» som Martin
Luther en gång hade skrivit.

Vad herr Andersson tydligen önskar i
detta sammanhang är icke endast att oppositionen
skall finna sig i det »Bud»,
som regeringen skriver för den, den
skall också finna sig i det »Vad är det?»
som regeringen skriver för den.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Sannolikt har väl både herr Svärd och
jag läst samma katekes, men vi skall nu
inte tala om hur den såg ut —- den var
bedrövlig nog när vi läste den en gång.

Här har tidigare sagts i dag, bl. a. av
herr Axel Strand, att innan svenska folket
i oktober går att rösta, så lär detta
folk vara upplyst om vad var och en av
de tre linjerna innebär. Skulle man emellertid
i en s. k. objektiv broschyr komma
med ett påhäng av vad varje part anser,
så förlorar ju den broschyren i värde
som objektiv upplysning. Att varje
part skulle få ge sin framställning av
»Vad är det?» tycker jag skulle innebära
en ganska underlig upplysningstjänst.
Jag tror att till och med herr Svärd skulle
kunna instämma i det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.

I fråga om punkten b, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande
punkt i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yr -

kanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 130 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande punkt i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 40.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten c hemställt.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande punkten
d förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
punkt i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 130 punkten
d, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande punkt i den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 40.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten e hemställt.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 108 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den
3 januari 1957, föreslagit riksdagen att

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret 1957
/58 anvisa ett reservationsanslag av
168 000 000 kronor,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte genom upptagande
av införselavgifter ävensom av andra i
samband med jordbruksregleringen in -

flutna eller under sagda regleringsår inflytande
avgiftsmedel,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
föreslagits i fråga om statens
jordbruksnämnds clearingkassor för fettvaror
och kolonialvaror,

dels godkänna vad i propositionen föreslagits
beträffande regleringen av
skördeskador å 1957 års skörd.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till
riksdagen den 22 mars 1957 avlåten proposition,
nr 147, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att höja
maximum för det statliga pristillägget
för hampfiber av 1956 och senare års
skördar från 75 till 90 öre för kilogram
spinnbar vara,

dels medge Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för stöd åt odlingen
av oljelin, spånadslin och hampa under
regleringsåret 1957/58 i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som
angivits i propositionen,

dels medge, att av det å riksstaten för
budgetåret 1956/57 under nionde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område finge för gratifikationer till personalen
vid linberedningsverken i
Växjö och Mellansel i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits
i propositionen, tagas i anspråk
ett belopp av högst 283 000 kronor,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den omläggning av importskyddet
för konstister m. m., som angivits i propositionen,

dels medge, att av det å riksstaten för
budgetåret 1956/57 under nionde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett belopp å 500 000 kronor
finge av Kungl. Maj :t ställas till statistiska
centralbyråns förfogande för att
möjliggöra en utvidgning av den objektiva
skördeuppskattningen i huvudsaklig

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

överensstämmelse med de riktlinjer, som
angivits i propositionen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 155
av herr Nord m. fl. och II: 192 av herr
Rimås m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förmalningsavgift
från och med den 1 september
1957 icke skulle utgå vid sådan förmalning
av brödsäd, som verkställdes
mot lön för tillgodoseende av odlares
eget hushåll;

2) de likalydande motionerna I: 156
av herr Nord m. fl. och II: 183 av herr
Johnsson i Kastanjegården m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj :t att av det disponibla överskottet
i fettregleringskassan på beräknade
8 miljoner kronor använda 5 miljoner
kronor till täckande av kostnader
hos Sveriges export- och importförening
för ägg och att återstoden, 3 miljoner
kronor, skulle tillgodoföras inkomsttiteln
Diverse inkomster: övriga diverse
inkomster;

3) de likalydande motionerna I: 342
av herr Franzén och II: 417 av herrar
Ahlsten och Hansson, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att riktpriset för hamphalm skulle fastställas
till 17 öre per kilogram samt att
det statliga pristillägget till stöd åt
hampodlingen skulle maximeras till en
krona per kilogram spinnbar fiber;

4) de likalydande motionerna 1:494
av herr Johansson, Rune, och herr
Karlsson, Fritiof, samt 11:628 av herr
Persson i Växjö m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att gratifikation
skulle tillerkännas dem, som varit
anställda vid linberedningsverken i
Växjö och Mellansel tre år eller därutöver,
med 100 kronor för varje påbörjat
halvår av anställningstiden och att sådan
ersättning i fall, då gratifikationsberättigad
person avlidit före utbetalningen
av gratifikationen, skulle tillerkännas
den avlidnes maka (make);

5) II: 636 av herr Sundelin, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening ge till känna,
att arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt
borde sträva efter att lokalisera en ny
industri till Mellansel i det nedlagda linberedningsverkets
lokaler.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:342 och 11:417, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att höja maximum
för det statliga pristillägget för
hampfiber av 1956 och senare års skördar
från 75 till 90 öre för kilogram
spinnbar vara;

2) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 342 och II: 417, såvitt nu vore i fråga,
medge Kungl. Maj d att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt odlingen av oljelin,
spånadslin och hampa under regleringsåret
1957/58 i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i
utlåtandet angivits;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:494 och 11:628, medge, att av det å
riksstaten för budgetåret 1956/57 under
nionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område finge för
gratifikationer till personalen vid linberedningsverken
i Växjö och Mellansel
i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som i utlåtandet angivits,
tagas i anspråk ett belopp av högst
283 000 kronor;

B. att motionen II: 636 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds framställning,
medge, att av det å riksstaten
för budgetåret 1956/57 under nionde
huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett belopp å 500 000
kronor finge av Kungl. Maj d ställas till

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

statistiska centralbyråns förfogande för
att möjliggöra en utvidgning av den objektiva
skördeuppskattningen i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som i utlåtandet angivits;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område å riksstaten för
budgetåret 1957/58 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 168 000 000 kronor;

3) avslå motionerna I: 155 och II: 192;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga den omläggning av importskyddet
för konstister m. m., som i utlåtandet
angivits;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
lämna utan erinran vad i utlåtandet
anförts beträffande användningen
av de medel, som under regleringsåret
1957/58 inflöte genom upptagande
av införselavgifter, ävensom av
andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under sagda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

6) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 183, lämna utan erinran
vad i utlåtandet föreslagits i fråga om
statens jordbruksnämnds clearingkassor
för fettvaror och kolonialvaror; samt

7) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
beträffande regleringen av
skördeskador å 1957 års skörd.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Franzén, Gustafson i Dädesjö
och Lindström, vilka ansett, att
utskottets yttrande angående motionerna
I: 494 och II: 628 bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A 3 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:494 och 11:628,
medge, att av det å riksstaten för budgetåret
1956/57 under nionde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

område finge för gratifikationer till personalen
vid linberedningsverken i Växjö
och Mellansel i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som i reservationen
angivits, tagas i anspråk ett
belopp av högst 283 000 kronor;

2. av herrar Nord, Franzén, Uno Olofsson
och Antby, vilka ansett, att utskottets
yttrande rörande motionerna I: 155
och II: 192 bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under C 3 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 155 och II: 192, besluta, att förmalningsavgift
från och med den 1 september
1957 icke skulle utgå vid sådan
förmalning av brödsäd, som verkställdes
mot lön för tillgodoseende av odlares
eget hushåll;

3. av herrar Nord, Franzén, Antby och
Ahlsten, vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande motionerna I: 156 och
II: 183 bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C 6 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning ävensom motionerna I: 156
och II: 183, besluta, att behållningen i
statens jordbruksnämnds clearingkassor
för fettvaror och kolonialvaror skulle
disponeras på sätt i reservationen förordats.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av punkten A överläggningen
skulle få omfatta utlåtandet i dess
helhet.

