1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1957:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMMAREN Nr 10

22—27 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 22 mars

Interpellation av herr Sveningsson ang. skattetrycket å den tunga
nyttotrafiken

Tisdagen den 26 mars

Svar på fråga av herr Åman ang. framläggande av proposition beträffande
avdragsrätt för studieunderstöd ....................

Interpellation av herr Sveningsson ang. förhindrande av roulettspel
på restauranger ........................................

Onsdagen den 27 mars
Ang. landstingsvalkretsarnas storlek
Anslag under femte huvudtiteln:

Levnadskostnadsundersökning m. m.

Mödrahjälp m. ............................................

Avlönande av hemvårdarinnor
Socialhjälp och barnavård för lappar

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård m. m.......

Ferieresor för barn

Barna- och ungdomsvårdsskolorna

Statsbidrag till kommunala nykterhetsnämnder ..............

Den offentliga arbetsförmedlingen .........................

Utredning ang. lönevillkoren för arkivarbetare m. in...........

Anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler in. m.
Vissa kostnader för statens bosättningslån
Arbetarskyddsstyrelsen
Statsbidrag till De blindas förening

Social upplysningsfilm ....................................

Socialdepartementets kommittéanslag

Anslag till riksarkivet

Ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

Lindrigare beskattning av extrainkomster in. m...............

Ändringar i företagsbeskattningen
Första kammarens protokoll 1057. Nr 10

34
38
40
47
49

60
61

Nr 10

Innehåll

Sid.

Riksbankens penning- och valutapolitik ........................ 94

Ändringar i flottningslagstiftningen ............................ 108

Anslag under nionde huvudtiteln:

Lantbruksnämnderna ...................................... 113

Kostnader för särskilda planeringsåtgärder .................. 122

Byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter .... 123

Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln ................ 125

Diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m............. 128

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 mars

Lti ikesutskottets utlåtande nr 3, ang. avgivande av förklaring i enlighet
med bestämmelserna i artikel 36 moment 2 i stadgan för
den internationella domstolen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrade grunder för
fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .......................

— nr 49, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
..........................

— nr 50, ang. vissa anslag under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
............................

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. ändring i förordningen
om investeringsavgift för år 1957

— nr 30, ang. lindrigare beskattning av extrainkomster eller mer inkomster

..............................

— nr 31, ang. vissa ändringar i företagsbeskattningen ............

— nr 33, ang. skattefrihet för vissa ersättningar som utbetalas från

Förbundsrepubliken Tyskland ............................

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning

— nr 6, ang. familjepension till vissa änkor efter arbetare vid

Tumba bruk ....................................

— nr 7, ang. försäljning av ett visst område av fastigheten Tumba l1 108

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. tillämpningen av bestämmelserna
om beslag å spritdrycker m. m...................

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, om ändring i lagen ang. statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror m. m.....

— nr 13, ang. ratifikation av en konvention om social trygghet

mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och
Nordirland ..............................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. rätt för kommun att erhålla
ersättning för kostnader vid släckning av brand i statlig
egendom ................................

— nr 11, om utredning ang. ändring av villkoren för vinnande av

mätningsmannakompetens ..........................

— nr 12, ang. ändring i vissa hänseenden av flottningslagstiftningen 108

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde

huvudtiteln (jordbruksdepartementet), punkterna 1_53 ...... 112

108

Fredagen den 22 mars 1957

Nr 10

Fredagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlägg för Förenta
Nationernas kostnader för röjning
av Suezkanalen;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Gotlands
läns landsting för utbyggande av lasarettet
i Visby;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1957/58 av underskottet
för Luftfartsfonden; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
molioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 141, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i konkurslagen
m. in.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet, samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till bankoutskottet
från riksdagens revisorer inkommit
framställning om ändrad lönegradsplacering
av de vid revisorernas
kansli inrättade tjänsterna som byrådirektör
och sekreterare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 426, av fru Nilsson m. fl.;
nr 427, av herr Eriksson m. fl.;
nr 428, av herr Bengtson m. fl.;
nr 429, av herr Åman m. fl.;
nr 430, av herrar Eriksson och Osvald;
nr 431, av herr Svensson, Axel m. fl.;
samt

nr 432, av herrar Huss och Edström.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

116, angående övertagande av staden
Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare;

Nr 10

Fredagen den 22 mars 1957

nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 121, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 122, angående vissa statsbidrag på
skolväsendets område;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.;

nr 126, angående fångvårdsanstalt
å Hinseberg i Frövi köping;

nr 127, med förslag till instruktion för
riksdagens ombudsmän;

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.;

nr 129, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.; och

nr 130, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
avgivande av förklaring i enlighet
med bestämmelserna i artikel 36
moment 2 i stadgan för den internationella
domstolen;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckta motioner om ändrade
grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas
storlek;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om

anslag för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål,
samt akademier m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 23
november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om lindrigare beskattningar av extrainkomster
eller merinkomster;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i företagsbeskattningen;
samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar
som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 6, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående familjepension
till vissa änkor efter arbetare
vid Tumba bruk; samt

nr 7, i anledning av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående försäljning
av ett visst område av den riksbanken
tillhöriga fastigheten Tumba l1;

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckt motion angående tilllämpningen
av bestämmelserna om beslag
å och förverkande av spritdrycker,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention om social trygghet mellan
Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland;

Fredagen den 22 mars 1957

Nr 10

Interpellation ang. skattetrycket å den tunga nyttotrafiken

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att erhålla ersättning
för kostnader vid släckning av
brand i statlig egendom;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring av villkoren
för vinnande av mätningsmannakompetens;
samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om ändring i vissa hänseenden av flottningslagstiftningen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jorbruksärenden, jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckt motion angående
indragning till statskassan av
ordensavgifterna m. m.;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot husbockens härjningar; nr

12, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av skadegörelse
av mink; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
angående innehavet av Generalstabens
litografiska anstalt.

Interpellation ang. skattetrycket å den
tunga nyttotrafiken

Herr SVENINGSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den ändrade avvägning
av motortrafikens beskattning som skedde
genom beslut av 1954 års riksdag bär
med särskild skärpa träffat den tyngre
trafiken, särskilt då den yrkesmässiga,
och får därför anses vara av starkt trafik-
och näringspolitisk innebörd. Dess
genomförande har i viss mån rubbat
de vid nämnda tidpunkt bestående kon -

kurrensförhållandena mellan biltrafiken
och de övriga trafikgrenarna samt fördelningen
inom biltrafiken av skilda
fordonstyper och fordonsslag.

1954 års beslut fattades på grundval
av en Kungl. Maj:ts proposition vilken
till väsentlig del byggde på ett av 1951
års utredning rörande beskattningen av
motorfordonstrafiken avgivet betänkande.
Detta utsattes vid remissbehandlingen
för stark kritik. Konsekvenserna av
den föreslagna beskattningen ansågs
komma att medföra katastrofala följder
för i första hand den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

Ehuru de föreslagna höjningarna icke
helt godtogs av riksdagen var det likväl
fråga om mycket väsentliga skärpningar.
Några ord måste i detta sammanhang
sägas om skatten på brännolja.

Med hänsyn till att brännoljedrivna
fordon betingar ett avsevärt högre anskaffningspris,
har högre tjänstevikt och
till följd därav drabbas av en starkt progressiv
fordonsskatt samt i vissa andra
avseenden är mer kostnadskrävande, är
förutsättningen för att användning av
brännoljedrivna fordon skall ställa sig
ekonomiskt fördelaktig, att drivmedelskostnaderna
kan hållas väsentligt lägre
än i fråga om bensindrivna fordon. De
möjligheter som i detta avseende funnits
har under tiden efter 1954 i omfattande
grad minskats. Detta förhållande
kan med skäl anses ha medfört de kännbaraste
verkningarna för dem som är
sysselsatta inom den yrkesmässiga trafiken.

Den svenska lasttrafikbilägarekåren
består till övervägande del av mindre
företagare. Omkring 70 % är s. k. enbilsåkare,
d. v. s. de bedriver trafik med
endast en lastbil. Åkarna kör i regel
själva sitt fordon. Av naturliga skäl har
dessa enbilsåkerier i mycket hög grad
koncentrerat sig på tyngre transporter,
där det ekonomiska utbytet blivit större
än vid trafik med små eller medelstora
bilar. En successiv övergång har
därmed -— till stor del före 1954 — skelt
till brännoljedrivna bilar. Huvudparten
av de c:a 7 000 enbilsåkarna torde vara

Nr 10

Fredagen den 22 mars 1957

Interpellation ang. skattetrycket å den tunga nyttotrafiken

ägare till en diesellastbil. Den skärpta
konkurrensen inom transportväsendet,
den fortlöpande penningvärdeförsämringen,
nödvändigheten att investera i
bättre och dyrare vagnmaterial gör att
de svenska åkarna f. n. inte kan köpa
sina bilar kontant, utan dessa har i regel
att erlägga dryga amorteringar under
en tidsperiod som ofta sammanfaller
med fordonets livslängd.

Det torde av vad som anförts otvetydigt
framgå, att enbart höjningarna
av brännoljepris och brännoljeskatt
måste inverka mycket oförmånligt på
det ekonomiska utbytet av den tyngre
trafiken. Detta förhållande gäller i särskild
grad de mindre företagen.

Ehuru brännoljeskatten måste tillskrivas
en central roll vid bedömningen av
kostnadsutvecklingen för den tyngre
nyttotrafiken utgör den dock endast en
del av samtliga stegringar i omkostnadsläget.
Sålunda har sedan 1952 följande
statliga åtgärder med fördyrande verkan
vidtagits: höjning av fordonsskatten
för berörda kategori med c:a 50 %
samt införande av investeringsavgift.
Dessutom har följande »allmänna» omkostnadssfegringar
inträffat: chaufförslönerna
har stigit med c:a 30 %, reparationskostnaderna
med c:a 40 %, priset
på gummidäck med 15—20 %, försäkringar
med c:a 30 % samt därutöver
viss höjning av garagehyror, telefonavgifter
och bokföringsavgifter.

Situationen för den tunga nyttotrafiken,
särskilt småföretagen på det yrkesmässiga
området, torde f. n. vara mycket
allvarlig. Det är så mycket mer beklagligt
som läget icke kan sägas vara
en följd av bristande intresse för rationalisering
eller av sund konkurrens,
utan fastmera till väsentlig del en följd
av ett övermäktigt skattetryck.

Med stöd av det som anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
det allvarliga ekonomiska läge i
vilket den tunga nyttotrafiken i allmänhet
och de mindre företagen inom den
yrkesmässiga trafiken i synnerhet befinner
sig samt att nuvarande drivmedels-
och automobilskatter samt avgifter
måste anses ha starkt bidragit till
denna situation?

2) Vill herr statsrådet, om så är fallet,
låta utreda vilka verkningar 1954
års riksdagsbeslut har medfört för den
tunga nyttotrafiken och vill herr statsrådet
— om det av utredningen framgår
att ogynnsamma verkningar uppstått
— medverka till en sänkning av det
totala skattetryck som åvilar den tunga
nyttotrafiken?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Gärde Widemar under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
433, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 26 mars 1957

Nr 10

Tisdagen den 26 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

Riksdagsman Gunnar Andersson, Gustavsberg,
som vårdas på kirurgiska avdelningen
vid Stockholms läns centrallasarett
sedan den 12/3 1957 och opererades
för magsår den 16/3, är tills vidare
oförmögen till arbete, vilket härmed
intygas.

Stocksund den 22/3 1957

B. Bager
Lasarettsläkare

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av närslutna intyg
får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den
25 mars t. o. m. den 7 april 1957.

Kyrktåsjö den 25 mars 1957

Carl U. Olsén

Härmed intygas, att riksdagsman C. U.
Olsén, Kyrktåsjö, på grund av furunculos
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 25/3 t. o. m. den 7/4
1957.

Hoting den 25/3 1957

Huns Brismark
Tf. provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 150, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av skiljedomskonvention mellan
Sverige och Grekland.

Ang. framläggande av proposition beträffande
avdragsrätt för studieunderstöd

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Åman till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställt följande fråga: »Kommer
frågan om avdragsrätt för studieunderstöd,
som prövats av 1950 års skattelagssakkunniga
och därefter remissbehandlats,
att bli föremål för proposition till
årets riksdag?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åman har frågat
mig om förslaget rörande avdragsrätt
för studieunderstöd, som framlagts av
1950 års skattelagssakkunniga och därefter
remissbehandlats, kommer att bli
föremål för proposition till årets riksdag.

Remissbehandlingen av skattelagssakkunnigas
förslag avslutades den 9 februari.
Vid den genomgång av remissvaren,
som därefter skett inom finansdepartementet,
har det kunnat konstateras att
meningarna om hur problemet lämpligen
bör lösas går starkt isär. Åtskilliga
ändringsförslag har också framförts av
remissorganen. Under sådana förhållanden
blir det inte möjligt att på den korta
tid, som står till buds, utarbeta en
proposition redan till årets riksdag.

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Ang. framlaggande av proposition beträffande avdragsrätt för studieunderstöd

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för att han snabbt besvarat
min fråga. Vad beträffar innehållet
i svaret vill jag emellertid uttala mitt
starka missnöje. Jag är övertygad om att
detta delas av en utbredd opinion bland
både föräldrar och studerande, som alltför
länge fått vänta på ett förslag om avdragsrätt
för studieunderstöd och som
utgått från att detta skulle bli en realitet,
sedan 1950 års skattelagssakkunniga
framlagt sitt förslag. Till yttermera visso
har jag anledning att förmoda, att
riksdagen känner sig åsidosatt, eftersom
den flera gånger — och senast vid 1955
års riksdag — hemställt om proposition
i frågan.

Finansministern uppger, att det inte
är möjligt att på den korta tid, som står
till buds efter remissbehandlingen, utarbeta
en proposition till årets riksdag,
eftersom de meningar, som framförts i
remissyttrandena om hur problemet
lämpligen bör lösas, går starkt isär. Till
detta vill jag först säga, herr talman, att
jag är övertygad om att man till finansdepartementets
förfogande har så skickliga
och omdömesgilla experter på området,
att man kunnat utarbeta en proposition,
om man verkligen varit angelägen
att få en sådan behandlad vid årets riksdag
— och detta även om meningarna i
remissyttrandena varit starkt delade. Jag
ställer mig emellertid även på den punkten
frågande inför finansministerns svar.
Jag har nämligen fått det intrycket, att
remissinstanserna i det stora hela intagit
en positiv ställning till förslaget,
och att meningarna snarast varit mindre
delade än vad som kan anses normalt
vid remissbehandlingen av frågor av den
här arten.

Det förhåller sig väl så, att de i detta
sammanhang viktigaste remissinstanserna
— riksskattenämnden och kammarrätten
— tillstyrkt förslaget, liksom det
alldeles övervägande flertalet övriga remissinstanser.
De randanmärkningar
som gjorts har knappast varit av den arten,
att propositionsskrivandet kan vara
särskilt komplicerat.

Vad sedan gäller själva sakfrågan kan
det inte göras gällande, att den föreslag -

na reformen helt eller huvudsakligen
skulle tillgodose ett exklusivt skikt av
högre inkomsttagare. Erfarenheten visar,
att ambitionen att genom ekonomiskt
stöd bidraga till en gedigen utbildning
för ungdomarna finns i alla inkomstgrupper.
Den av de skattelagssakkunniga
föreslagna reformen skulle därför
innebära en betydande stimulans för
stora grupper av löntagare att göra en
insats till sina barns och samhällets
bästa. Den skulle också innebära ett erkännande
från statsmakternas sida av
den betydelse, som föräldrarnas stöd till
högre utbildning har.

För andra slag av periodiskt understöd,
t. ex. understöd till behövande,
medges på goda grunder — och skall
enligt de skattelagssakkunniga medges
— avdragsrätt vid beskattningen. Den av
de skattelagssakkunniga föreslagna reformen
avser att i huvudsak jämställa
bidrag till studier med de periodiska
understöden, även om de av lämplighetsskäl
erhållit en annan utformning.
Vad som underlåtes genom att proposition
inte kommer att framläggas vid
årets riksdag, är undanröjandet av en
straffskatt för de familjeförsörjare, som
många gånger med stora personliga
uppoffringar gör en samhällsnyttig insats,
då de genom ekonomiska bidrag
sörjer för sina barns utbildning.

Jag vill inte underlåta att här säga,
att det förhållandet att proposition rörande
avdragsrätt för studieunderstöd
inte kommer att framläggas för årets
riksdag inom stora medborgargrupper
kommer att tolkas som en ovilja att tillgodose
rättvisekrav i dessa hänseenden.
För mig är det av finansministern lämnade
svaret djupt otillfredsställande.

Häri instämde herrar Arrhén (h) och
Lundström (fp).

Herr talmannen anförde nu, att herr
Sjödahl begärt ordet för att deltaga i
den pågående överläggningen, och tillsporde
kammaren, huruvida den ville
besluta att för tillfället upphäva den i
§ 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadgan
för kammaren stadgade inskränkningen
i yttranderätten.

Tisdagen den 26 mars 1957

Nr 10

Ang. framläggande av proposition beträffande avdragsrätt för studieunderstöd

Härtill svarades ja.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr SJÖDAHL (s), som anförde:

Herr talman! Jag skulle inte ha försökt
locka kammaren till detta beslut, om
herr Åman hade iakttagit vad man egentligen
kan vänta av den som ställer en
enkel fråga, nämligen att han framför
ett enkelt tack eller ett enkelt uttalande
av sitt missnöje. Men i stället har herr
Åman kommit med en längre plaidoyer i
saken, som inbjuder till debatt.

Jag vill erinra om vad som förevarit
i ärendet. Frågan har behandlats av en
utredning, där också jag var medlem.
Majoriteten uttalade sig för att man skulle
tillåta ett avdrag i form av periodiskt
understöd för studier, medan minoriteten
— till vilken jag hörde — bestämt
avstyrkte detta. De skäl, som då förebragtes
å ömse sidor, är ungefär desamma
som alltjämt åberopas för eller emot
denna sak.

En av de synpunkter som anfördes var
bland annat, att man kunde ge periodiska
understöd åt söner eller döttrar, som
inte hade något egentligt behov av sådana
understöd. Det brukar sägas att
man kan ge understöd åt en slarver till
pojke — eller åt en slarvig flicka — men
att man inte kan ge det åt en son eller
dotter, som flitigt och skötsamt studerar
vid ett universitet. Den frågan kan man
naturligtvis lösa på det sättet att man
avlägsnar möjligheten att ge understöd
åt slarviga söner, och i de skattelagssakkunnigas
förslag säges att man inte bör
ha rätt att ge understöd i sådana fall,
då det inte är ekonomiskt erforderligt
eller av andra skäl inte bör betraktas
såsom ett periodiskt understöd.

Herr Åman efterlyser inte alls att den
frågan skall tas upp till behandling,
utan han fäster sig uteslutande vid frågan
om avdragsrätt för studieunderstöd.

Vi har här i riksdagen diskuterat
frågan om barnbidrag och barnavdrag,
och vi har då rätt allmänt kommit till
den uppfattningen, alt vi bör gå fram
barnbidragsvägen och åt alla familjer i
olika inkomstställningar ge samma belopp
till hjälp för barnen. Vi bör alltså
inte gå barnavdragslinjen, som man gjor -

de förr och som innehar att den större
inkomsttagaren fick en större hjälp till
sin barnuppfostran än den mindre inkomsttagaren.
Låt den fattige och den
rike få samma belopp, till och med skattefritt,
men låt oss inte gå skatteavdragslinjen.

Vid årets riksdag föreligger ett förslag
om att studerande mellan 16 och
18 år, vill jag minnas, skall få ett bidrag.
Man har där icke gått studieavdragslinjen,
sannolikt därför att den
skulle verka så ytterst orättvist; den
skulle premiera de större inkomsttagarna
och straffa — här skulle man kunna
tala om straffbeskattning -— de mindre
inkomsttagarna, som skulle få den mindre
hjälpen.

Jag tror för min del, herr talman, att
man bör fortsätta på den av riksdagen
knäsatta linjen och använda större eller
mindre delen av de 57 miljoner
kronor, som det här totalt rör sig om,
för att hjälpa studerande ungdom efter
det behov av stipendier, som den har,
i stället för att följa den andra linjen,
varigenom de rika favoriseras och de
fattiga straffas — jag använder detta
hårda ord, eftersom herr Äman inte drog
sig för att använda det nyss. Jag tror
att det är en riktigare väg att gå fram
på, och jag vill livligt rekommendera
den.

Att utskottet på sin tid begärde en utredning
berodde på att man ville ha en
utredning över hela fältet. Utskottet angav
därvid inte att man ville ha frågan
löst på det sätt de skattelagssakkunniga
har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få ge uttryck
åt dessa synpunkter som en viss motvikt
till de meningar, som herr Äman här har
framfört.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag har inte i första
hand gripit mig an med själva sakfrågan
utan anmärkt på att det inte, trots
riksdagsbeslut, har lagts fram något förslag
på denna punkt. Om detta har herr
Sjödahl inte sagt någonting.

När det giillcr sakfrågan förhåller
det sig väl ändå inte så att studerande,

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Ang. framläggande av proposition beträffande avdragsrätt för studieunderstöd

som verkligen är i starkt behov av hjälp
men saknar familjeunderlag för bidrag
till sina studier, i detta fall utelämnas på
grund av den avdragsrätt man skulle ge
andra. Jag kan inte förstå hur herr Sjödahl
kan få den av mig omnämnda avdragsrätten
till en bestraffning av dem,
som saknar föräldrar vilka är i stånd att
ge dem studiestöd, eftersom sådant stöd
kan lämnas i andra former. Men vad man
inte kommer ifrån är att folk med relativt
blygsamma inkomster — att det
finns en och annan med höga inkomster
förändrar inte den faktiska totalbilden
— inte får åtnjuta någon avdragsrätt;
de gör ändå en insats för att hjälpa oss
att till praktisk utövning av olika slag
av yrken inom samhället få fram de
studiebegåvningar som vi behöver.

.lag kan inte förstå att det skall råda
någon motsättning mellan dessa två
ting. Frågan om barnavdrag och barnbidrag
är ju inte riktigt relevant. Man
har ju där en fråga av helt annan tyngd
och helt annan social innebörd än den
fråga jag här tagit upp.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr Sjödahls något överraskande
inlägg i denna debatt!

När herr Åman tackade för det svar,
han erhållit på sin fråga, uttryckte han
sitt missnöje med svaret. Frågan, som
han ställde, gällde huruvida man hade
att vänta en proposition i år med anledning
av riksdagens hemställan i ämnet,
och lian fick ett nekande svar på den
frågan. När herr Åman beklagade, att
svaret hade fått detta innehåll, motiverade
han sitt missnöje med synpunkter
på denna avdragsrätts angelägenhetsgrad.
När finansministern svarade på
frågan, uttalade han sig inte om huruvida
han ansåg att avdragsrätt borde införas
eller inte, men herr Sjödahl kom
i sitt inlägg att föra in debatten på detta
plan och uttalade, såsom vi hörde,
ett flertal skäl för att en sådan avdragsrätt
icke borde konstitueras. Det föreligger
således en motsättning mellan herr
Sjödahls och finansministerns inlägg.
Finansministern åberopade tidsnöd för
att inte förslag kunde framläggas, under
det att herr Sjödahl för sin del framhöll

att en sådan reform icke borde genomföras.

Jag undrar, om herr Sjödahl på något
sätt talar på regeringens vägnar i detta
sammanhang. Han kan inte gärna tala
på bevillningsutskottets vägnar, därför
att det är ju dock på förslag av bevillningsutskottet
som riksdagen begärt utredning.
Talar herr Sjödahl såsom enskild
riksdagsman må det vara hans ensak,
men när man vet vilken trogen regeringsadjutant
herr Sjödahl är och
hör de argument han anfört vid sidan
av de argument finansministern kommit
med, blir man onekligen något fundersam
om vad som är orsaken till uppskovet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till herr talmannens uppmaning inte inveckla
mig i något anförande utan inskränka
mig till att framföra ett tack
till herr Åman för hans framträdande i
denna fråga. Jag ber att få instämma i
herr Åmans anförande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med hänsyn till de restriktioner,
som gäller beträffande yttranderätten
vid besvarandet av enkla
frågor, tvingas jag att avstå från att gå
närmare in på denna fråga och inskränker
mig till att upprepa det instämmande,
som jag tidigare gjorde i herr Åmans
anförande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 116, angående övertagande av staden
Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare; och

nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
121, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. in.

Tisdagen den 26 mars 1957

Nr 10

Interpellation ang. förhindrande av roulettspel pa restauranger

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 122, angående vissa statsbidrag på
skolväsendets område;

nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. in.; och

nr 126, angående fångvårdsanstalt å
Hinseberg i Frövi köping.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

129, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.; och

nr 130, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
fru Gärde Widemars motion nr
433.

F''öredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 49 och 50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 26,
30, 31 och 33, bankoutskottets utlåtanden
nr 5—7, första lagutskottets utlåtande
nr 15, andra lagutskottets utlåtanden
nr 11 och 13, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 10—12, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 5 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 10—
13.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

117, angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.;

nr 118, angående rörelsemedel för domänverket; nr

124, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 132, angående statsunderstöd åt de
politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande
verksamhet; och

nr 133, angående avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid
universiteten m. fl. läroanstalter.

Interpellation ang. förhindrande av roulettspel
på restauranger

Ordet lämnades på begäran till herr
SVENINGSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
liar ett antal restauranger i landet installerat
rouletter i till restaurangen hörande
lokaler. Tillstånd härtill synes
icke erfordras då polismyndigheten synes
jämställa roulettspel med lotteri,
varför endast anmälan enligt lotteriförordningen
ansetts erforderlig. Det torde
dock vara tveksamt om nu gällande lotteriförordning
täcker anordnandet av
roulettspel.

Det kan även framhållas att i överlåtelsekontrakten
före 1 oktober 1955 mellan
systembolagen och restauratörerna
återfanns följande bestämmelser. »I utskänkningslokal
eller därmed i inre förbindelse
stående lokal må icke uppställas
spelautomat eller tillhandahållas annat
spel, för vars begagnande avgift
skall erläggas.» I de nu använda kontraktsformulären,
som är fastställda av
kungl. kontrollstyrelsen är denna bestämmelse
borttagen, då man ansett nu
gällande lagstiftning icke lämna möjlighet
till ett kvarliållande vid denna bestämmelse
i kontrakten. Däremot har
överståthållarämbetet i Stockholm för
sin del föreskrivit, i samband med meddelandet
av tillstånd till utskiinkning av

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Interpellation ang. förhindrande av roulettspel på restauranger

rusdrycker på restauranger, liknande
bestämmelser som tidigare fanns i kungl.
kontrollstyrelsens kontraktsformulär.

Möjligheten och rätten att anordna
roulettspel tolkas olika i skilda delar
av landet.

Enligt min mening är hasardspel även
i den begränsade omfattning det här
ännu gäller olämpligt i samband med restaurangrörelse.
Roulettspel är en form
av lotteri som i högre grad än andra
tar sikte på äventyrligt spel, vilket icke
blott är olämpligt för restaurangnäringen
utan ägnat att bidraga till en icke önskvärd
utveckling inom densamma.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet att med stöd
av lotteriförordningen roulettspel kan
tillåtas på restauranger?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att sådana åtgärder vidtages att äventyrligt
spel med pengar förhindras på
våra restauranger?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 434, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Åman, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.;

nr 435, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder för ökad intagning
av studerande vid de tekniska högskolorna,
m. m.;

nr 436, av herr Boo, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1957/58 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;

nr 437, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande av en ny statlig vårdanstalt
för alkoholmissbrukare m. m.;

nr 438, av herr Sveningsson och herr
Johansson, Ivar, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m.;

nr 439, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m.;

nr 440, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. in.;

nr 441, av herr Nord, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
in. in.;

nr 442, av herr Ahlkvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m.;

nr 443, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
in. in.; och

nr 444, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 inom. lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkesskada; och
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförmånerna för vissa
överlantmätare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
G. II. Berggren

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får undertecknad ledamot av
riksdagens första kammare härmed
vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med denna dag
till och med den tid läkarintyget utvisar.

Sveg den 26 mars 1957

Per Olofsson

Ledamot av riksdagens
första kammare
för Jämtlands
och Västernorrlands
län

Att Per Olofsson, född den 23 februari
1889, Sundsätt, på grund av sjukdom,
inflammation i övre luftvägarna, är
oförmögen till arbete fr. o. m. den 26/3
1957 t. o. in. den 5/4 1957 intygas härmed.

Sveg den 26/3 1957

J. Mat ha

Leg. läkare,
t. f. provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 117,
angående teckning av ytterligare aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposision
nr 118, angående rörelsemedel för
domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 124, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 132, angående statsunderstöd åt de
politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande
verksamhet; och
nr 133, angående avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid
universiteten m. fl. läroanstalter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 434, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Åman;

nr 435, av herr Svensson, Axel, m. fl.;
nr 436, av herr Boo; och
nr 437, av herr Sveningsson.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 438, av herr Sveningsson och herr
Johansson, Ivar;

nr 439, av herr Sveningsson m. fl.;
nr 440, av herr Bengtson m. fl.;
nr 441, av herr Nord;
nr 442, av herr Ahlkvist m. fl.; och
nr 443, av herr Bengtson m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Andersson,
Torsten, m. fl. väckta motionen nr
444.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 51—53.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande
av förklaring i enlighet med bestämmelserna
i artikel 36 moment 2 i
stadgan för den internationella domstolen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. landstingsvalkretsarnas storlek

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 247 i
första kammaren av herr Aastrup och nr
294 i andra kammaren av herr Gustafsson
i Skellefteå och herr Gustafson i Göteborg
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en snabb utredning av frågan
om ändrade grunder för fastställande av
landstingsvalkretsarnas storlek i syfte
att uppnå en representation, som bättre
överensstämde med väljaropinionen, och
att resultatet av denna utredning måtte
underställas riksdagen i så god tid, att
eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna
kunde ske före 1958 års val.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna nr I: 247 och II: 294 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Englund,
Ragnar Bergh, Lundström, Swedberg
och Olofson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:247 och 11:294 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en snabb utredning av frågan om ändrade
grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas
storlek i syfte att uppnå
en representation, som bättre överensstämde
med väljaropinionen, och att
resultatet av denna utredning måtte underställas
riksdagen i så god tid, att
eventuella ändringar av landstingsvalkretsarna
kunde ske före 1958 års val.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med några ord skall jag
be att få kommentera den reservation
som jag tillsammans med andra ledamöter
av konstitutionsutskottet har fogat
till utskottsutlåtandet.

Motionärerna har som skäl för sitt
förslag anfört att den reform av valsystemet
och de ändrade regler för landstingsvalkretsarnas
storlek som beslöts
1954 inte har givit tillfredsställande resultat.
För min del kan jag inte finna
annat än att motionärerna har rätt. Reformen
1954 skedde ju för att förbättra
den proportionella rättvisan vid mandatfördelningen.
Vad man ville komma
bort från illustrerar utskottet självt i
sitt utlåtande, då det erinrar om att avvikelsen
mellan det faktiska valresultatet
och full proportionalitet inom
landstingsområdena vid 1950 års val för
hela riket tillsammantaget var ± 55
mandat. Vid 1946 års val utgjorde motsvarande
avvikelser ± 66 mandat.

Hur man beräknade att 1954 års reform
skulle verka, framgår tydligt av
den kungl. propositionen det året. Där
hade man räknat ut, att med de föreslagna
förändringarna av valsystem och
valkretsindelning borde avvikelsen från
full proportionalitet vid 1950 års val
ha gått ned från ± 55 mandat, som jag
nyss nämnde, till ± 36, och vid 1946
års val skulle de nya reglerna ha verkat
så att avvikelsen hade minskat från
± 66 mandat till ± 23.

Även om 1954 års riksdagsbeslut var
en kompromiss, så kan det dock fastslås
att en så väsentlig förbättring i den
proportionella mandatfördelningen, som
regeringen hade förespeglat med dessa
räkneexempel, onekligen utgjorde ett
starkt motiv för riksdagens beslut. Tyvärr
måste man konstatera att reformen
inte höll vad den lovade. 1954 års
val resulterade i en avvikelse från landstingsproportionaliteten
på ± 47 mandat,
alltså dubbelt så mycket som man hade
räknat ut att det skulle ha blivit 1946
och drygt 30 procent sämre än vad
man hade räknat ut att resultatet skulle
ha blivit vid 1950 års val. Den genomsnittliga
avvikelsen per landstingsområde
nedgick visserligen med drygt 20
procent, såsom framgår av utskottsutlåtandet,
men denna relativt ringa förbättring
var nog inte vad man eftersträvade.
Detta tycks även majoriteten i
konstitutionsutskottet inse, om jag nu
rätt kan tolka innebörden i det inle -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

dande stycket i utskottsutlåtandet. Tydligen
hade förhoppningarna alltså ställts
högre och avsevärt högre än vad utfallet
blev.

Då vi reservanter således har funnit
att 1954 års reform inte blev vad man
hoppats, har vi tyckt att det föreligger
skäl att bifalla motionärernas yrkande
om ytterligare förbättringar i systemet.
1954 års beslut var ju ett provisorium.
Frågan om en definitiv reform av valsystemet
vid landstingsval blir väl aktuell
först om några år, sedan författningsutredningen
har knäckt problemet
om riksdagens utseende och om riksdagsvalens
utformning. Men en förbättring
av provisoriet bör ju kunna ske tidigare,
så att man inte skall behöva
fortsätta alla år fram till en definitiv
reform med så stora avvikelser från
proportionaliteten som 1954 års val utvisade.
Då har vi tyckt att det enklaste
och mest praktiska är att fortsätta på
samma väg som riksdagen själv anvisade
1954, alltså att söka ytterligare förstora
landstingsvalkretsarna.

Främst är det därvid de minsta landstingsvalkretsarna
som kommer i åtanke.
Utskottet har låtit utarbeta en statistik
som visar att ett betydande antal
valkretsar alltjämt är mycket små. Inte
mindre än 22 stycken eller cirka en
sjundedel av samtliga kretsar i landet
väljer nu fem eller sex landstingsmän,
alltså mindre än vad man i principbeslutet
från 1954 ansåg vara det lägsta
antal landstingsmän som skulle väljas.

Det är klart att det i första hand är en
förstoring av dessa minsta valkretsar
som skulle vara önskvärd, och en sådan
kan naturligtvis ske utan någon som
helst lagstiftning. Men erfarenheten bär
visat, att detta är ytterst svårt. Vi har
därför liksom motioniirerna ansett, att
det vore önskvärt om riksdagen höjde
den undre gränsen för landstingsvalkretsarnas
storlek och mandatantal eller
inte medgav alltför många undantag.
Vi tror att därmed skulle eu betydande
förbättring ske och att man skulle komma
närmare det mål som uppsattes år
1954.

Nu iir det ju så all landstingsvalen

Ang. landstingsvalkretsarnas storlek
också påverkar första kammarens sammansättning,
och denna uppvisar så
stora avvikelser från partiernas totala
röstetal i landet, att det bör vara en angelägen
uppgift att även försöka göra
vad man kan för att förbättra utfallet
här. Det kan naturligtvis ske genom att
man söker få så rättvis sammansättning
i valkollegierna som möjligt. Detta upphäver
visserligen inte alla de missvisningar
som alltid följer med dubbla val
— som det ju gäller när det är fråga om
första kammaren -—■ men det gör säkerligen
sitt till. Vi har ansett att man också
av det skälet bör biträda motionärernas
förslag att begära en utredning i
denna fråga så snabbt, att förändringarna
i landstingskretsarnas storlek kan
genomföras före nästa års landstingsval.

Det är, herr talman, de huvudsynpunkter
som vi reservanter har haft. Jag ber
att med denna motivering få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in i detalj
på herr Dundströms anförande —
detta kommer måhända att dissekeras
av andra, som iir mera sakkunniga i valfrågor.
Jag vill bara säga, att herr Lundström
med beundransvärd energi fortsätter
det arbete på millimeterrättvisans
väg som leder fram emot majoritetsval.
Man har ju tidigare allmänt ansett, att
man inte skulle alltför mycket ändra valmetoder
och valkretsindelningar, utan
valmännen skulle ha rätt att fordra att
få rösta under något så när stabila förhållanden.
Nu tycks reservanterna ha
kommit till en annan uppfattning, nämligen
den att man skall försöka ändra så
ofta som möjligt. Såsom herr Lundström
påpekade fattade vi år 1954 utan meningsskiljaktigheter
ett beslut i denna fråga.
Herr Lundström kan inte göras ansvarig
för det beslutet, ty jag tror han i varje
fall inte var med i utskottet. Men åtminstone
någon av de nuvarande reservanterna
hade satt sitt namn under det utlåtande
som kammaren enhälligt accepterade.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. landstingsvalkretsarnas storlek

Jag skall emellertid be att få läsa upp
ett par meningar i reservationen, vilka
enligt min uppfattning slår ihjäl hela reservationen.
Det är följande mycket riktiga
konstateranden: »Frågan om valsystemet
vid landstingsval lär icke kunna
prövas förrän författningsutredningen är
klar med frågorna om riksdagens sammansättning
(en- eller tvåkammarsystem)
och den eller de valmetoder, som
skall tillämpas vid val till riksdagen. Då
sålunda en definitiv omprövning av valmetoden
för landsting sannolikt kommer
att dröja ännu flera år, föreligger skäl
att närmare undersöka vilka ytterligare
provisoriska förbättringar av mandatfördelningen
som utan dröjsmål kan ske
inom ramen för nuvarande system.»

Den första delen av påpekandet är ju
alldeles riktig. Författningsutredningen
har den angivna uppgiften, och reservanterna
påpekar, att det inte går att
definitivt lösa frågan förrän man har tagit
ställning till folkpartiets begäran om
första kammarens avskaffande. Men menar
man inte allvar med denna begäran,
eftersom man nu vill göra nya provisorier
till 1958 års val? Det har signalerats,
att författningsutredningen skulle
vara klar under 1959. Är det så bråttom,
att man inte kan vänta på författningsutredningens
definitiva förslag?

Jag tycker att detta påpekande i reservationen
talar så starkt för utskottets
förslag, att jag, herr talman, skall be att
få yrka bifall till detta.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Mitt anförande här kan
inte fattas som någon strid för millimeterrättvisa.
Jag tycker att de siffror som
anförts visar, att de avvikelser som alltjämt
sker från den fullständiga proportionaliteten,
om den nu skall kallas för
inilimeterrättvisa, är så pass stora, att de
mycket väl motiverar en omprövning.

Det är alltså inte någon önskan att
ändra oupphörligt som har förestavat
min reservation, utan den iakttagelsen
att 1954 års reform icke gav vad man hade
hoppats. Om man fattar ett beslut, gör
en förändring, och det sedan visar sig att

förändringen inte ens tillnärmelsevis ger
vad man hade hoppats, då tycker jag
att det är riktigt att man ser efter på vilket
sätt man kan förbättra den reform,
som man genomförde, så att man i varje
fall i stort sett når avsett resultat. Vad
som har föreslagits här är inte heller något
nytt system, utan endast att gå något
längre på den väg, som riksdagen
1954 anvisade. Det är dessa skäl som har
förestavat reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! De jämkningar som
skedde betingades av lokala hänsyn.
Landstingen har ju inte allenast till uppgift
att välja förstakammarledamöter,
utan de är också sekundärkommuner,
och därför kan man inte komma ifrån att
man också rimligen måste ta någon hänsyn
till de lokala synpunkterna när det
gäller valkretsindelningen.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Elmgren hade svårighet att göra
en distinktion, som jag finner vara alldeles
uppenbar i det här fallet. Visserligen
är författningsutredningen sysselsatt
bl. a. med frågan om första kammarens
fortsatta bestånd och därmed också med
sättet att utse första kammaren och de
olika konstruktioner av valsystem, som
kan ge en tillfredsställande utformning
av första kammaren. Men, herr Elmgren
— det är ju en parallell till vad som förekommer
på många andra områden —
genom att tillsätta författningsutredningen
har vi naturligtvis inte avsagt oss möjligheterna
att under dess obestämt långa
tillvaro göra de modifikationer inom ett
gällande valsystems ram, som befinnes
vara erforderliga med hänsyn till ett
bristfälligt utfall av ett val grundat på
detta valsystem. Jag är visserligen för
min del inte böjd att lägga hela tyngdpunkten
på ökningen av valkretsarnas
storlek, men att göra smärre justeringar
inom det hittillsvarande valsystemets
ram finner jag däremot erforderligt.

Jag skall göra ännu ett medgivande till

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

herr Elmgren när han talar om millimeterrättvisa.
Jag skulle inte lägga så stor
tyngd vid dessa ändringar, om det bara
voro fråga om en justering inom valsystemets
ram utan nämnvärda konsekvenser
i övrigt. Jag erinrar mig att jag
en gång läste en framställning av Tysklands
främste konjunkturteoretiker, som
hade skrivit en populär framställning om
statistik. Han sade där att den statistiker,
som räknar med ören, är inte värd
sin lön. Vore det bara fråga om en liten
justering utan konsekvenser skulle jag
vara beredd att från samma utgångspunkter
fälla ett likartat omdöme om
motionens krav på en sådan justering,
men är det endast en liten justering, herr
Elmgren? Där kommer vi in på hur dessa
förhållanden vid landstingsvalen genom
återvalen till första kammaren
präglar hela vårt politiska liv.

Vid det senaste andrakammarvalet fick
vi en fördelning mellan borgerliga och
icke borgerliga med proportionerna 119
—112. Om vi i detta ögonblick skulle
upplösa första kammaren med utgångspunkt
från 1956 års siffror, skulle vi få
en fortsatt borgerlig minoritet i denna
kammare. Jag kan inte redovisa vad det
beror på, vilka tekniska egendomligheter
hos det nuvarande valsystem som
ligger bakom denna omständighet, men
det är således innebörden att samma valmanskår
genom det valsystem, som tilllämpas
vid val till första kammaren,
åstadkommer ett helt annat resultat än
vid valen till andra kammaren.

Jag skall göra ytterligare det medgivandet,
att det kan ligga i en första kammares
natur att oavsett den successiva
förnyelsen uppvisa en annan struktur än
medkammaren. Men jag tror att en författningsteoretiker
skulle ha mycket
svårt att finna resonans för sin tankegång,
om han försökte motivera en sådan
struktur hos första kammaren, att det inte
är det återhållande elementet, utan det
revolutionerande, som skall ha försprånget.

Jag skulle vilja tillägga en sak. Det
skulle inte finnas så stor anledning till
erinran mot en anordning som den
nämnda, om vi i det här landet hade ett

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

Ang. landstingsvalkretsarnas storlek

styrelsesätt som icke efter engelsk förebild
var inriktat på att utnyttja spelinstinkten
hos politikerna — detta är ju
modellen från 1700-talet -— utan ett
styrelseskick som inriktades på att ena
de olika partierna i skapande samverkan
på det sätt som sker i Holland och
Schweiz. Men när det nu är så, att ledningen
av detta land, konstruktionen av
alla förslag, skall bestämmas av en
grupp som har minoritet i den folkvalda
kammaren men genom en tillfällig anordning
majoritet i den första, är det då
inte rimligt att man frågar sig: Finns det
inte tillräckliga skäl att överväga en anordning,
som i stora drag skulle medföra
större konformitet mellan de båda kamrarna,
så länga vi nu har två kamrar?

Frågan om valsystemets utformning,
herr talman, låter således ställa in sig
under ett helt annat och vidsträcktare
perspektiv än herr Elmgren velat göra
i sitt anförande.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Får jag från herr Englunds
anförande och hans yttrande om
statistikerns lön notera, att när det
gällde de mindre värdena — alltså de
justeringar som kan tänkas komma så
att säga på landstingssidan —• kan man
räkna i ören, men när det är fråga om
de politiska verkningarna i fråga om
sammansättningen av första kammaren,
är man inne i högre värden, kanske rent
av på kronkategorien.

Jag fäster uppmärksamheten vid att
herr Englund tar upp hela förstakammarfrågan
till diskussion. När jag nyss
sade, att den Sandlerska kommittén väntas
vara färdig med sitt betänkande år
1959, menade jag alt man väl borde
kunna vänta med författningsdiskussionen
till dess och inte med den motivering
herr Englund sist anförde försöka
pressa fram förändringar till 1958 års
val.

Jag tycker herr Englunds anförande
pekar på önskvärdheten att man låter
författningsutredningen först klara av
de stora principfrågorna.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. landstingsvalkretsarnas storlek

Herr ASPLING (s):

Herr talman! När riksdagen förra
gången fattade beslut i denna fråga var
det på basis av en utredning, som hade
framlagt två alternativ. Såvitt jag kan
erinra mig, var riksdagen efter en överenskommelse
enig om beslutet. Man
stannade för det ena alternativet med
159 valkretsar.

De förhandlingar som sedan följde
ute i de olika länen ledde till att siffran
159 höjdes något, till 166. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid den saken, herr
talman, ty jag tror det är en högst väsentlig
sak i detta sammanhang. Landstingen
följde inte rekommendationen
helt, utan stannade vid en högre siffra,
och varför gjorde man det?

Det är klart att varje förändring av
landstingskretsarna utgör ett ingrepp i
landskapens och länens administration
och verksamhet. Att enbart för att åstadkomma
en sorts större rättvisa — och
herr Lundström säger ju, att det som
föranledde motionen är att reformen år
1954 inte gav vad man hoppats — skulle
alltså innebära, att man nu återigen
skulle ge sig in på en förstoring av
landstingskretsarna, vilket på nytt måste
innebära ganska omfattande förändringar
i förhållanden, som har gammal
hävd och där det föreligger högst viktiga
lokala bindningar.

I utskottsutlåtandet sägs, att man måste
alltid ta hänsyn till framträdande lokala
synpunkter i fråga om cn väsentlig
del av landstingens arbetsuppgifter, t. ex.
hälso- och sjukvård.

Jag menar alltså, herr talman, att man
också måste beakta landstingens egen
suveränitet. De har ju själva möjligheter
att göra förändringar. Man gjorde det i
viss utsträckning år 1954. Att sedan
mandatutfallet inte tillfredsställer oppositionen
tycker jag att man i detta sammanhang
kanske kan fästa mindre avseende
vid. Jag föreställer mig nämligen,
herr talman, att man även efter en förstoring
av valkretsarna vid summering
av valresultatet skulle finna, att det trots
allt uppstått vissa avvikelser. Vi kan helt
enkelt aldrig komma ifrån sådana, ty vi
kan inte nå fram till en absolut propor -

tionell jämvikt. Det kommer alltid att
ur denna synpunkt slå fel beträffande
något mandat på den ena eller andra sidan,
och den ena eller andra gruppen
kommer alltid att kunna säga att utfallet
är felaktigt.

Efter reformen år 1954 finns det enligt
min mening anledning att här vila
på hanen. Utskottet hänvisar också till
den stora författningsutredningen, som
ju även den bör ha något att säga till om
i detta sammanhang, eftersom den också
berör förstakammarproblemet.

Jag anser att reservationen har en
mycket svag motivering och ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte i någon
större utsträckning fört in förstakammarproblemet
i denna diskussion. För
mig är det nämligen klart, att även om
det sker en väsentlig förbättring av valkretsarnas
sammansättning ur proportionell
synpunkt, så kommer ändock på
grund av de dubbla val som sker en viss
felteckning alltid att äga rum. Det är
dock min absoluta uppfattning, att denna
felteckning skulle minskas. Det bör
bara en ärlig strävan hos var och en av
oss att bidra till att söka förbättra proportionaliteten
när det gäller första kammaren.
Det förhållandet att vi här har
en relativt stark socialdemokratisk övervikt,
trots att socialdemokraternas röstetal
för landet i dess helhet ju är avsevärt
mindre än hälften av samtliga röster,
visar att vi icke har nått dit vi önskar
när det gäller den proportionella
fördelningen av mandaten.

Herr Aspling anser att man inte bör
fästa så stort avseende vid att resultatet
av 1954 års reform inte tilltalar oppositionen.
Jag kan å min sida förstå, att
det tilltalar herr Aspling och hans partivänner,
som ju kommer i åtnjutande av
de förmåner som denna felteckning
medför när det gäller första kammarens
sammansättning.

Utan att alltså vilja lägga enda vikten
vid förstakammarvalen vill jag, herr tal -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till levnadskostnadsundersökning nt. m.
Punkterna 1—5
Vad utskottet hemställt bifölls.

man, liksom motionärerna och reservanterna
konstatera, att en förbättring av
valkollegiernas sammansättning ur proportionalitetssynpunkt
har sin betydelse
även för första kammarens sammansättning.
Detta är sannerligen inget litet
skäl att försöka åstadkomma den förändring
som föreslås i motionerna.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jiimte
i iimnet väckta motioner in. in.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna 6 och 1

Anslag till levnadskostnadsundersökning
m. m.

I punkten G hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 260 och II:
347, såvitt nu vore i fråga, till Socialstyrelsen:
Ersättning till statistiska centralbyråns
utredningsinstitut m. fl för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
182 200 kronor.

I de likalydande motionerna 1:260,
av herr Birke m. fl., och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande anslag
skulle för budgetåret 1957/58 uppföras
med 152 200 kronor.

I punkten 7 hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 260 och II: 347, såvitt
nu vore i fråga, till Levnadskostnadsundersökning
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 450 000 kronor; II.

att motionen 11:357 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de nyssnämnda likalydande motionerna
I: 260 och II: 347 hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget om ett anslag för budgetåret
1957/58 till Levnadskostnadsundersökning
av 450 000 kronor.

Vid punkten 6 hade reservation avgivits
av herrar Bagnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till levnadskostnadsundersökning
till Socialstyrelsen: Ersättning till statistiska
centralbyråns utredningsinstitut
m. fl. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 152 200 kronor.

Vid punkten 7 hade reservation anförts
av, utom annan, herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:260 och 11:347, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

II. att motionen II: 357 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Representanterna i statsutskottet
för den riksdagsgrupp som jag
tillhör har fogat en rad reservationer
till det föreliggande utlåtandet. De syftar
alla till att minska de anspråk som
Kungl. Maj :t och utskottets majoritet har
ställt på skattebetalarnas medel. Listan
gör inte anspråk på att vara fullständig
utan kan betraktas som en samling
exempel på punkter i femte huvudtiteln,
där man efter vår mening lämpligen kan
minska statens utgifter och på det sättet
medverka till att även använda utgiftspolitiken
där som ett medel att återställa
den s. k. samhällsekonomiska balansen.
Genom att göra besparingar
minskar man nämligen frestelserna för
medborgarna att skaffa sig kompensation
för den del av sin arbetsförtjänst
som det allmänna gör anspråk på. Därav
följer att det är olikartade ting, som
vi tagit upp; ibland gäller det större
belopp, ibland mindre. Under de nu föredragna
punkterna gäller det i och för
sig inte så förskräckligt stora belopp,
framför allt inte under punkten 6.

Socialstyrelsen har här haft till sitt
förfogande ett obetecknat anslag. Styrelsen
har följaktligen haft skyldighet att
hålla sig inom anslaget. Den har emellertid
överskridit detta obetecknade anslag
med 12 200 kronor genom att höja
ersättningen åt ortsombuden. Nu begärs

m. ni.

dels täckning för det överskridandet och
dels en höjning därutöver av anslaget
med 30 000 kronor. Statskontoret har ansett
att man kan nöja sig med att täcka
överskridandet och i övrigt handla så
att styrelsen får hålla sig inom det anslag,
som den har för närvarande.

