1957 FÖRSTA KAMM AREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1957:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMM AREN Nr 2

21—22 januari

Debatter m. m.

Måndagen den 21 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

Tisdagen den 22 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ........ 113

t Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

.? V

?! i*

•K

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Måndagen den 21 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 15 och
den 16 innevarande månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kung].
Maj :ts propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1957/58, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I dag är det närmast statsverkspropositionen
som vi skall diskutera.
Efter vanligheten lär vi inom en
nära framtid få tillfälle att syssla med utrikes
ting. Det må i detta sammanhang
vara nog sagt, att det spända läget i världen
överskuggar även våra inrikes problem.

I trontalet konstateras, att det allmänna
internationella läget har undergått en försämring.
Vidare heter det, att den utrikespolitiska
situationen nödvändiggör att vi
alltjämt efter måttet av vår förmåga upprätthåller
ett effektivt försvar.

Det låter som en samlande paroll. Men
när man tar del av fjärde huvudtiteln och
ÖB:s nyligen till Kungl. Maj:t ingivna
skrivelse, tvingas man oroligt fråga, om
vi längre har full täckning för påståendet
att vi efter måttet av vår förmåga upprätthåller
ett effektivt försvar. Hur var
det i fjol, då repetitionsövningarna inom
krigsmakten ströks ur eu till synes riklig
budget, med destruktiva verkningar för
vår försvarskraft för sex år framåt? Hur
ställer det sig efter riktlinjerna i den nu
framlagda budgeten, som visserligen inbegriper
repetitionsövningar och därutöver
ökar med 100 miljoner? På grund av eftersläpningar
under en rad av år samt
stigande löner och materielpriser skulle,
såsom försvarsministern framhåller, en

organisation, som i princip rymmes inom
den nu föreslagna kostnadsramen, leda
till en beskärning av försvarsgrenarna,
som knappast kan undgå att få konsekvenser
för den operativa målsättningen. Vidare
heter det, att den nu framlagda budgeten
innebär, att materielanslag och vissa
andra löpande anslag upptagits till lägre
belopp än vad som i längden motsvarar
kostnaderna för vidmakthållandet av nu
gällande organisation. Ännu större blir
avståndet till den organisation som innefattades
i öB-planen. Vi är nu inne i tredje
året enligt denna plan, utan att försvarsberedningen
ännu givit något livstecken
ifrån sig. Denna utveckling, eller
snarare regress, är utomordentligt oroande
för den som inte ens under Genéve-andans
dagar förleddes att se optimistiskt
på världsläget och borde i dag vara oroande
även för dem, som den gången var
optimister.

En försvarsorganisation kan inte improviseras.
Den kan inte varieras från det
ena året till det andra alltefter tillfälliga
växlingar i atmosfären. Vi har att möta
en kris med de resurser vi under många
och långa år målmedvetet byggt upp. Erfarenheten
borde nu ha lärt oss att vi för
överskådlig tid har att räkna med ett explosivt
världsläge. Vad innebär mot denna
bakgrund för vårt land med dess alliansfria
ställning »ett effektivt försvar
efter måttet av vår förmåga»? Ja, det var
ju den frågan försvarsberedningen skulle
besvara. För att få ett mått på förmågan
förutsätter ÖB-planen anslag inom en
rörlig ram upp till 5 procent av nationalprodukten,
en måttlig siffra i jämförelse
med andra länder. Från 1953/54 har försvarskostnadernas
andel av bruttonationalprodukten
nedgått från 4,6 procent til)
beräknade 4,3 procent 1957/58. För samma
tid skulle försvarskostnadernas andel
i statsutgifterna sjunka från 24,1 procent
till 20,6 procent.

I den svenska dagsdebatten fäster man
på vissa håll stort avseende vid frågan

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om vilka försvarsanslag som är inrikespolitiskt
lämpliga. Problemet vilka försvarsanslag
som är utrikespolitiskt nödvändiga
möter betydligt mindre intresse,
och dock måste ju den frågeställningen
vara avgörande. Vi håller ju inte ett försvar
som självändamål. Inget demokratiskt
parti har något exklusivt ansvar för
försvaret — alla demokratiska partier har
gemensamt ansvar för att det skydd upprätthålles
för vår frihet och fred som med
hänsyn till vårt strategiska läge, det allmänna
världsläget och målsättningen för
vårt försvar är ofrånkomligt.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om det strategiska läget, och då
får man redovisa det. Man kan bedöma
världssituationen olika, och då får ju meningsskiljaktigheterna
röra sig därom.
Man kan ha olika uppfattningar om den
målsättning som bör uppställas för ett
svenskt försvar i krig och fred. Då bör
man delge svenska folket detta.

Men är man överens om dessa tre ting
— vårt strategiska läge, världssituationen
och målsättningen för försvaret — då
konstituerar detta de sakliga förutsättningarna
för en enighet i försvarsfrågan.

Den försvarspolitiska enigheten är ett
tecken på demokratisk mognad och icke
något lämpligt föremål för partipolitiska
bytesaffärer. En realistisk och positiv
försvarspolitik är för oss cn primär förutsättning
för såväl vår obundna utrikespolitik
som för alla våra ansträngningar
på andra områden. En klok man söker
inte förbättra sin redan förut höga standard
genom att pruta på försäkringsskyddet.

Riksdagen måste, enligt vår bestämda
uppfattning, beredas tillfälle att redan i
år i någon form ta ställning till den både
på kort och lång sikt allvarliga situation,
som håller på att växa fram genom
försvarets underförsörjning med materiel.
Det är dock av riksdagen själv godtagna
materielplaner det gäller. Det gäller
också en tidsfråga. Hur länge som
helst kan vi inte vänta — varken i fråga
om den mera långsiktiga planeringens
genomförande eller vad angår den kontinuerliga
omsättningen och moderniseringen
av de resurser som behövs för att

ge vår försvarsorganisation innehåll.
Försvarsberedningen måste komma till
resultat inom en nära framtid. Materielanskaffningen
exempelvis på flygets område
kan inte eftersättas längre utan
allvarliga risker för vår försvarskraft.

Statsministern har fört mycket tal om
den starka regeringen och dess nödvändighet.
Man har — särskilt under senare
år — allt bestämdare fått det intrycket
att en regering, som kan handla snabbt
och utan större hänsyn till någon utanför
det egna majoritetsunderlaget, varit
ett mål för herr Erlanders politik. Särskilt
angelägen har han varit att inskärpa
de risker, det franska systemet för till
— med en regering söndrad inom sig
själv och därför utan förmåga att ta ledningen
i rikets affärer.

Sedan valutgången har vi haft någonting
som betänkligt liknar en permanent
regeringskris. Koalitionen återföddes efter
mycken vånda. Den hade knappt trätt
ut i livet, förrän diskussionen om dess
fortbestånd började. Nu rasar denna debatt
i tidningar av alla färger och varest
två eller tre är församlade som har något
intresse för politik. En intressant
förskjutning i resonemangen har under
tiden ägt rum. Man ventilerar inte längre
frågan om koalitionen skall bestå, utan
när den skall upplösas. Kan en dag för
dag prolongerad ministär tillfredsställa
statsministerns anspråk på en stark regering?
Det s. k. vågmästarsystemet har
utsatts för mycken och berättigad kritik.
Förbättrar man situationen genom
att ha fyra vågmästare i regeringen —
vågmästare, som uppenbarligen för att
kunna fylla sin funktion är beroende av
en knapp majoritet inom sitt parti?

Såsom jag framhöll redan vid höstriksdagens
remissdebatt, anser jag att
allt starkare sakliga skäl talar för någon
form av bred demokratisk samverkan
— för ett ärligt och allvarligt försök
att samla krafterna kring ett stabiliseringsprogram,
som har utsikter att på
ett bestående sätt lösa våra upptornade
dagsproblem och att lägga grunden fölen
lösning av våra framtidsproblem.
Skulle inte den besinning, den koncentration
till det väsentliga, som försö -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

ken att utjämna och samla måste bygga
på, ha utsikt att förbättra samhällsklimatet?
Jag bara frågar utan att vilja vara
påträngande.

Finansministern talar mindre ofta om
en stark regering men så ofta han får
tillfälle om en stark budget. Och med
en stark budget menar han, när allt kommer
omkring, en budget, som förmenas
bli stark därigenom att staten använder
sin tvångsmakt för att ta ut så stora skatter
och avgifter av medborgarna, att ett
överskott uppstår i förhållande till de
totala utgifter, som staten iklätt sig för
medborgarnas räkning. Det är det skattevägen
genomförda tvångssparandets
evangelium som predikas.

Det är uppenbart att en sådan politik,
oavsett de principiella och praktiska invändningar
som kan riktas mot den,
skulle ha stått sig starkare i debatten,
om den kunnat genomföras och verkligen
visat sig leda till åsyftat samhällsekonomiskt
resultat.

I intet av dessa avseenden har emellertid
finansministern några meriter att
åberopa. Under mycket tal om den starka
budgetens nödvändighet presenterar
herr Sträng för nästa budgetår en inte
minst från hans egna utgångspunkter
svag budget. Talet om en totalbalansering
blir ingenting annat än en föresats ut i
luften; det har ingen täckning vare sig i
det mycket preliminära siffermaterial,
som presenteras i finansplanen, eller i
de allmänna tendenser, man kan läsa ut
ur nationalbudgetens provisoriska sammanställningar.

Vad som med viss grad av sannolikhet
kommer att hända varje försök att
lösa sparandets problem över finansdepartementet,
klargöres med full tydlighet
av det man nu vet om utvecklingen
under löpande budgetår. I januari månad
förra året proklamerades, att statsinkomsterna
inte endast skulle betala löpande
utgifter och investeringsutgifter;
statsverket skulle också kunna göra en
återbetalning på statsskulden på 68 miljoner
kronor. Detta innebar ju, att regeringen
inte skulle besvära lånemarknaden
med någon nyupplåning utan lämna
lånemarknaden öppen för alla iivriga in -

Statsverkspropositionen m. m.
tressen som räknades upp. I maj månad
förra året gjordes en liknande utfästelse,
bara med den skillnaden att de belopp,
som stod till förfogande för återbetalning
av skulden, sjunkit till 32 miljoner.
Utfästelsen vidhölls ännu under
valrörelsen i höstas. Nu har något mer
än halva budgetåret gått, och nu nödgas
regeringen erkänna icke blott att varje
tanke på att återbetala skulden är försvunnen
utan dessutom att staten måste
låna icke mindre än 700 miljoner kronor.
Finansministern kan väl på olika punkter
förklara detta grundligt misslyckade
experiment i totalbalanseringens
konst, men han kan inte bortförklara
själva misslyckandet.

En mera speciell exemplifikation på
hur socialdemokratisk finanspolitik verkar
i praktiken kan måhända vara av
intresse.

Regeringen har som ett väsentligt led
i sin stabiliseringspolitik lanserat hugskottet,
att staten skulle genom extraskatter
överta från företagen ett sparande,
inte för att använda detta i sin rörelse
utan för att oskadliggöra det genom inspärrning
på speciella konton i riksbanken.
Från vår sida har vi kritiserat denna
metod, därför att den inte kan leda
till något nettoresultat ur samhällsekonomisk
synpunkt. Samtidigt exproprierar
den ett för hela vår utveckling väsentligt
sparande och verkar inflationsdrivande
genom att försvaga kostnadsmedvetandet
inom svenskt arbetsliv.
Denna kritik kvarstår orubbad, men situationen
har ytterligare förvärrats. Vad
innebär ur denna speciella synpunkt det
beräknade utfallet av löpande budget och
de preliminärt kalkylerade sammanställningarna
för nästa budgetår? Båda åren
skall statsverket låna pengar till belopp,
som närmar sig den dubbla summan av
det exproprierade företagssparandet.
Ingen människa tror, att denna upplåning
kan ske ur ett verkligt sparande i
samhället. På numera vanligt sätt kommer
regeringen att gå till riksbanken för
att där placera sina skuldbevis. Samtidigt
sätter man in i samma bank medel,
som åstadkommits genom expropriationsåtgärderna
mot företagssparandet.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det praktiska resultatet — ur helhetens
synpunkt — måste vara att man lånar
pengar i riksbanken för att sätta in i
riksbanken samtidigt som man för olika
statliga ändamål använder de medel som
till intet pris fick komma ut i rörelsen
igen. Är det någon som tror, att den sortens
åtgärder kan verka stabiliserande?
Är det å andra sidan någon som längre
förnekar, att den skärpta företagsbeskattningen
som sådan redna haft och
än mer kommer att ha svåra efterverkningar
för den svenska produktionen,
alltså för våra möjligheter att på ett naturligt
och progressivt sätt möta riskerna
för sysselsättningssvårigheter och inflation?
Finansministern hör i alla fall
uppenbarligen inte längre till förnekarna.

Finansplanen vill uppenbarligen driva
teorien, att den s. k. stabiliseringspolitiken
lett till åsyftat resultat, att med
andra ord inflationsriskerna — åtminstone
för tillfället — skulle vara nerkämpade
av riddarna kring statsrådsberedningens
avlånga bord. Pretentionerna
på en lyckad stabiliseringspolitik är sannerligen
anspråkslösa. Sedan regeringens
nya giv satte in — på hösten 1954 eller
kanske snarare på våren 1955 — har
priserna i vårt land stigit med omkring
10 procent. Vad nu speciellt utvecklingen
under förra året angår är ju att märka,
att finanspolitiken då, såsom jag
nyss påpekade, inte fick den proklamerade
utformningen i praktiken. Tvärtom
förbyttes ju de planerade överskotten i
ett underskott. Om denna politik haft
något inflytande, har den således haft
det trots sitt misslyckande. Att därpå
bygga ett påstående om dess oumbärlighet
går inte ihop. Den stabilitet vi till
nöds nått är i hög grad labil. Ännu går
det inte att lätta på de hårt åtdragna
bromsarna, säger finansministern. Bilden
framkallar för min syn en bilist.
Visserligen är jag inte bilist själv, men
så mycket tror jag mig veta, att det är
fruktansvärt oekonomiskt — särskilt i
tider av bensinbrist — att köra sin bil
med bromsarna åtdragna. Efter vad man
sagt mig gör detta sätt att föra fordonet
dessutom färden ryckig och det sliter

så hårt på bromsbandet, att man när som
helst måste befara att hela bromssystemet
sätts ur funktion. Och då rusar inte
bara motorn utan hela bilen, och föraren
riskerar att förlora kontrollen över sitt
fordon till men för alla medtrafikanter.

Det pris, vi i Sverige får betala för vår
bräckliga och högst tillfälliga prisstabilitet
är att vi undan för undan sackar
efter i den produktiva utvecklingen. Våra
omedelbart produktiva investeringar
hålls tillbaka, vilket med nödvändighet
måste successivt urholka förutsättningarna
för vår internationella konkurrenskraft
och för våra möjligheter till stigande
reella inkomster. Den verklighet,
som tränger sig fram genom de statistiska
dimridåerna, är inte uppmuntrande.
Den egentliga grunden till hela denna
utveckling är att man från ansvarigt
politiskt håll medverkat till spridningen
av föreställningen, att det skulle råda
ett motsatsförhållande mellan investeringstakt
och människornas anspråk på
förbättrade levnadsvillkor. I själva verket
är naturligtvis förhållandet det rakt
motsatta. Tillräckliga investeringar är
en förutsättning för standardförbättringar,
såväl för de förbättringar, som ger
människorna själva ökad ekonomisk rörelsefrihet,
som för dem, vilka slussas
via den offentliga verksamheten.

Det centrala problem ett ökat utrymme
för produktiva investeringar är i hela
vår ekonomi och för hela vår ekonomiska
politik får speciellt bestämda konturer,
om man tar hänsyn till två aktuella
omständigheter: till de nu allt tydligare
riskerna för störningar i sysselsättningen
och till de allt konkretare
strävandena efter en gemensam europeisk
marknad.

Störningar i sysselsättningen, eller för
att använda ett mera direkt uttryck, arbetslöshetsrisker
är någonting som i rätt
hög grad förlorat sitt innehåll för yngre
generationer. Vi har börjat vänja oss vid
den fulla sysselsättningen och har börjat
betrakta den som någonting självklart.
Detta skapar en fara för att beredskapen
mot sådana risker blir eftersatt i
realiteten. Man nöjer sig med att anföra
de vanliga standardfraserna om ar -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

betsförmedlingsorganens effektivitet och
om åtgärder för att öka arbetskraftens
rörlighet. Vad nu den senare saken angår
måste det konstateras, att rörligheten
knappast någonsin varit så begränsad
som för närvarande, helt enkelt beroende
på att människor inte bara behöver
arbete utan också bostad, och så låst
som bostadsmarknaden fått bli, är detta
oftast det avgörande hindret vid omflyttningar.

Sysselsättningsgraden är emellertid för
ett land som vårt med dess ofrånkomliga
beroende av kunderna på världsmarknaden
i främsta rummet en konkurrensfråga.
Vår konkurrensförmåga är beroende
av vårt kostnadsläge, av den grad
av rationalisering, till vilken svensk näringsliv
förmått komma. Det låter sig
naturligtvis sägas, att man i ett krisläge
i någon mån kan ersätta konkurrenskraft
med en sysselsättningsskapande ekonomisk
politik. Man får emellertid inte
glömma att möjligheterna härtill numera
begränsas både av valutareservens ringa
storlek och kapitalmarknadens bristande
förmåga att ställa medel till förfogande.
Detta beroendeförhållande är särskilt
ofrånkomligt i ett läge, då man förutom
arbetslöshetsrisken har att räkna med
inflationsrisker. Då går det inte att skapa
ökad köpkraft utan förvärrad inflation
och därav följande förvärrad arbetslöshet.

Detta resonemang leder fram till två
slutsatser. Vi måste genom tillräckliga
investeringar skapa konkurrenskraft och
därmed inkomster till vår valutareserv.
Vi måste återställa en kapitalmarknad,
som kan fylla sina livsnödvändiga funktioner
i vårt ekonomiska liv. I intetdera
av dessa avseenden når man resultat med
en restriktiv politik, vars egentliga innehåll
är överbeskattning, särskilt riktad
mot företagens konsolideringsmöjligheter
och mot deras utrymme för moderniseringar
och rationaliseringar. Man måste
välja en annan väg.

Utvecklingen emot en gemensam europeisk
marknad tycks skrida väl framåt.
Dess biittre tycks det vara den allmänna
meningen i vårt land, att vi bör positivt
följa denna utveckling och bereda oss

Statsverkspropositionen m. m.
för en anslutning, när den tiden är inne.
Det är viktigt att ha detta perspektiv
i sikte vid utformningen av vår ekonomiska
politik. Företagen måste få tillfälle
att i god tid rusta sig för den skärpta
konkurrens som är att vänta. I stället
för att hålla tillbaka investeringar måste
dessa underlättas både genom omläggning
av den nuvarande företagsbeskattningen
och genom en radikal nyordning
på kreditpolitikens område. Som situationen
här fått utvecklas under de senaste
åren, håller den på att bli närmast
olidlig. Detta gäller båda förhållandena
på marknaden för långfristigt kapital
och på marknaden för kortfristiga krediter.
Obligationsmarknaden har även
under 1956 varit praktiskt taget stängd
för industriens långfristiga finansiering
och endast i begränsad utsträckning
stått till förfogande för hypoteksinstitutionerna.
Kreditransoneringen via bankerna
har ytterligare åtstramats, och
man har där nödgats komma in på regleringsmetoder,
som hotar att allvarligt
störa näringslivets funktionsmöjligheter.

Det gäller att föra en politik som effektivt
medverkar till att öka tillgången
på kapitalmarknaden. Men det förutsätter
också en målmedveten vilja att nedbringa
de offentliga utgifternas volym.
Den tendens till ständig utgiftsökning
inom den offentliga sektorn, som kännetecknat
de senaste årens utveckling
och som även i så hög grad präglar den
nu framlagda budgeten, är roten och
upphovet till det ständigt aktuella inflationstrycket.
Förrän vi kommit till rätta
med denna tendens, har vi inga utsikter
att varaktigt få bukt med inflationen. Vi
kan inte lösa problemen genom att hålla
tillbaka de privata investeringsutgifterna
i takt med de offentliga utgifternas
stegring. En sådan politik förvärrar endast
situationen. Den leder till en stagnation
i produktionen och motverkar
därigenom den ökning av resurserna vi
måste ha för att i längden kunna möta
stigande anspråk.

Sparandet är otvivelaktigt — såsom
finansministern på sitt vackra språk uttrycker
saken — invcsteringsproblematikens
kardinalfråga. Han ägnar åtskil -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ligt utrymme åt denna fråga i finansplanen.
Han säger sig inte tro på möjligheten
att snabbt öka det personliga sparandet.
Därmed är den saken avfärdad. Finansministern
reser en rad invändningar
mot, som det heter, en alltför stark
koncentration till företagssparandet. Och
så försvinner det ur bilden. Kvar står
herr Strängs tro på det tvångssparande,
som med ett behagligare namn kallas offentligt
sparande. Han besväras tydligen
inte av de erfarenheter vi gjorde under
engångsinflationens år, då ett faktiskt
tvångssparande totalt misslyckades att
hejda våldsamma prisstegringar, och inte
heller av sina egna erfarenheter sedan
den 1 juli förra året, då regeringen totalt
misslyckats att uppnå det minimum
av tvångssparande, som för cirka ett år
sedan förklarades vara omistligt.

Det märkliga med herr Strängs argumentation
mot företagssparandet är att
argumenten också drabbar det offentliga
sparandet, men i långt högre grad. Sparandet
i ett företag skulle — heter det
— ha en tendens att leda till investeringar
i det egna företaget, och följaktligen
skulle några medel icke ställas till
förfogande på kapitalmarknaden. Det är
en sanning med stora modifikationer.
Företagaren räknar räntabilitet även då
han investerar i sitt eget företag och undersöker
andra möjligheter till placering
med utgångspunkten att nå bästa möjliga
användning för de uppsparade medlen.
Men hur gör staten? Räknar herrar
departementschefer räntabilitet? Förekommer
det i någon nämnvärd utsträckning
att staten ställer medel till förfogande
för investeringar utanför den offentliga
sektorn? Jag räknar närmast
bostadsbyggandet som hörande till den
offentliga sektorn. Företagssparandet -—-heter det vidare — skulle förutsätta höga
vinstmarginaler och närmast inflationskonjunktur.
Denna form av sparande
nås under marknadskonkurrens, där
konsumenterna i sista hand träffar avgörandet
om marginalerna, och de nås
mycket ofta icke genom prishöjningar
utan genom kostnadssänkningar. Vågar
finansministern hävda att det offentliga
sparandet i vårt land kommit fram som

ett resultat av att staten minskat sina utgifter?
Är det inte i stället på det viset
att vårt offentliga sparande åstadkommits
trots en ständigt stigande statlig
utgiftsvolym, dels på grund av en inflationshetingad
inkomstutveckling i samhället,
dels därigenom att staten våldsamt
höjt priserna för sina tjänster —
våldsamt höjt skatterna?

Vad risken för lönelvftningar i anledning
av ett företagssparande angår,
kan det resonemanget vidgas så att det
blir verkligt meningsfyllt. Är det inte så,
att förefintligheten av statliga budgetöverskott
har varit en av de drivande
omständigheterna bakom en statlig utgiftsutveckling,
som kortast kan karakteriseras
genom att ange att utgifterna
för statens del -— de egentliga statsutgifterna
— från i år till nästa år beräknas
stiga med 12 procent, medan statsinkomsterna
stiger med 5 procent och
underlaget för statsutgifterna — våra
reella resurser — beräknas optimistiskt
stiga med 2 procent? Kan man anföra
något mera talande exempel på en utgiftsinflation,
föranledd av ett skenbart
offentligt sparande?

Det är vår erfarenhetsmässigt grundade
uppfattning, att man aldrig når stabilitet
i en samhällsekonomi med hjälp
av ett tvångssparande. Man gör det helt
enkelt inte, därför att ett åläggande att
spara aldrig skapar personliga handlingsnormer,
särskilt inte när detta sparande
sker till förmån för en abstrakt
företeelse sådan som staten är och måste
vara i de flesta människors föreställningsvärld.
Man gör det inte heller därför
att ett tvångssparande söver ner kapitalmarknaden
och därmed begränsar
möjligheterna till effektiv användning
av eu smidig kreditpolitik, som bygger
på en i verklig mening rörlig ränta. Särskilt
i det »nya samhälle», om vilket finansministern
talar — det genomorganiseradc
samhället — är tvångssparandet
en Döbelns-medicin med oberäkneliga
verkningar. Människorna begär
kompensation för tvångssparandet, och
de har alla möjligheter att tilltvinga sig
denna kompensation. Däremot faller det
ingen in att begära kompensation för ett

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

personligt sparande. Ett personligt sparande
är en personlig angelägenhet. Via
sparinrättningar av olika slag eller via
mera direkta sparformer tillföres det
marknaden, där det snabbt och smidigt
finner produktiv användning. Det personliga
sparandet skapar ett inflationssäkert
utrymme för en progressiv ekonomi.

Med våra utgångspunkter blir det alltså
inte fråga om att tro på möjligheterna
eller ej av ett ökat personligt sparande.
För oss framstår uppgiften att skapa
förutsättningar för detta som den väsentliga
uppgiften för en ekonomisk politik
— både på kort sikt och på lång
sikt. På kort sikt är ett starkt ökat frivilligt
sparande en förutsättning för
stärkt motståndskraft både mot penningvärdeförsämring
och mot arbetslöshetsrisker.
På något längre sikt ger denna
ökning i sparandet — det spridda personliga
sparandet — utrymme för den
äganderättens spridning till de stora
folkgrupperna som icke endast är ett
mål för högerpartiets politik utan också
står i samklang med utvecklingen i hela
den fria världen.

Man kan inte räkna med att människorna
skall inse behovet och fördelen
av en personlig sparkvot, inrymd i deras
personliga budget, om de inte finner detta
personligt fördelaktigt. Att tala om det
allmänna behovet av ett ökat sparande
kan naturligtvis vara nyttigt. Men några
resultat att tala om når man inte på den
vägen. Vad det gäller är därför först och
främst att göra hela den ekonomiska politiken
och hela skattepolitiken sparinställd
och för det andra att under ett
övergångsskede, då det gäller att övervinna
ett motstånd, skapat av de senaste
tio årens ekonomiska politik, vidtaga rätt
upplagda speciellt sparstimulerande åtgärder.
Högerpartiet skall icke förtröttas
att i detta avseende återkomma med
praktiska förslag. I den mån ett driftbudgetöverskott
framkommer är vi beredda
att förvandla detta till förutsättningar
för ett ökat personligt sparande.

Som ett väsentligt led i den politik vi
förordar ingår alltjämt en gradvis sänkning
av den totala skattebelastningen. I

Statsverkspropositionen m. m.
första hand inriktar vi våra ansträngningar
på att sänka den direkta skatten
och att sänka den på ett sådant sätt, att
främst de värsta vådorna av en för
stark progressivitet i skatteskalorna opereras
bort. Detta betyder att vi på nytt
kommer att lägga fram de skatteskalor,
som vi icke utan framgång försvarade i
1956 års valrörelse. Regeringens budget
är emellertid preliminär. Den ger följaktligen
icke oppositionen rimliga möjligheter
att bedöma den troliga statsfinansiella
utvecklingen. Vår utgångspunkt
är att den kalkylerade minskning
i statsinkomsterna som föranleds av våra
skattesänkningsförslag skall balanseras
genom minskningar i statsutgifterna. Vi
accepterar icke teorien om budgetens totalbalansering,
men vi vidhåller vår inställning
att driftbudgeten inklusive avskrivningar
enligt gällande avskrivningsnormer
skall vara balanserad. Konsekvensen
härav är att vi på grund av det
preliminära budgetunderlag som regeringen
presterat icke nu kan ange den
uttagningsprocent vid vilken våra skatteskalor
skulle behöva tillämpas. Målsättningen
är självfallet ett skatteuttag
på 100 procent, alltså vid grundnivå.
Våra skalor är emellertid i motsats till
de av regeringen genomdrivna så elastiska,
att de går att tillämpa även vid en
annan uttagningsprocent. I vår, då kompletteringspropositionen
föreligger, kommer
vi att definitivt fixera vår ståndpunkt
och att i det sammanhanget presentera
vår budgetkalkyl.

År 1939 begärde riksdagen en utredning
om en omläggning av riksdagens
budgetarbete. Denna har nu äntligen
kommit till stånd. Några särskilda direktiv
för dess arbete har inte utfärdats,
utan de synpunkter, som vid skilda tillfällen
framförts vid frågans riksdagsbehandling,
skall tjäna som ledning för
kommitténs arbete. Man måste hälsa denna
utredning med stor tillfredsställelse.
Den är verkligen av behovet påkallad.
Men det är också av behovet påkallat att
utredningen bedrives med största skyndsamhet
och att en reform genomföres så
snart detta över huvud taget är möjligt.
Situationen har ju år för år förvärrats

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
men under senare år tillspetsats på ett
sätt som gör fortsatt provisorium helt
enkelt omöjligt. Det kan räcka med att
erinra om att riksdagen nu med stöd av
en mycket preliminär budgetplan — som
finansministern förebådar att han först
i maj månad får möjlighet att ge ett säkrare
innehåll — går till sitt arbete och
att under vårens lopp väldiga utgifter
definitivt fastställes utan att någon har
någon egentlig överblick över situationens
utveckling. Det är ju så, att det slutliga
budgetresultatet är summan av alla
de beslut som från riksdagens början och
fram till maj månad fattas i olika utskott
rörande de enskilda frågorna. När
vi någon av de sista dagarna i maj kommer
till något, som kanske kan kallas en
budgetdebatt, är det faktiska läget på utgiftssidan
låst både i sina detaljer och i
de stora frågorna. Vi bar då inget annat
att göra än att på ett eller annat sätt fylla
i statens inkomster, så att de kan beräknas
räcka till för tidigare beslutade
utgifter. Ett sådant system är inte godtagbart.
Det är inte godtagbart med hänsyn
till det stora ansvar riksdagen ikläder
sig i förhållande till skattebetalarna.
Det är inte godtagbart, därför att det
inte ger möjligheter att prestera verkliga
alternativ mellan vilka riksdagen kan
välja. Jag tillåter mig därför, herr talman,
att understryka vikten av att vi får
en ordentlig budgetbehandling i den
svenska riksdagen och även vikten av
att vi får detta så snart som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
av statsverkspropositionen till vederbörliga
utskott.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den It januari varje år är
en lika spännande dag. Då får man nämligen
rea på vad i rikets styrelse sig tilldragit
föregående år. I den senaste berättelsen
härom meddelades på de två första
sidorna i stora svep allt som det är värt
att veta. Att döma av dessa två sidors
uppgifter är också allt ganska gott. Arbetsmarknaden
har sanerats; jämvikt råder
mellan efterfrågan och tillgång på arbets -

kraft. Byggnadsverksamheten har under
år 1956 haft stor omfattning, och bostadsbyggandet
bar legat på en hög nivå. Utrikeshandeln
har utvecklat sig i gynnsam
riktning med ökad varuvolym både på
import- och exportsidan, låt vara att avsättningen
av trävaruprodukter bär försvagats.
Dollarfrilistan har utvidgats med
ytterligare eif antal varuslag. Riket har
styrts med visdom och framsynthet.

Men det finns en liten hake i utvecklingen.
Man får sålunda på andra sidan
av berättelsen reda på att den utrikespolitiska
situationen under slutet av förra
året medfört en viss risk »för landets försörjning
med flytande bränsle och drivmedel».
Detta måste sägas vara en för det
ovetande svenska folket högst överraskande
upplysning.

På följande sex sidor lämnas en värdefull
rekapitulation av med främmande
makter träffade överenskommelser, varefter
följer en översikt över lotteriverksamhetens
förkovran på utgiftssidan. Eftersom
lotteriinkomsterna i detta sammanhang
inte berörts, lämnas ej heller här
någon redogörelse för hur det gick med
herr Strängs skattelotteri.

Tyngdpunkten i berättelsen om vad i
rikets styrelse sig tilldragit ligger emellertid
i redogörelsen för kommittéväsendet.
Den upptar nämligen 383 sidor. Tydligen
råder inom kommittéfloristiken överfull
sysselsättning, något som kammarens ledamöter
nogsamt erfarit, eftersom kommittéerna
ej sällan arbetar under riksdagens
förhandlingar. Det kunde vara av
intresse att ge sig ut och botanisera inom
konnnittéfloran. Men jag skall inte göra
det, utan jag vill bara konstatera, att det
fortfarande existerar en eller annan kommitté
som har evighetskaraktär. — »Ej
rotas där ut från jorden dess trampade
lilja».

Ett originellt uppslag att föreviga kommittéer
är att tillsätta kommittéer, som
har till uppgift att avveckla kommittéer.
Sålunda inhämtas i riksdagsberättelsen, att
alltsedan år 1952 verkat en sakkunnig,
som jämte vidhängande experter haft att
vidtaga åtgärder i samband med 1946 års
skolkommissions avveckling. Nämnda avveckling
lär efter fyra år i dagarna ha bli -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

vit slutförd, vilket måste sägas vara en
kraftprestation.

Om sålunda riksdagsberättelsen, särskilt
i fråga om kommittéväsendet, erbjuder
en ljus bild, kan inte detsamma sägas
om finansministerns inkomstbilaga till
statsverkspropositionen. I själva verket
bestrider herr Sträng i sin utläggning
riksdagsberättelsens skönmålning. Det
var visst Strindberg, som i ett skådespel
höll före, att det är synd om människorna.
Jag vet inte, om finansministern tycker
så för sitt eget vidkommande, men i varje
fall borde lian göra det. Jag tycker emellertid
att det är synd om herr Sträng, som
så gruvligt misslyckats med den totalbalansering
och litet mer av både drift- och
kapitalbudgeterna, som han så triumfatoriskt
utlovade förra våren. Det utlovade
överskottet i totalbudgeten på 500 miljoner
kronor för innevarande räkenskapsår
har på några fattiga månader förvandlats
till ett motsvarande underskott, som tvingar
staten att ge sig ut på lånemarknaden
och fånga in 700 miljoner kronor mer eller
mindre friskt kapital. I själva verket
står finansministern inte främmande för
tanken, att lånebehovet kan bli ännu större
under denna vårs förlopp.

Efter denna sensationella utgång är det
med stort intresse man tar del av finansministerns
analys av det statsfinansiella
läget samt förklaringen över att det gått
som det gjort. Orsakerna är att finna både
på inkomst- och utgiftssidan, mest på den
senare. Sålunda beräknas inkomstskatten
gå ner med ett belopp på 300 miljoner
kronor mindre än beräknat. Denna nedgång
utlöser i sin tur ett minskat behov
av avsättning för av staten uppburen kommunalskatt
med 100 miljoner, varför nettominskningen
belöper sig till 200 miljoner.

En alltför rikt flödande inkomstkälla
är omsättnings- och utskänkningsskatten
på sprit, som beräknas ge 100 miljoner
kronor mer än beräknat — ett ganska
sorgligt kapitel i sjiilva verket. Sedan går
det upp och ner med de olika inkomstposterna,
dock mest ner. Anmärkningsvärt
iir emellertid, att televerket beräknas ge
25 miljoner och domänverket 35 miljoner
kronor mindre än vad som i maj må -

Statsverkspropositionen m. in.
nåd i fjol utlovades. Allt som allt visar
inkomstsidan en reduktion av 187 miljoner
kronor jämfört med i fjol.

Går vi till innevarande budgetårs utgiftssida,
möter vi tilläggsstaternas merutgift
på 59 miljoner kronor samt drygt
150 miljoner kronor till ökade indextilllägg
på folkpensioner och ökade löner
enligt den s. k. löneplansrevisionen
in. m. Det gör tillsammans ungefär 210
miljoner kronor.

Kapitalbudgeten bidrar med 286 miljoner.
Av dessa pengar utgör 80 miljoner
kronor arrendeavgift till bondeförbundet
för fortsatt koalition samt 165
miljoner för ökade bostadsbyggnadsbidrag.

Så långt finansministerns redovisning
på inkomstbilagan. Enligt redovisningen
skulle inkomsterna tillhopa minskas med
187 miljoner och utgifterna ökas med
496 miljoner. Det ger ett sammanlagt minus
i utfallet på inte fullt 700 miljoner.
Även om hänsyn tas till att en del av inkomsterna
skulle bindas för speciella ändamål
genom insättning på s. k. särskilda
konton i riksbanken, går ekvationen
inte fullt ihop. Det vore därför önskvärt,
att finansministern ett annat år lämnade
riksdagen en mer fyllig bild av löpande
års budgetläge.

Innan jag går vidare, skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten på spritinkomsterna.
Det är ju inte bara fråga om omsättnings-
och utskänkningsskatt. Tillsammans
beräknas statens rusdryeksinkomster
i år belöpa sig till 1 240 miljoner
kronor och räknas även maltdrycksskatten,
95 miljoner kronor, med, blir
summan 1 335 miljoner. Det gäller som
sagt innevarande budgetår. För nästkommande
budgetår räknar man med att
motsvarande summa skall bli närmare
1 500 miljoner kronor. Tillägger man så
tobaksskatten på 690 miljoner kronor,
kommer man till den uppseendeväckande
slutsatsen, att försvaret så gott som
helt bestrides av dem, som super ocli röker.
Detta må sägas vara en demonstration
av folkhemsmedaljens baksida, vilket
bör ge anledning till eftertanke.
Folkhemmet är inte bara en idyll. Jag
skall inte gå in närmare härpå, ty jag

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
förutsätter, att andra talare vill ta upp
problemet ur folkhälsans och nykterhetens
synpunkt.

Finansministern är dyster. Det hör
liksom till pjäsen. En finansminister bör
enligt professionen vara dyster. Han är
ängslig för statens ekonomi. Det behöver
inte herr Sträng vara, åtminstone inte i
år. Hur det än handskas med statens
pengar, har staten alltid skaffat sig inkomster,
som täcker utgifterna, om inte
på annat sätt så genom inflation. Och
vill det sig riktigt illa, sätter man i gång
med valutadevalvering som ännu effektivare
än genom förrädisk inflation berövar
spararna deras ägodelar. Att finansministern
skändligen misslyckats
med att totalbalansera budgeten och nödgats
gå ut på lånemarknaden för att täcka
en del av utgifterna på kapitalbudgeten,
kan han ta ganska lugnt, eftersom
realvärdet av de ting staten sålunda lagt
sig till med mer än väl motsvarar lånesumman.
Med detta vill jag inte ha sagt,
att herr Sträng inte behöver vara ängslig
för statens ekonomi — för framtiden.
Om han blickar ut utanför kanslihusets
horisont, bör han känna sig verkligt
ängslig — för hela folkhnshållets ekonomi.

Jag erinrade nyss om finansministerns
förklaring till totalbalanseringens misslyckande.
Inkomstskatten kommer enligt
denna redogörelse att ge 300 miljoner
mindre än beräknat innevarande budgetår.
Riksräkenskapsverket har lämnat en
upplysning, som i viss mån förklarar
detta negativa utfall. Bolagen har nämligen
ådagalagt stegrad tendens att avsätta
belopp till konjunkturutjämningsfonder.
Dessa avsättningar motsvarade vid
1956 års taxeringar en sänkning av det
taxerade beloppet med sex procent eller
cirka 170 miljoner, som, säger finansministern,
i viss grad motväger den belastning
på företagen som den höjda bolagsskatten
inneburit. Finansministern har
ingenting att erinra mot dessa transaktioner,
eftersom de innebär konsolidering
och ökad beredskap inför framtida
konjunkturpåfrestningar. Han räknar
också med att samma förhållande skall
bli rådande i år och nästa år.

Men faktum kvarstår —- och kan inte
förklaras med vad jag nyss sagt — att
innevarande budgetårs inkomstskatt väntas
ge 300 miljoner mindre i källskatt än
vad tidigare förutsetts. Detta sammanhänger
i sin tur främst med att produktionsökningen
i vårt land sackat efter. I
Creditanstalt-Bankvereins Monatsberichte
förekom i slutet av förra året en uppställning
rörande industriproduktionens
expansion inom OEEC-länderna, USA
och Kanada. Jag vill minnas, att jag redan
i höstas hänvisade till den. Jag ber
nu att få nämna siffrorna. De för varje
land angivna indexsiffrorna avsåg år
1955, medan som jämförelseår tagits det
sista förkrigsåret 1938, för vilket index
satts = 100.

Indexsiffrorna för 1955 var följande:
för USA 278, Kanada 258, Holland 197,
Sverige 180, England 178 -— sist kom
Frankrike med indexsiffran 162. Låt vara
att indexsiffrorna var preliminära
och att de sålunda får tas med en nypa
salt, men tydligt är att vårt land redan
år 1955 befann sig på efterkälken i fråga
om produktionsökningen, och där har
vi förblivit, såsom framgår av tabellen
på sid. 20 av den i år presenterade nationalbudgeten.

I nationalbudgetbetänkandet understryks,
att produktionen under år 1956
ökat betydligt mindre än föregående år.
Den relativa ökningen uppskattas till 2
procent, medan finansministern i det
kompletterade riksstatsförslaget i våras
angav siffran 3 procent, även den senare
siffran betydligt lägre än åren 1955/56
och 1954/55. I nationalbudgeten karakteriseras
procenttalet i år såsom väsentligt
mindre än normalt. Vi har med andra
ord råkat in i en abnorm produktionsutveckling.

Hur förklarar nu de sakkunniga denna
tråkiga utgång? Jo, heter det i nationalbudgetbetänkandet,
det är naturligt att
den stramare ekonomiska politiken, som
satts in för att hindra en fortsatt inflationistisk
utveckling, tillfälligt kan dämpa
produktionens ökning. Enligt detta
resonemang är neddäinpningen av produktionsökningen
i och för sig naturlig,
och i den mån den är abnorm beror det

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

helt och hållet på den förda ekonomiska
politiken. Jag instämmer helt med nationalbudgetens
författarstab. Mellan
raderna i inkomstbilagan med bifogade
aktstycken kan man utläsa, att den nedbromsande
effekten av alla inflationshämmande
åtgärder gentemot näringslivet
ännu inte verkat med sin fulla
kraft. Det oaktat räknar finansministern
och hans rådgivare i sin s. k. realekonomiska
kalkyl för år 1957 med oförändrad
takt i produktionsökningen på 2
procent. Jag säger som Relling.

År efter år har från vår sida här i
kammaren varnats för att ensidigt låta de
inflationsdämpande ingreppen gå ut
över näringslivet och dess förkovran,
medan konsumtionen fått flöda jämförelsevis
fritt. Länge dock förgäves. Resultatet
blev det förutspådda: hämmad produktionsökning.
Att döma av uttalanden
i inkomstbilagan, vilka dock till föga förpliktar,
tycks finansministern numera ha
fått upp ögonen för problemets verkliga
innebörd.

Klart är emellertid att under en period
med en maximal produktionsökning
av 2 procent — experterna räknar
ju numera med knappt 1 procent — måste
en allmänt genomförd lönestegring på
5 procent ofrånkomligen spränga ramarna
för samhällets ekonomi och dra med
sig prisstegringar på alla de områden,
där sådana är möjliga. Det är den utveckling
vi har liaft under senare åren. Lönestegringar
har utlöst prisstegringar, försämrat
penningvärde, med påföljd att
många löntagare, trots nominellt höjda
löner, inte fått det ett dugg bättre, i åtskilliga
fall sämre, än förut. Det hela påminner,
såsom jag visst sagt vid ett föregående
tillfälle, om kattungens jagande
efter sin egen svans. Vi lär ju ha en vidunderligt
stor begåvningsreserv här i
landet. Men var Ivar den begåvningsreserven
hållit till vid skötseln av vår samhällsekonomi
?

Det enda man kan lita på i detta osäkra
liv är döden och skatterna, lär Benjamin
Franklin en gång ha yttrat, när
striden stöd som hetast mellan de nordamerikanska
kolonierna och det engelska
moderlandet. I dag skulle man kunna

Statsverkspropositionen m. m.
tillägga, att till de mera säkra företeelserna
i den svenske medborgarens liv
hör utplundringen av spararna och försämringen
av penningvärdet. Bara under
de två senaste åren har prisnivån, såsom
herr Ewerlöf nyss framhöll, gått upp
med nära 10 procent.

Till allt annat har nu kommit Suezkrisen
och dess verkningar. Så till vida är
dessa verkningar inte svårare att bedöma
än att man vet, att de kommer att medföra
en obehaglig återverkan på vår ekonomi
liksom på vår elkraft- och bränsleförsörjning.
Det är inte alls sagt, att
kostnadsökningen för importerat bränsle
kan kompenseras av någon nämnvärd
prishöjning på våra egna exportvaror.
Järnmalmen kan fortfarande avsättas till
stigande priser, men prisläget för massaprodukterna
tycks närmast vara vikande.
Det är visserligen sant, att situationen
på trävarumarknaden är något bättre
nu än i höstas, men alltjämt är den
ganska oviss. Trots goda fraktkonjunkturer
med ökat sjäfartsnetto -— det beräknas
nu uppgå till 1 200 miljoner kronor
— torde ändock en viss försämring
av bytesbalansen med utlandet kunna
riskeras. Hur finansministern kan förvänta
ett förmånligare saldo av bytesbalansen
under år 1957 än under år
1956, har jag svårt att förstå.

Det är mot bakgrunden av landets försämrade
ekonomiska läge gentemot utlandet
och risken för fortsatt inflation
som det nya budgetförslaget får betraktas.
Finansministern har fått påskrivet
för att han inte lyckats hålla fast vid sin
egen målsättning från i fjol om att täcka
alla utgifter på såväl drift- som kapitalbudgeten
med löpande inkomster. Hur
han än bollar med siffrorna, blir det ändå
ett totalt kassamässigt underskott, jag
vill minnas på 282 miljoner kronor. Eftersom
finansministern vill avsätta inkomsterna
från den extra bolagsskatten,
275 miljoner kronor, och från investeringsavgiften,
100 miljoner kronor, på
särskilda konton i riksbanken, skulle
statens totala lånebehov nästa budgetår
bli 657 miljoner kronor eller — då man
ju inte bör vara nogräknad beträffande
de statliga budgetkalkylerna — grovt

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
räknat 700 miljoner kronor. Men om det
nu inte går att låna upp alla dessa pengar
på kapitalmarknaden, vad inträffar
då? Jo, detsamma som har inträffat förr,
nämligen att riksgälden tar upp lån
från riksbanken, som i sin tur sätter
fräs på sedeltillverkningen i Tumba. Så
länge riksgälden inte helt kan klara sin
upplåning på kapitalmarknaden utan att
träda andras intressen för när och måste
ty sig till riksbanken för att få pengar,
är den där avsättningen på särskilda
konton i riksbanken, såsom herr Ewerlöf
nyss sade, ur samhällsekonomisk synpunkt
ingenting annat än spegelfäkteri.

Jag lämnar i detta sammanhang åsido,
att dessa extra pålagor på näringslivet,
varav intäkten skulle insättas på särskilda
konton, utgör syndapengar. Det är
dylika extra pålagor, som motverkat näringslivets
modernisering och därigenom
åstadkommit, att inkomstskatten
flödat mindre än beräknat.

Vi har kommit in i en ond cirkel. För
att dämpa inflationstendenserna utsätter
statsmakterna näringslivet för hård
press. Följden blir hämning av produktionen,
som utlöser för ringa tillgång på
varor och tjänster i förhållande till beviljade
löner och minskar skattekraften
hos företagen, som minskar inkomstskatten
och som i sin tur föranleder
riksgälden att låna obefintliga pengar
hos riksbanken. Så är cirkeln sluten.

Vi lever i den fulla sysselsättningens,
av alla möjliga organisationer genomsyrade
samhälle. Organisationerna har under
efterkrigstiden gång på gång lyckats tillkämpa
sig inkomster, som överstigit resurserna.
Det gäller inte bara löntagarorganisationerna.
Följden har blivit prisstegringar
och försämring av penningvärdet.
Man behöver inte vara matematiker
för att kunna räkna ut, att så som
händelseförloppet varit de sista elva
åren kan det inte få fortgå, utan att vi
inom överskådlig tid står inför en myntrealisation
med allt det sociala elände,
kanske svår arbetslöshet, som detta innebär.

Finansministern inser nog lägets allvar.
Därför har han tillkallat sex professorer
i nationalekonomi och fått dem

att skriva ut sina recept mot inflationen.
Det har blivit en verklig provkarta
av uppslag och idéer, mest idéer. Jag
kan inte bedöma värdet av alla dessa
projekt. Ett faktum torde emellertid stå
klart, och det är att en allmän omsättningsskatt,
som suger upp löneförhöjningar,
oförenliga med samhällets resurser,
inte leder till målet. Risk föreligger
nämligen för att de starka organisationerna
tillkämpar sig löner, som ger
kompensation helt eller delvis för omsättningsskatten.
Vi vet, att organisationerna
vid löneförhandlingarna under de
allra sista åren alltmera räknat med nettolöner,
där skatterna räknas bort. Jag
hoppas, att regeringen inte leker med
tanken på en konsumtionsbeskattning
genom någon form av allmän omsättningsskatt.
Inte heller kan jag inse, att
man i ett demokratiskt styrt samhälle
kan låta staten i detalj dekretera vilka
löner som bör utgå. Däremot anser jag,
att uppslagen med bostadssparande och
ungdomssparande, eventuellt även några
andra liknande förslag, är något som
man bör ta sikte på.

Då tror jag att finansministern — i
statsverkspropositionen åtminstone —
sett mera realistiskt på situationen, när
han i finansbilagan kräver, att de ekonomiska
organisationerna skall visa ansvar
och förståelse för de ekonomiska
sammanhangen och insikter om vad som
är förenligt med en stabil samhällsekonomi
i den fulla sysselsättningens samhälle.

Den mänskliga hjärnan har i naturvetenskapernas
tidsålder löst problem, som
är oerhört mycket svårare än de vi här
möter. Det olyckliga är, att när vi angriper
de ekonomiska spörsmålen, kommer
emotionerna, missunnsamhet, prestige,
självkänsla och allt vad de representerar
med i spelet. Ytterst gäller frågan i vad
mån vårt folk är i besittning av politisk
och ekonomisk kultur.

Ibland brukar det sägas, att dessa problem
i den fulla sysselsättningens samhälle
är olösliga. Den fulla sysselsättningen
i ett fritt demokratiskt samhälle
skulle antingen leda till en gradvis fortskridande
undergrävning av penningens.

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

värde eller tvinga samhället att använda
så hårda bromsar på näringslivet, att
detta förhindrades att i snabb takt investera
och sålunda tillgodogöra sig de
möjligheter, som nya uppfinningar och
vetenskapliga framsteg erbjuder.

Båda dessa vägar borde vara uteslutna.
Båda kan i det långa loppet leda till
arbetslöshet i ett samhälle, som är så beroende
av utrikeshandeln som vårt. Väljes
inflationsvägen, kommer det höga löneläget
att försvåra vår konkurrens på
utrikesmarknaden med inskränkningar i
produktionen som följd. Enda möjligheten
att få bort arbetslösheten är då nedskrivning
av kronans värde gentemot
utlandet. Väljes den andra vägen, där
allt kraftigare bromsar måste sättas på
näringslivet, minskas takten i utvecklingen
med mera långsam förbättring
av levnadsstandarden —- om det blir någon
förbättring alls — för att nu inte
tala om att exportindustrierna i investeringsbegränsningens
tecken får ökade
produktionskostnader. Dessa ökade kostnader
kan så försvåra försäljningen av
våra exportprodukter, att den fulla sysselsättningen
råkar i farozonen.

Statsledningens uppgift är att lära organisationerna
förstå, att vi måste rätta
munnen efter matsäcken och inte får
fortsätta att leva över våra tillgångar. Är
en koalitionsregering, som företräder
intresseorganisationer, vuxen den uppgiften?
Det är kärnpunkten i dagens politiska
dilemma. Herr statsministern vill
ha en stark regering. När han talar härom
menar han en regering, som lyckas
driva genom sina projekt vid voteringarna
i riksdagen. Bortsett från att den
nuvarande regeringen demonstrerar svåra
inre motsättningar i den ena frågan
efter den andra, håller åtminstone jag
före, att en regering inte är stark, som
inte förmår hålla inflationstendenserna
stången.

Det råder djup och varaktig söndring
inom det av koalitionen uppbyggda äktenskapet.
Den har framträtt i olika sammanhang.
.lag kan nämna sådana divergenta
uppfattningar som i fråga om
bilaccisens användning, den statliga lönepolitiken,
dyrortsregleringen av skat -

Statsverkspropositionen m. m.
teavdragen, jordbrukens komplettering
med skog och tjänstepensioneringen. Kan
man tänka sig en större inre splittring
inom en regering?

Den danska tidningen Ekstrabladet
bär nyligen — jag tror det var förra
veckan —- intervjuat statsminister Erlander.
Statsministern underströk att vi lever
i en brytningstid, där alltför mycket
föråldrat lever kvar på gamla traditioner.
Han menade, att vi måste tänka om,
frigöra oss från uttjänta föreställningar
och inrikta oss på tankebanor, som passar
vår tid. Också politikerna har, menade
han, missat poängen; de måste i
högre grad än nu inrikta sig på dagens
aktuella verklighet. Statsministern har
nog här tecknat situationen riktigt. Liksom
den danska regeringen för vi en
stram räntepolitik, och — tillägger statsministern
— vi försöker att finansiera
statens nybyggnad så mycket som möjligt
med löpande inkomster. Ja, det
sista var väl ändå bara en smula skådebröd,
som vi alla vet, men det är inte
hela världen.

Värre ställt är det, som sagt, med jämvikten
i samhällsekonomien. Dagens aktuella
verklighet skulle vara rättesnöret
för vårt handlande enligt statsministern.
Det förvånar mig därför, att statsministern
att döma av intervjuen inte har
några planer på att försöka göra upp
med organisationerna om bistånd med
att klara krisen. Det verkade, som om
statsministern vore trött, alldeles naturligt
för resten.

Varför det då? Ja, jag talade nyss om
söndringen inom regeringen, men jag
skall ge en ytterligare belysning. Jag
skall citera ett yttrande av den nyvalde
ledamoten i andra kammaren, rektor
Stellan Arvidson, infört i tidningen Metallarbetaren
i november 1956. Han yttrade:
»Jag vet fuller väl, att viljan till
socialism är obruten inom vårt parti i
dag, men vi vågar icke tala om den av
fruktan för marginalväljarna. Vi har blivit
alltför taktiska och folk börjar tvivla
på vår avsikt och i våra egna led sprider
sig misströstan. Det är felaktigt på
längre sikt — och också taktiskt sett för
stunden. Vad är det vår kamp om själar -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
na gäller? Det gäller främst att vinna de
tjänstemän, som icke står i chefsställning.
För att vinna dessa tjänstemän resonerar
man som så, att man icke skall
skrämma dem med socialism. Vi måste
späda ut vår propaganda, ge den en socialliberal
prägel, d. v. s. närmande till
folkpartiets ideologi när den är som
bäst. — Man frågar sig: kan man på den
vägen locka folk från folkpartiet till
oss? För att få över dem som av vissa
skäl känner sig hemma i folkpartiet
fordras stor kraft. Det bör kunna gå
men icke genom alt efterlikna folkpartiet.
Då finns det ingen anledning för
dem att gå över.»

Två slutsatser kan här dras: den ena
är att det socialdemokratiska partiet
lagt sig till med en del av folkpartiets
program, den andra är att samma parti
ej vågar bekänna kort, inte vågar kännas
vid att det är ett socialistiskt parti.
Herr Arvidson erkänner alltså, att hans
parti lider av en inre kluvenhet och
saknar klara målsättningar för sitt arbete.
Detta måste ju verka deprimerande
för dem, som bär det största ansvaret
för partiet. Undra på att statsministern
verkade trött i Köpenhamn!

Alla vet emellertid — regeringen vet
det också — att en intensifiering av propagandan
på den socialistiska fronten
ytterligare skulle minska partiets attraktion,
i all synnerhet efter de nya erfarenheter
vi förra året fick om hur socialismen
ter sig i praktiken. Ännu har i
varje fall inte socialismen på något håll
kunnat förenas med ett fritt samhälle.
Därför var det ett bättre utslag av sund
instinkt och i överensstämmelse med
förskjutningen i folkets uppfattning om
hur ett trivsamt samhälle bör vara inrättat,
när på sin tid huvudorganet Social-Demokraten
döptes om till MorgonTidningen.
Att däremot tidningens devis,
frihet, jämlikhet och broderskap,
togs bort, tycker jag var ett tråkigt omen.
Ty utan dessa ting får vi nog inget människovärdigt
samhälle.

Varför har jag dragit fram dessa synpunkter?
Jo, därför att jag tror, att vi
inte får någon ordning på samhällets
affärer utan en samling mellan olika de -

mokratiska partier kring ett gemensamt
ekonomiskt program. Det socialdemokratiska
partiet bör, såsom det ojämförligt
största, självklart ta initiativet och
ledningen för en dylik samling, vare sig
den skall ske på regeringsplanet eller i
annan form. Vilken väg som väljes är
likgiltigt. Ett gemensamt handlande i en
prekär situation — och vi befinner oss
i en prekär situation för närvarande -—•
förutsätter emellertid, att partierna, lite
var, ger avkall på några av sina önskemål.
För det stora arbetarpartiet innebär
detta, att partiet lägger sina magiska
föreställningar om socialismens välsignelse
på hyllan, tills vidare åtminstone.
Kanske partiet rent av skulle vinna
härpå. I varje fall skulle folket, enligt
mitt förmenande, göra det. När det lyckades
oss att under den senaste och större
delen av det sista kriget med dess
oerhörda påfrestningar på samhällsekonomien
ernå en jämförelsevis god ekonomisk
balans, borde det väl vara möjligt
under nuvarande gynnsamma konjunktur.

Under förutsättning att riksdagen i år
skall ordna sina arbetsförhållanden
bättre än i fjol har jag, herr talman, intet
att erinra mot herr Ewerlöfs hemställan
om remiss av statsverkspropositionen
till de utskott, som har att behandla
densamma.

Herr STRAND (s):

Herr talman! Remissdebatten i riksdagen
har i mångt och mycket karaktären
av fritt forum, eftersom den inte är
begränsad till vad som faller inom de
propositioner, som är föremål för remiss.
Debatten kan omspänna allt som
varit, är eller kan väntas bli aktuellt i
vårt samhälle, oavsett om det hänger
samman med riksdagens arbete eller ej.
Ofta begagnas detta tillfälle av respektive
motståndarepartier till att bekänna
varandras redan begångna synder och
naturligtvis också för att söka avslöja de
felspekulationer, som kan förmenas ligga
i planeringen för framtiden.

Det är väl närmast fråga om det sista,

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

när herr Ewerlöf åberopar att statsministern
skulle ha ett starkt intresse av att
ha regeringar som var regeringsdugliga
och att han inte hade så stor förståelse
för det franska systemet med många
småpartier, som omöjliggjorde att komma
fram till en handlingskraftig regering.
Så säger herr Ewerlöf att statsministern
ändå kan ha det på det sättet att
det praktiskt taget dagligen pågår en aktuell
regeringskris, eftersom samarbetet
med bondeförbundet liksom hänger på
en skör tråd. Jag genomskådade till att
börja med inte vad herr Ewerlöf ville
komma fram till, men jag förstår det sedan
nu också herr Olilon haft ordet.
Herr Ewerlöf ville alltså att statsministern
skulle söka det starka i en samlingsregering
i nuvarande situation. Eljest
är det ju det svaga som oppositionen
hela tiden har arbetat för, när den
på allt sätt har försökt att undergräva
fundamenten för den nuvarande koalitionsregeringen,
som onekligen har utgjort
ett starkt inslag i svensk politik
under senare år. Jag kan mycket väl se
framför mig herrar Ewerlöf och Ohlon
sittande med en prästkrage i handen och
plockande blad efter blad: faller, faller
inte, faller i dag, faller i morgon. Samtidigt
suckar de båda: Det var väldigt
vilken lång tid det tar innan man kommer
till slutet.

Herr Ewerlöf försökte sig även på ett
bildspråk. Han sade att det är felaktigt
att köra bil med tilldragna bromsar när
det är ont om bensin. Jag hoppas att
ingen bilförare tar alltför stor hänsyn
till den maningen. Det är nämligen alltid
felaktigt att köra med tilldragna
bromsar. En klok och försiktig bilförare
bromsar aldrig mer än vad som är nödvändigt,
men bromsar alltid om fara är
å färde och farten behöver nedbringas.
Det iir väl antagligen den situationen
som har förelegat, om nu bromsarna har
dragits till under de år som gått.

.lag förstod inte en sak som herr Ewerlöf
yttrade i fråga om de åtgärder som
vidtagits på det ekonomiska området.
Herr Ewerlöf ondgjorde sig över att företagarna
belastats med vissa avgifter
och att de medel som influtit härigenom

2 Första kammarens protokoll f957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
sedermera steriliserats i riksbanken.
Samtidigt hade, påpekade han, staten
lånat pengar i riksbanken. Jag blev inte
riktigt klok på huruvida han menade,
att om dessa insättningar inte hade
gjorts, så skulle statens lån i riksbanken
kunnat minskas med motsvarande belopp.
Rätta förhållandet är ju att statens
lån under alla förhållanden sannolikt
hade måst uppgå till ungefär samma belopp.
Den faktiska upplåningen är nu
bara lika mycket lägre som motsvaras av
de belopp som insatts på dessa s. k. steriliserade
konton — jag kan inte exakt
erinra mig, om det är 275 eller 300 miljoner
kronor. Om staten nu har lånat
650 miljoner kronor, blir den faktiska
upplåningen mellan 300 och 350 miljoner
kronor. Staten har under alla förhållanden
måst låna upp sammanlagt närmare
700 miljoner kronor. Storleken av
statens upplåning och förekomsten av
dessa steriliserade medel har ingenting
med varandra att göra annat än ur den
synpunkten, att om dessa inbetalningar
från företagen i stället direkt hade kunnat
användas för att täcka statens utgifter,
så hade statens upplåning i riksbanken
kunnat vara mindre, men i realiteten
hade vi befunnit oss i precis samma
ekonomiska läge.

Jag är fullt på det klara med att det
i den nuvarande händelseutvecklingen
finns gott utrymme för såväl försök till
objektiva värderingar över åtgärder
som vidtagits och deras effekt på den
utveckling som de avsett att påverka
som också till vidlyftiga utsvävningar i
fråga om vad som rimligen borde ha
vidtagits för att nå bättre resultat än det
som nu redovisats för vårt folkhushåll.
Funderingar av detta slag, både realbetonade
och mer fantasifyllda, är sannolikt
icke begränsade till enbart oppositionens
läger. Flertalet av oss brottas väl
med spekulationer i ungefär samma riktning.
Alla har vi sedan lång tid tillbaka
anslutit oss till en stabiliseringspolitik
som skulle möjliggöra för oss att hålla
penningvärdet men också bevara den
fulla sysselsättningen. Det iir väl ingen
som vill påstå alt vi lyckats med bådadera.
Vi har lyckats hålla den fulla sys -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
selsättningen, men penningvärdet har
dalat.

Under de två senaste åren har vi prövat
ett av de radikalmedel, som oppositionen
rekommenderat såsom effektivt i
kampen mot inflation och alltför stark
expansion i det ekonomiska livet, nämligen
en höjd och rörlig ränta. I samband
med kreditrestriktioner har räntan
i etapper under ett och ett halvt år
höjts till 4 3/4 procent för statliga eller
eljest guldkantade obligationer. Utan att
vilja påstå, att räntehöjningen varit
verkningslös, tror jag att den för de
flesta förefaller överreklamerad såsom
universalmedel i syfte att bringa hälsa i
ett febermättat ekonomiskt liv. Visserligen
kan man ju alltid försöka göra sig
en bild av hur det skulle ha sett ut, om
man inte vidtagit dessa åtgärder. Men
det är svårt att förklara och få folk att
förstå verkligheten i en sådan uppkonstruerad
bild. Tvivlarna är många,
och de har alltid sina argument att
komma med. Det synes som om tvivlarna
inte kan finna någonting som talar
för att den ränta, som nu blivit höjd
med 50 procent under de senaste åren,
skulle ha spelat någon större roll i återhållande
riktning. Därför tycker jag nog
i dag att oppositionens tidigare tillkännagivna,
så starkt grundmurade uppfattning
om ofelbarheten i de ekonomiskt
verkande krafterna egentligen borde ha
fått en stöt, som bringat dem något ur
balans. Det är tydligen fortfarande en
sådan räntabilitet inom näringslivet, att
den högre räntan inte avskräcker. Däremot
märker man de ogynnsamma verkningarna
av höjningarna på andra områden,
där man liksom har mera tillfälle
att titta också på relativt små förändringar.
Om hyran stiger med en hundralapp
om året märker vederbörande det,
men de har ingen känsla av att det skett
någonting som verkar återhållande på
andra områden.

Därför är det väl inte bara kreditrestriktioner,
räntehöjningar och andra
vidtagna åtgärder som behövs för att
skapa den balans, som alla önskar, men
som ändå inte inställt sig i den dag som
i dag är.

I den till statsverkspropositionen fogade
finansplanen lämnas en kortfattad
redogörelse för det nu löpande budgetåret.
Den avser både utfallet av budgeten
under de gångna månaderna och en
beräkning för den återstående tiden av
budgetåret, nämligen fram till den 1 juli.
Det är riktigt, såsom herr Ewerlöf påpekade,
att beräkningarna när budgeten
gjordes upp utvisade ett väntat kassaöverskott
på bortåt 500 miljoner kronor.
Nu säger finansministern, att såvitt nu
kan bedömas, kommer resultatet att bli
ett helt annat — det blir inget överskott
utan i stället ett ganska betydande underskott;
i stället för att ha någonting
att lägga i kassan får staten låna 600
eller 700 miljoner kronor. Det betyder
följaktligen att den väntade totalbalanserade
budgeten inte har kunnat föras
i hamn, utan det blir tvärtom ett ganska
stort underskott för det nu löpande budgetåret.
Det beror inte bara på att inkomsterna
bär blivit mindre än beräknat,
utan utgifterna på drift- och kapitalbudgeten
har även blivit högre. I och
för sig skulle väl det inte vara så märkvärdigt
och inte heller så allvarligt. Förskjutningarna
är kanske inte större än
att de förklaringar som lämnats härtill
skulle kunna godtas.

Vad som däremot är ganska allvarligt
är vad som säges i samband med redovisningen
av siffrorna, nämligen att produktionsökningen
icke kan beräknas
uppgå till mer än 2 procent för innevarande
budgetår, vilket är ganska mycket
mindre än tidigare. Dessutom säges i finansplanen
att man inte kan räkna med
en högre produktionsökning nästa budgetår.
Det är möjligt att detta hör samman
med kreditrestriktionerna. I så fall
har man ju i alla fall märkt en negativ
verkan av dessa vidtagna åtgärder.

Med den beskrivning, som göres i finansplanen
av vad som redan inträffat
under innevarande budgetår och vad
som kan väntas i fortsättningen, kan
man mycket väl förstå att finansministern
gärna vill understryka vad som sades
i våras, när kompletteringspropositionen
framlades, nämligen att det statsfinansiella
perspektivet kommer att

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

framstå betydligt ogynnsammare för
budgetåret 1957/58 än för det nu löpande
budgetåret. Den beslutade skattesänkningen
på 375 miljoner kronor träder
i kraft den 1 januari innevarande
år, men slår igenom bara med halva beloppet
för nu löpande budgetår. För
nästa budgetår slår den emellertid igenom
helt. En höjning av barnbidragen
är ofrånkomlig med hänsyn till den utveckling
som ägt rum. Det var räknat
med en höjning från och med den 1 juli,
men på grund av den ekonomiska utvecklingen
och vad som kan utläsas ur
den redovisning som framlagts, vågar
inte regeringen framlägga förslag om
en sådan förbättring förrän från och
med den 1 januari 1958.

De samlade anslagskraven för budgetåret
avseende såväl drift- som kapitalbudgeten
har inneburit en stegring på
2,5 miljarder kronor. Det var alltså de
krav som presenterades för finansministern,
när han skulle gå att sätta upp budgeten
för 1957/58. Av denna begärda ökning
har inte stort mer än 20 procent
kommit med, eller 580 miljoner kronor
av de 2 500 miljonerna, som myndigheter
av olika slag skulle haft behov av
och som jag förmodar också kunnat användas
på ett ur alla synpunkter förnuftigt
sätt.

Och trots de prutningar på anslagskraven,
som gjorts, har det inte varit möjligt
att heller för nästa budgetår nå den
eftersträvade totalbalansen. Lånemarknaden
kommer att få anlitas för ett belopp
av ungefär samma storlek som man
räknar med få ta i anspråk under det
budgetår som nu löper. Tendensen i utvecklingen
är framträdande. Det finns
en stark accelerationskraft på utgiftssidan,
medan möjligheterna att täcka utgiftsstegringarna
med höjda inkomster
blir alltmer problematiska. Det allmännas
ekonomi företer i detta avseende
ingen större avvikelse från de enskilda
medborgarnas. Högkonjunkturens vågsvall
för med sig en ständigt ökande
känsla av otillfredsställda behov av skilda
slag, och dessa synes städse ligga en
hästlängd före de jämväl ökande resurserna.

Statsverkspropositionen m. m.

Detta förhållande är inget nytt problem
i dagens remissdebatt. Det har hållits
levande genom åren och har diskuterats
i varje ekonomisk debatt som förts
i kammaren alltsedan frågor av detta
slag aktualiserades efter krigsslutet. Lösningen
på problemet har vi inte funnit
i dessa debatter, och vi finner den väl
heller inte i dag, ty vi har så olika utgångspunkter
vid sökandet efter lösningen
och för den delen även så olika intressen,
när vi spanar efter det radikalmedel
som skulle kunna ställa allt till
rätta.

Det har visat sig vara svårt för det
allmänna att i nuvarande tid uppnå en
tillfredsställande balans mellan inkomster
och utgifter. Ett stort antal av samhällets
medborgare brottas med precis
samma problem i sin egen ekonomi. Oppositionen
har såsom en framträdande
punkt i sitt dagsaktuella program satt
frågan om en kraftig skattesänkning.
Frågan har aktualiserats på nytt i herr
Ewerlöfs anförande i dag. Högern kommer
att lägga fram ett förslag om en
skattesänkning, som är betydligt längre
gående än den under föregående riksdag
beslutade, som genomförts från och med
den 1 januari. Den enskilde skulle genom
en sådan skattesänkning sannolikt
få någon lättnad, men det är troligt att
flertalet också skulle få en ganska kraftig
känning av en sådan åtgärd i form
av minskade möjligheter för samhället i
dess omsorger om medborgarna. Detta
måste nämligen bli konsekvensen, om
man minskar statens inkomster på det
sätt som högern och, förmodar jag, också
folkpartiet nu önskar göra.

Jag har själv i viss mån fångats och
tagit intryck av den redovisade standardutvecklingen
i vårt land under tiden
sedan krigsslutet. Det rör sig ju om
ganska imponerande siffror. Standardhöjningen
uppgår till någonting mellan
50 och 00 procent. Man tycker då att det
inte skulle finnas samma behov som för
tio år sedan av social omvårdnad från
samhällets sida. Häromdagen läste jag
emellertid i tidningspressen att mer än
hälften av Stockholms skattebetalare hade
en årsinkomst som understiger 10 000

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kronor, och det gjorde mig faktiskt ganska
betänksam. Antalet sådana skattebetalare
uppgick till betydligt över 200 000,
varför det inte kan vara fråga om att inkomsterna
bringats ned till denna nivå
på grund av gynnsamma deklarationsförutsättningar.
Jag tror inte att det är
svårt för någon att förstå, att sedan skatter
och hyra betalats av en inkomst på
högst 10 000 kronor, det inte finns utrymme
för något större överflöd med de
pengar som blir över. En kraftig skattesänkning,
genomförd efter oppositionens
modell, skulle sannolikt ge dem, som redan
nu klarar sig ganska bra, ett gott
handtag, men den skulle också få en
kraftig verkan i motsatt riktning för alla
dem, som har det svårt. Och till dessa
räknar jag flertalet av dem som har nyss
nämnda låga inkomster. Det gäller över
200 000 skattebetalare i Stockholm. De
har inte högre inkomst än att de i vissa
situationer kan vara i starkt behov av
social omvårdnad av ett eller annat slag.

Är det någonting, som man kan känna
sig tveksam inför i den nuvarande situationen
och med de i statsverkspropositionen
skisserade perspektiven i blickfältet,
är det alltså inte frågan, huruvida
det var riktigt att besluta den skattesänkning
som riksdagen godtog i stället
för den av högern och folkpartiet föreslagna,
utan i stället frågan, om det över
huvud taget var klokt att fatta ett beslut
om skattesänkning med verkan från och
med 1 januari 1957. Med hänsyn till att
utvecklingen har nödvändiggjort ett uppskjutande
av tidpunkten för höjningen
av barnbidragen ett halvt år, är det väl
mycket som tyder på att skattesänkningen
egentligen hade bort anstå ytterligare
ett år, så att de höjda barnbidragen fått
genomföras den 1 juli 1957 i stället för
ett halvt år senare.

Det har i olika sammanhang tagits till
hårda ord för att försöka karakterisera
vad som händer och sker och de åtgärder
som vidtagits för att nå den eftersträvade
balansen eller som underlåtits,
med påföljd att denna balans skulle ha
äventyrats. »Vanstyre» är en speciell beteckning,
tillägnad besättningen i kanslihuset,
men uttryck sådana som att

»balansera på avgrundens rand» eller att
»leda till rena katastrofen» syftar väl
snarast på folket i gemen och på fackföreningsfolket
i synnerhet.

Kraftuttryck är nog bra, om det finns
något av realitet bakom dem, som kan
stämma till eftertanke, men om ingenting
händer vare sig i den ena eller den
andra riktningen och basunen ändå går
på nytt, så är det väl flera som lär sig
uttrycken men färre som fäster sig vid
vad syftet med dem ursprungligen varit,
när de myntades. Högkonjunkturen rullar
vidare, inflationen fortskrider i något
långsammare takt än tidigare, valutareserven
rör sig i fel riktning, men det
är inte så värst många, som fäster så
stort avseende vid sådana detaljer, ty
än så länge flödar varorna både ut och
in i landet, med undantag förstås för oljorna,
men bristen på tillförsel av olja
hänger inte samman med valutareservens
minskning eller höjning.

Visst har sakkunskapen rätt i att det
skulle vara klokt att konsumera något
mindre och spara något mera, så att man
med dessa sparade medel kan bygga ut
underlaget för den framtida standardökningen
genom en ytterligare förbättrad
produktionsapparat. Det skulle nämligen
inte erfordras så värst stora offer på detta
altare för att det skulle bli relativt goda
resultat. Fem procents förskjutning
från konsumtion till sparande skulle sannolikt
bli liktydigt med ett underverk inom
vårt ekonomiska liv. Men det är inte
så värst många som vill satsa på ett bättre
liv efter detta. Allt är så osäkert.
Ingen vill vänta på standardhöjningen.
Många vill hellre ta ut den något i förskott,
om det låter sig göra, än vänta
ett eller annat år. Detta är dock icke liktydigt
med att vi glider mot någonting
som skulle kunna betecknas som en katastrof
eller att vi skulle leva på avgrundens
rand. Jag tror heller inte att
någon har fattat situationen så allvarligt,
inte ens de som har format dessa varningsparoller.
Flertalet har väl ändå
klart för sig, att om det blir en vändning
i konjunkturen, så får nog alla vara med
om att bära bördorna, och där är säkerligen
inte arbetarna undantagna. Allt

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

är visserligen inte så väl beställt i samhället
som rådligt vore, men det är inte
heller så illa som olyckskorparna siar
om.

Detta sista gäller förstås inte utvecklingen
på oljefronten, utan mera situationen
i allmänhet. När det gäller vår
bränslesituation finns det all anledning
att se på den med bekymmer. Vad som
har inträffat under det sista kvartalet
av 1956 är väl ändå en allvarlig erinran
om hur sårbar vår ställning är just i
fråga om bränsleförsörjningen. Vår egen
produktion uppgår inte till mer än 25
procent av det totala behovet. Svårigheterna
att köpa kol och koks är stora, därför
att det är brist på dessa varor i Europa.
Vi kan inte få tillräckliga kvantiteter
från annat håll än möjligen från Amerika.
Oljorna skall vi importera från
fjärran belägna oljekällor, och transportvägarna
är mycket sårbara. Jag tror, att
om vi i allmänhet inte har tagit så starkt
intryck av allt vad som sagts om katastrof
när det har gällt den ekonomiska
utvecklingen, så har intermezzot i Mellersta
Östern fått en helt annan inverkan
på svenska folket. Här kunde av en relativt
obetydlig internationell konflikt ha
uppkommit ett läge, som skulle ha kunnat
betecknas som en katastrof för vårt
land, ty bränslet är ju ändå kanske det
mest primära i hela vårt samhälle. Skärs
en väsentlig del av tillförseln bort, då är
det inte mycket med den standard vi kan
ha, ty därmed skäres också bort möjligheten
att producera en hel del av det
som vi eljest själva skulle kunna producera
för egen räkning eller för att sälja
till andra länder.