Punkten A

Herr NORD (fp):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, som kammaren nu skall
ta ställning till, är fogade två reservationer,
betecknade med nr 2 och 3, där jag
står som första namn. I reservationen nr
2, som gäller förmalningsavgiften vid löneförmalning
för jordbrukarens eget
hushåll, yrkas att denna avgift skall upphöra
från och med den 1 september innevarande
år.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Frågan om förmalningsavgiften är
ingen ny fråga. Den har, såsom kammarens
ledamöter säkert känner till, varit
uppe till debatt varje år under senare
tid. Att den kommer igen på detta vis år
efter år, beror på att stora grupper av
landets jordbrukare, framför allt de
mindre jordbrukarna, anser denna förmalningsavgift
i högsta grad orättvis.
Dessa mindre jordbrukare, vilka i regel
inte odlar mer brödsäd än som förbrukas
inom det egna hushållet, har svårt
att inse varför de skall vara med om att
finansiera exporten av det överskott av
brödsäd, som produceras vid de spannmålsodlande
jordbruken. Småbruket får
dock vara med om att genom importavgifter
på fodersäd stödja priset på dessa
varor, som småbrukarna i stor utsträckning
är köpare av. Småbrukarna är som
sagt emot att förmalningsavgift skall utgå
för den brödsäd, som förmales för det
egna hushållet, och de följer med uppmärksamhet
diskussionen angående denna
fråga.

Det är också en annan näringsgren
som har intresse av dessa frågor, nämligen
bygdekvarnarna. Dessa kvarnar har
blivit ställda i en ekonomiskt sett och
även på annat vis besvärlig situation
därigenom att de skall uppbära och indriva
förmalningsavgifter. Nu vet vi, att
denna förmalningsavgift spelar mycket
liten roll när det gäller gränsskyddet för
vårt jordbruk; de medel som flyter in är
så små, att de i stort sett inte betyder
någonting. Förra året var dåvarande
jordbruksminister Norup nere i Skaraborgs
län och talade vid ett sommarmöte,
som småbrukarna där hade anordnat.
Han sade då, att lian för sin del inte hade
någonting emot att förmalningsavgiften
tas bort utan gärna skulle vara med
om att den upphävdes, men han hänvisade
till att de stora bandelskvarnarna
inte ville gå med på att bygdekvarnarna
slapp undan. Drar man ut konsekvenserna
av vad Norup sade, så blir det alltså
att landets småbrukare och de ungefär
1 500 bygdekvarnarna får stå tillbaka för
t. ex. Wenner-Grens storkvarnar här i
landet, lindra sedan på att ett stort antal
av de mindre jordbrukarna är miss -

nöjda och anser sig orättvist behandlade
genom denna förmalningsavgift. Även
bygdekvarnas ägare är naturligtvis i
högsta grad missnöjda.

Denna fråga har ju diskuterats riksdag
efter riksdag, och jag skall därför inte
uppehålla mig längre vid den, herr talman.

I reservation nr 3, där jag också står
som förste reservant, yrkas på att 3 miljoner
kronor av behållningen i statens
jordbruksnämnds clearingkassor för fettvaror
och kolonialvaror skall som lån
ställas till förfogande för att vid behov
stödja Sveriges export- och importförening
för ägg. Det är ju så, att äggpriset
sedan december månad legat mycket lågt
här i landet — det har legat under den
nedre prisgränsen. Detta beror på det
starka prisfall på ägg, som inträffat på
exportmarknaden, och därmed åstadkommit
att äggpriset kommit att ligga
under den lägre prisgränsen. Vårt lands
äggproducenter, som till stor del är småbrukare,
bar därigenom kommit i en
ekonomiskt besvärlig situation. Nu bar
det ju varit så, att äggexporten stödes
genom att exportavgifter på majs och
oljekraftfoder får tas i anspråk. Men genom
dessa importavgifter bidrar man
samtidigt till att fördyra produktionen,
varför dessa avgifter bör tas ut med försiktighet
— då man ger i annat fall med
den ena banden och tar tillbaka med
den andra. Det är därför enligt min mening
riktigare att man för att stödja äggproduktionen
inte belastar produktionen
med höga importavgifter på fodervaror
utan i stället enligt reservanternas förslag
tillför medel ur clearingkassorna för
fett- och kolonialvaror.

Detta är i stort sett reservationernas
innebörd. Jag vet att det kommer ytterligare
en talare efter mig som kommer
att gå in på frågan om äggproduktionen
och äggpriset, och därför skall jag nu
sluta mitt anförande, .lag gör det också
därför att vi bar hållit på att diskutera
andra frågor så länge, att jag inte vill
trötta kammaren med eu längre debatt.

•lag ber därför, herr talman, med dessa
ord att få yrka bifall till den med 3
betecknade reservationen.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Det är på tre punkter i
detta utlåtande som det föreligger reservationer.
Herr Nord tog upp två av dessa,
och jag skulle därför kunna inskränka
mig till att beröra dem. Men jag skall
bara helt kort säga beträffande den första
punkten, på vilken det föreligger reservation,
att det råder så obetydlig
skillnad mellan vad utskottet där föreslagit
och vad reservanterna vill, att jag
kan avstå från att beröra denna reservation.

Jag skall emellertid gå in på de båda
andra punkterna, som herr Nord har
talat om. Det gäller då först frågan om
avgiften för löneförmalning. Han sade,
att denna avgift var en belastning för
småbrukarna och för de mindre kvarnarna,
och framhöll att den var till fördel
kanske för de stora liandelskvarnarna —
han nämnde Wenner-Grens storkvarnar
i detta sammanhang. Såvitt jag förstår,
ligger inte problemet till på detta sätt,
utan det är här fråga om att det skall
vara lika regler för mjölframställning i
detta land, och det kan bli fördelaktigare
priser för vissa än för andra. Nu
har denna fråga kommit upp gång på
gång, och motionärerna har visat en
ihärdighet i detta avseende som kunde
vara värt ett bättre syfte. De har kommit
igen mycket regelbundet under flera
år — såsom herr Nord också nämnde •—
och lika regelbundet har riksdagen avslagit
motionerna.

Jag behöver inte i detalj gå in på motionärernas
motivering. Jag skall endast
beröra den haltande jämförelse man gör
i motionen mellan å ena sidan slaktdjursavgifter
och utjämningsavgifter för
mjölk och å andra sidan löneförmalning.
När det är fråga om hemslakt och mjölk
till eget hushåll tas dessa varor inte från
produktionsplatsen utan förbrukas på
produktionsplatsen, men så är inte förhållandet
när det gäller brödsäd. I detta
fall lämnar man ifrån sig produkten till
en annan näringsidkare för bearbetning

och förädling, och då kan man göra på
två sätt. Man kan sälja brödsäden till
kvarnen och köpa mjölet av kvarnen.
Gör man på det sättet, bär reservanterna
ingenting emot att det tas ut en förmalningsavgift.
Men lämnar man vetet eller
rågen till samma kvarn och vill ha det
mjöl, som kommer av denna brödsäd,
och betalar kostnaderna för framställningen,
anser motionärerna att det är
riktigt och rättvist att det inte skall utgå
någon förmalningsavgift. Jag skulle
vilja påstå motsatsen. Detta skulle inte
bli någon rättvis anordning, och man
förstår att handelskvarnarna säger ifrån
att om förmalningsavgiften skall gälla
för den ene bör den också gälla för den
andre.