Punkten 7 gäller ett avsevärt större
belopp. Det har begärts sammanlagt
650 000 kronor till levnadskostnadsundersökning,
därav dock 200 000 kronor
skulle föras på nionde huvudtiteln. Om
dessa levnadskostnadsundersökningar
skriver konjunkturinstitutet, att därest
de skall ha något egentligt värde, så får
man inte nöja sig med enstaka undersökningar
utan företa upprepade sådana.
På den punkten ger departementschefen
icke något besked, utan han menar att
man i det avseendet får handla från fall
till fall. Vi löper alltså nu risken att det
kommer att bli en enstaka undersökning.
Sådana här undersökningar är naturligtvis
värdefulla i och för sig, men de
är inte alldeles nödvändiga. Framför allt
är det angeläget att uppgifterna är aktuella,
när de skall användas. Vi har
icke visshet om att så kommer att bli fallet.
Detta är, herr talman, motiveringen
bakom yrkandet i reservationen under
punkt 7.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till de reservationer, som finns
knutna till punkterna 6 och 7.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Häromdagen var det någon
som sade, att högern i år har gripits
av någon sorts besparingsraseri. Herr
Bergh talade nu om att vad han förordar
under punkterna 6 och 7 är bara en liten
exempelsamling på hur man kan
spara under olika punkter.

I regel är det väl emellertid så att åtskilliga
av dessa försök att åstadkomma
besparingar inte visar sig möjliga att
genomföra. Hur angelägen man är att
spara på statens utgifter, måste man
konstatera då och då att en avsevärd
del av dessa utgifter är av den arten att
de är nödvändiga.

Under punkten 6 är det i första hand
fråga om ersättning för vissa merutgif -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

ter, som socialstyrelsen haft. Det är alltså
fråga om täckning av redan gjorda
utgifter. Statsutskottet har ansett det
ganska rimligt och därför tillstyrkt bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

I punkt 7, som också behandlas här,
gäller det ju en levnadskostnadsundersökning.
Någon sådan undersökning av
större format har inte förekommit här
i landet sedan 1933. Efter kriget har endast
några smärre undersökningar ägt
rum, men praktiskt taget alla remissinstanser,
som har yttrat sig över socialstyrelsens
förslag om en större undersökning,
har ansett att en sådan bör
äga rum. För den statistik som i olika
sammanhang behövs är det ju angeläget,
att man har en sådan här undersökning,
som ger det siffermaterial som
i olika hänseenden är nödvändigt. Detta
har utskottet funnit vara rimligt, och
utskottet har fördenskull utan tvekan
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag och alltså
hemställt om avslag på högerns besparingsmotioner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de nu föredragna
punkterna.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
punkten G förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
punkten 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Ragnar Bergli in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anslag till mödrahjälp m. m.

Punkterna 8—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nu föredrogos

Punkten 14 och i sammanhang därmed
punkten 15

Anslag till mödrahjälp m. m.

I dessa punkter hade utskottet på anförda
skäl hemställt,

i punkten 14 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag ävensom med avslag å motionerna
11:356 samt 1:260 och 11:347,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
4 500 000 kronor; samt

i punkten 15 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 260 och II: 347,
såvitt nu vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 260, avlierr
Birke in. fl., och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett anslag för
budgetåret 1957/58 till mödrahjälp av
4 500 000 kronor samt att riksdagen måtte
avslå förslaget om ett anslag för budgetåret
1957/58 till mödrahjälpsnämnderna
av 140 000 kronor.

Vid vardera av förevarande punkter
hade reservation avgivits av herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttranden bort hava den lydelse,
reservationerna visade, samt att utskottet
bort hemställa,

i punkten 14 att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:260 och 11:347,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag ävensom motionen
11: 356; samt

i punkten 15 att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:260 och 11:347,

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.

såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det har inte bara från
vårt håll länge ansetts, att detta anslag
till mödrahjälp har fått en annan bakgrund,
sedan vi år 1955 började med
inoderskapsförsäkringen. I och med att
moderskapsförsäkringen infördes fick
vi en ny hjälpform som avser nyblivna
mödrar, och vi har ansett det vara naturligt,
att när en form har uppkommit
vid sidan av en annan, skulle anslagsbehovet
under den gamla formen påverkas.
Här har vi nu i flera år hört,
att man har för liten erfarenhet av dessa
bägge hjälpformer för att man skulle
kunna dra bestämda slutsatser, och vi
har också sport, att frågan om familjepolitiken
borde lösas i ett större sammanhang.
Icke desto mindre finner man
till sin förvåning, att socialstyrelsen,
samtidigt som den fortfarande avvaktar
erfarenheter, kommer med framställning
om en mycket avsevärd höjning
av anslaget till mödrahjälp. Innan
moderskapsförsäkringen trädde i kraft,
var anslaget till mödrahjälp uppfört
med 10 miljoner kronor. När moderskapsförsäkringen
infördes, sänktes det
till 6 miljoner, och därefter har det blivit
4,5 miljoner, samma belopp som
Kungl. Maj :t föreslår i årets budget.

Det förefaller oss reservanter som om
det vore på tiden att man rensade upp
litet grand i denna snårskog, som vi
över huvud taget har inom socialpolitiken,
och att man verkligen samordnade
hjälpforinerna, så att de finge något
bättre sammanhang än de har nu.

Nu har nyblivna mödrar sin moderskapspenning,
som de får ut utan behovsprövning,
och där ovanpå kan det
i vissa fall bli behovsprövad mödrahjälp,
men denna behovsprövning ligger
inte hos de kommunala understödsorganen,
där man av naturliga skäl har
den bästa överblicken över behovet, utan
denna eventuella hjälp, som ligger ovanpå
moderskapspenningen, administreras
i annan ordning. Här finner man i en
utredning av officiell karaktär, att ad -

ministrationskostnaderna under sådana
förhållanden är häpnadsväckande höga.
Det framgår av den utredningen, att
medan mödrahjälpen i genomsnitt har
varit 290 kronor per fall, har administrationskostnaderna
stigit till inte mindre
än 124 kronor per fall. Jag tillåter
mig anse, att det måste vara en mycket
otillfredsställande organisation, som
medför sådana i förhållande till understödet
våldsamma administrationskostnader.
Den omständigheten är ett ytterligare
skäl till att man bör i görligaste
mån koppla bort socialstyrelsen och
dessutom mödrahjälpsnämnderna från
detta arbete och lägga behovsprövningen
hos de kommunala organen, där man
arbetar betydligt billigare och sannolikt
ingalunda mindre tillförlitligt.

Detta är, herr talman, motiveringen
till att vi anser att detta anslag bör utgå
ur riksstaten och att kommunerna bör få
sköta om detta. Det är fråga om en behovsprövad
hjälpform, och då bör också
de kommunala organen, som har de
största möjligheterna att sköta beliovsprövningen,
också få hand om saken.
Det betyder inte att mödrarna skall försättas
i en sämre ställning, men det
måste, som jag sade nyss, vara ytterst
otillfredsställande, att man här en organisation
som medför sådana våldsamma
administrationskostnader.

Av denna ståndpunkt i punkt 14 följer
ju, att vi inte anser att något anslag
till mödrahjälpsnämndernas fortsatta
verksamhet bör anvisas.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till de vid punkterna 14 och
15 avgivna reservationerna.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Formerna för mödrahjälpen
har ju bland annat varit föremål
för översyn av familjeberedningen.
Kungl. Maj:t har emellertid i sin proposition
under femte huvudtiteln meddelat
att slutlig ståndpunkt ännu inte kunnat
tagas till frågan om den framtida utformningen
av den här hjälpen. Utskottet
bär beklagat att Kungl. Maj:t inte redan
i år kunnat förelägga förslag till riks -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

dagen om hur mödrahjälpen skall ordnas
i framtiden.

Jag kan instämma i vad herr Bergh
anförde på en punkt, nämligen när det
gäller bakgrunden till mödrahjälpen.
Den sociala och ekonomiska bakgrunden
är nu en helt annan än när mödrahjälpen
infördes. Vi har, såsom han påpekade,
fått moderskapsförsäkringen,
som nu är en mera effektiv hjälpform
än den förr var. Därtill har kommit den
allmänna standardhöjningen. Men detta
hindrar icke att det förekommer fall,
då mödrar i sådana här situationer behöver
ekonomiskt stöd. Och jag hävdar
bestämt: i sådana fall krävs ofta ekonomiskt
stöd i högre grad än som i allmänhet
kan utgå nu enligt de tillämpningsföreskrifter
som utfärdats, närmast
av socialstyrelsen. Det stora flertalet familjer
reder sig själva i sådana här situationer,
men det finns också som sagt
svåra fall, och dem bör samhället ta
hand om på ett ordentligt sätt.

Herr Bergh sade att det blir billigare
och bättre, om de kommunala organen
får lämna den hjälp som kan behövas i
de särskilda fallen, och han menade att
vederbörande då skall vända sig till den
kommunala socialvården, alltså den gamla
fattigvården. Herr Bergh skulle inte
ha sagt detta, om han hade stått nära
någon som måst gå den tyngsta väg en
medborgare kan gå, nämligen att be om
hjälp i form av »fattighjälp» i kommunen.
Den som på nära håll har sett, vad
det innebär, rekommenderar icke den
vägen. Men herr Bergh är tydligen ovetande
om detta, och han är kanske ovetande
om de sociala strävanden över huvud
taget som går ut på att göra det lättare
för de människor som lever på livets
skuggsida. Ehuru jag har all förståelse
för sparsamhetssträvandena,
måste jag säga att högern på den här
punkten har framlagt ett brutalt förslag.
Man kunde väl i herrans namn åtminstone
ha lugnat sig till nästa år, så att man
fått se, om Kungl. Maj:t i sitt förslag
kunnat infoga denna hjälp i moderskapsförsäkringen
och på vissa punkter göra
denna effektivare än nu. Nej, det gör
inte högern, utan den förklarar att nu

Anslag till mödrahjälp m. m.
vill man ha bort detta. Det är i högsta
grad anmärkningsvärt. Vad högern kan
komma att säga framdeles ute i bygderna,
t. ex. under nästa års valrörelse, får
vi väl se. Men jag kan inte föreställa mig
att man från högerns sida skulle kunna
påstå att man är socialt intresserad!

Det är, herr talman, många skäl som
talar för Kungl. Maj:ts förslag, som tillstyrkts
av utskottet, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Det börjar bli något av en institution
att vi varje år här i riksdagen diskuterar
frågan om mödrahjälpen. Herr
Bergh upprepade sålunda även i år vad
han anfört tidigare, nämligen att han
tycker att mödrahjälpen helt kunde avskaffas
och ersättas med socialhjälp.
Han åberopade nu den minskade omfattningen
av mödrahjälpsärenden och
främst mödrahjälpens administrativa
kostnader, som ju familjeberedningen
funnit vara stora.

Till detta vill jag säga att mödrahjälpen
alltjämt fyller en mycket viktig
funktion, såsom också herr Karlsson i
Munkedal starkt betonade, inte minst i
de norrländska länen med Norrbottens
län i spetsen.

Jag undrar om herr Bergh egentligen
vet, att mödrarna till 37 procent av
de barn som föds i hans hemlän erhöll
mödrahjälp där 1955? I Stockholms län
var motsvarande procentandel 10, men
även för de kvinnor — en på tio —
som i de mera välsituerade landsdelarna
nödgas söka särskild hjälp vid havandeskap
och barnsbörd, tillgodoser hjälpen
ett verkligt behov och kan inte bara slopas.

Nu menar herr Bergh att socialhjälpen
bör anlitas i stället, men den åsikten
tillbakavisades ju av riksdagen senast
1955. Då anförde andra lagutskottet
bl. a., att syftet med mödrahjälpen
ligger väsentligt vid sidan av socialhjälpen.
Mödrahjälpen, sade utskottet
då, infördes av befolkningspolitiska
skäl och är redan med hänsyn härtill
att anse som en statlig och icke som en

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till mödrahjälp m. m.
kommunal uppgift. Ett slopande av
mödrahjälpen skulle emellertid innebära,
att betydande kostnader överfördes
från staten till kommunerna. Dessa yttranden
av andra lagutskottet äger alltjämt
giltighet. Ett slopande av mödrahjälpen
skulle övervältra en stor kostnad
på kommunerna, och jag undrar
om de skattetyngda kommunerna i t. ex.
Norrbottens län skulle vara särskilt glada
över det förslag, som deras riksdagsman
herr Bergli här har framfört. Jag
tror det knappast.

Det nu aktuella förslaget, som utskottet
genom sin talesman här heklagat att
Kungl. Maj:t inte tagit ställning till, innebär
ju inte ett ersättande av mödrahjälp
med socialhjälp, utan en överflyttning
av mödrahjälpen till de allmänna
sjukkassorna och en omläggning,
som skulle låta mödrahjälpen utgå som
en förhöjd grundpenning och efter schematiska
regler för klientelet. I socialdepartementet
har vi tyckt att detta förslag
låtit förnuftigt, inte minst med hänsyn
till de besparingar i administrationskostnaderna
som det skulle medföra,
men remissorganen har delat sig
mycket starkt med ungefär hälften för
och hälften mot förslaget. Detta gör att
regeringen har känt behov av att tänka
litet mer på saken än som varit möjligt
under den korta tiden mellan remissbehandlingen
och utformningen av statsverkspropositionen.
Vi hoppas emellertid,
liksom herr Karlsson i Munkedal,
att det skall bli möjligt att till nästa års
riksdag komma fram till en hållbar
ståndpunkt.

Som medelproportional mellan högerreservationens
nollanslag till mödrahjälpen
och motionsyrkandet om en ökning
av anslaget med 6,5 miljoner kronor
tycker jag att Kungl. Maj:ts anslagssiffra
— som också utskottet förordar
— är ganska väl avvägd, och jag instämmer
i herr Karlssons i Munkedal yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (li) :

Herr talman! Till min angenäma överraskning
var statsrådet Lindström be -

tydligt mindre känsloladdad i sitt resonemang
än min vän herr Karlsson i Munkedal
vid detta tillfälle var. Deras resonemang
löpte emellertid i huvudsak i
samma spår.

Statsrådet Lindström åberopade ett argument
som väl skulle ha en viss propagandaeffekt,
nämligen att vårt förslag
skulle innebära en överflyttning av kostnader
från statsverket till kommunerna.
Resonemanget är naturligtvis riktigt, om
man ser saken ytterst formellt, men i
andra sammanhang sägs det i propositionen
att man inte skall hålla så sträng
skillnad på detta — staten och kommunerna
har vissa gemensamma uppgifter,
och om kostnaderna läggs hit eller dit,
heter det, spelar av den anledningen
mindre roll. Det väsentliga är ju att den
skattebetalande allmänheten får gälda
dessa kostnader och att det följaktligen
är ett allmänt intresse, om man anlägger
ekonomiska synpunkter, att denna verksamhet
organiseras på sådant sätt, att
inte en väsentlig del av pengarna försvinner
i administrationskostnader. Det
måste vara något fel när, som jag sade,
enligt en uppgift medelbeloppet per fall
är 290 kronor men administrationskostnaderna
går till 124 kronor. Jag erinrar
mig i det sammanhanget en anekdot från
ett amerikanskt missionsmöte, där predikanten
lät ta upp kollekt till hednamissionen.
En av mötesdeltagarna lade
först en cent i tallriken och ovanpå den
slanten en dollar, och när han blev tillfrågad
om varför han gjorde så, svarade
han att det var för att hednabarnen skulle
få centen. Att ha en organisation som
drar så våldsamma kostnader kan ju inte
vara rimligt, och det är följaktligen
redan av detta skäl anledning att försöka
organisera mödrahjälpen på ett ur
ekonomisk synpunkt vettigare sätt.

Herr Karlsson i Munkedal anlade den
synpunkten — som även antyddes av
statsrådet Lindström — att reservationen
skulle innebära någon strävan att
göra det sämre för behövande mödrar.
Låt mig då konstatera, att denna mödrahjälp
är behovsprövad och inte utgår i
form av generella bidrag. När vi menar
att mödrarna skall få vad de behöver,

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

så kan man därför inte göra gällande att dels de likalydande motionerna I. 260,
reservanterna skulle vara i färd med att av herr Birke m. fl., och II: 347, av herr
begå någon brutal handling. Det resone- Magnusson i Borås m. fl., i vilka, såvitt
manget faller på sin orimlighet. nu var i fråga, hemställts, att riksdagen

Jag känner mig alltså inte övertygad måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts forav
argumentationen från motsidan, men slag i övrigt, avslå förslaget om en hojiag
vill tillbakavisa att reservanternas ning av statsbidraget per heltidsanställd
förslag skulle vara något uttryck, såsom hemvårdarinna från 1 400 till 1 700 kroherr
Karlsson antydde, för bristande so- nor;

cialt intresse.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i de under behandling varande
punkterna hemställt samt vidare på
godkännande av de vid dessa punkter
avgivna reservationerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 16

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj :t hade, under åberopande
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av föredragande
statsrådet föreslagna ändringar
av bestämmelserna om statsbidrag för
social hemhjälpsverksamhet, dels medgiva,
att för år 1958 statsbidrag finge utgå
till avlönande av högst 3 400 heltidsanställda
eller däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor, dels
ock till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 3 650 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att statsbidraget per heltidsanställd
hemvårdarinna skulle höjas från
1 400 till 1 700 kronor och att det särskilda
bidraget till ålderstillägg samtidigt
skulle borttagas. Landstingsbidragets
minimibelopp skulle härvid höjas
från 700 till 850 kronor per hemvårdarinna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förchaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:263) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 345), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts begäran om anslag för
bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1957/58 måtte besluta
dels att statsbidraget per heltidsanställd
hemvårdarinna skulle utgå med
2 000 kronor, under förutsättning att
landsting eller stad, som ej deltoge i
landsting, lämnade bidrag på minst
1 000 kronor, dels ock att för 1958 statsbidrag
skulle utgå till högst 3 500 heltidsanställda
hemvårdarinnor eller däremot
svarande deltidsanställda;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Svenson m. fl. (I: 352) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset (II: 352).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 352 och II: 352,
I: 263 och II: 345 samt I: 260 och II: 347,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 föreslagna
ändringar av bestämmelserna om
statsbidrag för social hemhjälpsverksamhet; b)

medgiva, att för år 1958 statsbidrag
finge utgå till avlönande av högst
3 400 heltidsanställda eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor; -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

c) till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 3 650 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:352 och 11:352, 1:263 och
11:345 ävensom med bifall till motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore
i fråga, godkänna av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 och reservanterna
föreslagna ändringar av bestämmelserna
om statsbidrag för social
liemhj älps verksamhet;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén, herr
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den avfattning, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under a) och h) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 263 och II: 345 ävensom med
avslag å motionerna 1:352 och 11:352
samt I: 260 och II: 347, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 och reservanterna
föreslagna ändringar av bestämmelserna
om statsbidrag för social
hemhjälpsverksamhet;

b) medgiva, att för år 1958 statsbidrag
finge utgå till avlönande av högst 3 500
heltidsanställda eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslår under denna punkt är
rätt egendomligt med hänsyn till den
proposition, som på finansministerns fö -

redragning har överlämnats till riksdagen
med anledning av statsbidragsutredningens
betänkande. I den propositionen
föreslås att statsbidragen till s. k. social
hemhjälp skall avlösas, och beträffande
det anslag, som nu är i fråga, skall det
ske från och med den 1 juli 1960. Icke
desto mindre föreslås det en rubbning
av de grunder, efter vilka statsbidraget
utgår. Det är ett tecken på att korrespondensen
mellan finansdepartemenet
och socialdepartementet borde ha varit
bättre.

Det finns en annan egendomlighet i
det här förslaget, som vunnit statsutskottets
majoritet. Man föreslår nu att
statsbidraget till hemvårdarinnor skall
ökas från 1 400 till 1 700 kronor. Om en
kommun får 1 400 kronor eller 1 700 kronor
i statsbidrag till hemvårdarinnor
spelar icke någon som helst roll, om man
betraktar detta statsbidrag som ett slags
stimulansbidrag. Man har allmänt inom
kommunerna kommit underfund med
att liemvårdarinneverksamheten är en
nyttig och bra verksamhet. Den hjälper
många människor, och inte minst för de
gamla, som kanske annars måste omhändertagas
på ålderdomshem, är denna anordning
ytterst välgörande. Det förstår
man i kommunerna, och om bidraget
från staten är 1 400 eller 1 700 kronor
spelar i sammanhanget icke någon som
helst roll. Tvärtom är det inom kommunerna
en alltmer påtaglig önskan att vi
skall få sköta angelägenheterna litet mera
själva, och i den mån statsbidragen
ger anledning till detta ständiga resande
av allsköns konsulenter, eller vad de
kallas, föredrar vi nog inom kommunerna
att få betala själva och att få vara
litet mera i fred.

Eftersom det här bidraget enligt proposition
nr 112 inom mycket kort tid
skall försvinna och eftersom bidragshöjningen
saknar varje värde som stimulans
i detta sammanhang, förefaller
det oss reservanter icke finnas någon anledning
att höja bidraget från 1 400 till
1 700 kronor.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
med 6 a betecknade reservationen.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
tre olika förslag, som lierr
Bergli redan har antytt och som ju kammarens
ledamöter också kan konstatera.
Vi har dels den reservation, som herr
Bergli företräder och i vilken föreslås
att bidragen skall utgå oförändrade med
1 400 kronor. Vidare har vi Kungl. Maj:ts
förslag, som tillstyrkes av utskottets majoritet,
att antalet bidragsrum skall höjas
till 3 400 och att bidraget skall utgå
med 1 700 kronor. Slutligen föreligger
den reservation, som jag och en del
andra av riksdagens ledamöter företräder,
där vi föreslår att antalet bidragsrum
skall höjas till 3 500 och att statsbidraget
för varje hemvårdarinna skall
höjas till 2 000 kronor.

Herr Bergh har nyss sagt att detta bidrag
saknar varje betydelse för kommunernas
del. Jag måste i anslutning
därtill säga att då förvånar det mig en
smula, att inte högern i sin allmänna
sparsamhetssträvan har kommit på den
genialiska iden att föreslå att bidraget
i dess helhet skall upphöra. Det borde väl
med högerns resonemang ha varit den
naturliga ståndpunkten.

Detta bidrag är ett typiskt stimulansbidrag,
som ju i första hand avser att
stimulera kommunerna till att anställa
det antal hemvårdarinnor, som kan anses
erforderligt med hänsyn till förhållandena
inom kommunen, och det syftar
också till att stimulera kommunerna att
anlita social hemhjälp, som har de nödiga
personliga kvalifikationerna.

Jag tror man vågar påstå att dessa
båda synpunkter är värda beaktande.
Den befolkningspolitiska utvecklingen
har gålt i den riktningen, att svårigheterna
blir allt större och större alt skaffa
hemhjälp i familjerna och att det blir
allt större och större svårigheter att tillgodose
det stora behov, som på detta
område inställer sig. Jag tror därför att
det är i hög grad angeläget att försöka
forma statens bidragsgivning på ett sådant
sätt att den stimulerar kommunerna
till att på detta område göra så stora insatser
som möjligt. Jag tror också att det
är angeläget att — i överensstämmelse

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
med de intentioner man har uppställt
för denna verksamhet — försöka bidra
därtill, att de som skall arbeta på detta
område är så väl rustade och så väl
kvalificerade som möjligt för denna uppgift.

När det gäller bidragets storlek har
utskottet föreslagit att nuvarande bidrag,

1 400 kronor, skall höjas till 1 700 kronor.
Detta är vid första påseende en förbättring
av statsbidragsvillkoren. Om vi
ser litet närmare på förslaget, finner vi
emellertid att denna förbättring är ganska
oväsentlig. Det förhåller sig nämligen
på det sättet, att det för närvarande
utgår statsbidrag till ålderstillägg till
hemvårdarinnorna med 150 kronor efter
respektive 3, 6 och 9 års tjänstgöring.
Enligt utskottets förslag skall bidraget
till ålderstillägget upphöra, och detta
måste innebära, som var och en förstår,
att statsbidraget till hemvårdarinnor,
som haft tjänstgöring i 6 år, alltså med
två ålderstillägg, blir oförändrat, d. v. s.

1 700 kronor. När det gäller hemvårdarinnor,
som haft en tjänstgöringstid över
9 år och således har tre ålderstillägg,
blir det på det sättet, att kommunerna
förlorar 150 kronor jämfört med nuvarande
statsbidragsregler. Jag kan inte
förstå annat än att denna skenbara höjning
av statsbidragen är så oväsentlig,
att den inte på något sätt kan sägas utgöra
en vidgad stimulans åt kommunerna
i det syfte som avses med detta statsbidrag.

Vi reservanter har här föreslagit, att
antalet statsbidragsrum skall ökas till
3 500. Vi anser att utbildningen av hemvårdarinnor
numera har tagit en sådan
omfattning, att det blir möjligt att fylla
detta antal inom en överskådlig tid. Vi
anser också att en höjning av bidragsbeloppet
för hemvårdarinnorna till kommunerna
till 2 000 kronor är i allra
högsta grad nödvändig med hänsyn till
den stimulerande effekt, som dessa bidrag
enligt vår mening har för kommunerna.

Vi rör oss här, såvitt jag förstår, inom
eu sektor av det sociala området, som
är så viktig att den hör äga företräde
framför många andra på det socialpoli -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
tiska området. Jag anser därför, herr talman,
att det förslag, som vi reservanter
bär lagt fram, också bör vinna riksdagens
bifall.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till den reservation, som
vid denna punkt är betecknad med b)
och som avgivits av herr Olilon m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
redan hört, är det här fråga om tre
olika bild. Det gäller dels högerns förslag
att statsbidraget till hemvårdarinnor
skall utgå med 1 400 kronor, dels
utskottets förslag, att bidraget skall utgå
med 1 700 kronor, vilket är detsamma
som Kungl. Maj:ts förslag, och dels
den folkpartistiska reservationen, i vilken
förordas ett statsbidrag av 2 000 kronor.

Men det är inte bara fråga om en ändring
av statsbidraget, utan det är också
fråga om helt nya bidragsregler, som
närmast syftar till att öka kapaciteten
när det gäller denna hemvårdarinneorganisation.
I propositionen föreslås en
ökning av antalet statsbidragsrum med
mellan 300 och 400, och folkpartiet vill
att antalet skall ökas med ytterligare 100.

Reservanten herr Bergh har ansett, att
ifrågavarande anslag fullkomligt saknar
betydelse för kommunerna. Såsom herr
Jacobsson redan sagt, gör man den reflexionen,
varför inte högern då vill
slopa hela bidragsgivningen — men det
vågar den tydligen inte. Och om det anses,
att detta anslag är fullkomligt betydelselöst
för kommunerna, finns det ju
ingenting som hindrar kommunerna att
anställa hur många hemvårdarinnor de
vill efter tillgång. Det förhåller sig således
inte på det sättet, att man nu avsett
att på något sätt hindra kommunerna
att utöka denna verksamhet. Man vill
i stället stimulera kommunerna att bygga
ut hemvårdarinneorganisationen, som
både högern, folkpartiet och vi andra
anser vara mycket värdefull.

Vad vi nu här egentligen strider om
är de hundralappar, som skiljer de olika
förslagen åt. Det gäller också antalet

bidragsrum. Men man har kommit fram
till att vad vi kan nå inom den femårsplan,
som är upplagd, är vad Kungl.
Maj :t i år har föreslagit och vad statsutskottsmajoriteten
ansett vara rimligt.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill påminna både
herr Jacobsson och herr Andersson om
att Kungl. Maj:t i proposition nr 112
föreslagit, att det bidrag det här gäller
skall upphöra år 1960. Vad reservanterna
vänder sig mot är att man i avbidan
på att så skall ske höjer bidraget med
300 kronor. Motiveringen var, såsom jag
också påpekat, att denna skillnad, 300
kronor, varken gör till eller från när det
gäller att animera kommunerna att bygga
ut denna verksamhet, ty kommunerna
begriper ändå, att det här är fråga om
en betydelsefull verksamhet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är redan så många
som uttryckt sin förvåning över herr
Berghs mening att kommunerna på just
denna punkt inte vill ha ökat statsbidrag,
så jag skall inte sälla mig till dessa. Men
jag måste säga att det förvånar också
mig, att just hemvårdarinneverksamheten
skall vara så obetydlig att kommunerna
inte behöver stimuleras till denna
verksamhet. Jag tror det är alldeles
fel att påstå att kommunerna nu är stimulerade
att anställa flera hemvårdarinnor.
Talar man med kommunalmän
får man mycket ofta svaret: »Vi anställer
så många vårdarinnor som vi får
statsbidrag till, men fler bryr vi oss inte
om». Det gäller nog på många platser.

Tyvärr är statsrådet Lindström nu inte
inne i kammaren, men jag vill ändå
gå tillbaka till årets remissdebatt, där
jag tillät mig ta upp familjepolitiken
över huvud taget. Jag fick då emellertid
en fingervisning om att den saken
borde skjutas upp till ett senare tillfälle.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Nu tycker jag att det tillfället har kommit,
men jag skall i alla fall försöka att
fatta mig så kort som möjligt — det gäller
bara ett par punkter i statsutskottets
utlåtande.

Just nu är det ju fråga om hemvårdarinnorna.
I familjeutredningens betänkande,
som jag alltid känt mig föranlåten
att hänvisa till, säges att man behöver
en ökning av antalet liemvårdarinnor
med 2 000. Nu diskuterar vi en ökning
med 100. Man måste verkligen säga,
att anspråken sjunkit under behandlingen
i de olika instanserna •— nu är man
så nära botten som man över huvud taget
kan komma. Statsrådet säger att det
är alldeles för optimistiskt att räkna
med 2 000 nya hemvårdarinnor under
femårsperioden. Det skulle inte finnas
tillräckligt med folk till en sådan utbyggnad.
Jag ifrågasätter om den uppgiften
är riktig. Jag kan nämna att vid
den skola som ligger mig närmast, hemsysterskolan
i Uppsala, visade det sig
att det vid den senaste ansökningstidens
utgång fanns 40 sökande, under det att
bara 19 elever kunde tas in. Jag ifrågasätter
därför om det inte är fel att
påstå, att det inte finns folk att rekrytera
denna kår med.

Naturligtvis kan vi motionärer hälsa
med tillfredsställelse att statsbidragsreglerna
ändrats så att man har helt tagit
bort reglerna om förhållandet mellan
befolkningsunderlaget och antalet hemvårdarinnor,
varigenom kommunerna nu
får större handlingsfrihet vid anställandet
av hemvårdarinnor. Jag tror inte heller
att de farhågor, som yppats i en annan
motion för att hemvårdarinnorna
skulle dras från landsbygden till städerna,
är berättigade. Jag tycker därför att
det är alldeles riktigt att ta bort hela
den bidragsbestämmelsen.

I propositionen har ju föreslagits en
maximering av antalet hemvårdarinnor
till 3 400, medan vi motionärer har föreslagit
3 500. Det är alltså inte någon
häpnadsväckande stor skillnad som föreligger,
men det är ändå beklagligt att
utskottet har stannat för det lägre antalet.
Jag behöver väl knappast utveckla

- det vitsordas ju alltid från så många

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
olika håll — hur viktig och utomordentligt
bra denna kår är.

Statsbidraget har ju, såsom vi hört,
förut utgått med 1 400 kronor samt med
bidrag till tre ålderstillägg. Enligt vad
herr Jacobsson anförde innebär de nya
reglerna en ytterst obetydlig skillnad.
Blir det någon skillnad i statsbidragshänseende,
så är det till nackdel för
kommunerna. Det skulle vara av mycket
stort intresse om statsrådet kunde lämna
några siffror på hur många hemvårdarinnor
det är här i landet som har tre
ålderstillägg och hur många som har
två, ty då skulle det vara ganska lätt att
räkna ut i vilka fall kommunerna förlorar
på de ändrade reglerna och i vilka
fall det blir status quo. Med erfarenhet
från de kommuner där jag haft möjlighet
att kontrollera siffrorna, vill jag påstå,
att det är drygt en fjärdedel av hemvårdarinnorna
som har tre ålderstilllägg
och ungefär lika många som har två.
Hemvårdarinnorna är således inte alls
de flyttfåglar man brukar förutsätta. Yrket
är inte heller ett övergångsyrke, som
få stannar kvar i. Vi har alltså en ganska
stor kår, för vilken statsbidraget
med de nya reglerna t. o. m. skulle bli
mindre än de tidigare varit.

Granskar man sedan för licla landet
gällande siffror, så visar det sig att antalet
hemvårdarinnor, för vilka kommunerna
är berättigade till statsbidrag, uppgår
till ungefär 3 300. En del av dem är
deltidsanställda. Det är väl då naturligt
att dessa deltidsanställda rycker upp
som heltidsanställda, om kommunerna
får höjt statsbidrag. Det skulle därigenom
inte bli så stor nyrekrytering av kåren
som man hoppas, utan det skulle
såvitt jag förstår kanske röra sig om
högst ett hundratal.

Jag vill för statsrådet Lindström, som
nu kommit in i kammaren, upprepa att
jag förut sagt, att jag är mycket tillfreds
med att bidragsreglerna ändrats på så
sätt att den bestämmelse tagits bort, som
hindrat kommunerna att anställa det antal
vårdarinnor de själva ansett lämpligt.
Maximeringen är dock satt till 3 400
stycken.

Motionärernas begäran om höjning av

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
statsbidraget och om ökning av antalet
hemvårdarinnor är dock mycket rimlig.
Hemvårdarinneverksamheten är viktig
och har liksom en nyckelställning i förhållande
till många andra frågor. Vi
skulle kunna hålla på i det oändliga och
påvisa vad denna sociala hemhjälp betyder
för t. ex. ensamstående mödrar,
för kvinnor med förvärvsarbete och
barn, som någon måste ta hand om när
de blir sjuka och inte kan lämnas in på
daghem. Det vet statsrådet Lindström
lika bra som jag att vi kan hålla på och
diskutera hur länge som helst. Men när
det gäller en så liten summa och ett så
litet antal, tycker vi att det vore lyckligt,
om man genom att genomföra en
höjning kunde utöka hemsysterkåren.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som på denna
punkt är avlämnad av herr Ohlon
m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Av herr Berghs inlägg
nyss fick man närmast det intrycket, att
finansministern i proposition 112 föreslår,
att dessa anslag helt skulle försvinna
och icke ersättas av någonting annat.
Men i den av herr Bergh åberopade prositionen
kan man läsa: »Utredningen föreslår
såväl i principbetänkandet som i
1956 års betänkande, att bidraget indrages
mot kompensation till kommunerna
i andra former.»

Bidraget skall alltså inte försvinna.
När utbytet kommer att äga rum vet vi
inte nu, men det är inget som hindrar
att man nu skriver upp anslaget. Det
strider inte på något sätt emot propositionen.

Sedan är det rätt förvånansvärt, att
herr Bergh så bestämt framhåller, att
statliga anslag till kommunerna är fullständigt
betydelselösa. Man vet ju, att
praktiskt taget hela det skatteutjämningsbidrag
som vi här beslutar till
kommunerna varje år går till Norrbottens
län.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Tyvärr pågår denna debatt
parallellt i båda kamrarna, och jag

har därför inte haft tillfälle att avlyssna
alla de argument som framförts på
denna punkt i första kammaren. Men
jag vill gärna instämma i vad fru Ruth
Hamrin-Thorell sade i slutet av sitt anförande,
då hon påpekade det stora behovet
av utökad hemvårdarinneorganisation.

Statsbidragen till hemvårdarinnor är
ju främst ett stimulansbidrag, liksom
landstingsbidraget. I första hand är det
kommunerna som bär ansvaret för att
hemhjälpen får den önskvärda omfattningen.
På de flesta håll är dock hemvårdarinneorganisationen
underdimensionerad
i förhållande till efterfrågan på
hemhjälp. Det kan ha brustit i det lokala
initiativet. Men vi är medvetna om
att också statsbidragets utformning hittills
har skuld till underdimensioneringen.
Nuvarande maximering av statsbidraget
i förhållande till kommunernas
folkmängd har utan tvivel verkat hämmande
på utbyggnadstakten. Familjeberedningen
föreslog därför att maximeringen
skulle tas bort. Det är det som
också har föreslagits av Kungl. Maj:t
och som utskottet tillstyrker.

Folkpartireservanterna menar, att man
genom de här föreslagna åtgärderna inte
gör tillräckligt för att stimulera en utvidgning
av hemvårdarinneorganisationen.
Fru Hamrin-Thorell anförde en del
siffror för att visa, att det egentligen
skulle bli en utökning med bara ett
hundratal tjänster. Men enligt statsbidragsrekvisitionerna
i socialstyrelsen
var antalet statsbidragberättigade hemvårdarinnetjänster
i december 1956 —
den senaste tidpunkt för vilken vi har
siffror — 2 914, vartill kom 171 statsbidragsberättigade
deltidstjänster, vilket
alltså motsvarar hälften så många, d. v. s.
85 å 86, hela statsbidragsrum. Sammanlagt
gör detta 3 000 statsbidragsrum. Det
av Kungl. Maj:t föreslagna maximiantalet
för nästa budgetår innehåller alltså
en ökad marginal med 400 heltidstjänster.

I den reservation, för vilken fru Hamrin-Thorell
talade, betecknas denna utökning
såsom »alltför obetydlig», och
det föreslås en ökning med ytterligare

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

100 statsbidragsrum. Jag skulle vilja fråga
reservanten, om hon tycker, att 100
stycken gör så mycket till eller från?
Om 400 är »alltför obetydligt», är då
500 fullt tillräckligt? För egen del tycker
jag att 400 är en ganska god ökning.
Tillsammans med uppräkningen av
statsbidragets belopp från 1 400 till 1 700
kronor per hemvårdarinna innebär det
faktiskt en utgiftsökning för staten på
cirka 1 miljon kronor. Det är alltså inte,
såsom fru Hamrin-Thorell här antydde,
fråga om några småsummor.

Nu tycker reservanten också, att en
höjning från 1 400 till 1 700 kronor är
för liten. Det påpekas, att statsbidragsbeloppet
rent av minskas för de hemvårdarinnor,
som är berättigade till tre
ålderstillägg. Fru Hamrin-Thorell antydde,
att minst en fjärdedel av hemvårdarinnorna
var berättigade till tre
ålderstillägg, men enligt de siffror som
jag har — och som hon efterlyste —
är det en femtedel, 21 procent, som kan
hänföras till denna kategori. Nettokostnaden
för den föreslagna höjningen av
statsbidragsbeloppet, däri inräknat kostnadsminskningen
till följd av att man
tar bort ålderstilläggen, ökar anslagsbehovet
och därmed statens åtagande med
cirka 300 000 kronor per år. Det betyder,
att kommunerna får ökat statsbidrag
med 300 000 kronor per år. Inte
heller en kommun som råkar ha enbart
hemvårdarinnor med rätt till tre ålderstillägg
får en försämrad ekonomi. Bidraget
från landstinget, som ju skall utgöra
minst hälften av statsbidraget, blir vid
den här föreslagna höjningen av statsbidraget
med 300 kronor just 150 kronor,
och med denna ökning av landstingsbidraget
blir det full kompensation
för bortfallet av ålderstilläggen till de
hemvårdarinnor som tjänstgjort mer än
nio år.

Den nya uppläggningen av statens bidrag
till hcmvårdarinncverksamheten är
som sagt avsedd att stimulera till fortsatt
utbyggnad av hemvårdarinnekåren.
Enligt herr Bergh och högerreservationen
har dock statsbidraget ingen nämnvärd
sådan betydelse vid bedömande av
kommunernas behov av hemvårdarin -

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
nor. Detta förhållande plus den referens,
som herr Bergh gör till propoistionen om
statsbidragens konstruktion, åberopas
för ett avslagsyrkande på de nya reglerna
och beloppen. Det är sant, att det
särskilda statsbidraget till hemvårdarinnor
föreslås avskaffat någon gång 1960
för att då uppgå i en klumpsumma till
kommunerna, såsom herr Birger Andersson
nyss påpekade. Desto angelägnare
är det då att stimulanseffekten väl tillvaratas
under övergångsåren, så att utgångsläget
blir så gynnsamt som möjligt
när hemvårdarinneanslaget avskaffas
som särskilt anslag.

Också jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det förefaller vara anledning
att säga ytterligare några ord i
frågan, om i vad mån statsbidraget till
hemvårdarinnors avlönande är ett stimulansbidrag.

Jag befinner mig i den lyckliga situationen,
att jag kan citera vad finansministern
har sagt i detta sammanhang.
Jag utgår från att även om viljorna som
bekant är mycket stridiga inom regeringen,
så är de kanske mindre stridiga
på den här punkten, så till vida att man
inom regeringen liksom inom riksdagen
allmänt är på det klara med att
hemvårdarinnorna utför en verksamhet
som iir mycket angelägen och mycket
uppskattad. Den är så uppskattad, att
enligt finansministerns mening detta
bidrag inte behövs som stimulansbidrag.
Finansministern siigcr, att den sociala
hemhjälpsverksamheten med statsstöd
har pågått i kommunerna sedan 1944.
Den bär alltså bedrivits i många år och
vunnit en viss hävd, och den är i stort
sett allmänt utbredd i kommunerna,
tillägger han. Han säger vidare, att familjeberedningen
själv har uttalat åsikten,
att kommunerna i händelse av en
avlösning av statsbidraget kanske icke
kommer att minska sin nuvarande verksamhet.
Han fortsätter: »Av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår,
att vissa av kommunerna redan ge -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
nomfört en utbyggnad av verksamheten
även i sådana fall då statsbidrag inte utgått
enligt gällande bidragsbestämmelser.
Den omständigheten att landstingen
är engagerade i verksamheten och kan
förväntas verka för enhetlighet i densamma
är också värd att beakta i detta sammanhang.
» Så drar han slutsatsen: »Det
är således flera skäl som talar för att
detta statsbidrag avlöses.» Finansministern
föreslår ju också, att avlösningen
sker den 1 juli 1960.

Det är sant, som herr Birger Andersson
säger, att avlösningen betyder ett
slags omplacering. Det skall bli vissa
klumpanslag till olika former av skolor.
Hur det kommer att bli med denna stora
klump vet man ju inte, men att det,
såsom statsrådet Lindström nyss sade, är
angeläget att bidraget till hemvårdarinnor
i dess höjda form bibehålies intill
dess avlösning sker strider ju mot vad
finansministern säger, då han räknar
med att denna verksamhet är så uppskattad,
att bidragets karaktär av stimulansbidrag
kan dras i tvivelsmål.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindström säger,
att det är ett stimulansbidrag. Men
nog kan man starkt ifrågasätta, om det
skall betraktas som ett stimulansbidrag
att få 150 kronor mindre för de hemvårdarinnor
som varit i tjänst nio år.
Att säga, att landstingen kommer att
skjuta till, så att inte kommunerna förlorar,
tycker jag inte heller är riktigt
värdigt. Det är ju mycket lätt att ge bort
andras pengar. Och det är inte det som
det närmast är fråga om här, utan vi
talar om statsbidraget.

Vad siffrorna beträffar kan vi naturligtvis
bolla med dem hur länge som
helst. Jag tog gapet mellan ökningen på
2 000 hemvårdarinnor, som familjeberedningen
föreslagit och på vilket svenska
folket i statsrådet Lindströms namn
byggt sina förhoppningar, och ökningen
på ett par hundra hemvårdarinnor.
Statsrådet Lindström tycker att 400 är
en bra ökning. Jag tycker den är i underkant.
Jag säger att det finns en fjärdedel
av hemvårdarinnorna, för vilka

statsbidrag inte utbetalas, och statsrådet
Lindström säger, att det är en femtedel.
Man kommer ingenstans med dessa
siffror.

Vi motionärer har åtminstone försökt
närma oss den plan som lagts upp i höstas,
och vi tycker att höjningen är så
pass rimlig och billig, att vi skulle kunna
få riksdagen att biträda vårt förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, 2:o), av herr Bergh, Ragnar,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som förordats i
den av honom m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Jacobsson,
att utskottets hemställan skulle
bifallas med de ändringar, som förordats
i herr Ohlons m. fl. vid punkten
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes,
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning'' genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till socialhjälp och barnavård för lappar

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 29.

socialhjälp och barnavård för lappar
icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) till Socialhjälp och barnavård för
lappar för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till socialhjälp och barnavård för
lappar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Socialhjälp och barnavård för
lappar för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft en redogörelse
för socialhjälp och barnavård
till lappar, som riksdagens år 1956 församlade
revisorer lämnat under § 15 i
sin berättelse. I anslutning till nämnda
redogörelse hade revisorerna föreslagit,
att anslaget till Socialhjälp och barnavård
för lappar skulle avföras från riksstaten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hedström och Grym (I: 102) och
den andra inom andra kammaren av
fru Jäderberg m. fl. (II: 138), hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av riksdagens revisorers berättelse över
den år 1956 av dem verkställda granskningen
angående statsverket måtte besluta,
att vad revisorerna under § 15 föreslagit
om att anslaget till Socialhjälp
och barnavård till lappar skulle avföras
från riksstaten skulle lämnas utan bifall.

Utskottet hade i den nu förevarandc
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:102
och 11:138 besluta, att riksdagens revisorers
förevarande uttalande rörande

3 Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
statsrevisorernas uttalande år 1956 »frågan
om socialhjälp och barnavård för
lappar» varit föremål för statsutskottets
behandling. Det gällde ett fullföljande
av vad 1953 års riksdag hade beslutat.
På förslag av åldringsvårdsutredningen
beslöts nämligen det året, att bidrag till
inrättande av särskilda ålderdomshem
för lappar samt om- och tillbyggnad av
dylika hem inte längre skulle finansieras
med anslag från denna anslagspost.
Man ansåg, att samerna borde jämställas
med landets övriga befolkning, och
att det särskilda byggnadsbidraget med
anledning härav borde indragas. Så
skedde också, och statsrevisorerna fullföljde
det uppslag riksdagen varit inne
på och ville, att även vårdbidragen skulle
indragas, så att även här samma grunder
skulle gälla som för övriga befolkningslager.

Förslaget skickades ut på remiss, och
utskottet säger, att något entydigt svar
på denna fråga har inte framkommit vid
remissbehandlingen av revisorernas förslag.
Nej, det har det inte, men de flesta
av de hörda myndigheterna har yttrat
sig till förmån för en indragning.
Det är bara länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län, som tillsammans
med av dem hörda representanter
för kommunerna och samerna yttrat sig
för ett bibehållande av anslaget.

Socialstyrelsen, som har överinseendet
över dessa frågor, säger bl. a., att
sakskäl talar för att samerna i fråga om
socialhjälp och barnavård bör likställas
med övriga befolkningslager. Socialstyrelsen
har icke kunnat finna bärande
skäl för bibehållandet av dessa extra
bidrag.

Det är endast en kommun, Karesuando,
för vilken ifrågavarande statsbidrag

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

är av verklig betydelse. Statsrevisorerna
har emellertid påpekat, att det redan
nu finns möjligheter för synnerligen
skattetyngda kommuner att få så stort
anslag, att det kunde innefatta det bidrag,
som här åsyftas. Därmed ansågs,
att man skulle få ett icke obetydligt
minskat administrativt arbete för både
statsverket och berörda kommuner.

Socialstyrelsen tillstyrkte sålunda
statsrevisorernas förslag att avföra ifrågavarande
anslag. Allmänna statsbidragsberedningen
uttalade sig likaledes för
att bidragsformen avvecklades. T. o. m.
en socialvårdsnämnd, i Sorsele, tyckte
att bidraget ej hade någon avgörande
betydelse ur ekonomisk synpunkt och
icke ansågs påverka kommunens ekonomi.
I den kommunen finns det kanske
inte så mycket samebefolkning som i
exempelvis Kiruna, men där ligger väl
inte heller det ekonomiska trycket för
denna lilla grupp så hårt på.

Den socialhjälp och barnavård som
nu lämnas åt lapparna är inte av någon
annan art än den som gäller för andra
befolkningslager. Vi har ansett att man
skulle tillämpa samma bestämmelser för
denna befolkningsgrupp som för samhället
i övrigt. Att utskottet inte har velat
gå emot denna befolkningsgrupp är väl
närmast av psykologiska skäl, ty rent
ekonomiskt hade det inte betytt så mycket.
Mera praktiskt hade det säkerligen
varit att minska administrationen; det
har de företagna utredningarna visat.

När utskottet emellertid inte har velat
biträda förslaget och då utskottet är
enigt, anser jag mig icke ha anledning
att ställa något yrkande, men jag har velat
framföra dessa synpunkter, som varit
utslagsgivande för statsrevisorerna
när de kom med detta förslag. Det bär
inte varit något slag i luften, utan saken
har grundligt undersökts och befunnits
möjlig.

Herr talman! Jag har dock intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 20—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen
barnavård m. m.

Under punkten 29 av femte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 4 220 000
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att bidraget till förskolorna skulle
höjas med 20 %.

Under punkten 30 av samma huvudtitel
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av vad föredraganden anfört under
nästföregående punkt, föreslagit riksdagen
att till Försöksverksamhet rörande
daghem m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
andre vice talmannen Malmborg och
herr Dahlén väckt motion (11:223), hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts förevarande förslag
måtte besluta dels att bidraget till
förskolorna i enlighet med ett av socialstyrelsen
framställt förslag skulle uppräknas
med 40 %, d. v. s. i ortsgrupperna
2, 3, 4 och 5 till respektive 1 837,

1 919, 2 004 och 2 086 kronor, dels ock
att som en följd därav till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 4 680 000 kronor.

I en inom andra kammaren av fru
Ekendahl väckt motion (11:354) hade
hemställts, att en i statsverkspropositionen
berörd fråga om inrättande av en
rådgivande nämnd för den i propositionen
föreslagna försöksverksamheten
måtte omprövas.

Utskottet, som i punkten 28 tillstyrkt
anvisande av det av Kungl. Maj:t äskade
reservationsanslaget till Försöksverksamhet
rörande daghem m. in., hade i
den nu föredragna punkten hemställt,
att riksdagen måtte

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. driftbidrag till

I. avslå motionen II: 354;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 223
till Bidrag till driften av anstalter för
halvöppen barnavård för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
4 220 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Såsom föredraganden anfört är det
en allmän uppfattning att den halvöppna
barnavården bör ytterligare utbyggas.
Däremot går åsikterna isär när det
gäller riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden.
Utskottet anser därefter att
en försöksverksamhet med det av föredraganden
angivna syftet att genom
praktiska försök finna nya verksamhetsformer
otvivelaktigt har en viktig uppgift
att fylla. På grund härav tillstyrker
utskottet att en sådan försöksverksamhet
igångsättes. Av skäl som föredraganden
anfört avstyrker utskottet däremot
förslaget i motionen II: 354 om inrättande
av en rådgivande nämnd för att
biträda socialstyrelsen vid försöksverksamheten.
»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka
ansett, att det nyss återgivna stycket av
utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Vad gäller föredragandens förslag
om försöksverksamhet rörande daghem
in. m. får utskottet erinra att verksamhet
redan pågår inom berörda områden
i mycket stor skala. Det förefaller utskottet
omotiverat att nu igångsätta ytterligare
försöksverksamhet. Utskottet
avstyrker därför förslaget härom. Vid
sådant förhållande förfaller förslaget i
motionen II: 354 om inrättande av en
rådgivande nämnd för försöksverksamheten.
»

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmcn, herr
Gustafsson i Skellefteå samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande bidraget till förskolorna
bort hava den ändrade lydelse, reser -

anstalter för halvöppen barnavård m. m.
vationen visade, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen II: 223 till
Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 4 680 000
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Punkterna 27 och 28 har
ett visst sammanhang med varandra,
men av vissa skäl förefaller det vara
nödvändigt att skilja dem åt beträffande
yrkandena.

