1957 FÖRSTA KAMM AHEN Nrl4 (Riksdagens protokoll 1957:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 FÖRSTA KAMM AHEN Nrl4

24—26 april

Debatter in. m.

Onsdagen den 524 april Sid.

Interpellation av herr Anderberg ang. avdragsrätt för bidrag till
skadeförebyggande verksamhet ............................ 4

Fredagen den 26 april
Svar på interpellationer:

av herr Sveningsson ang. skattetrycket å den tunga nyttotrafiken 8
av herr Johansson, Theodor, ang. fördelningen mellan länen av
byggnadsanslagen till allmänna vägar ...................... 12

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Beräkningen av väganslagen m. m.......................... 15

Statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar .............. 36

Höjning av avgiften för körkortsprov ........................ 40

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning ........................ 42

Tjänstebrevsrätten ........................................ 44

Kommunikationsdepartementets kommittéanslag .............. 46

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 april

Gemensam omröstning i fråga om anslag till personalvårdsverksamhet
in. in............................................... 3

Fredagen den 26 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. föreskrifter om formell
kompetens för kommunala revisorer ........................ 11

l Första kammarens protokoll 1957. Nr li

Nr 14

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ...................... 11

— nr 71, ang. inrättande av ett nordiskt institut för teoretisk

atomfysik ................................................ 47

—- nr 72, ang. anslag till statens rättskemiska laboratorium m. m. 47

— nr 73, ang. vissa anslag till epileptikervården m. m........... 47

Onsdagen den 24 april 1957

Nr 14

Onsdagen den 24 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Andersson, Gunnar, anmälde,
att han denna dag åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 9, 10,
11, 12 och 13 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
härmed anhålla om fortsatt sjukledighet
från och med den 17 april till och
med den 16 maj 1957.

Upplysningsvis får jag meddela, att
jag denna dag skall intagas på Kalmar
lasarett för behandling.

Nybro den 18/4 1957

John Jonsson

Riksdagsman John Wiktor Jonsson,
f. 1889, från Nybro är på grund av sjukdom
— hjärtsjukdom — förhindrad att
deltaga i riksdagsarbete under minst
en månad framåt, vilket härmed intygas
på heder och samvete.

Nybro den 17/4 1957

Hellmuth Berndt

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 24 april—den 10 maj 1957.

Lidingö den 23 april 1957

Erik Alexanderson

Att riksdagsman Erik Alexanderson
på grund av sjukdom (st. post bronchopneumoniam)
icke kan delta i riks -

dagsarbetet fr. o. m. den 24/4 tills vidare
t. o. m. den 10/5 1957 intygas.
Stocksund den 23/4 1957

Nils S.-E. Andersson
Bitr. lasarettsläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 198, angående åtgärder för ökad
simkunnighet; och

nr 199, angående åtgärder till förhindrande
av skadegörelse av mink.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 79 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:27 och 11:44,
till Personalvårdsr erksamhet m. m. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 277 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1: 27 och II: 44, till
Personalvårdsvc-rksamhet m. m. för budgetåret
1957/58 anvisat ett reservationsanslag
av 327 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957

Interpellation ang. avdragsrätt för bidrag

Ja — 73;

Nej — 57.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 367, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 82 ja och 119 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 155 ja och
176 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 172, med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 17 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14—17.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 144, med förslag rörande beredskapslagring
av olja.

Interpellation ang. avdragsrätt för bidrag
till skadeförebyggande verksamhet

Herr ANDERBERG (s) erhöll på begäran
ordet och yttiade:

Herr talman! Den snabba och ständigt
fortgående tekniska utvecklingen har
medfört, att medborgarna i olika hänseenden
nu löper större risker att utsättas
för olyckshändelser än tidigare. Olyckornas
— däri inbegripet även de svårare
olyckornas — antal är därför i våra
dagar större än tidigare. Härvid spelar
den hastigt växande motortrafiken en
synnerligen framträdande roll. I runt tal
dödas genom vägtrafikolyckor 900 personer
årligen i vårt land. Detta innebär,
att i det närmaste 1,5 % av alla dödsfall,
som inträffar i landet, förorsakas av
vägtrafikolyckor. Nära hälften av de dö -

till skadeförebyggande verksamhet
dade är cyklister eller fotgängare. Antalet
personer, som svårt skadas genom
vägtrafikolyckor, uppgår till cirka 3 500
årligen. Hela antalet dödade och skadade
personer i vägtrafiken var år 1955 omkring
19 000. Samma år blev mer än
45 000 vägtrafikolyckor föremål för polisundersökning,
men antalet verkligen
inträffade sådana olyckor har säkerligen
betydligt överstigit 100 000. Gjorda
beräkningar utvisar, att de ekonomiska
förlusterna genom dessa olyckor uppgår
till omkring 400 miljoner kronor årligen.

Men även när det gäller brandskadorna
möter i stort sett likartade problem.
Nya konstruktioner tillämpas, och nya
material med olika brandegenskaper tages
så gott som dagligen i bruk. Förekomsten
av oljor och kemikalier ökar inte
endast inom näringslivet, utan sådana
ämnen förekommer även i allt större
utsträckning i hemmen. Detta gäller
även om elektriska maskiner och apparater
av olika slag. Sammanlagda beloppet
av direkta brandskador kan i vårt
land uppskattas till omkring 150 miljoner
kronor årligen. Därjämte uppstår
inom industrien ofta indirekta skador av
olika slag såsom driftavbrott och liknande.
Hur stora dessa skador sammanlagt
är, kan icke bedömas, men i enskilda
fall kan skador av detta slag vara större
än de direkta brandskadorna. Genom
brand, explosioner och liknande olyckor
har — utöver de inträffade egendomsskadorna
— under vart och ett av åren
1955 och 1956 omkring 150 personer omkommit
i vårt land.

Den ofta skrämmande verklighet, som
döljer sig bakom olycksstatistiken, har
sedan länge varit föremål för samhällets
uppmärksamhet, och från statsmakternas
sida har en rad åtgärder av olika
slag vidtagits. Men vid sidan härav har
sedan lång tid tillbaka enskilda organisationer
varit verksamma i syfte att på
olika sätt begränsa person- och egendomsskadorna.
Svenska brandskyddsföreningen
bär sålunda varit i verksamhet
sedan år 1919. Föreningen har med
årens lopp kommit att bedriva en alltmera
omfattande upplysnings- och ut -

Onsdagen den 24 april 1957

Nr 14

Interpellation ang. avdragsrätt för bidrag till skadeförebyggande verksamhet

bildningsverksamhet inom alla områden
av det förebyggande brandskyddet. Föreningens
verksamhet är sålunda helt inriktad
på att genom förebyggande
brandskyddsåtgärder samt genom en
brett lagd upplysningsverksamhet, som
riktar sig såväl till företagare och anställda
inom näringslivet som till husmödrarna
och barnen, förhindra uppkomsten
av brandskador och liknande.
Brandskyddsföreningen finansierar sin
verksamhet dels genom ett statsbidrag
på 2 000 kronor, dels genom medlemsavgifter
och dels genom bidrag från
brandförsäkringsinrättningarna om tillhopa
för närvarande cirka 300 000 kronor
årligen.

Svenska brandkårernas riksförbund,
som är en sammanslutning av mer än
2 300 brandkårer, inriktar så gott som
helt sin verksamhet på att genom utbildning
och rådgivning och på annat sätt
understödja sådana brandkårer på landsbygden
och i de smärre samhällena, vilka
saknar yrkesutbildat befäl. Riksförbundet,
som åtnjuter statsbidrag med
5 000 kronor och som i direkta bidrag av
brandförsäkringsinrättningarna erhåller
betydande belopp, lämnar genom olika
åtgärder ett synnerligen viktigt bidrag
till upprätthållandet av brandväsendets
effektivitet.

När det gäller strävandet att få till
stånd en ökad säkerhet på gator och vägar
utför Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande ett synnerligen
betydelsefullt arbete. Föreningen åtnjuter
statsbidrag med 400 000 kronor men
stödjes därjämte av trafikförsäkringsbolagen
med ett sammanlagt belopp av
125 000 kronor årligen. Verksamheten
behöver emellertid vidgas och föreningens
propaganda måste få större slagkraft.
Föreningen är därför i behov av bidrag
även från andra enskilda rörelseidkare
än försäkringsbolagen.

Genom en rad av regeringsrätten förra
året meddelade utslag i skattemål har
samtliga nyss omnämnda föreningar för
frivillig, skadeförebyggande verksamhet
kommit i ett ekonomiskt bekymmersamt
liige, som kan äventyra deras möjligheter
att framdeles verka i den omfattning,

som ur medborgarnas och samhällets
synpunkt måste framstå som önskvärd.
De skattepliktiga försäkringsbolagen,
som hittills alltid i sina deklarationer
kunnat göra avdrag för avgifter och bidrag
till här ifrågavarande föreningar,
har genom dessa utslag bl. a. förvägrats
rätten att vidare göra dessa avdrag. Resultatet
av dessa regeringsrättens utslag
har alltså blivit, att försäkringsinrättningarna
för alt i fortsättningen kunna
lämna sina bidrag •— för närvarande
uppgående till närmare en halv miljon
kronor årligen — måste i skatt erlägga
ytterligare omkring en och en halv gång
det belopp, vartill bidragen uppgår. Denna
väsentliga och plötsliga ökning av
skattebördan framstår som mycket betungande.
Detta har självfallet lett till
att försäkringsinrättningarna nu är synnerligen
tveksamma, om de kan fortsätta
sin bidragsgivning. Möjligheterna att
skaffa andra bidragsgivare till de ifrågavarande
sammanslutningarna måste
betraktas som uteslutna, vare sig syftet
är att ersätta bortfall av hittills utgivna
bidrag eller att skaffa medel — såsom är
aktuellt för trafiksäkerhetsfrämjandets
del — till en utvidgning av verksamheten.

I detta läge har samtliga de av mig i
det föregående omnämnda sammanslutningarna
i skrivelser ingivna till Kungl.
Maj :t den 18 juni 1956 enträget hemställt,
att proposition måtte avlåtas redan till
1957 års vårriksdag angående sådan ändring
av gällande skattelagstiftning, att
bidrag till allmänt skadeförebyggande
verksamhet blir avdragsgilla i skattehänseende
hos bidragsgivaren.

Under åberopande av vad nu anförts
anhåller jag att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet med hänsyn till
angelägenheten av att den genom enskilda
organisationer bedrivna, allmänt skadeförebyggande
verksamheten inte äventyras
för avsikt att vidtaga någon åtgärd
i det hänseende, varom Svenska brandskyddsföreningen,
Svenska brandkårernas
riksförbund och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande gjort

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957

Interpellation ang. avdragsrätt för bidrag
framställning hos Kungl. Maj:t den 18
juni 1956?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för

till skadeförebyggande verksamhet
budgetåret 1957/58 till universitetssjukhusen
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med törslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning angående återbetalningsskyldigliet
i visst avlöningsärende;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 20, i anledning av väckt motion
angående enhetliga körriktningsvisare
på bilar; och

nr 21, i anledning av väckt motion
om ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om en snabb översyn av folktandvården
och dels om rätt för viss
ungdom till förtursbehandling vid folktandvården; nr

24, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av barnens trafikfostran; nr

25, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten och stö -

Onsdagen den 24 april 1957

Nr 14

det åt forskningen om trafikolyckornas
orsaker;

nr 26, angående remitterande till annat
utskott av motioner angående minskning
av kostnaderna för användning av
elenergi till hushållsmaskiner på landsbygden;
och

nr 27, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av allmänna läkarinstruktionen
och visst tillägg till
allmänna tandläkarinstruktionen.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 504, av herr Andersson, Gunnar,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kommunalförbund,
m. m.;

nr 505, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän
plats, m. in.;

nr 506, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.;

nr 507, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående en reform av den territoriella
pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga organisationen i
riket m. m.;

nr 508, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående en reform av den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket
m. m.;

nr 509, av herr Mannerskantz och herr
Larsson, Nils Thcodor, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående en
reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den försainlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.;

nr 510, av herr Krugel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkhögskolans ställning och uppgifter; nr

511, av herrar Sunne och Englund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående folkhögskolans ställning
och uppgifter;

nr 512, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkhögskolans ställning och uppgifter; nr

513, av herr Strandler m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fiskearrenden,
m. m.;

nr 514, av herr Boo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om fiskearrenden, m. m.;

nr 515, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om jordfästning
m. m.;

nr 516, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om prästval, m. m.;

nr 517, av herr Bergman, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.; samt

nr 518, av herr Niklasson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2, 3 och 4 §§ lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.26.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Fredag-en den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 29
april—4 maj 1957 för bevistande av Europarådets
session i Strasbourg.

Stockholm den 26 april 1957

Torsten Andersson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 200, till Konungen i anledning av
väckta motioner om viss ändring av
vattenlagens bestämmelser rörande syneförrättning
för torrläggning av mark
m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75 om godkännande av
Sveriges anslutning till stadgan för det
internationella atomenergiorganet; och
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 203, till Konungen i anledning av
väckta motioner om upphävande av
den i valutalagen för Kungl. Maj:t givna
fullmakten att medgiva öppnande
och granskning av brev och andra försändelser
för valutakontroll.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 208, till Konungen i an -

ledning av väckta motioner angående
uppmjukning av stadgandet i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av
offentlig tjänst i Sverige.

Ang. skattetrycket å den tunga nyttotrafiken Ordet

lämnades till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sveningssons interpellation
angående skattetrycket å den tunga
nyttotrafiken, och nu anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Sveningsson tagit upp frågan
om verkningarna av fordons- och drivmedelsskatterna
m. m. på den tunga nyttotrafiken.
Interpellationen utmynnar i
följande två frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
det allvarliga ekonomiska läge i vilket
den tunga nyttotrafiken i allmänhet
och de mindre företagen inom den yrkesmässiga
trafiken i synnerhet befinner
sig samt att nuvarande drivmedelsoch
automohilskatter samt avgifter måste
anses ha starkt bidragit till denna situation? 2)

Vill herr statsrådet, om så är fallet,
låta utreda vilka verkningar 1954 års
riksdagsbeslut har medfört för den tunga
nyttotrafiken och vill herr statsrådet —
om det av utredningen framgår att
ogynnsamma verkningar uppstått —
medverka till en sänkning av det totala
skattetryck som åvilar den tunga nyttotrafiken? I

anledning härav får jag framhålla
följande.

Herr Sveningsson vänder sig i huvudsak
mot 1954 års beslut om fordons- och
drivmedelsskatterna och synes vilja göra
gällande, att detta beslut väsentligen

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Ang. skattetrycket & den tunga nyttotrafiken

minskat den tunga lastbilstrafikens konkurrensförmåga
och bragt denna trafik
i ett ekonomiskt nödläge.

Till en början kan jag konstatera, att
de av herr Sveningsson upptagna frågorna
i anledning av motioner behandlats
såväl vid denna riksdag som vid
fjolårets. Båda gångerna erinrade bevillningsutskottet,
att det material, som förelåg
vid behandlingen av bilskattefrågan
vid 1954 års riksdag, gav vid handen,
att de då beslutade skattesatserna
inte behövde befaras i någon mera avsevärd
mån påverka driftkostnadsnivån
inom gods- och persontrafiken. Härtill
kan läggas, att en fortlöpande utveckling
skett av lastbilarnas transportarbete
sedan 1954, delvis så att lastbilarna övertagit
transporter från järnvägarna. Denna
expansion hade inte varit tänkbar,
om lastbilstrafiken genom 1954 års riksdagsbeslut
försatts i det nödläge, som
herr Sveningsson utmålat.

En detaljgranskning av uppgifterna i
interpellationen ger också vid handen
att herr Sveningsson synes ha gjort sig
skyldig till vissa överdrifter. Enligt vad
jag erfarit får sålunda de procentuella
kostnadsstegringar som redovisats i interpellationen
genomgående sänkas, i
varje fall om man vill få fram genomsnittssiffror.
Detta gäller t. ex. reparationer
och chaufförslöner. För större reparationer
eller reparationer av standardtyp
torde stegringen stanna vid 30
procent mot i interpellationen angivna
40. Chaufförslönernas ökning torde närmast
uppgå till 25 procent, inte 30 som
herr Sveningsson gjort gällande o. s. v.
Försök ringspremierna har tidvis ökat
men är nu nere vid ungefär samma nivå
som 1952. Vad som i detta sammanhang
är väsentligt är emellertid, att kostnadsökningarna
föranlett däremot svarande
höjningar av den yrkesmässiga lastbilstrafikens
taxor. Den nuvarande taxan
har inte föranlett överklaganden från någon
åkeriägare men viil från åkarnas
kunder.

Spörsmålet om motorfordonstrafikens
beskattning överväges för närvarande av
1953 års trafikutredning. Det bör i första
hand ankomma på denna utredning

att pröva de synpunkter som här har
aktualiserats.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Ilerr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ber jag att
få uttala mitt tack för svaret på min interpellation,
även om jag icke kan säga
att jag är nöjd och belåten med vad svaret
innehåller. Av det lämnade svaret
kan inte lastbilsåkarna här i landet få
några större förhoppningar om en för
dem betydelsefull skattesänkning under
den närmaste tiden.

Statsrådet hänvisar till att här har sedan
den stora höjningen av bilskatten
1954 såväl förra året som i år bevillningsutskottet
och riksdagen konstaterat
vid behandlingen av väckta motioner att
de höga skatterna på den tunga nyttotrafiken
icke skulle ha fört med sig någon
mer avsevärd höjning av driftkostnaderna
för denna trafik. Det material, som
låg till grund för 1954 års beslut i bilskattefrågan,
är i dag enligt min mening
icke så aktuellt som statsrådet anser, och
min interpellation är mera en bedömning
av verkningarna av 1954 års beslut
än av det material som då förelåg.

Oberoende av vilket procenttal alla
andra kostnader har stigit med, måste
den 1954 höjda bilskatten vara en väsentlig
utgift för en lastbilsägare i yrkesmässig
trafik. Man kan här med skäl
hävda den uppfattningen att en lastbilsägare
av detta slag fyller en mycket samhällsviktig
uppgift genom sina transporter
åt allmänheten och åt näringslivet,
men samtidigt är denna grupp hårdare
trängd och hårdare belastad av skatter
än, tror jag, några andra yrkesutövare.
En lastbilsåkare som köper en lastbil,
vilken med behövlig utrustning kanske
kostar mer än 50 000 kronor, får betala
i fordons- och drivinedelsskatt cirka 20
procent av brutto inkört fraktbelopp, och
det tycker jag är ett alltför högt procenttal.
Det kommer säkert alltid att vara
debatt om var rättvisan finns när det
gäller avvägningen mellan den tyngre
och den lättare trafiken. Jag tycker det

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. skattetrycket å den tunga nyttotrafiken

är oskäligt att 3å mycket av skatterna
till vägarna skall läggas på den tyngre
trafiken som mer än någon annan står i
produktionens och näringslivets tjänst.

