1957 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1957:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN

14—16 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 maj

Svar på interpellationer av:

herr Asp ang. inrättande av ett särskilt organ inom åklagar- och polisväsendet
för brott mot det allmännas ekonomiska intressen. .

fröken Höjer ang. sinnessjukvårdspersonalens utbildning........

fru Sjövall ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna

på arbetsmarknaden...................................

herr Svensson i Stenkyrka ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland
och fastlandet....................................

Onsdagen den 15 maj fm.

Svar på fråga av fru Thorsson ang. vissa lämnade uppgifter om inköp

av robotvapen för svenska försvaret........................

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag .................

Rusdryckshanteringen......................................

Onsdagen den 15 maj em.

Rusdryckshanteringen (Forts.) tillika svar på interpellation av herr
Rimmerfors ang. utredningen om avveckling av det privata vinstintresset
i bryggerinäringen................................

Förutsättningslös utredning ang. resningsinstitutet m. m..........

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.
Ändrad lydelse av 1 och 2 § § lagen om höjning av vissa underhållsbidrag
.................................................

Förtydligande av semesterlagen..............................

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i företagen
......................................................

Torsdagen den 16 maj

Svar på interpellationer av:

herr Onsjö ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de s. k.

fria yrkesutövarna.....................................

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

Sid.

102

142

152

157

158

161

166

Nr 17

Innehåll

Sid.

herr Hansson i Skegrie ang. rimligare villkor beträffande vissa varu -

sändningar av trädgårdsprodukter........................ 171

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar............. 175

För flera försvarsförvaltningar gemensamma frågor.............. 192

Rationaliseringsverksamhet m. m. inom försvaret................ 193

Markförvärv för armén..................................... 203

Ändrad lydelse av 27 § mom. B. i vämpliktslagen............... 206

Storstädernas begränsning.................................. 210

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet.
......................................... 218

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 15 maj fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. uppskov med beslut över

vilande förslag till ändrad lydelse av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom.
samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen....................... 21

— memorial nr 8, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse

av 50 och 54 §§, 55 § 1 mom. samt 58 § riksdagsordningen..... 89

— nr 9, med förslag till ändrad lydelse av 7 § riksdagsstadgan..... 89

— nr 10, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av 24 §

riksdagsordningen...................................... 89

— utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om val till riksdagen m. m. 89

— memorial nr 12, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen och till ändrad lydelse av

1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen............. 89

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ekonomiska villkor för

rusdrycksutskänkningen m. m................................ 90

Onsdagen den 15 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ekonomiska villkor för

rusdrycksutskänkningen m. m. (Forts.)..................... 102

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, om

resningsinstitutet m. m.................................. 142

Första lagutskottets utlåtande nr 27, om vidgad rätt att i brottmål fullfölja
talan till högsta domstolen m. m...................... 152

— nr 25, ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om höjning av visssa

underhållsbidrag....................................... 157

— nr 26, ang. ändring i lagen om personundersökning i brottmål samt

ang. en årlig redogörelse för nådeinstitutets handhavande...... 158

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. förtydligande av semesterlagen
................................................ 158

— nr 24, om ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de an ställda

i företagen..................................... 161

Innehåll

Nr 17

Sid.

Torsdagen den 16 maj

Jordbruksutskottets memorial nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag å tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1956/57 till Understöd åt fiskare................. 175

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, om skydd för arbetstagare mot

obefogade uppsägningar................................. 175

— nr 29, om lagändring i syfte att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning
m. m................................. 191

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut....................... 191

-— nr 22, rörande anslag till Grundförbättringar: Statens avdiknings anslag.

............................................... 191

Statsutskottets utlåtande nr 98, om anslag till Armén: Remontering . . 192
■—• nr 99, ang. vissa avlönings- m. 11. anslag under riksstatens fjärde

huvudtitel............................................ 192

— nr 100, ang. markförvärv för försvaret..................... 203

— nr 101, ang. åtgärder för flyktingstudenter m. m............. 206

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, om ändrad lydelse av 32 § 3

mom. och 33 § 1 mom. kommunalskattelagen................ 206

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. anskaffande av en offset- och

koppartrycksrotationsmaskin för sedeltryckeriet.............. 206

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om ändrad lydelse av 27 § 1 mom.

B. värnpliktslagen...................................... 206

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. dispositionen av vissa pris utjämningsavgiftsmedel.

................................. 210

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, ang. utredning om

storstädernas begränsning................................ 210

— nr 29, om åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet

för storstockholmsområdet............................... 218

Tisdagen den 14 maj 1957

Nr 17

Tisdagen den 14 maj

Kl. 16.00

Si 1

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. inrättande
av ett särskilt organ inom åklagar- och
polisväsendet för brott mot det allmännas
ekonomiska intressen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Asp har frågat mig, om
jag är beredd att i skyndsam ordning
vidtaga förberedande åtgärder för inrättande
av ett särskilt organ inom
åklagar- och polisväsendet för uppdagande
och bekämpande av brott mot
det allmännas ekonomiska intressen
samt att i dagens läge tillförsäkra de
pågående, för rättsvården i vårt land
så betydelsefulla utredningarna sådana
personella och andra resurser, att verksamheten
icke i något avseende utsättes
för risken att stagnera eller försvåras.

Til! svar härå får jag anföra följande.

Vad först angår frågan om inrättande
av ett särskilt organ för uppdagande
och bekämpande av vad interpellanten
sammanfattat under benämningen brott
mot det allmännas ekonomiska intressen
vill jag först erinra om att ett närliggande
spörsmål berörts i en motion (nr
362) vid årets riksdag av ledamoten i
denna kammare, herr Eliasson i Stockholm.
Ifrågavarande motion, vari utredning
begäres om anställande av revi -

sionsteknisk personal vid statens kriminaltekniska
anstalt eller inrättande av
annan statlig revisorsorganisation att
biträda vid visst förundersökningsarbete
i brottmål, är för närvarande föremål
för behandling inom statsutskottet.
Jag har vidare gjort mig underrättad om
att statens sakrevision inom kort kommer
att till Kungl. Maj:t överlämna en
inom revisionen verkställd utredning
med förslag om vissa organisatoriska
åtgärder syftande till en förstärkning
av samhällets resurser för uppdagande
och utredning av brott på hithörande
område. Förevarande spörsmål har tidigare
uppmärksammats av den av mig
tillkallade polisverksamhetsutredningen,
som också följer frågans fortsatta
utveckling. Det kan alltså förutses, att
frågan om en mera långsiktig lösning
av polis- och åklagarverksamheten beträffande
här avsedda uppgifter i enlighet
med vad interpellanten förordat
inom en nära framtid kommer att upptagas
till prövning.

Vad härefter angår de pågående
brottsutredningarna har interpellanten
berört svårigheterna att i ett speciellt
fall anskaffa erforderlig sakkunnighjälp
och med hänsyftning härpå bland annat
framhållit, att undersökningsledaren
vid tidpunkten för ingripandet
stod utan biträde av revisionsexpertis
samt att en dyrbar vecka gått till ända
innan sådan kunnat anskaffas. Enligt
vad jag inhämtat är det riktigt, att undersökningsledaren
i det åsyftade fallet
ej erhållit tillgång till sakkunnig revisionshjälp
förrän omkring en vecka efter
ingripandet. Detta berodde emellertid
på att undersökningsledaren av
oförutsedd anledning ansett sig nödsa -

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

Svar på interpellation ang. inrättande av ett särskilt organ inom åklagar- och polisväsendet
för brott mot det allmännas ekonomiska intressen

kad att skyndsamt verkställa ingripandet
på en tidigare tidpunkt än som
ursprungligen planerats och att han
fördenskull ej haft möjlighet att vidtaga
erforderliga förberedelser för utredningsarbetets
bedrivande.

Svårigheter, som uppstår av sådan anledning,
torde icke helt kunna undvikas,
hur väl sörjt det än må vara för
att revisionsexpertis skall stå till förfogande.
Bortsett från det dröjsmål, som
uppstått därför att ingripandet måst ske
tidigare än beräknat, har både erforderlig
polispersonal och expertis efter
hand ställts till förfogande i den utsträckning
som påkallats. Undersökningsledaren
har förklarat sig för närvarande
icke ha behov av vare sig ytterligare
polispersonal eller speciell
sakkunskap och, såvitt nu kan bedömas,
torde några risker för att utredningarna
i fortsättningen skulle komma
att försvåras på grund av bristande personella
eller andra resurser inte vara
att befara.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr ASP (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på den av mig den 26 februari
framställda interpellationen rörande
bl. a. förberedande åtgärder för upprättande
av ett särskilt organ inom åklagar-
och polisväsendet för bekämpande
av brott mot det allmännas ekonomiska
intressen. Av svaret framgår, att
frågan i sinom tid kommer att upptagas
till behandling i en kommitté, som för
snart ett år sedan tillsattes av Kungl.
Maj:t med uppgift att i olika avseenden
verka för en effektivisering av polisväsendet.
Herr statsrådet betygar även
på annat sätt sin avsikt och sin vilja
att medverka till en bättre tingens ord -

ning på det område det här är fråga
om. Detta skall med tacksamhet noteras,
men det bör samtidigt framhållas,
att de avsedda åtgärderna först efter
avsevärd tid kommer att ge praktiska
resultat.

För att skissera en bakgrund till vad
det här gäller och för att understryka
angelägenheten, ja, nödvändigheten att
i nuläget kraftfullt och fördomsfritt ge
de pågående undersökningarna allt det
stöd, som kan komma att begäras av
utredningsledningen, skulle jag vilja
anföra följande.

När det gäller ett så betydelsefullt
område som t. ex. trafiken har sakkunskapen
konstaterat, att övervakning
från samhällets sida är det enda som
kommer den enskilde bilföraren att
skärpa sig till uppmärksamhet och efterlevnad
av trafikreglerna. Detsamma
gäller beträffande de rättsområden, som
här är aktuella och där vissa missförhållanden
den senaste tiden upprört allmänna
opinionen. Det smyger så lätt in
en uppfattning om att mutor och bestickning
är vanliga i alla möjliga och
omöjliga sammanhang, därest det inte
finns någon egentlig kontroll av dessa
förhållanden.

Det är här fråga om ett område där
det krävs specialkunskaper. Skall arbetet
bli effektivt bör särskilda arbetsgrupper
inom polisen ha till uppgift att
kontinuerligt övervaka förekomsten av
dylika brott. Givetvis får inte en sådan
övervakning ta sig sådana uttryck, att
de offentliga tjänstemännen får en
känsla av att ständigt stå under polisuppsikt.
Det är självfallet alltjämt vederbörande
ledningar och styrelser, som
i första hand har ansvaret för tjänstemännens
oförvitlighet. Men om misstankar
på den punkten uppstår, skall
samhället ha resurser att snabbt och
effektivt utreda dessa ofta mycket komplicerade
och känsliga fall.

Det är emellertid inte endast mutor
och bestickning, som kan bli frätsår på

Tisdagen den 14 maj 1957

Nr 17

Svar på interpellation ang.

samhällskroppen. Det finns — som jag
närmare berört i min interpellation —
andra närliggande områden, vilka måste
ägnas ökad uppmärksamhet och där
statsmakterna utan dröjsmål måste ställa
resurser till förfogande. I samband
med de senaste mutaffärerna har nämligen
uppdagats, att i en del av fallen
— jag har själv i egenskap av kommunal
förtroendeman kunnat följa undersökningarna
i vissa avsnitt — förekommer
utlandsaffärer av mer eller mindre
ljusskygg natur. Skrupelfria och på sitt
sätt skickliga affärsmän synes ha utvecklat
en långt gående teknik att göra transaktioner,
där landets valutatillgångar
på illegalt sätt avtappas — oftast med
den automatiska följden, att uppkommande
vinster undandras beskattning.

I detta sammanhang har till och med i
pressen förekommit uppgifter där det
antytts, alt handelsspionage ägt rum.
Hur det förhåller sig med den saken
blir väl uppenbart, när utredningsresultaten
redovisas i form av åtal eller
på annat sätt.

Även om vi antar, att vårt valutaläge
är sådant, att det inte allvarligt rubbas
av sådana olagliga affärer, är vi väl
ändå överens om att allt bör göras för
att skaka bort denna ohyra ur samhällspälsen
och det snarast möjligt.
Därest inte en effektiv övervakning sker
på detta område, skall vi heller inte bli
förvånade, om vi nödgas konstatera en
sjunkande rättsmoralisk standard på
valuta- och skatteområdet.

Herr talman! Vad jag nu anfört bör
vara till fyllest för att ge en klar föreställning
om att de föreliggande spörsmålen
är av betydande samhällsekonomiskt
intresse. Karaktären av ifrågavarande
rättsvårdande verksamhet, som
utövas av åklagare och polispersonal
med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga,
är av så komplicerad och speciell
art, att givande resultat kan uppnås
endast om de arbetsledande uppgifterna
anförtros personer, vilka —
förutom att de äger dokumenterad

sinnessjukvårdspersonalens utbildning

skicklighet — beräknas för avsevärd tid
framåt kunna avdelas för detta arbete.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. sinnessjukvårdspersonalens
utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Fröken Höjer har frågat
mig när jag avser att framlägga förslag
angående högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal
för riksdagen.

Till svar härpå vill jag erinra om att
1949 års kommitté för sinnessjukvårdspersonalens
utbildning den 24 november
1951 avlämnade betänkande med
förslag angående utbildning av sinnessjukvårdspersonal.
Sedermera uppdrogs
åt medicinalstyrelsen att överarbeta det
av kommittén avgivna förslaget till
grundutbildning. Medicinalstyrelsens
utredning i ämnet redovisades i propositionen
nr 166 till 1954 års riksdag.
Den nya grundutbildningen omfattar en
tid av två år och tog sin början den
1 mars 1956.

Med hänsyn till de delade meningar,
som i remissyttrandena rådde i fråga
om den högre utbildningen och det förhållandet,
att frågan om en önskvärd
samordning mellan denna och sjuksltöterskeutbildningen
icke kunde anses
tillräckligt utredd, var jag icke beredd
att då framlägga förslag beträffande
den högre utbildningen. Denna fråga
ansåg jag böra ytterligare övervägas,
särskilt i vad avsåg den nämnda frågan
om en samordning med sjuksköterskeutbildningen.

I enlighet härmed fick medicinalstyrelsen
genom beslut den 24 september
1954 i uppdrag att överarbeta kommitténs
förslag även i denna del. Därvid
skulle särskilt undersökas möjligheterna
att samordna denna utbildning med

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

Svar på interpellation ang. sinnessjukvårdspersonalens utbildning

utbildningen av sjuksköterskor inom
kroppssjukvården.

Medicinalstyrelsens förslag avlämnades
den 29 oktober 1956, och remissbehandlingen
avslutades i början av
februari i år. Med hänsyn härtill kunde
förslaget icke upptagas till diskussion
i samband med höstens budgetarbete
och sålunda icke heller föranleda
proposition till 1957 års riksdag.
I stället torde förslaget få prövas hösten
1957 tillsammans med övriga anslagskrav
för budgetåret 1958/59. Eventuell
proposition i ämnet skulle i så fall
komma att föreläggas 1958 års riksdag.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på vad »senare» betyder
som tidsbestämning i en statsverksproposition.
Själv hade jag den
optimistiska tron, att »senare» i detta
sammanhang betydde »senare under
året».

Att frågan nu skjuts upp till eventuellt
nästa år står i samklang med den
långsamma takt, i vilken denna för sinnessjukvården
synnerligen betydelsefulla
fråga till dato behandlats. Varför
har så skett? Saknas det kunnighet,
saknas det intresse?

Det gäller alltså utbildningen av förmanspersonalen:
första sköterskor, förste
skötare, översköterskor, överskötare
och uppsyningspersonal inom mentalsjukvården
eller, som den alltjämt kallas,
sinnessjukvården. Denna personal
för närmare 30 000 sjuka har till dato
fått nöja sig med en utbildning med
sammanlagt 100 timmars teori samt
praktik under handledning av personal
utan annan än just denna utbildning.
Sedan våren 1956 är grundläggande utbildning
enligt riksdagens beslut ordnad
för sköterskor och skötare. Det är

en regelrätt ordnad »skola» för nybörjarna,
medan förmanspersonalen som
regel får nöja sig med den typ av kurs,
som startades 1905—1908.

På 21 av statens sinnessjukhus finns
för närvarande av en förmanspersonal
på cirka 1 500 knappt 200, närmare bestämt
182, som antingen börjat i sinnessjukvård
och därefter genomgått sjuksköterskeskola
eller ock tagit sjuksköterskeskolan
först med specialutbildning
i sinnessjukvård. Flertalet av dessa
är anställda som nattöversköterskor, vid
medicinska centra och som s. k. uppsyningspersonal.
För vårdavdelningarnas
för sinnessjukvården synnerligen
betydelsefulla grupp har vi alltså ej
hunnit med att ordna den utbildning,
som modern mentalsjukvård kräver och
som sedan länge är ordnad i Danmark
och Norge. Tror vi riksdagsmän, att
den läkare, som anställts för att vårda
120—130 patienter och fler och som
samtidigt bedriver forskning på detta
område, dessutom under alla dessa år
skulle ha hunnit med att mer eller
mindre planlöst utbilda förmanspersonalen,
t. o. m. i göromål, som han själv
t. ex. inom kroppssjukvården aldrig ägnar
en tanke åt?

Från omkring 1930 har medicinalstyrelsen
gjort framställningar om anslag
till kompletterande utbildning vid
godkänd sjuksköterskeskola för vid sinnessjukhus
anställd personal. Medel
härtill har hittills beviljats. De sålunda
utbildade ingår i det antal på 182, som
jag nyss nämnde.

Nog har man resonerat och lagt fram
förslag angående utbildningen för de
övriga. I september 1943 erhöll medicinalstyrelsen
Kungl. Maj:ts uppdrag
att i samråd med personalorganisationerna
verkställa utredning rörande
möjligheterna att bereda sjukvårdspersonalen
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka förbättrad
utbildning. Resultatet av denna
utredning redovisades av medicinalstyrelsen
1948. Förslaget debatterades men

Tisdagen den 14 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på
arbetsmarknaden

vann inte anklang hos alla olika remissinstanser.
Så tillsattes en ny utredning,
1949 års kommitté för sinnessjukvårdspersonalens
utbildning, som
avgav betänkande 1951. Detta betänkande
sändes till medicinalstyrelsen för
ytterligare övervägande, och så kom från
medicinalstyrelsen i november 1956 ett
nytt förslag. Detta förslag har varit ute
på remiss. Remisstiden utgick den 15
januari, men somliga hade inte brytt
sig om att svara förrän i februari. Förslaget
avser att ge sinnessjukvårdspersonalen
en utbildning i paritet med
kroppssjukvårdens. Men nu dröjer det
ytterligare ett år innan vi i riksdagen
kan få besluta om en utbildning, som
kommer sinnessjukvården till godo i
och med personalens större kunnighet,
sedan alla de anställda som det här gäller
genomgått denna utbildning eller
också en viss kompletteringskurs under
övergångstiden.

Alla som arbetar för att föra sinnessjukvården
fram till samma nivå som
kroppssjukvården — och som redan så
vackert talar härom — har all anledning
att begrunda dessa fakta, som man
inte kommer förbi.

Varför vi av denna personal skall
fordra en intuition och ett självstudium
på eget och andras språk, som vi ej anser
oss kunna förvänta av andra grupper,
är för mig en gåta. Jag tycker vi
nonchalerar både de mentalt sjuka och
deras vårdare.

Herr talman! Jag kan bara beklaga
detta dröjsmål och hoppas att när nu
propositionen kommer nästa år — ty
bakgrunden till detta »eventuellt», herr
statsråd, måtte väl ändå bara vara, att
vi inte säkert vet vem som kommer att
framlägga förslaget nästa år. Alla vi,
som här i riksdagen talat så mycket om
sinnessjukvården, måste väl vara medvetna
om att vi är tvungna att ordna
denna utbildning och satsa pengar på
den. Jag kan inte tänka mig att budgetära
skäl får bli avgörande för att

inte en proposition skall framläggas i
detta ämne. När alltså denna proposition
kommer, vill jag bara hoppas, att
de praktiska detaljerna skall vara undangjorda,
så att utbildningen snabbt
kan sättas i gång.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Allt vad fröken Höjer
säger här om behovet av högre utbildning
för sinnessjukvårdspersonalen är
känt och erkänt av oss alla. Men det
var ju inte precis det som frågan gällde,
utan fröken Höjer ville veta när förslag
i ämnet kan komma att framläggas. På
den frågan svarade jag, att förslaget
från medicinalstyrelsen kom in på senhösten
och att remissbehandlingen avslutades
först i februari månad i år,
varför förslaget inte kunde tas upp till
prövning i samband med budgetbehandlingen
hösten 1956. Så länge ställningstagande
till förslaget inte har skett,
måste man tala om eventuella förslag.
Jag bestrider på det bestämdaste, att
här skulle föreligga något dröjsmål som
har varit onödigt. Ärendet är behandlat
med den förtur som sådana ärenden
har.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag har med den här
lilla historiken, som sannerligen kunde
ha gjorts mycket mera utförlig, bara
velat visa, att det inte längre finns några
möjligheter att detta förbehåll »eventuellt»
kan behövas. Nu måste det efter
allt arbete, som är nedlagt på saken
av alla olika auktoriteter, kunna läggas
fram förslag till 1958 års riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för
inpassande av de ensamma mödrarna
på arbetsmarknaden

Statsrådet fru LINDSTRÖM erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

Sval pa interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på

arbetsmarknaden

Herr talman! I en interpellation har
fru Sjövall frågat mig, vilka åtgärder
som vidtages från statens sida för att
inpassa de ensamstående mödrarna på
arbetsmarknaden, så att deras förmåga
att försörja sig genom eget arbete utnyttjas
på ett effektivt sätt. I anledning
härav får jag anföra följande.

Till en början vill jag vitsorda de av
interpellanten påpekade svårigheter,
som många ensamstående mödrar har
att skaffa arbete för att försörja sig
själva och sina barn. En kvinna, som
uteslutande ägnat sig åt skötseln av hem
och barn under en lång följd av år och
som i medelåldern blir änka eller frånskild,
saknar inte sällan tillräcklig yrkeskunskap
för att kunna få ett arbete
som ger tillfredsställande försörjning.
Även om hon har en yrkesutbildning
och före eller under en del av äktenskapet
haft förvärvsarbete, stöter hon
ofta på hinder om hon efter många års
bortovaro vill återvända till sitt tidigare
yrke. Hennes ålder och ovanan vid
förvärvsarbete kan därvid begränsa
hennes möjligheter att få anställning.
Av naturliga skäl uppstår också svårigheter
att finna ett arbete, som går att
förena med vårdnaden av barnen. Vidare
kan sjukdom eller försvagat hälsotillstånd
många gånger göra det omöjligt
för henne att utan bistånd få en
lämplig placering inom arbetslivet.

För att minska de svårigheter att finna
ett lämpligt förvärvsarbete, som ofta
möter ensamma mödrar, är det önskvärt
att samhället träder hjälpande
emellan. Dessa kvinnors situation erinrar
i viss mån om de partiellt arbetsföras
och det har därför befunnits ändamålsenligt
att bereda dem samma
möjligheter till omskolning och yrkesutbildning,
som tillkommer denna kategori.
T detta syfte har statsmakterna under
de två senaste budgetåren ställt medel
till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande
för att möjliggöra omskolning
och yrkesutbildning av i första hand

ensamställda kvinnor, för vilka fortsatta
försörjningsmöjligheter inom det
egna yrket inte föreligger och som är
svårplacerade på arbetsmarknaden utan
att kunna hänföras till gruppen partiellt
arbetsföra. För vartdera av budgetåren
1955/56 och 1956/57 har sålunda
under femte huvudtitelns anslag till
Kostnader för överflyttning av arbetskraft
anvisats ett årligt belopp av
100 000 kronor till sådana omskolningsoch
utbildningsbidrag. Vidare har som
ett led i strävandena att skapa bättre
försörjningsmöjligheter för ensamstående
mödrar och i anslutning till ett förslag
av familj eberedningen det ovannämnda
anslagsbeloppet ökats med
50 000 kronor för budgetåret 1957/58
för att möjliggöra även s. k. näringshjälp
åt denna kvinnokategori, en hjälpform,
som tidigare varit de partiellt arbetsföra
förbehållen. Näringshjälp innefattar
bidrag till anskaffning av maskin-
eller verktygsutrustning, inventarier
eller lager i en affärsrörelse eller
över huvud taget bidrag till startandet
av en självständig verksamhet.

Den här berörda omskolningen och
utbildningen, som gäller ensamställda
kvinnor över huvud taget, har ännu så
länge bedrivits endast som försöksverksamhet
och haft en relativt begränsad
omfattning. Det kan emellertid vara av
intresse att i detta sammanhang lämna
en kort redogörelse för den hittillsvarande
verksamheten. Under utbildningstiden
beviljas, alltefter behov, bidrag
i olika former. Sålunda erhåller
kvinnan ett s. k. grundbidrag för sin
egen försörjning med högst 343 kronor
i månaden. Vidare utgår hyresbidrag,
som för familjeförsörjare motsvarar den
faktiska kostnaden för egen bostad. Om
utbildningen är förlagd till annan plats
än hemorten, lämnas dessutom bidrag
till inackorderingskostnad. Därjämte
beviljas familjetillägg, som för varje
barn utgår med ett månatligt belopp av
högst 32 kronor 50 öre. Beloppen för

Tisdagen den 14 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på

arbetsmarknaden

nu nämnda bidrag kommer enligt beslut
av årets riksdag att höjas fr. o. m.
den 1 juli 1957. Ett villkor för att dessa
bidrag skall kunna beviljas är dock att
hemortskommunen åtager sig att svara
för 25 % av bidragskostnaderna. Denna
förutsättning gäller däremot inte för det
ytterligare ekonomiska stöd av staten,
som den ensamstående kvinnan åtnjuter
i form av särskilda bidrag för kursavgifter,
undervisningsmateriel, arbetskläder,
resekostnader m. m. För att efter
utbildningstidens slut hjälpa henne
fram till första avlöningstillfället kan
s. k. starthjälp lämnas för högst en månad.
Starthjälpen är dock förenad med
återbetalningsskyldighet.

Frågan om lämplig omskolning eller
yrkesutbildning utredes i första hand
av arbetsvårdsexpeditionen i den länsarbetsnämnd,
som kommer i kontakt
med den arbetssökande kvinnan. Slutlig
ställning till utbildningens art i varje
enskilt fall tages därefter av arbetsmarknadsstyrelsen,
som också beslutar
om de bidragsförmåner som skall utgå.
Under den försöksverksamhet, som hittills
bedrivits på detta område, har
sammanlagt 43 ensamstående kvinnor
— varav 30 med barn — erhållit hjälp
till omskolning och yrkesutbildning av
något slag. 27 av dem är frånskilda
eller lämnade ensamma av mannen, 12
är änkor och 4 ogifta. 17 har tidigare
yrkesutbildning såsom sömmerskor,
kontorister, sjuksköterskor eller butiksbiträden
men har varit borta från förvärvslivet
under längre eller kortare
tid. Ungefär hälften har fått genomgå
kompletteringskurser i sina gamla yrken.
För de övriga har det av hälsoelier
åldersskäl inte ansetts möjligt att
återuppta den gamla yrkesverksamheten.
I stället har de beretts tillfälle att
genomgå omskolning till andra för dem
lämpliga yrken, t. ex. kartritning, maskinskrivning,
telefontjänst och skönhetsvård.
Den andra gruppen kvinnor,
som erhållit bidrag, utgöres av 26, som

helt saknat tidigare yrkesutbildning. De
flesta av dem har dock tidigare haft
förvärvsarbete av något slag. Med beaktande
av kvinnornas egna önskemål
har arbetsförmedlingen efter noggrann
prövning av de individuella förutsättningarna
erbjudit lämplig utbildning.
Som exempel på den skiftande yrkesutbildning,
som förekommit, kan nämnas
kurser i sömnad, sjukvård, arbetsterapi
och kontorsarbete.

Försöksverksamheten på detta område
har ännu bara pågått under kort
tid. Av de kvinnor, som fått statliga bidrag,
har därför endast fjorton hunnit
avsluta sin utbildning, medan de övriga
fortfarande genomgår kurser av olika
slag. Av de redan färdigutbildade kvinnorna
är det blott en eller två, som
ännu inte försörjer sig nöjaktigt. Behovet
av hjälp har i de aktuella fallen varit
synnerligen stort. Så gott som samtliga
av här ifrågavarande kvinnor skulle
med största sannolikhet varit hänvisade
till varaktig socialvård, om de inte fått
ekonomiskt stöd till yrkesutbildning
och därmed möjlighet att utnyttja sin
arbetsförmåga fullt ut för att försörja
sig själva.

De statliga stödåtgärderna för ensamstående
kvinnor — i form av bidrag
till yrkesutbildning och näringshjälp —
har som framgår av det här sagda ännu
haft ganska liten omfattning. Verksamheten
har emellertid givit sådana erfarenheter,
att jag är förvissad om att
den kommer att få allt större betydelse
efter hand som kännedomen därom får
ökad spridning. Det är därför angeläget
att arbetsförmedlingen och de socialvårdande
organen bedriver en aktiv
upplysningsverksamhet om denna hjälp
till självhjälp. Också tidningspressen,
särskilt lokaltidningarna och veckopressen,
samt radion har en viktig uppgift
i att förmedla informationer till de
ensamstående mödrarna om deras möjligheter
att från samhället få ekonomiskt
bidrag till utbildning i ett lämp -

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder för

arbetsmarknaden

ligt yrke. Om strävandena från samhällets
sida att hjälpa de ensamstående
kvinnorna med yrkesutbildning dessutom
kunde förenas med en ökad förståelse
bland arbetsgivarna för dessa
kvinnors speciella problem, vågar jag
hoppas att livsbetingelserna för denna
medborgargrupp så småningom kommer
att förbättras.

Härefter anförde:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill be att få tacka
statsrådet fru Lindström för svaret, i
vilket statsrådet betonar de stora svårigheter
att erhålla arbete som föreligger
för de ensamstående mödrarnas del.
Jag är därför tacksam för statsrådets
principiella förklaring, att det är statsmakternas
skyldighet att träda hjälpande
emellan.

Mot bakgrunden av statsrådets meddelande
att hittills 43 kvinnor erhållit
hjälp från staten till yrkesutbildning
m. m. ter sig emellertid statsmakternas
intresse i praktiken icke särskilt överväldigande.
Det beräknas här i landet
finnas inemot 69 000 ensamstående
mödrar med barn under 16 år. Skulle
siffrorna från de olika mödraundersökningarna
gälla även för hela denna
medborgargrupp, skulle det betyda att
drygt en fjärdedel av dessa kvinnor
saknar eget arbete. Jag tror inte att
detta i övervägande antalet fall kan
bero på ålders- och hälsoskäl, utan det
bottnar snarare i olika arbetsmarknadsproblem,
där kvinnans bundenhet till
ett minderårigt barn utgör en huvudfaktor.

Statsrådet Lindström har framhållit,
att ensamstående mödrars situation i
många fall kan jämföras med de partiellt
arbetsföras. Lagtekniskt har de
också vid utformningen av dessa nya
hjälpformer hänförts till den gruppen.
Jag tror dock inte att detta enbart är
ett uttryck för att man inte hittat nå -

inpassande av de ensamma mödrarna på

gon annan form att rubricera dessa
kvinnor, när anslag skulle begäras till
hjälpformer för deras vidkommande,
utan jag tror tvärtom att det är signifikativt
för samhällets syn på hela detta
problem. Det må vara, att en del av
dess mödrar är partiellt arbetsföra; den
största delen av dem är det icke, utan
de är normala mödrar med ett eller
flera barn att försörja.

Icke förrän de yrkesarbetande mödrarna,
gifta eller ensamstående, erkännes
såsom en normalt arbetsför kategori
människor, vilka dock på grund av
bundenheten till barnet och skyldigheterna
mot detta självfallet har rätt att
av arbetsgivare och samhälle kräva speciella
lösningar av sitt arbetsproblem,
kan man komma någon vart i denna
mycket stora samhällsfråga.

Trots denna kritik av samhällets hittillsvarande
insatser på detta område
är jag mycket tacksam för att den hjälp
som dessa ännu så länge fåtaliga kvinnor
erhållit, gjorts så omfattande och
effektiv som här tydligen skett, och jag
hoppas att när försöksverksamheten en
gång ytterligare utbygges, det kommer
att ske efter likartade principer.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om den debatt i abortfrågan, som
nyligen hölls här i kammaren. Vill man,
effektivt undanröja sociala, då främst
ekonomiska, skäl till kvinnors abortbegäran,
är det min bestämda erfarenhet
att den hjälp, som då bör ges, skall
vara av ungefär motsvarande omfattning
som i dessa fall. Det räcker inte
med obetydliga höjningar av anslagen
till rådgivningsbyråerna för abortsökande,
där hjälpsummorna i det enskilda
fallet är bagatellartade och för
övrigt enligt gällande bestämmelser kan
ges en kvinna endast om hon bär fram
sitt barn, även om hjälpbehovet kan
vara lika trängande i de fall som beviljas
abort.

Statsrådet Lindström har särskilt betonat
svårigheterna för de äldre och

Tisdagen den 14 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på
arbetsmarknaden

för de sjuka mödrarna. Jag skulle något
vilja uppehålla mig vid de yngre,
friska mödrarna. Jag ser det som en
mycket olycklig lösning, att dessa mödrar,
särskilt de som har två eller flera
barn, på grund av svårigheterna att
ordna barntillsyn under många år bindes
vid att leva helt med hjälp från socialvården.
Det är icke ovanligt, att
det senare kan vara mycket svårt att
förmå en del av dessa kvinnor att gå
ut i förvärvslivet; framför allt kan det
gälla kvinnor med en primärt relativt
dålig arbetskapacitet, vilka man sannolikt
periodiskt fått hjälpa med understöd
också om de varit barnlösa. Men
även för yngre friska och duktiga kvinnor
är det ett handikapp att man ej utnyttjar
de vitala ungdomsåren för att
ge dem yrkesutbildning och arbete.

De ofullständiga familjerna utgör en
stor del av socialvårdens klientel —
från Göteborg uppges de uppgå till 21
procent av samtliga varaktigt understödda.

Under två budgetår har anslaget för
omskolning och yrkesutbildning uppgått
till 200 000 kronor sammanlagt, men
endast 43 kvinnor har åtnjutit denna
hjälp. Med anledning härav skulle jag
vilja fråga statsrådet fru Lindström,
huruvida detta anslag utnyttjats till
fullo, och om så ej varit fallet, varför
detta icke skett, då behovet av denna
hjälp måste vara mycket stort. Vidare
har jag hört sägas, att en statlig institution
icke velat anställa en av dessa
omskolade kvinnor under motivering
att hon var för gammal — hon skulle
ha varit i femtioårsåldern. Jag undrar
i vilken mån samhällsmakterna kan
medverka till att sådant icke förekommer.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Sjövall berörde i
sitt inlägg några väsentligheter i de ensamstående
mödrarnas arbetssituation,

vilka jag vill ytterligare något understryka.
Hon påpekade bland annat svårigheterna
för dessa mödrar att behålla
ett yrke, där arbetstiden inte sammanfaller
med daghemmens öppethållande.

I arbetsmarknadsstyrelsens material av
43 yrkesutbildade och omskolade fall
finns det »lock bara ett fall, en kallskänka,
som har åberopat just detta
skäl för sitt behov av arbetsbyte.

Däremot är hälsotillståndet en mycket
vanlig orsak till önskan att byta arbete.
Fru Sjövall skulle säkerligen som
läkare finna en god överensstämmelse
mellan sina egna iakttagelser och dem
som kan göras på det här aktuella
kvinnomaterialet. Man får alldeles bestämt
intryck av att det olyckliga äktenskapet
är en ohälsosam inrättning.
Påfallande mycket psykoneuroser, nervbesvär,
hjärtfel och dylikt förekommer
hos de kvinnor, som har lämnats ensamma
efter ett äktenskap med en alkoholiserad,
otrogen eller allmänt oansvarig
man. Mera vanliga husmorsåkommor,
fastän måhända förvärrade
genom ett hårt liv, är de klena ryggarna,
som också förekommer i personalakterna,
åderbråck, reumatism och dylikt.

De män, som skymtar i bakgrunden
till de kvinnoöden, vari arbetsmarknadsstyrelsen
har ingripit, är inte av
någon bättre halt: de frånskilda och
ogifta kvinnorna och deras barn får i
allmänhet klara sig utan stöd av f. d.
maken eller barnafadern. Endast 1/s av
dessa rapporteras betala regelbundet
underhållsbidrag, några gör det sporadiskt,
medan flertalet har helt försvunnit
ur bilden och bidragsförskott utgår
för det uteblivna underhållsbidraget. De
ensamstående mödrarnas behov av eget
arbete och en hygglig inkomst är därför
i allmänhet ytterst trängande.

Jag vill också något beröra åldersfaktorn,
eftersom fru Sjövall tagit upp den
saken. Av arbetsmarknadsstyrelsens redogörelse
framgår, att de flesta av ifrå -

Nr 17

14 Nr 17 Tisdagen den 14 maj 1957

Svar på interpellation ang. sjöfartsförbindelserna

gavarande kvinnor är rätt unga. Vs är
under 35 år och bortåt hälften mellan
35 och 50 år. Man förstår inte minst av
detta vilket samhällsintresse det verkligen
är att få ut dessa kvinnor i produktivt
arbete. Såsom socialvårdsfall
skulle de komma att förorsaka kommunerna
utgifter under årtionden framåt.
Ansträngningarna att få dem inpassade
på arbetsmarknaden är naturligtvis
främst betingade av hänsyn till individen
och hennes barn — arbete ger
inkomst, trygghet och bättre andlig balans
— men även ur samhällets ekonomiska
synpunkter är en sådan arbetsplacering
betydelsefull.

Jag vill vidare understryka vad fru
Sjövall yttrade om att arbetsgivarnas
fördomar mot äldre arbetskraft måste
övervinnas. Erfarenheten säger oss, att
dessa fördomar är särskilt accentuerade
när det gäller kvinnor. Att en dansös,
som förekommer i detta material, anses
för gammal att återgå till sitt yrke när
hon fyllt 27 år är måhända fysiologiskt
motiverat, men att det skall vara omöjligt
att uppbringa en elevplats på en
damfrisering för en kvinna som fyllt
36 år förefaller mindre självklart.

Med anledning av fru Sjövalls fråga
vill jag inte förneka, att även myndigheter
som arbetsgivare ibland brustit i
hänsyn och föredöme när det gällt anställande
av äldre kvinnlig arbetskraft.
Jag förstår, att fru Sjövall här syftade
på ett bestämt fall, då en av arbetsmarknadsstyrelsen
omskolad kvinna före
omskolningen fått löfte om anställning
i en statlig institution men sedan
vägrats denna av en ny chef, som hänvisade
till hennes ålder. Sådant är naturligtvis
inte ägnat att befrämja en
liberalare syn på och ett bättre tillvaratagande
av den äldre arbetskraftens
resurser. Den allmänna opinionen
skulle säkert behöva bearbetas till större
förståelse för de medelålders ensamstående
mödrarnas arbetsproblem. Den
kommun handlade föredömligt, vars
fattigvårdsstyrelse nyligen gav ett lån

mellan Gotland och fastlandet

på 10 000 kronor i näringshjälp till en
sådan kvinna, som annars sannolikt blivit
ett socialvårdsfall under återstoden
av sitt liv. Jag menar alltså precis som
fru Sjövall, att stat och kommun bör
gå i täten för utvecklingen härvidlag.

Men ännu är bara början gjord. Jag
kan inte svara exakt på fru Sjövalls
fråga om hur mycket av de 200 000 kronor,
vilka anslagits under två budgetår
för denna omskolningsverksamhet, som
har använts under dessa försöksår. Anslaget
har dock ingetdera året utnyttjats
till fullo. De medel som står till
förfogande är begränsade, det erkännes
— fru Sjövall påpekade det också
— även när de nu kommer att ökas
med 50 procent efter 1 juli i år. Men
arbetsmarknadsstyrelsen säger sig vara
av den uppfattningen, att det ofullständiga
utnyttjandet av anslagen inte beror
på att det inte föreligger några behov.
Orsaken ligger i att det inte är
tillräckligt känt vilka möjligheter ensamstående
mödrar i svårt läge har att
få hjälp av myndigheterna. Jag hoppas,
att fru Sjövalls interpellation skall bidra
något litet till att fästa uppmärksamheten
på dessa möjligheter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
fastlandet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har i en interpellation frågat mig,
om det är min avsikt att vidtaga åtgärder
i syfte att snarast möjligt söka få
till stånd tillfredsställande sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet.

Jag vill erinra om att i interpella -

Tisdagen den 14 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet

tionen upptaget spörsmål tidigare behandlats
i riksdagen, senast vid en interpellationsdebatt
den 16 maj 1956 i
första kammaren. Jag underströk för
egen del vid det tillfället, att det givetvis
ur olika synpunkter är av största
betydelse att sjöfartsförbindelserna mellan
Gotland och fastlandet ordnas på
ett tillfredsställande sätt, men att man
— innan ställning toges till frågan om
eventuella åtgärder från statens sida —
borde avvakta resultatet av det arbete,
som bedreves av den i Visby i januari
1956 tillsatta lokala kommittén. Såsom
interpellanten har sig bekant har denna
kommitté till uppgift att utreda dels behovet
av en eller två nya båtar för Gotlandstrafiken
samt kostnaden därför,
dels ock när och hur en erforderlig
ombyggnad av Visby hamn kunde ordnas.

Enligt herr Svenssons i Stenkyrka interpellation
skulle hopkopplingen av de
ömsesidiga spörsmålen om å ena sidan
storleken av den framtida båtmaterielen
och å andra sidan den planerade utbyggnaden
av hamnen i Visby ha medfört,
att frågan om sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet
kommit i ett sådant läge, att en medverkan
från statens sida framstode såsom
den enda möjligheten att inom en
snar framtid få till stånd en tillfredsställande
lösning av frågan. Denna statliga
medverkan skulle enligt interpellationen
ske genom upptagande av förhandlingar
med den lokala kommittén
och Ångfartygs Aktiebolaget Gotland.
.lag vill härtill framhålla, att — efter en
av bolaget å kommitténs vägnar gjord
och av sjöfartsstyrelsen tillstyrkt framställning
— Kungl. Maj :t enligt beslut
den 1 mars 1957 beviljat kommittén ett
belopp av högst 10 000 kronor för täckande
av kostnaderna för vissa undersökningar
angående nytt fartygsmateriel
och utformningen av trafiken m. m.
Jag finner det naturligt, att några åtgärder
från statens sida utöver vad
som innefattas i nämnda beslut icke

vidtas förrän resultatet av dessa undersökningar
föreligger.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för svaret på min
interpellation.

Denna fråga är, som statsrådet konstaterade,
inte någon ny fråga. Redan
1945 anhöll riksdagen om en allsidig
och förutsättningslös utredning i syfte
att få till stånd bättre sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet.
Den i anledning därav tillsatta »Gotlandskommittén»
rekommenderade 1951,
att en helt ny trafikorganisation skulle
upprättas. Sedan har frågan vid åtskilliga
tillfällen, som statsrådet också
framhöll, påtalats i riksdagen. Framställningar
har dessutom gjorts från organisationer
och näringslivet på Gotland.
I ett remissvar, som nyligen lämnades
av länsstyrelsen på Gotland, underströks
också denna frågas betydelse.
Länsstyrelsen anförde bl. a., att behovet
av en förbättring av sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet
sedan länge är starkt framträdande för
länets befolkning, för vilken rådande
förhållanden i detta avseende varit en
svår belastning, och att en förbättring
av förbindelserna medförande kortare
restid och lägre transportkostnader är
ofrånkomlig, därest Gotland i framtiden
skall kunna bli jämställt med rikets
övriga landskap.

Denna fråga är följaktligen rätt gammal;
man kan kanske säga, att den
snart börjar bli historisk. Den kommitté,
som tillsattes i fjol och vilken
omnämndes av statsrådet i svaret, prövar
frågan om erforderlig ombyggnad
av Visby hamn liksom frågan om båtmaterielen.
Vi är självfallet tacksamma
för det belopp på 10 000 kronor, som
här ställts till kommitténs förfogande.

Nu säger statsrådet, att i avvaktan på

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

Svar på interpellation ang. sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet

resultatet av dessa undersökningar bör
inte nu några ytterligare åtgärder vidtas
från statens sida. Detta resonemang
kan jag förstå, men det må förlåtas, om
man börjar bli litet skeptisk efter de
tolv år som gått sedan riksdagen fattade
beslut om en utredning av denna
sak. Jag tror emellertid, att staten skall
kunna påverka utvecklingen i positiv
riktning utan att det i nuvarande läge
behöver tas några egentliga nya initiativ.

När den lokala kommittén tillsattes,
förutsattes det att handelsministern
skulle ha en rapportör och kontaktman
vid kommitténs överläggningar. Därigenom
borde departementet ha möjlighet
att positivt medverka till att frågans
lösning påskyndas. Jag skulle vara tacksam,
om vederbörande kontaktman från
Kungl. Maj:t och departementschefen
fick sådana direktiv, att överläggningarna
i denna fråga inom kommittén
snabbt kunde leda till resultat. Spörsmålet
om transporterna och trafiken
mellan Gotland och fastlandet är faktiskt
inte mindre än en livsfråga för
gotländskt näringsliv.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 673, av herr Rylander m. fl.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 98—102, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, bankoutskottets
utlåtande nr 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 30,
tredje lagutskottets utlåtande nr 20 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 23.

§ 8

Föredrogs den av fröken Olsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående beredande
av möjlighet för elever i enhetsskolans
åttonde klass att deltaga i konfirmationsundervisning.

Kammaren biföll denna anhållan.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att tillägga till herr Svenssons i
Stenkyrka anförande. Jag vill bara understryka,
att frågan om snabbheten av
kommitténs arbete närmast blir en
kommitténs egen fråga. Någon kontaktman
från handelsdepartementet finns
inte. Däremot sitter en representant för
sjöfartsstyrelsen med i förhandlingarna
och följer kommitténs arbete. Men det
ligger ju i gotlänningarnas eget intresse
att detta spörsmål inte fördröjes utan
att snabba resultat av kommitténs arbete
kan framkomma. Jag har fullt förtroende
för kommitténs egna önskemål
och egna initiativ i det avseendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs den av herr Nilsson i
Bästekille vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Eliasson
angående exporten av fisk till länder
med centraliserad import.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående handläggningen
av uppfinnarärenden inom försvaret.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

§ 11

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 102 och tredje lagutskottets utlåtande
nr 20 skulle i angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan
för kammarens sammanträde om fredag,
den 17 maj. Vidare beslöt kammaren
beträffande föredragningslistan för
morgondagens sammanträde, att främst
bland två gånger bordlagda ärenden
skulle uppföras konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial nr 7—12 och
därefter bevillningsutskottets betänkande
nr 43, ävensom att allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 28 och

29 samt andra lagutskottets utlåtande nr

30 skulle i angiven ordning uppföras
sist på föredragningslistan.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956
och 1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Beneluxländerna,
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 (nr 618) för Nordiska rådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen
m. m.,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud2
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr

getåret 1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt
å Hinseberg i Frövi köping,

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fångvårdsanstalter
i Österåkers kommun, Stockholms
län, och i Rumla stad,

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter,
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 113, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1957/58 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till luftfartslag
m. m.,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
17

Nr 17

Tisdagen den 14 maj 1957

proposition rörande ratifikation av
konvention angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen, och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande dels Statens lånefond för
hästavelns befrämjande jämte i ämnena
väckta motioner,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Understöd åt fiskare.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad

avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

249, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1957/58;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) m. m., såvitt
ej angår författningsförslagen;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till skattetyngda
kommuner, m. m.; och

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; från

bevillningsutskottet:
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

från andra lagutskottet:
nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.; och

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 177, med förslag till lag om
folkomröstning i pensionsfrågan m. m.:

nr 674, av herrar Ohlin och Hjalmarson,

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

nr 675, av herr Pettersson i Dahl
m. fl., och

nr 676, av herr Persson i Växjö m. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 15 maj

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Henning Carlsson,
Huskvarna, under tiden fr. o. m. den
13/5 1957 t. o. m. den 18/5 1957 på grund
av erysipelas ped. sin. är urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjänst, intygas Huskvarna

den 14/5 1957

F. Ljunggren
leg. läkare

Herr Carlsson i Huskvarna beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 13 till och med den 18 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. vissa lämnade uppgifter
om inköp av robotvapen för
svenska försvaret

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Thorsson har frågat
mig om jag kan bekräfta eller dementera
de uppgifter som förekommit i pressen
om att de robotvapen, i fråga om vilka
uppgifter om inköp till svenska försvaret
även återgetts i pressen, i praktiken

skulle innebära första steget mot en utrustning
av försvaret med kärnvapen.

De uppgifter i pressen, som fru Thorsson
torde syfta på, avser det förhållandet
att representanter för det amerikanska
försvarsdepartementet nyligen uttalat
att bl. a. Sverige eventuellt kunde få
köpa vissa typer av fjärrstyrda projektiler.
Många robotar är varken avsedda
för eller kunna förses med atomladdningar.
Men det finns också robottyper
som kan utrustas antingen med vanliga
sprängladdningar eller atomladdningar.

Som bekant utvecklas i vårt land vissa
robotprojekt. Intet av dessa innebär
emellertid utrustning av det svenska
försvaret med kärnvapen.

Den enda anskaffning av robotvapen
som hittills skett från utlandet avser en
pansarvärnsrobot. Denna är ej konstruerad
så att den kan bära en atomladdning,
utan den innehåller sprängämne
av vanlig typ. Eventuella ytterligare
inköp av robotar från utlandet, något
som i och för sig kan vara lämpligt
med hänsyn till våra begränsade resurser,
innebär lika litet som hittills verkställda
köp något steg mot utrustning
av försvaret med kärnvapen.

Härpå anförde

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag ber att till försvars -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. vissa lämnade uppgifter om inköp av robotvapen för svenska
försvaret

ministern få rikta ett tack för svaret på
min fråga.

Avsikten med dess framställande var
icke att därigenom få tillfälle till en deklaration
eller ett principinlägg här i
kammaren i kärnvapenfrågan. Avsikten
var i stället att därigenom få ett auktoritativt
besked ut till en oroad opinion,
att ingenting genomförts eller planerats
i fråga om utrustning av försvaret med
nya vapentyper, som innebär, att riksdagen
i realiteten helt eller delvis skulle
komma att befinna sig i ett tvångsläge,
när ett beslut en gång eventuellt måste
fattas om ja eller nej till svenska kärnvapen.

Efter det att uppgift lämnats om att
möjlighet förelåg för Sverige att få köpa
en del typer robotvapen, fördes diskussion
härom i pressen. Av en del inlägg
i denna diskussion, framför allt på ledarplats
i en av stockholmstidningarna,
verkade det som om man ville inge människor
den uppfattningen, att frågan om
kärnvapen till försvaret härigenom
kommit i ett helt nytt läge och att det
i själva verket redan nu öppnats en
möjlighet till inköp av atomvapen. När
man till denna vilseledande framställning
av själva sakfrågan lägger samma
tidnings ständigt framförda uppfattning
att vårt lands försvar är praktiskt taget
värdelöst utan atomvapen och samma
tidnings likaledes ständiga bagatelliserande
av atomvapnens verkliga karaktär,
så får man bilden av en systematisk
kampanj — som också bedrives på andra
håll — mot en obunden, saklig och
realistisk prövning av denna fråga,
som ju är mänsklighetens största, men
som jag skall undvika att använda några
stora ord om vid detta tillfälle.

Jag vill också erinra om att denna
kampanj för kärnvapen tydligen på åtskilliga
håll utanför våra gränser skapat
intryck av att Sverige redan fattat eller
stode i begrepp att fatta beslut om anskaffande
av sådana vapen eller i varje
fall accepterade argumentet att de måste

anses nödvändiga för försvaret. En sådan
uppfattning om den svenska inställningen
har enligt referat i pressen återgivits
av bland andra den brittiske oppositionsledaren
Gaitskell och den västtyske
försvarsministern Strauss.

Jag är därför tacksam för beskedet,
att vi står helt obundna på denna punkt,
där alla synpunkter måste vägas mot
varandra innan ett beslut i någon riktning
en gång eventuellt måste fattas.

Tillåt mig också, herr talman, att här
ge uttryck för den varma förhoppning,
som vi alla delar, att det vid förhandlingarna
mellan stormakterna skall bli
möjligt att snart finna vägar till en internationell
överenskommelse om nedrustning,
som i första hand inriktas på
kärnvapnen samt upphörande av alla
kärnvapenexperiment.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs den på kammarens bord
liggande motionen nr 674, av herrar
Ohlin och Hjalmarson, och remitterades
denna, såvitt angick Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till Enskild upplysningsverksamhet
vid 1957 års folkomröstning,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos och hänvisades till
behandling av lagutskott följande motioner,
nämligen

nr 675, av herr Pettersson i Dahl
m. fl., och

nr 676, av herr Persson i Växjö m. fl.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—8 och
statsutskottets utlåtanden nr 103—112.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 113, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för bud -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

getåret 1957/58 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten.

Utskottets beträffande detta memorial
gjorda hemställan, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning, bifölls av kammaren,
varefter den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren får jag meddela, att gemensam
votering i denna fråga kommer att
anställas vid början av kamrarnas sammanträden
om fredag, den 17 maj.

Under förutsättning att även den i
jordbruksutskottets memorial nr 29
föreslagna voteringspropositionen kommer
att godkännas av båda kamrarna
blir det vid nämnda sammanträde gemensam
omröstning också i det i detta
memorial avsedda ärendet.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtande nr 20, första lagutskottets
utlåtande nr 28—30 samt
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 24, 25, 26, 28 och 29.

§ 7

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående uppskov
med beslut över vilande förslag till ändrad
lydelse av 22 § 2 mom. och 49 §
2 mom. regeringsformen samt 1 § 2
mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom.
samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen,
ävensom i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 13 april 1957 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 168, vari Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsproto -

kollet över justitiedepartementsärenden
för den 29 mars 1957, föreslagit riksdagen 1)

att beslut över det vid 1954 års
riksdags vårsession såsom vilande antagna
förslaget till ändrad lydelse av
49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 §

2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom.
samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen
skulle uppskjutas till 1960 års riksdag;
samt

2) att beslut över det vid 1956 års
riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 22 § 2 mom.
regeringsformen skulle uppskjutas till
1958 års riksdag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft den
inom andra kammaren i anledning av
propositionen väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionen nr 667 av
herrar Dahlén och Heckscher, vari hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 168 angående uppskov
med beslut om vilande grundlagsändringar
angående vidgade möjligheter
att få till stånd rådgivande folkomröstning».

Utskottet hemställde, att riksdagen
ville besluta att,

1) med bifall till propositionen nr
168 i förevarande del och med avslag
å motionen II: 667, uppskjuta prövningen
av det vid 1954 års riksdags vårsession
såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 § § riksdagsordningen till 1960 års
riksdag; samt,

2) med bifall till propositionen i
förevarande del, uppskjuta prövningen
av det vid 1956 års riksdag såsom vilande
antagna förslaget till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. regeringsformen
till 1958 års riksdag.

Reservation hade fogats till punkten
1) i utskottets hemställan av herrar
Weiland, Ollén, Sveningsson, von Frie -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

sen, Håstad, Hamrin i Jönköping och
Dahlén, vilka hemställt

i första hand, att riksdagen ville, med
bifall till motionen nr II: 6G7, avslå
Kungl. Maj :ts i förevarande proposition,
nr 1G8, framlagda förslag att beslut
över det vid 1954 års riksdags vårsession
såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2
mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen skulle uppskjutas
till 1960 års riksdag;

i andra hand, att riksdagen ville, i
anledning av vad i förevarande del
hemställts i propositionen, för sin del
besluta alt uppskjuta prövningen av berörda
såsom vilande antagna förslag
till 1958 års riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det är ett exceptionellt
förslag som kammaren i dag har att ta
ställning till. Det har praktiskt taget inte
förekommit i modern tid i Sverige att
regeringen föreslagit ett uppskjutande
av det definitiva antagandet av ett vilande
grundlagsförslag. Det har visserligen
förekommit, men då har det varit
sådana exceptionella undantag, att vi nu
verkligen har anledning att fundera
över saken. Jag skall dock inte gå in
mera på den sidan, eftersom jag vet att
herr Håstad kommer att ta upp den frågeställningen.

över huvud taget är det ett sällsamt
ärende vi har att behandla. Det var
inget förhastat beslut riksdagen fattade
1954, då den bestämde sig för en
minimiutbyggnad av folkomröstningsinstitutet,
och därför är det så mycket
egendomligare att vi i dag skall behandla
ett förslag om att även denna
minimiutbyggnad skall uppskjutas. Reglerna
om den minoritet, som skall ha
rätt att påyrka folkomröstning följer det
försiktigaste av alla de förslag som
framkom. Kravet på införande av beslu -

tande folkomröstning är avvisat, till och
med av beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor, även om det fanns förståelse
för detta bland både socialdemokrater
och bondeförbundare.

Vi har också haft många anhalter på
vägen fram till dagens mål, anhalter som
verkligen borde ha givit alla som har
sysslat med ärendet möjlighet att i tid
överväga, om det fanns anledning till
iritik mot det förslag till grundlagsändring
som föreligger. Förslaget är
verkligen inte förhastat. Jag skall helt
kort bara ange rubrikerna på anhalterna.

Den första anhalten var när riksdagen
själv i en skrivelse till Kungl. Maj:t hade
begärt en utredning i saken. Folkomröstningskommittén
arbetade grundligt,
och enigheten om minimiutbyggnaden
var där total.

Den andra anhalten var Kungl. Maj :ts
proposition, där denna minimiutbyggnad
till slut fixerades.

Den tredje anhalten var utskottsbehandlingen.
Ingenting av den kritik mot
utbyggnaden av folkomröstningsinstitutet,
som vi i dag får se, framfördes i det
sammanhanget.

Den fjärde anhalten var behandlingen
i kamrarna, då riksdagen godkände
förslaget.

I fjol hade konstitutionsutskottet som
en femte anlialt enligt den oskrivna lag
som finns, möjlighet att studera det vilande
grundlagsförslaget och bedöma,
om det fanns anledning att framlägga
ytterligare ett vilande förslag. Konstitutionsutskottet
fick en påminnelse om
denna möjlighet genom en motion, som
föreslog en parallell formulering. Motionen
rörde endast formerna för hur
beslut skulle fattas och hade ingenting
med beslutet som sådant att göra.

Utskottet avvisade förslaget. Man ville
heller inte ta upp andra punkter än de
i motionen framförda. Nej, det hela var
bra.

I år hade justitieministern i propositionsförteckningen
av den 11 januari

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

meddelat att tillämpningslagen för folkomröstningsinstitutet
skulle komma den
28 februari. Jag förmodar att ett sådant
meddelande inte lämnas utan att man
vet något om sina avsikter. Den 13 mars
— och det är den sjunde anhalten på
vägen — förklarade justitieministern på
min fråga här i kammaren, att det nog
skulle komma ett förslag till tillämpningslag,
men han beklagade att det blivit
något försenat. Den 26 mars kom sedan
meddelandet att behandlingen av
den vilande grundlagsändringen skulle
uppskjutas. Jag måste säga att det är 13
dagar av snabbt stigande klarhet. Man
hade haft år på sig för att överväga
dessa ting, och sedan kommer man på
13 dagar — jag antar att tidrymden väl
i verkligheten var ännu kortare — till
insikt om att det hela skall skjutas på
framtiden och säger: Vi kan inte nu
föreslå riksdagen att antaga detta vilande
grundlagsförslag. Ibland är man
väldigt snabb, måste jag säga.

Hade herr Zetterberg på dessa 13 dagar
kommit till en ny klarhet och sagt
ifrån: Nej, vad jag föreslog 1954 är fel,
och nu kräver jag att ärendet bordlägges!
Ingen tror att det gått till på det
sättet. In på arenan trädde den socialdemokratiska
partistyrelsen, och då
fick herr Zetterberg rätta sig efter den.
Om han finner behag i sin roll eller ej
får han ju själv avgöra. Mot bakgrunden
av vad han sade den 13 mars kan
det såvitt jag förstår inte vara så särdeles
angenämt för honom att få lägga
fram en proposition som helt går emot
hans tidigare ställningstagande.

Vad anför man då i propositionen
såsom skäl för det nya läget? Jo, man
säger för det första, att erfarenheterna
från folkomröstningen beträffande högertrafiken
bör ge anledning till viss
återhållsamhet. De erfarenheterna är
ju, måste jag säga, i det minimalaste
laget. Jag skall inte utbreda mig mera
på den punkten.

För det andra säges det att man under
de förberedande arbetena med den

nu aktuella tillämpningslagen kommit
underfund med angelägenheten av ett
uppskov. Det var den 13 mars herr Zetterberg
förklarade att förberedelsearbetet
framskridit så långt, att han trodde
att tillämpningslagen skulle komma att
framläggas i år. I skrivelsen till författningsutredningen
sades litet mera.
Där framgår att man verkligen hade en
negativ inställning till folkomröstningsinstitutet
över huvud taget. Det heter
där: »Det demokratiska styrelseskicket
innebär, att den yttersta ansvarigheten
och makten i samhället skall ligga hos
folket. Men detta behöver icke nödvändigtvis
ske i den formen, att medborgarna
direkt och omedelbart skall tillkännage
sin mening i olika frågor. Ett
dylikt system är historiskt sett ofta förbundet
med mera primitiva och okomplicerade
samhällsförhållanden.»

Var det någon som hörde uttrycket
»primitiva och okomplicerade samhällsförhållanden»? Man

kan jämföra detta med vad regeringen
sade 1954, då den intog en positiv
inställning till den ifrågasatta utvidgningen
av folkomröstningsinstitutet:
»Den omständigheten att en demokratisk
stat måste bygga sin författning
på det representativa systemet utgör
emellertid icke något hinder för att folket
direkt medverkar i vissa särskilda

frågor.---En viss utbyggnad av

folkomröstningsinstitutet kan vara ägnad
att ytterligare befästa vår demokratiska
styrelseform.»

Uppenbart är, att det är två skilda
tungor som här talar. Jag skall göra en
jämförelse till. År 1954 sade man så
här: »Även om många lagförslag och
andra riksdagsfrågor tvivelsutan är
mycket svårbedömda för den enskilde
valmannen, hur politiskt allmänintresserad
han än må vara, bygger de emellertid
ofta på vissa huvudprinciper, till
vilka det kan vara lättare att taga en
mera bestämd ställning.»

I år göres följande uttalande: »En
folkomröstning kräver en stark förenk -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ling och tillspetsning av frågeställningarna.
Den möjliggör icke ett mera nyanserat
ställningstagande till förutsättningarna
för reformer och de ekonomiska
konsekvenserna härav.»

Nu är det alltså svårt för vanligt folk
att ens ta ställning till och begripa huvudprinciperna.
Tyvärr måste jag säga
att uttalandena i direktiven till författningsutredningen
inte kan tolkas på annat
sätt än att man är direkt negativt
inställd till folkomröstningsinstitutet
över huvud taget. Den fråga, som jag
då skulle vilja ställa och som det vore
rätt intressant att få besvarad, är: Har
socialdemokratien verkligen nu på dessa
13 dagar svängt över så mycket, att
man är negativ till denna utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet över huvud
taget? Det verkar nästan så, att döma
av socialdemokratiens uppträdande i
den aktuella folkomröstningsfrågan.

Det är då på sin plats att ställa ytterligare
en fråga, som ofta framställts i
samband med folkomröstningsdiskussionerna:
Skulle det svenska folket, som
enligt socialdemokratien har så svårt
att fatta det väsentliga i en frågeställning
vid en folkomröstning, ha så mycket
lättare att i samband med ett val ta
ställning till exempelvis statlig inblandning
på arbetsmarknaden i fråga om
arbetsersättningen? I ett val uppkommer
ju en rad frågor, inte bara en enda.
Självfallet skulle folk inte ha lättare att
bestämma sig vid ett val. Ändå kan vi
vara säkra på att socialdemokratien om
vi inte från oppositionens sida hade
drivit igenom en folkomröstning i pensionsfrågan
ansett sig ha fullmakt att
genomföra det lagförslag om pensionering,
som socialdemokraterna arbetar
för. Det skulle inte ha generat dem det
minsta. Men hur går detta ihop? Det
går inte ihop alls. Tyvärr tycker jag,
herr talman, att det uppträdande man
här sett inte är annat än ett erbarmligt
försök att slingra sig ifrån den otrevliga
nödvändigheten att fråga folket.
Att det sedan finns frågor, som inte

lämpar sig för folkomröstning, är vi
alla överens om. Det beklagliga är alt
också bondeförbundet tydligen här har
följt med i svängarna. Herr Hedlund
har inte haft några som helst skrupler
i detta avseende.

När nu socialdemokratien stod inför
möjligheten att det skulle bli folkomröstning
i pensionsfrågan, greps man
tydligen av panik. Partistyrelsen inkallades.
Man trodde sig ha en möjlighet
att undgå folkomröstningen genom att
det inte skulle gå för oppositionen att
få med sig de åtta bondeförbundare i
första kammaren som behövdes för att
uppnå den minoritet, som enligt det
nya förslaget kan genomdriva en folkomröstning.
Om man skall tro tidningsuppgifterna
skickades herr Skoglund i
Umeå ut för att fråga bondeförbundets
riksdagsgrupp. Beskedet var tydligen
nedslående; man kunde enligt vad tidningarna
sade inte vänta sig att det inte
skulle finnas åtta bondeförbundare i
första kammaren som var för en folkomröstning,
och det skulle sålunda
nog bli en sådan.

När det alltså stod klart att det inte
gick att undgå en folkomröstning förvandlade
herr Erlander sig själv till en
generös man. Han förklarade, att nu
skall vi vara generösa mot oppositionen
och gå med på en folkomröstning.
Vad skall man kalla ett handlande, där
en person, som begriper att han inte
kan undgå en sak, säger att han skall
vara generös och gå med på det hela?
Herr talman! Jag skall avstå från att
karakterisera detta; jag tror att ett sådant
handlande karakteriserar sig självt.
Att det inte har så mycket att göra med
demokratiska värden och det man väntar
sig av en statsminister i ett sådant
sammanhang är i alla fall uppenbart.

Varför beslutade man sig då för att
det skulle bli en folkomröstning enligt
den nu gällande lagen? Jo, självfallet
sade man sig, att om minoriteten får en
chans att besluta om folkomröstning, så
har den samtidigt möjligheter att på -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

verka frågeställningen, och då kan det
ju bli en frågeställning som man själv
inte tycker om. Vi måste, sade sig socialdemokraterna,
se till att frågorna
blir sådana som vi vill ha dem. Att
man fullföljde den tankegången vet
kammarens ledamöter.

Den enda möjligheten var alltså att
uppskjuta antagande av det vilande
grundlagsförslaget. Nu säger man sig
ha gjort en upptäckt i detta sammanhang.
Man säger att det visat sig, att
enligt den nya lagen kunde flera frågeställningar
beslutas. En socialdemokratisk
tidning i Småland har sagt: »Riksdagen
upptäckte ej lapsus om folkomröstning.
» Ja, så kanske man kan säga,
om det nu var en lapsus, något som
vi kan diskutera vid ett annat tillfälle.
Men lika mycket förhåller det väl sig
så, att regeringen inte begrep detta. Och
hade inte denna sak påpekats? Jovisst,
i utredningens betänkande sades, att
om inte enighet kan uppnås, så måste
man tänka sig alternativa frågeställningar.
Justitieministern gick så långt i
propositionen att han sade, att minoritetens
rätt även måste gälla att i kammaren
få igenom en återremiss till utskottet,
om inte enighet beträffande
frågeställningen kunde uppnås. Upptäckten
att det kunde bli delade meningar
om hur frågorna skulle ställas
är alltså verkligen inte gjord den 26
mars av den socialdemokratiska partistyrelsen.
Det visste vi långt förut.

Men sedan är det ju uppenbart att
det verkligen är önskvärt, att man kommer
överens om frågeställningarna. På
den punkten hoppas jag att det inte har
rått några delade meningar. Vem är det
som har huvudansvaret i ett sådant
sammanhang? Ja, det är självfallet den
person som åtagit sig att vara statsminister.
Det är han som åtagit sig att försöka
sammanjämka de olika intressena
hos folket. Är han samtidigt partiordförande,
får han försöka glömma det i
detta sammanhang. Tyvärr måste jag
säga att det förefaller som om herr Er -

lander i detta sammanhang skulle gå
till historien som socialdemokratisk
partiordförande och icke som landets
statsminister.

Jag kan inte se att någonting inträffat
som nödvändiggör för riksdagen att
fatta ett så exceptionellt beslut som att
uppskjuta antagande av ett vilande
grundlagsförslag. Med anledning härav,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! I likhet med herr Dahlén
skall jag be att få börja med ett par
historiska data.

1948 stod — alltsedan 1917 — i det
socialdemokratiska programmet kravet
på folkomröstning. Vid samma års riksdag
väcktes från alla de fyra övriga partierna
motioner om utvidgning av 1922
års svenska folkomröstningsinstitut, vilka
bifölls och ledde till en skrivelse.
Först 1950 tillsatte regeringen utredningskommittén.
Det ligger nära till
hands att misstänka att uppskovet berodde
på att man inte önskade få frågan
färdig till 1952 års riksdag, detta
så mycket mer som denna kommitté
även fick den intrikata frågan om valsättet
på sin lott.

1954 framlade regeringen, sedan riksdagen
1953 tämligen enhälligt hade beslutat
om en ny skrivelse i frågan, det
förslag till grundslagsändring, som nu
föreligger vilande. Som vi erinrar oss,
sade regeringen dock samtidigt nej till
en sådan utvidgning av folkomröstningsinstitutet,
som skulle innebära att
även någon form av beslutande folkomröstning
införlivades med vår offentliga
rätt. 1954 på hösten förklarade regeringen,
när den utfärdade direktiven till
författningsutredningen, att folkomröstningsfrågan
— som det hette — »givetvis»
inte skulle tas upp, eftersom den
var principiellt löst genom 1954 års beslut.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Vi fick sedan ytterligare en kommitté,
som skulle utreda frågan om finansieringen
av referendumkampanjen. Denna
kommitté var ganska ensidigt sammansatt
— den bestod av en enda man,
nämligen direktör Malmström. Visserligen
var några personer uppkallade för
att på direktör Malmströms frågor tillkännage
sina meningar, men ingen av
dessa meningar fick komma till synes i
utlåtandet. Någon reservationsrätt eller
rätt att göra uttalanden förlänades inte
dem, som på detta sätt tillfrågades.

I början av innevarande års riksdag
kom så meddelande om att en proposition
var att vänta rörande den i grundlagsändringen
förutsatta tillämpningslagen.
Som herr Dahlén nyss framhöll,
upprepade justitieministern i mars i
denna kammare att denna proposition
skulle komma. När konstitutionsutskottet
i februari beslöt att ligga på grundlagsfrågan,
till dess tilläggspropositionen
framlagts, fanns det i utskottet ingen
som förutsatte annat än att regeringen
skulle stå för sina utfästelser. Men
sedan har plötsligt på ett per veckor
denna nya situation inträffat.

Jag tror att reflexionerna om denna
händelsekedja gör sig själva. Allt det
värdefulla som justitieministern trots
sin tveksamhet ändock ville se i folkomröstningsinstitutet
— enligt sina uttalanden
i propositionen 1954 och i debatten
då — har nu plötsligt liksom fördunstat.

Sedan vill jag säga några ord även om
hondeförbundet. År 1948 begärde ledande
bondeförbundare, företrädda nu i regeringen,
en utvidgning av referenduminstitutet
till att omfatta även beslutande
folkomröstning. Herr Wahlund, som
var partiets representant i kommittén,
uttalade sig på samma sätt som herr
Bergvall och jag 1952, med undantag av
en mindre ändring i en detaljfråga.
Han förordade m. a. o. även beslutande
referendum. Men 1954 var man inom
bondeförbundet beredd att släppa tanken
på beslutande folkomröstning, och

i dag är man även beredd att villigt och
glatt gå med på förslaget om uppskov.

Man kan tryggt säga att det i historisk
tid sällan har förekommit så många jag
vill säga kavalleriliknande frontförskjutningar
i en fråga av så stor principiell
betydelse som frågan om folkomröstningsinstitutet,
när det har gällt
två så stora partier som de nuvarande
regeringspartierna.

Det bör också tilläggas — och herr
Dahlén har redan varit inne på det —
att det uppskov som justitieministern
och regeringen nu begärt med behandlingen
av det vilande grundlagsändringsförslaget,
alltså samma ändringsförslag
som regeringen framlade 1954,
är någonting absolut exceptionellt i vår
politiska historia efter 1809. Det finns
icke något exempel på liknande fall. Ja,
det finns över huvud taget inget exempel
på regeringsingripanden för uppskov,
annat än när detta har varit betingat
av en s. k. kombinerad lagstiftning,
d. v. s. att en tillämpningslag först
skall antagas, innan grundlagsändringen
genomföres. Men även sådana exempel
är ytterligt få. Vi har ett av de få exemplen
när det i år gäller regeringsrätten.
Jag har inte kunnat finna att någon regering
sedan 1812 av politiska eller
andra skäl över huvud taget har begärt
uppskov med en grundlagsändring, och
den gången berodde det på arbetsöverbelastning
i riksdagen. Att regeringen
vid 1850 års riksdag var mycket ointresserad
för det representationsförslag som
tidigare förklarats vilande, förklarar
bl. a. den förändring av regeringens
sammansättning som under tiden skett.

Det kan inte vara yttre händelser som
varit avgörande för regeringens omsvängning
i detta fall, händelser som
kan förklara att regeringen nu så hasteligen
har ändrat ståndpunkt. Snarast
har det varit så, som herr Dahlén redan
nämnt, att vi nu har att göra med en
principiell sinnesändring från regeringens
sida i denna fråga. Såvitt jag kunnat
finna har regeringen i den ytterligt

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

magra propositionen anfört eller åtminstone
antytt blott två skäl för omsvängningen.

Det första skälet är de erfarenheter
som skulle ha vunnits av 1955 års folkomröstning
i trafikfrågan. Den omröstningen
gav, som det heter, inga möjligheter
»till ett mera nyanserat ställningstagande».
Jag vill framhålla att det
rådde tveksamhet — inte hos mig, men
än mer hos många andra — om lämpligheten
av att arrangera en folkomröstning
i högertrafikfrågan. Jag tror
att denna tveksamhet var befogad, om
man ser på antalet röstande den gången.
Visserligen röstade något över 50 procent,
men denna siffra ligger långt under
den som uppnås vid s. k. fakultativa
referenda i Schweiz, alltså vid sådana
referenda som folket begär och som
vårt konsultativa referendum närmast
kan jämföras med. Man såg med andra
ord klart att nämnda referendum icke
berörde en fråga, som var något livsintresse
vare sig för alla motorfordonsägare
eller för de bil- och motorcykellösa
människorna här i landet. Men
det väsentliga är väl, herr justitieminister,
att utgången av folkomröstningen
1955 aldrig lämnade rum för tvekan om
folkmeningen då. Ty även om något tiotal
procent fler röstande hade noterats,
så var ju ändå nej-segern så deciderad,
att något tvivel om vad folket den gången
tyckte inte kunde råda. Och dessutom
är det ytterligt egendomligt att
man plötsligt kastar fram att folkomröstningsinstitutet
skulle vara behäftat
med den svagheten att det inte tillåter
nyanserade omdömen. Det kravet har
väl aldrig någonsin ställts på ett folkomröstningsinstitut!
Det verkar att vara
ett något sent rest krav från justitieministerns
sida. Vad är det för nyanserat
omdöme som skulle ha varit möjligt att
pejla fram i folkdjupet beträffande höger-
och vänstertrafik? Finns det i trafikfrågan
flera alternativ än höger och
vänster? Känner justitieministern till
någon frihet att färdas för vissa på ett

sätt och för andra på ett annat? Här
torde det vara fråga om en rent kontradiktorisk
motsättning, varför talet om
nyansering är för mig i detta sammanhang
obegripligt.

Här har man anfört som det andra
skälet att man bör ha ytterligare erfarenhet
efter den folkomröstning som
skall hållas i höst. Man ställer då för sig
frågan: Hur skulle en folkomröstning i
folkpensionsfrågan anordnad enligt de
metoder som föreslogs av 1954 års kommitté
ha utfallit i jämförelse med den
folkomröstning enligt 1922 års regler,
som nu skall komma till stånd? Jag kan
tänka mig tre alternativ. Den första förutsättningen
är att socialdemokraterna
skulle vidhållit sitt motstånd »to tlie
bitter end», och att alltså en folkomröstning
kommit till stånd endast genom
beslut av höger och folkpartister
med biträde av åtta bondeförbundare.
I detta tänkta fall skulle, såvitt
jag kan förstå, bondeförbundet rent
politiskt krävt att få sitt alternativ igenom.
Resultatet hade blivit att högern
och folkpartiet å ena sidan och bondeförbundet
å andra sidan hade måst ena
sig om en frågeställning; eljest hade de
erforderliga 50 rösterna i första kammaren
ej kunnat nås. Socialdemokraterna
skulle då enligt den utformning
kommittén föreslog ha varit berättigade
att framlägga sitt eget alternativ.
Vi hade då fått tre alternativ, utformade
alla under medverkan av dem som varit
intresserade av sina egna förslag.

Vi har ett annat, tänkbart alternativ
— fortfarande naturligtvis under förutsättning
att bondeförbundet velat
medverka till en folkomröstning — och
det är att socialdemokraterna gått emot
men att högern, folkpartiet och bondeförbundet
enats om en folkomröstning
blott om obligatoriet. I så fall hade socialdemokraterna
fortfarande haft rätt
att komma med sina egna alternativa
frågor, om de på något sätt känt sig
kränkta av att deras eget förslag på detta
sätt sköts fram som det för närvaran -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

de mest aktuella, eftersom det företrätts
av det största regeringspartiet.

Det tredje alternativet hade varit att
alla partier skulle ha varit intresserade
hela tiden för en folkomröstning. Då är
det ovisst huruvida bondeförbundet
skulle ha stött den ena eller andra formuleringen.
Situationen hade i sådant
fall varit exakt den som vi nu har för
handen, ty högerns och folkpartiets röster
skulle ju så länge kravet på en tredjedel
vidhålles icke räckt att utforma en
egen fråga.

Jag har bara velat framföra detta i
diskussionen om det ena eller det andra
systemet för att säga, att resultatet i det
andra eller det tredje fallet skulle ha
blivit ungefär detsamma som nu, men
att i det första fallet varje parti skulle
ha haft en möjlighet att påverka utformningen
av frågeställning för dess eget
förslag.

Talet om svårigheterna vid frågeställningen
i en utvidgad konsultativ folkomröstning
där en minoritet av 50 + 77
äger rätt att påkalla omröstning, kan
jag förstå, eftersom ju det konsultativa
folkomröstningssystemet framkallar
dessa svårigheter. Men jag kan inte förstå
att detta tal nu skulle ha någon större
aktualitet än det hade 1954. Jag vill
nämligen framhålla för kammarens ledamöter
att knappast något problem
diskuterades så intensivt i 1950 års
kommitté som utformningen av proceduren
för fastställande av frågorna.
Om två ting var denna kommitté fullständigt
enig. 1 enigheten ingick följaktligen
också nuvarande kommunikationsministern,
herr Gösta Skoglund
i Umeå, liksom ordföranden, landshövdingen
Karl Johan Olsson samt numera
avlidne kammarledamoten Wallentheim
och professor Wahlund. Det
var två ting som aldrig ställdes under
diskussion: för det första riktigheten
av att den grupp som kan mobilisera
50 + 77 skall ha rätt att utforma sina
egna frågor och för det andra att varje
annan grupp för att t. ex. motverka

missbruk från minoritetens sida skall
ha rätt att ställa kompletterande frågor.
Den som läser betänkandet från 1954
blir fullkomligt klar över att dessa principiella
synpunkter aldrig någonsin var
under diskussion utan betraktades —
det vill jag säga — som axiomatiska. Att
med utgångspunkt från denna huvudregel
sedan utforma den formella delen
på ett klargörande och motsägelselöst
sätt är ett tekniskt problem, som
naturligtvis vållar vissa besvär. Men
jag vill i detta sammanhang framhålla,
att detta inte har något avseende på
grundlagsbestämmelserna, utan det är
ju fråga om regler, vilka antingen kan
finnas som en rekommendation, som
allmänt accepteras, eller också, såsom
jag ifrågasatt, regleras i riksdagsstadgan,
över vilken riksdagen ju själv har
att bestämma. Vi ägnade två å tre månader
åt dessa frågor, och justitieministern
har ju redovisat detta i 1954 års
proposition, visserligen kortfattat men
fullt korrekt. Justitieministern har
t. o. m. i ett avseende byggt upp saken
på ett sätt, som inte rönte någon gensaga
från utskottets sida. Regeringen
hade haft tillfälle att under två år — ty
det dröjde så länge, innan 1954 års
förslag lades fram — grunda över och
granska dessa ting, och det gjorde regeringen
åtminstone delvis, såsom framgår
av 1954 års proposition.

Nu skall emellertid ingen komma
och säga, att vi från vår sida försökt
dölja, inte de principiella linjerna, ty
därom har ju fullständig enighet rått,
utan de rent formella svårigheterna att
i lagtext utforma dessa bestämmelser i
riksdagsstadgan. Jag anser mig berättigad
att nämna, att jag, när frågan diskuterades
i konstitutionsutskottet år
1954, ville fästa konstitutionsutskottets
uppmärksamhet på dessa problem, men
jag talade fullkomligt för döva öron.
Ingen var det minsta intresserad, och
jag erinrar mig att även den av mig
eljest så oerhört högt värderade herr
Fast vid detta tillfälle satte tummen

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ned. Jag föreslog nämligen, att det skulle
skrivas in något i utlåtandet om att
dessa regler skulle närmare utformas i
riksdagsstadgan.

Jag tog mig då friheten att dra upp
problemet i debatten här i kammaren,
och den delen av mitt anförande upptar
ungefär en spalt i protokollet från
år 1954. Jag skall nu inte citera mig
själv — var och en som är intresserad
kan ju ta del av yttrandet. Vad jag säger
är att vi velat från början få hela
detta problem så allsidigt diskuterat
som möjligt men att vi då inte rönte något
som helst intresse från vare sig
utskottets eller riksdagens sida. Jag betonar
emellertid än en gång: detta är
frågor som inte rör lydelsen av det nu
vilande grundlagsförslaget, utan det är
problem som rör riksdagsstadgan. Jag
kan ju tillägga, att jag vid riksdagens
början i år också väckt en motion om
att riksdagsstadgan skulle kompletteras
i dessa hänseenden, en motion som man
har skjutit på i utskottet i avvaktan på
utgången av grundlagsfrågans behandling.

Kanske skall jag också nämna, att
folkomröstningskommittén räknat med
möjligheten av alternativa folkomröstningar.
Det finns ju en paragraf i den
av kommittén föreslagna lagen, som
just talar om alternativa folkomröstningar
och där det framliålles, att om
sådana anordnas, skall de utformas så,
att den röstberättigade äger rätt att
rösta »ja» på blott ett av alternativen.

En annan sak är —- det hör inte direkt
hit, utan vi får måhända diskutera
det närmare om någon vecka — att det
kan råda delade meningar, huruvida en
alternativ folkomröstning är att föredra
framför folkomröstning som rör ett enda
ting. Personligen tror jag — det
vill jag gärna säga — att på det hela
taget är det till den största fördelen
för referenduminstitutet, om folkets
ställningstagande begränsas till så att
säga ett alternativ i taget och i detta
fall, eftersom socialdemokraterna är det

starkaste regeringspartiet, synes det mig
ha varit naturligast, att röstningen fått
gälla obligatorium eller inte. Faller detta
förslag — och finns det flera förslag i
bakgrunden att välja mellan — vid en
folkomröstning, har det ju uppstått en
helt ny situation, och då får frågan
omprövas med anledning av den uppkomna
situationen. Det kan ju tänkas,
att en röstning behöver företas rörande
ett nytt alternativ men det kan
också tänkas, att det nya läget anvisar
en lösning, som kan vinna anslutning
av mycket störa grupper, kanske av en
stor majoritet.

Denna erosionsmetod — alltså metoden
att eliminera ett förslag i taget —
är den metod, som faktiskt alla folkomröstande
stater har använt sig av
och som de har erfarenhetsmässigt funnit
vara den bästa. I Sverige finns, i
varje fall hos regeringen och dess anhängare
tycker jag, ett visst förakt för
alla utländska erfarenheter på detta
område. Jag vet inte om detta förakt
är helt på sin plats, ty någon erfarenhet
har ju dock dessa länder att
bjuda. När jag talade med den socialdemokratiske
ledaren i Schweiz om referendum,
fällde han det yttrandet, att
den andra lösningen i Schweiz — den
som nåddes sedan ett förslag hade avvisats
av folket — alltid hade varit den
bästa enligt hans mening, detta även
om någon gång socialdemokraterna lidit
nederlag i första omgången.

Nu vill jag med detta alls inte ha sagt,
att inte den situationen kan uppstå, att
den enda utvägen är att ställa upp mer
än en fråga, kanske som i detta fall tre
frågor. Men vad som härvidlag är riktigt
och klokt kan vi ju inte få svar på
förrän i höst, och när man som statsministern
börjar tala om dessa 40 procent
som tillräcklig bas för en proposition
är det inte något gynnsamt löfte
för det konsultativa folkomröstningsinstitutet.

När folkomröstningskommittén sysslade
med denna fråga och skulle räkna

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

upp de problem, som kunde tänkas bli
föremål för folkomröstning, så nämndes
bland annat statskyrkan och motboken.
Detta framkallade då ett visst
missnöje från justitieministerns sida,
och han yttrande här i riksdagen: »Varför
skall man inskränka sig till sådana
ting som höger- och vänstertrafik eller
motbok? Det bör väl kunna gå bra att
rösta om dessa frågor, men man kan naturligtvis
också få fram andra och mera
ingripande spörsmål. Det finns säkert
många och viktiga principfrågor om
samhällets omdaning, om den ekonomiska
maktens placering i olika sammanhang
— hos samhället eller hos de
enskilda — som det vore angeläget att
få höra det svenska folkets mening om.
Jag hoppas alltså att den rådgivande
folkomröstning, som riksdagen väl nu
kommer att besluta om, skall komma
till praktisk användning och därigenom
visa sig bli till praktiskt gagn för demokratien.
»

Nu har vi här ett förslag att rösta om
som gäller något annat än höger- och
vänstertrafik eller motbok. Nu får vi
rösta om en för alla människor ingripande
samhällsfråga. Justitieministern
har blivit bönhörd, såvitt jag har förstått.
Men då har man först rest motstånd
mot folkomröstningen och sedan
har regeringen gjort denna vändning
och begagnat sig av den taktiska möjligheten
till ett uppskov, och äntligen
hänskjuter man frågan till folkomröstning.

Jag kan inte undgå, herr talman, att
finna att det ligger partitaktik i detta
tillvägagångssätt. Jag kan inte finna att
några andra skäl kunnat anföras eller
kan verka trovärdiga.

Vi inom högern har i en begränsad
utvidgning — jag betonar detta: en begränsad
utvidgning — av referenduminstitutet
sett en fördjupning av folkrättigheterna.
Jag trodde — att döma
av många uttalanden av socialdemokrater
och från regeringsbänken 1953 och
1954 — att man inom alla partier var

ganska ense om att betrakta frågan om
en utvidgning av folkomröstningsinstitutet.
på detta sätt. Som det så många
gånger har framhållits från vårt håll
kan ju referenduminstitutet åter ge
medborgarna i vår tid, med en tilltagande
partidisciplin och ökad makt
för organisationerna, en plats inom det
svenska samhället. Folkomröstningsinstitutet
kan vara ägnat att medverka till
att skapa klarhet om folkmeningen i
frågor, där meningarna skär tvärs igenom
partierna, så att dessa inte är något
representativt uttryck för folkmeningen.
Folkomröstningsinstitutet kan
användas för att ge väljarna rätt att uttala
en mening utan riksdagsupplösning,
när frågorna — som delvis i detta
fall — inte var aktualiserade eller preciserade
vid valet. Slutligen — därom
hoppas jag att vi väl ändock är samstämda
— kan det också bidra till att
öka det politiska intresset hos vårt folk
och framför allt också skärpa det politiska
ansvaret hos de enskilda medborgarna.

Allt detta har vi velat förbinda med
folkomröstningsinstitutet trots att vi
givetvis förstår, att folkets utslag ibland
kan bli hinderligt även för de uppfattningar
som vi företräder. Men i den
taktiska manövrering, som denna fråga
varit utsatt för alltsedan 1948, kan vi
inte utläsa hos socialdemokraterna eller
hos bondeförbundarna annat än ett ytterst
svalt intresse för saken, ett intresse
som uppenbarligen har ännu mer
svalnat genom årets ställningstagande,
trots allt vad som sagts i 1954 års proposition
och vid andra tillfällen. Jag
kan inte hjälpa att jag också finner att
regeringen i denna fråga har visat brist
på den samförståndsvilja, som man väl
ändå betraktar som något väsentligt
när det gäller utformningen av vår demokratis
arbetsformer.

Nu har de politiska ledarna och de
politiska intressena föranlett detta uppskov,
som naturligtvis kan innebära
endast ett uppskov, tydligen till 1960,

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

men som också såvitt jag förstår kan innebära
ett långsamt avdagatagande av
det 1954 av regeringen själv framlagda
reformförslaget. Justitieministerns personliga
ställningstagande i denna fråga
är mig obekant. Jag måste ändå säga
att det är märkligt att samme justitieminister
och samma regering gör dessa
uttalanden, och jag vill än en gång understryka,
att detta är någonting utan
precedens, utan prejudikat i vår tidigare
parlamentariska historia.

Även om det, herr talman, är känt att
vi inom högern — och jag förmodar att
det är på samma sätt inom folkpartiet
— skulle ha önskat ytterligare någon
utvidgning av folkomröstningsinstitutet
utöver vad som beslöts preliminärt vilande
1954, så har vi emellertid i det
av regeringen då framlagda förslaget
sett en viktig etapp på vägen att förvandla
vårt folkomröstningsinstitut till
en verklig folkrättighet, och därför har
vi accepterat förslaget. I den delen har
såvitt jag förstår ingenting inträffat,
som kan rubba vår principiella uppfattning,
och vi förstår inte den statskonst,
som nu tydligen går ut på att
regeringen själv bekämpar sitt eget
förslag.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den från vårt håll avgivna
reservationen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! De strategiska rörelser
med framstötar och motstötar, som så
livligt förekommit under detta års riksdag,
och de inre motiv, som kan ha
föranlett dagens situation, har jag ingen
lust att yttra mig om. Jag vill bara påpeka
att i vår riksdag har vi varit
många som undan för undan har fått
klart för oss, att det föreliggande grundlagsförslaget
lider av uppenbara brister,
som inte bara finge repareras genom
ändringar i tillämpningslagen
o. s. v., utan som sammanhänger med
lagförslaget självt och kräver ändringar
i detsamma.

Därför har vi ansett att om man
skulle ha en folkomröstning efter den
nyantagna lagen, skulle det kunna skapas
situationer, som hade kunnat
bringa referenduminstitutet i misskredit,
vilket med hänsyn till den lidandes
historia det genomgått och alltjämt genomgår
inte hade varit nyttigt. Vi hade
nämligen kommit till insikt om att det
inte bara är en minoritet utan flera,
som kan framträda och ställa yrkanden
till en folkomröstning, vilket skulle
kunna verka mycket egenartat och
kunde ha lett till obehagliga resultat.
Däremot ansåg vi, att om man hade låtit
den nya lagen träda i kraft och folkomröstning
fått ske med det tvivelaktiga
resultat, som jag tror hade blivit en
följd, så hade det därefter på grund
av vunnen dyrköpt erfarenhet varit
skäl i att överlämna frågan till författningsutredningen.
Då hade man verkligen
kunnat säga, att det skett »på förekommen
anledning». Det ansågs emellertid
lämpligt, att frågan redan nu fick
läggas under författningsutredningens
prövning, och det kommer nu att ske.

Med anledning av reservanternas yrkande
att uppskovet inte skulle få gälla
längre än till följande år vill jag säga,
att det faller på sin egen orimlighet.
Frågan om när vi skall ta upp spörsmålet
om folkomröstningen i författningsutredningen
kan nämligen inte
brytas ut ur sitt större sammanhang
och behandlas separat, ty det är alldeles
uppenbart att den sammanhänger
med formuleringen och avvägningen av
vad vi skall skriva angående parlamentarismens
princip och dess infogande
i grundlagen och vidare med alla de
andra stora författningsfrågorna. Det
är klart att det mellan dem och frågan
om folkomröstningen finns så många
relationer som gör att denna fråga inte
kan behandlas separat. Därför är det
helt enkelt omöjligt att hinna få fram
den följande år.

Jag kan gärna meddela kammaren,
vilket ju också mina kamrater i författ -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ningsutredningen kan vitsorda, att vi
liar kvar en väldig arbetsbörda. Vi har
praktiskt taget inte i någon aktuell fråga
fattat positiva beslut. Detta gör att vi
får vara tacksamma, om det till 19(30
års riksdag kan presteras ett verkligt
förslag om en referendumlag av pålitligare
och säkrare karaktär än denna.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande yttrade två ting, för
det första att förslaget lider av brister
och för det andra att man, som det heter,
kommit till insikt om att varje kvalificerad
minoritet kunde utforma sin
fråga. Jag vill verkligen fråga konstitutionsutskottets
ordförande: Vari består
bristerna i grundlagsförslaget? Var
god precisera dem! Jag tycker det är
så mycket angelägnare som ju herr
ordföranden varit med om denna frågas
långa behandling under så många
år. Och när konstitutionsutskottets ordförande
säger att man nu har kommit
till insikt, då måste jag säga att det är
graverande för utskottets ärade ordförande.
Detta skulle ordföranden kunnat
komma till insikt om 1954 när frågan
behandlades, så mycket mer som jag
då gick in på hela detta frågekomplex,
men utan att röna något som helst intresse
för detta från de socialdemokratiska
ledamöternas sida. Jag upprepade
detta i kammaren, och herr Hallén
måste väl ändå som konstitutionsutskottets
ordförande om någon ha kommit
till insikt om detta tidigare än 1957.

Om författningsutredningen vill jag
inte säga annat än att jag tycker, att om
man velat sätta in referendum i hela
denna nya författning, som vi kanske
får, hade det varit naturligt att referenduminstitutet
kommit med redan
1954. Sedan 1954 har emellertid inte
någonting inträffat på detta område.
Jag var utomordentligt förvånad över

att justitieministern undantog folkomröstningsfrågorna
när han skrev sina
direktiv 1954. Men detta är ju regeringens
sak, och det har inte vi övriga ledamöter
från andra partier någon del i.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad frågar mig
varför jag icke upptäckt detta förut.
Jag vill säga att så till vida är det herr
Håstads egen skuld, ty vi hade förtroende
för den auktoritet, som överskyggade
hela detta förslag och som även
herr Håstad givit sin välsignelse. Jag
anser det nämligen orimligt att man
skulle kunna ge alternativa förslag. Det
skall ju vara skydd för en minoritet att
kunna föra fram ett visst förslag till
omröstning och endast det. Men som
det nu är blir det ju möjligt för även
andra grupper att bilda liknande minoriteter,
och det kan komma disparata
och motsatta förslag under omröstningen
på ett sätt som aldrig varit avsett.

I fråga om uppskovstidens längd är
ju alldeles uppenbart och herr Håstad
har ju inte heller bestritt, att denna
översyn inte kan av författningsutredningen
effektueras på ett år, det är uteslutet
att det kan komma tidigare än
1960.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I diskussionen kring
detta ärende har frågans tidigare behandling
särskilt uppmärksammats. Det
har framhållits att regeringen har ändrat
ståndpunkt, och därvid har man
hland annat pekat på motsättningen
mellan ett frågesvar, som jag lämnade
herr Dahlén den 13 mars, och den proposition,
som nu föreligger till behandling.
Med anledning härav vill jag redogöra
för gången i detta ärende.

1954 års riksdag antog som bekant ett
vilande grundlagsförslag om fakultativ
folkomröstning. För att detta skulle kunna
tillämpas erfordras ytterligare två
åtgärder, dels måste förslaget godkän -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

nas genom ett nytt riksdagsbeslut och
dels måste det kompletteras med en
särskild lag om folkomröstning. På den
förteckning över tillämnade propositioner,
som regeringen lämnade riksdagen
i början av detta år, upptogs också en
sådan kompletterande lag. Som datum
för denna propositions avlämnande angavs
där den 28 februari. När propositionen
inte hade blivit avlämnad vid
denna förutsatta tidpunkt, riktade herr
Dahlén till mig en enkel fråga, där han
bad om besked, när propositionen komme
att avlämnas. Jag svarade, att färdigställandet
av propositionen hade visat
sig kräva något längre tid än som
beräknats men att arbetet inom departementet
hade framskridit så långt, att
propositionen, såvitt då kunde bedömas,
skulle kunna lämnas under den
närmaste tiden.

Vid den tidpunkt då detta svar lämnades,
hade ärendet ännu inte hunnit
föredragas för regeringen. Orsaken till
dröjsmålet med propositionen var helt
enkelt, att tjänstemännen vid justitiedepartementet,
som vid denna tid var
mycket hårt belastade med att samtidigt
färdigställa ett flertal propositioner, inte
hade hunnit få detta förslag klart för
föredragning inför regeringen och vidarebehandling
före den tidpunkt, då
propositionen skulle ha varit färdig.