Nu finns det väl inte så värst mycket
att göra på detta område. Frågan om
ökad lagring har redan aktualiserats,
men vi är vid alla på det klara med att
det inte kan bli fråga om en lagring som
kan täcka något annat än tillfälliga avbrott
i tillförseln. Med det stora behov
som vi nu har, över 10 miljoner ton olja
om året, kan vi ju inte lagra olja i sådan
utsträckning att vi kan känna oss
trygga, om tillförselsvårigheterna skulle
sträcka sig över någon liingre period.

Jag var i tillfälle att strax före jul hö -

Statsverkspropositionen m. m.
ra ett föredrag i dessa frågor, där det
visserligen sades att vi under en period
som ligger framåt i tiden skulle kunna
förbättra vår procentuella andel i försörjningen
från nuvarande 25 till bortåt
40 procent genom att utbygga den elektriska
kraftförsörjningen och genom att
tillföra någonting med hjälp av atomkraftverk
eller atomvärmekällor. Men
detta är inte 40 procent av den konsumtion
vi har i dag, utan 40 procent av en
konsumtion som kommer att vara mer
än fördubblad — antagligen tredubblad
— den dag vi har nått denna förbättring
av vår procentuella andel i försörjningen.
Importbehovet skulle den dagen ändå
vara ofantligt mycket större än i dag, då
vi importerar bortåt 4 eller 5 miljoner
ton kol och andra fasta bränslen och
10 miljoner ton olja.

Denna bränslesituation har vi väl i
viss utsträckning haft alltsedan industrialismens
genombrott i vårt land. Behovet
av mer effektiva bränslen än ved
och träkol gjorde sig gällande i och med
detta genombrott, men problemet var
ändå inte så påtagligt under den period
då vi klarade oss med kol och koks, eftersom
vi importerade dessa bränslen
från Tyskland och England. Under första
världskriget kunde vi upprätthålla en
relativt hygglig import av kol från Tyskland,
eftersom transportvägarna var relativt
intakta. Även under andra världskriget
lyckades vi importera relativt
mycket av detta bränsle. Oljetillförseln
var däremot mindre, men konsumtionen
var också lägre under krigsåren. Jag
tror dock att vi får vara fullt på det klare
med, att det inte kommer att gå lika
lätt om vi råkar i samma situation igen.
Våra egna resurser kommer inte att förslå
att dryga ut vad som brister i det
vi kan tillföra utifrån.

Den situationen plus det förhållandet
att en påtaglig minskning av stegringstakten
i produktionen gjort sig märkbar
under 1950 — en minskning som väntas
fortsätta under 1957 — är de mörka sidorna
både när vi blickar bakåt i tiden
och när vi försöker dra ut perspektivet i
den framtid, som vi viil också i viss utsträckning
skall diskutera i dag.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

I finansplanen redovisas både mörka
och ljusa sidor. Vad jag här har nämnt
betraktas också där såsom oroande. Är
minskningen i produktionsstegringstakten
att hänföra uteslutande till restriktionerna
på kreditmarknaden, så kan
den möjligen vara övergående. Om vi
lyckas få en bättre stabilitet och ett ökat
sparande, så skulle ju medicinen bestå
just i det förhållandet. Kan Suezkanalen
öppnas för trafik igen, så finns det väl
också stora utsikter till att vi i år inte
skall behöva brottas med några problem
i fråga om kraftförsörjningen, och då
vågar finansministern räkna med att vi
skall ha relativt gynnsamma förhållanden
även under nästa budgetår.

När man försöker bilda sig en uppfattning
om allt som redovisas i siffror ■—
och de rör sig om miljoner — så är det
inte bara de stora talen man bär att brottas
med, utan också en hel mängd både
tillkommande och avgående poster. Man
skulle faktiskt nästan önska sig en »Besk»
till hjälp för att hålla reda på miljonernas
vandring från det ena till det andra
och från det ena året till det andra, men
också för att liksom kunna följa de i finansplanen
nämnda talens förhållande
till varandra i den slutliga balansen, som
redovisas på det sätt som har nämnts av
herrar Ewerlöf och Ohlon och i viss utsträckning
även av mig. Finansministern
konstaterar till slut ändå — trots alla reservationer
som finns i det skrivna —
att han tycker att han har fått fram en
relativt hygglig budget. Det kan man hålla
med om. Den är trots allt relativt tillfredsställande.

För det arbetande folket är det väl
särskilt tillfredsställande att i trontalet
notera, att man i år kan vänta förslag
om dels arbetstidsförkortning, dels också
förbättrad ålderspensionering. I fråga
om den kortare arbetstiden synes inga
större meningsmotsättningar ha uppkommit
under utredningsarbetet, och man
kan väl därför utgå från att det förslag,
som kommer att föreläggas riksdagen, i
sina huvuddrag följer utredningskommitténs
rekommendationer.

Beträffande pensionsfrågan ligger det
något annorlunda till. Alla har väl utta -

lat sig för en förbättrad folkpension och
för att en förbättrad folkpension skall
utgöra grunden i en kommande pensionsordning.
Delade meningar har rått om
den särskilda påbyggnad, som varit aktuell
för löntagarna, speciellt då för arbetarna,
och därvidlag har man väl inte
lyckats att komma till någonting som
kan tyda på något närmande mellan de
olika synpunkterna.

Jag skall inte i detta sammanhang gå
in på några detaljer i denna fråga, som
ju i och för sig och av förklarliga skäl är
ganska komplicerad. Det är ju här inte
bara fråga om kostnader och om vilka
som skall tillhöra en pensionsförsäkring
av det här slaget, alltså den tilläggspensionering
som det kan bli fråga om, och
hur dessa kostnader skall betalas, utan
det är också fråga om en samordning
beträffande alla dem som redan nu har
en tillfredsställande pension; det gäller
såväl stats- som kommunalanställda men
också tjänstemännen på den enskilda arbetsmarknaden.
Det är väl ingen som
räknat med att det var enkla problem att
klara, men detta till trots vågar vi väl
ändå hysa den förhoppningen att vi skall
komma fram till en lösning, som kan vara
tillfredsställande inte endast för de
löntagargrupper, som nu saknar förmånen
av en ordnad tjänstepension, utan
som också kan utgöra någonting som i
framtiden kan vara en tillfredsställande
lösning av samtliga löntagares krav på
en ordnad ålderdomspension.

Med dessa ord har jag, herr talman,
för min del bara velat understryka att
jag inte har någonting emot att de båda
propositionerna hänvisas till utskottet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:.

Herr talman! Det var början av lierr
Strands anförande som uppkallade mig
till replik.

Jag får ju säga att jag hade svårt att
förstå vart han ville komma, men sedan
klämde han fram ett yttrande som ungefär
gick ut på att räntefoten icke spelar
någon roll när det gäller att föranstalta
om jämvikt i samhällsekonomien. Det
var ett ganska djärvt uttalande av herr

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Strand. Det strider mot den erfarenhet,
som har gjorts i alla länder — inte minst
i de länder, som varit mycket mera
framgångsrika än vi med att klara sin
samhällsekonomi — nämligen att en integrerande
faktor i stabiliseringsåtgärderna
ändå är utformningen av räntan.

Nu erinrade herr Strand om, att också
vi på vårt håll begagnat den metoden,
och det är alldeles riktigt. Det är emellertid
en liten hake i det sammanhanget,
och det är att det skett så ryckigt, så
osammanhängande och fram och åter;
det har inte varit någon konsekvens i
åtgärderna. Jag kan gå tillbaka till hösten
1954, när utan någon som helst anledning
den långa räntan sänktes från 4
till 3,6 procent med de följder det fick.
Det ledde till de hårda restriktioner,
som måste sättas in på våren 1955, då
räntan återigen i samband med en hel
del andra åtgärder höjdes till 4 procent.
Sedan har vi fått vandra vidare uppför,
till 4,5 och till 4 3/4 procent och i vissa
fall ännu högre, för att över huvud taget
kunna fånga in så mycket medel på kapitalmarknaden
som behövs för offentliga
och privata investeringar. Den motsatta
processen är att gå fram via riksbanken,
men det har väl alla och även
herr Strand klart för sig, att det är den
värsta inflatoriska åtgärd som man kan
vidtaga.

Herr Strand menar nu att detta är
olösliga problem. I själva verket är det
inte alls några konstiga problem, såsom
jag sade i mitt förra anförande, jämfört
med de oerhört mycket svårare problem
som vår tid löst exempelvis inom naturvetenskaperna.
Kanske herr Strand invänder
att intressena här kommer med i
spelet, och när intressena kommer med
i spelet handlar inte människorna längre
som förnuftiga varelser. Men jag skulle
tro, att man skulle kunna dämpa ned intressenas
alltför stora inflytande, ifall
man gjorde klart för de olika grupperna
i samhället att alla har nytta av ett fast
penningvärde. Det har ju lyckats andra
länder, som liar mycket sämre naturliga
tillgångar än vi har, att lösa det problemet
under efterkrigstiden på ett långt
bättre sätt än vi gjort.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Strand nämnde de 200 000 medborgarna
i Stockholm med inkomster
upp till maximalt 10 000 kronor och
framhöll att vi inte får glömma dem.
Nej, det skall vi inte. Jag tror inte någon
inom folkpartiet har den inställningen,
men inte minst med hänsyn till dessa
låga inkomsttagare borde det vara av intresse
att se till att prisnivån inte stiger.

Jag har aldrig gentemot regeringen
använt ordet vanstyre, som herr Strand
här drog fram ur någon av sina gömmor.
Jag vill bara konstatera att den som mest
ostentativt använt ordet vanstyre är
statsminister Erlander i ett föredrag i
Uppsala år 1947, då han yttrade att om
regeringen hade misslyckats med att lösa
frågan om ett fast penningvärde, då
kunde oppositionen komma tillbaka och
med berättigande tala om vanstyre.
Trots denna invit från statsministerns
sida vill jag inte heller i dag begagna ordet
vanstyre; jag tycker att vi skulle
kunna avveckla det ur den politiska terminologien.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag särskilt fäste
mig vid i herr Strands anförande var
den förnöj samhet, för att inte säga trankilitet,
med vilken han betraktar förloppet.
Han började med att harangera koalitionen
för dess förtjänster. Anledningen
till att vi kritiserat vad som inträffat
i fråga om penningvärdet är, att koalitionen
kom till i avsikt att stabilisera
penningvärdet. Under de två sista åren
har det skett en försämring av penningvärdet
med i genomsnitt 5 procent om
året, vilket ju är en mycket hög siffra
även vid internationella jämförelser, och
detta måste väl ändå betraktas som ett
misslyckande.

Uttalandet om räntan kan jag inte fördjupa
mig i. Jag vill bara korrigera det
så till vida, att räntan av oss aldrig utgivits
för att vara ett universalmedel,
utan den har av oss ansetts vara ett medel
som måste läggas i botten för att sedan
i mån av behov kompletteras med
finanspolitiska åtgärder av olika slag.
Därtill kommer, att räntepolitiken inte

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
förts i de former, vi förutsatt, varför vi
inte kan ta på oss ansvaret för att det
gått så illa som det gjort med stabiliseringen
av penningvärdet.

Vad jag allra mest fäste mig vid i herr
Strands anförande var när han beträffande
den misslyckade totalbalanseringen
av budgeten sade att det inte var någonting
märkvärdigt. Inkomsterna har
blivit mindre och utgifterna större, och
ett beräknat överskott, sedan hela budgeten
balanserats, på 500 miljoner kronor
har förbytts i en upplåning på 700
miljoner kronor, det vill säga beräkningarna
har slagit fel på mer än en miljard
kronor. Och detta har skett under tiden
från den 1 juli förra året till nu. Ännu
under valrörelsen utgick man från att
man hade en totalbalansering och att
detta skulle vara ett universalmedel för
att stabilisera penningvärdet. Det hela
har nu spruckit med en miljard kronor,
något som herr Strand tar som en ganska
naturlig sak, som inte är så märkvärdig
och som det inte är så mycket att
fästa sig vid. Jag tycker att det är att gå
litet väl långt i fråga om förnöjsamhet,
och det var egentligen detta jag ville understryka.

Jag kan inte nu ta upp någon skattedebatt
med herr Strand. Det får vi tillfälle
till längre fram under riksdagen.

Herr STRAND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Ohlon, att jag inte använt uttrycket,
att räntehöjningen skulle ha varit verkningslös.
Jag har tvärt om sagt att jag
inte vill påstå detta. Men däremot har
jag sagt att det är svårt att för tvivlarna
bevisa att den haft de verkningar man
liksom väntat skulle komma omedelbart
efter genomförandet. De oynnsamma
verkningarna i form av kostnadsökningar
på sådana områden, där konsumenterna
omedelbart märker dem, kommer
omedelbart, medan den hälsosamma inverkan
av räntehöjningen tycks dröja.
Jag kan inte se, att vi har det bättre
ställt ekonomiskt nu än den dag vi
släppte lågräntan. Detta är vad jag velat
understryka — inte att jag själv räknar

med att räntehöjningen skulle vara helt
verkningslös.

Jag vill sedan säga till herr Ewerlöf
att jag inte vet varför jag skulle vara annat
än relativt nöjd med den hittillsvarande
utvecklingen. Folk har det ju i
allmänhet bra. Innan vi började med de
åtgärder, som nu möjligen bromsat produktionen,
hade vi visserligen ogynnsamma
följdverkningar i form av ett försämrat
penningvärde, men vi hade ändå
en relativt kraftig ökning av produktionen,
bättre än den som kan redovisas
för 1956 och troligen för 1957. Vid sådant
förhållande kan man säkerligen
inte vänta sig något annat än att om det
finns något gott har det väl också något
ont med sig. Om det är på det sättet att
de vidtagna åtgärderna i viss utsträckning
kan verka hälsobringande, har de
också den negativa effekten att produktionen
sjunker, och detta innebär i och
för sig inte någon anledning att ropa hej
i den nuvarande situationen.

Beträffande totalbalanseringen av
budgeten vill jag säga, att beräkningarna
sker långt i förväg och att det när
det gäller en budget på mellan 10 och
11 miljarder inte är så häpnadsväckande,
om det under de snabba växlingar
som för närvarande sker blir en förskjutning
med låt oss säga mellan 7 och
8 procent. Sådant kan inträffa, om man
är optimistisk vid uppgörandet av budgeten.
Alltför optimistisk har man tydligen
varit, eftersom inte bara utgifterna
ökat utan också inkomsterna minskat.
Men även i detta avseende vet jag
inte, om totalbalanseringens brist blivit
litet mera smältbar, om jag hade varit
ledsen över vad som inträffat. Jag tycker
att man kan tala om tingen sådana
de är, ty någon katastrof är det ju inte
fråga om.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är ganska sällsamt
att höra högerns och folkpartiets representanter
här tävla om att håna finansministern
för att han inte inte har lyckats
såsom planen var med en överbalansering
av budgeten. Det har ju varit

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

så under de gångna åren, att om man
bara trott sig finna att det förelåg ett
överskott, har man kommit med starka
överbud i fråga om skattesänkning. Vi
kommer ihåg i fjol, när regeringen föreslog
en skattesänkning på 375 miljoner,
att folkpartiet kom med ett bud på 150
miljoner mera och att högern inte nöjde
sig med mindre än bortåt en halv miljard.
Varifrån skulle vi ha tagit pengarna
till dessa skattesänkningar? Skulle
vi ha lånat upp dem i riksbanken? Att
minska utgifterna i en sådan utsträckning
tycks ju vara en fullkomligt utesluten
väg. Folkpartiet har över huvud taget
inte gått emot ett enda anslag och
försökt att pruta, och högerns efterhandsbudgetar
kan vi inte ge mycket för
— den har tvingats att komma med prutningar,
som man själv måste ha insett
varit alldeles omöjliga.

Nu har vi också i dag hört av herr
Ewerlöf, att det på ett område absolut
inte går att hålla igen utan där utgifterna
måste stiga, nämligen på försvarets
område. Han är inte alls nöjd med att
regeringen från i fjol höjt med ett par
hundra miljoner kronor, utan anser att
regeringen borde ha följt ÖB-planen,
som skulle ha dragit avsevärt mera
pengar. Han tilläde också, att enighet i
försvarsfrågan var ett tecken på ■— jag
tror att han yttrade »demokratisk mognad»
eller i varje fall någonting i den
vägen. Man fick det bestämda intrycket,
att förutsättningen för enighet i försvarsfrågan
måste vara att vi följer högerns
linje. Det tror jag inte, att det
finns några utsikter till. Även om jag är
försvarsvän och inte vill rasera vårt försvar,
måste jag ändå säga mig, att försvarsutgifterna
inte får stiga hur mycket
som helst. Man talar om andelen i nationalprodukten.
Nu är ju nationalprodukten
en ganska obestämd kvantitet,
som man beräknar på olika sätt. Den
andelen ligger inte högt i Sverige, men
om herr Ewerlöf skulle sätta sig ned och
räkna efter hur många tioöringar som
går till försvaret av varje krona man hetalar
i skatt, skulle det kanske te sig litet
annorlunda. Då kanske det inte heller
vore så lätt att driva den fördoms -

Statsverkspropositionen m. m.
fria skatteagitation som högern har
tillåtit sig.

Finansministern anser sig kunna
konstatera i statsverkspropositionen, att
stabiliseringssträvandena haft en på inflationstendenserna
starkt återhållande
verkan och att den samhällsekonomiska
balansen är väsentligt bättre än för två
år sedan, då den ekonomiska politiken
började skärpas. Den totala efterfrågan
på varor och arbetskraft är emellertid
fortfarande större än tillgången, och
några lättnader i den återhållande politiken
ställes inte i utsikt. Man får dock
hoppas att löftet från i fjol står fast,
nämligen att om det skulle bli möjligt
att i år genomföra en lindring, denna i
första hand skall avse de tyngande kreditpolitiska
åtgärderna.

Vad herr Ohlon beträffar höll han här
en mycket sträng predikan emot inflationstendenserna,
varvid han framhöll
att regeringen inte har kunnat stoppa
dem. Det har faktiskt inte lyckats, men
jag skulle vilja ställa frågan till herr
Ohlon: Vad har hans parti gjort i den
vägen? Vilket program har folkpartiet
fört fram här i riksdagen, som skulle
kunna stoppa inflationstendenserna?

De sex nationalekonomernas recept
mot inflation är någorlunda likartat på
en punkt, nämligen att den största aktuella
inflationsrisken är att söka på lönefronten.
De alltför stora löneökningarna
utgör ett ständigt hot mot penningvärdet.
Orsaken härtill är framför allt
den överfulla sysselsättningen — jag använder
med avsikt uttrycket »överfull
sysselsättning» i stället för »full sysselsättning»,
ty jag tror att »överfull sysselsättning»
bättre täcker verkligheten
än det andra uttrycket. Denna överfulla
sysselsättning medför oupphörliga löneglidningar,
och dessa sätter sedan sin
prägel på avtalsförhandlingarna. Professor
Bent Hansen uppger, att timförtjänsterna
för industriens arbetare under
efterkrigstiden stigit med i genomsnitt
omkring tio procent per år. Av
denna stegring har mellan en tredjedel
och hälften varit löneglidning.

En av ekonomerna, professor Torsten
Gårdlund, kommer till slutsatsen, att

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
problemet inte är vad vi har att göra,
utan hur vi skall kunna nå enighet om
de åtgärder vi redan vet vara de rätta.
Han räknar upp följande åtgärder: offentlig
sparsamhet, skärpt konsumtionsbeskattning,
återhållen kreditgivning,
vettiga anspråk på inkomststegring. Han
misströstar emellertid om möjligheterna
att nå en sådan enighet, om vi inte får
en samlingsregering. Erfarenheten talar
för att han har rätt. När bondeförbundet
genom att gå in i koalitionsregeringen
säkrat majoritet i riksdagen för den
hittills tillämpade restriktiva ekonomiska
politiken, har detta visserligen varit
till gagn för landet, men icke för partiet,
då högern och folkpartiet passat på att
kritisera och motsätta sig varje åtgärd
som kunde väntas bli impopulär ute i
landet. De har kunnat göra detta utan
risk, ty de har vetat, att åtgärderna ändå
skulle genomföras och att de inte har
behövt presentera något eget program.

Denna metod att till varje pris kritisera
vad regeringspartierna gör utan
hänsyn till sakskäl kallas modern parlamentarism.

När man under årens lopp hört deklarationerna
i riksdagen hur den ekonomiska
politiken borde skötas, har man
fått det intrycket, att det viktigaste enligt
oppositionens mening vore att låta
räntan springa i höjden. • Ibland har
tillagts, att räntevapnet skulle användas
jämte »andra åtgärder». Vilka dessa
andra åtgärder varit har man aldrig fått
veta. Nu har herr Ewerlöf sagt i en
replik, att han betraktar räntevapnet
som en grundläggande åtgärd, och att
han lämnar fältet öppet även för finanspolitiska
åtgärder.

Men vilken räntehöjning man räknar
med har vi inte kunnat få reda på. För
några år sedan talade man om att man
skulle höja diskontot så där med en
kvarts eller en halv procent, och det
skulle göra underverk. Men det har visat
sig ute i världen, där man arbetar
med räntevapnet som huvudsakligt medel,
att där gäller det inte så små förändringar
som en kvarts eller en halv
procent, utan det gäller snarare två till
tre procent i taget.

De sex professorerna uppfattar inte
problemet så enkelt. Starkt skiljaktiga
meningar framförs, och det är väl inte
lätt för någon politisk meningsriktning
att hämta stöd för sin hållning i de olika
uttalandena. Den ene vill ha rörliga
växelkurser, den andre fasta. Finanspolitiska
åtgärder vid sidan om de penningspolitiska
spelar en stor roll i argumentationen.
Tvångssparande i någon
form leker flera i hågen. Ingen har dock
så vitt jag kunnat finna förordat tvångslån
av den typen, att de av allmänheten
närmast skulle uppfattas som ett mycket
ovälkommet tillägg till den direkta beskattningen.
Att söka lista ut en metod
att tvångsspara lönehöjningarna kunde
kanske vara bra, men hur skulle det gå
till utan att också sådana, som inte fått
någon inkomstförbättring träffades av
åtgärderna? Helt realistiskt är naturligtvis
förslaget från en av ekonomerna,
professor Lindahl, om ett allmänt prisoch
lönestopp, men det må betvivlas att
något sådant är genomförbart annat än
i ett direkt krisläge. Herr Ohlon var inne
på att vi kunde hålla prisnivån någorlunda
konstant under krigsåren. Det
berodde naturligtvis på att då rådde det
pris- och lönestopp, men det är väl
ingen som tror att vi skall kunna genomföra
ett sådant i nuvarande läge.

En av nationalekonomernas rekommendationer
går ut på följande: 1) Olika
slag av ransonerings- och regleringsåtgärder
(hyggnadsreglering, emissionskontroll,
ransonering av bankkrediter).
2) Tillräckligt hög räntenivå (plus tillräckligt
stränga amorteringsvillkor) och
därtill anpassad räntestruktur. 3) Olika
slag av finanspolitiska åtgärder, bland
annat i syfte att reducera den primära
spänningen på lånemarknaderna.

»Recept mot inflation», som professorernas
skrift kallas, visar att det inte är
lättare för vetenskapsmännen än för
politikerna att finna på medel i kampen
mot inflationen, vilka kan mera allmänt
accepteras. En omsättningsskatt i den
ena eller andra formen beröres i flera
av inläggen liksom givetvis sparandets
avgörande betydelse. Frågan är bara
hur man skall åstadkoma det ökade spa -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

randet. Finansministern tar ingen ståndpunkt
till konsumtionsbeskattningen.
Han säger endast: »Om förutsättningar
att öka det statliga sparandet genom en
allmän konsumtionsbeskattning inte anses
föreligga, är det desto viktigare att
det totala sparandet i samhället främjas
genom andra åtgärder från statsmakternas
sida.»

Det torde vara klart att det är på tiden
att åtgärder för att stoppa inflationstendenserna
även riktas mot konsumtionssidan
och inte ensidigt mot
produktionen. Det borde heller inte vara
omöjligt att anpassa en konsumtionsbeskattning
så att den endast träffar
umbärliga varor och inte blir orättvist
tyngande för de mindre inkomsttagarna.
Man får emellertid räkna med politisk
lurpassning även i detta fall, och det är
förklarligt om tveksamhet råder inför
denna enligt min mening till sist ofrånkomliga
åtgärd.

I det miljonupprustade Morgon-Bladet
— inte att förväxla med det av familjen
Ollén under mer än ett halvsekel redigerade
Svenska Morgonbladet —■ förekom
den 14 januari en ledare med rubriken
»Recept mot inflation», där de sex
professorernas inlägg recenserades. Där
lästes bland annat: »Hur vore det att
lägga frågan i skötet på ett ekonomiskt
råd eller att på annat sätt göra frågan
mindre riskabel politiskt sett? Det finns
i alla händelser mycket att säga både
för och emot en konsumtionsbeskattning.
»

Det var en äkta folkpartistisk deklaration!
Den eleganta stilen i ledaren tyder
på att den kände politiske journalisten
professor Bertil Ohlin kunde vara
författaren.

Herr Ohlon var nyss inne på omsättningsskatten
och deklarerade, att en allmän
omsättningsskatt kunde han inte
vara med om. Men det finns ju många
nyanser av omsättningsskatt. Vad jag
betonat här är att den borde läggas så,
att den endast träffade umbärliga varor
och på så sätt inte blev mer tyngande
proportionellt sett för de mindre inkomsttagarna
än för de högre.

Statsverkspropositionen m. m.

Till sist vill jag med några ord beröra
söndagsförbudet för bilister. Det har
väckt stor olust inom de vidaste kretsar
av bilägare, främst på landsbygden, som
träffas ojämförligt hårdast av denna
egendomliga restriktion. Ju enklare ju
simplare är visserligen en gammal sanning,
men nog borde det vara möjligt att
genomföra en enkel ransonering, låt vara
att den bleve summarisk, om tillgången
på bensin och tonnage nödvändiggör
fortsatt inskränkning i förbrukningen.
Det har sagts att en fullt genomförd
ransonering skulle kräva 3 000
tjänstemän, men detta gäller naurligtvis
under förutsättning att ransoneringen
skulle genomföras efter känt byråkratiskt
perfektionistiskt mönster. Hur
många tjänstemän har för övrigt erfordrats
för att bearbeta de deklarationer
som avfordrades bilägarna under december
utan att man hittills hört ett ljud
om vad dessa deklarationer skulle tjäna
till?

F. d. landshövdingen Gustaf Andersson
i Rasjön, numera mest känd som
framgångsrik memoarförfattare, har om
söndagsförbudet uttryckt sig på följande
sätt: »De gångna nyårs- och trettondagslielgerna
har varit rätt dystra på landsbygden
och omdömena om de styrande
är hårda. Skillnaden i svårigheter mellan
land och stad är i förevarande avseende
mycket stor, och genuina stadsbor
har måhända svårt att fatta vilken
kulturskymning som breder sig över
bygderna, när söndagstrafiken är lamslagen.
»

Däri har herr Andersson alldeles rätt.
När han sedan för att få en politisk
snärt på det hela vill lägga skulden för
det nuvarande bedrövliga söndagstillståndet
på de fyra bondeförbundarna i
regeringen, sticker bockfoten fram, och
det förtar onekligen en del av det goda
intrycket.

Det närmaste ansvaret får vid anses
åvila handelsministern, och iiven om han
är en genuin stadsbo har vi väl rätt att
vänta, att han utan dröjsmål tar upp
denna fråga till ny prövning.

Här har både herr Ewerlöf och herr

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Ohlon varit inne på den nuvarande koalitionsregeringens
stabilitet. De har räknat
upp olika frågor som tycks vålla
oenighet inom regringen och uttalar den
förhoppningen, att det helst i morgon
skulle bli en brytning mellan partierna,
så att man finge se vad som då komme
att följa. När de då räknar upp dyrortsgrupperingen,
är det väl ingen nyhet
för någon i denna kammare eller
ute i landet, att bondeförbundet sedan
många år har arbetat för en utjämning
av dyrortsgrupperingen med sikte på att
så småningom helt ta bort den. Då är
det ju självklart, att vårt parti inte kan
vara med om den uppgörelse, som nu
har träffats om statstjänarnas löner och
som innebär att i vissa lönegrader
skillnaden mellan dyrortsgrupperna ökas
i stället för minskas. Jag förstår mycket
väl, att det är marknadspolitiska skäl
som framdrivit uppgörelsen. Det är ju
märkvärdigt, att arbetsmarknadens parter
kommer till sådana uppgörelser, att
de blir så stor spännvidd mellan högsta
och lägsta dyrort. Jag måste undra, hur
det är ställt med demokratien inom
fackförbunden, om inte de landsortsoinråden,
som tillhör andra eller tredje
ortsgrupperna, har någon möjlighet att
göra sig gällande vid de centrala förhandlingarna
i Stockholm.

En annan sak, som bondeförbundet
givetvis håller mycket hårt på, är att
skattegrupperingen skall tagas bort. Där
tycker jag att vi borde få hjälp av dem
som arbetar för större skattesänkning än
regeringen anser sig kunna föreslå. Om
man tar bort skattegrupperingen, innebär
det en betydande skattelättnad för
alla inkomsttagare i andra, tredje och
fjärde dyrortsgrupperna — i alla utom
den högsta. Det vore en rättvis reform.
Om man har högre penninglöner i den
högre dyrorten, därför att man räknar
med att kronans värde är mindre där,
då är det väl märkvärdigt att när man
betalar skatt, skall man betala skatt i
mindre antal kronor där än på landsbygden.
Det borde vara tvärtom.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat angiva mina synpunkter i denna
remissdebatt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag läste häromdagen i
en ekonomisk tidskrift en populär definition
av vad en ekonom egentligen är.
Definitionen hade fått följande lydelse:
»En ekonom är en person som från
orimliga förutsättningar genom logiskt
korrekta slutledningar kommer till felaktiga
slutsatser.» När man nu läser finansplanen
och nationalbudgeten, bekräftar
läsningen att definitionen nog
har fog för sig. Verkligheten har ju
grundligt korrigerat de felaktiga slutsatser,
som regeringens ekonomiska expertis
drog för ett år sedan. Då angavs som
mål för den ekonomiska politiken att
åstadkomma totalbalansering av budgeten,
d. v. s. att svenska folket av sina inkomster
skulle betala inte bara statens
löpande utgifter under året utan också
alla statliga investeringar, oavsett för hur
hur många år de beräknades gälla. Från
vårt håll anförde vi betänkligheter mot
denna målsättning. Vi ansåg den orealistisk,
och vi menade att den lade otillbörligt
tunga bördor på skattedragarna.
Nu måste regeringen erkänna, att beräkningen
inte alls håller. Finansministern
räknar med att låna upp omkring 700
miljoner kronor för att få utgifter och
inkomster att balansera.

Man sade förra året, att prisnivån skulle
hållas stabil. Nu medges i finansplanen,
att konsumentpriserna låg i genomsnitt
5 procent högre 1956 än 1955. Öppenhjärtigt
erkänner finansministern,
att prisstegringarna i huvudsak förorsakats
av regeringens egna åtgärder — höjningen
av räntan, taxehöjningar, höjningen
av den indirekta beskattningen
— och av att man tillät prisstegringar
även på den olja som var lagrad inom
landet långt innan Suezkonflikten bröt ut.

Om jag därtill lägger att priskontrollen
steg för steg avskaffades under förra
året, samtidigt som de avtalsmässiga lönehöjningarna
begränsades till omkring
4 procent, finner man att grundlinjerna
i den ekonomiska politiken var att förhindra
en reell standardstegring för stora
grupper av löntagare här i landet. Att
man bland stora löntagargrupper inte
är begeistrad för regeringens ekonomis -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

ka politik, fick väl regeringspartierna
klart besked om vid fjolårets val, och
jag tycker att regeringspartierna i motsats
till ekonomerna skulle ha dragit riktiga
slutsatser av detta. Men någon omprövning
av den ekonomiska politiken
anser regeringen inte vara nödvändig.
Samma restriktiva linje som förut skall
tydligen användas. Att produktionen visar
tydliga tecken att stagnera i atomkraftens
och automationens tidevarv, betraktar
regeringen som sin stora förtjänst.

Sedan man noterat, att industriproduktionen
ökade med endast 2 procent
under 1956 mot exempelvis nära 7 procent
1948, konstateras med en viss stolthet,
att regeringens politik »fått avsedd
effekt». Löntagarna, småföretagarna och
de bostadssökande, som i första hand
fått vidkännas följderna av högräntepolitik,
kreditrestriktioner och lönestoppsträvanden
får det allt annat än hoppingivande
beskedet, att den hittills förda
politiken skall göras ännu mer »effektiv»,
och man tecknar i finansplanen perspektivet
i följande ord:

»Lokala och branschvisa sysselsättningssvårigheter
kan framträda. Bland
annat får man vara beredd på att branscher
eller enskilda företag får känning
av de ekonomiska åtstramningsåtgärderna
i form av sjunkande lönsamhet
och försämrad likviditet med påföljd
att de nödgas begränsa sin sysselsättning.
»

Politiken går alltså ut på att framkalla
en viss arbetslöshet inom vissa
områden, att försvaga de mindre företagens
ställning, försvåra kampen för
högre löner och skapa en ännu starkare
ställning i produktionslivet för storbolagen
och monopolföretagen.

.lag är ganska övertygad om att fackföreningsfolket,
som är regeringens
viktigaste politiska stöd med stigande
förvåning, som så småningom slår över
i förbittring, åser denna inriktning av
regeringens politik.

Den officiella motiveringen för den
ekonomiska politiken har under hela
efterkrigstiden varit att bekämpa inflationen.
Men var är resultatet? Som bär

Statsverkspropositionen m. m.
tidigare omvittnats har den ena inflationskrisen
avlöst den andra, levnadskostnaderna
har stegrats oavbrutet och
inte en enda prissänkning som haft inflytande
på den allmänna kostnadsnivån,
har uppnåtts.

Om arbetarna inom åtskilliga fack i
stort sett lyckats stävja skadeverkningarna
av inflationspolitiken, är det sannerligen
inte regeringens förtjänst och
inte heller LO-ledningens, utan den aktivitet,
som utvecklats på arbetsplatserna
för att ta ut mer i löner än den s. k.
ekonomiska expertisen avtalsvägen velat
tilldela löntagarna.

Vi har, som herr Näsgård nyligen
anförde, i dagarna fått inte bara ett utan
flera »Recept mot inflation», utställda
av den ekonomiska vetenskapens sex
främsta i landet. Jag vill inte bestrida,
att de sex professorerna har omfattande
kunskaper på speciella områden. Men
när de skall sammanfatta sina meningar
kommer de, som jag inledningsvis
citerade, till fullkomligt »felaktiga slutsatser».

Vad är det då de rekommenderar?

Ja, en vill ha ett direkt lönestopp, en
vill ha sänkt bolagsskatt och ökad konsumtionsbeskattning,
en vill ha ytterligare
räntehöjning och tvångssparande,
en vill ha särskild beskattning på varje
hushålls konsumtionsutgifter och varnar
för arbetstidsförkortning, och slutligen
vill en, att regeringen skall få fullmakt
att sänka avtalsmässigt uppgjorda
löner.

Herr talman! På det medicinska området
är kvacksalveri straffbart. Tyvärr
finns det ingen liknande bestämmelse
mot humbug i den ekonomiska politiken.
Därför känner sig ekonomerna i
sin fulla rätt, när de lagar till sådana
kvacksalvarerecept som jag nyss erinrade
om.

Alla åtgärder, som rekommenderas,
riktar sig ju uteslutande mot löntagarna!
Åtgärderna riktar sig mot dem, som
bär den tyngsta bördan för produktionens
utveckling, mot dem som utför det
skapande arbete, av vilket vi alla är beroende.
De får skulden för att penningvärdet
sjunker. Men de som driver upp

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

priserna, de som lever på andras arbete,
de som är ansvariga för spekulation i olika
former, de frikännes från allt ansvar
av de sex ekonomiska experterna.

Om man nu vill bekämpa inflationen,
måste åtgärderna enligt vår mening sättas
in mot prisuppskörtning, sättas in
för att utveckla produktionen på sådana
områden, där det råder brist, exempelvis
i fråga om bostadsbyggandet. Vidare
måste åtgärder sättas in mot slöseriet
för improduktiva ändamål — här
kommer då i första band milliardrullningen
till militära ändamål in i blickfältet.

Att däremot vidtaga åtgärder för att
inskränka produktionen, för att hålla
tillbaka lönerna och därmed minska
konsumtionen, för att släppa priserna
helt fria och samtidigt fortsätta den
våldsamma upprustningen — det är att
föra en politik, som är liktydig med
att främja en fortgående penningvärdeförsämring
och inflation.

Med den utgångspunkt för den ekonomiska
politiken, som regeringen har,
följer logiskt att knapphetens stjärna lyser
över budgetförslagets flesta områden.
Jag vill i detta sammanhang endast peka
på några frågor.

En av dem är sjukvården. I särskilt
hög grad har sinnessjukvården länge varit
eftersatt. Det gäller inte bara platsbristen
utan också personalbristen och
kostförhållandena för de olyckliga människor,
som måste vårdas på sinnessjukhus.
På dessa sjukhus är det vanligt att
patienterna får sämre kost än på kroppssjukhusen.
Anledningen härtill är otillräckliga
anslag, något som gäller både
kosthåll och personal.

Medicinalstyrelsen har som bekant nyligen
gjort en undersökning vid tio statliga
sinnessjukhus, en undersökning som
blottar, enligt min mening, upprörande
förhållanden. Man säger att arbetsstyrkan
i centralköken är alldeles otillräcklig
för att kunna hålla en något så när
människovärdig kost åt patienterna. Ja,
man kan inte ens skala potatis så att den
kan serveras varm. Styrelsen har därför
begärt en personalförstärkning med 71
kvinnliga ekonomibiträden, men inrikes -

ministern, herr Hedlund, tillstyrker bara
13 och stryker de övriga. Medicinalstyrelsen
begärde att få höja matkostnaderna
till 2: 50 per dag för att kunna införa
en något bättre enhetskost. Inrikesministern
tycker emellertid att detta är en
alldeles för rundlig summa och snålar
ned den till 2: 40. Som jämförelse kan
nämnas att maten vid kroppssjukhusen
enligt 1955 års siffror får kosta 2: 83 och
för militären 2: 80 per person och dag.
Jag måste säga att en sådan småsnålhet
när det giiller sjuka människor, som
kanske tvingas att tillbringa större delen
av sitt liv inom ett sinnessjukhus, blottar
en mentalitet som för mig är nästan
ofattbar.

Om jag också måste ge mycket kritiska
omdömen även om ecklesiastikministerns
budgetförslag liksom om anslaget
till vägväsendet, beror det inte på illvilja
mot att representanter för bönderna
deltar i regeringen. Min ståndpunkt är
sakligt motiverad.

När vägministern inte vill ge mer än
295 miljoner, alltså ungefär en fjärdedel
av vad bilskatterna beräknas ge nästa år,
till underhåll och byggnation av vägar
och broar, så vittnar detta om en komplett
oförståelse för vad ett modernt trafikväsen
fordrar.

När ecklesiastikministern föreslår en
utgiftsökning på 31 miljoner för sitt departement,
kan han naturligtvis hävda
att en viss upprustning av skolväsendet
försiggår. Men anslagsökningen och de
åtgärder som i övrigt vidtas är helt otillfredsställande
med hänsyn till de nya
krav på utvecklingen av teknik, vetenskap
och forskning, som vår tidsålder
ändock fordrar. Bristen på kvalificerad
arbetskraft, vetenskapsmän, ingenjörer,
tekniker, lärare och läkare tilltar år efter
år. Den utgör redan nu ett allvarligt
hinder för utvecklingen, och om inte ordentliga
krafttag göres på detta område
kommer Sverige ohjälpligt att hamna på
efterkälken i jämförelse med de flesta
industriländer.

Vad är det som måste ske? För att avhjälpa
den allvarliga eftersläpning vi redan
har måste, enligt vår mening, en
forcerad utbyggnad av skolor och högre

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

läroanstalter ske. Dessutom måste rekryteringsbasen
för högre studier ovillkorligen
breddas. Den senaste undersökningen
på området visar att det alltjämt är
socialgrupp I, som bar monopol på högre
studier, medan arbetarsöner och arbetardöttrar
är relativt mindre företrädda
i högre läroanstalter än tidigare. Detta
beror inte på bristande begåvning.
Gjorda undersökningar har visat att det
icke existerar någon nämnvärd begåvningsskillnad
mellan barn från olika socialgrupper.
Nej, orsakerna till att arbetar-
och bondeungdom, som representerar
de ojämförligt största befolkningsgrupperna,
är så sparsamt företrädda i
gymnasier och högskolor är framförallt
två, dels platsbristen, dels ekonomiska
svårigheter. På dessa områden måste åtgärderna
sättas in. Utbyggnad av läroanstalterna
och införande av studielön,
som täcker normalkostnaderna för mat,
kläder, bostad och studiematerial, är de
mest angelägna uppgifterna. Även om
naturastipendierna har höjts något under
senare tid är de så utformade, att
förutsättningen för att kunna erhålla
dem är att skoleleven förenar en exceptionell
studiebegåvning med total medellöshet.
De blygsamma förbättringar
som nu föreslås ändrar inte de oefterrättliga
förhållanden, som råder på detta
område.

När man kommer till fjärde huvudtiteln
finner man att regeringen där är betydligt
mera generös än på de flesta andra
områden. Enbart på driftbudgeten
tillföres generalerna ytterligare 171 miljoner
kronor, och vi har en sammanlagd
utgift till krigsmakten, som tangerar
2 500 miljoner kronor. Detta iir ganska
mycket för ett land som Sverige. Men
generalerna är ändå inte nöjda. I samförstånd
med högern och stora delar av
folkpartiet har de på sistone satt igång
en våldsam kampanj för ytterligare miljoner
och för anskaffande av atomvapen
till de svenska stridskrafterna.

Det sätt på vilket ÖB framträtt på sistone
är uppseendeväckande, .lag avser
då närmast hans skrivelse till Kungl.
Maj:t omedelbart efter det att regeringen
framlagt sitt budgetförslag. Skrivelsen

Statsverkspropositionen m. m.
är till sitt innehåll intet annat än ett förtäckt
bot mot de ansvariga instanser,
riksdagen och regeringen, som har att
bedöma hur krigsmakten skall utformas
och hur stora kostnaderna får vara.

ÖB utgår i sin skrivelse som självklart
ifrån att hans plan från 1954, en plan
som aldrig underställts riksdagen och
därför aldrig godkänts, skall ligga till
grund för anslagen till krigsmakten. Han
påstår att kostnaden för krigsmakten släpar
efter med en halv miljard kronor. I
verkligheten är ju skillnaden mellan siffrorna
i ÖB-planen och vad regeringen
vill föreslå inte större än 100 miljoner
kronor.

ÖB anger att målsättningen för den
svenska krigsmakten är att »ingen del av
landet skall uppges» i händelse av krigsutbrott
och att denna målsättning måste
frångås om inte hans anslagskrav beviljas.
Ja, ingen önskar väl att någon del av
landet skall uppges i händelse av krig.
Men andra världskriget, som väl inte
kunnat gå våra generaler alldeles förbi,
visade ju att också de starkaste militärmakterna
tvingades att temporärt dra sig
tillbaka från stora områden. Våra skrivbordskrigare
som står i spetsen för våra
försvarskrafter garanterar emellertid, att
om de får de 100 miljoner kronor, som
skiljer ÖB:s bud från regeringens, skall
de klara en uppgift som ingen annan i
liknande strategiskt läge har kunnat lösa.
En sådan oförskämd och billig demagogi
tror man på generalshåll — och naturligtvis
också på högerhåll — att det
svenska folket skall falla för.

Jag måste, herr talman, säga att det hot,
som i öB-skrivelsen uttalats mot den ansvariga
ledningen, inte motsvarar det
förtroende, som folket måste göra anspråk
på hos dem som skall leda vårt militära
försvar. Jag anser det därför nödvändigt
att det klart siiges ifrån, att det
är riksdagen som bestämmer, inte generalerna.
De har att rätta sig efter riksdagens
beslut och måste sluta upp med
att politisera. Om de inte själva inser
denna enkla sanning, så bör regeringen
eftertryckligt göra dem uppmärksamma
på vad de bar att göra. De politiserande
och atombombsgalna generalerna iir inte

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
oumbärliga. De kan gå — om inte frivilligt,
så med hjälp av en välmotiverad
och välriktad spark från riksdag och regering.

Inget parti ställer sig avvisande till en
försvarsmakt. Vad meningarna går isär
om är, hur den skall utformas och hur
mycket folket har råd att avstå för att
upprätthålla ett försvar för landets nationella
frihet och neutralitet. Vi menar
att man kan skära ned försvarsanslagen,
liksom man gjort i våra grannländer och
nu senast i England samt tidigare i folkdemokratierna
och Sovjetunionen. Men
naturligtvis kommer våra atombombspolitiker
och övriga upprustare att för sina
politiska intressen och syften utnyttja
den spänning som på sistone inträtt i
det internationella läget. Vi har sett det
i ÖB:s skrivelse, vi har märkt hur radion
och höger- och folkpartipress igångsatt
en stegrad kampanj för atomvapen, vi
har erfarit att också »Folk och försvar»
engagerat sig i kampanjen. Det är därför
nödvändigt att alla verkligt ansvarskännande
människor skärper vaksamheten
mot de kretsar som opererar för syften
som är främmande för de verkliga
intressena hos Sveriges folk.

Vårt land har inget intresse av att det
kalla kriget skärpes. Vårt lands intresse
är däremot att den utveckling i avspänningens
tecken, som försiggick före Englands,
Frankrikes och Israels angrepp
mot Egypten fortsätter.

Det visade sig i kriget mot Egypten
att fredens krafter i världen var starkare
än krigets. Angreppet slutade med nederlag
för angriparna. Den engelska högerregeringen,
som bär det främsta ansvaret
för fredsbrottet, tillfogades ett välgörande
och allvarligt nederlag, som nödvändiggjorde
ett försök till ansiktslyftning
och byte av både partiledare och regeringschef.
Även om den svenska motsvarigheten
till det engelska torypartiet tycker
att utvecklingen varit tråkig, hälsar
Sveriges folk krigsslutet i Egypten som
en glädjande framgång för fredssträvandena.
Vi hoppas också att freden i Egypten
snart skall stabiliseras, att de israeliska
styrkor, som ännu står på egyptisk
mark, skall tvingas därifrån och att den

svenska och andra länders värnpliktskontingenter
som befinner sig i Egypten
snarast skall kunna återvända hem.

Herr talman! I det kalla krigets tjänst
har händelserna i Ungern utnyttjats flitigt
av fördomsfria krafter. Vi hörde det
senast i denna kammare den 10 januari,
då herr Sandler höll sitt hälsningstal.
Han försäkrade med skälvande patos att
den ungerska ungdom som deltog i oktoberhändelserna
förde »frihetsgudinnans
fana». Varifrån han fått de uppgifterna
nämndes naturligtvis inte. Källorna är
tydligen skumma.

Personligen tycker jag emellertid att
det är nödvändigt att känna till fakta i
en sak, innan man slungar ut påståenden
och gör värderingar. Därför kan jag berätta
för kammarens ledamöter, att jag
under riksdagens julferier reste ned till
Ungern för att på ort och ställe skaffa
informationer om vad som inträffade.

De fakta jag där fick stämmer inte
alls med herr Sandlers påståenden eller
med de påståenden, som nu nästan dagligen
i tre månaders tid slungats ut i
den svenska pressen. De som låg bakom,
de som ledde och organiserade de ungerska
oroligheterna var tidigare Horthyofficerare,
tidigare gendarmer från den
fascistiska regimen, tidigare ägare till
väldiga jordegendomar, såsom Esterhazv
och andra. Deras syfte var att återupprätta
fascismen och förvandla Ungern
till en ny krigshärd i Europas hjärta.
Om de hade lyckats i detta sitt uppsått
— hade det gagnat det svenska folket?
Hade det stärkt vårt lands säkerhet? Hade
det inneburit ett trygghetsmoment i
kampen för freden i Europa? Naturligtvis
inte! Dessa organisatörer och bakblåsare
fick hjälp av en del ungdom, huvudsakligen
tonåringar, söner och döttrar
till den tidigare härskarklassen. De
försågs med vapen ur tidigare upprättade
hemliga arsenaler. Det var till och
med ingen sällsynthet att även 12-åringar
beväpnades och fick order att bara
skjuta.

Det är sådant folk, som herr Sandler
kallar för frihetshjältar. Och när man nu
i den borgerliga pressen prisar de dåd,
som utfördes under oktoberdagarna i

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Ungern, inställer sig ovillkorligen frågan:
Ni, som så ofta talar om nödvändigheten
av lagbunden ordning, när blev
det för er högsta dygd att prisa som
frihetshjältar folk, som lynchar oskyldiga
människor, stormar radiohuset, demolerar
offentliga byggnader, bryter sig
in i fängelserna och släpper ut kriminella
förbrytare, beväpnar och formerar
dem till överfallskommandon? Är detta
de borgerligas nya linje, ni som alltid
talar om lagbunden ordning? Jag ställer
den frågan till envar som vill besvara
den. Men beskyll icke den ungerska ungdomen
för sådana dåd, den ungdom som
enligt vad jag med egna ögon sett formerat
frivilliga arbetsbrigader, som nu
bygger upp de omkring 20 000 bostadslägenheter,
som demolerades vid oroligheterna.
Det är ungersk ungdom, och
det är just dessa ungdomar som bär frihetsgudinnans
fana.

.lag har sagt tidigare, att det svenska
folket inte har något intresse av att skärpa
det kalla kriget. Men tyvärr måste vi
konstatera att inte bara ett flertal tidningar
utan också radion flitigt deltar i
detta smutsiga krig. Jag måste beklaga
att också tidningar, som ägs av Sveriges
arbetare, deltar. Jag skall ta ett exempel.

Aftonbladet, som numera är Landsorganisationens
tidning, tycker man borde
lägga om stil en smula, sedan Kreuger
fått sina miljoner och LO blivit ägare.
Men hur gör den? Jag ställer frågan
bl. a. därför att efter mig kommer LO:s
ordförande upp i talarstolen, och jag
skulle vara glad om jag fick veta hans
ställning till en sak. I Aftonbladet för den
17 januari lästes följande telegram med
avsändningsort Washington: »Ryssarna
skar ut tungorna och förstörde hörseln
på 200 å 300 tyska och spanska forskare,
som hjälpt till med den sovjetryska
atomforskningen, berättar en ungersk
flykting inför den amerikanska senatens
förhörsutslcott. Grymheterna iscensattes
för alt göra det omöjligt för dessa utländska
forskare att yppa vad de sett
och hört under arbetet med hemliga
atomprojekt. Vittnet, som berättade att
han tillfångatagits av ryssarna efter
andra världskriget, kom i kontakt med
J{ Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
en del av de olyckliga forskarna när
han efter en amnesti övernattade i ett
fångläger i Kiev den 10 maj 1943 på vägen
hem till Ungern. Vi kunde till en
början inte begripa varför den ene efter
den andre var dövstum, sade vittnet,
och berättade, att man genom att skriva
på papperslappar fick sammanhanget
klart för sig — men fångarna bad att
deras öde inte skulle yppas enär då
allesammans skulle bli dödade.»

Är det inte uppenbart, att detta telegram
tillverkats i det kalla krigets tjänst?
Det borde vara uppenbart för denna församling,
och det borde vara uppenbart
också för Aftonbladets redaktion. Och
jag vill fråga herr Geijer: Borde inte
LO:s nya kvällstidning hålla sig för god
att medverka vid spridning av dylika
rövarhistorier, som endast kan ha ett
syfte, nämligen att förgifta atmosfären
mellan folken och tillspetsa det kalla
kriget? Jag tror för min del inte, att
landsorganisationens medlemmar, som
årligen betalar rätt dryga avgifter för
att upprätthålla den socialdemokratiska
pressen, tycker att den skall redigeras
på sådant sätt som jag här med ett
exempel har velat illustrera.

Herr talman! Jag har varit rätt kritisk
på åtskilliga punkter mot det föreliggande
budgetförslaget, men detta innebär
icke att jag vill förkasta alltsammans.
Förslaget innehåller också flera
positiva sidor, och dit räknar jag förhöjningen
av barnbidragen, även om jag
anser att den bör inträda den 1 juli.
Dit hör också löftena om förkortad arbetstid,
om tjänstepensionering och om
lättnader i den kommunala beskattningen.
Alltsammans detta är goda löften,
som vi får anledning att återkomma till,
när detaljerade förslag ligger på bordet.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Utvecklingen under de
senaste månaderna visar på ett åskådligt
siilt, hur känslig vår ekonomi är för utländsk
påverkan. Suezkrisen har givit
oss belägg för de svårigheter som uppstår,
när vårt land avstängs från normal
tillförsel av olja, och bränslefrågan måste
för ett så högt industrialiserat land

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som vårt även för framtiden bli en av de
svåra frågorna att lösa. Detta gäller ju
inte enbart oljan, det gäller importbränsle
över huvud taget, ty angelägenheten
är lika stor i fråga om kol, och i det fallet
finns det en bristsituation i hela Europa.

Suezkrisen har inte endast medfört en
brist på oljeprodukter; den har också
medfört en prisstegring som gott kan betecknas
som orimlig. Prisstegringen har
blivit långt större än den som motsvarar
de längre transportvägarna, och som väntat
— skulle jag vilja säga — har rederierna
utnyttjat situationen och pressat
upp fraktsatserna till en alltför hög nivå.
Det är detta som den svenska ekonomien
i dag lider av. Det stegrar produktionskostnaderna
inom industrien
och näringslivet i övrigt, höjer bostadskostnaderna
och innebär över huvud taget
en uppgång av den allmänna prisnivån.
Och förmodligen har vi ännu inte
upplevat hela resultatet av detta prisläge,
ty i varje fall prisstegringarna på industribränsle
till följd av det nya läget har
säkerligen ännu inte slagit igenom, i full
utsträckning.

Det är klart att vi från löntagarnas sida
med stor uppmärksamhet har följt
denna utveckling, och frågeställningen
har för oss liksom kanske för många andra
varit, om i Suezkrisens spår skulle
följa en spekulationskris som sträcker
sig över hela varuområdet, d. v. s. en
spekulationskris likartad med den som
följde på Koreakriget. Med tillfredsställelse
måste vi notera, att denna spekulationskris
i varje fall hittills har uteblivit.
Priserna på viktiga metaller har visserligen
ändrats något uppåt, men inte
i den utsträckning att man ännu kan tala
om en spekulationskris liknande den
som vi hade efter Koreakriget. Säkerligen
skulle vi få även detta, om krisen i
medelhavsområdet skulle bli långvarig
eller om det politiska läget skulle skärpas;
då får vi säkert so på utvecklingen
avsevärt mera pessimistiskt än vad vi
gör i dag.

Det är detta som gör att vi på löntagarhåll
med mycket stor uppmärksamhet
följer utvecklingen. Vi ser med tillfreds -

ställelse på det förslag till ökad lagerhållning
av oljeprodukter, som föreligger.
Naturligtvis kan vi aldrig tänka oss
en lagerhållning av oljeprodukter, som
är så stor att vi kan klara en längre avstängningsperiod,
men det är klart att
ju större lagerhållningen är, desto mindre
blir svårigheterna, om avstängningen
är temporär. Vi hoppas att det förslag
om lagerhållning som nu snart kommer
att behandlas skall genomföras med
största snabbhet och att det så långt som
möjligt skall tillgodose behovet av de oljeprodukter,
som är nödvändiga för den
svenska industrien för att vår produktionsnivå
skall kunna upprätthållas även
under en viss avstängningsperiod.

Om det svenska konjunkturläget kan
väl i dag sägas, att det innebär risk för
fortsatt inflation, och det kräver enligt
min mening en fortsatt vakthållning
kring landets ekonomi. Här har otvivelaktigt
löntagarna samma intresse som
alla andra samhällsgrupper. Läget för
dagen är att vi har en högkonjunktur,
och tendenser till ett ytterligare uppsving
av konjunkturen finns ute i andra
länder. Vi möter det förhållandet i Västtyskland,
i Storbritannien och i Förenta
staterna. Och det finns, så långt vi kan
bedöma, inga tecken som tyder på att
det under innevarande år skulle ske någon
avgörande vändning i den mycket
höga konjunktur som nu har varit rådande
i många år. Det är också därför
man ställer sig något frågande inför uttalandet
i statsverkspropositionen att den
nuvarande konjunkturen är något mattare,
såsom det heter, och att visa lättnader
i de ekonomiska restriktionerna och
en skattesänkning på grund härav skulle
kunna tillåtas. Att konjunkturläget i
dag är splittrat, såsom uttrycket lyder,
därom råder ingen tvekan. Men i det
stora hela råder ett övertryck, och alltjämt
kan man räkna med att detta s. k.
övertryck på landets ekonomi kommer
att bli bestående. Med utgångspunkt härifrån
borde budgeten ha varit överbalanserad
även för kommande budgetår.
Vad man kan ifrågasätta är, om det nuvarande
läget verkligen tillåter en skattelättnad.

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Jag vill erinra om att Landsorganisationen
förra året ifrågasatte lämpligheten
av en skattesänkning redan innan den
nu genomförda lättnaden sattes i kraft.
Vi yrkade på att skattesänkningen skulle
hållas på en något lägre nivå och att
man i stället skulle öka barnbidragen i
något större utsträckning och på ett tidigare
stadium än som nu kommer att
ske. Med samma motiv ifrågasätter vi
nu, om läget verkligen är sådant att vi
bör genomföra en skattesänkning i form
av höjning av de kommunala ortsavdragen.
Vi har den meningen att man borde
vänta med den lättnaden och att,
därest en skattesänkning skulle genomföras,
den borde ske på något annat sätt,
ty det finns inga reella skäl till att de
kommunala ortsavdragen skall vara desamma
som det statliga ortsavdraget.

Den splittring av konjunkturen, som
nu är ett faktum och vars negativa sidor
bl. a. har drabbat efterfrågan på en del
produkter inom landet, beror ju i viss
utsträckning på kreditrestriktionerna.
Men en annan omständighet, som lett till
att vissa industrier haft känning av sjunkande
efterfrågan, är ökad utländsk konkurrens
på hemmamarknaden. Jag tror
emellertid inte att man bör tillmäta
splittringen i konjunkturen en alltför
stor vikt. Trots att vissa näringsgrenar
haft att kämpa med svårigheter är helhetsintrycket
ändå det, att svensk industri
arbetar under högtryck. Den har
god ordertillströmning och inneliggande
order till stort antal. Detta kanske kan
ge mig anledning att också säga några
ord om den kommande produktionsutvecklingen.

Produktionsstegringen för år 195C
uppskattas nu till ett par procent, vilket
är väsentligt mindre än år 1955. I prognosen
för år 1957 i statsverkspropositionen
räknar man med en produktionsstegring
med endast en procent. Enligt
min mening måste denna bedömning bero
på en underskattning av våra möjligheter,
även om utsikterna på arbetsmarknaden
uppfattas såsom mörka. För min
del tror jag inte att denna pessimistiska
prognos kommer att hålla streck. Jag
skulle vidare vilja säga alt beräkningar -

Statsverkspropositionen m. m.

na inte har kunnat närmare statistiskt
underbyggas.

Den splittrade konjunktur, som det
talas om, och den något kärvare arbetsmarknad,
som nu råder på vissa områden,
har i varje fall ännu inte tagit sig
uttryck på löneutvecklingen. Löneutvecklingen
var under år 1956 lika kraftig
som år 1955, och det förefaller mig
klart, att om arbetsmarknadsläget genomgående
vore kärvare, så skulle detta
ganska snart ha återverkat på lönebildningen
genom att företagarna hade
utövat en kraftigare press på löneutvecklingen
än som nu har skett.

Det är också förvånande att man i
statsverkspropositionens produktionsprognoser
för år 1957 knappast talat om
de risker för en stegring av prisnivån
som utan tvivel föreligger. Vi skall komma
ihåg att vi redan vid ingången av år
1957 har att räkna med en högre prisnivå
än den som existerade under år
1956, och jag tror det är realistiskt och
riktigt att förutsätta att år 1957 kommer
att medföra en ytterligare uppgång av
den allmänna prisnivån, kanske en större
uppgång än ekonomerna i dag kalkylerar
med.

Jag skulle alltså vilja säga att prognoserna
i statsverkspropositionen väl inte
leder fram till den slutsats, som nationalbudgetdelegationen
dragit, nämligen att
man, trots det resonemang som jag här
refererat, kan räkna med en ökning av
konsumtionen med en procent under
år 1957.

Jag vill erinra om att en konsumtionsstegring
med 1 procent genomgående
kräver ändring av nuvarande lönesatser
i kollektivavtalen. Allmänt taget kan man
uttrycka saken så: för att erhålla en
konsumtionsstegring med 1 procent
krävs en penninglönestegring med 3 procent.
Mot bakgrunden av dessa slutsatser
skulle jag också vilja erinra om att de
löneförhandlingar, som nu föres på den
enskilda arbetsmarknaden, innebär att
arbetsgivarsidan mycket starkt har bitit
sig fast vid att avtalen skall förlängas
utan några som helst förändringar. Fn
prolongation av löneavtalen skulle med
andra ord innebära en klar reallöneför -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sämring. Vi anser på löntagarhåll att
det inte finns något skäl, trots att vi har
många ekonomiska svårigheter att brottas
med i dagens samhälle, att löntagarna
skulle behöva acceptera en försämring
av hittillsvarande reallöner. Det är därför
som jag också här, liksom på andra
ställen, klart vill säga ifrån, att det inte
kan bli fråga om någon prolongation av
löneavtalen på den enskilda arbetsmarknaden.
Vilket slutresultat, som sedan
kommer att uppnås, må vara en förhandlingsfråga,
och det kommer säkerligen
att innebära ganska hårda duster
kring förhandlingsbordet. Någon ren
förlängning av kollektivavtalen kan löntagargrupperna
emellertid icke acceptera.

Jag skulle i detta sammanhang, när vi
talar om priser och löner, vilja understryka
vikten av att prisnivån icke tilllåtes
stiga på grund av inhemska åtgöranden
av mer eller mindre spekulativ
art. Det går inte att göra frågan om stabilitet
och balans i vår ekonomi enbart
till en fråga om ökade löner eller ej.
Lika viktigt är det att kunna kontrollera
prisutvecklingen och att hålla priserna
på lägsta möjliga nivå. Jag vill på landsorganisationens
vägnar klart säga ifrån,
att därest det visar sig nödvändigt får
regeringen också vidtaga nödiga åtgärder
för kontroll av prisutvecklingen. Och
här avser jag inte enbart industriprodukter;
jag kan gott tillägga, att jag i lika
stor utsträckning avser priserna på jordbrukets
produkter, som enligt vår mening
ligger på en tillräckligt hög nivå,
samtidigt som man kan konstatera att
lönsamheten inom jordbruket är fullt
tillfredsställande. Jordbrukarnas inkomster
har under det senaste året förbättrats
avsevärt. Lönsamheten är god, men
de anställda inom jordbruket tillhör bottenskiktet
på löntagarskalan. En lyftning
av lönerna är här ofrånkomlig, och
denna lyftning kan bäras utan att den
skall behöva slå igenom på den allmänna
prisnivån.

Den ekonomiska debatten i vårt land
har under senare tid i stor utsträckning
kretsat kring frågan om konsumtion och
investering. Inte minst har man från eko -

nomernas sida understrukit att konsumtionen
fått öka på investeringarnas bekostnad.
Låt mig till detta säga — eftersom
det så sällan framhålles — att investeringsvolymen
i vårt land, trots allt
resonemang, ligger på en hög nivå, utslaget
per invånare väl så hög som i andra
europeiska länder. Självfallet måste
investeringsvolymen vara stor, om vi
vill att förutsättningarna för en ökad
standard skall finnas även i framtiden.
Investeringarna måste vara stora även
därför att anläggningskostnaderna för
maskiner och fabriker för närvarande
är och i framtiden kommer att bli mycket
höga.

Enligt min mening kan man emellertid
inte räkna med en sänkning av den
nuvarande konsumtionsvolymen för att
få ett större investeringsutrymme. Jag
tror ingen löntagargrupp i detta land,
ja, ingen inkomsttagare över huvud taget,
skulle vara beredd att säga att vi
skall sänka konsumtionen, alltså sänka
den materiella standarden, för att kunna
investera mer och mer i fabriker och
anläggningar. Däremot kan man mycket
väl tänka sig en diskussion om den framtida
stegringstakten i konsumtionen, och
det är självklart, att om man här kan
finna en rimlig avvägning, så att konsumtionsstegringen
sker i en långsammare
takt än den egentliga produktionsstegringen,
får man större utrymme för
stora investeringar. Det är ett resonemang
som man på löntagarhåll är öppen
för. Men vad man inte är öppen för
är, såsom jag redan sagt, att genomföra
en sänkning av den nuvarande konsumtionsnivån.
Frågan om fördelningen
mellan konsumtion och investeringar
måste bli en avvägningsfråga från tid
till annan. Man kan inte tänka sig att
här genomföra hastiga och stora kastningar
mellan det ena eller det andra
området. Det måste komma till stånd en
ganska lugn utveckling på lång sikt, och
då vi har en expanderande ekonomi i
det svenska samhället, utgår jag från
såsom ganska självklart att konsumtionen
år från år måste något stegras.

I detta sammanhang kommer man in
på frågan om det ökade sparandet. Hur

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

ofta föres inte talet fram om vårt otillräckliga
sparande och att sparfrämjande
åtgärder skall vidtagas? Inte minst har
den politiska oppositionen gjort detta till
ett skötebarn, som man möter i alla möjliga
sammanhang. Självfallet är det önskvärt
med ett högt sparande, men jag tror
inte man skall utgå från att vårt eget sparande
skall kunna tillgodose alla de önskemål
på expansion i vårt näringsliv,
som föreligger och som kommer att föreligga.
Jag tror att det är nyttigt att vi gör
klart för oss, att vi kommer att bli besvikna
oavsett vilka sparfrämjande åtgärder
som kan bli genomförda. Vårt
eget sparande kommer säkerligen aldrig
att vara tillräckligt för att kunna tillgodose
alla de önskemål om investeringar,
som vi har nu och som undan för undan
växer fram till följd av tidsutvecklingen.

Från denna utgångspunkt kan det också
vara av intresse att ställa frågan: Hur
ligger vårt sparande till? Ja, med utgångspunkt
från den politiska oppositionens
resonemang skulle man naturligtvis
kunna tro, att vårt sparande ligger på en
synnerligen låg nivå. Så är dock inte alls
fallet. Det personliga sparandet i vårt
land är väl så högt som i övriga länder.
Det har kanske intresse att nämna,
att det personliga sparandet ligger
högre i vårt land än i Förenta staterna
och att det personliga sparandet har stigit
år från år under hela efterkrigstiden.
Säkerligen kommer det att öka även under
de närmaste åren. Men sakförhållandet
är, att även om sparviljan stiger och
vi får ett allt större personligt sparande,
så är det ändå inte tillräckligt för att vi
skall kunna genomföra allt det vi önskar
och anser vara nyttigt.

Om vi skall lita till vårt eget sparande,
måste vi därför med eller mot vår vilja
anpassa näringslivets utbyggnad så, att
takten stämmer överens med de resurser
vi förfogar över. Skulle vi önska genomföra
en utbyggnad i hastigare takt — som
mycket väl kan diskuteras — ja, då får
man söka lösa finansieringsfrågorna på
annat sätt. Jag vill här kasta fram tanken,
om det vore så orimligt att vårt land
toge upp internationella lån fiir att kunna
tillgodose vissa bestämda investerings -

Statsverkspropositionen m. m.
önskemål. Jag utgår från som självklart,
att riksbanken är emot en sådan utveckling,
som kanske skulle sägas innebära en
ytterligare påspädning av den svenska
konsumtionen. Självfallet är det inte min
avsikt att utländska lån skulle få en sådan
effekt. Jag tror för min del att tanken
kanske inte är helt orimlig. Man skulle
kunna ta upp utländska lån för vissa
bestämda investeringsprojekt, som vi vet
finns och som kommer att ställa enorma
anspråk på den svenska ekonomien under
ett antal år framåt; låt mig nämna
kraftverken, skogsindustrien och utbyggnaden
av järnverken. Dessa projekt kräver
investeringar i en omfattning långt
utöver vad vi kan tänka oss prestera i
form av ett eget sparande inom landet.
Genom utländska lån skulle utbyggnaden
möjligen kunna ske på mycket kortare
tid. Därmed kunde produktionen ökas i
hastigare takt, och det skulle kanske bli
möjligt att bredda underlaget för en materiell
standardförbättring åt hela vårt
folk på avsevärt kortare tid än som eljest
skulle kunna ske.

Jag har nämnt detta därför att frågan
om upptagande av lån i utlandet har diskuterats
i tidningspressen och i andra
sammanhang. Jag vill för egen del säga,
att jag inte är helt främmande för tanken
att man skulle söka sig fram på den vägen.

Det är självklart att vi på löntagarsidan
fäster stor vikt vid att produktionen
kan hållas på så hög nivå som möjligt.
Vi är fullt medvetna om att den produktionsstegring,
som vi har i dag och som
vi räknar med för framtiden, är underlaget
för de förbättringar som vi vill genomföra
för löntagarnas riikning. Utan
ökad produktion kan man heller inte förbättra
de materiella förhållandena för
svenska folket. Vi understödjer varje åtgärd
som har till syfte att förbättra det
svenska produktionsläget, och vi tar gärna
del i debatter som gäller investeringar,
fördelningen mellan konsumtion och
investeringar etc., lika väl som vi tar del
i debatten om möjligheterna att öka spara
ndet.

Alt man från löntagarnas sida har stora
önskemål för framtiden, det behöver väl

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
knappast framhållas av mig vid detta tillfälle.
Jag vill nämna ett par frågeställningar,
som jag hoppas kommer inför
riksdagen detta år. Den ena gäller ett
första steg till en kortare generell arbetstid.
Denna fråga om arbetstidens förkortning
är nu mogen för en lösning. Jag kan
i det hänseendet säga, att om vårt land
på många områden måste anses vara ett
socialt föregångsland, så gäller det i varje
fall inte beträffande arbetstidens längd.
Flera framträdande industrinationer både
i och utom Europa har där gått före oss.
Vi tillhör i dag de länder i världen, som
har den längsta ordinarie arbetstiden
inom industri och övrigt näringsliv.

Den andra frågan gäller ålderdomsförsörjningen.
Vi vill ha till stånd en lösning
av pensionsfrågan, som på ett bättre
sätt än den hittillsvarande ordningen klarar
ålderdomsförsörjningen. Den nuvarande
ordningen innebär ju att betydande
löntagargrupper är helt ställda utanför
ett ordnat system för ålderdomsförsörjningen,
om man bortser från folkpensioneringen.

Det finns i dagens samhälle inget skäl
för en sådan social splittring av inkomsttagargrupperna
som nu råder. Det
är därför också naturligt, att man i synnerhet
från de kroppsarbetande grupperna
reser anspråk på att även deras
ålderdomsförsörjning bör ordnas på
bättre sätt än hittills varit möjligt. Jag
vill redan nu ge uttryck för detta. Vi vill
ha till stånd en obligatorisk pensionering
för löntagarna. I denna förhoppning
och i detta anspråk innefattas inte
enbart de kroppsarbetande utan också
huvudmassan av tjänstemannakåren i
detta land, som inte heller har sin ålderdomsförsörjning
ordnad på sätt som borde
vara riktigt och anständigt i dagens
samhälle.

Det är självklart, att jag skulle kunna
ge uttryck för ytterligare tankegångar i
den riktning som man hyser på löntagarnas
sida. Men jag vill säga, att det är
angeläget att få en sådan ekonomisk utveckling,
att man undan för undan kan
ge det svenska folket bättre möjligheter
att tillgodose sina önskemål och sina behov.
Därmed har jag inte sagt, att vi

skulle kunna tillgodose alla önskemål.
Vi kommer aldrig dithän, att människorna
anser sig fullt tillgodosedda, ty utvecklingen
för med sig nya önskemål
och skapar nya behov. Vi kommer alltid
att i fråga om samhällsutvecklingen befinna
oss i den situationen, att vi har att
göra med otillfredsställda människor och
behov som icke kan uppfyllas. Det är
ganska naturligt. Men det är också naturligt,
att i varje fall löntagarnas organisationer
är angelägna om att från tid
till annan kunna tillgodose behoven i så
stor utsträckning som den svenska samhällsekonomien
orkar med.

I den senaste tidens debatt om landets
ekonomi har man mött olika synpunkter.
Det har tidigare i denna remissdebatt
erinrats om att framstående experter
har satt sig ned att skriva sina tankegångar
om den ekonomiska utvecklingen
och, som det heter i sammanfattningen,
lämna recept för den ekonomiska politiken.
Ja, dessa sex professorer har utan
tvekan ådagalagt ganska mycken tankemöda.
Men jag skulle nog också vilja säga,
att dessa uppsatser har tillmätts en
alltför stor betydelse. Möjligen sammanhänger
det med att författarna har beteckningen
»professor» framför sitt
namn. Men är det inte i stor utsträckning
fråga om teoretiska spekulationer, som
i flera avseenden inte har samband med
det verkliga livet? Man löser inga samhällsproblem
på grundval av dylika idéer,
och anmärkningsvärt är för övrigt,
att dessa författare i så hög grad har sett
allt det onda i vår ekonomi på lönesidan,
men inte tycks tillmäta företagens egna
åtgöranden någon betydelse. Och dock
är det väl så i många fall, att företagens
egna beslut i hög grad främjar en inflationistisk
utveckling.

Det kanske mest betänkliga i en del av
dessa uppsatser är tankegångarna om att
arbetsmarknaden skall ställas under statlig
kontroll. Ja, även om uttrycket är
hårt, skulle jag vilja beteckna dem som
skrivbordsfantasier utan verklighetsunderlag.
Vill vi skapa oreda på arbetsmarknaden,
vill vi skapa irritation, skall
vi följa dylika rekommendationer. För
egen del tror jag, att det svenska sam -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

liället och hela vår ekonomi mår bäst av
att arbetsmarknaden får skötas såsom
hittills skett, i synnerhet som parterna
själva på arbetsmarknaden, oavsett om
de kallas arbetare eller arbetsgivare,
principiellt har den meningen och inte
har några önskemål i annan riktning.
Om man skulle kunna lösa frågan om
vårt penningvärde och andra ekonomiska
svårigheter enbart genom att ställa
lönebildningen under statlig kontroll, ja,
då vore ju saken ganska enkel. Men så
är inte förhållandet, och det är därför
som jag använt uttrycket »skrivbordsfantasier»,
även om det är hårt sagt.

Jag skulle, innan jag slutar, vilja helt
kort beröra en annan fråga, som förefaller
att bli riksdagsfråga innevarande år,
nämligen en framställning om en ytterligare
krympning av dyrortsindelningen.
En reglering av dyrortsindelningen i sådan
riktning saknar enligt mitt förmenande
verklighetsunderlag. Dyrortsindelningen
är redan nu sammanträngd, och
ett ytterligare steg i den riktningen skulle
skapa svårigheter t. o. m. för de rena
landsbygdskommunerna. En minskning
av spännvidden i dyrortsindelningen
skulle medföra svårigheter på många
områden, och det är klart att redan nu
skattetyngda kommuner skulle få en ytterligare
skattebelastning härvidlag. Eftersom
dessa tankegångar, som hittills
mest varit synliga i pressen, har presenterats
av hondeförbundet, skulle jag vilja
tillägga, att en sådan utveckling skulle
gå stick i stäv med landsbygdens önskemål
om att till landsbygdskommunerna
få flera industrier. Vad skulle bli följden,
om vi sträckte oss dithän, att vi
inte hade någon dyrortsindelning alls?
Jo, det skulle bli en ytterligare anhopning
av folk och näringsliv i industriorterna
och de största städerna. Det är väl
inte den utveckling som man kanske
tänkt sig. Men det är säkerligen den utveckling,
som skulle bli en naturlig följd
av en sådan inriktning av vår dyrortspolitik.