Jag har också från kungl. kontrollstyrelsen,
som sköter kontrollen och indrivningen
av brännoljeskatten, fått den
uPPgiften att eftersläpningen i för inbetalning
förfallen skatt ökar för varje
kvartal som går. Detta måste tolkas på
det sättet att åkarna får försämrade möjligheter
att betala in skatten. Kontrollstyrelsen
hade en utestående fordran hos
lastbilsåkarna för förfallen skatt den 1
mars i år på 7,4 miljoner kronor, och
av detta belopp var den största delen
lämnad till indrivning i vanlig och laga
ordning.

Jag kan inte tro annat än att det i allra
största utsträckning när det gäller
dessa skattebelopp icke föreligger bristande
vilja utan enbart bristande förmåga
att betala in vad staten ålägger. De
människor, som väljer ett så tungt och
slitsamt yrke som att vara lastbilsåkare,
är säkert mycket hederliga individer,
som inte vägrar att betala av staten ålagda
skatter, om de har möjlighet att betala.

Statsrådet säger i svaret, att lastbilstrafiken
alltjämt har möjlighet att konkurrera
och ta transporter från järnvägarna
och att detta inte tyder på några
ekonomiska svårigheter. Jag kan inte
finna att detta förhållande visar att lastbilstrafiken
lämnar ett gott ekonomiskt
resultat, utan för många av dessa enbilsåkare
— det är ju de allra flesta —
är det så, att de för att klara alla utgifter
måste köra in så mycket som möjligt,
och då kanske det även blir körningar
i konkurrens med järnvägen.

Säkert är emellertid att många åkeriägare
får en onormalt lång arbetsdag.
Lastbilsåkare som jag har varit i kontakt
med har gjort uttalanden som kan
tolkas så, att ju mer alla omkostnader
för rörelsen stiger, desto längre blir i
många fall arbetsdagen för bilägaren.
Det kan väl ändå inte vara en utveckling
i rätt riktning.

Man kan även framhålla, att statens
eget företag för lastbilstrafik inte visar
något gott ekonomiskt resultat. Företa -

get har under det senast redovisade räkenskapsåret,
1955, gjort avskrivningar
på sin största anläggningstillgång —- lastbilar
och traktorer — med 3,3 procent.
Det skulle betyda att man kalkylerar med
en livslängd av ungefär 30 år på fordonsparken.
Det torde inte vara många lastbilsföretag
som kon räkna så optimistiskt.

Det statliga lasttrafikföretaget har trots
dessa låga avskrivningar och trots förmånliga
transportavtal med SJ inte kunnat
redovisa en vinst som under 1955
uppgår till 1 000 kronor på ett aktiekapital
av 1 miljon kronor. Om finansministern
grundar sitt omdöme om de förmånliga
konjunkturerna för lastbilstrafiken
på detta företags verksamhet, bör
han besinna att vanliga dödliga får tilllämpa
helt andra avskrivningsregler.

När den stora höjningen av bilskatten
skedde år 1954, gav regeringen, bevillningsutskottet
och riksdagen vackra löften
om att vi skulle få bättre vägar. Löftet
om denna stora upprustning av landets
vägnät har icke blivit infriat, och
det ser tyvärr inte heller ut, som om det
skulle bli infriat under de närmaste åren.
I stället håller det på att bli katastrof
på de svenska vägarna.

Fn stor förlust för lastbilsägarna och
näringslivet är gällande axeltrycksbestämmelser,
som är så utformade, att de
tyngre lastbilarna inte på långt när kan
utnyttjas till sin fulla kapacitet. Sakkunskapen
på området har räknat ut att nedsättningen
av lastförmågan på grund av
gällande axeltrycksbestämmelser svarar
emot tillsammans 5 000 moderna diesellastbilar.
Detta har fört med sig att transportkostnaderna
under år 1956 ökat
med 9 miljoner kronor till 154 miljoner
kronor.

När statsrådet i slutet av sitt svar vill
till 1953 års trafikutredning hänskjuta
de frågor som här har aktualiserats,
finns det anledning att uttala en förhoppning,
att denna utredning så snart
som möjligt skall leda till en väsentligt
lättad skattebörda för den tyngre nyttotrafiken.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Herr talmannen uppläste följande till
riksdagen inkomna handling:

Finlands riksdag har äran inbjuda
Sveriges riksdag att låta sig representeras
vid den högtidlighet varmed Finlands
Enkammarriksdag begår sitt femtioårs
jubileum i Helsingfors den tjugotredje
maj nittonhundrafemtiosju klockan
14.

På riksdagens vägnar:

V. J. Sukselainen
Talman

Väinö Leskinen Toivo Kujala

Vice talman Vice talman

Anhålles att meddelande om de utsedda
representanterna måtte tillsändas
riksdagens talman före den 1 instundande
maj.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
herr talman, att kammaren måtte besluta
att för sin del antaga den erhållna
inbjudningen, under förutsättning att
andra kammaren fattar samma beslut.

Frågan om representationen har behandlats
vid talmanskonferens, och i enlighet
med konferensens mening anhåller
jag nu vidare, att kammaren måtte
besluta att uppdraga åt kamrarnas talmän
att ordna med representationen vid
ifrågavarande högtidlighet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 144, med förslag rörande
beredskapslagring av olja, hänvisades
propositionen, såvitt angick förslaget
till förordning om oljeavgift m. m.,
till bevillningsutskottet, samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

504, av herr Andersson, Gunnar;
och

nr 505, av herr Lundström.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 506, av herr Arrhén;
nr 507, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.;
nr 508, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.;
nr 509, av herr Mannerskantz och
herr Larsson, Nils Theodor;
nr 510, av herr Kriigel m. fl.;
nr 511, av herrar Sunne och Englund;
samt

nr 512, av fru Svenson m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 513, av herr Strandler m. fl.;
nr 514, av herr Boo m. fl.;

nr 515, av herr Mannerskantz;

nr 516, av herr Mannerskantz;

nr 517, av herr Bergman; och

nr 518, av herr Niklasson.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 80—86,
bevillningsutskottets betänkanden nr 37
.—39, bankoutskottets utlåtande nr 14,
andra lagutskottets utlåtanden nr 14,
20 och 21 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial nr
23—27.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av väckta motioner angående
föreskrifter om formell kompetens i
viss omfattning för kommunala revisorer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner in. m.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. fördelningen mellan länen av byggnadsanslagen till allmänna vägar

Punkten 9

Ang. fördelningen mellan länen av byggnadsanslagen
till allmänna vägar

Herr statsrådet ELIASSON,som meddelat,
att han ämnade i samband med behandlingen
av det nu förevarande utlåtandet
besvara herr Theodor Johanssons
interpellation angående fördelningen
mellan länen av byggnadslagen
till allmänna vägar, erhöll nu ordet och
anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Theodor Johansson erinrat om att
Kungl. Maj :t fastställt en investeringsram
för byggande av allmänna vägar år
1957 på Jönköpings läns landsbygd av
8 miljoner kronor. Han påpekar vidare,
att ramen per km allmän väg i år är
lägre i Jönköpings län än i vissa andra
län. Medan Jönköpings län i anslagshänseende
därigenom kommer på tjugoandra
plats bland länen, intager det sjätte
platsen, om hänsyn tages till antalet
registrerade bilar. Vidare framhålles, att
ramen för Jönköpings län successivt
minskats under perioden 1954—1957. Interpellationen
utmynnar i en hemställan
om en redogörelse för de grunder, efter
vilka de statliga vägbyggnadsanslagen
fördelas mellan länen.

De av Kungl. Maj :t fastställa medelsförbrukningsramarna
för byggande av
allmänna vägar på rikets landsbygd uppgår
till 275 miljoner kronor för år 1955,
283 miljoner kronor för år 1956 och till
ca 287 miljoner kronor för år 1957. Dessa
belopp har praktiskt taget helt fördelats
mellan länen, vilket skett av Kungl.
Maj :t efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Fördelningen av väganslagen mellan
länen sker under beaktande av att behovet
av bättre vägar och av nya vägar
skall tillgodoses så likformigt som möjligt
i alla delar av landet, åtminstone på
något längre sikt. Uppenbarligen kan en
fördelning med denna riktpunkt icke ske
med utgångspunkt från enbart längden
av befintliga allmänna vägar i varje särskilt
län, eftersom en sådan fördelningsgrund
icke tager hänsyn till vare sig vä -

garnas beskaffenhet eller behovet av nya
vägar. Icke heller kan en sådan fördelning
ske med utgångspunkt blott från
det inom varje särskilt län registrerade
bilantalet, eftersom detta antal icke utgör
något absolut mått vare sig på vägFyggnadsbehovet
eller på vägtrafikens
storlek. Ingendera av de grunder för anslagsfördelningen,
som av interpellanten
åsyftas, är därför utslagsgivande.

I stället baseras fördelningen huvudsakligen
på undersökningar av det befintliga
väg- och brobeståndets beskaffenhet
och av behovet av nyanläggningar,
på beräkningar av trafikarbetet på
det befintliga vägnätet samt på åtskilliga
andra undersökningar, som utvisar
vägbehovet i olika landsdelar.

Emellertid är det inte alltid möjligt
att från dessa utgångspunkter göra fördelningen
sådan, att vägbehoven i varje
ögonblick tillgodoses likformigt i alla
landsdelar. Detta beror på många olika
omständigheter, varav några här skall
beröras.

På vägväsendet ställs det kravet, att
vägarbetarnas sysselsättning skall ordnas
så jämn som möjligt året runt. Det
medför bl. a. att särskilt i de nordliga
länen vägunderhållsarbetare vintertid
måste sysselsättas med vägbyggnader i
egen regi och att länens anslagstilldelning
i viss mån måste anpassas härefter.

I andra län, där vägbyggnaderna i större
utsträckning kan bedrivas på entreprenad,
måste medelstilldelningen ske
under hänsynstagande till storleken av
de belopp, som genom entreprenadkontrakten
bundits till utbetalning. De nu
nämnda förhållandena kan medföra svårigheter
att genomföra en strängt rättvis
fördelning av vägbyggnadsmedlen, i all
synnerhet då de totala investeringarna
måst begränsas.

Ett annat exempel på svårigheterna att
åstadkomma en år från år alldeles rättvisande
anslagsfördelning kan hämtas
just från interpellantens eget län. Enligt
den för länet gällande flerårsplanen för
byggande av riksvägar skulle ombyggnaden
av Grännavägen ha påbörjats redan
ar 1955 och tilldelats avsevärda belopp
under åren 1955, 1956 och 1957.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Ang. fördelningen mellan länen
Emellertid har projekteringsarbetet där
av kända skäl dragit ut på tiden, och företaget
har därför ännu icke kunnat påbörjas.
Det är här fråga om ett företag
av storleksordningen 35 å 40 miljoner
kronor. Skulle detta företag, som man
hoppas, kunna igångsättas senast under
nästa år, måste länet för ändamålet under
flera år framåt anvisas betydligt
större andel av de totala väganslagen än
under de gångna åren.

Det nu anförda exemplet skulle kunna
mångfaldigas. Jag kan i och för sig
väl förstå interpellantens reaktion mot
den beskärning, som drabbats medelstilldelningen
till Jönköpings län. Men
jag kan försäkra att man söker att på
längre sikt utjämna anslagsfördelningen
så att vägbehovet — som tidigare nämnts
-— i möjligaste mån likformigt tillgodoses
över hela landet.

Herr JOHANSSON, TI4EODOR, (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för svaret
på min fråga.

Jag har hemställt om en redogörelse i
detta ärende för att få en förklaring till
att Jönköpings län under en följd av
år fått allt mindre och mindre andel av
det sammanlagda investeringsbeloppet
för vägbyggnader. De uppgifter jag erhållit
är emellertid inte fullt tillfredsställande.
Jag har dock fått klart besked
om att anslagen fördelas av Kungl. Maj :t
efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Först skulle jag vilja säga, att när investeringarna
för vägändamål begränsats
på ett så hårdhänt sätt som skett, är det
ännu mer angeläget att fördelningen blir
så riktig som möjligt. Jag är medveten
om att det även inom andra län råder
missnöje med anslagen för vägändamål.
Det är säkerligen inte på det sättet, att
något län fått mer än det kan förbruka
eller har behov av, men Jönköpings län
har enligt min mening kommit alltför
långt efter jämförbara områden. För att
visa detta ber jag att få anföra några siffror.

Jönköpings län erhöll 1954 ett anslag

av byggnadsanslagen till allmänna vägar
för vägändamål av 14 miljoner kronor,
1955 cirka 12 miljoner, 1956 cirka 10
miljoner och 1957 endast 8 miljoner kronor,
varav 2 miljoner avses till riksvägar.
Anslaget har alltså under en följd
av år minskat med nära nog hälften.

Jag har vidare fått del av den plan
som gäller för nästkommande femårsperiod,
och även där visar det sig att
anslaget till Jönköpings län beräknats
synnerligen lågt. Jönköpings län får ett
anslag om 7,5 miljoner kronor per år
för vägändamål. Räknat efter kilometer
väglängd betyder detta att Jönköpings
län kommer på tjugoandra plats och får
ett anslag om 8 731 kronor per kilometer
väglängd, under det att exempelvis Kronobergs
län får 12 660 kronor per kilometer,
Kristianstads län 15 007 kronor
per kilometer, Älvsborgs län 11 567 kronor
per kilometer och Värmlands län
15 341 kronor per kilometer. Jag skulle
kunna anföra flera exempel.

Jag är självfallet alldeles överens med
herr statsrådet när han säger, att fördelningen
av anslagen till vägarna skall
ske med hänsyn till behovet av bättre
vägar och till behovet av byggandet av
nya vägar och att alla delar i landet bör
tillgodoses så likformigt som möjligt.
Mot denna norm har jag intet att invända.
Jag har dock svårt för att tro, att vi
i Jönköpings län skulle stå i en särklass
i landet beträffande goda vägar,
och att detta skulle vara anledningen till
att anslagen har minskats emot vad som
har utgått tidigare. Vi har ännu betydande
arbeten kvar att iordningställa,
nämligen dels länsvägar ocli dels vägar
genom de många tätorterna. De minskade
anslagen får jag väl notera som ett
visst erkännande av att vägförvaltningen
i Jönköpings län använt de medel den
fått på ett synnerligen tillfredsställande
sätt.

När det i övrigt gäller att bedöma behovet
av anslag till nya vägar har jag
vissa siffror, som jag skulle vilja nämna
utöver vad jag nämnt i min fråga. Jag
har i frågan anfört att Jönköping kommit
på sjätte plats när det gäller antalet
inregistrerade bilar, och när det gäller
liinsvägarnas längd intar vi åttonde

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. fördelningen mellan länen av byggnadsanslagen till allmänna vägar

plats. När det gäller folkmängden, som
uppgår till cirka 280 000 personer, kommer
Jönköpings län på nionde plats, när
det gäller antalet tätorter, sammanlagt
88 stycken, kommer vi på elfte plats,
när det gäller antalet arbetsställen inom
industri och hantverk kommer vi på
tredje plats i landet med 4 652 arbetsställen.
Denna uträkning är gjord av 1951
års företagsräkning. När det vidare gäller
antalet arbetsställen inom samtliga
branscher kommer vi på sjätte plats med
12 884 stycken arbetsplatser. Omsättningen
inom länets olika näringsgrenar
uppgick år 1950 till 2 254 693 000 kronor.

Av dessa siffror, som enligt min mening
visar behovet av vägar, finner man
att länet kommit ganska långt ned på
skalan. Det är ju otvivelaktigt på det
sättet, åtminstone enligt min uppfattning,
att antalet arbetsställen, antalet
tätorter och folkmängden utgör en viss
mätare på behovet av bättre vägar. Antalet
bilar har kanske en underordnad
betydelse, men man kan inte helt förbigå
denna faktor, då företagen numera
måste ha bilen som hjälpmedel vid transport
av varor och för att få snabba förbindelser
med inköpskällor och förbindelser
med kunder. Att trafiken å vägarna
ökar i samma mån som antalet bilar
torde väl knappast kunna bestridas.

Vad vägarbetarnas sysselsättning beträffar,
så är det önskvärt, såsom statsrådet
anfört, att dessa så långt som är
möjligt erhåller arbete året runt. Det är
också av värde att vägförvaltningarna
kan hålla ett visst antal fast anställda
vägbyggnadsarbetare. För närvarande
finns endast 65 vägbyggnadsarbetare i
Jönköpings län, vilket i förhållande till
länets storlek torde vara ett ganska litet
antal. På grund av minskad medelstilldelning
har nya arbetare icke kunnat anställas
i samma mån som äldre slutat sin
anställning. Denna utveckling kan inte
fortsätta.

Statsrådet har vidare framhållit att
ombyggnad av riksvägen å delen Gränna—Jönköping
kommer att kräva betydande
belopp. Jag är fullt medveten därom.
Jag anser emellertid att anslagen
till riksvägarna icke bör få inkräkta på

övriga vägar av mera lokal karaktär. Arbetet
med ombyggnaden av Grännavägen
exempelvis kommer säkerligen att utlämnas
på entreprenad, varför de vid
vägförvaltningen i länet anställda vägbyggnadsarbetarna
icke torde få någon
sysselsättning där, utan måste beredas
sysselsättning vid andra vägarbeten.

Så långt jag har kunnat finna, har anslagen
till riksvägarna i flera fall icke
påverkat anslagen för länsvägarna. Jag
vill bara erinra om vägen Malmö—Lund
och Trondheimsleden. Enligt min mening
bör anslag för byggande av riksvägar
icke sammanföras med anslagen till
länet eller länen, då dessa vägar berör
trafik inom större områden. Ur allmän
synpunkt torde det vara önskvärt att
vid bestämmande av investeringsramen
för upprustning av landets vägnät ett
visst belopp avsättes till riksvägar och
att detta sedan tilldelas för iståndsättande
av vissa bestämda vägsträckor, som
särskilt behövde ombyggas och förbättras.

Som en sammanfattning av vad jag
här velat erinra om vill jag nämna, att
anslaget för vägändamål för Jönköpings
län minskat under en följd av år, trots
att tilldelningen av medel ökat något i
landet i dess helhet, att svårigheter kommer
att uppstå för vägförvaltningen att
sysselsätta vägbyggnadsarbetarna, trots
att för närvarande endast 65 arbetare
finns anställda, samt att länets folkmängd,
näringslivet och övriga faktorer,
som bidrar till behovet av bättre vägar,
visar att Jönköpings län erhållit lägre
anslag än enligt min mening är riktigt.

Herr talman! I samband med att jag
än en gång till statsrådet framför mitt
tack för svaret ber jag att få hemställa
att statsrådet vid den kommande fördelningen
av anslagen till vägändamål
ville beakta vad jag här erinrat om.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Som interpellanten väl
vet, har jag inte haft befattning med fördelningen
under de gångna åren av väganslagen.
Jag har bara här sökt redogöra
för efter vilka grunder fördelningen
har skett.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Det är alldeles riktigt som interpellanten
hävdar — och som jag också erkände
i mitt svar — att Jönköpings län
onekligen fått vidkännas en ganska betydande
nedskärning. Detta hänger emellertid
samman med — i vart fall, om vi
ser till det totala anslaget för länet —
att man icke fått Grännavägens nya
sträckning klar, så att arbetena kunnat
påbörjas där. Jag vill bara upplysningsvis
nämna, att i det utkast till flerårsplan
för riksvägarna, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillställt länsstyrelsen
för yttrande, är enbart anläggningen
av riksvägen mellan Huskvarna
och Gränna upptagen till 44,5 miljoner
kronor. Slår man ut beloppet på de olika
åren, blir det, medräknat vissa andra anslag
till riksvägar inom Jönköpings län,

4.5 för 1958, 9,5 för 1959, 13,5 för 1960,

12.5 för 1961 och 13 miljoner kronor för
1962. Detta gäller alltså enbart anslagen
till riksvägarna.