Den andra frågan, som herr Nord var
inne på, gällde yrkandet från reservanternas
sida att det från fettclearingkassan
skulle tagas 3 miljoner för att stödja
priset på ägg — i motionen begärde man
5 miljoner kronor. I reservationen bär
man redovisat tre var för sig starka motiveringar
för att riksdagen inte skulle
bifalla motionen. För den som skall tala
å utskottsmajoritetens vägnar är det mycket
tacknämligt, att reservanterna själva
klart, koncist och koncentrerat har
angett allt som talar för att man inte
skall bifalla reservationen. Det är mycket
bekvämt och behagligt att ha det på
det sättet.

Vilka är nu de tre punkter som reservanterna
själva framhåller som argument
mot sitt eget förslag? För det första
säger man: Ett bifall till reservationen
skulle innebära en ändring i gällande
grunder för jordbruksregleringen. Skulle
riksdagen bifalla reservationen, blev det
en ändring i — ett brott mot, kan man
också säga — nu gällande regler för
jordbruksregleringen. För det andra säger
man också — och det är så riktigt
— att ett bifall till reservationen skulle
kunna uppfattas som en direkt statssubvention
av äggexporten. Det står visserligen
inte här, men slutsatsen blir
naturligtvis den, att det också skulle
uppfattas som stridande mot våra handelsavtal.
För det tredje är läget beträffande
äggexporten i dag sådant, att

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.

tack vare inkomster i form av införselavgifter
på kraftfoder har man nu hos
Export- och importföreningen för ägg
tillräckligt med medel för att kunna ge
ett behövligt skydd åt äggpriset. Herr
Nord regodgjorde för — och det var ju
riktigt — att läget för en tid sedan var
besvärligt till följd av brist på medel för
stöd åt äggexporten. Men den situationen
föreligger inte längre, och enligt vad
som upplystes under utskottsbehandlingen
av dem som har hand om dessa ting
finns det ingen risk för att en liknande
situation ånyo skall uppträda. Förhållandena
är nu sådana att vi kan räkna med
att prisnivån på äggen kan upprätthållas
med hjälp av de importavgifter som
enligt jordhruksregleringen skall tillföras
föreningen. Det behövs med andra
ord inte några pengar ur den fettclearingkassa
som motionärer och reservanter
har föreslagit att det skulle tagas en
del pengar ur. Det är därför ganska förvånansvärt
att man med kännedom om
sakläget kan begära att det skall anslås
medel ur fettclearingkassan för det här
ändamålet.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 31 har behandlats en motion
som har väckts av mig i denna kammare
— nr 342 och nr 417 i andra kammaren
— som berör priset på hamphalm.
Motionen, som väcktes under den ordinarie
motionstiden, gick ut på att riktpriset
för hamphalm skulle ökas från 13 till
17 öre per kilogram samt det statliga garantipriset
på spinnbar hampfiber skulle
ökas från 75 öre till en krona. För någon
månad sedan föreslog chefen för jordbruksdepartementet
i en proposition, att
priset på hamphalm skulle ökas till 15
öre och pristillägget på spinnbar hampfiber
ökas till 90 öre per kilogram. Eftersom
utskottet nu har gått på propositionen
och därmed gett motionärerna rätt
halvvägs, så yrkar jag givetvis inte bifall
till motionen utan till motsvarande
punkt i utskottets förslag.

5 Första kammarens protokoll 1957. Nr 21

Till utskottets utlåtande har fogats tre
reservationer som biträtts av mig. Två
av dem har herr Nord redan motiverat,
men jag är den ende reservanten i denna
kammare som står för reservation 1. Jag
skall medge att jag inte i detalj känner
till alla de frågor som berörs i denna
reservation som behandlar vissa motioner.
Det var närmast herr vice ordföranden
i jordbruksutskottet, som i detalj
kände till frågan från Växjö, som
var anledning till att jag kom att ansluta
mig till reservationen, ty jag ansåg
att det låg en hel del av rättvisa i detta
förslag. Det gäller bär frågan om hur
man vid avvecklingen av linberedningsverket
i Växjö skall taga hänsyn till de
anställdas villkor. Reservanterna vill här
i någon mån gå längre än utskottet. De
understryker vad arbetsmarknadsstyrelsen
säger: »Av arbetsmarknadsstyrelsens
i det föregående redovisade utredning i
ämnet framgår, att den berörda personalen
kan i ett betydande antal fall bedömas
ha stora svårigheter att erhålla nya
anställningar. Särskilt gäller detta de i
Växjö friställda på grund av deras höga
medelålder.» Motionärerna och reservanterna
är här något mera generösa mot
de anställda än utskottet är. De menar
att gratifikationen skall utgå till dem
som varit anställda i minst tre år — utskottsmajoriteten
kräver en anställningstid
av minst fem år. Det är i stort sett
skillnaden.

Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Sedan kommer vi in på den gamla
frågan om förmalningsavgiften, som behandlas
i reservation nr 2. Jag har tidigare
motionerat i denna sak och har då
svårt att komma ifrån reservationen denna
gång. Det är inte — såsom herr Sigfrid
Larsson säger — av rättviseskäl som
man tar ut förmalningsavgift. Möjligen
kan man säga det, om man hårdrager
saken. Men det är ändå på det sättet att
jordbrukaren, när han slaktar hemma,
inte betalar slaktavgift på det kött och
fläsk han använder i hushållet. Inte heller
betalas någon motsvarande avgift på
mjölken. I konsekvens därmed skall man
inte heller ha förmalningsavgift vid husbehovsförmalning.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Ilerr Nord liar sagt att förre jordbruksministern
Norup har lovat att avveckla
denna avgift så småningom, och
jag hoppas att nuvarande chefen för
jordbruksdepartementet medverkar till
att så sker ty förmalningsavgifterna betyder
ju oerhört litet i hela prisregleringen
för jordbruket. De är bara till
irritation för bygdekvarnarna. Det är
småföretagen på landsbygden som vi är
måna om att bevara. De belastas med
en mängd rapporteringar, och kontrollen
kostar mycket pengar. Förmalningsavgifterna
ger totalt 33 miljoner kronor.
Men avgifterna för husbehovsförmalningen
— som kostar nära 300 000 kronor
i kontroll — ger 1,35 miljoner kronor.
Då förstår var och en att de pengar
som erhålles genom avgiften på husbehovsförmalningen
betyder mycket litet
för jordbruksregleringen. Jag hoppas
som sagt att avgifterna avvecklas så
fort som möjligt. Då skulle en hel del
irritation försvinna.

Slutligen kommer vi fram till reservation
nr 3, som gäller stöd åt äggproduktionen.
På andra jordbruksprodukter tar
man ju ut vissa avgifter för att klara
exporten för att jordbrukarna skall få
samma pris för den del som exporteras
som de får vid försäljningen inom landet.
På kött och fläsk tas det ut slaktdjursavgifter,
men på ägg tar man inte
ut några avgifter. I stället tar man införselavgift
på fodermedel som skall
stödja äggpriset. Men nu har man inte
kunnat ta ut införselavgifter i sådan utsträckning
att man har kunnat hålla
äggpriset inom den ram som blev garanterad
när det nya prissättningssystemet
beslöts. Äggpriset har åtskilliga veckor
understigit den nedre prisgränsen
— det har inte funnits möjligheter att
få medel för att hålla priset uppe.

