1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1957:18)

RIKSDAGENS

■Av?!

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 18

17 maj

Debatter in. m.

Fredagen den 17 maj Sid.

Svar på fråga av herr Arrhén ang. vissa uttalanden rörande anordnandet
av fyraåriga linjer i realskolan ...................... 4

Svar på interpellation av herr Arrhén ang. restaureringsarheten vid
Uppsala domkyrka ........................................ 7

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 8

Fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m................... 63

Utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen m. m. . . 79

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m............... 82

Ändring i bidragsförskottslagen m. m........................... 97

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 maj
Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten................ 3

ang. anslag till understöd åt fiskare ........................ 3

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
in. m....................................... 63

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. utbyggnad av den medicinska
utbildningsorganisationen in. m............................. 79

— nr 104, ang. vissa statsbidrag på skolväsendets område m. in.. . 82

— nr 105, ang. anslag till folkskoleseminarieorganisationen in. in. 82

l Första kammarens protokoll 1957. Nr 18

>r 1$

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändring i bidragsförskottslagen
m. m................................................. 97

L trikesutskottets utlåtande nr 6, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling fattade beslut ............................ 105

— nr 7, ang. godkännande av handelsavtalet med Benelux-länderna 105

— nr 8, ang. ändring i stadgan för Nordiska rådet .............. 105

Statsutskottets utlåtande nr 106, ang. fångvårdsanstalt å Hinseberg
i Frövi köping............................................ 105

— nr 107, ang. fångvårdsanstalter i österåkers kommun, Stockholms
län, och i Kumla stad................................ 105

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Fredagen den 17 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 113 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:128 och 11:145, 1:130
och II: 154, sistnämnda båda motioner
såvitt avser medelsanvisningen, samt I:
296 och II: 302, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 128 och II: 145, I: 130 och
II: 154, sistnämnda båda motioner såvitt
avser medelsanvisningen, samt I: 296
och 11:302, till Säkerhetsanstalter för
sjöfarten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 1 950 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda;

Ja — 57;

Nej — 69.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 456, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen

därstädes utfallit med 94 ja och 114 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 151 ja och
183 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
29 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:476 och 11:608,
till Understöd åt fiskare å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 476
och 11:608, till Understöd åt fiskare å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivet,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 457, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Ang vissa uttalanden rörande anordnandet av fyraåriga linjer i realskolan

därstädes utfallit med 108 ja ocli 102 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 178 ja och
162 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1957
/58 till Armén: Remontering;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret; och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter m. m.

Ang. vissa uttalanden rörande anordnandet
av fyraåriga linjer i realskolan

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Arrhcn till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga:
»Kan herr statsrådet klargöra den till
synes bristande överensstämmelsen mellan
följande formuleringar under A + B
contra C här nedan:

A. Kungl. Maj:ts prop. 1956: 123, sid.
138: Den fyraåriga lärogången ’är nödvändig
för de lärjungar, som inte har
läst engelska i folkskolan och önskvärd
bland annat för lärjungar med långsammare
arbetstakt eller svag hälsa. Hänsyn
måste också tagas till föräldrarnas
önskemål’.

B. Statsutskottets utlåtande 1956: 154,
sid. 89: ’På de orter, där övergång till
treårig realskola i princip genomföres,
måste i regel ett komplement av fyraåriga
linjer finnas icke endast för lärjungar,
som icke inhämtat förkunskaper
i engelska eller eljest icke är behöriga

att intagas på treårig linje, utan också
för dem som av andra skäl är i behov
av en långsammare studiegång. Utskottet
har intet att erinra mot vad departementschefen
anfört i fråga om avvägningen
mellan treåriga och fyraåriga
linjer’.

C. Anvisningar för tillämpning av
Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 juni 1956
till skolöverstyrelsen, samtliga länsstyrelser
och vissa kommuner angående
utredning om skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande,
sid. 2: ''På de orter, där övergång till
treårig realskola i princip genomföres,
skall ett komplement av fyraåriga linjer
finnas för de lärjungar, som icke inhämtat
förkunskaper i engelska eller eljest
icke är behöriga att intagas på treårig
linje och för dem som av andra skäl är
i behov av en långsammare studiegång’?” Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns berörda fråga, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Arrhén har till mig
riktat en enkel fråga, som i sak torde
avse avvägningen mellan antalet fyraåriga
och treåriga realskollinjer på orter,
där båda linjetyperna skall vara
representerade och, närmare bestämt,
vilken hänsyn som därvid bör tagas till
målsmännens önskemål.

Denna avvägning sker årligen inom
skolöverstyrelsen, som bestämmer om
upprättande av parallellavdelningar till
i vederbörlig ordning inrättade linjer.
Hänsyn skall därvid tagas till föräldrarnas
önskemål men också till de disponibla
lokal- och lärartillgångarna, på
orten och i landet i dess helhet. Så
länge nuvarande bristsituation varar,
kan allmänna regler för denna prövning
icke uppställas: situationen kan ändra
sig från det ena året till det andra. De
båda första av herr Arrhéns citat avser
i den nu aktuella delen denna detalj -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Ang. vissa uttalanden rörande anordnandet av fyraåriga linjer i realskolan

prövning av läroverksorganisationen för
året på de särskilda orterna.

Herr Arrhén tar även upp Kungl.
Maj:ts cirkulär den 29 juni 1956 (SFS
424) till skolöverstyrelsen m. fl. myndigheter.
Den utredning om skolväsendets
ordnande på de särskilda orterna som
där anbefallts har en annan uppgift. Den
skall ligga till grund för Kungl. Maj :ts
beslut om linjeorganisationen på de särskilda
orterna. Dessa beslut har i hittills
avgjorda fall endast inneburit, att det
skall finnas linjer av det ena eller båda
slagen vid vederbörande läroverk men
inte huru många paralleller som skall
vara inrättade. Den av herr Arrhén berörda
frågan kan således icke väntas
bli prövad vid Kungl. Maj:ts beslut på
grund av de i fjol anbefallda lokala utredningarna.

De anvisningar för tillämpning av
nämnda cirkulär, som åberopas i herr
Arrhéns tredje citat, är utfärdade av
skolöverstyrelsen. Vid formuleringen av
anvisningarna har överstyrelsen tydligen
icke ansett sig böra påkalla en mera
omfattande utredning än som är erforderlig
såsom grundval för Kungl. Maj:ts
beslut.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Den enkla fråga, som jag
riktat till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och som nu besvarats,
avsåg att få klarlagt, vad realskolutredningen
på sin tid menade, då
den talade om »ett i princip frivilligt
val mellan tre- och fyraåriga realskollinjer».
Citatet återfinnes i proposition
123 vid 1956 års riksdag, s. 69. Fn viktig
del i frågeställningen var vidare,
vilket departementschefen uppmärksammat
men sedan glidit ifrån i sitt svar, i
vilken utsträckning och på vilket sätt
hänsyn —■ d. v. s. den hänsyn departementschefen
talat om i propositionen
1956: 123 — skall tagas till föräldrarnas
önskemål vid valet mellan de olika linjerna.

Behovet av en dylik hänsyn fann också
statsutskottet i fjol vara fastslaget och
instämde med departmentschefens mening
i det avseendet.

Min fråga bör alltså i första hand ses
mot bakgrunden av den oro, som man i
dag möter hos föräldrarna ute i bygderna,
att få sina barn tvångsplacerade i en
treårig, oerhört arbetskrävande realskola.
Jag har vid otaliga tillfällen under
det gångna året fått den frågan ställd till
mig: »Om jag — som föräldrar — anser,
att min son eller dotter inte bör gå
i en treårig realskola, kommer denna
min önskan att respekteras?»

Enligt departementschefens uttryckssätt
i propositionen 1956:123, s. 138,
samt i statsutskottets kommentar i utlåtandet
154 i fjol, s. 88—89, är uttrycken
om »föräldrahänsynen» medtagna,
men vad jag trott mig kunna konstatera
är, att de fallit bort i skolöverstyrelsens
»Anvisningar», om det inte är möjligt
att genom något slags röntgenförfarande
skymta uttrycken i frasen »andra skäl».
Nu är visserligen »Anvisningarna» uppenbarligen
tagna efter statsutskottets utlåtande
154 i fjol, men i så fall har man
inte observerat, att de mera koncisa formuleringar,
som statsutskottet därvidlag
använder, göres under hänvisning till
departementschefens uttalande i propositionen.

Nu torde det förhålla sig så, att en
skolchef i allmänhet inte bedriver någon
jämförande språkforskning mellan
formuleringarna i propositioner och
riksdagsutskottsutlåtanden, utan han
håller sig till de »Anvisningar», som
han får sig tillställda från skolöverstyrelsen.
Det ligger för honom närmast
till hands, och det är begripligt, att han
nöjer sig därmed. Men just därför är
det av stor vikt, förefaller det mig, att
formuleringarna där är riktiga, d. v. s.
ger en klar bild av de intentioner, som
bar upp propositionen, utskottsutlåtandet
och riksdagsbeslutet i fjol. Jag kan
inte därvidlag ge skolöverstyrelsens »Anvisningar»
fullt godkänt betyg.

Departementschefen bär även uppfattat
min fråga så, att den gällt avvägningen
mellan antalet treåriga och fyraåriga
linjer i realskolan på orter, där
båda linjetyperna skall vara representerade.
Om den saken gav propositionen i
fjol liksom utskottsutlåtandet jämte riks -

6 Nr 18 Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Ang vissa uttalanden rörande anordnandet av fyraåriga linjer i realskolan

dagsbeslutet klarare besked än vad departementschefen
givit här i dag. I propositionen
i fjol skrevs det, att »enligt
min mening», d. v. s. departementschefens
mening, »måste den fyraåriga lärogången
vara tillgänglig på varje ort, där
realskola finnes». Där enbart en typ av
realskola upprättades, skulle den vara
fyraårig.

Departementschefen säger också, att
jag tagit upp Kungl. Maj :ts cirkulär av
den 29 juni 1956 och gör sig den tämligen
onödiga mödan att upplysa mig om
vad detta cirkulär innehåller. Jag har
inte tagit upp detta cirkulär på annat
sätt än att jag har apostroferat viss formulering
i skolöverstyrelsens »Anvisningar»
med anledning av Kungl. Maj :ts
nyss omnämnda cirkulär. Det är här
man enligt min mening inte på ett fullständigt
sätt angivit riksdagsbeslutets
innebörd och Kungl. Maj:ts egna huvudpunkter.

Det förefaller av de något svävande
formuleringarna i svaret, som om departementschefen
visserligen vore benägen
att stå fast vid sin i fjol uttalade vilja att
ta hänsyn till föräldrarnas önskemål i
här berörda avseenden men också som
om lian läte denna välvilja i alltför hög
grad bli beroende av — som det hette
— disponibla lokal- och lärartillgångar
på orten och —• här vidgas perspektivet
—- landet i dess helhet. Departementschefen
finner i dag, att några allmänna
regler inte kan uppställas. Det hela säges
kunna ändra sig från det ena året till
det andra. Likväl innebar riksdagsbeslutet,
såsom jag tidigare här framhållit,
att »den 4-åriga lärogången måste vara
tillgänglig på varje ort, där realskola
finnes». De fyraåriga linjernas antal bör
då rimligtvis vara beroende på »efterfrågan»
hos kunderna, d. v. s. på antalet
av de elever, som tillhör de kategorier,
som departementschefen själv i
propositionen exemplifierade.

Det förefaller mig emellertid också,
som om departementschefen, i trots av
en skäligen onödig dimbildning på området
i sitt svar, inte vore alldeles ovillig
att ta rimlig hänsyn till föräldrarna. Det
är dock av rätt stor vikt för dessa stac -

kars föräldrar, att rektorerna åtminstone
har kännedom om departementschefens
och riksdagens välvilja i det avseendet.
Departementschefen konstaterar med
passiv resignation, att skolöverstyrelsen
inte synes ha funnit anledning att upplysa
rektorerna och därmed föräldrarna
om deras ännu bestående rätt att uttrycka
sin mening beträffande den skolform,
som de önskar, att deras barn
skall begagna sig av. Kunde det inte
tänkas, herr statsråd, att det vore en departmentschefs
uppgift att se till, att de
på ett klart och otvetydigt sätt blir upplysta
härom?

Jag ber till sist alt få tacka för svaret
och även för förmånen att i förväg få
ta del av detsamma.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte förstå, varför
herr Arrhén skjuter fram rektorerna
när det gäller en påstådd ofullständighet
i de senast nämnda anvisningarna.
Dessa är ju avsedda för länsstyrelser och
kommuner, och de skolkommittéer som
nu arbetar med dessa frågor är säkert så
noggranna, att de gör de studier som
herr Arrhén menade att det kanske inte
var så lätt för en rektor att göra. Och
sedan utredningen väl är gjord och realskoletyperna
fastställda, tror jag ändå
inte att herr Arrhén har anledning att
säga, att vederbörande skolchefer, när
detta skall tillämpas år efter år, saknar
kännedom om vad som egentligen legat
bakom på denna punkt. Med det intresse
för skolväsendet, som nu finns på alla
orter och givetvis inte minst bland skolledare,
tror jag inte att herr Arrhén behöver
befara att några väsentliga uttalanden
i förarbetet faller bort och att
det inte blir möjligt att ta upp dem i de
sammanhang, där de behöver utnyttjas.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
säger, att dessa anvisningar inte är
ställda direkt till rektorerna, men jag
använde dem som exemplifiering i det -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Ang. restaureringsarbetena vid Uppsala domkyrka

ta sammanhang, därför att det i praktiken
är så i kommunerna, skoldistrikten
o. s. v., att rektorerna nästan alltid
ingår i de kommittéer, som tillsättes för
att planera kommunens skolförhållanden.
Vad de har att hålla sig till är alltså
formuleringarna i anvisningarna, och
där finns inte formuleringen om hänsynen
till föräldrarnas önskemål. Det
är av fundamental betydelse, att föräldrarätten
•— som nian på utländsk botten
benämner hithörande problem -— verkligen
hävdas, när det gäller att få öva
inflytande på barnens val av skoltyp.
Uttrycket föräldrarätt avtecknar sig i
vårt land mot en annan bakgrund än i
andra länder -— där det i regel är fråga
om konfessionella hänsyn — men själva
begreppet som sådant har givetvis en
bakgrund även hos oss. Det är just i dessa
dagar och i samband med valet mellan
skolformer, som man har fått belägg
för ait kravet på cn föräldrarätt i detta
avseende lever friskt ute i våra bygder.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång understryka, att det är min fasta
förvissning att de skolutredare, som nu
arbetar i många kommuner, verkligen
studerar alla akter i målet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. restaureringsarbetena vid Uppsala
domkyrka

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Arrhéns interpellation angående
restaureringsarbetena vid Uppsala
domkyrka, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrlién frågat mig, om
jag är beredd att inför kammaren lämna
en redogörelse för min syn på fortgången
av restaureringsarbetena vid Uppsala
domkyrka vad både exteriör och interiör
angår.

Med hänsyn till att remissbehandlingen
ännu ej helt avslutats — länsstyrelsen
i Uppsala, som även har att höra
Uppsala stadsfullmäktige, har sålunda
icke inkommit med sitt yttrande — samt
med hänsyn till remissinstansernas i hög
grad delade meningar i restaureringsfrågan,
anser jag mig icke nu kunna lämna
den av interpellanten begärda redogörelsen.
Därtill kommer att riksantikvarieämbetet
nyligen anhållit, att jag måtte
avvakta resultatet av en utredning,
som på ämbetets uppdrag utföres av arkitekten
Bengt Romare, innan slutlig
ställning tages till frågan om Uppsala
domkyrkas restaurering.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation och för att
det beretts mig möjlighet att taga del
därav i förväg.

Det som ligger bakom interpellationen
är endast önskemålet, att det av 1951
års utredning angående Uppsala domkyrkas
restaurering angivna betänkandet
icke må ställas på en hylla i departementet.
Det är önskvärt, att man omedelbart
fortsätter det inledda arbetet.

Departementschefen har i sitt svar
antytt att det finns många delade meningar
om, hur själva restaureringsarbetet
skall bedrivas. Det vare mig fjärran
att därvidlag uttrycka någon som
helst mening. En sakdebatt om dessa
frågor är inte alls lämplig på detta rum.
Jag vill inte ens ge några antydningar
om mina sympatier i olika riktningar,
när det gäller den saken.

Det stod å ena sidan i direktiven till
1951 års utredning visserligen konkret
utskrivet, att Kungl. Maj:t förklarade sig
icke beredd att uttala sig i frågan, huruvida
utredningen också skulle befatta
sig med att förbereda en restaurering av
Uppsala domkyrkas interiör, men å andra
sidan framhölls också, att utredningen
i princip skulle hålla sig till »speciellt
exteriören». Om man anlägger en
viss läsart, skulle man kunna hävda, att

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det icke var utredningen förbjudet att
även syssla med att förbereda restaurering
av interiören. Sådana auktoriteter
som riksantikvarien och Vitterhetsakademien
har med kraft framhållit vikten
av att man i samband med restaurering
av exteriören också planlägger och genomför
restaurering av interiören. Det
finns uttalanden i den riktningen i tidningspressen
av åtminstone riksantikvarien
så sent som i november föregående
år. Riksantikvarien framhöll därvid, att
en dylik restaurering lämpligast skulle
kunna göras samtidigt med den yttre
restaureringen eller i omedelbar anslutning
till den.

Nu förhåller det sig för dagen så, att
man inte kan säga, att restaureringen av
kyrkans interiör är förberedd på något
sätt. Jag har i interpellationen framhållit,
att det vore ett önskemål att få restaureringen
av både exteriör och interiör
klar till år 1964 — man skulle alltså
ha sju år till förfogande —- ty Uppsala
ärkestift kan vid den tidpunkten fira sin
800-åriga tillvaro.

Det hela blir naturligtvis ganska dyrt
— det skall man ha klart för sig. Det
kostar, att döma av de kostnadsberäkningar
som gjorts, omkring 7 miljoner
kronor. Jag anser emellertid, att vi dock
har skyldigheter mot detta kulturminnesmärke.
Då Uppsala domkyrka uppfördes
i början av 1200-talet, byggde,
restaurerade eller ombyggde dåtidens
lusfattiga Sverige domkyrkorna i Linköping,
i Växjö, i Skara, i Strängnäs och
i Västerås. Detta har kanske någonting
att säga oss, när vi i Välfärdssverige i
dag ryggar tillbaka för de, som man
säger, väldiga kostnader, som denna restaurering
skulle medföra.

Ett så stort byggnadsverk som en
domkyrka blir naturligtvis aldrig färdigt.
Trondheims domkyrka är ett belysande
exempel på ett byggnadsföretag
som, skulle man kunna säga, oavbrutet
har pågått sedan grundläggningen. Det
kan ligga en tanke däri, att varje generation
ger sina bidrag till de mänskliga
symbolerna, klädda i byggnadsverkets
form, för evigheten och det som kommer
människorna att lyfta sina blickar över

jordens grus. Det är därför omsorgen om
i detta fall Uppsala domkyrka, som för
oss alla framstår som ett riksens klenodium,
är en skyldighet och en plikt även
för de nu levande generationerna. Det
skulle utgöra ett budskap till kommande
generationer att dagens svenska folk ändå
också hade andra föreställningar än
drömmar om mellanölet och den senaste
bilmodellen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
ännu en gång att få tacka för herr statsrådets
svar, som i alla fall lämnar en
redogörelse för utredningssituationen på
området. Det är min förhoppning och
min förvissning, att herr statsrådet skall
ägna sin uppmärksamhet och sitt intresse
åt att få denna viktiga angelägenhet
förd i hamn med den målsättning,
som jag i min interpellation angivit.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 1
mars 1957, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen; II.

medgiva, att under budgetåret
1957/58

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 655 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till ränte -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
fria lån till bostadsbyggande, finge med- nämnderna att tillämpas tills vidare
delas intill ett belopp av 125 000 000 fr. o. m. budgetåret 1957/58;

kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1957/58 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 90 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder 1)

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 560 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd till Bäntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
240 000000 kronor;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

V. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

Vf. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat;

VII. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostads -

VIII. under femte huvudtiteln för budgetåret
1957/58 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 670 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 566 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Om kostnader

ett förslagsanslag av 753 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren:

1:142 av herrar Fritjof Karlsson och
Theodor Johansson,

1:261 av herr Dirke,

1:262 av herr Ewerlöf m. fl.

I: 353 av herr Hermansson,

I: 354 av herr Lindblom,

I: 430 av herrar Eriksson och Osvald,
I: 431 av herr Axel Svensson m. fl.,

1: 436 av herr Boo,

1:445 av herr Bergman m. fl.,

1:446 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl.,

I: 447 av herr Mog&ird,

I: 448 av herr Erik Jansson,

I: 449 av herr Alvar Andersson m. fl.,
I: 450 av fröken Ranmark m. fl.,

I: 454 av herr Edström m. fl.,

I: 457 av herr Ewerlöf in. fl.,

1:458 av herr Osvald m. fl-,

1:459 av herr Ohlon m. fl.,

1:460 av herr öhman m. fl.,

I: 461 av herr öhman m. fl. samt
I: 467 av herr Ohlon m. fl. ävensom

från andra kammaren:

II: 180 av herr Jansson i Benestad,

II: 343 av herr Cassel m. fl.,

11:344 av herr Magnusson i Borås,
II: 449 av herrar Wedén och Gustafson
i Göteborg,

II: 478 av herr Carlsson i Bakeröd,

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 541 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.,

11:555 av herr Lundberg,

11:561 av herr Svenning m. fl.,

II: 562 av herr Adamsson m. fl.,

II: 563 av fru Thorsson m. fl.,

II: 564 av fru Thorsson m. fl.,

II: 565 av herr Sköldin m. fl.,

II: 566 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

II: 567 av herr Alemgr in. fl.,

II: 577 av herr Rgdén,

II: 578 av herr Hagberg in. fl.,

II: 579 av herr Hagberg m. fl.,

II: 580 av herr Ohlin m. fl.,

II: 581 av herr Ohlin m. fl.,

II: 582 av herr Wedén,

II: 583 av herr Hjalmarson m. fl. samt
11:584 av herr Carlsson i Stockholm
in. fl.

I de likalydande motionerna I: 142 (av
herrar Fritjof Karlsson och Theodor Johansson)
och II: 180 (av herr Jansson i
Benestad) hade hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
sådan översyn av tillämpningsföreskrifterna
i vad det gällde lagen om familjebostadsbidrag,
att i motionerna berörda
förhållanden icke behövde vara utslagsgivande
för beviljande av bostadsbidrag.

I de likalydande motionerna I: 261 (av
herr Birke) och II: 344 (av herr Magnusson
i Borås) hade hemställts, att alla
s. k. allmännyttiga bostadsföretag måtte
bliva underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I de likalydande motionerna I: 262 (av
herr Ewerlöf in. fl.) och II: 343 (av herr
Cassel in. fl) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en utredning med representanter för
staten, kreditgivarna, byggnadsföretagarna
och fastighetsägarna samt övriga
intressenter med uppgift att så skyndsamt,
att proposition kunde föreläggas
1958 års riksdag, utarbeta detaljerat förslag
för övergång till kreditgarantisystem
för bostadsbyggandets finansiering.

I de likalydande motionerna I: 353 (av
herr Hermansson) och II: 478 (av herr

Carlsson i Bakeröd) hade hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder för att åstadkomma en mer
enhetlig och mindre restriktiv tillämpning
av bestämmelserna rörande bostadsbyggandet
på landsbygden.

I de likalydande motionerna I: 354
(av herr Lindblom) och 11:449 (av
herrar Wedén och Gustafson i Göteborg)
hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t dels anhålla, att en undersökning
måtte göras med biträde av bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna och de
kommunala förmedlingsorganen av de
svårt trångbodda mångbarnsfamiljernas
liksom av de på grund av bostadsbristen
splittrade familjernas antal och bostadsförhållanden,
dels ock med instämmande
i de i motionerna anförda sympunkterna
på angelägenheten av effektivare
åtgärder för att stödja nämnda hushållsgrupper
anhålla, att den nu pågående
bostadspolitiska utredningen måtte få i
uppdrag att snabbt undersöka möjligheterna
att lämna ett begränsat statligt
stöd till genom kommunernas försorg individuellt
prövade och av kommunerna
utgivna särskilda bostadsbidrag.

I motionen I: 430 (av herrar Eriksson
och Osvald) hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100 måtte besluta, att kostnader
för extra grundförstärkning i samband
med uppförande av studentbostäder
skulle täckas genom ett tillägg i varje
särskilt fall utöver de föreslagna kapitalsubventionerna
om 3 000 resp. 5 000
kronor per studentrum, och att erforderliga
medel härför måtte bestridas inom
ramen för bostadsstyrelsens anslag.

I de likalydande motionerna T: 431 (av
herr Axel Svensson m. fl.) och 11:541
(av herr Bengtsson i Halmstad m. fl.)
hade föreslagits, att riksdagen utöver de
ramar som föreslagits i propositionen nr
100 skulle ge regeringen rätt att igångsätta
ytterligare 5 000 bostadslägenheter
i flerfamiljshus, som skulle fördelas på
orter där arbetslöshet rådde bland byggnadsarbetarna
eller där sådan kunde

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

förväntas inträffa och där man önskade
använda sig av detta nya system. Räntcgarantien
för lån till detta slag av hus
skulle ligga 1 % högre än vad som komme
att gälla för lån i övriga flerfamiljshus
under budgetåret 1957/58. I övrigt
skulle för dessa hus gälla samma regler
som för övriga flerfamiljshus som uppförts
med statliga lån.

I motionen I: 436 (av herr Boo) hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl Maj :ts hemställan i punkten 1, i
vad avsåge förkortning av amorteringstiden
för tertiärlån till 30 år.

I de likalydande motionerna 1:445
(av herr Bergman m fl.) och II: 562 (av
herr Adamsson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en utredning av frågan
hur en tryggad bottenlånegivning
borde ordnas för de bostadsprogram
som riksdagen fastställde.

1 de likalydande motionerna I: 446 (av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl.) och II:
564 (av fru Thorsson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen, med ändring av
vad som på denna punkt föreslagits i
proposition nr 100, måtte besluta, att familjebostadsbidrag
efter sedvanlig inkomstprövning
skulle utgå även till familjer
med barn under 18 år, som erhölle
fortsatt skolutbildning.

I de likalydande motionerna I: 447 (av
herr Mogård) och II: 561 (av herr Svenning
in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
med bifall till motionerna måtte besluta,

att nuvarande räntesatser på de statliga
tertiär- och egnahemslånen liksom
garantiräntorna för underliggande primär-
och sekundärlån skulle bibehållas; att

räntan på tertiär- och egnahemslånen
skulle vara bunden;

att nuvarande amorteringstider för
flerfamiljshus av sten skulle bibehållas;

att tidigare beviljade tilläggslån skulle
efterskänkas i fråga om bostadsrättsföreningar; -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att räntefri stående del samt ränteeftergift
skulle kunna utgå till statsbelånade
egnahem med en bostadslägenhetsyta
upp till 125 in2;

att familjebostadsbidrag liksom hittills
skulle kunna utgå till bidragsberättigade
familjer, boende i hus tillkomna med
stöd från lånefonden för mindre bemedlade
barnrika familjer, även om lägenhetsytan
något skulle understiga 50 m2;
samt

att i den händelse riksdagen beslöte
om höjda räntesatser, den högre garanterade
räntan på underliggande krediter
för flerfamiljshus skulle tillämpas tidigast
1 januari 1958.

I de likalydande motionerna I: 448 (av
herr Erik Jansson) och II: 565 (av herr
Sköldin in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den garanterade
räntan för primär- och sekundärlån skulle
förbli oförändrad, att tertiärlåneräntan
skulle förbli oförändrad, att amorteringstiden
för tertiärlån skulle ändras
från 40 till 35 år samt att det maximerade
»lånetaket» för egnahemslån skulle
höjas till 60 000 kronor för Stor-Stockholm
och andra i kostnadshänseende
jämförbara orter.

I de likalydande motionerna I: 449 (av
herr Alvar Andersson in. fl.) och II: 566
(av herr Hansson i Skegrie in. fl.) hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 100 till grund för
den statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen
måtte

A. uttala

1) att bostadsbyggandet i nuvarande
läge icke borde ges prioritet i kreditavseende; 2)

att de ortsdifferentierade tilläggslönen
tills vidare borde bibehållas och att,
därest desamma senare avskaffades, detta
borde ske samtidigt med ändring av
belåningsvärdena för stockholms- och
göteborgsområdena i enlighet med vad i
motionerna förordats;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

1) alt Kungl. Maj:t måtte till nästa års

riksdag framlägga förslag till sådan höj -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning av räntan på tertiärlån och egnahemslån
samt sådan avveckling av ränteeftergiften
beträffande primär- och sekundärlån,
att ifrågavarande bostadslåneräntor
komme i paritet med den allmänna
bottenlåneräntan, därest paritet
icke uppnåddes genom allmän räntesänkning; 2)

att Kungl. Maj:t måtte pröva vidtagande
av sådana åtgärder, att bebyggelsen
på landsbygden främjades på sätt
som avsåges i ett i motionerna åberopat
uttalande av 1953 års riksdag;

C. besluta

1) att räntesubvention icke skulle utgå
till byggnadsföretag, som finansierades
utan hjälp av statliga lån;

2) att egnahemslån med räntefri stående
del samt ränteeftergift skulle kunna
beviljas även för nybyggnad, vars lägenhetsyta
överstege 110 m2 men inte 125
in2, därest den större lägenhetsytan motiverades
av särskilda skäl, såsom i motionerna
angivits; samt

D. även beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna I: 450 (av
fröken Ranmark m. fl.) och II: 5G3 (av
fru Thorsson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte, med ändring av vad i
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 föreslagits
beträffande familjebostadsbidrag
till vissa ensamstående med barn, besluta,
att sådana bidrag skulle utgå med
i motionerna angivna bidragsbelopp,
samt till bostadsrabatter bevilja ett anslag,
i avseende på berörda grupp beräknat
efter de i motionerna yrkade bidragsbeloppen.

I de likalydande motionerna I: 454 (av
herr Edström m. fl.) och II: 567 (av herr
Alemyr m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att subventioner till
uppförande av studentbostadshus av kategorihuskaraktär
skulle tills vidare fastställas
till 7 500 kronor per rum och att
kostnaderna för extra grundförstärkning
vid byggandet av studentbostadshus inte
skulle belasta hyrorna i dessa hus.

I de likalydande motionerna I: 457 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 583 (av herr

Hjalmarson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta,

1) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst, dock endast i den mån köpeskillingen
överstigit senast åsatt taxeringsvärde
och i intet fall, om det räntefria
stående lånet innehafts mer än 10
år;

2) att tertiärlån, som utlämnades tidigast
den 1 juli 1957, skulle beviljas upp
till 85 procent av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformen, samt
upp till 97 procent för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen och
upp till 92 procent för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag av
motsvarande ekonomisk styrka;

3) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) för hus,
färdigställda tidigast den 1 oktober 1957,
skulle upphöra att utgå;

4) att räntegarantien från och med
den 1 juli 1957 skulle grundas på en
räntesats av 4,5 procent för hus färdigställda
den 1 januari 1951 och 4 procent
för senare färdigställda hus;

5) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått;

6) att räntesatsen å från lånefonden
för bostadsbyggande tidigast den 1 juli
1957 utlämnade tertiärlån samt räntebärande
egnahems- och förbättringslån
skulle anknytas till normalräntan för
statens fasta upplåning;

7) att lån, som utlämnades tidigast
den 1 juli 1957 till kommunala och s. k.
allmännyttiga företag eller kooperativa
företag, i den mån de överstege 85 % av
belåningsvärdet, skulle löpa med en ränta,
som med en procent överstege gällande
tertiärlåneränta, samt amorteras på 25
år;

8) att räntefri stående del av egnahemslån
för fastighet, som färdigställdes
tidigast den 1 oktober 1957, skulle utgöra
3 000 kronor;

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

9) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret;

10) att till Lånefonden för bostadsbyggande
skulle anvisas ett investeringsanslag
av 550 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 458 (av
herr Osvald m. fl.) och II: 584 (av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 100 måtte besluta, dels
att tilläggslånet till uppförande av studentbostadshus
skulle fastställas till
7 500 kronor per rum i kategorihus och
5 000 kronor per rum i vanliga flerfamiljshus
på orter med de högsta byggnadskostnaderna
samt de lägre belopp
som vore betingade av byggnadskostnaderna
på övriga orter, dels ock att studentorganisationer
eller andra organ,
som producerade särskilda studentbostäder
för gifta studenter, skulle erhålla
statliga lån upp till 100 % av byggnadskostnaderna.

I de likalydande motionerna I: 459 (av
herr Ohlon m. fl.) och 11:580 (av herr
Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att riksdagen 1)

måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att minst 260 000 lägenheter
borde byggas under de närmaste
fyra budgetåren, varav 62 000 borde
igångsättas under nästa budgetår och
65 000 under det därpå följande året;

2) måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en snabbutredning
av vilka åtgärder som från Kungl.
Maj:ts ocli kommunernas sida kunde vidtagas
för att underlätta för byggnadsarbetare
på orter, där ingen bostadsbrist
rådde, att flytta till orter med svår bostadsbrist; 3)

måtte besluta, att tertiärlånets övre
gräns skulle sänkas till 97 procent av avkastningsvärdet
för företagsformer som
nu finge låna upp till 100 procent samt
till 92 procent för kooperativa företag
som nu finge låna upp till 95 procent;

1) måtte fastställa räntan på terliärlån
och egnahemslån till 4 procent för lån

som utbetalades efter 1 juli 1957 samt
besluta, att övergång till obunden ränta
för dessa lån skulle ske från samma tidpunkt; 5)

måtte besluta, att ränteeftergifterna
för bottenlån samt tilläggslån till flerfamiljshus
från och med nästa budgetår
skulle ersättas med löpande schablonbidrag
enligt i motionen angivna riktlinjer; 6)

måtte besluta, att den räntefria stående
delen av egnahemslån skulle inkomstprövas
på sätt i motionen angivits
för egnahemsbyggande, som igångsattes
efter 1 januari 1958;

7) måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
förslag om sänkning av nu gällande
maximiyta å egnahem, på vilka statliga
egnahemslån beviljades;

8) måtte besluta att till företag, som
igångsattes tidigast 1 januari 1958, lämna
statliga tertiärlån mot inteckningar
upp till 85 procent av avkastningsvärdet
mot 4 procents ränta samt att topplån
mot 5 procents ränta skulle lämnas mot
inteckningar, som låge mellan 85 och 92
procent för kooperativa företag och mellan
85 och 97 procent för kommunala
och s. k. allmännyttiga företag;

9) måtte besluta, att familjebostadsbidrag
från 1 januari 1958 skulle kunna utgå
även till boende i godtagbara lägenheter,
som färdigställts före 1 januari
1942;

10) måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
förslag om slopande av bestämmelsen
om rätt i vissa fall till familjebostadsbidrag
för familjer med barn över 16 år;

11) måtte medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut finge
meddelas dels angående lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
intill ett belopp av 780 000 000 kronor
och dels angående lån från anslaget
till räntefria lån till bostadsbyggande intill
ett belopp av 75 000 000 kronor, innebärande
en sammanlagd ökning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med
75 000 000 kronor;

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

12) måtte för budgetåret 1957/58 anvisa a)

å driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 96 000 000 kronor
samt till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 143 000 000 kronor,

b) å kapitalbudgeten under statens lånefonder
dels till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
725 000 000 kronor och dels till Räntefria
lån till bostadsbyggande 100 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 460 (av
herr öhman m. fl.) och II: 578 (av herr
Hagberg m. fl.) hade i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 punkten
I hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om höjning av räntan för tertiäroch
egnahemslån från 3 till 4 procent;

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
förslag om höjning av räntegarantien
med 0,5 procent;

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
förslag om förkortning av amorteringstiden
för de statliga tertiärlånen;

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
förslag om återbetalning av tilläggslånen;
samt

att riksdagen under punkten III a 1 i
Kungl. Maj ds förslag måtte å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett
anslag till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
av 180 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:461
(av herr öhman m. fl.) och 11:579 (av
herr Hagberg m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majd hemställa om utarbetande av en
femårsplan för bostadsförsörjningen,
som toge sikte å en nyproduktion av
bostadslägenheter på 70 000 till 75 000
om året.

I de likalydande motionerna 1:467
(av herr Ohlon m. fl.) och 11:581 (av
herr Ohlin m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala, att riksbanken

vid sin handläggning av frågor om obligationslån
av betydelse för bostadsbyggandet
borde beakta, att anskaffning
av byggnadskreditiv för ett bostadsbyggande
av den av riksdagen angivna omfattningen
underlättades liksom ock att
byggnadskreditivens avlyftning påskyndades.

I motionen II: 555 (av herr Lundberg)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att avslå Kungl. Maj ds förslag
om att räntan på tertiärlån och egnahemslån
skulle höjas från i allmänhet 3
till 4 procent och att den av staten »garanterade»
räntan på primär- och sekundärlån
skulle höjas med 0,5 procent
samt att amorteringstiden för tertiärlån
skulle förkortas, dels ock att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om ett skyndsamt
förslag om effektiva åtgärder för
stävjandet av jordvärdestegringen å tomtmark
samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för att skydda
bostadsbyggandet mot de höga arkitektoch
kontrollarvodena och den standardförsämring,
som under senare tid påbörjats.

I motionen 11:577 (av herr Rydén)
hade föreslagits, att riksdagen måtte dels
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att bestämmelserna i fråga om
högsta belåningsvärde för statligt belånade
flerfamiljshus måtte sänkas med
5 %, dels ock besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
avseende praktisk byggforskning efter
de linjer i lagarbetets form, som uppdragits
i motionen.