Jag vill försäkra herr Theodor Johansson,
att jag ingalunda är främmande
för hans synpunkt att det kan bli ett
problem om en stark ökning av anslagen
till nödvändiga arbeten på riksvägarna
medför en sammanpressning av
anslagen till länsvägarna. Vi ställs då
inför ett svårt avvägningsproblem. Å ena
sidan måste vi söka fördela anslagen
så rättvist och likformigt som möjligt
över hela landet, och därvidlag bevakar
de olika länen mycket noga sina intressen.
Å andra sidan kan mycket kostnadskrävande
nybyggnads- och ombyggnadsarbeten
på vissa sträckor av riksvägarna
i ett län medföra att man samtidigt
kanske får en nedskärning för länet
av den del av anslagen som går till
länsvägar.

Jag har, herr talman, inte velat uttala
mig om hur denna avvägning lämpligen
bör ske. Jag vill dock försäkra interpellanten,
att jag är medveten om att
vi här har ett problem som måste observeras.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte heller främmande
för det faktum att riksvägarna i

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
landet kräver avsevärda summor. Anslagen
till riksvägarna bör dock icke få inkräkta
på de medel som går till länsvägarna,
ty en riksväg, som passerar igenom
ett län, är ju inte bara till gagn för
det speciella länet, utan väl måste anses
vara till nytta för trafiken i betydligt
större delar av vårt land. Byggandet av
en riksväg på en viss sträcka i ett län
förbättrar ju inte nämnvärt förhållandet
beträffande vägarna i övrigt i detta
län.

Jag har heller inte kunnat finna att
byggandet av en riksväg i övriga län behövt
medföra en lika stor minskning av
anslagen till länsvägarna såsom fallet varit
i Jönköpings län. Såvitt jag kunnat
finna, har i de andra länen anslagen till
övriga vägar utgått med ungefär samma
belopp som tidigare, trots att man
där fått stora belopp även till riksvägarna.

Överläggningen i anledning av berörda
interpellation ansågs härmed slutad.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1957 hade föredragande
departementschefen — före behandlingen
av de olika anslagen till vägunderhåll
och vägbyggnader ■— lämnat en
översikt över beräkningen av väganslagen
m. in. Departementschefen hade
därvid räknat med en medelsförbrukning
under år 1958 av omkring 295 miljoner
kronor för byggande av riksvägar,
länsvägar, ödebygdsvägar och storbroar
samt 290 miljoner kronor för det statliga
vägunderhållet. Med hänsyn till förutsedd
behållning å vederbörande anslag
hade för nämnda ändamål för budgetåret
1957/58 äskats 175 respektive
270 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Mannerskanlz m. fl. (1:105) och
den andra inom andra kammaren av

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
herr von Seth m. fl. (II: 156), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t förorda, att beläggning
av därför lämpade vägsträckor
måtte utföras i större utsträckning än
hittills, och uttala, att en större del av
den statliga vägbyggnadsverksamheten
borde ske på entreprenad, samt slutligen
hemställa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måtte inom rationaliseringsverksamhetens
ram vidtaga ytterligare
åtgärder för att förhindra onödigt
dubbelarbete och byråkratisering
av vägadministrationen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Boman och Snndelin (1:266) och
den andra inom andra kammaren av
fru Sandström m. fl. (11:364), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära, att — med beaktande
av i motionerna framförda synpunkter
— en plan på längre sikt för
väginvesteringarna måtte snarast framläggas
samt att i avvaktan härpå den av
1954 års riksdag godkända planen för
väginvesteringarna under åren 1955—
1959 måtte i görligaste mån fullföljas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Werner m. fl. (I: 182) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Björkäng m. fl. (11:235), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte till
vägunderhållet för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 365 miljoner
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt anhålla om att
Kungl. Maj:t ville låta ompröva riktlinjerna
för arbetskraftens fördelning, så
att de för vägväsendet avsedda medlen
i största möjliga utsträckning kunde utnyttjas
för sina ändamål utan onödig
tidsutdräkt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Mannerskantz m. fl. (I: 265) och
den andra inom andra kammaren av
herr von Seth m. fl. (11:370);

dels en inom andra kammaren av
herrar Asp och Jansson i Aspeboda
väckt motion (11:236);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Grym och Hedström (I: 107) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 136);

dels ock slutligen en inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och
Öhman väckt motion (1:106).

Utskottet hade vidare i anslutning till
förevarande punkt behandlat en av
riksdagens år 1956 församlade revisorer
under § 18 i berättelsen över den
av dem verkställda granskningen angående
statsverket upptagen fråga om vägbyggnadsanslagens
fördelning på länen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 105 och II: 156
samt I: 182 och II. 235, sistnämnda bägge
motioner i vad de avsåge arbetskraftens
fördelning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av vad riksdagens år 1956 församlade
revisorer under § 18 i sin berättelse förordat,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av föredragandens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1957 samt med bifall
till motionerna 1:266 och 11:364,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Enligt utskottets mening äro — med
hänsyn till de trängande behov som föreligga
på detta område — avsevärt
högre investeringar motiverade, men å
andra sidan kan icke bortses från de
spänningar i samhällsekonomien som
onekligen göra sig gällande. Såsom vidare
av bl. a. långtidsutredningen framhållits
föreligga även på andra samhällsområden
stora investeringsbehov av hög
angelägenhetsgrad, för vilkas täckande
resurserna äro otillräckliga. Vid den av -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

vägning de skilda investeringarna emellan
som till följd härav måste ske torde
det vara ofrånkomligt, att vissa begränsningar
vidtagas även med avseende å
vägväsendets investeringar. Med hänsyn
härtill har utskottet — om ock med
tvekan — funnit sig böra godtaga den
av Kungl. Maj :t förordade ramen om
295 miljoner kronor för de statliga väginvesteringarna
under kalenderåret
1958. Utskottet vill dock i anslutning
härtill kraftigt understryka föredragandens
uttalande att, därest utvecklingen
så skulle medgiva, en höjning av rambeloppet
bör vidtagas.

För det statliga vägunderhållet har
Kungl. Maj:t för nästa budgetår förutsatt
en medelsförbrukning av 290 miljoner
kronor. Då föredraganden ansett
sig under alla förhållanden böra räkna
med att medelslörbrukningen under innevarande
budgetår ej kan få öka mer
än att en reservation om minst 20 miljoner
kronor kommer att föreligga vid
budgetårets slut har anslagsäskandet för
budgetåret 1957/58 begränsats till ett
belopp av 270 miljoner kronor. I anledning
härav har — under hänvisning till
vägnätets bristfälliga tillstånd — i motionerna
I: 107 och II: 136, I: 182 och
II: 235, såvitt nu är i fråga, samt I: 106
yrkats en höjning av anslaget till det
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äskade
beloppet av 365 miljoner kronor.
I de båda motionerna I: 107 och II: 136
har dessutom hemställts, att riksdagen
måtte uttala att det av fjolårets riksdag
beviljade anslagel till vägunderhållet
snarast i sin helhet ställes till väg- och
vattenbyggnadsverkets förfogande.

Med hänsyn lill vad i motionerna anförts
har utskottet, som för sin del anser
det vara angeläget, alt särskilt vid
nu rådande begränsningar beträffande
nybyggnadsverksamheten, det befintliga
vägnätet hålles i ett i möjligaste
mån tillfredsställande skick, funnit sig
böra tillstyrka en i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 30 miljoner
kronor förhöjd medelsanvisning för
ifrågavarande ändamål. Utskottet, som
vidare förutsätter, att anslaget vid bud 2

Första hammarens protokoll 191)7. Nr 14

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
getårets ingång i sin helhet ställes till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande,
kommer att under följande
punkt hemställa om den sålunda förordade
medelsanvisningen.»

Reservation hade anförts av herrar
Karl Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Domö, Petterson i Degerfors, Jansson
i Kalix, Rnbbestad, Widén, Löfroth och
Kelander, vilka ar.sett, att det stycke i
utskottets yttrande, som började med
orden »Enligt utskottets» och slutade
med »bör vidtagas», bort hava följande
lydelse:

»Den därvid föreslagna begränsningen
av ramens omslutning till ett belopp
av 295 miljoner kronor har emellertid
utskottet med hänsyn till de trängande
behov som föreligga på detta område
icke funnit sig kunna godtaga. Även
med beaktande av angelägna investeringsbehov
på andra samhällsområden
framstår nämligen enligt utskottets uppfattning
en höjning av nämnda rambelopp
som ofrånkomlig. En sådan höjning
synes lämpligen kunna ske med
utgångspunkt från den plan som av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen lagts till
grund för dess revision av de s. k. flerårsplanerna
för landsbygdens vägar och
broar för åren 1958—1962 och som för
resp. år upptager följande totalbelopp,
nämligen 330, 360, 410, 480 och 570
miljoner kronor. Utskottet vill i enlighet
härmed för förstnämnda kalenderår
förorda ett ramhelopp av 330 miljoner
kronor för sagda investeringar. Någon
anslagshöjning för uppnående av en
sådan höjning av investeringsramen
torde ej vara erforderlig. Den av styrelsen
förutsatta fördelningen på skilda
byggnadsanslag med 125 miljoner
kronor till riksvägar, 182 miljoner kronor
till liinsvägar, 10 miljoner kronor
lill ödebygdsvägar och 13 miljoner kronor
till storbroar synes också vara
lämpligt avvägd och följaktligen böra
godtagas.»

Vid punkten hade därjämte avgivits
ett särskilt yttrande av herrar Skoglund
i Doverstorp, Heckscher och Hjalmarson,
vilka anfört:

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

»Allmän enighet råder om att investeringarna
i vägbyggen ha en mycket
hög angelägeniietsgrad. Vi skulle för
vår del ha hälsat det med stor tillfredsställelse,
om någon möjlighet funnits att
i detta hänseende gå längre än vad som
föreslagits av utskottet. Emellertid ha
vi icke funnit detta möjligt och därför
nödgats ansluta oss till utskottsmajoritetens
förslag. Att ytterst väsentliga behov
måste eftersättas på vägbyggenas
område sammanhänger med den kritiska
situationen på kapitalmarknaden,
som i sin tur är ett resultat av den ekonomiska
politik som förts. Följden har
blivit att vi helt enkelt icke fått råd
att göra utomordentligt angelägna investeringar
och att de investeringar vi
gör icke alltid ens kan utföras på det
sätt, som skulle vara mest ekonomiskt
och rationellt. Konsekvenserna härav
framträda nu även inom vägbudgeten.»

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Utskottet har i denna
punkt i sitt utlåtande behandlat samtliga
väganslag. I stort sett är utskottet
enigt, t. ex. vad gäller vägunderhållet,
städernas bidrag till vägar och gator och
den enskilda väghållningen. I fråga om
vägunderhållet har utskottet enats om
att föreslå en höjning av det av Kungl.
Maj :t begärda anslaget med 30 miljoner
kronor.

Beträffande anslaget till byggande av
allmänna vägar och broar har tio ledamöter
av statsutskottet reserverat sig till
förmån för en liten ökning av anslaget
utöver den av Kungl. Maj:t förordade investeringsramen.
Kungl. Maj:t har velat
inhämta riksdagens yttrande över vilken
investeringsram som skulle kunna
anses lämplig under år 1958 och därvid
förordat en investeringsram på 295 miljoner
kronor. Reservanterna föreslår en
höjning med 35 miljoner kronor, så att
investeringsramen för år 1958 skulle bli
330 miljoner kronor. För att belysa frågans
utveckling vil! jag, herr talman, tilllåta
mig att något redogöra för väganslagens
förhistoria under de närmast
gångna åren.

År 1954 fastställde riksdagen en fem -

årsplan för väginvesteringar, omfattande
åren 1955—1959. Denna plan ansågs vara
ett minimiprogram. Bilskatterna avvägdes
samtidigt på sådant sätt att inflytande
bilskattemedel skulle räcka till
för att finansiera femårsplanen. Riksdagen
har hittills också följt denna plan
vid väganslagens beviljande. För år 1955
anslog riksdagen således 320 miljoner
kronor, för år 1956 355 miljoner kronor
och för innevarande år, alltså 1957, 390
miljoner kronor. Dessa medel har riksdagen
enhälligt beviljat. På grund av den
av Kungl. Maj:t sedan tillämpade investeringsramen
har anslagen emellertid
icke till fullo kunnat utnyttjas. I stället
för ett beviljat anslag av 390 miljoner
kronor för innevarande år har den
faktiska investeringsramen blivit 282
miljoner kronor. Inte heller föregående
år har det beviljade anslaget kunnat helt
utnyttjas.

Med ledning av den femårsplan, som
riksdagen fastställde år 1954, upprättade
länsstyrelserna för sin del femårsplaner
för de olika länen, avseende perioden
1955—1959. Man utgick då i länen
från att de anslag, som förutsattes i riksdagens
femårsplan, också skulle av
riksdagen beviljas. Dessa femårsplaner
har icke kunnat följas. I stället för femårsplaner
har dessa nu blivit sjuårsplaner.
Huruvida de ens skall kunna fullföljas
inom loppet av sju år, blir beroende
på den medelsanvändning, som får
tillämpas under de närmaste två åren.

Här har då hopats ganska kraftiga reservationer
på de olika anslagen, och
vad det gäller byggnadsanslaget beräknar
föredragande statsrådet i statsverkspropositionen,
att det vid ingången av
år 1958 skall finnas 270 miljoner kronor
disponibla för vägbyggande, vartill kommer
det anslag som Kungl. Maj:t begärt
och som riksdagen här i dag skall besluta
om. Enligt femårsplanen skulle anslaget
för kommande budgetår utgå med
425 miljoner kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har med anledning av
prisförskjutningar, kostnadsfördyringar,
höjda arbetslöner o. s. v. räknat upp beloppet
till 450 miljoner. Kungl. Maj:t har
äskat 175 miljoner. Skillnaden mellan

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

anslag och medelsanvisningsram skulle
således tas ur den reservation, som finns
tillgänglig den 1 januari 1958. Men det
är uppenbart, att då denna reservation
är så stor, kan den inte utnyttjas helt
och fullt, inte ens cm reservanternas förslag
här godtas. Reservation och anslag
kommer sammanlagt att utgöra 445 miljoner
kronor, vilka står till Kungl. Maj:ts
förfogande. En anslagsram på 295 miljoner
ger således ett överskott på 150 miljoner.
Reservanterna vill höja ramen till
330 miljoner, men det blir ändock ett
överskott på 115 miljoner, som finns
till godo för 1959.

Detta är således den situation vi nu
står inför. Frågan är då, hur mycket vi
kan och bör göra. Jag behöver väl inte
här närmare gå in på och tala om behovet
av vägar. Jag skulle tro, att det i
denna församling inte finns någon, som
inte erkänner behovet av bättre vägar,
nya vägar o. s. v. Jag tror att det är
överflödigt att bär uppehålla mig vid
behovet. Det är, som sagt, något av alla
erkänt, vilket är alldeles naturligt, ty
under den period jag nyss talade om —
alltså efter 1954 —• har vi haft en sådan
utveckling på vägväsendets och vägtrafikens
område, att det ungefärligen
skett en fördubbling. Jag skall bara hänvisa
till överrevisorernas vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens senaste berättelse
och nämna några uppgifter från
denna. År 1954 fanns det ett motorfordonsbestånd
— det gäller således personbilar,
lastbilar och bussar — på tillsammans
542 000. 1955 hade den summan
ökat till 052 000, d. v. s. en ökning
med 110 000 på ett år. Under 1956
skedde det en ökning med 130 000, och
motorfordonsbeståndet var vid början
av nämnda år 755 000 och vid slutet
av detsamma omkring 885 000. Med den
ökning, som vi får räkna med inträder
i år i fråga om bilbeståndet, kommer
vi den 1 januari 1958 att ha nära en
miljon motorfordon här i landet. Det
betyder att fordonsbeståndet har fördubblats
sedan 1954. I procent räknat
har ökningen legat mellan 14 och 20
procent årligen. Trafikökningen har
procentuellt sett varit ungefär motsva -

Ang. beräkningen av väganslagen in. in.
rande eller till och med något högre än
ökningen av själva fordonsbeståndet.
Trafikökningen uppgår till mellan 16
och 19 procent årligen —- en naturlig
följd av den ökade mängd fordon som
trafikerar vägarna.

Under tiden då denna väldiga expansion
på vägtrafikens område skett,
har vägbyggnadsverksamheten, om man
tar hänsyn till det förändrade prisläget
— således penningvärdet — i det närmaste
legat stilla eller i vissa fall undergått
en minskning. När bilantalet har
ökat med 14 procent om året, har väginvesteringarna
i realiteten minskat
med 14 procent, d. v. s. precis stick i
stäv mot vad som bort ske. Vi förstår,
hurudant resultatet skall bli, när utvecklingen
går på det sättet, att det å
ena sidan sker en forcerad utveckling
och ökning, och å andra sidan en sänkning.

Jag skall här beträffande behovet av
vägar endast be att få anföra något av
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sagt till Kungl. Maj:t med anledning av
överrevisorernas berättelse. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen säger följande:

»Någon tvekan om behovet av en väsentligt
ökad väg- och brobyggnadsverksamhet
torde icke föreligga. Trots en
under de senare åren fördubblad trafik
ha emellertid investeringarna genom begränsning
av anslagsramarna successivt
minskat. Sålunda uppgick anslagsramen
för 1953 till 285 milj. kronor eller i 1956
års löne- och prisnivå till 327 milj. kronor.
För 1956 är anslagsramen fastställd
till 275 och för 1957 till 282 milj. kronor.
En jämförelse mellan åren 1953
och 1956 visar sålunda att investeringarna
minskat med cirka 14 %, något
som står i stark kontrast till trafikökningen
på vägarna.» Styrelsen fortsätter:
»Ett fortsatt eftersättande av väginvesteringarna
kommer enligt styrelsens
uppfattning att medföra allvarliga
konsekvenser. Styrelsen har närmare
utvecklat dessa frågor bl. a. i sina petita
för budgetåret 1957/58. Härutöver vill
styrelsen framhålla att den ökade belastningen
av vägarna, såväl med hänsyn
till fordonsantalet som fordonens tyngd,

Nr 14

Fredagen den 20 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
successivt ökat vägskadorna. Sålunda
har längden av de vägar som under
framför allt tjällossningsperioden måst
avstängas för lastbilstrafik ökat från
2 800 km till 6 600 km under åren 1952
—1955 eller med 135 %.»

