1957 ANDRA KAMMAREN Nr 8 (Riksdagens protokoll 1957:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 8

8—13 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 12 mars gid

Svar på frågor av:

herr Dickson ang. revision av 1920 års förordning angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat................ 8

herr Rimmerfors ang. realisationen av vissa partier konjak, vin och

whisky.............................................. 9

herr Eliasson i Moholm ang. fördelning av kostnaderna i vissa fall

för korsning av järnväg och ägoväg ...................... 12

herr Andersson i Björkäng ang. byggandet av det beslutade lasarettet
i Lindesberg .................................... 13

fröken Vinge ang. redogörelse för samarbetet mellan arbetsmarknadens
och yrkesutbildningsväsendets organ i fråga om utbildningen

inom byggnadsfacket .................................. 15

herr Spångberg ang. socialförmånerna för svenska medborgare, som

bo i Sverige men arbeta och betala skatt i Norge............ 18

Svar på interpellationer av:

herr Olofson ang. åtgärder för underlättande av det kommunala

saneringsarbetet ...................................... 19

herr Jönsson i Jämtlands Sikås ang. viss ändring av föreskrifterna

om resekostnader vid återbesök vid vissa specialsjukhus...... 22

herr Hamrin i Kalmar ang. åtgärder för främjande av sysselsättningen
på Öland...................................... 23

Interpellation av fröken Wallerius ang. alkoholbeskattningen ...... 28

Onsdagen den 13 mars

Svar på frågor av:

herr Dahlén ang. tidpunkten för avlämnandet av den aviserade
propositionen om folkomröstningslagen.................... 31

1 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid

Svar på frågor av:

herr Bengtsson i Yarberg ang. uppräkning av de livräntor, som tillerkänts
personer, skadade genom trafikolyckor.............. 34

Svar på interpellationer av:

herr Rimås ang. vissa svårigheter för saluförandet av svenskodlade

gurkor.............................................. 35

herr Östlund ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor 37

Vid remiss av propositionen nr 100 .......................... 48

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar.......................... 50

Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar...................... 54

Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m........... 56

Statspolisorganisationen: Underhållskostnader m. m........... 58

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till polisdistrikten ........ 58

Statens polisskola: Avlöningar ............................ 59

Statens polisskola: Omkostnader .......................... 61

Anordnande av viss polisbevakning m. m..................... 61

Polisväsendets organisationsnämnd.......................... 63

Ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet m. m....... 63

Främjande av rekryteringen i vissa polisdistrikt .............. 64

Engångsanskaflning av viss materiel för civilförsvaret.......... 65

Ändring i förordningen om automobilskatt .................... 78

Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser 84

Beräkningen av skatt för ackumulerad inkomst ................ 88

Beskattningen av priser vid lotteribetonade tävlingar ............ 89

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m......... 90

Upphävande av elskatteförordningen.......................... 95

Fartbegränsning för motorfordon ............................ 97

Interpellation av fröken Karlsson ang. ökning av utbildningskapaciteten
av slöjdlärarinnor .................................. 101

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, rörande skiljedomskonvention med

Grekland ............................................ 50

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. utgifter under elfte huvudtiteln

(Inrikesdepartementet m. in.) ............................ 50

— nr 41, ang. försäljning av fastigheter i Haparanda .. .......... 78

— nr 42, med stat för försvarets fastighetsfond ................ 78

— nr 43, ang. arbeten å allmän beredskapsstat ................ 78

•— nr 44, ang. fortsatt disposition av äldre anslag avseende justitiedepartementet
........................................ 78

Innehåll

Nr 8

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. ändringar i tulltaxan .. 78

— nr 16, om ändring i förordningen om automobilskatt.......... 78

— nr 17, ang. investeringsfonder för elektriska distributionsföreningar 84

— nr 19, om beskattningen av skogsinkomster i samband med markupplåtelser
............................................ 84

— nr 20, om värderingen av naturaförmåner vid taxering ........ 87

— nr 21, om beräkningen av skatt för ackumulerad inkomst...... 88

— nr 22, om skatteavdrag för anslutningsavgift till elektriska distri butionsföretag

........................................ 89

— nr 23, om beskattningen av priser vid lotteribetonade tävlingar.. 89

— nr 24, om avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet
........................................ 90

— nr 25, ang. upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m. 90

— nr 28, om upphävande av elskatteförordningen .............. 95

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. pensioner åt Folke Danielsson och

Erik Elf ner............................................ 97

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. ändrad lagstiftning om s. k.

billån................................................ 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, om fartbegränsning för motorfordon 97

— nr 10, om sänkt åldersgräns för körkort för bil .............. 101

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, ang. rätten att utan

licensavgift innehava radiomottagningsapparat .............. 101

— nr 5, om samordning och effektivisering av information utomlands

rörande Sverige........................................ 101

•i

Fredagen den 8 mars 1957

Nr 8

Fredagen den 8 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 507, av herrar Rydén och Braconier,

nr 508, av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl.,

nr 509, av herr Onsjö m. fl., och

nr 510, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 511, av herrar Helén och von
Friesen.

§ 3

Föredrogs den av herr Svenning vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
om framläggande av förslag
till hyreslagstiftning i enlighet med
hyresreglcringskommitténs betänkande.

Kammaren biföll denna anliållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Hamrin i Jönköping
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
(ill herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående tryg -

gande av journalisternas verksamhet i
tryckfrihetens anda.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
rörande ratifikation av skiljedomskonvention
mellan Sverige och Grekland;
statsutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till Inrikesdepartementet
m. m., överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet och
Diverse jämte i ämnet väckta motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad,
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1957/58,

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. m., och
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Nr 8

Fredagen den 8 mars 1957

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelser om investeringsfonder
för elektriska distributionsföreningar,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för beskattning
av skogsinkomster i samband med vissa
markupplåtelser,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om översyn av normerna för värdering
av naturaförmåner vid taxering för inkomstskatt,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt i
vissa fall åtnjuta avdrag för anslutningsavgift
till elektriska distributionsföretag,

nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande beskattningen
av priser vid vissa lotteribetonade
tävlingar,

nr 24, i anledning av väckt motion
om vidgad rätt till avskrivning av kostnader
för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet,

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av omsättningsskatten
å motorfordon m. m., och

nr 28, i anledning av väckta motioner
om upphävande av elskatteförordningen; bankoutskottets

utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
dels pension åt korrekturläsaren hos
riksdagen Folke Danielsson dels ock
pension åt förste stenografen hos första
kammaren Erik Elfner;

första lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion om ändrad
lagstiftning angående s. k. billån;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om viss fartbegränsning för motorfordon,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om sänkning i vissa fall av åldersgränsen
för avläggande av prov för körkort
till bil; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 4, i anledning av väckt motion angående
utredning rörande förutsättningarna
för rätt att utan licensavgift
innehava radiomottagningsapparat, och
nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordning och
effektivisering av information utomlands
rörande Sverige och svenska förhållanden.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
stasverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

Fredagen den 8 mars 1957

Nr 8

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag ur statens
järnvägars driftmedel till utbyggnad av
Folkets hus i Hallsberg;

nr 115, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till
kronan;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Matilda
Elisabet Andersson m. fl.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under försvarets fonder
in. m.; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution; nr

123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift; och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;
samt

från riksdagens kansli:
nr 125, angående omröstning över
högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter.

Vidare anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 127, till Konungen i
anledning av väckta motioner om lagstiftning
angående användningen av
våld vid utsökningsförrättning.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 126, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning in. m.

§ 7

Föredrogs en av bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan gjord anmälan
att till utskottet från fullmäktige i
riksgäldskontoret inkommit framställning
angående fortsatt utgivande av
otryckta ståndsprotokoll.

Denna anmälan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 88, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. in.,

nr 89, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar som
utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland,

nr 90, angående fortsatt stöd åt verksamheten
vid djursjukhuset i Hälsingborg,

nr 91, angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen,
m. m., och

nr 92, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 512, av herr Christenson i
Malinö, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

proposition, nr 66, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 12 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att professor Henrik
Munktell på grund av övre luftvägsinfektion
är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet under tiden 11—16
mars 1957.

Uppsala den 10 mars 1957

Runar Brenning
leg. läkare

Härmed intygas, att riksdagsman Eric
Nelander på grund av influensa är förhindrad
att deltaga i riksdagens arbete
under tiden 12—15 mars 1957.

Trelleborg den 11 mars 1957

Jod Jönsson
prov.-läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Munktell under tiden den
11—16 och herr Nelander den 12—15
innevarande månad.

§ 3

Svar på fråga ang. revision av 1920 års
förordning angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat
mig, om jag vill lämna kammaren upplysning
om huruvida förslag om revision
av 1920 års förordning angående
expeditionsavgifter vid beskickningar
och konsulat kan väntas och i så fall
när.

Vid besvarande av en interpellation
i denna kammare den 11 maj 1954 kunde
jag meddela, att frågan var under
utredning inom utrikesdepartementet
samt att vid tiden i fråga även ett förslag
till ny författning i ämnet förelåg.
Sedan detta förslag härefter varit föremål
för ytterligare granskning och överarbetning,
varunder man bland annat
även kunnat beakta en omarbetning av
motsvarande danska författning, har
ärendets beredning med närmast berörda
departement numera fortskridit
så långt, att man synes kunna räkna
med att en ny författning skall kunna
utfärdas innan årets slut.

Härpå anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens utrikesministern få framföra
mitt tack för svaret.

Det är egentligen den av utrikesministern
nu anförda omständigheten, att
för nära två år sedan en författning redan
förelåg nästan färdig, som gjort att
en del människor undrat över att det
inte blivit allvar av saken. Nu har vi

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

Svar på fråga ang. realisation av vissa partier konjak, vin och whisky

fått ett svar, och jag tror det är bra att
ett besked lämnats av vederbörande regeringsledamot.
Det är också mycket
tillfredsställande att kontakt tagits med
Danmark i denna fråga, så att en samköming
mellan de nordiska länderna i
största möjliga utsträckning kan ske
även på detta område.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. realisation av vissa
partier konjak, vin och whisky

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig, om jag anser den nu omannonserade
realisationen av vissa partier
konjak, vin och whisky, med en
prisnedsättning av ända till femtio procent,
stå i god överensstämmelse, dels
med samhällets ansvar i det nuvarande
nykterhetsläget, dels med den av riksdagen
nyligen på mitt förslag genomförda
och av nykterhetsläget motiverade
höjningen av spritpriserna.

I anledning härav får jag till en början
lämna följande uppgifter, som jag
erhållit från Nya systemaktiebolaget
rörande prisnedsättningen.

Försäljning till nedsatt pris av spritdrycker
och viner har tidigare förekommit
vid de gamla systembolagen. Då
Nya systemaktiebolaget den 1 oktober
1955 övertog de gamla bolagens lager,
innehöll dessa ett varierande sortiment
av utgående och numera icke gångbara
märken. Dessa varor har endast i mycket
ringa utsträckning varit föremål
för efterfrågan. När det gäller vin är
en utförsäljning av sådana äldre varor
en rent rutinmässig åtgärd, som bolaget
anser nödvändig för att försäljningen
av vinerna skall kunna ske innan de

blir för gamla och kvaliteten hunnit
försämras. Att även sprit medtagits beror
på att det ur redovisnings- och inventeringssynpunkter
ställer sig besvärligt
och kostsamt att ständigt redovisa
ett stort antal poster på endast några
buteljer. Det ansågs därför praktiskt att
samordna spritutförsäljningen med vinutförsäljningen
när det, som framgår
av det följande, rör sig om helt små
kvantiteter.

Sammanlagt rör det sig beträffande
vinerna om ca 200 märken, fördelade
på 17 000 buteljer i olika flaskstorlekar,
utspridda över bolagets hela butiksnät.
Omräknat i volymliter motsvarar den
kvantitet vin som utförsäljes till nedsatt
pris ungefär en knapp fjärdedel av
en dagsförsäljning.

Vad angår försäljningen av spritdrycker
till nedsatt pris har denna ännu
mindre omfång. Här rör det sig om ca
50 utgående märken av bättre spritdrycker
—- alltså ej brännvin eller eau-devie
— med en total volym om ca 2 500
liter. Den prisnedsatta kvantiteten motsvarar
genomsnittligt den försäljning
som normalt sker under en tidsperiod
mellan 5 till 10 minuter i bolagets butiker.
Intet av de prisnedsatta spritdrycksmärkena
säljes till lägre pris än
vanligt brännvin.

Bolaget har avsiktligt underlåtit att
informera pressen om utförsäljningen
och har endast givit butikerna anvisning
att påbörja försäljningen av de
ifrågavarande varorna fr. o. m. måndagen
den 4 mars. Att pressen, trots den
försiktighet som bolaget bemödat sig
att iaktta i denna fråga, gett en överdriven
publicitet åt denna försäljningsåtgärd,
finner bolaget beklagligt, men bolaget
anser inte alt det kan läggas bolaget
till last.

De av bolaget lämnade uppgifterna
ställer den här behandlade åtgärden i
en annan dager än den framträtt i pressen.
Likväl har den lett till konsekvenser
— bland annat i form av rusning till
systembutikerna — som i dagens läge

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. realisation av vissa partier konjak, vin och whisky

inte kan vara lämpliga. Det är därför
inte överraskande att åtgärden blivit föremål
för kritik. Vad som förekommit
ger enligt min mening bolaget anledning
att överväga, om prisnedsättningar på
restpartier över huvud taget bör ifrågakomma,
i varje fall på spritdrycker.
Anses det ofrånkomligt att företa prisnedsättningar,
bör man överväga att
finna andra former än engångsrealisationer.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga.

Svaret är klarläggande, både när det
gäller upplysningarna om den relativt
begränsade omfattningen av spritrealisationen
den 4 mars och när det gäller
finansministerns inställning till saken
som sådan. Jag tolkar finansministerns
ord som ett klart avrådande från att i
fortsättningen införa spritrealisationer
i svensk nykterhetspolitik. Statsrådet
säger: »Vad som förekommit ger enligt
min mening bolaget anledning att överväga,
om prisnedsättningar på restpartier
över huvud taget bör ifrågakomma,
i varje fall på spritdrycker.» Åtgärden
har lett till konsekvenser, hörde vi
nyss i statsrådets svar — »bland annat
i form av rusning till systembutikerna
— som i dagens läge inte kan vara
lämpliga».

Ordalagen är milda — ovanligt milda
för att komma från herr Sträng — men
meningen lär inte kunna missförstås,
och det är huvudsaken. Vad man däremot
inte kan upphöra att förvåna sig
över är att inte ledningen för Nya systemaktiebolaget
själv begrep, hur stötande
hela tillställningen skulle komma
att framstå för svenska folket. Här hade
vi i samma vecka matats med höga
konsumtionssiffror och ganska allvarliga
kommentarer till de svenska alkoholvanorna,
och så kommer plötsligt

meddelandena i hela den svenska pressen,
att »Systemet jätterealiserar på
måndag». Jag citerar bara tre meningar
ur en tidning, som på grund av sin
ställning bör ha tillgång till vederhäftiga
informationer:

»Alla tiders största realisation av
champagne, röda och vita viner, likörer,
konjak och starköl börjar på måndag
i samtliga systembutiker i hela
landet. Det blir en utförsäljning utan
lika av 200 märken till verkliga vrakpriser
— de flesta sorterna kan fås för
halva priset. Ordern om utförsäljningen
är daterad den 1 mars, men av praktiska
skäl börjar man inte förrän på
måndag, då det väl kommer att köas som
aldrig förr utanför bolagsbutikerna.»

Sådana meddelanden var förstasidesnytt
i stora delar av den svenska pressen,
och det var mot bakgrunden av
detta väldiga hallå som jag ansåg mig
böra fråga finansministern, om han
tyckte att åtgärden stod i god överensstämmelse,
dels med samhällets ansvar
i den nuvarande nykterhetssituationen,
dels med vår nyss beslutade prishöjning
på spritdrycker. Jag vill gärna i
förbigående, herr talman, erinra om
att vi efter spritskattehöjningen dock
kunnat notera en nedgång av konsumtionen,
och den synpunkten är ingalunda
oviktig i detta sammanhang. Decembersiffrorna
är 13,1 procent bättre,
d. v. s. lägre, än konsumtionssiffrorna
för samma månad ett år tidigare.

Att tendensen alltjämt står sig visar
de siffror, som offentliggjordes så sent
som i förrgår och som avser februari
månad i år. Den volymmässiga nedgången
av spritförsäljningen från februari
månad förra året till februari månad
i år är inte mindre än 16 procent.
Det måste vara en angelägenhet av yttersta
vikt inte bara för herr finansministern
utan också för Nya systemaktiebolaget,
som har statens uppgift
att sköta dessa affärer, för riksdagens
ledamöter som är ansvariga för reformen,
ja, för hela vårt folk, att inte ge -

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

Svar på fråga ang. realisation av vissa partier konjak, vin och whisky

nom onödiga uppmjukningar eller pedagogiska
felgrepp äventyra denna utveckling.
Läget är tillräckligt bekymmersamt
ändå.

Nå, i den situationen kom alltså meddelandet
om en spritrealisation med
prisnedsättningar på upp till 50 procent.
Finansministern tycker själv att
det inte alls var överraskande, att åtgärden
blev föremål för kritik, och jag
delar givetvis helt hans uppfattning i
det stycket. Jag har inte anledning att
på någon punkt polemisera mot vad
statsrådet anförde i sitt svar, men ändå
skulle jag vilja understryka ytterligare
ett par synpunkter.

Kritiken har varit ovanligt enhällig
och sannerligen inte heller ensidigt företrädd.
Protesterna omfattar ett brett
register, som vi vet, alltifrån tidningarnas
ledarsidor till Topsy Lindbloms
originella Nalenannonser. Jag skulle,
herr talman, rent av ha lust att uppbygga
kammarens ledamöter med ett citat
ur Topsy Lindbloms något sönderhackade
men i det här sammanhanget ganska
uppfriskande prosa. Han kritiserar
realisationen i sin annons söndagen den
3 mars, varpå han säger att om han
själv hade fått realisera det här restpartiet
skulle det ha gått till ungefär
på följande sätt:

»Opp mä spriten! På lastflak. Ut till
Gärdet. Stort bål! Alternativt: Till Norrbro
mä smörjan. Ut i strömmen. Mä
hela klabbet. Folkets jubel! Utan tvivel!
Utomordentlig propaganda. Mot spriten!
Kostat Staten spottstyver. Eftersom
ju dess. Inköpspris. Blott ä en bagatell.
Även mot 50 % reducerat. Försäljningspris.
Och på lång sikt. Moralisk
investering av. Betydelse! Säkerligen
även i längden: Ekonomiskt. För
land och folk. För kommande släkten.»

Sämre nykterlictsföredrag har jag
faktiskt hört.

Nya systemaktiebolaget säger att en
stor del av skulden måste läggas på
pressen och menar att bolaget inte kan
lastas för att åtgärden fick överdriven

publicitet. Ja, det är frågan det. Det
är klart att det i pressen förekom överdrifter,
men meddelandena till systembutikerna
var väl inte på något sätt
hemligstämplade, och pressen ansåg —
enligt min mening med all rätt — att
en spritrealisation på en och samma
dag över hela landet egentligen var en
ganska fantastisk nyhet. Nu finner bolaget
det inträffade beklagligt. Javisst,
men vad hade hindrat att bolaget på
lördagen och söndagen helt enkelt meddelat
att realisationen inställdes, eftersom
man med hänsyn till den stora
publicitet som saken fått kunde befara
en köbildning som inte stod i rimlig
proportion till de kvantiteter som utbjöds.

Som det nu blev är det naturligtvis
inte underligt att en del kände sig lurade.
Det lär till och med ha funnits
systembutiker, där folk som stått i ko
sedan klockan 7 på morgonen och lyckats
komma först inom dörrarna klockan
9 möttes av den upplysningen att
ingenting fanns att realisera i butiken.
På andra ställen lär det ha funnits två
flaskor realisationssprit.

»Man stormskällde, och situationen
var ett slag hotfull», säger Aftonbladet
om ett av försäljningsställena.

I landsorten reste folk många mil in
till städerna för att köpa realisationssprit.
De som stod först i kön köpte för
stora belopp, ofta ett par hundra kronor,
och efter en kort stund var lagret
slut trots att man på sina håll hade något
tusental liter att ta av.

Inte ens ur affärssynpunkt var detta
alltså någon särskilt lyckad start när
det gäller mer omfattande spritrealisationer,
men det för mig viktigaste, herr
talman, var att många kunder tröstade
sig med att köpa av det vanliga varulagret,
eftersom man nu ändå hade stått
i ko. Där skymtar det verkligt betänkliga
i detta prisnedsättningsförfarande
i fråga om spritdrycker. Att locka massor
av folk till spritbutikerna för att
man har några flaskor utsorterad whis -

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. fördelning av kostnaderna i vissa fall för korsning

och ägoväg

ky och ett parti vin att sälja till nedsatt
pris är nog inte vad riksdagen
tänkt sig när det gäller försäljningsbolagets
verksamhet. Till och med lagen
om åtgärder mot konkurrensbegränsning
varnar för någonting som kallas
lockvaror. Jag tror visserligen inte att
bolaget hade beräknat denna effekt ■—
man beklagar den nog uppriktigt nu
efteråt — men när effekten bevisligen
varit för handen, så bör det naturligtvis
leda till att experimentet inte upprepas.

Jag utgår således, herr talman, ifrån
att det inte blir någon mer vårrealisation
på systembolagen. Det finns större
värden än några tusen liter mer eller
mindre okuranta spritdrycker. Dit hör
ansvaret för våra hem och vår ungdom.

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara göra en
liten kommentar till det ganska långa
anförande som herr Rimmerfors här
hållit med anledning av mitt svar på
hans fråga.

Jag tyckte nog att herr Rimmerfors’
kritik var överdriven på åtskilliga punkter.
Även om jag tillkännagivit min reserverade
inställning till Nya systemaktiebolagets
åtgöranden i detta avseende
så anser jag att det bör finnas en
viss balans mellan orsak och verkan
eller mellan handling och kritik, hur
man nu vill uttrycka det.

Det var inte Nya systemaktiebolaget
som formulerade de klatschiga realisationsrubrikerna
i dagspressen. Att det
hela blev en stor fråga var självfallet
pressens skuld, och när herr Rimmerfors
nu är ute som skarprättare hade
kanske intrycket av objektivitet blivit
större, om kritiken från herr Rimmerfors’
sida också hade riktats mot det
håll, där man väl får ta den väsentliga
skulden till att det gick som det gjorde

av järnväg

med denna relativt oskyldiga realisation.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr statsrådet hävdar,
att det inte var Nya systemaktiebolaget
som formulerade dessa klatschiga klyschor.
Nej, det är uppenbart, men jag
antydde nyss, att om bolaget hade fruktat,
att det skulle bli en onödig köbildning,
hade det möjligen genom ett uttalande
kunnat reducera intrycket av
klyschorna.

När det gäller min inställning till
pressen underströk jag bara dess självklara
rätt att kungöra en nyhet, som
verkar sensationell, men jag framhöll
samtidigt också, att denna nyhet på
sina håll blev överdriven. Den saken
får man nog i sanningens intresse lov
att erkänna.

Till allra sist vill jag upprepa: Den
reaktion som jag kände och som tydligen
många andra känt, bottnar naturligtvis
inte i någon önskan att komma
vissa myndigheter till livs, utan faktiskt
— och jag beklagar, om inte det kommit
fram tillräckligt klart— i en verkligt
djup oro över att vi kommit därhän,
att den reform, som vi här genomförde,
på vissa punkter skulle kunna uppfattas
som frihet även från ansvar. Friheten
är dyrbar, och jag anser att vi
skall klara genomförandet av reformen,
men detta förutsätter en vaksamhet på
alla håll, en vaksamhet för vilken det
enligt min uppfattning inte gavs riktigt
betryggande uttryck från försäljningsbolagets
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. fördelning av kostnaderna
i vissa fall för korsning av
järnväg och ägoväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

Svar på fråga ang. byggandet av det beslutade lasarettet i Lindesberg

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
har frågat justitieministern, om han i
enlighet med de i förra årets riksdagsskrivelse
nr 167 uppdragna riktlinjerna
under 1957 års riksdag ämnar ta upp
frågan om fördelning av kostnaderna
för anordningar i korsning av järnväg
och ägoväg eller annan icke allmänneligen
befaren väg med huvudsaklig betydelse
för jordbruksfastighets driftförhållanden.

Då ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet
torde det
närmast ankomma på mig att besvara
denna fråga.

I den nämnda skrivelsen anhöll riksdagen,
att frågan om fördelning av de
här berörda kostnaderna antingen skulle
regleras av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning, såvitt avsåge de statliga
järnvägarna, eller också skulle göras
till föremål för lagförslag beträffande
samtliga järnvägar och spårvägar.

Vid den fortsatta behandlingen av
ärendet i departementet har man i första
hand ansett sig böra undersöka
möjligheterna att lösa problemet utan
ingrepp i den bestående lagstiftningen.
Härvid har fråga uppkommit, om inte
riksdagens uttalade önskemål i huvudsak
skulle kunna tillgodoses genom en
liberal tillämpning av kungörelsen den
11 juni 1948 angående statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering.
Lantbruksstyrelsens yttrande över
denna problemställning har begärts men
ännu inte kommit kommunikationsdepartementet
till handa. 1 avvaktan härpå
har någon åtgärd, som kräver riksdagens
medverkan, icke förberetts till
1957 års riksdag.

Härefter anförde

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag her att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret på min fråga. Jag kan
därav utläsa, alt utredning pågår i de -

partementet, och det är jag också mycket
tacksam för. Jag vill understryka,
att frågan är av betydelse och att en lösning
av densamma framstår som allt
angelägnare allteftersom rationaliseringen
inom jordbruket fortskrider. Herr
statsrådet anser enligt svaret, att möjlighet
kan finnas till en lösning genom
en liberal tillämpning av kungörelsen
av den 11 juni 1948 angående statligt
stöd för jordbrukets yttre och inre
rationalisering. Jag tror inte, att det
ens på kort sikt är lämpligt att lösa
detta problem genom en i vid bemärkelse
politisk lagstiftning. Den bästa
lösningen torde enligt mitt förmenande
vara en rent civilrättslig lagstiftning
eller, som utskottet år 1957 också föreslagit,
»vederbörliga bestämmelser i
administrativ ordning för statens järnvägar».
Även om statsrådet inte ger
mig anledning att förmoda, att ärendet
kommer under prövning av 1957 års
riksdag, hoppas jag dock, att detta inte
skall vara uteslutet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. byggandet av det
beslutade lasarettet i Lindesberg

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Björkäng
har frågat mig om jag vill ge kammaren
upplysning om när byggandet av
det lasarett, som enligt landstingets beslut
skall uppföras i Lindesberg, kan
igångsättas.

Till svar härå får jag meddela följande.

Jag förutsätter att frågan avser det
byggnadstillstånd, som måste föreligga
för alt vederbörande länsarbetsnämnd
skall kunna meddela s.k.igångsättningst
Bistånd. Byggnadstillståndsgivningen
regleras av en tillståndsbudget, som för

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. byggandet av det beslutade lasarettet i Lindesberg

1957 fastställts av Kungl. Maj:t den 14
december 195C. Hälso- och sjukvården
tilldelades där en kvot av 120 miljoner
kronor. Då det redovisade behovet utgjorde
cirka 380 miljoner kronor, måste
en mycket restriktiv prövning ske.
Denna verkställes för hälso- och sjukvårdens
del av inrikesdepartementet,
som efter förslag av medicinalstyrelsen
och visst samråd med huvudmännen
upprättar planer över fördelningen, vilka
tillställes byggnadsberedningen för
att ligga till grund för meddelandet av
byggnadstillstånd. En första fördelning,
vilken i huvudsak avsåg fortsättningsbyggen
samt några få angelägna byggnadsföretag
på kroppssjukvårdens område,
skedde genom en plan, som överlämnades
den 12 februari. I denna plan,
där den i medicinalstyrelsens förslag
redovisade nybyggnaden för lasarettet i
Lindesberg ej upptagits, reserverades
ett kvotbelopp på 20,7 miljoner kronor
för att fördelas senare. En sådan fördelning
beräknas kunna ske inom den
närmaste månaden, och härvid kommer
självfallet även frågan om lasarettet i
Lindesberg skall upptagas i planen att
prövas. Om resultatet kan jag icke nu
uttala mig. Jag vill endast framhålla, att
utrymmet för nya byggnadsföretag på
kroppssjukvårdens område är mycket
begränsat, då den för utökningen och
reformeringen av läkarutbildningen
nödvändiga utbyggnaden av undervisningssjukhusen
samt den angelägna
planmässiga upprustningen av mentalsjukvården
tar en större del av kvoten
än tidigare i anspråk.

Härpå anförde

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det snabba svaret på min
enkla fråga.

Den landsända det här är fråga om
har länge väntat på att få sin sjukhusfråga
ordnad. Detta beror inte på lands -

tinget, vars förvaltningsutskott — efter
vad jag har hört — noga har förberett
saken och är färdigt att sätta i
gång, så fort byggnadstillstånd beviljas.

När man nu av inrikesministerns svar
hör, att det finns ett redovisat behov
av 380 miljoner kronor och att det endast
finns 120 miljoner kronor att fördela,
kan man emellertid knappast fria
sig från den misstanken, att regeringen
har tagit alltför starkt intryck av de
debatter, som ofta förekommer här i
kammaren och i vilka det från visst håll
kräves så mycket som möjligt till bostäder
i storstäderna.

Jag har ju ingen möjlighet att bedöma
hur regeringen har fördelat de
här pengarna och kan naturligtvis inte
säga att hälso- och sjukvården har fått
för liten tilldelning. Men när man så
ofta och med sådan intensitet här i
riksdagen pläderat för att man skall
bygga mer bostäder i storstäderna, än
vad regeringen har kunnat åstadkomma
pengar till, så kan man inte annat
än tro att sådant tal gör intryck på
regeringen. Därför är det kanske inte
ur vägen om man vid ett tillfälle som
detta tar sig friheten påpeka att det
finns andra behov än bostadsbyggandet
i storstäderna — hur angeläget det än
kan vara -— som kanske är av samma
storleksordning och kanske ännu angelägnare.
Jag skulle därför, herr talman,
vilja säga att om min enkla fråga
här i någon mån kan bidra till mera
motståndskraft hos regeringen mot attacker
från dem som anser att övervägande
delen av byggnadsverksamheten skall
koncentreras på bostäder i storstäderna
har inte min fråga varit alldeles förgäves.

Nu säger herr statsrådet att det finns
ju kvar ett belopp på 20,7 miljoner som
skall fördelas senare och att det kanske
finns en viss möjlighet att lasarettet i
Lindesberg kan få del av det, så att
man kan få sätta i gång med byggandet.
Jag hoppas att herr statsrådet i
det fallet kan visa sig välvillig mot den

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

Svar på fråga ang. redogörelse för samarbetet mellan arbetsmarknadens och yrkes

utbildningsväsendets organ i fråga om utbildningen inom byggnadsfacket

delen av Örebro län som dock har varit
misshandlad på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. redogörelse för samarbetet
mellan arbetsmarknadens och
yrkesutbildningsväsendets organ i fråga
om utbildningen inom byggnadsfacket

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara fröken Vinges
fråga angående redogörelse för samarbetet
mellan arbetsmarknadens och yrkesutbildningsväsendets
organ i fråga
om utbildningen inom byggnadsfacket.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och upplästes nu av herr statsrådet
Ericsson. Svaret var av följande
lydelse:

Herr talman! Fröken Vinge har till
mig riktat följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för samarbetet mellan
arbetsmarknadens och yrkesutbildningsväsendets
organ i fråga om omfattningen
av utbildningen av olika kategorier
arbetskraft inom byggnadsfacket? Utbildning

av bl. a. byggnadsträarbetare,
murare och målare förekommer
vid centrala och lokala verkstadsskolor.
Utbildningen är i flera fall organiserad
såsom växelutbildning, d. v. s.
eleverna tillbringar en del av lärotiden
i skolan och en del på ett bygge. Detta
bygge kan endera vara ett vanligt arbete
i öppna marknaden eller ett särskilt
elevbygge.

I enlighet med särskilt avtal mellan
parterna på byggnadsarbetsmarknaden
är lärlingsutbildning också organiserad
på arbetsplatserna utan direkt anknytning
till yrkesskola.

Efter anmodan från arbetsmarknadsstyrelsen
anordnar vidare överstyrelsen

för yrkesutbildning kortare kurser i
eementslipning, armering, plattsättning
och på sistone även sprutputsning
för arbetslösa byggnadsarbetare.

Arbetsmarknadsstyrelsen följer utvecklingen
på arbetsmarknaden och utför
i viss omfattning beräkningar över
behovet av yrkesutbildad arbetskraft.
I anslutning härtill aktualiseras vid
överläggningar med skolmyndigheter
och organisationer frågor om utbyggnad
eller förändringar av yrkesutbildningen.

Mellan arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen
finns ett samarbetsorgan,
Samarbetsnämnden för yrkesutbildning
och arbetsförmedling. Nämnden har
bl. a. utrett frågan om de stora ungdomskullarnas
inpassning i arbetslivet.
En av nämndens viktigare uppgifter har
varit att stimulera lokala myndigheters
och organisationers intresse för en utbyggnad
av utbildningsväsendet. I så
gott som samtliga län har särskilda planeringskommittéer
bildats med uppgift
bl. a. att utreda frågan om yrkesutbildningens
omfattning och inriktning.

Förslag om inrättandet av nya verkstadsskolor
eller avdelningar vid befintliga
skolor remitteras till arbetsmarknadsstyrelsen
för yttrande. Styrelsens
uppgift är härvid i första hand
att bedöma behovet av den yrkesutbildning,
som skolan skall meddela.

För närvarande pågår överläggningar
mellan parterna på byggnadsarbetsmarknaden
om rekryterings- och utbildningsbehovet
på längre sikt inom
de olika byggnadsfacken, varvid arbetsmarknadsstyrelsen
medverkar med vissa
undersökningar.

I de fall utvecklingen klart har pekat
på ett växande behov av vissa byggnadsarbetare,
har styrelsen — utan att
avvakta resultatet av en mera omfattande
utredning av rekryteringsbehovet
— ansett sig böra stimulera tillkomsten
av nya utbildningsmöjligheter.

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. redogörelse för samarbetet mellan arbetsmarknadens och yrkes utbildningsväsendets

organ i fråga om utbildningen inom byggnadsfacket

Länsarbetsnämnderna har sålunda hos
skolmyndigheterna föreslagit inrättandet
av nya yrkesavdelningar och intresserat
arbetsgivarna för att anställa fler
lärlingar. Delvis som ett resultat härav
har antalet elever och lärlingar inom
träarbetarfacket ökat betydligt under
de senaste åren. Med hänsyn till de
förändrade byggnadsmetoderna och
kårens ålderssammansättning anser arbetsmarknadsstyrelsen
det angeläget att
stimulera tillkomsten av ytterligare utbildningsmöjligheter
för träarbetare.

Av det sagda torde framgå, att ett
fortlöpande samarbete äger rum mellan
arbetsmarknadens och yrkesutbildningens
organ i fråga om behovet av arbetskraft
inom byggnadsfacket. Alla berörda
parter torde emellertid vara på
det klara med att stora svårigheter råder,
då det gäller att göra prognoser
på detta fält.

Härpå anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det snabba svaret på
min enkla fråga, och särskilt ber jag
att få tacka för att jag fått ta del av
svaret på förhand.

Det är från två helt olika utgångspunkter
jag nalkats detta problem. Det
ena är byggnadsverksamhetens behov av
arbetskraft med olika yrkcsspecialiteter.
Bristen på arbetskraft har ju brukat anges
som ett av skälen till att vi inte kan
häva bostadsbristen. Den andra utgångspunkten
har varit behovet för
ungdom som skall välja yrke att kunna
bedöma framtidsutsikterna inom yrket.
Ett specialfall kan man säga, eller nära
sammanhängande med detta, är behovet
för kommunerna att kunna bedöma
i vilken utsträckning de skall sätta i
gång yrkesutbildning. Våra yrkesvägledare
försöker ju när de skall ge ungdomen
råd i deras yrkesval att inte
bara undersöka vad den pojken eller

flickan har anlag för utan också ge råd
och upplysningar beträffande framtidsutsikterna
inom yrket. Jag vet ju att det
råder nära kontakt mellan skolmyndigheterna
och arbetsmarknadsmyndigheterna,
men frågan är om arbetsmarknadsstyrelsen
har tillräckligt stora möjligheter
att svara på alla de frågor
som yrkesskolfolket ställer.

För några år sedan sade man ju: »Vi
bygger till siste muraren.» Det var
många kommuner som hade den erfarenheten
när de skulle sätta i gång
byggen att det rådde stor brist på yrkesskickliga
murare, och den ena kommunen
efter den andra planerade att sätta
i gång murarskola. Man räknade då ut
att man inte bara skulle hjälpa ungdomarna
till utbildning inom ett yrke,
som man trodde skulle vara intressant
och dessutom ge god utkomst, man
skulle också skaffa fram den nödiga arbetskraften,
och man hade kanske den
lilla baktanken, att pojkarna skulle
praktisera på ett bygge, som kanske
inte annars skulle komma till stånd,
t. ex. bygga kommunens egen yrkesskola.
I den kommun jag tillhör tyckte
vi det lät intressant och funderade på
samma sak, men vi fick höra att det var
så många andra kommuner som hade
liknande planer så vi vågade oss inte
på det. Vi var rädda för att medverka
till att få fram för mycket arbetskraft
så att det skulle bli arbetslöshet. Nu
ser det tyvärr ut som om det skulle bli
arbetslöshet — inte bara säsongbetonad
— bland murarna. I varje fall hörde
man ganska bekymrade tonfall i ett
radioeko häromdagen. Det var dagen
efter det ekot som jag tillät mig att
ställa min enkla fråga till statsrådet.

Man frågar sig nu: Bör man avråda
ungdomar från att välja muraryrket?
Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
kan tala om var det är
brist i dag men knappast i morgon. Vi
vänder oss till dem, naturligtvis inte
bara beträffande muraryrket, och får

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. redogörelse för samarbetet mellan arbetsmarknadens och yrkes utbildningsväsendets

organ i fråga om utbildningen inom byggnadsfacket

veta om det är brist eller överskott i
vår trakt och möjligen hur det är i
landet i dess helhet. Men arbetsmarknadsstyrelsen
har mycket svårt att säga
någonting om utsikterna på litet längre
sikt. I förfjol var det brist på murare,
i fjol timmermän, enligt vad som framkom
i den debatt statsrådet hade med
herr Dahlén här i kammaren. Vilka är
det brist på i dag och i morgon? Jag
förstår att det är svårt att svara på den
frågan, ty svaret blir beroende på vad
byggforskningen och byggrationaliseringen
kommer med. Vi önskar väl alla
framgång åt byggrationaliseringen, men
man frågar sig ändå: Vilka möjligheter
har vi att bedöma konsekvenserna av
rationaliseringen för de människor, som
arbetar inom olika grenar av byggnadsfacket?
Det blir säkerligen nödvändigt
med omskolning i viss utsträckning och
sådan pågår redan nu; det berörde ju
statsrådet i sitt svar.