Ända sedan i höstas hade emellertid
pågått en offentlig diskussion i pressen
om folkomröstningsfrågan, och det är
självklart, att denna fråga ibland berörts
vid samtal med olika regeringsledamöter.
Sålunda talade jag vid ett par tillfällen
med statsministern om folkomröstningens
avigsidor, men vid dessa
preliminära samtal kom vi närmast till
det resultatet, att det vilande grundlagsförslaget
borde genomföras trots de allmänna
betänkligheter som vi bägge
hyste.

Jag kan inom parentes framhålla, att
det ju endast var ett vilande förslag, som
inte blev lag, om det inte ånyo godkändes
av riksdagen och att den andra riks3
— Andra kammarens

dagsbehandlingen kunde uppskjutas för
att man skulle kunna få rådrum för
omprövning. Emellertid har det i praktiken
blivit så, att den andra riksdagsbehandlingen
av vilande grundlagsförslag
ofta nedsjunkit till en formalitet,
så att förslagen konfirmeras utan diskussion
så snart som möjligt. Så har
ofta skett i praxis, men det överensstämmer
naturligtvis inte i och för sig
med grundlagens mening.

Arbetet med att fullfölja den vilande
grundlagsändringen pågick alltså på
tjänstemannaplanet i justitiedepartementet,
och detta arbete var i stort sett
färdigt vid den tidpunkt då jag besvarade
herr Dahléns fråga vilket skedde
den 13 mars. Några dagar tidigare hade
det första korrekturet till propositionen
kommit till departementet, och jag
visade det först för statsministern. Med
hans tillstyrkan skickade jag därefter
korrekturet till alla regeringens medlemmar
och de mottog detta just samma
dag som jag lämnade mitt svar på herr
Dahléns fråga. Dagen förut hade hela
regeringen, också på vanligt sätt, fått del
av det svar jag skulle lämna.

Vid den tidpunkt då jag avgav mitt
svar pågick alltså de avslutande förarbetena
på propositionen, men regeringens
medlemmar hade ännu inte
hunnit ta ställning till förslaget. Enligt
mina direktiv bedrevs emellertid det
interna arbetet inom departementet med
tanke på att propositionen skulle kunna
avlämnas så snart som möjligt. Därför
förklarade jag också den 13 mars att
propositionen såvitt då kunde bedömas
skulle kunna lämnas under den närmaste
tiden.

Men i ett ämne av sådan politisk natur
som detta är det ju självklart, att
inte den interna departementsbehandlingen
kan binda regeringens ställningstagande.
Detta brukar ju regelmässigt
följa sedermera på grundval av dels
en föredragning inför regeringen och
dels ett studium av förslagen i korrektur,
som tillställs de olika regerings -

protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ledamöterna. Så skedde också nu. Den
19 mars följde sålunda en föredragning
av ärendet av den tjänsteman i justitiedepartementet,
som närmast hade
sysslat med frågan. Vid denna föredragning
var flertalet av regeringens ledamöter
närvarande. Den mera allmänna
betänksamhet rörande det föreslagna
folkomröstningsinstitutet, som tidigare
kan ha funnits bland flera eller färre av
regeringens ledamöter, ökades då uppenbarligen
i hög grad genom de upplysningar,
som vid föredragningen lämnades
rörande det tilltänkta institutets
funktion.

Efter ytterligare överläggningar inom
regeringskretsen behandlades sedan
ärendet som bekant den 26 mars vid
sammanträde med socialdemokratiska
partistyrelsen, riksdagsgruppen m. fl.
Därvid träffades ett reellt avgörande att
proposition inte skulle framläggas utan
att folkomröstningsfrågan i stället skulle
behandlas på annat sätt. I enlighet härmed
beslöts så den 29 mars i konselj
på min föredragning dels att uppdraga
åt författningsutredningen att även
överväga användningen av folkomröstningsinstitutet
och dels att föreslå riksdagen
att i avbidan på författningsutredningens
arbete uppskjuta behandlingen
av det vilande grundlagsförslaget.

Förslag till en sådan uppskovsproposition
utarbetades mycket snabbt
inom justitiedepartementet och lämnades
till sättning den 5 april. Påföljande
dag utdelades det nya förslaget i korrektur
för granskning av regeringens
ledamöter, och den 11 april avlämnades
propositionen till riksdagen.

Som jag nyss påpekade, utarbetades
den nu föreliggande propositionen på
mycket kort tid inom justitiedepartementet.
Det reella avgörandet om de
nya riktlinjerna träffades ju först den
26 mars, och dagen därpå gav jag mina
medarbetare i departementet i uppdrag
att skriva den nya propositionen. Det
gällde då att se till, att riksdagen skulle

kunna få förslaget i tid. Propositionen
har också blivit mycket kort, som kamrarnas
ledamöter har sett; den omfattar
endast ett par sidor.

Till att börja med innehåller förslagets
motivering en kort redogörelse för
gällande rätt och lagstiftningsärendets
tidigare behandling. Efter en erinran
om det nära sambandet mellan folkomröstningsinstitutet
och formerna för
folkrepresentationen anföres ordagrant
följande:

»De erfarenheter som därefter vunnits,
både av 1955 års folkomröstning
rörande högertrafiken och under det
fortsatta arbetet med en tillämpningslag
till grundlagsbestämmelserna i ämnet,
har emellertid visat, att det icke
kan vara lämpligt att ta slutlig ställning
till folkomröstningsinstitutet, innan författningsutredningen
utfört den del av
sitt uppdrag som avser det representativa
systemet.»

De allmänna skälen för och emot
folkomröstningsinstitutet behövde inte
upprepas i dessa motiv. De finns ju redovisade
i förarbetena till det nu aktuella,
vilande grundlagsförslaget, och i
vissa delar återkom jag därtill i det
statsrådsanförande, som jag höll samma
dag som frågan hänsköts till författningsutredningen.
Som jag nyss har antytt,
hyste emellertid både jag och andra
regeringsledamöter redan tidigare vissa
betänkligheter i denna fråga. För
min egen del framhöll jag dem ganska
tydligt och utförligt redan vid tillkallandet
av 1950 års utredning, och i 1954
års proposition påvisade jag problemets
intrikata beskaffenhet. Då slutade
emellertid avvägningen av skäl och motskäl
till fördel för en rådgivande folkomröstning.
Därefter har emellertid enligt
min åsikt de motiv, som talar emot
folkomröstningsinstitutet, successivt
vunnit i styrka genom de erfarenheter,
som vi har gjort, och det är just detta
som anges i de nyss citerade orden i den
föreliggande propositionen. Som jag nyss
omtalade hänvisas där först till erfaren -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag -

heterna av 1955 års folkomröstning rörande
högertrafiken. Donna är ju den
enda folkomröstning som vi har haft
på många år. Man kunde i och för sig
tycka, att detta var ett ovanligt enkelt
och för en folkomröstning passande
problem, av vilket alla ju hade praktiska
erfarenheter. Man kunde alltså
tro, att förutsättningarna för en folkomröstning
här var ovanligt goda, men
trots detta har denna folkomröstning
— enligt min tanke med skäl — blivit
utsatt för ganska allvarlig kritik. Om
man närmare tänker igenom problemet
förhåller det sig i själva verket så, att
detta till synes enkla spörsmål om man
skall köra till höger eller till vänster
inrymmer en hel del andra frågor, som
man inte kunde få med i folkomröstningen.

Det fanns ju en rad olika väsentliga
förutsättningar för en sådan reform:
behovet av nya säkerhetsanordningar,
avvägningen gentemot andra investeringsbehov
— det gällde ju här investeringar
av mycket stor omfattning —
och över huvud taget reformens ekonomiska
konsekvenser.

Detta är den ena av de nytillkomna
omständigheter som jag hänvisat till.
Men därefter har, såsom det vidare står
i motiven, på allra senaste tiden tillkommit
de närmare klarlägganden av
folkomröstningsinstitutets funktioner
som skedde under behandlingen av folkomröstningslagen
och som redovisades
bl. a. vid den föredragning inför regeringen,
som jag nyss talade om och som
ägde rum den 19 mars.

Såsom det heter i de citerade motiven
till den föreliggande propositionen har
alltså erfarenheter vunnits under det
fortsatta arbetet med en tillämpningslag
till grundlagsbestämmelserna i ämnet.
Det har inte varit så enkelt att konstatera,
hur den tilltänkta rådgivande folkomröstningen
skulle verka i praktiken.
De vilande grundlagsbestämmelserna är
naturligt nog helt allmänt hållna och
ger föga ledning i detaljer. Departe -

mentets föredragande fick därför, med
ledning av kommittébetänkandet och
riksdagstryck, ge regeringens ledamöter
förklaring på hur det vilande grundlagsförslaget
skulle tillämpas i olika praktiska
fall. Eftersom de olika förslagen i
folkpensioneringsfrågan var aktuella, var
det självfallet att också dessa kom in i
bilden. Vid denna belysning av grundlagsförslaget
visade det sig, att bestämmelserna
skulle kunna få mycket egendomliga
och svårbemästrade konsekvenser.
Sålunda tycks det vid förarbetena
till grundlagsförslaget ha förutsatts, att
uppkomna motsättningar och svårigheter
skulle kunna elimineras genom kompromisser
i vederbörande riksdagsutskott.
Men det kan naturligtvis inte med
någon som helst säkerhet påräknas att
så skall kunna ske i politiskt känsliga
fall. Vidare finns det inte någon begränsning
av det antal frågor som kan uppkomma
i samma ärende. Genom olika
kombinationer kan det bildas ett flertal
beslutmässiga minoriteter, vilka var
för sig kan genomdriva frågeställningar,
korsande varandra och delvis täckande
varandra.

Dessa minst sagt egendomliga konsekvenser
av det vilande grundlagsförslaget
tycks inte ha blivit tillräckligt belysta
vid grundlagsfrågans första behandling.
Nu har de, som sagt, blivit
klarlagda, och när alltså dessa olägenheter
tillkommit utöver de mera allmänna
betänkligheterna mot grundlagsförslaget,
har jag, liksom de övriga medlemmarna
av regeringen, funnit att förslaget
borde underkastas en ny prövning
och att det därvid borde ses i sitt
naturliga samband med formerna för
vår folkrepresentation.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern har
här låtit kammaren ta del av sina dagboksanteckningar,
och det kan kanske
för den framtida historiska forskningen
vara av ett visst intresse att få hän -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

delseförloppet upplinjerat på detta sätt.
I övrigt gav inte redovisningen särskilt
mycket nytt, och jag skall därför nu
bara kommentera ett par punkter.

Justitieministern glömde bort att i
sitt anförande den 13 mars i kammaren
talade han om »en liten försening»
av tillämpningslagen. Jag måste väl då,
herr talman, ha rätt att utgå ifrån att
det i varje fall var herr Zetterbergs
mening att lagen skulle läggas fram.
Uttrycker man sig på det sättet, om
man har en annan uppfattning? Och
var detta herr Zetterbergs mening den
dagen, måste jag vidhålla att det är 13
dagar av snabbt ökande klarhet som
följt därefter.

Beträffande olägenheterna med det
föreliggande grundlagsförslaget säger
nu herr Zetterberg, att dessa inte var
tillräckligt belysta förut. Jag skall därför
be att få erinra om vad jag antydde
i mitt första anförande, nämligen att
herr Zetterberg i propositionen 1954
mycket väl hade klart för sig, att det
kunde bli svårigheter med frågeställningarna
och att det därför kunde uppstå
behov av att t. ex. återremittera en
referendumfråga till utskottet. Herr
Zetterberg säger själv år 1954 på följande
sätt: »Även om detta antagande» —
alltså att det skulle föreligga behov av
en återremiss — »må vara i huvudsak
välgrundat, måste man dock räkna med
att i vissa lägen en återremiss kan visa
sig behövlig just för att uppnå den enighet
om formuleringen, som kan anses
i hög grad önskvärd. Därest en minoritet
skulle äga påkalla folkomröstning
rörande en viss fråga, synes emellertid
konsekvensen bjuda, att minoriteten
också berättigas besluta om återremiss.»

När man så grundligt har funderat
över vad som kan inträffa då frågorna
i en folkomröstning skall formuleras,
är det en sen upptäckt att frågeställningarna
kan komma att bereda svårigheter.

Till justitieministerns dagboksanteckningar
skulle jag slutligen vilja göra

den kommentaren, att det där inte säges
någonting om bondeförhundet. Det
reella beslutet fattades, herr Zetterberg,
av socialdemokratiska partistyrelsen
och riksdagsgruppen. Bondeförbundet
har bara haft att säga ja eller nej.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte utöver
vad herr Dahlén redan gjort kommentera
dagboksskildringen, som väl ändock
— det kanske kan tilläggas — visar,
att makten för tillfället på något
sätt förskjutits ifrån de ansvariga rådgivarna
till »högre» utomstående instanser.

Jag vill än en gång ifrågasätta riktigheten
av de ytterst vittgående slutsatser,
som justitieministern anser sig
vara berättigad att dra med ledning av
erfarenheterna från år 1955. Jag förstår
fortfarande inte hans invändningar i
och för sig, men även om man skulle
kunna acceptera dessa — vilket jag
inte gör — måste man hävda, att de
inte kan ha bärkraft i fråga om annat
än folkomröstningar av sådant slag som
i oktober 1955. Och vilka var det som
önskade denna folkomröstning? Det var
regeringen. Det hade inte framkommit
något krav utifrån. När man hör denna
argumentering efteråt, undrar man
ibland, om inte ett av motiven för anordnandet
av folkomröstning då var —
åtminstone hos några — att också få
kompromettera folkomröstningsinstitutet.
Jag vill återigen understryka, att
förutsättningarna för att man skall kunna
anordna folkomröstning i en fråga
är att denna fråga är ett livsintresse
hos människorna. Man kan inte påstå,
att frågan om man skall ha höger- eller
vänstertrafik är ett sådant hos den övervägande
delen av det svenska folket.

Precis som herr Dahlén finner jag det
ytterligt egendomligt, att justitieministern
nu talar om att man tydligen kan
ställa hur många frågor som helst. Teoretiskt
kan man göra detta, men det

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

skrev justitieministern själv om i sin
egen proposition år 1954, så det kan
inte vara någon ny upptäckt i dag. Detta
är dock blott i teorien. Vill man
karikera ett förslag kan man naturligtvis
göra detta, men vad är hela
vårt politiska liv annat än en överenskommelse
genom praxis om rimliga arbetsformer
oss emellan? Parlamentarismen
står inte reglerad någonstans, men
vi bar ändå haft god parlamentarism
till följd av gemensamma konventioner.
Tror justitieministern verkligen, att det
finns något parti, som skulle vilja sätta
hela sitt anseende på spel genom att
formulera en vanvettig fråga? Det behövs
för övrigt 50 plus 77 röster för att
genomdriva en folkomröstning eller formulera
en fråga. Jag tror att det är
riktigt som alla — även herr Skoglund
i Umeå — den gången menade, att genom
att båda grupperna har möjlighet
till inverkan tvingas de till samförstånd.
Båda har så att säga vätebomben
i händerna, och därigenom garanteras en
utjämning och ett överbryggande av
motsatserna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Håstad förklarade
nu, att det alltid skulle gå lätt att formulera
frågor, men erfarenheten har väl
under den senaste tiden visat vilka oerhörda
svårigheter detta kan mota.

Herr Håstad menar också, att det
kanske ligger någonting i mina anmärkningar,
men alt dessa enbart riktar sig
mot den rådgivande folkomröstningen.
Det är riktigt att mina anmärkningar i
första hand avser den rådgivande folkomröstningen,
ty det är denna som det
här är fråga om. Skälen mot den beslutande
folkomröstningen har jag utförligt
redovisat i 1954 års proposition.

Av herr Dahléns anförande framgår,
att jag inte måtte ha varit tillräckligt
tydlig, .lag tyckte dock att jag utförligt
gick igenom vad som förekommit i

ärendet, men jag kan gärna nu igen
säga, att den 13 mars, då jag lämnade
mitt svar, var det — såvitt jag och regeringens
övriga ledamöter kunde bedöma
saken på dess dåvarande stadium —
troligt att det skulle komma fram ett
förslag. Men som jag redan omtalat,
hade frågan då inte föredragits för regeringen.

Vidare klagar herr Dahlén över att
vi på ett märkligt sätt har ändrat oss.
Det är klart att det är bättre om man
är klok redan från början, men om man
vid närmare övervägande av en viktig
fråga, som ännu inte är slutgiltigt avgjord,
finner att det preliminära beslutet
inte var så förståndigt som man
hade trott, antar jag att det enda rätta
är att inte vidhålla sin felaktiga ståndpunkt.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Mina båda medreservanters
utförliga redogörelse för detta
ärendes historik gör det onödigt för mig
att närmare syssla ytterligare med den
sidan av saken. Låt mig bara konstatera,
att när saken vid föregående tillfälle
var uppe för kammarens avgörande
var den kontroversiella frågan
hur stor — eller hur liten — minoritet
som ägde att begära folkomröstning.
Beträffande denna fråga kom ju också
oppositionspartierna till annat resultat
än majoriteten. Men själva principerna
för denna nya och förbättrade form
av folkomröstning hade samtliga parter
godtagit. Alla ansåg det nödvändigt
med en förbättring av de hittillsvarande
reglerna som gällt så länge och som
ansågs otillfredsställande.

Jag har tittat litet på kammarens protokoll
från den vårdag 1954, då vi
första gången fattade beslut i frågan.
Jag fäste mig särskilt vid de vänliga
och varma förhoppningar som konstitutionsutskottets
ordförande herr Hallén
knöt till förslaget. Han liknade det
vid en liten pilt, som väl var värd

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

vår omtanke och våra omsorger och
som han önskade den allra bästa lycka
på hans framtida färd genom livet. Det
var en utomordentligt vacker, känslig
och tilltalande avslutning på ett anförande
som i princip alltså godtagit
denna tanke.

Vad är det man vill göra med denna
lilla pilt? Anser man att han ännu inte
avlagt något slags mogenhetsexamen
utan bör vara kvarsittare så lång tid
som några år, eller är det något mycket
värre, rör det sig om en begravning?
Därom svävar vi i dag i fullkomlig
okunnighet.

Regeringen har nu hänskjutit frågan
till författningsutredningen, en åtgärd
som jag finner i allra högsta grad beklaglig.
Man frågar sig i detta sammanhang
om inte regeringen i själva verket
vill kompromettera utredningsväsendet
genom att låta författningsutredningen,
som sannerligen inte har hunnit alltför
långt i studiet av de konstitutionella
problemen, nu ta upp detta stora spörsmål.
Vad regeringen förbereder här förefaller
mig vara att kompromettera
inte bara utredningsinstitutet utan också
folkomröstningstanken. Jag hyser en
uppfattning som är alldeles motsatt den
som konstitutionsutskottets ärade ordförande
gav uttryck för, när han för en
liten stund sedan försäkrade för kammaren,
att detta att anta det vilande
grundförslaget varit att kompromettera
folkomröstningstanken. Det är väl i
stället så, herr Hallén, att regeringens
uppskjutande av denna fråga och dess
manipulationer med den nu aktuella
folkomröstningsfrågan — jag syftar på
frågan om folkomröstning rörande
tjänstepensionen — är allvarligt ägnade
att kompromettera själva folkomröstningsinstitutet
och göra detta krångligare
än det behöver vara.

Tanken på ett uppskov har inte vid
något tillfälle under senvintern dykt
upp hos konstitutionsutskottets ledamöter,
förrän denna uppskovsproposition
låg på utskottets bord. Jag tillät

mig på ett tidigt stadium att efterlysa
hela det knippe av vilande grundlagsförslag
som vi har. Jag ifrågasatte att
utskottet redan vid början av riksdagen
som skick och sed brukar vara skulle
anmäla de vilande grundlagsförslagen.
Detta ledde till en mycket vidlyftig debatt
i utskottet, varvid man bland annat
praktiskt taget enhälligt försäkrade, att
det var avsikten att konfirmera förslaget
och att uppskovet med den utannonserade
propositionen i själva verket
bara var ett tekniskt missöde. Inte någon
enda av utskottets socialdemokrater
och bondeförbundare hade kommit
på den idén, att detta vilande förslag
var behäftat med några som helst svagheter
eller skönhetsfläckar, i varje fall
inte sådana som skulle motivera ett
uppskov.

Justitieminister Zetterberg har här,
för att ge sken av fakticitet, noggrannhet,
exakthet och saklighet, kommit
med en ganska lång redogörelse, späckad
med alla möjliga datumuppgifter,
vilka egentligen endast säger att justitieministern
efter den 13 mars mycket
snabbt kom till insikt om att det inte
var lämplig att lägga fram detta förslag.
Med all respekt för justitieministern
måste jag säga, att hans historieskrivning
åtminstone i detta avseende
— om jag nu skall formulera det vänligt
— inte täcker hela sanningen.

Situationen kan i ett nötskal uttryckas
på det sättet, att den aftonstund då
regeringens socialdemokratiska ledamöter
upptäckte att det fanns mer än åtta
representanter för bondeförbundet i
första kammaren som var beredda att
stödja oppositionspartiernas krav på en
folkomröstning enligt de nya procedurreglerna,
då skedde en sak som man
väl får betrakta som en helomvändning.
Det var alltså icke ett avgörande på
grundval av sakliga överväganden och
insikten om svagheten i det föreliggande
förslaget som motiverade regeringens
ställningstagande. Det var i stället ett
rent politiskt motiv som gick ut på att

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsforslag

om vi nu ändå får en folkomröstning
är det bättre att få en sådan enligt de
gamla reglerna, då ju regeringen har
möjlighet att formulera frågorna. Jag
måste för min del säga, att jag tycker
att det varit renhårigare och hederligare
om man inte hade använt alla dessa
sakliga betänkligheter mot det vilande
förslaget som ett skalkeskjul för
det man närmast syftade till, nämligen
beräkningen att så länge man sitter
i regeringsställning själv kunna bestämma
frågornas formulering — eftersom
man ändå inte kan undvika en folkomröstning.

Jag tycker att hela den kritik av det
vilande förslaget som justitieministern
nu kommer med är någonting av det
erbarmligaste i efterrationaliseringsväg
som man har fått bevittna. Det är bara
en liten del av den tragikomedi, som
mer eller mindre inför öppen ridå utspelas,
när det gäller folkomröstnings1''rågan
rörande folkpensionerna, ett
skådespel, som sannerligen inte varit
ägnat att stärka förtroendet till den
svenska demokratien. Självfallet är det
därför, herr talman, omöjligt för oppositionspartiernas
företrädare i utskottet
att godkänna de politiska skäl som
motiverat regeringens ställningstagande,
och det är därför vi i första hand
inom utskottet har yrkat avslag på
uppskovspropositionen. Därest icke detta
yrkande skulle bifallas, har vi åtminstone
velat gå så långt, alt vi önskar
att uppskovet skall begränsas till nästa
år, till 1958. Författningsutredningen
bör väl i all rimlighets namn kunna
vara klar med en bedömning av frågan
till dess.

Till slut, herr talman, efterlyser jag
fortfarande från justitieministerns —
och från hela regeringens — sida några
riktlinjer för hur man tänker sig den
kommande utredningen. Det är väl
ändå inte vanligt att man skickar en
sak till en utredning utan att man har
en aning om de grunder efter vilka
utredningen skall arbeta. Just denna

frånvaro av närmare direktiv gör det
ju så besvärligt för författningsutredningen
att ta ställning. Innan denna
debatt kommit till ett slut vore det
intressant att i stora drag få veta hur
regeringen tänker sig det kommande
folkomröstningsinstitutet i vårt land.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det torde vara relativt
ovanligt att en fråga, som inte är av
ekonomisk natur, väcker en så pass livlig
och omfattande debatt i riksdagen
som fallet nu blivit. I själva verket hör
folkomröstningsfrågan i och för sig till
de frågor som intresserar inte bara
riksdagens ledamöter utan också deras
kommittenter. Det är en fråga som varit
uppe till diskussion under ganska
läng tid, en fråga som inte är oviktig
eftersom den berör själva grunden till
vårt demokratiska styrelsesätt. Ehuru
det förslag vi för närvarande har att
debattera formellt bara gäller ett uppskov
på tre år med det vilande förslaget,
är det många tecken som tyder på att
frågan i verkligheten betyder väsentligt
mera.

Den argumentation, som chefen för
justitiedepartementet i dag har levererat,
var tunn — jag skall återkomma
därtill — men i den mån den innehöll
någonting så var det argument mot
folkomröstningen som sådan snarare
än argument mot det speciella grundlagsförslag,
som här föreligger. Jag har
därför en känsla av att det uppskovsyrkande,
som nu föreligger, syftar till
att gräva den grav, i vilken det utvidgade
folkomröstningsinstitutet senare
skall läggas ned. Man hoppades, att
redan folkomröstningen om högertrafik
tillräckligt skulle kompromettera ett
obehagligt institut. Man har funnit, att
så inte var fallet — man behöver kompromettera
det ytterligare innan man

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

kan våga sig på att ställa saken under
riksdagens behandling.

Det är väl också uppenbart, att det
stora problemet här, det som regeringen
inte har nämnt men som hela
tiden ligger bakom, är att ett folkomröstningsinstitut,
utformat som det vilande
förslaget, hindrar regeringen att
göra vad en parlamentarisk regering
kan göra när den har en riktigt dålig
sak, nämligen att trumma ihop sin majoritet
— »apply its majority», som man
säger i England — när man inte har
andra argument att ta till. Har man ett
folkomröstningsinslitut med denna utformning
går det inte. Då kan regeringen
i viss utsträckning bli tvungen
att ta hänsyn också till riksdagsminoriteten.
Detta är den stora skillnaden
mellan det nu existerande institutet och
det som här är föreslaget.

Det har tidigare uttalats både av
statsrådet i propositionen 1954 och av
konstitutionsutskottet, som i det hänseendet
var enhälligt, att en viss utbyggnad
av folkomröstningsinstitutet
kunde vara ägnad att befästa vår demokratiska
styrelseform. Utskottet sade
vidare, inte bara då utan också tidigare,
att ett mera aktivt deltagande från
folkets sida i statsverksamheten skulle
kunna främjas genom ett sådant utvidgat
folkomröstningsinstitut, d. v. s. ett
folkomröstningsinstitut, som inte enbart
var beroende av ett majoritetsbeslut
i riksdagen. Detta är ju den principiella
skillnaden mellan den nuvarande
ordningen och den, som här är
föreslagen.

Motiveringen för uppskovet har redan
granskats en hel del i den föregående
debatten. Jag vill bara erinra om
ett par punkter, närmast det som inte
står i propositionen. Hur föga upplysande
utskottsutlåtandet än är innehåller
det nämligen ändå något mera än
propositionen. Kungl. Maj:t har i sin
proposition icke ens gjort sig besvär
att redovisa direktiven till författningsutredningen,
utan dem har konstitu -

tionsutskottet självt fått gräva fram. I
dessa direktiv säger statsrådet: »En
folkomröstning kräver en stark förenkling
och tillspetsning av frågeställningarna.
Den möjliggör icke ett mera nyanserat
ställningstagande till förutsättningarna
för reformer och de ekonomiska
konsekvenserna därav.»

Det som regeringen är speciellt rädd
för är tydligen att man, om en minoritet
har rätt att påfordra folkomröstning,
inte tillräckligt skall påpeka de ekonomiska
konsekvenserna av förslaget. Det
skall bli mycket intressant att se, när
vi kommer litet längre fram på denna
riksdag, hur regeringen anstränger sig
för att klargöra de ekonomiska konsekvenserna
av de förslag, som den önskar
ställa under folkomröstning.

Sedan får vi komma ihåg, att detta
med nyanseringen icke är någon ny
fråga. Den diskuterades ingående i folkomröstningsutredningen,
den diskuterades
i den gamla propositionen 1954,
den diskuterades av utskottet, som där
gick in på de fördelar som kunde vinnas
t. ex. genom utskottsbehandling.

Nu anför chefen för justitiedepartementet
i dag en mängd uppkonstruerade
svårigheter, och det är klart att
man kan konstruera en mängd sådana.
Denna riksdags arbete skulle med lätthet
kunna helt omöjliggöras, om ett antal
riksdagsmän, till och med så få som
sex, beslöt sig för att sabotera våra debatter.
Riksdagsmännens rätt att yttra
sig hur många gånger som helst och
hur länge som helst i debatterna, liksom
statsrådens rätt att ingripa i debatterna,
skulle kunna missbrukas på
sådant sätt, att varje rimlig debatt bleve
omöjliggjord. Men nu begagnar inte ens
kommunisterna denna möjlighet till
sabotage av debatterna, och statsråden
är givetvis ytterst hänsynsfulla när det
gäller att utnyttja sin rättighet att ingripa
i diskussionen.

Trots att dessa svårigheter kan konstrueras
fram, finns de alltså inte i
verkligheten, eftersom vi har att göra

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

med folk, som iakttar spelreglerna. Men
tydligen menar statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, att så fort det
blir fråga om en folkomröstning, kommer
det att finnas 127 riksdagsmän, som
inte bryr sig om spelreglerna och är
beredda att sabotera alltsammans. Det
är, herr talman, en mycket låg tanke om
riksdagens ledamöter, som framgår av
ett sådant ståndpunktstagande.

Den avgörande svårigheten hos folkomröstningsinstitutet
är i själva verket
en annan, nämligen att man som bekant
vid en omröstning bara kan säga
ja eller nej, att det inte kan tillämpas en
invecklad propositionsordning, att det
därför är en viss risk för att de röstande
inte får ta ställning till ett bestämt
förslag och att man inte upprätthåller
skillnaden mellan en gallupundersökning
och en folkomröstning, vilket
i själva verket inte är alldeles samma
sak. Den svårigheten föreligger
framför allt vid den rådgivande folkomröstningen,
inte vid den beslutande.
Emellertid är det klart, att det kan uppstå
en del praktiska problem i bägge
fallen, men de kan övervinnas. Med
den uppläggning som folkomröstningsinstitutet
har fått i det föreliggande förslaget
förutsattes ju i varje fall som
normalt, att det förslag, som skall ställas
under folkomröstning, först skall
tas upp till behandling i riksdagen och
sedan överlämnas till folkomröstning.
Det är inte den enda möjligheten, men
såsom resonemanget är upplagt förefaller
det vara den normala förutsättningen,
och då bortfaller åtskilliga av
de allvarligaste svårigheterna.

Vad sedan beträffar riskerna för det
parlamentariska styrelsesättet så har
ju regeringen själv sagt, att sådana risker
inte föreligger vid den rådgivande
folkomröstningen utan bara vid den
beslutande. Har regeringen i detta
sammanhang kommit in på andra tankar,
så beror det måhända mindre på
det parlamentariska statsskickets na -

tur än på de för ögonblicket rådande
parlamentariska förutsättningarna.

Detta är en fråga som man kan ha
olika meningar om. Den har varit föremål
för långvarig behandling, och
under alla normala förutsättningar
skulle förmodligen även denna regering
vara beredd att stå för vad den
sagt. Det är intet tvivel om vad som är
den verkliga orsaken till att regeringen
inte har gjort det. Alla människor både
inom och utom denna kammare vet att
pensionsreformen, vilken inte åberopas
i propositionen, är det verkliga
skälet till att frågan nu har kommit i
ett nytt läge.

Jag sade att pensionsfrågan inte

nämns i propositionen, men den nämns
faktiskt på ett egendomligt sätt i direktiven
till författningsutredningen.
Där sägs, att en viss ytterligare erfarenhet
torde vara att vinna därest, såsom
nu ifrågasatts, folkomröstning
kommer till stånd rörande frågan om
förbättrad allmän pensionering. Man

säger alltså inte att man skjuter upp

saken därför att förslaget inte passar
till pensionsomröstning, utan man säger
att pensionsomröstningen kommer
att ge så goda erfarenheter, att man
med utgångspunkt från dem lättare kan
bedöma frågan.

En sak som emellertid sannolikt

verkligen skulle ha inneburit en skillnad
i avseende på omröstningen i pensionsfrågan
är den punkt som föreslås
i § 49 andra momentet i dess föreslagna
lydelse, nämligen: »Folkomröstning
må dock ej beslutas i frågor, som icke
kunna prövas av riksdagen.» Hade det
ändrade förslaget varit antaget, skulle
regeringen sålunda icke ha kunnat formulera
folkomröstningsfrågorna på ett
sådant sätt, att de berörde spörsmål
som inte faller under riksdagens prövning.
Naturligtvis hade detta för regeringen
varit obehagligt, eftersom det
tydligen är en huvudsak för den att få
formulera frågorna på ett sådant sätt,
att de berör även spörsmål som icke

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

faller under riksdagens prövning. Det
kan man väl då säga ifrån och tala om
att man önskar folkomröstningsinstitutet
utformat på sådant sätt, att det kan
behandla även frågor som icke faller
under riksdagens prövning, och att
man på den grunden anser att detta
förslag inte bör antas utan att en ny
prövning skall företas.

Jag vill slutligen, herr talman, gå
något in på den allmänna innebörden
av regeringens handlande i detta fall.

Det brukar vara regeringspartiernas
folktalare eget att ständigt späcka sina
anföranden med citat ur riksdagstrycket.
Om jag i detta fall försöker göra
på samma sätt som de — givetvis med
mycket mindre skicklighet och i mycket
mindre omfattning — så beror det
på att jag finner det angeläget att man i
protokollet får in inte bara herr statsrådet
Zetterbergs dagbok, utan också
vissa andra data som hänger ihop med
detta ärende.

Till proposition 193 år 1954 är fogat
ett utdrag ur statsrådsprotokollet, daterat
den 12 mars 1954. Där säger statsrådet
Zetterberg: »När det gäller de
allmänna statliga spörsmålen — jag
bortser fortfarande från grundlagsfrågorna,
liksom jag här helt bortser från
frågan om ett kommunalt referendum
— blir min slutsats, att de praktiska
synpunkter som kan och bör anläggas i
ärendet alldeles bestämt talar mot den
beslutande omröstningsformen. Däremot
anser jag det såsom redan framhållits
vara av värde, att ökat utrymme
beredes åt det rådgivande referendum
i vår författning. Det gäller emellertid
att noga följa utvecklingen efter en reform
i sådan riktning och att vara på
sin vakt mot eventuella olägenheter för
det parlamentariska systemet av en
mera betydande utvidgning av det hittills
i vårt land praktiskt taget helt
oprövade konsultativa referendum.»
Det är, såvitt man kan förstå, ett övervägt
ståndpunktstagande från statsrådets
sida, och man förutsätter som

självklart att statsrådet efter att ha avlämnat
propositionen omedelbart började
ta itu med de praktiska spörsmål
som var förenade med en enligt hans
mening önskvärd utvidgning av konsultativt
referendum.

Den 13 mars i år försiggick den interpellationsdebatt
mellan herr Dahlén och
statsrådet Zetterberg som berörts tidigare
i dag. Statsrådet har upprepat själva interpellationssvaret,
och han har varit
nog älskvärd att klargöra, att interpellationssvaret
i enlighet med gängse
praxis hade cirkulerat inom regeringen
i förväg, så att ingen i regeringen kunde
vara oviss om vad statsrådet skulle
säga i svaret. Han uttalade där, att propositionen
såvitt han då kunde bedöma
skulle kunna lämnas under den närmaste
tiden. I den fortsatta debatten
gick emellertid statsrådet ytterligare in
på frågan och sade: »Slutligen vill jag
tillägga, att detta lagförslag inte är så
förfärligt enkelt rent tekniskt sett. Det
är en lagstiftning på 19 paragrafer, vilka
har föregåtts av långvariga överväganden
av olika slag, något som herr
Dahlén väl känner till. Bakom en enda
av dessa paragrafer — den som handlar
om hur omröstningsförfarandet
skall finansieras och hur upplysningen
skall äga rum — ligger ett helt betänkande,
som sedan i vanlig ordning har
bearbetats. Först skrives ju ett betänkande,
sedan kommer remissyttrandena,
som skall bearbetas av tjänstemän
inom departementet, och sedan skall
det göras eventuella ändringar i lagtexten.
Det skall vidare skrivas departementschefsanföranden,
och det skall
hållas överläggningar inom regeringen.
Allt detta tar med nödvändighet en viss
tid, som inte kan exakt fixeras på förhand.
»

När man lyssnade till detta uttalande,
kunde man inte få det intrycket, att
huvuddelen av denna verksamhet skulle
vara ogjord. Sägs det att förslag skall
kunna avlämnas under den närmaste
tiden, får man väl förutsätta att största

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

delen av arbetet är klar, däribland en
sådan icke alldeles oväsentlig detalj
som regeringens ställningstagande i
sakfrågan. I den fortsatta diskussionen
med herr Dahlén avslutade sedan statsrådet
sitt anförande litet irriterat med
att säga att man inte borde förvåna sig
över att det kunde bli förseningar. Att
herr Dahlén gjorde det kunde inte bero
på något annat än herr Dahléns tydliga
okunnighet om lagstiftningsarbetet. Inte
en antydan om att regeringen inte har
tagit ställning i sakfrågan, inte en antydan
om att de regeringsledamöter, till
vilka detta interpellationssvar utsänts
på cirkulation, förbehöll sig att själva
ta ställning i sakfrågan. Detta antyddes
inte med ett ord, och det intrycket bibringades
därmed självfallet kammaren,
att det var fråga om en rent formell
historia och att bara den, som var
okunnig om lagstiftningsarbete, kunde
tro att det var något annat som låg
bakom.

16 dagar senare kom så den proposition,
där regeringen föreslog att alltsammans
skulle uppskjutas. Det har här
framhållits, att klarhet vunnits mycket
snabbt, och det har också framhållits
att det sammanträde, som ägde rum den
26 mars, ju var av den betydelse att det
borde ha redovisats litet klarare. Måhända
skulle det socialdemokratiska,
statsbärande partiet ha kunnat komma
därhän, att dess partisammanträde rent
av refererades i en kungl. proposition,
vilket i så fall borde ha varit ett lämpligt
uttryck för partiets maktfullkomlighet.

Sammanställer man nu vad som hänt
i detta fall, kommer man inte ifrån, att
regeringen har lämnat riksdagen direkt
missledande uppgifter. Statsrådet Zetterbergs
redogörelse här i dag rubbar
inte denna uppfattning annat än så till
vida att den visar i hur hög grad statsrådet
ser denna fråga enbart ur synpunkten
av vad som är bekvämt för folket
i kanslihuset. Det var sålunda ur
kanslihusets bekvämlighetssynpunkt na -

turligt att lämna ett interpellationssvar
utan att veta vad regeringen tyckte i
frågan. Det är uteslutande ur kanslihusets
bekvämlighetssynpunkt som man
finner att lagförslaget inte hinner färdigställas,
trots att man haft tre år på
sig för detta arbete, och att ärendets
behandling alltså bör uppskjutas. De argument
statsrådet här anfört ligger alla
på det planet: vad som är trevligt och
lättsamt för dem som arbetar inom regeringen
och dess kansli.

Nu tror jag för min del inte alls att
chefen för justitiedepartementet personligen
står bakom avsikten att missleda
riksdagen och allmänheten i denna
fråga. Där bakom ligger säkerligen
andra krafter, för vilka en regeringsledamots
anseende inte spelar så värst
stor roll, om man har möjlighet att utföra
en eller annan manipulation av
finurlig natur. Men detta hindrar inte
att departementschefen har kontrasignera!
propositionen och står för yttrandet
till statsrådsprotokollet.

När jag lyssnade till statsrådets mycket
sakliga redogörelse här i kammaren
kunde jag inte undgå intrycket att en
person, som senare läser detta anförande
utan att ha varit närvarande under
denna debatt, lätt kunde få uppfattningen
att den som talade inte var ett
statsråd och en politisk person, utan
en lagbyråchef, som redogjorde för att
han handlagt ärendet men inte vetat regeringens
inställning och menade att
han under sådana förhållanden självfallet
inte kunnat lämna något besked.
Det är ändå en viss skillnad mellan en
lagbyråchef och ett statsråd, herr talman,
och det ansvar som vilar på ett
statsråd är av en helt annan natur än
det ansvar som ligger på en lagbyråchef.

I en regeringen närstående tidning
såg jag för ett par dagar sedan, att jag
i denna debatt skulle komma att yrka
på statsrådet Zetterbergs avgång. Det
är mycket smickrande att den regeringen
närstående pressen på detta sätt

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

uppmärksammar vad man kommer att
säga. Den uppmärksamhet, som från
den pressens sida ägnas åt vad man
sagt, brukar inte vara riktigt lika stor.
Jag vet inte hur dessa rykten kommit
ut, om de bygger på det dåliga samvetets
vittnesbörd eller vad det kan vara.

Det är ju en väldig skillnad mellan
förhållandena i Sverige och i England,
men i England skulle en minister, som
på detta sätt ändrat sig, för att använda
ett eufemistiskt uttryck, inte kunna
göra sig hörd i underhuset. Man har
där den tekniken att man ropar: Avgå,
avgå, avgå! till en minister som gjort
något dylikt. Den tekniken har vi emellertid
inte i Sverige, och det är väl
ingen som önskar att vi skall få den
heller. Det är mig fjärran att yrka på
statsrådet Zetterbergs avgång. Jag vet ju
att det vore lönlöst, det är ingen idé att
försöka. Ur den nu sittande, starka regeringen
avgår ingen av politiska skäl. Det
har inte förekommit. Man avgår av andra
skäl, därför att man vinner befordran
till högre och viktigare befattningar, vare
sig det nu är inom Vin- och spritcentralen
eller i penninglotteriet, men man
avgår inte av politiska skäl. Den politiska
enigheten är alltid fullständig, och
det får inte förekomma att något statsråd
drar sig tillbaka på grund av att
han skulle vara oense med regeringens
övriga ledamöter. Det är förskräckligt
att bara tänka en sådan tanke som att
det inom regeringen skulle kunna föreligga
en oenighet av sådan art, att den
skulle leda till en regeringsledamots avgång.

Nej, herr talman, jag har inte någon
som helst tro på att det skulle ske. Jag
inser fullständigt att det är meningslöst
att yrka på något enskilt statsråds avgång.
Dessutom vet man inte vad man
kunde få i stället. Tillåt mig dock, herr
talman, att komma med ytterligare ett
citat, som kanske är relevant i detta
sammanhang. Eftersom statsråden alltid
är ense kan det måhända vara lämp -

ligt att ta ett citat från ett annat

statsråd.

I remissdebatten den 21 januari tog
finansministern till orda i debattens
början, och redan på ett tidigt stadium
gjorde han ett par uttalanden som här
kan vara värda att citeras. Han sade
bland annat: »Om detta hus i praktiskt
taget 100-procentig enighet beslutade
sig för att utställa vissa växlar på framtiden,
så betraktar jag det som en politisk
anständighetsfråga att de växlarna
också inlöses.» Något senare i samma
anförande sade statsrådet Sträng:
»Det finns någonting som heter förtroendekapital
i förhållandet mellan
politikerna och väljarna. Omsorgen om
detta förtroendekapital har gjort att regeringen
här föreslår en inlösning av
den växel som representerar den kommunala
skattesänkningen.»

Vad som skett i folkomröstningsfrågan
innebär, ur de synpunkter som
statsrådet Sträng här talade om, någonting
ganska allvarligt, och det vore beklagligt
om denna kammare — eller
»detta hus» som statsrådet Sträng sade
— skulle göra sig meddelaktig i den förskingring
av förtroendekapital som det
innebär att på det här viset vingla från
den ena ståndpunkten till den andra.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den hemställan
som i första hand gjorts vid den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Efter herr Heckschers
gruvliga salva mot regeringen, som han
försökte ge så stor spridning som möjligt
för att inte råka ut för att träffa
ett enskilt statsråd, är det väl ganska
naturligt att jag tagit till orda för att
klargöra, att herr Heckscher har fullkomligt
riktigt bedömt situationen: justitieministern
har inte uppträtt här
som något slags privatperson. Han skulle
säkert kunna bli en förträfflig lag -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

byråchef, men han är nu inte det utan
cn högst värdefull medlem av Sveriges
regering, och som sådan har han agerat
och talat i denna affär.

Det hade funnits mycket att säga om
herr Heckscliers anförande, och jag får
väl se, om det inte i det kommande
replikskiftet kan vara lämpligt att ta
några av de yttranden, som enligt min
mening är ganska komprometterande
för herr Heckscher.

Hans resonemang om hur ett majoritetsbeslut
skall betraktas har ju onekligen
sitt pikanteri. Det är tydligen bara
minoriteten som inte trummar ihop
sina skaror. Om majoriteten fattar ett
beslut, gör den det inte på grundval av
sakliga argument; den trummar ihop
sina styrkor. Det betyder att praktiskt
taget varje beslut i denna kammare
som inte är enhälligt är tillkommet efter
moraliskt förkastliga metoder. Det fanns
många sådana besynnerligheter i herr
Heckscliers anförande. Dessa besynnerligheter
var faktiskt av den karaktären
att jag väl förstår pressen, om den förhandsrefererar
hans yttranden; efterhandsreferaten
blir ju beroende av vad
han själv säger, och det kan motivera
att de blir en smula kortfattade.

Det som är den springande punkten
i detta resonemang vill man icke diskutera
från oppositionstalarnas sida.
I stället envisas man med att söka
framställa det hela som om beslutet om
uppskov med lagfästandet av folkomröstningsinstitutets
vidgade användning
skulle ha tillkommit uteslutande av taktiska
skäl. Herr Dahlén uppehöll sig
liksom herr von Friesen och även herr
Heckscher vid detta, att vad som hade
hänt var icke det, att regeringen hade
sakligt prövat sin ställning i folkomröstningsfrågan,
utan att regeringen
hade upptäckt att den löpte risk för att
folkomröstning i pensionsfrågan även
mot regeringens vilja skulle kunna
komma till stånd, om grundlagsförslaget
bleve antaget. Herr Dahlén byggde
sitt anförande helt på denna uppfatt -

ning, och för att styrka den berättade
han en skvallerhistoria, som en av våra
tidningar gett spridning åt men som jag
tyckte var så löjeväckande att jag inte
brydde mig om att dementera den —
skall man dementera alla besynnerligheter
som står i tidningarna, får man
inrätta ett särskilt kansli för det ändamålet.
Herr Dahlén går naturligtvis
däremot i fällan och skildrar hurusom
jag den 20 mars skickade den nuvarande
kommunikationsministern med
ilbud till herr Hedlund för att fråga
honom hur det stod till i bondeförbundet
och om herr Hedlund hade dessa
åtta mannar klara eller inte. Det är en
förtjusande bild av hur herr Dahlén
tror att regeringsarbetet går till, en förtjusande
bild av hur han tror att ett
samarbete mellan två partier sker; man
går icke själv till vederbörande och resonerar,
utan man skickar ett bud som
frågar, hur det står till. Hela denna
episod, som jag drar upp därför att
herr Dahlén byggde så mycket på den
i sitt anförande, är lögn från början
till slut. Det gick ett bud genom herr
Skoglund från mig till herr Hedlund.
Vet herr Dahlén vad det budet hade att
säga? Jo, det innehöll den storpolitiska
nyheten, att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen tisdagen den 26 mars
precis som vanligt hade sitt sammanträde
klockan 18. Det kunde ju vara
bra att herr Hedlund fick veta att jag
vid den tidpunkten var upptagen. Det
var icke någonting annat som meddelades.

På denna grundval, denna fasta mark
bygger alltså herr Dahlén en väsentlig
del av sitt anförande. I själva verket
var det icke mycket i övrigt som herr
Dahlén hade att prestera.

Vi kanske skall låta bli att ta till
alltför stora ord här, vilket jag finner
att alla talare från oppositionens sida
gjort, ehuru de dock inte varit så storordiga
som en del av oppositionspressen.
Alla har det gemensamt att de bygger
på den teorien, att det var omöjligt

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.
Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

för socialdemokratien att undvika folkomröstning
i pensionsfrågan och att
den därför gjort denna s. k. helomvändning.
Vad vet herrarna om det?
Vad skulle vi ha vunnit för fördel av
denna manöver?

Jo, säger man, vi har fått möjligheter
att formulera frågorna felaktigt. Nej,
herrarna hade ingen möjlighet att formulera
några frågor vid en folkomröstning
vare sig efter den nya lagen eller
efter den gamla. Detta medgav också
herr Håstad. Oppositionen har endast
42 röster i första kammaren. Det fattades
8 röster. Vi kan ju göra det tankeexperimentet
att 8 bondeförbundare hade
anslutit sig till kravet på folkom
röstning. Men vad skulle ha förmått
dessa 8 bondeförbundare att gå med
på en för dem ofördelaktig formulering
av frågorna? Högern och folkpartiet
hade inte haft skuggan av en
chans att har diktera frågornas formulering
— och därmed försvinner praktiskt
taget varje spår av det lilla underlag
som här fanns av kritikernas
skäl.

Skulle vi inte kunna resonera om
denna angelägenhet med utgångspunkt
från att herrarna har med hederliga
motspelare att göra? Skulle vi inte ur
den politiska debatten kunna rensa ut
sådana uttalanden som herr Heckschers,
när han säger att regeringens
avsikt varit att vilseleda riksdagen
genom formuleringen av svaret den 12
mars. Om regeringen vid den tidpunkten
inte var övertygad om att det svar
justitieministern å regeringens vägnar
lämnade täckte vad som skulle komma
att ske, varför skulle då regeringen
försätta sig i en så utomordentligt
olämplig och otaktisk position som ett
vilseledande svar till Sveriges riksdag
skulle innebära? Vad finns det för anledning
påstå, alt ett avsiktligt vilseledande
svar har lämnats? Vad skulle
vi ha vunnit på att den 12 mars lämna
ett vilseledande svar, om vi litet senare
ändå skulle bli avslöjade? Kanske herr

Heckscher skulle vilja upplysa oss om
den saken, ty den intresserar oss i allra
högsta grad.

Skulle vi inte kunna avhålla oss från
sådana ohederliga framställningar. Då
så starka ord brukats här förut, tillåter
jag mig att ta till sådana nu, när jag
tillbakavisar de framställda beskyllningarna.
Den skildring justitieministern
här lämnat är korrekt. För den
som är mån om det politiska livets
hederlighet är det inte, som herrarna
förklarat, en betydelselös serie dagboksanteckningar
som justitieministern
här lämnat. Det framgår nämligen av
framställningen att justitieministern var
i god tro den 12 mars, och att även
regeringen var i god tro. Detta tycker
jag är betydelsefullt att slå fast. Jag
kan inte förstå de fyra talare, som här
tidigare har viftat bort vad det skulle
ha betytt om justitieministern hade stått
här i kammaren och försökt med avsikt
ljuga.

Herr Heckscher sade att justitieministern
skulle bli en bra lagbyråchef
i kanslihuset, men standarden hos våra
lagbyråchefer är verkligen så hög, herr
Heckscher, att jag tycker det är häpnadsväckande
att beskylla justitieministern
för vilseledande framställningar
men samtidigt säga att justitieministern
säkert är en mycket bra lagbyråchef.
Vi fordrar verkligen hederlighet
och rent spel av alla, av såväl ledamöterna
i regeringen som de i Kungl.
Maj:ts kansli anställda.

Vad som hänt i detta fall är, att regeringen
1954 lade fram ett förslag om
vidgad användning av folkomröstningsinstitutet.
Förslaget tillkom som en
följd av riksdagens begäran, men det är
givet att regeringen har sitt ansvar för
förslaget. Regeringen och riksdagen har
där ett gemensamt ansvar. Förslaget antogs
sedan såsom vilande av riksdagens
båda kamrar. Under debatten i frågan
1954 höll herr Håstad ett intressant anförande,
som huvudsakligen rörde sig
om det beslutande folkomröstningsin -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

stitutet, men där han också kom in på
frågan om det rådgivande foikomröstningsinstitutet.
Herr Håstad är säkerligen
den, som mer än de flesta av oss
här i kammaren har haft anledning att
syssla med folkomröslningsinstitutet,
både det konsultativa och det beslutande.
Herr Håstad anförde därvid bland annat
en sak, som jag tycker är så viktig
för den kommande historieskrivningen,
att jag tillåter mig att här läsa upp det
anförda. Herr Håstad förklarade: »Jag
vill betona — det har man funnit av
alla gallupundersökningar som gjorts
under senare år — alt själva frågeställningen
är ett av de mest intrikata problem
som man över huvud taget kan
syssla med. Det är ett av de stora delämnena
inom den moderna sociologien.

Nu har, såvitt jag förstår, denna
uppfattning, som man varit ense om
i alla instanser, inte kommit till uttryck
i själva grundlagstexten. Jag skall gärna
medge att kommittén på sin tid framställde
många förslag om själva proceduren
i fråga om frågeformuleringar,
men eftersom det var stor brådska och
betänkandet önskades färdigt före valen
1952, måste kommittén förklara, att
den helt enkelt inte hade funnit någon
enkel och tillfyllestgörande lösning rörande
denna grundläggande detalj.»

Nu säger herr Håstad: Yi diskuterade
frågan om frågeställningen mera ingående
än någon annan fråga som vi hade
uppe till prövning i kommittén; vi diskuterade
den oavbrutet i två månader.
Ja, herr Håstad, det är bra att man resonerar,
men resultatet blev fiasko. Resultatet
av kommitténs arbete blev att
en frågeställning inte kunde presenteras
för riksdagen. Om man läser detta
hans uttalande får man det intrycket,
att han var ledsen över att denna mycket
viktiga fråga på grund av brådskan
1952 inte blev tillräckligt genompenetrerad.
Nu hör jag av herr Håstad att
han hade velat få en diskussion till
stånd inom konstitutionsutskottet på
denna punkt. Jag beklagar livligt att

den inte kom till stånd, ty jag tror att
om man på ett tidigt stadium börjat
diskutera frågan efter de linjer herr
Håstad var inne på 1954, hade man
upptäckt, att det inte var så enkelt att
anta en grundlagsändring och hoppas
att få möjlighet att i efterhand i kammarens
ordningsstadgor rycka in erforderliga
kompletterande bestämmelser.
Vi är överens om att detta är en
viktig fråga. Det är synd att herr Håstad
inte lyckades genomföra en analys
av dessa ting för då skulle sannolikt
en mycket, mycket stor majoritet i denna
kammare säga: här behöver man
verkligen ha reda på vad man beslutar
och inte först fatta ett beslut och därefter
undersöka vad det kan leda till för
konsekvenser. Det vore lätt för mig att
visa på vilka groteska konsekvenser
som detta kommer att leda till om varje
minoritet på 50 + 77 hade möjlighet
att driva igenom sin frågeställning. Herr
Håstad säger: Men det är omöjligt, vi
arbetar inte på det sättet, vi saboterar
inte på det siittet riksdagsarbetet. —
Nej, vi gör inte det, men frestelsen att
använda folkomröstningsinstrumentet
som ett politiskt vapen insatt på strategiskt
viktiga punkter gör att vilken minoritet
som än existerar, och jag vill
inte undanta socialdemokratien i det
avseendet, om vi kommer i minoritetsställning,
ideligen kommer att frestas
till att använda förledande frågeställningar.
Det kommer att fordras mycken
karaktär och stark ryggrad för att
motstå denna frestelse. Jag tycker att
högern och folkpartiet har demonstrerat
detta hur lätt de har för att falla
genom sina förslag i år i den nu aktuella
frågan.

Faktum är emellertid att det vilande
grundlagsändringsförslaget inte klargjort
hur man härvidlag skulle förfara
annat än genom en exemplifiering,
som, om den skulle leda till praktiskt
politiskt handlande, skulle komma att
skapa kaos inom hela folkomröstningsinstitutet.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.
Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Men det fanns flera ting som vi fick
klart för oss när förarbetena kom så
långt att man skulle presentera ett förslag
och inbjuda riksdagen att fatta ett
beslut. Det fanns t. ex. detta, att frågorna
inte var avgränsade, utan man
kunde ta upp praktiskt taget vilken
fråga som helst med det undantaget att
statsregleringen inte skulle vara berörd
och att man inte skulle få ta upp sådana
frågor som inte berörde riksdagens
beslutförhet.

Inom parentes sagt, herr Heckscher,
den saken har inte ett ögonblick föresvävat
oss att vi skulle hindra folkomröstningsinstitutets
lagfästande för
att vi därigenom skulle kunna formulera
en fråga i en sak som inte berörde
riksdagen. Det finns väl ingen tvekan
om att alla aktuella frågeställningar i
pensionsomröstningen har moment som
kan påkalla riksdagsbeslut. Detta är
återigen en sådan där moraliskt förkastlig
glidning i tankegången för att
komma åt en motståndares argument,
som jag tycker att vi skall kunna undvika
i debatten.

Den tredje sak som inte var klar men
som visade sig i högsta grad nödvändig
att klarlägga var frågan om upplysningsverksamhetens
finansiering. Jag
vill fästa uppmärksamheten vid att när
regeringen 1954 framlade förslaget om
denna ändring i grundlagen, var därmed
förknippad tanken på att vid varje
folkomröstning skulle utgå pengar inte
bara till objektiv upplysningsverksamhet
utan också till partiernas agitationsverksamhet.
Detta är klart skrivet i
propositionen. Utskottet har inte polemiserat
däremot. Det har varit ett villkor
för socialdemokratiens anslutning
till tankegången om folkomröstningsinstitutets
införande, att man skulle ha
pengar till sitt förfogande för upplysnings-
och agitationsverksamheten. Nu
viker högern och folkpartiet på denna
avgörande punkt. Det är väl uppenbart
att vi kommit in i en ny situation. Detta

måste klargöras innan vi kan gå till ett
definitivt ställningstagande.

Här är de tre skäl för uppskov redovisade
som vi fick klart för oss, när vi
på vanligt sätt förelädes korrekturet
till den följdproposition, som vi trodde
skulle komma att läggas på riksdagens
bord. Regeringsarbetet går till så, att
vi inte får tingen presenterade för oss
i stora allmänna principlinjer. I samma
ögonblick som de allmänna principerna
i detta fall fått en sådan konkret
form, att vi visste vad det var vi diskuterade,
blev det ju en kolossal besvikelse
över att 1954 års beslut inte var
bättre underbyggt, inte bättre genomtänkt.
Jag drar mig inte, herr Håstad,
för att erkänna vår skuld i detta, lika
litet som jag drar mig för att erkänna
vår skuld i att vi — på grund av många
andra arbetsuppgifter — inte tagit upp
denna sak till diskussion på ett tidigare
stadium. Men jag kan försäkra
herr Håstad och herr Heckscher att ni,
om ni kommer till Kungl. Maj :ts kansli
någon gång, skall få erfara, att man kan
inte komma förbi denna metod att arbeta,
att man vill ha konkreta förslag
utformade så att man vet vad det är
man tar ställning till. De principiella
tingen är nyttiga och nödvändiga de
också, men det slutliga ställningstagandet
måste alltid, som i detta fall, föregås
av en konkret utformning, och då
träder bristerna i ett dåligt förslag
fram.

Är det verkligen omöjligt för oppositionen
att visa det måttet av respekt
för en motståndare, att ni erkänner att
det förhåller sig så? Är det verkligen
omöjligt för er att ge det erkännandet
åt regeringen, att den skildring justitieministern
här lämnat är riktig? Sedan
kan ni angripa oss hur mycket som
helst för att vi slarvat 1954. Ni kan angripa
kommitténs ledamöter för att de
inte var klara, och ni kan anmärka på
att frågorna inte togs upp mellan 1954
och 1957. Jag hör nu att herr Håstad
velat ta upp frågorna, men han har i

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

alla fall inte haft något större antal
människor med sig.

Vi kom alltså till det resultatet, att
dessa frågor måste vi granska ytterligare.
Härtill kom en del rent ideologiska
skäl. De hade funnits där hela tiden,
men vi hade sagt oss, att det skulle
väl gå att förena parlamentarismen med
den rådgivande folkomröstningen. Vi
sade under debatterna 1952, 1953 och
1954, att det var svårt, men det skulle
väl ändå gå. När vi emellertid nu kommit
i detta läge, att dessa praktiska skäl
gör ett uppskov önskvärt, vill jag gärna
som svar på direkta frågor säga att jag
anser det klokt att ta upp till prövning
hela frågan, huruvida den konsultativa
folkomröstningen är förenlig med det
parlamentariska systemet. Där har jag
inte någon deciderad mening, och den
sittande författningsutredningen kommer
ju att få ta ställning till saken.
Men när man nu får möjlighet till en
fri och obunden diskussion på denna
punkt, tycker jag det vore oklokt om vi
inte begagnade detta tillfälle till att
ventilera synpunkter för och emot. Vad
som gör att det finns anledning att
verkligen ställa den frågan är att första
gången detta institut skulle prövas, lämnade
oppositionen hela det tal som fördes
tidigare, att folkomröstningar skulle
avse frågor, som gick rakt igenom partierna
— man skulle i folkomröstningar
ha sådana där mänskliga frågor, och de
partiskiljande frågorna skulle inte förekomma
i någon större utsträckning.

Jag tillät mig redan år 1954 att säga,
att det kommer att bli svårt att skilja på
»mänskliga frågor» och »partifrågor»,
ty partifrågor rör ju ofta människornas
samvaro. Men å andra sidan: inför alla
dessa oppositionstalare, som sade att
det var inte meningen att folkomröstningsinstitutet
skulle användas annat
än för andra frågor än de politiska och
partiskiljande, så sade vi oss, att det
går kanske att nå ett sådant resultat, att
få till stånd ett gentlemens agreement.
Vad gör då oppositionen första gången
4 — Andra kammarens protokoll 1957. N

detta referendum skall prövas? Jo, den
kastar ut den mest sprängladdade politiska
fråga vi har och säger: Denna fråga
skall bli den första, i vilken folkomröstningsinstitutet
prövas!

Hade så skett, tror jag att detta alltid
skulle ha åberopats som ett prejudikat
för att släppa fram folkomröstningsinslitutet
även i partiskiljande frågor. Jag
vill inte begagna några överord, men
nog ligger det nära till hands att säga,
att oppositionen själv har valt att genom
sin användning av folkomröstningsinstitutet
göra detta till ett annat
institut än det som vi beslöt vid 1954
års riksdag. Även denna fråga är det
klokt att författningsutredningen ser på.
Finns det en möjlighet att skilja ut
partifrågorna — jag tror dock, herr
talman, inte mycket på den möjligheten,
och då får vi ta konsekvenserna —
skulle ju hela debatten om folkomröstningsinstitutet
och dess förenlighet eller
oförenlighet med parlamentarismen
vinna i klarhet.

Herr talman! Vi befinner oss för närvarande
i ett labilt politiskt parlamentariskt
läge. Vi socialdemokrater har
för avsikt att försöka ändra på detta
och göra det mer stabilt. Men från oppositionens
sida har man andra förhoppningar,
andra förväntningar. I
detta läge, som enligt oppositionens
förhoppningar skall bli bestående, har
vi besvärligheter med parlamentarismen
av en art, som vi varit förskonade
från sedan 1932, detta därför att det
har varit möjligt att skapa handlingskraftiga
majoriteter eller majoriteter,
som varit beredda att ta ett politiskt
ansvar för även impopulära åtgärder.

Om oppositionens förhoppningar går
i uppfyllelse — kommer vi för lång tid
framåt att ha ett instabilt parlamentariskt
politiskt läge. Det finns risker för
att den svenska parlamentarismen verkligen
blir utsatt för prövningar under
den kommande tiden, om oppositionens
förhoppningar går i uppfyllelse.

Inför sådana möjligheter är det väl

r 17

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

inte så konstigt om vi säger oss: Vi vill
icke tillbaka till 1920-talet. Vi vill inte
öka svårigheterna genom att införa
ett element, som ideligen kommer att
användas såsom strategisk murbräcka
mot den sittande regeringen. Och ni
kommer att finna att om det är en annan
opposition än den vi har i dag, så
kan det inte garanteras att den är mer
hänsynsfull. Det kommer alltid att finnas
fres''elser för en minoritet att försöka
att slå undan möjligheterna för
en regering att arbeta, precis som man
gör i dag. Kan det vara klokt att företa
en grundlagsändring, som skulle så till
den grad försvåra parlamentarismens
effektivitet som skulle ske, om folkomröstningsinstitutets
normala användning
blir att kasta ut storpolitiska och
partiskiljande frågor till omröstning?

Vi sade oss att praktiska skäl — de
tre jag redogjort för — talar för uppskov,
så att vi får tid att fundera på
saken. Ingen skada kan ske under den
tid vi tar upp en diskussion om folkomröstningsinstitutets
förenlighet med
de parlamentar ika principerna. Jag
kan inte förstå «tt någon kan förlora på
att man handlar på det sättet.

Det fanns ett enda skäl emot att agera
så. Och det var att oppositionen ville
ha en omröstning i den nu aktuella
tjänstepensionsfrågan. Här finns ett
samband, men det är icke det samband
som oppositionens talesmän för fram
här. Tjänstepensionsfrågan var för oss
närmast ett hinder för att göra det som
vi tyckte var rimligt och riktigt, nämligen
att hänskjuta hela denna fråga till
författningsutredningen. Förhållandet
är alltså i verkligheten det rakt motsatta
mot det man skildrat här. Det är
icke frågan om omröstning om tjänstepensioneringen
som tvingar fram uppskovet,
utan det är tvärtom så att den
omständigheten, att oppositionen så ivrigt
åtrådde en omröstning i tjänstepensionsfrågan,
var ett hinder för oss
att skjuta på avgörandet i grundlagsfrågan.
Varför det? Jo, helt enkelt där -

för att för oss är det angeläget att
tjänstepensionsfrågan diskuteras sakligt.
Vi vill ha denna diskussion av sakfrågan,
men vi vill inte ha den bemängd
med en debatt om grundlagsändring, om
rädslan för folket och allt detta. Det ansåg
vi vara utomordentligt besvärande
för en god, förnuftig och saklig diskussion
i den största sociala reformfråga,
som aktualiserats under den tid vi haft
tillfälle att aktualisera sådana här
frågor.

Detta samband finns där. Men jag
skulle vilja fråga: Skulle man inte kunna
förstå att det är för oss intet önskemål
att få tjänstepensionsdebatten förgiftad
och förd i en atmosfär, som otvivelaktigt
skulle försvåra en förnuftig
lösning, om den inte gällde pensionernas
förnuftiga ordnande utan kom att
röra sig kring frågan om grundlagsändring
eller icke grundlagsändring? Vi
sade oss då: Vi kan ta ansvaret gentemot
Sveriges konstitution genom att
ge riksdag och regering betänketid, om
vi tillmötesgår oppositionens krav på
en omröstning i tjänstepensionsfrågan.

Därigenom har vi enligt vår mening
å ena sidan försökt att få in debatten i
båda frågorna på ett förnuftigt sätt. Vi
har å andra sidan icke gjort någonting
som betar riksdagen eller en kommande
regering möjligheten att agera på
grundval av 1954 års beslut, om den
kommande diskussionen visar att detta
skulle vara motiverat.

Jag tycker för min del att oppositionen
gärna skall kritisera oss för det vi
är värda att kritiseras för, men att den
åtminstone skall låta bli att fälla en
mängd moraliska förkastelsedomar om
ting som man, när en gång i tiden de
politiska lidelserna har lagt sig, kommer
att bedöma så: Det var klokt, det
var riktigt att regeringen tog de partitaktiska
risker det otvivelaktigt innebar
att handla på sätt den gjorde.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern inledde
med att försöka göra gällande att jag i
stor utsträckning byggde mitt anförande
på det jag läst i en tidning om vad
herr Skoglund i Umeå haft för sig. Herr
statsminister! Läs anförandet efteråt,
sedan tror jag statsministern får erkänna
att debatten nog inte borde fått den
karaktär den fick. Jag ber om ursäkt
om jag blir något hård i tonen, men
varför gör statsministern ofta i sina inledningsanföranden
manövrar av denna
karaktär? Jo, han kan annars inte få
upp den stämning som är fördelaktig
för fortsättningen av hans anförande.
Tyvärr tycker jag att sådan taktik inte
är särskilt lämplig.

Statsministern sade att det var en
förtjusande bild av regeringsarbetet, om
det går till på det sättet. Ja, det vore det
verkligen, men jag tycker också att det
var en förtjusande bild när justitieministern
meddelade, att det reella beslutet
i folkomröstningsfrågan fattades av
den socialdemokratiska partistyrelsen
och riksdagsgruppen. Fortfarande svävar
vi alltså i okunnighet om vad den
andra delen av regeringen hade att göra
i sammanhanget.

Tyvärr hinner jag inte att i en replik
ta upp alla de saker som herr statsministern
kom med, jag kan bara ta upp
en enda. Statsministern säger att oppositionen
inte hade någon möjlighet att
ens med den nya lagen få igenom en
folkomröstning. Han vill alltså försöka
använda sin egen orättvisa förstakammarmajoritet
som skäl för att avvisa
en minoritet i andra kammaren, som
skulle vara tillräcklig för beslut om
folkomröstning. Han lever alltså på den
formalistiska möjligheten att sammansättningen
i första kammaren inte motsvarar
den folkvalda kammaren. Och
varför gör han det? Ja, det är klart att
han gör det, ty då kan han av formalistiska
skäl säga att han inte behöver
ta hänsyn ens till den önskan oppositionen
har att formulera sin egen fråga

i en folkomröstning. Han säger: Ni kan
ju ändå inte göra det, och då behöver
jag inte ta hänsyn. Landets statsminister
kan alltså fortsätta med att här vara
socialdemokratisk partichef. Det vore
naturligt för honom att försöka ena oss
alla i en sådan här fråga, där det gäller
demokratiskt viktiga angelägenheter.
Nu kan han av formella skäl säga, att
det behöver han inte bry sig om.

Sedan sade statsministern: Det är så
hemskt att pensionsfrågan slängts ut i
debatten. Jag skall be att i en kommande
replik få påvisa att statsministern
själv var med om att skriva under
att man kan ta upp huvudprinciper i
en folkomröstning utan att ta med allt
annat i ett lagförslag. Att det finns huvudprinciper
i pensionsförslaget, kan
väl inte statsministern komma ifrån,
huvudprinciper som vi verkligen kan
ta ställning till. Obligatorisk tilläggspensionering
eller ej, det är något som
jag tror att folk begriper.

Herr IIÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är självfallet alldeles
omöjligt att på tre minuter hinna
säga mer än ett par ord med anledning
av allt vad statsministern här tog upp.
Jag måste begränsa mig till ett par frågor.
Jag vill då först mycket bestämt
reagera emot att statsministern liksom
ville göra gällande att vi skulle ha påstått
att justitieministern avsiktligt hade
vilselett riksdagen. Vad jag för min del
sade var bara att justitieministerns framträdande
var någonting mycket besynnerligt
och dessutom utan motstycke i
vår parlamentariska historia. Därmed
har jag inte alls bedömt de moraliska
motiven.

Statsministern hade nu tydligen kommit
till den uppfattningen, att partipolitiska
frågor inte skall bli föremål
för referendum. Visserligen var statsministern
inte alldeles säker på denna
punkt, men han lutade ditåt. Nog är
det väl ändå besynnerligt att statsmi -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

nistern i dag kan tillkännage denna
uppfattning, när justitieministern 1954
i både första och andra kammaren efterlyste
frågor, som såvitt jag förstår
var verkligt partipolitiska, såsom samhällets
omdaning etc. Dessa motsägelser
emellan statsministern och justitieministern
tillhör det mest förbryllande
i denna debatt.

Jag skall inte heller gå in på frågan
om parlamentarismen och det konsultativa
referendum. Vi har ju diskuterat
detta så oerhört många gånger, men
jag har aldrig hört statsministern egentligen
ge belägg för riktigheten av sitt
påstående att det skulle vara omöjligt
att förena dessa. Man har ju i Danmark
utgått ifrån alt de går att förena, eftersom
man i Danmark vid författningsrevisionen
1953 både utvidgade referendum
och inskrev parlamentarismen i
författningen. Låt mig bara nämna
Australien, som ju haft decisivt referendum
i många år men också har en
genomförd engelsk parlamentarism. Det
har gått väl där och det skulle säkerligen
kunna gå väl här. Men, herr statsminister,
det är inte säkert att parlamentarismen
i Sverige fungerar på ett
sådant utomordentligt sätt att den är
verkligt sakrosankt. Det kan ju tänkas
att det ibland skulle vara nyttigt för
vårt politiska liv att den verkliga folkmeningen
beaktades mer än Dittills.

Statsministern talade om den tid då
socialdemokraterna eventuellt skulle
komma i minoritet. Såvitt jag vet har
socialdemokraterna varit i minoritet
ända sedan 1944.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
var så bekymrad över att vi
från oppositionens sida var så våldsamma
i våra uttalanden och använde så
mycket moraliska förkastelsedomar. Jag
citerar ur hans eget anförande några
formuleringar som jag antecknade:
»ohederliga påståenden», »kompromet -

terande uttalanden». När han tror sig
hitta en glidning i tankegången talar
han om »en moraliskt förkastlig glidning
i tankegången».

På vad grundar hans excellens statsministern
detta? Delvis på felaktiga referat
och citat. Han påstod, att jag sagt,
att justitieministern skulle bli en bra
lagbyråchef. Det vill jag inte bestrida,
att han skulle bli — såvitt jag minns
har han varit det — men vad jag sade
var, att man fick akta sig för att uppfatta
chefen för justitiedepartementet
som ett slags lagbyråchef.

Han sade vidare, att jag uttalat, att
majoritetsbeslut icke var tillförlitliga.
Vad jag sade var, att en majoritetsregering,
som har en dålig sak att försvara,
har möjlighet att trumma ihop
sin majoritet för att få igenom någonting
som inte går att få igenom på
övertygelsens väg. Detta är ett uttalande,
som hans excellens statsministern
hade kunnat påträffa hos många andra
skribenter och talare än hos mig. Det
iir sannerligen ingenting som jag har
uppfunnit.

Om hans excellens statsministern önskar
begagna sin ställning till att hålla
anföranden av denna typ, så tillkommer
det inte mig att fälla något omdöme
om det. Anser han att hans anseende
vinner på det och att mitt anseende
minskar därigenom, må han
gärna försöka. Vi är ju alla rätt hårdföra
i de politiska debatterna, och det
gör i varje fall inte mig så mycket.

Statsministern frågade mig direkt,
varför regeringen skulle b a försatt sig
i den situationen att man den 13 mars
missledde riksdagen. Ja, svaret blir väl
det, förmodar jag, att regeringen vid
den tidpunkten inte önskade någon diskussion
i frågan om huruvida folkomröstningslagens
behandling skulle uppskjutas.
Annars var det ju så, att det
inte var första gången den saken kom
upp. Möjligheten att regeringen skulle
kunna yrka på ett uppskov med folkomröstningslagen
hade diskuterats man

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

och man emellan och såvitt jag minns
också i pressen. Under sådana förhållanden
var det kanske naturligt, att vi,
som lyssnade till statsrådet Zetterbergs
interpellationssvar, i detta sökte också
ett svar på de rykten, som sålunda varit
i omlopp. Såvitt jag vet hade regeringen
ungefär en vecka på sig att svara
på herr Dahléns fråga. Jag föreställer
mig också, att regeringens medlemmar
inte var okunniga om att dessa
rykten var i omlopp och att de alltså
måste ha förstått, att svaret skulle kunna
komma att uppfattas på det sättet.

Jag kan inte, trots att tiden är ute,
underlåta att till slut säga, att när statsministern
i den situationen säger, att
alla var i god tro . ..

Herr talmannen avbröt här anförandet,
enär tiden för genmälet överskridits.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ju synd att tiden
av herr Heckscher användes på sådant
sätt, att han inte fick fortsätta,
när han kom in på de mera intressanta
frågorna. Jag hoppas att han återkommer.

Vad jag reagerade mot här — kanske
jag reagerade med hårdhänta ordval;
jag torde ha, i den mån jag gjorde det,
haft anledning göra det — var ju, att
man från oppositionens sida vägrar
acceptera den skildring av de faktiska
förhållandena jag lämnade och att man
genom vilseledande framställningar söker
ge ett helt annat intryck av vad
som förevarit än vad vi, som ändå har
spelat vår roll i det här, borde veta
vara riktigt.

Typiskt är herr Dahléns sätt att resonera.
Han säger nu: Jaså, det var
det som var meningen med statsministerns
attityd, nämligen att han skulle
använda sin majoritet i första kammaren
till att förtrycka minoriteten. Vad
jag har sagt är följande. Herr Dahlén

bygger sitt på moraliska grunder gjorda
angrepp mot regeringen på påståendet,
att om den nya grundlagen varit
i funktion, skulle regeringspartierna
inte kunnat bestämma frågornas formulering.
Då svarar jag, att det på den
punkten inte blir någon som helst skillnad,
ty det var nödvändigt för högern
och folkpartiet alt få med bondeförbundet
för att kunna formulera sin fråga
vare sig nu den nuvarande lagen gäller
eller det vilande grundlagsförslaget
hade varit antaget. Detta är ju ett faktum.
Då säger herr Dahlén att det var
ju inte det som var det intressanta,
utan det intressanta var, att statsministern
förtrycker minoriteten. Diskussionen
gällde, huruvida regeringen kom
i en bättre situation eller ej beträffande
frågornas formulering genom att inte
ta upp det vilande grundlagsförslaget.
Det var herr Dahlén som väckte den
frågan, och jag visade, att det var en
felaktig konklusion, och då svarade
herr Dahlén med en undanmanöver.
Jag kan förstå att herr Ohlin gillar
detta sätt att diskutera, men jag tror
inte någon annan i denna kammare
tycker det är så särskilt rekommenderande.

Herr Heckschers anförande avbröts
på den springande punkten, och jag
skall inte göra honom den otjänsten att
ta upp vad han sade till diskussion.
Jag vidhåller fortfarande att meningsskiljaktigheten
mellan honom och mig
gäller, huruvida den skildring av förhållandena
som har lämnats från regeringsbänken
förtjänar tilltro eller ej.
Jag tycker att det väl inte borde vara
så svårt att gå med på det, och jag kan
säga, att det är omöjligt att uppvisa, att
det från regeringsbänken lämnats medvetet
felaktiga uppgifter. Det är vad
herrarna beskyllt oss för. Trots detta
tycker ni, att det är så konstigt, att regeringschefen
reagerar mot det. Jag
vet inte vilka umgängesformer herrarna
har, men jag tycker det är en ganska
allvarlig anklagelse som riktas mot re -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

geringen, och den kommer jag att försöka
slå tillbaka. Jag tror, att jag också
har kunnat göra det med de sakskäl jag
åberopat.

Herr Håstad och jag har många
gånger diskuterat parlamentarismen
och folkomröstningsinstitutets förenlighet
med parlamentarismen, och det är
väl inte så lätt för vare sig honom eller
mig att variera våra framställningssätt
eller illustrationer och bilder. Jag hänvisar
till att i alla länder med utpräglat
parlamentariskt styrelsesätt är man
rädd för folkomröstningsinstitutet, och
de är ju inte sämre demokratier för det.
England skulle säkert betrakta det som
något alldeles oformligt, om inte parlamentet
bure ansvaret för landets politik.
Herr Håstad kommer ständigt
med hänvisningar till Schweiz. Vi har
kanske haft ett 20-tal debatter om dessa
frågor, och då har Schweiz och England
spelats ut mot varandra. Dessa
länder är båda två förnämliga och högdemokratiska
stater — frånsett att
Schweiz inte givit kvinnorna rösträtt.
Det finns emellertid en skillnad mellan
dessa båda länder. Schweiz är inte
parlamentariskt styrt utan har en permanent
samlingsregering, och om herr
Håstad anser att Sverige inte mår bra
av parlamentarism, utan att det vore
bättre att vi hade ett schweiziskt styrelsesystem,
begriper jag att han med
sådan iver går in för folkomröstningsinstitutet.
Då är allting all right.

Nu har jag — såsom herr Håstad var
vänlig nog påpeka — inte tagit position
i denna fråga. Jag har sagt: Om
det nu blir ett uppskov — och ingenting
skulle därigenom riskeras — så
kan vi väl få en fri och öppen diskussion
om folkomröstningsinstitutet och
parlamentarismen. Det vore mycket
dumt av de svenska politikerna att inte
ta vara på den möjlighet som här erbjuder
sig. Om jag rätt känner herr
Håstads intellektuella livaktighet och
debattlusta, skall han nog också, trots
vad han här sagt, komma att många

gånger framföra sina synpunkter på
saken, och det är bara bra att debatten
på detta sätt stimuleras. Om vi får
ett uppskov, bör det användas till en
fördjupad debatt kring centrala demokratiska
problem.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom statsministern
i någon mån fortsatte sitt formalistiska
resonemang om att oppositionen
inte i första kammaren hade kunnat
få igenom ett beslut om folkomröstning,
vill jag göra två kommentarer.

För det första vill jag framhålla, att
folkpartiet och högern dock har 40
procent av väljarkåren. Jag tycker att
redan med den utgångspunkten borde
man av landets statsminister kunna begära
en viss hänsyn till deras önskan
att få uttrycka sin egen mening i en
sakfråga på det sätt man själv vill. För
övrigt tror jag, herr Erlander, att det
skulle vara lättare att vinna förståelse
för att det bör råda enighet om frågeställningarna,
hos åtta bondeförbundare
i första kammaren, som det här är
fråga om, än hos herr Erlander.

För det andra skulle jag, eftersom
herr Erlander nu var så rädd för en
politisk folkomröstning, vilja läsa upp
slutorden i det anförande som justitieministern
år 1954 höll i denna fråga:
»Varför skall man inskränka sig till sådana
ting som höger- och vänstertrafik
eller motbok? Det bör väl kunna gå
bra att rösta om dessa frågor, men man
kan naturligtvis också få fram andra
och mera ingripande spörsmål. Det
finns säkert många och viktiga principfrågor
om samhällets omdaning, om
den ekonomiska maktens placering i
olika sammanhang — hos samhället
eller hos de enskilda — som det vore
angeläget att få höra det svenska folkets
mening om.» Jag föreställer mig, herr
talman, att det är sådana frågor av politisk
karaktär som statsministern i dag
är så rädd för.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Justitieministern fortsätter: »Jag hoppas
alltså att den rådgivande folkomröstning,
som riksdagen väl nu kommer
att besluta om, skall komma till
praktisk användning och därigenom
visa sig bli praktiskt till gagn för demokratien.
»

Herr talman! Jag ber att få instämma
i dessa ord, och jag är för min del
villig att i år dra konsekvenserna därav.

Herr HECKSCHElt (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att
få ta vid, där jag måste sluta när tiden
för min föregående treminutersreplik
var slut.

Vad beträffar mitt uttalande om
vad som hände i mars och vid den
fortsatta handläggningen av ärendet, så
har jag svårt att återge den exakta formuleringen,
eftersom jag inte hade manuskript.
Jag försökte emellertid absolut
inte misstänkliggöra justitieministern
för att ha lämnat medvetet felaktiga
uppgifter. Det kan hända att jag
använde en formulering, som herr Erlander
tyckte var riktad mot honom i
stället — det vill jag lämna osagt; referatet
får väl utvisa vad som på denna
punkt yttrats.

Men om regeringen, såsom statsministern
säger, här handlat i god tro,
hindrar det i alla fall inte att dess
framställning innebar ett missledande
av riksdagen, låt vara kanske oavsiktligt;
ett missledande som inte kunde
undgå att ge riksdagen det intrycket,
att regeringen hade tagit ställning i
frågan och avsåg att lägga fram förslaget.
Det finns inte i interpellationssvaret
något som ger ett annat intryck.
Och det är, herr talman, allvarligt att
missleda riksdagen, även om det sker
oavsiktligt, tv en av regeringens uppgifter
är att se till att något sådant oavsiktligt
missledande inte förekommer.

Frågan om hur man har det i England
och Schweiz kan vi nog diskutera
hur länge som helst. Jag vill nu bara

framhålla att det i olika avseenden råder
skillnad. I England har man inte
någon regering som suttit vid makten
ett kvarts århundrade, och i Schweiz
finns det å andra sidan inte så mycket
av samlingsregering som statsministern
här ville göra gällande. Jag skulle i det
sammanhanget vilja föreslå statsministern
att rådfråga sina partivänner i
Schweiz, så kanske han får veta hur
det förhåller sig och har förhållit sig
under de senaste åren med samlingsregeringen.

I själva verket tyder åtskilligt på att
vi här i Sverige har möjlighet att utforma
både det ena och det andra institutet
så, att det passar in i våra egna
förhållanden. Och, herr talman, om regeringen
nu är så bekymrad över hur
folkomröstningsinstitutet skall kunna
inpassas i gällande ordning, så är det
överraskande att dessa bekymmer inte
kommit till synes under de tre åren
från 1954 till 1957 och att man inte då
har satt till någon ny utredning beträffande
dessa saker, på sätt som man
t. ex. gjorde i fråga om finansieringen
av en folkomröstning.

Herr talman! Det förefaller mig fortfarande
osannolikt, att de sexton dagarnas
eftertanke kan ha varit en avgörande
faktor vid regeringens ståndpunktstagande.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle;

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad herr Heckscher nyss sade, men jag
måste erinra statsministern om att sådana
parlamentariska länder som Danmark,
Frankrike och Italien — tre av
de fyra västerländska stater som har
fått nya författningar sedan andra
världskriget — har infört referendum
i den ena eller andra formen, och ändå
vill man i dessa länder samtidigt slå
vakt om parlamentarismen.

Jag vill också ytterligare understryka
vad herr Heckscher nyss framhöll:
samlingsregering'' har man haft i

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Schweiz under 8 år av 110 och har ej
nu. Det normala har varit en borgerlig
partiregering.

Det var emellertid inte för att säga
detta jag begärde ordet, herr talman,
utan i första hand för att fråga vad
statsministern menar med talet om förgiftning
av den politiska atmosfären
genom de borgerligas framträdande i
denna fråga. Såvitt jag förstår har vi
endast begärt, att 1954 års av den socialdemokratiska
regeringen framlagda
förslag om referendum skulle bifallas.
Vidare har vi försökt att på det ena
eller andra legitima sättet arbeta för att
få folkomröstning till stånd i ett spörsmål,
som berör alla människor och där
inget av de framlagda förslagen för
närvarande uppbäres av en majoritet i
riksdagen. Det är allt som skett. Vad är
det ur demokratisk synpunkt oriktiga
i detta? Jag förstår över huvud taget
inte statsministerns sätt att argumentera
härvidlag.

Jag skall inte på den återstående minuten
gå in på det mera formella problemet
om frågeställningen etc. Jag
fick nämligen det intrycket, att statsministern
delvis lade skulden på regeringen
själv. Vad jag än en gång vill
framhålla är, att det är oriktigt av statsministern
att säga, att kommittéutlåtandet
år 1954 utmynnade i ett fiasko.
Var finns stödet för detta påstående?
Kommittén föredrog en metod, nämligen
att sammanfatta allt i en rekommendation,
som skulle ligga till grund
för behandlingen av dessa frågor. Jag
har för min egen del kunnat tänka
mig, att man ersatt rekommendationen
med bestämmelser i riksdagsstadgan.
Själva principerna är emellertid klart
framlagda och dessutom uppburna av
alla partier. Just den senare omständigheten
brukar väga till och med något
tyngre än en inskrivning i riksdagsstadgan.

Jag har velat understryka det ännu
en gång för att det inte skall heta, att
vi liksom smög denna form av refe -

rendum på det svenska folket. Med
tanke på de svåra problem, som frågeställningen
i vissa fall kan innebära,
har jag ju försökt att på alla de stadier,
där jag haft möjlighet att utöva inflytande,
framhålla att man noggrant
borde överväga formfrågan. Ingenting
i dag, herr talman, gör att man behöver
särskilt uppskjuta grundlagsändringen
för detta, ty grundlagstexten är,
såvitt jag förstår, alldeles oberoende av
dessa procedurfrågor.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Min källa till konstaterandet
av fiaskot var herr Håstad själv.
Han säger i sitt anförande den 25 maj
1954, att man har diskuterat saken fram
och tillbaka. »Jag skall dock gärna medge,
att kommittén på sin tid framställde
många förslag om själva proceduren
och om frågeformuleringarna, men eftersom
det rådde stor brådska och betänkandet
önskades färdigt före valet
1952 måste kommittén förklara, att den
faktiskt inte funnit någon enkel eller
tillfyllestgörande lösning rörande denna
grundläggande detalj.» Det har alltså
framhållits av herr Håstad, att det
var en stor och viktig fråga, som kommittén
inte hann med, och detta förhållande
betecknar jag med det ord,
som jag tillåtit mig använda.

Debatten har onekligen delvis varit
en smula hård, men jag tror, att den
har varit nyttig för vårt parlamentariska
anseende. Lägg märke till hur
mycket försiktigare herrarna Heckscher
och Dahlén uppträder nu! Det är inte
längre tal om att regeringen avsiktligt
vilseleder riksdagen. Det var för detta
enligt min mening farliga manipulerande.
.. [(Herr Ohlin: Vem talade
först om manipulerande?) —Herr Ohlin
får höra på! Jag kan inte lyssna både
för herr Ohlin och för mig själv.] ...

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsfiirslag

för att vilseleda riksdagen, som man
angrep oss från början. Den beskyllningen
är alltså borta ur diskussionen,
och därmed återstår ju helt andra möjligheter
att diskutera i sak. Vad jag
åsyftat med att den politiska atmosfären
förgiftats är just sådana ogrundade
beskyllningar för fiffel och fuffel i en
för hela folket viktig fråga. I det ögonblick
som herrarna tar tillbaka dem
och erkänner, att det ändå inte har
funnits något medvetet fiffel här utan
att de ställningstaganden, som regeringen
gjort, är grundade på sakskäl — vilka
ni kan underkänna eller diskutera -—
är det faktiskt ett utomordentligt framsteg
för hela den demokratiska debatten
som man vunnit med dessa timmars
resonemang. Jag noterar det med den
största tillfredsställelse.

I detta sammanhang vill jag bara fråga
följande: Om vi kommit bort från
alla dessa moraliska beskyllningar mot
varandra, varför kan vi då inte få diskutera
det sakliga innehållet i mitt anförande?
Jag visade upp, att det fanns
tre starka skäl för ett uppskov, nämligen
frågeställningens oklarhet, ämnesvalets
oklarhet och slutligen frågan om
finansieringen av follcomröstningspropagandan.
De tre skälen anser jag fortfarande
föreligga för ett uppskov. Därtill
kommer att uppskovet kan användas
för en utredning om det parlamentariska
styrelsesättets förenlighet med
folkomröstningsinstitutet. Dessa fyra
ting — de tre första, avgörande skälen
och detta supplementära — har jag fört
in i diskussionen, och nu, sedan de moraliska
lidelserna lugnat sig, kanske
man skulle kunna få till stånd ett resonemang
om det sakliga värdet av de
påståenden som gjorts.

Till sist vill jag fråga: Vad förlorar
vi på uppskovet? Finns det någon som
förlorar på att man tar sig en funderare,
om en mycket stor del av riksdagens
ledamöter blir tveksam om riktigheten
av ett tidigare fattat beslut?

Herr NETZÉN (s):

Herr talman! Jag vill först och främst
bara tala om, att det är riksdagens ordningsstadga
och inte jag som avbryter
detta spännande replikskifte.

Inledningsvis skulle jag också vilja
avge en ur herr Dahléns och herr Heckschers
m. fl. synpunkter kanske graverande
bekännelse genom att uppriktigt
tala om, att jag i min tidning skrivit:
»Folkomröstning i folkpensionsfrågan
vore verkligen en vettlöshet av imponerande
dimensioner.» Mina ärade presskolleger
har varit vänliga nog att hjälpa
mig med att komma ihåg den formuleringen.
Det finns emellertid ytterligare
ett pikant komplement, och detta
skrevs så sent som den 24 mars, alltså
två dagar innan den socialdemokratiska
partistyrelsen och riksdagsgruppen bestämde
sig för att förorda folkomröstning
i pensionsfrågan. Dels med hänsyn
till vad som förekommit i debatten
hittills i dag, dels med hänsyn till inslag
och mellanspel som dessa kanske
man får tillåta sig att säga, att det vore
omänskligt begära, att den eljest inte
alltför väl försörjda oppositionen skulle
förhindras att utnyttja detta skenbart så
tacksamma tillfälle.

Det som verkligen hänt och som behöver
redas ut beträffande konstitutionsutskottets
förslag om uppskov med
det vilande grundlagsförslaget, det som
diskussionen således i huvudsak gäller,
har redan så utförligt redovisats, att
det kanske är överflödigt med upprepningar.
Det är dock en sak som jag
tror förtjänar upprepas, även om de en
aning upphetsade tonfallen och överdimensionerade
åthävorna kanske borde
föranleda någonting annat. Det är väl
uppriktigt talat inte många, som under
den tid denna debatt pågått, inte innerst
inne känt en större eller mindre
tveksamhet inför själva sakfrågan.
Många har upprepade gånger givit uttryck
åt sådana ganska allvarliga betänkligheter.

Herr Håstad, för att ta en prominent

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ledamot av dem som deltagit i opinionsyttringarna,
upprepar i dag, att det
även ur hans synpunkter fanns betänkligheter
förbundna med frågan om
folkomröstning när det gällde vänstereller
högertrafiken. Även den betänksamheten
delades säkert av åtskilliga
andra — knappast dock av de skäl herr
Håstad i första hand åberopade. Ändå
var detta — vilket många gånger sagts
— ett tekniskt mycket enkelt avgörande,
motsatsen alltså till det problem
som nu finns med i debattbilden.

Det finns ytterligare ett par inslag,
som måhända kan vara värda att fästa
uppmärksamheten på i detta sammanhang.
I en understreckare i Svenska
Dagbladet i mitten av mars månad lyckades
exempelvis herr Håstad att på
sitt sedvanliga lysande och pedagogiskt
förträffliga sätt ytterligare bestyrka de
allra flesta skälen för tveksamhet som
tidigare mera lekmannamässigt åberopats.
Herr Håstad visade upp en rad av
de tänkbara frågeställningarna i en
folkomröstning enligt det vilande grundlagsförslaget.
Det var mycket sällsamt
att som kontrast mot de eljest klara besked
i folkomröstningsfrågor, som herr
Håstad brukar ge, finna åtskilliga svävande
och tveksamma formuleringar.
Orsaken var väl den, att debatten måhända
då inte var så politiskt inflammerad
som den senare blivit. Det framgick
klart av herr Håstads synpunkter,
att en varierande minoritet obehindrat
eller nästan obehindrat skulle få excellera
i obegränsade frågeställningar med
endast en fråga som skulle kunna besvaras
med ja. Mot den bakgrunden kan
man erinra sig, att herr Håstad tidigare
i dag har, jag vill inte säga berömt sig
av men i varje fall åberopat sig på en
replik till konstitutionsutskottets ordförande,
att han vid utskottsbehandlingen
1954 fäste uppmärksamheten på
de olägenheter, som han själv ingalunda
vill bestrida är förknippade med det
vilande grundlagsförslaget.

Ser man nu till innehållet i reserva -

tionen till konstitutionsutskottets utlåtande,
finner man inga av dessa olägenheter
redovisade. Herr Håstad befinner
sig bland undertecknarna, och det vore
inte alldeles utan intresse att fråga av
vilken anledning herr Håstad i dag inte
uppmärksammar och i reservationen
inte velat redovisa de olägenheter, som
han ändå själv fäste uppmärksamheten
på tre år tidigare. Detta kan väl inte
gärna betyda, att herr Håstads farhågor
från år 1954 inte längre skulle gälla?
Det kan väl heller inte betyda, hoppas
jag — jag vill i varje fall inte låta framskymta
skuggan av en misstanke i den
vägen — att herr Håstads vetenskapliga
ambitioner fått lov att stryka på foten
för ett offer åt den partitaktik, för vilken
beskyllningar som bekant riktats
åt motsatta håll av herr Håstad och hans
meningsfränder?

Det jag finner vara alldeles uteslutet
när det gäller att finna förklaringarna
till att herr Håstad inte redovisat samma
betänkligheter i år som 1954 är, att
herr Håstad rimligtvis inte kan vara
generad över att vi vanliga enkla lekmän
kommit till samma insikt som herr
Håstad var förutseende nog att ha för
tre år sedan. Jag hoppas i det sammanhanget,
att herr Håstad ursäktar om
jag personligen ärligt redovisar, att inte
minst hans egna invändningar — både
av teknisk och saklig innebörd — för
mig utgjorde ett extra skäl till de betänkligheter
jag redovisade när jag tilllät
mig att beteckna folkomröstningen
som en vettlöshet av tämligen imponerande
dimensioner. Det har också hjälpt
till att förstärka intrycket av att det
vore vårdslöst för att inte säga ansvarslöst
av riksdagen, i synnerhet av dess
drygt femtiotal för året nya ledamöter,
att med berått mod kasta sig in på en
sådan äventyrlighet, som ingen lyckats
bortförklara.

Men nu blir det alltså folkomröstning,
folkomröstning modell äldre. Jag tvekar
inte att personligen uttala, att också
den äldre modellen är i högsta grad be -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

tänklig, och jag tillåter mig att behålla
meningen, att man inte, även om man
inte vill underskatta medborgarna i gemen,
bör räkna med att de skall kunna
ha full och klar insikt om så komplicerade
och svårbedömda frågor som de
som nu skall överlämnas till dem för
avgörande i de nödvändigt förenklade
former, som en folkomröstning av vilken
modell den än är måste förutsätta.

Detta är emellertid — det kan tjäna
som generellt omdöme — det avgjort
minst onda av dessa två onda ting. Det
bestrider bland annat herr Dahléns tes,
att vi skulle ha en medveten åstundan
att komma ifrån folkomröstningen, att
som han formulerar det »uppskovsförslaget
utgör ett erbarmligt försök att
slingra sig ifrån att fråga folket». Statsministern
har redan belyst skillnaden
mellan principfrågan och den fråga som
bidragit till att inflammera denna debatt,
nämligen pensionsfrågan.