I motionen 11:582 (av herr Wedén)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

1) att amorteringen av fr. o. m. 1951
beviljade tilläggslån till flerfamiljshus
tills vidare skulle bestämmas till ett belopp
motsvarande det kapitaliserade
värdet av högst två kronor, i stället för
enligt Kungl. Maj:ts förslag en krona,
per m3 lägenhetsyta och i övrigt ske enligt
Kungl. Maj:ts förslag;

2) att den garanterade räntan för bottenlån
till bostadshus skulle i enlighet

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med Kungl. Maj ds förslag höjas med 0,5
procent men med den ändringen, att den
garanterade räntan för hus, påbörjade
efter den 1 januari 1957 och under nästkommande
budgetår, skulle förbli oförändrad; 3)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla angelägenheten av att det i
motionen berörda problemet beträffande
olika hyresnivåer i flerfamiljshus närmare
undersöktes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte

I. beträffande främjande av ett effektivare
bostadsbyggande med avslag å
motionerna 11:555 och 11:577, såvitt de
berörde denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande åtgärder i fråga om
bostadsbyggandets storlek med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:431 och 11:541, I:
461 och 11:579 samt 1:459 och 11:580,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört; III.

beträffande principerna för avveckling
av de generella subventionerna
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:449 och II:
566, såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

IV. beträffande principerna för höjning
av hyrorna i äldre flerfamiljshus i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionen II: 582, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

V. avslå i motionerna 1:354 och II:
449 framställt yrkande om utredning av
möjligheterna att komplettera de statliga
familjebostadsbidragen med kommunala
bidrag;

VI. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning
med avslag å motionerna
I: 449 och II: 566 samt I: 467 och II: 581,
förstnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört
;

VII. bifalla i motionerna 1:445 och
11:562 framställt yrkande om utredning
av frågan hur en tryggad bottenlångivning
borde ordnas för de bostadsprogram,
som riksdagen fastställde;

VIII. avslå i motionerna 1:262 och
II: 343 framställt yrkande beträffande
övergång till kreditgarantisystem på bostadsområdet; IX.

beträffande tillämpningen av bestämmelserna
om bostadsbyggandet på
landsbygden med avslag å motionerna
I: 353 och II: 478 samt I: 449 och II: 566,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, godkända vad utskottet anfört; X.

beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag med avslag
å motionerna I: 261 och II: 344 godkänna
vad utskottet anfört;

XI. beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
436, 11:555, 1:447 och 11:561, 1:460
och 11:578, 1:448 och 11:565, 1:457 och
II: 583 samt I: 459 och II: 580, sistnämnda
elva motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XII. beträffande övre belåningsgränserna
för tertiärlån med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:457 och 11:583 samt 1:459
och 11:580, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; XIII.

beträffande den för primär- och
sekundärlån till flerfamiljshus »garanterade»
räntan med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
II: 555, II: 582, I: 447 och II: 561,
I: 448 och II: 565, I: 460 och II: 578 samt
1:457 och 11:583, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkända vad utskottet
anfört;

XIV. beträffande avveckling av det
ortsdifferentierade tilläggslånet med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:449 och 11:566

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

samt 1:457 och 11:583, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XV. avslå i motionerna 1:459 och II:
580 framställt yrkande att tilläggslånet
och ränteeftergiften skulle ersättas med
ett löpande schablonbidrag;

XVI. beträffande räntevillkoren för
egnahemslån med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
II: 555, I: 447 och II: 561, I: 457 och II:
583, 1:459 och 11:580 samt 1:460 och
II: 578, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XVII. avslå i motionerna I: 457 och II:
583 framställt yrkande om sänkning av
den räntefria stående delen av egnahemslån; XVIII,

avslå i motionerna I: 459 och
11:580 framställt yrkande om inkomstprövning
av den räntefria stående delen
av egnahemslån;

XIX. beträffande maximiyta som villkor
för egnahemslån med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning av
motionerna 1:449 och 11:566 ävensom
med bifall till motionerna 1:447 och II:
561 samt I: 459 och II: 580, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

XX. avslå i motionerna 1:457 och II:
583 framställt förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av egnahemslån; XXI.

beträffande högsta belåningsvärden
för småhus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:448 och 11:565, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXII. beträffande den för bottenlån
till småhus »garanterade» räntan med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 11:555, 1:447 och
II: 561, I: 448 och II: 565, I: 457 och II:
583 samt I: 460 och 11:578, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXIII. beträffande ränteeftergift till
privatfinansierade bostadsbyggnadsföre -

tag med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 449 och
II: 566, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXIV. beträffande återbetalning av
tilläggslånen med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
447 och 11:561, 1:460 och 11:578 samt
II: 582, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXV. beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
till hushåll med två eller
flera barn med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:142 och 11:180, 1:457 och 11:583
samt I: 459 och II: 580, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXVI. beträffande familjebostadsbidrag
till familjer och ensamstående med
ett barn med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
450 och II: 563 godkänna vad utskottet
anfört;

XXVII. beträffande slopande av familjebostadsbidrag
för barn över 16 år med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:446 och II:
564 samt 1:459 och 11:580, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXVIII. beträffande lån och bidrag till
studentbostäder i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
454 och 11:567, 1:458 och 11:584 samt
1:430 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XXIX. beträffande statsbidrag till pensionärsbostäder
belägna i vanliga flerfamiljshus
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XXX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I—XXIX,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
460 och 11:578 samt 1:459 och 11:580,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
90 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
459 och II: 580, såvitt nu vore i fråga, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

XXXIII. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor; XXXIV.

medgiva, att under budgetåret
1957/58 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXXV. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
459 och 11:580, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1957/58
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 655 000 000 kronor;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 459 och II: 580 samt I: 457 och II:
583, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 560 000 000 kronor;

XXXVIII. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1957/58 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor;

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr IS

XXXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:459 och 11:580, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1957/
58 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 125 000 000 kronor; XXXX.

med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 459 och II: 580, såvitt nu vore i fråga,
till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor;

XXXXI. bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet förordats; XXXXII.

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

XXXXIII. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXIV. godkänna under denna
punkt införd avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

XXXXV. Under femte huvudtiteln för
budgetåret 1957/58 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

ett förslagsanslag av 4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 670 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 566 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 753 000
kronor;

XXXXVI. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna I

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

—XXXXV särskilt berörda, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande åtgärder i fråga om bostadsbyggandets
storlek

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
åtgärder i fråga om bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:431 och 11:541, 1:461 och 11:579
samt I: 459 och II: 580, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte beträffande
åtgärder i fråga om bostadsbyggandets
storlek med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:431 och 11:541, 1:461 och
II: 579 samt I: 459 och II: 580, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
åtgärder i fråga om bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:431 och
II: 541 samt I: 461 och II: 579 samt med
bifall till motionerna 1:459 och 11:580,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; -

2) beträffande avveckling av de generella
subventionerna

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under III hemställa, att
riksdagen måtte beträffande principerna
för avveckling av de generella subventionerna
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
449 och 11:566, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte beträffande principerna
för avveckling av de generella
subventionerna i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 449 och II: 566, såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande i förevarande del
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
beträffande principerna för avveckling
av de generella subventionerna i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 449 och II:
566, såvitt de berörde denna fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

d) av herr Persson i Växjö utan angiven
mening;

3) beträffande höjning av hyrorna i
äldre flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att utskottet bort under IV hemställa,
att riksdagen måtte beträffande principerna
för höjning av hyrorna i äldre
flerfamiljshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
II: 582, såvitt nu är i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

4) av herrar Roman, Snndelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I: 354 och II:
449 framställt yrkande om utredning av
möjligheterna att komplettera de statliga
familjebostadsbidragcn med kommunala
bidrag;

5) beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
VI hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets kreditförsörjning
med bifall till motionerna 1:449
och 11:566 samt med avslag å motionerna
1:467 och 11:581, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under VI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets kreditförsörjning
med bifall till motionerna T: 449
och 11:566 samt med avslag å motionerna
1:467 och 11:581, förstnämnda

bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande i förevarande del
bort erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
kreditförsörjning med avslag å motionerna
1:499 och 11:566 samt 1:467
och II: 581, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande rörande motionerna I: 445 och
II: 562 bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VII hemställa, att riksdagen
måtte avslå i nämnda motioner framställt
yrkande om utredning av frågan
hur en tryggad bottenlånegivning borde
ordnas för de bostadsprogram, som riksdagen
fastställde;

7) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande övergång till
kreditgarantisystem på bostadsområdet
ansett, att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under VIII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande övergång
till kreditgarantisystem på bostadsområdet
med bifall till motionerna I: 262 och
11:343 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

8) av herrar Boman, Sundelin, Pålsson,
Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson,
Anders Johansson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Widén, Nilsson
i Göingegården, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Hansson, vilka beträffande
tillämpningen av bestämmelserna
om bostadsbyggandet på landsbygden
ansett, att utskottets yttrande i angivna
del bort hava den ändrade lydelse, re -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

servationen visade, samt att utskottet
bort under IX hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tillämpningen av bestämmelserna
om bostadsbyggandet på
landsbygden i anledning av motionerna
1:353 och 11:478 samt med bifall till
motionerna 1:449 och 11:566, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

9) av herrar Ragnar liergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
på allmännyttiga bostadsföretag
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under X hemställa,
att riksdagen måtte beträffande tilllämpning
av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna 1:261
och 11:344 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

10) beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XI hemställa, att riksdagen måtte
beträffande ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:436, 11:555,
1:447 och 11:561, 1:460 och 11:578,
1:448 och 11:565, 1:459 och 11:580
ävensom med bifall till motionerna I: 457
och 11:583, sistnämnda elva motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Roman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XI

hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ränte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:436, 11:555,
1: 447 och 11:561, 1:460 och 11:578,
1:448 och 11:565, 1:457 och 11:583
ävensom med bifall till motionerna I: 459
och 11:580, sistnämnda elva motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva t ill känna vad reservanterna
anfört;

11) beträffande övre belåningsgränserna
för tertiärlån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande övre belåningsgränserna för
tertiärlån i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:459 och
11:580 ävensom med bifall till motionerna
1:457 och 11:583, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XII
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
övre belåningsgränserna för tertiärlån
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 457 och II: 583 ävensom
med bifall till motionerna I: 459 och
II: 580, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

12) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande den för primäroeh
sekundärlån till flerfamiljshus »garanterade»
räntan ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

den för primär- och sekundärlån till flerfamiljshus
»garanterade» räntan i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna II: 555, II: 582,
1:447 och 11:561, 1:448 och 11:565,
I: 460 och II: 578 ävensom med bifall till
motionerna 1:457 och 11:583, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

13) beträffande avveckling av det ortsdifferentierade
tilläggslånet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XIV hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
avveckling av det ortsdifferentierade
tilläggslånet i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1: 457 och II: 583 ävensom med avslag å
motionerna 1: 449 och 11:566, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Pälsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under XIV
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
avveckling av det ortsdifferentierade
tilläggslånet i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 449 och II: 566 ävensom med
avslag å motionerna 1:457 och 11:583,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

14) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Slåhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den ändrade avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XV hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna 1:459 och
11:580 framställt yrkande att tilläggslånet
och ränteeftergiften skulle ersättas
med ett löpande schablonbidrag;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

15) beträffande räntevillkoren för egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XVI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntevillkoren
för egnahemslån i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:457 och 11:583 ävensom
med avslag å motionerna 11:555, 1:447
och II: 561, I: 459 och II: 580 samt I: 460
och II: 578, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande i förevarande del bort
erhålla den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XVI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntevillkoren för egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 459 och II: 580 ävensom med avslag å
motionerna 11:555, 1:447 och 11:561,
I: 457 och II: 583 samt I: 460 och II: 578,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

16) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XVII hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
1:457 och 11:583 framställt yrkande
om sänkning av den räntefria stående
delen av egnahemslån;

17) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Slåhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XVIII hemställa, att riksdagen måtte bifalla
i motionerna 1:459 och 11:580
framställt yrkande om inkomstprövning

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av den räntefria stående delen av egnahemslån; 18)

av herrar Boman, Sundelin, Ragnar
Bergh, Anders Johansson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Widén, Nilsson
i Göingegården, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XX hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna 1:457
och 11:583 framställt förslag beträffande
återbetalning av räntefri stående del
av egnahemslån;

19) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka beträffande den för bottenlån
till småhus »garanterade» räntan
ansett, att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XXII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande den för bottenlån
till småhus »garanterade» räntan i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna 1:457 och
II: 583 ävensom med avslag å motionerna
II: 555, I: 447 och II: 561, I: 448 och
11:565 samt 1:460 och 11:578, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

20) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson, vilka beträffande
ränteeftergift till privat finansierade bostadsbyggnadsföretag
ansett, att utskottets
yttrande i berörda del bort hava den
ändrade lydelse reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXIII hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:449 och 11:566, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag
beträffande ränteeftergift till privatfinansierade
bostadsbyggnadsföretag;

21) av herrar Boman, Sundelin, Ragnar
Bergh, Anders Johansson, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Ståhl, Widén,
Nilsson i Göingegården, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande
villkoren för familjebostadsbidrag till

hushåll med två eller flera barn ansett,
att utskottets yttrande i angivna del bort
erhålla den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
till hushåll med två eller
flera barn i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 457 och II: 583 ävensom med avslag å
motionerna 1:459 och 11:580 samt I:
142 och II: 180, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

22) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka beträffande
slopande av familjebostadsbidrag
för barn över 16 år ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXVII hemställa, att riksdagen måtte beträffande
slopande av familjebostadsbidrag
för barn över 16 år i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:446 och 11:564
samt I: 459 och II: 580, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

23) av herrar Gustaf Karlsson, Gillström,
Nåsström, Ragnar Bergh, Rikard
Svensson, Mossberger, Söderberg, Skoglund
i Doverstorp, Åkerström, Thapper,
Svensson i Alingsås, Cassel, Almgren och
Hansson, vilka beträffande lån och bidrag
till uppförande av studentbostäder
ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXVIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande lån och
bidrag till studentbostäder med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:454 och 11:567, I:
458 och 11:584 samt 1:430 godkänna
vad reservanterna anfört;

24) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka under

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förutsättning av bifall till den med 14
betecknade reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXI hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 459 och II:
580 ävensom med avslag å motionerna
1:460 och 11:578, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadsiån
för budgetåret 1957/
58 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 96 000 000 kronor;

25) av herrar Boman, Sunclclin, Anders
Johansson, Malmborg, Stähl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka under
förutsättning av bifall till den med 1 c
betecknade reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under
XXXVI hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 459 och II:
580, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
under budgetåret 1957/58 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
780 000 000 kronor;

26) beträffande anslaget till Lånefonden
för bostadsbyggande

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka under förutsättning av
bifall till den med 11a betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXXVII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 457 och II: 583 ävensom med avslag å
motionerna 1:459 och 11:580, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1957/58 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
550 000 000 kronor;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka under förutsättning
av bifall till den med 14 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under
XXXVII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:459 och II:
580 ävensom med avslag å motionerna
1:457 och 11:583, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Lånefonden för
bostadsbyggande för budgetåret 1957/58
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 725 000 000 kronor; 27)

av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka under
förutsättning av bifall till den med 25
betecknade reservationen ansett, att utskottet
bort under XXXIX hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 459 och II: 580, såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1957/58 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
räntefria lån till bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 75 000 000
kronor;

28) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka under
förutsättning av bifall till den med 26 b
betecknade reservationen ansett, att utskottet
bort under XXXX hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:459 och 11:580, såvitt nu vore
i fråga, till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under fonden
för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor.

Ilerr I5ERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I årets bostadsproposition
har lämnats eu redogörelse för bostadsförsörjningens
nuvarande läge och
dess utsikter. Man har å ena sidan tyd -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fin.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligen känt ett behov att framhålla, att
regeringens bostadspolitik har varit
framgångsrik -— det säges, att den lämnat
mycket betydelsefulla resultat och
rent av varit imponerande. Ett sådant
uttalande får rimligtvis ses mot bakgrunden
av att de tidigare uttalanden,
som gjorts om tidpunkten för bostadsbristens
upphävande, inte har visat sig
vara realistiska. Men å andra sidan säger
man också, såvitt jag förstår med
full rätt, att bostadsbristens upphävande
är en fråga på lång sikt. Och man gör
också det mycket erkännansvärda uttalandet,
att det inte går att på en gång
öka efterfrågan och snabbt avveckla
bristen.

Rent allmänt kan väl sägas, att bostadspropositionen
i år på vissa punkter i betydande
utsträckning har närmat sig
den uppfattning, som kom till uttryck
inom bostadspolitiska utredningen. Man
har dock inte fullt ut följt denna utrednings
intentioner. Men om vi erinrar oss
den mycket livliga diskussion, som uppstod
med anledning av bostadspolitiska
utredningens betänkande, kan vi också
förstå, att man bär känt ett särskilt
starkt behov att manövrera det hela på
det sättet, att man håller ihop åtminstone
det egna partiet och helst även koalitionsbroderns
parti. Att det inte helt lyckats,
därom vittnar det stora antal motioner
både från socialdemokratiskt håll
och bondeförbundshåll, men i huvudsak
kan väl sägas att majoriteten är tryggad.

Man har alltså i år närmat de olika
ståndpunkterna till varandra. Men på en,
såvitt jag förstår, vital punkt råder fortfarande
oenighet, och detta hänger samman
med att man enligt min mening
inom bostadspolitiken mer fäster sig vid
dess snårskog av detaljer och mindre
ägnar uppmärksamhet åt de allmänna
ekonomiska förutsättningarna över
huvud för att bostadsförsörjningen skall
lyckas.

Denna uppmärksamhet bör, såvitt jag
förstår, riktas framför allt på kapitalförsörjningsfrågan.
Det kan ju låta som en
truism, men det är inte desto mindre ett
grundläggande faktum i detta sammanhang,
att det inte kan byggas flera bo -

städer än det har sparats pengar till och
att det inte ens kan byggas så mycket,
därför att samma förutsättning också
gäller beträffande andra byggen — sjukhus,
skolhus, fabriker, verkstäder o. s. v.,
och även beträffande kapitalinvesteringar
över huvud taget, för vägar m. in. I
fall man i det hela går utanför ramen för
sparvolymen, åstadkommer man allenast
att penningvärdet ytterligare försämras.

Man kan ju pbinhushålla på kreditmarknaden
och prioritera byggnadskrediterna,
och det har man också gjort,
men skall man samtidigt hålla de totala
investeringarna inom den ram som sparandet
anger, så förutsätter en sådan dirigering
en motsvarande inskränkning
då det gäller andra investeringar. Här
kommer, som jag iedan sagt, behovet av
sjukhus, skolor, vägar o. s. v. in i bilden,
och som en väsentlig faktor tillkommer
också att man får beakta vanskligheten
av att begränsa investeringarna
i näringslivet som vi allesammans lever
på. Bostadsbyggande kräver i och
för sig en så pass stor andel av det samlade
sparkapitalet, att bostadsinvesteringarna
inte kan ses utan sammanhang
med vårt totala investeringsbehov.

Denna nödvändighet att hålla sig inom
den ram som sparandet anger undgår
man inte genom att staten själv ställer
krediter till förfogande. I fall staten går
ut på lånemarknadtn för att skaffa pengar,
som sedan skall lånas ut, så har staten
att trängas om det utrymme som
finns på kapitalmarknaden. Vill man klara
kapitalförsörjningen genom att, som
det heter, totalbalansera budgeten, d. v. s.
åstadkomma ett tvångssparande över
skatten, så blir det -— det har erfarenheten
visat — snart nog en effekt på lönesidan
plus frestelser till nya statsutgifter.
Den erfarenheten bör visa, tycker
jag, att man med skattehöjningar och totalbalanseringar
icke åstadkommer ett
varaktigt sparande.

Vi måste, såvitt jag förstår, komma
över till ett läge, där folk frivilligt sparar,
där folk frivilligt minskar sin konsumtion
och frivilligt avsätter medel för
ändamål som man anser vara eftersträvansvärda.
Men en förutsättning för att

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

detta skall lyckas är ju att man har en
viss trygghet för vad som är en krona i
dag är en krona också i morgon. Jag tror
dessutom att det är en sak till som fordras,
nämligen att göra människor prismedvetna
över hela fältet, så att de som
verkligen kan det, också får betala för
vad de erhåller och man alltså inte genom
allsköns manövrer döljer den verkliga
prisnivån.

Det är över huvud taget nödvändigt att
öka sparandet, i fall vi skall klara bostadsförsörjningen.
Men här kommer,
såvitt jag kan förstå, den mycket berättigade
frågan: Vem kan över huvud taget
påstå, att den nuvarande ekonomiska
politiken främjar ett sådant sparande?

Vad jag nu har sagt är avsett att vara
ett par spridda reflexioner, som ger en
antydan om att bostadsförsörjningens
problem är en del av den allmänna ekonomiska
politikens problematik. Jag
skall be att få anföra ett par exempel till.

Varje riksdag har på senare år fastställt
någonting som vi kallar för preliminära
låneramar. Bostadsstyrelsen har
varje år fått ett belopp anvisat, och inom
det beloppet har den fått bevilja preliminära
bostadslån. När riksdagen fastställer
dessa låneramar, innebär detta
ju i realiteten att riksdagen ger regeringen
en finansfullmakt, att riksdagen
ställer ut en växel som skall lösas in,
när de där preliminära lånen ett följande
år skall bytas ut mot definitiva. Men
då kan man fråga: Vilka ekonomiska
överväganden görs inom regeringen, innan
den föreslår dessa preliminära låneramar?
Vilka prognoser har gjorts i fråga
om kapitalmarknadens resurser och
bostadsbyggandets skäliga andel av dessa
kapitalresurser?

På finansiellt sakkunnigt håll har man
de sista åren iakttagit en växande svårighet
att placera om bankernas byggnadskreditiv
i långfristiga lån med allt
vad det innebär av ökade kostnader för
dem som bygger. Vad vet man inom socialdepartementet
om möjligheterna ute
på lånemarknaden att placera de underliggande
krediterna, när en del av dessa
byggnadskreditiv skall förvandlas i
långfristiga lån på den privata markna -

den? I fall man inte sparar tillräckligt,
så att det finns tillräckligt utrymme på
kapitalmarknaden, famlar vi mer eller
mindre i blindo, när vi fastställer låneramarna.
Den metod vi använder förutsätter
ju egentligen att vi utan vidare
presumerar att det finns tillräckligt med
kapital för att klara de underliggande
krediterna.

Jag skulle tro att vårt förslag om ett
kreditgarantisystem har sitt förnämsta
värde inte i att det skulle minska eller i
varje fall förhindra en ökning av den
härskara människor som sysslar med
dessa ting, utan i att vi skulle vinna en
naturligare och närmare anknytning till
kreditmarknadens resurser.

Alla är vi överens om att vi bör öka
bostadsbyggandet så mycket som möjligt.
Men såsom jag nyss sagt är lånebehovet
när det gäller bostadsbyggandet så stort,
att man inte kan betrakta den sektorn
skild från kapitalmarknaden i övrigt.

Jag skall be att få lämna ett annat
exempel på hur bostadspolitiken är beroende
av den allmänna ekonomiska politik
som regeringen för.

Även i år finner man i propositionen
ett fortsatt favoriserande av vissa företagsformer.
I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
heter det, att man bör överföra
bostadsbebyggelsen i städer och tätorter
i samhällelig ägo, och favoriseringen av
de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
måste ju ses mot bakgrunden av det programmet.
Här hade bostadspolitiska utredningen
föreslagit en liten jämkning,
men regeringen har inte velat ta det steget,
utan i stället möter man i år i propositionen
ett av utskottet sedermera tillstyrkt
uttalande, som i realiteten innebär
en skärpning, när det gäller denna favorisering.

För att det skall bli begripligt vad jag
menar vill jag först säga, att det i propositionen
föreslås — såvitt jag förstår
med goda skäl — att de kvoter, som
kommunerna får sig tilldelade, inte som
tidigare skall räknas i antal lägenheter,
utan i en viss summa tertiärlån. Det andra
jag bör förutskicka är, att om en enskild
företagare bygger, blir anspråken
på tertiärlån mindre än om ett allmän -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nyttigt eller kommunalt företag bygger.
Som en konsekvens av denna omläggning
skulle det alltså bli ett intresse för
kommunerna att dryga ut tertiärlånen
genom att låta så mycket som möjligt
byggas i enskild regi. På det sättet bleve
det fler bostäder. Men det skall kommunerna
inte få full frihet att göra. På
s. 141 i propositionen står nämligen
följande uttalande: »I fråga om det statsbelånade
bostadsbyggandet förutsätter
jag, att fr. o. in. den 1 juli 1957 för såväl
flerfamiljshus som småhus enbart den
fastställda medelsramen skall bli avgörande
för byggandets storlek. De hittills
för ett halvår i sänder uppställda lägenhetskvoterna
för flerfamiljshus bör alltså
slopas.» Och så kommer det: »I så
fall kan emellertid risk föreligga, att enskilda
bostadsföretag, till vilka statslån
beviljas med mindre belopp än till
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag,
kommer att favoriseras i syfte
att öka det bostadsbyggande, som kan finansieras
inom den fastställda medelsramen.
Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att utfärda sådana bestämmelser
angående dispositionen av medelsramen,
som i anledning härav kan visa sig erforderliga.
»

Ser man problemet ifrån bostadsbyggandets
synpunkt, bör man väl ändå vara
angelägen att locka så mycket kapital
som möjlig till bostadsbyggandet. Att
nu hus skall byggas av s. k. allmännyttiga
företag är väl ändå icke ett självändamål.
Om en bostadslös söker bostad, är
det honom ganska likgiltigt, huruvida
huset ägs av ett sådant företag eller av
en enskild. Lägenheterna är ungefär likadana,
och detsamma är fallet med hyrorna.
Att man uppmuntrar allmännyttiga
bostadsföretag kan alltså inte förklaras
ur bostadsförsörjningens synpunkt,
men väl ur efterkrigsprogrammets.

Jag har med dessa exempel velat visa
att bostadspolitiken har ett nödvändigt
sammanhang med den ekonomiska politiken
över huvud taget, och jag håller
före alt det sätt, varpå denna ekonomiska
politik drives, icke är till gagn för
bostadsbyggandets utveckling bär i landet.
Det är mot bakgrunden härav som
de reservationer avgivits, som jag och

mina meningsfränder knutit till detta
utskottsutlåtande. Utöver den motivering
som jag redan anfört för bifall till
dessa reservationer, skall jag bara på
några punkter komma med ett par specialmotiveringar.

Man är, såsom jag sade i början av
mitt anförande, numera enig om några
väsentliga ting. Man vill komma över till
en mera verklighetsbetonad fixering av
boendekostnaderna, man vill öka bostadsproduktionen
genom att pressa ned
kostnaderna och öka sparandet, och man
vill avveckla de generella subventionerna
och koncentrera samhällets stöd till
att avse de verkligt behövande. Om sparandets
andel och sparandets utsikter i
detta sammanhang har jag redan talat.

När det gäller avvecklingen av de generella
subventionerna vill vi i bostadsförsörjningens
eget intresse gå något
snabbare fram än socialministern. Det
gäller både vissa kapitalsubventioner och
räntesubventionerna. För att få fram
ett nysparande för bostadsändamål vill
vi liksom bostadspolitiska utredningen
något sänka tertiärlånegränserna för de
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen.

Vi vill i fråga om kvotfördelningen inte
diskriminera vissa företag. Vi vill vidare
i fråga om de äldre fastigheterna
se till, att ett tillfredsställande fastighetsunderhåll
och en tillräcklig amortering
blir möjliga. Med hänsyn till att
de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagen
i väsentlig utsträckning rör sig med
statmedel, vill vi att upphandlingskungörelsens
bestämmelser skall vara tilllämpliga.
Vi vill att familjebostadsbidrag
skall kunna utgå till dem, som fyller
villkoren i övrigt, oavsett när de fastigheter
i vilka de bor uppförts. I konsekvens
med dessa önskemål har vi
också yrkanden beträffande medelsanvisningen.

Med detta, herr talman, tror jag att
jag i huvudsak har redovisat bakgrunden
till och innehållet i våra reservationer.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 a, 2 a,''3 a,

5 a, (i, 7, 8, 9, 10 a, 11 a, 12 med den
ändring jag strax skall nämna, 13 a, 15 a,
16, 18, 19, 21 och 26 a.

1 fråga om reservationen nr 12 vill

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

jag anmäla, att där har uppkommit ett
förargligt skrivfel: där står årtalet 1958
i stället för 1951. Att det skall vara 1951
styrkes av att klämmen på denna punkt
utgör ett bifall till motionen nr 457 i första
kammaren, där årtalet 1951 står angivet.
Jag ber alltså, herr talman, alt få
yrka bifall även till reservation nr 12
med den ändringen, att år 1958 där utbytes
mot år 1951.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Eftersom jag i vederbörande
utskottsavdelning deltagit i behandlingen
av detta ärende, må det kanske
tillåtas mig att anföra några synpunkter,
ehuru mitt namn inte återfinnes
under utskottsutlåtandet.

I utskottets utlåtande redovisas inledningsvis
de allmänna grunder för bostadspolitiken,
som tillämpats sedan
1930-talets början, och den utveckling
som försiggått på detta område under
denna tid.

Det konstateras, att den förbättring av
bostadsförhållandena, som ägt rum under
efterkrigstiden, väl svarar mot de
förhoppningar om höjning av bostadsstandarden,
som på olika håll hystes vid
krigets slut. Emellertid framliålles det
också, att hur betydande de uppnådda
resultaten än är, kommer man vid en
realistisk bedömning av det aktuella läget
fram till att, som det heter, ännu
kvarstående brister i vår bostadsförsörjning
är stora och behovet av ytterligare
förbättringar betydande.

Detta är departementschefens bedömning
av situationen. Departementschefen
kommer fortsättningsvis till den enligt
mitt tycke rätt självklara slutsatsen,
att för att bostadsbristen snabbt skall
kunna avvecklas »balans måste uppnås
mellan tillgång och efterfrågan på bostäder»,
och han fortsätter: »Hur man
skall åstadkomma en större bostadsproduktion
blir då under alla förhållanden
en central fråga.» Det är omkring detta
centrala spörsmål — frågan om bostadsbyggandets
omfattning •— som bostadsdiskussionen
i huvudsak rört sig under
de senare åren. Uppenbarligen är detta

främjande av bostadsförsörjningen m. malltjämt
huvudfrågan i detta resonemang.

När det gäller att söka åstadkomma
balans mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder anför departementschefen vidare:
»Man måste göra ett val mellan att
å ena sidan något hålla igen bostadsefterfrågans
ökning för att snabbt bli kvitt
bostadsbristen, och att å andra sidan för
ganska lång tid framöver ha kvar bristen
med alla de svåra olägenheter som
detta skulle föra med sig.»

Det vore en överdrift att påstå, att detta
något orakelmässiga tal ger några mera
bestämda anvisningar om det framtida
bostadsbyggandets omfattning.

Otvivelaktigt kan samhället forma sin
bostadspolitik så, att bostadsefterfrågan
minskas. En avveckling av subventioner
och ränteeftergifter måste ofelbart leda
till höjda hyror och högre bostadskostnader
och även minskad efterfrågan på
bostäder bland de grupper, som på grund
av sina ekonomiska förhållanden är särskilt
känsliga i detta avseende, därest ej
samtidigt speciella åtgärder sättes in för
att skydda de ekonomiskt svaga gruppernas
möjligheter att skaffa sig en fullvärdig
bostad. Man kan sålunda minska
efterfrågan på bostäder i de lägre inkomstskikten,
men därmed har man ju
ingalunda blivit kvitt bostadsbristen.
Denna kvarstår alltjämt och blir i stället
mer och mer påträngande inom de
grupper, där besvärligheterna är mest
påtagliga.

Detta är också det problem, som den
s. k. bostadspolitiska utredningen sysslat
med, och där kommer man också
fram till den slutsatsen, att frågan om
att skapa förutsättningar för ett ökat
bostadsbyggande är den centrala frågan
i den bostadspolitiska debatten. Utredningen
rekommenderar olika vägar för
att nå resultat i detta avseende, åtgärder
av ekonomisk-politisk natur, rationaliseringsåtgärder
i syfte att förbilliga
bostadsbyggandet ävensom, och inte
minst, att genom att stimulera ett ökat
sparande inom bostadsförsörjningens
sektor av samhällslivet underlätta bostadsbyggandets
kapitalförsörjning.

Vad som från skilda håll i första hand
rekommenderas är sålunda inte åtgärder,

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som syftar till att pressa tillbaka efterfrågan,
utan åtgärder som måste leda till
ökade möjligheter att tillgodose efterfrågan
genom en ökad produktion av bostäder.

Det är denna linje, en successiv ökning
av bostadsbyggandet, som den meningsriktning
jag företräder hävdat och alltjämt
energiskt hävdar. Det är därför som
vi också i den reservation, betecknad nr
1 c, som vi fogat till utskottsutlåtandet,
gör gällande att man i den bostadspolitiska
planeringen från det allmännas sida
bör gå in för en viss målsättning och att
denna för de närmaste framförliggande
fyra budgetåren bör uppgå till omkring
260 000 lägenheter. Detta är givetvis ej
något heligt eller absolut orubbligt tal,
men ett bostadsbyggande av denna storlek
skulle innebära, att man i alla fall
kunde i någon mån hämta upp den eftersläpning,
som råder, och lätta trycket
för de 10 000-tals bostadslösa unga människor,
för vilka möjligheten att skaffa
sig ett eget hem och en egen bostad ter
sig alltmer avlägsen.

Detta måste självfallet innebära, som
vi uttryckt det i reservationen, »att en
sådan andel för bostadsbyggandets räkning
i den möjliga ökningen av investeringarna
måste eftersträvas, att detta program
kan uppfyllas och att Kungl. Maj:t
vid sin avvägning av det allmännas åtaganden
på olika områden skall utgå härifrån».

När det gäller frågan om förutsättningarna
att öka bostadsbyggandets omfattning
göres ofta den invändningen, att
detta inte endast är en direkt ekonomisk
fråga utan även en fråga om tillgång på
arbetskraft och material. Självfallet är
detta betydelsefulla faktorer, men jag
vill understryka vad bostadsstyrelsen i
det sammanhanget framhållit, nämligen
att den erforderliga ökningen av bostadsbyggandet
torde kunna nås med ett
tillskott av arbetskraft som i förhållande
till arbetsmarknaden i dess helhet kan
betraktas som skäligen ringa. Styrelsen
framhåller även att, med tillfälliga undantag,
torde ej heller materialförsörjningen
medföra några problem.

Avgörande är sålunda, enligt bostads -

styrelsens mening, anspråken på finansiella
resurser och att åstadkommandet
av förutsättningar för ökning av bostadsproduktionen
måste vara en uppgift
för den ekonomiska politiken.

Landsorganisationen understryker i
sitt yttrande över bostadspolitiska utredningens
betänkande, att det ur såväl
bostads- som arbetsmarknadspolitiska
synpunkter är nödvändigt att bostadsbristen
nu bekämpas effektivare än
hittills, och att ett bostadsmässigt underlag
för en rörligare arbetsmarknad skapas
snarast möjligt.

När det gäller bostadspolitikens finansiering
finner vi det i hög grad angeläget
att, i den mån det kan vara möjligt,
söka få fram kapital på annat sätt
än genom den statliga kapitalbudgeten.
Departementschefens förslag om viss
räntegaranti, ehuru på en högre nivå än
vad som skall gälla för statsbelånade
hus, till bostadshus som uppföres helt
utan statliga lån finner vi värt beaktande.
Vi ifrågasätter dock, huruvida det
inte samtidigt vore anledning överväga
att även mindre statliga tertiärlån skulle
kunna utlämnas till sådana bostadsföretag,
som bygges enligt dessa riktlinjer. I
varje fall borde en sådan utväg försöksvis
kunna prövas.

Beträffande frågan om en successiv
avveckling av bostadsstödet i form av
subventioner och ränteeftergifter delar
vi på väsentliga punkter departementschefens
uppfattning, ehuru vi på vissa
avsnitt reservationsvis anfört avvikande
meningar. Vi anser exempelvis, att en
mera stabil nivå för ränteutgifterna till
nya hus kan ernås genom ett per kvadratmeter
fixerat löpande bidrag, utgående
under tider med så hög räntenivå,
att eljest allvarliga störningar skulle
uppstå. Departementschefens förslag om
övergång till obunden ränta för tertiärlån
kan vi biträda, men vi anser att denna
övergång bör ske den 1 juli 1957 i
stället för, som i propositionen föreslås,
från och med den 1 januari 1958 samt
att räntan på tertiärlån, som utbetalas
efter den 1 juli 1957, fastställes till 4
procent.

Vi återkommer även med vårt tidigare

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förslag att ersätta tilläggslånet och ränteeftergifterna
för flerfamiljshus med ett
löpande schablonbidrag. Vi hyser den
uppfattningen, att när det beträffande
enfamiljshus visat sig möjligt att utbetala
ränteeftergifter i form av schablonbidrag
per fastighet, oberoende av storlek
och byggnadskostnad, bör det beträffande
flerfamiljshusen vara möjligt övergå
till schablonbidrag per kvadratmeter
lägenhetsyta. Beträffande egnahemslånen
föreslår vi, att samma villkor och
tidsbestämning skall gälla som för tertiärlån.

När det gäller egnahemslånen föreslår
vi också, att den räntefria stående delen
inkomstprövas för låneansökningar, som
erhåller preliminärt beslut efter den 1
oktober 1957, enligt de riktlinjer som
uppdragits i motionerna 459 i första
kammaren och 580 i andra kammaren.

Vi har också ansett oss böra biträda
det motionsvis framförda yrkandet om
att den räntefria stående delen av egnahemslån
inte skall behöva återbetalas
annat än under vissa speciella, närmare
angivna förutsättningar.

Vi vidhåller även vår tidigare ståndpunkt
beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
till hushåll med två eller
flera barn, att bidrag skall kunna utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter, oavsett produktionsåret.

Beträffande bostadsbebyggelsens lokalisering
på landsbygden göres tid efter
annan erinringar mot det sätt varpå gällande
bestämmelser angående tomtavstyckning,
byggnadsplanering och långivning
handhaves. Vi finner det därför
påkallat, att riksdagen på denna punkt
gör ett uttalande om vikten av att dessa
bestämmelser i fråga om den praktiska
tillämpningen bringas i överensstämmelse
med det uttalande som i förevarande
hänseende gjordes av 1953 års
riksdag.

Avslutningsvis vill jag upprepa vad jag
erinrade om i början av detta anförande,
nämligen departementschefens konstaterande,
alt den förbättring av bostadsförhållandena,
som ägt rum under
efterkrigstiden, väl svarar mot de för -

hoppningar om höjning av bostadsstandarden
som på olika håll hystes vid krigets
slut.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid formuleringen. Jag tror också att
man allmänt är tillfredsställd med den
standard vi kommit upp till — man kanske
kan ifrågasätta om den inte i vissa
avseenden rent av ligger i överkant. När
man konstaterar detta och sedan, inte
utan självbelåtenhet, drar den slutsatsen,
att den förda bostadspolitiken varit lyckosam,
är jag ändå inte alldeles övertygad
om att det inte kan finnas de som
har lust att göra en del invändningar.
När vi diskuterar bostadspolitik är det
inte endast en fråga om standard. Det
är också, och i första hand, en fråga om
tillgång på bostäder för de bostadslösa
och för den ungdom som om några år i
växande årskullar kommer in i produktionslivet
och de giftasvuxna åldrarna.

Må det vara tillåtet att erinra om ett
politiskt program som lanserades under
mitten av 1940-talet som ett rättesnöre
för den fortsatta politiska utvecklingen
i detta land och vari det bl. a. gjordes
den utfästelsen, att bostadsbristen snabbt
skulle avvecklas. Jag betraktar det som
en lindrig överdrift att påstå, att bostadspolitiken
varit helt lyckosam i så måtto,
att detta program kunnat förverkligas i
den utsträckning som man uppenbarligen
en gång tänkte sig. Jag håller för sannolikt
att de som i dag står och trampar
vatten i de växande bostadsköerna
är av ungefär samma uppfattning. Detta
hindrar inte att man, om man söker
värdera vad som hänt på det bostadspolitiska
fältet i värt land under de senaste
tio åren, bör kunna medge att det
på detta område skett betydande ting.

Det förslag, som departementschefen
här framlagt och som utskottet i stort
sett ansluter sig till, skiljer sig på väsentliga
punkter från de linjer som man
tidigare följt. Vi kan i stort sett ansluta
oss till de organisatoriska riktlinjer för
bostadsbyggandets framtida utformning
som angives i propositionen, även om vi,
som jag tidigare antytt, anmäler avvikande
meningar i en rad detaljfrågor.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det väsentliga synes dock vara att strävandena
inriktas på att om möjligt ge
bostadsbyggandet en vidare ram, att alla
möjligheter till rationalisering och förbilligande
tillvaratages, att sparandet för
bostadsändamål stimuleras och att möjligheterna
att utnyttja enskilt kapital för
bostadsbyggandets finansiering tillvaratages.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som under denna
punkt avgivits av herr Boman m. fl.,
alltså reservation 1 c under punkt II, reservation
2 c under punkt III, reservation
4 under punkt V, reservation 5 c
under punkt VI, reservation 8 under
punkt IX, reservation 10 b under punkt
XI, reservation 11b under punkt XII, reservation
14 under punkt XV, reservation
15 b under punkt XVI, reservation
17 under punkt XVIII, reservation 18
under punkt XX och reservation 21 under
punkt XXV.

För övrigt ber jag att beträffande
punkt XXV få påpeka, att där har insmugit
sig ett fel i reservationens kläm.
Där står: »beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
till hushåll med två
eller flera barn i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:457 och 11:583 ävensom med
avslag å motionerna 1:459 och 11:580
samt I: 142 och IT: 180, förstnämnda fyra
motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t» etc. Formuleringen
skall, såsom framgår av sammanhanget,
i stället vara följande: »beträffande
villkoren för familjebostadsbidrag till
hushåll med två eller flera barn i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:457 och 11:583,
I: 459 och II: 580 ävensom med avslag å
motionerna 1:142 och 11:180, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu är i fråga,
i skrivelse» etc.

Jag ber alltså att få anmäla denna rättelse.

Vidare ber jag att få yrka bifall till
följande reservationer: nr 22 under

punkt XXVII, nr 24 under punkt XXXI,
nr 25 under punkt XXXVI, nr 26 b under
punkt XXXVII, nr 27 under punkt
XXXIX och nr 28 under punkt XXXX.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! I årets bostadsproposition
har Kungl. Maj :t framlagt förslag
till ändrade riktlinjer för bostadspolitiken.
Grundval för dessa nya riktlinjer
har varit bostadspolitiska utredningens
betänkande.