Låt mig så slutligen som sammanfattning
anföra att önskemålet inom skilda
partier om att hålla balans i vår ekonomi
naturligtvis är ett önskemål som

Statsverkspropositionen m. m.
är sakligt grundat. Ja, det är inte bara
ett önskemål utan också en nödvändighet
för en sund ekonomisk utveckling.
Men om detta skall lyckas, måste också
alla partier bidra. Från fackföreningsrörelsens
sida har vi klart deklarerat, att
vi vill bidra till en sund ekonomisk utveckling,
och vi har gjort det vid uppläggningen
av lönepolitiken för innevarande
år, något som säkerligen kommer
att visa sig, då dessa löneförhandligar
en gång är slutförda. Men man kan
väl allvarligt ställa sig den frågan, om
den s. k. politiska oppositionen verkligen
i handling visat vilja att bidra till
stabilitet i vår ekonomi. Det gäller inte
bara att göra det i form av deklarationer,
utan det gäller också att göra det i
form av handling. Skulle man nu från
både högerns och folkpartiets sida kunna
genomföra och verkligen vilja genomföra
alla de löften, som man har givit
i den senaste valrörelsen 1956, tror
jag inte alls att vi skall tala om möjligheten
att skapa stabilitet i vår ekonomi,
ty dessa löften, som var en överbudspolitik
och sträckte sig mycket långt,
skulle vara tillräckliga för att inte någon
grad av stabilitet skulle kunna upprätthållas.
Samtidigt som man lovar, att
staten skall påta sig betydande kostnader
för sociala reformer av skilda slag,
vill man nämligen även avhända staten
möjligheter att betala räkningarna, när
de kommer, genom att påyrka skattesänkningar
av olika storleksordning.
Detta är en matematik som i grund och
botten inte går ihop. Jag anser därför,
att om man menar allvar med att på det
politiska planet vilja skapa en fast ekonomisk
utveckling i vårt land, måste
man söka få en större samstämmighet
mellan de deklarationer, som görs, och
de handlingar, som man sedan vill vara
med om, när man kommer till den reella
prövningen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Inledningsvis kan jag
inte låta bli alt uttala en protest mot
den utrikespolitiska revy, som kommunisternas
partiledare i denna kammare,

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
herr Öhman, framförde för en stund
sedan. När man hörde denne representant
för en främmande ideologi här stå
och förvränga fakta och bevekelsegrunder,
när det gäller händelserna i Ungern
och Egypten, blev man djupt vemodig.
Frihet och tvång förväxlas, allt efter
som det passar; kämpar för friheten
kallas för fascister och diktaturerna benämnes
demokratier. Förmodligen hänför
herr Öhman även Nassers egyptiska
regim dit, om det passar. Han frågade,
om det är en borgerlig dygd att lyncha
oskyldiga människor eller att bryta sig
in och släpa ut folk. Herr öhman vet
själv svaret; någon borgerlig dygd är
det inte. Det är inte någon dygd alls
här i landet, men han borde veta var
sådana fasoner brukar tillämpas. Kriget
är grymt, även inbördeskriget. Men
freden behöver inte vara grym, och bör
inte vara grym. Ändå finns det länder i
fred, där folk alltjämt lever under ett
krigets tvång. Det är åtskilliga länder,
från vilka herr öhman hämtar sin ideologiska
näring. Vi delar alla sorgen över
de öden, som vederfarits folken i Ungern
och vid Medelhavets östra ända. Vi
försöker göra vad vi kan för att mildra
och hjälpa. Även om det inte är så mycket
som kan åstadkommas, torde detta
dock betyda åtskilligt mer än de beskrivningar
över vad som sker, som
framförts av herr Öhman och hans meningsfränder.

Herr talman! Det har i denna debatt
talats så mycket om finanser och ekonomisk
politik, löner och skatter, att det
kanske kan vara på tiden att i meningsutbytet
införa även några andra men
därför inte oviktiga frågor.

Svenska folket upprördes på årets
första dag av meddelandena om de kravaller,
som ägt rum på nyårsnatten,
framför allt i Stockholm men även på
en del andra håll i landet. I den offentliga
debatten kring dessa tilldragelser,
har skilda meningar kommit till uttryck,
men om eu sak har man varit fullt ense:
här spårades en sådan skadegörelselusta
och avsaknad av hänsyn mot medmänniskor
hos ungdom i de lägre tonåren,
att alla goda krafter måste hjälpas åt att

bekämpa den skönjbara ansatsen till förvildning.
Jag är för egen del övertygad
om att man inte bör generalisera och ta
det inträffade som bevis för att dagens
ungdom i stort är ute på vilsna vägar.
Men å andra sidan kan man inte se bort
ifrån att här och var spåras tendenser
som inte med bästa vilja i världen kan
hänföras till normal ungdomlig verksamhetslust
eller till normal »odygd»,
som det hette förr i världen. Knappast
kan det heller helt förklaras med masssuggestion.
Nyårsnattens händelser får
nog — med iakttagande av all måttfullhet
— tas som en ny erinran om att de
ungdomsproblem, som i denna kammare
diskuterats i fjol våras, alltjämt är
synnerligen allvarliga och ihärdigt pockar
på snara åtgärder.

Det är åtta månader sedan den stora
ungdomsdebatten ägde rum i riksdagen.
Man var rätt enig om att något var på
tok. Allmänna beredningsutskottet hade
utförligt redovisat ärendet i samband
med motionerna om ungdomsbrottsligheten,
och till de uppslag, som utskottet
självt levererade, kom flera värdefulla
synpunkter under debatten. I olika sammanhang
underströks av talarna den av
utskottet formulerade meningen att hithörande
problem påkallar snabba och
resoluta åtgärder. Riksdagen beslöt att i
skrivelse till regeringen ge till känna
denna sin mening.

På vilket sätt har då regeringen efterkommit
denna riksdagens önskan att
snabbt och utan dröjsmål gripa sig an
detta frågekomplex och söka förverkliga
de uppslag som riksdagen förordat? En
genomgång ger ett synnerligen nedslående
resultat. Helt har regeringen inte
fört problemet åt sidan, men man söker
tyvärr förgäves efter det allvarliga grepp
som ämnet kräver och som riksdagen
önskat.

Av utskottsutlåtandet och riksdagsdebatten
framgick att inte mindre än cirka
20 utredningar, som på ett eller annat
sätt berörde ungdomsbrottsligheten och
tillhörande uppfostringsfrågor, var i
gång eller nyss hade redovisat sina arbetsresultat.
Riksdagen ansåg därför att
någon ny stor utredning inte borde till -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

sättas. En sådan skulle kunna försinka
önskvärda åtgärder. Det material, som
fanns och som kunde väntas, borde i
stället ge anledning till beslut som
snabbt kunde sättas i verkställighet. Därför
borde Kungl. Maj:t uppdraga åt berörda
departement att i samråd låta
verkställa en samordning och översyn
av materialet och på grundval därav
vidta åtgärder. Detta var den väsentligaste
och viktigaste punkten i riksdagsbeslutet,
och den var därtill understruken
med den meningen, att vad som
skulle ske borde ske »utan tidsutdräkt».
Såvitt känt är, har ännu åtta månader
efter riksdagsbeslutet denna riksdagens
uppmaning icke realiserats. Först sedan
riksdagen nu på nytt har sammanträtt
och redovisning krävts för hur regeringen
fullföljt frågan, först nu meddelas i
tidningarna att en konferens inkallats
»på högsta nivå». Kanske borde man inte
klanka, när nu äntligen den av riksdagen
begärda översynen tycks komma
till stånd, men jag kan inte underlåta att
uttala min djupa besvikelse över det, såvitt
jag förstår, helt onödiga dröjsmål
som har förekommit. För allmänheten
ter det sig oförsvarbart och som ett tecken
på bristande intresse. Denna uppfattning
minskas inte heller genom den
redogörelse som justitieministern lämnat
i riksdagsberättelsen. Där konstateras
blott att en översyn och samordning
skall ske, men formerna skjuter
man på och säger att de »torde få närmare
övervägas i annat sammanhang».

Beredningsutskottet och riksdagen
förordade även vissa speciella åtgärder,
bl. a. utvidgad och effektiviserad kriminologisk
forskning på ungdomsfältets
område. Förmodligen är det i anledning
därav som justitieministern i somras
tillsatte en klientelundersökning.
För egen del tror jag att vad som härmed
ytterst eftersträvats, nämligen ett
klarläggande av orsaksfaktorerna för
ungdomsbrottsligheten är utomordentligt
viktigt.

Däremot kan jag inte finna att någonting
speciellt har åtgjorts på det pedagogiska
området. Ett genomgående tema
i fjolårets riksdagsdebatt var att

Statsverkspropositionen m. m.
hemmen i inte ringa utsträckning hade
sin skuld i ungdomens oarter. En del
talare konstaterade att det från föräldrarnas
sida ofta brister i ansvar för barnen.
Vid polisförhör med de unga skadegörarna
under nyårsfirandet framgick
att föräldrarna i många fall satt hemma
och firade nyår själva utan att ha en
aning om var deras 14-åringar höll till
på kvällen och natten.

Omognad och oförstånd hos föräldrarna
är säkerligen mången gång orsak
till en slapp ansvarskänsla för barnens
uppförande. Jag tror därför att det borde
finnas en ganska god jordmån för den
upplysning och propaganda bland föräldrar
och barn som riksdagen i fjol
rekommenderade. Har något åtgjorts i
denna riktning? På vilket sätt har regeringen
här sökt handla och handla
snabbt? Här behövs ju inte några mera
omfattande utredningar för en sådan
sak. Jag förstår att de stora skolklasserna
inte ger lärarna möjlighet till någon
väsentlig individuell upplysning och
undervisning i detta hänseende. Dessutom
tror jag att det är fel att alltid i sådana
här fall lita till skolan. Men det
finns en mängd exempel på hur starkt en
väl planlagd och genomförd upplysning
kan verka. Såvitt jag har mig bekant har
statsmakterna inte gjort någonting alls
åt denna ytterst viktiga sak, utöver vad
som eventuellt redan förut var i gång.
Detta trots att utskottet och riksdagen
underströk angelägenheten av att sådana
förebyggande åtgärder sattes in på ett
tidigt stadium, d. v. s. att de skulle syfta
till ett resultat bland yngre åldersgrupper.

Förmodligen kommer man att svara,
att åtta månader är en kort tid. Ja, i vissa
avseenden kanske, men här gäller
det mer än materiell välfärd. Det gäller
unga människor, ungdomar som är våra
barn och som skall bära upp morgondagens
samhälle. Låt oss inte slå oss till
ro med trösten att några månader eller
något år i generationernas långa rad inte
spelar någon större roll. Ungdomsfrågorna
är ett komplex på både lång sikt
och kort, inte bara på lång.

När det talas om de yngre tonåring -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
arna och deras oarter har det ofta sagts,
att barnavårdsnämnderna här kan göra
stora insatser. 1952 års lag om unga lagöverträdare,
vilken trädde i kraft 1954,
bestämde att 15—17-åringar, som gjort
sig skyldiga till någon förseelse, skulle
behandlas inom socialvårdens ram,
d. v. s. få skyddsuppfostran i stället för
fängelsestraff. Det har visat sig att regeringen
icke bevakat möjligheterna att
förverkliga denna goda tanke. De vårdresurser,
som socialvården har, är nämligen
inte på långa vägar tillräckliga.
När barnavårdsnämnderna får barn
översända till sig för sådan vård som lagen
avser, då finns det inte plats på ungdomsvårdsskolorna.
Väntetiderna lär röra
sig om fem, sex eller sju månader.

Jag har i detta anförande ofta återkommit
till fjolårets debatt om ungdomsbrottsligheten,
och jag måste be att få
göra det en gång till. Det konstaterades
nämligen då, att en allvarlig brist var,
att samhällets reaktion mot de ungdomar,
som varit i delo med rättvisan,
kom så långt efter förseelsen. Nu förklarar
justitieministern i riksdagsberättelsen,
att den nya lagen ger »möjlighet att
omhändertaga den unge så gott som omedelbart».
Ack nej, herr justitieminister,
det är just detta som inte är förhållandet.
Det hjälper inte att i riksdagsberättelsen
förtröstansfullt tillägges, att kapaciteten
successivt kommer att ökas och
att man inom socialdepartementet uppmärksamt
följer utvecklingen. Sådant
allmänt tal räcker inte.

Hela systemet, att den unge först skall
gå fri ett halvår för att därpå — när
den tråkiga händelsen håller på att sjunka
i glömska •— tas in i en ungdomsvårdsskola
för någon tid, är barockt. Intagandet
måste ske genast, annars är det
mer eller mindre meningslöst, om inte
rent av skadligt.

De förslag, som socialministern framlägger
i årets statsverksproposition, är
av mycket liten betydelse för en effektiv
lösning av det här berörda problemet.
Det verkar, som om här skulle föreligga
någon brist på förståelse för värdet av
en ordentlig vård åt ungdom som råkat
illa ut. Ändå tror jag inte, att den goda

viljan saknas hos socialministern. Tydligen
är det förmågan som på något sätt
råkat i kläm. Ju längre regeringen sitter,
desto långsammare tycks dess rörelser
bli.

Jag skulle till sist också vilja beröra
en annan fråga, som har stor betydelse
för hithörande spörsmål, nämligen bostadsfrågan.
Det har sagts — säkerligen
med rätta — att ungdomsproblemen i regel
är stads- och särskilt storstadsproblem.
Så är också bostadsfrågan. Sambandet
mellan de två har omvittnats av
många. Jag skall här inskränka mig till
förhållandena i Stockholm, där ju både
bostadsproblemet och frågan om ungdomens
oarter är mest brännande.

Bostadskön i Stockholm uppgår nu till
över 100 000 personer, varav cirka 50 000
saknar egen direkt förhyrd bostad. Enligt
gängse beräkningar motsvarar en
bostadssökande genomsnittligt 2,5 personer,
vilket skulle betyda att det nu
finns 125 000 bostadslösa i Stockholm.
För bostadsproduktion lämplig tomtmark
är snart tagen helt i anspråk, och
därtill kommer, att bostadsutbvtet mellan
Stockholms stad och kringliggande
kommuner i stort sett har misslyckats
eller icke givit tillnärmelsevis önskat resultat.
ökningen av antalet bostadssökande
är kontinuerlig, och väntetiden,
för de olika grupperna blir längre och
längre. Den enkla sanningen är att sökande,
som i dag anmäler sig till Stockholms
stads bostadsförmedling, icke torde
ha möjlighet att under överskådlig
tid, om ens någonsin, få bostad i Stockholm
genom förmedlingens försorg. Endast
om det gäller familjer med barn
finns det någon utsikt. Både ett- och tvåbarnsfamiljerna
har dock många års väntetid
framför sig. Och hur är det med
ungdomar som börjar tänka på att gifta
sig? Att vänta med giftermålet, till dess
de får bostad genom bostadsförmedlingen
betraktas knappast som realistiskt.
Enda utvägen är att gifta sig på vinst
och förlust, hyra in sig i andra hand eller
bo hos föräldrarna och sedan vänta
på att barnen kommer till världen. Då
först kanske en ljusning inträder — om
det blir tillräckligt många barn.

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Bland dessa giftasvuxna ungdomar av
i dag sprider sig en känsla av hopplöshet.
Det är meningslöst, tycker de, att
ställa sig i bostadskön, eftersom det synes
vara klart att de aldrig kommer att
på den vägen få en bostad i Stockholm.
Och då är det inte så märkvärdigt, om
dessa ungdomar griper efter halmstrået
och söker sig till den sektor, där allsköns
underliga affärsmetoder emellanåt
råder, där betalning sker under bordet
med tusentals, ja, tiotusentals kronor
eller där rena skojare lägger sig till
med godtroget lämnade handpengar.

Det är dagens situation. Den officiella
bostadsförmedlingen i Stockholm med
dess enorma bostadsköer står som ett
väldigt monument över den statsdirigerade
bostadspolitikens totala misslyckande.
Ur alla synpunkter — de bostadslösas
egen, familjens och samhällets —
är det av utomordentlig betydelse att
här sker en ändring och att helt andra
grepp anlägges på bostadsfrågan än vad
som hittills karakteriserat regeringens
politik. Det är i och för sig glädjande att
socialministern numera tycks inse bostadssparandets
betydelse; man vill hoppas
att han skyndar sig att bibringa sina
politiska meningsfränder i Stadshuset i
Stockholm samma goda uppfattning. Men
man väntar på mer än blott och bart ett
godtagande av bostadssparandet och vissa
mindre reformer i anledning därav.
Statsmakterna måste dra konsekvenserna
av detta och med verklig kraft utnyttja
de möjligheter som här ges till effektiva
riktlinjer för en ökad bostadsproduktion.
Vad särskilt gäller Stockholm behövs
också en helt annan och effektivare
.samordning med grannkommunernas
bostadsbyggande än hittills, en åtgärd
som icke är möjlig utan statsmakternas
ingripande. Jag uttalar den varma förhoppningen
att regeringen här kommer
sig för med något av värde. Måhända
kan årets riksdag hjälpa till med uppslag,
om regeringens egen kraft är otillräcklig.
Får inte bostadsfrågan en effektiv
och avgörande stöt framåt, befarar
jag, att vi om ett tiotal år bär hamnat i
ett fullkomligt ohållbart läge.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Av den under den senaste
veckan pågående pressdebatten att
döma skulle man ha kunnat dra den
slutsatsen, att försvaret skulle bli föremål
för ett alldeles särskilt intresse under
innevarande års remissdebatt. Så
har emellertid, efter vad jag kan se, i
varje fall ännu icke blivit fallet, men
jag skall ändå gripa tillfället att innan
finansministern får tillfälle att komma
in i denna kammare — därtill ännu förhindrad
på grund av den sysselsättning
han har i medkammaren — göra några
reflexioner med anledning av herr Ewerlöfs
anförande för en stund sedan.

Han påpekade att detsamma inte får
utformas efter vad som inrikespolitiskt
kan anses lämpligt utan efter vad som
utrikespolitiskt är nödvändigt, och jag
utgår ifrån att han åsyftade det påpekande,
som jag har gjort i statsverkspropositionen
om att det moderna samhällets
räkenskaper icke kan isoleras
från den enskilde medborgarens — det
är konsekvensen av vad jag har sagt.

Som alla andra räkenskaper har samhällets
räkenskaper en inkomst- och en
utgiftssida. För staten utgör inkomstsidan
i allt väsentligt skatter och avgifter,
medan utgiftssidan domineras av
samhällets mångfaldiga utbetalningar
för skilda ting. Den enskilde står faktiskt
inför samma problem, fastän i
omvänd ordning.

Nu har emellertid de flesta människor
en inneboende motvilja att sätta in den
enskildes ekonomiska problem i vidare
sammanhang. Sådana bekymmer överlåter
man med varm hand åt regeringen,
som icke kan krångla sig förbi dem. Som
alla vet, är det mer angenämt och enkelt
att komma med förslag, vilka kräver
ökade utgifter för staten —- det kan
gälla kommunikationsmedel och vägar,
pensioner och andra bidrag, undervisning
och forskning, civilt och militärt
försvar. Å andra sidan gör man allt för
att framkalla en levande ovilja mot att
företag och enskilda skall betala de avgifter
och skatter, som behövs för att
det offentliga skall få täckning för sina
utgifter.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

För att undvika varje missförstånd
ber jag att få understryka, att min mening
fortfarande är att vår försvarsorganisations
uppgift är att så långt möjligt
förhindra våldet. Avsikten är att förmå
dem, som till äventyrs spekulerar i krig,
att avstå från sina avsikter, och jag vågar
göra det påståendet, som jag gjort
tidigare, att Sveriges försvar gjort sin
insats och haft sin betydelse för fredens
bevarande. Detta kan vara svårt att uppskatta
i kalla, materiella värden.

Vi vet vad en kostym betyder för oss,
och vi är beredda att betala därför, men
inget instrument kan ange för oss den
nytta varje medborgare har haft i fråga
om säkerhet till liv och egendom, som
en försvarsmakt genom sin blotta existens
tillförsäkrat honom eller henne.
Envar måste här släppa till något av sin
egen fantasi för att göra sig en föreställning
därom.

Denna syn på problemet gör, att försvarsbördorna
kan bäras med större
fördragsamhet, även om uppfattningarna
om kostnader och säkerhet alltid
kommer i konflikt med varandra. För
oss liksom för andra folk är emellertid
problemet, hur vi i en orosfylld tid
skall tillgodose kravet på god militär beredskap
samt viktiga sociala och kulturella
önskemål.

Men, ärade kammarledamöter, försvaret
likaväl som kostymen skall betalas.
Följaktligen måste staten erhålla de ekonomiska
resurser som behövs för att bestrida
kostnaderna, inte bara för skydd
mot ålderdom och sjukdom utan även
för skyddet för frihet och oberoende.

I statsverkspropositionen har jag tilllåtit
mig påpeka det samband som föreligger
även mellan försvarsutgifter och
skatter. Kan någon med utsikt till framgång
bestrida detta? När önskemålen och
kraven på samhället ständigt vidgas —
en höggradig enighet härom råder ju
mellan de olika partierna — och när
därtill läggs kraven på skattelättnader
med betydande inkomstbortfall för staten
som följd, måste något ställas i kylskåp
för att det hela skall gå ihop.

Herr Ewerlöf påpekade att försvarsutgifterna
för några år sedan utgjorde

5 procent av bruttonationalprodukten.
För nästa budgetår beräknar man att
det skall röra sig om 4,3 procent. Det är
alldeles riktigt, när man säger att detta
innebär en nedgång. Jag har beflitat mig
om, det skall jag erkänna, att så vitt
möjligt, med tanke på de utgifter staten
har, hålla försvarsutgifterna nere. Sammanlagt
drar försvaret en kostnad för
nästa budgetår på i runt tal 2 350 miljoner
kronor. Det är en femtedel av driftbudgeten
som slukas av försvaret. Man
kan också uttrycka det så, att 38,5 procent
av de direkta skatterna går till försvaret,
kapitalutgifterna medräknade.
Detta innebär att varje inbetald krona på
skattsedeln avsätter 38,5 öre till värnet
av vårt land. Som jämförelse kan nämnas
att våra socialutgifter tar 55 öre av
samma krona.

Jag har inte med detta velat säga, att
utgifterna är onödigt höga, eftersom vi
vill att landet skall skyddas och vi lever
i en värld, som alltför ofta bjuder
på obehagliga överraskningar.

Som jag förut har nämnt, anser jag
tvärtom att det även rent materiellt har
lönat sig att satsa på ett relativt starkt
försvar. Kan det svenska folket på ett
år lägga ner 2 400 miljoner kronor på
alkohol och tobak, så bör det kunna orka
med en relativt hög försäkringspremie
för ett effektivt försvar och vad det
kan innebära. Men att därför hävda, att
skatter och försvarsutgifter är två av
varandra oberoende storheter, är att
lämna den ekonomiska konsekvensen
och logiken åt sitt öde.

Högern är ju fortfarande, efter vad
jag kan förstå, anhängare av en totalbalanserad
budget —- det var den i varje
fall i fjol. Det skulle väl egentligen innebära
att man anser att vi bör eftersträva
ett sådant mål. Samtidigt därmed
har man emellertid lagt fram förslag om
skattesänkningar med betydande belopp,
som skulle innebära ett avsevärt inkomstbortfall
för staten. Om jag frånräknar
högerns samtidiga förslag till
faktiska utgiftsminskningar får jag ändock
ett underskott för kommande budgetår
på i runt tal 1 miljard kronor. Vill
man nu till detta lägga ett underskott

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

på ytterligare 100 eller 200 miljoner kronor,
som fallet skulle bli, därest man
med dessa belopp gick utöver regeringens
förslag när det gäller försvaret? Om
det är så, att man håller fast vid den
tidigare ståndpunkten beträffande budgeten
och dess balansering kommer jag
verkligen fram till att det är riktigt att
vi, såsom det påpekades i trontalet, har
ett effektivt försvar efter måttet av vår
förmåga.

Själv har jag understrukit betydelsen
av att relativ enighet råder omkring försvaret.
Herr Ewerlöf är fortfarande, efter
vad jag kan förstå, av samma mening, men
om man nu skall deklarera denna sin
mening, kan man inte bortse från högerns
ståndpunkt till skatter och andra
utgifter på statsbudgeten. Man får med
andra ord enligt mitt förmenande inte
smussla med nycklarna till denna enighet.

Se på andra länder! Vi har det högerstyrda
England. Det ligger nära till
hands att göra jämförelser med detta
land. Mr Macmillan kan tydligen inte
bara se till vad som utrikespolitiskt är
nödvändigt. Han tvingas, därför att han
har ansvaret även för landets ekonomi,
ta hänsyn till denna. Här nås vi av meddelandet
om att krigsministeriet har beslutat
att i år inte inkalla reservisterna
till den sedvanliga repetitionsövningen.
En kraftig nedskärning görs inom flyget,
som skall upplösa större delen av sina
reservförband, däribland ett 20-tal flottiljer.
Som följd härav har i år 100
Hunter-reajaktplan för flygvapnet avbeställts.
Slutligen tillkännages från flottministeriet
att flottans reservkår kommer
att fullständigt avskaffas så snart
som möjligt.

Tror herr Ewerlöf att Macmillan anser
att det utrikespolitiska läget är sådant,
att det inbjuder till att vidtaga
dessa i och för sig drastiska åtgärder?
.lag är nästan övertygad om att så inte
är fallet, utan Macmillan måste se till
landets ekonomi, och med utgångspunkt
därifrån föreslå sådana åtgärder.

Sedan säger herr Ewerlöf att försvarsorganisationen
inte skall improviseras.
Jag är helt ense med honom därom, .lag

Statsverkspropositionen m. m.
har visat det rent praktiskt genom att
lägga fram en rad materielplaner, som
vi för närvarande följer. Det innebär
att såväl armén som marinen och flyget
ständigt undergår en kvalitativ förbättring.
Det finns anledning att understryka
detta, eftersom den nu pågående diskussionen
kan ge intryck av att motsatsen
skulle vara fallet. Jag vågar påståendet,
herr Ewerlöf, att vårt försvar är
påtagligt starkare nu än det var exempelvis
1950. Detta faktum kan inte bortskymmas
av att man släpar efter i den
planenliga takten när det gäller materielbeställningar,
på grund av de anslagsbegränsningar
som vi av ekonomiska
och statsfinansiella skäl har ansett oss
tvingade att genomföra.

Sedan beklagade herr Ewerlöf, vilket
jag kan instämma i, att försvarsberedningen
inte har avgivit något livstecken.
Men det är ju någonting som står i överensstämmelse
med gamla erfarenheter,
som vi har gjort beträffande utredningar.
Jag skulle inte hålla för alldeles otroligt,
att om öB:s utredning överlämnats
till regeringen och regeringen haft att
ta ställning till densamma, skulle förslag
redan ha förelegat med utgångspunkt
från ÖB:s förslag. Sedan skulle
vi i vanlig ordning fått behandla det här
i riksdagen. Men det var ju riksdagen
som ville att representanter från de
skilda demokratiska partierna skulle på
ett förberedande stadium få göra sina
meningar gällande. All erfarenhet säger
oss, såsom jag förut påpekade, att detta
tar tid. De, som varit med i försvarsberedningen,
kan — om jag undantar de
beskyllningar, som riktats mot dess ordförande
för hans uppträdande under de
två allra senaste månaderna — säkerligen
icke hävda att ordföranden på något
sätt sökt fördröja denna utredning,
utan faktum är att dessa riksdagsrepresentanter
— och de har därvid följt
gammal tradition — velat grundligt sätta
sig in i dels försvarets nuvarande organisation,
dels vad öB:s förslag egentligen
innebär.

•lag tvivlar inte på att herr Ewerlöf är
ute i allvarligt uppsåt, när han gör sina
kritiska anmärkningar beträffande för -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
svaret. Ja, för min del vill jag säga att
statsverkspropositionen förslag är ett
uttryck för den knapphet som vi lever
under, trots att vi inte accepterat högerns
förslag om skattesänkningar. Jag
har bara velat i statsverkspropositionen
antyda de logiska konsekvenser som
uppstår även för försvaret, om vi skall
följa högerns politiska och ekonomiska
dietföreskrifter. Detta undgår man inte
med allmänt tal om att försvaret bör
hållas över partistriderna.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern började
med att säga att han tyckte sig
kunna konstatera ett visst bristande intresse
för försvarsfrågan. Jag vill bara
till det säga att för min egen del har
jag sökt göra klart för kammaren att
jag uppfattar försvaret såsom ett primärt
intresse för landet.

I fråga om den kritik som jag framfört
mot förslaget sådant det föreligger
i statsverkspropositionen, har jag uteslutande
använt direkta citat av vad försvarsministern
själv skriver i fjärde huvudtiteln,
där han mycket öppenhjärtigt
yttrat sig i fråga om verkningarna för
försvarets del av en utgiftsram av den
storleksordning som statsverkspropositionen
bygger på.

Försvarsministern har huvudsakligen
uppehållit sig vid den fråga, som han
väckt i fjärde huvudtiteln, om att man
för att få enighet om försvaret borde
syfta till en uppgörelse över hela fältet
och då framför allt i fråga om skatterna.
Det förefaller mig fullkomligt orimligt
att ställa ett sådant krav. Vi kommer
aldrig att tveika att ställa till förfogande
i form av skatter vad som behövs för
den budget, som vi vill ta ansvaret för,
inklusive det vi skulle kunna komma
överens om för försvarets del. Vi kommer
alltså aldrig att vägra att ställa de
medel till förfogande som behövs för
försvaret. Meningsskiljaktigheterna kan
gälla andra delar av budgeten. Vi har
den uppfattningen att statsverksamheten
vuxit ut på ett sådan sätt, att vi måste
försöka hålla tillbaka för att kunna få

ekonomisk balans här i landet. Tror försvarsministern
att vi skulle avstå från
att ha delade meningar om de olika delposter,
som sammansätter vår budget —
vilken ju i sin tur bestämmer skattebehovet
— till priset av enighet i fråga om
försvaret? Vi bör väl ändå allesamman
kunna resonera ihop oss om vad försvaret
i och för sig behöver för att kunna
ge oss den trygghetskänsla som är lika
angelägen för oss alla. Det är ju icke
någon som har större behov av trygghet
än någon annan.

Sedan bör vi ha möjlighet att ändå
diskutera och ha olika meningar om hur
vår budget i övrigt skall vara sammansatt.
Det är detta som vi hävdar.

Jag kan inte här gå in på någon längre
replik till försvarsministern i fråga
om hans sätt att lägga ut verkningarna
av vårt skatteförslag från i våras. Vi hade
ju den debatten då, och det är fullkomliga
missuppfattningar, som ligger
bakom de siffror, med vilka försvarsministern
här rör sig. Vi har en helt
olika syn på det hela. Från majoritetens
sida utgår man ifrån ett statiskt begrepp
om våra resurser, och inom den ramen
försöker man pressa in det hela. Vi för
vår del vill gå över till en mera dynamisk
politik, som enligt vår uppfattning
samtidigt kommer att öka våra resurser
på olika sätt. Det kommer därigenom,
anser vi, att bli möjligt att med lägre
skatter på ett högre skatteunderlag hålla
statens försörjning med medel vid makt.

Vad vi vänder oss emot är att man
från majoritetens sida här gör en sammanblandning
av inkommensurabla ting.
Det är ju detta som vi får strida om
när det gäller att vinna den allmänna
opinionen. Om vi kommer överens om
ett visst mått till försvaret och det sedan
råder meningsskiljaktighet om hur
mycket pengar som kräves för sociala
och andra anordningar i samhället,
finns det ingen annan lösning än att vi
får strida om den saken. Om den sida
vinner, som håller på de högre utgifterna,
så blir det ju också högre skatter.
Skulle däremot den sida vinna, som vill
ha till stånd en viss inknappning av statens
utgifter på andra områden, så be -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

höver det ju inte påverka försvaret, utan
det skall ändock kunna hållas vid makt.

Försvarsministern blandade sedan in
en jämförelse med England. Men vi har
väl ändå ingenting att lära oss av England
i detta avseende. Där är det ju
fråga om en stormakt som nu börjat att
revidera sina begrepp om huruvida den
verkligen längre än en stormakt. England
tillhör ju också Atlantpakten, inom
vilken Amerika har ett dominerande inflytande.
Jag föreställer mig åtminstone
att inga förändrade dispositioner vidtas
i Englands försvarsbudget utan att man
först kommit överens därom inom Atlantpakten.
Försvarsanstalter, som skärs
ned på ett håll, ersätts säkerligen med
ökningar från annat håll. Men hur är
det för Sverige? Vi är ensamma. Vi har
bestämt oss för en alliansfri politik, som
vi anser bäst tjänar våra syften. Men det
måste väl ändå ställa alldeles särskilda
krav på oss att inte försumma försvaret.

Jag har, herr talman, understrukit
önskvärdheten att vi äntligen får ett
livstecken från försvarsberedningen och
att detta måste ske under årets lopp, så
att vi inte längre behöver ha en känsla
av att vi undan för undan håller på att
sacka efter. Även om det är så som försvarsministern
säger, att vi måhända i
dagsläget på sätt och vis befinner oss på
en topp i fråga om våra försvarsresurser
så är ändå det hela maskätet inifrån
genom att vi inte kan underhålla vårt
försvar under de år, som kommer, med
en anslagstilldelning av nu föreslagen
storleksordning. Det är detta som gör
att jag känner oro för framtiden.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Ewerlöf betygade
för oss att han genom sitt anförande
velat dokumentera, att hans intresse för
försvaret står över alla andra intressen.
Jag tror honom, men jag kan inte underlåta
att göra den reflexionen, att jag
personligen skulle önska att han visade
samma intresse för huru försvarskostnaderna
skulle betalas.

Sedan säger herr Ewerlöf, att vi egentligen
bara behöver undersöka vad som

Statsverkspropositionen m. m.
behövs för försvarets vidkommande. På
det vill jag svara, att försvaret förvisso
har sin funktion. Men, för det första, kan
det vara delade meningar om vad försvaret
behöver. För det andra kan vi inte
isolera försvarets behov från vårt ekonomiska
och statsfinansiella läge eller
de önskemål som framförts av högern
och oppositionen i övrigt på många
andra områden. Dessutom måste man ju
också tänka på de önskemål, som regeringspartierna
har beträffande vår ekonomi
och hur de sociala anordningarna
i landet skall utformas.

Herr Ewerlöf tycks ha fått den föreställningen
av vad jag anfört i statsverkspropositionen,
att jag anser att förutsättningen
för att vi skulle bli överens i försvarsfrågan
är, att vi först får till stånd
en uppgörelse över hela fältet. Nej, det
har jag inte menat. Jag kan dock inte
komma ifrån, att om högern begär högre
utgifter framför allt för försvaret —
man har inte fullt klart sagt ut, hur
många hundra miljoner kronor det är
fråga om, och det skall bli intressant att
så småningom få veta det — så kommer,
om vi utgår från det skattesänkningsförslag
som högern framlagt, i nästa budget
att uppstå en underbalansering på en
miljard kronor. Samtidigt anklagar högern
oss för att inte vi tillräckligt effektivt
slår vakt om den svenska kronans
värde.

Herr Ewerlöf är, säger han, inte tveksam
om att ställa medel till försvarets
förfogande. Det skulle, förklarar han,
kunna ske genom att man verkställer
prutningar på andra områden. Men vi
såg, hur det gick föregående år. Jag vill
bara helt kort fastslå att en besparing
t. ex. på statens järnvägars säkerhetsanordningar
inte lär räcka till för att
täcka de kanske hundratals miljoner kronor
som man eventuellt tänker sig från
högerns sida för att få medel till ökade
utgifter för försvaret. Högern vill driva
en dynamisk politik i motsats till den
som regeringspartierna för. Jag skulle
bara vilja göra den lilla korrigeringen,
att kalla den för en dynamisk demonstrationspolitik,
ty det är vad den är. Man
vill gärna gå ut till folket och säga: »Ni

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skall behålla era egna tillgångar», och så
vill man gärna stå här i riksdagen och
säga: »Ni skall vara beredda att satsa
mera för att öka statens utgifter!» Om
man kommer med ett detaljerat förslag
om hur det hela skall gå till, är jag beredd
att ge herr Ewerlöf mitt personliga
erkännande, men man får inte räkna
med att man opåtalt vid alla tillfällen
skall få spela den politiske hjältetenorens
roll på alla olika områden samtidigt.

Sedan frågar lierr Ewerlöf: »Varför
skall vi lära oss av England?» Nej, jag
är helt överens med herr Ewerlöf på
den punkten. Vi skall inte lära oss av
England, så länge det sitter en konservativ
högerregering där. Min anmärkning
avsåg bara att påvisa att mr Macmillan
— som väl inte kan misstänkas för att
underskatta de utrikespolitiska risker
som för närvarande föreligger — av den
ekonomiska nödvändigheten tvingas att
tillgripa vissa rätt betydelsefulla besparingar
i fråga om försvaret, men i övrigt
skulle jag kunna säga, att jag på
detta område för en gångs skull kanske
kan vara överens med herr Ewerlöf om
att den svenska riksdagen och de svenska
politikerna bör såvitt möjligt försöka
undvika att lära sig någonting av den
konservativa högerregeringens politik i
England.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte följa försvarsministern
i spåren och ge en demagogisk
anstrykning åt den debatt som vi
nu för. Jag vill fråga försvarsministern:
Tror verkligen försvarsministern att vi
är så enfaldiga, att vi skulle driva och nu
under senaste valrörelsen ha drivit en
mening mot bättre vetande, för att vinna
folk med löften som vi sedan inte har
några möjligheter att infria? Vad skulle
vi kunna räkna med att vinna på det
sättet? Skulle vi kunna räkna med att få
ett ökat inflytande på politiken här i
landet, om vi förfore på det sättet? Vi
har tvärtom försökt att med all möjlig
omsorg överväga våra positioner, självfallet
med utgångspunkt från att om vi

skulle komma i det läget att vi finge ta
ansvaret, vi skulle vara säkra på att kunna
göra det.

Herr Geijer gjorde en liknande antydan
här tidigare, och jag kom aldrig åt
att begära ordet för ett bemötande då.
Hans antydan gick i samma riktning, att
det skulle vara bara en bluff, som låg
bakom det hela. Jag vill bestämt tillbakavisa
detta. I så fall är vi så enfaldiga, att
vi inte inser att våra förslag inte hänger
ihop, utan lever i den bestämda övertygelsen
att vi skulle kunna ta ansvaret för
den politik som vi fört nu liksom under
valet i fjol.

Vad detta år beträffar har högern tidigare
genom mig här förklarat, att vi
kommer att vid riksdagens slut prestera
det detaljerade förslag till alternativ
budget som framgår av vår inställning
till de olika frågorna.

Nu säger också försvarsministern här,
att det kan ju råda delade meningar om
vad som behövs till försvaret. Detta har
jag redan framhållit. Jag har sagt att
man kan ha olika meningar om vad vårt
strategiska läge innefattar, att man kan
ha olika meningar om vad världsläget
innebär för risker för vår del och att
man kan ha olika meningar om det mål
som skall bestämmas för det svenska
försvaret. Det är detta jag menar att vi
har anledning diskutera med ledning av
vad försvarsberedningen kan komma
fram till, men att utvidga denna diskussion
till att giilla alla våra inhemska tvistigheter,
som ju ändå tillsammantagna
blir avgörande för ståndpunkten i skattefrågan,
är ju en annan sak. Skattefrågan
är ju inte någon isolerad fråga, utan
den är betingad av vårt ställningstagande
i övriga till budgeten hörande frågor.
Vi har aldrig avsett att göra gällande, att
vi skulle gå så högt upp som försvarsministern
här antydde, då han menade
att vi inte hade någon övre gräns för vad
vi ville avstå åt försvaret. För min del
har jag antytt att vad vi är beredda att
betrakta som ett maximum finns i överbefälhavarens
indikationer, och det är
fråga om upp emot 5 procent av nationalproduktionen.
F. n. utgör procentsatsen
4,3. Däremellan ligger alltså det belopp

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

vi räknar med att man skall komma
fram till.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Det är inte utan en viss
tillfredsställelse jag tror inig av herr
Ewerlöfs senaste anförande kunna utläsa
att han nu medgav, att det inte kan
finnas några vattentäta skott mellan skatter
och försvarsutgifter, utan att försvarsutgifterna
obönhörligen — allra
helst när de kommit upp i den höjd, där
de för närvarande befinner sig — måste
påverka också skatterna.

Vad sedan beträffar frågan om hur
stor del av bruttonationalprodukten, som
tidigare har gått till försvaret, och hur
stor del, som nu går dit, vill jag framhålla
att procentsiffrorna på vad som går
till försvaret av bruttonationalprodukten
i och för sig är tänjbara begrepp, ty
man kan räkna på skilda sätt. Räknar
man med försvarsutgifterna jämte pensionskostnaderna
för de i försvaret anställda
har vi tidigare varit uppe i över
5 procent, men jag medger att vi för närvarande
rör oss med en siffra på mellan
4,3 och 4,4 procent.

Det vare mig fjärran, herr Ewerlöf, att
ett enda ögonblick tro att herr Ewerlöf
och hans kommittenter i högerpartiets
ledning vore enfaldiga och att de av
detta skäl mot bättre vetande skulle ha
drivit den mening de gjort beträffande
skatterna under den senaste valrörelsen.
Jag är tvärtom övertygad om att herrarna
handlat ytterst medvetet — i förhoppning
om att ni skulle slippa ta ansvaret.
Ty vi vet ju nu att den så kallade totalbalansering,
som man i fjol lovade
att man skulle komma fram till, aldrig
kunde uppnås. Jag är fullt på det klara
med att högern räknade med att vinna
någonting — inte att högern inom en nära
framtid skulle få ta ett ansvar, utan
att högern skulle vinna ett politiskt val,
och jag måste erkänna att den åtminstone
till dels inte räknade fel i det avseendet.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Eftersom försvarsministern återkom
med påståendet att vi hade accepterat en

4 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
totalbalansering av budgeten, ber jag bara
att få framhålla att detta är en fullkomlig
myt. I förra årets remissdebatt
sade vi uttryckligen ifrån, att vi icke
kunde ansluta oss till idén om totalbalansering.
Vi har icke accepterat den och är
icke bundna av den tanken. Varför vi inte
kunde ansluta oss till den, har vi utvecklat
i så många sammanhang, att jag
inte nu återigen kan behöva upprepa våra
argument.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter denna försvarspolitiska
debatt och dessa resonemang om
fjärde huvudtiteln vill jag återföra debatten
till några andra tryckta verk. Det är
ju inte bara den s. k. »klokboken» —
det vill säga de sex nationalekonomernas
gemensamma verk om bästa sättet att
möta en inflation — utan även långtidsutredningens
nyligen avlämnade betänkande
som på sista tiden varit uppskattad
läsning för dem, som deltar i den
politiska debatten i vårt land. Jag skall
nu inte själv falla för frestelsen att knyta
an till den ekonomiska debatt, som
förts här i dag i anslutning till de bedömningar
av avvägningen mellan investeringar
och konsumtion, som gjorts i
långtidsutredningens betänkande. Men
jag vill göra den reflexionen, att får
långtidsutredningen sin vilja fram, måste
tydligen både politiker och konsumenter
inrätta sig för fem magra år.

Jag är fullt på det klara med att skall
vi kunna tillgodose de väldiga investeringsbehov,
som finns inom de mest skilda
områden, iir det nog nödvändigt med
en viss återhållsamhet i konsumtionsutvccklingen.
Men det är lätt att säga tulipanaros,
svårare att göra den. Inte minst
på den offentliga konsumtionens område
finns det många pockande behov som
måste tillgodoses. Och man kan ju inte
göra som folkpartiet ofta sökt förleda oss
till, nämligen höja alla statsbudgetens
delposter på utgiftssidan och därefter
minska slutsumman på inkomstsidan.
Det receptet iir farligt att följa. Man kan
heller inte avsevärt öka utgifterna på
fjärde huvudtiteln och samtidigt vidtaga
en större skattesänkning.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Nu var det emellertid inte för att få
säga detta som jag begärt ordet, herr
talman. Det är i stället några siffror vid
sidan av det centrala temat i långtidsutredningens
betänkande, som jag ville
kommentera och knyta några reflexioner
till.

Kommittén ger i en analys av den
väntade tillgången på arbetskraft några
mycket intressanta upplysningar om de
senaste årens avflyttning från jordbruket.
Först bör det kanske då erinras om
att en avtappning av arbetskraft från
jordbruket i själva verket pågått sedan
ett hundra år. Till att börja med skedde
den genom att folk på landsbygden emigrerade
till främmande länder. Under de
senaste åren har i stället de svenska tätorterna
— i första hand de större städerna
— varit utflyttningsmål. Under den
senaste efterkrigsperioden har denna
flykt från landsbygden varit särskilt påfallande.
Långtidsutredningen uppger att
jordbruksbefolkningen i de arbetsföra
åldrarna 15—65 år minskade med ungefär
15 procent under femårsperioden
1945—50. Det innebär att en tredjedel av
jordbrukets arbetsstyrka försvunnit. Och
avtappningen väntas ske i samma takt
under den kommande femårsperioden.

Nu är frågan: Vart har dessa företrädesvis
unga människor tagit vägen? De
har liksom sina föregångare, som begav
sig till Amerika, rest till sådana platser,
där de kunnat få ett bra jobb och skapa
en tryggare ställning för sig och sin familj.

Jag erinrade i förra årets remissdebatt
om hur intimt flykten från landsbygden
hänger samman med de allvarliga problem,
som är förknippade med näringslivets
lokalisering. Strömmen går alltför
ohämmad till de stora städerna, med resultat
att även åtskilliga småstäder får
växande svårigheter. Samhället måste engagera
sig för en mer aktiv lokaliseringspolitik,
så att även de nu mer markanta
avflyttningsområdena — till vilka
enligt långtidsutredningen vissa delar av
Västergötland hör, särskilt östra och
norra delen av Skaraborgs län — får ett
rikare differentierat näringsliv och därmed
görs mer lockande för ungdomen.
Den väntade fortsatta utflyttningen från

jordbruket bör stimulera till snabba åtgärder
på detta område, åtgärder som
ger liv åt bygder som i allt hastigare takt
avfolkas.

Storstädernas snabba tillväxt har skapat
svåra problem, och värre kan det
komma att bli. Långtidsutredningen räknar
med att Stor-Stockholm den kommande
tioårsperioden skall öka med ytterligare
150 000 invånare, d. v. s. årligen
med en folkmängd motsvarande
exempelvis Lidköpings. Det är klart att
det vid en så väldig tillväxt blir ganska
besvärligt att förse alla dessa människor
med bostäder. Herr Lundström erinrade
nyss om svårigheten att skaffa bostäder
i Stockholm och även svårigheten att
uppdriva tomter. Under sådana förhållanden
måste man ju hålla med honom
om att problemet kan bli olösbart.

Detta gör att det är mycket allvarligt,
att denna ström ständigt skall pågå utifrån
landet, där plats finns, till stora
städer, där bristen på tomtmark blir
alltmer skriande. I gårdagens tidningar
kunde man läsa, att Göteborgsregionen
på ett kvartsekel har ökat sitt invånarantal
med 155 000 och att ökningen fortsätter
oavbrutet. Samtidigt får vissa län
eller länsdelar ständigt vidkännas befolkningsminskning,
till förfång för dem
som bor kvar.

Det är också från de hastigt växande
orterna i landet som de mest alarmerande
rapporterna om ett försämrat nykterhetsläge
har kommit. Många av de inflyttade
ungdomarna har svårt att anpassa
sig till sin nya omgivning. De känner
sig rotlösa, vantrivs och begår ofta
dumheter, som t. ex. de nyårskravaller,
som herr talmannen bl. a. omnämnde
inför tronen vid riksdagens högtidliga
öppnande i år.

För att möta det försämrade nykterlietstillståndet
måste de nykterhetsvårdande
organen ges ökade resurser. Man
noterar därför med tillfredsställelse, att
under socialdepartementets huvudtitel
anslagen till nykterhetsvården stiger relativt
sett kraftigare än någon annan anslagsgrupp,
nämligen med över 50 procent.
Hittills har platsantalet vid de statliga
och icke statliga anstalterna ökat
med 28 procent sedan den 1 oktober

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

1955, och antalet platser kommer att
öka ytterligare.

Nykterlietstillståndet är för dagen sådant,
att omedelbara åtgärder måste till.
Många alkoholskadade personer är i
akut behov av vård. Detta stora och aktuella
vårdbehov får dock inte stå i vägen
för de mera långsiktiga åtgärderna.
Hela den förebyggande vården måste ges
ökade resurser. Kommunerna ligger bäst
till att klara den saken.

När motboken slopades 1955 och kommunerna
erhöll 60 procent i statsbidrag
till sin nykterhetsvårdande verksamhet,
skapades möjligheter till en radikal upprustning
av nykterhetsvården. Som bekant
utgick före den tiden mycket små
belopp till kommunerna för deras uppgifter
inom nykterhetsvården.

Nu föreslår socialministern, att statsbidragen
uppräknas från den 1 juli i
år till 75 procent. Det är synnerligen
viktigt att kommunerna nu rustar upp
inom nykterlietsvårdens område, åtminstone
i den utsträckning som det höjda
statsbidraget medger. Det får inte bli
så, att kommunerna minskar sina utgifter
i samma takt som staten höjer bidraget.
En kommun, som t. ex. nu har upptagit
200 000 kronor —- det finns sådana
— till nykterhetsfrämjande åtgärder, får
själv betala 80 000 kronor. Genom höjningen
av statsbidragen kan kommunen,
utan egna merutgifter, höja anslaget från
200 000 till 320 000 kronor och fortfarande
bara behöva erlägga 80 000 kronor ur
kommunens kassa. Men man bör kunna
räkna med att även kommunerna i fortsättningen
satsar mer än tidigare för
att verksamt stödja de nykterhetsvårdande
åtgärder, som vill till för att skapa
drägligare förhållanden än de nu rådande.

Det är säkerligen riktigt att, som socialministern
gjort, satsa generöst på
nykterhetsvården. Läget på den fronten
fordrar detta. Med hänsyn till de höjda
anslagen till kommunerna, som man förmodar
att riksdagen kommer att godkänna,
förefaller vissa angrepp mot socialministern
för njugghet mot kommunerna
rätt svårbegripliga.

Statsverkspropositionen m. ni.

Då man talar om storstäder och nykterhetsvård,
kan man heller inte underlåta
att komma in på fångvården. Kring
densamma har i över ett års tid förts
en rätt onyanserad och hetsig debatt, och
vid förra höstens remissdebatt i medkammaren
riktade en talare angrepp
mot justitieministern för att denne inte
i tid hade bemästrat de problem, som
det ökade och ständigt ökande fångantalet
hade medfört.

Nu får vi inte glömma bort, att fångvårdsstyrelsens
larmklockor i anledning
av det motsedda ökade fångantalet sattes
i gång först hösten 1955. På våren
1956 låg redan på riksdagens bord förslag
om vissa utbyggnader av fångvårdsanstalter,
och den i våras tillsatta fångvårdsbyggnadskommittén
har inom loppet
av mindre än tre kvartal arbetat
fram åtskilliga förslag, som antingen redan
är förverkligade eller håller på att
förverkligas. Och tar man en titt på justitiedepartementets
huvudtitel, så finner
man att justitieministern av årets riksdag
önskar få 23 miljoner kronor till
ny- och ombyggnader inom fångvården.
Att tala om inaktivitet från justitiedepartementets
sida förefaller för den
skull minst sagt obefogat.

Att fångvården länge varit försummad
skall inte fördöljas. Men då nu något
nära på revolutionerande håller på att
ske på fångvårdsfronten, måste det vara
annat än sakliga skäl, som får de hetsiga
debattörerna i första hand i pressen
att ta till orda.

Låt mig så till sist, herr talman, uttala
min glädje över att ecklesiastikministern
i år lovar komma med förslag till en
folkhögskolereform. Den reformen har
landets folkhögskolor väntat på med otålighet.
Har man, som jag, vid flera riksdagar
motionerat om att denna nu förestående
reform skall komma till stånd,
må det vara tillåtet att också uttala den
förhoppningen, att rcgcringsförslaget inte
alltför mycket kommer att skilja sig
från det utredningsförslag, som ligger
till grund för den kommande propositionen.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag kan i mycket stora
delar instämma med både den föregående
talaren och herr Lundström i vad
de här har sagt. Det är klart att ökade
anslag behövs till de mycket angelägna
åtgärder, som det här gäller att vidta.
Jag skall dock angripa detta allvarliga
problem ur i viss mån litet annan synpunkt,
som kanske till någon del kan
komplettera de nämnda talarnas framställning.

Också jag fäste mig vid herr talmannens
anförande på rikssalen. Det var
kanske i viss mån en historisk händelse,
att där betonades -— som det hette —
ungdomsåldrarnas speciella problem och
hänvisades till de kravaller, som här
redan har omnämnts ett par gånger.
Allvarligare i och för sig — hur allvarliga
dessa kravaller än var — tycker jag
ändå att den skadegörelse var, som senare
skett i ett bibliotek i Göteborg. I
det fallet kan man näppeligen skylla på
massuggestionens inflytelser. Det mest
allvarliga av alla uppträden tycker jag
dock var det som förekom häromsistens
i Katarina kyrka i Stockholm, där pågående
gudstjänst stördes. Man frågar
sig inför sådana händelser, om alla
spärrhakar har släppt.

Det är sant att det huvudsakligen har
diskuterats ekonomiska problem i dag,
och jag är den sista att undervärdera
betydelsen av dessa frågor, ty allt hänger
hör samman. Det är dock, tycker jag,
också riksdagens skyldighet att göra vad
på den ankommer för att på olika vägar,
genom lagstiftning och på annat
sätt, försöka att få ett bättre sakernas
tillstånd. I det sammanhanget skulle jag
vilja ställa den frågan, om det inte möjligen
kan vara på tiden att vi gör en omprövning
av fördelningen av våra materiella
resurser i fråga om, skall vi säga,
de understödjande åtgärderna och hela
vår kulturbudget. Jag skall inte ta upp
tiden med att precisera vad jag menar;
det kan komma i annat sammanhang. Det
är dock rätt allvarligt att ungdomsbrottsligheten
har fördubblats på tio år. Jag
är i i likhet med herr Lundström angelägen
att understryka, att det bara är

en mycket liten del av ungdomen det
gäller. Jag träffade för en tid sedan ett
lag ungdomar, som sade att här hör man
vitt och brett från de äldres sida hur
usel ungdomen är och att det ju är nästan
hopplöst att arbeta vidare. Jag
tror därför att det är rätt angeläget att
man gör klart för sig att det här gäller,
såsom jag sade, en liten del av ungdomen
— trots detta en allt för stor del.

I sammanhanget kan jag också säga,
att vi äldre kanske inte har så värst
mycket att berömma oss av. Man skyller
på tidsandan. Men vilka är det som bidragit
till att skapa fram denna tidsanda
annat än vi alla som lever och verkar
i nutiden?

Det är ju en egendomlig företeelse, eller
kanske är den naturlig — vad vet
jag — att samtidigt som den materiella
standarden har höjts i oanad grad ökar
brottsligheten och brotten blir allt råare.
Man frågar sig: Yar ligger felet? Är
människorna på väg att bli slavar i stället
för herrar över det materiella, och
var finns då räddningen? Det har sagts
att vi måste reda ut orsakerna. Man ställer
frågan: Har samhället tagit hand om
människorna på ett sådant sätt, att individen
har kommit bort i hanteringen?
Har människorna — det frågar vi oss
alla vi som hade det minst sagt besvärligt
i vår ungdom — fått så mycket materiellt
att leva av, att det inte finns plats för
djupare livsinnehåll och mening? Har
relativismen, hela det relativistiska betraktelsesättet
på moralens område i allt
för hög grad tagit bort de fasta normer,
som flertalet av oss, som sitter här, dock
haft att rätta sig efter?

Det har sagts alt riksdagen inte är rätt
forum för moralbetraktelser, och det må
vara riktigt, men riksdagen bör väl inte
bara syssla med de ekonomiska problemen.
Jag vet att det både i denna kammare
och i andra kammaren finns
många som inte bara är mycket intresserade
av utan också vill göra någonting
för att få till stånd en annan tingens
ordning. Det är glädjande att dessa problem
har kommit i centrum mer än kanske
tidigare och att man har fått klart
för sig att det gäller för oss att göra

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

våra insatser både som människor och
som riksdagsmän. Detta är ju på intet
sätt en partipolitisk fråga, utan den bör
rimligtvis stå över partierna, men däri
ligger också att vi har skyldighet att ta
itu med problemen.

Den uppgift, som i första hand anmäler
sig, är att man bör ge allt stöd
man kan åt lag och rätt. Det är ju rätt
egendomligt att vi i Sverige har färre
poliser, samtidigt som vi har större
brottslighet än i grannländerna. Jag
skall ingalunda komma med moralbetraktelser,
utan jag vill bara såsom bakgrund
till vad jag strax kommer att säga
betona nödvändigheten av att människorna,
och då kanske enkannerligen
ungdomen, måste ha linjer för sitt liv
och sitt handlande. Det är väl inte att
måla allt för svart, om man säger att
man inte kan undgå att ibland få den
uppfattningen, att människornas inställning
kan sammanfattas i orden: »Min
rätt vill jag ha och väl det, min plikt
vill jag göra och knappt det.» Jag tror
att det ligger en sanning i detta, och
egentligen en fruktansvärd sanning.

Sedan vill jag betona vad jag tror herr
Lundström var inne på, nämligen att
hemmen har det främsta ansvaret. Det är
dock beklämmande, att så många ungdomar
inför domstol vittnar om att de
inte vet vad som är rätt och orätt. Eller
som det skildrades av en av de polismän,
som förhörde de ungdomar som var med
om nyårskravallerna — han fick detta
svar från en ung man: »Jag kan inte läsa
lagar och förordningar.» Han kunde alltså
inte veta, att man inte fick kasta bensinpåsar
eller välta bilar e. dyl. Jag tycker
att detta i ett sammandrag säger något
om hur det ligger till för närvarande.
Man behöver väl dock inte sätta sig ned
och liisa lag och förordning för att veta
vad som är riitt eller orätt. Men det är
inte så märkvärdigt att det är på detta
sätt, ty både familjerna och skolorna står
inför svåra problem. Många föräldrar
liksom lärare är osäkra inför de många
olika uppfattningar om moral och uppfostran
som förs till torgs, .lag tycker,
att det gärna någon gång också i denna
församling kan siigais ut, alt det med

Statsverkspropositionen m. nr.
största sannolikhet, för att inte säga säkerhet
är den minskade vördnaden för
de kristna värdena som haft sådana följder.
Det stod i en motion förra året av
bl. a. herr Munktell att man ofta har
trott att »fri uppfostran innebär frihet
från uppfostran i stället för uppfostran
till frihet». Jag tycker, att detta kort uttrycker
vad man här vill säga.

Jag skall emellertid inte bara stanna
vid dessa mera allmänt betonade synpunkter,
utan jag skall peka på några
mer konkreta ting, där jag tror att riksdagen
kan göra insatser. Jag skall börja
med något så opoetiskt som sambeskattningen.

Det sägs ofta, att det är samhällets
skyldighet att stödja hemmen. Hur gör
nu samhället detta? Jag nämnde sambeskattningen.
Där går man fram så, att
man lägger straffskatt på äktenskapet.
Om ett par äkta makar tar sig det orådet
före att tjäna över en viss summa,
så får de en extra snärt i form av högre
skatt.

Bostadsfrågan har herr Lundström redan
talat om. Hur mycket man än gör
sig stolt över att människorna aldrig
bott så bra som nu, får man, som herr
Lundström också nämnde, inte glömma,
alla dem som inte har någon bostad alls.
Vad det betyder för ungdomens möjligheter
att bilda hem och familj, förstår
man ju utan alla utläggningar. Jag kan
inte låta bli — och jag hoppas att ingen
missförstår reflexionen — att framhålla,
att hur goda bostäder vi än får och även
om vi skulle få så många att det täcker
behovet, är dock andan i hemmet det
väsentliga. Finns det inte en god anda
i hemmet, då hjälper det inte, som någon
uttryckte det häromdagen, att den
dåliga andan får ett större antal rum
att breda ut sig i. Jag har tidigare talat
om bostadsfrågan, så ingen bör kunna
missförstå vad jag här sagt.

Mödrarna arbetar i stor utsträckning
utanför hemmet. Jag skall inte gå närmare
in på denna fråga. För åtskilliga år
sedan var jag med om att motionera om
införande av deltidsarbete på arbetsmarknaden.
Jag tror att detta iir eu av
de vägar, som man kan gå för att i någon

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
män ge mödrarna större möjligheter att
vara hemma och ta hand om sina barn.
Det gäller inte bara den offentliga sektorn,
utan det gäller också att skapa ett
större intresse bland de privata arbetsgivarna
för införande av deltid. Nu vet
jag fuller väl, och det är kanske det som
hindrat införandet av deltid i större utsträckning,
att många grupper bland
kvinnorna själva är litet rädda för denna
åtgärd. Man säger, att den kommer att
influera på kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
i försämrande riktning.
Det är nog riktigt, att det kan förhålla
sig så, men jag vill samtidigt tillägga, att
om man framhåller att det är av vikt för
hem och familj att kvinnorna får mesta
möjliga tid att ägna åt hemmen, så får
vi kvinnor liksom mänen ta de konsekvenser
som följer av deltidsarbetet.

Vi har alldeles speciella problem, som
kommer upp i samband med de stora
årsklasserna. Kanske en och annan såg
häromdagen, att det upplystes att bara
ungefär hälften av de inträdessökande
till våra yrkesskolor kan komma in på
grund av bristande utrymme. Detta är
ett område, på vilket jag menar att de
ekonomiska resurserna bör slussas in i
större utsträckning.

Så har det talats om hur man skall få
ungdomarna och människorna över huvud
taget att ta mera hänsyn till andras
liv och egendom. Om jag talar om egendomen,
kommer jag osökt in på frågan
om en ökning av sparandet. Det har
sagts mycket om den saken i dag, och
det har diskuterats hur man skall kunna
lära ungdomar och även andra människor
att spara mera än vad nu är
fallet. Hur skall man kunna få ungdom
och andra människor att ha aktning för
andras egendom, när staten går fram via
inflationen på det sätt som skett? .Tåg
kan nämna, att under de senaste tio åren
liar kronan sjunkit i värde med en tredjedel.
Hur mycket det sedan än må talas
om hur hög vår standard har blivit, får
vi komma ihåg att standarden höjts till
stor del på grund av att spararna har
fått släppa till av sina hopsparade slantar.
Detta är eu utveckling, som sannerligen
inte är ägnad att stimulera till ök -

ning av det frivilliga sparandet. Man säger
då, att det frivilliga sparandet under
alla förhållanden inte räcker till, utan
att man måste tillgripa tvångssparande.
Samtidigt framhåller man, att detta möjligen
kommer att skapa goda sparvanor.
Jag tror inte ett ögonblick på att tvång
över huvud taget kan skapa goda vanor,
utan tvärtom.

Jag nämnde att det gäller att skapa
aktning för liv och egendom. Jag vill nu
säga något om aktningen för liv. Jag
frågar, hur man skall kunna skapa aktning
för liv med den abortlagstiftning,
som vi har — jag kan inte låta bli att
nämna den saken. Det föreligger nu ett
par massmotioner som går ut på ändring
av den s. k. socialmedicinska indikationen.
Denna fråga diskuterades såväl
i denna kammare som i andra kammaren
för cirka tio år sedan, och den gången
skiftades det ganska skarpa hugg. Vi
har i lagen den indikationen: att det
kan beviljas tillstånd till abort, »när med
hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden
och omständigheterna i övrigt kan
antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga
krafter skulle allvarligt nedsättas
genom barnets tillkomst och vården om
barnet». Man frågar sig, var det välfärdssamhälle,
som det talas om så ofta,
egentligen har blivit av. En ljuspunkt i
sammanhanget är emellertid läkarnas inställning
till problemet. Jag skall inte gå
djupare in på saken.

Sedan kommer jag efter att ha berört
hemmen och skolan helt naturligt över
till en fråga som vi får upp senare under
riksdagen. Jag tänker på frågan om
pastoratsindelningen, som vi har att ta
ställning till senare. Denna fråga har
också diskuterats här tidigare, och jag
vill understryka vikten av att vi inte får
så stora pastorat, att prästerna inte hinner
med den ledning och undervisningav
människorna, som utgör en väsentlig
del av deras uppgift. Jag ställer mig
mycket tveksam till ett resonemang, som
förts här och som går ut på att det gott
kunde vara större pastorat, eftersom det
är mycket färre människor nu än förr
som är intresserade av den kyrkliga
verksamheten. Därav dragés slutsatsen

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

att man gott kan utvidga pastoraten. Jag
för min del drar den rakt motsatta konklusionen,
nämligen att just av denna
anledning behöver pastoraten bli mindre
och inte större.

Jag kommer sedan fram till den gamla
frågan om kristendomsundervisningen
i skolorna. Det förhåller sig dock på
det sättet — och det kan gärna oftare än
som nu sker sägas ut — att den demokratiska
samhällssynen djupast vilar på
kristen grund. Man har kommit med två
invändningar. Den ena har fått formen
av kritik mot kristendomsundervisningen.
Vi har gång på gång varit med om
att nedskära timantalet i detta ämne i
skolorna. Man säger att kristendomsundervisningen
där inte är bra. Det är
möjligt att den på många håll inte är
bra, men varför då inte lägga om undervisningen
och varför inte se till, att vi
får ämneslärare också i detta ämne i
folkskolorna? Det framhålles, att antalet
lärare inte räcker till. Det förhåller sig
dock på det sättet, att det skett en stark
ökning av antalet studerande vid de teologiska
fakulteterna vid Lunds och Upsala
universitet. Man skär ju inte ned
timantalet i andra ämnen därför att det
råder brist på lärare, utan man försöker
i stället att öka antalet lärare. I detta
sammanhang har man också berört frågan
om de stora klasserna i våra skolor.
Detta influerar naturligtvis när det gäller
handledningen även beträffande
andra ämnen.

Jag skall sluta med att beröra den
mycket ömtåliga och också mycket diskuterade
frågan om morgonbönerna i
skolorna. Jag läste häromdagen i en tidning
en artikel av teol. dr Henningson.
Han säger någonting som jag tycker kan
vara lämpligt att sluta mitt anförande
med. Han framhåller där i samband med
att han bemöter talet om »åsiktsförtryck»
och »statligt samvetstvång»: »Är det

icke åsiktsförtryck att förkväva det religiösa
livsbehov, som obestridligen
finns hos den uppväxande generationen?
Med vad rätt stänger föräldrar eller pedagoger
eller riksdagsmän religionens
rika värld — — — för ett släkte som
sannerligen behöver allt det andliga,

Statsverkspropositionen m. m.
ideella, moraliska stöd det kan få för att
orka med det materiellas alltmer pressande
tryck?» Jag anser att detta är ord,
som är värda att begrundas, men inte
bara begrundas, utan också omsättas i
handling i positiv riktning.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I en bok som visserligen
bär tryckåret 1943 men som enligt företalet
skulle utgöra en samling av vår
tids bevingade ord hittade jag häromdagen
bland annat följande uttryck:
»Riksdagsmän liksom skolpojkar äro flitigast
strax innan terminen skall sluta.»
Jag gjorde den reflexionen, att den som
har skrivit detta har haft ganska liten
insikt i riksdagsarbetet och att tiden för
utarbetande av motioner samt förarbetena
för remissdebatten är en mycket
arbetstyngd del av riksdagssejouren. Å
andra sidan är det möjligt att våra ärade
talmän är benägna för att anse att
sessionernas slutspurt är mest påfrestande.
Emellertid fann jag till min förvåning
på ett annat ställe i boken något
som jag är säker på att vår ärade talman
anser i hög grad anstötligt. Någon herre
har sagt följande: »Inte en man, inte
ett öre åt herr Bergvall.» Jag vet inte
om denna paroll, som visserligen har en
välkänd förebild, kanske kan vara ett
uttryck för att herr talmannen tidigare
har haft en del mindre populära uppdrag,
t. ex. i kontrollstyrelsen och priskontrollnämnden.
Jag vet inte ens om
det möjligen kan vara fråga om en annan
herr Bergvall, vilket dock förefaller
mindre sannolikt. Under alla förhållanden
är det säkert önskvärt att parollen
inte vinner burskap i denna kammare.

Därmed skulle jag egentligen ganska
osökt kunna komma in på försvarsfrågan,
men jag föredrar att först säga några
ord om sjukvården.

Medan de statliga kroppssjukliusen
sedan gammalt står på en erkänt hög
nivå, åtminstone i stort sett, i fråga om
såväl lokaler som inredning, utrustning,
kostförhållanden och personal, lider de
statliga sinnessjukhusen, särskilt den

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
stora gruppen av äldre sjukhus, som bekant
av en långvarig eftersläpning i
praktiskt taget alla avseenden. Regeringen
har under de senaste åren, låt
vara efter ihärdiga framstötar av i
första hand den riksdagsgrupp som jag
tillhör men även av statsutskottet, försökt
att så att säga i småportioner avverka
den betydande balansen. Hur
långt man ännu står från målet visar
den elfte huvudtiteln. Medicinalstyrelsen
hade t. ex. för befintliga vårdplatser
på de halvgamla och äldre sjukhusen
begärt 21 nya läkartjänster. Härvid är
att märka att sjukhusdirektionerna ansett
att behovet av nya läkartjänster är
inte mindre än 61. Självfallet gör Kungl.
Maj:t här en ny nedprutning och föreslår
10 nya tjänster. Om antalet är helt
otillräckligt så måste det dock med tillfredsställelse
konstateras att den internmedicinska
konsultverksamheten utbyggts
med två nya överläkartjänster,
av vilka dock ingen placerats på Säters
sjukhus, där man på grund av det långa
avståndet till närmaste lasarett f. n. inte
kan få internmedicinsk konsultation i
tillräcklig omfattning.

Kontorspersonalen som begärts förstärkt
med 31 nya tjänster får bara 15
sådana.

Särskilt betänkligt är att Kungl. Maj:t
skurit ned den föreslagna utökningen av
sjukvårdspersonalen till mindre än hälften,
från 322 till 139. Det är särskilt en
grupp av denna personal som bör uppmärksammas.
Medicinalstyrelsen har
gjort en utredning om hur stor utökning
av personalen på vårdavdelningarna
som skulle behövas för att dels undvika
att patienter på vissa vårdavdelningar
på grund av personalbrist måste hållas
inlåsta — märk väl: hållas inlåsta — i
sina rum på nätterna, dels ock förlänga
uppevaron för vissa patientkategorier
med en timme per dag, d. v. s. till omkring
kl. 19. Direktionen har ansett att
härför behövs 303 nya tjänster. Medicinalstyrelsen
prutar till 251, men Kungl.
Maj:t går endast med på 109, d. v. s.
långt under hälften av behovet.

Detta innebär naturligtvis att reformerna,
om vilkas lämplighet inga tvivel

kan råda, endast kan genomföras till en
mindre del och att en mängd patienter
fortfarande måste hållas inlåsta på nätterna
och lägga sig kl. 18.

Men det är i år kanske särskilt en annan
sida av vårdförhållandena på statens
sinnessjukhus och den för dem ännu
i många avseenden rådande efterblivenheten,
som har väckt en föga smickrande
uppmärksamhet. Medicinalstyrelsen
har låtit genom en expert göra en
undersökning rörande kostförhållandena
vid dessa sjukhus. I sina petita bär
styrelsen gjort en kort sammanfattning
av den rapport som avgetts över undersökningen.
Går man till denna rapport
finner man att den visar ganska märkliga
ting. Dessa har emellertid redan berörts
av kammarkollegan herr öhman,
varför jag lämpligen kan underlåta att
lämna ett nytt referat. Jag nöjer mig
med att framhålla att, för att ta 1955 års
siffror, matkostnaden per person och
dag vid kroppssjukhusen var kr. 2: 83,
vid försvaret 2: 80 och vid sinnessjukhusen
endast 2:02. En naturlig följd är
att standarden vid sinnessjukhusen ligger
nära 30 procent lägre än vid de två
andra jämförelseobjekten.

Nu har medicinalstyrelsen räknat ut,
att eftersom dietkostnaderna under alla
förhållanden måste bli lägre vid sinnessjukhusen
iin vid kroppssjukhusen, så
bör kostpriset vid de förra beräknas till
kronor 2: 68 per dag och patient. Detta
beror till en del därpå att dietkost ju i
mindre utsträckning förekommer på sinnessjukhusen
än på kroppssjukhusen.

Efter att ha konstaterat detta nöjer sig
styrelsen med att föreslå ett till en början
til! kronor 2:50 reducerat dagpris
vid de tio sjukhus, där enhetskost skall
genomföras, samt kronor 2:30 vid de
övriga sjukhusen. Detta tycker man ju
borde vara ett minimum. Inte desto
mindre föreslår Kungl. Maj:t, att dessa
dagpriser ytterligare reduceras, nämligen
med 10 öre per dag, så att de skulle
stanna vid kronor 2:40 respektive kronor
2: 20. På denna punkt måste alltså
rimligtvis anslaget sättas något högre än
vad Kungl. Maj:t har begärt.

Detta gäller också om ett par andra

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

anslag, som måste höjas, om kostförhållandena
skall kunna förbättras. Medicinalstyrelsen
har begärt ett belopp av
202 000 kronor för utrustning av centralköken,
en utrustning som bl. a. består av
potatisskalningsmaskiner och som skall
göra det möjligt att underlätta serveringen
av varm mat och beredningen av mera
välsmakande kost. Det anslaget bar
också beskurits av Kungl. Maj:t. Detsamma
gäller om medicinalstyrelsens förslag
att anställa sammanlagt ytterligare 70
ekonomibiträden för att kunna genomföra
enhetskosten och tillgodose det elementära
kravet på att maten skall serveras
varm, vilket för närvarande i stort
sett inte är fallet. Därvidlag tillstyrker
Kungl. Maj :t anslag för endast 13 nya biträden
i stället för 70. Det betyder givetvis,
att reformen i huvudsak ställts på
framtiden. Som formell motivering härför
anföres, att man i första hand bör
vinna närmare erfarenheter av en utvidgad
försöksverksamhet vid några
sjukhus av olika karaktär och storleksordning.
Eftersom det på ett annat ställe
framhålles av departementschefen, alt
enhetskosten icke kunnat i avsedd omfattning
genomföras på de sjukhus, där
försök med denna gjorts, kan den nyss
nämnda motiveringen för att underlåta
att anställa tillräcklig ekonomipersonal
knappast anses vara hållbar. Särskilt
tydligt framgår detta av medicinalstyrelsens
påpekande, att arbetsstyrkan vid
kroppssjukhusens centralkök är proportionsvis
dubbelt så stor som vid sinnessjukhusen.

Sammanfattningsvis måste det sägas
om de statliga sinnessjukhusen eller åtminstone
de äldre hland dessa, att de
fortfarande visar en betydande eftersläpning
på många områden. Särskilt beklagligt
är att regeringen inte vill gå in för
en ordentlig sanering på en gång, utan
föredrar att göra upprustningen i så
långsam takt, att eu full inhämtning av
eftersläpningen tydligen kommer att låta
vänta på sig under många år framåt.
Medicinalstyrelsen har också framhållit,
alt den personalökning som beviljades
för innevarande år icke är tillräcklig för
att åstadkomma avsedd förbättring av
sinnessjukvården inom rimlig lid.

Statsverkspropositionen m. m.
Beträffande försvarsfrågan vill jag inledningsvis
betona, att jag som ursäkt
för att jag vågar mig in på detta invecklade
problemkomplex kan åberopa en
viss kännedom om vårt försvar från årlig
tjänstgöring som militärläkare under
en lång följd av år. Vad jag har att säga
är huvudsakligen avsett att vara ett bidrag
till diskussionen om den allmänna
målsättningen, framför allt på längre
sikt.

Först några ord om vår beredskap.
Flyget bär lika många förband i fred
som i krig, och dess beredskap är därför
ständigt tämligen hög. Detsamma gäller,
om också i något lägre grad, flottan.
Arméns och kustartilleriets beredskap
är däremot ett mera bekymmersamt
kapitel. Beredskapen är mycket svag under
sommaren från ungefär den 1 mai
till den 1 september, då de nya värnpliktskontingenterna
ännu bara befinner
sig i början av sin utbildning och inte
kan anses stridsdugliga. Inte heller har
vi några repetitionsövningar under denna
tid. Det har diskuterats att förstärka
denna beredskap genom att dela på inrvckningstiderna
och låta värnpliktskontingenterna
inom vissa militärområden
rycka in på våren, inom andra på
hösten. Mot en sådan anordning talar
emellertid dels psykologiska, dels organisatoriska
skäl. Fn inryckning på hösten
skulle verka deprimerande på de
värnpliktiga, något som vi hade rikliga
erfarenheter av under krigsårens neutralitetsvakt.
Vidare skulle man tvingas
dubblera all gemensam utbildning, vilket
skulle medföra stora kostnader och
kräva en befälstillgång, som vi inte förfogar
över. Härtill skulle komma, att det
med hänsyn till studenternas civila vidareutbildning
är nödvändigt att inkalla
alla studenter på våren, och redan detta
skäl är tillräckligt för alt man måste
skrinlägga alla planer på en delad inryckning.
Det förefaller alltså som om vi
måste resignera inför arméns och kustartilleriets
dåliga beredskap sommartid.

Emellertid finns det elt alternativ,
men etl bristfälligt sådant. Det är att
skapa en yrkesarmé, som har lika hög
beredskap året runt. Frågan utreddes redan
av 1949 års försvarsutredning. Det

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
visade sig att en sådan armé måste bli
liten, om vi skall kunna hålla oss inom
nuvarande försvarskostnader, ja, så liten
att vårt försvar i denna del närmast
finge en symbolisk karaktär.