Det är inte gott att veta vad herr
Dahlén egentligen åsyftar, när han talar
om avsikten att slingra sig ifrån att fråga
folket. I varje fall bör han inte kunna
åsyfta just pensionsfrågan. Om den
frågan blir det nu folkomröstning trots
allt. Detta måste väl vara det väsentliga
just ur de synpunkter, som herr Dahlén
huvudsakligen åberopade.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att vad denna debatt än kan ha för värde
i övrigt — jag är säker om att den
har värde för framtida försök att bedöma
hur diskussionen om det parlamentariska
systemet i vårt land kommit
att forma sig den händelserika våren
1957. Den har visat, synes det mig,
det riktiga i åtskilliga av de skäl, som
talar för betänksamhet inför beslutet
att upphöja det vilande grundlagsförslaget
till lag. Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är i varje fall enig om
att inte inlåta sig på det äventyr detta
skulle innebära.

Det skulle kanske, åtminstone rent
personligt, ha ett visst intresse att spinna
vidare på det tema, som statsminis -

tern och herr Heckscher var inne på
under sitt replikskifte. Herr Heckscher
ville inte kräva justitieministerns avgång;
den dementien var måhända intressant
att höra. Men givetvis lade vi
alla märke till att skälet bara var att
det inte skulle löna sig. Det fanns alltså
inga moraliskt högtstående bevekelsegrunder
för herr Heckschers älskvärda
dementi. Man kan alltså näppeligen använda
herr Heckschers dementi i en
fortsatt sakdebatt. Vi vet ingenting om
herr Heckschers verkliga åstundan. Men
vi vet ju att regeringsledamöter sedan
åratal tillbaka, sedan längre tid än de
flesta här har varit med om, är högst
lovligt byte för oppositionen, ett byte
som inte heller skall missunnas oppositionen.

En annan synpunkt, som också statsministern
var inne på, är emellertid av
större betydelse i denna lokal. Det gäller
påståendet, som inte är bara en antydan
av en förolämpning mot dem som
står bakom riksdagsmajoritetens beslut,
att det skulle vara särskilda och i varje
fall inte sakliga bevekelsegrunder för
majoritetens ställningstagande. Detta
var en uppgift som vi gärna vill fortsätta
diskussionen med herr Heckscher
om, kanske med fördel i annat sammanhang.
Jag tycker inte att riksdagen utan
vidare skall ta emot denna beskyllning
och stillatigande ducka undan utan försöka
klara ut saken på ett värdigare
sätt, som innebär en erkänsla av att
även en majoritet faktiskt kan bygga
på sakliga beräkningsgrunder i sina
ståndpunktstaganden.

Förlåt, herr talman, att detta blev
längre än måhända varit nödvändigt efter
de tre timmar, som debatten hittills
varat. Med det anförda vill jag bara
yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s), fru Eriksson i Stockholm (s),
fru Thorsson (s), herr Johansson i Södertälje
(s), fru Wallin (s), herrar Almgren
(s), Karlsson i Olofström (s),

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Alemyr (s) Johanson i Västervik (s),
fru Torbrink (s), herrar Andersson i
Ronneby (s), Arweson (s), Blidfors (s),
Jönsson i Gärds Köpinge (s), Henningsson
(s), Svenning (s), Bengtsson i Varberg
(s), Andreasson (s), Lundqvist
(s), Andersson i Hyssna (s), Dahl (s)
och Andersson i Ryggestad (s), fröken
Sandell (s), fru Johansson i Skövde (s),
herrar Odhe (s), Carlsson i Västerås
(s) och Bark (s), fru Svensson (s)
och herrar östrand (s), Persson i Tandö
(s), Fredriksson (s), Kärrlander (s),
Andersson i Essvik (s), Severin (s),
Lindström (s), Nilsson i Östersund (s)
och Jacobson i Vilhelmina (s).

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet mera i denna debatt, om inte
den socialdemokratiska gruppens debuterande
ordförande hade insinuerat, att
jag i denna fråga skulle ha offrat mina
vetenskapliga intressen på partipolitikens
altare. Vad finns det för grund i
mitt handlande i denna fråga att göra
ett sådant påstående?

Jag är ledsen att behöva upprepa, att
jag alltid har haft och än i dag har den
uppfattningen, att grundlagstexten är en
sak — där skall bara fastslås hur
många ledamöter som behövs för att ett
referendum skall komma till stånd —
och att vi vid sidan därav har en procedurfråga,
som enligt min mening helst
bör lösas i riksdagsstadgan. Detta har
jag framhållit så sent som i år i en
motion, herr Nelzén. Man kan emellertid
också tänka sig, att frågan löses
genom en rekommendation. Det är min
personliga uppfattning, att ett tillägg
till riksdagsstadgan härvid skulle varit
bättre, eftersom detta skulle ha preciserat
problemen, men allt detta utgör
inte något hinder för mig att biträda
grundlagsändringen. Jag har ju också
uttryckligen sagt i motionen i år, att
det kanske kunde vara lämpligt att
dröja med tillägget till riksdagsstadgan
till efter denna folkomröstning.

När herr Netzén talar om »denna
vettlöshet av imponerande dimensioner»,
inkluderar han också herr Skoglund
i Umeå, som i alla dessa frågor
har varit av exakt samma mening som
jag. Det för mig väsentliga har varit,
att själva principen skall slås fast, att
den majoritet, som är kvalificerad att
begära folkomröstning, skall få fastställa
sin fråga, men för att undvika
missbruk och för att ge övriga sin rätt
måste en supplerande regel införas, enligt
vilken andra kvalificerade minoriteter
kan komplettera frågorna.

Jag tror att om man har att göra med
politiker som är sakligt intresserade,
kan det aldrig behöva uppstå några
svårigheter. Är det någon, som i pensionsförsäkringsfrågan
har talat om mer
än tre frågor? Har det någonsin i detta
sammanhang eller eljest lagts fram fler
än tre frågor? — Jag bara nämner detta
som ett exempel.

Någon har sagt, att man kan komma
till nordpolen, om man går ut genom
Norreport i Lund, men att man ej behöver
göra det. Så också här. Det är
föga troligt att man hamnar där, utan
man stannar nog på halva vägen eller
kortare distans. Jag är alldeles övertygad
om att det system, som vi 1954
enhälligt förordade, tack vare den klokhet
och samförståndsvilja som ändå alltid
har funnits i den svenska riksdagen,
säkerligen också skulle leda till ett klokt
handläggande av spörsmålet om frågorna.

Gentemot herr Netzén vill jag ännu
en gång betona, att mitt yttrande i riksdagen
år 1954 inte avsåg grundlagsändringen
utan endast frågan, huruvida
det som alla var ense om skulle utformas
i riksdagsstadgan eller bara som
en rekommendation. Mer har jag i detta
fall ej yttrat.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad måste ha
missuppfattat formuleringen och inne -

Nr 17

Öl

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

börden i mitt första besked. Jag förklarade
uttryckligen, att det sista jag ville
göra vore att insinuera, att herr Håstad
lät sin vetenskapliga ambition offras
för rent partitaktiska syften. Därmed
förfaller ju skälet så att säga för herr
Håstads invändning på denna punkt.
Jag tar inte heller hans höga tonfall
som något bevis för att det skulle vara
tveksamt, om min reservation var alldeles
riktig.

När det gäller talet om »vettlöshet av
imponerande dimensioner» säger herr
Håstad, att han år 1954 uttalade sig på
ett sätt, som överensstämde med vad
herr Skoglund i Umeå m. fl. var fullständigt
eniga om. Nej, herr Håstad, det
tror jag inte. Jag talade om den vettlöshet
av imponerande dimensioner,
som består i att göra just pensionsreformen
till föremål för folkomröstning enligt
den modell, som även herr Håstad
har anfört så starka betänkligheter emot
i ett tidigare sammanhang, vilka betänkligheter
han dock inte har velat
upprepa i dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! t dag diskuteras ju inte
frågan, huruvida vi skall ha folkomröstning
i vårt land, men jag tar mig ändå
friheten att för bondeförbundets del
säga några ord i det avseendet.

När svenska folket har valt ombud
till riksdagen, måste det naturligtvis
huvudsakligen ankomma på dessa ombud
att besluta å valmännens vägnar —
så gör man i kommunalfullmäktige, i
stadsfullmäktige, så gör man t. ex. inom
den ekonomiska och den fackliga föreningsrörelsen.
Det hindrar emellertid
inte, att det någon gång kan vara värdefullt
att direkt få höra folkets mening i
en fråga, och det var anledningen till
att vi 1954 biträdde det förslag som då
antogs såsom vilande.

Jag anser att man bör vara sparsam
med användandet av folkomröstnings -

institutet. Man bör akta sig för att trötta
ut svenska folket med att låta det
springa till val var och varannan månad.
Ett val eller en folkomröstning —
som ju är att jämföra med ett val —
bör i allmänhet komma endast relativt
sällan, men tillämpat i begränsad omfattning
har enligt vår mening också
folkomröstningsinstitutet som jag nämnde
ett värde.

År 1955 företogs som bekant den
andra folkomröstningen här i landet;
den första var 1922. Om jag inte missminner
mig var det 1955 ett allmänt
talesätt inom oppositionen, att den folkomröstningen
inte borde ha företagits;
frågan lämpade sig inte för folkomröstning.
Jag tror herr Håstad medgav att
den uppfattningen var befogad.

Det avgörande skälet till att bondeförbundet
inte har velat vara med om
att konfirmera 1954 års beslut är emellertid,
att den ordning som vi fattade
beslut om har visat sig vara behäftad
med allvarliga brister, som tidigare har
påtalats här i debatten och som jag därför
inte behöver gå så mycket in på.
Jag kan nöja mig med att bara nämna,
att vi hade löpt risken att i höst få sex
frågor till valmännen: de tre frågorna
från regeringen och de tre från oppositionen,
vilka parvis har samma huvudsakliga
innehåll men olika formulering.
Vad skulle man ha sagt om vi
hade gått ut till svenska folket med
dessa frågor? Vilken uppfattning skulle
man ha fått om folkomröstningsinstitutet,
vilken uppfattning skulle man ha
fått om demokratien?

Det är möjligt, för att inte säga ganska
säkert, att risken vid just detta tillfälle
har varit ganska liten, eftersom
påståendet från höger- och folkpartihåll
om att man hade kunnat få åtta bondeförbundare
i första kammaren att sluta
upp på högerns och folkpartiets linje
ändå lär få hänvisas till drömmarnas
och önsketänkandets värld. Tro inte,
herrar folkpartister och liögermän, att
det är så lätt att få en tredjedel av

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

bondeförbundet att följa er linje, även
om det har råkat stå i någon eller några
av edra tidningar! Men ett beslut som
konfirmerat det vilande grundlagsförslaget
1954 har helt säkert kommit att
gälla för lång tid, och då hade många
tillfällen yppats till en mer eller mindre
fars-artad folkomröstning.

För min del har jag inte förrän på
allra sista tiden fått fullt klart för mig
hur bristfälligt det förslag är som antogs
1954. Jag beklagar det. Jag vet inte
om det finns någon annan som vill stå
upp här och säga, att han redan 1954
hade reda på det men röstade för förslaget
ändå. Jag måste säga att det är
ägnat att förvåna, om man verkligen
hade insett detta och ändå velat vara
med att genomföra en ordning av denna
beskaffenhet.

Regeringens ställningstagande i frågan
kommer sent — det är inte tu tal
om den saken. För min del kan jag
endast än en gång stryka under, att
det var först på senare tid som jag
fick fullt klart för mig, hur illa förslaget
var utformat. Om jag hade fått veta
det i går eller i dag på morgonen, så
hade jag ändå ansett mig skyldig att
säga ifrån, att jag inte vill vara med
om detta. När vi liar fått litet perspektiv
på den här frågan och oppositionspartiernas
ledamöter kan bedöma den
något mindre partipolitiskt, kanske de
kommer att säga sig i sitt innersta, att
det nog hade varit rejälare av dem att
säga ifrån, att eftersom förslaget är
ganska tokigt, så borde man inte vara
med om att försöka genomföra det utan
studera det en gång till och se efter,
om det inte kan göras bättre.

Det är klart att regeringen har ett
stort ansvar för att utformningen har
blivit sådan som den är, och konstitutionsutskottet
kan inte heller svära
sig fritt i detta sammanhang. Utskottet
har haft tillfälle till en ingående analys
av frågan och riksdagen har också med
sin sammansättning av år 1954 sin
dryga del i ansvaret. Det är emellertid

en sak att vi alla delar ansvaret; en annan
sak är att vi rättar till förslaget,
när vi nu är på det klara att det är på
tok.

Nu säger man att det väl ändå är
att måla hin på väggen att tala om att
det kan bli en mängd olika förslag. Ja,
mig förefaller det verklighetsfrämmande
att tro, att man inte skall bli tvungen
att kunna rösta och kunna komma till
olika beslut även beträffande frågornas
beskaffenhet. Det är en riksdag som
jag inte känner till där det blir bara
överenskommelser och inte voteringar
om olika ståndpunkter. Jag har dock
varit med här i 16, 17 år, men har
aldrig märkt att det går till på det sättet.
Jag vill inte säga att det uteslutande
beror på oppositionen, att det inte går
att komma överens i de olika frågorna
— det vill jag visst inte, men jag vill
heller ingalunda säga, att det uteslutande
beror på regeringspartierna, att
man inte lyckas träffa överenskommelser
i fråga efter fråga. Vad jag vill
konstatera är däremot, att det kanske
i flertalet frågor här i riksdagen redovisas
olika uppfattningar, där vi voterar
för att komma fram till beslut.
Med all säkerhet har man anledning att
räkna med att så kommer att bli fallet
även beträffande formuleringen av de
frågor för folkomröstning som nu är
aktuella. Hur gärna man än skulle önska
att det vore möjligt att komma fram
till en kompromiss i detta fall, så
måste jag säga, att sedan jag nu läst
oppositionens förslag till frågor, så har
jag inte stort hopp på denna punkt. Jag
tror att man även här rör sig i drömmarnas
värld när man utgår från att
det skall bli överenskommelser, men vi
befinner oss dock i riksdagen nu och
icke i någon drömvärld.

Jag vill säga, att när nu oppositionen
försöker få fram alla möjliga motiv för
regeringens ställningstagande i denna
fråga, så bygger den på antaganden i
stället för att bygga på det enda säkra
i detta sammanhang. Och det enda

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

säkra, mina damer och herrar, det är
att referendumförslaget av 1954 är mycket
bristfälligt. Allt det där andra som
man gör gällande, d. v. s. att socialdemokraterna
av taktiska skäl har vänt
o. s. v. — socialdemokraterna får ju
svara för sig själva — är lösa antaganden.
Man har t. o. m. gått så långt
i sina insinuationer — jag kallar det så
— att man frågat, hur det kommer sig
att inte bondeförbundet var närvarande
när den socialdemokratiska gruppen behandlade
denna fråga. Skall man behöva
svara på sådant och ta upp kammarens
tid med det?

(Herr Ohlin: Det har ingen sagt
heller!)

Herr Svärd sade det i första kammaren.

(Herr Ohlin: Men vi är i andra kammaren
nu.)

Men herr Svärd företräder i första
kammaren ett parti, vars representanter
i denna kammare deltagit i debatten.
Jag vet inte om herr Ohlin behöver
ta något ansvar för herr Svärd,
men det är måhända så, att ni har gemensamma
partisammanträden mellan
högern och folkpartiet numera, och då
kan jag förstå herr Ohlin.

(Herr Ohlin: Vi har inte gemensamma
debatter med första kammaren.)

Men ni har ståndpunkter, som är gemensamma
för de båda partierna, misstänker
jag. Jag hoppas att herr Ohlin
blir i tillfälle att dementera detta, om
det nu skulle vara så, att ni inte har
gemensamma partisammanträden.

(Herr Ohlin: Det kan jag dementera
genast.)

Tack för det!

Sedan skulle jag till herr Heckscher
vilja säga ett par ord. Herr Heckscher
påstod att regeringen ansåg, att 1955
års folkomröstning inte hade tillräckligt
komprometterat folkomröstningsinstitutet
och att den därför inte ville
ha en folkomröstning enligt 1954 års
förslag. Om det någonsin lyckats att
ställa saken på huvudet, så är det väl

när man resonerar på det sättet. Det
är ju just för att icke kompromettera
folkomröstningsinstitutet som vi inte
vill gå in för 1954 års förslag utan vill
undersöka om vi kan få fram någonting
bättre.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig,
utan jag nöjer mig med att
konstatera, att 1954 års förslag är behäftat
med mycket allvarliga brister.
Det är en skyldighet för var och en
som inser detta att medverka till en
ändring, medverka till att de bristerna
undanröjs, i stället för att försöka få
förslaget upphöjt till lag. Jag tror man
bör säga att det hedrar dem, som inte
drar sig för att tala om att det har
upptäckts att man gjort sig skyldig till
vissa felaktigheter, i stället för att gå
på i ullstrumporna som om ingenting
inträffat.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag 1948, 1953 och
1954 gick emot de föreslagna ändringarna
av grundlagen, så gjorde jag det
därför att jag ansåg, att den nya lagen
inte passade in i ett parlamentariskt
styrt land. Jag kan försäkra herr Håstad,
att om jag hade trott på att en folkomröstning
skulle vara till praktiskt gagn
för demokratien genom att skapa intresse
och fördjupa ansvaret inför samhället,
så skulle jag givetvis inte ha intagit
en sådan ståndpunkt. Jag vill deklarera,
att jag vidhåller min uppfattning
om att vi även nu bör avslå det vilande
grundlagsförslaget.

Jag vill påpeka för kammarens ledamöter,
att denna debatt från många håll
förts på sådant sätt, att det verkar som
om vi skulle sakna ett folkomröstningsinstitut.
Jag vill då bara understryka,
att Kungl. Maj:t och riksdagen alltsedan
1922 genom samfällt stiftad lag kan förordna
om allmän folkomröstning här i
landet. Jag måste säga, att det är orimligt
att man i ett parlamentariskt styrt
land skall sträcka sig längre i fråga om

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.
Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

folkomröstning, om man inte vill utnyttja
folkomröstningsinstitutet för politiska
syften och för att, som jag vid
tidigare tillfällen sagt, försöka komma
åt vårt reformarbete.

I ett parlamentariskt styrt land är det
en oformlighet att tänka sig att en s. k.
kvalificerad minoritet skulle kunna föranstalta
om omröstningar på löpande
band och likaså kunna formulera frågorna.
Vi har ändå ett politiskt referendum
vartannat år, och envar riksdagsman
bör enligt mitt sätt att se inte gå
ifrån det ansvar han har såsom varande
ledamot av en demokratiskt vald församling.
Det vore naturligtvis bekvämt
för riksdagsmännen att säga: Vi, som
har tillgång till all expertis, vi som kan
sitta i veckor och diskutera ett förslag,
vi skall icke ta ansvaret utan vi skall
skicka ut denna fråga till alla svenska
medborgare. Sedan skulle riksdagen och
regeringen kunna säga: Se nu vad det
svenska folket vill! Skulle ett sådant
förfarande kunna anses vara något uttryck
för demokrati? Jag tror det skulle
vara en cynism att förfara på ett sådant
sätt.

Till riksdagsmännen och regeringens
ledamöter skulle jag vilja säga, att om
regeringen i ett parlamentariskt land
inte kan få folket med sig i ett vanligt
val eller inte kan få en parlamentariskt
vald församling med sig, skall den försvinna.
Då får man följa de regler som
gäller.

År 1937 eller 1938 läste jag en avhandling
av en viss Elis Håstad. Den
var visserligen mycket lång — 730 sidor
om jag inte minns fel — men jag
vill ärligt erkänna att jag tjusades av de
olika frågor författaren ställde upp. Sedan
jag nu har fått praktiskt syssla med
parlamentarisk och annan verksamhet,
måste jag emellertid anteckna en del
frågetecken beträffande denna framställning.
Det väsentliga är väl ändå,
att herr Håstad och den s. k. oppositionen
har bortsett ifrån att Schweiz och
Sverige — på ett helt annat sätt än som

här kommit till uttryck — konstitutionellt
och traditionellt har helt olika
grunder att följa. Jag vill erinra om att
herr Håstad på s. 3 i sin avhandling
säger: »Kantonerna har utgjort experimentalfält,
varur det nuvarande edsförbundet
rikligen kunnat välja och
hämta. Sålunda har referenduminstitutet,
Schweiz’ mest egenartade bidrag i
den universella författningsutvecklingen,
överförts till förbundsmark först sedan
det hunnit prövas i en del kantoner.
» Jag vill erinra om att vi i Sverige
har gått en annan väg. Vi har haft
kommunalstämmor, vi har haft kyrkostämmor
och vi har haft en direkt omröstning
både inom fackföreningsrörelsen
och annorstädes. Men vad har vi
gjort? Jo, för att erhålla arbetsdugliga
organ har vi gått in för fullmäktiginstitutioner
både inom primärkommunerna,
landstingen och fackföreningsrörelsen.

Jag skulle bara vilja fråga: Tror någon
att vi, om referendum åter infördes
exempelvis i Stockholms stad, skulle få
veta vad medborgarna tänker om de
nya spårvägstaxorna eller om den skattesänkning
som utlovades vid regimskiftet?
Tror ni, mina damer och herrar,
att det skulle vara politiskt möjligt
att genomföra detta referendum? Jag
tror det inte. Skulle någon vilja tro att
vi, om arbetsmarknadsparterna gick tillbaka
till det gamla referendumsystemet,
skulle kunna bedöma de arbetsmarknadsmässiga
och andra sidorna i uppkommande
frågor lika väl som vi i dag
gör? Nej, vi skulle komma tillbaka till
ett förhållande, som vi ur olika synpunkter
skulle anse vara olyckligt.

När man kommer in på frågan om demokrati
i detta sammanhang vill jag
också erinra om att demokratiens styrka
ligger i att vi har en arbets- och handlingsduglig
regering och riksdag. Om
det nu föreliggande förslaget skulle genomföras,
bleve riksdagen en församling,
som hade möjlighet att nöta ut
demokratien och göra hela denna demo -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

kratiska institution till åtlöje för det
svenska folket.

Jag skulle emellertid vilja ställa ytterligare
en fråga till herr Håstad. På
s. 323 i den tidigare omnämnda avhandlingen
skriver han: »Från och med 1914
existera faktiskt i Schweiz sida vid
sida två författningsnormer, dels den
skrivna eller ''normala’ rätten, som följes
så långt detta finnes förenligt med
den urgerade statsnyttan, och dels nödrätten,
som med sin högre dignitet kan
för obestämd tid försätta den skrivna
rätten ur kraft. Nödrätten har systematiskt
upphöjts till högsta författningsnorm
med kraft att bryta grundlag och
vanlig lag, och det ges fog för att säga,
att fullmaktsväsendet från och med
världskriget i viss mån förvandlat den
skrivna rätten till en ruin. Härvid bortses
tills vidare från nödrättens eventuella
författningsenlighet.»

Han tillägger även att den har bland
annat möjliggjorts genom att en författningsdomstol
saknas och genom att referenduminstitutet
gjort författningen rigid
samt varit för tungt och ohanterligt
såsom fortlöpande konstitutionellt kontrollmedel.

Jag vill fråga herr Håstad: Om vi
skulle komma därhän att vi genomförde
ett referenduminstitut sådant som i
Schweiz, skulle herr Håstad då vara beredd
att betrakta grundlagen och andra
rättsregler i vårt land'' som en nullitet?
Jag tror att både vad det gäller den parlamentariska
organisationen och grundlagen
råder i vårt land en helt annan
uppfattning än i Schweiz, och skulle vi
vilja efterlikna Schweiz på detta område
komme vi att få möta en folkstorm.

Jag har, herr talman, bara velat deklarera
som min uppfattning att vi har
en demokrati, som vi bör slå vakt om.
Vi bör även se till att svenska folkets
vilja och förmåga att skydda denna demokrati
inte genom åtgärder, vilkas
verkningar vi i dag inte kan överblicka,
spolieras för framtiden.

När jag i första hand yrkar avslag på

det vilande grundlagsförslaget gör jag
det i den känsla och på de skäl som jag
gav uttryck åt här i kammaren både
1948 och 1954 och som liar visat sig
vara starka nog. Om, som jag förmodar,
jag av olika omständigheter inte kan
få majoritet för detta förslag, kommer
jag att rösta för bifall till utskottets
hemställan. Det innebär ej att jag gillar
utskottets mening att vi skall vidta
åtgärder 1960 på detta område. Jag tror
att det är angeläget att i riksdagen, både
inom oppositionen och på andra håll,
inte spekuleras i känslor, som kan vara
för demokratien livsfarliga.

Herrar Vigelsbo (bf) och Rubbestad
(bf) instämde i detta yttrande.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Detta tycks faktiskt
vara en dag för dem som har ett förflutet
i folkomröstningsfrågan. Jag tänker
då inte bara på oppositionens beskyllningar
mot regeringspartierna, jag
tänker litet längre tillbaka, eftersom
den nuvarande oppositionen ändå en
gång i tiden tillhörde de främsta på
skansen i kampen mot folkomröstningsinstitutet.
Jag har också själv ett litet
förflutet i denna fråga liksom de flesta
av oss som varit uppe i debatten i dag.
För mig hör det samman med en motion
som några ledamöter av första och
andra kamrarna väckte vid riksdagen
1953 och i vilken vi utöver en allmän
översyn av författningen också begärde
att frågan om folkomröstningsinstitutet
skulle underkastas utredning. Jag är väl
en av de få som i dag är glad över att
folkomröstningsinstitutet efter en lång
lidandes historia äntligen har vandrat
från motionsyrkandet 1953 till de direktiv,
som utredningen nu fått av justitieministern.

Herr Dahlén — jag vet inte om han
är inne i kammaren — ville i sitt första
inlägg i debatten göra gällande att det
inte var något förhastat beslut, som
kammaren nu står inför, eftersom kam -

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

maren enligt hans mening borde anta
detta förslag om att upphöja det vilande
grundlagsförslaget till grundlag. Vi
borde med andra ord haft tid på oss att
fundera över eventuell kritik mot folkomröstningsinstitutet
som sådant och
mot folkomröstningsinstitutet sådant
det presenteras i föreliggande grundlagsförslag.

Det låter sig naturligtvis sägas. Men
är det verkligen någon gång för sent
att tillskapa ett resultat, som icke överensstämmer
med det som gällt tidigare
och som var grundläggande för beslutet
1954? Jag tycker att det är mera
renhårigt och ärligt att de, som tidigare
varit tveksamma och under årens
lopp blivit ännu mer tveksamma — och
som i den senaste debatten om folkomröstningsinstitutet
har sett sin tidigare
tveksamhet liksom i ett förklarat sken
— till slut äntligen säger sig att det inte
rimligen kan fortgå som hittills, utan
att vi bör beredas möjligheter att fundera
på saken ytterligare. Detta vore
också ganska förklarligt mot bakgrunden
av de trosvissa försäkringar oppositionen
gav 1954 om att vi inte i någon
större utsträckning behövde räkna
med att folkomröstningsinstitutet skulle
komma att användas i uppenbart politiskt
kontroversiella frågor.

Det fanns åtskilliga från vårt håll
soin även om de var tveksamma ändå
sträckte sig därhän att de ansåg att
folkomröstningsinstitutet kunde användas
i vissa väsentliga principsammanhang.
Jag vill minnas att man sade att
vi exempelvis kunde ha folkomröstning
om monarki eller republik —- vilket det
kanske är på tiden att vi nu röstar om
— eller statskyrkans vara eller inte vara
o. s. v. Jag tror emellertid inte att någon,
i varje fall ingen inom den godtrogna
regeringsmajoriteten, föreställt
sig att folkomröstningsinstitutet i första
hand skulle komma att användas i politiskt
kontroversiella sammanhang, och
allra minst har man väl tänkt sig det i
samband med tjänstepensionsfrågan.

Jag håller min vän Netzén räkning för
att han i sitt anförande klargjorde för
kammaren att hans tveksamhet i folkomröstningsfrågan
hade fått en extra
injektion genom herr Håstads artikel i
Svenska Dagbladet i mitten av mars, en
tveksamhet som för hans vidkommande
tog sig uttryck på sätt som skedde.

Vad mig själv beträffar är tveksamheten
så att säga nedärvd, men den har
förstorats under debattens gång. När
jag i likhet med övriga sentänkare på
detta område ställdes inför frågeställningar
av den karaktär, som kan tänkas
bli aktuella i samband med en omröstning
i pensionsfrågan, var jag säkert
inte ensam om att ta mig om huvudet
och fråga, om det verkligen kan vara
rimligt att ordna en folkomröstning
med sådana frågeställningar. Är det
märkvärdigt om man, mot en bakgrund
där man i verklig mening konfronteras
med den praktiska tillämpningen av
folkomröstningsinstitutet, känner sin
tidigare tveksamhet förstärkas än mera
— jag höll på att säga förstärkas därhän,
att man nästan är beredd att göra
rent hus med hela folkomröstningsinstitutet?
Jag säger detta i fullt medvetande
om att vi måste gnugga denna
fråga i författningsutredningen.

Men låt mig återknyta till alla dem,
som har ett förflutet i folkomröstningsfrågan.
Jag vill då säga, att sällan har
så många inom den tidigare folkomröstningsfientliga
högern lagt ned en så
förbluffande energi som nu redovisats,
när det gäller att tillskapa folkomröstningsinstitutet.
Även om högern nu har
omgjordat sina länder och blivit troende,
frågar man sig alltjämt vad som
givit inte bara högern utan även folkpartiet
anledning att med sådan iver
kräva en vidgad användning av folkomröstningsinstitutet,
i en tid då tveksamheten
mot institutet blivit så stark
som fallet är. Är det verkligen av ideella
och upphöjda skäl man gör detta,
eller är det rätt och slätt ett utslag av
den maktlöshet, som oppositionen nu

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsfbrslag

måste känna med hänsyn till det underläge
den haft under så lång tid? Härtill
vill jag foga även en annan fråga, nämligen
den om det kanske ändå inte är så
att denna heta omvändelse är en omvändelse
under bilan.

Fastän jag har mycket starka principiella
betänkligheter mot folkomröstningsinstitutet
— och där tycker jag
att oppositionen borde ta sig en funderare
— har jag ändå frågat mig, om
det verkligen gagnar debatten om våra
konstitutionella frågor, att folkomröstningsinstitutet
är så till den milda grad
inflammerat redan innan det hunnit
komma till användning, redan i moderlivet
höll jag på att säga. Det befinner
sig i en kris, och jag frågar mig om
det över huvud taget är rimligt att nu
anta en lag, som omfattas med en blandning
av tvekan, oenighet, politiskt spekulativa
intressen och i många fall en
påtaglig motvilja. Skulle det, med tanke
på möjligheterna att hålla en folkomröstning
och med tanke på frågeställningarnas
känslighet inte bara nu
utan sannolikt också i framtiden, vara
rimligt att riksdagen toge en lag, som
befinner sig i ett så starkt inflammerat
stadium ?

Här gäller det inte, herr Dahlén, för
socialdemokratien att svänga sig från
obehaget att — som herr Dahlén sade
— låta folket ta ställning. Folket får i
alla fall möjlighet att ta ställning i pensionsfrågan.
Herr Dahlén menade väl
inte att beslutet att gå med på en folkomröstning
i pensionsfrågan är ett uttryck
för att man vill försöka smita
ifrån folkomröstningen? Det är väl snarare
tvärtom. Till detta kommer en
rent principiell fråga, vilken ur min
synpunkt är ganska väsentlig. Jag ifrågasätter
nämligen minoritetens rätt att
bestämma ganska oinskränkt både vid
beslut om att ordna en folkomröstning
och vid beslut om att i samband därmed
ställa frågorna. Jag gör detta bl. a.
mot den bakgrunden att en opposition
som vill arbeta på det politiskt-taktiska

planet kan, om den vill, också försöka
åstadkomma folkomröstningar i frågor
där det t. o. m. kan inträffa att majoriteten
i denna riksdag och inom folkopinionen
praktiskt taget är överens.

Herr Dahlén hade vissa erinringar
att göra mot det sätt, på vilket direktiven
till utredningen är utformade och
där det säges att det demokratiska styrelseskicket
skulle innebära, att den
yttersta ansvarigheten och makten i
samhället skall ligga hos folket. Men
detta behöver inte nödvändigtvis ske
i den formen att medborgarna direkt
och omedelbart skall tillkännage sin
mening i olika frågor. Detta är en av
de reservationer jag uppskattar justitieministern
för. Ett dylikt system, säger
han, är historiskt sett ofta förbundet
med mera primitiva och okomplicerade
samhällsförhållanden. Detta är
väl ändå, herr Dahlén, i sak riktigt,
även om vi inte anser att vi befinner
oss i ett primitivt samhälle. Men är det
ändå inte rätt underligt att man inom
den moderna parlamentarismen och
demokratien undan för undan, helt enkelt
därför att man inte kan ordna saker
och ting på annat sätt, har gått
över från de allmänna omröstningarna,
lämnat den gamla typen av landskapsting
bakom sig, lämnat kommunalstämmorna
och övergivit åtskilligt annat,
som ytterst hade till uppgift att ge folket
ett direkt inflytande?

Borde det inte mot denna bakgrund
vara underligt — det tycker jag inte
är oväsentligt i den här bilden — att
man inom fackföreningsrörelsen, jag
höll på att säga praktiskt taget över
hela linjen, har överlåtit avtalsförhandlingarna
på de representativa organ,
som de olika fackförbunden och Landsorganisationen
numera förfogar över,
och att man i stort sett har lämnat den
gamla metoden att hålla allmänna omröstningar
i avtalsfrågorna? Och vilken
har välsignat detta mer än de som
befinner sig på den borgerliga kanten,
medan det inom arbetarkretsar varit

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

föremål för ganska omfattande diskussioner.

Det har sagts att det är ganska ovanligt
att en grundlagsändring lägges på
is, och det är på sätt och vis riktigt.
Resonemanget förutsätter ju, herr Dahlén,
att man rent av ifrågasätter lämpligheten
av och riktigheten i att ett
vilande grundlagsförslag över huvud
taget tages upp till diskussion, när det
för andra gången ligger på riksdagens
bord. Det är ungefär som om man tycker
att det första beslutet också skulle
innebära att man för tid och evighet
— i varje fall till efter ett andrakammarval
— har försvurit sig åt den
grundlagsändring som en gång är beslutad.

I en bok som heter Sveriges riksdag,
band nr 14, skriver professor Malmgren,
statsvetare —- det är alltså fråga
om sådant som herrar Dahlén och Håstad
kan utantill men som inte jag kan
—• att »denna slutliga prövning är ingalunda
en blott formalitet så att frågan
i realiteten skulle vara avgjord redan
därigenom, att förslaget antagits till
vilande». För vissa tider synes visserligen
praxis ha givit stöd för en dylik
uppfattning, men författaren menar att
det är inte rimligt att man har den
meningen om ett vilande grundlagsförslag,
att det över huvud taget inte
skulle underkastas kritik i de övriga
sammanhang där det kan komma upp.
Han anger att vi hade en sådan här
historia 1932; det är visserligen länge
sedan, men vi har också haft andra
liknande historier tidigare. Och det
kan ju anses vara en smula ofint av
riksdagen att låta ett grundlagsförslag
ligga på is på det här sättet. Men låt
oss inte bortse ifrån det enligt min
mening både rimliga och riktiga i att
riksdagen har ork att ta ställning till
ett grundlagsförslag, även om det är
vilande. Användbarheten av instrumentet
har ju bedömts med hänsyn till opinionens
eventuella behov — jag säger
eventuella behov — att göra sitt infly -

tande direkt gällande. Såvitt jag förstår
måste dess användbarhet i en parlamentarisk
demokrati vara beroende av
i vilken utsträckning den representativa
demokratien är funktionsoduglig.
Vore den funktionsoduglig, behövde vi
kanske inte resonera så mycket om
saken, men jag förmodar att ingen
egentligen vill hemfalla åt den uppfattningen,
att den representativa demokratien
sådan vi har den är funktionsoduglig.

Här anmäler sig också frågan — jag
tycker det är värt att notera principerna
i varje fall — om i vilken utsträckning
oppositionen på grund av sitt faktiska
underläge inför regering och riksdagsmajoritet
önskar utnyttja andra
vägar än dem den representativa demokratien
erbjuder för att nå ett inflytande,
som oppositionen annars inte
har. Det är ju en rätt väsentlig frågeställning.
Dessutom anmäler sig i sammanhanget
frågan, om en folkomröstning
i princip kan förenas med den
moderna parlamentarismen så långt,
att den i vissa lägen möjligen skulle
kunna försätta den representativa demokratien
ur funktionsdugligt skick.
Det är en frågeställning som man såvitt
jag förstår inte bör förbigå; det
skulle kunna leda till att det säregna
förhållandet uppkomme, att en i verklig
mening funktionsduglig representativ
demokrati — det finns ju de som
beklagar, att vi haft en sådan här i
landet under ett kvartssekel — kunde
göras mer eller mindre funktionsoduglig,
nämligen i sådana fall där resultatet
av en rådgivande folkomröstning
rörande en väsentlig fråga går stick
i stäv mot den mening, som företräds
av den parlamentariska majoriteten.

Det har sagts, herr talman, att tillfället
kanske inte är inne just nu att
diskutera folkomröstningsinstitutets
principiella sidor, men efter allt resonemang
om teknik i dag kan det väl
inte skada, att man också får fundera
litet på institutets principiella sidor.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Jag tycker det är riktigt att en fråga,
där vi ändå är så pass osams, för att
använda ett milt uttryck, går till en
utredning som får bedöma, om folkomröstningen
är förenlig eller icke förenlig
med parlamentarismen, även om
det väl finns olika skolor och tolkningar
kring begreppet parlamentarism.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få uttrycka
min tillfredsställelse med herr
Sehlstedts anförande i det avseendet,
att det ju var ett verkligt försök till
debatt om folkomröstningsinstitutet som
sådant. Därvidlag skiljer det sig fördelaktigt
från andra anföranden här i
kammaren, inte minst herr Hedlunds.

Självfallet har herr Sehlstedt i dag
en känsla av tillfredsställelse. Herr
Sehlstedt är inte intresserad av folkomröstningsinstitutet
— det vet vi —
och det är givet att han nu känner, att
han fått något mera gehör för sina
synpunkter. Vad jag finner vara beklagligt
i herr Sehlstedts anförande är,
att han visar sig inte ha någon känsla
för att det nya stadium vi nu är på,
när vi lämnat de »primitiva och okomplicerade»
förhållandena, också kan
kräva nya inslag i det demokratiska
samhällsarbetet. Löper vi inte för närvarande,
herr Sehlstedt, en viss risk
att med det väloljade partimaskineri vi
har blir ställningstagandena från folkets
sida i enskilda frågor inte uppbyggda
på den starka grundval som
vore önskvärd? Det finns en hel del
frågor som folket tyvärr inte riktigt
tränger in i. Detta är farligt ur demokratisk
synpunkt och farligt även för
fackföreningsrörelsen, herr Sehlstedt.
Herr Sehlstedt använder ju fackför -

eningsrörelsen som en parallell och säger,
att där får ledningen i stor utsträckning
bestämma. Men både i politiken
och i organisationslivet över huvud
taget är man på sin vakt och söker
se till att den enskilde medborgaren
inte skall bli för ointresserad. Folkomröstningsinstitutet
ger medborgarna
en chans att aktivt delta vid behandlingen
av en fråga.

Sedan skulle jag, eftersom jag ser
statsministern vara inne, vilja säga, att
han gjorde sig nog skyldig till ett misstag,
när han slog ihop herr Heckscher
och mig med herr von Friesen, som
skulle ha fällt ett yttrande av den innebörden,
att fiffel och fuffel vore vad
socialdemokratien hade gjort sig skyldig
till i detta sammanhang. Han sade
också att vi hade påstått att regeringen
vilselett riksdagen. Jag har nu läst igenom
det anförande av mig som han
bl. a. åsyftade. Jag har fått det i stenografiskt
referat, och jag kan försäkra,
att det finns ingenting där av de uttryck,
som herr Erlander talar om. Där
finns det ingenting, som understöder
herr Erlanders försök att nu tala om
att herr Dahlén slagit till reträtt. Enligt
min privata mening, vilken givetvis
inte delas av herr Erlander, har jag
inte slagit till reträtt. Det räcker med
ett konstaterande av vad socialdemokratien
gjort utan att behöva tala om
att det är fiffel och fuffel.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
sista herr Dahlén sade kanske jag får
säga, att det i och för sig är riktigt, att
herr Dahlén inte använt orden fiffel
och fuffel i sina anföranden. Men han
använde uttryckssätt som avsåg att inge
oss en föreställning, att allt inte var
riktigt juste när det gäller frågans behandling
i kanslihuset.

Sedan hävdade herr Dahlén, att jag
inte riktigt visat prov på inlevelse och
känsla för det nya stadium, i vilket ut -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.
Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

vecklingen befinner sig. Jag förmodar
att han menade, att jag levde kvar i
stenåldern och att det behövs nya inslag
i fråga om människornas sätt att
bestämma. Ja, det nya som människorna
har varit tvungna att skaffa sig, herr
Dahlén, är ju inte folkomröstningsinstitutet
— det är ju ett passerat stadium
— utan de nya former, som människorna
nödgas ta i bruk för att över huvud
taget klara sammanlevnadsproblemen,
är ju den representativa demokratien
som vi har nu. Vi befinner oss alltså i
ett högstadium mer eller mindre, om
jag får använda ett så fint uttryck, för
den representativa demokratien.

Vidare vill jag säga att jag faktiskt
inte tror mycket på den gamla trossats,
som oppositionen förfäktar, att bara
den omständigheten att vi får folkomröstning
gör, att människorna blir sakkunniga.
Har ni hört på maken! Finns
det någonting som ger en anledning att
tro, att människornas förmåga att tränga
in i problemen blir större, om vi har
folkomröstning i så besvärliga frågor,
att ibland inte ens riksdagen förmår
att klara ut begreppen, än om vi möter
människorna i en valrörelse? Eller innebär
det möjligen att herr Dahlén
tycker, att valrörelser är till den milda
grad ytliga, att det behövs andra former
för att över huvud taget komma
till tals med människorna?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast be att
få säga till herr Sehlstedt, att han har
väl ändå svårt att göra troligt, att folket
skulle ha lättare att ta ställning vid
ett val till ett helt valprogram än till
en enda sakfråga vid en folkomröstning.
Om det nu är så, som det verkar
av herr Sehlstedts anförande att döma,
att folk har så svårt att fatta, borde då
inte herr Sehlstedt komma till den slutsatsen,
att det för detta folk som har
svårt att fatta ändå är en fördel, om
det har att ta ställning till en fråga och

inte till de 25 som ett valprogram brukar
innehålla?

Sedan skulle jag av formella skäl
vilja ändra mitt första yrkande från att
avse bifall till reservationen till dels
bifall till det förstahandsyrkande som
finns där och dels bifall till andrahandsyrkandet.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde faktiskt att
herr Dahlén möjligen kunde uppfatta
mitt sätt att resonera på det viset, att
jag har en mera optimistisk föreställning
om folks möjlighet att göra sig
hemmastadda i saker och ting, eftersom
jag lägger huvudvikten på valrörelserna
och inte på folkomröstningar. Jag
tror inte att folkomröstningsinstitutet
skall föras fram mot den bakgrunden
att det skall vara enbart ett allmänt
upplysningsorgan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
på denna debatt har jag erinrat mig
och i någon mån förstått ett intervjuuttalande,
som en kvinnlig ledamot av
det socialdemokratiska partiet för en
tid sedan gjorde. Hon sade: »Jag tycker
så synd om mitt parti nu när det har
det så svårt. Det värsta jag kan tänka
mig vore att dö utan att ha betalat partiavgiften.
» Jag tror nog att diagnosen
är riktig, även om ordinationen är i
svagaste laget.

Herr Sehlstedt, som var närmast före
här i talarstolen, nämnde att behandlingen
av ett vilande grundlagsförslag
enligt grundlagens mening ingalunda
är någon formalitet utan att det givetvis
också föreligger rätt och plikt till
en reell behandling av frågan, och det
tror jag att herr Sehlstedt har rätt i. På
det sättet måste det ju vara, annars
vore det ingen mening med att ha två
behandlingar. Fast jag får ju säga att
den nuvarande grundlagens regler, som

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

föreskriver två behandlingar med andrakammarval
emellan, har väl närmast
siktat på den möjligheten, att folket i
val, genom att kasta om majoriteten i
parlamentet, skulle gå emot ett vilande
grundlagsförslag. Det är väl närmast
det man liar tänkt sig som det mest relevanta
i den nuvarande ordningen med
två behandlingar av ett grundlagsförslag.

Emellertid är ju det, som här väcker
uppseende i dag, inte främst att man
underkastar detta förslag en ny prövning
och kommer till ett annat resultat,
utan det är framför allt att detta har
skett så hastigt. Man har här erinrat om,
och jag vill göra det återigen, att justitieministern
den 13 mars i år lämnade
ett besked till andra kammaren, och det
beskedet gick ut på att detta förslag
skulle läggas fram för godkännande.
Justitieministern meddelade också att
regeringen dagen före, den 12 mars,
hade fått del av svaret på herr Dahléns
fråga. Här föreligger alltså ett från hela
Kungl. Maj :ts regering genom justitieministern
till andra kammaren den 13
mars lämnat meddelande, att det skulle
komma ett förslag om att föra den vilande
grundlagsändringen i hamn. I
detta besked, där justitieministern refererar
till diverse arbetstekniska förhållanden
och svårigheter, finns inte
någonting av tveksamhet i själva sakfrågan.
Ifall justitieministern hade en
sådan känsla inombords, gav han i varje
fall inte utlopp för den i sitt svar. Och
justitieministern säger dessutom, i en
senare replik, om sig själv: »Den 13
mars trodde både regeringen och jag
att det skulle komma ett förslag.» Men
det var inte så förståndigt som man
trodde. Enligt justitieministerns meddelande
var alltså allting klart, det var
såvitt man kunde förstå grönt ljus i
kanslihuset för detta lagförslag. Det är
efter den 13 mars som man har kommit
till en annan uppfattning.

Om man läser justitieministerns svar
i protokoll nr 8 för den 13 mars, s. 32

och 33, och jämför det med justitieministerns
uttalande här i dag, så finner
man nog, att herr Zetterberg har berikat
riksdagens protokoll med en bild
av sig själv såsom departementschef,
som är alldeles tillräckligt talande utan
att man behöver lägga ut texten.

Jag skall be, herr talman, att få säga
något om statsministerns inlägg i debatten.
Till att börja med skulle jag
vilja nämna en sak mera inledningsvis.
Hans excellens statsministern var inne
på frågan om statsanslag till propaganda
eller upplysning — vad man nu vill
kalla det — för en folkomröstning. Och
då säger statsministern med det oerhörda
eftertryck, som han kan lägga in
i sina uttalanden ibland när han vill
suggerera åhörarna till att tro, att här
är det sista ordet sagt, sakligt sett: »Det
står klart skrivet i propositionen av
1954 att man skall ha sådana här anslag.
» Ja, men det är ju den propositionen
som regeringen drar tillbaka. Nu
är det ju på grundval av propositionen
av 1922 som vi skall handla, och där
står det ingenting skrivet om några
statsanslag. Jag tror inte det fanns någon
socialdemokrat 1922, som i sina
vildaste fantasier kunnat drömma om
att en socialdemokratisk regering 1954
eller 1957 skulle föreslå statsbidrag till
propaganda. Men statsministern använder
alltså den tillbakadragna propositionen
när så passar och den andra propositionen
när det passar bättre.

Statsministern säger i slutet av sitt
anförande, när han för oss förklarar
förvandlingsprocessens innersida, att
det som gjorde regeringen betänksam,
när det var fråga om att här föreslå ett
uppskov, var att oppositionen ville ha
omröstning. Man var alltså betänksam
mot att beröva oppositionen möjligheten
att få en folkomröstning. Jag vet ju
inte hur länge statsministern gick och
brottades med detta problem inom sig
själv, men det förefaller inte som om
det skulle ha sipprat ut något till den
socialdemokratiska pressen. Herr Net -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.
Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

zen i Malmö har ju redan avlagt en bekännelse
om hur hans tidning skrev
strax förut, och det var ju likadant på
andra håll. Ny Tid i Göteborg skrev
t. ex.: »Må det vara nog sagt, att ingen
civiliserad stat hitintills kommit på
idén att ställa till det saliga virrvarr
som en sådan folkomröstning skulle innebära,
men oppositionen tycker visst
att det är en god idé.» Man kan ju läsa
en lång rad av liknande uttalanden.

Den socialdemokratiska pressen, som
ju har representanter inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, tycks
att döma av tidningarna ha varit bergfast
övertygad om att den socialdemokratiska
ståndpunkten, att det inte
kunde få bli folkomröstning i denna
fråga, var orygglig. Sedan svängde ju
de socialdemokratiska tidningarna om
på den punkten från den ena dagen
till den andra, utom Värmlands Folkblad,
men den förklarade i en särskild
notis följande dag att man på grund av
ett missöde i tryckeriet under föregående
natt inte hunnit rätta till sin åsikt
i saken.

Statsministern säger här att man kunde
väl ändå från oppositionens sida erkänna
att justitieministerns skildring
är exakt riktig. Jag förstår inte hur någon
utomstående, som inte är hemma
i kanslihuset och känner till vad som
skett, skulle kunna vare sig erkänna
eller bestrida riktigheten av den redogörelse
för justitieministerns dagboksanteckningar
som här lämnats. Om denna
skildring är inte något annat att säga
än att den har lämnats och därmed
punkt.

Statsministern har här — det har redan
tagits upp i debatten — gjort ett
särskilt stort nummer av att oppositionen
skulle ha beskyllt justitieministern
för att medvetet vilseleda riksdagen.
Det har redan från olika håll framhållits
alt det inte varit fråga om någon
sådan beskyllning. Där finns inte heller
minsta skäl att antaga, att justitieministern
inte varit i god tro när han

lämnade det meddelande som gjorde
att riksdagen även i fortsättningen gick
och väntade på denna proposition. I
sitt interpellationssvar av den 13 mars
är justitieministern på flera ställen nedlåtande
förarglig mot interpellanten.
Han säger att man förstår att herr Dahlén
inte har någon som helst kännedom
om hur lagstiftningsarbetet bedrives
och att anledningen till hans fråga
tydligen är hans okunnighet om dessa
saker. Det kan hända att herr Dahlén
var obekant med vissa former av lagstiftningsarbete
sådan det relaterats
här i dag. Allmänt sett finns det emellertid
inte något skäl att tro, att herr
Zetterberg eller någon annan människa
skulle velat lämna en oriktig uppgift
och samtidigt välja det tonläge som
justitieministern tog till i sitt svar. Det
är psykologiskt otroligt, förutom att det
är omöjligt på andra sätt också.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande
har här i ett mycket kort anförande
försvarat utskottsmajoritetens
ställning. Han framhöll därvid att man
inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen
fått klart för sig att förslaget
led av allvarliga brister, som kunde
bringa institutet i fara. Det är alltså
utskottsordförandens huvudförklaring
till den förändring av inställningen som
skett. Man kan då fråga sig om man
under vad som har inträffat under ärendets
fortsatta handläggning verkligen
haft för ögonen det målet, att folkomröstningsinstitutet
inte skulle på något
sätt misskrediteras. Men låt oss nu vara
milda i omdömena om varandra och
säga, att det i både ena och andra fallet
är fråga om bristande skicklighet.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Debatten har ju varit
lång, men jag tror att det ändå kan finnas
anledning att försöka slå fast vissa

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

viktiga synpunkter, inte minst därför
att statsminister Erlander här har —
jag frestas att säga som vanligt — försökt
en undanmanöver, som herr Svensson
i Ljungskile nu senast belyst.

En av kammarens ledamöter, som är
med här första året, herr Heckscher,
använde ett uttryck som han efteråt
inte själv riktigt erinrade sig. Detta gav
statsministern anledning att göra detta
till en central fråga i hela debatten och
i ett svep tillvita oppositionen, både
herr von Friesen, herr Håstad, herr Dahlén,
herr Heckscher, att ha beskyllt
justitieministern för avsiktligt vilseledande.
Vi känner väl till denna metod.
När ett ämne är besvärande för
statsministern, är det bara att försöka
tala om något annat och särskilt att gå
till moraliska angrepp på oppositionen.
Efter alla förklaringar, som vid
det här laget givits, torde det vara uppenbart
för varje ledamot av denna
kammare vad statsministerns manöver
på denna punkt och hans diskussion
med herr Heckscher i själva verket innebär.
Låt oss därför i stället hålla oss
till den onekligen mycket viktiga och
sensationella sakfråga, som vi i dag har
anledning att debattera.

Regeringen lägger fram ett förslag
om en grundlagsändring, som godkännes
med mycket stor enighet och som
oppositionspartierna nu tre år senare
vill definitivt genomföra. Då fälls det
mycket hårda ord från regeringsbänken
och regeringspartierna om ett sådant
förfaringssätt. Herr Netzén varnade
riksdagen och särskilt de nya ledamöterna
från att med berått mod kasta
sig ut i sådana äventyrligheter. År
1954 fattades beslutet, och i mitten av
mars månad år 1957 hade regeringen
själv för avsikt att gå vidare med grundlagsändringen.
Det är onekligen då en
plötslig omvändning, som väl förtjänar
att med herr Håstads ord karakteriseras
såsom något av en kavalleriartad
omkastning, då man galopperar åstad
i en helt annan riktning än man förut

har avancerat i. Man har den 13 mars
lovat att gå vidare i en viss riktning,
och sedan, efter åratal av beslut i denna
riktning, kastar man plötsligt om på
några dagar och gör en sidomanöver.
Jag måste instämma med herr Håstad i
att detta är något tämligen enastående.
Observera att herr Dahléns fråga i mars
avsåg att ge kammaren upplysning om
huruvida det var fråga om dröjsmål
med propositionen eller om det låg något
annat bakom. Han ville veta hur
saken låg till, och han fick en fullt betryggande
försäkran från justitieministern
den 13 mars, att det bara var den
omständigheten, att herr Dahlén inte
begrep lagstiftningsarbete, som gjorde,
att han frågade. Det var klart, att propositionen
skulle läggas fram i en nära
framtid.

Nu blev det tvärtom. Vad är det nu
statsministern och hans kolleger använder
som förklaring till denna sensationella
omkastning? Visst är vi vana
vid litet våghalsiga ritter av herr Erlander,
men denna tar i alla fall priset.
»Jo», säger han, »det har funnits anledning
till ändring, ty vid en föredragning
av en tjänsteman från justitiedepartementet
visade det sig, att förslaget
var behäftat med sådana brister, att det
inte borde genomföras.» När man hör
talas om dessa brister är det klart att
man frågar sig: Vad har regeringen
meddelat riksdagen om dessa brister?
Vad står det i propositionen om denna
sensationella föredragningspromemoria,
som med ett ändrade regeringens
inställning? Vilka är de konkreta brister,
som där redovisas? Jag har läst propositionen
nr 168, och jag kan inte
finna, att det i denna proposition står
något annat om saken än en hänvisning
till 1955 års folkomröstning rörande högertrafik
— denna var dock inte något
som regeringen fick höra talas om genom
en tjänsteman i justitiedepartementet
— och saken nämnes bara i hälften
av en mening: »det fortsatta arbetet
med en tillämpningslag till grundlags -

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

bestiimmelserna i ämnet, har emellertid
visat, att det icke kan vara lämpligt
att ta slutlig ställning till folkomröstningsinstitutet,
innan författningsutredningen
utfört den del av sitt uppdrag
som avser det representativa systemet.»

Detta är ett naket påstående utan någon
som helst motivering, eftersom man
förut hade sagt, att denna utredning
inte skulle syssla med detta spörsmål.
Regeringen — även inrikesministern —
bygger i dag hela sin argumentering på
att efter den 13 mars detta sensationella
inträffade, att en föredragning påvisade
väldiga brister i det nya förslaget.
Men när justitieministern för riksdagen
skall redovisa denna ändring blir det i
en halv mening i en proposition, som
inte innehåller någon motivering alls.
Nu får nog ändå statsministern medge,
att det är ganska ursäktligt, om man
inte bara inom oppositionen ställer sig
frågande inför vad som här framföres
från regeringens sida.

På tal om dessa brister påstår statsministern
vidare, att 1952 års utredning,
i vilken herr Håstad deltog, har
gjort fiasko, därför att den inte löst
problemet om frågornas formulering.
Men, herr statsminister, ni är själv ledare
för en regering, som år 1954 — ni
hade då haft två år på er — lade fram
en proposition, i vilken ni inte löst
detta problem eller angivit er egen mening.
Ni har vidhållit denna plan ännu
den 13 mars i år, ungefär fem år efter
kommitténs avslutande. Vad i all världen
skall man då säga om regeringens
fiasko? Det måste väl vara hundrafalt.
Om jag varit i statsministerns kläder
hade jag sannerligen aktat mig för att
använda sådana uttryck om detta kommittéarbete
— ett utredningsarbete får
ibland avslutas utan att vara helt färdigt
— när jag själv satt som ordförande
för en regering, vilken har ansvaret
för ett framlagt förslag och som
haft god tid på sig att komplettera utredningen,
om den så funnit lämpligt.
Vi kanske skall vara statsministern

tacksam för att han i verkligheten erkänt,
att regeringens tillvägagångssätt
väl förtjänar beteckningen hundrafalt
fiasko — om nu kommitténs arbete
skall bedömas som han själv gjorde
det.

På tal om dessa brister, som så
plötsligt kommit i dagen och helt
ändrat läget, så har det sagts här, såvitt
jag kunnat höra, huvudsakligen en
sak, nämligen att man riskerar att få
flera frågor än den kombination på två
eller tre som erfordras för belysning av
ett spörsmål. Man kan ha både en majoritet
och en minoritet som ställer
frågor. Man skulle kunna få sex frågor,
sade t. ex. inrikesminister Hedlund, och
det skulle leda till väldiga risker för
demokratien. Enligt min mening är det
egendomligt att regeringen under så
många år inte alls kommit att tänka på
att det skulle innebära så oerhörda risker.
Själva kvintessensen i det nya grundlagsförslaget
var, att en tredjedel av vardera
kammaren skulle kunna utöva ett
visst inflytande på frågornas formulering.
Möjligheten — i den mån den nu
finns — att det skulle bli flera frågor
har varit uppenbar hela tiden. Men nu
säger regeringen att detta är en oroväckande
sak, och att man kommit att
tänka på den först efter den 13 mars.
Inte tycks regeringen ägna mycket intresse
åt författningsfrågorna, det må
jag dock säga.

Om man nu frågar hur stor denna
risk kan vara vill jag bara hänvisa till
vad herr Heckscher eller herr Håstad
nyss sade, att det finns många saker
som skulle kunna gå på sned i ett
parlament om man förutsätter, att ett
större antal av riksdagsledamöterna är
högst omdömeslösa personer. När man
nu talar om hur riksdagen skall arbeta
bör man väl kunna förutsätta, att ledamöterna
är förståndiga människor som
gör ett försök att komma fram till en
vettig frågeställning eller eventuellt
vettiga frågeställningar till folket. Att
det skulle vara risk för sådana dum -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

heter, att hela folkomröstningsinstitutet
skulle bli komprometterat genom en
brokig flora av frågor, det tror jag för
min del inte på.

Justitieministern Zetterberg har själv
givit rekommendationen när han sagt,
att givetvis den nya ordning som grundlagsändringen
utstakar för folkomröstningen
har följder, som man inte känner
till. Man vet inte riktigt hur den
kommer att arbeta. Därför skall man
följa erfarenheten av den nya metoden
med stor uppmärksamhet. Ja, just det!
Tanken var att genomföra reformen,
pröva den i verkligheten och se, om
det fanns några olägenheter som man
behövde avhjälpa. Men här, liksom på
de andra punkterna, har justitieministern
fått lov att tänka om.

Sammanfattningsvis får jag säga, herr
talman, att jag inte tycker att det verkar
på något sätt övertygande att regeringen
svävade i okunnighet om dessa
fruktansvärda risker till den 13 mars,
men sedan plötsligt upptäckte dem. Det
hade varit regeringens skyldighet att
överväga dessa risker långt tidigare,
och det hade varit regeringens skyldighet
att i proposition till riksdagen
verkligen ventilera sin motivering till
denna plötsliga omkastning. Att komma
här med fyra pappersark, herr talman,
där en halv mening handlar om detta,
det är ett högst egendomligt förfaringssätt.

För det andra vände sig statsministern
emot vad herr Dahlén tidigare i sitt
mycket översiktliga anförande belyst,
nämligen att den gamla lagen ger regeringen
och regeringspartiernas majoritet
större inflytande över frågornas
formulering än den nya lagen. Som herr
Dahlén påpekade hade det bara behövts
att man i första kammaren fått med åtta
bondeförbundare som varit villiga att
— inte, herr Hedlund, acceptera oppositionens
linje i pensionsfrågan, inte
heller att acceptera oppositionens formuleringsförslag
utan vidare — utan
delta i en kompromiss om en formule -

ring av den ena eller den andra frågan
— inte nödvändigtvis alla tre frågorna.

Statsministern påstår däremot, att
oppositionen inte hade ett dugg bättre
möjligheter enligt den nya lagen, samt
att herr Dahléns argumentation är fullkomligt
oriktig. Nu känner jag statsministern
ganska väl vid det här laget.
När han tar till dessa tonfall vet jag,
att han nästan alltid kommer med sitt
svagaste argument. Hur förhåller det
sig i verkligheten? Ingen kan vara säker
på hur det skulle ha gått, om det
funnits en möjlighet till en kompromiss
med åtta bondeförbundare om någon
ändring av formuleringen av de
tre frågorna eller ej. Jag tänker kanske
högre om bondeförbundets riksdagsledamöter
än — som det föreföll mig —
herr Hedlund gjorde. Han talade emellertid
delvis om en annan frågeställning.

Både jag och andra inom oppositionen
har haft konversationer med många
bondeförbundare och vi har tyckt oss
märka, att åtskilliga av dem anser att
formuleringen av frågan nr 1 — detta
om lagfäst rätt —- inte är alldeles
adekvat, utan att det hade varit sakligt
riktigare att skriva som det stod i
betänkandet »obligatorisk tilläggspension
för löntagare». Herr Hedlund, det
finns faktiskt bondeförbundare som
tycker det! Det är möjligt att de skulle
velat kompromissa på denna punkt —
det är också möjligt att de inte velat
kompromissa, det vet jag lika litet som
någon annan med säkerhet.

Det finns också de inom bondeförbundet
som säger, att eftersom oppositionspartierna
haft 40 procent av rösterna
vid senaste val och eftersom den
nya grundlagsändringen syftar till att
en tredjedel skall ha ett väsentligt inflytande,
då skall man inte så mycket
utnyttja det förhållandet att folkpartiet
och högern i första kammaren ännu
inte har fullt en tredjedel av mandaten.
Märkvärdigt nog, herr Hedlund, anser
de detta.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

När andemeningen är att det skall
räcka med en tredjedel, och då vi har 40
procent av rösterna finns det de som
tycker att det är naturligt att inte utnyttja
positionen i första kammaren
till att säga nej, nej, nej. I stället menar
man om det gäller en liten omformulering,
som man tycker är vettig, kunde
man vara villig att överväga den. Vare
sig jag eller statsministern eller ens herr
Hedlund vet hur bra det skulle ha gått
att kompromissa om formuleringen av
en viss fråga ifall grundlagsändringen
genomförts.

Det tycks inom alla partier finnas
några som anser att det är mera naturligt
att låta oppositionen, som har
40 procent, få utöva något inflytande
på frågornas formulering än att som
statsministern vända på resonemanget
och säga, att om han får 40 procent för
sin linje är detta nog för att komma
fram med ett förslag till obligatorisk
pension och att genomföra den. Man
tycker faktiskt att våra 40 procent är
starkare, när de motiverar en så blygsam
begäran som inflytande på frågornas
formulering, än statsministerns 40
procent, när de skall motivera genomförandet
av ett förslag, som 60 procent
av folket inte vill ha. Men detta kan
man tänka olika om, naturligtvis.

Nu blir väl slutsatsen av att det kanske
varit möjligt — ehuru ingen vet det
— att göra en kompromiss den, att det
förelåg risk för socialdemokraterna, att
det kunde bli en formulering av den
första frågan som de inte önskar, och
en utsikt för oppositionen att få en
formulering av vår fråga som bättre
svarar mot vad vi anser riktigt. Det är
alldeles klart, att om då statsministern
och regeringen stänger vägen för denna
nya reform, avlägsnar de från socialdemokraterna
denna risk för vad de
betraktar som försämring och från oppositionen
avlägsnar de möjligheter att
få vad vi betraktar som en förbättring.

När därför statsministern säger att
läget inte ändrats ett dugg, och att herr

Dahléns argumentering är fullständigt
felaktig, vill jag konstatera att det är
statsministerns argumentering som är
ohållbar.

Förstår inte statsministern detta med
risken och utsikten? Åjo, vi måste nog
tänka så högt om hans fattningsförmåga,
att vi anser att han har detta fullt
klart för sig. Det intresse som visats
för bondeförbundarnas i första kammaren
uppfattning vittnar också om att
man inte varit alldeles blind för denna
frågeställning.

Statsministerns tredje argument är
att oppositionen 1954 skulle genom yttranden
i kammaren ha bundit sig för
att folkomröstningen inte skulle gälla
partiskiljande frågor. Statsministern
var litet vag på den punkten. Han säger
att oppositionen svängt om och kastar
in »den mest sprängladdade fråga»
som finns till folkomröstning. Denna
blir därmed ett helt annat instrument
än man tänkt sig 1954. Det är inte alls
regeringen som har ändrat sig sedan
1954, menar tydligen statsministern,
utan oppositionen.

Detta är verkligen ett djärvt och något
kavallerimässigt grepp på argumentationen.
Statsministern aktade sig väl
att söka dokumentera att oppositionen
1954 bundit sig på detta sätt. Som herr
Dahlén och herr Håstad påpekade begärde
justitieministern utan att oppositionen
i minsta mån opponerade sig
mot detta, att man skulle lägga fram
sådana frågor som »hade betydelse för
samhällets omdaning». Det måtte väl
inte så sällan vara partiskiljande frågor!
Vi har verkligen inte bundit oss
för något sådant kritstreck, som statsministern
påstår. Hans försök att komma
ifrån det hela genom att nu göra
gällande att vi vill förvandla folkomröstningsinstitutet
till något annat än
vad det var tänkt att vara är dömt att
fullkomligt misslyckas.

Statsministerns fjärde argument berörde
pengarna. Herr Waldemar Svensson
har redan diskuterat den saken.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Statsministern säger att högern och
folkpartiet nu viker från sin ståndpunkt
1954, då regeringen skrev i propositionen
om pengarna. Men riksdagen
uttalade aldrig någon uppfattning på
denna punkt och har därför aldrig godtagit
regeringens uppfattning om pengarna.
Det är klart att man kan göra
gällande att den som tiger samtycker.
De socialdemokratiska talarna i debatterna
borde sannerligen ha klargjort att
de komme att tolka denna tystnad så,
att oppositionen var med på en sak,
som vi inte alls hade uttalat oss om.
Som herr Svensson antydde, kan man
hopsummera statsministerns position
i en enda mening. Det statsanslag till
folkomröstning, som riksdagen inte
godkände 1954 och som står omnämnt
i en proposition som regeringen
nu tar avstånd från, vill regeringen att
oppositionen skall vara bunden av vid
en omröstning som sker i enlighet med
en helt annan proposition och ett helt
annat riksdagsbeslut. Det är allt något
ekvilibristiskt över en sådan ståndpunkt.

Nu säger statsministern — och detta
är det sista jag skall beröra, herr talman
— med blick framåt något som
onekligen har ett icke ringa intresse.
Jag får göra statsministern den komplimangen
eftersom jag inte kunnat göra
någon tidigare.

Statsministern säger att det nu skall
undersökas, om en sådan här utvidgad
folkomröstning är förenlig med den
parlamentariska demokratien. Det var
den saken som inte skulle undersökas,
när författningsutredningen tillsattes
1954. A la bonne heure — nu säger
statsministern att det skall undersökas,
och så tillägger han, om jag inte missförstod
honom, att han för närvarande
inte har någon mening på den punkten.
Se, det var en upplysning! Till den 13
mars hade statsministern en mening,
nämligen att man skulle gå vidare med
detta försök. Nu har lian ingen mening,
men det skiner ju igenom hans

sätt att argumentera att han snarast är
motståndare till en utvidgning av folkomröstningsinstitutet.
Han talar om att
man riskerar att slå undan regeringens
möjligheter att arbeta, att vi inte vill
återvända till 1920-talets tillstånd
o. s. v. Ja, hittills har statsministern
menat att folkomröstning var ett naturligt
komplement till övriga möjligheter
för folket att öva inflytande; nu är
han mycket skeptisk, tydligen mest på
grund av en föredragning som ägt rum
efter den 13 mars 1957.

Föredragningspromemorian, som ju
har hemlighållits i propositionen borde
sannerligen — om den finns — sättas
inom glas och ram såsom ett historiskt
dokument. Det är enastående att en
tjänstemans promemoria kan utöva ett
sådant plötsligt och avgörande inflytande
på en statsministers uppfattning
i en för den svenska demokratien central
fråga.

Det är tydligen nu inte längre fråga
om det som föresvävade herr Hedlund,
nämligen att utredningen skall försöka
avhjälpa de brister som finns. Det kan
mycket väl hända att utredningen, som
tyvärr inte fått klara direktiv, kommer
att orientera sig som statsministern,
bort från vidgade möjligheter till direkt
folkligt inflytande genom folkomröstning.
Statsministern lovar här ingenting.
Han argumenterar så att man
måste tro, att han i själ och hjärta är
motståndare till en utvidgad rätt till
folkomröstning. Det är alltså kanske
fråga om en omkastning i den principiella
inställningen till själva grundproblemet
om folkets direkta inflytande
över samhällets angelägenheter.

Jag måste säga, herr talman, att envar
visserligen har rätt att ändra mening
men att regeringens handläggning
av denna fråga de senaste tre åren och
de senaste veckorna inte motsvarar de
anspråk som den svenska riksdagen
kan ställa på en regerings handläggning
av en så central och viktig fråga.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Först ett litet svar på
herr inrikesministerns fråga. Högerpartiet
och folkpartiet har, trots att de inte
ordnar gemensamma partisammanträden,
en gemensam ståndpunkt i pensionsfrågan.
Socialdemokrater och bondeförbundare
har, trots att de sitter i
samma regering, olika ståndpunkter i
pensionsfrågan. Det enda gemensamma
i detta sammanhang för socialdemokrati
och bondeförbund är att båda har
bestämt sig för att hindra oppositionen
från att i folkomröstningsfrågan själv
formulera sin uppfattning.

Statsministern kommer gång på gång
tillbaka till följande fråga: Kan ändå
inte oppositionen visa den generositeten
gentemot justitieministern, att den
erkänner att hans redogörelse var riktig?
Nu vet vi alla att generositet är något
som mycket intresserar herr statsministern,
och visst skall vi vara generösa
— vilken anledning skulle vi ha
att inte vara det?

Vad var det för redogörelse som herr
justitieministern lämnade? Det var icke
någonting annat än en diariebokföring,
angivande de data då åsikterna ändrades
i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Någonting som kanske är intressantare
att ha reda på i detta sammanhang
är naturligtvis huruvida denna
diariebokföring stämmer med herr Hedlunds
anteckningar. Motiven mot folkomröstningsinstitutet
vann, framhöll justitieministern,
successivt i styrka inom
socialdemokratien. Successionen markeras
av tre historiska dagar i den som
alltid kritiska månaden mars: den 13,
19 och 26 mars. Råkade, herr talman,
motivförskjutningen inträffa samtidigt
också i den andra regeringshalvan? Om
man säger att det är fallet, måste man
ändå medge att det är ett märkligt sammanträffande
i tiden. Det är inte det
enda märkliga sammanträffandet — det
andra är att allt detta inträffade samtidigt
som regeringen bestämde sig för

att ordna folkomröstning efter den gamla
lagen i pensionsfrågan.

Då säger statsministern, att detta icke
har något som helst samband med vartannat,
och han anför ett argument som
jag, herr talman, aldrig hade drömt om
att få höra här i andra kammaren. Statsministern
säger att även om grundlagsreformen
hade varit genomförd, så skulle
ju oppositionen icke haft möjlighet
att själv formulera sin egen fråga.

Jag erkänner, herr talman, att jag faktiskt
har levat i den föreställningen, att
vi i det läget själva skulle få formulera
vår egen fråga. Och varför? Jo, helt enkelt
därför att jag aldrig hade kunnat
tänka mig att ordföranden i det socialdemokratiska
partiet på allvar menade,
att han och hans parti skulle vilja utnyttja
en eftersläpande maktställning i
första kammaren för att hindra ett rimligt
medinflvtande för oppositionen —
en maktställning, som dessutom grundar
sig på ett otillfredsställande valsystem.
Då vet vi alltså, att detta är den
moderna socialdemokratiens inställning.

Men det måste väl dock, herr statsminister,
ha föresvävat Er att oppositionen
i framtiden möjligen skulle kunna
få en sådan ställning i första kammaren,
att den själv skulle kunna bestämma
formuleringen av sin egen fråga
i en folkomröstning. Har icke detta
förhållande påverkat uppskovet med
grundlagsreformen? En sak står ju ändå,
herr talman — nog har jag för min del
fått veta om det och jag förmodar, att
även herr Ohlin på denna punkt har
samma erfarenhet som jag — fullkomligt
klar för oss nu. Det är, att socialdemokrater
och bondeförbundare inte
vill vara med om att minoriteten själv
skall få formulera sin egen fråga i en
folkomröstning.

Det andra argumentet, som herr statsministern
anförde, var att det nu har
visat sig att oppositionen inte vill vara
med om att bevilja statsbidrag till den
kampanj, som olika meningsriktningar
skall bedriva inför en folkomröstning.

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Jag har förstått, att statsministern i
sina resonemang utgår ifrån att en förutsättning
för hans ställningstagande
är, att samtliga meningsriktningar här
i riksdagen skulle vara med om detta
arrangemang med statsbidrag. Då vill
jag bara erinra om, herr statsminister,
att vi i samband med trafikomröslningen
tydligt angav de principiella skälen
till att vi icke ville vara med om sådana
statsbidrag. Denna sak är inte någonting,
som så att säga plötsligt kan ha
dykt upp i statsminister Erlanders medvetande
den 13 mars, utan den måste
ha stått klar för honom i ett par års tid,
om statsministern över huvud taget har
varit intresserad av att lyssna till oppositionens
argumentering.

Vidare anförde statsministern, att
hans betänkligheter gentemot folkomröstningsinstitutet
nu har starkt ökats,
när han har funnit att oppositionen vill
kasta ut pensionsfrågan i folkomröstning,
den mest sprängladdade frågan
för närvarande, såsom statsministerns
ord ungefär föll. Det är riktigt, herr talman,
att vi vill, att människorna skall
få tillfälle att säga sin mening om en
reform, som kommer att få genomgripande
återverkningar på den enskildes
rätt att själv få förfoga över sina inkomster.
Det bara förundrar mig hur
det är möjligt, att statsministern kan
anföra detta som skäl emot en planerad
utvidgning av folkomröstningsinstitutet,
när han i nästa andedrag är så angelägen
att stryka under att han själv,
regeringen och majoritetsgrupperingen
här i riksdagen, uteslutande på sakliga
skäl har bestämt, att vi nu ändå skall
ordna folkomröstning i pensionsfrågan.
För mig är detta i varje fall en ytterst
förbryllande logik.

Både statsministern och justitieministern
underströk, att det är så oerhört
svårt att tänka sig in i hur den
rådgivande folkomröstningen skall komma
att verka i praktiken. Frågor — sade
justitieministern — kan uppkomma som
korsar varandra och delvis täcker var -

andra genom olika slag av politiska
kombinationer. Jag får erkänna, herr
talman, att jag när jag hörde den redogörelsen
trodde, att det var en beskrivning
på Kungl. Maj:ts proposition
i den nu aktuella folkomröstningen.
Men det var det tydligen inte. Jag
vill naturligtvis gärna, herr talman,
medge, att två partier med majoritet
bakom sig, om de kan ena sig, alltid
har möjlighet att på ett så avgörande
sätt påverka frågeställningen, att bilden
för medborgarna kanske inte får
den klarhet som vore önskvärt, men
detta är ju inte ett argument mot folkomröstningsinstitutet,
utan ett argument
mot de partier, som handlar på detta
sätt.

Justitieministern framhöll med en
liten ironisk underton, att aktuella erfarenheter
har visat hur svårt det är att
formulera frågorna i en folkomröstning.
Nej, herr talman, det är inte alls svårt,
inte om man ser på saken sådan den i
verkligheten föreligger. Vi har tre meningsriktningar
här i riksdagen: socialdemokratien,
bondeförbundet och oppositionen.
Oppositionen är något mindre
än det största regeringspartiet och något
större än det minsta regeringspartiet.
Om var och en på eget ansvar själv
hade fått formulera sin fråga, så hade
det inte varit någon som helst svårighet
att komma till en uppgörelse. Svårigheten
sammanhänger uteslutande
med att vi har en majoritet, som trots
att den själv är oense i sakfrågan, begär
att få bestämma även över oppositionens
frågeställning. Det är detta, herr
talman, och ingenting annat, som hotar
att förgifta den politiska atmosfären.
Jag har då faktiskt mycket lättare att
förnuftsmässigt förstå herr Sehlstedt,
när han ifrågasätter om en minoritet
över huvud taget skall ha möjlighet att
ställa en fråga under folkomröstning.
Jag delar inte herr Sehlstedts uppfattning
men jag medger att det ligger större
logik i den än i ståndpunkten att vara
med om, att en minoritet skall kunna få

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

ställa en fråga under folkomröstning,
men vägra minoriteten rätten att bestämma
frågans utformning.

Herr Sehlstedt återkom i sitt resonemang
till en fråga, som gång på gång har
dykt upp i den allmänna debatten och
som jag därför skulle vilja ägna ett par
ord i största korthet. Herr Sehlstedt var
över huvud taget kritisk mot folkomröstningsinstitutet.
För att stödja sin
uppfattning framhöll han att vi ju, inte
minst när det gäller den fackliga demokratien,
har erfarenheter som bevisar
den representativa demokratiens överlägsenhet.
Är det inte så, frågade herr Sehlstedt,
att vi allmänt anser det önskvärt
att man kan göra upp vid bordet, som
man säger, vid avtalsförhandlingar och
inte behöver presentera ett avtalsresultat
till omröstning ute bland medlemmarna?
Visar inte detta den representativa
demokratiens överlägsenhet över
ett folkomröstningsinstitut?

Denna jämförelse är felaktig av två
skäl. För det första därför att de fackliga
organisationerna bygger på en stark
ekonomisk intressegemenskap mellan
medlemmarna. En förhandlingsdelegation
har också regelmässigt ganska klart
för sig hur långt den kan gå i medgivanden
gentemot motparten. För det
andra grundar sig en uppgörelse i en avtalsfråga
på förhandlingar mellan två
jämställda parter. Detta skapar på ett
naturligt sätt garantier för alt ett träffat
avtal motsvarar vad som är rimligt
och förnuftigt. Ingendera av dessa båda
kriterier har tillämpning i samband
med debatten om ett folkomröstningsinstitut.
I pensionsfrågan exempelvis är
uppfattningarna alldeles uppenbart
splittrade inom de olika yrkesgrupperna,
även inom yrkesgrupper som i övrigt
företer en ganska enhetlig bild. I
ett parlament finns heller inte, i varje
fall inte i regel, två jämställda grupper
som kan träffa ett avtal med varandra
på det sätt som man gör inom den fackliga
förhandlingsverksamheten.

Jag vill, herr talman, sluta med att slå
fast följande.

Regeringen har tidigare sagt nej till
beslutande folkomröstning. Däremot
har den bejakat det rådgivande folkomröstningsinstitutet.
Den planerade
grundlagsreformen har från majoritetens
sida tidigare presenterats som ett
uttryck för dess goda vilja att medverka
till en samlande lösning, och vi har
även på vår kant uppfattat saken så.
Låt oss, sade man, först få erfarenheter
av hur det nya folkomröstningsinstitutet
verkar, innan vi går vidare. I dag
vill regeringen icke ens ta detta steg.
Statsministern går till och med så långt
att han återför debatten till ett stadium,
som åtminstone jag trodde att vi redan
hade kommit över, då han ifrågasätter
om den rådgivande folkomröstningen
skulle kunna vara förenlig med parlamentarismen.
Den är enligt vår uppfattning
förenlig med parlamentarismen,
men det är inte detta som är avgörande
för vår inställning. Det avgörande
är att demokratien tar över parlamentarismen.

Ansvaret för den orimliga situation
som uppkommit vilar självfallet på hela
regeringen, främst på herr statsministern
och herr inrikesministern, men naturligtvis
också på den riksdagsmajoritet
som ställt sig bakom regeringens
ståndpunktstagande. Justitieministern
har haft att med sitt samvete göra upp
om han skulle effektuera en beställning
som strider mot hans egna tidigare
gjorda, klara och otvetydiga deklarationer.
Jag tycker självfallet, herr talman,
att om vi hade haft en justitieminister,
som velat vara karl för sin hatt, skulle
han aldrig ha försatt sig i en så besvärande
situation som den herr Zetterberg
i dag befinner sig i.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag nödgas tyvärr återkomma,
men jag skall försöka göra

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

mina reflexioner så kortfattade som
möjligt med hänsyn till den långt framskridna
tiden.

För det första vill jag beträffande
frågeställningarna i den kommande
folkomröstningen i pensionsfrågan
framhålla, att vi ju får tillfälle att diskutera
dem inom en mycket snar framtid.
Både herr Hjalmarson och herr
Ohlin ägnade emellertid huvudparten
av sina anföranden åt ett resonemang
om dessa frågeställningar. Jag tror att
det varit lika bra att vänta med denna
diskussion tills vi har möjligheter att
jämföra vad oppositionen vill och vad
regeringen vill. Jag är fullständigt övertygad
om att varje opartisk jämförelse
kommer att visa, att talet om vilja till
maktövergrepp från regeringens sida
och från riksdagsmajoritetens sida faller
på de fakta i målet, som nu är redovisade.
Däremot är det för mycket begärt
att vi skulle ställa oss som ansvariga
för en formulering som vi måste
finna vara medvetet oriktig, och det
har vi vägrat att göra. Vi gick med på
betydande ting i resonemangen, och de
eftergifterna finns fortfarande kvar i
våra formuleringar. Kammaren får ju
som sagt tillfälle att mera ingående diskutera
detta inom kort, men jag har
ändå velat göra detta konstaterande
för att inte vad herrar Ohlin och Hjalmarson
sagt på den punkten skall stå
oemotsagt.

För det andra vill jag framhålla, att
beträffande frågeformuleringarna kvarstår
— trots allt vad herr Ohlin och
herr Hjalmarson sagt — det faktum,
att regeringen och majoritetspartierna
icke har kommit i någon som helst
bättre situation genom att den gamla
lagen gäller i stället för det vilande
grundlagsförslaget. Ingen har kunnat
bestrida att herr Håstad har rätt då
han säger att högern och folkpartiet,
även om det nya lagförslaget antagits,
icke hade kunnat genomdriva sina formuleringar.
Även i det fallet hade det
ju blivit fråga om förhandlingar, pre -

cis som enligt den gamla lagen, och vi
hade naturligtvis handlat på precis
samma sätt som vi nu gjort. Vi hade
först uppriktigt försökt komma fram
till en gemensam lösning, men vi hade
icke kunnat förmå oss till att ta ansvaret
för frågeformuleringar som varit
direkt vilseledande. Detta om detta.

Vad beträffar dessa beskyllningar,
som man tycker att det är så konstigt
att jag tagit upp, vill jag hänvisa till
den förda debatten. Den har åtminstone
i stor utsträckning varit ett upprepande
av vad som förekommit i debatten
i pressen. Tidningarna har kanske
varit litet fränare i formuleringen.
Jag har här t. ex. högerns ledande tidskrift,
Svensk Tidskrift, där — om jag
inte minns fel — herr Heckscher
alltjämt tillhör redaktionskommittén.
I den tidskriften förefaller det inte
råda någon tveksamhet om att ta
till djupa brösttoner i fördömandet
av regeringens handlingssätt. Efter
den felaktiga skildringen av hur
regeringen tog till detta trick för att
kunna formulera frågorna —- alltså en
direkt felaktig framställning, som herr
Ohlin och herr Hjalmarson här upprepar
— heter det i tidskriften: »I detta
läge kunde Hans excellens inte motstå
frestelsen att märka korten före det
kommande höga spelet.» Det är ingen
vacker beskyllning. Det tillhör i varje
fall inte umgängesvanorna i de kretsar
där jag umgås, att man märker korten,
när man sätter sig till spel, och betraktar
det som fullt hederligt. Jag betraktar
detta som en beskyllning riktad mot
regeringens heder, och jag tillåter mig
att reagera mot att sådana saker säges.

Artikelförfattaren fortsätter sedan
med sådana uttryck som »blir reaktionen
dock främst en besvikelse, för att
inte säga förakt», »ovärdiga konster»,
»den taktiska finurlighetens alla resurser
är uttömda», o. s. v.

Jag tar upp detta, därför att det här
ändå rör sig om en halvvetenskaplig
tidskrifts formuleringar. Skulle man

6 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

komma till Bohusläningen och andra
tidningar med mera folkligt sätt att uttrycka
sig, skulle jag komma till en
väsentligt färgrikare och därmed också
mera intresseväckande framställning.

Nu frågar man, vad riksdagen har
att göra med vad högerns ledande tidskrift
och en stor del av den övriga
höger- och folkpartipressen säger. Men
lägg märke till att även herr Ohlin i
hela sin framställning upprepar den
felaktiga teorien om att vad som här
förekommit är ett rent taktiskt manövrerande.
Jag frågar då: Kan man inte
ta upp till diskussion de sakliga invändningar,
som jag har framställt här
och som vi säger vara motivet och
grunden för regeringens ställningstagande?
Skulle man inte ett ögonblick
kunna komma på den tanken, att vi
också har rätt att bli trodda på vårt
ord när vi säger, att det är dessa motiv
som varit avgörande för vår inställning? Beträffande

dessa sakfrågor säger
herr Ohlin, att vi inte förrän vid föredragningen
av rättsavdelningschefen i
justitiedepartementet skulle ha kommit
att fundera över folkomröstningsinstitutets
förenlighet med parlamentarismen.
Jo, herr Ohlin, tveksamheten beträffande
möjligheten att förena folkomröstningsinstitutet
med de parlamentariska
principerna har präglat
våra inlägg ända sedan denna diskussion
första gången togs upp. Inte bara
från min sida utan även från herr
Edenmans och herr Sehlstedts sida har
gång på gång dessa synpunkter kommit
fram. Men vi hade ändå kommit
till det resultatet, att vi kunde göra ett
försök att förena den konsultativa folkomröstningen
med parlamentarismens
principer. Det var därför icke något
huvudmotiv för mig när jag återigen
tog upp dessa invändningar, som jag
— vilket herr Ohlin mycket väl vet —
gång på gång framfört i denna kammare,
och sade: Nu får vi ett andrum,
nu får vi en möjlighet att resonera

om dessa ting av andra skäl. Låt oss
då också ta upp till bedömande den
gamla tvistefrågan om parlamentarismens
förenlighet med folkomröstningsinstitutet.
Någonting annat har jag inte
sagt.

Det har inträffat en förskjutning sedan
sist, och den förskjutningen redovisade
jag här, nämligen den att man
nu kör fram en högpolitiskt viktig
fråga som det första stora experimentet
i folkomröstningsfrågan. Och då säger
jag: accepterar vi det utan vidare,
har vi därmed slagit in på en praxis,
som kan vara riskabel. Jag har ingenting
att ta tillbaka. I den diskussion
som förekommit här har inte en enda
synpunkt kommit fram, som rubbat
denna min uppfattning.

Vad som gjorde att vi i mars månad
kom till det resultatet, att vi kunde
låta författningsutredningen se på
detta, var de tre motiv, som jag redovisat
och som man bara viftar bort
från oppositionsledarnas sida, nämligen
svårigheten att formulera frågeställningen,
frågan om pengarna till
propagandan och frågan om urvalet
av frågor. Det är dessa tre ting som
motiverade fundersamheten och som
gjorde att jag för min del icke ville ta
på mitt ansvar att utan vidare för all
framtid låsa fast detta i Sveriges grundlag,
eftersom man nu hade en möjlighet
att få fundera på det en gång till,
nämligen om man gick oppositionen till
mötes och fick en folkomröstning i
denna speciella fråga.

Vad har regeringens sätt att uppträda
inneburit för risker? Såvitt jag kunnat
finna, har det icke kunnat påvisas
några risker alls. Det enda som skett
är, att vi fått den folkomröstning oppositionen
velat ha, det år man velat ha
den. Vidare får alla, vare sig man tillhör
oppositionen eller regeringspartierna
i dag, eller om man kommer att
tillhöra regeringen eller oppositionen
nästa år, möjlighet att på nytt pröva
folkomröstningsinstitutet.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Jag har inte ett ögonblick dolt vårt
ansvar för frågans läge i dag, nämligen
det ansvaret att vi inte har forcerat
fram de undersökningsresultat, som
framlades i mars månad i år, och vilka
belyste svagheterna i 1954 års beslut.
Det ansvaret tog jag i mitt första anförande,
och herr Ohlin gör mycket
väsen av att jag tvingats erkänna detta.
Men jag vill säga: låt honom glädja
sig åt det, ty folkpartiledaren har minsann
inte haft många glädjeämnen i dagens
debatt.

Herr I1JALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! I ett tidigare inlägg var
statsministern mycket angelägen om att
framhålla att debatten här i kammaren
inte bör föras under utslungande av beskyllningar
mot varandra om att medvetet
ha framfört oriktiga uppfattningar.
Detta hindrar emellertid inte att statsministern
i nästa ögonblick säger till
oppositionen, att regeringen icke vill
ställa sig ansvarig för en av oppositionen
begärd formulering i folkomröstningsfrågan,
som är medvetet oriktig.
Medvetet oriktig, herr statsminister!
Det uttryck, som en av oppositionens
tidigare talare begagnade, och som inte
alls var lika skarpt som statsministerns,
karakteriserade statsministern som en
oerhörd beskyllning.

Det är givet att vi anser att den av
oss föreslagna formuleringen bättre än
regeringens förslag ger täckning för
vår ståndpunkt i pensionsfrågan, men
det är inte det som är det väsentliga
just nu. Låt var och en ta sitt ansvar i
detta sammanhang! Vi begär inte att
regeringen skall ta ansvar för formuleringen
av oppositionens frågor. Säg
gärna ifrån att Ni överlåter hela ansvaret
på oppositionen, herr statsminister.
Vi begär inte någon medansvarighet
från regeringens sida —- bara ett litet
medgivande, det medgivandet att det
ur demokratiska synpunkter är något

orimligt att en minoritet skall behöva
fråga majoriteten hur man skall få formulera
sin egen ståndpunkt?

Det finns ett enkelt sätt för statsministern
att bevisa att det inte varit så
att regeringen har velat uppskjuta
grundlagsreformen för att oppositionen
icke skulle få avgörande medinflytande
på formuleringen av sina egna frågor
i folkomröstning och det beviset, herr
statsminister, är att i den nu aktuella
frågan låta oss själva bestämma.

Statsministern frågar gång på gång
vilken skada som vållas av att grundlagsreformen
uppskjutes. Det har tidigare
här redovisats av flera talesmän
från oppositionen, hur vi ser på den
saken. Men vilken skada kan uppkomma,
om en meningsriktning som företrädes
av 40 procent av riksdagens ledamöter
får rätt att formulera sin egen
fråga? Vilken skada kan uppkomma
därav, herr statsminister? Ge oss nu
äntligen i handling ett prov på generositet!
Det skulle bidraga till att på ett
utomordentligt sätt förbättra den politiska
atmosfären i vårt land.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern frågar
varför vi inte tar upp de sakliga invändningar
han gjort. Men jag tog ju
upp dem till utförlig belysning i mitt
förra anförande, herr statsminister! Att
Ni inte gillar mitt svar är en sak, men
var tjänar det egentligen till — för att
använda herr Erlanders egna ord —- att
statsministern gör sådana påståenden?
Vi har ju knappast gjort annat här i dag
än diskuterat hans invändningar. Herr
Dahlén började, och sedan har samtliga
oppositionens talesmän fortsatt att belysa
dessa ting.

Statsministern sade att man från regeringens
sida hade visat stort tillmötesgående
när det gällt formuleringen
av frågorna för folkomröstningen i höst.
Statsministern vet varför jag inte närmare
vill kommentera detta yttrande,

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

men för att det inte skall råda något
missförstånd på den punkten vill jag
ändå säga en enda sak. Första gången
som jag fick några närmare upplysningar
om regeringens avsikter, och på
det första papper jag på ett tidigt stadium
av denna frågas behandling såg,
var frågorna formulerade på ett sätt,
som var så lika den nuvarande formuleringen,
att det sannerligen inte mellan
dessa båda tidpunkter har ådagalagts
något nämnvärt tillmötesgående.

Sedan upprepar statsministern att
det hade varit precis samma läge med
den nya lagen. Regeringen har inte velat
ta ansvar för oppositionens frågor.
Men, herr statsminister, om vi hade
kunnat kompromissa med några bondeförbundare
i första kammaren, så hade
regeringen inte behövt ta något ansvar,
ty en tredjedel av kammaren räcker för
att ta ansvaret. Är inte det en skillnad?

I övrigt instämmer jag med vad herr
Hjalmarson anfört i det stycket.

Statsministern säger också att det har
rått tveksamhet förut om folkomröstningsinstitutet.
Javisst har det det. Men
regeringen har ändå vandrat vidare på
den vägen att vi skall genomföra grundlagsändringar
och att vi, som justitieministern
sade, skall dra nytta av erfarenheterna
och pröva oss fram. Det
är där, som det skett en förändring. Det
var väl en felsägelse, som jag inte tillmäter
någon vikt, när statsministern
sade att han inte vill vara med att för
all framtid binda en grundlagsändring.
Det hade inte behövts, ty erfarenheten
visar att om en modifikation varit erforderlig
har den också kunnat genomföras.

Statsministern säger sedan — jag bara
upprepar hans argumentering —
att oppositionen nu genomför en förskjutning
av hela frågeställningen och
drar upp högpolitiska frågor. Men, lierr
statsminister, det liar ju betonats av
herr Dahlén, som läste upp citat, och av
andra talare att justitieministern direkt
har inbjudit oppositionen till att före -

slå frågor, som gällde samhällets omdaning
eller på annat sätt angav att
de var av högpolitisk natur. Hur kan
statsminister Erlander då upprepa, att
det är oppositionen som nu skapar ett
nytt läge?

Vidare kan man observera, att statsministern
inte gjorde något försök alls
att påvisa riktigheten av tidigare avgörande
påstående, att oppositionen
1954 skulle ha bundit sig för att det
inte skulle förekomma sådana här högpolitiska,
partiskiljande frågor. Han
bygger hela sin argumentering på ett
löst utkastat påstående, och när jag efterlyser
vad han stöder det på blir det
inget svar.

Den långt framskridna tiden talade
statsministern med all rätt om. Ja, vi
har fått offra denna dag till debatt av
denna fråga på ett sent stadium av riksdagens
arbete, för att regeringen handlagt
frågan på det sätt den gjort. Statsministern
är i alla fall mycket, mycket
nöjd med regeringens handläggning både
nu och tidigare! Jag måste nog svara
statsministern med att mot honom själv
vända vad han sade nyss: han har sannerligen
inte haft många glädjeämnen
här i dag, så det vill till att han är nöjd
med sina egna prestationer.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Hjalmarson nämnde
att justitieministern hade lämnat
några uppgifter här om sammanträden
och vad det nu var, diarieboksanteckningar
kallade herr Hjalmarson dem,
soin närmare skulle klarlägga vid vilken
tidpunkt regeringen hade kommit
till en ändrad uppfattning i frågan om
lämpligheten att konfirmera 1954 års
vilande grundlagsbeslut. I det sammanhanget
ville herr Hjalmarson veta,
hur min minnesbild var av vad som
hade hänt här.

Jo, herr Hjalmarson, det är kort och
gott på det sättet, att vi i regeringen

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

har fått föredragning i detta ämne. Vi
har därefter resonerat om saken inom
regeringskretsen och jag för min del
var då rätt tidigt på det klara med att
det här vilande förslaget var alldeles
galet just därför att, som jag tidigare
i dag har framhållit, det kan komma
en hel serie likartade frågor. I det fallet
som i år skall bli föremål för folkomröstning
kan vi komma att för allmänheten
lägga fram inte mindre än
sex olika frågor till besvarande, därav
två och två — parvis alltså — av ungefär
samma innebörd, fastän de kanske
fått en väsentligt olika formulering.
Det skulle vara föga uppbyggligt att
gä ut till en folkomröstning på det
sättet.

Herr Hjalmarson säger, att om man
ser realistiskt på denna fråga går det
nog bra att komma överens. Jag vet
inte om herr Hjalmarson med »realistiskt»
i detta sammanhang menar, att
om man ser på frågan såsom han ser
på den går det bra att komma överens.
Annars vet vi, herr Hjalmarson, hur
det brukar vara med möjligheterna att
komma överens i denna kammare.
Ibland går det och ibland går det inte
alls och så får man räkna med att det
kommer att bli även beträffande en
folkomröstning enligt 1954 års ordning.
Somliga gånger kan man komma överens,
och det blir förmodligen i de enklare
frågorna. 1 de mera brännande blir
det svårare att komma överens, och jag
föreställer mig att ju viktigare saker
det gäller, ju mera partiskiljande de
kan anses vara, desto svårare är det att
nå fram till en överenskommelse, och
faktum är, herr Hjalmarson, att någon
garanti för en sådan överenskommelse
finns ju inte. Det är därför vi från vårt
håll anser, att 1954 års förslag inte kan
få upphöjas till lag. Vi kan inte gyckla
med svenska folket på det sätt, som vi
i extrema fall skulle göra vid en tilllämpning
av 1954 års förslag.