I punkt 27 föreslås, som vi nyss hörde,
att till driften av anstalter för halvöppen
barnavård skall anvisas ett belopp
av 4,22 miljoner kronor. Detta innebär
en höjning i förhållande till fjolårets
anslag med 570 000 kronor. Mot
denna höjning har reservanterna, undertecknad
med flera, inte haft någonting
att invända. Det förekommer emellertid
i punkt 27 en motivering för ett annat
anslag på 100 000 kronor under nästa
punkt. Det föreslås nämligen att man
skall för en viss försöksverksamhet när
det gäller daghem anvisa ett anslag på
100 000 kronor utöver de 4,22 miljonerna
som jag nyss nämnde.

Det pågår en sådan försöksverksamhet,
och enligt reservanternas mening
är denna försöksverksamhet så pass omfattande
att man inte, i varje fall inte
i nu betryckta ekonomiska läge, bör anvisa
ytterligare 100 000 kronor för liknande
anordningar. Det är motiveringen
för vår ståndpunkt i punkt 27, som
på det sättet också ligger till grund för
det yrkande, som jag i händelse av bifall
till reservationen i punkt 27 ber att
få framställa när vi kommer till punkt
28.

Jag anhåller sålunda, herr talman, att
under förevarande punkt föreslå den
iindring i motiveringen, som föranledes
av ett bifall till den med 7 a betecknade
reservationen.

Fru HAMRIN-THOREIX (fp):

Ilerr talman! Som jag nämnde i mitt
första anförande på en annan punkt i

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård m. m.

detta utlåtande kan vi diskutera i det
oändliga, på vilket sätt det allmänna
skall hjälpa mödrarna med barnens uppfostran
och vård. Meningarna går ju
starkt isär efter vilka linjer denna stödjande
verksamhet skall utvecklas.

Det är, tycks det mig, framför allt två
olika linjer, som har diskuterats under
de senaste åren, nämligen daghem och
familjedaghem, där både myndigheterna
och de enskilda mödrarna har olika
synpunkter. Man har väl inte riktigt
kommit fram till vilken form som är
bäst. Mig personligen förefaller det som
om man borde låta båda typerna växa
fram alltefter det behov som finns på
de olika platserna.

Man tycks dock vara rörande enig om
att förskoleverksamheten är en god form
av stödjande verksamhet för hemmen
och mödrarna och framför allt naturligtvis
för barnen. I förskolorna kan
barnen vara endast ett fåtal timmar om
dagen och resten av dagen får mödrarna
ta hand om dem. Detta är en ur pedagogisk
synpunkt lämplig avvägning, och
det är både enligt medicinska och andra
auktoriteter en lämplig form för omhändertagande
av en stor grupp av barn.

Man hoppas därför att förskolorna i
främsta hand skulle få statsmakternas
stöd när det gäller att bygga ut framtidens
familjevänliga organisation, om
jag får uttrycka mig så. Familjeberedningen
— jag är väldigt ledsen att jag
alltid måste hänvisa till den och ideligen
sticka den framför ögonen på speciellt
statsrådet Lindström, men det kan
inte hjälpas, därför att i den trodde vi
oss ha fått den katekes, efter vilken
statsmakterna skulle rätta sig i fråga om
de bästa och lämpligaste bidragsformerna
— föreslår också en höjning av statsbidraget
till förskolorna med 40 procent.
I den proposition som framlagts
har höjningen skurits ned till 20 procent,
vilket utskottet anslutit sig till.

Vi motionärer har däremot tyckt, att
man i detta fall skulle hålla sig till det
ursprungligen föreslagna anslagsbeloppet,
eftersom det sannerligen inte är för
högt för förskolornas behov. Ibland har
jag en känsla av att vi kvinnor,icke minst

mödrar med små barn, som just är i
behov av dessa hjälpformer, egentligen
är alldeles för beskedliga för att våga
komma fram med de fullständigt rättmätiga
krav som vi har för att kunna
fylla de uppgifter både i hemmen och
ute i produktionslivet, som samhället
fordrar av oss. Jag beklagar att den utmärkta
representant för kvinnorna, som
vi hade hoppats att det kvinnliga statsrådet
med dessa frågor som specialitet
skulle bli, inte heller tycks ha tillräckligt
mod för att lägga fram de anslagskrav
som behövs. Jag vill inte alls förneka
att den höjning som föreslagits är
tacknämlig i och för sig. Det är bara det
att den är inte tillräcklig. Vårt förslag
innebär en uppräkning av anslaget med
460 000 kronor jämfört med Kungl.
Maj ds förslag.

Den föreslagna försöksverksamheten
är, tycker jag, utomordentligt bra. Jag
tror att det är lyckligt om vi kan få fram
en försöksverksamhet, där man kan leta
sig fram och experimentera sig fram
till olika former för omhändertagande
av barnen. Därtill behövs naturligtvis
pengar. Det måste finnas många olika
former, som passar bra på olika orter.
Vi kan inte skära alla orter över en
kam och ha samma organisation överallt.
Därför hälsar jag med tillfredsställelse
de 100 000 kronor, som anvisats till
denna försöksverksamhet.

Jag skulle alltså vilja, herr talman,
yrka bifall till den reservation under
punkten 27, som är avgiven av herr
Olilon m. fl.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell sade
att det var brist på mod, som gjort att
utskottet inte lagt fram ett bättre förslag
i denna fråga — hon menade tydligen
att det var brist på mod att utskottet inte
kunde gå motionärerna till mötes. Då
måste jag säga fru Hamrin-Thorell, att
vilka brister jag personligen än har och
kanske också mina kolleger i utskottet,
men rädda är vi inte.

Det är alltså inte mod som fattas, utan
det är helt andra saker som gör att vi

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård m. m.

här inte kan gå till mötes alla önskemål.
Det är en avvägningsfråga vad man kan
ge till det ena eller det andra ändamålet.
Detta med förskolorna är ett ganska
typiskt exempel. Högern har yrkat avslag
på den lilla utvidgning, som Kungl.
Maj:t har föreslagit, nämligen höjning
av statsanslagen till förskolorna med 20
procent, medan folkpartiet i sin motion
går längre än propositionen och förordar
en höjning av statsbidraget med 40
procent. Anslaget för denna verksamhet
är för innevarande budgetår uppfört
med 3 650 000 kronor. Kungl. Maj:t har
förordat en höjning till 4 220 000 kronor.
Det är alltså en ökning med 570 000 kronor,
betingad av den föreslagna höjningen
av statsbidraget.

Denna fråga om daghem, förskolor och
allt vad därmed sammanhänger har ju
diskuterats år efter år här i riksdagen,
och det har rått delade meningar om
hur verksamheten bör läggas upp. Såsom
framgår av remissvaren råder det alltjämt
delade meningar härom, kanske
framför allt om förskoleverksamheten.
Från departementens sida anser man
därför att man först bör avvakta resultatet
av en ytterligare försöksverksamhet
på detta område innan man går vidare
när det gäller förskolorna. Under nästa
punkt i utlåtandet begärs också ett anslag
på 100 000 kronor för denna försöksverksamhet.

Jag tycker att vad som här föreslås
ligger alldeles i linje med vad som sker
på andra områden, där vi också får finna
oss i att ta ett steg i sänder, och i nuvarande
situation t. o. m. ganska små
steg. Vi kan beklaga att så är nödvändigt,
men åt den saken är ingenting att
göra.

Jag tror att den linje, som utskottet
här förordat, i nuvarande läge är den
bästa och ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vem vore jag, att jag
skulle våga beskylla herr Gustaf Karlsson
eller utskottets övriga ledamöter för
bristande mod! Jag är fortfarande så

rädd för alla utskott i riksdagen att det
inte skulle falla mig in att reta upp någon.
Vad jag sade var, att vi fruntimmer
är alltför beskedliga då det gäller att
framföra våra krav och önskemål och
att vi hade hoppats att kvinnornas representant
i regeringen, fru Lindström,
skulle vara modigare än vad vi själva
är. Jag blandade alltså inte in utskottet
i denna enkla reflexion.

Sedan vill jag till herr Gustaf Karlsson
säga, att vi trodde verkligen att det
var tillräckligt utrett att förskolorna är
en bra form för omhändertagande av
barn. Vi har ju haft den stora familjeutredningen
och sedan familjeberedningen.
Båda dessa har enstämmigt sagt
samma sak. Det kan därför inte råda så
mycket delade meningar på den punkten.
Däremot vet jag att det råder delade
meningar på andra punkter. Men det är
beträffande förskolorna som motionärerna
har begärt ökat anslag. Vi kan inte
hålla på med att utreda denna sak i det
oändliga. Då både medicinska och pedagogiska
auktoriteter nu förklarat att förskolor
är en bra form för omhändertagande
av barn, finns det ingen anledning
att inte gå den vägen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om högre anslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell förklarade
att fruntimmer är så beskedliga.
Till det har jag ingenting annat att säga
än, att det kunde man då inte märka
på fru Hamrin-Thorell själv!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera av de båda momenten
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan och särskilt beträffande
utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 27
mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon in. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 36.

Därjämte hade o ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att utskottets yttrande
skulle godkännas med den ändring, som
förordats i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag; till ferieresor för barn

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 2 400 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 260, av
herr Birke in. fl., och 11:347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte till Ferieresor för barn för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel,
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Ferieresor för barn för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den reservation som
finns fogad vid denna punkt upprepas
de önskemål som vi har framställt tidigare,
att de medel som man har ställt
till förfogande för ferieresor för barn
skall utnyttjas på ett mera ändamålsenligt
sätt. Vi har påtalat att man hos barnavårdsnämnderna
inte organiserar dessa
resor på sådant sätt att vårdarresornas
antal inskränkes. Vi har menat, att
när nu barn skickas ut på sådana här
resor, ter det sig ganska egendomligt, att
inte en moder, som följer med sitt barn,
skall kunna ta med sig även ett par tre
andra barn, om de har samma resväg. På
det sättet, menar vi, skulle man här, utan
att barnens ferieresor inskränktes, kunna
reda sig med mindre pengar. Enligt
den statistik som finns återgiven i propositionen
var det under 1954 ungefär
29 000 barn som reste, men det var inte

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

mindre än 21 000—22 000 vårdarresor.

I statistiken för 1955 är barnresorna
ungefär 30 000, men vårdarresorna är
mellan 18 000 och 19 000. Enligt vår mening
borde detta kunna organiseras på
ett betydligt förnuftigare sätt. Som jag
nyss sade kan det inte anses orimligt,
att om en moder får resa, kan hon ta
även ett par tre andra barn med sig, om
de har samma resväg.

Det är den motivering som vi har för
vårt yrkande om att anslaget skall uppföras
med 2 miljoner i stället för de föreslagna
2,4 miljonerna, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Denna fråga om barnresorna
är ju en gammal trätofråga, som
vi ideligen har diskuterat. Det är inga
nya rekommendationer, som herr Bergh
kommer med, att man skulle anordna
barnresorna så att de blir så billiga som
möjligt. Barnavårdsnämnderna får varje
år besked från socialstyrelsen, att
dessa resor skall anordnas så billigt
som möjligt.

Det har inte tillkommit något nytt i
denna fråga, och jag skall därför inte
uppehålla tiden längre utan inskränker
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I högerreservationen
upprepas samma program och synpunkter
som vi har hört här i fjol och i förfjol.
Man tror sig ledigt kunna spara
400 000 kronor av anslaget till ferieresor,
utan att minska barnens resefrekvens,
genom att nedbringa antalet vårdarresor,
ålägga vårdarna att ta ansvar
även för andras barn, sammanföra barnen
i resegrupper o. s. v. Till detta vill
jag bara genmäla vad jag påpekade redan
i fjol, att kostnaderna för vårdarresor
inte, som herr Bergh gjorde här,
kan utan vidare jämföras med kostnaderna
för barnresorna och att man inte
utan vidare av detta kan dra slutsatsen
att vårdarresorna skulle vara opro -

Anslag- till ferieresor för barn
portionerligt många och kostsamma. De
små barnen under sex år åker t. ex. gratis
på järnvägarna, men det måste ju
alltid finnas vårdare som följer med dem
för att de skall få åka gratis. Enbart de
barnen är över 10 000 av ferieresebarnen.
Rabatterade biljettpriser för yngre
skolbarn förskjuter också jämförelsebasen.

Den av herr Bergh anbefallda samordningen
av barnens ferieresor skulle medföra
en administrativ prövning i de enskilda
fallen, som säkerligen komme att
öka den förkättrade byråkratien åtskilligt.
Man skulle t. ex. behöva utvälja
feriehemmen så att de skulle ligga i rad
utmed en järnvägslinje, så att en kollektivvårdarinna
skulle kunna släppa av
den ena efter den andra av sina skyddslingar
utefter resevägen utan alla krångliga
övergångar och tågbyten, och man
skulle behöva pröva varje barns individuella
förutsättningar att utan komplikationer
kunna resa ensam eller med en
främmande vårdare.

Reservanterna efterlyser vidare en
samordning mellan familjernas enskilda
semesterresor och barnens ferieresor.
Jag vill gärna erkänna att det är en riktig
tanke i detta. Familjeberedningen
har också framfört en del förslag i linje
härmed, bl. a. beträffande vistelsetidens
längd för feriebarnen just i syfte
att möjliggöra en samordning med familjens
fjorton dagars eller tre veckors
semester. Dessa förslag, som remissbehandlades
i höstas, då för övrigt även
järnvägstaxekommitténs betänkande, som
nu är under remissbehandling, avgavs,
har icke hunnit prövas av regeringen i
tid till årets statsverksproposition. Jag
hoppas emellertid, att det skall bli möjligt
att göra detta till nästa års riksdag.

Jag ansluter mig till utskottets förslag
och hemställer om bifall till detta.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! .lag ber att få göra två
randanmärkningar till statsrådet Lindströms
inlägg.

Först och främst vill jag säga att jag
icke uttalat mig om kostnaderna för

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

barnresorna i jämförelse med kostnaderna
för vårdarresor. I mitt anförande
gjorde jag allenast en jämförelse mellan
antalet barnresor och antalet vårdarresor.
Följaktligen är frågan om gratisresorna
för barn under sex år inte relevant
i den här diskussionen.

Sedan vill jag också påpeka att den
statistik, som statsrådet Lindström åberopade,
i varje fall icke är hämtad ur
propositionen. Fru Lindström uppgav
att det var 10 000 barn under sex år
som hade rest. Enligt det siffermaterial,
som finns i propositionen och som avser
år 1955 — siffror för senare år finns
inte redovisade — var det 9 614 barn
under sex år som hade rest, men det
var samtidigt 18 649 vårdarresor.

Den andra randanmärkning som jag
vill göra gäller statsrådet Lindströms
farhågor för att man, om den tanken
fullföljs att en moder tog med sig ett
par andra barn jämte sitt eget, kanske
skulle bli tvungen att placera feriehemmen
i en rad eller att det skulle uppstå
mycket administrativt krångel och kostnader
för särskilda vårdarinnor. Varför
skall man försöka göra problemet krångligare
än det är? Låt oss säga att några
barn från min landsända skall resa nedåt
landet och att ett barn skall stiga av
i Krylbo, där det har anhöriga, ett annat
i Sala och ett tredje i Uppsala. Är
det då alldeles otänkbart att den mamma,
som själv skall till Uppsala, tar hand
om de två andra barnen? Det är inte
krångligt. I de fall där en sådan möjlighet
inte föreligger, kan man inte använda
den utvägen, men vår rekommendation
är att man skall försöka samordna
dessa resor så långt det går. Och detta
förefaller mig inte vara något orimligt
anspråk.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken för -

nyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 31—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen enligt statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1957 förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels
ock till Statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 5 825 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:21) och den andra inom
andra kammaren av fru Boman m. fl.
(II: 21), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för inrättandet av förslagsvis
två tjänster för rådgivning i
andliga frågor vid ungdomsvårdsskolorna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 125) och den andra
inom andra kammaren av herr Sehlstedt
m. fl. (II: 137), i vilka — såvitt avsåg
förevarande anslag — hemställts, att
riksdagen måtte dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, som
föranleddes av vad Kungl. Maj:t föreslagit
och av vad som förordats i motionerna,
dels ock till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 6 050 000 kronor;

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10 41

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

dels ock en inom andra kammaren av
herr Sehlstedt m. fl. väckt motion (II:
150), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta att inrätta en förste läkartjänst
i Ca 31 vid Lövsta.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå motionerna 1:21 och 11:21;

II. i anledning av motionerna I: 125
och II: 137, såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
av utskottet förordade åtgärder
beträffande ungdomsvårdsskolorna;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
II: 150 samt I: 125 och II: 137, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaocli
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1957 och utskottet förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 5 825 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Ehuru fasta hållpunkter, såsom departementschefen
anfört, saknas för en
uppskattning av platsbehovet under nästa
budgetår synes det nuvarande läget
tillräckligt oroande för att inge allvarliga
betänkligheter. Frågan om vilka åtgärder
som bör vidtagas fordrar emellertid
enligt utskottets mening ytterligare
överväganden. Utskottet är därför
icke berett att utöver propositionens förslag
nu tillstyrka de utbyggnadsförslag
som framlagts i motionerna 1:125 och
II: 137.»

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Hesselbom, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att till det nyss återgivna
stycket av utskottets yttrande bort
fogas följande tillägg:

»Emellertid anser utskottet att det i
motionerna I: 125 och II: 137 framförda
förslaget om inrättande av en yrkesskola
för pojkar på Yisingsö, för vilket
ändamål socialstyrelsen även slutit preliminärt
avtal om inköp av fastighet, bör
ytterligare utredas. Om utredningen, vilken
bör bedrivas skyndsamt, leder till
att fastigheten bör inköpas, förutsätter
utskottet att Kungl. Maj:t vidtager åtgärder
för att riksdagen skall kunna i
särskild ordning besluta om anvisande
av medel för skolans anordnande.»

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation som jag i korthet
skall be att få motivera.

Det sägs i reservationen att det i motioner
framförda förslaget om inrättande
av en yrkesskola för pojkar på Visingsö,
för vilket ändamål socialstyrelsen
slutit preliminärt avtal om inköp
av fastighet, bör ytterligare utredas. Om
utredningen, vilken bör bedrivas skyndsamt,
leder till att fastigheten bör inköpas,
får riksdagen, menar reservanterna,
förutsätta att Kungl. Maj:t vidtager
åtgärder för att riksdagen skall kunna
i särskild ordning besluta om anvisande
av medel för skolans anordnande.

I fråga om besvärligheterna på detta
område råder ingen tvekan på avdelningen
och inom utskottet: alla tänkbara
åtgärder måste vidtas för att man
skall få till stånd en förbättring av förhållandena.
Under den föredragning,
som förekom på avdelningen dels av
skolbyråchefcn, dels av borgarrådet
Me hr i Stockholm fick man med all
önskvärd tydlighet klart för sig vilka
svåra problem det här gäller att komma
till rätta med.

Det har väckts motioner i den här
frågan, vilka bl. a. innefattar också frågan
om inrättande av en tjänst som förs -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

te läkare vid Lövsta. Reservanterna har
inte velat gå med på bifall till motionerna,
utan syftar i detta sammanhang till
att bereda möjlighet för Kungl. Maj:t
att ytterligare undersöka frågan om en
förläggning av en yrkesskola till Visingsö,
där socialstyrelsen preliminärt
har inköpt en fastighet, så att man, om
förslaget befinnes vara lämpligt, så snart
som möjligt kan ta itu med detta spörsmål.
Jag känner rätt väl till förhållandena
där nere, då jag bor inte så långt från Visingsö.
Med mina utgångspunkter kan
jag inte förstå annat än att den här fastigheten
skulle vara lämplig för ändamålet.
Framför allt skulle såvitt jag förstår
detta förslag ge möjlighet att snabbt
och till rimliga kostnader åstadkomma
en utökning med 20 platser för detta
klientel. Avsikten med reservationen är
alltså att man därigenom vill göra det
möjligt för Kungl. Maj :t att handla snabbare
än utskottsmajoritetens skrivning
medger.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I herr Bomans yttrande instämde herr
Hesselbom (s), fru Wallentheim (s), fru
Sjöström-Bengtsson (s), herrar Siinne
(fp), Carl Albert Anderson (s) och Elfving
(s) samt fru Carlqvist (s).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle också ha
kunnat nöja mig med att instämma med
den föregående talaren, men som motionär
i denna fråga vill jag lägga ytterligare
ett par ord till de synpunkter
som herr Boman har framfört.

Hur allvarlig hela denna fråga är,
framgår ju av utskottets skrivning. Denna
är sådan, att motionerna — i varje
fall den som jag har varit med om att
skriva under — i stort sett kan anses
positivt besvarade genom utskottets motivering.
Utskottet har emellertid inte velat
säga det rent ut, utan föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall framföra de synpunkter som har
anförts. Jag tror att detta i och för sig
är utmärkt men att det inte riktigt räcker,
så allvarligt som läget på detta område
är. Det är därför jag är så ange -

lägen om att kammaren biträder reservationen
i denna fråga. Denna skulle
nämligen ge ett avsevärt starkare uttryck
för riksdagen uppfattning om lägets
allvar än utskottsmajoritetens skrivning.

Det är ju så, att 1952 års lagstiftning
förutsatte att ungdomsvårdsskolorna
skulle träda i stället för fängelse för
unga lagöverträdare. Men den ordningen
kan inte längre upprätthållas. Ett allt
större antal 15—17-åringar döms nu till
ovillkorligt straff av det skälet att ungdomsvårdsskolornas
resurser inte är
tillräckliga för att snabbt omhänderta
klientelet. Detta är en utveckling som
går stick i stäv med riksdagens mening
när den införde denna nya lag.

Härom dagen berättades det i en tidning
om ett nytt, verkligt upprörande
fall som bevisar hur ofullkomliga vårdmöjligheterna
är. En yngling råkade illa
ut och överlämnades till barnavården
för att omhändertas vid en ungdomsvårdsskola.
Då det inte fanns någon
plats vid en sådan skola för tillfället och
man inte kunde klara problemet på annat
sätt, fick han ett hotellrum och mat
på hotellet i väntan på att han skulle
kunna tas emot vid ungdomsvårdsskola.
Tyvärr visade sig den gamla regeln »fåfäng
gå lärer mycket ont» vara giltig
även här: det dröjde inte länge, förrän
ynglingen återigen hade råkat illa ut,
och nu blev han häktad — man kan nästan
säga av den anledningen, att det inte
fanns rum på någon ungdomsvårdsskola,
när han skulle ha omhändertagits.

Detta fall är inte det enda i sitt slag —-det vet envar som sysslar med sådana
här problem —■ och jag vädjar verkligen
till kammaren att biträda reservationen.
Än en gång vill jag upprepa att läget är
sådant, att det inte räcker med utskottets
välvilliga skrivning i övrigt. Det är önskvärt
att riksdagen genom ett bifall till
reservationen ytterligare understryker
sin syn på frågan.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag ber också att till
protokollet få anföra några synpunkter
i denna fråga.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

Jag förstår mycket val, att det kan
förefalla kammarens ärade ledamöter,
när man läser statsutskottets utlåtande
och räknar ihop de olika siffrorna, som
om platsbristen vid våra ungdomsvårdsskolor
bara skulle uppgå till ett eller
annat tiotal. Givetvis rör det sig inte om
några siffror som kommer en att riktigt
bäva. Vi säger oss kanske — och gör
det med rätta — att ett par tjog förvildade
ungdomar, som frekventerar Chico
bar och dylika lokaler här i Stockholm
och andra större städer, dock bara utgör
en mycket liten del av hela den
stora ungdomsskaran. Medan dessa mera
våldsamma, ordningsstörande, kriminella
ungdomselement är få, sitter
kanske hemma tiotusentals ordentliga
och aktningsvärda ungdomar, som på
alla sätt är föredömliga i sin livsföring.
Men jag tror i alla fall att man härvidlag
bör väga siffrorna mot varandra. De oroliga
elementen, som vållar samhället så
stora besvär, är i själva verket orsaken
till att vi måste upprätthålla en ordningsmakt
och göra andra föranstaltningar
för att få lagen respekterad och
vidmakthålla frid och ordning på våra
gator och öppna platser. Det är också
därför man har gjort och vill göra så
mycket för att tillriittaföra dessa ungdomliga
element.

För något tiotal år sedan övertog staten,
såsom jag tror att herr Lundström
också sade, det yttersta ansvaret för
dessa ungdomar. Skyddshemsverksamheten
bedrevs tidigare av landstingen
och de största städerna. Staten har nu
övertagit de forna skyddshemmens verksamhet,
som överflyttats till ungdomsvårdsskolorna.
Därmed har också möjligheten
att driva slutna ungdomsanstalter
berövats kommunerna. Men det har
gått i detla fall som i åtskilliga andra
på det sociala fältet: förhoppningarna
och drömmarna har resulterat i en lagstiftning,
som sedan inte kunnat effektivt
föras ut i levande livet. Verkligheten
har inte låtit sig bestämmas av det
man en gång hoppades, önskade och
trodde i dessa stycken.

De stora städerna, i synnerhet Stockholm,
känner naturligtvis hårdast av

dessa ungdomliga elements framfart. I
Stockholm begås de flesta brotten, och
även ungdomsförbrytarna kommer mestadels
från Stockholm och i stor utsträckning
också Göteborg. Då kunde
man tycka att det borde vara Stockholms
och Göteborgs sak att lösa denna
fråga, men såsom jag redan sagt är dessa
städer berövade sin frihet därvidlag.
De kan inte upprätta slutna ungdomsvårdsskolor,
eftersom staten har åtagit
sig att göra det.

Jag vill också påpeka, att dessa ungdomliga
element i många fall flyttat in
till Stockholm från landsorten. En nyligen
gjord undersökning i Stockholms
ungdomsnämnd visar att 40 procent av
de ungdomliga element, som jag här talar
om, är födda och uppväxta i landsorten.
De har flyttat in till Stockholm.
Ofta har de haft mycket svårt att få
bostad, att vinna fast fot och den familjeanknytning,
som är så betydelsefull
för unga människor. De har kommit ut
på vilsna vägar, och så har det gått
som det gått.

Kommunerna har sökt komma till rätta
med problemen, inte genom att upprätta
isoleringsanstalter, där man har
laglig rätt hålla ungdomarna kvar, utan
genom en kommunal institution som här
i Stockholm kallas ungdomshem. Där
hålles dessa pojkar och flickor under
tillsyn i fria former — de är inackorderade
på hemmet, men har sitt arbete ute
i staden. Jag måste säga, att i detta stycke
mycket har gjorts i Stockholm under
senare år, under den energiska och
mycket behjärtade ledningen av stadens
sociala verksamhet. Här finns sålunda
en rad ungdomshem, och flera skall
upprättas. Man strävar där att komma
till rätta med dessa missanpassade och
svårhanterliga ungdomselement, som
annars skulle frekventera våra ungdomsvårdsskolor,
och man har lyckats i mycket
stor utsträckning. Försöket är kostsamt,
men det är förvisso värt sina
pengar.

Men dessa kommunala ungdomshem, i
hur snabb takt de iin upprättas, fylls
tämligen snart. De befolkas av ungdomar,
som ungdomsnämnden måste om -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

händerta och som inte alltid är i behov
av att komma till ungdomsvårdsskolor.
De fylls även av dem, som utskrives
från ungdomsvårdsskolorna och som sedan
går här i Stockholm och måste omhändertagas
på något sätt. Härigenom
har således också uppstått en mycket väsentlig
platsbrist. Det är väl då naturligt,
när nu staten har övertagit ansvaret
för denna art av sluten ungdomsvård,
att staten också lägger ned alla
krafter på att lösa detta problem.

»Men dessa ungdomar är så få», hör
jag någon säga. Ja, de är få, men så mycket
mera besvärliga. De är ofta psykiskt
skadade, och det tarvas både medicinsk
och annan sakkunskap för att komma
till rätta med dem. De bör inte skickas
till fängelse, det har herr Lundström rätt
i; fängelsevistelse är inget gott för över
huvud taget några lagöverträdare, och
den är positivt skadlig för unga lagöverträdare
— det har vi väl blivit tämligen
ense om litet var. Den mera fria form
av fostran, som ungdomshemmen skall
utöva, tror jag är den bästa möjliga lösningen
på detta problem, men då måste
också hemmen utrustas så, att de kan
tjäna sin uppgift och befrias från element,
som lämpligare omhändertas av
ungdomsvårdsskolorna.

Den som läser motionen nr 150 i andra
kammaren, väckt av herr Sehlstedt,
finner till sin förvåning att vårt lands
enda ungdomsvårdsskola för psykiskt
skadade pojkar för närvarande helt saknar
fast läkare. Den var från början utrustad
med två läkartjänster, en chefsläkare
och en underläkare. Ingen av dessa
båda tjänster har för dagen kunnat
besättas. Chefsläkaren gick nyligen. Han
förklarade: »Jag orkar inte med detta
arbete ensam.» LTnderläkartjänsten har
inte gått att tillsätta, därför att den har
varit placerad i så låg lönegrad -— jag
tror det är B 29 — att det är omöjligt
att tänka sig att en läkare skulle vilja arbeta
på landsbygden för denna låga ersättning.
Allt kom att falla på chefsläkaren,
som inte heller orkade med. Nu är
alltså statens största och enda anstalt för
kriminell och psykopatisk manlig ungdom
i avsaknad av läkare. Därför yrkar

ju också motionären att man skall ge
chefsläkaren vid Lövsta till biträde en
förste läkare i Ca 31, så att hans arbetsbörda
icke skall bli honom övermäktig.
Man tycker att det är synnerligen rimligt
och nödvändigt för att det över huvud
taget skall bli någon mening med
verksamheten vid denna anstalt.

Jag vet inte, om Visingsö är den bästa
platsen för en anstalt som skall kunna
avlasta arbetet på Lövsta eller, när det
gäller unga kvinnliga psykopater, på
Ryagården i Västergötland. Jag kan alltså
inte säga, om Visingsö är den lämpligaste
platsen, men jag anser ändå, eftersom
reservanterna bara begär att
Kungl. Maj:t skall undersöka möjligheterna
att anlägga en sådan anstalt på Visingsö
och beräkna kostnaderna för den
och att Kungl. Maj:t sedan skall återkomma
till riksdagen för att den skall
ta ställning i frågan, att detta är ett mycket
anspråkslöst och rimligt krav, som
jag gärna vill biträda.

Till sist, herr talman, ber jag att få
säga några ord om våra åklagarmyndigheters
och domstolars inställning till de
kommunala ungdomsorganen. Där är ofta
starka klagomål över att de lokala
ungdoms- och barnavårdsorganen inte
hårt klämmer till. Man frågar ofta: »När
vi nu vill bespara dessa ungdomar fängelse
och i stället överlämnar dem åt
barna- och ungdomsvården för att den
med sina resurser skall komma till rätta
med vederbörande, varför klämmer ni
då inte till och sätter in dem på en anstalt?»
Ja, det kan inträffa att en svårartad
men ungdomlig lagöverträdare,
som barnavårdsnämnden fått sig tillskickad
av domstolen, får vänta i ett
halvår på att få plats på en ungdomsvårdsskola.
Det förekommer en turordning,
som är nästan lika drakonisk som
ordningen när det gäller att för vanligt
folk anskaffa bostad på allmänna marknaden.
Då blir dessa hedervärda åklagare
och domare ledsna, och så tycker de
att vederbörande kommunala barnavårdsorgan
ingenting gör. Det skulle vara
mycket lyckligt, om dessa viktiga
samhällsorgan bleve på det klara med
att det inte alltid är de lokala ungdoms -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

vårdsorganens fel att det inte går att
vidta snabba åtgärder. Det beror helt
enkelt på att Kungl. Maj :t och riksdagen
inte berett möjligheter att ge vederbörande
den omvårdnad som kräves.

Herr talman! Detta är vad jag velat
säga i fråga om dessa angelägenheter.
Såsom jag sade förut, biträder jag reservationen,
ehuru jag för min del inte
är säker på att Visingsö är den bästa förläggningsplatsen
—• men det är ju inte
heller absolut krav från reservanternas
sida, att Visingsö skall vara förläggningsplats.
Jag ber dessutom att få yrka bifall
till motion nr 150 i andra kammaren
av herr Sehlstedt m. fl., som går ut på
att Lövsta skall förses med den medicinska
och psykiatriska läkarorganisation
som gör det möjligt för denna stora,
dyrbara och värdefulla anstalt att
över huvud taget fungera.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det råder inte delade
meningar om att frågan om vården av
den ungdom, som liksom kommit vid sidan
av i samhället, är mycket allvarlig.
När denna fråga diskuterats inom tredje
avdelningen av statsutskottet och
även i statsutskottets plenum, har det
inte getts uttryck åt någon annan synpunkt
än att detta är ett allvarligt spörsmål.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid att skillnaden mellan reservanternas
förslag och utskottets förslag består
däri, att utskottet anser att man
bör fullfölja socialstyrelsens förslag om
inrättande av en yrkesskola på Visingsö,
vilken kommer att medföra en ökning
av antalet vårdplatser med 20 för en beräknad
engångskostnad av omkring
300 000 kronor.

Som kammarens ledamöter finner,
har utskottets majoritet skrivit så hårt,
att socialministern måste förstå att alla
resurser måste sättas till, och är det så,
att han inte anser sig ha möjligheter att
vidta de åtgärder, som är nödvändiga,
inom den uppdragna ramen, måste det
innebära att lian får komma tillbaka till

den riksdag, som säkerligen kommer i
höst. Den som vet, hur lång tid det tar
att vidtaga sådana här åtgärder, känner
väl till att även om riksdagen skulle besluta
enligt reservationen, hinner man
inte med en ytterligare utredning.

Vad beträffar Visingsö har framförts
den synpunkten, att det kan ifrågasättas,
om denna ö är den lämpligaste platsen.
Ön är nämligen vintertid mycket isolerad,
och man kan därför fråga sig, om
denna plats är lämplig för det ändamål
det här gäller. Låt oss nu inte handla i
panikens tecken, utan låt oss få tid att
tänka efter, om det är rimligt att utan
vidare binda sig för någonting, som inte
är till alla delar övervägt, ty det är
detta förslag inte! Jag vill inte påstå
att socialstyrelsen inte velat beakta de
synpunkter, som jag här anfört, men jag
tror ändå att man bör ta sig en ytterligare
funderare på saken. Därtill kommer,
att det finns vissa grupper av ungdomsvårdsskolor,
som kanske icke är
belagda i den utsträckning som man
skulle kunna tänka sig i en svår situation.
Det bör därför övervägas om inte
detta också bör utredas.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som varit avgörande för utskottsmajoriteten,
när den lagt fram sitt förslag. Det
är, som sagt, en osedvanligt hård skrivning,
och jag är övertygad om att vi vinner
lika mycket med utskottets förslag
som med reservationen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Det är ingalunda fastslaget
i reservationen att man skall spika
Visingsö. Man har endast sagt, att förslaget
bör ytterligare utredas. Jag förutsätter,
att när socialstyrelsen sökt efter
möjliga platser för att snabbt kunna
bygga ut ungdomsvården, den på Visingsö
funnit en plats som kunde byggas
ut inom rimlig tid. Jag förutsätter
vidare, att socialstyrelsen ordentligt penetrerat
frågan om Visingsös lämplighet,
innan preliminärt köpeavtal träffats.

Med reservationens skrivning kan

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till barna- och ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj :t komma tillbaka till riksdagen
i höst och begära anslag på tillläggsstat.
Enligt min mening kan man på
så sätt vinna tid genom att arbetena kan
sättas i gång tidigare.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Efter herr Bomans upplysning
förefaller det mig, som om det
föreligger än mindre skillnad mellan utskottets
förslag och reservationen, ty
även reservanternas förslag förutsätter
att Kungl. Maj:t kan komma tillbaka med
ett förslag till riksdagen i höst. Med utskottsmajoritetens
skrivning är socialministern
förpliktad att vidtaga alla
möjliga åtgärder för att förbättra den
föreliggande situationen.

Jag vet snart inte vad vi tvistar om.
Jag rekommenderar alltså utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag hör herr Karlsson,
förvånar det mig att han inte kan
gå med på reservationen. Jag tror inte
heller att skillnaden är så stor, men det
finns en väsentlig skillnad, den nämligen
att riksdagen, om den bifaller reservationen,
tydligt säger ifrån, att här skall
en ytterligare undersökning skyndsamt
vidtagas om ifrågavarande problem. Regeringen
uppmanas därtill att — om man
kommer till positivt resultat -—- återkomma
till riksdagen med begäran om
medelsanvisning. Jag vill därför föreslå,
att de, som annars biträtt utskottet, nu
biträder reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Vad herr Lundström
tror finns skrivet i reservationen finner
man också utsagt i utskottets förslag, om
man läser det.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att, utom beträffande
motiveringen, till vilken han ville
återkomma efteråt, hade i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats dels

att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 150.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

1 fråga om motiveringen, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels ock
att nämnda yttrande skulle godkännas
med det tillägg, som förordats i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 5 punkten 35
godkänner utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med det tillägg, som förordats i
den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 59.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. statsbidrag till kommunala nykterhetsnämnder

Punkterna 36—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Ang. statsbidrag till kommunala nykterhetsnämnder Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar av grunderna
för bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
och bidrag till resekostnader
vid intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, att tillämpas fr. o. m.
den 1 juli 1957, dels ock till Bidrag till
kommunala nykterhetsnämnder för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 6 800 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 100
av fru Sjöström-Bengtsson och herr Bergman
samt II: 139 av fru Sjörätt och herr
Kristenson i Göteborg, i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta, att statsbidraget till nykterhetsnämndernas
verksamhet skulle omprövas
för att få detsamma ytterligare
höjt samt att ramen för de uppgifter som
skulle räknas som statsbidragsberättigade
skulle vidgas;

dels de likalydande motionerna 1:245
av herr Englund m. fl. och II: 342 av herr
Rimmerfors m. fl.;

dels ock de likalydande motionerna I:
355 av herrar Lindblom och Sundelin
samt II: 341 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Gustafson i Göteborg.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört bland annat:

»Beträffande ikraftträdandet av den
föreslagna höjningen av statsbidraget
förordas i proposition att tidpunkten
härför fastställes till den 1 juli 1957. Då
statsbidraget betalas kalenderårsvis i efterskott
innebär denna bestämmelse att
bidraget kommer att utgå med 00 % för
första hälften och med 75 % för andra
hälften av 1957. Under åberopande av att
eu sådan uppdelning kommer alt med -

föra betydande administrativa svårigheter
och merarbete för såväl kommunerna
som den centrala myndigheten föreslås
i motionerna I: 245 och II: 342 samt
I: 355 och II: 341 att bidraget fastställes
att utgå med 75 7c redan från den 1
januari 1957. I de båda sistnämnda motionerna
föreslås i andra hand att bidragsprocenten
för kalenderåret 1957 bestämmes
till 70 % samt fr. o. m. den 1
januari 1958 höjes till 75 %.

Utskottet kan såtillvida instämma med
motionärerna som att det allmänt sett förefaller
mindre lämpligt att tillämpa
olika statsbidragsbestämmelser under
ett och samma kalenderår. Däremot kan
utskottet inte finna att de åberopade administrativa
svårigheterna utgör något
avgörande skäl. Utskottet avstyrker därför
motionerna.

Under åberopande av det anförda får
utskottet, som även i övrigt tillstyrker
Kungl. Maj :ts förslag, hemställa, att riksdagen
må med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 245 och II: 342, I: 355 och II: 341
samt I: 100 och II: 139, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu är i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 förordade
ändringarna av grunderna för bidrag
till kommunala nykterhetsnämnder och
bidrag till resekostnader vid intagning å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli
1957;

b) till Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 6 800 000 kronor.
»

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin och Jacobsson, fröken Etmén,
herr Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Liljedahl, vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med »Utskottet
kan» och slutade med »därför
motionerna», bort hava följande lydelse:

»Utskottet ifrågasätter i likhet med
motionärerna lämpligheten av att tilllämpa
olika statsbidragsbestämmelser
under ett och samma kalenderår. Då det

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. statsbidrag till kommunala nykterhetsnämnder

alternativa förslag som förordats i motionerna
I: 355 och II: 341 synes innebära
en godtagbar lösning även med hänsyn
till kostnaderna, tillstyrker utskottet
att bidraget fastställes att utgå med 70 %
under kalenderåret 1957 samt därefter
med 75 %.»

samt att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
245 och II: 342, I: 355 och II: 341 ävensom
med avslag å motionerna I: 100 och
II: 139, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1957 och reservanterna förordade ändringarna
av grunderna för bidrag till
kommunala nykterhetsnämnder och bidrag
till resekostnader vid intagning å
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag är angelägen framhålla
att på den här punkten, som berör
statens anslag till de kommunala
nykterhetsnämnderna, råder inte några
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna när det gäller
statsbidragets storlek i fortsättningen.
Vad meningsskilj aktigheterna här rör sig
om är egentligen frågan om vilket statsbidrag
som skall utgå under innevarande
år, alltså under år 1957. Här föreslår
departementschefen och utskottets majoritet
att det nuvarande statsbidraget,
som utgår med 60 procent, den 1 juli
1957 skall höjas till 75 procent. Vi reservanter
hade gärna önskat att statsbidraget
skulle ha utgått med 75 procent under
hela året, alltså från den 1 januari
1957, men vi har försökt finna en kompromiss
och föreslår att statsbidraget
skall utgå med 70 procent under hela år
1957.

Anledningen till att vi har intagit den
ståndpunkten är att statsbidraget till de
kommunala nykterhetsnämnderna utgår
kalenderårsvis och alltså skall åter sökas
kalenderårsvis av nykterhetsnämnderna.
Vi anser att det måste innebära

praktiska svårigheter att dela upp statsbidraget
med olika procentsatser under
samma år. Vi har nog den uppfattningen
att det här egentligen inte är någon
ekonomisk fråga av större räckvidd. Utskottets
majoritet föreslår att statsbidraget
skall utgå med 60 procent under första
halvåret och med 75 procent under
andra halvåret. Om man slår ut det på
hela året borde det rimligtvis bli ungefär
67,5 procent. Vi föreslår att bidraget
skall utgå med 70 procent under hela
året.

Om man beslutar sig för att statsbidragsprocenten
skall vara olika för de
båda halvåren, får man väl förutsätta att
de kommunala nykterhetsnämnderna,
när de skall åter söka dessa bidrag,
försöker övervältra så stor del av kostnaderna
som möjligt på det andra halvåret,
då den högre bidragsprocenten
utgår. Detta förhållande, som vi räknar
med, bör, såvitt vi kan förstå, innebära
att kostnaderna för utskottsmajoritetens
alternativ blir ungefär desamma som för
reservanternas.

Vårt motiv är alltså uteslutande hänsynen
till rent praktiska skäl. Vi vill eliminera
de svårigheter som återsökningsförfarandet
här skulle komma att innebära.
Utskottsmajoriteten har ju inte
heller varit blind för dessa synpunkter.
Den anför i sin motivering: »Utskottet
kan så till vida instämma med
motionärerna som att det allmänt sett
förefaller mindre lämpligt att tillämpa
olika statsbidragsbestämmelser under
ett och samma kalenderår.»

Med denna förträffliga motivering som
utskottsmajoriteten sålunda tillhandahåller
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som på denna
punkt avgivits av herr Sundelin m.fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Förslag föreligger ju om
att höja statsbidraget från 60 till 75 procent
och att det högre bidraget skall utgå
från den 1 juli i år. Reservanterna
vill att man i stället skall ta en helt annan
procentsats än 75, nämligen 70, och
låta den gälla för hela kalenderåret.

När man lyssnade till herr Jacobsson,

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

fick man ett intryck av att här kommer
landets kommunalmän att sitta och fundera
över hur de skall kunna flytta över
så mycket som möjligt av utgifterna för
nykterlietsvården på det andra halvåret
för att på det sättet kunna lura staten.
Emellertid gör väl kommunerna upp sin
budget i förväg. I slutet av förra året
bestämdes utgifterna för detta år, och
då är det rätt svårt att i efterhand konstruera
upp någonting annat. Jag förmodar
att statsbidraget utgår på den utgiftspost
som kommunerna har.

Här gäller det närmast, om det skall vara
samma statsbidrag under kalenderåret
eller om man skall ha en viss summa
första halvåret och en annan summa
andra halvåret. Reservanterna anser att
det skulle vara så besvärligt administrativt
sett med en sådan här uppdelning.
Vi i majoriteten i statsutskottet anser
inte att svårigheterna är så stora,
men skulle de vara det, hade det ju legat
nära till hands för regeringen att säga:
»Är det så besvärligt, inför vi inte höjningen
förrän den 1 januari 1958». Nu
har man generöst föreslagit höjning från
den 1 juli. Man har gett ett halvår där,
och jag tycker det är bra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att när
kommunerna gör upp sina statförslag
beträffande nykterhetsnämndernas verksamhet,
gäller detta visserligen för helår,
men man har därmed knappast fixerat,
hur kostnaderna skall fördela sig
under året. Jag tror därför inte att det
behöver i och för sig innebära vare sig
några större svårigheter eller någon synnerlig
tendens till ohederlighet från de
kommunala befattningshavarna, om de
försöker lägga utgifterna så, att en större
del kommer på det andra halvåret.
.lag kan inte finna att utskottets talesman
här har förebragt några övertygande
skäl emot reservanternas ståndpunkt,
utan jag tycker att han egentligen bara
har understrukit vad utskottsmajoriteten
sagt, nämligen att på denna punkt kom 4

Första kammarens protokoll 1:957. Nr 10

mer det uppenbarligen att föreligga svårigheter.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Jag vill bara säga att jag i detta fall
litar på kommunalmännen. Det är ju en
hel del fasta utgifter som nykterhetsnämnderna
har, och vi skall inte anse
det som ett absolut ofrånkomligt faktum
att kommunalmännen för att förtjäna 15
procent i statsbidrag •— det är inga väldiga
belopp kommunerna får — skall
söka skjuta över alla utbetalningar till
andra halvåret. Jag tror inte så illa om
kommunalmännen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 58—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 260
och 11:347, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1957 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för den offentliga arbets -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

förmedlingens permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 21 560 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 260,
av herr Birke m. fl. och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
21 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Pålsson, Ragnar
Bergh, Nils Theodor Larsson, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Rubbestad
och Cassel ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:260 och 11:347,
såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 21 000 000
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den här punkten föreslås
att avlöningsanslaget till den offentliga
arbetsförmedlingen — jag bortser
då från arbetsmarknadsstyrelsen — skall
höjas från 20 089 000 kronor för inne -

varande budgetår till 21 560 000 kronor,
d. v. s. med 1 471 000 kronor.

Yrkandet om denna höjning bör ses
mot bakgrunden av en rätt egendomlig
omsvängning som tycks ha skett under
de sista månaderna. När vi i fjol diskuterade
det här avlöningsanslaget, uppmärksammades
att statens organisationsnämnd
ute på arbetsförmedlingskontoren
i landet hade gjort en undersökning,
och denna förklarades ha ådagalagt att
man där har en ganska avsevärd överbemanning.
Det hette att man hade funnit
indikationer, såsom man uttryckte
det, på att där fanns 100 befattningshavare
för mycket utom biträdespersonal.
Samtidigt framhölls det från departementschefens
sida — som jag förmodar
fullt riktigt -— att man behövde förstärkning
av personalen då det gällde yrkesvägledning
o. d. Man menade då att
denna övertaliga personal skulle, i den
mån så läte sig göra, överflyttas till arbetsuppgifter
där brist på folk rådde och
att i övrigt en avveckling skulle ske.

Den uppgift, som statens organisationsnämnd
lämnade, föreföll mig vara
så pass intressant att jag i ett annat sammanhang
försökte få litet närmare besked
om den. Det var två frågor som
jag då ställde. Den första löd: Hur representativ
är den undersökning som organisationsnämnden
har gjort? Är den så
representativ, att man kan draga de slutsatser
som nämnden har dragit? Det försäkrades
att så var fallet. Den andra fråga
jag ställde lydde: Finns det tekniska
möjligheter att överflytta folk på det
sättet och dra in de övertaliga befattningshavarna?
På den frågan fick jag
det svaret från ett håll, som jag måste
betrakta som tillförlitligt, att man hade
varit i färd med en sådan undersökning
och att man vid det tillfälle, då jag frågade,
hade kommit så långt att av de 100
exklusive biträdespersonal hade '' man
funnit möjlighet att placera 60—70.

Det är, herr talman, mot den bakgrunden
vi skall se detta förslag till höjning
av avlöningsanslaget i år med inte mindre
än 1 471 000 kronor.

Nu befinns det att man har gjort en
förnyad undersökning, varvid statens or -

Onsdagen den 27 mars 1957 fin.

Nr 10

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

ganisationsnämnd jämte arbetsmarknadsstyrelsen
kommit till den slutsatsen att
det överskott, som man kunde tala om
i fjol, på ett år blivit inte bara absorberat
av nya arbetsuppgifter, utan att detta
överskott dessutom har förbytts i ett
underskott. Det är här vi har att söka
den väsentliga grunden till anspråket på
att detta anslag skall höjas med nära en
och en halv miljon.

Man blir något fundersam över att så
våldsamma förskjutningar kunnat äga
rum under loppet av ett år, när sysselsättningsgraden
på det hela taget har
varit densamma och i varje fall inga
mera påtagliga förändringar har skett i
fråga om sysselsättningsmöjligheterna.
Här är det ju svårt för den enskilde riksdagsmannen
att göra bestämda påståenden,
men vad som har inträffat förefaller
mig i varje fall ge tillräcklig grund
för en viss misstro emot dessa uppgifter.
Det förefaller underligt att så våldsamma
förändringar kan äga rum på så kort
tid.

Det är av den anledningen, herr talman,
som vi reservanter anser, att den
ökning, som nu begärts, bör begränsas.
Vi går för vår del med på att höja anslaget,
jämfört med i fjol, med 911 000 kronor,
vilket alltså innebär en minskning i
förhållande till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag med 560 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med den motiveringen
få yrka bifall till den vid
punkt 63 med 12 a betecknade reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I likhet med herr Bcrgh
vill jag konstatera, att detta är en av
de egendomligaste frågor, som har mött
oss under detta års riksdag. För drygt
ett år sedan vitsordade organisationsnämnden,
som herr Bergli nämnde, att
det förelåg ett överskott på arbetskraft
vid arbetsförmedlingarna på 100 personer
exklusive biträden. Ett år senare
fann samma nämnd, att det existerade
ett underskott på arbetskraft utan att det
har kunnat visas att arbetsuppgifterna
ökat. Med anledning av den senare un -

dersökningen begärde arbetsmarknadsstyrelsen
en ökning på inte mindre än
110 stycken tjänster.