Nu säger herr Sigfrid Larsson att det
är orimligt att ta pengar från det hållet.
Men är det verkligen så orimligt?
Reservanterna har jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
på sin sida. Småbrukarförbundet är
också på reservanternas linje. Jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen
ville behålla de åtta miljoner som

finns i fettclearingkassan för närvarande
— för att användas till lån i besvärliga
lägen — men i utskottet gick vi med
på att låta fem miljoner ingå i statsbudgeten
och att jordbruksnämnden skulle
få behålla tre miljoner. Jag tror att vi är

1 gott sällskap. Däremot vet jag inte hur
utskottsmajoriteten har tänkt sig att man
skall bevara äggpriset, om man inte
skall ta ut alltför stora avgifter vid införsel
av kraftfoder.

Jag tror att reservationerna här verkar
rättvist för dem det gäller. Därför
yrkar jag bifall till reservationerna nr 1,

2 och 3.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Då reservarten herr
Franzén tog till orda och började tala
om stödet åt hampodlingen på Gotland
blev jag litet förvånad. Han hade nämligen
vid riksdagens början väckt en motion,
vari han hade yrkat, att riktpriset
för hamphalm — med hänsyn till utvecklingen
under de senaste åren inom
den gotländska hampodlingen — skulle
fastställas till 17 öre per kg mot för närvarande
13 öre per kg. Han har blivit
bönhörd över hövan. Nu föreslås en höjning
av priset på hamphalm av 1957 års
skörd till 15 öre per kg. Vidare föreligger
ett förslag om höjning av pristillägget
på hampfiber av 1950 och senare års
skördar från 75 till 90 öre per kg spinnbar
vara, och det har utskottet tillstyrkt.
När man får mer än man begärt förstår
jag inte att man likväl som reservant i
utskottet skall beröra denna motion. Jag
anser att motionärerna blivit fullt tillfredsställande
behandlade och fått mer
än de hade tänkt sig.

Jag tar sedan upp reservation nr 1.
Den gäller ersättning till viss personal
i de numera nedlagda linberedningsverken
i Växjö och Mellansel. Herr Sigfrid
Larsson nämnde ingenting om detta,
och därför skall jag lämna en kort redogörelse.
Vi hade ett likartat ärende
1954 då det gällde att ge ersättning till
personal i Värmbol. Kungl. Maj:t hade
då föreslagit vissa normer. De förbättrades
av utskottet, och de förslag som ut -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

skottet förde fram blev riksdagens beslut.
Vid detta tillfälle bär utskottet inte
funnit sig böra frångå de principer som
tillämpades beträffande beredningsverket
i Värmbol genom att ge gratifikationer
även till sådan personal som inte
varit anställd vid bered ningsverken
längre tid än fem år. Man kan dock ge
även åt sådana som varit anställda kortare
tid, om man efter undersökning
finner att det kan vara av behovet påkallat.
Själva huvudprincipen om anställningstiden
för gratifikation kan vi
däremot inte gå ifrån. Har vi för tre år
sedan i ett likartat fall fattat ett beslut,
är vi inte beredda att i dag springa
från detta och införa nya regler.

Vad beträffar Mellansel föreligger en
motion om att man skall försöka få en
ny industri dit. Det har meddelats i utskottet
att arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter
sina undersökningar för att få
en industri till Mellansel.

Rörande förmalningsavgifterna, som
vi har diskuterat här varje år, förs ju
fram precis samma argument från reservanterna
som tidigare, och vi som
företräder utskottet finner också samma
skäl som förut. Vi finner att här föreligger
en överenskommelse. Vi ville inte
i fjol bryta mot det antagna prissystemet.
Vi hade frågan uppe till noggrann
granskning och övervägande, och vi
stannade för att behålla förmalningsavgifterna.
Reservanten herr Franzén talade
om hur mycket kontrollen kostade.
Den drog 300 000 kronor, och i runt tal
fick vi in 1 300 000 kronor. Den där miljonen
som man förtjänar är inte någonting
att säga nej till, men dessutom är
det fråga om ett rättvisekrav. Herr Franzén
påpekar alt man inte kan ta ut slaktdjursavgifter
och mjölkavgifter vid hemkonsumtion,
incn detta ligger på ett annat
plan. Man kan inte uppehålla kontrollen
där, och därför går det inte att
vidta någon ändring på det området.

Jag anser att den ståndpunkt som utskottet
kommit till i år är lika stark som
tidigare. Vi får åtminstone avvakta genomförandet
av den överenskommelse
som gäller för en treårsperiod.

Beträffande det anslag man tänker ta

från statskassan, om man ej skulle dit
överföra de överskottsmedel som nu föreslås
överföras till äggclearingen, får
jag säga att tidigare var läget ett slag
bekymmersamt för ägghandeln och det
uppstod vissa underskott, men situationen
är inte sådan i dag. Den milda vintern
i både England och Sverige medförde
i början av 1957 en stark tillförsel
av ägg, och då gick priserna ned så att
priserna måste sättas cirka 30 öre lägre
än noteringen. Men herr Franzén glömde
att tala om, att det berodde på att
införselavgifterna ej uttogs. Numera uttages
dylika införselavgifter. Utskottet
har också uppmärksammat detta och
uttalar att avgiftsregleringen bör omhändertagas
så, att sådana situationer som
den nämnda ej skall behöva uppkomma.

Herr talman! De tre reservationer som
här föreligger anser jag är så klart och
tydligt bemötta, att det inte finns någon
anledning för kammaren att biträda dem.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Herr Anderberg anklagar
mig för att inte vara nöjd med
hamppriset. Jag vet inte riktigt var han
fått den uppfattningen ifrån. Jag sade
uttryckligen ifrån att jag var för närvarande
nöjd med höjningen på hamplialm
med 2 öre och höjningen av garantipriset
på spinnbar fiber från 75 till
90 öre. Vi har visserligen motionerat om
en något större höjning, men jag yrkade
inte bifall till motionen, utan bifall till
utskottet i den delen.

När det gäller äggen ligger det så till,
att förhållandena på äggmarknaden inte
är så lysande nu heller, tv äggpriset ligger
fiir dagen betydligt under det pris
man tänkte sig, när man gjorde upp det
nya prissystemet.

Herr Anderberg talar om avgifterna
på fodermedel. 1 fråga om dessa ligger
det så till, att man inte kunde ta ut så
höga avgifter på fodermedel under Suezkrisen,
ty då var kraftfodret så dyrt på
utlandsmarknaden. Därigenom fick man
inga pengar till clearingkassan att klara
iiggpriset med.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. in.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av
den nu föredragna punkten.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
mom. 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Franzén m. fl. beträffande nämnda moment
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

På framställning av herr talmannen
beslöts att denna punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. beträffande nämnda moment
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten C mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. beträffande
nämnda moment avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —97;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. beträf -

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

fande nämnda moment avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten C mom. 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Nord m. fl. beträffande
nämnda moment avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 29.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

Lagförslag om kommunalförbund m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kommunalförbund, in. in.,
ävensom i ämnet väckta motioner.

Lagförslag om kommunalförbund m. in.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
150, vari Kungl. Maj:t, under åberopande
av ett propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 8 mars 1957, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om kommunalförbund; samt

2) lag angående ändring i lagen den
13 juni 1919 (nr 293) om ordning och
villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om kommunalförbund var 7 §
tredje stycket så lydande:

Till förbundsfullmäktig må väljas allenast
den som är ledamot av förbundsmedlems
fullmäktige,

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft de i
anledning av propositionen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
nr 504 i första kammaren av herr
Gunnar Andersson och nr 645 i andra
kammaren av herr Sköldin m. fl.