Vi har ju dessutom färska exempel
från de allra senaste veckorna och dagarna
på hur tjällossningen i år har verkat
på våra vägar. Med den starka trafik
som förekommer på vägarna och
med det dåliga underlag som vägarna
i stor utsträckning har och då starkt
trafikerade vägar alltjämt är grusbelagda,
d. v. s. saknar varaktig beläggning,
har skadorna naturligtvis blivit stora
och omfattande. Det leder till att underhållskostnaderna
proportionellt sett blir
alldeles för höga. Således: vi har varit
sparsamma med att bygga vägar, och i
stället får vi nu lägga ut pengar på att
underhålla dåliga vägar. På det sättet
blir vägarna ganska dyra. Jag kan nämna
— jag använder här endast väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens egna uppgifter
och siffror — att det finns grusvägar i
detta land som nu kostar 12 kronor per
vägmeter och år i underhåll. Av alla
våra allmänna vägar är endast 9 procent
försedda med vad vi kallar permanent
beläggning. Alla övriga är grusvägar.
Vi har nu i vissa fall en trafik
på grusvägar med över 2 000 fordon per
dygn. Det är dessa som blir så oerhört
dyra i underhåll.

Jag vet att här kommer att resas den
invändningen att vi har gjort vad vi förmår
på detta område; vi kan inte göra
någonting mera, därför att det är så
många andra investeringskrävande uppgifter
som pockar på en lösning. Behoven
av investeringar är så oerhört stora
på så många områden, att vi måste begränsa
investeringarna även på detta.
Ja, jag förstår detta mycket väl och jag
har hört argumentet så många gånger
tidigare, att jag inte alls blir förvånad,
om det kommer att framföras även i
dag. Men jag kan då inte underlåta att
bär nämna en omständighet som jag
tycker att riksdagen ändå något borde
beakta, nämligen att vägbudgeten är en
specialbudget som är självfinansierad

och inte bara det, utan i mycket hög
grad även överbalanserad. Den är för
övrigt den enda budget beträffande vilken
vi verkligen kan tala om överbalansering;.
Under de år som gått sedan
1954, då den s. k. femårsplanen beslöts
och då de nya bilskatterna infördes, har
vi samlat ett överskott av bilskattemedel
som den 1 juli 1956 utgjorde 770 miljoner
kronor. Den 1 juli 1957 beräknas
—- man kan inte säga något exakt, eftersom
vi ännu inte vet, hur stora inkomsterna
av bilskattemedlen blir —
att beloppet av reserverade bilskattemedel
kommer att utgöra inemot 1 miljard
kronor, och den 1 juli 1958 kommer vi,
om detta program fullföljs, att ha en
sammanlagd behållning av bilskattemedel
på omkring 1 200 miljoner kronor.
Dessa medel är bokförda dels på bilskattemedelsfonden
och dels i form av
reservationer på olika anslag, i huvudsak
på vägbyggnadsanslaget. Under sådana
förhållanden — när vi har en specialbudget,
och det finns inkomster som
mer än väl täcker kostnaderna — kan
man kanske ha rätt att begära, att vägväsendet
tillgodosetts i högre grad.

Här har tidigare anförts — det har
upprepats år efter år, men jag hoppas att
vi inte behöver höra det argumentet
längre — att det inte funnits arbetskraft
nog för att bygga vägar. Det har varit ett
stående argument under många herrans
år, men det har blivit ganska utslitet under
årens lopp. Nu vet vi ju att antalet
anställda vägarbetare har minskat och
att sysslolösheten i yrket har ökat. Vi
har haft svårigheter att i varje fall vintertid
sysselsätta vägarbetarna, och under
den vinter som gått — trots att den
varit mild, framför allt i södra Sverige
— har många vägarbetare fått lov att begära
kontantunderstöd. Talet om att vi
inte kan bygga flera vägar på grund av
bristen på arbetskraft håller således inte
längre.

Det kan naturligtvis sägas att vi i
stället för vägar behöver bygga bostäder,
sjukhus, fång\årdsanstalter, skolor
o. s. v. Ja, visst behöver vi det — det
vet vi alla — men riksdagen har väl
aldrig beslutat att bilskattemedlen skall

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

användas för att bygga fångvårdsanstalter,
bostäder eller skolor. Riksdagen har
ju upprepade gånger sagt ifrån att bilskattemedlen
skall gå till vägarna. Den
saken har ju också framhållits från statsrådsbänken;
vår förre vägminister har
vid flera tillfällen starkt betonat detta,
och jag vill minnas att finansministern
just i dagarna i andra kammaren gjort
detsamma. Då tycker jag att man inte
gärna kan säga att vi i stället för vägar,
som vi inte har råd att bygga, för dessa
medel måste bygga andra angelägna ting.

Det är ju dess bättre beträffande vägbudgeten
numera så ordnat, att när vi
beslutar om vägbyggnader eller vägunderhåll
eller andra utgifter på budgeten,
behöver vi inte bekymra oss för hur det
verkar på den ordinarie skatten, därför
att det finns en särskild skatt för dessa
ändamål. Yi behöver inte heller, såsom
t. ex. när det gäller anslag på kapitalbudgeten,
oroa oss för hur utgifterna påverkar
lånemarknaden; vi behöver faktiskt
inte låna pengar till vägar, eftersom
vi har mycket stora reservationer
att tillgå.

Här kunde givetvis vara mycket mer
att tillägga, men jag vill bara uppehålla
mig vid ytterligare en sak.

I det förslag som föreligger, såväl
Kungl. Maj :ts förslag som utskottsmajoritetens,
finns inte någon plan för hur
denna verksamhet skall bedrivas i fortsättningen.
Förutvarande vägministern
förklarade att han inte kunde lägga fram
någon sådan plan, utan han ville avvakta
långtidsutredningen. Efter år 1959 finns
det således ingenting att lägga till grund
för de vägplaner, som vi innevarande år
skall revidera och som avses skola gälla
fram till år 1962.

Utskottet har i sitt utlåtande mycket
starkt tryckt på angelägenheten av att få
fram en dylik plan. En sådan kan emellertid
komma fram först nästa år och således
behandlas först vid nästa års riksdag.
Den kan alltså ligga till grund för
arbetet tidigast år 1959, men enligt vägstadgan
måste länsstyrelserna redan år
1957 revidera vägplanerna inom hela
landet. Vad skall de bygga dessa vägplaner
på? Skall det ske på grundval av

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
långtidsutredningens prognoser? Dessa
prognoser är emellertid inte alls behandlade
och hänger alltså i luften även de.
Det finns således ingenting att bygga
dessa planer på.

När vi reservanter, som grundar hela
vår framställning på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prognoser, begärt en
höjning av rambeloppet för kommande
år till 330 miljoner kronor, har vi också
velat lägga en grund för flerårsplanerna.
Vi har framlagt ett förslag, som under
hand tillställdes fjärde avdelningen från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det
är naturligtvis inte heller mycket att
bygga på, eftersom det ju bara är ett
papper, men det är ändå något att utgå
ifrån. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har räknat med, att om investeringsramen
år 1958 blir 330 miljoner kronor,
borde den successivt höjas under de närmast
följande åren för att år 1962 uppgå
till 570 miljoner kronor. Det är alltså
en reviderad plan som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ställt till utskottets
förfogande, och jag ber endast
att få citera chefen för denna styrelse,
som ordagrant har yttrat: »Detta är det
minsta program som vi kan tänka oss,
om vi på ett ekonomiskt vettigt sätt skall
kunna fortsätta att bygga vägar här i
landet.»

Då har vi reservanter tagit fasta på
detta och velat, att man åtminstone skulle
ha det som ett underlag att bygga på,
intill dess Kungl. Maj:t behagar förelägga
riksdagen en ny plan och riksdagen
har beslutat om den. Vi boppas att det
skall ske nästa år; längre torde det inte
vara möjligt att dröja. Men de vägplaner,
som skall upprättas i år, kommer att
hänga fullkomligt i luften. Länsstyrelserna
blir tvungna att göra en frihandsteckning,
att planera efter gehör. Möjligen
skulle de kunna säga som långtidsutredningen,
att man får räkna med ungefär
de nuvarande investeringarna fram till
1960 och att det sedan skall bli en stark
stegring, då anslagen kommer att höjas i
betydligt hastigare takt. Den ordningen
har dock utskottet lör sin del inte kunnat
acceptera. Vi tror inte att den är praktisk,
och jag förmodar att också väg- och

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
vattenbyggnadsstyrelsen har det intrycket,
att detta visserligen kan vara ett program
på papperet, men att man får
ganska svårt att i levande livet —■ på vägarna
— fullfölja en sådan teoretisk spekulation.
Jag tror att det är bättre med
en successiv, jämn höjning. Då kan man
utnyttja de maskinella resurserna och
arbetskraften på ett jämnare och riktigare
sätt, och man kan vidmakthålla en
kontinuerlig och jämn sysselsättning.

Herr talman! Saken ligger alltså till
på det sättet, att utskottet är ense om
vägbyggnadsanslaget vid årets riksdag.
Vi kan på denna punkt allesammans biträda
Kungl. Maj:ts förslag om 175 miljoner
för kommande budgetår. Vi utgår
från att de befintliga reservationerna
mer än väl skall räcka för att fullfölja
även det program, som reservanterna
räknar med och som vi hoppas skall bli
ett minimiprogram för den närmaste tiden.

Jag ber att med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till den av mig m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Grym (s), Lage Svedberg (s), Uno
Olofsson (fp), Sörlin (s), Nyström (s),
Jacobsson (fp), Hedström (s), Per
Olofsson (s), Anders Johansson (fp),
Niklasson (bf), Sveningsson (h), Georg
Carlsson (bf) och Werner (bf).

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag skall inte kompromettera
den föregående talaren genom
att säga, att jag till alla delar instämmer
med honom. Men jag vill uttrycka min
glädje över att en gammal ledamot av
statsutskottet håller fast vid ett positivt
och bestämt arbetsprogram för våra
svenska vägar.

Herr talman! Riksdagen fastställde år
1954 nu gällande bilbeskattning. Motivet
för den avsevärt höjda beskattningen
uppgavs vara att skaffa medel till en ordentlig
upprustning av de svenska vägarna.
Planen för denna fastställdes också
i viss utsträckning. Man skulle stegra
byggverksamheten för landsbygdens vägar
från 320 till 450 miljoner per år och

för städernas gator från 80 till 140 miljoner.
Och detta förklarades uttryckligen
vara ett minimiprogram.

Hur har det blivit? Jo, i stället för att
öka takten i vägförbättrandet har man
minskat den. Under 1957 bygger man
för cirka 280 miljoner — observera att
man 1954 planerade en ökning från 320
till 450 miljoner — och nu vill Kungl.
Maj:t att man för 1958 skall stanna vid
ungefär 295 miljoner. En eftersläpning,
i förhållande till den år 1954 godkända
planen, har uppstått under 1955 och
1956 med över 200 miljoner. Tar man
även 1957 med vid överslaget, får man
det resultatet, att vi inte byggt mer än
75 procent av det vi 1954 räknade med
att bygga under dessa år. Femårsplanen
som gjordes upp har redan blivit en sjuårsplan.
Samtidigt har bilbeståndet
ökats högst avsevärt. De för vägarna bestämda
skatterna har ökat, men byggandet
har minskat i förhållande till vad
man beräknat —■ det är slutfacit av den
överblick man får av de sista årens vägpolitik.

De av regeringen gjorda minskningarna
av investeringarna för vägarna har
i hög grad förryckt planerna för vägbyggandet.
Man har inte haft något att
rätta sig efter; byggandet har skett ryckvis
och kostnaderna har ökat, vilket har
förorsakat betydande olägenheter och
fördyring. Delvis eller styckvis färdigbyggda
vägar har inte kunnat färdigställas
för trafik och sammanfogas till ett
färdigt vägsystem, vilket medfört att ett
högre axeltryck på vissa delar av vägnätet
inte kunnat medgivas, då vissa vägar
och i synnerhet många broar inte
blivit färdiga. Genom minskningen i nybyggandet
har underhållet av de gamla
vägarna blivit dyrare, och en dålig vägekonomi
har blivit följden av de gjorda
inskränkningarna.

Vad säger man nu om den förda vägpolitiken
ute i bygderna och bland trafikfolket?
Jo, som sanningen är, att den
är ganska huvudlös. Därtill kommer en
ganska förklarlig ilska, framför allt
bland lastbilsägarna, över att de får erlägga
höga bilskatter, som inte användes
för det ändamål vartill de avsetts. Länge

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

har många trott, att pengarna reserverats
och vore tillgängliga för vägförbättringar,
så snart arbetskraftstillgången
medgåve igångsättande av vägbyggande.
Men nu tror man inte längre på detta.
Man har fått vara med om så mycket,
att man inte längre tror på förklaringarna
om att pengarna fonderats. Man
har förstått att fonden är en bokföringsåtgärd
och att pengarna gått in i statens
allmänna rörelse och använts till andra
ändamål. Missmod, misstro och lätt förklarligt
missnöje råder bland bilskattebetalarna,
allt under det att de får dras
med mångenstädes allt sämre vägar, sönderkörda
och ibland under tjällossningen
helt oframkomliga. Man har — och
det är inte att undra på — svårt att
förstå, att staten tar in speciella skatter
för visst ändamål och inte har skattepengarna
tillgängliga, när de skulle komma
till användning. Allt starkare hörs
därför kraven på att bilismens skatteinbetalningar
uteslutande skall användas
för sitt ändamål och icke ingå i den allmänna
budgeten.

Beskattningen på bilismen ger nu över
en miljard kronor om året, varav för
kommande år cirka 320 miljoner kronor
går till budgetutjämningsfonden. Det är
riktigt, som här förut är sagt, att bilismen
där har en inteckning på betydande
belopp. Men möjligheten att få ut
någonting på den där inteckningen ser
inte så särskilt lovande ut.

I år skjuter vägministern ■— för all del
inte den nuvarande —långtidsutredningen
framför sig, när det gäller att motivera
inknappningen av anslagen till vägbyggandet
och bestämma (len investeringsram
som skall faststiillas. Långtidsutredningen
har kommit med många bra
uttalanden och beräkningar, men när det
gäller dess uttalanden i fråga om möjligheten
att vänta med den egentliga ökningen
av vägbyggandet till i början på
1960-talet, kan man inte undgå att bli
skeptisk. I fråga om avvägningen mellan
vägar och andra ändamål är långtidsutredningens
uttalanden långt ifrån över
tygande, när den ansluter sig till de senaste
årens vägpolitik, som av utredningen
på s. 202 i betänkandet anges

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
innefatta »en provisorisk förstärkning av
svagare vägbanor, en vidgning av flaskhalsar
för trafiken inom och kring de
större städerna samt kringgående vägar
för att lätta trafikens tryck och minska
trafikriskerna inom tätorterna». Detta är
långtidsutredningens uppfattning om
den nuvarande vägpolitiken, som vi således
kommer att få nöja oss med.

Det må vara mig tillåtet, herr talman,
att i samband med detta också citera ett
uttalande av ordföranden i 1955 års
långtidsutredning i ett sammanfattande
föredrag om utredningens betänkande.
Han säger följande: »I vår nya utredning
har vi nu från början sagt ifrån, att vi
inte har ett sådant förtroende till våra
möjligheter att överblicka framtiden, att
vi trott det vara möjligt att ställa en
prognos för de närmaste fem å tio åren,
som vi tror kommer att förverkligas.»

Mot bakgrunden av här citerade uttalanden
blir man onekligen kritisk mot
tanken att uppskjuta förbättringen av
vårt vägnät till början av 1960-talet.

Jag vill göra några randanmärkningar
i anslutning till vad jag förut sagt.

Det är ganska oförklarligt att man har
satt kommunikationsväsendet så på mellanhand
som man gjort under den senaste
tidsperioden. Goda och billiga
transportmöjligheter spelar en stor roll
för vår produktion och för priset på varor
och tjänster. Måhända låter man sig
influeras för mycket av kritiken mot
privatbilismens tillväxt och blir därför
misstänksam mot vägkraven. Många
framhåller vikten av att bostäder bygges
i stället. Till det sista skulle jag vilja
svara, att bostäder och vägar väl hör tillsammans,
att bostads- och vägbyggande
bör gå hand i hand och komplettera varandra,
särskilt på landsbygden. Bilen hör
också till bilden av ett växande samhälle.

Nu vill jag, trots jag är reservant, ge
mitt erkännande i detta sammanhang till
statsutskottet, som i sitt utlåtande mycket
bestämt gett en anvisning om att
vår vägpolitik måste bli bättre. Detta
statsutskottets uttalande kan ej av regeringen
lämnas utan avseende och är därför
högst betydelsefullt. Jag skulle här
kunna citera mycket som är värt att ci -

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. in.
tera i utlåtandet, men jag skall nöja mig
med att konstatera den allmänna enighet
som finns inom utskottet om att vi måste
komma fram till fullföljande av planer
som ger bättre vägar. Vi reservanter
har velat dra slutsatserna kanske något
bestämdare än vad utskottsmajoriteten
gjort, när vi har fixerat vårt krav
på en ökning av investeringsramen för
nybyggnader av vägarna, en förhöjning
som medger att man följer den plan som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort
upp för att komma fram till en anpassning
till den huvudlinje som man i alla
fall har nödgats acceptera, nämligen att
man förutsätter en relativt långsam ökning
av vägbyggandet under 1950-talet
för att sedan låta den fortgå hastigare.
Enligt de uttalanden av långtidsutredningen,
som jag tidigare återgett, vet
man inte hur det går. Men förslaget ger
i alla fall större möjligheter än föredragande
vägministerns att komma upp till
en något högre nivå. Man rustar inte
ned apparaten utan håller den någorlunda
vid makt och blir på detta sätt i stånd
att komma fram till ett ganska hyggligt
resultat, sedan vi fått en någorlunda förnuftig
ekonomisk politik här i landet,
som medger att inkasserade vägskattemedel
användes till vägbyggandet.

Det skulle vid detta tillfälle vara mycket
intressant om den nye vägministern
ville blotta förlåten något och visa hur
han ser på dessa problem. Jag har försökt
flera gånger här i kammaren att
med den förre vägministern få till stånd
ett utbyte av tankar om hur man skulle
lägga upp problemen för att i det läge
man råkat in i i alla fall komma till ett
förbättrat resultat. Men det lyckades
inte. Jag hade hoppats att det nu skulle
gå att få ett resonemang med den nye
vägministern. Men han kanske kommer
in i kammaren om en stund, och det blir
måhända möjligt att då ta upp ett resonemang.

Herr talman! Mycket skulle vara att
säga på detta område, men jag tror inte
att det tjänar mycket till att gå in på
saken mycket längre. Det är som herr
Andersson sade: alla vet precis hur det
är. Ute i bygderna är man så rörande

enig om vad som är det riktiga. När
riksdagsmännen är hemma, är de vid
sammanträden och rådplägningar som
hålles alldeles på det klara med att nu
skall det sannerligen tas krafttag. Men
det är som om stockholmsluften hade
en egendomlig förmåga att få riksdagsmännen
på andra tankar. Måhända bidrar
också sammanträdena i partilokalerna
till det, tv här uppe har man inte
alltid samma uppfattning som förfäktas
på de stora offentliga mötena i bygderna.
Jag önskar att man kunde komma
dithän att något av den bestämda opinion
— jag stannar vid detta måttfulla
uttryck — som, finns ute i bygderna
skulle få göra sig gällande i riksdagen,
den opinion som gör gällande att de
pengar som är inkasserade från bilarna
skall användas till vägbyggnader och att
det äntligen skall bli något resultat av
alla de planer och uttalanden som gjorts.
Det måste i alla fall bli så att de svenska
vägarna upprustas på det sätt som man
har tänkt sig och efter vilket man har
beskattat bilismen. Nu vågar jag uttala
den förhoppningen att den nye vägministern,
som lär vara karsk av sig, skall
visa att han inte tvekar att när det gäller
vägarna ta en dust med finansministern
och fråga efter de där pengarna som
han skulle ha till vägarna. Låt gärna vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen mycket bestämt
tala om, hur man skall göra för
att komma fram till ett resultat.