Man ställer sig i denna situation frågan:
Var organisationsnämndens utsagor,
som återfanns i fjolårets statsverkproposition,
bara löst prat, eller är det
löst prat i år? Den erfarenheten vi har
fått av organisationsnämndens verksamhet
har i varje fall inte hittills visat att
nämnden varit ute i ogjort väder. Vad
är det då som har skett? Hela historien
verkar mystisk. Mellan raderna kan man
i utskottsutlåtandet få en viss bild av det
verkliga läget. Jag ställer den frågan:
Har arbetsförmedlingarna rekryterats på
ett sådant sätt, att personalen inte kan
utföra förelagda uppgifter och att alltså
en förstärkning av assistentkåren måste
komma till stånd för att verksamheten
skall kunna fullgöras? Kan det förhålla
sig så, att organisationsnämnden för
drygt ett år sedan inte hade detta faktum
klart för sig men nu ett år senare har
vunnit klarhet?

Det verk, varom det nu är fråga, är
inte så gammalt. Det inrättades år 1948,
och uppstod då ur den gamla arbetslöshetskommissionen,
tror jag det hette. Sedan
dess har verket svällt mer än de
flesta andra ämbetsverk. I fjol beviljades
för arbetsmarknadsstyrelsen med underordnade
organ 37 756 700 kronor, och nu
föreslår utskottet inte mindre än
40 024 900 kronor. Fortsätter ämbetsverket
att svälla i denna takt, vet jag inte,
herr talman, var det slutar. Det är en
inflation på detta område, liksom vi haft
en inflation i fråga om valutan som ju
inte kan vara rekommendabel för statsverksamheten.

Som herr Bergli anförde nyss, har även
reservanterna gått med på en viss anslagshöjning.
1 fråga om en sådan verksamhet
som arbetsvärden yrkar vi precis
detsamma som Kungl. Maj:t äskat
och utskottet tillstyrkt, likaså när det
gäller själva centralstyrelsen här i Stockholm.
Reservanterna kräver däremot en
viss restriktion i fråga om arbetsförmedlingarna
ute i landet. Även bär går reservanterna
med på en ökning, men i
stället för en ökning på nära 1,5 miljon

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

kronor, som utskottet föreslår, anser reservanterna
en ökning på drygt 900 000
kronor vara nog.

För oss i riksdagen är det ogörligt att
bedöma de olika verkens verksamhet,
eller om de rekryteras på sådant sätt, att
uppgifterna verkligen fullgörs. Riksdagens
enda möjlighet att reagera emot en
sådan utveckling, som har skett på detta
område, är att riksdagen vid beviljandet
av anslag visar restriktivitet, så
att ämbetsverket i fråga är tvunget att
övertänka sin situation.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen vid denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Ohlons uppgifter
är ganska uppseendeväckande. Skulle de
vara riktiga, hade det varit alldeles oerhört.

Emellertid får jag be herr Ohlon gå
tillbaka till handlingarna. Innan han
lämnar uppgifter om de här anställda
och om ökningen, bör han också räkna
efter vilka tjänster som indrages. Jag har
genom sakkunnig fått hjälp att ta reda
på hur det ligger till med antalet befattningshavare
i detta verk. De är nu 1 578
enligt riksdagens beslut, och då är de 14
tjänster medräknade som beslöts om förra
året. Enligt Kungl. Maj:ts förslag, som
nu har framlagts, och när man fått dra
ifrån de tjänster, som skulle dras in i
stället för dem som ökas på, har man
1 583. Det är allt vad Kungl. Maj:ts förslag
innebär. När det gäller dessa våldsamma
höjningar, som herr Bergh var
inne på i fråga om anslaget på den här
punkten till avlöningar som vi nu diskuterar,
vill jag fästa uppmärksamheten
vid att icke mindre än 840 000 kronor är
vad vi kallar för automatiska utgiftsstegringar.
Det är sådana höjningar man
fått genom avtal och de tillägg som är
stipulerade. Det går väl inte att föra en
debatt, om man inte försöker att ta med
sådana här faktorer — i varje fall har
jag svårt för det.

Jag bär ingen traktan att förstärka
detta verk mer än som är nödvändigt,
liksom inte heller något annat verk. Jag

deltog i en utredning för snart fem år
sedan, där vi minskade antalet befattningshavare
i ett verk med tillsammans
kanske ett hundratal eller något sådant.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid att man lät den föregående punkten,
punkt 02, som handlar om den centrala
ledningen, d. v. s. arbetsmarknadsstyrelsen,
passera utan debatt. Denna verksamhet
som vi nu behandlar är ju spridd
över hela landet i en mängd olika lokaler,
och näringslivet trycker alltid på
och vill ha denna organisation så effektiv
som det över huvud taget är möjligt,
inte minst i tider med full sysselsättning,
och man säger: »Ni måste se till, att vi
får den arbetskraft som vi behöver.»

Det är mot bakgrunden av detta som
vi skall bedöma det Kungl. Maj:ts förslag,
som vi nu bär att diskutera. Jag vill
påpeka, liksom herr Ohlon förut gjorde,
att förstärkningarna är alldeles särskilt
markanta på två viktiga områden, nämligen
dels arbetsvärden, där det gäller
att hjälpa handikappade människor ut
i arbetslivet, och dels ungdomsvägledningen
och yrkesvägledningen med dess
växande årskullar och de problem som
det för med sig, vilket inte kan gå obemärkt
förbi om man vill något så när
hyggligt ordna dessa problem.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre. Jag har endast velat göra
dessa enkla påpekanden i anslutning till
de anföranden som har hållits, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR (h):

Herr talman! Om jag fattade herr Gustaf
Karlsson rätt, antydde han att det
från reservanternas sida var en smula
inkonsekvent att vi inte hade yrkat nedsättning
också på avlöningsanslaget till
arbetsmarknadsstyrelsen utan att vi begränsade
oss till den här punkten, som
avsåg anslag till länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingskontoren ute i landet.
Om jag fattade herr Karlsson rätt,
måste jag nog göra den kommentaren,
att när vi hade att granska förslaget till
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrel -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

sen, så hade vi inga incitament till en
sådan kritik, som vi här har haft, ty den
organisationsundersökning, som vi har
talat om, avsåg länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingskontoren ute i landet.
Det är på denna organisationsundersökning
i fjol och denna förnyade organisationsundersökning
nu i år som vi har
byggt vår kritik. Det är det ena jag har
att säga.

Det andra är att när herr Karlsson nu
säger att 840 000 kronor av de föreslagna
1 471 000 är automatiska utgiftsstegringar,
beroende på löneförhöjningar,
ändrade löneklassplaceringar och sådant,
skulle det betyda att skillnaden
mellan 1 471 000 och 840 000 kronor,
d. v. s. 031 000 kronor, skulle bero på
icke automatiska utgiftsstegringar. Jag
har svårt att finna, hur det rimmar med
uppgiften att personalförstärkningen begränsas
till fem befattningshavare. Men
om vi nu betraktar 840 000 kronor som
en normal automatisk utgiftsstegring, är
det väl ganska lämpligt, tycker jag, att
sätta detta belopp i förbindelse med
vårt yrkande att höjningen skulle begränsas
till 911 000 kronor. Då har man
71 000 kronor till personalförstärkningar,
och eftersom det var så få befattningar
som enligt herr Karlssons resonemang
skulle inrättas, borde dessa 71 000
kronor räcka ganska väl till. Jag kan
icke finna annat, när jag sammanställer
de uppgifter jag nyss fått, än att herr
Karlsson faktiskt omedvetet stött reservanternas
yrkande.

Herr OIILON (fp):

Herr talman! Detta är inte någonting
som är nytt för dagen, utan det är gamla
synder som går igen. Jag vill erinra
kammaren om att alltsedan arbetsmarknadsstyrelsen
med dess regionala styrelser
kom till 1948, har det rests
kritik emot dess ansvällning, icke minst
ute i periferien.

Det är alldeles riktigt, såsom herr Gustaf
Karlsson nämnde, att för näringslivet
har denna verksamhet stor betydelse,
oavsett om vi befinner oss i en högkonjunktur
såsom nu eller i en depressions -

period. Men det är eu sak. Förändringarna
har dock inte varit så stora, att de
motiverar en ökning av assistentkåren
med 14 befattningar i fjol och 15 i år.

Men det är inte detta som är kärnpunkten
i dagens problem. Kärnpunkten
är organisationsnämndens ändrade inställning
till förestående spörsmål under
den korta perioden av ett år. Det
ena året säger nämnden att det finns
mer än 100 tjänstemän för mycket, och
några månader efteråt konstaterar samma
nämnd att det råder brist på arbetskraft.
Det är det som är det egendomliga.
Vi har lärt oss att lita på organisationsnämnden,
sakrevisionen och alla dessa
myndigheter, vilka verkar i rationaliserande
riktning inom statsverksamheten.
Därför är det förvånansvärt att organisationsnämnden
under så kort tid kommit
till diametralt motsatta uppfattningar.
Det måste väl ändå finnas någon orsak
härtill.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag vill inte uppträda
som någon advokat för organisationsnämnden.
Det har jag ingen anledning
till. Jag har också sett med en viss skepsis
på organisationsnämndens uppgifter.
Men vi måste ändå ge rättvisa åt organisationsnämnden
i detta sammanhang.
När den undersökt hela komplexet av
faktorer, mätt de olika arbetsmomenten
och sökt finna en norm för den tid som
åtgår för varje arbetsmoment, har den
kommit fram till att det på vissa håll
kanske skulle räcka med två tredjedelar
av en befattning. På det sättet liar man
inom ett stort område fått delar av
tjänster över, vilka sammanslagna motsvarar
ungefär 100 befattningshavare.
När man sedan skulle söka ta bort dessa
100 befattningar, uppstod vissa svårigheter
— det gick inte att genomföra.
Genom vissa omplaceringar utjämnades
arbetet. Tjänsterna behövdes.

Jag tycker att vi bör ta hänsyn till
detta. Jag skall i övrigt som jag förut
sade, inte uppträda som advokat för
organisationsniimnden, men jag har i
sammanhanget velat lämna denna upp -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

lysning, som jag ändå tycker har något
att betyda, när man skall bedöma rimligheten
av vad som nu föreslås av utskottet
i denna fråga.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Liksom herr Ohlon har
säkert de flesta av oss någon gång mött
de tvivel som råder, huruvida arbetsmarknadsstyrelsen
och dess underlydande
organ är lämpligt organiserade. Det
har väl inte kunnat gå oss förbi heller,
att det gång efter annan gjorts gällande,
att man inte där arbetar som man borde
göra. Om detta har jag ingen mening,
eftersom jag inte kunnat följa arbetet
där.

Herrar Bergh och Ohlon har nu suttit
i utskottet och behandlat denna fråga.
De har haft framför sig dels vad organisationsnämnden
sade förra året, dels
de anspråk som arbetsmarknadsstyrelsen
nu rest. Ni har tyckt att detta såg underligt
ut. Men då får ni väl ändå förlåta
oss här i kammaren, om vi tycker
att det är egendomligt, att ni inte låtit
undersöka hur det egentligen ligger
till, utan bara gått den vägen att neka
arbetsmarknadsstyrelsen vad den begärt,
och sagt att så och så mycket pengar
bör styrelsen få, så blir den tvungen att
göra något. Det kan väl inte vara en riktig
behandling av ärendet. Skulle det ha
behandlats riktigt, borde utskottet ha
gjort klart för sig, hur det i själva verket
ligger till i denna sak, så att detta
i sin tur kunde ha gjorts klart för kammaren.
Nu har herr Gustaf Karlsson gjort
det, åtminstone i viss utsträckning. Men
eftersom reservanterna har varit och är
så kritiska, tycker jag att det i första
hand borde ha ålegat dem att komma
med en redovisning.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Gustaf Karlssons
sista yttrande om två tredjedelstjänster
o. s. v. utgör ett vittnesbörd om att här
föreligger ett verkligt allvarligt organisationsproblem.
Om jag fattat herr Gustaf
Karlsson rätt, skulle man låta det bero,

om en befattningshavare hade arbetsuppgifter,
som till omfånget motsvarade
bara två tredjedelar av normal arbetsprestation.
Det är väl ändå inte rimligt.

Det ligger naturligtvis någonting i vad
herr Elowsson här sade. Till hans yttrande
vill jag bara säga, att realbehandlingen
i statsutskottet försiggår ju inom
avdelningarna, och vid plenarsammanträdena
behandlas frågorna ungefär på
samma sätt som inom kamrarna. Den
enda möjligheten för oss inom utskottet,
som inte tillhör vederbörande avdelning,
att få fram ytterligare material är att
yrka på återremiss till avdelningen i
fråga.

Jag erkänner villigt, efter vad herr
Elowsson sade, att det kanske är ett
misstag att vi reservanter inte gjorde ett
sådant yrkande. Att det sedan inte skulle
ha lett till något resultat, är en helt annan
historia, ty en återremiss från ett
utskott till en avdelning är nästan liktydigt
med en revolution.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag tillåter mig att erinra
herr Elowsson om att vi i fjol, då
denna fråga var före, hade en reservation
som grundade sig på organisationsnämndens
undersökning. Vi for då rätt
varligt fram och räknade bara med 100
övertaliga tjänster, fastän det uppgivits att
det gällde exklusive bitriidespersonal. Vi
yrkade att anslaget skulle nedsättas med
800 000 kronor och grundade det kravet
på de uppgifter som organisationsnämnden
hade lämnat. Att vi inte gick längre,
hängde också samman med att vi var
medvetna om att det behövdes en viss
personalökning för de arbetsvårdande
och yrkesvägledande arbetsuppgifterna.

Nu kan man mycket väl som lierr
Elowsson fråga sig, varför vi inte har
begärt en närmare undersökning. Jag
tillåter mig då understryka vad herr
Ohlon redan sagt, nämligen att en sådau
undersökning faktiskt inte hade tjänat
mycket till. Den hade i varje fall inte
kunnat fullgöras inom sådan tid, att denna
riksdag kunnat besluta i ärendet. Här
förelåg nu organisationsnämndens änd -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

rade mening, understödd av departementschefen.
Skulle man ha gjort en ny
ordentlig undersökning, hade man måst
göra en fullständig organisationsundersökning,
vilket hade blivit rätt tidsödande.

Jag erkänner att vi måst handla
delvis på känn. Me!n när det är
på det sättet att inte bara det
existerande överskottet på personal
absorberats under den korta tid som
gått, utan att man nu också behöver
en ytterligare ökning därutöver, så måste
det väl, som jag sade i mitt första anförande,
finnas grundad anledning att
misstro vad organisationsnämnden säger
i år, om man jämför det med vad den
sade i fjol. Då hade ju organisationsnämnden
gjort en representativ undersökning
och även sökt beräkna det framtida
behovet. Det förefaller åtminstone
mig, som om det resultat man kom till
i fjol måste te sig betydligt mer trovärdigt
än det resultat som organisationsnämnden
kommit till i år.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Efter de båda sista förklaringarna
från herr Ohlons och herr
Berghs sida är jag än mer frestad att
fråga, hur man egentligen arbetar inom
statsutskottet. Handlar man så där lättvindigt
som herr Bergh sade — alltså
på känn — vet jag inte, hur vi i fortsättningen
skall ställa oss till statsutskottets
utlåtanden. Då kanske det finns
alldeles särskilt fog för oss att vara försiktiga
och undersöka, om utskottet känt
rätt på den ena eller andra punkten.

Om reservanterna i utskottet känt sig
osäkra och handlat på känn, måste man
fråga sig, hur de kan vara så säkra på
att deras reservation är fast grundad.
Det kan jag inte förstå, men det kanske
herr Ohlon och herr Bergh gör.

Jag tycker att man inte bör driva sparsamhetssynpunkterna
så långt här och
av organisationsnämndens uttalande försöka
blåsa upp en luftballong för att ge
kammaren det intrycket, att det här gäller
över 100 tjänster, när det i verkligheten
bara är fråga om fem befattningar.

Det ser inte bra ut att förfara på det sättet.
Reservanter, som vill ha kammarens
öra, som vill ge intryck av att verkligen
tillvarata statsverkets intressen och som
vill göra gällande att de företräder riktigare
synpunkter än majoriteten i statsutskottet,
bör sannerligen brygga bättre
för sig än vad reservanterna denna gång
gjort.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag undrar om inte den
siste ärade talaren drar väl hastiga slutsatser.
Då han klandrar oss för att vi
inte gjort en undersökning, som han anser
vara oerhörd, vill jag bara erinra
honom om att man icke bör kasta sten
när man sitter i glashus.

Herr Elowsson nämnde att allt vad
det här rörde sig om var en personalökning
med fem tjänster. Jag ber då få
upprepa den fråga som jag förut ställt:
Om vi utgår ifrån att 840 000 kronor av
de föreslagna 1 471 000 är automatiska
utgiftsstegringar, så kvarstår ju för dessa
fem tjänster 631 000 kronor. Hur kan
herr Elowsson utan närmare undersökning
påstå att dessa fem tjänster skulle
kosta 631 000 kronor?

För övrigt tror jag att om herr Elowsson,
som jag tar för givet, är sakligt intresserad
av att få hela frågan på rätt
bog, så bör hans kritik sättas in mot den
departementala beredningen av ärendet.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är väl ändå för mycket
begärt, att en enskild ledamot av
kammaren skall svara på frågor, som
herr Bergh borde ha haft klart för sig
innan han reserverade sig. Det hade väl
varit naturligare att herr Bergh hade
rett ut hur det ställde sig med tjänstefördelningen
och medelsfördelningen
mellan de olika tjänsterna. Det får väl
ändå herr Bergh medge, att det är för
mycket begärt att andra skall göra det.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det avgörande här är ju
kostnadsökningen: 1 471 000 kronor på
ett år. Vart kommer det att barka hän,

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

ifall även alla andra ämbetsverk skall
förkovras på detta sätt?

För övrigt vet herr Elowsson, eller
borde i varje fall veta efter denna debatt,
att det inte är fråga om fem tjänster;
det är bland annat fråga om femton
nya assistentstjänster i år och fjorton i
fjol.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja fästa
uppmärksamheten vid två saker i anledning
av herr Ohlons anförande. Herr
Ohlon drog den slutsatsen, att när organisationsnämnden
hade konstaterat, att
det efter deras normer skulle bli tillsammans
100 befattningshavare överflödiga,
så gjorde man ingenting, utan när man
inte kunde dra in dessa befattningar, så
satt man med händerna i kors. Det intrycket
fick man utan vidare av herr
Ohlons anförande. Men det är ju inte så,
utan man har försökt att organisera och
passa in, så att varje anställd skall få
fullt arbete, så långt detta är möjligt. Jag
vill inte garantera att detta har skett i
hela detta stora verk, liksom väl ingen
kan garantera att det sker någonstans i
de stora verken, men jag vill rekommendera
dem som är intresserade av att se
på dessa nya verk, som man liksom varit
med om att skapa själv, att titta litet
på arbetet och organisationen i de gamla
verken. Tänk om någon ville granska
— jag utsätter mig kanske för en del —
t. ex. kammarkollegiet och kammarrätten,
dessa ärevördiga institutioner! Gå
och titta på dem och försök ta reda på
hur det kan vara där. Kanske det är lika
mycket pengar att vinna där som reservanterna
tror det kan vara i detta verk.

Jag tycker nog att man, om man skall
göra någonting, inte skall hugga till utan
vidare på ett visst verk bara som en opinionsyttring
precis som om man vore
på ett möte och ville göra en resolution.
Så kan man ju inte handla när det gäller
verk som ändå har en allvarlig samhällelig
uppgift, och det har ju ändå,
trots allt, arbetsförmedlingarna och arbetsmarknadsstyrelsen.

Den andra punkt jag ville beröra var

att man av inläggen här från reservanternas
sida har fått det intrycket, att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ha fått precis
allt vad den har begärt. Det har den
ingalunda. Arbetsmarknadsstyrelsens äskanden
låg 1 131 948 kronor över vad
Kungi. Maj:t har föreslagit riksdagen att
bevilja, så nog tittar man även på detta
verk i kanslihuset. Vi får väl åtminstone
i någon mån förlita oss på att man vid
denna prutning också har granskat själva
organisationen.

Vi har vid utskottsbehandlingen funnit,
att vi inte för närvarande kan komma
längre än Kungl. Maj :t har gjort, och
vi har godtagit departementschefens förslag.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottsförslaget.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Karlssons sista anförande
var intressant. Det var en skön
själs bekännelse. När han skulle drämma
till reservanterna som allra värst, så sade
han, att de har avfattat en reservation,
som påminner om de resolutioner
man brukar utfärda på tvivelaktiga möten.
Det är tydligen herr Karlssons erfarenhet
av möteskultur och resolutioner,
och gärna för mig!

Sedan menar herr Karlsson att vi riksdagsmän
bör etablera oss som någon
sorts extra organisationsnämnd och ge
oss in på ämbetsverkens förvaltningsområden
— han nämnde i sammanhanget
kammarkollegium och kammarrätten
— och organisera deras verksamhet. Men
det var väl inte avsikten att det skulle
vara något allvar med det där uttalandet,
herr Karlsson.

Nej, vi får nog förlita oss på ämbetsverken
och de kontrollorgan, som finns,
när det gäller att bedöma skäligheten av
äskade anslag. Vad beträffar den anslagspost,
som det nu är fråga om, bär vi
från organisationsnämnden två bud: ett
bud, över ett år gammalt, som innebär
att vi enligt organisationsnämnden kan
spara in över 100 tjänstemän, och nu
ett bud nummer två från samma inrättning,
där det heter att det råder brist på
arbetskraft. Vad gör man då? Ja, reser -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om utredning ang.

vanterna tar medeltalet av organisationsnämndens
två bud och går med på
att ge verket en viss utökning, men inte
allt vad Kungl. Maj:t har begärt. Jag
tycker, att detta är ett fullt förklarligt
tillvägagångssätt och väl motiverat.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ville bara säga herr
Ohlon det, att han kanske borde intressera
sig lika mycket för andra verk som
för detta. Mitt uttalande innebär ingenting
annat. Här har man valt ut ett ämbetsverk
på en slump, och det var det
jag reagerade emot.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Till det sista yttrandet
vill jag säga att anledningen till vår
kritik i detta fall är att detta verk har
visat en tendens till ansvällning, som
är långt mer framträdande än i många
andra centrala ämbetsverk inbegripet
underlydande regionala styrelser.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det torde heller inte
finnas något annat verk som har så nära
kontakt med det levande livet, framför
allt näringslivet, som detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

lönevillkoren för arkivarbetare m. m.
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 64—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Om utredning ang. lönevillkoren för arkivarbetare
m. m.

Kungl Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
in. in. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Weitand och Johan Persson (I: 104)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Larsson i Stockholm och Jacobsson
i Tobo (11:127), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att en
utredning måtte verkställas rörande arkivarbetares
och musikerhjälptas löner i

58 Nr 10 Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

syfte att differentiera dessa i tre eller
två grupper eller på annat sätt förbättra
villkoren för denna kategori samt att
riksdagen senast nästa år i samband
med budgetbehandlingen måtte få sig
underställda de förslag, som utredningen
kunde ge anledning till;

dels ock en inom första kammaren av
herr Franzén väckt motion (I: 364).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 104 och II: 127 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionen I: 364 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande rörande motionerna nr 104 i
första kammaren och 127 i andra kammaren
förklarat att något initiativ i det
i motionerna berörda syftet icke bör
tagas av riksdagen, även om, såsom utskottet
också anför, vissa invändningar
kan göras mot nuvarande grunder för
arkivarbetarnas avlönande. Det är den
frågan det här gäller. Alltså har utskottet
medgivit att allt icke är bra som det
nu är på här ifrågavarande område. Men
utskottet har det oaktat ej velat vara
med om att tillstyrka någon förändring.
Detta har, såvitt jag kan finna, en viss
smak av de obotfärdigas förhinder.

Jag skulle inte ha vidrört detta, om
jag inte tidigare under de år jag’ tillhört
riksdagen så många gånger kunnat
konstatera, att man använt sig av ungefär
samma uttryck, då man yrkat avslag
på någonting som man inte kunnat anse
motiverat. Här ligger det väl så till
att den av motionärerna framförda frågan
är av den arten, att någon åtgärd
borde vidtagas. Den uppfattningen har
man även inom arbetsmarknadsstyrelsen,
en särskild kommitté inom dess
kansli har ju föreslagit vissa förbätt -

ringar av arkivarbetarnas och de musikerhjälptas
löner. Det kan för övrigt
sägas, att hjälpen till de arbetslösa intellektuella
borde kunna förbättras även
på andra sätt än via en differentierad
lön.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
tiden i anspråk, utan ber att med det
anförda få yrka bifall till ifrågavarande
motion.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Eftersom herr Weiland
ställde ett yrkande om bifall till
sin motion, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående varje moment
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjordes till en början enligt
de beträffande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
1:104 och 11:127; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Punkterna 68—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Anslag till anskaffning av inventarier för
allmänna samlingslokaler m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 260 och
II: 347 samt I: 177 och II: 228, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån

för den 3 januari 1957 förordade riktlinjer
för bidragsgivningen till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
och vissa ungdomslokaler, m. m.;

b) till Bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 177 och II: 228, i vad de
icke behandlats under I, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

I de likalydande motionerna I: 260, av
herr Birke m. fl.; och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
avslå förslaget om ett anslag för budgetåret
1957/58 till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. av 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
fiagnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:260
och II: 347, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag ävensom
motionerna 1:177 och 11:228.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
och hänvisar då till den motivering,
som finns angiven i densamma.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter detta korta inlägg
av reservanten ber jag att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och för -

klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna 80 och SI

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån I

dessa punkter hade utskottet hemställt,

i punkten SO att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Statens bosättningslån: Ersättning åt
ortsombud för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 65 000 kronor;
samt

i punkten 81 att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:260 och 11:347,
såvitt nu vore i fråga, till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 320 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 260, av
herr Birke m. fl., och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande, i
punkterna 80 och 81 behandlade förslag.

Vid vardera av ifrågavarande båda
punkter hade reservation avgivits av
herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett,
att utskottets yttranden bort hava
den lydelse, som i reservationerna angivits,
samt att utskottet bort i vardera
punkten hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 260 och II:
347, såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I dessa bägge punkter
kommer vi i beröring med en rätt intressant
principfråga, som kanske gör
det motiverat att jag tar kammarens tid
i anspråk några ögonblick.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen

I punkten 80 föreslås att riksdagen
skall anvisa 65 000 kronor till ersättning
åt sådana ortsombud som har att
göra med soliditetsundersökningarna
när det gäller bosättningslån, och i
punkt 81 föreslås ett anslag av 320 000
kronor som ersättning till riksbanken
för dess bestyr med dessa bosättningslån.

Kammarens ledamöter känner till att
vi har en låneform till förfogande för
personer, som vill låna pengar för att
sätta bo men av en eller annan anledning
inte vänder sig till affärsbankerna.
Enligt de av riksdagen antagna reglerna
för denna kreditgivning skall riksbankskontoren
undersöka vederbörandes
behov av lån i förhållande till deras
betalningsförmåga. En rätt hygglig
räntefot är bestämd för lånen, och det
ankommer på riksbankskontoren att avgöra,
huruvida bosättningslån skall beviljas
eller inte.

Om en person vänder sig till en affärsbank
för att låna pengar, så är det
ju banken som undersöker vederbörandes
solvens. Detta anses ingå i kreditinstitutens
uppgifter. När en affärsbank
vänder sig till personer ute i bygden,
som känner den lånesökande, och begär
en soliditetsupplysning på honom, så
betraktas det som självklart att omkostnaderna
i sista hand drabbar den lånesökande.
Också bankens egna kostnader
i övrigt för låneverksamheten betraktas
av banken såsom förvaltningskostnader.

Den principiella frågan är nu, om
man skall anlägga andra synpunkter när
det gäller bosättningslånen. Vederbörande
får låna, det är en hygglig ränta som
tas ut, och vederbörandes solvens prövas.
Detta är ett led i riksbankens verksamhet,
och enligt reservanternas mening
är det därför i bägge de nu föredragna
punkterna fråga om förvaltningskostnader,
som givetvis skall belasta lånen
och till sist gäldas av den lånesökande.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till de reservationer
som är knutna till punkterna
80 och 81.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag gör en liten reflexion,
när jag sitter här i min bänk,
om denna högerns genomgående motion
om sparsamhet. Det händer ju ibland
att vi får bidragslistor, där man samlar
in pengar till människor som behöver
stöd för olika ändamål, och på dem
står det ibland: »Även det minsta bidrag
mottages med tacksamhet.» Jag
skulle nästan vilja tro att det är på samma
sätt med de här punkterna och den
principiella ståndpunkt som herr Bergh
nu har framfört.

Jag anser det inte vara nödvändigt
att vi från utskottsmajoritetens sida går
in på någon argumentation beträffande
den principiella innebörden av denna
låneform, som syftar till att hjälpa unga
människor till bosättning, och därför
nöjer jag mig med dessa ord och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda nu
föredragna punkterna.

Sedermera gjordes beträffande vardera
punkten propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades de
förstnämnda propositionerna, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarade Punkterna

82—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga, till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för

budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 187 500 kronor.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

I de likalydande motionerna 1:260,
av herr Birke m. fl., och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 169 500 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna I:
260 och 11:347, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 169 500 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Med hänvisning till belastningssiffrorna
då det gäller detta anslag
ber jag att få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag anhåller att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 90—99

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100

Ang. statsbidrag till de blindas förening

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till de blindas förening
för budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag
av 400 000 kronor.

Ang. statsbidrag till de blindas förening

Av det av Kungl. Maj:t äskade beloppet
var 335 000 kronor avsett till bidrag
till avlöningar och omkostnader för den
av De blindas förening bedrivna depåverksamheten
för försäljning av arbetsmaterial
till blinda hantverkare samt av
dessas hantverksprodukter.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist och fru Hamrin-Thoretl (I:
63) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås m. fl.
(11:95), hade föreslagits, att riksdagen
måtte anvisa 355 000 kronor som driftbidrag
till De blindas förenings depåverksamhet
under budgetåret 1957/58.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Utskottet hade för sin del gärna sett
att Kungl. Maj :t funnit det möjligt att ytterligare
höja anslaget. Utskottet är emellertid
inte berett att i anledning av motionerna
förorda någon ökad medelsanvisning.
På grund härav hemställer utskottet,
att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:63 och 11:95 till Bidrag
till de blindas förening för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 400 000 kronor.
»

Reservation hade anförts av herrar
Sundelin och Jacobsson, fröken Elmén,
herr Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Liljedahl, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande
lydelse:

»Med hänsyn till det behjärtansvärda
ändamålet med ifrågavarande bidragsgivning
tillstyrker utskottet motionärernas
förslag om en höjning av anslaget
med 20 000 kronor utöver Kungl. Maj :ts
förslag. På grund härav hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:63 och 11:95 till Bidrag
till de blindas förening för budgetåret
1957/58 anvisa elt anslag av 420 000
kronor.»

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Den motion, som här i
kammaren vid denna punkt avlämnats

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. statsbidrag till de blindas förening
av mig och fru Hamrin-Thorell, avser ett
med 20 000 kronor förhöjt bidrag till
De blindas förenings kostnader för driften
av föreningens depåverksamhet för
blinda hantverkare.

Denna verksamhet regleras genom ett
år 1953 träffat avtal mellan staten å ena
sidan och De blindas förening å andra
sidan. Principerna för överenskommelsen
anges i en Kungl. Maj:ts skrivelse
till statskontoret den 22 maj 1953, vari
det bl. a. heter: »Staten lämnar för verksamheten
ett årligt bidrag, som i princip
är avsett att täcka de avlöningar och
omkostnader, vilka för närvarande bestridas
av statsmedel.» Här avses dels
statens kostnader för dåvarande centraldepån
för de blindas arbeten och dels de
kostnader för De blindas förenings försäljningskontor,
som då bestreds av
statsmedel. 1953 års överenskommelse
mellan staten och De blindas förening
innebar, att föreningen sammanförde de
båda nämnda verksamhetsgrenarna under
ett särskilt aktiebolag med kapitaltillskott
från staten och De blindas förening.

De i det citerade avtalet nämnda kostnaderna
har av bolagsledningen för
budgetåret 1957/58 på grundval av i juli
1956 redan inträffade kostnadsstegringar
beräknats till 355 000 kronor. På
grund av senare inträffade kostnadsstegringar
och under 1957 väntade lönehöjningar
kommer dessa kostnader icke
att understiga 370 000 kronor. Fullgörandet
av statens förpliktelser i enlighet
med 1953 års överenskommelse förutsätter
således ett statsanslag av minst
370 000 kronor för budgetåret 1957/58
för här ifrågavarande ändamål.

Varken Kungl. Maj:t eller statsutskottet
synes bestrida riktigheten av den redovisade
kostnadsberäkningen, och då
måste — så vitt jag förstår — förslaget
om lägre anslag innebära en avvikelse
från de i 1953 års överenskommelse mellan
staten och De blindas förening angivna
principerna.

Statsutskottet, som nu avstyrker motionen,
har endast följande få ord att
säga: »Utskottet hade för sin del gärna
sett att Kungl. Maj:t funnit det möjligt

att ytterligare höja anslaget. Utskottet är
emellerid inte berett att i anledning av
motionerna förorda någon ökad medelsanvisning.
» Det är att förmoda att det
är statsfinansiella skäl, som dikterat
ståndpunktstagandet inom statsutskottet.
Men kan nu 20 000 kronor betyda ens
något i detta sammanhang? Och är inte
det ändamål, som dessa 20 000 kronor
skall användas till, alldeles särskilt behjärtansvärt?
Det framgår av utskottets
behandling av ärendet i övrigt, att man
nog har tyckt, att ändamålet är mycket
behjärtansvärt och att man därför, såsom
de korta orden i utskottets uttalande
lyder, »gärna hade sett» att statsbidraget
ökats med 20 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, vari hemställes
om bifall till förevarande motioner, vilket
innebär en anslagsökning med 20 000
kronor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi står ofta i den situationen
att vi av olika skäl får avvisa
krav på anslagshöjningar till behjärtansvärda
ändamål. Det är en sådan fråga
vi behandlar just nu. Statsutskottet har
i sin skrivning ansett, att det här gäller
ett behjärtansvärt ändamål, men har inte
kunnat tillmötesgå motionärernas önskemål.

Ifrågavarande anslag har ju uppräknats
med 10 000 kronor. Motionärerna
hade önskat att det skulle ökas med ytterligare
20 000 kronor, och fem ledamöter
av statsutskottet har reserverat
sig till förmån för denna större höjning.

Vi, som tillhör utskottsmajoriteten,
tror att vi med dessa få rader i utskottets
utlåtande, som herr Söderquist tyckte
var litet för torftiga, pekat på att det
här gäller ett behjärtansvärt ändamål
och att man bör söka undan för undan
höja anslaget. Ingen förnekar värdet av
anslaget till de blinda, men i raden av
anslagskrav måste man ju skära ned på
ett otal punkter, och det gör att vi råkat
i den situation vi nu befinner oss i.
Vi beklagar detta förhållande, men vi
får lov att se realistiskt på det hela.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att på det allra
livligaste få tillstyrka bifall till reservationen.

Även om det förhåller sig som utskottets
talesman här säger, tycker jag ändå
att det bör göras undantag även när det
gäller de statsfinansiella synpunkterna.
Jag anser att det här är ett sådant tillfälle,
då man bör göra ett undantag.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkstiilldes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Anslag till social upplysningsfilm

Ja — 75;

Nej — 50.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 101—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Anslag till social upplysningsfilm

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:260
och 11:347, såvitt nu vore i fråga, till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:260,
av herr Birke m. fl., och II: 347, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ett anslag
för budgetåret 1957/58 till Social upplysningsfilm
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng, Rubbestad
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:260 och 11:347,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten av -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. socialdepartementets kommittéanslag — Anslag till riksarkivet
givna reservationen; och förklarades Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):
den förra propositionen, som upprepa- Herr talman! Jag ber att få yrka bides,
vara med övervägande ja besvarad, fall till utskottets hemställan.

Punkten 110

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111

Ang. socialdepartementets kommittéanslag Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 850 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 260 av
herr Birke m. fl. och 11:347 av herr
Magnusson i Borås m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
650 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:260 och 11:347, såvitt nu vore
i fråga, till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
850 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 650 000
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen nr 19.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 112

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 113

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag för
försvarsändamål, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål,
samt akademier m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till riksarkivet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1957/58, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i
personalförteckningen för riksarkivet,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret 1957/58

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

anvisa ett förslagsanslag av 966 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar
Larsson i Stockholm och Arvidson
väckt motion (11:46), vari hemställts,
att riksdagen måtte, med avvikelse från
Kungl. Maj:ts förslag, anvisa 11 000 kronor
till extra arbetskraft för tolkning av
stenografiska rådsprotokoll från tiden
1660—1680 samt till Riksarkivet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 977 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av herrar
Håstad och Sköld väckt motion (II:
210), vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av anslaget till Riksarkivet:
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
ville fatta beslut om en ökning av
detta anslag med 10 920 kronor i och
för anställande av arbetskraft för tolkning
av stenografiska rådsprotokoll från
1600-talet;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Rimmerfors och Anderson i
Sundsvall väckt motion (11:325), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att under punkten Riksarkivet: Avlö ningar,

utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
anvisa ett belopp av 11 000 kronor,
att användas för tolkning av stenografiska
rådsprotokoll från åren 1660—
1680.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 210 samt
med bifall till motionerna II: 46 och II:
325,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

5 Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

Anslag till riksarkivet

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 977 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Utskottet anser i likhet med riksarkivet
och motionärerna att starka skäl tala
för att den möjlighet, som nu föreligger
att få ifrågavarande för forskningen betydelsefulla
rådsprotokoll tolkade, tillvaratages.
Med hänsyn härtill och då det
är angeläget att garantier skapas för säkerställande
av det fortsatta tolkningsarbetet
bör enligt utskottets mening såsom
i motionerna föreslagits särskilda medel
anvisas för ändamålet. Utskottet förordar
därför, att anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
och därmed anslaget i dess helhet uppräknas
med 11 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson, Näsström, Einar Persson
och Rubbestad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 46, II: 210 och II:
325,

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 966 000 kronor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation av herr Gustaf Karlsson
in. fl. Det gäller ett anslag på 11 000
kronor. När kulturbudgeten omfattar anslag
å nära en och en halv miljarder kronor,
kan man tycka att dessa 11 000 kronor
inte spelar någon större roll i det

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Anslag till riksarkivet

stora sammanhanget. Nu är det emellertid
något säreget med just denna punkt.
Det gäller en f. d. verkstadsarbetare Hilding
Svensson, som tolkar några stenografiska
rådsprotokoll från 1600-talet.
Man har motionerat om att det skulle
utgå ett anslag på i runt tal 11 000 kronor
till denna sak. Departementschefen
har icke ansett sig böra under förevarande
anslag beräkna särskilda medel
för ifrågavarande ändamål.

Det ligger så till att detta arbete tidigare
har betalats av fondmedel. Sedan
utskottet behandlat frågan, har det kommit
till vår kännedom, att också samhällsvetenskapliga
forskningsrådet har
möjligheter att trygga arbetets fortsättande,
även om detta särskilda anslag
inte anvisas. Jag kan också omnämna,
att en landsortstidning i går hade en intervju
med den man det nu gäller och
att han därvid sade, att hittills har han
fått pengar från kungafonden, men det
skulle inte skada med bidrag från statsmyndigheterna.
Så långt kan vi vara
överens med honom, att det inte skulle
skada. Men här är frågan, om det är ett
behövligt anslag eller inte. Reservanterna
anser inte att det är ett behövligt anslag.
Saken går att ordna på annat sätt
ändå. Därför har vi reservanter ansett
oss böra biträda den ståndpunkt Kungl.
Maj:t intagit.

Jag yrkar bifall till den vid punkten
av herr Gustaf Karlsson in. fl. fogade
reservationen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det torde i statsutskottet,
såsom framgår av reservationen, ha
varit en mycket utbredd mening, att man
här borde med ett direkt anslag stödja
den verksamhet som det är fråga om.
Vad som för majoriteten varit det väsentliga
får väl anses ha varit, att vi
uppmärksammat, att den man, som det
här gäller, verkstadsarbetaren Hilding
Svensson, befinner sig i 62-årsåldern
och att hans talang är så pass enastående,
att det vore av värde att utnyttja honom
för denna uppgift medan han är i
aktiv ålder.

Gentemot herr Näsström vill jag endast
säga, att det visserligen är sant, att
kostnaderna för denna verksamhet hittills
har kunnat bestridas på det sätt
som herr Näsström antydde, men att det
alltid är ovisst, om en person, som ett
år fått bidrag från fonder eller källor
av denna natur, också får bidrag nästa
år. När vederbörande kommer för andra
eller tredje gången brukar det heta,
att han fått bidrag till det angivna syftet
och att man inte är benägen att ge honom
mera. Inför den risk som detta innebär
och med tanke på de övriga omständigheterna
i målet, önskvärdheten
att få detta arbete utfört samt herr
Svenssons rätt höga ålder, har majoriteten
i utskottet uppenbarligen föredragit
att vara på den säkra sidan genom
att bevilja detta anslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till detta vill jag säga,
att det inte är ovisst, om denna sak kan
ordnas — enligt uppgifter som jag har
fått kan den ordnas. Det är alltså här
fråga om ett obehövligt anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt,
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter alt hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för ar 1957

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nåsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 29.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Lades till handlingarna.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift
för år 1957

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 554) om
investeringsavgift för år 1957, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 18 januari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957.

I propositionen hade föreslagits, att
vissa under år 1957 verkställda investeringar
i oljecisterner och skyddsrum
skulle undantagas från avgiftsplikt samt
att lättnader i fråga om avgiftspliktcn

skulle medgivas vissa under år 1954 nystartade
företag.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
II: 501 av herr Jansson i Aspeboda.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:42
av herr Anders Johansson m. fl. och
II: 52 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om
investeringsavgift för år 1957, att anläggningar
avsedda att framställa flis för
bränsleändamål samt anordningar vid
värmeanläggningar avsedda att möjliggöra
eller underlätta sådan eldning icke
måtte påföras investeringsavgift;

2) de likalydande motionerna I: 81 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. samt 11:99
av herr Nilsson i Svalöv m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:212
av herr Sveningsson samt II: 256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin;

4) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:391 av
herr Gasset m. fl., vari hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
om investeringsavgift för år 1957;

5) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon in. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte besluta, att
förordningen om investeringsavgift för
år 1957 skulle upphävas;

6) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Åman; samt

7) motionen 11:462 av herrar Sjölin
och Nihlfors.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition

68 Nr 10 Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

nr 59, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 42 av
lierr Anders Johansson m. fl. och 11:52
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 81 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:99
av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 212
av herr Sveningsson samt II: 256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin,

4) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391 av
herr Cassel m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

5) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

6) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Allmän,

7) motionen II: 462 av herrar Sjölin
och Nihlfors ävensom

8) motionen II: 501 av herr Jansson i
Aspeboda,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Anders
Johansson, Kollberg, Strandh, Anderson
i Sundsvall och Darlin, vilka ansett, att
utskottet bort under punkterna A och B
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:310 av
herr Ewerlöf in. fl. och II: 391 av herr
Cassel m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 370 av herr Ohlon in. fl.
och 11:456 av herr Ohlin in. fl., i vad
motionerna behandlats i detta betänkande,
samt med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 59, antaga följande -

Förslag

till

förordning angående upphävande av
förordningen om investeringsavgift för
dr 1957

Härigenom förordnas, att förordningen
om investeringsavgift för år 1957
skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga avseende jämväl i fråga
om investeringar, vilka skolat beläggas
med investeringsavgift enligt den upphävda
förordningen.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 42 av
herr Anders Johansson m. fl. och II: 52
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 81 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 99 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 212
av herr Sveningsson samt 11:256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin,

4) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Åhman,

5) motionen 11:462 av herrar Sjölin
och Nihlfors ävensom

6) motionen 11:501 av herr Jansson i
Aspeboda,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

av herrar Hagberg, Spetz, Anders
Johansson, Kollberg, Strandh, Anderson
i Sundsvall och Darlin, vilka ansett, att
därest det i reservationen nr I framlagda
förslaget om upphävande av förordningen
om investeringsavgift för år
1957 icke skulle vinna riksdagens bifall,
utskottet bort under punkterna A och B
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 59 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

de likalydande motionerna I: 42 av herr
Anders Johansson m. fl. och 11:52 av
herr Magnusson i Borås m. fl., antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr
554) om investeringsavgift för år 1957
med viss i reservationen närmare angiven
ändring av 5 §;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 81 av
herr Gustaf Elofsson in. fl. och II: 99 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:212
av herr Sveningsson samt II: 256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin,

3) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391 av
herr Cassel m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

4) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon m. fl. och 11:456 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

5) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Allmän,

6) motionen II: 462 av herrar Sjölin
och Nihlfors ävensom

7) motionen II: 501 av herr Jansson i
Aspeboda,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad förut i reservationen
anförts och hemställts, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende på föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 26 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det däri tillstyrkta
förordningsförslaget och därefter
utskottets hemställan;

att vid föredragningen av förordningsförslaget
ingressen behandlas först samt
därefter övriga delar av förslaget i föl -

jande ordning, nämligen förslaget till
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
23 november 1956, förslaget till ändring
av övergångsbestämmelserna till samma
förordning, pronnilgationsbestämmelsen
till det föreliggande förordningsförslaget
samt dettas rubrik;

att vid behandlingen av den del av
förordningsförslaget, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förordnings förslag

Ingressen

Denna var så lydande:

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 23 november 1956 om investeringsavgift
för år 1957 ävensom punkt
1 av övergångsbestämmelserna till nämnda
förordning skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Herr HAGBERG (li):

Herr talmani Det betänkande från bevillningsutskottet,
som kammarens ledamöter
här har framför sig, sysslar med
två ting. Dels föreligger ett förslag från
Kungl. Maj:t om vissa, mycket små justeringar
i investeringsavgiften, dels föreligger
ett ganska försvarligt knippe motioner,
väsentligen om avskaffande av
investeringsavgiften. I förstnämnda hänseende,
alltså när det gäller Kungl.
Maj:ts förslag, tillstyrker utskottet, och
i sistnämnda hänseende, när det gäller
de enskilda motionerna, avstyrker utskottet
— allt i laga ordning sålunda.

På själte året eller för sjunde gången,
om jag inte har räknat alldeles fel, understryker
ulskoltets majoritet departementschefens
uttalanden om investcringsavgiftens
karaktär av att vara tillfällig
och kortvarig — i och för sig en
ur logisk synpunkt nog så anmärkningsvärd
bedrift.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

Första gången vi fick den tillfälliga
och kortvariga investeringsavgiften var
1951. Den kallades då investcringsskatt.
Den avskaffades enligt löfte efter ett år.
Detta avskaffande skedde synnerligen
praktiskt och rationellt på det sättet, att
man endast döpte om den till investeringsavgift.
Dess tillfällighet och kortvarighet
markerades av att den utgick icke
blott för 1952 utan också för 1953. Under
år 1954 försvann plötsligt investeringsavgiften
liksom bilaccisen, vad det
nu kunde bero på. Det finns de som tror,
att det sammanhängde med att det var
val det året. Så kom den tillhaka för
1955, ackompanjerad av ett mycket
starkt framhävande och understrykande
av dess tillfällighet och kortvarighet.
Sammalunda skedde för 1950, då den angavs
vara tillfällig och kortvarig. Sammalunda
skedde för 1957, då den angavs
vara tillfällig och kortvarig. Se vidare
bevillningsutskottets här föreliggande
betänkande!

Investeringsavgiften för innevarande
år beslöts, som kammarens ledamöter
kommer ihåg, av höstriksdagen i fjol.
Bevillningsutskottet underströk i vederbörlig
ordning departementschefens uttalanden
och fann inte försvarligt att i
då rådande läge avskaffa investeringsavgiften,
och jag citerar — »ge en direkt
impuls till ökad investeringsverksamhet».
I sitt i dag föreliggande betänkande
erinrar utskottet om sitt ställningstagande
sistlidna höst. Enligt utskottets
mening har, sedan riksdagen fattat beslut
om avgiftens uttagande också för det
här året, det ekonomiska läget inte undergått
förändringar i sådan riktning,
att anledning föreligger för riksdagen
att frångå detta beslut. Den ekonomiska
situationen får, säger utskottet, »betecknas
såsom alltför oviss för att ge en säker
grund för ett antagande, att den
dämpade investeringsaktiviteten inte
blossar upp igen, om de åtstramande åtgärderna
lättas». Utskottet avstyrker alltså
motionerna om investeringsavgiftens
avskaffande, och givetvis kommer riksdagen
att om en liten stund följa utskottsmajoriteten
och bestämma, att investeringsavgiften
skall vara kvar. Men

detta, ärade kammarledamöter, får dock
absolut inte hindra riksdagen att om
några veckor besluta att avskaffa avgiften,
oavsett att man nu om en stund beslutar
att den skall vara kvar. Förhållandet
är nämligen det, och det är ju ett
ganska kuriöst inslag i riksdagsarbetet,
att finansdepartementet har meddelat,
att det kommer att föreslå en ny skatt,
kallad energiskatt. I sin outsägliga godhet
slopar finansdepartementet i det
sammanhanget investeringsavgiften såsom
en kompensation, som det heter, åt
industrien för de nya bördor, som lägges
på densamma. »Slopandet» äger rum förmedelst
avgiftens uppgående i en högre
enhet, benämnd energiskatt. I övrigt får
man veta, att investeringsavgiften tänkes
slopad vid årsskiftet, medan den nya
energiskatten skulle träda i kraft redan
den 1 instundande juli. Nu finns det personer,
som förmenar, att en sådan transaktion
utgör ett typiskt utslag av vad
man kallar för nettoskattetänkandet i finansdepartementet.
Givetvis är dylika
avsikter departementet helt främmande.

För den eventualiteten, att någon av
kammarens ärade ledamöter möjligen
icke skulle ha hört talas om nettoskattetänkandet
i finansdepartementet och är
oviss om vad en dylik term i sig påstås
innefatta, må det upplysas att därmed
menas metoden att avskaffa eller modifiera
en skatt på det sättet, att omedelbart
i den förras ställe en ny skatt införes,
vilken har den märkliga egenskapen
att ge mer än vad den avskaffade eller
modifierade skatten gav.

Nu kanske någon undrar hur det skall
gå med motiveringarna för investeringsavgiftens
avskaffande om ett par veckor
med hänsyn till motiveringarna i dag
för dess bibehållande, på vilka motiveringar
jag just lämnat ett par exempel.
Jag vet inte själv hur det skall ordnas,
men den saken klarar sig väl alltid på
något sätt!

Jag skall naturligtvis inte vid detta tillfälle
närmare gå in på följderna av den
i utsikt ställda energiskatten — vilken
alltså skall avlösa bl. a. investeringsavgiften
— för produktion, hushåll, transportverksamhet
o. s. v. Det man i alla

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10 71

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957
skattning, som dock är avsedd att dra

fall redan nu kan vara på det klara med
är att dess följder kommer att träffa
slumpartat och högst orättvist. Vi får i
stor utsträckning något, som icke utan
fog betecknats som permanentade Suezpriser
i stället för motsatsen, som väl en
och annan obotlig optimist gått och väntat
sig. Vad speciellt transportväsendet
beträffar har ledningen för SJ genom sin
chef redan häromdagen kungjort, att eu
ny taxehöjning, trots att den senaste genomfördes
så sent som i november i fjol,
blir ofrånkomlig.