I motionerna hade hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte företaga den
ändringen av 7 § i det i Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 framlagda förslaget
till lag om kommunalförbund, att till
förbundsfullmäktig skulle kunna väljas
även den, som icke vore ledamot av förbundsmedlems
fullmäktige.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
under hänvisning till vad däri
anförts hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att
det i förevarande proposition, nr 150,
framlagda förslaget till lag om kommunalförbund
icke kunnat i oförändrat
skick antagas, samt med avslag å motionerna
nr I: 504 och II: 645 — måtte för
sin del antaga under punkten infört förslag
till lag i ämnet;

B) att riksdagen måtte — med bifall i
denna del till förevarande proposition
nr 150 — antaga under denna punkt infört
förslag till lag angående ändring i

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om kommunalförbund m. m.
lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning.

I det av utskottet framställda förslaget
till lag om kommunalförbund hade för
7 § tredje stycket föreslagits följande lydelse: Förbundsmedlem

må till fullmäktig i
förbundet välja allenast ledamot av förbundsmedlemmens
fullmäktige.

Reservation hade avgivits av herr Carl
Albert Anderson, som med instämmande
av herrar Englund, Weiland och Svensson
i Ljungskile ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i Kungl. Maj:ts i
propositionen nr 150 framlagda förslag
till lag om kommunalförbund och med
bifall till motionerna nr 1:504 och II:
645 — för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag i ämnet.

I reservanternas lagförslag hade 7 §
tredje stycket avfattats sålunda:

Förbundsmedlem må till fullmäktig i
förbundet välja allenast den som jämlik!
7 § första och andra styckena kommunallagen
kan väljas till ledamot av
förbundsmedlemmens fullmäktige.

Herr ANDERSSON, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion beträffande det förslag,
som här föreligger angående ett
kommunalförbund. Vi har haft kommunalförbund
tidigare i landet, men det
förslag som nu föreligger är av synnerligt
behov påkallat. Med de växande uppgifter
som kommunerna alltmera får är
kommunalförbund en institution som
kommer att användas, i synnerhet när
den nioåriga enhetsskolan skall genomföras.
Det är inte endast denna fråga
utan också andra frågor, såsom vatten
och avlopp o. s. v., som är av sådan beskaffenhet
att de kräver större kommunala
enheter än vad som för närvarande
finns.

I sitt remissvar har Svenska stadsförbundet
framhållit bl. a.: »Fall kan givetvis
inträffa, då det vore av största
värde att till kommunalförbundets fullmäktige
kunna välja även förtroendemän
utanför medlemskommunernas beslutande
organ, exempelvis personer som på
grund av erfarenhet från visst kommunalt
förvaltningsområde eller av andra
orsaker besitter särskild insikt i de frågor,
som ankommer på förbundsfullmäktige.
»

Statsrådet föreslår, liksom även utredningen
och majoriteten i konstitutionsutskottet,
att det i denna organisation
skall finnas dels förbundsfullmäktige
och dels förbundsstyrelse. Det föreslås
att till förbundsfullmäktige skall väljas
ledamöter av respektive stads- och kommunalfullmäktige.
Jag anser att, såsom
framhålles i motionen, man till förbundsfullmäktig
bör kunna utse den person,
som är mest lämplig, och att valbarheten
icke bör begränsas till ledamöterna
av medlemskommunernas fullmäktige.
Förbundsfullmäktige skall ju
besluta om rent praktiska angelägenheter.
Det kan då vara angeläget att man i
förbundsfullmäktige kan invälja en person
som har särskilda kunskaper och
erfarenheter på det område som det
gäller.

Jag anser vidare, att kommunalförbunden
liksom kommunerna bör kunna
få uppta lån utan skyldighet att inhämta
Kungl. Maj ds tillstånd. Det heter härom
i motionen: »I lagförslagets 18 §
stadgas att kommunalförbund ej må utan
Konungens tillstånd upptaga lån. Däremot
tillerkännes icke kommunalförbund
underställningsfri lånerätt i analogi
med bestämmelserna i 58 § kommunallagen
Kommunalförbundskommittén
har för sin del icke ansett en sådan
rätt nödvändig för kommunalförbunden.
» Enligt min mening bör kommunalförbunden
äga rätt att uppta sådant
underställningsfritt lån.

Framför allt vädjar jag dock, herr talman,
till kammaren att inte inskränka
valbarheten till förbundsfullmäktige enbart
till ledamöterna av medlemskomnninernas
respektive kommunal- eller

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

stadsfullmäktige. Jag anser att till förbundsfullmäktige
bör, såsom det sägs i
motionen, kunna utses den person, som
är mest lämplig.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få ansluta mig till reservationen.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! När man nu går att förändra
möjligheterna att bilda kommunalförbund
har man framför allt syftat
till att söka åstadkomma en lagstiftning
för detta ändamål som överensstämmer
med våra kommunallagar i övrigt.

Det har ju hittills varit på det sättet
att man i kommunerna har ett beslutande
organ, kommunalfullmäktige, vars ledamöter
utses vid allmänt val. Kommunalfullmäktige
utser i sin tur styrelser
och nämnder för att handha olika uppgifter.
Om man i en kommun nu finner,
att arbetsuppgifterna är av den omfattningen
att de kan lösas bättre i samverkan
med andra kommuner, kan man alltså
bilda ett kommunalförbund gemensamt
med dessa andra kommuner. Till
detta kommunalförbund kan man sedan
hänskjuta olika frågor. Det innebär att
man flyttar över vissa maktbefogenheter
från kommunerna till det nya kommunalförbundet.
Det måste då vara riktigt
att det beslutande gemensamma organet
sammansättes av sådana personer som
redan är valda såsom ledamöter av den
egna kommunens beslutande organ. Därmed
flyttar man ju över ansvaret på det
nya organet. Detta står också som sagt
i överensstämmelse med de kommunallagar
vi redan har. Sedan får ju de nya
förbundsfullmäktige välja förbundsstyrelse
på samma sätt som kommunalfullmäktige
nu väljer kommunalstyrelse.
Därvid kan man, om man så önskar, välja
personer som är experter på vissa frågor.
Jag kan inte förstå att man skulle
kunna gå den vägen, att man valde förbundsfullmäktige
som inte bestod av just
de ledamöter som redan finns i de deltagande
kommunernas beslutande organ.
Då skulle man ju riskera att tillskapa ett
organ som kanske inte kände det ansvar
för de kommunala angelägenheterna
som måste anses vara önskvärt.

Lagförslag om kommunalförbund m. in.

Jag anser därför, herr talman, att allt
talar för bifall till utskottets förslag i
denna del.