När vi under resonemangen inom regeringen
kom till denna uppfattning,

sade vi oss: Detta måste vi försöka
stoppa. Jag beklagar, att jag inte har
klockslaget antecknat, när jag kom till
den uppfattningen, men det väsentliga
är väl att jag har den. Jag fick den för
åtskillig tid sedan, och jag har den i
dag, och jag står för den. Jag tycker
det skulle klätt herr Hjalmarson och
många andra här också, om de öppet
sagt ifrån att »detta är inte bra, låt
oss göra en översyn av systemet och
försöka bättra och bota vad som brister».

Sedan talar herr Hjalmarson så patetiskt
om att var och en skall formulera
sin egen fråga. Ja, herr Hjalmarson,
vad är »sin egen fråga» i detta
sammanhang? Är det en fråga, som socialdemokraterna
skulle få formulera,
en som högern skulle få svara för formuleringen
på, en som folkpartiet
skulle kunna få utforma, en som kommunisterna
skulle kunna få formulera
och slutligen en som vi inom bondeförbundet
i nåder också skulle kunna
få formulera? Så blir det emellertid inte
enligt 1954 års förslag, herr Hjalmarson,
utan endast den som förfogar över
en tredjedel av rösterna i vardera kammaren
har rätt att få kalla en fråga för
»sin fråga» i folkomröstningen, endast
han får igenom den.

Och märk väl, herr Hjalmarson, det
räcker inte med en tredjedel av de i
omröstningen deltagande, utan 1954 års
förslag innebär att det skall vara en
tredjedel av kammarens ledamöter.
Vad betyder detta för första kammarens
vidkommande? Jo, att det fordras 50
ledamöter bakom höger- och folkpartiförslaget
för att man på det hållet skall
kunna få fram förslaget. Vilka förutsättningar
finns då härför? Jo, det
fordras att åtta ledamöter utanför folkpartiet
och högern skall rösta för folkpartiets
och högerns formulering —
kanske mot sin egen övertygelse. Det
räcker sålunda inte med att dessa åtta
lägger ner sina röster. Är det inte en

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

smula för mycket, herr Hjalmarson begär? Jag

tror att vi skall se på denna
fråga litet lugnare och lidelsefriare.
Framför allt skall vi konstatera vad
som brister i 1954 års förslag. Sedan
blir det inom de närmaste 14 dagarna
bättre tillfälle för högern och folkpartiet
att konstatera, om de kunde ha fått
så pass många röster i första kammaren
för sina egna förslag, att det finns
möjligheter att tala om »egna förslag».
Jag antar att ni kommer med reservationer
i utskottet för era frågor, om ni
inte lyckas åstadkomma denna samling
i utskottet, och genom denna testning
som sedermera sker genom voteringen
i kamrarna får ni klart för er, om det
funnits ens någon möjlighet att enligt
1954 års förslag tala om egna förslag
i detta sammanhang. Har man inte
möjlighet till detta, då måste man såvitt
jag förstår vid folkomröstningen
bygga på pensionsberedningens uttalanden,
på de tre linjer där som varit
föremål för remiss, och så att säga betrakta
folkomröstningen som en fortsättning
på denna remiss.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern säger:
Jag var på ett tidigt stadium på det
klara med att det föreliggande grundlagsförslaget
var alldeles galet. Hur
kunde inrikesministern då godkänna
frågesvaret av den 13 mars? Här slinker
verkligen fram en och annan upplysning
om arbetet inom regeringen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi begär bara en enda
sak, herr Hedlund. Och det är att herr
Hedlund och herr Erlander inte skall
göra anspråk på att för herr Ohlins
och min räkning få komma överens om
hur herr Ohlin och jag borde komma
överens för vår egen räkning. Detta är

icke för mycket begärt, det är bara
fråga om fair play.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Nog måste man ha förfärligt
svagt underlag för sin ståndpunkt
och också vara fullt medveten
om detta, när man som herr Svensson
i Ljungskile kan stiga upp här i talarstolen
och säga, att herr Hedlund sade
att han på ett tidigt stadium kom underfund
med det och det och därmed
insinuerar att detta var före det bekanta
interpellationssvaret. Begriper inte herr
Svensson att det var på ett tidigt stadium
av regeringens behandling av
denna fråga som jag syftade på. Jag
tycker det var beklämmande att höra
herr Svensson söka sak på det sättet;
dessvärre är det inte första gången
som han uppträder på det sättet.

Herr Hjalmarson säger att var och
en skall få formulera sin fråga. Härtill
vill jag svara att vad herr Hjalmarson
vill är att alla i riksdagen skall rösta
för herr Hjalmarsons och herr Ohlins
formulering och ställa sig bakom den.
Det är detta det gäller och detta vägrar
vi.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det tidiga stadium, då
inrikesministern började komma till
klarhet, ligger alltså på denna sidan
den 13 mars i år!

(Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet HEDLUND: Jajamän!)

Jajamän, ja.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Hjalmarson säger
att jag hade bort göra upp med mitt
samvete, om jag kunde effektuera en
beställning från annat håll som stod i
strid med mina tidigare uttalanden. Jag
ber att allvarligt få tillbakavisa sådana
insinuationer, herr Hjalmarson. Jag har

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

i mitt första anförande i dag berättat
om hur jag redan 1950 uttalade mina
betänkligheter rörande folkomröstningsinstitutet.
Och även om de skäl, som å
andra sidan kan anföras till förmån för
detta institut, fick överväga år 1954, så
är det väl inte något ohederligt att nu
finna det önskvärt och för vår demokrati
gagneligt att ompröva riktigheten
av ett grundlagsförslag som är vilande.

Jag har av fullt fri vilja kommit till
den uppfattningen, att det vore oriktigt,
om man inte begagnade tillfället
att ånyo överväga denna grundlagsändring.
Om man finner sig vandra på en
felaktig väg, är det då samvetslöst att
försöka få en ändring till stånd, herr
Hjalmarson?

Herr Hecksclier återkom till att börja
med till det svar, som jag lämnade herr
Dahlén den 13 mars, och herr Svensson
i Ljungskile har gjort detsamma. Jag
har visserligen redan två gånger uttalat
mig härom, men jag kanske än en gång
bör återkomma till saken för att den
skall bli klarlagd. Såsom jag redan har
understrukit, var situationen vid detta
tillfälle den, att ärendet ännu inte hade
föredragits för regeringen. Jag svarade
herr Dahlén att arbetet inom departementet
då var så långt framskridet, att
en proposition, såvitt då kunde bedömas,
skulle kunna lämnas under den
närmaste tiden. Detta svar, säger herr
Heckscher, kunde tolkas så att man
kunde vänta en proposition. Jag förstår
detta. Det verkliga läget var också sådant,
att det vid den tiden fanns anledning
vänta en proposition, såvitt då
kunde bedömas. Det har väl framgått
av vad jag redan sagt, att sistnämnda
lilla reservation i mitt svar syftade på
att det slutliga ställningstagandet inte
hade skett. Men arbetet inom justitiedepartementet
bedrevs just då från den
utgångspunkten, att proposition skulle
kunna avlämnas så snart som möjligt.
Och statsministern har framhållit, att
detta också var regeringens tanke vid
detta tillfälle. Då kunde regeringens

ledamöter visserligen inte bedöma saken
på grundval av ett närmare studium
av förslaget, men vi kunde dock
naturligtvis i en fråga som denna ha en
preliminär ståndpunkt, grundad på allmänna
överväganden.

När herr Håstad upprepade gånger
säger, att det aldrig tidigare har förekommit
ett liknande fall, där uppskov
har skett med ett vilande grundlagsförslag,
så gör han själv det förbehållet,
att uppskov ibland hade beslutats för
att man skulle kunna avvakta resultatet
av en pågående utredning av en sammanhängande
lagfråga. Man bestämmer
sig alltså i ett sådant fall för ett uppskov
för att få tillfälle att närmare överväga
frågorna utan att vara formellt
bunden av en grundlagstext. Herr Håstad
tycks icke ha observerat, att uppskovet
nu just avser att få till stånd en
utredning. Det samlade problemkomplexet
återkommer sålunda i ett bättre
utrett skick, och det bör då vara möjligt
att säkrare bedöma det.

Vidare är det av stor vikt att beakta,
att vi har en författningsutredning, som
skall överväga hela vår konstitution.
Det är ju klart att frågan om folkomröstningsinstitutet
står i mycket nära
samband med det representativa systemet.
Då är det en svaghet om utredningen
redan är bunden i denna del,
och denna svaghet har regeringen vid
sitt förnyade övervägande funnit att
man bör rätta till.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
det ganska egendomliga i vad statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
nyss sade. Han framhöll, att när han
avgav sitt svar den 13 mars, så ansåg
han sig kunna säga, att proposition med
all sannolikhet skulle avlämnas inom en
nära framtid. Men han ansåg det då
inte nödvändigt att delge kammaren ett
så grundläggande faktum som att saken
ännu inte varit föredragen för avgörande
inom regeringen.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern sade,
att det i något enstaka fall förekommit,
att en regering har föreslagit uppskov
med antagande av en vilande grundlagsändring,
nämligen vid en s. k. kombinerad
grundlagsändring, d. v. s. där
grundlagsändringen samtidigt är lagförslag.
Jag vill då framhålla, att i detta
fall har, såvitt jag förstår, inga delade
meningar i något hänseende rått om
själva lagen utom i en enda del, nämligen
huruvida det också skulle införas
bestämmelser om subvention av propagandan.
Nu förhåller det sig så att detta
senare problem kan lösas på annat sätt
nämligen budgetvägen, och regeringen
har ju dessutom haft möjlighet att lösa
det lagvägen, eftersom det finns ett lagförslag
av malmströmsutredningen. Detta
har visserligen kritiserats av en enhällig
författningsutredning, men inte
kan väl frågan om subventionerna på
något sätt ha lagt hinder i vägen för
en omedelbar lagstiftning, när man kunde
klara frågan om subventionerna så
lätt 1955 utan lag.

Sedan vill jag, eftersom inrikesministern
har talat om att förslaget skulle
vara galet, som han uttryckte det, läsa
upp vad utredningen skrev 1954 och
vad regeringen och alltså även herr
Hedlund har haft tillfälle att begrunda
sedan dess:

»Enligt den nu nämnda ordningen
uteslutes icke att olika frågeställningar
samtidigt kunna antagas även när de
reellt icke skilja sig beträffande sakfrågan.
Å andra sidan finnes ej anledning
befara att sådana fall verkligen
skola inträffa. I stället torde kunna förutsättas
att berörda grupper som regel
skola samverka till en lösning beträffande
frågeställningen, som är ägnad
att skapa största möjliga klarhet om
folkets inställning i det ämne omröstningen
gäller.»

Detta uttalande har inte vi inom oppositionen
formulerat, utan det har formulerats
främst av herrar K. J. Olsson,

Skoglund, Walilund och andra, som
svarade för majoriteten. Jag tror fortfarande
att uttalandet är riktigt —
ingenting har sagts i dagens debatt som
kommit mig att frångå denna tro. Jag
vill än en gång betona, att det alltså
är regeringspartiernas representanter i
folkomröstningskommittén som haft
denna uppfattning, som satt den på
pränt och som också fick regeringen att
omfatta denna mening 1954.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Håstad, att uppskov med en vilande
grundlagsändring är ju motiverat av
att nyval skall ske under mellantiden,
och därför är den riksdag, som nu är
samlad, oförhindrad att tänka och
handla som den önskar i detta sammanhang.

Men jag vill också, herr talman, eftersom
formella hinder ligger i vägen för
ett yrkande om avslag på den vilande
grundlagsändringen, be att på mina
egna vägnar och på deras vägnar, som
instämt med mig, få återta yrkandet i
denna riktning för att i stället hemställa
om bifall till utskottets förslag.
Vi vidhåller emellertid fortfarande vår
principiella uppfattning.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets under 1) gjorda
hemställan, nämligen på 1 :o) bifall till
vad utskottet hemställt; 2:o) avslag på
Kungl. Maj:ts förslag att uppskjuta
prövningen av under denna punkt berörda
grundlagsfrågor till 1960 års riksdag;
samt 3:o) bifall till reservanternas
i andra hand framförda förslag om uppskov
med prövningen av ifrågavarande
grundlagsförslag till 1958 års riksdag;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dahlén begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den med 2:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition

Onsdagen den 15 maj 1957 fm. Nr 17 89

Uppskov med vilande grundlagsändringsförslag

efter given varsel upplästes och god- § 9

kändes: Föredrogs konstitutionsutskottets me Den,

som vill, att kammaren bifaller morial nr 9, med förslag till ändrad
konstitutionsutskottets under punkten lydelse av 7 § riksdagsstadgan.

1) gjorda hemställan i utskottets utlå- Utskottets hemställan bifölls,
tande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
Kungl. Maj :ts förslag att uppskjuta
prövningen av föreliggande grundlagsfrågor
till 1960 års riksdag.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
under punkten 1) gjorda hemställan.

Härefter biföll kammaren, på därå
given proposition, utskottets hemställan
under punkten 2).

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 8, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 50 och 54 §§,
55 § 1 mom. samt 58 § riksdagsordningen.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter
herr talmannen framställde propositioner
dels på antagande av det vilande
förslaget till ändrad lydelse av
nämnda paragrafer dels ock på förkastande
därav; och antog kammaren det
vilande grundlagsändringsförslaget.

§ 10

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 24 § riksdagsordningen.

Sedan herr talmannen givit propositioner
dels på antagande av det vilande
förslaget till paragrafens lydelse dels
ock på förkastande därav, fattade kammaren
beslut i enlighet med den förstnämnda
propositionen.

§ 11

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 12, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 6 § 1 och
4 mom. riksdagsordningen och till ändrad
lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

Herr talmannen gav särskilda propositioner
beträffande vart och ett av de
i punkterna 1) och 2) i utskottets memorial
upptagna förslagen, nämligen
dels på antagande av förslagen dels ock
på förkastande av desamma; och antog
kammaren de vilande förslagen till
ändring i grundlagarna.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

§ 13

Rusdryckshanteringen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m., dels ock i dessa ämnen väckta
motioner.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna propositioner,
nämligen

1) Kungl. Maj:ts den 1 mars 1957
dagtecknade proposition, nr 94, angående
ekonomiska villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m.; samt

2) Kungl. Maj :ts den 22 mars 1957
dagtecknade proposition, nr 143, med
förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521), m. m.

I propositionen nr 94 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 mars
1957, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen
enligt samma protokoll
förordade grunder för de ekonomiska
villkoren för utskänkning av
rusdrycker;

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
9 § förordningen den 22 december 1939
(nr 919) om skatt å läskedrycker;

dels besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med

den 1 juli 1957 erhålla viss ändrad
lydelse;

dels ock medgiva, att den i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen upptagna
anslagsposten till Avlöningar till
icke-ordinarie personal finge överskridas
till bestridande av de kontrollkostnader
som betingades av vad i propositionen
förordats.

I propositionen nr 143 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 522);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 25 februari
1955 (nr 38) om försäljning av
alkoholfria drycker; samt

4) lag angående ändring i lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Det i propositionen nr 94 framlagda
förslaget angående de ekonomiska villkoren
för utskänkning av sprit, vin och
starköl innebar, att den nuvarande s. k.
utskänkningsvinsten på sprit, varav
staten toge huvuddelen, skulle slopas
och hela prisskillnaden mellan utminuterade
och utskänkta spritdrycker i
stället utgöra utskänkningsskatt, utgående
med Vä av utminuteringspriset.

I stället för den utskänkningsvinst
resp. de utskänkningsersättningar, som
nu tillkomme restauratörerna, skulle
dessa få en enhetligt bestämd ersättning
för spritserveringen med 15 procent
av det nya utskänkningspriset; ersättning
skulle icke erhållas för spritutskänkning
som överstege 35 procent av
den sammanlagda omsättningen av
sprit, mat, vanligt Öl och alkoholfria
drycker. Ersättningsbeloppen skulle
kunna jämkas vid mera väsentliga ändringar
i priser och omkostnader. Ut -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

skänkningsskatten på starka viner föreslogs
slopad. Bestämmelserna om vinstandelar
och indragen utskänkningsvinst
skulle upphöra att gälla.

Propositionen nr 143 innefattade förslag
till vissa ändringar i rusdryckslagstiftningen,
i första hand avseende en
skärpt kontroll inom utminuteringen.

I stället för att nykterhetsnämnd vid
bötesansvar kunde förbjuda missbrukare
att köpa hos systembolag skulle
nämnden meddela systembolaget att
den beslutat föranstalta om åtgärder i
syfte att rusdrycker inte skulle av bolaget
utlämnas till missbrukaren; på
grundval av dessa meddelanden skulle
bolagets distriktsförvaltningar upprätta
lokala spärrlistor. Minimiåldern för
köparombud i systembolagets butiker
föreslogs höjd från 18 till 21 år. Inskränkningarna
i utminuteringen skulle
kompletteras genom skärpta åtgärder
mot langning. Det skulle bli straffbart
att utbjuda sprit och att såsom ombud
skaffa sprit åt ungdomar, missbrukare
och berusade. Olovligen inköpt sprit
skulle kunna tagas i beslag och förklaras
förverkad.

Vid sidan av det nuvarande starkölet
om högst 4,5 viktprocent föreslogs införande
av ett lättare sådant Öl om
högst 3,6 viktprocent alkohol. Det nya
ölet skulle få säljas i flertalet av de
livsmedelsbutiker som finge tillhandahålla
vanligt öl, men ej från utkörarbilar,
och det skulle inte heller få serveras
annat än på restauranger som ägde utskänka
starköl. Starköl skulle få serveras
på samtliga vinrestauranger och
starkölsrättigheter skulle även kunna
ges åt välskötta ölrestauranger. Personalmatsalar
med rätt till ölservering
skulle fritas från de s. k. förtäringsoch
förvaringsförbuden. Begränsningarna
i rusdrycksreklamen skulle i huvudsak
avvecklas.

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionerna väckta
motioner. Till behandling i sam -

Rusdryckshanteringen

manhanget hade utskottet jämväl upptagit
de vid riksdagens början väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 314 av fru Svenson och
herr Yngve Nilsson samt II: 385 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl.

De förenämnda författningsförslagen
voro i nedan intagna delar av följande
lydelse:

Förslag

till

förordning angående skatt ä spritdrycker
och vin

5 §.

Den å vilken rätt till iskänkning
av spritdrycker överlåtits (utskänkningsinnehavare)
skall för utskänkta
spritdrycker erlägga utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande 25 procent av
utskänkningsvärdet.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker

Härigenom förordnas, att 3, 13, 15,
27, 29, 32 och 33 §§ förordningen
den 15 december 1939 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

3 §.

Maltdrycker indelas i följande klasser
och grupper.

Första klassen —--viktprocent

(lättöl).

Andra klassen---viktprocent

(öl).

Tredje klassen----viktprocent

(starköl).

Starköl, vars alkoholhalt icke överstiger
tre och sex tiondels viktprocent,
hänföres till grupp A.

Starköl, vars alkoholhalt överstiger
tre och sex tiondels viktprocent, hänföres
till grupp B.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Rusdryckshanteringen

13 §.

Skatten utgår med fyrtiotvå öre för
liter öl, åttiofyra öre för liter starköl,
hänförligt till grupp A, samt en krona
trettiofem öre för liter starköl, hänförligt
till grupp B.

Vid varje---eller starkölsbryg geri.

Kontrollstyrelsen må — ■--bryg geri

igångsatts.

15 §.

Öl och starköl må icke utlämnas
från bryggeri annorledes än på slutna
kärl, vilka av kontrollstyrelsen godkänts
eller ock med avseende å rymden
blivit märkta på sätt i 14 § lagen
om mått och vikt sägs.

Förslag

till

förordning om ändring i rusdrycksförsäijningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 521)

Härigenom förordnas, att 5 §, 9 §

3 inom., 10 §, 12 § 3 mom., 14 och
15 §§, 17—20 §§, 29, 30 och 37 §§,
40 § 3 mom., 41 §, 46 § 2 mom., 47 §

2 mom., 52 § 1 mom., 54, 56, 62, 69 och
79 §§, 80 § 1 och 4 inom., 81, 84, 87 och
89 §§ samt 90 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att i samma förordning
skola införas två nya paragrafer,
betecknade 13 a § och 41 a §, av nedan
angiven lydelse.

9 §.

3 mom. Inom riket tillverkat starköl,
som ej utföres ur riket eller till
svensk frihamn, må försäljas endast till
partihandelsbolaget eller det i 13 §
nämnda detaljhandelsbolaget. Starköl,
som är hänförligt till grupp A, må dock
av tillverkare säljas till den som enligt
13 a § äger rätt att bedriva avhämtningsförsäljning
av denna vara, så ock
till den som har rätt till utskänkning
av starköl.

10 §.

Detaljhandelsbolaget må försälja rusdrycker
till den som har rätt till utskänkning.
Starköl, som är hänförligt
till grupp A, må ock av bolaget säljas
till den som enligt 13 a § äger rätt
att bedriva avhämtningförsäljning av
denna vara.

12 §.

3 mom. Starköl som införes till riket
må icke utlämnas från partihandelsbolaget,
med mindre varan antingen
då den inkommer hit är eller
ock därefter av bolaget blivit stämplad
och försedd med etikett. Beträffande
flaska må stämplingen ske å
kork, propp eller annan förslutning. Såväl
stämpel som etikett skola innehålla
uppgift om namnet å det bryggeri där
tillverkningen skett samt beteckning
(III A eller III B) för den klass och
grupp, till vilken varan är hänförlig.

13 a §.

Utan hinder av stadgandet i 13 §
må den, som enligt ölförsäljningsförordningens
bestämmelser har tillstånd
att bedriva avliämtningsförsäljning av
öl, tillika idka avliämtningsförsäljning
av starköl, hänförligt till grupp A. Därvid
skola, i stället för stadgandena
i denna förordning om utminutering av
rusdrycker, ölförsäljningsförordningens
bestämmelser om avhämtningsförsäljning
av öl gälla i tillämpliga delar.

Länsstyrelsen må dock, vid meddelande
av tillstånd som avses i första
stycket eller ock sedermera med motsvarande
tillämpning av 49 § ölförsäljningsförordningen,
förklara att tillståndet
till avliämtningsförsäljning icke
skall inbegripa försäljning av starköl.

37 §.

Rätt till annan utskänkning än trafikutskänkning
må avse alla slag av
rusdrycker, vin och starköl eller, om
särskilda skäl därtill äro, endast starköl.

Tillstånd till trafikutskänkning må
avse vin och starköl. För fartyg, som

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

Rusdryckshanteringen

förmedlar regelbunden persontrafik till
utländsk hamn, eller luftfartyg, som i
linjefart befordrar passagerare till eller
från utländsk flygplats, må dock tillståndet
avse alla slag av rusdrycker.

41 §.

Beträffande överlåtelse---av tal

upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning,
följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättiglietsinnehavaren att hos detaljhandelsbolaget
inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker, utom starköl,
hänförligt till grupp A. Överlåtelse

av tillstånd till trafikutskänkning medför
skyldighet att, med nyss angivet
undantag, hos bolaget inköpa sådana
rusdrycker, som äro avsedda för utskänkning
i restaurangvagn samt på
fartyg och luftfartyg vid färd mellan
svenska hamnar och svenska flygplatser.

Vid överlåtelse skall bolaget, med
iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
utfärdar, meddela bestämmelser
rörande prissättning på utskänkta
spritdrycker och starköl, som är hänförligt
till grupp B, så ock rörande
vad därmed äger samband.

69 §.

(Föreslagen lydelse)

Bolaget är skyldigt att verka för att
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig
verksamhet icke bedrives på sätt
som finnes uppenbarligen stå i strid
med det i 7 § angivna syftet.

(Nuvarande lydelse)

Bolaget vare skyldigt att vid avtal
med leverantör verka för att reklam
för rusdrycker och därmed jämförlig
verksamhet icke bedrives på sätt som
finnes stå i strid med det i 7 § angivna
syftet.

Denna förordning skall, såvitt angår 40, 41 och 41 a §§, träda i kraft den
1 oktober 1957 samt i övrigt den 1 juli 1957; dock att förordningens bestämmelser
skola gälla redan före ikraftträdandet i avseende å åtgärder, som erfordras
för tillämpningen därefter.

Rätt till utskänkning, som den 1 juli 1957 avser enbart vin, skall därefter avse

vin och starköl.

Utan hinder av vad i 13 a § stadgas må länsstyrelsen före den 1 januari 19o8
förklara, att tillstånd, som före den 1 juli 1957 meddelats att bedriva avhamtningsförsäljning
av öl, icke skall inbegripa försäljning av starköl.

Äldre bestämmelser skola alltjämt äga tillämpning med avseende å förhållan -

den, som äro hänförliga till tiden före förordningens ikraftträdande.

I de likalydande motionerna 1:440
av herr Bengtson m. fl. och 11:545 av
herr Engkvist m. fl. hade hemställts, att
riksdagen, med ändring av vad i proposition
nr 94 föreslagits, måtte besluta

1) att utskänkningsskatten å spritdrycker
skulle utgå med 50 procent
å utminuteringspriset,

2) att ersättningen till restauratörerna
bestämdes till 12 procent av utskänkningspriset,
och

3) att det s. k. omsättningstaket skulle
utgöra 30 procent, med den maximering
av ersättningens absoluta belopp,
som förordats av den i propositionen nr

94 omförmälda utskänkningsvinstkommittén.

I de likalydande motionerna 1:443
av herr Bengtson m. fl. och 11:546
av herr Engkvist m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå det vid propositionen
nr 94 fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

I de likalydande motionerna I: 496 av
herr Erik Svedberg m. fl. och II: 635
av herr Hamrin i Jönköping m. fl.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Rusdryckshanteringen

hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 143 i så måtto att nuvarande formuleringen
av rusdrycksförsäljningsförordningen
§ 69 bibehålies i oförändrat
skick».

I de likalydande motionerna 1:495
av herr Englund m. fl. och 11:631 av
herr Engkvist m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå de i propositionen
nr 143 föreslagna ändringarna
i rusdrycks- och ölförsäljningsförordningarna
i den mån desamma avser
rätt till försäljning av ett 3,6-procentigt
starköl».

I motionen II: 615 av herrar Senander
och Johansson i Stockholm hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att till 37 § förordningen om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen
fogas ett nytt stycke av följande
lydelse:

’Den som har rätt att utskänka Öl
äger att utan särskilt tillstånd utskänka
starköl, som är hänförligt till grupp A.

I fråga om sådan utskänkning skola ölförsäljningsförordningens
bestämmelser
äga motsvarande tillämpning.’»

Utskottet hemställde

I) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande propositioner
nr 94 och 143,

A) godkänna av föredragande departementschefen
i proposition nr 94 förordade
grunder för de ekonomiska villkoren
för utskänkning av rusdrycker;

B) antaga de vid propositionen nr
94 fogade förslagen till

1) förordning angående skatt å spritdrycker
och vin;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker; samt

3) förordning om ändrad lydelse av
9 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;

C) antaga de vid propositionen nr
143 fogade förslagen till

1) förordning om ändring i rus -

drycksförsäljningsförordningen den 26
maj 1954 (nr 521);

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 522);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 25 februari
1955 (nr 38) om försäljning av
alkoholfria drycker; samt

4) lag angående ändring i lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård; D)

besluta att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316)
fogade tulltaxan skulle från och med
den 1 juli 1957 hava den i propositionen
nr 94 föreslagna lydelsen; ävensom

E) medgiva, att den i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen upptagna anslagsposten
till Avlöningar till icke-ordinarie
personal måtte få överskridas
till bestridande av de kontrollkostnader,
som betingades av vad i propositionen
nr 94 förordats;

II) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:314
av fru Svenson och herr Yngve Nilsson
samt II: 385 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:438
av herrar Sveningsson och Ivar Johansson
samt II: 547 av herr Braconier
m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:439
av herr Sveningsson m. fl. och 11:548
av herr Braconier m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:440
av herr Bengtson m. fl. och 11:545 av
herr Engkvist m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 441
av herr Nord och II: 544 av herr Hamrin
i Jönköping,

6) de likalydande motionerna I: 442
av herr Ahlkvist m. fl. och 11:549 av
herr Gezelius m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:443
av herr Bengtson m. fl. och 11:546 av
herr Engkvist m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 492
av herrar Kriigel och Grym samt II: 626

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

av herrar Petterson i Degerfors och
Persson i Appuna,

9) de likalydande motionerna 1:495
av herr Englund m. fl. och 11:631 av
herr Engkvist m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:496
av herr Erik Svedberg m. fl. och II: 635
av herr Hamrin i Jönköping m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:497
av herr Gustaf Andersson och 11:630
av herr Ståhl,

12) de likalydande motionerna 1:498
av herr Svärd och 11:634 av fröken
Wallerius,

13) de likalydande motionerna 1:499
av fru Gärde Widemar m. fl. samt
II: 632 av herrar Kristenson i Göteborg
och Johansson i Norrköping,

14) motionen 11:550 av herrar Nilsson
i Göteborg och Kristenson i Göteborg,

15) motionen 11:615 av herrar Senander
och Johansson i Stockholm,

16) motionen 11:627 av herr Hallén,
ävensom

17) motionen 11:633 av herrar Nelander
och Hamrin i Jönköping,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Kronstrand,
Bengtson, Engkvist, Anderson i Sundsvall
och Jansson i Aspeboda, vilka dels
ansett, att utskottets yttrande bort i
vissa delar ha annan, i reservationen
angiven lydelse, dels ock — i anledning
av de likalydande motionerna
1:443 av herr Bengtson m. fl. och
II: 546 av herr Engkvist m. fl., de likalydande
motionerna I: 495 av herr
Englund m. fl. och II: 631 av herr Engkvist
m. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:496 av herr Erik Svedberg
m. fl. och II: 635 av herr Hamrin
i Jönköping m. fl. — under punkterna
I B 2), I C 1) och I D) hemställt,

I) att riksdagen måtte,

Rusdryckshanteringen

B 2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 15 §
förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen
den 15 december 1939 angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

15 §.

Öl och starköl må icke utlämnas från
bryggeri annorledes än på slutna kärl,
vilka av kontrollstyrelsen godkänts eller
ock med avseende å rymden blivit
märkta på sätt i 14 § lagen om mått
och vikt sägs.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1957.

C) antaga det vid propositionen nr
143 fogade förslaget till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj
1954 (nr 521) med följande ändringar,
nämligen

dels att förslagen till ändrad lydelse
av 9 § 3 mom., 10 §, 12 § 3 mom.
och 69 § skulle utgå,

dels att förslaget till 13 a § likaledes
skulle utgå,

dels ock att ingressen, 41 § och

ikraftträdandebestämmelserna skulle
erhålla följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 5, 14 och
15 §§, 17—20 §§, 29, 30 och 37 §§,
40 § 3 mom., 41 §, 46 § 2 mom., 47 §
2 mom., 52 § 1 mom., 54, 56, 62 och
79 §§, 80 § 1 och 4 mom., 81, 84, 87
och 89 §§ samt 90 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj
1954 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att i samma
förordning skall införas en ny paragraf,
betecknad 41 a §, av nedan angiven
lydelse.

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Rusdryckshanteringen
41 §.

Beträffande överlåtelse — —- — avtal
upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning,
följer med sådan överlåtelse skyldighet
för rättighetsinnehavaren att hos detaljhandelsbolaget
inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker, överlåtelse
av tillstånd till trafikutskänkning
medför skyldighet att hos bolaget
inköpa sådana rusdrycker, som äro avsedda
för utskänkning i restaurangvagn
samt på fartyg och luftfartyg vid färd
mellan svenska hamnar och svenska
flygplatser.

Denna förordning skall, såvitt angår
40, 41 och 41 a §§, träda i kraft
den 1 oktober 1957 samt i övrigt den
1 juli 1957; dock att förordningens bestämmelser
skola gälla redan före ikraftträdandet
i avseende å åtgärder, som
erfordras för tillämpningen därefter.

Rätt till utskänkning, som den 1 juli
1957 avser enbart vin, skall därefter
avse vin och starköl. Äldre bestämmelser
skola alltjämt äga tillämpning med
avseende å förhållanden, som äro hänförliga
till tiden före förordningens
ikraftträdande.

D) avslå det i propositionen nr 94
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av den vid tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan.

II) av herrar Spetz, Kronstrand,
Wärnberg, Bengtson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo och Engkvist, vilka dels
ansett, att utskottets yttrande bort i
vissa delar ha annan, i denna reservation
angiven lydelse, dels ock — i anledning
av de likalydande motionerna
1:440 av herr Bengtson m. fl. och

II: 545 av herr Engkvist m. fl. — under
punkterna I A) och I B 1) hemställt

I) att riksdagen måtte,

A) godkänna av föredragande departementschefen
i proposition nr 94 förordade
grunder för de ekonomiska villkoren
för utskänkning av rusdrycker,
med de ändringar som föranleddes av
vad dessa reservanter anfört;

B) 1) antaga det vid propositionen
nr 94 fogade förslaget till förordning
angående skatt å spritdrycker och vin
med följande ändring av 5 §:

Den å vilken rätt till utskänkning
av spritdrycker överlåtits (utskänkningsinnehavare)
skall för utskänkta
spritdrycker erlägga utskänkningsskatt
med belopp, motsvarande 33V3 procent
av utskänkningsvärdet.

III) av herr Snygg, som — i anledning
av de likalydande motionerna
1:443 av herr Bengtson m. fl. och
II: 546 av herr Engkvist m. fl. samt de
likalydande motionerna 1:495 av herr
Englund m. fl. och II: 631 av herr Engkvist
m. fl. — under punkterna I B 2),
I C 1) och I D) hemställt,

I) att riksdagen måtte

B) 2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 15 §
förordningen den 15 december 1939
(nr 887) angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker

Härigenom förordnas-----

(= reservation 1) — — — juli 1957.

C) antaga det vid propositionen nr
143 fogade förslaget till

1) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj
1954 (nr 521) med följande ändringar,
nämligen

dels att förslagen till ändrad lydelse
av 9 § 3 mom., 10 § och 12 § 3
mom. utginge,

dels att förslaget till 13 a § utginge,

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

dels att 41 § och ikraftträdandebestämmelserna
erliölle den i reservation
I) yrkade lydelsen,

dels ock att ingressen erhölle följande
lydelse.

Härigenom förordnas, att 5, 14 och
15 §§, 17—20 §§, 29, 30 och 37 §§,

40 § 3 mom., 41 §, 46 § 2 inom., 47 §

2 mom., 52 § 1 mom., 54, 56, 62, 69 och
79 §§,80 § 1 och 4 inom., 81, 84, 87 och
89 §§ samt 90 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att i samma förordning
skall införas en ny paragraf, betecknad
41 a §, av nedan angiven lydelse.

D) avslå det i propositionen nr 94
framlagda förslaget om ändrad lydelse
av den vid tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan.

IV) av herr Christenson i Malmö,
som hemställt att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen nr 94 fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker med följande
ändringar av 3 och 13 §§:

3 §.

Maltdrycker indelas — —• —- och
grupper.

Första klassen — — — viktprocent
(lättöl).

Andra klassen — — — viktprocent
(öl).

Tredje klassen---viktprocent

(starköl).

Starköl, vars alkoholhalt icke överstiger
tre och två tiondels viktprocent,
hänföres till grupp A (mellanöl).

Starköl, vars alkoholhalt överstiger
tre och två tiondels viktprocent, hänföres
till grupp B.

13 §.

Skatten utgår med trettiosex öre för
liter öl, sextiotre öre för liter starköl,
hänförligt till grupp A, samt en krona
7 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Rusdryckshan teringen

trettiofem öre för liter starköl, hänförligt
till grupp B.

Vid varje — — — eller starkölsbryggeri.

Kontrollstyrelsen må--— — bryg geri

igångsatts.

V) av herr Bengtson såvitt anginge
frågan om utminutering av rusdrycker
å dag före sön- och helgdagar.

VI) av herrar Eriksson, Gustaf Elofsson,
Yngve Nilsson, Strandh och Nilsson
i Bästekille, utan angivet yrkande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Rimmerfors’ interpellation
angående utredningen om avveckling
av det privata vinstintresset i bryggerinäringen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades ordet,
beträffande föredragningsordningen, till

Herr SUNDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 43 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt vardera av punkterna
IB 2 och I C 1 på det sätt, att
först föredrages Kung]. Maj:ts däri tillstyrkta
förordningsförslag paragrafvis
med ikraftträdandebestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu av
utskottets hemställan punkten 1) A);
och anförde därvid:

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Rusdryckshanteringen

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det betänkande av bevillningsutskottet
som vi nu har att behandla
omspänner, som vi nyss hörde,
två propositioner. Jag vill först säga ett
par ord om propositionen nr 94 avseende
de ekonomiska villkoren för rusdrycksutskänkningen,
vilken behandlar
den s. k. restauratör- och utskänkningsvinsten.

Det har sedan länge varit en huvudprincip
att enskilda inte skall ha ekonomiskt
intresse av handeln med rusdrycker.
I enlighet härmed har redan
vid 1937 års riksdag beslutats avveckling
av vinsten på rusdrycksutskänkningen
med en tjugufemtedel för varje
år, vilket innebär, att denna skulle helt
bortfalla 1963. Efter en särskild utredning
har emellertid 1953 års utskänkningsvinstkommitté
nu framlagt ett förslag
om nya regler, varom bevillningsutskottets
betänkande till en del också
handlar.

Man kan säga att departementschefen
har följt de allmänna riktlinjer, som
utredningskommittén har framfört.
Vinsten med det nya förslag som sålunda
framlagts är enligt min mening också,
att det blir lika villkor för de allmänna
restaurangbolagen och de enskilda
restaurangerna. Det är givetvis
en fördel, och man kan också säga, att
det är ett rättvisekrav som härigenom
uppfyllts.

I stort sett har finansministern också
följt kommittén beträffande ersättningens
utformning och sättet för dess beräkning.
Ersättning skall således utgå
för de kostnader, som är förenade med
eller en följd av utskänkningen, de s. k.
särkostnaderna.

I nämnda proposition behandlas emellertid
också utskänkningsskatten för
spritdrycker, och den har i nu föreliggande
förslag fått en förenklad utformning.
Kommittémajoritetens förslag innebär
i huvudsak oförändrad utskänkningsskatt
med 50 procent på utminuteringspriset,
d. v. s. 33V3 procent av

utskänkningsvärdet, och reservanterna
i utskottet har följt denna linje. Propositionen
och utskottsmajoriteten förordar
25 procent av utskänkningsvärdet.

De skäl, som har åberopats eller åberopas
för denna sänkning, är främst
den illojala konkurrens, som den legala
restaurangnäringen är utsatt för av de
s. k. svarta festvåningarna med okontrollerad
utskänkning av sprit, som
medhafts av gästerna och som inköpts
till utminuteringspris.

Man säger att genom den förändrade
situation, som inträtt med den fria spritförsäljningen,
har inte utskänkningen
samma betydelse ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Utskänkningsskatten är därför
inte lika nödvändig som nykterhetspolitiskt
instrument. Vi reservanter kan
inte dela denna uppfattning. Det är riktigt
att den kompletteringskonsumtion,
som förut varit förlagd till restaurangerna,
nu betydligt minskat, men fortfarande
finns det enligt vår mening anledning
att tillmäta utskänkningen stor betydelse
vid vanebildningen beträffande
alkoholkonsumtionen. Detta gäller
inte minst ungdomen. Det kan då inte
vara välbetänkt att nu sänka priset på
utskänkningsspriten.

Det är inte heller troligt att man genom
denna sänkning av utskänkningsskatten
på sprit kommer åt de svarta
festvåningarna. Det är med säkerhet helt
andra faktorer, både ekonomiska av annat
slag än spritpriset och tillgången
till festlokaler av lämplig storlek och
utformning, som är avgörande för huruvida
dessa fester hålles på det ena
eller andra stället. Genom sänkningen
av utskänkningsskatten får man dessutom
en oförmånligare prisrelation mellan
starksprit och viner.

Utskottet framhåller att de 23 miljoner
kronor i inkomstminskning för
staten, som förslaget innebär, bör ses i
förhållande till statens inkomster över
huvud taget på sprit eller omkring 1,3
miljarder årligen. Det är klart, att en

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

Nr 17

inkomstminskning på 23 miljoner då
inte ter sig så överväldigande. Men reservanterna
hävdar att dessa pengar
kunde användas på ett bättre sätt för
upplysning och förebyggande åtgärder i
ansträngningarna att något minska alkoholkonsumtionen
i dess helhet.

Jag har förut nämnt att utredningskommitténs
förslag i huvudsak har
följts vad gäller ersättningen till restaurangnäringen.
Kommittémajoriteten föreslog
en ersättning på 12 procent av
utskänkningspriset. Utskottet biträder
finansministerns förslag om en ersättning
av 15 procent, dock beräknad på
ett lägre värde, nämligen det som kommer
fram genom förslaget om sänkt utskänkningsskatt.
Utredningen har vidare
föreslagit en spärregel, som innebär
att ersättning inte erhålles för den
spritutskänkning som överstiger 30 procent
av den sammanlagda omsättningen
av sprit, mat, vanligt Öl och alkoholfria
drycker. Finansministern har höjt
denna spärr till 35 procent, vilket förslag
biträdes av utskottsmajoriteten.

Jag vill i detta sammanhang gärna
uttrycka min tillfredsställelse med att
finansministern i proposition fört fram
den princip som en sådan spärregel
utgör. Reservanterna i utskottet har
emellertid ansett sig böra fasthålla vid
de snävare gränser för ersättningen som
utredningskommitténs majoritet föreslagit.
Vi tror att denna ersättning helt
täcker de utgifter, som restaurangerna
har i form av s. k. särkostnader. Att i
detta sammanhang också ta med kostnaden
för hovmästare finner vi inte vara
riktigt. Dessutom måste man fortfarande
tillmäta utskänkningsrättiglieterna ett
monopolvärde, som inte är betydelselöst.

Herr talman! Med vad jag nu i all
korhet anfört vill jag beträffande denna
del av utskottets hemställan i punkterna
I A och I B 1 yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Spetz m. fl.

Härutöver vill jag, herr talman, något
beröra de frågor i utskottsbetänkan -

Rusdryckshanteringen

det, som avser proposition nr 143 med
förslag till ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen.

I denna proposition föreslås en effektivare
kontroll vid utminuteringen och
vissa åtgärder för att, såsom man menar,
lättare bemästra de svårigheter som
uppstått vid övergången till den fria
försäljningen av sprit. Även om vi naturligtvis
inte bör ha för stora förhoppningar
om ett snabbt och påfallande resultat
av dessa åtgärder, tror jag att förslaget
bör i nuvarande läge godtas.
Framför allt anser jag att en höjning av
ombudsåldern från 18 till 21 år är välbetänkt
och nödvändig.

När det gäller förslaget om det nya
starkölet är jag däremot inte längre
med. Detta nya starköl, med 3,6 viktprocent,
skall i princip få säljas enligt
samma bestämmelser som gäller för
vanligt öl av typen klass II. Motiveringen
för förslaget om det nya starkölet
är i korthet den, att man vill försöka
få över konsumtionen av starksprit till
svagare alkoholsorter. Det råder ju utan
tvivel full enighet om det önskvärda i
en sådan utveckling. Att tyngdpunkten
i konsumtionen bör förflyttas till de
svagare alkoholdryckerna, är ett önske-.
mål som omfattas av de allra flesta. Det
finns inte heller enligt min mening anledning
att på något sätt försöka misstänkliggöra
de motiv som ligger till
grund för förslaget om det nya starkölet.
Det är uppenbart att det förelegat
den uppfattningen, att detta skulle utgöra
en möjlig utväg. Jag har emellertid,
såsom jag redan nämnt, inte kunnat biträda
förslaget och jag vill i korthet
ange några av skälen för mina betänkligheter.

Yi har inte några erfarenheter som
styrker att starkölet effektivt kan konkurrera
med starkspriten. Det har
ibland i debatterna anförts att det danska
exemplet skulle utgöra ett bevis därför.
Jag tror inte att man kan åberopa
det danska exemplet, eftersom förhållandena
inte på något sätt är jämför -

100

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 fin.

Rusdrycksh an teringen

bara. Man kan inte jämföra den situation,
som år 1957 föreligger här i vårt
land, med det läge som rådde i Danmark,
när det där i samband med första
världskriget vidtogs helt andra åtgärder
för att tränga tillbaka starkspriten.

Det är inte troligt att de som vant sig
vid starksprit skulle övergå till Öl, även
om det är av den typ som nu föreslagits.
Man kan i stället befara att det nya
starkölet kommer att tränga tillbaka
pilsnern som måltidsdryck och, tvärtemot
vad som avses, således medföra en
övergång från en svagare till en starkare
alkoholdryck.

Jag vill till detta ange ytterligare ett
par synpunkter.

Den skärpning av utminuteringsbestämmelserna,
som nu föreslås, riktar
sig mot missbruket av starksprit. Nu
söker man således bygga upp en barriär
mot det värsta missbruket av starksprit.
Ger detta effekt kommer med säkerhet
de, som blir avstängda från starksprit,
att använda det nya starkölet. Det är en
särskilt ömtålig och utsatt kategori det
här är fråga om, och risken för denna
utveckling har särskilt starkt framhållits
av dem som arbetar inom nykterhetsvården.

På samma sätt blir det med försöket
att höja ombudsåldern till 21 år. De
yngre, som här får sin möjlighet beskuren
att få tag i starksprit, kommer att
vända sig till det lättillgängliga nya
starkölet. Ungdomen är väl i allmänhet
inte intresserad av Öl, men — tror jag
— just i det sammanhang, som jag här
har antytt, kan man befara en sådan
utveckling. Då kommer starkölet också
att få en vanebildande effekt genom sin
lättillgänglighet och den lockelse det
kan antas ha.

Herr talman! I dagens nykterhetspolitiska
situation finner jag det olyckligt
med införande av detta nya starköl, vilket
för övrigt — efter vad jag har fått
höra — första kammaren redan har avslagit.
Jag vill därför i denna del av
utskottets hemställan under punkterna

I B 2, Cl samt D yrka bifall till reservation
nr 1 av herr Spetz m. fl.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! De nykterhetspolitiska
riktlinjer som beslutades vid 1954 års
riksdag har varit föremål för nya utredningar,
vilka nu utmynnat i vissa
ändringar i rusdryckslagstiftningen och
nya ekonomiska villkor för utskänkningen
av spritdrycker, vin och Öl.
Sammanfattningsvis kan man säga, att
det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, innebär en skärpning av
rusdryckslagstiftningen och lättnader
för restaurangutskänkningen.

Det nya förslaget innebär bland annat,
att missbrukare av alkohol kan förbjudas
att köpa hos systembolagen. Ombudsåldern
i systembutikerna föreslås
höjd från 18 till 21 år. Vidare föreslås
ett nytt starköl om högst 3,6 viktprocent,
vilket skall få säljas i livsmedelsbutiker,
som får tillhandahålla vanligt
öl. I fråga om spritutskänkningen föreslås
att restauratörerna skall få en enhetlig
ersättning för spritserveringen,
enligt utskottets förslag med 15 procent
av de nya utskänkningspriserna, och utskänkningsskatten
på starkviner föreslås
slopad.

Vad som inträffat efter den 1 oktober
1955 är allmänt känt. Svårigheterna för
restaurangnäringen har ökat till följd
av minskad besöksfrekvens och fallande
omsättning. I fråga om beslutet av
1937 års riksdag om avveckling av
restaurangernas handelsvinst skapas nu
enligt propositionen nya förutsättningar.

Utskottet har i stort sett anslutit sig
till den principiella uppfattning som
kommit till uttryck i propositionen.
Jag kan inte dela herr Engkvists och
reservanternas mening att man bör sänka
restauratörernas ersättning till 12
procent. En rörelse måste vara ekonomiskt
bärande, om man skall skapa
sysselsättning för den personal, som ar -

Onsdagen den 15 maj 1957 fm.

betar inom branschen. Ju sämre som
affär betraktat företaget är, desto mindre
oantastligt blir det i allmänhet ur
nykterhetssynpunkt. De statligt bedrivna
restaurangföretagen har gått med betydande
förluster, vilket bör vara ett
observandum om hur vansklig branschen
är.

Restaurang- och hotellverksamheten
bör på olika sätt uppmuntras av statsmakterna.
Turismen har för Sveriges
vidkommande blivit en exportaffär av
stora mått. Man räknar med en halv
miljard kronor i turistinkomster för år
1957. De kommer även kommunikationer
och affärsföretag till godo. Jag ber
också att få påpeka, att restaurang- och
hotellnäringen sysselsätter cirka CO 000
personer. En sänkning av standarden
inom branschen skulle innebära att turisterna
sökte sig till andra länder. Genom
ökade semestermöjligheter och
den av riksdagen helt nyligen beslutade
arbetstidsförkortningen kräves avsevärda
investeringar och utvidgningar
på restaurang- och hotellområdet. Vi
måste stå rustade att kunna ordna fritidsproblemet,
och den rörelsefrihet
som motorismen skapat blir svår att bemästra,
när det gäller semester- och
weekend-firandet.

Jag vill även säga att den småsnålhet,
som reservanterna lägger i dagen beträffande
ersättningen för spritutskänkningen,
kommer att drabba tjänstemän
och arbetare, som har sin utkomst
inom branschen.

Vid behandlingen av rusdryckslagstiftningen
i riksdagen 1954 framförde
jag mina betänkligheter mot motbokens
avskaffande. Jag hyllar satsen »frihet
under ansvar», men avvecklingen av en
35-årig reglering borde nog ha skett
etappvis. Det tilltagande fylleriet och
den fördubbling av ungdomsfylleriet
som faktiskt skett på 15 år har blivit
en skönhetsfläck för välfärdsstaten och
folkhemmet.

Den ökade spritbeskattning, som
blixtsnabbt genomfördes vid höstriks -

Nr 17 101

Rusdryckshan teringen

dagen i fjol, har inte ändrat den nyklerhetspolitiska
situationen. Vid detta
tillfälle röstade jag på nykterhetsmannen
och riksdagsveteranen Fasts reservation
i denna kammare. Som framgår
av utskottets redogörelse ligger siffrorna
för de för fylleri anhållna i städerna
under årets första kvartal på samma
nivå som motsvarande siffror för fjolåret.
Visserligen har spritvolymen sjunkit,
men det är de måttliga konsumenterna,
som minskat sina inköp, under
det att missbrukarna inte tar hänsyn
till skattehöjningen. Man får dock hoppas,
att de skärpta åtgärder som föreslagits
skall få åsyftad effekt.

För att främja en övergång till svagare
drycker har i propositionen föreslagits
införande av ett nytt starköl med
3,6 viktprocent, som skulle få säljas i
livsmedelsbutikerna. Detta förslag har
väckt kompakt motstånd i riksdagen
med 112 underskriftsmotionärer i båda
kamrarna. I utskottet har inte någon
enighet kunnat komma till stånd mellan
anhängarna av 2,8-procentlinjen och
dem som företräder 3,6-procentalternativet.
De som håller på 2,8 procent anser
det onödigt att föra fram ett nytt
starköl i det nuvarande nykterhetspolitiskt
svåra läget. Man befarar från
detta håll ett ökat pilsnerfylleri. Även
om dessa farhågor är något överdrivna
borde nog utskottet ha försökt få en
kompromiss till stånd. Ett par motionärer,
bland andra herr Ståhl, föreslog
införande av ett 3,2-procentigt Öl. Det
kan inte vara gagneligt att genomföra
en ny reform med ett sådant motstånd
i riksdagen.

Av den anledningen var det som jag
försökte med olika alternativ för att få
en kompromiss till stånd i utskottet.
Den reservation som jag bifogat utskottets
betänkande innebär, att jag i stort
sett har accepterat propositionens lagstiftning,
men i stället för ett starköl
med 3,6 viktprocent har jag föreslagit
ett mellanöl på 3,2 procent, alltså ett
liknande Öl som det som tillverkades

102

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

här i landet före kristiden 1941. En
sänkning av skatten på 2,8-ölet skulle
enligt min åsikt innebära att denna
dryck icke trängdes undan av andra ölsorter.

Utskottets betänkligheter mot en allmän
övergång till 3,2-ölet elimineras genom
en sänkt skatt på det svagare ölet.
Det gäller att få en bra måltidsdryck.
En sådan kan man skapa inom ramen
av 3,2 viktprocent, liksom före kriget.
I Tyskland och Danmark har man
med bra ölkvaliteter lyckats tränga tillbaka
de starka alkoholdryckerna.

I den nuvarande nykterhetspolitiska
situationen bör man emellertid inte utmana
opinionen med att ett alltför
starkt öl föres ut i den fria marknaden.
När 112 ledamöter i riksdagen protesterat
mot 3,6-procentölet, borde man skapa
enighet och genom eftergifter komma
till ett resultat.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att stödja min reservation, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna
reservation, som bör kunna bli ett
sammanjämkningsförslag, när första
kammaren avslagit propositionens yrkande
på denna punkt.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren
på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 14

Upplästes följande till kammaren
inkomna skrivelse:

Till Riksdagen

Undertecknad, som utsetts att för valperioden
1956—1959 vara fullmäktig
för Sveriges riksbank, får härmed anhålla
om entledigande från sagda uppdrag
från och med den 23 innevarande
maj.

Stockholm den 15 maj 1957

Olof Andersson

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att i anledning därav val av en
fullmäktig efter herr Andersson skulle
i föreskriven ordning anställas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 15 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Rusdryckshanteringen (Forts.), tillika
svar på interpellation ang. utredningen
om avveckling av det privata vinstintresset
i bryggerinäringen

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande punkten

I) A) av bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m., dels ock
i dessa ämnen väckta motioner nu komme
att fortsättas; och lämnades ordet,
jämlikt förut skedd anteckning, till

Nr 17

103

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Herr SKÖLD (s), som yttrade:

Herr talman! Det föreliggande utskottsbetänkande!
innefattar ju en rad
förslag. Alla har de tillkommit under
motivering att skapa en förbättring av
nykterhetstillståndet, något som väl
kan behövas efter vad som inträffade
i oktober 1955. Men när man betraktar
dessa olika förslag, kommer åtminstone
jag till den uppfattningen, att de i detta
avseende är av mycket olika värde. Man
kan inte påstå, att alla åtgärderna skulle
komma att verka förbättrande på nykterhetstillståndet.
Särskilt måste jag för
min del ställa mig tveksam inför frågan
om införande av ett nytt starköl, ett
s. k. mellanöl. Det finner jag vara det
mest diskutabla förslaget, och jag kommer
i mitt anförande uteslutande att
syssla med den saken.

Under 1920-talet hade vi i bevillningsutskottet
en ledamot, som liksom
Cato den äldre hade sitt praeterea cenceo.
Han brukade regelmässigt avsluta
sina inlägg i den tidens öldebatter med
sucken: »Och så tycker jag, att vi skall
få en riktigt god porter.»

Man får se den sucken i samband
med det förhållandet, att försäljningen
av starköl här i landet förbjöds under
första världskriget. Det var många människor,
som i minnet dröjde kvar vid
förkrigstidens, som dej tyckte, goda Öl,
och ju längre bort de kom ifrån den
tiden, desto mera strålade minnet av
det gamla starkölet för deras inbillning.

Denna föreställning blev inte mindre,
sedan vi under det andra världskriget
hade bestämt oss för att sänka alkoholhalten
i den vanliga pilsnern till 2,8
procent. Det blev en viss romantik kring
forna tiders Öl, och det fanns ett missnöje
hos människorna, en önskan att få
ett bättre Öl.

Nu kom starkölet tillbaka den 1 oktober
1955. Många människor i detta land
rusade i väg för att pröva det nya ölet,
och det fick från början en strykande
åtgång. Det dröjde emellertid inte så
länge förrän man upptäckte, att dröm -

Rusdryckshan teringen

marna inte motsvarades av verkligheten.
Starkölet innebar inte en sådan
där smaksensation som man hade gått
och föreställt sig. Klass II med högst
2,8 procent alkohol var inte så dåligt
som man hade trott, och så fick vi se
den utvecklingen, att det svenska folkets
stora massa gick tillbaka till klass
II, som blev den godtagna, normala
måltidsdrycken. Samtidigt har människorna
möjlighet att när de så önskar
och vill bjuda sina gäster på något,
som betraktas som bättre, starköl.

Missnöjet kring våra maltdrycker har
i hög grad dämpats. Det beror naturligtvis
inte minst därpå, att bryggerinäringen
under årens lopp har lärt sig
att göra bättre ölsorter även med svag
alkoholhalt. Vi har alltså kommit in i
ett jämviktsläge, som innebär, att vi har
fått en normalt godtagen måltidsdryck
med en så relativt låg alkoholhalt, att
den inte är särskilt farlig för nykterhetstillståndet.
Och man har endast fått
en begränsad konsumtion av starköl.
Starkölet användes mest vid särskilda
tillfällen och är inte föremål för nämnvärt
missbruk. Det skapar därför inga
problem i nykterhetsavseende.

Jag skulle för min del vilja säga, att
vad som skedde på maltdrycksområdet
den 1 oktober 1955 kanske var den
mest vällyckade av alla reformerna.
Det har blivit lugnt kring ölet, och man
kan inte se att maltdryckerna i dag utgör
något nykterhetsproblem. Finns det
då någon anledning att störa den jämvikt,
som på detta område har uppkommit?
Det är faktiskt, ärade kammarledamöter,
vad finansministerns
och bevillningsutskottets förslag leder
till: man kommer att störa denna jämvikt.

Införandet av detta nya mellanöl har
motiverats med den i och för sig riktiga
tanken, att man skulle söka förmå
människorna att ersätta starkare rusdrycker
med svagare, men denna goda
tanke får inte förvandlas till ett slagord,
som man använder i vilka samman -

104

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

hang som helst och till och med för att
motivera en utveckling i rakt motsatt
riktning. Om det införs ett mellanöl
med en högsta tillåten alkoholhalt av
3,6 procent -— man räknar med att det
skall bli 3,4—3,5 procent — och detta
öl sedan får säljas fritt i livsmedelsbutikerna
jämsides med det Öl som har
2,8 procent, så kan det väl inte förnekas,
att det är stor risk för en övergång från
det svagare till det starkare ölet, att
folk övergår till en måltidsdryck som
är mer alkoliolstark än den man nu
har godtagit. Vi kan väl inte säga annat
än att det är risk att det går på det
sättet.

Kommer inte detta i sin tur att leda
till trafikrisker? För inte mer än en
vecka sedan beslöt vi här att skärpa
kravet på nykterhet vid ratten och bestämde,
att alkoholhalten i blodet icke
fick överstiga 0,5 promille. Skall vi då
veckan efter besluta att släppa lös i
allmänna handeln ett öl, som gör att
bilförare lätt får upp alkoholhalten över
den gräns som har satts för straffbarhet?
Jag kan inte tycka att det är konsekvent
eller bra.

Nu säger man kanske som jag har
sett att man gör, att vetenskapen har
visat, att alkohol i Öl inte verkar lika
starkt som alkohol i spritdrycker. Glöm
då inte att det därvid är fråga om Öl å
ena sidan och spritdrycker å andra sidan;
här är det fråga om att underlätta
åtkomsten av en starkare maltdryck.
Det kommer alltså en alkoholstarkare
maltdryck i stället för en svagare.
Jag kan inte tänka mig annat än
att det s. k. »promillet» kommer i fara
och att vi egentligen inte åstadkommer
någonting annat än att öka alkoholkonsumtionen:
vi får människor att
övergå till en starkare maltdryck.

Jag vill inom parentes säga, att det
förslag som herr Christenson i Malmö
har framställt lider av samma svagheter.
Å ena sidan är ju risken till och
med ännu större att hans föreslagna Öl
skulle tränga undan nuvarande klass II:

å andra sidan kan det sägas, att riskerna
från nykterhetssvnpunkt inte är lika
stora. Jag kan dock för min del inte
förstå vad det skulle vara för fördel
att ens ta detta steg, som måste innebära
en försämring. Jag vill understryka,
att detta förslag genom sina
verkningar på människornas användning
av öl som måltidsdryck skulle försämra
nykterhetstillståndet.

Det var ju inte detta den tanke gällde
som fördes fram från olika håll, att
man skulle eftersträva att få folk att
övergå från starkare till svagare drycker.
Man hade då framför allt i sikte att
försöka på lång sikt uppfostra människorna
till att övergå från starkare
spritdrycker till svagare spritdrycker
och till viner. Kan man då inte tänka
sig som finansministern och utskottet,
att vi också kan få folk att övergå från
spritdrycker till Öl? Jo, det kan man väl
i viss utsträckning, och en sådan övergång
har väl i någon mån skett sedan
starkölet kom till. Men om man inte
kan få folk att i större utsträckning än
som har skett övergå från brännvin till
starköl med 4,5 procents alkoholhalt,
hur skall man då kunna få folk att övergå
till ett mellanöl med 1 procents
lägre alkoholhalt?

Någon säger kanske, att det beror på
priset; det nya ölet blir billigare, och
därför kommer folk att vilja övergå
från brännvin till detta öl. Är det någon
som tror detta? Brännvinet är alltid
värt sitt pris, sägs det. Höjer man
skatten på brännvin, får man en tillbakagång
i konsumtionen ett år framåt,
men sedan blir det som förut. Man har
inte då brännvinspriset höjts kunnat
åstadkomma en ökning av starkölskonsumtionen.
Det är väl ingen som tror att
alkoholen i starköl är dyrare än alkohol
i brännvin — såvitt jag minns är
det tvärtom. Här i Sverige finns det nog
inte stora utsikter att komma längre
när det gäller att tränga undan brännvinet
med tillhjälp av Öl än vi har kommit
och på längre sikt kan komma med

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

105

starkölet. Här får man med hänsyn till
svenskarnas vanor inrikta sig på att på
lång sikt tränga tillbaka de starkare
spritdryckerna till förmån för de svagare.
Det tror jag är den realistiska
linjen.

Men naturligtvis skulle man, om vi
införde detta mellanöl, få fall, där människorna
komme att använda detta mellanöl
som ersättning för brännvin. Jag
åsyftar sådana fall, där människorna
inte omedelbart har möjlighet att skaffa
sig det brännvin de vill ha, d. v. s. på
avlägsna orter där man inte har systembutiken
i nästa hörna. Spriten kan ta
slut, och det kan ta lång tid, innan man
får en ny rekvisition expedierad. Då
kan det väl inträffa, att människorna
som ersättning under tiden tillgriper
detta mellanöl.

Nu innefattar det i dag föreliggande
förslagskomplexet även införandet av
spärrlistor på alkoholmissbrukare. De
nykterhetsvårdande myndigheterna
skall föra upp folk på spärrlistorna, och
dessa människor skall i butikerna vägras
att köpa sprit. På det sättet blir
kanske en del missbrukare avstängda.
Det blir ett gefundenes Pressen för dessa
människor att då i stället få detta mellanöl,
som de kan köpa i livsmedelsbutiken
och använda som surrogat för
det brännvin de inte får köpa.

Nu är det så — det har vi många bevis
på från våra alkoholistanstalter —
att t. o. m. missbruk av klass II på 2,8
procent kan medföra delirium tremens.
Det ligger väl i sakens natur att ett Öl,
som har 1 procents starkare alkoholhalt,
kommer att medföra ännu svårare
verkningar, och man skall inte alls
bortse från att detta Öl på vissa orter
kommer att skapa fylleri och oordning.
Det skulle inte förvåna mig, om det
efter en tids erfarenhet kommer krav
från kommunerna att de skall få tillbaka
sitt lokala veto för att själva kunna
bestämma, om detta Öl skall få säljas
i socknen. Det kan också komma krav
från polisen om ökad polisbevakning.

Rusdryckshanteringen

Jag menar inte, att detta skulle bli någon
allmän företeelse i landet, men att
det kommer att bli fallet på vissa orter
är jag rätt övertygad om. Jag kan sålunda
inte förstå att det finns någon
anledning för oss att ta risken att med
detta mellanöl skapa ett ökat fylleri.

Jag kommer till den slutsatsen, att
finansministerns och utskottets förslag
inte kommer att minska alkoholkonsumtionen.
Det finns i stället all presumtion
för att alkoholkonsumtionen
kommer att öka. Det finns ingenting
som talar för annat än att detta mellanöl
åtminstone i viss utsträckning kommer
att tränga undan det nuvarande
klass II; vi inför alltså en starkare
maltdryck på en svagares bekostnad.
Däremot finns det, som jag ser saken,
ingen anledning att räkna med att mellanölet
kommer att tränga tillbaka
brännvinet. Jag anser därför att det
över huvud taget finns mycket större
anledning att tro, att införandet av
detta mellanöl kommer att leda till en
försämring av nykterhetstillståndet än
att medföra en förbättring. Mig förefaller
det onaturligt, att vi nu skall
ta dessa risker, då vi alla är överens
om att nykterhetstillståndet här i landet
på grund av det beslut vi fattade
1955 har försämrats. Vi bör naturligtvis
försöka finna utvägar för att förbättra
nykterhetstillståndet. Att då genomföra
en åtgärd, som jag tycker sunda
förnuftet säger inte kommer att leda
till en förbättring utan till en försämring
av nykterhetstillståndet, tycker jag
skulle vara i högsta grad oklokt. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka
bifall till reservation I) av herr Spetz
m. fl. i vad den avser punkt I) B) 2) i
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Haeggblom (h) och Pettersson i Norregård
(bf), fru Torbrink (s), herrar Norup
(bf), Olof son (fp). Onsjö (bf), Gustafson
i Dädesjö (s), Dahl (s), Johansson
i öckerö (fp) och Sjölin (fp), fröken
Sandell (s), herrar Andersson i

100

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshan teringen

Ryggestad (s), Vigelsbo (bf), Carlsson
i Västerås (s) och Jacobsson i Sala (s),
fru Lindskog (s), herrar Severin (s),
Eriksson i Bäckmora (bf), Lindström
(s) och Jönsson i Jämtlands Sikås (fp),
fru Boman (h) samt herrar Nilsson i
Tvärålund (bf) och Alemyr (s).

Vidare anförde:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall börja med ett
uttalande i en motion, som jag tror är
värt beaktande. Detta citat lyder:
»Självfallet vore det ur nykterhetssynpunkt
bäst och enklast om man kunde
ersätta starkspriten med alkoholfria
eller alkoholsvaga drycker. En samlad
erfarenhet från olika länder ger emellertid
vid handen att denna väg icke
är framkomlig.»

Innebörden av detta uttalande måste
väl vara, att vi nödgas dras med det
otillfredsställande nykterhetstillståndet
ocli söka oss fram till metoder för att
dels mildra supsederna och dels undantränga
de alkoholstarka dryckerna och
i görligaste mån inrikta konsumtionen
på svagare alkoholhaltiga drycker.

De förslag, som Kungl. Maj :t har
framlagt i propositionerna nr 94 och
nr 143 och som bevillningsutskottet
tillstyrkt, gör naturligtvis inte anspråk
att komma med några störa steg framåt
mot ett mildrande av svenska folkets
onekligen brutala dryckesvanor och naturligtvis
ännu mindre med någon lösning
av alkoholfrågan. Jag tror emellertid
att förslagen, även om de kan
te sig blygsamma, förtjänar att prövas
innan de förkastas. Jag beklagar, att
vi inte lyckats uppnå större enighet
kring de förslag som framlagts, ty jag
tror att vi i dagens läge behöver bortse
från doktriner och motsättningar i detaljer
och förena oss i ett syfte, som
alla borde kunna vara eniga om, nämligen
att tränga starkspriten tillbaka
så mycket som möjligt. En ljuspunkt
i den splittring som uppstått i dessa

frågor är emellertid, att denna splittring
åtminstone inte följt partilinjerna.

Jag skall nu övergå till att redovisa
några av de skäl, som ligger till grund
för utskottets ställningstagande, trots att
enighet inte har kunnat uppnås. Jag
skall bortse ifrån och inte beröra de
punkter där Kungl. Maj :ts förslag har
blivit tillstyrkta.

Herr Sköld har här utvecklat sina
synpunkter på det mellanöl som föreslås
bli infört och hans anförande visar
hur rikt detta ämne kan vara, hur många
synpunkter av olika slag det kan avlockas
och hur frågorna kan ses från
olika utgångspunkter. Jag tror att kammaren
till äventyrs har större glädje av
att jag avstår från att gå in på någon
detaljpolemik och i stället försöker redovisa
varför utskottet kommit fram till
att tillstyrka införandet av detta s. k.
mellanöl.

Jag noterar först och främst med tillfredsställelse
och instämmande ett uttalande
i reservationen I), där reservanterna
fastslår, att »det föreligger fullständig
enighet om önskvärdheten av
att en övergång sker från spritdrycker
till svagare drycker». Det är därför enligt
utskottets mening ägnat att förvåna,
att när ett förslag framlägges i detta
syfte, så kan reservanterna inte vara
med om detta förslag utan motsätter sig
detsamma. Det kan väl inte finnas någon
i denna kammare som betvivlar, att
utskottet lika väl som reservanterna har
haft endast ett mål för ögonen, nämligen
att åstadkomma en anordning som
gör det möjligt att främja bruket av alkoholsvagare
drycker på bekostnad av
den flod av starka spritdrycker som nu
går över landet, främst brännvinet.

Jag kan inte neka till att reservanterna,
då de i sin reservation polemiserar
mot utskottets utlåtande, faller tillbaka
på allmänna talesätt. Man påstår att bärande
skid icke förebragts för att det
nya ölet kommer att minska spritkonsumtionen.
Någon garanti i det avseendet
vill jag naturligtvis inte påstå att vi

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

107

kunnat lämna, men jag vill göra gällande
att det är klokt att göra ett försök.
Starkölet, som skulle vara en konkurrent
till brännvinet, har av kända skäl
misslyckats i denna uppgift. Orsakerna
härtill behöver jag inte vidröra; de är
kända av alla. Först och främst har vi
det höga priset och de höga skatterna
på starkölet, och därtill kommer de restriktioner
som kringgärdar försäljningen
av detta öl. Med hänsyn till de villkor,
varunder starkölet haft att tävla
med brännvinet, är det alldeles uppenbart
att starkölet måste komma till korta.

Nu har det förmenats — först av utredningen
och sedan av Kungl. Maj :t
och utskottet — att man genom att
framställa ett Öl med lägre alkoholhalt
och låta det ölet säljas i livsmedelsaffärerna
och framför allt till ett billigare
pris skulle få en dryck, som kunde upptaga
tävlan med brännvinsförsäljningen
på ett sätt som starkölet inte har förmått
att göra. I varje fall har detta antagande
synts utskottet ha så stor sannolikhet
för sig, att utskottet ansett detta
experiment böra komma till stånd. Jag
vill också framhålla, att Kungl. Maj:t i
detta fall närmast har effektuerat en beställning.
1954 uttalades, att man ville
främja svagare drycker på spritdryckernas
bekostnad. Särskilda utskottet
ansåg, att ölet vore en dryck, som därvid
skulle komma i fråga som allvarlig
konkurrent.

Nu har utskottet beaktat dessa uttalanden
och sökt åstadkomma ett Öl, som
lättare skulle kunna göra sig gällande
i konkurrensen. De farhågor, som reservanterna
nu ger uttryck för, att mellanölet
skulle bredda alkoholvanorna
och undantränga det 2,8-procentiga ölet,
är antaganden som endast erfarenheten
kan bekräfta eller vederlägga. Skulle det
visa sig, att detta mellanöl inte kan
fylla den uppgift det är avsett för, skall
åtminstone inte jag motsätta mig att
man återgår till det gamla. Men jag kan
inte finna det rimligt, att riksdagen på
dessa rent allmänna antagandens grund

Rusdryckshanteringen

skall motsätta sig att ett försök göres
att främja ett syfte, som ju alla deklarerat
vara behjärtansvärt.

Vad menas för övrigt med att bredda
alkoholvanorna? Totalkonsumtionen —
det håller jag med herr Sköld om —
kan inte röna något nämnvärt inflytande
av mellanölet i vare sig stigande
eller sänkande riktning, men det är inte
detta som det är fråga om. Det gäller
endast att komma fram till en alkoholsvag
dryck som kan uppta konkurrensen
med de starkare, därför att vi alla är
eniga om att en sådan ändring av konsumtionsvanorna
ur nykterhetssynpunkt
iir önskvärd.

Reservanterna anser också att det är
olämpligt att utvidga sortimentet. Detta
skäl kan väl inte tillmätas större betydelse.
I de stora ölländerna, där
ölet faktiskt på effektivt sätt har undanträngt
spritdryckerna, bjuds ju ett mycket
rikhaltigt ölsortiment vid sidan av
andra former av alkoholhaltiga drycker,
och då man vid utminuteringen
tolererat en sådan mångfald spritdrycker,
att knappast någon kan hålla räkning
på dem, och en vinlista som är
av mycket imponerande omfång, kan
det väl i rimlighetens namn inte vara
något märkvärdigt att öka antalet ölsorter
från tre till fyra.

Man plägar framhålla att sådana länder
som Danmark, Belgien och England
har en spritkonsumtion av helt annan
och lägre storleksordning än vi, men är
inte detta ölets förtjänst? Jag tror att
förutsättningen framför allt i Danmark
för att spritkonsumtionen kunnat hållas
tillbaka genom höga spritpriser varit
att man där haft tillgång till ett gott
öl som ersättning för brännvinet.

Sedan kan man ju hysa den uppfattningen,
att det inte går att driva ut
djävulen med Belsebub och att det sålunda
är lika bra att man fördärvar sig
på brännvin som på Öl, men jag tror
att man ser den saken annorlunda i de
stora ölländerna.

Risken att 3,6-ölet skall undantränga

108

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshan teringen

2,8-ölet tror jag är överdriven. För det
första kommer priset att vara betydligt
högre. För det andra skall ju ölet säljas
i livsmedelsbutikerna. Redan särskilda
utskottet 1954 förklarade, att försäljning
genom livsmedelsbutikerna var mindre
attraktiv än kringföring och att sålunda
den försäljningsformen vore den mest
neutrala man kunde åstadkomma. Dessa
saker tillsammans och dessutom det
förhållandet, att mellanölet inte skall
säljas och tillhandahållas på vanliga ölkaféer,
är också en borgen för att 2,8-ölet väl kommer att hävda sig vid sidan
av mellanölet. Dessutom tror jag att
smakriktningarna är så skiftande, att
någon risk för 2,8-ölets bestånd inte behöver
föreligga.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
efter de överväganden som ägt rum i
utskottet har vi kommit till den slutsatsen,
att mycket talar för propositionens
förslag om införande av detta mellanöl,
och att kammaren sålunda bör följa
utskottet på denna punkt.

Övriga reservationer gäller utskänkningsskatten
och restaurangernas ersättning.
Yrkandena i reservation II) avviker
principiellt på intet sätt från utskottets
förslag. Meningarna kan givetvis
vara delade om utskänkningsskatten,
och min personliga uppfattning är
att det vore riktigast att helt slopa densamma.
Det iir nämligen obestridligt,
att den sprit som serveras på restaurangerna
ur nykterhetssynpunkt är relativt
ofarlig i jämförelse med floden av
utminuteringssprit. Så länge prisklyftan
finns kvar mellan utminuterings- och
utskänkningsspriten, är det uppenbart
att de s. k. fria festvåningarna med
den oreglerade spritkonsumtion, som
där förekommer, har mycket stora möjligheter
att göra sig gällande.

Jag skulle helst ha sett att Kungl.
Maj :t hade framlagt förslag om utskänkningsskattens
fullständiga avveckling.
Men då det väl hade varit ganska hopplöst
att vinna förståelse för en så radikal
reform, då det steg finansministern

här tagit enligt mitt förmenande är ett
steg i rätt riktning och då man dessutom
inte helt kan bortse från skattens
betydelse, har jag kunnat ansluta mig
till propositionens ståndpunkt i detta
avseende.

Skillnaden mellan reservanterna och
utskottet är emellertid inte stor. Reservanterna
vill sänka skatten med en fjärdedel
och utskottet med en tredjedel.
Jag tror att den avvägning finansministern
gjort är en gyllene medelväg och
att kammaren bör kunna ansluta sig till
propositionens och utskottets förslag på
den punkten.

Reservanterna berör också en annan
fråga, som har fått framskjuten plats
i våra dagars nykterhetsdebatt. De gör
nämligen gällande, att restaurangerna
spelar en betydande roll vid skapandet
och utformningen av människors alkoholvanor.
Ja, det kan måhända sägas.
Men för att ställa det påståendet i sin
riktiga belysning vill jag erinra om att
det 1956 här i landet utminuterades över
54 miljoner liter spritdrycker, medan
man under samma år endast utskänkte
3,3 miljoner liter. Denna senare siffra
har sedan 1954 sjunkit med nära 2 miljoner
liter och utgör för närvarande endast
6 procent av utminuteringen.

Finns det för övrigt något medel,
med vilket man kan hindra alkoholvanor
att uppstå ur de 54 miljoner liter,
som årligen säljes fritt i systembolagsbutikerna
till alla som har pengar,
utan att det föreligger något mattvång
och utan att det utövas någon som helst
kontroll över konsumtionen? Nej, det
gör det inte. Och mot bakgrunden härav
tror jag att varje tal om restaurangernas
roll vid utformningen av folks alkoholvanor
är oerhört överdrivet.

Vad menas för övrigt med uppkomsten
av alkoholvanor? Det har redan här i
debatten framhållits, att ölet inte spelar
någon roll för ungdomens alkoholvanor
av det enkla skälet att ungdomen inte
tycker om öl. Det är äldre personer som
tycker om denna beska dryck. Vi har

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

109

för övrigt iakttagit otaliga fall, där man
på allt sätt har försökt skydda ungdom
och vuxna från att över huvud taget
komma i beröring med alkoholhaltiga
drycker men där det sorgligt nog ändå
visat sig att vederbörande har förvillats
och blivit alkoholister. På den punkten
tror jag att vi bör erinra oss Holbergs
fråga: Varför super Jeppe? Jag tror att
vi vet ganska litet om hur alkoholvanor
uppstår.

Vad sedan beträffar ersättningen till
restaurangerna för handhavande och
utskänkning av sprit, så skiljer det
också där ganska litet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Utskottet
har liksom propositionen gått en
medelväg och förordat en ersättning på
15 procent av försäljningsvärdet. I en
motion har yrkats att ersättningen skall
vara 18 procent, därför att detta bättre
svarar mot de verkliga kostnaderna. Reservanterna
har å sin sida stannat för
12 procent. Det är ju relativt små skillnader.
För min del tycker jag inte att
det ur vare sig ekonomiska, samhälleliga
eller nykterhetsvårdande synpunkter
har något intresse att i dessa tider
pruta på ersättningarna och därmed
försvaga restaurangernas ekonomi. Jag
tror inte att det är på något sätt lyckligt
ur nykterhetssynpunkt, att restaurangerna
tvingas arbeta under oskäligt
hårda villkor. När staten dessutom har
så oerhört stora inkomster av spritutskänkningen,
tycker jag inte man skall
begära att den enskilda restaurangnäringen,
som arbetar under synnerligen
pressade förhållanden, skall tjänstgöra
som spritförsäljare mot en oskäligt liten
ersättning. Sprithanteringen i denna
form inbringar ju dock stora belopp
åt staten, och restaurangerna skall väl
då inte driva verksamheten för en ersättning,
som inte täcker kostnaderna.
På grund av detta tycker jag också att
det är en smula småaktigt att vilja sänka
det s. k. taket från 35 till 30 procent,
och jag hoppas att man inte skall bifalla
reservationen i denna del.

Rusdryckshan teringen

Jag vill emellertid framhålla, att det
för hela restaurangnäringen är en stor
vinning, att man har fått en ordnad
form för ersättningsberäkningen. Hur
orimligt det tidigare varit i det avseendet
skall jag be att få illustrera genom
att anföra några siffror som gäller de
allmänna restaurangbolagen. Det är kanske
inånga av kammarens ledamöter
som funnit det egendomligt, att de allmänna
restaurangbolagen begärt att få
retroaktiv ersättning för vissa förluster,
som de lidit på grund av att de haft
för låg ersättning för sin utskänkning
av spritdrycker.

Den enskilda restaurangnäringen hade
1955 3 kronor 15 öre för utskänkning
av en liter spritdrycker, medan
de allmänna restaurangbolagen allenast
hade 78 öre per liter. 1956 hade den
enskilda näringen 4 kronor 16 öre i
utskänkningsersättning, under det att
de allmänna bolagen endast hade 1 krona
7 öre. Om jag summerar ihop de
förluster som de allmänna bolagen gjorde
under dessa två år på grund av dessa
omständigheter, kommer jag upp till
en summa på mellan 12 och 13 miljoner
kronor. Det skulle ha varit mycket
önskvärt att denna summa i stället kunnat
användas för att täcka de stora förluster,
som uppstått efter 1955, och för
att möta de svårigheter, som ytterligare
kommer att uppstå, samt för att genomföra
den omläggning av rörelsen, som
är nödvändig om vi skall få en sund
restaurangrörelse.

Jag vill också i detta sammanhang
säga, att jag tror att vi måste revidera
vår syn på restaurangnäringen över huvud
taget. Restaurangerna spelar i våra
dagar en helt annan roll än de gjort
tidigare. Folk börjar anlita dem i allt
större och större utsträckning och det
är därför av vikt att vi får högklassiga
restauranger, där verklig ordning, trevnad
och allmän nykterhet främjas i
största möjliga utsträckning. Om restaurangerna
nödgas arbeta under ekonomiskt
svåra förhållanden och med en

110

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ru sd ryckshanter ingen

för snålt tilldelad ersättning, kommer
deras verkligt stora samhälleliga uppgift
att i hög grad försvåras.

Jag skall inte yttra mig om 3,2-ölet.
I det avseendet kan jag helt instämma
med vad herr Sköld anförde.

Beträffande alkoholreklamen har
man nu inte velat vara med om att lätta
restriktionerna på sätt som utskottet föreslagit.
Jag tror emellertid att de inskränkningar
som gjorts i alkoholreklamen
har varit av ringa betydelse, och
att nu återgå till en större frihet på
detta område tror jag inte kommer att
medföra några risker. I varje fall kvarstår
möjligheterna att ingripa, därest
man skulle gå till excesser på detta område.
Jag tycker att reklamens företrädare
här bör ha samma chans som alkoholförbrukarna,
att de alltså skall få
utnyttja alkoholreklamen under frihet
men också under ansvar.

Det har också framförts önskemål om
att man skall få börja tillverka cider. Jag
vill bara framhålla, att utskottet därvidlag
anser att en cidertillverkning visserligen
kunde ha betydelse för trädgårdsodlingen
såsom uppmuntran och stöd,
men jag tror att cidern skulle komma
att bli en betydande konkurrent till läskedryckerna
och anser att den svenska
fruktsaften bör kunna få användning på
annat sätt än genom tillverkning av en
ny alkoholdryck, vars värde och möjligheter
att göra sig gällande för övrigt
är tämligen problematiska.

Herr talman! Jag märker att jag redan
har talat för länge. Jag ber med
dessa ord att få yrka bifall till utskottets
förslag på alla punkter och avslag på
samtliga reservationer.

att människornas inställning är så olika,
att det är mycket svårt att finna
några gemensamma reaktioner.

Herr Sundström säger att det finns
två kriterier på att det icke kommer att
bli något undanträngande av nuvarande
klass II genom detta nya mellanöl.
För det första, säger han, verkar priset,
för det andra skall detta öl säljas i
livsmedelsbutiker. För att bevisa riktigheten
i sistnämnda argument säger
herr Sundström, att det särskilda utskottet
år 1954 förklarade, att försäljning
från ölvagnar ökar konsumtionen
mera än försäljning i butiker. Och det
kan väl vara sant. Men det säger väl
ingenting om den konsumtionsförskjutning,
som kan uppkomma även vid sådan
försäljning i butiker.

Så var det priset. Det är väl ändå så,
att av många varor finns det olika sorter
inom en butik — kaffe och konfekt,
jag tar bara dessa exempel. Är det någon
som kan påstå att det alltid är den
billigaste sorten som säljes mest?

Slutligen säger herr Sundström, att
mitt påpekande av riskerna är antaganden
och att de bara kan bekräftas av
erfarenheten. Och — tillägger herr
Sundström så generöst — skulle erfarenheten
visa att jag har rätt, så skall
han inte motsätta sig en ändring, vad
detta nu kan betyda. Men jag säger:
Om man genom detta förslags realiserande
i praktiken åstadkommer en förskjutning
till förmån för en alkoholstarkare
dryck, då är det inte lätt att
vända sedan olyckan har skett. Det
blir våldsamma reaktioner, om man då
skall försöka tvinga folk tillbaka till en
dryck med lägre alkoholhalt. Man skall
inte göra riskabla experiment i onödan.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Enligt min uppfattning Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:
är det oerhört svårt att jämföra det ena Herr talman! Jag skall villigt erfolket
med det andra när det gäller känna, att jämförelser med andra folk
alkoholvanorna. Var och en som varit är mycket vanskliga. Men jag vill erinra
ute och sett hur man har det i olika herr Sköld om att nykterhetskommitländer
måste komma till den slutsatsen, ten på sin tid byggde hela sitt förslag

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

111

om motbokens avskaffande just på jämförelser
med andra länder och att även
särskilda utskottet höll före, att det
inte behövdes några extra anordningar
för övergångstiden, därför att utvecklingen
i Norge efter förbudets upphävande
hade visat, att man redde sig
alldeles utmärkt utan att vidtaga några
åtgärder. Så jag är sannerligen inte den
förste som gjort jämförelser med andra
länder.

Det kan mycket väl hända, att försäljningen
från butikerna leder till att
man väljer det starkare ölet i stället
för det svagare. Men den omständigheten
att detta öl finns i mjölkbutikerna
kan mycket väl medföra, att den som
vanligtvis går till systembolaget och
köper en »krympling» för att ta med
sig hem och dricka ur på kvällen, i
stället går in i en livsmedelsbutik och
nöjer sig med att köpa några mellanöl.
Jag tror det spelar en viss roll, att detta
öl finns tillgängligt vid sidan om 2,8-pilsnern.

Jag medger, att vad jag säger om saken
naturligtvis inte kan ha någon avgörande
betydelse, men jag avsåg också
endast att på denna punkt deklarera
min egen mening.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Tre skåningar inledde
dagens öl- och rusdrycksdebatt. Jag tror
att de åsikter, som herrarna Sköld och
Engkvist förfäktade, inte har en överväldigande
genklang i Skåne.

Jag är ense med herr Sköld om nödvändigheten
att motarbeta spritvanorna
sådana de förekommer i vårt land, men
det går inte enbart med lagar eller
skatter. Det är den allmänna andan som
bör påverkas på övertygelsens väg.
Apropå spritvanor har följande karakteristik
gjorts av svenskar och danskar:
När en dansk blir berusad, så går han
hem och lägger sig, men då en svensk
»viking» får alkohol i blodet, vill han

Rusd ryckshan teringen

gå ut på äventyr och slåss. Är det månntro
ölkonsumtionen i Danmark, som
har en så gynnsam inverkan på individens
humör och temperament? Ja, då
tycker jag att detta bör vara ett observandum
för oss här i Sverige.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Då vi på nytt har fått
en bred nykterhetspolitisk debatt här i
kammaren — det tycker jag ju är väl på
sin plats — kanske det inte heller kan
vara alldeles ur vägen med en liten påminnelse
om hur resonemangen gick,
när den s. k. fria ordningen på sin tid
genomfördes. Den stora vinningen skulle,
hette det då, bli att folks tankar
upphörde att ständigt kretsa kring spriten
— den skulle förlora sin magiska
makt över sinnena, och den skulle bli
mindre åtråvärd och självklart också
mindre efterfrågad.

Vi vet nu hur det gått med den saken.
Det är nog ett ganska allmänt intryck,
att det i dag ute i landet talas — just
talas — mer om dessa ting än kanske
någonsin tillförne, och att det också
konsumeras mer sprit, ger ju statistiken
klart besked om. Vad vi upplevt är en
alkoholisering av folklivet, som gör att
man ibland rent av tror sig försatt till
länge sedan förflutna tider, innan folkrörelser
och folkupplysning ännu hade
någonting att säga till om i detta land.

Människorna fick alltså med andra
ord den frihet som de eftertraktat. Men
vart tog det vägen med ansvaret, reformens
andra stora förtecken? Vi blev
på den punkten allesammans grovt bedragna
och det lär också, herr talman,
ligga så till, att man ute i folket — jag
skulle tro i alldeles särskild grad i den
svenska kvinnovärlden, i de många mer
eller mindre alkoholiserade hemmen,
där man har en sådan påträngande kontakt
med alkoholens skadeverkningar
— har ett behov av att med svidande
eftertryck ställa statsmakterna — just
oss här i riksdagen — till svars för vad

J12

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

vi åtgjort, respektive försummat att åtgöra
på detta område. De förslag som
nu ligger på bordet, är alltså att betrakta
som ett led i ett försök att i olika
avseenden korrigera och bättra en del
brister. Men kommer också den avsedda
effekten att inställa sig? Man har nog i
det stycket anledning att ställa sig
ganska frågande. Som motionär kan jag
inte underlåta att göra vissa erinringar,
även om jag av tidsskäl skall avstå från
att fördjupa mig i den problematik, som
kan möta på den ena eller andra
punkten.

Låt mig vad först beträffar frågan
om utskänkningsvillkoren säga, att jag
därvidlag kommer att ansluta mig till
den med II) betecknade reservationen,
som just tar upp det problemet. Det
betyder nu inte att jag frångått min
övertygelse om det riktiga och rimliga
i det motionskrav jag tillåtit mig framföra
och som går ut på att det helt
enkelt borde ha anstått med den slutliga
regleringen av spritrestaurangernas
ekonomiska villkor, tills det fullt ut
klarlagts, hur stor den indirekta vinsten
av spritutskänkningen är. Jag kan för
min del omöjligen finna att man kommit
till botten med det problemet. Någon
verklig lönsamhetskalkyl har, såvitt
jag förstår, inte kunnat presteras.
Restaurangerna har klagat i största allmänhet
och deras klagan har tagits för
god. Så ligger det ju faktiskt till. Men
då det för dagen uppenbarligen inte är
någon framkomlig väg att driva kravet
på en utredning på denna punkt, skall
jag som sagt ansluta mig till reservationen,
som ur mina synpunkter representerar
det näst bästa eller minst
onda, vilket man vill.

Det innebär, att jag bestämt tar avstånd
från den prissättningspolitik i
fråga om den utskänkta spriten, som
finansministern med bevillningsutskottets
fulla välsignelse lanserat och som
ju innebär en icke oväsentlig sänkning
av priset. Jag måste säga att det verkligen
förvånar mig, framför allt med

tanke på det dag för dag försämrade
nykterhetstillståndet, men också med
tanke på att förslaget ju faktiskt innebär
en reell inkomstminskning på åtskilliga
miljoner för statskassan. När
har man eljest i något sammanhang sett,
att socialdemokratiska finansministrar
beträtt en väg som inneburit ett låt
vara begränsat men dock inte obetydligt
inkomstbortfall? Till frågan om
spritbeskattningen skall jag emellertid
be att strax få återkomma i annat sammanhang.

Jag vill först ha sagt något också om
ett par andra motionsyrkanden, som
inte heller har upptagits särskilt nådigt
av utskottsmajoriteten. Det gäller
främst frågan om den vidgade alkoholreklamen.
Man måste väl få lov att
konstatera, att det här är en konkret
punkt, där man ändå är på väg att vrida
klockan tillbaka, ty det råder ingen
tvekan om att de regler som hittills
gällt med avseende på alkoholreklamen,
fastän de varit långt ifrån effektiva, i
varje fall har verkat gynnsamt. Det har
givetvis inte kunnat undgå någon, föreställer
jag mig, hurusom under dessa
vårveckor på ett otal opinionsmöten
landet runt just detta olycksbådande
hot om rusdrycksreklamens frisläppande,
naturligtvis vid sidan om införandet
av det nya prisbilliga och lättillgängliga
starkölet, har stått i centrum
för oviljan och för protesterna — med
allt fog. Kan verkligen, herr finansminister,
läget i dag anses så tillfredsställande,
så litet oroväckande eller hur
man nu vill uttrycka det, att det plötsligt
motiverar en klarsignal från statsmakternas
sida för en ännu intensivare
spritreklam än den vi redan sett och
dagligen ser prov på? Jag ber att få
ställa den frågan. Endast om statsmakterna
skulle ha beslutat sig för att leka
blindbock med alla nykterhetspolitiska
fakta och med hela den nykterhetspolitiska
utvecklingen, skulle man kunnat
förstå åtgärden att just nu kasta
över bord gällande inskränkningar i

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 113

alkoholreklamen. Men inte kan det väl
vara statsmakternas avsikt att med berått
mod gå in för en dylik blindbockslek? I

den allmänna debatten har man —
det framgår också av departementschefens
resonemang — sökt lägga upp
det hela så att de vidgade reklammöjligheterna
skulle kunna ha det goda
med sig, att förbrukningen dirigerades
över från starkare till svagare drycker.
Men kan det åberopas några sakskäl
för sannolikheten av en sådan utveckling?
Det är väl ändå ingen som på
allvar tror, att om det verkligen skulle
inträffa, att vinreklamcn t. ex. lockade
över en del av starkspritkunderna, det
inte skulle igångsättas en motoffensiv
med starkspriten som braskande reklamobjekt.
Hänvisningen till förhållanden
före den 1 september 1955 och till
den då relativt måttliga reklamen kan
i detta sammanhang inte ha någon betydelse,
eftersom ransoneringen ändå
utgjorde en naturlig broms också på det
kommersiella reklamintresset.

I dag är ju situationen i detta hänseende
radikalt förändrad. Att nu, i ett
skede då statsmakterna löper en uppenbar
risk att alldeles förlora kontrollen
över utvecklingen på sprithanteringens
område — sådant är ju faktiskt läget —
ge de krafter fritt spelrum, som sitter
vid reklamtrummorna, det vore en åtgärd
som inte oberättigat skulle kunna
stämplas som direkt asocial. Därmed
påstås självfallet ingalunda att åtgärdens
tillskyndare också skulle vara
asociala, detta sagt för undvikande av
varje missförstånd. Jag har i ett annat
sammanhang, dock inte i detta hus, i
ett mellanhavande med herr Sträng råkat
ut för ett missförstånd, som gör att
jag är på min vakt och alltså vill göra
denna reservation.

Jag ber att beträffande alkoholreklamen
få yrka bifall till vad som i denna
del anförts i den med I) betecknade
reservationen, liksom jag också i övriga
delar helt ansluter mig till reser -

Rusdryckshanteringen

vationens yrkanden, som bl. a. innebär
avslag på förslaget om det nya
starkölet. Jag skall emellertid, när det
gäller den saken, inte bli särskilt utförlig,
eftersom detta är en fråga som
redan blivit på ett utomordentligt sätt
belyst av ett par föregående talare och
väl också kommer att ytterligare belysas
genom andra inlägg.

Det är i stället ett annat ärende som
jag vill framföra i detta sammahang,
och jag kommer här över till prispolitiken.
Att prispolitiken kommer
med i bilden i ett sammanhang som
detta synes ofrånkomligt, och det är
ju också en sida av problemet som både
departementschefen och utskottsmajoriteten
finner naturligt att ta upp till
skärskådande, fastän tyvärr bara i förbigående.
Sakligt sett förtjänar just
detta spörsmål en central plats i debatten,
självfallet förutsatt att denna
debatt verkligen syftar till att ge ett
bidrag till lösningen av nykterhetsfrågan
som ett brännande socialt problem,
verkligen syftar till en sanering av det
som är sjukt och skevt.

Utskottet erinrar med rätta om den
höjning av spritskatterna, som beslutades
i höstas, och man betecknar denna
höjning som betydande. Det tycker jag
nu för min del är att säga alldeles för
mycket, ty vad som då beslutades, var
någonting i grunden ganska måttfullt
och blygsamt. Man kan väl säga att
prishöjningen nätt och jämnt motsvarade
den penningvärdeförsämring, som
då hade ägt rum. Och ändå känner vi
ju till de goda verkningarna av denna
mycket måttliga prishöjning. Vi vet
hur den månad för månad har verkat
dämpande på efterfrågan. En konsumtionsminskning
har ägt rum, som både
på kortare och längre sikt representerar
ett obestridligt nykterhetsvärde.
Den volymmässiga nedgången av utminuteringen
är ju för de senaste månaderna
så pass kraftig som 13—14
procent.

Med andra ord: Vad inte restriktions -

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

114

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusd ry ckshanteringen

systemet mäktade, vad man inte lyckades
med lagstiftningsvägen genom
punktingripanden av ena eller andra
slaget, vad man tyvärr inte förmått med
propaganda och upplysning, och vad
slutligen inte heller dagens reformprogram
kommer att någonsin lyckas med,
det uppnåddes i ett enda slag utan någon
som helst kostnadskrävande administrativ
apparat, genom en enkel men
effektiv åtstramning av skatteskruven.
.lag tycker nog ändå att vad erfarenheterna
här utvisa bör för oss vara en
tankeställare och utgöra en anvisning
om framkomliga vägar.

Det är också min alldeles bestämda
övertygelse att den opinion ute i landet,
som faktiskt menar att skatteinstrumentet
i dag har sin givna plats i sammanhanget,
är långt starkare än vad
man på politiskt bestämmande håll
föreställer sig. Men det måste då kanske
också sägas, att det instrumentet bör
användas med ett kärvare och resolutare
grepp. Detta vore, herr finansminister,
uttryck för en välfärdspolitik i
allra bästa bemärkelse. Jag vill också
tillägga att det skulle stämma rätt bra
överens just med de tankegångar, som
ligger till grund för den kungl. propositionen
och utskottets resonemang
beträffande framför allt det föreslagna
nya starkölet. Man menar ju att detta
öl skulle komma att vinna marknad på
starkspritens bekostnad. Erfarenheterna
från Danmark visar någonting annat;
de visar att någon sådan dirigering av
konsumtionen helt enkelt inte är möjlig,
om den inte åtföljes av en samtidig
och kännbar höjning av beskattningen
på det rena brännvinet. Ur den synpunkten
skulle man rent av vilja likna
herr Strängs senaste nykterhetspolitiska
komposition, det nya mellanölet, uppluckringen
av restriktionerna för alkoholreklamen
m. m., vid en ofullbordad
symfoni, där den viktigaste satsen i
tonstycket tyvärr fattas, nämligen just
skatteskärpningen.