Man frågar sig: Skall vi i fortsättningen
ge ungdomarna en så specialiserad
yrkesutbildning som vi nu gör? Är
det inte bättre, eftersom de kanske om
några år måste omskolas till ett annat
yrke, att ge dem en grundutbildning,
som är mera all round.

Det har ibland sagts, att åldersfördelningen
är sådan att en hel del av de nuvarande
arbetarna i byggnadsfacket
hinner bli överåriga innan rationaliseringen
sätter in på allvar. Men jag
tänker fortfarande på ungdomarna, de
som skall utbilda sig och står inför valet
av levnadsbana.

Det var mycket intressant att i statsrådets
svar höra talas om de överläggningar,
som ägt rum med parterna på
byggarbetsmarknaden. Det var antagligen
resultatet av en sådan överläggning,
som jag fick höra talas om häromdagen.
Jag fick då veta, att en av pojkarna i
min hemkommun, vilken börjat utbilda
sig till målare, blivit avrådd att fortsätta,
eftersom han aldrig kunde räkna med
att bli medlem av fackföreningen. Det

var tydligen båda parterna i facket som
hade förklarat, att det inte fanns utkomstmöjligheter
för fler. Nu vet jag
inte, om just den pojken fortsätter med
yrket på annat håll. Men vad man
skulle önska är, att de i och för sig
mycket värdefulla överläggningar som
ägt rum skall kunna ge resultat, så att
ungdomarna kan få veta litet mer om
framtidsutsikterna innan de påbörjar
sin utbildning.

Jag håller med statsrådet om att det
är svårt att göra prognoser, att över
huvud taget göra beräkningar, som gör
skäl för namnet »prognoser». Men vad
vi i alla fall måste söka få fram är en
vägledning som hjälp vid bedömningen
av utsikterna. Jag skulle vilja fråga
statsrådet: Hur snart kan man vänta
sådana resultat av byggnadsforskningen,
som kan ge oss vägledning rörande
behovet av olika slag av specialutbildade
yrkesutövare inom byggnadsfacket?
De som väntar i bostadskön är intresserade
av att få svar på den frågan,
och de ungdomar som står inför valet
av levnadsbana är lika intresserade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det skulle vara av värde,
om jag kunnat tillmötesgå fröken
Vinge genom att svara på hennes fråga
hur det kommer att bli inom byggnadsfacket
under den närmaste framtiden.

Jag vet bara en enda sak, och det
är, att det inom byggnadsindustrien
och byggnadsverksamheten över huvud
taget sker mycket snabba förändringar.
Just det förhållandet att man experimenterar
och forskar leder till förändringar,
och sådana förändringar har
skett i relativt snabb takt under de senaste
åren.

Jag har mig väl bekant, att Svenska
murareförbundet inte tycker om dessa
experimentbyggen, som det menar går
ut över murarkåren. Murarna säger
som så, alt de tror det är bättre att

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 8

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på fråga ang. socialförmånerna för svenska medborgare, som bo i Sverige men
arbeta och betala skatt i Norge

bygga på det gamla beprövade sättet.
Jag förstår murarna och Murareförbundet
när de säger så, sett ur rena kårsynpunkter.
Men i flertalet fall är det
på det sättet, att människor i allmänhet
anser experimentverksamhet, försöksverksamhet
och forskning vara så
värdefull, att man inte kan avstå ifrån
den. Då får vi tyvärr vidkännas en del
av de rubbningar som åstadkommes
mellan olika grupper av yrkesutövare.

Det är klart att det vore bäst, om
man kunde ställa prognoser, som vore
exakta. Jag betvivlar emellertid att vi
har några möjligheter i det avseendet,
såvida vi försöker ändra på byggmetoderna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag skulle till detta
bara vilja säga, att jag hoppas att socialministern
— jag skulle kanske säga
den socialminister som då sitter -— vid
behandlingen av dessa frågor även tänker
på aspekten hur ungdomarna i rimlig
tid skall få någon vägledning beträffande
framtidsutsikterna inom de yrken,
vi har talat om i dag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. socialförmånerna för
svenska medborgare, som bo i Sverige
men arbeta och betala skatt i Norge

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har
frågat, om jag vill lämna en redogörelse
över socialförmånerna och därmed förenade
villkor för svenska medborgare,
som bor i Sverige men helt eller delvis
arbetar och betalar skatt i Norge. Eftersom
herr Spångberg har framställt
spörsmålet i form av en enkel fråga,
förutsätter jag att redogörelsen kan be -

gränsas till en allmänt hållen översikt
av förhållandena på området.

Som allmän regel gäller, att en svensk
medborgare åtnjuter de svenska sociala
förmånerna för sig och de sina så länge
han bor i Sverige och detta även om
han helt eller delvis arbetar och betalar
skatt utomlands, t. ex. i Norge. Han
får sålunda folkpensioneringens förmåner,
om han är mantalsskriven här i
landet. Likaså äger han rätt till sjukförsäkringens
förmåner, eftersom han
är bosatt här. Vid beräkningen av sjukpenningens
storlek tar man därvid hänsyn
till hans totala arbetsförtjänst, alltså
även till vad han tjänar utomlands.
Motsvarande gäller i fråga om rätten till
moderskapsförsäkringens förmåner. Om
vederbörande har barn, som också är
svenska medborgare och är bosatta i
Sverige, får han barnbidrag för dessa
o. s. v.

Yrkesskadeförsäkringen utgör ett undantag
från regeln att den svenske
medborgaren i de här åsyftade fallen
omfattas av svensk socialförsäkring.
En svensk som arbetar i ett norskt företag
skyddas nämligen i regel av den
norska yrkesskadeförsäkringen och inte
av den svenska. Även den svenska arbetslöshetsförsäkringen
är i princip
endast avsedd för personer som är anställda
vid svenska företag, vilka bedriver
sin verksamhet i Sverige. Det
har dock bl. a. inträffat, att arbetsmarknadsstyrelsen
har medgivit en
svensk arbetslöshetskassa att vid arbetslöshet
lämna daghjälp åt personer, som
varit bosatta i Sverige men arbetat i
Norge, givelvis under förutsättning att
föreskrivna avgiftsvillkor uppfyllts och
att vederbörande stått till den svenska
arbetsmarknadens förfogande.

Skulle en person som är bosatt i Sverige
komma i det läget att han behöver
socialhjälp, kan han naturligtvis alltid
vända sig till socialnämnden i kommunen
där han bor, eftersom socialnämnden
är skyldig att lämna erforderlig
hjälp till alla som vistas i kommunen.

Tisdagen den 12 mars 1957 Nr 8

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande av det kommunala sanerings
arbetet

Den översikt som jag nu bär lämnat
ger vid handen, att vederbörande i de
av herr Spångberg angivna fallen —
vilka torde vara tämligen fåtaliga — i
allmänhet har tillgång till de svenska
socialförmånerna, men, då dessa inte
står till förfogande, vanligen åtnjuter
skydd på den norska sidan.

Vidare anförde

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till socialministern för svaret.

Anledningen till min fråga är, att jag
själv har fått brev med förfrågningar
om dessa saker. Det finns ju inga författningar,
som man — i varje fall inte
som lekman — absolut kan gå efter. Jag
har fått sådana här förfrågningar också
från någon kommunal myndighet, varför
jag tror att det har en viss och
ganska stor betydelse, att den här redogörelsen
har lämnats.

Från den 1 januari i år gäller den
ändrade bestämmelsen, att en person,
som arbetar i Norge men är bosatt i
Sverige, betalar skatt i Norge. Dessa
personer har då frågat sig, hur det ställer
sig med sjukförsäkringsförmåner
och dylikt, för vilka avgifterna uppföres
på debetsedlarna. Det svar som
jag fått ger ju ett ganska tydligt besked
på den punkten. Personligen vill jag anknyta
den reflexionen, att dessa ordnade
förhållanden ger bättre möjligheter
att åstadkomma en fri arbetsmarknad
i gränstrakterna, vilket är av en
viss betydelse. Jag tror alltså, herr talman,
att det svar som lämnats är av
stort värde för de personer i gränstrakterna
som berörs av detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. åtgärder för
underlättande av det kommunala saneringsarbetet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Olofson har frågat,
om jag har för avsikt att på grundval
av det av bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
år 1954 framlagda betänkandet
i saneringsfrågan fortsätta arbetet
på åtgärder, som är ägnade att underlätta
det kommunala saneringsarbetet,
och när i så fall förslag till riksdagen
i saken kan väntas.

Jag vill erinra om att en saneringsverksamhet
av inte ringa omfattning
pågår på många orter. Statens finansiella
stöd åt saneringsföretag är också
generöst. Statliga tertiärlån på förmånliga
villkor kan sålunda beviljas inte endast
till rena bostadshus utan också till
hus som innehåller lokaler för kommersiella
ändamål intill 50 procent av husens
lägenlietsyta. I särskilda fall kan
därjämte, enligt beslut av 1956 års riksdag,
efter Kungl. Maj:ts prövning tertiärlån
beviljas till hus, som i sin helhet
eller till övervägande del inrymmer
andra lokaler än bostäder. Dessa lånebestämmelser
innebär ett viktigt stöd
åt saneringen av stadssamhällenas äldre
bebyggelse.

En utbyggnad av detta statens finansiella
stöd åt saneringsföretag synes i
nuvarande läge, som kännetecknas av
brist på bostäder främst i de större och
medelstora städerna, inte vara aktuell.
Det bör även beaktas, att frågan om åtgärder
för ombyggnad och förnyelse av
städernas centrala delar, där huvuddelen
av gammal saneringsmogen bebyggelse
är belägen, måste förbli en
kommunal uppgift.

Vad angår de av interpellanten nämnda
förslagen i saneringsbetänkandet,
som avser ändringar i byggnadslagen,
bär jag inhämtat, att betänkandet av
kommunikationsdepartementet överlämnats
till 1951 års byggnadsutredning.
Utredningen torde inom kort överlämna
ett betänkande berörande byggnadslagstiftningen.
Enligt vad jag erfarit
kommer utredningen att föreslå vissa

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder för underlättande av det kommunala saneringsarbetet -

ändringar i byggnadslagen och annan
därmed sammanhängande lagstiftning i
syfte att underlätta stadssamhällenas
sanering.

Härefter anförde:

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på denna interpellation, som berör den
för många kommuner viktiga saneringsfrågan.
Den starka expansion av stadssamhällena,
som har ägt rum under de
senaste decennierna, har ju skapat
många besvärliga problem. Bebyggelsen
har tenderat att samlas i moderna enheter
utanför de gamla stadskärnorna,
och dessa stadskärnor har i större eller
mindre utsträckning förslummats. Bakom
affärshusens fasader vid de centrala
gatorna finner man interiörer, som
man knappast hade väntat att finna i
en svensk stad, och värdefull tomtmark
tas här upp av verkstadslokaler och
lagerlokaler, som absolut inte hör hemma
i en stads centrum. Det är sant, som
socialministern säger, att saneringen i
första hand är ett kommunalt problem,
men det är ett så stort problem att det
inte kan lösas utan statlig medverkan,
i all synnerhet som byggnationen här i
landet är beroende av statsmakternas
beslut i fråga om kreditgivning och
byggnadstillstånd. Från kommunal synpunkt
väckte det därför stor tillfredsställelse
då saneringsutredningen tillsattes
och då den i slutet av år 1954
framlade sitt betänkande. På förvåren
1955 var ett av de stående debattämnena
ute i kommunerna just detta saneringsbetänkande.
Den 22—25 mars
1955 anordnade Svenska kommunaltekniska
föreningen en stadsbyggnadsvecka
här i Stockholm, där experter
från bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
och flera andra medverkade med
olika synpunkter på saneringsfrågan.

Att denna stadsbyggnadsvecka samlade
inte mindre än 677 anmälda deltagare
säger en hel del om kommunernas intresse
för saneringsfrågan.

Den fortsatta handläggningen av saneringsfrågan
har kanske inte fullt motsvarat
de förväntningar man den gången
trodde sig ha anledning att ställa.
Den utvidgade långivningen också till
hus, som innehåller lokaler för andra
ändamål än bostadsändamål, betecknar
socialministern i sitt interpellationssvar
som generös, och den är ur saneringssynpunkt
ytterst tillfredsställande. Lika
tillfredsställande är det att socialministern
i dag har bebådat ändringar i
byggnadslagstiftningen, som är avsedda
att underlätta stadssamhällenas sanering.
Man saknar emellertid fortfarande
vissa av saneringsutredningen ifrågasatta
åtgärder, som förefaller ha kunnat
vidtagas och förenas med den gällande
restriktiviteten på kreditmarknaden.
Som ett exempel kan nämnas tertiärlån
till gårdssaneringar. Sådana saneringar
skulle göra det möjligt att ordna
det betydligt trevligare i åtskilliga
slutna kvarter från sekelskiftet eller
decennierna närmast därefter. Man kan
också tänka på de av saneringsutredningen
föreslagna modererade amorteringsbestämmelserna
för lån, som kommuner
upptar för saneringsändamål.

Det är ytterligare en synpunkt som
jag skulle vilja understryka i detta sammanhang,
eftersom den så ofta möter
ute i det praktiska livet, en synpunkt
som kan bli av utslagsgivande betydelse
för tillkomsten av en sanering, nämligen
önskvärdheten av att saneringssynpunkten
även beaktas vid meddelande
av byggnadstillstånd. Fastigheterna i
centrum av en stad disponeras kanske
bara i ringa mån för bostadsändamål,
de är i första hand avsedda för affärsoch
kontorslokaler. Detta gör det ju svårare
att få byggnadstillstånd för dem.
Jag skall be att få ta ett exempel som
belyser vad jag menar.

Tisdagen den 12 mars 1957 Nr 8

för underlättande av det kommunala sanerings -

Svar på interpellation ang. åtgärder

arbetet

Ett företag inköpte en fastighet, som
kunde betecknas som saneringsövermogen
och som låg i en landsortsstads
centrum. Hyresgästerna evakuerades,
delvis med kommunal medverkan, rivningstillstånd
erhölls och kåken skattade
åt förgängelsen, saknad av ingen.
Men sedan hängde det upp sig med
byggnadstillståndet. Det drog ut på tiden,
företaget tröttnade till slut, och så
uppfördes på den avröjda tomten en
affärsbarack. I stället för en sanerad
fastighet har man sålunda vid stadens
huvudgata fått en affärsbarack, och det
är knappast något bidrag till stadssaneringen.
Man undrar nu om det inte
skulle vara möjligt att åstadkomma en
sådan samverkan mellan de byggnadstillståndsgivande
myndigheterna och
de kommunala saneringsorganen, att
något sådant inte behövde hända. I de
fall, då kommunen med hänsyn till saneringssynpunkten
aktivt engageras för
hyresgästernas bortflyttning och möjligheter
därigenom skapas för sanering,
bör också en sådan sanering få komma
till stånd inom rimlig tid om det över
huvud taget skall vara möjligt att intressera
enskilda för en sanering.

Till sist bör det än en gång understrykas,
att saneringen givetvis är ett
kommunalt problem men att det i detta
sammanhang kanske får sägas vara
statsmakternas uppgift att tillhandahålla
kommunerna de redskap kommunerna
måste ha för att kunna genomföra saneringen.
Kommunerna kan i detta avseende
till statsmakterna rikta ett från
det andra världskriget klassiskt ord: Ge
oss redskapen, och vi skall avsluta arbetet.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Vi kan väl alla vara

ense om att det vore bra, om man kunde
förverkliga de önskemål som här
har framförts, men om man formulerar
dessa önskemål på det sättet, att tillstånd
skall ges till alla de byggnadsföretag
av saneringskaraktär som kommun
och ägare har kommit överens om,
så tror jag man har kommit ut på alldeles
för fritt vatten. När den dagen
kommer, då vi kan tillmötesgå dessa
önskemål i sådan omfattning, föreställer
jag mig att vi helt enkelt kan avskaffa
byggnadstillståndslagstiftningen.
Det är just därför att vi inte vågar släppa
fram alla dessa projekt som vi måste
ha byggnadstillståndslagstiftning.

Vi är alla överens om att det vore av
värde om saneringsarbetet kunde bedrivas
i ännu större omfattning, men
det kostar mycket att sanera i stora och
medelstora städer. Ett praktiskt exempel
på det kan vi få genom att se på
vad som nu sker i Stockholms centrum,
där man lägger ned hundratals miljoner
kronor för att ta konsekvenserna av
tunnelbanebygget. Även om saneringsverksamheten
bedrivs i mindre format
i de medelstora och mindre städerna,
så är det ett faktum, att vi måste se till
att i första hand få fram sådan produktion
som ger det vi anser nödvändigast,
d. v. s. bostäder, skolor och sjukhus.
Att det är önskvärt i och för sig att
saneringsverksamheten bedrivs snabbare
kan vi som sagt vara ense om.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Statsrådet säger alt om
man släppte saneringsverksamheten fri,
skulle man lika väl kunna avskaffa
byggnadsregleringen. Jag tror det är en
rätt stor överdrift. Med de starka restriktioner
som för närvarande råder
på byggnadsområdet och med nuvarande
svårigheter för kapitalanskaffningen
tror jag inte det skulle bli byggt och
sanerat i så värst många fall om saken
aktualiserades. I varje stadskommun
förekommer det säkert endast i något

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på interpellation ang. viss ändring
återbesök vid vissa specialsjukhus

fåtal fall att det hänger upp sig i fråga
om saneringen, och jag har bara framställt
det önskemålet att man kunde
tänka sig någon kontakt mellan de kommunala
myndigheterna och de byggnadstillståndsgi
vande myndigheterna
när det gäller sanering. Det är t. ex.
rätt onödigt att en kommun lägger ner
stort arbete på att evakuera en fastighet
och placera hyresgästerna på andra
ställen, om fastigheten sedan kommer
att stå tom på grund av att det inte
lämnas byggnadstillstånd för sanering.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är mig inte bekant,
varpå herr Olofson bygger sitt uttalande.
Jag har mina erfarenheter från arbetet
med byggnadstillståndsgivningen,
och jag vet att vi vid varje sammanträde
nödgas avslå mängder av ansökningar
om byggnadstillstånd, som rör
sig om hundratals miljoner kronor. Jag
är därför inte i stånd att säga, att även
om vi slopar tillståndslagstiftningen
kommer det inte fram så många byggen.
Jag tror det är tvärtom. I varje
fall har erfarenheten lärt mig, att dessa
speciella byggen i centrum av en stad,
där man ofta räknar med en relativt
god räntabilitet hos fastigheterna, kommer
fram före andra fastigheter, t. ex.
bostadsfastigheter. Jag menar att vi
näppeligen kan komma till någon annan
slutsats nu än att vi bör ha denna
lagstiftning, när vi alla är överens om
att i första hand öka bostadsproduktionen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. viss ändring
av föreskrifterna om resekostnader vid
återbesök vid vissa specialsjukhus

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

av föreskrifterna om resekostnader vid

Herr talman! Herr Jönsson i Jämtlands
Sikås har i en till mig ställd interpellation
frågat, om jag vill medverka
till att riksförsäkringsanstalten ändrar
sina till de allmänna sjukkassorna utfärdade
föreskrifter på så sätt, att ersättning
för resekostnaderna vid återbesök
vid vissa specialsjukhus skall
kunna utgå utan att ny remiss utfärdats
av hemortsläkare. Interpellanten pekar
särskilt på den behandling av cancersjuka,
som äger rum vid radiumhemmet
i Stockholm.

Med anledning härav har jag inhämtat,
att man inom riksförsäkringsanstalten
sedan ett par månader har haft sin
uppmärksamhet riktad på bl. a. de av
interpellanten berörda förhållandena
och att ämbetsverket redan till behandling
upptagit frågan om ändring av de
av anstalten utfärdade föreskrifterna.

Det finns anledning att antaga, att
ändringen av föreskrifterna kommer
att helt tillgodose de önskemål som
föranlett interpellationen.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås
(fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det snabba
och välvilliga svaret på min interpellation.
Svaret kommer att hälsas med tillfredsställelse
av vårdbehövande, läkare
och sjukkassefolk runt om i vårt land.
De nuvarande förhållandena har varit
svåra framför allt för glesbygdens folk,
som har långa avstånd till läkare och
sjukhus. Dessutom tillkommer den i
många trakter svåra läkarbristen.

När en vårdtagare får order från
sjukhuset om inställelse, måste han för
erhållande av ny remiss besöka hemortsläkaren.
Detta har för många i mina
trakter betytt resor på upp till fem, tio
mil och längre. Det medför dessutom
onödiga resekostnader och onödigt be -

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder för

svär, och därtill kommer kostnader för
läkararvode och uppehälle. Denna ordning
har framkallat irritation och avoghet
mot de statliga åtgärderna på sjukkasseområdet.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för det positiva svaret och uttalar
den förhoppningen, att de avsedda förändringarna
kommer att företas utan
onödigt dröjsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. åtgärder för
främjande av sysselsättningen på Öland

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Hamrins i
Kalmar interpellation angående åtgärder
för främjande av sysselsättningen
på Öland.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu en kort redogörelse för dess
innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
hade följande lydelse:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har till mig ställt följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder, som från statens
sida är vidtagna eller är avsedda
att vidtagas för att främja sysselsättningen
på Öland och motverka den pågående
utflyttningen från ön?

1 anledning härav får jag anföra följande.

Sedan flera år tillbaka har uppmärksammats,
att sysselsättningen på en del
av våra öar inte visat sig kunna hålla
jämna steg med sysselsättningen inom
andra områden i vårt land. Detta föranledde
min företrädare i ämbetet att
på våren 1954 tillsätta en utredning angående
dessa öars arbetsmarknadspro -

12 mars 1957 Nr 8

främjande av sysselsättningen på Öland

blem. Under fjolåret avgav ö-utredningen
sitt betänkande rörande Öland.

Ö-utredningen har hela tiden samarbetat
intimt med socialdepartementet
och övriga berörda departement och
verk i avsikt att så snabbt som möjligt
kunna lösa uppkommande frågor, som
kunde medverka till en bättre sysselsättning
på Öland. På så sätt har statlig
kreditgaranti kunnat lämnas åt flera
företag inom konserv- och stenindustrien,
vilket lett till en stabilisering
och sysselsättningsökning i den industri
som redan finnes på Öland. Detta samarbete
pågår fortfarande.

Vad gäller ö-utredningens olika förslag,
som nu är under behandling hos
olika myndigheter, vill jag meddela följande.

En översyn av fiskehamnsplanerna
verkställes inom sjöfartsstyrelsen. Enligt
vad jag inhämtat torde denna översyn
bli färdig inom en snar framtid.

Ö-utredningens förslag om vidgade
resurser för Kalmar läns företagarförening
åsyftade dels en förstärkning av
lånemedlen, dels en personell förstärkning.
Vad angår den första frågan vill
jag meddela att företagarföreningen,
som förra budgetåret fick 125 000 kronor
för låneverksamheten, för innevarande
budgetår har erhållit 735 000 kronor.
Frågan om en förstärkning av administrationen
överväges för närvarande
inom kommerskollegium, och enligt
vad jag inhämtat finns det förutsättningar
för en positiv lösning mycket
snart.

Förbättrade kommunikationer är givetvis
av stor betydelse för Ölands
framtid. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågår en näringsgeografisk
undersökning rörande brofrågan. Denna
måste avvaktas innan beslut i frågan
kan fattas.

ö-utredningen har vidare föreslagit
borttagande av vintertilläggen och övergångsavgifterna
för frakt och gods till
och från Öland. Vad gäller vintertilläggen
har jag underrättats om att dessa

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder för främjande av sysselsättningen på Öland

slopats sedan 1 december förra året. I
fråga om övergångsavgifterna synes ytterligare
undersökningar erforderliga.

En annan väsentlig fråga för Ölands
framtid är en grundlig undersökning
rörande öns vattenförsörjning. Jag vill
erinra om att Kungl. Maj:t på ö-utredningens
framställning har anvisat särskilda
medel från arbetslöshetsanslaget
för en noggrannare undersökning härom,
då frågan har ansetts väsentlig för
den framtida sysselsättningen på ön.
Undersökningar pågår fortfarande.

Ö-utredningen har vidare föreslagit
personalförstärkning inom hushållningssällskapet
i avsikt att främja det
öländska jordbruket. En utredning om
hushållningssällskapens personal och
verksamhet pågår, och inom denna
torde ö-utredningens förslag beaktas.

Vad gäller fiskerilånen har enligt utredningen
de lån som utdelats till
öländska fiskare i stort sett motsvarat
behovet sådant det kommit till uttryck
i inkomna ansökningar. Fisket på Öland
torde emellertid i framtiden komma att
kräva större båtar och därmed mera
behov av lånemedel. Jag utgår från att
det skall bli möjligt att även i framtiden
i rimlig utsträckning tillgodose
ölandsfiskarnas behov av lån.

Ö-utredningen har också pekat på de
möjligheter till turistlivets utveckling,
som Öland torde ha, och har framhållit
att ansökningar om anslag från fonden
för friluftslivets främjande bör bedömas
särskilt välvilligt när det gäller
Öland. Jag vill erinra om att vid behandlingen
av ansökningar om bidrag
från denna fond största möjliga hänsyn
tages till att turistnäringen utbygges på
sådana orter, som det ur lokaliseringssvnpunkt
är angeläget att stödja. Därvid
kommer inte minst öarna i förgrunden.
Vad gäller övrig lokalisering vill
jag också erinra om att lokaliseringsmyndigheterna
— med utnyttjande av
det bemyndigande riksdagen under fjolåret
lämnade Kungl. Maj:t rörande lokaliseringspolitiken
— söker styra för -

läggningen av företagsamhet till sådana
områden som har en vikande sysselsättning.
Ur denna synpunkt räknas
Öland till de främsta lokaliseringsområdena,
dit blickarna ständigt riktas. Den
av ö-utredningen förordade regionala
lokaliseringsplaneringen av hela Kalmar
län har igångsatts av arbetsmarknadsstyrelsen.

Interpellanten har slutligen tagit upp
frågan om ett återupplivande av Ölands
fåravel och i samband därmed uppförandet
av ett ullspinneri, ö-utredningen
har inte redovisat detta uppslag i sitt
betänkande. Jag har emellertid inhämtat
att frågan om fåraveln varit föremål
för diskussion i utredningen men
att denna ställt sig skeptisk. Personligen
delar jag utredningens tveksamhet
på denna punkt. I denna tveksamhet
styrkes jag även med tanke på den
svenska spinneriindustriens nuvarande
läge. Jag tror därför icke på detta projekt
som ett bidrag till lösandet av
Ölands sysselsättningsfrågor. Skulle till
äventyrs en större optimism beträffande
detta förslag föreligga på annat håll,
torde det närmast ankomma på hushållningssällskapet
och Ölands jordbrukare
att föra frågan vidare.

Jag kan tillägga, att nykterhetsvårdsutredningen
för närvarande undersöker
möjligheterna att förlägga en anstalt
inom nykterhetsvården till norra Öland.

Härefter yttrade:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min Ölands-fråga.
Av svaret framgår, att statsrådet i stort
sett ställer sig positiv till de förslag,
som ö-utredningen har framlagt. En hel
del av förslagen är under behandling,
och man kan väl bara hoppas att arbetet
fullföljs och att positiva resultat
uppnås.

Om jag tillåter mig att säga, att svaret
och utredningen kanske är i mag -

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder

raste laget, så är det egentligen inte någon
kritik i någondera riktningen. Det
är nog så, att sådana frågor är besvärliga
saker att ge sig i kast med, och jag
delar utredningens uppfattning att man
bör stå med båda benen på jorden när
man försöker lösa sysselsättningsproblemet.
Jag delar den uppfattningen,
som kommer fram i utredningen på
flera ställen, att det är på de naturliga
betingelserna man skall bygga då det
gäller att ge en stimulans för näringslivet,
vilken del av landet det än är
fråga om.

Om jag något skall kommentera det
svar som statsrådet har givit, så vill jag
börja med den fråga som man aldrig
kommer förbi när man talar om Öland,
och det är kommunikationsproblemet.
Det beror på i stort sett två saker. Den
ena är att Öland ligger i sydöstra Sverige,
där det är känt och väl omvittnat
att kommunikationerna inte är som de
borde vara. Den andra saken är att
Öland allt fortfarande är en ö, och man
kan inte tala med ölänningarna utan att
komma in på brofrågan. Av svaret framgår,
att den är under utredning, i varje
fall på ett förberedande stadium, och
jag uttalar, som jag nyss sade, den förhoppningen,
att utredningen kommer
att leda till ett positivt resultat.

När man sedan ser på vilka möjligheter
man har att stimulera näringslivet,
så blir det nog i stort sett jordbruket
som man får satsa på. Det är dock så,
att det stora flertalet av ölänningarna
är sysselsatta i eller knutna till jordbruket.
Den industri vi bar är också
knuten till de råvarutillgångar vi har
på Öland, sten och livsmedel. Vi bar
också fisket och turismen som inte får
glömmas, men jordbruket är dock det
väsentliga.

När man något undersöker bur det
ligger till, finner man att vi bar närmare
2 GOD brukningsenbeter, och av
dem är knappt hälften försedda med
någon som helst skog. Vi bar inte mer
än 13 500 hektar skog på Öland i en -

Nr 8

för främjande av sysselsättningen på Öland

skild ägo. Den är för övrigt i stort sett
koncentrerad norrut. Hur man än löser
det mycket svåra problem som skogsrationaliseringen
innebär, tror jag att
det inte kommer att få någon större betydelse
för Öland och ölands-frågorna.
Trots detta kanske jag skall säga att det
initiativ, som länsarbetsnämnden och
landshövdingen bär tagit för att ordna
kurser i verktygsvård och skogsskötsel
på Öland för de arbetslösa lantarbetarna,
givetvis är värt allt .beaktande,
men jag tror ändå att det är andra vägar
som man får försöka slå in på. Därvid
bar jag själv tillåtit mig att peka på
fåraveln. Jag delar nog inte den pessimism,
som kommer fram i svaret från
statsrådet, och jag vet inte, från vilket
håll han bar fått den. Det är möjligt,
att ö-utredningen själv funderat över
den frågan och kommit fram till en negativ
ståndpunkt. Jag var i tillfälle senast
i lördags att vara med vid en sammankomst,
där jordbrukare både från
Öland och fastlandet, som ägnar sig åt
fåravel, var närvarande. De betygade
enstämmigt, att det är en näringsgren,
som bär sig, men det behövs propaganda
och att man får den hjälp från
det allmänna i form av forskning rörande
stängsel, lämpliga fårstall och
andra sådana saker, som kanske behövs.

Beträffande en punkt i statsrådets
svar vill jag i detta sammanhang göra
ett påpekande, nämligen att den jordbrukskonsulent,
som enligt ö-utredningen
är avsedd att tilldelas Öland,
lämpligen borde sysselsätta sig med
just dessa frågor. På den punkten kan
för övrigt redan årets riksdag rätta till
en försummelse i den nådiga luntan,
där man inte tagit med denne jordbrukskonsulent.
Det föreligger nämligen
en motion vid årets riksdag med yrkande
om ytterligare en jordbrukskonsulent
avsedd för Öland.

Jag kan säga, alt det inte är någon
hjiirtesak för ölänningarna att få ett ullspinneri
på Öland, om det är den frågan
man hänger upp sig på. Man kan

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder för

nämligen konstatera, att fårskötseln till
80 procent är baserad på köttet och endast
till 20 procent på ullen. Om det
nu i varje fall från praktiska jordbrukare,
som ägnar sig åt dessa frågor, sägs
att det går, tycker jag det är en sak att
ta fasta på.

Om jag sedan från fårskötsel och fårstängsel
gör ett raskt hopp över till
skolfrågorna, hoppas jag att det inte
verkar alltför halsbrytande. Ö-utredningen
har också varit inne på skolfrågorna
men konstaterat, att dessa icke
hör till utredningsuppdraget. Jag vet
också, att en kommitté i Kalmar län
under landshövdingens ordförandeskap
och på länsarbetsnämndens initiativ är
tillsatt för att utreda dessa frågor. Jag
hoppas att denna utredning snart skall
komma fram till positiva resultat för
Ölands vidkommande. Jag vill bara påpeka,
att från ölandshåll föreligger ett
starkt önskemål om att få ett gymnasium
förlagt till Borgholm. Man är visserligen
väl medveten om att upptagningsområdet
är för litet för att gymnasiet
skall vara till enbart för Öland,
men tanken är, att man skall kunna
ordna ett internatgymnasium på ett
eller annat sätt. Man anser förutsättningarna
härför synnerligen gynnsamma
just i Borgholm beroende på att
samma lokaler kan användas som på
sommaren används för turiständamål.

Min egen förhoppning är också, att vi
skall få en verkstadsskola förlagd till
Öland. Det är dock skolfrågorna, som i
stor utsträckning betyder någonting, då
det gäller att få ungdomen att stanna
kvar i de trakter, där den vuxit upp.

Herr talman! Det är ju så, att chefen
för socialdepartementet har stora och
viktiga frågor att handlägga, frågor, som
berör hela vårt folk och varje enskild
medborgare i vårt land — jag behöver
bara peka på pensionsfrågan och bostadsfrågan
för att understryka den saken.
Den fråga socialministern svarat
på i dag berör bara en liten bråkdel av
vårt land och av vårt lands invånare,

främjande av sysselsättningen på Öland

men för dem som frågan berör är det
en fråga av största betydelse. Med min
fråga har jag velat påminna om Ölands
existens och jag hoppas, att ön för oss
inte bara skall bli det fagra sommarlandet,
vindarnas och solens ö, utan att
vi också skall komma ihåg, att det för
många även är det bistra vinterlandets,
stormarnas och fåkens ö, för att citera
Ölandssången.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall bara be att få
understryka den oro man på Öland och
i hela Kalmar län känner beträffande
näringslivets svårigheter att bereda sysselsättning
på Öland och den avfolkning
som blivit resultatet av sysselsättningssvårigheterna.
Jag noterar också
med tillfredsställelse statsmakternas intresse
att snarast möjligt vidta åtgärder,
som kan vara nödvändiga för att hjälpa
ölänningarna ur de värsta svårigheterna.

Jag skulle bara vilja uttala önskemål
på två punkter. Det ena önskemålet är
att den utredning, som handhar kommunikationsfrågorna
för Öland, skall
bli färdig så snart som möjligt, så att
man på Öland och i länet vet vad man
har att rätta sig efter i framtiden. Nu
råder det stor osäkerhet och stor tvekan
på många punkter, och det vore
värdefullt om man genom ett snabbt
resultat av utredningen kunde få bort
denna tveksamhet.

Mitt andra önskemål är att hushållningssällskapet
skall få den personalförstärkning
som man önskat, så att
man genom en särskild tjänsteman för
Öland kan ta itu med det öländska näringslivets
problem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: ■

Herr talman! Jag har behov av att på
en enda punkt säga några ord.

Herr Hamrin tyckte att svaret var alldeles
för negativt, när det gällde att
skaffa fram ett ullspinneri på Öland,

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder för

och han frågade, huruvida jag hade
hämtat mina kunskaper från ö-utredningen,
ty denna utrednings resultat
tyckte herr Hamrin var ganska magert.

Nej, det är nog inte så, utan jag har
av omständigheterna fått syssla med en
del saker som är närbesläktade med ullspinneri.
Jag håller för närvarande på
att diskutera med två parter, om det
skall vara möjligt att få i gång ett spinneri
för att bearbeta en svensk råvara,
inte ull men väl lin. Jag kan betyga att
även om båda parter vid dessa förhandlingar
visat god vilja, så är det väldigt
svårt att få fram ett positivt resultat,
helt enkelt därför att man räknar med
så dålig lönsamhet. Skall man göra en
investering på Öland med nya maskiner
och allt vad därmed följer, tror jag
det blir en icke alltför lysande affär,
om man uttrycker sig försiktigt.

Nu sade herr Hamrin själv, att denna
sak inte är avgörande för frågan om
sysselsättningen där nere, ty det är så
beträffande fåraveln, att köttet ger 80
procent av inkomsten. När så är förhållandet
och herr Hamrin själv tror att
fåraveln redan nu är lönande — i varje
fall har enskilda företagare sagt, att det
är lönande att driva fåravel — kanske
jag kan få dra den konklusionen, att
det går måhända att klara detta problem
utan stödåtgärder från statsmakternas
sida.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att jag hoppas det framgick
av mitt anförande, att jag själv anser
att en näringsgren skall baseras på sunda
ekonomiska kalkyler. Här skulle
emellertid behövas en stimulans i form
av propaganda, för att på nytt införa
denna näringsgren inom jordbruket på
Öland.

Beträffande ullspinneriet gällde min
anmärkning om magerheten kanske inte
bara själva spinneriet utan att statsrådet
ansett att fåraveln över huvud taget
inte är mycket att komma med. Jag hop -

12 mars 1957 Nr 8

främjande av sysselsättningen på Öland

pas dock att de förslag som ö-utredningen
kommit med och som nu är under
behandling, skall fullföljas och att
man får den hjälp i form av propaganda
och en lantbruksinstruktör som behövs
för att ge stöd åt en förnyad fåravel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner.
Därvid remitterades

till jordbruksutskottet propositionen
nr 88, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58 m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 89, med förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar som
utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 90, angående fortsatt stöd åt verksamheten
vid djursjukhuset i Hälsingborg;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 91, angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen,
m. m., och

nr 92, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående fortsatt utgivande
av otryckta ståndsprotokoll.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 512 av herr Christenson i
Malmö.