Vad sedan gäller tanken att kommunalförbund
skulle tillerkännas underställningsfri
lånerätt, så nämns ju ingenting
därom i reservationen. Eftersom
herr Gunnar Andersson ändock framförde
det förslaget, kan det kanske vara
skäl att erinra om att denna lånerätt för
kommunernas del är bunden vid vissa
belopp, 5 respektive 7 kronor. Om nu
kommunalförbunden skulle få underställningsfri
lånerätt, måste dessa lån
upptas inom de ramar som alltså är givna.
Det kan väl heller inte anses vara
önskvärt. Det är därför bättre att bär
följa den väg som utredningen, propositionen
och utskottet rekommenderat. Ett
bifall till motionen i denna del skulle
utan tvivel medföra en mängd krångel
och besvärligheter.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Herr ANDERSSON, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag tycker att det är inkonsekvent
av min gode vän Georg Pettersson
i Visby att göra gällande, att en
ledamot av förbundsfullmäktige inte
skulle kunna känna samma ansvar, om
han inte tillhörde fullmäktigeförsamlingen
i den egna kommunen. Herr Pettersson
är beredd att säga att om man är
förbundsfullmäktig måste man också tillhöra
respektive kommunalfullmäktigeförsamlingar,
men för att tillhöra förbundsstyrelsen
skulle man inte behöva
tillhöra respektive fullmäktigeförsamlingar.
Vilket är det mest ansvarsfulla i
detta sammanhang?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Skillnaden ligger ju däri
att förbundsfullmäktige är ett beslutande
organ, under (let att förbundsstyrelsen
är ett utredande ocli verkställande organ.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Lagförslag om kommunalförbund m. m.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid handläggning av
frågan om skolans lokala och centrala
ledning hade vi anledning att rätt mycket
syssla med denna angelägenhet. Där
kunde vi dock ena oss om att vi skulle
försöka få så få kommunalförbund som
möjligt. Vi ansåg fullt enhälligt att den
riktiga lösningen är icke kommunalförbund,
utan s. k. enkla avtal. Nu förstår
jag att man kanske i vissa fall inte kan
komma fram på den linjen utan måste
gå på förbundslinjen. Men jag tror i likhet
med herr Pettersson att det är angeläget
att anlita personer som har ansvar
samtidigt i båda fullmäktigeförsamlingarna,
ty samordningen mellan den egna
kommunens beslutande organ och kommunalförbundets
beslutande organ rör
oftast i mycket hög grad ekonomiska
frågor. För min del hoppas jag emellertid,
som sagt, att det över huvud taget
skall bli så få kommunalförbund som
möjligt.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Kommunalförvaltningen
blir allt rikhaltigare, och de specialister,
som är av värde i olika nämnder, är
många. Kommunalförbund kommer väl
företrädesvis att skapas för vissa specialiteter,
där särskild sakkunskap är erforderlig.
Det innebär att det kan inträffa
att en kommuns främste sakkunnige
på en sådan specialitet av olika skäl,
kanske därför att han inte har tid, inte
sitter i kommunalfullmäktige, men däremot
har kunnat förmås att sätta sig i
den särskilda nämnd, som inom kommunen
sysslar på detta område. En stor
kommun är väl alltid i tillfälle att utnyttja
någon sakkunnig person i styrelsen för
kommunalförbundet, men är det en liten
kommun, som till äventyrs får bara en
representant i fullmäktige men inte någon
i styrelsen, så kommer den specialist,
som kommunen förfogar över men
som tillhör bara den särskilda nämnden,
att vara avskuren från möjligheten att
inväljas i fullmäktige för kommunalförbundet.

Det är sådana synpunkter som föran -

lett mig att tillsammans med herr Carl
Albert Anderson reservera mig till förmån
för frånvaron av bundenhet för
kommunen, när det gäller sammansättningen
av kommunalförbundets fullmäktige.

Liksom en föregående talare ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
Det är ju ganska kuriöst, att vi
här skall vara så ängsliga, att vi binder
kommunen i valet av fullmäktige. Om det
finns någon risk i detta fall, så är det väl
den, att fullmäktige av kärlek till sina
egna skall underlåta att välja den mest
kompetente, den som sitter i nämnden,
och inte det motsatta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt rörande vardera
punkten av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

Beträffande punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. ro.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Gunnar,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 31.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande var indelat i fyra särskilda
avdelningar, nämligen

I. Den allmänna försöksverksamheten.

II. Särskilda försöksskolor.

III. Vissa frågor rörande högre skolor
i försöksdistrikten.

IV. Anslag för budgetåret 1957/58 till
avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis.

Avd. I. Den allmänna försöksverksamheten I

en till riksdagen avlåten proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 mars 1957, föreslagit
riksdagen att, utom annat, godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för planeringen för enhetsskoleorganisationens
allmänna genomförande.

Under punkten 182 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
in. m. för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 1 250 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh (I: 276) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Krokstorp (11:307), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte under punkten 182 till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
avdelningen på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 mars 1957 förordade
riktlinjer för planeringen för enhetsskoleorganisationens
allmänna genomförande; b)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 276 och
II: 307, såvitt här vore i fråga, till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. in.
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under b hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 276 och II: 307, såvitt här vore
i fråga, till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet
m. in. för budgetåret 1957/
58 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang*, försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under avdelning I har
jag jämte några andra utskottsledamöter
fogat en reservation, som innehåller ett
yrkande att anslaget till den allmänna
försöksverksamheten liksom i fjol anvisas
med 1 miljon kronor i stället för de
1 250 000 kronor som Kungl. Maj:t har
föreslagit och utskottet tillstyrkt.

Reservationen grundar sig bl. a. på ett
uttalande av statskontoret som har menat
att det mindre beloppet är lämpligt
avvägt. Utskottet har emellertid kommit
till en annan uppfattning och förklarar
att det skulle medföra drastiska besparingsåtgärder
som kunde befaras få störande
inverkan på redan inledd försöksverksamhet.
Hur utskottet kommit till
den uppfattningen är inte redovisat. Här
står alltså statskontorets mening och utskottets
mening emot varanda. När jag
då är skyldig att välja auktoritet, väljer
jag för min del statskontoret.

Jag ber med den motiveringen, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr talmannens tillåtelse ber jag
för tids vinnande att också få med några
ord motivera en blank reservation, som
jag har fogat till samma utskottsutlåtandes
avdelning II.

Det avsnittet avser s. k. särskilda försöksskolor.
Här har i ett par motioner
föreslagits att riksdagen i år skulle uttala
sig för i vilka andra ifrågasatta kommuner
dylika försöksskolor skulle inrättas.
Kungl. Maj :t har föreslagit att det
från och med i höst skulle inrättas en sådan
i Linköping, och det har utskottet
också tillstyrkt. Men om det över huvud
taget är meningen att det skall bli ytterligare
sådana försöksskolor, är det ytterst
angeläget för de berörda kommunerna
att i mycket god tid få reda på
det. Utskottet tycks ha behjärtat den
synpunkten, då det säger: »Så snart det
över huvud taget är möjligt, måste berörda
kommuner meddelas om och vid vilken
tidpunkt statliga försöksskolor kan
komma att inrättas inom kommunerna i
fråga.» Och utskottet förutsätter att förslag
därom skall framläggas år 1960.

Jag vill till detta, herr talman, anmär -

ka att om det nu är meningen att sådana
skolor skall inrättas — och därav följer
att särskilda byggnader i flera fall måste
uppföras — bör man ha klart för sig att
skall en kommun bygga för en sådan
försöksskola medför det vissa konsekvenser
i avseende på planlösningen. Man
måste göra klassrummen större, man
måste ha vissa utrymmen — t. ex. grupprum
och sådant — i större utsträckning
än i vanliga folkskolor, och på administrationssidan
och undersökningssidan
finns det vid försöksskolorna arbetsuppgifter
som icke existerar i vanliga folkskolor.
Jag kan ta min egen hemstad såsom
exempel. Där har vi planerat ett
skolhus med tanke på att det skulle inrymma
en försöksskola. När vi nu inte
vet, om det blir någon sådan men vi ändå
måste bygga huset, så kan vi ju inte
gärna hasardera på det sättet att vi bygger
lokaler, som blir onödiga, om någon
försöksskola inte inrättas. Det skulle för
övrigt stå i strid mot de intentioner som
riksdagen har uttalat, att vi i kommunerna
hör vara så sparsamma som möjligt.
Skulle det sedan inrättas en sådan
försöksskola, ställes kommunen inför
tvånget att bygga om huset. Man kan inte
flytta väggarna mellan klassrum hur
som helst, och man kan inte heller utan
stora olägenheter inrätta de särskilda utrymmen
som det blir fråga om. Det blir
ingen praktisk planlösning, det blir i
varje fall en mycket mindre praktisk
planlösning än om den från början hade
avpassats efter ifrågavarande behov.