Det framlagda förslaget innebär framför
allt att de generella subventionerna
till bostadsbyggandet ytterligare minskas,
medan samtidigt de behovsprövade
bostadsrabatterna till barnfamiljerna
ökas, och detta gäller då främst familjebostadsbidragen.

Inom bondeförbundet delar vi den
uppfattningen, att en sådan omläggning
av bostadspolitiken nu bör ske. Bakgrund
och motiv till denna uppfattning
är självklart den samhällsekonomiska situationen
med det oavlåtliga inflationstrycket,
riktat mot penningvärdet, som
det mest karakteristiska inslaget i bilden.

Vid sökandet efter lämpliga motåtgärder
och botemedel har statsmakternas
uppmärksamhet hittills varit riktad
främst mot investeringssektorn. Numera
torde man väl ganska allmänt vara överens
om att i fortsättningen omläggning
av den ekonomiska politiken måste ske
i den riktningen, att åtgärder att begränsa
konsumtionen, både den enskilda och
offentliga, måste till.

I den situationen kan det knappast
vara försvarligt att genom oförändrade
generella subventioner till bostadsbyggandet
på denna indirekta väg möjliggöra
annan enskild konsumtion än bostadsbyggandet.
Genom subventioneringen
av bostadskostnaderna blir det möjligt
för den enskilde medborgaren att använda
sin inkomst i högre grad till annan
förbrukning. Alla har vi väl klart
för oss att det finns ett samband mellan
bostadssubventionerna och den snabba
tillväxten av personbilbeståndet i landet,
en utveckling som inte varit gynnsam
för landets ekonomi.

Med andra ord: tiden är inne för en
förändring. Den enskilde medborgaren,
förbrukaren, måste få vidkännas en större
del än tidigare av sin verkliga bo -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadskostnad. I en tid, då vi kanske står
inför ett tvång att genom ytterligare åtgärder
nödgas kringskära och begränsa
vår enskilda konsumtion, torde detta
framstå såsom självklart.

När det gäller avvägningen emellan
investeringar och konsumtion, kan det
också starkt ifrågasättas, om det inte
torde bli nödvändigt med en viss återhållsamhet
även när det gäller bostadskonsumtionen.
Så nödvändigt som det
är att de rent produktivitetshöjande investeringarna
beredes nödvändigt utrymme,
bör knappast bostadsbyggandet
i nuvarande läge ges priorietet ur investeringssynpunkt.
Man måste väl nu
anse nödvändigt att bostadspolitiken anpassas
till övriga konjunkturpolitiska åtgärder.

I detta sammanhang förtjänar det att
framhållas, att en mycket framträdande
orsak till den stora bostadsefterfrågan
vi haft och har givetvis är de stora befolkningsflvttningar,
som ägt rum och
alltjämt äger rum. Utvandringen från
jordbruket och landsbygden till industrien
och städerna har skapat en mycket
stor de] av den efterfrågan som finns
på nya bostäder. Strävandena under senare
år att lokalisera nya industrienheter
till de områden i landet, där arbetskraftsreserver
ännu finns, bör med all
kraft understödjas. Bebyggelsekoncentrationen
till storstäderna måste kraftigt
begränsas. Storstadsbyggandet är ur samhällsekonomiska
synpunkter alltför dyrbart
och har många andra betänkliga
aspekter inför en oviss framtid. Låt oss
i fortsättningen flytta arbetsplatserna ut
till arbetskraftsreserverna. Det kommer
att göra sitt till för att bostadsefterfrågan
skall något kunna lätta sitt tryck.
Hittills har huvuddelen av bostadsbyggandet
varit förlagt till tätorterna. Dock
måste man medge alt under senare år
egnahemsbyggandet och därmed bostadsbyggandet
på landsbygden och i de
mindre tätorterna främjats i större utsträckning
än tidigare. En viss förmånsställning
för egnahemsbyggandet anser
vi från bondeförbundet måste upprätthållas
även i fortsättningen.

Byggnadskostnaderna måste med alla

medel pressas nedåt. Alla orsaker till
fördyring bör bekämpas. Experimentverksamheten
för att främja effektivitet,
rationalisering och förbilligande bör
uppmuntras. Maximeringen av belåningsvärdena
torde härvid ha varit ett
steg i rätt riktning. Bostadssparande bör
på olika sätt uppmuntras. Särskilt anser
vi det nyttigt, om vägar kunde finnas
för att intressera ungdomen för någon
sådan form av sparande.

Beträffande räntesubventioneringen föreslås
i propositionen att räntan på tertiärlån
och egnahemslån skall höjas
med i allmänhet 1 procent och den av
staten garanterade räntan på primäroch
sekundärlån med 0,5 procent. Med
denna räntehöjning har ännu inte anpassning
uppnåtts till det allmänna läget
för bottenlåneräntan, men från vårt parti
anser vi oss kunna acceptera, att tills
vidare ett tillfälligt skydd får kvarstå
med hänsyn till rådande höga ränteläge.

Emellertid önskar vi understryka att
enligt vår uppfattning en generell subventionering
av detta slag icke bör bibehållas
vid ett mera normalt, lägre ränteläge.
I detta sammanhang vill jag understryka,
att vi ifrågasätter lämpligheten
av att räntesubventionen skall utgå
till byggnadsföretag, som finansieras
utan hjälp av statliga lån. Vi förordar att
sådana räntesubventioner inte skall utgå.

Beträffande bostadsbyggandet på
landsbygden och tillämpningen av bestämmelserna
härför, vill jag understryka
att vi inte kunnat finna vad utskottet
anfört tillfredsställande. Det är
så, som herr Jacobsson nyss nämnde, att
lantmätare och de som handlägger planering
och lånegivning visat sig alltjämt
ha mycket svårt att tänka sig möjligheten
av att bostäder skulle vara
önskvärda, behövliga och lämpliga även
på rena landsbygden. Myndigheter, som
liar med denna fråga att skaffa, synes
alltjämt vara trollbundna vid önsketänkandet
att uteslutande vilja se
landsbygdens husbyggen hopa sig utefter
avloppssträngarna i tätorterna. Vi
anser det vara angeläget att Kungl. Maj:t
vidtar sådana åtgärder att bebyggelsen
på landsbygden främjas, och vi har där -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för också ställt oss bakom den reservation
som förordar skrivelse till Kungl.
Maj:t i denna sak.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten,
herr talman. Jag har endast velat
framhålla de punkter, där vi har
måst mäla oss ut ur enigheten inom utskottet,
och jag ber att få överlåta åt
utskottets talesman att, i den mån det
är erforderligt, understryka vad det har
rått enighet om.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall under punkt II till reservation
nr 1 b, under punkt III till reservation
nr 2 b, under punkt IV till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen som föreslås i reservation
3 b, under punkt VI till reservation 5 b,
under punkt IX till reservation nr 8, under
punkt XIV till reservation nr 13 b
och slutligen under punkt XXIII till reservation
nr 20, samtliga dessa reservationer
med herr Pålsson som första
namn med undantag av reservation nr 8,
där herr Boman är första namn.

Häri instämde herrar Hermansson
(bf), Werner (bf) och Ivar Johansson
(bf).

Herr NORLING (k):

Herr talman! I utskottets utlåtande
över proposition nr 100 framhålles om
den hittillsvarande bostadspolitiken, att
dess initiativtagare, förre socialminister
Möller, var den som utarbetade och
framlade de riktlinjer som sedan har
tillämpats. Ingen kan förneka att de riktlinjer,
som då uppdrogs, syftade till att
möjliggöra för folk med små inkomster
att få en bättre bostad än tidigare. Detta
blev möjligt tack vare statens ingripande
med subventioner och lån till låg
ränta. Att planen för avskaffandet av bostadsbristen
sedan inte kunnat fullföljas,
kan man inte lasta initiativtagaren för.
Felet är regeringens och statsmakternas,
och orsaken är att dessa använt investeringarna
i bostadsbyggandet som en
regulator för den s. k. ekonomiska balansen.
Hade den utstakade planen på
omkring 60 000 nya lägenheter per år

hållits, skulle bostadsbristen nu säkerligen
ha varit ringa.

I stället har bostadsbristen, i synnerhet
i de större städerna, ökat år från år.
Av en redogörelse över byggnadsverksamheten
i Göteborg år 1956 framgår att
antalet under året inflyttningsfärdiga lägenheter
minskat med inte mindre än
19,2 procent och sjunkit ned till samma
nivå som år 1953. Samtidigt har bostadskön
vuxit med allt fler bostadslösa. Bostadsbristen
är, i synnerhet i de större
städerna, ett mycket allvarligt socialt
problem som kan medföra stora sociala
skadeverkningar om några år, när den
då giftasvuxna ungdomen kommer att
kräva bostäder.

I våra motioner nr 461 i första kammaren
och 579 i andra kammaren har vi
därför föreslagit att riksdagen måtte hos
regeringen hemställa om utarbetande av
en plan på längre sikt för bostadsbyggandet.
Härvid utgår vi från att under
en tid av fem år 350 000—375 000 lägenheter
skulle tillföras bostadsbeståndet.
Fn planläggning av bostadsbyggandet
på längre sikt har bland annat den fördelen
att den ryckighet, som under en
tid kännetecknat bostadsbyggandet och
som förorsakat arbetslöshet bland byggnadsarbetarna,
kunde undvikas.

För att snabbare råda bot på bostadsbristen
skulle man enligt vad som förordas
inom vissa kretsar bygga ett ökat
antal mindre bostäder, så att det inom
samma kostnadsram kunde färdigställas
flera lägenheter. För en sådan linje varnar
såväl HSB som Hyresgästernas riksförbund.
Fn sådan inriktning av bostadsbyggandet
ter sig naturligtvis bestickande
för alla unga, som söker bostad
innan familjen vuxit ut — men hur
blir det sedan? De båda nämnda organisationerna
varnar på det bestämdaste
för en sådan lösning av bostadsproblemet,
vilken skulle medföra en standardsänkning.
Enligt en utredning som verkställts
i Göteborg utgjorde år 1956 enoch
tvårumslägenheterna tillsammans
65,7 procent av hela lägenhetsbeståndet,
som uppgick till 141 716 lägenheter, medan
trerumslägenheterna endast utgjorde
14,5 procent.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den raseringspolitik när det gäller de
nuvarande bostadspolitiska riktlinjerna,
som utskottet nu godtagit och föreslår
riksdagen att besluta, har de talare, som
hittills deltagit i debatten, varit eniga
om att understödja. På kommunistiskt
håll kan vi inte ansluta oss till den
enigheten. Vi anser nämligen att den
linjen som nu föreslås, endast kommer
att verka på det sättet, att de arbetare,
som för närvarande hyr en dräglig bostad,
i längden inte kommer att kunna
behålla denna. Det principuttalande som
görs under punkt III innebär i huvudsak
detsamma som högern i åratal krävt,
nämligen slopande av de statliga subventionerna
till bostadsbyggandet. Vi
kan, som jag nyss sade, inte acceptera
en sådan princip, vilken nu helt har
godtagits i det föreliggande utskottsförslaget,
fast man, för att inte väcka för
stark opposition bland hyresgästerna,
förordar att genomförandet sker under
en längre tidsperiod. Verkan blir dock
till sist densamma. Jag kommer därför
att yrka avslag på principuttalandet under
punkt III.

Räntehöjningar, förkortning av amorteringstiden
och återbetalning av tertiärlån
ger som sammanlagt resultat en
icke obetydlig höjning av hyror och boendekostnader.
Själv säger socialministern
i propositionen, att en höjning av
räntan med 1 procent omedelbart ökar
hyran med 10 procent. En utredning som
företagits av Göteborgs stad visar, att de
nu av utskottet tillstyrkta åtgärderna
skulle för nybyggda hus innebära en hyreshöjning
av 4 kronor 60 öre per kvadratmeter
lägenlietsyta, vilket för en
normal tvårumslägenhet skulle medföra
en höjning av i det närmaste 300 kronor
per år.

När det gäller bostadskostnaderna spelar
räntan på investerat kapital en stor
roll. En räntestegring av 1 procent innebär
i längden en hyreshöjning av upp
till 14 procent, och genom räntehöjningen
i april 1955 fick hyresgästerna i
privathus en sådan liyresstegring, medan
i statsbelånade hus höjningen stannade
vid 5 procent till följd av räntegarantien.
Nu innefattar de nya riktlinjerna, att

.''{ Forsla kammarens protokoll 1957. Nr IS

även räntegarantien undan för undan
skall avvecklas, vilket innebär att ytterligare
ökade hyror är att vänta utöver
den nu föreslagna räntehöjningen med
0,5 procent.

Redan tidigare i höstas fick bostadsbyggandet
en räntehöjning av 0,25 procent.
Jag vill nu fråga utskottets talesman:
Innebär denna höjning av 0,25 procent
att de redan tidigare verkställda
0,25 procenten inräknats i detta, eller
kommer dessa 0,25 procent att verka
utom de 0,5 procenten? I så fall blir det
ju 0,75 procents räntestegring som man
inte får kompenserad.

Förutom räntorna har materielkostnaderna
en avgörande betydelse när det
gäller bvggnadskostnadernas del i hyresstegringarna.
Enligt bostadsstyrelsens
index, med 100 som utgångspunkt 1950,
steg materielkostnaderna till november
1956 med inte mindre än 161 procent,
medan lönernas andel i kostnadsstegringen
endast utgjorde 83,6 procent.
Byggnadsmaterielen, som prissättes och
äges av de stora monopolföretagen, är
således vad som till stor del bestämmer
hyrorna. År 1947 tillsattes en statlig utredning
som skulle utreda och framkomma
med förslag till sänkta materielpriser.
I år, tio år senare, nedlägger den
sin verksamhet utan att något nämnvärt
resultat kunnat redovisas. Då boendekostnaderna
således till stor del
regleras av priserna på materiel för bostäder,
bör nya initiativ tagas för att
bryta storfinansens monopolställning inom
byggnadsmaterielindustrien.

Dels på grund av den allmänna kostnadsökningen
och monopolens prissättning,
dels på grund av den höjda räntan
och andra .statliga åtgärder steg hyreskostnaden
från 1950 till 1952 med
mellan 15 och 20 procent, 1955 steg den
ytterligare med mellan 10 och 14 procent,
och godkännes de nu föreslagna åtgärderna,
kommer den att ytterligare
öka med samma procenttal. Detta skulle
innebära en sammanlagd hyreshöjning
sedan 1950 med i genomsnitt 40
procent.

Med utgångspunkt från uttalanden
1946 om att hyreskostnaderna skulle ut -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gå med 20 procent av genomsnittslönen
för industriarbetare, kommer nu, enligt
utredningens eget yttrande, vid en genomsnittslön
av 11 000 kronor 22,5 procent
av lönen att få tagas i bruk som
hyreskostnad. En sådan familj skulle
erhålla helt bostadsbidrag, då 6 000 kronor
beskattningsbar inkomst motsvarar
en nominell inkomst av 11 000 kronor.
Däremot skulle en löntagare med 12 000
kronor om året, om han hyr en trerumslägenhet,
få en hyreshöjning av mellan
300 och 400 kronor per år som ej blev
kompenserad.

De nya reglerna och inkomstgränserna
för bostadsbidrag kommer med nu
föreslagna hyreshöjningar att avsevärt
försämra möjligheterna att genom bostadsbidrag
få kompensation för de stegrade
hyrorna. Vi har i våra motioner ej
behandlat inkomstgränserna för bostadsbidraget,
eftersom vi yrkat avslag
på de hyreshöjande åtgärderna.

Herr talman! Med hänvisning till motionernas
motivering och vad jag nu
anfört kommer jag under de punkter i
utskottets förslag som beröres av motionerna
att yrka bifall till motionerna,
d. v. s. under punkt 2 bifall till motionen,
under punkt 3 avslag på utskottets
förslag, under punkterna 11, 13, 16,
22 och 24 bifall till motionerna.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Förra året då kammaren
hade att ta ställning till Kungl. Maj :ts
liksom till de många motionärernas förslag
om främjande av bostadsförsörjningen
präglades det utskottsutlåtande,
som presenterades, av det förhållandet
att alla de frågor, som vi tillsammantaget
brukar kalla för bostadspolitiken, var föremål
för utredning. Kungl. Maj ds direktiv
för utredningen innehöll ju som
den mest betydelsefulla punkten, att utredningen
skulle komma med förslag om
de generella subventionernas avveckling
samt att de inkomstprövade familjebostadsbidragen
skulle förstärkas. Utskottets
utlåtande var därför, i överensstämmelse
med god riksdagspraxis, mycket
försiktigt hållet. I praktiskt taget alla
kontroversiella frågor rekommenderades

uppskov med avgörandena; man ville
avvakta det förslag, som skulle komma
från utredningen och som efter Kungl.
Maj ds granskning i sinom tid skulle föreläggas
riksdagen.

Det förslag som i år förelägges från
Kungl. Maj ds sida präglas, såsom tidigare
har nämnts av övriga talare, av den
omständigheten att utredningen i de väsentligaste
avsnitten är slutförd. Departementschefen
har på vissa punkter modifierat
utredningens förslag och på en
och annan punkt skärpt förslaget. Frågeställningarna
i år är ju rätt omfattande.
Jag kanske kan nämna att i bara omkring
ett 40-tal motioner har ställts 72
olika yrkanden i fråga om detaljer i förslaget,
och dessa har självfallet utskottet
måst ta ståndpunkt till i olika hänseenden.
De 72 olika yrkandena av enskilda
motionärer har ju behandlats
ganska kallsinnigt från utskottets sida.
Det är väl egentligen bara tre yrkanden
som tillstyrkts av utskottet.

Den som närmare försökt penetrera
frågeställningarna i det nuvarande läget
har kanske i likhet med mig funnit att
de förslag som föreligger kan grupperas
efter tre huvudlinjer. Kungl. Maj ds förslag
utgör en medellinje. Sedan har vi
en grupp motionärer, som representerar
den uppfattningen att de bostadsförsörjande
åtgärderna i stort sett skall vara
utformade som de nu är, alltså med bibehållande
av de generella subventionerna
i samma omfattning som nu. Slutligen
har vi den tredje linjen, där motionärer
hävdar att bostadsfrämjandet
bäst gagnas av att de generella subventionerna
slopas omedelbart och i ett
sammanhang.

Innan jag går in på några detaljer i
utskottsutlåtandet och de frågeställningar
som föreligger, vill jag framhålla en
för mig viktig sak; jag har kanske tillåtit
mig att göra det tidigare. Jag kanske
emellertid i detta sammanhang först får
inskjuta den parentesen, herr talman, att
bostadsfrågan för vårt folk är synnerligen
betydelsefull och att svenska folket
är verkligt intresserat av denna fråga,
i mycket högre grad än vad närvarofrekvensen
i kammaren utvisar.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

Vad jag nyss syftade på är att jag i
statsutskottets tredje avdelning, när vi
haft att behandla detta stora och för
hela vårt folk så viktiga frågekomplex,
funnit att det i väsentliga ting råder
enighet, och det framgår ju också av utskottets
utlåtande. Vi betraktar bostadsfrågan
som en stor nationell fråga, vars
lösning kräver en allmän kraftsamling.
Även i fråga om de detaljer, där man
från sina olika utgångspunkter inte
kunnat enas, har man försökt att förstå
varandra. Det vore enligt min mening
till gagn för bostadspolitiken, om den
allmänna debatten i bostadsfrågan kunde
inriktas på det som enar i stället för
att vi, som vi nu gör, mest sysslar med
detaljer, som skiljer partierna åt i deras
uppfattning om hur denna fråga bör
lösas.

Jag nämnde att Kungl. Maj:ts förslag
utgör en medellinje i de många förslag,
till vilka kammaren nu har att ta ställning.
Utom i en punkt, nr 28 i utskottets
kläm — vilken som synes består av
4ö punkter — har utskottet i allt väsentligt
tillstyrkt Kungl. Maj ds förslag,
antingen enhälligt, och oftast det, eller
med stora majoriteter. Jag återkommer,
herr talman, senare till punkten 28, där
reservationen nr 23 innehåller en hemställan
om bifall till Kungl. Maj ds förslag.

För att nu Kungl. Maj ds förslag utgör
en medellinje, en samlande linje, när det
gäller de bostadsfrämjande åtgärderna
vid årets riksdag, vill jag oförbehållsamt
ge mitt erkännande till förre socialministern
Ericsson, som närmast är ansvarig
för det förslag som föreligger till
prövning. Han har på viktiga, omstridda
punkter modifierat bostadsutredningens
förslag, och denna modifiering har gjort
alt det gått att få en sådan allmän samling
kring förslaget, med de avvikelser
som är redovisade i reservationerna och
som reservanternas talesmän här har angivit.

Jag har tidigare nämnt, att utskottet
förra året var mycke försiktigt i sina
uttalanden. Egentligen var det bara i ett
avseende som utskottet avgav en programförklaring,
nämligen det, att bo -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
stadsbyggandet bör skyddas mot tillfälligt
höga räntor. Utredningen har funnit
att detta uttalande var riktigt, och
även Kungl. Maj:t har ansett det vara en
riktig och betydelsefull detalj i den bostadspolitik
som skall utformas. Man
kan nog säga att samma försiktighet
från utskottets sida präglar årets uttalanden,
både när Kungl. Maj:t och kanske
framför allt när enskilda motionärer
har önskat locka till stora ord och åthävor.

Reservanterna har som en viktig
punkt framfört, att man skall förklara
att man vill bygga mera. Målsättningen
när det gäller bostadsbyggandets omfattning
skall präglas av djärvhet, man
skall ge ett program som skapar garantier
för att de svårigheter, som ännu är
förbundna med vår bostadsfråga, med
andra ord bristen på bostäder, skall klaras
upp inom en relativt kort tid. I det
hänseendet har Kungl. Maj:t gett en viss
programförklaring. Självfallet är man i
kanslihuset försiktig även när det gäller
formuleringar i detta hänseende — man
har som synes kommit fram till en
byggnadsvolym om inemot GO 000 lägenheter
per år. Det är en verkligt bra sak
att ha nått dithän, men det finns som
sagt ännu brister, och de bör ju botas.
Från Kungl. Maj:ts sida har rekommenderats
att de planer för bostadsbyggandet,
som nu göres upp, bör utgå från att
man skall kunna få fram åtminstone
samma antal lägenheter per år, som man
nu har kommit upp till.

Folkpartiet presenterar i detta hänseende,
såsom redan har nämnts av dess
talesman, ett program som omfattar
minst 2G0 000 lägenheter på fyra år.
Därav skall G2 000 produceras nästa
budgetår och 05 000 under vart och ett
av de diirpå följande åren. Men man
brukar ju tala om att ingen får vara riktigt
glad, och det gäller tydligen också
folkpartiet — kommunisterna bär nämligen
sagt, att vi bör besluta en femårsplan
och bygga 75 000 lägenheter per år.

Utskottet har som sagt varit mycket
försiktigt i sin formulering när det gäller
bostadsbyggandets omfattning. Jag
ber att få citera vad utskottet anför på

Nr 18

Fredagen den 17 mai 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

s. 47 och 48 i utlåtandet: »Utskottet vill
understryka angelägenheten av att alla
möjligheter att öka bostadsbyggandet
tillvaratages samt att såvitt möjligt förutsättningar
skapas för en flerårsplanering
av bostadsbyggandets omfattning.»
Kungl. Maj:t har ju förordat, att detta
skall ske genom bostadsstyrelsens och
arbetsmarknadsstyrelsens försorg. Utskottet
fortsätter: »Såsom framhållits i
propositionen bör en sådan flerårsplanering
tills vidare kunna ske med utgångspunkt
från ett årligt bostadsbyggande
av minst nuvarande omfattning.
Någon ytterligare precisering av den bostadsbyggnadsvolym
som på längre sikt
kan beräknas komma till stånd finner
utskottet icke vara möjlig för närvarande.
—- Vad angår bostadsbyggandet under
nästa budgetår anser utskottet i likhet
med departementschefen att igångsättningen
bör ta sikte på i första hand
att bevara den nuvarande nivån. Såsom
departementschefen framhållit bör dock
en ökning av bostadsbyggandet komma
till stånd i den mån tillgången på arbetskraft
och krediter gör det möjligt.»

Jurister och domare brukar ju i sina
uttalanden hänvisa till och göra jämförelser
med den ena eller andra paragrafen,
och jag vill här göra på ungefär
samma sätt och jämföra detta utskottets
försiktiga uttalande med det uttalande,
som utskottet gör i anledning av departementschefens
yttrande om avvecklingen
av de generella subventionerna. Här
har föreslagits ett första steg på vägen
mot en sådan avveckling, och departementschefen
säger i tämligen bestämd
form, att vi sedan får ta nästa steg,
o. s. v. Formuleringen är sådan att man
skulle kunna tolka det som riksdagens
godkännande av departementschefens
uttalande och som att i princip riksdagen
härmed sagt, att de generella subventionerna
utan vidare skulle avskrivas.
På den punkten har vi nog i någon
män, åtminstone i fråga om nyanserna,
mjukat upp innebörden av det uttalande
som vi nu föreslår att riksdagen skall
göra till sitt. Vi säger på s. 49 i utskottets
utlåtande: »I anledning härav
anser utskottet att en avveckling av de

generella subventionerna —- i den utsträckning
departementschefen förordat
— nu kan ske. Den fortsatta avvecklingen
av sagda subventioner samt utformningen
av fortsatta stödåtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen må
bli beroende av förhållandena på bostadsmarknaden
och på den samhällsekonomiska
utvecklingen.» Man får gå
steg för steg, menar utskottet, och ta
varje års bekymmer för sig. Det är klokare
och bättre än att dra upp riktlinjer
och göra bestämda uttalanden. Det är
motiveringen till det uttalande vi har
gjort, och jag är alldeles övertygad om
att det i princip icke på något sätt strider
mot de uppfattningar som Kungl.
Maj :t givit uttryck för.

Departementschefen har erinrat om
att de generella subventionerna icke har
varit avsedda som permanenta detaljer i
det bostadspolitiska programmet, och
han har förklarat att denna form i huvudsak
skall kunna undvaras. I anledning
härav har vi som sagt gjort detta
relativt försiktiga uttalande.

Jag skulle härefter, herr talman, vilja
uppehålla mig vid några av de 28 reservationer
som finnes fogade till det
föreliggande utlåtandet. Men innan jag
går in på dem, skulle jag vilja beröra
ett par andra omständigheter av allmän
natur, omständigheter som sammanhänger
med att vi har i utskottet blivit
eniga om att gå emot Kungl. Maj:t. Det
gäller här en detalj i egnahemsbelåningen,
där vi säger att det förslag som Kungl.
Maj:t har lagt fram och som inte har
penetrerats av utredningen utan kommit
upp i kanslihuset — det kan ju i och för
sig vara lika riktigt för det — finns det
övervägande skäl att avböja. Enligt gällande
regler för egnahemsbelåningen
kan den som vill bygga större hus än
med en lägenhetsyta av 125 kvadratmeter
inte få egnahemslån. Man räknar
med att de människor som bygger så
stora hus kan reda sig utan det stöd från
det allmänna, som dessa pengar och den
räntefria stående delen kan innebära.
Nu har Kungl. Maj:t föreslagit att till
den begränsning, som 125 kvadratmeters
lägenhetsyta utgör, också skall läggas en

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

annan gräns, nämligen vid 110 kvadratmeters
lägenhetsyta. De som bygger över
denna gräns skall inte få den räntefria
stående del, som nu uppgår till 4 000
kronor. Vi har funnit att de besparingar
som man kan göra härigenom är relativt
små, men man komplicerar prövningen
av lånegivningen, och då det ju
är ett genomgående drag att sträva efter
en förenkling i lånegivningen, tycker
man nog att det som sagt finns övervägande
skäl att avböja detta förslag. Det
är en liten punkt, men eftersom det är
den praktiskt taget enda, där utskottet
har gått emot Kungl. Maj:ts förslag, har
jag ändå velat framhäva den. Jag hoppas
åtminstone att Kungl. Maj :t och den
som närmast har ansvaret för utformningen
av propositionen inte behöver ta
detta så synnerligen hårt. Vi har i varje
fall funnit att det är en liten sak.

Jag vill inte bestrida att det kan anföras
skäl för Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt. Det är klart att 110 kvadratmeter
efter tätortsförliållanden är en
mycket stor lägenhetsyta. Men det är
utan tvekan så att man har litet olika
begrepp om detta på landsbygden och i
städerna. Därtill kommer ju att både i
fråga om den 125-kvadratmetersgräns
som nu gäller och den föreslagna dubbla
gränsen vid Ilo kvadratmeter avser
man att möjliggöra individuella prövningar;
om det finns särskilda skäl skall
man kunna lämna lån respektive räntefri
stående del. Vi har som sagt tyckt
att det blir litet krångligt.

Avstyrkandet av Kungl. Maj:ts förslag
grundar sig på motioner som kommit
från olika håll.

Jag skall övergå till frågan om de olika
hyresnivåerna. 1 detta fall föreligger
en motion som går ut på att man skall
undersöka problemet beträffande splittringen
av hyresnivåerna i flerfamiljshus.
Frågan om de olika hyresnivåerna
är komplicerad, och den har ju i viss
mån aktualiserats genom den nu ifrågasatta
åtgärden att minska de generella
subventionerna, ty dessa är av Kungl.
Maj:t — och enligt min mening med full
rätt — så konstruerade, att hyrorna kommer
att höjas mindre i de hus, som bygg -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
des på 1940-talet, än i de nya husen. Det
är tydligt att det blir lättare att genomföra
en nödvändig hyreshöjning i de nya
husen, även om den blir kännbar, än i
gamla hus, där folk redan bor. Utskottet
har funnit det angeläget, att Kungl.
Maj:t uppmärksammar denna fråga, och
instämt i det i motionen framförda yrkandet,
att frågan om olika hyresnivåer
närmare undersökes. För att det inte
skall uppstå något missförstånd beträffande
innebörden av utskottets uppfattning
om möjligheterna att råda bot på de
svårigheter, som kan vara förknippade
med splittringen av hyresnivån, vill jag
emellertid noga säga ifrån att det inte
lekt utskottet i hågen att man skulle bota
bristerna med någonting, som vid olika
tidpunkter och inom vissa kretsar
diskuterats, nämligen en hyresskatt. Frågan
om en hyresskatt har vi lämnat åt
sidan, när vi rekommenderat en undersökning
av detta problemkomplex.

Det tredje och sista av de yrkanden,
som gjorts av enskilda motionärer och
som utskottet har tillstyrkt, gäller kravet
på en utredning om frågan om hur
en tryggad bottenlångivning bör ordnas
för de bostadsprogram, som riksdagen
fastställer. Inte heller denna fråga är
lätthanterlig, men den har förefallit utskottets
majoritet mycket allvarlig. Utskottet
är på denna punkt inte enhälligt
— högern har här mält sig ut och inte
ansett sig kunna gå med på en skrivelse
till Kungl. Maj:t om en prövning av detta
problem. För min personliga del har
jag den uppfattningen att mycket av vad
riksdagen kan komma att säga i bostadsfrågan
i år liksom vad riksdagen sagt
under föregående år blir en död bokstav,
om icke bottenlångivningen kan ordnas.
Det förhåller sig faktiskt på det sättet,
att om frågan om avlyftning av kreditiv
och dylikt inte kan ordnas på ett något
så när tillfredsställande sätt, kan man nu
inte få det bostadsbyggande som man
strävar efter.

Jag vill sedan säga ett par ord om familjebostadsbidragen.
Det är med tillfredsställelse
som jag för min del konstaterar
att detta behovsprövade stöd nu
föreslås att omfatta framför allt ensam -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stående mödrar men även enbarnsfamiljerna.
Detta har varit en av de detaljfrågor,
som mycket diskuterats i bostadsdebatterna
under föregående år, och nu
bär Kungl. Maj:t framlagt förslag om
möjligheter för dessa grupper att erhålla
detta bostadsbidrag. De socialdemokratiska
kvinnliga ledamöterna har här gjort
en aktion för att de ensamstående mödrarna
skulle få ett större bostadsbidrag
än de fullständiga familjerna. Vi har
funnit att detta är en ny och i och för
sig stor sak, som man nu går in för, och
här får erfarenheterna och utvecklingen
visa, om man för vissa grupper bör göra
undantag. Man bör ändå i första omgången
acceptera de belopp, som Kungl.
Maj:t här föreslagit, och inte göra det
hela krångligare än det nu kan bli med
olika belopp för olika kategorier.

Herr talman! Nu har jag kommit förbi
inledningen och skall börja med avhandlingen
i detta anförande, där det gäller
att belysa de 28 reservationer med underreservationer
som är fogade till utskottets
utlåtande. Men jag känner mig
skyldig att visa hänsyn framför allt till
de ledamöter, som är närvarande i kammaren
och följer debatten. Jag tänker
därför inskränka mig till att endast beröra
de reservationer, som bär samlat
representanter för flera partier — herr
Bergh och herr Jacobsson får ursäkta
mig för att jag går förbi vad de skrivit
och sagt. Jag tycker att det är angelägnare
att ta upp de problemställningar, som
samlat representanter från olika partier.
Det är som kammarens ledamöter
finner tre sådana reservationer, nämligen
de som betecknats med numren 8,
21 och 23.

I reservation nr 8 som återfinns på sidan
82 har fjorton ledamöter från de tre
borgerliga partierna samlats omkring ett
yrkande att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj:t och begära åtgärder för att
främja bebyggelsen på landsbygden på
det sätt som avsågs i uttalande av 1953
års riksdag. Både herr Jacobsson och
herr Larsson har berört detta. Man frågar
sig: Vad är det för uttalande reservanterna
hänvisar till och nu vill få att
gälla? Jag tillåter mig, herr talman, att

läsa upp vad reservanterna har hänvisat
till. Det är ett uttalande som återfinns
i 1953 års handlingar i statsutskottets
utlåtande nr 153. Där står det på sidan
38 följande: »En allmänt restriktiv inställning
till egnaliemsbyggandet på
landsbygden bör enligt utskottets mening
icke få vara vägledande för långivningen.
Lika klart är att lån icke bör beviljas,
om en uppenbart olämplig plats
för egnahemmet har valts. Allmängiltiga
normer för bedömning av i vilka fall lån
icke bör utgå torde icke kunna uppställas.
Det torde få ankomma på länsbostadsnämnderna
att med beaktande såväl
av vad ovan anförts som av de särskilda
omständigheterna i varje enskilt
fall avgöra, huruvida lån bör beviljas eller
ej. Utskottet godtager sålunda de av
departementschefen angivna riktlinjerna
för lån till egnahem på landsbygden.» Nu
vill man skriva till Kungl. Maj:t om att
Kungl. Maj:t skall se till att det här blir
tillämpat.

Ja, ärade kammarledamöter, vi har väl
ibland hört talas om kautschukparagrafer.
Detta är ingen paragraf utan ett uttalande,
men det är ett verkligt kautschukuttalande,
och jag kan försäkra —
eftersom jag var med också på den tiden
då detta utformades ■— att det inte var
avsett att vara något annat, ty livets realiteter
är så komplicerade också på den
svenska landsbygden att man inte kan
skriva i detalj vad den ene eller andre
tjänstemannen eller beslutande organet
skall göra på detta område. Därför måste
det bli ett sådant kautschukuttalande,
och det är detta som reservanterna åberopar
såsom någonting fast och säkert
vilket Kungl. Maj:t skall se till att få tilllämpat.
Vi har avstyrkt detta, bland annat
också av det skälet att 1954 års fastighetsbildningskommitté
har frågan under
utredning. Den skall nämligen utreda
frågan om tätbebyggelsebegreppet
och komma med förslag därom, och då
kommer den utan tvivel in på de här
principerna om fastighetsbildningen och
om långivningen för egnahemsbebyggelsen.

Vi har således från majoritetens sida
inte funnit det motiverat att i detta ären -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till

de skriva till Kungl. Maj:t. Jag hyser —
och det har jag kanske tillkännagett någon
gång tidigare i denna kammare —
en personlig uppfattning om villigheten
från riksdagens sida att skriva till Kungl.
Maj:t. Den villigheten är enligt min mening
alltför stor. Det vore mycket bättre
om riksdagen sparade på åtskilliga
av sina skrivelser till Kungl. Maj :t och i
stället begärde en snabbare reaktion från
Kungl. Maj :ts sida på de skrivelser som
kommer från riksdagen. Hur många skrivelser
riksdagen har levererat till Kungl.
Maj:t utan att det sedan har hörts ett
ljud, vet inte jag, men många är det, det
kan kammarens ledamöter förvissa sig
om ifall de undersöker detta. Att avlåta
riksdagsskrivelser skall man enligt min
mening vara ganska sparsam med. I detta
fall är det efter min personliga övertygelse
fullkomligt överflödigt också av
det sakliga skäl, som jag tidigare har anfört
och som går ut på att fastiglietsbildningskommittén
har dessa frågor under
övervägande.

Nu skulle jag således vilja övergå till
att tala något om reservation 21. Där har
elva företrädare för högern och folkpartiet
samlat sig om ett förslag, som
innebär att man skall upphäva de där
tidsgränserna som nu gäller för familjebostadsbidragsgivningen.
De som bor i
hus uppförda efter den 1 januari 1942
kan ju få familjebostadsbidrag om deras
inkomstförhållanden är sådana att
detta kan medges och bostaden är av en
viss hög standard. Redan 1953 var frågan
om att slopa denna gräns aktuell.
Tidsgränsen gällde då hus som var färdigställda
tidigast den 1 januari 1948. En
annan utredning — som jag för övrigt
deltog i — kom fram till att det skulle
vara lämpligast, om man slopade tidsgränserna.
Även 1951 års bostadsutredning
föreslog alltså att man borde göra
detta och i stället låta prövningen av
standarden på lägenheterna vara avgörande.

Denna fråga gick ut på remiss. Det
var framför allt Stadsförbundet som
ställde sig kritiskt till en sådan anordning.
Förbundet framhöll i sitt remisssvar,
att om man skulle knyta villkoren

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
enbart till standarden, blev det mycket
svåra bedömningar. Det vore bättre med
en tidsgräns, kompletterad med några
enkla detaljregler i fråga om bostadens
standard. Det var dessa synpunkter ■—
som ännu är bärande -— som gjorde att
dåvarande socialministern inte följde
1951 års utrednings förslag om att slopa
tidsgränserna, utan kom med den tidpunkt
■— den 1 januari 1942 — som nu
gäller. Att man satte tiden till den 1 januari
1942 sammanhänger ju med att tidigare
beviljade tilläggslån för dessa
hus skall återbetalas, vilket påverkar hyresläget.
För hus, som är uppförda tidigare,
har man inte behövt betala tillbaka
tilläggslånet. Det är ett ytterligare exempel
på hur hyresnivån kan splittras.

Kungl. Maj:ts förslag innebär i år en
viss förenkling av prövningsgrunderna i
fråga om standarden. Det är därför som
man också vill behålla tidsgränsen. Man
behöver enklare prövningsgrunder även
av det skälet, att det numera är kommunerna
som har att pröva bidragsgivningen.
För utskottsmajoriteten har skälen
för att bibehålla tidsgränsen synts övertygande.
För min personliga del skulle
jag gärna vilja tillägga ett »tills vidare».

Slutligen kommer jag, herr talman,
fram till reservation 23. Här upphör jag
att vara talesman för utskottet. Men, ärade
kammarledamöter, jag upphör inte att
vara talesman för Kungl. Maj:t, och det
ville jag gärna säga med stora bokstäver,
om det ginge. Jag betraktar det nästan
som ett olycksfall i arbete att utskottets
majoritet på femton ledamöter här har
tillstyrkt andra belopp till studentbostäderna
än Kungl. Maj:t har föreslagit. Det
är en minoritet på fjorton ledamöter som
bär ställt sig bakom en reservation, vari
Kungl. Majrts förslag tillstyrkes. Reservationen
återfinns på s. 62 i utskottsutlåtandet,
och dem som vill gå djupare
in i denna fråga hänvisar jag till s. 129
i propositionen.