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Interpellation ang. alkoholbeskattningen

§ 15

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 40—44, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13, 16, 17,
19—25 och 28, bankoutskottets utlåtande
nr 4, första lagutskottets utlåtande
nr 11, andra lagutskottets utlåtanden nr
8 och 10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

§ 16

Interpellation ang. alkoholbeskattningen

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WALLERIUS (h), som anförde: Herr

talman! Problemet hur spritbeskattningen
utan att pressas upp till en
alltför orimlig höjd skall kunna bringas
att göra bästa möjliga effekt i folknykterhetens
tjänst har självfallet fått ökad
aktualitet sedan riksdagen 1954 beslöt
upphäva motbokstvånget. Det är emellertid
ett problem som länge intresserat
dem som sysslat med alkoholfrågan.
Jag vill erinra om vad dåvarande chefen
för finansdepartementet statsrådet
Sköld i juni 1953 uttalade i sina direktiv
till den utredningsman, som skulle
verkställa översyn av den inbördes avvägningen
av beskattningen av spritdrycker,
vin, maltdrycker och läskedrycker.
Det heter där bl. a.:

»Av den lämnade redogörelsen framgår
att den nuvarande beskattningen av
alkoholhaltiga och alkoholfria drycker
är resultatet av ett flertal olika beslut.
Någon mera ingående inbördes avvägning
av de skilda skattesatserna har
icke ägt rum vare sig vid skatternas
tillkomst eller senare i samband med
vidtagna ändringar av skattesatserna.
Skattesystemet har därför kommit att
lida av en betydande ojämnhet och något
samlat bedömande av skatteavvägningens
betydelse ur nykterhetspolitisk
synpunkt har icke skett.---Det

synes sannolikt att vid en lämplig avvägning
av skattesystemet beskattningen
kan bli ett värdefullt komplement
till de åtgärder, som eljest vidtages från
det allmännas sida för att inrikta konsumtionen
på alkoholfria eller alkoholsvagare
drycker.»

Den prövning, som sedermera verkställdes
med ledning av dessa direktiv,
blev emellertid ytterligt försiktig. I direktiven
ingick nämligen också den förutsättningen,
att det totala skatteuttaget
på de berörda dryckerna icke skulle
undergå någon förändring. Då kunskaperna
om den effekt en skatteförskjutning
mellan olika slags drycker kan få
på efterfrågan naturligt nog är högst
ofullständiga, visade det sig ogörligt att
nå fram till en verkligt förutsättningslös
prövning. Utredningsresultatet kan
dock betraktas som ett steg i rätt riktning,
alltså ett bidrag till att utforma
spritbeskattningen till ett värdefullt
nykterhetspolitiskt redskap.

Även den skattehöjning som genomfördes
6 november 1956 får så till vida
betecknas som ett steg i rätt riktning,
som den icke ledde till ökad beskattning
av drycker med lägre alkoholhalt
utan koncentrerades på de drycker,
som otvivelaktigt kommit att få de allvarligaste
verkningarna på nykterhetstillståndet
i landet. Denna skattehöjning
ledde dock samtidigt till ett höjt
samlat uttag, och likaså liar motboksreformen
medverkat till att statsverkets
inkomster av rusdrycksförsäljningen
kraftigt ökat. Totalt torde dessa båda
riksdagsbeslut ha lett till att statsinkomsterna
ökat med omkring 350 miljoner
kronor.

I detta sammanhang kan det vara av
speciellt intresse att ta del av vad socialstyrelsen
framhåller i sitt yttrande
över 1956 års rusdrycksförsäljningsutrednings
betänkande. Jag återger ett
avsnitt:

»Socialstyrelsen håller emellertid före
att det medel som erbjuder den bästa
möjligheten att ge de alkoholsvagare

Tisdagen den 12 mars 1957

Nr 8

dryckerna verklig konkurrenskraft
gentemot brännvinet ligger på det ekonomiska
planet. Riktpunkten härvid är
att ge dessa svagare alkoholdrycker ett
gynnsammare prisläge för konsumenterna
än de starkare alkoholdryckerna,
framför allt det okryddade brännvinet.
Eftersom vi har att räkna med ett missbruk
av alkoholdryckerna, så måste
fastställandet av detta gynnsammare
prisläge för de svagare alkoholdryckerna
ske med beaktande av deras egenskap
av rusdrycker. De svagare alkoholdryckerna
av normalkvalitet bör
alltså vara avsevärt billigare per ingående
kvantitet alkohol än den billigaste
brännvinssorten. Kravet på att
skillnaden i detta hänseende till de
svagare alkoholdryckernas fördel skall
vara avsevärd och verkligt påtaglig för
konsumenterna, härrör därav, att
brännvinet såsom rusdryck i vårt land
har traditionens mycket starka företräde,
vilket tarvar en stark motvikt.»

De båda uttalanden jag här återgivit
torde tillsammans utgöra en klar och
uttömmande motivering för att en nvkterhetspolitiskt
konstruerad avvägning
av spritskatten kan vara lämplig men
ännu icke varit möjlig att konsekvent
genomföra. Måhända har därvid även
medverkat det faktum, att man icke ansett
sig kunna klart bedöma hur eu
terhetspolitiskt konstruerad avvägning
skulle utformas. Likväl har de åtgärder
som vidtagits gått i rätt riktning —
man har haft på känn hur förskjutningen
av skatterna bör ske.

I dagarna har emellertid material
framlagts, som torde ställa frågan i en
delvis ny belysning, .lag syftar här på
den artikel i Centralförbundets för nykterhetsundervisning
tidskrift Alkoholfrågan,
som publicerats av Svenska
Nykterhetsfrämjandets arbetsutskottsordförande
direktör David Isaksson och
som innehåller ett förslag till progressivt
beskattningssystem för alkoholhaltiga
drycker.

Herr Isakssons förslag är baserat på

Interpellation ang. alkoholbeskattningen

dryckernas relativa intoxikationseffekt
(berusningsverkan). Han bygger härvidlag
på det konstaterandet, att en viss
mängd alkohol verkar mera berusande
om den förtärs i form av starksprit,
t. ex. brännvin, än om den förtärs i
form av en dryck med lägre alkoholhalt,
t. ex. vin och Öl. Som ett exempel kan
nämnas, att konsumtion av 13 cl brännvin
torde ha ungefär fyra gånger så
stor berusningseffekt som konsumtion
av 5 flaskor vanligt Öl (klass II), trots
att mängden ren alkohol är i det närmaste
densamma i båda fallen.

På denna grundval föreslår herr
Isaksson en progressiv beskattning. Han
finner det naturligt, att beskattningen
på starkspriten blir så avpassad, att den
icke blott motsvarar beskattningen på
den mängd svagare dryck som ger
samma berusningseffekt. Först om man
gör beskattningen av den starkare och
därmed nykterhetspolitiskt skadligare
drycken ännu hårdare relativt sett, bör
den kunna medverka till vad som åsyftades
i de förut citerade utredningsdirektiven
: att medvetet inrikta konsumtionen
på alkoholsvagare drycker.

Ariikeln i Alkoholfrågan innehåller
dessutom exempel på hur en beskattning
efter dessa linjer skulle kunna utfalla.
Det synes som om man på denna
väg skulle kunna skapa elt system, som
är enklare och mera överskådligt att
handskas med för såväl den beslutande
som den verkställande myndigheten än
det nuvarande skattesystemet. Även om
man gör den reservationen, att en förskjutning
i konsumtionen skulle kunna
bli sådan, att det totala skatteutfallet
förändras, torde det mot bakgrunden av
de omkring 350 miljoner kronor, varmed
statens inkomster av alkoboldrycksbeskattningen
ökat under de senaste
åren, inte vara orimligt att i
praktiken pröva vilka resultat en omlagd
spritbeskattning kan få. Därtill
kommer, att det förslag som läggs fram
av herr Isaksson ger goda möjligheter
till en med hänsyn till skatteutfallet

Nr 8

Tisdagen den 12 mars 1957

Interpellation ang. alkoholbeskattningen

lämplig avvägning av uttagningsprocenten.

Med tanke på att ett rikhaltigt utredningsmaterial
på dessa områden redan
står till förfogande tack vare tidigare
undersökningar förefaller det också
tänkbart, att en utredning av möjligheterna
att införa ett progressivt beskattningssystem
skulle kunna genomföras
med relativt ringa tidsutdräkt.

Med stöd av vad här anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1) Har herr statsrådet beaktat det förslag
om progressiv alkoholbeskattning
som här omnämnts?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
låta utreda möjligheterna att inom en
snar framtid ge alkoholbeskattningen
en nykterhetspolitiskt mera positiv inriktning
än den för närvarande har?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:
nr 129, i anledning av väckta motioner
om ändringar i familjebidragsförcrdningen
m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan
m. m.

§ 18

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 95, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om
restitution av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor,
nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

nr 97, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 98, angående anordnande av en ny
statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.,

nr 99, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid de
tekniska högskolorna, m. m.,

nr 100, angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m., och

nr 101, angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 66, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
motionerna:

nr 513, av herrar Bengtsson i Göteborg
och Braconier,

nr 514, av herr Waehtmeister,
nr 515, av herr Hamrin i Jönköping,
nr 516 och 517, av herr Lundberg
m. fl., samt

nr 518, av herr Gezelius m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 71, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. motionerna: nr

519, av herr Strandh m. fl.,
nr 520, av herr Ahlsten m. fl.,
nr 521, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.,

nr 522 och 523, av herr Sjölin m. fl.,
nr 524, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, samt

nr 525, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 526, av herr Hamrin i Jönköping

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 77, angående fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. m.;

nr 527, av herr Blidfors m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 79, med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.;

nr 528, av herrar Rubbestad och Onsjö,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 80, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930
(nr 318) om arbetstidens begränsning,
m. m.;

nr 529, av herrar Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Mem, likaledes i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 80; samt

nr 530, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 84, angående vissa anslag till epileptikervården
för budgetåret 1957/58 m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.29.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 13 mars

Kl. 10.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 12 instundande
april och, om så erfordras, lördagen
den 13 april. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 24 april klockan
14.00 för anställande av gemensamma
omröstningar, såvida voteringspropositioner
för sådant ändamål blivit dessförinnan
godkända. I motsatt fall avses,
att utskottsarbetet återupptages sagda
onsdag den 24 april, varefter kamrarnas
sammanträden kommer att hållas i
sedvanlig ordning. Allt detta gäller under
förutsättning att intet oförutsett inträffar,
som påkallar annan ordning.

I detta sammanhang vill jag meddela,
att arbetsplena om fredagarna torde
komma att bliva erforderliga från och

med fredagen den 29 innevarande mars
under återstoden av vårsessionen. Från
och med tisdagen den 26 mars mottages
därför utskottsbetänkanden till bordläggning
i kamrarna ej blott fredagar
utan även tisdagar. Vad jag nu sagt gäller
givetvis icke under tiden för påskferierna.

§ 2

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnandet
av den aviserade propositionen
om folkomröstningslagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Dahlén har frågat mig,
när den till den 28 februari aviserade
propositionen om folkomröstningslagen
kommer att avliimnas.

Till svar på herr Dahléns fråga får
jag anföra följande.

32 Nr 8 Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnandet av den aviserade propositionen om
folkomröstningslagen

Färdigställandet av propositionen har
visat sig kräva något längre tid än som
beräknades, när propositionsförteckningen
gjordes upp. Arbetet inom departementet
är emellertid nu så långt
framskridet att propositionen, såvitt nu
kan bedömas, skall kunna lämnas under
den närmaste tiden.

Härefter yttrade:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.

Svaret är emellertid ganska svävande.
Statsrådet säger, att såvitt nu kan bedömas
skall propositionen kunna lämnas
under den närmaste tiden, vilket väl
måste betyda en försening på tre veckor
jämfört med vad som utlovats i
propositionsförteckningen. En sådan
försening är beklaglig, inte minst mot
bakgrunden av herr talmannens meddelande
om påskferierna för några minuter
sedan. Konstitutionsutskottet kan
nämligen knappast arbeta med den
riksdagsstadga, som måste komma till i
samband med införandet av det utvidgade
folkomröstningsinstitutet. Det hade
självfallet varit önskvärt att propositionen
hade lämnats under februari månad.

Det har i pressen inte saknats antydningar
om anledningen till detta dröjsmål.
Jag vägrar dock att tro att dessa
antydningar har någon grund, men jag
tycker att justitieministern borde ha
försökt påskynda arbetet med propositionen
så mycket som möjligt, så att
någon diskussion på den punkten inte
hade behövt uppstå.

Det gäller här ett helt nytt inslag i
vårt författningsliv, en fråga där den
politiska minoriteten får möjligheter att
själv besluta om en folkomröstning. Det
är sålunda något ganska ingripande,
inte någon fråga av vilket slag som
helst. Något måste väl därför ha inträffat
i departementet. Det är väl inte så,
herr statsråd, att experterna inom och

utom departementet har så fascinerats
av alla de fröknar, som nu skall bli
fruar, att det kan ha varit anledningen
till dröjsmålet i detta fall? Jag förmodar
att det inte är så! Följaktligen måste
det väl vara fråga om en allmän försening.

Jag hoppas att jag tolkar herr statsrådets
ord rätt, om jag här räknar med
tre veckors försening av propositionen,
och i så fall förefaller det som om det i
år ändå kan bli möjligt för riksdagen
att för sin del besluta i ärendet. Då är
ju alltid något vunnet. Jag tycker emellertid
att förseningen är ganska beklaglig.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! När herr Dahlén talade
nu, framgick det tydligt att han inte
har någon som helst kännedom om hur
lagstiftningsarbetet bedrives. Han inbillar
sig att utskrivningen av en promemoria
på några få sidor — som visserligen
berör en för många människor,
särskilt ogifta mödrar, i och för sig viktig
tituleringsfråga — skulle spela någon
roll i detta sammanhang.

Herr Dahlén tycks inte ha någon
aning om vilket tidsödande arbete som
i övrigt är förknippat med vår lagstiftning.
Allt är inte så politiskt intressant,
men det kan ändå vara mycket betydelsefullt,
herr Dahlén! Vi sysslar i
justitiedepartementet också med många
andra för samhällslivet viktiga ting. Vi
har t. ex. arbetat med den stora luftfartslagen.
Till riksdagen har nyligen
avlämnats en kodifiering av hela lufträtten
på grundval av internationella
överenskommelser. Det är resultatet av
ett mångårigt arbete, en stor volym,
som har krävt mycken möda även i
justitiedepartementet. Vi arbetar också
med en hel rad andra lagar på den
mänskliga sammanlevnadens olika områden,
och det är sådant som kan vålla
tidsnöd, inte någon liten promemoria

Onsdagen den 13 mars 1957 Nr 8

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnandet av den aviserade propositionen om
folkomröstningslagen

av det slag som herr Dahlén i sin tydliga
obekantskap med hela lagstiftningsarbetet
här drog fram.

Vad nu gäller den speciella frågan
om folkomröstningen, är det synd, att
det har inträffat en lilen försening. Det
har för riksdagen gjorts upp en förteckning
över när vi antagit, att vi skulle
kunna avlämna propositioner från alla
departement. Det är klart, att alla de
duktiga och energiska medhjälparna i
departementen, som var och en sysslar
med sin sak, hoppas och tror att propositionerna
skall kunna bli färdiga
inom de utsatta tiderna. Men alla dessa
data är inte angivna i någon lag; det
är bara ett arbetsprogram man sätter
upp.

Herr Dahlén vet säkerligen, att lagpropositionerna
enligt grundlagen inte
behöver avlämnas före den 10 april.
Här är det alltså inte fråga om någon
legal försening utan om överskridande
av ett datum, som man av arbetstekniska
skäl sätter upp inom kansliet för
att alla som arbetar med olika förslag
skall ha något att gå efter. Dessa data
är ofta litet optimistiskt beräknade; det
är ingenting märkvärdigt med det.

Slutligen vill jag tillägga, att detta
lagförslag inte är så förfärligt enkelt
rent tekniskt sett. Det är en lagstiftning
på t9 paragrafer, vilken har föregåtts
av långvariga överväganden av olika
slag, något som herr Dahlén väl känner
till. Bakom en enda av dessa paragrafer
— den som handlar om hur omröstningsförfarandet
skall finansieras
och hur upplysningen skall äga rum —
ligger ett helt betänkande, som sedan
i vanlig ordning har bearbetats. Först
skrives ju ett betänkande, sedan kommer
remissyttrandena, som skall bearbetas
av tjänstemän inom departementet,
och sedan skall det göras eventuella
ändringar i lagtexten. Det skall vidare
skrivas departementschef sanföranden,
och det skall hållas överläggningar
inom regeringen. Allt detta tar med
3 — Andra kammarens protokoll 1957. .

nödvändighet en viss tid, som inte kan
exakt fixeras på förhand. Om det ibland
händer, att den förteckning som tjänstemännen
gör upp över data, inte håller
streck, utan att förslag kan komma
några dagar eller ett par veckor före
och en annan gång ett par dagar eller
några veckor efter den tilltänkta tiden,
så är detta intet att förvåna sig över.
Att herr Dahlén gör det, kan inte bero
på något annat än herr Dahléns tydliga
okunnighet om lagstiftningsarbetet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Min okunnighet behöver
ju inte ytterligare understrykas, sedan
statsrådet här har uttalat sig om
den tre gånger. Men jag har inte någon
känsla av att det var det som var det
väsentliga i denna debatt.

För statsrådet och chefen för justitiedepartementet
är det en högst naturlig
sak, att en proposition kan komma tre
eller fyra veckor senare än utlovat, och
det spelar ingen roll vad det är för
sorts proposition. Lagpropositioner behöver
inte lämnas före den 10 april,
upplyser han mig om.

Jag vill erinra statsrådet om att regeringschefen
senast i fjol ånyo bekräftade,
all han vill medverka till att lagpropositioner
inte lämnas senare än den
1 april. Men justitiedepartementet har
ju när det gäller att avlämna propositioner,
ofta gått sina egna vägar! I år
var det dock så, att huvudtiteln faktiskt
kom så pass tidigt, att TT kunde skicka
ut referatet av den samtidigt med de
andra huvudtitlarna, och det är ett
framsteg såvitt jag kan bedöma.

Sedan är det inte så, herr statsråd,
att denna proposition kan komma när
som helst. Alla propositioner skall behandlas
av utskotten, men här är det
också så, att det riksdagsutskott som
skal! sköta dessa saker dessutom med
utgångspunkt från Kungl. Maj:ts proposition
skall göra upp elt förslag till
stadga för riksdagen i detta ärende. Det

r S

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på fråga ang. uppräkning av de livräntor, som tillerkänts personer, skadade
genom trafikolyckor

är alltså inte bara en proposition bland
alla andra, vilken kan komma tre eller
fyra veckor tidigare eller senare.

Jag beklagar att statsrådet tar så
pass lättvindigt på frågan om konstitutionsutskottet
får litet kortare eller
längre tid och menar att det inte spelar
någon större roll. Så där fullständigt
utan kunskap om vad frågan gäller är
jag inte — framför allt inte i den punkt
som statsrådet drog fram, nämligen
hur upplysning i folkomröstningsfrågor
skall spridas. Jag har haft äran att
sitta som ledamot i en av de remissinstanser,
som har uttalat sig i detta ärende.
Vi fick mycket kort remisstid, och
då trodde vi också, att justitiedepartementet
skulle arbeta relativt snabbt med
detta ärende. Jag tvivlar inte alls på att
statsrådets medhjälpare är flitiga människor.
Det är inte det frågan gäller
utan det är en redovisning för anledningen
till att statsrådet inte kunnat få
fram en proposition, som ur riksdagens
synpunkt skulle varit lämplig att få, då
den var utlovad. Jag tvivlar inte heller
på att statsrådet är flitig; det är allmänt
omvittnat. Men fliten är inte den
högsta dygden. Med den måste kombineras
förmågan att gradera angelägenheten
av de ärenden man har att handlägga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. uppräkning av de
livräntor, som tillerkänts personer, skadade
genom trafikolyckor

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Bengtsson i Varberg har
frågat mig, om jag överväger att för
riksdagen framlägga förslag till sådan
uppräkning av de livräntor som tillerkänts
personer skadade genom trafikolyckor,
att de skadade erhåller kom -

pensation för penningvärdeförsämringen.

Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

Det kan självfallet anföras vägande
skäl för en sådan uppräkning som herr
Bengtsson talar om. Ur den skadelidandes
synpunkt innebär ju penningvärdets
fall att han icke längre får den ersättning
för sin skada som domstolen från
början tillerkänt honom. Särskilt när
det gäller barn eller invalidiserade personer
kan ömmande omständigheter
föreligga.

Problemet är dock ytterst komplicerat,
eftersom ersättningarna i allmänhet
utgår på grund av försäkring. Man kan
inte höja sådana livräntor utan att detta
får till följd att kostnaderna härför
kommer att drabba andra försäkringstagare
än de från början ansvariga eller
ersättes av statsmedel.

Då alltså hithörande frågor är svårlösta
och kan ha samband med andra
likartade problem vill jag inte nu ta
någon bestämd ställning till själva saken.
Jag vill begränsa mig till att säga
att problemet uppmärksammats men att
det för närvarande icke är att vänta
något förslag till riksdagen i detta ämne.

Vidare yttrade

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
så hjärtligt för svaret på min
fråga.

Jag är fullt på det klara med att det
här rör sig om ett komplicerat problem
och att det är en svår fråga att
lösa. Men jag menar, att det är angeläget
finna en lösning på problemet.
Det gäller här personer, som utan egen
förskyllan eller skuld har råkat ut för
olyckor i trafiken och blivit invalidiserade,
i vissa fall mycket höggradigt invalidiserade.
Deras nedsatta arbetsförmåga
har liksom officiellt bekräftats
genom utslag, och de har tillerkänts
ersättning som kompensation för den

Onsdagen den 13 mars 1957 Nr 8

svårigheter för saluförandet av svenskodlade

Svar på interpellation ang. vissa

gurkor

nedsatta arbetsförmågan. Trots att det
här rör sig om en obligatorisk försäkring,
har inte ersättningarna gjorts värdebeständiga.
Det är ju detta, som har
lett till de orimliga resultat, som har
föranlett min fråga.

Jag undrar om inte värdebeständigheten
i framtiden borde övervägas då
det gäller denna obligatoriska försäkring.
Det förekommer en hel del fall då
livräntor tillerkänts en skadad person
under 1930-talet, och vid denna tid
utgjorde livräntan en rimlig kompensation
för den uteblivna inkomsten, men
summan ger i dag på intet sätt kompensation
för den nedsatta arbetsförmågan.

Det är alldeles riktigt att finansieringen
av en sådan här tänkt reform är
det stora problemet, men det är naturligtvis
inte olösligt. Riksdagen har genom
beslut 1955 uppräknat de livräntor
som utgår till personer, vilka skadat
sig vid olycksfall i arbetet, och beslutade
samtidigt, att det nuvarande försäkringskollektivet
d. v. s. arbetsgivarna
skulle bära kostnaderna därför. Man
kan givetvis tänka sig att det nuvarande
försäkringskollektivet, d. v. s. bilägarna,
får finansiera de förbättrade livräntorna.
Enligt uppgift lär man ha
justerat motsvarande ersättningar i Finland,
och det måste anses rimligt att
detta sker även hos oss; det rör sig ändå
om en obligatorisk försäkring.

Jag är emellertid tacksam för svaret,
ty jag har inte därav kunnat utläsa någon
negativ inställning till spörsmålet.
Jag hemställer att herr statsrådet ville
ytterligare fundera på saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter
för saluförandet av svenskodlade
gurkor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som anförde:

Herr talman! Herr Rimås har i en
interpellation frågat jordbruksministern
vilka åtgärder han vill vidta för att inför
kommande säsong underlätta saluförandet
av svenska gurkor. Interpellanten
har särskilt hänvisat till att betydande
svårigheter för de svenska
odlarna skulle ha uppkommit i fjol på
grund av konkurrerande import. Då
importen av gurkor — liksom av trädgårdsnäringens
produkter i allmänhet

— regleras av 1947 års kungörelse om
allmänt importförbud, har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Importen av gurkor till Sverige är
frilistad vid införsel från OEEC-området
och det s. k. dollarområdet. Importen
har så gott som uteslutande kommit
från Nederländerna.

Tullskyddet för gurkor varierar under
olika perioder av året på så sätt
att det under tiden 15 mars—30 september,
d. v. s. i 6V2 månader, utgör 50 öre
per kg och under resten av året 20 öre
per kg. Tullsatserna är icke bundna genom
internationella avtal. Utöver dessa
för svenska förhållanden höga tullar —
under skyddsperioden motsvarande ca
30 procent — åtnjuter den svenska
gurkodlingen ett s. k. fraktskydd som

— beroende på transportsättet — kan
beräknas till i genomsnitt 20 å 25 öre
per kg.

Den svenska trädgårdsnäringens skydd
mot utländsk konkurrens är främst en
fråga om tullskyddets omfattning. Som
framgått av vad jag nyss sagt måste nu
gällande tull på gurkor efter svenska
förhållanden anses hög. Denna uppfattning
synes ha delats av tulltaxekommittén,
som också föreslagit jämkningar
i sänkande riktning. Jag kan under sådana
förhållanden inte finna någon anledning
att nu vidta särskilda åtgärder
för alt minska import konkurrensen på

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på interpellation ang. vissa svårigheter för saluförandet av svenskodlad*
gurkor

detta område. Frågan om tullskyddet
torde lämpligen böra bedömas först i
samband med behandlingen av tulltaxekommitténs
förslag i dess helhet.

Härpå yttrade:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret. När statsrådet säger
att den sevnska trädgårdsnäringens
skydd mot utländsk konkurrens främst
är en fråga om tullskyddets omfattning,
är detta naturligtvis alldeles riktigt, och
det är också riktigt att den nuvarande
omkring 30-procentiga tullen är jämförelsevis
hög enligt svenska förhållanden.
Men skyddets effekt är dock inte
enbart beroende av tullens höjd utan
också av hur tullen är utformad.

Den vara det här gäller är ju en
färskvara och vidare är den en säsongvara
— de svenska trädgårdsodlarna
odlar inte gurkor året runt. Om vi i
stället för den tullsats vi nu har av 50
öre per kg under tiden 15 mars—30
september plus 20 öre under den övriga
delen av året hade en relativt hög tull
från den 15 mars, då den svenska säsongen
börjar, till den 30 juni — exempelvis
1 krona — så kunde man från
den 1 juli till den 30 september, då odlingens
intensitet börjar mattas, sänka
tullen till låt oss säga 50 öre för att
under den andra hälften av året inte
ha någon tull alls. I så fall skulle resultatet
faktiskt bli att man finge en lägre
årsprocent av tullsatsen. Ur skyddssynpunkt
är det meningslöst att ha en tull
under den period av året, då ingen
svensk odling förekommer. En sådan
tull bidrar endast till att fördyra varan
för konsumenterna men har ingen effekt
ur skyddssynpunkt, vilket det ju
här närmast är fråga om. Ett sådant
arrangemang skulle alltså utgöra ett
bättre skydd för producenterna och det
skulle också vara gynnsamt för konsumenterna.

Hur fungerar nu det system som vi

har? Det finns rätt många importörer,
och när det uppstår en bristsituation
köper dessa importörer och därigenom
förbytes helt hastigt bristsituationen i
en överflödssituation. Om detta inträffar
samtidigt med att de svenska producenterna
får ut sin vara i marknaden

— det är främst detta jag berört i min
interpellation — då uppstår den situationen
att det blir överflöd på varan.
Den kan inte säljas tillräckligt snabbt

— det är som sagt en färskvara — kvaliteten
sjunker och så får man kasta
bort vissa partier. Det kan inte heller
vara någon mening med att importera
en vara i sådana mängder att den senare
delvis måste kastas bort. Vad jag
här sagt om gurkor gäller också i viss
utsträckning en annan av trädgårdsnäringens
stapelvaror, nämligen tomater.

Om jag också något skulle belysa hur
systemet kan verka för enskilda odlare,
så kan jag tala om vad en gurkodlare
från stockholmstrakten, som jag talade
med för inte länge sedan, rapporterade.
Han berattade att 1945, då arbetslönen
var 72 öre, fick han ut primörpriser på
6 å 7 kronor. Men 1956, då arbetslönen
stigit till 3: 54 plus semesterersättning,
fick han inte ut mer än halva detta
pris eller ungefär 3 kronor å 3:50 för
primörerna, under det att medeltalet
detta år låg vid 1: 50 å 1:60 kronor, i
den mån odlarna över huvud taget kunde
sälja sin vara.

Jag kom först att tänka på detta problem
i samband med proposition nr 53
om antidumping- och utjämningstullar.
Denna sak har visserligen dumpingkaraktär,
men det är inte dumping, och
det var alltså inte möjligt att angripa
problemet motionsvägen med anknytning
till propositionen. Jag interpellerade
därför. Naturligtvis måste jag hålla
med statsrådet om att det är lämpligast
att ta upp denna sak vid behandlingen
av tulltaxekommitténs förslag
som helhet, och det är inte min mening
att dra upp någon tulltaxediskussion i
större skala. Jag vill bara uttala den

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

förhoppningen, att vi verkligen får frågan
till behandling under nästa år. Det
skulle ju ha skett i år, men en proposition
är nu dock utlovad till nästa år.
Jag hoppas att löftet kommer att infrias,
så att inte det gamla ordspråket,
att medan gräset växer dör kon, blir
tillämpligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Såsom framgått av milt
interpellationssvar utgör det skydd, som
gurkodlarna för närvarande åtnjuter,
en tull under odlingsperioden på 50
öre plus vad skillnaden i fraktkostnader
kan utgöra — 20 å 25 öre — d. v. s. odlarna
åtnjuter ett skydd, som konsumenterna
får betala, på 75 öre per kilo
under odlingsperioden.

Det är för mig ganska intressant -—
och jag hoppas att kammarens ledamöter
har observerat herr Rimås’ yttrande
— att höra en representant för folkpartiet
så varmt tala för en ytterligare
fördyring av denna vara, liksom av tomaterna.
Jag vill att detta verkligen
skall bli understruket i kammarens protokoll.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill bara svara, att
den utformning av tullskyddet, som jag
helt hastigt och förslagsvis skisserade,
skulle resultera i en lägre tull i stället
för i en högre tull när det gäller årsmedeltalet.
Jag framhåller än en gång,
att när man har en skyddstull på en
vara under den tid varan inte produceras,
medför detta en fördyring för
konsumenterna. Det är det systemet vi
nu har, herr talman.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag erinrar återigen
om vad herr Rimås sade i sitt första anförande,
alt tullen från den 15 mars till
den 1 juli skulle inte vara 50 öre utan
1 krona. Hur detta skulle kunna betyda,

att konsumenterna under den tiden
skulle undgå prishöjningar återstår för
herr Rimås att utreda för kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering
av olösta norrlandsfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Östlund frågat statsministern
huruvida någon angelägenhetsgradering
av olösta norrlandsfrågor
hittills företagits samt angående de synpunkter
i sak som kan ha anlagts på de
olika frågorna under pågående inventeringsarbete.

Enär ifrågavarande inventering verkställes
av en inom jordbruksdepartementet
tillkallad utredningsman ankommer
det närmast på mig att svara
på de av herr Östlund framställda frågorna.

Efter hemställan av 1940 års riksdag
om utredning angående åtgärder för det
norrländska näringslivets förkovran
samt sedan en förberedande undersökning
framlagts (SOU 1943:39) tillsattes
den 3 februari 1944 den s. k. norrlandskommittén.

I kommitténs principbetänkanden
den 11 december 1948 (SOU 1949:1, 2
och 3) med förteckning över olika utredningar
in. m., som avgivits av kommittén,
finnes de olika norrländska
spörsmålen slutligt behandlade. Av de
olika specialutredningarna må här endast
erinras om betänkande angående
ett rikssjuklius i Norrland (SOU 1949:
70) samt i anslutning härtill om 1951
års tandläkarkommittés betänkande angående
ökad examination av tandläkare
(SOU 1953:36).

I motionen 1:14 till 1953 års riksdag
hemställde dåvarande riksdagsmannen
Helmer Sten, att riksdagen måtte hos

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

Kungl. Maj :t hemställa om sådana överväganden,
utredningar, förslag och andra
åtgärder, att kvarstående olösta norrlandsfrågor,
vilka behandlats inom norrlandskommittén,
kom till sin rätt. På
förslag av första och andra kammarens
allmänna beredningsutskott beslöt riksdagen
i enlighet med motionärens hemställan
(R.skr. 375).

Beredningsutskotten påpekade i sina
utlåtanden, att norrlandsproblemen visserligen
blev belysta genom norrlandskommitténs
utredningar men att, även
om åtskilliga av kommitténs förslag föranlett
åtgärder, många norrländska problem
likväl kvarstod olösta. Med hänsyn
till den utveckling som försiggått
syntes därför en förnyad inventering
av norrlandsfrågorna vara motiverad.
Därvid borde den större eller mindre
angelägenhetsgraden av frågekomplexen
fastställas och en plan för deras upptagande
till närmare prövning och lösning
upprättas. Utskotten fann önskvärt,
att inventeringen företogs under
medverkan av de speciella norrlandsorganen,
samarbetsdelegationen för de
fyra nordligaste länen och norrlandsförbundet.

Under hänvisning till nämnda utlåtanden
beslöt Kungl. Maj:t den 15 januari
1954 bemyndiga min företrädare
i ämbetet att tillkalla en utredningsman
med uppgift att verkställa en inventering
av kvarstående olösta norrlandsfrågor,
vilka behandlats inom norrlandskommittén.
Til! utredningsman utsågs
f. d. generaldirektören E. F. L.
Lindeberg.

Det är alltså med utgångspunkt främst
från norrlandskominitténs verksamhet
som inventeringen angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor verkställes.
Det synes därför lämpligt att erinra något
om innehållet i kommitténs slutbetänkanden
samt om vissa andra problem,
vilka berörts i övriga nu angivna
betänkanden.

Norrlandskonnnittén diskuterar inledningsvis
förutsättningarna för ett ut -

vecklat näringsliv i Norrland och orsakerna
till Norrlands eftersläpning i vissa
avseenden samt om målet för en
statlig norrlandspolitik. Kommittén diskuterar
därefter åtgärder för att främja
den allmänna utvecklingen av näringslivet
i Norrland och behandlar härvid
bl. a. arbetskraftsbehov, yrkesutbildning,
elektrifiering, trafikfrågor av olika
slag, kommunalbeskattning och levnadskostnader
i övrigt. Särskild uppmärksamhet
ägnas Norrlands fyra stora
naturtillgångar, nämligen åkerjorden,
skogen, malmen och vattenkraften samt
de stora och vidsträckta problem, som
sammanhänger med dem. I det sammanhanget
behandlas också den industriella
verksamheten, såväl storindustri
som småindustri och hantverk, företagarföreningarna
och handeln, anslagspolitiken
för olika ändamål, bank- och
kreditverksamheten samt skyddstullarna.
I samband med frågan om arbetskraften
diskuteras befolkningsutvecklingen,
bl. a. med tanke på de framtida
förhållandena för såväl stadsnäringarnas
som de egentliga landsbygdsnäringarnas
del. Såsom sociala och kulturella
frågor m. m. har kommittén redovisat
spörsmål angående bebyggelsens koncentrering,
angående sjuk- och tandvård,
skolförhållanden, folkbildning
samt högre utbildning och forskning.

Norrlandskommittén har även ägnat
uppmärksamhet åt administrativa frågor,
som har samband med möjligheten
att låta speciellt norrländska synpunkter
vinna beaktande inom rikspolitiken
och den centrala administrationen ävensom
med strävandena att nå effektiv
samverkan mellan olika länsinstitutioner.
Landstingens stora betydelse inom
de norrländska länen betonas och en
ändring av länsindelningen i norra Sverige
anses böra övervägas.

Åtskilliga av de förslag, som norrlandskommittén
framlagt, har föranlett
väl befogade, för Norrland gynnsamma
åtgärder. Det bör emellertid uppmärksammas,
att den allmänna utvecklingen

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

sedan norrlandskommittén avslutade
sitt arbete gått så fort, att betydelsefulla
nya problem uppstått eller att gamla
problem skärpts.

En del av dessa problem berör fortfarande
i särskilt hög grad Norrland
men framträder också som riksproblem.
Jag vill här endast erinra om vissa förhållanden
kring två viktiga aktuella
näringsgrenar, nämligen jordbruket och
skogsbruket. Där möter, särskilt genom
de sista tio årens avflyttning av främst
yngre arbetskraft, allt flera i olika avseenden
skärpta problem. Samtidigt
med avflyttningen har emellertid framkommit
arbetsmetoder, som minskar behovet
av manuell arbetskraft men ändå
är produktionsökande. Användningen
av dessa nya arbetsmetoder kräver dock
ofta betydande kapitalinsatser i arbetsoch
andra maskiner, i byggnader samt
vatten- och avloppsanläggningar, i elektrifierings-
och teleanläggningar samt i
väg- och brobyggnader m. m. Kapitalinvesteringarna
avser såväl själva näringarna,
jordbruket och skogsbruket
som de bygder, där näringarna ifråga
är lokaliserade. Både för näringarna
och de samhällen, som byggts med dem
som grund, utgör transportfrågan ett
viktigt spörsmål. Ett otillfredsställande
trafiknät, såväl kvantitativt som kvalitativt,
kan bli en återhållande faktor i
utvecklingen. För dessa två näringsgrenar
har förhållandena sålunda ändrats
sedan norrlandskommittén slutförde sitt
arbete genom tillkomsten både av nya
svårigheter på grund av avflyttningen
m. m. och nya möjligheter till ökande
av näringarnas framtida betydelse. De
omfattande problem som därmed uppstått,
kräver en ingående uppmärksamhet
för att utvecklingens förlopp skall
kunna bedömas rätt. Endast därigenom
kan målmedvetna och riktiga åtgärder
företagas. Ett effektivt handlingsprogram
för det norrländska jordbruket
och skogsbruket är därför av hög angelägcnhetsgrad.

Tiden efter det norrlandskommittén

avslutade sitt arbete har utmärkts av en
allmän livaktighet, då det gällt uppmärksammandet
av ett flertal stora samhällsfrågor,
icke minst sådana som har
betydelse för Norrland. På olika håll
pågår också eller har nyligen framlagts
utredningar med nära sammanhang med
nu aktuella norrlandsfrågor. Dylika utredningar
har verkställts av statliga
kommittéer eller i andra sammanhang.
Beträffande nu pågående statliga utredningar
som berör norrlandsfrågorna
torde jag få hänvisa till berättelsen till
1957 års riksdag om vad i rikets styrelse
sig tilldragit. Från ett flertal centrala
ämbetsverk har också framlagts
undersökningar av värde i föreliggande
sammanhang. Samma gäller beträffande
vissa lokala undersökningar och
utredningar vare sig de avser ett helt
län eller enstaka kommuner. I många
fall har de tillkommit genom kommunala
initiativ.

Vidare må erinras om de sammanträden,
föredrag och diskussioner, som årligen
hålles genom samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen och
genom norrlandsförbundet. I samma
syfte anordnades i februari 1955 i Vilhelmina
med särskilt statligt stöd en
s. k. Lappmarksriksdag under två dagar.
I mars 1956 anordnades i Luleå en
konferens under landshövdingens ledning
av Norrbottens läns landstings näringskommitté
och Föreningen Norrbottens
Främjande. Konferensens syfte
var att åstadkomma en prognos för hur
länets största naturtillgångar — jorden,
skogen, malmen, vattenkraften — kunde
tiinkas bli exploaterade under överskådlig
tid.

Vad som gjorts till föremål för diskussion
under dessa möten liksom vid
samarbetsdelegationens för de fyra
nordligaste länens sammankomster återspeglar
vad som betraktas som aktuella
olösta norrlandsfrågor eller väsentliga
norrlandsproblem.