Herr talman! Jag instämmer i det förut
gjorda yrkandet av herr Andersson.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Det är kanske inte särskilt
angenämt att just i den här speciella
frågan företräda utskottet, men
då jag tror att det finns skäl att ta hänsyn
också till utskottets framställning,
även om den inte går så långt som reservanternas,
vill jag dock våga mig på
försöket.

Jag erkänner både herr Anderssons
i Rixö och herr Domös stora sakkunskap
och varma intresse för viigfrågorna.
Det har ju dokumenterats inte bara
vid detta tillfälle utan är av gam -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

malt datum. Jag vågar väl dock i det
sammanhanget säga att samma intresse
har i hög grad varit förhärskande också
inom utskottet. Herr Andersson i Rixö
har givit en vältalig skildring av trafikutvecklingen,
av väghållningens behov
och nuvarande dilemma, och jag förmodar
att inte bara reservanterna och utskottet
utan också Kungl. Maj:t har fått
känna på den opinion som där finns.
Det råder säkert ingen tvekan om att vi
befinner oss i en besvärlig situation. Bilismen
ökar ju avsevärt år från år och
bilskattemedlen flödar. Dessa faktorer
talar, som herr Andersson i Piixö har
framhållit, obestridligen för att det måste
bli en forcering av vägbyggnader, av
hårdbeläggning och underhåll m. m. Han
har också vältaligt skildrat grusvägarnas
behov och det dyra underhållet av
dem. Men olika statliga organ bedömer
frågorna olika. Vi har sett och hört hur
bekymrade vägmyndigheterna är över
utvecklingen, och de varnar för alltför
långtgående investeringsbegränsningar,
medan långtidsutredningen anser att takten
i väginvesteringarna under de närmaste
åren inte bör öka nämnvärt då
konkurrensen på investeringsområdet
är mycket svår. Man kan naturligtvis
varken bortse från det ena eller ifrån
den andra. Man kan inte komma ifrån
de stora besvärligheterna för vägarna.
Man kan inte heller komma ifrån att det
finns ett starkt behov av en kontinuerlig
upprustning av dessa, om man över
huvud taget skall tillåta den ökning av
biltrafiken som sker. Men man kan inte
heller komma ifrån alt vägarna också
måste ge sin tribut till den allmänna
investeringsbegränsningen, och då blir
det en avvägningsiråga hur långt man
därvidlag bör och kan gå.

Fn sak torde dock vara klar, och därom
är vi helt ense, nämligen betydelsen
av alt underhållet i första hand får så
stora möjligheter som det över huvud
taget går att ge det. Där har vi ju glädjande
nog, som herr Andersson i Rixö
framhållit, kommit till enighet om en
förstärkning av underliållsanslaget med
hela JO miljoner kronor. Man vågar väl
också anta såsom sannolikt alt en del av

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
dessa pengar kommer att användas för
hårdbeläggning av vissa vägar, i synnerhet
grusvägar, och därigenom åtminstone
tillfälligt kan medverka till att
minska svårigheterna.

Vad som skiljer gäller således om vi
utöver den höjning av underhållsanslaget,
som här är föreslagen, också skulle
våga oss på att höja vägbyggnadsanslaget
med 35 miljoner kronor. Detta kan
man naturligtvis diskutera. Den bedömning
av läget, som herrar Andersson i
Rixö och Domö presterat, vill jag inte
polemisera emot. Även utskottsmajoriteten
är på det klara med att ett vidgande
av denna ram är både önskvärd och
motiverad. Utskottet har sagt: »Med

hänsyn härtill» — och då syftar utskottet
på att inte heller vägarna kan undgå
investeringsbegränsningen — »har
utskottet — om ock med tvekan — funnit
sig böra godtaga den av Kungl. Maj :t
förordade ramen om 295 milj. kr. för
de statliga väginvesteringarna under kalenderåret
1958. Utskottet vill dock i anslutning
härtill kraftigt understryka föredragandens
uttalande att, därest utvecklingen
så skulle medgiva, en höjning
av rambeloppet bör vidtagas.» Dessutom
understryker utskottet att under de närmaste
åren kontinuerliga höjningar bör
ske av investeringarna på hithörande
område, »varvid även i större utsträckning
än som synes ha skett hitintills
dessa investeringars produktionsfrämjande
natur bör beaktas». Om detta uttalande
är både reservanterna och utskottet
ense, som också herr Andersson
i Rixö har framhållit.

Utskottet och reservanterna har inte
heller kunnat tillägna sig långtidsutredningens
uppfattning, att investeringsramen
för detta anslag bör ligga ungefär
vid samma höjd som nu fram till 1960-talet för att sedan tillåtas brant stiga.
Vi tror nämligen inte, att det är praktiskt
möjligt att genomföra ett vägbyggnadsprogram
på detta sätt. Projektering,
maskiner och materiel såväl som personal
behöver successivt ökas, om arbetena
skall gå friktionsfritt och resultatet
bli ekonomiskt tillfredsställande.

Vi är även ense om att understryka

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
önskvärdheten av att ramregleringen av
investeringarna på hithörande område
så snart ske kan avvecklas och att av
riksdagen anvisade anslag helt utnyttjas
för avsedda ändamål. Härför talar
också det skälet att ifrågavarande investeringar
genom den nuvarande bilbeskattningens
utformning är självfinansierande.

Sedan framhöll herr Andersson i
Rixö bl. a. att utskottet — i motsats till
reservanterna — inte förebragt en plan
för den fortsatta utbyggnaden. Men jag
undrar för min del, om inte den plan,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
här har lagt fram och som reservanterna
har följt, kan utnyttjas för det ändamål
som utskottet också anser riktigt.
Utskottet har nämligen erinrat om att
det av 1954 års riksdag godkända programmet
för den fortsatta vägbyggnadsverksamheten
endast avser åren 1955—
1959 och finner det därför vara angeläget,
att en dylik plan snarast utarbetas
och framlägges. I avvaktan härpå bör
enligt utskottets uppfattning de i programmet
förutsatta investeringarna i
görligaste mån fullföljas. I det hänseendet
är vi ju också överens, såvitt jag
kan förstå.

I princip vågar man väl säga, att utskottet
och reservanterna är ense om det
mesta. Det är bara — och det är för all
del inte bara — då det gäller ställningstagandet
till en vidgning av investeringsramen
med 35 miljoner kronor som
utskottets majoritet inte har kunnat vara
med. Såsom herr Andersson i Rixö
säger gäller det ett särpräglat anslag,
och pengar finns tillgängliga. Men här
kommer ju den samhällsekonomiska balansen
och investeringsbegränsningarna
in i bilden.

I fråga om underhållet är förhållandena
delvis andra. Underhållet kan ju
inte eftersättas hur mycket som helst,
men i fråga om investeringarna måste
vägväsendet ta sin del av begränsningarna
vid en avvägning mellan olika samhällsnyttiga
investeringsbehov. Det är
synnerligen svårt för oss som sitter i en
avdelning och i ett utskott att ompröva
ett investeringsprogram och göra de för -

ändringar som kan anses nödvändiga
för att det hela skall gå ihop. Det har
vi inte vågat oss på. I synnerhet vi i
statsutskottet är utsatta för hårt tryck
från olika håll. Herr Andersson i Rixö
bär erinrat om köbildningen i väntan
på bostäder, och vi kan gärna erkänna
att det råder en ädel tävlan att vidga
investeringsramen därvidlag. Herr Andersson
har vidare erinrat om skolans
problem och behov i fråga om lokaler
och andra utrymmen, om fångvårdens
behov etc. Vi i fjärde avdelningen har
också kommit i kontakt med svårigheterna
för SJ att få tillräckligt många
vagnar, att få rangerbangårdarna utbyggda
i takt med trafikens behov
o. s. v. Vi har telefonköerna och önskemålen
att få kortare väntetider därvidlag.
Vi har också kommit i kontakt med
kraftverkens behov och riskerna för elransonering
och annat som pekar på att
det behövs en snabb och kraftig utbyggnad
där, och om jag har uppfattat situationen
rätt är Kungl. Maj:t i färd med
att söka skaffa medel för att klara den
saken.

Vi inom utskottet har således inte vågat
oss på någon sådan omfördelning av
investeringarna, att vi har gått med på
en höjning av anslaget. Men vi har, såsom
jag har sagt, kraftigt understrukit
önskvärdheten av krafttag från Kungl.
Maj :ts sida för att rätta till vad som brister
enligt vad vi på alla håll är överens
om.

Jag skulle till sist, herr talman, vilja
beröra herr Domös resonemang om
stockholmsluflen och dess dåliga inverkan
på oss riksdagsmän. Det är möjligt
att en och annan förfaller till att lova
för mycket, men jag undrar om det gäller
om de flesta riksdagsmännen. I varje
fall när vi kommer upp här till Stockholm
och konfronteras med problemen,
märker vi kanske deras svårighetsgrad
bättre än vad vi gör i hemorten och vid
ett speciellt tillfälle.

Visst har reservanternas förslag betydelse,
och stor betydelse då det gäller
upprustningen av våra vägar, men vi
kan väl vara överens om att även om
riksdagen antog reservanternas förslag

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

bleve det ändå inte så mycket gjort, att
det inte återstode väsentligt mera att göra
och att deras förslag endast betydde
en ytterligare bit på väg till målet. Därom
är både herr Karl Andersson, herr
Domö och utskottet säkerligen ense.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på föreliggande punkt.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! När nu talesmän för utskottets
majoritet och för reservanterna
haft ordet, är det kanske inte ur vägen
att även jag säger några ord, även om
jag ju inte har deltagit i utformningen
av den vägbudget, som här nu diskuteras.
Jag skall emellertid fatta mig kort
för att inte försvåra detta plenums fullföljande
i planerad tid.

När vi diskuterar vårt vägproblem i
dag vill jag först erinra om att de totala
utgifterna för vägväsendet ungefär
fördubblats sedan början av 1950-talet. Trots detta är nog alla ense om
att våra vägar icke motsvarar de krav
man kan ställa på dem. Det beror på, om
jag skall uttrycka mig kort, att vägarna
ju till stor del är byggda under tider, då
anspråken var avsevärt mindre än nu,
och att vi också har haft tider när vägbyggandet
har varit mycket eftersatt —
det gäller inte minst under det senaste
världskriget och åren närmast därefter,
då vi av kända skäl hade en ganska stark
begränsning av investeringarna. Det är
vidare klart att man inte på en enda
gång kan föra upp vårt vägnät till den
standard, som motsvarar den moderna
biltrafikens krav. Jag säger inte detta för
att på något sätt förringa de problem vi
har inom vägpolitiken i dag utan för att
konstatera ett faktum.

Jag är fullt medveten om att det föreligger
stora behov av en fortsatt upprustning
av vägnätet. Som redan nämnts har
motorismen haft en snabb utveckling under
senare år, och denna utveckling
kommer av allt att döma att fortsätta.
Det finns vissa beräkningar, som tyder
på alt antalet personbilar, för att ta ett
exempel, i slutet av år 1960 skulle kom -

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
ma att uppgå till 1—1,2 miljoner. En sådan
expansion ställer naturligtvis väldiga
krav på våra vägar. Anspråken stiger
också genom förskjutningen mot allt
större och tyngre lastbilar.

Jag tror att det är riktigt som herr Karl
Andersson nämnde, nämligen att vi inte
behöver spilla många ord på vad ett väl
utbyggt vägnät betyder. Det är vi alla
medvetna om. Har vi goda vägar och
broar med tillräcklig bärighet kan vi
förbilliga transportkostnaderna, och det
är uppenbart för alla att vägarna får räknas
till räntabla investeringar. Att förkorta
vägsträckorna innebär tidsvinster,
och kan man göra beläggningar i större
utsträckning än tidigare minskas slitaget.
Att få en så gynnsam transportekonomi
som möjligt har inte endast betydelse
för allmänheten och näringslivet,
utan det är också en fråga om vår konkurrenskraft
utåt.

Anledningen till att vi nu trots detta
har en eftersläpning är ju att det på vägväsendets
område likaväl som på andra
områden har varit nödvändigt med investeringsbegränsningar.
Nu frågar man
sig: Hur blir det i fortsättningen med
väginvesteringarna? Utskottets majoritet
har godtagit Kungl. Maj:ts förslag om
en anslagsram av 295 miljoner kronor
för de statliga väginvesteringarna under
1958, då den här inte velat ändra på den
avvägning mellan olika investeringar,
som har gjorts under höstens budgetarbete.
Intet skulle vara mer glädjande för
en ny viigminister än att få mera pengar
att röra sig med — det behöver jag inte
stryka under. Jag måste emellertid samtidigt
säga, att om man här i budgeten
gör cn väsentlig förändring i den avvägning,
som gjorts, blir det inte utan konsekvenser.
Här talar man om att vi bär
pengar genom överskott i bilskattemedelsfonden.
Det är alldeles riktigt. Men
inte kan man väl med en sådan argumentation
komma bort från det faktum,
att en ökning av investeringsramen med
35 miljoner kronor betyder en ökad upplåning
för staten med motsvarande belopp
och därav följande tryck på räntan
uppåt. Hur man än bedömer frågan
kan man inte komma bort ifrån det för -

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
hållandet, att även om man kan säga att
bilskattemedlen är tillräckliga, finns det
ändå ett upplåningsbehov som blir större.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om
vi inte bör ta den upplåningen och det
ökade räntetrycket, det är en sak för
sig, men det tjänar ingenting till att
försöka trolla bort detta faktum. Vi
måste se verkligheten som den är.

Jag vill också säga, att man bland reservanterna
hittar företrädare för partier,
som sannerligen inte är så blyga
när det gäller att ställa krav om ökat
skolbyggande, bostadsbyggande, bättre
fångvårdsinrättningar o. s. v.

Utskottet har framhållit, att man nu
inte velat göra någon ändring i Kungl.
Maj:ts avvägning, men man menar att
det måste bli en fortlöpande ökning av
väginvesteringarna under de närmaste
åren.

I debatten här har min uppfattning i
denna fråga efterlysts. Det var närmast
herr Domö, som ställde frågan hur jag
ser på framtiden.

Som alla känner till, har herr Domö
själv varit ledamot av regeringen —.
för övrigt under en tid som kanske inte
bör diskuteras så mycket när det gäller
vägbyggandet. Vad jag ville konstatera
var emellertid, att herr Domö som förutvarande
ledamot av regeringen säkert
är väl medveten om — liksom också
andra här i kammaren — att jag inte
kan föregripa Kungl. Maj:ts ställningstagande
i denna fråga. Jag kan inte här
ge ett bindande besked om regeringens
ståndpunktstagande när det gäller de
anslag vi skall behandla vid nästa års
riksdag eller vilken planläggning man
räknar med framöver. Så mycket vill
jag emellertid för min egen del säga,
att jag inte tror problemet är att övertyga
mig om att vi har stora behov på
detta område. Det är ur många synpunkter
önskvärt att vi får en fortlöpande
ökning av väginvesteringarna under
de närmaste åren, inte minst med hänsyn
till transportekonomiens betydelse.
Men jag kan, som var och en i denna
kammare förstår, inte göra något bindande
uttalande. Jag får, liksom andra,

begära att bli bedömd efter mina gärningar.

Får jag också säga några ord, herr
talman, om underhållsanslagen. Det är
en ganska självklar sak att med den
ökade biltrafiken och de allt tyngre lastbilarna
ökar slitaget på våra vägar och
ställer allt större krav på underhåll. Det
är riktigt, som herr Karl Andersson sade,
att vi har grusvägar med en trafik
av tvåtusen fordon per dygn, som kostar
mycket stora pengar, säg 12 kronor per
löpmeter, i underhåll per år. Nu tror
jag inte man kan belägga sådana vägar,
och det kanske inte herr Andersson menade
heller, ty ofta är de i sådant skick
och har sådan struktur, att man inte
lämpligen kan belägga dem, utan man
får göra ombyggnader och nybyggnader.

Jag vill emellertid inte sticka under
stol med att vi också har vägar, som det
klart lönar sig att göra beläggningar på.
Det är svårt att få en exakt uppgift om
hur stora våglängder det kan vara fråga
om sammanlagt, men att det finns ett
icke oväsentligt antal kilometer här i
landet av våra grusvägar, som lämpligen
borde beläggas för att minska underhållskostnaderna,
är väl obestridligt.

När det gäller frågan om underhållet
och anslagen därtill vill jag understryka
en sak, som jag tror ibland inte blir tillräckligt
observerad. När det gäller det
s. k. normala underhållet har hittills årligen
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande ställts anslag helt i
den utsträckning som styrelsen begärt.
Men samtidigt med detta normala underhåll
har anmälts behov av åtgärder
för att förbättra sådana grusvägar, som
i avvaktan på en ombyggnad ännu någon
tid kan göra god tjänst, om de blir
föremål för lättare förstärkningsarbeten
och enklare beläggningar.

I det sammanhanget vill jag nämna de
försök, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har satt i gång, med oljebehandling
av grusvägar för att underlätta deras
skötsel. Försöken har hittills omfattat
ungefär 180 kilometer. Detta liar kostat
2,5 miljoner kronor förutom kostnaderna
för vägbanans iordningställande.

Fredagen den 2G april 1957

Nr 14

Under år 1957 har man planerat att utföra
oljebehandling av 350 kilometer.
Det råder ingen tvekan om att det är
både praktiskt och nödvändigt, som jag
också ville säga förut, att i ökad utsträckning
inrikta underhållsarbetet på
enklare beläggningar av härför lämpade
vägar och förstärkning av svaga vägbanor
och broar. Här kan göras åtskilligt,
men det blir givetvis en avvägningsfråga
hur stor omfattning dessa arbeten
kan få.

För innevarande budgetår har sammanlagt
280 miljoner kronor beräknats
kunna ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för såväl normalt
som intensifierat vägunderhåll,
och hänsyn måste här tas även till att
medel skall finnas disponibla om tjällossningen
i vår skulle bli så besvärlig,
att den s. k. katastrofreserven, som disponeras
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
—■ det gäller 5 miljoner kronor
— inte skulle räcka till. Det är bl. a.
därför som Kungl. Maj :t av dessa 280
miljoner kronor innehållit 7 miljoner
kronor fram till den 12 april, då de efter
samråd med ledningen för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ansetts kunna
slussas ut.

För dagen disponerar sålunda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ungefär 10
—12 miljoner kronor för tjälskador utöver
vad man normalt har att vänta. Huruvida
dessa medel kommer att behövas
härför, är för dagen omöjligt att säga.
Jag vill understryka att i den mån så
inte blir fallet kommer de i stället att
efter styrelsens eget bedömande efter
hand sättas in på sådana särskilda underhållsarbeten
som jag här tidigare talat
om.