Frågan om studentbostäder har ju blivit
allt mer aktuell på grund av de stora
studentkullarna, särskilt i vissa städer.
Man har uppfört s. k. kategorihus för
studenter. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skall byggandet av kategorihus utvidgas,

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och bidragsreglerna skall göras fastare
än hittills. Det har egentligen inte funnits
några regler för stöd åt studentbostäder
i sådana kategorihus. Man har utbildat
en praxis, och enligt den har det
utgått tertiärlån liksom till allmännyttiga
bostadsföretag, och det har lämnats
tilläggslån på omkring 50 procent av
kostnaderna. Bostadsstyrelsen har haft
vissa besvär framför allt med beräkningen
av de kostnader som extra grundförstärkningar
orsakat. Under 1950-talet, då
denna byggnadsverksamhet pågått, har
hittills utbetalats : runt tal 10 miljoner
kronor i tilläggslån -— det är inte småsaker
det rör sig om — för omkring
1 400 lägenheter. Kostnaden per lägenhet
blir då i medeltal 7 500 kronor. Nu
har Kungl. Maj:t föreslagit, att stödet
skulle få den formen, att tilläggslån skulle
utbetalas med 5 000 kronor per rum
för kategorihus och med 3 000 kronor
per rum i andra flerfamiljshus, där man
spränger in studentbostäder. Varför har
Kungl. Maj :t kommit fram till detta belopp?
Man har diskuterat dessa saker
och undrat i vad mån kostnaderna skulle
kunna nedbringas. Till och med bostadsstyrelsen
har medgivit, att man
skulle kunna nedbringa en nuvarande
kostnad av ungefär 16 000 kronor per
rum till omkring 12 000 å 14 000 kronor.
Detta belopp, 5 000 kronor, står i ett visst
förhållande till en kostnad på 13 000 kronor,
det blir alltså ett kapitalbelopp per
rum, som skall förräntas och amorteras
med de kostnader som nu är. Det gäller
här att bestämma ett belopp, som uppmuntrar
till billigare byggande.

Jag vill gärna deklarera, herr talman,
att om det hade varit möjligt att göra
avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag i
denna punkt, skulle jag hellre ha velat
att grundförstärkningskostnaderna på
något sätt eliminerats så att de inte ingår
i hyreskostnaderna, men att så här
direkt öka på Kungl. Maj :ts förslag, utan
att ha någon närmare erfarenhet om det,
tycker jag inte är riktigt. Försiktigheten
borde ha bjudit utskottet att även i det
avseendet rekommendera Kungl. Maj:ts
förslag.

Det är, vill jag avslutningsvis säga,

nödvändigt att iakttaga försiktighet. Det
är enligt mitt sätt att se bättre att öka på
beloppen, om det visar sig bli absolut
nödvändigt, än att ta till dem så stora
att ekonomiska svårigheter eller vad annat
det kan vara skall tvinga oss att sedan
skära ned dem, vilket erfarenheterna
säger alltid är svårare och i varje fall
smärtsammare.

Det är, herr talman, inte småsmulor
det gäller, om alla de olika detaljerna i
Kungl. Maj:ts proposition och i detta föreliggande
utskottsutlåtande läggs tillsammans.
Det krävs att vi får ihop ett
belopp som ganska väsentligt överstiger
ettusen miljoner kronor, vilket är det
kapital som måste anskaffas från det allmännas
sida. Därtill kommer ett kanske
tre gånger så stort belopp, som skall klaras
av bankinrättningar och andra penninginstitutioner
för bottenlånegivningen.
Av dessa över ettusen miljoner kronor
är det omkring 200—300 miljoner
kronor, som utgår i form av direkta bidrag
och understöd av olika slag. Detta
gör, enligt reservanternas syn, att man
även när det gäller denna detalj bör se
litet kallt på frågan.

Jag tillåter mig nu, herr talman, att
framställa yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag på alla
punkter utom den som gäller punkten
XXIII, där jag rekommenderar den vid
denna punkt fogade reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att gratulera utskottets ärade talesman
för den koncilians och påtagliga
strävan efter saklighet, som kännetecknar
hans inlägg. Jag vill av hjärtat instämma
i hans uppmaning att vi, när vi
nu håller på att närma de olika ståndpunkterna
till varandra, inom bostadspolitiken
skall fortsätta på den vägen.
I denna herr Karlssons uppmaning måste
jag givetvis lägga såsom underförstått,
att man därvid uppenbarligen även bör
ägna uppmärksamhet åt de väsentliga
förutsättningarna för att en framgångsrik
bostadspolitik skall kunna bedrivas.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
direkt till att citerar Stadsförbundets uttalande, att det
kan vara svårt att bedöma dessa ting
uteslutande med hänsyn till den stan -

Härifrån övergår jag
beröra tre av de reservationer som herr
Karlsson närmare har kommenterat, i
första hand den med nr 6 betecknade,
som vänder sig mot tanken att man genom
en särskild utredning skulle ta upp
frågan om bottenlånegivningen inom
bostadspolitiken. Som jag redan framhöll
i mitt anförande för en stund sedan
är kapitalförsörjningsfrågan den måhända
väsentligaste eller i varje fall en
av de verkligt väsentliga frågorna inom
bostadspolitiken, men jag tillät mig också
framhålla, att denna angelägenhet
icke kan ordnas med en dirigering och
en planhushållning utan allenast med
en ekonomisk politik, som befrämjar
sparandet och följaktligen ställer kapitalmedel
till förfogande. Även på bostadspolitikens
område är det uppenbarligen
nödvändigt, att vi snarast möjligt
återställer en normal kapitalmarknad.
Det är vår motivering för vår reservation
nr 6.

Vad sedan reservationen nr 8 angår,
där det talas om landsbygdens bebyggelse
och rekommendationerna att närmare
anknyta till de riktlinjer som riksdagen
vid tidigare tillfällen uttalat, vill
jag framhålla, att även om det förhåller
sig så som herr Karlsson säger, att här
pågår en utredning som måste uppmärksamma
dessa ting, förhåller det sig likväl
på det sättet, att det förekommer en
centraldirigering och en regional dirigering
av bostadsbebyggelsen på landsbygden,
som icke kan vara till nytta
för bibehållandet av befolkningen på
landsbygden, .lag tänker bland annat på
den lokaliseringspolitik som bostadsstyrelsen
med sin kreditgivning fört på detta
område. I stället för att undersöka kreditvärdigheten
vill man gärna plocka in
folk till tätorterna, även om det finns
tomtmark o. dyl. till betydligt lägre pris
på den stamfastighet, där vederbörande
kanske vuxit upp.

Vad sedan beträffar reservation nr 21
.— den som talar om familjebostadsbidrag
till människor, oavsett om de bor
i goda bostäder, uppförda före eller
efter 1942 — vill jag framhålla att herr
Karlsson naturligtvis har rätt, då han

dard som det kan vara fråga om. Men
det förtjänar å andra sidan uppmärksammas,
att eftersom vi är eniga om att
koncentrera bostadsstödet till barnfamiljer
och andra, som är i verkligt behov
därav, är det en i längden ohållbar
situation att fastställa en viss sådan
tidsgräns. Den omständigheten att en
person bor i en god lägenhet, uppförd
före 1942, kan inte rimligen vara en tillräcklig
grund för att diskriminera denna
person att få bostadsbidrag, om den
ekonomiska situationen för övrigt är
sådan, att bidrag borde utgå. Jag är medveten
om, att vår reservation på denna
punkt skulle komma att medföra större
kostnader, men om vi vill fullfölja den
tanke vi är eniga om, måste också dessa
spärrar upphävas.

Detta är i korthet motiveringen för
dessa reservationer.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Innan jag går in på den
fråga, som närmaste diskuteras i själva
betänkandet, dess olika punkter och
reservationer, skall jag be att få anteckna
till protokollet en erinran beträffande
en felaktighet i den proposition
som ligger till grund för detta betänkande.
Jag finner anledning rätta till
den på det sättet, att jag omnämner den,
så att denna rättelse kommer in i dagens
protokoll.

Det är fråga om proposition nr 100,
s. 89, och gäller frågan om slopandet av
hyreskontrollen för kommunala och därmed
jämställda företag. I propositionen
heter det: »Förslaget att för dessa företag
slopa hyreskontrollen har också tillstyrkts
av bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund.
» Detta är inte riktigt; på den
punkten har det inte varit någon tillstyrkan.
Jag har velat rätta denna felaktighet
med anledning av den diskussion
som förekommit på denna punkt,
sedan propositionen lämnades.

Om jag sedan går över till den fråga
som här närmast diskuteras, ber jag att

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjnii
få uttala min tillfredsställelse över det
steg som nu tagits, varigenom man kommit
fram till en mera restriktiv hållning
i fråga om subventionerna. Jag tror det
är en riktig väg, och vi har ifrån folkpartihåll
i stort sett också biträtt propositionens
linje på den punkten, men
vi sträcker oss inte så långt som bostadssociala
utredningen har föreslagit. Vi
har ansett — vilket också herr Karlsson
uttalade sig för — att det är riktigt att
gå fram litet försiktigt och inte ta alltför
stora steg på en gång.

Däremot är vi inte riktigt nöjda med
själva omfattningen. I det läge som råder
har det synts oss riktigt, att man i
varje fall borde försöka göra större ansträngningar
i fråga om bostadsbyggandet.
Jag vet väl, att det kan vara förenat
med svårigheter och att det måste förekomma
en viss avvägning, men jag ifrågasätter
ändå, om man inte på denna
punkt är alltför försiktig. Jag tror också
det hade varit klokt att, som vi föreslagit
i vår motion, göra upp en plan
för exempelvis fyra år och så att säga
ställa in sig på ett sådant program. På
det sättet skulle de olika företag som
skall syssla med dessa frågor också få
större möjligheter att själva planera för
en längre tid. Det är rätt svårt för dem
att göra detta, om planerna är alltför
ryckiga.

Beträffande frågan hur detta skall balanseras
rent ekonomiskt beklagar jag
djupt att man inte tidigare mera allvarligt
gick in för det förslag, som på sin
tid, för några år sedan, framställdes från
folkpartiets sida om att främja ett bostadssparande.
Man avvisade detta förslag
såsom varande opraktiskt och outförbart.
Det skulle dessutom, menade
man, leda till att de som var duktiga att
spara skulle komma i något slags förtur,
och därigenom skulle viss orättvisa
uppstå. Jag tycker inte att den orättvisan
borde vara så stor med tanke på att
de som står i bostadskön och på detta
sätt kommer i förtur genom eget arbete
och egen insats, när de får sin bostad
kommer att lämna bostadskön. Därigenom
minskas kön och det blir lättare
för de andra.

gen m. m.

I Sociala meddelanden nr 3 kan vi
se, hur lägenhetstillskottet i fjol sjönk
i städerna. Det heter bl. a.: »Under 1956
jämfört med 1955 minskade nämligen
antalet inflyttningsfärdiga lägenheter
med 21 % i Stockholm och med 19 % i
Göteborg, medan det blev en ökning med
1 % i Malmö.»

Hur skall det egentligen bli i fortsättningen?
Kan vi över huvud taget hålla
på att låta denna bostadskö öka år efter
år och samtidigt minska vårt bostadsbyggande?
Jag fruktar att det kommer
att leda till resultat, som så småningom
kommer att bli mycket, mycket besvärande
för samhället. Det är uppenbart
att dessa människor, som år efter år
får stå i kön och ser hur den förlängs
undan för undan, måste känna sig mycket
irriterade. Det är därför enligt mitt
förmenande nödvändigt att krafttag sättes
in, när det gäller bostadssparandet.
Vi har ju sett nu att ett bostadssparande
inte var omöjligt att genomföra. Andra
krafter, banker o. s. v. har ju tagit itu
med detta, och det har visat sig möjligt
att ordna. Hade vi i god tid gått in för
ett bostadssparande, är jag ganska övertygad
om att vi hade nått längre och
och varit i en bättre situation än för
närvarande.

Jag skall, herr talman, inte här gå in
på alla de olika punkterna. Jag tror att
de redan är tillräckligt belysta. Jag kan
i stort sett instämma i vad herr Jacobsson
yttrade som representant för utskottet.
Jag skall dock be att på ett par
punkter få göra några tillägg.

Först vill jag beröra ett förslag i en
motion, som jag för övrigt själv undertecknat.
Den gäller frågan om mångbarnsfamiljerna.
Det är ett mycket besvärligt
problem. Vi har yrkat bl. a.
på en undersökning, en kartläggning hur
det ligger till med de splittrade familjernas
och mångbarnfamiljernas bostadsförhållanden.
Utskottet har inte biträtt
detta förslag utan uttalar endast
den förhoppningen, att bostadsstyrelsen
skall titta på saken, följa utvecklingen,
beakta angelägenheten o. s. v. Jag tycker
att det är fromma önskningar. Jag
anser att en så pass allvarlig fråga bor -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de ha lett fram till ett mera specifikt resultat,
där utskottet klarlagt vad som bör
vidtas för att vi skall veta hur man i
fortsättningen vill ha det för dessa olika
grupper.

Sedan är jag, herr Karlsson, mycket
tacksam för det klarläggande som han
gav när det gäller splittringen av hyresnivån.
Det är en fråga som uppmärksammats
i flera sammanhang, och jag
tror att vi får lov att ta ställning till den
ganska snart. Nu säger utskottet bl. a.
följande: »Frågan huruvida och i vad
mån olika hyresnivåer förekommer eller
kan befaras uppkomma till följd av kostnadsutvecklingen
synes emellertid icke
vara tillräckligt klarlagd.»

Jag vet inte vad utskottet menar med
att denna fråga inte är tillräckligt klarlagd.
Jag tror att människor i allmänhet
mycket väl känner till denna splittring.
Jag tillåter mig citera ett uttalande
av statens hyresråd i denna fråga.
Det heter bl. a.: »Beträffande frågan om
utjämning av hyresnivåerna i hus av
olika åldersgrupper vill hyresrådet framhålla,
att de äldre husen visserligen i
regel ej uppvisa samma höga standard
som nyare hus, men att detta förhållande
_i varje fall i de största samhällena

— icke har någon avgörande betydelse
för efterfrågan av lägenheter, enär de
äldre husen i regel erbjuda väsentliga
fördelar i fråga om utrymme, läge och
kommunikationer. Med hänsyn till vad
ovan anförts i paritetsfrågan synes det
i förevarande sammanhang böra upptagas
till övervägande om icke de nu tilllämpade
grunderna för medgivande av
generell hyreshöjning borde vidgas för
möjliggörande av sådan hyreshöjning
även i hyresutjämnande syfte.»

Detta spörsmål ingår i ett ärende, som
vi kommer att behandla senare i dag,
men jag har velat ta upp det med hänsyn
till att det har sammanhang just
med de frågor, som vi nu närmast behandlar.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservation 3 a.

Jag skall inte fortsätta med de olika
punkterna här utan nöjer mig med vad
jag nu anfört och vill uttala den för -

hoppningen, att vi må gå vidare på den
väg som vi har börjat på. Jag är viss
om att i den mån standarden höjs för
människorna, skall också dessa själva
utan allt för stora statliga subventioner
kunna klara sin hyresfråga.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag uttalar min glädje
över att utskottet har tillstyrkt den motion
som jag har väckt tillsammans med
herrar Einar Eriksson och Axel E.
Svensson i denna kammare; en likalydande
motion har för övrigt väckts i
andra kammaren. I vår motion har vi
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning
av frågan hur en tryggad bottenlånegivning
bör ordnas för de bostadsprogram
som riksdagen fastställer.

När vi skrev vår motion var läget det,
att de cirka 1,7 miljarder kronor, som
affärsbankerna hade i utestående byggnadskreditiv,
var cirka 700 miljoner
kvarliggande i redan färdigställda hus.
Normalt borde dessa 700 miljoner kronor
ha omvandlats till bottenlån. En dylik
fastlåsning av byggnadskreditiven
medför naturligtvis en ökad belastning
i form av högre räntekostnader. Den största
olägenheten är dock att kreditsvårigheterna
omöjliggör en god planläggning
av bostadsproduktionen. Byggnadsföretagarna
kan inte i erforderlig omfattning
planlägga sin verksamhet. De
vet ju inte ens om de kan få byggnadskreditiv,
när det blir sådana här proppar
i kreditgivningen, och vad som
framför allt kan bidra till att förbilliga
bostadsbyggandet är en god planering.
Alla strävanden i den riktningen motverkas
emellertid starkt av det tillstånd
som råder på kreditmarknaden.

När nu utskottet tillstyrkt vår motion
hoppas vi, att även riksdagen skall bifalla
den och att Kungl. Maj:t sedan tillsätter
denna utredning så att den snabbt
får ta itu med detta problem. Det är
nämligen ytterligt angeläget att man söker
finna några vägar för att undanröja
svårigheterna på kreditgivningens
område. Det är vår förhoppning att den

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av oss önskade utredningen också skall
kunna anvisa några dylika vägar. Jag
skall, herr talman, inte ytterligare ingå
på detta problem, utan nöjer mig med
att med dessa ord erinra om denna fråga,
som i och för sig kunde föranleda
åtskilliga utläggningar.

Jag är för övrigt, herr talman, i den
situationen att jag, sedan talesmännen
för nästan samtliga reservationer nu
haft ordet, kan yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter.

Herr Gustaf Karlsson, som var talesman
för de kungliga reservanterna i fråga
om den punkt som gäller lån och
bidrag till studentbostäder, betecknade
utskottets förslag i den delen som ett
olycksfall i arbetet. Jag har svårt att
se saken på det sättet, kanske bland annat
just beroende på att det är herr Gustaf
Karlsson som har uppfostrat mig.
Att utskottsmajoriteten hör ser litet annorlunda
på frågan än vad Kungl. Maj :t
gjort kan ju bero på att det framkommit
uppgifter och material som föranleder
eu annan inställning. Det är här inte
fråga om någon politisk värdering,
utan det är ett problem av helt annan
art. Då bör man väl också ha rätt att få
se på frågan med andra ögon än vad
Kungl. Maj:t från början gjort.

Herr Gustaf Karlsson ville, sade han,
tala med stora bokstäver i denna sak
så att han skulle höras. Jag vet inte om
anledningen härtill var att han kanske
innerst inne hade en känsla av att han
kom med svaga argument. I detta fall
ligger det kanske inte till så, även om
talare som har svaga argument ofta brukar
vilja tala med stora bokstäver. Det
kanske närmast var bristen på publik i
lokalen som gjorde att herr Gustaf Karlsson
ville få högtalaren förstärkt.

Ett belägg för att herr Gustaf Karlssons
argument kanske inte var så starka
fick vi dock när han ansåg sig
tvungen att samla ihop inte bara kostnaderna
under det senaste budgetåret
utan under hela 1950-talet för att därigenom
kunna få upp siffran till ett tiotal
miljoner kronor. Hans avsikt därmed
var naturligtvis att söka skrämma kammarens
ledamöter med att om de gick in

för utskottets linje, skulle det betyda ett
djupt grepp i budgeten.

Enligt tidigare regler har 50 procent
av byggnadskostnaderna för studentbostäder
lämnats såsom bidrag i form av
tilläggslån. Nu har Kungl. Maj:t velat
fastställa ett fast belopp för dessa tillläggslån.
Därom är kanske i och för sig
ingenting att säga. Men Kungl. Maj :t
har även här velat fixera ett lånetak
och satt detta till 5 000 kronor. Den
siffran bygger på de önskade byggnadskostnaderna.
Man har gjort en utredning
och kommit fram till en byggnadskostnad
av 11 625 kronor för en viss typ
av studentbostäder. Bostadsstyrelsen,
som granskat beräkningarna, har funnit
att man i kalkylen icke medräknat vissa
kostnader, som i alla fall måste betalas
när husen är färdiga men som sällan
brukar tas med i kalkyler av detta
slag. Man saknar sålunda här, anför
bostadsstyrelsen, en rad av de kostnader
som är normala vid en byggnad av
denna natur. De faktiska kostnaderna
för en hostad av denna art kan variera
mellan 12 000 och 16 000 kronor. Medeltalet
torde ligga vid 15 000 kronor, eftersom
tilläggslånen, som tidigare utgått
med 50 procent, bär brukat uppgå
till 7 500 kronor. Kungl. Maj:ts förslag
betyder alltså en avsevärd försämring av
finansieringsmöjligheterna för studentbostäderna.
Bostadsstyrelsen hade föreslagit
6 200 kronor, vilket även det innebär
en kraftig försämring, även om man
kan pressa ned byggnadskostnaderna för
studentbostäderna. Man måste räkna
med att det blir en försämring när det
gäller studentbostäderna inte bara i
form av sänkningen av tilläggslånen,
utan även, precis som när det gäller
alla andra byggen, till följd av ökade
räntekostnader på övriga lån, tertiärlån
och ändring av riinteeftergifterna på
bottenlån. Vilken hyreshöjning som kan
bli följden av detta, vill jag inte sia om.

I bostadsstyrelsens remissutlåtande över
den promemoria, som legat till grund för
detta förslag, talas om hyreshöjningar
på mellan 15 och 30 procent, men då liar
man säkerligen inte räknat med alla de
kostnader som bör medräknas, om man

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

verkligen skall kunna bedöma, hur stor
hyreshöjningen blir.

Jag vet inte, om det finns något särskilt
motiv för att öka boendekostnaderna
för dem, som söker sig från landsbygden
och dess smärre orter till universitetsstäderna
för att där under några
år studera och skaffa sig kunskaper.
De borde kunna få en hygglig bostad till
ett rimligt pris.

Det är sådana skäl som varit avgörande
för mig och, det utgår jag ifrån, också
för utskottsmajoriteten i övrigt, när
de har tillstyrkt det förslag som framfördes
av några ledamöter på tredje avdelningen
och som överensstämmer med
vad bostadsstyrelsen föreslagit, nämligen
att tilläggslånen skall utgå med 6 200
kronor i stället för 5 000 kronor såsom
Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets utlåtande på alla
punkter.

Herr BOO (s):

Herr talman! I och för sig är det väl
ingen som kan rikta anmärkningar emot
att de statliga åtgärderna på bostadspolitikens
område anpassas till ändrade
förhållanden. En justering av räntenivån
i samband med ett ökat stöd åt barnfamiljerna
torde väl sålunda nu kunna
samla en relativt stor enighet. Men det
är alldeles klart att om man basunerar
ut det hela som en stor principiell omläggning
av bostadspolitiken, kommer
det att råda delade meningar och uppstå
strid om vilka lösningar som bör komma
till stånd.

En av orsakerna till den omläggning,
som nu föreslås i utskottsutlåtandet, är
den väsentligt höjda räntenivån. Vi har
ju här i riksdagen vid åtskilliga tillfällen
diskuterat räntans inverkan på samhällsekonomien,
och det har rått partiskiljande
meningar i den frågan. På
koalitionspartiernas sida har man ogärna
velat utnyttja räntevapnet. Inom det
parti som jag representerar, har vi som
skäl främst anfört konsekvenserna på
bostadsmarknaden, alltså risken för en
liyresstegring, när vi motsatt oss väsent -

liga räntehöjningar. Under dessa diskussioner
har bland annat från högerhåll
deklarerats att bostadssektorn vid en
eventuell räntehöjning kunde ställas
utanför: den skulle avskärmas med hjälp
av en ytterligare subventionering. I dag
kan man fråga sig, hur det förhåller sig
med sambandet mellan teori och praktik
på högerhåll. De förslag som här föreligger
från högerns sida går ingalunda
ut på en avskärmning när det gäller bostadskostnaderna.
När man därtill vet
att högern dessutom önskar en annan
ekonomisk politik, varigenom företagsbeskattning
o. s. v. ersättes med en ytterligare
höjning av räntan, så framstår
ju högerns ståndpunkt naken och klar
för oss i dag.

Då bostadspolitiken diskuteras, betygas
ju från alla håll det värdefulla i att
vi kan producera billigare bostäder. Produktionen
bör planeras och rationaliseras
så att bostadsbyggandet därigenom
förbilligas, säger man. Nu har både departementschefen
i propositionen och utskottet
tryckt på att en bättre planering
bör komma till stånd på bostadsbyggandets
område. Man bör sålunda utarbeta
planer, som ger de olika orterna och de
olika byggarna klara besked för en tid
av flera år framåt. Det är mycket önskvärt
att en sådan ordning kan genomföras.
Jag är bara rädd för att det blir
svårt att nå fram till verkligt ändamålsenliga
lösningar av problemet.

När man eftersträvat att förbilliga bostadsbyggandet,
har även det s. k. lånetaket
kommit till som en åtgärd i detta
syfte.

Om man nu ser på situationen som den
är, märker man ibland att när bostadsbyggandet
skall föras ut i praktiken, blir
de vackra deklarationerna bara luft. Både
på det regionala och det lokala planet
företas sådana åtgärder, att man i
stället får ett fördyrande av bostadsbyggandet,
d. v. s. att myndigheterna med
sina åtgöranden hindrar ett rationellt
byggande. Detta leder till att hyresgästerna
får betala mer för bostäderna. Då
måste enligt min mening detta problem
angripas från centralt håll, för att förhållandena
skall ställas till riitta.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi liar till exempel problemet med
kvotfördelningen på de olika orterna.
Den sker ibland på ett sådant sätt, att
den ingalunda leder fram till ett rationellt
och billigare byggande utan till att
bostadsbyggandet blir fördyrat. Nu har
vi fått den ordningen på senare år, att
ett bygge inte får igångsättas, innan det
föreligger ett preliminärt lånebeslut, och
det var väl ett riktigt grepp från den utgångspunkten,
att man eftersträvar att
få en överblick över kapitaldispositionen
för bostadsbyggandet. Men om detta
drives alltför långt, om man kommer
fram till, som det i andra sammanhang
har sagts, ett rent »idiotstopp» på området,
då blir även detta en faktor som leder
fram till en dyrare byggnadsproduktion.
När de ledande myndigheterna på
det här området skall gripa sig an med
en långtidsplanering för bostadsbyggandet
för att få detta mer rationellt, bör
de även se till, att när bostadsbyggandet
skall föras ut i praktiken, tillämpningen
regionalt och lokalt inte blir sådan, att
man motverkar det goda syftet.

Då det nu har blivit modernt att »möblera
om» vår bostadspolitik, så kanske
det inte är så lätt för den enskilde riksdagsmannen
att säga nej, även om han
ibland har mycket svårt att följa med i
svängarna. Jag skulle ändå vilja deklarera,
att jag av de förslag som föreligger
vill ge min anslutning till dem som framföres
från utskottets sida, utom vad beträffar
den fråga, som beröres i reservation
nr 20 av herr Pålsson m. fl. Där
tar man upp det ökade stöd som föreslås
till den enskilda byggnadsproduktionen.
Reservanterna säger ifrån att de
inte vill vara med om en utvidgning här.
Jag instämmer i detta därför att vi allt
som oftast ser, hur just på detta område
statens medverkan bara leder till att företagen
får bostäder, som de kan utnyttja
gentemot de anställda på ett sätt som
knappast kan accepteras. Just nu går
genom tidningspressen en sådan här sak,
som berör Värmland, och det är inte med
så långa mellanrum man ser sådana företeelser.

Om man alltså försöker acceptera det
mesta i de föreliggande förslagen, så är

det ändå på en punkt jag vill göra en allvarlig
erinran. Det gäller kapitalets roll
i bostadsbyggandet. Här finns inga klara
regler om hur amorteringen normalt
bör ske av det investerade kapitalet. Ofta
blir det på det sättet, att bottenlånen
blir liggande kvar. De amorteras inte.
Man kan göra så därför att vi har en
sådan utveckling av penningvärdet, att
de lån som togs för åtskilliga år sedan
nu inte har så stor betydelse i förhållande
till fastighetens dagsvärde. Vidare
bär kanske tomtvärdet på fastigheten
stigit så mycket att den höjningen i och
för sig täcker bottenlånegivningen.

Nu föreslår departementschefen, att
amorteringstiden för tertiärlånen skall
minskas från 40 till 30 år. Det förslaget
sker efter att det skrivits om det på ett
par sidor i utredningen. Departementschefen
har offrat 22 rader på detta problem
och utskottet 8 rader. Ändå är det
väl en ganska viktig sak, man ger sig in
på.

Jag reagerar inte emot att ändringar
över huvud taget företas på det här området.
Jag erkänner gärna att kapitaldisponeringsproblemet
mycket väl kan
påfordra ändringar även i detta avseende,
men vad jag vänder mig mot är, att
frågor av denna art dras in i den del av
bostadspolitiken, som kortsiktigt kan
ändras från år till år. Man frågar sig:
Vad skall hända nästa gång? Vad händer
efter några år? Vad händer om vi får
en annan regering?

Ett beslut om förkortning av amorteringstiden
kan leda till en omfördelning
mellan å ena sidan fastighetsägarna och
å andra sidan hyresgästerna, som inte
är önskvärd ur rent principiella synpunkter.
Det blir givetvis beroende på
hur hyresmarknaden utvecklar sig långt
fram i tiden, det skall villigt erkännas,
men det är dock genom statliga åtgärder
man här ger förutsättningar för ett sådant
skeende.

Bakom min avvisande hållning i detta
fall ligger alltså önskemålet, att hela frågan
om amortering av det i bostäder investerade
kapitalet först borde ha utretts.
Därvid måste en avvägning eftersträvas
mellan önskemålet om snabbare

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

omloppstid för detta kapital och vad
som kan vara rimligt ur hyresgästernas
synpunkt. Bottenlånen kommer härvid i
första hand. Här har vi det stora problemet.
Finge vi en normal amorteringstid
på dessa lån, efter det att de överliggande
lånen hade slutbetalats, så vore det
ett gott bidrag till bostadsbyggandets kapitalförsörjning
på längre sikt, och vi
kanske finge mindre svårigheter med de
olika hyresnivåerna i gamla och nya fastigheter,
som vi nu brottas med i bostadspolitiken.
Det är ju ändå fråga om
de stora medborgargruppernas sparmedel
i den långsiktiga belåningen av bostäder,
och man bör väl tillse att dessa
medel får bästa möjliga användning för
samhällets utveckling, i detta fall för bostadsbyggandet.
Jag kommer alltså, herr
talman, fram till att en förkortning av
amorteringstiden inte borde beslutas nu,
efter denna bristfälliga utredning, utan
att man först borde ha utrett hela problemet
i ett sammanhang och sedan fattat
ett principbeslut i frågan.

Nu skall jag inte yrka bifall till min
motion i denna fråga; jag förstår, herr
talman, att ett sådant yrkande i denna
situation bara skulle bli en tom gest och
komplicera propositionsordningen. I
stället skulle jag vilja framföra det önskemålet,
när nu utskottet har förordat bifall
till motion 445 i denna kammare,
vilken åsyftar en utredning på områden
som ligger ganska nära dem jag här berört,
att direktiven för denna utredning
blir sådana, att man har möjlighet att
överviiga hela problemställningen. Detta
är nämligen, såsom tredje avdelningens
ordförande tidigare sagt i debatten, ett
allvarligt problem.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Om man utgår från den
hävdvunna principen då det gäller vår
socialpolitik, kan man förstå de synpunkter
som ligger till grund för yrkandet i
propositionen och som utskottet också
har biträtt, vilka tar sikte på en avveckling
av de generella subventionerna.
Men man bör väl också hålla i minnet,
att socialpolitiken över huvud taget är

ett komplement till lönepolitiken, och
från den utgångspunkten är det angeläget
att avvecklingen av nu gällande subventioner
sker i en sådan takt, att det
inte blir alltför kraftiga avbräck. Ser
man på verkningarna av vad som föreslås
i propositionen och som utskottet
har biträtt, så ligger det självfallet rätt
mycket i de synpunkter som anförts i
den bostadspolitiska debatten, att avvecklingen
är alltför kraftig. Å andra sidan
måste denna avveckling ses i samband
med det ökade stöd, som då kommer
att ges från samhällets sida åt barnfamiljerna
och de mindre inkomsttagarna
när det gäller deras bostadsförsörjning.

Det har i propositionen och även i utskottets
utlåtande talats om förutsättningarna
för ett ökat bostadsbyggande.
Man har som villkor uppsatt att detta
sker i den mån tillgång på arbetskraft
och krediter gör det möjligt. Det har ju
funnits tider, då ingendera av dessa förutsättningar
för ett ökat byggande förelegat,
då det har varit kreditbrist och
brist på arbetskraft, men i dag är ju
inte läget sådant, och då det gäller tillgången
och efterfrågan på arbetskraft är
det väl ändå oriktigt att säga, att arbetskraften
skulle utgöra någon flaskhals
när det gäller möjligheterna att bygga
mera, vare sig det gäller bostäder, industrier,
skolor, sjukhus eller någonting
annat. Den nuvarande arbetslösheten
ger dock ett klart vittnesbörd om att
den arbetskraft, som finns inom byggnadsindustrien,
skulle räcka till för ett
väsentligt större byggande.

Här har i olika sammanhang, för övrigt
med all rätt, påtalats den mycket
kraftiga understödsutbetalningen från
byggnadsfackens arbetslöshetskassor under
föregående år. Man har som en av
förklaringarna pekat på de mycket
ogynnsamma väderleksförhållandena
framför allt under februari månad 1956.
Detta är givetvis riktigt och kan inte av
någon bestridas, men om vi ser på förhållandena
i år, så finner vi att vintermånaderna
varit ur byggnadssynpunkt
idealiska — det kan över huvud taget
inte tänkas bättre väderleksförhållanden

Nr 18

Fredagen den 17 mai 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för ett byggande — men att arbetslösheten
trots detta har varit nära nog lika
hög för vissa grupper under februari
månad i år som föregående år. När arbetslösheten
för de olika yrkesgrupperna
inte begränsas till 10 procent utan
ligger på 11, 12, 13 och, för murarnas
vidkommande, nära 18 procent, då måste
man självfallet ifrågasätta, huruvida
det är något fel i systemet eller om detta
är en ordning som skall bli permanent.

Om vi tittar på den dagsaktuella situationen,
ligger vid månadsskiftet april—
maj arbetslösheten genomsnittligt 3 procent
högre än föregående år vid samma
tidpunkt. Jag har också roat mig med
att se på understödsutbetalningarna. Vi
har där inte några fasta uppgifter utan
går efter rekvirerade medel, men de
visar sig vara en ganska bra och säker
mätare på utvecklingen. Under de två
första veckorna i maj månad har här i
Stockholm utbetalats 50 procent mera
än under motsvarande tid föregående år.
I Göteborg är ökningen något högre. På
plats efter plats kan man således konstatera,
att det för närvarande är en väsentligt
högre arbetslöshet än vid samma
tidpunkt föregående år. Härtill kommer
att medlemskåren som vanligt har ökats,
hitintills under innevarande år med kanske
inemot 1 procent. Uppgifterna avser
Byggnadsarbetareförbundet. Man
måste väl därför ändå säga, att nog
finns det förutsättningar till ett ökat bostadsbyggande,
om man skall bedöma
frågan från arbetskraftssynpunkt.

Det är väl då rätt befogat att i detta
sammanhang fråga: Varför denna situation?
Ja, svaren kan givetvis variera och
blir väl kanske också mycket beroende
på vem som svarar på frågan. Faktum
är emellertid att vi ju är beroende av de
geografiska förhållandena och därmed
de klimatiska problemen. Vi har en
struktur inom byggnadsindustrien, som
nog inte tillräckligt har beaktats då det
gällt att fastställa anvisningar och att
draga upp riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken.

Nuvarande anvisningar rörande igångsättningarna
befrämjar, såsom påtalats
tidigare här i debatten, inte en kontinu -

erlig produktion och en jämn och hög
sysselsättning. Signalerna i propositionen
— jag tänker då närmast på vad
som är skrivet på sid. 139 och 140 och
som också understrukits av utskottet —■
är enligt min uppfattning riktiga, och
det är nödvändigt att man söker att få
dem realiserade. Man kan väl också uttrycka
det önskemålet, att det skulle ha
varit gjort tidigare. Det är emellertid enligt
min mening felaktigt — såsom här
anföres såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande —■ att bara förvänta
att arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
skall ta initiativ att förverkliga
detta. Är det ändå inte så att
beskedet om vad som skall göras i detta
avseende måste komma från Kungl.
Maj:t? En tillämpning av dessa riktlinjer
skulle otvivelaktigt ha eliminerat en
del av dagens och den närmaste framtidens
sysselsättningsproblem.

Jag är, herr talman, fullt klar över
att detta endast är en del av problemet.
Man kan sedan tvista om huruvida det
är den större eller mindre delen. Klart
är att de frågor som har berörts tidigare
i debatten — jag tänker då särskilt på
kreditproblemet — självfallet utgör huvudfrågor
i denna diskussion.

Utskottets mening rörande motionen
445 beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning
är riktig, och det bör väl
också understrykas av riksdagen att åtgärder
måste vidtagas på detta område.
Jag är fullt klar över att åtgärder inte
nu kan vidtagas utan måste föregås av
en utredning.

Utskottet har på sid. 51 understrukit
angelägenheten av att kreditfrågan följes
med största uppmärksamhet. Man har
sagt att åtgärder måste vidtagas i tid för
att övervinna de finansieringssvårigheter
som eventuellt kan uppstå. Jag måste
nog för min del säga att man här borde
ha skrivit något kraftigare. Enligt
min uppfattning skulle där ha stått att
åtgärder måste vidtagas för att övervinna
de svårigheter, som redan finns
och är kända och som även tenderar att
ytterligare ökas.

Sänkningen av hyreskostnaden är ju
ett länge och ingående diskuterat pro -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

blem. Jag vill anknyta till vad talaren
före mig anförde, nämligen att en sådan
sänkning ju är utsiktslös så länge de här
berörda svårigheterna —• jag tänker på
planeringen och kreditgivningen — inte
får en lösning som är bättre avpassad
efter rådande förhållanden. Det är utan
tvekan så att dessa faktorer kraftigt bidragit
till en fortlöpande kostnadsökning.

I såväl propositionen som i utskottets
utlåtande har det anförts en hel del
synpunkter som tidigare har berörts i
debatten. Jag skall därför inte uppehålla
tiden med att ytterligare ventilera dem,
då jag i stort delar den mening som givits
till känna i utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad i utskottets utlåtande hemställts
med undantag för att jag kommer
att ge min röst åt reservation nr 23. Jag
vill tillfoga den förhoppningen, att förutsättningar
nu skapas för dem som är
verksamma inom bostadsbyggandet på
olika sätt, för projektering och byggande,
så att de kan medverka inte endast
till ett ökat bostadsbyggande och en
jämn sysselsättning utan också till sänkta
kostnader.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet med anledning av herr Gustaf
Karlssons uttalande beträffande punkt
XXVIII: lån och bidrag till studentbostäder.
Sedan har jag emellertid förekommits
av herr Bergman, och jag kan i
allt väsentligt instämma i vad han anfört.
Jag skulle bara vilja tillägga några
ord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 har
ju som princip, att de bostadssociala åtgärderna
i högre grad än hittills skall
koncentreras till folkgrupper, som i särskild
grad är beroende av hjälp från det
allmänna. Hit hör de universitets- och
högskolestuderande, som enligt företagna
undersökningar i växande utsträckning
är hänvisade till skuldsättning för
sitt uppehälle. De föreslagna ändringarna
kommer också i särskilt hög grad
att beröra dem.

4 Första kammarens protokoll 1957. Nr l/i

Jag betraktar det såsom verklighetsfrämmande
att anse, att man med dessa
minskade bidrag skall uppmuntra till ett
billigare byggande. Jag tror inte att det
är möjligt att väsentligt nedbringa de nuvarande
kostnaderna — därom har ju
samtliga myndigheter i högskolestäderna
vittnat.

Jag vill tillägga, att 1955 års universitetsutredning
i skrivelse till Konungen
anförde, att det föreligger ett oavvisligt
behov av kraftfulla och skyndsamma
åtgärder i syfte att stimulera till mycket
omfattande produktion av bostäder för
ett inom 10 år kanske fördubblat antal
studerande vid våra universitet och högskolor.
Hela vårt öde i den atomtekniska
tidsåldern är ju i hög grad beroende
av om vi kan få tillräckligt många
tekniskt och vetenskapligt utbildade förmågor.
Alla andra länder arbetar för
detta, speciellt genom att bereda ekonomiskt
svagare möjlighet att studera. De
åtgärder som nu avses är blott ett led i
dessa strävanden.