Vi kan heller inte tänka oss att ha en
yrkesarmé, som i krigstid förstärks genom
en snabbutbildning av värnpliktiga.
Det gjorde Förenta staterna under sista
kriget, men så tog det också fyra år, innan
man var fullt stridsberedd. Medan
Förenta staterna huvudsakligen behöver
luftförsvar och ett strategiskt bombflyg,
måste vi därtill ha ett invasionsförsvar,
och det beror dels på vårt randstatsläge
och dels på det moderna krigets karaktär.
Förenta staterna, som har oceaner
liggande mellan sig och potentiella angripare,
behöver däremot inte ha något
invasionsförsvar. Slutsatsen är att en
snabbutbildning av värnpliktiga under
krigstid skulle i vårt land vara utan
större värde. En sådan planläggning av
vårt försvar kan därför knappast komma
i fråga.

Det finns dock även i vår nuvarande
organisation ett par detaljfrågor, som inte
är ordnade på ett tillfredsställande
sätt och som tarvar en snabb lösning.
Eftersom flyget redan i fred har en beredskap,
som är nästan lika stor som
krigsberedskapen, har flyget i krig endast
behov av en mindre del av sina
äldre värnpliktskontingenter. De övriga
står som ett slags allmän personalreserv.
Den kan inte tas i anspråk av armén,
eftersom den saknar utbildning för arméns
uppgifter. Det har diskuterats att
låta flygets värnpliktiga, som fullgör all
tjänstgöring i en följd, under den sista
månaden av deras tjiinstgöring undergå
en kompletterande utbildning vid armén.
Man har också diskuterat tanken på att
ställa denna reserv till civilförsvarets
förfogande. Men ännu har man inte nått
någon lösning på detta problem, och
riksdagen borde ta ett initiativ för att
begära en sådan. Detta är så mycket viktigare
som vi har ett liknande om också
mindre problem för flottans vidkommande.
Att frågan är svårlöst, inte minst vid
flyget, framgår av att en minskning av
dess värnpliktskader skulle betyda ned -

skärning av organisationen och försämring
av beredskapen, såvida man inte
betydligt ökar flygets stammanskap.
Kanske skulle man dock i detta fall kunna
finna en åtminstone partiell lösning
genom någon form av samarbete mellan
civila och militära flygfält.

Det finns emellertid ytterligare ett
problem, som vi måste söka komma till
rätta med. Det är den bristfälliga rekryteringen
av försvarets befäl i praktiskt
taget alla grader. De talrikaste vakanserna
i fråga om underbefäl har vi vid
armén och marinen, beträffande underofficerare
vid marinen och för officerare
vid flygvapnet. Underbefälets nu
pågående lönerörelse och konflikthot gör
att man frågar sig om lönerna blivit rätt
avvägda för denna grupp av statsanställda.
Över huvud är vakanserna vid försvaret
betänkliga med hänsyn till försvarets
stora kostnader i övrigt och med
tanke på att de stora summor, som vi
offrar därpå, inte kan komma till fullgod
användning utan tillräckliga befälskadrar.
Detta är en fråga, som regeringen
borde ägna en noggrann översyn.

Inför den budget, som nu är framlagd
i fjärde huvudtiteln och framför allt med
tanke på de inskränkningar, som budgeten
betyder i förhållande till den så kallade
ÖB-planen, frågar man sig, om det
inte finns möjlighet till besparingar och
rationalisering på detta område. Bl. a.
bär man diskuterat, om det vore nödvändigt
att ha separata huvudverkstäder för
var och en av de tre försvarsgrenarna.
Emellertid har 1949 års försvarsutredning
ägnat uppmärksamhet även åt dessa
frågor och kommit till den slutsatsen, att
det inte är möjligt att göra några besparingar,
som nämnvärt påverkar utgifterna
och att den enda möjlighet till
kostnadsminskning, som vi har, är att
skära ned såväl freds- som krigsorganisationen.
För övrigt undersöker statens
organisationsnämnd fortlöpande denna
fråga.

Det förhåller sig för övrigt så, att utländska
experter anser det svenska försvaret
vara högt rationaliserat och utomordentligt
billigt i förhållande till andra
arméer, om hänsyn tas till det resultat,

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

som man får ut av kostnaderna och
självfallet också med utgångspunkt från
våra manskapskadrars numerär.

Den nu föreliggande huvudtiteln slutar
på ett belopp, som med 228 miljoner
kronor understiger ÖB:s förslag. Om vi
nu utgår från som sannolikt, att regeringens
petita i huvudsak kommer att bifallas,
och samtidigt inser, att automatiska
stegringar och den tekniska utvecklingen
kommer att kräva ytterligare ett
par hundra miljoner nästa år vare sig
man nu följer ÖB:s eller regeringens förslag,
så är det väl ingen som tror, att vi
framdeles mäktar fylla den lucka, som
redan nu existerar mellan de båda kostnadsnivåerna.
Om så är fallet, och det
går väl knappast att bestrida, bör försvarsberedningen
och riksdagen ta konsekvenserna
av detta läge. Det betyder,
att ÖB måste få i uppdrag att revidera
sitt förslag av år 1954, eftersom det inte
kan vara någon mening med att bara för
skenets skull upprätthålla en organisation,
som inte är funktionsduglig. Om
riksdagen nu som troligt är fastställer
fjärde huvudtiteln tämligen oförändrad,
bör riksdagen samtidigt kräva, att ÖB
får i uppdrag att utarbeta en ny plan,
som utgår från en grundkostnad på en
lägre nivå än 1954 års plan. Vi måste
med andra ord ta konsekvenserna av
den minskade medelsanvisningen i form
av en ändrad och blygsammare målsättning,
vilket i själva verket är innebörden
av Kungl. Maj:ts förslag i fjärde huvudtiteln.
Och detta uppdrag måste ÖB få
redan under vårriksdagen, så att den nya
planen kan antas av 1958 års riksdag.
Man kan förutsätta, att den nya planen
inte skulle innebära, att nuvarande enheter
sönderslås eller att med andra ord
någon ny s. k. regementsdöd skulle uppkomma,
utan att enheterna i stället finge
undergå en viss minskning.

Det finns ytterligare ett viktigt skäl
att revidera försvarsplanen. Vi har på
sistone från särdeles auktoritativt håll
fått höra, att en svensk atombomb kan
vara färdig 1963 eller 1964, och vidare
att ett beslut om tillverkning av detta
atomvapen inte behöver fattas i år, men
sannolikt nästa år. Om kostnaderna här -

Statsverkspropositionen m. in.
för skall inräknas i försvarsbudgeten, så
är detta ytterligare en anledning att
granska medelsförbrukningen för s. k.
konventionella vapen. Kammarkollegan
herr Öhman har visserligen i dag utgjutit
sin vredes galla över tanken på ett
svenskt atomvapen. Detta är så mycket
svårare att förstå som herr Öhmans idealland,
Sovjet, ständigt företar experiment
med sitt atomvapen, som man tydligen
sätter mycket högt i detta land,
även om man inte försöker göra gällande
som i så många liknande fall, att
uppfinnaren av atombomben skulle vara
att söka i Sovjet.

Herr talman! Det skulle vara åtskilligt
mer att säga om både sjukvårds- och
försvarsfrågorna, men jag nöjer mig för
dagen med vad jag nu har sagt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Den föreliggande riksstaten
företer, såsom väntat, en starkt
fortgående stegring, därvid utgifterna
visar tendens att stiga avsevärt fortare
än inkomsterna. Finansministerns målsättning
i fjolårets statsbudget om totalbalansering
genom skattemedel även i
avseende å kapitalbudgeten har därför
inte kunnat infrias. En mera realistisk
bedömning gav redan då vid handen att
finansministern varit alltför optimistisk.
Vid det hårda skattetryck, som följer av
att i första hand täcka de ständigt stegrade
utgifterna å driftbudgeten, är det
varken möjligt eller försvarligt att driva
skattetrycket till en sådan höjd att därmed
även fullt räntabla kapitalinvesteringar,
vilkas avkastning ställes till kommande
generationers förfogande, skall
betalas av dagens inkomster. Det borde
nu framstå såsom tämligen klart för alla,
att det höga skattetrycket i vårt land
inte ökat samhällstrivscln utan tvärtom
skapar olust och, vad värre är, utgör ett
verksamt hinder för en ökad arbetsintensitet
samt en ökad produktion och
därmed även för eif ökat välstånd och
stärkt skattekraft.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Fjolårets val gick ju som bekant i
skattediskussionens tecken, och valutgången
gav också belägg för att skattetröttheten
hade trängt långt in i väljarmassorna.
Utan hämningar skildrades
för väljarna hur rika möjligheter som
det statsfinansiella läget erbjöd att omedelbart
och kraftigt sänka statsskatten
utöver de 375 miljoner kronor, som vårriksdagen
beslutade. Högern, som byggde
upp hela sin valkampanj på skattesänkningskravet,
använde hela sin expertis
till att bevisa att dess skattesänkningsprogram
var till alla delar underbyggt
av fakta och hållbart. För den
som mera initierat kände till det verkliga
finansläget med de väldiga utgiftsökningar,
som var väntade och kända,
verkade högerpropagandan såsom en
hämningslös konstruktion.

I belysning av den föreliggande finansredovisningen
framgår hur grundlös
hela denna stolta skattekonstruktion
i verkligheten var. Finansministern anför
på sid. 18 i finansplanen följande:
»Man nödgas i dag konstatera, att budgetutfallet
för innevarande budgetår
med all sannolikhet kommer att
bli väsentligt sämre än beräknat. Totalbudgetens
beräknade överskott förbytes
i ett underskott, och staten torde komma
att redovisa ett lånebehov på inte
mindre än ca 700 miljoner kronor enligt
vad som framgår av i det följande
redovisade översikter.»

I stället för ett angivet överskott av
över 1 100 miljoner kronor i riksstaten
visar nu samma stat ett lånebehov av
700 miljoner kronor. Om man härtill lägger
högerns krav på ytterligare sänkning
av den direkta statsskatten med 450
miljoner kronor, ett omedelbart borttagande
av den extra bolagsbeskattningen
och investeringsavgiften samt vissa kostnadsstegringar
beträffande försvaret för
bostadssparande m. m., så skulle resultatet,
under förutsättning av riksdagens
bifall, blivit att staten nu fått gå ut i en
redan ansträngd lånemarknad med ett
sammanlagt lånebehov av cirka 1,5 miljarder
kronor.

Herr talman! Jag har ej kunnat neka
mig nöjet att påvisa hur oriktig den

grund var, på vilken högern lockade
väljarna med sitt tal om den överbalanserade
statsbudgeten och på dessa lösa
grunder även vann valet. Sanningen i
Lincolns bevingade ord: »Man kan bedra
hela välden halva tiden och halva
världen hela tiden, men aldrig hela världen
hela tiden» synes inte ens det svenska
högerpartiet undgå att få erfara.

Ett oroande moment i det statsfinansiella
läget är den stagnerade produktionsvolymen
och den alltför svaga valutareserven.
Utan tvekan är den stagnerande
produktionen en följd av, såsom
också finansministern påpekar, de
ensidigt mot produktionen riktade restriktiva
ingreppen i form av kreditåtstramningen
och de höjda räntorna,
vilkas verkningar drabbar framför allt
småföretagarna och de ekonomiskt svaga
såsom ett ofta förödande kvävningsgrepp.
Storföretagen med egna kapitaltillgångar
har däremot ej någon känning
alls, eller åtminstone mindre känning av
ingreppen. Det lugn och den förtröstan
beträffande framtidsperspektiven, som
finansministern ger till känna, bör inte
förleda honom att bortse från att vi troligen
går mot försämrade konjunkturer
och avsättningsförhållanden, särskilt på
vissa områden, såsom exempelvis skogsindustrien,
vilket kan göra det nödvändigt
att snabbt lägga om kursen i mera
produktionsvänlig riktning. Härvid bör
en sänkning av räntan vara en av de
första åtgärderna. För jordbruket och
småföretagarna är en räntereduktion en
trängande nödvändighet.

Ingenting kan i ett stagnerande läge
vara mera angeläget, om man nu menar
allvar med talet om en ökad välståndsutveckling
och kraftigt utbyggda sociala
välfärdsåtgiirder, än att vi i första rummet
utbygger och rationaliserar vår produktionsapparat,
för att därigenom med
utnyttjande av vårt lands rika naturtillgångar
och råvaruresurser först lägga
den materiella grunden till ekonomisk
bärkraft.

En ytterligare förlängning av den från
början såsom tillfällig motiverade investeringsavgiften
synes mig härvid vara
förkastlig och ett farligt hinder mot en

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

ökad produktionsutveckling. När exempelvis
ett kooperativt förädlingsföretag,
som avser att tillvarata och förädla hittills
outnyttjade skogsprodukter för att
härigenom tillföra landet mera exportvaluta
hotas av att erlägga 9 miljoner
kronor i investeringsavgift, därest anläggningen
färdigställes, och detta belopp
ej kan anskaffas, då måste det vara
ett allvarligt fel i hela systemet. Ett bibehållande
av denna speciella skatt leder
endast till att den måste inräknas såsom
en omkostnadsfaktor i produktionskalkylen
och ta ut sin konsekvens i ökade
produktpriser och minskad produktionsvolym,
en verkan rakt motsatt den
avsedda.

Med lätt hand berör finansministern
lönestegringarnas centrala betydelse för
balans i den samhällsekonomiska utvecklingen
och för möjligheten att skydda
oss mot en ny inflationsvåg. Oroande
tecken tyder på att de starka ekonomiska
intresseorganisationerna, utan
hänsyn till de även för deras anslutna
olyckliga följderna, torde komma att
driva sina löneanspråk över den gräns
som produktionsstegringen medger. Sker
detta måste det klart sägas ut, att då är
en ny inflationsvåg oundviklig med alla
olyckor som därav följer. Från jordbrukarhåll,
där vi i naiv tro, att vi möjligen
skulle kunna föregå med gott exempel,
bundit våra produktpriser på tre
år och nu motser minskad lönsamhet genom
stegrade omkostnader och löner,
ställer vi oss litet frågande till vad som
då kommer att ske. Att begära vår politiska
medverkan till fortsatta ensidiga
restriktiva punktingrepp i produktionssektorn
bör inte räknas såsom möjligt.
Återstår då såsom signalerade alternativa
ingrepp i konsumtionssidan i hämmande
syfte endera en allmän omsättnings-
och varuskatt eller någon form av
tvångssparande.

För oss inom jordbruket med låsta
och nedåtgående försörjningsinkomster
är det med jordbrukarhemmens övergång
till penninghushållning ej materiellt
möjligt att utan vederlag bära bördan
av en nv varuskatt. Vad beträffar
ett obligatoriskt allmänt tvångssparande

Statsverkspropositionen m. m.
har ju bondeförbundet tidigare lämnat
besked. För genomförande av den väldiga
form av tvångssparande till en miljardfond
för verkställande av en obligatorisk
tjänstepensionering, vilket finansministern
tämligen klart signalerar,
torde finansministern bli nödsakad att
söka politiskt stöd på något annat håll
än hos bondeförbundet. Lösandet av bär
berörda problem öppnar säkerligen intressanta
perspektiv, men låt oss konstatera
att vilken finansminister som än
sitter, måste han alltid arbeta inom ramen
för landets ekonomiska resurser
och med någon respekt för produktionens
behov och den enskilde medborgarens
rätt till frihet att själv legitimt få
förvalta en tillräcklig del av sin förvärvade
inkomst för sin egen existens.

Inom huvudtitlarna är det särskilt den
sjätte huvudtiteln, i den del som behandlar
de allmänna vägarnas utbyggnad och
underhåll, som tilldrar sig en alldeles
särskild uppmärksamhet. Detta gäller
i all synnerhet om man representerar ett
län, där de allmänna vägarna på grund
av våldsamt stegrade tunga trafikbelastningar
och den anmärkningsvärt bristande
medelstilldelningen till såväl moderniseringar
som underhåll nu i bokstavlig
mening står inför ett sammanbrott.
År efter år har väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
med skärpa framhållit
hurusom våra grusvägar nu blivit så
trafikbelastade, att man kan tala om en
verklig kris för grusvägsunderhållet.

Styrelsen har därför sett sig nödsakad
att begära såväl betydligt ökade anslag
av de hittills överflödande bilskattemedlen
till en genomgripande intensifiering
av det normala vägunderhållet, med sikte
på att få fram en varaktigare slityta
på grusvägar med stor trafik, som väsentligt
ökade medel för investeringar i
ett oundgängligt upprustningsprogram
för den allmänna vägbyggnadsverksamheten.
Styrelsen betecknar den uppdämning,
som hittills skett av investeringarna,
såsom synnerligen olycklig med hänsyn
till den starka stegringen i trafiken
och anger i grova drag eu summa av
15 20 miljarder såsom nödvändig un der

närmast kommande 20-årsperiod och

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
anser att därav 8 miljarder bör ställas
till förfogande för det allmänna vägnätets
förnyelse och upprustning under
den närmaste 1 O-årsperioden, därav 6
miljarder på den statliga sektorn.

Med stöd av det skriande upprustningsbehovet
begär nu styrelsen en anslagsanvisning
för byggandet av allmänna
vägar och broar att avräknas å bilskattefonden
i den föreliggande budgeten till
ett belopp av 450 miljoner kronor och
erhåller härav enligt propositionens förslag
endast 210 miljoner kronor eller
med tillskott av reservationsmedel ett av
Kungl. Maj:t fastställt rambelopp av
282 miljoner kronor för år 1957. Lika
markant är nedbantningen av anslaget
till det statliga vägunderhållet. Styrelsen
har begärt ett anslag av 365 miljoner kronor,
men medelsanvisningen från budgeten
har begränsats till 270 miljoner
kronor.

Resultatet av alla dessa nedprutningar
har blivit att de anslagsbelopp som skall
täckas av automobilskattemedel för vägändamål
har nedskrivits siffermässigt
med ej mindre än 280,2 miljoner kronor.
Samtidigt växer automobilskattefondens
reservationer, vilka vid slutet
av finansåret 1957/58 torde uppgå till
över 800 miljoner kronor, eller omkring
en miljard.

Bakom denna otillfredsställande utveckling
ligger givetvis trycket från finansministern
som med dessa väldiga
reservationer, i sitt ständigt stigande
penningbehov äger en dold tillgång till
en lånekassa utan att den siffermässiga
redovisningen av budgeten härigenom
rubbas. Man kan bara fråga sig: När
skall staten betala igen sin växande skuld
till vägväsendet?

För att ge eftertryck åt dessa betydande
nedprutningar återger föredraganden
efter ett yttrande av arbetsmarknadsstyrelsen
arbetsmarknadsmässiga hinder
samt därefter långtidsutredningens bedömning
och gör sedan följande märkliga
uttalande: »Det synes mig välbetänkt
■— utan att ställning närmare tagits till
utredningens synpunkter — om vägmyndigheterna
likväl lägger upp sitt arbete,
icke minst planeringen, med utgångs -

punkt från att under de närmaste åren
icke några större förändringar i vägbyggandets
omfattning kan komma till
stånd.»

I rak motsats till detta uttalande står
statsutskottets av riksdagen vid vårriksdagen
i fjol antagna uttalande, innehållande
ej blott positiva anvisningar utan
även en frän kritik av den förda vägpolitiken.
Jag skall inte trötta kammaren
med att återge hela yttrandet •— det återfinnes
i statsutskottets utlåtande nr 6
1956 — utan inskränker mig till att citera
vissa brottstycken ur detsamma. Utskottet
anför: »Att investeringsregleringen
på vägväsendets område skapat problem,
ägnade att i olika avseenden ingiva
bekymmer, finner utskottet uppenbart.
Anledningen härtill är i första hand
den snabbt växande trafiken och därav
föranlett behov av utökad vägbyggnadsverksamhet.
I förevarande sammanhang
må erinras om att 1954 års program av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sin
tid betecknats såsom innefattande den
minsta väginvesteringsvolym som kunde
ifrågakomma för att betingelser skulle
ernås för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Icke ens detta minimiprogram
har emellertid kunnat fullföljas,
oaktat redan vid tidpunkten för dess
ikraftträdande en betydande eftersläpning
i förhållande till tidigare uppgjorda
planer förelåg.»

Jag skall, herr talman, förbigå den ingående
analys som utskottet i fortsättningen
gör, och hänvisar till statsutskottets
utlåtande nr 6 vid 1956 års vårriksdag.
Utskottet slutar med att anföra
följande: »I första hand vill utskottet då
understryka angelägenheten av att statsmakterna
mera följdriktigt än tidigare
skett beakta den alltmer dominerande
ställning som motorismen erhållit inom
det moderna samhället. De prognoser
som uppgjorts över de förutsebara förändringarna
i fordonsbeståndet tyda på
att denna omvandlingsprocess kommer
att fortskrida i allt snabbare tempo. Det
svenska vägnätet är uppenbarligen icke
dimensionerat för att möta en trafikutveckling
av det slag som sålunda kan
förväntas. Redan nu är f. ö. standarden

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

på vissa delar av vägnätet sådan, att
kravet på god transportekonomi icke kan
upprätthållas, vilket vållar det samlade
folkhushållet ansenliga förluster. En annan
omständighet som härvidlag förtjänar
uppmärksamhet är att otillräckliga
investeringar ofelbart leda till att underhållsverksamheten
måste ökas, vilket
innebär en ekonomiskt mindre god användning
av tillgängliga medel. Mot bakgrunden
av här antydda förhållanden
synes det utskottet uppenbart, att ökad
vikt bör tillmätas behovet av eu effektiv
och framsynt upprustning av vägnätet.
»

Oförenligheten i dessa bägge uttalanden,
alltså mellan statsrådets uttalande
å ena sidan och det av riksdagen godkända
uttalandet å andra sidan, är uppenbar,
i all synnerhet som statsrådsuttalandet
synes avse en neddämpning
under de »närmast liggande åren», alltså
en längre tidsperiod. Här anmäler sig
en direkt fråga till regeringen, om den
verkligen anser sig äga konstitutionell
befogenhet att så uppenbart som här synes
ha skett desavuera riksdagens enhälliga
uttalanden och direktiv i en för
hela landet viktig förvaltningsfråga.
Konstitutionellt sett är regeringen i dessa
hänseenden underställd riksdagen såsom
ett verkställighetsorgan för av riksdagen
givna uttalanden och beslut.

Herr talman! Jag har ansett det oundvikligt
att såsom skett påtala dessa förhållanden
dels för att med eftertryck
hävda riksdagens konstitutionella ställning
i förhållande till regeringen, dels
ock för att fästa statsutskottets och riksdagens
uppmärksamhet på nödvändigheten
av att vägarna under den närmaste
tiden undergår en långt mera snabb och
effektiv upprustning än vad regeringen
tydligen avser och som på intet sätt
motsvarar den våldsamt växande motorfordonstrafikens
omedelbara behov. Vägarnas
nuvarande i allmänhet dåliga tillstånd
medför årligen förluster, som kan
räknas i hundratals miljoner kronor för
både näringslivet ocli det samlade folkhushållet,
till följd av ett onödigt dyrt
och ineffektivt vägunderhåll, för låg trafikkapacitet,
fördyrad drivmcdclsför -

Statsverkspropositionen m. m.
brukning och en alldeles oerhört snabb
förslitning av fordonskapitalet.

Då jag här berör landsbygdens beroende
av motortrafiken kan jag ej underlåta
att påtala förbudet att under nuvarande
kända förhållanden använda bilen
för söndagskörning. Detta s. k. söndagsförbud
har redan påtalats av flera
talare i denna debatt. Jag vill gärna understryka
att förbudet i särskilt hög grad
har drabbat landsbygdsbefolkningen för
vilken bilen blivit ett omistligt transportmedel.
Trots ett relativt gott försörjningsläge
på bränsle förefaller det
som om de ansvariga myndigheterna
skulle ha svårt att ge aldrig så litet avkall
på sin lust att reglera för reglerandets
egen skull. Det bör dock ihågkommas
att folket i glesbygderna med deras
stora avstånd lider av denna drastiska
form av reglering, långt mer än folket
i tätbebyggelsen. Jag förutsätter att det
s. k. söndagsförbudet inte bibehålies en
dag längre än nöden kräver och att, om
fortsatta restriktioner är behövliga, förbudet
ersättes av något smidigare system.

Herr talman! Detta var några reflexioner
i anledning av den föreliggande
statsverkspropositionen. Det skulle givetvis
vara mycket att tillägga, men jag
skall inte ta upp tiden längre. Vi får väl
tilfälle att återkomma till övriga frågor
vid riksdagens behandling av de olika
punkterna.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Med begagnande av den
frihet i fråga om ämnesval, som brukar
beviljas remissdebattstalare, avser jag att
beröra några frågor som kanske ligger
litet vid sidan av men i alla fall hänger
samman med granskningen av den »nådiga
luntan».

Under senare år har jag haft min huvudsakliga
verksamhet mera förlagd till
lokalt allmänt samhällsliv än till det
centralt politiska. Jag liar dock rätt ingående
sysslat med problem och förhållanden
som den förda rikspolitiken har
avsett eller kommit alt påverka. Därför
är mitt inlägg lokalt färgat, och det är

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ett uttryck för min personliga uppfattning
och mina egna funderingar och får
inte tolkas som några partiuttalanden.
Men även om det har lokal färg så är
det ett utryck för en bestämd uppfattning
om den förda regeringspolitikens
inverkan i en viss landsdel och i åtskilliga
områden därutanför. Samma län
som jag bland andra har äran och ansvaret
att representera i första kammaren
hade för några årtionden sedan en
mycket bekant och inflytelserik riksdagsman
i andra kammaren, herr Persson
i Stallerhult. Denne brukade vid nya
politiska förslag och beslut ställa frågan:
»Hur kommer detta att verka hemma
i Korsberga?» Han sökte göra sig en
uppfattning om den reella verkan i hans
bygd av vad riksdagen skulle besluta,
hur åtgärderna komme att påverka bygdens
liv och förhållandena för dess folk.
Jag tror inte att Stallerhultaren gjorde
frågan ur egoistisk synpunkt, utan den
sammanhängde med den försiktighet
som kännetecknade honom: han ville se
hur det tog sig ut i praktiken när förslagen
skulle genomföras.

Herr talman! Då jag nu talar om mina
intryck av förhållandena i min bygd
och regeringspolitikens inverkan där, så
är väl intrycken lokalt färgade, men jag
vill göra gällande att de, liksom när
Stallerhult hade sina funderingar, nog
med något fog kan sägas vara giltiga
även för andra områden i landet. Det är
nog vidare områden än mitt hemlän
som har att samtidigt kämpa mot avfolkning
och de svårigheter som inflation
och kreditrestriktioner för med sig. Men
i ett utpräglat jordbruksområde, där
procenttalet för i jordbruk sysselsatta
personer varit, såsom i Skaraborgs län,
inemot dubbelt så högt som medeltalet
för samtliga län, blir sysselsättningsoch
omställningsproblemen naturligt nog
ganska dominerande. Samtidigt med den
minskade arbetstillgången inom jordbruket
kommer den rätt starka ökningen i
arbetskraft genom de större ungdomskullarna.
Problemet att inom bygden
bereda nöjaktig utkomst för den ledigställda
och tillväxande arbetskraften
blir nästan olösligt under nuvarande

kredit- och byggnadsförhållanden. Företagare,
som hade hoppats på att kunna
rationalisera och utvidga sin verksamhet
eller skapa ny sådan, avskräcks av
de hopade bördor som drabbar produktionsföretag.
Resultatet är en fortgående
folkminskning. Och det är tyvärr framför
allt de unga som lämnar länet. Jag
instämmer därvidlag i vad herr Birger
Andersson nyss sade om att just detta
förhållande gör problemet så mycket
besvärligare. På landsbygden ökas åldringsprocenten
hastigt och drar ökade
kostnader för åldringsvården. För de
ökande ungdomsskarorna behövs nya
skolor. Landsbygden får bekosta utbildningen,
till dess mera lockande utkomstmöjligheter
på andra håll drar ungdomen
från bygden. Altnog, det hela är
mycket bekymmersamt.

Nu är det väl så, att man överlag i de
jordbruksområden, där teknisk rationalisering
friställer arbetare, söker skaffa
dessa annan sysselsättning för att inte
bygden skall förlora dem. Man kämpar
mångenstädes på ett berömvärt sätt för
att göra näringslivet mera allsidigt, för
att få till stånd nya utkomstmöjligheter
bland annat i form av utvidgade och nya
småindustrier för att därigenom hindra
eller minska landsbygdens avfolkning
och i möjligaste mån hålla kommunernas
ekonomiska styrka uppe. Men — och det
är en sak som är värd att observera —
skall det lyckas att få annan sysselsättning
i bygden för det folk, som ej längre
får arbete i jordbruket, så måste annan
sysselsättning ordnas någorlunda
fort. Går det för långsamt, är folket borta,
när den nya verksamheten behöver
sin arbetskraft. Strömmen från landsbygden
är sedan många år strid och torde
komma att förbli det. Att dämma upp
strömmen genom spärrar kring attraktiva
städer och andra större samhällen
torde varken vara lämpligt eller möjligt,
men nog borde åtskilligt kunna göras
för att bevara folket åt landsbygden.

Att jag nu tar upp saken beror på att
det nuvarande tillståndet är ganska förkvävande
och återhållande och att sådant
som skulle kunna vara en motvikt
mot avfolkningen drar ut på tiden. Ing -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

enting kan göras. Man väntar, strömmen
glider vidare, och när man vill sätta i
gång med det som sedan länge ligger
planerat, ja, då är det ett försummat tillfälle!
Vi skall inte glömma bort, att de
rådande politiska förhållandena under
ett tiotal år har varit hinderliga för anpassningen
och att detta hör ihop med
de senaste årens svårigheter.

Jag skall nu, herr talman, inskränka
mig till att framhålla några saker som
hör ihop med den statliga planeringsverksamhet,
vartill så många litar. Tyvärr
går kommunikationernas förbättrande
alltför långsamt. Samordningen
brister ibland hos de statliga verk som
skall ordna med detta. Exempel: nedläggande
av järnvägar sker eller planeras,
utan att erforderliga vägförbättringar är
ordnade. Behövlig och välmotiverad
breddning av järnvägar får anstå. Även
om detta spärrar hela omändringen på
ett stort geografiskt område en lång tid,
så anser man sig nu vara förhindrad att
ta upp några som helst arbeten av större
betydenhet. Jag behöver väl knappast
här framhålla, hur byggnadsregleringen
och bostadspolitiken hämmar ett snabbt
ordnande av ny företagsamhet. Väl vet
jag, att det är lättare, som en föregående
talare sade, att säga tulipanaros än att
göra den, och statliga verk och myndigheter
gör nog i allmänhet vad de anser
sig kunna. Men med framhållande av
vad jag nyss sade om behovet av snabba
ställningstaganden kan jag inte underlåta
att påpeka den trängande angelägenheten
av samordnade åtgärder för att i den
mån det går — och rätt mycket går —
möjliggöra eu förbättrad näringsverksamhet
i landsbygdsområden med liknande
förhållanden som dem jag förut
skildrat. Herrar statsråd i kommunikationsdepartementet
bör kunna, efter
(iverläggning inbördes och med dem underställda
verkschefer, ordna åtskilligt
i positiv riktning, särskilt med finansministerns
benägna medverkan.

Herr talman! Det iir nu rätt länge som
man ute i bygderna har ställt sig frågan:
»Hur iir det med den omskrutna ekonomiska
stabiliteten?» Tror herr talmannen
alt det iir riktigt säkert, att vårt

Förslit kammarens protokoll 1957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. ni.
penningvärde nu är tryggat, att priserna
inte kommer att stiga mera? Jag har hört
många som citerat Rellingen — de tvivlar,
trots försäkringarna från den »starka»
regeringen. För landsbygdens folk
är det liksom för andra mycket besvärligt
att fortfarande nödgas leva i ovisshet
om hur den ekonomiska politiken
framdeles skall utformas. I varje fall vill
högerbönderna — och de är inte så få
— ha ordnade och stabila förhållanden;
de vill ha fast penningvärde, en svensk
krona som ej undan för undan försämras
i värde.

I förbigående sagt, herr talman: just
nu, när beredningsniimndernas förslag
till nya fastighetsvärden har lämnats,
funderar man på landsbygden bl. a. mycket
över hur löftet om att de höjda taxeringsvärdena
ej skall föranleda högre
skatter skall komma att uppfyllas. Många,
och särskilt de som i förlitan på uttalandena
om fast penning- och lågräntepolitik
ej utnyttjat möjligheten till bundna
fastighetslån, är också oroliga över de
försämrade lånemöjligheterna.

Från de lokala utblickpunkter, från
vilka jag närmast har sett verkan av den
förda regeringspolitiken i praktiken, har
jag ej kunnat undgå att se dess brister
och riskerna av den för framtiden. Vad
som för mig framstår som mest riskfyllt
är regeringspolitikens återhållande verkan
på företagarverksamheten. Inte
minst hindrande har den varit för startande
och rationalisering av behövliga
företag på landsbygden. Tacksamt skall
noteras visst stöd åt småföretag, men
detta uppväges inte i stort av hindren i
form av investeringsavgifter, höjd företagsbeskattning
och annan tunga. Familjebolagens
möjligheter har starkt kringskurils
genom den skärpta förmögenhetsocli
arvsbeskattningen.

Det är naturligt att åtskilliga ting ter
sig annorlunda från Stockholm än från
landsorten. Det är mycket som inte
stämmer med den prosaiska verkligheten
i landsorten, när skrivbordskalkyler
i kanslihuset skall tillämpas ute i bygderna.
Låt mig ta ett exempel. I kanslihuset
säger man: Det iir nödvändigt att
över lag inskränka vägbyggandet mer än

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vad riksdagen bestämt, ty det finns inte
tillräcklig arbetskraft och andra resurser
för den bestämda ram, som riksdagen
beslutat. Men detta resonemang
stämmer inte med verkligheten — i varje
fall inte vad gäller Skaraborgs län
och områden med ungefär liknande förhållanden.
Vi skulle mycket väl kunna
bygga vägar i enlighet med de ursprungliga
planerna. Arbetskraft är inte svårt
att erhålla eller lämna. Det går åt mycket
litet sådan, då det mesta arbetet görs
med maskiner, och på grund av de omständigheter
jag förut nämnt, bl. a.
minskningen av jordbruksfolk, finns på
de flesta håll där vägarbetet skulle utföras
outnyttjad arbetskraft, som gärna
anmäler sig vid nya arbetstillfällen i
trakten. Maskiner finns och erforderlig
projektering är färdig. Den verkan det
sålunda vidgade vägförbättrandet skulle
ha på arbetsmarknaden m. in. vore säkerligen
inte till skada i ett område, där
minskad sysselsättning och två års dåliga
skördar medfört betydande inkomstminskningar
för stora grupper.

Om herr vägministern varit här i kammaren,
skulle jag ha velat säga till honom:
Herr vägminister! Det finns plats
för initiativ och beslutsamhet att genomföra
högst nödvändiga vägförbättringar.
På saker skulle bättre medföra behövligt
stöd åt det produktiva livet än bättre
vägar. Nu håller vi som ekorren i sitt
hjul på med fruktlöst arbete att sätta
omöjliga grusvägar i stånd.

Herr Werner har utförligt motiverat
betydelsen av att en ändring kommer
till stånd i fråga om väganläggningen.
Jag skall därför inte ytterligare gå in på
den frågan, men jag vill mycket bestämt
framhålla att det är nödvändigt att få
till stånd en allmän opinion, som verkligen
framför vikten av förbättrade vägar
och trycker på, så att vi åtminstone
i någorlunda stor utsträckning får göra
vad som är mest nödvändigt och inte
tvingas fortsätta med den fullständigt
urtokiga ordning som nu tillämpas,
nämligen att icke göra vad som i fråga
om vägar är absolut nödvändigt för en
förbättrad produktivitet och en förbättrad
transportekonomi. Med litet god vil -

ja bör det gå att inpassa detta i det allmänna
konjunktursystemet, om man gör
sig tillräcklig möda därmed.

Regeringens ekonomiska politik har
varit generös gent emot många via femte
huvudtiteln, men hård mot produktionen
via finanshuvudtiteln. När regeringspolitiken
lett till behov av återhållsamhet
i konsumtionen, så klämmer man
till produktionen. Det tycks som om man
på regeringshåll inbillar sig, att återhållsamhet
i konsumtionen bäst åstadkommes
genom hinder för produktionen,
så att den inte förmår lämna medel
till konsumtionsökning. Och i så fall synes
man vara ett stycke på väg: produktionsökningen
saktar av, vi ligger klart i
lä i förhållande till andra med oss tävlande
nationer på exportmarknaden.
Hastigheten för de senares produktionsökning
är större än vår. Vår export lär
mötas av ökade svårigheter. Det är inte
lätt att skönja varthän utvecklingen bär,
men vi känner med oss att än större svårigheter
väntar bakom hörnet.

Det är i detta läge jag skulle ha velat
rikta en fråga till statsministern. Han är
inte närvarande i kammaren, men jag
kastar ut min fråga i alla fall för att se
om den har någon verkan. Jag vänder
mig som sagt med frågan till .statsministern
och formulerar den så: År icke tiden
inne för ett övervägande inom regeringen
om en bestämd ändring av regeringspolitiken?
Är det inte nödvändigt
att få till stånd en mera bestämd och
konsekvent uppbyggd handlingslinje,
som i möjligaste mån tryggar vår produktion
och ger ekonomisk stabilitet
med fast penningvärde? Inom regeringen
säger man kanske: »Det är ju denna
strävan vi har, vår politik syftar till
detta. Och ni i oppositionen klagar ju
t. o. m. över de hårda medel vi använder
för att nå dessa mål.» På ett sådant
eller liknande uttalande skulle jag vilja
svara: Jag vill inte betvivla regeringens
goda vilja, men det förefaller som om
tilltron till regeringen och dess politik
rätt hastigt minskar bland den stora
allmänheten. Det är inte säkert att en
politik är riktig, därför att den verkar
hårt på vissa områden.

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Låt mig stillsamt framhålla: jag vet
att mina frågor och uttalanden är närgångna,
kanske ni tycker näsvisa. Men
de bottnar i en uppriktig vilja att medverka
till att det inom den närmaste tiden
kommer till stånd ett dryftande av
möjligheterna att komma överens om en
ekonomisk linje, som för oss ut ur det
fastlåsta läge, vari vi nu befinner oss,
och som skulle göra oss beredda för de
nya tag, som kan krävas i en snar framtid.
Jag proponerar icke en samlingsregering
— för en sådan torde tiden inte
än vara inne — men jag ger uttryck för
min personliga uppfattning att läget och
omsorgen om vår framtida ekonomi
kräver överväganden av det slag som jag
här omnämnt.

Statsministern lär i andra kammaren
ha tagit ställning emot tanken på en
samling kring en gemensam ekonomisk
linje och därvid givit uttryck för att regeringen
inte hade något emot att möta
folket i val. Jag skulle vilja ge den repliken
till statsministern: Men, herr statsminister,
det är väl inte på det planet
frågan ligger! För min del åtminstone
gäller det att få fram en grundval för en
samlingspolitik på det ekonomiska området,
som ger bästa möjliga säkerhet
för att lyckas just därigenom att den
omfattas med ett allmänt förtroende av
alla demokratiska partier, som därvidlag
skulle kunna medverka. Frågan gäller
inte, såsom jag ser den, hur en regeringskris
skall lösas eller hur själva regeringsfrågan
inom den närmaste tiden
skall lösas inom regeringen själv. För
min del har jag nämligen, herr talman,
svårt att tro, att vi kan undvika en ändring
av kursen för landets ekonomiska
politik. Den ändringen fordrar samling
kring gemensamma, någorlunda fast
uppdragna handlingslinjer, varom regering
och opposition kan i stort sett enas.

Jag ber, herr talman, att få understryka,
att vad jag sagt i mitt anförande är
uttryck för min helt personliga uppfattning.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhand -

Statsverkspropositionen m. m.
lingar övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Först en replik till herr
Huss, vars anförande jag lyssnade uppmärksamt
till: Han talade om den eftersatta
sinnessjukvården. Det råder inga
delade meningar om att vår mentalsjukvård
ligger efter kroppssjukvården. Vad
jag reagerade mot i herr Huss’ anförande
var uttalandet om att upprustningen
av sinnessjukvården börjat sedan folkpartiet
tagit initiativen på detta område.
Jag skulle vilja ifrågasätta om inte herr
Huss borde ägna denna historieskrivning
en närmare uppmärksamhet. Det är ju
nämligen på det sättet, att det var först
sedan vår nuvarande inrikesminister
börjat upprustningen av sinnessjukvården
som folkpartiets intresse för denna
fråga blev så utomordentligt stort.

Det har, herr talman, i dag sagts mycket
om den ekonomiska politiken, och
jag skall därför begränsa mig till några
randanmärkningar av mera allmän natur.

Det senaste årets utveckling på det
ekonomiska området liksom den prognos
för år 1957, som nu framlagts i finansplanen,
visar med all tydlighet de besvärliga
avvägningsproblem, som vi har
att brottas med. Visserligen kan det med
all rätt sägas att den ekonomiska politiken
har lyckats såtillvida, att vi nu har
en bättre stabilitet än låt oss säga för
ett år sedan. Men denna stabilitet har i
hög grad vunnits genom en begränsning
av investeringarna. På längre sikt måste
vi dock öka, och jag skulle till och med
vilja säga kraftigt öka investeringarna,
om vi skall nå en snabb välståndsstegring
och vårt lands näringsliv skall kunna
behålla och stärka sin konkurrensförmåga
på utlandsmarknaden.

Det har sagts att man bringar något
offer när man söker att i någon mån
dämpa konsumtionsstegringen. Jag undrar
emellertid om inte i själva verket
många människor i vårt samhälle börjar
fundera över om inte offret ligger däri,
att vi avstår från att göra investeringar
i så stor utsträckning som vi behöver

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

för att kunna under de närmaste åren

höja vår standard på olika områden.

Om man ser på de olika investeringsbehov,
som föreligger både inom näringslivet
och på den allmänna sektorn
— enbart för vägar, vatten och avlopp
samt skolor rör det sig om flera miljarder
kronor — frågar man sig inte utan
oro hur det skall bli möjligt att genomföra
alla investeringar med hänsyn till
svenska folkets benägenhet att snabbt
vilja öka sin konsumtion och gärna leva
över sina tillgångar. Det har här i debatten
sagts att vi inte kommer att kunna
genomföra alla de investeringar, som
vi önskar i framtiden, även om vi får
till stånd en fortsatt ökning av sparandet.
Det håller jag gärna med om. Men, herr
Geijer, det vore värt att sikta till att alla
våra angelägna investeringar kunde realiseras.
Många av dem skjuts nu på
framtiden. Jag menar inte att man kraftigt
skall skära ned konsumtionen för
den svenska allmänheten, utan vad jag
vill säga är att vi får lov att söka få till
stånd en utveckling, där det blir en annan
avvägning mellan konsumtionens
och investeringarnas stegring.

Här talar man i långtidsutredningens
betänkande om att därest vi under de
närmaste åren skall kunna bereda rum
för en någorlunda hygglig investeringsutveckling,
så finns det rum för en ökning
av den totala privata konsumtionen
med endast en och en halv till två
och en halv procent om året. Det är inte
någon stor marginal, och detta ställer oss
inför ett mycket allvarligt avvägningsproblem.

Finansministern konstaterar med all
rätt, att avgörande för ökningen av konsumtionen
främst är inkomstutvecklingen,
såsom den avspeglas i resultatet av
lönerörelserna. Man måste då konstatera,
att resultatet av lönerörelserna oftast
stämmer ganska dåligt överens med
önskemålen om att dämpa konsumtionsökningen.
I fjol steg timförtjänsterna inom
industrien med 7—8 procent, och
jag förmodar att den uppgörelse, som nu
träffats för statstjänstcmännen, ger ungefär
samma procentsatser. Jag vill gärna
understryka att det inte är min me -

ning att på något sätt lägga hela ansvaret
på lönesidan, men jag kan inte komma
ifrån att om vi verkligen på allvar
vill ha ett stabilt penningvärde, full sysselsättning,
en starkare valutareserv och
samtidigt en välbehövlig ökning av de
välståndsskapande investeringarna, måste
en samordning av alla avtalsrörelser
och en samordning mellan alla intresseorganisationer
komma till stånd — jag
tror inte man kan komma förbi detta
problem. Med den styrka, som intresseorganisationerna
har i vårt samhälle i
dag, måste de också enligt min mening
ta ett större ansvar för penningvärdet,
om statsmakterna skall slippa att gång
på gång i efterhand korrigera alltför
stora inkomstökningar med en hårdhänt
skatte- och kreditpolitik.

Under alla förhållanden förefaller det
mig, som om det i längden inte går att
hålla tillbaka investeringarna genom
extra pålagor och genom den hårda kreditpolitik,
som riksbanken för närvarande
för och som utsätter många mindre
företagare för utomordentliga svårigheter.
Vill man ha en bättre avvägning mellan
konsumtionen och investeringarna i
framtiden, blir det också, tror jag, nödvändigt
att ompröva bostadspolitiken och
fortsätta avvecklingen av de generella
bostadssubventionerna. Jag bortser här
från egnahemsbyggandet, som enligt min
mening även i framtiden behöver generellt
stöd. Jag vill i detta sammanhang
peka på Amerika, där enligt uppgift 85
procent av bostadsbyggandet gäller egnahem.
Här i Sverige rör det sig väl om
ungefär 20 procent, och jag tror att vi
om 15, 20 år mera allmänt kommer att
få upptäcka, att investeringarna på detta
område inte varit så särskilt framsynta
med hänsyn till hur en standardutveckling
påverkar folks önskemål i bostadshänseende.

Beträffande bostadspolitiken har ju,
såsom alla vet, en utredning lagt fram
ett förslag om en omprövning på detta
område, och regeringen har också bebådat
en proposition i ärendet till årets
riksdag. Jag tycker att detta är utomordentligt
tillfredsställande. Sedan kan
man diskutera, i vilken takt man här kan

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

gå fram, men jag tror att det är viktigt
att vidta åtgärder på detta område. Jag
kan för min del inte betrakta bostadspolitiken
såsom någonting isolerat från
den ekonomiska politiken.

Utan tvivel skulle ytterligare åtgärder,
som mera direkt dämpade konsumtionsstegringen
till förmån för investeringarna,
ge möjlighet till en snabbare välståndsökning.
Men på detta område får
man, herr talman, även i fortsättningen
räkna med att de partitaktiska spekulationerna
hindrar en samlande lösning.
De direkta åtgärder i konsuintionsbegränsande
syfte, som regeringspartierna
genomfört, har oppositionen under de
senare åren bekämpat så energiskt de
kunnat, samtidigt som oppositionspartierna
kritiserat regeringen för att den
inte i tillräcklig grad har riktat dämpningsåtgärderna
just mot konsumtionen.
Herr Ohlon och herr Ewerlöf och andra
vill nog gärna att yxan skall gå, men det
är så få som vill hålla i skaftet. När herr
Ohlon frågar, var vår begåvningsreserv
egentligen har hållit hus vid bedrivandet
av vår ekonomiska politik, vill jag
säga, att om den är ianspråktagen när
folkpartiet gör upp sina alternativa budgetförslag,
så står det ganska bedrövligt
till med begåvningsreserven i vårt samhälle.

Oppositionens lättsinniga löftespolitik
i valrörelsen i fjol var ju minst av
allt ägnad att underlätta en lugn lönerörelse
i år. En sådan politisering av
lönerörelserna, som skett med förhandslöften,
tror jag inte är så särdeles lyckosam.
Tänker man på vad som har hänt,
kan man hysa en viss förståelse för civilministerns
svårigheter vid avtalsförhandlingarna
med statstjänstemännen.
Tar vi det begränsade utrymmet för konsumtionsökning
under år 1957 i betraktande
— man talar här om en ökning
av den privata konsumtionen med endast
eu procent — har nog mer iin en
blivit eu smula förvånad (iver ett förhandlingsresultat,
som ger vissa högre
statliga befattningshavare flera tusen
kronor i löneökning, och dessutom skall
de viil enligt planerna få ytterligare en
tusenlapp i generell höjning 1957.

Statsverkspropositionen m. m.

För egen del är jag mest förvånad över
förhandlingsresultatet för de lägre statstjänstemännen,
för vilka man med rätta
kan säga att en eftersläpning råder. Här
har löneskillnaden mellan högre och lägre
dyrorter ökats, trots att skillnaden i
dyrhet, om den någonsin funnits, väsentligen
minskats under senare år. Vad
finns det, herr talman, för rättvisa i att
en befattningshavare låt mig säga i dyrortsgrupp
2 skall få 16 procent lägre lön
än kollegan i Stockholm? Riksdagen har
bara för något år sedan beslutat slopa
den lägsta dyrortsgruppen och minska
spännvidden från 16 till 12 procent. Nu
ökas den plötsligt återigen till 16 procent,
och detta utan att riksdagen fått
pröva frågan innan förhandlingsresultatet
föreligger. Tidigare har ju beslut om
spännvidden föregåtts av långvariga utredningar
inom statliga kommittéer, men
nu vidgar man plötsligt åter spännvidden
efter några veckors avtalsförhandlingar,
varvid riksdagen helt satts i efterhand.

Jag kan, herr talman, inte finna att
detta är en tillfredsställande ordning.
Det är inte att undra på, att protester
också uttalats från statstjänstemännens
organisationer på åtskilliga håll ute i
landet, bl. a. i Dalarna. I skinnarmetropolen
Malung har f. ö. socialdemokraternas,
högerns och folkpartiets lokala
organisationer i en gemensam skrivelse
till ett stort antal av de olika partiernas
riksdagsmän uttalat sitt missnöje med
denna baklängesreform och slutit upp
kring bondeförbundets linje.

Herr Geijer var inne på dyrortsfrågan
och framhöll, att en ytterligare sammankrympning
av spännvidden skulle
vålla nya svårigheter för skattetyngda
kommuner och att detta skulle gå stick
i stäv med strävandena att få ett rikare
och mer differentierat näringsliv på
landsbygden.

Jag skall inte, herr talman, gå djupare
in på detta problem. Jag betraktar det
som fullständigt orealistiskt att tro, att
ju lägre löner man har på landsbygden,
desto lättare skall det bli att behålla folkel
kvar där. Är det inte så att det är den
liigre inkomstnivån, den sämre sociala

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och kulturella standarden på landsbygden
och de mindre orterna, som är drivkraften
bakom landsbygdens avfolkning?
Skall vi basera lokaliseringspolitiken på
den grundvalen, att landsbygdens industriarbetare
och tjänstemän skall ha lägre
löner än man har i de större städerna,
tror jag för min del att man gör sig
skyldig till en klar felspekulation. Då
kommer vi inte att i längden få folket
kvar på landsbygden, vilket vi ju ändå
önskar. I den mån — det vill jag gärna
säga — som man tror, att den lägre lönenivån
medverkat till en viss utflyttning
av industrier, kan man göra denna
fråga till föremål för diskussion, men ser
man problemet på längre sikt, finns det
inga förutsättningar att basera lokaliseringen
på att man skall ha lägre inkomstnivå
för de människor som bor på landsbygden
och i de mindre tätorterna och
mindre städerna.

Det har, herr talman, sagts en hel del om
söndagsförbudet. Jag skall begränsa mig
till några allmänna reflexioner. Man kan
inte komma ifrån att det är en åtgärd
som ger anledning till berättigad kritik.
Man kan acceptera söndagsförbudet för
motorfordon som en högst tillfällig åtgärd,
men ju längre tiden går, desto
orimligare blir verkningarna på landsbygden,
som inte är bortskämd med
spårvagnar med hållplats inom närmaste
kvarter eller buss i det närmaste grannskapet.
Det finns byar, som ligger kilometervis
ifrån närmaste busslinje, där
turerna sannerligen inte är så många per
dag. Här far man nu miltals i taxibilar
på lördagar och söndagar för att besöka
dans- och idrottstillställningar på större
orter. I många mindre orter kan man
inte ha sådana tillställningar, därför att
man inte kan få tillräckligt många besökande
från den egna bygden och därför
att det inte finns tillräckligt många
taxibilar för att klara upp det hela. När
man ser taxibilar fara miltals kvällarna
och hela nätterna igenom till dessa tillställningar,
så får man inte vara förvånad
över att många människor undrar
vad det är för ett system som införts.
Här kan inte äldre människor ta sin bil
eller moped för att åka till kyrkan eller

till frikyrkliga samfunds lokaler. Man
skall inte glömma bort, att det finns en
mängd äldre människor ute på landsbygden,
som i dag faktiskt saknar praktiska
möjligheter att ta sig någonstans på söndagen.
Jag behöver vidare inte påpeka,
att förbudet för föreningslivet på landsbygden
också innebär ett väsentligt avbräck.
Över huvud taget leder söndagsförbudet
till en ökad isolering för människorna
ute i glesbygden.

När man vet i vilken stor omfattning
taxibilarna nu utnyttjas för rena nöjesresor
på lördags- och söndagskvällar, får
man inte heller förvåna sig över att en
och annan jordbrukare frågar sig, varför
han inte kan få använda sin traktor på
söndagen för nödvändiga transporter, för
att ploga en väg, för att forsla mjölk till
mjölkpallen — det kan vara lång väg dit.
Söndagsförbudet ter sig för dessa människor
än mindre acceptabelt i ett läge,
när man anser sig kunna vara mera generös
med bränslet för att ordna varmvattnet
i hyresfastigheterna.

Det finns all anledning för handelsministern
att taga upp denna fråga till
omprövning och göra det snarast möjligt.

Låt mig också säga ett par ord i några
skattefrågor.

Här ställs nu, såsom det utlovats från
regeringspartierna i valrörelsen, i utsikt
en proposition om en höjning av de kommunala
ortsavdragen. Det innebär en
skattelättnad för alla, siirskilt för de
mindre och medelstora inkomsttagarna,
en skattelättnad som är välkommen och
möjliggöres därigenom att staten skall
kompensera kommunerna för skattebortfallet.
Men jag vill understryka även denna
gång, herr talman, att reformen inte
får någon som helst skatteutjämnande
effekt, och jag vill påpeka vikten av att
skatteutjämningsproblemen inte förfuskas
därför att man genomför denna reform
av de kommunala ortsavdragen.
Riksdagen har med anledning av motioner
från vårt håll i höstas gjort ett mycket
bestämt uttalande i denna fråga, och
jag hoppas att regeringen snart skall
bringa detta problem, som är av så stor
betydelse för vår kommunala självsty -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

relse och för medborgarnas likställighet,
till en tillfredsställande lösning.

Låt mig, herr talman, också säga ett
par ord om en annan skattefråga. Vi skall
till årets riksdag få förslag som syftar
till att åtminstone delvis eliminera de
skattehöjningar som kan inträda till följd
av de starkt ökade taxeringsvärdena. En
ganska kraftig sänkning av repartitionstalet
för fastighetsskatten torde förestå,
men beträffande förmögenhetsskatten
tycks det finnas risk för att man håller
sänkningen alltför mycket i underkant.
Jag behöver inte påpeka, att detta problem
inte är aktuellt för skuldsatta jordbrukare,
men det finns ju också andra
människor. Man har ställt i utsikt skatteåtgärder,
som skulle verka så att man så
långt möjligt skulle eliminera höjningar
av skatterna på grund av taxeringsvärdenas
stegring. Här har en kommitté nu
förordat, enhälligt för övrigt, att man
skall höja det skattefria beloppet vid förmögenhetsbeskattning
från 50 000 till
80 000 kronor, men inte ändra skalorna.
Jag tänker här på de kraftiga höjningar
av taxeringsvärdena som har skett framför
allt i skogsbygderna. I många fall har
det blivit höjningar som ligger långt
över 100 procent. I en socken inte långt
från min hemsocken är det en person,
som råkar ha en behållen förmögenhet
för närvarande på ungefär 70 000 kronor
— det är i stort sett hans taxeringsvärde
på gården. Om nu taxeringsvärdet fördubblas
och han åker upp i en behållen
förmögenhet av 140 000 kronor, leder ju
detta till att — även om förmögenhetsskatten
i framtiden börjar vid 80 000
kronors förmögenhet — mannen plötsligt
måste betala inte som nu 100 kronor
i förmögenhetsskatt per år, utan 420 kronor,
alltså en dryg fyrdubbling. Jag kan
inte finna detta rimligt med hänsyn till
de utfästelser som regeringen har gjort.
Därför hoppas jag att man inom regeringen
tar detta förslag under omprövning.

Till sist vill jag understryka, att det
inte iir så märkvärdigt, att man inom
vårt parti med största intresse väntar på
den bebådade propositionen om möjligheterna
alt i större utsträckning kom -

Statsverkspropositionen m. m.
plettera de ofullständiga jordbruken med
skog. Jag vill också uttala eu särskild
tillfredsställelse över att årets riksdag
skall få ta ställning till en annan fråga
av mycket stor betydelse för det enskilda
skogsbruket, nämligen möjligheterna att
ta i anspråk ökade anslag till skogsbygdsvägarna
genom att bilskattemedel
disponeras för detta ändamål. Det är
glädjande att de initiativ, som bondeförbundet
tog för ett par år sedan, nu tycks
leda till praktiska resultat.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande
kungl. propositioner skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och hordlades följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

21, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 27, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning och för reglering
av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;

nr 28, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

nr 30, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom.
tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 310), in. in.;

nr 31, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1940
(nr 409);

nr 32, med förslag till lag angående
iindring i lagen den 14 maj 1954 (nr
320) om införande av landstingslagen;

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

nr 33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar; samt

nr 35, med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 19, av herrar öhman och Norling,
om den högre undervisningens demokratisering
genom införandet av studielön
eller motsvarande generella stipendier;

nr 20, av herrar Holmquist och Huss,
om inrättande av en professur i ekonomisk
historia vid universitetet i Lund;

nr 21, av herr Boman m. fl., om tillsättande
av andliga rådgivare vid ungdomsvårdsskolorna
;

nr 22, av herr Grym in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Vattendomstolarna: Avlöningar;

nr 23, av herr Weiland m. fl. angående
en central forsknings- och experimentverkstad
för konstruktion av proteser
m. m. åt invalider;

nr 24, av herr Svensson, Rikard, m. fl.,
om anslag till bidrag för installation av
radiotelefon å mindre handelsfartyg;

nr 25, av herr Ohlon, om ändrade tullsatser
för vissa slag av nät; samt

nr 26, av herr Birke, om åtgärder för
att förhindra sexualförbrytelser mot
kvinnor och barn.

Justerades ett protokollsutdrag för
detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 17.06.

In fidem
G. H. Berggren

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Måndagen den 21 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! För någon vecka sedan
kunde man i en av huvudstadens tidningar
läsa en mycket målande skildring
av liur man reagerade på Färingsö,
när man fick besked om att snabbutredaren,
generaldirektör Åke Rusck, slagit
fast, att den nya storflygplatsen för
Stockholm skall förläggas till Skå, där
man alltså nu får lov att maka åt sig för
att ge utrymme åt de stora reavidundren.
Tidningen konstaterar, att generaldirektör
Rusck i dag inte finner några vänner
på Svartsjölandet och fortsätter:
»Man anser allmänt på Mälaröarna, att
’den där Rusck’ kan rumstera med sina
vattenfall uppe i Norrland bäst han vill
men låta en bygd, som har kulturtraditioner
sen stenåldern, vara i fred».

Citatet är i sin enkla öppenhjärtighet
rätt avslöjande. När »den där Rusck»
rumsterar uppe i Norrland och på ett
otal ställen sätter under vatten områden,
i jämförelse med vilka storflygplatsen i
Skå bara är en liten struntplätt, och då
»vi i vattenfall» förstör de norrländska
forsarna ocli fallen och fördärvar fisket
och mycket annat, då spelar det inte någon
större roll — då kan man blunda.
Men om samme herr Rusck vågar sig på
att lägga beslag på bara en liten bit av
en ö utanför Stockholm, gör han sig
strax skyldig till ett helgerån. Då talar
man om kulturtraditioner, precis som om
det inte fanns någonting av den varan
också i Norrland. Men däruppe i Norrland
gör man inte bara slut på några traditioner
och några hemman och hem,
man gör också slut på skönhetsvärden
av en sådan grad och omfattning, att

vårt land blir väsentligt mycket fattigare,
ju längre herr Rusck får rumstera däruppe.

Men, kan man fråga, om något förintas,
så kommer det väl också någonting
annat i stället? Svaret blir att så är det
naturligtvis. Vi får nya kraftverk, och
ingen förnekar att detta har haft och
har en oerhörd betydelse för vårt land
och att vi bygger en icke oväsentlig del
av vårt välstånd just på vad dessa kraftverk
levererar. Visserligen rinner elkraften
sedan så gott som helt söderut, men
vi i Norrland bör väl ändå vara tacksamma
enligt den goda satsen, att det är
saligare att giva än att taga. Den satsen
tycks emellertid icke gälla för folk med
kulturtraditioner sedan stenåldern.

Nu är det kanske inte så märkvärdigt
att man mitt i reaåldern träffar på människor,
som vet så litet om vad Norrland
är och ger och vad man gör i Norrland.
Kommunikationerna dit upp har ju
knappast fått följa med i utvecklingen.
Det tar sannerligen sin runda tid att
komma dit. Ungefär två tredjedelar av
vårt land ligger norr om Stockholm, men
på de två tredjedelarna finns det endast
en plats som har regelbunden flygförbindelse.
Vi ligger hopplöst efter Finland.
Umeå trodde väl en gång, att staden trätt
in i den nya tiden, då dess fäder i fast
förtröstan på statens löften lade ned
drygt en miljon på vad som skulle bli ett
flygfält men som aldrig blev det eller i
varje fall ännu inte har blivit det.

Nu har vi — det skall villigt erkännas
— en halv flygförbindelse till det mellan
Umeå och Örnsköldsvik belägna
Olofsfors. Dit upp flygs nämligen den
kultur och annat som stockholmstidningarna
liar att ge, och så får norrlänningarna
följa med som returfrakt — som
makulatur skulle man kanske kunna säga,
men det bör i så fall inte betraktas
som någon elakhet. Det är tvärtom så, att
vi är glada åt att ha den där förbindelsen,
och intresset har också visat sig i

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
den goda tillslutningen av passagerare
under den tid denna möjlighet att flyga
söderut funnits.

Skulle kommunikationsministern kunna
hjälpa till, så att denna flygförbindelse
i fortsättningen inte behövde vara ensidig,
skulle vi i den berörda bygden
vara mycket tacksamma, samtidigt som
vi skulle önska samma goda åt många
andra norrländska bygder. En sådan åtgärd
skulle liksom markera, att det inte
enbart är angeläget att komma från
Norrland till Stockholm, utan också att
kunna komma från Stockholm norrut.

Annars rinner, som sagt, det mesta lättast
söderut — det må nu gälla elkraft
eller pengar. För någon tid sedan fick
jag tag i en utredning, som visserligen
inte är alldeles färsk men som säkerligen
utmärkt speglar också dagens situation.
Den hette »översikt av influtna
samt för olika ändamål använda fiskavgifter
utdömda enligt vattenlagens 2 kap.
10 §». Av de till utredningen fogade tabellerna
framgick det att Jämtlands och
Västernorrlands län är mycket stora leverantörer
av dylika avgifter, vilket inte
heller är så underligt, då de stora kraftverken
tillkommit inom just dessa båda
län.

Nu är det emellertid på det sättet, att
kraftverksbyggen har en särskild förmåga
att förstöra fisket, och det borde
väl därför i all rimlighets namn vara så,
att de avgifter, som dessa kraftverksägare
betalar, skall gå till att förbättra fisket
just i de berörda vattenområdena.
Men så sker inte alls. Medan t. ex. ett år
från Västernorrland inbetalats cirka
27 000 kronor och från Jämtland 54 000
kronor —■ under 1956 har det säkerligen
varit betydligt mera — så bär till fiskefrämjande
åtgärder i dessa båda län endast
en liten bråkdel kommit tillbaka.
Däremot har enligt utredningsmannen
betydande belopp gått till »utplanteringsverksamhet
i ett flertal vattendrag
i södra Sverige», vilken verksamhet sedan
koncentrerats »till ett visst vattendrag,
Kävlingeån i Skåne». Det sista
kanske var onödigt att påpeka. Utredningsmannen
konstaterar vidare, att i
förhållande till medlens storlek bidra -

gen till Jämtlands län är påfallande låga.
Däremot har —■ och han använder
ordet »givetvis» -—- till Stockholms län,
därest hänsyn tages till de inbetalda avgifternas
storlek, utgått oproportionerligt
höga bidrag.

Medan man utarmar de norrländska
fiskevattnen, tar man samtidigt av de
norrländska kraftverken upp stora bidrag,
som sedan användes till försöksverksamhet
i Skåne och till att förbättra
gäddtillgången i Stockholms skärgård.

Det rinner från norr till söder.

En annan men absolut färsk utredning
visar, att antalet ungdomar i åldern 9—
20 år ökar kraftigt i Norrland fram till
1960, och att denna ökning främst kommer
att gälla pojkarna. Västernorrlands
län kommer sålunda år 1960 att ha 25
procent flera pojkar än flickor. Naturligtvis
blir det mycket stora problem att
klara utbildningen av dessa ungdomar.
Redan nu föreligger ju stora svårigheter,
och de kommer att växa betydligt.
Bland annat kommer det med all säkerhet
att bli mycket svårt att skaffa de
nödvändiga lärarkrafterna, åtminstone
för den högre utbildningen.

I det sammanhanget är det nästan
pinsamt att behöva erinra om den motion,
som förelåg vid höstriksdagen och
som gick ut på vidtagande av åtgärder
för att stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft i de fyra nordligaste
länen. Statsutskottet och dess femte
avdelning konstaterade kallt, att »åtgärder
syftande till att upphjälpa situationen
inom en landsända måste förutsättas
medföra en motsvarande försämring
inom andra områden av landet».
Och ovanpå detta lade man det gamla
talet om risken för vittgående konsekvenser,
och så blev motionen avslagen.
Det skall emellertid bli utomordentligt
intressant att se hur statsutskottets femte
avdelning kommer att reagera inför
det förslag till uppgörelse med de statsanställda,
som framlagts av avdelningens
förutvarande ordförande, civilminister
Lindholm. Har man inte också i den
uppgörelsen vidtagit rätt kraftiga åtgärder
för att klara bristsituationer på visst
håll? År det inte risk för att det blir

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

försämring på något annat håll, t. ex.
på landsbygden? Finns det inte här risk
för vittgående konsekvenser, kanske till
och med en regeringskris?

Naturligtvis får vi i Norrland söka
klara oss så gott det går. Det kommer
att bli svårt, och det kommer att kosta
mycket. Den enda trösten är att vi också
här kommer att få uppträda som givare.
Sedan vi bekostat de ungas utbildning
och de är färdiga att börja göra
rätt för sig, åker en betydande del av
dem söderut. Dit går strömmen.

Nåja, ibland händer det väl också att
det kommer någonting norrut. Härförleden
överraskade ju regeringen de goda
västerbottningarna genom att skicka
dem en skåning till landshövding. För
några blev det kanske en liten chock.
Hade det hänt för 35 år sedan, då jag
var västerbottning och mycket ung,
skulle även jag ha funnit mig smått
chockskadad. Den tiden ansåg jag nämligen
—- därtill föranledd bl. a. av ett
par skånska lantmäns om dunderokunnighet
vittnande norrlandsreflexioner —
att Norrland borde få njuta något skydd.
Jag skrev den gången, att näst efter
myggen var det värsta, man kunde råka
ut för i Norrland skåningar, och jag
tyckte mig ha full anledning att i ett
P. S. tillägga, att jag vid närmare eftertanke
föredrog myggen.

Sedan dess har många, många miljoner
kilowatt runnit i högspänningsledningarna
söderut och många många miljarder
plockats in i landet tack vare Norrlands
trävaruindustrier och gruvor. Sedan dess
har jag också haft anledning att tänka
om, och detta har jag gjort så grundligt,
att jag numera anser att Norrlands chanser
att komma fram i ljuset ökar med
varje skåning som bosätter sig däruppe
och att skaldens tro, om framtidslandet
Norrland att »i Sveriges kungakrona pärlan
varder du en gång» inte kommer att
förverkligas, förrän en del av barnen i
Uno Olofssons Lycksele, Pålssons Lit och
Gryms övertorneå talar med någon
skorrning i rösten. Herr Filip Kristensson
är välkommen till Norrland, och vi
tackar regeringen och hoppas alt den
skickar oss många duktiga skåningar till.

Statsverkspropositionen m. m.

Innan landshövding Elof Lindberg i
Umeå lämnade sin post, gjorde han ett
uttalande för västerbottenstidningarna,
ett uttalande som närmast kan betraktas
som ett testamente. Tidningen Norra
Västerbotten i Skelleftå summerar och
erinrar om att en av landshövding Lindbergs
sista ämbetsåtgärder var att sätta
sitt namn under ett remissyttrande angående
förslaget om successiv avveckling
av fastighetsbeskattning. Han begagnade
här tillfället att föra fram de
krav han funnit inte bara nödvändiga
utan också högeligen rättvisa gentemot
Norrland och som innebär att de kommuner,
där vattenfallen ligger, skall få
skälig kompensation för den rikedom
som forsarnas utbyggande tillför kraftverksföretagen.

Elof Lindberg har tänkt sig en allmän
elavgift att uttagas av kraftverkens ägare
och att fördelas inom de kommuner
och län, där den utbyggda vattenkraften
befinner sig — de uppdämda sjöarna
då icke att förglömma. Den vägen borde
vara framkomlig.

Strömmarna rinner söderut, och om
regering och riksdag inte visar större
intresse än hittills för den dammbyggnad,
som kan bevara en något större del
av resurserna i Norrland åt Norrland,
kommer man en dag att göra den tråkiga
upptäckten att man hängivit sig åt
ett nytt förödande baggböleri.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Av de många problem,
som årets riksdag har att ta ställning till,
är det åtskilliga som är så kontroversiella,
att det säkerligen blir svårt att nå
enighet. Innan jag övergår till att beröra
en del av dessa problem, vill jag
dock först nämna några ord om själva
utgångspunkten för remissdebatten,
nämligen den framlagda statsverkspropositionen.

Inflationsklimatet sätter fortfarande
sin prägel på budgeten, även om man
måste säga att det kanske inte liar kommit
till så starkt uttryck i den nya budgeten
som har skett tidigare och som
kanhända borde ske även nu. Vi iir

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
emellertid alla medvetna om att det inte
precis ar något lekverk att göra upp en
svensk statsbudget. Vi måste därför alla
hysa förståelse för de besvärligheter som
finansministern haft att brottas med.

När man diskuterar årets budget, kan
det alltid vara anledning att se tillbaka
på vad som förekommit tidigare år. Det
är så lätt för oppositionen, som inte behöver
ta det direkta ansvaret för statens
finanser, att kritisera regeringens
handlande. Under hela valrörelsen fick
vi t. ex. höra, att det fanns gott utrymme
i den nu löpande budgeten för större
skattesänkningar. Man riktade också
från oppositionens sida häftig kritik mot
att staten tvångssparade pengar genom
att överbalansera budgeten. Det måste
väl vara med rätt blandade känslor som
man från oppositionspartiernas sida nu
läser vad som står på sid. 17 och följande
sidor i finansplanen, där man får
upplysning om hur årets budget kommer
att utfalla. I stället för den stora
överbalansering, som man byggde så
mycket på för några månader sedan,
måste vi nu låna upp 600, 700 miljoner
kronor. Jag måste alltså konstatera att
oppositionen gjorde en total felbedömning,
när man i sin agitation så hårt
kritiserade den överbalansering som
från början fanns i budgeten. Vi från
vårt håll har alltid hävdat, att man inte
får räkna alltför knappt utan måste ha
en ganska försvarlig marginal. Erfarenheterna
från tidigare år talar också för
att detta är riktigt. Vi upplevde samma
sak år 1952. Oppositionen talade då om
att det skulle finnas en miljardöverbalansering.
Genom bl. a. höjda utgifter för
försvaret och vägarna reducerades överbalanseringen
det året, om jag inte missminner
mig, till 50 miljoner kronor.

Jag nämner detta inte endast för att
erinra oppositionen om den felbedömning
som den här gjort, utan därför att
jag hoppas att det inträffade skall utgöra
en erinran att vara lite försiktigare,
när man från den sidan bedömer budgetutsikterna.
Vi skulle för övrigt ha önskat
att budgeten, om det varit möjligt,
skulle ha varit ännu något stramare än
vad nu är fallet.

Om jag sedan, herr talman, skulle säga
några ord om den ekonomiska politik,
som regeringen fört, och de alternativ
som åtminstone teoretiskt funnits, kan
jag till att börja med konstatera, att fastän
man måst vidta många hårda och
obehagliga åtgärder, så har regeringen i
stort sett lyckats med sin politik. Vi har
visserligen fått en viss prisstegring, men
den har under en lång tidsperiod varit
ganska måttlig. Man kan naturligtvis nu
i efterhand diskutera, om de åtgärder
som vidtagits varit de rätta eller felaktiga.
Från oppositionens sida har man rekommenderat
en politisk försöksverksamhet
som teoretiskt har den underbara
egenskapen att den på ett lättvindigt
sätt löser alla de problem som vi andra
anser mycket besvärliga och dessutom
gör detta utan att behöva medföra några
olägenheter för medborgarna. Det är
klart att man undrar, hur egentligen
denna geniala politik skulle utformas
och varför den skulle vara så mycket
bättre än den som regeringspartierna genomfört.

Undersöker man detta problem, tror
jag att man kommer till det enkla resultatet,
att denna politik, som oppositionspartierna
förordar, är så utomordentlig,
helt enkelt därför att den inte genomförts.
Den har inte kommit att tillämpas
i det praktiska livet, och då går det alltid
att fortsätta med att hålla sig i det
blå och låta bli att hålla den kontakt
med verkligheten, som behövs för att
kunna föra en realistisk politik. Det är
rätt intressant att i dagens debatt — det
har gällt tidigare också — se bristen på
förslag till konkreta åtgärder från oppositionssidan.
Därifrån ges mycken kritik,
och man för fram allmänna uttalanden,
men det är sällan som vi får höra konkreta
uppgifter om vad som bör genomföras.
Begär man ett svar, så får man
ibland höra att nu har det under en så
lång tid förts en felaktig politik, att det
inte är lätt att reparera skadan. Om det
är så måste dock oppositionen tänka på
att Sverige inte upphör att existera, om
vi skulle skifta regering, och vilken regering
som än träder till måste den ta
hand om landets angelägenheter. Vi är

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

nog nödsakade att hålla fast vid den
strama politik, som vi fört under senare
år.

Man kan då fråga sig, om de åtgärder
som vidtagits räcker till och över huvud
taget vad vi hör föra för politik under
den närmaste tiden. Såsom jag nämnde
tidigare, har det vidtagits åtskilliga åtgärder
på olika områden, och de har lett
till att situationen kunnat i stort sett bemästras.
Emellertid bör beaktas, att
det finns två mycket väsentliga områden,
som inte varit eller i mycket ringa
mån varit föremål för åtgärder. Det är
löne- och prisutvecklingsområdena. Det
är inte för att direkt påkalla åtgärder på
de områdena som jag nämner detta. Vi
har i Sverige hävdat att arbetsmarknaden
bör vara fri, vilket vi också framhållit
i internationella sammanhang. Vi
har också mer och mer strävat efter en
fri prisutveckling. När vi har gjort ingripanden,
har det endast varit vid särskilda
tillfällen. Det måste emellertid
starkt understrykas att frihet alltid medför
ansvar. T anslutning till vad LO:s
ordförande, herr Geijer, sade tidigare i
dag, vill jag göra den reflexionen, att
skall den nu pågående lönerörelsen resultera
i en löneökning, som går långt
utöver vad det ekonomiska läget medger,
är det inte lätt att genom politiska
åtgärder reparera den skada som skett.
Jag vill också ifrågasätta hur länge vi
inom det parti, som jag representerar,
vill vara med om att genom impopulära
åtgärder reparera vad en alltför långtgående
lönerörelse kan åstadkomma för att
driva på inflationen. En stor del av mitt
partis medlemmar är jordbrukare, som
har sina avtal bundna för tre år, och de
får varken fyra eller åtta procents ökning
på sina löner.

.lag vill dock inte ensidigt vända mig
mot löntagarsidan. Vi har under flera år
väntat på en prissänkning. .lag tror att
för några år sedan fanns det en särskild
anmärkning i statsverkspropositionen,
att man skulle kunna nå en rcallöncförbättring
just genom prissänkningar och
all alltså någon höjning av de absoluta
lönerna inte skulle behöva vidtagas. Den
prissänkningen har dock uteblivit. Utan

Statsverkspropositionen m. m.
att vilja utöva någon kritik mot de svenska
företagarna — det kan vara svårt att
bedöma — är man dock litet förvånad
över att prissänkningarna låtit vänta på
sig så länge.