För nästa budgetår har Kungl. Maj :t i
statsverkspropositionen räknat med att
underhållet skall få en omslutning av
290 miljoner kronor. Härvid har man
inte velat göra någon skillnad mellan
normalt och intensifierat underhåll. Det
har nämligen ansetts lämpligt att anförtro
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att själv efter eget gottfinnande fördela
medlen. Man har därvid all anledning
att utgå från att styrelsen i enlighet med

Ang. beräkningen av väganslagen ni. m.
sina intentioner kommer att söka utnyttja
så mycket som möjligt av dessa medel
till sådana förstärkningar och beläggningar
som jag tidigare talat om.

Utskottet hemställer nu, att riksdagen
skall till vägunderhållet för nästa budgetår
anvisa 30 miljoner kronor mer än
vad Kungl. Maj:t föreslagit. För egen
del har jag ingenting att erinra mot utskottets
ställningstagande, som innebär
att 300 miljoner kronor skall anvisas för
detta ändamål, och att anslaget vid budgetårets
ingång i sin helhet ställes till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga ett
par ord till min vän herr Johansson i
Mysinge.

När jag hörde hans inlägg beklagade
jag närmast, att han inte var att finna
bland reservanterna. Han talade nämligen,
tyckte jag, hela tiden för reservationen,
och i varje fall är det uppenbart
att hans hjärta i sak är på den sidan.

Men sedan sade herr Johansson något
som jag måste uppehålla mig litet vid.
Han yttrade nämligen att utskottet väl
borde kunna få vara med om reservanternas
plan. Det kan jag inte gå med på
med mindre än att utskottet vill höja ramen,
så att man också får erforderliga
pengar. Man kan ju inte binda sig för en
plan om man inte har pengar att förverkliga
den. Om herr Johansson hade
velat ändra sin inställning på så sätt att
han också hade velat tillstyrka det rambelopp,
som erfordras för att fylla den
av honom förordade planen, skulle vi
andra i utskottet med glädje ha omfattat
denna hans inställning.

Det var med stort intresse som jag
lyssnade på vår nye vägminister och vad
han hade att säga vid sin debut i denna
kammare såsom högste företrädare för
vägfrågorna. Ingen vill naturligtvis på
något sätt göra statsrådet Eliasson ansvarig
för vad som föreslås eller står i
den framlagda kungl. propositionen. Det
är ju en företrädare i ämbetet som har

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
framlagt den, och det är inte heller min
mening att nu på något sätt polemisera
mot statsrådet Eliasson. Jag noterar bara
med tacksamhet det stora intresse för
vägfrågorna, som statsrådet Eliasson här
ådagalagt. Sedan får framtiden visa vad
han kan uträtta på sin nya post.

Trots att f. d. statsrådet Hjalmar Nilson
inte har möjlighet att närvara i kammaren
och försvara sitt förslag kan jag
dock inte underlåta att något beröra vad
han har skrivit i den proposition som
vi i dag behandlar. Från statsrådsbänkarna
talas ofta om ansvar. Man kan väl
fordra att ett statsråd är ansvarig för sina
handlingar så länge som riksdagen
har dem under behandling. Därför skall
jag tillåta mig att påpeka ett par punkter
som jag tycker är dels ganska betecknande,
dels i någon mån anmärkningsvärda.

Statsrådet Hjalmar Nilson har såsom
ett skäl för minskat underhållsbidrag
hänvisat till det söndagskörningsförbud
som gällde under några söndagar i slutet
av förra året. Det måste i sanning ha
rått argumentnöd i kanslihuset när man
måste ta till ett sådant skäl i en proposition.

Kanske än mer betecknande är den
inställning som präglat skrivningen i
den proposition, som statsrådet Hjalmar
Nilson satt sitt namn under, när det gäller
vad statsutskottet skrev förra året
angående vägunderhållet. Man gjorde då
skillnad mellan å ena sidan rent underhåll
och å andra sidan vissa förbättringsarbeten
som ingår i underhållet.
Statsrådet Hjalmar Nilson förklarar nu
— jag kan inte citera det ordagrant,
men innehållet är i varje fall det — att
så snart vi kommer in på vad vi brukar
kalla för investeringar, måste vi vara
mycket återhållsamma. Den skrivningen
betyder att statsrådet mycket väl kan
vara med om att bekosta t. ex. grusning
och dammbindningsmedel, som hjälper
för tillfället men som snart är borta med
vinden. Men åtgärder som avser att tjäna
för framtiden och således får längre
varaktighet skall, enligt statsrådets resonemang,
gå under namnet investeringar,
och då är det genast fråga om

något samhällsfarligt. Jag hoppas verkligen
att man inte måtte bita sig fast
vid detta resonemang och tro att det är
fråga om någonting farligt, så snart det
är fråga om åtgärder av mer varaktig
natur. Måtte vi i fortsättningen inte behöva
få läsa det resonemanget i Kungl.
Maj :ts propositioner rörande väganslagen.

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få ge
herr statsrådet Eliasson min honnör för
att han inte vill lova mer än vad han
anser sig kunna hålla, utan hänvisar till
att var och en får bli bedömd efter sina
gärningar. Det är alltid bra att börja på
det sättet. Men anledningen till att jag är
angelägen att få höra statsrådets uppfattning
är att det ju i en så oerhört hög
grad hänger på en vägministers åtgöranden
och uppläggning av problemen, varthän
vi kan komma de närmaste åren.
Därför vill jag gärna tro att de förhoppningar,
som vi ställer på statsrådet Eliasson,
icke skall komma på skam.

Jag tycker att hans argumentation mot
en liten höjning av väganslagen var en
aning misstänkt, när han hänvisade till
att denna ökning i alla fall kommer att
medföra en ökad upplåning. Ja, det är
nog så riktigt. Jag bestrider inte att vi
har så ont om pengar, att vi måste låna
sådana även för vägarna, vilket naturligtvis
påverkar den totala upplåningen.
Men det är svårt att ta det argumentet
riktigt på allvar, när vi vet att det i bilskatter
varje år kommer in mera pengar
än vad som redovisas på vägarna. En
mindre ökning behöver alltså inte föranleda
någon ökad upplåning, men minskar
naturligtvis den del av bilskattemedlen,
som användes till helt andra ändamål.

Sedan var herr Eliasson inne på att
det inte byggdes så mycket vägar förr i
tiden, när jag var vägminister. Nej, det
är alldeles riktigt, herr Eliasson, det
byggdes inte så mycket då, men vi hade
inte några bilskattemedel, i vart fall inte
i den omfattning som vi har i dag. I
vart fall användes de inte till helt andra

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

ändamål, utan de gick till vägarna. För
övrigt får väl varje tid ha sin plåga.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Det var just det som jag
ville erinra herr Domö om, att varje tid
har sin plåga. Det bör inte herr Domö
vara okunnig om med hänsyn till hans
ledamotskap i regeringen under krigsåren.
Det är andra omständigheter som
gör, att man inte kan bygga nu i all den
utsträckning som man skulle önska.

Herr Domö fann sedan — och det var
närmast därför som jag nu begärde ordet
— min argumentation en smula misstänkt,
och syftade därvid på mitt uttalande
att om man höjde väganslaget med
35 miljoner kronor, så skulle det föranleda
ett ökat tryck på lånemarknaden.
Gentemot detta vill jag säga att jag möjligen
kan i min argumentation ha tagit
något intryck av det särskilda yttrande,
som herr Hjalmarson och andra högerledamöter
i utskottet fogat till detta utlåtande.
I så fall ber jag även om ursäkt
på deras vägnar.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Jag kan i detta skede
av debatten inskränka mitt anförande till
att helt kort gälla två problem. Det första
avser den länge väntade långtidsplaneringen.
Det andra är grusvägarnas
problem, som jag vill belysa med hur det
kan vara rent praktiskt på sina håll.

Det är med beklagande jag funnit att
något vägprogram på längre sikt inte
ännu föreligger. I flera år har detta program
efterlysts här i riksdagen. Undan
för undan har kraven på skärpta åtgärder
för vägväsendets förnyelse förts
fram i debatten, men allt har tyvärr blivit
vid det gamla. Man har tidigare hänvisat
till att långtidsutredningen borde
föreligga. Nu åberopar man andra hinder.
Det återstår ett definitivt förslag,
när det gäller stamvägnätet. Hur vi än
vrider och vänder på det hela har vi
ett ohållbart provisorium vad gäller vägväsendets
underhåll och fortsatta utbyggnad.
Ingenting ändras i nuvarande
ordning. Det är atl beklaga.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Vad som särskilt intresserar mig här
är emellertid ett uttalande av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt riksdagens
revisorer av år 1956. De har tagit upp
frågan om funktionsdugligheten hos vårt
vägväsende till granskning. Därvid får
det problem, som dagligen möter vägtrafikanterna,
sin belysning. Här föreligger,
säger dessa instanser, eftersläpning
av en rad åtgärder. Riksdagen har
givit sina rekommendationer, såsom alla
vet. Dessa rekommendationer har av rätt
många i denna kammare uppfattats som
bindande. Jag tänker på 1954 års beslut.

Här föreligger, säger revisorerna vidare,
begränsningar, vilka medfört »att
vägnätet ej kunnat utbyggas i den takt,
som varit betingad av den starkt ökade
motorfordonstrafiken». Revisorerna fortsätter:
»I längden har denna eftersläpning
till följd, att en alltför stor andel
av vägmedlen tagits i anspråk för underhåll
av grusvägar, vilka i fråga om dimensionering
och bärighet icke är avsedda
eller lämpade att mottaga trafiken.
»

Vad revisorerna anför är en till alla delar
riktig beskrivning av förhållandena
på vissa håll ute i landet. Fråga är om
inte det län, där jag hör hemma, är ett
skolexempel på den saken. Kommer man
ut på andra vägar än riksväg 13, dominerar
slitbanorna av grus. Då det dessutom
på flera håll är mycket svåra
grundförhållanden, är även därigenom
dessa vägar mycket dryga att underhålla
i fråga om material och arbete och
därmed givetvis också i fråga om kostnader.

Jag kan belysa mitt påstående med ett
exempel av mera lokal natur. I Voxnadalen
har vi mycket besvärliga grundförhållanden.
Man påträffar här några av
de mest svårhanterliga lerlagcr, man gärna
kan tänka sig. Detta återverkar givetvis
på vägarna och deras underhåll. Trävaruindustrien
lider särskilt svårt av
nu rådande vägförhållanden. Den tunga
råvaran transporteras i största utsträckning
på landsväg till förädlingsplatsen.
Stora kvantiteter halvfabrikat och avfall
går likaså per bil vidare.

I de femårsplaner, som avlöst var -

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
andra för länets vägbyggnader, har sträckan
genom Alfta och Ovanåkers socknar
varit upptagen sedan mycket lång tid
tillbaka. Vägen har behållit sin tätplats
vid de revisioner femårsplanen underkastats.
Detta om något torde visa angelägenhetsgraden
vad gäller vägomläggningen.
Pengar finns anslagna, och det
förefaller då naturligt, att arbetet genomföres.
Men så sker inte. Av regeringen
utfärdade bestämmelser rörande investeringsbegränsning,
så kallade rambelopp,
har hindrat detta de sista åren. Denna
ombyggnad beräknades starta senast hösten
1956. Nu är det ingen tid angiven,
såvitt jag vet.

Om förhållandena på den länsväg det
här gäller ger ortspressen besked. En
trafikant skriver, att vägen är »helt enkelt
livsfarlig för att inte tala om vad
den kostar de bilägare som tvingas köra
där. Den som har några lastbilar i daglig
trafik försöker ju i det längsta undvika
den här vägen, men om man är
tvungen köra där, så kommer det reparationsräkningar
på tusentals kronor efteråt».

Vågmästaren i vederbörande distrikt
har fått denna sak under omprövning
och blivit ombedd att ta del av anmärkningen.
Han framhåller att den åberopade
vägsträckan mellan Alfta och Edsbyn
inte alls fyller fordringarna i förhållande
till trafiken, men att varken
han eller vägförvaltningen är skyldiga
till dröjsmålet. Vågmästaren beklagar de
rådande förhållandena, men framhåller
att klagomålen bör riktas till högre ort.
Varken han eller vägförvaltningen i
Gävle har möjlighet att göra något åt
saken.

Detta var ett lokalt bekymmer, och
mot denna bakgrund frågar man sig i de
trakter det gäller, huruvida inte en differentiering
av vägbyggandet med hänsyn
till faktiska förhållanden och föreliggande
behov kunde genomföras.

Nu diskuteras ett sådant förfarande
vad gäller riksvägbyggen. Men, säger remissinstanserna:
»Detsamma torde i vissa
fall vara tillämpligt även i fråga om
byggande av länsvägar.» Revisorernas
resonemang torde vara riktigt. Därmed

skulle man kunna rätta till de värsta
missförhållandena även på länsvägarna.
I ett sådant sammanhang kommer man
inte — vad vårt län beträffar — förbi
ombyggnaden av vägen genom Voxnadalen.
Kan inte medelstilldelningen ökas
högst avsevärt, är väl den av riksdagsrevisorerna
anvisade utvägen något att
ta fasta på. Uppvaktningar på högsta ört
har varit resultatlösa.

Jag skall inte stanna inför frågan hur
vi kunnat råka i alla svårigheter med
vårt vägväsende; andra talare har berört
den sidan av saken. Jag måste dock påpeka,
att vägtrafikapparaten inte alls är
rustad för de transporter, den har att
ombesörja. Detta är den bittra sanningen.
Läget är helt enkelt ohållbart för
stora delar av vårt vägväsende.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Som en av reservanterna
skall jag be att få säga några ord på
denna punkt.

Utskottets talesman påpekade här nyss,
att utskottet var, som han sade, i princip
och i huvudsak enigt, och han åberopade
bl. a. en del av utskottets skrivningar.
Det är med tillfredsställelse, som
också jag anser mig kunna konstatera,
att enigheten sträcker sig fram till och
med anslaget; det är bara i fråga om investeringsramen,
som meningarna går
isär.

Jag är också glad för de positiva skrivningar,
som har gjorts och som nyss citerades.
Jag behöver väl inte upprepa
dem, men jag vill säga, att det inte är
första gången statsutskottet och dess
fjärde avdelning har skrivit mycket
starkt i fråga om dessa saker. Tyvärr
tycks den skrivningen verka i motsatt
riktning. Inte minst i fjol var väl ulskottsutlåtandet
mycket starkt hållet på
denna punkt, men resultatet har vi avläst
i den kungl. propositionen.

Herr Karl Andersson sade, att herr
Ivar Johansson som talesman för utskottet
här talade för reservationen. Det var
väl ganska naturligt att han gjorde så.
Om man tittar på utskottsmajoritetens
skrivning i det skiljaktiga stycket, kan

Fredagen den 2(i april 1957

Nr 14

den väl också betraktas som ett förord
för reservationen. Utskottet konstaterar
ju, att det föreligger ett trängande behov
på detta område och att avsevärt
högre investeringar hade varit motiverade.

Men sedan går utskottet över till att
tala om långtidsutredningen och framhåller
att det föreligger »även på andra
samhällsområden stora investeringsbehov
av hög angelägenhetsgrad, för vilkas
täckande resurserna äro otillräckliga».
Det sista uttalandet ger mig en något
kuslig känsla av att man siktar på bilskattemedlen
för att med dem fylla ut
de otillräckliga resurserna; eljest skulle
man kanske inte ha behövt göra det uttalandet
just där.

Sedan framhåller utskottet att en avvägning
är nödvändig. Jag har i andra
sammanhang från den här talarstolen
sagt att jag inte är okänslig för kraven
på avvägningar. Det är nödvändigt att
sådana görs. Men jag vill påpeka att både
utskottsförslaget och reservationen
innebär en sådan avvägning. Inte ens
reservationen täcker de föreliggande behoven,
utan den är en avvägning. Men
den har den fördelen att den knyter an
till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har angivit såsom ett minimikrav.

När sedan utskottet, såsom dess talesman
så riktigt påpekade, här säger att
det var med tvekan det funnit sig böra
godta den av Kungl. Maj:t förordade ramen
om 295 miljoner kronor, så vill jag
ju säga att jag nog tycker att denna tvekan
borde ha föranlett utskottet att föreslå
en vidgad ram. Är man tveksam, brukar
man ju inte ta det minsta möjliga.
Och bakom tvekan ligger ju vetskapen
om att behoven är trängande och att avsevärt
högre investeringar krävs.

•lag finner alltså att utskottet i allt väsentligt
har skrivit för reservationen.
Det måste ha förelegat några andra synpunkter,
här inte redovisade, som bundit
utskottet vid majoritetens förslag.

Reservanternas förslag innebär ju inte
någon ökning av anslaget utan endast en
utvidgning av investeringsramen. Herr
Karl Andersson framhöll ju att trots en
sådan utvidgning skulle anslag och re 3

Första hammarens protokoll 19.r>7. AV 11

Ang. beräkningen av väganslagen in. m.
servationer vid 1958 års utgång ha stigit
till 445 miljoner kronor. Utvidgningen
av investeringsramen är verkligen inte
så stor. Det gäller 35 miljoner kronor.
Sådant läget nu är torde den av Kungl.
Maj:t föreslagna investeringsramen nätt
och jämnt täcka vad som behövs för att
hålla pågående arbeten ute i länen i
gång, men den ger sannerligen inte utrymme
för att starta några nya företag.
Skulle riksdagen bifalla reservanternas
förslag om eu ökning med 35 miljoner
kronor kan det tänkas att ett eller möjligen
två nya företag inom varje län kunde
påbörjas. Såsom gammal vägman, som
känner till behoven i det egna länet och
därtill har fått en uppfattning om att
behoven även i andra län är ganska stora,
så tror jag att reservanternas förslag
är mycket rimligt, det innebär den minsta
åtgärd som bör göras för att vårt vägbyggande
inte alldeles skall frysa inne.
Jag tror, som jag nyss sade, att ökningen
kan medge att ett eller annat nytt företag
finge påbörjas i de olika länen.

Statsrådet Eliasson sade att reservationen
i någon mån skulle rubba den avvägning
som skedde i höstens budgetarbete.
Ja, det är mycket troligt att det
skulle medföra en rubbning, om reservationen
vann bifall. Men jag föreställer
mig att investeringsbegränsningen även
när det gäller vägunderhållet hängde
samman med avvägningar som skedde
under höstens budgetarbete, och den
rubbning, som utskottsförslaget på den
punkten kommer att medföra, tycks ju
utskottsmajoriteten och så vitt jag hittills
förstått även regeringen med ett
visst tålamod kunna bära. Då må man ju
fråga, om det kan vara så förfärligt
känsligt att investeringsramen något utvidgades
jämväl i fråga om byggnadssidan.
Det gäller ju inte nya anslag av
medel. AU de måste lånas upp beror väl
på att vi har hushållat så med mjölet att
vi fått lov att använda bilskattemedlen
till andra ändamål. Det kan vi kanske
beklaga, men det är väl inget annat alt
göra åt den saken än att söka återställa
pengarna för alt kunna använda dem iill
det vi alla varit överens om att de skulle
användas till, nämligen vägväsendet,

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
det må nu gälla underhållet eller nybyggnaderna.