Låt mig så till sist, herr talman, få

säga att regeringen och riksdagen verkligen
borde betänka sig, innan man går
att besluta om åtgärder, som innebär
att tillgången på rusgivande drycker
underlättas antingen det nu är fråga
om starkare saker eller vad man kallar
svagare. Vi har i detta land redan tillräckligt
med av spritfördärvet krossade
hem och förstörda människor.

Min slutsats blir alltså, herr talman,
närmast den, att det vi här i dag diskuterar
som om det vore ett verkligt bidrag
till hävandet av en allvarlig nykterhetspolitisk
kris i det mesta går
helt vid sidan av själva kärnfrågan och
inte löser problemen på längre sikt.
Eftersom politik är det möjligas konst,
skall jag dock avstå från att ställa några
säryrkanden. Jag ber, som sagt, att på
alla punkter få biträda de med I och II
betecknade reservationerna. Jag vill bara
till protokollet få antecknat, att jag
för min del, om avslagsyrkandet beträffande
det nya starkölet vid votering
skulle slås ut och valet stå mellan regeringens
och utskottets förslag å ena
sidan samt bifall till den reservation,
som föreslår införandet av ett 3,2-procentigt
starköl å andra sidan, kommer
att nedlägga min röst. Jag kan nämligen
inte ta ansvaret för någotdera.

Häri instämde herr Gustafsson i Borås
(fp).

Herr KELANDER (fp):

Herr talman! Alla ansvarskännande
medborgare i vårt land måste väl vara
överens om att i det allvarliga läge, i
vilket nykterhetsfrågan nu befinner sig,
gäller det att vidtaga snabba och effektiva
åtgärder, vilka är klart och odisputabelt
nykterhetsfrämjande.

En nyligen kungjord statistik visar,
att under 1956 — det första hela året
av fri spritdrycksförsäljning sedan tiden
före första världskriget — konsumerades
i Sverige inte mindre än
57,7 miljoner liter spritdrycker, vartill

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

kommer vin, starköl och vanligt öl. I
jämförelse med år 1954 ligger nämnda
siffra inte mindre än 32 procent högre.

Konjunkturinstitutet konstaterar i sin
rapport, att en tredjedel av inkomstökningarna
under fjolåret gått åt till
rusdrycker. Samtidigt ökar fylleristatistiken
oroväckande, och platser kan
ej beredas på vårdanstalterna. Nu nedbringade
ju prishöjningen i oktober i
fjol konsumtionen av sprit något, men
situationen är dock sådan, att snabba
nykterlietsfrämjande åtgärder absolut
är av nöden.

Jag vill inte ifrågasätta annat än att
statsrådet Sträng med de framlagda förslagen
avsett just sådana nykterhetsfrämjande
åtgärder — även om man i
flera fall kan ha andra meningar därom.
Alla är överens om departementschefens
uttryckta önskan att tränga tillbaka
spritdryckerna och främja en
övergång till svagare drycker. Huruvida
tillskapandet av ett nytt s. k. mellanöl
kan antas bidraga härtill är emellertid
mycket tvivelaktigt. Jag är i denna fråga
av samma mening som tidigare förespråkare
för reservationen. Att brännvinets
vänner skulle överge en halvpanna,
därför att »bättre» öl än klass II
kommit i marknaden finner jag verklighetsfrämmande.
Erfarenheterna har
visat, att alkoholsvaga drycker i stället
för att konkurrera med starkspriten
tvärtom torde komplettera densamma
eller grundlägga dryckesvanor, som
så småningsom kan skapa behov av
starksprit. I stället för att få någon
minskning av spritkonsumtion och fylleri
skulle man enligt min åsikt få en
ytterligare ökning av den totala alkoholkonsumtionen,
och det var väl ändå
inte meningen. Jag hoppas alltså att
andra kammaren med ännu större majoritet
än första kammaren skall avslå
förslaget om detta mellanöl. Jag yrkar
bifall till reservationen härvidlag.

Vad det gäller frisläppande av alkoholreklamen
har bland andra herr Hamrin
i Jönköping nyss berört detta ämne,

1 i5

Rusdryckshanteringen

och jag kan nöja mig med att instämma
med honom liksom i ifrågavarande reservation.
Som jag tidigare framhållit,
är inte nykterhetsförhållandena sådana,
att det kan anses höra till de angelägnare
åtgärderna att nu slopa dessa begränsningar.
Att alkoholreklamen trots
nuvarande restriktioner kan göras både
suggestiv och attraktiv ger åtskilliga
tidningsannonser såväl som affischer
goda belägg för.

I en motion, nr 633 i denna kammare,
har herr Yngve Hamrin och jag berört
frågan om butikstiderna och tredjedelslitrarna.
Vad öppethållandet beträffar
gäller nu för Nya systemaktiebolaget
en maximitid från klockan 9 till
klockan 18 med viss tidigare stängning
dag före sön- och helgdag. I vår motion
har vi framhållit, hurusom rusdrycksförsäljningsförordningen
uttryckligen
stadgar, att försäljning av rusdrycker
skall så ordnas och handhas, att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt.
Vi har förmenat att man borde ta under
omprövning att generellt »torrlägga»
dag före sön- och helgdag, då de
flesta fylleriförseelserna noteras. Erfarenheterna
från Norge av en sådan begränsning
har varit gynnsamma. Naturligtvis
kan man också tänka sig andra
inskränkningar i försäljningstiderna.

Från olika håll har man haft invändningar
mot en sådan inskränkning. Enligt
mitt sätt att se drar länsstyrelsen
i Kopparbergs län i sitt remissyttrande
på denna punkt en förnuftig slutsats,
nämligen att systembolagets försäljningssiffror
alltid kommer att påverkas av
hur försäljningen är anordnad. Länsstyrelsen
fortsätter: »Ju fler försäljningsställen
det finns, ju längre butikerna
hållas öppna och ju mer allmänhetens
önskemål angående olika förpackningar
tillgodoses, desto större
måste också försäljningen komma att
bli.»

Sedan har naturligtvis länsstyrelsen
också rätt däri, att behörig hänsyn
måste tas till skötsamma kunders be -

116 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

rättigade önskemål. En avvägning är
härvidlag nödvändig.

Vad angår faran för ökad langning
vid en dylik inskränkning i butikstiden,
är jag ense med Handelstjänstemannaförbundet,
då man framhåller
att vid den tidigare lördagsstängningen
i fjol sommar kunde det inte bevisas
att den olaga spritförsäljningen ökade,
men däremot konstateras att möjligheterna
för missbrukare att skaffa sig
sprit minskades och ofta var obefintliga
när systembolagets butiker stängdes.
Jag anser därför att den här diskuterade
inskränkningen i butikstiden borde
prövas.

Jag kommer så till frågan om en indragning
av tredjedelslitrarna. Den försöksverksamhet,
som härvidlag pågår,
anser man allmänt bör fortsätta. Utredningen
var av den meningen att redan
vid ett ganska obetydligt utslag till förmån
för borttagande av tredjedelslitrarna
borde denna åtgärd vidtagas och
att man då också kunde ifrågasätta om
halvliterflaskorna skulle behållas. Jag
delar, herr talman, denna uppfattning.

I Stockholms nykterlietsnämnd har
man vid de första försöken inte kunnat
göra några säkra iakttagelser. Vad enskilda
missbrukare beträffar, har dock,
säger man, gynnsamma verkningar iakttagits.

Herr talman! Låt mig här få göra den
reflexionen att om man med en så lindrig
åtgärd kan hjälpa några av alkoholismens
stackars offer, är det väl
ändå värt att göra ett försök. »Det finns
knappast något område, där vårt samhälle
har misslyckats så kapitalt som i
fråga om att rensa upp fylleristträsket»,
kunde man i dag läsa i en stockholmstidning.
Är detta sant — och jag tror
att så är förhållandet — måste vi, såsom
jag inledningsvis sade, använda
alla medel som är odisputabelt nykterhetsfrämjande
för att hjälpa upp det
hela.

Herr talman! Vad butikstider och
tredjedelslitrar beträffar anser jag det

inte lönt att här framställa något yrkande,
men jag hoppas att Nya systemaktiebolaget
efter ytterligare försökstid
skall noga överväga också här ifrågavarande
förslag, som bolaget har möjlighet
att självt effektuera.

Jag biträder i övrigt, herr talman,
reservationerna nr I) och II).

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inledningsvis
i detta lilla anförande fullgöra ett löfte
till herr Rimmerfors. Jag har nämligen
lovat att svara på en interpellation som
han har ställt och som har nära anknytning
till de frågor, som vi diskuterar
här i dag.

Herr Rimmerfors har frågat, om jag
har tillfälle att lämna kammaren några
upplysningar om hur långt 1954 års
bryggeriutrednings arbete har fortskridit.
Jag vill i anledning härav anföra
följande:

Utredningen tillsattes på hösten 1954.
Den uppgift som utredningen fått sig
förelagd är omfattande och svårbemästrad.
Jag vill erinra om att ett betydande
utredningsarbete tidigare utförts
på detta område, dock utan att
leda till något egentligt resultat. Under
sådana förhållanden ligger det i
sakens natur, att utredningsarbetet
måste bli långvarigt.

Herr Rimmerfors’ fråga har framställts
mot bakgrund av de föreliggande
förslagen på maltdrycksområdet, vilkas
genomförande enligt hans uppfattning
skulle kunna tänkas medföra ur nykterhetssynpunkt
ogynnsamma verkningar.
För min egen del delar jag icke
denna uppfattning.

Jag vill utveckla frågan litet närmare.
Grundtanken i den nykterhetsreform,
som riksdagen beslutade år
1954, var att vi skulle försöka ersätta
gällande förbud och restriktioner med

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

117

en större frihet, låt mig säga en personlig
frihet under ansvar. Denna frihet
skulle uppbyggas genom medvetna
försök att stimulera övergången ifrån
alkoholstarka till mera alkoholsvaga
drycker.

I de båda propositioner, som kammaren
här har att behandla, är det
framför allt ett avsnitt, fullt i konsekvens
med denna grundtanke, som är
föremål för de stora kontroverserna,
och det är frågan om det nya mellanölet.
Min värderade företrädare i ämbetet
sade i den debatt som fördes om
nykterhetsreformen, att han själv betraktade
det som ologiskt att omgärda
starkölet med alla de restriktioner som
det nu omgärdats med genom att endast
systembolagets utminuteringsställen
får saluföra starköl. Men, sade dåvarande
finansministern: »Man måste
gå försiktigt fram i början.» Därav får
vi väl dra den slutsatsen, att om experimentet
går bra, borde man ha möjligheter
att ta steg nr 2.

Herr Sköld slog i sitt anförande i dag
fast att det har blivit lugnt kring exportölet;
det utgör inte någon sensation.
Man skulle sålunda logiskt vara
framme vid att man utan någon större
risk skulle våga ta det andra steget.
Frågan är då, hur detta steg skall ske.
Bevekelsegrunden är ju fortfarande
den, att man skall försöka stimulera
konsumtionen över till de svagare dryckerna
från de starkare. Skall steg nr
2 då bestå däri att man häver de restriktioner
vilka för närvarande finns
kring det 4,5-procentiga exportölet?
Det har, för att använda herr Skölds
egna ord, varit lugnt omkring exportölet;
det har inte blivit någon sensation.
Därmed är sagt: starkölet har inte
blivit något egentligt alternativ till
starkspriten. Skall man då fortsätta i
enlighet med de introducerade tankegångarna
och släppa ut exportölet till
konsumenterna under friare former?
Jag måste bekänna att jag ärligen försökt
fundera mig igenom detta. Jag

Rusd ryck shanteringen

kom dock fram till det resultatet, att
jag hade att förvänta en negativ attityd
från riksdagen därest jag presenterade
liberaliseringen i fråga om det
4,5-procentiga exportölet. Enär jag
emellertid ansåg att det var riktiga tankegångar
som min företrädare i ämbetet
gav uttryck för, låg det nära till
hands att fråga sig, om man kunde
välja andra vägar. Det var då tanken
på det nu lanserade mellanölet kom
upp. Det är ett öl av gängse europeisk
typ. Det är ett faktum — i den mån
man skall tro på statistiken — att konsumtionsvanorna
i andra länder, där
detta öl är tillgängligt för konsumenterna,
i stor utsträckning överflyttats på
denna dryck. Man har inte tillnärmelsevis
den konsumtion av starksprit som
vi har i vårt land.

Jag vågade inte gå så långt att jag,
på samma sätt som våra vänner i Norge,
Danmark, England, Belgien eller Frankrike,
ville servera detta öl utan några
som helst restriktioner. Jag frågade mig
emellertid vad det var som gjorde, att
det nuvarande exportölet blivit en så
dålig konkurrent till starkspriten. Jag
kom till det resultatet, att det självfallet
måste bero på att det är i viss mån
svåråtkomligt. Det kan vara fråga om
en bussresa eller en tågresa på någon
halvtimme eller timme för att ta sig in
till systemets butiker. Varan är rätt
voluminös och otymplig att bära. Under
sådana förhållanden har konsumtionen
av exportölet mycket starkt gått
tillbaka när det första premiärintresset
lagt sig. Lanserar man däremot ett Öl
av normal europeisk typ och ger livsmedelsaffärerna
möjligheter att föra
det så att vederbörande konsument kan
ringa till affären och få hem det på
samma gång som han får hem sin flaska
mjölk, sitt paket margarin eller sitt paket
bröd eller vad det än må vara, då
är det möjligt att det har större chanser
att bli ett alternativ till starkspriten
än det har i dag.

När man således stod i valet mellan

118

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

att som nästa steg liberalisera exportölet
eller införa mellanölet, då valde
regeringen det senare alternativet. Därför
är jag, det måste jag bekänna, i
viss mån överraskad när jag från herr
Skölds mun får höra hela denna provkarta
på farliga ting som väntar det
svenska folket därest mellanölets introduktion
skulle bli ett faktum. Det skulle,
enligt herr Sköld, bli ett ökat fylleri,
flera fall av delirium tremens, flera polisingripanden
och elände. Vi skulle ta
onaturliga risker, vi skulle få nykterhetstillståndet
försämrat, vi skulle fatta
ett oklokt beslut. Denna presentation
av ett förment tänkt läge måste jag betrakta
— om jag skall vara mycket vänlig
— såsom lindrigt överdrivet. Nu
känner denna kammare herr Skölds
sätt att argumentera. Skall det målas så
skall det vara i det svartaste svart eller
i det vitaste vitt; några modulationer
däremellan ligger inte för vännen
Skölds kynne. Här har han målat i det
svartaste svart vi någonsin kan begära.

Jag nämnde att det här föreslagna
mellanölet skulle vara den gängse europeiska
typen av öl. De av kammarens
ledamöter som haft tillfälle att se sig
omkring litet i världen i de länder, där
man konsumerar ett öl av den här sorten
och har det som sin speciellt favoriserade
alkoholdryck, har kanske funnit,
att det inte föranlett några nämnvärt
störande följder för nykterheten.
Vi måste nog kanske till skam för oss
själva bekänna, att kommer vi utomlands
och träffar på någon som flätar
benen så är det ibland en svensk, men
knappast någon av dem som är vana
vid att umgås med detta Öl.

Det har sagts här, att om man nu introducerar
detta öl så föreligger det risker
för att konsumenterna går ifrån det
nuvarande pilsnerdrickat och i stället
lägger sig ombord med att konsumera
det 3,4- eller 3,5-procentiga mellanölet.
Jag har, herr talman, en annan utgångspunkt
för mitt förslag till riksdagen.

Jag har tagit fasta på det faktum, att
svenska folket i allmänhet är vuxet att
ta hand om sig självt även i fråga om
spriten. Jag driver den uppfattningen i
strid med vad många talare anfört från
denna talarstol. Ser vi på ungdomen i
dag är det ingen tvekan om att nykterhetstillståndet
är bättre och avsevärt
mera lovande än när vi var unga. Vi
läste i tidningarna i går att en rekrytinryckning
i dagarna genomfördes utan
något som helst polisingripande för
fylleri. Så var det inte på den tiden när
jag gjorde min rekryt, det måste jag i
ärlighetens namn bekänna. Det är obefogat
att tala om att ungdomen är på
vandring mot den svarta avgrunden.
Läget är väsentligt mycket bättre än
tidigare. Beträffande människorna i
allmänhet — alltså de friska människorna
— är läget också enahanda.

Handen på hjärtat mina vänner! Om
ni ser er omkring i er bekantskapskrets,
finner ni då att edra vänner har ökat
sin konsumtion av sprit efter den 1 oktober
1955 i den utsträckning, som man
skulle ha anledning att tro när man hör
vissa av de föregående ärade talarna på
denna talarstol. Det finns ju sjuka människor
som ökat sin konsumtion helt
enkelt därför att spärrarna nu är hävda,
men dessa människor är ett problem
för sig. Vi får ta hand om dem med de
möjligheter vi har till vårt förfogande
att hjälpa dem till rätta. Men man får
inte presentera dagens läge på nykterhetsfronten
så, att man inger föreställningen
att ungdomen och friska människor
håller på att marschera mot avgrunden.

Om jag nu kommer tillbaks till den alldeles
för intressanta frågan om mellanölet,
ställer jag mig frågan: Är det någon
risk för att de som dricker pilsnerdricka
— ett avskyvärt namn i och
för sig, men det är ju vedertaget —
skulle gå över till detta mellanöl? Det
kan tänkas att en och annan gör det,
men det kan också tänkas att en och
annan som i dag konsumerar 40-pro -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

119

ccntig starksprit i stället lägger sig ombord
med ett starkare inslag av öl i sina
alkoholvanor. Jag vill inte gå så långt
att jag säger att lian slutar med att
dricka sprit, men det kan tänkas att
den andra snapsen eller den tredje
snapsen får vara, om lian har ett öl som
han trivs med som substitut. Även om
man alltså får räkna med en och annan
avfälling från 2,8-procentlinjen bör
detta kunna moraliskt försvaras och
balanseras med att man kanske vinner
några från den andra kanten, om inte
helt så ändå delvis.

Det finns en mycket mera vardaglig
och banal synpunkt på denna fråga. Det
svenska folket skulle väl i dag vara tillräckligt
vuxet och ansvarsmedvetet för
att kunna tåla rikligare konsumtionsval
i fråga om drycker. Jag dricker ibland
i det här husets högt aktade restaurang
en flaska svagdricka och trivs med det.
Jag vill rekommendera det, det är alldeles
utmärkt. Jag dricker i det här
husets restaurang emellanåt en pilsnerdricka
med 2,8 procent och trivs med
det. Jag kan rekommendera det också.
Det har t. o. m. hänt att jag i det här
husets restaurang druckit en exportöl
och trivts med det. Jag är beredd, även
om det låter djärvt, att rekommendera
även det. Om det skulle introduceras
ett öl med 3,4 procent, är jag nog inte
ensam om att prova det och trivas med
det och säga att även det kan rekommenderas.
Man skall inte göra frågan
om 6 eller 7 tiondels viktprocent i en
butelj öl till en allt överskuggande nykterhetspolitisk
fråga, samtidigt som vi
allesamman är ense om att den 40-procentiga starkspriten skall vara fri.

Vi släppte ju starkspriten med nykterhetsfolkets
helhjärtade medverkan
i denna kammare år 1954 och har väl
kanske ibland varit litet bekymrade
för utvecklingen efter den 1 oktober
1955. Det ser emellertid just nu ut som
om vi ändå skulle ha passerat den
maximala konsumtionen. En konsumtionsökning
var för ingen av denna

Rusdryckshanteringen

kammares ledamöter en oväntad företeelse
den dagen man fattade beslut
om den fria spriten. Vi var allesamman
på det klara med att den skulle komma,
därför att det finns människor som inte
får nog av denna vara och är olyckliga
att till varje pris behöva tillfredsställa
detta behov. Detta måste naturligtvis avspegla
sig i en ökad konsumtion. Vi
kan i dag inte säga att vi har haft en
starkare konsumtionsökning än vad vi
då hade räknat med. Om man sålunda
sätter allting på sin rätta plats, förmenar
jag att det är för tidigt att kasta
yxan i sjön och i något slags ångerfull
ruelse över det beslut som denna kammare
fattat försöka ta revansch för
detta på mellanölet. Jag tror att det är
riktigt att avvakta utvecklingen ytterligare.
Det finns lika stora utsikter för
att vi kommer att bli sannspådda i vår
förväntan att vi ändå är vuxna att klara
inte endast ett fritt öl utan även en fri
sprit.

Det har vid behandlingen av dessa
båda propositioner inte enbart varit
ölet som givit upphov till skilda uppfattningar.
När jag lyssnat till debatten
har framför allt den som jag tycker
relativt oskyldiga liberaliseringen på
reklamens område synts spela en väsentlig
roll. Jag vågar säga att propositionens
förslag även i det avsnittet är
fullt i överensstämmelse med de huvudsynpunkter,
som låg bakom nykterhetsreformen.
Det är ju inte meningen att
man efter den föreslagna liberaliseringen
med någon annonskampanj skall stimulera
svenska folket till att dricka
renat, dricka norrland eller dricka skåne.
Det är de alkoholsvaga sorterna
man kommer att reklamera för. Man
kan säga: Skall vi över huvud taget göra
reklam och därmed ge impulser till en
spritkonsumtion? Vi får väga en sådan
synpunkt mot andra synpunkter. Om
det svenska folket har en olycklig benägenhet
att i huvudsak enbart konsumera
den 40-procentiga starkspriten,
kan ju en skickligt genomförd annon -

120 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

sering för svagare spritsorter också bli
en tankeställare till en förskjutning av
spritkonsumtionen.

När jag hörde herr Hamrin och även
någon annan, som talade här, fick jag
det intrycket, att det enda som är radikalt
vore chockartade prisstegringar.
Ja, det är möjligt, att man pressar totalkonsumtionen
ytterligare på det sättet.
Huruvida man genom chockartade
prisstegringar får dem, som verkligen
bör låta bli att supa, att också göra det,
är ett problem som vi har diskuterat
förr här i kammaren, och vi har varit
skeptiska i fråga om resultatet.

Det har också gjorts en jämförelse
mellan Sverige och Danmark, och det
konstaterades, att vi i dag konsumerar
ungefär fem gånger mera starksprit per
invånare än danskarna, som i sin tur
konsumerar väsentligt mera Öl per invånare.
Statistiken visar också, att nykterhetstillståndet
är bättre i Danmark
än i Sverige. Man säger, att det är helt
naturligt, eftersom det i Danmark har
införts en chockartad prisstegring på
starkspriten. Men om vi i dag gör en
adekvat jämförelse, visar det sig, att
priset på en liter svensk akvavit är
exakt detsamma som priset på en liter
dansk akvavit, om den svenska valutan
omräknas efter dansk kurs. Trots detta
har danskarna fortfarande sina alkoholvanor
och sin alkoholkonsumtion i
väsentligt större utsträckning inriktade
på öl.

Även om jag är betydligt mera nyanserad
i mina omdömen än t. ex. min
värderade företrädare i ämbetet, så
tror jag att det finns skäl att pröva, om
inte ett öl av god kvalitet, som distribueras,
icke under dessa krångliga
och besvärande former utan på ett rationellt
och riktigt sätt, ändå skulle
kunna ges chansen att vara eu konkurrent
till starkspriten.

Jag kommer på nytt in i denna öldebatt,
trots att jag trodde, att jag skulle
ha avverkat den, men det var en given
följd av att jag talade om reklamen.

Det kommer att bli en reklam för de
alkoholsvagare sorterna, d. v. s. vinerna
och ölet, contra starkspriten.

Även i fråga om utskänkningsskatten
har kritiken mot propositionen varit
modererad. Jag har sagt mig, att situationen
för restaurangerna har blivit i
grund förändrad efter den 1 oktober
1955. Det goodwillvärde de tidigare hade
i att kunna servera starksprit till
sina gäster är väsentligt reducerat, när
vi nu har den fria försäljningen av
starksprit. Jag säger mig också, att den
svenska restaurangnäringen är en näring
med anspråk på att bli hyfsat behandlad
från statens sida, eftersom det
var ett direkt ingrepp från statens sida,
som ställde restaurangnäringen inför
otvivelaktigt ytterst besvärande ekonomiska
problem. Näringen har dessa anspråk,
och liberaliseringen i fråga om
utskänkningsskatten är ett försök att
tillgodose dem.

I fråga om kostnadsersättningen har
reservanterna accepterat 12 procent,
medan propositionen föreslår 15. Propositionens
15 procent innebär inte
någon överkompensation. Restaurangerna
har ju ingen vinst på sin starkspritutskänkning,
men det ligger någonting
av rim och reson i att de har
möjligheter att få en ersättning för den
direkta kostnad, som spritutskänkningen
medför. De 15 procent, som föreslås
i propositionen, är knappt tilltagna
i det avseendet. Det finns inte någon
överkompensation däri, utan motsatsen
är snarare fallet.

Här för vi en debatt i riksdagen —
ifrån min sida kommer den att föras
i mycket lugna tongångar — i huvudsak
om huruvida vi skall låta svenska folket
dricka ett mellanöl. Motiven från
vårt håll är att vi tror, att det är välgörande
med hänsyn till nykterhetstillståndet
och alkoholvanornas utveckling
i vårt land.

Jag vill, herr talman, samtidigt som
jag har velat presentera propositionen
litet närmare tillåta mig att ha den

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

121

uppfattningen, att därest kammaren följer
propositionen, så har man inte givit
sig ut på någon av de riskfyllda färdestigar,
som herr Sköld talade om,
men man har fått en möjlighet att
bättre bedöma denna fråga.

Jag vill allra sist säga, eftersom några
av kammarens ledamöter har frågat
mig på den punkten, att därest andra
kammaren stannar vid ett annat beslut
än första kammaren på denna punkt,
blir frågan föremål för sammanjämkning
i utskottet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
se min gamle vän Gunnar Sträng i denna
nya roll. För att få den rätta bakgrunden
samlade han en rad enstaka
ord, som jag skulle ha yttrat, och ställde
dem tillsammans för att därmed ge
ett överdrivet och ovederhäftigt intryck.
Jag säger: Aj, aj, herr Sträng,
gör inte sådana karikatyrer! Yi är nämligen
normalt sett tämligen lika i vårt
sätt att måla, och det kanske inte vid
ett annat tillfälle blir så svårt att göra
på motsvarande sätt. I dag är det
emellertid svårt.

Man märkte hur finansministern för
att få den rätta bakgrunden ansträngde
sig att vara salongsfähig och använda
milda ord — eller, som han uttryckte
sig, att vara nyanserad. Jag vill inte förneka
att herr finansministern var det
i dag, men det verkade på mig inte
riktigt väl bekant.

Låt mig komma till saken! Herr finansministern
gjorde ett uttalande med
anledning av vad jag sagt 1954, att det
är konsekvent att med hänsyn till omständigheterna
försiktigt lossa på restriktionerna
kring starkölet. Ja, det gör
finansministern också, och jag har icke
anfört några skäl emot finansministerns
förslag på den punkten. Men mellanölet
är icke i främsta rummet en konkurrent
till spritdryckerna; det är en
konkurrent till måltidsölet. Det finns
risk att man lockar folk att gå över

Rusdr yckshanteringen

från en svagare till en starkare dryck.
Finansministern sade att detta enligt
hans mening inte medförde att man
kom ut på några riskfyllda färdestigar,
men i nästa ögonblick sade han att hans
förslag kunde vara till nytta. Ja, det
var väl så vagt som det över huvud
taget kunde vara. Jag fann för min
del att finansministern i sin avsikt att
här främja sitt förslag tog alldeles för
lätt på nykterlietstillståndet i landet.
Så ljust som han målade upp det är det
icke. Det är rätt att vi icke bör kasta
yxan i sjön, men vi bör heller inte bedraga
oss beträffande läget. Gör vi det,
kan det nämligen hända att vi tappar
intresset för att vidta de åtgärder som
trots allt är nödvändiga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Ja, det är riktigt att jag
faktiskt råkar debutera i denna nya
roll. Jag har inte haft möjlighet tidigare
att tala om nykterhetspolitik i
denna kammare.

När herr Sköld nu gör gällande, att
mellanölet kommer att bli en konkurrent
till måltidsölet, frågar jag mig ärligt
och uppriktigt: Är det någon större
fara ur nykterhetssynpunkt att byta ut
en pilsnerdricka mot ett 3,4- eller 3,5-procentigt öl? Personligen tror jag inte
det spelar någon roll, men om detta utbyte
kan föra med sig att man till samma
måltid tar en snaps mindre, anser
jag som jag sade tidigare, att vi har nått
en nykterhetspolitisk effekt som väl balanserar
syndafallet att gå från 2,8 till
3,5 procent.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministerns
tro, att folk tar en sup mindre om de
får det nya mellanölet, kommer mig att
tänka på en aktuell schlager, som jag
såg avtryckt i en tidning härförleden.
Jag skulle kunna översätta ett uttryck
i den så här: Du rider på en regnbåge
med en månstråle i din hand.

122

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag på två områden ligger i lä för min
värderade företrädare: dels som poet
och dels nar det gäller erfarenheter om
hur människorna kommer att bete sig
när de dricker 2,8- respektive 3,4-procentigt
öl.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få uttala mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag noterar med tillfredsställelse
den anda av saklighet i
vilken vi kan föra denna viktiga debatt.
En del av spänningen har kanske gått ur
frågan, men att döma av finansministerns
senaste upplysning gäller det att
fortfarande kämpa lika redligt som vi
har gjort förut.

Jag hade inte tänkt att i detta tack
för interpellationssvaret föregripa diskussionen
kring utskottsbetänkandet,
men nu erbjöd sig ju herr finansministern
att lämna sitt interpellationssvar
omedelbart innan jag enligt talarlistan
skulle få ordet, och det gör att jag först
helt kort kan anknyta till svaret och sedan
med ytterligare några synpunkter
belysa huvudfrågan.

Jag anser naturligtvis att de båda frågorna
hör ihop — det var ju därför
jag frågade. Finansministern har också
uppfattat interpellationen på det sättet.
Han konstaterar — enligt min mening
med rätta — att min fråga framställdes
mot bakgrunden av de föreliggande förslagen
på maltdrycksområdet, vilkas genomförande
enligt interpellantens mening
skulle kunna tänkas medföra
ogynnsamma verkningar ur nvkterhetssynpunkt.
Mina motiv kan inte uttryckas
klarare än vad finansministern här
gjort. Han tillägger sedan, som kammaren
hörde: »För min egen del delar jag
icke denna uppfattning.» Nå, det är en
sak för sig. Om finansministern hade
delat min uppfattning, speciellt när det

gäller starkölet i livsmedelsbutikerna,
hade han naturligtvis aldrig lagt fram
den här propositionen. Det besked jag
fick i interpellationssvaret är tydligen
det enda som nu kan ges. Bryggeriutredningens
arbete kommer att bli långvarigt.
Uppgiften är »omfattande och
svårbemästrad», säger statsrådet. Det
tror jag säkert.

Själv är jag från mina liberala utgångspunkter
angelägen att framhålla,
att om och när samhället en gång anser
det vara förenligt med sina intressen att
koppla bort det privata vinstintresset
även från ölhanteringen, på samma sätt
som tidigare skett när det gäller sprithanteringen,
så skall det ske med iakttagande
av rimlighet och rättvisa mot
de enskilda näringsidkarna. Den saken
är så självklar, att det egentligen inte
borde behöva sägas, men jag säger det
ändå för undvikande av varje missförstånd.

Att man från regeringshåll inte varit
främmande för tanken att i varje fall
noggrant undersöka möjligheterna av
en sådan avkoppling av det enskilda
vinstintresset även när det gäller ölhanteringen
visar ju det förhållandet,
att Kungl. Maj:t 1954 tillsatte en kommitté
med uppdrag att utreda bryggerinäringens
företagsformer.

Den svenska nykterhetsrörelsen har
— låt mig också få säga det i detta sammanhang
— i sin kamp mot ölalkoholismen,
som ingalunda är så oskyldig som
många tror, varit inne på samma tankegång
som Kungl. Maj:t hade år 1954.
Det heter ju i en av de 14 punkter, som
utgör nykterhetsrörelsens principprogram:
»Principen om avkoppling av allt
enskilt förvärvsintresse från alkoholhanteringen
bör genomföras utan inskränkning
och således även omfatta
skattefria maltdrycker.»

När jag i propositionen märkte, att
Kungl. Maj :t räknar med att vi skulle
kunna vältra över en väsentlig del av
alkoholkonsumtionen på ölet, så slog
det mig, att tiden nu var inne att efter -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

123

höra, om man icke tagit med i beräkningen
vad det kan betyda att energiska
och skickliga företagare här får ökad
marknad.

Jag tackar än en gång för svaret. Vi
får återkomma, när bryggeriutredningen
är färdig med sitt arbete — den som
lever då!

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
anföra några synpunkter på utskottsbetänkandet.

Det ges tillfällen då man är övertygad
om att man måste genomföra en viss
ändring på något område. Då bör man
göra det, om det finns några möjligheter
därtill. Situationen kan antingen
vara den, att man finner det nuvarande
läget så outhärdligt att man till varje
pris vill ha en ändring, eller också är
man så övertygad om välsignelsen och
nyttan av det nya man tänker komma
med, att det motiverar en ändring. Ingetdera
fallet synes mig vara för handen
när det gäller detta förslag, framför allt
vad det avser det nya mellanölet, som
skulle försäljas i livsmedelsbutikerna.

Om jag först frågar mig, huruvida
den åtgärden kan motiveras ur nykterhetssynpunkt,
måste jag komma fram
till ett nekande svar. Har vi inte varit
överens om att vänta ett tag med alltför
ingripande nykterhetsreformer? Vad jag
skulle önska när det gäller 1954 års nykterhetsreform
är faktiskt litet lugn och
ro i stället för detta ståhej, som gång på
gång uppväckes. Man brukar inte i onödan
springa och rycka i nysatta plantor
eller fingra på en lagstiftning, som
knappast ännu funnit sin form.

Här har sagts tidigare — och jag kan
instämma i det — att rusdryckshandelns
liberalisering medförde betydande övergångssvårigheter.
Mycket schematiskt
kan man statistiskt uttrycka det så, att
alkoholkonsumtionen under det första
fria året steg med i runt tal 32 procent.
Om dessa siffror nu alltjämt fortsatte att
stiga, skulle jag kunna förstå de stundom
panikartade åtgärderna. Men faktum
är ju, att konsumtionssiffrorna

Rusdryckshanteringen

sjunker för varje månad, och det finns
väl ingen här i kammaren som inte
gläds över det. Vi skall naturligtvis inte,
som herr Sköld nyss påpekade, ropa
hej förrän vi är över bäcken och göra
läget ljusare än det är. Det är tillräckligt
många tragedier och bekymmer.
Men vi skall å andra sidan inte heller
bortse från de ljuspunkter som finns
och som finansministern alldeles rikligt
underströk. Efter ett och ett halvt
år var stegringen nere i 12 procent och
nu räknar man med att den verkliga
ökningen efter reformen inte är större
än 8 procent. Det betyder att vi kan
notera ett tillfrisknande efter den frihetspsykos,
som ju alltid hör samman
med ett så ingripande systemskifte. Vi
ligger visserligen fortfarande över 1954
och 1955 års siffror, och de var som
bekant skrämmande höga.

Eftersom spriten är vårt folks största
sociala fråga, som statsministern sade
vid 1954 års debatt, så måste vi enligt
min uppfattning fara varligt fram med
nya reformer. Detta gör att jag finner
den föreslagna åtgärden onödig.

Låt mig också erinra om att Nya systemaktiebolaget
under den gångna veckan
redovisat siffrorna för mars månad
i år. Konsumtionen under mars månad i
år tycks förete en ytterligare nedgång
med inte mindre än 27,4 procent i jämförelse
med motsvarande månad i fjol.
Att nedgången sammanhänger med
skattehöjningen i november i fjol borde
ge oss en ytterligare tankeställare beträffande
kampen mot starkspriten.

Låt mig för att förkorta detta inlägg
och därmed debatten säga, att jag accepterar
den principiella väg, som finansministern,
utredningen och utskottet
förordat, nämligen att med alla till
buds stående medel söka komma åt
starkspritkonsumtionen. Det förefaller
mig dock som om detta verksammast
kunde ske inte genom ett förbilligande
av de alkoholsvagare dryckerna utan
genom en fördyring av de alkoholstarkare.
Att nedgången sammanhänger

124

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

med skattehöjningen i november i fjol
visar ju också Nya systemaktiebolagets
rapport, som slutar med orden: »Det
förefaller som om spritskattehöjningen
i november förra året alltjämt har en
oförändrad konsumtionshämmande effekt.
» Under sådana förhållanden tycker
jag, herr talman, att vi skulle unna
oss ett reformstopp, utom vad beträffar
några direkta blottor i lagstiftningen,
som vi är ense med utredningskommittén
och Kungl. Maj :t om att rätta
till. Jag tänker då på sådana saker som
åldern för ombudsköp, de lokala spärrlistorna
för notoriska missbrukare och
en del andra klart nykterhetsbefrämjande
åtgärder. Det angelägnaste av allt
är nu, synes det mig, att så litet som
möjligt aktualisera alkoholbehovet hos
vårt folk. Låt oss satsa på uppväckandet
av andra och djupare behov och se
till att de kan tillfredsställas.

Finns det någon i denna kammare
som tror att den totala alkoholkonsumtionen
i landet blir mindre genom
denna propaganda för öldrickandet? Vi
skall göra Sverige till ett öldrickande
land, sade en aktad talare i första kammaren
patetiskt i eftermiddags, ocli
han önskade att han kunde tala med
änglars tungor för att åstadkomma detta
välsignade tillstånd. Trosvissheten var
det alltså inte något fel på.

Om riksdagen i dag skulle genomföra
den föreslagna reformen och inordna
den svenska livsmedelshandeln i rusdrycksdistributionen
— ty en rusdryck
är ju detta 3,6-procentiga öl i lagens
mening — är jag för min del övertygad
om att vi nästa år vid det här laget
skall kunna avläsa resultatet, inte bara
i ökade konsumtionssiffror — ty de är
ju inte alldeles avgörande, det vill jag
gärna erkänna — utan, vad värre är,
också i ökad fyllerifrekvens. Det är säkerligen
fler än finansministern som
kan komma på idén att pröva denna
nya ölsort, och det kan vara många som
blir kvar i den vanan längre än vad
risken väl är för finansministern.

Tillskyndarna av denna reform åberopar
gärna Finland, Danmark och
andra länder som bevis för riktigheten
av principen att slå ut starkspriten
med starköl och andra mindre alkoholstarka
drycker. Låt mig i det sammanhanget
säga att jag respekterar den ärliga
uppfattningen, idealiteten och det
goda uppsåt som ligger bakom en sådan
tro, ty en tro måste det naturligtvis
vara. Tyvärr måste man ofta konstatera
att den är svagt underbyggd med
fakta. Jag kan i varje fall inte dela
denna tro sedan jag försökt så sorgfälligt
som möjligt ta del av just dessa
andra länders alkoholstatistik.

På grund av den korta tiden skall jag
ta bara ett exempel, nämligen från Finland.
Förra månaden höll fil. dr Uuno
Tuominen ett föredrag i Helsingfors,
vari lian bland annat konstaterade det
glädjande faktum att Finlands spritkonsumtion
är tämligen konstant låg —
den har varit låg de senaste åren —
men att fyllerisiffrorna befinner sig i
oavlåtligt sjunkande. Det mest intressanta
i dr Tuominens redogörelse var
dock påvisandet av ölalkoholismens
höga andel i dessa relativt låga fyllerisiffror.
Han påpekar nämligen att
— jag citerar ordagrant — »den ökadp
konsumtionen av alkoholsvaga drycker
icke bidragit till denna positiva utveckling»,
och detta bevisar han genom att
erinra om att »medan ölets och vinets
andel i fyllerifallen på det statliga alkoholbolagets
försäljningsorter 1938 var
14,4 procent, så är den procentandelen
nu uppe i 42,5 procent, alltså nära nog
en tredubbling». Detta tyder ju i varje
fall på att det inte är så ofarligt att
balansera över konsumtionen till ölet.

När den Wahlbergska utredningen
tillsattes trodde jag för min del att man
skulle föreslå några kompletteringar,
som man efter drygt ett års erfarenhet
av denna reform fann motiverade för
att förbättra nykterhetstillståndet. Åtskilliga
av förslagen går också ut på
detta, och dem skall vi tacksamt erkän -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 125

na och rösta för. Sedan finns det emellertid
punkter där vi måste anmäla
missräkning. Att öka sortimentet av alkoholdrycker,
att öka antalet utskänkningsställen,
att ge starkölsrättigheter åt
personalmatsalar och arbetsplatser, vinkonditorier
och ölrestauranger, att
släppa lös alkoholreklamen o. s. v., hur
i all rimlighets namn kan man kalla
detta nykterhetspolitik?

Det är där vi står betänksamma. Här
anförde herr Sundström uttrycket att
försöka driva ut djävulen med Belsebub.
Jag har tillåtit mig att använda
samma bild, och jag tycker att man på
något sätt har missuppfattat situationen.
Vad kommer man att vinna? Jag
fruktar att den första vinsten blir, och
jag vet att finansministern tar även det
med knusende ro, att 2,8-procentölet
minskar i konsumtion och kanske
trängs tillbaka helt.

Vi har ju ändå den erfarenheten från
1930-talet, att det inte var bra medan
vi hade 3,2-procentölet. Jag fäste mig
vid, när jag tittade in i första kammaren
en gång i dag, att en av talarna där,
som talade för regeringens förslag och
utskottets, sade att Sverige har i dag
inget ölproblem. Då var det annat på 30-talet! Ja, det är riktigt. Det var då vi
hade 3,2-procentölet, och det omvittnas
från många håll vilken oerhörd förbättring
det blev i nykterhetstillståndet
när man sänkte alkoholhalten till 2,8
procent. Sett ur dessa synpunkter, herr
talman, ville jag gärna hoppas att vi
kan avvisa det här förslaget, även om
det är aldrig så väl menat från förslagsställarnas
sida.

Största oron hyser man när det gäller
utsträckandet av starkölsförsäljningen
till livsmedelsbutikerna. Redan
den nuvarande pilsnerförsäljningen har
på somliga håll sänkt butikernas standard,
och nu fruktar man att det skall
bli sämre. Häromdagen talade jag med
en affärsinnehavare här i staden, som
berättade att han hade för sina kunders
skull varit nödsakad att ta in 2,8-pro -

Rusdryckshanteringen

centölet, men att han höll det mycket
korrekt och inte hade särskilt stora svårigheter
bortsett från ett klientel från
ett visst kvarter som han helt enkelt
förbjudit att avhämta klass II. Men nu
hade han de sista veckorna, sedan detta
blev känt, uppvaktats mycket flitigt av
folk som frågade: »När kommer det
nya starkölet?» Han fruktade, att han
inte gärna skulle kunna lämna sina
kvinnliga biträden att sköta affären,
när anstormningen kommer av dessa
mycket törstiga kunder. Att det blir
svårt vet vi.

Till sist skall jag be att få säga att
jag har livlig kontakt med en stor del
av den köpmannakår, som hör hemma
i nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen,
och för vilka det är en samvetssak
att inte tillhandahålla alkohol och
se skadeverkningarna öka i sin bygd.
Jag hoppas, både för deras skull och
för landet i stort, att vi slipper detta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Spetz m. fl., i alla
dess delar.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den bär frågan har ju
diskuterats ganska länge, och man har
nu börjat tala om att man skulle bli kort
i sina anföranden. Ansträngningarna är
lovvärda. Det blir kanske svårare att
hålla föresatserna. Jag har för min del
i stort anslutit mig till Kungl. Maj :ts
förslag. Men innan jag går in på detta,
ber jag ändå att få framföra någonting
annat.

Det finns en blank reservation fogad
till detta utskottsutlåtande av fem
av utskottets ledamöter. Jag kan redan
från början säga, att jag inte har för
avsikt att ställa något yrkande om bifall
till ifrågavarande motioner. Det
går ändå framåt i utskottet även om det
går sakta. Ty så vänlig skrivning som i
år har man hittills aldrig lyckats prestera.
Man konstaterar att såvitt känt

126

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshan teringen

är torde knappast några risker föreligga,
sett ur nykterhetspolitiska synpunkter,
och det är inte uteslutet att en
sådan dryck, som cider kan få betydelse
för övergången till alkoholsvagare
drycker. Men efter det att man erkänt
dessa båda sanningar, erinrar man sig
sitt föregående och säger, att det skulle
kunna tänkas att denna nya dryck
skulle kunna bli en tillvänjningsdryck
för ungdomen och sålunda konkurrera
med läskedryckerna, och då måste man
som vanligt avstyrka. Jag har sagt förut
att det går nog bra att avstyrka, ty vi
kommer ändå till slut dithän att frågan
blir genomförd, den som många andra,
om vilka det stått strid i riksdagens
kamrar. Till slut segrar ändå det praktiska
förnuftet. Jag skulle kunna anföra
många av de skäl som jag tidigare anfört
om cidern men avstår och övergår
till att tala om en annan sak.

Om vi sedan går över till de två propositioner
som behandlas i detta utskottsutlåtande,
får jag säga att det är
ganska ovanligt för mig, och jag skulle
tro även för finansministern, att jag
uppträder som regeringens försvarare,
men i dagens läge är det i alla fall så.
Efter att noga ha åhört alla föredragningar
i utskottet och såvitt möjligt ha
satt mig in i frågan, har jag kommit
till den åsikten att det förslag, som finansministern
vill få riksdagen att antaga,
är ett lovvärt steg i rätt riktning.
Vi, som satt med här i kammaren 1954
och beslöt det stora experimentet att
släppa starkspriten fri, har väl också
varit överens om att vi måste försöka
tänka oss en framtid, där vi kan främja
en övergång från starksprit till alkoholsvagare
drycker. Nu finns här i alla fall
ett försök i den riktningen, och jag
tycker att innan man reste detta väldiga
motstånd mot finansministerns
förslag, borde man ha tänkt sig för. Jag
tror att man vid en saklig prövning
skulle ha kommit till den övertygelsen,
att det förslag som finansministern här
framlagt — det vill jag ännu en gång

konstatera — är ett steg i rätt riktning,
ett försök till ett nytt experiment, om
vilket båda sidor givetvis kan saga både
positiva och negativa saker. Vi kan
nämligen utan större besvär komma
överens om att både utskottets talesmän
och reservanterna har ett enda mål i
sikte, och det är att göra svenska folket
nyktrare. Det är om vägarna till
detta mål vi är något oense, dock inte
så förfärligt mycket, tycker jag, att man
behövt blåsa upp denna fråga till sådana
proportioner som man tydligen
lyckats göra. Det är för mig fullkomligt
ofattbart.

Nu blir det ändrade förhållanden på
detta område, och det har sagts en hel
del därom under debatten. Bl. a. har
herr Sköld sagt, att de här spärrlistorna,
som skall sändas ut till systembutikerna,
kommer att innebära alt ett
antal missbrukare kommer att avstängas
från inköp av starksprit. Ja, det är riktigt.
Men, tillägger han, för dem blir det
kanske ett gefundenes fressen att få
det nya 3,6-procentsölet.

Herr Sköld ställde inte något alternativ,
men om han hade varit närvarande
i kammaren nu, skulle jag ha frågat honom,
om han anser att vi i ett sådant
läge skulle avstå från dessa lokala spärrlistor.
Jag vill dock säga till finansministern,
att i den mån han kan påverka
utformningen av de anvisningar, som
skall lämnas ut till utminuteringsaffärerna,
så skulle jag vilja att vederbörande
där lades på hjärtat att deras
mycket delikata uppgifter måste fullgöras
med allt det förstånd en människa
över huvud taget är mäktig. Skulle det
visa sig att dessa tjänstemän blir alltför
nitiska och tillämpar bestämmelserna
på i detta avseende oförvitliga
människor, så kan det hela sluta med
katastrof i stället för att, som avsikten
var, bli ett steg till förbättring.

Vidare har vi i utskottet varit eniga
om att höja ombudsåldern från 18 till
21 år. Jag har biträtt denna mening,
eftersom jag anser att man skall pröva

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

127

alla vägar. Det är möjligt att vi inte når
det resultat vi åsyftar, men försöket bör
ändå göras. Nu har vi i alla fall kommit
dithän, att kurvan över starkspritkonsumtionen
börjar gå nedåt. Siffrorna
från första kvartalet i år visar en nedgång
på 18,4 procent jämfört med motsvarande
siffror i fjol. Utslaget per person
betyder detta att medelinköpen
har nedgått från 1,91 till 1,55 liter.
Detta tycker jag är en glädjande utveckling,
och det är ju en utveckling
som vi alla har strävat till. Att det skulle
uppstå vissa övergångssvårigheter när
starkspriten släpptes fri, var vi väl
ganska medvetna om. Jag skall personligen
bekänna att jag inte trodde att
svårigheterna skulle räcka så länge som
de gjort, och det är glädjande att utvecklingen
nu tycks ha tagit en gynnsam
vändning. Samtidigt har vinförsäljningen
ökat, och i 1954 års debatt
sades det att detta var att befrämja en
övergång från starksprit till alkoholsvaga
drycker.

Sedan har det sagts att det 3,6-procentiga
ölet skulle komma att helt slå
ut det 2,8-procentiga. Varför det? Det
finns säkert människor, som är nöjda
med det 2,8-procentiga ölet. Varför
skulle de inte få ha det kvar? Man kan
också vända på saken och säga, att eftersom
konsumtionen av det 4,5-procentiga
starkölet har nedgått, så att den i
dag inte går upp till 20 procent av vad
den har varit som högst, kan vi väl
säga oss att den dag tydligen nalkas,
då de svenska bryggerierna får ta under
omprövning om det över huvud
taget är lönt att tillverka 4,5-procentigt
öl. I det läget kommer det 3,6-procentiga
ölet in i bilden, och i stället för att
envist stirra på endast den ena sidan
och säga att det 3,6-procentiga ölet slår
ut det 2,8-procentiga, kan man säga
att det 4,5-procentiga ölet mer och mer
ersättes med det 3,G-procentiga, vilket
jag i så fall anser vara ett steg i rätt
riktning.

Man kan givetvis strida om dessa

Rusdryckshanteringen

ting, men vi skall väl ändå försöka bedöma
frågorna litet praktiskt. Flera talare,
bland annat herr Rimmerfors, har
framhållit att i och med att det 3,6-procentiga ölet får säljas i livsmedelsbutikerna,
så uppstår en nykterhetsfara.
Ja, så kan man ju se saken. Men
man kan ju också se den så, att i och
med att det 3,6-procentiga ölet får säljas
i livsmedelsbutikerna på landsbygden,
kommer många att avstå från att
köra in till närmaste stad för att köpa
en liter sprit. Då nöjer sig vederbörande
med detta Öl och stannar hemma. Åtminstone
finns det lika goda skäl för
denna min tro som herr Rimmerfors
har för sin uppfattning.

En av talarna i första kammaren hade
i debattens slutskede tidigare i dag ett
uttalande där han som organiserad nykterhetsman,
bl. a. framhöll: »Vi organiserade
nykterhetsmän kan aldrig ensamma
lösa detta problem. Vi måste ha
hjälp av de människor, som har lärt
sig sköta spriten.» Detta tror jag är en
av de största sanningar som sagts i dagens
debatt här i riksdagen. De organiserade
nykteristerna kan inte klara
denna fråga ensamma. När det gäller
sprit har vi här i landet tre sorters
människor: de beklagansvärda alkoholisterna,
absolutisterna — alltså de som
av principiella skäl inte smakar sprit
— samt de som jag kallar nykteristerna,
d. v. s. de som lärt sig handskas med
spriten på sådant sätt att de varken skadar
sig själva eller andra.

Herr Hamrin i Jönköping framhöll
att det 3,6-procentiga ölet kan innebära
att kvinnorna i alkoholiserade hem får
ökade besvärligheter. Ja, i sådana hem
där mannen är alkoholiserad kan det
givetvis även i framtiden bli besvärligt,
men en alkoholskadad människa tror
jag inte dricker 3,6-procentigt Öl.

Jag tror att han dricker av det fria
brännvinet så mycket han vill liksom
han gjort hittills. Jag skulle vilja ställa
en fråga tillbaka: Vad gjorde det organiserade
nykterhetsfolket här i kam -

128 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

maren 1954, när motboken togs bort
och starkspriten släpptes fri? Jo, man
medverkade till detta i praktiskt taget
hundraprocentig omfattning. Då var det
ingen som steg upp och talade om kvinnornas
oro i de alkoholiserade hemmen.
Jag tycker att då man inte den gången
gjorde det, då det kanske varit ännu
mer befogat, behöver man inte i dag
måla ut det 3,6-procentiga ölet som någonting
som skulle ha, som man säger,
sådana förskräckliga verkningar.

Så endast några ord om restaurangerna.
Det har redan sagts en hel del
därom och jag skall försöka att fatta
mig kort. Det var i utskottet delade meningar
om den saken. Det fanns de som
gick på propositionen och det fanns
de som gick på de 12 procenten — som
det nu är reservation om — och det
fanns andra som förordade 18 procent.

I det läge som uppkom i utskottet ansåg
jag — som från början tillhörde
den linjen som ville genomföra en 18-proccntig ersättning — att när det inte
gick att komma överens borde jag ansluta
mig till propositionen. Jag tror det
är riktigt, som det också har sagts av
flera talare, att man skall ge restaurangnäringen
sådana ekonomiska villkor,
att den får ordentliga existensmöjligheter.
Ty vi skall komma ihåg att de
restauranger, som har utskänkningen
under kontroll, i dag för en mycket
svår konkurrens med de s. k. svarta
restaurangerna. Och så länge man inte
kunnat vidta några särskilda åtgärder
mot dessa, så länge får man i varje fall
söka se till att man inte förstör möjligheterna
för den kontrollerade restaurangnäringen
att existera. Det är inte
utskänkningen på restaurangerna som
skapat problem under senare år utan
det är den ökade utminuteringen som
skapat problemen.

Herr talman! Jag skulle kunna använda
åtskilligt längre tid för att utveckla
mina synpunkter ytterligare
men jag har försökt att göra det i så
kortfattade ordalag som möjligt.

Jag har efter noggrann prövning i
utskottet kommit till den bestämda
slutsatsen, att det experiment som finansministern
här föreslagit i alla fall
är värt att pröva och jag skulle vilja
råda kammarens ledamöter att gå på
herr Strängs linje. Jag tror att vi inte
kommer att få anledning att ångra detta
utan tvärtom.

Till slut ett par ord direkt till finansministern.
Om vi båda nu skulle lyckas
klara oss här i fråga om det nya mellanölet,
skulle jag vilja hemställa till
finansministern att man i framtiden
också hjälper mig att klara cidern i
hamn!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson Bästekille
yttrade, med adress till mig, att starkölet
i en livsmedelsbutik inte innebar
någon nykterhetsfara, i varje fall inte
för den svenska landsbygden. Snarare
ansåg han att det utgjorde en nykterhetsfrämjande
faktor, så till vida att
folk, som tidigare farit in till städer
och samhällen för att fylla sitt spritförråd,
nu läte sig nöja med 3,6-ölet i
livsmedelsbutikerna.

Naturligtvis önskar jag att herr Nilsson
i Bästekille hade rätt, men jag fruktar
att så icke är fallet. Hans tro ställes
visserligen här mot min tro ty ingen
av oss kan bevisa hur det kommer att
gå. Men man kan ju ändå ha vissa uppfattningar
om den sannolika utvecklingen.
Och då vill jag ifrågasätta om de där
båda dryckerna över huvud taget är
jämförbara. Personligen har jag ingen
erfarenhet alls på detta område. Men jag
har fattat saken så att de som använder
dessa drycker inte begagnar dem riktigt
i samma syfte. Starkspriten är väl ingen
bordsdryck, under det att ölet i stor utsträckning
är en måltidsdryck. Detta
gör att jag fruktar att detta starköl snarare
kommer att slå ut 2,8-ölet än att

Onsdagen den 15 maj 1957 cm.

Nr 17 129

det skulle kunna innebära något verkligt
alternativ till en starksprit med 40
procents alkoliolhalt.

Herr NILSSON i Bästekille (li) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
alldeles rätt när han säger, att om han
sätter sin tro mot min är de lika obevisbara
båda. Vi måste här räkna med
antaganden och båda kan vi anföra
exempel från det praktiska livet som
argument för respektive synpunkter.

Dock skulle jag vilja säga att jag tillhör
de människor som sagt mer än en
gång: .lag tror att vi som lärt oss bruka
spriten med måtta har lättare att tala
med människor, som håller på att komma
på glid, än organiserade nykterhetsmän
med den bästa vältalighet. Jag bestrider
inte alls att det finns ett ärligt
uppsåt från deras sida, men det kan
hända att det inte alltid är rätta metoden
att säga till vederbörande: Låt bli
att använda för mycket sprit, du ser ju
hur det går! Jag tror att det många
gånger är bättre att i stället säga till
honom: Tag andra till föredöme som
kan sköta spriten! Jag tror att man har
större utsikter att komma till rätta med
detta problem på det sättet än genom
att bara säga: Du är i grund och botten
en usel människa om du dricker brännvin.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det har redan i denna
långa debatt sagts så många kloka ord
som argument för ett bifall till reservation
nr I) — den reservation, som även
jag anslutit mig till — att jag inte skall
tränga djupare in i frågan. Jag vill emellertid
anföra några personliga synpunkter.

Herr Sundström och även finansministern
sade, att de var överraskade över
att så många i riksdagen och utskottet
hade anslutit sig till avslagslinjen beträffande
införande av en ny ölsort,
mellanölet som det kallas. Det är väl så,

Rusdryckshanteringen

att också vi reservanter i hög grad känt
oss överraskade, men då överraskade
över att man med nuvarande läge på
nykterhetsfronten vill försöka dämpa
skadeverkningarna genom att införa en
ny alkoholdryck. Jag är medveten om
de tankegångar, som ligger bakom propositionens
förslag om den nya ölsorten.
Om man emellertid har den uppfattningen,
att dessa synpunkter inte är
bärande, måste man ju bli förvånad över
att en åtgärd av detta slag föreslås just
nu. All erfarenhet visar väl ändå, att alkoholförbrukningen
går inte från starkare
drycker till svagare, utan från svagare
till starkare drycker. Åtminstone
har jag den uppfattningen. Jag tror att
den tanke, som ligger till grund för
propositionen, är alltför optimistisk.
Däremot anser jag det inte uteslutet, att
den nya ölsorten blir så att säga en
port, som öppnar vägen till ökad alkoholkonsumtion,
och då blir den till
skada.

Jag vill erinra om, att det inte är en
så alldeles ofarlig dryck, som skall distribueras
via flertalet speceributiker.
En enkel räkneoperation ger vid han*
den, att tre flaskor av den nya ölsorten
kommer att innehålla lika mycket alkohol
som 8 å 9 centiliter brännvin av
den vanligaste sorten. Jag har särskilt
fäst mig vid att uttryckssättet såväl i
propositionen som i utskottsutlåtandet
också är ganska tveksamt, vilket även
varit fallet i både herr Sundströms och
herr Strängs anförande. Man grundar
sin uppfattning på en viss tro. Det heter
t.ex. i utskottsutlåtandet: »Skulle
det visa sig att detta försök inte slår
väl ut, får självfallet övervägas att beträda
andra vägar.» Herr Sundström
sade, att om experimentet inte slår väl
ut, får man försöka vrida utvecklingen
i detta hänseende tillbaka. Men det är
inte så lätt gjort. Vi håller ju sedan den
1 oktober 1955 på med ett experiment,
som vi har svårigheter att komma till
rätta med, ett experiment, som bekymrar
oss alla. Jag menar därför, att vi i

9 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

130 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

denna situation skall akta oss för ytterligare
experiment, vars resultat vi vet
mycket litet om.

Om uppmjukningen av bestämmelserna
rörande reklamen för spritdrycker
skall jag inskränka mig till att säga, att
all reklam syftar till att åstadkomma
en ökad omsättning. Reklamen för alkoholdryckerna
utgör i det avseendet inte
något undantag.

Herr talman! Jag anser, att med det
nuvarande nykterhetstillståndet i vårt
land är det synnerligen viktigt, att riksdagen
intar en någorlunda fast hållning.
Det är viktigt att vi inte handlar på ett
sätt, som ger intryck av att vi famlar
i det ovissa och bara ägnar oss åt experiment.
Det är nödvändigt, att vi i
stället vidtar positiva åtgärder för att
få ordning i den oreda som för närvarande
råder.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation nr I) av herr Spetz m. fl.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! För ett år sedan — närmare
bestämt under den ordinarie motionstiden
— väcktes ett par motioner,
i vilka föreslogs att på lagstiftningens
väg vissa restriktiva bestämmelser skulle
införas för att förbättra nykterhetstillståndet.
Motionerna remitterades till
bevillningsutskottet, och den som där
först tog till orda vid behandlingen av
dem var den dåvarande ordföranden,
herr Olsson i Gävle. På hans förslag avstyrkte
utskottet så gott som enhälligt
motionerna med motiveringen att den
försökstid, som stått till förfogande i
fråga om den fria spriten, hade varit
alltför kort. Det blev alltså inte någon
längre debatt om saken då.

Nu kan vi visserligen blicka tillbaka
på en nästan dubbelt så lång försökstid.
Men jag frågar: Har vi vunnit tillräckliga
erfarenheter för att börja plottra
med nya påfund? Vad är det som
har skett? Vi har kunnat följa hur statistiken
över den försålda spriten stigit

månad efter månad, så att vi nog får
säga att missräkningarna varit större
än vad vi räknade med litet till mans,
när vi släppte spriten fri.

Det är glädjande att vi har fått andra
siffror att se på under den senaste tiden.
Om vi är på väg mot ett bättre förhållande,
då tror jag nog att vi kan
vänta någon tid, innan vi ger oss in på
nya experiment. Vi vet ingenting om
hur utfallet kommer att bli, om vi nu
inför en ny alkoholdryck, låt vara att
det nu bara är ett 3,6-procentigt Öl. När
jag hörde finansministern för en stund
sedan förebrå sin föregångare och nämna
vad han sade för något år sedan, då
tänkte jag: Måtte inte vår nuvarande
finansminister komma i den situationen
att han en gång blir påmind om vad
han sagt i kväll! Jag skulle önska, om
propositionen vinner gehör här i riksdagen,
att vi inte en gång skall behöva
påminna finansministern om vad han
sade här i debatten.

När jag erinrar mig sammanträdet i
bevillningsutskottet någon gång förra
året, får jag säga att jag är förvånad
över förslaget om att vi skulle införa en
ny alkoholdryck till alla dem vi har.
Jag skall inte här gå in på hela det
resonemang som man här fort beträffande
starkölet, men jag kan säga att
om vi stänger in en vara och gör den
så svåråtkomlig och så dyr som starkölet
är, då vore det lika bra att vi inte
hade någon sådan vara. Jag tror jag har
så pass mycket kännedom om människorna,
åtminstone i den trakt där jag
bor, att jag kan understryka vad någon
sade: Inte reser man till Falun efter en
kappsäck med starköl, då köper man
av bekvämlighetsskäl en liter brännvin.
Vi har ju också haft tillfälle att studera
hur det har varit på en rad platser i
Falutraktcn. Det är inte ungdomen som
jag vill lasta mest, utan det är de medelålders
som visar sig på tillställningar,
t. ex. på danshaken. De vill ha en
sup, de vill inte ha Öl. Jag har bibringats
den uppfattningen från de er -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 131

farenheter jag har på området, att lär
man ungdomen att dricka Öl, är inte
steget till en sup så särskilt långt.

Jag kan ju för min del inte heller
bygga på annat än tro i dessa fall. Här
har det hela dagen från båda parter
talats om att man tror, ingen kan bygga
på vetande. Man säger att vi nu skall
göra ett försök så att vi får ett vetande,
men jag anser att det inte är någon
brådska att göra ett sådant försök, då
vi inte vet vart det leder. Jag tycker att
utvecklingen snarare pekar på att vi
nu bör avvakta hur det blir. Kanske vi
då kan slippa komma med ännu en
alkoholdryck att bjuda människor på.

Vad sedan beträffar reklamen har jag
frågat mig ibland inför de stora vackra
annonserna: Är det av behovet påkallat
att vi skall ha reklam för en vara som
vi vill på allt sätt motarbeta? Här kanske
vi får lov att se på saken litet annorlunda
och stävja denna reklam. Ty
om reklamen skall få fortsätta att utvecklas,
så lockar den väl människorna
till något som vi inte vill att de skall
företa sig.

För att inte göra detta anförande för
långt vill jag sluta med att säga, att om
vi låter reklamen fortsätta att aktualisera
och aktivisera försäljningen av Öl
till butikerna ute i bygderna, skall vi
ännu en gång uppleva vad vi upplevde
i min ungdom, när vi slogs för brinnande
livet för att få bort ölsyltorna.
Jag tycker att det är en marsch tillbaka,
att vi vrider klockan tillbaka med
det nu föreliggande förslaget, även om
jag förstår att det kan vara en god
tanke när man säger att man vill försöka
få alkoholkonsumenterna att övergå
från starka drycker till svagare.

Den fria spriten, sade jag, har blivit
en stor missräkning. Men om man skapar
ännu en maltdryck, låt vara endast
ett 3,6-procentigt Öl, gör den lätt åtkomlig
och låter reklamen driva sitt
spel, vågar jag nästan säga att vi är på
väg att göra den sista villan värre än
den första.

Rusdryckshanteringen

Med dessa ord, herr talman, ber jag
iå yrka bifall till reservationen nr I)
beträffande såväl punkt A) som punkt
B).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! De båda föregående talarna
har varit inne på reklamförbudet
och även jag ber att få säga ett par ord
om den saken fastän ur helt andra synpunkter.
Jag erkänner att min värdering
i detta fall är mera akademisk,
men jag anser att den här diskussionen
inte kan föras till slut utan att det bör
göras en kort principiell deklaration i
detta ämne.

Jag vill till en början mycket energiskt
understryka att jag personligen
inte är någon vän av alkoholreklam.
Men jag vill samtidigt säga, att när vi
har en tryckfrihetslagstiftning, herr
finansminister, som uttryckligen förbjuder
censur i den formen, att den
stadgar, att var och en skall ha rätt att
trycka vad han vill utan därför i förväg
lagda hinder, så är det ganska
märkligt, att vi nu går in för en prolongering
av det förbud, som vi har
haft sedan hösten 1955. Det kan mot
detta invändas, alt detta skulle herr
Ståhl ha sagt då och inte nu, när vi är
på väg att avskaffa förbudet mot alkoholreklam.
Jag erkänner att jag då
ingenting yttrade, därför att då var det
fråga om, som det uttryckligen sades,
ett mycket kortfristigt improviserat förbud,
som snarast möjligt skulle avskaffas.

Nu lättas på förbudet men samtidigt
säger finansministern i sin proposition
klart ifrån — och det understrykes också
av utskottet — att den s. k. samarbetsnämnden
fortfarande skall kvarstå.
I detta sammanhang säger finansministern
att såsom utredningen förordat
bör den till Vin- och spritcentralen
knutna samarbetsnämnden kvarstå,
i första hand för konsultation o. s. v.
I varje fall under den första perioden
som denna samarbetsnämnd fanns var

132

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshan teringen

det ju så, att den som följde tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i strid
med samarbetsnämndens direktiv löpte
risk att bestraffas genom att inte få
sälja någonting. Det blev alltså ekonomiska
repressalier i administrativ ordning
på grund av den monopolistiska
vin- och spritcentral, som vi har här
i landet.

Jag måste säga — och jag tror att
finansministern ger mig rätt i det — att
denna ordning strider mot vår grundlag.
Faktum skall konstateras, oavsett
vilken uppfattning vi sedan har om
lämpligheten eller olämpligheten av reklam
för alkoholdrycker.

Om emellertid justitieministern hade
varit på sin vakt, hade det varit hans
skyldighet att lägga fram ett förslag till
ändring av tryckfrihetsordningen på så
sätt, att vi hade fått ett stadgande, att
vissa inskränkningar beträffande tryckfriheten
skall kunna göras när det gäller
exempelvis reklam för alkoholhaltiga
drycker och att detta förbud skall
kunna regleras i allmän lag. Men att som
här på rent administrativ väg kringgå
svensk grundlag måste möta betänkligheter.
De som känner sig helt nöjda
med det, borde tänka sig in i, att man
överför denna ordning till andra områden
av det ekonomiska livet, t. ex.
fabrikation av olika varor, och att man
där på samma sätt förhindrar en lojal
och legitim reklam. Det är klart att
detta kan bli inkörsporten till ett mycket
betänkligt åsidosättande av svensk
grundlag. Jag skulle därför vilja hemställa
till finansministern, eftersom justitieministern,
som borde vara grundlagens
övervakare inom regeringen, inte
är här — det finns som bekant höga
potentater som blundar ibland och det
händer tydligen också inom regeringen
— att finansministern håller ett öga på
denna fråga och inte låter det glida
över till ett lämplighetsresonemang, i
vilken mån man skall respektera grundlag
eller nonchalera den. Det är ingen
lämplighetsfråga.

Jag skall inte på något sätt försöka
axla S. A. Hedins mantel här i kammaren
—- det känner jag mig på intet sätt
vuxen att göra och det är jag inte ute
efter — men jag tycker att denna princip
inte minst ur publicitetssynpunkt
är så väsentlig att den bör understrykas
här i diskussionen.

Jag kan nöja mig med detta och ställer
givetvis på denna punkt intet yrkande.
Jag inskränker mig till detta påpekande,
som var vad jag i första rummet
hade på hjärtat.

Vad sedan sakfrågan beträffar kan
jag i långa stycken instämma med finansministern
att det förefaller som om
man kanske i någon mån överdriver
dessa tiondels procent som man här
diskuterat. Det är ju dess bättre så, som
också konstateras i propositionen, att
ölet inte har visat sig vara någon bidragande
orsak till den förfärliga utveckling,
som fylleriet antog närmast
efter den 1 oktober 1955. Det är brännvinsfloden
som tidvis har sett ut att
välla fram över svenska bygder nu i
mitten av 1950-talet nästan likadant
som under Wieselgrens tid, och ibland
har man undrat var det hela skulle
sluta. Efter den senaste utvecklingen
känner man sig något lugnad, och man
får hoppas, att det skall fortsätta på det
sättet, även om jag tror, att finansministern
tar det hela litet lättare än läget
egentligen motiverar. Har man t. ex.
någon kontakt med socialvård och nykterhetsvård
ute i bygderna, så är man
fortfarande allvarligt bekymrad över
utvecklingen.

I detta läge tror jag att den huvudtanke,
som finansministern givit uttryck
åt, är riktig. Det är givet att vi
här rör oss, såsom herr Jansson i Aspeboda
nyss sade, med trossaker. Men
det måste väl ändå vara en riktig väg
att försöka ersätta brännvinet, som är
det sekelgamla folkonda här i landet,
med drycker av lättare typ.

Jag kände igen det citat ur en motion
sotn herr Sundström läste upp i

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 133

början av debatten, nämligen att människor
borde förtära endast ofarliga
drycker. Det vore det bästa och enklaste,
men tyvärr går det inte att få det
dithän. Då är frågan: skall man gå 3,6-procentsvägen, 3,2-procentsvägen eller
2,8-procentsvägen. För min del tror jag
inte, herr finansminister, så mycket på
3,6-procentsvägen, bl. a. därför att butiksförsäljning
av starköl har sina allvarliga
sidor. Jag tror att vi litet var
ute i kommunerna betackar oss för att
folk skulle kunna i de vanliga affärerna
köpa 3,6-procentsöl, som de sedan står
och pimplar i något buskage i en park,
i en portgång eller på en bekvämlighetsinrättning.
Vi känner igen sådant
där. Det finns onekligen, även med de
restriktioner varmed finansministern nu
ansett nödvändigt att omgärda också
mellanölet, risk för att det skall bli en
vanlig företeelse.

Jag tror att det i detta fall hade varit
riktigare att gå den vägen, som även
anvisats i några remissvar, att man
stannat för ett öl med 3,2 procent.
Docent Goldberg, som på detta område
ändå får anses vara vår ojämförligt
främste expert, har klarlagt att denna
dryck kan beträffande berusningseffekten
helt jämställas med nuvarande 2,8-procentiga pilsnerdricka, och det har,
såsom här även framhållits från olika
håll, konstaterats att försäljningen av
detta pilsnerdricka icke verkat försämrande
på nykterhetstillståndet här i landet.
Då borde man, menar jag, ha kunnat
undvika de nackdelar, som är förenade
med det 3,6-procentiga mellanölet
och i stället gått på alternativet
med 3,2-procentigt öl.

Även om den senare vägen nu är
oframkomlig ber jag att, i konsekvens
med den motion jag väckt, få yrka bifall
till den reservation som fogats till
detta betänkande av herr Christenson
i Malmö.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inskränka mig

Rusdryckshanteringen

till att i korthet redogöra för vissa principiella
överväganden som jag ansett
mig böra göra i vad angår de ekonomiska
villkoren för utskänkningen.

I fråga om utskänkningsvinsten på
rusdrycker har för mig utgångspunkten
varit den, att man bör försöka få fram
en rimlig avvägning mellan å ena sidan
den förutsättningen, att en restauratör
inte bör ha något direkt vinstintresse
av utskänkningen, och å andra sidan
restaurangnäringens berättigade krav
på att erhålla en skälig gottgörelse för
sina besvär och kostnader i samband
med utskänkningen. Det är väl uppenbart
för envar att det i vårt land måste
finnas tillgång till restauranger, som
utskänker sprit och vin. Den utveckling
av resclivet och turismen, som ägt rum
under de senaste åren, kräver även tillgång
till ökat antal restauranger av olika
slag.

Vid bedömandet av detta och av övriga
frågor som har samband med utskänkningsvinsten
och utskänkningsskatten,
måste man beakta att utgångsläget
i dag, då utminuteringen är fri,
är ett helt annat för restauratörerna än
under motbokens tid. Den spärr, som
motboken medförde i fråga om utminuteringen,
verkade ju som en press uppåt
på utskänkningen. Nu finns det inte
längre någon utminuteringsspärr. Bortfallet
av denna spärr har haft den verkan,
att utskänkningen inte längre pressas
uppåt. Man kan erinra sig det gamla
skolexemplet med kommunicerande
kärl: då vattenytan i det ena kärlet
pressas ned, stiger ytan i det andra,
och då pressen släpper i det ena kärlet,
sjunker vattenytan i det andra.

Ökningen av utminuteringen har nu
medfört att restaurangernas omsättning
av spritdrycker sjunkit med en tredjedel.
Detta och andra förhållanden visar
enligt min mening, att frågan om
restaurangrörelsen i dagens läge bör
kunna avföras från den nykterhetspolitiska
diskussionen.

Om en restauratör inte får en tillräck -

134

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

lig ersättning för det arbete, som han
inom sitt företag nedlagt på sprithanteringen,
måste han skaffa sig kompensation
härför genom höjning av priset
på andra förnödenheter som han tillhandahåller.
Följden blir alltså en prishöjning,
som går ut över dem som inte
förtär vin och sprit.

Mot detta brukar framhållas att restaurangerna
har ett visst goodwillvärde
och att den restaurang, som har spritutskänkning,
blir gynnsammare ställd i
förhållande till sin kundkrets än den
restaurang som inte har en sådan rätt.
Detta resonemang kunde möjligen i viss
mån vara berättigat före den 1 oktober
1955, men det är det inte i dag. Det visar
den över lag bristande lönsamheten
hos restaurangnäringen.

Jag kommer att tillstyrka den av bevillningsutskottet
föreslagna ersättningen
av 15 procent till restaurangnäringen,
ehuru jag anser att den med hänsyn
till restauratörernas kostnader bort ligga
något högre.

Vad utskänkningsskatten angår får
också den bedömas med hänsyn till det
ändrade läget efter den 1 oktober 1955.
Tidigare var det ju ur nvkterhetspolitiska
synpunkter nödvändigt att genom
en särskild beskattning motverka en
överdriven spritkonsumtion på restaurangerna.
Detta motiv kan inte längre
åberopas, i alla händelser inte med
samma styrka. Så länge utminuteringen
nu får flöda utan någon begränsning,
kommer inte en sänkning av utskänkningsskatten
att få till följd en ökad
spritkonsumtion på restaurangerna.

De skäl som departementschefen i
övrigt anfört för en minskning av den
alltför stora prisskillnaden mellan utskänkt
och utminuterad sprit, kan jag
dela. Det torde emellertid också vara
riktigt att ej helt och hållet avskaffa
skatten, främst med hänsyn till intresset
att bibehålla en lämplig prisrelation
till de svagare dryckerna. Förslaget om
en avvägning av skatten så att den genomsnittliga
prisnivån återställes till

vad som gällde före den 5 november
1956 torde vara väl grundat.

Beträffande bevillningsutskottets utlåtande
i övrigt vill jag bara här anmärka,
att jag inte tror på de föreslagna reglerna
om en skärpt utminuteringskontroll.
Enligt min uppfattning är knappast
något att vinna på att införa lokala
spärrlistor och stickprovsvis avkräva
köparna legitimation.

Man har enligt min mening att välja
mellan fri försäljning eller obligatorisk
köparlegitimation, förbunden med ett
spärrlistesystem. Något mellanting mellan
dessa former går inte att genomföra,
och vad som nu föreslagits tror jag kommer
att verka ineffektivt och skapa irritation
och kontroverser. Jag har emellertid,
herr talman, inte något ändringsyrkande
på denna punkt.

Frågan om det s. k. mellanölet är så
genomdiskuterad här i kammaren, att
jag endast skall deklarera min uppfattning,
att finansministern här i kväll anfört
mycket vägande skäl för det i propositionen
framlagda förslaget.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Efter vad herr Kollberg
och tidigare herr Sundström yttrat skall
jag minska mitt tänkta anförande till
ungefär en tredjedel. Jag är övertygad
om att kammarens ärade ledamöter
kommer att uppskatta detta i så hög
grad, att de få synpunkter jag ämnar
framföra skall vinna deras öra.

Jag hade tänkt säga något om det sätt,
på vilket reservanterna i utskottet har
tagit upp utskänkningsproblemet. Här
har emellertid redan konstaterats, att
utskänkningens betydelse genom dess
minskade andel av den totala spritförsäljningen
numera är så liten, att man
inte behöver analysera ett flertal av reservanternas
synpunkter.

Jag skall emellertid med några ord
vidröra problemet om ersättning. De

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 135

som övervärderar utskänkningens vanebildande
betydelse tar denna till intäkt
för en strängt restriktiv hållning i
fråga om utskänkningens ekonomiska
villkor. Man frågar sig, om det inte vore
skäl att i stället se till den positiva verkan,
som välskötta restauranger har på
folks dryckesvanor. Som här tidigare
påpekats, är restaurangerna de enda lokaler,
där spritdrycker förtäres under
någon kontroll — i detta fall en mycket
ingående sådan — från samhällets sida.
Ingen restauratör vill heller få sin affär
neddragen på grund av spritmissbrukande
gäster. Tvärtom gör han sitt bästa
för att hans rörelse skall få så gott anseende
som möjligt — först och främst
givetvis av legitimt företagarintresse.

I sin proposition har finansministern
något höjt restaurangernas ersättning i
förhållande till vad utskänkningsvinstkommittén
föreslagit. Det bör dock fastslås
här — även om det tidigare gjorts
— att ersättningen trots detta icke uppgår
till vad som borde vara skäligt med
hänsyn till kostnaderna för utskänkningen.
Restauratörerna har icke fått
sina utgifter täckta, och det borde vara
rimligt att i varje fall de s. k. särkostnadcrna
täcktes. Jag yrkar, herr talman,
i detta hänseende bifall till den motion
som väckts av herr Braconier m. fl.
om att ersättningen bör utgå med 18
procent.

I detta sammanhang kommer man naturligt
in på frågan om utskänkningsskatten.
Den nykterhetspolitiska motiveringen
för denna skatt har — som
tidigare nämnts — helt undanryckts
genom den nya nykterhetspolitiken. De
två argument som nu mobiliseras är
för det första, att den önskvärda prisdifferensen
mellan alkoholfria och
alkoholhaltiga drycker ej kan uppnås
utan denna skatt, och för det andra,
att alla åtgärder, som kan göra spriten
billigare i nuvarande situation är av
ondo. Reservanterna föreslår därför,
att skatten skall utgå med 33Vs procent
av utskänkningsvärdet.

Rusdryckshanteringen

Det första av dessa argument har i
princip mycket som talar för sig. Dock
frågar man sig, om den enda utvägen
därvidlag är skattevägen. Beträffande det
andra argumentet åter läser man icke
utan förvåning reservanternas resonemang.
De konstaterar, att en sänkning
av priset på restaurangsprit skulle leda
till en ökning av konsumtionen, men
samtidigt säger de, att någon överflyttning
från utminutering till utskänkning
inte kommer att ske. Därtill är restaurangbesöket
för dyrt. Alltså menar man,
att det är de nuvarande restauranggästerna
som skall öka sin konsumtion.
Man förutsätter tydligen, att prisfaktorn
icke påverkar dem. Så är dock fallet.
Var och en som har kontakt med restaurangnäringen
vet, att gästerna nu ser
noga på vad besöket kostar dem. Dessa
människor utgör icke något nykterhetsproblem
och kommer icke att bli det,
om straffskatten på utskänkningen försvinner.
Jag yrkar i detta hänseende bifall,
herr talman, till herr Braconiers
motion nr 548 om utskänkningsskattens
avskaffande. Reservanterna har som
sagt även i detta hänseende velat vara
snävare än Kungl. Maj:t och vill ha en
betydligt högre utskänkningsskatt —
lika stor som den utskänkningsvinst
kommittén föreslog. Det måste förvåna,
att det kan vara ett nykterhetsintresse
att jämfört med utminuteringen fördyra
och försvåra den enda del av spritförsäljningen,
som sker under insyn och
kontroll. Där utgör också alla de som
inte förtär sprit goda exempel för andra.
Det bör inte vara betydelselöst.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, också vilja säga några ord till
herr Rimmerfors. Han frågar hur man
i all världen kan kalla det för nykterhetspolitik
att släppa alkoholreklamen
fri och låta öl säljas i livsmedelsbutiker
etc. Jag har här ett protokoll från debatten
1954 och kan där konstatera att
herr Rimmerfors sagt, att genom motbokens
avskaffande blir friheten otvivelakigt
större. »Principiellt känns det till -

136

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 ein.

Rusdryckshan teringen

fredsställande för den som tror på liberalismens
ideal», säger han, »att medverka
därtill.» Något tidigare i sitt anförande
sade herr Rimmerfors den
gången: »Jag delar den uppfattningen,
att motboken saklöst kan avskaffas.»
Var detta nykterhetspolitik, då är det
förvisso nykterhetspolitik med den relativt
anspråkslösa liberalisering som
nu sker.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! De många motionerna
i denna fråga visar hur svårt det är att
komma ur den atmosfär av förmynderskap
över svenska folket, som det beryktade
brattsystemet skapade. Huvudfrågan
i dag är huruvida svenska folket
skall tåla vid konsumtionen av en
måltidsdryck som med åtta tiondels
procent överstiger den som i dag ganska
allmänt konsumeras i landet.

Det rådde på sin tid en ganska enstämmig
mening om brattsystemets avskaffande.
Även i nykterhetskretsar var
det en utbredd uppfattning, att brattsystemet
med sin motbok och sitt centilitertänkande
icke befrämjande folknykterheten
utan tvärtom hindrade
den. Enighet rådde också därom, att
brattsystemet uppammade en osund
sprittrafik med smuggling, langning
och hembränning som främsta ingredienser.

Trots att man vid införandet av den
nya given beträffande nykterhetspolitiken
räknade med att det under en
övergångstid skulle inträffa en stegring
i rusdryckskonsumtionen, dröjde
det inte länge efter brattsystemets avskaffande
förrän otåliga röster höjdes
till förmån för nya ingripanden i dess
anda.

De motioner som i dag vänder sig
mot propositionen i olika punkter tyder
på ett återfall i brattsystemets centilitertänkande
och tron på att man
genom restriktioner och lagar av skilda
slag skall kunna åstadkomma folknyk -

terhet. Motionerna uttalar bland annat
farhågor för att det lättare starkölet,
som nu föreslås av regeringen skall öka
onykterheten.

Yrkandena i åtskilliga motioner vänder
sig därför mot införandet av det
lättare starkölet. Vi har svårt att förstå,
att frågan om folknykterheten är beroende
av bråkdelar av en procent i
alkoholstyrkan, vilket här också framhållits
från finansministerns sida. Skillnaden
mellan starkölet och det lättare
starkölet är som bekant nio tiondelar
av en procent. Skillnaden mellan det
nya ölet och pilsner av klass II är åtta
tiondelar av en procent.

Vi har alltså här att göra med, inte
procent, utan bråkdelar av en procent.
Jag kan inte undgå att uttala min förvåning
över att införandet av ett öl,
som har åtta tiondelar av en procent
starkare alkoholhalt än det som nu allmänt
konsumeras, väcker en sådan indignation
i vida kretsar som här varit
fallet.

Vi kommunister har ofta deklarerat
både här i riksdagen och annnorstädes,
att vi är synnerligen intresserade av
att svenska folket visar återhållsamhet
i umgänget med spriten. Ett folk som
sjunkit ner i spritmissbruk förmår
knappast hävda sina intressen vare sig
utåt eller inåt. Men vi hyser samtidigt
den meningen, att en rigorös lagstiftning
eller ett personligt kränkande förmynderskap
inte är rätta metoden för
att åstadkomma ett nyktert folk. Erfarenheterna
av det nu gravlagda brattsystemet
talar sitt tydliga språk om
oriktigheten i dylika metoder. Vi vänder
oss också bestämt emot att åt lagstiftningar
och restriktioner i sådan
anda ges klasskaraktär. Brattsystemet
riktade sig faktiskt främst mot arbetarklassen
och innebar en obefogad diskriminering
av denna klass.

Det är uppenbart, att ingen med bestämdhet
på förhand kan säga om den
eller den åtgärden kan ha nykterhetsfrämjande
karaktär. Så är det också

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 137

när det gäller ett omdöme om propositionens
förslag i olika spörsmål. Däremot
kan man med säkerhet påstå, att
åtgärder som riktas mot hela folket,
därför att ett relativt litet fåtal missbrukar
rusdrycker, är helt förkastliga.

Vi tror emellertid att propositionens
förslag om införande av det lättare
starkölet och en friare försäljning över
huvud laget av maltdryckerna skall
göra dem konkurrenskraftiga framför
allt i förhållande till brännvinet. Påståendet
att de svagare alkoholdryckerna
icke i nämnvärd omfattning fortares
i stället för utan tillsamman med
spritdryckerna kan möjligen ha haft
visst fog för sig tidigare, när det icke
fanns starköl, utan endast pilsner av
klass II.

Till stöd för påståendet åberopas
nykterhetsutredningen av år 1944. Det
bör då observeras, att denna utredning
baserar sina erfarenheter i detta stycke
från den tid brattsystemet existerade.
Att på denna grund på förhand
utdöma ett nytt försök i syfte att främja
en övergång till alkoholsvagare drycker
är sakligt oriktigt, så mycket mera som
det utdömda brattsystemet inte längre
existerar.

Vi ger följaktligen vår anslutning till
propositionens förslag om införande
av ett lättare starköl men utan att därför
förfalla till någon övertro på dess
nykterhelspolitiska verkningar. Däremot
kan vi inte ansluta oss till utestängandet
av de s. k. ölkaféerna från
rätten att försälja det nya starkölet.

Undantaget för ölkaféerna är enligt
vår mening inkonseqvent och obefogat
ur flera synpunkter. Om man verkligen
åsyftar att med det nya starkölet
främja en övergång till alkoholsvaga
drycker och därmed minska spritkonsumtionen,
då är det obegripligt att
inte det nya starkölet får utskänkas på
ölkaféerna, som numera i allmänhet
har en standard och hyfs som inte ger
skäl till anmärkningar.

Det måste dessutom betecknas som

Rusdryckshan teringen

synnerligen märkligt, att ölkaféerna
förbjudes servera det lättare starkölet,
medan detta skall få fritt försäljas från
speceriaffärer och mjölkaffärer. Därmed
uppmuntrar man kanske till en
konsumtion av det nya ölet under
mindre hyfsade former än en konsumtion
i välskötta ölkaféer.

Vi kan heller inte värja oss för misstanken
att förbudet mot servering av
det lättare starkölet på ölkaféerna beror
på att dessa huvudsakligast besökes
av arbetare och med dem jämställda
samhällsmedborgare. Vi har i vår motion
framhållit, att det förefaller som
om den förlegade föreställningen varit
bestämmande, att en speciell uppmärksamhet
måste ägnas arbetarna då det
gäller alkoholkonsumtion. Jag anser
mig böra understryka detta uttalande.

Denna misstro mot arbetarna är i vår
tid totalt obefogad. Arbetarklassen förhåller
sig minst lika väl i umgänget
med spritdryckerna som andra samhällsklasser.
Vi finner det vara ett utslag
av det gamla klasstänkandet från
brattsystemets barndom som här går
igen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till vår motion i denna
kammare nr 615.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade, med II) betecknade reservationen
av herr Spetz m. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
I) A) i utskottets betänkande nr 43,
röstar

Ja;

138 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med II)
betecknade reservationen av herr Spetz
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Engkvist
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 125 ja och
88 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten I) B) 1)

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II av herr Spetz
m. fl. Den gäller utskänkningsskatten.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade, med II) betecknade
reservationen i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

ten I) B) 1) i utskottets betänkande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med II)
betecknade reservationen av herr Spetz
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten I) B) 2)

Utskottets förslag till förordning om
ändring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker

3 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I denna fråga, som
gäller förslaget om det nya starkölet,
ber jag att få yrka bifall till reservation
I, av herr Spetz m. fl.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IV.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1: o) godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse; 2: o)
avslag på Kungl. Maj :ts av utskottet förordade
förslag till ändrad lydelse av
paragrafen; samt 3: o) godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den med IV) betecknade reser -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 139

vationen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Engkvist
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den med 2: o) betecknade hava flertalets
mening för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Christenson
i Malmö dock votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 3 § i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning angående
tillverkning och beskattning av
maltdrycker antager yrkandet om avslag
på Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag till ändrad lydelse av
paragrafen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering godkänt
ifrågavarande paragraf i den lydelse,
som föreslagits i den med IV)
betecknade reservationen av herr Christenson
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 44 nej, varjämte
46 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under
2:o) angivna propositionen.

Rusdryckshanteringen

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag till ändrad lydelse av paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 102 ja och 109 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit Kungl.
Maj :ts av utskottet förordade förslag
till ändrad lydelse av denna paragraf.

13 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IV.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till de med I) och III)
betecknade reservationerna i denna del
dels ock på bifall till reservationen IV)
i motsvarande del; och fattade kammaren
beslut i enlighet med den förra pro -

140 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Rusdryckshanteringen

positionens innehåll, vadan förslaget till
ändring av 13 § avslagits.

15 §

Godkändes.

27, 29, 32 och 33 §§

Avslogos.

Ikraftträdandebestämmelsen, ingressen
och rubriken föredrogos; och yttrade
därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I av herr Spetz
m. fl. och III av herr Snygg.

Vidare anfördes ej. Dessa delar godkändes
med den lydelse, som förordats
för motsvarande författningsrum i de
vid betänkandet fogade reservationerna
I) och III).

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten I) B) 3) föredrogs; och anförde
därvid

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten I) C) 1)

Utskottets förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsåljningsförordningen 5

Godkändes.

9 § 3 mom. föredrogs; och yttrade
därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

Vidare anfördes ej. Förslaget avslogs
i enlighet med yrkandet i reservationerna
I) och III).

10 §, 12 § 3 mom. och 13 a § föredrogos;
och anförde därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
I och III.

Vidare yttrades ej. Det i reservationerna
I) och III) framställda avslagsyrkandet
bifölls.

14, 15, 17—20, 29 och 30 §§

Godkändes.

37 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 615.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:615 av herrar
Senander och Johansson i Stockholm;
och godkände kammaren utskottets förslag.

40 § 3 mom. och 41 § första stycket

Godkändes.

41 § andra stycket föredrogs; och
anförde därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr I av herr Spetz m. fl.

Vidare yttrades ej. Stycket godkändes
med den lydelse, som förordats i den
vid betänkandet fogade reservationen

I).

41 § tredje stycket föredrogs; och
yttrade därvid

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 141

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr I av herr Spetz m. fl.

Vidare anfördes ej. Stycket godkändes
med den lydelse, som förordats i
reservationen I).

4/ a §, 46 § 2 mom., 47 § 2 mom.,
52 § 1 mom. samt 54, 56 och 62 §§

Godkändes.

69 § föredrogs; och anförde därvid

Herr ENGKVIST (s):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I av herr Spetz m. fl. i det ärende
som avser reklamfrågorna.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Engkvist begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
69 § i bevillningsutskottets förslag
till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
paragrafen.

Rusdryckshanteringen

positionen. Herr Engkvist begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgå vos 130 ja och 77 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

79 §, 80 § 1 och 4 mom., 81, 84, 87
och 89 §§ samt 90 § 1 mom.

Godkändes.

Ikraftträdandebes tämmelserna föredrogos;
och yttrade därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes ikraftträdandebestämmelserna
med den lydelse, som förordats
i reservationerna I) och III).

Ingressen föredrogs; och anförde därvid Herr

ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

Vidare yttrades ej. Ingressen godkändes
med den lydelse, som förordats i
reservationen III).

Rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna I) C) 2)~4)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I) D) föredrogs; och yttrade
därvid

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

142 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
det i reservationerna I) och III) framställda
yrkandet om avslag å utskottets
hemställan.

Punkten I) E)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II

Kammaren beslöt, att de i ämnet
väckta motionerna skulle, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom kammarens
föregående beslut, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2

Förutsättningslös utredning angående
resningsinstitutet m. m.

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner om en
förutsättningslös utredning angående
resningsinstitutet m. m.

I de likalydande motionerna nr 318
i första kammaren av herr Carl Albert
Anderson m. fl. och nr 405 i andra
kammaren av herr Swedberg m. fl. hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en förutsättningslös
utredning angående resningsinstitutet,
såväl med avseende på
den prövande instansens sammansättning
som den processuella ordningen
vid avgörandet av resningsansökningar».

I likalydande motioner nr 319 i första
kammaren av herrar Osvald och Sundelin
samt nr 409 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag angående de ändringar av
rättegångsbalken och därtill hörande
författningar, som kunde erfordras för
åstadkommande av dels att rätten att
fullfölja talan i brottmål till högsta

domstolen vidgades, dels »att ansökningar
om resning i brottmål för avgörande
hänskjutes till särskild domstolskommitté,
vari ingår lekmän och vari
högsta domstolen är i minoritet».

Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna I: 318 och
11:405 samt motionerna 1:319 och
11:409, i vad de anginge frågan om
ändrade bestämmelser om resning, hänskjutits
till sammansatt konstitutionsoch
första lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde, att
riksdagen, med avslag å motionerna
1:319 och 11:409 i vad desamma tilldelats
sammansatt konstitutions- och
första lagutskott för behandling, måtte i
anledning av motionerna 1:318 och
II: 405 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag syftande
till att föredragningspromemoriorna
vid behandling i högsta domstolen av
resningsansökningar skulle göras offentliga
redan före ärendenas föredragning
och part beredas tillfälle att inkomma
med erinringar mot promemoriorna
samt i samband härmed om utredning
av frågan om möjligheten till
ett muntligt förfarande under medverkan
av part vid föredragningen av resningsansökningar
inför högsta domstolen.

Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Damström, Jonsson i Haverö,
Torsten Andersson, Landgren, Skoglund
i Umeå och Gezelius, vilka ansett,
att utskottet, under hänvisning till i reservationen
anförd motivering, bort
hemställa att förevarande motioner

1) I: 318 och II: 405 samt

2) I: 319 och II: 409, i vad desamma
tilldelats sammansatt konstitutions- och
första lagutskott för behandling, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vidare hade herrar Ollén, Spångberg,
Swedberg, Carl Albert Anderson, Bran -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

143

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

ting och Lodenius vid utlåtandet fogat
ett särskilt yttrande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Jag har här i kammaren
framburit en av de motioner, som
föranlett detta utlåtande, nämligen motionen
11:405. Som ärendet nu presenteras
för riksdagen i det föreliggande
utlåtandet, anser jag det emellertid varken
nödvändigt eller lämpligt att säga
många ord. Jag förutsätter att kammarens
ärade ledamöter gjort sig förtrogna
med innehållet i såväl motionen som
utskottsutlåtandets olika avsnitt och sålunda
väl vet vad saken gäller.

Vad jag emellertid ville säga är, att
det finns anledning för motionärerna
att med en viss tillfredsställelse hälsa
utskottets behandling av motionen, i alla
händelser i jämförelse med den behandling
som en liknande motion rönte
av motsvarande utskott förra året. Utskottets
majoritet har nämligen i år på
vissa i och för sig betydelsefulla punkter
tillmötesgått motionärernas önskemål.
Detta gäller kravet på offentlighet
och muntlighet vid handläggning av resningsansökan.
Vad utskottet nu föreslår
innebär ett betydelsefullt framsteg i
jämförelse med gällande ordning. Men
eftersom en annan företrädare för utskottet
torde komma att utveckla detta
mer ingående, inskränker jag mig nu
till detta konstaterande.

Några av utskottets ledamöter har i
ett särskilt yttrande som sin mening
uttalat, att kravet på en allsidig och
förutsättningslös utredning om den prövande
instansens sammansättning alltfort
kvarstår. Personligen kan jag inte
anse det vara lämpligt, att högsta domstolen
i sin egenskap av resningsinstans
även skall ha att pröva ansökningar i
mål och ärenden, i vilka den själv avkunnat
dom. Men detta är för dagen,
synes det mig, en annan fråga.