Jag skall, som sagt, inte syssla med
dessa ting nu; det blir helt säkert tillfälle
att återkomma till dem. Jag skall inte
heller syssla med de kostnadsstegringar
och de kompensationskrav, som, redan
ligger i luften. Jag skall inskränka mig
till att sända en vemodig hälsning till
1952 års kommitté för indirekta skatter
och det trista öde, som övergått kommittén.
Här har nu denna krets av sakkunniga
suttit i flera år och plitat och grubblat
i Forssellska rummet i finansdepartementet.
Äntligen har man så blivit färdig.
Betänkandet är just nu under tryckning,
och så klämmer Kungl. Maj :t utan
någon som helst förvarning enligt gammal
känd modell till med en ny blixtoffensiv
på skattefronten. Denna gång gäller det
en pålaga, som företer en misstänkt likhet
med en ny, stor allmän omsättningsskatt,
d. v. s. just den sak, som 1952 års
kommitté för indirekt beskattning hade
till uppgift att utreda och syssla med.
Men det är kanske sådant som kallas för
planhushållning, fast jag för min del,
herr talman, nog hellre skulle vilja kalla
det för panikpolitik, tv panikpolitik är
väl det enda adekvata uttrycket för detta
ryckvisa handlande på skattefronten. Så
snart en ny akut situation uppstår, skyndar
man sig att försöka klara sig ur dagens
besvärligheter med en ny skatt, så
länge det nu kan gå.

•lag skulle också vilja sända en medlidsamhetens
tanke till de remissinstanser,
vilka nu får i realiteten, ärade kammarledamöter,
sex arbetsdagar på sig
för att söka utforma sin åsikt om denna
investeringsavgiftens arvtagare, denna
nya, invecklade och svårbedömbara bc -

samman till statsverket något över en
halv miljard om året. Detta oerhört invecklade
och svåröverskådliga problem
skall nu remissinstanserna försöka att
bilda sig en uppfattning om under loppet
av, säger och skriver, sex arbetsdagar.
Jag vet inte, herr talman, om det är
otillbörligt att använda ordet nonchalans
om Kungl. Maj:ts tillvägagångssätt
i detta fall gentemot remissinstanserna.

Till slut bara några få ord om investeringsavgiften,
som vi alltså nu skall
besluta att bibehålla för att om ett par
veckor besluta att avskaffa den. Investeringsavgiften
kom ju till i början på

1950- talet som ett element i det stora
komplex av beskattningsåtgärder, som
man satte in i konjunkturdämpande syfte,
som det hette på den tiden. Har man
nått några resultat av den ekonomiska
politiken? Jag skall inte bedröva kammaren
med alltför många påpekanden
härvidlag. Jag kan bara erinra om att,
sedan vi fick denna politik, har penningvärdet
försämrats med 40 procent.
Sedan vi fick den har bytesbalansen
ingalunda förbättrats. Den har försämrats.
Sedan vi fick den, har valutareserven
ingalunda förbättrats. Den har
försämrats. O. s. v. Effekten av denna
politik kan sannerligen inte anses innebära
något lyckosamt resultat; motsatsen
är väl snarare det riktiga. Om jag
tänker på en sådan sak som ökningen
av bruttonationalprodukten så utgjorde
den — siffrorna kan man hämta ur statsverkspropositionen,
varför jag inte behöver
riskera att bli beskylld för några
oriktiga meddelanden — under åren

1951— 1956 i genomsnitt hälften av motsvarande
ökning under åren 1946—1951.
Kan man tänka sig ett kraftigare underbetyg
åt denna ekonomiska politik än
dessa nakna fakta, som varje medborgare
i detta land själv kan hämta ur
statsverkspropositionen!

När man tar del av den promemoria
från finansdepartementet som rör energiskatten,
finner man — det vill jag
skänka mitt erkännande åt ■— att vederbörande
ingalunda döljer det allvar, som
karakteriserar situationen. Det är rätt

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

dystra vändningar, som departementspromemorians
författare här låter komma
till synes. Man talar ytterligt bekymrat
—- jag förstår dem så innerligt väl
— om »budgetlägets utveckling på längre
sikt». Den är, denna utveckling, heter
det, en »allvarlig tankeställare». Ja,
herr talman, det är verkligen ett sant
ord. Det material, som presenteras i denna
departementspromemoria är för visso
en högst allvarlig tankeställare för folket
och för riksdagens kamrar. Men vems
är skulden? Vems är skulden till att budgetlägeutvecklingen
på längre sikt ter
sig så dyster, som man nu t. o. m. från
finansdepartementets sida understryker
och påpekar? Skulden ligger självfallet
hos dem, som bär ansvaret för ledningen
av landets öden för närvarande, hos regeringen,
som lyckats driva upp statsutgifterna
till sådan höjd, att regeringen
nu uppenbarligen håller på att förlora
greppet över utvecklingen. Ty vore detta
inte fallet, varför skulle man då plötsligt
utan förvarning, utan några utredningar
klämma till med en åtgärd av denna sensationella
innebörd? Det är en akt av
desperation, en akt i panikens tecken.
Det enda botemedel, som regeringen, där
den sitter vid den svenska kronans sjukbädd,
uppenbarligen kan tänka sig, är
nya skatter. Att begränsa statsutgifterna
och därmed sänka skatterna är en utväg
ur dilemmat, som tycks ligga helt
utanför regeringens statiska tänkande i
dessa ting.

Det brukar sägas, att man icke kan
leva på att handla med varandra, och det
är nog så riktigt. Men lika så riktigt är,
att vi heller icke kan leva på att beskatta
varandra. När skall sanningen,
herr talman, i den satsen gå upp för
dem, som makten haver här i landet?

Med dessa reflexioner, herr talman,
hemställer jag om bifall till den med 1)
betecknade reservationen, av undertecknad
m. fl. knuten till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Vi borde väl i dagens
läge med tanke på de avtal, som har

träffats på Iönefronten, och med tanke
på vad som gäller för jordbrukets prissättning
kunna vara överens om att alla
ansträngningar bör sättas in för att hålla
varupriserna nere. Det är alldeles uppenbart,
att om man har det målet, måste
man sätta in sina ansträngningar också
för att förhindra alla sådana åtgärder,
som kan bidra till att höja varupriserna.

Som herr Hagberg redan ironiskt anfört,
var investeringsavgiften avsedd att
vara kortvarig och generell. Den skulle
effektivt hindra investering under de år
den gällde. Alla var överens om — även
finansministern — att om investeringsavgiften
blev mångårig, långvarig, skulle
den mista denna effekt. Då skulle den
inte hindra några investeringar, utan endast
bidra till att höja investeringskostnaden.

Nu är investeringsavgiften inte ens generell.
Det skattefria bottenbeloppet har
höjts, och år för år har i de kungl. propositionerna
undantag gjorts •— undantag,
som när de föreslogs från enskilda
motionärers håll, förklarades skola helt
spoliera investeringsavgiftens syftemål,
men när Kungl. Maj:t tog upp samma
undantag, har de naturligtvis inte spolierat
investeringsavgiftens ändamål. Nu
är därför investeringsavgiften som ett
såll. Den verkar inte generellt. Den är
en direkt kostnadshöjande faktor, som
påverkar varupriserna. Jag skall inte
vara så sadistisk, i vart fall inte i dag,
att jag vill citera vad som från majoritetens
sida sagts tidigare år, när vi behandlat
investeringsavgiften. Men det
kan ju hända, att jag får anledning att
återkomma.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Hagbergs yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Hagberg gjorde sig
ett nöje av att peka på hur denna »kortvariga
och tillfälliga skatt» hade levat
rätt länge — med avbrott bara för ett
år, och det skulle bero på att vi hade
val det året. Herr Hagberg tycks ha
glömt bort, att vi hade val även förra
året, och då fanns investeringsavgiften

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för ar 1957

och det annonserades inte alls att den
skulle bort. Men vare sig vi har betraktat
denna investeringsavgift som tillfällig
eller mera långvarig, har högern och
folkpartiet hela tiden varit på den linjen
att den borde avstyrkas. De har inte
ens ansett sig kunna gå med på en investeringsavgift
av kortvarig natur, utan
hela tiden motsatt sig avgiftens införande.

Att investeringsavgiften nu blivit så
långlivad beror på att vi under det senaste
decenniet och även dessförinnan
efter kriget har haft en ständig högkonjunktur.
Denna högkonjunktur har ställt
alla gamla föreställningar och uppfattningar
om det ekonomiska förloppet på
huvudet. Den gamla konjunkturcykeln
med några års uppgång och högkonjunktur
och med ett brant fall därefter och
lågkonjunktur under några år har alldeles
försvunnit. Vi har i stället en år
efter år och årtionde efter årtionde pågående
högkonjunktur. Det har gjort att
vi fått lära om åtskilligt i olika avseenden,
även när det gäller beskattningen.

Herr Hagberg och andra — ehuru jag
inte minns om herr Spetz var inne på
det — har skämtat om att investeringsavgiften
kommer att avskaffas om någon
månad. Jag vill då erinra om att i promemorian
om energiskatt och i den
kommuniké, som utfärdades i anslutning
till den, inte finns någonting om
att investeringsavgiften kommer att avskaffas
om en månad. Däremot sägs det
att den skall avskaffas vid nästa årsskifte,
vilket betyder att vi kommer att ha
skatten kvar hela detta år ut. Högern
och folkpartiet däremot vill att den skall
avskaffas omedelbart i anslutning till
författningens utfärdande och alltså inte
tillämpas under innevarande år.

Man har invänt att om investeringsavgiften
behålls under detta år, sedan
det formella beslutet om dess avskaffande
kommer om några månader, så betyder
detta en ny tyngd på industrien, när
vi nu får energiskatten också. Men
energiskatten kommer att drabba industrien
i en utsträckning, som ungefärligen
motsvarar investeringsavgiften plus
den nu utgående clskatten. Bortsett från

sista hälften av innevarande år skulle
alltså industriens kostnader bli i det stora
hela oförändrade.

Man säger att de förslag, som nu väntas,
är utslag av en panikpolitik från regeringens
och koalitionspartiernas sida.
Hur skall man då beteckna högerns och
folkpartiets ställning? Högkonjunkturen
skapar ekonomiska problem i alla länder
ute i Europa, överallt vidtages åtgärder
för att försöka åstadkomma ekonomisk
balans. Ingenstans härskar någon
ekonomisk liberalism. Den ekonomiska
liberalism, som äldre tiders liberala nationalekonomer
prisade och som senare
års konservativa och liberala partier
fortfarande prisar med sin mun, den
finns inte i verkligheten någonstans i
hela vår värld. Den har en skyddad
plats i högerns och folkpartiets agitation,
men någon annanstans finns den inte. 1
det ögonblick högern och folkpartiet
skulle nå den position, som de så ivrigt
drömmer om, nämligen att hilda regering,
skulle de få tillgripa liknande åtgärder
som de som nu tillgripits för att
åstadkomma ekonomisk balans i det
samhälle med högkonjunktur och full
sysselsättning, i vilket vi lever, såvida
de inte ville slå sönder den fulla sysselsättningen
i samhället.

Högern och folkpartiet har dragit sig
undan till något slags lycksalighetens ö,
fjärran från all verklighet. Därifrån har
de sedan drivit sin politiska agitation i
en sorts politiskt oskvldighetstillstånd,
som måste te sig mycket genant för dem
i det ögonblick de själva skulle behöva
träffa avgöranden om den ekonomiska
politiken här i landet. Men låt dem leva
kvar så länge de vill i sitt oskyldighetstillstånd
och söka skyla sig med sina fikonalöv.
Yi andra, som måste räkna med
realiteter, kan inte undvika att se att
det är fikonalöv!

Faktum är att vi med alla de hårda
och impopulära medel, som vi tillgripit,
för närvarande har något så när
ekonomisk balans i vårt samhälle. Plocka
bort dessa medel, och ni skall få se vad
resultatet blir! Det är alldeles uppenbart
att vi utan dessa kreditpolitiska och finanspolitiska
medel inte skulle kunnat

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

hålla inflationen i vårt land stången så
pass som vi nu kunnat göra. Vi hade ju
en period på 1940-talet då vi också höll
inflationen tillbaka, men med andra me del.

När vi då släppte hämningarna,
t. ex. i form av pris- och lönestoppet,
brakade inflationen igenom. Inflationstendenserna
fick ytterligare vind i seglen
av koreahändelserna och allt vad
koreakriget drog med sig. Vi fick då
uppleva en kraftig engångsinflation. Under
de år som sedan gått har vi inte
hållit lika hårt på pris- och lönestoppet.
Följden har också blivit att vi hela
tiden haft en viss inflatorisk utveckling,
fastän vi kunnat hålla den inom vissa
gränser.

Det är detta som är det verkliga historiska
förloppet. Om vi hade kastat
bort de vapen, som herr Hagberg och
andra nu tycker inte verkar tillräckligt
kraftigt, hade vi i dag säkerligen haft
ett helt annat och sämre ekonomiskt läge
här i landet än vad vi nu har.

Bland våra vapen i kampen mot inflationen
har investeringsavgiften haft sin
funktion att fylla. Det är emellertid uppenbart
att en investeringsavgift sådan
som denna, vilken ju fördyrar alla investeringar
med 12 procent, verkar bäst
om den tas ut under relativt kort tid.

I samband med att vi förlängde investeringsavgiftens
giltighetstid till att omfatta
1956 och 1957 tillät jag mig uppmana
finansministern att undersöka, huruvida
han inte kunde finna andra former
för att bekämpa inflationen, då detta
vapen måste bli trubbigare för varje
år som det användes. Nu är det tredje
året som investeringsavgift utgår. Det
är uppenbart att dess förmåga att verka
uppskjutande på nya investeringar försvagas
undan för undan. Företagarna
räknar helt enkelt allt mer med investeringsavgiften
som en kostnadsökning.
Men det finns väl i alla fall ingen företagare,
som är så ansvarslös i den ekonomiska
skötseln av sitt företag, att han
inte vid sina investeringar tar hänsyn
till att det blir en kostnadsökning. Investeringsavgiftens
existens måste alltid
innebara ett uppskjutande motiv i fråga
om olika investeringsönskemål, även om

detta motiv som sagt försvagas ju längre
en investeringsavgift bibehålies. Nu
har man annonserat att investeringsavgiften
kommer att behållas under innevarande
år men att den sedan skall försvinna.
Det innebär en förstärkning av
det uppskjutande motivet. Det betyder
nämligen att företagarna blir medvetna
om att för såvitt de uppskjuter en investering,
i varje fall dess fullbordande,
några månader eller kanske ett halvår,
så slipper de den extra utgift som investeringsavgiften
utgör. Jag hoppas och
tror därför, att investeringsavgiften under
återstoden av detta år skall få denna
återhållande effekt på investeringarna.

Till slut vill jag bara erinra om att vi
har försökt att låta investeringsavgiften
gälla så generellt som möjligt för att
slippa undantag och dispensförfarande.
Tack vare att vi mycket hårt begränsat
undantagen och gjort avgiften generell
har den haft en betydande återhållande
verkan på investeringarna. Det är uppenbart
att om den skall ha denna verkan
även i fortsättningen, måste vi bibehålla
så mycket som möjligt av avgiftens
generella karaktär. Av den anledningen
har utskottet också intagit en
restriktiv hållning till de olika motioner
som här väckts.

Då man nu kan räkna med såsom en
sannolikhet att investeringsavgiften försvinner
i och med detta år, bör den ju
ha en god effekt under denna tid, för att
sedan gå sin hädanfärd till mötes. Jag
tror att den har fyllt en uppgift, och jag
vill gärna lägga en liten blomma på dess
grav, som kanske snart kommer att grävas.
Men jag är å andra sidan alldeles
övertygad om att tre års giltighetstid fölen
investeringsavgift är maximum och
utsätter verkningarna av den för mycket
stora påfrestningar. Om man i en framtid
under en högkonjunktur åter får räkna
med att tillgripa en investeringsavgift,
tror jag att det är klokt att göra som
vi gjorde första gången en egentlig investeringsavgift
infördes: då begränsades
dess varaktighet klart till två år.

Som läget nu är, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för ar 1957

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl förklarade
nu, att genom att dröja ett år med investeringar,
så slipper man inom näringslivet
denna tolvprocentiga avgift. Ja,
herr Sjödahl, det har herr Sjödahl nu
sagt i sex år; inte i tre år, utan i sex år.
Om näringslivet skulle ha litat på herr
Sjödahl och uppskjutit sina investeringar,
hur skulle det då ha sett ut inom
svensk produktion i dessa dagar? Jag
har naturligtvis den största respekt för
herr Sjödahl, men jag tror inte, att det
svenska näringslivet är särskilt angeläget
engagera honom som något slags
konsult i fråga om framtidsplanering.

Herr Sjödahl föreföll en smula förgrymmad
över det sätt, på vilket jag
hade karakteriserat förslaget om den nya
energibeskattningen. Jag tillät mig karakterisera
det som en aktion i desperationens
tecken, som en aktion i panikens
tecken. Men, herr Sjödahl, detta är
jag inte ensam om. Det finns massor av
människor i detta land, som har precis
samma uppfattning. Jag läste häromdagen
ett uttalande -— ytterst aktuellt alltså
— som löd: »Det hjälper inte med att
lösa delproblemen vartefter svårigheterna
blir akuta. Att energiskatten presenteras
medan man väntar på betänkandet
om indirekta skatter, ger också ett intryck
av planlöshet.» Det var emellertid
inte jag som sade detta. Det var Smålands
Folkblad (s).

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Om jag har sagt en sak under sex år,
herr talman, så behöver det ju inte betyda
någon försvagning av yttrandet eller
omdömet, om det hela tiden har varit
sant vad jag har sagt. Att man upprepar
en sanning under sex år brukar inte försvaga
sanningen, tvärtom. Det hade varit
mycket betänkligare, om jag hade
sagt en lögn under sex år. För övrigt förekom
jag av försiktighetsskäl herr Hagberg
när han ville ge mig denna replik.
Om man vill vidtaga åtgärder för att begränsa
inflationen, får man ju göra experiment
och pröva eu hel rad olika vägar,
kreditpolitiska, finanspolitiska

o. s. v. Högern, för vilken herr Hagberg
är talesman i denna debatt, har ju praktiskt
taget aldrig velat vidtaga några åtgärder.
Den har suttit och snott tummarna
och hoppats att allt skulle gå väl fastän
man ingenting gjorde.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr Sjödahl gör gällande att vad han
nu framhållit i sex år måste tagas som
ett uttryck för sanning. Men det herr
Sjödahl har sagt dessa sex år kan ju
näppeligen utan vidare betraktas som en
sanning. Vad är det nämligen herr Sjödahl
har anfört? Jo, att investeringsskatten
skall vara tillfällig och kortvarig.
Det har herr Sjödahl upprepat år efter
år. Men har den blivit tillfällig och kortvarig?
Det har den ju ingalunda blivit,
herr Sjödahl.

Jag talade om reaktionen bland människorna
inför den förebådade energiskatten.
Jag såg ett annat uttalande, som
kanske kan intressera herr Sjödahl. Det
lyder så här: »Att förslaget har lagts
fram är möjligen ett uttryck för att finansministern
är en modig man, men det
vittnar sannerligen inte om att han har
någon djupare känsla för hur folk kommer
att reagera. Finns det ingen i regeringen
som har det?»

Det var emellertid inte jag som sade
detta. Det var Västgöta-Demokraten (s).

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag har talat om en
tillfällig och kortvarig investeringsskatt,
så har det varit ur den synpunkten, att
en investeringsavgift verkar bättre om
den är tidsbestämd på ett eller två år eller
någonting sådant. Men jag har också
hela tiden sagt, att även om den inte är
tidsbestämd, verkar den ändå, därför att
det blir en kostnadsökning för investeringarna
— som jag sade för en stund
sedan hoppas jag verkligen, att man
inom det svenska näringslivet räknar
med de kostnader man får innan man
gör en investering. Investeringsavgiften
har verkat både på det ena och det
andra sättet.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

Sedan gouterar sig herr Hagberg med
att kunna citera tidningar (s), och jag
förstår att han njuter av det. Ja men,
herr Hagberg, kan vi inte betrakta det
som mycket lyckligt, att det finns åtminstone
ett parti här i landet, inom
vilket man kan ha olika meningar?

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det har av mig m. fl. i
denna kammare väckts en motion nr 42,
likalydande med motionen nr 52 i andra
kammaren, vari vi hemställer om befrielse
från erläggande av investeringsavgift
för försöksanläggningar, tillkomna
i syfte att utröna möjligheterna och
stimulera intresset för eldning med träflis,
av vilka anläggningar vi för framtiden
väntar oss ganska mycket i olika
avseenden.

Det är möjligt, att det i denna kammare
finns några som menar att denna
fråga är av ringa eller underordnad betydelse.
Emellertid är frågan om klenvirkets
tillvaratagande och utnyttjande
en fråga, som inte blott berör den framtida
skogsvården i landet utan som också
har stor betydelse ur nationalekonomisk
och handelspolitisk synpunkt och
kanske inte mindre ur rent allmän bcredskapssynpunkt.
Att skogsbeståndens
gallring intimt hänger samman med möjligheten
att vinna avsättning för gallringsveden,
det vet i varje fall alla
skogsägare här i landet, och om man kan
avyttra denna gallringsved, låt vara till
självkostnadspris eller enbart för den
utlagda arbetskostnaden, så skulle detta
i inte ringa grad stimulera till ökade
gallringar och bättre skogsvård.

Södra Sveriges skogsindustriutredning
säger också i sitt år 1954 avgivna betänkande
om klenvirket, att »fliseldningen
synes innebära det mest rationella
utnyttjandet av veden som bränsle», och
efter framställning från utredningen
uppdrog Kungl. Maj:t år 1955 åt riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
att genomföra vissa försök med
fliseldning. För dessa försök, vilka alltjämt
pågår, har sedermera ett belopp av
340 000 kronor av riksdagen ställts till

riksnämndens förfogande, och härutöver
har vissa medel även erhållits för
bedrivande av upplysningsverksamhet
rörande vedeldningen. Jag vill emellertid
till detta anknyta den erinran, att
dessa pengar inte på något sätt kommer
de nämnda arrangemangen till godo,
utan de förbrukas rent administrativt
för försökens övervakande och fullföljande.

Man kan alltså säga att dessa försök
har tillkommit på statligt direktiv, fast
de arrangeras i enskild regi och utan att
för de enskilda vara av direkt vinstgivande
eller ekonomiskt lönande karaktär.
Man har tvärtom på sina håll fått
satsa ganska stora belopp för att genomföra
dessa försök, belopp som man
aldrig räknar med att få tillbaka, i varje
fall inte direkt. Det är mot bakgrunden
härav, som vi motionärer anser att
det är horribelt och i hög grad omotiverat,
att dessa arrangemang, utom de
nyssnämnda kostnaderna, skall beläggas
med investeringsavgift, när det här rör
sig om ett i högsta grad allmänt och man
kan säga statligt intresse.

Nu säger bevillningsutskottets majoritet,
att man inte skall rucka på de principer
som varit vägledande vid investeringsavgiftens
tillkomst. Men man har
ju redan i ett par fall ruckat på de principerna,
och varför skulle man då inte
kunna göra det även här?

För övrigt kan man fråga: Är det klokt
att till den grad rida på principer, att
man förlorar kontakten med vad som
rent praktiskt är sunt och riktigt? Är
det inte i stället så, att vi mera än någonsin
behöver tänka på vår produktion,
vårt näringsliv och vår handelsbalans?
Skulle det inte vara i hög grad
åtråvärt, om vi vid ett allt större antal
allmänna inrättningar kunde elda med
bränsle från de egna skogarna och därigenom
göra oss i mycket hög grad oberoende
av import av stora kvantiteter
utländska bränslen? Vår import av utländska
oljor uppgår till i runt tal II)
miljoner kubikmeter per år, och 1951
års bränsleutredning säger att denna
import kommer att ökas med ett värde
av cirka 100 miljoner kronor om året

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

framöver. Detta är en fantastisk ökning,
och man frågar sig hur länge vi vid
sidan av allt annat verkligen kan ha råd
härtill.

Men allvarligare än detta är måhända
beredskapssynpunkterna, som jag inledningsvis
nämnde. Vad skulle inträffa
här i landet, därest vi skulle råka ut för
en omfattande eller måhända total avspärrning,
som omöjliggjorde import av
dessa stora bränslekvantiteter? Suezkrisen
gav oss en liten, men måhända välgörande
föraning om den saken. Jag
kan inte tänka mig annat än att vår regering,
som härvidlag bär det stora ansvaret
för vårt folks välfärd, har en betryggande
beredskapsplan i bakfickan.
Det skulle vara i hög grad ansvarslöst,
om inte så vore fallet. Med anknytning
till de tungt vägande synpunkter, som
finansministern lägger på beredskapsåtgärderna
i sitt nya skatteförslag, måste
man väl ändå säga, att det borde vara
angeläget att man också utnyttjar alla
andra inhemska möjligheter, som kan
bidraga till stärkande av denna vår beredskap.
Och dit hör i inte ringa mån
just den fliseldning varom här är fråga.

Nu har finansministern utlovat att investeringsavgiften
i sin helhet skall avskaffas
i och med nästa årsskifte, och inför
det beskedet måste jag säga, att det
skulle vara synnerligen inkonsekvent
och omotiverat att bara några få månader
dessförinnan belägga de omnämnda
försöksaggregaten med en investeringsavgift.
Jag vädjar därför till kammarens
ledamöter att biträda framställningen
i nyssnämnda motioner om att
dessa flisanläggningar måtte befrias från
investeringsavgift.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr
II, som är fogad till här föreliggande utskottsbetänkande.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Den motion, som herr
Johansson i Borås här har talat om, har
jag också undertecknat och arbetat för
i utskottet. Jag hade i utskottet anmält
mig för den reservation nr 11, som herr

Anders Johansson yrkade bifall till, men
av någon anledning har mitt namn fallit
bort, och jag vill därför passa på att
anmäla att jag fortfarande står bakom
det yrkande, som ställts i motionen och
som återfinnes i reservationen.

Jag vill därför understryka vad herr
Anders Johansson här har sagt. Han har
redogjort för motiven för denna motion,
och jag behöver därför inte närmare gå
in på den saken.

Ser vi därutöver på den principiella
sidan av denna fråga, så anser jag att
motionen mycket väl kan knytas till de
beredskapssynpunkter, som ligger bakom
det förslag till uppmjukningar som
innehålles i den proposition, som ligger
till grund för detta ärende. Det
kanske inte blir så stora delar av vårt
energibehov, som kan täckas på detta
sätt, men det är dock en tillgång som vi
har inom landet och som vid ett avspärrningstillfälle
kontinuerligt kan utnyttjas.
Då är det nog mycket betydelsefullt
att vi har en vad vi skulle kunna
kalla för försöksanläggning i större
skala — jag tror till och med att det
i realiteten ar något mer än försöksanläggningar,
men i samband med dessa
anläggningar har det även fått göras
försök. Det har visserligen gjorts gällande
att fliseldning inte är någonting
nytt och att de maskiner, som behövs
för ändamålet, är utexperimenterade,
men det gäller nog närmast sådana i
vilka har tillvaratagits sågverksavfall.
Om den apparatur, som vi därvidlag
har haft till vårt förfogande, har varit
tillfredsställande, är mer än jag kan säga,
men det är möjligt. I det fall det nu
giiller är det emellertid framför allt gallringsvirket
man har gripit sig an med,
och där har det varit fråga om försöksverksamhet,
och man har fått pröva sig
fram. På så sätt har man fält investera
bra mycket mera pengar i den verksamheten
än vad man skulle ha behövt,
om vi från början hade haft färdigutexperimenterad
utrustning.

Det är alltså här fråga om eu åtgärd,
som jag tycker står fullt i konsekvens
med de andra beredskapsåtgärder, som
man nu begärt att få undantagna från

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

investeringsavgiften, och därför tycker
jag inte att det ur principiell synpunkt
bör möta några betänkligheter att bifalla
denna reservation. Det är ju här,
såsom det har sagts, fråga om en tillgång
som vi har inom landets gränser,
och nog är det betydelsefullt att vi gör
vad vi kan av de energikällor som vi
själva har.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den med II betecknade
reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att få tillfälle att säga något
om yrkandet i reservationen nr II, men
innan jag gör det vill jag med anledning
av herr Sjödahls anförande något
beröra den principiella innebörden av
investeringsavgiften och dess verkningar.

Det är alldeles uppenbart att investeringsavgiften
såsom ett användbart och
nyttigt instrument i den ekonomiska politiken
numera överlevt sig själv. Ingen
kan väl bestrida att denna avgift, om
den förlänges och ges en mera permanent
natur, kommer att flyta in såsom
en omkostnadsfaktor i produktionen och
få sin givna konsekvens i fråga om den
slutliga produktens pris. Den får på det
sättet en rakt motsatt verkan mot vad
den från början avsetts för.

Det är alldeles givet att investeringsavgiften
såsom ett temporärt ingrepp
i det krisläge, som rådde då den kom
till, hade en fördröjande verkan, men
om man permanentar den år efter år
kommer den som sagt att bli en ständig
omkostnadsfaktor. Vad inträffar då? Jo,
nödvändiga investeringar uppdämmes
och uppskjutes, och när sedan denna
uppdämning rives, får man en störtflod
av gamla och nya behov, som på
ett eller annat sätt måste tillgodoses.
Har man därigenom uppnått den balans
i fråga om investeringsverksamheten,

som man från början avsett? Jag anser
att avgiftens verkan varit den rakt motsatta.

Det är ingen hemlighet att vi inom
bondeförbundet kände en mycket stark
tvekan inför den förlängning av investeringsskatten,
som skedde föregående
höst. Och det kanske kan vara anledning
att säga, att vad som än händer
på det ekonomiska området tror jag
knappast det är möjligt att påräkna bondeförbundets
fortsatta medverkan för
en ytterligare förlängning av investeringsavgiften.

Jag kommer så över till att säga några
ord om innehållet i reservation II.
Jag kan från mitt eget län ta ett par
exempel som visar att reservanterna har
alldeles rätt. Där har landstinget och
skogsägareföreningarna träffat ett omfattande
avtal, som går ut på att föreningarna
skall förse en del av landstingets
större sjukvårdsanläggningar
med flisbränsle. Detta kräver dyrbara
anläggningar för vedens beredning till
flis, och nog är det ganska orimligt att
investeringar av så ytterligt samhällsnyttig
art skall beläggas med en straffskatt.
Samtidigt bygger mejeriföreningarna
ett stort mejeri i karlstadstrakten.
Det kostar åtminstone fem, kanske åtta
miljoner, och det kan omöjligen vara
en vettig åtgärd att belägga dessa nödvändiga
byggnadsarbeten med en straffskatt
på 500 000 eller 600 000 kronor,
ålan har uppskjutit byggenskapen år efter
år i avvaktan på skattems avveckling,
men nu kan man inte vänta längre.

Jag måste vädja till finansministern
om ett uttalande när det gäller tolkningen
och tillämpningen av beredskapssynpunkterna
rörande investeringsavgiften
och anläggningarna för flisning av
ved. Jag tycker att man icke ur utskottets
avvisande hållning kan utläsa någonting
bestämt om huruvida undantag
skall kunna göras i dessa fall, och det
skulle vara värdefullt om finansministern
ville yttra sin mening i frågan, huruvida
åtgärder av detta slag, som tjänar
angelägna beredskapssyften, skall
bli föremål för investeringsavgift eller
inte.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

Med dessa synpunkter ber jag, herr
talman, att få hemställa om bifall till
utskottets yrkande med den ändring
som anges i reservation II.

Det skulle kanske också vara logiskt,
herr talman, att yrka bifall till det i reservation
I påyrkade omedelbara avskaffandet
av investeringsavgiften. Men
riksdagen liar ju beslutat att investeringsavgiften
skall gälla ett år. Jag har
nyss ställt i utsikt, att vi inte kan medverka
till att investeringsavgiftens giltighetstid
ytterligare förlänges. Men det
är osedvanligt att riksdagen utan vidare
upphäver ett beslut, som avser viss
tid, mitt under det beslutet är i kraft.
Jag intar den ståndpunkten så mycket
mer som jag förmodar att investeringsavgiften
hjälper till att fylla de alltmer
växande hålen i den allt uppslukande
statsbudgeten.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Är det nödvändigt att
här i kammaren säga att investeringsavgiften
överlevt sig själv, när vi är tämligen
på det klara med att den kommer
att försvinna med detta års utgång? Under
sådana omständigheter tror jag mig
kunna lugna herr Werner med en förklaring,
att bondeförbundets medverkan
till förlängning av investeringsavgiften
efter allt att döma aldrig kommer att sökas;
på den punkten kan herr Werner
alltså känna sig ganska lugn.

Sedan talade herr Werner om att investeringsavgiften
numera har förlorat
den effekt, som låg i att det var ett intresse
att uppskjuta investeringar. I stället
hade avgiften blivit en ren omkostnadsfråga.
Jag har hört åtskilliga bonddeförbundare
som sagt, att de i valet
mellan en investeringsavgift och höjd
ränta föredrar investeringsavgiften, särskilt
med hänsyn till alt man skall slippa
betala investeringsavgift för ett visst
bottenbelopp. Även den höjda räntan verkar
nämligen kostnadsstegrande åtminstone
för alla som behöver låna pengar.

Vad sedan beträffar frågan om flisen,
som här förts på tal, så gäller den inte

huruvida en ny verksamhet skall beläggas
med skatt, utan om en redan existerande
verksamhet skall fritagas från
skatt. Detta är vad motionen innebär;
det gäller om man skall bryta ut denna
verksamhet ur sammanhanget och fritaga
den från skatt.

Herr Nildasson sade något om att det
redan fanns vissa anläggningar där denna
tillverkning bedrivs och att de inte
kunde betraktas enbart som försöksanläggningar.
Ja, det är samma uppgifter
som vi fått inom utskottet. Man sade där,
att det i fråga om bearbetning av avfall
och annat redan fanns anläggningar i
inte obetydlig omfattning. Det omvittnades
att uppe i Norrland var denna metod
på sina håll mycket anlitad, liksom
även på andra håll.

Det upplystes tillika — och det är det
som motionen egentligen är grundad på
— att här skulle föreligga ett beredskapsändamål.
Då har man emellertid
den bestämmelse som redan finns i gällande
lagstiftning, att vad som uteslutande
eller väsentligen har tillkommit för
beredskapsändamål är fritaget från beskattning.
Vad som faller under den bestämmelsen
är dock beskattningsnämndernas
sak att avgöra, det är inte något
som utskottet kan ta ställning till.
Tolkningsfrågor rörande en lagbestämmelse
har vi alltid slagit ifrån oss med
båda händerna inom utskottet. Vi vill inte
vara någon tolkningsinstans i fråga
om lagregler. I sådana fall får man gå
till vederbörande skattedomstolar för att
få saken klarlagd. Enligt de upplysningar
jag fick rörande vissa av dessa anläggningar
var det så långt jag kunde bedöma
fråga om anläggningar, som väsentligen
tillkommit för beredskapsändamål
och som därigenom kommer att
fritas från skatt.

Sådan denna sak är upplagd av motionärerna
är det i det stora hela en tolkningsfråga.
Skulle man nu gå till beslut,
om lagändring hade ett fritagande krävt
en helt annan undersökning än utskottet
kunnat medverka till. Jag yrkar därför
avslag på reservationen nr II och bifall
till utskottets förslag.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Herr Sjödahl gjorde såsom
ett alternativ till investeringsavgiftens
borttagande en skräckmålning med
en höjd ränta som alternativ. Jag kan inte
förstå vad det kan finnas för sammanhang
i ett sådant resonemang. Investeringsavgiften
har ju just nu en rent
produktionshämmande verkan, medan vi
egentligen borde anstränga oss att försöka
stimulera produktionen till ett ökat
värdeskapande, att stimulera produktionen
till investeringar för att rationalisera
produktionsapparaten och göra den
funktionsdugligare. Skulle man tänka sig
en ytterligare höjd ränta, innebär det
naturligtvis också en produktionshämmande
faktor, men något samband mellan
de två sakerna kan jag inte finna vara
för handen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! När herr Sjödahl här
säger, att det ankommer på skattemyndigheterna
att tolka vad som kan vara
att betrakta som beredskapsåtgärder eller
inte, måste jag säga att ett sådant
yttrande faller på sin egen orimlighet.
Ty vilken skattemyndighet kan i dagens
läge säga, när det t. ex. har ingåtts avtal
om eldning vid en sjukvårdsinrättning,
vad som är en beredskapsåtgärd
eller inte? Det förefaller mig totalt omöjligt.

Sedan måste jag tillägga, att den möjligheten
aldrig har föresvävat mig att vi
i en fråga som denna skulle kunna få
herr Sjödahl och hans meningsfränder
på andra tankar. Tanken att här utnyttja
landets egna råvarutillgångar och få
en ökad inhemsk produktion för att i
viss mån göra sig oberoende av import,
den tilltalar i varje fall inte herr Sjödahl.
Vi är, herr Sjödahl, inte främmande
för herr Sjödahls inställning. Vi
hade diskussion här i kammaren för någon
vecka sedan, där en talare speciellt
påtalade denna negativa inställning
i dessa avseenden -— ett påtalande som
fick herr Sjödahl att komma med en
protest, i vilken han ville påvisa att han
tvärtom var positivt inställd till ett ökat

näringsliv. Men, herr Sjödahl, man kan
inte med bästa vilja i världen göra gällande,
att vi i dagens läge har vare sig
ett produktionsvänligt eller företagarvänligt
klimat här i landet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vi har här i landet full
sysselsättning — allt kapital har tagits
i anspråk, varenda man är sysselsatt
och vi har en stigande reallön. Detta innebär
väl, vad herr Anders Johansson
än må kalla klimatet här i landet, att vi
i vårt samhälle lever på en nivå, som
de flesta länder i Europa skulle avundas
oss, herr Anders Johansson. Men
det tycks vara så, att det gamla älskade
svenska folket har blivit en hop
kverulanter — åtminstone har kverulanterna
blivit så många att de hotar att
överrösta oss andra.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag måste protestera mot
herr Sjödahls påstående, att man kverulerar
när man talar till förmån för ett
utnyttjande av landets egna råvarutillgångar.
Herr Sjödahl menar tydligen att
vi i stället skall köpa så mycket som
möjligt utifrån så långt vi har råd till
detta. Jag undrar, hur länge vi har råd
att låta det gå på detta sätt med att förbise
landets egna råvarutillgångar.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill fråga herr Anders
Johansson: Vad har han för grund
till detta sitt sista påstående?

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag kan svara på den
frågan omedelbart. Jag har här sagt i
mitt tidigare anförande, att vi med den
motion det här gäller syftar till att utnyttja
egen råvarutillgång i landet och
därigenom minska importen av utländska
bränslen. Det är väl tillräckligt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ang. ändring i förordningen om investeringsavgift för år 1957

att därunder yrkats dels att den under
behandling varande ingressen skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna ingressen i det förordningsförslag,
som förordats i den vid betänkandet
avgivna reservationen I av herr
Hagberg m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av den föredragna ingressen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner ingressen till
Kungl. Maj ds av bevillningsutskottet i
betänkande nr 26 punkten A tillstyrkta
förordningsförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes ingressen i det
förordningsförslag, som förordats i den
vid betänkandet avgivna reservationen
I av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

5 §

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med II betecknade reservationen.

(! Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i den vid betänkandet avgivna reservationen
II av herr Hagberg m. fl.; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 5 § i Kungl.
Maj:ts av bevillningsutskottet i betänkande
nr 26 punkten A tillstyrkta förordningsförslag,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet avgivna reservationen
II av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande förordningsförslaget.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Om lindrigare beskattning av extrainkomster
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av väckta
motioner om lindrigare beskattning av
extrainkomster eller merinkomster.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 312 av herr Lindblom m. fl.
och 11:383 av herr Sjölin m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam utredning i syfte att
åstadkomma lindrigare beskattning av
inkomsttagares, även folkpensionärers,
extrainkomster eller merinkomster, varvid
även möjligheterna att samtidigt stimulera
det frivilliga sparandet borde
undersökas.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
312 av herr Lindblom m. fl. och II: 383
av herr Sjölin m. fl. om lindrigare beskattning
av inkomsttagares extrainkomster
eller merinkomster icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Strandh, vilka
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen med anledning av de likalydande
motionerna I: 312 av herr Lindblom
in. fl. och II: 383 av herr Sjölin
in. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag angående
möjligheterna att nå en lindrigare

beskattning av extra- eller merinkomster; II)

av herr Spetz, som dock ej antytt
sin mening.

Dessutom fanns vid betänkandet fogat
ett särskilt yttrande av herrar Hagberg
och Magnusson i Borås.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i det nu föredragna betänkandet
från bevillningsutskottet har man
framhållit de särskilda problem, som
sammanhänger med marginalskatten.
Man har därvid tagit sikte på önskvärdheten
av en lindrigare beskattning av
extra- eller merinkomster. Motionärerna
hemställer om en utredning angående
möjligheterna att uppnå en sådan skattelindring.

Bevillningsutskottet avstyrker bifall
till motionen, men det är inte enhälligt.
Fyra reservanter, av vilka jag är en, föreslår
bifall och yrkar att riksdagen
måtte besluta skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning och förslag
angående möjligheterna att nå en lindrigare
beskattning av extra- eller merinkomster.

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning, att det här rör sig om ett
problem, som är en realitet för stora
grupper av skattebetalare. Skatteavdraget
på en extrainkomst är ytterst kännbart
icke endast för de större inkomsttagarna
utan också för skattskyldiga
med medelstora och lägre inkomster.
Den i motionen föreslagna undersökningen
vore därför enligt vår mening av
stort värde.

Naturligtvis vet vi reservanter, och
det vet också motionärerna, att det här
är fråga om ett svårt problem, som säkerligen
inte löser sig självt. Ett system
för lindrigare beskattning av sådana inkomster,
som det här rör sig om, stöter
sannolikt på svårigheter inte minst av
skatteteknisk natur. Det finns säkert stötestenar
i fråga om deklaration, taxering,
debitering o. s. v., men frågan är å
andra sidan, som motionärerna framhåller,
så viktig och av så stort och känt

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

intresse för så många, att dessa förhållanden
inte bör få hindra en utredning.
Enbart den omständigheten, för övrigt,
att ett problem anses som svårlöst, ja till
och med mycket svårlöst, torde inte vara
skäl nog för att man över huvud taget
inte alls skall syssla med det eller ta
itu med det.

Det är nu inte heller —■ och det framhålles
också i motionerna —- enbart ett
skatteproblem det är fråga om. Saken
har större räckvidd. Det är väl känt, att
många avstår från ett erbjudet arbete —
ofta ett ytterst angeläget arbete —• på
grund av den höga beskattning som, menar
de, gör att den behållna inkomsten
inte står i rimlig proportion till den extra
ansträngningen — det är nämligen
alltjämt fråga om en extra ansträngning
— som erfordras för inkomsternas förvärvande.
Och så avstår man helt enkelt
från arbetet.

Att ett sådant »skattetänkande», som
utskottet säger, kan ha vissa positiva sidor
är väl möjligt. Det skulle jag tro. En
eller annan kan kanske exempelvis undgå
överansträngning eller få tid att, som
utskottet kallar det, »utnyttja fritiden».
Att utföra nyttigt arbete, som enligt somligas
mening kan vara stimulerande nog,
under en del av fritiden, kan emellertid
kanske ha sitt värde även det. Motionärerna
och reservanterna är inte alldeles
främmande för en sådan tanke.

Utskottets påpekande, att en lindring
i beskattningen för extrainkomster inte
skulle kunna komma dem till godo, som
inga extrainkomster har — det kan bero
på att de inte kan skaffa sig sådana eller
rent av inte vill skaffa sig sådana —
är naturligtvis alldeles riktigt. Men, herr
talman, behöver verkligen en sådan sak
särskilt framhållas? Det är för övrigt
ingalunda ett klassproblem det här är
fråga om. Problemet är aktuellt fiir personer
från de mest olika inkomstklasser
och med de mest skilda arbetsuppgifter.

Det ligger i sakens natur, att företagares
inkomster erbjuder svårare skattetekniska
problem än vanliga löntagarinkomster.
Motionärerna har därför i
fråga om de förstnämnda pekat på möjligheten
alt införa ett sparmoment i sam -

manhanget. Då emellertid förslag om utredning
angående möjligheterna att stimulera
frivilligt sparande framförts i
annat sammanhang och i annan motion,
vilken kommer att behandlas senare under
riksdagen, torde den föreslagna utredningen
böra i första hand gälla löntagarinkomsterna.
I fråga om metoderna
att nå det angivna syftet, d. v. s. lindrigare
skatt för extrainkomster, torde
utredningen vidare böra vara förutsättningslös.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har vid detta utskottsbetänkande
fogat en blank reservation.
Jag skulle med några ord vilja
motivera varför.

Inom utskottet har jag biträtt utskottets
beslut, men jag kan på många punkter
inte biträda den motivering som
utskottet anför. Utskottet säger exempelvis
att i den mån ett skattetänkande
av den i motionerna omnämnda arten
förekommer bland inkomsttagare för vilga
skatteuttaget sker efter en proportionell
metod, torde detta enligt utskottets
mening bero på en missuppfattning.
För min del tror jag att det är en missuppfattning
från utskottets sida, inte
från de skattskyldiga. Skattebördan är
så pass hög redan i de lägre inkomstklasserna
alt skatten på varje extra intjänad
hundrakrona relativt snart överstiger
fjärdedelen av det intjänade beloppet,
alldeles oavsett om denna inkomst
ligger inom det skikt där skatten
är proportionell. När utskottet så hårt
trycker på att den progressiva skattcmétoden
är anledningen till det skattetänkande
som i alla fall förekommer -—
jag skulle tro att ingen vill förneka att
det förekommer — så menar jag att
det inte beror enbart på den progressiva
skattemetoden utan på skattetrycket
iiver huvud taget.

Vidare vill jag be att herr Sjödahl
måtte notera, att det även inom andra
partier än hans får förekomma olika
meningar.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag kan följa reservanterna
helt i deras allmänna reflexioner
kring marginalskatteproblemet och allt
vad detta innefattar, men jag har litet
svårt att följa dem, när de förmenar, att
problemet kan lösas på de vägar, som
de är inne på. Jag måste uppriktigt säga,
att jag har fått det intrycket av reservationen,
att reservanterna själva
känner sig litet tveksamma rörande denna
sak. De uttalar sålunda på ett ställe:
»Ett system för lindrigare beskattning
av extra- eller merinkomst stöter uppenbarligen
på svårigheter av skatteteknisk
art». Jag tror, att det är realistiskt att
se saken på det sättet. På ett annat ställe
säger reservanterna: »Det ligger i sakens
natur att företagarinkomster erbjuder
svårare skattetekniska problem i detta
sammanhang än vanliga löntagarinkomster.
» Jag tror att också detta är
riktigt. Jag kommer därför fram till den
uppfattningen, att det är svårt att lösa
detta betydelsefulla problem efter de
linjer, som reservanterna tänkt sig. Därför
har jag för min del inte kunnat biträda
reservationen.

Vi på vårt håll har ju föreslagit ett
som vi menar betydligt radikalare och
mera rationellt tillvägagångssätt, nämligen
ett omarbetande av skatteskalorna.
Jag har den bestämda uppfattningen, att
det är endast den vägen man kan gå, om
man vill definitivt och på ett något så
när praktikabelt sätt lösa problemet om
marginalbeskattningen. Vi har ju i våra
skatteskalor bland annat inriktat oss på
någonting, som vi har brukat kalla för
puckeln i skatteskalan för gifta. Om
riksdagen ville reflektera på en skatteskala
sådan som den vi presenterat, tror
jag att marginalskatteproblemet skulle
kunna lösas på det hela taget.

Jag skall inte närmare gå in på alla
de vådor, som marginalskattetänkandet
här i landet har visat sig innebära. När
vi på vår sida först började tala om
marginalskattetänkandet, ryckte man på
många håll på axeln, förmenande att vi
hängav oss åt överdrifter, bedrev agitation
o. s. v. I dag är ju situationen en
annan. Det är säkert inte många, som

numera vågar på allvar påstå, att marginalskattetänkandet
inte har utbrett
sig över hela vårt folk. Men jag skall som
sagt inte gå närmare in på denna sak
vid detta tillfälle. Jag vill bara understryka,
att man kan lösa det stora problemet
via de skatteskalor, som vi har presenterat
och som ju kammaren kommer
att behandla i annat sammanhang längre
fram.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat antyda något om motiven för det
särskilda yttrande som herr Magnusson
i Borås och jag har knutit till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg sade, att
det verkade som om reservanterna varit
litet tveksamma. Anledningen till att
man möjligen kan få detta intryck av
reservationen är att det, såsom han
framhållit och såsom vi själva framhåller,
är fråga om ett mycket svårt problem.
Därför har vi inte dristat oss att
komma med en lösning på frågan, utan
vi har begärt att få en skrivelse till
Kung], Maj:t om utredning av hela problemet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju bara en del av
folkpartisterna som står bakom reservationen
-— fast det är inte »bara» det!
De andra partiernas representanter har
ju inte kunnat biträda den. Att utskottet
inte kunnat biträda den beror på följande
skäl. Vi har en proportionell skatt för
det stora flertalet här i landet. Om man
räknar med att skatten är proportionell
för gifta upp till en årsinkomst av 14 000
kronor sammanlagt och för ogifta upp
till 7 000 kronor, kommer ungefär 70
procent av de gifta skattebetalarna i denna
grupp och omkring 67 procent av de
ogifta skattebetalarna. För denna grupp
är statsskatten 11 procent, vartill kommer
kommunalskatten, olika på olika
håll. För alla dessa betyder, såsom ut -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

skottet liar utvecklat, en ökning av inkomsten
med något tusental kronor ingen
skärpning av marginalskatten utom i de
undantagsfall då vederbörande ligger
nära gränsen. Man kan säga, att det är
för mycket med 11 procent i statsskatt
plus de 12 procent, som vi räknar med
då det gäller kommunalskatten, alltså
sammanlagt 23 procent i marginalskatt.
Men anser man det, måste man ju minska
dessa 23 procent för hela gruppen, om
man vill göra någonting. Då arbetar man
inte med »puckeln», som herr Hagberg
talade om, ty det är rätt få som ligger i
den s. k. puckeln, och då kan man inte
gå fram på något annat sätt än genom att
sänka skatteuttaget på statsskatten rätt
betydligt.

För dem där nere — och det är de
många — med en extrainkomst på ett
eller två tusen kronor gäller att de av
varje hundralapp får behålla 77 kronor.
Enligt den erfarenhet, som jag har fått
vid samtal med många människor på
verkstäder, kontor och annorstädes, drar
de sig inte för något arbete därför, att
de vet att 23 procent kommer att försvinna
i skatt. Man värdesätter de 77 kronorna
som man får behålla av varje
hundralapp så pass mycket, att skatten
inte verkar dämpande, utan att de gärna
tar en extrainkomst. Detta har betygats
från alla håll.