I detta sammanhang kan man också
ifrågasätta, om det råder en tillfredsställande
ordning på arbetsmarknaden. Att
börja med förhandlingar i december, vilka
sedan håller på fram till in i juni på
olika områden, skapar knappast det lugn
på arbetsmarknaden, som skulle vara
önskvärt. Bör inte övervägas, om inte
arbetsmarknadens avtal på samma sätt
som för jordbrukarna skulle gälla för en
längre tid och då givetvis, vill jag tilllägga,
med en från början fastställd kompensation
för den produktionsökning
som kan komma att äga rum?

I dagens debatt förefaller det, som om
man på vissa håll fäster större vikt vid
att den nuvarande regeringen finns till
och verkar än vilka åtgärder som den
vidtagit. Jag märkte dock samma av
rädsla litet darrande röst, när man talade
om cn regeringsbildning, som förmärktes
mycket starkt efter valet. Man
har emellertid hela tiden letat efter
sprickor i denna regering och att den
skulle gå sönder när som helst. Det talet
är inte något nytt för oss, utan det
började redan den 2 oktober 1951, d. v. s.
dagen efter det att koalitionen hade bildats.
Men vad jag tycker att man skulle
ha rätt att fordra är, att när oppositionen
utövar kritik, så bör den också ha
något positivt att komma med. Av de regeringsmakare,
som högern och folkpartiet
gjort sig till, borde man kunna fordra
litet mera konkreta besked om vad de
menar om det nu nödvändigtvis — såsom
det förefaller anses från deras håll
— skall bli någon ändring i den situation
som vi har för närvarande.

Herr Ewerlöf har fört fram tanken på
eu samlingsregering. Vi vet att han har
mycket starka sympatier härför. Men
herr Ewerlöfs partikamrat, herr Domö,
sade strax efteråt alt tiden ännu inte är
mogen att realisera denna tanke. 1 varje
fall är det så, att om idén med eu samlingsregering
inte accepteras från det
största partiet — det socialdemokratiska

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

■— så får väl oppositionspartierna ta sig
eu funderare igen på hur en ny regering
skall vara sammansatt. Vi är naturligtvis
tacksamma för den stora uppmärksamhet,
som herrarna i oppositionspartierna
ägnar vårt parti. Det skulle också vara
av intresse att höra, hur ni ämnar ordna
regeringsfrågan i en politisk situation,
som ni ibland förefaller vilja skapa i
vårt land.

Slutligen, herr talman, vill jag nämna
några viktiga landsbygdsproblem, som
har varit föremål för debatt och där
onekligen motsättningarna förefalla
stora. Här har nämnts tidigare om en
sak, som har väckt uppmärksamhet genom
att fyra av statsråden har reserverat
sig till statsrådsprotokollet, nämligen
frågan om dyrortsgrupperingen och
statstjänstemannens löner. Jag vill bara,
liksom herr Näsgård redan gjort, påpeka,
att vi alltid har haft vår principiella
uppfattning i fråga om dyrortsgrupperna
och att det inte är någonting besynnerligt,
att vi inte gör avkall på den. Vi har
under många år arbetat på att få bort
dyrortsgrupperingen, och vi har också
lyckats. På åtskilliga områden har vi fått
hort dyrortsgrupperingen, och på andra
bär vi fått en krympning mellan högsta
och lägsta dyrort. De utredningar, som
företagits och som man ibland använder
som stöd för sina påståenden om att det
måste vara en större spänning mellan
dyrorterna, har alltid gjort en massa reservationer
för de ovägbara faktorer som
innebär förmåner som städerna har och
som landsbygden inte kan få del av. Vi
kommer säkert inte heller att i vårt parti
göra avkall på vår principiella uppfattning
i fråga om dyrortsgrupperingen.

Det är ännu en viktig fråga, som man
har snuddat vid här och som jag vill understryka.
Det gäller åtgärder för att
komplettera småbruken med jord från
statens domäner och även från skogsbolagens
innehav. Frågan ligger fortfarande
på utredningsstadiet, men vi tror att
den bör kunna behandlas ganska snabbt.
Det är också en sak, där vi har vår principiella
uppfattning, och den är verkligen
mycket betydelsefull för landsbygden.

Slutligen vill jag också nämna, att det
har meddelats att det kommer en proposition
om hur vi skall lösa pensionsfrågorna.
I det avseendet vill jag bara
säga, att när dessa bestämmelser utformas,
får de inte på något sätt missgynna
landsbygden eller vissa grupper. Om
man gör det, anser vi att förslaget inte
kan accepteras. Det är fullt berättigat,
att jordbrukare, hantverkare, handlande,
lantarbetare, fiskare, skogsarbetare och
sådana grupper får sin pensionsfråga
ordnad på samma sätt som andra. Därför
kommer vi från vår sida att bestämt
hävda, att det skall ske absolut rättvisa
i fråga om pensioneringen, och detta
kan genomföras bäst genom att de nuvarande
folkpensionerna förbättras.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det har både i den pressdebatt,
som har följt på presentationen av
årets budget, och i kammarens debatt här
under dagen framställts mycket skiftande
omdömen om den budget som nu ligger
på riksdagens bord. Värdeomdömena har
representerat hela skalan. Jag skulle kunna
citera några rubriker ur pressen under
denna senaste vecka: En svag budget,
en dyster budget, stagnationens nya budget,
betänklighetens budget, orkeslöshetens
finansplan, en lös finansplan, en
ofärdig finansplan, en utgiftsexplosion,
en svagare men långt ifrån svag budget,
eu stark budget, en högskattebudget —
detta är rubriker i oppositionspressen.

Oppositionspressen har också varit
vänlig och satt betyg på finansministern:
Tvehågsen finansminister, resignerad finansminister,
pessimistisk finansminister,
lugn finansminister, orolig finansminister,
flöjtspelande finansminister,
finansministern blek om kinden, Sträng
svävar på målet och socialisten Gunnar
Sträng. Ja, jag har sagt tidigare i andra
kammaren, att jag självfallet är djupt
rörd av all denna omtänksamhet om min
ringhets fysiska och psykiska välbefinnande.
Tyvärr har jag litet influensa just
nu, men i övrigt är förhållandet oföränderligt
gott. Huruvida den för riksdagen
presenterade budgeten är en svag

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

budget eller en stark budget eller någonting
mitt emellan, har den allmänhet,
som inhämtat sitt kunnande ur oppositionspressen
under dessa sista tio dagar,
knappast kunnat göra sig någon föreställning
om, då uppenbarligen oenigheten
varit så markerad. Det är emellertid en
gammal god förlikningsmannaregel, att
därest alla berörda parter är arga och
missnöjda med resultatet, så är resultatet
ett ganska gott uttryck för en riktig avvägning,
en riktig kompromiss, vilket
både ett förlikningsförslag och en statsverksbudget
onekligen är. Kanske vågar
jag inregistrera årets statsverksproposition
som alldeles särskilt vällyckad just
ifrån den synpunkten, att de belåtnas
antal har varit praktiskt taget obefintligt.
Jag tillåter mig emellertid att göra det
enkla påpekandet, att därest man kritiserar
en budget såsom varande svag, så
brister det åtskiligt i logiken, om man
samtidigt torgför sitt missnöje över den
alltför snåla behandlingen av olika anslag,
och sådant missnöje har fått rikligt
spaltutrymme i oppositionspressen under
dessa senaste tio dagar. »Statsverkspropositionen
har i fråga om väganslaget
givit trafikanterna en chock», säger Vägförcningens
direktör. Behandlingen av
försvaret har föranlett den i och för sig
ovanliga åtgärden att överbefälhavaren i
särskild skrivelse till regeringen tillkännagivit
sitt missnöje över prutningarna.
Medicinalstyrelsens chef protesterar mot
behandlingen av sjukvårdshuvudtiteln,
»finner det hela beklagligt och ser prutningarna
med djup oro». Väg- och vattenbyggnadsverkets
chef är allvarligt bekymrad,
när han tar del av statsbudgeten,
och anser »att sakkunskapen har
underkänts». Chefen för vattenfallsstyrelsen
beklagar sig över det honom tillmätta
investeringsutrymmet och anser
att det är »oklokt att visa den försiktighet
i atomprogrammet, som kommer till
uttryck i statsverkspropositionen».

•lag har varit med tillräckligt länge i
detta hus för att redan nu kunna säga
att innan kamrarna skils åt, kommer åtskilliga
förslag att ha sett dagens ljus,
förslag som alla har det gemensamt att
de skulle öka statsverksamhetens utgifts -

Statsverkspropositionen m. m.
sida ytterligare eller med andra ord göra
denna, såsom den nu presenteras bl. a.
från herr Ewerlöfs sida, svaga budget
ännu svagare.

För ett år sedan presenterade Kungl.
Maj :t en statsverksproposition, där statsinkomsterna
antogs täcka utgifterna såväl
på drifts- som på kapitalsidan, eller
med andra ord eu totalbalanserad statsbudget.
Jag tillät mig i förra remissdebatten,
den 19 januari 1956, slå fast att
det goda utfallet av budgeten för 1956/
57, d. v. s. för innevarande år, delvis
hade karaktären av en engångsföreteelse.
Vissa uppbördstekniska följdverkningar
av fastighetsskattens inläggning i källskatteuppbörden
gav just för innevarande
år en extra inkomst av engångsnatur.
Jag upprepade i den ekonomiska avslutningsdebatten
den 30 maj på nytt de argumenten
och underströk att vi genom
beslut, fattat vid 1956 års riksdag, om
sänkning av den direkta statsskatten reducerade
statsverkets inkomster framdeles
med 370 miljoner kronor per år. Jag
erinrade om att de indragna repetitionsövningarna,
som sparade oss 70 miljoner
kronor för innevarande år, var en engångsåtgärd.
Jag pekade vidare på förväntade
justeringar av statstjänarlönerna.
Jag har ett starkt behov att i dag
erinra härom i den, jag skall villigt erkänna
rätt fåfänga förhoppningen att
kunna göra intryck på oppositionens talesmän,
som under tiden från remissdebatten
i fjol till valdagen den 16 september
i bästa julgransplundrarstil nedlade
aktningsvärd energi och möda på
att dela ut ytterligare mycket mer av
statens medel i form av ytterligare skattesänkningar.
Skulle denna riksdag ha
följt oppositionens bild, skulle ytterligare
700 miljoner kronor ha delats ut
eller, låt mig säga, statsverksamhetens
resurser ha reducerats med 700 miljoner
kronor. Medan vi i dag presenterar eu
underbalansering på ungefär 280 miljoner
kronor, skulle denna underbalansering
i stället ha uppgått till 1 000 miljoner
kronor, om vi hade följt herrar
Fwcrlöf och Ohlon för ett år sedan. Jag
tror jag kan siiga: Gud vare tack ocli lov
att denna riksdag under föregående år

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ändå hade en sådan sammansättning att
oppositionens förslag tillbakavisades!
Tack vare detta behöver situationen inte
framstå såsom uppenbarligen orimlig
den dag som i dag är.

Utifrån mina bedömningar av den allmänna
ekonomiska situationen är läget
trots allt inte av den karaktären att det
finns grundad anledning att tala om en
misslyckad budget. Jag har tillåtit mig
att i beskrivningen av den ekonomiska
politiken utan omsvep erkänna att budgeten
är svagare i år än i fjol men att
den, därest inget oförutsett inträffar,
fortfarande bör kunna vara ett effektivt
och brukbart medel i vår kamp emot inflationsfaran.

Låt mig först säga någonting om totalbalanseringens
princip som sådan. I fjolårets
sista ekonomiska debatt den 30 maj
tillät jag mig säga följande: »Totalbalansering
eller icke totalbalansering står i
direkt förbindelse med den ekonomiska
situationen som vi bedömer den under
det år budgeten tillämpas. Lika naturligt
som det är att man arbetar med en underbalanserad
budget i depressionstider,
lika naturligt är det att man arbetar med
en total- eller överbalanserad budget i
inflationstider. Budgetpolitiken är enligt
min uppfattning till för att påverka det
ekonomiska skeendet och är i denna sin
innebörd av utomordentlig vikt och betydelse.
»

Jag sammanfattade mina synpunkter i
följande ord: »Jag menar alltså, att när
vi bedömer läget så, att det är nödvändigt
med en starkt balanserad, kalla det
gärna överbalanserad budget, så försöker
vi åstadkomma detta inom ramen för vad
som är praktiskt möjligt att genomföra.
När vi bedömer läget annorlunda, så
hänger vi inte fast vid överbalanseringen.
Man bör föra en flexibel budgetpolitik.
Liksom de andra instrumenten i
den ekonomiska arsenalen skall den ha
en flexibel karaktär.»

Jag kommer tillbaka till frågan, om
budgeten är stark eller svag, och jag vill
ytterligare slå fast att ett sådant omdöme
helt enkelt inte kan göras med bortseende
från det aktuella konjunkturläget.
Ser vi på budgeten utifrån mera tradi -

tionella utgångspunkter — om vi t. ex.
går tillbaka till de tider, då konjunkturbilden
präglades av en väsentligt stillsammare
atmosfär än den vi nu är vana
vid — så skulle dagens budget säkerligen
betraktas som en ovanligt stark budget.

Min värderade motdebattör i andra
kammaren, professor Ohlin, är ännu så
gammalmodig, att han i dagens debatt
har tillåtit sig att karakterisera denna
budget såsom en mycket stark budget.
Han har t. o. m. varit så charmerande,
att han rubricerat finansministern som
en kraftkarl!

Den nu presenterade statsbudgeten
innebär att vi skattefinansierar de statliga
investeringarna till cirka 88 procent.
Budgetens totalsumma är till 98
procent direktfinansierad och till 2 procent
lånefinansierad. Traditionellt och
med bortseende från budgetens betydelse
som vapen i konjunkturpolitiken och
som ett medel för samhällsekonomisk
stabilisering kan man självfallet presentera
en budget, där man lånar alla de
medel, som behövs för räntebärande investeringar.
Jag har emellertid personligen
den mycket bestämda uppfattningen,
att budgeten måste vara en aktiv faktor
i vår strävan att stabilisera samhällsekonomien.
Med den omfattning den
statliga verksamheten har i dag, präglar
den på ett avgörande sätt konjunkturbilden
och kommer med all sannolikhet
att göra det även för den framtid som
vi nu kan överblicka.

Sett från dessa utgångspunkter är den
budget, som nu presenteras riksdagen,
en så pass stark budget som förhållandena
medgiver. Utifrån nationalbudgetens
prognoser, som visar en något avlugnande
aktivitet i vårt ekonomiska
liv, kan den upplåning, som här begäres,
också till nöds försvaras. Men jag vore
inte ärlig, om jag inte innerst inne med
större tillfredsställelse även detta år
skulle ha velat presentera budgeten som
totalbalanserad.

Varför har inte finansministern gjort
detta, kan man fråga. Ja, till mitt försvar
har jag väl då endast att anföra, att
om detta hus i praktiskt taget hundraprocentig
enighet beslutar sig för att ut -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

ställa vissa växlar på framtiden, så betraktar
jag det såsom en politisk anständighetsfråga
att de växlarna också
blir inlösta. Riksdagen beställde föregående
år en uppjustering av barnbidragen.
Den presenteras i årets statsverksproposition.
Någon kanske säger, att
den träder i kraft i senaste laget med
hänsyn till att det här föreslås en tidsförskjutning
på ett lialvt år. Växeln löses
emellertid in, och tidsförskjutningen
får man enligt min mening acceptera
för att slippa den större olägenheten att
försvaga budgeten med ytterligare 100
miljoner.

Den politiska debatt, som under fjolåret
rullades upp för de svenska väljarna,
gav klart vid handen att politisk
enighet över hela linjen förelåg beträffande
den kommunala skattesänkningen.
Det finns någonting som heter förtroendekapital
i förhållandet mellan politikerna
och väljarna. Omsorgen om detta
förtroendekapital har gjort, att regeringen
här föreslår en inlösen även av den
växel, som den kommunala skattesänkningen
representerar.

De övriga stora kostnadsposterna —
170 miljoner ytterligare till försvaret,
140 miljoners ökning på skollnivudtiteln
och 230 miljoner i merutgift på statstjänarnas
lönekonto — tror jag att denna
riksdag praktiskt taget enhälligt kommer
att betrakta såsom ofrånkomliga.

Det ofrånkomligas nödvändighet och
politisk anständighet har utgjort de bjudande
argument, som inneburit att trots
en rigorös utgiftsgranskning den ur mina
synpunkter sett ideala målsättningen
— totalbalanseringen — inte helt kunnat
uppnås. Personligen beklagar jag
det, även om det förhållandevis rimliga
upplåningsbehovet, såsom jag nyss underströk,
kan försvaras mot bakgrunden
av en viss konjunkturdämpning. Men
allt är ju relativt här i världen. Den kritik
regeringen kan rikta mot sig själv
för att den över huvud laget i nuvarande
situation behöver belasta låneinarknaden,
är litet lättare att förlika sig med
mot bakgrunden av det förhållandet, att
eu ekonomisk politik efter oppositionens

<> Förxta kammarens protokoll 1H57. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
anvisningar skulle ha dubblat och tredubblat
detta upplåningsbehov.

Det vore emellertid en djupt missvisande
presentation, om jag gjorde gällande
att nästa års underbalansering
med cirka 300 miljoner är ett resultat
av regeringens känsla av nödtvång i fråga
om utställda löften och växlar. Den
är resultatet av den naturliga känslan
och av det förhållandet att regeringen
har blicken öppen för vad som brister
på samhällsverksamhetens olika avsnitt
och är beredd att intill gränsen för det
ekonomiskt möjliga sätta in sina krafter
på att reparera dessa brister. Justeringen
av barnbidragen har regeringen betraktat
såsom en fråga om social rättvisa
och anständighet. Man kan inte med
bärande motiv förneka, att utvecklingen
sedan 1947 har inneburit en omfördelning
av folkhushållets tillgångar till
barnfamiljernas nackdel. Regeringen
har velat tillrättalägga den orättvisan
och utgått från, mot bakgrunden av fjolårets
riksdagsuttalande, att den därvidlag
har stöd från riksdagens sida. Att
nästa steg på skattesänkningens område
föreslås bli en reduktion av den kommunala
beskattningen ligger helt i linje
med den grundsyn på skatteproblemet,
som regeringen alltid har gjort sig till
tolk för. Den tog sig uttryck i fjolårets
statsskattesänkning med huvudvikten
lagd på de mindre inkomsttagarna. Principen
följes vidare i år genom det förslag
om höjning av de skattefria kommunala
ortsavdragen, som längre fram
under riksdagen kommer att föreslås.
Det är således fortfarande en skattereform,
där den helt avgörande tyngdpunkten
i fråga om skattelättnader lägges
hos de mest behövande, d. v. s. de
lägre inkomsttagargrupperna.

Den genomgående upprustningen på
forskningens område, där fjolårets starka
engagemang i fråga om atomkraftens
exploatering för fredlig användning fullföljes
och väsentligt utökas, är vidare en
demonstration av att regeringen inför
riksdagen vill understryka vikten av utvecklingsbefriimjandc
och framåtsyftande
engagemang. Undervisningens sedan

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ett par år starkt pågående utbyggnad
fortsätter. Riksdagen har att ta ställning
till en skolhuvudtitel som, om man vill
lägga en sakligt objektiv syn på det hela,
präglas av aktivitet och ansvar för
framtiden. Den i ordets rätta bemärkelse
sociala demokratiseringsprocess, som
ligger i att våra ungdomar, bortsett från
föräldrarnas ekonomiska förhållanden,
får tillgång och möjligheter till studier
och utbildning, har fått ett konkret uttryck
i de generella allmänna barnbidragens
utsträckning till 18-årsåldern för
alla de ungdomar, som fortsätter sin utbildning,
oavsett vilket slag av utbildning
det vara månde. En genomgående
förhöjning av studiestödet för utbildningsstadiet
därutöver är ett konsekvent
fullföljande av dessa tankegångar.

Den sedan några år tillbaka fortgående
upprustningen på sinnessjukvårdens
område fullföljes i det förslag, som förelägges
riksdagen, till och med i ökad
takt. De nya mentalsjukhus, som byggs
i vårt land, gör rent bord med den gamla
orimliga och förlegade uppfattningen
att kropps- och mentalsjukvård kan bedömas
från olika utgångspunkter, värdesättas
och mätas med olika mått.

Gör man sig besvär med att se över
budgetens förslag på vårdområdet, finner
man att ett två- och tredubblat engagemang
i fråga om fångvårdens och
säkerhetsvårdens upprustning föreligger.
Upprustningsarbetet inom ungdomsvården,
omsorgen om invalider och partiellt
arbetsföra, har också fått sitt utrymme
i det förslag, som riksdagen år 1957 har
att pröva.

Jag är medveten om att denna allmänna
presentation kan kritiseras utifrån
mera specialist- och detaljbetonade synpunkter.
Den riksdagsman, som lägger
ned huvuddelen av sin energi på att
granska skolhuvudtiteln, kan naturligtvis
känna missräkning på en eller annan
punkt, där han eller hon skulle ha önskat
något längre gående medgivanden.
Samma situation uppstår för den, där
socialhuvudtiteln är det väsentliga. Liknande
synpunkter kommer självfallet att
aktualiseras för den som anser fångvårdens
problem, nykterhetsvårdens pro -

blem, ungdomsvårdens problem eller
skattepolitikens problem vara det för honom
mest avgörande. Jag har en känsla
av att riksdagsmän, tillhörande ett speciellt
parti, i denna kammare kommer
att uttala sitt missnöje över behandlingen
av försvarets anslagsfrågor o. s. v.
För regeringen liar det emellertid framstått
som önskvärt och riktigt att vid eu
allmän bedömning över hela fältet kunna
presentera en budget, som ger intrycket
av eu fortgående progressiv utveckling
på samhällets olika områden, ett tillrättaläggande
av vad som framstår såsom
brist och underlåtenhet i samhällsarbetet,
utan att därför spränga ramen för de
resurser, som är det bärande underlaget
för all utveckling, nämligen en fast samhällsekonomi.
Specialintressena har tillgodosetts,
men inom ramen för helhetsintresset.
Specialintressena får aldrig
spränga ramen för helhetsbedömningen.
Det är de enkla utgångsregler, som ligger
bakom den riksstat vi i dag diskuterar.

Den framtidstro, som måste vara drivkraften
i allt samhällsarbete, har regeringen
velat dokumentera, icke enbart
genom en välvillig behandling av undervisning,
forskning och familjepolitik
utan också genom att anonsera två till
sin vikt och omfattning helt avgörande
reformer för medborgarnas trivsel, trevnad
och trygghet. Jag tänker här på propositionen
om arbetstidsförkortning till
45 timmar per vecka, som denna riksdag
har att emotse, och den förstärkning av
ålderdomstryggheten, som pensionsfrågans
lösning kommer att innebära. Att
dessa två frågor, som var för sig har avgörande
omfattning och betydelse, nu
anses mogna för ett praktiskt politiskt
genomförande är en dokumentation av
att regeringen bedömer framtiden med
lugn och förtröstan.

Lugn och förtröstan — hur rimmar
de uttrycken med den redovisning som
regeringen presenterat i årets finansplan?
Kanske mången säger att detta
konstaterande icke rimmar alls. Vid närmare
eftertanke tror jag emellertid att
mitt omdöme håller. Vi redovisar visserligen
i nationalbudgetens kalkyler en
produktionsutveckling för år 1957, som

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

icke beräknas bli lika stark som vad vi
varit vana vid under efterkrigstiden,
bortsett då från uppbromsningen närmast
efter Koreakrisen. På samma sätt
är prognosen för investeringsutvecklingen
försiktigare i dag än under de sist
förflutna åren. Jag är emellertid angelägen
om att understryka osäkerheten i dylika
prognoser, som bygger på enkäter
hos industriföretagen och där vi erfarenhetsmässigt
vet, hur framtidsbedömningarna
relativt snabbt skiftar. Som ett
drastiskt exempel på detta kan nämnas
att bara den omständigheten, att innevarande
års budget i oppositionspressen
betecknats som en till ytterlighet svag
budget, under den senaste veckan satt
fart på aktiekurserna. Det behövs således
inte mer än att oppositionens politiska
ledarskribenter finner det nöjsamt att
häckla finansministern för att han inte
har lyckats totalbalansera budgeten,
förrän affärslivets barometer på nytt
börjar stiga mot det inflationsmärkta
gradtalet. Att det sedan inte finns något
sakligt underlag för temperaturstegringen
är en sak för sig Utslagen baseras
långtifrån på rationella grunder, och just
mot bakgrunden härav bör också prognoser
tas med hela den nypa salt som
är erforderlig. Det är alldeles uppenbart,
att skulle en känsla av att vi på nytt sladdar
in i en inflationskonjunktur bli bestående
— personligen hoppas jag, att
dagens debatt skall kyla ner atmosfären
i det avseendet — kommer som en följd
av eventuella inflationsförväntningar
med all säkerhet en extra pådrivare i
fråga om investeringsaktiviteten. Att vi
nu på nytt på längre sikt räknar med en
lugnare investeringsutveckling är följaktligen
en logisk följd av att de målmedvetna
insatser både på finans- och penningpolitikens
område, som kännetecknat
de två senaste åren, rimligtvis bör verka
i den riktningen. Vi betraktar arbetsmarknaden
som mera balanserad i dag
än tidigare, utan att vi i något avseende
kan tala om att något arbetslöshetsproblem
i allmän bemärkelse föreligger. 1
den mån sysselsättningssvårigheter har
uppstått, är dessa lokalt och branschmässigt
betingade och uppträder jämsi -

Statsverkspropositionen m. m.

des med att vissa andra områden inom
vårt produktiva liv fortfarande saknar
tillgång på erforderlig arbetskraft, däribland
viktiga valutaskapande basindustrier.
Arbetsförmedlingens funktionsduglighet
kommer ju i en sådan situation
på ett alldeles särskilt sätt i blickpunkten.

Den ekonomiska politik, som förts under
senare år, har lett till en avsaktning
av expansionstakten bl. a. på investeringsområdet.
Jag har tillåtit mig att i
finansplanen utgå från att detta är en
tillfällig företeelse, en nödvändig eftergift
åt våra strävanden att genom en
konjunkturdämpning stabilisera det ekonomiska
livet, och utifrån denna bättre
balanserade ekonomi få möjligheterna
till ökad framstegstakt i fortsättningen.
På längre sikt har vi allesammans ett
odisputabelt intresse av att investeringsverksamheten
i samhället hålls på hög
nivå och att investeringskvoten ökar,
även om det skall ske på bekostnad av
konsumtionsandelen, d. v. s. vår naturliga
och mänskliga önskan att omedelbart,
helst i dag och utan att vänta på morgondagen,
snabbt och radikalt höja vår levnadsstandard.
Den omnämnda dämpningen
av konjunkturen har dessutom
haft sin positiva återverkan på vår betalningsbalans.
I absoluta tal har valutareserven
under 1956 ökat med 214 miljoner,
tyvärr som ett resultat av vissa förskjutningar
i de internationella betalningarna
och inte som ett uttryck för
vår utrikeshandels utveckling. Men fortfarande
lever vi i fråga om utrikeshandeln
över våra tillgångar. Vår import på
11 400 miljoner betalar vi inte helt genom
exporten och våra sjöfartsinkomster.
En förlust på 175 miljoner redovisar
vi för 1950. Men denna förlust, och det
menar jag är en viss glädjande utveckling,
var för 1955 icke mindre till 414
miljoner, varför en förbättring i samma
takt som kännetecknar 1950 bör ge oss
rimlig anledning alt förmoda, att vi skall
komma fram till balans i vår utrikeshandel.
För min egen del betraktar jag detta
så värdefullt mot bakgrunden av valutareservens
betydelse som avgörande säkerhets-
och beredskapsfaktor i händelse

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

av sämre tider, att jag t. o. m. accepterar
både en försiktigare produktions- och
investeringsutveckling än tidigare, därest
denna kompenseras av eu fortskridande
förbättring av valutareserven.

Vid en bedömning av investeringsutvecklingen
på den privata sidan ger ansökningarna
om byggnadstillstånd också
en indikation på framtidsförväntningarna
inom det svenska näringslivet. Trots
den lugnare takt vi tror oss kunna avläsa,
ligger fortfarande önskemålen i
mitten på januari 1957 långt högre än
vad våra resurser ger oss möjligheter att
gå till mötes. Vi bar ansökningar om industriella
byggen för 380 miljoner inneliggande,
d. v. s. ett belopp som väsentligen
överstiger hela den kvot som skall
räcka för de tolv månader som representerar
år 1957.

I fråga om hur investeringskvoten i
vårt samhälle fördelas kan det ha sitt
intresse att notera, att den kommunala
hushållningen f. n. framstår som den
mest expansiva sektorn. I fråga om den
statliga investeringssidan visar utvecklingen
under 1950-talet otvetydigt på att
det är de militära investeringarna som
representerar den mest expansiva delen.
Jag nämnde nyss att vi allesammans är
intresserade av en utökad investeringskvot
inom den nationalekonomiska hushållningen.
Jag är medveten om att det
är eu populär propaganda att här framställa
de offentliga investeringarna som
den gökunge, som tränger de privata investeringarna
ur boet. Om vi först ser på
de statliga investeringarna och där avläser,
att den starkaste uppgången ligger
på den militära sektorn och därnäst på
väginvesteringarna — två områden där
jag skulle bli till ytterlighet förvånad, om
någon under dagens eller de kommande
dagarnas debatt yrkar på reduktioner
— så kvarstår de statliga affärsverken
och övriga investeringar i statliga aktiebolag
och administrativa byggnader
o. s. v. Kraftverkens utbyggnad, SJ:s
och telekommunikationernas utbyggnad
är så integrerande avsnitt av samhällets
produktiva liv, att en eftersläpning på
dessa områden hämmar sig omedelbart
i hela vår industriella utbyggnad.

I fråga om de statliga aktiebolagen och
de administrativa investeringarna i övrigt
ligger utvecklingstakten under de
sista sex åren lägre än motsvarande takt
på det privata området. De kommunala
investeringarnas snabba ökningstakt,
som avgjort ligger före både den statliga
och den privata sektorn, har sin väsentliga
förklaring i bostadsbyggandets omfattning
och den snabba urbaniseringsprocess,
som samhället för närvarande
genomgår. Det är liitt att i valrörelsen
yrka på ett bostadsbyggnadsprogram på
05 000 lägenheter och att samtidigt gruffa
över att de offentliga investeringarna
tränger de privata investeringarna åt
sidan. Det är omöjligt för kommunerna
att hålla igen på sina investeringar, om
vi begär ett kraftigt utökat bostadsbyggande.
Det är här fråga om gator, ledningar,
skolor, gemcnsamhetslokaler.
Härtill kommer allt annat, såsom reningsverk,
bilismens följdinvesteringar.
Allt detta ställer de kommunala myndigheterna
i tvångslägen, som kräver investeringsansträngningar
av enorma mått.
Personligen tror jag inte på några möjligheter
att gynna näringslivets industrianläggningar
på bekostnad av de offentliga
investeringarna, och ofrånkomligen möter
vi följaktligen problemet: investering
kontra konsumtion. Vill vi inom ramen
för en bibehållen fast samhällsekonomi
och utan inflation satsa mera på investeringarna,
bör vi vara djärva nog att se
sanningen i vitögat, eller med andra ord:
det måste ske på konsumtionens bekostnad.
Ifrån denna problemställning kommer
den gamla och alltid lika aktuella
frågan om sparandet in i brännpunkten.

Jag är väl medveten om att oppositionen
här har den gamla kända patentlösningen
till hands: det är skattesänkningen
som skall klara det hela. Det är den
som skall vara universalmedlet på hyllan
i oppositionens apotek för bot mot
sjukan »för stor konsumtion och för liten
investering». Skattelättnader för de
enskilda skall enligt oppositionens recept
innebära, att man kommer att avstå
från mycket av det, som livet lockar med
och bjuder och i stället lägger skärv till
skärv för framtida behov. Skattesänk -

Måndagen den 21 januari 1957 cm.

Nr 2

ning till företagen skulle fortfarande enligt
det traditionella receptet ge möjligheter
till en så snabb nyinvestering och
produktionsökning, att människornas
otillfredsställda förväntningar och deras
benägenhet att tillfredsställa dessa behov
icke skulle behöva ta sig utryck i en
prisstegrande efterfrågan, utan elegant
lösas och balanseras genom ett oavbrutet
stigande varuflöde till låga priser. Tyvärr,
ärade kammarledamöter, är allt detta
för bra för att vara sant. Vi människor
är inte så beskaffade, att vi i det moderna
trvgghetssamhället är beredda att
avstå från det extra, som vi anser gör
livet värt att leva. Och trots all standardutveckling
är ändå den ekonomiska situationen
för det ojämförligt stora flertalet
av vårt folk sådan, att ingen kan
moralisera över om folk använder sina
pengar för att tillfredsställa och öka sin
vanliga konsumtion. Fortfarande har vi
den uppfattningen, att eventuella skattesänkningar
bör komma dem till del, som
bäst behöver dessa. Därav följer också,
att skattesänkningen som efterfrågestimulerande
faktor är ofrånkomlig.

Hur ställer det sig då med en stark stimulans
till företagssparandet? Det torde
vara ofrånkomligt, att ett sådant är liktydigt
med stora vinstmarginaler och
därmed ett incitament till stora investeringar,
vilka erfarenhetsmässigt alltid aktiviseras
i tider av högkonjunktur och
överkonjunktur, då samhällets strävan
måste vara att i den ekonomiska balansens
intresse hålla tillbaka en alltför
stark investeringsbenägenhet. Det starka
företagssparandet — eller använd gärna
uttrycket »de goda vinstmarginalerna»
— innebär ofrånkomligen en god jordmån
för krav på betydande lönehöjningar
och ger också möjligheter för organisationerna
att driva igenom dem. I dagens
starkt organiserade samhälle, diir
också varje grupp bevakar sin plats, inte
bara på startlinjen utan också i loppet,
väcker denna utveckling anspråk på jämförliga
inkomsthöjningar på praktiskt
taget alla områden, hos folk i allmän
förvaltningstjänst, hos jordbrukare, över
lin vild taget på alla intresseområden, diir
man tar andras speciella framsteg som

Statsverkspropositionen m. m.
måttstock för kraven på sina egna. Slutresultatet
av en sådan kedjereaktion,
som kan utlösas av alltför stora vinstmarginaler
inom vissa områden, blir en
konsumtionsefterfrågan, som är högre än
vad våra reella resurser tillåter.

Jag kommer således fram till att vid
ett realistiskt betraktelsesätt är denna
enkla patentlösning, att allting skall ordnas
via skattesänkningar, någonting av
den populära medicinen — det är någonting
av homeopatmedicin, sockerpiller
och honungsvatten, som är helt utan verkan,
om vi vill komma till rätta med problemet
investering och konsumtion. En
medicinering, vars effektivitet ingen behöver
betvivla, är det ändå, om statsverkets
egen budget präglas av en sådan
stramhet och återhållsamhet, att det väsentliga
av statens egna investeringar
kan direktfinansieras. Den synpunkten
blir ännu mera angelägen i en tid, då det
allmänna konjunkturläget säger oss att
en sådan linje också har en samhällsekonomiskt
stabiliserande inverkan. Detta
har varit målsättningen för budgetarbetet
även innevarande år. Att det inte
helt lyckats, tror jag att jag i mitt anförande
har givit förklaring till.

Men det väsentliga i själva principen
har ändå genomförts. Jag är medveten
om att totalbudgetens brist, de 282 miljonerna,
förmodligen inte är det definitiva
utslaget av räkenskaperna för det
budgetår som ligger framför oss. Huruvida
utvecklingen kommer att kräva ytterligare
ingrepp i inflationsbekämpande
riktning har jag för dagen inte möjlighet
att göra uttalanden om.

Jag har tillåtit mig att beteckna den
ekonomiska redovisning som nu presenteras
riksdagen såsom delvis preliminär.
Jag har på sina håll häcklats för detta.
De viktiga avsnitt i den samhällsekonomiska
ekvationen som 1957 års lönerörelser
utgör iir än så länge en okänd
faktor. Jag har också som grund för
denna preliminära karaktiir hänvisat till
de internationella händelser som under
de senaste månaderna påverkat och
stört vår ekonomiska utveckling och
planering. Ingen kan för dagen säga att
den faran iir helt eliminerad. Däremot

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

tror jag mig om att kunna försäkra riksdagen,
att därest regeringen kommer
till den slutsatsen att ytterligare åtgärder
blir nödvändiga, så kommer riksdagen
också att få ta ställning till erforderliga
förslag.

Jag är på det klara med att många
är beredda att hasta fram och ivrigt
ställa frågan: »Vad är det för medicin
finansministern nu tänker på? Är det
något av de av de sex nationalekonomiska
professorerna utfärdade beska recepten
som är i görningen?» Jag tillåter
mig för dagen endast att göra det enkla
konstaterandet: låt oss först se hur det
hela utvecklar sig. Diagnosen i dag, om
vi argumenterar klokt och lugnt — och
det är ganska viktigt i det sammanhanget
— pekar inte på något egentligt sjukdomstillstånd.
En medicin, som ju alltid
har den olustiga benägenheten att smaka
illa, är det inte nödvändigt att inmundiga
i förskott. Det väsentliga är
att den konsumeras, om det en dag uppstår
ett behov av en medicinering.

Herr EWERLöF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig mycket
handikappad av att blott ha sex minuter
till mitt förfogande för att bemöta detta
långa anförande om vilket jag, för att
kvittera vad finansministern sade, skulle
vilja säga att det föreföll mig att i många
avseenden låta alldeles för bra för att
vara sant.

Den talare som stod här närmast före
finansministern förebrådde oppositionen
för den situation som hade inträffat genom
att inte totalbalanseringen lyckats,
och han talade om vad resultatet skulle
ha blivit om oppositionen fått som den
velat. Jag tyckte att detta var att ställa
förhållandena så på huvudet att det inte
påkallade något bemötande från min
sida, men till min häpnad tyckte jag mig
finna i finansministerns anförande att
han lutade någonstans åt samma håll.
Man märkte ingenting däri av den missräkning,
som jag tycker att han själv i
första hand borde ha känt och givit uttryck
åt över att den av honom lanserade
totalbalanseringstanken i det nu löpande
årets budget har misslyckats på

det sätt som har skett. Vi vet ju alla att
finansministern betraktade det som ett
minimikrav, att i den situation som rådde
hela den statliga låncbudgeten skulle
bestridas med tillgängliga inkomster. Det
lades ut på det sättet att därmed skulle
hela kapitalmarknaden vinna. Staten
skulle inte uppträda på den, och därigenom
skulle det bli större utrymme för
alla dessa andra intressen som är beroende
av möjligheterna att låna. De
skulle få fältet fritt.

Jag tillät mig i fjol att bestrida hela
denna tankegång. Vi accepterade inte
denna totalbalanseringsprincip och trodde
inte på att den skulle komma att leda
till eu sådan effekt, vad kapitalmarknaden
beträffar. Nu bar det ju visat sig att
den har spruckit med låt oss säga i runt
tal en miljard kronor. Det är dock inte
småsaker att vi till ledning för hela vårt
arbete först i januari månad 1956 serveras
en budget som basserar sig på denna
totalbalansering. Ännu när vi i maj månad
kommer till slutregleringen har vi
fortfarande detta såsom utgångspunkt att
den är totalbalanserad, och i valrörelsen
låter man inte förstå annat än att så är
förhållandet. Nu mindre än ett halvår
efteråt har detta förbytts i sin motsats.
Det där att staten inte skulle behöva låna
någonting redovisas nu med att staten
måste låna 700 miljoner kronor. Det är
inte småsaker på den trånga lånemarknad
som finns här i landet. Man måste
väl säga att detta är ett misslyckande.

Finansministern talar med vackra ord
om att budgeten måste vara flexibel, varmed
han väl menar att budgeten skall
vara sådan att man undan för undan
skall följa med utvecklingen och kunna
vidta de ändringar som blir behövliga.
Jag frågar mig: När finansministern,
som i så hög grad har identifierat sin
egen person med tanken på en totalbalansering,
såg varthän det hela löpte,
skulle inte då något av den där flexibiliteten
kunnat inträda som hade gjort det
möjligt att motverka den utveckling som
skett? Här har det bara basat, och man
har lagt på nya anslag. Den vanliga visan
när staten skall spara genom budgetöverskott.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vi liar bland annat de 80 miljonerna,
som någon här betecknade som en arrendeavgift
till bönderna. Allt har varit
tillåtet, och man har inte längre hört
talas om att det var nödvändigt med totalbalansering.
Tänk på all den smälek
som vi fick uppleva för de prutningar
som vi lade till grund för vårt skattesänkningsförslag.
Där fanns ett anslag
som hade den innebörden, att det var
fullkomligt riktigt att på driftbudgeten
betrakta det som en besparing att anslaget
ströks. Men det var också riktigt
när man från den andra sidan gjorde
gällande, att detta skulle i själva verket
öka statens behov av att låna med motsvarande
belopp, och därmed skulle totalbalanseringen
spricka. Det var om innebörden
av detta anslag som valrörelsen
i mycket hög grad kom att röra sig.
Nu har totalbalanseringen spruckit med
701) miljoner kronor, och det är som om
detta vore helt i sin ordning.

När vi sedan kommer över till förslaget
till budget för nästa år, visar det sig
också att det inte går att hålla fast vid
totalbalanseringen. Finansministern redovisar
nu resultatet med sina procentsiffror.
Jag måste erkänna, att jag inte
riktigt orkat följa med de där 88 procenten
och 98 procenten och vad det nu
är. Men finansministern menar, att det
fattas 282 miljoner för totalbalansering.
Innebär inte det i så fall att finansministern
— utöver det som måste lånas
på annat sätt — lånar upp 125 miljoner,
som är kommunala medel och som skall
återbetalas om två år, 375 miljoner, som
är insatta på budgeten för att steriliseras
och läggas utanför, och 321 miljoner,
som hör till bilskattemedelsfonden? Det
blir medel på tillhopa 821 miljoner, som
finansministern beräknar att ta i anspråk
för att få ekvationen att gå iiiop.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först en reflexion med
anledning av herr Bengtsons anförande,
som kom före finansministerns. Han använde
uttrycket, att vi har haft »en viss
prisstegring». Det vill till att ha anspråk.
Vi har haft en prisstegring på mer än

Statsverkspropositionen m. m.
50 procent under de sista elva åren, med
andra ord en prisstegring på fem procent
per år, och detta karakteriserar
bondeförbundets talesman såsom »en
viss prisstegring».

Herr Bengtson talade mystiskt om den
politiska situation, som oppositionspartierna
skulle ha skapat. Det var generöst
av herr Bengtson. Jag har annars
haft det intrycket, att den nya politiska
situationen skapats av bondeförbundets
väljare eller rättare sagt frånvaron av
bondeförbundets väljare.

Det var en mycket överraskande position
som finansministern intog i dag. I
mitt första anförande på förmiddagen
kände jag stort medlidande med finansministern
på grund av att han så skändligen
misslyckats med den totalbalansering
som han i våras triumfatoriskt utlovade.
Nu visar det sig emellertid, att
finansministern är ganska nöjd med sitt
verk.

Vad finansministern i övrigt sade gällde
ju närmast pressen. Han har tydligen
studerat pressen synnerligen noggrant,
och jag vill ge honom mitt erkännande
för hans nit. Men delvis har han väl ändå
slagit in öppna dörrar i sitt anförande.
Själv förklarade finansministern att
han lider av influensa. Detta kanske kan
förklara en del febriga överord som förekom
i hans anförande.

Herr finansministern är specialist på
julgranar. De spökade i fjol, och de spökar
i år. Det är reminiscenser från barndomen,
som kanske förklarar, att han
i sin framställning blandade ihop olika
budgetår här i dag. Frågan gällde, huruvida
budgeten var stark eller svag. Jag
menar, att budgeten är så bra som förhållandena
har medgivit. Jag har ingenting
att erinra emiot den budget, som finansministern
har presenterat i år, även
om utgiftsstegringen är skrämmande,
och jag känner ingen farhåga för den
underbalansering av totalbudgeten, som
förslaget innebär, eftersom statens lån
mer än väl motsvaras av den ökade förmögenhetstillgången
hos statsverket i
form av räntabla tillgångar.

I övrigt kunde man göra en mycket
intressant iakttagelse. Finansministern

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

räknade upp vad som här föreslås på
olika huvudtitlar. Det påminde närmast
om ett trontal. Det är kanske riktigt att
tyngdpunkten lagts i finansdepartementet,
eftersom det ju i alla fall förhåller
sig på det sättet — som finansministern
också sade — att grunden för det hela
är en fast ekonomi.

Finansministern yttrade att talet om
en svag budget — som jag för mitt vidkommande
anser vara överord — skulle
ha utlöst en ökad spekulation på aktiebörsen.
Jag tror inte att det är med
verkligheten överensstämmande. Att aktierna
bär gått upp de sista dagarna
hänger nog inte ihop med den statliga
budgeten utan med de farhågor som
återigen har kommit fram hos den
svenska allmänheten, nämligen att vi
står inför en förnyad engångsinflation.
Det är risken för penningvärdet som
spökar.

Till sist ber jag att helt få instämma
i vad finansministern nämnde om valutareserven
och det riskabla i att utbytet
med utlandet har varit så mycket sämre
de senare åren. Detta är en kärnpunkt
för ekonomien i ett land som vårt, som
är så beroende av utrikeshandeln. Om
utvecklingen skulle komma att fortsätta
såsom har skett under de senare åren
med en minskning av valutareserven,
kan valutareserven komma att förvandlas
till en valutarevers med svenska
folkhushållet som utställare.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Först några ord till herr
Ohlon. Jag förstår att han var missnöjd
över att jag inte ägnat mera tid i mitt
anförande åt vad han tidigare sagt här
i dag. Han har gjort sig mödan att göra
en hel del internationella jämförelser
om prisbildning och annat. Herr Ohlon
kom in på detta när han polemiserade
mot herr Bengtson. Jag utgår ifrån att
herr Bengtson svarar på detta själv, men
eftersom jag har en liten tabell i min
hand, som har sitt intresse när man talar
om priser, kan jag inte uraktlåta att
anföra några siffror.

Vi diskuterar väl, det utgår jag ifrån,

prisutvecklingen under den senaste 12-månadersperiod, som kan avläsas, d. v. s.
slutet på 195C i förhållande till slutet på
1955. Där finns en internationell framställning,
som omfattar alla länderna i
det ekonomiska samarbetet inom OEEC.
Bekymren blir litet lättare att bära, om
man finner att prishöjningen är en företeelse,
som har en universell karaktär.

I denna statistik redovisas det för Sveriges
del en konsumentprisstegring på ,‘i
procent. Storbritannien bär också 3
procent, Norge 5 procent, Nederländerna
4 procent, Italien 5 procent, Finland
12 procent, Danmark 4 procent och Belgien
4 procent. Det är faktiskt endast
Frankrike, Västtyskland och Förenta
staterna, som har klarat sig bättre än vi.
Dessa länder uppvisar en prisstegring
på 1 respektive 2 procent.

Man kan emellertid också ägna sitt
intresse åt att försöka analysera vad det
är som har åstadkommit denna prisstegring.
Ja, till 1 procent liar herr Ohlon
sin rättmätiga del i vad som skett. Den
är nämligen en följd av den prishöjning
på sprit, som riksdagen beslutade för
ett par månader sedan. Till en tredjedel
faller alltså vår prisstegring på spritprishöjningen,
och anständigtvis bör ju
inte herr Ohlon skylla ifrån sig på oss
andra för det som han själv har medverkat
till. Den andra tredjedelen som
konstituerar prisstegringen är en följd
av blockaden nere i Suezkanalen med
de våldsamt uppskruvade fraktsatserna.
Det blir en tredjedel kvar, som möjligen
herr Ohlon, med det fördomsfria sätt
som är hans eget, kan skylla regeringen
för. Men rätt skall vara rätt, och jag har
velat göra denna förklaring.

Låt mig sedan allra sist säga till herr
Ohlon, att jag är oförstående för den
medömkan han är vänlig nog att prestera
visavi mig. Han säger att han gillar
budgeten. Det är om jag har förstått
herr Ohlons mening en ganska hygglig
budget, i varje fall är det ingen svag
budget. Under sådana förhållanden behöver
jag ingen medömkan. Det måste
finnas någon smula logik i vad herr
Ohlon säger. Vidare kanske vi kan vara
överens om att om jag skulle komma i

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

den situationen att medömkan verkligen
vore erforderlig, är det möjligt att jag
valde en annan biktfader än herr Ohlon!

Herr Ohlon slutade med att säga att
finansministern är specialist på julgranar.
Låt mig komplettera det hela med
att säga, att herr Ohlon är specialist på
att plundra dem om han har en chans
att få göra detta.

Jag vill vidare, herr talman, säga någonting
till herr Ewerlöf. Han var ju
också mycket bekymrad över den missräkning
som väl borde besjäla mig i detta
nödläge, när vi icke i år kan presentera
en ny totalbalanserad budget. Men
jag erinrade i mitt anförande ord för
ord — det kan verifieras från riksdagens
protokoll —• den 16 januari i fjol
om jag betraktade fjolårets resultat delvis
som en engångsföreteelse. Det budgetmässigt
starka utfallet var ingenting
som hade permanent karaktär.

Det finns förklaringar till att budgeten
inte är helt balanserad. Vi har kunnat
konstatera hur källskatten har flutit
in sämre än vad man räknat med
normalt skulle ske. Det finns givetvis
någon förklaring till detta. Är det svårt
med krediterna ute i marknaden, så håller
man givetvis på sina skattepengar så
länge som det är möjligt. Vi har tappat
200 å 300 miljoner kronor i källskatteinkomster,
som vi normalt hade räknat
med att få in. Men dessa pengar är inte
borta. Det man inte betalar i källskatt
ser den fiskaliska staten till att man betalar
i kvarskatt. Det är således endast
fråga om en tidsförskjutning, men denna
tidsförskjutning har ändå gjort alt
innevarande budgetår har blivit 200 å
300 miljoner kronor sämre än vad vi
hade räknat på inkomstsidan och förmodligen
blir det kommande budgetåret
kännetecknat av samma fenomen.
Dessutom bär utgifterna blivit större än
vad vi för ett år sedan kunde räkna med
när vi talade om totalbudgeten.

Jag skall villigt erkänna att, som herr
Ohlon så iilskvärt uttryckte saken litet
lidigare i dag, den arrendeavgift på 80
miljoner kronor, som socialdemokraterna
betalar för koalitionen med bönderna,
visste vi ingenting om för ett år se -

Statsverkspropositionen m. m.
dan. Det kan naturligtvis vara en tröst
för ett tigerhjärta, att varken herr Ohlon
eller herr Ewerlöf — om jag minns rätt
— har röstat mot denna arrendeavgift,
när frågan presenterades riksdagen.

Herr Ewerlöf säger, att han aldrig har
bundit sig för någon totalbalansering.
Han är ju så djupt bekymrad över det
predikament, som finansministern —
som var totalbudgetfantast och nu misslyckats
— står inför i dag. Ja, finansministern
orkar bära sina bekymmer
själv, det måste jag säga till herr Ewerlöf,
och han har inte så mycket över för
denna medömkan. När vi för ett år sedan
diskuterade budgeten, var herr
Ewerlöf angelägen om att understryka,
att han inte på någon punkt ville förändra
denna totalbalanserade budget.
Alla de ökade bevillningar herr Ewerlöf
skulle yrka på, skulle balanseras av motsvarande
prutningar. Det finns intaget i
ett protokoll från föregående års remissdebatt,
som jag tyckte att det var intressant
att läsa igenom för en stund sedan.

Under hela den valdebatt vi förde
under fjolåret försökte herr Ewerlöf och
hans medarbetare — även om resultaten
var ganska misslyckade — ändå alltid
göra gällande för de svenska väljarna,
att de inte med en enda krona ville
försämra finansministerns budget. Eftersom
finansministerns budget var en
totalbalanserad budget, har jag faktiskt
inregistrerat herr Ew''erlöf såsom anhängare
av den totalbalanserade budgeten.
Jag tillät mig i fjol att göra den
lilla reservationen, att budgeten under
alla förhållanden bör ses som ett instrument
i konjunkturpolitiken. Det var riktigt
att arbeta med en totalbalanserad
budget i fjol. Jag håller med om att det
ur min personliga synpunkt skulle ha
varit angenämare alt kunna göra det
även i år. .lag sade i mitt anförande, att
man kan försvara ett mindre upplåningsbehov
i år, ty jag tror inte att pressen,
konjunkturmässigt sett, är lika hård
nu som för ett år sedan. Alla de spärrhakar
vi satt in i finanspolitiska och
penningpolitiska sammanhang bär ändå
gjort någon verkan, det skall inte bestridas.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är ingenting nytt för året att finansministern
räknar med att använda
de 125 miljoner kronor, som här ställts
till budgetutjämningsfondens förfogande
i form av kommunernas andel av
skattemedel. De betalas ut längre fram.
Under mellantiden användes de i den
statliga verksamheten. Det har man gjort
under alla år, och det gör vi även i år.
I denna redovisning finns ingenting
nytt. På samma sätt är det med de överskottspengar,
som kommer in på bilskattebudgeten.
De arkiveras inte i något
slags bankfack i riksbanken. De användes
för att täcka statens löpande kapitalutgifter.
Däremot är de bokföringsmässigt
en reservation, som står till förfogande,
om vi får en dålig konjunktur
när det gäller att mobilisera pengar för
att öka vägprogrammet. Det finns inget
nytt i den redovisningen heller, om herr
Ewerlöf var ute efter detta.

Beträffande de speciella steriliserade
pengarna i form av extra bolagsskatt och
en investeringsavgift kan jag nämna, att
tanken var den att de skall inbetalas på
ett konto i riksbanken. Denna extra beskattning
motiveras av konjunkturpolitiska
skäl och inte av fiskala motiv. De
står där, som man säger, steriliserade
och användes icke i statens verksamhet.
All riglit, låt gå för det. Men ser vi ekonomiskt
på det hela, kan man ju ändå
använda den posten som en balanspost
mot statsutgifter av samma omfattning.

När staten släpper ut 375 miljoner
kronor har man ju inte spätt på likviditeten
eller ökat på med några nya inflationspengar,
om man samtidigt tar
upp 375 miljoner kronor i form av en
extra bolagsskatt och i form av en investeringsavgift.
Samhällsekonomiskt
och realekonomiskt, om jag så får säga,
är underbalanseringen i årets totalbudget
282 miljoner kronor, och om vi då
ser detta mot att vi finansierar en räntebärande
investeringsverksamhet på ett
par miljarder, är detta faktiskt ingenting
att bli upprörd över, det måste jag
nog som avslutning konstatera, herr
Ewerlöf.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

»Upprörd» är väl ett starkt ord. Då
skulle jag snarare vara upprörd över
denna galten Särimner, som dyker upp
varje gång vi har dessa diskussioner i
form av påståenden att jag skulle ha bilrätt
totalbalanseringsprincipen. Jag ser
ingen möjlighet att bemöta detta på något
annat sätt än genom att ord för ord
läsa upp vad jag sade vid remissdebatten
i fjol angående totalbalanseringen.

Jag yttrade då: »Den stora nyheten i
årets budget är att finansministern vill
totalbalansera budgeten, således balansera
både drift- och kapitalbudgeten. Tanken
torde väl närmast ha kommit upp
för att ge finansministern användning
för alla de skattemedel, som beräknas inflyta,
och förhindra en skattesänkning
av den omfattning som eljest skulle kunna
ske. Men finansministern nöjer sig inte
med att försöka genomföra denna operation
för nästa budgetår utan söker föra
ett principiellt resonemang för bibehållande
av en sådan anordning även för
framtiden. Med ett enda penndrag skulle
därmed det statliga behovet av skattemedel
läggas på en väsentligt högre nivå än
nuvarande regler förutsätter. Det är
självklart att vi med den inställning som
vi har till skatteproblemet inte kan biträda
en sådan princip. En sak är att det
i ett sådant budgetläge som det föreliggande
kan vara riktigt att göra kraftiga
avskrivningar av sådant som rätteligen
borde ha avskrivits redan tidigare och
att härigenom det statliga lånebehovet
tillfälligt begränsas, men en annan sak
är att göra en principiell förändring av
nu gällande budgetregler. Vi anser det
alltjämt riktigt att kapitalbudgeten, som
bl. a. avsetts att vara ett uttryck för kapitalbehovet
bos statens affärsdrivande
verk, får finansieras med lånemedel. Vill
staten av konjunkturpolitiska skäl begränsa
sin upplåning, bör det i främsta
rummet ske genom att begränsa de statliga
investeringarna.»

Jag vädjar till kammaren om man i
detta uttalande kan få något som helst
stöd för påståendet att jag skulle ha godtagit
en totalbalansering av budgeten i
fjol.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern nämnde
något om att när förlikningsmannen ser
att alla är missbelåtna, så kan man räkna
med att det är ett gott resultat. Om
jag får bedöma saken på samma sätt
kanske jag kan säga, att eftersom både
högern och folkpartiet är så missbelåtna
med mitt förra anförande, så kanske jag
kan säga att resultatet var tillfredsställande.

Herr Ewerlöf förklarade till att börja
med att mitt anförande var så huvudlöst
att han över huvud taget inte ansåg sig
behöva bemöta det. Sedan finansministern
varit inne på liknande linje som jag,
måste herr Ewerlöf emellertid tänka om.
Vad han då sade har ju finansministern
redan bemött. Jag skulle emellertid ha
önskat att herr Ewerlöf läst litet mera
från debatten i fjol, under vilken herr
Ewerlöf mycket storståtligt förklarade
från denna talarstol, att högern räknade
med att högerns hela skattesänkningsförslag
skulle finansieras genom besparingar.
Men hur blev det i verkligheten när
vi kommit litet längre fram på fjolårets
riksdag?

Herr Olilon talade om de prisstegringar
som ägt rum under elva år. När herr
Olilon diskuterar med mig och regeringen
om prisstegringarna, bör han väl nöja
sig med att diskutera de prisstegringar
som skett efter den 1 oktober 1951 då
den nuvarande regeringen trädde till
och inte gå in på vad som hände dessförinnan.

Slutligen vill jag, herr talman, bara säga,
att om herrarna är så missbelåtna
över att ni röstade för denna kredit på
SO miljoner kronor, tycker jag att ni bör
gå ut till Sveriges hantverkare och bönder
och tala om för dem, att ni inte vill
att de skall ha dessa 80 miljoner kronor
i kredit.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig att säga i
dag på förmiddagen att jag tyckte att
det var synd om finansministern liksom
det ofta iir synd om människorna. Nu
måste jag konstatera detsamma som man

Statsverkspropositionen m. m.
ej sällan gör, nämligen att de som råkar
i olycka känner sig obehagligt berörda
även av den mest altruistiskt motiverade
medkänsla.

Herr finansministern var inte med i
kammaren här på förmiddagen, så han
vet inte vad som förekom. Därför har
han delvis slagit in öppna dörrar. Jag
har inte alls talat om några prisstegringar
under det sista året eller gjort några
jämförelser mellan prisstegringen i vårt
land och i andra länder. Vad jag jämförde
var produktionsutvecklingen i vårt
land och produktionsutvecklingen i andra
länder. Jag medger att under det sista
året har vi haft en relativt god stabilitet
i fråga om priserna. Det är närmast risken
för prisstegringar som för närvarande
oroar det svenska folket.

Finansministern påminde om en sak
som också står i finansbilagan, nämligen
att en tredjedel av ökningen av konsumtionsprisindex
beror på höjningen av
spritskatten med fem kronor per liter,
som riksdagen genomförde förra året.
Jag vill då ställa den frågan till finansministern:
Tycker inte herr finansministern
med sin såvitt jag vet ganska hyggliga
och sobra livsföring, att det är
olämpligt att en höjning av spritskatten
omedelbart skall utlösa en ökning av
konsumentprisindex och sålunda krav
på ökad kompensation i löneförhandlingarna?
Vore det inte lämpligt att finansministern
ginge i författning om att
få bort spriten ur konsumtionsprisindex,
såsom fallet var, vill jag minnas
före år 1946?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ewerlöf citatläste
ur riksdagsprotokollet och överlät till
kammarens ledamöter att döma. Låt mig
bara något komplettera hans läsning.

I en replik till statsministern sade
herr Ewerlöf i fjol: »Vad sedan budgeten
beträffar lever statsministern fortfarande
i den föreställningen att det alternativ
i skattefrågan, som jag i mitt
anförande häntyddc på, skulle representera
en mindre restriktiv politik, än den
som regeringen i detta hänseende före -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
slagit. Detta är ett misstag, ty jag har uttryckligen
sagt att vi icke kommer att
föreslå skattesänkningar genom ianspråktagande
av reserverna i denna budget,
utan skattesänkningarna skulle genomföras
med hjälp av besparingar och
anslag, som är upptagna i budgeten.»

Jag har av detta inte kunnat utläsa
något annat än att om finansministern
serverar en totalbalanserad budget och
herr Ewerlöf emfatiskt understryker,
att han inte skall pruta en krona på
denna budget och att han, om han på
någon post satsar en krona mer, skall se
till att denna utgiftsökning balanseras
av en prutning på annat håll, så måste
detta innebära att herr Ewerlöf med
hull och hår har bundit sig vid en totalbalanserad
budget och inte ett ögonblick
diskuterat en svagare budget. Jag drog
den slutsatsen att herr Ewerlöf gillade
totalbalanseringen i fjol efter alla hans
solidaritetsdeklarationer gentemot finansministern
om hur riktig budgeten
var.

Herr Ohlon tillät sig säga att han inte
gjort några internationella jämförelser
i fråga om priserna. Det var synd. Hade
han gjort det, skulle han finna att de slagit
ut på ett sådant sätt, att vi sannerligen
inte behöver skämmas för dem.

Herr Ohlon har i stället gjort andra
internationella jämförelser, nämligen i
fråga om produktionsutvecklingen. Ser
man då på bruttonationalprodukten —
den är ju egentligen resultatet av produktionen
och alla våra strävanden —•
så visar det sig av de senaste data, att
Sverige ligger utomordentligt bra till.
Ser man på bruttonationalprodukten i
dollar per innevånare, så skall man finna
att det faktiskt bara är Förenta staterna,
som är duktigare än vi, och att vi
alltså ligger på andra plats. Det behöver
vi inte skämmas för. Ser vi på investeringarna
i dollar per capita, så finner
vi att endast Norge ligger före oss. Även
där håller vi alltså en hedersam andra
plats. Ser vi slutligen på reallöneutvecklingen,
visar det sig att vi från 1953 till
1956 ligger på tredje plats. Västtyskland
ligger först, Frankrike är tvåa, och Sverige
kommer som nummer tre. Det

kanske dock bör understrykas, att utgångsläget
onekligen har varit litet annorlunda
för Frankrike och Västtyskland.
Det är lättare att procentuellt öka
reallönen där än i vårt land, där löneläget
redan ligger så förhållandevis
hyggligt till.

Om jag sedan skulle gå herr Ohlon till
mötes och göra internationella jämförelser
på de områden, där herr Ohlon anser
att man bör göra sådana, så vore jag
beredd att fortsätta med min redovisning,
helt enkelt därför att vi säkerligen
inte behöver skämmas för dylika jämförelser.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad finansministern nyss
sade om produktionsutvecklingen stämmer
i varje fall inte med den rapport,
som lämnades av OEEC-organisationen
i Paris i slutet av förra året. Men jag
skall inte uppehålla mig längre vid det.
Jag skall bara be att finansministern
fortsätter sin uppläsning och citerar vad
som står i bilagan till hans egen proposition,
nämligen tabellen på sid. 20 längst
ned i nationalbudgetbetänkandet.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste återkomma till
denna idisslade fråga och ber kammaren
om överseende att jag måste försöka rota
ut en felaktig föreställning.

Jag tycker att finansministern som
den hederlige karl han är borde vara
beredd att efter uppläsningen av denna
passus i mitt anförande förra året erkänna,
att det var ett misstag av honom
att säga att jag skulle ha accepterat en
totalbalansering. Finansministern vet
mycket väl, att innebörden av min replik
till statsministern var att vi inte avsåg
att för vår skattesänkning ta i anspråk
den reserv, som finansministern
lagt in i budgeten genom en extra avskrivning
av vill jag minnas 342 miljoner
kronor på egnahemslån. Att av vad
jag sade i själva huvudanförandet tro sig
kunna dra den slutsatsen, att jag accepterade
en totalbalansering, är orimligt.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

.lag kan åberopa även andra uttalanden
som jag emellertid tyvärr inte nu hittar.
Jag deklarerade uttryckligen att vi gick
emot förslagen om extra bilskatt, om investeringsavgift,
om bilaccis o. dyl., med
vilkas hjälp totalbalanseringen skulle
komma till stånd.

Jag tycker, herr finansminister, att vi
efter detta skulle kunna vara överens om
att det är obehörigt att i fortsättningen
använda argumentet att jag 1956 skulle
ha godtagit principen om en totalbalanserad
budget.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag kan glädja herr
Ewerlöf med att säga, att herr Ewerlöf
inte gillade totalbalanseringen men gillade
den budget, som var totalbalanserad,
så visst kan jag vara hygglig och
säga det.

Jag vill sedan göra en komplettering
till herr Ohlon, som uppmanade mig att
göra ytterligare internationella jämförelser.
Herr Ohlon inskränkte sig senast
till att tala om industriproduktionen.
Det gjorde han inte i sitt förra anförande,
utan då talade han om produktionen
i allmänhet. Det är ur herr Ohlons synpunkt
riktigt att hänvisa till den tabell
som finns på sid. 20 i nationalbudgetbilagan.
Men det är väl ändå en tröst,
herr Ohlon, att konstatera att även i den
utvecklingen ligger Sverige före så pass
ansedda stater som Storbritannien och
Förenta staterna. Det kan ju bero på att
det är litet svårare att snabbt procentuellt
stegra industriproduktionen i länder,
där industriproduktionen redan
ligger på en mycket hög nivå. Det är
möjligt att vi där har något av förklaringen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna remissdebatt för att beröra endast
en fråga i den föreliggande statsverkspropositionen.
Den finns upptagen under
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, och den berör den s. k. löneplansrcvisioncn.

Statsverkspropositionen m. m.

Vid förhandlingar i slutet av förra året
mellan civildepartementet och statstjänstemännens
huvudorganisationer kom
man fram till en överenskommelse bland
annat om revision av de nuvarande statliga
löneplanerna. Denna överenskommelse
innebär att man, åtminstone delvis,
godtagit helt andra principer för differentieringen
av lönebeloppen inom
samma löneklass än som hittills tillämpats.
Hittills har denna differentiering
huvudsakligen skett med hänsyn till
skillnader i prisnivån mellan olika områden
och de övriga omständigheter,
som kommit till uttryck i den gällande
dyrortsgrupperingen. Därmed har man
avsett att i görligaste mån söka få fram
en reallön, lika över hela landet i samma
läge på löneplanen. Denna grund för
beräkning av statstjänstemännens löner
har nu inte ansetts tillfredsställande; den
har, säges det, inte medgett en följsam
anpassning till löneutvecklingen på den
enskilda arbetsmarknaden. Och nu har
det träffats en överenskommelse om sådan
ändring av gällande löneplaner, att
statslönerna skulle bättre anpassas till
marknadslönerna på olika orter. Man
har bl. a. konstruerat en löneplan, benämnd
löneplan A — den närmaste motsvarigheten
till den är nuvarande löneplan
1 — och enligt denna föreslagna löneplan
A skall löneskillnaderna mellan
befattningshavare i samma löneklass bli
större än nu, då det gäller de lägre tjänstemännen,
men mindre än nu, då det
gäller tjänstemän i de högre lönegraderna,
eller, som man brukar uttrycka
det, spännvidden blir större mellan dyrorterna
när det gäller de lägre tjänstemännen
och mindre då det gäller tjänstemän
högre upp på löneskalan.

Jag kan förstå de betänkligheter som
bondeförbundets representanter i regeringen
givit uttryck åt i det uttalande, de
fogat till statsrådsprotokollet på denna
punkt. Det är ändock en helt ny princip
för statens lönesättning, som här föreslås.
Det är inte längre fråga om att söka
få fram en lön, differentierad mellan
olika orter på sådant sätt, att den har
åtminstone i det närmaste samma realvärde
för tjänstemannen, oavsett om han

Nr 2

Mandagen den 21 januari 1957 ein.

Statsverkspropositionen m. m.
bor exempelvis i Stockholm, som hör till
dyrortsgrupp 5, eller om han bor i någon
del av landet, som hör till den lägsta
dyrortsgruppen, dyrortsgrupp 2.

Den nya överenskommelsen innebär,
såvitt jag förstår, att huvudvikten vid lönesättningen,
inberäknat differentieringen
mellan olika orter, liigges på att göra
statens löner mera konkurrenskraftiga
gentemot den enskilda marknadens löner.
Jag förstår också de synpunkter
som lett fram till detta resultat. Det är
klart att det ur statens synpunkt som arbetsgivare
och företagare måste framstå
som önskvärt, att dess löner kan sättas
så, att de inte kommer i ett markant underläge
i förhållande till allmänna arbetsmarknadens
löner. Men vad jag inte
förstår, det är hur det i längden skall
bli möjligt att tillämpa dessa båda system
vid lönesättningen samtidigt, dyrortssvstemet
och systemet att anpassa lönerna
efter rådande marknadsläge på de
olika orterna.

Det har sagts att statens lönesystem är
ett stelbent system. Jag undrar om det
blir mycket mindre stelbent med den
konstruktion det fått i det nya förslaget,
då det skall balta sig fram samtidigt efter
två olika vägar. Den frågan måste väl
alltid inställa sig: Hur skall avvägningen
ske mellan dessa båda synpunkter,
dyrortssynpunkten och arbetsmarknadslönesynpunkten?
Även om det är riktigt
som departementschefen säger, att det
genom de vidtagna spännviddsförändringarna
har nåtts en bättre anpassning
av de statliga lönerna till gällande arbetslöner,
så vet man ju ingenting om
hur länge det läget varar. Det är väl inte
otänkbart, att det på orter, där det för
närvarande är jämförelsevis lätt att få
personal, rätt snart kan uppstå rekryteringssvårigheter,
kanske till viss del beroende
på den avvägning lönerna fått enligt
den nu träffade överenskommelsen.
Högre reallöner på en ort kan väl antagas
få till följd överflyttning av även i
statens tjänst anställd arbetskraft från
en ort till en annan.

Tillfredsställelsen på personalhåll med
den nya löneöverenskommelsen förefaller
långt ifrån att vara hundraprocen -

tig. Jag tycker också att man kan ställa
sig frågande till om exempelvis statens
järnvägars och postverkets svårigheter
att rekrytera personal i de lägre lönegraderna
skulle vara lokaliserade till
just de orter som nu är placerade i de
högre dyrortsgrupperna. Har det för övrigt
inte varit på det sättet också, att det
på vissa orter har varit svårt för det
ena verket att få personal, medan det för
ett annat statligt verk inte varit några
sådana svårigheter? Jag hoppas att det
vid utskottsbehandlingen av detta ärende
skall finnas tillgång till statistik som
visar hur förhållandena har varit på
detta område.

Sedan vill jag beträffande de reviderade
löneplanerna säga att jag nog fått
det bestämda intrycket att de i vissa lönetekniska
hänseenden är avgjort bättre
än de nuvarande.

Så blir då riksdagen återigen förelagd
ett förslag, grundat på en överenskommelse
mellan civildepartementet och
tjänstemännens huvudorganisationer.
Riksdagen har såvitt jag kan se — och
det är väl också allmänt erkänt — ingen
reell möjlighet att ändra på denna överenskommelse.
Riksdagen har visserligen
en formell möjlighet att förkasta förslaget,
vilket väl i bästa fall skulle leda till
förnyade förhandlingar, men det är väl
en utväg som jag undrar om ens reservanterna
i regeringen på allvar vill rekommendera.
Här är det knappast annat
för riksdagen att göra än att konstatera
— såsom vi gjort här i riksdagen
vid flera tillfällen tidigare — att riksdagen
egentligen inte har något val. Riksdagens
roll i detta sammanhang är i
realiteten ingen annan än stämpelns.
Skall man inte på något sätt kunna komma
fram till en annan ordning på detta
område, så att riksdagen inte behöver
spela den, jag skulle vilja säga förödmjukande
roll som den nu faktiskt måste
göra? Kommer den under förra året tillsatta
utredningen rörande statstjänstemännens
förhandlingsrätt m. m. att också
taga upp detta spörsmål? Det framgår
inte klart av direktiven för utredningen.
Jag vill emellertid hoppas att
så kommer att ske eller att frågan tas

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

upp på annat sätt, så att den snarast
möjligt kan få en också när det gäller
riksdagens medverkan tillfredsställande
lösning.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bl):

Herr talman! Den budget, som här i
dag har diskuterats, är ju av mycket stora
mått. Den är väl den största som någonsin
har framlagts för riksdagen. Här
har mycket diskuterats huruvida den är
balanserad, överbalanserad eller inte
balanserad. Jag skall inte gå in på det
spörsmålet. Jag vill bara konstatera att
man trots de jätteinkomster, som budgeten
räknar med, likväl måste tillgripa
en upplåning på i runt tal 700 miljoner
kronor.

Finansministern har nu lämnat kammaren,
men jag kan inte underlåta att
påpeka, att han i förra årets statsbudget
försäkrade att staten genom att budgeten
helt balanserades med inkomster
inte skulle behöva gå ut på den svenska
lånemarknaden och konkurrera med
andra, som behövde låna pengar. Men,
herr talman, hur länge räckte detta? Staten
kunde inte klara sig i mer än ett par,
tre månader. Sedan var man på nytt ute
för att låna upp pengar till statskassan.

Man kan fråga sig, hur den balans i
samhällsekonomien skall uppnås, som
man så länge har eftersträvat. Ja, hur
skall balans kunna nås, när utvecklingen
ständigt får vara densamma, nämligen
att lönerna stiger, och när de har stigit,
följer produktpriserna med i höjningen,
och så krävs återigen höjda löner. Då
säger man från regeringens sida att åtgärder
måste vidtagas för att suga upp
den överflödiga köpkraften, och så inför
man punktbeskattningar på än det
och än det andra. Inom det parti, som
jag företräder, är vi nog inte benägna
att i framtiden slå in på den vägen. Jag
tror att staten blir tvungen att tillgripa
sparsamhetsåtgärder, och jag hade väntat
att statsbudgeten skulle präglas av
mera sparsamhet än finansministern nu
har visat.

.lag läste i en av de numera socialdemokratiska
tidningarna för den 27 december
1950 följande: »Statsrevisorer -

Statsverkspropositionen m. m.
na har i ett avsnitt av sin digra berättelse,
som förtjänar uppmärksammas,
sagt att vi använder 11 procent av vår
nationalinkomst, hela 4,2 miljarder kronor
eller 580 kronor per invånare, till
sociala utgifter. Det är så mycket pengar
att det finns goda skäl att fundera över
om de användes på bästa sätt.»

De sociala förmåner, som vi har i vårt
land, belastar självfallet statsverket med
mycket stora utgifter, men jag undrar
om man inte premierar en hel del saker,
som borde kunna klaras utan statligt
ingripande. Jag tänker på den förda
bostadspolitiken. Där förekommer
en subvention av 4 000 kronor per lägenhet;
det har ingen betydelse vilken
inkomst sökanden har, utan de 4 000
kronorna utgår i alla fall. Här skulle
man väl utan vidare kunna gå in för en
behovsprövning och på så sätt inbespara
åtskilliga miljoner kronor till statsverket.
Men det sägs inte någonting om
detta. När man skurit ned denna subvention
från 8000 till 4000 kronor per
lägenhet anser man väl att man gjort ett
gott kap, och så får det fortsätta.

Jag tror inte att någon vill motsätta
sig att de människor, som behöver
hjälp skall ha hjälp. Men det finns
många unga människor, som skulle kunna
skaffa sig ett eget hem eller dylikt
på sin inkomst, om de bara, som
det heter, rättar mun efter matsäcken.
Det skulle därför ha varit mycket angeläget
— jag vill understryka detta — att
man från statsmakternas sida gjort det
ingreppet på detta område, att man delat
ut subventionerna efter behovsprövning.
Folk i gemen får betala en hög ränta,
som särskilt av våra motståndare
välsignas såsom varande det enda rätta,
och jag anser att denna ränta bör slå igenom
över hela linjen. Om så skedde,
tror jag att återhämtningen —• om man
nu anser att räntan är det avgörande fölen
återhämtning — skulle ske snabbare
än som skelt. Det är nog ingen här som
skulle vilja minska de sociala förmånerna
— folkpensionen eller andra förmåner
— utan vad jag syftar till är endast
alt man skall angripa de områden där
folk har möjlighet att klara sig utan hö -

9(3

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ga understöd och subventioner. Jag tror
att man skämmer bort svenska folket i
ganska stor utsträckning genom att ge
bidrag än på det ena hållet och än på det
andra.