Jag vill gärna uttala den förhopp -

ningen, att denna kammare i dag inte
skall tveka att ta den avgjort mindre
reform som utskottsmajoriteten i det
föreliggande förslaget har enat sig om.
Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KYLAN DER (fp):

Herr talman! Då resningsinstitutet tidigare
varit uppe till debatt i riksdagen
har frågan om den prövande instansens
sammansättning skjutits i förgrunden,
och man har önskat en ändring
i detta hänseende, ändringsyrkanden
som städse har avvisats. Denna
gång har de motionärer, som framfört
detta yrkande, inte vidhållit det utskottet
utan endast framfört sina tankar i
ett särskilt yttrande. Detta är emellertid
en mera skenbar än verklig motsättning,
till vad som tidigare förekommit, och
herr Swedberg har ju också tydligt givit
till känna att meningen är, att man
skall komma tillbaka och att detta bara
är en etapp på vägen. Dessa motionärer
vidhåller sålunda sina anspråk på en
ändring även beträffande den prövande
instansens sammansättning.

Genom anordningen att denna gång
begränsa sig till ett särskilt yttrande
har motionärerna trott sig vinna en
taktisk fördel. De har därigenom kunnat
komma in under en utskottsmajoritet,
vilket eljest inte hade varit möjligt.
Därest yrkandet om en ändring av
den prövande instansens sammansättning
vidhållits hade reservanternas förslag
samlat majoritet, och vi hade då
fått två andra grupper av reservanter,
av vilka den ena velat få en ändring
i fråga om såväl den prövande instansens
sammansättning som förfarandet
och den andra önskat en ändring endast
beträffande förfarandet. Jag skall emellertid
nu inte ägna mig åt den prövande
instansen, eftersom det inte kommer
att resas något yrkande i denna del.
Jag höll ett långt anförande om denna

144

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

sida av spörsmålet år 1956 och finner
inte anledning att nu upprepa vad jag
då sade.

I rättegångsbalken användes begreppet
handläggning som en gemensam beteckning
för den processuella verksamheten.
Det finns en särkild form av
handläggning som kallas förhandling,
och det föreligger en grundläggande
principiell skillnad mellan förhandling
och övrig handläggning. Vid förhandling
är processen muntlig. Parterna för
själva eller genom ombud muntligen sin
talan och framlägger sin sak för domstolen,
under det att vid annan handläggning
processen är skriftlig. Något
mellanting förekommer inte. Den ordinära
processen kan sägas i vidsträckt
grad ha gått in för grundsatserna om
rättegångens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet. De har emellertid
inte kunnat genomföras fullt ut i vad
avser rättegången i överrätt. Sålunda
äger såväl hovrätt som högsta domstolen
i en del fall avgöra mål och ärenden
efter rent skriftligt förfarande eller,
som man brukar säga, »på handlingarna».
Detta gäller bland annat om jorddelningsmål
och utsökningsmål men kan
under vissa föurtsättningar också förekomma
i vanliga tvistemål och brottmål.
I samma ordning behandlar högsta
domstolen ansökan om prövningstillstånd,
som ju förekommer i mycket
stor utsträckning, eftersom man i alla
mål måste ha tillstånd att fullfölja talan
till Kungl. Maj :t. Även resningsansökan
avgöres på detta sätt.

En resningsansökan föredrages inför
högsta domstolen av en revisionssekreterare.
Till ledning för föredragningen
har han minnesanteckningar, en s.k. föredragningspromemoria.
Promemorian
skall innefatta en ordnad och fullständig
redogörelse för vad handlingarna
innehåller av betydelse för högsta domstolens
beslut i ärendet. Det fullständiga
återgivandet kan emellertid ersättas
av hänvisningar till akten, om högsta
domstolen så bestämmer. I föredrag -

ningspromemorian intages, enligt vad
utskottet inhämtat, med få undantag allt
vad sökanden andragit i sina inlagor till
högsta domstolen. Undantagen betingas
av att det kan förekomma långa och
onödiga upprepningar, och det kan också
hända att innehållet är oordnat och
förvirrat och därför inte kan framläggas
så, som vederbörande har skrivit
det. Dessa minnesanteckningar skall efter
föredragning förvaras bland handlingarna
i målet. Genom denna föreskrift
får minnesanteckningarna enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser
karaktären av allmän handling först
då målet blivit slutbehandlat av högsta
domstolen.

I tryckfrihetsförordningen definieras
begreppet minnesanteckning som en anteckning,
vilken verkställes hos myndighet
allenast för måls eller ärendes föredragning
eller beredande till avgörande.
Det är väl ingen tvekan om att denna
promemoria upprättas uteslutande
för ärendets föredragning och avgörande
i högsta domstolen. Detta framgår
också ganska tydligt av hur frågan
ligger till rent historiskt. Justitierådet
Wedberg talar i sitt arbete om högsta
domstolen om hur dessa promemorior
från början var rent privata handlingar.
Han säger att ännu på 1870-talet
var det många revisionssekreterare, som
i princip inte tillät att promemorian
låg kvar i akten, utan de tog ut den
efter föredragningen. Sådan minnesanteckning
är icke att betrakta som allmän
handling, om inte anteckningen, sedan
målet eller ärendet hos myndigheten
slutbehandlats, omhändertagits för
förvaring av myndigheten. I högsta
domstolen är det nu så, att minnesan-^
teckningarna efter föredragningen betraktas
som sådan handling som förvaras
i akten.

I utskottets utlåtande gör majoriteten
gällande, att revisionssekreterarens föredragningspromemoria
icke är att betrakta
som sådana minnesanteckningar,
om vilka tryckfrihetsförordningen ta -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

145

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

lar, och att promemorian i stället med
hänsyn till sin genomarbetade karaktär
och sin faktiska betydelse för handläggningen
av resningsansökningar måste
betraktas som en inom nedre justitierevisionen
upprättad handling. Men
om så skall vara fallet, måste handlingens
karaktär av särskild inom
justitierevisionen upprättad handling
framgå av något annat stadgande. Det
kan omöjligen framgå endast av att det
är en handling, som är genomarbetad
och har stor betydelse genom att den
upptar allt väsentligt i målet. Det vore
i så fall nödvändigt, att man i rättegångsbalken
hade konstituerat att promemorian
skulle finnas för något ändamål.
Promemorian blir för övrigt inte
avslutad förrän målet föredragits, ty
ända till dess kan det inkomma nya
handlingar, och i så fall skall tillägg
göras i promemorian, så att den blir
fullständig. Det torde alltså vara tveksamt
om utskottets uttalanden härutinnan
är riktiga. Rent formellt torde i
varje fall föredragningspromemoriorna
komma in under tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om minnesanteckningar,
och det lär man nog också
finna vid en utredning av frågan.

Vid föredragningen uppläses föredragningspromemorian
regelmässigt i sin
helhet, men vissa undantag kan göras.
Högsta domstolen kan efter att ha fått
en orientering och läst domen samt vad
sökanden anfört i sina inlagor finna
det stå utom varje tvivel, att resningsskäl
icke föreligger. Om revisionssekreteraren
i sådana fall meddelar att detta
också är hans uppfattning, blir det ingen
ytterligare föredragning. Vidare
kan det inträffa, att något avsnitt i promemorian
endast blir refererat av den
anledningen, att högsta domstolen inte
finner det nödvändigt att utveckla frågan
vidare för resningsfrågans avgörande.

Detta system bygger på att revisionssekreterarna
är högt kvalificerade domare,
som är ansvariga för att allt som

kan vara av betydelse blir framlagt.
Dessutom finns emellertid den garantien
för att detta blir fallet, att en av
de i avgörandet deltagande ledamöterna
är skyldig att i original granska de
handlingar, som sökanden har ingivit
till högsta domstolen. Det måste därför
anses uteslutet att vad sökanden åberopat
till stöd för sin ansökan undgår
högsta domstolens uppmärksamhet.
Kontrollen är emellertid inte begränsad
endast till denna enda ledamots granskning.
I de allra flesta fall torde ett eller
flera justitieråd läsa promemorian, och
i många fall läser det justitieråd, som
granskar de av sökanden åberopade
handlingarna, även handlingarna i övrigt
helt eller delvis.

Om resningsansökningen efter föredragningen
icke avslås såsom ogrundad,
infordras förklaring av motparten. Högsta
domstolen kan också förordna om
ytterligare skriftväxling samt införskaffa
sakkunnigutlåtanden. När skriftväxlingen
är avslutad, kompletterar revisionssekreteraren
promemorian i erforderlig
omfattning. Den blir alltså inte
färdig förrän vid föredragningen, ty
ända till dess kan ju nya handlingar inkomma.
Sedan föredras ärendet på nytt
inför samma eller andra ledamöter.
Domstolen kan på eget initiativ infordra
ytterligare utredning. I regel gör man
inte det beroende på att högsta domstolen
är mycket generös och godtar det
material som inges från sökandens sida.
Om alltså ett intyg inges att något vittne
skulle ha sig något bekant, så godtas
det vid avgörandet av resningsärendet
som sant, även om det ibland händer
att ett vittne sedan inte står för sina
uppgifter.

Det är alltså, sett ur dessa synpunkter,
inte mycket att vinna på ett muntligt
förfarande. De sökande kan mycket
väl i skriftlig form framlägga sina resningsskäl.
I stort sett torde det förfaringssätt,
som tillämpas, vara tillfredsställande
och innebära en betryggande
kontroll för en uttömmande och sakligt

10 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

146 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

riktig behandling av resningsärendet.
Att införa förhandlingsprincipen i resningsärenden
skulle medföra praktiska
svårigheter. Resningsärendena utgör
nämligen bara en ringa del av de mål
och ärenden som avgöres på handlingar.
Skulle man införa förhandlingsprincipen
i resningsärenden, bleve man väl
tvungen att också införa den i de andra
ärendena som avgöres på handlingarna,
t.ex. beträffande fullföljande till högsta
domstolen, en mängd ärenden alltså.
Märk väl att denna prövning ingår i
det ordinära domstolsförfarandet. För
att få genomlöpa alla instanserna skall
man alltså i det ordinära domstolsförfarandet,
innan man ännu fått en slutgiltig
dom, gå den vägen. Där kan i så
fall en part med ännu större rätt fordra
muntlig förhandling.

Härtill kommer att det skulle vara
mycket betungande för en motpart om
han, sedan han fått en dom till sin förmån
och den vunnit laga kraft men
resningsansökan ingives, skulle bli
tvungen att kanske både en och flera
gånger deltaga i en sådan förhandling
med alla de kostnader det medför, när
en resningssökande vill ha domen återbruten.
Det skulle också ibland ta mycket
lång tid. Det finns stora mål, där
enbart föredragandet av resningsansökningen
har tagit 20 till 30 dagar. Då
förstår man vad det skulle innebära
för en motpart att vara närvarande, åtföljd
av advokat och allt vad det skulle
föra med sig. Man kan väl säga att om
resningen inte beviljas, skulle motparten
väl kunna få ersättning av den resningssökande,
och det får han kanske
utdömt, men därmed är inte sagt att
han kan få ut ersättningen.

Inom utskottet har framförts tanken
på ett begränsat genomförande av muntlighetsprincipen
vid handläggningen av
resningsansökningar. Föredragningen
skulle enligt det alternativet vara offentlig.
Sökanden och hans motpart
skulle få vara närvarande och äga rätt
att i samband med föredragningen göra

de erinringar, tillägg och förtydliganden,
som de bedömde vara av betydelse
i målet. Parterna skulle därigenom
få kännedom om de svar och upplysningar
som vederbörande revisionssekreterare
lämnade på domstolsledamöternas
frågor. Denna begränsade möjlighet
skulle närmast bereda parterna insyn
i föredragningen och kan inte ha nämnvärd
betydelse för utredningen av ärendet.

I nära samband med detta spörsmål
står frågan, huruvida parterna i annan
form skulle kunna få tillfälle att före
resningsiirendets avgörande ta del av
föredragningspromemorian. Det är
klart, som jag nämnde, att det inte finns
något som hindrar att man stadgar
i rättegångsbalken, att det skall gå till
på det sättet, att resningssökande före
föredragningen skall få del av föredragningspromemorian.
Men dennas hela
karaktär kommer i så fall att förändras.
Det blir väl då så, att det ytterst
kommer att bli på parternas ansvar
vad som kommer att bli processmaterial.
Om denna PM skall utsändas
före föredragningen och tillfälle beredas
parterna att göra tillägg till vad
som har anförts, måste det väl, om parterna
inte gör några tillägg, anses som
om de vore nöjda med denna promemoria
vare sig den innefattade allt material
eller inte. Det tror jag knappast
har varit meningen, men det ligger
nära till hands. För att genomföra dessa
ändringar torde det emellertid vara nödvändigt
att inte bara göra en ändring
i gällande arbetsordning för justitierevisionen.
Skall man skapa en rätt för
parterna i processen, så bör den väl
som andra rättigheter stå i rättegångsbalken
på något ställe.

Vid bedömandet av behovet och angelägenheten
av dessa reformer vill reservanterna
understryka, att föredragningspromemorian
ju bara innehåller
en ordnad och fullständig redogörelse
för vad handlingarna innehåller av betydelse
för ärendets avgörande. Dessa

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

147

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

handlingar är ju tillgängliga för parterna.
Det är alltså ingenting nytt. Det
är bara en hyfsning av processmaterialet
som gjorts av revisionssekreteraren,
som därvid handlar under ämbetsmannaansvar.
Jag har tidigare nämnt att
han inte bara handlar under ämbetsmannaansvar
utan också i sin tur är föremål
för kontroll.

Det iir uppenbart att domstolar och
andra myndigheter har behov av att
som hjälpmedel vid sitt bedömande av
mål och ärenden upprätta arbetspromemorior
och sammanställningar. Det
är lika uppenbart att sådana handlingar
— de förekommer inte bara i högsta
domstolen utan även i hovrätterna och
på andra ställen — är helt interna, och
denna revisionssekreterarpromemoria
är i princip att betrakta som ett sådant
hjälpmedel, om man nu inte inför några
ändrade regler.

De betänkligheter som skulle vara förenade
med att sätta i gång en utredning
om muntlighet och medverkan av
part vid föredragning av resningsansökningar,
särskilt om man ser det i
samband med de följder detta skulle få
beträffande andra mål som avgöres på
handlingar, gör att reservanterna icke
vill vara med om någon sådan utredning.
Den skulle säkerligen fora mycket
långt och jag erinrar om att när rättegångsbalken
tillkom skedde detta efter
ett mycket grundligt övervägande under
en tidsperiod av närmare trettio år —
enbart sista delen av arbetet, codifieringsarbetet,
tog 7—8 år.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Då jag inte deltagit i
utskottets slutliga handläggning av detta
ärende borde jag kanske inte gå upp i
debatten, allra minst vid denna sena
timme. Jag skulle dock vilja med några
korta ord uttala min anslutning till
den vid utlåtandet fogade reservationen
och detta bland annat av följande skäl.

I egenskap av före detta revisionssekreterare
med en tjänstgöringstid i
nedre justitierevisionen på sammanlagt
bortåt sex år har jag givetvis haft att
föredra ett stort antal resningsärenden.
Med erfarenhet av denna min egen revisionstjänstgöring
vill jag här uttala den
bestämda uppfattningen, att inga som
helst befogade anmärkningar kan framställas
mot det sätt, på vilket dessa
ärenden handlägges och avgöres hos
vår högsta domstol. Detta oaktat övervägde
jag från början att eventuellt ansluta
mig till den väckta tanken att låta
parterna få ta del av resningspromemorian
före dess föredragning — detta
dock, herr talman, uteslutande så att
säga »för husfridens skull».

Vid närmare eftersinnande övergav
jag emellertid helt denna tanke, bland
annat av de skäl som i reservationen
åberopas. Det skulle nämligen omöjligen
kunna anses vara mera motiverat att
lämna en dylik förhandstillgång till föredragningspromemoriorna
i resningsärenden
än till promemoriorna i alla de
verkliga mål, som nu avgöres på handlingarna.
En utredning om en reform i
sistnämnda hänseende kan emellertid
uppenbarligen inte föreslås i anledning
av de nu väckta motionerna.

Med dessa korta ord, herr talman, instämmer
jag i yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag tillhör representanterna
för utskottets majoritet i denna
fråga — utskottet har såsom framgår
av handlingarna varit mycket splittrat
— och jag skulle därför med några ord
vilja föra utskottets talan.

Jag vill då först framhålla, att jag inte
tillhör och heller aldrig har tillhört
dem som har ansett, att högsta domstolen
såsom resningsorgan bör utbytas
mot en särskild nämnd. Jag har förtroende
för högsta domstolen och jag har
inte kunnat finna, att den kritik som
riktats mot högsta domstolen i olika sam -

148

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

manhang när det gällt resningsförfaranden
haft något fog för sig. Jag kan kanske
tillägga, att jag också haft litet svårt
att instämma när det gäller kritiken i
fallet Högbroforsen. Jag är väl en av de
få i denna kammare som var med och
köpte högbroforsobligationer, inte för
enskild vinning, eftersom jag såsom student
inte förfogade över något kapital,
men tillsammans med en annan ledamot
av denna kammare var jag med om att
köpa högbroforsobligationer för den institution,
som jag då tillhörde och som
fick en donation.

Jag vill inte gå in på detta ärende i
annan mån än genom att säga, att jag
tycker att obligationsinnehavarnas rätt
aldrig fått komma till uttryck i den tidningsdiskussion
som har förts. Högsta
domstolen kan enligt min mening inte
klandras därför att den principiellt har
ansett sig skyldig att ta lika stor hänsyn
till obligationsinnehavarnas rätt
som till den i detta fall dömdes ställning.

Jag upprepar alltså, att utskottets formulering
ingalunda döljer någon misstro
gentemot högsta domstolen, och för
egen del hyser jag intet större förtroende
för en sådan särskild nämnd som har
föreslagits i motioner både tidigare och
nu i år. Vad som i stället har intresserat
mig desto mer och som enligt min
mening förtjänar att allvarligt beaktas
av kammaren är själva förfarandet. Vi
kan inte komma ifrån — detta är en
psykologiskt betingad realitet — att
mycken diskussion har förts om högsta
domstolen, och under sådana omständigheter
anser jag det vara riksdagens
skyldighet att lyssna till denna diskussion
och försöka finna, om befogade
önskemål har framställts.

Jag vill då erinra om, liksom utskottet
har gjort, att det är två fundamentala
principer i hela vår processrätt, som
har fallit bort när det gäller resningsförfarandet.
Det är principerna om
offentlighet och muntlighet, alltså de
två stora principer som var bärande för

1942 års processreform. Rent instinktivt
ställer man sig frågan: Varför kan inte
dessa principer också finna sin tillämpning
just när det gäller resningen? Är
dessa principer giltiga i övrigt inom
hela vårt rättsväsende, varför skulle de
vara felaktiga här?

I sak har vi ju begränsat oss till två
ting, dels till frågan om föredragningspromemorians
offentlighet, dels till en
eventuell utvidgning av själva förfarandet
att bli partiellt muntligt. Vad själva
dessa minnesanteckningar beträffar tror
jag det är lämpligast att vi som en utgångspunkt
för diskussionen håller oss
inte till vad som förekom på 1870-talet
enligt justitierådet Wedbergs anteckningar
utan till vad som är faktiskt
gällande för närvarande. Då kan vi
tryggt konstatera, att denna promemoria
inte utgör några minnesanteckningar
i tryckfrihetsförordningens vanliga
mening, utan det är en fulltonig,
genomarbetad promemoria, som är det
enda som ligger till grund för högsta
domstolens ställningstagande. Den är
upprättad i nedre justitierevisionen. Om
den är upprättad i tryckfrihetsförordningens
mening kan diskuteras, men
jag vill framhålla, att det är egendomligt
att den inte betraktas såsom upprättad
genom att den överlämnats från
nedre justitierevisionen till högsta domstolen,
eftersom dessa två institutioner
är olika verk, i varje fall enligt statskalendern,
där högsta domstolen har
sin plats och nedre justitierevisionen
sin plats. En fundamental regel för hela
vår tryckfrihetsrätt är, att när en handling
överlämnas från en institution till
en annan, så skall den betraktas såsom
upprättad vid överlämnandet och registreras
som allmän handling vid mottagandet.

Men om jag helt bortser från denna
omständighet bör jag ändå framhålla,
att det måste vara viktigt för parterna
att bibringas den ökade rättssäkerhetskänsla
som de får, om de i förväg fått
ta del av promemorian och eventuellt

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

149

Förutsättningslös

kunnat göra de erinringar mot eller tilllägg
till denna som kan erfordras. Jag
kan inte förstå, att det inte också skulle
vara en fördel för domstolen, om den
när den går att döma vet att även parterna
har haft tillfälle att ta del av promemorian.
Också med det mest fullständiga
förtroende för revisionssekreterarnas
redhara strävan och objektivitet får
man lov att säga sig, att även för dessa
måste gälla lagen om den mänskliga
ofullkomligheten.

Svenskt rättegångsväsen har såvitt
jag förstår alltid byggt på den principen,
att för parterna skall ingenting
vara undantaget vid en rättegång. Det
är ju en gammal princip, som upprätthållits
i århundraden, och den har också
fått sitt uttryck i sekretesslagen, där
det klart framhålles att även handlingar,
som eljest inte för utlämnas, skall
utlämnas till part, för så vitt det inte är
fråga om vissa utrikespolitiska handlingar,
t. ex. i spionmål, där ett riksintresse
kan kräva ett förbehåll.

Utskottet har på denna punkt en mycket
bestämd mening, och jag kunde inte
heller av föredragningen från nedre justitierevisionens
ordförande bibringas
annat intryck än att man där var mycket
öppen för tanken att promemorian
skulle bli offentlig, i varje fall partiellt,
så att parterna fick ta del av den och
inom en viss tidsfrist, t. ex. en vecka,
komma in med eventuella påminnelser
eller rättelser.

Sedan har vi lagt till en fråga, nämligen
om muntligheten. I denna del har
utskottet inte varit lika kategoriskt utan
endast velat förutsättningslöst få frågan
om en partiell muntlighet prövad. Det
kan ju tänkas, att det inte skulle innebära
några större olägenheter att låta
part vara närvarande vid föredragningen
och bereda honom tillfälle att då dels
komplettera framställningen, om så
skulle erfordras, dels också omedelbart
svara på frågor, som domstolens ledamöter
kunde ha behov av att framställa.
Det kan ju hända, att man därigenom

utredning angående resningsinstitutet m. m.

skulle undgå den skriftliga procedur i
gammal form, alltså från tiden före
1948, såsom tydligen understundom förekommer.

I denna del, alltså i fråga om ett partiellt
muntligt förfarande, har vi endast
önskat en förutsättningslös utredning,
där denna fråga skall tas upp. Det är
ju möjligt att svårigheterna härvidlag
skulle visa sig så stora, att de kommer
att överväga.

Herr ordföranden i det sammansatta
utskottet yttrade, att det var risk för
att man skulle komma mycket långt ut,
om denna muntlighet skulle införas.
Jag tror inte att man behöver måla ut
alla dessa konsekvenser med anledning
av detta förslag. Låt, herr Rylander,
detta vara detta och ingenting annat.

Man har anfört som det stora argumentet,
om jag rätt uppfattade de
många dagarnas mycket livliga diskussion
i det sammansatta utskottet,
att detta låter mycket väl säga sig,
framför allt beträffande utredningspromemorian,
men om vi ger offentlighet
åt promemorian i detta fall, varför
skall inte samma sak genomföras också
i övrigt när högsta domstolen dömer
på handlingar, särskilt när det gäller
prövning av fullföljdstillstånd? Ja, jag
vill gärna säga, att det argumentet förtjänar
att tas upp, och det förtjänar
framför allt att tas upp i sammanhang
med en prövning huruvida man skall
så att säga liberalisera fullföljd eller
inte. Men resningen är dock ett institut
alldeles för sig, och den rättssäkerhet,
som man självfallet överallt har
velat skapa, har man ju ansett sig böra
införa när det gäller fullföljd genom
att det räcker med att endast ett av de
tre justitieråden i prövningsnämnden
ger sitt bifall till fullföljd. När det gäller
resningsansökningar fordras däremot
tre av fem, alltså majoritet i domstolen,
och redan detta gör enligt min
mening att problemläget är helt olika
när det gäller prövning av fullfölj dstill -

150

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

stånd och när det gäller resningsansökningar.

Sedan förde herr ordföranden ytterligare
in frågan om kostnaderna. Han
ansåg att detta, att parterna skulle kunna
få del av promemorian och framför
allt att de skulle kunna bli skyldiga att
närvara vid långa föredragningar om
resningsansökningar i högsta domstolen,
skulle kunna leda till kostnader
som en vinnande part skulle kunna få
svårt att få ersatta av motparten, .lag
undrar om inte herr ordföranden även i
detta fall föll offer för den benägenhet
till överdrift, som jag tycker han visade
i sitt eljest mycket grundliga och
intresseväckande anförande. Hur många
gånger, herr Rylander, förekommer det
verkligen resningsmål som tar två eller
tre veckor i anspråk för själva föredragningen?
Naturligtvis kan det gälla
sådana jättemål som Högbroforsen, men
de flesta resningsansökningarna har inte
alls denna vidlyftiga karaktär såvitt jag
kunde inhämta under föredragningen i
utskottet. Dessutom yttrade ju också
herr ordföranden, att antalet resningsansökningar
relativt sett är mycket litet,
och jag kan därför inte finna att
det finns någon motsägelselöshet i de
yttranden som han här har fällt. Tvärtom
strider ju det ena emot det andra.

För övrigt skulle jag kunna tänka
mig att även frågan om ersättningen här
skulle kunna regleras på särskilt sätt,
om anledning därtill skulle ges.

Vi vet att utgången redan är bestämd
genom att första kammaren följt reservationen.
Under sådana förhållanden
skall jag inte här dröja längre i talarstolen
eller gå djupare in i denna fråga.
Jag vill endast avslutningsvis, herr talman,
yttra att alltsedan jag kom in i
denna kammare har jag, låt vara lekman
i juridiska ting, försökt att verka,
i den ringa mån en enskild riksdagsman
har möjligheter därtill, för att
rättssäkerheten skall bli så stor som
möjligt. Jag har försökt bedöma alla
dessa frågor oförvillat och med den

plikt att ta ståndpunkt som vi alla har,
som inte är jurister. Däremot har jag
inte tillhört dem, som hyst en notorisk
misstro till det svenska rättsväsendet
eller givit uttryck för någon sådan misstro.
Jag tror att denna misstro är helt
obefogad.

Men jag vill ändå säga, att jag tror
att vi här har ett område, som är osedvanligt
känsligt med hänsyn till den
stora uppmärksamhet resningsfrågor så
lätt får och att det med små medel, utan
att rubba själva det nuvarande institutionella
förhållandet och utan att misstro
behöver visas mot högsta domstolen,
skulle kunna göras ännu litet som
ytterligare ett bidrag till rättssäkerhetens
fulla betryggande i vårt land. Det
är med denna allmänna utgångspunkt,
herr talman, som jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Bara en kort replik.

Oavsett vad herr Håstad här har anfört
har jag mycket svårt att förstå varför
offentlighet och muntlighet skulle
vara mera erforderliga i det extraordinära
resningsförfarandet — vi får ju
dock betänka att det här gäller en
extraordinär prövning av lagakraftvunna
domar — än i alla de ordinarie mål
och ärenden som nu får avgöras på
handlingarna. Dessa ordinarie mål och
ärenden avser för övrigt ingalunda enbart
prövningar av fullföljdstillstånd.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Den omständigheten att
det gäller ett extraordinärt förfarande
bör väl inte göra, att vi sätter upp lägre
krav på rättssäkerheten. Tvärtom tycker
jag att det ställer krav på att man
skall ha så starka garantier som möjligt
för rättssäkerheten.

Alldeles oavsett detta har emellertid
herr Fröding inte yttrat sig om det
påpekande som jag gjorde, nämligen
att man på annat sätt har sörjt för en
ökad rättssäkerhet när det gäller full -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

151

Förutsättningslös utredning angående resningsinstitutet m. m.

följdsförfarandet, i det att det räcker
med att ett av tre justitieråd är av den
uppfattningen, att fullföljd bör få ske.
Så är ju inte förhållandet när det gäller
resningsansökningar. Där gäller det
inte att få med ett justitieråd av tre
utan där fordras det tre av fem. Det
är alltså ett helt annat utgångsläge, och
det är det som enligt min mening berättigar
oss att behandla resningsinstitutet
som ett institut för sig.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! När herr Hastad säger
att det är sörjt för rättssäkerheten beträffande
dessa prövningstillstånd på
ett förhållandevis mycket bättre sätt
än i fråga om resning, i det att det endast
skulle erfordras att ett justitieråd
av tre anser att fullföljd bör få ske, så
vill jag framhålla, att det är en sanning
med modifikation. Det gäller nämligen
endast i fråga om ändringsdispens,
inte prejudikats- och intressedispens.
Där fordras det en majoritet på
två justitieråd av tre.

Jag tycker för min del att det är alldeles
uppenbart, att man inte kan
ställa mindre fordringar på muntlighet
och omedelbart beträffande det ordinära
förfarandet än beträffande det extraordinära.

Herr GEZELIUS (li):

Herr talman! Jag har under hela min
riksdagstid sökt värna om och hävda
rättssäkerheten och rättstilliten. Jag kan
i denna fråga inte följa herr Håstads
tankegångar och de slutsatser han drar.
När han nu senast gör jämförelser mellan
fullföljdsförfarandet, som åsyftar en
prövning av sakfrågan, och resningsansökan,
som ju endast avser frågan
om ett mål skall tas upp, kan jag inte
följa honom. Jag har inte anledning att
gå in på någon närmare kritik av vad
han sade utan vill bara säga, att jag
inte tror att det har något med rättssäkerheten
att göra.

Jag ansluter mig till yrkandet om bifall
till reservationen.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
som sagts om revisionspromemorian,
vill jag framhålla att jag anser, att det
skulle vara fördelaktigt, om den delgavs
parterna såsom en offentlig handling
före avgörandet i domstolen. Praxis
synes åtminstone i fullföljdsärendena
vara ganska olika beträffande revisionspromemorian.
Regelmässigt anser man,
att revisionspromemorian är en icke
offentlig handling, men i vissa mål, särskilt
i stora mål, har man sagt sig göra
undantag från denna princip, och det
händer där ganska ofta, att revisionspromemorian
behandlas såsom en offentlig
handling och på parternas begäran
tillställes dessa före målets avgörande.
Jag kan inte se att några nackdelar
är förenade med revisionspromemorians
behandling som offentlig handling.

Däremot är jag tveksam om det är
riktigt att, såsom utskottet här tydligen
anser, något skulle vara att vinna, om
förhandlingen i samband med resningsansökan
skulle vara offentlig. Eftersom
utskottet på denna punkt har föreslagit
en utredning för utrönande av möjligheterna
härtill, så är jag emellertid närmast
benägen för bifall till utskottsförslaget.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rylander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta konstitutions- och första

152 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

lagutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Karlsson i
Stuvsta begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 66
ja och 128 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 3

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan
till högsta domstolen m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att i brottmål
fullfölja talan till högsta domstolen
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 319 i första kammaren av
herrar Osvald och Sundelin och nr 409
i andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile m. fl., i de delar desamma
avsåge rätt för tilltalad att få sin talan
prövad av högsta domstolen. I övrig
del — som berörde resningsinstitutet —
hade motionerna behandlats av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
angående de ändringar av rättegångsbalken
och därtill hörande författningar,
som erfordrades för åstadkommande
av att ansökningar om rätt alt
fullfölja brottmål till högsta domstolen
antingen utan inskränkning bifölles i
samtliga difforma mål samt i sådana
konforma mål, i vilka de tilltalade förnekade
brottslig gärning, eller för avgörande
hänskötes till särskild domstolskommitté,
vari lekmän inginge och
högsta domstolen vore i minoritet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:319 och 11:409 i vad de
avsåge rätt att fullfölja brottmål till
högsta domstolen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater i denna kammare
väckt en motion, i vilken ett yrkande
— som gällde resning i brottmål —
behandlades i sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1. Motionen innehåller emellertid
också ett annat yrkande angående rätten
att fullfölja brottmål i högsta domstolen,
och det är denna del av motionen
som behandlas i första lagutskottets
utlåtande nr 27. Jag vill gärna, herr talman,
kommentera saken litet grand,
ehuru jag är medveten om att detta för
dagen inte leder till något positivt resultat.

Före år 1948 gällde i princip den
regeln, att var och en, som av hovrätt
dömts till minst 60 dagsböter, frihetsstraff,
avsättning eller mistning av ämbete
på viss tid ägde att fullfölja sin
talan till högsta domstolen. Processlagberedningen
kom emellertid under
sitt arbete till det resultatet med ledning
av gjorda erfarenheter, att man på
ett eller annat sätt måste inskränka rät -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

153

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

ten att fullfölja målen till högsta domstolen,
och man diskuterade därvid olika
utvägar, t. ex. möjligheten att utan
särskild dispens släppa fram sådana
mål, då de tidigare instanserna haft
olika mening, medan man skulle kräva
särskild dispens för mål, i vilka de tidigare
instanserna varit eniga. Det fanns
ett visst skäl för en sådan tankegång
däri, att ändringsprocenten var väsentligt
större i de difforma målen än i de
konforma. Man gick emellertid på den
strängare linjen att fordra dispens för
samtliga mål, som skulle fullföljas i
högsta domstolen. Som motiv för denna
hållning anförde beredningen bl. a., att
man måste anta, att högsta domstolen
skulle komma att meddela prövningstillstånd
t. o. m. i större utsträckning
än som motsvarade ändringsprocenten,
eller i omkring 30 procent av målen. I
förslaget till den nuvarande rättegångsbalken
gjorde beredningen dessutom
följande uttalande angående vilka omständigheter,
som lämpligen bör medföra
prövningstillstånd:

»Förutom i de fall, då det finns anledning
till antagande, att hovrättens
dom eller slutliga beslut kommer att
ändras, bör prövningstillstånd kunna
beviljas, då ett viktigt allmänt eller enskilt
intresse påkallar, att talan prövas
av högsta domstolen. Detta kan inträffa
t. ex. då starkt delade meningar yppats
i de lägre instanserna eller målet är av
stor social betydelse, liksom då målet
rör grovt brott eller betydande ekonomiska
värden eller då en förut ostraffad
person dömts till ansvar för vanärande
brott.»

Nu har denna nya ordning tillämpats
under några år, och man har anledning
att fråga sig, vad resultatet har
blivit av den dispenslinje som infördes.
Från tilltalade i brottmål har enligt
uppgift från nedre justitierevisionen
under år 1953 till högsta domstolen ingivits
463 ansökningar om prövningstillstånd,
varav 16 bifallits och 447 har
avslagits. År 1954 ingavs 481 ansök -

ningar, varav 11 har bifallits och 469
avslagits. En är ännu inte avgjord. År
1955 ingavs 513 ansökningar, av vilka
vid 1956 års utgång 21 bifallits, 4S6 avslagits
och 6 var oavgjorda. Under de
tre år, som denna statistik omfattar, har
alltså av 1 457 ansökningar om att få
fullfölja målen endast 48 eller drygt 3
procent bifallits. Man kan därför utan
överdrift säga att brottmål, vilka åklagarmyndigheten
inte önskar fullfölja,
numera nästan undantagslöst slutgiltigt
avgöres av hovrätterna, vilka alltså i
praktiken fungerar som högsta instans
i brottmål. Till denna statistik kan också
läggas alla de mål, där vederbörande
har avstått från att söka fullfölja målet
i vetskap om hur svårt det med högsta
domstolens nuvarande restriktiva praxis
är att få ett prövningstillstånd.

I reciten till utskottets utlåtande finns
under avsnittet »Remissyttranden» på
s. 11 en annan statistik som ser litet
snyggare ut. Det innebär inte, såvitt jag
förstår, att de i motionen anförda siffrorna
är oriktiga, utan förhållandet är
bara att man vid uppgörandet av denna
statistik inte har begränsat sig till brottmål,
vilka den tilltalade sökt fullfölja.

Den utveckling, som dessa siffror
illustrerar, har i en del intresserade
kretsar väckt både förvåning och farhågor.
Resultatet är ju realiter att vi
har fått sex högsta domstolar i andra
instans, under det att den tredje instansen
praktiskt taget fallit bort. Sedan har
det, såsom vi vet, på senare tid tillkommit
en fjärde instans, som inte alls är
så restriktiv, men den meddelar ju inte
rätt utan ger nåd.

Vad har nu första lagutskottet att säga
om denna utveckling? Ja, i sak gör man
följande uttalande: »En säker bedömning
av frågan huruvida rådande praxis
vid tillståndsprövningen låter sig väl
förena med vad som avsetts med de gällande
fullföljdsreglerna låter sig givetvis
icke göra utan att kännedom erhålles
rörande omständigheterna i de mål,
vari prövningstillstånd sökts.» Sedan

154 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

man alltså sagt, att man inte kan ha någon
bestämd mening om saken, kommer
man med en del reflexioner. Man säger
att det numera finns bättre garantier
för ett riktigt avgörande i de lägre instanserna
och att högsta domstolen har
begränsade möjligheter i fråga om bevisbedömning
och skälighetsprövning.
Svenska Dagbladet berörde problemet
i en ledare av den 8 maj i år, och på
denna punkt fick man av denna ledare
närmast det intrycket, att det är en tillgång
för vår rättssäkerhet att högsta
domstolen avvisar flertalet ansökningar
om prövningstillstånd. Jag tycker att
detta är en bevisföring som är en smula
äventyrlig, därest meningen varit att
slå vakt om högsta domstolen.

Det förefaller mig som om utskottet
i sin skrivning har varit ganska starkt
medvetet om hur svag bärkraften i dess
allmänna resonemang är. Man erkänner
att det kan finnas anledning att
ställa sig frågande inför det förhållandet,
att prövningstillstånd beviljas i en
omfattning, som väsentligt avviker från
vad som antagits under förarbetena till
processreformen. Men man säger också,
att med hänsyn till att det nuvarande
processförfarandet är en ny faktor
i bilden kan den bristande överensstämmelsen
mellan den faktiska tillståndsgivningen
och dessa beräkningar
icke utan vidare tagas till intäkt för antagandet,
att fullföljdsreglerna praktiskt
erhållit en mera restriktiv tillämpning
än som avsetts. Lägger man samman
dessa två reflexioner kommer man
fram till, om man är överansträngt välvillig
i sin tolkning, vilket valda ombud
för Sveriges folk inte bör vara, att
det kan betyda både si och så, och det
borde i och för sig vara ett gott skäl att
utan dröjsmål titta närmare på saken.
Emellertid har nedre justitierevisionen
tillhandahållit utskottet ett skäl för avslag
som tacksamt anammats. Det lyder
i fri översättning: Eftersom prövningen
av den ansökan, som leder till
att prövningen i högsta instans vägras,

är så noggrann, är läget bättre än vad
som framgår av statistiken. Som exempel
härpå nämner inte utskottet men
nedre justitierevisionen Helander-målet,
där föredragningen tog tio dagar.
Det förefaller mig som om det varit ett
olyckligt valt exempel. Det har nämligen
väckt åtskillig uppmärksamhet att
ett sådant mål inte släpptes fram till
prövning i högsta domstolen.

En domare i Göteborg kommenterade
detta i Handelstidningen i vintras, och
han fann det egendomligt att detta mål
inte släpptes fram. För det första nekade
den tilltalade till de påstådda gärningarna,
för det andra var omständigheterna
i målet dunkla, för det tredje
föreföll skuldfrågan tveksam, för det
fjärde var den tilltalade förut inte straffad,
för det femte stod betydande ekonomiska
värden på spel, för det sjätte
var saken av väsentlig betydelse för
svenska kyrkan och för det sjunde var
det ett mål av stort allmänt intresse.
Det är inte så underligt om det tog tio
dagar att övertyga sig om att man icke
med den nya restriktiva ordningen
skulle släppa fram ett sådant mål. Det
är emellertid inte alltid, såvitt jag förstår,
som det tar så lång tid. Ur minnesboken
kan det inhämtas att ibland elt
rätt stort antal ärenden avgöres på
kort tid.

Första lagutskottet, som håller före
att inga risker ur rättssäkerhetssynpunkt
föreligger, är i alla fall en smula
betänksamt ur andra synpunkter. Utskottet
skriver: »Emellertid kan ur
andra synpunkter en i och för sig mycket
begränsad tillståndsgivning tänkas
ge upphov till allvarliga olägenheter.
Det kan icke förnekas att, i den mån
härigenom hos de rättssökande uppväckes
den tron att tillståndsprövningen
sker under hänsynstagande till den hos
domstolen vid varje tid föreliggande arbetsbelastningen,
tilltron till rättsskipningen
kan allvarligt äventyras.»

.lag nöjer mig med att konstatera, att
den misstanken inte lär vara så lätt att

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

155

Vidgad rätt att i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

förebygga med någon större framgång
så länge den nya ordningen består oförändrad.
Våra jurister, de må vara hur
skickliga som helst, är ändå som människor
av samma blandade material
som andra syndare. Ur principiell
synpunkt ter det sig föga tilltalande
att en domstol, till vars prövning ett
mål hänskjutits, själv skall avgöra,
huruvida målet verkligen skall upptagas
till prövning.

I motionen har framhållits, att man
för att råda bot på dessa förhållanden
borde genomföra sådana lagändringar,
att antingen fullfölj dsrätt medgavs
utan inskränkningar i alla difforma
brottmål och alla konforma mål, där de
tilltalade nekat till brottslig gärning,
eller att avgörandet av prövningstillståndsansökningar
hänskötes till en särskild
domstolskommitté. Utskottet utesluter
nog inte att det kan befinnas
önskvärt med en vidgad möjlighet till
prövningstillstånd, och det får jag väl
tacka för, men dels skjuter man saken
till en mvcket avlägsen framtid och dels
knyter man den i utskottets skrivning
samman med frågan om domstolsorganisationen.
Jag tror att både första lagutskottet
och riksdagen hade goda skäl
att intaga en mera obunden beredskapsställning
med anledning av en företeelse
sådan som den, som här har tagits
fram.

Nu är ju läget i natt sådant, att intet
positivt resultat kan vinnas. Man behöver
inte vara profet för att förutsäga
det, utan skall någonting vinnas får det
väl bli i en senare omgång, och jag tror
att en sådan senare omgång kunde vara
befogad. Det vore önskvärt ifall personer
ur de partier, som sedan gammalt
varit intresserade av reformsträvanden
på dessa områden, försökte att föra saken
vidare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det vore frestande efter
herr Svenssons långa anförande att ingående
kommentera utskottets utlåtande.
Vid denna sena timme skall jag
emellertid avstå från detta och endast
dra fram några få punkter, som jag tror
skall vara tillräckligt övertygande för
att kammaren skall kunna bifalla utskottets
hemställan.

Den nya processen med muntlighet,
omedelbarhet och koncentration har
verkligen medfört en så avsevärd förbättring
av rättsskipningen, att man
får vara beredd på ganska överraskande
avvikelser från vad man beräknade beträffande
den behövliga fullföljdsfrekvensen.
Jag har själv varit verksam
inom rättsväsendet både före och efter
rättegångsreformen och har kunnat göra
iakttagelser på detta område. Det är
en väldig skillnad på processen i dag,
när man har parterna framför sig och
får fram hela materialet på en gång, och
processen på den tiden då den övervägande
var skriftlig och det ena beviset
förebragtes vid ett rättegångstillfälle,
det andra vid ett annat.

Jag tror också att herr Svensson i
Ljungskile har underskattat den prövning
som verkligen äger rum vid behandlingen
av frågor om fullföljdstillstånd.
Denna innefattar ju en ingående
genomgång av målet, låt vara bara på
handlingarna. Tyngdpunkten i högsta
domstolens uppgift ligger ju i rättsfrågornas
behandling. Det är först i
andra hand och endast i begränsad
omfattning som det enligt vår rätt är
tillåtet att föra fram bevisfrågor till
högsta domstolen. Häri intar vi i viss
mån en liberalare inställning än många
andra rättssystem, som över huvud taget
inte tillåter att annat än rättsfrågor
förs fram till högsta instans. Den
ordningen hade också föreslagits här,
men man gick då en medelväg.

Det har varit omöjligt för första lagutskottet
att tillstyrka bifall till motionen
som avsåg att talan skulle få full -

156

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Vidgad rätt alt i brottmål fullfölja talan till högsta domstolen m. m.

följas utan inskränkning i samtliga difforma
mål samt i sådana konforma mål
i vilka den tilltalade förnekade brottslig
handling. Ingen av de sex remissinstanserna
har velat tillstyrka motionärernas
förslag. De båda hörda hovrätterna,
nedre justitierevisionen och rättegångskommittén
avstyrker helt förslaget.
Riksåklagarämbetet och advokatsamfundet
ställer sig inte avvisande till att
undersökning göres av möjligheterna
till reformer av annan eller mera begränsad
räckvidd än i motionerna föreslås.
Även dessa instanser tar dock bestämt
avstånd från en sådan reform
som den som motionärerna föreslagit.

Redan med nu gällande fullföljdsregler
tenderar antalet icke avgjorda
mål och ärenden i högsta domstolen att
öka högst betydligt. Sålunda uppgick
balansen som den 30 juni ett vart av
åren 1949—1952 utgjorde omkring 350
mål och därefter stadigt ökat, den 30 juni
1956 till inte mindre än 628 mål. En
reform i den av motionärerna önskade
riktningen skulle sannolikt medföra en
mycket kraftig ökning av antalet till
högsta domstolen fullföljda brottmål.
Antalet brottmål med difforma domar
är inte obetydligt, och de brottmål i
vilken den tilltalade förnekar brottslig
handling är synnerligen vanliga. Dessutom
är de mål i vilka den tilltalade
helt eller delvis förnekar brottslighet
ofta de till omfånget mest betydande.
Därför förutsätter en sådan reform en
betydande utvidgning av högsta domstolen.
Det är för övrigt inte bara högsta
domstolen, som skulle få sin arbetsbörda
ökad. Reformen skulle sannolikt
föranleda en betydande ökning även av
underinstansernas arbetsbelastning, då
en tilltalads vetskap om att han i händelse
han förnekar brottslig handling
har rätt att fullfölja talan till högsta
instans skulle utgöra en påtryckning på
honom att i underinstanserna inta just
den positionen att han nekar.

En ökning av högsta domstolen liar
statsmakterna flera gånger motsatt sig.

Detta är förklarligt eftersom högsta
domstolens huvuduppgift är att se till
att rättsenhetlighet råder. Man kan inte
göra en högsta domstol hur stor som
helst. Högsta domstolen i vårt land består
för närvarande av 24 justitieråd,
varav emellertid 3 tjänstgör i lagrådet,
och är redan nu jämförelsevis stor i
förhållande till vad som förekommer i
en hel del andra länder. Vill man inte
öka antalet justitieråd måste man minska
högsta domstolens arbetsbörda om den
skall kunna ta emot nya arbetsuppgifter.
Det skulle vara ganska intressant
att få reda på hur detta skall gå till.
Herr Svensson i Ljungskile har i varje
fall inte lämnat någon anvisning härpå.
Tvärtom vill det synas som om herr
Svensson ansåg, att åtskilliga andra mål,
som nu inte får gå vidare, också skulle
få gå vidare och att man t. ex. just i
bevisningshänseende skulle vara mera
generös med fullföljd än man är för
närvarande.

Detta är faktiskt en sak, som man
nog får tänka igenom grundligt. Man
bör inte bara komma med förslag, som
går i den riktningen, att arbetsuppgifterna
för högsta domstolen ökas, utan
de måste också gå i den riktningen,
att en del andra arbetsuppgifter minskas
så att högsta domstolen kan bemästra
det arbetsmaterial, som föres dit.

I motionerna har också ifrågasatts,
att avgörandet om fullföljd skulle hänskjutas
till en särskild domstolskommitté,
vari skulle ingå lekmän och vari
högsta domstolens representanter skulle
vara i minoritet. Alla remissinstanser
har ställt sig avvisande till det förslaget,
och det är väl anledning att fästa särskilt
avseende vid vad advokatsamfundet
som ju företräder de rättssökande
i landet säger om förslaget. Advokatsamfundet
anför: »Att inrätta en sådan
kommitté vore att tillskapa ett slags
fjärde instans, eller rättare en tredje
instans med högsta domstolen som
fjärde, och med betydligt mindre kvalificerad
sammansättning än de nuva -

Onsdagen den 15 maj 1957 ein.

Nr 17

157

Ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om höjning av vissa underhållsbidrag

rande dispensavdelningarna. Den nya
instansen skulle i väsentligt lägre grad
än en dispensavdelning inom högsta
domstolen vara ägnad att vaka över
rättsenheten.---Ur rättssäkerhets synpunkt

skulle den föreslagna reformen
innebära en klar försämring.» Samfundet
befarar, att om en sådan instans
infördes, skulle kommitténs arbete
bli tämligen slumpartat, och sannolikt
skulle inte kommittén behöva
vara i verksamhet många år, förrän
starka röster skulle höjas för dess avskaffande.

.lag vill inte alls ta ståndpunkt till
huruvida detta är riktigt eller inte. Så
mycket är dock säkert, att man företräder
en ganska vittutbredd uppfattning
när man säger detta.

Förmodligen kan man gestalta fullföljden
till högsta domstolen på många
olika sätt, och jag vill inte bestämt
säga att vad vi nu har är den absolut
riktiga och bästa. Kanske kan man
komma till någonting annat, men
man kan omöjligen föreslå en utredning
på de nu föreliggande motionerna,
som anvisar vägar, vilka man, såvitt jag
kan se, absolut inte kan beträda.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag kan ju inte uttala
mig så där bestämt om vad första lagutskottet
kan tillstyrka eller avstyrka
■—• jag vet väl att varje utskott har sina
tämligen fasta traditioner. Jag vill dock
erinra om vad herr Rylander redan
har erkänt, nämligen att två av de
sex remissinstanserna antyder, att en
undersökning om de här förhållandena
nog inte skulle skada.

Herr Rylander relaterar motionens
yrkande om att man skulle kunna släppa
fram difforma mål och sådana konforma
mål, där vederbörande har nekat,
och så säger han, att man föreslår
en domstolskommitté. Men i motionen

var det ju inte fråga om ett både — och
utan om ett alternativ, och det skulle
utredas, om man kunde tänka sig komma
fram på den ena eller andra vägen.

Det är ett faktum, som nog inte går
så lätt att komma förbi, som herr Rylander
inte heller har sagt så mycket
om och som utskottet i viss mån har
respekterat, nämligen att antalet mål,
som släpps igenom, på denna korta tid
av 8—9 år har minskats från beräknade
omkring 30 procent till 3 procent.
Skall denna utveckling fortsätta, tror
jag, att det finns anledning att börja
se litet närmare på den här saken.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Om man skall tala om
30 procent, bör man inte sätta upp den
siffran mot 3 procent utan mot 10 procent.
De 30 procenten avser nämligen
både brottmål och civilmål.

Jag kan väl instämma i vad herr
Svensson i Ljungskile sade om att man
naturligtvis bör ha förhållandena under
observation, och det har också utskottet
skrivit i slutet av sitt utlåtande, men
det hindrar inte att den väg, som herr
Svensson i Ljungskile anvisat, enligt
min mening inte är framkomlig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna, såvitt nu vore
i fråga; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4

Ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om
höjning av vissa underhållsbidrag

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
lagen den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

158 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förtydligande av semesterlagen

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vid fjolårets riksdag
väckte fru Löfqvist och jag en motion
om generell uppräkning av underhållsbidrag
med fastställd undre gräns till
barn. Vi förutsatte att den underhållsskyldige
också skulle bli ersättningsskyldig
i mån av förmåga. Anledningen
till denna uppfattning var erfarenheten
av 1952 års generella uppräkning av
underhållsbidrag, som gav höjningar
exempelvis från 20 till 26 kronor, från
25 till 32:50 kronor och från 30 till
39 kronor. Jag måste erkänna att jag
såsom barnavårdsman kände detta som
ett slag i ansiktet.

Första lagutskottets föreliggande utlåtande
nr 25 innebär att det nu skall
ges ytterligare några kronor, som skall
kompensera penningvärdeförsämringen
men inte reallöneökningen. Juridiskt
förefinns ännu icke möjlighet till generell
uppräkning av underhållsbidrag till
ett fixt belopp med minimigräns. Underhållsbidragets
storlek kan vid avsevärd
ökning av inkomsten för den underliållsskyldige
prövas av domstol eller
genom frivillig överenskommelse höjas.
Vid sådana tillfällen kan en synnerligen
pinsam köpslagan förekomma, och
man har anledning att efterlysa den
underhållsskyldiges ansvarskänsla i detta
sammanhang lika väl som i debatten
kring abortfrågan.

önskvärt vore att hela frågan om civilrättsliga
underhållsbidrag toges upp
till utredning med utgångspunkt från
de verkliga barnkostnaderna. Emellertid
hälsar jag som barnavårdsman med
tillfredsställelse förslaget om s. k. utfyllnadsbidrag
enligt proposition nr 139
och andra lagutskottets utlåtande nr 30,
som jag hoppas att riksdagen skall behandla
i dag eller i morgon och enligt
vilket samhället tills vidare träder
emellan.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål, dels ock väckt motion angående
en årlig redogörelse för nådeinstitutets
handhavande.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

§ 6

Förtydligande av semesterlagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
angående visst förtydligande av
semesterlagen.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 473,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Henning Nilsson i Gävle
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
alt i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådant förtydligande
av semesterlagen, att i motionen
nämnda »försök att kringgå lagens
anda och mening omöjliggöres».

I förevarande motion gjordes gällande,
att en år 1954 beslutad lagändring,
som trädde i kraft den 1 januari 1955
och genom vilken rätt infördes för arbetstagare
att såsom semesterkvalificerande
tid jämväl räkna tid, då han till
följd av sjukdom varit oförmögen till
arbete, föranlett vissa företag att tidigare
än eljest avskeda arbetstagare, som
var frånvarande på grund av sjukdom,
för att undgå att utbetala semesterlön.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 473 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den senaste ändringen

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

159

i semesterlagen innebar, att även frånvaro
på grund av vanlig sjukdom motsvarande
90 arbetsdagar skulle kvalificera
för erhållande av semester. Denna
lagändring har föranlett vissa företag
att tidigare än de eljest skulle ha gjort
avskeda arbetare, som är frånvarande
på grund av sjukdom, för att slippa utbetala
den semesterlön som den nya
semesterlagen föreskriver.

Vissa arbetsgivares försök att på detta
sätt inte bara bryskt avskeda sjuka arbetare,
utan jämväl försöka komma undan
lagenliga förpliktelser uttrycker på
sitt sätt den arbetsgivarmentalitet som
ännu uppenbarligen frodas i vårt land.
Vår motion nr 473 i denna kammare
vill fästa riksdagens uppmärksamhet på
de missförhållanden som en oklar formulering
av semesterlagen tydligen
medverkar till.

Andra lagutskottet har vid behandling
av denna motion varit vänligt att
begära remissyttranden från bl. a. Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO. På
grundval av dessa remissyttranden har
andra lagutskottet förklarat: »Att, som
motionärerna förutsatt, lösa detta spörsmål
genom ändring av semesterlagen
kan enligt utskottets mening icke lämpligen
komma i fråga, då semesterlagen
icke är avsedd att reglera frågan om
anställningsförhållandenas bestånd.»

Andra lagutskottets formulering är
riktig så till vida att semesterlagen icke
skall reglera anställningsförhållandenas
bestånd, men semesterlagen skall
väl vara så formulerad, att oklarheter
i lagtexten inte uppmuntrar till avsteg
från lagens andemening. Sådana avsteg
liar förekommit och förekommer, och
de utgör en stor källa till irritation
bland arbetare som har träffats av dessa
avsteg.

Sveriges verkstadsförening har utarbetat
en rekommendation till Verkstadsföreningens
medlemmar, ur vilken
jag gärna vill citera följande: »önskemål
har framförts om jämnare praxis i
fråga om semesterlagens tillämpning å

Förtydligande av semesterlagen

arbetare som under längre tid är frånvarande
från arbetet på grund av sjukdom
eller olycksfall utom arbetet.»
Därefter följer i fem punkter angivna
bestämmelser, som Verkstadsföreningens
medlemmar bör iaktta vid inträffad
sjukdom hos arbetarna, som enligt
Verkstadsföreningens mening kan föranleda
avsked. Dessa rekommendationer
är enligt vår mening så avfattade,
att de måste stöta varje arbetare.
Rekommendationen grundar sig också,
som klart framgår av mitt tidigare citat,
på uppfattningen att det gäller att
få en jämnare praxis i fråga om semesterlagens
tillämpning. Omskrivet betyder
det alltså ingenting annat än ett
försök att komma undan utbetalning av
en semesterförmån, som semesterlagen
garanterar alla anställda. Det är således
inte som utskottet anför en fråga om
reglering av arbetsförhållandenas bestånd,
utan från Sveriges verkstadsförenings
sida är det en fråga om att komma
ifrån ett semesteråtagande, som lagen
ikläder arbetsgivaren.

Att frågan är av stor betydelse framgår
också av Landsorganisationens remissyttrande
där det förklaras »att den
av motionärerna berörda frågan är föremål
för utredning inom organisationen,
som i januari 1957 hemställt om
de anslutna förbundens yttranden dels
huruvida och i så fall på vad sätt frågan
reglerats inom förbunden».

I avvaktan på förbundens yttranden
har LO icke tagit ställning i denna
fråga. LO:s avvaktande hållning kan
jag förstå. Organisationen vill höra
fackförbundens mening. Utskottet har
emellertid inte intagit någon avvaktande
ståndpunkt. Det har i stället intagit
en enligt min mening felaktig
ståndpunkt, då det yrkat avslag på den
föreliggande motionen.

Slutligen vill jag, herr talman, i detta
sammanhang fästa såväl utskottets medlemmars
som övriga riksdagsledamöters
uppmärksamhet på ett enligt min uppfattning
uppseendeväckande försök

160 Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Förtydligande av semesterlagen

från Svenska arbetsgivareföreningens
sida att med glidande och försåtliga
formuleringar i sitt remissyttrande göra
gällande, att en överenskommelse skulle
föreligga mellan Sveriges verkstadsförening
och Svenska metallindustriarbetarförbundet.
Man söker genom en sådan
skrivning föra andra lagutskottet
och riksdagens ledamöter bakom ljuset
när det gäller det faktiska förhållandet.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar
sålunda i sitt yttrande »att den
av motionärerna berörda rekommendationen
har tillkommit efter överläggningar
mellan Sveriges verkstadsförening
och Svenska metallindustriarbetarförbundet
samt att den därefter utsänts
till Verkstadsföreningens medlemmar
och tillämpats utan att något missnöje
därmed försports från arbetarsidan».

Föreningen anför vidare: »Det saknas
således varje grund för påståendet
i motionen, att arbetarnas fackförbund
tagit avstånd från rekommendationen.»

Herr talman! Rätta förhållandet är
egentligen det rakt motsatta. Det är riktigt
att överläggningar har förts i frågan
mellan Sveriges verkstadsförening
och Svenska metallindustriarbetarförbundet,
men dessa överläggningar ledde
icke till något som helst resultat.
Metallindustriarbetarförbundet har icke
godkänt Verkstadsföreningens s. k. rekommendation.
Det har alltså inte godkänt
reglerna.

Jag anser att Svenska arbetsgivareföreningens
formuleringskonst i remissyttrandet
i berörda fråga är oförsynt
och saknar täckning i verkligheten.
Jag förutsätter också att utskottet
skulle ha intagit en annan ståndpunkt
till vår motion om utskottet känt till
det rätta förhållandet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till vår motion nr 473
i denna kammare.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag kan vara ense med
herr Henning Nilsson i Gävle så långt,
att det gäller att skapa skydd för den
rätt semesterlagen ger löntagarna att
erhålla semester. Vi är emellertid inte
riktigt eniga i frågan hur man skall
skapa detta skydd. Om herr Nilsson
fortsatt att citera utskottets utlåtande
hade vi säkert varit överens om att vi
först skall pröva de vägar vi har i fråga
om arbetsmarknadsorganisationerna för
att sedan, om detta misslyckas, komma
tillbaka och begära en lagändring.

Efter att ha tagit upp vad remissinstanserna
säger anför utskottet: »Den
av motionärerna åsyftade bestämmelsen
i semesterlagen har varit i kraft under
relativt kort tid, varför några mera omfattande
erfarenheter om de konsekvenser
bestämmelsen medfört ännu
icke vunnits. Därest av motionärerna
angivna förfarande skulle praktiseras
på ett sätt, som icke är förenligt med
rätt och billighet, torde vara att förvänta,
att arbetstagarnas organisationer
tar upp spörsmålet med berörda organisationer
på arbetsgivarsidan för
att söka få till stånd ändrade förhållanden.
» Så har också skett, som herr
Henning Nilsson i Gävle här framhöll.

Landsorganisationen tog i början av
januari i år upp frågan genom att i ett
cirkulär till sina förbund hemställa om
besked hur man inom förbunden såg på
möjligheterna att lösa denna fråga.
Landsorganisationen frågade förbunden
om de ville lösa frågan genom en
central överenskommelse eller genom
förbundsöverenskommelser eller genom
lagstiftning. Då remissyttrandet avgavs
hade Landsorganisationen inte fått svar
från alla förbunden. Jag föreställer mig
att man i dag erhållit dessa svar och
med anledning därav kommer att ta
upp den fråga, som här är aktualiserad
av motionärerna men som tidigare påtalats
och aktualiserats av Landsorganisationen.

Jag tror utskottet har rätt då det an -

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

161

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i foretagen

för att detta inte så mycket är en fråga
om ändring i semesterlagen. Enligt utskottets
mening är semesterlagen inte
avsedd att reglera frågan om ett anställningsförhållandes
bestånd. Det gäller
fastmer att skapa skydd för anställningen
så att inte arbetsgivarna —
som man kanske gör på sina båll —
avskedar löntagare under sjukdom.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i företagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om ökad
insyn och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i företagen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
227 i första kammaren av herr Norling
rn. fl. samt nr 262 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
en utredning tillsattes med uppgift att
utreda vissa i motionerna angivna frågor
och utforma förslag till en lagstiftning
om ökad insyn och verklig medbestämmanderätt
för de anställda i företagen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:227 och 11:262, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

11 — Andra kammarens protokoll 1957.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är med blandade
känslor som jag som nyvald riksdagsman
tar upp tiden så här sent. Jag
skall, trots att vår fråga är så pass betydelsefull,
försöka fatta mig kort.

I motion nr 262 i denna kammare
har den kommunistiska gruppen fört
fram frågor, som är av största betydelse
för Sveriges arbetare och tjänstemän.
Frågorna är av den omfattningen och
har sådan räckvidd, att det är ogörligt
att i ett kort anförande utförligt ange
hur de bäst bör lösas. Vi anför ju
också redan i motionen, att våra förslag
om lagstiftning måste kompletteras
med avtal på arbetsmarknaden. Hur
lagtext och avtalstext skall vara formulerade
för att bäst tillgodose arbetarna,
tjänstemännen och samhället,
måste av naturliga skäl först utredas
av specialkunnigt folk på de olika områdena,
i vilka utredningar vi anser
att även arbetsgivarna skall vara representerade.

Den grundtanke, som varit vägledande
för oss vid motionens utformning,
är vår bestämda uppfattning att frågan
om vidgat medinflytande och medbestämmanderätt
för arbetare och tjänstemän
på arbetsplatserna med allt större
styrka pockar på en lösning. De vanliga
människorna på arbetsplatserna
landet runt känner inte den trygghet
i anställningarna som de har rätt att
känna. Arbetsgivareföreningens beryktade
och illa omtyckta § 23 -— i SAF :s
avtal § 35 —, som stadgar rätt för arbetsgivarna
att fritt antaga och avskeda
arbetare, leda och fördela arbetet, ger
dagligen och stundligen besked om de
anställdas rättslöshet.

Många exempel på orättvisa och upprörande
avskedanden kan anföras. Jag
skall inskränka mig till några få exempel.

En arbetare vid ett större företag i
Göteborg avskedades. Sju års oförvitlig
anställning ansågs av arbetsledningen
vara av ringa värde. Orsaken till avske7r
17

162

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i företagen

dandet var att arbetaren på grund av
sin hustrus sjukdom inte kunde arbeta
i nattskift. Företagsledningen godkände
först detta skäl och arbetaren fick
förflyttning till dagskift för att kort tid
därefter anvisas nattarbete. Arbetaren
vägrade och hänvisade till tidigare
löfte. Resultatet blev avsked med motiveringen
att han vägrat lyda förmans
order.

I en stad i Hälsingland finns en byggnadsfirma
som satt i system att avvisa
de arbetare, som genom arbetsförmedlingen
efter firmans egen rekvisition
av arbetskraft anvisas arbete vid firman.
Arbetarna utsätts för en upprörande
nedvärdering innan firman funnit
sin man, vilken i vissa fall visat sig
vara oorganiserad.

I TCO:s skriftserie nr C anför Lennart
Geijer en rad exempel, där äldre
tjänstemän blivit uppsagda från sina
anställningar under förhållanden som
måste betecknas som mycket upprörande
och stötande mot alla vedertagna
rättsbegrepp.

Men det finns inte bara sådana enskilda
fall, utan det kan även anföras
exempel där massavskedanden företagits
utan att företagets ställning varit
sådan att ekonomiskt tvingande skäl
förelegat. Så var fallet med Nyborg
i Norrköping. Rationalisering och automatisering
har ju också givit till resultat,
att exempelvis Textils avdelning i
Norrköping fått vidkännas en minskning
av sitt medlemsantal med 2 000
eller med 35, 40 procent. Följderna av
en sådan utveckling är uppenbara.

De lagar som för närvarande reglerar
förhållandet mellan arbetsgivare och
anställda, kompletterade med avtal och
överenskommelser, är i många fall till
stor nytta för de anställda, men de bygger
i allmänhet på arbetsgivarens suveränitet,
när det gäller den verkliga
beslutanderätten. Men i många fall innebär
de inskränkning av den fackliga
rörelsefriheten. De är inte heller tillräckliga
för att garantera arbetare och

tjänstemän trygghet i anställningen,
och de ger inte ett effektivt skydd mot
övergrepp från arbetsgivarens sida.

Verklig trygghet för de anställda kan
icke uppnås med mindre än att arbetare
och tjänstemän också erhåller medbestämmanderätt
i företaget. Denna tanke
är inte ny — den har snart fyrtio
år på nacken — men trots arbetarnas
och tjänstemännens starkt ökade fackliga
och parlamentariska inflytande,
ligger alltjämt avgörandet i händerna
på kapitalägarna.

Det har i diskussionen hänvisats till
företagsnämndernas verksamhet och de
avtal som reglerar denna verksamhet.
Företagsnämnderna har utan tvivel i
många fall utfört ett gott arbete. Tvister
har kunnat biläggas och vissa önskemål
har hörsammats tack vare att
man i företagsnämnderna kunnat resonera
ut med varandra. Nämndernas
uppgifter — att bereda de anställda
insikt i verksamhetens ekonomiska och
tekniska betingelser, att verka för de
anställdas trygghet i anställningen, för
säkerhet, sundhet och trivsel i arbetet,
för goda produktions- och arbetsförhållanden
vid företaget m. m. i denna
riktning — har vi intet att invända mot.

Men hur ser det ut i det levande
livet? Hur följer man dessa goda anvisningar?
Efter 10—15 års erfarenheter
visar det sig — enligt en undersökning
år 1954 — att företagsnämnder
bara finns i något över hälften av de
företag, där avtalet kunde tillämpas.
Endast 60 procent av nämnderna har
haft de stadgade fyra sammanträdena
per år. I bästa fall, räknat efter två
timmar per sammanträde, blir det alltså
futtiga åtta timmar per år för information
och samråd. 9 procent hade inte
haft några sammanträden alls.

I de flesta fall har information om
produktionsåtgärder lämnats först sedan
åtgärderna blivit genomförda. Denna
nonchalans från arbetsgivarnas sida
visar, att de inte ens inom företagsnämndernas
nuvarande begränsade ram

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17

163

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i företagen

är villiga att ge avkall på sin suveränitet
och bestämmanderätt över de viktigaste
avgörandena på arbetsplatserna.
Hen allmänna meningen bland de
anställda är nog också att det i längden
inte går att upprätthålla intresset för
företagsnämnderna utan att de får något
slag av beslutanderätt.

Våra forskare och tekniker ger oss
hisnande perspektiv. Vi står på tröskeln
till atomåldern. Automationen
kommer inom industri- och företagarvörld
att skapa förändringar, vilkas
hela verkningar vi ännu inte kan överblicka.
Inför den ökade rationaliseringen
inställer sig de anställdas krav på
trygghet i anställningarna och meddelaktighet
i vinsterna som ett mänskligt
och ofrånkomligt krav, ett krav i
takt med tiden och utvecklingen.

Med dessa perspektiv framstår arbetarklassens
krav om rätten till arbetsplatsen,
trygghet och medbestämmanderätt
på produktionslivets alla områden
som ett dagsaktuellt krav. Det kan
också erinras om att industritjänstemännen,
som nyligen har haft en sammankomst
här i Stockholm, låtit anslå
ett stort belopp för att forska och undersöka
i vilken omfattning den tilltagande
automationen kommer att inverka på
tjänstemännens anställningsförhållanden.
Sådan utredning och sådan forskning
är aktuella, men frågan är om de
enskilda förbunden och intressesammanslutningarna
skall svara för dem
eller om samhället skall gå i spetsen.''
Man måste också räkna med att arbetarnas
intresseorganisationer skall visa
samma stora intresse som industritjänstemännen
här visat, men såvitt jag känner
till har Landsorganisationen inte
ännu vidtagit några åtgärder på denna
punkt.

Den tilltagande rationaliseringen och
den begynnande automationen fordrar,
att arbetare och tjänstemän får ett bestämmande
inflytande över huruvida
och på vilket sätt exempelvis arbetsstudierna
skall bedrivas. Det bör inte

få tillåtas, att anställda utsättes för fysiska
och psykiska påfrestningar när
det gäller arbetsstudier, så att de kollapsar
under tidsstudiemännens stränga
kontroller. Exempel på det finns.

Arbetarskyddet är en annan fråga som
måste utvecklas dithän, att de anställda
får vara med och bestämma vid nyoch
ombyggnader, vid omorganisation
av avdelningar etc. Arbetarskyddet
måste desslikes förnyas och utvidgas i
samband med den tekniska utvecklingen.

Ehuru arbetare och tjänstemän tillvunnit
sig stora framgångar i sin kamp
för trygghet och medinflytande i företagen,
framstår antalet och vidden av
kvarvarande missförhållanden i sådan
omfattning, att de icke står i proportion
till arbetarrörelsens verkliga inflytande
i landet. När det gäller delningen
av produktionsresultaten, de värden som
arbetare och tjänstemän framskapar genom
sitt arbete, framstår kapitalägarna
som de verkliga härskarna, disponerande
över såväl fonder som bestämmanderätten
över företagen och därmed
över de anställdas framtid. Investeringarnas
omfattning och inriktning kan
inte längre få vara en fråga för enbart
kapitalägarna, utan avgörandena på detta
område måst ske i samförstånd mellan
arbetsgivare och anställda.

Jag har med dessa ord så kortfattat
som det varit mig möjligt sökt att i grova
drag påvisa missförhållanden och löntagarnas
små möjligheter att hävda sig
gentemot arbetsgivarintressena. Vår motion
syftar till en utredning av dessa
spörsmål för att det på basis av denna
utredning skulle bli möjligt att företa
de åtgärder som kan ge alla löntagare
ett verkligt medinflytande och medbestämmanderätt
i företagens skötsel —
en medbestämmanderätt som i sin tur
skulle leda till en ökad trygghet och
trivsel på arbetsplatserna.

Vi tror att företagsnämnderna är och
kan vara inkörsporten, den väg som kan
leda till goda och praktiska resultat.

164

Nr 17

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i företagen

Men vi är också övertygade om att vissa
problem bäst löses genom lagstiftning.
En sådan fråga är exempelvis skydd
mot uppsägning och avskedanden. Arbetsgivarnas
s. k. fria uppsägningsrätt
är enligt vår mening ovärdig samhället.
Den har använts och missbrukats så
länge och så mycket, att tiden är inne
för dess slutliga avskaffande.

En lagstiftning får emellertid inte ersätta
eller inkräkta på fackföreningarnas
funktion som kamporganisationer
för sina medlemmar.

Förenta Nationernas förklaring om de
mänskliga rättigheterna säger: »Envar
har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning,
till rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden och till skydd
mot arbetslöshet.» Denna FN:s förklaring
avgavs år 1948 men har ännu inte
ratificerats av vårt land. Man kan fråga
sig varför.

Utskottet har ställt sig avvisande till
vårt förslag om utredning. Det innebär
i praktiken att man anser det bäst att
köra i de gamla hjulspåren. Det är självklart
bekvämast, men det är inte bra för
löntagarna. Det måste erkännas att frågorna
är störa och invecklade, men
detta får inte vara orsak till att en utredning
förhindras.

Det finns tillräckligt många skäl som
talar för en utredning, skäl som kommer
att bli ännu flera, ju längre man
dröjer med problemens lösning. Sveriges
arbetare och tjänstemän kommer
inte längre att godkänna en fördröjning
av lösningarna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till vår motion nr 262
här i andra kammaren.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag tror att Sveriges arbetare
och tjänstemän känner sig på ett
helt annat och bättre sätt representerade
genom sina organisationer, de organisationer
som i sina svar gett till känna,
hur de bedriver sitt arbete på denna
punkt.

Det är en sak att arbeta och en annan
att hålla fina anföranden. Landsorganisationen
har sedan tio år tillbaka en
speciell avdelning för företagsnämnder.
Vi inom LO är de första att erkänna, att
allting inte är så bra som det borde
vara, men vi tror på den väg vi slagit in
på, och vi har erfarenheter som bevisar
att det är en framkomlig väg.

Skulle vi nu på förslag av Er, herr
Nilsson, som säger er tala för arbetarna
och tjänstemännen, mot organisationernas
vilja kräva en lagstiftning, tror jag
inte att Sveriges arbetare och tjänstemän
skulle vara särskilt tilltalade av
detta.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I utskottets förslag är
det ju inte fråga om hur Sveriges arbetare
känner och tänker när det gäller
deras företrädare, utan där är det fråga
om förhållandena på arbetsplatserna.

Fru Ekendahl anser liksom jag att LO
är en bra organisation, när det gäller
att företräda arbetarna, men om det
kommer ett bra uppslag, så har det väl
ingen betydelse varifrån det kommer.
Huvudsaken är väl att fru Ekendahl är
intresserad av uppslaget. Fru Ekendahl,
som är talesman för en stor arbetargrupp,
anlägger allmänna betraktelser
på frågorna och låter sina antipatier
mot en viss åsiktsriktning vara utslagsgivande
för sina ståndpunkter. Om hon
skall göra det även i fortsättningen, så
lär väl Sveriges arbetare få vänta på de
rättvisa förbättringar, som vi här har
fört fram förslag om.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Liksom jag är man inom
Landsorganisationen — och speciellt
dess avdelning för företagsnämnder —
mycket intresserad av tips och förslag,
och sådana får vi också från våra ledamöter
i företagsnämnderna. Jag kan
inte underlåta att än en gång hänvisa

Onsdagen den 15 maj 1957 em.

Nr 17 165

Ökad insyn och verklig medbestämmanderätt för de anställda i företagen

till vad de arbetsmarknadsorgan har anfört,
som har yttrat sig i denna fråga,
och mitt svar på herr Henning Nilssons
i Gävle första anförande, i vilket
herr Nilsson ansåg sig representera arbetare
och tjänstemän, vidhåller jag.
Jag tror att LO och dess förbund samt
dess avdelning för företagsnämnder
bättre känner till problemen på arbetsmarknaden
än vad vi riksdagsmän gör.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta, att jordbruksutskottets memorial
nr 29 måtte uppföras främst och
statsutskottets utlåtanden nr 103—105
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
kronoparken Bogesund i Stockholms
län m. fl. fastigheter; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorde hemställan
rörande Fiskerilånefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 175, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1957/58, m. m., nämligen
nr 677, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl.,

nr 678, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 679, av herrar Nordqvist och Stenberg,

nr 680, av herr Hagberg m. fl.,
nr 681, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 682, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 683 och 684, av herr Cassel m. fl.,
nr 685, av herr Lundberg,
nr 686—689, av herr Ohlin m. fl., och
nr 690, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.28 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

1GG Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Torsdagen den 16 maj

Kl. 15.00

§ 1

Justerades protokollen för den 10 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om avdrag vid taxering för de
s. k. fria yrkesutövarna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Med hänvisning till de
nya bestämmelserna om schablonavdrag
från inkomst av tjänst och kapital samt
föreskrifterna om att vissa naturaförmåner
av mindre värde skall undantas
från skatteplikt har herr Onsjö med
andra kammarens tillstånd till mig riktat
följande frågor:

Anser herr statsrådet att nu gällande
hestämmelser rörande avdrag vid taxering
till statlig och kommunal beskattning
ger rättvisa åt de s. k. fria yrkesutövarna? Ämnar

herr statsrådet innan nya avdragsmöjligheter
eventuellt införes pröva
avdragsbestämmelserna i deras helhet
med hänsyn till de fria yrkesutövarnas
rimliga krav på likställighet och
rättvisa?

I anledning härav får jag anföra följande.

De i interpellationen åsyftade avdragsbestämmelserna
har tillkommit
som ett led i strävandena att förenkla
deklarations- och taxeringsförfarandet.
Beträffande inkomst av tjänst innebär
de nya reglerna att man tillämpar ett
schabloniserat omkostnadsavdrag i botten
på 100 kronor samt avrundning

uppåt av större avdrag till närmast högre
100-tal kronor. Genom att omkostnadsavdraget
fått denna konstruktion
kan taxeringsmyndigheterna i fortsättningen
inskränka sin granskning till att
konstatera mellan vilka 100-tal kronor
det godtagbara avdragsbeloppet faller.
I vilken omfattning detta medför förenkling
av granskningsarbetet belyses
kanske bäst om jag nämner att av hela
antalet enskilda skattebetalare, ca 3,8
miljoner, icke mindre än drygt 3,4 miljoner
har inkomst av tjänst. De anförda
siffrorna visar också att ett mycket
stort antal skattskyldiga, som har huvudinkomst
av annat slag, alltså av
jordbruk och rörelse, jämväl redovisar
någon inkomst av tjänst och sålunda
kan utnyttja schablonreglerna.

Även det skattefria bottenavdraget
från kapitalinkomst tillkom i förenklingssyfte.
Som ett ytterligare skäl för
detta avdrag åberopades emellertid den
sparfrämjande effekten. Denna synpunkt
har numera kommit i förgrunden
sedan avdraget genom beslut av årets
riksdag avsevärt höjts. Detta avdrag
står öppet för alla kategorier skattskyldiga
som har inkomst av kapital. Herr
Onsjö synes vilja göra gällande att inkomst
av kapital skulle förekomma förhållandevis
mera sällan hos fria företagare
än hos andra. Detta torde emellertid
inte vara riktigt. Behållen inkomst
av kapital kan sålunda beräknas
föreligga hos ungefär 50 procent av de
skattskyldiga som hör till kategorien
företagare men blott hos ca 22 procent
av arbetare och tjänstemän. För företagare
inom jordbruk med binäringar
är procenttalet 57.

Vad herr Onsjö anfört om vissa
skattefria naturaförmåner ger mig an -

167

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna

ledning framhålla följande. Det är här
endast fråga om vissa speciella slag av
naturaförmåner. Skattefriheten gäller
sålunda — enligt uttrycklig bestämmelse
i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
— blott förmån av mindre
värde som inte framstår som en avlöning
utan som en åtgärd för att bereda
trivsel i arbetet eller liknande eller också
förmån som utgår på grund av sedvänja
inom det yrke eller den verksamhet
som det gäller. I samband med att
dessa regler antogs av riksdagen framhölls,
att man i praxis redan i många
fall medgav skattefrihet för dylika förmåner.
1 den mån så var fallet innebar
lagstiftningen sålunda ingen direkt
nyhet.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen
framgår har de vidtagna förenklingsåtgärderna
begränsats till att avse
tjänste- och kapitalinkomster. Beträffande
inkomst av rörelse och jordbruksfastighet
tillämpas sedan länge
schablonmetoder för uppskattning av
vissa inkomster och avdrag t. ex. värdet
av eget uttag av produkter ur verksamheten,
avdrag för kost åt anställda
samt avdrag för värdeminskning m. m.
I regel torde dessa schabloner föranleda
uppskattningar, som är förmånliga
för rörelseidkaren eller jordbrukaren.
Ofta rör det sig här om förmåner
som ekonomiskt betyder långt mera än
schablonreglerna för tjänsteinkomst
och kapital. En längre gående schablonisering
av företagarnas inkomster torde
för övrigt vara mycket svår att genomföra.
Företagarnas inkomst- och utgiftsförhållanden
är regelmässigt så komplicerade
att de resultat som möjligen
skulle kunna nås inte torde ha någon
mera avsevärd betydelse ur arbetssynpunkt
vare sig för de skattskyldiga eller
för taxeringsmyndigheterna.

Med det nu sagda har jag velat ge en
bakgrund till de avdragsbestämmelser
som herr Onsjö berört i sin interpellation.
Av redogörelsen torde framgå att

jag icke kan dela herr Onsjös uppfattning
om att förenklingsåtgärderna
skulle ha lett till att de fria yrkesutövarna
kommit i en missgynnad ställning
i jämförelse med löntagarna.

Beträffande herr Onsjös andra fråga
vill jag som min mening framhålla, att
om framdeles nya avdrag skulle införas
måste man naturligtvis — liksom hittills
— beakta verkningarna för olika
kategorier skattskyldiga.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde:

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Avsikten med interpellationen har
främst varit att få diskutera systemet
med särskilda avdrag vid taxeringen
för vissa avgränsade grupper av skattskyldiga.
Jag har nämligen funderat
över om vi här verkligen är inne på
rätta eller rent av farliga vägar. Erfarenheten
visar att det är mycket svårt,
för att inte säga omöjligt, att medge
sådana avdrag utan att samtidigt skapa
orättvisor, som blir särskilt märkbara i
de gränsfall som alltid uppkommer.

Svenska folket har i hög grad blivit
ett skattetänkande folk, vilket ju är helt
naturligt, då skatten spelar en så stor
roll för den enskilde medborgaren. I
deklarationstider tänker och talar man
om skatterna snart sagt överallt, där
två eller tre personer är församlade.

Det som särskilt intresserar de skattskyldiga
är givetvis hur skattesystemet
fungerar, vilka avdrag man får göra
och vilka möjligheter samhället har att
skapa likformiga och rättvisa normer
för taxeringen. Det påstås att skattemoralen
i landet har försämrats, och tyvärr
är det väl så. Men de flesta vill

168 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna

ändå göra rätt för sig, när det gäller
skatter, och det är väl att så är förhållandet,
eftersom hela skattsystemet i så
hög grad är beroende av varje skattskyldigs
lojala medverkan. Skulle vi
komma dithän att de flesta människor
försökte att, som det heter, »lura
Sträng», så skulle vi få det bekymmersamt.
Då hjälper det inte med aldrig så
många kontrollanter. Då skulle förhållandena
bli olidliga. Därför är det ur
samhällets synpunkt ytterst angeläget
att våra skattelagar inte blir krångligare
än att de människor, som vill göra
rätt för sig, också kan göra det, samtidigt
som vederbörande känner sig säker
på att han blir rättvist behandlad
i skattehänseende.

På sista tiden har vi genomfört en
del reformer, vilka skulle förenkla taxeringsförfarandet,
och vi har gjort det i
fullt medvetande om att vi därmed
måst göra avkall på vad man kallar
millimeterrättvisan. Hur verkar då dessa
reformer? Ja, meningarna är onekligen
delade, huruvida de verkligen har
inneburit några förenklingar i deklarations-
och taxeringsförfarandet. Vissa
saker har givetvis betytt förenklingar,
men jag har funnit att de som sysslar
med taxeringsarbete ute i bygderna är
mycket tveksamma om huruvida vi har
lyckats åstadkomma några verkliga förenklingar
på detta område.

För en tid sedan talade jag med en
erfaren taxeringsman, och han var ganska
bekymrad över dessa s. k. förenklingar.
Om man inte slutar med att
åstadkomma förenklingar i finansdepartementet,
så vet jag inte var det skall
sluta, sade han, och han tilläde att det
just i år har varit flera felaktigheter i
deklarationerna än någon gång tidigare.

Jag vill givetvis inte stå för detta omdöme,
men den mannens uttalande tyder
ju ändå på att deklarationerna inte
har gjorts enklare.

Vad som är angeläget enligt min me -

ning är att man inte gör ändringar för
ofta.

I interpellationen har jag gjort gällande,
att dessa avdragsbestämmelser
till förmån för speciella grupper har
missgynnat utövarna av fria yrken. Det
påståendet står jag för. Det är för resten
självklart att så blivit fallet, ty om
man inför avdrag till förmån för vissa
grupper, så missgynnas andra grupper,
som inte kan göra sådana avdrag. Det
ligger i sakens natur. Jag skall inte gå
över hela fältet, när det gäller de särskilda
avdragen, utan jag skall ta upp
några exempel, som finansministern
berörde.

Att schablonavdraget på 100 kronor
för dem som har inkomst av tjänst har
inneburit någon förenkling av taxeringsarbetet,
bestrids av de flesta bland
dem som sysslar med hithörande ting.
Däremot ter sig avdraget givetvis orättvist
för dem som inte kan tillgodogöra
sig avdragsrätten. Statsrådet säger, att
även kategorien fria yrken kan åtnjuta
detta avdrag. Ja, jag har hört att jordbrukare
ibland löser problemet på det
sättet, att de arbetar åt varandra mot
betalning för att därigenom få möjlighet
att göra avdrag. Det är fullt lagligt,
men det är inte nyttigt att inbjuda till
dylikt handlande — det undergräver
respekten för författningarna.

Statsrådet tog upp bottenavdraget vid
kapitalinkomst, som vi beslutat att höja
i år. Ser man efter, hur detta verkar ute
i levande livet, finner man att det i
många fall leder till upprörande orättvisor.
En person t. ex., som ärvt ett
företag, ett jordbruk och kapital, får
600 kronor skattefritt, även om han inte
gjort det minsta för skapandet av vad
han sålunda ärvt. Men en person, som
på skuld börjar med exempelvis ett företag
eller ett jordbruk och sliter och
arbetar för att betala sina skulder samt
på det sättet verkligen sparar, får inget
sådant premium, utan tvärtom stiger iu

169

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna

nu för tiden räntorna, och hans kapitalutgifter
ökar undan för undan.

Jag skall nämna också ett annat fall
ur det praktiska livet. En person, som
bygger ett egnahem med anlitande av
de statliga hjälpformerna utan beliovsprövning
— kapitalsubventionen, den
räntefria stående delen på 8 000 kronor
som det var tidigare — samt lånar
pengar av staten mot tre procents ränta,
kan ju få 600 kronor skattefritt om han
har egna pengar som han kanske har
placerade på bättre villkor. När systemet
fungerar så, måste detta givetvis
anses vara oriktigt.

Jag skall inte gå in på problemet mera
i detalj, tv det skulle leda för långt, och
det blir andra tillfällen. Men jag har
velat granska frågan från principiella
synpunkter, och jag vet att jag inte är
ensam om de åsikter jag gör mig till
tolk för.

Statsrådet gick i slutet av sitt svar in
på min andra fråga, om vid eventuellt
bestämmande av nya avdrag verkningarna
för olika skattskyldiga kommer att
beaktas, och han sade, att så skall ske.
Det var egentligen det enda positiva i
svaret, och jag tackar för det. Jag tar
fasta på statsrådets löfte och hoppas,
att man riktigt noggrant prövar, hur avdragsrätten
kommer att verka över hela
fältet, innan man fortsätter på den väg
man slagit in på.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var närmast ett uttalande
i interpellantens anförande som
uppkallade mig. Jag vill för min del
anmäla en helt avvikande ståndpunkt i
fråga om resultatet av våra försök att
förenkla deklarationerna mot vad interpellanten
gav till känna. Jag har den
uppfattningen att de schabloniseringar,

som riksdagen har godtagit under de senaste
åren, innebär en klar förenkling
för både deklaranterna och taxeringsmyndigheterna.
Det kan således inte
vara något representativt uttryck för
taxeringsorganen, om någon tjänsteman
där gör gällande, att det hela blivit
mera komplicerat på grund av de förenklingar,
som riksdagen har beslutat.

Det är klart att man kan avläsa ett
och annat fel i årets deklarationer med
hänsyn till att uppställningen icke är
exakt likadan som fjolårets. I allmänhet
tillämpar ju folk den metoden att man
har den gamla deklarationen liggande
bredvid när man skriver den nya, och
det blir kanske irritation när man inte
finner samma rubriker på samma ställe,
där man är van att finna dem. Nåja,
det vänjer man sig vid relativt snart,
och det torde ändå vara odiskutabelt
att det är påtagliga förenklingar i det
schabloniseringssystem vi under senare
år har infört.

Men när man inför sådana här schabloniseringsavdrag
som hundrakronorsavdraget
för inkomst av tjänst eller det
skattefria kapitalavdraget, så är man
ju medveten om att det kan vara ett litet
avsteg från millimeterrättvisan, inte
bara, som interpellanten talar om, vid
jämförelse mellan fria företagare och
löntagare, utan även mellan löntagare
A och löntagare B. En löntagare kan ha
varit frisk och haft hälsan och satt in
ett par tusen kronor under ett år. Han
premieras därför genom skattefrihet på
ränteavkastningen. En annan löntagare
kan ha råkat illa ut och blivit sjuk. Han
har haft samma goda bevekelsegrunder,
men han har helt enkelt inte haft samma
ekonomiska möjligheter att sätta in
kapital, han har kanske satt sig i skuld
i stället. Han får ju inte denna premiering.
Man får ta dessa inadvertenser,
inkonsekvenser eller orättvisor, om
man vill nå syftet att ändå få vissa förenklingar
i deklarationsförfarandet, och
jag förmenar att riksdagen hade detta

170 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna

alldeles klart för sig när man beslutade
om förenklingarna.

Det är riktigt att svenska folket är
fallet för en alldeles otrolig millimeterrättvisa
när man kommer in på skattelagstiftningen.
Men skall vi försöka
komma till rätta med varje liten orättvisa
här, då hamnar vi i ett skattekineseri
som jag kan försäkra interpellanten
skulle växa oss över huvudet utan
vidare.

Detta är, för att använda interpellantens
ord, några principiella synpunkter
på detta problem.

Låt mig sedan, herr talman, sluta detta
inlägg med en liten solskenshistoria.
Det är faktiskt inte alla som vill lura
finansministern. Jag har bland dagens
post brutit ett brev från en jordbrukare
i södra Sverige, som skickar upp en
hundralapp till finansministern med
förklaringen, att »en gång i min ungdom
fuskade jag med deklarationen,
och jag har inte fått frid för mitt samvete.
Jag lurade staten på 70 kronor.
Med ränta på ränta torde det vara ungefär
100 kronor, som jag nu ber att få inleverera
till finansministern, så att jag
kan få frid för mitt samvete». Det finns
en och annan liten ljuspunkt i den bild,
som interpellanten gav av svenska folket
som allmänt benäget att lura finansministern.

Herr ONSJÖ (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig felaktigt. Jag sade annars uttryckligen,
att än så länge vill de flesta göra
rätt för sig även när det gäller skatten.

Finansministern berättade en solskenshistoria,
och liknande historier
har ju förekommit under alla tider. Det
var verkligen roligt att höra den.

Beträffande förenklingarna förnekar
jag inte att här har gjorts en del verkliga
förenklingar. Men många som sysslar
med taxeringar har en annan uppfattning.
Nu säger statsrådet att han

tror tvärtom. Här står ju påstående mot
påstående, och var och en kan ju ha sin
åsikt. I varje fall vidhåller jag att det
finns anledning att tänka sig för noggrant
innan man ger sig in på förändringar
på detta område, även när det
gäller förenklingar.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det må kanske inte anses
förmätet, om jag, som sysslat med
taxeringsarbete i 20 år, använder några
minuter för att säga hur jag ser på
dessa saker.

När riksdagen beslöt dessa förenklingar
med schabloniseringar, skall jag
gärna erkänna, att jag tillhörde de ledamöter
av riksdagen, som ansåg, att
man i så fall givetvis fick frångå vissa
rättviseprinciper och nöja sig med
schablon. Jag var inte övertygad om att
det skulle vara riktigt. Nu är det i alla
fall beslutat av riksdagen, och jag har
som alla andra taxeringsnämndsordförande
i år fått pröva på de praktiska
verkningarna av denna reform.

Jag vill säga rent ut, att den innebär
en uppenbar förenkling inte bara ur
deklaranternas synpunkt, utan också
ur taxeringsnämndsordförandenas synpunkt.
Rätt skall vara rätt. I mitt distrikt,
där jag har ungefär 1 000 deklaranter,
har jag kanske haft besvär med
10 stycken, som sökt nå över det mystiska
hundratalet med någon femma
och som jag fått justera. Men ur förenklingssynpunkt
har schabloniseringen
onekligen haft sitt värde.

Vad som kan irritera är, om jag fattade
herr Onsjö rätt, att vissa smärre
förmåner, som förut beskattades hos
vissa yrkesgrupper, i år går fria från
beskattning. Det har uppkallat RLF på
flera platser att begära justering i fråga
om de värden som jordbrukets naturaförmåner
skall anses ha vid taxeringen.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

171

Nu tror jag det tillämpas litet olika
regler i olika län. Efter länsprövningsnämndens
hörande utfärdar länsstyrelsen
anvisningar, och i mitt län har
man nu för första gången framlagt förslag
om vilka kvantiteter och priser
som bör tillämpas, och det liar vederbörande
att iaktta. Sedan vet var och
en i denna kammare, förmodar jag, att
den som vill specificera sina uttagna
naturaförmåner har full rätt att göra
det. I de fall så har skett och jag har
ansett specifikationen tillförlitlig har
jag godtagit den. Om man uttagit mindre
naturaförmåner från sin egen fastighet,
betyder det endast, att man vid
kontantsammanställningen i stället måste
ha större kontanta medel till sitt förfogande.
Några möjligheter att komma
undan skatt blir det alltså inte.

Jag skall som slutomdöme säga, att
i stort sett har detta försök till schablonisering
medfört en förenkling för
båda parter. Om vi skall gå vidare på
denna väg och försöka ge en viss uppmuntran
åt olika yrkesgrupper —• vi
har redan kommit rätt långt på väg
med viss skattefrihet för en del av
ränteinkomsten —• skulle jag vilja säga
finansministern: Om det finns någon
möjlighet att framdeles komma med
något förslag, som ger också de människor,
som sparar genom amortering,
d. v. s. avbetalning på sina skulder, ett
handtag, skulle det vara en reform som
jag skulle hälsa med tillfredsställelse.

Bortsett från detta sista önskemål
vill jag framhålla, att vi skulle behöva
en andhämtningspaus på detta område
och slippa ändrade skatte- och taxeringsregler
varje år. Det skulle innebära
en fördel inte bara för deklaranterna
utan även för de människor som
sysslar med själva taxeringsarbetet.

Jag har bara velat framhålla detta,
därför att jag tycker, att man skall
redovisa de resultat man har nått efter
så många års praktiskt arbete.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. rimligare
villkor beträffande vissa varusändningar
av trädgårdsprodukter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hansson påpekat, att levande blommor
inte längre får transporteras som
ilgods i vissa snälltåg. Detta förhållande
har enligt interpellanten medfört avsevärda
fraktfördyringar och lett till
allvarliga konsekvenser för trädgårdsnäringen.

Mot denna bakgrund har herr Hansson
frågat mig om jag vill medverka till
att bereda rimligare villkor beträffande
vissa varusändningar av trädgårdsprodukter.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Nattsnälltågen från Malmö till Stockholm
och Göteborg var före juni månad
1955 i viss utsträckning upplåtna för
befordring av ilgods, bl. a. blommor.
Detta var en kvarleva från den tid då
dessa tåg var våra enda ilgodsförande
nattförbindelser. Efter hand som ilgodståg
lagts in i tågplanen har det
emellertid blivit möjligt att från snälltågen
överföra sådana transportuppgifter,
som normalt bör tillkomma godstågen.

Godsbefordringen med snälltågen
medförde en hel del olägenheter för persontrafiken.
Framför allt orsakade de
ofta tågförseningar. Det var också svårt
att få plats för godset i tågen. Blommorna
tog upp platsen för snälltågstaxerat
resgods och expressgods, vilka
sändningar under alla förhållanden
måste befordras med snabbaste förbindelse.
Särskilda vagnar måste därför
sättas in i snälltågen för blommorna.
Härigenom beskars möjligheterna att
förstärka tågen med extra sov- och sittplatsvagnar,
vilket i sin tur irriterade
den resande allmänheten.

Nr 17

Torsdagen den 1(3 maj 1957

172

Svar på interpellation ang. rimligare

trädgårdsprodukter

Vintern 1954—55 försämrades tågföringen
starkt bl. a. för nattsnälltågen
Malmö—Stockholm och till dessa anslutna
tåg. Förseningarna medförde också
svåra olägenheter för de resande. Då
det inte lyckades att hålla snälltågen i
rätt tid med bibehållna transportuppgifter,
fanns det inte något annat val
än att inskränka godsbefordringen med
snälltågen, vilket bl. a. gick ut över
blomsändningarna. Sedan juni månad
1955 kan således blommor som regel
transporteras med snälltåg endast som
expressgods.

I Malmö och Hälsingborg kan ilgods
lämnas in till kl. 17 på vardagar utom
lördagar och till kl. 14 på lördagar. Allt
gods, som lämnas in under dagen, hinner
sändas med ilgodstågen samma
kväll. Godset kommer i de flesta fall
inte senare till bestämmelsestationerna
än om det skulle ha befordrats med
snälltåg.