Jag är inte heller så helt tillfredsställd
med det resonemang som här i något
sammanhang har förts om att vi måste
vara återhållsamma när det gäller vägväsendet,
eftersom det finns så stora
krav på en massa andra samhällsområden.
Det är riktigt att det finns sådana
krav. Men jag tror inte att resonemanget
är riktigt hållbart, då det ju redovisats
— och detta kan sannerligen inte bestridas
— att en del arbetslösa vägarbetare
på sina håll har fått hämta understöd
från arbetslöshetskassorna. Det finns
alltså arbetskraft, och pengarna har vi
debiterat ut. Att vi sedan använt dem
till andra ändamål lär väl ändå få anses
vara ovidkommande. När vi får möjlighet
att uträtta någonting på vägväsendets
område får vi naturligtvis skaffa fram
dem igen.

Det kan vidare resas krav från skolhåll;
vi har ju stora ungdomskullar, det
måste skaffas fram lokaler och det ena
med det andra. Det sades också från
något håll, att det på fångvårdens och
närgränsade områden föreligger behov
av utbyggnader. Ja, det är klart att det
gör, men jag tycker inte att dessa saker
hör riktigt hit. De ting, som kräver ökade
insatser inom fångvården och socialvården,
härrör i rätt stor utsträckning
från ett annat område, där statsverket
sannerligen också tar in inkomster av
sådan storlek, att vi får vara beredda
att dra försorg om dessa krav.

Jag skall inte, herr talman, ta tiden i
anspråk längre, utan jag nöjer mig med
vad jag här påpekat. Jag konstaterar att
utskottet skrivit för reservationen.

Jag yrkar därför bifall till reservationen
och instämmer i övrigt med herr
Andersson i Rixö.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Det råder allmän enighet
om att väginvesteringarna är av allra
högsta angelägenhetsgrad. Det hade
därför varit önskvärt att ett ännu högre
belopp kunnat anvisas till vägbyggnader
än vad utskottet föreslagit. Ytterst ange -

lägna behov måste eftersättas även när
det gäller vägbyggnader. Detta sammanhänger
med den kritiska situation, som
vi för närvarande har på kapitalmarknaden,
och det är en följd av den ekonomiska
politik, som man fört tidigare
och alltjämt för. Visserligen finns det ett
mycket stort saldo på automobilskattefondens
konto, men det är ju av bokföringsmässig
natur, och pengarna är i
verkligheten använda. Detta medför att
om vägbyggnadsanslagen ökas, måste
pengarna anskaffas på ett eller annat
håll. Det är därför som vi helt enkelt
inte har råd att göra ökade investering
ar, även om de är angelägna, och detta
får sin verkan också på vägbyggnadsbud
geten.

Jag nödgas därför, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Till att börja med vill
jag framhålla, att vi i detta till ytan stora
land och med de hårda och växlande
klimatiska förhållanden som vi har aldrig
kan få så idealiska vägar, som man
har i våra sydligare grannländer.

Men vi måste förstå biltrafikens krav
på bättre vägar. Staten har från bilarna
tagit in skatter, som inte kunnat förbrukas
till förbättring av vägarna. Framför
allt har den tunga trafiken kommit i en
synnerligen prekär situation. Hjultrycket
på bilarna har år för år ökat, och
naturligtvis har därigenom fraktkostnaderna
minskat. När dessa tunga bilar
inte får ta full last på en hel del av våra
vägar, är det en mycket dålig samhällsekonomi
att inte göra vad som göras kan
för att så snart som möjligt ställa vägarna
i ett sådant skick att bilarna, framför
allt de tunga lastbilarna, får utnyttjas
till sin fulla kapacitet. Det är ju på
dem som våra tunga skogsprodukter på
billigast möjliga sätt skall forslas till bestämmelseorterna.
När det gäller våra
mjölkbilar vill jag framhålla, att det för
dagen inte finns någon annan möjlighet
att behålla det mjölkpris som vi har än
att rationalisera mejeridriften och försöka
få större last på bilarna, men där

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

möter då samma svårigheter på grund
av att vägarna inte iir i det skick som
de borde vara.

Talet om att investeringarna får lov
att begränsas kan jag förstå, men man
får väl ändå, när det är så trångt på investeringsområdet,
också tänka på ati
dessa investeringar ger ganska god ränta
på pengarna, ålånga investeringar,
som vi kanske får lov att göra, ger inte
någon ränta alls. Det är en mycket dålig
ekonomi att köpa dyra och tunga bilar,
som inte kan utnyttjas mer än till
hälften av sin kapacitet och som på
grund av vägarnas beskaffenhet får en
mycket hastig förslitning.

Jag tror att man inte har tänkt tillräckligt
mycket på detta problem, och
därför är det av vikt att vi försöker att
så kraftigt som möjligt lägga fram dessa
synpunkter för regeringen och vägministern,
så att vi fortast möjligt kan få
våra vägar visserligen inte i idealiskt,
men i någorlunda hyggligt skick, som
gör det möjligt att fullt utnyttja vår nuvarande
bilpark och dess kapacitet.

Jag ber, liksom tidigare, att få yrka
bifall till reservationen av lierr Karl Andersson
m. fl.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! För ett par år sedan
dristade jag mig att här i kammaren interpellera
dåvarande vägministern, statsrådet
Hjälmar Nilson, om hans inställning
till vad som säges i gällande väglag
och i av Kungl. Maj :t utfärdade särskilda
föreskrifter, liksom också i de normalanvisningar
beträffande väganläggningar,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
givit. Där heter det nämligen,
att man skall ta särskild hänsyn till
gångtrafiken, alltså till de människor
som måste använda de allmänna vägarna
för att ta sig fram till fots. Och sådana
finns det ju alltjämt kvar -— alla
har inte försvunnit upp i bilar eller
ned i sina gravar, utan somliga vandrar
fortfarande på våra vägar. Deras skydd
synes mig vara mycket angeläget, och
det finns som sagt föreskrifter, som
mycket tydligt säger att man skall ta

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
hänsyn till dem. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
normalanvisningar tror
jag att det rent av heter, att vid anläggande
av väg, där man väntar sig någon
mer avsevärd gångtrafik eller där sådan
förekommer, skall på ömse sidor om vägen
anläggas gångtrafikbana på minst en
meters bredd.

Resultatet av min interpellation blev,
för tillfället, mycket uppmuntrande, eftersom
statsrådet Nilson tydligt uttalade
att han för sin del ville befrämja lagen
och dess tillämpning på detta område
samt att han behjärtade det beträngda
läge vari nu en gång fotgängarna
på vår landsbygd och i våra förstadssamhällen
ofta befinner sig.

I den föreliggande propositionen är
det fortfarande statsrådet Hjalmar Nilson
som talar, eftersom han varit föredragande,
men där har anslaget till gator
och allmänna vägar nedskurits från
de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskade 125 miljonerna till 45 miljoner.
Jag förstår mycket väl orsaken — det
finns ju reservationer med ungefär 130
miljoner på den posten. Staten har utfärdat
reglerande föreskrifter av olika
slag, som hindrat våra kommuner och
vägdistrikt att göra allvar av lagens bestämmelser.

Men jag vill be de herrar, som nu har
makten över dessa pengar och över vår
vägpolitik, att en gång bege sig ut exempelvis
till ett sådant förstadssamhälle
som Tullinge här i Stockholms närhet
och studera den allmänna väg, som där
finns och som är en veritabel dödsfälla.
Jag kan också peka på vägarna vid våra
landsbygdsskolor och utanför vissa samlingslokaler
på landsbygden, där man
alltjämt underlåter att över huvud taget
genomföra sådana åtgärder att de
gående vägtrafikanterna kan känna ett
visst mått av trygghet. Det räcker nämligen
inte med att gångtrafikanterna —
såsom man föreslår -— skall bära reflexer
eller särskilt färgade kläder. Lika
viktigt är att de kan ta sig fram på vägen,
som dock är deras egen och har
varit det från hedenhös.

Jag vill alltså lägga vår nuvarande
vägminister på hjärtat — han är ju själv

Nr 14

Fredagen den 2G april 1957

Ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

en landsbygdens son — att härvidlag
verkligen söka bevaka även de billösa
trafikanternas intressen, de vandrandes,
som måste ta sig fram till fots på våra
landsvägar.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr
Karl Andersson in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av motiveringen,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Karl
Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannnen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 10—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang*, statsbidrag* till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 26,5 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Osvald m. fl. (I: 109) och den andra
inom andra kammaren av herr
Nestrup m. fl. (11:153), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 30 miljoner kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Theodor Johansson m. fl. (I: 110) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Nilsson i Tvärålund och Börjesson
(II: 155), i vilka likaledes hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1957/58 anvisa
30 miljoner kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (I: 178) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl. (11:238), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att kostnader för upprättande
och revision av generalplan för vattenförsörjning
och avlopp skulle få utgå

Fredagen den 2G april 1957

Nr 14

Ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

av förevarande anslag, dels ock att till
Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1957/58 skulle anvisas ett reservationsanslag
av 30 miljoner kronor;

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Johan Persson och Sundelin (I:
179) och den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar in. fl.
(11:239), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
om en samordning och intensifiering
av forskning och försöksverksamhet rörande
den enstaka bebyggelsens sanitetsproblem
samt att Kungl. Maj :t måtte
för detta ändamål få använda erforderliga
medel av det anslag till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp som riksdagen komme att
bevilja;

dels en inom första kammaren av
herr Danmans väckt motion (1:111),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
en skyndsam utredning (gärna genom
ett ämbetsverk) angående lämplig
organisation för en reviderad bidragsform
till bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp;

dels ock slutligen en inom andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile
väckt motion (II: 451), vari hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 50 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
451 samt med bifall till motionerna I:
109 och II: 153, I: 110 och II: 155 samt
1:178 och 11:238, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 178 och 11:238, såvitt nu

vore i fråga, besluta, att kostnader för
upprättande och revision av generalplan
för vattenförsörjning och avlopp
skulle få bestridas av förenämnda anslag
till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 179 och II: 239, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande bidrag till
forsknings- och undersökningsverksamheten
beträffande vatten- och avloppsfrågorna; IV.

att motionen I: 111 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Xässlröm, som dock ej antytt sin mening.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Då man ute i kommunerna
skall lösa frågor rörande vatten
och avlopp för bebyggelsen, gammal eller
ny, möter man de verkligt stora svårigheterna.
Bostadsproduktionen, som
alla efterlyser i våra dagar, kan inte
genomföras utan att vattenförsörjningen
är tryggad och avloppsledningar
dragna. Vattenföroreningarna är nu så
allmänna i våra vattendrag, att särskilda
åtgärder är påkallade och i många fall
också helt ofrånkomliga. Därom är alla
sakkunniga eniga med en allmän opinion
bland befolkningen. De som i kommunerna
har att syssla med dessa frågor
vet hur svårt det är att med tillgängliga
resurser lösa de problem som
det här gäller.

Utskottet medgiver att forskning på
hithörande område är nödvändig och
bör understödjas och att stöd åt höggradiga
reningsanläggningar likaledes är
välmotiverat. Detta är visserligen tacknämligt,
men i stort sett blir det vid det
gamla. Väntetiden för statsbidrag är under
nästa budgetår uppe i fyra och ett
halvt år. Sökta statsbidrag beräknas föreligga
till i runt tal 450 miljoner kronor
under samma tid. Räknar man med ett
till 33—35 procent sänkt statsbidrag,
fordrar detta 150 miljoner kronor i an -

Nr 14

Fredagen den 20 april 1957

Ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

slag och tar en tid av fem år att avveckla
med nuvarande medelstilldelning.

Nu säger föredraganden, att här måste
till en större plan för att åstadkomma
en överensstämmelse mellan anslag
och medelsbehov. Vidare behövs en omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
så att den får större personella
resurser. Vattenvården bör effektiviseras
o. s. v. Allt detta är naturligtvis
riktigt, men allt effektivit ingripande
ställs på framtiden. Jag hävdar
bestämt, att statsmakterna måste gå från
ord till handling i denna angelägenhet
och göra det utan dröjsmål. Vi får hoppas
att den tydliga eftersläpning som
här föreligger i fråga om såväl organisation
som reella resurser inte bottnar
i kraftlöshet hos dem det närmast vederbör.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När vi debatterade motsvarande
punkt fredagen den 27 april
förra året, tillät jag mig ge till känna de
farhågor jag hyste för de nya bestämmelserna
rörande vattenförorening. Jag
måste tyvärr, herr talman, säga att dessa
farhågor har inte bara besannats utan
också överträffats. Vi har här i riksdagen
undan för undan höjt detta anslag

— även i år blir det en mindre höjning

— men samtidigt har vi också beslutat
om rigorösa bestämmelser, som inte bara
har förorsakat att höjningen blivit
illusorisk utan i verkligheten medfört
en avsevärd sänkning. Jag tänker nu närmast
på bestämmelserna om avloppsbrunnar
och liknande. Jag påtalade även
den historien i fjol. Att man måste ha
eu liögvärdig rening för de större samhällena
är alldeles uppenbart. Men när
man överdriver detta så att bestämmelserna
härom även kommer att gälla små
jordbruksbyar, då är frågan om vi inte
liar kommit alltför långt på detta område.
Vi svenskar liar ju en viss benägenhet
att pendla över från den ena ytterligheten
till den andra. Det är vad
som skett i detta avseende. Jag känner
till företag där man har gjort utredningar,
men så kominer denna bestämmelse

varefter kostnaderna åker upp till mer
än det dubbla. Det är sådant jag vänder
mig emot. Jag förstår att vi inte har ekonomiska
möjligheter att anslå hur mycket
pengar som helst på detta område.
Det måste då bli en avvägning i det stora
sammanhanget. Nu har vi en mycket
stor eftersläpning på detta område, såsom
herr Danmans nyss nämnde. Det
vore tacknämligt om vi inom överskådlig
tid kunde få avverka åtminstone eftersläpningen,
men jag hyser inga större
förhoppningar i den vägen.

Men när vi nu vet att förhållandet är
sådant, borde vi också se till att man
inte i onödan pålägger sådana här föreningar,
kommuner och andra, bestämmelser
som medför att det är hart när
omöjligt att göra något på detta område.
Då blir frågeställningen: Skall man
antingen vara utan vatten och avlopp
eller också ha denna mycket högvärdiga
rening? Det finns tydligen inget mellanläge.
Det är sådant som jag vänder mig
emot. Jag tror det finns mellanlägen som
går att använda och som tjänar sitt ändamål.
För t. ex. en mindre älv, som
inga hushåll använder för hushållsvatten,
som ingen använder som badplats,
som ingen fiskar i, skall det ändå göras
mycket dyrbara anläggningar, om
några få gårdar vill använda den som
avlopp. Det är sådant som man har rättighet
att vara indignerad över.

Anslagen för ändamålet räcker inte.
Det blir i praktiken så att bara hälften
kommer att gå ut i jämförelse med vad
som tidigare skett. Jag skulle önska att
den nye vägministern toge dessa förhållanden
under allvarligt övervägande.

Sedan skulle jag vilja tala något om
vad utskottet yttrat om generalplaner.
Jag har stor respekt för sådant. Men låt
oss undersöka litet hur förhållandena är
på det området. Hur många generalplaner
är det inte som kostat stora pengar
men som sedan inte lett till något som
helst resultat? Det har varit en ren penningförstöring,
och människor har i åratal
fått gå och vänta på att få utföra sina
anläggningar i avvaktan på dessa generalplaner.
Även den saken bör man
se på en smula.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

Jag har ingenting emot forskning såsom
sådan, tvärtom, men jag tror att det
finns områden av samhällslivet, där
man inte bör göra det hela alltför invecklat,
utan jag tror att det går att lösa
problemen på ett enkelt och smidigt sätt
och till betydligt lägre kostnader än vad
som nu synes bli fallet. Jag skulle vilja
uppmana herr statsrådet Eliasson att
närmare granska denna fråga och tala
med personer, som sysslar med dessa
ting, och med praktiskt folk ute i landet.
Då tror jag att vi skall få möjligheter
att avverka denna eftersläpning inom
överskådlig tid.

lag är glad över att utskottet höjt det
av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget med
3,5 miljoner kronor. Även om höjningen,
bildligt talat, är en droppe i havet innebär
den dock ett framsteg ur anslagssvnpunkt.
Men om vi skall införa ännu
restriktivare åtgärder på detta område,
blir de inte alls till den nytta som vi
ursprungligen hade tänkt oss. Jag vädjar
till herr statsrådet Eliasson att ordentligt
titta på denna sak. Jag tror också
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har många förnuftiga tjänstemän,
också kan intyga, att man inte kan gå
fram på det sätt som föreslagits. Man
måste ordna efter råd och lägenhet.

Redan i fjol påtalade jag ett annat
missförhållande. Om fastighetsägarna i
en by skall anlägga vatten och avlopp
och de går den s. k. bostadsnämndsvägen,
innebär det att bidragsgivningen
blir behovsprövad. Hälften av byns invånare
kan därför kanske inte få något
som helst statsbidrag. Men går de den
stora vägen t. ex. över kommunala anläggningar,
får de statsbidrag till hela
anläggningen, oavsett hur de fastighetsägare
som beröres av företaget har det
ställt ekonomiskt. Jag har aldrig kunnat
förstå rättvisan när det gäller dessa två
helt olika anordningar. Även den saken
bör närmare undersökas.

Herr talman, jag har inte något speciellt
yrkande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Eftersom herr Näsström
inte ställde något yrkande, har jag ingen

anledning att gå in på hans inlägg i annan
mån än att jag vill nämna, att det
när det gäller frågan om vattenvården
och organisationen av hela denna sak
föreligger en proposition nu i år, som
väl så småningom kommer upp till behandling.
Jag kan inte yttra mig om den
kommer upp till behandling under vårriksdagen
eller om den får ligga till höstsessionen,
men då kommer frågan om
vattenvården i stort att tas upp.