Utredningsmannen har varit närvarande
vid flertalet av dessa möten samt

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

deltagit i andra överläggningar berörande
norrlandsproblemen, bl. a. i samband
med en del pågående utredningar.

När inventeringsarbetet påbörjades
gällde det såsom nämnts först och
främst en genomgång i stora drag av
norrlandskommitténs principbetänkande
och i samband därmed redovisade
frågor. Det visade sig emellertid liksom
vid olika tillfällen senare, att vissa
spörsmål krävde omedelbar uppmärksamhet.
Ett sådant var den numera lösta
frågan om ökad examination av tandläkare
och om förläggningen av utbildningen
till Umeå. Ett annat spörsmål
som fortfarande är aktuellt avsåg kliniska
utbildningsplatser för blivande
läkare samt vissa andra hithörande
spörsmål. Ytterligare ett annat aktuellt
spörsmål gällde åtgärder för Tornedalens
och överkalixbygdens försörjning
medelst där befintliga naturtillgångar
ocli tillgänglig arbetskraft. I skrivelse
den 21 april 1954 begärde riksdagen en
snar och snabb utredning i frågan
och Kungl. Maj :t (Socialdepartementet)
uppdrog den 26 maj 1954 åt Länsstyrelsen
i Norrbottens län att i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen företaga
utredningen. Samråd borde äga rum
med bl. a. utredningsmannen för inventering
av olösta norrlandsfrågor.

När inventeringsarbetet började var
utredningsmannen genom Kungl. Maj :ts
förordnanden redan knuten till fyra aktuella
norrlandsfrågor, nämligen kronolägenhetsutredningen,
elkraftutredningen,
Röbäcksdalsutredningen, som ledde
till tillkomsten av Norrlands lantbruksförsöksanstalt
Röbäcksdalen, samt utredningen
rörande frågan om avlösning
av allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna.

Det hittills anförda har avsett att lämna
interpellanten en uppfattning om
hur inventeringsarbetet bedrives och
vilka problemställningar som därvid
uppkommer. Sålunda kan helt allmänt
konstateras, att många av hithörande
frågor alltjämt äger aktualitet och att

de också i olika sammanhang ägnas
uppmärksamhet. Att avgöra vilka frågor,
som kan avföras som lösta är
emellertid ingen lätt uppgift vid inventeringen.
I samband med de stora förändringar,
som utvecklingen fört med
sig, har vissa frågor som nämnts också
kunnat få ny aktualitet.

Även angelägenhetsgraderingen av de
olösta norrlandsfrågorna är ett invecklat
spörsmål. Sålunda kan det i vissa
fall vara av vikt att åtgärder sättes in
på håll, där de redan på kort sikt kan
ge avkastning. I andra fall kan åtgärderna
böra inriktas på områden, där
resultaten kan tillmätas lång varaktighet.
En annan angelägenhctsgruppering
kan ske med utgångspunkt hos arbetskraftsläget
inom Norrland eller dess
största orter. Det är emellertid uppenbart
att övervägandena bör ske från
olika grunder. I dessa grunder ingår
också ett bedömande av det allmänna
utveeklingsläget beträffande samhällets
och näringslivets investeringsmöjligheter
liksom beträffande konsumtionens
storlek och inriktning. I dylika överväganden
ligger en väsentlig del av det
utrednings- och bedömningsarbete som
återstår.

Utredningsmannen räknar med att
under år 1957 till närmare behandling
kunna framlägga vissa synpunkter och
förslag i de av interpellanten berörda
spörsmålen.

Vidare yttrade:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för det svar jag fått på min interpellation
angående olösta norrlandsfrågor,
vilken jag riktade till hans
excellens herr statsministern. Jag var
väl medveten om att den utredningsman,
som handlägger dessa frågor, sorterar
under jordbruksdepartementet,
men jag riktade ändå interpellationen
till statsministern därför att de frågor,

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

som det bär gäller, inte är speciella för
något visst departement.

I anledning av motion nr 14 i första
kammaren vid 1953 års riksdag beslöt
beredningsutskottet hemställa om en
förnyad inventering av norrlandsfrågorna.
I utskottets hemställan anfördes,
att vid den föreslagna inventeringen
»bör den större eller mindre angelägenhetsgraden
av frågekomplexen
kunna fastställas och en plan för deras
upptagande till närmare prövning och
lösning upprättas». Kamrarna beslöt i
enlighet med motionärens och utskottets
hemställan, och regeringen tillkallade
så snart som den 15 januari 1954
t. d. generaldirektören Lindeberg att
göra den ifrågavarande inventeringen.
Såväl av det på kammarens bänkar utdelade
interpellationssvaret som av beredningsutskottets
utlåtande framgår,
att inventeringen skulle grundas framför
allt eller kanske endast på vad norrlandskommittén
kommit fram till och
att resultatet skulle kunna redovisas relativt
snabbt. Det var således inte meningen
att göra någon ny utredning av
gamla utredningar, och inte heller att
utreda nya invecklade frågeställningar.

Sedan tre år nu har gått kan man
konstatera att utredningsmannens arbete
inte blivit det avsedda. Resultatet
är precis vad vi fruktat, nämligen att
frågornas lösning fördröjts. Det borde
ha varit möjligt att med utgångspunkt
från norrlandskommitténs arbete redovisa
kvarstående problem och med hänsyn
till utvecklingen efter 1948 angelägenhetsgradera
dem. Då hade vi fått en
överblick av det hela och det hade varit
lättare för regering och riksdag att
gripa sig an med de mest angelägna
problemen.

Nu säger jordbruksministern i sitt interpellationssvar
att man bör uppmärksamma
att den allmänna utvecklingen
sedan norrlandskommittén avslutade sitt
arbete gått så fort, att betydelsefulla
nya problem uppstått eller att gamla
problem skärpts. Enligt vad jag kan

förstå är inte detta något skäl för att
ändra den ursprungliga avsikten med
inventeringen, utan det utgör tvärtom
ett motiv för att den begärda översikten
borde ha framlagts så snabbt som
möjligt. Att exempelvis de frågor som
rör jordbruket och skogsbruket kan
framstå som riksproblem, motsäger inte
påståendet att förhållandena på detta
område är speciella i Norrland.

Vad beträffar avfolkningen av landsbygden
och övergången till kreaturslösa
jordbruk, vet vi alla att utvecklingen
gått mycket fort i dessa avseenden,
särskilt i Norrland. De nya arbetsmetoder
som framtvingats genom denna
utveckling är, såsom jordbruksministern
säger, mycket kapitalkrävande.
Men man kan fråga sig vad som har
gjorts för att underlätta exempelvis
jordbrukets kapitalförsörjning. Vi har
ett skattesystem som torde kunna betecknas
som kapitalförstörande i stället
för kapitalbefrämjande. Jordbruket har
blivit utlovat resultat- och förlustutjämning
i skattehänseende, men någon
sådan har inte skett. Nu har emellertid
en utredningsman tillsatts med uppgift
att utreda denna fråga, och jag hoppas
att han skyndsamt skall fullfölja sin utredning.
Alla känner till vad kvarlåtenskapsskatten
betyder såsom kapitalskingrande
faktor inom småföretagsamheten,
dit även jordbruket hör. Samtidigt
som regeringen tycks ha varit medveten
om nödvändigheten av en förbättrad
kapitalförsörjning för jordbrukets
del har sålunda mycket litet gjorts
för att eliminera t. ex. skattesystemets
kapitalförstörande effekt.

Jag vill i detta sammanhang även erinra
om den orättvisa kraftverksbeskattningen,
som varit föremål för utredning
under många år utan att något resultat
ännu föreligger. Detta gör att det fortfarande
årligen går stora kapital från
Norrland till andra delar av landet. Det
har ju i dessa dagar utsetts en särskild
utredningsman för att denna utredning
snabbt skall kunna fullföljas och frå -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar pa interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

gan lösas. Jag hälsar detta med stor tillfredsställelse
och uttalar en förhoppning
om att utredningsmannen måtte
kunna fullgöra sin uppgift på det sätt
som varit avsett.

Jordbruksministern talar i interpellationssvaret
vidare om att ett otillfredsställande
trafiknät, såväl kvantitativt
som kvalitativt, kan bli en återhållande
faktor i utvecklingen, och jag vill
på det livligaste understryka detta. Men
vad har gjorts för att rusta upp kommunikationslederna
i Norrland? För
varje år som går ökar behovet av förbättrade
kommunikationer och för
varje år som går blir eftersläpningen
alltmer märkbar. Här tas för varje år
ut stora belopp i form av trafikskatter,
belopp som inte i sin helhet används
till trafiknätet utan som fonderas. I
stället för att bygga ut vägarna i erforderlig
omfattning använder staten dessa
pengar till andra ändamål. Här behövs
följaktligen inte några speciella
utredningar för att klargöra att det
finns eftersatta behov utan endast att
man sätter i gång och förbättrar kommunikationsnätet.
I annat fall kan man
räkna med att avfolkningen ökar och
näringslivets svårigheter förvärras. Jag
kan därför inte förstå jordbruksministerns
yttrande i svaret, att dessa problem
kräver en ingående uppmärksamhet
för att utvecklingens förlopp skall
kunna bedömas rätt. Åtminstone alla vi,
som bor i Norrland, är fullt på det klara
med att utvecklingen pekar åt fel håll.

I svaret framhålles vilka frågor som
blivit lösta efter det norrlandskommittén
avslutat sitt arbete. Jag vill uttrycka
min stora tillfredsställelse över detta.
Vidare erinras i svaret om diverse sammanträden,
föredrag och diskussioner
som årligen hålles genom samarbetsdelegationen
och Norrlandsförbundet samt
även andra konferenser som rör norrlandsfrågor.
Jordbruksministern uttalar
härefter, att »vad som gjorts till föremål
för diskussion under dessa möten
liksom vid samarbetsdelegationens för

de fyra nordligaste länens sammankomster,
återspeglar vad som betraktas
som aktuella olösta norrlandsfrågor eller
väsentliga norrlandsproblem». Utredningsmannen
har varit närvarande
vid flertalet av dessa möten. Jag vill
inte säga, att det är felaktigt att han
varit närvarande och blivit informerad
om de problem, som kan ha uppstått
sedan 1948, men jag vill än en gång
påminna om att detta betyder en utvidgning
av riksdagens begäran och ett fördröjande
av det resultat, som riksdagen
efterlyst.

Att i alla norrlandsfrågor samråd nu
skall äga rum med utredningsmannen
tycks innebära, alt vi har fått en permanent
sakkunnig i norrlandsfrågor,
vars uppgift inte så mycket är att få
fram ett snabbt resultat som att vara
expert i norrlandsfrågor över huvud
taget.

Till slut framhåller jordbruksministern,
att man för att bedöma angelägenhetsgrupperingen
av de olösta norrlandsfrågorna
bör ta hänsyn till det
allmänna utvecklingslaget beträffande
samhällets och näringslivets investeringsmöjligheter
liksom beträffande
konsumtionens storlek och inriktning.
Om detta betyder att utredningsmannen
nu de facto fått en helt annan uppgift
än att snabbt få fram en inventering
vill jag på det livligaste beklaga detta.
Det kan väl ändå inte vara meningen,
att långtidsutredningens teoretiska och
osäkra spekulationer skall ligga till
grund för norrlandsfrågornas lösning. I
så fall kan vi nog i Norrland räkna med
att även i fortsättningen ständigt vara
föremål för utredningar och sedan nya
utredningar för att utreda tidigare utredningar.
Därigenom, herr talman, löser
man inga problem. Man endast undviker
att dra de praktiska konsekvenserna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD:

Herr talman! Interpellanten efter -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

lyste här i första hand en angelägenhetsgradering
av olösta norrlandsfrågor.
Jag tycker att efter den sammanfattande
uppräkning, som utredningsmannen
gjort av olösta frågor som återstår
sedan ärendet senast behandlades
i riksdagen, skulle herr östlund själv
kunna försöka sig på en angelägenhetsgradering.
Han anser att regering och
riksdag skall avgöra vilka frågor som
i främsta rummet skall lösas, men vore
det inte lämpligt att interpellanten gav
åtminstone några antydningar om vilka
frågor detta borde vara?

För övrigt föranleder herr östlunds
kommentarer mig inte att göra några ytterligare
uttalanden än att jag måste
säga att jag är något förvånad över att
han klandrar det förhållandet, att utredningsmannen
på vissa punkter tagit
upp nya problem som inte berördes i
riksdagsskrivelsen. Det borde väl i stället
vara tacknämligt att man försöker
anpassa utredningen efter den utveckling
som ständigt pågår.

Slutligen vill jag framhålla att herr
Östlund i sina kommentarer här gick
långt utöver de speciella norrlandsfrågorna
och i stor utsträckning sysslade
med problem som visst inte är enbart
norrländska utan som berör hela landet.
I interpellationssvaret däremot berördes
just de norrländska problem som
herr Östlund talat om i sin interpellation.

Herr ÖSTLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att de direktiv utredningsmannen fick
innebar att han skulle försöka åstadkomma
en angelägenhetsgradering. Nu
säger herr statsrådet att jag såsom interpellant
borde ha försökt mig på en
sådan angelägenhetsgradering på grundval
av det interpellationssvar som jag
lått. Jag kan inte förstå att det tillkommer
mig att göra detta, eftersom utredningsmannen,
som sagt, har fått i uppdrag
alt företa en angelägenhetsgradcring.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag vill till att börja
med framhålla, att det givetvis är både
värdefullt och glädjande att det görs
inventeringar av de olösta norrlandsproblemen.
Utredningsmannen har
onekligen ett oerhört stort verksamhetsfält
att arbeta på, innan han har inventerat
alla hittills olösta norrlandsproblem.
Det vore dock ännu mera glädjande,
om också dessa inventeringar
och utredningar kunde leda till något
verkligt resultat. Det är möjligt att vi
norrlänningar klagar litet för ofta, men
jag tror att det i regel finns ganska gott
fog för våra klagomål. Vi tycker, att de
statliga myndigheterna — och för övrigt
också riksdagen — ibland är litet
kallsinniga inför de frågor, som vi lägger
fram, och även beträffande sådana,
där det faktiskt föreligger utredningar.

Jordbruksministern begärde i sitt
sista anförande en konkretisering av
debatten, alltså något exempel på frågor,
som vi vill ge prioritet. Han vände
sig visserligen till interpellanten, men
det må tillåtas mig att ta upp ett par
detaljer.

I höstas hade vi en debatt om åtgärder
för att stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft i de fyra norrländska
länen. Det framfördes då ifrån
många olika håll drastiska exempel på
de skriande brister på kvalificerad arbetskraft
som förelåg i Norrland. Det
gällde väl framför allt läkare, lärare och
liknande akademiskt utbildad arbetskraft.
Riksdagen var den gången ganska
oförstående för våra önskemål. Kallsinnigheten
motiverades bland annat
med alt om vi skulle få mera arbetskraft
till Norrland, skulle det kanske
betyda, att denna toges från övriga delar
av riket, så att förhållandena där
bleve sämre. Man ville inte dela med
sig, så att bristen bleve rättvist spridd
över hela landet. Inte ens en utredning
av vad man möjligen skulle kunna göra
på detta område ville riksdagen vid
detta tillfälle gå med på.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar pa interpellation ang. ar.gelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

Men så inträffade det underliga för
att inte säga anmärkningsvärda, att när
resultatet av förhandlingarna mellan
statstjänarnas organisationer och civilministern
om de nya statliga lönerna
kom fram, visade det sig att man där
hade lyckats åstadkomma icke föraktliga
förbättringar för norrlandstjänstemännen.
Det var ganska betecknande,
att just organisationerna hade större
förståelse för saken, trots att norrlänningarna
väl inte är särskilt starkt företrädda
i dessa. De förbättringar, som
man då kom fram till, bland annat de
förbättrade kallortstilläggen, var ett
steg i rätt riktning, och jag skulle gärna
se att man fortsätter på den vägen.

En detalj, som i viss mån sammanhänger
med bristen på arbetskraft, är
också bristen på möjligheter till högre
skolutbildning i Norrland. Nu skall vi
visserligen få en norrländsk högskola.
Det är mycket glädjande för oss, att vi
redan har fått till stånd tandläkarutbildning
i Umeå. Det är meningen att
också läkarutbildning skall förläggas
till Norrland. Detta kommer säkerligen
att göra en hel del till för att minska
bristen på sådan arbetskraft där uppe.
Men samtidigt har vi i stora delar av
Norrland alldeles för små möjligheter
att ge våra barn en sådan grundläggande
utbildning, att de kan utnyttja denna
högre utbildning, som väl får betraktas
som speciellt avsedd för norrlänningar.
I till exempel Jämtlands län, som jag
representerar, finns det för närvarande
plats i gymnasiet bara för fyra procent
av varje årskull av barn. Motsvarande
siffra för hela landet är femton procent.
Det är litet bättre ställt beträffande
realskolorna, men också där är platsbristen
mycket större än i riket i övrigt.

Nu är detta saker, som jordbruksministern
inte har att syssla med, och det
finns därför kanske inte anledning att
vända sig till honom i denna fråga.

Jag vill emellertid också ta upp en
liten detalj, som bör intressera jordbruksministern.
För några år sedan

företog veterinärstyrelsen och styrelsen
för statens veterinärmedicinska anstalt
en utredning om möjligheterna att överflytta
vissa arbetsuppgifter från statens
veterinärmedicinska anstalt till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier. Resultatet blev i
sinom tid en proposition som också
medförde en viss överflyttning av arbetsuppgifter.
I den propositionen yttrade
dåvarande jordbruksministern
bland annat, att det kunde bli fråga om
en ändring av antalet laboratorier, och
han förutsatte att veterinärstyrelsen
följde utvecklingen på området och, då
så kunde anses påkallat, till behandling
upptoge frågan om i vad mån de nuvarande
laboratoriernas antal kunde minskas
eller nya sådana borde tillkomma.
I sistnämnda hänseende syntes enligt
departementschefens mening angeläget
att uppmärksamhet ägnades inte minst
de norrländska intressena.

Jordbruksutskottet underströk i sitt
yttrande med anledning av propositionen
departementschefens nyssnämnda
uttalande och framhöll bland annat att
med beaktande av att det inte finns
några veterinärbakteriologiska laboratorier
norr om Västerås, syntes det utskottet
särskilt angeläget att veterinärstyrelsen
komme att ägna speciell uppmärksamhet
åt de norrländska intressena.

Med anledning av dessa uttalanden
bar veterinärstyrelsen gjort erforderliga
utredningar och två år i följd kommit
med förslag om inrättande av ett sådant
laboratorium i Norrland. Det har
också gjorts förberedande undersökningar
och vissa åtgärder har vidtagits
för att inrätta åtminstone ett sådant laboratorium.
Men mera har det inte blivit.
Jordbruksministern har inte velat
lägga fram förslaget för riksdagen. När
vi nu fått en jordbruksminister, som har
sina rötter litet längre norr ut, kan vi
kanske hoppas på en lösning på detta —-låt vara i och för sig ganska obetydliga
— olösta norrlandsproblem.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsrådet har åtminstone
på två ställen i sitt svar framhållit,
att åtgärderna i Norrland bland annat
måst ske med hänsyn till arbetsmarknadssynpunkter.
Detta är också enligt
min mening en riktig utgångspunkt.
Den har varit vägledande för åtgärderna
hittills och för de utredningar som har
företagits. Framför allt i Norrbotten
råder nämligen praktiskt taget ständigt
en viss arbetslöshet, även under så kallad
högkonjunktur. Årligen måste tusentals
ungdomar lämna sin hembygd uteslutande
av den anledningen, att de inte
kan få arbete där, i varje fall inte önskvärd
sysselsättning. Särskilt svårt är
det inom de områden, som statsrådet
nämnde i sitt interpellationssvar, Tornedalen,
Törebvgden och överkalix
kommun. Dessa har samtliga av denna
anledning blivit föremål för särskild
utredning. Vad Töre beträffar har utredningsarbetet
varit klart i många år.
Utredningsmännen har delgivit regeringen
sin mening om hur saken skall
ordnas. Även Tornedalsutredningen har
resulterat i ett konkret förslag, förslaget
om en björkmassefabrik i Tornedalen,
men även det utredningsresultatet
har legat på regeringens bord i två år
utan att något inträffat. Under tiden
har olika myndigheter och korporationer
i Norrbotten gjort upprepade påstötningar
hos regeringen om att denna
skall vidtaga konkreta åtgärder med anledning
av det förslag som utredningen
framlämnat, men ingenting har skett.

Nyligen har det efter en stor konferens
i Norrbotten med representanter
från de berörda delarna av länet
samt landstingens näringsutredning,
länsstyrelsens representanter m. fl.
gjorts en ny framställning från länsstyrelsen,
där man av regeringen begär
vissa kompletterande undersökningar.
Det gäller den föreslagna björlcmassefabriken.

Beträffande Överkalix kommun finns
— såvitt hittills blivit bekant — inte

något förslag hur man skall komma till
rätta med denna bygds ytterligt svåra
försörjningsproblem. Eftersom statsrådet
gjort en direkt anmodan skall jag
därför försöka ge ett par tips om i vilken
ordning man bör gripa sig an med
den långa raden av aktuella och olösta
norrlandsproblem. Jag anser att de
norrbottniska näringsfrågor rimligtvis
borde komma först, om vilka det sedan
flera år tillbaka finns utredningar klara
och förslag till åtgärder färdiga. I varje
fall borde de komma mycket långt fram
på listan över nödvändiga åtgärder.
Detta är viktigt inte minst därför att det
just i dessa bygder — i Tornedalen,
Överkalix och Töre — för närvarande
och praktiskt taget ständigt finns en
ganska omfattande arbetslöshet. I dagarna
har det hållits åtskilliga konferenser
och gjorts framställningar av
olika slag just av denna anledning.

Jag skall därför be att få rikta en
fråga till statsrådet i detta sammanhang.
Svaret på den frågan kan bli en
viss komplettering av hans interpellationssvar:
Vill statsrådet medverka till
att framställningen från länsstyrelsen
som nyligen ingått till regeringen om
kompletterande undersökningar —
bland annat gällande skogsforskningsinstitutet
— kommer att beaktas, för att
så snabbt som möjligt få fram ett resultat
beträffande den föreslagna björkmassefabriken
i Tornedalen och därmed
sammanhängande åtgärder, till fromma
för överkalix-hvgden?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD:

Herr talman! De två senaste talarna
var mera positiva än interpellanten, ty
de har verkligen angivit olika önskemål,
som de ville sätta i förgrunden.

Till herr Holmberg vill jag säga, att
jag inte här på rak arm kan avge några
löften om vilka förslag som kan framkomma.

Till herr Agerberg skulle jag vilja
säga, att de frågor som han här fört

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Svar på interpellation ang. angelägenhetsgradering av olösta norrlandsfrågor

fram har vi förut ofta sysslat med i
riksdagen. Jag har alltid haft en positiv
inställning till dem så långt det
varit möjligt. Men, herr Agerberg, det
finns någonting som heter kostnader.
Det skulle vara mycket bra, herr Agerberg,
om inte så stora fiktiva besparingslistor
lades fram av herr Agerbergs
parti varje år i riksdagen. Det skulle
befordra möjligheterna att lösa även de
norrlandsfrågor som herr Agerberg särskilt
pekat på.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Herr östlund gjorde mig
ganska förvånad i sitt tacktal efter interpellationssvaret.
Han uttalade sin
förhoppning om att kapitalförsörjningen
för jordbruket i Norrland skulle tillgodoses
bättre i fortsättningen än för
närvarande. Jag blev häpen när jag
hörde detta, tv när vi behandlade denna
fråga i jordbruksutskottet stod herr
östlund som motionär för en sänkning
av beloppet till lantbruksnämnderna.
Där skulle väl herr östlund ha passat
på att begära en höjning och inte en
sänkning. Det verkar som om herr Östlund
inte läst sitt interpellationstack
förrän han föredrog det här i kammaren.

Vi har visst en stor anledning till
missnöje i skilda avseenden när det gäller
norrlandsfrågorna. Vi skall dock
komma ihåg, att flera betydelsefulla
frågor står inför sin lösning. Jag syftar
därvid på den norrländska vattenkraftsutredningen,
vars betänkande torde föreligga
till hösten. Om allt går efter beräkning
kommer en proposition i ärendet
till nästa års riksdag.

Sedan skall vi, herr Östlund — och
detta gäller oss alla — inte glömma vad
som har gjorts i Norrland på kulturlivets
och den högre bildningens område
under de sista åren. Jag syftar då speciellt
på den på riksdagens bord liggande
propositionen om läkarutbildningen
i Norrland.

Till sist vill jag bara säga det, att jag

tror, att de återstående norrlandsfrågorna
äro de mest komplicerade. Under
sådana förhållanden är det kanske
inte så underligt om det drar ut på tiden.
Vi har anledning att klandra vissa
myndigheter, men vi har också anledning
att vara tacksamma för den senaste
tidens händelser i Norrland.

Herr ÖSTLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
var förvånad över att jag klandrade
sättet att lösa jordbrukets kapitalspörsmål.
Han erinrade om att vi framlagt
en motion om en sänkning av anslaget
til! lantbruksnämnderna. Nu tror
jag inte åt! den bästa vägen att skapa
kapital för Norrlands behov är att anslå
stora belopp till lantbruksnämnderna.
Jag tror att man på andra vägar
kan försöka ordna kapitalförsörjningen
för det norrländska näringslivet.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Det är tråkigt att dra
upp en debatt i dessa frågor på detta
sätt. Jag förstår inte riktigt varför herr
Östlund drar upp frågan efter dessa
riktlinjer och med denna breda uppläggning.
Den skulle ha motiverat en allmänt
betonad motion.

Jordbruksministerns svar innehöll
många positiva saker för Norrlands vidkommande.
Det innehöll en deklaration
om att jordbruksministern är intresserad
av den kommande utvecklingen av
näringslivets utbyggnad i Norrland. Vi
har all anledning att känna glädje inför
den, och det var länge sedan en sådan
avgavs.

Vad som har betydelse för näringslivets
utveckling i Norrland torde emellertid
inte närmast vara dessa deklarationer,
varken jordbruksministerns deklaration
eller den deklaration herr
östlund här, som jag förstår på sitt partis
vägnar, avgivit. Det hade kanske varit
nödvändigare eller i varje fall mera
glädjande om herr östlund i sin deklaration
sagt, att man från högerpartiets

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

sida är beredd att med avseende på penningtillförseln
till de företag, som finns
inom Norrland och beträffande vilka
staten har sina bestämda åtaganden,
helt och fullt gått in för att stödja dessa
statliga företag så att utbyggnaden av
näringslivet kan ske i den takt som läget
kräver. Om vi i dessa tider skall
kunna bibehålla den fulla sysselsättningen
uppe i Norrland — och jag tänker
närmast på översta Norrland, Norrbotten,
som jag bäst känner till — krävs
det att näringslivet där får följa med i
den allmänna rationaliseringsutveckling
som pågår inom industrien exempelvis
i mellersta och södra Sverige. Dessa industrier
har tillgång till gamla kapitalbildningar,
medan de statliga företagen
i Norrbotten redan från början varit
svältfödda. Vi har ju här i riksdagen
haft debatter om kapitaltillförseln till
eller emitteringen av aktier i NJA och
ASSI, och frågan om ASSI:s kapitalförsörjning
kommer på riksdagens bord
under vårens lopp. Jag förväntar mig
då att herr östlund och hans parti eller
i varje fall företrädare för den norrländska
högern kommer att stödja
ASSI:s yrkande att få nödiga medel för
sin verksamhet. Jag förväntar också att
högerpartiet, eftersom det väl är ute på
fiskafänge redan nu, kommer att vara
synnerligen intresserat av den kapitalbildning
som behövs för en utbyggnad
av det norrländska näringslivet.

Det iir med vemod man lägger märke
till hurusom de enskilda företagarna
undan för undan drar sig tillbaka från
övre Norrland sedan de varit med om
att ta de biista bitarna under en tidigare
period. Det skulle vara värdefullt
om man på det håll, där man kan räkna
med att den enskilda företagsamheten
har ett lyhört öra, alltså på högerhåll,
försökte inspirera enskilda företagare
till kapitalinvesteringar i Norrlands
lika naturtillgångar. Arbetskraftsproblemet
tror jag inte är så svårt atl lösa,
det klarar vi nog upp. Penningfattigdomen
har vi det däremot litet värre med,

Vid remiss av propositioner

eftersom de företag som har byggts upp
i övre Norrland under årens lopp fått
betala skatt till Stockholm, vad gäller
aktiebolagen, och även de enskilda aktieägarna
har ofta bott på Stockholms
breddgrad. Vi har haft ont om pengar
men goda naturtillgångar. Vi har gott
om arbetskraft. Försök att göra detta
klart för de enskilda kapitalägarna, så
kanske vi kan räkna med att ett rikare
näringsliv utbygges genom samverkan
mellan statliga initiativ och enskild företagsamhet! Herr

JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Beträffande den motionsvis
föreslagna prutningen på det
belopp, som lantbruksnämnderna skulle
få för att tillföra speciellt det mindre
jordbruket i Norrland rörelsekapital,
säger herr Östlund att man bör gå andra
vägar för att tillgodose jordbrukets kapitalbehov.
Varför har då inte herr Östlund
som motionär med ett ord anvisat
de vägar man skulle gå? Här föreligger
klart och tydligt en begränsning av de
norrländska lantbruksnämndernas möjligheter
att tillföra det norrländska
jordbruket kapitaltillskott.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Vid remiss av propositioner

Föredrogos var efter annan följande
Kungi. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 95, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 96, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 97, med förslag till lag

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Vid remiss av propositioner

om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick de
tre författningsförslagen, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogos var för sig och remitterades
till

statsutskottet propositionerna:

nr 98, angående anordnande av en ny
statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m., och

nr 99, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid de
tekniska högskolorna, m. m.

Då härefter propositionen nr 100, angående
anslag för budgetåret 1957/58 till
främjande av bostadsförsörjningen
m. m., föredrogs, lämnades på begäran
ordet till

Herr HAGBERG (k), som anförde:

Herr talman! Proposition nr 100 avser
att minska de allmänna bostadssubventionerna
till statsbelånade hus liksom
de generella subventionerna. Den vill
höja räntan på egnahemmens tertiärlån
från 3 till 4 procent och på sekundäroch
primärlån med en halv procent. Vidare
skall amorteringstiden för vissa
bostadslån förkortas och hyreskontrollen
i vissa fall avvecklas. Bostadsrabatter
skall i någon mån motverka hyresstegringen
för barnfamiljer.

Regeringens otillständiga kovändning
i räntefrågan ledde omedelbart till dyrare
bostäder. Den nya given permanentar
den höga räntan och signalerar
fortsatta räntestegringar, vilket är lika
med ännu högre hyror. Hyresstegringen
kan genom förslaget komma att uppgå
til! 15 procent. Lägger man därtill att
amorteringstiden på egnahemslån förkortas
med upp till en fjärdedel, har det
bryggts för ytterligare fördyring av
bostaden. I fråga om nybyggen av bostäder
kan man, såsom bostadsstyrelsen,
räkna med en »chockartad höjning av
bostadskostnaderna». En sänkt bostadsstandard
blir konsekvensen — något

som bestyrks av socialministerns suddiga
filosoferande om att kvantiteten nu
måste ges företräde. Man skall, för att
tala med konjunkturinstitutet, »skärpa
rådande missförhållanden på bostadsmarknaden».
Det handlar, för att åter
citera bostadsstyrelsen, om »en oklok
och utvecklingshämmande åtgärd».

Bostadspolitiken försämras alltså utan
att dess uppställda mål har nåtts. Bostadsbristen
i tätorterna är större än
någon gång tidigare, ett faktum som
mte förnekas av någon. Våra bostäder
är mindre än i andra västeuropeiska
länder. 70 procent av våra lägenheter
är små — 40 procent av dem har högst
ett rum och kök. Barnfamiljer saknar
bostad, och många familjetragedier utspelas
som en följd av bostadsbristen.
Fem år i bostadskö är ett minimum för
ensamstående i Stockholm. Ungdomens
största bekymmer är bristen på bostad.
Med rätta påpekas i propositionen, att
efterfrågan på grund av de stora ungdomskullarna
blir ännu större under
sextiotalet. Men just under den akuta
bostadsbristen skall, påpekar Landskommunernas
förbund, det statliga bostadsstödet
avvecklas.

Det ges inte i propositionen något
övertygande svar på frågan: Varför

denna nyorientering i bostadspolitiken
i den riktning som högern och folkpartiet
begär? Det är inget svar, att det
tar lång tid att klara bostadsbristen, vilket
är socialministerns tröst till våra
bostadsköer. Det är ingen motivering,
att i Stockholm 29 procent av hyresgästerna
betalar mer än 20 procent av
lönen för bostaden och att i allmänhet
en femtedel av lönen skall åtgå till
hyran. Det är inget svar, att bostadssubventionerna
inte bör förevigas, eftersom
dessa föranletts av statsmakternas
fifflande med kronvärdet och räntan.
Bostadsfrågan är fortfarande en
primär social fråga, även om man nu
skjuter de bostadssociala synpunkterna
i bakgrunden till förmån för något som
man kallar bostadspolitiska. Inga sak -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

liga skäl talar för att bostadssociala
synpunkter skall efterträdas av marknadsmässiga
prisbildnings-, konkurrensoch
profitsynpunkter.

Socialministern talar om att man står
inför valet att befordra efterfrågan på
bostäder genom statliga åtgärder eller
att minska efterfrågan. Detta är avslöjande
för hela innebörden i förslaget.

Att minska efterfrågan genom att fördyra
bostaden, att tvinga fram en minskad
förbrukning genom att göra bostaden
oöverkomlig för många svenskar
— vilken seger för högertänkandet i
frågan är inte detta! Vi kan inte godkänna
en sådan problemlösning. Vi anser
i motsats till regeringen, att uppgiften
är att öka konsumtionen på förnödenhetsområdet
för att kunna öka
produktionen.

Socialministern talar om att barnfamiljer
och åldringar nu måste skyddas.

Men varför understryka något så självklart?
Är det för att markera som en
särskild nyhet, att ungdomens och
andra bostadsbehövandes förhoppningar
om bostad nu måste definitivt skrinläggas? Den

föreslagna nyorienteringen har,
såsom Svenska Riksbyggen framhåller,
föregåtts av två års planlöshet och osäkerhet
på bostadspolitikens område. Det
är alltså — det visar propositionen —
inte bara ett resultat av den senaste tidens
täta ombyten på socialministerposten.

Bostadsfrågan var en av de mest centrala
i fjolårets valrörelse. Alla partier,
inte minst regeringspartierna, gav frikostiga
löften om kraftåtgärder för att
lösa bostadsfrågan. Men vem kunde tänka
sig att innebörden i dessa löften
var en kraftig fördyring av bostäderna,
en försämrad bostadsstandard och ett
frångående av den sociala linjen i bostadspolitikens
målsättning.

Just nu fastlåses kollektivavtalen för
arbetare och tjänstemän för två år.

För flertalet löntagare betyder dessa
avtal på grund av redan inträffade pris4
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr S

Vid remiss av propositioner

stegringar en standardsänkning. Prisstegringarna
fortsätter samtidigt som
finansministern säger att de måste förhindras!
Om bostadspropositionen vinner
riksdagens bifall, ges åt prisstegringen
ytterligare en kraftig stimulans.
Högern och folkpartiet bör känna sig
nöjda. Den huvudansvarige för förslaget
borde inte känna sig tröstad över
raseringen av den Möllerska bostadslinjen,
ens i AB Vin- & Spritcentralens direktion.

Jag vill på den kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar uttrycka vårt
missnöje, och det gör jag också på löntagarnas
och hyresgästernas vägnar.
Jag vill uttala den förhoppningen att
riksdagens flertal skall vägra i vändningen.

Jag vill med hänsyn till att förslag
kommer att framläggas om förlängd motionstid
bara uttala min anslutning till
det förslaget. Jag hoppas att utskottet
vid behandlingen av denna proposition
skall ta hänsyn till den kritik, som jag
här framfört och som framförts från
många av de instanser som yttrat sig i
frågan.

Vidare yttrades ej. Propositionen remitterades
till statsutskottet, till vilket
jämväl herr Hagbergs i anledning av
densamma avgivna yttrande skulle överlämnas.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till statsutskottet propositionen nr 101,
angående avstående i visst fall av allmänna
arvsfonden tillfallen kvarlåtenskap.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 513, av herrar Bengtsson i Göteborg
och Braconier,

nr 514, av herr Wachtmeister,
nr 515, av herr Hamrin i Jönköping,

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

nr 51G och 517, av herr Lundberg
m. fl.,

nr 518, av herr Gezelins m. fl.,
nr 519, av herr Slrandh m. fl.,
nr 520, av herr Ahlsten m. fl.,
nr 521, av herr Bengtsson i Göteborg
m. fl.,

nr 522 och 523, av herr Sjölin m. fl.,
nr 524, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, samt
nr 525, av herr Nilsson i Svalöv,
in. fl.;

till statsutskottet motionen nr 526, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

527, av herr Blidfors m. fl.,
nr 528, av herrar Rubbestad och Onsjö,
samt

nr 529, av herrar Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Mem; samt

till statsutskottet motionen nr 530, av
herr Holmberg m. fl.

§ 8

Föredrogs den av fröken Wallerius
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående alkoholbeskattningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
rörande ratifikation av skiljedomskonvention
mellan Sverige och
Grekland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Foredrogs statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1957/58 till Inrikesdepartementet
m. m., Överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet och
Diverse jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 156, s. 435
—440) föreslagit riksdagen att dels godkänna
föreslagen höjning av arvodet till
landsfiskalselever m. fl. samt föreslagna
grunder för återbetalningsskyldighet
i vissa fall för del av detta arvode, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga den
ändring i personalförteckningen för
landsfiskalerna m. fl., som föreslagits
av departementschefen, dels godkänna
av departementschefen förordad avlör.
ingsstat för landsfiskalerna m. fl., att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Landsfiskalerna
in. fl.: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
22 310 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Östlund och Edlund (11:221), hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte för budgetåret 1957/58
under elfte huvudtiteln till Landsfiskalerna
m. fl.: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 21 830 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 föreslagen

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

höjning av arvodet till landsfiskalselever
m. fl. samt föreslagna grunder för
återbetalningsskyldighet i vissa fall för
del av detta arvode;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för landsfiskalerna
ro. fl. uppföra ytterligare 13 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

d) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 22 310 000 kronor.

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 föreslagna
grunder för återbetalningsskyldighet i
vissa fall av arvode till landsfiskalselever
m. fl.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för landsfiskalerna
m. fl. uppföra ytterligare 13 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8;

c) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för landsfiskalerna m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

d) till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 21 830 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vid punkten 15 finns
fogad en reservation av herr Ragnar
Rergh in. fl., som jag skall försöka närmare
motivera.