Herr Gustaf Karlsson sade, att utskottets
utlåtande i stort sett var en gyllene
medelväg. Ja, men det är även en gyllene
medelväg beträffande denna punkt.
Det följer närmast bostadsstyrelsens förslag,
som innebar 6 500 kronor per rum,
här förordas 6 200. Det är alltså ett kompromissförslag.
Bättre något än intet.
Jag vill därför avsluta med att yrka bifall
till utskottets förslag beträffande
punkt XXVIII.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Vad jag har att säga
skulle förmodligen uppkalla herrar Jacobsson
och Bergh till repliker. Eftersom
jag har en känsla av att både herr
talmannen och kammaren vill votera i
dessa frågor före middagen, skall jag
avstå från att provocera dessa herrar
och nöja mig med att i allt väsentligt
ansluta mig till utskottsmajoritetens förslag
och till herr Gustaf Karlssons i
Munkedal yrkande.

Emellertid vill jag, herr talman, säga
ett par ord i anledning av reservationen
nr 23. Det gäller de generella bidragen

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till studentbostäder. Eftersom jag själv
kommer från en universitetsstad — och
en universitetsstad dessutom som har
bedrivit studentbostadsbyggande i ganska
stor utsträckning och även har tagit
initiativ till att försöka öka denna
byggenskap med en ny typ av studentrum,
nämligen s. k. insprängda — förmodar
jag att kammaren ändå kan ha
intresse av att veta hur jag bedömer denna
fråga. Man får här hålla i minnet, att
vad som nu föreslås är ett experiment
av samma innehåll och med samma syfte
som de s. k. maximerade belåningsvärdena,
när dessa infördes. Detta förslag
möttes av ett mycket starkt motstånd.
Praktiskt taget alla bostadsbyggare
sade, att det med hänsyn till de erfarenheter
de hade om de egna kostnaderna
inte gick att hålla dessa gränser.
Sedan detta system varit i tillämpning
förefaller det, som om man överdrivit
farhågorna för svårigheterna att hålla
kostnaderna inom dessa gränser. Det är
kanske, herr talman, för tidigt att säga
att dessa gränser var rätt avpassade,
men i varje fall har det visat sig att de
inte var alldeles orimliga ur kostnadssynpunkt.
De måste också ha verkat kraftigt
återhållande på ökningen av byggnadskostnaderna.
Samma bör väl också
gälla i detta fall, och jag tycker nog att
det är litet inkonsekvent av utskottsmajoriteten
att man, då man här föreslår
generella kapitalsubventioner till två
grupper av studentbostäder, lämnar den
ena gruppen åt sidan och höjer subventionerna
för den andra, den s. k. traditionella
formen. Jag utgår nämligen ifrån
att departementschefen här försökt att
få en proportion mellan dessa båda kapitalsubventioner,
och konsekvensen
borde därför ha varit att utskottsmajoriteten
då hade prövat, huruvida det fanns
anledning alt ändra på de båda subventionsgrupperna.

För att ge ett exempel på de proportioner
det här är fråga om vill jag nämna,
att om man t. ex. skulle ha samma
subventionseffekt när det gäller egnahemslånen,
där det nu finns en räntefri
stående del på 4 000 kronor, skulle man
för egnahemslånen behöva ha en ränte -

fri stående del på 20 000 kronor. Jag
nämner detta för att åtminstone ge en
uppfattning om vad det här är fråga om,
och att en ökning från det föreslagna
subventionsbeloppet 5 000 till 6 200 kronor
är en mycket kraftig avvikelse från
vad departementschefen här har föreslagit.

Jag anser därför att det vore klokast
av riksdagen att följa reservanternas
förslag och i likhet med vad som gäller
för den maximerade belåningsgränsen
för flerfamiljshusen vänta och se,
vad detta ger för resultat. Jag är övertygad
om att socialministern vid den
tidpunkt, då närmare erfarenheter rörande
kostnaderna ligger på bordet, är
villig att ompröva denna fråga liksom
kommer att ske när det gäller de maximerade
belåningsvärdena.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottsutlåtandet på
alla punkter, dock med bifall till den
med 23 betecknade reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! I en sådan proposition
som det här gäller och i ett så stort utlåtande
som nu föreligger finns det naturligtvis
en och annan sak som man skulle
vilja ha annorlunda, men man får böja
sig för all klokskapen inom utskottet.

Jag vill därför endast nämna, att vi
som har motionerat i frågan helst hade
sett, att ensamstående med barn skulle
få den bostadssubvention som vi har föreslagit.
Utskottet har emellertid avstyrkt
förslaget, och jag har ingen möjlighet
att yrka bifall till detta, då det inte
ens finns en reservation i denna fråga.
Utskottet har emellertid givit de kvinnor
eller kanske män det gäller en vänlig
klapp på axeln och talat om att dessa
har det svårt och behöver mycken hjälp.
Men därvid stannar det.

Utskottet har vidare föreslagit, att man
skulle dra in de bostadssubventioner,
som nu utgår för barn mellan 16 och 18
år vilka fortsätter sin utbildning, antingen
den nu är teoretisk eller praktisk.
Man kan säga att både utskottet och
Kungl. Maj:t befinner sig i gott sällskap

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

när de föreslagit indragningen av dessa
bostadssubventioner, eftersom bostadspolitiska
utredningen har förordat
denna indragning. Men bostadspolitiska
utredningens förslag i denna fråga bar
av ett flertal remissinstanser helt enkelt
avstyrkts. Orsaken till att man nu inte
längre vill ge dessa subventioner anges
vara, att det skall utgå generella grundstipendier
för den ungdom det här gäller.
Men jag vill säga att det för mig förefaller,
som om man ger med ena handen
och tar med den andra. Grundstipendierna
kommer icke att förslå till uppehälle
åt den ungdom som inte har någon förtjänst.

Eftersom kammaren gärna vill ha votering
i frågan före klockan fem, skall
jag inte lägga ut texten vidare. Men jag
vill bara säga det, att det är väl ändå
både kammarens och samhällets uppfattning,
att ungdomarna skall stimuleras
till att fortsätta sin utbildning inte
bara teoretiskt utan också i praktiska
yrken. Jag tycker inte då att man här gör
rätt, när man tar hort en förmån som de
redan har och motiverar detta med att
de skall få ett grundstipendium.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den med 22 betecknade
reservationen, vari denna fråga behandlas.

I detta anförande instämde fru Wallentheim
(s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

1 fråga om punkten TI, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; 3:o), av herr
Larsson, Nils Theodor, att det förslag

skulle godkännas, som innehölles i den
av herr Pålsson m. fl. beträffande punkten
anförda reservationen; 4:o), av herr
Jacobsson, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i herr Bomans
in. fl. beträffande punkten avgivna
reservation; samt 5:o), av herr Norling,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:461 och 11:579.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de liärå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons yrkande
i ämnet.

Herr Norling äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de under 2, 3 och 5
här ovan angivna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen (första
förvoteringen); och förklarade herr
talmannen sig finna de liärå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nils Theodor
Larssons yrkande.

Herr Norling begärde likväl votering
jämväl om innehållet av denna kontraproposition,
på grund varav herr talmannen
upprepade vartdera av de ovan
under 2 och 5 upptagna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den andra förvoteringen; och förklarade
herr talmannen sig anse de liärå avgiv -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras uppfattning, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Norling äskade emellertid votering
även om sistnämnda kontrapropositions
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den tredje förvoteringen
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i den
votering, som kommer att anställas för
bestämmande av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten IT i statsutskottets
utlåtande nr 102 antager bifall
till herr Ragnar Berghs yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
herr Norlings yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 14.

Därjämte hade 85 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II i statsutskottets
utlåtande nr 102 antager bi -

fall till herr Nils Theodor Larssons yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
herr Ragnar Berghs yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II i
statsutskottets utlåtande nr 102 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Nils Theodor Larssons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej — 53.

Därjämte hade 53 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
II, röstar

Ja;

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 27.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten III, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; 3:o),
av herr Larsson, Nils Theodor, att det
förslag skulle godkännas, som inneliölles
i den av herr Pålsson m. fl. beträffande
punkten anförda reservationen; 4:o), av
herr Jacobsson, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i herr
Bomans m. fl. beträffande punkten anförda
reservation; samt 5:o), av herr
Norling, att utskottets hemställan skulle
avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
ocli förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten III i
statsutskottets utlåtande nr 102 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Nils Theodor Larssons yrkande.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 45.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
III, röstar

Ja;

Den, del ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons yrkande i frågan.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 25.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten IV, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Larsson, Nils Theodor, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Pålsson m. fl. beträffande
punkten anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av herr Larsson, Nils Theodor, framställda
yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten V förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidkommande punkten VI, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; 3ro), av
herr Larsson, Nils Theodor, att det förslag
skulle godkännas, som innehölles i
den av herr Pålsson m. fl. beträffande
punkten anförda reservationen; samt
4:o), av herr Jacobsson, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i herr Bomans m. fl. beträffande
punkten avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons yrkande.

Herr Ivarsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav och
sedan till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten VI i
statsutskottets utlåtande nr 102 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Nils Theodor Larssons yrkande.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —34;

Nej — 45.

Därjämte hade 59 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons yrkande i frågan.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsap -

parat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 29.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten VII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare enligt
herr Ragnar Berghs yrkande, på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar
Berghs yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om punkten VIII, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Bergh, Ragnar,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av honom m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar
Berghs yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten IX förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten X, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda punkt
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. beträffande punkten anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar
Berghs yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Rörande punkten XI, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; 3:o), av herr Jacobsson,
att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Bomans m. fl.
beträffande punkten anförda reservation;
samt 4:o), av herr Norling, att utskottets
hemställan skulle bifallas med

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:460 och 11:578, såvitt
nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Norlings yrkande
i frågan.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 5.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten XII, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Iiagnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom in. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Jacobsson, att det förslag
skulle godkännas, som innehölles i herr
Bomans in. fl. beträffande punkten anförda
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Jacobssons yrkande, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Jacobssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om punkten XIII, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av honom m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen,
och i samband därmed vidtaga
den rättelse i den av reservanterna
föreslagna motiveringen, att det däri förekommande
årtalet 1958 utbyttes mot
1951; samt 3:o), av herr Norling, att
kammaren skulle bifalla motionerna
I: 460 och II: 578, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröst -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Norling äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XIII i
statsutskottets utlåtande nr 102 antager
bifall till herr Ragnar Berghs yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i
nämnda votering antagits bifall till herr
Norlings yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 30;

Nej — 13.

Därjämte hade 94 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som Difaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar
Berghs yrkande i frågan.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 14.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten XIV, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Larsson, Nils Theodor, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i herr Pålssons m. fl. beträffande
punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten XV förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Boman m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten XVI, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; 3:o), av
herr Jacobsson, att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i herr Bomans
m. fl. beträffande punkten anförda
reservation; samt 4:o), av herr Norling,
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 460 och II: 578, såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten XVII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Bagnar Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende på punkten XVIII, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda
punkt hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Jacobsson, att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av herr Boman in. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XVIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Jacobssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 30.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XIX hemställt.

I fråga om punkten XX, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Bergh, Ragnar,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XX, röstar

Ja;

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ragnar
Berghs yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XXI hemställt.

Rörande punkten XXII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. beträffande punkten anförda
reservationen; samt 3:o), av herr
Norling, att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:460 och 11:578, såvitt nu
vore i fråga.

Vid därefter i enlighet med berörda
yrkanden gjorda propositioner bifölls
utskottets hemställan.

Angående punkten XXIII, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock,
av herr Larsson, Nils Theodor, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes

samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XXIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Nils Theodor
Larssons yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkten XXIV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare, enligt herr Norlings yrkande,
på bifall till motionerna 1:460 och
II: 578, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten XXV, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
beträffande punkten anförda reservationen,
dock med de ändringar, att de
i den s. k. klämmen förekommande orden
»ävensom med avslag å motionerna
I: 459 och II: 580 samt I: 142 och II:
180» utbyttes mot »ävensom motionerna
I: 459 och II: 580 samt med avslag
å motionerna I: 142 och II: 180» samt
att motsvarande justering vidtoges i
den av reservanterna förordade motiveringen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XXVI hemställt.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I fråga om punkten XXVII, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Jacobsson,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl.
beträffande punkten anförda reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtssori begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XXVII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Jacobssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Rörande punkten XXVIII, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Karlsson,
Gustaf, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
XXVIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Gustaf
Karlssons yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 68.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XXIX och XXX hemställt.

I fråga om de återstående punkterna,
yttrade nu herr talmannen, kvarstode
med hänsyn till kammarens redan fattade
beslut endast yrkanden om bifall
till utskottets hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XXXI—
XXXXVI hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§
lagen den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag; samt
nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåcn -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

de ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för kommun
att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m., ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
Bidrag till folkpensioner
m. m. samt Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dels förvärv av aktier
i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

120, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer; samt

nr 121, med anmälan att proposition
om anslag för budgetåret 1957/58 till utbyggnad
av storflygplats icke kommer
att avlåtas under vårsessionen;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 23, angående användande av riksbankens
vinst för år 1956; samt

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om jordfästning
m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen, in. in.; samt
nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; •

nr 32, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
utbetalning i vissa fall av ersättning
för barns läkarvård och resor till
läkare; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna om
ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen,
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av väckta motioner angående
utredning om sammanslagning av statens
jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.45.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

Fredagen den 17 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 154, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, under åbe -

(Gällande lydelse:)

Bestämmelserna i denna lag skola, där
ej Konungen annorlunda förordnar, äga
tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång
hade minst 2 000 invånare. Konungen
äger bestämma, att lagen skall
gälla även i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan-------å

ropande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av 1
och 26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att
samma lag, vilken enligt lag den 7 juni
1956 (nr 303) gäller till och med den 30
september 1957, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1959.

(Föreslagen lydelse:)

Bestämmelserna i denna lag skola äga
tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång
hade minst 2 000 invånare, där ej
Konungen annorlunda förordnar, så ock
i annan tättbebyggd ort, som Konungen
bestämmer. Konungen äger även bestämma,
att lagen i ort där den gäller
skall äga tillämpning endast i fråga om
visst eller vissa slag av lägenheter.

Vad i-—-------— myndighets

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten att
uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning. Stadgandena skola
ej heller tillämpas på upplåtelse av bostad
i sådant pensionärshem eller sådan
pensionärslägenhet, som Konungen bestämmer.

tillstånd.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning. Stadgandena skola
ej heller tillämpas på upplåtelse i första
hand av lägenhet i sådant av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag
förvaltat hus, som Konungen bestämmer.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
förordnandet om fortsatt giltighet av lagen
om hyresreglering m. m., den 1 juli
1957 och i övrigt den 1 januari 1958.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är
förverkad, före den 1 juli 1957 uppsagt
hyresavtal till upphörande efter den 30
september 1957, må framställning som i
7 § sägs göras senast den 15 juli 1957
eller, om hyresvärden icke före den 1 i
sistnämnda månad tydligt meddelat, att
han ej önskar låta hyresgästen kvarbo,
inom fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1957
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30 september
1957, må framställning enligt samma paragraf
göras senast den 15 juli 1957.

2) Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19
juni 1942 om kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken
enligt lag den 7 juni 1956 (nr 304) gäller
till och med den 30 september 1957,
skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 september 1959.

3) Lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 7 juni 1956 (nr 305) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps
upplösning m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7
juni 1956 med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid äktenskaps upplösning
in. in., vilken gäller till och med den 30
september 1957, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1959.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 223 av herr Eskilsson
och nr 334 av herrar Sveningsson och
Arrhén samt

inom andra kammaren nr 270 av fröken
Wetterström och herr Magnusson i
Borås och nr 402 av herrar Wachtmeister
och östlund,

dels ock åtta i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren nr 500 och 501
av herr Lindblom m. fl., nr 502 av herr
Öhman m. fl. och nr 517 av herr Bergman
samt

inom andra kammaren nr 637 av herr
Nilsson, Gerhard, i Gävle m. fl., nr 638
av herr Hagberg m. fl., nr 639 av herr
Magnusson i Borås m. fl., och nr 656 av
herr Carlsson i Stockholm ro. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring, att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 26 §§ hyresregleringslagen
— måtte, med avslag å följande
motioner till den del de berörde
ändringar i sagda lag, nämligen

1. I: 334 och II: 402,

2. I: 500 och II: 637,

3. I: 502 och II: 638 samt

4. II: 656,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ hyresregleringslagen
med den ändringen, att 26 §
andra stycket sista punkten erhölle denna
lydelse:

Stadgandena skola ej heller tillämpas
på upplåtelse i första hand av lägenhet
i sådant av kommun eller av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer.

B. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 223 och II: 270, antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av bostadsrättskontrollagen; C.

att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. m.;

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av

D. att motionerna

1. I: 334 och II: 402,

2. I: 501 och II: 639 samt

3. I: 517,

i den mån de icke besvarats med vad
utskottet förut anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åhman, Nils B. Hansson
och Carlsson i Stockholm, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottets
hemställan borde av riksdagen bifallas
med följande avvikelser, nämligen

under punkt A

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
erhölle sådan lydelse, att den skulle gälla
till och med den 30 september 1958,

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej öga
tillämpning på upplåtelse av bostad, som
är förenad med allmän tjänst, och ej
heller på bostadsupplåtelse i möblerad
lägenhet om högst ett rum eller i sådan
hotell- eller pensionatrörelse, för vilken
fordras myndighets tillstånd.

c) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning, eller i fråga om lägenhet
i hus, som uppförts utan stöd av
dylikt statligt lån och färdigställts efter
den 30 september 1957. Stadgandena skola
ej heller tillämpas på upplåtelse i första
hand av lägenhet i sådant av kommun
eller av kommunalt eller därmed jämställt
bostadsföretag förvaltat hus, som
Konungen bestämmer.

under punkt B att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av bostads 5

Första kammarens protokoll 1057. Nr in

hyresregleringslagen m. m.
rättskontrollagen erhölle sådan lydelse,
att den skulle gälla till och med den 30
september 1958;

under punkt C att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av lagen med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps
upplösning m. m. erhölle sådan
lydelse, att lagen skulle gälla till och
med den 30 september 1958;

2) av herrar Ebbe Ohlsson och Bengtsson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottets hemställan borde
av riksdagen bifallas med följande avvikelser,
nämligen

under punkt A

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
erhölle sådan lydelse, att den skulle gälla
till och med den 30 september 1958;

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning i fråga om upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst,
och ej heller på bostadsupplåtelse i möblerad
lägenhet om högst ett rum eller i
sådan hotell- eller pensionatrörelse, för
vilken fordras myndighets tillstånd, eller
i fråga om lägenhet i hyresvärden tillhörigt
en- eller tvåfamiljshus.

c) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Stadgandena i 2—6 §§ skola ej äga tilllämpning
på upplåtelse av lägenhet i hyresvärden
tilhörigt hus, som uppförts
med stöd av tertiärlån beviljat enligt
kungörelsen den 29 juni 1946 om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus eller
senare författning i samma ämne, så
länge lånet ej uppsagts till betalning, eller
i fråga om lägenhet i hus, som uppförts
utan stöd av dylikt statligt lån och
färdigställts efter den 30 september
1957, eller i fråga om lägenhet, som är
avsedd att helt eller till väsentlig del utnyttjas
till annat ändamål än bostad.
Stadgandena skola ej heller tillämpas på
upplåtelse i första hand av lägenhet i

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

sådant av kommun eller av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer.

under punkt B

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av bostadsrättskontrolllagen
erhölle sådan lydelse, att den skulle
gälla till och med den 30 september
1958;

b) att bostadsrättskontrollagen erhölle
ändrad lydelse i enlighet med ett i reservationen
infört förslag till lag om ändring
av lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag;

under punkt D 1 att riksdagen i anledning
av motionerna I: 334 och II: 402
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att Kungl. Maj:t inför 1957 års höstriksdag
måtte framlägga förslag till plan
för en total avveckling av hyresregleringslagstiftningen; b)

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan
ändring av gällande statliga låneförfattningar,
att fördelningen på olika
lägenheter av det av bostadsstyrelsen
fastställda totala hyresbeloppet skulle
tillkomma fastighetsägare i stället för hyresnämnd.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 20 liemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts i
denna punkt behandlade lagförslag med
av utskottet förordad ändring, varvid
föredragningen sker paragrafvis och be -

träffande 26 § styckevis samt slutbestämmelser,
ingress och rubrik förekomma
sist, varefter utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A

Kungl. Maj:ts i denna punkt behandlade
lagförslag med av utskottet förordnad
ändring

i §

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Genom omständigheternas
makt har jag kommit att deltaga i
tredje lagutskottets behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 154. Det vore därför
onekligen frestande att begagna tillfället
att ge till känna min allmänna inställning
till bostadspolitiken efter kriget,
enkannerligen då hyresregleringen.
Men här har förvisso talats tillräckligt
om bostadsfrågor i dag. Jag skall därför
inte fresta ledamöternas tålamod, helst
som vi ju i höstas hade en ingående debatt
i dessa frågor.

Jag skall inskränka mig till att helt
kort beröra de punkter, i vilka jag
och två medreservanter önskar ändring;
kanske vågar jag säga fyra medreservanter,
ty såvitt jag kan finna biträder reservation
2 även reservationen 1, men
reservation 2 går ju utöver den reservation
som jag deltar i.

Först skulle jag helt allmänt i förevarande
sammanhang vilja säga, att vi
reservanter nog hade väntat en bättre
vilja från departementschefens och utskottets
sida att nu gå till handling när
det gäller hyresregleringens avveckling.

Vid förra årets riksdag genomfördes
som bekant vissa lagändringar i syfte att
inleda en successiv avveckling av hyresregleringslagstiftningen.
Avvecklingen
skulle ske såväl regionalt som, i begrän -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

säd utsträckning, kategorimässigt. Hyresregleringen
innebär ju en krislagstiftning,
som tyvärr har fått vara i kraft
alltför länge. Departementschefer och
riksdag har visserligen alltid och till synes
också enhälligt framhållit, att denna
seglivade kvarleva från andra världskrigets
dagar snarast borde bringas till upphörande,
men år efter år har lagstiftningen
förlängts och även kompletterats.
Hyresregleringslagen gäller nu intill den
50 september i år, och det är i dag fråga
om beslut om ytterligare förlängning,
varunder en utökad samordnad regional
och kategorimässig avveckling skulle
prövas.

Det första som vi reservanter vänder
oss emot är departementschefens förslag
om att förlänga hyresregleringslagens
giltighetstid två år framåt, alltså till den
30 september 1959. Det är ju inte bara
hyresregleringslagen det här gäller utan
också bostadsrättskontrollagen •— båda
härstammar från år 1942 — samt lagen
den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m.

Ett av skälen till att vi reagerar mot
detta förslag är att riksdagen en gång
har godtagit den huvudregeln, att författningar
av beredskaps- och kriskaraktär
endast bör förlängas ett år i sänder.
Så har ju också hittills skett med hyresregleringslagen.
Det innebär också onekligen
enligt vår mening en dålig start
för det avvecklingsskcde, som inleddes
för några månader sedan, att genomföra
en förlängning som realiter skulle sträcka
sig betydligt över två år framåt i tiden,
även om nu eu viss successiv avveckling
under tiden förutsättes regionalt
skola bli påbörjad.

Departementschefens motivering övertygar
oss inte heller. Efter att ha understrukit
»att det är önskvärt att avvecklingen
sker i så snabb takt som omständigheterna
medger», men att avvecklingen
måste ske successivt, säger statsrådet:
»Jag nödgas därför förorda att lagstiftningen
om hyresreglering, på sätt hyresrådet
föreslagit och remissinstanserna
tillstyrkt eller lämnat utan erinran, gives
förlängd giltighet.» Hyresrådet har

efter allt att döma tänkt sig en förlängning
bara för ett år framåt. Departementschefen
däremot finner det vara
mest praktiskt att förlänga lagstiftningen
på två år. Man undrar något överraskad,
hur statsrådet, som i en mening nästan
beklagar att han nödgas förlänga lagen,
strax efter är beredd att förlänga
den för hela två år, vilket hyresrådet
och remissinstanserna väl knappast haft
anledning att räkna med, då förlängning
— som jag nämnde — tidigare bara har
skett ett år i sänder enligt den regel
som riksdagen en gång har uttalat sig
för. Departementschefen åberopar visserligen
»praktiska skäl», bl. a. att tiden
för lagens giltighet skulle sammanfalla
med giltighetstiden för lagen av den 7
december i fjol om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal. Men de
lagarna har ju inte något direkt samband
med varandra, eftersom lagen av
den 7 december i fjol avser orter, där
hyresregleringslagen inte gäller. Enligt
min mening — och jag antar att alla
reservanter instämmer — gör statsrådet
här en tvärvändning, som inte övertygar
om god vilja att verkligen snabbt avveckla
hyresregleringen.

Enligt reservanternas mening finns
tvärtom starka skäl för att denna gång
sätta ett år som maximal förlängningstid.
Härom skriver vi i reservationen,
såsom kammarens ärade ledamöter ser,
följande på s. 30: »Hittills gjorda erfarenheter
visar att ändringar i hyresregleringslagen
ansetts nödvändiga från det
ena året till det andra. När nu en avveckling
av lagstiftningen inletts finns
all anledning anta, att detta kan aktualisera
ytterligare ändringar i lagstiftningen.
Det torde därför vara mera befogat
än tidigare att förlänga lagen endast för
ett år i sänder för att därigenom möjliggöra
den översyn som vunna praktiska
erfarenheter av lagen och utvecklingen
på hyresområdet får förutsättas komma
att kräva. Utskottet kan med hänsyn härtill
icke biträda propositionens förslag
om en tvåårig förlängning av giltighetstiden
av hyresregleringslagstiftningen
utan föreslår, alt de tre häri ingående
lagarna såsom hittills förlänges endast

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

med ett år till och med den 30 september
1958.»

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen angående förlängningstiden
under punkterna A, B och C,
alltså beträffande de tre olika lagar det
gäller.

I övrigt yrkas i reservation nr 1 att
stadgandena i 26 § första stycket hyresregleringslagen
irte skall äga tillämpning
på bostadsupplåtelse i möblerade
lägenheter om högst ett rum samt att
stadgandena i 2—6 §§ icke skall äga tilllämpning
i fråga om lägenhet i hus, som
uppförts utan stöd av sådant statligt lån,
som är förenat med villkor om begränsning
av rätten att uttaga hyra, och färdigställts
efter den 30 september i år. I
detta senare fall •—• det gäller de s. k.
fria husen — ställer vi oss således på
samma linje som hyresregleringskommittén.
Vi är övertygade om att ett undantagande
av denna kategori skulle innebära
en värdefull stimulans för bostadsbyggandet,
och då inte minst för
rationaliseringssträvandena, i syfte att
skapa billigare, mer ändamålsenliga och
därmed också mer attraktiva bostäder.

Vad slutligen de möblerade rummen
beträffar, så erkänner utskottet att de
hör till den lokaltyp som främst bör
komma i åtanke för en kategorimässig
avveckling. Men utskottet stannar för att
denna avveckling bör ske regionalt, även
om den redan nu bör kunna göras ganska
vidsträckt. Vi reservanter menar, att utskottet
härvidlag visar alltför stor och
omotiverad försiktighet. Lagen hämmar
med all sannolikhet utbudet av möblerade
rum. När det nu gäller att i
största möjliga utsträckning, framför allt
i de större städerna samt i universitetsoch
skolstäder, stimulera uthyrning av
möblerade rum, finner vi det i hög grad
angeläget att undanta dessa från hyresregleringen.
Det förefaller också sannolikt
att det större utbud, som väl bleve
en följd av frisläppandet, skulle verka
sänkande på liyresläget.

Herr talman! Med det sagda ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 1 även
i vad den avser momenten b) och c)
under punkt A.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Till en början vill jag
säga, att då man nu blivit enig om att en
successiv avveckling av hyresregleringen
skall åstadkommas, kan vi reservanter
inte dela utskottets uppfattning att lagens
giltighetstid skall utsträckas till
och med den 30 september 1959, utan
föreslår att lagen som hittills förlänges
med endast ett år, alltså till och med den
30 september 1958.

Om det nu verkligen är så som utskottet
säger — och jag har ingen anledning
att betvivla det ärliga uppsåtet —
att man vill en avveckling av denna hittills
nästan förpuppade krislagstiftning,
då synes det oss högerreservanter naturligt
och riktigt att man också söker
åstadkomma en plan för en total avveckling
av hyresregleringslagstiftningen, en
plan som vi tror skall bli ett värdefullt
hjälpmedel i fortsättningen. En sådan
plan borde man väl utan alltför stora
svårigheter kunna få fram till höstriksdagen
i år.

Utskottet har inte heller denna gång
velat tillmötesgå vårt krav från tidigare
år, att samtliga statsbelånade hus, som
tillkommit sedan 1946, skall undantas
från hyresregleringen i den mån som
fastigheterna fortfarande står under de
lånebeviljande organens kontroll. Utskottets
invändningar mot en sådan förenkling
går närmast ut på att de administrativa
författningarna inte är utformade
med tanke på att de lånebeviljande
organen delvis skulle överta de liyreskontrollerande
organens uppsikt över
hyressättningen. Man anser att detta är
förenat med praktiska olägenheter utan
att medföra jämförliga fördelar. Otvivelaktigt
måste detta dock vara ett steg i
rätt riktning, och jag har svårt att förstå
att de administrativa författningarna inte
skall kunna ändras ganska snabbt, om
viljan verkligen är god. Jag vill slå fast
att utskottet klart uttalar, »att en sådan
ordning om möjligt borde åvägabringas
på administrativ väg, att jämväl dessa
hus inom en snar framtid kunde behandlas
på samma sätt som de nytillkommande
statsbelånade husen».

Då jag nu inte hyser några överdrivna

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

förväntningar om behandlingen av reservanternas
förslag här i kammaren
och med tanke på att utskottsmajoriteten
aldrig någonsin, såvitt jag vet, själv tagit
några initiativ i dessa angelägenheter,
vill jag ge uttryck åt den förhoppningen,
att när nästa proposition i ämnet
skall utformas, vederbörande statsråd
tar hänsyn till utskottets synpunkter
i frågan. Detta tycks mig numera vara
den enda framkomliga vägen. Utskottet
använder uttrycket »om möjligt», och jag
vill fråga: Varför skall inte detta vara
möjligt? Utskottet har inte visat sig ointresserat
att diskutera ett frisläppande
av de möblerade enkelrummen. Man säger
i utlåtandet, att dessa rum hör till
den lokaltyp som främst bör komma i
åtanke för en kategorimässig avveckling,
men man anser att det bör ske regionalt
om än ganska vidsträckt. Man vill alltså
inte ha storstäderna och universitetsstäderna
med i denna avveckling på grund
av den begränsade tillgången på sådana
rum. Här tänker utskottet fel enligt reservanternas
mening. Vi har i stället den
uppfattningen, att lagen verkar hämmande
på utbudet, då många människor drar
sig för att hyra ut möblerade rum av olika
skäl: en olämplig hyresgäst eller svårigheten
att få tillbaka det uthyrda rummet,
om man behöver disponera det för
egen räkning. Utan tvivel skulle tillgången
bli betydligt större, om hyresregleringen
här släpptes. Det är heller inte
otänkbart att ett frisläppande skulle
medföra större konkurrens och ökad tillgång.
Man kan då motse en sänkning av
hyrorna, samtidigt som det skulle bli
en lättnad på bostadsmarknaden, vilket
kanske är det allra viktigaste.

Jag skall inte ingå på frågan om avvecklingen
av regleringen när det gäller
en- och tvåfamiljshusen eller lägenheter,
som upplåtits för annat ändamål än hostad.
Vi har här samma synpunkter, som
vi framhöll, då denna fråga behandlades
i november i fjol, och vi stöder oss nu
som då på det uttalande, som liyresreglcringskommittén
gjorde 1955, efter vad
jag antar efter moget övervägande.

Vi högerreservanter har också ett särskilt
yrkande om ändring av lagen om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt. Det gäller här ett önskemål,
som framförts vid ett flertal tillfällen under
de sista åren och som närmast går
ut på att ägare av bostadslägenheter skall
kunna försälja sin lägenhet till det pris,
som den verkligen betingar i en fri
marknad. Det är enligt vår mening ett
rättvisekrav att dessa lägenhetsinneliavare
vid försäljning av sina lägenheter
skall få samma fördelar som en ägare av
en villafastighet. Vid försäljningen av eu
villafastighet kan ju ägaren ta ut det
pris, som fastigheten betingar i den allmänna
marknaden, och på det sättet få
täckning för den penningvärdeförsämring,
som eventuellt inträtt sedan den
förvärvades.

Med det här anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den med 2 betecknade
reservationen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det är på tre punkter
som jag i detta sammanhang skulle vilja
säga några ord. Den ena punkten gäller
förlängningen, men i detta fall skall jag
avstå från att ställa något yrkande utan
nöjer mig med att instämma i de anföranden,
som här tidigare hållits.

Den andra punkten gäller frågan, huruvida
man vid fastställande av ersättningen
enligt 5 § hyresregleringslagen
bör ta hänsyn även till penningvärdeförsämringen.
Det förhöll sig på det sättet,
att man när lagen började tillämpas
på 1940-talet inte ansåg att man borde ta
hänsyn till denna fråga utan då lämnade
man den därhän — man hade väl på
den tiden den uppfattningen, att hyresregleringslagen
inte skulle komma att
gälla så lång tid. Nu har det gått ungefär
15 år, och det är klart att detta spörsmål
blir aktuellt. Jag ber att i detta sammanhang
få citera ett uttalande av hyresrådet,
som haft frågan uppe till behandling.
Det är ju som bekant så, att hyresrådet
är den myndighet, som skall inkomma
till Kungl. Maj:t med förslag till
den generella hyreshöjning, som kan
medgivas enligt 5 § denna lag.

När frågan sist var uppe angående för -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

langningen uttalade hyresrådet bl. a.:»I
propositionen till hyresregleringslagen
anförde departementschefen, att fastighetsägarna
ej ansetts böra genom ökade
hyror få kompensation för det dåvarande
minskade realvärdet av hyresinkomsterna.
Uttalandet torde ha haft sin grund i
de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken i början av 1940-talet,
som inneburo, att kostnadsökningar i
första hand borde bäras inom företagarnas
vinstmarginal. Sedan dess ha icke
blott dessa riktlinjer måst övergivas,
utan priskontrollen har så gott som helt
avskaffats med undantag för hyrorna. De
utgiftsstegringar, som inträffade under
1940-talet — då någon generell hyreshöjning
icke medgavs — har resulterat i ett
minskat netto för fastighetsförvaltningen.
Det sammankrympta nettots realvärde
har emellertid sedan dess nedgått
med cirka hälften utan att någon kompensation
härför lämnats. Det torde aldrig
ha varit avsikten med hyresregleringen,
som tillkom för att förhindra
spekulation i bostadsbrist, att i längden
beröva fastighetsägarna realvärdet av behållen
nettoavkastning. De lönestegringar,
som medgivits andra samhällsgrupper,
har för dem medfört icke endast
kompensation för penningvärdets fall
utan även inneburit, att de efter hand
fått tillgodogöra sig viss andel av landets
samlade produktionsökning.» Detta
var en del av yttrandet, och på detta
svarade hyresrådet in pleno: »Ehuru hyresrådet
icke funnit sig berett att i förevarande
sammanhang taga ställning till
förslaget, har hyresrådet likväl beslutat
hringa vad sålunda förekommit till
Kung!. Maj:ts kännedom.»

Xu har utskottet tagit upp detta spörsmål,
och av den anda som genomströmmar
utskottets utlåtande kan man ju dra
den slutsatsen, att också tredje lagutskottet
känner att detta är en allvarsfråga
som förr eller senare måste tas upp till
behandling. Utskottet yttrar följande på
s. 26: »Utskottet anser denna fråga inrymma
skilda problem av djupgående
samhällsekonomisk betydelse, som icke
låter sig i tillräcklig grad överblickas i
förevarande sammanhang. Vid en even -

tuell senare förlängning av hyresregleringslagstiftningen
synes spörsmålet
emellertid förtjänt att närmare övervägas.
» Och så avstyrkes naturligtvis motionen.
Nu fick man ju lära sig som barn
den tid man läste katekesen, att man
skulle tänka och tala väl och tyda allt
till det bästa. Nu skulle jag försöka tyda
detta till det bästa och drar därav den
slutsatsen, att när frågan kommer upp
nästa gång, så är utskottet villigt att
skriva positivt om den här saken.

Nu är bara det sorgliga att samtidigt
har utskottet också avstyrkt framställningen
om förlängning på allenast ett år.
Om lagen förlängts på ett år, hade denna
prövning kunnat komma litet snabbare.
Men nu har utskottet gått med på
departementschefens förslag om en förläggning
på två år, och på det sättet har
utskottet liksom skjutit saken från sig
med denna lilla anvisning att spörsmålet
är förtjänt av att närmare övervägas.

Med den kännedom jag har om situationen
och hur det brukar gå till vid
voteringar, tycker jag att det just inte
är någon mening i att yrka bifall till
framställningen, utan iag har på denna
punkt allenast velat betona att det här
föreligger en orättvisa bland alla andra
orättvisor som har förelegat i snart femton
år på olika områden, och det vore
väl tid att man försökte undanröja den
i åtminstone någon mån. Det kan ju inte
vara rimligt, att när alla andra näringsidkare
i vårt land har erhållit kompensation
för penningvärdets fall, så
finns här en liten grupp som man förmenar
detta med stöd av bestämmelserna
i hyresregleringslagen.

Den andra frågan gäller saneringen av
våra städer. Man kanske frågar sig: Har
det något sammanhang i detta spörsmål?
Jo, det har det. Det är nämligen på det
sättet att vid de saneringar, som nu pågår
i ett stort antal städer och som förberedes
i ett mycket stort antal fall, har
det på grund av hyresregleringslagens
bestämmelser angående uppsägningsskvdd
kommit att bli mycket besvärligt.
Det har vi fått tillfälle att pröva gång
efter annan, när vi haft att behandla
dessa spörsmål i statens hyresråd. Me -

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

ningen liar ju varit att hyresvärden vid
en uppsägning — vare sig det gäller rivningshus
eller andra fall — i första
hand skall ge eller anvisa annan lägenhet
till hyresgästen som denne skäligen
kan taga för god. Ja, uttrycket har varit
»likvärdig lägenhet», och det där ordet
»likvärdig» har gjort det oerhört svårt.
Om man fortsätter med saneringarna i
en stad tillräckligt länge finns det helt
enkelt inga likvärdiga lägenheter kvar,
tv de lägenheter som finns i saneringsfärdiga
hus är ju i allmänhet gamla. Det
är fråga om rivningshus, och lägenheterna
måste följaktligen vara gamla, understundom
skäligen dåliga men samtidigt
också mycket billiga. Hur skall man då
bära sig åt, när man skall försöka anvisa
en likvärdig lägenhet? Ju mer man
river, desto färre antal dylika lägenheter
finns det. Under sådana förhållanden
kommer hela detta problem att låsas
fast därför att man icke kan anvisa
en likvärdig lägenhet.

Man kan då göra så att man anvisar
eu lägenhet av högre standard, men det
är inte säkert att hyresgästen godtar
den. Han menar att den är mycket dyrare
än den han hade förut, och han vill bo
i en lika dålig och lika billig lägenhet.
Han har inga högre anspråk. Det finns
ett stort klientel som är inställt på det
sättet.

Här har förekommit fall då man har
fått utrymma en fastighet pö om pö.
En hel del hyresgäster har skaffat sig lägenheter
själva, och i andra fall har
byggherren skaffat lägenheter som hyresgästerna
godtagit, men det kan hända
att det till slut är en eller två kvar som
absolut vägrar att flytta och som man
med nuvarande lagstiftning näppeligen
kan få att lämna huset. Man kan inte få
gehör för ett yrkande att hyresgästen
skall vara skyldig att lämna fastigheten
därför att det är fråga om ett byggnadsföretag.
Resultatet av detta blir först och
främst att byggherren måste under kanske
två eller tre år ligga med ett ganska
stort kapital som är i högsta grad oräntabelt.
Han kan inte göra någonting åt
saken. Han har ritningarna för det nya
huset klara, han har kanske tillstånd

också, men i regel har han inte fått sådant
— det har uppmjukats litet i det
avseendet på sista tiden, men tidigare
var detta omöjligt. Men inte nog med
detta, utan på det här sättet kommer
dessutom ett ganska stort antal lägenheter
att stå tomma. Det är kanske visseligen
mindervärdiga lägenheter, men
folk har ju bott i dem ända till på sistone.
Han kan inte hyra ut dem, ty det
vågar han inte därför att då riskerar
han att också få de nya hyresgästerna
kvar. Detta är ett problem av betydande
storleksordning, och jag tycker att så
länge man har hyresregleringen kvar
skall man försöka skala bort det mesta
av oegentligheterna för att få fram en
rimlig lagstiftning som inte hämmar
samhällenas utveckling och hämmar bebyggelsen.
Vi är ju alla intresserade av
att bostadsbyggandet utvecklas och fortsätter
i ökad takt.