När man kommer högre upp i inkomstgrupperna,
kan det naturligtvis ligga litet
annorlunda till. Högern har i sitt
särskilda yttrande ett exempel, där det
blir ett hopp från It till 27 procent. För
att detta skall inträffa måste vederbörande
ligga i toppen på det proportionella
skiktet. Låt oss säga att det gäller
eu gift person med 14 000 kronors inkomst
som får en extrainkomst, så att
lian hamnar, om jag nu har räknat rätt,
på ungefär 19 000. Detta hopp från
14 000 till 19 000 kronor gör att hans
skatteproccnt stiger från 11 till 27, och
det är en betydande ökning. Men då
skall han också ha en extrainkomst på
fyra å fem tusen kronor, och det är inte
så värst stor sannolikhet för att folk i
allmänhet i de inkomstskikten liar att
räkna med en inkomstökning i form

av extrainkomst av den storleken. När
man däremot kommer upp till de verkligt
stora inkomsterna, där det verkligen
kan betyda någonting, får man tänka
på att det dock i varje skikt är fråga
om ett tiotusental kronor. Om en femtiotusenkronorskarl
ökar sin inkomst till
något över sextiotusen kronor, kan det
bli en uppräkning av hans skatt på inkomstökningen
som är rätt betydande —
jag har inte sådana inkomster — men
även därvidlag är min erfarenhet att vederbörande
inte drar sig för denna inkomststegring.
En affärsman, som på
sin rörelse kan förtjäna tiotusen kronor
extra, låter inte bli den där affärstransaktionen
för att undvika att bli beskattad
med, låt oss säga hälften. Och de
läkare och tandläkare och andra i den
kategorien, som jag känner, underlåter
inte att operera folk i halsen eller blindtarmen
eller vad det nu är för någonting,
även om hälften av inkomsten
skulle gå till skatt.

Jag anlitade en tid en tandläkare som
sade, att han nu ämnade ta sig Wigforssdagar.
Jag sade till honom: »Ja, varför
gör du inte det? Därigenom skulle du
hålla ut längre. Varför slita ut dig och
få ryggåkommor? Ta dig ledigt, så att
du kan räcka längre!» Han följde rådet
delvis, åtminstone en gång, men sedan
stoppade han upp med det och fortsatte
att förtjäna mera pengar.

Jag tror således att hela det här talet
är i allra högsta grad överdrivet. Vad
som däremot spelar en roll är, när vederbörande
får en extrainkomst och ser
i sin skattetabell att källskatten för denna
inkomst blir hög. Skattetabellen är ju
räknad på 52 veckor, men om vederbörande
har den högre inkomsten bara
under en vecka eller fjorton dagar, får
han ju i verkligheten inte så hög skatt
som källskattetabellen utvisar. Om han
inte vet det, kan han bli litet tveksam,
och det är detta utskottet menar, då det
säger, att här behövs upplysning. Låt
arbetsgivarna och oss alla medverka till
att vederbörande tolkar källskattetabellcrna
på ett riktigt sätt!

Jag har god lust att här liisa upp vad
högerrepresentanterna skriver i sitt sär -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

skilda yttrande, men jag skall bara plocka
fram vissa punkter. Jag instämmer
lielt i de synpunkter som anföres på
sista sidan i utlåtandet. De säger, att det
förslag folkpartiet kommer med inte
står i överensstämmelse med principen
om skatt efter förmåga och att det därför
är omöjligt att gå med på förslaget,
tv då avviker man från en princip, och
det har högern svårare att göra än folkpartiet.
Vidare säger högern att det inte
är praktiskt möjligt att genomföra något
av de alternativ motionärerna ifrågasatt
utan att högst betydande orättvisor uppstår.
Detta blundar folkpartiet för, med
ett undantag — ett stort undantag, ett
lejon: herr Spetz har tillräcklig praktisk
erfarenhet för att veta vad då skulle
komma att ske, och därför kan han
inte skriva under folkpartiets reservation.

Vidare säger högerrepresentanterna
att då ackordsarbete förekommer, är arbetstiden
helt och hållet beroende av
den enskilde arbetstagarens avgörande,
t. ex. vid skogsarbete, och undrar, hur
man där skulle kunna komma fram till
vad som är merarbete och extraarbete.
Högern anför vidare att vissa kategorier
inkomsttagare över huvud taget helt
skulle ställas åt sidan. Detta är så starka
invändningar mot förslaget, att jag fullt
och helt begriper att högern icke har
kunnat ställa sig bakom folkpartiets reservation.

.lag kommer sedan till en annan sak,
nämligen den, att folkpartiets förslag
gäller endast statsskatten — man aktar
sig väl för att beröra kommunalskatten.
Det är ändock så, att det är först vid
inkomster över ungefär 20 000 kronor
som statsskatten börjar att väga över
kommunalskatten. För inkomster under
20 000 kronor och ju längre ned i inkomstskiktet
man kommer, betyder kommunalskatten
oerhört mycket mer. Det
är, om man skulle kunna hitta på något
system för kommunalskatten, som de
många inkomsttagarna här i landet skulle
få någon hjälp. En regel beträffande
statsskatten hjälper dem praktiskt taget
inte alls; den skulle hjälpa endast i de
höga inkomstskikten, och det är väl

dem, som folkpartireservanterna bligar
emot.

Herr talman! Jag kan inte annat än
finna denna motion och det yrkande,
som är byggt på den, vara byggda på
mycket löslig grund. Den tycks ha runnit
upp i en hjärna hos en person som
är mycket begåvad, men närmast begåvad
på det sättet, att hans fantasi har
skenat i väg, och i varje fall vilar hans
fötter inte på den fasta marken, utan
han har lämnat all beröring med verkligheten
och svävar fritt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I trots av att det, som
vanligt, har varit så, att herr Sjödahls
anförande till en viss del — kanske inte
så stor del i dag men dock till en viss del

— väl har varit avsett att roa honom
själv och andra, kan jag gärna medge,
att det ligger något i vad han sagt. Det
erkännandet vill jag ge honom.

Emellertid kan det inte förnekas, det
står f. ö. i betänkandet, att även utskottet
funnit, att det här i landet finns något
som kallas skattetänkande och att
detta ofta rör sig omkring de problem,
som det här är fråga om. Och är det nu
så, att något av detta skattebetänkande

— och det är ju möjligt — kan bero på
okunnighet och missförstånd angående
de förordningar och bestämmelser som
finns, undrar jag, herr Sjödahl, om det
verkligen låter sig göra att råda bot på
missförståndet, med mindre man gör en
ordentlig utredning, som sedan kan visas
för dessa fåkunniga och missförstående
människor.

Herr Sjödahls anförande har, herr talman,
inte förmått mig att ändra den meningen,
att det här A) är fråga om ett
stort problem och B) ett problem som
bör bli föremål för en utredning mycket
snart, även om jag gärna medger, att det
är en svårlöst, t. o. m. mycket svårlöst
fråga.

Jag ber, herr talman, att få framhärda
i min mening att reservationen bör bifallas.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om lindrigare beskattning av extrainkomster m. m.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Även om jag inte är författare
till motionen i fråga, något som
måhända herr Sjödahl trodde, vill jag
bara säga, att jag funnit frågan så pass
allvarlig, att jag ansett det vara nödvändigt
att få den upp till prövning.

Det är inte på det sättet, som herr Sjödahl
här har låtit påskina, att det icke
föreligger hämmande verkningar för extraarbete.
Han nämnde att han hade talat
med den eller den personen och att
de icke funnit anledning att känna sig
förhindrade att på grund av marginalskattens
storlek skaffa extra inkomster.
Jag kan vittna om precis raka motsatsen.

Inom ett stort antal verksamhetsgrenar
kan man ha behov av att under vissa
tider på året få extra arbete utfört. Det
kan vara svårt att anställa en person för
lielårstjänstgöring, men man behöver ha
extra arbeten utförda under en viss del
av året. Det är inte sagt att det blir, såsom
herr Sjödahl trodde, endast 14 dagar
—- det kan bli fråga om betydligt
längre tid. I dessa fall kommer de skattskyldiga
ovillkorligen att räkna med att
den merinkomst, som de erhåller, får inverkan
också på skatteuttaget, därför att
de, såsom herr Sjödahl själv anförde,
kanske just är uppe vid gränsen till cn
ny skatteskala.

■lag tror att man skulle göra samhället
och företagarnas och näringslivets
verksamhet en stor tjänst, om man på
denna punkt kunde få till stånd, som
herr Sjödahl säger, mera upplysning.
Men låt oss då få det! Hur man än upplyser,
kan man å andra sidan inte komma
ifrån, att det i vissa fall kan bli en
sådan ökning av skatterna per år räknat,
att den inkomst, som uppstår av
den extra tjänstgöringen, inte står i
rimlig proportion till merbeskattningen.

Herr Södcrquist har tidigare talat om
de svårigheter, som möter på detta område,
och herr Hagberg har särskilt betonat
att vi inte har angivit några linjer,
som är möjliga att följa. Vi har dock antytt
att man härvidlag har prövat sig
fram exempelvis i Danmark, och vi har
också pekat på vissa andra möjligheter.

När man begär en utredning här i
riksdagen, är det väl inte meningen, att
man först själv skall göra utredningen.
Ofta tillgår det väl så att man ger vissa
antydningar. Om utredningen kommer
till stånd, kan den sedan gå längre i sina
undersökningar. Man får först pröva
de uppslag som givits och se efter om
de är hållbara, och sedan får utredningen
eventuellt gå vidare och undersöka
andra möjligheter. Den omständigheten,
att kanske inte alla möjligheter är angivna
i vederbörande motion, bör väl inte
hindra riksdagen från att fatta beslut
om en utredning, som sedan naturligtvis
bör ha full frihet att söka sig fram också
på andra vägar än de i motionen antydda.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I min egenskap av lärjunge
känner jag mig tämligen stolt över
det betyg — det var nästan a — som
lektor Sjödahl just åsatt vår uppsats i
betänkandet. Jag är glad över detta betyg
och försäkrar lektor Sjödahl, att det
skall sporra oss till förnyade ansträngningar
i fortsättningen.

Tyvärr kunde herr Sjödahl i sitt höga
betyg inte helt invändningsfritt inkludera
vad vi reservanter skriver nederst
på sidan 13, där det heter: »Den ''puckel’,
som finnes i skatteskalan för gifta
och som kan exemplifieras med påpekandet
att statsskattesatsen för en beskattningsbar
inkomst strax under 8 000
kronor är It procent medan den för en
beskattningsbar inkomst fr. o. m. 12 000
kronor utgör inte mindre än 27 procent,
spelar i detta avseende en mycket väsentlig
roll.»

Såvitt jag förstår, ville herr Sjödahl
inte bestrida riktigheten av dessa siffror.
Herr Sjödahl menade dock, att det
var relativt få människor, som det här
gällde. De stora grupperna, sade han,
ligger nedanför dessa tal. Herr Sjödahl
anförde sedan några procentsiffror. Jag
ifrågasätter inte ett ögonblick att herr
Sjödahls siffror inte skulle vara riktiga,
men jag är litet tveksam om huruvida
de är alldeles färska. Det som jag emel -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen

lertid är alldeles viss om, herr Sjödahl,
är att den större grupp, som herr Sjödahl
synes mest intresserad av, blir mindre
för varje år och att samtidigt den mindre
gruppen blir talrikare för varje år som
går, beroende dels på den allmänna inkomstlyftningen,
dels — och inte minst
— på penningvärdeförsämringen. Men
då drabbas de ju också, dessa människor,
av skattesystemet, sådant det nu
är konstruerat, på ett helt annat sätt än
tidigare, och då uppkommer marginalskattetänkandet,
om det inte funnits redan
tidigare.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att mina procentsiffror stödde sig på de
uppgifter, som finns i betänkandet och
som framskaffats av utskottets kansli.
Det gäller storleken av inkomsten för
taxeringsåret 1956. Siffrorna är så färska
som det över huvud taget är möjligt att
få fram. Under det allra sista året har
det ju för övrigt inte skett några större
förändringar beträffande inkomsterna.

Sedan har herr Hagberg naturligtvis
rätt i att tack vare ett stigande välstånd
får folk undan för undan ökade inkomster
och klättrar därigenom över gränsen,
men fortfarande har vi den stora massan
där nere, där detta inte spelar någon
roll, därför att det är en proportionell
beskattning.

Men jag har varit i kommittéarbete inriktad
på att man skulle försöka bredda
detta undre skikt, så att det kom att omfatta
ännu flera. Jag vill minnas att det
för några år sedan omfattade 80 procent.
Nu är vi nere i 70 procent. Man borde
alltså höja skiktet så att det skulle komma
att omfatta en lika stor del av befolkningen
som tidigare. På den punkten
tror jag nog, om herr Hagberg där vill
insätta sin energi, att han och jag skulle
kunna mötas.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till den

av herr Söderquist in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Eriksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 23.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
företagsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen

I) de likalydande motionerna 1:211
av fru Gärde Widemar och herr Ebbe
Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist
och S.lrandh, vari hemställts, att
riksdagen måtte

A. besluta att punkt 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj
1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) skulle erhålla den ändrade lydelse,
som i motionerna angivits;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att skyndsam utredning måtte
vidtagas angående ändring i gällande
bestämmelser, i vad de föranledde beskattning
av orealiserad värdestegring å
rörelseidkares tillgångar avsedda för omsättning
eller förbrukning (lager), samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

II) de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 391 av herr
Cassel m. fl., vari hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga
den kommitté, som tillsatts för att utreda
frågan om förlust- och resultatutjämning,
att bedriva sitt arbete så
skyndsamt, att proposition i ämnet kunde
föreläggas 1958 års riksdag;

III) de likalydande motionerna I: 370
av herr O hlon m. fl. och II: 456 av herr
Ohlin in. fl., vari hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta,

1) att beträffande varulagervärderingen
femte stycket i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen skulle
ändras så, att procenttalet för nedre
gränsen för värdering av varulager fastställdes
till 30 i stället för nu i princip
gällande 40;

2) att övergångsbestämmelserna be träffande

punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen (varulager värderingsreglerna)

skulle dels ändras i
överensstämmelse med yrkandet under

punkt 1, d. v. s. att procenttalet bestämdes
till 20 vid 1957 års taxering,
och att fr. o. m. 1958 års taxering huvudregeln
med nedan angivna komplettering
skulle gälla, dels ock kompletteras
med ett stadgande av innebörd att
vid 1955 års utgång befintlig lagerreserv
finge behållas i den utsträckning som
angivits i motionerna;

3) att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utredningen rörande rätt till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
måtte arbeta i sådan takt,
att förslag kunde föreläggas riksdagen
nästa år;

IV) de likalydande motionerna 1:372
av herr Sveningsson och II: 381 av herr
Strandh m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att fjärde stycket
av punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:370 av herr Ohlon
m. fl. och II: 456 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
I: 211 av fru Gärde Widemar och herr
Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar
Nordqvist och Strandh, såvitt motionerna
avsåge övergångsbestämmelserna till
1955 års lagstiftning rörande varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna

1:211 av fru Gärde Widemar och herr
Ebbe Ohlsson samt 11:174 av herrar

Nordqvist och Strandh, såvitt motionerna
avsåge utredning angående ändring av
gällande regler i vad de föranledde beskattning
av orealiserad värdestegring
å lagertillgångar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4) alt de likalydande motionerna

1:372 av herr Sveningsson och 11:381

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen

av herr Strandh m. fl. angående viss ändring
av punkt 2 av anvisningarna till 29
§ kommunalskattelagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

5) att de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:370 av herr Ohlon
in. fl. och II: 456 av herr Ohlin m.
fl., såvitt motionerna avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande utredningen om
förlust- och resultatutjämning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås
och Strandh, vilka ansett

dels att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 391 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:370 av herr
Ohlon m. fl. och II: 456 av herr Ohlin
m. fl., såvitt motionerna avsåge varulagervärderingen
— bort under punkten
1 hemställa, att riksdagen måtte antaga
i reservationen infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

dels ock att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande
motionerna I: 372 av herr Sveningsson
och II: 381 av herr Strandh m. fl. angående
upphävande av gällande begränsningsregel
rörande pensionsavsättning i
familjebolag — bort under punkten 4
hemställa, att riksdagen måtte antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är ju inte mycken
nytta med att dra upp en lång debatt,
då vi så sent som för två år sedan i detalj
granskade frågan om varulagervärderingen.
Denna utgör ju endast en detalj
i det stora komplex, som vi brukar
kalla företagsbeskattningen.

Att reservanterna i utskottet främst
slagit vakt om motionerna angående va -

rulagervärderingen och föreslagit som
en lägsta gräns 30 procent av återanskaffningsvärdet,
sammanhänger med
att vi inte vill vara med om en taxering
av fiktiva värden, som det ju innebär,
när man framtvingar en uppskrivning
av det befintliga lagret. Denna uppskrivning
av det befintliga lagret innebär ju
dessutom att beskattningen blir retroaktiv.

I själva verket innebär de regler, som
beslöts av 1955 års riksdag, att de företag,
vilka hade hunnit konsolidera sin
ställning, nu råkar ut för kalamiteten,
att kapitalet sugs ut från företagen. Det
sades redan 1955 att det är det enskilda
näringslivet, som i första hand får ta
stöten vid vikande konjunktur. Att motionärerna
här har återkommit och, förmodar
jag, skall återkomma år efter år
med sina förslag i denna riktning, innebär
ett löfte att vi, när vi får möjligheter
att genomföra den ändring som vi
här föreslår, också kommer att göra det.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen av herr
Hagberg m. fl.

I detta anförande instämde herr Hagberg
(h).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skall söka begränsa
mig till några få synpunkter.

Enligt de nya bestämmelser, som ännu
inte fullt trätt i kraft, är den nedre
gränsen vid avskrivningen satt till 40
procent. I reservationen vill man ha 30
procent i stället. Jag får då be kammaren
att erinra sig, hur det ligger till.

Först och främst får man göra avdrag
för alla inkuranta varor, men sedan får
man, när lagstiftningen träder i full
kraft, avskriva 60 procent av antingen
anskaffningspriset eller återanskaffningspriset
på återstoden, alltså ned till
40 procent. Detta bör kunna räcka för
de allra flesta företag. Ty vad skall det
avse? Jo, det är avsett att täcka prisfallsrisken
på betryggande sätt. Men det
finns vissa varor, där prisfallen liksom
prisstegringarna kan vara oerhörda, och
det är rå- och stapelvaror. Därför har

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen

man antagit en regel, att man i sådana sta hjälpta, och alla de nystartade förefall
får räkna med det lägsta pris, som tagen skulle vara bundna av 40-proförekommit
under de sista tio åren, och centsgränsen och aldrig komma under

därmed är nog den ömtåligaste gruppen
fullt skyddad för prisfallsrisker, då man
kan ta det lägsta priset under tio år
och skriva ned det med 60 procent till
40 procent.

Förut fanns det inga regler. Mellankommunala
prövningsnämnden försökte
provisoriskt tillämpa vissa regler, men
en hel del företag skrev ned långt under
de 30 procenten. Det fanns nog företag,
som praktiskt taget hade skrivit ned sina
lager till noll, och det hade man gjort
skattefritt och säkerligen just i avsikt
att gömma dessa skattefria reserver i
företagen. Nu är den möjligheten borta.
Under de närmaste åren får man skriva
ned till 20 procent, de två närmast följande
till 30 procent och sedan till 40
procent, men om man har gått under
dessa 40 procent, måste skillnaden tagas
fram till beskattning. Då säger man
att detta är olämpligt och oriktigt. Men
man har alltid sagt, både beträffande
den fria avskrivningen och de nu ifrågavarande
bestämmelserna, att förr eller
senare kommer reserven fram till
beskattning. Nu, när den framtages till
beskattning genom att man sätter en viss
gräns, då säger man att det blir en retroaktiv
beskattning, men det är ju vad
man alltid har räknat med, att dessa
reserver förr eller senare skulle komma
fram. Hur skulle det se ut, om man
skulle genomföra den regeln, att dessa
orealiserade värdestegringsvinster inte
skulle beskattas, när de ligger under
den procentsiffran? När man skall reglera
detta, då liöftar reservanterna och
säger att hälften är nog. Den andra hälften
vågar de sig inte på. Även om de
skulle komma med en bevisning, varför
det just skall vara hälften av det som
ligger under 40 procent — men det kan
de inte, utan de liöftar till det — hur
skulle det verka? Jo, de företag som har
kunnat bygga upp en så stor lagerreserv,
alt de kommit under de 40 procenten,
skulle få behålla hälften av den
i fortsättningen, men alla de svagare företagen,
som aldrig orkat komma så
långt ned, skulle inte vara det bitter -

den.

Det innebure alltså att åt dem, som
mycket har, skulle mera bliva givet,
men åt dem, som mindre har, skulle inte
givas någonting. De nya företagen finge
kämpa så gott de kunde. En sådan regel
kan icke vara rättvis. Vad riksdagen
har godtagit och vad utskottet här föreslår,
att man skall bibehålla framdeles,
överensstämmer med god köpmannased.
Vill man lätta på beskattningen av industrien
och företagen, bör man inte
mjuka upp avskrivningsreglerna, utan
då bör man ge sig på skatteprocenten
eller plocka bort någonting sådant som
investeringsavgiften, vilken nog så småningom
också kommer att försvinna. Det
är den vägen man bör gå, men det är
inte lämpligt att rubba på dessa grundvalar
för företagsbeskattningens uppläggning,
vilka ändå ger företagen här i landet
de bästa avskrivningsmöjligheter
som sannolikt står företagen till buds i
något europeiskt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! När herr Sjödahl kom
in på frågan om reservanternas förslag
om övergångskonto för lagerreserv och
säger att halveringen innebär en höftning,
så är det ju riktigt så till vida att
halveringen är en schablon. Det är vi
fullt medvetna om att den är. Men när
man inte kan åstadkomma en, skall vi
säga hundraprocentig rättvisa, så är det
väl, herr Sjödahl, bättre om man åtminstone
kan åstadkomma någonting som
liknar en femtioprocentig rättvisa än
ingenting alls.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Ilcrr SJÖDAHL (s):

Jag tror att det i stället blir en hundraprocentig
orättvisa som man här skulle
prestera, ty man hjälper ju inte alls
de svagare företag, som inte har kunnat
bygga upp en lagerreserv, och inte de
nystartade företagen. Gentemot dem blir

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Om vissa ändringar i företagsbeskattningen

det en hundraprocentig orättvisa, herr
talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av
herr Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Hagberg in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 2 och
3 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i motsvarande del av den
av herr Hagberg in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 5 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om skattefrihet
för vissa ersättningar som utbetalas
från Förbundsrepubliken Tyskland,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 144, till Konungen angående
motioner dels om skyndsam utredning
rörande åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
och dels om utredning angående
samordning av de samhälleliga
stödformer och åtgärder, som syftar till
en lösning av barna- och ungdomsproblemen
på längre sikt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till rikdagens skrivelser
till Konungen:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Skegrie 35l i Malmöhus län; och

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar
som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 151, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående avgivande
av förklaring i enlighet med
bestämmelserna i artikel 36 moment 2 i
stadgan för den internationella domstolen.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

134, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.;

nr 135, angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln;

nr 136, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter; och

nr 138, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel.

Anmäldes och bordlädes cn av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om medgivande att av riksbankens
medel taga i anspråk ett belopp
för anskaffande av en s. k. helrotationsmaskin
för sedeltryckeriet m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 445, av herr Bergman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 446, av fru Sjöström-Benglsson m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 447, av herr Mogård, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till främjande
av bostadsförsörjningen in. m.;

nr 448, av herr Jansson, Erik, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
in. in.;

nr 449, av herr Andersson, Älvar, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 450, av fröken Ranmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 451, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dels förvärv av aktier i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag, dels
ock ökning av .statens järnvägars rörliga
kredit;

nr 452, av herr Åman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till
folkskoleseminarieorganisationen m. m.;
och

nr 453, av herr Olsson, Erik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa markförvärv för försvaret.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
G. 11. Berggren

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Onsdagen den 27 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik I

denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
i Sverige under år 1956 samt
den av riksbanken förda penning- och
valutapolitiken. Redogörelsen avslutades
med följande uttalande:

»Såsom framgått av den ovan lämnade
redogörelsen har den penningpolitik,
som förts under 1955 och 1956, präglats
av en avsevärd hårdhet. Graden av
restriktivitet liksom de medel som använts
för att uppnå densamma har betingats
av nödvändigheten att så snabbt
som möjligt dämpa överexpansionen i
ekonomien. Den förda politiken har i
stor utsträckning haft avsedda verkningar.
Fn dämpande effekt på investeringsverksamheten
blev sålunda märkbar redan
1955 och har sedan dess förstärkts.

Priset för den stabilisering, som uppnåtts,
har varit en avmattning i produktionens
stegring och en begränsning av
bl. a. näringslivets investeringar. Det är
därför angeläget, att samhällsekonomien
snarast stabiliseras så att en grund lägges
för en utvidgad investeringsverksamhet
och en ny uppgång i produktionsökningen.
Den omedelbara effekten av en
skärpning i penningpolitiken tenderar
visserligen att i första hand rikta sig mot
investeringsefterfrågan. Å andra sidan
bör begränsningen av möjligheterna att
erhålla lån leda till ett ökat sparande
för finansiering av investeringarna med

egna medel både inom den privata sektorn
och inom den offentliga. Beträffande
kommunerna har detta redan delvis
ägt rum, och uppläggningen av den statliga
budgetpolitiken utgår från samma
riktmärke, när den genom en stram finanspolitik
syftar till att öka utrymmet
för de totala investeringarna i samhället.
Först när balansen mellan sparande och
investeringsbehov förbättrats, kan en lättare
och smidigare penningpolitik praktiseras.
Att en sådan inte minst ur de
mindre företagens och jordbrukets synpunkt
är ett synnerligen angeläget önskemål,
behöver inte särskilt understrykas.

Vad i detta ärende förekommit har
utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,
Mannerskantz, Schmidt, Nordqvist i
Karlskoga och Löff/ren ansett, att utskottets
utlåtande under ifrågavarande punkt
bort hava den lydelse, reservationen visade.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det är synd att omedelbart
efter middagen behöva besvära
kammarens ledamöter med ett så pass
svårsmält ämne som det jag nu skall inleda.

Detta ärende om decharge för riksbanken
och riksgäldskontoret ger oss anledning
till en återblick på den ekonomiska
utvecklingen under år 1956, enkannerligen
i vad avser penning- och
valutapolitiken.

Som vanligt, och jag skulle vilja säga
som naturligt är, har vi inom utskottet
haft delade meningar när det gällt att i
korthet karakterisera förloppet under
det gångna året. Jag skall nu med några
ord kommentera det uttalande, som
gjorts i reservationen till utskottets utlåtande,
och förutsätter därvid att kammarens
ledamöter haft tillfälle att på

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

förhand ta kännedom om handlingarna i
ärendet.

Under år 1956 minskade den realekonomiska
utvecklingstakten väsentligt.
Den blev knappt 2 procent, d. v. s. endast
hälften så stor som under år 1955.
Då vi vant oss vid att räkna med en normal
årlig utvecklingstakt på 3 å 4 procent,
har vi att häri se en varningssignal.
Det är fara värt att vi kommit in i en
trend, där vårt produktiva underlag hotar
att alltjämt relativt försämras. Det
är en allvarlig sak, inte minst i det läge
där vi nu befinner oss som i alldeles
särskild grad ställer krav på vår konkurrenskraft
utåt. Jag tänker då på de
europeiska integrationssträvandena, som
vi har klart för oss att vi måste kunna
leva upp till, och jag tänker också på
de väntade påfrestningarna av socialpolitisk
natur på hemmafronten; låt oss
bara nämna pensionsfrågan och arbetstidsförkortningen.

Betalningsbalansen företer i realiteten
en brist på 300 miljoner kronor. Att valutareserven
det oaktat ökade med 214
miljoner kronor förklaras därav att genom
importkrediter och förskottsbetalningar
en s. k. förskjutningspost på över
500 miljoner kronor föreligger, ett belopp
som något överstiger motsvarande
siffra för år 1955. Här har vi således under
dessa två år samlat på oss anspråk
på den svenska valutabehållningen på
sammanlagt omkring 1 miljard kronor,
som snabbt kan aktualiseras. Det är ett
problem, som vi har ansett vara av en
sådan storleksordning, att det förtjänar
att närmare undersökas av riksbanken,
hur detta belopp sammansätter sig.

Det har således inte lyckats oss att förstärka
eller ens vidmakthålla den svaga
valutareserven. Att Sverige med sina rika
naturtillgångar och sitt gynnsamma utgångsläge
på exportområdet kunnat hamna
i denna situation, är ett bevis så gott
som något på att det måste vara någon
brist i den finans- och penningpolitik
som vi för.

Det i octi för sig allt annat än önskvärda
resultatet, alt takten i produktionsökningen
nedgått under det normala
och all de produktiva investeringarna

starkt begränsades, ledde inte till prisstabilitet.
Den allmänna prisnivån fortsatte
att stiga med 3,6 procent mot 6,2
procent för år 1955. Under dessa två år,
då så gott som hela arsenalen av finanspolitiska
och penningpolitiska åtgärder
haft sin udd riktad mot näringslivet, har
vi måst vidkännas en ytterligare försämring
av penningvärdet med 10 procent.
Vi bör kanske göra en liten repetition
av vad som hänt sedan början av
år 1955 i detta avseende.

Vi fick i januari det året tillbaka investeringsavgiften,
och den motiverades
delvis med att den skulle utgöra en ersättning
för att man icke ville röra vid
räntan. Man menade att inom näringslivet
hade en investeringsavgift minst
samma effekt som en höjd ränta, och det
var näringslivets investeringar som man
särskilt ville komma åt. Så gjorde man
definitivt slut på den fria avskrivningsrätten,
som haft förtjänsten av den konsolidering
inom näringslivet som ägt
rum under tidigare år.

Det sades ju, när denna fria avskrivningsrätt
infördes, att den utgjorde en
betingelse för den höga skattesats av 40
procent, som samtidigt fastställdes. Det
hette också att man skulle ta en sänkning
av bolagsskatten i övervägande, om
det skulle bli aktuellt att göra någon
rubbning i den fria avskrivningsrätten.

Så gick man över till varulagervärderingen,
som vi alldeles nyss har diskuterat
i kammaren. Åtgärderna på detta område
innebär att nominella inflationsvinster
tvingats fram till retroaktiv beskattning.
Härigenom hindras många företag
att bibehålla sitt realkapital intakt.
Denna åtgärd torde ha varit särskilt
tyngande för näringslivet. Det försök
att få lindring i dessa bestämmelser,
som gjordes senast i dag, blev som
väntat blankt avvisat.

Ja, så fortsatte man — i stiillet för att
sänka bolagsskatten, vilket borde ha varit
en konsekvens av borttagandet av
den fria avskrivningsrätten, höjde man
den lnix flux med inte mindre än 25
procent.

Alla dessa åtgärder företogs slag i
slag. Dessutom kom man i april 1955

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

äntligen till besinning i fråga om penningpolitiken
och höjde räntan. Investeringsavgiften
hade införts just i syfte
att undvika räntehöjning, men man tog
inte i övervägande att vid räntehöjningen
genomföra någon ändring på annat
håll, utan den kom såsom en ytterligare
belastning ovanpå allt det andra.

Sedan man genom alla dessa kombinerade
åtgärder kommit åt företagssparandet,
har man gått över till penningpolitiken
för att även där stänga — eller
i alla händelser hårt tillskruva — de
kranar som skulle kunna förse näringslivet
med krediter. Räntehöjningen var
en riktig åtgärd, något som ännu mycket
klarare skulle ha framgått om den fått
tillämpas i de former vi åsyftade, men
man har som bekant kombinerat den
med regleringar även på penningmarknaden,
som snedvridit förhållandena.

Vad beträffar kreditmarknaden, har
detta skett genom fastställandet av det
s. k. taket för affärsbankernas utlåning.
Det tillkom i september 1955 och fastställdes
då till 99 procent av utlåningen
vid utgången av juli 1955. Man skulle
således med 1 procent tvinga tillbaka
den totala summan av utlåningen vid
det tillfället. Från utgången av augusti
1956 har detta tak fixerats till 95 procent
av utlåningen ultimo juli 1955, och
denna begränsning gäller alltjämt. Genom
den åtgärden skar man ned utlåningen
till näringslivet med omkring
600 miljoner. Det gällde således att
tvinga fram återbetalning av lämnade
krediter till en omfattning av 600 miljoner
för att man skulle kunna komma
ned till taket. Och taket är fortfarande
oförändrat — det har inte i någon mån
påverkats av vad som i övrigt skett till
följd av utvecklingen och de därmed
uppkomna behoven av nya krediter.
Anordningen, som verkar såsom ett
idiotstopp, kan möjligen te sig befogad
under en kortare övergångstid, men leder
— när den som nu varit i kraft under
snart två år — till allvarliga desorganisatoriska
verkningar, som vi närmare
har utvecklat i vår reservation
och som jag här inte skall närmare uppehålla
mig vid. I höstas ställdes inom

riksbanksfullmäktige i utsikt, att utredning
om en omläggning av systemet skulle
komma till stånd, men något resultat
har ännu inte avhörts.

Det är således kreditmarknaden som
man på detta vis har skruvat till. Går
vi sedan till kapitalmarknaden, så reglerar
riksbanken sedan 1952 rätten att
emittera obligationslån. Av hos riksbanken
inhämtade uppgifter framgår, att
industrien praktiskt taget har utestängts
från denna sin traditionella lånemarknad.
Detta tvingar företagen att söka
andra, dyrare och mindre rationella
former för sin kapitalförsörjning. Det
leder till en strävan att prolongera erhållna
rörelsekrediter, och därigenom
kommer affärsbankerna att belastas även
med de långfristiga upplåningsbehoven.
De får på detta sätt sämre möjligheter
att fylla sin viktigaste uppgift, nämligen
att tillgodose företagens kortfristiga behov
av rörelsekrediter. All långsiktig
planering inom företagen försvåras, när
man inte har tillgång till en obligationsmarknad,
som man kan räkna med i sina
finansieringsplaner.

Självfallet går det inte, i all synnerhet
inte med den politik som hittills förts,
att i ett slag återställa en fritt och smidigt
och efter marknadsmässiga grunder
fungerande kredit- och kapitalmarknad.
Men vi har kommit i ett läge som borde
givit anledning till att man under det
gångna året påbörjat en gradvis avveckling
av regleringarna.

Om sålunda en utomordentlig restriktivitet
tillämpats inom den privata sektorn,
har så inte kunnat ske inom den
statliga. Vi vet ju att den planerade totalbalanseringen
av den löpande budgeten
icke gått att genomföra. I stället för
att staten skulle slippa att låna och därmed
kunna lämna fältet fritt för andra
låntagare, beräknas det statliga nyupplåningsbehovet
för löpande budgetår till
700 miljoner kronor, som till väsentlig
del kommer att hamna i riksbanken.
Budgetberäkningarna kommer att slå fel
med omkring 1 miljard kronor eller
bortåt 10 procent av hela det väldiga
belopp som budgeten numera representerar.
Upplåningen i riksbanken bär be -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

tytt en påspädning av marknadens likviditet,
som på grund av den tidigare
nämnda takkonstruktionen måst söka sig
andra vägar än de vanliga och hamnat
på den okontrollerade s. k. grå marknaden.

Vi bestrider inte, att åtgärder i syfte
att hålla ned övertrycket i svensk ekonomi
under 1956 varit nödvändiga och
att de även måst gälla den enskilda investeringsverksamheten.
Men vi vänder
oss mot de metoder som kommit till användning
och mot den ensidighet med
vilken restriktiviteten kommit att gälla
näringslivet. Vi betraktar en fortsättning
på denna väg som ett allvarligt hot
mot välståndet i vårt land. Enligt vår
mening hade den ekonomiska politiken
bort länkas över i sparvänlig riktning i
alla de avseenden som är möjliga för
statsmakterna att genomföra och sikta
mot en marknadsmässig penning- och
finanspolitik.

Slutligen hävdar vi att de offentliga
utgifterna i vårt land ■— såväl för förbrukning
som för investering -—■ kommit
upp till en så hög nivå, att de i och
för sig verkar inflationsdrivande. Det
är en väldig sektor, som på så sätt blir
undandragen från den effektivitets- och
kostnadskontroll som är nödvändig för
ett stabilt penningvärde. Det leder också
till ett skattetryck, som starkt hämmar
både vilja och förmåga till frivilligt sparande
och dämpar kostnadsmedvetandet
även inom den enskilda sektorn. Ju fler
erfarenheter vi får, desto uppenbarare
blir det att kampen mot inflationstendenserna
har svårt att bli effektiv, så länge vi
har vårt nuvarande höga offentliga kostnadsläge.
Det ter sig därför som en angelägenhet
av första ordningen att söka
bryta den utveckling som lett till ständig
tillväxt av den offentliga sektorn i
förhållande till den enskilda.

Herr talman! Med dessa ord her jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr DE GEEIt (fp):

Herr talman! Ärade kammarledamöter!
Jag visste verkligen inte vad herr
Ewerlöf skulle säga, och jag måste erkänna
att han i stor utsträckning tog

7 Första kammarens protokoll 1057. Nr It)

ordet från mig, ty jag tänkte i väsentliga
delar spinna på samma trådar som han.
Men det är ingen idé att upprepa vad
redan sagts, och därför får jag försöka
komma med litet annat.

Så till vida vill jag avvika från herr
Ewerlöfs redogörelse, att jag vill måla
tavlan i något ljusare färger, den tavla
mot vars bakgrund vi bör bedöma dagens
ekonomiska politik. Det finns
många anledningar till pessimism, det
skall jag inte förneka, men det finns också
anledning till ljusa aspekter. Vi har
goda konjunkturer med god avsättning
till tillfredsställande priser på våra stapelvaror,
sågade trävaror, papper, massa,
malm och båtar. Vi har full sysselsättning
och •— vilket är en fördel •—-icke sådana starka tendenser till överfull
sysselsättning som förut.

Vi hade förra året förmånen att bärga
en god skörd — det är för tidigt att spå
om årets skörd, men herr Osvald, som
nyss gick ut ur kammaren, sade att utsikterna
till årets skörd var goda, och
vi får hoppas att detta vårtecken håller
i sig. Som följd av dessa gynnsamma faktorer
och som följd av den restriktiva
politik, som vi fört, har också spänningen
i vårt ekonomiska liv minskats
på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill betona att vi när det gäller
den restriktiva politiken är på vissa, för
att inte säga många punkter eniga, men
jag vill fortsätta att måla en ljus tavla.
Jag tänker på de nyss avslutade stora
avtalen, som haft till resultat, inte bara
att lönehöjningarna hållits på en rimlig
nivå, som ungefär motsvarar produktivitetsstegringen,
utan också att avtalen
blivit tvååriga, vilket är en stor fördel.

Låt oss även se på en annan sak, som
debatterats mycket i denna kammare,
nämligen aktieutdelningen! De flesta bolagen
har publicerat sina resultat, och
över hela linjen är det fråga om status
quo. Något enda företag har ökat utdelningen,
men samtidigt har något enda
företag minskat den, och på den punkten
gäller som sagt status quo. Hiir liar
man således inte alls hyst något kompensationstänkande,
vilket jag särskilt
vill framhålla.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

Alla avtal är emellertid inte klara. Den
moderation, som har kännetecknat de
stora arbetaravtalen och som har kännetecknat
utdelningspolitiken, bör mana
till moderation, och de som ännu inte
träffat sina avtal får ta sitt ansvar när
det gäller den ekonomiska politiken och
släppa den tanke som ofta kommer till
uttryck i form av krav på kompensation
för löneglidning, eftersläpning m. m.

Såsom talesman för oppositionen måste
jag emellertid också framföra en del
kritik. Jag vill då framför allt rikta kritikens
strålkastare på det famösa kredittaket.
Herr Ewerlöf kallar det ett »idiotstopp»,
och det är nog ett inte alltför
starkt uttryck. Vi vet att vårt samhälle
för närvarande expanderar, avsättningen
stiger, räknat i kronor, antalet arbetare
ökar och lönesumman, som utbetalas,
ökar. Hittills har alltid kreditsidans
utveckling varit en spegelbild av utvecklingen
inom samhällsekonomien — har
den dragit ihop sig, har kreditvolymen
dragit ihop sig, har den expanderat, har
kreditvolymen expanderat. Men nu har
man helt godtyckligt satt ett definitivt
stopp för denna utveckling, och vi förstår
vilka svårigheter detta måste medföra
inom industrien. Denna åtgärd är
helt enkelt omöjlig att genomföra. Vi
kan dra en slående parallell med sedelutgivningen.
På detta område förhåller
det sig likadant. Sedelutgivningen utgör
ju en spegelbild av samhället. När samhället
expanderar, måste sedelutgivningen
ökas, och liksom under senare år
kommer säkerligen också i år en proposition
om höjning av sedeltaket. Men
i fråga om affärsbankernas kredittak
skall det inte finnas någon möjlighet till
expansion. Majoriteten i utskottet relaterar
dessa förhållanden i utlåtandet
och uttrycker inte något gillande av det
hela men samtidigt inte heller någon
kritik. Man får därför utgå från den förutsättningen,
att utskottet gillar saken.

Jag vill sluta med att framföra den
förhoppningen, att vi trots denna utveckling
kan få en något smidigare lösning
av detta problem. När riksbankschefen
gjorde sin redogörelse inför bankoutskottet,
tyckte man sig förnimma av

hans anförande att inte heller han helt
gillade detta orörliga kredittak och att
han gärna skulle söka finna någon annan
form. Man får hoppas att det skall
lyckas att i de frivilliga — jag hoppas
jag slipper sätta citationstecken om ordet
»frivilliga» ■—■ underhandlingarna
mellan riksbanken ocli affärsbankerna
finna en annan lösning, som medför en
smidigare politik just på detta område.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Trots att oppositionens
båda talare hade råkat komma på samma
linje beträffande reservationen till
utskottets utlåtande, är det alldeles uppenbart
att det råder en betydande skillnad
mellan deras uppfattningar. Herr
Ewerlöf har kanske sin plikt likmätigt
för vana att skildra allt i dystra och
mörka färger. Tyvärr är det inte så illa,
som herr Ewerlöf framställde det. Det
är riktigare att, såsom herr De Geer gjorde,
anlägga något av en optimistisk syn
på vårt eget läge. Herr De Geer bröt
emot reglerna här och talade om värdet
av att få en god skörd. Jag är mycket
tacksam över att herr De Geer har bringat
denna fråga på tal, som har så stor
betydelse för vårt lands ekonomiska läge
och ekonomiska utveckling.

Herr De Geer skildrade också hurusom
vi hade full sysselsättning och en
god avsättning på våra stapelvaror. I övrigt
kan inte sägas att det råder några
större samhälleliga svårigheter inom
landet, om man jämför svenska förhållanden
med de rådande förhållandena i
utlandet — jag tror att t. o. m. våra nordiska
grannländer och de länder, som
styrs av en regim som liknar högern,
t. ex. England, lider av större besvärligheter
på det ekonomiska området och
har det svårare att hålla folket vid en
god levnadsstandard än vi. Jämförelserna
skulle kanske till stor del kunna utfalla
till svensk fördel.

Nu förhåller det sig ju inte på det sättet,
att vi skall dra upp några riktlinjer
för den framtida ekonomiska politiken.
Utskottets uppgift har varit att kasta en
tillbakablick på riksbankens och riks -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

gäldsfullmäktiges förvaltning. I fråga om
de åtgärder, som dessa institutioner vidtagit,
råder full enighet om att tillstyrka
ansvarsfrihet för det gångna året.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
ingalunda sökt dölja vissa mindre
gynnsamma utvecklingstendenser. Utskottet
har konstaterat att kreditåtstramningen
har vållat småföretagarna och
jordbrukarna, särskilt nybörjarna inom
jordbruket, mycket stora svårigheter.
Herr De Geer använde ordet »idiotstopp»
om kreditgivningen på lånemarknaden.
Jag kan dela hans uppfattning att
vi kanske behöver komma till ett smidigare
system och en bättre anpassning,
där vi försöker att stvra det tillgängliga
kreditkapitalet in i mera produktiva uppgifter.

Inom utskottet bär dessa för vissa näringsgrupper
ogynnsamma omständigheter
framhållits, och där har även påtalats
hur verkligt besvärligt denna schablonmässigt
tillämpade kreditåtstramning
verkar för vissa kategorier inom
näringslivet — ja, jag tror inom hela näringslivet,
om jag undantar de företag
som har tillgång till eget kapital. Det
måste vara angeläget att se till att kreditkapitalet
får möjlighet att fullgöra sin
uppgift att såsom en produktionens
kraftkälla cirkulera och skapa möjligheter
till vidgad produktionsvolym genom
rationalisering och ökad effektivitet.

Vi beklagar att vi här måste konstatera
att produktionsvolymen har gått ned
under det föregående året. Det är en allvarlig
tankeställare, men det finns också
flera andra omständigheter som kan
påtalas. Vi har frågan om handelsbalansen,
som trots att Sverige är ett exportland
med mycket rika tillgångar på exportvaror
visar ett underskott på ej
mindre än 1,3 å 1,4 miljoner som ingalunda
är ett acceptabelt förhållande. Men
vad vill oppositionen egentligen göra åt
det? Man skulle kunna ifrågasätta att vi
kunde reda oss med mindre än 145 000
nya bilar på ett år — jag kan inte ange
kostnadssiffran för importen men jag
tror att det har flutit ut omkring eu miljard
kronor för inköp av bilar och bildelar.
Vad innebär sedan importen av fly -

tande bränsle? Den kostar cirka en och
en halv miljard. Det är en belastning på
vår handelsbalans, som måhända skulle
kunna minskas i någon mån genom någon
lämplig åtgärd.

Vi har också en annan omständighet
som inte har påtalats här, nämligen löneutvecklingen.
Den måste väl vara en
av orsakerna till ett fortsatt inflationshot
och till ett försämrat penningvärde.
Hur mycket har vi i form av ökade löner
släppt ut i ny köpkraft? För statens del
rör det sig om cirka 230 miljoner kronor
i enbart s. k. lönefyllnad. De höjda lönerna
kommer också att slå igenom i
landstingen och kommunerna liksom
över hela produktionsfältet. Hur mycket
hela lönestegringen gör vet jag inte, men
det gör kanske bortåt en miljard i nya
pengar. Med alla partiers anslutning
kommer här en ny reform, nämligen i
fråga om kommunalskatten som lättas
med 500 miljoner kronor. Denna skattelättnad
hälsas med tillfredsställelse från
vårt håll, men det kommer konsekvenser
även av det, och det ena ger det andra.
Konsekvensen av statstjänarnas löneökning
kom omedelbart i form av höjda
avgifter på posten och televerket. Järnvägsfrakterna
stiger också liksom alla de
tjänster som staten utför. Vi har här det
gamla kända jagandet mellan priser och
löner, löner och priser. Man släpper lös
denna kedjereaktion som sedan urholkar
penningvärdet inifrån. Men det är inte
sagt att detta är saker som kan läggas
den sittande regeringen eller den förda
penningspolitiken till last.

Vi har spanat efter förslag från oppositionens
sida. Jag tycker att vad man
här har föreslagit är rätt magert, men
man har kommit med eu gammal välkänd
utväg. Herr Ewerlöf sade att en
höjning av räntan »skulle ha varit en
riktig åtgärd, om den tillämpats i sådana
former som hans parti åsyftat». Om samma
sak skriver reservanterna i reservationen
fastän i en annan form. Det inlindas,
men lyser igenom i slutet av reservationen.
Där böter det bl. a.: »Utvecklingen
under 195(1 har än ytterligare
markerat den strategiska roll en
snabb och realistisk penning- och kre -

100 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

ditpolitik har i ett inflationsförsvar och
därmed också i en politik, som vill bidra
till förutsättningarna för hög, jämn och
lönande sysselsättning. Riksbankens åtgärd
att den 22 november justera det
räntemässiga underlaget för sin penningpolitik
och att signalera en kärvare
hållning framstår för utskottet» — d. v. s.
reservanterna — »som ett uttryck för
denna uppfattning. Utskottet finner för
sin del i detta sammanhang endast anledning
att framhålla att rent principiellt
sett en ränteförändring hör vara sådan
att den ej måste följas upp av räntestödjande
åtgärder av sådan omfattning och
varaktighet att de motverkar den förda
politikens syfte.»

Här säger man ju, att räntestegringen
den 22 november bort vara högre — det
kan inte utläsas någon annan mening.
Men att sedan i samma andedrag säga
att en sådan politik om den genomförts
skulle utgjort en förutsättning för en
hög, jämn och lönande sysselsättning,
det tycker jag faktiskt inte hänger riktigt
ihop. En höjd ränta slår ju igenom
med förlamande verkan på breda fält
och gör sig gällande inte minst på hyresområdet
och i hela vår produktion som
en kostnadsfaktor, som måste liksom de
ökade lönerna få till konsekvens högre
priser på tjänster och varor.

Jag vill inte medge, att utskottets utlåtande
på något sätt ger uttryck för en
tillfredsställelse över vad som har skett
det gångna året. Det är en summarisk
analys, och när man säger, att det har
varit nödvändigt att vidta vissa åtgärder,
tror jag att detta inte kan bestridas
av oppositionen. Jag vågar tillägga, att
vad som bär skett här i fråga om kreditåtstramning
och räntehöjning väl är åtgärder
som tidigare har rekommenderats
av oppositionen. Men jag tycker inte att
det går ihop, när oppositionen, sedan
den fått sina önskemål tillgodosedda,
kritiserar vad som har skett.

Utskottet framhåller slutligen: »Det är
därför angeläget, att samhällsekonomien
snarast stabiliseras så att en grund lägges
för en utvidgad investeringsverksamhet
och en ny uppgång i produktionsökningen.
» Vidare säger utskottet: »Först

när balansen mellan sparande och investeringsbehov
förbättrats, kan en lättare
och smidigare penningpolitik praktiseras.
Att en sådan inte minst ur de
mindre företagens och jordbrukets synpunkt
är ett synnerligen angeläget önskemål,
behöver inte särskilt understrykas.
»

.lag skall be att särskilt få understryka
att det just för småföretagen och jordbruket
—• som arbetar med ledning av
den fysiska företagarkåren och där man
normalt måste med vissa mellanrum nyrckrytera
kåren — är alldeles nödvändigt
att det vid nyetableringen ställes
nödig kredit till förfogande. Jag får därför
uttrycka den förhoppningen, att oppositionen
— vilket ingalunda har kommit
till synes tidigare — vill medverka
till att vi får en smidigare och mindre
restriktiv ordning, då det gäller att tillgodose
de av mig nämnda företagargrupperna
med erforderligt kreditkapital
till rimliga villkor.

Herr BOO (s):

Herr talman! På denna punkt har ju
riksdagen möjlighet att säga vad den
anser om vad sig i riket tilldragit på
det ekonomiska området under år 1956.
Jag hörde att herr Ewerlöf i sin inledning
sade, att han skulle kommentera
den föreliggande reservationen till utskottsutlåtandet.
Även jag, herr talman,
kommer i stor utsträckning att kommentera
denna reservation.

Jag skulle vilja börja med att som
ett allmänt omdöme säga, att trots att
det förts en hård ekonomisk politik, har
vi ännu inte nått full balans i samhällsekonomien.
Vill man ha ett exempel på
det kan man ta handelsbalansen. Man
kan även spåra det när man ser hur stora
industriens investeringsönskemål fortfarande
är — önskemål som inte har
kunnat tillgodoses.