År 1948 beslöt riksdagen, att de poj -

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

kar som ville utbilda sig för anställning
i landsfiskalskåren skulle få ett arvode
på 300 kronor i månaden — de hade tidigare
inte haft något — för att man
lättare skulle kunna rekrytera folk till
landsfiskalsbanan. Arvodet skulle utgå
inte bara när aspiranterna satt på
landsfiskalskontor och kunde göra en
viss nytta för pengarna, trots att de inte
var utbildade, utan skulle utgå också
under de tider då de låg och studerade
vid högskolor och akademier. Studietiden
beräknades till två år. De kom därmed
i ett klart bättre läge än de flesta
andra studerande vid de juridiska fakulteterna,
i det att de åtnjöt ett arvode
av 300 kronor per månad, medan andra
studerande fick låna sig fram bäst de
kunde, i den mån de inte kunde få
statliga stipendier.

Arvodet har emellertid utgått, och
man har på det sättet haft ett stöd vid
rekryteringen. Men så har det inträffat
någonting nytt, nämligen att regeringsrätten
i ett utslag den 6 mars
1956 hittat på att denna inkomst skulle
beskattas i vanlig ordning, och därigenom
fick dessa studerande mindre att
leva på än förut. Vidare har levnadskostnaderna
givetvis stigit för dessa
studerande liksom för alla andra. Detta
möter departementschefen med att föreslå,
att avlöningen till dessa pojkar
skall höjas från 300 kronor till 450 kronor.
Med 450 kronor skulle ju praktiskt
taget hela kostnaden för deras uppehälle
vid universitet eller högskola vara
täckt, och de skulle alltså studera
gratis i två år.

Nu har det förekommit — och det blir
väl allt vanligare om arvodet höjs —
att pojkar som egentligen inte alls vill
bli landsfiskaler, utan som vill studera
juridik så där i största allmänhet —
kanske för att bli advokat eller söka sig
in på domarbanan — anmäler sig til!
landsfiskalsstudicr och därmed får två
år av sin studiegång gratis. Det liar
redan visat sig vanligt att man avgår
från landsfiskalsbanan sedan man har

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

åtnjutit denna ersättning under ett par
år; inte mindre än 20 procent av dem
som anmält sig vilja studera till landsfiskal
har på det sättet lämnat banan,
och sannolikt blir det allt fler.

Nu har man velat söka råda bot på
denna avgång genom att säga, att de
som har givit sig in på denna bana och
fått åtnjuta arvode under sin studietid
skall, om de inte brytt sig om att bli
landsfiskal utan sökt sig till någon annan
bana, betala tillbaka en del av vad
de åtnjutit. Det är naturligtvis i och
för sig riktigt, men även om återbetalningsskyldighet
blir införd, är det givetvis
en stor förmån att på detta sätt
få statliga lån, som man annars inte
skulle kunna få. Jag tror man är inne
på en rätt farlig väg om man ger en viss
grupp studenter alltför förmånliga villkor
i förhållande till andra grupper.

Man svarar nu att det råder stor brist
på personal inom detta område. Det må
vara riktigt, men detsamma gäller en
mängd andra studiegångar. Det råder
brist på akademisk personal nästan
över lag, men de som ämnar bli tandläkare,
läkare, tekniker m. fl. får studera
bäst de kan med åtnjutande av
vanliga stipendier. Den här gruppen
har kommit i en särställning, och jag
tror det vore olyckligt att ytterligare
accentuera den särställningen genom
att höja ersättningarna på det sätt som
departementschefen föreslagit, alltså
från 300 till 450 kronor per månad. Jag
anser att man bör stanna vid att sänka
det anslag, som departementschefen
har begärt för detta ändamål, med
230 000 kronor, så att det utgår med
oförändrat belopp.

Detta är den ena sak som tas upp under
punkt 15. Det tas upp en annan sak,
som är värd uppmärksamhet.

Det anses råda en rätt markant brist
på personal i befordringsgången för biträdande
landsfiskaler och vikarier på
landsfiskalsbanan. För den skull vill
man ha mera folk där, och man bar tillsatt
en särskild utredningsman, som

skulle studera dessa problem och se
hur arbetet på landsfiskalskontor bör
organiseras och hur personalen där bör
disponeras. Utredningsmannen är inte
färdig med sitt betänkande. Han lär
vara nästan färdig, men han har inte
kunnat komma fram med något förslag
att läggas till grund för proposition till
årets riksdag. Då har departementschefen
föreslagit att man skall höja anslaget
för den biträdande personalen vid
landsfiskalskontor med 250 000 kronor,
trots att utredningen inte är färdig,
och det har utskottet gått med på,
— märkvärdigt nog — enligt min mening,
ty så brukar man inte göra. Trots
att det just pågår en utredning om organisationen
av arbetet i denna sektion
utökar man sektionens arbetskraft och
skaffar mera folk. Så brukar vi inte
förfara här i riksdagen, utan vi brukar
vänta till dess utredningen blir färdig
innan vi bygger ut en organisation,
och det tror jag hade varit klokt att
göra även i detta fall.

Jag vill, herr talman, ställa yrkande
på denna punkt i enlighet med den reservation,
som har avgivits av herr
Ragnar Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att beträffande det första avsnittet
i detta utskottsutlåtande, som berörts
av herr Cassel, hänvisa till lämpliga
delar av hans motivering och yrka
bifall till utskottets förslag. Men här
har nu beträffande arvodeshöjningen
för dessa aspiranter herr Cassel ansett,
att de motiv som anförts för höjningen
inte är tillräckligt starka, och
han tycker att det får lov att räcka
med det tidigare anslaget. I sak har han
själv lämnat den information, som leder
fram till att ett bibehållande av detta
skulle innebära en reell sänkning av
arvodet för aspiranterna.

Vi har här böjt oss för resonemanget
att om vi inte gör någonting åt detta,

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

så inverkar det menligt för rekryteringen
på detta område. Det liar ju också
herr Cassel ansett vara det egentliga
argumentet. Det sägs ju här från en
antagningsnämnd, som också är inkopplad
på denna fråga, att antalet sökande
icke medger antagning i erforderlig
omfattning, därest kvalitetskravet i
fråga om aspiranter till åklagarbanan
skall upprätthållas.

Dessutom är det väl ändå så att återbetalningsskyldigheten
nu blir närmare
reglerad, och det blir en successiv reduktion
eller, om man vänder på det, höjning
av det belopp som skall återbetalas.
Det skall utformas så att den antagne
förpliktar sig att återbetala viss
del av det under utbildningstiden erhållna
arvodet, därest han inom en tid
av förslagsvis fem år efter utbildningens
avslutande lämnar landsfiskalsbanan,
och sedan är det en differentiering
ytterligare, som kan innebära att han
inte behöver betala igen det hela, om
avgången icke sker inom fem år.

När det gällde den andra punkten
sade herr Cassel att utskottet där hade
gjort någonting som man inte brukade
göra, och han menade nog att man inte
skulle göra det. Det är rätt när herr
Cassel säger att man inte är särskilt
pigg på att säga ja till yrkanden om
ökade anslag för ett område, som är
föremål för utredning. Det är en allmän
princip, men det innebär ju inte
att det inte får lov att finnas undantag
som bekräftar regeln, och då är detta
en omdömesfråga. Står vi i en sådan
situation att vi bör göra undantag från
en allmän, god princip, så skall vi göra
det. Utskottet säger då: »Med hänsyn
till ökningen av landsfiskalernas arbetsbörda,
främst genom trafikens stegring
och den ökade brottsligheten, vill utskottet
icke heller motsätta sig, att biträdesorganisationen,
i avvaktan på resultatet
av den pågående utredningen,
provisoriskt förstärkes.»

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter iakttog att utskottets
ärade talesman här inte gick in på två
viktiga problem. Det ena är ju hur man
här vill avgränsa mellan dessa studenter,
som man vill avlöna med
450 kronor i månaden medan de
går på sin högskola, och andra studenter,
som man inte vill ge någonting
alls utöver stipendiegivningen. Då
säger man att det är så oerhört viktigt
att få folk till detta. Ja det är
det visst, det är utomordentligt betydelsefullt.
Men det finns ju en hel rad
saker i samhället som man mycket väl
kan säga är lika betydelsefulla. Vill
man då ta steget fullt ut och så fort
det uppkommit en brist på folk inom
något område betala dem som vill studera
inom det området, då har man gett
sig in på en utvecklingslinje, som man
inte vet var den stoppar.

Det andra problemet, som herr Åkerström
inte gick in på, är frågan, hur
man skall göra för att gardera sig mot
att juris studerande, som inte vill bli
landsfiskal eller inte från början tänkt
sig att bli landsfiskal, begagnar sig
av denna möjlighet till fria studier för
att studera vidare inom juridiska fakulteten
och då får en förmån, som
andra inte åtnjuter. Jag är medveten
om att man infört återbetalningsskyldighet,
och det anser jag riktigt, men
även med återbetalningsskyldighet är
det en mycket stor fördel att under de
juridiska studierna få tjänstgöra vid
landsfiskalskontoren mot arvode.

Vad beträffar resonemanget att man
varit så pressad på landsfiskalskontoren,
att det skulle vara nödvändigt
att höja anslaget till den extra personalen
med 250 000 kronor, vill jag säga
att det möjligen är riktigt, men det
vet vi inte, eftersom utredningen ännu
inte är färdig. Den kommer med sitt
förslag i år, och jag undrar, om man
inte skulle göra klokt i att vänta med

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar

anslagshöjningen till nästa år, när man
sett vad utredningsmannen säger.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte, hur det
förhöll sig 1948, när den princip som
herr Cassel talar om godtogs av riksdagen.
Det är möjligt, att herr Cassel då
inte var i tillfälle att här i kammaren
opponera mot principen. Jag vet inte
heller vilken ståndpunkt de hans partivänner
som nu står bakom reservationen
då intog. Jag nöjer mig emellertid
med att säga, att principen, sådan
den här föreligger, godkändes 1948,
och den behöver vi sålunda inte diskutera
i dag.

Sedan har jag sagt, att reservanternas
yrkande skulle i sak innebära, att
man vägrar kompensation för penningvärdeförsämringen.
Med hänsyn
härtill och till den av herr Cassel
själv nämnda omständigheten, att man
numera får skatta för beloppen, är det
anledning att säga, att vad som här
föreslås i stort sett inte innebär annat
än att realvärdet av tidigare arvode
höjs till vad som från början var avsett.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 158, s. 441
—447) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statspolisintendenten m. fl., vilka föreslagits
av departementschefen, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statspolisintendenten
m. fl., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock
till Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 964 000 kronor, därav
364 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, att riksdagen måtte
under elfte huvudtiteln till Statspolisintendenten
m. fl.: Avlöningar anvisa
ett förslagsanslag av 942 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1957 föreslagna ändringar i
personalförteckningen för statspolisintendenten
m. fl.;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statspolisin -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

tendenten m. fl., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

c) till Statspolisintendenten m. fl.:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 964 000 kronor,
därav 364 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heekscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 202 och II: 221, i vad
de berörde förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statspolisintendenten m. fl.,
vilka föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 och
reservanterna förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statspolisintendenten
in. fl., att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Statspolisintendenten m. fl.:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 942 000 kronor,
därav 364 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är ju allmänt bekant,
att statspolisen förfogar över en
mycket stor bilpark. Runt om i landet
finns det statspolisavdelningar, i allmänhet
i residensstäderna, som är utrustade
med bilar för olika ändamål.

Nu har man kommit på den idén, att
denna bilpark borde skötas noggrannare
för att man därigenom skulle kunna
åstadkomma vissa besparingar, och
då har man funderat på olika möjligheter
att ordna en inspektion av statspolisens
bilar. Rl. a. bär man undersökt,
om det skulle vara möjligt att an -

Statspolisintendenten m. fl.: Avlöningar

vända väg- och vattenbyggnadsverkets
organisation i olika län eller anknyta
till televerket och låta televerkets folk
kontrollera även statspolisens bilar.
Man har emellertid inte lyckats komma
fram på någon av dessa vägar. Då har
man kommit på den idén — statspolisintendenten
har tagit upp den, och sedan
har departementschefen lagt fram
förslag i enlighet med den — att man
skall skaffa sig en kvalificerad man, en
tekniker, i statspolisens ledning som
skulle ha ansvaret för skötseln av hela
denna stora bilpark.

Det låter i och för sig kanske tilltalande,
men om man ser, hur det kommer
att utveckla sig i praktiken, måste man
säga, att det är en tokig konstruktion.
Den nye befattningshavaren skulle vara
placerad i 27 lönegraden och sitta i
Stockholm, och från Stockholm skulle
han se till bilparkens handhavande och
skötsel såväl i Malmöhus län som i
Norrbottens län och runt om i hela riket.
Det kan han uppenbarligen inte
göra. Han kan möjligen skriva och skicka
ut litet anvisningar om hur poliserna
skall klara sina fordon. Men vilka skickar
han anvisningarna till? Jo, till personer,
som har ungefär lika mycket bilkunskaper
som han själv. Vissa fordon
är tilldelade statspolisen. Statspoliserna
har undergått en mycket kvalificerad
utbildning i fordonsskötsel, och de är
fullt kapabla att utföra flygande besiktningar.
De är utomordentligt skickliga
chaufförer, — det vet var och en, som
varit ute med statspolisen så mycket
som jag har varit. Det är alltså högt
kvalificerat folk, som klarar sina fordon
vid så bra som någon annan.

Nu skaffar vi oss enligt departementschefens
förslag en tjänsteman i 27 lönegraden
med placering i Stockholm, men
vi kommer nästa år eller året därpå att
upptäcka, att han kan ingenting göra.
Vi måste utrusta honom med biträden,
resande inspektörer, som skall fara omkring
i landet och titta på statspolisens
bilar. Jag tror att vi här håller på att

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.

bygga upp en organisation, visserligen
liten men en organisation som växer sig
större, om det skall bli någon mening
med den.

Då är det bättre att vi låter statspolisens
avdelningar ute i bygderna sköta
sina bilar själva. De är fullt kapabla
härtill, och vill man ha biträde av utomstående
för sakkunnig rådgivning, har
man runt omkring i alla residensstäder
bilinspektörerna med mycket höga kvalifikationer.
Jag har inte sett eller hört
i utskottet, att man ens undersökt möjligheten
att koppla in bilinspektörerna
som rådgivare till statspolisen.

Jag tror vi bygger upp en organisation
som blir onödig och otjänstbar, om
man bibehåller den i den ringa omfattning
som nu föreslås. Vi måste bygga
vidare, om vi skall få någon som helst
nytta av denna organisation, och då
tror jag vi får en organisation som kostar
pengar och som vi har mindre nytta
av än om man låter detta skötas lokalt.

Vi har här i landet en egendomlig
förmåga att centralisera i stället för att
låta saker handläggas på det lokala
planet eller länsplanet. Därför, herr talman,
yrkar jag bifall till den vid punkt
17 fogade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.

I-Ierr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När det gäller ett ärende
som det nu förevarande är det naturligtvis
svårt för ett utskott eller en
utskottsavdelning att kunna bedöma det
i alla avseenden sakkunnigt. Här är ett
område, där det behövs en speciell teknisk
sakkunskap.

Hur skötseln av statspolisens motorfordon
skall ordnas, kan man naturligtvis
ha delade meningar om. Emellertid
upptäckte vi — och det har också herr
Cassel gjort — att statens sakrevision
funnit behovet av en särskild tjänst
som förste byråingenjör fullt ådagalagt.

Vi är i sådana situationer hänvisade
till att låta någon auktoritet fälla utsla -

get, och vi har faktiskt böjt oss för denna
auktoritet. Med detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
cck på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten IS

Statspolisorganisationen: Inköp av
motorfordon m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 159, s. 447
—450) föreslagit riksdagen att till
Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 840 000
kronor, därav 669 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen: Inköp
av motorfordon m. m. anvisa ett
förslagsanslag av 365 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,
till Statspolisorganisationen: Inköp av
motorfordon m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 840 000 kronor, därav 669 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckseher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 202 och II: 221, såvitt
nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Inköp av motorfordon m. m.
anvisa ett reservationsanslag av 365 000

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.

kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skulle jag vilja tala helt kort
om punkterna 18, 19 och 20 i ett sammanhang.
De berör allesammans statspolisens
organisation, och egentligen
skulle man börja med punkt 20, ty det
är där man tar upp de principiella problemen.

Anledningen till att man vill bygga
ut statspolisen är önskan att skärpa
kampen mot trafikolyckorna, och det
har befunnits att en skärpt och ofta
förekommande trafikövervakning för
kontroll av förare och fordon är av
utomordentlig betydelse. Så långt ger
jag departementschefen fullständigt rätt.
Jag har precis samma uppfattning som
han i denna fråga. Jag anser att det är
inte minst ett bilismens och ett motormännens
intresse av första ordningen
att se till, alt de besiktningar som äger
rum ute på vägarna blir oftare förekommande
än för närvarande. Den lojale
bilfararen och motorcyklisten har
oerhört mycket att vinna härpå.

Det är alltså riktigt, att härför behöver
vi förstärka statspolisen. Vi behöver
utrusta statspolisen med mera folk,
och vi behöver i konsekvens härmed utrusta
statspolisen med större anslag för
underhålls-, drift- och expeditionskostnader
och för inköp av flera bilar. Allt
detta är sant, men det är bara fråga om
i vilken takt vi kan göra det, om vi kan
bygga ut statspolisen omedelbart och
få folk till denna. Det är detta som vi
reservanter är tveksamma om, inte tveksamma
utan vi är ganska säkra på att
det inte går. Den personal som man kan
få till statspolisen tvingas man i nuvarande
stund att ta från den kommunala
polisen. Vi har inte nog folk utifrån att
få, utan vad vi gör, när vi förstärker
statspolisen, är att vi minskar den kommunala
polisen, framför allt städernas

polis, till förmån för statspolisen. Därmed
gör vi inte någon egentlig nytta
för vare sig trafikövervakningen eller
något annat ändamål, utan vi bara plockar
bort städernas personal och placerar
den i stället inom statspolisorganisationen.
Därför menar vi, att det måste bli
någon liten respittid, någon liten stabiliseringsperiod,
under vilken man hinner
rekrytera ny personal till städerna
och vidareutbilda denna, så att städerna
har något att lämna ifrån sig till statspolisen.

Vi har på intet sätt velat vara negativa,
när vi har gått emot anslagshöjningen
på punkterna 18, 19 och 20 —
det vill jag starkt betona — ty vi har
inte något emot en förstärkning av
statspolisen. Vårt ställningstagande betyder
inte heller, att vi underskattar
statspolisens betydelse i kampen mot
trafikolyckor. Vi är tvärtom övertygade
om att departementschefen på den
punkten har rätt. Vad vi menar är endast,
att man borde vänta något år, så
att vi hinner konsolidera oss vad gäller
tillgången på personal.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation av herr Ragnar
Bergli m. fl. som fogats till punkten
nr 18.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är rätt, som herr
Cassel säger, att punkterna 18, 19 och
20 hänger samman. Motiveringen för
■vad som är föreslaget under punkten
20 kan man ju säga är, att man allmänt
kräver en skärpt trafikövervakning, särskilt
på rikshuvudvägarna, som ett led
i kampen mot trafikolyckorna.

Herr Cassel har vissa bekymmer på
den punkten, ocli dem har vi hört talas
om förr. Jag vet att det lämnats uppgifter
om att det alltjämt skulle finnas
exempel av det slag herr Cassel anförde.
I praktiken lär det väl ändå vara så,
att man vid utbyggnaden av denna statspolisorganisation
har tagit, jag höll på
att säga full hänsyn till argumentet, att

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Statspolisorganisationen: Underhålls-, drift- och expeditionskostnader — Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten

man inte för snabbt bör plocka ut bra
poliser från kommunerna och flytta
över dem till statspoliskåren och på det
sättet kanske få en sänkt standard för
kommunerna. Det lär, som jag förut
sade, inte vara på det sättet. Man har
varit försiktig, speciellt beträffande de
kommuner, där denna fråga skulle vara
av betydelse. Nu har man kommit så
långt, att statspolisorganisationen har
kunnat tillgodoses med personal. Detsamma
gäller också i kommunerna, där
läget är bra för dagen. Allt stämmer således
inte med den bild som herr Cassel
sökte måla för oss här i dag.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 19

Statspolisorganisationen: Underhålls-,
drift- och expeditionskostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt ICO, s.
450—453) föreslagit riksdagen att till
Statspolisorganisationen: Underhålls-,

drift- och expeditionskostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 378 000 kronor, därav 1 G37 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen: Underhålls-,
drift- och expeditionskostnader
anvisa ett förslagsanslag av
1 935 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna

I: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,
till Statspolisorganisationen: Under hålls-,

drift- och expeditionskostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 378 000 kronor, därav
1 637 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:202 och 11:221, såvitt
nu vore i fråga, till Statspolisorganisationen:
Underhålls-, drift- och expeditionskostnader
anvisa ett förslagsanslag
av 1 935 000 kronor, därav
1 637 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Under punkt 19 ber jag
bara att med den motivering jag tidigare
anfört få yrka bifall till reservationen
av herr Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Punkten 20

Statspolisorganisationen: Gottgörelse till
polisdistrikten

Kungl. Maj:t hade (punkt 161, s.
453—463) föreslagit riksdagen att till
Statspolisorganisationen: Gottgörelse

till polisdistrikten för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

17 757 000 kronor, därav 11 225 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statspolisorganisationen: Gottgörelse
till polisdistrikten anvisa ett
förslagsanslag av 16 993 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag, till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 17 757 000 kronor,
därav 11 225 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 202 och II: 221, i vad de
berörde förevarande anslag, till Statspolisorganisationen:
Gottgörelse till polisdistrikten
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 16 993 000 kronor,
därav 11 225 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Under punkt 20 ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ragnar
Bergh in. fl. avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fo -

Statens polisskola: Avlöningar

gade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 21—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Statens polisskola: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 167, s.
472—479) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för statens polisskola vidtaga
de ändringar, som föreslagits av
departementschefen, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens polisskola, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Statens polisskola:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 786 000 kronor,
därav 103 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statens polisskola: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av 773 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens polisskola, som föreslagils
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1957;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens polisskola,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Statens polisskola: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 786 000 kronor, därav
103 000 kronor att avräknas mot automobilskattcmedlen.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Statens polisskola: Avlöningar

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens polisskola, som föreslagits
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1957;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för statens polisskola,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Statens polisskola: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 773 000 kronor, därav
103 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skall jag vid behandlingen av
punkt 26 säga några ord även om punkterna
27 och 34, eftersom de har ett
inre sammanhang. De handlar alla om
anordnande av kurser för trafikövervakning.

Man har tänkt sig att dessa kurser
skulle förläggas till Stockholm och hållas
i statens polisskolas regi. Meningen
är att efter hand dra ihop alla polischefer
i landet och en mycket stor del av
den med trafikövervakning och liknande
sysselsatta polispersonalen. Under
innevarande budgetår har man
tänkt sig att dra ihop inte mindre än
300 polischefer och 500 polismän till
sådana utbildningskurser, vilka beräknas
pågå tre dagar.

I och för sig är det fullt riktigt och
välmotiverat att polischeferna och polismännen
erhåller efterutbildning rörande
trafikens övervakning och hand -

havande. Det är en mycket viktig sak.
Men jag vänder mig emot att kurserna
förlägges till Stockholm, eftersom jag
tycker att det är en opraktisk form av
kursverksamhet. Yi har polisföreningar
i varje län — oftast med landsfogden
eller landsfiskalen i spetsen — och där
har man mycket god kontakt med hela
länets trafikpoliskår. Jag har själv talat
om trafikövervakning och andra trafikspörsmål
i sådana avdelningar av
polisförbundet. Om kurserna förlägges
länsvis, samlas deltagarna ihop mycket
enkelt i vederbörande residensstad, och
jag tror att man samtidigt kan göra väsentliga
besparingar, jämfört med om
kurserna förlägges till Stockholm. Man
kan då också utarbeta en tryckt handledning,
som dessa i hög grad läskunniga
herrar kunde studera. På det sättet
tror jag man skulle kunna uppnå
samma effekt till betydligt lägre kostnader.

Om ifrågavarande kurser lägges på
länsplanet, behöver man kanske inte heller
låta personalen vara borta från sin
tjänst tre dagar i sträck — eller fyra å
fem dagar, om resdagarna inräknas —
utan man kan då dela upp kurserna på
en dag åt gången med ingående diskussioner
i residensstaden. På det sättet
tror jag som sagt att man kan nå samma
resultat — och det är samma resultat vi
vill nå — med mindre förbrukning av
pengar och tid.

Det är här inte fråga om särskilt stora
belopp. Under punkt 26 har vi emellertid
yrkat på någon nedskärning, och under
punkt 27 anser vi att man skulle
kunna spara några 10 000-tals kronor på
dessa kurser. I den stora posten vid
punkt 34 — alltså den som rör anordnande
av de stora kurserna i Stockholm
— räknar vi emellertid med en möjlig
nedskärning av anslaget på icke mindre
än 100 000 kronor.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid punkt 26
avgivna reservationen av herr Ragnar
Rergh m. fl.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Statens polisskola: Omkostnader — Anordnande av viss polisbevakning m. m.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel talade om
sättet för sammankallande av ifrågavarande
kurser för polispersonalen, men
det förslag som han därvid kom med är
ingenting som ligger utanför innebörden
i utskottets skrivning. Tvärtom går det
som utskottet skrivit bra ihop med herr
Cassels förslag.

Herr Cassel utgick ifrån att meningen
var att dra ihop polispersonalen till kurser
i Stockholm, men utskottet skriver i
punkt 26 följande: »Utskottet som delar
departementschefens uppfattning, att
behovet av speciell utbildning i trafikövervakning
på lämpligt sätt bör tillgodoses,
kan i stort sett godtaga den föreslagna
uppläggningen av ifrågavarande
kursverksamhet. Utskottet förutsätter
dock, att undervisningen decentraliseras
till länen i den utsträckning som är
lämplig och möjlig.»

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 27

Statens polisskola: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 168, s. 479
—481) föreslagit riksdagen att till Statens
polisskola: Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 288 000 kronor, därav 38 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Statens polisskola: Omkostnader
anvisa ett förslagsanslag av 258 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, i vad de berörde förevarande
anslag, till Statens polisskola:
Omkostnader för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 288 000 kronor,
därav 38 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 202 och II: 221, i vad
de berörde förevarande anslag, till Statens
polisskola: Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 258 000 kronor, därav 38 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Under punkten 27 vill
jag bara åberopa vad jag tidigare anfört
i denna fråga, och jag hemställer om bifall
till den reservation som avlämnats
av herr Ragnar Rergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 28—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Anordnande av viss polisbevakning m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 173, s. 488)
föreslagit riksdagen att till Anordnande

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Anordnande av viss polisbevakning m. m.

av polisbevakning i annan än den i lagen
om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 550 000
kronor.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. m. anvisa
ett förslagsanslag av 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:202 och 11:221, i vad de berörde förevarande
anslag, till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om
polisväsendet i riket stadgade ordning
m. in. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 550 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 202 och II: 221, i vad
de berörde förevarande anslag, till Anordnande
av polisbevakning i annan än
den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Punkterna 32 och 33
hör ihop. Den förstnämnda gäller Anordnande
av polisbevakning i annan än
den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning m. m., och punkt 33
har rubriken Polisväsendets organisationsnämnd.
På dessa två punkter sammanslagna
har vi inom högerpartiet
icke föreslagit några besparingar. I

punkt 32 har vi föreslagit ett belopp,
som är 150 000 kronor större än departementschefens
förslag — som utskottet
har tillstyrkt — och i punkt 33 har vi
velat skära ned anslaget lika mycket.
Detta kan synas som en egendomlig lek
med siffror, men det har sin förklaring.

Departementschefen har i propositionen
velat flytta över pengarna från
punkt 32 till punkt 33, och i samband
därmed föreslås att extraordinariesätta
en rad befattningar i polisväsendets organisationsnämnd.
Det är detta vi har
vänt oss emot. När vi nu ganska snart
ställes inför polisväsendets förstatligande,
med alla de komplicerade organisationsfrågor
som därmed sammanhänger,
har vi inte velat binda oss genom
att fixera organisationsnämndens personalkader
på här föreslaget sätt. Vi
vill inte på det sättet skapa en grupp,
som blir besvärlig att handskas med i
de nya avtal som kan komma till efter
förstatligandet. Därom vet vi emellertid
ingenting nu, men vi anser att den
frågan skall stå öppen. Vi tillstyrker sålunda
det belopp, som departementschefen
har föreslagit, men vi förordar att
det anvisas under en annan titel, så att
vi inte här binder oss för framtiden.
Jag tror att det vore klokt att följa reservanterna
på den punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som under
punkt 32 har avgivits av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel är nu inne
på ungefär samma argumentation som
tidigare — om man på ett område överväger
en viss lösning, skall man undvika
åtgärder, som kunde tänkas bli av
mera permanent karaktär.

Sådana synpunkter prövas naturligtvis
av utskottet i varje särskilt fall, och
det kan uppkomma situationer, där utskottet
säger, att denna synpunkt väger
så tungt i sammanhanget, att vi bör

Onsdagen den 13 mars 1957 Nr 8

Polisväsendets organisationsnämnd — Ersättningar åt befattningshavare vid polis -

väsendet m. m.

nog ta hänsyn till den. Nu har utskottet
sagt ja till Kungl. Maj :ts förslag,
och det har skett efter en bedömning,
som går ut på att vi inte anser motionärernas
betänkligheter väga tillräckligt
tungt mot ett rent praktiskt behov som
föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punklen 33

Polisväsendets organisationsnämnd

Kungl. Maj:t hade (punkt 174, s. 489
—492) föreslagit riksdagen att dels
fastställa föreslagen personalförteckning
för polisväsendets organisationsnämnd,
dels godkänna stat för polisväsendets
organisationsnämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Polisväsendets
organisationsnämnd för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
170 000 kronor.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
beträffande Polisväsendets organisationsnämnd
besluta avslå Kungl.
Maj:ts hemställan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa av utskottet framlagd
personalförteckning för polisväsendets
organisationsnämnd;

b) godkänna av utskottet likaledes
framlagd stat för polisväsendets organisationsnämnd,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1957/58;

c) till Polisväsendets organisationsnämnd
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 170 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:202 och 11:221, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag till Polisväsendets organisationsnämnd.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Under punkt 33 ber jag
endast att få hänvisa till vad jag tidigare
sagt och yrka bifall till den av
herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 34

Ersättningar åt befattningshavare vid
polisväsendet m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 175, s. 493)
föreslagit riksdagen att till Vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
5 800 000 kronor, därav 1 197 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlcn.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Främjande av rekryteringen i vissa polisdistrikt

att riksdagen måtte under elfte huvud- gade reservationen; och biföll kanimatiteln
till Vissa ersättningar åt befatt- ren utskottets hemställan,
ningshavare vid polisväsendet m. in.

anvisa ett förslagsanslag av 5 700 000 Punkterna 35—37

kronor. Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 5 800 000 kronor, därav 1 197 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 202 och II: 221, såvitt
nu vore i fråga, till Vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 5 700 000 kronor, därav
1 197 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag har förut talat om
punkt 34. Kurserna i trafikövervakning
skulle i främsta rummet dras samman
till Stockholm, och deltagarnas resor
skulle komma att kosta 100 000 kronor.
Det är det vi yrkat avslag på, och jag
hemställer om bifall till den av herr
Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fo -

Punklen 38

Främjande av rekryteringen i vissa
polisdistrikt

Kungl. Maj:t hade (punkt 181, s. 495)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
främjande av rekryteringen i vissa polisdistrikt
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 300 000 kronor,
därav 225 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 15 nämnda likalydande
motionerna 1:202 och 11:221
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte under elfte huvudtiteln
beträffande Bidrag till främjande
av rekryteringen i vissa polisdistrikt
besluta avslå Kungl. Maj:ts hemställan
om ett förslagsanslag av 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 202
och II: 221, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 300 000
kronor, därav 225 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Gerhard Nilsson i Gävle och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:202 och II: 221, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anslag till Bidrag till främjande av
rekryteringen i vissa polisdistrikt.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Detta anslag hör — det
måste jag säga — till dem som saklöst

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

kan strykas. Anslaget skall användas
till främjande av rekryteringen i vissa
polisdistrikt, men det visar sig, att anslaget
inte har någon betydelse — det
tas inte i anspråk. Under föregående år
förbrukades av anslaget 4 342 kronor,
men likväl begär departementschefen
att här skall anvisas 300 000 kronor,
och det går avdelningen och därmed
statsutskottet med på.

Jag kan inte finna att det finns den
ringaste anledning att anvisa medel
över huvud taget för ett ändamål, som
visat sig inte ha någon aktualitet och
för vilket det inte går att använda pengarna
så som man en gång tänkt sig. Vi
har väl gunås nog med ändamål, som
ropar på anslag för olika syften, och
att bevilja ett anslag på 300 000 kronor
rakt ut i luften, om vilket ingen vet
ifall det kommer att användas, finner
jag skäligen onödigt. Jag tycker att vi
bör befria huvudtiteln från denna utväxt,
och därför yrkar jag bifall till den
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
framgår, att den låga belastningen under
budgetåret 1955/56, 4 342 kronor,
anses till övervägande del bero på att
ansökningar om statsbidrag åt polisdistrikten
ej inkommit i tid. Med hänsyn
härtill och i avbidan på ytterligare
erfarenheter av de rekryteringsfrämjande
åtgärderna föreslår departementschefen
att anslaget uppföres med ett belopp
av 300 000 kronor. Detta har tillstyrkts
av utskottet, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 39—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Engångsanskaffning av materiel
Punkten 47

Engångsanskaffning av materiel

Kungl. Maj:t hade (punkt 190, s. 514
—521) föreslagit riksdagen att till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 5 505 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 15 nämnda
likalydande motionerna 1:202 och
II: 221, i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte under elfte
huvudtiteln till Civilförsvaret: Engångsanskaffning
av materiel anvisa ett förslagsanslag
av 5 005 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald m. fl. (1:256) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Sjölin och Nelander (11:351), i vilka
hemställts att riksdagen för budgetåret
1957/58 måtte under elfte huvudtiteln
till Engångsanskaffning av materiel anvisa
ett reservationsanslag av två miljoner
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 202 och II: 221,

1 vad de berörde förevarande anslag,
ävensom med bifall till motionerna
1:256 och 11:351 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av

2 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Gustaf Karlsson, Ivar
Johansson, Erik Svedberg, Ilolmqvist,
Lodenius, Åkerström, Svensson i Alingsås,
Gustafsson i Stockholm, Andreasson,
Svensson i Stenkyrka och Svensson i
Kungälv, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:256 och 11:351 samt
1:202 och 11:221, sistnämnda bägge
motioner i vad de berörde förevarande
8

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

anslag, till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 5 150 000 kronor;

b) av berrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Gerhard Nilsson i
Gävle, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:256 och 11:351 samt
1:202 och 11:221, sistnämnda bägge
motioner i vad de berörde förevarande
anslag, till Engångsanskaffning av materiel
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 4 505 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Punkt 47 gäller engångsanskaffning
av viss materiel för civilförsvaret,
och här har statsutskottet
stannat i tre olika meningar. Utskottets
flertal — eller rättare sagt den hälft av
utskottets ledamöter, som med lottens
tillhjälp blivit majoritet — har gått på
cn mycket kraftig reduktion av det av
Kungl. Maj :t förordade anslaget, högerreservanterna
har gått på en något
mindre kraftig reduktion, och en annan
grupp reservanter har i huvudsak
godtagit Kungl. Maj:ts förslag.

Låt mig i detta sammanhang först
och främst, herr talman, få understryka,
att det inom utskottet inte råder några
som helst delade meningar om betydelsen
av den verksamhet, som civilförsvaret
bedriver. Inte minst under de
moderna krigsförliållandena är civilförsvaret
sannolikt ur många synpunkter
en väl så viktig försvarsgren som
någon annan. Ser man saken ur den
vanlige medborgarens synpunkt är det
kanske alldeles särskilt angeläget att
just civilförsvaret blir väl utbyggt.

Å andra sidan förhåller det sig så, att
civilförsvarets problem för närvarande
ligger i stöpsleven. Hur det svenska civilförsvaret
kommer att se ut under de
närmaste åren börjar vi först nu att i
någon mån kunna skönja. Riksdagens

beslut i höstas i anslutning till civilförsvarsutredningens
första betänkande
innebar en radikal omläggning av själva
grunderna för civilförsvaret. Under
sådana förhållanden är det uppenbart
att många problem kvarstår att lösa, innan
man kan ta definitiv ståndpunkt till
civilförsvarets utformning.

Dessutom förhåller det sig så — vilket
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
icke försummar att vid så
många tillfällen som möjligt framhålla
— att civilförsvarsutredningen ännu
inte har avslutat sitt arbete, att man har
att förvänta ytterligare viktiga förslag
från densamma, och så länge dessa inte
lagts fram kan man inte heller säga något
bestämt om civilförsvarets utformning
på alla punkter. Nu förefaller det
som om utredningen skulle komma att
bli klar i varje fall under detta kalenderår,
och om så blir fallet lär väl riksdagen
nästa år ha möjlighet att ta ställning
mera definitivt till alla de viktiga
problem som bär föreligger.

Vad nu detta speciella anslag beträffar
avser det engångsanskaffning av vissa
typer av materiel. Det är inte något
nytt anslag, det har upptagits en följd
av år, och där finns alltjämt mycket
betydande reservationer. Enligt uppgifterna
i propositionen uppgick reservationerna
vid budgetårsskiftet till inte
mindre än något över I6V2 miljoner kronor.
Därutöver fanns vissa andra belopp
som inte var disponerade, varför
icke bundna anslag för denna materiel
uppgick till ett belopp av över I8V2 miljoner
kronor. Enligt vad som upplysts
i utskottet var ännu vid kalenderårsskiftet,
alltså vid slutet av år 1956, 15V2
miljoner kronor obundna.

Under sådana förhållanden förefaller
det överraskande att man nu anser det
nödvändigt med en så betydande anslagsförstärkning
som den som här föreslagits.
Hur stor begränsningen skall
vara, därom har man inom utskottet
haft i viss mån delade meningar. Jag
medger gärna att de upplysningar som

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

lämnats i propositionen inte ger någon
nämnvärt fast grund för ett ståndpunktstagande
i det hänseendet. I högerreservationen
har man gått på den
linjen, att man skulle först och främst
underlåta att anvisa medel för vissa inköp
av vagnar — det säges ju uttryckligen
ifrån i propositionen, att därvidlag
befinner man sig på experimentstadiet
— och att man vidare, med hänsyn
till föreliggande reservationsmedel,
skulle minska anslaget med ytterligare
500 000 kronor.