Nu säger utskottet också några vackra
ord här. Det har gjorts en s. k. välvillig
skrivning, något som vi väl känner igen.
Där står: »Utskottet delar emellertid motionärernas
uppfattning att spörsmålet i
vissa fall kan ha stor betydelse och anser
frågan värd all uppmärksamhet, särskilt
om hyresregleringslagen skulle
komma att bli bestående ytterligare någon
avsevärd tid.» Ja, just på de platser
där vad jag nu fört på tal är aktuellt
tror jag inte — sådan utvecklingen nu
visar sig vara — att det kommer att bli
något upphävande av hyresregleringen
inom en snar framtid. Om man alltså får
anta att den kommer att bestå ännu någon
tid borde detta problem tas upp.

Jag har velat bringa detta spörsmål
under kammarens prövning för att så att
säga få det i offentlig belysning. Jag
hoppas verkligen att den dagen inte
skall vara alltför långt avlägsen, då vi
kan vara något mildare i dessa saneringsfall,
så att hyresgästen icke skall
kunna dekretera: »Jag skall ha en till
pris, storlek, utseende och plats likvärdig
lägenhet» — det måste ju i det långa
loppet bli omöjligt.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till vad jag har sagt. Jag finner inte anledning
att ställa något direkt yrkande.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Herr NORLING (k):

Herr talman! När riksdagen förra året
fattade principbeslut om att avveckla
hyresregleringslagen, krävde högern och
folkpartiet bl. a. att de nu föreslagna åtgärderna
om avveckling skulle träda i
kraft redan förra året, och i år vill de
ytterligare utvidga sitt krav i de nu avgivna
reservationerna. Utskottet tillstyrkte
då motionerna om avveckling med
hänvisning till departementschefens motivering
i propositionen. Där anförde
statsrådet bl. a. beträffande den nu föreslagna
avvecklingen av hyresregleringen
för möblerade enkelrum, att »reglerna
om besittningsskydd, som bör utformas
för mera normala förhållanden, icke
lämpligen kan göras tillämpliga på dessa
lägenheter. En avveckling av hyresregleringen
skulle därför här ställa stora
grupper av hyresgäster, ofta personer
med små inkomster, utan skydd mot hyreshöjningar
och obefogade uppsägningar.
»

Nu undrar jag om detta argument, som
var bärande i höstas, inte längre finnes.
Vad har inträffat som nu kommit statsrådet
att ändra uppfattning? Någon
minskning av bostadsbristen har inte förekommit.
Tvärtom är bristen på bostäder
större, och de grupper som söker bostad
har väsentligt ökat. Antas det nu
föreliggande förslaget att ställa denna
grupp bostäder utanför hyresregleringslagen,
kommer det att få den verkan som
departementschefen angav i förra årets
proposition. Undfallenheten för högerns
och folkpartiets krav får betalas med
högre hyror av dem som är hänvisade
att bo i dessa bostäder.

Detsamma är förhållandet med upphävandet
av hyresregleringen för affärslokaler
och liknande lokaler. Det finns visserligen
regler för besittningsskydd, men
dessa innebär ju inte att fastighetsägaren
behöver nöja sig med nu utgående hyresbelopp,
utan då efterfrågan på dylika lokaler
är stor, har fastighetsägaren stora
möjligheter att öka hyresbeloppen.

Även om det i propositionen framhålles,
att denna kategorimässiga och regionala
avveckling endast skall ske på sådana
orter där någon nämnvärd brist på

ifrågavarande lokaler och lägenheter icke
råder, kommer det i alla fall att ge
fastighetsägaren anledning att öka hyrorna.
Vi anser att nu gällande bestämmelser
bör behållas, så länge någon balans
mellan efterfrågan och tillgång på
bostäder ej uppnåtts för landet i dess
helhet. Vi har därför yrkat avslag på de
ändrade bestämmelserna i 1 §.

Beträffande de ändrade bestämmelserna
i 26 § om att kommunalt eller därmed
jämställt företag också skulle undantagas
från hyresregleringen anför bl. a. bostadsstyrelsen,
att det icke alltid är självklart
att statliga subventioner fullt ut
kommer de boende till godo, om inte en
statlig tillsyn utövas. Hyresrådet har i
sitt remissvar upplyst om att sådana företag
som det nu gäller inte alltid beräknat
sina hyror så att de hyresreglerande
myndigheterna kunnat godkänna dem.
Vidare uttalar hyresrådet, att även om
uppsägningsskyddet finnes kvar, så upphör
skyddet mot otillbörliga hyreshöjningar.
Mot denna argumentering säger
utskottet endast att man får anta, att dessa
företag inte kommer att utnyttja de
möjligheter, som ett slopande av hyresregleringen
ger, att ta ut hyror som överstiger
fastighetskostnaderna. Utskottet
förordar därför den föreslagna ändringen
av 26 § och ger den en lydelse, som
utvidgar den ytterligare.

Då vi redan när lagen om upphävande
av hyresregleringen tillkom yrkade avslag
på denna lag och då endast några
månader förflutit sedan den trädde i
kraft, yrkar vi nu också avslag på de föreslagna
ändringarna i 1 och 26 §§.

Herr talman! Jag hemställer således
om bifall till de yrkanden som i detta
stycke framförts i motion 502 i denna
kammare.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Då det gäller hyresregleringslagen
finns det väl olika meningar
om hur vissa detaljer i lagen borde
utformas, men att det alltjämt måste finnas
en hyresregleringslag tycks vi nog
alla vara överens om. Lagen sammanhänger
ju helt med förhållandena på bostadsfronten.
Så länge det finns en mar -

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

kerad bostadsbrist, utgör lagen ett skydd
för stora delar av befolkningen.

Däremot råder det knappast några delade
meningar om att lagen, då förhållandena
så tillåter, bör successivt avvecklas.
Om jag förstått uppfattningarna
inom utskottet rätt, är det väl egentligen
i fråga om takten i utvecklingen som
meningarna delar sig. Utskottet har ju
här tillstyrkt —■ det framgår av utlåtandet
— årets proposition om ändringar i
hyresregleringslagen, om man bortser
från den formella och förtydligande
ändringen av 26 §.

Utskottet har också anslutit sig till
propositionens förslag om tvåårig giltighetstid.
I motsats till reservanterna har
utskottet sålunda ansett, att en rad skäl
tal»r för den längre giltighetstiden. Man
tjanar tydligen ingenting på att forcera
fram avvecklingen.

Takten i avvecklingen sammanhänger
ju helt med hur snabbt bostadsbristen
kan hävas. Fjolårets riksdag beslutade om
en avveckling av hyresregleringen från
ingången av år 1957. Det gällde orter,
där balans mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder hade börjat visa sig. Såvitt
jag vet har detta beslut ännu inte
lett till några synbara resultat, och det
är nog tämligen otänkbart att den fortsatta
avveckling som föreslås i årets proposition
skulle redan efter ett år — såsom
reservanterna nu hävdar — ge någon
verklig vägledning om hur avvecklingen
skall utformas i framtiden. Kan
man inte rent av säga, att om man hejdar
sig tills att sikten klarnat en smula,
d. v. s. accepterar en tvåårig giltighetstid,
går det kanske sedan att räkna med
större förutsättningar för en snabbare
avveckling. Jag inbillar mig nämligen,
att genom att denna prövotid blir längre
kan den kommitté, som är tillsatt för
att behandla dessa problem, få en påtaglig
hjälp vid sina bedömanden av den
framtida utvecklingen i detta fall.

Departementschefen har också anfört,
att om lagen förlänges med två år, kommer
giltighetstiden att sammanfalla med
utgångstiden för lagen om vissa hyresavtal.
Det har sagts här från talarstolen,
att det inte betyder något, men utskottet

har ansett det vara av en icke oväsentlig
betydelse.

Jag tror inte heller att vi i riksdagen
—- i varje fall inte i tredje lagutskottet
— skulle bli allvarligt ledsna, om vi inte
behövde syssla med frågor rörande hyreslagstiftning
under en riksdag. Detta
torde inträffa, om giltighetstiden blir utsträckt.
Eljest förekommer sådana frågor
varje år, och det är möjligt att det
inte går att undvika dem något år, ty
det finns ju möjligheter att motionera,
även om det inte skulle komma någon
proposition.

Det kanske också bör sägas från tredje
lagutskottet, att utskottet med tillfredsställelse
konstaterar att i årets proposition
återfinns en sak, som utskottet
under fjolåret framförde. Det gäller det
tillägg i hyresregleringslagen, vilket öppnar
möjlighet för Kungl. Maj:t att genomföra
en regional och kategorimässig
avveckling av lagen på vissa orter. Jag
vill emellertid understryka betydelsen
av att sådan avveckling, som här kan
komma i fråga, inte blir påtvingad någon
ort. Det vore nog ganska olyckligt,
om Kungl. Maj:t och hyresrådet bestämde
— emot de kommunala myndigheternas
uppfattning och emot en allmän opinion
— att en viss avveckling av hyreslagen
skulle äga rum på en ort. Man får
ju nämligen aldrig glömma bort, att det
finns många, många medborgare, som
betraktar lagen som ett skydd för en av
deras viktigare intressefrågor.

Utskottet har också godkänt propositionens
förslag om att befria de allmännyttiga
bostadsföretagen från hyreskonIroll.
Utskottet har dock i år, liksom tidigare,
haft vissa principiella betänkligheter,
ty vad som här åstadkommes, då
det gäller bostäderna, är i alla händelser
en kategoriklyvning. Men det är
klart att vi inom utskottet har sagt oss,
att risken för en oskälig hyreshöjning i
fastigheter av allmännyttig karaktär torde
vara ytterst ringa. Om det bleve så i
något fall, att en hyreshöjning företogs,
som inte kunde vara rimlig eller motiverad,
tror utskottet att hyresgästernas organisationer
har möjlighet att få fram
en rättelse förhandlingsvägen.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Nu har reservanterna krävt — och det
har sagts i denna debatt — att hyresregleringslagen
också bör upphävas för
nya s. k. fria hus, som inte har statliga
lån. Det motiveras särskilt med att det
då skulle bli möjligt att förverkliga vad
man skrivit om både i reservationer och
i motioner, nämligen ett experimentbygge,
som genom att de s. k. fria husen
kom utanför hyresregleringen skulle
kunna utföras i mycket stor utsträckning.
Jag får för min del säga, att utskottet
som vanligt varit ytterst vänligt,
och det har faktiskt fått beröm: tredje
lagutskottet är bra att ha att göra med
—- det skriver vänliga avslag och tycks
i vissa avseenden vara positivt även beträffande
förslag som framföres men
som dock senare blir avstyrkta. Ja, det
är riktigt, att vi har behandlat frågorna
med allt det allvar som de kräver, och
det är givet att när man säger att här
finns möjligheter att utöka byggnationen,
så är det någonting som måste intressera
alla. Men experimenterandet för
att få fram lägre kostnader är någonting,
som också förekommer i statsbelånade
hus och med de hyror som där tilllämpas.
Jag är rädd för och utskottet var
det också, att experimenterandet skulle
komma att medföra högre hyror i experimenthusen
än vad som utgår i de statsbelånade
husen, och då kan ju glädjen
över denna byggnation bli ganska liten.
Jag tror för min del att det är rena önsketänkandet,
då utskottet säger att de
höga hyror, som kommer att uppstå i
s. k. fria hus, skall betalas endast av
stora inkomsttagare. Nöden har ju som
bekant ingen lag, och det kan ju mycket
väl inträffa att den, som är utan bostad,
skulle känna sig tvingad att betala den
höga hyran för en sådan dyr lägenhet,
oaktat han med hänsyn till de inkomster
han har inte skulle ha råd att erlägda
den.

I övrigt vill jag säga, att det förefaller
som om reservanterna reserverar sig så
fort frågan om hyreslagstiftningen kommer
på tal — inte för att de tror att det
är så mycken effekt med det, utan de
gör det mera av gammal vana.

Fn av de gamla bekanta reservations -

punkterna är frågan om möblerade enkelrum.
Här har hyresregleringen strängt
taget aldrig haft någon betydelse. Vi har
diskuterat denna fråga många gånger i
utskottet, och vi har kommit överens om
att den inneboende helt enkelt inte vågar
anmäla sin värdinna till hyresnämnden.
Han vet ju vad som kommer att
ske, alldenstund det inte finns någon besittningsrätt
till möblerade enkelrum.
Han skulle inom kort bli »uttråkad»
ifrån lägenheten av värdinnan, som känner
sig kränkt på grund av anmälan till
hyresnämnden. Utskottet har också på
den punkten sagt, att det föreställer sig
att frågan om avvecklingen då det gäller
möblerade enkelrum kan bli aktuell när
som helst, men vi har också sagt att förhållandena
när det gäller dylika rum är
så olika på olika platser, att avvecklingen
av hyresregleringslagen beträffande
dessa rum bör ske regionalt.

Då det gäller en- och tvåfamiljshusen,
som också är föremål för reservanternas
omsorg, anser utskottet att man även på
den punkten kanske kan tänka sig en
snabb avveckling. Men det kan inte bli
en generell avveckling, ty det är ju alltjämt
så, att det även på orter, där det i
stor utsträckning endast finns en- och
tvåfamiljshus, kan råda brist på bostäder,
och då ligger ju höjningen av hyrespriserna
snubblande nära.

Herr Lindblom nämnde en punkt, där
vi i alla händelser har erkänt att fel kan
uppstå, nämligen om den som sitter i en
bostadslägenhet i ett hus eller område,
som skall saneras, vägrar att flytta. Ja,
den saken är nog klar att det kan uppstå
besvärligheter, men vi ansåg inom utskottet
att vi inte kunde säga att en ändring
här bör komma till stånd, tv det
hade betytt en upphävning av hyresregleringslagen
och ingenting annat. Besittningsskyddet,
skyddet mot vräkning som
hyresgästerna har, är ju en särskilt viktig
del i skyddet för hyresgästerna. Jag
får säga att argumentet i den motion,
som herr Lindblom har åstadkommit, inte
var särskilt lyckat. Han åberopar ett
fall, där hyresrådet sade ifrån att vederbörande
inte behövde flytta. I det fallet
var det så att vederbörande, som man

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

ansåg borde flytta på sig, blev erbjuden
en lägenhet, som inte var ens hälften så
stor som den lägenhet han förut innehade.

Vid våra diskussioner i utskottet fanns
det bland utskottets ledamöter faktiskt
några medlemmar som hade sysslat med
dessa frågor till och med i större städer
än Falun. De förklarade att de för sin
del inte kunde förstå att saneringen i
staden blev hejdad på det sätt som motionärerna
anförde. I de fall som de kände
till hade stadens myndigheter, som
tydligen var mycket aktiva när det gällde
bostadsbyggena, ordnat upp det hela
utan att det behövde bli något krångel.
Man kan väl därför hoppas att det även
i andra städer skall kunna ordnas upp
på samma sätt, om nu bara de kommunala
myndigheterna samarbetar med
dem som har hand om byggnadsverksamheten.

Jag vill inte ingå i någon lång polemik
mot herr Ohlsson. Han ansåg det vara
orättvist att lägenheter i bostadsrättsföreningshus
inte får säljas till vilket pris
som helst. Han gjorde en jämförelse med
egnaliemsvillorna. Men det är ju inte alls
så att ägaren av en statsbelånad egnahemsvilla
kan sälja sin fastighet till ett
pris som ligger högt över vad som kan
anses vara rimligt. Vederbörande kan naturligtvis
försöka att göra det, men då
måste han också räkna med den risken
att de statliga lånen sägs upp. Medvetandet
härom medverkar faktiskt till en viss
ordning på denna marknad.

Herr talman! Jag vill sluta med att
konstatera att varken reservanter eller
motionärer torde ha anledning att känna
sig alltför ledsna över alt utskottet
inte tillmötesgått alla deras önskningar.
Faktum är nämligen att genom Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag,
som väl också torde bli riksdagens beslut,
ligger vägen öppen för en regional
och kategorimässig avveckling av hyresregleringen.
Vi hoppas ju nu alla att produktionen
av nya bostäder skall kunna
fortsätta i så snabb takt som möjligt. Om
vi kan häva bristen på bostäder skulle
ju hyresregleringslagen bli onödig, och
då kunde vi alla i fullständig enighet
vara med om alt avskaffa lagen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Lindahl yttrade att
det föreligger allmän enighet om att hyresregleringslagen
inte nu kan avskaffas.
Det torde också vara så i den situation
som nu föreligger, men förhållandet hade
säkerligen varit ett annat om man tidigare
hade inlett en successiv avveckling
av hyresregleringslagen på det sätt
som gång efter annan föreslagits av oppositionen.
Då hade situationen i dag
troligen varit mycket bättre. Vi hade
kanske rent av nu varit framme vid den
tidpunkt då det inte längre hade funnits
något egentligt behov av denna lag, och
vi hade då kunnat slippa alla de olägenheter
som den för med sig.

Vid årets behandling av hyresregleringslagen
finns det kanske inte så
många tvistepunkter som vid tidigare
tillfällen, då vi diskuterat denna fråga.
Såsom redan påpekats av föregående talare
i debatten är det emellertid ganska
förvånande att man i dagens läge ändå
vill föreslå en tvåårig förlängning av
lagen. Jag har svårt att finna några bärande
skäl för utskottet beslut att acceptera
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Utskottets ställningstagande är desto mera
anmärkningsvärt som det självt anfört
vissa skäl, som enligt min uppfattning
starkt talar för att man borde ha bibehållit
den gamla ordningen med förlängning
på blott ett år. Utskottsmajoriteten
anför i detta sammanhang att grunderna
för en generell hyreshöjning lämpligen
bör tas upp till ny prövning i samband
med en eventuell ytterligare förlängning
av hyresregleringslagen. Denna
fråga är emellertid av så stor vikt, att
man inte bör uppskjuta denna prövning
i ytterligare två år. Frågan om grunderna
för en generell hyreshöjning sammanhänger
också ganska nära med de beslut
som kammaren fattade före middagsrasten
om nya bostadspolitiska riktlinjer.
De besluten kommer nämligen att leda
till eu större skillnad mellan hyresnivåerna.
Därigenom kommer problemet om
de olika hyresnivåerna i gamla och nya
hus att få avsevärt större betydelse.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

Herr Lindblom hävdade att fastighetsägarna
liksom andra grupper rimligen
borde få ersättning för penningvärdets
fall och detta både för sitt kapital och
sitt arbete. Den propån har framförts tidigare
i vissa sammanhang. Jag har stött
den vid många tillfällen vid behandlingen
av dessa frågor i statens hyresråd.
Att det inte lett till något resultat kan
kanske synas förklarligt mot bakgrunden
av den behandling, som hittills vederfarits
förslag om generell hyreshöjning
enligt nuvarande bestämmelser.

För närvarande är det ju så att generell
hyressättning förutsättes skola beviljas
i den mån detta är påkallat med hänsyn
till ökade fastighetsomkostnader.
Det kan kanske vara riktigt, att det är
en ganska vag grund att bestämma en
höjningsprocent efter, men Kungl. Maj:t
har ju haft sakkunniga myndigheter, som
gjort vad de kunnat för att med stöd av
statistiska undersökningar göra bestämda
beräkningar. Tyvärr är det emellertid
så att med ganska stor regelbundenhet
har Kungl. Maj :t, utan angivande av några
grunder härför, kommit till annat resultat
och därvid undantagslöst till lägre
siffror än de sakkunniga myndigheterna
kommit till. Påfallande är att de lägre
siffrorna är särskilt påtagliga under år
med jämna årtal.

Det är, som jag sade, svårt att med någon
säkerhet göra dessa beräkningar.
Men när någon tid gått och de varit i
tillämpning, går det i varje fall för dem,
som handhar fastighetsförvaltning, att
konstatera hur affärerna gått ihop. I statens
hyresråd har man sett ganska
många exempel framförda, som visar vilka
resultat denna tillämpning har lett
till. Det må väl kanske ligga i sakens
natur att man inte fäster så stort avseende
vid sådana klagomål över fastighetsekonomien,
som framförts av enskilda
fastighetsägare. Men under senare år
har det blivit mera vanligt att man fått
framställningar, som i varje fall i realiteten
bygger på den tankegången, att fastighetsägarens
affärer inte går ihop, även
från de kommunala och de allmännyttiga
företagen och till och med från staten
som fastighetsägare.

Nyligen hade statens hyresråd att
handlägga ett sådant ärende. Det gällde
fastigheter som hade varit statligt belånade.
Fn tidigare ägare hade icke kunnat
behålla dem av skäl, som jag antytt.
Fastigheterna hade fått lov att säljas på
exekutiv auktion och hade därvid inropats
av bostadsstyrelsen. Bostadsstyrelsen
fann sig föranlåten att begära höjning
av hyrorna. Det finns fastighetsägare,
som yrkar sådan höjning av det skälet,
att inkomsterna icke räcker till för
att täcka utgifterna. Bostadsstyrelsen
visste att ett sådant skäl icke är godtagbart
enligt hyresregleringslagen. Styrelsen
anförde därför att hyrorna i fastigheten
var lägre än de jämförliga hyrorna.
Man hade, såsom många fastighetsägare
gör, åberopat andra fastigheter,
vilka skulle ha högre hyror. Det kom
som vanligt invändningar, att de fastigheterna
var finare, hade högre standard,
hade mera bekvämligheter eller var bättre
på annat sätt.

Resultatet i dessa ärenden har tämligen
regelbundet blivit, att med tillämpning
av lagen ansökningarna har avslagits,
vare sig de kommit från en enskild,
från ett allmännyttigt företag eller från
ett statens organ. Sådan är nämligen lagen
i sin nuvarande tillämpning. Mot
bakgrunden av detta kan var och en förstå,
att något större intresse att tillgodose
den synpunkt, som herr Lindhlom
här anförde, inte föreligger.

Genom bifall till de nya bostadspolitiska
riktlinjerna kommer en avsevärd
höjning av hyrorna i de statsbelånade
husen att inträda. Detta gäller såväl
hus som redan uppförts som hus vilka
kommer att byggas. Med hänsyn härtill
borde man kunna hoppas att de
grunder, som redan finns angivna i den
nuvarande lagen, men som inte tillämpats
i den anda, i vilken de tillkommit,
skall få ett större utrymme vid tillämpningen
av lagen, eftersom det kommer
att finnas möjligheter att medge en större
hyreshöjning utan att man når upp
till hyrorna för de nya husen.

Det är för övrigt just hyressplittringen
mellan gamla och nya fastigheter,
som kanske är den största orsaken till

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

att hyresregleringen inte kan avvecklas
utan vidare. Hade man något verkligt
intresse för en avveckling av hyresregleringen,
så är detta en väg, vilken avsevärt
skulle underlätta ett beslut härom.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att
nämnda paragraf skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

26 § första stycket

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu förevarande stycket yrkats 1 :o)
att detsamma skulle godkännas; 2:o), av
herr Hansson, att stycket skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
av herr Allmän m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Ohlsson, Ebbe, att stycket skulle godkännas
med den avfattning, som föreslagits
i den av honom och herr Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
styckets godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av herr Hansson framställda yrkandet
uppsattes samt efter given varsel

upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2G § första stycket
i det av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 20 punkten A tillstyrkta lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den lydelse, som förordats i den av
herr Allmän m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

26 § andra stycket

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 1.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
i denna kammare nr 502, vilken
innebär avslag å utskottets förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m.

stycket yrkats l:o) att detsamma skulle
godkännas; 2:o) att stycket skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i den av herr Åhman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; 3:o) att stycket
skulle godkännas med den avfattning,
som föreslagits i den av herrar
Ebbe Ohlsson och Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet anförda reservationen;
samt 4:o) att stycket skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på styckets godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Slutbestämmelserna

Godkändes.

Ingressen

Herr HANSSON (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr LINDAHL (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna ingressen samt vidare
därpå att densamma skulle godkännas
med den ändring, som förordats i
den av herr Åhman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på ingressens godkännande,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner ingressen till det
av tredje lagutskottet i utlåtande nr 20
punkten A tillstyrkta lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes ingressen med
den ändring, som förordats i den av
herr Åhman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 39.

Rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Jag yrkar bifall till reservationen nr 2.

Herr LINDAHL (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av lierr Ohlsson,
Ebbe, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande del av
den av honom och herr Bengtsson i Göteborg
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ang. utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen m. m.

given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Ebbe Ohlsson och Bengtsson i
Göteborg vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D 1

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Jag yrkar bifall till reservationen nr 2.

Herr LINDAHL (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande punkten yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Olsson, Ebbe, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av honom
och herr Bengtsson i Göteborg vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20
punkten D 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Ebbe Ohlsson och Bengtsson i
Göteborg vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna D 2 och D 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen
m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 91, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 1 mars 1957, föreslagit riksdagen
— såvitt här var i fråga — att till
Vissa kostnader för läkarutbildningen
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
1 148 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört angående utbyggnad
av den medicinska utbildningsorganisationen; b)

till Vissa kostnader för läkarutbildningen
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 148 000 kronor.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen m. m.

Reservation hade anmälts av herr
Pälsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har anmält en blank
reservation till det föreliggande utlåtandet
och skall i största korthet ange några
av de synpunkter som ligger bakom
reservationen.

Till en början vill jag säga, att det är
särskilt två omständigheter i utskottsutlåtandet
som jag finner glädjande —- jag
kan till och med säga, att jag i någon
mån har mottagit dem med rent av oförställd
glädje. Det händer ju inte precis
vilken dag som helst, att begreppet Norrland
tas upp såsom ett alternativ till någonting
så fint som våra nu »befintliga
lärosäten», men detta är vad som hänt
i det föreliggande utlåtandet. Vidare har
det inträffat, att statsutskottet i detta
utlåtande funnit argumenteringen för en
förläggning av en läkarhögskola till
Norrland vara bärande.

Sedan jag konstaterat dessa två glädjande
moment, måste jag säga att jag
däremot finner det mindre glädjande,
då departementschef och statsutskott
träffat valet i fråga om förläggningsort
på det sätt som har skett. Så norrlänning
och jämtlänning jag är måste jag säga,
med all tillbörlig respekt för den övre
delen av Norrland — att man skall vara
bra litet kännare av norrländska befolkningsförhållanden,
bosättningsförliållanden
och resemöjligheter för att komma
till slutsatsen att en sådan högskola bör
förläggas till Umeå. Dess givna placering
är Sundsvall. Jag är ingalunda medelpadsbo
och bor inte ens i Västernorrlands
län, men så pass objektiv får man
väl ändå vara att man medger, att en
sådan sak som en läkarhögskola skall
förläggas där befolkningstätheten är
störst. Förutom läkarutbildningen gäller
det ju en sjukvårdsinrättning av typen
rikssjukhus, och ett sådant sjukhus
bör, såvitt jag begriper, förläggas på
en plats där det tillgodoser den största
delen av Norrland.

En placering i Sundsvall tillgodoser
både mellersta och övre Norrland, men
skall man driva utskottets och Kungl.

Maj:ts linje, då kommer vi väl in på en
väg som gör det nödvändigt att dela
upp norrlandsbegreppet. Jag förstår
mycket väl att övre Norrlands representanter
arbetar för en förläggning till
Umeå, men jag undrar ändå om det inte
tillkommer statens myndigheter att, oavsett
vad man på lokalt håll arbetar för,
sörja för en riktig avvägning när det gäller
placeringen av så betydelsefulla institutioner
som denna.

Jag har inte för avsikt att framställa
något yrkande, men jag har inte velat
solidarisera mig med det föreliggande
förslaget, och det har gjort, herr talman,
att jag funnit det nödvändigt att anmäla
denna blanka reservation för att få tillfälle
att tillkännage de synpunkter jag
har på frågan.

I utlåtandet säges vidare — och jag
kommer därmed in på det andra motivet
till att jag anmält en blank reservation
—- att därest inte godtagbar uppgörelse
med Umeå stad och Västerbottens läns
landsting skulle åstadkommas, då skall
Kungl. Maj:t ta under övervägande frågan
om annan förläggningsort inom
Norrland. Det är ju gott och väl att detta
finns antecknat, men risken för att en
godtagbar uppgörelse inte skulle kunna
träffas torde, såvitt jag begriper, vara
ytterligt minimal. Jag föreställer mig att
man i Umeå är beredd att säga ja till
praktiskt taget vad som helst i detta sammanhang,
och därför är det väl en ren
överloppsgärning att hänga på den där
garneringen i skrivningen; men nu finns
den där. Jag skulle emellertid vilja ställa
den frågan — jag medger att tanken
är djärv, men jag vill framlägga den vid
det bär tillfället: Borde det inte finnas
anledning för Kungl. Maj:t att alldeles
oavsett överläggningarna med Umeå stad
och Västerbottens läns landsting ta upp
till övervägande frågan om placeringen
av detta sjukhus och utbildningen av läkare
i Norrland? Jag har som sagt den
bestämda meningen, att om man skall
ta hänsyn till de faktiska förhållandena
så måste sjukhuset placeras i Sundsvall.

För att förebygga några onödiga påpekanden
i detta sammanhang har jag
redan sagt, att jag inte är så förmäten

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

Ang. utbyggnad av den medicinska utbildningsorganisationen m. m.

att jag ställer något yrkande om bifall
till reservationen. Men jag skall tillägga
en sak. När man diskuterar sådana här
spörsmål, brukar det alltid uppträda någon
välvis rådgivare och uttala sig ungefär
i den riktningen, att därest inte norrlänningarna
kan vara ense, får vi ingenting
till Norrland. Jag driver inte oenigheten
så långt att jag ställer ett yrkande,
men jag vill säga, att det är fullkomligt
onödigt att ge mig en sådan undervisning.
Jag känner till den och försöker
rätta mig efter den när jag kan, men då
det alldeles slår stopp måste jag anmäla
en avvikande mening. För övrigt vill jag
säga att jag skall ta upp det rådet till ett
grundligare övervägande den dagen jag
kan konstatera att representanterna för
Svealand och Götaland har rett upp begreppen,
så att de framträder som en
enhet här i huset. Hitintills har jag inte
märkt det, och då tycker jag att det är
litet för tidigt att ställa sådana krav på
norrlänningarna. Även om vi inte är
så många, är dock Norrland en stor geografisk
enhet.

Jag har, herr talman, velat anföra detta
som ett motiv till att jag har antecknat
den blanka reservationen, men jag
har som jag sade inget yrkande.

1 herr Pålssons yttrande instämde
herr Sundin (bf).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Pålsson har tagit
upp frågan om var denna läroanstalt
skall förläggas. Vi har emellertid i utskottet
varit fullt eniga om den saken
och fått den uppfattningen att norrlänningarna
också varit ense. Det har ju inte
varit en enda motion i denna fråga,
och det har gjort att vi trott att man från
norrlänningarnas sida inte haft någonting
att anmärka mot att utbildningsanstalten
skulle förläggas till Umeå.

Jag skall inte säga mycket mer. Jag
tror det vore bäst för norrlänningarna
siälva, om man i detta fall kunde gräva
ned stridsyxan och ena sig om förläggningsplatsen.
Jag tror också att norrlänningarna
skulle må allra bäst av om de
(t Första kammarens protokoll 1957. Nr 18

kunde åstadkomma enighet på denna
punkt.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! 1955 års läkarutbildningsutredning
har kommit med ett helt
annat förslag än det som Kungl. Maj:t
har avgivit till riksdagen. Utredningen
arbetade med två alternativ. Det första
alternativet innebar en utökning av utbildningskapaciteten
vid redan befintliga
lärosäten. Det andra alternativet innebär
dels en utvidgning vid befintliga
lärosäten och dels inrättande av en helt
ny medicinsk utbildningsanstalt någonstans,
och man stannade därvid för
Norrland men utan att ange någon bestämd
ort. En reservant i utredningen,
nämligen herr Lundgren — förut medlem
av denna kammare — gick på alternativ
två, ytterligare preciserat därhän
att den nya utbildningsanstalten skulle
förläggas till Umeå.

Om jag uppfattade herr Pålsson rätt,
var det mot det sistnämnda förslaget
som han vände sig. Han menade att
Sundsvall var en lämpligare förläggningsort
än Umeå för en ny medicinsk läroanstalt.
Motiveringen var att befolkningsunderlaget
är mycket större i Sundsvallsdistriktet
än vad det är i Umeå med omnejd.

Personligen anser jag, att det finns
starka skäl för den synpunkt som herr
Pålsson hävdat. Det kanske hade varit
riktigare att välja Sundsvall som förläggningsort
än Umeå. Men nu har det hänt
en del under de sista åren. I Umeå är i
vardande ett nytt vetenskapligt bibliotek,
som även staten i viss mån har tagit
sig an. Till Umeå bar vi förlagt eu
supplerande tandläkarutbildning, kombinerad
med tandläkarinstitutet i Stockholm.
Jag har fått den uppfattningen att
det är dessa förut av riksdagen fattade
beslut som bär lett till att Umeå blivit
den utvalda orten, och jag tror detta är
riktigt. Har man sagt a, får man i varje
fall försöka att säga b, jag säger försöka,
ty utskottet har ju inte bundit sig vid

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

någon viss ort utan har i anledning av
propositionen förklarat, att det inte har
någonting att erinra mot att överläggningar
upptages med Västerbottens läns
landsting och Umeå stad rörande läroanstaltens
förläggning till Umeå och därmed
sammanhängande spörsmål. Utskottet
förmenar, vilket ju också framgår av
utskottets skrivning, att om det skulle visa
sig att statsmakterna inte kan träffa
en överenskommelse med landstinget
och med staden, är frågan om förläggningsplatsen
fortfarande öppen. Utskottet
har dock förmenat, att om man skall
gå på det andra alternativet och inrätta
en helt ny medicinsk utbildningsanstalt,
bör Norrland komma i fråga.

Utskottet är väl medvetet om att när
det har tagit denna ståndpunkt — och
om utskottets mening kommer att bli
också Kungl. Maj :ts på så sätt att det bör
upprättas en ny medicinsk utbildningsanstalt
för klinisk undervisning i Umeå
—- så är bara första steget taget till ett
mycket vidlyftigt projekt. Det bör vi ha
i sikte. En uteslutande klinisk undervisning
utan kombination med undervisning
i de förberedande teoretiska ämnena
blir en halvmesyr, och förr eller senare
—■ säkert förr — måste staten, för
så vitt Umeå utväljes såsom förläggningsort,
gå i författning om att upprätta en
hel rad teoretisk-medicinska vetenskapliga
institutioner i Umeå. Men den saken
är som sagt inte aktuell i dag. Utskottet
har endast velat ge till känna sin mening
och rekommenderat Kungl. Maj :t att
fortsätta sina underhandlingar med myndigheterna
i Västerbotten.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON (bf):

Herr talman! Som västerbottning känner
jag mig skyldig att vid detta tillfälle
rikta ett tack till ecklesiastikministern
och till utskottet för den ställning de intagit
rörande Norrlands högskolefråga.
Jag vill säga att vi i Västerbotten anser
detta beslut vara av mycket stor betydelse
och en enligt vår mening mycket
stor händelse i Norrlands historia. Jag

kommer inte att försöka gräva upp några
stridsyxor, som. eventuellt kan ha varit
nedgrävda på sina håll; utan jag hoppas
att Norrland enigt kan ställa sig bakom
det förslag som utskottets majoritet
har slutit upp omkring.

Det är ett mycket stort och viktigt steg
man har tagit, ett steg som vi i Norrland
har väntat på länge.

Jag har velat säga detta och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad, avdelningsvis och punktvis
skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 104, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 123, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för (ten 15 mars 1957, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna vad departementschefen
förordat angående minskning av
elevantalet i läraravdelningarna vid folkskolor
av A-formen,

dels besluta, att folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Linköping skulle
nedläggas vid utgången av budgetåret
1958/59,

dels besluta, att småskoleseminariet i
Härnösand skulle nedläggas vid utgången
av budgetåret 1957/58,

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen in. m.

dels besluta, att småskoleseminariet i
Stockholm skulle nedläggas vid utgången
av budgetåret 1957/58,

dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58,

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58,

dels ock för budgetåret 1957/58 under
åttonde huvudtiteln anvisa

till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 21 010 000 kronor; till

Folkskoleseminarierna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 945 000 kronor,

till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
458 000 kronor samt

till Folkskoleseminarierna: Utrustning
ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft åtskilliga i ämnet
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 452 av
herr Åhman m. fl. samt II: 570 av fröken
Karlsson m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) besluta att från och med budgetåret
1957/58 undervisningen på småskollärarlinjen
skulle vara treårig på
grundval av realexamenskunskaper respektive
tvåårig på grundval av studentexamenskunskaper,

b) godkänna i motionerna angiven avlöningsstat
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas från och med budgetåret
1957/58,

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 21 985 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:469 av
herr Carl Albert Anderson in. fl. samt

II: 588 av fru Eriksson i Stockholm och
fru Ekendahl liade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den i propositionen
nr 123 föreslagna avvecklingen
av småskoleseminariet i Stockholm tills
vidare skulle anstå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:452 och 11:570, såvitt här vore i fråga,
besluta, att det vid 1950 års riksdag
fattade principbeslutet om förlängning
av småskollärarutbildningen — innebärande
att den egentliga yrkesutbildningen
för småskollärare skulle vara grundad
på en ettårig allmänbildande kurs,
baserad på ett kunskapsmått i huvudsak
motsvarande realexamen — skulle genomföras
från och med läsåret 1961/62;

II. att riksdagen måtte

a) finna motionerna I: 196 och II:
216 icke föranleda någon riksdagens åtgärd; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 473 och II: 604 samt I: 470 och II: 606
godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 15 mars 1957 förordat
angående minskning av elevantalet i läraravdelningarna
vid folkskolor av Af
ormen;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1:472 och 11:603;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna I: 471 och II: 605, besluta,
att folkslcoleseminariet för kvinnliga elever
i Linköping skulle nedläggas vid utgången
av budgetåret 1958/59;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1: 455 och 11:574, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande småskoleseminariet
i Härnösand;

V. alt riksdagen måtte, med bifall t ill
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

å motionerna I: 469 och II: 588, besluta,
att småskoleseminariet i Stockholm
skulle nedläggas vid utgången av budgetåret
1957/58;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:452 och 11:570, såvitt
bär vore i fråga,

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 21 010 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa

a) till Folkskoleseminarierna: Om kostnader

ett förslagsanslag av 1 945 000
kronor;

b) till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 458 000 kronor;

c) till Folkskoleseminarierna: Utrustning
ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Vid utlåtandet hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts av, utom andra,
dels herr Sundelin, dels ock herr Elfving.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det är inte min avsikt att
i nu förevarande ärende ställa något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Att jag till utskottets utlåtande
har fogat en blank reservation beror
därpå, att jag skulle ha önskat att
man beträffande förlängningen av småskollärarutbildningen
hade ansett sig
kunna följa seminarieutredningens förslag
om att denna förstärkning av utbildningen
skulle genomföras från och
med läsåret 1957/58.

Riksdagen fattade som bekant år 1950
principbeslut om att småskollärarutbildningen
skulle vara treårig. Seminarieutredningen
har i sitt förra året avgivna
betänkande om seminarieorganisationen
sökt så fullständigt som möjligt redovisa
såväl den kritik som framförts mot den
nuvarande tvååriga utbildningen som de
skäl som anförts för bibehållande av
samma utbildning. Utredningen blev för
sin del fullkomligt övertygad om att den
nuvarande småskollärarutbildningen behöver
avsevärt förstärkas, detta redan
med hänsyn till de krav som numera
ställes på dessa lärare för deras hittillsvarande
arbetsområde, nämligen klasserna
1 och 2 på folkskolans småskolestadium.
Men därtill kominer ju att undervisningen
i klass 3 successivt överföres
på småskolelärare, och det räknas väl
med att detta skall bli regel i den mån
den nioåriga enhetsskolan genomföres.