Finansministern var bekymrad över
vår handelsbalans. Han sade att den var
skrämmande och att man kanske borde
ha sett detta tidigare. Han tyckte emellertid
att vi var på rätt väg då vi nu inte
längre importerade mer än vi exporterade;
exporten hade sjunkit till 178 miljoner
kronor från 450 miljoner kronor
närmast föregående år. Med vår nuvarande
liberala handelspolitik tror jag
emellertid att det hlir mycket svårt att i
längden åstadkomma balans på detta område.
De allt mera uppskruvade lönerna
och den allt dyrbarare produktionen
tror jag medför att vår handelsbalans
kanske rätt snart ytterligare försämras
och att vi får svårare att konkurrera
med länder som producerar billigare.

Herr Geijer sade i sitt anförande att
priserna år 1957 ligger högre än priserna
år 1956, och därför anser arbetarna
att de bör ha kompensation för detta.
•lag skulle vilja ställa en fråga till herr
Geijer — fastän han inte är närvarande
i kammaren — om han tror att arbetarlönerna
kan stiga varje år utan att detta
inverkar på produktionskostnaderna.
Om så är fallet, tycker jag att han har en
ganska skev inställning till dessa frågor.
Vi kan ju beträffande de varor, som vi
producerar, se efter vad som är materialkostnader
och vad som är arbetskostnader.
Det skulle naturligtvis på den sida,
han företräder, vara mycket angenämt
om man bara kunde öka på arbetslönerna
utan att priserna behöver stiga på de
varor vi producerar. Herr Geijer säger
att arbetarna måste ha högre lön och en
förkortad arbetstid. Han tillägger att vi
också måste införa en priskontroll över
varuprisstegringen. Jag undrar för min
del, om vi inte behöver införa ett prisoch
lönestopp över hela linjen. Det borde
nog ha skett för minst två år sedan;
då hade vi inte varit i den situation, som
vi i dag befinner oss i, och då hade
kanske vår statsbudget sett något annorlunda
ut än den gör i dag.

Herr Geijer påstod vidare att priserna
på jordbrukets produkter hade stigit,
trots att den kategori människor, som arbetar
på detta område, är de sämst betalda.
Han säger också att utvecklingen
varit sådan, att jordbrukarna har mycket
stora inkomster och att någon ytterligare
ökning härvidlag inte bör ske.
Herr Geijer har väl ändå klart för sig att
vi har fått våra priser fastlåsta på tre år,
men han anser tydligen att jordbrukarna
skall bära vilka bördor som helst utan
att på något sätt ha möjlighet att få
kompensation för detta.

Jag såg härförleden i en stockholmstidning,
att Kooperativa förbundet äger
en gård utanför Stockholm på 285 hektar.
Den heter Gustavsberg. Nu vill man
arrendera ut den, därför att jordbruket
inte går ihop. På socialdemokratiskt håll
finns det sådana som säger att de stora
godspatronerna sitter på sina väldiga
egendomar och höstar in ohyggligt med
pengar. Jag skulle vilja råda herr Geijer
att titta på Gustavsbergs egendom, som
nu är ledig. Om han möjligen kunde arrendera
den, så skulle ju också han tjäna
pengar i fortsättningen. Eller också skulle
han ju kunna vända sig till Kooperativa
förbundet och fråga, hur mycket
denna egendom har givit i vinst under
de senaste åren. Då skulle han kanske
få en något annan inblick i situationen
sådan den för närvarande är ute på
landsbygden.

Jag förstår mycket väl att det har blivit
andra tongångar i KO, sedan den
gamle ordföranden lämnade sin post.
Herr Geijer sade i dag ifrån, att han inte
på något sätt kunde tänka sig en prolongering
av nuvarande avtal, utan att
det måste bli en lönehöjning. Om så inte
skedde, skulle väl följden bli strejk, därest
jag förstod herr Geijer rätt.

Vi kan se bara på hur utvecklingen
inom jordbrukets område för närvarande
ter sig och vad räntehöjningen har
inneburit för det svenska jordbruket.
Man kan se hur marknadsutvecklingen
på olika varuslag ter sig. Vi har mycket
stora bekymmer att få avsättning för en
hel del varuslag ens till sådana priser att
de täcker enbart produktionskostnader -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

na, alltså utan någon som helst vinst.
Tänk om herr Geijer, som är sådan specialist
på jordbrukets område, kunde åta
sig att avyttra den svenska frukten, som
nu håller på att ruttna ned utan att kunna
finna avsättning, därför att man importerar
väldiga mängder frukt från utlandet.
Han skulle göra en stor del av
det svenska jordbruket en ganska god
tjänst, om han kunde ordna detta. Likadant
är det om man tittar på utvecklingen
när det gäller andra slag av jordbruksprodukter
och livsmedel. Man kommer
nog ganska snart till den insikten,
att jordbrukarna i vårt land ingalunda
åtnjuter några priser för sina produkter,
som ger oskäliga vinster, såsom man
många gånger vill göra gällande.

Herr Geijer säger att han hälsar en
förkortad arbetstid med mycket stor
tillfredsställelse. Ja, det är självklart —
detta gäller väl alla som får förbättringar.
Men även en förkortad arbetstid måste
väl inverka fördyrande på produktionen.
Tv jag skulle väl aldrig kunna tänka
mig att man förkortar arbetstiden
t. ex. med tre timmar i veckan och samtidigt
säger till arbetarna: »Ni får mindre
betalt nu än förut, då ni inte får någonting
för de tre timmar per vecka som
tas bort.» Jag tror inte att man accepterar
någonting sådant, utan från arbetarsidan
vill man nog gärna ha samma lön
för den förkortade arbetstiden. Men då
måste väl detta innebära att det blir
prishöjningar på jordbrukets produkter,
hur man än vänder sig? Herr Geijer menade
dock, såvitt jag förstod, att förkortningen
av arbetstiden skulle klaras av
utan prishöjningar.

Herr Geijer förklarade också att pensioneringsfrågan
bör lösas för arbetarna.
Han nämnde ingenting om bur han tänkte
sig att frågan skulle lösas för de egna
företagarna, men jag skulle nog vilja
säga att åtminstone bondeförbundsgruppen
inte kommer att biträda regeringens
förslag, för den händelse inte denna fråga
löses över hela linjen; jag tror för
min del att ingen kommer att biträda ett
annat förslag. Eljest skulle det snart bli
likadant som när den allmänna sjukförsäkringen
infördes. Vad får den enskilde

7 Första kammarens protokoll 1957. Yr 2

Statsverkspropositionen m. m.
företagaren i sjukersättning, om han råkar
bli sjuk? Jo, han får tre kronor per
(lag, men alla andra får ersättning med
hänsyn till sin lön. Jag tror inte att vi
från jordbrukets sida är pigga på att
vara med om sådana uppgörelser mera.
Vi kräver därför från bondeförbundets
sida, att pensionsfrågan skall lösas i sin
helhet. Även företagare skall ha rätt att
få sin pensionsfråga ordnad. Man skall
inte skjuta på sådana saker och lösa frågan
bara för en grupp men inte för andra.
Jag skulle därför vilja ställa den frågan
till herr Geijer, om han är beredd
att vara med om detta. Då kanske vi kan
börja talas vid och mötas på någon linje.

Herr Strand sade i sitt anförande, att
om konjunkturen vänder bör alla bära
sin del av bördan, även arbetarna. Men
han påstod också att 200 000 av Stockholms
arbetare hade en löneinkomst under
10 000 kronor per år. Jag finner detta
ganska märkvärdigt. Här har ju alla
erkänt, att lantarbetarna är de sämst betalda
i vårt land, och de är faktiskt uppe
i en inkomst av 8 000 kronor och mera
per år. Om herr Strands uppgift beträffande
Stockholm är riktig, skulle jag
tänka mig att det ligger så till att dessa
grupper inte har arbete året runt och av
den anledningen inte .kommer upp i
högre inkomst. Det är självklart att en
årsinkomst på 10 000 kronor i Stockholm
för en person, som har familj att försörja,
inte kan medföra någon större
möjlighet att upprätthålla en hygglig
levnadsstandard. Jag skulle emellertid
förmoda, att denna låga inkomst beror
på att vederbörande inte har arbete under
hela året.

Jag sade förut, att den enda riktiga
åtgärden vore att genomföra ett allmänt
pris- och lönestopp. Från LO:s sida har
man emellertid förklarat att man inte vill
vara med om detta, och inte heller regeringen
vågar ta steget fullt ut och försöka
få en allmän uppgörelse till stånd
på den linjen.

Man har också resonerat om att införa
en allmän omsättningsskatt i stället för
punktbeskattningar, och man har resonerat
om att genomföra ett tvångssparande
för ungdomen. Här vidtas ju åt -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
gärder än på det ena och än på det andra
området, och här införs den ena punktbeskattningen
efter den andra. Men sedan
talas det i propositionen om att man
skall sänka skatten. Det gör man genom
att man låter bli att införa nya skatter,
ty det är då klart att det blir en verklig
skattelindring om man genomför en höjning
av de kommunala ortsavdragen.
Men om man sedan måste införa andra
skatter för att finansiera statsbudgeten,
blir det ändå inte någon skattelindring
i egentlig bemärkelse, utan det blir bara
fråga om en övervältring av vissa skatter
från en grupp på en annan. Detta
kan inte sägas bli en bestående skattesänkning
av sådan art, som verkligen är
så välbehövlig för hela vårt folk, vilket
för närvarande drabbas hårt av den
tunga skattebördan.

Här har i dag också framförts kritik
över att försvarskostnaderna nedskurits,
och man har vidare sagt — jag tror att
det var herr Ewerlöf som framhöll det
— att rörligheten av arbetskraft borde
vara större för att man på så sätt skulle
kunna minska utgifterna för staten. Det
är ju självklart att vi i närvarande stund
behöver ha ett mycket starkt försvar,
särskilt som läget för närvarande är ganska
spänt, men vi bör också tänka på att
vi i vårt lilla land inte har möjlighet att
satsa hur mycket pengar som helst på
försvaret. Om man bara använder de för
försvaret anvisade medlen på 2,5 miljarder
kronor på ett riktigt sätt, tror
jag att vi skulle kunna få ett ganska
starkt försvar. Jag tror också att man
sätter in pengarna just på de områden
av försvaret, där de behövs.

Herr Ohlon talade om »arrendeavgiften»
till bondeförbundet, och han sade
att vi hade fått förskott m. m. Om det
kan vara till någon tröst för herr Ohlon
skulle jag vilja säga, att den arrendeavgift,
som vi skulle vilja ha, ännu inte är
betalad, tv detta arrende kan ju upphöra
vilken dag som helst. Jag tror att herr
Ohlon gärna vill ställa upp som ny äktenskapspartner,
och detta får han gärna
göra, men då får han säkerligen ge avkall
på en hel del av de saker som han
hittills ansett vara ovillkorligen förenliga

med hans syn på tingen. Han får kanske
bli litet mer smidig, om han skall kunna
gå i land med den nya uppgiften. Han
sade vidare, att det rådde en djup och
varaktig söndring inom koalitionens äktenskap.
Men detta stadium måste ju passeras,
herr Ohlon, innan den ena kontrahenten
kan gå ut ur äktenskapet — herr
Ohlon vet ju, att det måste bli en djup
och varaktig söndring, innan man kan
komma ifrån det hela. Nu förstår jag, att
herr Ohlon ville lappa ihop söndringen,
och jag gratulerar honom, om han verkligen
kan åstadkomma det.

Herr Ohlon ansåg sedan, att det var
mycket bekymmersamt att man hade
ökat spritpriset med fem kronor per liter
i höstas och att detta sedan skall få
inverka på levnadskostnadsindex och på
så sätt medföra en större löneglidning än
vi skulle haft, om så inte skett. Jag skulle
bara vilja fråga herr Ohlon, om han inte
röstade för denna höjning i höstas? Om
jag är felunderrättad så ber jag om ursäkt,
och i så fall kommer nog herr
Ohlon, då han är närvarande i kammaren,
att säga ifrån. I annat fall har han
bidragit till höjningen med påföljd att
index har stigit.

Jag skulle vilja säga till herr Ohlon, att
jag tror att ingen missunnar honom att
ingå i ett nytt regeringsäktenskap. Detta
får han gärna göra. Men jag tror att detta
äktenskap behöver förstärkas och att det
kanske inte vore ur världen att man i
stället för den koalitionsministär, som
vi nu har, på grund av det ovissa läge,
som vi har ute i världen, och på grund
av de svårigheter, som härigenom uppkommit
inom vårt land, låter alla de borgerliga
partierna få ansvaret för det hela.
Jag tror inte att man så bryskt avvisar
denna tanke som statsministern gjorde
i andra kammaren. Det är enligt min mening
något som man borde tänka på.

I ett bekymmersamt läge behöver alla
goda krafter medverka, och vi bör då
inte stå splittrade.

Vår valutareserv försämras, säger man.
Det är självklart att den måste göra det
när vi importerar mer än vi exporterar.
Jag tror att man även med hänsyn härtill
behövde ha en samverkan mellan

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

olika grupper för att nå förståelse, så
att man inte uteslutande är av den meningen,
att det är en nödvändighet att
importera alla de varor som svenska folket
anses behöva. Som vi redan sett behöver
det inte hända mycket ute i världen,
förrän man får avstå även från de
allra nödvändigaste saker. .lag menar
därför att man i stället för att ha olika
meningar om import och export, om
skatter, om index etc. borde försöka nå
fram till ett samarbete, inte bara mellan
två partier utan mellan de fyra demokratiska
partierna i den svenska riksdagen.

Jag har velat säga detta, därför att jag
anser att läget ute i världen är sådant
och svårigheterna för vårt lands vidkommande
så stora, att man borde slå in på
den linjen.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! När finansministern, som
nu tyvärr avlägsnat sig ur kammaren,
startade sitt anförande i kväll, gjorde
han detta med att föredra en ganska utförlig
katalog över alla de mer eller
mindre ogynnsamma omdömen, som i
oppositionspressen fällts om hans budget.
Jag vill mycket gärna medge, att det
fanns åtskilliga stickiga tistlar i den buketten.
Men om finansministern hade velat
föredraga en motsvarande katalog
över alla de starkt berömmande omdömen,
som kommit hans budget till del i
regeringspressen, hade han kunnat nå en
bättre balans i bilden. Där har man sannerligen
inte sparat på lovorden. Jag
skulle kanske våga säga, att man där tillhandahållit
honom ett övermått av rosor
— röda rosor kanske jag skulle säga —
med taggarna omsorgsfullt borttagna. Nu
ville inte finansministern läsa upp några
sådana omdömen om hans budget ur
regeringspressen. Jag kan ganska väl förstå
det, därför att jag tror att finansministern
i grund och botten som den realistiska
människa han är har den uppfattningen,
att flertalet av dessa starkt
rosande omdömen är lindrigt talat tilltagna
i överkant. Ty, ärade kammarledamöter,
man kan ju inte underlåta att

Statsverkspropositionen m. m.
komma ihåg vad finansministern själv i
finansplanen säger om denna budget.
Han skriver sålunda: »Jag vill alltså utan
omsvep medge, att årets budgetförslag
på grund av de rådande omständigheterna
är svagare än fjolårets.»

Så långt finansministern. Denna budget
har bär i dag blivit föremål för ganska
kritiska omdömen av herrar Ewerlöf,
Ohlon och andra. När jag har hört dessa
anmärkningar, har jag inte kunnat underlåta
att erinra mig en företeelse inom
reselivet här i landet som för ett par
år sedan lät ganska mycket tala om sig.
Det var ju då, som kammarens ledamöter
kanske kommer ihåg, särdeles på modet
— det är det kanske ännu i dag — att
våra resebyråer och liknande institutioner
för sina kunder till ett facilt pris anordnade
sällskapsresor under rubriken
»Ut i det blå». När färden startade, visste
ingen av resenärerna någonting om
målet. Det skulle vara en hemlighet, en
överraskning och naturligtvis enligt arrangörerna
en angenäm sådan. Jag undrar
herr talman, om man inte skulle
kunna likna det budgetförslag som vi nu
har framför oss vid en dylik färd »ut i
det blå», en sällskapsresa, till vilken vår
regering inbjuder svenska folket. Denna
budget påminner om de där resebyråarrangemangen
därutinnan, att ingen vet
någonting om var man till slut hamnar.
Det har vi finansplanens egna ord på.
Det är bara en preliminär budget, det
har finansministern själv understrukit
från denna talarstol för en stund sedan.
Ingen vet var man till slut hamnar. Men
tyvärr skiljer sig denna sällskapsresa
från de sällskapsresor jag tidigare talade
om därutinnan, att man har anledning
förmoda att överraskningen vid framkomsten
inte blir av det mera uppsluppna
slaget. Det pinsammaste av allt är att
någon uppgift om biljettpriset inte lämnas
ut på förhand. Möjligen skulle man
också kunna tillägga — inte minst mot
bakgrunden av det anförande som hölls
närmast före mig — alt man absolut ingenting
vet om den ursprungliga resebyråpersonalen
följer med på hela resan,
eller om det till äventyrs blir ett ombyte
under vägen.

100 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

•Tåg lyssnade som så många andra av
kammarens ledamöter mycket uppmärksamt
till det anförande, som herr Geijer
höll här före middagsrasten. Jag beklagar
att herr Geijer inte är närvarande
just nu. Han uttalade sig bland annat om
de sex professorerna i nationalekonomi,
som på finansministerns anmodan hade
uppgjort sex olika recept till inflationens
bekämpande. Han var, tyckte jag, nog
rätt onådig i sina omdömen om dem, och
jag skall villigt medge att nationalekonomer
är ett folk för sig. Herr Geijer har
ju själv så vitt jag vet en mycket talrik
uppsättning sådana experter i LO, så
han vet säkert mer om den saken än jag.

Emellertid tror jag att jag kan säga, att
jag i ett hänseende delar hans kritiska
inställning. Det gäller hans omdöme om
de nationalekonomer i sextetten som har
rekommenderat en statlig kontroll över
lönebildningen såsom ett remedium att
komma till rätta med vad vi med ett
fint ord brukar kalla för den inflationistiska
spänningen i samhällsekonomien.
Han protesterade mot detta. Han slog
vakt om arbetsmarknadens frihet, och
han anförde många argument varför vi
bör sträva efter att bibehålla denna frihet.

Jag vill alltså gärna säga att jag delar
hans uppfattning därvidlag; jag har på
den punkten samma åsikt som herr Geijer.
Men jag skulle vilja fråga honom följande:
Om man nu har den meningen att
staten inte skall lägga sig i förhållandena
på arbetsmarknaden, att staten inte
skall lägga sig i lönebildningen ■— en
uppfattning som jag alltså fullständigt
delar — då tycker jag att man skall tänka
den tanken till slut. Jag skulle ha velat
rikta denna fråga till herr Geijer om
han hade varit närvarande: Varför begränsa
den frihetsprincip, som han har
slagit så starkt vakt om, exklusivt till
just detta enda område, till förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare,
alltså till lönebildningen? Borde inte,
när man har den uppfattningen, logiken
bjuda att något av samma frihetsprincip
kom i tillämpning även när det gäller
exempelvis den enskildes möjligheter att
disponera över de slantar, som han

eventuellt kan ha över sedan han gjort
rätt för sig mot stat och kommun? Jag
skall strax utveckla vad jag syftar på.

Jag tyckte mig nämligen i herr Geijers
anförande förmärka rätt starka sympatier
för ett tvångssparande i statens regi
i syfte att därmed skaffa pengar till
ökade investeringar. Jag måste erkänna
att jag bär har mycket svårt att följa herr
Geijer i hans resonemang. Anser man
att staten bör hålla sig borta från lönebildningen
så bör man väl, tycker jag,
för logikens skull också mena att staten
bör hålla sig borta när det gäller medborgarnas
imöjligheter att disponera över
de pengar, som dessa medborgare efter
skatter och levnadsomkostnader möjligen
kan spara såsom resultat av samma
lönebildning.

I finansplanen skänker herr Sträng en
mycket bekymrad uppmärksamhet åt en
angelägenhet som nog egentligen, så vitt
jag har kunnat följa denna debatt, icke
har blivit föremål för någon uppmärksamhet.
Finansministern själv var emellertid
inte inne på den i sitt första anförande
här i kväll, dock endast en passant.
Han skänker eu bekymrad uppmärksamhet
åt vad han kallar »stegringstakten
i den kommunala hushållningen».
Han finner den inte blott vara väsentligt
större än inom statsverket, utan han anser
den även vara avsevärt starkare än
i den privata sektorn. Det är en mycket
intressant upplysning, och han tillägger:
»Både den privata konsumtionen och
den privata investeringsverksamheten
redovisar lägre ökningstal än kommunernas
motsvarande områden». Detta är
ordagrant hämtat ur finansplanen. Även
om dessa uttalanden från finansministerns
sida om förhållandena på den kommunala
sektorn möjligen i någon mån
kan vara att fatta som — vad skall jag
säga — en liten diversionsmanöver i
svfte att avvända uppmärksamheten från
den ingalunda särskilt uppmuntrande situationen
inom den statliga sektorn —
också en så robust finansminister som
herr Sträng måste ju känna sig en liten
smula skakad när han konstaterar att
statsskulden den 15 dennes för första
gången i vår historia överskred siffran

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

101

18 000 miljoner kronor -— så är det uppenbart
att påpekandena förtjänar mycken
uppmärksamhet. Realekonomiskt sett
är uppgångstendensen i den kommunala
hushållningen fortfarande mycket stark,
säger finansministern, och han tillägger:
»De förhoppningar om en fortsatt återhållsamhet
på detta område, som jag i
förra årets finansplan gjorde mig till
tolk för, har tyvärr inte uppfyllts.»

Ja, herr talman, kan det vara till någon
tröst för herr finansministern tror
jag mig kunna försäkra, att hans besvikelse
delas i mycket vida kretsar. Den
kommunala investeringsvolymen minskade
visserligen år 1955 med en procent,
år 1956 med två procent, men, ärade
kammarledamöter, den beräknas i år
växa med tio procent. Likaså visar den
kommunala konsumtionsvolymen fortsatt
stark stegring, nämligen år 1955 med
drygt sju procent, år 1956 med likaledes
sju procent och enligt uppskattningarna
för år 1957 med ytterligare sju procent,
allt detta enligt uppgifterna i finansplanen.

Nu kan det givetvis sägas, och finansministern
antydde ju också detta i sitt
anförande här i kväll, att en bidragande
anledning till den häftiga uppgången i
kommunernas investeringar utgör bostadsbyggandets
krav på gator, vägar och
ledningsarbeten. Detta är riktigt, det kan
inte bestridas. Men jag menar nog, att
även andra och väl så tungt vägande
förklaringsgrunder kan anföras. Det må
vara tillåtet, herr talman, att mot bakgrunden
av finansministerns egna — som
jag nog tycker rätt dystra — uttalanden
i finansplanen ägna ett par minuter även
åt den sidan av saken.

Sedan åtskilliga år tillbaka står vi inför
ett fenomen i vårt samhällsliv som
jag — även om jag inser riskerna av en
sådan karakteristik — skulle vilja kalla
den kommunala kapprustningen. I och
för sig är givetvis ingenting att säga om
de allmänna strävandena att öka den
kommunala standarden och förbättra de
kommunala servicemöjligheterna o. s. v.
Ambitionen hos många ledande ocli intresserade
kommunalmän — vi har ju
gott om sådana i vårt land — att göra det

Statsverkspropositionen m. m.

bästa möjliga för den egna kommunen
är naturligtvis all heder värd. Men på
ganska goda grunder kan ifrågasättas,
om man inte på åtskilliga håll numera
kommit så långt, att det rimligas gräns
är inte bara nådd, utan överskriden. Man
har i vissa fall fått en överstandard, särskilt
på anläggningsverksamhetens område,
som knappast är sakligt motiverad
och inte heller står i överensstämmelse
med våra resurser. Jag skall anföra ett
par exempel; jag tar dem fullständigt på
måfå ur högen.

I Västerås bygger man ett mycket gentilt
stadshus, sam kanske åtskilliga av
kammarens ledamöter har hört talas om.
Granitbeklädnaden på byggnadens yttersidor
kostar ungefär 300 kronor per kvadratmeter,
och marmorn på innersidorna
mot gården — även själva gårdsplanen
skall för övrigt beläggas med marmor —
går på omkring 120 kronor per kvadratmeter.
Graniten och marmorn måste man
ha av estetiska skäl, säger man.

Vidare frågar jag: År det nödvändigt
exempelvis att i en kommun som Malmköping
med 3 700 invånare lägga ned
640 000 kronor på en lokal, som tillsammans
med slöjd- och musikrum skulle
omfatta skolbespisningslokal, bara därför
— detta är motivet, mina damer och herrar
— att barnen för närvarande får
traska, cykla eller åka skidor 900 meter
för att komma till den nuvarande skolbespisningslokalen
? Jag tror för min del
inte, men jag är kanske litet gammalmodig
i denna min uppfattning, att barnen
blir vare sig missanpassade eller miljöskadade,
om de får göra den där lilla
turen en gång om dagen. Tvärtom!

Naturligtvis säger sådana här exempel
i och för sig mycket litet. Personligen
fäster jag föga uppmärksamhet vid dem
såsom sådana. Men jag har velat anföra
dem därför att jag menar, att de på ett
ganska intressant sätt illustrerar en tendens,
som många människor i vårt land
med full rätt anser oroväckande.

Många ting skulle nog kunna göras både
enklare och billigare utan att fördenskull
brista i stilfullhet, ändamålsenlighet
eller trivsel. Men det är så — de av
kammarens ledamöter, som har litet

102

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
grand med kommunala ting att göra, vet
ju precis hur det ligger till — att den
ena kommunen driver den andra i denna
kapprustning i granitens, marmorns och
förkromningens tecken. Har X-stad fått
det så och så, varför skall då inte också
Y-by få det så och så? Man känner igen
den frågeställningen från rader av debatter
i våra fullmäktigeförsamlingar. En
ann kan vara lika god som en ann! I
mera lyriskt betonade sammanhang brukar
man likna dessa praktbyggen vid
»trumpetstötar» inför en ny tid. Jag har
sett denna liknelse återkomma rätt ofta.
Det är bara synd att dessa musikaliska
evenemang kostar så mycket pengar.
Förr i världen brukade man tala om någonting
som kallades för lokalpatriotism.
Det är, mina damer och herrar, ett passerat
stadium. Numera drives flerstädes
eu lokalchauvinism av sådan omfattning
att jag, som sagt, väl förstår finansministerns
bekymmer.

Jag vet inte, om kammarens ledamöter
har haft tillfälle att studera det betänkande
om det offentliga byggandet här
i landet, som den sista oktober i fjol publicerades
av statens byggnadsbesparingsutredning.
Det är ett ganska intressant
betänkande, som jag verkligen rekommenderar
kammarens ledamöter att
ta närmare del av. I betänkandet framhålles
bl. a., att »det offentliga byggandets
standardstegring knappast står i
rimlig proportion till standardhöjningen
på andra områden, som ingår i vad som
tillsammans kan betecknas som levnadsstandard,
kulturell och teknisk standard».

Utredningen har låtit utföra vissa
stickprovsundersökningar i tre representativa
län här i landet. Utredningen
är så diskret att den inte talar om vilka
län det är, men utredningen nämner,
att undersökningen omfattar praktiskt
taget alla offentliga byggnader, sammanlagt
närmare 300, som färdigställts under
de senaste fem åren i de tre länen.
Om dessa undersökningar säger utredningen,
att de givit vid handen, alt »i
dominerande utsträckning byggnaderna
utformats och utförts på ett sätt som
inneburit att betydande kostnader ned -

lagts, vilka ej medfört någon reell ökning
av byggnadens kvalitet eller byggnadstekniska
standard och ej heller inneburit
några fördelar för verksamheten
i byggnaden».

Även små generella kostnadsminskningar
kan på grund av byggandets stora
volym — det inser ju var och en —
få väsentlig betydelse och medföra, att
de behov av nybyggnader som föreligger
i större utsträckning kan tillgodoses.

Så kommer utredningen med en
upplysning, som jag tycker verkligen är
ytterligt intressant och som borde omnämnas
i denna remissdebatt. Utredningen
säger: »Med nuvarande byggnadsvolym
skulle enligt utredningens
mening en besparing av i medeltal 10
procent på varje byggnadsobjekt innebära,
att man med bibehållen investeringsvolym
ytterligare skulle kunna bygför
för 70—80 miljoner kronor årligen,
motsvarande ett par tre större sjukhusanläggningar
eller över hundratalet
landsbygdsskolor. Enbart på skolområdet
skulle med förra årets byggnadsvolym
på omkring 120 miljoner kronor en 10-procentig besparing medge nybyggnader
för ytterligare omkring 2 500 skolbarn.»

Jag tycker, att dessa uppgifter är så
pass märkliga, så att de borde kunna ge
en återklang inte bara i våra kommunalförsamlingar
utan även i kanslihuset.
Det är dock ganska abderitiska konsekvenser,
som denna överstandard vid
det offentliga byggandet lett till. Är det
inte så att det mången gång gått till på
det sättet, att det bästa blivit det godas
fiende. Hur är det nu flerstädes i vårt
land? Ja, damerna och herrarna känner
väl till att skolbarn på inte så få håll
måste undervisas i skyddsrum och andra
källarlokaler, att ålderdomshemmens
klientel utgöres i betydande utsträckning
av sinnessjuka och kroniker, som
naturligtvis inte skulle vistas där, att
gymnastik- och idrottslokaler saknas för
stora delar av vår skolungdom o. s. v.
Det förefaller mig som om man vid det
offentliga byggandet ofta så starkt förhäxats
av kvaliteten, att man helt glömt
bort kvantiteten. Vi får bättre och bätt -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2 103

re skolhus, sjukhus o. s. v. för allt färre
och färre.

.lag såg för en tid sedan en artikel i
Svenska landskommunernas förbunds
tidskrift i dessa ting. Det var förbundets
direktör, som förde pennan. Han
konstaterade, att som byggnader betraktade
måste det mesta, som kommunerna
uppför, stå sig långt in på 2000-talet.
Och han frågar: »Är det inte alltför
övermaga att försöka tillgodose lokalbehoven
för en avlägsen och oviss framtid
i ett läge, då de svenska resurserna
är ohjälpligt för små för att klara de
mera dagsaktuella och överblickbara behoven?»
»Har vi», fortsätter han, »skyldighet
och har vi rätt att bygga för behoven
under atomåldern? Kan man inte
befara, att det nya och fina, som vi
nu pöser över, skall te sig anskrämligt
och funktionsodugligt redan om 20 å
25 år?»

Författaren frågar vidare: »Är det inte
vad skolhusbyggandet beträffar möjligt
att få fram något, som ur kostnadsoch
användbarhetssynpunkter ligger någonstans
mitt emellan baracken, d. v. s.
provisorisk skolhusbyggnad för vilken
nu utgår gynnsamt statsbidrag, och det
monumentala?» Och han slutar på följande
sätt, jag tillåter mig att citera honom
ordagrant: »I varje fall kan det inte
vara nödvändigt att göra varje skolbyggnad
till ett tegelmansoleum, som
kan komma att bli eftervärlden till större
förargelse än nytta.»

Detta är naturligtvis hårda ord från
ett håll, där man känner till de här sakerna,
men, herr talman, jag undrar om
de inte är ganska berättigade.

Nu vet jag att det finns en invändning,
som vem som helst här i kammaren
kan rikta mot mig. Man kan säga:
Ja, men detta är dock inte endast kommunernas
skuld. Nej, det är riktigt. Hela
skulden skall ingalunda läggas på
kommunerna. När finansministern nu
så energiskt som han gör i finansplanen
riktar sig mot de illavarslande tendenserna
inom den kommunala hushållningen,
så tycks han på det hela taget
bortse från statsmakternas roll i sammanhanget.
Denna kommunala utgifls -

Statsverkspropositionen m. m.
expansion, som han med fullt fog klandrar,
är dock i viss utsträckning föranledd
av direktiv och bestämmelser, villkor
för statsbidrag, råd och anvisningar
o. s. v. — ja, kammarens ledamöter känner
till allt detta, som härstammar från
de centrala instanserna. Jag har redan
sagt, och jag upprepar det ännu en
gång, att jag för min del sympatiserar
med finansministerns aktion i dessa
ting, och jag delar hans besvikelse över
att förhoppningarna på en ändring hittills
i allt väsentligt tycks ha slagit fel.
Men när finansministern spanar efter
botemedel mot det onda behöver han
förmodligen inte gå långt utanför sitt
eget ämbetsrum för att finna sådana.
Gör statsbidragsbestämmelserna mera
vettiga, rensa upp bland statliga direktiv
och order, råd och anvisningar! Och
så —• glöm inte bort den verksamhet i
utgiftsdrivande riktning, som statens inspektörer
eller uppsyningsmän — eller
vilka titlar de nu kan bära — medvetet
eller omedvetet kommit att utöva ute i
landet.

Dessa befattningshavare är nog, och
jag tror att jag kan få instämmande
däri från många kommunalmän, alltför
ofta för snara att döma ut och kassera
kommunala anläggningar av olika slag.
Det är ju ganska sannolikt, att mer än
en anläggning kan stå bi i åtskilliga år,
även om den just nu inte representerar
det allra senaste skriket i fråga om modernitet
och tekniska finesser. Här finns
nog stora pengar att tjäna. Men — naturligtvis!
— huvudansvaret ligger hos
kommunerna själva.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja säga ett enda ord i en näraliggande
angelägenhet. Den har heller
inte, egendomligt nog, annat än sporadiskt
skymtat i överläggningarna. Jag
vet, alt det är ett känsligt ämne som jag
ger mig in på — det är kanske därför
man har undvikit detsamma här — och
att jag riskerar att trampa mäktiga intressen
på tårna, men jag gör det i alla
fall.

Komnninalskatterevisionen har ju nyligen
avgett sitt förslag om en höjning
av de kommunala ortsavdragen. Som

104 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kompensation, som det heter, för det
inkomstbortfall, som kommunerna härigenom
skulle åsamkas, har de sakkunniga
föreslagit — som kammarens ledamöter
väl känner till — att staten skulle
lämna kommunerna bidrag. Det är avsevärda
belopp det här är fråga om. För
kalenderåret 1958 beräknas detta bidrag
till 480 miljoner kronor, varav hälften
eller 240 miljoner kronor skulle falla på
budgetåret 1957/58. Någon slutlig ställning
till förslaget har regeringen, i varje
fall så långt jag vet, ännu inte tagit, men
i den lista över väntade propositioner
som vi fick häromdagen står det angivet
att en proposition i denna fråga kan
väntas vid månadsskiftet februari—mars.

Frågan om kompensation till kommunerna
ställes naturligtvis i detta sammanhang
helt i centrum. Jag skulle då
redan nu vilja fråga: Är det för det första
utan vidare givet, att kommunerna
bör ha »kompensation» i samband med
en reform av detta slag? Vidare: Bör
man, om nu kompensation över huvud
skall förekomma, .starta med »full kompensation»
eller med en mer eller mindre
starkt reducerad sådan? Framför allt
kanske man bör fråga: Är det verkligen
rimligt att ge full kompensation så lång
tid framöver som kommittén föreslagit?

Ja, som kammarens ledamöter torde
finna är det ganska många spörsmål,
soin här reser sig och som så småningom
kommer att kräva sitt svar.

Jag har tittat på remissvaren över kommittébetänkandet
i fråga, och jag har
fäst mig vid en del av dem. Såvitt jag
kan förstå ligger det åtskilligt i vad
flera av remissinstanserna har anfört,
nämligen att förslaget om kompensation
till kommunerna samhällsekonomiskt
måste medföra stora risker, eftersom
kommunerna stimuleras alt öka sin verksamhet.
Men, herr talman, därigenom
skulle ju en utveckling befrämjas, som
måste anses stå i klart motsatsförhållande
till de bekymrade tankar om kommunernas
utgiftsexpansion, varåt finansministern
ger offentlighet i finansplanen
och som jag tidigare här har refererat.

Finansministern har avlägsnat sig, annars
kunde det kanske ha varit av stort

intresse att ytterligare dryfta dessa
spörsmål med honom. Nu finns det inte
tillfälle till detta, men jag vill understryka,
att enligt min mening är det uppenbart
att frågan om den »realekonomiskt
sett mycket starka uppgångstendensen
i den kommunala hushållningen»
— det är finansministerns egna ord, som
han nu för andra året i följd är inne på
i finansplanen och vilken även hans företrädare
i ämbetet, den dåvarande finansministern
Sköld, brottades med —
är av den storleksordningen, inte minst
i det nuvarande och säkert för avsevärd
tid framöver ansträngda samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget, att den
väl kan betecknas såsom ett av våra dominerande
ekonomiska problem.

Naturligtvis, herr talman, fordras
krafttag att komma till rätta med ett
spörsmål av denna karaktär, där man
riskerar att kollidera med mycket mäktiga
intressen, men jag har nu den uppfattningen,
att man måste söka sig fram
till en lösning. Jag skulle vilja fråga: Är
finansministern beredd att påtaga sig
det värvet? Jag tycker nämligen, uppriktigt
sagt, herr talman, att det vore en
uppgift som på något sätt i alla fall borde
passa ihop med namnet Sträng!

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall inte tala om
någonting så modernt och invecklat som
om hur man skall åstadkomma totalbalansering.
Jag skall nämna någonting
om statens industriella verksamhet. Saker
och ting har under den senaste tiden
inträffat på detta område som gör
det nödvändigt att slå larm. Alla i denna
kammare känner till högerns och folkpartiets
mångåriga kamp mot en vidare
.statlig industriell expansion. Till sin innebörd
har denna högerns och folkpartiets
politik varit folkfientlig. Ja, den
har varit och är reaktionär därför att
den medvetet syftar till att hämma produktionskrafternas
utveckling. Att Norrland
främst fått lida av denna politik
torde väl vara bekant för alla.

I fjol lyckades högern och folkpartiet
med gemensamma ansträngningar hind -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

105

ra Statens skogsindustrier att erhålla
nödvändiga lån för angelägna investeringar.
På grund härav kunde inte det
statliga bolaget fullfölja sitt program i
Otterbäcken inom Skaraborgs län och
icke heller påbörja förverkligandet av
programmet att inom Västerbottens läns
inland bygga upp ett träförädlingskombinat.
Det är också möjligt att det just
är utifrån kapitalbristens synpunkt som
ledningen för Statens skogsindustrier
vinkar med kalla banden när det gäller
att åstadkomma någonting reellt för att
lösa sysselsättningen inom den hårt prövade
Töre kommun. Här vill jag dock
göra den reservationen, att en bidragande
orsak till att ledningen för Statens
skogsindustrier inte vill engagera sig
för en verklig reindustrialisering av
Töre samt till att den inte heller vill
bygga en björkmassefabrik i Tornedalen
torde vara en felbedömning av vilka
råvaruresurser som ändock finns i de
norrbottniska skogarna. Det är nu fastslaget,
främst genom Södra Sveriges
skogsutredning, att vårt lands tillgångar
på skogsråvaror är ofantligt mycket
större än vad man tidigare räknat med.
På grund härav räknar man nu med
nödvändigheten av en starkt ökad massa-
och plywoodproduktion. Om jag inte
minns fel handlar det om en fördubbling
av plywoodproduktionen inom loppet
av tio år.

Mot denna bakgrund vore det väl inte
för mycket begärt att även plywoodproduktionen
i Norrbotten skulle fördubblas.
I Töre kunde Statens skogsindustrier
bygga upp en fabrik för tillverkning
av 60 000—70 000 ton plywood,
men givetvis förutsätter detta dels att
den nuvarande anarkien i fråga om
disponeringen av råvaruresurserna
bringas ur världen, dels att Statens
skogsindustrier erhåller nödvändigt kapital
för att utvidga sin rörelse.

Enligt pressuppgifter bar riksgäldsfullmäktige
bara delvis medgivit att Statens
skogsindustrier skall erhålla nödvändiga
lån. Statens skogsindustrier ansåg
sig behöva låna 160 miljoner kronor,
men riksgiildsfullmäktige förordade bara
60 miljoner kronor. Riksgäldsfull -

Statsverkspropositionen m. m.
mäktige utfärdade — jag refererar fortfarande
pressuppgifter — rekommendationen
att minska lagren, vilket kan betyda
en rekommendation att sälja just
när priserna är som mest oförmånliga.
Jag erinrar i detta sammanhang om att
NJA för några år sedan fick order att
realisera sitt tackjärnslager för att skaffa
likvida medel, och denna order fick
bolaget just vid en tidpunkt då priserna
var mycket oförmånliga.

Jag sammanfattar mitt resonemang
beträffande Statens skogsindustrier på
följande sätt. Detta bolag har spelat och
spelar fortfarande en stor roll främst i
Norrbotten. För att kunna tillvarataga
de växande råvarutillgångarna måste
Statens skogsindustrier bli i tillfälle att
snabbt utvidga sin rörelse. Detta gäller
även andra delar av landet än Norrbotten.
Men för att detta skall bli möjligt
måste det borgerliga motståndet övervinnas.
Det måste bli ett slut på politiken
att falla undan för den borgerliga
offensiven mot de statliga industriföretagen.
Töre måste reindustrialiseras,
Västerbottens inland måste få den utlovade
stora skogsindustrien och Statens
skogsindustriers planer på nya industrier
i södra Sverige måste bli förverkligade.

Så något om Norrbottens järnverk.
Det ursprungliga programmet var en
produktion av en halv miljon ton. Ledningen
för NJA bar också planerat att
komma upp till nämnda produktionssiffra.
Man räknar med att förutsättningen
för att göra verket räntabelt är en
produktion av minst en lialv miljon ton.
Bland annat bar man räknat med att
bygga ett grovplåtvalsverk med en kapacitet
av 300 000 ton. Men bur blir det
med dessa planer att kunna göra NJA
räntabelt? Det är ju bekant att Grängesbergsbolaget
skall bygga ett järnverk i
Oxelösund, som bland annat skall innefatta
ett grovplåtvalsverk med möjlighet
att producera en miljon ton grovplåt.
Vi anser att man kan gärna bygga ett
järnverk i Oxelösund, men det skall inte
ske på det sättet att man därmed förvandlar
ett statligt järnverk till en halvmesyr.
NJA:s planer på grovplåtvals -

106

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

verk var kända, ty frågan behandlades

i riksdagen för två månader sedan.

Nu är frågan den: skall Grängesbergsbolaget
med sin miljard från lapplandsgruvorna
erhålla regeringens tillstånd
att kväva det statliga bolaget NJA? Norrbottens
järnverk var först på plan. Där
har investerats cirka en halv miljard
kronor. Förutsättningen för att göra verket
räntabelt är bl. a. att man får bygga
ett grovplåtvalsverk med en kapacitet
av 300 000 ton. Här kan regeringen och
arbetsmarknadsmyndigheterna klart säga
ut, att NJA:s program först måste beaktas.
Utifrån detta faktum får sedan
Grängesbergsbolaget forma sitt program
när det gäller ett grovplåtvalsverk.
Grängesbergsbolaget tänker nu sluka
allt, men regeringen har möjlighet att
stoppa dessa planer. Norrbottens järnverk
får inte sättas på undantag.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om vägpolitiken. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser att det
behövs minst 365 miljoner kronor för
vägunderhållet under år 1958. Med rätta
påpekar styrelsen, att om inte möjligheter
skapas att praktisera andra och bättre
metoder i vägunderhållet, så kan inte
vägarna hållas i trafikabelt skick. Pengar
finns för ändamålet, arbetsmarknadsstyrelsen
säger att för ett bättre vägunderhåll
behövs knappast några fler vägarbetare.
Vägarna är urusla. Detta vet
alla. Skall det verkligen bli så att man
tvingas som huvudmetod i vägunderhållet
hyvla vägbanorna så kraftigt, att
vägbanan i regel befinner sig i nivå med
dikesbotten? Man uttalar bekymmer
över den stora bilimporten, men var säker
på att de dåliga svenska vägarna är
ägnade att öka dessa bekymmer. Ur nationalekonomisk
synpunkt är det därför
angeläget att begärda summor för vägunderhållet
allvarligt prövas av riksdagen.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Sundelin har i dag
i ett tidigare anförande tagit upp en del
av de principfrågor, som återfinns i För
flera huvudtitlar gemensamma frågor i
anslutning till redovisningen av de nya
löneplanerna. Herr Sundelin har gjort

den iakttagelsen, att den nya löneplanen
väsentligt skiljer sig från den gamla. Den
skiljer sig inte bara i det avseendet, som
markerats rätt mycket utåt, nämligen att
spännvidden har ökat i botten, utan det
är också så att spännvidden har minskat
rätt väsentligt högre upp på löneplanen.
Det har talats om en 16-procentig spännvidd.
Det är riktigt, om man ser den
från botten. Men vänder man löneplanen
kan man tala om en 4-procentig spännvidd,
ty i toppen är spännvidden reducerad
till 4 procent.

Vad som legat bakom är att organisationerna
krävt en anpassning av de statliga
lönerna till den marknadslön, som
gäller inom den enskilda sektorn. Den
överenskommelse som har träffats med
organisationerna är ett steg på vägen till
en dylik anpassning. Inom den enskilda
sektorn råder i dag en spännvidd i botten
på i genomsnitt 25 procent — i vissa
fall är det upp till 50 procents spännvidd.
Den spännvidd som tidigare rådde
på den statliga sidan var 12 procent. Då
vi en gång gick ned från 16 till 12 procent,
fanns det de som trodde att det
skulle påverka den enskilda sektorn. Så
har inte varit fallet.

Nu har från statstjänstemannaorganisationernas
sida de senaste åren förts
en diskussion, som även förts i denna
kammare av representanter för statstjänstemannaorganisationerna,
där man
begärt att de statliga lönerna skulle närmare
anknyta till den marknadslöneutveckling
som ägt rum. Det är fullt riktigt
att så skett i den uppgörelse som nu
träffats. Den innebär väl också att man
i stort sett bryter det s. k. dyrortssystemet.
Det har i själva verket aldrig funnits
något egentligt dyrortssystem, men
vi har haft fyra olika grupperingar, som
varit inbördes något stridande emot varandra.
De har gått under den gemensamma
beteckningen dyrortsgrupperingen.
Det har varit hyres- och bostadskostnadsgrupperna,
löne- och skattegrupperna.
För närvarande gäller endast löneoch
skattegrupperingarna. Om riksdagen
godkänner det framlagda förslaget, återstår
endast skattegrupperingen.

Jag tror för min del att den anpassning
som har skett är nödvändig ur sta -

Nr 2

107

Måndagen den 21

tens synpunkt, nämligen för att staten
skall kunna behålla personal i den utsträckning
som är önskvärd. Den beredning,
som förberedde civildepartementets
handläggning av ärendet, var ju också
sammansatt av representanter för
samtliga offentliga arbetsgivare. Den offentliga
sektorns främsta expertis i lönefrågor
hade alltså utarbetat underlaget
för de förhandlingar, som fördes från
statens sida. Bland de offentliga arbetsgivarna
har det också rått enighet om att
man borde anpassa lönerna på sätt som
uppgörelsen innebär.

Herr Sundelin anförde vidare att förhandlingsförfarandet
givetvis leder till
att riksdagens ställning numera blivit
något annorlunda än den var förr i världen.
Det är alldeles riktigt. Och som
herr Sundelin säkerligen minns från den
tid, då jag hade äran att sitta i statsutskottets
femte avdelning, hade vi då åtskilliga
diskussioner om just detta problem.
I anslutning till en motion, som
väckts av herr Håstad i andra kammaren,
förordade vi en skrivning, som gick
ut på att hela detta spörsmål skulle bli
föremål för särskild prövning. Vi utvidgade
ju också motionen i någon mån genom
att tillägga, att i denna omprövning
borde ingå även en undersökning, huruvida
man skulle kunna skapa ett system,
som gjorde det möjligt att träffa uppgörelser
vid bordet, såsom det heter på
fackspråket. Motionen är numera remitterad
till författningsutredningen, som
ledes av ledamoten av denna kammare
herr Sandler, och det är min förhoppning
att man inom författningsutredningen
skall komma fram till sådana förslag,
att de kan läggas till grund för riksdagsbeslut
och därigenom också rationalisera
arbetet på detta område. Ty jag erkänner
gärna, att det kan verka något
irrationellt att man har ett förhandlingsförfarande,
vars resultat måste tagas helt
eller helt förkastas.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för de kompletterande upplysningar
som han här liar lämnat. Jag
konstaterar att i fråga om riksdagens
medverkan vid lönesättningen anlägger

januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.

han alldeles samma synpunkter som jag
i mitt anförande framförde.

Sedan noterar jag också att civilministern
anser, att efter den nu träffade uppgörelsen
kvarstår ingen dyrortsgruppering
beträffande lönesättningen. Man
kan väl säga, att det i realiteten är på det
sättet. Men vi opererar ju fortfarande
enligt den nya överenskommelsen med
olika ortsgrupper, och det var närmast
detta som framkallade min tvekan, hur
man i fortsättningen vid lönesättningen
skulle samordna hänsynen till de fyra
dyrortsgrupperna med hänsynen till
marknadslöneläget.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vad jag här tänkte säga
gäller justitieministerns ämbetsområde,
jag tänker på den brottslighet som under
de senare åren har tagit en omfattning,
som bekymrar inte bara polismakt och
åklagarmakt utan även hemmen och skolorna.
Den bekymrar till och med dem
som har förordat den fria uppfostran,
som man kallar den. Och den bekymrar
uppenbarligen också justitieministern.

Denna brottslighet har ju inte bara
skärpts på det sättet, att de brott som begås
präglas av en större råhet och hänsynslöshet,
utan det har ju också blivit
så att kriminaliteten gripit omkring sig
djupare och djupare i åldersklasserna, så
att man numera har att räkna med att
till och med skolbarn begår brott. Om
man lägger till detta den olydnad, den
hänsynslöshet och den bristande hyfsning,
som man kan märka hos barn och
ungdom, och det ökade superiet, så kan
det nog inte bestridas, att vi har kommit
in i ett läge, där det är alldeles oundgängligt
att det görs någonting för att
förebygga att detta tillstånd fortsätter,
att det över huvud taget tillåtes i sådan
utsträckning som nu är fallet. Ty det är
inte bara det som kommer till synes i
tidningarnas rättegångsreferat, som vi
har att lägga märke till i detta sammanhang,
utan det sker också någonting under
ytan. Det pågår ett förråande av
barn och ungdom i vår tid, som tar sig
uttryck i småstölder, i att plocka till sig
varor ur automater, i att man i långt
större utsträckning än någon gång tidi -

108

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
gare förföljer barn, som inte har möjlighet
att försvara sig själva.

Allt detta, som på detta sätt växer så
att säga i skymundan, bubblar då och då
upp. Vi kunde märka det exempelvis i
fråga om nyårskravallerna här i Stockholm.
De var en enstaka företeelse, men
en enstaka företeelse som sade oerhört
mycket. Och man märker det ännu mycket
mera på ungdomen runtom i landet,
både i städerna och på landsbygden, i
de ligabildningar av unga pojkar och
ibland även flickor, som har blivit allt
mer vanliga — ligabildningar, som faktiskt
medvetet är inriktade på brott. Vi
hade t. ex. i min egen hemstad en sådan
liga, som hade särskilda stadgar för hur
man skulle gå till väga vid de olika stölderna
och inbrotten.

Man kan naturligtvis säga, att det där
far skolorna klara, det får åklagarmakten
och polismakten klara, likaså domstolarna
och därefter de olika vårdmöjligheter
som vi har. Vi har givit oss till
tåls med detta under rätt lång tid nu,
men vi kan inte göra det hur länge som
helst, eftersom vi ser att de medel, som
samhället och hemmen har till sitt förfogande
för att kunna begränsa denna
brottslighet, inte räcker till. Det har
nämligen visat sig att de inte gör det.
Brottsligheten ökar i stället. Vi vet att
det är inte så många dagar sedan man
här i Stockholm talade om att man tog
(10 tjuvar under de två första veckorna
på det här året. Det var kanske en toppsiffra,
men när det under december månad
förekom 350 inbrott i Stockholm, så
måste man inse att det gäller någonting
som är verkligt allvarligt, någonting som
inte kan fortsätta, ty det är dock fler och
fler, som sugs in i denna brottslighetsvåg.
Det är otvivelaktigt så, som man
sagt från strafflagberedningens håll och
även från annat håll, att om man får en
mycket hög procent unga brottslingar,
dröjer det inte så länge förrän man också
får en högre procent äldre brottslingar,
som vanligen begår grövre brott, som
är helt inställda på brott och som kommer
att fortsätta att begå brott i större
utsträckning än den äldre brottslingskategorien
hittills har hunnit med eller
kommit sig för med att göra.

Det är detta som gör att jag har fört
den här saken på tal nu. Man kan säga
att det har funnits anledning att göra
det långt tidigare och i långt kraftigare
form än som skett när frågan förut varit
uppe här i riksdagen. Men så allvarligt
som läget nu är och så litet som
det faktiskt görs för att motverka denna
utveckling, måste man ta upp frågan till
allvarlig dryftning.

Det är angeläget att göra det inte minst
därför att de, som har drivit på i riktning
mot den humana fostran och den
humana straffverkställigheten, själva,
som jag nyss nämnde, har blivit bekymrade
för situationen. De har t. ex. i de
radiodebatter som förekommit i detta
ämne frågat sig själva och frågat andra:
»Vad skall vi göra?» Också bland dem
råder med andra ord stor ängslan, men
samtidigt också rådvillhet. De vet inte
vad man skall göra för att komma till
rätta med detta, och när det är sä illa
ställt bland dem, som ju borde kunna
framlägga några förslag för att få till
stånd en bättre ordning, må man ju säga
att läget verkligen är bekymmersamt.

Då man frågar dem, som har drivit på
när det gällt större humanitet, såsom
det har kallats, vad man nu bör göra
för att få ett grepp om dessa företeelser
och få strömmen att vända åt andra
hållet, så säger de att det inte hjälper
med någonting annat än ökad forskning.
Det är alldeles klart att man bör försöka
forska på detta område. Men hur lång tid
tar det, innan det har hunnit genomforskas?
Är det meningen att utvecklingen
skall få fortgå ostörd sådan den
gestaltat sig på sista tiden, i väntan på
dessa forskningsresultat? Det kan dröja
fem år, det kan dröja tio år eller kanske
hundra år innan man har lyckats utforska,
varför eu människa begår ett
brott, .lag skulle rent av tro att det är ett
område, där man aldrig får full klarhet.
Det är alltså tämligen givet att vi inte
kan slå oss till ro med att vänta på
dessa forskningsresultat, utan vi måste
göra någonting annat.

Nu siiger man att vi har byggt en del
anstalter och att vi bör bygga fler sådana.
Vi bar fått till stånd en del provisoriska
fängelser, och vi bör skaffa oss

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

109

fler. Men då uppställer sig frågan, om
man verkligen hjälper dessa människor
bara genom att sätta dem i fängelse eller
ta in dem på anstalt. Har resultatet
av de nyaste formerna för fångvård och
anstaltsvård varit sådant, att man kan
utgå ifrån att det är möjligt att på den
vägen komma till rätta med verkligt
kriminella element? .lag tror inte att det
är många som är villiga att svara ja på
den frågan. Det brukar framhållas i detta
sammanhang att så och så många av
dem, som kommit ut ifrån anstalterna,
inte har återfallit i brott, och detta tar
man till intäkt för anstalternas förträfflighet
eller betraktar det åtminstone som
ett indicium på att de i alla fall gör någon
nytta. Den där statistiken vill jag
inte ge mycket för, tv det har i alla tider
varit så, att somliga människor, som begått
ett fel och fått en tillrättavisning,
har bättrat sig. Det är dessa som hade
tagit rättelse vare sig de kommit på
anstalt eller ej, som man använder för
afl försköna anstaltsstatistiken. Men även
många av dem, som sköter anstalterna
och över huvud taget i praktiskt dagligt
arbete sysslar med detta arbete, är
ändå bekymrade över utvecklingen, eftersom
man finner att återfallsprocenten
är alldeles för hög. Det är inte
fråga om annat än att den också är det.

Sedan man konstaterat detta återstår
frågan vad man annars kan göra för att
nå ett resultat på detta område. Jag kan
då inte finna annat än att man måste
söka återställa den auktoritet, som hemmen
förut hade och som skolan och även
samhället förut hade i betydligt högre
grad än för närvarande. Det betyder att
man får sluta upp med att klandra hemmen
för alla de åtgärder som där kan
vidtas för att få ordning på ungdomen.
Man får sluta upp med att urskulda allt
möjligt, som ungdomen gör, med hänvisning
till än det ena och än det andra.
Tv det må vara hur sant som helst att
unga människor kan vara missanpassade,
därför att de inte fått den fostran
i hemmet eller i skolan eller var de
annars har vistats, som de borde ha fått,
men man hjälper dem inte genom att
urskulda, utan man måste ovillkorligen
la hand om dem och försöka reparera

Statsverkspropositionen m. m.
det som har resulterat i deras missanpassning.
Den fostran och den vård han
eller hon har saknat får man försöka ge
dem, men i en sådan form att man inte
skapar likgiltighet hos dem för det de
har gjort eller för det de eventuellt funderar
på att göra. Man måste ge en
fostran med kraftig hand, så att de får
klart för sig att de inte kan fortsätta på
den väg som de har råkat komma in på.

Nu har strafflagberedningen, som vi
vet, lagt fram sitt sista betänkande, som
gäller vad vi hittills kallat och alltjämt
kallar för strafflagen. Denna lag bär
döpts om till »skyddslagen», och meningen
med namnbytet är att man vill
ange, att lagen skall vara ett skydd mot
de kriminella elementen för de laglydiga
medborgarna i samhället. Samtidigt har
man också ändrat ordet »straff» till
»vård». Man vill därmed ange, att man
inte längre betraktar det hela som förut,
då det ansågs vara fråga om ett samhällets
utkrävande av hämnd på den som
hade begått ett brott. Nu vill man göra
klart, att det rör sig om att ge en vård,
som skall göra den skyldige skickad att
gå ut i livet som en bättre människa och
en laglydig medborgare.

Detta är ju riktigt — det är ingenting
att säga om — men konsekvensen av
namnbytet fordrar naturligtvis, att man
verkligen tar fasta på ordet »vård» och
säger sig, att det inte kan vara humant
att skicka ut en kriminellt belastad person
i en ond värld med alla dess frestelser,
om han inte är frisk och i stånd att
motstå dem. Om en person tas in på ett
sjukhus, så säger man inte till honom att
han skall stanna där en månad, ett halvår,
ett år eller kanske längre och sedan
lämna sjukhuset oavsett om han är frisk
eller inte, utan man behåller honom där,
tills man har konstaterat, antingen att
han inte kan botas eller att han är frisk.
Jag menar alltså, att om man skall inlägga
en verklig mening i namnbytet,
niii'' det nu talas om vård, så skulle
vederbörande stanna i den anstalt, där
han är intagen, tills han blivit frisk.

Så långt har inte strafflagberedningen
velat dra ut konsekvenserna. Jag vet inte,
varför man inte gjort det — detta
skulle ju ha varit logiskt — men antag -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ligen har man sagt sig, att det inte bara
är fråga om vård utan också om en tankeställare
för vederbörande att inte upprepa
sin förseelse eller göra någonting
liknande som är straffbart. Inte heller i
det fallet är man dock konsekvent inom
strafflagberedningen, utan man har inriktat
sig på detta bara när det gäller
ungdomsfostran. Där skall vederbörande
kunna behållas ända upp till fem år i en
anstalt för att man om möjligt skall kunna
göra honom bättre. I det hänseendet
bär alltså vårdprincipen genomförts,
men för de äldre brottslingarna har man
inte gjort på samma sätt. Här rör det sig
om en dualism, som vi väl får dras med
en tid, men som jag inte tycker att vi
bör glömma bort. Ty frågan är väl ändå,
om inte strafflagberedningen är inne på
den riktiga tankegången, när man vill behålla
ungdomarna i dessa anstalter, tills
de gjort sitt yttersta för att vederbörande
skall bli bra.

Strafflagberedningen har alltså enligt
min mening tagit ett steg i rätt riktning,
men en förutsättning är naturligtvis att
vården på dessa anstalter blir sådan, att
den verkligen har en inverkan på dem
som underkastas den. Likaså är det nödvändigt
att sörja för att det finns praktiska
förutsättningar för att vederbörande
skall kunna klara sig, när lian lämnar
anstalten, d. v. s. att han har ett arbete,
att han helst förflyttas till en annan ort
än den, där han tidigare bott, och att
han över huvud taget hjälps till rätta
också i det dagliga livet.

Men när man ser på läget för dagen
inom detta område, så är det knappast
vårdsystemet som dominerar bilden,
utan den mest angelägna och allvarligaste
uppgiften är nog att man gör någonting
för att minska rekryteringen av
brottslingar, för att hålla tillbaka dem,
som står på gränsen till brottet och är i
färd att träda över denna gräns. Om man
inte gör det, kommer naturligtvis antalet
brottslingar att växa i fortsättningen,
och då blir läget detsamma som nu eller
värre. Vi hinner inte på något sätt bygga
i fatt brottsligheten, utan det blir
stockningar praktiskt taget alltid och
överallt. Inte minst i fråga om sinnesun -

dersökningarna är det ju för närvarande
stockningar, men det blir stockningar
även på alla möjliga andra håll. Domstolarna
hinner inte döma i den takt som
brotten begås och polisen hinner inte
heller med utredningarna av begångna
brott, över huvud taget har allting råkat
i stockning.

Om man vill nå ett resultat på detta
område, så kan det endast ske genom att
man gör en reträtt från den s. k. humana
behandling, som man hittills har gjort
försök med och som enligt min mening
i själva verket inte är human, eftersom
den i sin nuvarande utformning inte gör
någonting annat än inleder vederbörande
i ytterligare frestelser, när de råkat
komma in på denna väg en eller flera
gånger. Dessutom leder den in andra på
brottets bana, människor som kanske inte
kommit dit, om det inte varit så, att
det numera inte är så plågsamt som tidigare
att sitta på en anstalt. Enligt min
mening bör man följaktligen inte tillämpa
villkorlig dom på det sätt som nu sker.
då villkorlig dom meddelas inte bara eu
gång, utan två, tre och i något fall t. o. in.
fyra gånger. Det är väl tämligen klart,
att om en yngling eller vilken annan person
som helst har fått en villkorlig dom
och ändå begår ett nytt brott, så är det
något fel med hans fostran — då behöver
han tas om hand och få vård. Då
skall han inte ha villkorlig dom på nytt,
såvida inte alldeles särskilda omständigheter
är förknippade med hans fall.

Den öppna vården har ju fått eu omfattning
och fått till resultat skadeverkningar,
som jag är tämligen säker på att
man inte på alla håll har tänkt riktigt
igenom. Det kan inte vara nyttigt att
ungdomar, som tages in på en ungdomsvårdsskola,
har tillfälle att rymma därifrån
när som helst, att de har möjlighet
att fara ut och stjäla bilar — seriestjäla
bilar kan man säga — att ligga och köra
på vägarna med höga hastigheter och poliserna
efter sig; ibland kör de ihjäl sig,
ibland skadar de sig bara och klarar sig
vid andra tillfällen, men i de allra flesta
fall vållar de mycket stor materiell
skada. Det kan inte vara riktigt att bedriva
en anstaltsvård på det sättet, och

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

allra minst kan det vara det när det gäller
ungdom, som skall fostras till bättre
uppförande.

Vidare är jag av den meningen att rökningen
på alla dessa anstalter och på alla
fängelser bör slopas. Den bör slopas ur
brandskyddssynpunkt och ur hälsovårdssynpunkt
men också ur sparsamhetssynpunkt.
De pengar, som går åt till
rökning på fängelserna och anstalterna,
kan vederbörande väl behöva, när de
kommer ut. Det är klart att det för
många är plågsamt att sluta upp med
rökningen, men jag hörde häromdagen
av en fängelsedirektör, hur en, som hade
blivit dömd till ett hårdare cellstraff därför
att han inte skött sig och därmed
också förlorat rätten att röka, under den
månad, han satt i cellen, vande sig av
med att röka, och när han gick därifrån
försäkrade han fängelsedirektören att
han inte tänkte röka vidare. Det är således
inte så alldeles nödvändigt att det
skall rökas i fängelserna.

Sedan kan man sätta ett stort frågetecken
för huruvida det förslag till utbyggande
av fasta anstalter, som justitieministern
framlagt i årets budget, bör
fullföljas. Det är sannolikt att en del av
dem behövs, men fråga är väl, om man
inte borde bedriva denna vård av de intagna
på ett annat sätt än som nu sker.
•lag föreställer mig att man skulle kunna
ha flyttande anstalter, alltså förläggningar
som man flyttade från den ena arbetsplatsen
till den andra, och att man under
en tid sysselsatte dem, som är arbetsföra
och kan utföra arbete, med vägarbeten,
skogsarbeten, dikningsarbeten och planering
av flygfält. Jag är tämligen säker
på att en mycket stor del av den mer eller
mindre kriminellt belastade befolkning,
som vi har framför allt i våra storstäder,
skulle må synnerligen väl av att
komma ut i sådant arbete. De skulle där
inte ha den frihet som de intagna har på
de s. k. öppna anstalterna. Den fritid,
de hade om kvällarna och söndagarna,
skulle användas för studieverksamhet
och för att göra dem förtrogna med böcker
på ett annat sätt än de var, som vandaliserade
folkbiblioteket i Göteborg. Av
det intresse, som visades för denna studieverksamhet,
kunde man också bedö -

Statsverkspropositionen m. m.
ma i vilken utsträckning man skulle kunna
låta dem i fortsättningen efter en tid
få större frihet än de tidigare haft, och
även bedöma deras möjligheter att klara
sig och deras vilja att reda sig på ett
laglydigt sätt i fortsättningen. Jag är
fullt på det klara med att inte alla, som
sitter på dessa anstalter, inte är några
särskilda studiebegåvningar, och jag
väntar mig inte några storartade resultat
— jag tänker mig inte att de skall ta några
examina eller sådant — men om man
använde fritiden på detta sätt, är jag
övertygad om att det skulle vara till större
nytta för vederbörande; det skulle ge
dem ryggrad istället för att röka, spela
kort, spela ping-pong eller vad de nu
kan göra. Jag kan inte ett ögonblick tänka
mig att den väg, som vi nu är inne
på när det gäller fångvården, är den riktiga
vägen; jag tror att den i detta avseende
är den mest misslyckade man
över huvud taget kan slå in på.

När jag talar om dessa flyttande förläggningar,
tänker jag mig inte de intagna
såsom fångar i vanlig mening. De
skulle få arbeta för samma betalning
som tillämpas i den öppna marknaden.
De skulle få betala för sig på anstalten,
och de skulle vidare i de fall, då de hade
familj, få lämna understöd till sina familjer.
De skulle också få betala för den
skada, som de vållade, om det skulle behövas.
De skulle med andra ord under eu
sådan arbetsperiod känna sig som arbetare
i vanligt arbete, men de skulle också
samtidigt få lov att göra skäl för sig.
De skulle inte behöva försörjas på samma
sätt som vi nu försörjer dem, utan
de skulle försörja sig själva. De skulle
även kunna bidraga till att försörja sina
familjer, och de skulle lära sig att man
inte alldeles ostraffat förstör stora värden
för andra människor.

Man kan nu naturligtvis säga att allt
detta är blåögt, men jag är tämligen säker
på att man skulle nå betydligt bättre
resultat av en sådan fångvård än de resultat
vi nu uppnår, och det skulle dessutom
bli billigare. När de intagna gick
in i en sådan behandling, skulle de få
klart besked om varför de finge göra det
ena eller det andra. De skulle också ha
klart för sig att de inte kunde få itp])-

112

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Statsverkspropositionen m. m.
träda hur som helst, tv det skulle kunna
resultera i att de antingen fick en längre
strafftid — kalla det gärna för vårdtid
— eller också mista eventuella förmåner.

Jag är tämligen säker på att om man
gjorde detta, skulle en hel del av detta
klientel lära sig arbetets värde ■— det
bär de nu inte något vidare begrepp om.
De skulle också på ett helt annat sätt
lära sig pengars värde. Jag tänker mig
exempelvis, att om Stockholms hallickar
blev föremål för ett sådant omhändertagande
som jag tänkt mig, skulle de inte
sedan lika lätt hemfalla åt att leva på de
stackars flickorna såsom de nu gör. Jag
är övertygad om att om man använde
sådana metoder, skulle man få en helt
annan pli på den svenska ungdomen än
vi för närvarande har och bär utsikt att
få med de metoder vi nu använder. Att
vi måste få till stånd en ändring, håller
jag för tämligen givet. Vi måste få det,
därför att missuppfattningarna om den
fria uppfostran ovillkorligen måste
skingras, inte bara hos dem, som har
propagerat för den, utan också hos de
unga. Hemmens och skolans auktoritet
måste absolut stärkas.

Jag har tidigare sagt, att superiet i
detta sammanhang är en olycka. Det vill
jag understryka, men det är klart, att
det inte räcker med det jag talade om
nyss, utan det måste också från kommunernas
och statens sida och allra
mest naturligtvis från hemmens sida
göras mer för att ta hand om ungdomen
i rätt tid, ty det är naturligtvis just det,
att ungdomen försummas så mycket under
de tidigaste uppväxtåren som är så
allvarligt och vållar så mycken skada.

För en mycket stor del av den ungdom,
som kommit upp i de förvärvsarbetande
åldrarna, är jag övertygad om
att ett obligatoriskt sparande till bosättning
skulle vara ett mycket verksamt
medel till hjälp, hur svårt ett sådant
sparande än kan vara att genomföra
med hänsyn till att betingelserna kan
vara så olika för olika ungdomar.

Jag har uppehållit mig så mycket vid
frågan om vården av de kriminella elementen,
därför att jag inte kan tänka

mig att det bara beror på en tillfällighet,
att brottsligheten ökat samtidigt med
att denna »humana» vård har fått den
omfattning den fått. Man måste därför
skärpa bestämmelserna om tillämpningen
av den villkorliga domen. Man måste
knappa in på den alltför tidiga frigivningen,
och man måste vara sparsammare
med åtalseftergifterna. De överansträngda
polismän, som vi nu har, för
att inte tala om sinnessjukhusläkarna,
måste naturligtvis få hjälp för att klara
av det hela, och vi kan som sagt inte urskulda
brottslingarna i hur stor utsträckning
som helst. Vi måste kräva av
den enskilde individen att han gör någonting
själv — jag tänker givetvis på
dem, som är tillräckligt gamla för att
förstå det.

De åtgärder, som jag här berört, bör
vidtas snarast möjligt, så att man kan ta
itu med att uppfostra dem, som är ouppfostrade,
till ansvar för sina handlingar
både gentemot andra och gentemot samhället.

Man bör över huvud taget inrikta sig
på att genom lagar och lagverkställighet
skapa en sådan atmosfär i ett samhälle,
som vi ju dock tidigare har haft, en
atmosfär, i vilken varje enskild medborgare
vet, att så eller så gör man inte.
Det är en synnerligen kraftig buffert
mot kriminalitet, om man kan skapa
en sådan atmosfär i samhället. Det är
med detta som med hedningarna, att
»de icke hava lagen men ändå av naturen
göra det lagen bjuder».

Då tiden nu var långt framskriden och
många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde, vilket, enligt vad herr
talmannen nu meddelade, komme att taga
sin början kl. 10.00.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.36.

In fidem

G. H. Berggren

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

113

Tisdagen den 22 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1957/58, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! I denna stilla morgonstund
vill jag sälla mig till dem som
med besvikelse konstaterar att det inte
lyckas att totalbalansera budgeten. Trots
mycket lovande utsikter misslyckas det
i den nu löpande budgeten, och för nästa
budget ges inte ens från början något
hopp därom. Det är beklagligt därför
att totalbalansering i det nu rådande läget
skulle varit en riktig och nyttig
princip. Nu får inte statsbudgeten den
åsyftade effekten. Den kan inte ge det
bidrag till stabiliseringspolitiken som
skulle behövas. Man kan instämma med
en av de sex receptskrivande professorerna
i ekonomi att staten i en stark
högkonjunktur som nu åtminstone bör
överbalansera så mycket, att den kan
betala sina egna investeringar med löpande
inkomster. Det gäller då inte bara
att se till den budgetmässiga effekten,
utan framför allt till den samhällsekonomiska.
En totalbalansering skulle ha
ökat sparandet, skulle ha underlättat att
få jämvikt mellan tillgång och efterfrågan.
Här ligger onekligen det centrala
problem i ekonomien i dag, som statsmakterna
har att bemästra. Det är ganska
tydligt fixerat genom alla de utredningar
som gjorts. Det gäller att hålla
efterfrågan inom ramen för tillgångarna.
Detta problem har följt oss och besvärat
oss hela efterkrigstiden med oavlåtlig
skärpa. Att lösa detta problem är
förutsättningen för att lösa de många
8 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

köproblem som finns i
Det är förutsättningen för att vidga produktionsapparaten
och hålla en hög och
stabil framstegstakt.

Jag behöver inte närmare understryka
att sparandet intar en nyckelställning
i hela detta komplex. Det är i hög
grad avgörande för våra möjligheter att
avveckla köerna, att öka investeringarna
och hålla en hög produktion.

Talar vi om sparande behöver vi inte,
som ofta sker, klä oss i säck och aska.
Vi behöver verkligen inte i vårt land
odla en myt om det döende sparandet,
om den låga kapitalbildningen. I själva
verket är motsatsen fallet. Både om man
jämför historiskt och internationellt, absolut
eller relativt, så har vi ett högt
sparande, en snabb kapitalbildning i
vårt land. Det är i själva verket få länder
som kan uppvisa bättre data.

Vi kan ta några siffror ur 1955 års
långtidsutredning vilka ger besked. Det
påpekas där att kapitalbildningskvoten
i Västeuropa ligger väsentligt högre endast
i ett annat land, Norge, som i hög
grad baserar sin kapitalbildning på
upplåning i utlandet. Den svenska industriens
kapitalutrustning värderas för
närvarande till cirka 30 miljarder kronor.
Det är mer än en fördubbling sedan
tiden före kriget. Dessutom är den
nya del som tillkommit modernare och
effektivare. Kraftverkens produktion har
sedan före kriget stigit från 9 miljarder
kilowattimmar till över 25 miljarder.
Handelsflottan har vuxit från 1,6 miljoner
bruttoton till 2,8 miljoner. Bostadsbeståndet
i tätorterna har ökat med
mellan en tredjedel och en fjärdedel under
ett decennium. Man kunde fortsätta
uppräkningen. Om man ser på nationalförmögenheten
för närvarande, exklusive
naturtillgångar och lager, finner
man att den är 200 miljarder kronor,
och en tredjedel därav har tillkommit
efter kriget. Om man håller nuvarande
investeringsnivå kommer nationalförmö -

114 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.

genheten under de närmaste tio åren att
stiga med 110 miljarder kronor enligt
långtidsutredningens beräkningar. Under
de senaste åren har investeringskvoten
pendlat mellan 28 och 30 procent,
vilket är en siffra som endast något land
i världen överträffar.

Nå, vad visar dessa siffror? Jo, de
visar att vi inte behöver drabbas av någon
panik, att vi inte behöver odla en
myt om ett döende sparande, en tynande
kapitalbildning. Men vi har inte
rätt att därav dra den slutsatsen, att
därför att siffrorna är glänsande i och
för sig skulle det vara tillräckligt, skulle
nuvarande relationer vara tillfredsställande.
Vi får inte, även om vi lägger
dessa data i botten för debatten, glömma
bort att behoven är så mycket större,
att dessa i och för sig goda siffror inte
räcker för att avverka de brister vi har
i samhället, brister som i dag känns mycket
mer påträngande än före kriget. Att
vi har bättre relationer mellan sparande
och konsumtion än många andra länder
i världen minskar inte de bekymmer
vi har, nämligen att konsumtionen ändå
är för hög i relation till investeringarna.
Vi kan helt enkelt inte med nuvarande
relationer mellan konsumtion och
investeringsverksamhet lösa de väldiga
köproblem som finns i samhället.

För att klara dem — och det är en
central uppgift, den väsentligaste vi har
att lösa i dag — behövs en bromsning i
takten för konsumtionens årliga stegring.
Det behövs en ökning av den andel
av nationalinkomsten som går till investeringar.
Jag betonar att det inte är
fråga om att sänka konsumtionen, bara
att med någon procent hålla tillbaka på
den årliga ökning som sker. Några procents
överflyttning från konsumtionssidan
till investeringssidan skulle betyda
miljarder. Det skulle efter en ganska
kort tid föga märkas av medborgarna,
men det skulle ge oss många flera bostäder,
skolor och fabriksmaskiner, medel
att effektivt angripa köproblemen
och avhjälpa bristerna i samhället, att
närma oss det harmoniska samhället.

Det väsentliga i våra strävanden på
det ekonomiska området kan inte bara

vara att vi skall bli en rikare nation. Det
blir vi nog med den idoga flit, den
rastlösa verksamhet som utvecklas i vårt
land. Vi får allt flera bilar, vi får alltmer
exklusiva radiogrammofoner, vi reser
på våra semestrar allt längre bort
till fjärran avlägsna länder. Detta är
mycket angenämt.