Jag tycker att detta är en mycket blygsam
reduktion. På grundval av de upplysningar
som nu föreligger kan man
verkligen med skäl ifrågasätta, om man
inte bör gå ännu längre. Jag är emellertid
beredd att i första hand stanna vid
det förslag som finns i den av herrar
Ragnar Bergli, Skoglund i Doverstorp
och Gerhard Nilsson avgivna reservationen.
Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation, som
innebär en reduktion av anslaget med
sammanlagt 1 miljon kronor.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt att man, då det är fråga
om att bevilja anslag av statsmedel till
tn verksamhet, bör ta hänsyn till vad
som eventuellt finns odisponerat av tidigare
års anslag. Jag vill också erkänna
att det vid en ytlig granskning av
civilförsvarets materielanslag kan förefalla
en smula egendomligt, att pengarna
inte kommit till användning. Därav
kan man naturligtvis dra den förhastade
slutsatsen att det kanske kan
vara befogat med en nedskärning av
anslaget. Den 1 juli 1956 uppgick nämligen
reservationsmedlen till — såsom
herr Heckscher nyss nämnde — inte
mindre än drygt I8V2 miljoner kronor.

Anledningen till att så förhållandevis

Engångsanskaffning av materiel

stora reservationsanslag tidigare har
funnits har emellertid säkerligen sin
förklaring. Den snabba tekniska utvecklingen
på anfallsvapnens område har
givetvis ställt ökade anspråk på försvarsmedlen
och skyddsmedlen. Här
har man haft att brottas med svårigheten
att få fram ett tekniskt underlag,
alltså provningar, uträkningar och sådant
som måste finnas, innan man kan
göra beställningarna. Inom civilförsvarsstyrelsen
har man inte haft tillräckligt
med arbetskraft för att snabbt
få fram detta material och av den anledningen
har anskaffningen måst dröja
längre än vad som varit önskvärt. Nu
har emellertid, enligt vad jag har hört,
denna eftersläpning i stor utsträckning
återhämtats, man har kommit ifatt med
arbetskraften och därför kan under
detta år de obundna medlen disponeras
i huvudsaklig omfattning.

Det förefaller mig egendomligt att utskottet
inte har gjort sig närmare underrättat
om vad som hittills förbrukats
av dessa medel fram till den tidpunkt i
slutet av februari, då utskottet fattade
sitt beslut. Det sägs i utlåtandet att reservationernas
storlek inte nämnvärt
förändrats fram till den 1 december
1957. I verkligheten förhåller det sig så,
att vid denna tidpunkt hade man förbrukat
något över 3 miljoner, och under
tiden fram till den sista februari i
år hade ytterligare 5 miljoner kronor
disponerats. Lägger man därtill att det
inom civilförsvarsstyrelsen beräknas
Ht under tiden mars—juni ytterligare 5
miljoner kronor k„n:n;fr att tas i anspråk,
får man en helt annan utgångspunkt
för att bedöma vad som kan vara
skäligt i fråga om anslag för det kommande
budgetåret. Av de ungefär 18,5
miljonerna kronor skulle alltså ungefär

5,5 miljoner återstå den 30 juni i år,
och om man jämför denna siffra med
motsvarande siffra för den 30 juni 1956,
finner man att ungefär 2/;, av medlen
har tagits i anspråk. Om nu utskottsmajoritetens
förslag om en nedprutning

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

av det i propositionen begärda anslaget
från 5,5 till 2 miljoner kronor skulle bli
riksdagens beslut, skulle alltså civilförsvarsstyrelsen
få till sitt förfogande något
över 7,5 miljoner kronor under
kommande budgetår, alltså ett belopp
som motsvarar något mer än hälften av
de med all säkerhet riktigt beräknade
verkliga utgifterna på 13 miljoner kronor
innevarande år.

Kan riksdagen verkligen ta på sitt ansvar
att i den ovissa tid, vari vi nu lever,
i så hög grad beskära anslaget till
civilförsvaret? Riksdagen för ju inte
gärna samma resonemang när det gäller
det militära försvaret; och väl är
det. Jag tycker att vi vid det här laget
borde vara helt på det klara med att
civilförsvaret är en precis lika nödvändig
försvarsgren som det militära försvaret.
En minskning av budgetanslaget
för nästa budgetår skulle bland annat
inverka på möjligheterna att inköpa radiakinstrument,
beträffande vilka man
är hänvisad till import. En eventuell
skärpning av det utrikespolitiska läget
kan medföra inte bara försämrade utan
också helt uteblivna möjligheter att inköpa
sådana instrument. Tillgången på
dem är emellertid av livsviktig betydelse
med hänsyn till möjligheterna att
rädda civilbefolkningen vid en radioaktiv
beläggning. Även brandmaterielen
lär, efter vad jag inhämtat från sakkunnigt
håll, vara otillräcklig och i vissa
fall olämplig och behäftad med oroande
brister.

Alltid finns det utredningar att hänvisa
till, då man vill beskära anslag,
inte minst när det gäller civilförsvaret.
När det emellertid är fråga om resurser
för att skaffa hjälpmedel i syfte att
skydda människorna tycker jag att det
är alltför vådligt att utan närmare preciserade
och godtagbara skäl göra en
så — jag vågar säga det — omotiverad
nedskärning av anslaget som utskottsmajoriteten
här gjort, när man vill pruta
ned anslaget med 3,5 miljoner kronor.
Vi skall ändå komma ihåg att inrikes -

ministern har tidigare prutat 4,2 miljoner
kronor på det totala anslagsäskandet
för civilförsvaret.

Ingen av statsutskottets ledamöter har
reserverat sig till förmån för propositionen,
vilket jag helst skulle ha sett.
I detta läge ber jag, herr talman, att
med hänvisning till vad jag anfört få
yrka bifall till den reservation som avgivits
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och
vilken innebär en reducering av anslaget
med 355 000 kronor.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma i det yrkande
som framställdes av fröken Wetterström,
eftersom mitt namn ju återfinnes
under den reservation, till vilken hon
här yrkade bifall. Jag vill emellertid
säga några ord såsom en kommentar
eller kanske ett svar på det påstående
eller den fråga som den ärade talarinnan
gjorde då hon uttryckte sin förvåning
över att statsutskottet inte inhämtat
några uppgifter om läget beträffande
reservationsmedlen vid den tidpunkt,
då vi på utskottets tredje avdelning
hade att ta ställning till detta ärende.
Vi hade nog införskaffat sådana uppgifter,
även om de inte återgivits i utlåtandet.
Jag skall inte heller här läsa
in alla dessa siffror i protokollet, men
jag vill anföra några av dem.

Den 1 juni 1957 alltså just som man
fått till förfogande de medel som riksdagen
beviljat, skulle reservationsmedlen
utgöra 21,9 miljoner kronor, medan
de den 1 januari 1957 uppgick till 15,5
miljoner kronor. Dessa uppgifter stämmer
inte riktigt med de siffror som fröken
Wetterström anfört, men den siffra,
som jag först nämnde, är ju en uppskattad
siffra och jag förutsätter att fröken
Wetterströms uppgifter är färskare och
därför kan vara riktigare.

Jag vill inte ytterligare kommentera
dessa siffror, eftersom det kanske skulle
väcka en viss uppmärksamhet. Vi är

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

ju också överens, eftersom den ärade
talarinnan själv kommer till den slutsatsen
att den prutning, som gjorts i
reservation nr 13, närmast överensstämmer
med vad hon i sin egenskap av
sakkunnig i dessa frågor kan biträda.
Men det kan ändå ha sitt intresse att
erinra om att civilförsvarsstyrelsen begärde
ett anslag på 8 153 000 kronor.
Kungl. Maj :t prutade ned detta belopp
till 5,5 miljoner kronor eller med drygt

2,5 miljoner kronor. I civilförsvarsstyrelsen
fanns emellertid en ledamot —
han heter Thapper och tillhör denna
kammare — som tyckte att civilförsvarsstyrelsen
inte borde ha begärt mer
än 5 153 000 kronor. Vi som står för reservationen
med herr Gustaf Karlsson
som första namn har nära anslutit oss
till civilförsvarsstyrelseledamoten herr
Thappers uppfattning och bara avrundat
summan uppåt med 2 000 kronor.

Jag har bl. a. i statsutskottet framhållit,
att jag för egen del har lättare
att lägga min röst till förmån för en åtgärd
som är av utpräglat humanitär natur.
Vi skall tänka på att vårt militära
försvar och vårt civilförsvar huvudsakligen
skall vara rustade att fungera i
händelse av krig, och i den situationen
är det väl ingen som kan bevisa motsatsen,
när jag hävdar att civilförsvaret
har den avgjort humanitära uppgiften
att rädda människoliv. Man kan inte
säga detsamma om det militära försvaret.
Detta kanske förklarar en del av
vad jag nyss anförde såsom min personliga
ståndpunkt.

Herr Heckscher garanterade, att alla
i statsutskottet var fullständigt eniga om
civilförsvarets betydelsefulla uppgift.
.lag tror, att herr Heckscher i första
hand borde svara bara för sig själv. Jag
vet mycket väl hur det är ställt med
uppfattningen om civilförsvaret i vår
svenska riksdag. Jag har talat med alltför
många ledamöter av denna för att
kunna instämma med herr Heckscher.
När de hör ordet civilförsvar, tänker
många ledamöter av denna kammare

Engångsanskaffning av materiel

på svabben, hinken och mer eller mindre
misslyckade instruktörer och säger:
»Civilförsvaret är det väl inte så mycket
med.» Att detta förhållande avspeglar
sig i utlåtandet kan herr Heckscher
skriva upp.

Jag tillhör nu utredningen om det
svenska civilförsvaret, och jag vill framhålla,
att när denna yttrar sig över petita
kan man av vad som sagts dra den
slutsatsen, att utredningen som sådan
inte hade något emot att civilförsvarsstyrelsen
hade fått alla de åtta miljoner
kronorna. För egen del gav jag uttryck
åt den uppfattning, som nu framlägges
i reservationen nr 13.

Jag förstår herr Heckscher på det
sättet, att han har mera principiella motiveringar
rörande frågan om hur mycket
reservationsmedelssummorna skall
få växa, särskilt för vissa sorters anslag
men även för anslag över huvud
taget, och att han inte tycker om att
vi tillåter dem att bli för stora. Vi hade
på sin tid inom vårt militära försvar
mycket stora reservationsbelopp. Det
var under krigets slutskede, då vi var
uppe i över 3 miljarder kronor. Men,
herr Heckscher, när det gäller det militära
området har man uppfunnit något
som gör att varken herr Heckscher eller
jag eller någon annan ledamot av
kammaren kan vara riktigt på det klara
med hur det hela ligger till. Personligen
har jag den åsikten, att arrangemanget
med beställningsbemyndigande leder
till att kammarens ledamöter vet mindre
om saken än med denna anordning,
då man ändå får siffrorna på bordet
och ibland kan hämta in dem färska
dagen innan debatten skall föras i
kamrarna. Jag är trots allt bättre upplyst
med nuvarande ordning. Man kan
utan vidare ansluta sig till principen
att reservationsmedelsbeloppen inte bör
få växa hur som helst, men när man går
att pruta, skall man nog ta det litet förståndigt.
Jag undrar, om inte herr Heckscher
har en smula kännedom om psykologiska
verkningar och om det inte

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

vore lämpligt, att han nu går upp och
förklarar: »Jag nöjer mig med den
prutning, som föreslås i reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.» Till
denna, herr talman, ber jag också att
få yrka bifall.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Åkerström, att jag inte kan inse att
det är något fel när möjlighet finns därtill
att man presenterar färska siffror.
Det jag beklagade var att utskottet ej
haft tillgång till fullständigare uppgifter
beträffande medelsförbrukningen
än dem som legat till grund för dess
ställningstagande.

Sedan var jag emellertid inte riktigt
med i det sifferresonemang, som herr
Åkerström förde. Det skall jag inte heller
uppta kammarens tid med. Det fanns
emellertid ca 18,5 miljoner kronor den
1 juli förra året i obundna medel, och
av dem hade den sista december tagits
i anspråk 15,5 miljoner kronor. Då var
alltså 3 miljoner kronor oförbrukade.
Om man nu ser, att det bara under två
månaders tid i år har använts 5 miljoner
kronor ytterligare, får man — det
kan inte hjälpas — en annan bild än
den som förmodligen utskottet och speciellt
avdelningen har fått.

Herr Åkerström gick sedan in på det
misstroende, som ibland från olika håll,
även här i riksdagen, visas mot civilförsvaret
och de ansvariga myndigheterna.
Så är tyvärr förhållandet emellanåt.
Jag kan inte underlåta att till sist
säga, att det i så fall är vars och ens
av oss skyldighet att försöka rätta till
saken. Om, såsom herr Åkerström säger,
diskussionen om civilförsvaret
skulle begränsa sig till att man resonerar
om svabben och dess användning,
ja, då vittnar det sannerligen om en kolossal
okunnighet om alla de frågor,
som hör samman med ett modernt civilförsvar
i dagens samhälle.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag begärt ordet
vid denna punkt är det därför att det
sedan jag föregående år uttalade kritik
mot civilförsvaret inte har inträffat
någonting som kan öka förtroendet för
civilförsvarsväsendets ledning. Det hade
varit lämpligt att i dagens situation
spara och se i denna fråga för att vi
med utgångspunkt från den utredning,
som försiggår, verkligen skulle kunna
åstadkomma de förändringar, inte minst
i högsta ledningen, som är nödvändiga
för att vi skall få förtroende för civilförsvaret
igen.

Herr Åkerström talade om att ingen
har något emot att lägga sin röst för en
humanitär åtgärd med uppgift att rädda
människoliv, men, herr Åkerström,
man skall akta sig för att bara bygga
på tro när det gäller militära saker, tv
det kan bli en tragedi, ja en katastrof
om någonting skulle inträffa och hela
den stora apparat, som skall vara till
skydd för land och folk, icke fungerar.
Då hjälper det inte med tro. Tro i militära
ting kan man ha i fredstider men
inte i orostider, om civilförsvaret skulle
behövas.

Därför har jag den uppfattningen,
att det vore lämpligare att nu stanna
vid ett symboliskt anslag, låt oss säga
på en hundralapp eller ett par. Jag tror
inte att någon katastrof inträffar för
att vi gör det. Det sker praktiskt taget
ingen förändring med undantag av att
vi kanhända slipper en del utbildningskurser
och bestämningar, som inte har
någon som helst praktisk betydelse.

När man sitter i en brandstyrelse
och får ta del av utbildningsprogrammen
för de civilförsvarskurser, som
brandpersonalen kallas till, frågar man
sig om det inte vore vettigare att ge
pengarna till brandkårerna. Det är väl
inte herr Åkerström obekant, att vi för
närvarande har en kvot på ungefär fem
miljoner till brandstationer. Om herr
Åkerström visste hur svårt det är att
klara en effektiv brandkårs uppgifter

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

under nuvarande förhållanden och tilllika
bl. a. ha hand om materiel för civilförsvarets
räkning, skulle han inse att
om några behöver pengar i detta sammanhang
är det kommunerna. Vi skulle
göra en Gudi behaglig gärning, om vi
i stället för att offra så många miljoner
på civilförsvarsstyrelsen, dess ledning,
kanske särskilt dess högsta ledning, för
att denna skall vidta åtgärder, som är
mer eller mindre diskutabla, gav pengarna
till kommunerna eller de lokala
brandkårerna i tätorterna och på landsbygden.

Då jag är på det klara med att det
är omöjligt att få gehör för ett symboliskt
anslag på 100 kronor, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Vad prutmånen beträffar skulle jag
vilja säga till herr Åkerström, att om
vi verkligen är intresserade för en försvarsberedskap
här i landet för civilbefolkningens
vidkommande, kan vi använda
dessa miljoner kronor för en upprustning
av våra sjukhus, icke minst
med tanke på vården av brännskador
och andra skador, som det blir fråga
om i krig. Jag hälsar med tillfredsställelse
denna prutning men hade velat gå
längre.

Jag skulle också till statsutskottets
ärade ledamöter vilja säga att Ni står
inför förslag från inrikesministern i
fråga om läkartjänster, sjukvård o. s. v.
Försök att överföra de här friställda
miljonerna till att ge oss t. ex. flera
läkartjänster, som vi verkligen behöver!
Då skall jag lova att följa statsutskottets
förslag. När nu statsutskottets
majoritet har kommit till denna
prutmån, är detta en förståndig bedömning
och jag hoppas att herr Åkerström,
som på något underligt sätt har
kommit på villovägar, skall försöka
svälja förtreten över den förlust han
såsom jag hoppas lider i dagens votering,
och försöka tänka om och då tänka
på just de grupper som här har talats
om.

Det talas om misstro. Endast civil -

Engångsanskaffning av materiel

försvarets styrelse och ledning har möjlighet
att undanröja misstron. Så länge
som vi i det praktiska arbetet ser att
misstron är berättigad, så länge bibehålies
också misstron.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag håller med herr
Heckscher om att vi alla är överens om
att vi vill ha ett effektivt civilförsvar.
Att det inte är bra som det är, det tror
jag de flesta av oss inser. Det är väl
därför vi har en pågående utredning,
som vi väntar ett förslag från under
detta år. Vi vet inte någonting om
civilförsvarets gestaltning i framtiden
och vi vet inte vad som kommer
att krävas i det ena eller andra fallet.

Under de sista åren har reservationsanslag
samlats här, och de har ökat
från 15 miljoner till 16 miljoner kronor.
När utskottet begärde att från departementet
få klarhet i hur det låg
till med reservationerna — man begärde
att få färska uppgifter — fick man
den redovisningen, att reservationerna
den 31/12 1956 inte hade minskat nämnvärt.
De hade minskat med ungefär 1
miljon.

Från utskottet förutsätter man att man
ålägger sig restriktioner när det gäller
engångsanskaffning av material eftersom
en utredning arbetar och man
inte är klar över utformningen av civilförsvaret.
Fröken Wetterström sade,
att reservationsmedlen uppstått genom
att man måste göra vissa experiment.
Den tekniska utvecklingen går så kolossalt
snabbt framåt, och man kommer
efterhand på helt nya saker som skall
anskaffas. Ja, den tekniska utvecklingen
fortsätter med stor snabbhet. Jag
tycker därför att man just nu skall vara
mycket återhållsam när det gäller
engångsanskaffningen av material och
när även en utredning pågår. Detta är
också utskottets uppfattning. Med hän -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

syn till de ökade reservationsmedlen
anser man det vara principiellt olämpligt
att på detta sätt undan för undan
konservera reservationer av denna storleksordning.
Utskottet har gått in för ett
minskat anslag. Det har skurit ner
Kungl. Maj :ts förslag till 2 miljoner
kronor.

Jag håller med herr Lundberg som
säger, att i det nuvarande läget då vi
har så stora reservationer och då en
utredning arbetar borde man kanske
ha gått in för ett rent formellt anslag.
Så brukar man göra under sådana förhållanden.
Skulle läget bli allvarligare,
har man en beredskapsstat på 50 miljoner
kronor, och skulle det utrikespolitiska
läget förändras, så har Kungl.
Maj :t all rätt att komma tillbaka och
begära ökade anslag.

I utskottet gäller det avvägningsproblem.
Man kan säga — och det framhölls
också i utskottet — att det gäller
att rädda liv. Vi har i många fall att ta
ställning till anslag, där det gäller att
rädda människor. Jag tänker på olika
människovårdande frågor, där vi inte
kan ge de anslag som krävs, eftersom
vi inte har några medel. I denna situation
tycker jag inte att det är rätt att
vi ytterligare ökar på reservationsmedlen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag får med glädje konstatera,
att statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet kunnat komma
loss från första kammaren och infinna
sig här. Jag beklagar att statsrådet inte
var närvarande när herr Lundberg talade.
Jag tror att det hade varit mycket
värdefullt, om statsrådet hört det anförandet.

Jag måste säga att det var med stor
häpnad jag hörde herr Lundberg tala
i detta sammanhang. Jag hade inte trott
att han skulle ge sig in på något så

enkelt som att angripa ett ämbetsverk
som inte kan försvara sig i kammaren.
Civilförsvarets högsta ledning är ju —
från riksdagens synpunkt — icke civilförsvarsstyrelsen
utan Kungl. Maj:t. Det
är föredragande statsrådet som är ansvarig
för vad som sker. Om herr Lundberg
saknar förtroende för civilförsvarets
högsta ledning så får han framlägga
sina klagomål mot statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet.

Får jag sedan gå över till ett par
andra frågor, som jag berört tidigare.
Herr Åkerström gjorde jämförelse med
reservationerna för militära ändamål.
Dessa reservationer, herr Åkerström,
kritiserades under kriget från ganska
många håll — även från högerhåll.
Jag erinrar mig att sedermera statsrådet
Andrén på sin tid mycket skarpt
kritiserade reservationerna på fjärde
huvudtiteln i statsutskottet. Man vill veta
vad pengarna kommer att användas
till. Det är hela problemet. Om man sedan
följer systemet med beställningsbemyndiganden
eller reservationer kan
vara av mindre betydelse. Huvudsaken
är att man får en klar och ordentlig
redovisning för vad som är förbrukat
och vad som är bundet.

När det gäller de psykologiska verkningarna
tvivlar jag på, herr talman, att
de psykologiska verkningarna på det
svenska folket skulle bli så särskilt stora,
vare sig vårt beslut går i den ena
eller andra riktningen. Men vi kanske
kan hoppas på vissa psykologiska verkningar
i kanslihuset, så att man där får
klart för sig, att det är nödvändigt att
motivera sina förslag till riksdagen litet
mera utförligt än vad som här skett.

Nu har fröken Wetterström i herr
statsrådets frånvaro talat för propositionen.
Jag skall ta upp en del av vad
hon sade. Fröken Wetterström sade sig
vara förvånad över att utskottet inte
gjort sig underrättat om dessa saker.
Men det är väl ändå på det sättet, att
det i första hand är Kungl. Maj :t som
skall underrätta riksdagen om hur sa -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

ker och ting förhåller sig. Ett utskott
skall kunna räkna med att vad som
står i propositionen, och vad som i övrigt
från Kungl. Maj:ts sida kommer till
utskottets kännedom, skall kunna utgöra
tillräcklig grundval för beslut i
ärendet. Jag tycker också att det är litet
konstigt att säga, att man inte skall
»utan närmare preciserade och godtagbara
skäl» göra den här minskningen.
Vårt bekymmer i utskottet har just varit,
att man icke funnit preciserade
och godtagbara skäl för att bevilja anslaget;
saken har inte varit redovisad
på ett sådant sätt att detta varit möjligt.

Nu lämnar fröken Wetterström en del
nva siffror som inte varit uppe i diskussionen
förrän i dag. De går ut på att
man under januari och februari har
bundit ytterligare 5 miljoner kronor
och att man räknar med att under tiden
mars—juni binda ytterligare 5 miljoner
kronor. Det skulle betyda att det vid
budgetårets slut skulle stå kvar obundna
reservationer på ytterligare åtminstone
6,6 miljoner kronor. Det betyder
att man enligt det förslag, som innefattas
i herr Berghs reservation, under
nästa budgetår kommer att disponera It
miljoner kronor för engångsanskaffning
av materiel. Om man går på utskottsmajoritetens
förslag, kommer man
för samma ändamål att disponera 8,5
miljoner kronor. Även om man utgår
från att fröken Wetterströms siffror är
riktiga — hon sade själv att de med all
sannolikhet är riktiga — förefaller det
som om det föreligger en mycket otillräcklig
redovisning för vad man avsett
att göra med de medel som kommer att
stå till förfogande, vare sig det nu blir

8,5 miljoner kronor enligt utskottsmajoritetens
förslag eller 11 miljoner kronor
enligt högerreservationen. Påståendet
att den siffran skulle vara så oerhört
låg och att det inte skulle räcka med ett
belopp av den storleken finns det ingen
motivering för här.

.lag har i utskottet i första band gått
på den linje, som är uttryckt i Ragnar

Engångsanskaffning av materiel

Berghs reservation, men när den blev
utslagen i voteringen om kontraproposition
anslöt jag mig till utskottsmajoritetens
förslag. Jag skulle vilja följa samma
linje här, men jag ber i första hand
att få yrka bifall till den av herr Bergh
m. fl. avgivna reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag påpekade detta
om ämbetsverket, gjorde jag det i den
känslan, att om man över huvud taget
från riksdagens sida skall kunna få en
ändring i vissa förhållanden, så måste
vi peka på de punkter, där vi anser det
vara nödvändigt att göra ändringar, för
att vi skall åstadkomma ett resultat som
överensstämmer med vad vi önskar. Jag
är också medveten om att ett statsråd
inte har möjligheter att följa ämbetsverkens
praktiska tillämpning ute i bygderna.
Men det är riksdagsmännens rätt
och skyldighet att göra de uttalanden,
som är erforderliga för att statsrådet
skall ges möjlighet att ta initiativ till en
rättelse.

Till herr Heckscher vill jag också
säga, att därest det skulle göras något
otillbörligt angrepp gentemot en ämbetsman
eller ett ämbetsverk, så finns det
här i kammaren en person som övervakar
att sådant inte sker. Jag anser att
en riksdagsman bör utnyttja den lilla
möjlighet han har att göra påtalanden
i frågor av vikt. Jag vill säga detta, även
om jag löper risken att en statsvetare
kommer och gör invändningar. Men
statsvetenskapen är ju som allting annat
en fråga om omdöme och tillämpning,
och det är självklart, att man även
i det här fallet skall göra ett påtalande
med den takt som herr Heckscher förutsätter.
Men man skall inte göra det så
taktfullt att effekten uteblir.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till herr
Heckscher beträffande de siffror jag
presenterade, att jag inte har någon som

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

helst anledning att tvivla på dem. Jag
har fått dem utlämnade och specificerade
av två tjänstemän i civilförsvarsstyrelsen,
den ene i chefsställning. De
grundar sig på direkta fakturor på de
beställningar man gjort. Under sådana
förhållanden tycker jag inte att man har
någon anledning att tvivla på dem.

Godtar man alltså siffrorna och baserar
man sina beräkningar på vad som
antages vara disponibelt av anslaget den
30 juni i år och därtill lägger de 2 miljoner,
som utskottsmajoriteten vill begränsa
det nya anslaget till, kommer
man fram till att, som jag tidigare sade,
civilförsvarsstyrelsen kommer att ha
ungefär 7,5 miljoner kronor till sitt förfogande
under det kommande budgetåret.
Den siffran skall alltså jämföras
med de beräknade faktiska kostnaderna
på cirka 13 miljoner kronor under detta
år. Beloppet för nästa budgetår uppgår
alltså endast till drygt hälften.

Utskottets talesman, fröken Elmén,
utgick från vad jag tidigare anknöt till
när jag sökte förklara varför det kunde
dröja länge innan materielanskaffningar
gjordes inom civilförsvarsstyrelsen. Jag
vill då framhålla, att om man drar ut
konsekvenserna av fröken Elméns resonemang,
att den tekniska utvecklingen
går mycket snabbt och att man därför
bör vara återhållsam ifråga om inköp,
skulle det innebära att ju snabbare den
tekniska utvecklingen är, desto större
anledning funnes det att inte göra något
alls. Detta måste ju vara en oriktig slutsats.

Fröken Elmén sade också, att om det
utrikespolitiska läget skulle skärpas, så
har Kungl. Maj :t möjligheten att bevilja
ytterligare anslag. Ja, det är gott och
väl att ha den möjligheten att lita till,
men det finns mycket som vi i en kritisk
situation inte kan anskaffa, speciellt
gäller detta de beställningar vi måste
göra från utlandet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till

herr Lundberg att jag är alldeles övertygad
om att han med sin långvariga
riksdagserfarenhet håller sig inom den
ram, där han inte riskerar att råka ut
för talmannens klubba. Jag tror därför
att herr Lundberg ur statsvetenskaplig
synpunkt varit helt tillfredsställande.
Min uppfattning är däremot den, att han
brister i takt och omdöme.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Heckscliers senaste yttrande vill jag
säga, att om vi har ett civilförsvar, som
någon ledamot av denna kammare anser
ha enbart psykologisk kraft och inte
reell kraft, och denne riksdagsman under
sådana förhållanden skulle underlåta
att göra ett påpekande härom, då
skulle den riksdagsmannen så att säga
brista i takt och omdöme mot svenska
folket, och den bristen är allvarligare
än om vi eventuellt skulle få lov att säga
ett sanningens ord beträffande ett ämbetsverk.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord till
fröken Wetterström.

På grund av den pågående utredningen
och även den snabba utvecklingen
blir det kanske så, att vad vi lägger ut
beställningar på i dag sedermera befinnes
vara inaktuellt med hänsyn till det
resultat utredningen kommer till. Det är
av den anledningen jag menar att man
måste ålägga sig mycket stor restriktivitet,
och det är egendomligt att civilförsvarsstyrelsen
har så stora reservationer
ett föregående år och så på en eller ett
par månader gör av med större delen
av de tillgängliga medlen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Inledningsvis ber jag
att få uttala min tillfredsställelse över
den behandling, som elfte huvudtiteln
i de delar som i dag är aktuella, har
fått under utskottsarbetet. Jag undantar

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

då naturligtvis den punkt vi nu diskuterar,
nämligen punkten 47 i utskottsutlåtandet.
Där har ju utskottet företagit
en väsentligt prutning. Kungl. Maj:t har
begärt ungefär 5,5 miljoner kronor för
inköp av materiel till civilförsvaret.
Utskottsmajoriteten har -—• efter vad
som upplysts med lottens hjälp — kommit
att stanna för ett belopp av 2 miljoner
kronor. Det är alltså en prutning
från 5,5 till 2 miljoner kronor, som
företagits efter den hårda prutning, som
civilförsvaret har varit utsatt för under
statförslagets behandling i Kungl. Maj:ts
kansli. Civilförsvarsstyrelsen hade hemställt
om 42 miljoner kronor för det
kommande budgetåret. Efter alla prutningar
och jämkningar på olika punkter
kom vi fram till ett belopp på 31 miljoner
kronor. Det är 4 miljoner kronor
mindre än i fjol och 10 miljoner kronor
mindre än för tre år sedan. Om man
går tillbaka till början av 1950 talet kan
man säga att det är en våldsam minskning.
Den uppgår till 20 miljoner kronor,
vilket motsvarar 40 procent, och
det utan att man tagit hänsyn till de
kostnadsfördyringar som inträtt på
grund av penningvärdets fall. Om dessa
beaktats skulle jag tro att den reella
nedskärningen utgör ungefär 50 procent.

Inom parentes vill jag säga att meningarna
inom civilförsvarsstyrelsen
gick något isär när styrelsen tog ställning
till anslagsbehovet för stundande
budgetår. Ledamoten herr Thapper
hade ett lägre anslagskrav än styrelsen
i övrigt. I departementet har vi prutat
så att vi har kommit en aning
under herr Thappers linje. När utskottsmajoriteten
nu vill göra en mycket betydande
nedskärning ovanpå den tidigare
i departementet gjorda prutningen,
anför man, såsom framgått bland
annat av debatten här i dag, huvudsakligen
två skäl. Det pågår en utredning,
och under tiden skall man ta det ganska
varligt med nyanskaffningarna. Det
är riktigt att man hör ta hänsyn till

Engångsanskaffning av materiel

utredningarna, men det har vi också
gjort, bl. a. genom att civilförsvarsstyrelsens
krav på 42 miljoner kronor underställts
den pågående utredningen.
Denna tillstyrker de 42 miljonerna. Det
förslag man ämnar komma med därifrån
blir sådant, att man behöver hela
beloppet. Trots det har vi gått ned till
31 miljoner.

När den pågående utredningen, sammansatt
av representanter för de fyra
demokratiska partierna, anser, att det
belopp som civilförsvarsstyrelsen äskar,
kommer att erfordras inom den ram
utredningen avser att uppdra, tycker
jag nog att argumentet med de pågående
utredningarna inte får anses vara
särskilt starkt.

Sedan har man på något håll fäst sig
vid att det i fråga om en viss typ av
materiel bedrivs en undersökning, som
inte är slutförd, och det anses att riksdagen
därför inte kan ta ställning till
saken i dag. Det gäller motorfordonsberedskapen,
närmare bestämt inköp
av en viss Volkswagentyp för sjuktransportändamål.
Här pågår det utredning,
och det är ännu osäkert om
vi kan köpa in denna typ. Men av den
anledningen har vi prutat ned beloppet
för motorfordonsberedskapen så, att
det som begärs ej överstiger ramen för
andra utgifter än för dessa Volkswagenbilar.

Ett argument som man har tryckt
hårt på är förefintligheten av betydande
reservationer. Dessa var mycket stora
vid innevarande budgetårs ingång,
det är inte tu tal om den saken: de utgjorde
28 miljoner, och lägger man till
anslaget för innevarande budgetår är
man uppe i 31,0 miljoner. Av detta belopp
är emellertid drygt en tredjedel
bundet. De obundna medlen utgjorde,
inklusive årets anslag, 20,5 miljoner
kronor. Sedan innevarande budgetårs
början har emellertid reservationernas
totalbelopp nedgått till 23,7 miljoner
den 1 mars, och härav var 13,2 miljoner
bundna genom beställningar, medan de

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Engångsanskaffning av materiel

obundna, eller såsom utskottet uttrycker
saken, de disponibla medlen, utgjorde

10,5 miljoner. Det är alltså en nedgång
med 10 miljoner kronor under de sista
åtta månaderna, låt vara att en del har
bundits under senare tid. Även de
obundna medlen kommer emellertid väsentligen
att tas i anspråk inom en ganska
snar framtid för det ändamål för
vilket de är anslagna. Det gäller cirka
C miljoner kronor, som har beräknats
för sjukvårdsändamål. Ianspråkstagandet
av det beloppet är till en del beroende
av Kungl. Maj:ts ställningstagande
till en av sakrevisionen väckt fråga
om utredning, huruvida viss äldre materiel
kan komma till användning i
detta sammanhang. Frågan har delvis
utretts och har föranlett besparingar på
375 000 kronor, men för återstoden av
dessa 6 miljoner lär man ha att vänta
beslut inom en nära framtid. Då återstår
sålunda 4,5 miljoner obundna, och även
de pengarna lär komma att bindas rätt
snart.

Man kan naturligtvis säga att det vore
bättre att lämna beställningsbemyndiganden
än att hopa reservationer på
detta sätt. Nu går det ju till så, att civilförsvaret
gör beställningar inom ramen
för den summa som är anslagen;
längre får den inte gå. Man måste ju se
till att man har pengar, så att man kan
betala gjorda beställningar den dag betalningen
skall ske och riksdagen inte
ställs inför fullbordat faktum.

Om man nu endast beviljar det lägre
beloppet, så kan civilförsvaret inte
göra upphandlingar i den ordning man
tänkt sig; det blir mindre materielinköp.
Det är rätt viktiga förnödenheter
det är fråga om här. Det är alarmeringsoch
signalmateriel t. ex. för 800 000
kronor till s. k. ledningscentraler, ofta
insprängda i berg. Vidare har en större
post, 1,5 miljoner, begärts till s. k.
radiakinstrument, med vars hjälp man
kan konstatera huruvida efter ett atombombanfall
radioaktivt stoff finns i en
omfattning som är människovådlig.

Även om detta anslag beviljas, ärade
kammarledamöter, så täcks inte behovet
av sådana instrument vare sig för civilförsvarets
aktiva personal eller för
de särskilt utsatta bland civilbefolkningen.
Det skall också köpas in brandmateriel,
och här har civilförsvarsstyrelsen
uppskattat behovet under tio år
till ett mycket högt belopp, 55 miljoner
kronor, vilket skulle bli 5,5 miljoner
per år. Vi har stannat vid 1,5 miljoner
för att inte eftersläpningen skall bli
alltför betydande. Lägre har vi inte kunnat
komma.

Slutligen har man beräknat ett belopp
på 870 000 kronor till inventarier
och utrustning i vissa skyddsrumsanläggningar.
Här gäller precis detsamma
som jag sade nyss om ledningscentralerna.
Har man kostat på skyddsrum
genom sprängning i berg eller andra
dyrbara åtgärder, så är det väl mycket
oförnuftigt att inte förse dessa anläggningar
med de reningsaggregat och allt
vad som kan behövas för att man skall
kunna utnyttja anläggningarna.

Det är klart, att man kan säga som
någon av kammarens ledamöter sade
nyss, att i ett skärpt utrikespolitiskt
läge går det att komma tillbaka till riksdagen,
och då är riksdagen säkerligen
mycket mer villig. Ja, men vem vet
om vi då har tid på oss att köpa in
detta? För man det resonemanget konsekvent,
skulle man börja bygga upp
först den dag det börjar se hotfullt ut,
och det tror jag ändå inte någon är
beredd till. Vi vet inte hur lång respittid
vi kan få vid ett sådant tillfälle, och
därför bygger vi successivt upp ett civilförsvar,
som utgör en nödvändig del
av vårt totalförsvar.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att hänvisningen till pågående utredning
väl ändå inte bör väga så tungt,
eftersom just denna utredning, sammansatt
av representanter för de fyra demokratiska
partierna, har ansett att i
det förslag man kommer med blir den
nu ifrågavarande materielen behövlig.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Vad sedan angår de stora reservationerna
så är det mesta i dag bundet,
och mera kommer att bindas undan för
undan. Skulle riksdagen besluta det av
utskottet förordade låga beloppet, två
miljoner kronor, så innebär det att civilförsvarets
möjligheter att inköpa livsviktig
materiel blir avsevärt begränsade.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen, som nu återtagit ledningen
av förhandlingarna, gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Gustaf Karlsson m. fl. vid punkten fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
den reservation herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivit vid denna punkt; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Heckscher dock votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 47 :o) i statsutskottets
utlåtande nr 40 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Engångsanskaffning av materiel

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
99 ja och 91 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
47 :o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
utgång, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 84 ja och 104 nej, varjämte
0 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Punkterna 48—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ändring i förordningen om automobilskatt
§ 11

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad,
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1957/58,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 12

Ändring i förordningen om automobilskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta
motioner om ändring i förordningen om
automobilskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 137
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 170
av herr Lothigius m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga ett i motionerna
framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om

automobilskatt, innebärande att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och
släpvagnar skulle sänkas till de skattesatser,
som gällde före den av 1954 års
riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten,

2) de likalydande motionerna 1:210
av herrar Lindblom och Lundström
samt 11:255 av herrar Sjölin och Nelander,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka fordonsskatten för
lastbil, släpvagn och omnibus till de
skattesatser, som gällde före den av
1954 års riksdag beslutade höjningen,
alt träda i kraft den 1 januari 1958 samt
alt vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
I: 137 av herr Mannerskantz m. fl. och
II: 170 av herr Lothigius m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna
1:210 av herrar Lindblom och Lundström
samt II: 255 av herrar Sjölin och
Nelander icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Gustafson i Göteborg
och Persson i Svensköp, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till ovannämnda motioner,
antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
att träda i kraft den 1 januari 1958.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Då det av talarlistan
framgår, att en av motionärerna kommer
att belysa denna fråga, skall jag
fatta mig kort, men jag vill inte underlåta
att här understryka det välgrun -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

dade i utskottsreservanternas inställning.