Departementschefen säger också i propositionen,
att de skäl som av utredningen
och av flertalet remissinstanser anförts
för en förstärkning av småskollärarutbildningen
ligger helt i linje med
de synpunkter, varpå 1950 års principbeslut
grundades. Men så för departementschefen
»nuvarande läge» in i bilden,
underförstått det ekonomiska läget,
och säger att med hänsyn därtill har det
inte befunnits lämpligt att taga ställning
till frågan om när den treåriga utbildningen
bör taga sin början. Utskottet
framhåller i sitt utlåtande att det anser
det numera vara alldeles uppenbart, att
en förstärkning av småskollärarutbildningen
är starkt påkallad. Utskottet har
emellertid på samma sätt som departementschefen
med hänsyn till de samhällsekonomiska
resurserna och till förutsättningarna
för att ur denna synvinkel,
som det heter, inpassa reformen vid
en lämplig tidpunkt inte ansett sig kunna
tillstyrka den av utredningen föreslagna
tidpunkten för reformens genomförande.
Men i anslutning härtill säger
utskottet, att det för sin del inte funnit
det försvarligt att längre uppskjuta ställningstagandet
till frågan om vid vilken
bestämd tidpunkt den redan i princip
beslutade förlängningen av småskollä -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

rarutbildningen bör påbörjas. Utskottet
föreslår därför att riksdagen nu beslutar,
att 1950 års principbeslut om treårig
småskollärarutbildning skall genomföras
från och med läsåret 1961/62.

Även om jag beklagar att utskottet inte
ansett sig kunna föreslå en lämpligare
tidpunkt för reformens genomförande,
vill jag dock uttala min tillfredsställelse
över att utskottet föreslagit en bestämd
tidpunkt, då den förlängda utbildningen
skall börja genomföras. När riksdagen
redan för sju år sedan fattat principbeslut
om treårig utbildning för småskollärare
och när de allra flesta som yttrat
sig i frågan är eniga om att en sådan
förlängd utbildning är starkt motiverad,
kan det, såsom utskottet uttrycker det,
inte vara försvarligt att längre uppskjuta
ställningstagandet till frågan om vid vilken
tidpunkt den förlängda utbildningen
bör påbörjas. Härtill kommer att det
särskilt för dem som arbetar inom detta
område av vårt undervisningsväsende
måste vara angeläget att få ett bestämt
besked från statsmakterna om hur utvecklingen
i detta avseende kan väntas
bli.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Då jag tillsammans med
några andra av kammarens ledamöter
har motionerat i denna fråga och i motionen
påyrkat att man relativt snabbt
skulle genomföra förlängningen av utbildningen
för småskollärarna, finner
jag det vara på sin plats att jag säger
några ord i anslutning till utskottets förslag.

ltedan år 1919, när man fastställde
den första allmänna stadgan för småskoleseminarierna,
var frågan om en
längre utbildning av småskollärarna aktuell.
Sedermera, nämligen år 1928, uttalade
skolöverstyrelsen: »Hela tidsläget
på skolans område är —■ — — sådant,
att ett närmare upptagande av frågan,
huruvida behov av eu förstärkt småskollärarinneutbildning
verkligen förefin -

nes, må anses påkallat.» År 1948 —■ alltså
tjugu år senare — uttalade skolkommissionen
i sitt principbetänkande, att
den nuvarande utbildningen var otillräcklig,
särskilt med hänsyn till att småskolestadiet
föreslogs bli utökat med det
tredje skolåret, varför utbildningstiden
för småskollärare måste avsevärt förlängas.
Kommissionen föreslog, att utbildningen
skulle bli treårig med realexamenskunskaper
som grund.

För närvarande regleras småskollärarnas
tjänstgöringsområde av Kungl. Maj :t,
som vid 1953 års riksdag bemyndigats
förordna om småskollärares övertagande
av undervisningen i tredje klassen i skolor
av A-form. Detta sker successivt, och
övertagandet beräknas vara helt genomfört
läsåret 1964/65. Sista gången frågan
om utbildningstiden var föremål för behandling
av riksdagen, år 1950, förklarade
man i enlighet med skolkommissionens
förslag, att småskollärarutbildningen
skulle vara treårig »från tidpunkt
som senare bestämmes». Det kan alltså
inte göras gällande, att frågan nämnvärt
forcerats under åren, men det är självklart
att det varit avgörande för utskottet,
att också andra omständigheter än
sådana som har med utbidningen och
undervisningen att göra kunnat påverka
frågans lösning.

Som jag har sett det, talar flera skäl
mycket starkt för en ändring i detta avseende.
För det första är arbetsbördan
för eleverna vid småskoleseminarierna
ganska stor, vilket gör att utbildningen
blir mekaniserad och slentrianmässig.
En mängd värdefullt material, inte minst
metodiskt stoff, har måst meddelas eleverna
i så forcerad takt, att en del av
dem inte haft några utsikter att helt tillgodogöra
sig undervisningen. Vidare har
man för närvarande inte tid för tillräcklig
praktisk utbildning och för de nya
moment som tillkommit i småskollärarinneutbildningen.
Pedagogiska och psykologiska
ämnen — i fråga om vilka
en snabb utveckling har ägt rum — gör
ju behovet av en längre kurstid påtagligt.
Gedigna kunskaper i sådana ämnen
är minst lika behövliga på lågstadiet
som på högre stadier, och den grund -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

läggande undervisningen i modersmålet
erfordrar också mera tid. Enbart vidgandet
av småskollärarnas tjänstgöringsområde
till att omfatta även tredje klassen
motiverar en utsträckning av lärotiden.
Undervisningen på ett stadium
som hittills har räknats till den egentliga
folkskolans kräver dels ökade ämneskunskaper,
dels mera metodisk skolning
och praktisk utbildning. Om man
vill ha en bättre skola, är väl en av de
ofrånkomlig vägarna, såvitt jag kan förstå,
att man också ser till att lärarnas
färdigheter och kvalifikationer förbättras.

Jag hade önskat, herr talman, att riksdagen
hade beslutat genomföra denna
förlängning tämligen snabbt, helst från
och med nästa år, men då nu utskottet
uppenbarligen har kunnat enas om en
bestämd tidpunkt och man — såsom
herr Sundelin också underströk — har
fått en fast punkt för när reformen verkligen
skall träda ut i livet, finner jag
ingen anledning att framställa något särskilt
yrkande.

Häri instämde herr Arrhén (h).

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren har lämnat några uppgifter om
vad som tidigare har förevarit då det
gäller frågan om utbildningstiden för blivande
småskollärare. Jag skall försöka
att sammanställa dessa historiska data
och göra det så, att jag därigenom åstadkommer
en bevisning för den sats som
jag skall be att få börja med, nämligen
att ecklesiastikministerns underlåtenhet
att i propositionen framlägga ett bestämt
förslag om småskollärarkårens utbildning
tillhör det mera märkliga i vår
skolpolitik, både om man tar dessa historiska
data i och för sig och om man
sätter dem i förbindelse med den roll
som den nuvarande ecklesiastikministern
har spelat vid tillkomsten av dessa
data. Om jag alltså utrycker saken så
beträffande propositionen, att jag betraktar
statsrådet Perssons underlåtenhet
som synnerligen märklig, vill jag

också i det sammanhanget prägla den
satsen, att utskottets uttalande på motsvarande
punkt är ägnat att förvåna.

För att denna fråga skall komma in i
sitt rätta sammanhang bör den — såsom
redan har skett — ses mot bakgrunden
av 1950 års riksdagsbeslut om enhetsskolans
utformning och 1950 års riksdagsbeslut
om småskollärarutbildningen.
Den bör vidare ses mot bakgrunden av
det uttalande som fjolårets riksdag gjorde,
när det gällde tidpunkten för enhetsskolans
mera allmänna genomförande.

I fråga om enhetsskolans organisation
gjorde 1950 års riksdag följande uttalande
om stadieindelningen: »Enlietsskolan
är avsedd att uppdelas i tre stadier,
vart och ett i regel omfattande tre år.
Undervisningen på vart och ett av dessa
stadier skall i första hand bestridas
av lärare, som särskilt utbildats för undervisning
huvudsakligen på stadiet i
fråga.» Nu kan man ju mycket väl säga,
att denna formulering var ytterligt vag.
1950 ars skolutskott motiverade också
varför uttalandet vid den tidpunkten
blev så vagt, men vad man menade med
denna särskilda utbildning, fixerades under
1950 års höstriksdag. Då beslöts att
småskollärarutbildningen skulle vara
treårig och grundas på ett kunskapsmått
som motsvarade det som realskolan avsåg
att ge. I den proposition som föranledde
detta beslut utsäges klart, att vad
som då föreslogs — den treåriga utbildningen
— var att betrakta som ett minimum.
Skolkommissionen, av vilken den
nuvarande ecklesiastikministern var en
bemärkt medlem, hade krävt en betydligt
grundligare utbildning av de blivande
småskollärarna. Skolkommissionen
hade nämligen föreslagit att småskollärarutbildningen
skulle grundas på
vad man då betraktade som ett slags avkortad
studentexamen. När skolöverstyrelsen
yttrade sig över skolkommissionens
förslag, som ju avsåg både utbildningen
och stadieindelningen, så förklarade
skolöverstyrelsen, i vilken den nuvarande
ecklesiastikministern också var
lekmannarepresentant, att ett sådant teoretiskt
underlag för den blivande småskollärarutbildningen
var ett minimum

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen in. m.

för såvitt arbetsområdet skulle utsträckas
att omfatta de tre första skolåren.

När dåvarande departementschef 1950
framlade sin proposition, menade han
också, att den utbildning han föreslog
var mindre än önskvärt var, men han ansa-''
att man för tillfället inte kunde gå
längre. Hur allvarligt särskilda utskottet
1950 såg på denna fråga framgår av
ett yttrande, som herr Persson i egenskap
av ledamot i särskilda utskottet
1950 var med om att biträda. Det säges
på s. 50 i särskilda utskottets utlåtande
nr 4: »Den föreslagna utbildningen är
enligt utskottets mening tilltagen i knappaste
laget såväl med hänsyn till den
grundläggande undervisningens stora
betydelse som med tanke på den planerade
utvidgningen av småskollärarnas
tjänstgöringsområde. Vid ett realistiskt
bedömande av våra personresurser finner
utskottet det dock icke möjligt att
för närvarande ifrågasätta någon förstärkning»,
alltså utöver vad Kungl.
Maj :t liade föreslagit. Så tillstyrkte då
särskilda utskottet hösten 1950 att utbildningen
skulle bli treårig.

Med den sammanställning av fakta jag
nu försökt göra har jag velat bevisa två
ting. För det första, att riksdagen 1950
säg ett nödvändigt sammanhang mellan
den planerade stadieindelningen och
den föreslagna lärarutbildningen. För
det andra att den avsedda stadieindelningen
förutsatte enligt 1950 års resonemang
allra minst den förstärkning som
höstriksdagen 1950 i princip beslöt. Det
andra som jag anser mig ha bevisat är
alltså, att vad höstriksdagen 1950 beslöt
i fråga om utbildningen var ett minimum
för de tillämnade nya arbetsuppgifterna
och att sammanhanget mellan utbildning
och stadieindelning är av sådan
beskaffenhet, att den förstärkta utbildningen
är att betrakta som en förutsättning
för att denna planerade stadieindelning
skall kunna genomföras utan
men för den nya skolans effektivitet.

.lag skulle tro att vi som vill medverka
till att den nya skolan blir så bra
som möjligt måste dela den uppfattning
som 1950 års riksdag enhälligt gav uttryck
åt, att denna treåriga utbildning

iir ett minimum. Det fanns en reservation
som ville gå längre och som anslöt
sig till skolkommissionens hemställan,
vilken herr Ivar Persson som ledamot
av skolkommissionen hade biträtt.

Nu går jag över till att diskutera sammanhanget
mellan utbildningsfrågan och
det uttalande som 1956 års riksdag gjorde
om tidpunkten för det allmänna genomförandet
av enhetsskolan. Man fixerade
då denna tidpunkt till 1962. Det
kan vara lämpligt att knyta an den diskussionen
till ett beslut som fattades
1950, då vi var överens om att utsträcka
skolplikten till nio år så snart vi kunde
och indela denna nya skola i de tre stadier
som jag har nämnt. I den första
klämmen av 1950 års skolbeslut heter
det, att förberedande åtgärder skall vidtas
för genomförande av denna skolorganisation.
Till dessa förberedande åtgärder
hör otvivelaktigt att utbilda de
lärare som man anser vara nödvändiga
för att denna stadieindelning skall kunna
förverkligas. Men först fyra år efter
det att detta beslut hade fattats vidtog
ecklesiastikministern en förberedande
åtgärd, nämligen att tillsätta 1954 års
seminarieutredning. I höstas framlade
denna ett förslag i enlighet med 1950 års
principbeslut om en treårig utbildning.
Då föreslogs att denna förstärkning skulle
börja hösten 1957, dvs. sju år efter
beslutet 1950 om förberedande åtgärder.
Jag kan inte säga att man har skyndat
sig med dessa förberedande åtgärder.

Låt mig nu summera litet grand. Den
nuvarande ecklesiastikministern tillhörde
skolkommissionen och biträdde dess
förslag. Han tillhörde 1950 års skolutskolt
och delade där tanken om det nödvändiga
sammanhanget mellan förstiirkt
småskollärarutbildning och den planerade
stadieindelningen. Han var ledamot
av höstriksdagen 1950, som biföll
utskottets förslag i fråga om lärarutbildningen.
Allt delta måste väl ändå innebära,
att statsrådet Persson på ett alldeles
särskilt sätt mer än flertalet i denna
kammare måste personligen vara
bunden av sitt föregående i detta .ärende.

Visserligen har han presterat ett mel -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

lanspel då han för några år sedan föreslog
att småskollärarinnorna skulle få
börja tjänstgöra i tredje klassen i A-skolor
utan att, såsom skolöverstyrelsen hade
önskat, några förstärkningskurser
sattes i gång, men den anordningen motiverades,
även av ecklesiastikminister
Persson, med den rådande bristen på
folkskollärare. Följaktligen kan anordningen
inte vara prejudicerande på det
sättet, att ecklesiastikminister Persson
skulle ha ändrat mening. Jag utgår därför
från att ecklesiastikministern fortfarande
menar, att småskollärarutbildningen
måste förstärkas för att den planerade
stadieindelningen skall bli vad
den är avsedd att vara, så att den nya
skolan över huvud taget skall kunna
fungera så bra som möjligt.

Därför är det ganska naturligt, att förvåningen
blev mycket stor, när i propositionen
frågan om denna förstärkning
av ecklesiastikministern skjutits
undan till en oviss framtid. Motiveringen
härför är också förvånande torftig. Det
heter sålunda att det under beredningen
inte har befunnits lämpligt att i nuvarande
läge ta ställning till frågan om när
en treårig småskollärarutbildning skall
fa sin början.

Men låt mig nu, i varje fall teoretiskt,
acceptera att detta är en realistisk skildring.
Om så skulle vara fallet, måste den
uppenbarligen få vissa konsekvenser för
ecklesiastikministerns närmaste ämbetsåtgärder.
Jag förutsätter, som sagt, att
statsrådet Persson fortfarande anser, liksom
han och även riksdagen gjorde 1950,
att en förstärkning av utbildningen är
nödvändig för att denna stadieindelning
skall kunna förverkligas. Den närmaste
konsekvensen blir uppenbarligen då, att
om inte en förstärkning av småskollärarutbildningen
omedelbart sätts i gång,
man i kanslihuset får ta frågan om denna
stadieindelning under omprövning.
Är en förstärkt utbildning en förutsättning
för denna stadieindelning, ocli vill
man, såsom ecklesiastikministern, skjuta
undan denna förstärkning till en oviss
framtid, kräver konsekvensen att stadieindelningen
tas under omprövning. Den
slutsatsen måste anses vara obestridlig.

Nu kan statsrådet Persson möjligen
trösta sig med att utskottet föreslagit,
att denna förstärkta utbildning skall
börja höstterminen 1961. Men den omständigheten
lär inte befria ecklesiastikdepartementet
från att ta frågan om stadieindelningen
under omprövning, vilket
jag strax skall visa.

När vi i fjol uttalade, att enhetsskolan
skulle börja att mera allmänt genomföras
hösten 1962, inbegrep detta väl
också att den nya stadieindelningen då
skulle börja. Men vare sig man, som
man gör i propositionen, skjuter undan
frågan om förstärkningen till en oviss
framtid eller man, som utskottet, tänker
sig börja hösten 1961, kommer det inte,
då denna stadieindelning år 1962 skall
börja, att finnas en enda årgång småskollärare,
som har den utbildning som
vi hittills betraktat som en förutsättning
för att denna stadieindelning skall kunna
komma till stånd.

Konsekvensen nr två inträder 1962 för
herr Persson — om han då fortfarande
är ecklesiastikminister — och i varje
fall för de andra, som har biträtt detta
utskottets förslag. Problemet blir då:
kan man med hänsyn till det nödvändiga
sammanhanget mellan utbildning och
stadieindelning samt enhetsskolans införande
börja att mera allmänt genomföra
denna skola 1962, utan att ha skapat
de förutsättningar som ansetts nödvändiga?
Det skulle i så fall betyda, att
man inte tar tillbörlig hänsyn till denna
nya skolas kvalitet.

Det är alldeles självklart, att det vid
införandet av enhetsskolan kommer att
finnas en hel del småskollärare, som
inte har treårig utbildning. Men här erinrar
jag återigen om den ansvariga skolmyndighetens,
alltså skolöverstyrelsens,
ståndpunkt, då den förklarar att förstärkningskurser
är nödvändiga för de
nuvarande småskollärarinnorna, om deras
arbete skall utvidgas. Om utskottets
förslag följes kommer detta, som jag
sade, att innebära att det inte finns en
enda årgång småskollärarinnor, som har
den utbildning vi ansett angelägen, och
det har inte gjorts någon antydan om
förstärkningskurser.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

Jag liar med detta velat visa, herr talman,
att denna underlåtenhet som ecklesiastikministern
visat och den sena
tidpunkt utskottet föreslagit inte står i
överensstämmelse med vare sig 1950 års
tankegångar eller med det uttalande vi
gjorde i fjol, dvs. att enhetsskolan skall
börja genomföras 1962.

Det råder ingen tvekan om småskollärarkårens
egen mening i denna fråga.
Den kåren har ju många gånger uttalat
önskemål om förstärkning av sin utbildning.
Men låt mig också säga, att denna
fråga inte främst är en kårfråga utan en
fråga om huruvida vi skall förverkliga
beslutet om enhetsskolans genomförande.
Frågan är nu, om ecklesiastikministern
verkligen är en enhetsskolevän eller
det är fråga om bara en läpparnas
bekännelse. Frågan är om han i praktisk
gärning som ansvarigt statsråd vill
vara lojal mot 1950 års beslut och lojal
mot det uttalande vi gjorde i fjol och
skapa de reella förutsättningarna för att
enhetsskolan skall kunna genomföras på
avsett sätt.

Det har sagts att det beslut man har
kommit till i statsutskottet skulle vara en
kompromiss, en kompromiss mellan
dem, som ville följa ecklesiastikminister
Persson och skjuta undan förstärkningen
på en oviss framtid, och dem
som var motionärer och liksom seminarieutredningen
ville att förstärkningen
skulle börja hösten 1957. Det är i så fall
en mycket egendomlig kompromiss. Den
har den innebörden, att man inte har
synkroniserat planerna på lärarutbildningen
med vare sig stadieindelningen
eller uttalandet i fjol om enhetsskolans
införande.

Den ståndpunkt som speciellt ecklesiastikministern
har intagit i frågan är
så pass märklig, inte minst med hänsyn
till hans föregående i detta ärende, att
ett klarläggande är ytterst välkommet,
och jag skall därför bo att få framställa
tre frågor till ecklesiastikminister Persson.

Den ena frågan är, om statsrådet vidhåller
den uppfattning han hade 1950
om det nödvändiga sammanhanget mellan
småskollärarutbildningens förstärk -

ning och stadieindelningen och om han
vidhåller sin tidigare uppfattning om
sammanhanget mellan denna förstärkning
och den lämpliga tidpunkten för
enhetsskolans genomförande. Jag har
svårt att tänka mig, att ecklesiastikministern
kan svara annat än ja. Det vore
märkligt om det bleve ett annat svar.

Om herr statsrådet svarar ja på den
frågan, är då statsrådet villig att, oavsett
vad riksdagen i dag kommer att besluta
med anledning av statsutskottets
förslag, framlägga förslag för riksdagen
om en förstärkning av småskollärarutbildningen,
som tar sin början så tidigt
att det 1962, då vi planerar det mera
allmänna genomförandet av enhetsskolan,
finns åtminstone någon årgång småskollärare
som har den planerade utbildningen? För

det tredje, om statsrådet inte skulle
vara villig att framlägga ett sådant
förslag för riksdagen, anser sig då inte
herr statsrådet nödsakad att ta både
frågan om stadieindelningen och frågan
om enhetsskolans mera allmänna införande
under omprövning?

Jag vore tacksam att fä svar på dessa
frågor. De är så formulerade att de kan
besvaras med ja eller nej. Under avbidan
på detta besked skall jag dröja med
att framställa ett eventuellt yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! .lag måste bekänna att
jag känner mig litet enkel, när jag skall
uppträda efter detta statsmannaanförande
ifrån herr Ragnar Bergh. Han tycktes
uppträda som en gammal före detta
konstitutionsutskottsledamot och anordnade
en extra deehargedebatt med ecklesiastikministern.
Jag tycker att herr
Ragnar Bergh kunde ha valt ett något
lämpligare tillfälle för dessa storpolitiska
synpunkter, som han liar framfört
här i kväll. Men, herr talman, jag har
begärt ordet för en annan ocli mycket
enklare sak. Jag vill helst forma milt
anförande sä, att det håller sig inom ramen
för den proposition som nu föreligger
till behandling. Jag skall livligt
försöka anstränga mig till det, herr talman.
Jag hoppas att inte ens herr Bergh

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

blir besviken om jag försöker att göra
det.

Jag vill först säga att jag är mycket
glad för en sak, nämligen att den stora
frågan om att minska antalet elever i
folkskolans klasser nu har tagit ett mycket
stort steg fram mot sin lösning —
inte till sin definitiva lösning, ty det är
ju alldeles uppenbart att ju mindre antal
elever vi kan ha i klasserna, desto
bättre resultat kan lärarna få. Men vi
får hålla oss inom möjligheternas ram.

Vi har nu fått ett beslut som beträffande
tidpunkten för elevantalets minskning
i klasserna överensstämmer med
vad seminarieutredningen föreslagit. Vi
hade ju föreslagit att minskningen skulle
börja läsåret 1959/60, men vi hade endast
räknat med att det skulle behövas
en treårsperiod för att genomföra den
successivt. Att vi kom med detta sena
datum, två år senare än den termin som
börjar i höst, berodde på att vi ansåg att
man inte kunde få ett tillräckligt antal
lärare utbildade för att klara uppgiften.
Med hänsyn till de undersökningar, som
sedermera gjorts efter våra i seminarieutredningen,
har regering och statsutskott
kommit fram till att det var lämpligare
att utsträcka genomförandet på en
fyraårsperiod. Jag har inte kunnat pröva
undersökningen, men jag böjer mig
för dess resultat. Vi har hållit oss inom
det möjligas gräns, och därigenom kommer
man fram till denna förstärkning av
hela vårt skolväsen, som ligger därutinnan,
att folkskollärare och småskollärare
får mindre antal elever att hantera i
klasserna än förut.

Alla som haft med undervisning att
göra vet vad det betyder. Även vi riksdagsmän
vet att det är lättare att nå 150
ledamöters öron än 230.

När denna reform är klar har också
en annan betydelsefull reform fastställts
till tidpunkten. Jag skall inte dra dess
historia, som är en lidandets historia,
vilket det varit ända från 1950 och inte
minst i år. Men nu har vi i alla fall kommit
fram till en tillfrisknandets tidpunkt
genom att man bestämt när även denna
reform skall träda i kraft. I seminarieutredningen
räknade vi från början med

år 1957, men när det sedan drog ut på
tiden förstod jag att det inte kunde bli
förrän 1958. Nu blir det i varje fall år
1961. Jag är för min del mycket glad
över att en tidpunkt nu fastslagits för
den dag då vi här i landet skall få till
stånd den treåriga utbildning för småskollärarna
som sedan så länge ansetts
vara nödvändig och som gjorda undersökningar
visat vara oundviklig. Jag är
som sagt glad åt det beslutet, mindre såsom
ledamot av seminarieutredningen än
såsom i min mån ansvarig för att Sveriges
skolväsen och vår lärarutbildning
får en så lämplig utformning som möjligt.

Jag måste erkänna att jag var litet orolig
när jag läste klämmen till utskottets
utlåtande. Jag förstår dock att utskottet
formellt måste ansluta sig till 1950 års
beslut, och det hade ju knappast kunnat
göra något annat. Utskottet har dock i
sin motivering utan varje möjlighet till
tvekan sagt ifrån att principbeslutet innebär,
att småskollärarutbildningen skall
förlängas till att omfatta tre år. Vad
man med utskottets kläm kunde vara litet
tveksam om är var det första årets
utbildning skall förläggas. Jag är av den
bestämda meningen att med treårig utbildning
för småskollärarna skall även
det första årets utbildning förläggas till
seminarierna, så att utbildningen redan
från början till fullo inriktas på den gärning
som småskollärarna sedan skall
fullgöra. Värdet av det första utbildningsåret
blir betydligt mindre om det
förläggs till ett gymnasium eller någon
annanstans. Utskottet ansluter sig emellertid
till den angivna ståndpunkten, vilket
jag för min del är tacksam för, och
jag inkasserar det som ett värdefullt uttalande
när det gäller reformens utformning.

Eftersom det nu dröjer åtskilliga år
innan de nya småskollärarna med den
längre utbildningen kommer i verksamhet
vid våra skolor — det blir inte förrän
1963 för studenterna och 1964 för övriga
— var det enligt min bestämda mening
lyckligt och lämpligt om man under
den förestående övergångsperioden
på fyra ä fem år med blott tvåårig utbild -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

ning försökte ta ut de vinster som man
kan få av seminarieutredningens förslag
och de remissuttalanden som avgivits
med anledning därav. Det skulle vara
rätt orimligt om man under denna ganska
långa övergångstid fortsatte att tilllämpa
den gamla undervisningsplanen
och de gamla metoderna i stället för att
ta ledning av den pedagogiska diskussion
på området som kommit i gång genom
seminarieutredningens förslag och de
därpå följande remissyttrandena. Jag
hoppas livligt, herr statsråd och chef för
ecklesiastikdepartementet, att herr statsrådet
måtte se till att man genom något
lämpligt organ, t. ex. skolöverstyrelsen,
måtte överse undervisningsplanerna under
denna övergångsperiod så att de blir
moderniserade i stil med de principer
som framgått av seminarieutredningens
förslag ocli den följande debatten kring
dess betiinkande.

Under sådana omständigheter faller ju
en del av herr Ragnar Berghs anmärkningar
till marken, eller de blir dock
mindre betydelsefulla än vad de annars
skulle ha varit.

I utlåtandet fastslås vidare att man har
anslutit sig till de tankegånger som seminarieutredningen
framfört att man skall
ha en gemensam utbildning för både
småskollärare och folkskollärare. Det är
för övrigt praktiskt nödvändigt, redan
av det skälet att all erfarenhet visar att
man tidvis behöver utbilda väsentligen
folkskollärare och tidvis väsentligen
småskollärare. Man kan då bättre utnyttja
organisationen om den läggs upp så
att man kan utbilda båda dessa grupper
av lärare växelvis alltefter behovet. Detta
för också med sig att man måste tillse
att de nya folkskoleseminarierna, som
de skall kallas, förläggs till sådana seminarier
som kan fullgöra båda dessa uppgifter.
Det finns vissa punkter i departementschefens
förslag som enligt min mening
inte riktigt fyller kraven i detta
hänseende. Å andra sidan har departementschefen
sagt ifrån att den nya organisationen
blott skall gälla tills vidare.
Även statsutskottet bär sagt detsamma
och understrukit att det är fråga om en
provisorisk organisation. Man bestäm -

mer sig alltså inte för någonting definitivt.
När man kommer fram till mera bestämda
förslag måste man emellertid, inte
minst av ekonomiska skäl, se till att
de seminarier, som man föreslår alt upprätthållas,
också kan utnyttjas för utbildning
av både folkskollärare och småskollärare.

Vi riksdagsmän anlägger ofta bygdepolitiska
synpunkter. Jag vill inte därvidlag
helt utesluta mig själv, fastän jag
har fört en kamp mot den lusten. Vi har
alltså trots allt en viss lust att ägna oss
åt bygdepolitik. Men jag hoppas livligt
att varken den nuvarande ecklesiastikministern
eller hans efterträdare någonsin
kommer att ge ett finger åt småskuren
bygdepolitik, utan att han skall försöka
att lägga upp den nya organisationen
på ett ur organisatoriska och pedagogiska
synpunkter fullt försvarligt sätt.
Då kan man inte ha ett litet seminarium,
som med nöd kan utbilda en eller annan
grupp småskollärare, utan man måste
lägga upp en seminarieorganisation, som
kan utbilda både småskollärare och folkskollärare
alltefter behovet. Med den utgångspunkten
tror jag att organisationen
blir en annan än den som nu provisoriskt
förordas i statsutskottets förslag.

Det är klart att bygdeintressena ibland
kan tränga på. Men när herr Sundelin
och jag och några andra var ute och
reste fick vi den uppfattningen, att även
om ett av de seminarier, som fanns på
en ort, var avsett att nedläggas, så förklarade
man sig där belåten, om man
fick det andra organiserat för utbildning
av både småskollärare och folkskollärare.
Jag skulle kunna räkna upp en
hel rad orter, där man visade denna belåtenhet.

Om man nu är missbelåten på en del
håll över att ett seminarium nedlägges,
hör man exempelvis i Stockholm erinra
sig, att man där har lärarhögskolan, som
kommer att varje år utbilda vill jag minnas
9(i folkskollärare. Detta motsvarar
fyra avdelningar årligen. Lärarhögskolan
i Stockholm betyder helt enkelt att
man där liar två stora folkskoleseminarier.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

Det återstående folkskoleseminariet
som lever kvar i Stockholm — även om
det lever i en skröplig byggnad, den
skröpligaste som jag har sett här i landet,
när det gäller ett seminarium — har
möjlighet att utbilda både folkskollärare
och i stigande omfattning småskollärare.
Jag tycker att det är ett mycket gynnsamt
läge för Stockholms stad. Jag ber
herr Carl Albert Anderson om ursäkt,
att jag har den uppfattningen, som inte
är uttryck för någon avund från en göteborgares
sida. Jag kan bara konstatera
att Stockholm som den stora huvudort
det är i vårt land, icke minst när det
gäller kulturlivet, har blivit favoriserat
på ett sätt som är tillbörligt — men
Stockholm bör inte favoriseras ytterligare.

Herr talman! Jag har bara velat framföra
dessa synpunkter, när det gäller
handhavandet av denna fråga i fortsättningen.
Jag vill inte sätta mig på några
höga hästar utan bara framhålla dessa
synpunkter för övervägande i det fortsatta
arbetet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag, fastän jag
helst sett att tidpunkten för ikraftträdandet
hade blivit något annorlunda. I
övrigt är det emelertid så lyckligt för
vårt skolväsen, att jag utan all blygselns
rodnad yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Även om jag besinnar,
att satsen »Tid är pengar» inte gäller
för riksdagen, skall jag ändå försöka koncentrera
mig och med några ord tala
för den motion, som jag tillsammans
med några medmotionärer väckt i denna
kammare och som avser frågan om
nedläggande av småskoleseminariet i
Stockholm. Vi har hemställt att med nedläggandet
måtte tills vidare få anstå.

Herr Sjödahl har ju emfatiskt talat om
att Stockholms behov är väl tillgodosett
— om också kanske inte väl tillgodosett
i förhållande till det övriga landet. Även
med risk för att bli betecknad bygdepolitiker
vill jag bestrida detta. Det är nämligen
härvidlag icke fråga om i första

hand vad Stockholm bär av utbildningsanstalter
i förhållande till det övriga landet,
ulan vad Stockholm har i förhållande
till det behov som här föreligger av lärar
krafter.

Utskottet utgår från att ett bibehållande
av det nuvarande småskoleseminariet
i Stockholm måste få till konsekvens
nedläggande av utbildningen på någon
annan ort. Eftersom småskollärarutbildning
i fortsättningen kommer att äga
rum vid det nuvarande folkskoleseminariet
i Stockholm, skulle ett bibehållande
av det nuvarande småskoleseminariet innebära
en ökad utbildningskapacitet för
Stockholm. Man ser till — och det är ju
i och för sig riktigt tänkt — den nuvarande
totala balansen mellan Stockholm
och landet i övrigt. Stockholms andel
skall vara oförändrad, menar man, trots
att behovet där ökat långt mer än vad
som kan tillgodoses med den nuvarande
utbildningskapaciteten i huvudstaden.
Vad man hade önskat före ett beslut om
sammanslagning av folk- och småskoleseminarierna
i Stockholm eller — med
hänsyn till motionen kanske riktigare
uttryckt — före nedläggande av småskoleseminariet,
vore en specialutredning
om behovet av nya lärare i stockholmsregionen.
Ty märk väl, den stockholmska
seminariefrågan är inte en renodlad
stockholmsfråga. Den är en fråga som
berör hela den storstockholmska regionen
och därmed en dryg sjundedel av
hela landets befolkning.

Utskottet redovisar siffror beträffande
lärartillfången, som visar att ett betydande
överskott av småskollärare och ett
överskott av folkskollärare kommer att
föreligga från och med läsåret 1959—
1960. Till dessa, som det förefaller i och
för sig korrekta siffror, kan emellertid
fogas den kommentaren, att beräkningar
av det här slaget alltid är synnerligen
svåra att göra, därför att man inte bara
har att se på utbildningsbehov och
examination för en bedömning av frågan,
om ett överskott eller underskott
föreligger. Avgången av lärarkrafter är
nämligen betydande. Massor av folkskollärare
övergår i annan tjänst eller fortutbildar
sig och blir högstadielärare.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

Stockholm har nu en brist på mer än
200 folkskollärare. Denna hrist är till
hälften föranledd av att folkskollärare är
tjänstlediga för utbildning. Härtill kommer
ett mera speciellt stockholmsproblem:
I skoldistriktet nyanställer man
årligen i runt tal 400 folk- och småskollärare.
Av dessa tackar ungefär 100 nej
till anställningen, när svårigheterna på
bostadsmarknaden blir tydliga för dem.

Att småskollärarutbildningen är förlagd
till staden och huvudsakligen rekryteras
genom stockholmsungdom är naturligtvis
också ur den synpunkten avstor
angelägenhetsgrad. Med den svåra
bostadsbrist, som alltfort under många
år kommer att föreligga bär i Stockholm,
måste det vara en stor fördel för
staden att kunna anställa lärarinnor som
här har fast bostad. Går de i ett seminarium
för utbildning här, så bor de antingen
hemma eller har bostad på annat
sätt i Stockholm. Där bor de kvar, när
de är färdigutbildade och får sin anställning.
Problemet om bostad blir aldrig
aktuellt för dem.

Det bär kan vara en av anledningarna
till att hittills de allra flesta av de
från seminariet utexaminerade lärarinnorna
är anställda vid stockholmsskolor
eller i förstäder eller någon kommun inom
storstockholmsregionen.

Vad som också kan nämnas är ju, att
eleverna vid seminariet redan under seminarietiden
blir förtrogna med förhållandena
vid stadens skolor. Genom auskulteringar
och tjänstgöring som sjukvikarier
in. in. sker ett organiserat samarbete
mellan vår folkskoledirektion i
Stockholm och seminariet, ett samarbete
som i varje fall för en utomstående förefaller
att vara utomordentligt värdefullt.
Den anpassning till förhållandena, jag
vågar väl säga till livet, i en storstad och
även till den speciella mentalitet som
präglar barn och ungdom där, som de
far genom utbildning bär, har lärarna
och lärarinnorna nytta av sedermera.
Detta är också något som är speciellt för
eu utbildning bär och som det inte finns
samma möjligheter till på andra håll.

Problemet rör sig för Stockholms del
främst om en brist på folkskollärare.

Som en direkt följd av den bristen uppträder
sedan en brist även på småskollärare.
I siffror räknat är situationen den,
enligt de uppgifter som skolmyndigheterna
lämnar, att bristen på folkskollärare
i det stockholmska skoldistriktet
under år 1956/1957 uppgick till i runt
tal 220 lärare. Såsom bristvikarier utnyttjades
ett hundratal oexaminerade seininarister,
ett 60-tal pensionärer och
ett 60-tal småskollärare, och det bör tillläggas,
att bristen på folkskollärare beräknas
under läsåret 1957/58 ha stigit
så, att ytterligare ett 40-tal småskollärare
skulle behövas såsom bristvikarier.
Samtidigt kräves ett ökat antal småskollärare
för den successiva utbildningen
av småskollärarundervisningen även i
folkskolans tredje klass.

Det är därutöver ytterligare en detalj
som bör nämnas i ett sådant sammanhang.
Skall den viktigaste av alla skolreformer
kunna genomföras —■ en radikal
sänkning av barnantalet i klasserna
— måste redan nu denna reform förberedas
genom ökat intagande vid seminarierna.
En ökad utbildningsmöjlighet för
Stockholm medför ju också större möjligheter
i det hänseendet.

Herr talman! Jag avser icke att framställa
något yrkande. Jag har emellertid
ansett det vara riktigt att göra denna deklaration
om stockholmsbehovet. Det föreliggande
förslaget tillgodoser icke detta
behov, och det är att beklaga att varken
utskottet eller förslagsställaren i propositionen
i större utsträckning har velat
ta hänsyn till de speciella omständigheter
som föreligger i Stockholm. Hade
en utredning gjorts om det kommande
ökade behovet av lärarkrafter, är det ju
möjligt att förslaget om ett nedläggande
av det nuvarande småskoleseminariet i
Stockholm hade kunnat få anstå, tills behovet
blivit fyllt. Jag är övertygad om
att ingen, som är förtrogen med Stockholms
skolvärld, i ett sådant läge skulle
ha motsatt sig ett nedläggande av seminariet.
I dag är däremot alla dessa krafter
ense om att det är ett ingrepp som
icke är lyckligt för lärarutbildningen
och skolväsendet i Stockholm.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns inte så mycket
att tillägga till vad som redan liar sagts
av en rad föregående talare. Jag kan
emellertid säga att vi på avdelningen
och i utskottet har ägnat denna fråga en
mycket grundlig behandling, och resultatet
framgår av utskottets utlåtande som
är fullständigt enhälligt. Den omständigheten
tror jag att alla, som är intresserade
av denna utbildning, enbart har anledning
att vara glada över.

Det skulle ju ha varit bra, om man hade
kunnat behålla samtliga de seminarier,
som för närvarande finns här i landet.
Men detta är inte möjligt, ty då skulle
vi få en alltför stor organisation, som
skulle medföra starkt ökade kostnader.
Dessa pengar kan säkerligen användas
på andra håll inom vårt undervisningsväsen.
Utskottsutlåtandet bygger på departementschefens
förslag och den utredning
som legat till grund för detta.

Det framgår ju av denna att några seminarier
måste läggas ned för att krympa
organisationen, och det har då, såsom
framgår av utskottets utlåtande, bl. a.
blivit aktuellt att nedlägga småskoleseminariet
i Stockholm.

Detta seminarium tillkom ju år 1945
såsom ett provisorium, och det var alltså
meningen redan då, att det vid lämplig
tidpunkt skulle nedläggas. Nu är det
emellertid på det sättet, att även om småskoleseminariet
i Stockholm nedlägges,
kommer det ändå i framtiden att utbildas
småskollärare här, nämligen vid det
nuvarande kvinnliga folkskoleseminariet.
En sådan utväg har man ju redan
prövat på andra håll här i landet, och utbildningen
har, efter vad jag kan förstå,
utfallit till allmän belåtenhet.

Det finns ingen anledning för mig att
här ingå på herr Berghs anförande, då
talaren sysslade mycket litet med utskottets
utlåtande.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den, som åhörde herr
Carl Albert Andersons anförande, måste

m. in.

erkänna att de synpunkter, som han gav
uttryck för, hade mycket för sig. Det var
ett skickligt anförande herr Carl Albert
Anderson höll, men hans resonemang
var väl mycket begränsat till Stockholms
horisont. Jag vill inte därför säga att
herr Carl Anbert Anderson är någon
bygdepolitiker. Tvärtom: hela hans utseende
vittnar ju om att han ser på förhållandena
mera i stort.