Men mera angeläget är det att skapa
ett samhälle med bättre balans, mindre
brister än vi nu har, mindre köbildning
och mer harmoni. Vi vet alla vad
det gäller, vilka områden som är i blickpunkten.
Det gäller bostäderna, skolorna,
sjukvårdens alla grenar, det gäller
undervisningen, det gäller många eftersläpande
områden. Ser man på socialpolitiken
så gäller det mindre att få nya
svepande reformer — jag undantar då
de reformer som nu är på väg och som
jag hoppas kommer att genomföras,
nämligen pensionsfrågan och arbetstidsförkortningen
— och det gäller mer att
ta sikte på vissa bestämda grupper som
för närvarande är eftersatta. Det gäller
de partiellt arbetsföra, det gäller invalider,
änkor, defekta av olika karaktär,
minoriteter som talar med svag stämma
i samhället och som därför riskerar att
inte bli hörda. Här finns köproblem i
vårt samhälle av väldiga mått vilka vi
inte får glömma.

Det är väl nu cirka 20 år sedan Per
Albin Hansson formade parollen om
folkhemmet. Det var ett vackert ord som
syftade till en rikare och bättre verklighet.
Vi har kommit ett stycke på väg
mot detta. Men det samhälle som vi i
dag bor i är trots all framgång, trots
snabb välståndsökning ändå fullt av
disharmonier, av brist och obalans. Det
är helt enkelt dags att forma en ny paroll,
parollen om det harmoniska samhället,
och göra detta till vårt arbetsmål.

Där anvisar som jag tycker långtidsutredningen
en bra utgångspunkt för att
angripa de praktiska problem som härvid
tornar upp sig. Jag vill säga att
långtidsutredningen borde ligga på varje
riksdagsmans nattduksbord, den borde
finnas hos var och en som sysslar med
politik och ekonomi i vårt land. Den vi -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

115

sar för det första, hur trångt utrymmet
är och under lång tid kommer att bli
när det gäller att öka konsumtionen.
Den pekar på behovet av en långsiktig
medveten politik med en selektiv, urskiljande
investeringspolitik, som är inriktad
på vissa bestämda områden, där effekten
blir mycket snabbt märkbar. Den
förordar en inriktning på bristområdena
med bostäder och skolor som förtursobjekt.
Vi behöver bara se på de stora
årskullarna av ungdomar, som nu trängs
utanför skolportarna och om några år
kommer att storma in på bostadsmarknaden,
för att den förtur långtidsutredningen
vill ge åt skolor och bostäder
skall bli självfallen.

Som en konsekvens av sina rekommendationer
vill långtidsutredningen
förorda en politik som bromsar konsumtionsökningen.
Den vill etablera en
stram och utgiftsbegränsande statlig politik.
Redan det faktum att framtiden är
så starkt intecknad på flera områden är
en allvarlig maning för oss alla.

Då frågar man sig: Är det nu framlagda
budgetförslaget ett uttryck för en sådan
politik som kan underlätta lösningen
av dessa problem? Närmar den
oss målet?

Det skulle vara en överdrift att utan
vidare svara ja på den frågan. Här finns
så många givna löften, så många fattade
eller förberedda beslut som har bundit
regeringen och riksdagen mer eller
mindre. Sådant kommer alltid att förbli
ett dilemma för en budgetpolitik som
skall hjälpa till att styra och stabilisera.
Löften ges, reformer ställs i utsikt, utredningar
görs åratal innan den aktuella
åtgärden träder i kraft. Och en i och för
sig riktig och sympatisk åtgärd kan när
den genomförs vara felaktig och olämplig,
därför att man befinner sig i ett annat
konjunkturläge.

Som nu denna budget. Om regeringen
och riksdagen hade varit friare och
kunnat handla mera konsekvent, skulle
förmodligen budgeten på vissa viktiga
punkter sett annorlunda ut. I ett läge
som det nuvarande är det inte konsekvent
att staten genom skattelättnader
av stor räckvidd späder på köpkraften,

Statsverkspropositionen m. m.

då man i stället skulle dämpa denna
med hänsyn till det ekonomiska lägets
krav. Alldeles nyss trädde statsskattens
sänkning i kraft. Den innebär att köpkraften
ökas med bortåt 400 miljoner
kronor på ett år. Barnbidragens ökning
med ett par hundra miljoner förskjuts
ett halvår, vilket vittnar om att finansministern
känner det motsägelsefulla i
den aktuella politiken. Samtidigt förbereds
en skattesänkning på det kommunala
området med en räckvidd av bortåt
en halv miljard kronor.

Enbart genom dessa tre åtgärder medverkar
alltså staten aktivt till att öka allmänhetens
köpkraft med i runt tal en
miljard kronor under loppet av två års
tid. Därtill kommer en råd andra åtgärder
samt vad inkomströrelserna i övrigt
ger. Enligt beräkningar går cirka 80 procent
av det som uppkommer vid en inkomststegring
eller en skattelättnad till
konsumtionen. Detta är onekligen en
inkonsekvent politik i nuvarande konjunkturläge.

Föga är att göra häråt just nu på
grund av löften och redan fattade beslut.
En viss rörelsefrihet har dock regering
och riksdag i fråga om kommunalskattens
sänkning via ortsavdragen.
Landsorganisationen har anvisat en väg
då den förordat en halvering av denna
skattesänkning. Ortsavdraget i högsta
dyrort skulle sålunda höjas från 2 000
till blott 3 000 i stället för som tänkt till
4 000 kronor och motsvarande i övriga
ortsgrupper. Det är onekligen en tanke
som förtjänar att ingående prövas. Det
vore samhällsekonomiskt riktigt, om vi
åtminstone kunde halvera reformen och
låta den andra halvan anstå till lägligare
tidpunkt.

Det kan heller inte vara riktigt att i
dagens läge slopa skattegrupperingen i
dyrortssystemet, ett förslag som har bebådats
motionsledes och som skulle kosta
ett par hundra miljoner kronor. En
sådan reform har åtskilligt i sak som talar
för sig, men den kan inte, som det
antytts, få genomföras omedelbart utan
bör rimligen få anstå till en lägligare
tidpunkt. I annat fall blir lätt följden att
statsmakterna tvingas ta i så mycket

116 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
hårdare med andra medel för att hålla
konsumtionsökningen tillbaka.

Det är många som tror att vi nu står
inför en ny omgång inflation. Jag hoppas
att detta är oriktigt. Framåt våren
får vi större möjlighet att bedöma huruvida
det blir nödvändigt med en åtstramning,
t. ex. i form av en omsättningsskatt,
där debatten nu föres mera
på ett akademiskt plan. Om man tänker
sig en omsättningsskatt på 5 procent
skulle den med en privat konsumtion
på 30 miljarder, som vi för närvarande
har, komma att uppgå till cirka 1,5 miljarder.
Om man emellertid räknar ifrån
en del varuområden och räknar bort en
del utgifter som skulle gå till att hålla
svagare grupper skadeslösa, kan man
kanske anta att det skulle bli en miljard,
som på detta vis skulle flyttas över från
konsumtionssidan till investeringssidan.
Det skulle ge möjlighet att bygga många
bostäder, skolor och annat som behövs
i vårt samhälle.

Om vi inte vill låta utvecklingen driva
i väg med ständiga inflationsstörningar
och fortsatta eviga köproblem, måste
statsmakterna snarast inrikta sig på att
föra en stramare, mera ihärdig och konsekvent
ekonomisk politik. Vi kommer
icke ifrån bristerna, vi kan inte avveckla
köerna, icke uppnå våra mål, om vi
skall dras med en galopperande inflation
på 5 procent om året. Den hindrar,
förstör och förrycker, den leder till improvisation
och halvmesyrer.

Inflationen är dessutom orättvis i sina
verkningar. Att bekämpa inflationen är
att bekämpa orättvisan i samhället. Även
om det inte skulle finnas några ekonomiska
motiv, skulle rättvisemotiven vara
tillräckliga för att skärpa kampen
emot inflationen. Om den får fortsätta
ökar orättvisorna i samhället, köerna
blir längre, bristerna kännbarare, solidariteten
medborgarna emellan försvagas
och egoismen stimuleras.

Jag vill säga, att denna mera kärva
och mera konsekventa mot konsumtionen
inriktade politik behövs även om
vi inte står inför risken av en inflationsutveckling.
Den behövs redan med
tanke på de bristproblem, de köer, som

finns i dagens samhälle. De är tillräckliga
för att motivera djärvare tag och
långsiktigare linjer.

Herr talman! Jag vet inte om denna
politik är möjlig. Däremot är jag övertygad
om att den är nödvändig. Jag tror
också att svenska folket skulle tåla den
och förstå den, och jag hoppas att de
politiska förutsättningarna skall finnas
för att kunna genomföra den.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! I en remissdebatt som
denna ges det som bekant möjlighet att,
om man så vill, röra sig över ett ganska
brett register. Detta var ju också vad
som här skedde under gårdagens långa
och i många avseenden mycket intressanta
debatt.

Detta ger mig anledning till att här
också i dag beröra en fråga, som i viss
mån kan sägas ligga vid sidan om den
statsverksproposition, som vi närmast
skulle diskutera. Men icke förty är det
en fråga, som med sina för framtiden
oroande aspekter innerst inne måste beröra
oss alla, oavsett om vi har vår tillvaro
förlagd till stad eller landsbygd.

Jag syftar på den utveckling och på
den befolkningsomflyttning, som för närvarande
äger rum ute på den svenska
landsbygden. Jag skulle i det fallet mycket
väl kunna inskränka mig till att instämma
i och understryka vad herr
Domö sade i sitt uppmärksammade anförande
här i går kväll, men därutöver vill
jag också komplettera med några egna
synpunkter och erinringar.

Ingen av oss, som har någon kontakt
med denna landsbygd och dess alltmer
ändrade förhållanden, kan väl undgå att
med verklig oro betrakta vad som där
sker just nu, och alldeles särskilt synes
det mig som om framför allt våra statsmakter
borde med vaket intresse och allvarlig
uppmärksamhet följa denna enligt
min mening olycksbådande utveckling.

Det gamla slagordet »flykten från
landsbygden» har varit mer eller mindre
aktuellt under olika perioder sedan mer
än ett helt århundrande tillbaka, men
aldrig har det varit så högaktuellt som
just nu. Befolkningsstatistiken från det

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 117

senaste årsskiftet ger oss ett mycket
starkt belägg för att den verkliga avfolkningen
på landsbygden nu är förestående,
och detta trots de många ansatser av
skilda slag, som gjorts under årens lopp
för att hindra densamma och om möjligt
länka in den i en annan riktning. Men
det tycks nu som om denna avfolkning
icke skulle gå att hejda.

Strömmen av från landsbygden bortdragande
människor har starkt ökat i
och med den av statsmakterna stimulerade
yttre jordbruksrationaliseringen samt
av den moderna maskinteknikens införlivande
med jordbruksdriften. Härigenom
friställd arbetskraft har tacksamt
absorberats såväl av vår industri som
av övriga näringsgrenar, vilka varit i behov
av ökad arbetskraft.

Det är gott och väl att ett mindre antal
armar på landsbygden i fortsättningen
kan svara för vårt folks förseende
med nödiga livsmedel från jordbruket.
Men det bör vara oss till ett allvarligt
observandum, att det är huvudparten av
landsbygdens ungdom, som söker sig till
tätorterna och dess arbetsplatser, under
det att de äldre som regel får stanna
kvar och svara för jordbruksproduktionen
i fortsättningen. När dessa äldre sedan
undan för undan tröttnar och lägger
upp, så kommer det inga nya unga
och friska armar i stället. Landsbygdens
befolkningsminskning börjar redan antaga
en olycksbådande karaktär, i varje
fall på många håll i landet. Det nödvändiga
underlaget för bibehållandet av dess
egna nyttigheter och serviceförmåner
krymper alltmera. Vi har redan tillfälle
att konstatera, hur järnvägar nedlägges,
busslinjer dras in, poststationer ersattes
med lantbrevbärare, vi ser hur affärsmän,
hantverkare och yrkesmän söker
sig mera givande arbetsområden i tätorterna
o. s. v.

Det sjunkande barnantalet reducerar
möjligheterna för upprätthållandet av ett
tillfredsställande skolväsende med allt
vad detta för med sig i form av nedläggande
av skolor och behov av ökade
skolskjutsar m. in.

Det sjunkande skatteunderlaget, framför
allt i de rena jordbrukskommunerna,

Statsverkspropositionen m. m.
accentuerar ytterligare denna beklämmande
utveckling. Vad det hela slutligen
skall resultera i är ännu för tidigt att
säga, men ett torde vara säkert, nämligen
att om ingenting göres för att dämma
upp den pågående utflyttningen, måste
det i många avseenden leda till rena katastrofen
för landsbygden.

Ödegårdarnas antal har ökat starkt på
sista tiden, och på sina håll i landet råder
redan verklig ödesmarksstämning,
där det för inte länge sedan rådde liv
och arbetsglädje. Och hur inverkar nu
detta på vårt näringsliv och vår fortsatta
produktion av livsmedel?

Jo, i skogsbygderna t. ex. får man i
allt större utsträckning ta skogsarbetare
från tätorterna, med påföljd att avverkningskostnaderna
på grund av transporter
och traktamenten blir så höga, att
det snart inte lönar sig att avverka skogen,
särskilt om denna ligger något illa
till i förhållande till förefintliga kommunikationer.
Detta märks också på en
minskad efterfrågan på skogsfastigheter.
Dessa stimulerar inte längre till förvärv
på samma sätt som tidigare. Om
ett tiotal år torde vi ha gott om såväl
skogs- som jordbruksfastigheter här i
landet, som ingen längre vill äga eller
bruka.

Hur påverkar då detta förhållande våra
framtida möjligheter till självförsörjning
med livsmedel? Ja, för dagen är
denna fråga inte något problem. Oavsett
avfolkningen inom jordbruket kan detta
än så länge tack vare maskintekniken
svara för vår försörjning med nödvändiga
livsmedel. Men hur ter sig framtiden
och vad kan vi dra för slutsatser av
de påtagliga tendenserna?

Den omständigheten, att mjölkkornas
antal här i landet under de senare åren
har minskat med 45 000 om året och att
den totala minskningen under den senaste
tioårsperioden uppgår till icke
mindre än 400 000, torde väl ge oss en
fingervisning om vart det hela lutar.
Man kan därtill lägga, att mejerileverantörernas
antal under nästföregående
år minskade med omkring 9 000, vilket
är ett ytterligare belägg för de farhågor,
som man har anledning att hysa.

118 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.

Nu säger måhända någon att detta är
inte oroande, därför att vi kan ersätta
smör med margarin. Det är framför allt
billigare och kanske lika värdefullt, så
att det inger inte anledning till några
bekymmer, säger man. Det är möjligt
att man kan göra så, men hur ställer det
sig då med mjölken — varmed skall man
ersätta detta vårt utan tvekan främsta
livsmedel?

I stora delar av landet pågår för närvarande
en ganska betydande plantering
av skog på jord, som tidigare varit åker
och burit skördar under lång tid, men
som inte nu längre kan brukas rationellt.
Även detta måste, såsom jag ser
det, på lång sikt resultera i en produktionsminskning.

Nu finns det emellertid de som inte
ser någon fara i en sådan utveckling.
Vi kan köpa våra livsmedel billigare
utifrån, säger man. I konsekvens härmed
vill man exempelvis reducera vår
sockerbetsodling — redan nu köper man
betor i viss utsträckning från Danmark.
Man ger också frukt- och grönsaksodlarna
rådet att ägna sig åt någonting annat,
och man har tydligen inte något
större intresse för att här bibehålla en
kontinuerlig inhemsk produktion. Vi
har av allt att döma kommit upp i ett
löne- och kostnadsläge i fråga om vår
produktion, som gör att det inte längre
lönar sig att producera en del av våra
viktigaste förnödenheter.

Men hur rimmar nu detta med våra
omsorger om en nödvändig beredskap,
för att nu inte tala om vår handelsbalans?
Vi har säkerligen all anledning
att i nämnda avseenden ta oss en ordentlig
tankeställare. Frågan är nämligen
riksviktig och allvarlig.

Jag skall inte längre orda om den utveckling,
som jag här ansett mig med
några ord böra påtala. Men jag kunde
inte heller underlåta att göra det, enär
densamma, så långt jag förstår, måste
hänga samman med vår framtida existens
som folk och nation. Likafullt som
vi alla väl känner till vad som här håller
på att ske, så vet vi hur man på olika
sätt och med skilda åtgärder har försökt
att länka in denna för landsbygden

olyckliga utveckling på andra banor,
fast utan påtagliga resultat. Ett verksamt
medel skulle emellertid vara att
på landsbygden skapa ett differentierat
näringsliv i stil med det herr Domö i går
här i kammaren skisserade. Det är
kanske inte många i denna kammare
som tror på det, men själv gör jag det
under vissa förutsättningar. Jag bygger
därvid på erfarenheterna från den
landsända, som jag själv representerar.
Jag har sett hur fattiga jordbrukssocknar
har förvandlats till blomstrande och
välmående samhällen där nere i Sjuhäradsbygden.
Det är framför allt företagsamheten
inom småindustrien som
har åstadkommit detta.

Men om vi på landsbygden skall kunna
skapa något dylikt i en större omfattning
på andra håll, är det ytterst
angeläget att vi inte, som vi nu gör, på
förhand bygger dammar och hinder i
form av investeringsavgifter, regleringar,
kreditrestriktioner och en mångfald
andra hämmande och avskräckande besvärligheter
för en önskvärd företagsamhet.
På den vägen når vi aldrig dit
vi skulle önska.

Inför den ödemarksstämning, som
alltmer griper omkring sig ute på landsbygden,
anser jag denna fråga högst allvarlig.
Jag hade också väntat mig en viss
lyhördhet för dess innebörd från i
första hand det inslag i regeringen, där
man främst borde ha intresse för just
den saken. Här fordras initiativ och
krafttag från enskilda, från kommunerna
och från statsmakterna. Men vi får
inte vänta därmed till dess att den
svenska landsbygden i stor utsträckning
har förvandlats till naturreservat och
fritidstillhåll för semestrande människor
från våra stora tätorter. Försuttna möjligheter
i det avseendet kan bli ödesdigra,
inte blott för landsbygden och dess
kvarvarande inbyggare, utan för hela
vårt svenska folk.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):
Herr talman! Efter den långa debatten
under gårdagen angående den ekonomiska
politiken, är det kanske inte så

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

119

mycket att tillägga. Jag skall försöka att
inte här upprepa vad som sagts under
gårdagen. Jag har inte heller avsett att
i mitt inlägg klandra eller eljest beröra
den uppgjorda budgeten. Jag skall inskränka
mig till några små erinringar,
som visserligen inte berör årets statförslag,
men som ändock enligt min mening
är värda att notera.

Enligt beräkningarna i nationalbudgeten
har produktionen under 1956 endast
ökat med 2 procent. Det är ju en mindre
ökning än vad vi räknat med under tidigare
år. Jag har inte funnit någon förklaring
härtill. Tydligen är det inte lätt
att angiva någon bestämd orsak. Förmodligen
är det flera orsaker. Starka
skäl finns dock för ett antagande att det
ökade spritbruket har en viss skuld till
den minskade produktionsökningen.
Det har nämligen tidigare gjorts vissa
beräkningar angående spritbrukets inverkan
på produktionens storlek. Enligt
ett uttalande år 1954 av allmänna beredningsutskottet,
som då hade detta ärende
till behandling, redovisade man i Amerika
under totalförbudets dagar en ökning
av produktionen med 10 procent.
Det bär också gjorts en beräkning i England,
som visar spritbrukets inverkan på
produktionen. Professor Ohlin har här
i Sverige gjort en motsvarande undersökning
och kommit till det resultatet,
att spritbruket skulle minska produktionen
med cirka 5 procent, vilket skulle
betyda en förlust av cirka 2 miljarder
kronor.

Det är väl troligt att den minskade
produktionsökningen i vårt land åtminstone
i någon mån beror på det ökade
spritbruket efter det att spriten släpptes
fri den 1 oktober 1955.

Med all säkerhet torde kunna förutses,
att vi får räkna med en mindre ökning
än tidigare av produktionen under
en följd av år framåt. Det är därför
angeläget att något görcs för att minska
spritbruket. Åtgärder kanske behöver
vidtas på cn hel del områden för att
minska användningen av sprit.

Vidare torde det vara nödvändigt att
vi försöker skapa bättre förutsättningar
och bättre lönsamhet för den nyttiga

Statsverkspropositionen m. m.
produktionen. Det är nämligen framför
allt den nyttiga produktionen som vi bör
söka gynna, då den naturligtvis ger samhället
och medborgarna den största
vinsten.

Som det nu är synes det i flera fall
vara på det sättet, att de umbärliga varorna
och lyxvarorna ger den bästa lönsamheten.
En alltför stor del av medborgarna
sysslar nämligen med sådan produktion.
Orsakerna härtill är naturligtvis
flera, men det beror kanske i inte
ringa utsträckning på den reklam som
göres för en hel del varor. Det torde vara
väl bekant för kammarens ledamöter
att före varje bioföreställning göres
reklam för bl. a. ökad konsumtion av
sötsaker. Resultatet har blivit en ökad
produktion av dylika varor. Följden härav
har i sin tur blivit att vi fått en ökad
utbredning av tandröta och tandsjukdomar
bland det uppväxande släktet. De
unga mister sina tänder vid unga år,
samtidigt som det allmänna fått taga på
sig stora utgifter för att utbilda tandläkare.
Dessa skulle givetvis kunna göra
landet större nytta på ett annat område.

Den produktion som jag här nämnt är
givetvis inte den enda, som bör räknas
till kategorien umbärliga varor, utan
man kan peka på många sådana områden.

Det finns vidare ett annat område som
tar alltför många av vårt lands medborgare
i anspråk. Jag syftar härvid på de
många kringresande försäljarna, som
särskilt landsbygden får en riklig del
av. De far från gård till gård, och de besöker
även lägenheterna i tätorterna.
Jag anser inte att dessa försäljare fullgör
någon större uppgift i samhället.
Jag räknar givetvis icke i detta fall med
de resande, som besöker grossisterna,
eller de resande, som grossisterna skickar
ut för att förmedla varor till detaljisterna.
Dessa resande är givetvis nödvändiga.
Jag syftar endast på dem som
reser, som jag sade, från gård till gård.
Här borde kunna finnas skäl att vidta
åtgärder för att försöka få dessa människor
alt utföra ett mera nyttigt arbete
i samhället.

Vi vet att vi har brist på bostäder, att

120 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
vi behöver flera vägar m. m. Säkerligen
skulle vi kunna bygga mera om arbetskraften
vore omställd just för detta. Det
är självfallet att det inte går att omställa
arbetskraften så där hastigt, utan det är
något som måste göras på lång sikt. Vad
som är viktigt är att vi inriktar oss på
att i första hand se till att den nyttiga
produktionen i samhället gynnas. Detta
behöver inte ske med något tvång eller
genom någon särskild dirigering av arbetskraften,
utan det kan göras på andra
sätt. Det kan ske genom företräde vid
kreditgivning och dylikt.

Till det nyttiga arbetet i samhället
räknar jag givetvis också produktionen
av livsmedel och förädlingen därav. Jag
inräknar även skogsarbetarens arbete i
skogen som en nyttig och nödvändig
produktion. Under en lång följd av år
har det varit svårt att få tillräckligt med
arbetskraft inom jordbruket och skogsbruket.
Orsaken torde man knappast ta
fel på — andra näringar har kunnat betala
en högre ersättning för utfört arbete,
har haft möjlighet att bereda sina anställda
längre fritid, bättre bostäder
m. m. Allt detta har bidragit till att jordbruket
och skogsbruket fått vissa svårigheter
med arbetskraft. Det är mycket
arbete som där så att säga har fått vänta
på att bli utfört.

Det synes därför var angeläget, att det
allmänna söker stödja den nyttiga produktionen
något mera än vad man tidigare
gjort och på det sättet se till, att
medborgarna får sitt behov av framför
allt nyttiga varor fyllt. Jag menar, att
detta skulle vara en uppgift av synnerligen
stort värde.

Jag har med detta endast velat framhålla,
att det i viss mån är en falsk samhällsekonomi
och en felaktig uppfattning,
om man räknar produktionen av
de umbärliga varorna och lyxvarorna
som standardhöjning. På sådan produktion
kan man inte skapa bättre förhållanden
för flertalet. Det är ju inte bara
produktionen som sådan, som skapar
bättre förhållanden, utan vad som skall
bidra härtill är att få till stånd just
den produktion, som vi framför allt behöver.

En annan sak, som också har mycket
stor betydelse för den framtida utvecklingen,
skulle jag helt flyktigt vilja beröra.
Vi får då och då en hel del utredningar,
bl. a. en del statliga utredningar,
till begrundande. Förra året kom en
sådan utredning angående skogsindustriens
utbyggnad. Av denna framgår
ganska klart, att man från industriens
sida syftar till att förvärva mera skog,
och då givetvis främst bondeskog. Avsikten
är ganska tydlig; man behöver
inte missta sig på industriens uttalanden.
Det är böndernas skogar man vill
åt för att kunna bli prisbestämmande
när det gäller råvaran. Det är kanske
inte så mycket att erinra häremot, ty
sådan är ju den mänskliga naturen. Förtjänar
man mycket pengar, så ökas aptiten;
det är ju saker som alla väl känner
till. Det vore givetvis fördelaktigt för
bolagen, om de kunde få lägga sina vinster
i skogsfastigheter och därmed få ett
realkapital av bestående värde. Man menar
tydligen, att bönderna — skogsägarna
— nu har gjort sin plikt. De har
skogsodlat markerna, sedan skogsskövlarna
vid slutet av 1800-talet avverkade
skogen. Skogsägarna har nu vårdat och
gallrat skogarna, de har gjort skogsvägar
och utdikat försumpade marker
m. m. Allt detta arbete har gjort att bondeskogarna
nu i stort sett är mycket välskötta,
även om det givetvis finns undantag
på detta område liksom på alla
andra.

Här kommer nu ett uttalande från industriens
sida, som tyder på att man
vill förvärva skogen. Motiveringen är att
man menar att detta är nödvändigt för
skogsindustriens utbyggnad. Man framhåller,
att detta också skulle innebära
bättre skötsel av bondeskogarna. Jag har
en helt annan uppfattning, och jag anser
att ingenting kan vara falskare ekonomi
eller ge ett mer villande sken än
just detta uttalande.

Skogstillgångarna blir säkerligen inte
större genom att bolagen får förvärva
dem. Det har funnits vissa svårigheter för
skogsägarna, men dessa svårigheter har
egentligen bestått i att man haft svårt
att få avsättning för virket. Det har allt -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

121

så inte varit någon svårighet för bolagen
att köpa. I början av 1930-talet importerade
ett industribolag finsk massaved.
Anledningen var att det ville pressa
ned priserna på den inhemska produktionen,
på skogsägarnas virke. Det
blev ju en allmän protest från skogsägarnas
sida, och det hela slutade med att
bolagets avsikter avslöjades. Jag har med
detta även haft för avsikt att avslöja
något av de intressen, som ligger bakom
det som framförts av skogsindustriens
män i det föreliggande betänkandet.

Det kunde vara mycket att tillägga i
denna sak. Jag skall dock begränsa mig
till att erinra om att denna utredning —
som ju även innehåller mycket av värde,
det går inte att förneka — genom de uttalanden
som gjorts från skogsbolagens
sida om betydelsen av att skogsbolagen
äger mera skog, framkallat en viss
irritation bland skogsägarna. Vissa tidningar
har också genom att dela utredningens
uppfattning orsakat en viss olust
bland skogsägarna. Stordriftens fördelar
torde bli mindre än man teoretiskt räknar
med. Detta visas bl. a. av att domänverkets
netto på skogen har varit gansga
blygsamt. Det upptas i årets stat till
50 miljoner kronor. Man måste säga, att
detta är en ganska liten summa, när man
vet att domänverket äger ungefär en
fjärdedel av landets skogsmarker. Samtidigt
bör man också beakta, att staten
förvärvat skogarna utan någon särskild
kostnad eller i varje fall för en mycket
mindre sådan än de enskilda skogsägarna.

Det skulle ha varit intressant i detta
sammanhang att ha tillgång till en jämförelse
med den inkomst, som staten får
i form av skatt från de enskilda skogsägarna.
Jag tror att den överstiger det
belopp domänverket lämnar. Stordriftens
fördelar torde i detta fall vara en
chimär. Vad man däremot med säkerhet
kan förutse, om skogen skulle överlämnas
till bolagen, är att vi skulle få
eu större grupp av fattiga arrendatorer,
en grupp medborgare som tidigare varit
skogsägare men som nu skulle få en
ställning i samhället som ungefär mot -

Statsverkspropositionen m. m.

svarade de gamla torparnas på de stora
jordagodsen under ett tidigare skede.

Att jag har berört denna fråga beror
främst på att det från visst håll vid flera
tillfällen gjorts gällande att det behövs
ett ombyte av regering, att det måste föras
en annan politik. Såvitt jag har mig
bekant har den nuvarande regeringen
inga planer att ändra bolagsförbudslagen
eller jordförvärvslagen. Dessa lagar
utgör också alltjämt ett starkt skydd för
äganderätten. Men om vi skulle få en
annan regim, om det skulle föras en annan
politik, så kanske vad jag har erinrat
om beträffande äganderättsförhållandena
till skogen blir en programpunkt,
som man på ena eller andra sättet
skulle försöka förverkliga. Utredningens
sakkunniga från skogsbolagens sida har
inte dolt sin mening, och det är möjligt
att de räknat med att få hjälp.

Jag har velat erinra om detta problem
i den här debatten, eftersom jag anser
att det är av största betydelse att skogsägarna
får behålla den arbetsro och den
tro på framtiden som de haft. Det är just
detta som har skapat de goda ekonomiska
förhållanden i samhället som vi har.
Det förhåller sig på samma sätt när det
gäller äganderätten till andra företag.
Värdet av att det finns många driftiga
företagare i landet kan inte nog uppskattas.
Det är ju deras initiativ och arbetsenergi
som har skapat det samhälle
vi nu lever i. Det är därför av mycket
stort värde att denna utveckling får
fortgå och att den inte på något sätt
störs av utredningar eller uttalanden som
kan hota den.

Jag ber herr talman, att med dessa
ord få yrka remiss av statsverkspropositionen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under remissdebatten
har en rad olika frågor berörts, men beträffande
ett område har det sagts mycket
litet, om ens något. Jag tänker på vad
man i allmänhet brukar kalla för familjepolitiken,
ocli jag skall ta mig friheten
att säga några ord om den, även om det
bara blir en anteckning till protokollet.

122 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.

Som utgångspunkt skulle jag vilja ta
en diger lunta, som jag har hemma i min
bokhylla och som är så sönderläst, att
den knappast längre hänger ihop. Jag
skulle tänka mig att detsamma gäller
många andra människors exemplar av
samma lunta. Det är 1954 års familjeutredning
om samhället och barnfamiljerna,
som kom i september 1955. Det var
rysligt bråttom att få fram detta betänkande,
och vi var många som gladdes
över både snabbheten och den friskhet
och fräschhet som kännetecknade en del
av förslagen i detta betänkande om ökat
stöd åt barnfamiljerna. Vi läste och diskuterade
överallt förslagen om en förbättring
av både den ekonomiska ställningen
och olika serviceåtgärder för
barnfamiljerna, naturligtvis i en glad
förhoppning att nu äntligen någonting
skulle bli gjort på den här fronten. Vi
som sitter i de olika kvinnoföreningarna
avgav remissvar och underströk så gott
vi nu kunde och mycket mangrant —- om
man nu får använda det ordet — nödvändigheten
av att äntligen positiva åtgärder
vidtogs. Detta betänkande följdes
ju av en lång rad av promemorior, också
dessa med positiva förslag, som utarbetats
på grundval av betänkandet. Dessa
promemorior kom från den s. k. familjeberedningen.
De utgör en lunta, som är
ännu tjockare och som säkert är lika
sönderläst. Där fick man konkreta förslag
om alla de åtgärder som borde vidtagas
på detta område. Vi diskuterade
dessa förslag med samma iver och avgav
remissvar om de olika delförslagen under
den gångna hösten.

Vi trodde oss alltså nu ha grundade
förhoppningar om att snart stå inför en
upprustning just beträffande barnfamiljernas
ekonomiska ställning, varigenom
de skulle få ökade möjligheter att ge
sina barn en god uppfostran, i en god
miljö och en god utbildning. Detsamma
gäller ensamstående mödrar och ofullständiga
familjer. En rad av reformer på
socialpolitikens område förebådades alltså.
Det är klart att förhoppningarna var
så mycket större som socialministern
fått en assistent — om vi nu får använda
den beteckningen på fru Ulla Lindström

—• som tog initiativet, hissade flaggan i
topp för den nya familjepolitiken och
förespeglade oss en ny giv. Nu skulle vi
få se vad som verkligen kunde åstadkommas
av en socialdemokratisk kvinna
som regeringsmedlem, bara den goda viljan
fanns. Jag vill på intet sätt vara försmädlig,
och det är otvivelaktigt att den
goda viljan fanns och säkert fortfarande
finns hos både socialministern och statsrådet
Lindström. Det vore verkligen
högst orättvist att förneka detta, och jag
vill inte heller göra det. Men om förmågan
hade varit lika stor som viljan, skulle
vi inte vid det här laget ha varit så
snopna och besvikna. Tv det är just vad
vi är. Yi är snopna och besvikna, och jag
tror att den känslan delas av alla ute i
landet, som följt detta arbete. Det har
omgivits med en publicitet, som tyvärr
har lovat mer än man kunnat hålla.

Saken är ju den att när man öppnade
statsverkspropositionen i år för att studera
vad som blivit av detta stort upplagda
projekt, så fann man att det knappast
var något alls. Vid julklappsutdelningen
visade det sig att längst inne i det
stora paketet med det fina papperet om
låg den där lilla, lilla saken som man
ibland roar sig med att slå in till sina
barn. Det var bedrövligt litet vi hade
fått. Av den präktiga hönan hade bara
blivit en liten fjäder.

Om det inte vore så allvarligt och beklagligt,
skulle man vara benägen att kalla
det avsnitt i femte huvudtiteln, som
handlar om anslag till barnavård, sociala
serviceåtgärder m. m., för en ganska
roande läsning. Statsrådet refererar familjeberedningens
förslag och remisserna,
av vilka övervägande antalet varit
positiva och tillstyrkande, och instämmer
på en rad punkter med dessa. Man
märker mycket väl var hennes hjärta är,
liksom för övrigt socialministerns. Bägge
är positiva, övertygade om att mycket
behöver göras. De tycker att förslagen
är alldeles utmärkta. Men så kommer
slutsatserna •— och de innebär på så gott
som varenda punkt, att det ändå inte kan
bli någonting av. Det blir inga reformer,
inga anslag, ingenting nytt, utan det
mesta förblir vid det gamla. Det måtte

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 123

ha varit ett konststycke att utföra detta,
och det är gjort med så mycket snirklingar
att man nästan tycker att skickligheten
varit värd ett bättre ändamål.

På en punkt sker en förbättring, det
skall rättvisligen erkännas. Jag tänker
på höjningen av de allmänna barnbidragen;
och den är verkligen inte att förakta.
Men det är klart att man också kan
diskutera, om en mycket kraftig höjning
av dem har så utomordentligt stor betydelse
för familjerna att övriga serviceåtgärder
för den sakens skull bör ställas
åt sidan eller skjutas på framtiden. Ett
ökat barnbidrag kan ju under inga omständigheter
ersätta en rad av de serviceåtgärder
som är behövliga. Jag är övertygad
om att många delar den uppfattning,
som generaldirektörerna för socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen
har framlagt i en PM till
statsministern. Man skulle ur den kunna
citera rader av motiv för att en upprustning
måste ske och på vilka punkter den
bör sätta in.

Men om man undantar de allmänna
barnbidragen, kan man helt enkelt räkna
upp de flesta rubrikerna i innehållsförteckningen
till familjeberedningens
förslag och sätta »ingenting» efter dem.
Det aviseras en proposition om stöd åt
ofullständiga familjer, men med statsverkspropositionen
för ögonen måste jag
säga, att man inte har mycket hopp om
att det skall bli så mycket av detta stöd
heller. Här föreslås inte utökat ekonomiskt
stöd vid barnsbörd, det blir inga
ferieresor, ingen familjesemester. över
huvud taget blir föga gjort.

På ett par punkter liar statsrådets goda
vilja gjort sig märkbar, men inte ens
där har hon tydligen lyckats riktigt helhjärtat.
Jag tänker på den sociala hemhjälpen,
som verkligen iir ett skolexempel
på hur man kan skriva bort sig i
siffror och förvända synen på läsaren,
om denne inte är tillräckligt uppmärksam.
Det ligger ju så till att vi har alldeles
för få hemvårdarinnor. Detta är eu
serviceåtgärd, som alla de ansvariga
verkscheferna pekar på och som varje
praktiskt och socialt inställd människa
måste tillmäta oerhört stor betydelse.

Statsverkspropositionen m. m.
Man borde inte behöva i denna kammare
räkna upp all den hjälp som familjerna
får tack vare hemvårdarinneverksamheten,
när de kommit i trångmål t. ex.
på grund av att husmodern är sjuk eller
överansträngd. I varje fall borde alla
vara på det klara med att det också innebär
en ekonomisk besparing för samhället,
om man kan lasta över en del av den
sjukvård, som nu måste bedrivas på
sjukhusen, till de enskilda hemmen under
förutsättning att där finns erforderlig
arbetskraft. Detta skulle ju bespara en
hel del dyrbara sjukhusplatser, liksom
platser på konvalescent- och ålderdomshem.
I verkschefernas PM sägs också uttryckligen
ifrån, att detta är av oerhört
stor betydelse.

Vi behöver alltså ändra de nuvarande
bestämmelserna. Kommunerna är i allmänhet
inte tillräckligt intresserade av
att bygga ut hemhjälpen, därför att statsbidraget
är bundet till befolkningsunderlaget
i de olika kommunerna. Dessutom
utgår endast ett statsbidrag på 1 400 kronor
till varje heltidsanställd hemvårdarinna,
jämte högst tre ålderstillägg på
vartdera 150 kronor med tre års mellanrum.
Nu ville ju familjeberedningen ta
bort bestämmelsen om befolkningsunderlaget
och låta kommunerna själva avgöra
hur många hemvårdarinnor de skall ha.
Dessutom ville beredningen höja statsbidraget
till 2 000 kronor per hemvårdarinna
och däri skulle ålderstilläggen
vara inarbetade.

Men vad föreslår nu statsrådet? Jo, bestämmelsen
om befolkningsunderlaget
föreslås utgå, så att kommunerna skulle
kunna anställa det antal hemvårdarinnor
de anser sig behöva, men man har satt
ett tak för antalet hemvårdarinnor, nämligen
3 400. Det må nu vara hänt — jag
tror också att maximeringen behövs ■—
men vad som förefaller mig betydligt
konstigare är att statsbidraget för heltidsanställd
hemvårdarinna föreslås höjt
endast till 1 700 kronor, vari ålderstillliiggen
skall vara inräknade. Det betyder
helt enkelt, att kommunerna i vissa fall
får sänkt statsbidrag, när man hade hoppats
på en höjning. Det går bra så länge
hemvårdarinnorna bara har arbetat un -

124 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
der tre år, och det blir status quo när de
arbetat sex år, men om de har arbetat
nio år, blir det faktiskt sänkt statsbidrag
för kommunerna. Det är detta man kallar
att stimulera kommunerna till att öka
antalet hemvårdarinnor. För min del tycker
jag att det är ett mycket underligt
ekonomiskt resonemang, för att inte tala
om hur bestämmelsen skall verka ute i
kommunerna. Man måste väl säga, att
detta är ett rätt egenartat sätt att hjälpa
de barnrika familjerna och de överansträngda
husmödrarna.

Förskolorna har också blivit mer styvmoderligt
behandlade än vad man hoppats
pa. Här har också familjeberedningen
föreslagit ett ökat statsbidrag, som
skurits ned. Men det är knappast lönt
att gå igenom det punkt för punkt. Av
den stolta skyskrapa, vars silhuett byggdes
av familjeutredning och familjeberedning,
finns knappast mer än en liten
stuga kvar. Det är ju ett rätt dystert öde
att på detta sätt vila, även om det är i
statsrådet Lindströms hjärta och minne,
och inte komma längre. Det är tydligen
inte så lätt att vara Kungl. Maj :t när löftena
skall infrias.

En passus i denna digra huvudtitel
kan jag inte låta bli att referera, om
kammaren ursäktar. Det skall bli en ny
utredning om semesterhemsverksamheten
för husmödrarna och stipendieverksamheten
för deras semester. Det tycker
naturligtvis den, som tillhör dem som
förordade detta i en motion vid förra
riksdagen, är alldeles utmärkt. Tiden har
nämligen ridit förbi den statiska form
av semester, som var det enda saliggörande
för en del år sedan. Men av utredningar
lever förvisso ingen, varken husmödrar
eller barnrika familjer. Det är
t. ex. djupt beklagansvärt att så litet kan
göras för de ensamma mödrarna. De får
fortfarande streta ensamma, och de överansträngda
och sjuka husmödrarna får
fortfarande ringa efter hemvårdarinna
utan att kunna få någon. Familjesemestern
skall vi inte tala om — den svävar
bort på moln liksom mycket annat.

Ingen var väl så blåögd, att hon trodde
att alla dessa präktiga förslag skulle
omsättas i praktiken i ett enda svep och

med ett klubbslag från herr talmannens
sida. Men nog trodde man ändå att det
skulle finnas någon täckning bakom de
stora orden. Hela aktionen med utredningen
och förslagen var ju statsrådet
Lindströms eget initiativ och inte ens
beställt av riksdagen, fastän jag för min
del ju tycker att det borde ha beställts.
Då skulle man vilja fråga — utan att på
något sätt vara försmädlig; jag tycker
nämligen att detta är en alltför viktig
fråga för att man skall börja med något
som kanske kan kallas för bara en knivkastning
med ord: Fanns det ingen mer
i regeringen som var med på noterna?
Att det är ont om pengar vet vi ju alla.
Men detta är väl ändå ett nederlag för
den som gick till verket med så stor entusiasm
och omgärdad med så mycket
konferenser och glada utredningskvinnor
och män och med så stora förhoppningar
om detta arbete. Kvinnorna är
tyvärr inte så organiserade och inte heller
försedda med en så stark tidningspress,
att de hörs som de borde. Men
deras besvikelse är påtaglig. De känner
sig nog i viss mån lurade, därför att de
förespeglats så mycket. Hur länge skall
reformerna för att skapa ett familjevänligare
klimat, som det brukar heta, skjutas
på framtiden? Den frågan skulle
många säkert vilja ha svar på. Och även
om frågan är retorisk kan jag, herr talman,
inte underlåta att framställa den.
Man kan också uttrycka saken så som
herr Möller nyligen gjorde i sitt anförande,
att det finns minoriteter som talar
med låg stämma i samhället men som
ändå borde få göra sig hörda. Jag tror
att det vore intressant att från statsrådets
sida få en förklaring på varför så
mycket måste skjutas på framtiden.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell brukar
ju i sin tidning klaga på att jag inte
befinner mig i kammaren när hon talar.
Vid dessa tillfällen brukar jag ha giltiga
skäl att befinna mig i den andra
kammaren och där kanske vara invecklad
i debatter, såsom jag nyss varit i
flyktingfrågan. Men när ryktet nådde

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

125

mig att fru Hamrin-Tliorell talade i denna
kammare, skyndade jag mig hit för
att nu inte detta klagomål skall upprepas
igen i tidningen Idun!

Jag har förstått av det rykte, som nådde
mig i andra kammaren, att fru Hamrin-Thorell
sagt att familjepolitiken blivit
oerhört underdimensionerad; ingenting
har hänt på någon punkt av de förslag
som familjeberedningen lagt fram.
Om detta rykte är ett falskt rykte, får
hon dementera det efteråt.

När emellertid en sådan anmärkning
— alltså att familjepolitiken inte fått tillräckliga
resurser —- framföres av en representant
för ett parti, som är mer
skattesänkningsivrigt och som vill ha
större försvarsanslag än regeringen, är
anmärkningen just ingenting annat än
ett publikfrieri, lika ihålig som den flotta
generositeten hos den herre i en Gahlin-anekdot
— förlåt att jag liknar fru
Hamrin-Thorell vid en herre — som träder
in i en ekiperingsaffär och säger till
expediten: »Jag skulle vilja ha en sommaröverrock.
Priset spelar ingen roll;
tag hit den billigaste ni har.» Oppositionen
vill här ge sig sken av att visa
större frikostighet gentemot barnfamiljerna,
men den vill inte betala annat än
det lägsta priset, när det kommer till
kritan. Jag har alltså svårt att ta en kritik
från det hållet på allvar.

Fru Hamrin-Thorell har här enligt
uppgift sagt, att det just inte hänt någonting
på familjepolitikens område. Jag
vill dock inte underlåta att för kammaren
betona, att femte huvudtiteln i år
ändå innehåller en första, rätt hygglig
etapp av familjepolitisk upprustning.
Den barnbidragshöjning, som kommer
att genomföras den 1 januari 1958, kommer
att kosta staten 200 miljoner kronor
i merutgift för helt budgetår. Det
är en utgift, som bör ses även mot bakgrunden
av den utlovade sänkningen av
kommunalskatten, som främst kommer
att gynna de små inkomsttagarna och
bland dem barnfamiljerna och ensamstående
med barn. Om kommunalskatten
skall sänkas och familjestödet i övrigt
förbättras under de kommande åren,
medger emellertid inte det tillgängliga

Statsverkspropositionen m. m.
budgetutrymmet att de allmänna barnbidragen
höjes i hela den utsträckning,
som motsvarar förskjutningen av penningvärdet
sedan 1948. Uppräkningen av
bidraget till 400 kronor per barn och år
täcker dock fyra femtedelar av penningvärdeförsämringen
under de senaste tio
åren.

Härtill kommer så en utbyggnad av
studiestödet åt barnfamiljerna. Regeringen
har anammat familjeberedningens förslag
att utsträcka de allmänna barnbidragen
till ytterligare två åldersklasser
fastän med begränsning till den ungdom
i åldern 16—18 år, som för fortsatt utbildning
bevistar skolor eller kurser av
minst fyra månaders längd. Ett s. k. generellt
grundstipendium av det allmänna
barnbidragets storlek utgör enligt regeringens
mening en ekonomisk lättnad
för barnfamiljerna under en period, som
ofta medför stora påfrestningar på deras
ekonomi. Det är ju allmänt vitsordat,
att den tonårsungdom, som i slutet
av den obligatoriska skolgången fortsätter
sin utbildning vid yrkesskolor eller
läroverk, är dyrast för föräldrarna.
Den har inte mindre behov och önskemål
än de jämnåriga, som direkt träder
ut i förvärvslivet och kan tillfredsställa
dem med egna inkomster. Den föreslagna
utsträckningen av barnbidragen, som
redovisas under åttonde huvudtiteln i
form av grundstipendier, kostar cirka 18
miljoner kronor per budgetår.

Regeringen har vidare föreslagit en
höjning av de nuvarande studiebidragen
och de behovsprövade studiestipendierna
för dem som är 18 år och däröver
— förslag som framlägges av min kollega
ecklesiastikministern under åttonde
huvudtiteln och därför kanske inte kommit
till fru Hamring-Thorells kännedom,
när hon satt sina bockar i kanten för
familjepolitiken — förslag, som framlagts
för att det förstärkta studiestödet
skall kunna följa ungdomen upp i de
»dyra» åldrarna. Sammantaget innebär
detta en rätt bra förbättring av samhällets
totala familjestöd.

Jag hade inte tänkt att här ta upp tiden
med en presentation av de övriga
familjestödjande åtgärderna, som före -

126 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.

slås bli påbyggda. Vi får senare i vår
debattera femte huvudtiteln punkt för
punkt i kamrarna. Men jag kan i alla fall
i korthet peka på hursom här kommer
att föreslås riksdagen en höjning av de
civilrättsliga underhållsbidragen till ensamstående
mödrar och, hoppas jag,
även en form av statliga utfyllnadsbidrag
till de barn, för vilka det månatliga underhållsbidraget
ligger under 50 kronor.
Jag säger att jag »hoppas» det, eftersom
en proposition beror på vad remissinstanserna
tycker bl. a. — jag såg till
min ledsnad i en tidning häromdagen att
folkpartiets kvinnoförbund avstyrkt detta
förslag, som skulle vara till stöd för
de ensamma mödrarna.

Regeringen har vidare föreslagit en
ökning av antalet statsbidragsrum för
hemvårdarinnor med 400. Det är också
föreslaget att statsbidrag till lekskolor
skall höjas med 20 procent, att anslag
skall ställas till förfogande för experiment
med nya former av småbarnsinstitutioner
o. s. v. Det är klart att det bara
är vissa delar av familjeberedningens
många förslag, som härmed realiseras.
Många befogade önskemål återstår att
materialisera. Men av kostnadsskäl, fru
Hamrin-Thorell — något som man inte
får släppa ur sikte, när man har ansvar
för saker och ting — måste förbättringar
genomföras i etapper. Nästa riksdag
och därnäst kommande riksdagar bör
också ha sysselsättning, och fru Hamrin-Thorell
bör också få sysselsättning
med att kritisera det som inte hunnit
bli gjort. Det blir sannolikt anledning
för riksdagen att successivt förbättra de
olika serviceanordningar för barnfamiljerna,
som jag hörde fru Hamrin-Thorell
tala om i samband med generaldirektörsskrivelsen
om stöd till barnfamiljerna.
Utvecklingen har ingen slutstation, och
det gäller även utvecklingen av samhällets
familjestöd.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag antar att statsrådet
Lindström måste vara mig tacksam för
att jag givit statsrådet tillfälle att ta upp

denna långa lista på utomordentligt positiva
förslag, som regeringen har lagt
fram. Men det var inte dem jag talade
om, ty hade statsrådet varit inne hela tiden
när jag höll mitt anförande, hade
Dessutom drog jag upp en hel del av
vad statsrådet nämnde. Jag kritiserade
emellertid på en hel del punkter, och
statsrådet fått höra, att jag sade att den
allmänna barnbidragshöjningen var bra.
jag tog bl. a. upp frågan om hemvårdarinnorna,
som jag inte ansåg vara tillfredsställande
löst.

Vad jag efterlyste var ett svar på frågan
om en del reformer, som jag förmodar
att statsrådet också anser är lämpliga
att genomföra, är ställda så långt på
framtiden, att vi inte kan se någon snar
lösning av dem.

Man kan naturligtvis diskutera höjningen
av de allmänna barnbidragen och
fråga sig, om inte förbättrade serviceåtgärder
på vissa andra punkter hade varit
lämpligare att genomföra som komplettering.
Jag tror nämligen inte att
denna höjning kan ersätta de uteblivna
serviceåtgärderna, ty om det inte finns
folk att tillgå för vissa arbetsuppgifter,
är barnfamiljerna inte mycket betjänta
med höjningen.

Det är möjligt att den tid jag lägger
ned på att kritisera statsrådet Lindström
kan ägnas bättre ändamål. Det får statsrådet
avgöra själv. Men vare sig det sker
i tidningar eller i riksdagen, tycker jag
att en diskussion mellan oss, i frågor,
som vi båda är intresserade av, liksom
kvinnorna inom de båda partier vi företräder,
kan vara av visst värde och kan
föra utvecklingen framåt till positiva
resultat.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara säga till fru
Hamrin-Thorell att om jag inte precis
är tacksam, så är jag dock glad över att
hon friskar på med sina synpunkter.
Jag är också glad över att hon tydligen
var mera nyanserad i förra delen av sitt
inlägg, innan jag kommit in i kammaren,
än vad hon var när jag lyssnade på henne.
Men fru Hamrin-Thorell sade i slutet

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 127

av sitt inlägg, att det är bättre att lägga
ner pengar på ökade serviceanordningar
för barnfamiljerna än att höja barnbidragen.
Nu är det så, att riksdagen i
fjol under medverkan av fru HamrinThorells
parti gjorde en formlig beställning
till regeringen av ökade barnbidrag.
När vi effektuerat den beställningen, har
det betytt en så stor kostnad, att vi inte
kunnat orka med alla de servicereformer
därutöver, som är önskvärda enligt
både fru Hamrin-Thorells och min mening.
Dessa önskemål har inte rymts
inom budgeten denna gång. Vi får dock
hoppas att det under kommande riksdagar
blir möjligheter till fortsatt reformpolitik
och att folkpartiet då visar sitt
intresse i handling, såsom fru HamrinThorell
säger att hon och hennes folkpartistiska
kvinnoopinion skulle vilja
göra.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att citera en gammal tes, som jag
tror formulerades i Frankrike för åtskilliga
hundra år sedan. På svenska lyder
den så: »Att styra är detsamma som
att förutse.» Det är det som är så svårt,
bland annat därför att många åtgärder
eller underlåtenheter har till tiden mycket
olika verkan. Somliga saker verkar
omedelbart, andra, t. ex. penningpolitiken,
verkar efter en relativt kort tid.
Men sedan finns det många saker, vilkas
verkningar framkommer först under loppet
av lustrer eller decennier, alltså på
lång sikt. Dit hör skattepolitiken och den
allmänna attityd, som visas gentemot
sparande och företagande. Detta är särskilt
värt beaktande, eftersom eventuella
missgrepp på dessa områden verkar under
så lång tid och tar så lång tid att
rätta till. Här har man nu under förutvarande
finansminister Wigforss’ tid i
många decennier predikat, att sparsamliet
är ett fel, att det skall vara rotation
på pengarna, att det snarast är ett brott
att spara. Om man predikar tillriickligt
liinge och har tillräckligt stor auktoritet,
kommer folk så småningom att tro på
det. Här liar faktiskt pågått ett medvetet

Statsverkspropositionen m. m.
motarbetande av sparande och sparvilja
i landet som har satts i system. Dessutom
har åtgärder vidtagits som direkt
motverkat sparandet. Det är delvis följderna
härav som vi upplever i dag. Därför
tycker jag att det inte är tillfredsställande
att behandla dessa saker enbart
med resonemang om en ettårsbudget. Ty
lika väl som det tagit en mansålder att
bringa ned sparkänslan hos ett stort antal
människor i Sverige, måste man också
räkna med att det tar många år att arbeta
upp den igen. Jag tror dock att det
kan gå, det är bara det att man måste
börja någon gång.

Jag tycker att det har skymtat hos finansministern
— och jag lade även märke
till det i herr Geijers anförande i går
— en väldig defaitism när det gäller tron
på möjligheterna att få fram det sparande
som ju är så nödvändigt för vårt
lands utveckling. Nog är nationalekonomien
konstig ibland, men den är dock
inte konstigare än att man måste säga
sig att det inte finns några andra medel
att investera i nya inrättningar, förbättringar
nya fabriker och nya företag
än sådana som några människor först
har sparat ihop. Försöker man med något
annat, så blir det tryckning av nya
sedlar och penningförstöring.

Finansministern uttalar sig om företagsparandet
och säger att det kanske
skulle kunna komma till stånd trots hans
allmänna pessimism i övrigt angående
möjligheterna att öka sparandet. Men
han har en mängd skäl som går ut på
att man inte bör lägga an på detta. De
skäl som han anför tycker jag är ihåliga.
En del av dem är inte riktiga, och
andra är inte relevanta nu. Men han har
alldeles rätt i en sak: det finns kategorier
av företag där sparandet har blivit
i det närmaste omöjligt, och detta som
resultat av beslut här i riksdagen, vilka
ligger tio år tillbaka i tiden, .lag syftar
på den mycket stora del av det svenska
näringslivet som drivs i form av familjeföretag,
där ägaren och hans familj ensamma
innehar, sköter om och driver
företaget. Även om de har råkat sätta
detta på aktier och själva har aktierna
blir resultatet detsamma. Om det också

128 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
finns undantag, så är det för just denna
typ av företag — som jag skulle tänka
mig representerar mer än hälften av
hela näringslivet — en genomgående
tendens att de sakta men säkert går mot
sin undergång. Detta är någonting som
mer och mer framträder, och det har
aktualiserats av saker som jag strax skall
beröra.

Jag undrar om alla här i kammaren
och enkannerligen bevillningsutskottets
ledamöter vet, hur 1947 års olika skattebeslut
verkar för denna stora del av det
svenska företagandet, som omfattar fabriker,
butiker, affärer, jordbruk, skogsbruk
och över huvud taget all slags
verksamhet, där enskilda människor och
deras familjer direkt står för driften och
ägandet. Om jag tar ett faktiskt exempel
från ett sådant företag med eu omsättning
på 600 000, 700 000 kronor om
året, så klarlägger det situationen rätt
väl. Den slutliga debetsedeln, som kom
i december och som avser verksamhetsåret
1955, har för detta företag följande
siffror. Till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst 53 460 kronor — jag anför
så här ojämna siffror, därför att de är de
exakta talen som står på debetsedeln —
och beskattningsbar inkomst 51 700 kronor.
För kommunal beskattning, där det
i detta fall enbart är fråga om garantiskatten,
är siffrorna 108 620 och 107 740
kronor. De sista siffrorna har ju inte
någonting med inkomsten att göra, och
de kommer att bli ofantligt mycket högre
efter de nya taxeringsvärdena. När
man hör att den taxerade inkomsten är
53 000 kronor och den beskattningsbara
52 000, så tycker man kanske i många
fall att det inte är så dåligt och väl skulle
kunna räcka både för ägarens egen livsföring
och för en hel del produktiva förbättringar
i företaget. Han ståtar ju också
i taxeringskalendern, och folk säger:
»Den där är en karl som har inkomster,
han hör nästan till storfinansen.» Men
nu kommer fortsättningen på debetsedeln.
Det belopp som han skall betala
i statlig inkomstskatt är 19 653 kronor
och i kommunal skatt 12 821 kronor, och
sedan kommer förmögenhetsskatt på
24 132 kronor. Detta är utmärkande just

för företagarna av denna typ, som ju
måste ha ett stort kapital investerat i
företaget. Tillsammans med pensionsavgift,
investeringsavgift och litet annat sådant
blir summan på debetsedeln 59 065
kronor, alltså 7 365 mer än den beskattningsbara
inkomsten. Därtill kommer
ränta på kvarskatt med 1 375 kronor.
Det blir då 8 740 kronor mer än inkomsten
att betala. Det här är ett faktiskt
fall; jag har debetsedeln i fickan, ifall
någon händelsevis skulle tro att jag står
här och säger något som inte skulle vara
riktigt.

Nu uppstår frågan, om han inte kan
få någon hjälp av 80-procentregeln. Med
hjälp av denna kan han endast få tillbaka
4 150 kronor, och detta på grund av
att han erhållit avdrag för kommunalskatterna
med 12 110 kronor. Men han
har ju fått lov att skaffa fram pengarna
för att betala dem. Det betyder alltså att
på en beskattningsbar inkomst av 51 700
kronor får han betala ungefär 4 000 kronor
mer i skatt än hela inkomsten är.

Detta exempel är inte alls enastående.
Jag känner personligen tjogtals människor
som driver företag och vilkas förhållanden
är ungefär som detta. Det
finns tiotusentals sådana företagare, fastän
jag ju inte kan känna alla. Det här är
sanningen om läget i dag på detta område.
Vem som helst kan ju räkna ut att
sådana företag inte kan sköta ofrånkomliga
moderniseringar och rationaliseringar
och vara med i utvecklingen, vilket
ju är de anställdas bästa trygghet för
framtiden. Ty är man inte med i denna
utveckling går man mot sin undergång.
Framför allt kan det inte ske utan att
skulderna ständigt ökas, och att amortera
skulder, vilket ju är en utmärkt form
av sparande, kan det inte bli tal om.

Skulle sedan ägaren råka avlida —
det är lätt att inse, herr talman, att det
finns stor risk för att han till slut gör
det — då inträffar helt enkelt en katastrof.
Ty det är ju inte alls så som många
i sin obekantskap med verkligheten tror,
att man då bara har att lätta litet på
bankkontot eller ta den översta delen av
en hög med obligationer eller aktier eller
plocka fram sedelbuntar ur kassa -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

129

skåp. Allt hans kapital är ju investerat
i fabriker, i jord, i skog, i maskiner och
i rörelsekapital. När kvarlåtenskapsskatten
och arvsskatten efter honom skall
betalas och hans son skall ta vid, blir
denne berövad en stor del av det kapital
som är nödvändigt för att han skall kunna
driva företaget. Man tar rörelsekapital,
maskiner och lager. Hur skall han
då kunna driva företaget i fortsättningen?
Med dessa siffror som bakgrund kan
man väl säga, att en sådan lagstiftning
är inte bara orättvis och direkt stridande
mot nionde budet, utan också oklok.

Eftersom kunskapen när det gäller den
gamla hederliga katekesen numera tycks
bli mindre och mindre, kanske det tarvas
att jag talar om vad som står i nionde
budet och framför allt i förklaringen
till detta. De flesta här i kammaren
vet väl vad som står i nionde budet, men
ute i landet är det många som inte har
reda på det. Där står: »Du skall icke
hava begärelse till din nästas hus.» Det
har den gamle Martin Luther förklarat
på följande sätt: »Vi skola ej listigt stå
efter vår nästas arv eller hus eller under
sken av lag och rätt tillägna oss det.»
Man det är ju egentligen vad som sker
när en företagare dör och kvarlåtenskapsskatten
skall tas ut. Hans barn berövar
man då under sken av lag och
rätt hus eller arv. Det är också mycket
oklokt, särskilt på litet längre sikt, och
det är mycket skadligt för de anställda
och för hela landet.

De anställda har i våra dagar i alla
dessa många fall som jag talat om en
mycket bättre ekonomisk reveny av sitt
arbete än ägaren, som ofta ligger i från
morgon till kväll. Med nutida penningvärde
behöver det inte vara så värst stora
fabriker — de vanliga smålandsfabrikerna
kommer upp i kanske halvmiljonvärden
—• eller särskilt stora gårdar med
skog, förrän ägarna kommer i detta predikament.

Företagen har i de flesta fall kunnat
hållas flytande genom att skulderna har
ökats ungefär i den takt som penningvärdet
har försämrats, men under de senare
åren med kreditsvårigheter och
andra besvärligheter har läget i hög

!) Första kammarens protokoll 1957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

grad skärpts. Vederbörande har heller
inte fått sina inkomster ökade. Och om
så skulle bli fallet, blir olyckan nästan
ännu större. De får ändå inte mera kvar.
Detta gör att otaliga sådana företagare i
landet har börjat tröttna. Det kan väl
inte vara till gagn för landet, att de som
främst byggt upp vårt samhälle tröttnar
och slappnar. Det är i stället till skada
för landet.

Det enda fall då företagaren skulle
kunna tänka sig att få mera över till
fortsatt rationalisering — ägarens livsuppehälle
talar jag inte så mycket om,
han får alltid försöka klara sig på ett
eller annat sätt, utan jag tänker på företaget
— är det fall då han kommer upp
i 300 000 ä 350 000 kronor. Så är vårt
skattesystem inrättat. Men det är ju nästan
aldrig möjligt att komma upp i så
stor inkomst.

Nu kommer de höjda taxeringsvärdena
till som ett ytterligare moment utöver
kreditrestriktionerna. Det löfte som
finansministern har givit, att ingen skulle
behöva få högre skatt på grund av
höjningen av taxeringsvärdena, kan man
ju inte tro på ett enda ögonblick.

Taxeringsvärdet för ett företag som
detta kommer att höjas med 1 400 000
kronor, vilket ökar förmögenhetsskatten
med 23 000 kronor utöver den summa
jag förut angav. Det finns knappast någon
möjlighet att räkna ut, hur ett sådant
företag skall kunna klara sig i fortsättningen.
Ändå kunde allt detta rättas
till så oändligt lätt genom två åtgärder.
Den ena vore att ta bort kvarlåtenskapsskalten,
dock utan att höja arvsskatten i
övrigt. Den andra åtgärden vore att göra
förmögenhetsskatten avdragsgill. Då
skulle alla smålandsfabrikörer och skogsbönder
kunna klara sig på ett helt annat
sätt än nu — nu kommer de att köra
förfiirligt fast.

Om nu en skattepolitik, som har bedrivits
i tio års tid, resulterar i den utveckling,
som jag här har beskrivit, måste
man göra klart för sig att om man
tänker att alla dessa medelstora och delvis
även större företag, som går mot sin
undergång, skall övertagas av andra, då
får man ordna så att det finns andra,

130 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
som har råd att övertaga dem. Denna
möjlighet har emellertid alltmera minskats
på grund av samma system. Under
sådana förhållanden återstår endast att
betala skatten genom att överlämna inteckningar
till staten, som mer och mer
skulle komma att övertaga denna typ av
företag. Man bör då göra klart för svenska
folket om det är denna utveckling
man åsyftar, så att det sedan får välja
vilken typ av samhälle det vill ha och
hur näringslivet skall vara organiserat i
landet. Men att vi bara av okunnighet
om verkningarna glider in i ett tillstånd,
som man inte anser vara önskvärt vare
sig för de anställda eller för samhället,
är väl ändå upprörande. Det är därför,
herr talman, som jag har velat fästa uppmärksamheten
på det stora samhällsavsnitt,
som sedan ett antal år sakta men
obönhörligt gått mot en sådan dyster
framtid och vars svårigheter nu ytterligare
har aktualiserats av kreditutvecklingen
och taxeringsvärdenas höjning.

De senaste årens skeende har mer än
tidigare klargjort att det för många människor
förhatliga och misskända begreppet
kapital är en lika viktig produktionsfaktor
som arbetskraft och omtänksamhet.
Därför bör man också ge tillfälle att
alltjämt bilda kapital. Det är på frukterna
från den tid, då vårt nuvarande välstånd
grundades, som vi i dag lever.

Det finns vidare några små avsnitt,
som jag också skulle vilja beröra nu, när
vi ändå har satt ny mask på kroken här
i dag, nämligen vad som sker på vägområdet.
Det finns mängder av grusvägar,
som är färdigbyggda, ombyggda, breddade
och förstärkta men som inte är försedda
med vägbeläggningar. Från min
hembygd kan jag räkna upp några tiotal
mil sådana vägar, där risken för kälskott
inte är särskilt överhängande, där vägsträckningen
är färdig och allt är klart
för beläggning men där det inte beläggs.
Det vore absolut affär att sätta hela vår
apparat för beläggningsarbeten i gång.

Statsrådet Hjalmar Nilson sade här i
fjol i kammaren att hela denna apparat
är fullt engagerad. Herr talman! Det är
inte sant! Jag har övertygat mig om detta
extra noga sedan dess och frågat olika

vägfirmor och företag hur mycket deras
apparatur för vägbeläggningen, såsom
kokerier och vägbeläggningsmaskiner, är
engagerade under den tid på året, då
vägbeläggningar kan ske. Två av de firmor
jag talat vid har sagt att inte mycket
mer än hälften av apparaturen använts.
De skulle följaktligen kunna belägga
inemot den dubbla sträckan om de
bara fick arbeta. Det vore klokt att utnyttja
och t. o. m. öka detta inom den
ram, som nu samhällsekonomiskt anses
kunna disponeras för detta ändamål. På
så sätt skulle man spara in oerhört mycket
pengar under kommande år i underhåll
som man då slipper, och det skulle
bli mera pengar över till att bygga nya
vägar. Genom en sådan engångshistoria
skulle man komma ifrån allt detta nötande
på grusvägar, som är dyra att underhålla.
Men detta bör naturligtvis inte göras
på vägar som inte befinner sig i ett
sådant skick att de är mogna för denna
beläggning.

Jag satt här i går och hörde talet om
de automatiskt stegrade utgifterna i vår
statsförvaltning. Varför inte göra som
det har gjorts förr i vår historia, nämligen
att se efter om man inte kan ta fram
geddesyxan? Vi har en alldeles för stor
administrativ apparat. Den är i många
avseenden passande för ett 30- kanske 50-miljonersland, men vårt land omfattar
endast 7 miljoner människor.

Vi måste vara försiktiga med administrationen.
Sett ur tjänstemännens synpunkt
ter det sig väl mera tillfredsställande
att vara tjänsteman i ett land, i en
kommun eller i ett företag, där man inte
har fler tjänstemän än att man har råd
och verkligen mäktar med att avlöna
dem väl, än att ha för många tjänstemän
hela tiden så att de skall behöva leva på
en för låg nivå.

Då säger man, att det inte är så lätt att
minska ned administrationen. Lätt och
lätt! Herr talman, det är det svåra som
det är lönt att befatta sig med — det
lätta är inte mycket att skryta över. Jag
skall räkna upp ett antal centrala ämbetsverk,
i fråga om vilka jag är säker
på att man skulle kunna ta hort deras
uppgifter helt och hållet, i vissa fall

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 131

minska ner dem och i andra fall flytta
över dem till redan befintliga verk
o. s. v.

Kungl. bostadsstyrelsen med alla dess
länsbostadsnämnder kunde med ett genomfört
kreditgarantisystem avvecklas
fullständigt. Den har inte den betydelse
som den själv kanske tror och som
många andra kanske också tror.

Inte heller behöver vi ha lantbruksnämnderna
för att övervaka jordförvärvslagen,
eftersom vi inte har några
särskilda övervakare för andra lagar.
Under kriget ansågs det, att vi skulle ha
särskilda övervakare så att folk inte
slaktade kalvar, men dessa blev ju borttagna
sedan. Vi har inte särskilda övervakare
för att man inte får stjäla, mörda
eller begå bedrägerier och för allt annat,
som det finns förbud mot i lagen.
Inte behöver man någon särskild övervakningsorganisation
för att folk inte
skall bryta mot jordförvärvslagen. Det
får de vanliga myndigheter, som finns
för sådant, klara av. Jag tror, att här
föreligger ett oerhört dubbelarbete i
hushållningssällskap och lantbruksnämnder,
men jag skall inte inveckla mig alltför
mycket i fråga om varje sådant
exempel.

Jag tror, att det ginge lika bra, om
man avskaffade skogsstyrelsen, och
skogsvårdsstyrelserna som tidigare genom
en liten enkel gemensam förening
skötte om alltsamman. Sedan finge väl
jordbruksdepartementet ta ställning till
äskanden och sådant som det gjort förut
och även nu måste göra, fastän samma
sak numera skall behandlas i så många
instanser.

Statsrådet Ulla Lindströms nya konsumentforskningsinstitut
kunde man ta
bort utan vidare. Det har ingen funktion
att fvlla, ty det finns så oerhört
många krafter överallt här i landet, som
sköter om att det kommer fram nya varuslag,
sätter i gång forskningar och
konkurrerar med varandra för att få
fram biista resultat. Här är det en övertro
på statens möjligheter att gagna
medborgarna, och institutet kunde utan
vidare avskaffas.

Jag bär med förvåning setl, hur myc -

Statsverkspropositionen m. m.
ket inrättandet av det nya sjöfartsverket
har minskat kostnaderna både i fråga
om avlöningar och annat för kommerskollegium.
Inte ett öre, herr talman,
utan hela sjöfartsverket har kommit till
som en nettoökning och därtill av ganska
stora proportioner. Detta är nog inte
nödvändigt.

Inrättar man ett nytt verk, får man
väl se till att utgifterna minskas på annat
håll. Det finns många sådana här
exempel. Sitter man i regeringsställning,
har man stora möjligheter att ta initiativ
till att förbereda avvecklingen av allt
sådant. Man kan också disponera hela
den stora apparat, som finns, till att få
fram förslag i den vägen. Det är svårare
för en enkel riksdagsman eller för ett
parti i oppositionsställning att arbeta
fram allt sådant. Det är därför som man
måste säga, att regeringen har det
största ansvaret. Om man klagar över en
mängd saker, har regeringen ju delvis
sig själv att skylla.

Jag tycker också att det borde sägas,
att man har väldiga pretentioner på
Kungl. Maj:ts opposition här i landet,
vilket ju framkom vid olika tillfällen
under gårdagens debatt. Det finns väl
egentligen inte någon logiskt grundad
anledning att kräva att oppositionspartierna
skall solidarisera sig med allt vad
regeringen mot deras röster hittat på
och inrättat under årens lopp. Man kan
inte begära, att man vid behandlingen av
ett enda års budget skall kunna rätta
till allt som gjorts under elva år, utan
man får väl ta hänsyn till oppositionens
möjligheter. Det är därför jag säger, att
det väl aldrig här i vår riksdagshistoria
sedan representationsreformen genomfördes
har förekommit — jag tror inte
det förekommit i andra länder heller •—
att ett oppositionsparti så noggrant som
högerpartiet verkligen gjort försökt få
basera sina förslag till skattesänkningar
eller förslag till anslagshöjningar till
försvaret o. s. v. på en budgetmässigt
ordnad täckning. Vi har därmed inte
påstått, att vi skulle kunna få en sådan
täckning att, som det talades om i går,
man skulle kunna hålla en konstant ram
för statens upplåning. Det har vi aldrig

132 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
utlovat. Jag tycker att det är en ohemul
fordran att kräva något sådant av oss.
Från andra håll har man ju aldrig ens
gjort något försök att skaffa täckning
för sina förslag till anslagshöjningar.
Man borde väl då åtminstone vara så
gentlemannamässig att man accepterade
vårt uppträdande såsom ett allvarligt,
ärligt och hederligt försök. Dessutom är
det ett faktum att våra beräkningar i
realiteten visat sig stämma. Alla påståenden
om att det skulle fattas så och så
mycket för att få full täckning är ogrundade.

Inte kan man väl på detta sätt anklaga
ett oppositionsparti för att staten, om
våra förslag realiserats, skulle ha behövt
låna upp så mycket pengar. Herr
Werner — han var den grövste — påstod
till och med i går att staten i så fall
skulle ha behövt låna 1,5 å 2 miljarder
kronor mer. Det är inte vi som har skulden
till att staten nu måste låna upp
pengar. Orsaken är helt enkelt att regeringens
budget varit oriktigt hopsatt eller
också att man inte skött finanserna
ordentligt under det löpande året, vilket
lett till att lånebehovet har blivit större
än man ursprungligen räknade med.

Skall vi verkligen ta ansvaret för regeringens
åtgärder också? Det kan aldrig
vara rättvist att kräva något sådant.
Det räcker väl med att vi får svara för
våra egna gärningar.

Aldrig har bondeförbundet eller socialdemokraterna,
och inte heller folkpartiet,
som nu är i oppositionsställning,
gjort ens några försök att skaffa täckning
för de anslagshöjningar som man
från dessa partiers sida föreslagit. Faktum
är att högern gjort det. Men nu
skäller man på oss därför, och det tycker
jag inte är riktigt rättvist. Då Sandels
satt i Pardala by och det gnyddes
utanför, sade han: »Är det fruktan? Det
skriker, ert folk, så förgjort!» Läget här
är kanske detsamma. Då är det alltså
något annat än sakliga skäl som gör
att skriket mot oss är så stort.

Vi har hållit på med att tala om denna
täckning sedan i maj månad i fjol.
Nu bör vi kunna göra en liten paus och
vänta tills vi kommer fram i maj i år,

då vi får se hur det hela utfaller. Faktum
är dock att våra belackare inte är
riktigt sakliga i sina anklagelser mot
oss.

Herr Geijer gjorde i sitt anförande ett
uttalande som jag till slut vill ta upp.
Han framkastade såsom en självklar tes
att lantarbetarna är den lägst avlönade
gruppen. Jordbruksnäringen har numera,
sade han vidare, en god bärighet
och ger fullt tillfredsställande resultat,
varför den borde kunna bära en ordentlig
lönelyftning för lantarbetarna utan
en höjning av produktpriserna. Hur vet
herr Geijer det? Han har väl aldrig varit
jordbrukare eller ens haft någon närmare
kontakt med jordbruksekonomi.
Det är endast de som har egna erfarenheter
av jordbruk som kan bedöma
denna sak. Lantarbetarnas timlön är
faktiskt inte ett riktigt uttryck för deras
löneställning, ty utöver timlönen har
lantarbetarna vissa avtalsenligt fastställda
förmåner. Om lantarbetarna skulle
betala marknadspriser för sina bostäder,
trädgårdsland etc. och detta sloges
ut på timlönen, skulle det bli en ganska
avsevärt högre timlön än vad som rent
siffermässigt redovisas. Jag skall inte
nämna någon exakt siffra, eftersom det
kan diskuteras till vilket värde naturaförmånerna
bör fastställas. Faktum är
dock att timlönesiffrorna enbart icke
ger en rättvisande bild av lantarbetarnas
löneläge.

Visst skulle jordbruket kunna bära en
utgiftsökning här, om man inskränker
sig till att resonera som så, att jordbrukets
inkomster endast skall räcka till för
att täcka de löpande utgifterna. Men
inom jordbruket som i varje annan företagsamhet
måste en mycket stor del
av intäkterna löpande användas för att
hålla produktionsapparaten i ordning.
Det måste ske ett ständigt underhåll och
ständiga förbättringar. Man måste göra
moderniseringar o. s. v. Till allt detta
måste medel finnas. Jag känner en jordbrukare
som anser sig själv vara väldigt
förmögen, då han kanske har
100 000 kronor på banken. Jag anser för
min del att denne man är en usel fattiglapp.
Han har nämligen inte slagit i

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

133

en spik i byggnaderna på sin gård på
trettio år, inte moderniserat sitt maskinbestånd,
och han har över huvud taget
en förfärligt dålig produktionsapparat.
Skulle han sätta den i skick så att den
bleve jämförbar med medeltalet i bygden,
skulle de pengar som han nu har
på banken inte på långa vägar räcka till.