Det bör vara riktigt, att man för bussarna,
lastbilarna och släpvagnarna,
alltså för den direkta nyttotrafiken, låter
fordonsskatten återgå till vad den
var före 1954. Utskottet gör i sitt betänkande
den riktiga anmärkningen, att
1954 års beslut i automobilskattefrågan
närmast tog sikte på att täcka utgifterna
för vägväsendet under budgetåret
1954/55 men därjämte även åsyftade att
möjliggöra en fortlöpande upprustning
av vägarna. Därvid avsåg man i huvudsak
att erhålla täckning för de anslag
till vägväsendet under femårsperioden
1955—1959 — i den del de avräknas
mot automobilskattemedel — som enligt
gjorda beräkningar kunde betraktas
som minimianslag för att skapa
bättre betingelser för ekonomiskt gynnsamma
landsvägstransporter.

Nu är ju förhållandet det, att det har
saknats vissa förutsättningar för att i
verkligheten genomföra den åsyftade
upprustningen av vägarna. Tills vidare
har man ju endast delvis kunnat följa
de riktlinjer, som skymtade vid beslutet
1954. De influtna skattemedlen har
sålunda inte helt kommit till den avsedda
användningen att skapa bättre betingelser
för ekonomiskt gynnsamma
landsvägstransporter. I stället fortgår
ju en tillväxt av fonden, som numer
växt till niosiffriga tal, men det var ju
en fortlöpande upprustning av vägarna
under femårsperioden 1955—1959, som
man ville åstadkomma, icke en fondering
för mer eller mindre avlägsna
framtida behov. Erfarenheten visar alltså,
att här saknas en betydande del av
vad som förutsattes i motiveringen till
1954 års beslut om skalteskärpning,
och man måste då fråga sig, om det kan
vara riktigt och rimligt, att den höjda
fordonsskatten fortfarande består för
den direkta nyttotrafiken.

I utskottsbetänkande! sägs vidare, att
skattebeslutet sålunda innebär en provisorisk
reglering, avsedd att framdeles

Ändring i förordningen om automobilskatt

avlösas av en beskattning, grundad på
resultatet av erforderliga ytterligare utredningar.
Detta utredningsarbete, som
ju bland annat baseras på en översiktlig
vägplanering på längre sikt, bedrivs
ju inom ramen för 1953 års trafikutredning.
I detta uttalande av utskottet ligger
emellertid ingenting, som talar mot
att nyttotrafikens utgifter i möjligaste
mån bör hållas nere, så länge den pågående
utredningen inte lagt fram resultatet
av sitt arbete. Utredningen bör
ju visa, att det finns allsidiga förutsättningar
för en vägupprustning i större
skala och att ett skärpt skattetryck är
nödvändigt härför.

Rent principiellt kan ju hänsyn till
pågående utredning inte vara ett skäl
mot att medge den lindring som påyrkas
i de föreliggande motionerna.
1953 års trafikutredning arbetade 1954,
då detta beslut om skärpning fattades,
lika väl som den arbetar i dag, och
kunde riksdagen genomföra en provisorisk
skärpning då, trots att utredningen
arbetade, är ju konsekvensen att
man kan genomföra en provisorisk
lindring i dag, när starka sakskäl talar
för en sådan.

I synnerhet bussarna har under de
senaste åren fått sitt trafikunderlag
starkt reducerat till följd av ansvällningen
av antalet personbilar. Busstrafiken
inom stora områden på landsbygden
är helt enkelt hotad. Att under
sådana förhållanden behålla den nuvarande
hårda fordonsbeskattningen för
bussar är inte befogat.

För hela nyttotrafikens vidkommande
har stigande drivmedelspriser och
ökade allmänna omkostnader skapat ett
ekonomiskt läge, som betydligt skiljer
sig från förhållandena 1954. Den fortlöpande
kostnadsstegringen gör också,
att man inte kan sätta likhetstecken
mellan situationen i dag och den från
1955 och 195G, då riksdagen behandlade
motioner liknande de nu föreliggande.

Man får inte glömma att nyttotrafiken

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ändring i förordningen om automobilskatt

är en angelägenhet inte bara för de närmast
berörda företagen utan också för
hela samhället. Man må uttrycka hur
varma förhoppningar som helst om att
inte fordonsskatten skall slå igenom i
trafikföretagens taxor, men till sist
finns ju inte någon annan utväg än den,
om nyttotrafiken skall hållas i gång.

Den utgiftspost som fordonsskatten
utgör bör inte bagatelliseras. Även om
beloppet utslaget exempelvis per buss
kan förefalla vara av mindre betydelse,
så måste i dagens läge varje onödig
utgiftspost motarbetas.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad jag nu sagt få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Häruti instämde herr Nilsson i Svalöv
(h).

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall be att i allt
väsentligt få instämma i vad den ärade
ledamoten av denna kammare herr
Kollberg anfört. De motioner, som ligger
till grund för bevillningsutskottets
förevarande betänkande, är en högeroch
en folkpartimotion, och de överensstämmer
i stort sett med varandra.

Frågan om ändring i förordningen
om automobilskatt har ju varit uppe i
riksdagen varje år, sedan den nya
skattepålagan på den tunga trafiken
kom till 1954. Att vi nu tagit upp frågan
igen, beror på det läge som den
tyngre trafiken befinner sig i. Som skäl
för skattehöjningen 1954 anfördes, att
pengarna var nödvändiga för upprustning
av vägarna, och då måste framför
allt den tunga trafiken betala sin andel,
eftersom den sliter vägarna speciellt
hårt. När beslutet fattades 1954, reserverade
sig oppositionspartierna, och
från bondeförbundshåll sades det ifrån,
att förutsättningen för att man där
skulle vara med på den högre beskattningen
-—- vilken utan tvekan mycket

starkt drabbar landsbygden och dess
persontrafik —- var att pengarna helt
gick till upprustning av vägarna. En
del socialdemokratiska talesmän var
också inne på den tanken. Men vad är
det som hänt sedan dess? Jo, en tredjedel
av bilismens pengar har undantagits
och tillförts den allmänna budgeten.
Den delen kommer sålunda inte vägarna
till godo. Det löfte, som gavs 1954,
gäller sålunda inte längre, och grunden
för skatteuttaget existerar därför inte
heller. Det borde emellertid vara ett
renlighetskrav att regeringen som en
ursäkt till våra lastbils- och omnibussägare
åtminstone skapar den lilla lättnad,
som man föreslagit i här ifrågavarande
motioner.

Nu vet jag vad man kommer att andraga
från majoritetens sida. Man kommer
att hänvisa till 1953 års utredningskommitté,
som inte var färdig 1954 och
som föregicks av den enmanskommitté,
som vi alla känner till. Även om man
inte direkt kan säga, att medan gräset
gror dör kon, kan man i alla fall med
fog påstå, att medan utredningen arbetar
får den tyngre trafiken allt svårare
här i landet.

Låt mig här med några ord beröra
det läge, som den tyngre trafiken i dag
befinner sig i, speciellt busstrafiken.
Den skattehöjning som företogs 1954
resulterade i att just de tyngre fordonen
kom i ett speciellt ogynnsamt läge.
Fordonsskatten höjdes då med i genomsnitt
17 procent för lastbilar och bussar,
och i vissa fall fick man vidkännas
ända upp till 40 procents höjning. Därtill
höjde man skatten på brännoljor
ganska väsentligt. När utskottet 1954
sade att de nya skattesatserna inte kunde
befaras i någon mera väsentlig grad
påverka driftkostnaderna inom godsoch
persontrafiken, så måste detta på
längre sikt vara fullständigt felaktigt.
I varje fall har det starkt påverkat räntabiliteten
hos de berörda, i allmänhet
små, företagen. Detta har gång på gång
påpekats av vederbörande fackorgani -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

sationer på bilismens område. Den som
i likhet med mig nästan dagligen sammanträffar
med dessa mindre åkeriägare,
har icke kunnat undgå att se hur
företagarna ställes inför allt större svårigheter.
Räntabiliteten har sjunkit
skulderna har stigit och investeringssvårigheter
har uppstått genom bankernas
restriktivitet. Kontantinsatsen vid
inköp av nya bilar har också ökat. Allt
detta betyder att man måste köra längre
med de gamla bilarna, och detta i sin
tur ökar omkostnaderna och fördyrar
driften. Lägger vi därtill att vägarna
försämras och att större fordringar ur
rationaliseringssynpunkt ställes på
åkeriägarna, i synnerhet på landsbygden,
där sådana förnödenheter som
t. ex. timmer och lantbruksprodukter
måste hämtas så nära avverkningsstället
och produktionsplatsen som möjligt,
så förstår man dessa företagares belägenhet.

I den allmänna debatten om flykten
från landsbygden framhålles med rätta
den stora betydelsen av goda kommunikationer
och den betydelse de har för
att motverka avflyttningen från glesbygden.
Den indragning som nu sker
av busslinjerna på landsbygden, och
som beror på höga omkostnader och
konkurrens från privatbilismen, försämrar
den goda kommunikationsstandard,
som är en förutsättning för en levande
landsbygd.

Det är givet att eu skattesänkning av
det slag vi här talar om inte löser svårigheterna
helt, men enligt vår mening
är den bara en etapp på vägen, och
den ger i varje fall en uppmuntran
till alla dem som driver trafikrörclse.

Ilerr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den avgivna reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Motiveringen för de
motioner som här väckts har varit, att
man velat lätta nyttotrafikens bördor.

Ändring i förordningen om automobilskatt

Det skall ske genom att man återför
automobilskatterna till 1954 års nivå.
Man syftar därvid i första hand på bussarna.
Jag skulle därför vilja börja med
att säga några ord om dem.

Jag är av samma mening som den
siste ärade talaren, nämligen att busstrafiken
befinner sig i en svår situation.
Bussföretagen är emellertid enligt
min mening knappast hjälpta med det
förslag, som här framlägges och som
endast innebär en obetydlig lättnad.
Jag råkar ha en viss erfarenhet av
busstrafik i egenskap av ordförande i
ett ganska betydande bussbolag och har
där inhämtat, att frekvensen på bussrörelsen
har varit i stadigt sjunkande
sedan 1952 och torde komma att sjunka
ytterligare. Jag kan nämna, att om
man på skattevägen verkligen skulle
hjälpa dessa bussföretag, skulle det förmodligen
bli nödvändigt att befria en
hel del bussföretag från all beskattning,
såväl på motorfordon som på brännolja.
Men var och en inser att det på
grund av det skattesystem vi har för
motorfordonen i allmänhet är omöjligt
att på den vägen hjälpa busstrafiken;
det skulle säkerligen komma att medföra
protester från den andra delen
av motorfordonsägare.

Jag är för min del på det klara med
att det är en angelägenhet av första
ordningen, att man grundligt undersöker
förutsättningarna för busstrafiken,
framför allt på landsbygden, och jag
välkomnar en utredning på den punkten.
Jag tror nämligen inte att det går
att tillämpa de metoder som föreslås
i motionerna, vilka är tillyxade fullkomligt
på måfå. Det finns bussföretag,
som bär sig mycket bra, och det finns
bussföretag, som inte berörs av den
ökade personbilstrafiken. Det går därför
inte att skära alla bussföretagen
över en kam. Vill man verkligen göra
något för busstrafiken på landsbygden,
vilken jag tror har mycket stor betydelse
ur kulturell synpunkt, får man
angripa problemet från helt andra ut -

6 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr <8

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Ändring i förordningen om automobilskatt

gångspunkter än vad man föreslår i motionerna.

Sedan skall jag övergå till motionärernas
verkliga motivering. Man påstår
att kostnadsläget för motortrafiken,
lastbilstrafiken etc. skulle väsentligt
sjunka, om man vidtog dessa åtgärder.
Bevillningsutskottet intog föregående
år den ståndpunkten, att det ansåg det
högst osannolikt att kostnadsläget skulle
väsentligt rubbas genom ett bifall till
motionerna. Om detta var riktigt, när beskattningen
nyss liade genomförts, är
det alldeles uppenbart, att det finns
ännu mindre utsikter till att ett bifall
i dag på något sätt skulle resultera i
billigare taxor.

Det herr Lothigius anförde om att en
stor del av bilskattemedlen går till den
allmänna budgeten måste bero på ett
misstag, därför att hittills har det ju varit
så, att endast omsättningsskatten på
bilar gått till den allmänna budgeten;
de övriga pengarna har gått till vägväsendet.

Nu säger man, att bilskattefonden
skulle ha nått sådan storlek, att det
inte skulle finnas behov av att öka den.
Ja, det är klart att beloppen synes väldiga.
Det redovisas i budgeten ett överskott
på bilskattefonden 1957 av 280
miljoner kronor, och därtill kommer
självfallet en del reservationer med ett
kanske lika stort belopp. Men märk väl
att så snart arbetskraftsituationen medger
det, föreligger det en plan för vägväsendets
upprustning, som under en
tioårsperiod skulle behöva en summa
av icke mindre än 6 miljarder kronor.
Det vi möjligen kan samla i ladorna intill
dess vi får möjligheter att upprusta
vägarna är sålunda obetydliga belopp
jämfört med vad som verkligen krävs,
om detta stora och säkerligen nödvändiga
projekt skall kunna genomföras.

Därtill vill jag bara säga, att 1953 års
trafikutredning är sysselsatt med att utreda
de trafikpolitiska synpunkterna
på denna fråga. Jag tror det är olämpligt
att föregripa denna utredning, ty

därigenom kan man komma att begå
misstag, som blir svåra att rätta till i
framtiden. Utskottet har därför ansett,
att intill dess klarhet har nåtts om hur
det förhåller sig med de trafikpolitiska
synpunkterna, och intill dess det blivit
klart hur den allmänna upprustningen
av vägarna skall ordnas, är det klokast
att inte handla. Utskottet har därför,
synes det mig, haft fullgoda skäl
att avstyrka de ifrågavarande motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Sundström erkände
att resandefrekvensen i busstrafiken
på landsbygden befinner sig i stadigt
sjunkande. Givetvis finns det vissa
företag, där frekvensen fortfarande
uppehälles, men på de flesta håll går
passagerarantalet tillbaka. Den saken
hjälper vi dock inte upp med att sänka
fordonsskatten, säger herr Sundström,
ty den gör så litet till eller från. Ja,
men det är ju fordonsskatten vi här
diskuterar. Vi resonerar inte här om
vad vi i övrigt kan göra för att hjälpa
upp busstrafiken på landsbygden. Det
är nödvändigt att hela denna fråga tages
upp till behandling av 1953 års
trafikutredning, och att man där mycket
snabbt kommer med förslag. Men
just i dag, när vi ändå diskuterar en
utgiftspost rörande bussarna, bör vi ta
hänsyn till bussföretagens beträngda
läge. Det är alldeles felaktigt, att en utgiftspost
som denna inte har betydelse.
Bussföretagen måste i dagens läge så
kraftigt som möjligt pressa varje utgift
de har, och då bör de få möjlighet att
även pressa skatteposten.

Ökningen av fordonsbeskattningen
kom till 1954 med den motiveringen, att
vägarna skulle upprustas under en femårsperiod.
Den upprustningen har inte
ägt rum, och nu hänvisar man bara
till pågående utredning. När utredning -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

ens förslag kommer får vi väl bedöma
fordonsskattens framtida storlek med
hänsyn till den möjlighet som då finnes
att genomföra en upprustning av vägarna.
Jag är säker på att med de besparingar,
som kan ernås genom ett
bättre vägbestånd, skall företagen också
kunna lämna sitt bidrag. Men att nu
som herr Sundström säger samla i ladorna
för framtida behov är, med d«
stora fonder som finns, icke befogat.
Som vi alla vet är det de bristande anslagen
till vägbyggandet som är anledningen
till att den upprustning av vägarna,
som var förutsättningen för höjningen
av fordonsskatten, inte kommit
till stånd.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Herr Sundström gör
gällande, att reservanternas förslag inte
har så stor inverkan på lösningen av
problemen för här ifrågavarande näring.
Det är nog riktigt, men det är väl
alldeles klart också, att en sänkning av
omkostnaderna med en tusenlapp eller
ett par har ganska stor betydelse, i synnerhet
som man bland dessa lastbilsåkerier
rör sig med marginaler. Förslaget
är inte tillyxat på måfå — vore
så fallet, skulle ju det förslag, som tillkom
1954, i lika hög grad vara tillyxat
på måfå. 1954 års beslut siktade
ju närmast till en täckning av utgifterna
för vägväsendet under budgetåret
1954/55 men därjämte även till en täckning
av vägväsendets omkostnader, som
enligt upprättad investeringsplan avseende
en femårsperiod beräknades till
cirka 4,3 miljarder.

Från högern och folkpartiet hävdades
vid detta tillfälle, att en höjning av
fordonsskatten icke var nödvändig för
att klara eu sådan investering. Man måste
också erkänna, att utvecklingen sedan
dess blivit mera gynnsam än vad
som beräknades tack vare det hastigt
stegrade antalet motorfordon. De beräkningar,
som väg- och vattenbygg -

Ändring i förordningen om automobilskatt

nadsstyrelsen gjort för investeringar
till stamvägnätet under tiden 1956—1965
med G miljarder, eller 600 miljoner kronor
per år, utgör ändå bara hälften av
den bilskatt, som vi kommer att få så
småningom. Dessutom säger tyvärr den
långtidsutredning, som avlämnade sitt
betänkande 1956, att vägbyggnadsverksamheten,
i avvägning mot andra angelägna
investeringsobjekt, fram till 1960
endast kan beredas ett utrymme, som
innebär en begränsad ökning i förhållande
till nuläget.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Gentemot herr Kollberg
vill jag genmäla, att bussföretagen
inte kan skäras över en kam. Jag sade
att det fanns busslinjer som bar sig
och detta medgav herr Kollberg. Man
kan sålunda inte generellt skjuta fram
bussarna som motiv för att sänka skatten
över hela linjen. Detta vore för
bussföretagen en mycket oförmånlig
situation, ty då får detta tjäna såsom
motiv för en sänkning även för andra
företag, för vilka en sänkning icke är
nödvändig eller befogad.

Om man ständigt och jämt skall sammankoppla
bussföretagen med motortrafiken
i dess helhet kommer bussarna
aldrig att kunna få den grundliga
hjälp, som vi efter en utredning säkerligen
måste överväga. Jag tror därför
att det är olyckligt för bussföretagen
att de på detta sätt blir sammankopplade
med andra fordonskategorier.

Herr Lothigius medgav nu, att detta
förslag inte löser några problem och
det ber jag livligt att få instämma i,
alldeles särskilt beträffande bussarna.
7 Den metod som man här vill tillämpa
r är inte på något sätt tillfredsställande.
Till sist vill jag framhålla, att det
där talet om att vägarna befinner sig
1 i ett bedrövligt skick och inte undert
hålles är med förlov sagt en stor överdrift.
Vi måste i sanningens namn medge,
att det under de senaste åren har

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser

gjorts betydande förbättringar av det
svenska vägväsendet, och jag tror att
man med rätta kan påstå att det väl hävdar
sig i jämförelse med andra länders.

Herr LOTHIGIUS (h):

Jag medgav ingenting. Lastbilsåkerierna
kommer genom vårt förslag att
få vissa förbättringar. Det är utan tvekan
på det sättet, att skatten i synnerhet
för sådana mindre åkerier, som endast
har en eller två bilar, har mycket
stor betydelse.

När det gäller vägarna, herr Sundström,
vet vi att den ena länsstyrelsen
efter den andra har som önskemål för
sina respektive läns vidkommande en
upprustning av vägarna, som i många
fall är undermåliga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Kollberg
begärde dock rösträkning, vadan

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 113 ja och
88 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner angående bestämmelser om
investeringsfonder för elektriska distributionsföreningar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Beskattningen av skogsinkomster i samband
med vissa markupplåtelser

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner om ändrade regler för beskattning
av skogsinkomster i samband med
vissa markupplåtelser.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! De motioner som i
detta utskottsutlåtande är föremål för
riksdagens behandling avser att tillrättalägga
ett missförhållande vid avyttring
av skog i samband med överlåtelse
av dispositionsrätten till mark, alltså
då det inte är fråga om försäljning av
själva marken. Det gäller exempelvis
vid framdragande av kraftledningar.
Har växande skog avyttrats i samband
med försäljning av mark kan avdrag få
göras för den mot det ingående virkesförrådet
svarande delen av köpeskillingen.
När skog försålts under innehavet
utan avyttring av marken bestäms
avdraget i förhållande till skogsvärdet
vid inköpet. Vid försäljning av skogsmark
behöver beskattning icke ske för
annan värdestegring än den, som hänför
sig till nettotillväxten under inneha -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser

vet. Det kan inte anses rättvist, att en
jordägare t. ex. på grund av ett beslut
om framdragande av kraftledningar
skall beskattas hårdare, därför att icke
formell överlåtelse av marken förekommer,
än den som i vanlig ordning säljer
sin mark och därå växande skog. Alla
synes väl nu också vara ense om att
det här föreligger en orättvisa.

I motionen nr 100 i denna kammare
finns ett lagförslag, som avser att lösa
detta problem. Därför skulle hinder nu
inte möta mot att bifalla denna motion.
Därmed skulle frågan vara löst. Inom
finansdepartementet har det emellertid
utarbetats en promemoria med förslag
till ändrade bestämmelser på ifrågavarande
område. Denna promemoria har
varit ute på remiss och är nu överlämnad
till skattelagssakkunniga. Det har
upplysts, att denna utredning fortskridit
så långt, att förslag kan föreligga
redan under innevarande år. Enligt
praxis brukar ju utskotten inte biträda
motioner i frågor som är föremål för
utredning. Jag har för min del böjt
mig för denna uppfattning och har icke
krävt ett bifall till den föreliggande
motionen utan inskränkt mig till en
blank reservation. Jag tror att jag på det
sättet bäst har bidragit till att denna
fråga så snart som möjligt skall kunna
lösas, och det är därför, herr talman,
som jag för min del kan yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! Föreliggande fråga är
av särskilt brådskande natur på grund
av den snabba utbyggnad av vattenkraften
i Norrland, som för närvarande pågår.
Just till följd därav har också lagstiftningen
på detta område kommit på
efterkälken. Som lagbestämmelserna nu
är avfattade kan rena slumpen avgöra
om inkomstskatt skall utgå eller inte
på skog, som avverkas på mark som
så småningom skall bli överdämd. Det
är orimligt, att den som tvångsvis av -

händes sin skog på grund av att den
säljes i samband med att nyttjanderätt
till marken upplåtes för all framtid,
kommer i sämre beskattningsläge än
den, som frivilligt säljer sin skog i samband
med marken. Riksdagen behandlade
denna sak redan år 1954 och uttalade
då, att en utredning var nödvändig.
En sådan kom också omgående
i gång inom finansdepartementet och
utmynnade ganska snart i ett förslag,
vilket skulle undanröja de olägenheter,
som de rådande beskattningsreglerna
medför. Alla remissinstanser vitsordade
även att nuvarande beskattningsregler
är mycket otillfredsställande. De flesta
tillstyrkte oreserverat det förslag, som
utredningen hade kommit till, medan
en del hade smärre justeringar att föreslå.
Något positivt resultat av detta
förslag kom dock icke till stånd. Någon
proposition framlades icke för riksdagen.
När man har läst alla remissinstansers
yttranden tycker man, att det
hade bort gå att bygga en proposition
på förslaget, så positivt som det genomgående
har behandlats. Förklaringen
till att det inte kom någon proposition
var kanske att det just i detta
sammanhang blev ett byte på finansministerposten.
En uppvaktning för den
nuvarande finansministern, som skedde
den 21 oktober, understryker den uppfattning,
som man kan få av hur behandlingen
av detta ärende har fortlupit.

Utskottet har pekat på problem, som
det anser outredda. Utredningsmannen,
kammarrättsrådet Lindquist, har emellertid
gjort ingående och noggranna undersökningar
och även kommit fram
till enligt mitt förmenande ganska goda
förslag. Remissinstanserna har också
berört hithörande frågor mycket ingående.
De problem utskottet pekat på
gäller om den skattskyldige sjiilv eller
med lejd arbetskraft skulle avverka
skogen eller om han skulle sälja skogen
på rot. Det är alldeles givet, att här
måste bli en beskattning av skogens på -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser

rot-värde även vid leveransförsäljning.
Då det gäller jämförelse mellan köpeskillingarna,
i detta fall för skog, som
avverkas där marken är upplåten
för all framtid, och för skog, där
marken säljes i samband med skogen,
har det redan länge funnits regler för
uppskattning av rotstående skog, och
dessa regler har hittills befunnits vara
ganska tillförlitliga. Mot bakgrunden
av vad som hänt i denna fråga tror jag
inte att motionärerna velat underskatta
det intrikata i frågans natur — på
den punkten har nog inte utskottet
rätt. Jag tror att motionärerna gjort
allvarliga försök att sätta sig in i såväl
frågans intrikata natur som andra
omständigheter som kan ha inflytande
i detta sammanhang.

Jag vill erinra om att ärendet två
gånger tidigare varit föremål för utredning.
Det har nämligen också skett
en utredning, bakom vilken står Västerbottens
södra skogsägarförening. Resultatet
av denna utredning har sänts
på remiss till ungefär samma instanser
som erhållit del av det av kammarrättsrådet
Lindquist utarbetade förslaget.
Bägge förslagen är också ganska lika,
och remissutlåtandena är i båda fallen
mycket positiva.

I min motion har jag tagit upp frågan
om en femårig retroaktiv verkan
för de nya beskattningsreglerna. Dessa
skulle då komma att gälla för en femårig
period i likhet med vad som är
fallet vid efterbeskattningen. Jag vet
mycket väl att det inte är smakligt med
retroaktiva skatteregler, men jag tror
att det kan vara motiverat att man i
detta fall gör ett försök i den riktningen.
De skattskyldiga som det här
gäller har ju på grund av tvång kommit
i detta orättvisa skatteläge. Det är
orimligt att just dessa personer skall i
skatteavseende behandlas hårdare än
de som frivilligt försålt sina fastigheter.

Vidare har de skattskyldiga tidigare
blivit oriktigt upplysta om hur deras
skattefråga skulle behandlas. Det har

rått ovisshet därom hos skattemyndigheterna,
vilket tagit sig uttryck däri,
att experterna ända upp till regeringsrätten
haft olika uppfattningar om saken,
tills för någon tid sedan regeringsrätten
avkunnade dom i ett fall som är
prejudicerande.

De skattelagssakkunniga har nu lovat
komma med ett förslag redan under
denna vår, och jag hälsar detta med
stor tillfredsställelse eftersom frågan är
mycket brådskande. Jag vill nämna att
bara inom Arjeplogs socken väntar inte
mindre än 400 sakägare på att frågan
skall lösas och inom Storuman är det
inte mindre än 1 500 hektar skogsmark
och ett mycket stort antal sakägare som
kommer att beröras därav. Det innebär
att om frågans lösning ytterligare
fördröjes, kommer det att ske ännu
fler orättvisor än hittills, och kraftverksutbyggnader
kommer att fördröjas,
vilket väl inte kan vara något samhällsintresse.

I det läge vari frågan i dag är förutsätter
jag att utredningen bedrives så
snabbt att riksdagen redan i år kan
ges tillfälle att fatta beslut. Jag hoppas
också att de synpunkter, som nu motionsvis
anförts i ärendet, därvid skall
beaktas.

Eftersom frågan alltså synes vara på
väg att lösas i, såsom vi väl får hoppas,
positiv riktning har jag inte, herr talman,
något särskilt yrkande.

I detta yttrande instämde herrar
Jönsson i Jämtlands Sikås (fp) och Andersson
i Långviksmon (fp).

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag vill understryka vad
som här sagts om att denna fråga är av
utomordentligt stor betydelse särskilt
för de delar av Norrland som måste
avstå stora områden av skogsmark för
kraftverksbyggen och dylikt. Det sker
och har även tidigare skett mycket
stora orättvisor i beskattningshänseende.
Om eu person säljer ett skogs -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957
Beskattningen av skogsinkomster i samband med vissa markupplåtelser

skifte, alltså både skogen och skogsmarken,
behöver han bara betala skatt för
den del av köpeskillingen som kommer
på virkestillväxten under hans innehav.
Men om han behåller skogsmarken
och säljer skogen, får han dessutom betala
skatt för värdestegringen på virke
som han haft redan då han förvärvade
skogen. På det sättet blir det en mycket
hårdare beskattning.

Nu kan det inträffa att en skogsägare
får betala skatt efter den ogynnsammare
metoden, även om han faktiskt gör
sig av med dispositionsrätten till skogsmarken.
Jag tänker på sådana fall då
man överlåter marken mot servitut,
t. ex. för att en uppdämning skall ske
i samband med ett kraftverksbygge eller
för att en kraftledning skall dras
fram eller en väg byggas. För skogsägaren
blir i sådana fall de framtida
förhållandena likadana som om han
sålt skogen och skogsmarken. Men för
kraftföretagets del kan det ju vara
bekvämare att slippa undan lantmäteriförrättning
och allt annat som följer
med en avstyckning, eftersom det alltid
blir fråga om flera skogsägare. Därför
är det ganska vanligt att företagen bara
skaffar sig dispositionsrätt och inte
äganderätt till marken. Man kunde ju
tycka att denna formella omständighet
inte borde påverka beskattningen, men
så sker faktiskt enligt nuvarande beskattningsregler.

Vi är några ledamöter av denna kammare
och även av första kammaren
som tagit upp frågan i en motion. Bevillningsutskottet
har i förevarande betänkande
behandlat denna motion och
avstyrkt densamma, bland annat med
hänvisning till att skattelagssakkunniga
håller på att utreda frågan och att resultatet
av deras utredning kan räntas
föreligga redan i vår. Jag har för min
del accepterat denna motivering och
tänker därför inte ställa något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Jag skulle också ha kunnat avstå

från att i detta ärende ta kammarens
lid i anspråk, om inte bevillningsutskottet
satt i fråga huruvida vi motionärer
riktigt begripit hur »intrikat»
saken är, såsom utskottet uttrycker sig.
Man framhåller att beskattningsfrågan
måste påverkas av om den skattskyldige
avverkat skogen eller om den försålts
på rot. Utskottet pekar särskilt på det
fallet att den skattskyldige avverkat
skogen med hjälp av lejd arbetskraft.
I själva verket är det just då som man
lättast får fram rotvärdet, något som
tycks ha undgått utskottet. Men även
om skogsägaren med egen arbetskraft
avverkat skogen, lär det inte möta särskilt
stora svårigheter att få fram rotnettot.

Utskottet kan ju erinras om att det
här inte är fråga om någonting alldeles
nytt i svensk skattelagstiftning. Till och
med 1948 hade vi en kompletterande
objektskatt på skogsfastigheter, den så
kallade skogsaccisen. Där gällde det
att få fram rotnettot oavsett om man
sålt virket eller tillgodogjort sig virket
för egen del och oavsett om man använt
lejd arbetskraft eller själv skött
om avverkningen. Det blir inte besvärligare
med den lagstiftning vi motionärer
föreslagit än det var beträffande
skogsaccisen. Totalt sett blir besväret
naturligtvis mycket mindre, eftersom
det nu inte blir fråga om så många fall.

Jag har, herr talman, uppriktigt sagt
svårt att förstå vad utskottet syftar till
med sitt skrivsätt. Möjligen kan meningen
ha varit att locka upp oss motionärer
till debatt i kammaren och
det har man ju också lyckats med.

Herrar Agerberg (h) och Jacobson i
Vilhelmina (s) instämde häri.

Överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om översyn av normerna för

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Beräkningen av skatt för ackumulerad inkomst

värdering av naturaförmåner vid taxering
för inkomstskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Beräkningen av skatt för ackumulerad
inkomst

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om ändring av förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr NORDQVIST (h):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i den fråga som behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 21 ber
jag att få säga några ord.

Frågan gäller vissa ersättningar för
rökskador från skifferverket i Kvarntorp.
Dessa skador regleras av praktiska
skäl endast vart tredje eller fjärde
år och går till ganska betydande belopp.

Vi motionärer anser att det här rör
sig om ett typiskt fall av ackumulerad
inkomst för dem, som får dessa ersättningar,
och att ersättningarna skattemässigt
borde behandlas på samma sätt
som sådana inkomster som omfattas av
1951 års förordning om ackumulerad
inkomst. Både chefen för finansdepartementet,
som yttrat sig i denna fråga
i svar på en interpellation, och utskottet
tycks också vara av den uppfattningen
att det är en ackumulerad inkomst.
Om förordningen om sådan inkomst
skall vara tillämplig i detta fall
anser sig inte utskottet ha någon anledning
att ta ställning till. Detta kan
man kanske förstå. Med hänsyn till konsekvenserna
vill man inte heller tänka
sig en ändring av begreppet ackumulerad
inkomst i förordningen, vilket vi
motionärer föreslagit.

Utskottet hänvisar till departements -

chefens uttalande att omfattande ändringar
i förordningen om ackumulerad
inkomst kan bli aktuella i samband
med en framtida lagstiftning om resultatutjämning.
Utskottet förutsätter också
att i samband med den nyligen tillsatta
utredningen i detta ämne frågor
av hithörande art blir föremål för
övervägande.

Vad särskilt angår ersättningarna
från Kvarntorp så erinrar utskottet vidare
om att departementschefen i sitt
interpellationssvar lämnade upplysning
om att ersättningarna i framtiden inte
torde komma att medföra några större
problem i beskattningshänseende.
Kvarntorpsbolaget strävar nämligen —
enligt vad departementschefen upplyser
om —- i samråd med sakägarna efter
att ersättningar skall utbetalas varje
eller vartannat år.

Om saken löses på det sätt som departementschefen
och utskottet anger,
då har jag, herr talman, ingen anledning
att i detta sammanhang ställa något
yrkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är här fråga om på
vilket sätt beskattningen av viss ersättning
för rökskador skall ske. Av begripliga
skäl har utskottet inte velat ta
ställning till den saken. Utskottet har
dock pekat på att finansministern i ett
interpellationssvar sagt, att utbetalningen
av dessa ersättningar för rökskadorna
från Kvarntorp i framtiden kommer
att ske under varje eller vartannat
år. Därmed faller, såvitt jag förstår,
just den fråga som motionären var inne
på. Då kommer den eventuella beskattningen
av dessa inkomster att ske
på samma sätt som beskattningen av
övriga inkomster.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Beskattningen av priser vid lotteribetonade tävlingar

§ 17

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till
skatt i vissa fall åtnjuta avdrag för anslutningsavgift
till elektriska distributionsföretag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Beskattningen av priser vid lotteribetonade
tävlingar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande beskattningen
av priser vid vissa lotteribetonade
tävlingar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande i denna fråga, då
jag finner detta helt meningslöst gentemot
ett enhälligt bevillningsutskott.
Som framgår av såväl motionen som
utskottsutlåtandet råder stor oklarhet
huruvida vinster av lotteribetonade tävlingar
skall beskattas enligt lotteriförordningen
såsom gåva eller såsom inkomst
från tillfällig förvärvsverksamhet
eller helt vara skattefria. I det enskilda
fallet är det praktiskt taget omöjligt
att med nuvarande skattelagstiftning
bedöma hur skatten skall utgå eller
om det alls skall utgå någon skatt.
Det är därför vi genom denna motion
velat få till stånd en utredning i syfte
att få fram en lagstiftning med generella
bestämmelser, så att man får dessa
problem lösta. Det är väsentligt, både
för den som anordnar en dylik tävling
och för den som är vinnare, att från
början veta vad denne har att erlägga
i skatt eller om han behöver erlägga
något alls. Låt oss säga att en person
vinner en flygresa till Los Angeles och
företar denna resa helt ovetande om

skattefrågan och att han efteråt kommer
att få erlägga ett betydande belopp
i skatt för den. Denna skatt har han
kanske inte ekonomiska möjligheter att
betala. Vi har velat aktualisera detta
spörsmål för att man snabbt skall få
fram generella regler som här bringar
klarhet.

Utskottet är ju helt positivt till förslaget,
men anser trots detta att motionen
inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Man hänvisar till ett skattemål
som ligger i högsta instans för
prövning och till att skattelagssakkunniga
kommer att ta upp ärendet.

Jag ville ändå ha understrukit frågans
betydelse för att påskynda att den
löses. Skall skatteslagssakkunniga, såsom
utskottet synes förutsätta, först
komma med förslag, torde det nämligen
med tanke på alla de andra stora
och komplicerade frågor, som de sakkunniga
har att behandla, dröja avsevärd
tid innan frågan blir löst. Jag vill
därför vädja till regeringen att komma
med förslag i ärendet, så att klarhet
snabbt vinnes.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Motionen har tagit upp
en mycket besvärlig fråga. När det å
ena sidan gäller ren lotterivinst, är saken
ganska klar. Men hur skall man
bete sig när det gäller till exempel en
televisionstävlan? Där är det inte fråga
om vinst i vanlig mening. När det gäller
dylika tävlingar måste man fråga
sig om vinsten är en ersättning för den
prestation, som vinnaren utfört. Det
ligger i sakens natur, att detta är en
mycket svårbedömbar sak. Emellan de
båda ytterligheterna ligger ett helt register
av olika slags tävlingar. Det är
mycket rimligt, att, som utskottet föreslår,
i avvaktan på utgången av liknande
mål, som nu ligger i högsta instans,
inte göra någonting i frågan. Vidare har
utskottet mycket riktigt pekat på alt en
del av de problem, som motionärerna

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

tagit upp, sannolikt även kommer att
behandlas vid den systematiska genomgång
av bestämmelserna i kommunalskattelagstiftningen,
som förutsattes ske
av skattelagssakkunniga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckt motion
om vidgad rätt till avskrivning av
kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Upphävande av omsättningsskatten å
motorfordon m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av omsättningsskatten
å motorfordon m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:374
av herr Sundelin m. fl. och 11:454 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta

1) att som ett led i avvecklingen av
den nu utgående omsättningsskatten på
motorfordon denna reduceras med 50
procent och att denna sänkning skall
träda i kraft snarast efter riksdagens
beslut;

2) att ur omsättningsskatten på motorfordon
härflytande medel med ingången
av budgetåret 1957/58 skall redovisas
å automobilskattemedlens specialbudget
och därigenom reserveras
för vägändamål;

3) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författ -

ning i anslutning till yrkandet under 1)
ovan»; samt

II) motionen 11:461 av herrar Carlsson
i Stockholm och Königson, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att avskaffa omsättningsskatten på motorfordon
och att detta beslut skall träda
i kraft snarast möjligt efter riksdagens
ställningstagande».