När utskottet behandlade den här frågan,
fick det mottaga ett otal uppvaktningar
från alla möjliga håll i riket. Utgångspunkten
var att seminarieorganisationen
var för stor. Indragningar måste
ske — var skulle de verkställas? Det visade
sig att från alla de orter, där seminarierna
var i farozonen, uppträdde
skickliga förespråkare, som var och en
ville på sin ort behålla sitt seminarium.
Det är ju mycket mänskligt — jag kan
säga att det är ett vackert drag hos svenska
folket som här kom fram.

Tyvärr har jag inte till hands en del
siffror, som vi hade till vårt förfogande
på andra avdelningen och som visade,
hur många utbildningsplatser för folkoeh
småskollärare som skulle finnas enligt
den nya organisationen inom olika
regioner i landet. Vad beträffar den region,
där vi nu befinner oss och till vilken
jag också måste räkna Uppsala och
Strängnäs, visade det sig att denna region
omkring Stockholm var väl så mycket
tillgodosedd med utbildningsplatser
som andra områden i riket, ja, tillhörde
dem som var bäst tillgodosedda. Då räknade
vi inte bara med seminarierna utan
även med lärarhögskolan. Såsom herr
Sjödahl nyss framhöll, måste vi också ta
in lärarhögskolan i bilden och de 96 nya
folkskollärare årligen som inom kort där
kommer att få sin examen.

Jag beklagar själv att jag av omständigheternas
makt har tvingats att vara
med och tillstyrka indragning av Stockholmsseminariet.

Från början hade jag en annan inställning,
och min tanke var att man skulle
kunna rädda det. Men inför föreliggande
fakta fanns det ingen annan möjlighet
än att komma med det förslag, som
utskottet här bär presenterat.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

I utskottets utlåtande skymtar fram
också en annan sak, som man emellertid
kanske inte skall fästa så stort avseende
vid. Alla dessa undervisningsfrågor och
lokaliteterna i samband med dem får
man ta i ett enda stort sammanhang.
Nästa vecka kommer på kamrarnas bord
ett förslag om fördubbling av arkitektutbildningen
här i riket. Därvid föreslås
eu fördubblad intagning både i Stockholm
och Göteborg, och såvitt jag kan
se i dag, behövs småskoleseminariets lokaler
här i Stockholm om två år för arkitektutbildning.
Det kanske inte är alldeles
nödvändigt, men det har gjorts gällande
av föredragande i utskottet att
småskoleseminariets lokaler behövs för
utbildningen vid Tekniska högskolan. Vi
kanske inte heller bör glömma bort detta
faktum, när vi behandlar detta problem.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I mitt föregående anförande
försökte jag sätta in frågan om en
förstärkning av småskollärarinneutbildningen
i dess sammanhang med de
arbetsuppgifter som är tillämnade denna
kår. Jag framhöll att sammanhanget
betraktats som fullt klart och att en underlåtenhet
att förstärka denna utbildning
givetvis måste få vissa konsekvenser.
I fall man inte iakttar dessa kon-''
sekvenser, kommer den nya skolan inte
att bli vad den är avsedd att bli.

Jag tillät mig också att ställa en del
frågor till ecklesiastikministern för att
med hänsyn till propositionens märkliga
innehåll i detta avseende få ett uttalande
om hur lian såg på dessa ting.
Dessa frågor är naturligtvis inte ecklesiastikministern
skyldig att besvara, och
jag påfordrar inte heller att de besvaras.
Tillåt mig endast säga, att man här
kan tala om en vältalig tystnad.

Jag vill dessutom säga, att jag var
med om 1950 års skolbeslut, och jag
tillhör dem, som livligt önskar att denna
nya skola skall innebära en förstärkning
av vår folkbildning, men denna
önskan måste för sitt förverkligande
kräva handlingar av helt annan art än
vi här har bevittnat. Det är nu eu gång

så, att om denna nya skola inte fyller
det mått som man önskar, blir det inte
ecklesiastikministern, inte skolöverstyrelsen
och inte riksdagen som kommer
att få uppbära klandret, utan det blir de
enskilda lokala skolledningarna och de
enskilda lärarna. Jag betraktar det som
en självklar sak, att om vi tillämnar
vidgade arbetsuppgifter åt en kår, har
denna kår rätt att kräva att den, innan
den anförtros dessa vidgade arbetsuppgifter,
genom samhällets försorg också
skall ha beretts den utbildning som behövs
för ändamålet.

Jag kan därför inte, med det ansvar
jag känner mig ha för det beslut jag
var med om år 1950, underlåta att
framställa ett yrkande, och yrkandet
får den innebörden att utskottets förslag,
att läsåret 1961/62 skall vara det
första år, då denna förlängda utbildning
skall ta sin början, ändras till att avse
läsåret 1959/60. Då vinner vi i varje
fall att åtminstone en årgång, när enlietsskolan
skall genomföras mer allmänt,
år 1962 har fått den utbildning,
som vi anser och har ansett vara erforderlig.
Därtill förutsätter jag att vi under
de följande åren har att räkna med
förslag om förstärkningskurser för de
småskollärarinnor, som inte har fått någon
treårig utbildning men som skall
få sitt arbetsområde utvidgat.

Beträffande utskottets motivering ber
jag alltså, herr talman, att få föreslå att
på s. 43 i utskottets utlåtande orden
»från och med läsåret 1961/62» utbytes
mot orden »från och med läsåret 1959/
60». Beträffande utskottets kläm på s.
52 föreslår jag att orden »skall genomföras
från och med läsåret 1961/62»
utbytes mot orden »skall genomföras
från och med läsåret 1959/60».

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! .lag är övertygad om att
kammaren vid denna sena timme håller
mig räkning för om jag inte söker i
detalj gå in på herr Berghs underliga
historieskrivning. Han lade givetvis enligt
egen mening i dagen den verkliga
sakkunskapen, men det visade sig ju

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

också, att han i varje fall inte alls ville
förstå, hur ett regeringsförslag kommer
till, och det är kanske inte så konstigt,
eftersom han inte haft med sådant att
skaffa.

Herr Bergh anser alldeles säkert fortfarande
att han tillhör riksdagens sparsammaste
parti, men någonting härav
har då inte kommit fram i hans utläggningar
här i dag. Jag anser inte att ett
anförande av den art, som herr Bergh
höll i början av debatten, i detalj behöver
besvaras. Ett par andra talare bär i
debatten har ju också givit uttryck åt
den uppfattningen, att han mycket litet
höll sig till sak.

Jag vill emellertid nu bara tillägga,
att det givetvis skall vara mig angeläget
att söka modernisera studieplanerna
jämväl vid seminarierna, och jag menar
att vi från regeringens sida också har
visat detta under de år som närmast har
gått. En modernisering under hand har
skett och kommer även i fortsättningen
att ske.

Vad sedan beträffar herr Berglis funderingar
om att det skulle vara så värdefullt
att ha åtminstone någon enda
treårigt utbildad årsgrupp av småskollärarinnor,
när enhetsskolan skall börja
genomföras, så förstår väl var och en
— småskollärarinnor tjänstgör ju i regel
30, 35, kanske 40 år -— att det ändå
inte skulle ha någon avgörande betydelse
för enhetsskolans möjlighet att fungera
från starten, om denna utbildning
börjar något år tidigare eller senare. Jag
vill också erinra kammaren om ■— herr
Bergh får även gärna lyssna, fastän jag
vet att han var emot saken, när den genomfördes
och sålunda kan slå sig för
sitt bröst och säga: »Det bär jag inget
ansvar för» — att riksdagen för några
år sedan, efter proposition undertecknad
av mig, godkände att småskollärarinnor
successivt fick överta tredje klassen.
Denna ordning har nu fungerat under
några år, och ingen kan påstå att den
har blivit ett misslyckande. Övertagandet
kommer också att fortsätta.

Slutligen vill jag, om en och annan
tycker att detta utskottsförslag i alla fall
väsentligt skiljer sig från propositionen,

säga att man inte om man vill vara ärlig
kan påstå att så är förhållandet. Varken
jag eller någon annan i regeringen
liar haft en tanke på att i år inbjuda
riksdagen att ta tillbaka 1950 års principbeslut
om den treåriga småskollärarinneutbildningen.
Men vi har icke ansett
oss, med det ansvar vi känt inte
minst för ekonomiska ting här i landet,
böra ange någon bestämd tidpunkt, då
genomförandet skulle ske. Er skolans
synpunkt är det naturligtvis en fördel,
att utskottsförslaget anger en sådan bestämd
tidpunkt, men när jag i propositionen
skrev, att jag inte räknar med en
treårig utbildning under de närmaste
åren, så kunde var och en förstå att det
var regeringens mening, att frågan skall
tas upp igen och lösas i enlighet med
1950 års principbeslut, i varje fall inom
några år. Och det är just vad som kommer
att ske genom det utskottsförslag,
som jag hoppas att kammaren nu skall
antaga.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s) :

Herr talman! Jag vill endast till herr
Ohlon säga, att vi från Stockholms sida
inte betraktar dessa stockholmsönskemål,
om jag så får kalla dem, såsom
överdrivna, utan tvärtom mycket blygsamma.
För vårt vidkommande är det
inte fråga om att söka få fram en seminarieorganisation
av sådan omfattning,
att vi kunde tillgodose andra delar av
landet med lärarkrafter — vi skulle
tvärtom vara mycket nöjda, om man inte
förmenade oss rätten att tillgodose
vårt eget behov av lärarkrafter. Detta
går icke i dag, ocli det kommer ännu
mindre att gå i fortsättningen med det
behov av lärarkrafter vi har i Stockholm,
utan vi måste införskaffa lärarhjälp
från andra delar av landet. I och
för sig är detta inte något fel, men vi
har icke bostadsfrågan löst —• det är
vårt enorma bekymmer här i Stockholm.

Därför skulle det ha varit en större
och bättre hjälp till lösning av våra problem,
om vi hade fått behålla detta seminarium
tills vidare, intill dess förhållandena
hunnit bli bättre. Då hade vi

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18 97

känt mindre olust inför förslaget att slopa
småskoleseminariet i Stockholm än
vad nu är fallet.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Då det nu har ställts ett
yrkande på en annan linje än den, som
utskottet företräder i denna fråga, har
jag sett mig nödsakad att göra en deklaration.

Om jag hade önskat föreslå eller yrka
någonting, skulle det ha varit bifall till
motionen, men då jag själv varit med
om den kompromiss som här har ägt
rum, så skulle jag inte finna det korrekt
att ställa ett sådant yrkande. Jag är också
förhindrad att instämma i herr Berghs
yrkande. Då ett enhälligt statsutskott
här föreslår en fast tidpunkt och ett
ställningstagande från min sida för motionen
endast skulle verka som en demonstration,
finner jag mig böra rösta
för utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt angående punkten
I av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan samt särskilt
beträffande punkterna II—VII.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Bergh, Ragnar, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
att orden »från och med läsåret
19G1/62» såväl i den s. k. klämmen som
i tredje stycket av utskottets motivering
å sid. 43 i det tryckta utlåtandet utbyttes
mot »från och med läsåret 1959/60».

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna It—VII hemställt.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen
m. ni.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382), m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382); samt

2) lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Det förra lagförslaget innebar, att
maximibeloppet för bidragsförskott
skulle från och med den 1 juli 1957 höjas
från 600 till 720 kronor för barn
och år.

Enligt det senare lagförslaget skulle
vissa kategorier av barn, beträffande vilka
familjerättsligt underhållsbidrag å belopp
understigande 720 kronor för år
fastställts före den 1 april 1957, äga att
av allmänna medel erhålla vad som
bruste i nämnda belopp, s. k. utfyllnadsbidrag.

I anledning av propositionen hade inom
riksdagen väckts tre motioner, nämligen de

likalydande motionerna nr 493 i
första kammaren av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell samt nr 624 i
andra kammaren av fröken Elmén m. fl.
samt

motionen nr 625 i andra kammaren
av fru Ewerlöf in. fl.

Vidare hade utskottet till behandling i
förevarande sammanhang förehaft föl -

7 Första kammarens protokoll 1957. Nr IS

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m.
jande före propositionens avlämnande
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 49 i
första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt nr 26 i andra kammaren
av fru Löfqvist m. fl.,

de likalydande motionerna nr 384 i
första kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. och nr 395 i andra kammaren av
fröken Elmén m. fl. samt

motionen nr 230 i andra kammaren
av herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna 1:493 och 11:624 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 139 måtte anta den
av Kungl. Maj :t föreslagna lagen om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag med
den ändringen, att sådant bidrag skulle
utgå intill ett belopp av 1 200 kronor.

I motionen II: 625 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 139 framförda förslaget till lag om
utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

I motionerna I: 49 och II: 26 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
höja maximibeloppet för såväl bidragsförskott
som särskilda barnbidrag till
1 200 kronor per år.

I motionerna 1:384 och 11:395 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att maximibeloppet för bidragsförskott
till ensamstående mödrar skulle höjas
till 1 200 kronor per år och att denna
höjning skulle träda i kraft den 1 juli
1957.

I motionen II: 230 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta höja maximibeloppet
för bidragsförskotten och de särskilda
barnbidragen från nuvarande 600
kronor per år och barn till 1 200 kronor
per år och barn samt att inkomstprövningen
beträffande de särskilda barnbidragen
skulle avskaffas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382);

B. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om utfyllnad av
vissa underhållsbidrag —■ måtte med avslag
å motionerna I: 493 och II: 624
samt II: 625 för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att 1 § erhölle följande
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Ulskottets förslag:)

1 §• 1 §.

Barn, vars —---belopp (utfyllnadsbidrag).

Utfyllnadsbidrag må ej utgå till barn,
vars föräldrar sammanbo, eller till barn,
som bor tillsammans med den underhållsskyldige.
Ej heller må utfyllnadsbidrag
utgå till barn, som för sin försörjning
uppenbarligen ej har behov av dylikt
bidrag.

Utfyllnadbidrag må ej utgå till barn,
vars föräldrar sammanbo, eller till barn,
som bor tillsammans med den underhållsskyldige.

C. att motionerna

1) 1:49 och 11:26,

2) I: 384 och II: 395 samt

3) 11:230,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört

och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I. vid utskottets hemställan under A
av fru Carlqvist, som dock ej antytt sin
mening;

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

II. vid utskottets hemställan under B
av herr Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen II: 625 måtte —
med avslag jämväl å motionerna 1:493
och II: 624 — avslå det i propositionen
nr 139 framförda förslaget till lag om
utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Till detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation. Jag kommer
inte att ställa något yrkande utan
följer utskottet, men jag viil gärna framföra
några synpunkter.

När vi i januari avgav vår motion,
fanns det ingen proposition framlagd
om förslag till höjda bidragsförskott. Vi
stödde vår motion på den av socialstyrelsen
företagna undersökningen av de
ensamstående mödrarnas levnadsvillkor.
Undersökningen bekräftade vad många
av oss redan vet, att de ensamma mödrarna
har mycket svåra både ekonomiska,
sociala och personliga bekymmer.
Tidigare i år har här i kammaren debatterats
frågor, vari också de ensamstående
mödrarnas ekonomiska ställning
har berörts. Jag tänker då på abortfrågan
och skatteavdraget. Från flera håll
var man överens om att just denna
grupp av samhällsmedborgare borde
hjälpas, ja, man sade t. o. m. att det var
samhällets plikt att hjälpa. Inte nog med
att dessa mödrar har ekonomiska problem,
de har många gånger svårt att finna
någon som tar hand om barnet eller
barnen, när de är på sitt förvärvsarbete.
De har också det stora ansvaret att ensamma
fostra barnen till dugliga samhällsmedborgare.
Kan man därför på
något vis hjälpa dessa mödrar, så bör
det ske.

Nu har statsrådet Ulla Lindström lagt
fram en proposition om höjning av bidragsförskotten
från 600 kronor om året
till 720 kronor och om utfyllnad av underhållsbidrag.
I vår motion yrkas en
höjning till 1 200 kronor om året, och
man kan tycka att eu höjning med 10

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.
kronor i månaden — enligt propositionen
— inte är så värst mycket. Men det
är ju i alla fall till och inte ifrån.

Efter att ha tagit del av de summor,
som en höjning till 1 200 kronor om året
skulle medföra, är vi motionärer på det
klara med att det just nu inte finns stora
möjligheter att få vår motion bifallen.
Men vi vädjar till statsrådet Ulla Lindström,
som vi vet har de allvarligaste
förhoppningar om att få hjälpa dem,
som har det svårt, att så fort det finns
möjlighet därtill vidtaga sådana åtgärder,
som i någon mån kan förbättra de
ensamma mödrarnas och deras barns
livsvillkor.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
som nu skall behandlas, rör en proposition,
vari dels föreslås en lagändring,
dels förelägges riksdagen en ny lag.

Den ena frågan gäller en ändring av
8 § bidragsförskottslagen, så att bidragsförskotten
höjes från 600 till 720 kronor,
d. v. s. från 50 till 60 kronor i månaden.
Mot denna lagändring har jag för min
del intet att erinra — man får ju ge små
indextillägg även i sådana här sammanhang.

Därefter kommer ett förslag till en helt
ny lag, en lag som jag tycker är ganska
underlig. Den går ut på att man skall införa
en ny bidragsform, kallad utfyllnadsbidrag.
Den är avsedd att utgå till
barn, som inte enligt avtal eller domstolsbeslut
är berättigat till ett underhållsbidrag
som uppgår till 720 kronor
om året. Då skall staten fylla ut detta belopp.

Det är en märkvärdig sak, att staten
skall träda in i ett civilrättsligt förhållande,
när det har träffats avtal med
barnafadern om att han skall betala så
och så mycket eller när en domstol har
dömt någon att betala så och så mycket.
I dessa fall föreligger ett förhållande av
civilrättslig natur, och i den mån staten
triidcr in och fyller ut detta, så kan man
ju inte, såsom fallet är med bidragsförskotten,
återkräva utfyllnaden av dem
som egentligen skall betala underhållet.

100

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.

Nu är det på det sättet, att utskottsmajoriteten
inte har skridit till verket
med någon högre grad av entusiasm, vilket
framgår av vad som står på s. 25 i
utlåtandet. Utskottet anför fyra bestämda
skäl för att man egentligen borde avslå
denna proposition. Det första är att
under den föreslagna bidragsformen inte
har kunnat inräknas de fall, där domstolsbeslut
eller avtal om skyldighet att
utgiva underhållsbidrag icke föreligger,
utan det är bara fråga om gjorda frivilliga
överenskommelser, som är stadfiista
genom ett av två personer bevittnat avtal
eller genom domstolsutslag. Det är
naturligtvis ett stort antal fall som härigenom
kommer att falla utanför, och det
anser utskottets majoritet med fog vara
en stor brist.

Den andra invändningen är att man
för att förhindra missbruk har fått göra
en avgränsning till de fall, som har blivit
avgjorda fram till april månad i år.
Lagen blir alltså inte gällande beträffande
de avtal som träffas i maj och framöver.
Det blir två kategorier.

För det tredje anför utskottet emot antagandet
av denna lag, att då genom lagen
skulle skapas garanti för ett visst
minimistöd, kan detta få som följd att
vårdnadshavare kan finna det mindre
angeläget att söka få till stånd höjning av
utgående familjerättsliga underhållsbidrag,
oaktat det skulle ha varit lagligen
möjligt. Detta är någonting som jag vill
understryka. Om denna lag antages,
kommer det att bli betydligt svårare att
få dem, som verkligen bör betala för
sina sommarnöjen, att göra det. AU staten
här skall träda in och betala för sådana
saker, kan inte vara riktigt, förrän
det visat sig att man inte kan få ut understödet
av de ansvariga. Men den
möjligheten minskas ju avsevärt, om
denna lag antas, vilket också utskottets
majoritet anfört.

Slutligen säger utskottet att det hade
varit lämpligare, om förslaget framlagts
vid sådan tidpunkt, att detsamma kunnat
utformas i närmare anslutning till
de regler, som i en nära framtid kan förväntas
komma att ersätta de nuvarande
särskilda barnbidragen. För att ge ut -

tryck åt den betänksamhet, som utskottets
majoritet känner, säger man att utskottet
trots de betänkligheter, som i övrigt
kan resas mot det föreliggande lagförslaget
o. s. v., inte vill motsätta sig

— ehuru med viss tvekan — att förslaget
upphöjes till lag. Detta är, herr talman,
mycket sagt av ett riksdagsutskott.

Jag skulle till detta vilja lägga ytterligare
ett par synpunkter. Om nu denna
lag antas och man sedan i framtiden vill
höja bidragsförskotten eller de särskilda
barnbidragen, kan man ju knappast undgå
att öka på även fyllnadsbidragen, och
detta medför stora kostnader. Höjningen
av bidragsförskotten är inte så dyr;
kostnaden uppgår till uppskattningsvis

— det går inte att beräkna den exakt, ty
man kan ju inte känna till i vilken utsträckning
fyllnadsbidrag kommer att
lämnas — 2,1 miljoner kronor. Kostnaderna
för fyllnadsbidragen beräknas
uppgå till 4,5 miljoner kronor, därav 3,4
miljoner kronor för staten och resten
för kommunerna; vi kan dock trösta oss
med att kostnaderna inte kommer att
märkas under nästa budgetår, då det är
meningen att barnavårdsnämnderna
skall förskottera dessa medel och sedan
under budgetåret 1958/59 få igen dem av
staten. Om bidragsförskotten skulle höjas
till 1 200 kronor för barn och år —
vilket yrkats i vissa motioner ■— kommer
utgifterna att uppgå till ytterligare
7 miljoner kronor, varav för staten 5,75
miljoner kronor. Om fyllnadsbidragen
skulle höjas till 1 200 kronor för år •—
vilket motionsvis yrkats av den ledamot,
som jag tror kommer att efterträda mig
här på talarstolen — kostar detta inte
mindre än 26,7 miljoner kronor per år,
varav ungefär 20 miljoner kronor för
staten, och skulle de allmänna barnbidragen
höjas, skulle detta kosta mellan
18 och 20 miljoner kronor.

Det dyraste förslaget är alltså höjningen
av fyllnadsbidragen, som logiskt kommer
att bli följden, om man skall försöka
förbättra andra stödformer, t. ex. hjälpen
till ofullständiga familjer. Detta är
någonting som vi bör besinna, innan vi
inför denna nya lag, som ju dessutom
inte är riktig i det avseendet, att staten

Fredagen den 17 mai 1957 em.

Nr 18

101

mer och mer får ta på sig ansvaret för
enskilda människors åligganden och enligt
min mening i högsta grad naturliga
åligganden. Det kan inte vara riktigt att
man skall gå fram alltför släpphänt mot
dem, som har underhållsskyldighet gentemot
oförsörjda barn, utan det gäller att
se till, att de ansvariga får betala sina
underhållsbidrag — en mycket stor del
av dem har sådana inkomster, att de
mycket väl kan göra det, bara man håller
efter dem. Dessa möjligheter kommer
att minskas med detta förslag. Visserligen
gäller detta inte de fall, där bidragen
fastställts efter den 1 april i år, men
själva tanken med fyllnadsbidraget kommer
så småningom att leda till att det
ställes krav på att bidrag skall utgå efter
denna tidpunkt.

Jag anser således, herr talman, att
det finns synnerligen starka skäl för att
avslå det förslag i propositionen, som
går ut på antagandet av lagen om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag. I
reservationen yrkas, att riksdagen skall
avslå denna lag, under det att reservanterna
i likhet med utskottet tillstyrker
förslaget om ändring av bidragsförskottslagen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
och hoppas att åtminstone
några här i kammaren närvarande förstår,
att det här inte gäller någon vanlig
sak och att hela utskottet är tveksamt.
Jag hoppas att denna tveksamhet
tar sig uttryck i att kammaren vågar ta
en annan ställning än vad utskottsmajoriteten
vågat göra.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
vad herr Mannerskantz här har framfört,
nämligen att det har rått mycket
stor tveksamhet inom utskottet, huruvida
tidpunkten för framläggande av
särskilt förslag om utfyllnadsbidrag varit
den lämpligaste. Vi har därvid utgått
från att riktpunkten egentligen borde
vara de särskilda barnbidragen. Men
en förbättring av dessa har fått anstå,
beroende på att allmänna pensionsberedningen
har föreslagit, att de skall

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.
inordnas i det nya pensionssystemet. De
särskilda barnbidragen är eljest fastställda
till samma belopp — 600 kronor
— som nu gäller för bidragsförskotten.

Pensionsberedningen föreslår, att de
särskilda barnbidragen — därest de avlöses
av det nya pensionssystemet -—
skall fastställas till 750 kronor. Inom
utskottet menade man nog, att det inte
hade varit någon risk att låta de särskilda
barnbidragen provisoriskt följa
med upp till 720 kronor. Då hade det
varit lättare att acceptera principen om
utfyllnadsbidrag för de underhållsbidrag,
som har blivit fastställda för den
1 april 1957. Därvid utgick man från
att de i många fall har bestämts till så
låga belopp, att ett särskilt utfyllnadsbidrag
skulle erfordras för att de skulle
motsvara tidens krav, i all synnerhet sådana
bidrag, för vilka man icke räknade
med möjligheten att höja dem genom
ändring av domstol eller genom
förhandlingar med den underhållspliktige.

När utskottet ändå har tillstyrkt propositionen,
har det varit uteslutande av
den anledningen, att vi inte ville beröva
dem, som genom förslaget skulle
få höjda bidrag redan nu, denna möjlighet.
Vad herr Mannerskantz läste upp
ur utskottets utlåtande får väl tolkas
såsom ett beklagande av att de särskilda
barnbidragen inte har kunnat följa
med i detta sammanhang.

Jag vill också gärna stryka under vad
herr Mannerskantz sagt om att vi inom
utskottet varit litet tveksamma inför
principen om utfyllnadsbidrag, även
om det nu endast blir utfyllnad i fråga
om bidrag, fastställda före den 1
april 1957 genom domstol eller genom
överenskommelse, och man alltså kan
räkna med att det blir en bidragsform
av övergående natur. Men om man godkänner
principen, finns det väl alltid
risk för att man framdeles kommer alt
finna någon form att få in dem i ett bidragssystem
som sedermera kan fastställas
och där det kan finnas utrymme
för utfyllnader av bidrag som blivit
fastställda efter detta datum, även om
det inte är aktuellt just i dag.

102

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.

Vid behandlingen av de motioner,
som här förelegat om en betydligt kraftigare
höjning — ända upp till en fördubbling
av bidragen — har utskottet
ansett, att det av ekonomiska skäl inte
är möjligt att höja de särskilda barnbidragen
så mycket och att det inte finns
någon anledning att låta bidragsförskotten
överstiga de särskilda barnbidrag
som en gång kan bli fastställda. Man
kan därför inte höja bidragsförskotten
upp till 1 200 kronor, såsom yrkats i de
flesta av de motioner, vari denna fråga
behandlats.

Man kan räkna med att pensionsberedningens
förslag inte kommer att behandlas
i en sådan takt, att det lär bli
möjligt att få höjda särskilda barnbidrag
under nästkommande år. Därför
har utskottet i sin motivering framhållit,
att dröjsmålet inte får bli längre
än som är alldeles nödvändigt. Jag vill
understryka detta genom att till statsrådet,
som nu är i kammaren, uttala,
att om det skulle visa sig att behandlingen
av denna fråga — i samband
med att pensionsberedningens betänkande
föranleder en proposition —
drar alltför långt ut på tiden, statsrådet
överväger, huruvida det inte är möjligt
att provisoriskt lösa frågan om de
särskilda barnbidragen genom att föreslå
en höjning i varje fall upp till de
belopp, som vi nu här diskuterar i fråga
om såväl bidragsförskotten som det
nya enligt förslaget, nämligen utfyllnadsbidragen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden
så här sent med att närmare beskriva
för kammaren den ekonomiska situationen
för de ensamstående mödrar, som
det är fråga om här. Det är en situation,
som nog utskottets ledamöter har sig väl
bekant men som kanske är mindre känd
för kammarens övriga ledamöter. Vare
det nog sagt, att sedan riksdagens beslut
i onsdags om höjning av de privata un -

derhållsbidragen med genomsnittligt 20
procent har slagit igenom i praktiken,
alltså efter den 1 juli i år, kommer alltjämt
cirka 25 procent av de gamla underhållsbidragen
och de motsvarande
bidragsförskotten att ligga på belopp under
50 kronor i månaden, belopp på 40-,
45-, 50-kronorsnivån. Ingen av oss här
närvarande vill väl taxera värdet för
barnet av den förlorade fadern till så
blygsamma belopp, och inget barn kostar
i realiteten så litet att föda och kläda.
På modern överlåtes därmed den
ojämförligt största andelen av barnets
försörjning. Men samhället kan inte anständigtvis
låta det fortgå på det viset
utan att göra en aktion för att bringa
underhållsbidragens nivå till närmare
överensstämmelse med nutida kostnadsläge
och levnadstandarad. Den aktionen
är det min förhoppning att kammaren
skall besluta i dag.

Utskottsmajoriteten har tillstyrkt propositionens
förslag om viss ökning av
bidragsförskottens belopp och om utfyllnadsbidrag
åt de barn för vilka underhållsbidrag
på mindre än 60 kronor i
månaden har fastställts, såvida avtalen
har ingåtts före den 1 april 1957. Utskottet
anmäler dock — det har vi hört både
av reservanten och av utskottets talesman
— en viss tveksamhet över denna
utformning, därför att den dels ställer
de barn utanför ett förbättrat stöd, som
inte har något fastställt underhållsbidrag
över huvud taget, dels utelämnar de
barn för vilka underhållsbidrag nu och
framdeles skall fastställas. Det är riktigt
att den förra gruppen barn — vissa
barn med död eller okänd fader — inalles
cirka 15 000 stycken, inte nu får någon
lyftning av de särskilda barnbidrag,
som de är berättigade till, när moderns
inkomst är låg. Detta beror ju, som herr
Strand här framhöll och som propositionen
har påpekat, på att de särskilda
barnbidragen varit föremål för prövning
och förslag av allmänna pensionsberedningen
och att det kan väntas att
riksdagen redan i höst får tillfälle att
besluta om de särskilda barnbidragens
höjning till 750 kronor per år och om
slopandet av behovsprövningen i sam -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

103

band därmed. Tyvärr medför detta en
viss eftersläpning för denna kategori,
vilket jag är den förste att beklaga. Men
att så tätt inpå en nära förestående
prövning av de särskild barnbidragen
rucka på deras belopp och på principerna
för deras utanordning, i syfte att
bringa barn, som får dessa barnbidrag,
i full paritet med barn, som har underhållsbidrag
eller bidragsförskott, skulle
bara ha trasslat till den nödvändiga samordningen
med pensionsberedningens
förslag. Det har alltså förefallit regeringen
bättre att man gör något nu för att
förbättra det för de minst 60 000 barn,
som har otillräckliga underhåll, än att
inte göra något alls, med hänvisning till
de cirka 15 000 barn, som inte har några
underhåll, som man kan anknyta den
här förbättringen till.

Den andra kategori barn, som lämnas
utanför detta förslag, är de så att säga
blivande underhållsfallen. Om dem vill
jag säga, att de avsiktligt har lämnats
utanför, detta inte bara för att förhindra
missbruk av utfyllnadsbidragen — vilket
utskottet är införstått med — utan
främst för att positivt främja ett bättre
utnyttjande framdeles av fädernas betalningsförmåga.
Avsikten med att göra
utfyllnadsbidragen till en temporär åtgärd,
som avvecklar sig själv, allteftersom
de gamla underhållsbidragen upphör
med barnens uppväxande, har varit
att bestämt klargöra för föräldrar och
för myndigheter med uppgift att bevaka
barnens intressen, att ett barn i dagens
samhälle inte bör ha mindre än 60 kronor
i underhållsbidrag per månad från
den föräldrapari, som inte sammanbor
med barnet, kort sagt alt nya avtal itncler
det beloppet inte skall godkännas av
vårdnadshavare och barnavårdsmiin annat
än i exceptionella fall, t. ex. då en
ny familjs existensminimum hotas —
fall, då socialvården får kopplas in. Sådana
undantag kan naturligtvis inträffa
även i framtiden, och för dem blir som
sagt socialvården vår säkerhetsventil.
Men normalt bär en arbetsför person i
våra dagar inkomster, som tillåter honom
eller henne att betala åtminstone
60 kronor i månaden för silt barn, ett

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.
belopp som motsvarar mindre än två
dagsförtjänster i en genomsnittlig industriarbetarlön.

Jag kan därför alls inte förstå vad högerreservanterna
och herr Mannerskantz
menar med att säga, att utfyllnadsbidragen
kommer att leda till — jag citerar
reservationen, och herr Mannerskantz
sade något liknande i sitt anförande —
»minskade ansträngningar att utverka
underhållsbidrag till högsta möjliga belopp».
All erfarenhet från tidigare höjningar
av bidragsförskottet bekräftar antagandet,
att det blir tvärtom — strävandena
att höja underhållsbidragsbeloppet
stimuleras i stället. Utfyllnadsbidraget
kan inte heller, som reservanterna
säger, ha någon »negativ inverkan»
på återbetalningen från den underhållsskyldige.
Denne krävs på det underhållsbelopp,
för vilket motsvarande bidragsförskott
utgår, precis som tidigare skett
och även nu sker. Någon anledning att
tro att barnavårdsnämnderna skulle
slappna i detta även kommunalekonomiskt
betingade indrivningsarbete finns
väl inte.

Något mera ligger det måhända i utskottets
påpekande av att vårdnadshavare
kanske kan finna det mindre angeläget
att söka få till stånd en höjning av
redan utgående familjerättsliga underhållsbidrag,
fastän en sådan höjning
skulle vara lagligen möjlig. Men jag tror,
att barnavårdsmännen ute på fältet skulle
kunna tala om för kammaren och utskottet,
hur ytterst litet processlystna de
ensamma mödrarna brukar vara. De
drar sig för processer om högre underhåll
av fruktan för bråk och trakasserier
och av stolthet, och de resonerar som så,
att »vill han inte frivilligt betala mer till
sitt barn, skall vi inte tvinga oss på» eller
processa om ett högre bidrag. Det
blir nog varken fler eller färre processer
av det slaget genom införande av utfyllningsbidrag
till den grupp mödrar och
barn, som nu utgör den ekonomiska
slummen i de ofullständiga familjernas
90 000-skara. Det är för alt rensa upp
den slummen och lägga ett fast golv för
dessa familjers ekonomi, som detta förslag
har presenterats för riksdagen.

104

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

x\ng. ändring i bidragsförskottslagen m. in.

Den lilla justering i lagtexten, som utskottet
förordar, utgör en förbättring
som jag tacksamt noterar. Den strukna
satsen om att utfyllnadsbidrag ej skulle
utgå till barn, som uppenbart inte har
behov därav, var avsedd att tolkas mycket
restriktivt, och det är bara en fördel
att den kom bort.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
uttrycka förhoppningen att kammaren
nu beslutar sig för att ge de ensamma
mödrarna det handtag de länge väntat
på.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Så länge inte ens herr
Mannerskantz har något universalmedel
att förhindra tillkomsten av oförsörjda
barn måste vi väl i alla fall se situationen
klart. Det finns en stor mängd ofullständiga
familjer, bestående av ensamstående
mödrar med barn, och det är
dem vi måste tänka på. Det är till mödrarna
och barnen, som samhället skall
betala dessa bidrag; de är inte avsedda
för de försumliga fädernas sommarnöjen,
som herr Mannerskantz tydligen hade
missuppfattat det hela till.

Då vi motionärer i denna kammare
väckte vår motion om ett bidragsförskott
och ett utfyllnadsbidrag upp till 1 200
kronor, byggde vi på socialstyrelsens
förslag. Socialstyrelsen ansåg nämligen,
att bidragsförskottet borde höjas till
1 200 kronor, om det skulle kunna bli
någon verklig hjälp för dessa mödrar
och barn. I konsekvens med en höjning
av bidragsförskottet ansåg vi, att även
utfyllnadsbidraget borde höjas till samma
belopp. Jag för min del kan inte se
något märkvärdigare i detta utfyllnadsbidrag
än i bidragsförskottet. Det är,
som statsrådet Lindström påpekade, en
åtgärd avsedd att avvecklas, allteftersom
barnen växer upp. Den kommer på det
sättet att avvecklas av sig själv. Man
hoppas att under tiden få fram en sådan
höjning av de familjerättsliga bidragen,
att barnen då skall kunna bli försörjda
i betydligt större utsträckning än för
närvarande.

Både familjeberedningen och en
mängd av de remissinstanser, som yttrat

sig över beredningens förslag, ansåg att
den för närvarande mest aktuella familjepolitiska
åtgärden är att försöka förbättra
de ensamstående mödrarnas ställning.
Det har vittnats från flera håll därom,
både av fru Carlqvist och av statsrådet
Lindström, och jag skall därför inte
utveckla de ensamstående mödrarnas
situation närmare.

De familjerättsliga underhållsbidrag,
som fastställes av domstolarna, är ju för
närvarande, som den i propositionen redovisade
utredningen visar, i allmänhet
— i varje fall i alltför många fall — alldeles
för låga. Det förekommer till och
med att det alltjämt fastställes underhållsbidrag
på 30 å 35 kronor per månad,
vilket inte kan täcka annat än en
mycket obetydlig del av de verkliga kostnaderna
för den ensamstående modern.
Vad vi vill ha är en annan praxis då det
gäller fastställandet av dessa bidrag. Vi
har trolt, då vi väckte motionen, att de
minimibelopp, som skulle komma att
fastställas av domstolarna och av barnavårdsmyndigheterna,
i fortsättningen
skulle bli desamma som bidragsförskottet
och utfyllnadsbidraget, d. v. s. i vårt
fall 100 kronor per månad. Det skulle
endast vara i rena undantagsfall, som
domstolarna och barnavårdsmyndigheterna
skulle kunna gå under detta belopp.
Jag tror att det skulle vara ett mycket
verksamt medel gentemot domstolarna
och barnavårdsmyndigheterna i det
här avseendet att få bidragsbeloppet fastställt
till ett högre belopp.

I dagens situation, i den statsfinansiella
situationen kanske jag skall säga,
inser jag givetvis att det inte finns utrymme
för en höjning av såväl bidragsförskotten
som utfyllnadsbidragen till de
av oss önskade beloppen, och därför
kommer jag i dag inte heller att ställa
något yrkande om bifall till motionen.

Jag vill endast slutligen uttala det, att
jag inte ser det förslag, som nu ligger
på riksdagens bord, som en slutgiltig lösning
av detta problem, utan jag hoppas
att vi så småningom, helst så snart som
möjligt, får upp frågan igen, kanske i
samband med ett förslag till lösning av
de särskilda barnbidragen, som jag för

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

105

min del tycker att det är synnerligen beklagligt
att vi inte har fått npp till prövning
samtidigt med det här förslaget. Vi
får väl ändå se det förslag, som nu har
framkommit, som. ett tecken på god vilja
från regeringens sida att söka komma
till räfta med problemet, och vi hoppas
att snart få se en fortsättning på den goda
viljan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall faktiskt inte
åtaga mig att ensam minska på antalet
oförsörjda barn. Kammaren däremot
skulle kunna hjälpa till genom att avslå
förslaget om fyllnadsbidrag, tv jag tror
att förslaget i sig självt kommer att gynna
detta, att man kan företaga sådana
här handlingar utan att behöva svara för
följderna, i tanke att staten träder in soni
civilrättslig part och fyller ut.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
varje punkt av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

8 Första kammarens protokoll 1.957. Nr 18

Ang. ändring i bidragsförskottslagen m. m.

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Herr talmannen yttrade, att under
nästkommande vecka bordläggningsplenum
komme att hållas på tisdagen med
början kl. 15 och arbetsplena på onsdagen,
torsdagen och fredagen med början
varje dag kl. 10.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och
1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-länderna;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
(nr 618) för Nordiska rådet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fångvårdsanstalt å
Hinseberg i Frövi köping; samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fångvårdsanstalter
i österåkers kommun, Stockholms
län, och i Kumla stad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

106

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956
och 1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Beneluxländerna;
samt

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 för Nordiska rådet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.32.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570894