Jag har anfört detta exempel för att
visa att det egentligen är svårt att säga
att jordbruket har råd till att bära en
ytterligare utgiftsökning för höjning av
lantarbetarlönerna. Det beror ju på hur
mycket man anser att produktionsapparaten
skall hållas i ordning. Det är i
själva verket en väsentlig del av verksamheten.
Även de anställda har stort
intresse av att produktionsapparaten
hålls i ordning, ty den framtida produktionen
beror ju helt därpå. Det visar därför,
tycker jag, okunnighet om näringslivets
funktion att göra ett så bestämt
uttalande som herr Geijer gjort här i
riksdagens första kammare.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
får jag väl anses ha tagit tiden tillräckligt
länge i anspråk. Jag har ändock velat
säga dessa ord för att vidröra några
väsentliga frågor i dagens Sverige.

Jag ansluter mig, herr talman, till tidigare
yrkanden om remiss.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mannerskantz gjorde
i sitt debattinlägg gällande, att mitt
påstående om att lånebehovet å statsbudgeten
skulle ha uppgått till 1,5 miljarder,
därest högerns skattesänkningsförslag
vunnit riksdagens bifall i fjol,
skulle vara en våldsam överdrift. Hur
förhåller det sig egentligen med det?

Högern gick ut från den föreställningen
att det fanns ett överskott i statsbudgeten
på 1 100 miljoner kronor. På detta
belopp jämte vissa föreslagna prutningar
byggde högern ett skattesänkningsförslag,
som gick ut på 825 miljoner
kronor, vilket var 450 miljoner kronor
mer än vad riksdagen sedan beslutade.
Dessutom föreslog högern att utgifterna
till försvaret skulle ökas med cirka 70 miljoner
kronor. Vissa föreslagna s. k. spar -

Statsverkspropositionen m. m.
främjande åtgärder skulle ha kostat statskassan
ytterligare över 200 miljoner kronor.
Slutligen förordade högern att riksdagen
skulle avskaffa den extra bolagsskatten,
investeringsavgiften och bilaccisen,
vilket tillsammans skulle inneburit
ett ytterligare belopp på cirka 300 å 400
miljoner kronor. Tillsammans med de
450 miljonerna avseende den direkta
skatten skulle dessa förslag ha inneburit
en ytterligare lucka på låt mig säga 800
å 900 miljoner kronor. Om vi tar hänsyn
till det av finansministern redovisade
lånebehovet, 700 miljoner kronor,
så måste alltså högerns förslag leda till
att staten i ett skärpt läge på kreditmarknaden
skulle tvingas låna upp det belopp
som jag tidigare nämnde, eller väl
en och en halv miljarder kronor.

Den sammanställning som jag har
gjort kan inte bestridas vara riktig. Jag
undrar om herr Mannerskantz verkligen
har täckning för sina påståenden i debatten.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! .lag vet inte vad herr
Werner kommer att låta stå kvar i protokollet
från debatten i går, men jag förmodar
att herr Werner där menade att
högerpartiets förslag skulle ha åstadkommit
ett ökat behov av medel på 1,5 å 2
miljarder kronor. Nu säger herr Werner
att det var tillsammans med underskottet
i regeringens budget. Men då har herr
Werner inte preciserat hur stor del av
beloppet, som skulle falla på högerpartiet.

Jag vill sedan tillägga att vi har aldrig
sagt att den skärpta bolagsskatten och
investeringsavgiften skulle användas till
skattesänkningar, ty regeringen har ju
beslutat att de medlen skall steriliseras
och sättas in på riksbanken. Vi har bara
sagt att vi skall tiicka dels förslaget om
70 miljoner kronor till försvaret och dels
kostnaderna under ett halvt år för vårt
skattesänkningsförslag. Beträffande skattesänkningen
förhöll det ju sig så att vi
hade bara två terminer att räkna med,
och bortfallet skulle då ha blivit 125 mil -

134 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
joner kronor. Dessa båda belopp har vi
alltså täckt genom förslag om besparingar
på andra håll. För detta har vi nu blivit
utskällda dag ut och dag in sedan
dess.

När nu läget är sådant tycker jag att
ni borde välja vad ni skall angripa oss
för. Ni kan anmärka på att vi vill pruta
på exempelvis järnvägens säkerhetsanordningar
— som tycks vara den mest
älskade posten av alla, fastän den i verkligheten
var en mycket liten historia och
inte spelade någon roll — eller någon
av de andra posterna. Kalfatra oss gärna
för de prutningsförslagen, men anmärk
inte samtidigt på oss för att vi inte skaffat
täckning. Det är orimligt av er att
göra båda sakerna på en gång. Har för
övrigt herr Werner någonsin försökt
skaffa täckning för anslagshöjningar,
som han motionerat om, vilket jag vet
att han gjort? Aldrig, herr talman!

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mannerskantz kan
inte trolla bort det faktum, att det inkomstbortfall,
som skulle ha blivit följden
av högerns skattesänknings- och inkomstminskningsförslag
måste ha lett
till ati — tillsammans med det lånebehov,
som nu redovisas i årets statsbudget
— lånebehovet skulle ha uppgått till
1,5 miljarder kronor. På grund av den
nu försämrade budgetbalansen med ett
redovisat lånebehov av 700 miljoner kronor,
och högerns inkomstminskningsförslag
på mellan 800 och 900 miljoner kronor
skulle det alltså bli ett ytterligare lånebehov
i dagens läge på 1,5 miljarder
kronor. Någonting annat förekom inte i
milt anförande i går, och vad jag sade
då är riktigt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Det är inte jag som trollar, herr talman! Herr

SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Eftersom familjebeskattningen,
som jag tänkt föra på tal i remissdebatten,
redan mer eller mindre utförligt
berörts i flera anföranden, och

jag alltså är förekommen, skall jag fatta
mig utomordentligt kort.

Det har sedan länge ansetts inte bara
rimligt utan även nödvändigt, att frågan
om familjernas och då särskilt barnfamiljernas
beskattning göres till föremål
för utredning i avsikt att åstadkomma en
uppmjukning. Ofta har man därvid
nämnt sambeskattningen som en särskilt
mörk punkt i sammanhanget och velat,
att man på allvar och snart skall ta itu
med den.

Bevillningsutskottet och riksdagen har
ibland, kanske rent av oftast, uttalat sig
välvilligt om motioner i sådant syfte, och
det har förefallit, som om också regeringen
ville göra något. Så sent som i december
månad förra året förklarade sålunda
finansministern till svar på en enkel
fråga av mig, att han egentligen endast
väntade på att den rätte mannen eller
de rätta männen för en utredning av
sambeskattningsproblemet skulle låta sig
finna, för att han skulle tillsätta den härför
erforderliga kommittén.

Nu förstår jag givetvis, att det inte har
lyckats att under den gångna månaden
— det är knappast mer — finna de lämpliga
utredarna, och jag tror att finansministern
har kvar intresset för det här
problemet. Men jag ville ändå påminna
om frågan. Den bör bli föremål för behandling
med det allra snaraste.

Det rör sig här alldeles säkert om ett
mycket svårlöst problem, och det är för
övrigt inte självklart att de, som klagar
över orättvisorna genom sambeskattningen,
kommer att finna i varje fall sina
värsta misstankar bekräftade, när utredningen
en gång blir färdig. Kanske kan
det vara annat än just och enbart själva
sambeskattningen, som är det ondas rot.
Det är inte omöjligt, att sådant som förvärvsavdrag,
barnavdrag och annat kan
visa sig spela en mycket viktig roll. Men
det råder nu, herr talman, en så utbredd
mening om att sambeskattningen är något
som är felaktigt, något som inte är
god familjepolitik och som dessutom
motarbetar själva samhället, bl. a. i fråga
om möjligheten att få arbetskraft, särskilt
kvinnlig sådan, att det bör skaffas
klarhet i saken och, om så erfordras,

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 135

vidtagas åtgärder för att rättvisa och
rimliga förhållanden må komma till
stånd.

Kanske och troligen skulle utredningen
dessutom kunna ge anledning till större
förståelse för kraven på ökade förvärvsavdrag,
barnavdrag o. s. v. som,
om de bleve beslutade, kunde bli till synnerligen
välbehövlig hjälp för många nu
alltför skattetyngda barnfamiljer.

Herr talman! Jag ber att få ge uttryck
för den förhoppningen, att finansministern
snart måtte finna sina män. En familjevänlig
politik — och om en sådan
är man ju ense — kräver, att det verkligen
blir något gjort på det här området.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den föreliggande statsverkspropositionen
är ett karakteristiskt
uttryck för den inkonsekvens, med vilken
regeringen handlar, den tvehågsenhet,
som den visar inför framtiden. Vi
torde väl nu alla vara överens om att vi
står vid tröskeln till en ny tidsålder —
atomenergiens och automationens. I den
tidsåldern kommer energitillgången att
vara hart när obegränsad, vi kommer att
kunna tillgodose alla våra materiella behov,
ingen människa skall behöva lida
nöd, arbetstiden kommer att kunna förkortas,
så att varje enskild medborgare
kan förfoga över sin tid i en helt annan
utsträckning än för närvarande är fallet.
I vissa kretsar, som står regeringen nära,
har man ju också på senare tid ägnat
sig åt att i ljusa färger teckna morgondagens
samhälle, sedan vi med vetenskapens
och teknikens hjälp väl kommit in
i atomåldern.

Men inför det lockande framtidsperspektivet
slår man likväl tvekande och
dröjande och handlar inkonsekvent. Man
vill gärna redan nu skörda en del av
frukterna, t. ex. i form av eu förkortning
av arbetstiden — och en viss förkortning
bör även enligt min mening
vara möjlig — men man vill inte helhjärtat
göra den insats eller vidtaga de åtgärder,
som krävs för att det hägrande
framtidssamhället skall kunna förverkligas
inom rimlig tid.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad som i dagens läge behövs är bl. a.
följande.

För det första en snabb upprustning
av våra högre utbildningsanstalter, så att
inom en nära framtid en betydligt större
del av svenska folket än för närvarande
kan sysselsättas med högt kvalificerat arbete.

För det andra gynnsammare betingelser
för — d. v. s. ökade anslag till —
forskningen, såväl den naturvetenskapliga
och den därpå grundade tekniska som
den humanistiska.

För det tredje ökade investeringar för
att snabbt åstadkomma en genomgripande
förbättring av hela vår produktionsapparat.

Vad först investeringarna beträffar
vill jag blott helt kort framhålla, att både
den extra bolagsskatten och investeringsavgiften
effektivt motverkar strävandena
att nå det uppsatta målet.

I fråga om våra högre undervisningsanstalter
är det glädjande att kunna
konstatera, att universitet och högskolor
under ecklesiastikdepartementet fått
anslagen ökade med över 17 miljoner
kronor, varav dock en del kan betecknas
som automatiska utgiftsstegringar.
Men det är likväl många, väldigt många,
angelägna både lokal- och personalbehov
liksom också utrustningsbehov, som
inte har blivit tillgodosedda. Jag skall
inskränka mig till att ta ett enda exempel.

I tredje lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande om riktlinjerna för
utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
uttalas bland annat följande: »Vad
särskilt den experimentella vetenskapliga
forskningen beträffar bör tillstånd
till forskningsarbete kunna lämnas i betydande
utsträckning; i all synnerhet
gäller detta universiteten och högskolorna.
» Friheten att forska på atomenergiområdet
är emellertid inte särskilt
mycket värd, om inte forskningsanstaiterna
får den erforderliga utrustningen,
d. v. s. i detta fall de erforderliga reaktorerna.
Det är ju väl bekant, att överläggningar
har ägt rum rörande anskaffandet
av forskningsreaktorer till våra
högre undervisningsanstalter, eller åt -

136 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
minstone till ett par av dem. Men förgäves
letar man i statsverkspropositionen
efter några uppgifter om när detta
trängande behov, som är en viktig och
grundläggande förutsättning även för det
tekniska utvecklingsarbetet, kan tillgodoses.

Betydligt snävare bar forskningen blivit
tillgodosedd under jordbrukets huvudtitel.
I fråga om lantbrukshögskolan
t. ex. hänvisar departementschefen till
den pågående högskoleutredningen och
uttalar, att stor återhållsamhet bör iakttas
i fråga om nya tjänster och andra
förändringar för att icke föregripa de
resultat, variill utredningen kan komma
att leda. Nu är emellertid att märka, att
högskolestyrelsen just med hänsyn till
utredningen begränsat sina äskanden till
det allra nödvändigaste och till ändamål,
som inte rimligtvis kan tänkas föregripa
utredningen. Denna har ju nämligen
inte till syfte att söka åstadkomma
besparingar utan tvärtom att förbättra
villkoren för jordbruksforskningen och
eventuellt genom organisatoriska förändringar
intensifiera både forskning
och försöksverksamhet. Det syftet kan
inte gärna föregripas genom ett bifall
till de blygsamma förstärkningar, som
från högskolans sida begärts. Det har
sagts ibland, att den nu sittande utredningen
skulle behöva arbeta ett par år,
innan den blir färdig. Om man skulle
följa jordbruksministerns princip, skulle
det alltså innebära, att lantbrukshögskolan
får vänta ytterligare flera år, innan
den kan få sin ytterst trängande upprustning
genomförd. Situationen vid
lantbrukshögskolan är i själva verket för
närvarande den, att flera av dess största
institutioner nödgas arbeta i gamla,
omoderna, trånga och dåligt utrustade
lokaler. Samtidigt hopar sig många aktuella
och synnerligen angelägna arbetsuppgifter.
Dessa måste nu i brist på personal
och utrustning skjutas på framtiden
— ett uppskov, som framför allt
jordbruket blir lidande av.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja beröra en annan för lantbruksbögskolan
viktig angelägenhet. Den nu pågående
utredningen har tagits till intäkt

för att avbryta två viktiga befordringsärenden
vid högskolan. Två professurer
måste därför för närvarande upprätthållas
av vikarier, och detta har fört med
sig, att flera lägre befattningar inte kan
besättas med ordinarie innehavare. Det
interregnum, som nu är rådande vid
lantbrukshögskolan, är till stort men för
dess arbete. Även om de båda professurer,
som det här är fråga om, i viss
mån kan påverkas av utredningens resultat,
bör det inte möta något hinder
att snarast möjligt tillsätta dem, om det
nämligen vid utnämningen klargöres
för vederbörande, att vissa förändringar
i fråga om tjänsten kan komma alt
övervägas sedan utredningens förslag
blivit framlagt. Båda befattningarna är
under alla förhållanden nödvändiga.
Därför vore det, som sagt, önskvärt att
snarast möjligt få denna fråga avgjord,
alltså få befordringsärendena i gång
igen.

Även i fråga om växtförädlingen liar
en utredning ställts i vägen för en välbehövlig
upprustning. I slutet av 1955
framlades 1953 års växtförädlingsutrednings
betänkande. Utredningen föreslog
riktlinjer för den statliga bidragsgivningen,
varigenom högst betydande anslagsökningar
till växtförädlingen skulle
kunna komma i fråga. Under remissbehandlingen
tillstyrktes i huvudsak utredningens
förslag, men från en del håll
ifrågasattes en översyn, innan förslagen
förverkligades. Det har nu gålt snart ett
år sedan dess, men ännu har en sådan
översyn inte blivit gjord. Departementschefen
förklarar nu, att han till följd
härav inte kan föreslå begärda anslagsökningar.
Utsädesföreningen har visserligen
fått en del av sina önskemål uppfyllda,
men vår andra stora växtförädlingsanstalt,
Weibullsholm, har inte lått
någon ökning.

Då frågan om anslag till Weibullsholm
behandlades förra året, underströk jordbruksutskottet
sina tidigare uttalanden
om »att anstalten i betraktande av den
gagnande verksamhet, som där bedrives,
är väl förtjänt av statsmakternas intresse
och bistånd».

Men eftersom Kungl. Maj:t då inte ta -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 137

git ställning till växtförädlingsutredningens
förslag, ansåg sig utskottet inte böra
föreslå någon ändring. Det kan dock icke
år efter år få fortgå på detta sätt. Enligt
de av utredningen förordade principerna
för statsbidragen till växtförädling
har firman Weibull beräknat statsanslaget
till 450 000 kronor, men departementschefen
föreslår oförändrat 210 000
kronor. Lanthrukshögskolans styrelse,
som är remissinstans för dessa angelägelägenheter,
har i yttrande om bolagets
framställning uttalat, att det är »ett angeläget
önskemål, att den vid anstalten
bedrivna resistensförädlingen erhåller
väsentligt förstärkta resurser». I fråga om
utsädesföreningen säger departementschefen
att det är »angeläget, att utsädesföreningen
beredes möjlighet att utvidga
sin resistensförädlingsverksamhet», och
han föreslår härför ett belopp på 50 000
kronor. Men detta är i själva verket lika
angeläget i fråga om verksamheten vid
Weibullsholm, liksom vid alla andra förädlingsanstalter,
vilkas ansökningar om
statsbidrag lämnas helt obeaktade.

Synnerligen allvarligt är läget för föreningen
för växtförädling av fruktträd.
Dess verksamhet har under senare år gått
med förlust, och det sägs av departementschefen
under nionde huvudtiteln
att det är en förlust »som under senare
år ökat icke oväsentligt». Jordbruksministern
fortsätter: »Verksamheten torde
emellertid vara av sådan betydelse, att
det bör tillses, att föreningen får möjlighet
att fortsätta denna.» Man hade väntat
att efter detta uttalande skulle kommit
ett förslag om att det under nu föreliggande
omständigheter är angeläget att
anslaget liöjes. Men nej, här står både
jordbrukshögskoleutredningen och växtförädlingsu
tred ningen i vägen, med resultat
att föreningen får nöja sig med
det hittillsvarande alldeles otillräckliga
anslaget, trots att lantbruksstyrelsen i
avbidan på utredningsresultaten tillstyrkt
den av föreningen begärda ökningen.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Den snäva behandlingen av jordbruksforskningen
har bland annat lett till —
såsom jag flera gånger framhållit i den -

Statsverkspropositionen m. m.
na kammare — att produktionen per ytenhet
från vårt jordbruk icke ökat under
senare år. Vi håller på att sacka efter
i förhållande till andra länder, där
man inser, att jordbruksforskningen är
en nödvändig förutsättning för jordbrukets
utveckling.

Jag skulle, herr talman, också vilja säga
ett par ord om vattenvården och organet
som skall handha den.

I tredje lagutskottets, av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 förra året rörande
vattenvården uttalades bland annat,
»att orsaken till missförhållandena
i fråga om vattenvården i första hand är
att söka däri, att tillsynen av lagens efterlevnad
icke varit tillräckligt effektiv».
Jag citerar vidare: »Otillräckliga personella
och ekonomiska resurser för tillsynsverksamheten
är kanske den viktigaste
anledningen till att utvecklingen
fått leda fram till nuvarande situation.»
Utskottet förutsatte också att tillsynsmyndigheten
skulle utrustas med sådana
resurser, »att dess verksamhet leder till
effektiv efterlevnad av vattenlagens bestämmelser».
Det uttalades också, att den
blivande vatteninspektionen borde få
större personella resurser än vad vattenvårdskommittén
föreslagit. Utan att här
ingå på detaljfrågorna vill jag säga, att
den i årets statsverksproposition föreslagna
förstärkningen av tillsynsmyndigheten
ingalunda kan anses tillfredsställande.
Det behövs betydligt större både
personella och ekonomiska resurser för
att den nya lagen verkligen skall medföra
den förbättring, som åsyftas med densamma.

Tvehågsenheten inför framtiden, som
jag tidigare talat om, den bristande överensstämmelsen
mellan mål och medel,
röjer sig också i bedömningen av våra
försvarsproblem. Om vi vill hålla oss
med ett effektivt försvar, måste vi följa
med i den vapentekniska utvecklingen.
Men det menar uppenbarligen inte regeringen.

I samband med sjösättningen i Göteborg
av jagaren Hälsingland uttalade
försvarsministern bland annat, att tillgången
till atomvapen självfallet revolutionerat
förutsättningarna för krigfö -

138 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
ringen. Men ändå tvekar regeringen inför
den revolutionerande nyheten. Försvarets
olika komponenter måste vägas
mot varandra, säger försvarsministern;
det är ju en självklarhet; men avvägningen
får väl ändå inte leda till att man avstår
från den mest effektiva komponenten.
Det är väl framför allt den man måste
lita till, om man vill göra försvaret så
effektivt, att det kan inge respekt för
vår vilja till frihet och oberoende.

Jag kan väl förstå dem som ryggar tillbaka
vid#,blotta tanken på atomvapen.
Men det hjälper inte att sticka huvudet
i busken. Om vi skaffar oss egna taktiska
atomvapen, så har vi därigenom skaffat
oss en viss garanti mot att själva bli utsatta
för atomvapnets förödande verkningar.
Det går inte längre att göra gällande,
att vi inte själva kan skaffa oss
atomvapen. Redan om några år kommer
vi att förfoga över den råvara — plutonium
— som behövs, och det synes mig
vara synnerligen angeläget, att vi snarast
förbereder utvecklingen av det nya som
står för dörren. Men innan vi kommer
så långt, att vi själva kan tillverka atomvapen,
bör vi skaffa dem genom inköp
från utlandet.

Det har sagts i diskussionen om atomvapnet,
att detta inte hjälper oss mycket,
därför att eventuella angripare kommer
att förfoga över vätebomber. Nåväl!
Då får vi väl skaffa oss vätebomber också.
Svensk vetenskap och teknik står tillräckligt
högt för att kunna lösa det problemet.
Och intill dess så skett, får vi
väl skaffa även vätebomber genom inköp.

Vid det nyss nämnda tillfället sade
försvarsministern följande, enligt tidningarnas
referat: »Att stämpla alla andra
stridsmedel inom vårt försvar än flyget
och atomvapnet som meningslösa detaljer
är både ologiskt och överdrivet.»
Något sådant har nu aldrig gjorts gällande,
och det bästa man kan säga om försvarsministerns
uttalande är, att det är
meningslöst. Däremot kan det med fog
göras gällande, att utan ett starkt, modernt
utrustat flyg är vår försvarsmakt
slagen till en slant. Det är därför det är
så djupt oroväckande, att med nuvaran -

de planer flygets styrka inte kan vidmakthållas,
då det i själva verket vore
angeläget att ytterligare förstärka flyget,
så att det kan bli ett ännu effektivare
stöd åt andra vapenslag än det för närvarande
är. Detta kan komma att behövas,
om vi verkligen vill ha möjligheter
att försvara hela vårt land.

»Landet skall skyddas redan i dag, och
vi lever i en värld, som alltför ofta bjuder
på obehagliga överraskningar», säger
försvarsministern. Mot bakgrunden
av de senaste månadernas händelser i
Östeuropa har detta statsrådets uttalande
en mycket allvarlig innebörd. Det är
under sådana förhållanden ofattbart och
ytterligt betänkligt, att regeringen skjuter
åt sidan så viktiga angelägenheter
som frågorna om. atomvapen, robotvapen
och en förstärkning av flyget — med ett
ord vårt försvars tekniska modernisering.
Ett modernt, tekniskt högtstående
försvar kan i dag te sig alltför dyrbart,
men i längden blir det inte bara effektivare
utan även billigare än ett omodernt
försvar.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Osvald efterlyste i
början av sitt anförande en upprustning
av de högre utbildningsanstalterna och
ökade forskningsanslag på såväl det naturvetenskapliga
som det humanistiska
området samt ökade investeringar — förmodligen
avsåg han därmed särskilt undervisnings-
och forskningsändamål. Jag
skulle vilja säga att det är ganska svårt
att ur statsverkspropositionen relativt
snabbt utläsa de insatser, som statsmakterna
under senare år gjort för att upprusta
universitet och högskolor. Inom
ecklesiastikdepartementet har vi emellertid
gjort vissa sammanställningar, som.
möjliggör en dylik överblick beträffande
de under detta departement hörande
undervisnings- och forskningsanstalterna,
och jag skall be att få anföra några
siffror, som utvisar att en sådan upprustning
nu måste sägas vara i icke oväsentlig
grad för handen.

Vad då beträffar antalet nyinrättade
befattningar vid dessa högskolor, med

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

139

bortseende från mera handräckningsbetonade
tjänster, kan jag säga att under
budgetåren 1950/51—1955/56 inrättades
i genomsnitt cirka 115 nya befattningar
varje budgetår. Under innevarande budgetår
har däremot 335 sådana tjänster inrättats,
och i årets statsverksproposition
föreslås inte mindre än 471 dylika befattningar.
För nästa budgetår föreslås
sålunda drygt fyra gånger så många befattningar
som inrättades under vart och
ett av budgetåren från 1950 till 1956.
Nästa års upprustning avser främst de
tekniska högskolorna, som får cirka 200
nya befattningar. Tekniska högskolan i
Stockholm föreslås sålunda nästa budgetår
få lika många nya befattningar som
sammanlagt tilldelats högskolan under
de närmast föregående sju budgetåren.
Det är andra etappen av den s. k. basorganisationen,
som väger tyngst i detta
sammanhang vad beträffar antalet befattningar.

Beträffande Chalmers tekniska högskola
utfaller en liknande jämförelse på
ungefär samma sätt. Jag kan ju tillägga
att vi i årets statsverksproposition har
föreslagit att 600 000 kronor reserveras
för ytterligare förstärkning av de tekniska
högskolornas undervisningsresurser.

Även universitetens undervisningsoch
forskningsresurser förstärkes avsevärt
enligt förslaget för nästa budgetår.
Vid universitetet i Uppsala föreslås sålunda
50 och vid universitetet i Lund 70
nya befattningar. Dessutom har i årets
statsverksproposition upptagits ett anslag
på inte mindre än 3 miljoner kronor
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid de filosofiska fakulteterna.
Detta anslag har ju under flera år upptagits
med ett belopp som undan för undan
höjts. Denna gång föreslås eu höjning
med 1 miljon kronor. Med hjälp av
detta anslag kan som bekant i sådana
läroämnen, till vilka tillströmningen av
studerande nästa läsår bli särskilt stor
och i vilka lärarkrafterna behöver förstärkas,
inrättas ett avsevärt antal nya
befattningar, låt vara extra sådana, som
såväl biträdande lärare och lektor som
assistent eller amanuens.

Statsverkspropositionen m. m.

I årets statsverksproposition har vidare
annonserats en särproposition om
en omläggning av den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen, vari
kommer att föreslås en betydande förstärkning
av lärarkrafterna i de ämnen
det här gäller att successivt genomföras
under fyra budgetår med början 1958/59.
Dessutom kommer det att framläggas en
särskild proposition om fortsatt utbyggnad
av de medicinska undervisningsresurserna.

Vad så byggnadsanslagen för ifrågavarande
ändamål beträffar kan insatserna
för universitetens och högskolornas
utbyggnad belysas genom att ange anslag
för uppförande av nya institutionsbyggnader
och undervisningslokaler varom
här är fråga. Dessa anslag uppgår
för budgetåren 1950/51—1957/58 -— om
förslagen i den sista statsverkspropositionen
bifalles — sammanlagt till nära
100 miljoner kronor. En mera markerad
höjning av dessa byggnadsanslag framträder
under de båda sista av de nämnda
budgetåren. Genomsnittligt har nämligen
under vart och ett av budgetåren
1950/51—1955/56 anvisats cirka 10 miljoner
kronor. För det budgetår, som nu
löper, anvisades 16,5 miljoner kronor
och för nästa budgetår föreslås 19,5 miljoner
kronor, alltså nästan dubbelt så
mycket som det nämnda genomsnittstalet.

En betydande del av byggnadsanslagen
har gått till de tekniska högskolorna.
I detta sammanhang kan vidare nämnas,
att sedan upprustningen av dessa
högskolor påbörjats under senare delen
av 1940-talet, har till våra båda tekniska
högskolor anvisats i byggnads- och utrustningsanslag
drygt 83 miljoner kronor.
Utbyggnaden av den tekniska högskolan
i Stockholm är nu i huvudsak
slutförd, men en ny generalplan för fortsatt
utbyggnad av Chalmers tekniska
högskola är under utarbetande och beräknas
vara färdig hösten 1957.

Också utrustningsanslagen har ökat
väsentligt. Under budgetåren 1950/51—
1955/56 anvisades i genomsnitt 4,5 miljoner
kronor per budgetår. För budgetåret
1957/58 föreslås drygt 7 miljoner

140 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
kronor. Därtill kan läggas att dessa anslag
givetvis kommer att automatiskt öka
i takt med att de institutionsbyggnader,
till vilka byggnadsanslag anvisats under
senare år, börjar bli färdiga.

Vad slutligen beträffar forskningsanslagen
har ju en förstärkning av forskningsresurserna
skett inte bara genom
den successiva utbyggnaden av universiteten
och högskolorna, utan en upprustning
har ju också skett kanske främst
genom anvisande av speciella anslag till
forskning på olika områden. Särskilda
anslag på åttonde huvudtiteln finns således
nu och kommer enligt statsverkspropositionen
att finnas för forskning
inom följande fack- och ämnesområden:
samhälls- och rättsvetenskap, psykologi
och pedagogik, humaniora i allmänhet,
flyg- och navalmedicin, medicin i allmänhet,
kärnfysik och kärnkemi samt
naturvetenskap i allmänhet.

Forskningsanslagen har successivt påbyggts
under 1950-talet. Budgetåret 1950/
51 uppgick dessa till sammanlagt 5,7
miljoner kronor och för budgetåret 1957/
58 föreslås sammanlagt cirka 15 miljoner
kronor. Det är således en ökning
med omkring 165 procent.

När herr Osvald speciellt nämnde
atomenergien, så vet jag inte, om han
tänkte så mycket på de atomenergianslag
som ifrågakommer under åttonde huvudtiteln,
ty de är ju numera endast en
mindre del av anslagen för detta ändamål.
Vi har ju på annat håll betydligt
större anslag för ändamålet. Om han
emellertid avsåg, att från regeringens
sida inte hade lagts fram förslag om någon
forskningsreaktor vid något av våra
universitet, vill jag säga att det visserligen
förelåg ett sådant förslag under
höstens budgetberedning, men detta var
inte i det skicket att vi utan vidare kunde
ta upp det i budgetförslaget. Det görs
nu ytterligare utredningar på detta område.
Atomenergidelegationen är bl. a.
inkopplad härpå. Jag räknar med att det
är ett slag av forskningsutrustning, låt
vara ett dyrbart sådant, som vi i alla fall
måste — kanske snart nog — förse vissa
av våra högskolor med.

Vi känner ju alla i denna kammare till
att en universitetsutredning arbetat sedan
mer än ett år tillbaka och väntas
avge förslag under detta år. Om därför
ett eller annat önskemål, som olika ledamöter
av denna kammare anser ligga
deras hjärta mycket nära, inte har blivit
tillgodosett i årets statsverksproposition,
är ju detta inte så märkvärdigt, eftersom
vi inte velat föregripa universitetsutredningen.
Men i och med att den nu
närmar sig huvudförslaget, är vi på det
klara med att det snart kommer att föreligga
fullt utarbetade förslag till en
ytterligare upprustning på de områden
det här gäller.

Vi har under senare tid i tidningarna
uppmärksammat artiklar om vår begåvningsreserv.
Den undersökning, som
här gjorts, och den diskussion, som
därmed har följt, har skett på initiativ
av universitetsutredningen, och det
råder ingen tvekan om att det föreligger
stora möjligheter för allt fler människor
i vårt land att nå den högre utbildning,
som behövs för vårt samhälles
vidare utveckling. Jag har tidigare huvudsakligen
uppehållit mig vid frågan
om den högsta undervisningen, men jag
vill även understryka, att undervisningen
på läroverks-, ej minst gymnasiestadiet
förstärkts i en icke oväsentlig grad.
Vad som här i kammaren har anförts i
samband med familjepolitiken tidigare
i dag om den höjning av stipendier och
studiebidrag, som föreslås av regeringen
till årets riksdag, visar ju också att
det kommer att bli ökade förutsättningar
för ungdomen att bedriva högre studier.
Det är ju nämligen inte så obetydliga
förbättringar av stipendier av skilda
slag som föreslås i årets åttonde huvudtitel.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter den fullständiga
redogörelse, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nu
lämnat, vill jag bara ytterligare understryka,
att jag i mitt första anförande
sade, att det är glädjande att så mycket
har kunnat göras inom ecklesiastikde -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

141

partementet för forskningen. Men jag
framhöll också att det var vissa väsentliga
önskemål, som inte kunnat bli
tillgodosedda. Jag tror att man skulle
kunna nämna många exempel på sådana
önskemål, som universiteten framlagt,
och jag tror att regeringen hade kunnat
tillmötesgå universiteten utan att
därför behöva föregripa universitetsutredningen.

Med det exempel jag valde — forskningsreaktorerna
-— syftade jag endast
på den typ av forskningsreaktorer, som
skulle förläggas till universiteten och
som också herr statsrådet nämnde om
i sitt anförande. Det föreföll ju redan
tidigare i höstas, som om saken skulle
vara tämligen klar. Nu har vi av herr
statsrådet fått reda på att det behövdes
en ytterligare utredning — eller vad det
kunde vara för anledning till dröjsmålet
— men det synes mig glädjande att
få det beskedet, att önskemålet om forskningsreaktorerna
kan uppfyllas inom en
nära framtid.

Jag skulle gärna vilja ställa den direkta
frågan till herr statsrådet: Kan vi
räkna med att få en proposition om
denna sak redan under årets riksdag?

(Här skakade ecklesiastikministern på
huvudet.)

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I sitt anförande, som
jag beklagligtvis inte var i tillfälle att
höra mer än delvis, har herr Osvald
också efterlyst planerna för den framtida
utvecklingen på atomenergiområdet.
Nu har det väl knappast kunnat undgå
herr Osvald, att atomenergidelegationen
just utformat ett program för utvecklingen
de närmaste åren på detta område.
Man har därvid betonat, att närmast
aktuella iir två stycken reaktorer för
kommersiell användning — en som skall
komma att ligga i Farsta med mottrycksanläggning,
och en annan reaktor som
i samarbete mellan vattenfallsstyrelsen
och ASEA skall komma att uppföras i
Västerås. Därjämte uttalar atomenergidelegationen
i sitt långa och ganska utförliga
utlåtande, att man också räknar

Statsverkspropositionen m. m.
med att det första atomelverket skall
kunna vara i drift redan i mitten av
1960-talet.

Det är klart att det inte kan vara fråga
om att i detalj försöka binda utvecklingen
på detta område, men tillräcklig
grundval har ändå funnits för de ganska
betydande anslagsäskanden, som görs
under tionde huvudtiteln.

Jag är övertygad om att herr Osvald
observerat att anslagen för Aktiebolaget
Atomenergi ökas med ungefär 27 miljoner
kronor till 63 1/2 miljoner för nästa
budgetår. Därtill kommer ett anslag på
två miljoner kronor under kommunikationsdepartementets
huvudtitel. Härtill
kan fogas att på tilläggsstat begäres för
Aktiebolaget Atomenergis fortsatta arbete
16 miljoner kronor utöver vad riksdagen
på Kungl. Maj :ts begäran anvisade
i våras. Det är alltså fråga om högst betydande
anslagsökningar, nära nog en
fördubbling av det belopp som utgått under
innevarande år. Med erfarenhet av
den noggrannhet, som präglar statsutskottets
arbete, skulle regeringen sannerligen
inte kunnat föreslå sådana anslagsökningar
utan att ha dem väl underbyggda
i en plan för den fortsatta verksamheten.
Den har också, låt vara i korthet,
redovisats i tionde huvudtiteln.

Herr talman! Medan jag ändå har ordet,
får jag kanske tillfoga en sak. Det
föreföll mig, som om herr Osvald målade
med ganska fri hand också i slutet av
sitt anförande, när han kom in på spörsmålet
om atomvapnen. Jag beklagar att
herr Osvald inte var i tillfälle att höra
försvarsministerns anförande i går i
andra kammaren, men jag var det, och
jag tillåter mig att ur det återge ett avsnitt
och be att detta införes också i
första kammarens protokoll. Försvarsministern
sade: »Uppgifterna om möjligheterna
att inom kort framställa atomvapen
i vårt land iir ingenting annat iin
teoretiska spekulationer. De förslag om
atomanläggningar som framlagts i statsverkspropositionen
har en rent kommersiell
inriktning. Värmeverket i Farsta
har sålunda projekterats för enbart fredliga
syften, och några anordningar för
alt utvinna material för atomvapen har

142 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
inte planerats. I den mån utländskt
atombränsle kommer till användning i
svenska reaktorer kommer vi av internationella
avtal att vara förhindrade att
använda detta för annat än fredliga ändamål.
Till och med vid inköp av tungt
vatten kan vi bindas av liknande föreskrifter.
Detta visar att spekulationerna
kring dessa frågor är konstruktioner som
saknar grund».

Det är ofta roligt att se fantasifulla frihandsmålningar,
men jag tycker att i en
remissdebatt bör man kräva litet starkare
verklighetsunderlag för påståendena
än herr Osvald här presterade.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först och främst ber jag
att få säga, att jag visst har observerat de
ökade anslag, som har ställts till förfogande
för utveckling av atomenergien.
Det var inte dessa saker jag talade om,
utan vad jag yttrade mig om var det som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har under sin domvärjo,
nämligen forskningsreaktorerna.
Jag hoppas att vi snart skall få dem till
stånd. De utgör dock en nödvändig förutsättning
för den fortsatta utvecklingen
av våra arbeten på atomenergiområdet.

Vad så beträffar handelsministerns uttalande
om atomvapnet vill jag säga att
jag visst har observerat referat i dagens
tidningar av de invändningar som försvarsministern
gjort i fråga om möjligheterna
för oss att skaffa atomvapen.
Han hade sagt att det där bara var teoretiska
spekulationer. Jag måste emellertid
säga att i detta fall litar jag mera på
uttalanden från försvarets forskningsanstalt,
att detta icke endast är en teoretisk
spekulation, utan en praktisk möjlighet,
så snart vi får plutonium från det verk
som nu håller på att anläggas vid Studsvik.

Det är inte mer en teoretisk spekulation
i vårt land att tillverka atombomber
än det är att tillverka dem i andra länder.
Vi har eller kommer inom kort att
få samma möjligheter som vilket annat
land som helst.

Vad sedan beträffar de villkor, som

är knutna till våra inköp av tungt vatten,
vill jag säga att ingen ändå tror att de
nuvarande villkoren skall behöva gälla
för all framtid. Även de kan ändras. Då
finns det möjlighet för oss att skaffa all
den råvara som vi kan behöva för tillverkning
av vilka moderna tekniska vapen
som helst.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan inte göra någonting
åt att herr Osvald inte litar på de
uppgifter, som försvarsministern lämnat
i andra kammaren och jag i dag i första
kammaren, men jag får kanske ändå hänvisa
herr Osvald till en av de ledande
forskningscheferna inom Aktiebolaget
Atomenergi, nämligen docenten Eklund.
Han uttalade klart i gårdagens Aftonblad
att farstaprojektet icke kommer att få
sådana anordningar som skulle möjliggöra
utvinnandet av plutonium för vapenmaterial.
Det är nämligen då fråga om
en annan typ av plutonium, herr Osvald.

Jag upprepar bara att de uppgifter
som varit synliga i pressen i det hänseendet
inte bara är missvisande utan direkt
felaktiga.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det må vara sant, att de
verk, som för närvarande håller på att
byggas, inte är försedda med de anläggningar
som behövs för att få fram råvaran
för tillverkning av atombomber. Men
det finns ingenting som hindrar att de
när som helst förses med sådana anordningar.
Det är inte en teoretisk spekulation.
Det är den praktiska verklighet
som vi ser i Förenta staterna, i Storbritannien
och i andra länder, där man
just nu tillverkar atombomber.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord! Herr
Osvald säger, att det inte finns någonting
som hindrar att atomverken förses
med sådana anordningar, att plutonium
för vapenändamål kan framställas. Jo,
herr Osvald, det finns det — bland an -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 143

nät den omständigheten, att sådana anordningar
måste i förväg beslutas och
projekteras, och det kommer icke att ske
för de här aktuella anläggningarna.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det var en person som i
ett visst sammanhang framställde frågan
: Skulle den byggnadslyx, som existerar
både på det statliga och på det kommunala
området, kunna fortsätta, om de
statliga och kommunala förtroendemännen,
vilka tjänstgör som byggherrar åt
samhället, vore något mera kunniga på
området än nu ofta är fallet? På den frågan
skulle man kunna låta byggnadsbesparingsutredningen
svara. Utredningen
har kommit med en hel del saker som är
ganska anmärkningsvärda. Utan att standarden
sänks skulle kostnaden för offentliga
byggnader kunna minskas med
10 procent, säger utredningen i sitt
första betänkande. Det skulle kunna innebära
en besparing på mellan 70 och
80 miljoner kronor om året. Enbart på
skolans område skulle detta betyda ett
årligt tillskott av klassrum för bortåt
2 500 barn, tillägger utredningen.

Det är en synnerligen besk kritik av
lyxen vid byggandet som utredningen
presterar. Man går t. o. m. så långt att
man påstår, att rationellt utformade och
utförda byggnader hör till undantagen.
Strävan efter högsta modernitet och teknisk
fulländning för dess egen skull,
följsamhet inför nya moderiktningar och
reklam för nya produkter är ofta i högre
grad vägledande än ekonomiska hänsyn,
framhålles det vidare.

Statens sakrevision har varit inne på
samma linje och framhåller, att vid de
senaste årens posthusbyggen har det förekommit
anmärkningsvärt höga kostnader
ocli onödigt lyxutförande. Det är
särskilt en ombyggnad och fyra nybyggnader
av posthus i olika städer man fäster
uppmärksamheten vid. Det belopp,
som kunnat sparas genom en enklare
materialstandard, är synnerligen stort.
De verkliga utgifterna för de granskade
detaljerna uppgår till över eu miljon
kronor, och de besparingar, som enligt

Statsverkspropositionen m. m.

sakrevisionen kunnat göras, är icke
mindre än 57 procent av detta belopp.
Materialstandarden synes ha varit högre
än den för byggen i statens regi vanliga,
säger revisionen vidare, särskilt beträffande
entrépartier, golv, invändig väggoch
pelarbeklädnad samt undertak. Man
skulle ha kunnat hålla tillbaka ganska
mycket på inredningsstandarden. Möjliga
besparingar på inredningen uppskattas
till cirka 460 000 kronor, vilket
motsvarar 60 procent av de verkliga
kostnaderna för de granskade detaljerna.

De sannolika kostnadsminskningar,
som man skulle ha uppnått genom förenklingar
beträffande här ifrågavarande
byggnadsarbeten för postverkets räkning,
belöper sig på över 2,6 miljoner
kronor. Det är staten som betalar, och då
behöver man ju inte räkna med slantarna
på samma sätt som den enskilde behöver
göra. Men det är den enskildes
slanter som det här liksom vid andra
tillfällen till sist gäller.

I ett annat fall — där statens revisorer
icke, såvitt jag kunnat finna, gjort någon
anmärkning —- hade enbart takkonstruktionen
kunnat göras inemot
100 000 kronor billigare, enligt vad en
sakkunnig byggmästare på platsen ansett
sig kunna konstatera, då han gjorde
en privat undersökning av fallet. Taket
skulle ändå ha fyllt sin uppgift lika bra
som det gör nu. Här gällde det en nybyggnad
för televerkets räkning.

Vill man fortsätta och granska byggen
som uppförts under de senaste åren,
skulle man säkerligen få fram högst
märkliga saker på detta område.

Men nu skall jag lämna dessa ting och
ta upp till skärskådande en annan fråga,
som enligt mitt förmenande torde kräva
betydligt större uppmärksamhet från både
samhällets och den enskildes sida än
något annat i vår lid. Det är ungdomsproblemen
det gäller. »Börja nu inte att
tjata om det här igen», förstår jag att
någon eller några tänker. Då vill jag
svara: Det är första gången jag här berör
denna fråga, så att något tjat i vanlig
mening kan del inte vara fråga om
från min sida. Men om vad jag nu kom -

144 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
mer att säga kan rubriceras som tjat, så
må det vara hänt. Ibland måste man tjata,
om det skall bli någon förändring i
det som man tycker är vrångt. Det är
väl detta som gör att så många under
den senaste tiden talat och skrivit rörande
denna sak. Jag tog mig för att göra
några tidningsurklipp före och efter
årsskiftet, och nu tänker jag i mycket
korta ordalag citera något av vad jag då
fann. Det är i stort sett endast rubrikerna
jag citerar.

Så här ser de ut: »Ingenjörskandidat
gjorde sig skyldig till mord och självmordsförsök»,
»Dråparen ringde polisen:
Jag har strypt honom», »Kocka försökte
medla vid gräl ■— knivhöggs», »Ett
10-tal 12—15-åringar trängde in i kyrkan
och förde oväsen», »Ligaslagsmål gav
polisen spår till hembrännarnäste»,
»Försökte dödsskjuta fästmön — tog
sitt liv», »Två lurade 95-årig dam —
stal 1 000 kronor», »Bildrullig yngling
anmälcs av sin pappa», »Nyårskravallerna
i Stockholm inspirerade tonåringar
till en rad ofog», »Yrkesskoleelev kumpan
med pistoldesperado», »Billånare
rammade källardörr», »Pojkar stal 1 300
skott ur militärt förråd», »Fyra yrkesskoleelever
rymde och tog två bilar»,
»12-åring stal G tusenlappar», »15-årig
flicka blev överfallen och misshandlad»
och »Pojkens plågoande samhällsfarlig
sadist».

Detta är bara en liten, ytterst begränsad
provkarta på vad som förekommit
under några få dagar i folkhemmet Sverige.
Fortsätter man att läsa över en
längre tidrymd, häpnar man över att
något dylikt kan förekomma i våra dagars
Sverige.

Vem bär skulden till detta förhållande?
Ja, det kan man fråga sig. En mor i
en av Stockholms förorter ser på saken
så här och skriver därom i en tidning
bland annat. Ibland möter tidsandan våra
ungdomar rått och hänsynslöst, lätt
att genast känna igen t. ex. i form av
gangsterserier, lånade av någon kamrat.
Men oftast kommer ruttenheten smygande
på oss så insmickrande och parfymerad,
att vi själva knappast känner stanken,
mycket mindre vår ungdom. Här

tänker jag på vissa program i radio.
Kanske vi minns en liten osmaklig episod
ur ett eljest bra program. Killen och
tjejen hittade ej någon liggplats efter
dansen, utan samhället var efter dem
överallt. Ja, tänk vad samhället har fått
skulden för mycket! Vad hjälper det,
om vi i våra hem söker tillämpa kristna
normer, när våra ungdomar med ett takdropps
envishet gång på gång i olika
sammanhang ur vår radio får veta att
»det går an». Ja, det går an nästan vad
som helst. Hon klagar också över att den
kristna opinionen är så lågmäld och försagd.
Vi kan i viss utsträckning välja
och vraka då det gäller tidningar och
böcker, men vi har små möjligheter, säger
hon vidare, att välja radioprogram
åt våra barn. Därför anser hon att de
kristna mödrarna borde ha ett ord med
i laget då det gäller riktlinjerna för redigeringen
av ungdomsprogrammen i
radio.

Skulle vi inte kunna finna den gyllene
medelvägen i stället för att tillämpa en
uppfostran för barn och ungdom i fullständig
frihet, under vilken barnen får
göra precis vad som faller dem in utan
att behöva räkna med någon sorts bestraffning
efter att ha gjort något ofog.
De måste, heter det så betecknande,
framför allt bevaras från all religiös och
moralisk belastning, så att de blir fria
från alla hämningar. Skulle man inte i
detta sammanhang kunna tala om »barlast»
i stället för belastning, eller skadlig
belastning, som det till och med heter? När

praktiserande barnpsykologer
varnar föräldrar för att läsa aftonbön
med barn, blir man förbryllad, skriver
journalisten Karin Hartman. Se, barnet
skall helst välja livsåskådning på egen
hand när det växer upp, säger de. Förlåt
så mycket, ärade psykologer, men
sådant tycker jag är trams! Det är Karin
Hartman som säger detta. Barnen lever
ju inte i ett tomrum. Inflytande når dem
minsann från alla håll. Förresten, har
man verkligen rätt att undanhålla barnen
det som betyder mest för en själv?
Jag tycker allt, säger Karin Hartman,
att lilla Tomas skall få lära sig aftonbön,

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 145

även om han inte riktigt begriper utan
läser »lyktan kommer, lyktan går». Han
behöver en liten lykta, då han kommer
ut i livet. Jag tror nog att vi kan ge Karin
Hartman rätt. Det behövs både lykta
och barlast för den ungdom, som nu
växer upp i vårt land.

Vid en pedagogdag i början av förra
året i Stockholm för lärare framhöll en
kriminalkommissarie hland annat, att
den grundläggande insikten om vad som
är rätt och riktigt saknas bland nutidsungdomen.
Han gjorde vidare, enligt ett
tidningsreferat, det kanske för somliga
något chockerande uttalandet, att det
synes som om ungdomen nu saknar den
barlast i livet, som tio Guds bud ger.
Det var således inte precis vem som
helst som gjorde detta uttalande, utan en
man som visste vad han talade om.

När jag hör och ser vad som talas och
skrives i detta ämne, känner jag mig
frestad att fråga: Borde inte de, som
makten har och bestämmer här i landet,
litet mer än vad som nu är fallet ta hänsyn
till dessa ibland lågmälda och ibland
något mera högröstade uttalanden, som
göres vid olika tillfällen? Sa här later
det i ett sammanhang med avseende på
vad som ibland förekommer i den svenska
radion: En herre gjorde sig lustig
över hur hopplöst efterblivna och löjliga
mor och far är på grund av att de inte
förstår ungdomens slangspråk. Detta
framställdes så, att barnen i studion och
naturligtvis i de många hemmen i landet,
där man lyssnade på radion, gapskrattade,
och så framställer vederbörande
frågan: »Har Radiotjänst rätt att använda
lyssnarnas licensmedel till dylikt
skamfilande av föräldraauktoriteten?»

Detta exempel visar, hur befängd den
moderna upfostringsmetodcn är, säger
samme person vidare. Kanske de bär
rätt, som påstår, att enskilda och hela
folk, som endast ropar efter bröd och
skådespel och får detta i övermått, icke
kan fortsätta att existera. Man har sagt,
att ungdomen är rotlös och saknar trygghet.
Ja, men det var ju detta som skulle
repareras genom de moderna uppfostringsmetoderna.

På sin tid reste en förnäm dam landet

10 Förslå kammarens protokoll 1957. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
runt och besökte ungdomsvårdsskolorna
och förkunnade för eleverna, att de alls
inte behövde ha någon större respekt
för sina lärare och ledare. Den sådden
började genast att bära skörd och bär sådan
alltjämt, en skörd, som nu börjar
förskräcka även dem, som i likhet med
mig trodde på att de milda och humana
uppfostringsmetoderna hade ett bestämt
företräde framför de stränga och hårda.
Alla är överens om att en ändring till det
bättre måste på något sätt ske, men hur
skall detta ske? Ja, det är därom vi alla
inte är fullt ense. Kanske skulle vi söka
— som jag nyss antydde — finna den
gyllene medelvägen. För min del vet jag,
att man på somliga håll vunnit utomordentligt
goda resultat då det gäller att
komma till rätta med ungdomsproblemen.
Jag känner väl en bygd i vårt land,
där man strängt taget inte har några problem
på detta område. Den består egentligen
av tre rätt stora byar, som gränsar
till varandra. I denna bygd har, enligt
vad jag förvissade mig om för någon
vecka sedan genom ett besök på platsen,
icke förekommit att någon av innebyggarna
där under de senaste femtio åren uppfört
sig så, att våra rättsvårdande myndigheter
haft något besvär för någon av
dem, som bott och bor där, och detta
gäller både unga och gamla. Det växer
där inga av de kulturens sköna blomster,
som gjort sig fullständigt fria från all
kristen påverkan, av vilka det finns så
gott om på andra håll, icke minst i Stockholm.
I bygdens skola fick barnen för
mer än 50 år sedan på sin första skoldag
lära sig följande tänkvärda ord: »Fly för
synden såsom för eu orm, ty kommer du
henne nära, så stinger hon dig!», och i
samma anda, om än icke med samma
ord, synes man alltjämt fortsätta undervisningen
där.

Nå, hur var det då före denna tid? Jo,
då härskade där liksom på så många
andra ställen i landet dryckenskap och
fattigdom. Nu är bådadera så gott som
fullständigt avskaffade. Huru åstadkoms
då denna förändring? Jo, genom en genomgripande
kristen väckelse. Där har
sedan upprätthållits eu god kristen verksamhet
bland såväl barn som ungdom

146 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen in. m.
och äldre, och jag kan inte finna annat
än att det är detta, som ställt bygdens
befolkning på en så hög nivå som den
nu faktiskt står på.

Har då inte den ungdom, som finns
där, utomordentligt tråkigt? Nej, tvärtom.
Fritidsproblemen löser man genom
läsning av tidningar och böcker samt genom
musik och sång i grupper och enskilt,
och där dessa ting odlas har man
aldrig tråkigt. Så gott som i varje hem
har man ett eller flera musikinstrument,
som ibland flera av familjens medlemmar
kan traktera.

Herr talman! Jag tror inte att det ligger
någon överdrift däri, om jag nu om
denna befolkning använder statsrådet
Thorssons i riksdagen en gång uttalade
ord: »Det är första klassens medborgare!»
Jag har en gång förut citerat detta
uttryck i kammaren. Tillåt mig också atl
säga, att det kanske inte skulle skada, om
vi finge en ny Thorsson i statsrådskretsen.

Låt mig så till slut citera ett par strofer
av Viktor Rydberg! De lyder så här:

»Jag hör i natten ljuva modersböner,

och varom bedja de för sina söner,

om rätt jag fattade och rätt förstod?

De bedja ej: giv gossen självisk lycka,

giv honom makt att kuva och förtrycka! Nej,

sucken är: gör honom stark och
god!»

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Frågan om atombomben
har berörts av några talare i denna
debatt både från denna talarstol och på
andra sidan sammanbindningsbanan.
Det ger mig anledning att yttra några
ord.

Jag söker därvid ingen anknytning till
vad herr Öhman i går framförde inför
denna kammare. Han och det kommunistiska
partiet lider av en så betydande
belastning i detta ämne, att det inte finns
anledning uppehålla sig vid deras varningar
mot ett införlivande av atombomben
med den svenska försvarsarsenalen.
Det är från andra utgångspunkter
jag vill beröra spörsmålet, huruvida Sve -

rige bör göra sig berett att skaffa atombomben
eller ej.

Det finns en tendens i den sparsamma
offentliga debatten i detta ämne — och
jag tyckte mig spåra något i den vägen
också i ett anförande av herr Huss här
i går och i herr Osvalds ord nyss —
att framställa det såsom mer eller mindre
självklart att vi skall ha atomvapen.
De s. k. taktiska atomvapnen betraktas
medvetet eller omedvetet som helt likställda
med »konventionella» vapen, bara
mera effektiva. De är, för att tala
med en tidning häromdagen, »avsedda
för att bekämpa militära mål, inte för
terrorbombning».

Vad atomvapnen är »avsedda för» förefaller
tämligen likgiltigt. Ett faktum
är att de kan användas lika väl för terrorbombning
som för bekämpande av
militära objekt. Det är nödvändigt att säga
rent ut, att det inte finns någon annan
skillnad mellan taktiska atombomber
och vad man kallar strategiska atombomber
än storleken. De taktiska bomberna,
alltså de där, som nu i vissa diskussionsinlägg
redan betraktas som
»konventionella» — ibland kunde man
tro att det rörde sig om små leksaker
— lär ha samma effekt som de atombomber
som på sin tid användes över
Hiroshima. Och det var dessa som i så
hög grad skakade mänskligheten. Det
var de som gav upphovet till besluten i
Förenta Nationerna att söka nå en överenskommelse,
varigenom atomvapnet
skulle elimineras från ländernas rustningar.
Det är alltså existensen av atombomber
av den storleksgrad och effektivitet,
som de taktiska atombomberna
representerar, som under en följd av år
föranlett FN att jämställa atomvapnet
med bakteriologiska vapen och med giftiga
gaser. Denna grupp har på grund
av sin terrorverkan ansetts vara så omoraliska
vapen, att de borde bannlysas
genom en samfälld överenskommelse.

Det var till slut samma sorts bomb
som i denna kammare kom herr Sandler
att under interpellationsdebatten kring
kärnvapnen för tre år sedan rikta en
maning till Sverige att låta bli att leka
med tanken på en svensk offensiv atom -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

147

bomb. I den maningen instämde säkerligen
många, många landsmän. Och vi
bör göra klart för oss att alla atombomber
är offensiva.

Det är också en bedräglig argumentering,
när man söker inbilla allmänheten
att vårt försvar skulle vara effektivt
med taktiska atombomber men annars
ineffektivt. Den underförstådda tanken
är, att om vi inte har atombomber, blir
vi angripna med atomvapen och iir då
underlägsna, men om vi disponerar över
taktiska atomvapen, så är vi mera likställda.
Man glömmer att en motståndare,
som har större och effektivare
atombomber, behåller sin överlägsenhet.
En motståndare, som räknar med ett
svenskt atomvapen, kan ju tillgripa litet
större bomber. Herr Osvald drog på sitt
sätt konsekvensen härav. Han räds varken
»fan eller trollen», som det heter
hos Geijer, varken atombomben eller
vätebomben. Men kastade inte hans ord
en gräll belysning över vart atombombstänkandet
leder? Alla atombombsvänner
är inte lika uppriktiga och logiska som
herr Osvald. Det har anförts, väl dock
icke i denna kammare, att motståndarna
till atomvapnet lika gärna kunde säga,
att vi borde använda dåliga flygplan i
stället för bra flygplan. Men det är ju
precis detta som vissa bland atombombsvännerna
rekommenderar själva. Vi
skulle enligt dessa rådgivare skaffa oss
taktiska atombomber, inte strategiska,
eller, med andra ord, små typer av
atomvapen och inte större och effektivare,
med vilka vi själva kan bli angripna.
Det måste sägas att logiken verkligen
inte är påfallande hos dessa enträgna
förespråkare för atombomhslinjen.

Alla atomvapen, både de s. k. taktiska
och de s. k. strategiska, är terrorvapen,
som många svenskar säkerligen inte vill
ta det moraliska ansvaret för att använda.
Dessbättre behöver vi ännu inte göra
det yttersta valet, eftersom utvecklingen
inte nått så långt här hemma att
atombombsmaterialet föreligger, något
som vi nyss fick bestyrkt i meningsskiftet
mellan handelsministern och herr
Osvald. Men det finns anledning att redan
nu säga ett avkylande ord till dem

Statsverkspropositionen m. m.

som på olika vägar tycks ha startat en
övertalningskampanj i atombombsfrågan:
Spörsmålet om atomvapnet är alltför
stort och allvarligt för att behandlas
på det ytliga sätt som ofta sker.

Vad vi alla borde vara eniga om är
att Sverige skall helhjärtat medverka till
att dessa vapen blir bannlysta och att
till en början alla experiment med sådana
vapen avlyses, eftersom de redan i
sig själva innebär ett hot mot mänsklighetens
fysiska bestånd. Den aktuella
svenska framstöten i FN, varom dagens
tidningar meddelat, torde stödjas av ett
enigt folk.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet i går
men strök mig, eftersom den fråga, som
jag tänkt beröra, hör till den utrikespolitiska
debatt, som enligt uppgift även i
år skall anordnas här inom kort. Det
gällde frågan om samverkan på atomkraftsområdet.
Jag begärde ordet då närmast
för att säga några ord om ett sammanträde
mellan Europarådet och representanter
för OEEC-delegationen i början
av detta år men återkommer emellertid
till den frågan i utrikesdebatten. Men
redan nu vill jag i anledning av att atomkraftens
utnyttjande här i Sverige förts
på tal anföra några synpunkter.

Med stor tillfredsställelse konstaterar
vi att regeringen, vilket handelsministern
i dag konfirmerade, anslagit 27 miljoner
kronor extra till atombolaget. Denna
tillfredsställelse blir dock något
mindre, när vi samtidigt ser, hur ett annat
projekt har behandlats. De två aktuella
projekten är ju Farstaverket, som
utföres som ett kombinerat kraft- och
värmeverk av atombolaget och som sedan
skall övergå i Stockholms stads regi,
samt det s. k. Adam i Västerås, ett exklusivt
värmeverk, som utföres av vattenfallsstyrelsen.

Om jag med tillfredsställelse konstaterar
att atombolaget blivit gynnat, måste
jag beklaga att Adam fått bra litet av det
av vattenfallsstyrelsen begärda beloppet
på 22 miljoner kronor. Det prutades
först ned efter rekommendation av atom -

148 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
delegationen till 10 miljoner kronor, och
regeringen har stannat vid 2 miljoner
kronor. Det är sålunda en minskning i
förhållande till vattenfallsstyrelsens äskande
med 20 miljoner kronor.

Nu är saken den, att det finns tillgänglig
arbetskraft och vetenskaplig kompetens,
och överenskommelsen är klar mellan
ASEA, atombolaget och industrien i
övrigt. Det skulle vara beklagligt, om
bristen på kapital skulle hindra Adams
utbyggnad. Jag vill inte här göra mig
till tolk för några ökade anslag, men jag
ifrågasätter, om inte under årets lopp en
ny avvägning kan ske för att göra Adam
litet mera livsduglig. Om anslaget till
atombolaget skulle kunna minskas med
3 miljoner och i stället Adam kunde få
det beloppet, kanske inte kapitalbristen
behövde bli någon broms. Eftersom handelsministern
är här närvarande, vill jag
uttala den förhoppningen, att han i varje
fall har det uppslaget i tankarna.

I nära samband med denna fråga vill
jag beröra en detalj i fråga om vattenkraften.
Det är med beklagande som man
från näringslivets håll konstaterar, att
ett så förnämligt projekt som stalonprojektet
i Norrland nu skjutits på framtiden
för andra gången. Ett realiserande
av det projektet skulle medföra en högst
betydande ökning av våra krafttillgångar.
Nu har man skyllt på regleringen av
en viss sjö — den skulle utgöra ett hinder
för att nu realisera stalonprojektet.
Det verkar emellertid att vara ett de
obotfärdigas förhinder, ty förut har sådana
betänkligheter ingalunda fått stå
hindrande i vägen när det gällt att exploatera
vår vattenkraft.

Jag vill därför till kommunikationsministern
framföra den vädjan, att han
också under årets lopp måtte överväga,
om man inte avvägningsvis kunde i varje
fall ge stalonprojektet ett symboliskt
anslag, om inte i år, så dock under nästa
år.

Jag vill sluta med att påpeka att frågan
om vår kraft- och bränsleförsörjning,
liksom hela Europas, för närvarande
är synnerligen kritisk. Det framgår
kanske inte minst tydligt av den utredning
som 1951 års bränslesakkunniga

nyligen publicerat. Ytterligare en stöt
framåt i aktualitet har givetvis vår kraftoch
bränsleförsörjningsfråga fått genom
suezkrisen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
den förståelse för den
framtida utvecklingen på atomenergiens
område som herr De Geers anförande
bar vittnesbörd om.

Han nämnde emellertid, att han var
tveksam beträffande den avvägning som
skett mellan de två projekten Farsta och
Västerås. Herr De Geer ifrågasatte, om
man möjligen inte skulle kunna åstadkomma
en viss omfördelning av medel
för dessa två projekt, så att Västeråsprojektet
kunde påskyndas åtminstone i
någon mån. Det är naturligtvis en fråga
som jag i första hand och även mina kolleger
inom regeringen hela tiden gjort
oss, när det gällt för oss att bedöma
vilket av dessa båda projekt som i första
hand borde komma till stånd. Därvidlag
har vi måst lita till teknikerna i Atombolaget
och den tekniska expertis som
atomdelegationen haft till förfogande.
Det bär helt enkelt visat sig omöjligt att
på en gång realisera båda dessa projekt.
Det projekt som rymmer mest av intresse
för den framtida utvecklingen, är
Farstaanläggningen, som inte bara är
en värmereaktor utan som också innehåller
—- vilket för övrigt framgick av
herr De Geers anförande — en moltrycksanläggning
för elkraftsgenerering.
När pengarna nu är begränsade, har
man ansett det lämpligt att i första hand
låta farstaprojektet komma till utförande.

Jag är emellertid inte alls övertygad
om att den nedprutning som skett beträffande
västeråsprojektet, den s. k.
Adamreaktorn, verkligen kommer att
medföra någon allvarlig försening av
den anläggningens iordningställande.
Jag tror att det inom vattenfallsstyrelsen
kommer att föreligga vissa möjligheter
att sätta i gång även med det projektet
i den skala som våra personella
resurser och de materiella tillgångarna
möjliggör.

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 149

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt lägga mig i denna debatt, men
ett uttalande av herr Mannerskantz gav
mig anledning begära ordet.

Han riktade egentligen en fråga till
herr Geijer, men då herr Geijer inte
var närvarande i kammaren, tyckte jag,
att det var anledning för mig i egenskap
av före detta lantarbetare att i någon
mån svara på frågan.

Herr Mannerskantz påstår, att lantarbetarnas
löner inte är så låga, som de
kan synas vara, med hänsyn till att en
dold förmån skulle ingå i dem. Nu är
herr Mannerskantz visserligen inte inne
i kammaren, men jag skulle i alla fall
vilja ställa den frågan till honom: Vad
är det egentligen för dold förmån, som
lantarbetarna har? Mig veterligt skulle
det i så fall vara en lägre hyra. Allt annat
som i gångna tider kanske utgjorde
förmåner för lantarbetarna, t. ex. rätt
att köpa mjölken och veden billigare
o. s. v., är numera bortkopplat från avtalet,
och lantarbetarna får betala det
pris som gäller för alla andra.

Vad beträffar hyran är det klart att
man kanske kan säga att det kan vara
en förmån, om arbetsgivaren håller bostad.
Men allt beror på hur bostaden ser
ut. Är bostaden tip top, kan det i vissa
fall vara en förmån, men är den inte
det, överstiger inte förmånens värde på
något sätt den hyra som lantarbetaren
får betala.

1955 års riksdag beslöt, att lantarbetarna
skulle vara jämställda med grovarbetarna
på landsbygden i de två lägsta
dyrortsgrupperna. Den utredning som
gjordes och låg till grund för propositionen
i ämnet hade klart sagt ifrån, att
det här fanns en väsentlig löneklyfta,
d. v. s. alt lantarbetarna var en låglönegrupp,
även om man tog hänsyn till hyressättningen.
Nu har lantarbetarförbundet
vid flera tillfällen begärt att få omvärdera
denna hyressättning, att lantarbetarna
med andra ord skulle få betala
hyran i reda pengar.

Jag skulle därutöver vilja ställa eu
fråga till, även om herr Mannerskantz
tyvärr inte är inne. Jag skulle vilja frå -

Statsverkspropositionen m. m.
ga, hur mycket herr Mannerskantz själv
i egenskap av arbetsgivare är beredd att
betala mer per timme för att lantarbetarna
skall kunna betala en ordentlig
bostadshyra, om de får eu bostad som
är tip top.

Vi skall inte heller förglömma att 20
å 25 procent av lantarbetarna har egna
bostäder eller också hyr bostad på annat
håll, d. v. s. inte hos arbetsgivaren,
och således inte kan tillgodogöra sig
den dolda förmån, som herr Mannerskantz
nu talar om. Man har räknat ut
att lantarbetarnas löner ligger minst
1 000 kronor lägre än andra gruppers,
härom rådde ju allmän samstämmighet
när denna utredning kom till stånd. Men
jag förstår mycket väl herr Mannerskantz,
när han nu i någon mån reagerar
mot detta, därför att prisuppgörelsen
för jordbruket ju numera avser tre
år och lönerna som bekant numera inte
skall räknas in i jordbrukskalkylen. Det
blir jordbrukets egen bärkraftighet, som
i så fall får svara för den högre lönen.
Jag vet också, att det finns arbetsgivare
med stora lantbruk, vilka har tillgodogjort
sig rationaliseringens fördelar och
därför mycket väl kan betala den högre
lönen.

Herr talman! Jag har endast velat anföra
detta, då jag för min del har ansett,
att herr Mannerskantz’ påstående i denna
kammare inte borde få stå oemotsagt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i remissdebatten — det var just nu jag
begärde ordet — men jag måste säga att
jag och säkerligen många med mig nu
faktiskt är trötta på att höra allt det
klander mot ungdomen, som presterats
både i denna kammare och i medkammaren
under denna remissdebatt.

Särskilt måste jag säga att herr Weilands
anförande blev mig övermäktigt.
Herr Weiland tilliit sig där alt tala om
Sveriges ungdom precis som om den till
största delen bestod av de vilsegångna
element, som han så drastiskt beskrev
med hjälp av tidningsrubriker. Nej, herr
Weiland, de flesta ungdomar i detta land

150 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

Statsverkspropositionen m. m.
är dock utomordentligt ambitiösa och
präktiga, som väl är. Ännu är flertalet av
den beskaffenheten att man kan påstå
att vi har en god ungdom.

Jag vill bara peka på några kategorier.
Jag tänker på dem som använder sin fritid
till att förkovra sig i sitt yrke eller
för att bredvid yrket skaffa sig en utbildning
som de har intresse av och som
kan göra deras liv rikare. Jag tänker på
all föreningsungdom, på alla dem som
har ett visst ideal att kämpa för, vare sig
det är ett religiöst eller ett nykterhetsideal
eller någonting annat i den vägen,
som de anser berikar deras liv. Alla vet
väl också att de allra flesta bland den
ungdom, som man nu häcklar därför att
den går t. ex. på dans, på teater och biograf
o. s. v., är bra ungdomar och inte de
gangsters som man beskrivit på olika
håll.

Men, herr Weiland, när det gäller den
ambitiösa, den präktiga och den bildningstörstande
ungdomen har dagspressen
inte så stor användning för sin
trycksvärta. Den bryr sig tidningarna
bara om någon enstaka gång, när det är
någon som utfört en prestation som går
utöver alla vanliga mått.

Jag skulle kunna fortsätta länge att tala
om detta, men jag vill inte nu uppta
tiden ytterligare, och jag har inte förberett
mig på detta anförande. Jag kunde
emellertid inte låta bli, herr talman, att
nu säga mitt hjärtas mening — till den
verkan det hava kan.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber bara att få säga,
att jag har precis samma mening som
den fru Sjöström-Bengtsson nu deklarerat.
Det är alltjämt så — och det är vi
glada och tacksamma för — att den
största delen av Sveriges ungdom är
utomordentligt fin och i alla sammanhang
sköter sig på ett sådant sätt att det
inte finns någon anledning att kritisera
den eller klaga på den. Men det hindrar
inte att det finns många ungdomar som
uppträder på det sätt som här skisserades,
och det tror jag att snart sagt alla i
det här landet är överens om. Jag tror
också att vi kan vara överens om att det

behöver göras någonting för att vi skall
få till stånd bättre förhållanden på det
området.

Jag tror sålunda att vi kan vara ganska
eniga, fru Sjöström-Bengtsson och

jag Fru

SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Jag vill säga till herr Weiland, att det
var väldigt tråkigt att han inte lät detta
komma fram i sitt förra anförande. Det
är kanske så, anser herr Weiland, att
hälsan bör tiga still. Men det är inte alltid
nyttigt att hälsan tiger still, och det
var därför jag tog till orda i dag.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1957 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 13, av fru Ilamrin-Thorell; och
nr 14, av herr Anderberg m. fl.

F''öredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

15, av herr Andersson, Torsten, och
herr Johansson, Theodor; samt
nr 16, av herr Johansson Theodor.

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2 151

Föredrogos och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 17, av herr Andersson, Torsten;
och

nr 18, av herr Hansson.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 21, angående befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan m. m.

Förédrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

27, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

28, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap; samt

nr 30, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom.
tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 316), m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 320)
om införande av landstingslagen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar; och

nr 35, med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 19, av herrar Öhman och Norling;
nr 20, av herrar Holmquist och Huss;
nr 21, av herr Boman m. fl.;
nr 22, av herr Grym m. fl.;
nr 23, av herr Weiland m. fl. och
nr 24, av herr Svensson, Rikard, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ohlon väckta
motionen nr 25.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Birkes motion nr
26.

Anmäldes och bordlädes

dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskatlelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 36, angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 34, med redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på
grund av riksdagens skrivelser den 2
mars, den 13 april, den 24 april, den 4
maj, den 9 maj och den 18 maj 1956, nr 2,
nr 5, nr 11, nr 6, nr 234 respektive nr 264,
i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens
år 1955 församlade revisorers berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 27, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till personalvårdsverksamliet
m. in.;

nr 28, av herr Aastrnp, om anslag till
halvöppen daghemsvård för psykiskt efterblivna; nr

29, av fru Hamrin-Thorell och herr
Sanne, om anslag till en utbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentraler;

nr 30, av herr Johansson, Anders,
in. fl., angående utredning om statens

152 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957

övertagande av det enskilda vägunderhållet; nr

31, av herr Mannerskantz m. fl., om
avsättning av vissa elskattemedel till en
fond för upprustning av eldistributionen
på landsbygden;

nr 32, av herr Osvald m. fl., om inrättande
av en professur i ekonomisk
historia vid universitetet i Uppsala;

nr 33, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av en laboratur i medicin, särskilt reumatologi,
vid karolinska institutet;

nr 34, av herr Huss m. fl., om ändring
av laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö
till professur i ämnet;

nr 35, av herr Osvald och fru HamrinThorell,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om personalindragning vid universitetsbiblioteken
;

nr 36, av herrar Suime och Anderberg,
om viss ändring i villkoren för
byggnadsbidrag till ''kommunala högre
skolor;

nr 37, av herr Hansson, om åtgärder
till främjande av ett ordnat frilufts- och
campingliv;

nr 38, av herr Hansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 39, av fru Sjöström-Bengtsson in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om vissa anslag till statens sinnessjukhus; nr

40, av herr Edström m. fl., om statsbidrag
till Riksföreningen mot reumatism
som bidrag för driften av Spenshults
reumatikersjukhus;

nr 41, av herr Hesselbom m. fl., om likställighet
i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna enskilda järnvägar
och motsvarande pensionärer vid
statens järnvägar;

nr 42, av herr Johansson, Anders,
m. fl., angående viss ändring av förordningen
om investeringsavgift för år
1957;

nr 43, av herr Franzén in. fl., om upphävande
av varuskatten på gräddglass;

nr 44, av herrar Spetz och Nord, om
rätt att vid taxering till skatt för inkomst

av jordbruksfastighet åtnjuta avdrag för
s. k. substansminskning;

nr 45, av herr Weiland m. fl., om rätt
att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för gåvor till humanitära och vissa andra
samhällsnyttiga ändamål;

nr 46, av herr Karlsson, Fritiof och
herr Andersson, Alvar, om rätt att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för resor
med bil till och från arbetsplatsen;

nr 47, av herr Niklasson m. fl., om rätt
att vid taxering till skatt i vissa fall åtnjuta
avdrag för anslutningsavgift till
elektriska distributionsföretag;

nr 48, av herr Niklasson m. fl., angående
bestämmelser om investeringsfonder
för elektriska distributionsföreningar; nr

49, av fru Sjöström-Bengtsson,
m. fl., om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens maximigräns; nr

50, av fru Hamrin-Thorell, om ändring
av bestämmelserna rörande utbetalning
i vissa fall av ersättning för barns
läkarvård och resor till läkare;

nr 51, av herrar Norling och Öhman,
angående viss ändring av bestämmelserna
om samordning av sjukdoms- och
olycksfallsersättningarna;

nr 52, av herr Olsson, Erik, och herr
Olofsson, Per, angående kontroll av jordoch
skogsförvärv medelst inköp av aktieposter; nr

53, av herr Jonsson, Jon, m. fl., angående
utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd och lanthruksstyrelsen; nr

54, av herr Hansson, angående inordnande
i skogsstyrelsens organisation
av virkesmätningsavdelningspersonal
m. in.;

nr 55, av herr Olofsson, Uno, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om ett investeringsanslag till byggnadsarbeten
m. m. vid statens försöksgårdar; nr

56, av herr Olofsson, Uno, in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m.;

nr 57, av lierr Osvald in. fl., i anled -

Tisdagen den 22 januari 1957

Nr 2

153

ning av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm;

nr 58, av herr Jansson, Axel, och herr
Persson, Einar, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till vissa skogsbrukskurser m. m.;

nr 59, av herr Hansson, om viss ändring
i grunderna för statsbidrag till
skogsbrukskurser;

nr 60, av herr Johansson, Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till diverse åtgärder
på husdjursavelns område m. in.;

nr 61, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
om en snabb översyn av folktandvården;
samt

nr 62, av herr Hnss, om en snabbutredning
av den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten och stödet åt forskningen
om trafikolyckornas orsaker.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.59.

In fidem
G. H. Berggren

11 Första kammarens protokoll 1957. Nr 2