Interpellanten har även nämnt de
ökade ersättningsbeloppen för frostskadade
blommor under vintern 1955—56.
Förhållandet måste tillskrivas den
stränga och ihållande kylan. I ilgodstågen
lastas blommorna i uppvärmda
vagnar, som är av exakt samma typ som
snälltågens vagnar. Den omläggning av
transporterna, som det här är fråga om,
kan därför inte ha ökat frostriskerna.

Snälltågens egentliga uppgift är ju att
betjäna resandetrafiken. Att använda
snälltåg för godsbefordran kan komma
i fråga endast då det kanske utan förfång
för persontrafiken och transporterna
inte kan nöjaktigt ordnas på annat
sätt. Enligt min uppfattning har
järnvägsstyrelsen handlat fullt riktigt,
då den inskränkt godsbefordringen med
snälltågen för att därigenom säkra en
god tågföring. Det förefaller mig också
rimligt, att trafikanterna måste betala
för den ökade och förbättrade service,
som transport av gods med snälltåg innebär.

Härpå anförde:

villkor beträffande vissa varusändningar av

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret, även
om detta inte var så särdeles välvilligt.
Jag får emellertid erkänna, att jag
knappast hade väntat något annat, sedan
fyra riksorganisationer på detta
område förgäves hos SJ har försökt
att få till stånd rättelse av de missförhållanden
som förorsakat trädgårdsnäringen
betydande förluster.

Denna fråga kan kanske synas relativt
liten vid ett första påseende, men
den är av väsentligt större betydelse
än den synes vara. Det är nämligen på
det sättet, att en mycket stor del av
våra trädgårdsodlare under den tid då
andra odlingar inte är aktuella bedriver
blomsterodlingar under glas som
det heter, varigenom man kan vidmakthålla
en kontinuerlig drift, som gör
det möjligt att fullt ut sysselsätta den
anställda arbetskraften och som ger en
jämnare inkomst. Genom de ändringar,
som vidtagits från SJ:s sida och som
innebär avsevärt höjda fraktsatser för
levande blommor och försämrade transportmöjligheter,
har dessa trädgårdsodlare
åsamkats väsentliga förluster.

När man i interpellationssvaret —
jag förmodar att detta är uppgjort efter
en remiss till SJ — försöker bagatellisera
frostriskerna, har man nog tagit
litet för lätt på saken. Det är ett faktum
att för perioden 1947—1954 utgjorde
det utbetalade försäkringsbeloppet för
sådana skador per år i medeltal cirka
34 000 kronor, men sedan dessa förändringar
i fråga om transporterna
vidtagits steg denna siffra med 600—
700 procent eller från genomsnittligt
34 000 kronor till ungefär 250 000 år
1955—1956. Jag tror inte att denna väsentliga
ökning av utbetalda ersättningar
för frostskador kan, såsom SJ sagt,
tillskrivas den strängare vintern — så
mycket kallare var det inte under dessa
senare vintrar — utan ökningen har

173

Torsdagen den l(i maj 1957 Nr 17

Svar på interpellation ang. rimligare villkor beträffande vissa varusändningar av
trädgårdsprodukter

huvudsakligen berott därpå, att av- och
ilastningarna på järnvägsstationerna
medfört långa väntetider, när dessa
ömtåliga varor fått stå ute i kylan och
bli förstörda av frost. På detta siitt har
transporterna försämrats och förluster
uppkommit för odlarna.

Om blommor i fortsättningen såsom
tidigare skall transporteras med nattsnälltåg,
kräver SJ enligt de nya bestämmelserna
att de skall befordras
som expressgods, och detta innebär,
enligt de uppgifter jag fått av vederbörande
organisationer, en fördyring
av frakterna med ungefär 400 procent.
Det kan inte hjälpas att man också tycker
att SJ i denna sak uppträder litet
inkonsekvent. Därest trädgårdsodlarna
vill betala denna kraftiga fördyring av
frakterna, går det bra att få varorna
befordrade med nattsnälltåg såsom tidigare.
Jag förstår emellertid mycket väl
att förhöjningen av fraktsatserna har
vidtagits från SJ:s sida för att få bort
detta gods från de personförande tågen.

Ilgodstransporterna medför för detta
gods vidkommande inte bara, såsom
jag nyss framhöll, en väsentligt ökad
risk för frostskador, utan också försämrade
möjligheter att sända godset
vidare till olika delar av landet. Ilgodstågen
har nämligen inte lika goda anslutningar
till andra tåg som nattsnälltågen
har. Det gör att godset kommer
senare fram till sina bestämmelseorter,
och vi förstår allesammans att en vara
som denna inte tål att utsättas för alltför
lång väntan, om kvaliteten skall något
så när kunna bibehållas.

På grund av den nya ordningen inträffar
också det egendomliga att svenska
odlare blir handikappade i förhållande
till danska odlare. De danska
trädgårdsodlarna har nämligen möjlighet
att lasta sina varor i en direkt vagn,
som sedan färjas över till Malmö och
följer med det sista nattsnälltåget på
kvällen till Stockholm — det går alltså
i det fallet bra att låta gods av denna

beskaffenhet transporteras med nattsnälltåg.
På detta sätt kommer de danska
blommorna lika fort, om inte förr
till Stockholm som de svenska odlarnas
produkter, och frakten för de danska
blommorna är lägre än vad de svenska
odlarna får betala. Det gör, har det
sagts mig, att de svenska odlarna
många gånger får vidkännas en besvärande
utländsk konkurrens.

Vad sedan gäller det viktigaste skäl
som anförts från SJ :s sida, nämligen att
transporterna av blommor åstadkommit
förseningar av nattsnälltågen, så
vill jag inte på något sätt bestrida dessa
uppgifter. Jag vill bara erinra om att
den 14 december 1954, alltså under
den tid då dessa transporter pågick
som mest och bäst, lämnades det här i
kammaren svar på en interpellation om
förseningar av nattsnälltågen, i vilket
interpellationssvar gavs det beskedet
att tågförseningarna på grund av lossning
och lastning av varor utgjorde
mindre än en procent. Förseningarna
sades väsentligen bero på fälttjänstövningar,
omläggning av linjerna etc.
Trots att dessa sändningar av blommor
då, som sagt, pågick som mest och bäst,
förorsakade de alltså icke ens en procent
av tågförseningarna. Jag vill bara
ha konstaterat detta, och jag bestrider
inte vad som eventuellt kan ligga i det
skäl som SJ anfört.

Naturligtvis skall SJ vidta alla rationaliseringar
som kan göras — det är alldeles
självklart — men jag kan inte
underlåta att tycka, att man här gått
litet för drastiskt till väga när man
infört en bestämmelse, som så pass väsentligt
fördyrar avsättningen av produkter
för en viss kategori. Om det nu
inte är möjligt att få någon rättelse till
stånd, utan SJ tydligen kommer att vidhålla
sina bestämmelser om att detta
gods skall fraktas med ilgodståg, vill jag
i varje fall hävda, att SJ bör ge samma
transportservice genom sina ilgodståg
som de tidigare kunde erbjuda genom

174 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 19o7

Svar på interpellation ang. rimligare villkor beträffande vissa varusändningar av
trädgårdsprodukter

de personförande snälltågen. SJ:s ansträngningar
bör i fortsättningen gå i
den riktningen.

Till sist vill jag framhålla, att jag
naturligtvis inte på något sätt kan
lasta den nuvarande kommunikationsministern
för de missförhållanden som
faktiskt har åstadkommits för en viss
grupp trädgårdsodlare. Han har inte
haft möjlighet att påverka detta ärende,
vare sig på ett tidigt stadium eller nu.
I den mån han kan och vill känna sig
övertygad av de argument, som jag här
anfört, och kan påverka SJ att så långt
möjligt ge samma service beträffande
ilgodstågen som tidigare givits beträffande
persontågen, är det dock ett steg
i rätt riktning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill för interpellanten
framhålla, att jag inte har yttrat
mig om frågans storleksordning. I mitt
interpellationssvar har jag bara velat
understryka, att denna fråga liksom åtskilliga
andra måste sättas in i sitt trafikpolitiska
och framför allt trafikekonomiska
sammanhang. Därav följer den
slutsatsen, att snälltåg ändå i första
hand måste utnyttjas för persontrafiken,
och det är detta man har strävat
efter för att tillmötesgå kraven ifrån de
resandes sida.

Interpellanten var sedan inne på frågan
om skadeersättningarna. Jag kan
bruka den statistik, som herr Hansson
lämnade, genom att ge samma siffror
men gå litet längre tillbaka. År 1940
var skadeprocenten 143,1, år 1942 135,9
och 1955—56 178,3. Det skall emellertid
medges, att den sista statistiken
inte omspänner hela året, varför siffran
kanske blir något högre, när man
fått beräkna hela skadeersättningens
storlek. Dessa siffror — som når botten
med 31 procent för år 1954 — visar
emellertid, att de står i relation till den

kyla, som rått under de olika vinterperioderna.
Avslutningsvis kan tilläggas,
att det är samma vagntyp man använder
i ilgodstågen som i snälltågen.

Det är klart, att det här uppstår en
viss fördyring, men den beror alldeles
på vad man väljer för storlek på kollina.
Går man ned till små typer blir
fördyringen givetvis rätt stor — dock
aldrig 400 procent, som interpellanten
uppgivit — men i den mån man går
upp i storleksordningen, kryper fördyringen
ned.

Interpellanten anmärkte på att de
danska trädgårdsodlarna hade möjlighet
att få sina varor befordrade på ett
förmånligare sätt än de skånska. Anledningen
till denna befordran med tåg
2 är att man eljest måste lossa om godset
ur den direkta vagnen från Köpenhamn.
Därmed skulle följa en försening
eller i varje fall en risk för försening.

Till sist är att säga, att man, när förhållandena
var som mest besvärliga,
hade ett rätt omfattande antal kollin
— ibland upp till 500 stycken — att
lasta på ett snälltåg på begränsad tid.
Det är givet, att detta alltid medförde
risker för förseningar, som utlöste reaktioner
hos den resande allmänheten.
Det var för att här åstadkomma en avvägning
som SJ vidtog den åtgärd, som
interpellanten inte är alldeles nöjd med.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag vill bara understryka,
att jag i min interpellation hade
byggt just på de ekonomiska konsekvenserna
av de förhållanden som uppstått.
Statsrådet nämnde, att han bedömde
denna fråga ur trafiktekniska
synpunkter, men — som sagt — för odlarna
är den ett ekonomiskt problem i
allra högsta grad.

Vad sedan gäller fördyringen är de
vanligaste förpackningarna 3- och 5-kilograms kartonger. Vill man beräkna

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

175

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

frakterna efter dessa praktiskt taget
uteslutande använda förpackningar,
kominer man just upp i en fördyring av
omkring 400 procent.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos följande å kammarens
bord vilande motioner:

nr 677, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl.,

nr 678, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 679, av herrar Nordqvist och Stenberg,

nr 680, av herr Hagberg m. fl.,
nr 681, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 682, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 683 och 684, av herr Cassel m. fl.,
nr 685, av herr Lundberg,
nr 686—689, av herr Ohlin m. fl., och
nr 690, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.

Motionerna nr 677—680, 682, 685, 687
och 690 hänvisades till bevillningsutskottet,
motionerna nr 684, 686 och 689
till statsutskottet samt motionerna nr
681, 683 och 688, i vad de kunde avse
de delar av Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott och i övrigt
till statsutskottet.

§ 5

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 29, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Understöd åt fiskare.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 6

Skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta mo -

tioner om skydd för arbetstagare mot
obefogade uppsägningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
331 i första kammaren av herrar Apelqvist
och Thun samt nr 411 i andra
kammaren av herr Arvidson,

dels ock motionen nr 119 i andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna 1:331 och 11:411 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära att frågan
om arbetstagares skydd mot obefogade
uppsägningar måtte bli föremål för utredning
samt förslag till lämpliga åtgärder
framlägges».

I motionen II: 119 hemställdes, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning om
ökat lagligt skydd för arbetstagarna mot
obefogade uppsägningar samt att för
riksdagen framlägges de förslag, vartill
en dylik utredning kan ge anledning».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner

1) I: 331 och II: 411 samt

2) II: 119,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Höjer, som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner,

1) I: 331 och II: 411 samt

2) II: 119,

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en utredning angående frågan
om skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I reservation till detta

17G

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

utlåtande har jag ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
angående skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar. Att
döma av andra lagutskottets utlåtande
nr 25, alltså det utlåtande vi nu behandlar,
är en dylik utredning fullständigt
obefogad.

Jag skulle då först vilja hänvisa till
andra lagutskottets ståndpunktstagande
i denna fråga när det gällde behandlingen
av sjömanslagen 1952. Enligt reciten
till dagens utlåtande framhöll andra
lagutskottet vid det tillfället, att utvecklingen
gått i den riktningen att arbetsgivarens
sedan gammalt erkända
rätt att när som helst uppsäga arbetstagare
från hans anställning'' i viss mån
inskränkts.

Går man sedan över till själva utskottsutlåtandet
från 1952, finner andra
lagutskottet då med gillande att de ledande
parterna på arbetsmarknaden i
det s. k. saltsjöbadsavtalet givit uttryck
åt den uppfattningen, att arbetstagaren
i princip bör vara skyddad mot sådana
uppsägningar från arbetsgivarens sida,
vilka ej är sakligt grundade. 1952 ansåg
lagutskottet tydligen att uppsägning
inte bör kunna ske med mindre än denna
är sakligt grundad.

Frågan är nu: Sker dylika uppsägningar,
och hur skall de kunna förhindras?
Vilka principer tillämpar våra
domstolar? 1932 behandlades ett fall av
detta slag vid arbetsdomstolen. Domen
innebar att arbetsgivaren hade full rätt
att fritt säga upp ett tjänsteavtal utan
angivande av skäl. ömsesidig rätt skall
det vara, alltså rätt för arbetstagaren att
begära avsked och rätt för arbetsgivaren
att säga upp den anställde. Det är
dock en enorm skillnad mellan dessa
båda saker. En arbetsgivare, som blir
av med en arbetstagare, får se sig om
efter en ny, men för en arbetstagare
som blir av med sitt arbete — måhända
vid en tidpunkt i livet, då det medför
störa olägenheter för honom, speciellt

om han har kvalificerat arbete, t. ex.
om han är närmaste man till sjukhusets
chef, kassör eller dylikt och sedan
många år skött detta arbete — kan det
erbjuda speciellt stora svårigheter att
få ett arbete inom det område han behärskar.
Principen om att arbetsgivaren
har full rätt att uppsäga arbetstagaren
har så sent som 1956 och 1957 tilllämpats
vid behandling av dessa ärenden
vid de allmänna domstolarna.

Domstolarna tillämpar alltså en princip,
som jag är övertygad om att vi alla
är överens om inte stämmer med det
allmänna rättsmedvetandet. Tjänstemännens
största organisation för privatanställda,
Industritjänstemannaförbundet,
kan uppvisa en rad uppsägningar,
där man med skäl kan tala om
att det gäller obefogade uppsägningar,
vilka förekommit på det privata området
under de senaste åren. I »Rätten till
arbetsplats» av Lennart Geijer, som är
ombudsman i Industritjänstemannaförbundet,
redovisas som stickprov fem
dylika fall. Ytterligare fall meddelades
i första kammaren under gårdagen. Jag
kommer här att lämna ytterligare några
stickprov.

Det första gäller en kontorist, som
vid 26 års ålder blev anställd i ett industriföretag
i en större landsortsstad.
Han blev anställd 1925, hade avancerat
till kontorschef, då han blev uppsagd
vid 57 års ålder på grund av personliga
motsättningar till chefen. Han lyckades
få en anställning med ungefär
hälften av den tidigare lönen. Det ansåg
det föregående företaget vara tillräckligt
för att neka utbetala någon
pension till honom för de 30 tjänstår,
han varit anställd där.

Sedan kommer jag till en kvinnlig
kontorist i ett landsortsföretag. Hon var
48 år och hade 30 anställningsår när
hon uppsades. Hon hade aldrig haft annan
anställning. Hon uppsades med 3
månaders uppsägningstid, och anledningen
var att hon inte längre ansågs
tillräckligt effektiv. Hon blev erbjuden

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

177

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

200 kronor i månaden tills vidare och
har inte lyckats anskaffa sig någon ny
anställning.

Nästa fall gäller en försäljningschef.
Han är född 1902, anställdes i företaget
1930 och blev uppsagd 1953 med 3 månaders
uppsägningstid på grund av tillfällig
nedgång i försäljningen. Först
efter rättegång lyckades det att erhålla
6 månaders uppsägningstid i stället för
de nämnda 3 månaderna. Han fick inte
någon pension, och han har sedan fått
dra sig fram med tillfälliga anställningar.

Nästa exempel gäller en butiksföreståndare,
som är född 1910, anställd
1929. Han insjuknade i juni månad
1956, blev uppsagd i december samma
år, trots att goda utsikter då fanns till
att han skulle kunna återinträda i
tjänst. Han blev alltså uppsagd efter 28
års anställning. I detta fall pågår förhandlingar.

Det gäller en kontorist som är 55 år
och som sedan 30 år varit anställd i ett
handelsföretag. Han blev erbjuden en
bättre befattning och accepterade den.
1 den nya befattningen uppsades han
efter en månad, då direktören ansåg att
han inte var den man som företaget
hade tänkt sig. Han fick en månads
uppsägningstid. Man har efter stämning
lyckats utverka tre månaders uppsägningstid.
Han kan inte återgå till sin
gamla anställning, då en efterträdare
där redan tillsatts. Han har inte lyckats
få annat än högst tillfälliga anställningar.

Kanske jag skall passa på att understryka
att arbetsgivarnas topporganisationer
börjat visa intresse för att rätta
till sådana här, skall jag kalla dem, förhastade
uppsägningar. Men det är inte
alltid som arbetsgivarorganisationerna
lyssnar till vad deras förtroendemän
säger.

Genom huvudavtalet, det s. k. saltsjöbadsavtalet,
anser sig LO ha ordnat
problemet på ett för sina anställda —
åtminstone i högkonjunkturläge, får jag

kanske säga — tillfredsställande sätt.
För andra grupper, nämligen de grupper
för vilkas arbete fordras speciella
kvalifikationer, är denna fråga alltjämt
ett stort problem. Obefogade uppsägningar
kan ha för individen förödande
verkningar. Vad det betyder att vid 57
år plötsligt bli utan arbete och utan
pension tror jag att var och en kan
förstå.

Denna fråga ordnas givetvis bäst med
överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagarorganisationen. TCO,
som har de största erfarenheterna av
de kvalificerade arbetstagarnas svårigheter
i detta avseende, understryker att
frågan kan liksom för LO-anslutna ordnas
genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter för ett visst avsnitt av denna
sektor av arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsnämnden
har ju inrättats för
att ge det skydd, som tillförsäkras de
till LO anslutna. Men TCO säger vidare
i sitt yttrande: Tjänstemännen beröres
inte av arbetsmarknadsnämndens verksamhet.
Det materiella innehållet i den
mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen träffade överenskommelsen
torde dock ej ur tjänstemannasynpunkt
ge tillräckliga garantier.
Arbetsmarknadsnämnden fungerar
nämligen i uppsägningsfall inte som
skiljenämnd utan har endast att avge
utlåtande. Dylikt utlåtande kan endast
ges, om det går att få majoritet för en
viss uppfattning i nämnden. Nämnden
är paritetiskt sammansatt av representanter
för LO och Svenska arbetsgivareföreningen.
Det kan då lätt inträffa,
att vardera sidan har sin egen ståndpunkt.
Då blir det inget utlåtande avgivet.

Genom direkt avtal kan uppsägningsskvdd
i vissa fall skapas, men en dylik
avtalsreglering ändrar inte den grundläggande
principen i 1932 års dom, att
uppsiigningsrätten är fri. Avtalsregleringen
kan inte täcka alla områden som
det här gäller. Detta är alltså just det
problem jag berörde. För vissa av dessa

12 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

178

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

grupper kommer det inte att bli möjligt
att få ett dylikt avtal till stånd. Det
beror helt enkelt på arten av deras
verksamhet. Det har visat sig svårt att
över huvud taget få några avtal för
vissa kategorier av tjänstemän. Är det
inte rimligt att försöka få fram ett anställningsskydd
mot obefogade uppsägningar
även för dem i denna för individen
mest betydelsefulla fråga, rätten
till arbete?

Om lagstiftning alls skall komma på
fråga bör den bli dispositiv och alltså
endast gälla, om frågan inte regleras i
kollektivavtal, låt mig understryka
detta. Det är naturligtvis också väsentligt,
att 1932 års rättsregel, som alltjämt
tillämpas av domstolarna, ersättes
med en regel, som står i samklang
med den allmänna rättsuppfattningen i
dag.

Kontentan av ovanstående är, att utan
föregående utredning är det mycket
svårt att veta, vilket skydd man lämpligen
skall kunna ordna. Vi behöver en
utredning för att skapa skydd åt alla de
grupper, som vi inte kommer åt i andra
sammanhang. Jag finner frågan vara av
mycket stor betydelse och anser att en
utredning är av behovet synnerligen
påkallad och ber, herr talman, att med
stöd av vad jag har sagt få yrka bifall
till reservationen.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det råder säkert inte
mer än en mening på löntagarhåll, som
både fröken Höjer och jag representerar,
nämligen att anställda skall ha rätt
att känna trygghet i anställningen. Jag
kan också uttrycka det så som man har
gjort i motionen: skydd för obefogad
uppsägning. Vi är dock inte riktigt
eniga om på vilket sätt löntagarna skall
skaffa sig detta skydd, och innan jag
redovisar utskottets synpunkter vill jag
ta upp fröken Höjers resonemang med
avseende på de exempel på tjänstemän,
som fått sluta sina anställningar efter

många år och inte ens fått pension efter
så lång tjänstgöring i företaget, och
fråga: Är inte detta, fröken Höjer, ett
talande argument för den obligatoriska
tjänstepensionen ?

Låt mig därefter, herr talman, ingå
på de synpunkter från vilka utskottet
yrkar avslag på motionerna. Utskottet
anser »ett uppsägningsskydd baserat på
frivillig överenskommelse vara förenat
med så betydande fördelar, att en lagstiftning
på området inte bör aktualiseras,
förrän det ådagalagts, att det är
omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Med utgångspunkt
härifrån kan utskottet för sin
del icke finna att det för närvarande
föreligger» — jag understryker detta
— »anledning att överväga lagstiftningsåtgärder.
»

LO säger i sitt remissyttrande, att
organisationen anser den reglering av
frågan om det frivilliga uppsägningsskyddet,
som skett genom 1938 års huvudavtal,
saltsjöbacjsavtalet, som det
också är benämnt, och 1946 års avtal
om företagsnämnder, som vi hade tillfälle
att diskutera i går och som tillkom
på LO:s initiativ, visserligen inte
under alla förhållanden utgöra hinder
för organisationen att biträda ett lagstiftningsförslag
i ämnet. Men, sägs det
vidare, förutsättningen härför måste
självfallet vara att avtalsregleringen inte
visat sig motsvara sitt syfte. För sin
del har LO emellertid under de snart
20 år, som gått sedan huvudavtalet
slöts, inte haft någon anledning att aktualisera
frågan om att avlösa den nuvarande
ordningen med lagstiftningen.
Endast om avtalsvägen visade sig
oframkomlig, borde lagstiftningsingripanden
övervägas på ett område, som
här nu är ifrågasatt.

Då frågan nu har aktualiserats från
annat håll, har som stöd härför åberopats
vissa exempel från tjänstemannaområdet.
Det vore kanske av intresse
för dem, som representerar arbetarorganisationen
— om jag i detta sam -

Torsdagen den IG maj 1957

Nr 17

179

Skydd för

manhang får skilja på arbetare och
tjänstemän, fastän jag tycker, att man
bör kalla bägge för löntagare — med
ett påpekande att det särskilt är på vårt
håll som de anställda blivit uppsagda
och fått gå utan någon som helst ersättning,
än mindre pension.

Jag skall inte uttala mig om de exempel,
som nämndes både av fröken Höjer
och av herr Valter Åman i gårdagens
debatt i första kammaren. Men så mycket
kan sägas att en utredning, som
siktar på en lagstiftning, inte i och för
sig skulle garantera, att liknande fall
inte kommer att inträffa. Som utskottet
framhåller torde det nämligen inte kunna
bli fråga om att i lag stadga ett
undantagslöst uppsägningsskydd. Så har
inte heller skett i de länder där man
lagstiftat i saken. Det sätt, på vilket
uppsägningsskyddet där utformats, ger
vid handen inte bara att skyddet inte
är undantagslöst utan också vilken
vansklig uppgift det måste vara att i
praxis avgränsa undantagsfallen. Enligt
den österrikiska lagen kan en uppsägning
ogiltigförklaras därest uppsägningen
anses vara »socialt härd» för den
anställde och inte kan motiveras såsom
nödvändig för företaget. Motsvarande
förutsättning för ogiltigförklaring är
enligt den tyska lagen att uppsägningen
är »socialt orättfärdig» och enligt
den norska lagen att uppsägningen
inte har saklig grund i företagarens,
arbetstagarens eller företagets förhållanden.
Det säger sig självt, att med
dessa mycket allmänt och vagt angivna
förutsättningar för uppsägningsskyddet
domstolarnas prövning i uppsägningstvister
i stor utsträckning komme ätt
bestå i en bedömning och värdering,
för vilka det torde vara omöjligt att ge
någon objektiv ledning i lagbestämmelser.

Det har nu inte från något håll gjorts
gällande, att ett lagstadgat uppsägningsskydd
för vårt lands vidkommande
skulle kunna göras undantagslöst. TCO
understryker att vad som bör eftersträ -

arbetstagare mot obefogade uppsägningar

vas inte är något undantagslöst skydd
utan en skälig avvägning mellan arbetstagarens
berättigade intresse av anställningstrygghet
och arbetsgivarens berättigade
intresse att kunna bedriva sin
verksamhet på ett försvarligt sätt. I sak
detsamma säges i huvudavtalet och avtalet
om företagsnämnder. Jag är inte
jurist, men nog tycks det mig kunna
ifrågasättas om en sådan skälighetsavvägning
tillhör området för den rättsprövning
som vanligen ankommer på
våra domstolar, liksom det väl kan sättas
i fråga — såsom sker i LO:s utlåtande
— om våra domare mera allmänt
besitter de speciella insikter och erfarenheter,
som i de särskilda fallen ofta
erfordras för en bedömning av detta
slag.

Eftersom frågan här har aktualiserats
med särskild hänsyn till de privata
tjänstemännen, förtjänar det framhållas,
att tjänstemännen saknar sådana
avtalsregler, som gäller inom LO-området,
och att deras organisationer veterligen
inte förrän helt nyligen har sökt
få till stånd en dylik avtalsreglcring.
Man har alltså ingen erfarenhet av möjligheterna
att komma fram avtalsvägen.

Det är alltså just här fröken Höjers
och min uppfattning om sättet att skapa
ett anställningsskydd skiljer sig. Vi som
har erfarenhet från LO-området av att
avtal kan ge en trygghet i anställningen
som man tidigare inte haft, tycker att
den vägen bör prövas också på tjänstemannaområdet.
Visar det sig svårigheter
att komma från på den vägen, har
man att återkomma med önskemål om
lagstiftning.

Jag vill inte påstå att i och med de
regleringar — huvudavtalet och avtalet
om företagsnämnder — som vi har på
LO-området, sista ordet skulle vara sagt
om uppsägningsskyddets utformning i
vårt land. Beroende på utvecklingen
kan det bli nödvändigt att kräva skärpta
regler, t. ex. arbetsmarknadsnämndens
utbyggnad till en formlig skiljenämnd
eller — i sista hand — en lag -

180

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

reglering. Men jag upprepar att så obligatorisk pension, när man talar om
länge man inte på tjänstemannahåll sådant skydd som detta. Det ligger nog
prövat avtalsvägen och den visat sig annorlunda till, när man begär rättsoframkomlig
kan jag i likhet med ut- skydd för en grupp, för vilken avtals skottsmajoriteten

inte finna någon skydd eventuellt inte kommer att kun praktisk

anledning att överge det nu- na ordnas. Det är detta som utredning varande

systemet eller att komplettera en skulle skapa klarhet om, eftersom

det med en dispositiv lagstiftning. erfarenheten hittills har visat att avtals Herr

talman! Jag ber att få yrka bi- lösningen för vissa grupper är svår att
fall till utskottets hemställan. uppnå.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahls yttrande
styrker till fullo behovet av en utredning.
Försök har gjorts att få avtal
för vissa grupper. SIF, alltså Industritjänstemannaförbundet,
en jättestor organisation
på detta område, har medverkat
till massor av avtal, men det
finns grupper för vilka de har svårighet
att få några avtal alls och naturligtvis
speciella svårigheter just på denna
punkt.

När man alltså vet att det finns sådana
grupper och att det för individerna
är fullkomligt förödande att bli utan
lön, tycker man verkligen att det inte
är för mycket att utreda frågan, vilket
skydd man kunde ge åt de olika grupper,
som man kanske inte kan nå eller
med säkerhet inte kommer att kunna
nå avtalsvägen.

Fru Ekendahl säger också att det blir
så besvärligt för domstolarna, om vi
nu får en lag. Det är så svårt för dem att
bedöma vad som är obefogad uppsägning
och vad som inte är det. Jag har
inte sagt att det skall bli en lag. Jag
har nämnt uttrycket dispositiv lag såsom
en av de hägrande möjligheterna,
men jag tror och hoppas, att det under
utredningen kommer fram andra möjligheter.
Det skulle klara ut dessa frågor
betydligt, om vi finge en ordentlig
utredning, det är jag övertygad om.

Sedan nämnde fru Ekendahl att man
lika gärna eller hellre kunde gå in för

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, fröken Höjer, det är
riktigt alt det är en del svårigheter för
vissa löntagare på tjänstemannaområdet,
men jag upprepar att så länge man
där inte liksom på LO-området har
skaffat sig erfarenhet av hur stort område
avtalen kan komma att täcka, tror
jag inte att man vinner så värst mycket
med en utredning. Man vinner
mera på att, liksom vi har gjort och vilket
av organisationerna betraktas som
ett relativt bra sätt, pröva en smidigare
linje.

Jag sade inte att detta skydd borde
ges genom obligatorisk pensionering.
Jag sade att fröken Höjers exemplifiering
bar vittne om att man i pensionsfrågan
i stället borde gå in för en
obligatorisk pensionering, som ju skulle
ha gett de nu avskedade löntagarna åtminstone
ett pensionsskydd.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, obligatorisk pensionering
eller tvångspensionering vill
jag inte ha, och förslagen därom kommer
heller inte med i detta sammanhang.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits i denna fråga skulle det
kanske kunna vara ganska onödigt att
förlänga debatten, men jag är huvudmotionär
beträffande motionen nr 119
i denna kammare och har därför funnit
det angeläget att säga några ord på
detta stadium av debatten.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 181

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

Fru Ekendahl omnämnde huvudavtalet
mellan LO och Svenska arbetsgivareföreningen,
men hon sade däremot inte
att detta avtal omfattar endast hälften
av de arbetare som tillhör LO. De erfarenheter
man har av avtalet sträcker
sig alltså inte över hela LO-området.
Jag vill upprepa vad som tidigare sagts,
nämligen att det just på LO-området på
grund av den fulla sysselsättningen torde
ha varit relativt lätt att lösa de problem
som uppstått vid uppsägningar,
även sådana som drabbat rätt till åren
komna arbetstagare. På tjänstemannaområdet
är det nog svårare, särskilt
inom vissa kategorier, och då det är
fråga om vad man i dagligt tal kallar
obefogade uppsägningar, där ordet
»obefogad» väl ännu inte är definierat,
måste alla inse att dessa uppsägningar
kan utgöra ett mycket större problem
på tjänstemannaområdet än på LO-området.
Fröken Höjer har också framhållit
att det på tjänstemannasidan finns
vissa arbetstagare som — t. o. m. enligt
avtal ■— är förhindrade att gå in i någon
arbetstagarorganisation. De är alltså
uteslutna från möjligheten att bli
organiserade och därmed också från
möjligheten att via avtal skyddas för
vad som skulle kunna kallas obefogad
uppsägning.

Jag vill passa på tillfället att deklarera
att jag — vilket ju inte alls är en
hemlighet — är energisk motståndare
till en obligatorisk tjänstepensionering.
Jag fäste mig vid att fru Ekendahl talade
om »obligatorisk tjänstepensionering».
Det uttrycket ville inte regeringen
använda vid bestämmandet av sina
frågor för folkomröstningen i höst, men
det är ju glädjande att en så framstående
LO-kvinna som fru Ekendahl vet
att använda det rätta uttrycket.

Det energiska motstånd jag har visat
och i fortsättningen kommer att visa
fram till folkomröstningen i pensionsfrågan
hindrar mig inte från att vara
sympatiskt inställd till en utredning beträffande
den speciella frågan, om man

genom någon lagstiftning kan förbättra
skyddet mot obefogade uppsägningar.
För det första bör naturligtvis en lagstiftning,
om man kommer fram till att
en sådan bör komma till stånd, vara
dispositiv. Denna lagstiftning skulle
alltså inte kunna komma att tillämpas
på områden där avtal om uppsägningsskydd
föreligger. För det andra anser
jag en lagstiftning av denna karaktär
vara att jämställa med en riskförsäkring
av typen yrkesskadeförsäkring eller
av typen sjukpenningförsäkring
inom den allmänna sjukförsäkringen,
där vi väl alla accepterat ett obligatorium.
Det är fråga om en risk för något
som normalt inte borde inträffa. Ur den
synpunkten innebär ställningstagandet
till tjänstepensioneringen endast ett avgörande
av hur man praktiskt vill ordna
uttaget av sin löneinkomst, om den
i sin helhet skall uttagas omedelbart
eller om man vill låta en del innestå i
form av pension, som utfaller då man
inte längre kan arbeta. Det är alltså ett
område som mycket väl lämpar sig för
att regleras genom löneavtal. Jag har
emellertid ansett frågan om skydd mot
obefogade uppsägningar vara av den
natur, att ett sådant skydd borde betraktas
som en riskförsäkring, om man
finge en lagstiftning på området.

När denna fråga nu med all sannolikhet
kommer att falla, torde dock den
diskussion, som tagits upp i första hand
av Lennart Geijer inom Industritjänstemannaförbundet
men även på avtalsområdet
och här i riksdagen, haft det
goda med sig att vi kan räkna med att
arbetsgivarsidan är beredd att avtalsvägen
nu ställa sig mera positiv till en
lösning av detta problem än tidigare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av fröken Höjer.

Herr HENNING NILSSON i Gävle
(k):

Herr talman! Möjligheterna att behandla
en fråga är naturligtvis större

182 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

på dagen än mitt i natten. Den motion,
som jag talade för i natt, avsåg bland
annat frågan om skydd mot obefogade
uppsägningar. Jag fick emellertid vid
debatten i natt ett svar av fru Ekendahl,
som delvis gjorde mig ledsen, och jag
vill därför begagna detta tillfälle att
säga ytterligare några ord i denna fråga.

Det är alldeles självklart att inte
TCO:s yttrande i denna sak liksom inte
heller de motioner, som nu behandlas,
eller den kommunistiska motion, som
behandlades i natt, tillkommit utan vidare
och utan stark bakgrund. Fru
Ekendahl talade om sina erfarenheter
från LO-området. Vi har emellertid vid
våra kontakter med arbetarna i fackföreningarna
och på arbetsplatserna funnit,
att arbetarna har en annan erfarenhet
än den fru Ekendahl lyckats få.

Det förekommer, som jag sade i natt,
en råd obefogade uppsägningar, som
verkar stötande på rättsmedvetandet.
Många av dessa uppsägningar blir föremål
för förhandlingar, om det gäller
SAF:s område, men många av dessa
upprörande uppsägningar, kanske de
flesta, gör att arbetstagaren får gå från
sin arbetsplats utan förhandlingar.

Jag har erfarenhet från många års
fackligt arbete, även om omständigheterna
nu fört mig in på ett annat område
-—• jag vill säga detta för att inte
fru Ekendahl skall få den uppfattningen,
att vi saknar all erfarenhet. När
man är med och träffar avtal och under
årens lopp finner, att avtalen inte
är det starka skydd, som man skulle
önska att de hade, så är det väl ganska
naturligt att den tanken så småningom
uppkommer, att man borde försöka
finna andra medel för att förhindra
orättvisa avskedanden.

Vi har i vår motion inte krävt lagstiftning
— vi talar där visserligen om
lagstiftning — utan vad vi i första hand
krävt är en utredning. Fru Ekendahl
anser att lagstiftning är ett bra medel
när det gäller att åstadkomma en tjänstepensionering,
och jag tycker att hon

då borde ha samma goda uppfattning
beträffande lagstiftning till skydd mot
obefogade uppsägningar. Vi har från
arbetarhåll under många år fört fram
kravet på en pensionering, men vi har
inte lyckats särskilt bra. Då har kravet
på en lagstiftning vuxit fram, och det
ser ut som om man nu i varje fall kan
hoppas på att vi kommer att få lagstadgad
rätt till pension. Inte heller när
det gäller att åstadkomma skydd mot
obefogade uppsägningar har vi lyckats
särskilt bra, och det kunde då tänkas
att en lagstiftning skulle kunna vara oss
till hjälp att åstadkomma det skyddet.
Vi kräver som sagt inte någon lagstiftning
i vår motion, men om utredningen
skulle komma till det resultatet, att en
sådan vore lämplig, så har vi ngenting
emot att det blir en lagstiftning på
området.

Till sist, herr talman, skulle jag endast
vilja beröra en sak som fru Ekendahl
sade, när hon i natt förde utskottets
talan. Hon menade att vi på vårt
håll inte borde göra oss så breda på det
här området; vad LO visste skulle vara
inkarnationen av all visdom. Jag vill till
detta bara säga, att vi kommunister naturligtvis
förbehåller oss rätten att i
riksdagen kräva både utredning och
lagstiftning, om vi finner det vara nödvändigt
och lämpligt. Det är nu bekräftat,
att det finns mycket förnuft utanför
LO och dess ledning. Man måste väl
ändå säga att TCO:s yttranden minst av
allt saknar förnuft. Även de ledamöter,
som väckt de motioner vilka nu behandlas,
har i denna fråga givit uttryck
för ett mycket gott omdöme. När man
behandlar en fråga, bör man inte —
som fru Ekendahl gjorde i natt — ta
hänsyn till vad förslagsställaren har för
politisk åskådning och låta sina sympatier
och antipatier i det avseendet bli
utslagsgivande. Något sådant har jag
inte mött vid förhandlingar på arbetsmarknaden
eller annorstädes, utan där
har sakliga bedömanden varit det avgörande.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

183

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

När man nu kan räkna upp det ena
orättvisa avskedandet efter det andra
bland arbetare och tjänstemän och när
man kan konstatera att det förekommer
niassavskedanden, tycker jag att det är
på tiden att man utreder frågan, hur
vi skall åstadkomma ett bättre skydd
mot obefogade uppsägningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till fröken Höjers reservation.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Trygghet i arbetsanställningen
är en faktor av största betydelse
för den enskilde arbetstagaren.
Detta har varit utgångspunkten för denna
debatt. Utskottet har understrukit
det, och det har också fru Ekendahl
gjort — kanske i varmare tonfall än
dem man kan märka i det kyliga utskottsutlåtandet.

Utskottet tycks emellertid huvudsakligen
betona den ekonomiska sidan av
saken. Utskottet skriver nämligen: »Vetskapen
om att kunna räkna med bibehållen
anställning under en längre tidrymd
utgör för det stora flertalet grunden
för den framtida försörjningen och
möjliggör att planera denna utan den
oro och osäkerhet, som följer med risken
att utan egen förskyllan stå utan
arbete.»

Arbetsanställningen är emellertid inte
bara en fråga om ekonomisk trygghet.
En människa står oftast i ett rent personligt
förhållande till sitt yrke, som ju
dock är hennes egentliga livsinsats.
Gällande lag betraktar arbetstagarens
anställning som en arbetsgivarens angelägenhet.
Enligt det allmänna rättsmedvetandet
är emellertid anställningen
också en personlig angelägenhet för den
anställde. Här står lagen och det allmänna
rättsmedvetandet i motsättning
till varandra, och därför bör enligt motionärernas
uppfattning — i varje fall
enligt min uppfattning — lagen ändras.
En obefogad uppsägning medför ofta
psykiskt lidande för den uppsagde, na -

turligt nog, då han genom uppsägningen
kommer i konflikt med den väsentliga
linjen i sitt liv. Den brytes. Även
familjen blir lidande. Lagen bör därför
skydda den anställde mot obefogad
uppsägning. Säkerligen har utskottet
samma principiella inställning. Men utskottet
pekar på avtalsvägen som den,
vilken i första hand bör försökas. Det
är inte så underligt att utskottet har intagit
den hållningen, när både Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i sina remissyttranden har
anslutit sig till den tanken. Även inom
TCO strävar man efter att nå resultat
avtalsvägen.

För stora grupper arbetstagare är frågan
emellertid alltjämt oreglerad och
torde också komma att så förbli. Man
måste bland annat räkna med att ett
stort antal mindre arbetsgivare kommer
att stå utanför de ledande arbetsgivarorganisationerna
och därför inte
kan nås av de uppgörelser som av dem
träffas.

Fru Ekendahl hänvisade här till avtalsvägen,
och jag ställer därför en direkt
fråga till henne: Hur tror fru
Ekendahl att man på detta område skall
kunna komma fram avtalsvägen, när det
över huvud taget inte finns något organisationsväsen
att utgå ifrån?

Jag vill här fastslå ett par väsentliga
saker. För det första innebär avtalsvägen
icke någon definitiv lösning, eftersom
den grundläggande rättsregeln
härigenom inte förändras. För det andra
behöver en eventuell lagstiftning inte
stå i vägen för en uppgörelse på arbetsmarknaden,
då lagregeln inte behöver
förhindra avtalsmässiga uppgörelser.
Tvärtom kan lagstiftningen komma att
underlätta strävandena att få avtal till
stånd. Det går lättare att sluta avtal,
om rättsordningen i princip erkänner
att en arbetstagare inte får uppsägas
utan bärande skäl.

Fru Ekendahl var i sitt anförande
inne på parallellfall och konsekvenser
av lagstiftningen. Jag tyckte att hon där

184 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

hade alldeles rätt, när hon till fröken
Höjer sade att en konsekvens av fröken
Höjers inställning måste vara, att man
också ställer sig bakom önskemålet om
en lagfäst tjänstepension. Jag skulle
emellertid vilja vända på saken och
rikta den frågan till fru Ekendahl: Om
fru Ekendahl nu liksom jag tycker att
det är rimligt med en lagfäst tjänstepension,
hur kan fru Ekendahl då inta
den ståndpunkten att beträffande skyddet
för arbetsanställningen gå emot en
lagstiftning? Och varför skall rätten till
semester vara lagfäst men inte det betydligt
viktigare skyddet mot obefogad
uppsägning? I båda fallen är det ju
gammal hävd att arbetsmarknadens
parter förhandlar, trots att vi har en
lagstiftning.

Man kan också erinra om att justitieministern
i dagarna har tillkallat sju
sakkunniga för att verkställa en översyn
av allmänna hyreslagen och att i
samband därmed utarbeta definitiva
bestämmelser om uppsägningsskydd. I
direktiven till dessa sakkunniga säges,
att det måste vara en viktig social angelägenhet
att införa effektiva lagbestämmelser,
som även efter hyresregleringens
avveckling bereder hyresgästen
motsvarande skydd mot uppsägning
som hyresregleringslagen nu ger. Även
på detta område finns det organisationer
på ömse sidor som förhandlar,
men man har ändå ansett det vara en så
viktig fråga att den bör lösas lagstiftningsvägen.

Det har gått lång tid, fru Ekendahl,
sedan den famösa § 23 föranledde
våldsamma motsättningar mellan arbetsmarknadens
parter, och det är
uppenbart att förhållandena inom LO:s
verksamhetsområde nu har förbättrats
avsevärt. LO har ju i och för sig ingen
anledning att ta ställning här, förefaller
det, annat än när det gäller sina
egna angelägenheter, men det finns ju
andra områden än LO:s. Är det för övrigt
inte så, fru Ekendahl, att arbetarklassen
för närvarande växer med ex -

plosionsartad kraft och att ständigt nya
grupper kommer i samma ställning i
produktionsprocessen som arbetarna?
Är det inte då en väsentlig angelägenhet
också för LO och arbetarrörelsen
i dess helhet att ta vara på dessa människor
och bereda dem skydd? På det
sättet kommer den ideologiska sammansmältningsprocess,
som ändå måste
komma, att påskyndas.

Jag har haft personliga skäl för att
framlägga motionen 11:411. För den
som på nära håll har bevittnat personliga
tragedier på grund av obefogade
uppsägningar framstår en utredning
i denna fråga som en väsentlig samhällelig
angelägenhet. Frågan om trygghet
i anställningen ingår också som ett
nödvändigt led i varje system som bygger
på social trygghet för medborgarna.
Denna trygghet bör vara tillförsäkrad
alla löntagare och inte göras beroende
av den tillfälliga frågan, huruvida
arbetsgivaren är med i den arbetsgivarorganisation
med vilken löntagarorganisationen
lyckats träffa avtal.

Jag säger som fröken Höjer: jag vet
inte i vad mån man kan komma fram
lagstiftningsvägen och hur långt den i
så fall kan leda. Men jag anser att frågan
är av så stor vikt, att ett krav om
utredning här är betingat.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Spångberg (s) instämde i detta
anförande.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! En tillfällighet har
gjort, att detta ärende kopplats samman
med pensionsfrågan. Sammanhanget är
inte så klart, och jag skall inte besvära
kammaren med några långa utläggningar
i den detaljen. Jag vill bara säga,
att om en tjänsteman eller annan löntagare
med orätt skiljes från sin tjänst,
när han eller hon är 60 år, så ligger
det föga tröst i att vederbörande på

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

185

Skydd för arbetstagare mot

grund av en tvångslagstiftning har rätt
till pension, när han eller hon blir 67
år. Stannar man för den frivilliga pensionslinjen
finns det däremot chans att
få förtidspension, vilken möjlighet är
utesluten, om man går den linje, som
en talare betecknat som en linje med
lagfäst rätt till pension och en annan
talare som obligatorisk pension. Det
läge som den försättes i, som vid denna
ålder förlorar sin anställning, är lika
bekymmersamt, oavsett hur pensionsfrågan
är ordnad, och följaktligen är
ett oberättigat avskedande lika upprörande,
om tjänstemannen är försäkrad
i SPP och därmed har sin fulla rätt
från anställningen eller om vederbörande
inte är det. Sambandet med pensionsfrågan
kan följaktligen inte vara
alltför starkt och påverkar inte det
problem, som fröken Höjer och motionärerna
med henne ställt här.

När fröken Höjer åberopar — jag
vill nämna det i förbigående här —-vad andra lagutskottet yttrade, när
ändringarna i sjömanslagen antogs, vill
jag bara erinra henne och kammaren
om att i fråga om sjömännen speciella
förhållanden gäller. Där har vi en löntagargrupp,
som är lagligt skyldig att
vara i tjänst. Det råder där en tjänsteplikt,
som vi, jag höll på att säga dess
bättre, inte känner till i fråga om landanställda
arbetstagare. Man kan därför
inte dra några paralleller här, i varje
fall inte utan vidare.

Och nu till huvudfrågan. Det är väl
alldeles uppenbart, att varje avskedande
som inte sker av orsaker, som allmänt
omfattas såsom tillräckliga för
en sådan åtgärd, utlöser indignation
hos alla som får kännedom om det, och
naturligtvis är det ödesdigert och beklagligt
för dem som drabbas. Om man
därför vidtar åtgärder av det ena eller
det andra slaget, som syftar till att
eliminera sådana avskedanden, är detta
säkerligen i alla parters intresse. Även
arbetsgivarparten har intresse av att så
sker. Det är dessvärre bara så, att det

obefogade uppsägningar

är utomordentligt svårt att finna de
former, varigenom man kan nå detta
resultat utan att man samtidigt trasslar
till förhållandena mellan arbetsgivare
och arbetstagare och skapar andra
problem, som kan vara lika besvärliga
eller som till äventyrs kan göra ont
värre.

Jag hade på sin tid orsak att något
studera dessa förhållanden i Tyskland,
där man under Weimarrepublikens dagar
införde den lagstiftning, som är
åberopad i utskottets utredning och
som väl där liksom i Österrike ännu
gäller. Det befanns vara så i Tyskland
— och jag tror att samma iakttagelse
gjorts i Österrike också — att förekomsten
av en viss laglig skyldighet för
arbetsgivaren att utge skadestånd, bestämt
i lagstiftningen, medförde att arbetsgivaren,
då han verkställt ett avskedande,
ansåg sig vara klar, när han
betalat skadeståndet. Härigenom avtrubbades
arbetsgivarens moraliska ansvar
i förhållande till arbetskraften.

När vi en gång i kommittén angående
privatanställda med professor Fehr
som ordförande utarbetade förslag om
lag angående arbetsavtal, innefattade
detta förslag den enda form av anställningstrygghet
som utredningen den
gången vågade komma med, nämligen
bestämmelser om viss uppsägningstid.
Dessa tänkta uppsägningstider var differentierade
på det sättet, att arbetsgivaren
hade en längre uppsägningstid
att iaktta än vad arbetstagaren hade.
Det rådde alltså inte formell reciprocitet.
Man betraktade arbetstagaren som
den svagare parten. När detta lagförslag
presenterades för arbetstagarna — jag
tänker närmast på tjänstemännen, fy
det var i huvudsak begränsat att gälla
för dem — utlöste det besvikelse och
opposition bland tjänstemännen. Man
menade nämligen, att en bestämmelse
vid den tidpunkten om uppsägningstider,
som vid tillfället i fråga visserligen
var rätt frikostigt tillmätta, dock
skulle stoppa utvecklingen. Man borde

186 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

i stället vänta med en lagstiftning, till
äventyrs avstå helt från lagstiftning, i
tanke att tjänstemännen genom sina
organisaioner skulle kunna skapa en
sedvänja, skapa avtal som ökar anställningstryggheten
utöver den som skulle
kunna uppnås med denna lagstiftning.
Jag var den gången av annan mening,
men de erfareheter jag kunnat göra sedan
dess säger mig, att den reaktionen
var riktig. Det är nämligen bl. a. så på
industriens område, att tjänstemän med
någorlunda lång anställning har en
uppsägningstid från arbetsgivarens sida
på sex månader medan den anställdes
uppsägningstid är maximerad till tre.
Därmed har vi fått en anställningstrygghet
av icke ringa omfattning.

Om man nu tillsätter en utredning
och gör det i avsikt att få en lag som
hindrar orättvisa avskedanden, ställs
denna utredning liksom regeringen och
kamrarna inför problemet att fixera
när en uppsägning är att betrakta såsom
otillbörlig. Vad medför detta? Ja,
om man nu skall hålla sig till de föredömen
vi har, närmast i de båda länder
där det existerar en sådan här lagstiftning,
betraktas där en inskränkning
i verksamheten, som tvingar till en
krympning av antalet anställda, såsom
ett tillräckligt motiv för uppsägning.
Om man nedlägger ett företag — det
går inte att driva, av ena eller andra
skälet — skulle följaktligen de avskedanden
som detta medför inte kunna
föranleda någon som helst åtgärd.

Låt mig påminna om en diskussion,
som i varje fall fördes i första kammaren
för fyra år sedan och där jag
själv deltog. Det gällde ett företag i
Alingsås, som med kort varsel meddelat
att verksamheten skulle nedläggas.
Detta förfarande utlöste en oppositionsstorm.
Jag reagerade själv mot detta
och förklarade, att något sådant får
inte ske, ty det står i flagrant motsättning
mot den uppfattning som numera
råder på arbetsmarknadens område om
vad som är anständigt och riktigt.

Låt mig även erinra om Gimorationaliseringen,
som ju ställde rätt stora
grupper arbetstagare utan anställning.
Där var det möjligt för åtminstone de
tjänstemannagrupper jag hade att
handskas med att få förtidspension och
avgångsvederlag. Allt med den bakgrunden
att man på arbetsgivarhåll så
småningom har lärt sig inse, att man har
moraliska skyldigheter gentemot arbetskraften
som man icke kan sätta sig
över. Man skall alltså fullgöra denna
skyldighet även i det fall att man helt
avvecklar ett företag.

Föreligger det emellertid inte en betydande
risk för att denna känsla av
moraliskt ansvar och av vad som är
anständigt skulle kunna trubbas av genom
en lagstiftning som bestämmer, att
under de och de förhållandena skall
ett visst skadestånd utges? Det är säkerligen
en betydande risk för detta.

Låt mig vidare — eftersom fröken
Höjer här närmast har berört tjänstemännen
— säga att jag inte tror på och
inte heller vill ha en lagstiftning som
blir en klasslag. Det kan aliså inte vara
tal om att skapa en lag för tjänstemän,
utan en lag för löntagare. Detta betyder
att man inte kan tänka sig regler,
som är ekonomiskt ogenomförbara, om
de skall tillämpas gentemot hela gruppen
arbetstagare inom ett område eller
vid ett företag. Jag är rädd för att de
som hyser en annan mening, visserligen
i allra bästa avsikt och med gott
underlag för sitt resonemang, ändå inte
skulle betjäna tjänstemännens verkliga
intressen, om de försökte animera fram
en lagstiftning som skulle ge en förment
större trygghet. Jag tror att man
därigenom skulle förlora mer än man
kunde vinna.

Åtminstone numera är jag, herr talman,
föga tilltalad av tanken att staten
skall genom lagstiftning tränga in mellan
arbetsmarknadens parter, mellan
arbetsgivare och arbetstagare, utan
mycket tvingande skäl. Vi har i annat
sammanhang — nu tangerar jag ånyo

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 187

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

det som jag började med — orsak att
i dag mer än eljest tänka på de risker,
som är förenade med denna tendens
att alltför mycket blanda in stat och
lagstiftning i förhållandet mellan arbetsmarknadens
parter.

Jag vill, utan avsikt att förskräcka,
säga ännu något som jag förmodar att
man inte kan förbigå, om man vid en
utredning skall försöka analysera dessa
problem och komma till något resultat.

Arbetsdomstolen har knäsatt den i
och för sig näraliggande rättsgrundsatsen
att det skall stå arbetstagare fritt
att, när de så önskar och utan att ange
motivering, med iakttagande av skälig
uppsägningstid bringa ett anställningsförhållande
att upphöra. Det skall vara
frihet på detta område, och det kravet
släpper ingen arbetstagare efter på, en
frihet att göra sig fri från sin anställning
när som helst utan att behöva
redovisa orsaken, om han eller hon
endast iakttar en övlig uppsägningstid.
Det är arbetsgivarens motsvarande rätt
som man inte vill erkänna, och jag
menar inte heller att man skall göra
det.

Men hur ställer sig en lagstiftare, om
det fall presenteras, att arbetsgivaren
har låtit arbetstagaren genom utbildning,
som krävt stora kostnader —
exempelvis studier utomlands — och
som han självfallet låtit arbetstagaren
undergå i det syfte, att tjänstemannen
i fråga skall fortsätta i företaget och
där nyttiggöra de kunskaper han på
arbetsgivarens bekostnad skaffat sig?
Är det alldeles klart vad som bär är
rätt och riktigt? Om man över huvud
taget skall behöva tumma på rätten till
uppsägning, kan det då accepteras att i
sådana här fall en tjänsteman får med
kort varsel lämna sitt arbete, ta med
sig sina kunskaper och gå till en annan
företagare, som gratis utnyttjar
de kunskaper tjänstemannen skaffat sig
på den förre arbetsgivarens bekostnad?
Jag är inte säker på detta. Risken för
att sådana fall inträffar har ju föranlett

dessa avtal med konkurrensklausul,
som tjänstemannaorganisationerna inom
industrien — Industritjänstemannaförbundet
och Arbetsledareförbundet
— haft sådana olägenheter av, men vilka
till sist kunnat klaras genom avtal.

Jag har nämnt bara några omständigheter
som gör att jag, ehuru jag ömmar
starkt för dessa olyckliga människor,
som utan skälig och acceptabel
anledning förlorar sin anställning, ändock
är tveksam rörande det lyckliga
ur allmän arbetstagarsynpunkt av en utredning,
som siktar till en lagstiftning
på detta område. Jag håller med herr
Nihlfors, som i slutet av sitt anförande
fällde ett yttrande av den innebörden,
att det bästa med denna diskussion
kanske är, att vi har aktualiserat frågan
i riksdagen, vilket gör att uppmärksamheten
därmed riktats på den och
vilket underlättar för de fackliga organisationerna
att på förhandlingens väg
komma till rätta med dessa problem.
Det jag tycker ger den största garantien
för en lycklig utveckling är, att det tillskapas
och upprätthålles starka organ,
att man låter känslan för vad som är
anständigt och riktigt i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare
grundfästas och utvecklas och att organisationerna
beivrar varje avvikelse
från vad denna moralregel anvisar. Jag
tror att detta skapar en anställningstrygghet
som är bättre och i det långa
loppet mycket säkrare än den som kan
yxas till genom en lagstiftning. Det är
detta, herr talman, som gör att jag
icke anser mig kunna stödja reservanternas
förslag om en utredning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna;

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt utlåtande vid 1952
års riksdag talar andra lagutskottet
först om hur det är för de anställda i
allmänhet, alltså inte om hur det är för
sjömännen. Utskottet ägnar ett ganska

188 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

långt stycke åt att redovisa, hur ifrågavarande
arbetstagare är skyddade mot
obefogad uppsägning genom avtal
m. m., precis som jag citerade, herr
Ahlberg. Sedan kommer man till vad
som gäller speciellt för sjömännen, men
dessförinnan har man talat om att flertalet
i ett land gällande kollektivavtal
m. m. innehåller stadganden, avsedda
att verksamt bidra till att trygga dessa
arbetstagare mot oberättigade uppsägningar.
Andra lagutskottet hade tydligen
inte reda på de många fall, som nu
dragits fram.

I fråga om den tyska lagen talar herr
Ahlberg endast om att skadestånd utdömdes.
Men det var enligt den äldre
lagens bestämmelser. Den nu gällande
tyska lagen av år 1951 stadgar, att domstol
kan förklara uppsägning ogiltig.
Jag för min del känner, vad denna fråga
beträffar, endast till TCO-området
och alltså inte LO-området, och jag ger
mig alls inte in på det sistnämnda området.
Jag vill visst inte ha någon klasslag,
men jag talar om de grupper jag
känner till och för vilka jag vet att det
råder otrygghet just på detta område.
Jag understryker än en gång att vi vill
ha denna trygghet också för dessa
grupper, och vi vill ha en utredning
som klargör, vad som kan ge tryggheten.
Bland annat måste vi ha en ändrad
inställning från domstolarnas sida.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara två ord till herr
Ahlberg.

För det första säger herr Ahlberg,
att ett lagstiftningsskydd på detta område
skulle trubba av arbetsgivarens
ansvarskänsla. Men det gäller ju i lika
hög grad om avtalsvägen — ett avtal är
lika bindande för den enskilde arbetsgivaren
som en lagstiftning, och avtal
är inte någon frivillig lösning, lika litet
som folkpartiets och högerns förslag
i pensionsfrågan innebär någon
frivilliglinje.

För det andra: är det ändå inte så
att rättsregeln har en normgivande verkan?
Enligt nuvarande bestämmelser
kan arbetsgivaren göra som han vill —
det är fastslaget i lag, att detta är hans
rätt. Enligt önskvärd rätt skall arbetsgivaren
ha sakskäl för en uppsägning.
Vi menar att lagens formulering är av
vikt för praxis.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Låt mig först få uttrycka
min förvåning över att fröken Höjer
och herr Nihlfors är så intresserade
av att tvinga på arbetsmarknadens parter
en lagstiftning, när dessa inte vill ha
en sådan utan menar, att frågan bör
kunna lösas avtalsvägen. För min del
kan jag inte se att en lagstiftning på
detta område för närvarande är aktuell.
Jag tror inte heller, att det behöver bli
aktuellt i framtiden med en lagstiftning,
utan tror att utvecklingen tvärtom
går i den riktningen, att denna sak kan
ordnas på annan väg än genom lagstiftning.

Jag får också inom parentes säga, att
tjänstemännens intresse för detta spörsmål
ter sig något yrvaket. När man ser
på hur arbetarna har haft det kan man
konstatera, att för dem har det verkligen
under gångna tider varit ett rättslöst
förhållande på detta område. I
fråga om arbetarna skulle man kunna
hundrafaldiga de här nu omnämnda
exempel på att en anställd blivit ivägskickad.

Men nu har utvecklingen emellertid
gått därhän, att LO säger, att man genom
avtal har kommit fram till sådana förhållanden,
att man tror att denna fråga
kan klaras utan lagstiftning. Denna utveckling
gör, att man enligt min mening
kan hoppas att även i framtiden
slippa lagstiftning på detta område. Utvecklingen
har redan gått ganska långt
i den riktningen, att arbetsgivaren mer
och mer känner det sociala ansvar, som
är förbundet just med företagandet.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 189

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

I detta sammanhang skulle jag vilja
nämna ytterligare en sak. Det är inte
alldeles säkert att det alltid är så bra
för en löntagare, att arbetsgivaren
tvingas att offentligt i detalj tala om
varför han avskedar löntagaren. Man
bör nog beakta att det kanske inte alltid
är en fördel, om man tvingar fram
ett sådant besked.

Jag har bara velat avge denna personliga
förklaring, att jag tror att en
lagstiftning på detta område inte är
aktuell och inte behöver bli aktuell, och
jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Larsson i Stockholm
(fp) och Svensson i Ljungskile
(fp).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den senaste talaren,
herr Königson, pläderade faktiskt för en
linje på detta område, som man trodde
skulle tillhöra det förgångna. Visserligen
kunde han stödja sig på ett uttalande
av, LO i detta avseende, men det ändrar
inte det faktum, att han resonerade
i en synnerligen reaktionär riktning.

Herr Ahlberg använde ofta uttrycket
frihet. Vad är det för frihet, som herr
Ahlberg i egenskap av högerns representant
här begär? Jo, det är den starkares
frihet att kunna bestämma efter
behag i en så viktig social fråga som
denna. Jag skulle vilja säga, att frågan
om rätt till arbete eller utkomst är eller
borde vara en av vår tids främsta sociala
frågor, och i denna sin egenskap
av social fråga bör den vara synnerligen
lämpad för en lagstiftning rent principiellt
sett. När man därtill sett de
praktiska verkningarna under årens
lopp av den frihet, som arbetsgivarna
har att avskeda anställda arbetare, måste
man också säga att behovet av en
lagstiftning är uppenbart.

Det har ju tidigare påvisats, att inte
alla löntagare sorterar under LO eller
TCO. Inte mindre än en tredjedel av
landets löntagare, de stats- och kom -

munalanställda oräknade, saknar kollektivavtal.
Hur skall deras intressen i
fråga om anställning kunna skyddas enbart
genom att LO och Svenska arbetsgivareföreningen
träffar avtal i saken?

När man här för fram friheten som
ett begrepp i denna fråga — det är
framför allt herr Ahlberg som har gjort
det — krävs det egentligen, att man analyserar
detta begrepp. Frihet betyder ju
i detta fall frihet för den starkare parten
att handla efter godtycke mot den
svagare. Men frihet är ju inte rätt att
göra vad som helst; frihet kan möjligen
vara rätt att göra vad som helst som
inte skadar andra. Det enda sätt, på
vilket man effektivt kan reglera utnyttjandet
av friheten, är en social lagstiftning.
Den principen tycks ha varit
grundläggande när det gäller andra sociala
frågor. Arbetsgivarna klarade inte
semesterfriheten, det fick ske lagstiftningsvägen.
En hel rad andra sociala
frågor, exempelvis regleringen av arbetstiden,
var inte heller arbetsgivarna
med på frivilligt. Det var över huvud
taget på sin tid inte lätt att uppnå uppgörelser
med arbetsgivarna på frivillighetens
väg.

Nu skriver utskottet, vilket är ganska
anmärkningsvärt, och efter utskottet upprepas
det av fru Ekendahl, att en lagstiftning
på området inte bör aktualiseras
förrän det ådagalagts, att det ej är
möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Ja, men, fru Ekendahl,
i femtio år har ju § 23, som lägger
all makt i arbetsgivarnas händer i detta
avseende, existerat. LO är en stor och
mäktig organisation men har inte lyckats
åstadkomma en ändring i detta avseende.
Saltsjöbadsavtalet betyder inte,
att man har fråntagit arbetsgivaren rätten
att fritt avskeda och i enlighet med
arbetsdomstolens dom nr 100 avskeda
arbetare utan angivande av orsak. När
detta förhållande alltså har bestått i
femtio år utan att någon ändring har
skett, ett förhållande, som jag måste
beteckna som asocialt i förhållande till

190 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

den nivå, på vilken utvecklingen nu befinner
sig, är det väl på tiden, att man
undersöker, huruvida det inte är nödvändigt
att åstadkomma en lagstiftning
i denna sak.

Sedan vill jag framhålla, att frågan om
skydd för arbete och utkomst inte endast
är aktuell för löntagarna på den
privata arbetsmarknaden. Även i fråga
om statstjänstemännen råder sådana förhållanden,
att det skulle vara behövligt
med en lagstiftning. Det är ju ett faktum,
som alla känner till, att en extra
och till och med en extraordinarie
statstjänsteman kan avskedas enbart
med förklaringen, att han är olämplig,
och utan att arbetsgivaren eller den som
är i hans ställe behöver avge någon
förklaring eller precisera vari olämpligheten
består. Jag har under min tjänstetid
i tullverket och i egenskap av fackföreningsmän
haft upprepade tillfällen
att ta itu med sådana utslag av godtycke
från vederbörandes sida, som innebar
att man avskedade eller velat avskeda
tjänsteman enbart med förklaringen att
han var olämplig, och det har varit
svårt att få en precisering av vari
olämpligheten bestod. Inte ens när avskedandet
överklagats och man har begärt,
att den högre myndigheten skulle
ålägga den lägre att precisera vari
olämpligheten bestått, har det skett, ty
man har ingen skyldighet att göra det.

Detta är sålunda en fråga för alla löntagare,
icke bara för dem som är anslutna
till LO eller TCO, ty det finns en hel
rad löntagare, som icke har kollektivavtal
och som därför icke på den vägen
kan skydda sig mot obefogad uppsägning.
Det finns också i statstjänst och
på det kommunala området, som jag
nyss sade, möjligheter att utan angivande
av några som helst grunder avstänga
en människa från att utöva sitt yrke.
Ofta är det nämligen så, att vederbörande
icke på nytt kan få anställning i
statlig eller kommunal tjänst.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Debatten har i någon
mån kommit att röra sig om pensionsfrågan.
Kanske rår jag för det, eftersom
jag i en replik till fröken Höjer sade att
jag tyckte hennes exemplifiering talade
för en obligatorisk eller kanske bättre
uttryckt lagfäst pension. Jag har därmed
inte avsett att denna debatt skulle
bli en debatt om pensionerna, som vi
ju får anledning återkomma till.

Jag visste heller inte att herr Henning
Nilsson i Gävle var så ömsint, att
jag inte fick tala om för honom under
debatten i går, att vi i LO vet en hel
del om vad man på arbetsplatserna anser.
Jag åberopade vår avdelning för
företagsnämnder, som får dagliga informationer
om hur företagsnämnderna
fungerar. Att herr Nilsson drar den
slutsatsen, att jag vill säga att LO sitter
inne med all visdom i världen, får stå
för herr Nilssons egen räkning.

Herr Arvidson frågade mig, om det
inte är inkonsekvent att här gå emot en
lagstiftning, när man går med på lagstiftning
när det gäller arbetstid och semester
och gärna vill ha lagstiftning
också när det gäller pension. Jag vill
svara, att vi har sagt i utlåtandet, och
jag har också sagt i min föredragning,
att vi anser att man för närvarande inte
bör försöka få en lagstiftning förrän
man har prövat det som man på LO-området
har prövat med — som vi uttrycker
det inom LO — ganska gott resultat.
Jag ber att få erinra om att man inom
tjänstemannaorganisationerna inte har
prövat den vägen. Man håller på med
förhandlingar i dagarna inom Industritjänstemannaförbundet,
och det finns
också enligt de uppgifter vi fått andra
TCO-organisationer som håller på med
förhandlingar. Om det visar sig att detta
inte är en framkomlig väg, då, herr
Arvidson, tycker jag att man skall komma
tillbaka och stödja sig på vad som
sägs i utskottet, att man inte för närvarande
tycker att en lagstiftning bör
prövas.

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

191

Skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar

Till slut skulle jag vilja säga, herr talman,
att det är inte så alldeles säkert
att en löntagare — arbetare eller tjänsteman
— alla gånger är betjänt av att få
orsaken till uppsägningen satt på pränt.
Anlag t. ex. att en anställd arbetare eller
tjänsteman får en uppsägning, där
det står skrivet att han är slarvig, lögnaktig
o. s. v. — han skall ju ha skriftligt
på det. När han sedan söker en ny anställning,
har han då så stora möjligheter
att få den?

•lag vill också säga som svar till herr
Senander, att arbetsgivarna sannerligen
inte är så vänliga som det kanske kan se
ut, men det faktum att organisationerna
kommit överens om att skapa detta
skydd innebär också ett ansvar för
partsorganisationerna att se till att avtalet
efterlevs. Det tycker jag ger bättre
garanti för att de regler, som dragits
upp, kan åberopas av de anställda oavsett
om avtalet gäller eller inte, oavsett
om arbetsgivaren tillhör arbetsgivarorganisationen
eller inte. Det är ju ändå
på det sättet, att vad som gäller mellan
de båda avtalsslutande organisationerna
också i viss mån blir praxis på den övriga
delen av arbetsmarknaden.

Herr talman! Med det anförda ber jag
ännu en gång att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att ge en replik till fru Ekendahl när
hon förklarar, att det icke alltid är till
fördel för den, som står under hot om
avsked, att man preciserar vari anmärkningarna
består. Vi brukar inom
statstjänsten säga, att det är rena lönnmordet
att inte ange orsaken till ett avskedande.
Om man har den uppfattning,
som fru Ekendahl givit uttryck
åt, skulle jag vilja fråga: Hur skall fackföreningen
kunna ta itu med en sådan
sak, om den inte vet på vilka grunder
avskedandet ägt rum? Det hela är —
tycker jag — ganska egendomligt.

Medan jag har ordet skulle jag vilja
bemöta herr Ahlberg, som åberopar —
han har också dragit in pensionsfrågan
i debatten — att om man accepterar
det s. k. frivilligalternativet i pensionsfrågan
skulle det innebära, att en obefogat
avskedad möjligen skulle kunna
få ut pension enligt detta alternativ. Nu
visar de exempel, som här anförts, att
man tydligen har avskedat tjänstemän
i avsikt att komma ifrån pensioneringen.
Det kan man också räkna med i
framtiden, ty det finns ännu sådana arbetsgivare.
Enligt obligatoriet har ändå
den avskedade möjlighet att få pension,
när han blir 67 år, vilket han däremot
inte har enligt det andra alternativet.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få erinra
herr Senander om att en diskussion
beträffande uppsägningar inte på samma
sätt är officiell, om den sker efter
överenskommelse mellan partsorganisationerna
som om den sker inför domstol.
Det är en mycket väsentlig skillnad,
herr Senander.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av väckta motioner om lagändring
i syfte att bidraga till en vederhäftig
konsumentupplysning m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar och Omkostnader; samt
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemstäl -

192 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

För flera försvarsförvaltningar gemensamma frågor

lan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte
i ämnet väckta motioner; och

statsutskottets utlåtande nr 98, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1957/58 till Armén:
Remontering.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

För flera försvarsförvaltningar gemensamma
frågor

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en blank reservation av herr Ståhl,
som emellertid i dag inte är närvarande
i kammaren. Eftersom jag har samma
uppfattning som han i den fråga
han här tänkt ta upp, om han haft
tillfälle till det, har jag begärt ordet
för att föra fram våra gemensamma synpunkter
i den del av punkt 1, som berör
robotbyrån.

Jag vill erinra om att kammaren i
går hörde försvarsministerns svar till
fru Thorsson på hennes fråga om robotanskaffningen.
Han nämnde där, att
den enda anskaffning av robotvapen
som förekommit gällde en pansarvärnsrobot.
Vidare yttrade han, att det kunde
tänkas bli ytterligare inköp av robotar
från utlandet. Jag är fullt medveten
om att fru Thorssons fråga be -

rörde kärnvapnen. Det är dock inte av
den anledningen jag nu anknutit till
försvarsministerns frågesvar utan enbart
därför att svaret visar, att vår robotverksamhet
inom landet tydligen
inte är till fyllest. Den har begränsade
resurser — det vet jag — men man kan
ifrågasätta, om den bedrivits så intensivt
som hade varit önskvärt. Statsutskottet
har också i sitt utlåtande sagt
bland annat, att en »effektiv samordning
av robotverksamhetens olika grenar
är enligt utskottets mening påkallad,
ej minst med hänsyn till den snabba
och kostnadskrävande tekniska utvecklingen».
Utskottet utgår liksom departementschefen
från att överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna ser
till, att robotfrågorna ägnas ingående
uppmärksamhet. Jag skulle därvidlag
vilja ta upp några ytterligare spörsmål.

Den förutvarande försvarsministern
har i propositionen nr 110 bland annat
framhållit, att det är angeläget, att
robotverksamheten inom försvaret intensifieras
och att de möjligheter att
inköpa robotor från utlandet, som kan
föreligga, noggrant bör prövas. Detta
kom också i någon mån fram i den nuvarande
försvarsministerns yttrande i
går i denna kammare. Däremot föreslås
inte i propositionen nr 110 någon omorganisation
av robotbyrån. Det är
många som vill ifrågasätta om den verksamhet,
som hittills bedrivits inom robotbyrån
och i övrigt inom landet på
detta område, har varit så effektiv, som
vi skulle velat ha den. Det har tagit
lång tid, innan några nämnvärda resultat
av verksamheten tycks föreligga
— det visar också de uttalanden som
gjorts om att vi bör pröva en anskaffning
utifrån av robotvapen.

Kan man då tänka sig någon annan
organisation av robotverksamheten
inom landet, som skulle göra att vi med
hjälp av egna resurser snabbare kunde
försörja oss med dessa moderna vapenkonstruktioner?
På flygplans- och kanontillverkningens
område står leveran -

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 193

törerna vanligen även för konstruktions-
och planeringsarbetet, och den
statliga myndigheten är bara ett kontrollorgan.
På robotområdet är däremot
av allt att döma konstruktionsarbetet
koncentrerat till den statliga byrån.
Det kan därför ifrågasättas, om
man inte på detta område borde, i syfte
att åstadkomma en intensifiering, pröva
den utvägen — det är möjligt att så
redan skett, fastän saken är hemligstämplad
— att man lägger över på de
företag, som är lämpade för tillverkning
av robotvapen, även konstruktionsarbetet
och annat arbete, medan
kontrollen av det utförda arbetet och
naturligtvis även forskningen skulle
vara förlagda till det statliga planet.
Med en sådan ordning skulle man troligtvis
snabbare kunna åstadkomma tillfredsställande
resultat. Bland annat
skulle vi kunna på ett annat sätt än nu
avlöna den mycket högt kvalificerade
expertis, som man behöver på detta område
liksom på många andra men som
man inom en lielstatlig verksamhet
kanske tvingas avstå från att anställa
på grund av brist på penningmedel.

Jag har, herr talman, ansett mig böra
framföra dessa synpunkter i samband
med behandlingen av detta ärende. Vi
är alla angelägna om att vårt land skall
följa med i den vapentekniska utvecklingen
på detta område. Därför bör
man icke alltför mycket fördröja den
omprövning av robotbyråns organisation,
som det varit tal om men som vederbörande
statsråd och föredragande
icke nu velat ta ställning till. Man bör
därvid icke vara alltför mycket bunden
av den nuvarande organisationsformen
utan tänka sig lösningar i stil
med vad jag här antytt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 2—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Rationaliseringsverksamhet och andra
organisationsförändringar inom
försvaret

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 14, s. 95—104) att godkänna
vad departementschefen föreslagit i fråga
om personalförändringar samt beträffande
förläggning m. m. av arméns
rid- och körskola.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Jacobsson m. fl.
(1:477) och den andra inom andra
kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. (11:595), i vilka hemställts, att
riksdagen med avslag på punkt 14 i
Kungl. Maj:ts proposition nr 110 i vad
punkten gällde i motionerna angivna
förslag måtte besluta att ridskolan vid
Strömsholm skulle dras in från och
med budgetåret 1957/58 samt att i samband
därmed körutbildning vid K 4
skulle påbörjas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 22 februari 1957 föreslagit
i fråga om personalförändringar;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:477 och II: 595 godkänna vad departementschefen
i förberörda statsrådsprotokoll
föreslagit beträffande förläggning
m. m. av arméns rid- och körskola.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Åkerström och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
under b) hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:477 och
II: 595 besluta, att ridskolan vid Strömsholm
skulle indragas från och med budgetåret
1957/58 samt att i samband därmed
körutbildning vid K 4 skulle påbörjas.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

13 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 17

194 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har nog redan uppmärksammat, att vid
punkt 14 i detta utskottsutlåtande finns
fogad en reservation av herrar Pålsson
och Gustafsson i Skellefteå samt mig.
Det gäller frågan om huruvida en köroch
ridskola — vi kanske närmast bör
säga körskola — skall vara förlagd till
Strömsholm eller Umeå.

I proposition nr 110 till 1956 års riksdag
anmäldes, att ett betänkande med
förslag angående inrättande av en civil
körskola och hästdepå vid Strömsholm
avgivits till chefen för jordbruksdepartementet
men att något förslag om inrättande
av en sådan skola icke komme
att föreläggas riksdagen. Ridskolan vid
Strömsholm förutsattes därför — såsom
föreslagits år 1955 — bli indragen från
och med budgetåret 1957/58, i samband
varmed körutbildning vid Norrlands
dragonregemente skulle påbörjas. Kungl.
Maj :ts förslag i ärendet bifölls av riksdagen.

Vad riksdagen nu anmodas göra är i
sak detsamma som att upphäva detta
beslut. Anledningen härtill är, att några
enskilda intressenter — det gäller en del
organisationer och institutioner — har
anmält att de är beredda att satsa en
slant årligen för att täcka de merkostnader,
som följer med att körskolan
skall vara förlagd till Strömsholm. Man
har utfäst sig att lämna ett bidrag på
150 000 kronor årligen under en tid av
5 år.

Jag vet att det i statsutskottet, när
denna fråga behandlades, gjordes gällande
att om vi följde motionärerna och
sålunda vidhöll riksdagens tidigare beslut,
skulle detta kräva nyinvesteringar
vid Umeå dragonregemente. Vi motionärer
har fått informationer, som tyder
på att detta påstående inte är så välgrundat.
Vi anser att de investeringar
som det här kunde bli fråga om är mycket
blygsamma, och vi är övertygade
om att denna lösning på lång sikt inte
skulle bli dyrare. Tvärtom! Man vet ju

inte hur det går efter de fem åren. Då
kan de som nu lovat dessa 150 000 kronor
säga att de inte kan fortsätta. Det
är väl detta som föresvävat både statsutskottet
och statsrådet. Statsrådet har
ju förutsatt, att frågan om skolans förläggning
skulle kunna tas under omprövning
framdeles, om förhållandena
skulle ge anledning därtill. Utskottet
har också skrivit något, som får uppfattas
på samma sätt.

De skäl i övrigt som kan anföras återfinns
i den motivering som följer med
reservationen. Jag bryr mig inte om att
närmare utveckla dessa. Jag vet att huvudmotionären
kommer efter mig och
har litet att tillägga till vad jag nu har
sagt. Jag ber, herr talman, att med det
anförda och med hänvisning till reservationens
motivering få yrka bifall till
densamma.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Denna fråga har ju under
flera år varit föremål för behandling
här i kammaren, och det har som
herr Åkerström nyss erinrade om också
fattats beslut om att ridskolan skall
förflyttas från Strömsholm.

Det var emellertid mycket delade meningar
om den saken. Statsutskottet, vilket
herr Åkerström tillhörde då som nu,
uttalade att det förutsatte, att man skulle
kunna inrätta en civil körskola vid
Strömsholm och att en väsentlig del av
kostnaderna för denna skulle bestridas
av intresserade skogs- och jordbruksorganisationer.
Chefen för försvarsdepartementet
sade i debatten, att frågan
om rid- och körskolans förläggning skulle
kunna omprövas, om enskilda intressenter
var beredda att täcka merkostnaden
för den civila körskolan vid Strömsholm.

Sedan har en utredning skett genom
chefen för jordbruksdepartementet. Det
har visat sig, att det finns mycket starka
intressen på skilda områden för att bibehålla
skolan i Strömsholm. Det har

Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra

tagits kontakt med chefen för armén,
jordbruksdepartementet, Ridfrämjandet
och polisväsendet. Man har kommit
fram till att ett bibehållande av ridskolan
skulle innebära en merkostnad för
statsverket av 150 000 kronor om året.
De civila intressenterna har räknat med
att dit kunna förlägga en hel rad civila
kurser, kurser i hästkunskap, instruktörskurser
för skogskörare och ridkurser
för beridna poliser, och har också
ställt i utsikt att lämna de ekonomiska
bidrag som behövs för detta ändamål.
Man räknar dock med att det fortfarande
blir den militära verksamheten, som
framför allt kommer att ha intresse av
ridskolan.

Det finns ingen anledning att gå närmare
in på detta. Jag tycker att det har
kunnat fastslås, att intresset för ett bibehållande
är så stort att man bör beakta
detta. En hel del av dessa inrättningar,
t. ex. körskolan, kan naturligtvis
läggas uppe i Umeå, men jag föreställer
mig, att det är avsevärt bättre att
ha denna del av verksamheten förlagd
så centralt som Strömsliolm och att det
därför även ur kostnadssynpunkt både
för staten och även för enskilda måste
vara fördelaktigare att ha skolan förlagd
till Mellansverige än så långt norrut
som i Umeå.

Ridsporten är visserligen en exklusiv
sport men har i likhet med en annan
exklusiv sport, tennissporten, undan för
undan fått en allt bredare anslutning.
Utvecklingen visar att ridsporten allt
mer växer ut och behöver vidgade möjligheter.

Herr Åkerström sade också att en förflyttning
till Umeå visserligen skulle innebära
vissa investeringar men att dessa
enligt de informationer han hade fått
i varje fall var obetydliga. Så är det
ändå inte, herr Åkerström. Jag vill minnas
att man förra gången beräknade investeringskostnaderna
till en halv miljon.
Det är ju inga småsummor.

Utvecklingen under de fem år som det
här gäller har vi ingen anledning att be -

Nr 17 195

organisationsförändringar inom försvaret

kymra oss för i dag. Vi är ju efter dessa
års förlopp i samma situation som nu.
Någon skada behöver inte uppkomma
genom denna tidsfrist.

Reservanterna har egentligen en ganska
svag motivering. Den enda motivering,
som har någon egentlig betydelse,
är att det finns två utomordentliga ridhus
i Umeå. Men i Strömsholm finns
sedan gammalt en stor anläggning, som
täcker behoven flera gånger om. Där
skulle man således inte behöva räkna
med några som helst kostnader för staten
för detta ändamål.

Herr talman! När frågan förra gången
var uppe till debatt tillät jag mig erinra
om en annan sak, som inte berör staten
— och fick då omedelbart en reprimand
— nämligen vad en bortflyttning
av skolan skulle innebära för den kommun,
där ridskolan nu ligger, i form av
ett minskat skatteunderlag och beträffande
skolor, skolbespisning o. s. v. Jag
gör denna erinran även nu med den
reservationen, att detta inte är avgörande
men att det dock är något som man
bör ta med i beräkningen, ty om hela
denna anläggning slopas, skulle det
innebära en mycket stor förändring för
den bygd och den kommun det här
gäller.

Till sist vill jag också påpeka en annan
fråga, som inte heller saknar betydelse,
nämligen att det vid Strömsholm
finns en väl utbildad arbetarstam, som
är kunnig i att lösa de frågor det här
gäller. Detta är inte minst en sak av
mycket stor betydelse.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Bark (s) och
Carlsson i Västerås (s).

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! Som motionär vill jag
göra en del kommentarer i denna fråga.
Jag vill då först som bakgrund till vad
jag sedan kommer att anföra citera vad
chefen för armén i underdånig skrivel -

196 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

se 1955 anförde. Det vederlägger samtidigt
en hel del påståenden, som herr
Jacobsson i Sala här gjorde. Chefen för
armén skrev 1955:

»Huvuddelen av arméns anspannsförband
skall i krig i första hand utnyttjas
i Norrland. Terräng- och klimatförhållanden
ställa andra krav på förhand,
som skola uppträda där, än på sådana
som uppträda i övriga delar av landet.
Stort snödjup och sträng kyla innebär
påfrestningar på personal, hästar och
materiel. Det är nödvändigt att förbanden
utbildas under samma betingelser,
som komma att råda under krigsförhållanden.
Enligt cn preliminär utredning
inom arméstaben avses utbildningen
av värnpliktiga i anspannstjänst
av denna anledning företrädesvis bedrivas
inom II., V. och VI. milo. Arméns
körskola skall utbilda instruktörer
för de regementen, vid vilka anspannsutbildning
skall äga rum, samt svara för
försöksverksamhet avseende anspannstjänst.
I underdånig skrivelse 21/1 1955
har chefen för armén föreslagit, att en
rid- och körskola inrättas i Umeå. Utbyte
av erfarenheter samt samordning
av civil och militär verksamhet på detta
område är väsentligt, men för armén
är det även betydelsefullt att instruktörernas
utbildning sker under klimatoch
terrängförhållanden, som råda där
anspannsförbanden skola användas i
krig. Ur denna synpunkt är Umeå att
föredraga framför Strömsholm såsom
förläggningsplats för arméns körskola.»

Jag tror inte, att arméchefen har
frångått denna ståndpunkt, i varje fall
har de militärer som har ansvaret för
denna utbildning understrukit dessa
synpunkter. De tillbakavisar mycket
starkt, att det skulle vara ett militärt
intresse, som herr Jacobsson sade, att
bibehålla denna körskola i Strömsholm.
Umeå är det bästa alternativet då det
gäller att få fram en effektiv utbildning.
Man kan möjligen säga att Strömsholm
är det näst bästa alternativet.

Riksdagen har redan beslutat att sam -

manföra I 20 och K 4 till en administrativ
enhet och att till denna enhet ansluta
arméns rid- och körskola. Därmed
avser man att vinna ekonomiska fördelar
i vad avser stabs- och förvaltningsapparaten
samt, då det gäller ridskolan,
fördelar i fråga om utbildningen.
Ett knappt år efter riksdagsbeslutet
om ridskolans förflyttning till Umeå är
man alltså beredd att frångå denna
princip för intressen, som är ovidkommande
för den militära utbildningen.

Målsättningen är att ridskolan skall
utbilda skickliga instruktörer, instruktörer
som skall kunna föra trupp i djup
snö och sträng kyla samt under övriga
speciella norrlandsförhållanden. Ridskolan
är en truppslagsskola liksom
infanteriets skjutskola och artilleriets
skjutskola etc. Vid skolan skall utbildas
instruktörer i hästtjänst dels för kavalleriets
beridna förband (ridning, körning,
klövjning, släpning m. m.), dels
för infanteriets anspända förband (körning,
klövjning, släpning m. m.) för att
de sedan skall kunna utbilda truppen.

Arméns beridna förband liksom infanteriets
anspannsförband skall företrädesvis
användas i Norrland. I full
konsekvens med den avsedda krigsanvändningen
har man förskjutit den
fredsmässiga utbildningen av värnpliktiga
i hästtjänst till Norrland. Sålunda
utbildar man värnpliktiga i beriden
tjänst vid K 4 och värnpliktiga i anspannstjänst
vid de norrländska infanteriregementena.
Det finns anledning
att ridskolan ansluter till denna linje
och att utbildningen av instruktörer
också sker i Norrland, där trupp och
hästar utbildas. Alla instruktörer i
hästtjänst bör lära sig att handskas
med hästen i norrländsk terräng och i
norrländskt snödjup och kyla. Hästar
skall ju finnas i försvarsorganisationen
i vårt land för att det skall gå att övervinna
de svårigheter, som finns just i
Norrland men inte existerar någon annanstans
i landet. Arméchefen har också
sagt, att det är nödvändigt att utbild -

197

Torsdagen den l(i maj 1957 Nr 17

ltationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

ningen sker just under dessa förhållanden.
Att föra fram hästar — beridna
eller körda —- i stort snödjup och stark
kyla är en utomordentligt svår uppgift,
som kräver på lång erfarenhet grundad
rutin av dem, som skall lära ut konsten
till andra.

Erfarenheterna har ju visat, att en
god ryttare inte alltid är en god truppförare.
Om instruktörsutbildningen skall
kunna genomföras fullt effektivt, bör
liksom vid de flesta övriga truppskolor
övningstrupp stå till förfogande. Jag
tror, att det är alldeles särskilt nödvändigt
just i detta fall, då det är fråga om
vad jag vill kalla levande maskiner,
som skall föras fram. Det finns ingen
anledning, att kavalleriet i dag skulle
vara omodernt i detta avseende, övningstrupper
finns i Umeå, såväl beriden
som anspannstrupp. Övningstrupp
finns inte att tillgå på Strömsholm; där
finns inte heller några anspannsförband.

I detta sammanhang bör påpekas, att
i Umeå är förlagda både infanteri- och
kavalleriregementen. Denna kombination
finns inte på något annat håll i
landet. Ridskolans övningar i hästtjänst
kan alltså anslutas till förbandsövningar
av de typer, som i första hand tjänar
just denna skolas intressen. Detta
måste anses vara synnerligen fördelaktigt.

Det finns tider på året då utbildningsförhållandena
inte är särskilt gynnsamma
i Norrland, men samma sak gäller
också andra delar av vårt land. Som
kompensation härför förfogar K 4 — i
motsats till vad herr Jacobsson i Sala
sade — över de största inbyggda ridhus,
som finns i vårt land. Han sade, att
det i Strömsholm fanns tre ridhus, men
de två största ridhusen där är inte större
än att de motsvaras av ett ridhus i
Umeå. Sedan finns det ett tredje ridhus
i Strömsholm, som brukar kallas för
Spottlådan — det är ett ridhus som har
ganska liten betydelse för ridutbildningén.
Utbildningen i hästtjänst i Umeå

har också kunnat bedrivas utan olägenhet,
vilket bland annat kan utläsas i inspektionsrapporter
från remontutbildningen
under en lång följd av år. Det
kan också utläsas av de resultat, som
tävlingsryttare från Umeå har uppnått
på tävlingsbanor både utom och inom
landet.

De flesta truppslagsskolor brukar bedriva
en viss instruktörs- och försöksverksamhet.
Enligt vad som är mig bekant
har det icke bedrivits någon sådan
försöksverksamhet av nämnvärd omfattning
yid Strömsholm. Det finns inom
hästtjänsten många objekt för försöksverksamhet
-— selar, klövjningsanordningar
och annat. Även i dessa avseenden
bör ridskolan moderniseras. Dess
lärarpersonal bör utnyttjas för sådan
verksamhet och bör vara föregångsmän
på detta område. Men det fordras en
del saker för att försöksverksamheten
skall kunna bedrivas rationellt, verkstäder
och annat, som finns i Umeå men
som inte finns i erforderlig omfattning
på Strömsholm. Det är kanske därför
som försöksverksamheten har släpat efter
vid Strömsholm.

I slutläget skall vid K 4 finnas 360
varmblodiga stamridhästar plus 65 remonter,
vid Kl 60 och vid K 3 15
varmblodiga stamridhästar. En ridskola
i Umeå skulle alltså komma att anslutna
till vår ojämförligt största depå
av varmblodiga hästar. Möjligheterna
att utnyttja detta hästmaterial till ridskolans
bästa torde vara obestridliga.
Inte minst för chefen för ridskolan
skulle det finnas alla möjligheter att
tillvarataga lovande ämnen bland remonter
och övriga ädla hästar till gagn
för den svenska ridsporten, vilken har
åberopats här i dag som ett skäl till att
behålla Strömsholm. Ridskolan kommer
med andra ord, om den flyttas till
Umeå, att verka i en hästbetonad miljö,
vartill det icke kommer att finnas motsvarighet
någon annan stans i landet,
inte ens om ridskolan skulle placeras i
Strömsholm.

198 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

Som jag ser saken ligger det i ridsportens
eget intresse att den flyttas
till Umeå. Strömsholm har haft stor betydelse
för ridsporten i vårt land, men
tidigare har vi haft ett annat läge än
det, som kommer att råda i framtiden.
Förut har det funnits sju regementen i
en cirkel runt Strömsholm. I framtiden
skall det finnas ett kavalleriregemente i
vårt land, nämligen i Umeå. Det är då
givet, att Strömsholm inte kan få samma
betydelse för ridsporten i framtiden.

Herr Jacobsson sade, att Strömsholm
skulle ligga centralt. Ja, Strömsholm ligger
centralt i förhållande till Stockholm
och de folktäta trakterna i vårt
land, men en skola av detta slag bör
ligga centralt för den uppgift den är
till för att fylla, och då är det alldeles
givet, att ridskolan bör placeras just i
Umeå. Umeå har också traditioner vad
gäller ridsporten; var tredje seger i
ryttartävlingar går för närvarande till
K4:s tävlande, och vad gäller kapplöpningsryttare
hävdar sig ryttarna från
Umeå på ett alldeles utomordentligt sätt
på alla tävlingsbanor i landet.

En annan sak, som understryker att
ridskolan bör vara placerad i Umeå, är
att där finns ett modernt utrustat sjukstall,
som har två ständigt tjänstgörande
heltidsanställda veterinärer. Om ridskolan
kommer att ligga i Strömsholm, måste
en veterinär nyanställas. Det är av
väsentlig betydelse, att det finns goda
instruktörer även då det gäller hästsjukvård.
Strömsholm har inte tillnärmelsevis
samma resurser som Umeå.
Jag vill nämna, att veterinärutrustningen
på K 4 säkert är bland de mest högtstående
i landet — vad gäller EKG,
mikroskop, röntgen och operationsbord.
Inte ens veterinärhögskolan har samma
standard på sin utrustning. Den utrustning
som K 4 i detta avseende har är
inte fullt utnyttjad och skulle kunna utnyttjas
på ett betydligt bättre sätt, om
ridskolan flyttades till Umeå. Ridskolan
kunde då utnyttja den bästa utrustning,

som för närvarande finns på detta område
i landet.

I Umeå finns för övrigt all rekvisita,
som enligt moderna fordringar behövs
för en god utbildning av instruktörer
på detta område; det finns bostäder,
undervisningssalar, stallar, ridhus och
en sjukvårdsutrustning, som är den bästa
i landet. Varför då inte utnyttja den?
Riksdagen har i dag att ta ställning till
ett förslag, som innebär att man kanske
inte skall utnyttja alla dessa saker,
som dock har väsentlig betydelse för en
skola av denna sort.

Mig förefaller det vara mest rationellt
ur utbildningssynpunkt att lägga skolan
i Umeå. Detta understrykes också
av arméchefen. Det är rationellt genom
att man samlar verksamheten på detta
lilla område till en enda plats —- det
skall ju bara finnas ett enda kavalleriregemente.
Ur ekonomisk synpunkt är
detta ovedersägligen det fördelaktigaste,
och enligt min mening skulle ridsporten
— som man inte får glömma —
vara bäst betjänt av att ridskolan förlägges
till Umeå. Ridsporten har givit
och kommer säkerligen att ge vårt land
en viss glans internationellt.

Det vore enligt min mening, herr talman,
ganska anmärkningsvärt, om riksdagen
skulle besluta att ridskolan skall
placeras i Strömsholm. Ovidkommande
intressen bör inte få inverka på riksdagens
beslut. Herr Jacobsson i Sala
sade tidigare, att detta är en gammal
fråga. Det är inte märkvärdigt att det
tar så lång tid att komma underfund
med att skolan bör placeras på en
plats, som inte är den lämpligaste ur
rationell synpunkt och som inte är den
bästa ur såväl utbildnings- som ekonomisk
synpunkt.

De civila intressen, som har knutits
till denna organisation och skall lämna
ett bidrag på 150 000 kronor, är nog
i rätt stor utsträckning koncentrerade
till södra Sverige och runt Stockholm.
Det finns en garanti för att detta bidrag
skall utgå i fem år, och därefter

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17 199

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

skall frågan omprövas. Jag tror nog att
armén vid den tidpunkten får överta
hela Strömsholm, med de merkostnader
•— inte mindre än 150 000 kronor om
året — som detta medför för armén.

Det sägs nu att de civila intressenterna
vill ha skolan på Strömsholm,
men jag tror inte det har undersökts,
vilka civila organisationer som skulle
vilja ha skolan förlagd till Umeå. De
som har blivit tillfrågade av mig har
inte haft någon vetskap om att det
skulle finnas möjlighet att få en skola
av denna art till Norrland. Jag vill understryka,
att det finns stort intresse
för en civil körutbildning i Umeå, men
som jag sade har de s. k. civila intressena
inte blivit tillfrågade. Det gäller
främst skogsbolagen, och de finns företrädesvis
i Norrland. Det statliga domänverket,
som också är engagerat,
har sin verksamhet förlagd företrädesvis
i Norrland och i mycket liten utsträckning
i södra Sverige. Vid de civila
körarkurser som anordnats på
Strömsholm har enligt tidningsuppgifter
deltagare från Norrland dominerat
bland eleverna.