Det »så snart som möjligt», som utskottet
talar om, betraktar jag som en mycket
from önskan, och det avslöjar en
ganska orealistisk syn. Det hade varit
värdefullt, om utskottet nu antingen hade
avstått från tanken, att det skall bli
fler försöksskolor än den i Linköping,
eller också för sin del antytt, var sådana
försöksskolor sannolikt skulle komma
att inrättas, så att berörda kommuner
hade kunnat ta hänsyn därtill. Nu
famlar de i blindo, och det kan komma
att bli ökade kostnader, om över huvud
taget några sådana försöksskolor kommer
att inrättas.

Jag har velat göra dessa anteckningar

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

till protokollet för att det skall vara sagt,
att denna fråga inte har av utskottet bedömts
så realistiskt som man skulle ha
önskat.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som avser
avdelning I. Beträffande den blanka reservationen
har jag inget yrkande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Realism eller inte realism,
så förhåller det sig nog tyvärr så,
att herr Berghs sparsamhetskrav kommer
att bli tillgodosett, hans bön förutan.
På s. 40 i utskottets utlåtande
kan man läsa, att utskottet med beklagande
konstaterat, att de förberedande åtgärder
för lärarrekryteringen vid den
första försöksskolan i Linköping, som
staden vidtagit för att möjliggöra en start
med minsta möjliga tidsutdräkt efter riksdagens
beslut, på grund av mellankommande
omständigheter hittills givit ringa
resultat, varför utsikterna att kunna börja
verksamheten i tillfredsställande former
redan instundande hösttermin numera
måste bedömas som mörka.

Det är ingen överdrift i denna skildring.
Det är tydligt, att vi inte får några
lärare till försöksskolan i Linköping,
och då blir det ju ingen försöksskola. Vi
träffar här på samma svårigheter som
försöksverksamheten har mött förut,
nämligen svårigheterna att rekrytera lärare.
Jag kan i förbigående säga, att när
rektorsbefattningen vid försöksgymnasiet
i Göteborg nyligen var ledigförklarad,
anmälde sig ingen sökande, och det
tycks finnas mycket små utsikter att få
någon kvalificerad man för den befattningen.

Detta är en mycket olycklig historia.
Om man slår upp propositionen s. 55,
finner man saken närmare belyst. Ecklesiastikministern
erinrar där om de jämförande
kunskapsprov som under årens
lopp genomförts beträffande vissa svårare
ämnen mellan å ena sidan enhctsskolans
elever, å andra sidan realskolans
elever, och det visar sig, som ecklesiastikministern
framhåller, att försöken
liar givit klara utslag till realskolc -

gruppens förmån. Detta beror inte i
första rummet på enhetsskolan som sådan,
utan det måste väsentligen bero på
att det har varit så svårt att få lärare till
denna skolform.

I en passus länge ned på samma sida
heter det, att andra omständigheter kan
ha medverkat i samma riktning, och så
fortsätter ecklesiastikministern ■— han
citerar skolöverstyrelsen —- att klasserna
9 a och 9 g ännu i de allra flesta fall
måste undervisas gemensamt. Om detta
skall bli en riktlinje för enhetsskolans
uppbyggnad i fortsättningen att a- och
g-linjerna skall undervisas separat, kommer
enhetsskolan att bli en oerhört dyrbar
skolform. I de gamla skolorna har
alla elever undervisats tillsammans, vare
sig de bara siktade mot realexamen
eller de siktade mot gymnasiet. Det är
alltså elever, motsvarande dem som går
i 9 a och 9 g. I realskolorna får ingen
delning av klasserna förekomma förrän
elevantalet överstiger 35. När statsutskottet
i våras var ute och reste och besåg
en del enhetsskolor, kunde vi konstatera
att delning skett redan vid ett så
litet antal som 12—15 elever i vissa ämnen,
allteftersom de hade valt den ena
eller den andra linjen.

En annan omständighet, som tydligen
kommer att medverka till att enhetsskolan
blir en dyr skolform, är att de, som
gått igenom 9 g, i allt större utsträckning
går in i det fyraåriga gymnasiet, i
den mån de fortsätter studierna i gymnasiet.
När jag 1950 var med om enhetsskolebeslutet,
var ett av de väsentliga
motiven för mig att det skulle bli en
förkortad studietid, d. v. s. att man efter
9 g skulle kunna klara det treåriga gymnasiet.
Nu tycks detta inträffa endast i
sällsynta undantagsfall, såsom resultaten
från årets studentexamen utvisar.

Nå, det där är ju inte mycket att diskutera
om nu. Försöksverksamheten
måste fortsätta, såsom det är statsmakternas
mening alt den skall göra, och
den nya skolutredningen får väl ta upp
alla de där problemen till behandling.

När jag kommit in på frågan om skolutredningen,
skulle jag vilja ge ecklesiastikministern
beröm för det förebildliga

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

sätt, på vilket direktiven för den nya
skolutredningen har utformats i propositionen.
Jag har ingenting att invända
mot vad han där har skrivit.

För att gå tillbaka till lärarfrågan, som
tydligen är enhetsskolans stora krux, har
också i det sammanhanget ecklesiastikministern
tryckt på denna synpunkt.
Han säger på s. 60 i propositionen:
»Åtskilligt —• och kanske det mest centrala
i uppfostran —• är visserligen i så
hög grad avhängigt av den enskilde läraren
och hans personliga förutsättningar,
att icke alltför mycket står att vinna
genom anvisningar utifrån.» Detta är alldeles
riktigt. Han fortsätter: »Jag är sålunda
fullt medveten om att man inte
kan garantera skolan framgång i de karaktärsfostrande
och personlighetsdanande
uppgifterna genom stadgeparagrafer
och pedagogisk teknik. Men jag
tror, att det vid allt reformarbete på
skolans område är angeläget, att dessa
uppfostrans djupaste uppgifter icke får
skymmas bort av organisation och teknik.
»

Den utredning, som har tillsatts för
att göra en sammanfattning av erfarenheterna
från försöksverksamheten, kommer
ju att börja sin verksamhet endera
dagen. Jag förutsätter att den kommer
att gå till verket med tillbörlig grundlighet
och objektivitet. Jag skulle vilja understryka
den sista synpunkten, därför
att jag i vintras i ett försöksdistrikt
stötte på en ganska egendomlig företeelse.
Inom försöksdistrikten anordnas
studiecirkelverksamhet för berörda lärare.
I detta fall hade studieverksamheten
kontrollerats av en man från Stockholm,
och det hette i protokollet från
sammanträdet, att han ansåg det vara
mindre lämpligt, att en viss bok om enhetsskolan
användes. Denna bok var
dock författad av en av våra professorer
i pedagogik.

Nu vill jag villigt erkänna att boken
innehåller många överdrifter, och jag
kan förstå att man reser kritik mot hans
skrivning. Vid all vetenskaplig verksamhet
— och försöksverksamheten är en
sorts vetenskaplig verksamhet —- får
man dock ta upp alla synpunkter, som

tränger sig på även om de skulle vara
obehagliga för en själv. Någon censur
torde vi inte vilja veta om vare sig här
eller i något annat sammanhang. Sakkunnigutredningen
har emellertid, som
sagt, fått en sådan sammansättning, att
jag tror full garanti kommer att finnas
för objektivitet vid dess behandling av
de mycket svåra frågor, som den har
att handlägga.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Den verksamhet, som vi
kallar försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola, befinner sig ju just nu i ett
intressant skede — vid en milsten skulle
man kunna säga — då man ju från
och med denna vår har tillsatt den sammanfattande
utredningen, som den kallas
och som har till uppgift att ta ståndpunkt
till en mängd intrikata problem
som hänger samman med enhetsskolans
framtida gestaltning. Det finns därför i
dagens läge ganska liten anledning att
gå in på detaljbetraktelser, hur enhetsskolan
för dagen fungerar i sin försöksverksamhet
och vad därmed sammanhänger.
Jag skall inte heller göra det.
Jag vill endast knyta några reflexioner
till en del av de synpunkter, som kommit
fram i propositionen nr 106 och det
utskottsutlåtande, som ligger framför
oss.