Men det finns också vissa drag som
pekar på en förbättring. Underskottet i
betalningsbalansen år 1955 uppgick till
414 miljoner kronor. Förra året kunde
vi minska ned detta till 195 miljoner
kronor. Vi har fått en bättre balans på

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 101

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

arbetsmarknaden, och prisstegringen liar
varit mindre än tidigare, trots att löneutvecklingen
pekat på att prisstegringen
skulle ha varit lika stor som 1955.

Vi har fått en produktionsökning, som
inte är tillfredsställande. I utskottsutlåtandet
anges den vara 2 procent. Men
sedan man har fått fram exakta uppgifter
anges nu siffran till 2,7 procent.

Det uppstår svårigheter, när en hård
ekonomisk politik föres. Vi har en ojämn
konjunktur, men de åtgärder som man
vidtar är generella. Det innebär att
de konjunktursvagare industrigrenarna
drabbas hårdare av vidtagna anordningar
än de grenar som har en hög och
tillfredsställande konjunktur. Det är kanske
inte i och för sig en lycklig utveckling.

När det gäller produktionsökningen
säger reservanterna, att man kan acceptera
en tillfällig stagnation eller nedgång,
men det är trenden i utvecklingen som
inger farhågor. Jag vill gärna hålla med
om det, men bakom siffran 2,7 procent
ligger en oenhetlig utveckling när det
gäller produktionen. Vi har påvisat i
utskottsutlåtandet att medan metallindustrien
ökade sin export med 12 procent,
gick träindustrien tillbaka med 10 procent.
Om man bara gör det antagandet,
att även träindustrien hade legat kvar
i den högre nivån eller ännu bättre ökat
den, måste detta ha givit utslag i ett
högre produktionsresultat. Därmed står
det också klart att den relativt låga och
otillfredsställande produktionsökningen
inte bara är ett resultat av en för hård
ekonomisk politik, utan man kan även
spåra påverkan av omständigheter, på
vilka våra åtgärder över huvud taget inte
har någon inverkan.

Det är ändå klart att de åtgärder som
har vidtagits har påverkat utvecklingen
i detta avseende och bromsat den; det
är ju meningen med det hela. Vilken
ekonomisk politik skulle man föra, som
inte finge den effekten, om man nu vill
alt den skall ha någon effekt? Jag vill
dock gärna hålla med om att de resultat
som man nått, när det gäller produktionsutvecklingen,
visar att vi inte
kan driva de åtstramande åtgärderna hur

långt som helst. Nu har det från regeringens
sida aviserats att den önskar
en viss omläggning av den ekonomiska
politiken. Man skulle under vissa förhållanden
kunna ta bort investeringsavgiften,
vilket väl borde hälsas med tillfredsställelse
från alla håll. Det ser inte
ut som om det skulle råda någon enighet
ens om en sådan åtgärd.

När det gäller att lägga inflationsbekämpningen
över ett vidare fält för att,
som reservanterna säger, trycket inte
skall bli för hårt på något enstaka avsnitt,
har väl ändå regeringspolitiken
försökt att göra något. Vi hänvisar till
bilbeskattningen, till förslagen om statliga
taxehöjningar och till det nu föreliggande
förslaget om energiskatt. Jag
har emellertid inte märkt att oppositionen
har haft några förslag i det här avseendet.
Jag vet att herr De Geer i olika
sammanhang givit sin tillfredsställelse
till känna med en del av dessa åtgärder.
Vad herr De Geer i dag säger om energiskatten
vet jag inte, men vi får väl höra
det så småningom. Herr Ewerlöfs anförande
här tidigare var i stor utsträckning
uppbyggt på att regeringen har satt
in alla åtgärderna mot näringslivet och
gjort det hela alltför ensidigt. Vi frågar
då; Vad har man att komma med i stället,
vad har man för alternativ?

Ja, det är alldeles naturligt att oppositionen
skall vara kritisk. Det har den
även varit i reservationen till utlåtandet.
Den försöker att peka på felen i vår ekonomiska
politik, som man ser dem ifrån
sina utgångspunkter. Man glömmer bara
att tala om vad som skulle ha gjorts
i stället. Jo, man säger ganska direkt
ut, det vill jag erkänna, att räntehöjningen
i november 1956 var för liten — den
skulle ha tagits till större.

Vi har stridit om vilka medel som borde
användas i inflationsbekämpningen
under de år som har gått. Nu har vi under
de senaste åren använt även räntevapnet
och använt det i väsentlig utsträckning.
Vi har fått en räntehöjning
med flera procent. Det är därför skäl
att påminna om vad man på oppositionshåll
tidigare sade om räntan, när
vi tvekade att använda detta vapen. Då

102

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

sade man att det inte behövdes så stor
höjning — man kan styra den ekonomiska
utvecklingen med små variationer
i ränteläget. Men vad säger man i dag på
oppositionshåll? Jo, i reservationen säger
man att först när det frivilliga sparandet
räcker till, kan dessa små underbara
variationer få effekt. Men varför
inte komplettera denna beskrivning och
säga, att först när vi har nått ett sådant
samhällsekonomiskt läge att vi har en
lägre investering, en lägre sysselsättning,
en mindre produktion och möjlighet
till mindre standardökning, just då
kan man styra den ekonomiska politiken
med detta smidiga vapen?

Alla vet vi att vårt stora problem i
dag är kapitalbildningen. Här talar man
om sparandet som om det vore obetydligt.
Jag vill ändå understryka att sparandet
i samhället i dag, både det totala
sparandet och det personliga sparandet,
är större än någonsin förut och
att det är större i Sverige än vad det
är i andra, jämförbara industriländer.
Felet är att det ändå inte förslår till våra
investeringsbehov, och var skall man
då inskränka, om man nu skall anpassa
sig till det sparandet som finns? Skall
vi göra det på industrien, skall vi göra
det på de allmänna investeringarna, vägarna,
kraftverken, det militära området,
bostäderna o. s. v.? Även här bör
man ge besked.

Nu säger man ifrån oppositionens sida
att det finns en annan medicin: man
kan öka sparandet om man bara genomför
en rejäl skattesänkning. Vi måste då
fråga oss hur den skattesänkningen skulle
se ut, som till en större del skulle gå
till sparandet och inte försvinna i en
ökad konsumtion. Den skulle i varje
fall inte vara socialt betingad.

Visst har det gjorts försök att uppmuntra
sparandet i detta land under senare
år. Vi har haft premiesparande. Hur
har det slagit ut? Under de båda åren
1955 och 1956 inflöt i premiesparandet
770 miljoner kronor. Det kommer att
kosta 124 miljoner kronor i premier,
som är skattefria. Det blir en effektiv
ränta på 7 å 8 procent — samtidigt som
vi nu har statslån som ligger mellan 4

och 5 procent — och experterna, som
har studerat detta, säger att bakom denna
summa på 770 miljoner ligger ändå
inte mycket av nysparande. Efter vad
jag vet har inte heller det s. k. skattelotteriet
slagit igenom.

Bristen på kapital i samhället har
tvingat staten att i viss omfattning täcka
sitt lånebehov i riksbanken, och det
är fel, säger oppositionen. Ja, visst kan
man hålla med om det, men vad skulle
man göra? Skall staten avstå från att
göra de nödvändiga investeringarna, eller
skall staten göra dessa investeringar
och gå ut på marknaden och ytterligare
tränga undan de andra nödvändiga
lånebehov, som finns där? De som säger
att det är ett fel att staten har lånat
i riksbanken i den situation vi varit
i under år 1956, borde väl även
komplettera kritiken med att tala om
vad man borde gjort i stället, det ena
eller andra alternativet, som jag bär har
angivit.

Vidare sägs, att denna upplåning i
riksbanken innebär en påspädning, som
sedan blir inflationsdrivande. Ja, i den
mån det är en direkt upplåning, som
går ut i marknaden i likvida medel och
inte kan balanseras bort på annat sätt,
är det givetvis en påspädning på marknaden.
Den motsvaras inte av en produktionsökning
eller något annat. Men
jag vill för min del ifrågasätta om under
år 1956 någon sådan utveckling har
ägt rum. Här hade staten ett lånebehov
på 885 miljoner kronor. Av dem placerades
502 miljoner kronor i riksbanken.
Men mot detta står att man i första hand
har en insättning av budgetutjämningsmedel,
som uppgick till 246 miljoner
kronor. Återstår en lånesumma på 256
miljoner. De andra transaktionerna
som företagits och ökningen av sedelomloppet,
som är ett normalt förhållande
därför att expansionen i samhället
har givit behov av större mängd rörelsemedel
i fråga om sedlar, har här balanserat
ut resten.

Det är alldeles givet att en så hård
politik som förts får återverkningar i olika
sammanhang. För bankerna och för
låntagarna har det s. k. lånetaket givet -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

103

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

vis varit besvärande, och jag tror för
min del, jag vill deklarera det, att man
inte kan fortsätta med detta oförändrat
år efter år. Även om man måste ha kvar
ett tak, måste detta anpassas till inlåningsvolymen
och till expansionen i
samhället i någon mån, annars blir det
alldeles för stelt och hindrar en någorlunda
naturlig utveckling.

Reservanterna klagar vidare i sin reservation
över att riksbanken har reglerat
rätten till att emittera obligationslån
så hårt. Man rekommenderar en
gradvis avveckling i detta avseende, och
säger att denna borde ha påbörjats under
år 1956. Riksbanken borde alltså
ha släppt fram fler obligationslån under
1956. Då måste jag fråga, vilka andra
lånesökande, med den trängsel som rådde
på hela lånemarknaden, skulle ha
stått tillbaka i så fall?

Även kommunerna kommer i besvärliga
situationer på grund av den hårda
ekonomiska politiken. De är tvungna att
investera för bostadsbyggandet, det gäller
gator, vatten och avlopp, vidare för
trafiken, för skolor och mycket annat.
Man säger, att kommunerna borde klara
upp det genom en större skattefinansiering
av sina investeringar, Det kanske
är riktigt, och en sådan omställning
håller faktiskt på att ske ute i kommunerna.
Men även de kommuner, som
redan nu har en hög grad av skattefinansiering,
råkar ganska illa ut ibland.
De får s. k. lånetillstånd, men de får
inga lån. De tar sina fonder till hjälp
så långt dessa räcker, men när fonderna
är förbrukade står kommunerna som
tiggare i låneinstitutens trappor. Ofta
blir det nej, men någon gång kan det
ljusna och det blir ett ja.

Pengarna finns, men allting är inte
klart med detta. Det kan inträffa underliga
situationer. I lånetillståndet anger
riksbanken t. ex. att lånet skall lämnas
på 15 år. Kommunen går till ett försäkringsföretag,
pengarna finns, men försäkringsföretaget
säger ifrån att det inte
lånar ut några pengar på kortare tid
än 30 år. Det är försäkringsföretagen
som har övertaget, det är de som har
pengarna och vill föreskriva vilkoren.

Jag förstår riksbanken när den i lånetillståndet
skrivit in denna kortare tid,
ty man vill inte binda kommunerna till
denna höga ränta på denna långa lånetid.

Men försäkringsföretagen då? Ja, de
företräder ju sina intressen, det är riktigt.
Jag bara kommer att tänka på den
debatt, som fördes här i riksdagen för
en del år sedan, när det gällde förstatligande
av försäkringsföretagen. Då hette
det ju att försäkringsföretagen, såsom
de nu är organiserade, är så »allmännyttiga»
och för en sådan politik, att det
inte kan bli ett bättre tillstånd än för
närvarande. Här står alltså kommunkollektivet
som låntagare och försäkringskollektivet
som långivare. Man
måste fråga: Finns det inte någon samhällsanda
på båda sidor om detta förhandlingsbord
— måste det ena kollektivet
pressa det andra på det sättet att
det får samhällsskadliga verkningar?

När det sedan gäller att fastställa orsaken
till våra samhällsekonomiska svårigheter
kan det givetvis råda olika meningar.
Reservanterna pekar för sin del
på den offentliga sektorns ansvällning,
både när det gäller förbrukningen och
investeringarna. Det är angeläget, säger
man, att bryta utvecklingen i fråga om
expansionen i samhällets verksamhet.

Beträffande denna punkt sade jag redan
i utskottet ifrån, att det nog blir
svårt för oppositionens företrädare,
folkpartiet och högern, att skriva ihop
sig på denna punkt. Sedan kammarens
ledamöter alldeles nyss hört först herr
Ewerlöf beskriva den ekonomiska situationen
och sedan herr De Geer, har
jag väl fått ytterligare understruket detta
konstaterande. Men jag mäter tyvärr
med vanliga mått och glömde den möjlighet
man har på folkpartihåll att vara
elastisk i sin politik. Om kammarledamöterna
i dag följt med i den debatt,
som förts om femte huvudtiteln, och de
reservationer, som förekom i det sammanhanget,
där folkpartiet på åtskilliga
punkter ville höja statsutgifterna och
högern sänka dem, så tror jag att vi kan
konstatera, att vi där har problemet i
ett nötskal. Högern är väl ändå, måste

104 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

jag säga, konsekvent i sina ställningstaganden,
men vad blir resultatet? I fjol
skulle man också spara på samhällets
utgifter. Beträffande investeringarna
blev det vissa förslag att spara på kraftverksbyggena,
SJ:s säkerhetsanordningar
o. s. v. Det är ju ambitiöst i och för
sig, men något större resultat tycks det
inte leda till, i varje fall inte så att det
kan få någon avgörande betydelse för
samhällsekonomien i stori. Det är klart
att det är mycket enklare att göra som
folkpartiet gjort, d. v. s. säga ja till allt
som väljarna tycker är angenämt och
nej till det som väljarna tycker är oangenämt.

Vi har ju nu, herr talman, en utredning,
som sysslar med problemet hur vi
skall kunna upprätthålla ett stabilt penningvärde
under en full sysselsättning.
Det problemet måste också lösas. Vi
måste lösa det även över partilinjerna,
om vi nu alla i olika partier vill hålla
kvar vid målsättningen om full sysselsättning.
Det kan ha sina besvärligheter
att lösa det problemet. Det visar de svårigheter,
som vi i dag har i regeringspolitiken,
och de besvärligheter, som borgerliga
regeringar har i andra länder,
när de skall bemästra sina ekonomiska
problem. Jag tror att oppositionen skulle
få precis samma svårigheter att brottas
med den dag de skulle styra detta land.

Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Herr Boo ställde till mig
en direkt fråga. Jag vet inte, om han begärde
något svar. Jag är ändå beredd att
lämna honom ett besked.

Herr Boo gjorde gällande att oppositionen
flera gånger påpekat, att de restriktiva
åtgärderna framför allt riktade
sig mot produktionen och icke tillräckligt
mot konsumtionen. Nu har finansministern
kommit med sin nya giv, och
hur ställer sig herr De Geer till den, frågade
herr Boo.

Det är kanske komplicerat för mig att
svara på den frågan, då jag är både aktivt
utövande industrimän och politiker,

ty man kan nog från dessa olika aspekter
se litet olika på problemet. Jag skulle
dock vilja säga att såsom industriman
accepterar jag med vissa reservationer
finansministerns giv. Vi har inte nu tillfälle
att diskutera reservationerna, men
till dem återkommer vi ju senare.

Som politiker är jag mera tveksam.
Jag tror dock att jag skulle kunna säga,
att jag både som industriman och som
politiker är beredd att låta reservationerna
helt falla, om finansministern vill
vara så generös, att han slopade icke
blott investeringsskatten utan även den
tjugofemprocentiga höjningen av bolagsskatten.
Det kunde ju gå i två etapper,
liksom när vi införde den. Men jag tror
att detta är att dra litet för stora växlar
på finansministerns generositet.

I detta sammanhang vill jag påpeka,
att vi nog från oppositionens sida hälsar
med tillfredsställelse att taxorna för
post, telegraf, telefon och även för järnvägen
höjs -— även om det är impopulära
åtgärder -— ty det är också en politik
som minskar konsumtionen.

Men nu är det min tur att rikta en
fråga till herr Boo. Både herr Ewerlöf
och jag sköt med de särskilt grova kanonerna,
när det gällde affärsbankernas
kreditstopp, som jag kallade famöst och
herr Ewerlöf för idiotstopp. Jag skulle
vara tacksam, om herr Boo kunde precisera
sin ståndpunkt litet närmare och
om vi kunde få en förklaring, där herr
Boo, liksom riksbankschefen under sin
föredragning, framhöll att kreditstoppet
nog var ett alltför osmidigt tillvägagångssätt
och att han ville tänka sig möjligheten
att finna smidigare former. Jag
vore tacksam, om även utskottets talesman
ville understryka det.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall inte i detta
sammanhang inveckla mig i någon längre
debatt om den allmänna ekonomiska
politiken. Den har dock måst beröras
som en bakgrund till vad vi nu diskuterar
med avseende på riksbanken, men
den allmänna ekonomiska politiken är
ju ändå inte huvudämnet för aftonens
diskussion.

Nr 10 105

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Det är tydligt att våra utgångspunkter
principiellt sett är mycket motsatta. Vi
på vår sida vill tämligen genomgående
mera lita till en marknadshushållning
än till planhushållning. Enligt vår uppfattning
är det inte möjligt att röra sig
med sådana här mellanalternativ, som
man nu i så stor utsträckning tillgriper,
utan man måste välja antingen det ena
eller det andra. Det är visserligen möjligt
att tillämpa en diktatorisk statlig
planhushållning — det har vi flera
exempel på — men det är svårt att komma
till tillfredsställande resultat, i den
mån man skall söka sig fram till en
tredje ståndpunkt och liksom inte vill
kännas vid marknadsmekanismens stora
övertag i många av de sammanhang som
vi här rör oss med. Det är också detta
som gör att vi många gånger har stora
svårigheter att mötas i slutsatserna om
den ekonomiska politikens verkningar.

Herr De Geer ikläder sig den tacksamma
rollen av optimist. Det är ju alltid
roligt att kunna vara optimist. Jag är också
själv i allra högsta grad optimist, när
det gäller vårt lands förutsättningar i olika
avseenden. Få länder har det så gynnsamt
ställt som Sverige med hänsyn till
naturtillgångar och övriga betingelser. I
det avseendet är jag alltså mycket optimistisk,
men jag är pessimist i fråga om
möjligheterna att kunna upprätthålla
vårt lands konkurrenskraft, om vi skall
fortsätta i samma hjulspår som vi nu
hamnat i. Jag har en känsla av att det
tillbakaträngande av de produktiva krafterna
i vårt land, som skett under det
gångna året, utgör en signal att vi måste
vända och slå in på en annan väg, om
det inte skall uppstå allvarliga svårigheter
för oss. Mot denna bakgrund är det
kanhända förklarligt att den ene framstår
som optimist och den andre som
pessimist.

Herr Werner kom med en del funderingar
om räntepolitiken, som jag hade
svårt att följa. Min avsikt var ingalunda
att kritisera vad riksbanken gjort i fråga
om själva räntesättningen såsom sådan.
Min huvudkritik riktades mot de
regleringsmetoder som riksbanken använt
vid sidan av räntan.

. riksbankens penning- och valutapolitik
Herr Boo talade om bristen i valutareserven
och angav den till 195 miljoner
kronor. Att vi där kommit med olika
siffror kan bero på att herr Boo rörde
sig med bytesbalansen och jag med betalningsbalansen,
i vilken senare det är
en teoretisk brist i valutareserven på
300 miljoner kronor, om jag tar hänsyn
till förskjutningsposten som ju går på
över en halv miljard.

Herr Boo kom med några uttalanden
om försäkringsväsendet, som kom mig
att lystra, eftersom jag i åtskilliga år
sysslat med denna förnämliga verksamhetsgren.
Det förefaller mig som om
herr Boo ville slå in öppna dörrar, då
han talade om det bristande samhällsintresse
som skulle bestå däri, att försäkringsföretagen
begärde 30 års bindningstid
för vissa lån. Det är en vanlig
form för långtidsupplåning här i
landet att man har en bindningstid på
exempelvis 30 år. Staten har till och
med 40 år och än mera på somliga av
sina obligationer. Jag vill också erinra
om att när det från riksbankens sida uttalats
önskemål om en nedsättning av
bindningstidens längd, så har försäkringsföretagen
också efterkommit denna
önskan.

När herr Boo sedan tog bindningstidens
längd till anledning att med höga
brösttoner tala om att försäkringskollektivet
gentemot det allmänna tillgodosåg
sina egoistiska intressen, undrar jag, om
det finns något kollektiv i detta land
som har fått avstå mer på det allmännas
altare än just försäkringstagarna,
som fått göra stora offer under den penningvärdeförsämring
som ägt rum under
alla dessa år. .lag måste beteckna herr
Boos angrepp som alltigenom obefogat.

I övrigt har det, herr talman, här talats
om energiskatten och litet av varje.
Det är allt ämnen som vi torde få anledning
att återkomma till, och jag skall
inte komplicera dagens debatt med att
nu ingå på dessa frågor.

Herr BOO (s):

Herr talman! Till herr Ewerlöf vill jag
säga, att anledningen till att jag i mitt

106 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ang. riksbankens penning- och valutapol
anförande tog upp den motsättning,
som onekligen finns mellan kommunerna
såsom låntagare å ena sidan
och försäkringsbolagen såsom långivare
å andra sidan, är att denna konflikt, såsom
jag här har belyst den, sedan en
tid varit aktuell och att det har varit
oerhört svårt att finna någon lösning på
dessa problem. Jag vill i varje fall inte
acceptera den uppläggning som herr
Ewerlöf här kom med, nämligen att bara
därför att det kollektiv, som försäkringsföretagen
utgör, har fått offra så
mycket i andra sammanhang, skulle detta
vara en motivering för att man för
en sådan politik som jag här påtalade.

När det gäller de andra större frågorna
sade herr Ewerlöf, att han inte hade
någon anledning att i dag diskutera
dem. Då är det väl heller ingen idé för
mig att fortsätta den diskussionen. Herr
Ewerlöf sade i alla fall att den utveckling,
som vi är inne i och som kommit
till synes bl. a. i den låga produktionsökningen
under förra året, ger oss anledning
att ompröva vår politik. Vi måste
vända, sade herr Ewerlöf. Men sedan
kom det inte mera! Vart skall vi vända
oss och hur skall vi vända oss? Om man
inte vill ha de ekonomiskt-politiska medel,
som man i dag använder, vad är
det då man vill? Man vill ju ändå styra
konjunkturen. När man inte vill ha prisstegringar
och inte vill ha någon inflation,
finns det bara två andra vägar att
välja, antingen en våldsamt hög ränta
eller en omsättningskatt.

Herr De Geer ville ha besked av mig
om hur jag ställer mig till det s. k. utlåningstaket
i affärsbankerna. Jag deklarerade
— herr De Geer kan läsa det i
protokollet — att jag inte tror att vi kan
fortsätta med det tak vi i dag har. Huruvida
vi kan avveckla det direkt eller det
måste ske genom en anpassning till expansionen
i samhället vill jag inte yttra
mig om. Men om riksbankschefen sagt,
som herr De Geer här anförde, att meningen
är att det skall bli en ändring,
bär jag för min del ingenting att invända.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är överens med herr
Ewerlöf om att det vore synd om vi genom
att ta upp frågan i dag skulle ta
bort fräschören av en förmodlingen mycket
livlig och intressant debatt i framtiden,
när vi i annat sammanhang skall
diskutera energiskatten.

Det var emellertid ett par frågor, som
jag ville ställa till herr Ewerlöf sedan
jag med stort intresse lyssnat till hans
inlägg. Herr Ewerlöf konstaterade, att
man egenligen inte har någonting annat
att välja på än antingen en form av statlig
ekonomisk diktatur, som han trodde
var praktikabel, även om han — om jag
fattade honom rätt — inte alls menade
att den var lämplig för vårt vidkommande,
eller också den andra ytterlighetspunkten,
den rena marknadshushållningen,
som tydligen var herr Ewerlöfs linje.
Några kompromisser dem emellan, någon
tredje ståndpunkt, ville herr Ewerlöf
för sin del inte finna sig i när det
nu var fråga om penningpolitiska spörsmål.

Har herr Ewerlöf verkligen tänkt igenom
vad en sådan deklaration innebär?
Om vi utgår ifrån att statlig ekonomisk
diktatur inte är lämplig och hamnar på
herr Ewerlöfs ståndpunkt om den helt
fria marknadshushållningen, råder väl
ingen tvekan om att det i dag finns områden
som är mycket mera profitabla
än, låt mig säga, byggande av bostäder.
Är vi beredda att ta konsekvenserna av
att låta pengarna flyta till de mest profitabla
områdena med de samhälleliga
och sociala konsekvenser detta medför?
Har vi inte i den praktiska politiken
ändå som realister kommit dithän att
vi måste göra kompromisser, att vi måste
välja en tredje ståndpunkt, om det
över huvud taget skall gå att bygga upp
ett samhälle, som vi finner vara något
så när rimligt och lämpligt att leva i.

Jag skulle sålunda gärna vilja ha ett
erkännande från herr Ewerlöf av att det
inte går att måla med så utpräglat svarta
och vita färger. Det finns färgnyanser
mellan dessa två, vilka vi som praktiska

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 107

Ang. riksbankens penning- och valutapolitik

politiker hamnar på. Jag tror även att
herr Ewerlöf hamnar på någon tredje
ståndpunkt däremellan.

Den andra fråga jag skulle vilja ställa
till herr Ewerlöf gäller hans ganska markant
uttalade motvilja mot den kreditpolitik,
som för närvarande praktiseras
i form av ett visst tak för utlåningen. Inte
heller jag är så där överdådigt entusiastisk
för detta, och jag skulle ytterst gärna
se någon annan modell för att klara
det problemet. Vill man emellertid inte
helt repliera på räntevapnet och ta de
konsekvenser, som blir en följd av räntehöjningarna,
om man endast har det
vapnet att arbeta med, då måste vi ha ett
ersättningsvapen, ett substitut för det utlåningstak
som vi för närvarande arbetar
med. Herr Ewerlöf, som i egenskap av
bankoutskottets ordförande och även i
övrigt naturligtvis är intresserad för dessa
frågor och haft anledning att fundera
på dem många gånger, har kanske en
lösning. Att jag besvärade kammaren i
denna debatt, som ju i övrigt skötts så
utmärkt av herr Boo för utskottets räkning,
beror helt enkelt på att jag ville
fråga herr Ewerlöf: Har herr Ewerlöf
något nytt förslag, så tala om det för en
finansminister, som också är intresserad
av dessa frågor och som är ute efter
något annat vapen som komplement till
räntan på det penningpolitiska området!

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag är tacksam för det
tillfälle finansministern nu givit mig att
precisera mitt första uttalande. Det är
alldeles självklart, att jag inte menar, att
det inte finns något annat än å ena sidan
den diktatoriskt planhushållande
verksamheten och å andra sidan den
absolut fria marknaden. Jag skulle vilja
uttrycka det så, att jag inte tror att det
finns något system, som i och för sig
har visat större förtjänster i fråga om
framåtskridandet än just den fria marknaden
i sig själv, men att det måste lagas
efter läglighet i många situationer.

Det är emellertid mycket stor skillnad,
om jag utgår ifrån att den fria
marknaden har dessa förtjänster och att
jag skall försöka att värna om den och

bevara den så långt som det är möjligt,
än om jag av politiska eller andra skäl
utgår ifrån att den fria marknaden inte
är bra, inte är önskvärd som system. Jag
kommer i så fall till helt andra åtgärder
än om jag accepterar den fria marknaden
i princip — fortfarande naturligtvis
med öppen möjlighet att justera i sammanhang
som tränger sig på. Utgångspunkten
blir då, som sagt, en annan än
om man tror på planhushållningen och
betraktar den som bättre än den fria
marknadens system.

Det är så jag fattar det. Vi utgår från
olika utgångspunkter, när man å ena sidan
värderar den fria marknaden i och
för sig, å den andra planhushållandet i
och för sig, och därför kommer vi till
olika uppfattningar om lösningen.

Vad taket beträffar så vill jag inte ge
mig ut för att vara någon särskild expert
på delta svåra område. Men jag har
föreställt mig, att det ändamål som detta
tak nu är avsett att tjäna kan tjänas lika
bra genom kassareservbestämmelser. En
likviditetskvot varierar i förhållande till
det monetära utrymmet, under det att
taket sätter inte en relativ utan en absolut
gräns. Jag har föreställt mig, att det
är denna väg man har att gå för att kunna
bli av med taket.

Det var väl dessa två frågor, som finansministern
ställde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats dels att densamma skulle
läggas till handlingarna med godkännande
av utskottets motivering, dels ock att
punkten skulle läggas till handlingarna
med den ändrade motivering, som förordats
i den vid punkten anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
punktens läggande till handlingarna med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

108 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Om vissa ändringar i flottningslagstiftningen

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 5 skall läggas till
handlingarna med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, lägges punkten till handlingarna
med den ändrade motivering,
som förordats i den vid punkten anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 6, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående familjepension
till vissa änkor efter arbetare
vid Tumba bruk; och

nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
av ett visst område av den riksbanken
tillhöriga fastigheten Tumba I1.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion angående tillämpningen
av bestämmelserna om beslag å
och förverkande av spritdrycker, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av dels KungL
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention om social trygghet mellan
Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att erhålla ersättning
för kostnader vid släckning av
brand i statlig egendom; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring av villkoren
för vinnande av mätningsmannakompetens.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vissa ändringar i flottningslagstiftningen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om ändring i vissa hänseenden
av flottningslagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 224 i första
kammaren av herr Näsgård m. fl.
samt nr 266 i andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 109

1 motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till nästkommande års riksdag till
ändring av flottningslagstiftningen i följande
hänseenden, nämligen

dels att förvaltningen av de allmänna
flottlederna skulle med samma inflytande
tillkomma vardera kategorien skogsägare
och sådana flottande som icke utövade
inflytande i förvaltningen i egenskap
av skogsägare,

dels ock att om särskild sammanslutning
(skogsägarförening) funnes, som
nöjaktigt företrädde enskilt skogsbruk
inom området, inflytandet för denna
grupp av skogsägare borde tillkomma
sammanslutningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner 1:224 och II:
266 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandct
upptas till behandling
ett par motioner berörande flottningslagstiftningen.
Såsom en av motionärerna
i denna kammare skall jag, herr talman,
be att få ta upp ett litet resonemang
omkring detta spörsmål.

.lag är något förvånad över utskottets
skrivning och motivering för sin hemställan
om avslag på motionerna. Jag
skall lika litet dölja min förvåning över
att utskottets utlåtande synes vara enhälligt.
Sistnämnda förhållande har förmodligen
sin förklaring i att utskottets ledamöter
ej fått eller skaffat sig fullständig
information om vad motionerna syftar
till.

Syftet är ingalunda att åstadkomma en
ändring av flottningslagstiftningens tekniska
sida, utan avsikten är att det skall
beredas möjlighet för tvenne parter att
få ett likvärdigt inflytande i fråga om
skötseln och utformandet av flottningcn
i våra flottleder. Sedan gammalt har det
ju endast varit de flottande som haft inflytande
på flottledernas skötsel och
drift, under det att skogsägarna, råvaru -

vissa ändringar i flottningslagstiftningen
producenterna, varit ställda utanför. Det
är denna något underliga maktfördelning
som motionerna tar sikte på, och deras
hemställan syftar till en avbalansering
av det inflytande som bör utövas på detta
område och som nu ensidigt ligger
hos den ena parten. Enligt min mening
kan en tolkning av motionernas hemställan
inte leda till något annat resultat;
motionärerna har åsyftat en avbalansering
av parternas inflytande på flottningsföreningarnas
skötsel.

Är man inte på det klara med detta, så
förstår jag mycket väl att man kan ställa
sig frågan om åtgärder är påkallade.
Det gäller ju här en transportapparat,
vars skötsel är av intresse inte enbart
för den köpande industrien, utan jämväl
och ingalunda mindre för det råvaruproducerande
skogsbruket. Man skulle
till och med kunna våga sig på att säga,
att det största intresset ligger på skogsbrukssidan,
enär ett sämre utfall i fråga
om en flottleds transportkapacitet alltid
går ut över rotvärdet. Jag skall emellertid
inte pressa den satsen hårdare, utan
anser att man kan vara måttfull och säga,
att transportkostnader och transportskötsel
alltid är problem som intresserar
både producent och konsument.

Det nu sagda kan få utgöra en kortfattad,
men enligt min mening fullt tillräcklig
motivering för skogsbrukets, närmast
det enskilda skogsbrukets, krav på
medinflytande när det gäller flottningsapparatens
utformning och drift, ett
krav som upprepats tid efter annan sedan
många år tillbaka. Motionerna syftar,
såsom jag redan antytt, inte till någonting
annat än att skaffa skogsbruket
ett rimligt inflytande på flottningsfrågorna
samt att bereda skogsägareföreningarna
möjlighet att under viss förutsättning
representera det enskilda skogsbruket på
här ifrågavarande område.

Dessvärre har emellertid utskottet, så
långt jag kan förstå av dess utlåtande,
bra litet sysslat med motionernas syfte.
I stället har utskottet skrivit om någonting
annat. Jag skall dock medge, att utskottet
animerats till en sådan skrivning
genom yttranden från en del av remissinstanserna.
Utskottet tar således upp så -

Ilo Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Om vissa ändringar i flottningslagstiftningen

dana problem som vattenkraft, vattenvård,
nedläggning av flottleder, transportväsendets
omläggning och snabba
utveckling, övergång till andra transportsätt,
sjunknings- och torkningsproblem
m. m. sådant. Det är ju saker och
ting som motionärerna inte alls har givit
sig in på, och jag har således litet
svårt att förstå varför man här har tagit
upp alla dessa spörsmål, som väl har
bra litet att göra med de motioner som
är aktuella i detta sammanhang.

Jag vill ännu en gång erinra om att
motionerna syftar till en avbalansering
av inflytandet mellan här berörda parter.
Motionärerna har ju inte heller ifrågasatt
någon lösning av sådana tekniska
spörsmål, som eventuellt bör regleras genom
lagstiftning, eller någon reglering
av de kontroversiella frågor som kan
uppstå mellan motstående intressen; jag
tänker då närmast på flottningsintresset
på ena sidan och vattenkraftsintresset
på den andra sidan.

Då den »snabba ändringen av transportväsendet»
har förts in i bilden, förstår
jag att utskottet i någon mån låtit
sig vilseledas av vad det kan innebära.
Det är riktigt att en mängd små flottleder
i bäckar och mindre åar har lagts
ned och ersatts av skogsbilvägar. Den
utvecklingen kommer säkert att fortgå,
men man skall inte göra sig några överdrivna
förhoppningar om att vi kan ersätta
alla våra flottleder med andra
transportmedel. Utvecklingen på skogsbilvägarnas
område, lika väl som på
vägområdet över huvud taget, är i våra
dagar starkt begränsad, för skogsbilvägarnas
del inte minst på grund av svårigheten
att skaffa fram pengar, medan
det för de allmänna vägarnas del snarare
tycks vara på grund av svårigheten
att skaffa arbetskraft.

Men allt detta är en annan sak. Man
skall inte inbilla sig, att det kommer
att ske en utveckling av den typen, att
våra floltleder inom några år skulle avlösas
i sin tjänst som transportvägar och
ersättas av biltransporter. För den saken
krävs alltför stora vägbyggen, och för övrigt
lär det väl dröja avsevärd tid innan
de stora norrlandsälvarnas flottleder —

och därvidlag vågar man väl gå så långt
ned som till Dalälven och Klarälven —-kan avlösas av biltransporter. Dessa stora
älvar har också bifloder, som är både
10, 15 och 20 mil långa. Det är bara eu
inbillning att tro, att man inom en kort
tid skulle nå så långt att man skulle kunna
ersätta dessa flottleder med bilvägar.

Att ta sådana argument och liknande
till intäkt för att avstyrka motioner, som
inte syftar till någonting annat än, såsom
jag redan ett par gånger har sagt,
att avbalansera inflytandet mellan ett
par parter i fråga om skötseln av dessa
transportmedel, tycker jag är ganska
konstlat. Jag måste för min del säga, att
utskottets skrivning sedd mot motionärernas
syfte knappast innehåller något
sakskäl, men däremot en lång rad svepskäl.

Jag vill vid denna timme på dagen inte
uppehålla kammaren längre men vill
till sist ha sagt, att utskottets skrivning
är sådan att jag nödgas yrka bifall till
motionerna.

Häri instämde herr Werner (bf).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Pålsson började
med att säga, att han trodde att utskottet
inte varit tillräckligt informerat om
syftet med motionerna. Jag vill då påpeka,
att det i utskottets utlåtande framhålles,
att motionärerna ansett att beslutanderätten
bör fördelas lika mellan
skogsägare och sådana flottande som
icke utövar inflytande i egenskap av
skogsägare. Det är, såvitt vi har kunnat
utläsa, syftet med det hela eller, som
herr Pålsson uttryckte det, en avbalansering
av inflytandet över flottlederna.
Det vill med andra ord säga, att motionärerna
synes syfta till en fördelning

— såsom anföres i utskottets utlåtande

— i huvudsaklig överensstämmelse med
grundsatserna i ett betänkande som
framlades år 1950 av flottningsutredningen.

Nu har emellertid flera remissorgan
framhållit, att det skulle vara olämpligt
att bryta ut just denna fråga ur hela
spörsmålet om flottningens organisation

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

111

Om vissa ändringar i flottningslagstiftningen

och flottningslagstiftningen. Det är visserligen
sant att motionärerna inte har
gett sig in på en hel del av de problem,
som är förknippade med flottningslagstiftningen
och som utskottet har nämnt
om i sitt utlåtande. Det är inte heller endast
dessa argument, som vi anfört och
tagit till intäkt för att avstyrka motionerna
— vilket herr Pålsson gjorde gällande
— utan detta har skett bland annat
därför, att skogsstyrelsen framhållit, att
i den utredning som f. n. pågår rörande
skogsbrukets transportförhållanden har
man haft anledning att taga hänsyn till
en hel del olika faktorer, som kan komma
att påverka själva lagstiftningen.
Skogsstyrelsen har vidare framhållit, att
resultatet av detta utredningsarbete kan
komma att bli att man kommer att yrka
på väsentliga ändringar i flottningsverksamhetens
organisation och att dessa
ändringar i sin tur måste påverka själva
lagstiftningen.

Under sådana omständigheter har vi
inom utskottet menat, att det inte kan
vara lämpligt att f. n. bryta ut en detalj
av flottningslagstiftningen, utan de ändringar,
som eventuellt kan vara nödvändiga
inom flottningslagstiftningen,
bör företagas i ett sammanhang, inte en
bit här och en bit där. Man bör avvakta
resultatet av den mycket omfattande
utredning, som nu pågår, och i vilken
olika intressen är representerade.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi i förevarande motion visserligen omnämnt
1950 års utredning, men att vi
ingalunda krävt någon lösning efter de
av utredningen angivna riktlinjerna. Vi
har tvärtom sagt: »Helt säkert behöver
detta utredningsförslag överarbetas i
anslutning till remissyttrandena över
detsamma, men det finns vissa grundsatser
i förslaget som redan nu böra
kunna fastläggas. Vi syftar då på den
lika fördelningen av beslutanderätten
mellan skogsägare och sådana flottande»
— — — etc.

Därefter hemställer vi om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om förslag till nästkommande
års riksdag till ändring av flottningslagstiftningen
i följande hänseenden:
dels att förvaltningen av de allmänna
flottlederna skall med samma inflytande
tillkomma vardera kategorien skogsägare
och sådana flottande som icke utövar
inflytande i förvaltningen i egenskap
av skogsägare, dels ock att om särskild
sammanslutning (skogsägarförening)
finns, som nöjaktigt företräder
enskilt skogsbruk inom området, inflytandet
för denna grupp av skogsägare
bör tillkomma sammanslutningen.

Vad vi i motionerna hemställt gäller
ju ingalunda hela det stora vida komplex,
som 1950 års utredning sysslade
med, ty vi är på det klara med att detta
utredningsförslag behöver överarbetas.
Men den omständigheten kan inte
utgöra något skäl för att skogsbrukets
representanter skall förmenas rätten att
ha inflytande när det gäller flottledernas
förvaltning. Det går alldeles säkert
lika bra att ändra flottningslagstiftningens
tekniska bestämmelser då den dagen
kommer, om det då är både intressenter
för skogsbruk och industri som
är ansvariga för flottlederna, som om
det såsom för närvarande enbart är industriens
representanter som är ansvariga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra, att vi
inom utskottet tagit del av motionerna.
Vi är fullt på det klara med vad motionerna
går ut på. Men då det nu förhåller
sig på det sättet, såsom herr Pålsson
säger, att det här bara gäller en detalj i
själva flottningslagstiftningen och det
pågår en stor utredning, vars förslag
kan tänkas påverka även andra delar av
flottningslagstiftningen, är det rimligt
att man avvaktar resultatet av denna utredning
och först därefter ändrar flottningslagstiftningen
i de delar, som kan
befinnas vara i behov av en omarbetning.

112

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pälsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 28.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6 och i sammanhang därmed
punkten 7

Anslag till lantbruksnämnderna

I punkten 0 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt
med avslag å motionerna I: 147 och II:
186, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbruksnämnderna, som under
punkten angivits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 10 933 800 kronor.

I de likalydande motionerna I: 147,
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186, av herr Hseggblom
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, yrkats,
att riksdagen skulle under lantbruksnämndernas
avlöningsanslag anvisa
ett till 9 933 800 kronor minskat belopp.

I punkten 7 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 147 och
II: 186, såvitt nu vore i fråga, till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 871 000 kronor.

I nämnda motioner hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
under förevarande anslag anvisa ett till
2 500 000 minskat belopp.

Vid vardera av punkterna 6 och 7 hade
reservation avgivits av herrar Eskilsson,
Hseggblom och Östlund, vilka ansett,
att utskottets yttranden under berörda
punkter bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationerna angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

i punkten 6 att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 147
och II: 186, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 113

lantbruksnämnderna, som i reservationen
angivits;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 9 933 800 kronor;
samt

i punkten 7 att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 147 och II:
186, såvitt nu vore i fråga, till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande, finns det en rad reservationer,
och för ett flertal av dessa svarar
jag tillsammans med övriga högerledamöter
inom utskottet. I reservationerna
yrkar vi på en nedsättning av anslagen
på olika punkter, och reservationerna
ansluter sig samtliga till ett motionspar,
som avlämnades från högerhåll vid riksdagens
början. För att debatten inte skall
behöva svälla ut på varje punkt, kommer
jag med herr talmannens medgivande
att ge en allmän bakgrund till våra
yrkanden i samband med behandlingen
av den första reservationen.

.lag vill då börja med att citera några
inledningsord ur motionen nr 186 i andra
kammaren, i vilken motion vi från
högerhåll fört fram våra förslag till besparingar.
Motionen börjar på följande
sätt: »Årets riksdagsarbete bör enligt
vår mening inriktas på att genom begränsning
av statsutgifterna söka skapa
utrymme för en skattesänkning. De sammanlagda
statsutgifternas oavbrutna
stegring är inte endast en följd av penningvärdeförsämringen,
utan de är
framför allt resultat av den statliga verksamhetens
utbyggnad. Den stora ökningen
av statsutgifterna innebär ett ökat
inflationistiskt tryck, och de nuvarande

S Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

Anslag till lantbruksnämnderna
ekonomiska svårigheterna är till icke
ringa del orsakade av statsutgifternas
ansvällning.»

Motiveringen torde vara bekant för
kammarens ledamöter, men jag har ändå
upprepat den för att, som jag sade, ge
en bakgrund till våra förslag i de olika
reservationerna. För att uppnå det avsedda
resultatet, en utgiftsbegränsning
som underlag för en skattesänkning, har
vi sökt att åstadkomma besparingar på
punkter, där detta enligt vårt förmenande
varit motiverat och där vi har kunnat
göra det utan några väsentliga olägenheter
för jordbruket.

De båda första reservationerna avser
lantbruksnämndernas verksamhet. Här
har kostnaderna ökat för varje år och
det i sådan takt att de numera närmar
sig samma belopp som lantbruksnämnderna
fördelar i anslag. Vi har i högermotionen
under en senare punkt föreslagit
en betydande minskning av anslaget
till jordbrukets rationalisering,
och vi förmenar att detta också kan motivera
en motsvarande sänkning av avlönings-
och omkostnadsanslaget till lantbruksnämnderna.
Visserligen behandlas
själva rationaliseringsanslaget under en
senare punkt, men jag vill ändå redan
nu nämna något om detta anslag eftersom
det hör så intimt samman med vårt
yrkande under punkten 6.

Jordbruksministern föreslår ett anslag
till jordbrukets rationalisering på
14 miljoner kronor. Av detta belopp används
fortfarande en betydande del till
förbättringsåtgärder, som man numera
kan ställa sig mycket tveksam till. I propositionen
föreslås sålunda, och utskottet
tillstyrker förslagen, anslag på
300 000 kronor till nyodling, 600 000 kronor
till betesförbättring och 1 200 000
kronor till stenröjning. Jag medger att
sådana förbättringsarbeten många gånger
kan vara behövliga, men när vi för
närvarande har besvär med överskott
på livsmedel inom landet, så kan man
fråga sig om det är någon mening i att
genom statsbidrag stimulera till nyodling
och stenröjning i sådan omfattning
som här föreslås. Bör inte jordbrukarna

114

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till lantbruksnämnderna

själva få betala dessa åtgärder, i den
mån de anser dem önskvärda?

Det går tyvärr ofta så att man lägger
ned stora belopp i statsbidrag för att
rusta upp mindre bärkraftiga jordbruk,
som i alla fall blir utan brukare inom
en snar framtid. Det händer också
ganska ofta att lantbruksnämnderna lägger
ned kostnader på planering av förbättringsåtgärder
av olika slag som sedan
inte kommer till utförande. Det kan
bero på ändrade förhållanden från den
tidpunkt då arbetet projekterades och
till den tid då det skall utföras, det kan
bero på ändrade direktiv från tillsynsmyndigheternas
sida, och det kan bero
på svårigheter att över huvud taget skaffa
det kapital som erfordras för arbetet.
Det kan vara omständigheter som ingen
rår över, men det borde mana till viss
försiktighet i själva planeringsarbetet.

Utskottet avstyrker nu liögermotionen
på denna punkt med motiveringen,
att propositionens anslagsberäkning är
lämplig i förhållande till omfattningen
av nämndernas arbetsuppgifter. Eftersom
vi reservanter, som jag redan sagt,
under en senare punkt, kommer att föreslå
en väsentlig begränsning av arbetsuppgifterna,
anser vi också att det
är möjligt att företa en minskning av
anslaget till lantbruksnämndernas avlöningar
och omkostnader. Yi ansluter
oss i det fallet till utskottets egen motivering.

Med detta, herr talman, ber jag nu
att få yrka bifall till reservationen nr 1
vid punkten 6 och reservationen nr 2
vid punkten 7.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Som vi hörde av herr
Eskilsson var motivet för dessa motioner
från högern att man skulle göra en
del besparingar. Det gäller först punkterna
6 och 7. Man kan utläsa av motionen,
att motionärerna inte ordentligt
har penetrerat vilka möjligheter till besparingar
i anslagen till lantbruksnämnderna
för avlöningar och omkostnader
som egentligen förelåg. Motionärerna
bär gjort på det enkla sättet att de före -

slagit att anslaget till icke ordinarie
tjänster skall minskas med en miljon
kronor, varken mer eller mindre. Vilka
tjänster som skall dras in säger man att
man inte vet någonting om. Man är mycket
öppenhjärtig på den punkten och
erkänner, att där har man inte närmare
undersökt saken. Man överlämnar
med varm hand till lantbruksstyrelsen
att avgöra vilka tjänster som skall dras
in. Huvudsaken är att det blir så många
att den sammanlagda besparingen i årslöner
blir en miljon kronor. Jag får säga
att det verkar alldeles otroligt för
mig att man skulle besluta här i riksdagen
om besparingar på så lösa grunder,
även om det — där håller jag gärna med
herr Eskilsson — är önskvärt att vi gör
de besparingar i den statliga verksamheten
som vi kan göra. Men man får väl
ha litet bättre underlag för sparsamhetsförslagen
än högern här har kommit
med.

Frågan är för övrigt, om det verkligen
är en besparing i egentlig mening
när man prutar denna miljon på avlöningsanslaget
under punkt 6. Ty vad innebär
detta? Lantbruksnämnderna har
fått sin organisation uppbyggd under
flera år, och vi har väl all anledning att
tro att den är någorlunda ändamålsenligt
utformad för de uppgifter lantbruksnämnderna
har. Nu skulle man plocka
bort vissa tjänstemän här och var. Det
är väl ungefär som att plocka bort kuggar
i en maskin. Vad blir följden? Jo,
följden blir väl att det hela inte längre
fungerar tillfredsställande. Det blir en
desorganisation av väldiga mått, och
följden därav blir återigen att man får
ett sämre resultat av verksamheten. Man
skall ju ha kvar de andra tjänstemännen.
Det hade varit mera ändamålsenligt
om högern hade sagt: »Vi skall inte alls
ha dessa organ!» Då kunde det ha v^rit
någon mening med det. Men att ha kvar
dem till 80 eller 90 procent och ta bort
resten kan väl inte vara ändamålsenligt.
Man skulle våga påstå att detta vore ett
slöseri i stället för en besparing, ty de
utgifter som bleve kvar vore ju dock det
mesta, och dem finge man mycket litet
utbyte för.

Onsdagen den 27 inars 1957 em.

Nr 10 115

Sedan är det riktigt som herr Eskilsson
sade, att det är vissa förhållanden
beträffande lantbruksnämndernas verksamhet
som man skulle önska få ändrade.
Han talade om stenröjning och betesförbättring.
Men utskottet självt säger
ju, att man bör begränsa utgifterna för
dessa ändamål. Jag vill inte därmed ha
sagt, att inte stenröjningsarbete under
vissa förhållanden är en rationaliseringsåtgärd
av stor betydelse. Detsamma
kan även gälla betesförbättring. Men
det är riktigt när herr Eskilsson säg''er,
att vi har överproduktion, och vi skall
naturligtvis inte vidta dylika åtgärder
utan att det verkligen lönar sig.

Vad jag nu har sagt om besparingen
på punkt C gäller även punkt 7 och för
övrigt alla de andra elva punkter, där
högern har föreslagit besparingar. I
praktiskt taget alla dessa fall har man
yxat till en nedskärning tämligen nonchalant.
Man har tagit 100 000 där och
300 000 där utan att lämna någon närmare
motivering för att man skulle spara
just dessa belopp.

Jag har omnämnt alla de andra besparingsförslagen
för att vi skulle slippa
ta upp dessa problem till diskussion
igen, när vi kommer till de olika punkterna.
Förhållandena är ju ganska likartade
över hela linjen.

Jag ber, herr talman, att beträffande
punkterna 6 och 7 få yrka bifall till utskottets
förslag. ‘

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Högern har i sin motion
186 i andra kammaren begärt nedsättning
på tretton punkter med olika belopp
av de anslag som Kungl. Maj :t har
äskat under nionde huvudtiteln. Det är
bra att koncentrera debatten omkring
den nu föredragna punkten, så att man
slipper stå upp och vittna i varje ärende.
En sådan koncentration tror jag
är riktig också av det enkla skälet att
det, såsom herr Sigfrid Larsson nyss
framhållit, nog är på denna punkt som
anslagsminskningen är den största och
viktigaste och får de besvärligaste konsekvenserna.