Dessa skäl är enligt min mening tillräckliga
för att kammaren bör tillstyrka
reservanternas förslag om att skolan
skall placeras i Umeå. Där kan ostridigt
den effektivaste och bästa utbildningen
lämnas, och det blir också billigast. De
civila önskemålen härom är starka —
jag skulle tro, att man t. o. m. skulle
finna dem påträngande, om man verkligen
gjorde en ansträngning för att undersöka
saken. Umeå ligger långt från
Stockholm, och herr Jacobsson underströk
att Strömsholm ligger mera centralt.
Ja, Strömsholm ligger mera centralt
i förhållande till Stockholm men
inte om man tar hänsyn till ändamålet
med utbildningen.

Jag liar undersökt behovet av investeringar
i Umeå. Jag vill gärna fråga
herr Jacobsson, var han fått sina uppgifter.
Enligt vad jag har hört så erfordras
i Umeå inga investeringar att

tala om, men däremot har jag sett i en
promemoria, att det behövs en del investeringar
vid Strömsholm. Dessutom
finns det en del utgifter vid Strömsholm
som inte är medräknade, t. ex. för de
elva rekryter som skall vara hästskötare
m. m. Vad herr Jacobsson nämnde om
ridhuset är fullständigt felaktigt.

Vad sedan gäller Strömsholms kommunala
betydelse vill jag säga, att det
inte är så länge sedan vi behandlade en
proposition om en annan utbildningsanstalt
för ridsporten i Mellansverige,
som har fått en ny användning. De lokaler
och den utrustning som nu inte
utnyttjas fullt i Umeå kan däremot inte
utnyttjas för något annat rationellt ändamål.

Av de skäl som jag här har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som herr Pålsson
m. fl. har fogat till denna punkt.

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det skall bli en mycket
kort replik.

Det var ett långt och uttömmande
anförande herr Nilsson i Tvärålund
höll, men det var ändå behäftat med
en del svagheter. Han började med att
hänvisa till arméchefens tidigare uttalande,
men jag utgår från att det förslag,
som vi nu har att behandla, är
baserat på arméchefens yttrande och
står i överensstämmelse med hans intentioner.

Vad beträffar de civila intressena vill
jag påpeka, att jordbrukets samtliga
riks- och länsorganisationer har uttalat
sig för ett bibehållande av ridskolan
i Strömsholm.

När jag talade om att Strömsholm
ligger centralt i Sverige, tänkte jag inte
på de södra delarna av Sverige, som
knappast har något intresse av denna
fråga, utan jag menade att Strömsholm
ligger centralt i en del av Sverige, där
det i stor utsträckning finns störa sko -

200 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

gar. Vi skall komma ihåg, att det inte
är bara nedre delen av Norrland utan
också Värmlands län, Västmanlands län,
Örebro län, Kopparbergs län, Gävleborgs
län o. s. v. för vilka Strömsholm
ligger som en central punkt jämfört
med Umeå.

Jag vill erinra om en sak, nämligen
att det för en civil körskola krävs personal
med långvarig rutin. I mitt förra
anförande påpekade jag att sådant folk
redan finns i Strömsholm sedan generationer
tillbaka.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Den fråga vi diskuterar
nu har ju riksdagen fått tillfälle att ta
del av tidigare. Redan 1955 framlade
Kungl. Maj:t en proposition i vilken
frågan om att flytta arméns rid- och
körskola till Norrlands dragonregemente
i Umeå omnämndes. På statsutskottets
hemställan beslöt dock riksdagen då,
att frågan om ridskolans indragning
borde anstå i avbidan på resultatet av
en utredning som igångsatts om inrättande
av en civil körskola vid Strömsholm.
Förra året kom frågan tillbaka,
och Kungl. Maj:t förordar Umeå.

Som jag uppfattade det — och jag
har sysslat en hel del med ärendet —
så var väl både jordbruksdepartementet
och försvarsdepartementet intresserade
av att finna en rimlig lösning i fråga
om körskola vid Strömsholm. Det var
delvis ett ekonomiskt spörsmål. Det
hade ifrågasatts bidrag från andra
intressenters sida, nämligen från skogsägarna
och från ridsporten, men det
fanns inga fasta riktlinjer utarbetade,
och man kunde ej ange någon som
ansvarig huvudman för detta bidrag.
Och detta gjorde försvarsministern betänksam
beträffande Strömsholm. Statsutskottet
tillstyrkte emellertid en förläggning
av körskolan till Strömsholm.
Riksdagen var inte riktigt lika positiv
till detta, vilket gjorde att utskottet inte
hade framgång i kammaren.

Statsrådet sade dock vid debatten i
kammaren, att han ansåg att frågan om
rid- och körskolans förläggning skulle
kunna omprövas därest, innan förflyttningen
till Umeå ägde rum, enskilda
intressen vore beredda att täcka merkostnaderna
för en civil körskola vid
Strömsholm, och sedan förefaller denna
fråga ha utvecklat sig ganska raskt.

Någon gång på hösten 1956 hade chefen
för jordbruksdepartementet den här
frågan uppe, och det kom en promemoria
beträffande Strömsholm från jordbruksdepartementet.
Såvitt jag förstår,
herr Nilsson i Tvärålund, var den promemorian
utarbetad efter mycket nära
kontakt med företrädare för både armén,
skogsbruket, lantbruket, Ridfrämjandet
och polisväsendet. Sedermera höll man
ytterligare överläggningar med de här
olika intressenterna och med andra
som då anmälde sitt intresse. Jag ber
att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att de spände över ett mycket stort
område. Det var lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, arméstaben,
Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen,
arméns ridskola och Ridfrämjandet.
Det var nästan alla som man kunde
tänka sig vara intresserade, som i detta
fall gav sig till känna.

I statsutskottet fick vi förra året,
omedelbart innan riksdagen skulle avgöra
detta — det var under skogsveckan
— besök av en mycket representativ
grupp av Sveriges skogsägare,
som ville diskutera Strömsholm och
som förklarade att de skulle göra mycket
energiska ansträngningar för att
åstadkomma det belopp man kunde behöva
för att ridskolan alltjämt skulle
kunna vara förlagd till Strömsholm. Som
jag uppfattade saken, så fanns det bland
dessa skogsägare representanter även
för Norrlands intressen. De ansåg att
det skulle vara en utomordentlig fördel
att få behålla Strömsholm. Efter dessa
konferenser har man kommit fram till

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17 201

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

att skogsbruket m. fl. intressenter garanterade
att de under fem års tid skulle
betala 150 000 kronor om året. Detta är
dagens läge, och det är från de utgångspunkterna
som Kungl. Maj :t har
föreslagit, att skolan skall vara kvar vid
Strömsholm, och som statsutskottets
majoritet har tillstyrkt.

Vad herr Nilsson i Tvärålund har
framfört skall jag inte gå in på någon
polemik emot. Jag vet att Umeå stads
befolkning och även länsborna där uppe
är ett energiskt och duktigt folk. Jag vet
snart inte vad de skulle kunna tänka
sig att inte få till Umeå, och de får
också väldigt mycket. Jag tycker nästan
ni har haft så mycken framgång att ni
kunde unna oss här nere att få behålla
körskolan.

Det har från flera håll framhållits, att
Strömsholm skulle komma att syssla så
gott som uteslutande med varmblodiga
hästar och att en körskola där inte
skulle få möjligheter att utbilda sina
elever på kallblodiga hästar. Jag tror
det är alldeles felaktigt. Jag är alldeles
säker på att, om herr Nilsson i Tvärålund
redan i dag gör en inspektion på
Strömsholm, så kommer han att finna
även nordsvenska hästar, och det kommer
det också att finnas i fortsättningen.

Jag vill till slut bara knyta an till
vad herr Jacobsson i Sala nyss sade. De
skogsintressenter, som framför allt här
har givit sig till känna, har en mycket
stark förankring just i Bergslagen och
norröver, och alla dessa var ytterst
intresserade av Strömsholm och tyckte
det var en utomordentlig lösning.

Herr talman! Jag hemställer till kammaren
att i det här fallet följa första
kammarens beslut. Jag tror det är det
klokaste och riktigaste i den situation
vi befinner oss i, och det kommer inte
minst ur Sveriges skogsägares och Sveriges
jordbrukares och jag tror också
ur militär synpunkt att bli en lycklig
lösning.

Herrar Rylander (fp) och Vigelsbo
(bf) instämde häri.

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! Jag har stor aktning för
herr Skoglund i Doverstorp, men i detta
fall slutade han sitt anförande med att
säga att han trodde; han visste inte. Jag
vill än en gång gärna hänvisa till vad
militärerna i Umeå och arméchefen
sagt, nämligen att en förläggning till
Umeå är det bästa alternativet. Jag tror
nog att våra militärer vet vad de säger.

Herr Jacobsson i Sala gjorde gällande
att ett beslut om förläggning till Strömsholm
skulle vara baserat på arméchefens
intentioner. Arméchefen känner givetvis
till detta förslag, men han har såvitt
jag vet inte frångått sin tidigare uppfattning
att Umeå är den bästa förläggningsorten
och att Strömsholm måhända
är den näst bästa.

Jag vill vidare framhålla att de olika
riksorganisationer, som försökt behålla
skolan vid Strömsholm, inte lagt två
strån i kors för umeåalternativet. Hade
de undersökt saken och tagit hänsyn
till de sakliga synpunkter, som väger
över till förmån för umeåalternativet,
och hade Umeå legat mera centralt till
ur befolkningssynpunkt, skulle det kanske
ha gått bättre att komma till tals i
denna fråga.

Jag vill inte bestrida att det finns
stora skogar i Mellansverige och att
Strömsholm har ett centralt läge i förhållande
till dem, men jag tror inte jag
gör mig skyldig till någon överdrift då
jag säger att de verkligt stora skogarna
ligger i Norrland och att Umeå är centralt
beläget i förhållande till dessa. Jag
vill än en gång understryka att eleverna
vid de civila kurserna på Strömsholm
hittills kommit till övervägande
del från Norrland.

Herr Skoglunds redogörelse för vad
som tidigare hänt i detta ärende är i
stort sett riktig, och jag skall inte närmare
gå in på den saken. Herr Skog -

202 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Rationaliseringsverksamhet och andra organisationsförändringar inom försvaret

lund erinrade om att bland andra domänstyrelsen
och skogsstyrelsen, som
representerar skogsbolagen, samt Ridfrämjandet
stöder förslaget om en förläggning
av skolan till Strömsholm. Jag
vill än en gång understryka att domänstyrelsen
huvudsakligen har sina marker
i Norrland. De bolag, som engagerat
sig för förläggningen till Strömsholm,
är heller inte norrlandsbolag utan såvitt
jag vet ett par bolag i södra Sverige.
Norrlandsbolagen säger sig aldrig ha
haft vetskap om att det fanns någon
möjlighet att få en körskola förlagd till
Norrland. Om de vetat det skulle de
säkerligen ha engagerat sig för saken.

Jag är övertygad om att de av herr
Skoglund omnämnda representanterna
för vissa organisationer var representativa
— naturligtvis finns det representativa
personer i mellersta och södra
Sverige —- men fanns det några representativa
personer från Norrland?

Jag har inte kunnat finna att de påståenden
jag gjorde om förhållandena i
Umeå kontra Strömsholm har motsagts
i något väsentligt avseende. Jag hoppas
kammaren lagt märke till detta och tar
ställning i enlighet med de sakargument
som framkommit i denna diskussion.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
sade, om jag fattade honom rätt,
att de herrar, som infann sig i statsutskottet
för att framföra sina synpunkter,
säkerligen var representativa
som enskilda personer betraktade men
knappast representativa för de intressen
det här gäller och framför allt inte för
Norrland. Jag har litet svårt att tänka
mig att inte domänstyrelsen, skogsstyrelsen
och den av mig särskilt omnämnda
delegationen, som bland annat
representerade Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Sveriges skogsägareförbund,
skulle representera också
Norrland. Jag tror alltså att denna

representation hade ett mycket brett
underlag.

Herr Nilsson i Tvärålund lade vidare
märke till att jag sade att jag trodde
att det förhöll sig så och så, under det
att man i Umeå vet vad man säger. Får
jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att det i detta ärende gäller dels ett
militärt intresse och dels ett civilt intresse,
dels utbildning ur militär synpunkt
och dels en civil körskola, som
tillgodoser skogsägarintressen och Ridfrämjandet
m. fl. Är det, herr Nilsson i
Tvärålund, förmätet av mig att säga, att
det är möjligt att kavalleristerna i
Umeå mycket väl vet vad de talar om
när de sysslar med det militära intresset,
men att jag inte är övertygad om att de
är lika säkra på sin sak då de uttalar
sig om t. ex. skogsbruket?

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! De representanter herr
förste vice talmannen Skoglund talade
om kanske inte var så representativa
för Norrland, eftersom de som nu är
engagerade för just dessa intressen i
Norrland inte hade någon vetskap om
vad saken gällde.

Herr Skoglund kom också in på tro
och vetande. Jag hänvisar än en gång
till vad arméchefen och de militärer i
Umeå sagt, som bedömt frågan Umeå
kontra Strömsholm som eventuell förläggningsort
för skolan. För dem framstår
Umeå som det bästa alternativet
såväl ur utbildningssynpunkt som ur
ekonomisk synpunkt.

På tal om att behålla något i södra
Sverige vill jag säga, att då ni här tar
både vattenkraften och skogen och mycket
annat från Norrland, är det väl
inte förmätet att vi begär att, på de
grunder jag här anfört, få rid- och körskolan
förlagd till Umeå.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 203

med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Tvärålund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 99, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 154 ja och 38 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Markförvärv för försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Markförvärv för armén

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
111 (punkt 1, s. 2—5 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärendeu
för den 1 mars 1957) föreslagit
riksdagen att till ändamålet för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Erik Olsson (I: 453) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lindström m. fl. (11:573), hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
ville låta i propositionen föreslagen utvidgning
av Grytans skjutfält föregås av
en förutsättningslös utredning av såväl
de ekonomiska som övningstekniska
konsekvenserna av en förflyttning av
skjutfältet.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:453 och 11:573, i
vad motionerna avsåge anslaget, till Vissa
markförvärv för armén för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kronor,

b) att motionerna 1:453 och 11:573,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Thun, Pålsson, Söderberg
och Åkerström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa

a) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 453 och II: 573, i
vad de avsåge anslaget, till Vissa markförvärv
för armén för budgetåret 1957/
58 anvisa ett investeringsanslag av
400 000 kronor;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 453 och II: 573, i vad de
icke behandlats under a), i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta den föreslagna utvidgningen

204 Nr 17

Torsdagen den IG maj 1957

Markförvärv för armén

av Grytans skjutfält föregås av en förutsättningslös
utredning av såväl de ekonomiska
som de övningstekniska konsekvenserna
av en förflyttning av skjutfältet; 2)

av herr Stähl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Detta är ingen stor fråga,
men för den bygd som beröres av
den föreslagna utvidgningen av Grytans
skjutfält är den ändå inte av så
blygsam storleksordning.

Nämnda skjutfält ligger i det centrala
Jämtland, och även om marken
där för all del är karg nog, är den ändå
inte någon Nevadaöken, som tillåter
vilka utsvävningar som helst. Skjutfältet
ligger endast 3 km från Brunflo
stationssamhälle, vilket har utvecklats
till jag höll på att säga ett jämtländskt
Vällingby, och det är alldeles uppenbart
att det med skjutningarna uppstår
vissa bullerproblem för nämnda samhälle.
Det har väl aldrig lyckats särskilt
bra att få civila och militära tankebanor
att löpa jämsides, men för oss,
som ser med lekmannens ögon på denna
fråga, och mot bakgrunden av den vapentekniska
utvecklingen förefaller det
egendomligt att man inte har kunnat
förlägga skjutfältet till någon annan
plats utan måste företa denna våldsamma
utvidgning — nära en tredubbling
— av Grytans skjutfält.

Vi motionärer är intresserade av att
få veta hur snart en ytterligare utvidgning
av skjutfältet kan tänkas bli aktuell.
När så blir fallet, kommer nämligen
minst en landsväg och en by att
ligga inom skjutfältsområdet. Det förefaller
egendomligt att man inte bär kunnat
förlägga skjutfältet till de stora ödemarker,
rena fjällområden och stora
myrar, som finns inom provinsen.

Både i propositionen och utskottsutlåtandet
har det framhållits att vissa

byggnader o. d. har uppförts på Grytans
skjutfält, men de är icke av den
omfattningen att de hindrar skjutfältets
förläggande till annan plats.

Utskottet säger också i utlåtandet att
hithörande problem har varit föremål
för prövning, men den föga initierade
frågar sig då onekligen, varför inte resultatet
av denna prövning har redovisats
i utskottets utlåtande. Om så
hade skett, hade det varit lättare för
oss att ta ställning till frågorna.

Motionens krav att en närmare undersökning
av förhållandena skall göras,
innan skjutfältets utvidgning kommer
till stånd, tror jag är mycket motiverat.
Utskottet har invänt att transporterna
av personal och kanoner drar
kostnader med sig och inkräktar på
utbildningstiden. De som bor i närheten
av detta artilleriregemente och
ser hur pojkarna kör med sina traktorer
och kanoner av och an natt och
dag, tycker dock att det inte behövde
bli några merkostnader, om pojkarna
i stället finge utföra dessa körningar i
samband med att de transporterade folk
och materiel till och från ett skjutfält,
som läge ute i ödemarken. Jag tänker
här främst på fjällen, där marken
för ett skjutfält inte kostar någonting.

Vid bedömningen av denna fråga har
också ett annat problem kommit i förgrunden,
nämligen frågan om Ope flygfält.
Expertisen säger att det flygfältet
är det enda markområde i närheten
av Östersund, som kan användas som
civilt flygfält. Det finns visserligen redan
ett flygfält där, men det är inte så
stort, och det skulle därför krävas en
avsevärd utbyggnad av detsamma för
att få ett fält som svarar mot trafikflygets
anspråk. Ope flygfält ligger endast
några hundra meter från Grytans
skjutfält, och vi vill ha garantier för
att inte en utbyggnad av skjutfältet lägger
hinder i vägen för fullföljandet av
den gamla tanken att få ett trafikflyg
till Östersund.

Jag skall inte längre ta tiden i an -

Torsdagen den IG maj 1957

Nr 17

205

språk här. Jag vill bara hos utskottets
talesman — eller kanske jag får vända
mig direkt till försvarsministern —
efterhöra, om man kan göra en prognos
över hur snart Grytans skjutfält behöver
utbyggas ytterligare. Jag hänvisar
till sist till vad utskottet sagt, nämligen
att utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
närmare utreder vilka följder skjutfältets
utvidgning kan få för Ope flygfält.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Frågor av denna art är
alltid svårlösta, det känner vi till inte
minst inom statsutskottet. Det ligger ju
i sakens egen natur, att när ett sådant
här skjutfält skall utvidgas eller nyanläggas,
måste det medföra besvärligheter
för ortens invånare. Man får därför
inte förvåna sig över att det kommer
invändningar.

När det gäller Grytans skjutfält har
nog vi, som varit med och hört på föredragningen
och diskuterat denna fråga,
den uppfattningen att vi knappast
vid något tillfälle har haft ett liknande
ärende, där olägenheterna synes bli så
begränsade som i detta fall. Alla myndigheter,
som utrett frågan, har varit
överens om att den mark det här gäller
är av mycket lågt värde. Hälften av
skogsarealen, säger man, är skogsmark
med relativt låg tillväxt, hälften är rena
impedimentet. Bebyggelsen omkring
och i skjutriktningen är ju också mindre
än på de flesta ställen, där man
skulle kunna tänka sig att komma över
en så här stor areal. Med hänsyn härtill
har vi inom statsutskottet ansett riktigt
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.

Den invändning, som gjorts och som
vi har tillmätt mycket stor betydelse
och velat försöka informera oss om så
långt det varit möjligt, har gällt frågan
om Ope flygfält. Efter de upplysningar,

Markförvärv för armén

som vi har fått, förefaller det dock som
om de föreliggande intressena, alltså ett
civilt flygfält och skjutfältet, inte skulle
behöva kollidera med varandra. För säkerhets
skull har utskottet sagt följande:
»Utskottet vill emellertid framhålla,
att farhågor uttalats för att den föreslagna
utvidgningen av Grytans skjutfält
skall få menlig inverkan på möjligheterna
för civilflyget att kunna helt
utnyttja Ope flygfält. Detta flygfält är,
enligt vad utskottet inhämtat, det enda
område i närheten av Östersund, som
är lämpat för utbyggnad. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t utreder och
prövar denna fråga, innan beslut fattas
om här ifrågavarande markförvärv.»

Vi har med denna rekommendation
till Kungl. Maj :t velat tillmötesgå intressena
i bygden och det intresse för flygfältet,
som naturligtvis finns från Östersunds
stad, som ansett att denna fråga
ytterligare borde prövas. Jag tror att
om man därvid kommer till det resultatet,
att en utvidgning av Grytans
skjutfält inte kommer att hindra ett civilt
flygfält, då finns det inte heller
några bärande skäl att avslå Kungl.
Maj:ts framställning i detta fall.

Beträffande möjligheten att förlägga
skjutfältet till fjällen har all sakkunskap
varit ense om att det stöter på stora
svårigheter och inte kan ifrågakomma.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har erkänt att de
marker man nu avser att ta i anspråk
inte har så särdeles stort värde. Men
den dag, då vi måste utvidga skjutfältet
ytterligare, kommer mycket värdefull
skogsmark att tas i anspråk, en hel by
kommer att gå till spillo och en landsväg
kommer att bli avspärrad åtminstone
under vissa perioder.

Jag fick inte det besked, som jag begärde
av utskottets talesman, så jag får
tydligen fara hem till Brunflo — det är

206 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen

nämligen min hemkommun — i salig
okunnighet om hur det skall bli när
skjutfältet skall utvidgas nästa gång,
om ytterligare områden då skall spolieras
eller om man har för avsikt att skicka
någon markör i rymdraket till månen
och skjuta mot den.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall bara försöka
besvara herr Lindströms fråga, om det
kan tänkas bli aktuellt med en ytterligare
utvidgning av detta fält utöver den
som nu föreslås. Det är ju på den punkten
som motionärerna och reservanterna
hyser farhågor. De menar, att skulle
man gå längre än vad man nu gör, kommer
man i konflikt med de intressen,
som befolkningen i närheten av fältet
har.

Jag kan bara svara, att för de nu kända
artilleripjäserna är den föreslagna
utvidgningen tillräcklig. Det finns inte
någon aktuell plan till ytterligare utbyggnad.
Med nuvarande artilleriteknik
är som sagt detta fält tillräckligt. Mer
vågar jag inte säga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Thun m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Thun m. fl.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 101, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder för flyktingstudenter
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående anskaffande av
en offset- och koppartrycksrotationsmaskin
för sedeltryckeriet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 11

Ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967), dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17 207

Ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med fru Hamrin-Thorell från första
kammaren fogat en blank reservation
till detta utlåtande. Anledningen till att
vi avgivit endast en blank reservation
är att frågan under utskottets behandling
av ärendet genom förhandlingar
mellan berörda myndigheter kommit i
ett delvis nytt läge. Jag vill endast anmäla
ett par synpunkter.

Frågan gäller ju inryckningstiden för
sådana studenter, som omedelbart efter
examen skall påbörja sin underbefälsutbildning.
Chefen för armén hade föreslagit,
att den sista möjliga dagen för
underbefälselevernas inryckning skulle
fastställas till den 10 maj. Försvarsministern
bar varit mera generös och föreslagit
den 13 maj.

I det läget bar herr Nestrup i denna
kammare och herr Ebbe Ohlsson i första
kammaren motionsledes föreslagit, att
de blivande studenterna och underbefälseleverna
skulle få ytterligare tre dagar
på sig. Man har menat, att respiten
borde utsträckas till den 16 maj. Jag har
i utskottet biträtt denna mening. Jag
hävdade då bland annat, att de mera rigorösa
militära synpunkterna i fredstid
borde få stå tillbaka för de intressen
som gäller ungdomens yrkesutbildning.
Att en viss grupp av studenterna, som
vill fullgöra sin värnplikt omedelbart efter
examen, genom en, skall vi säga stelbent,
militär förordning riskerar att
förlora ett helt år av sin civila yrkesutbildning
är ju inte bra.

Den andra lösningen, s. k. delad studentexamen,
som praktiserades 1955,
var heller inte bra. Den bröt ju sönder
klassenheterna och vållade en del andra
bekymmer. Dessutom hjälpte den inte
privatisterna, som vanligen också förlorar
ett helt år.

Konflikten mellan tiden för studentexamen
och tiden för militärinryckningen
och den ökade hets, som studenterna
därigenom utsätts för, borde kunna
elimineras, i varje fall i fredstid.

Och det är ju om fredstida förhållanden
vi nu talar. När studenterna efter
denna oerhörda brådska äntligen kommer
till förläggningsorterna, har man
för övrigt ett intryck av att utbildningstiden
åtminstone i början inte alltid utnyttjas
så effektivt som man kunde
vänta. Studenterna kan visserligen behöva
slöa någon vecka efter den press
de har varit utsatta för, men det behöver
ju inte med nödvändighet ske i en
militärförläggning. Kungl. Maj:ts förslag
innebär, att de blivande underbefälseleverna,
som avlägger studentexamen
senast den 12 maj, måste rycka in
redan påföljande dag.

Under utskottsbehandlingen fick vi
emellertid meddelande om att Kungl.
Maj:t, i en skrivelse till skolöverstyrelsen
kompletterat sitt förslag med några
åtgärder, som ställde frågan i en betydligt
bättre belysning. Den delade studentexamen,
som har vållat de största
bekymren, kommer i fortsättningen icke
att förordas. Vidare har man gått in för
att genom minskning av censorkontrollen
och ökning av antalet censorer skapa
garantier för ett tidigare genomförande
av studentexamen. Jag tycker visserligen
att situationen alltjämt är en
aning flytande, och jag skulle gärna ha
sett, att vi kunnat bifalla herr Nestrups
motion. Men uppenbart är att det förslag,
som nu föreligger, är en så avsevärd
förbättring, att jag anser mig kunna
ansluta mig till utskottets hemställan.
Visar det sig att svårigheterna kvarstår
och att det inte går att komma fram på
denna väg med flera censorer och tidigare
examen och särskilt om det skulle
visa sig vara fortsatta svårigheter för
privatisterna, får vi väl återkomma.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Som herr Rimmerfors
påpekade, har jag väckt en motion, som
behandlas under denna punkt. Det har
under flera år rått en tvist mellan armén
och skolöverstyrelsen rörande de

208 Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen

nyblivna studenternas inryckning till
underbefälsutbildning, och man har inte
kunnat komma överens.

Då jag studerat akterna har jag kommit
till den uppfattningen, att militärerna
verkar att vara bra sterila när det
gäller att försöka få till stånd en godtagbar
ordning. Skolöverstyrelsen har
sträckt sig så långt den ansett det vara
möjligt och angivit den 15 maj såsom
den sista dag det går att klara en studentexamen
utan att den behöver delas.
Det heter i skolöverstyrelsens yttrande:

»Om tiden för studentexamen bestämdes
uteslutande med hänsyn till vad
som ur pedagogisk synpunkt är lämpligast,
skulle den skriftliga prövningen
förläggas till månadsskiftet mars-april
och den muntliga till tiden från mitten
av maj till omkring den 10 juni. Så
skedde också i stort sett fram till år
1948.» (Efter 1948, då den nya värnpliktslagen
genomförts, blev det ju nödvändigt
att försöka komma överens med
militärerna.) »Erfarenheterna av den
tidigareläggning som blev nödvändig är
icke gynnsamma och en återgång till
tidigare praxis vore önskvärd.»

Detta är alltså den ståndpunkt som
skolöverstyrelsen har intagit med hänsyn
till vad som är önskvärt för abiturienterna.
Man har gått arméchefen så
långt till mötes som man ansett vara
möjligt, men då man inte kunde komma
överens, fick ju försvarsministern
tillsammans med ecklesiastikministern
bestämma tidpunkten för inryckningen
till den 12 maj såsom sista dag.

Det var mycket salomoniskt, ty det
var precis mitt emellan vad arméchefen
och skolöverstyrelsen hade ansett sig
kunna sträcka sig till.

I den situationen svarar skolöverstyrelsen,
att under sådana omständigheter
kan man icke svara för att man kan
klara upp studentexamen utan att dela
den. Då kom nästa bud, och det var ett
åläggande för skolöverstyrelsen att klara
upp studentexamen utan delning senast
den 12 maj. Man fick friare hän -

der att anordna studentexamen och an*
ställa censorer.

De som berörs här är således våra
abiturienter. De är i år cirka 7 000, men
det är inte mer än cirka 10 procent som
blir inkallade till underbefälsutbildning.
De andra har således icke någon inkallelseorder
över sig. De, som är uttagna
till underofficersutbildning, kan i lugn
och ro klara av sin studentexamen; för
dem är det inga besvärligheter. Men genom
att man nu lägger studentexamen
så mycket tidigare, avkortar man faktiskt
läsåret en liten bit, och det är, anser
skolöverstyrelsen, ganska allvarligt.

Studentexamen är en svår examen,
och abiturienterna blir särskilt hårt ansträngda
den sista terminen. Vare sig
de har varit ambitiösa förr eller inte,
blir de det den sista terminen. De vill
ha så bra betyg som möjligt, och det är
förklarligt. Det är nödvändigt för dem
helt enkelt i konkurrensen, när de skall
söka in till vidareutbildningsanstalter,
till högskolor och universitet. Det är ju
också viktigt för dem att ha goda betyg
om de behöver få studiehjälp genom
statens försorg, t. ex. naturastipendier
och lån. Där spelar betygen, som
vi vet, en rätt avgörande roll.

Vi vet ju också att vi har ganska dålig
tillgång på akademiskt utbildad arbetskraft
nu, och därför är det viktigt
för oss att denna akademiska arbetskraft
kan bli färdig så fort som möjligt
och under så goda betingelser som möjligt.
Men arméchefen tycks inte ha så
stor förståelse för de synpunkter, som
man måste tänka sig att abiturienterna
har på denna fråga.

När man studerar akterna finner man,
att det enda man har kunnat komma
fram till från militärernas sida är i det
stora hela att förkorta sommaruppehållet
från 14 till 7 dagar. Då vinner man
en vecka, och det är strängt taget det
enda som de har kunnat sträcka sig till
för att tillmötesgå skolöverstyrelsen. Det
förefaller mig ganska egendomligt att
man faktiskt inte har kunnat klara upp

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

209

Ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen

en sådan sak. Det har gått 1956 och det
går i år 1957, men sedan är det stört
omöjligt.

Ju mer man studerar militärernas inställning
här, desto starkare intryck får
man av att det har varit dåligt beställt
med viljan att komma till rätta med problemet.
Utskottets förslag innebär ett
tvångsåläggande för skolöverstyrelsen
att ordna studentexamen senast den 12
maj för underbefälsuttagna, utan att delad
studentexamen återinföres. Jag är
tacksam för detta. Det är visserligen en
order, men det är enligt mitt förmenande
mycket viktigt att vi slipper ifrån
delad studentexamen. Den delade studentexamen
ingriper nämligen på ett
otillbörligt sätt i abiturienternas möjligheter
att få bästa möjliga resultat av
den sista tiden i skolan.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
då man ju kan saga att den viktigaste
punkten i min motion har tillgodosetts.
Det viktigaste för mig var
nämligen att man skulle slippa ifrån
delad examen.

Herr talman! Jag har med detta velat
lämna kammaren en liten redogörelse
för den ståndpunkt som jag såsom lärare
har intagit till detta förslag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det kunde synas onödigt
att ta till orda i denna fråga, då varken
herr Nestrup eller någon annan i kammaren
tycks vara benägen att ställa annat
yrkande än bifall till utskottets förslag.
Jag kan instämma med herr Nestrup
i att det är egendomligt att man
inte kunnat klara upp denna angelägenhet
förhandlingsvägen. Men jag anser
att hederligheten och rättvisan kräver
att herr Nestrups skildring av överläggningarna
mellan de militära och civila
myndigheterna inte kan få stå oemotsagd.
Det tycks som om det i vissa kretsar
är populärt att ständigt och jämt
sätta militärerna i skottgluggen. I detta
14 — Andra kammarens protokoll 7.957.

fall måste man i anständighetens namn
reagera, när det sker på sådant sätt som
i herr Nestrups anförande och i andra
skildringar av vad som förekommit.

Jag vill rikta kammarledamöternas
uppmärksamhet på att det gällde sammanlagt
21 dagar som man skulle försöka
komma överens om för att undvika
delad studentexamen. Vad gjorde de militära
myndigheterna, som nu anklagas
för att vara sterila? Jo, för det första
ställde de 8 dagar till skolöverstyrelsens
förfogande genom att fördröja inryckningen.
Det var alltså 8 av de 21 dagarna.
Sedan tog de 7 dagar av sommaruppehållet
med alla de olägenheter detta
för med sig. Det var 15 dagar av de 21.
Därefter återstod 6 dagar där det skilde
sig. Då frågade man skolöverstyrelsen:
Kan inte ni försöka klara dessa återstående
6 dagar? Men det gick inte. Sedan
gav militärerna, för att om möjligt
uppnå överenskommelse, med sig beträffande
ytterligare 3 dagar. Man hade
alltså släppt 18 av de 21 dagarna. Skolöverstyrelsen
sade emellertid fortfarande:
»Nej, det kan vi inte heller gå med
på.» Eftersom jag själv har barn i skolåldern
vet jag, att eleverna har åtskilliga
fridagar. Men inte ens i fråga om
dessa tre dagar av de fyra år som man
har till förfogande för att föra fram eleverna
till studentexamen kunde skolöverstyrelsen
ge efter.

Mina damer och herrar! Att under
sådana förhållanden göra gällande, att
de militära myndigheterna varit sterila,
tycker jag är felaktigt. Det är därför
som jag, kanske litet temperamentsfullt,
tagit till orda i denna angelägenhet. Att
med underhandlingar och jämkningar
mena, att armén skall göra en villkorslös
kapitulation, är kanske skolöverstyrelsens
ståndpunkt. Och som framgår
av vad jag har sagt har de militära myndigheterna
gjort praktiskt taget allt för
att reda upp frågan. Jag vidhåller i likhet
med herr Nestrup, att det är egendomligt,
att man inte kunnat få till
stånd en uppgörelse, men denna egen:r
17

Nr 17

210

Torsdagen den 16 maj 1957

Meddelande ang. de återstående ärendenas föredragning — Storstädernas begräns ning domlighet

beror sannerligen inte på de skjuta återstående ärenden till mormilitära
myndigheterna. gondagens plenum.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Ja, det var ett temperamentsfullt
anförande, men jag vill påpeka,
att skolöverstyrelsen hade satt
den 15 maj som sista dag. Det var alltså
det längsta man kunde sträcka sig
till. Vad man egentligen ville var att få
börja studentexamen omkring den 10
maj, som man hade gjort tidigare, och
kunna fortsätta fram till början av juni.
När man ser det ur synpunkten av vad
som hade varit lämpligast för abiturienterna,
måste jag säga, att man inte
blir fullt så övertygad om att herr statsrådet
har alldeles rätt i att skolöverstyrelsen
här icke har stått att rubba. Skolöverstyrelsen
har givit med sig från
början undan för undan och kommit i
den situationen att man från det hållet
måste säga, att man inte kunde gå
längre. Det kan inte få bli på det sättet
att man undan för undan tränger examen
till en allt tidigare dag. Det blir för
arbetsamt och för besvärligt för abiturienterna.
Det är dem det gäller.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Meddelande ang. de återstående ärendenas
föredragning

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela kammaren att
min avsikt är att företa till avgörande
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 28 och 29 och att därefter upp -

§ 13

Storstädernas begränsning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
väckt motion angående viss utredning
rörande storstädernas begränsning.

I en inom första kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion I: 138 hade herr Andersson,
Torsten, hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära att
det av 1955 års långtidsutredning föreslagna
utredningsarbetet rörande storstädernas
begränsning omedelbart upptoges,
varvid särskilt borde belysas
vilka konsekvenser storstadstillväxten
hade på ungdomens möjligheter till bosättning
under goda sociala förhållanden.

Utskottet hemställde, att motion 1: 138
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wolgast och Persson, Johan, fru Nilsson
samt herrar Nihlfors, Carlsson i
Huskvarna och Börjesson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
i anledning av motion 1:138 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande storstadsbildningens ekonomiska
och sociala verkningar, varvid
särskilt borde beaktas bebyggelsestrukturens
betydelse för den unga generationens
arbetsliv och bosättningsmöjligheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i sitt utlåtande tagit ställning
till en motion som väckts i första
kammaren av herr Andersson i Bräm -

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

211

hult. I motionens kläm hemställes att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att det av 1955 års långtidsutredning
föreslagna utredningsarbetet
rörande storstädernas begränsning
omedelbart upptas, varvid särskilt bör
belysas vilka konsekvenser storstadstillväxten
har på ungdomens möjligheter
till bosättning under goda sociala
förhållanden.

Den här motionen har fått en mycket
allsidig behandling i utskottet. Den har
sänts på remiss till ett flertal myndigheter
och organisationer, och den har
också av dem behandlats mycket utförligt.
Kammarledamöterna har förmodligen
sett en smula på de yttranden,
som avlämnats över motionen, och jag
skall bara peka på några saker i dessa
yttranden. Ett gemensamt kännetecken
för dem är att man är mycket intresserad
av det spörsmål som denna motion
har aktualiserat, även om man kan säga,
att själva motionens kläm, detta om storstädernas
begränsning, kanske inte accepteras
såsom någon i och för sig
naturlig konsekvens av det resonemang
som motionären i övrigt för.

Jag kan nämna, att byggnadsstyrelsen
har ställt sig välvillig till frågans
prövning och att arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett, att denna långtidsutrednings
förslag vid utredning omedelbart
borde tas upp. Jag vill också peka på
att bostadsstyrelsen inte har haft något
att erinra mot syftet med motionen och
att Svenska stadsförbundet menar, att
den aktualiserade frågeställningen inte
berör enbart de största städerna utan
över huvud taget frågan om hur vi skall
skaffa oss kunskaper om orsakerna till
den storstadsbildning, som vi konstaterar
inte bara här i Stockholm och
dess omnejd utan även på andra håll
i landet. Detta Svenska stadsförbundets
intresse för frågan har också resulterat
i att det ställt sig positivt till en utredning.
Det är dock inte fråga om en
utredning i direkt anknytning till motionen,
utan stadsförbundet har uttalat

Storstädernas begränsning

sig för en förutsättningslös utredning,
vilken borde vara av värde för att få
fram en klarläggande redovisning av
förhållandena på detta område.

Så kan man gå igenom de olika remissinstanserna
och finna samma intresse
för frågan. Endast Stockholms
handelskammare är direkt negativ. Något
som jag vill anbefalla kammarledamöterna
att kanske vid tillfälle efter
debatten närmare ta del av är den bilaga,
som föreligger till utskottsutlåtandet
och som innehåller ett avtryck
av Stockholmstraktens regionplanenämnds
digra utlåtande över motionen.
Där finns redan ett embryo till en utredning
av det slag, som jag för min
del gärna skulle se komma till stånd.
Där finns också en hänvisning till både
forskning och utveckling i storstadssammanhanget
i Amerika.

Jag nämnde förut, att utskottet har
behandlat denna fråga grundligt. Jag
vill för den skull rikta ett tack till utskottsordföranden
för hennes intresse
att få detta problem så allsidigt belyst.
När man läser utlåtandet finner man
också, att intresset från utskottsmajoritetens
sida är mycket positivt. När
den kommer fram till att den vill avvisa
utredningen säger majoriteten, att
det i dagens läge inte är lämpligt att
förorda motionen. Utredningen bör alltså
inte nu komma till stånd. Sedan säger
man emellertid: »Utskottet finner
icke osannolikt att för en bedömning av
de i motionen upptagna frågorna betydelsefulla
synpunkter härvid kan framkomma»,
och syftar då på en utredning,
som kan väntas bli följden, när man
tagit hänsyn till remissyttrandena över
iångtidsutredningen.

Utskottet har alltså avgivit ett utlåtande,
som enligt mitt förmenande borde
ha mynnat ut i en hemställan om att
ge till känna för Kungl. Maj :t i särskild
skrivelse vad utskottet anfört. Då
hade det förmodligen kunnat bli enighet
i utskottet. Jag tror inte, att jag
avslöjar någon hemlighet, om jag säger,

212

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Storstädernas begränsning

att vid den omröstning om bifall till
eller avslag på motionen, som förekom
i utskottet, minoriteten var avsevärt
större än antalet reservanter, som här
finns antecknade. Det visade sig sedermera,
att flera av dem som röstade för
bifall dock avstått från att sedan reservera
sig, kanske med hänsyn till den
positiva skrivning, som utskottet åstadkommit.

Att jag som stockholmare tagit positiv
ställning till den begäran om utredning,
som föreligger från en utpräglad
landsbygdsrepresentant, kanske
har förvånat en del av kammarens
ledamöter. Jag har emellertid sett saken
så, att det är i allas intresse — inte bara
landsbygdsbornas — att få storstadsbildningens
problem under utredning.
Detta är inte något specifikt intresse
för landsbygdens folk. Jag skulle vilja
säga, att problemet är mera påtagligt
för dem, som bor i storstäderna. Däremot
vill jag bestämt kritisera motionärens
uppläggning, då han på ett ställe
i sin motion påstår, att den politiska
propagandan i storstäderna på något
sätt verkar missvisande. Denna politiska
propaganda skulle vända sig till
ungdomen i storstäderna och huvudsakligen
gälla ökat bostadsbyggande
där. Den asociala inställning — vill jag
kalla den — som tyvärr finns på sina
håll och som även givits till känna i
denna kammare vid något tillfälle, att
man skulle minska på bostadsbyggandet
i storstäderna, emedan man därmed
skulle kunna tvinga fram något slags
utflyttning därifrån, vill jag givetvis ta
avstånd från, liksom från motionärens
insinuation om den politiska propagandans
inriktning. Snarast bar just
motionären närstående kretsar i politiskt
hänseende ibland propagerat på
ett ganska ensidigt sätt mot dem som
kommit att bo i storstäderna.

Min positiva inställning till denna
fråga gör alltså att jag anser det ur
alla synpunkter riktigt att den blir
föremål för en allsidig och förutsätt -

ningslös utredning. Reservanterna har
också kunnat ena sig om att begära en
sådan utredning utan att direkt hemställa
om bifall till motionen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad i reservationen säges om att
Europarådets kommitté för en gemensam
europeisk marknad har väckt förslag
om att storstadsproblemet skall
upptas till utredning. Eftersom Sverige
lär komma att ta aktiv del i denna sak
liksom i många andra, som behandlats
av kommittén, behöver vi göra en utredning
på det nationella planet för att
på det sättet kunna bidra till att problemet
sedermera skall få bästa möjliga
belysning på det europeiska planet.

Med dessa ord har jag, herr talman,
så kortfattat som möjligt sökt ange de
motiv som legat till grund för mitt ställningstagande
med anledning av den föreliggande
motionen.

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! De frågor, som upptagits
i föreliggande motion, nr 138 i
första kammaren, berör många ytterst
viktiga ting. De berör bl. a. den väldiga
folkomflyttning som sker och har skett
i vårt land och som medfört problem
både för städerna och landsbygden. Här
möter vi naturligtvis det problem som
storstädernas hastiga tillväxt utgör, men
också de stora svårigheter som uppkommer
för de bygder och mindre
orter där blodavtappningen sker.

Utskottet finner de i motionen upptagna
spörsmålen mycket betydelsefulla,
men man rekommenderar riksdagen
att inta en avvaktande hållning
och hemställer därför att motionen icke
skall föranleda någon åtgärd. Bl. a. har
man motiverat detta därmed, att inom
Europarådet har tillsatts en kommitté,
som tagit upp berörda frågor, och man
har där tänkt sig att få dem utredda.
Det är bara gott och väl att så sker,
men det är ovisst, om denna kommitté
skall kunna ange några alternativ som

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

213

är tänkbara för svenska förhållanden.
Det skulle därför vara värdefullt, om
kommittén fick ett utredningsmaterial,
utarbetat på grundval av svenska förhållanden
och miljöer.

Utskottet framhåller att det pågår en
strävan att förbättra och underlätta distributionen
av elkraft på landsbygden,
och att detta troligen kommer att motverka
landsbygdens avfolkning. Ja, det
är nog möjligt, men i stort sett löser
man inte berörda frågor på detta sätt.
Den saken är bara en liten detalj i det
hela.

Vidare säger utskottet, såsom också
herr Nihlfors nämnde, att man vill avvakta
remissutlåtandena över långtidsutredningens
betänkande. Men flera av
de remissinstanser, som yttrat sig över
motionen, har ju tillstyrkt att en utredning
kommer till stånd. Så har bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen och Stockholms
regionsplanenämnd gjort, medan
andra remissinstanser framhåller, hur
viktigt det är att problemen klarlägges.

En av remissinstanserna, nämligen
Stockholms handelskammare, anser att
det på visst håll skulle finnas en alltför
känslobetonad inställning till frågan om
storstädernas tillväxt. Det rör sig nog
här om alltför påtagliga krassa ekonomiska
realiteter för att man skall kunna
behöva anlägga några känslomässiga
synpunkter. Framför allt är detta förhållandet
i de delar av landet, i synnerhet
de rena landsbygdskommunerna,
där avfolkningen är mest svårartad.
Även herr Nihlfors ansåg att det från
landsbvgdshåll kanske drevs en viss
propaganda av den känslomättade karaktär
som Stockholms handelskammare
talat om. Den som haft nära kontakt
med förhållandena ute i dessa kommuner
och sett, hur människorna där
försvinner liksom sanden rinner bort
mellan fingrarna och hur underlaget
för en skolundervisning och mycket annat
sviktar, vet att det inte är fråga om
några känslomättade argument utan om
bekymmer för hur man över huvud ta -

Storstädernas begränsning

get skall kunna fullgöra de gemensamma
kommunala åliggandena.

Det finns alltså ett starkt behov av att
de problem, som berörts i motionen, blir
utredda och beaktade. Jag tror att det
skulle vara till gagn både för storstäder
och glesorter.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Man kan mycket litet av
herr Börjessons resonemang här få något
hum om vad som egentligen yrkas i
motionen. Han liar hela tiden talat om
landsbygdens avfolkning som det stora
problem, på vilket man skall finna en
lösning. Motionen yrkar på en utredning
rörande storstädernas begränsning,
varvid man särskilt vill ha belyst
vilka konsekvenser storstädernas tillväxt
får för ungdomens möjligheter till
bosättning o. s. v. Alltså: motionen går
ut på att undersöka möjligheterna för
ungdomen att klara sig i en storstad,
men herr Börjesson har talat där han
har hjärtat: han vill hindra landsbygdens
avfolkning.

Motionären utgår ju ifrån långtidsutredningens
betänkande. Han hakar fast
vid en mening i slutet av betänkandet,
där det står att det borde bli en fortsatt
utredning av vilka möjligheter det
finns att begränsa storstäderna. Utskottet
har hört många remissinstanser, och
dessa har i regel haft den inställningen,
att detta är ett problem som
kan vara intressant att utreda. Det har
vi i utskottet också tyckt. Den som läser
den bilaga som är fogad till utskottsutlåtandet,
alltså Stockholmstraktens regionplanenämnds
yttrande, ser att nog
finns det intressanta ting att fundera
över som kan härledas från motionens
utredningskrav.

214

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Storstädernas begränsning

Regionplanenämnden redovisar de invändningar,
som brukar göras mot storstaden,
att den är en dyrbar samhällsform,
att den är tärande och inte närande,
att den kräver mera investeringar
än samhällen på landsbygden och
har högre driftkostnader, m. m., men
den kommer också in på andra invändningar,
som brukar dominera i herr
Janssons i Benestad skildringar i hemorten,
såsom t. ex. att man är bekymrad
för moralen och hälsan hos människor
som bor i storstäderna. Regionplanenämnden
säger emellertid att det inte
är så självklart att det är oekonomiskt
att bo i en storstad, där mycket folk är
samlat, och att det inte heller är så självklart,
att miljön har en så enbart skadlig
inverkan, som man brukar påstå. Så
nog finns här ting, som kan behöva få
vetenskaplig belysning. Samtidigt står
det väl klart att det är ganska diffusa
utredningskrav man ställer. Det skall
pressas under utredningsluppen ting
som man inte riktigt vet vilka de är. En
sådan utredning kan sväva ut hur långt
som helst.

Ett par konkreta frågor, som är upptagna
i motionen och som också utskottet
berör, är lokaliseringen av industrien
och elkraftsdistributionen på
landsbygden. Dessa är redan upptagna
i speciella utredningar.

Vidare har långtidsutredningen ännu
inte remissbehandlats. Remissyttrandena
över denna har mycket stort intresse
och man har tänkt att de skall tryckas
särskilt. Landskommunernas förbund
har också avböjt att yttra sig över
denna motion innan det sett remissyttrandena
över långtidsutredningen.

1 Europarådets kommitté för gemensam
europeisk marknad planeras en storstadsundersökning,
och herr Nihlfors
säger att just med anledning härav borde
vi göra en motsvarande vetenskaplig
undersökning. Men skall vi göra en undersökning,
som skall komma med i
det svepet, bör undersökningarna samplaneras.
Då är det inte så stor nytta

med att vi själva börjar lägga upp en
sådan.

Två reservanter har talat; de talar
uppenbarligen med olika tungor. Den
ene vill verkligen begränsa storstädernas
tillväxt, den andre vill visa upp att
det inte är så dumt med storstäder. De
har från två olika utgångspunkter blivit
reservanter. De går inte heller på
motionen utan har ett helt nytt yrkande.
De vill ha en förutsättningslös utredning
av de förhållanden som följer
av att folk gyttrar ihop sig i stora städer.
En sådan utredning måste i ännu
högre grad bli utsvävande och mastodontisk.
Då frågar jag mig, och det gjorde
vi också i utskottet: Är vi beredda
att på en enskild motionärs hemställan
bestämma oss för en våldsamt stor vetenskaplig
utredning om ett enormt och
icke så noga definierat objekt? Vi vet
inte i vad mån det finns forskarkrafter,
hur mycket utredningen kan komma att
svälla ut eller vad den kan komma att
kosta. Vi vet kanske vad motionären vill
vinna, men inte vad de som nu skulle
ansluta sig till reservationen vill vinna
med en sådan utredning.

Med den restriktivitet som vi brukar
visa när det gäller utredningar, där vi
har betydligt bättre klart för oss vad vi
vill nå, kunde utskottet inte sluta upp
med mera än intresse för problemet.
Särskilt med den motiveringen att speciella
utredningar redan är i gång och
att långtidsutredningen ännu ligger under
Kungl. Maj :ts prövning har utskottets
majoritet avstyrkt motionen.

Jag ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 28.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson sade, att
jag tagit ställning till förmån för utredningen,
därför att jag vill påvisa att
det är fördelaktigt med storstadsbildning.

Jag vet inte, varifrån fru Eriksson
fått den uppfattningen. Jag har inte gett

Torsdagen den IG maj 1957

Nr 17

215

till känna den från denna talarstol. Mitt
intresse har varit att få till stånd en allsidig
och förutsättningslös utredning
rörande de faktorer, som inverkar på
storstadsbildningen och andra därmed
sammanhängande problem. Jag tycker
fortfarande att det finns anledning ställa
sig positiv till ett sådant krav.

När sedan fru Eriksson sade, att utskottsmajoriteten
inte ville vara med om
en våldsamt stor utredning rörande detta
spörsmål, vill jag nämna att utskottets
sekretariat gjorde en liten undersökning
för att se vad det skulle betyda, om
utskottet biföll en begäran om utredning.
Det uttalades därvid från en sakkunnig,
att en sådan utredning mycket
väl kunde anförtros några få yngre vetenskapsmän
med sociologisk inriktning.
Dessa skulle ganska snart kunna
bena upp dessa problem eller åtminstone
göra en första vetenskaplig grundutredning.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att vi under
band fick den upplysningen att ett
par studerande vid Stockholms högskola
skulle kunna utreda detta problem
— jag tror det var en professor
som ansåg detta. Jag trodde inte att det
kunde vara allvarligt menat, ty om vi
kräver så vittfamnande utredningar så
räcker det väl inte med att låta ett par
sociologie studerande utföra dem. Det
torde behövas vetenskapliga krafter från
olika håll för att resultatet skall bli sådant,
att det skall vara till någon nytta.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
erinra kammarens ledamöter om att vi
i föregående vecka behandlade en motion
av herr Svensson i Ljungskile, där
det begärdes en utredning angående

Storstädernas begränsning

förutsättningarna för att flytta ut en
del av de statliga ämbetsverken till
landsorten. Det upplystes redan då i
utskottets utlåtande, att en dylik utredning
var tillsatt eller i varje fall beslutad.
Mot den bakgrunden kan jag
inte finna annat än att det vore rimligt
att avvakta resultatet av den utredningen.
Personligen är jag mycket intresserad
av dess resultat. Jag är inte heller
främmande för tanken, att det kanske
skulle vara välbetänkt att vidta de åtgärder
som herr Svensson föreslår.

Föreliggande motion går ju i samma
riktning. Det är fråga om att begränsa
storstädernas tillväxt. I motiveringarna
hänvisas dels till att det är olyckligt
med en anhopning av människor på det
sätt som förekommer i Stockholm, Göteborg
och andra storstäder, dels hänvisas
till de bekymmer som uppstått för
våra landskommuner på grund av detta
förhållande. Det är dessa båda saker
som föranlett motionen.

De lokaliseringsfrågar som varit aktuella
under många år sköts ju av arbetsmarknadsstyrelsen.
Ingen som har
följt denna frågas utveckling vill väl bestrida,
att dessa lokaliseringssträvanden
för Stockholms vidkommande medfört,
att störa delar av den tidigare industrien
och företagsamheten så att säga
tunnats ut.

Folks flyttning till städerna hänger
samman med vårt jordbruks rationalisering.
Det är självklart att när folk blir
utan arbete måste de skaffa sig andra
arbetstillfällen. Resultatet blir att de
söker sig till städerna. Det är obestridligt
att Stockholm inte har varit så särskilt
intresserat av att få denna tillströmning
av folk. Jag kan nämna att
Stockholms stad för några år sedan genom
affischer på större delen av järnvägsstationerna
i landsorten talade om,
vilka svårigheter som var förenade med
att flytta till Stockholm. Avsikten var att
söka dämma upp den invasion som förekommit
under många år. Inflyttningen
bar tidigare varit avsevärt större än

216

Nr 17

Torsdagen den 16 maj 1957

Storstädernas begränsning

nu. För närvarande flyttar det in 33 000
människor, men det flyttar samtidigt ut
27 000; det är alltså en ökning på 6 000.
Det förhållandet, att de flesta av oss i
stockholmstrakten är dit inflyttade personer,
går igen i nästan alla städer och
tätorter. Det är folk från landsorten som
sitter i de kommunala församlingarna
och bestämmer.

Jag gjorde för nöjes skull in liten undersökning
rörande sammansättningen
av Stockholms stadsfullmäktige för att
se hur många som var stockholmare.
Det visade sig att av de 100 ledamöterna
är 34 infödda stockholmare, medan
66 är landsortsbor. Det är alltså människor
som är väl förtrogna med landsortens
problem som regerar Stockholms
stad. Ser man på sammansättningen av
andra kammarens stockholmsbänk, finner
man att av 25 ledamöter två är infödda
stockholmare och de andra alltså
landsortsbor, men det jämnar ut sig,
eftersom det på göteborgsbänken i stället
sitter fyra stockholmare.

Det talas nu om att hindra storstädernas
befolkningstillväxt. Jag vill då erinra
om att Stockholms folkmängd ökade
med 215 000 personer under 1940-talet och beräknas öka med 152 000 under
1950-talet för att under 1960-talet
endast öka med 117 000. Det är alltså en
tydlig tendens att befolkningen inte
ökar i samma takt som tidigare.

När man ser på förhållandena i Stockholms
stad, föreställer man sig att serviceyrkena
har en väldig omfattning,
men i verkligheten är deras omfattning
avsevärt mindre än man tror.

För att återknyta till resonemanget
om Stockholms befolkning vill jag erinra
om att åldersgruppen 15—20 år
inom de 14 kommuner som bildar Storstockholm
beräknas öka från 45 100 år
1950 till 90 000 år 1960 för att år 1970
ha sjunkit till 80 000. År 1950 omfattade
åldersgruppen 5—10 år i Storstockholm
78 700. Den lokaliseringspolitik som förs
och strävan att tunna ut befolkningen i
Stockholm måste såvitt jag kan förstå

syfta till att man skall exportera en del
av Stockholms befolkning till landsbygden
för att där bereda de utflyttade
arbetstillfällen, men alldenstund ökningen
i årskullarna är likadan för hela landet,
torde det uppstå svårigheter i det
stycket.

Det har gjorts en undersökning om
hur människor är sysselsatta inom olika
verksamhetsgrenar dels i Stockholm och
dels i de andra städerna med en befolkning
över 30 000. De som arbetar inom
industri och hantverk utgör i Stockholm
35,4 procent av den förvärvsarbetande
befolkningen och i de andra städerna
49 procent. I samfärdsel sysselsättes

10.2 procent i Stockholm och 9,4 procent
i de andra städerna, inom handel

30.3 procent i Stockholm och 22,5 procent
i de övriga städerna. Beträffande
antalet anställda i offentlig tjänst föreligger
en skillnad på 5 procent, som
sammanhänger med att de statliga ämbetsverken
är förlagda till Stockholm.

Ser man på dessa siffror, kan man
inte komma till annat resultat än att
Stockholm för närvarande icke har
samma sysselsättningsgrad som i ett tidigare
skede. Då resonerar man på
detta sätt: Det är klart att folk kan arbeta
här och framställa varor, men det
finns inga förutsättningar för att dessa
varor skall kunna förbrukas i Stockholm.

Det har gjorts en undersökning på
företagsekonomiska institutet vid handelshögskolan,
varvid man räknat fram
en del siffror om den saken. Jag måste
säga att jag själv, när jag såg siffrorna,
blev förvånad över att Stockholm i så
stor omfattning utgör en marknad för
företagarna inom stockholmsräjongen.
Man kan gå till den ena företagsgruppen
efter den andra och finna samma
sak. Av järn- och stålmanufakturprodukter
avsätts 58 procent inom Stockholm,
av bleck-, plåtvaru- och kopparslageriprodukter
73 procent, av andra
metallmanufakturprodukter 52 procent,
av massa- och pappersindustriens pro -

Torsdagen den 16 maj 1957

Nr 17

217

dukter 68 procent. .lag skulle kunna fortsätta
att räkna upp andra sådana siffror,
som alla visar tendensen för företagen
inom stockholmsräjongen.

Det klankas ofta på Stockholm. Man
säger att den kommunalpolitik, som där
föres, är felaktig, och att stockholmarna
lånar till allt vad staden gör — det är
ett resonemang som går igen i alla möjliga
och omöjliga sammanhang. Jag vill
inte säga, att Stockholms kommunalpolitik
i alla delar är att rekommendera —
tvärtom, den politik, som där har förts
när det gällt att upptaga lån, är väl
av ett slag, som vi helst skulle se försvinna.

När man talar om detta, tänker man
på de låga skatterna i Stockholm, men
de beror ju egentligen i hög grad på
det otroligt goda skatteunderlag, som
Stockholm har. Jag har sett på 1954
års taxering för Stockholm och de kommuner,
som jag förut talade om. De har
ungefär 15 procent av landets befolkning;
och dessa 15 procent av befolkningen
betalar in 30,2 procent av den
inkomst- och förmögenhetsskatt, som
betalas till den svenska staten.

Det sägs ofta, som jag tidigare sade,
att vi har låga skatter här i stockholmstrakten,
och det är väl ett obestridligt
faktum, att de är låga i jämförelse med
skatten i de flesta av landets kommuner.
Det är emellertid lika obestridligt,
att en del av de pengar, som invånarna
i Stockholm och Stockholms omgivningar
betalar, går ut på den svenska landsbygden.

Jag har gjort en undersökning över
huru mycket invånarna i dessa kommuner
betalar i motorfordonsskatt och
i skatt på olja och bensin. Det visade
sig, att de år 1955 betalade 105 miljoner
kronor. Av samma skattemedel går ungefär
40 miljoner tillbaka till detta område.
Städernas befolkning kritiserar
att man inte får tillbaka tillnärmelsevis
lika mycket pengar, som man betalar in.
Det är klart att man inte kan få tillbaka
allt, eftersom vi, som bor i tätorterna,

Storstädernas begränsning

ju också reser på den svenska landsbygdens
vägar. När vi konfronteras med
de här siffrorna och känner till de svårigheter,
som trots allt ändå föreligger
i våra orter, är vi inte så anspråksfulla,
att vi ovillkorligen skulle vilja kräva att
få dessa pengar, men vi borde väl åtminstone
kunna få förmånen att låna av
våra egna pengar för att fullfölja en hel
del nyttiga saker och för att lämna människorna
en service, som de gör anspråk
på i huvudstaden Stockholm och dess
omgivningar.

Herr talman! Med vad jag har anfört
hemställer jag om bifall till vad utskottet
har föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nihlfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 68 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

218 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ
enhet för storstockholmsområdet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
väckta motioner om åstadkommande av
en arbetsduglig administrativ enhet för
det s. k. storstockholmsområdet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 95 av herrar Lundström och Aastrup
och II: 66 av herrar Carlsson i Stockholm
och Dahlén hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om snara åtgärder i
syfte att åstadkomma en arbetsduglig
administrativ enhet för det s. k. storstockholmsområdet,
varigenom möjlighet
skapades bl. a. till snabb lösning avbostadsfrågan,
trafikproblemen, tillgången
på skolor och sjukhus och andra
i motionerna omnämnda frågor.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:95 och 11:66 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström och Nihlfors, som ansett att
utskottets utlåtande bort ha av dem angiven
lydelse samt utmynna i en hemställan
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 95 och II: 66
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna sålunda
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Detta ärende sammanfaller
ju i stort sett med det förra ärendet.
Om det förra ärendet syftade långt
framåt, så kan man säga, att detta ären -

de mera berör dagens svårigheter och
praktiska problem.

Det är ingen ny fråga, som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande, vilket
riksdagen nu har att ta ställning till.
Tvärtom kan den nästa år fira femtioårsjubileum,
ty redan år 1908 förelåg
en motion i denna kammare, vari bland
annat anfördes, att det endast var en
tidsfråga, när Stockholms omgivningar
i administrativt hänseende komme att
sammanslås med staden samt att det
därefter bleve oegentligt att bibehålla
Stockholms län, bestående av två från
varandra avskilda delar. Motionen rönte
ett välvilligt mottagande i riksdagen,
och länsstyrelsen anbefalldes att efter
vederbörandes hörande inkomma med
utlåtande i fråga om möjligheten av länets
upphörande såsom administrativ
enhet. Utredningen avlämnades år 1914
och frågan föll då för att sedan återkomma
med mer eller mindre jämna
mellanrum, senast år 1953, och alltid
med samma resultat.

Som vi i motionen försökt påvisa är
det många betydelsefulla frågor som nu
mera än någonsin pockar på en snabb
lösning inom storstockholmsområdet.
Främst bland dem är ju bostadsförsörjningen,
men även områdets planläggning,
inte minst med hänsyn till näringslivet
och handeln, de kollektiva
transportmedlen samt sjukhus- och
skolfrågorna blir mer och mer aktuella
allteftersom Stockholms jurisdiktionsområde
blir fullbyggt och trycket på
förortskommunerna blir starkare. Hela
detta område håller på att byggas samman
till en enda enhet, utan att ha en
enhetlig planering och ett beslutande,
ledande organ härför. Ty även om de
olika kommunerna och deras ledning
har full förståelse för dessa frågors vikt
och skapar olika samarbetsorgan för
skilda frågor, är det självklart att alla
dessa olika organ — en redovisning
över dem har fogats som bilaga till utskottets
utlåtande — måste samordnas
i ett enda beslutande organ som har

219

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

fullmakt och handlingskraft att genomföra
programmet. Som det nu är blir i
de flesta fall beslutanderätten och verkställigheten
överlämnad till de enskilda
kommunerna, och då är det också självfallet
att den enskilda kommunen måste
överväga vad som ur dess synpunkt är
fördelaktigast. Det är inte alltid som
detta överensstämmer med vad som för
det hela, för storstockholmsområdet, är
önskvärt och nödvändigt.

Om jag något skulle uppehålla mig
vid den största av dagens aktuella frågor,
bostadsförsörjningen, så har vi i
motionen påvisat hur bostadskön ökat
år efter år, i genomsnitt årligen med
5 000 bostadssökande som saknar egen
direktförhyrd lägenhet, d. v. s. över
10 000 personer varje år. Ändå har det
inom området byggts i genomsnitt 9 000
—10 000 lägenheter per år. Det finns
ingenting som tyder på att denna utveckling
skulle stanna av inom de närmaste
åren, och eftersom även saneringsverksamheten
måste komma i gång
i större utsträckning än hittills för att
icke det gamla bostadsbeståndet skall
helt förslummas, får vi räkna med en
ökning av ytterligare minst 1 500 lägenheter
per år för detta ändamål. En
minskning av byggnationen inom Stockholms
stad är ett faktum, då markresurserna
är i det närmaste helt slut. I det
läget har Stockholms och förortskommuncrnas
förhandlingsdelegerade framlagt
ett stort upplagt aktionsprogram
för bostadsförsörjningen i Storstockholm,
syftande till en bostadsproduktion
av 14 000 lägenheter per år. Jag
skall villigt erkänna att detta program
är vad som för dagen kan bedömas vara
realistiskt, men jag ifrågasätter starkt
om det kommer att avskaffa bostadsnöden.
Om man nämligen i stället för att
bygga på befolkningsprognoser antar
att utvecklingen fortsätter i samma takt
som under de senaste tio åren och därtill
lägger den nuvarande bostadsbristen,
den ökade saneringsverksamheten,
som jag anser vara en absolut nödvän -

dighet, och den ökade äktenskapsbildningen
från och med mitten av 1960-talet, blir storleksordningen icke 14 000
nya lägenheter per år utan bortåt
20 000 nya lägenheter per år.

Den här redovisade utvecklingen bygger
alltså på de senaste tio årens utveckling
och utgår från att utvecklingen
blir densamma under de närmaste tio
åren. Bygger vi på dagens siffror beträffande
bostadsnöden enbart i Stockholm,
så är situationen ännu mera
skrämmande. Väntetiden för i Stockholm
mantalsskrivna bostadslösa familjer
är i dag 5 år 8 månader för två personers
hushåll, 3 år 9 månader för familjer
med ett barn och 3 år 4 månader
för familjer med två barn. Ett par ungdomar,
som har sitt arbete i Stockholm
och vill sätta bo, får alltså vänta nära
6 år på bostad. Om de emellertid skaffar
sig ett barn minskar genast väntetiden
med ett par år. Det är ju skrämmande
perspektiv som här öppnar sig.
Jag vill ifrågasätta om utskottet allvarligt
tänkt igenom hela detta problem
och dess konsekvenser, då utskottet avvisar
förslaget om en utredning av berörda
spörsmål. Antag att aktionsprogrammet
icke går att genomföra, att
samarbetet icke ger önskat resultat, hur
kommer det då att gå? Aktionsprogrammet
är dock bara på planeringsstadiet,
det finns inte några fasta punkter för
hur programmet ekonomiskt och arbetskraftsmässigt
skall realiseras. Antag
alltså att vi om ett par år får uppleva
ett misslyckande, bostadskön växer,
svårigheterna tornar upp sig än mer.
Då skall man börja utreda denna komplicerade
fråga, och det tar tid. Jag vågar
för min del icke ta ansvaret för en
sådan utveckling utan att ha sagt ifrån
vad jag fruktar, och jag måste därför
— jag ber om ursäkt, herr talman — ta
kammarens tid i anspråk ännu några
minuter.

Men om jag alltså måste betrakta
detta aktionsprogram som ett minimiprogram
för de närmaste fem åren, så

Nr 17

220

Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

hälsar jag det ändock med glädje som
en stor framgång för samarbetet på planeringsstadiet.
Hur det sedan går då
detta program skall genomföras återstår
att se. Förslagsställarna är själva
tveksamma, då de anfört:

»En ökning av bostadsproduktionen
av här föreslagen storlek medför vidare
administrativa och organisatoriska problem
för de skilda kommunerna. Den
kommunala apparaten kommer att ställas
inför stora påfrestningar med hänsyn
till den hastiga och kraftiga ökningen
av arbetsuppgifterna. Vissa kommuner
har sådana resurser i fråga om
teknisk och administrativ personal, att
de förslår även för en ökad bostadsproduktion.
I andra kommuner saknas
dessa möjligheter och en förstärkning
måste ske av förvaltningsapparaten. I
dessa fall kan bistånd erfordras av storstockholmsregionens
samlade resurser.
Det gäller här hela kedjan av åtgärder,
som erfordras för utbyggnaden av nya
områden, såsom markfrågor, stadsplanering,
exploatering samt projektering
och administration av själva byggandet,
vare sig detta sker genom kommunala,
allmännyttiga, kooperativa eller enskilda
företag.»

Jag har velat ge detta citat för att
kammarens ärade ledamöter skall få en
inblick i vilka svårigheter som här
finns, vilka även förslagsställarna inser.
De säger vidare på ett annat ställe:

»Det gemensamma näringspolitiska
underlaget för Storstockholm motsvaras
administrativt av fristående och
självbeslutande kommuner. Detta betyder
med andra ord, att förverkligandet
av det stadsbyggnadsarbete, som
den näringspolitiska gemenskapen kräver,
förutsätter en sådan ömsesidig fördelning
av verkställighetsåtgärder, som
motsvarar funktionen hos en administrativ
enhet. Med kännedom om de
svårigheter, som är förenade med en
frivillig fördelning av ekonomiska åtaganden,
kan skäl anföras för en ny indelningsgrund
för Storstockholm.»

Det är tydligt att förslagsställarna
själva är tveksamma om programmet
går att förverkliga, och det med rätta.
Ty det presenteras till verkställighet
utan att några kostnadsberäkningar föreligger,
och det torde stöta på många
betänkligheter, då de enskilda kommunerna
kostnadsberäknar sin andel i detta
program. När de ekonomiska besluten
skall fattas, kommer de verkliga påfrestningarna.
Ty en ökad expansion
betyder under utbyggnadsperioden för
kommunen betydligt högre kostnader
än vad det ökade skatteunderlaget berättigar
till. Här behövs en enhetlig
avvägning inom hela området, om resultatet
skall bli tillfredsställande. Det
är därför hög tid att, om ock bara i
beredskapssyfte, en utredning snarast
påbörjas för att klarlägga hur storstockholmsområdet
i administrativt avseende
skall se ut i framtiden.

Som exempel på att planering och
verkställighet är vitt skilda saker kan
jag anföra många fall. Låt mig emellertid
endast nämna ett. Stockholms stad
och vissa förortskommuner träffade ett
avtal om en bostadsbytescentral från
och med år 1954, som också redovisats
i aktionsprogrammet och som har givit
praktiskt taget inget resultat alls.

Betänkligheter har uttalats mot denna
administrativa enhet från dem som
slår vakt om att hålla landsbygdens folk
kvar på landsbygden, och vi hörde nyss
i den debatt vi hade här, att därom är
vi ganska eniga. Men denna betänksamhet
från det hållet mot den administrativa
enheten i Storstockholm kan jag
inte riktigt förstå. Ty det blir säkerligen
betydligt lättare att överblicka och
inverka på utbyggnaden inom storstockholmsområdet,
om det blir en
enda enhet, än om flera var för sig relativt
starka enheter inbördes konkurrerar
om att bli stora och kanske vill
draga till sig företag som bedömes vara
för kommunen lönande. Liksom varje
företagsledare har en ambition att göra
sitt företag stort, så är de flesta kom -

221

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

administrativ enhet för storstockholmsområdet

Åstadkommande av en arbetsduglig

munstyrelser också angelägna att växa
i kapp med grannarna. Det är logiskt
och dokumenterat i det praktiska handlandet.
Jag tror alltså att alla de som
vill verka för en viss återhållsamhet på
utbyggnaden av stockholmsområdet gör
detta bäst genom att medverka till skapandet
av ett enhetligt administrativt
organ för området i vissa frågor.

Motionen har, som framgår av utlåtandet,
varit utskickad på remiss till ett
tiotal olika myndigheter, och därom har
kammarens ledamöter kunnat läsa i utlåtandet,
så jag skall inte nu uppehålla
mig vid den saken. De flesta av dem
har dock uttalat sig positivt, även om
de inte vill gå lika långt som motionärerna.
Statsrevisionen liar i sin särskilda
berättelse om rikets indelning i
län, avgiven den 27 mars i år, påtalat
en del organisatoriska och administrativa
brister i den nuvarande länsindelningen,
och den anser dessa brister
vara av den storleksordningen, att en
utredning härom icke längre bör anstå.
Man säger bl. a.: »Olägenheterna av att
länsindelningen icke anpassats efter de
faktorer som varit bestämmande för det
moderna näringslivets lokalisering och
befolkningsrörelserna har förstärkts
genom det behov av regionplanering
och interkommunal samverkan som i
dag förefinnes på en råd viktiga avsnitt
av samhällsverksamheten. Så är fallet
i fråga om exempelvis undervisning,
sjukvård, bostadsbyggande och väghållning.
I den mån samarbetet härvidlag
av strukturella skäl nödgas söka sig en
väg över länsgränserna, uppstår självfallet
administrativa svårigheter, vilka
kan fördröja eller rent av förhindra en
ändamålsenlig lösning av de aktuella
problemen.»

Om sådana omdömen gäller för länen,
i hur mycket högre grad är de icke då
tillämpliga på stockholmsområdet beträffande
kommunerna?

Beträffande stockholmsområdet anför
revisorerna: »I detta sammanhang
må vidare erinras om det försök som

gjorts inom stockholmsområdet att genom
interkommunalt samarbete över
länsgränsen komma till rätta med olika
för såväl Stockholms stad som angränsande
förorter gemensamma problem.
Enligt revisorernas mening har här tagits
ett värdefullt initiativ, som på allt
sätt bör fullföljas helt oavsett hur länsorganisationen
kan komma att utformas
för framtiden. Med hänsyn till det
föreliggande spörsmålets riksomfattande
karaktär synes å andra sidan det
ifrågavarande samarbetet icke rimligen
kunna utgöra hinder för att den av revisorerna
åsyftade utredningen, vilken
nödvändigtvis måste bli tidskrävande,
kommer till stånd.»

Ehuru revisorerna sålunda slår fast
det värdefulla initiativet, vilket jag
också livligt instämmer i, anser man
likväl att en utredning bör komma till
stånd. Jag skulle vilja formulera detta
så: Just dessa initiativ, som tagits, visar
att problemen är så högaktuella,
att de nödvändiggör en utredning, där
såväl stats- som länsintressena måste
medverka. Ty detta samarbete har inte
framsprungit ur ett allmänt regionaltänkande
utan på grund av en överhängande
fara för en snedvridning av
väsentliga problem inom de kommunala
enheterna.

Jag ber om ursäkt, men jag måste ta
kammarens tid i anspråk ytterligare ett
par minuter.

Jag har fått utstå en del kritik för
att jag inte i motionen eller i annat
sammanhang skisserat, hur den tilltänkta
administrativa enheten skulle se
ut. Det kunde därför vara frestande att
dra upp några riktlinjer för detta, men
jag skall inte falla för den frestelsen, ty
problemet har så många komplicerade
juridiska och kommunaltekniska aspekter,
att det lätt kunde uppstå någon
svag punkt, som sedan skulle tas till
intäkt för alt förklara hela förslaget
omöjligt i praktiken. Helhetsintrycket
skulle skjutas i bakgrunden för en svag
detalj. Låt mig därför i stället få i allra

Nr 17

222

Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

största korthet redogöra för ett praktiskt
exempel från utlandet, från Toronto
i Kanada, där man haft precis
samma svårigheter och mött lika stort
motstånd för att ordna en vettig organisation.

Det var 13 kommuner med Toronto
City som den dominerande. Sammanlagt
räknade dessa i mitten på 1940-talet en befolkning på 1 100 000 invånare,
varav Toronto City hade cirka
650 000. Detta område växte på 1940-talet alltmer ihop. Toronto City hade
inte mer någon bebyggbar mark, förortskommunerna
började växa ut i hastig
takt, och svårigheterna med planering,
den kollektiva trafiken, bostadsförsörjningen,
vägarnas utbyggnad, vatten
och avlopp, sjukvård och skolor
började alltmer torna upp sig. Alltså
precis samma problem som i storstockholmsområdet.
I det läget föreslogs år
1947 dels en sammanslagning av dessa
kommuner, dels ett gemensamt administrativt
organ för vissa väsentliga
uppgifter, men i övrigt med bibehållande
av den kommunala självstyrelsen.
Trots att inte mindre än 163 samarbetsavtal
träffats mellan två eller flera av
de berörda kommunerna om interkommunala
arrangemang, kunde svårigheterna
inte bemästras. Förslagen väckte
ett våldsamt motstånd från elva av de
berörda kommunerna. Kommunöverstyrelsen
i Ontario, som fått de olika
förslagen till behandling, tog intryck av
motståndet och kritiken men säger i
sin rapport följande: »Kommunöverstyrelsen
anser det emellertid fullt klarlagt,
att vissa brister föreligger i den
nuvarande förvaltningsstrukturen, som
sedan lång tid varit alltför svag. Det
är inte bara Toronto City som vuxit
över sina gränser. Även förorterna har
vuxit och vuxit samman i sådan utsträckning,
att deras interna problem
blivit gemensamma problem. De måste
nu stå eller falla tillsammans kommunalt
och ekonomiskt.»

I ett annat sammanhang säger man i

rapporten: »Utrymmesbrist i de centrala
delarna är den förnämsta orsaken
till denna utspridning, som möjliggöres
tack vare moderna transportmedel.
Ett stort antal personer reser dagligen
in till sitt arbete i centrala staden
och ökar trängseln på citygatorna,
men kostnaderna för breddning
och förbättring av gatorna bekostas av
skattebetalarna i City ensamma. City,
som inte har någon mark kvar, kan
inte göra mycket för att hjälpa till att
försörja sin överbefolkning med bostäder,
under det att en del förorter,
som har stora obebyggda landområden,
finner det svårt eller rent av omöjligt
att finansiera skolor och annan allmän
service, som måste tillhandahållas,
om nya bostäder skall kunna uppföras.
»

Känns bilden igen? Det är ju precis
som om det hade gällt Storstockholm.
Här är det också fråga om tretton kommuner
i det inre förortsområdet, det
är samma storleksordning vad gäller
befolkningssiffrorna, samma motstånd
från de kommunala styresmännen
o. s. v. Bilden är skrämmande lik Storstockholms.

I sin rapport säger kommunöverstyrelsen
ytterligare: »Under de offentliga
överläggningarnas gång har det stått
klart, att det föreligger en allvarlig
klyvning av intressena mellan å ena
sidan Toronto City och å andra sidan
förorterna.» Trots detta föreslog man
och påtvingade området en organisation
fr. o. m. den 1 januari 1954, som
i stort sett, starkt koncentrerat, tveklöst
bygger på principen, att resurser
och ansvar i mycket stor utsträckning
skall delas av de förbundna kommunerna,
varav följer att vissa lokala befogenheter
överföres på en gemensam
central förvaltning. Metropolenheten
har sålunda beslutanderätt i frågor
som rör bostadsförsörjningen, skolor,
områdets planering, vatten och avlopp,
huvudvägar och transporter, hälsovård
och social välfärd. Detta kommunal -

223

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

förbund ledes av 25 metropolfullmäktige,
nämligen 12 ledamöter från Toronto
City, 12 från förorterna och en
av dessa fullmäktige utsedd ordförande.
Metropolfullmäktiges beslut är bindande
för alla tretton kommunerna,
men dess beslut kan överklagas hos
kommunöverstyrelsen i Ontario.

Och nu frågar man sig, hur det gått
under de tre år förbundet varit i verksamhet.
Såvitt jag kunnat finna av allt
jag lyckats uppsnappa har många betydelsefulla
framsteg gjorts, även om
någon av de enskilda kommunerna ansett
sig hittills ha förlorat på organisationen.
Kortast och korrektast torde
resultatet redovisas, om jag citerar ett
par satser ur ett tal som ordföranden
i Toronto metropolfullmäktige höll vid
årsmötet den 8 oktober 1956. Han yttrade
därvid: »Vi har funnit, att våra
framsteg har blivit oändligt mycket
större än vi någonsin hade väntat på
så kort tid. De som förutspådde, att vi
skulle förlisa på en isolerad klippa, har
blivit missräknade. Metropolfullmäktige,
som består av 12 medlemmar från
förorterna, 12 medlemmar från City
och en ordförande, har anammat metropoltanken.
De behandlar varje fråga
med hela områdets bästa för ögonen
snarare än vad som passar varje enskild
kommun.»

Efter att i detalj ha givit en överblick
på situationen fortsätter mr
Gardiner: »Vårt nya styrelsesystem är
ett realistiskt och praktiskt svar på de
frågor, som uppstår i metropolområden,
där lokal självständighet noga bevakas
och där den allmänna opinionen
motsätter sig sammanslagning. Vårt
system fungerar och fungerar väl. Det
är förvånansvärt snabbt och effektivt
och förvånansvärt fritt från den friktion
som förutspåtts.»

I mr Gardiners redogörelse för år
1956 framgick bl. a. att det kollektiva
transportbolaget räknar med ett balanserat
bokslut i stället för en förlust
på 2 miljoner dollar som metropolfull -

mäktige tagit upp i staten. Underskotten
på den kollektiva trafiken var ett
av de stora bekymren för de enskilda
kommunerna före 1954. Många andra
glädjande framgångar redovisades.

Jag har uppehållit mig så pass länge
vid detta praktiska exempel därför att
jag tror, att vi har en hel del att lära
därifrån. Likheten i de flesta avseenden
är slående. Och den organisationsform,
som där håller på att prövas och
som tydligen ger mycket goda resultat,
är framsprungen ur en kompromiss.
Med det motstånd som finns inom
stockholmsområdet, främst bland de ledande
kommunalmännen, torde en liknande
kompromiss vara den enda realistiska.

Bland den stora allmänheten har jag
icke hört något motstånd, ty för dem
är det egalt om de är stockholmare eller
solnabor, om de kallas djursholmare
eller nackabor. Huvudsaken är att en
förstklassig service lämnas av samhället
där de har sitt arbete och sin bostad,
och detta till rimligt pris. Det är
detta jag tror att vi kan göra på ett
bättre sätt genom en enhetlig organisation
i de för hela området väsentliga
frågorna.

Men då måste statsmakterna känna
sitt ansvar och ta ett initiativ, ty annars
blir det som i Toronto, lappverk
på lappverk, och när det hela klappar
ihop och området står inför en katastrof,
då skall vi börja utreda. Och
detta tar tid. Det visar exemplet från
Toronto, där utredningen tog sex år.
Då kan vi vara framme vid mitten på
1960-talet, och då blir bostadsefterfrågan
som störst på grund av den ökning
i äktenskapsbildningen, som då på allvar
påbörjas.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
och som innebär en skrivelse till Kungl.
Maj:t, vari utredningsönskemålet aktualiseras.

Nr 17

224

Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag vid denna sena tidpunkt nödgas
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk
några minuter.

De synpunkter som kommit till uttryck
i den till utskottets utlåtande fogade
reservationen och som framförts
av herr Carlsson i Stockholm, är främst
de som kommit fram i Stockholm. Det
torde inte vara ur vägen att också några
uppfattningar från en grannstad får bli
hörda här i kammaren. Det är ju uppenbart
för oss alla, att ett intimt samarbete
är nödvändigt i den samling
kommuner som kallas Storstockholm.

Ingen av de städer och andra kommuner,
som ligger runt Stockholm, kan
leva sitt liv utan hänsyn till främst
sin stora granne Stockholm. Det skall
medges, att medvetandet om detta inte
alltid varit levande bland alla dessa
kommuner, men en väsentlig förändring
har ägt rum under det senaste årtiondet.
Jag hänvisar också jag till den förteckning
på interkommunala samarbetsorgan,
som är fogad till utskottsutlåtandet.
Utöver de i förteckningen angivna
organen bör också det nyligen bildade
kommunalförbundet, s. k. Käppalaförbundet,
nämnas; det omfattar ett
reningsverk för de östra förorterna med
en kapitalinvestering på åtminstone 60
miljoner.

Men i en situation, som utmärks av
en sådan samarbetsvilja, synes det oss
inte föreligga behov av att genom ett
ingripande åstadkomma en administrativ
enhet för storstockholmsområdet. I
denna fråga skymtar naturligtvis också
den kommunala självbestämmanderätten.
Jag tror att kammarens ledamöter
i allmänhet har så stor respekt för den
kommunala självstyrelsen, att de förstår
den olust inför statliga ingripanden
som stockholmsområdets många
mindre kommuner känner.

Jag vill inte underskatta de svårigheter,
som här berörts av herr Carlsson,
framför allt då det gäller bostadsproduk -

tionen. Men det är ett problem som
vi brottas med litet varstans. Också den
stad, som jag representerar, har sådana
problem och lär proportionsvis komma
näst efter Stockholm då det gäller bostadsnöden.
Inom de kommunala ledningarna
i förortskommunerna har man
emellertid en mycket bestämd övertygelse
att statliga ingripanden bör undvikas
och att även problemet om ökad
bostadsproduktion bör kunna lösas genom
frivillig men fast samverkan mellan
de berörda kommunerna. Det bör kanske
understrykas, att i praktiskt taget samtliga
de kommuner det här är fråga om,
står alla politiska partier eniga både
i viljan till samarbete inbördes och i
viljan till samarbete med Stockholm,
och man har en önskan att få göra
detta utan statlig dirigering.

Här har det nyligen framlagda bostadsprogrammet
nämnts. Det håller nu
på att behandlas i de olika kommunerna.
I den kommun jag tillhör har full enighet
rått om att vi skulle åta oss vår
andel i det programmet, och om jag är
riktigt underrättad är så fallet också
i de andra kommuner som hunnit behandla
programmet. Enligt detta program
skall ju bostadsproduktionen i
storstockholmsområdet, som de senaste
åren inte varit större än något över
9 000 lägenheter, komma upp till 15 900
1960 och 1961. Under dessa fem år sjunker
Stockholms andel i de nya bostäderna
från 6 000 till 3 000, medan förorternas
andel stiger från 6 700 till
12 900.

Jag anser, herr talman, att detta aktionsprogram
vittnar om villighet från
förortskommunerna att inte dra sig undan
i den svåra bostadssituation som
Stockholm har. Det kan väl sägas att
detta program inte är tillräckligt, men
jag kan inte tänka mig, att ett särskilt
administrativt organ skulle kunna uträtta
väsentligt mera. Aktionsprogrammet
innehåller för övrigt också förslag om
en Storstockholms planeringsnämnd för
genomförande av programmet, och

225

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

det organet skall behandla, menar man,
samtliga problem av intresse för Storstockholms
utbyggnad med undantag av
dem som faller under landstingets kompetens.
Men för att man skall ha en
ständig kontakt med landstinget har
det föreslagits, att en representant alltid
skall få tillfälle att delta i samarbetsorgancts
arbete. De definitiva besluten
skall givetvis fattas av respektive kommuner
för deras egen del, men detta
samarbetsorgans råd skall bli normgivande,
hoppas man. Därvidlag önskar
vi inte någon annan ordning — vi önska
alltså inte få ett statligt organ.

Slutligen, herr talman, vill jag påpeka,
att flera av de myndigheter, som yttrat
sig över motionerna, har framhållit att
bostadsbristen i Storstockholm inte avhjälps
genom bildandet av en administrativ
enhet, om inte tillgången till kapital
och arbetskraft medger en ökad
bostadsproduktion. Om kapital och arbetskraft
kunde frisläppas, kunde säkerligen
också för stockholmsområdet,
situationen bli en annan än nu. Men
i en bristsituation kan en administrativ
enhet inte göra några underverk, och
när bristsituationen hävts behöver man
inte någon sådan hand som dirigerar de
enskilda kommunernas utveckling.

Herr talman! Med dessa erinringar
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Sköldin (s), fröken
Vinge (fp) och herr Åhman (fp).

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår så väl de betänkligheter,
som kom till uttryck från
herr Keijers sida i fråga om genomförandet
av denna administrativa enhet,
särskilt då vad gällde att slå vakt kring
den kommunala självstyrelsen. Jag har
själv ryggat tillbaka för att föra fram
dessa tankar, vilka jag annars umgåtts
med ända sedan 1946, då vi började på
allvar med dessa stadsbildningar inom
stockholmsräjongen och man mer och
15 — Andra kammarens

mer kom till klarhet om att det inte
gick med dessa gränser inom ett så
tättbebyggt område som Stockholm ändå
är.

Jag har emellertid nu låtit betänkligheterna
fara, ty jag har tänkt om. Jag
har mycket väl förstått, vilket värde det
ligger i att de kommunala enheterna
själva helt får bestämma inom sina områden.
Men när det gäller dessa väsentliga
gemensamma frågor, som det här
rör sig om, och när bostadsnöden står
för dörren och det är risk att den kommer
att öka ytterligare, och man är
oviss om aktionsprogrammet går att genomföra
så borde en utredning i beredskapssyfte
vara på sin plats. Jag ansluter
mig eljest helt till samarbetslinjen
som den dragits upp i aktionsprogrammet.
Men om det blir ett misslyckande,
kan det emellertid vara bra
att ha en utredning som fastställt vissa
riktlinjer för framtiden.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Då herr Carlsson med
»några ord» berört de stora problem det
här gäller och då herr Keijer som länets
talesman talat om, att herr Carlsson
är relativt ensam om de uppfattningar
han företrädde, vill jag bara hänvisa
till vad vi från utskottets sida sagt i
utlåtandet och be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman: Det går inte att komma
undan en deklaration i den fråga som
motionärerna tagit upp. Det rör sig här
om ett stort och komplicerat problem.
Stort därför att det omfattar spörsmål
av vitt skilda slag, som djupt griper in
i en miljonbefolknings dagliga tillvaro,
komplicerat därför att det faktiskt gäller
vara eller inte vara för ett län och
ett överståthållarskap, en administrativ
sammanfogning på ett eller annat
sätt av huvudstaden och ett stort antal
städer, köpingar och kommuner, deras
kommunala självbestämmanderätt, lik -

protokoll 1957. Nr 17

Nr 17

220

Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

som andra frågor av väsentlig betydelse
för deras utveckling och framtid.

Intet tvivel kan väl i och för sig råda
om att utvecklingen går emot en fastare
samverkan mellan de kommunala
enheterna inom storstockholmsområdet.
I ekonomiskt och socialt hänseende är
detta område redan en enhet och kommer
att bli det i än högre grad med
den utveckling som nu äger rum. Administrativa
former, som tillskapades
för en helt annan tid än vår, kan för
en tid leva kvar och till och med verka
som en broms på utvecklingen, men
förr eller senare nödvändiggöres en förändring
och en anpassning efter den
samhälleliga utvecklingens krav.

Två frågor står emellertid. Den första
är: Vad är det för administrativ enhet
som bör eftersträvas? Den frågan är
som bekant inte ny; den har på skilda
håll och i olika sammanhang varit föremål
för diskussion under många år.
Som en linje har därvid framkommit
skapandet av en enda stor kommunal
enhet, eventuellt med något slag av sekundär
stadsdelsstyrelse. Den innebär
i verkligheten en fortsatt inkorporering
till Stockholm av angränsande kommuner.

Som en andra linje har lanserats skapandet
av ett för Stockholms stad och
större delen av Stockholms län gemensamt
landsting, varvid vissa av de norra
och södra delarna av länet eventuellt
skulle överföras till angränsande län.
Om en landstingsinstitution skulle ta
hand om de många gemensamma problem
inom storstockholmsområdet, som
kräver samfälld kommunal handläggning,
är det klart att ett dylikt landsting
skulle få större och i vissa stycken
helt andra uppgifter än övriga landsting
har.

Ett tredje alternativ kan möjligen anses
vara det, att man på det frivilliga
kommunala samarbetets väg bör söka
lösa de överhängande gemensamma
kommunala problemen inom området
och med utgångspunkt från de erfaren -

heter ett sådant samarbete kan ge så
småningom söka komma fram till de
lämpligaste fasta formerna för en enhetlig
handläggning av storstockholmsproblemen.

Jag anser att den väsentliga bristen
vidlåder de väckta motionerna, att motionärerna
egentligen inte alls angivit
vilket slag av administrativ enhet de
eftersträvar. Vad menas med motionens
uttryck »en arbetsduglig administrativ
enhet för det s. k. storstockhohnsområdet?»
Om man inte vill köpa grisen
i säcken, om man inte vet om det är
en enhetlig storkommun för hela storstockholmsområdet,
ett storlandsting eller
något annat som föresvävar motionärerna,
så faller det sig svårt att stödja
deras krav om riksdagsskrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om åtgärder
för att skapa en administrativ enhet
för Storstockholm.

Motionärerna kanske invänder, att det
är en sak som bör utredas. Ja, men det
är vanligt, att motionärer åtminstone
skisserar vad de åsyftar eller i vart
fall anger något alternativ. Särskilt i
en fråga som denna — så känslig med
hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten,
så omfattande och så
betydelsefull — är detta ofrånkomligt.

Det är det ena skälet till att jag för
min del inte kan stödja den väckta
motionen.

Ett annat och ännu viktigare skäl
är, att inte heller kommunalmännen, de
kommunala instanserna eller de folkliga
organisationerna inom området bildat
sig någon uppfattning om vad en
sådan administrativ enhet åtminstone
i huvudsak borde gå ut på och än mindre
tagit ställning till frågan huruvida
en sådan bör tillskapas. Dessa grundläggande
premisser för en utredning saknas,
i vart fall ännu så länge.

Därmed är jag inne på den andra
fråga, som anmäler sig, om man tar upp
spörsmålet om en administrativ enhet
för Storstockholm: Hur skall en sådan
komma till stånd? Staten måste ta ini -

227

Torsdagen den 16 maj 1957 Nr 17

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

tiativet, säger motionärerna. Ja, alldeles
riktigt, men sedan? Skall man gå fram
med våld eller med lampor, med dekret
eller på basis av medverkan från
kommuner och organisationer? Om
motionärerna är överens med mig om
att bara den senaste framgångsmetoden
är acceptabel, så kvarstår frågan om
vilka praktiska, reella förutsättningar
motionärernas projekt nu har.

Nej, det är uppenbart, att vad som nu
står i förgrunden är att skapa betingelserna
för en senare ändamålsenlig lösning
av Storstockholms administrativa
problem. Dessa betingelser skapas nu
genom det frivilliga samarbete mellan
kommunerna, som på senare tid verkligen
börjat lämna de allmänna deklarationernas
och planernas stadium och
utvecklas till en betydelsefull realitet.
Jag vill därmed inte överdriva vad som
redan uppnåtts, men vill framhålla, att
det enligt min mening finns reella förutsättningar
att på denna väg lösa åtminstone
temporärt, en rad av de viktiga
frågor om bostadsbyggande, trafik,
sjukhus och annat som står på dagordningen
och pockar på en snar lösning.

Framför allt tror jag, som jag nyss
sade, att just detta interkommunala samarbete
kommer att trampa upp stigar
som leder framåt till en lösning av de
problem vi diskuterar. Motionärerna vill
ha en administrativ enhet för storstockholmsområdet
för att möjlighet
skall skapas till, som det heter, »snabb
lösning av bostadsfrågan, trafikproblemen,
tillgången på skolor och sjukhus
och andra i motionen omnämnda frågor».
Men de flesta inser nog, att om
lösningen av dessa frågor måste bero
på tillskapandet av ett administrativt
enhetligt Storstockholm, då ser det
verkligen mörkt ut för lösningen av dessa
synnerligen dagsaktuella frågor för
den miljonbefolkning som det här gäller.

Men det finns skäl för en annan och
mera optimistisk inställning, om man
börjar i en annan ände av problemet

än motionärerna gjort. Det är i det praktiska,
frivilliga kommunala samarbetet
för att lösa de frågor motionärerna har
räknat upp som förutsättningar kommer
att skapas för kommande behövliga
lösningar av administrativa problem
inom Storstockholm.

Jag är helt ense med motionärerna
om att staten måste spela en framträdande
roll vid lösningen av storstockholmsproblemen.
Men det för storstockholmsområdets
utveckling viktiga i dagens
läge är inte att staten griper sig
an med att förverkliga en administrativ
enhet, utan det väsentliga är att statsmakterna
på olika sätt, i fråga om bostadskrediter,
upplåtelse av mark o. s. v.,
medverkar till genomförandet av den
plan för bostadsbyggande och uppförande
av gemensamma kommunala anläggningar
inom området, som utarbetats
och nu behandlas av de kommunala instanserna.
En aktiv statlig medverkan i
enlighet med långtidsutredningens intentioner
är en väsentlig förutsättning
för genomförandet av denna plan och
därmed för verksamma åtgärder för
att lindra bostadsnöden.

Herr talman! Det är alltså andra problem
som nu står i förgrunden för
storstockholmsområdets fortsatta utveckling.
Det förringar naturligtvis inte
i och för sig betydelsen av den fråga,
som motionärerna har tagit upp men
som enligt min mening bör ställas på
annat sätt än som här skett.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! När herr Karlsson i
Stuvsta vill göra gällande att jag inte
nämnt några alternativ för hur denna
enhet skall se ut, ber jag att få hänvisa
till vad jag sade nyss i mitt första inlägg.
Jag ber herr Karlsson läsa motiven
för detta i protokollet, när det
kommer.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

228 Nr 17 Torsdagen den 16 maj 1957

Åstadkommande av en arbetsduglig administrativ enhet för storstockholmsområdet

ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Eriksson i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Eriksson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 10 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtanden
nr 103—105 måtte uppföras
närmast efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 20 på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 16

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på begäran att ledamoten
av riksdagens andra kammare
Uddo Rudolf Jacobson från Vilhelmina
på grund av sjukdom är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete under
tiden 15/5—31/5 1957.

Stockholm, karolinska sjukhuset, 13/5
1957

Hj. Lidman
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Jacobson i
Vilhelmina ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 15—31 innevarande
månad.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.40.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57
70577*