Utskottet hemställde

1) att motionen 11:461 av herrar
Carlsson i Stockholm och Königson icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att de likalydande motionerna
I: 374 av herr Sundelin in. fl. och II: 454
av herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna
avsåge sänkning av omsättningsskatten
å motorfordon, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna
I: 374 av herr Sundelin m. fl. och II: 454
av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
ej behandlats under punkt 2), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz,Söderquist,Strandh,
Stenberg och Rydén, vilka ansett

dels att utskottet under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: 374 av herr Sundelin m. fl. och
II: 454 av herr Ohlin m. fl. bort under
punkten 2) hemställa, att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring av förordningen
den 23 november 1956 (nr
5b5) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall

Härmed förordnas att 4 § förordningen
angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall skall erhålla följande
ändrade lydelse.

4 §.

Omsättningsskatten utgår för personbilar
och lastbilar med det antal kronor,
som motsvarar 45 procent av det

Onsdagen den 13 mars 1957 Nr 8

Upphävande av

tal, vilket angiver fordonets tjänstevikt
uttryckt i kilogram. För bilar med högre
tjänstevikt än 1 600 kilogram skall
därjämte tillägg göras med 60 kronor
för varje fullt femtiotal kilogram, varmed
tjänstevikten överskjuter 1 600
kilogram. Skatten avrundas i förekommande
fall till närmast lägre helt tiotal
kronor.

För motorcyklar utgör skatten 90 kronor
därest fordonets tjänstevikt ej överstiger
75 kilogram, 120 kronor därest
tjänstevikten är högre men ej överstiger
160 kilogram samt eljest 180 kronor.

Denna förordning träder i kraft den
1 april 1957.

I samband med ikraftträdandet av
denna förordning skall följande iakttagas.

För motorfordon, vilka finnas i lager
vid tidpunkten för denna förordnings
ikraftträdande och för vilka omsättningsskatt
erlagts enligt förordningens
förutvarande lydelse, äger kontrollstyrelsen,
efter ansökan, återbetala halva
beloppet av den erlagda skatten. Till
ledning för sådan återbetalning skall
den skattskyldige till kontrollstyrelsen
lämna en på tro och heder upprättad
deklaration angående sitt lager av skattepliktiga
fordon klockan 12 natten
mellan den 31 mars och den 1 april
1957.

dels att sista stycket i utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse,

dels ock att utskottet under punkten

3) bort hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
I: 374 och II: 454 måtte uttala att intäkterna
av omsättningsskatten å motorfordon
skulle tillföras automobilskattemedlcns
specialbudget;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, i fråga om motiveringen; III)

av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, utan angivet yrkande.

omsättningsskatten å motorfordon m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! De frågor, som kammaren
nu har att ta ställning till, är ju
gamla bekanta. I en partimotion har vi
för det första föreslagit att som ett led
i avvecklingen av den nu utgående omsättningsskatten
på motorfordon denna
reduceras med 50 procent. För det andra
har vi yrkat att de medel, som härflyter
ur omsättningsskatten på motorfordon,
skulle från och med ingången
av budgetåret 1957/58 redovisas å automobilskattemedlens
specialbudget och
inte, som höstriksdagen beslutat, direkt
tillföras statskassan.

Beträffande den första punkten finns
det kanske inte mycket nytt att andraga
utöver vad vi hade anledning att framhålla
när frågan behandlades i november
månad förra året. Vi anser emellertid
att de då anförda argumenten alltjämt
äger giltighet, och vi har därför
tagit oss friheten att i år motionera i
samma riktning. Vi finner det inte motiverat
att skatten på motorfordon låses
fast på det sätt man nu vill göra och
så att säga permanentas för en lång tid
framåt. Vi anser detta vara en beskattning
av bilismen, som är orättvis och
som därför bör avvecklas. När denna
omsättningsskatt infördes kunde den
enligt vårt bedömande vara berättigad
så till vida, att man i dåvarande läge
ville åstadkomma en viss begränsning
av nyanskaffningen och nyinköpen av
bilar. Numera anser vi att det föreligger
en viss återhållsamhet med anledning
av de rådande hårda kreditrestriktionerna,
alltså den allmänna kreditåtstramningen,
som givetvis gör sig gällande
även på detta område. Också de
s. k. frivilliga avtal, som träffats med
bilhandelns företrädare, verkar återhållande
på en utökad försäljning av bilar.

Vi anser vidare att omsättningsskatten
utgör en siirskilt allvarlig pålaga på
landsbygdsbefolkningen, speciellt då i

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

glesbygderna, där man är i stort behov
av att använda bilen som trafikmedel.
Denna befolkning bör enligt vår mening
icke extrabeskattas genom att den bilaccis
man tidigare haft permanentas i
form av en omsättningsskatt. Vi tycker
också att alla de yrkesutövare, som behöver
bilen i sitt arbete, inte skall betungas
med denna extra pålaga, och
detsamma gäller alla de många, som
måste använda bilen för färd mellan
hemmet och arbetsplatsen.

Vi kan emellertid ha en viss förståelse
för att man i dagens läge kanske
inte helt och hållet kan avskaffa denna
omsättningsskatt. Det kan vara nödvändigt
att ta hänsyn till det statsfinansiella
läget och andra ting, och vi har
därför sagt oss att man måhända skulle
kunna tänka sig att avveckla denna
skatt etappvis. Genom ett sådant förfaringssätt
vinner man också det syftet,
att omsättningsskatten verkar i viss mån
återhållande på inköpen. Om den nämligen
reduceras med 50 procent i år
kan man ju spekulera i att bilköparna
tar hänsyn till detta och räknar med
att det verkligen ligger något i riksdagens
vid bilaccisens införande gjorda
uttalande, att den skulle vara av kortvarig
natur. Om det konstateras att man
nu är på väg att avveckla denna skatt,
måste detta påverka återhållsamheten i
fråga om bilköp. Av dessa skäl har vi
i år velat föreslå att omsättningsskatten
på bilar avvecklas etappvis och att den
nu reduceras med 50 procent. I vår vid
bevillningsutskottets betänkande fogade
reservation har föreslagits att detta
skulle ske från och med den 1 april
i år.

Den andra frågan gäller hur de ur
omsättningsskatten på motorfordon härflytande
medlen skall redovisas. Av
principiella och traditionella skäl har
ju statsmakterna tidigare alltid accepterat
att inkomsterna av beskattningen på
bilismen hänfördes till eu specialbudget
för att stå till förfogande för utbyggnaden
av vägarna och för vägun -

derhållet. Vi har ansett detta vara en
riktig princip och vill alltjämt vidhålla
denna ståndpunkt. Därför har vi i andra
delen av vår motion yrkat på att så
också skulle ske från och med ingången
av budgetåret 1957/58.

När denna fråga behandlades vid
höstriksdagen hade vi avgivit en reservation,
kring vilken både bondeförbundet
och högern fann anledning att sluta
upp. Inom de tre borgerliga partierna
var man alltså på samma linje och ansåg
att den särskilda omsättningsskatten
på bilar skulle redovisas på denna
specialbudget och inte direkt tillföras
statskassan. I dag är vi ensamma om
reservationen. Bondeförbundet har för
sitt vidkommande kommit med en egen
reservation som jag, herr talman, måste
få ta tillfället i akt att beröra med ett
par ord. Jag tycker att den förefaller
ganska egendomlig. Jag vet inte om
bondeförbundet på något sätt känner
ansvar för regeringskoalitionen, men
i början av reservationen säges det, att
motorfordonen inte kan påräkna en privilegierad
ställning gentemot andra varor
i fråga om uttagandet av omsättningsskatt.
Litet längre ner i reservationen
görs det gällande att det är mer
eller mindre orimligt att riksdagen nu,
endast några månader efter det beslut
fattats i denna fråga, skall riva upp
detta beslut. Men sedan säger man i
sista meningen av reservationen: »Utskottet
vill emellertid fästa Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet på betydelsen av
att ytterligare medel ställes till vägväsendets
förfogande och att sålunda även
omsättningsskatten på motorfordon tillföres
automobilskattemedlens specialbudget.
»

Det måste väl vara tillåtet att säga,
att detta är en av de mest förunderliga
reservationer som man kunnat läsa i
ett utskottsutlåtande. Jag vet inte vad
bondeförbundet egentligen menar. Man
menar väl, att man å ena sidan bör finna
sig i vad höga vederbörande föreslagit,
medan det å andra sidan kan vara

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

roligt att ha en sådan där liten sista
rad att falla tillbaka på, när man kommer
ut för att propagera i glesbygder,
där det är dåliga vägar.

Inte heller högerns representanter i
utskottet har ansett sig ha anledning
att ansluta sig till reservationen. De har
i stiillet fogat en blank reservation till
betänkandet. Jag vet inte alls vad de
menar med den, men det får vi kanske
höra här.

Jag vill med det sagda yrka bifall till
den vid utskottets betänkande fogade,
med I) betecknade reservationen av
herr Spetz m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den omsättningsskatt
på bilar, som vi beslutade i höstas och
som motionärerna nu vill att riksdagen
skall avskaffa, är ett komplement till
investeringsavgiften. Så länge man har
en investeringsavgift, skulle det vara
ganska egendomligt, om det inte vore
någon som helst avgift på motorfordon.
Detta har alltid ansetts vara två ting
som hör ihop med varandra.

Nu har emellertid investeringsavgiften
på motorfordon ändrat karaktär
genom det beslut, som fattades av höstriksdagen;
den har förvandlats till en
omsättningsskatt. I sak är det naturligtvis
precis detsamma. Den enda skillnaden
är ju, som herr Stenberg påpekade,
att omsättningsskatten på bilar liksom
alla andra omsättningsskatter tillförs
den allmänna budgeten.

Varför denna omläggning skedde,
motiverades ganska utförligt, när vi
övergick till den nya ordningen. Jag
skall därför hänvisa till de argument,
som i det sammanhanget anfördes; de
äger sin fulla giltighet än i dag. Det vore
fullkomligt orimligt, om vi skulle börja
bestämma, hur de medel, som inflyter
genom vissa omsättningsskatter skall
användas, medan de andra omsättningsskatterna
skall ingå i den allmänna hudgeten
och disponeras på samma säll

som alla andra statsinkomster. Här
måste ovillkorligen en enhetlighet vara
motiverad.

Herr Stenberg talade också för att
man skulle försöka avveckla denna omsättningsskatt;
den borde sänkas till
hälften. Då kan man ju fråga sig, om
det är rimligt, att vi, så länge vi har
den högre investeringsavgiften, skall
sänka omsättningsskatten på bilar till
hälften. Varför skulle vi göra det? Om
det över huvud taget vore möjligt att
genomföra någon ändring i den riktningen,
vore det kanske mera berättigat
att investeringsavgiften komme i
första hand. Men alldeles frånsett detta,
så skulle en omsättningsskatt på bilar
på 6 procent få en ganska svagt återhållande
verkan på bilparkens ansvällning.
Detta är också ett argument, som
det finns anledning att beakta när man
tar ställning i denna fråga. Avsikten
med denna omsättningsskatt är nämligen
att den skall ha en återhållande effekt
på bilköpen.

Nu påstår herr Stenberg, att det har
visats återhållsamhet. Jag ber då att
få anföra en del siffror beträffande motortrafikens
utveckling. 1954 inregistrerades
120 000 bilar, 1955 127 000 och
1956 131 000. Om man skulle göra någon
anmärkning på storleken av denna
omsättningsskatt, så vore det snarare
att den är för låg för att hålla bilparkens
ansvällning inom rimliga gränser.

Jag vill dessutom erinra om att en
omsättningsskatt på 6 procent nästan
skulle bli den lägsta i Europa, trots att
vi har den största biltätheten. I Finland
t. ex. är omsättningsskatten 14 procent,
i Frankrike 30 procent och i England
33‘/3 procent. I Norge har man, såvitt
jag vet, både kvotering och omsättningsskatt.
Till och med Västtyskland, som
har en relativt liten biltiithet, har en
omsättningsskatt på 5 procent. Jag tycker,
att en sådan jämförelse visar, att
den svenska bilismen är synnerligen
moderat behandlad.

Det har också under denna vinter in -

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Upphävande av omsättningsskatten å motorfordon m. m.

träffat någonting, som bör ge oss någon
liten tankeställare när det gäller denna
fråga. Det är oljekrisen. Det är ett faktum
att vi är i den situationen att det
inte är önskvärt att oljekonsumtionen
ytterligare ökar. OEEC har gjort en
uträkning som visar att Sverige är till
40 procent beroende av oljan för täckning
av sitt energibehov. Det visar om
något att vi här har anledning att gå
varligt fram.

Det är ju alldeles klart att man kan
säga som herr Stenberg, att det är önskvärt
att bilen får användas i större utsträckning,
att det är nyttigt och bra
att den som har långt till arbetsplatsen
åker bil. Allt detta är saker som vi är
fullkomligt eniga om. Vi som fortfarande
håller på denna omsättningsskatt
på bilar missunnar ingen enda att ha
bil, och vi önskar också att det skall
vara möjligt att ytterligare öka biltätheten.
Men jag tror att det är angeläget
att man inte går alltför hastigt fram.
Då kan det hända att det blir ett mycket
obehagligt bakslag för hela biltrafiken.

På grund av detta ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Till utskottets betänkande
har herr Hagberg i Malmö och
jag fogat en blank reservation, och jag
vill med endast ett par ord motivera
denna.

Principiellt har herr Hagberg i Malmö
och jag precis samma inställning till
omsättningsskatten på bilar som högerrepresentanterna
gav till känna i utskottet
förra hösten, då denna fråga
senast behandlades. Från högerhåll sades
då, att denna omsättningsskatt var
olycklig. Den är huvudsakligast en
extraskatt på näringslivet. Bilen är nämligen
i dag för de flesta näringsutövare
en nödvändig sak, och för många är
den rent livsviktig, exempelvis för alla
som tjänar sitt uppehälle på trafikrö -

relse av olika slag. Denna omsättningsskatt
drabbar vårt jordbruk, vårt hantverk
— framför allt på landsbygden —
den drabbar vår handel och vår industri.
Den fördyrar kostnaderna för
alla de nu nämnda näringsgrenarna,
och kostnadsfördyringen är inflationsdrivande.
Denna extra punktskatt borde
därför bort — jag ger folkpartireservanterna
rätt häri.

Dessa synpunkter anlägger, som jag
sade, vi som representerat högern i utskottet.
Att vi dock inte i år har tillstyrkt
bifall till den motion som här
behandlas beror på att det inom det
stora komplex av tyngande skatteförordningar
som drabbar vårt näringslivfinns
andra skatter som borde sänkas
först. Vi anser även att en allmän skattelättnad
bör få prioritet, och det är detta
som har gjort att vi på högerhåll ansett
oss nödsakade att i år endast avgiva
en blank reservation.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner i
avseende å punkten 1) i utskottets hemställan,
och biföll kammaren densamma.

Beträffande punkten 2) framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen av
herr Spetz m. fl. i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter giv-en
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservatio -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8 95

nen av herr Spetz m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Stenberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 61 nej, varjämte 34
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Slutligen gav herr talmannen, i fråga
om punkten 3), propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz m. fl. i nu förevarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 25,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Spetz m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propo -

Upphävande av elskatteförordningen

sitionen. Herr Stenberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 75 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 21

Upphävande av elskatteförordningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om upphävande av elskatteförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I likhet med vad som
gäller för omsättningsskatten på bilar
är elskatten en skatt, som vi från högerhåll
anser bör avskaffas snarast möjligt.
Även denna skatt fördyrar produktionen,
inte minst för jordbruket,
och den är för hela vårt näringsliv en
stor kostnadsfördyrande faktor, som
verkar inflationsdrivande. Från högerhåll
anser vi dock att bolagsskatten och
skatten på ekonomiska föreningar måste
komma i första hand då det gäller lättnader
i beskattningen på näringslivets
område. Uppmjukningar i varulagervärderingen
och avskrivningsreglerna
är också saker som bör gå före, likaså
avskaffandet av investeringsavgiften.

Detta är högerns syn på dessa frågor,
och det är detta som gjort att vi liögermän
fogat en blank reservation till utskottsutlåtandet.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Eftersom jag jämte
några partikamrater i motion hemställt,
att riksdagen måtte upphäva förordningen
om skatt på elektrisk kraft med
utgången av nästkommande juni månad,
tillåter jag mig säga några ord.

96 Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Upphävande av elskatteförordningen

Vid genomförandet av elskatten för
sex år sedan förutsattes, att densamma
skulle vara av tillfällig natur. Ehuru
vissa lättnader i denna beskattning
måste göras redan ett år efter det elskatten
genomförts, står den i huvudsak
kvar och belastar vissa industrier
och utgör hinder för dessas produktionsökning.
Jag tänker särskilt på exportindustrier,
såsom järn- och stålverk,
pappersmassefabriker och pappersbruk
samt ett flertal sågverk.

Det är ju självklart, att skatten utgör
en icke obetydligt kostnadsfördyrande
faktor på den färdigställda exportvaran
och på så sätt försvårar vår konkurrenskraft
med utlandet.

Jag vill erinra om vad bevillningsutskottet
i november månad 1950 skrev
i ett betänkande rörande de indirekta
skatterna. Utskottet anförde bl. a., att
vid nya skärpningar på den indirekta
beskattningens område är det ävenledes
nödvändigt att beakta de enskilda näringsutövarnas
intresse av att snedvridningar
och icke önskvärda strukturförändringar
inom industri och handel
hindras.

Trots detta har utskottet ännu inte
funnit tiden vara inne för ett avskaffande
av denna indirekta skatt, som
dock en gång avsetts vara av tillfällig
art. Man understryker nu i stället kravet
på en aktiv finanspolitik för upprätthållande
av samhällsekonomisk balans
som ett av motiven för skattens
bibehållande.

Även om detta kan vara ett skäl för
att skatten inte omedelbart slopas, anser
jag mig likväl ha anledning att på
denna punkt instämma i vad som i
denna kammare framhölls i debatten
om elskatteförordningen år 1951, nämligen
att man inte kunde tänka sig att
samhällsekonomien vilade på så lös
grund, att det hela skulle komma att
hänga på om finansministern fick in
dessa pengar. Jag tror också att, om
riksdagen vill vara mera sparvänlig, så
gäller samma tankegång alltjämt. För

vår produktion och för näringslivets
fortsatta utveckling och rationalisering
finner jag det vara högst angeläget, att
vi skapar förutsättningar för så billig
elektrisk energi som möjligt, vilket för
övrigt är så mycket mera nödvändigt
som vi i vårt land icke äger naturtillgångar
i form av kol och olja, åtminstone
inte i någon nämnvärd utsträckning.
Elskatten är till sin uppläggning
högst ovanlig, i det att den industriidlcare,
som icke har en årsförbrukning
av 40 000 kilowattimmar, går helt
fri från denna beskattning, medan den
som endast förbrukar en obetydlighet
över denna gräns får betala skatt för
hela förbrukningen.

Bevillningsutskottet framhåller till
sist såsom ett argument för elskattens
bibehållande, att den verkat återhållande
på den kraftigt ökade förbrukningen
av elektrisk energi under de
senare åren. I det hänseendet vill jag
endast erinra om Vattenfallsstyrelsens
yttrande över 1951 års förslag till elskatteförordning.
Däri kunde man bland
annat läsa följande: »En sådan — d.v.s.
elskatt — kommer att avsevärt begränsa
utnyttjandet av den inhemska vattenkraften
för produktionsökning och standardhöjning,
därvid till stor del verkande
på sådan förbrukning som icke
kräver investeringar.»

Herr talman! Ehuru jag finner starka
skäl föreligga för ett bifall till motionen
skall jag, eftersom endast en blank reservation
fogats till utlåtandet och herr
Nilsson i Svalöv, som deltagit i ärendets
behandling i utskottet, här hävdat
att vissa andra skattelättnader bör komma
i förgrunden, icke nu framställa
något yrkande. Jag vill dock, herr talman,
uttrycka den förhoppningen att
regeringen och riksdagen fortast möjligt
skall skapa förutsättningar för ett
slopande av den produktionshämmande
skatt som det här är fråga om.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

§ 22

Föredrogos vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
dels pension åt korrekturläsaren hos
riksdagen Folke Danielsson dels ock
pension åt förste stenografen hos första
kammaren Erik Elfner; och

första lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av väckt motion om ändrad
lagstiftning angående s. k. billån.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Fartbegränsning för motorfordon

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om viss fartbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet hade till behandling
föreliaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
222 i första kammaren av herr Johansson,
Theodor, in. fl. samt nr 269 i andra
kammaren av herr Andersson i Björkäng.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
av innebörd att motorfordon ej får
framföras med högre hastighet än 90
km/tim».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 222 och II: 269, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Nilsson i Göteborg, utan
angivet yrkande;

2) av herr Carlsson i Bakeröd, som
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:222 och 11:269, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag av innebörd att motorfordon ej
finge framföras med högre hastighet än
90 km/tim.

Fartbegränsning för motorfordon

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Frågan om fartbegränsning
för motorfordon är inte ny, och
de av kammarens ledamöter som läst
andra lagutskottets utlåtande har kanhända
uppmärksammat att historiken
sträcker sig ett halvt sekel tillbaka eller
till 1907. Redan då infördes bestämmelser
om maximihastighet för motorfordon,
och hastighetsgränsen har sedan
höjts vid olika tillfällen, för att helt försvinna
1930 i fråga om personbilar och
motorcyklar. Med den tidens trafik var
en sådan åtgärd utan tvivel försvarbar,
men förhållandena på trafikens område
har sedan ändrats på ett sätt som knappast
kunde förutses 1930.

1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade
frågan om fartbegränsning en
mycket stor uppmärksamhet. Efter en
mycket utförlig motivering föreslog utredningen
en hastighetsgräns av 80 km
i timmen utanför tättbebyggt område.
När frågan om ändring av vägtrafikförordningen
behandlades 1955, konstaterade
andra lagutskottet, att Kungl.
Maj:t icke upptagit trafiksäkerhetsutredningens
förslag om allmän hastighetsbegränsning
på vägar utanför tättbebyggt
område. Utskottet ansåg inte
heller att tillräckligt tungt vägande skäl
förelåg för en sådan åtgärd, men förklarade
dock att man vid sitt ställningstagande
inte förbisåg, att åtgärder redan
då var erforderliga för att nedbringa
antalet av de trafikolyckor, där
hastigheten var en medverkande olycksfaktor.
Man hoppades att en förbättrad
trafikövervakning skulle skapa förutsättning
för eu rätt anpassning av hastigheten.

När frågan nu aktualiserats genom
motioner, där motionärerna föreslagit
en hastighetsbegränsning till 90 km per
timme, har utskottsmajoritetcn anfört,
att motorfordonen konstrueras att användas
också vid högre hastigheter.

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Fartbegränsning för motorfordon

Detta är ju alldeles riktigt, men motorfordonens
möjlighet att åstadkomma en
viss högre maximihastighet är ur trafiksäkerhetssynpunkt
ingen bärande
garanti.

Vidare säger utskottet att våra vägar
anpassas i växande omfattning så, att
våra huvudvägar projekteras för hastigheter
över 100 km i timmen och att,
när den tekniska utvecklingen sålunda
möjliggör högre hastigheter med bibehållen
trafiksäkerhet, det kan te sig som
ett steg tillbaka att förbjuda fri hastighet.
Gent emot detta skulle jag nog vilja
säga, att våra vägar, varken i dag eller
inom den närmaste framtiden, är avpassade
för någon trafik utan fartbegränsning.
Detta gäller såväl riksvägar
som länsvägar och övriga vägar. Jag
kan nämna att för Bohusläns vidkommande
— och jag misstänker att liknande
förhållanden råder i de flesta
län — är eftersläpningen i fråga om de
planerade vägbyggnaderna och vägomläggningarna
sådan, att man räknar
med att först fram på 1900-talet få anslag
till nya välbehövliga vägar. Vi kan
således inte räkna med att trafiksäkerheten
i nämnvärd utsträckning skall
ökas under de närmaste åren som en
följd av bättre vägar.

Utskottet understryker som ett obestridligt
faktum, att eu för hög hastighet
är en ofta förekommande orsak till uppkomsten
av trafikolyckor men anser
dock, att olycksfallsrisken inte för den
sakens skull blir särskilt stor på goda
vägar. Vi måste väl ändå räkna med de
vägar som vi har här i landet, och vare
sig man anser dem vara goda eller anser
dem mindre goda, så är det ett faktum,
att bortåt 1 000 människor varje
år dödas i trafiken, att omkring 20 000
människor blir skadade, och att materialvärden
för 100 000-tals kronor varje
år går till spillo genom trafikolyckor.
Det är, enligt min uppfattning, ganska
skrämmande siffror, som visar att något
måste göras för att nedbringa trafikolyckornas
antal. Det är ju också ett

faktum, att trots de av helt naturliga
skäl större trafikriskerna i städer och
tättbebyggda samhällen, mer än hälften
av trafikolyckorna sker utanför dessa,
alltså på landsbygden. Man bör inte
helt se bort ifrån detta, då man bedömer
frågan om den fria hastigheten på
våra landsvägar.

Utskottet skriver att ett »allvarligt
argument mot den föreslagna bestämmelsen
om hastighetsbegränsning är
farhågan för att densamma inte kommer
att efterlevas i sådan omfattning,
att den kan sägas fullfölja sitt syfte att
minska körtempot på vägarna». Jag
tror för min del, att efterlevnaden av
bestämmelserna i 1955 års trafikförordning
dessbättre har gett helt andra erfarenheter.
Om jag som exempel nämner
skyldigheten att stanna, innan man
kör ut på huvudväg, så tror jag, att den
bestämmelsen efterleves i det närmaste
hundraprocentigt. Samma är förhållandet
beträffande fartbegränsningen genom
tättbebyggda samhällen. Varje motorförare
vet, att hans fart kan kontrolleras,
inte bara av eventuellt förekommande
polisbevakning utan också av
medtrafikanter. Det är ingen konst, att
i ett framförvarande eller ett efterföljande
motorfordon kontrollera ett visst
fordons hastighet. Jag är för min del
ganska övertygad om att en hastighetsgräns
som inte får överskridas skulle
komma alt respekteras. Och då man
dessutom i en rad andra länder, där
man har betydligt bättre vägar än vi,
har infört hastighetsbegränsning för att
nedbringa antalet trafikolyckor, så anser
jag det vara rimligt att begränsa
körhastigheten till 90 km i timmen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Motionärernas förslag
liar inte vunnit så stor anslutning i
andra lagutskottet, och därför är det
kanske meningslöst att närmare redo -

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

göra för de skäl som talar för en hastighetsbegränsning.
Det skulle ha varit
intressant att ta upp en diskussion om
utskottsmajoritetens motivering för avslag,
men jag skall iindå inte göra det.

Principiellt föreligger det inga delade
meningar mellan mig och herr Carlsson
i Bakeröd. I motionerna har man föreslagit
en hastighetsbegränsning till 90
km i timmen, men då detta kilometerantal
inte har förekommit i förarbetena i
lagstiftningen, har jag vidhållit den
mening som jag anförde i en reservation,
när vi år 1955 behandlade förslaget
om ändring av vägtrafikförordningen.
När riksdagen den gången behandlade
propositionen var frågan om
en begränsning av hastigheterna också
aktuell, och där hade 1953 års trafiksäkerhetsutredning
föreslagit en begränsning
till 80 km i timmen utanför
tättbebyggt område. Vi var den gången
tre reservanter i andra lagutskottet,
men riksdagen anslöt sig till departementschefens
förslag.

1 dagens läge har jag icke några förhoppningar
om att riksdagen skall ändra
sin ståndpunkt från 1955, utan jag
har endast med dessa ord och med min
blanka reservation velat poängtera att
jag nu vidhåller min ståndpunkt. Samtidigt
menar jag att herr Carlssons i
Bakeröd och min ståndpunkt i denna
fråga bör vara ett varsel till motorismen
och bilisterna, att frågan om en hastighetsbegränsning
för att avvärja trafikdöden
ute på gator och vägar kan bli
aktuell framdeles, när förhållandena
kanske mera markant än i dag gör eu
iindring härutinnan aktuell.

Herr talman! Jag har icke något yrkande,
utan jag har endast velat erinra
om vad den blanka reservation innebär,
som jag har avgivit vid utskottets utlåtande.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Reservanternas talesmän,
herrar Carlsson i Bakeröd och
Nilsson i Göteborg, har naturligtvis rätt

Fartbegränsning för motorfordon

i att frågan om trafiksäkerheten på vägarna
är en av våra viktigaste frågor.
Den är sannerligen inte ett ärende som
skall viftas bort med billiga argument!

När man i andra lagutskottets majoritet
emellertid nu för andra gången i
princip har tagit ställning för fri hastighet
på våra vägar — med de begränsningar
som gäller i lagen beträffande
tätorterna — så har detta sina alldeles
speciella skäl, vilka också måste respekteras.

Vi har sett saken så att problemet om
trafiksäkerhet och olycksriskerna på
vägarna inte bara är en fråga om hastighet.
Det är visserligen sant att olycksrisken
ökas, om man har hög fart, men
det är väl å andra sidan uppenbart att
även många andra omständigheter spelar
in. Man skulle kunna uttrycka det
så, att trafikolyckorna i långt större utsträckning
är en fråga om anpassning
av hastigheten till föreliggande omständigheter.
Det finns nämligen omständigheter,
under vilka en relativt hög
hastighet är inte bara tillåtlig utan helt
enkelt lämplig och där en alltför snäv
gräns rent av skulle innebära ett faromoment.
Å andra sidan finns det naturligtvis
omständigheter, där även en relativt
låg hastighet — t. ex. 20—30
km/tim. — är för mycket. Man måste
hela tiden hålla i minnet att det här är
fråga om gott omdöme, om en trafikkultur,
där man anpassar farten efter
omständigheterna. Sedan är det ännu en
sak, som vi väl får tillfälle att återkomma
till när vi skall behandla lagstiftningen
rörande trafiknykterheten och
det är det tillstånd i vilket föraren befinner
sig.

Nu har vi i alla fall under de senaste
åren infört ett par goda, nya moment i
trafiklagstiftningen, vilka jag hälsar
med stor tillfredsställelse. EU av dessa
moment var fartbegränsning i tätorterna,
som uppenbart var ett framsteg.
Herr Carlsson i Bakeröd anförde det
som skäl för att man också skulle kunna
tänka sig, all en generell fartbegriins -

100 Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Fartbegränsning för motorfordon

ning på alla våra vägar skulle komma
att respekteras och leda till en ny ordning.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om att det här i alla fall gäller korta
sträckor och tillfälliga inbromsningar.
Det är ingen tvekan om — det visar
också statistiken — att den bestämmelsen
i lagstiftningen har nedbringat
olycksfallsrisken. Vi måste likaså med
glädje konstatera, att den nya regeln
om att stanna vid uppfart till huvudväg
har varit en framgång. Men jag anser i
likhet med den majoritet i utskottet,
som har intagit denna ståndpunkt, att
vi bör låta oss nöja med detta och inte
inkräkta på den fria farten på våra vägar,
vilken dels är betingad av den tekniska
utvecklingen och dels bör kunna
regleras med ett gott omdöme. Jag tror
även i detta fall, herr talman, på en frihet
som är underbyggd av gott omdöme.
Det skulle nog vara olyckligt, om vi
stadgade en maximigräns på 80 eller 90
km — jag anser det är lika illa med
bådadera. Jag röstade förra gången mot
80-kilometersfart, och jag röstar i dag
mot 90 km. Årets förslag innebär inte
någon förbättring av tidigare förslag
om fartbegränsning utan snarare, att
olycksriskerna skulle bli större.

Till sist, herr talman, är det, som utskottet
har påpekat, också fråga om
risk vid omkörning. Det är helt klart
att vid sådan många olyckor kommer
att ske. Nu kan man visserligen säga,
att det också vid uppbromsning av farten
i tätorterna kommer att bildas grupper
av bilar — man måste ju då hålla
sig ordentligt i kön — men så fort man
kommer ut från tätorterna, upplöses ju
dessa köbildningar tack vare den fria
farten. Jag skulle tro, att om vi nu hade
en fastställd maximihastighet på alla
våra vägar, skulle det leda till en —
som utskottet uttrycker det — karavanliknande
anhopning av motorfordon
och stora svårigheter vid omkörning.

Jag vill med denna motivering, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Herr Carlsson i Bakeröd
har ju rätt ingående berört de förhållanden,
som jag skulle vilja peka på.
Det är bara ett par synpunkter som
jag skulle vilja komplettera med.

Man säger i utskottet, att kärnpunkten
i problemet är, som tidigare i olika
sammanhang framhållits, inte en fråga
om hastighetsbegränsning utan eu fråga
om hastighetsanpassning. Den synpunkten
framfördes inte, när vi fick denna
bestämmelse om begränsning av hastigheten
till 50 kilometer i tättbebyggda
samhällen. Det är väl ingen som tror
att varje bilist vid särskilt svåra vägförhållanden
nödvändigt tycker att han
bör bibehålla 50 kilometers hastighet,
när han passerar genom tättbebyggda
samhällen. År det så, att det är halt
väglag eller någon annan dylik omständighet
föreligger, sätter han ned hastigheten.
Jag menar, att även om man
inför en fartbegränsning på 90 km, är
inte bilisterna tvungna att vid alla tillfällen
hålla den gränsen, utan det kommer
att göra dem ännu mer känsliga
för att när de skall passera vägar, där
sikten är dålig och där vägförhållandena
innebär fara, minska ner farten
i anslutning till de 90 km, som man får
använda, när det är klar sikt och fin
vägsträcka.

När man sedan säger, att risken vid
omkörning ökar, om man nu begränsar
farten till 90 km, får jag för min del
säga, att risken är inte större att köra
om en bil som håller 80 kilometers fart
med den efter fartbegränsningen vedertagna
hastigheten av 90 km än att med
130 kilometers fart köra om en annan
bil som kör med 120 kilometers hastighet.
Riskerna kommer alltså att vara
ungefär lika stora.

Sedan tror jag — och det var för mig
det viktigaste, när jag skrev under motionen
— att den uppfattningen inte bör
bibringas bilisterna, att de alltid skall
få hålla fri hastighet på vägarna. Det
är viktigt att bilisterna liksom känner

Onsdagen den 13 mars 1957

Nr 8

101

Interpellation ang. ökning av

på sig, att om de inte i tid vill besinna
sitt ansvar, kan riksdagen komma att
besluta en fartbegränsning. Denna motion
skulle alltså, herr talman, utgöra
ett varningens ord och en påminnelse
för bilisterna -— deras organisationer
och dessas enskilda företrädare — att
de måtte verka för besinningsfull och
lugn körning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen 2) av herr Carlsson
i Bakeröd; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 24

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 10,
i anledning av väckta motioner om sänkning
i vissa fall av åldersgränsen för
avläggande av prov för körkort till bil;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 4, i anledning av väckt motion
angående utredning rörande förutsättningarna
för rätt att utan licensavgift
innehava radiomottagningsapparat, och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande samordning och
effektivisering av information utomlands
rörande Sverige och svenska förhållanden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! .lag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 97 och 100 måtte med hänsyn till

utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

ärendenas omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionernas avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 26

Interpellation ang. ökning av utbildningskapaciteten
av slöjdlärarinnor

Fröken KARLSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Kurser för utbildning
av lärarinnor i kvinnlig slöjd anordnas
för närvarande vid seminariet i Umeå,
vid handarbetsseminariet vid Nordenfeltska
skolan i Göteborg, vid Andrea
Eneroths högre handarbetsseminarium
i Stockholm och vid fackskolan i Uppsala.
Efter den utökning av utbildningskapaciteten
som under senare år genomförts
beräknas den årliga intagningen
nu till 80—90 elever. Denna
produktion av slöjdlärarinnor är dock
icke tillräcklig för att fylla behovet,
vilket enligt skolöverstyrelsens beräkningar
uppgår till minst 140 lärarinnor
per år. Härtill kommer, att även om
försöksverksamheten icke skulle komma
att få större omfattning än den nuvarande,
behovet av slöjdlärare ändå
ökas genom den förlängda skoltiden.
Det är sålunda uppenbart att med nuvarande
utbildningskapacitet tillgången
på väl utbildade och pedagogiskt skolade
lärarkrafter är långt ifrån tillräcklig.

Att den nuvarande situationen icke
är tillfredsställande visar också det förhållandet,
att en mycket stor del av
slöjdlärarinnetjänsterna uppehälles av
icke behöriga lärarkrafter utan någon
som helst pedagogisk utbildning och att
detta även sker i försöksdistriktcn för
enhctsskolan. Situationen ter sig ännu
mörkare för framtiden, särskilt som antalet
barn och ungdomar de närmaste
åren blir större och större och beräknas
nå sin kulmen år 1960.

Tillströmningen av sökande till de

102 Nr 8

Onsdagen den 13 mars 1957

Interpellation ang. ökning av utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

nuvarande utbildningsanstalterna är
mycket stor, och ett större antal kvalificerade
sökande måste avvisas på
grund av platsbrist. Som exempel härpå
kan nämnas, att vid Andrea Eneroths
högre handarbetsseminarium hösten
1956 109 sökande fyllde de av Kungl.
Maj:t fastställda inträdesfordringarna
medan endast 28 av dessa kunde antagas.
Liknande siffror föreligger från
andra utbildningsanstalter.

Enligt vad jag erfarit kommer 1953
års lärarinneutbildningskommitté att
under våren avlämna sitt betänkande.
Proposition i anledning av betänkandet
torde kunna föreläggas riksdagen tidigast
våren 1958 och en utökning av utbildningskapaciteten
sålunda komma
till stånd tidigast hösten samma år. Optimistiskt
räknat kommer tillgången på
examinerade slöjdlärarinnor följaktligen
att öka först år 1960 eller 1961. Under
tiden kommer bristen på kvalificerade
slöjdlärarinnor att vara katastrofal.
Redan nu bör därför provisoriska
åtgärder vidtas för att utöka utbildningskapaciteten,
vilket torde kunna
ske utan att föregripa utredningen.

Under åberopande av vad ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att föreslå
provisoriska åtgärder för att öka
utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor
intill dess beslut i anledning av
1953 års lärarinneutbildningskommittés
förslag hunnit ge full effekt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 94, angående ekonomiska villkor
för rusdrycksutskänkningen, in. m.,

nr 102, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 103, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58, och

nr 104, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 28

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 531, av herr Nestrup, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 83,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 § 1 mom. B. värnpliktslagen den
30 december 1941 (nr 967), och

nr 532, av herrar Sehlstedt och Andersson
i Ronneby, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 86, angående
omläggning av den juridiska och
samhällsvetenskapliga utbildningen.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.37.

In fidem
Gunnar Britth