Anslag till lantbruksnämnderna

Motionärerna säger, att kostnaderna
för lantbruksnämndernas verksamhet
har nått en storlek som långt överskrider
vad som i det avseendet planerades
av 1947 års riksdag i dess beslut om den
framtida jordbrukspolitiken. Det tror
jag inte att man kan vara enig om. Jag
vill minnas, att vi på den tiden såg problemet
så, att man skulle börja så sakta
för att sedan se hur jordbruket komme att
utveckla sig och vilka arbetsuppgifter
som lantbruksnämnderna därvidlag
kunde få. Men det svenska jordbruket
i dag är ett helt annat än det var för åtta
å nio år sedan. Sedan den tiden har omkring
150 000 människor lämnat jordbruket.
I stället har vi fått ungefär
75 000 traktorer och mellan 2 000 och
3 000 skördetröskor. Detta har betytt en
omfattande omställningsprocess inom det
svenska jordbruket. Lantbruksnämnderna
har aktivt inkopplats inte bara med
bidrag, som herr Eskilsson talade om,
utan också — och det är det väsentliga
— med ordnande av lånegarantier för
att möjliggöra omställningen även för
dem som inte har så stort eget kapital
att tillgå. Man måste bedöma utvecklingen
inom lantbruksnämndernas arbetsområde
och givetvis också kravet på
ökad arbetskraft just med hänsyn till
denna förändring.

Jag blev något förvånad, när herr Eskilsson
sade, att man inte borde lämna
bidrag till exempelvis stenröjning och
dikning, därför att vi har ett produktionsöverskott.
Men stenröjning och dikning
kanske inte så mycket är till för
att öka produktionen — i varje fall är
inte stenröjningen det — utan är betydelsefulla
rationaliseringsåtgärder för
att man skall kunna använda den maskinpark
som man har skaffat sig inom
jordbruket.

Det väsentliga motivet för högerns
framstöt här är ju de penningpolitiska
och de skattepolitiska förhållandena.
Man säger i motionen, att det skall föras
eu politik som begränsar statsutgifterna
och möjliggör en rimlig skattenivå. Ja,
det är en uppfattning som vi har allesammans.
Det beror sedan på hur den
kommer att utformas och avvägas.

116

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till lantbruksnämnderna

När nu högern under de senaste två
å tre åren har visat ett sådant starkt
intresse att pruta på olika områden och
på 13 punkter i den nu förevarande
nionde huvudtiteln, vill jag erinra om
de gånger som vi från regeringspartiernas
sida har suttit i jordbruksutskottet
och fått ta hårda tag med högerrepresentanterna
för att hålla den anslagsram,
som Kungl. Maj:t uppgjort, genom att
avstyrka motioner med förslag om förhöjningar
på olika punkter, som högern
under flera år har varit med om att
framföra. Under de senaste åren har
emellertid högern visat ett sparsamhetsintresse
för att få ett underlag för sin
skattesänkningspolitik. Jag har en stark
känsla av att det finns en hel del inom
högern, som tycker att dessa förslag
om utgiftsreduceringar går för långt, och
jag tror också att det finns flera -— eller
åtminstone någon — bland dem som
från högerns sida har deltagit i
jordbruksutskottets behandling av dessa
ärenden, som kände en stor lättnad
då andra inom utskottet vågade avstyrka
högermotionerna och högerledamöterna
på det sättet slapp att ta konsekvenserna
av sina förslag.

Högern talar också om att ett stegrat
inflationistiskt tryck har framkallats genom
att staten ökar sina utgifter. Jag
vill ställa den frågan, om det endast
är statens utgifter som framkallar detta
inflationistiska tryck. Är det inte också
beroende av att de enskilda personerna
har fått ökade inkomster? Jag
vill till herr Eskilsson ställa en klar
fråga: Finns det någon olikhet i inflationsdrivande
hänseende om en tjurhållare
får 200 kronor av staten eller
om hans skatt blir sänkt med 200 kronor?
Jag tror att det skulle klarlägga
problemet något om man finge svar på
den frågan.

Jag vill vidare säga ett par ord om
punkt 0, som handlar om avlöningar till
lantbruksnämnderna, där högern har
föreslagit en sänkning med 1 miljon
kronor, d. v. s. ungefär med en elftedel,
då anslaget i runt tal är upptaget till
11 miljoner kronor. Driver högern här
sin vilja igenom skulle många människor

den 1 juli i år med endast kort tids varsel
vara skilda från sina befattningar.
Jag tror inte att det skulle vara någon
större tröst för dem att få veta, att de
offrats på högerns skattesänkningsaltare.
Det är många människor som berörs
av ett avlöningsanslag på 1 miljon kronor.

Jag har låtit göra en undersökning hur
det skulle komma att ställa sig för lantbruksnämndernas
vidkommande om
man genom ett bifall till högerns motion
bleve tvingad att vidtaga den föreslagna
reduceringen. Jag skall föredraga
två alternativ. Det ena alternativet
skulle medföra entledigande av all extrapersonal
och kontorspersonal, slopande
av alla övertidsersättningar, entledigande
av följande rekryteringspersonal: 6
lantbruksassistenter, 16 lantbruksinstruktörer
av 64, 5 tekniker av 23 och
21 skrivbiträden i reglerad befordringsgång,
eller med andra ord avskedande
av 25 procent av tjänstemannakåren.
Det andra alternativet skulle medföra
entledigande av viss extra personal
samt följande befattningshavare: 9 lantbruksassistenter,
6 extra ordinarie assistenter,
21 extra ordinarie lantbruksinstruktörer,
7 tekniker och 28 biträden
i reglerad befordringsgång.

Vi torde alla vara överens om att
ifall man måste vidtaga en sådan kraftig
reducering av arbetskraften på en
gång och när det, såsom framgår av
dessa exempel, är den extra ordinarie
personalen som i första hand kommer
i fråga, kommer det att betyda inte bara
att dessa människor helt plötsligt
ställs på gatan och står utan arbete och
sysselsättning, utan också att vi får kvar
de ordinarie tjänstemännen, de högst
avlönade, men att deras arbetsinsats inom
lantbruksnämnderna inte kan tillgodogöras,
då skrivbiträden och expeditionspersonal
kommer att saknas i
stor utsträckning. Detta kan väl ändå
inte vara en förnuftig besparingsåtgärd.
Det skulle se egendomligt ut och i varje
fall inte riktigt korrespondera med
det tal som vi hörde så mycket av under
valet i höstas, att man skall tillvarataga
vardagsmänniskornas intressen och att

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

117

man skall spara också på det viset, att
de olika statliga organen kan arbeta så
effektivt som möjligt. Det är därför man
kan ställa sig mycket frågande till att
högern har velat gå så hårt fram emot
lantbruksnämnderna.

Så säger man i motionen, att det bör
ske en översyn av lantbruksnämndsorganisationen.
Jag vill erinra om att det
helt nyligen har tillsatts en kommitté,
som skall företa en översyn av samarbetet
emellan lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen och hur detta
organisationsmässigt bäst skall kunna
samordnas och rationaliseras. Nog tycker
man det är en bakvänd ordning, när
högern både i sin reservation och sin
motion föreslår en minskning med en
miljon kronor till lantbruksnämnderna
och 375 000 kronor när det gäller omkostnaderna,
men sedan säger de, att
man skall undersöka möjligheterna att
minska lantbruksnämndernas arbetskraft.
Brukar man inte gå till väga så,
herr Eskilsson, ett man först undersöker
möjligheterna och sålunda gör beräkningar
hur man på bästa sätt skall
kunna skära ned arbetskraften, och sedan
man har gjort dessa undersökningar
vidtar man de åtgärder som med anledning
av undersökningarna kan anses
motiverade? Inte går man den motsatta
vägen?

När det gäller de övriga punkterna
vill jag också erinra om att vi i utskottet
ansett, att det på en hel del av dem
kan vara skäl i att man gör en översyn.
Man bör tillsätta en utredning och
göra en undersökning huruvida inte vissa
besparingar skall kunna göras. Herr
Sigfrid Larsson har fullständigt rätt i
att dessa nedprutningsförslag är tillkomna
på måfå. Det har sagts, att man i
första hand slog ned på de punkter, som
man ansåg vara de svagaste, där man
trodde att det inte fanns så starkt motstånd.
Därför har man valt lantbruksnämnderna,
ty man trodde att de inte
hade så starkt underlag för en expansion.
Jag ser, herr talman, saken så, att
både beträffande lantbruksnämnderna
och beträffande anslagen på de tolv andra
punkter, där högern föreslagit minsk -

Anslag till lantbruksnämnderna
ningar, finns det inte möjligheter för
ett utskott att på den korta tid vi har
till förfogande företa tillräckligt noggranna
undersökningar och bedöma om
dessa nedskärningar är möjliga och motiverade
eller inte. Därför har vi ansett
att en utredning bör företagas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Som den föregående talaren
redan har understrukit, har utskottet
behandlat högerns prutningsförslag
litet kallsinnigt just därför att högern
inte har bevisat skäligheten i sina
förslag. Prutmånen förefaller tilltagen
på en höft. Jag vill också tillägga, att jag
åtminstone för egen del hade litet svårt
att ta på allvar allt som högern kom
med. Under en punkt förelåg ett yrkande
om höjningar av anslaget och samtidigt
i en annan motion yrkande om
sänkning av anslaget, och nu finner vi
t. ex. herr Hseggblom som reservant under
punkt 53 för en sänkning av det
anslag det där gäller till ungefär hälften,
trots att han i en motion har yrkat
på en höjning av anslaget.

Trots denna lättvindighet ligger det
enligt utskottets mening ändå helt allmänt
något i prutningsyrkandena, som
det är värt att ta vara på. Som kammarens
ledamöter ser, har utskottet — med
något olika motivering av majoritet och
reservanter — under punkt 51 föreslagit
en utredning om huruvida anslaget
under punkt 51 och även andra anslag
i huvudtiteln fyller något egentligt behov.
Det bör alltså enligt utskottets mening
prövas, om vissa anslag kan sänkas
eller eventuellt helt slopas. Detta
krav på utredning har inte tillkommit
för att på något sätt ta vind ur högerns
segel. Den föreslagna prövningen av anslagen
är väl motiverad.

Men nu skulle jag vilja ställa frågan,
om man inte egentligen borde gått ett
stort steg längre. Sedan jag några år
sysslat med nionde huvudtiteln är jag
rätt angelägen, helst som vi har det nya
statsrådet och chefen för jordbruksde -

118 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till lantbruksnämnderna
partementet närvarande här, att i detta
sammanhang lägga fram något av min
erfarenhet av titeln.

Jag har nämligen efter hand allt mer
stärkts i den uppfattningen, att huvudtiteln
kräver en allmän och rätt grundlig
översyn utöver vad utskottet begär.
Det är inte bara så att många av titelns
ärenden håller på att begravas i utredningarnas
natt. Jag menar därmed att
utredningar visserligen verkställts —
ibland till övermått — men utan att de
föranlett några åtgärder från regeringens
sida. Å andra sidan förhalas angelägna
ändringar och lösningar år från
år, trots att vettiga utredningsförslag
föreligger. Det är även så att viktiga
verksamhetsgrenar inte fått den kompensation
på grund av penningvärdets
fall, som de med hänsyn till sin betydelse
borde ha fått.

Brist på medel är väl det oftast åberopade
skälet för att skjuta ett ärende
på framtiden eller för att låta ett anslag
sjunka under rimlig nivå.

Å andra sidan hänger en hel del anslag
synbarligen med bara av gammal
vana. Flera av dessa kan säkerligen undvaras.
Rationalisering bör även kunna
åstadkommas på många områden. Frågan
jag ställer är, om man inte måste gå litet
utanför de vanliga spåren och se om inte
huvudtiteln som helhet bör göras
mera tidsenlig och rationell. När resurserna
tryter, måste man hushålla förnuftigt.
Vi bör se efter vad som är mest
angeläget, vad som kan undvaras och
var man kan rationalisera.

Skall lantmannanäringarna gå framåt,
är det väl framför allt två ting som —
i lantmännens eget intresse — inte får
eftersättas, nämligen forskningen och
yrkesutbildningen. Stimulansbidrag av
olika slag kan för all del vara av värde,
men den enskilde och näringen som helhet
gagnas otvivelaktigt mera genom
forskningens landvinningar och av att
en var yrkesutövare går väl utbildad till
sin gärning. Därför menar jag att de olika
anslagen under huvudtiteln har en
rätt skiftande angelägenhetsgrad, utifrån
vilken man bör bedöma den.

Ämbetsverk får vi ju alltid dras med,

men inte heller de får stelna i formen.
De behöver också förnyas med utvecklingen.
Herr Gustaf Karlsson påpekade
detta på förmiddagen, och förslag härom
framkommer gång på gång från ämbetsverken
själva eller motionsvägen, men
det förefaller vara mycket svårt att kunna
genomföra även mycket väl motiverade
omorganisationer.

Låt mig i stället för allmänt tal få ge
några nu aktuella exempel! Jag börjar
med ämbetsverken.

Frågan om en sammanslagning av lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd
har aktualiserats motionsvägen.
Mig förefaller tiden vara inne för en sådan
rationalisering. Att avskaffa ett ämbetsverk,
då detta är möjligt, måste väl
betraktas som en berömlig gärning. Jag
litar i detta fall på de fackmän, som jag
har rådfrågat och som säger att en sammanslagning
av lantbruksstvrelsen och
statens jordbruksnämnd är det enda vettiga.
Sker en sammanslagning, förutsätter
jag att det kommer att bli en kanske
något utökad lantbruksstyrelse.

Många invänder nu att man efter en
sammanslagning skulle få ett väl otympligt
ämbetsverk. Jag skulle dock tro, att
om man gör en översyn av lantbruksstyrelsen,
skulle man där kunna göra inskränkningar
som skulle medföra att det
sammanslagna ämbetsverket inte skulle
behöva bli ett otympligt mammutverk.
År från år har utskottet, så länge jag
varit med, positivt uttalat sig för lantbruksstvrelsens
förslag att stuteribyrån
bör avvecklas och i stället en husdjursbyrå
inrättas. Denna fråga har nu förhalats
så länge, att en spefågel undrat,
om vi till slut skall få eu byråchef för en
häst här i landet. Men även andra byråer
torde kunna diskuteras. Är inte t. ex. sociala
byrån mogen för avskrivning?
Många anser det. Man kan också fråga
sig, om det behövs både en kanslibyrå
och en kameralbyrå. I varje fall borde
dessa båda byråer även kunna överta
vad sammanslagningen kan medföra i
ökat arbete.

Om man övergår till forskningen och
yrkesutbildningen, så observerar man,
hur trängande behov t. ex. Ultuna redo -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 119

visar. Lantmannaskolorna likaså. Frågan
om Balsgård står och stampar på samma
fläck som den befann sig på, när jag
kom till jordbruksutskottet. Ständigt
ligger en utredning i vägen för att lyfta
verksamheten där över svältgränsen. I
fråga om Weibullsholm åberopas i år en
viss översyn av framförda förslag, tidigare
något annat motiv för att undgå den
utfästelse om statligt stöd åt forskningen
där, som staten väl får anses moraliskt
förpliktad att ge men alltför länge förhalat.
Riksdagen beslöt ju redan år 1951 att
utreda den frågan, men det har gått förfärligt
sakta framåt.

Till forskningen kan även hänföras
.statens försöksgårdar. De är många —
kanske alltför många — och nästan alla
förefaller bristfälliga. Röbäcksdalen
utanför Umeå anses av alla komma att
bli av största betydelse för jordbruket i
Norrland. Utbyggnaden beslöts av riksdagen
redan år 1951, men även bär bar
det gått sakta framåt. Ändock bär denna
försöksgård satts i särsklass av fackmännen
och av dem som haft hand om föredragningen
i jordbruksutskottet. Men
gårdens utbyggnad förhalas år från år.
För nästa budgetår blir det bara ett anslag
på 100 000 kronor. Lantbruksstyrelsen
har begärt 412 800 kronor. Synbarligen
kommer Röbäcksdalen att efter åtta
års långsam utbyggnad få vänta ännu
åtskilliga år, innan den blir funktionsduglig.

Det bör tilläggas att lantbruksstyrelsen
utöver anslaget till Röbäcksdalen begär
bortåt 300 000 kronor för andra försöksgårdar,
som inte får något alls. Sunne
försöksgård i Värmland, som kanske
herr Werner kommer att beröra, beslöt
riksdagen att inrätta år 1949. Men ingenting
har åtgjorts, och inga medel äskas
i år för ändamålet. Herr Werner har motionerat
i saken och återkommer kanske
till den.

Dessa försöksgårdar är en bra illustration
till vad jag menar med brist på rationellt
handlande. Gårdarna är naturligtvis
för många. Vi har för närvarande
inte resurser att driva dem alla. Bättre
än att låta många av dem ligga outbyggda
eller i halvdant skick måste vara att

Anslag till lantbruksnämnderna
reducera antalet till vad vi har råd att
driva men se till, att vid de kvarvarande
gårdarna verkligen bedrives en effektiv
försöksverksamhet, så att försöksgårdarna
blir vad de bör vara. Kanske kan försäljning
av några gårdar ge pengar till
att sätta andra gårdar — de för försöksverksamhet
verkligt värdefulla — i
stånd. När dessutom hushållningssällskapen
är ägare till egna försöksgårdar synes
samarbete mellan den statliga försöksverksamheten
och hushållningssällskapens
kunna åtminstone i viss mån
neutralisera den begränsning av verksamheten
som nedläggande av vissa försöksgårdar
skulle medföra.

En del utöver vad utskottet anför under
punkt 51 vore kanske att säga om
möjligheterna till anslagsbegränsningar.
Utskottet har redan påpekat en del fall,
där det vill ha utredning. Jag tror att
det finns många flera. Exempelvis kommer
väl det bidrag om 100 000 kronor,
som nu går till viss lokal klubbverksamhet,
att bli tämligen överflödigt genom
statsbidragen till fritidsgrupper och
de politiska ungdomsorganisationerna
därigenom får speciellt stöd. Jag skall
inte här trötta med någon ytterligare
uppräkning, men jag vill gärna i anledning
av vad tidigare talare anfört tillägga,
att enligt min erfarenhet avdragsrätt
vid beskattning för stenröjning, dikning,
vissa vägbyggnader m. m. är en
vida bättre stimulans än bidrag.

Jag vet inte, om en »sanering» av huvudtiteln,
såsom jag tänker mig den,
skulle innebära en slutgiltig besparing
— den frågan vill jag lämna öppen —
men vi skulle kunna få en hel del gammal
skåpmat utrensad och kanske få
statens pengar använda på ett mera ändamålsenligt
och gagnande sätt.

Jag har, herr talman, när nu besparingar
och översyn kommit på tal, velat
påtala det dödläge, som nionde huvudtiteln
råkat in i med bl. a. en successiv
anhopning av olösta frågor. Det krävs
otvivelaktigt en översyn -— jag skulle
vilja skärpa det ordet och, såsom jag
nyss gjorde, tala om en sanering av huvudtiteln
efter kanske hårda men i vart
fall klara linjer.

120 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till lantbruksnämnderna

Jag får givetvis återkomma på annat
sätt i detta ärende. Under förevarande
punkter ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är ju intressant att
höra, hur representanter för alla de tre
partier, som jämte högern är representerade
i jordbruksutskottet här uttalat
sin anslutning till tanken på översyn av
och besparingar inom huvudtiteln. Både
herr Sigfrid Larsson, herr Jonsson i
Fjäle och nu senast herr Hansson har
vitsordat, att det finns underlag för krav
på besparingar på olika punkter inom
huvudtiteln.

Jag begränsade mig i mitt anförande
till den punkt, där vi hade vår första
reservation, med hänsyn till att jag skulle
ställa yrkanden beträffande de andra
reservationerna under vederbörande
punkter. Men här är det tydligt att det
finns en viss resonans för våra krav
även på dessa punkter. Det är bara det,
att önskemålen i stort sett inskränker
sig till platoniska deklamationer. Herr
Hanssons anförande utgjorde därvidlag
ett undantag, eftersom han pekade på
flera punkter, där han ansåg det möjligt
med en översyn och besparingar. Det
förefaller alltså, som om vi allmänt vore
överens om att yxan bör gå, ehuru
ingen vill hålla i skaftet.

Vi har från högerns sida i vår motion
försökt visa på några konkreta förslag,
där besparingar skulle kunna genomföras.
Jag förstår att det inte blir något
resultat av vår motion i år. Men om
den väckt till liv denna diskussion, och
om den kan resultera i besparingsförslag
till kommande riksdagar, så har
motionen ändå haft en effekt, som vi
förslagsställare kan vara till freds med.

Sedan är det givet att när man kommer
med konkreta förslag, trampar man
alltid någon på tårna. Jag förstår mycket
väl och var inställd på att herr
Jonsson i Fjäle skulle reagera mot tanken
att genomföra besparingar vid lantbruksnämnderna,
eftersom herr Jonsson
är inflytelserik och entusiastisk medlem

i en lantbruksnämnd och följt med verksamheten
där under årens lopp. Men
när man ser att lantbruksnämndernas
avlöningsanslag under de senaste fem
åren har ökat med nära 1,8 miljon kronor
och omkostnadsanslaget under samma
tid ökat med 0,6 miljon och samtidigt
kan konstatera att hushållningssällskapen,
som dock utför en både omfattande
och viktig verksamhet, under
samma tid har fått sina avlöningsanslag
ökade med ungefär 1,2 miljon kronor
och omkostnadsanslag med 0,3 miljon
kronor, så är det väl inte så egendomligt
att man frågar sig, om det inte
just här finns möjligheter till besparingar.
Jag har nämligen, herr Jonsson
i Fjäle, inte samma obegränsade tilltro,
som herr Jonsson har, till att det
är lantbruksnämndernas verksamhet,
som är den väsentliga orsaken till utvecklingen
på jordbrukets område under
det sista decenniet. Visst har lantbruksnämnderna
medverkat genom att
lämna bidrag och lån för olika ändamål,
men när herr Jonsson i Fjäle åberopar
utvecklingen beträffande exempelvis
traktorerna, så vill jag invända
att det är en utveckling, som skett till
mycket stor del vid sidan av den bidrags-
och låneverksamhet, som lantbruksnämnderna
bedriver. Ibland undrar
man, om det inte rent av gått litet
för långt med mekaniseringen, då varje
liten jordbrukare skaffat sig en traktor
och inte utnyttjar möjligheterna till gemensam
maskinanskaffning, som de på
olika sätt uppmuntras till.

Jag tror, att det framför allt är de
enskilda jordbrukarnas eget initiativ,
som är orsak till den storartade utveckling
vi fått bevittna på jordbrukets område
under de senaste åren och att lantbruksnämndernas
betydelse i detta avseende
varit avsevärt mindre än herr
Jonsson i Fjäle i sitt anförande ville låta
påskina.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! När herr Eskilsson beskriver
högerns besparingsaktion på det
sättet att han säger, att man har ställt

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

121

konkreta förslag till besparingar, är det
en beskrivning, som tarvar en korrigering.

Under utskottsbehandlingen gjordes
av högerns talesman gällande, att lantbruksnämnderna
utförde en del onödigt
arbete och att man därför kunde reducera
personalen. Framför allt utfördes
onödigt arbete, sades det i preciseringen,
i de mindre länen. Blekinge län, som
jag representerar, uppfyller alla kvalifikationer
i fråga om litenhet för att
ingå i högerns exempelsamling, och
detta föranledde mig att göra en undersökning
hemma, hur det förhåller sig
med lantbruksnämndernas verksamhet.
Vid denna undersökning visade det sig
att lantbruksnämnderna i varje fall i det
länet har så mycket att göra, att de inte
hinner med alla de beställningar, som
föreligger. I utskottet sades också, att
det förekommer konsulentarbete i onödan
på det sättet, att sedan ett företag
väl blivit planerat, återkallar beställaren
det hela. Jag fick i Blekinge län fram en
siffra på dessa avbeställda arbeten. Procentsatsen
uppgick till mellan 5 och 10
procent. Jag tycker, att en så låg procentsats
ligger helt inom felmarginalen,
för att använda ett modernt uttryck.
Därtill kommer, att även om beställaren
återkallar den hjälp han påkallat från
lantbruksnämnden, är det planeringsarbete,
som utförts, därför inte ett onödigt
arbete. Det är ju utfört och kan komma
till nytta i senare sammanhang.

Herr talman! Jag har velat anföra detta
såsom exempel på den bristande hållbarheten
i argumentationen för besparingar.
Jag har nog en känsla av att det
är en sanning med modifikation, när
man säger sig ha ställt konkreta förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det är ju bra, när människor
blir belåtna. Då herr Eskilsson
har väckt motioner om prutning av anslagen
på 13 punkter och detta har resulterat
i att utskottet säger att det skall
ske en översyn och herr Eskilsson är

Anslag till lantbruksnämnderna

belåten, då är vi överens om att han
inte har så stora anspråk på att få sina
förslag helt tillgodosedda.

Sedan var det en annan sak. Herr Eskilsson
säger, att man har framlagt förslag
och det ser ut som om man ville
pruta på olika punkter, men det är bara
högern som vill hålla i skaftet. Han uttryckte
sig så och menade väl det också.
Jag vill då säga herr Eskilsson, att skall
man hugga till på det sätt, som högern
gör, vill jag sannerligen inte var med
om att hålla i skaftet, ty man vet inte
verkningarna av huggandet. Det förslag
som högern kommit med är så ojämnt
och illa underbyggt.

Jag har endast deltagit i en lantbruksnämnds
arbete och kan därför inte yttra
mig om arbetskraftsförhållandena annat
än i Gävleborgs län. Jag vet dock
att genom den utveckling som skett och
genom det arbete, som utföres av lantbruksnämnderna
på olika arbetsfält, har
dessa fullgod sysselsättning för sin tjänstemannastab.

Jag tror också att lantbruksnämnderna
är till stor betydelse för jordbruket.
Jag är fullt överens med herr Eskilsson
om att det är de enskilda jordbrukarna,
som i de allra flesta fall tar initiativ,
men det är dock på det sättet, att de kan
behöva råd och även den stimulans och
den hjälp, som såväl lån som bidrag
från lantbruksnämnderna verkligen innebär.
Om jag beskylles för att överskatta
lantbruksnämndernas arbetsuppgifter,
tror jag man kan säga att herr
Eskilsson underskattar dem. Om herr
Eskilsson hade varit med i en lantbruksnämnd
lika länge som jag och inte bara
liksom sett dem på avstånd, är jag övertygad
om att han som den praktiske
man han är haft samma uppfattning som

jag.

Jag vill säga herr Eskilsson, att om
det finns möjligheter att åstadkomma
större effektivitet, vill jag gärna vara
med om det, och när jag nu ser herr Norup
närvarande, kan jag erinra om att
han, som jag sade i mitt första anförande,
helt nyligen tillsatt en kommitté, som
skall göra en översyn av samarbetsformerna
och arbetseffektiviteten och gi -

122

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till kostnader för särskilda planeringsåtgärder

vetvis också av antalet tjänstemän inom
både lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen.
Jag menar att vi får
väl vänta och se vad denna utredning
kan komma med och sedan låta yxan
gå, när vi har någon som helst uppfattning
om hur mycket vi skall hugga bort.

Sedan säger herr Eskilsson, att lantbruksnämnderna
har expanderat mera
än hushållningssällskapen. Ja, det är nog
riktigt, men vi måste väl också ta hänsyn
till den omständigheten, som jag
berörde i mitt första anförande, att lantbruksnämnderna
började sakta. Det tog
ju ett par år, innan de fann sin rätta
arbetsform och fick det rätta greppet
på sina arbetsuppgifter, men sedan har
arbetsuppgifterna växt undan för undan
under det att hushållningssällskapens
expansion inte har varit lika stor. Jag
är med i vårt hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
och jag erkänner mycket
gärna att hushållningssällskapen både
på upplysningens och kursverksamhetens
område utför ett mycket betydelsefullt
arbete.

Jag håller med herr Eskilsson, när
han säger att man har skaffat litet för
mycket traktorer och kanske även andra
maskiner inom jordbruket, men människorna
bör ju få göra litet som de vill.
Staten skall väl inte lägga sig i allting.
Jag var en gång med i en kommitté och
föreslog förbättringar i låneförhållandena
för maskinanskaffning genom anslag
för gemensam maskinhållning, men det
hade jordbrukarna inte så stort intresse
för, utan de var mer intresserade av
att sitta på en egen traktor.

Till sist vill jag säga herr Eskilsson,
att om man skall företa en nedskärning
av anslagen, både på dem som går till
de statliga verken, i detta fall lantbruksnämnderna,
och till de enskilda jordbrukarna
och deras organisationer, så
har jag den bestämda uppfattningen —
och det har herr Eskilsson varit med
om ända till nu — att man inte bör göra
nedskärningar så där på måfå, utan man
bör först göra en utredning, så att man
har fakta att gå efter. När man har beräkningar
och fakta att lita till, kan man
företa eventuella nedskärningar. Ut -

skottsmajoriteten föreslår nu i 7 punkter
att en utredning skall företagas. Då får
man dels titta på varje punkt för sig,
men man får också göra en avvägning
mellan de olika punkterna och på det
sättet komma fram till ett praktiskt resultat,
som man kan anse skäligt.

Jag måste säga, att jag förvånar mig
över att högern verkligen kommer med
ett sådant förslag som den framlagt, och
jag vill också än en gång fråga, om det
är ansvarskännande gjort mot ordentliga
och hederliga tjänstemän att så där
på en kort tid ta ifrån de enskilda tjänstemännen
i lantbruksnämnderna deras
befattningar, utan att de vet var de hamnar.
Högern säger nämligen i en motion,
att man skall i första hand minska
den extra ordinarie personalen, och sedan
skall lantbruksstyrelsen bestämma
vilka det blir. Hur lång tid får lantbruksstyrelsen
att handlägga detta, när det
hela skall vara klart till den 1 juli?

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de nu föredragna
punkterna hemställt samt vidare
på antagande av de förslag, som innefattades
i de vid dessa punkter avgivna
reservationerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 8 och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till kostnader för särskilda planeringsåtgärder I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Lantbruksnämnderna: Kostnader för
.särskilda planeringsåtgärder för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
75 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 147,
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

123

Anslag till byggnadsarbeten
Yngve, samt II: 186, av herr Hwggblom
in. fl., hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts framställning om anslagsanvisning
till förevarande ändamål.

Reservation hade anförts av herrar Eskilsson,
Hseggblom och Östlund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! För oss, som har diskuterat
jordbrukets huvudtitel under tidigare
år, är detta en gammal bekant. Vi
har nämligen från högerns sida flera år
i rad föreslagit, att detta lilla anslag på
75 000 kronor skulle slopas. Vi har gjort
det därför, att den verksamhet som planeringskommittéerna
bedrivit, har medfört
mycket ringa praktiska resultat.
Man har i olika delar av landet genomfört
vissa försöksplaneringar. Man har
satt en massa människor i verksamhet,
men de praktiska och påtagliga resultaten
av arbetet har sannerligen inte varit
imponerande. Det är visserligen ur
jordbrukets och ur landsbygdens synpunkter
önskvärt att man kan göra sådana
planeringar, om man har gott om
pengar. Men när det nu är trångt om
anslag för många i en del fall betydligt
mera nödvändiga arbetsuppgifter, så har
vi förmenat att man skulle kunna göra
en besparing och dra in anslaget.

I huvudtiteln redovisas vissa utredningar,
som är gjorda med bidrag från
detta anslag. Det talas om vissa kommittéer,
som har utnyttjat lantbruksnämnderna
både när det gäller riksomfattande
utredningar och när det gäller
mera lokalt betonade undersökningar,
men dessa utredningar och undersökningar
har inte varit av större omfattning
än att de säkerligen skulle kunnat
utföras med tillhjälp av de ordinarie
anslagen för lantbruksnämndernas
verksamhet.

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Jag ber därför, herr talman, att i år
liksom tidigare år få föreslå att detta
anslag skall utgå, d. v. s. jag yrkar bifall
till reservation nr 3, som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag kan möjligen ge herr
Eskilsson rätt i att det har planerats litet
i överkant tidigare, men nu är ju anslaget
sänkt. Det sänktes förra året, och
vi går nu mot tider, då omarronderingsfrågorna
blir aktuella och då en omstöpning
av vårt jord- och skogsbruk av stora
mått kommer att ske. Under sådana förhållanden
kan jag för min del inte gå
med på en sänkning av anslaget, i varje
fall icke förrän en utredning har skett.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11—43
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 44

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lägre lantbruksundervisning
in. in.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till

124 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 91 av fru Nilsson m. fl.
och II: 109 av herr Andersson i Björkäng
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte för ändamålet för nästa
budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:91 och 11:109, till Lägre
lantbruksundervisning m. m.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Sigfrid Larsson, Franzén och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I: 91 och
II: 109, till Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Bidrag till byggnadsarbeten vid
vissa lantbruksundervisningsanstalter för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Utskottet understryker
det önskvärda i att lantbruksundervisningsanstalterna
inom rimlig tid får utföra
planerade byggnader. Att det finns
ett stort behov av upprustning på detta
område, framhålles också av utskottet,
som dock inte drar ut konsekvenserna
av sitt resonemang och föreslår en höjd
medelsanvisning.

Nu är emellertid situationen ännu värre
än som framgår av utskottet uttalande.
Det tar fyra år vid oförändrad medelsanvisning
för att täcka kostnaderna
för redan utförda eller påbörjade arbeten.
Därutöver tar det tio år för att tillgodose
behovet av anslag till byggnadsarbeten,
beträffande vilka ansökningar
redan inkommit till lantbruksstyrelsen.

Anslaget på 2,5 miljoner kronor har
under flera år varit oförändrat. Om man

ser det i belysning av de ökade byggnadskostnaderna,
har anslaget ju i realiteten
sänkts. Med hänsyn härtill tycker
jag att motionärernas förslag om en höjning
av medelsanvisningen till byggnader
vid lantbruksundervisningsanstalterna
är mycket starkt motiverat. Vi föreslår
att i stället för 2,5 miljoner kronor
skulle riksdagen anslå 4 miljoner kronor
för att något ta igen den starka eftersläpning,
som finns på detta område.

Jag ber därför, herr talman, att under
denna punkt få yrka bifall till reservation
nr 4.

I detta anförande instämde fru Nilsson
(bf).

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det är nog riktigt som
herr Sigfrid Larsson säger, att utskottet
har observerat det starka behovet av
upprustning när det gäller lantbruksundervisningsanstalternas
byggnader. Uppgifterna
om den långa väntetiden är också
riktiga, men det är likadant inom flera
andra områden av den kommunala
och samhälleliga sektorn. Väntetider på
fyra, fem år förekommer beträffande vatten-
och avloppsanläggningar som är
nödvändiga för utbyggnaden av städer
och samhällen. Den nuvarande politiken
med investeringsbegränsning nödgar oss
att på många områden vidtaga restriktiva
åtgärder, som vi i normala fall inte
skulle ha varit med om.

Såsom reservanten nyss anförde, har
utskottet klart vitsordat det behov som
framgår av utredningarna, men vi har
med hänsyn till nödvändigheten av investeringsbegränsning
ansett oss inte
kunna gå längre än Kungl. Maj:t föreslagit.
Vi tillstyrker alltså ett anslag av
2,5 miljoner, men vi har inte vågat oss
på den höjning med 1,5 miljoner, som
här är ifrågasatt. Om vi skulle börja tumma
på detta, så blir konsekvensen ofrånkomligt
höjningar också på många andra
punkter.

Från utskottsmajoritetens sida hemställer
jag därför om bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 125

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 45—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Anslag till befrämjande i allmänhet av
nötboskapsaveln

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 350 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 147 av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186 av herr Hseggblom
m. fl. hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med ett belopp av 150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Nötboskapsavelns befrämjande: Befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 350 000 kronor;

2) med anledning av vad som anförts
i motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga, i .skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
dels företaga en under punkten närmare
berörd utredning, dels förelägga riksdagen
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

T motiveringen hade utskottet i anslutning
till nyssnämnda motioner bland
annat uttalat, alt en utredning borde
komma till stånd beträffande vissa av ut -

skottet angivna och liknande anslag av
samma karaktär för prövning av möjligheterna
att minska anslagen genom ändrade
bidragsbestämmelser. Utskottet hade
därjämte behandlat en av föredragande
departementschefen upptagen fråga
om det fortsatta behovet av särskilda
åtgärder i syfte att främja en allmän avhorning
av tjurar och därvid förklarat,
att utskottet ej ville resa erinran mot
slopande av det krav på avhorning, vilket
föreskreves som villkor för statsbidrag
till tjurförening och enskild tjurhållare
för underhåll respektive inköp
av tjur. Utskottet hade emellertid uttalat
förhoppningen, att frågan skulle följas
med uppmärksamhet av de berörda
myndigheterna och om erforderligt underkastas
förnyad prövning.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Eskilsson, Hseggblom och
Östlund, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore
i fråga, till Nötboskapsavelns befrämjande:
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor;

b) av herrar Nord, Hansson, Sigfrid
Larsson, Franzén, Antbg och Ahlsten,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa angivna delar erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.

I den av sistnämnda reservanter föreslagna
motiveringen hade bland annat
uttalats, att en utredning borde komma
till stånd för prövning av skäligheten av
de i motionerna framförda yrkandena
om anslagsminskning samt att utskottet
tillstyrkte, att villkoret om avhorning
finge utgå beträffande nyssnämnda .statsbidrag
till underhåll och inköp av tjur.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Reservationen under
denna punkt avser, liksom reservationerna
under punkterna 53, 69 och 71,

126

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

olika anslag till jordbrukare och jordbrukarsammanslutningar.
Under rubriken
Befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
ingår bl. a. frågan om bidrag
till tjurföreningarna — vi får kanske
höra mera om dem senare. Bidragen
brukar variera mellan 75 och 150 kronor
om året.

En gång i tiden hade naturligtvis dessa
bidrag en viss uppgift när det gällde
att stimulera jordbrukarna till inköp av
värdefulla avelsdjur, men numera saknar
bidragen många gånger praktisk betydelse.
Jordbrukarna har övergått från
naturahushållning till penninghushållning
och är vana att röra sig med betydligt
mera pengar nu än förr. De är också
vana att få betala avsevärt mera för
de tjänster, som de utnyttjar, än man
gjorde förr i tiden.

Även utskottsmajoriteten har insett
detta och skriver mycket välvilligt vid
behandlingen av motionens yrkanden.
Uttalandena är så starkt positiva, att
man rent av undrar, varför inte utskottet
har tillstyrkt motionen. Jag ber att
få citera ett par meningar på s. 46 i
utlåtandet, där utskottet säger: »Uppenbart
är nämligen att statsbidrag, som i
gångna tider haft en nyttigt stimulerande
effekt — framför allt inom det mindre
jordbruket ■— på jordbruksnäringens
rationella utveckling, numera kan ha
fått denna betydelse högst förringad.
Ovedersägligt förefaller också vara att
nyttan av bidrag, som utgör en mycket
liten del av kostnaden för det ändamål
vartill det lämnas, kan ifrågasättas.»

Efter en så starkt positiv skrivning
hade man som sagt kunnat vänta sig ett
tillstyrkande, men utskottet nöjer sig
med att begära en utredning.

Vi reservanter anser att man redan nu
kan gå ett steg längre. Det är uppenbart
och ovedersägligt, att man kan göra besparingar
på detta område. Vi menar
— och där vill jag instämma i vad herr
Hansson nyss sade — att det är olämpligt
att på detta vis plottra sönder bidrag
till jordbruket för olika småändamål.
Det vore bättre att göra en samlad
kraftinsats och använda pengarna för att
stimulera forskning, utbildning och upp -

lysningsverksamhet. På det sättet skulle
man nå väsentligt bättre resultat för
pengarna än man nu gör.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
5 a).

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! När det gäller den med
b) betecknade reservationen är reservanterna
ense med utskottsmajoriteten
såväl beträffande anslagets storlek, vilket
är samma som Kungl. Maj :t föreslagit,
som i fråga om utskottets hemställan
om en utredning. Däremot kan de
inte på ett par punkter godkänna utskottets
motivering. Jag skulle vilja säga till
herr Eskilsson att det ligger något i hans
uttalande, att anslaget till tjurföreningarna
inte kan ha så stor betydelse. Men
vi får komma ihåg att en del av pengarna
numera användes för att främja
moderna former av kreatursskötsel —
men detta skall jag inte gå in på.

Jag nämnde att vi inte kunde godkänna
utskottets motivering. Utskottet
hade till en början begärt en utredning
rörande storleken och användningen av
en hel rad anslag på det område det här
gäller. Vi vill inte motsätta oss en sådan
utredning, men vi tycker att den
motivering, som utskottet formulerat —
och herr Eskilsson har också varit inne
därpå — inte varit särskilt lyckad. Utskottet
säger först, att det saknas tillräckligt
material för bedömningen av
bärkraften i uppfattningen, att det bör
vidtas besparingar. Så långt är det rätt.
Det har nämligen av högerns motioner
inte framgått någonting säkert att hålla
sig till när det gäller att bedöma, huruvida
vi kan göra dessa besparingar.
Men på nästa rad säger utskottet, att det
är uppenbart att statsbidrag, som tidigare
haft en stimulerande effekt, numera
fått denna betydelse högst förringad.
Jag ger herr Eskilsson rätt i att under
sådana omständigheter borde man egentligen,
om man är konsekvent, bifalla motionerna.
Vi reservanter har emellertid
inte velat göra det, därför att vi vet för
litet om dessa förhållanden för att vid -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 127

Anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln

ta de åtgärder som här föreslås. Det får
därför räcka med en utredning. Det var
den delen av motiveringen.

När det gäller den senare delen av
motiveringen behandlas där frågan, om
en tjur skall vara avhornad eller inte
för att en förening skall få bidrag till
inköp av tjuren. År 1951 infördes en
bestämmelse härom, och man tänkte då,
att om det bestämdes att tjuren skulle
vara avhornad för att en tjurförening
skulle få bidrag, skulle detta ge upphov
till en allmän avliorning. Man trodde
att riskerna därigenom för djurskötarna
skulle minskas. Nu har vi fem års
erfarenhet av denna verksamhet. Vad
har denna visat? Jo, den har visat, att
olycksfallsfrekvensen inte har minskat.
Olycksfallen på grund av ilskna tjurar
har i stället ökat. Utskottets motivering
är på denna punkt felaktig, och detta
måste man reagera mot.

Från många avelsföreningar och en
del lantbruksorganisationer, som varit
tillfrågade, har enhälligt framhållits
att denna avhorning inte har någon betydelse
och att den bara medför olägenheter.
Man frågar sig också, varför
det skulle behövas nästan en hel sida i
utskottets utlåtande för att motivera denna
sak. Departementschefen har så tydligt
klarlagt frågan, att det hade räckt
med några rader till motivering. Vi har
därför i vårt förslag rättat till den felaktighet,
som finns i utskottets motivering,
och även förkortat den en hel del.

På grund av det anförda föreslår jag,
herr talman, att motiveringen under
punkt 51 måtte få den lydelse, som innefattas
i den med 5 b) betecknade reservationen
av herr Nord m. fl. Vad
beträffar yrkandet hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Vad först gäller herr
Eskilssons resonemang om att då utskottet
sagt att en hel del av dessa
mindre anslag bör tagas under omprövning,
borde man ha kunnat gå med på
högerns förslag att på en gång dra in
eller minska dessa anslag, vill jag, så -

som jag redan förut gjort, invända att
utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att man bör gå den vägen, att man
först utreder och sedan sänker anslagen,
och inte går den motsatta vägen.

Vad sedan beträffar herr Larssons påpekanden,
så vill jag medge att dessa
kanske innebär en viss nyansering i
uppfattningarna, men vi kommer ju till
det resultatet att en utredning bör företagas.
Att man kanske framlägger en
mer eller mindre starkt detaljerad argumentering
eller trycker med varierande
styrka på skilda punkter, kan väl
ändå inte undanskymma att det är utredningens
resultat som blir det väsentliga.
Jag vill emellertid understryka vad
som sagts både av herr Eskilsson och
herr Hansson, att det även ur jordbrukets
synpunkt är viktigare att ge ett ordentligt
handtag på vissa punkter än
att plottra bort stödet på en hel del små
anslag. Jag tror att en del av de mindre
anslagen, särskilt med hänsyn till den
väsentliga förbättring i inkomsthänseende,
som kommit också jordbrukarna till
del, inte har samma stimulerande verkan
som tidigare. Det vore bättre att nu
ge ett starkare stöd på vissa begränsade
områden.

Vad slutligen gäller avhorningen har
ju både utskottsmajoriteten och reservanterna
kommit till samma resultat,
nämligen att tjurarna bör få ha kvar sina
horn. Det kan väl både utskottsmajoriteten,
reservanterna och tjurarna känna
sig belåtna med. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
kommc att framställas särskilt beträffande
vartdera momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan och
särskilt angående utskottets motivering.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eskilsson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och

128 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att berörda yttrande
skulle godkännas med de ändringar, som
förordats i herr Nords m. fl. vid punkten
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande motiveringen i
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 punkten
51 godkänner utskottets yttrande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med de ändringar, som förordats
i den av herr Nord m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 68;

Nej — 48.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 52

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 53

Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m. för budgetåret 1957
/58 anvisa ett anslag av 191 000 kronor.

Av det av Kungl. Maj:t äskade anslaget
var ett belopp av 50 000 kronor avsett
för bidrag till Sveriges fjäderfäavelsförening.

I de likalydande motionerna I: 60 av
herr Johansson, Theodor, m. fl. och II:
63 av herr Persson i Svensköp m. fl. liade
hemställts, att riksdagen måtte beräkna
ett statsbidrag av 65 000 kronor till
Sveriges fjäderfäavelsförening och alltså
till Diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m. för budgetåret 1957
/58 anvisa ett anslag av 206 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 147 av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186 av herr Hseggblom
m. fl. hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att förevarande anslag måtte fastställas
till ett belopp av 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:63 samt 1:147 och
II: 186, sistnämnda två motioner såvitt
nu vore i fråga, till Diverse åtgärder på
husdjursavelns område m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
191000 kronor;

2) med anledning av vad som anförts
i motionerna 1:147 och 11:186, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville
dels företaga den i det föregående närmare
berörda utredningen, dels förelägga
riksdagen de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 129

Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motionerna I: 147 och II: 186 har
under denna anslagspunkt hemställts om
eu sänkning av medelsanvisningen för
nästa budgetår med 91 000 kronor. Med
anledning härav får utskottet erinra om
att utskottet i det föregående vid behandling
av förslag i samma motioner om
sänkning av anslaget till Nötboskapsavelns
befrämjande: Befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln (punkt 51)
förordat en utredning, huruvida icke vissa
under nionde huvudtiteln utgående
bidrag numera saknar betydelse och förty
en minskning av statsutgifterna skulle
kunna vinnas genom upphävande eller
reformering av bidragsgrunderna.
Enligt vad utskottet därvid uttalat bör
även förevarande anslag inbegripas i
denna utredning. I avvaktan på resultatet
av utredningen bör enligt utskottets
mening någon minskning av anslaget
nu icke ifrågakomma. Av samma
skäl finner sig utskottet icke heller kunna
biträda det i motionerna 1: 60 och
11:63 framställda yrkandet om höjning
av anslaget. Utskottet förordar således,
att anslaget för nästa budgetår skall utgå
med ett oförändrat belopp av 191 000
kronor.»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Eskilsson, Heeggblom och
Östlund, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i
fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:63 till Diverse åtgärder på
husdjursavelns område in. in. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
100 000 kronor;

b) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Johan Persson, Franzén, Pettersson i
Dahl, Antby och Ahlsten, vilka ansett,
alt utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,

9 Första kammarens protokoll 1957. Nr 10

samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:60 och 11:63
ävensom med avslag å motionerna I: 147
och II: 186, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, till Diverse åtgärder
på husdjursavelns område m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag
av 206 000 kronor.

Herr NORD (fp):

Herr talman! I samband med nu förevarande
punkt har jordbruksutskottet
haft att ta ställning till motionerna I:
60 och II: 63. I dessa motioner yrkas på
en uppräkning av anslaget på denna
punkt med 15 000 kronor, d. v. s. till
65 000 kronor, vilken skulle komma Sveriges
fjäderfäavelsförening till godo.

Denna uppräkning av anslaget är särskilt
starkt motiverad av det förhållandet
att omkostnaderna ökat kraftigt för
fjäderfäavelsföreningen. Detta är ju alldeles
särskilt fallet med resekostnader,
hyror, tryckningskostnader, arbetslöner
m. m. Till följd härav kan fjäderfäavelsföreningen
bli nödsakad inskränka sin
verksamhet, något som skulle bli till
skada för föreningens rådgivnings- och
upplysningsverksamhet, vilket framför
allt kommer att gå ut över det mindre
jordbruket. Äggproduktionen, som till
stor del bedrives av det mindre jordbruket,
har under den senaste tiden haft
stora svårigheter, då äggpriset legat under
den undre prisgränsen för jordbrukets
riktpriser, vilket kräver att fjäderfäodlingen
och äggproduktionen bedrives
rationellt. Det synes mig då vara
nödvändigt att den av fjäderfäavelsföreningen
bedrivna upplysningsverksamheten
kan fortsätta utan alltför stor inskränkning.
Reservanterna är starkt
medvetna om nödvändigheten av att
iaktta sträng sparsamhet, men det kan
inte vara klok ekonomi att genom otillräckliga
anslag bromsa upp den verksamhet
som Sveriges fjäderfäavelsförening
bedriver.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag atl få yrka bifall till reservation

130 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

nr 6 b), vilket innebär att anslaget un- det förslag skulle godkännas, som inneder
punkt 53 uppräknas till 206 000 kro- liölles i herr Nords m. fl. vid punkten
nor. anförda reservation.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljer i den reservation, som
jag har avgivit till utskottets utlåtande
under denna punkt, utan jag skall nöja
mig med att kort och gott yrka bifall
till reservationen. Detta yrkande överensstämmer
till sin innebörd med det
som jag framställde under punkt 51. Det
gäller besparing på vissa anslag, där vi
anser att man saklöst kan minska beloppet
utan att det medför någon våda för
jordbruksnäringen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det råder rätt skiftande
uppfattningar i denna fråga. Herr
Eskilsson säger, att man utan tvekan
kan minska anslaget, och herr Nord säger,
att det blir stora vådor, om vi inte
får höja det. Man kan därför säga att
utskottets förslag är en gyllene medelväg.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att frågan, om vi skall sänka eller
höja anslaget, kommer att tas upp i den
utredning, som vi har föreslagit och
som vi hoppas att riksdagen kommer att
begära. Sedan får utredningen försöka
föreslå det anslag som med hänsyn till
ändamålet kan vara skäligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
av de båda momenten av utskottets
hemställan i nu föredragna punkt.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Eskilsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
godkännande av det förslag, som innefattades
i herr Nords m. fl. reservation.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 53
mom. 1 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Nord
m. fl. vid punkten avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Eskilssons m. fl. vid punkten anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 131

Anslag till diverse åtgärder på husdjursavelns område m. m.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 53 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 45.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen

av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 454, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 455, av herr Andersson, Axel, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.; och

nr 456, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.09.

In fidem
G. H. Berggren