Här är det närmast fråga om anslagstilldelningen,
och här rör vi oss med de
gamla anslagsbestämmelserna. Till dess
vi får nya bestämmelser, som riksdagen
för övrigt för två år sedan begärde av
Kungl. Maj :t, får vi tillämpa de gamla
bestämmelserna. Det kan ju anmärkas,
att den lilla höjning av anslaget som utskottet
föreslagit, är en droppe i havet
och inte förslår långt, och det är riktigt.
Vi hade behövt 150 miljoner kronor
i anslag i år för att kunna betala
kommunerna vad de redan lånat upp
och betalat ut för arbeten, för vilka
statsbidrag redan beviljats, men utskottet
har inte kunnat gå med på ett så
högt belopp utan följt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i detta fall. Man får
väl närmast uppfatta utskottets förslag
som en fingervisning till vederbörande
statsråd, att här måste göras någonting.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill endast tillägga,
att när det gäller ansökan om statsbidrag
för det ändamål, det här är fråga om,
finns det som bekant ett tak. Man kan
således få statsbidrag — visserligen efter
väntan under fyra, fem år — upp
till detta tak. Men genom de nya tilllämpningsföreskrifter,
som man nu har
i länen, blir detta tak i många fall väsentligt
lägre än hälften av de tidigare
beräknade kostnaderna. Skall man ändra
på bestämmelserna, bör det också vara
rimligt att ändra på detta tak.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Om höjning av avgiften för körkortsprov

Punkten 22

Om höjning av avgiften för körkortsprov

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
bilinspektion, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock
till Statens bilinspektion: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
om 2 441 600 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Huss (I: 64) och den andra inom
andra kammaren av herrar Karlsson i
Stockholm och Staxäng (11:92);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Huss (I: 84) och den andra inom andra
kammaren av herrar Nilsson i Göteborg
och Staxäng (II: 83), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en snabbutredning rörande återinförande
av avgifter för kontrollbesiktning
av motorfordon samt anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till
proposition i ärendet under innevarande
års höstriksdag i syfte att möjliggöra
avgifternas återinförande fr. o. m.
den 1 januari 1958;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Ebbe Ohlsson
(I: 268) och den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl. (II: 365), i vilka — såvitt nu var
i fråga — hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Statens bilinspektion:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 621 880 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en höjning
av avgiften för kompetensprov för
körkort med 10 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:64 och 11:92 samt 1:268
och II: 365, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1957/58;

b) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 441 600 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna I: 84 och II: 83 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

III. att motionerna 1:268 och 11:365,
såvitt de avsåge avgiften för kompetensprov
för körkort, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hesselbom, Skoglund
i Doverstorp, Heckscher och
Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 268 och
II: »366», såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
höjning av avgiften för kompetensprov
för körkort med 10 kronor.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade anförts bland annat:

»Beträffande slutligen avgifterna för
förares kompetensprov för erhållande
av körkort ha dessa bibehållits oförändrade
sedan 1948. Med hänsyn till den
försämring av penningvärdet som härefter
inträtt och de ökade krav som numera
ställas på bilinspektionens tjänster
förordar utskottet bifall till det i motionerna
I: 268 och II: 365 framställda
yrkandet om en höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort från 15 till
till 25 kr.»

Fredagen den 2G april 1957

Nr 14

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Under förevarande
punkt har utskottet bl. a. behandlat två
motionspar, vari yrkas dels återinförande
av avgifter för kontrollbesiktning av
motorfordon, dels en böjning av avgiften
för kompetensprov för körkort. Motionärerna
syftar genom dessa förslag till
att möjliggöra en förstärkning av bilinspektionen,
en förstärkning som ansetts
vara angelägen och som endast i mycket
begränsad utsträckning kunnat föreslås
i den föreliggande propositionen.

Vad gäller den första frågan om införandet
av avgifter vid bilbesiktningen
bar utskottet under hänvisning till 1947
års riksdags beslut på denna punkt ansett
att de skäl som då anfördes mot förslaget
alltjämt är bärande, nämligen att
uppbörden och redovisningen av sådana
avgifter skulle bli mycket dyrbar. Vidare
beslutade riksdagen 1947, att en bilägare
i och med att han betalt sin fordonsskatt
också skulle anses ha betalat kostnaderna
för fordonets besiktning. Det
lämnas alltså där en kollektiv ersättning
från bilägarna enligt vad som försäkringstekniskt
brukar kallas fördelningsprincipen.

Samma skäl kan emellertid inte, herr
talman, åberopas i fråga om körkortsproven.
Där bar vi redan en avgift på 15
kronor. En ökning av denna avgift kommer
inte att medföra några ytterligare
svårigheter eller kostnader för uppbörd
och redovisning. Man kan inte heller göra
gällande, att kostnaderna för körkortsproven
ingår i bilskatten, då ju detta inte
ansågs vara fallet år 1947.

Den nuvarande avgiften för körkortsprov
fastställdes år 1948 till 15 kronor,
ocli om man tar hänsyn till penningvärdets
förändring sedan dess, framstår en
böjning som välmotiverad. Då en sådan
böjning skulle underlätta en även enligt
utskottets uppfattning angelägen fortsatt
utbyggnad av bil inspektionen, bar reservanterna
kommit fram till att rekommendera
denna böjning.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Om höjning av avgiften för körkortsprov

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Detta är inte någon stor
fråga. Det rör sig om 10 kronor per kompetensprov
för erhållande av körkort.
Nu är jag kanske den enda eller nästan
den enda i den här församlingen som inte
har körkort, och jag borde således vara
jävig. Men jag bar inte gått på utskottets
linje för att komma ifrån höjningen
för egen del, utan jag tycker att skillnaden
är så obetydlig, att den inte kan
vara avgörande. Kostnaden för kompetensprovet
är ju en mycket liten del av
de totala kostnaderna för att få körkort.
Den stora kostnaden är avgifterna till
bilskolan, och de bar ökat med 500 å
600 procent. Man har sagt mig att det
här i Stockholm kostar upp till 1 000
kronor att få köra upp och avlägga körkortsprov.
Om sedan själva stämpelavgiften
är 15 kronor eller 25 kronor, är
oväsentligt.

Vad som för mig har varit avgörande
är nog ändå att jag — oaktat jag själv
inte har bil och väl aldrig kommer att få
något körkort, eftersom jag är för gammal
— tycker att bilisterna pressas så
pass hårt, att man inte bör missunna
dem, om de får sin körkortsstämpel för
det gamla priset 15 kronor. Den lilla förmånen
kan de väl få räkna sig till godo
som en liten ränta på alla de belopp som
de lånar staten i form av bilskattemedel.
Jag tycker således inte att man bar anledning
att biträda förslaget om en förhöjd
avgift.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Anderssons anförande säga, att det
är riktigt att körskolorna tar den större
delen av kostnaden för dem som vill erhålla
körkort, men då körkortsaspiranterna
själva bär att betala denna kostnad
på kanske 300—400 kronor och man
där inte ifrågasatt någon subvention från
samhällets sida, tycker jag att detta styrker
min mening, att aspiranterna för att

Nr 14

Fredagen den 20 april 1957

Anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

få avlägga körkortsprov också bör betala
samhället en summa som står något så
när i relation till vad det kostar samhället
att tillhandahålla denna service.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående mom. I och II av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan och särskilt beträffande
mom. III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I och II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
22 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkt 31

Anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 267
och II: 366, i vad desamma berörde
förevarande anslag, till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett anslag av 132 600 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:267,
av herr Bengtson m. fl., och II: 366, av
herr Lothigius m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte dels till statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 146 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock till kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 170 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Med hänsyn till den betydelse trafiksäkerlietsrådets
verksamhet har för
ökade kunskaper rörande trafikolyckornas
natur och orsaker m. m. framstår
den i motionerna föreslagna medelsanvisningen
som i och för sig eftersträvansvärd.
Vad angår medelsanvisningen
för nästa budgetår anser emellertid
utskottet, att de av Kungl. Maj:t
föreslagna anslagsökningarna böra godtagas.
Beträffande anslaget till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
gör utskottet hemställan under
nästföljande punkt.»

Reservation hade anförts av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Heckscher
och Hjalmar sou, vilka ansett, att
det nyss återgivna stycket i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Utskottet har inte velat motsätta sig
Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvis -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Anslag

ning under förevarande anslag. Vad angår
medelsbehovet för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
anser sig utskottet
böra biträda det i motionerna I: 267
och II: 366 framställda yrkandet om
uppräkning av anslaget med 70 000 kr.
utöver Kungl. Maj:ts förslag för att möjliggöra,
att kvalificerad forskningshjälp
fastare knytes till rådet och att erfarenheter
inhämtas från USA på trafiksäkerhetens
område. Härom gör utskottet
hemställan under nästföljande
punkt.»

Herr DOMÖ (h):

Här gäller det ett anslag till forskning
angående trafiksäkerheten. Vi vet alla
hur viktigt det är att få en bättre trafiksäkerhet,
och det är nog mångas uppfattning,
att just genom den nu påbörjade
forskningen skall det bli möjligt att reducera
olycksfallen. Alltså föreligger,
tycker jag, giltiga skäl till den förhöjning
av anslaget som reservation nr 4
innebär.

.Tåg hemställer, herr talman, om bifall
till reservation nr 4.

Herr WOLGAST (bf):

Bevillningsutskottet bar i ett utlåtande,
nr 25, haft att yttra sig över åtgärder angående
trafiksäkerheten, detta med anledning
av motion av herr Huss. Utskottet
har visserligen avstyrkt denna motion,
men däremot har utskottet fullkomligt
enhälligt sagt ifrån, att orsaken
till att det inte är bra ställt är bristen på
forskning, och utskottet har likaledes
enhälligt sagt att medlen härför är för
ringa. De föreslagna 100 000 kronorna
är för litet; det borde vara ett större
statsanslag för att denna forskning skall
kunna drivas på ett riktigt sätt.

På grund av att bevillningsutskottet
enhälligt har intagit denna ståndpunkt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Delta är inte heller någon
stor fråga. Utskottet har ansett sig

till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag,
även om den verksamhet som bedrives
på detta område är av stor betydelse.
Förslaget innebär dock vissa anslagsökningar,
och vi anser att man kan begränsa
sig till dem som redan gjorts av
Kungl. Maj:t.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande
av utskottets motivering, dels ock att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Domö m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsaltes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
31 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Domö
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröst
ningen genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 32—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. tjänstebrevsrätten

Punkten 65

Ang. tjänstebrevsrätten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning till postverket för
befordran av tjänsteförsändelser för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 33,2 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten gjort vissa uttalanden rörande
frågan om avskaffande av tjänstebrevsrätten
eller begränsning av antalet
tjänstebrevsberättigade, och hade
utskottet i sådant avseende anfört:

»Utskottet anser, att nuvarande tjänstebrevssystem,
vad angår de statliga organen,
innebär ett administrativt enkelt
och smidigt sätt för bestämmande
och erläggande av sådana postavgifter
som ändå skola gäldas av statsmedel.
Med hänsyn härtill finner utskottet
tjänstebrevsförinånen böra bibehållas
för ifrågavarande myndigheter.

Beträffande de icke statliga institutionerna
tala däremot otvivelaktigt principiella
skäl för att tjänstebrevsrätten för
dessa slopas. Nuvarande ordning kan
nämligen, såsom generalpoststyrelsen
också framhållit, sägas innebära, att
Kungl. Maj:t och riksdagen saknar möjlighet
till en saklig prövning av vederbörande
organs anslagsbehov på förevarande
område. Dessa bestämma i realiteten
själva storleken av det till dem
utgående statsbidraget. Å andra sidan utöva
vissa icke-statliga institutioner
m. fl. — exempelvis en del kommunala
och kyrkliga myndigheter samt de allmänna
sjukkassorna — en sådan verksamhet,
att kostnaderna för deras postavgifter
i sista band böra stanna på
statsverket.

De praktiska skäl, som kunna åberopas
för bibehållande av tjänstebrevsrätten
för de statliga myndigheterna,
tala även här för att icke statliga organ
med nyss antydd verksamhet skola bibehålla
tjänstebrevsförinånen. De institutioner
m. fl., varom här är fråga,
representera huvudparten av tjänste -

brevsrätten inom den icke statliga sektorn.
Vid sådant förhållande synas ur
administrativ synpunkt några egentliga
fördelar inte stå att vinna genom
att slopa tjänstebrevsförmånen för återstoden
av de icke statliga organen. Utskottet
delar således Kungl. Maj:ts uppfattning,
att tjänstebrevsrätten f. n. inte
bör inskränkas, men vill understryka
departementschefens uttalande om att
kontrollen av de icke statliga organ som
ha sådan rätt bör intensifieras samt
att stor restriktivitet bör iakttagas, när
fråga uppkommer att tilldela ytterligare
icke statliga organ sådan rätt.

Mot den av Kungl. Maj :t förordade
medelsanvisningen under anslaget har
utskottet intet att erinra.

Med stöd av det anförda hemställer
utskottet,

I. att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om tjänstebrevsrätten;

II. att riksdagen må till Ersättning
till postverket för befordran av tjänsteförsändelser
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kr.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Gustaf Karlsson,
Hesselbom, SundeUn, Birger Andersson,
Jansson i Kalix, Svensson i Alingsås,
Löfroth, Kelander och Heckscher ansett,
att det stycke i utskottets utlåtande,
som började med orden »De praktiska»
och slutade med »sådan rätt»,
bort hava följande lydelse:

»Ehuru vissa praktiska skäl kunna
sägas tala för ett bibehållande av tjänstebrevsrätten
för icke-statliga organ
med här antydd verksamhet, anser utskottet
likväl de principiella betänkligheterna
mot bibehållandet av tjänstebrevsförmånen
för icke-statliga organ
väga tyngre. Utskottet förordar således
att tjänstebrevsrätten för icke-statliga
organ m. fl. slopas. För att bereda dessa
organ möjlighet att i annan ordning
äska bidrag från staten till sina portokostnader
synes förslaget doek icke kunna
genomföras förrän tidigast den 1 juli
1958.»

Fredagen den 20 april 1957

Nr 14

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Departementschefen har
under den punkt, som nu föredragits till
behandling, redovisat resultatet av den
undersökning, som har verkställts angående
tjänstebrevssystemet i vårt land,
särskilt i vad mån detta system utnyttjas
av statliga och icke statliga institutioner,
och departementschefen har givit
riksdagen tillfälle att yttra sig om
denna fråga. Det är angeläget att kammaren
ägnar någon minut åt detta problem,
då ju kammaren tidigare har diskuterat
problemet och det nu föreligger
för avgörande.

När det gäller tjänstebrevsrätten för
icke statliga organ måste detta system
ur riksdagens synpunkt anses vara mycket
otillfredsställande. Här förekommer
ofta att vi kan diskutera länge och ingående
om anslag till en eller annan organisation
på något tusental kronor, under
det att riksdagen genom systemet med
tjänstebrevsrätt åt olika organisationer
för det första har lagt i Kungl. Maj:ts
hand att besluta, vilka organisationer
som skall få förmånen av denna tjänstebrevsrätt.
För det andra innebär systemet
att organisationerna praktiskt taget
själva kan bestämma, hur stort det statsbidrag
skall bli som de kan tillgodogöra
sig genom tjiinstebrevsrättens utnyttjande.
Det finns i den förteckning, som är
redovisad i propositionen, exempel på
enskilda organisationer som genom utnyttjande
av tjänstebrevsrätten kan tillgodogöra
sig årliga statsbidrag på bortemot
200 000 kror.or. Detta sker alltså
utan att riksdagen har möjlighet att säga,
om just denna organisations verksamhet
är av den art, att den bör komma i åtnjutande
av statsbidrag eller möjligen
av ett bidrag av en annan storlek.

Herr talman! Då jag och några medreservanter
i utskottet funnit den nuvarande
ordningen vara otillfredsställande,
har vi icke kunnat acceptera departementschefens
ställningstagande i denna
fråga. Det är ju inte möjligt för riksdagen
att nu fatta ett beslut om upphävande
av tjänstebrevsrätten från och
med nästa budgetår för dessa icke .statliga
organisationer, då detta skulle med -

Ang. tjänstebrevsrätten

föra svårigheter för dem att kunna klara
sin ekonomi. Därför måste man avvakta
och ge organisationerna möjlighet att
antingen lägga om sin verksamhet, så att
de själva kan finansiera sina portokostnader,
eller få kompensation i form av
eventuellt beslutade anslag från riksdagens
sida, i den mån riksdagen anser att
sådana anslag är motiverade med hänsyn
till organisationernas verksamhet.
Reservationen slutar också med det yrkandet,
att riksdagen måtte fatta ett principbeslut
i frågan men att genomförandet
av detta principbeslut ställes på
framtiden, då det ju inte kan genomföras
förrän tidigast under budgetåret
1958/59.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 6)
till detta utlåtande.

Häri instämde herr Karlsson, Gustaf,
(s).

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Det är inte så stora principiella
skillnader mellan reservanterna
och utskottet. Skillnaderna hänför sig
väl närmast till det praktiska planet.

När det gäller tjänstebrevsrätten är ju
Kungl. Maj:t, hörda remissmyndigheter
och generalpoststyrelsen ense om att
ingen inskränkning bör komma i fråga
för de statliga institutionerna. Skälen
finns det väl ingen anledning att uppta
tiden med att här referera. Därutöver
är en del remissmyndigheter och Kungl.
Maj:t överens om att kommunala institutioner
— sjukhus och dylika —, samt
sjukkassorna, som fick sin tjänstebrevsrätt
år 1953, också åtminstone tills vidare
borde få behålla denna. De organisationer
utöver de nu nämnda som har
tjänstebrevsrätt, är till antalet rätt
många, men om man ser på kostnaderna
för dessa olika organisationers tjänstebrevsrätt
och räknar bort kostnaderna
för de frivilliga försvarsorganisationerna,
Röda korset, hushållningssällskapen,
skogsvårdsstyrelsen ocli möjligen några
fler, blir det inte så stora belopp kvar.
De uppräknade organisationerna utför
ju i stort sett uppdrag som har med

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Ang. kommunikationsdepartementets kommittéanslag

statlig verksamhet att göra. De återstående
är så få, att såväl Kungl. Maj:t som
utskottet ansett, att man inte tjänar någonting
på att dra in deras tjänstebrevsrätt.
Utskottet delar emellertid departementschefens
uttalande om att kontrollen
av de icke statliga organ, som har
sådan rätt, bör intensifieras, liksom att
stor restriktivitet bör iakttas när fråga
uppkommer om att tilldela ytterligare
icke statliga organ sådan rätt.

Med hänvisning till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt med godkännande av
utskottets motivering samt vidare på
bifall till utskottet'' hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Gustaf Karlsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande
av utskottets mothering, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
65 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 56.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 6G och 67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Ang. kommunikationsdepartementets
kommittéanslag

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:269 och 11:369, till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 269,
av herr Sveningsson, och II: 369, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 215 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Domö, Skoglund i Doverstorp,
Löfroth, Heckscher och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 269 och II: 369, till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 215 000 kronor.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Ang. kommunikationsdepartementets kommittéanslag

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 7 av herr Ohlon m. fl.

Herr JOHANSSON, IVAR, (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
68, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Punlden 69

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett

nordiskt institut för teoretisk atomfysik; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska
laboratorium m. m.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
epileptikervården för budgetåret 1957/
58 m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att
behandlingen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
10 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
5:o), 11 :o), 14:o) och 17ro) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
207, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till Personalvårdsverksamhet
m. m.

Anmäldes och bordlädes
bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ett obligatoriskt ungdomssparande;
och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående vissa åtgärder till främjande
av ett bostadssparande; samt

Nr 14

Fredagen den 20 april 1957

första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 292 § lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 519, av herr Johansson, Theodor,
och fru Svenson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående en reform
av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m.;

nr 520, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente,
in. m.;

nr 521, av herr Hnss in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
in. m.;

nr 522, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § allmänna ransoneringslagen
in. in.;

nr 523, av fru Gärde Widemar och
herr Lundström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.;

nr 524, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om jordfästning in. in.;

nr 525, av herr Lundström, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 18 § lagen den G juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. m.; samt
nr 526, av herr Gustafsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
29/4—4/5 för att delta i Europarådets
rådgivande församlings vårsession.

Stockholm den 2G april 1957

Gustaf Fahtander

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1G.35.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570756