Det framhålles bland annat i propositionen,
att övergången självfallet kräver
en intensiv och noggrann planering såväl
på det lokala och regionala som på
det centrala planet. Det är alltså den
planering, som åtskilliga av oss känner
till från det kommunala arbetet, som nu
förordats skola äga rum under den närmaste
tiden, i den mån den inte redan
har ägt rum. Den har ju gällt utredningar
om hur skolorna på respektive
skolorter skall organiseras sinsemellan
med anledning av det beslut, som vi
fattade i fjol, men den har också gällt
utredningar om hur man skall organisera
skolväsendet med anledning av det
beslut om en treårig realskola, som vi
likaledes fattade i fjol.

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

I de anvisningar, som utfärdats av
Kungl. Maj:t, har framhållits att dessa
utredningar skulle bestå av representanter
för de olika skolformerna, så att
man fick synpunkterna från både den
högre och den lägre skolan representerade.
Man tycker ju att anvisningar av
den typen är självklara och att de också
självfallet skulle ha beaktats i storkommunerna.
Tyvärr måste man nog säga,
att det redan hörts så många klagomål
i det avseendet, att det finns anledning
att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på att det i dessa sammanhang
på åtskilliga orter förekommer, att man
alldeles förbisett den högre skolans representation
i dessa kommunala utredningar.
Det kan exemplifieras från olika
håll. I fackpressen meddelades nyligen,
att man i ett fall hade två folkskollärare
men ingen läroverkslärare i denna kommunala
utredning. Under arbetets gång
tillkallades tre sakkunniga, vilka alla
var folkskollärare, men ingen läroverkslärare.
När förslaget sedermera blev färdigt,
skickades det på remiss till realskolans
kollegium, som fick en remisstid
på tolv dagar. Sådana relationer över
vad som försiggår ute i bygderna är
alarmerande så till vida, att de skapar
känslor av olust och indignation inom
läroverkslärarkåren, och detta med full
rätt, eftersom det ju är meningen att
också läroverkslärarna skall i väsentliga
sammanhang vara med om att bygga
upp, utforma, genomföra den nya skolan
och undervisa på dess högstadium.

Därför skulle jag vilja begagna tillfället
att till herr statsrådet, här närvarande,
framföra dessa farhågor. Det vore
mycket vådligt, om en sådan tendens,
utan att beivras från centralt håll,
skulle få tillfälle att göra sig bred. Ty
vad den nya skolan behöver är en goodwill,
främst bland de lärarkrafter som
är avsedda att tjänstgöra i denna skola
men även bland allmänheten. Förvisso
är det efter andra linjer man når denna
goodwill.

.lag tillåter mig också påpeka att det
uttalande, som utskottet gör i det inledande
stycket på s. 7, synes mig vara
tämligen onödigt med hänsyn till att

den sammanfattande utredningen nu är
tillsatt och kommer att påbörja sitt arbete
denna vecka. I utskottets skrivning
göres antydningar som inte ter sig realistiska.
Man förutsätter att eleven skall
ha full valfrihet under hela sin gång genom
den nioåriga enhetsskolan, vilket
näppeligen svarar mot praktikens erfarenheter
och kravet på realistiska synpunkter
när det gäller dessa ting. Därvidlag
har jag anledning påpeka, att utskottets
skrivning på ett betänkligt sätt
skär sig även med propositionens formuleringar.
Det säges på s. 51—52 i proposition
nr 106: »I praktiska försöksverksamheten
har eleverna i klasserna
7 och 8 likväl vanligen grupperats efter
tillvalsämnena. Odifferentierade avdelningar
har kommit till stånd endast i
ringa omfattning, och någon sammanfattande
redogörelse för erfarenheterna
av undervisningen i sådana avdelningar
synes icke ha utarbetats. Ehuru det således
icke är möjligt att på denna punkt
hänvisa till erfarenheter av direkta försök,
synes mig försöksverksamheten, tagen
som helhet, ha ådagalagt, att förutsättningarna
för en allmän lösning av
differentieringsfrågorna på detta stadium
inom klassens ram för närvarande
icke är till finnandes. Organisatoriska
hjälpmedel måste tagas i anspråk i större
utsträckning än som från början förutsetts.
» Här understryker alltså Kungl.
Maj:t att den differentiering, som vissa
diskussionsdeltagare efterlyser när det
gäller enhetsskolan, icke finns där.

Nu kan man å andra sidan säga, att
inte heller utskottet har sträckt sig längre
än skinnfällen räcker. Utskottet säger
sig bara med tillfredsställelse lia inhämtat
— skrivningen förefaller i viss mån
tendentiös — att skolöverstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på dessa problem.
Ja, man kan naturligtvis säga så,
men verkligheten och erfarenheterna
från försöksverksamheten tyder ju inte
på att synpunkter av den här arten kan
tillmötesgås.

Jag vill helt kort nämna — fastän det
måhända kan vara onödigt i detta sammanhang
— att erfarenheterna från
engelsk försöksverksamhet sedan länge

Nr 21

Måndagen den 27 maj 1957

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

har gått i rakt motsatt riktning. För en
knapp vecka sedan hade jag möjlighet
att se en tysk försöksskola, där man likaledes
hade mycket ivrigt diskuterat
dessa ting och gjort olika praktiska försök
under en längre, tid, men stannat
för en klassdifferentiering.

Jag lämnar dock alla dessa synpunkter
därhän i detta sammanhang, då jag anser
att hela detta resonemang tillhör det
arbetsområde, som tilldelats den blivande
sammanfattande utredningen.

Jag vill bara avslutningsvis säga, att
de anmärkningar och kommentarer, som
jag i övrigt har att knyta till utlåtandet
som helhet, är av så stor bagatellartad
natur, att jag kan gå förbi dem och nöja
mig med dessa reflexioner i anslutning
till avdelning I i utskottets utlåtande. Jag
vill dessutom till sist med samma motivering,
som herr Bergh här nyss anförde
— vilken var samma som statskontorets
— ansluta mig till yrkandet om bifall
till den med 1 betecknade reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

På herr talmannens uppmaning skall
jag fatta mig mycket kort. Jag kan inte
fatta mig mera kort än att jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i den nu föredragna avdelningen
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts att den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde
samt att de anslag, som utfärdats till det
pågående sammanträdets fortsättande på
aftonen, skulle nedtagas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande föredragningslistan för
morgondagens sammanträde hemställer
jag att kammaren måtte besluta, att bland
två gånger bordlagda ärenden skall främst
uppföras bevillningsutskottets betänkanden
nr 47 och 48 samt därefter i följande
ordning: statsutskottets utlåtanden nr
129, 136 och 137 samt jordbruksutskotttets
utlåtande nr 12. övriga ärenden torde
uppföras i vanlig ordning, dock med
iakttagande att första lagutskottets utlåtande
nr 36 samt statsutskottets memorial
nr 138 och 139 i angiven ordning
uppföres sist på föredragningslistan.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond för
hästavelns befrämjande jämte i ämnena
väckta motioner;

Måndagen den 27 maj 1957

Nr 21

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 322, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
rörande beredskapslagring av olja, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 327, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 1 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 329, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
rörande beredskapslagring av olja, såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
G. H. Berggren